SOU 1997:192

Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk

Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet

Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.

Till ordförande i kommittén förordnades fr.o.m. den 27 oktober 1995 riksdagsledamoten Carin Lundberg (s).

Från och med samma dag förordnades till ledamöter i kommittén, sedermera kommitténs sektion 1, riksdagsledamoten Ulf Kero (s), riksdagsledamoten Birgitta Wichne (m), professorn Henning Johansson (Svenska Tornedalingars Riksförbund STR-T), hemspråksläraren Anita Kangas (Sverigefinska Riksförbundet) och fil dr. Susanna Angeus Kuoljok (Sametinget). Till sakkunnig i kommittén förordnades från och med samma dag byrådirektören Lars Lindgren (Nordiska Zigenarrådet). Lars Lindgren entledigades med verkan från och med den 1 oktober 1996. Samma dag förordnades adjunkten Bengt Sandström som sakkunnig (Nordiska Zigenarrådet). Från och med den 26 mars 1997 förordnades konsulten Susanne Sznajderman Rytz (Judiska Centralrådet) till sakkunnig i kommitténs sektion 1.

Regeringen beslutade den 17 oktober 1996 om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter och om vilka åtgärder som i sådant fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. I tillägssdirektiven angavs att kommittén skulle arbeta på två sektioner, en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget.

Till ledamöter i kommitténs sektion 2 förordnades från och med den 26 november 1996, fil. stud. Monica Harvey (kd), kamrer Siv Holma (v), politiskt sakkunnige Anders Ljunggren (c), riksdagsledamoten Lennart Rohdin (fp), skribent Elisabet Rydell-Janson (mp), riksdagsledamoten Paavo Vallius (s). Departementschefen angav att ledamöterna Birgitta Wichne (m) och Ulf Kero (s) även skulle vara ledamöter i sektion 2 samt att båda sektionerna skulle ledas av riksdagsledamoten Carin Lundberg (s) såsom ordförande.

Till experter i kommittén förordnades från och med den 23 november 1995, hovrättsassessorn numera kanslirådet Lars Borg, departementssekreteraren Torbjörn Eklund, departementssekreteraren

Eric de Groat, departementssekreteraren Eva-Lotta Johansson, departementssekreteraren Göran Ternbo, hovrättsassessorn Göran Eriksson och kammarrättsassessorn Helena Jäderblom. Göran Eriksson entledigades från och med den 7 november 1996. Från och med samma dag förordnades hovrättsassessorn Tomas Zander till expert i kommittén. Göran Ternbo entledigades från uppdraget som expert i kommittén från och med den 11 augusti 1997 och ersattes som expert från och med samma dag av departementssekreteraren Ann Blomberg. Torbjörn Eklund entledigades från uppdraget som expert i kommittén från och med den 6 november 1997 och ersattes samma dag kammarrättsassessorn Carin Jahn.

Som sekreterare i kommittén fr.o.m. den 6 november 1995 anställdes hovrättsassessorn Marie B. Hagsgård och fr.o.m. den 3 mars 1997 anställdes hovrättsassessorn Ragnhild Lövrup som biträdande sekreterare.

Kommittén har antagit namnet Minoritetsspråkskommittén. Härmed överlämnar Minoritetsspråkskommitténs sektion 1 sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192).

Till betänkandet har fogats reservation och särskilda yttranden. Minoritetsspråkskommitténs uppdrag är med detta avslutat.

Stockholm i december 1997

Carin Lundberg Birgitta Wichne

Ulf Kero Anita Kangas

Henning Johansson Susanna Angeus Kuoljok

/Marie Blomquist Hagsgård

5

Innehåll

Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9

Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15

Coahkkáigeassu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23

Tjoahkkájgäsos . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29

Tiivistelmä . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35

Yhtheenveto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43

Sakhedipe . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51

So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe and'o Svedo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59

Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67

1

Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande . . . . . . . . . . . . .

1.1 Uppdraget i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 1.2 Generella direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 1.3 Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . . 77

2

Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81

2.1 Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser får en ratificering av en konvention? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 2.2 Bakgrunden till konventionen och dess syfte . . . . . . . . . . . . . 83 2.3 Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen . . . . . 85 2.4 Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86

3

Andra länders ratificering av konventionen . . . . . . . . . . . . . 93

3.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93

Innehåll

6

3.1.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . 93 3.1.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 3.1.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96

3.2 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 3.2.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . 97 3.2.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3 Ungern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 3.3.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 3.4 Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 3.4.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . 105 3.4.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105

4

Vilka språk i Sverige är landsdels- eller minoritetsspråk? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107

4.1 Språk och dialekter i Sverige som inte kan anses omfattade av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 4.2 Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . 112 4.2.1 Samiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 4.2.2 Finska och meän kieli (tornedalsfinska) . . . . . . . . . 124 4.2.3 Romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.2.4 Jiddisch . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143

5

Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen? . . . . . . . 151

5.1 Förpliktelser enligt konventionens del II . . . . . . . . . . . . . . . 152 5.2 Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk . . . . 154 5.3 Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 5.4 Konventionens tillämpning på territoriellt obundna språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 5.5 Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158

6

Punkter eller stycken i del III i konventionen som Sverige kan anta för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . 161

6.1 Artikel 8, utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162

Innehåll

7

6.1.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 6.1.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163

6.2 Artikel 9, rättsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 6.2.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 6.2.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 6.3 Artikel 10, förvaltningsmyndigheter och samhälls-

service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174

6.3.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 6.3.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175

6.4 Artikel 11, massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.4.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.4.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 6.5 Artikel 12, kulturell verksamhet och kulturella inrättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.6 Artikel 13, ekonomiska och sociala förhållanden . . . . . . . . 189 6.6.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 6.6.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7 Artikel 14, utbyte över gränserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 6.8 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193

7

Vilka ytterligare åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195

7.1 Rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 7.1.1 Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 7.1.2 Utbildning och forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 7.1.3 Massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 7.1.4 Kultursatsningar och kulturella institutioner . . . . . 211 7.1.5 Inflytande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215

Innehåll

8

7.1.6 Samarbete över nationsgränserna . . . . . . . . . . . . . . 216 7.1.7 Översättning av lagar till samiska och finska . . . . . 218

7.2 Regionalt tillämpliga åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 7.2.1 Regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter . . . . 223 7.2.2 Kommunindelning och språkgränser . . . . . . . . . . . 241 7.3 Förslag till ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 7.3.1 Samiska och finska i äldreomsorgen . . . . . . . . . . . 244 7.3.2 Samiska och finska i förskoleverksamhet . . . . . . . 246

8

Kostnader och finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249

8.1 Kostnader för rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 8.2 Kostnader för regionalt tillämpliga åtgärder . . . . . . . . . . . . 250 8.3 Finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258

9

Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen? . . 261

10

Författningskommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267

10.1 Förslag till lag om rätt att använda samiska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 267 10.2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 274 10.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 281

Reservation och särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 283

Bilagor

1 Kommittedirektiv (1995:84) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 2 Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309 3 Diskussion av begreppen språk och dialekt- med resonemang om meän kielis status som eget språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351 4 Romani chib i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389 5 Jiddisch i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447

9

Sammanfattning

Vi har haft i uppdrag att utreda frågan om och i så fall hur Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen. Minoritetsspråkskonventionen, syftar till att skydda och stödja europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas flerkulturella och flerspråkiga arv. Vilka språk i en stat som är landsdels- eller minoritetsspråk avgörs enligt definitionen i artikel 1 i konventionen. Särskilt starkt skydd ges de språk som har en historisk geografisk bas i staten, medan de språk som saknar geografisk bas, territoriellt obundna språk, ges ett svagare skydd. Minoritetsspråkskonventionen kan därmed beskrivas som en kulturkonvention med regional inriktning. Hittills har fem länder ratificerat konventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Minoritetsspråkskonventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998.

Historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige

Vi har kommit fram till att samiska (dvs. alla varieteter samiska såsom sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska), finska (dvs. alla varieteter finska såsom tornedalsfinska/meän kieli och standardfinska) samt romani chib (alla varieteter romani chib) är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av definitionen i artikel 1 i konventionen. Samiska och finska har en historisk geografisk bas medan romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Samiska har troligen använts i delar av nuvarande Sverige under flera tusen år och finska i ca tusen år. Romani chib har använts i landet alltsedan 1500-talet.

Kommittén har inte kunnat finna belägg för att jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att språket i dag bedöms användas av ett relativt litet antal personer i Sverige talar också mot att tillämpa minoritetsspråkskonventionens omfattande bestämmelser på jiddisch i Sverige. Däremot kan den strävan som finns hos judar att bevara jiddisch och jiddischkultur som en del av den judiska kulturen ges stöd enligt ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter, något som behandlats av sektion II.

Sammanfattning

10

Uppfyller Sverige minoritetsspråkskonventionen för samiska, finska och romani chib i dag?

För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen gäller att de krav som finns i bestämmelserna i del II i konventionen skall vara uppfyllda för samiska, finska och romani chib. För romani chib med vissa begränsningar eftersom det är ett territoriellt obundet språk. Bestämmelserna i del III i konventionen gäller endast för språk med en geografisk bas. Sverige kan välja att förutom del II också ratificera del III för de språk som har en geografisk bas. Om Sverige ratificerar del III måste Sverige välja minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III som skall tillämpas på vardera språket. Redan i dag finns många bestämmelser som ger landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige skydd och stöd, både genom bestämmelser i lag och förordningar samt genom andra åtgärder. Vid en genomgång av konventionens krav har vi funnit att Sverige uppfyller flera av kraven i del II i konventionen för samiska, finska och romani chib samt att 33 punkter eller stycken i del III i konventionen uppfylls för samiska och 29 punkter eller stycken uppfylls för finska.

De bestämmelser som finns i dag har dock karaktär av punktinsatser. Minoritetsspråkskonventionen förutsätter att det finns en övergripande minoritetsspråkspolitik där åtgärder samordnas och inriktas mot det gemensamma målet att ge landsdels- eller minoritetsspråken skydd och stöd. En sådan politik saknas i dag i Sverige.

Vilka åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen?

Rikstäckande åtgärder

För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen krävs enligt vår bedömning att de åtgärder som i dag vidtas samordnas samt att vissa nya åtgärder vidtas med syfte att lägga grunden för en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige. Den viktigaste enskilda åtgärden i en sådan politik är att erkänna samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib som historiska minoritetsspråk. Det är också av stor vikt att i hela landet och inom olika sakområden lyfta fram språken och den kultur som hänger samman med dem som en värdefull del av det svenska kulturarvet. Viktigt är också att sprida kunskap bland majoriteten om dessa språk och kulturers historia i Sverige.

Sammanfattning

11

För att åstadkomma detta föreslår vi att kunskap om de historiska minoritetsspråken och den kultur och historia som hänger samman med dem skall föras in som ett kunskapskrav i läroplanen för samtliga elever i grundskolan och gymnasieskolan. På detta sätt kan kunskapen om Sverige som ett historiskt sett flerspråkigt och flerkulturellt land spridas på bred front. Vi föreslår också att minst en folkhögskola för vardera språket skall ges långsiktigt statligt stöd för att kunna fungera som språk- och kulturcentrum.

För att den kultur som hänger samman med språken skall få tillräckligt utrymme och stöd och kunna nå ut till majoritetsbefolkningen föreslår vi också att de bestämmelser som styr tilldelning av statligt stöd till olika former av kulturella satsningar ändras så att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur ges en tillräcklig andel av det statliga stödet. Vi föreslår också att Statens Kulturråd i sin egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i kulturlivet.

Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att stärka språken så att dessa kan fortleva och utvecklas i enlighet med vad minoritetsspråkskonventionen föreskriver. En mycket viktig förutsättning för detta är att barn och ungdom får undervisning i språken. Vi föreslår att Statens skolverk får i uppdrag att regelbundet följa modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning avseende de historiska minoritetsspråken. Vi föreslår också att minst ett universitet eller en högskola för vardera språket skall ges i uppdrag att anordna utbildning och forskning i respektive språk. Därutöver föreslår vi olika åtgärder för att stärka de svenska landsdelseller minoritetsspråkens ställning i massmedia, såväl i radio och TV som i den tryckta pressen. Vidare föreslår vi att åtgärder skall vidtas för att ett tillräckligt stöd skall kunna utgå till litteratur på dessa språk liksom stöd för verksamhet som innefattar insamling, arkivering och vetenskaplig bearbetning av språkligt material.

Minoritetsspråkskonventionen innehåller också bestämmelser som syftar till att ge dem som använder språken inflytande över åtgärder som berör användningen av språken. Enligt vår uppfattning är det viktigt att de som själva använder språken får tillfälle att lämna synpunkter innan sådana åtgärder vidtas och tillfälle att delta i uppföljningen. Vi lämnar därför förslag som syftar till att ge dem som använder våra historiska minoritetsspråk möjlighet till sådant inflytande. I minoritetsspråkskonventionen finns också bestämmelser som syftar till att uppmuntra samarbetet över nationsgränserna för att stärka landsdelseller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med språken, både på nationell nivå och regional nivå. Med tanke på att våra minoritetsspråk också används i våra nordiska grannländer föreslår vi att Sverige

Sammanfattning

12 skall verka för ett ökat nordiskt samarbete med inriktning på att stödja dessa landsdels- eller minoritetsspråk och deras kulturer. Regionalt tillämpliga åtgärder Minoritetsspråkskonventionen är till stora delar regional i sin inriktning. Detta innebär att merparten av bestämmelserna, både i del II och i del III i konventionen, är avsedda att tillämpas i de geografiska områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Ingenting hindrar dock att ett land som ansluter sig till konventionen går längre än vad konventionen kräver och tillämpar dess bestämmelser även utanför sådana områden.

Hittills har de åtgärder som kommit samiska och finska (som är de språk som kan knytas till en historisk geografisk bas i Sverige) till godo, till allra största delen varit rikstäckande. Således gäller reglerna om modersmålsundervisning i hela landet liksom regler om statligt stöd för olika typer av kultursatsningar. När vi övervägt vilka nya regler som behövs för att Sverige skall kunna ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska har vi ansett att dessa i stor utsträckning också bör vara rikstäckande så att de skall komma samisktalande och finsktalande i hela landet till godo. I denna bedömning har vi således gått längre i våra förslag än vad konventionen kräver.

När det gäller vissa förslag till nya regler till skydd och stöd för samiska och finska föreslår vi dock att dessa huvudsakligen skall begränsas till att gälla i de geografiska områden där språken har sina geografiska rötter och fortfarande används i tillräcklig omfattning. Detta område är för samiskans del de fyra nordligaste fjällkommunerna, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog och för finskans del de fem kommunerna i Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare.

I dessa kommuner lämnar vi förslag till ny lagstiftning som innebär att enskilda får rätt att använda sitt eget språk, hos förvaltningsmyndigheter och domstolar oberoende av kunskaper i svenska.

Myndigheter och domstolar åläggs också en skyldighet att svara muntligen på samiska respektive finska om den enskilde har valt att kommunicera på något av dessa språk.

Ett skäl till att vi föreslår att denna lagstiftning skall tillämpas regionalt i enlighet med vad konventionen föreskriver, är att lagstiftning som ger enskilda en absolut rätt att använda ett annat språk än svenska i kontakt med myndigheter och domstolar, är resurskrävande. Det skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbart att införa sådana regler i hela landet. Vi föreslår därför i enlighet med vad konventionen föreskriver att reglerna skall gälla i de områden där samiskan och finskan har en lång

Sammanfattning

13

historisk tradition och fortfarande är en levande del av vardagen. I dessa områden kan behovet av att få använda språken hos myndigheter och domstolar också antas vara störst liksom förutsättningarna för att myndigheterna skall kunna uppfylla kraven att kommunicera på samiska och finska. Regler om rätt att använda sitt språk i offentliga sammanhang i delar av Norrbottens län markerar också att detta område historiskt har varit och fortfarande är, flerspråkigt och flerkulturellt.

För att följa resultatet av den regionala lagstiftningen och för att förstärka språkens ställning i dessa områden föreslår vi att en arbetsgrupp under ledning av Länsstyrelsen i Norrbottens län skall få ansvar för att årligen utvärdera lagstiftningen och andra regionala åtgärder och komma med förslag på ytterligare åtgärder för att stärka språkens och den samiska och tornedalska kulturens ställning i områdena.

Våra förslag till regionalt tillämplig lagstiftning omfattar också en rätt att i viss utsträckning bli bemött på samiska respektive finska inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen. Våra förslag i dessa delar har föregåtts av en enkätundersökning och besök hos de berörda kommunerna i syfte att kartlägga i vad mån kommunerna i dag kan leva upp till en lagfäst skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg med samisktalande respektive finsktalande personal.

Ytterligare åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska i hela landet

Vi anser det vara mycket angeläget att samisk- och finsktalande i hela landet får en rätt att bli bemötta på sitt eget språk inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen.

För att barn med samiska eller finska som modersmål skall kunna bli tvåspråkiga är det mycket viktigt att de redan i förskoleverksamheten har möjlighet att bli bemötta på sitt språk. Vi föreslår därför att en översyn görs av i vilken mån dessa barn blir bemötta på sitt eget språk inom den kommunala barnomsorgen. Vi anser också att åtgärder bör vidtas för att förmå de kommuner där det finns tillräckligt många föräldrar som önskar att deras barn skall få förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal, att anordna sådan verksamhet. När det gäller förskoleverksamhet pekar vi också på möjligheten att starta sådan verksamhet som enskild förskoleverksamhet.

Ett viktigt skäl för att införa en rätt att bli bemött på sitt eget språk inom äldreomsorgen är det stora antal äldre, särskilt bland de finsktalande, som under de närmaste åren kan beräknas vara i behov av äldreomsorg och de erfarenheter som visar att äldre kan förlora kunskaperna i det sist inlärda språket. Vi föreslår därför att en översyn skall göras av i vilka kommuner

Sammanfattning

14 det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg. Med en sådan undersökning som grund anser vi att en lagfäst rätt att bli bemött på sitt språk inom äldreomsorgen skall införas i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre med detta behov.

Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen

Vi anser att Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska, för finska inklusive meän kieli samt för romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige.

Ett viktigt skäl för detta är att de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är en värdefull del av Sveriges och Europas kulturhistoriska arv och som sådana har de rätt till, och behov av stöd och skydd för att kunna fortleva. Ett annat viktigt skäl är att de som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken har framfört starka önskemål om ett officiellt erkännande av sina språk som historiska landsdels- eller minoritetsspråk.

I dag betonas i många olika sammanhang värdet av den kulturella mångfald som invandringen till Sverige har lett till. Samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken har funnits i Sverige under många hundra år och bidragit till en historisk, kulturell och språklig mångfald. Det är därför nödvändigt att dessa historiska språk och kulturer erkänns och uppmärksammas som en del av det mångkulturella Sverige. Sverige bör därför ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli samt för romani chib, för att på det sättet ge de historiska minoritetsspråken ett uttalat stöd och skydd så att de kan fortleva som en viktig del av det svenska kulturarvet och samhället av i dag.

15

Summary

Our terms of reference were to investigate whether Sweden should accede to the European Charter for Regional or Minority Languages, and if so which paragraphs it should apply. The purpose of the Charter is to protect and promote European regional or minority languages, given that they are a valuable element of Europe's multicultural and multilingual heritage. Which of the languages used in a state are regional or minority languages is decided in accordance with the definition provided in Article 1 of the Charter. Especially strong protection is provided for languages with a historical geographical base in the state, while weaker protection is provided for languages that cannot be identified with a particular geographical area, i.e. non-territorial languages. The European Charter for Regional or Minority Languages may therefore be described as a cultural charter with a regional focus. The Charter has so far been ratified by five countries, i.e. Norway, Finland, Hungary, the Netherlands and Croatia. It will enter into force on March 1, 1998.

Historical regional or minority languages in Sweden

We have concluded that, of the languages used in Sweden, Sami (i.e. all varieties of Sami such as South Sami, Lule Sami and North Sami), Finnish (i.e. all varieties of Finnish such as Tornedal Finnish/Meän Kieli and standard Finnish) and Romany Chib (all varieties of Romany Chib) are historical regional or minority languages within the meaning of the definition laid down in Article 1 of the Charter.

Sami and Finnish have a historical geographic base within the meaning of the Charter, while Romany Chib is a non-territorial language in Sweden. Sami has probably been used in parts of the present territory of Sweden for several thousand years and Finnish for about one thousand years. Romany Chib has been used in this country ever since the sixteenth century.

The Committee has not found any evidence that Yiddish has been used for sufficiently long and to a sufficient extent in Sweden for it to be regarded as a regional or minority language traditionally used in Sweden. The fact that the language today is probably used by a rather small number of persons in Sweden is also an argument against applying the provisions of the Charter to Yiddish in Sweden. However, the aspiration among Jews

Summary

16 to preserve Yiddish and Yiddish culture as an integral part of Jewish culture is promoted by the Framework Convention for the Protection of National Minorities, a matter which is dealt with by section II.

Does Sweden already satisfy the requirements of the Charter in respect of Sami, Finnish and Romany Chib?

For Sweden to be able to ratify the European Charter for Regional or Minority Languages, the requirements laid down in the provisions of Part II of the Charter must be fulfilled for Sami and Finnish, as well as Romany Chib (with certain restrictions since Romany Chib is a non-territorial language). The provisions of Part III of the Charter only apply to languages with a geographical base. In addition to ratifying Part II, Sweden can elect also to ratify Part III of the Charter in respect of languages that have a geographical base. If Sweden ratifies Part III, it must apply at least 35 paragraphs or subparagraphs from among the provisions of Part III in respect of each language.

Sweden has already enacted many provisions providing protection and support for regional or minority languages, both in acts and ordinances and other measures. After reviewing the requirements of the Charter, we have found that Sweden satisfies several of the requirements of Part II with respect to Sami, Finnish and Romany Chib and 33 paragraphs or subparagraphs of Part III with respect to Sami and 29 with respect to Finnish.

However, the existing Swedish provisions are selective. The requirements of the Charter can only be fulfilled in the context of a general minority language policy under which measures are coordinated and directed at the common objective of providing protection and support for regional or minority languages. There is no such policy in Sweden today.

What measures must be taken by Sweden before it can ratify the European Charter for Regional or Minority Languages?

Measures at national level

For Sweden to be able to ratify the Charter, it will be necessary, in our view, to coordinate the measures currently in force and introduce some new measures for the purpose of establishing a general minority language policy in Sweden. The most important individual measure within the framework of such a policy is to recognize Sami, Finnish and Romany Chib as historical minority languages. It is also important to emphasize, in various

Summary

17

policy areas at the national level, the fact that these languages and the cultures associated with them are a valuable element of Sweden's cultural heritage. There is also a need to disseminate information among the majority population about the history of these languages and cultures in Sweden.

To this end, we propose that the historical minority languages and the culture and history associated with them be made required knowledge in the curricula for all compulsory and upper secondary school pupils. This will ensure that information about Sweden as a historically multicultural and multilingual country is disseminated on a wide front. We also propose that at least one folk high school for each of the languages concerned receive government assistance on a long-term basis so as to be able to function as linguistic and cultural centres.

To ensure that the cultures associated with the languages receive sufficient opportunities and support and be accessible to the majority population, we also propose that the provisions governing the allocation of government assistance for various kinds of cultural programmes be amended so that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture receive a sufficient share of these grants. We also propose that the National Council for Cultural Affairs, an authority which has a general and coordinating role in cultural policy, be instructed to take steps to ensure that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture carry sufficient weight in cultural life.

Further measures must also be taken in order to strengthen these languages so that they can survive and develop in accordance with the provisions of the Charter. An essential condition for this is that children and adolescents receive tuition in their respective languages. We therefore propose that the National Agency for Education be instructed to monitor, on a regular basis, first language and bilingual education in the historical minority languages. We also propose that at least one university or college for each language be assigned the task of arranging education and research on the respective languages. Furthermore, we propose various measures designed to strengthen the status of Swedish regional or minority languages in the mass media, both radio and TV and the press. We also propose that sufficient support be provided for literature in these languages as well as support for activities involving the collection, archiving and scientific processing of linguistic material.

The Charter also includes provisions designed to ensure that those who use such languages have a say when it comes to measures that concern their use. In our view, it is important that the language users themselves should have the opportunity to give their views before such measures are taken and to participate in subsequent evaluation. We therefore propose measures that will give users of our historical minority languages influence over the use of the languages.

Summary

18

The Charter also contains provisions encouraging cross-border cooperation in strengthening regional or minority languages and the cultures associated with them both at national and regional level. Taking into account the fact that our minority languages are also used in the other Nordic countries, we propose that Sweden promote increased Nordic cooperation with a view to promoting these regional or minority languages and their cultures.

Regionally applicable measures

The Charter has a regional thrust. This means that most of the provisions, both of Part II and Part III, are to be applied in areas where regional or minority languages have traditionally been used and are still used to a sufficient extent. However, there is nothing to prevent a country that accedes to the Charter going beyond its requirements and also applying its provisions outside such geographical areas.

So far, most of the measures undertaken for Sami and Finnish (which are the languages with an identifiable historical geographical base in Sweden) have been applied at national level. Therefore, the rules concerning first language education and government assistance for various kinds of cultural programmes apply to the country as a whole. In considering what new rules are needed for Sweden to be able to accede to the Charter in respect of Sami and Finnish, we have concluded that most of these should also be applicable at national level so that they will benefit Sami and Finnish speakers throughout the country. In this respect, therefore, our proposals go beyond the requirements of the Charter.

However, we propose that some of our proposals concerning new rules on protection and support for Sami and Finnish should only be applied in the geographical areas where these languages have their geographical roots and are still used to a sufficient extent. As regards Sami, this area comprises the four most northerly municipalities in the mountainous region, i.e. Kiruna, Gällivare, Jokkmokk and Arjeplog, and as regards Finnish, the five municipalities in Tornedalen, i.e. Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna and Gällivare.

For these municipalities we propose new legislation under which individuals will have the right to use their own language vis-à-vis administrative authorities and courts of law irrespective of their knowledge of Swedish.

The authorities and courts would also be obliged to use Sami or Finnish for oral communication where an individual has chosen to communicate in one of these languages.

One reason why we propose that this legislation be

Summary

19

applied regionally under the provisions of the Charter is that legislation which gives individuals an absolute right to use a language other than Swedish in their contacts with authorities and courts would be resourceconsuming. It would not be practically or economically feasible to apply such rules to the whole country. We therefore propose, in accordance with the Charter, that these rules should apply in areas where Sami and Finnish have a long historical tradition and are still a vital feature of everyday life. In these areas, the need to use these languages vis-à-vis authorities and courts is also likely to be greatest, as is the authorities' capacity for satisfying the requirement for communication in Sami or Finnish. The rules giving people the right to use their own language in public administration in parts of Norrbotten county are also a reflection of the fact that historically this area is, and remains, multicultural and multilingual.

For the purpose of evaluating the effects of the regionally applicable legislation and strengthening the status of the languages concerned in these areas, we propose that a committee be set up under the supervision of the Norrbotten County Administrative Board to carry out annual evaluations of the legislation and other regional measures and to submit proposals for further measures to strengthen the status of the languages and of Sami and Tornedal culture in these areas.

Our proposals for regional application also envisage the right for speakers of Sami or Finnish in certain circumstances to use their own language as a mode of communication in preschools and care services for the elderly. Our proposals on these matters are based on the findings of a questionnaire survey and visits to the municipalities concerned for the purpose of establishing the extent to which these municipalities are in a position to comply with a statutory obligation to ensure that preschooling and care services for the elderly have staff who speak Sami or Finnish, as the case may be.

Further national measures to promote and protect Sami and Finnish

We consider it very important that Sami and Finnish speakers throughout the country should have the right to be spoken to in their own languages in preschools and care services for the elderly.

To enable children who are native speakers of Sami or Finnish to become bilingual, it is very important for them to use their own language as a mode of communication as early as possible, starting at preschool level. We therefore propose that a survey be carried out of the extent to which these children are spoken to in their own language in municipal child care services. We also propose that measures be taken to persuade

Summary

20 municipalities where there are sufficient numbers of parents who want their children to attend preschools with Sami- or Finnish-speaking staff to provide such facilities. We also call attention to the possibility of providing such facilities by opening private preschools.

An important reason for establishing the right to communication in one's native language in care services for the elderly is the fact that a large number of elderly people, especially those who speak Finnish, are likely to be in need of such care in the next few years, at the same time as experience shows that elderly people sometimes lose their ability to speak a second language. We therefore propose that a survey be carried out to establish which municipalities have sufficient numbers of elderly users of Sami or Finnish who are in need of care. On the basis of such a survey, we propose that the right to use one's own language in care services for the elderly be introduced in municipalities where there are sufficient numbers of elderly people with this need.

Sweden should ratify the European Charter for Regional or Minority Languages

We consider that Sweden should ratify the Charter in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib on the grounds that they are historical minority languages in Sweden.

An important reason for this is that the historical regional or minority languages are a valuable element of Sweden's cultural heritage and as such they are entitled to and need support and protection in order to survive. Another very important reason is that those who use these languages have expressed a strong desire for official recognition of them as historical regional or minority languages.

There is widespread awareness today of the value of the cultural diversity resulting from immigration to Sweden. Sami, Finnish and Romany Chib and the cultures associated with these languages have existed in Sweden for many hundreds of years and have contributed to historical, cultural and linguistic diversity. It is therefore necessary to recognize these historical languages and cultures and acknowledge their place in a multicultural Sweden. Sweden should therefore ratify the European Charter for Regional or Minority Languages in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib, thus explicitly supporting and protecting the historical minority languages so that they can survive as an important element of Sweden's cultural heritage and modern society.

Coahkkáigeassu

Texten finns endast i den tryckta versionen

21

Tjoahkkájgäsos

Mij lip barggon oadtjum guoradit jus Svierik galgaluluj säbrrat Europaráde lihtudibmáj rijkadajva- jali unneplågogielaj birra, mij gåhtjoduvvá unneplågogiellakonvensjåvnnån, ja jus nåv man láhkáj. Unneplågogiellakonvensjåvnå ulmme l suoddjit ja doarjjot Europa rijkadajva- jali unneplågogielajt ållokultuvralasj ja ållogielak árbe árvvooassen. Konvensjåvnå 1. artihkkalin biejaduvvá mij aneduvvá rijkadajva- jali unneplågogiellan. Konvensjåvnnå vaddá sierra nanos doarjjagav gielajda majn la stáhtan histårjalasj, geografalasj vuodo. Gielajn majn fájllu geografalasj vuodo, gåhtjodum rijkadajvagahtes giellan, la binnep dårja. Unneplågogiellakonvensjåvnnå buktá dan diehti gåhtjoduvvat kultuvrrakonvensjåvnnån manna l dajvak ulmme. Konvensjåvnnå fábmuj biejaduvvá gå vihtta rijka li dav nanustahttám. Dálátjij Vuodna, Suobma, Ungár, Hollannda ja Kroatia li lihtudimev nanustahttám. Dan diehti unneplågogiellakonvensjåvnnå l fámon snjuktjamáno 1. biejves 1998.

Svieriga histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela

Mij lip gávnnam Svieriga histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela li sámegiella (d.j. divna sámegielvarietehta nåv gå oarjjelsáme-, julevsáme- ja nuorttasámegiela) ja suomagiella (d.j. divna suomagielvarietehta nåv gå duornossuoma-/meän kieli ja standardsuomagiela) ja vil romani chib (divna romani chibvarietehta). Vuostasj artihkkala definisjåvnnå dajda guosská.

Svierigin li histårjalasj geografalasj sáme- ja suomagielak vuodobájke ja romani chib la rijkadajvagahtes giella. Jáhkket li muhtem dálásj Svieriga dáfojn sámegielav ságastam moadda tuvsán jage ja suomagielav tuvsán jage bájkev. Romani chib la 1500-jahkelågo rájes rijkan ságastuvvam.

Guoradusjuogos ij la buktám duodastit jiddischgiella l Svierigin ságastuvvam nåv guhkev ja nåv ållusis vaj máhttá aneduvvat árb-

Tjoahkkájgäsos

22 bedábálasj rijkadajva- jali unneplågogiellan. Dan diehti gå Svierigin jiddisch ságastuvvá viehka binná almatjijs, guoradusjuogos árvval vájve máhtti sjaddat aj praktijkalattjat anodit unneplågogiellakonvensjåvnå vijdesbirástiddje biejadusájt. Dangas diehti máhttá rábmakonvensjåvnnå duvddet juvdárij oajbbomav anodit jiddischgielav ja jiddischkultuvrav juvdárkultuvra oassen danen gå dan konvensjåvnå ulmme l suoddjit rijkalasj unneplågojt, gehtja nuppe åssudagá guoradallamav.

Dävddá gus Svierik unneplågogiellakonvensjåvnåv sámegiela, suomagiela ja romani chib hárráj?

Jus Svierik galggá buktet unneplågogiellakonvensjåvnåv nanus-tahttet, hähttuji konvensjåvnå II. oase rávkalvisá sáme- ja suomagiela ja romani chib hárráj dievdeduvvat. Dajna gå romani chib la dajvagahtes giella li muhtem njuolgadusá gárttjoduvvam. III. oase njuolgadusá gulluji val gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Duodden II. oassáj Svierik buktá aj válljit III. oasev nanustahttet gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Jus Svierik III. oasev nanustahttá, hähttu dat oase njuolgadusájs válljit juohkka giellaj binnemusát 35 tjuoggá jali biehke.

Juo dálla ållo njuolgadusá vaddi rijkadajva- jali unneplågogielajda suojev ja doarjjagav, goappátjagá lágaj ja sierra njuolgadusáj ja vil ietjá biedjamdagoj baktu. Váttugit gähttjam konvensjåvnå rávkal-visájt, de lip gávnnam sáme-, suoma- ja romani chibgielaj hárráj Svierik juo dävddá ållo rávkalvisájt konvensjåvnå II. oases. III oases Svierik dävddá 34 tjuoggá jali biehke sámegiela hárráj ja 30 tjuoggá jali biehke suomagiela hárráj.

Udnásj njuolgadusá li lijká hábbmidum bådos biedjamdahkon. Unneplågogiellakonvensjåvnå vuodoulmme rávkká gájkbadjásasj unneplågogiellapolitihkav mij aktijt biedjamdagojt ja fievrrit aktisasj oajbbomij unneplågogielajda suojev ja doarjjagav vaddet. Svierigin dakkir politihkka uddni fájllu.

SOU 1997:192 Tjoahkkájgäsos

23

Makkir biedjamdagojt dárbaj Svierik tjadádit jus galggá unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet?

Rijkagåbttje biedjamdago

Jus Svierik galggá unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet, hähttu mijá árvvalime milta udnásj biedjamdagojt aktijdit ja dasi duodden sierra ådå biedjamdagojt tjadádit ulmmen vuododit gájkbadjásasj unneplågogiellapolitihkav. Ájnnasamos sierra biedjamdahko l dåhkkidit sáme-, suoma- (aktan meän kielijn) ja romani chibgielajt rijka histårjalasj unneplågogiellan. Ájnas la aj ålles rijkan ja duon dán lágásj ássjeåsijn dajt gielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt dättodit Svieriga kultuvrraárbe árvvooassen. Duodden ájnas la Svieriga ieneplåhkuj diedojt vijdedahttet unneplågogielaj ja dajda tjanádum kultuvraj histårja birra.

Mij oajvvadip dan diehti máhttudahka histårjalasj unneplågogielaj ja dajda tjanádam kultuvra ja histårja birra galggá biejaduvvat máhttudakrávkalvissan divna oahppijda vuodo- ja gymnasaskåvlåj oahppoplánaj baktu. Dajna vuogijn máhttudahka Svierik la histårjalattjat moattegielak ja moattekultuvralasj rijkka vijddát oabllán. Oajvvadip aj binnemusát akta álmmukallaskåvllå juohkka giela hárráj oadtjot galggá guhkaájggásasj stáhta doarjjagav dåjmatjit giella- ja kultuvrraguovdátjin.

Mij aj oajvvadip njuolgadusá ma stivrriji stáhta doarjjagav duon dán kultuvralasj doajmmaj rievddaduvvi dan guovlluj vaj sáme-, suoma- ja romani chibkultuvra oadtju stáhta doarjjagis biedniknárev ja diedo daj kultuvraj birra ieneplåhkuj ålli. Duodden mij aj oajvvadip Stáhta Kultuvrrarádev, manna l kultuvrrapolitijkalattjat gájkbadjásasj ja aktijdiddje anburgge, barggon oadtjot gáhttit sáme-, suoma ja romani kultuvrajt dan hárráj vaj dajn la kultuvrraviessomin sádjenárre.

Duodde biedjamdago aj hähttuji buvteduvvat giellanannidibmáj vaj giela máhtti bissot ja åvddånit unneplågogiellakonvensjåvnå ulme milta. Dan diehti akta oalle ájnas åvddålbiejadus la máná ja nuora oadtju giellaåhpadusáv. Mij oajvvadip Stáhta skåvllådåjmav barggon oadtjot dajvvalakkoj tjuovvot iednegiellaåhpadusáv ja guovtegielakåhpadusáv histårjalasj unneplågogielaj hárráj. Mij aj oajvvadip binnemusát avtav universitehtav jali allaskåvlåv barggon oadtjot ásadit åhpadusáv ja åtsådimev juohkka unneplågogiellaj. Dasi lassen oajvvadip duon dán lágásj biedjamdagojt nannidittjat Svieriga rijkadajva- jali unneplågogielaj vidjurijt radion, tv:an ja prienntidum sáhkagiehttojn.

Tjoahkkájgäsos SOU 1997:192

24 Mij aj oajvvadip dårjanárev unneplågogielaj girjálasjvuohtaj ja aj doarjjagav tjoaggem- ja arkijvvadoajmmaj ja gielalasj ábnnasij diedalasj bargadibmáj. Unneplågogiellakonvensjåvnån li aj njuolgadusá maj ulmme l vaddet giellaaddnijda vieksesvuodav bájnátjit giellaj guosske biedjamdagojt. Mijá mielas ájnas la giellaaddnijda allasisá vaddet máhttelisvuodav vuojnojdisá vaddet åvddål biedjamdago buvteduvvi ja aj máhttelisvuodav säbrrat daj dåbelijtjuovvomij. Dan diehti mij buktep muhtem oajvvadusájt ulmmen histårjalasj unneplågogiellaaddnijda máhttelisvuodav vaddet dakkir vieksesvuodav. Unneplågogiellakonvensjåvnån aj li njuolgadusá ulmmen alodit aktisasjbargov rijkarájáj rastá nannidittjat rijkadajva- jali unneplågogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt, goappátjagá rijkalattjat ja rijkadajvagit. Dan diehti gå mijá unneplågogiela aj ságastuvvi mijá nuorttarijka ráddnájs, oajvvadip Svierigav barggat tjavgap nuorttarijka aktisasjbargo nali ulmmen doarjjot rijkadajva- jali unneplågogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt. Rijkadajvajda guosske biedjamdago Unneplågogiellakonvensjåvnån la stuorrát bájkálasj ulmme. Dat javl-lá ienemus oasse dan njuolgadusájs, goappátjagá II. ja III. oasen, li ájgoduvvam aneduvvat geografalasj dáfojn gånnå rijkadajva- jali unneplågogiela ságastuvvi árbbedábálattjat ja vilá ságastuvvi nuoges ållusis. Ij mige tsakka konvensjåvnnåj siebrre rijkav guhkebuj mannat gå mav lihtudibme rávkká ja praktijkalattjat aj dakkir dáfoj ålggolin tjuovvot dan njuolgadusájt. Divna dán rádjáj tjielggidum biedjamdago, ma guosski sáme- ja suomagielajda (giela majt Svierigin buktá tjadnat histårjalasj geografalasj vuoduj), li ienemusát rijkagåbttje. Dajna njuolgadusá iednegiellaåhpadusá birra guosski ålles rijkkaj, nåv aj njuolgadusá duon dán tjerdak kultuvralasj stáhtadoarjjaga birra. Gå lip árvustallam makkir ådå njuolgadusá li dárbulattja, jus Svierik la nanustahtátjit unneplågogiellakonvensjåvnåv sáme- ja suomagielaj hárráj, de lip adnám njuolgadusá galggi stuorrát rijkagåbttje årrot vaj ávkken båhti gájkka sáme- ja suomagielagijda. Dat árvustallam manná guhkebuj gå mav konvensjåvnnå rávkká. Mij gullu muhtem oajvvadusájda ådå njuolgadusáj birra sáme- ja suomagielajda suodjen ja dårjan, oajvvadip dajt njuolgadusájt stuor-

Tjoahkkájgäsos

25

rát ráddjit náv: Da galggi fámon årrot dajn geografalasj dáfojn gånnå gielajn li geografalasj ruohttsasa ja gånnå giela vilá sagástuvvi nuoges ållusis. Da dáfo li sámegiela hárráj nuortamus komuvna, Gierun, Váhtjer, Jåhkåmåhkke ja Árjapluovve ja suomagiela hárráj vihtta komuvna Duornosliegen, Haparanda, Badjeduornos, Bájel, Gierun ja Váhtjer.

Mij oajvvadip dájda komuvnajda ådå láhkaásadimev, mij mierkki aktugattjan la riektá ávkkit ietjas gielav tjuottjodusfábmudagájn ja duobbmoståvlåjn juska sujna l dárogielmáhtto.

Jus aktugasj la válljim gielas ságastit fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn, biejaduvvá dajda ásdusájda välggogisvuohta njálmálattjat sámegiellaj jali suomagiellaj vásstedit.

Mij oajvvadip dakkir láhkaásadimev konvensjåvnå njuolgadusáj milta dåssjå bájkálattjat, ja ep ålles rijkkaj, danen gå njuolgadusá, ma aktugattjaj vaddi oalle riektáv fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn ávkkit ietjá gielav gå dárogielav, li luohkkerávkke. Dat la oarren manen mij oajvvadip dakkir njuolgadusájt fábmuj biejaduvvat val dakkir dáfojn gånnå sáme- ja suomagielajn la guhka histårjalasj árbbedáhpe ja gånnå giela li iellemin árggaviessomin. Daj dáfoj fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn beras luluj gielladárbbo stuorámus, ja dajn fábmudagájn beras luluj aj buoremus máhttelisvuohta rávkalvisájt dievddet sámegiela jali suomagiela ságastallama hárráj. Njuolgadusá ma vaddi riektáv ávkkit ietjas gielav almulattjat muhtem bájkijn Norrbottena lenan aj vuoset, lena l histårjalattjat ja dálánagi moattegielak ja moattekultuvralasj bájkke.

Bájkálasj láhkaásadimbåhtusij tjuovvomij oajvvadip barggojuohkusav gånnå njunnjusin la Norrbottena lenastivra. Barggojuogos oadtju åvdåsvásstádussan jahkásattjat árvustallat láhkaásadimev ja aj ietjá bájkálasj biedjamdagojt ja dasi duodden buktet oajvvadusájt lasse biedjamdagojda daj bájkij gielajda ja kultuvrajda nannididdjen.

Mijá oajvvadusá bájkálasj láhkaásadime birra aj gåbttji muhtem oassáj riektáv oadtjot sáme- jali suomagielajt ságastit åvddåskåvllåja vuorrasijhuksodåjmajn. Dan mijá oajvvadime åvddål lip rádjam gatjálvisåtsådallamijt komuvnajda ja aj mannam komuvnajn ulmmen gárttit man märráj komuvna juo uddni dievddi mijá láhkamierredum välggogisvuodajt fállat åvddåskåvllå- ja vuorrasijhuksodåjmajt majn virggealmatja ságasti sáme- jali suomagielajt.

Tjoahkkájgäsos

26

Ienep rijkagåbttje biedjamdago sáme- ja suomagielajda dårjan ja suodjen

Mij adnep oalle ájnnasin sáme- ja suomagielaga ålles rijkan riektáv oadtju duostoduvvat ietjasa gielajda åvddåskåvllådåjman ja vuorrasijhuvson.

Jus máná, gejn la sámegiella jali suomagiella iednegiella, galggi sjaddat guovtegielagin, ájnas la sij juo åvddåskåvlåjn duostoduvvi ietjasa gielajda. Mij dan diehti oajvvadip åtsådallam dagáduvvá man märráj máná duostoduvvi ietjas unneplågogiellaj komuvnaj mánnáhuvson. Mij aj adnep biedjamdago galggi buvteduvvat komuvnajt åttjudittjat ásadittjat dakkir mánnahuvsov, jus nuoges ållo äjgáda sihti åvddåskåvllådåjmav manna li sáme- jali suomagielak virggealmatja. Mij guosská åvddåskåvllådoajmmaj mij aj tsuojgodip máhttelisvuohta juo uddni gávnnu aktugasj dåjmav jåhtuj biedjat.

Árvustallamij milta vuorrasa, ållagasj suomegielak vuorrasa, ma dárbahi huvsov dássta duobbelij lassáni, ja diehtusin ållo vuorrasa máhtti vajálduhttet ma

η emus oahppam gielav, guoradisjuogos la

ájnnasin adnám vuorrasa riektáv oadtju huvson duostoduvvat ietjasa gielajda. Dan diehti mij oajvvadip galggá åtsådaláduvvat makkir komuvnajn li ållo sáme- jali suomagielak vuorrasa gudi dárbahi komuvna huvsov. Dakkir åtsådallam vuodon, adnep la máhttelis dajn komuvnajn, gånnå li nuoges ållo vuorrasa ma ságasti unneplågogielav ja dárbahi komuvna huvsov, biejadit riektáv duostoduvvat ietjasa gielajda.

Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet

Mij adnep Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet ja Svieriga histårjalasj unneplågogiellan sámegielav, suomagielav aktan meän kielijn ja romani chibgielav dåhkkidit.

Dasi ájnas oarren la histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela li Svieriga ja Europa kultuvrrahistårjalasj árbe árvvooase ja dajn gielajn la riektá ja dárbo doarjjagav oadtjot vaj åvddålij guovlluj bissu. Ietjá ájnas oarre dan hárráj la, gudi ságasti histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogielajt li sihtám dajt almulattjat dåhkkidit histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiellan.

Tjoahkkájgäsos

27

Uddni dättoduvvá ålot kultuvralasj moattevuoda árvvo, masi rijkkajbåhtaliddje li oasálattja. Sámegiella, suomagiella ja romani chib ja dajda tjanádum kultuvra li Svierigin gávnnum moadda tjuohte jage ja da li aj rijka histårjalasj, kultuvralasj ja gielalasj moattevuohtaj oasev buktám. Dan diehti l dárbulasj histårjalasj giela ja dajda tjaná-dum kultuvra dåhkkiduvvi ja tsuojgoduvvi Svieriga moattekultuv-ralasj oassen. Svierik danen galgaluluj unneplågogiellakonvensjåv-nåv nanustahttet sámegiela, suomagiela (aktan meän kielijn) ja ro-mani chib hárráj. Dajna vuogijn unneplågogiela oadtju javladum doarjjagav ja suojev vaj bukti bissot Svieriga kultuvrraárbe ja udnásj sebrudagá ájnas oassen.

28

Tiivistelmä

Tehtävänämme on ollut selvittää kysymys, tuleeko Ruotsin allekirjoittaa Euroopan neuvoston sopimus alueellisista kielistä tai vähemmistökielistä, vähemmistökielisopimus, ja miten siinä tapauksessa. Vähemmistökielisopimuksen tarkoituksena on suojella ja tukea Euroopan alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä yhtenä arvokkaana osana Euroopan monikulttuurista ja monikielistä perintöä. Sopimuksen 1 artiklan määritelmä ratkaisee, mitkä kielet ovat jossakin valtiossa alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä. Erityisen vahva suoja annetaan niille kielille, joilla on historiallinen maantieteellinen alue valtiossa, heikompi suoja taas annetaan kielille, joilla ei ole maantieteellista aluetta, alueellisesti sitoutumattomille kielille. Vähemmmistökielisopimusta voidaan täten luonnehtia alueellisesti suuntautuvaksi kulttuurisopimukseksi. Tähän mennessä sopimuksen on ratifioinut viisi maata, nimittäin Norja, Suomi, Unkari, Alankomaat ja Kroatia. Vähemmistökielisopimus astuu siten voimaan 1. maaliskuuta 1998.

Ruotsin historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet

Olemme päätyneet siihen, että saame (ts. kaikki saamen varieteetit kuten eteläsaame, luulajansaame ja pohjoissaame), suomi (ts. kaikki suomen varieteetit kuten tornionlaakson suomi/meän kieli ja yleissuomi) sekä romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) ovat sopimuksen 1 artiklan määritelmän mukaan alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä Ruotsissa. Saamella ja suomen kielellä on historiallinen maantieteellinen alue, kun taas romani chib on Ruotsissa alueeton kieli. Saamea on luultavasti käytetty useita tuhansia vuosia osissa nykyistä Ruotsia ja suomea noin tuhat vuotta. Romani chibiä on käytetty maassa 1500-luvulta lähtien. Komitea ei ole pystynyt löytämään todisteita, että jiddiŠiä on käytetty Ruotsissa riittävän pitkä aika ja riittävän laajalti, jotta sitä voitaisiin pitää sellaisena alueellisena kielenä tai vähemmistökielenä, jota on käytetty Ruotsissa perinteisesti. Kielen tämänhetkisten käyt-

Tiivistelmä

29

täjien määrä arvioidaan Ruotsissa suhteellisen pieneksi, mikä ei vastaa vähemmistökielisopimuksen laajojen määräysten soveltamista jiddišiin Ruotsissa. Sitä vastoin voidaan tukea juutalaisten pyrkimyksiä säilyttää jiddiš ja jiddišinkielinen kulttuuri osana juutalaista kulttuuria kansallisia vähemmistöjä koskevasta suojasta solmitun puitesopimuksen mukaan, mitä käsitellään osassa II.

Täyttääkö Ruotsi tänään vähemmistökielisopimuksen vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta?

Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen sen täytyy täyttää sopimuksen II osan määräyksissä olevat vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta. Romani chibin osalta tietyin rajoituksin, koska se on alueeton kieli. Sopimuksen III osan määräykset koskevat vain kieliä, joilla on maantieteellinen alue. Ruotsi voi valita, että se II osan lisäksi ratifioi III osan kielille, joilla on maantieteellinen alue. Jos Ruotsi ratifioi III osan, sen täytyy valita sopimuksen III osan määräyksistä vähintään 35 kohtaa tai kappaletta, joita sovelletaan kuhunkin kieleen. Jo nyt on voimassa, sekä lakien että asetusten kautta ja muiden toimien kautta, monia määräyksiä, jotka suojaavat ja tukevat Ruotsin alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä. Sopimuksen vaatimusten käsittelyssä olemme todenneet, että Ruotsi täyttää useita II osan vaatimuksista saamen, suomen ja romani chibin osalta sekä että se täyttää III osan vaatimuksista 34 kohtaa tai kappaletta saamen osalta ja 30 kohtaa tai kappaletta suomen osalta. Nykyiset määräykset ovat kuitenkin luonteeltaan yksittäisiä panostuksia. Vähemmistökielisopimus edellyttää, että on olemassa kokonaisvaltainen vähemmistökielipolitiikka, jossa toimet koordinoidaan ja suunnataan yhteiseen tavoitteeseen antaa alueellisille kielille tai vähemmistökielille suojaa ja tukea. Sellainen politiikkaa puuttuu Ruotsista tätänykyä.

Tiivistelmä

30

Mitkä toimet ovat välttämättömiä, jotta Ruotsi voisi ratifioida Vähemmistökielisopimuksen?

Valtakunnalliset toimet

Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen on meidän arviomme mukaan välttämätöntä, että nykyiset toimet koordinoidaan sekä toteutetaan eräitä uusia toimia kokonaisvaltaisen vähemmistökielipolitiikan perustaksi Ruotsiin. Tärkein yksittäinen toimenpide sellaisessa politiikassa on saamen ja suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä romani chibin tunnustaminen historiallisiksi vähemmistökieliksi. On myös erittäin tärkeätä kohottaa koko maassa ja eri asia-aloilla esille kielet ja niihin liittyvä kulttuuri Ruotsin kulttuuriperinnön arvokkaana osana. On myös tärkeätä levittää enemmistön keskuuteen tietoa näistä kielistä ja niihin liittyvien kulttuurien historiasta Ruotsissa. Tämän aikaansaamiseksi ehdotamme, että tieto historiallisista vähemmistökielistä ja niihin liittyvästä kulttuurista ja historiasta otetaan tietovaatimukseksi kaikkien peruskoulun ja lukiokoulun oppilaiden opetussuunnitelmaan. Näin voidaan laajalti levittää tietoa Ruotsista monikulttuurisena maana historiallisesti katsottuna. Ehdotamme myös, että vähintään yhdelle kansankorkeakoululle kutakin kieltä varten annetaan pitkällä aikavälillä valtion tukea, jotta tämä voisi toimia kieli- ja kulttuurikeskuksena. Jotta kieliin liittyvä kulttuuri saisi riittävästi tilaa ja tukea ja jotta se voisi ulottua enemmistöväestöön ehdotamme myös, että erilaisia kulttuuripanoksiin myönnettäviä valtion tukimuotoja koskevia määräyksiä muutetaan niin, että saamelaiselle, suomalaiselle, torniolaaksolaiselle ja romanilaiselle kulttuurille annetaan riittävä osuus valtiollisesta tuesta. Ehdotamme myös, että Valtion kulttuurineuvosto, joka on kulttuuripolitiikan kokonaisvaltaisesta ja koordinoivasta tehtävästä huolehtiva viranomainen, saa tehtäväkseen huolehtia, että saamelaissuomalais-, tornionlaaksolais- ja romanikulttuuri saa riittävän tilan kulttuurielämässä. On myös tarpeen toteuttaa lisätoimia kielten vahvistamiseksi, niin että ne voivat elää ja kehittyä vähemmistökielisopimuksen määräysten mukaan. Erittäin tärkeä edellytys tässä on se, että lapset ja nuoret saavat opetusta kyseessä olevissa kielissä. Ehdotamme, että Valtion kouluvirasto saa tehtäväkseen säännöllisesti valvoa historiallisia vähemmistökieliä koskevaa äidinkielenopetusta ja kaksikielistä ope-

Tiivistelmä

31

tusta. Ehdotamme myös, että kunkin kielen osalta vähintään yhdelle yliopistolle tai korkeakoululle annetaan tehtäväksi järjestää koulutusta ja tutkimusta kyseisessä kielessä. Lisäksi ehdotamme eri toimia Ruotsin alueellisten kielten tai vähemmistökielten aseman vahvistamiseksi joukkoviestimissä, niin radiossa ja televisiossa kuin painetussa lehdistössä. Edellen ehdotamme, että ryhdytään toimiin riittävän tuen antamiseksi näillä kielillä kirjoitetulle kirjallisuudelle samoin kuin toiminnalle, joka merkitsee kielellisen materiaalin kokoamista, arkistointia ja tieteellistä työstämistä. Vähemmistökielisopimus sisältää myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on antaa kielten käyttäjille mahdollisuus vaikuttaa kielten käyttämistä koskeviin toimiin. Meidän näkemyksemme mukaan on tärkeätä, että kielten käyttäjät itse voivat esittää mielipiteensä ennen sellaisten toimenpiteiden toteuttamista ja että he voivat osallistua seurantaan. Esitämme sen vuoksi ehdotuksia, jotka tähtäävät sellaisen vaikutusmahdollisuuden antamiseen historiallisten vähemmistökieltemme käyttäjille. Vähemmistökielisopimuksessa on myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on kannustaa valtakunnanrajojen yli ulottuvaan yhteistyöhön alueellisten kielten tai vähemmistökielten ja näihin kieliin liittyvien kulttuurien vahvistamiseksi sekä kansallisella että alueellisella tasolla. Koska vähemmistökieliämme käytetään myös naapurimaissamme, ehdotamme, että Ruotsi toimisi näihin alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin ja niihin liittyviin kulttuureihin kohdistuvan pohjoismaisen yhteistyön lisäämiseksi.

Alueellisesti sovellettavat toimet

Vähemmistökielisopimus on suuntaukseltaan suurelta osin alueellinen. Tämä merkitsee, että useimmat, sekä II osan että III osan, määräykset on tarkoitettu sovellettaviksi niillä alueilla, joilla alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä on perinteisesti käytetty ja edelleen käytetään riittävässä määrin. Mikään ei kuitenkaan estä, että sopimuksen allekirjoittanut maa ulottaa toimet laajemmalle kuin sopimus vaatii ja soveltaa määräyksiä myös sellaisten alueiden ulkopuolella. Ne toimet, joita on tehty saamen ja suomen kielen hyväksi (nämä kielet voidaan katsoa historiallisesti alueellisiksi kieliksi Ruotsissa), ovat toistaiseksi olleet suurimmaksi osaksi koko maan kattavia. Niinpä äidinkieltä koskevat määräykset ovat voimassa koko maassa samoin kulttuuripanostuksiin myönnettäviä erilaisia valtion tukimuotoja

Tiivistelmä

32 koskevat määräykset. Kun olemme harkinneet, mitä uusia sääntöjä tarvitaan ennen kuin Ruotsi voi allekirjoittaa vähemmistökielisopimuksen saamen ja suomen osalta, olemme katsoneet, että näidenkin tulisi suurelta osin olla koko maan kattavia, jotta ne voisivat olla hyödyksi saamenkielisille ja suomenkielisille koko maassa. Tässä arviossamme olemme siis menneet ehdotuksissamme pidemmälle kuin sopimus vaatii. Mitä tulee tiettyihin ehdotuksiin uusiksi säännöiksi suojaamaan ja tukemaan saamen ja suomen kieltä ehdotamme kuitenkin, että ne rajoitetaan pääasiallisesti koskemaan niitä maantieteellisiä alueita, joissa kielillä on maantieteelliset juurensa ja joissa niitä edelleen käytetään riittävässä määrin. Saamen osalta tähän alueeseen kuuluu neljä pohjoista tunturikuntaa, Kiiruna, Jällivaara, Jokkmokk ja Arjeplog, ja suomen osalta viisi Tornionlaakson kuntaa, Haaparanta, Övertor-neå, Pajala, Kiiruna ja Jällivaara. Näihin kuntiin ehdotamme uutta lainsäädäntöä, joka merkitsee, että yksityiset ihmiset saavat oikeuden käyttää omaa kieltään hallintoviranomaisissa ja tuomioistuimissa ruotsin kielen taitoonsa katsomatta. Viranomaisille ja tuomioistuimille määrätään velvollisuus vastata suullisesti saameksi ja vastaavasti suomeksi, jos joku on valinnut tämän kielen käyttämisen. Yksi syy ehdotukseemme soveltaa tätä lainsäädäntöä alueellisesti sopimuksen määräysten mukaisesti on se, että lainsäädäntö, joka antaa yksilölle ehdottoman oikeuden käyttää muuta kieltä kuin ruotsia yhteyksissään viranomaisiin ja tuomioistuimiin, vaatii suuria resursseja. Sellaisten sääntöjen toteuttaminen koko maassa olisi käytännöllisesti ja taloudellisesti mahdotonta. Siksi ehdotamme sopimuksen määräysten mukaisesti, että säännöt koskevat niitä alueita, missä saamea ja suomea on perinteisesti käytetty kauan ja missä ne edelleen ovat elävä osa arkipäivää. Voidaan myös olettaa, että tarve käyttää kieliä yhteyksissä viranomaisiin ja tuomioistuimiin on suurin näillä alueilla samoin kuin edellytykset, että viranomaiset voivat täyttää saamen ja suomen käyttämistä koskevat vaatimukset. Säännöt oikeudesta käyttää omaa kieltään julkisissa yhteyksissä osissa Norrbottenin lääniä ilmaisevat myös, että tämä alue on historiallisesti ollut ja on edelleen monikielinen ja monikulttuurinen. Alueellisen lainsäädännön tulosten seuraamiseksi ja kielten aseman vahvistamiseksi näillä alueilla ehdotamme, että Norrbottenin läänin lääninhallituksen johdolla toimiva työryhmä saa vastuun arvioida

Tiivistelmä

33

lainsäädäntö ja muut alueelliset toimet vuosittain ja ehdottaa lisätoimia kielten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kulttuurin aseman vahvistamiseksi. Ehdotuksemme alueellisesti sovellettavasta lainsäädännöstä käsittävät myös oikeuden tietyssä määrin saada palveluja saamen ja suomen kielellä esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa. Ehdotuksiamme on näiltä osin edeltänyt kysely ja käynti kyseessä olevissa kunnissa ja tarkoituksena on ollut kartoittaa, missä määrin kunnat nykyisin pystyvät täyttämään lainmukaisen velvollisuutensa tarjota esikoulutoimintaa ja vanhustenhuoltoa käyttämällä saamenkielistä ja suomenkielistä henkilökuntaa.

Lisätoimia saamen ja suomen kielen tueksi ja suojaksi koko maassa

Pidämme hyvin tärkeänä, että saamen- ja suomenkieliset saavat koko maassa oikeuden omankielisiin palveluihin esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa. Jotta saamea tai suomea äidinkielenään puhuvista lapsista tulisi kaksikielisiä on tärkeätä, että he saavat käyttää kieltänsä jo esikoulutoiminnassa. Ehdotamme sen vuoksi, että selvitetään, missä määrin nämä lapset saavat käyttää omaa kieltänsä kunnallisessa päivähoidossa. Meidän mielestämme on myös ryhdyttävä toimiin, jotta saataisiin kunnat järjestämään saamen- ja suomenkielistä esikoulutoimintaa niissä tapauksissa, jolloin kunnassa on riittävä määrä vanhempia, jotka haluavat lapsilleen tällaista toimintaa. Esikoulutoiminnan osalta huomautamme myös mahdollisuudesta käynnistää toiminta yksityisenä esikoulutoimintana. Tärkeä syy saattaa voimaan oikeus saada käyttää omaa kieltään vanhustenhuollossa on se suuri iäkkäiden määrä, etenkin suomenkielisten joukossa, joiden voidaan laskea tarvitsevan vanhustenhuoltoa lähivuosina, ja ne kokemukset, joiden mukaan iäkkäät voivat kadottaa viimeksi oppimansa kielen taidon. Siksi ehdotamme, että selvitetään, missä kunnissa on riittävän monta iäkästä, jotka käyttävät saamea tai suomea ja jotka tarvitsevat vanhustenhuoltoa. Sellaisen tutkimuksen pohjalta katsomme, että lakisääteinen oikeus saada käyttää kieltänsä vanhustenhuollossa on toteutettava niissä kunnissa, joissa on riittävä määrä tätä tarvitsevia vanhuksia.

Tiivistelmä

34

Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus

Katsomme, että Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä roma-ni chibin osalta historiallisina vähemmistökielinä Ruotsissa. Tärkeä syy tähän on se, että historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet ovat arvokas osa Ruotsin ja Euroopan kulttuurihistoriallista perintöä ja sellaisina niillä on oikeus tukeen ja suojaan ja ne tarvitsevat tukea ja suojaa pystyäkseen elämään. Toinen tärkeä syy on se, että näitä historiallisia alueellisia kieliä tai vähemmistö-kieliä käyttävät ovat esittäneet ponnekkaita toivomuksia kieltensä virallisesta tunnustamisesta historiallisiksi alueellisiksi kieliksi tai vähemmistökieliksi. Nykyisin korostetaan monissa eri yhteyksissä sen kulttuurisen moninaisuuden merkitystä, johon Ruotsiin suuntautunut maahanmuutto on johtanut. Saame, suomi ja romani chib ja näihin kieliin liittyvät kulttuurit ovat olleet osa Ruotsia useita satoja vuosia ja osaltaan edistäneet historiallisen, kulttuurisen ja kielellisen moninaisuuden syntymistä. Siksi on välttämätöntä, että nämä historialliset kielet ja kulttuurit tunnustetaan ja että ne huomioidaan osaksi monikulttuurista Ruotsia. Siksi Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, ja romani chibin osalta ja antaa tällä tavalla historiallisille vähemmistökielille selvä tuki ja suoja, niin että ne voivat elää tärkeänä osana Ruotsin kulttuuriperintöä ja nykypäivän yhteiskuntaa.

35

Yhtheenveto

Meilä oon ollu tehtävännä selvittää kysymystä jos, ja jos niin kunka Ruotti pittää liittyä Euruupan neuoston konvensuuhniin maanosa- eli minuriteetikielistä, minuriteettikielikonvensuuni. Minuriteettikielikonvensuunin tarkotus oon ette suojata ja tukea euruuppalaisia maanosa- eli minuriteettikieliä arvokhaana osana Euruupan monikylttyrellisestä ja monikielisestä perinöstä. Mikkä kielet maassa oon maanosa- ja minuriteetikieliä päätethään definisuunin mukhaan konvensuunin artikkelissä 1. Erikoisen voimakas suoja annethaan niile kielile joila oon histuurialinen jeukraaffinen pohja maassa, ko niile kielile millä ei ole jeukraaffista pohjaa maassa, mikkä ei ole aluheelisesti siottu, annethaan heikompi suoja. Minuriteettikielikonvensuunia saattaa näin kuttua kylttyyrikonvensuuniksi jolla oon aluheelinen suunta. Tähhään saakka viis maata oon ratifiseeranu konvensuunin, Norja, Suomi, Unkari, Hollanti ja Kroaattia. Minuriteettikielikonvensuuni astuu näin voihmaan 1. maaliskuuta 1998.

Histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä Ruottissa

Met olema tulheet siihen ette saamenkieli (se oon kaikki saamenkielen eri varieteetit niinko eteläsaami, luulajansaami ja pohjossaami), suomenkieli (se oon kaikki eri suomenkielen varieteetit niinko meänkieli ja stantarttisuomi) ja romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) oon histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä Ruottissa jokka kuuluva konvensuunin 1. artikkelin tefinisuuhniin. Saamenkielelä ja suomenkielelä oon histuurialinen jeukraaffinen pohja konvensuunin mukhaan ko taas romani chib ei ole aluheelisesti siottu kieli Ruottissa. Saamenkieltä oon luultavasti praatittu nykysen Ruottin osissa monta tuhatta vuotta ja suomenkieltä suunilheen tuhanen vuotta. Romani chibiä oon praatittu maassa 1500-luvulta saakka.

Yhtheenveto

36

Komitee ei ole saattanu löytää totistheita siittä ette juutalaisitten kieltä, jittistä, olis käytetty kylläksi pitkää aikaa ja kylläksi laajalti Ruottissa niin ette sitä saattas pittää maanosa- eli minuriteetikielenä mitä oon kauon käytetty Ruottissa. Se ette suhtheelisen pieni määrä ihmisiä Ruottissa nyt näyttää käyttävän kieltä ei sekhään oikhen puola sitä ette käyttää minuriteettikielikonvensuunin laajoja määräyksiä jittikshiin Ruottissa. Mutta juutalaisitten pyrkimykset säilyt-tää jittistä ja jittiskylttyyriä osana juutalaiskylttyyriä saava tukea raamikonvensuunin mukhaan valtiolisten minuriteetitten suojaksi, mitä oon käsitelty osasto II:ssa.

Täyttääkös Ruotti nyt minuriteettikielikonvensuunia saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen?

Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin häätyy niitten vaatimuksitten jokka oon konvensuunin osa II:n määräyksissä olla täytettyjä saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen. Romani chibile tullee vissiä rajotuksia ko kieli ei ole aluheelisesti siottu. Määräykset konvensuunin osassa III koskeva vain kieliä joila oon jeukraaffinen pohja. Ruotti saattaa valita osan II lisäksi ratifiseerata konvensuunin osan III:ki niile kielile millä oon jeukraaffinen pohja. Jos Ruotti ratifiseeraa osan III häätyy Ruotti valita vähhiinthään 35 kohtaa eli kappaletta osan III vaatimuksista mitä häätyy käyttää kumphaanki kiehleen.

Jo nyt oon monia määräyksiä mikkä antava maanosa- eli minuriteettikielile Ruottissa suojaa ja tukea, niin määräyksillä laissa ja asetuksissa ko muila toimenpitheilä. Ko met olema kattonheet läpi konvensuunin vaatimuksia met olema huomanheet ette Ruotti täyttää osan vaatimuksista konvensuunin osassa II saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin kohala ja ette 33 pynkttiä eli kappaletta konvensuunin osassa III tulle täytetyksi saamenkielen ja 29 pynkttiä eli kappaletta suomenkielen kohala.

Niilä määräyksillä mitä nyt oon oon kuitenki pynktti-insatsitten luone. Minuriteettikielikonvensuuni lähtee siittä ette oon kokonaisvaltanen minuriteettipolitiikka missä toimenpitheitä passathaan yhtheen ja suunathaan yhtheisheen maahliin antaa maanosa- eli minuriteettikielile suojaa ja tukea. Semmosta politiikka ei Ruottissa nyt ole.

SOU 1997:192 Yhtheenveto

37

Mitäs toimenpitheitä tarttee tehhää ette Ruotti saattaa ratifiseerata Minuriteettikielikonvensuunin?

Maata peittäviä toimenpitheitä

Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin siinä meän näkemisen mukhaan tarvithaan ette net toimenpitheet mitä nyt otethaan oornathaan yhtheen ja ette vissiä uusia toimenpitheitä tehhään tarkotuksella laittaa kokonaisvaltasen minuriteettipolitiikan pohjan Ruottile. Tärkein yksityinen toimenpie semmo-sessa politiikassa oon ette tunnustaa saamenkielen ja suomenkielen mukhaan luettuna meänkieli ja romani chibin histuurialisinna mi-nuriteeettikielinä. Oon kansa erittäin tärkeätä ette koko maassa ja eri asiayhtheyksissä nostaa framile kielet ja sen kylttyyrin mikä kuuluu yhtheen niitten kansa arvokhaana osana Ruottin kylttyyriperinöstä. Tärkeätä oon kansa ette levittää tietoa majuriteetile näistä kielistä ja kylttyyritten histuuriasta Ruottissa.

Tarkotuksena saaja tämän aikhaan met ehotamma ette tietoa histuurialisista minuriteettikielistä ja siittä kylttyyristä ja histuuriasta mikä kuuluu niihin otethaan sisäle tietovaatimuksenna kaikitten peruskoulun ja jymnaasin oppilhaitten lääruplaahniin. Tällä laila saattaa tietoa Ruottista histuurialisesti kattottuna monikielisennä ja monikylttyyrisennä maana levittää leveällä rintamalla. Met ehotamma kansa ette vähhiinthään yhele kansanopistolle kutaki kieltä kohthaan annethaan pitkäaikasta valtiolista tukea niin ette net saattava toimia kieli- ja kylttyyrikeskuksinna.

Tarkotuksella ette se kylttyyri mikä kuuluu yhtheen kielitten kans sais kylläksi tillaa ja tukea ja tulis ulos majuriteettiväestön keskuutheen met ehotamma kans ette net määräykset mikkä ohjaava valtion tukea eri muothoin kylttyrellisiä satsninkia muutethaan niin ette saamelaisele, suomalaisele, tornionlaaksolaisele ja romanitten kylttyyrille annethaan riittävä osa valtiolisesta tuesta. Met ehotamma kansa ette Valtion Kylttyyrineuostolle semmosenna viranomhaisenna jolla oon kokonaisvaltanen ja yhtheen oornaava rolli kylttyyripolitiikassa annethaan tehtäväksi kattoa ette saamelainen, suomalainen, tornionlaaksolainen ja romanilainen kylttyyri saava riittävää tillaa ruottalaisessa kylttyyripolitiikassa.

Tarvithaan vielä tehhä lisätoimenpitheitä vahvistamhaan kieliä niin ette net saattava ellää ja kehittyä sen mukhaan ko minuriteettikielikonvensuuni määrää. Kauhean tärkeä eelytys tälle oon ette lapset ja nuoret saava opetusta kielissä. Met ehotamma sen takia

Yhtheenveto

38 ette Valtion Koululaitos saapi tehtäväksi ette säänölisesti seurata äitinkielenopetusta ja kakskielistä opetusta histuurialisitten minuriteettikielitten kohala. Met ehotamma kans ette vähhiinthään yhele ynivärsiteetile eli yhele korkeakoulule kutaki kieltä kohthaan annethaan tehtäväksi järjestää opetusta ja tutkimusta kussaki kielessä. Sen lisäksi met ehotamma eri toimenpitheitä vahvistamhaan ruottalaisitten maanosa- ja minuriteettikielitten asemaa massmeetiassa, niin raatiossa ja TV:ssä ko präntätyissä lehissä. Lisäksi met ehotamma ette toimenpitheitä otethaan ette riittävää tukea annethaan kirjalisuuele näilä kielilä ja tukea toiminalle mikä sisältää kokoaamista, arkiveeraamista ja kielitten kielelisen materiaalin tietheelistä käsittelemistä.

Minuriteettikielikonvensuuni sisältää kans määräyksiä mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä kieliä maholisuuksia vaikuttaa niihin toimenpitheishiin jokka koskeva kielitten käyttöä. Meän käsityksen mukhaan oon tärkeätä ette net jokka itte käyttävä näitä kieliä saava tilasuuen antaa omia mielipitheitä ennenko semmosia toimenpitheitä tehhään ja tilasuuen ottaa ossaa seuraamisheen. Met annama siksi ehotuksia mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä meän minuriteettikieliä maholisuuen semmo-selle vaikutusvallale.

Minuriteettikielikonvensuunissa oon vielä määräyksiä jokka tähtäävä rohkasheen valtakunnanrajoja ylittävvää yhtheistyötä ja vahvistamhaan maanosa- ja minuriteettikieliä ja niitä kylttyyriä jokka kuuluva näihiin kiehliin, niin kansalisella ko aluheelisella tasola. Ko aattelee ette meän minuriteettikieliä käytethään meän pohjosissa krannimaissa met ehotamma ette Ruotti toimis lissäintyvän pohjosmaisen yhtheistyön puolesta tarkotuksena tukea näitä maanosa- eli minuriteettikieliä ja niitten kylttyyriä.

Aluheelisesti käytettäviä toimenpitheitä

Minuriteettikielikonvensuuni oon suureksi osaksi aluheelinen ko aattelee sen tarkotusta. Tämä merkittee ette suurin osa määräyksistä, niin konvensuunin osassa II ko III, oon tarkotettu käytettäväksi jeukraaffisissa aluheissa missä maanosa- eli minuriteettikielet oon käytössä vanhaasthaan ja vieläki oon käytössä riittävässä laajuuessa. Mikhään ei kuitenkhaan estä ette maa joka liittyy kon-

SOU 1997:192 Yhtheenveto

39

vensuuhniin mennee pitemälle ko konvensuuni vaatii ja käyttää sen määräyksiä semmositten aluheitten ulkopuolelaki.

Tähhään saakka oon net toimenpitheet mikkä oon tulheet saamenkielen ja suomenkielen (mikkä oon net kielet mitä saattaa kytkeä histuurialisheen jeukraaffisheen pohjaan Ruottissa) hyväksi, suuriimaksi osaksi käsittänheet koko maata. Näin äitinkielen opetuksen säänöt oon voimassa koko maassa ja säänöt valtiolisesta tuesta eri kylttyyrisatsninkille kansa. Ko met olema hunteeranheet mitä uusia sääntöjä tarvithaan ette Ruotti saattas liittyä saamen- ja suomenkielen minuriteettikielikonvensuuhniin niin met olema aatelheet ette net suurin piirthein pitäsit koskea koko maata niin ette net tuleva saamen- ja suomenkielen puhujitten hyöyksi koko maassa. Tässä värteeraamisessa met olema tällä laila menheet pitemälle meän esityksissä ko mitä konvensuuni vaatii.

Ko oon kysymys vissistä ehotuksista uushiin säänthöin saamenja suomenkielen suojaksi met kuitenki ehotamma ette näitä päänänsä pittää rajottaa niihin jeukraaffishiin aluheishiin missä kielitten jeukraaffiset juuret oon ja missä niitä vielä käytethään riittävästi. Tämä alue oon saamenkielen puolesta neljä pohjosta tunturikuntaa, Kiruna, Jellivaara, Jokkmokk ja Arjeplog ja suomenkielen osalta viis kuntaa Tornionlaaksossa, Haaparanta, Matarinki, Pajala, Kiruna ja Jellivaara.

Näissä kunnissa met annama ehotuksia uuele lainsäätämiselle mikä merkittee sitä ette yksityiset saava oikeuen käyttää ommaa kieltä, saamen- ja suomenkieltä, viranomhaisten ja oikeuen kansa välittämättä saattavakko net ruottia.

Viranomhaisille ja oikeuelle panhaan kans velvolisuuen vastata suulisesti saamen- eli suomenkielelä jos yksityinen oon valinu yhtheyenpion jommala kummala näistä kielistä. Yks syy siihen ette met ehotamma ette tätä lainsäätämistä pittää käyttää aluheelisesti konvensuunin mukhaan oon se ette lainsäätäminen mikä antaa yksityisele ehottoman oikeuen käyttää muuta kieltä ko ruottia yhtheyessä viranomhaisten ja oikeuen kans vaatii resyrsiä. Sitä ei saattas praktilisesti ja ekonoomisesti viä läpi koko maassa. Met ehotamma konvensuunin vaatimusten mukhaan ette säänöt piethään voimassa niilä aluheila missä saamen- ja suomenkielelä oon pitkä histuurialinen tratisuuni ja missä niitä vieläki käytethään arkipäiväsessä elämässä. Näilä aluheila saattaa tarpheen käyttää näitä kieliä virkavallan ja oikeuen kans oottaa olevan suuriiman niinko maholisuuet viranomhaisilla pittää yhtheyttä saamen- ja suomenkielelä. Säänöt oikeuesta käyttää ommaa

Yhtheenveto

40 kieltä ofentlisissa yhtheyksissä Norrbottenin läänin osissa näyttää kans ette tämä alue histuurialisesti oon ollu ja vieläki oon monikielinen ja monikylttyrellinen.

Tarkotuksena seurata aluheelisen lainsäätämisen tuloksia ja vahvistaa kielitten asemaa näilä aluheila met ehotamma ette työryhmä Norrbottenin Lääninhallituksen johola saapi vastuuen ette joka vuosi värteerata lainsäätämistä ja muita aluheelisia toimenpitheitä ja ehottaa uusia toimenpitheitä kielitten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kylttyyrin aseman vahvistamiseksi aluheila. Meän ehotukset aluheelisesti sopihvaan lainsäätämisheen sisältää kansa oikeuen vississä määrässä tulla vasthaanotetuksi saamen- eli suomenkielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa. Ennen meän ehotuksia näissä osissa met tehimä intervjyytutkimuksen ja kävimä näissä kunnissa tarkotuksena ottaa selvile missä määrässä kunnat nyt saattava vastata laissa vahvistethuun velvolisuutheen tarjota esikoulutoimintaa ja vanhoittenhoitoa saamea- eli suomeapuhuvan persunaalin kansa.

Lisätoimenpitheitä saamen- ja suomenkielen tueksi ja suojaksi koko maassa

Meän mielestä oon tärkeätä ette saamen- ja suomenkielenpuhujat koko maassa saava oikeuen tulla vasthaanotetuksi omala kielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa. Jos lapset joila oon saamen- eli suomenkieli äitinkielenä saattava tulla kakskielisiksi niin oon kauhean tärkeätä ette niilä jo esikoulutoiminassa oon maholisuus tulla vasthaanotetuksi omala kielelä. Met ehotamma sen takia ette tarkastus tehhään missä määrässä näitä lapsia kohehlaan niitten omala kielelä kunnalisessa lapsittenhuolossa. Meän mielestä pittää toimenpitheitä tehhä niin ette saapi niitä kuntia missä oon kylläksi monia vanheempia jokka toivova ette niitten lapset saava esikoulutoimintaa saamen- eli suomenkielisen persunaalin kans, järjestä tämmöstä toimintaa. Ko oon kysymys esikoulutoiminasta met näytämä kans maholisuutta laittaa semmosta toimintaa yksityisenä esikoulutoimintana. Tärkeä syy laittaa oikeuen tulla koheluksi omala kielelä vanhoittenhoijossa oon se suuri määrä vanhoja ihmisiä, varsinki suomenkielisitten keskuuessa, mitä lähivuosina saattaa räknätä ette net oon vanhoittenhoijon tarpheessa ja net kokemukset mikkä näyttävä

SOU 1997:192 Yhtheenveto

41

ette vanhoila saattaa viimiseksi opittu kieli unehtua. Met ehotamma siksi ette tarkastethaan missä kunnissa oon riittävän monta vanhaa ihmistä jokka käyttävä saamen- eli suomenkieltä ja joila oon vanhoittenhoijon tarvetta. Semmonen tarkastus pohjana met olema sitä mieltä ette lailinen oikeus tulla koheluksi omala kielelä vahoittenhoijossa laitethaan niihin kunthiin missä oon riittävän paljon vanhoja joila oon tämä tarve.

Ruotti pittää ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin

Met olema sitä mieltä ette Ruotti pittää ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin saamenkielele, suomenkielele mihinkä räknäthään meänkieli ja romani chibile histuurialisinna minuriteettikielinä Ruottissa.

Tärkeä syy tähhään oon ette histuurialiset maanosa- eli minuriteettikielet oon arvokas osa Ruottin ja Euroopan kylttyyrihistuurialisesta perinöstä ja semmosinna niilä oon oikeus ja tarve saaja tukea ja suojaa niin ette net saattava jatkaa elämistä. Toinen tärkeä syy oon ette net jokka käyttävä näitä histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä oon esittänheet vahvoja toivomuksia saaja viralisen tunnustuksen omista kielistä histuurialisinna maanosa- eli minuriteettikielinä.

Nyt tuohaan monessa yhtheyessä framile mikä arvo sillä kylttyrellisellä monipuolisuuela oon mihinkä maahanmuutto Ruothiin oon johtanu. Saamenkieli, suomenkieli ja romani chib ja net kylttyyrit mikkä kuuluva yhtheen kielitten kansa oon olheet Ruottissa monta sattaa vuotta ja oon vaikuttanheet histuurialisheen, kylttyrellisheen ja kielelisheen moninaisuutheen. Siksi oon tärkeätä ette nämät histuurialiset kielet ja kylttyyrit tunnustethaan ja ette net otethaan huomihoon osana monikylttyyrisestä Ruottista. Ruotti pittää siksi ratifiseerata minuriteettikielisonvensuunin saamenkielele, suomenkielele mihinkä räknäthään meänkieli ja romani chibile ja näin antaa histuurialisille minuriteettikielile selvästi ilmastua tukea ja suojaa niin ette net saattava ellää tärkeännä osana Ruottin kylttyyriperinöstä ja tämän päivän yhtheiskunnasta.

Sakhedipe

43

Sakhedipe

Amenge sine dindi i buti te dikha (rodkera) trebelali i Švedska te phanel pes thaj sar šaj te phanel pes ki Evropakiri godidejbaskiri konvencia bašo regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri konvencia. I Minoriteti(kane) …hibengiri konvenciakri idea i te arakhel thaj te pomo ñinel (jutinel) e regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben sar jek but ku … deli kotar e Evropakiri butkulturikano thaj but…hibengoro barvalipe (mangini). Save …hiba ki jek phuv (drñava) i regionalikane ili minoriteti (kane) odlu …inela pes (agorlel pes) ko jekhipe e definicijaja ko artikli 1 ki konvencia. Specialno zoralo dumodel pes okole …hibenge kas so isi istorikani thaj geografikani baza ki phuv (dr ñava), okola …hiba kas so nae geografikani baza - so tane teritorialikane naphandle …hiba olenge na dela pes specialno zoralo dumodejbe (podrška). Odoleske šaj phenela pes kaj i Minoriteti(kani) konvencia i jek regionalikani kulturikani konvencia. Dji akana pandj phuvja (dr ñave) ratificirindje e konvencia: Norveška, Finska, Madjarska, Nizozemska thaj i Hrvatska. E Minoriteti(kane) …hibengiri konvencia lela te va ñinel kotar o 1 marti 1998.

Istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba ki Švedska

Amen dikhljam kaj i samisko (sa o variante samisko: sydsamisko, luleosamisko thaj nordsamisko), finsko ( sa o variante finsko: tornedalsfinsko/meän kieli thaj standardikani finsko) thaj i romani …hib (sa o romane variante), sa akala …hiba i isorikane regionalikane ili minoritetikane …hiba ki Švedska thaj u…harena pes tari definicia ko artikli 1 ki konvencia.

Ko jekhipe e minoriteti(kane) definicijaja, i samisko thaj i finsko …hib isi len historikani thaj geografikani baza ki Švedska, i romani …hib i teritorialikane naphadli …hib. Ki avdisutni Švedska i samisko …hib vakerela pes but iljada berša, i finska komaj 1 iljada berša, i romani …hib vakerela pes kotar o 1500 berš.

O Komiteti našti arakhla dokaz kaj i jidiš …hib vakerdja pes but vreme thaj našti arakhlja dokaz kaj vakerela pes kotar o but manuša sar jek tradicionalikani …hib ki Švedska kaj te šaj te dikhel pes upri akaja …hib sar regionalno ili minoriteti(kani) …hib. Avdive i jidiš …hib na vakerela pes

Sakhedipe

44 taro but manuša ki Švedska, odoleske i jidiš našti te u …harel pes e minoriteti(kane) …hibengere konvencijaja ki Švedska. O Kamipe so isi ko javudie te arakhel pes i jidiš …hib thaj i jidiš kultura sar jek deli kotar i javudikani kultura, bašo odova dumodela pes ko jekhipe e ramkonvencia jaja bašo arakhibe e nacionalikane minoriteti, odolea kerela buti i sekcia II.

Pherela i Švedska avdive o uslovia bašo minoriteti(kane) …hibengiri konvencia kana i ko pu…ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib?

Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, kana i ko pu …ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib, i Švedska trebela te pherel o propisia taro II deli kotar i konvencia. Baši romani …hib sar jek teritorialikane napandli …hib, vañinena disave propisia, na sa. O Propisia ko III deli kotar i konvencia va ñinena e …hibenge so isi len grografikani baza. I Švedska šaj te birinel thaj te ratificirinel sar II deli,adjahar vi o III deli ki konvencia okole …hibenge so isi len geografikani baza. Te ratificirindja i Švedska o III deli, tigani i Švedska mora te birinel minimum 35 to …ke ili kotora kotar o propisia ko III deli thaj so ka koristinen pes ko sa akala …iba.

Avdive ki Švedska isi but propisia so dena e regionalikane ili minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe e zakoneskere propisencar thaj naredbencar thaj javere keribencar. Kana amen analiziridjam i konvencia, amen dikhlam kaj i Švedska pherela but uslovia ko II deli ki konvencia baši samisko, finsko thaj romani …hib, amen dikhlam odovada kaj pherela pes 34 to …ke ili kotora ko III deli ki konvencija kana si ko pu …ibe i samisko thaj 30 to…ke ili kotora baši finsko …hib.

Sa akala propisia so isi avdive olengoro karakteri nae buvlo. E Minoriteti(kani) …hibengiri konvencia rodela te ovel jek buvli minoriteti(kani) …hibengiri politika kori sa so kerela pes ka ovel kordinirimo kaj te šaj te del pes e regionalikane ili minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe. Avdive asavki politika ki Švedska nae.

Sakhedipe

45

So trebela te kerel pes kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia?

Bu …a so ka keren pes ki sa i phuv

Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, amen mislinaja (gindinaja) kaj sa odola bu …a so kerena pes avdive ki Švedska, trebela te kordirinen pes thaj te keren pes disave neve bu …a kaj te šaj te kerel pes telipe (osnova) baši jek buvli minoriteti(kani) …hibakiri politika. Jek kotar o najvañno bu…a ki jek asavki politika i te priznajnel pes i samiska, finsko - meän kieli thaj i romani …hib sar istorikane minoriteti(kane) …hiba. Jek aver vañno buti i ki sa i Švedska te vazden pes akala …hiba thaj o kulture ko sa o pole sar jek but ku…alo deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe. But i va ñno te buvljarel pes djanipe (informacia) maškar o majoriteti bašo akala …hiba thaj akale kulturengiri istoria.

Kaj te šaj te ovel sa akava, amen predlo ñinaja te ovel obavezno djanipe bašo akala istorikane minoritetikane …hiba, olengiri kultura thaj istoria ko sikljovibaskoro plani (ki škola) e …havenge so sikljona ki teluni škola (osnovno škola) thaj ki maškarutni škola (gimnazia). Ko akava …hani (na…in) šaj te buvljarel pes djanipe (informacia) ko buvlo fronti baši Švedska thaj te dikhel pes upri late istorikane sar jek but …hibengiri thaj but kulturengiri phuv. Amen predloñinaja te ovel najhari (minimum) jek manušengiri u …iškola (narodno univerziteti) bašo sako jek …hib thaj olenge te del pes dugovremeno drñavno dumodejbe kaj te šaj te funkcionirinen sar …hibakoro thaj kulturakoro centri.

Kaj te šaj i kultura, so i ko jekhipe e …hibaja, te ovel la but than thaj dumodejbe thaj kaj te šaj odoja kultura te resel e majoriteti manušen, amen predlo ñinaja te keren pes neve drñavno propisia bašo dumodejbe e kulturane bu …ake ko sa o forme kaj te šaj te del pes e samisko, finskotornedalsko thaj e romane kulturake jek dovolno deli kotar o dr ñavno dumodejbe. Amen predlo ñinaja odovada o Drñavno kulturakoro godidejbe (Statens Kulturråd), sar vlasti so isi le buvlo (generalno) kordiniribaskoro karakteri ki kulturakiri politika, te kerel sa so šaj te ovel than e samisko, finsko-tornedalsko thaj e romane kulturake ko kulturakoro djivdipe.

Trebela panda diso te kerel pes akale …hibenge kaj te šaj akala …hiba te zorakeren pes thaj te oven odoreder (ponodori) djivde thaj te djan angle ko jekhipe e minoriteti(kane) …hibengere konvenciakere propisencar. Kaj te šaj te avel pes ki jek asavki faza, o …have thaj o terne mora te sikljon ki pli …hib. Odoleske amen predloñinaja o Drñavno školakoro butikeripe (Statens skolverk), kana i ko pu …ibe akala istorikane minoriteti(kane) …hiba, te del pes oleske i buti redovno te pratinel (dumodel) o sikavibe ki

Sakhedipe

46 dajakiri …hib thaj o sikavibe ko duj…hiba. Amen prdeloñinaja panda te del pes buti najahri (minimum) jekhe univeristetiske ili u …e školake te organizirinel sa akale …hibenge sikljoviba, rodkeriba (istrañivibe). Amen predlo ñinaja thaj avera bu…a kaj te šaj te zorakeren pes e švedskakere regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri pozicia: ki masmedia, radio, TV thaj novine ( ñurnalia). Amen predloñinaja te del pes jek baro deli dumodejbe baši literatura ko akala …hiba thaj dumodejbe bašo avera bu …a sar so i: khedipe matriali, arkiviribe, djanikano butikeripe e …hibakere matrialea.

Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia isi propis kote so terdjola kaj sa okola so vakerena odola …hiba, isi olen durust (pravo) te djanen so kerel pes olengere …hibaja thaj te den pli idea. Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but va ñno,angleder te kerel pes diso olengere …hibaja okola so vakerena akala …hiba te del pes olenge šaipe te vakeren so ola gindinena (mislinena) bašo o bu …a so kerel pes olengere …hibake. Odoleske amen predlo ñinaja sa ola so vakerena amare istorikane minoriteti(kane) …hiba te del pes olenge asavko šaipe.

Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia, kaj te zorakeren pes o regionalikane ili minoritetikane …hiba thaj o kulture so i ko jekhipa e …hibencar ko nacionalikano thaj regionalikano nivo, isi propisia save so dena šaipa te kerel pes buti maškar o grupe avri kotar o nacionalikane granice. Odoleske so amare minoriteti(kane) …hiba vakerena pes ko amare nordikane komšie, amen predlo ñinaja i Švedska te kerel sa so šaj kaj te šaj te ovel jek bareder (pobaro) maškarbutikeripe (sorabotka) ko nordi kaj te šaj te dumodel pes akale regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben thaj olengere kulturen.

Bu …a so keren pes regionalikane

Jek but baro deli kotar e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia i regionalikano. Mangel te phenel pes kaj bareder (pobaro) deli kotar o propisia ko II thaj ko III deli ki konvencia i kerde bašo geografikane thana kori so o regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba vakerena pes tradicialikane thaj kori so vakerena pes panda kotar but manuša. Jek phuv so phanela pes ki konvencia, te manglja odoja phuv oj šaj e konvenciakere propisia te upotrebinel avri kotar o regionalikane thana.

Dji akana sa okola bu …a so i kerde baši samisko thaj finsko …hib ( akala …hiba šaj te klasificirinen pes sar …hiba so isi olen istorikani thaj geografikani baza ki Švedksa) jek bareder (pobaro) deli olendar va ñinena ki sa i Švedska. O Zakoni bašo sikljovibe ki dajakiri …hib thaj o zakoni bašo dr ñavakoro dumodejbe e kulturikane bu…ake ko sa o forme vañinela ki sa i Švedska. Kana amen gindindjam (mislindjam) save neve zakonia

Sakhedipe

47

trebela te keren pes kaj te šaj i Švedska te phanel pes ki minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko thaj finsko …ib, amen dikhljam kaj odola zakonia trebena te va ñinen ki sa i Švedska. Jekhe asavke predlo ñibaja amen šaj djaja dureder (podur) kotar odova so rodela i konvencia.

Kana i ko pu …ibe disave predloziaja bašo neve zakonia so ka arakhen thaj dumoden e samisko thaj e finsko …hiben, amen predloñinaja disave kotar akala neve zakonia te grani …inen pes thaj te vañinen ko okola geografikane thana kori so akale …hiben isi geografikano tar (koreni) thaj kori so vakerena pes panda kotar o but manuša. Asavke thana, kana i ko pu …ibe i samisko …hib i o štar severna komune: Kiruna, Gällivare, Jokkomokk thaj Arjeplog thaj kana i ko pu …ibe i finsko, odola i o pandj komune: Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna thaj Gällivare.

Amen predlo ñinaja ko akala komune te kerel pes nevo kanuni (zakoni) kori so sako jek djeno šaj te vakerel pli …hib ko vlastengere khera thaj ko krisi (sudo) thaj kori so na mora te vakerel pes švedikani …hib.

O Manuša so birinena te vakeren ki pli …hib ko akala vlastengere khera thaj ko krisia ( sudo), e vlastengere manuša thaj o krisi (sudo) mora te vakeren olencar ki jek kotar olengiri …hib, samisko ili finsko.

Amen predlo ñinaja akala neve zakonia te oven regionalikane ko jekhipe e konvenciakere propisencar, kori so sako jek djeno isi le apsolutikano durustipe (pravo) te vakerel pli …hib ko sa o institucie thaj krisi (sudo), odoleske so odova rodela but resursia. Te kerdje pes odola zakonia te va ñinen ki sa i Švedska, odova nae te ovel praktikane thaj ekonomikane. Odoleske amen predlo ñinaja ko jekhipe e konvenciakere propisencar, akala neve zakonia te va ñinen ko okola thana kori so e samisko thaj e finsko …hiba isi jek bari istorikani tradicia thaj kori so akala …hiba panda i djivde thaj vakerena pes sako dive. Ko akala thana kori so šaj te vakeren pes akala a …hiba ko vlastengere khera thaj ko kriso (sudo), o vlastia mora te djanen te komunicirinen ki samisko thaj ki finsko …hib. Akala zakonia bašo phravdo vakeribe ki pli …hib ko disave thana kotar o Norrbotten, sikavela kaj akala thana istorikane sine thaj panda i but …hibengere thaj but kulturengere thana.

Kaj te šaj te dikhel pes sar ka ovel o rezultati kotar akava regionalikano zakoni thaj kaj te šaj te zorakeren pes odole …hibengiri situacia ko odola thana, amen predlo ñinaja te kerel pes jek butikeribaskiri grupa so ka kerel buti telo Norrbotteneskoro Länsstyrele, thaj odoja grupa ka dikhel sako berš savo i o rezultati kotar jek asavko zakoni thaj o rezultati kotar sa o javera regionalikane bu …a thaj te predloñinel save neve bu …a te keren pes ko odola thana kaj te šaj te zorakeren pes akale …hibengiri kultura, samisko thaj tornedalsko.

Sakhedipe

48

Amaro predlog bašo regionalikano zakoni u …harela thaj jek ograni…imo durust (pravo) te vakerel pes o …havencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj ki finsko …hib. Akava predologo bazirinel pes upri jek anketa thaj amen siam sine ko akala komune kaj te šaj te dikha kozom but šaj akala komune te pheren o zakoni thaj te keren buti ko angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj finsko manušencar so vakerena akala …hiba.

Panda disave bu…a so trebel te kerel pes kaj te šaj te dumoden thaj te arakhen i samisko thaj i finsko …hib ki sa i Švedska.

Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but va ñno, sako jek so vakerela samisko ili finsko …hib te ovel olen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhiba (äldreomsorgen) ki olengiri …hib.

Kaj te šaj o …have, kas so isi samisko ili finsko dajakiri …hib te oven duj …hibale ( te djanen duj …hibja - tvåspråkiga), but i vañno te ovel olen šaipa te vakerel pes olencar panda ki angloškolakiri buti ki olengiri …hib. Odoleske amen predlo ñinaja te dikhel pes kozom, ki savi doza, šaj te vakerel pes olencar ki olengiri …hib maškar o komunalno …havengoro arakhipe (barnomsorgen). Amen gindinaja (mislinaja) kaj ka ovel šukar te zorakeren pes akola komune kaj ola te šaj te organizirinen ko odola thana kori so isi but daja thaj dada (roditelia) so mangena olengere …have te djan ki asavki angloškola kori so o personali ka vakerel olengere …havencar samisko ili finsko …hib. Kana i ko pu…ibe angloškolakiri buti, amen akcentirinaja te ovel šaipe te startinel pes koperaciaja kotar o daja thaj dada baši angloškolakiri buti.

Amen predlo ñinaja te ovel e phure manušen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki olengiri …hib, specialno okola phure so vakerena finsko, odoleske so but djene olendar ko phure berša bistrena i …hib so siklile ki švedska. Odoleske amen predlo ñinaja te dikhel pes ko save komune thaj kozom phure manuša ko odola komune vakerena samisko ili finsko thaj kaske so trebela phurengoro arakhipe (äldreomsorgen). Jekhe asavke rodkeribaja sar baza amen predlo ñinaja te kerel pes jek zakoni savo so ka del šaipe thaj durust (pravo) e phurenge ko akala komune kori so isi but phure thaj kori so vakerena but phure akala …hiba, te vakerel pes olencar ko olengere …hiba.

Sakhedipe

49

I Švedska trebela te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia

Amen gindinaja (mislinaja) kaj i šukar i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kani) …ibengiri konvencia baši samisko, finsko-meän kieli thaj i romani …hib.

Odoleske so akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba i jek but ku …alo barvalo deli kotar e Švedskakoro thaj e Evropakoro kulturikano thaj istorikano barvalipe thaj sar asavke olen isi durust (pravo) thaj trebela te del pes olenge dumodejbe thaj arakhipe kaj te šaj te egzistirinen odoreder (ponodori). Okola so vakerena akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba, sikadje baro mangipe olengere …hiba te oven oficialno priznajme sar istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba.

Avdive potencirinela pes ko but situacie e but kulturengoro ku …ipe ki Švedska so andje pea o manuša kana ale kotar o javera phuvja.

I Samisko, finsko thaj i romani …hib thaj sa odola kulture so i ko jekhipa akale …hibencar, egzistirinena ki Švedska panda angleder but šela berša thaj ple egzistencijaja kerdje e Švedska te ovel jek istorikani, butkulturikani thaj but …hibengiri phuv. Odoleske i but vañno, akala istorikane …hiba thaj kulture te priznajnen pes thaj te vazden pes sar jek deli kotar i but kulturani Švedska. Odoleske i Švedska trebela te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko, finskomeän kieli thaj baši romani …hib thaj adjahar te del akale istorikane minoriteti(kane) …hibenge jek moja vakerdo dumodejbe thaj arakhibe kaj te šaj ola te egzistirinen odoreder (ponodori) sar jek but baro deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe thaj sar jek deli kotar e švedskakoro sakodivesutno jekhipe (opštestvo) avdive.

So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe and’o Svedo

Texten finns endast i den tryckta versionen

51

Författningsförslag

1 Förslag till lag om rätt att använda samiska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för samiska språket. Med förvaltningsområdet för samiska språket avses Arjeplog,

Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner.

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för samiska språket avses förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för samiska språket.

Rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda samiska vid såväl muntliga som skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder samiska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samiska.

Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt samiska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på samiska om att beslutet kan översättas muntligen till samiska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta samisktalande på samiska.

4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för samisktalandes besök och telefonsamtal.

Författningsförslag

52

Kostnader

5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning eller tolkning betalas av myndigheten.

Undantag

6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.

Samiska i förskoleverksamhet och äldreomsorg

7 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall när den erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska.

8 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska.

Personalens kunskaper i samiska

9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i samiska-svenska betraktas som en särskild merit.

10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det samiska språket.

Utökad rätt att använda samiska vid domstol

11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda samiska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Rätten att använda samiska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.

Författningsförslag

53

12 § Rätten att använda samiska i mål eller ärende hos domstol omfattar rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på samiska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala samiska. Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part på samiska.

13 § Part som vill använda samiska under ett måls eller ärendes handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet. En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.

14 § Om part begär att få använda samiska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap.68 §§rättegångsbalken och 5052 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Denna lag träder i kraft den ...

Författningsförslag

54

2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för finska språket. Med förvaltningsområdet för finska språket avses Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för finska språket avses förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för finska språket.

Rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda finska vid såväl muntliga som skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder finska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska.

Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt finska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på finska om att beslutet kan översättas muntligen till finska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta finsktalande på finska.

4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för finsktalandes besök och telefonsamtal.

Kostnader

5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning eller tolkning betalas av myndigheten.

Författningsförslag

55

Undantag

6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.

Finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg

7 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall när den erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap.1 och 7 §§skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska.

8 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska.

Personalens kunskaper i finska

9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i finska-svenska betraktas som en särskild merit.

10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det finska språket.

Utökad rätt att använda finska vid domstol

11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda finska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för finska språket. Rätten att använda finska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.

Författningsförslag

56 12 § Rätten att använda finska i mål eller ärende hos domstol omfattar rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på finska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till finska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala finska. Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta finsktalande part på finska.

13 § Part som vill använda finska under ett måls eller ärendes handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet. En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.

14 § Om part begär att få använda finska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap.68 §§rättegångsbalken och 5052 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Denna lag träder i kraft den ...

Författningsförslag

57

3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar

Härigenom föreskrivs att 22 § i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §

Utredning om en ändring i Utredning om en ändring i den den kommunala indelningen skall kommunala indelningen skall omfatta alla omständigheter som omfatta alla omständigheter som inverkar på frågan. Vid utredinverkar på frågan.

En sådan

ningen skall samråd ske med de omständighet är att en ny kom-kommu-ner som har intresse av munal indelning inte får hindra frågan. ett främjande av de svenska lands-

dels- eller minoritetsspråken, samiska och finska. Vid utredningen skall samråd ske med de kommuner som har intresse av frågan.

Om den ändring i den kommunala indelningen som utredningen avser bör föranleda en ändring också i någon annan indelning, skall utredningen omfatta även en sådan ändring.

Denna lag träder i kraft den ...

59

1 Uppdraget och arbetets bedrivande

1.1 Uppdraget i kommitténs sektion 1

Genom beslut vid regeringssammanträde den 18 maj 1995 tillkallades Minoritetsspråkskommittén för att utreda frågan om och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk. Av våra direktiv, se bilaga 1, framgår att vårt uppdrag har innefattat att redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter i del III i konventionen som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om minst 35 punkter eller stycken i del III i konventionen inte kan uppfyllas för respektive språk har vi haft i uppdrag att redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen samt konsekvenserna av detta. Vårt uppdrag har också innefattat att kostnadsberäkna en svensk anslutning till konventionen samt föreslå finansiering av sådan kostnader med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka. Redan i kommitténs inledande arbete framkom att det finns flera svårigheter förknippade med att avgöra vilka språk i Sverige som är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk enligt konventionens definition av sådana språk. Två huvudfrågor som kommittén har haft att ta ställning till när det gäller tolkningen av definitionen är vilka språk som är att anse som invandrarspråk samt frågan om när ett uttryckssätt är att betrakta som en dialekt och när det är att betraka som ett språk. Varken invandrarspråk eller dialekter omfattas av konventionens definition. När det gäller att avgöra vilka språk som faller utanför konventionen därför att de är invandrarspråk försvåras bedömningen bl.a. av att statistik angående språktillhörighet inte förts kontinuerligt i Sverige. Bedömningen av om ett språk använts i Sverige under tillräckligt lång tid och av tillräckligt många personer för att falla inom konventionens tillämpningområde, har därmed försvårats. När det gäller bedömningen av frågan om vilka uttryckssätt som är att anse som särskilda språk och vilka som är att anse som dialekter av samma språk, har denna visat sig vara komplicerad bl.a.

Uppdraget och arbetets bedrivande

60 av det skälet att den påverkas av en rad faktorer utöver de språkliga skillnader som finns mellan olika uttryckssätt.

En annan fråga som kommittén har haft att ta ställning till är frågan

om gällande bestämmelser ger landsdels- eller minoritetsspråken ett sådant skydd att det motsvarar de krav på skydd och stöd för språken som konventionens olika bestämmelser föreskriver. Dessa bedömningar har försvårats av att det saknas en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige, något som minoritetsspråkskonventionen förutsätter finns i de länder som ratificerar konventionen. Många av de bestämmelser som idag finns, och som leder till att landsdels- eller minoritetsspråken får skydd och stöd, har inte direkt utformats i sådant syfte. Detta gör att det i många fall varit svårt att bedöma om gällande bestämmelser motsvarar de krav som ställs enligt konventionens olika bestämmelser. När vi utformat vårt förslag till hur Sverige bör ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen, har vi utgått från att en samlad och övergripande minoritetsspråkspolitik måste utformas för att Sverige helt skall kunna uppfylla kraven enligt konventionen.

1.2 Generella direktiv

För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller vissa generella direktiv, nämligen direktiv att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir.1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). När det gäller det generella direktivet angående regionalpolitiska konsekvenser kan det konstateras att minoritetsspråkskonventionen har en mycket stark regional inriktning på de geografiska områden där historiska landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Om Sverige, så som vi föreslår, ansluter sig till konventionen och som en följd av detta inför regionalt tillämplig lagstiftning, får detta regionalpolitiska konsekvenser så som närmare framgår av avsnitt 7.2 där vi redogör för dessa förslag. Det generella direktivet att pröva offentliga åtaganden har löpande beaktats när bedömningar gjorts av vad som i olika avseenden krävs för att uppfylla olika åtaganden enligt konventionen. I övrigt har vi inte funnit att vårt uppdrag berörs av de generella direktiven.

Uppdraget och arbetets bedrivande

61

1.3 Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1

Kommittén har i sitt arbete inhämtat synpunkter från Europarådet på minoritetsspråkskonventionens bakgrund, syfte och dess eventuella tilllämpning i Sverige. Detta skedde inledningsvis genom besök av kommittésekreteraren hos Europarådet i Strasbourg och därefter genom besök av en företrädare för Europarådet hos kommittén i Stockholm. Kommitténs ordförande och sekreterare besökte också under kommitténs inledande arbete Finland och Norge för att diskutera dessa länders ratificering av minorietsspråkskonventionen. I arbetet med att avgöra vilka språk i Sverige som omfattas av minoritetsspråkskonventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk funnits har vi funnit anledning att närmare granska samiska, finska, tornedalsfinska — meän kieli, romani chib och jiddisch. När det gäller samiska och finska gjorde kommittén den bedömningen att det fanns tillräckligt material tillgängligt för att mot bakgrund av detta kunna konstatera att samiska och finska är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. En svårighet som uppkom i detta sammanhang var att avgöra om meän kieli borde behandlas som ett eget språk vid en tillämpning av konventionen. Som bakgrund för den bedömningen anlitade kommittén professorn i tvåspråkighetsforskning Kenneth Hyltenstam, Stockholm för att tillsammans med en finsk professor framställa en rapport till kommittén angående gränsdragningen mellan språk och dialekter med särskild inriktning på frågan om meän kielis status som ett eget språk. Till följd av sjukdom kunde den finske professorn sedermera inte delta i framställandet av rapporten varför Kenneth Hyltenstam ensam framställde densamma. När det gäller romani chib och jiddisch i Sverige kunde kommittén inte finna tillräckligt underlag för en bedömning av dessa språk som eventuella landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Kommittén gav därför professor Kenneth Hyltenstam och docent Kari Fraurud i uppdrag att tillsammans framställa en rapport om romani chibs användning i Sverige som underlag för kommitténs bedömning. Motsvarande uppdrag när det gäller användningen av jiddisch i Sverige utfördes för kommitténs räkning av docent Sally Boyd tillsammans med forskaren i lingvistik Erland Gadelii. Mot bakgrund av det underlag som kunnat tas fram i språkrapporterna och övrigt för kommittén tillgängligt material har vi tagit ställning till vilka språk i Sverige som kan anses falla inom minoritetsspråkskonventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Därefter har vi gått igenom vilka av minoritetsspråkskonventionens bestämmelser i del II och del III som kan anses uppfyllda idag. Arbetet i

Uppdraget och arbetets bedrivande

62 denna del har bestått i att artikel för artikel, punkt för punkt och stycke för stycke jämföra konventionens krav med gällande svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt för att på detta sätt kunna göra en bedömning av i vilken mån nu gällande regler uppfyller konventionens krav i olika avseenden. Underlaget för denna bedömning — framtagande av gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt inom de olika sakområden som konventionens bestämmelser spänner över — har främst utförts av kommitténs experter. Därefter har vi gjort en bedömning av i vilken utsträckning Sverige idag, mot bakgrund av gällande bestämmelser, uppfyller konventionens krav på stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken. Kommitténs ordförande och sekreterare har i olika sammanhang sammanträffat med företrädare för Sametinget och dess Språkråd, med företrädare för Sverigefinska Riksförbundet, med företrädare för Svenska Tornedalingars Riksförbund, STR-T, med företrädare för Nordiska Zigenarrådet och med företrädare för Judiska Centralrådet för att diskutera bl.a. önskemål om ytterligare åtgärder till skydd och stöd för svenska landsdels- eller minoritetsspråk. Kommitténs sekreterare har också besökt Murmansk i samband med Samerådets konferens där, i syfte att bevaka och diskutera samarbetet rörande det samiska språket. Minoritetspråkskonventionen är till stor del regionalt inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. För att kunna avgränsa vilka områden det kan röra sig om för samiska och finska och för att undersöka förutsättningarna för att införa regionalt tillämpliga regler till skydd och stöd för samiska respektive finska i dessa områden har kommittén genomfört en omfattande enkätundersökning och besök i dessa områden. Enkätundersökningen har riktat sig till statliga och landstingskommunala förvaltningsmyndigheter i Norrbottens län samt till kommunala förvaltningsmyndigheter i Strömsund, Krokom, Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Enkäter har också sänts till de domstolar som har en domkrets som till någon del berör de kommuner som finns i Norrbottens län. Enkäterna har huvudsakligen innehållit frågor angående myndigheters och domstolars resurser när det gäller att bemöta enskilda på samiska respektive finska. Enkätundersökningen har följts upp av besök hos Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns landsting samt kommunledningen i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Kiruna, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner. Vid dessa besök har kommitténs planerade förslag till regionalt tillämplig lagstiftning om rätt att använda samiska och finska i

Uppdraget och arbetets bedrivande

63

kontakt med förvaltningsmyndigheter diskuterats med företrädare för kommuner och myndigheter. Kommittén har haft som ambition att översätta sammanfattningen av betänkandet i sektion I till samtliga språk som kommittén närmare har granskat. När det gäller jiddisch har en översättning dock inte kunnat framställas inom den tid som funnits till förfogande för detta arbete. I övrigt har kommitténs arbete bedrivits på sedvanligt sätt genom sammanträden. Kommitténs sektion 1 har sammanlagt haft 23 sammanträden. Minoritetsspråkskommittén har efter remiss yttrat sig över betänkandet, Sverige, framtiden och mångfalden, SOU 1996:55.

65

2 Minoritetsspråkskonventionen

Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen som vi valt att kalla den, är en av de ca 160 konventioner som Europarådet hittills har utarbetat inom olika sakområden. Den är en av de viktigaste internationella överenskommelserna som behandlar frågor som är av intresse för nationella minoriteter. Minoritetsspråkskonventionen öppnades år 1992 för undertecknande och ratifikation, godtagande eller godkännande och träder i kraft en viss kortare tid efter det att minst fem medlemsstater i Europarådet har ratificerat, godtagit eller godkänt konventionen. Den är öppen för anslutning för såväl medlemsländer i Europarådet som icke-medlemsländer. Hittills har fem länder ratificerat konventionen nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998. Sverige har varken undertecknat eller ratificerat konventionen. I detta kapitel skall vi inledningsvis översiktligt beskriva vilka konsekvenser en ratificering av en Europarådskonvention får för nationell lagstiftning. Därefter lämnar vi en översiktlig redogörelse för minoritetsspråksskonventionens innehåll så som den framgår av konventionstexten och dess "explanatory report" eller konventionskommentaren, som vi kommer att kalla den i den fortsatta framställningen.

2.1 Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser får en ratificering av en konvention?

Inom Europarådet samarbetar medlemsländerna inom många olika sakområden såsom mänskliga rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter samt frågor som rör massmedia, utbildning och kultur. Regionala och kommunala frågor behandlas också inom ramen för samarbetet. Samarbetet utmynnar ofta i olika typer av internationella dokument, eller traktat som de brukar kallas i folkrätten. Dessa kan vara av olika slag såsom rekommendationer, resolutioner och konventioner. Rekommendationerna och resolutionerna är inte folkrättsligt bindande för medlemsstaterna utan har

Minoritetsspråkskonventionen

66 karaktären av riktlinjer för medlemsstaternas arbete inom olika sakområden. Konventionerna däremot är mellanstatliga avtal som medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av om de väljer att tillträda dem. Eftersom Europarådet är en mellanstatlig organisation väljer medlemsstaterna efter det att Europarådet antagit en konvention, om de önskar tillträda konventionen eller inte. Det finns olika sätt för hur en stat kan tillträda en konvention och bli bunden av den. När det gäller Europarådets konventioner är det vanligt att det i konventionerna föreskrivs att tillträde skall ske genom att medlemsländerna först undertecknar konventionen och senare ratificerar den. Medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av konventionen först genom ratificeringen, medan undertecknandet i princip innebär att medlemsstaterna åtagit sig att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra konventionens ändamål och syfte (jfr, artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten). Att en stat blir folkrättsligt bunden av en konvention innebär att staten blir skyldig att uppfylla de förpliktelser som bestämmelserna i konventionen innehåller. Detta kan uttryckas så att en stat, som anslutit sig till en traktat (exempelvis en konvention) är folkrättsligt förpliktad att se till att dess organ — exekutiva, judiciella, legislativa, administrativa — har möjlighet att ge tillämplighet åt traktatens bestämmelser och även gör så (Eek, Bring, Hjerner; Folkrätten, fjärde uppl.). De folkrättsliga förpliktelserna enligt en konvention kan uppfyllas på olika sätt av staten. Det kan ske antingen genom att konventionens bestämmelser blir direkt gällande rätt i staten eller genom att staten inkorporerar/transformerar konventionens bestämmelser så att de blir en del av den nationella lagstiftningen. Sverige tillämpar metoden att inkorporera/trans-formera innehållet i de konventioner som Sverige tillträder. Vid inkorporering införlivas bestämmelserna i exempelvis en konvention med nationell lagstiftning genom föreskrift i lag eller annan författning och blir genom detta förfarande gällande nationell rätt. Vid transformation införlivas kon-ventionens bestämmelser i nationell rätt genom att de ges motsvarighet i nationell lagstiftning eller åtgärder i övrigt. Om transformation väljs undersöks först i vad mån konventionens bestämmelser motsvaras av redan gällande regler i den nationella lagstiftningen eller av nationella åtgärder i övrigt. I den mån nationell lagstiftning eller nationella åtgärder i övrigt redan har ett materiellt innehåll som motsvarar förpliktelserna i konventionen behöver ingen vidare åtgärd vidtas för att införliva konventionens bestämmelser med nationell rätt. Om däremot de nationella reglerna saknar motsvarighet till konventionsbestämmelserna eller till sitt innehåll strider mot konventionsbestämmelserna måste en ändring av de nationella reglerna vidtas för att

Minoritetsspråkskonventionen

67

dessa skall stå i överensstämmelse med konventionsbestämmelserna. Det är genom de nationella bestämmelser som redan finns eller införs för att motsvara ett konventionsåtagande som enskilda och myndigheter berörs av konventionens bestämmelser. Vårt uppdrag innebär att redovisa vilka av minoritetsspråkskonventionens bestämmelser som Sverige uppfyller idag med gällande svensk lagstiftning och de nationella åtgärder som i övrigt vidtas till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige. Om vi finner att Sverige med gällande regler inte kan anta konventionen skall vi redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna av detta.

2.2 Bakgrunden till konventionen och dess syfte

Bakgrunden till konventionen och dess syfte framgår av preambeln eller ingressen till konventionen och konventionskommentaren till denna. Av dessa framgår att skyddet för nationella minoriteter på senare år har rönt ett allt större intresse inom Europa, inom Europarådet såväl som inom EU och Europeiska Säkerhetskonferensen. Inom Europarådet kan förutom minoritetsspråkskonventionen främst nämnas ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter av den 1 februari 1995. Ramkonventionen behandlas av sektion II av Minoritetsspråkskommittén. Inom EU finns flera resolutioner från EU-parlamentet som innebär stöd för nationella minoriteters rättigheter. EU stöder också ekonomiskt den fristående Europeiska Byrån för mindre använda språk EBLUL (ca 90 % av dess budget utgörs av EU-medel) som arbetar för minoritetsspråken i Europa. När det gäller samarbetet inom Europeiska Säkerhetskonferensen kan särskilt slutakten från Helsingfors år 1975 och dokumentet från Köpenhamnsmötet år 1990 nämnas. Båda dokumenten innehåller rekommendationer till medlemsstaterna att på olika sätt vidta åtgärder till skydd och stöd för nationella minoriteter, deras språk, kultur m.m. Det har i internationella sammanhang visat sig vara politiskt mycket svårt att enas om en definition av begreppet nationell minoritet. Av denna anled-ning innehåller exempelvis varken ramkonventionen eller minoritetsspråkskonventionen någon sådan definition. När det gäller minoritetsspråkskonventionen behövs dock inte någon sådan definition eftersom den inte är inriktad på att tillförsäkra personer som tillhör nationella minoriteter individuella rättigheter utan på att ge skydd åt landsdels- eller minoritetsspråken som sådana.

Minoritetsspråkskonventionen

68 Det övergripande syftet med minoritetsspråkskonventionen sägs i ingressen till konventionen och i konventionskommentaren vara kulturellt. Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna. Det betonas dock att avsikten med konventionen inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken eller att stödja strävanden att segregera de grupper av befolkningen i en stat som använder landsdels- eller minoritetsspråk från den övriga befolkningen. Syftet är istället att uppmuntra till kunskap i flera språk inom staterna och ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper bl.a. när det gäller de olika gruppernas historia och kultur. För att uppnå syftet att bevara minoritetsspråken i Europa räcker det enligt konventionen inte att förbjuda diskriminering vad gäller användandet av språken. Förbud mot sådan diskriminering har länge funnits i exempelvis Europarådskonventionen om medborgerliga fri- och rättigheter (artikel 14) och i FN:s konvention om medborgerliga fri- och rättigheter (artiklarna 2, 14, 26 och 27). Om landsdels- eller minoritetsspråken skall kunna överleva trots den språkliga likriktning som bl.a. massmedia och urbaniseringen medverkat till, krävs enligt minoritetsspråkskonventionen utöver förbud mot diskriminering också aktivt stöd från medlemsstaternas regeringar för användandet av landsdels- eller minoritetsspråken. Detta gäller framför allt användandet av dessa språk i den offentliga sfären. Minoritetsspråkskonventionen innehåller därför utöver bestämmelser som förbjuder diskriminering av landsdels- och minoritetsspråk också bestämmelser som innebär konkreta åtgärder till stöd för användandet av landsdels- eller minoritetsspråk. Dessa bestämmelser täcker in många samhällsområden såsom utbildning, rättsväsende, offentlig förvaltning, massmedia, kultur, närings- och samhällsliv och utbyte över nationsgränserna. De bestämmelser i konventionen som behandlar användning av landsdels- eller minorietsspråk i utbildning och massmedia sägs vara avsedda att, så långt som möjligt, garantera att landsdels- eller minoritetsspråk används där, medan bestämmelser som rör användningen av språken i juridiska, administrativa, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang syftar till att tillåta att språken används i dessa sammanhang. Även om konventionen inte har som direkt syfte att stödja de nationella minoriteterna förtjänar det att påpekas att landsdels- eller minoritetsspråken är en mycket viktig del av de nationella minoriteternas kultur och

Minoritetsspråkskonventionen

69

identitet. Genom det stöd konventionens bestämmelser ger för landsdelseller minoritetsspråkens bevarande och utveckling stöds därför också de nationella minoriteterna.

2.3 Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen

I artikel 1 i konventionen finns en rad definitioner av begrepp såsom "lands-dels- eller minoritetsspråk", "territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används" samt "territoriellt obundna språk". Genom dessa definitioner avgränsas konventionens tillämpningsområde. De språk som inte faller inom konventionens definitioner omfattas således inte av dess bestämmelser. För att ett språk skall omfattas av konventionens tillämpning skall det enligt artikel 1punkt a) uppfylla två huvudkrav, — språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, ( invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och — språket skall vara annorlunda än det officiella språket (dialekter omfattas inte av konventionen).

Av artikel 1 punkt b) framgår också som ett ytterligare krav för konventionens tillämpning att det territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används är ett område där ett språk används av ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser på språket. Uttrycket "av hävd" i artikel 1 och "historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Europa" i ingressen, markerar att konventionens bestämmelser bara gäller de historiska språk som talats under en lång tid i en stat och fortfarande talas där. Konventionen omfattar inte de nya språk som till följd av invandring numera talas i de europeiska länderna. När ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk har inte angetts i konventionen eller dess kommentar. Men det anses fullt möjligt att ett språk som först är ett invandrarspråk så småningom övergår till att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk. Språket måste klart skilja sig från det officiella språket i landet. Konventionen omfattar inte lokala varianter eller dialekter av samma språk. I konventionskommentaren konstateras, att frågan om ett sätt att uttrycka sig skall anses som en dialekt eller ett språk, är mycket omdiskuterad. Eftersom denna fråga inte kan avgöras enbart utifrån strikt lingvistiska kriterier utan bl.a. är beroende av psyko-sociologiska och politiska faktorer anvisar inte konventionen några riktlinjer för hur frågan

Minoritetsspråkskonventionen

70 skall lösas i enskilda fall utan lämnar avgörandet till berörda myndigheter i varje stat i enlighet med den demokratiska processen där.

De språk som konventionen omfattar är främst territoriella språk, det

vill säga språk som av hävd har använts och fortfarande används inom ett visst geografiskt område i landet. Skälet till detta är att flertalet bestämmelser en stat kan binda sig för i del III i konventionen, och flera av bestämmelserna i del II, förutsätter att det finns ett bestämt geografiskt område, annat än landet som helhet, där bestämmelserna kan tillämpas. Detta område, som i artikel 1punkt b) benämns "territorium där landsdelseller minoritetsspråket används", anges i konventionskommentaren vara det område där landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd i betydande utsträckning — även om det bara talas av en minoritet — och som motsvarar språkets historiska geografiska bas. Varje stat får själv definiera detta geografiska område mer exakt. Ett nyckelbegrepp i det sammanhanget är enligt konventionskommentaren "antal invånare som gör tillämpning av olika bestämmelser om skydd eller stöd motiverade". Begreppet förekommer i artikel 1 punkt b) och i inledningen till de flesta av konventionens bestämmelser i del III där innehållet i begreppet återkommer i lite olika utformning. Konventionen anger emellertid inte hur många invånare som skall finnas för att det skall anses vara befogat att tillämpa en åtgärd, utan lämnar detta avgörande till staterna, med beaktande av konventionens anda och omständigheterna i varje enskilt fall. Utanför det geografiska område där språket används av hävd ställer inte konventionen — med vissa undantag — krav på att bestämmelserna i del III skall tillämpas. Kan ett språk över huvud taget inte bindas till ett bestämt geografiskt område där det använts av hävd, anses det enligt konventionen som ett "territoriellt obundet språk". Detta innebär att endast vissa bestämmelser i del II av konventionen kan tillämpas på språket.

2.4 Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och innehåll

Minoritetsspråkskonventionen innehåller fem delar. I del I finns allmänna bestämmelser. Den innehåller bl.a. de ovan behandlade definitionerna och bestämmelser om vilka åtaganden stater kan göra enligt konventionen och bestämmelser om vad ratifikationsinstrumentet skall innehålla. Del I innehåller också bestämmelser som hänvisar till andra nationella och folkrättsliga regler som reglerar landsdels- eller minoritetsspråkens ställning. Slutligen finns i artikel 6 en bestämmelse om att de stater som

Minoritetsspråkskonventionen

71

ratificerar konventionen har en förpliktelse att informera berörda myndigheter, organisationer och personer om rättigheter och skyldigheter som följer av konventionen. Del II innehåller övergripande mål och principer som de stater som ratificerar konventionen är förpliktade att tillämpa i sin politik, lagstiftning och åtgärder i övrigt när det gäller landsdels- eller minoritetsspråk. I del III innefattar åtgärder, inom olika sakområden, för att främja landsdels- eller minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas. I del IV finns regler om Europarådets övervakning av konventionens tillämpning i de länder som ratificerat konventionen och i del V finns slutbestämmelser som bl.a. innehåller regler om ikraftträdande av konventionen och möjlighet att göra reservationer.

Åtaganden

Av artikel 2 framgår att minoritetsspråkskonventionen är flexibel på så sätt att staterna i viss mån kan välja i vilken omfattning man vill binda sig för bestämmelserna i konventionen och på vilken nivå man vill ratificera en viss bestämmelse. Enligt artikel 2 punkt 1 är en stat som ratificerar konventionen skyldig att tillämpa bestämmelserna i del II på samtliga landsdels- eller minoritetsspråk som används inom staten och som motsvarar konventionens defi-nition av sådana språk. Detta gäller oavsett om staten omnämner språket i ratifikationsinstrumentet eller inte. En stat kan dock välja att anmäla reservationer mot alla bestämmelser i del II utom artikel 7 punkt 1 (som anger mål och principer för staternas politik, lagstiftning och praxis). I en stat som har ratificerat konventionen omfattas således samtliga språk som faller inom konventionens definition av landsdelseller minoritetsspråk av bestämmelserna i konventionens del II artikel 7 punkt 1. Så som framgått ovan ger konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk utrymme för olika bedömningar när det gäller om ett visst språk faller inom definitionen eller inte. Enligt konventionskommentaren är det i sista hand staten själv som får bedöma vilka av de uttrycksformer som finns i landet som faller in under konventionens definition av "landsdels- eller minoritetsspråk". När det har fastslagits vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i en stat kan staten enligt artikel 2 punkt 2 välja att utöver de obligatoriska bestämmelserna i del II i konventionen också tillämpa bestämmelserna i del III i konventionen på de språk som har en historisk geografisk bas i staten. Väljer landet att ratificera konventionen också beträffande del III måste

Minoritetsspråkskonventionen

72 detta ske på det i artikel 2 punkt 2 och artikel 3 punkt 1 angivna sättet. Där föreskrivs att de landsdels- eller minoritetsspråk som del III i konventionen skall tillämpas på, skall anges av landet. Dessutom skall varje land ange vilka punkter och stycken i del III som skall tillämpas på respektive landsdels- eller minoritetsspråk. När det gäller valet av vilka bestämmelser i del III som skall tillämpas på en stats landsdels- eller minoritetsspråk finns vissa begränsningar enligt konventionens artikel 2 punkt 2. Dessa är att minst 35 punkter eller stycken skall tillämpas på varje landsdels- eller minoritetsspråk och att av dessa minst tre skall vara från artiklarna 8 och 12 samt en från någon av artiklarna 9,10,11 och 13. Staterna har i och med dessa bestämmelser givits en relativt stor valfrihet när det gäller vilka förpliktelser de önskar åta sig beträffande de olika landsdels- eller minoritetsspråken i staten. Som ett exempel kan nämnas att artikel 8 som berör utbildning på landsdels- eller minoritetsspråk innehåller 26 olika förpliktelser varav staten bara är skyldig att välja tre. När en punkt eller ett stycke innehåller flera alternativa förpliktelser räknas normalt ett av alternativen som en punkt eller ett stycke. Kompletterar alternativen emellertid varandra, som t.ex. är fallet med artikel 9 stycke 1 a iii) och a iv), räknas de som två punkter och stycken. De alternativa förpliktelserna innebär att staterna har möjlighet att i stor utsträckning välja olika nivåer på sina åtaganden.

Bestämmelser till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken

I del II och del III i konventionen finns de materiella bestämmelser som är avsedda att ge landsdels- eller minoritetsspråken det stöd och skydd som de behöver för att kunna bevaras och stärkas. I del II finns de obligatoriska mål och principer som varje stat som ratificerar konventionen skall tillämpa beträffande de landsdels- eller minorietsspråk som finns i staten. Dessa mål och principer ses som nödvändiga för att bevara landsdels- eller minoritetsspråken. Det går därför inte att i samband med ratificeringen av konventionen göra förbehåll för dessa. I del III finns de mer detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja att ratificera för de språk som har en geografisk historisk bas. Målen och principer som finns angivna i del II, artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter, — erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom,

Minoritetsspråkskonventionen

73

— respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografiska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs, — åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som skrift, såväl i privata som offentliga sammanhang, — lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdelseller minoritetsspråk, — stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i identiskt eller liknande former, både inom staten och över nationsgränserna.

De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är, — i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärder som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk, — i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper i landet samt — i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.

Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 om hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas på territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättning för att en del av principerna och målen i del II — liksom bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns en bestämd historisk geografisk bas för språken. Eftersom en sådan historisk geografisk bas inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av målen och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk. Av bestämmelserna i del II framgår att artikel 7.1 tillämpas inom de territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används och i enlighet med situationen för varje språk (jfr när det gäller innebörden av detta begrepp vad som sagts ovan), medan bestämmelserna i artikel 7.2, 7.3 och 7.4 inte innehåller någon sådan begränsning. Del III av konventionen innehåller bestämmelser som innebär preciserade och konkreta åtgärder till skydd och stöd för användandet av landsdelseller minoritetsspråk med en geografisk historisk bas.

Minoritetsspråkskonventionen

74 Bestämmelserna i del III täcker en rad olika sakområden. Varje artikel omfattar ett sakområde, — artikel 8 utbildning, — artikel 9 rättsväsendet, — artikel 10 förvaltningsmyndigheter och samhällsservice, — artikel 11 massmedia, — artikel 12 kulturell verksamhet och kulturella inrättningar, — artikel 13 ekonomiska och sociala förhållanden — artikel 14 utbyte över gränserna. Av dessa bestämmelser framgår att de flesta förpliktelserna i konventionen är begränsade till de geografiska områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd. De förpliktelser enligt konventionens del III som — om ett land väljer att ratificera dessa bestämmelser — gäller i hela landet, dvs även utanför de områden där landsdels- eller minoritetsspråket används av hävd är, — artikel 8 punkt 2, undervisning på, eller i landsdels- eller minoritetsspråken, — artikel 9 punkt 2, att inte vägra godkänna giltigheten av juridiska dokument endast på grund av att de avfattats på ett landsdels- eller minoritetsspråk, — artikel 9 punkt 3, att tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk på dessa språk, — artikel 10 punkt 5, att tillåta släktnamn på landsdels- eller minoritetsspråk, — artikel 11 punkt 2, att garantera friheten att ta emot TV- och radioutsändningar på landsdels- eller minoritetsspråk samt friheten att ta emot information i övrigt på dessa språk, — artikel 12 punkt 2, att tillåta, uppmuntra och /eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar på dessa språk eller med anknytning till dessa språk, — artikel 12 punkt 3, att ta vederbörlig hänsyn till landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur dessa ger uttryck för när landet sprider sin kultur utomlands, — artikel 13 punkt 1, att i olika typer av ekonomisk och social verksamhet se till att ta bort förbud mot och praxis som motverkar användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i sådana sammanhang och — artikel 14 punkt a) och punkt b) att på det internationella planet, bilateralt och multilateralt, verka för att landsdels- eller minoritetsspråken främjas.

Minoritetsspråkskonventionen

75

Övervakning av konventionens tillämpning

Del IV av konventionen innehåller bestämmelser för hur Europarådet, dess medlemsstater och allmänheten skall kunna kontrollera att de stater som ratificerat konventionen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Övervakningen av konventionens tillämpning kan sägas vara av politisk natur. Kontrollen skall ske genom att de stater som ratificerar konventionen var tredje år skall inge en rapport till Europarådet med en redogörelse för hur staterna praktiskt har omsatt sina åtaganden enligt konventionen. Rapporterna skall offentliggöras. I Europarådet granskas rapporterna av en expertkommitté bestående av en medlem från vart och en av de stater som ratificerat konventionen. Medlemmarna i expertkommittén väljs av Europarådets ministerkommitté på förslag från respektive stat som ratificerat konventionen (varje stat ger in en lista med förslag på personer som ministerkommittén kan välja mellan). Expertkommitténs medlemmar skall stå fria gentemot staternas regeringar och vara erkänt skickliga och erfarna i frågor som rör landsdels- eller minoritetsspråk. Organisationer eller sammanslutningar i den stat som har lämnat in rapporten — t.ex. sådana organisationer som representerar dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk — får lämna synpunkter till Europarådets expertkommitté om hur de anser staten följt sina åtaganden enligt del II och del III i konventionen. Expertkommittén utformar på grundval av de rapporter staterna lämnat in och med hänsyn taget till de synpunkter oberoende organisationer eller sammanslutningar kan ha lämnat, en rapport till Europarådets ministerkommitté. Innan expertkommittén överlämnar sin rapport till ministerkommittén skall staterna få tillfälle att kommentera rapporten. Rapporterna från expertkommittén får offentliggöras av ministerkommittén om den beslutar att så skall ske. Om ministerkommittén anser att det finns anledning till det kan rekommendationer ges till staten med anledning av rapporten.

77

3 Andra länders ratificering av konventionen

Fem länder har fram till i december 1997 ratificerat minoritetsspråkskonventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien i nu nämnd ordning. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998. I det följande kommer en närmare redogörelse ges för hur Norge och Finland valt att ratificera konventionen och för den nationella lagstiftning och åtgärder i övrigt man i respektive land har till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken där. Motsvarande redogörelse för Ungerns och Nederländernas ratificering och nationella bestämmelser är mer översiktlig eftersom vi ansett att de nordiska ländernas nationella åtgärder är av störst intresse för oss. Någon redogörelse för Kroatiens ratificering och nationella bestämmelser där kan inte lämnas på grund av att Kroatien ratificerat konventionen kort innan utredningstidens slut. Gemensamt för de fyra första länder som ratificerat konventionen är att man i dessa länder redan innan ratificeringen haft nationell lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken. Dessa nationella regler har utgjort grunden för ratificeringen av minoritetsspråkskonventionen.

3.1 Norge

3.1.1 Ratificeringen av konventionen

Norge var det första land som ratificerade minoritetsspråkskonventionen. Innehållet i Norges ratifikationsinstrument framgår av bilaga 2. Där anges att Norge ratificerar bestämmelserna i del I, II, IV och V i konventionen samt 46 närmare angivna punkter och stycken i del III av konventionen för det samiska språket. Inget annat språk än samiska nämns i ratifikationsinstrumentet. Såsom framgått av föregående kapitel gäller dock del II i konventionen för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konventionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte. I Norge talas, liksom i Sverige och Finland, flera olika varieteter av samiska bland vilka nordsamiskan dominerar. Norge har emellertid valt

Andra länders ratificering av konventionen

78 att ratificera konventionen för samiska som ett språk och i stora delar överlämnat frågan om vilka insatser som skall göras för språkets olika varieteter till det norska sametinget. Samråd med representanter för samerna skedde innan man beslutade vilka punkter och stycken som skulle ratificeras.

3.1.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

I Norge finns en rad lagar och åtgärder i övrigt till skydd och stöd för samernas kultur och språk m.m. Den grundläggande bestämmelsen finns intagen i den norska grundlagen där det i § 110 A, sedan år 1988, föreskrivs att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt sociala arv. Det samiska språket ges särskilt skydd och stöd inom en rad olika samhällsområden. De flesta bestämmelser som reglerar rätten att använda samiska finns intagna i samelovens språkregler från år 1992, då samiskan också blev likställt med norska som ett officiellt språk i Norge. Dessa regler utgör stommen i det norska regelverk som utgjorde grunden för Norges ratificering av minoritetsspråkskonventionen för det samiska språket.

Samelagens språkregler, tredje kapitlet i Sameloven

Samelagens språkregler gäller i huvudsak inom ett begränsat geografiskt område, förvaltningsområdet för samiskt språk. Förvaltningsområdet utgörs av sex kommuner: Karasjok, Kautokeino, Nesseby, Porsanger, Tana och Kåfjord. Utanför förvaltningsområdet gäller bara ett begränsat antal av språkreglerna. Syftet med språkreglerna sägs vara att bevara och utveckla det samiska språket och särskilt att stärka användningen av språket i offentliga sammanhang. Språkreglerna berör användning av samiska bl.a., — vid kontakt med lokala och regionala myndigheter — inom hälsovårdssektorn och den sociala sektorn — inom rättsväsendet — inom kyrkan — inom utbildningsväsendet

Andra länders ratificering av konventionen

79

Inom förvaltningsområdet har man, om man själv använder sig av samiska i kontakten med lokala offentliga organ (antingen dessa är kommunala, fylkeskommunala eller statliga), rätt att få svar på samiska både vid muntliga och skriftliga kontakter med myndigheten. Om man själv i skrift använder sig av samiska i kontakten med ett regionalt organ (dvs. ett fylkeskommunalt eller statligt organ), som har en eller flera av förvaltningsområdets sex kommuner som tjänsteområde, har man rätt att få skriftligt svar på samiska. Alla som önskar att använda samiska för att tillvarata sina egna intressen i kontakt med lokala och regionala hälsovårds- eller sociala institutioner har rätt att bli bemötta på samiska, både skriftligen och muntligen. I kontakt med rättsväsendet inom förvaltningsområdet har man rätt att använda sig av samiska. Med rättsväsendet avses, domstolar, länsmän, polis, åklagare, fängelse och kriminalvård i frihet. För dessa myndigheter gäller samma regler som för andra lokala och regionala organ inom förvalt-ningsområdet. Därutöver gäller särskilda regler om utökade rättigheter att använda samiska inom rättsväsendet. För domstolar vars ämbetskrets helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet gäller att envar får använda samiska i inlagor i rättegång och att samiska får användas vid muntliga kontakter med domstolen och under muntliga förhandlingar i domstol. Rätten att använda samiska under muntliga förhandlingar i domstol innebär emellertid inte att en samisktalande person som kan norska kan kräva att alla i t.ex. en rättegång, skall tala samiska eller att det som sägs på norska skall tolkas till samiska. Om någon begär det kan rättens ordförande emellertid besluta att förhandlingsspråket skall vara samiska. Behövs översättning eller tolk skall detta betalas av staten. För polis- och åklagarväsendet gäller om deras verksamhetsområde helt eller delvis omfattar samma geografiska område som förvaltningsområdet, att envar har rätt att tala samiska vid bl.a. förhör på myndighetens kontor och vid muntlig anmälan. Intagna på fängelseanstalt i Troms och Finnmark har också rätt att tala samiska. Inom

Norska kyrkan i förvaltningsområdet har envar rätt att få barndop,

vigsel, nattvard, själavård m.m. förrättade på samiska. För att göra det möjligt för tjänstemän hos lokala och regionala offentliga organ att uppfylla språkreglernas krav om bemötande på samiska innefattar språkreglerna regler om möjlighet till tjänstledighet med lön för tjänstemän inom förvaltningsområdet för att lära sig samiska. Språkreglerna innehåller också regler om att lagar och föreskrifter som är av särskilt intresse för hela eller delar av den samiska befolkningen skall översättas till samiska. Kungörelser från offentliga organ inom förvaltningsområdet, som riktar sig till hela eller delar av befolkningen i

Andra länders ratificering av konventionen

80 förvaltningsområdet, skall avfattas både på samiska och norska. När det gäller utbildning i eller på samiska finns regler om att alla elever i grundskolan i samiska distrikt har rätt till undervisning i eller på samiska. Utanför detta område finns en sådan rätt om minst tre elever begär det. Kommunerna i förvaltningsområdet kan besluta att samiska skall vara obligatoriskt i grundskolan. I viss omfattning finns också rätt att lära sig samiska inom ramen för vuxenutbildning och på statens bekostnad. I språkreglerna berörs också

Samiskt språkråd. Språkrådet har bl.a. till

uppgift att bevara, stärka och utveckla samiskt språk i Norge. De ger vägledning och information i språkfrågor och har listor över kvalificerade översättare och tolkar. Vad gäller tillämpningen av de norska språkreglerna för samiska har man vid kommitténs kontakter med norska regeringstjänstemän uppgett att samelovens språkregler fortfarande är så nya att de inte är helt genomförda i praktiken. Man har emellertid uppmärksammat att det finns svårigheter att rekrytera tillräckligt många lärare i samiska språket. Tjänstemän vid myndigheter behärskar inte heller samiska i den utsträckning som skulle behövas. Det finns också brist på läromedel på samiska. Positiva effekter som man märkt till följd av språklagstiftningen är att allt fler talar samiska och att man i allt större utsträckning begär att bli bemött på samiska i olika offentliga sammanhang. Nordsamiskan, som är den varietet av samiska som används inom förvaltningsområdet för samiskt språk, har stärkts och utvecklas i positiv riktning. Det är svårare att bevara de mindre utbredda varieteterna av samiska, lulesamiska och sydsamiska, som inte används i förvaltningsområdet. Utöver samelovens språkregler bör några andra åtgärder av betydelse för ratificeringen av konventionen nämnas nämligen att det sedan lång tid tillbaka finns regelbundna utsändningar på samiska via norsk radio, NRK, och vissa TV-program på samiska. Norska staten täcker alla kostnader för produktion av litteratur på samiska.

3.1.3 Kostnader

Vad gäller kostnaderna för de nationella åtgärder som vidtagits för att stödja och utveckla det samiska språket i Norge kan allmänt sägas att man från norsk sida anser att de mest kostnadskrävande åtgärderna är utbildning av personal, tjänstemän, tolkar och översättare samt framtagning av läromedel.

Andra länders ratificering av konventionen

81

Under år 1995 avsattes drygt 16,5 miljoner norska kronor för användningen av samiska enligt samelovens språkregler inom kommuner och fylkeskommuner i det samiska förvaltningsområdet. Sametingets språkråd fördelar pengarna mellan kommunerna. Målet är att upprätta en tvåspråkig förvaltning inom dessa kommuner med tvåspråkiga tjänstemän. I dagsläget används dock fortfarande tolk i stor utsträckning av tjänstemännen.

3.2 Finland

3.2.1 Ratificeringen av konventionen

Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen som andra land, i november 1994. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Finland ratificerat 59 punkter och stycken i del III i konventionen för samiska som ett landsdels- eller minoritetsspråk samt 65 punkter och stycken för svenska som ett mindre allmänt använt officiellt språk (se artikel 3 punkt 1 i konventionen). Det anges också att Finland åtar sig att i vederbörliga delar tillämpa del II av konventionen på romani och på andra territoriellt obundna språk i Finland. Samiska används i Finland i flera olika varieteter, nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Finland har dock liksom Norge valt att ratificera konventionen för samiska som ett språk. När det gäller svenska har Finland valt att utnyttja konventionens bestämmelse i artikel 3 och ratificera vissa bestämmelser i del III i konventionen för svenska som ett officiellt språk som används mindre allmänt. Skälet till att man i ratifikationsinstrumentet särskilt nämnt romani som ett territoriellt obundet språk i Finland är, enligt de uppgifter vi fått, att man på detta sätt vill markera den vikt man från finsk sida lägger vid att stödja romernas kultur och språk. Ett annat skäl är att det finns många romer i Finland, ca 6 000—7 000 personer och att dessa i motsats till andra minoritetsgrupper begärt att konventionens bestämmelser skall tillämpas på deras språk. Såsom framgått av föregående kapitel gäller del II i konventionen för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konven-tionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte. Villkoret är att språken uppfyller konventionens krav på ett landsdels- eller minoritetsspråk. Beträffande samtliga tre språk som nämnts i ratifikationsinstrumentet fanns redan gällande lagstiftning och nationella åtgärder i övrigt till skydd och stöd för dessa språk som kunde utgöra grunden för en ratificering.

Andra länders ratificering av konventionen

82 Någon ny lagstiftning ansågs således inte behövas med anledning av ratificeringen. Innan Finland beslöt vilka åtaganden i konventionen som Finland skulle binda sig för att tillämpa, samrådde man med den svensktalande minoriteten företrädd av Svenska Finlands folkting, med samerna företrädd av delegationen för sameärenden och med romerna genom delegationen för zigenarärenden.

3.2.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

Den grundläggande rätten att använda svenska, samiska och romani tillförsäkras i § 14 i den finska regeringsformen. Där slås det fast att Finlands nationalspråk är finska och svenska och att envars rätt att i egen sak — hos domstolar och andra myndigheter — använda sitt eget språk, antingen detta är finska eller svenska, skall tryggas i lag. Vidare föreskrivs att det allmänna skall tillgodose båda dessa språkgruppers kulturella och samhälleliga behov. För samerna, romerna och andra grupper gäller enligt samma bestämmelse att de har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.

Svenska

Svenskan är som ovan nämnts ett av Finlands två nationalspråk. Utöver skyddet i grundlagen skyddas svenska språket genom språklagen från år 1922. Språklagens regler gäller för domstolar, statliga myndigheter, kommuner och den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar. De språkliga rättigheterna enligt språklagen är beroende av vilken språklig status en kommun har. Enligt språklagen indelas finska kommuner i enspråkigt finska kommuner, enspråkigt svenska kommuner, tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet samt tvåspråkiga kommuner med svensk majoritet. Huvudregeln är att om mindre än 8% av befolkningen talar finska/svenska är kommunen enspråkig. Om minoriteten utgör minst 8 % av befolkningen eller 3 000 personer är kommunen tvåspråkig. I korthet innebär språklagens regler följande. Vid kontakt med statliga myndigheter såsom domstolar, polis, arbetsförmedling m.m. har en medborgare alltid rätt att använda sitt eget språk. Om ämbetsdistriktet för de statliga myndigheten är tvåspråkigt har den enskilde också rätt att få svar på det egna språket. Någon sådan rätt finns inte om ämbetsdistriktet är enspråkigt.

Andra länders ratificering av konventionen

83

Vid kontakt med kommunala myndigheter har den enskilde rätt att använda sitt eget språk i tvåspråkiga kommuner. Är kommunen enspråkig måste emellertid den enskilde använda kommunens språk. Detsamma gäller det språk myndigheterna svarar den enskilde på. I tvåspråkiga kommuner och tvåspråkiga statliga ämbetsdistrikt gäller att meddelanden till allmänheten, såsom kungörelser och meddelanden, skall avfattas på båda språken. Skyltar och vägvisare inom sådana områden skall också vara tvåspråkiga. I annan lagstiftning angående rätt att använda sitt modersmål finns bl.a. följande bestämmelser. Viss möjlighet att få tolk på statens bekostnad finns i enspråkiga kommuner i ärenden där enskilds rätt kan stå i konflikt med myndighetens, t.ex. barnskyddsfall eller indragning av körkort. När det gäller utbildning är alla kommuner skyldiga att anordna grundskoleundervisning på svenska respektive finska om det finns minst 13 lågstadieelever som har endera språket som modersmål. Undervisning sker i enspråkiga skolor. För daghem finns regler om att kommun skall sörja för att dagvård erbjuds på barnets modersmål. När det gäller hälsovård finns bestämmelser om att patientens modersmål i möjligaste mån skall beaktas. Inom vissa delar av sjukvården finns en utökad skyldighet att tillhandahålla sjukvård på patientens modersmål.

Samiska

Utöver det grundlagsstadgande som ovan redovisats finns ytterligare en grundlagsbestämmelse som berör samiska språket. I § 51 a regeringsformen stadgas att samerna som ett urfolk skall tillförsäkras kulturell autonomi inom sitt hembygdsområde i ärenden som angår deras språk och kultur. Därutöver finns i lagar och förordningar olika bestämmelser till skydd och stöd för det samiska språket. Viktigast av dessa bestämmelser är lag om användning av samiska hos myndigheter som trädde i kraft år 1992. Språklagens regler gäller i huvudsak inom samernas hembygdsområde. Hembygdsområdet omfattar Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapplands renbeteslags område i Sodankylä kommun. Den samiska språklagen innebär i korthet följande. Inom hembygdsområdet har en same rätt att använda samiska i ärende som gäller honom eller henne, eller i ärende där en same skall höras. Rätten omfattar såväl kommunala myndigheter som områdets alla statliga distriktsmyndigheter och lokala myndigheter och domstolar som har ämbetsdistrikt som täcker någon del av samernas hembygdsområde. Dessutom har en same rätt att använda samiska i kommun eller församling inom hembygdsområdet.

Andra länders ratificering av konventionen

84 Utanför hembygdsområdet har same rätt att använda samiska vid kontakt med bl.a. länsstyrelsen och länsrätten i Lapplands län, högsta domstolen, justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman. Språklagen innebär inte att tjänstemän på de olika myndigheter som berörs av språklagens regler skall kunna samiska. Myndigheterna inom hembygsområdet har i stället en skyldighet att tillhandahålla tolk eller översättning till samiska i sina kontakter med samer som vänt sig till myndigheten och då använt sig av samiska. Språklagen innehåller också bestämmelser om att kungörelser, meddelanden, anslag och blanketter skall avfattas också på samiska inom samernas hembygdsområde. Sådana lagar och förordningar, statsrådsbeslut m.m. som särskilt berör samerna skall publiceras också på samiska. Myndigheterna bör inom hembygdsområdet enligt lagen förse skyltar och vägvisare också med samisk text. För att språkreglerna skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt behövs tillgång till tolkar och översättare. Inom sametinget finns en byrå för det samiska språket som ansvarar för att det finns tillgång till tolkar och översättare samt för samisk språkvård. För att uppmuntra tjänstemän att lära sig samiska finns enligt språkreglerna möjlighet för dem som arbetar på statliga myndigheter som omfattas av språkreglernas bestämmelser att få tjänstledigt med lön för utbildning i det samiska språket. Vid tillsättning av statliga tjänster vid myndigheter i samernas hembygdsområde ses kunskaper i samiska som en merit. Även grundskolelagen, gymnasielagen och lagen om dagbarnvård innehåller bestämmelser av betydelse för det samiska språket. I grundskolelagen och gymnasielagen sägs att elever som är bosatta inom samernas hembygdsområde kan undervisas i eller på detta språk. I lagen om dagbarnvård stadgas att kommunerna skall sörja för att dagbarnvård står till buds på barnets modersmål då detta är samiska. När det gäller tillämpningen av de bestämmelser som gäller till stöd och skydd för det samiska språket har man i Finland angett att det största problemet är bristen på lärare i samiska och undervisningsmaterial på samiska. Särskilt svårt är det att rekrytera lärare till de högre stadierna i skolan. För utbildning av lärare i samiska ges inga särskilda statliga medel. Däremot har staten under en 10-årsperiod bidragit med ca en och en halv miljon mark till undervisningsmaterial på samiska. När det gäller kontakter på samiska med myndigheter har språklagens möjligheter att använda samiska vid sådana kontakter hittills utnyttjats i mycket liten utsträckning. Inte heller har många utnyttjat möjligheten att få skrivet material, t.ex. blanketter etc. på samiska. Detta kan, enligt de

Andra länders ratificering av konventionen

85

uppgifter vi fått, dels ha att göra med att kunskaperna i att läsa och skriva samiska är dåliga bland den samiska befolkningen, dels att kunskaperna i den vokabulär som behövs i officiella sammanhang är bristfällig.

Romani

I Finland finns en internationellt sett förhållandevis lång tradition när det gäller samarbete mellan företrädare för myndigheter och romer. Sedan år 1956 har det funnits en statlig delegation för zigenarärenden som idag består av 18 medlemmar varav tio är romer. Delegationen skall främja den romska befolkningens möjlighet att på likvärdiga villkor delta i samhällslivet samt främja den romska befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförhållanden. Utöver denna delegation finns det fyra regionala delegationer med uppgift att främja den romska befolkningens levnadsförhållanden på det regionala planet. Statliga åtgärder för att främja romsk kultur och språk har framför allt vidtagits sedan 1980-talet. När det gäller stödet och skyddet för språket romani har man i Finland främst vidtagit åtgärder när det gäller utbildning i romani och romsk kultur för både för barn och vuxna. År 1993 tillsattes en ledningsgrupp för zigenarutbildning inom Utbildningsministeriet. Ledningsgruppen skall handlägga alla frågor av principiell natur som rör utbildning av romer, från förskoleutbildning till vuxenutbildning. Hälften av ledamöterna i ledningsgruppen är romer. Ett av syftena med undervisning i romani och romsk kultur och historia är att göra skolundervisning och vuxenundervisning mer meningsfull för både romska barn och vuxna. Det har tidigare av olika skäl, varit svårt för romer att studera vilket har lett till att det bland äldre romer finns många med dålig skolunderbyggnad. För att underlätta undervisningen för barn har man i Finland arbetat fram ABCböcker i romani. För vuxna anordnas bl.a. sommarkurser i romani och finska. Kostnaderna för dessa kurser betalas till hundra procent av finska staten och är därför kostnadsfria för deltagarna.

3.2.3 Kostnader

Allmänt har man uppgett att de största kostnaderna för stöd och skydd för det samiska språket består i översättning och tolkning till det samiska språket.

Andra länders ratificering av konventionen

86

I propositionen till den samiska språklagen tar man upp kostnader för byrån för det samiska språket, kostnader för åtta tjänster som tolkar och översättare i de kommuner som ligger inom samernas hembygdsområde samt övriga kostnader för tolkning och översättning. Det har senare visat sig att de sammanlagda kostnaderna för sametinget och språkbyrån för statens del uppgått till ca två miljoner mark årligen. Av åtta beräknade tjänster som tolkar och översättare inom kommunerna i samernas hembygdsområde har endast en besatts. Kostnaden för denna tjänst uppgår till ca 500 000 mark årligen, en kostnad som staten stod för de första åren men som nu faller på kommunerna. Vad gäller stödet och skyddet för romani avsatte finska staten under år 1996 en och en halv miljon finska mark till ledningsgruppen för zigenarutbildning.

3.3 Ungern

3.3.1 Ratificeringen av konventionen

Ungern ratificerade år 1995 som tredje land minoritetsspråkskonventionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Ungern åtar sig att tillämpa 47 punkter och stycken i del III i konventionen för fem språk, nämligen kroatiska, tyska, rumänska, slovakiska och slovenska. Utöver de språk som nämns i ratifikationsinstrumentet har Ungern i nationell lagstiftning slagit fast att det finns ytterligare åtta språk eller sammanlagt tretton språk, som anses som minoritetsspråk i Ungern. Dessa språk är armenska, bulgariska, grekiska, kroatiska, tyska, zigenska (romani och sinti), rutenska, polska, rumänska, serbiska, slovakiska, slovenska, och ukrainska. Samtliga tretton språk anses falla inom konventionens tillämpningsområde och bestämmelserna i del II i konventionen kommer således att tillämpas på alla språken. Skälet till att man valt att bara nämna fem språk i ratifikationsinstrumentet är enligt uppgift att dessa språk funnits under längst tid i Ungern och talas av flest personer. Åtgärder till stöd och skydd för dessa fem språk finns också inom de olika sakområden såsom undervisning, offentlig förvaltning m.m. som konventionen täcker, vilket underlättat ratificeringen av del III i konventionen för språken. Enligt uppgift är målet att Ungern, så snart de ekonomiska förutsättningarna finns, skall ratificera del III i konventionen också för de åtta språk som nu inte omfattas av ratificeringen av bestämmelserna i del III i konventionen. Ungern har valt att ratificera samma punkter och stycken i del III för samtliga de fem språk som omfattas av ratifikationen. I stort sett fanns

Andra länders ratificering av konventionen

87

redan innan ratificeringen nationell lagstiftning angående stöd och skydd för landsdels- och minoritetsspråk, som kunde ligga till grund för ratificeringen. Man avser att tillämpa de bestämmelser man ratificerat i del III i hela landet. Som angetts i kapitel fyra är huvudavsikten med bestämmelserna i del III i konventionen att dessa skall tillämpas inom ett begränsat geografiskt område i respektive land motsvarande det område där språket används av hävd. Skälet till att man i Ungern har valt att ändå tillämpa konventionens bestämmelser i del III över hela landets territorium är att de som använder de olika minoritetsspråken i Ungern alltid har varit spridda över hela landets territorium och det således inte går att definiera geografiska områden där språken har talats av hävd.

3.3.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

En nationell lag framför andra gjorde det möjligt för Ungern att ratificera minoritetsspråkskonventionen, nämligen lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter från år 1993. I denna anges vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en grupp skall anses som en nationell och etnisk minoritet liksom vilka minoriteter som för närvarande uppfyller dessa kriterier. De motsvarar de ovan nämnda tretton minoritetsspråken i Ungern. Lagens bestämmelser omfattar enligt sin lydelse inte invandrare eller flyktingar. Lagens syfte är att hindra assimilering och tillförsäkra nationella och etniska minoriteter rätt till sin egen identitet, språk, kultur och traditioner. Ett viktigt inslag i lagen är möjligheten för nationella minoriteter att efter allmänna val inrätta lokala självstyrande minoritetsorgan som har till uppgift att bevaka minoriteternas intressen hos kommunala myndigheter och beslutande församlingar. Lagen föreskriver att kommunala beslut rörande utbildning, lokal massmedia, användning av minoritetsspråk m.m. bara får fattas efter hörande av de lokala minoritetsorganen om beslutet berör minoritetsbefolkningen. Lagen tillförsäkrar också minoriteterna inflytande på det nationella planet bl.a.genom regler om val till ett nationstäckande minoritetsorgan och en ombudsman som skall bevaka minoriteternas rättigheter. Det finns ett särskilt kapitel i lagen som rör rätt till undervisning i eller på minoritetsspråken i daghem och skolor samt statens ansvar att bekosta utbildning av lärare och undervisningsmaterial för dessa ändamål. I samma kapitel anges att tillgången till litteratur på minoritetsspråken skall tillförsäkras genom ett nätverk av minoritetsbibliotek. Ett särskilt kapitel ägnas användandet av minoritetsspråken. Där anges att alla har rätt att använda sitt modersmål i alla sammanhang i Ungern.

Andra länders ratificering av konventionen

88 Vad detta närmare innebär skall anges i en särskild lag. I kapitlet anges vidare att alla har rätt att i domstol använda sitt eget modersmål. Det anges också att alla har rätt att använda sitt modersmål i parlamentet och kommunala församlingar. Det föreskrivs vidare att alla kommunala organ på begäran av minoritetsorgan skall publicera alla beslut, blanketter m.m. också på minoritetsspråken samt att skyltar anslag m.m. skall finnas också på minoritetsspråken. Slutligen anges att inom de områden där minoriteter bor skall kunskaper i minoritetsspråk ses som en merit vid tillsättande av tjänster hos lokala myndigheter och myndigheter som ger service till allmänheten. Lagen innehåller också bestämmelser om rätt till ekonomiskt stöd från staten till de daghem och skolor som ger undervisning i eller på minoritetsspråk samt ekonomiskt stöd till de självstyrande minoritetsorganen. Vad gäller den praktiska tillämpningen av lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter och åtagandena enligt minoritetsspråkskonventionen har man angett att konventionens bestämmelser i första hand kommer att tillämpas i de områden där valen till lokala självstyrande minoritetsorgan var framgångsrika under år 1994 och 1995. Det lyckade genomförandet av sådana val indikerar enligt ungerska regeringstjänstemän att det finns många personer som tillhör en minoritet i dessa områden.

3.3.3 Kostnader

De uppgifter vi fått när det gäller kostnader för nationell lagstiftning till stöd och skydd för landsdels- eller minoritsspråk i Ungern är att man inte kan uppskatta kostnaderna för de åtaganden man gjort enligt konventionen förrän denna träder i kraft eftersom man först då genomför alla planerade nationella åtgärder.

3.4 Nederländerna

3.4.1 Ratificeringen av konventionen

Nederländerna ratificerade år 1996 som fjärde land minoritetsspråkskonventionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Nederländerna åtar sig att tillämpa 48 punkter och stycken i del III i konventionen för frisiska i provinsen Friesland, samt bestämmelserna i del II i konventionen på lågsaxiska språk och bestämmelserna i del II, enligt artikel 7 punkt 5, för jiddisch och romani chib som territoriellt obundna språk.

Andra länders ratificering av konventionen

89

3.4.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen

I Nederländerna finns sedan lång tid tillbaka nationella bestämmelser som gjort det möjligt att få undervisning i frisiska inom det obligatoriska skolväsendet. Numera finns regler som ger dem som använder frisiska möjlighet att få undervisning i frisiska i provinsen Friesland. Det finns också vissa tvåspråkiga skolor i Friesland där undervisningen bedrivs på frisiska-holländska. Som en följd av ratificeringen av konventionen omfattar rätten att få undervisning i frisiska nu också de lägre stadierna i skolan. Rätten att få använda frisiska i kontakt med myndigheter och rättsväsendet i provinsen Friesland är lagfäst. Frisiska språket är också numera inkluderat i nationell förvaltningsrätt och i lagstiftning som berör utbildning och kultur och i skattelagstiftningen. Frisiska förekommer regelbundet både i radio och TV och det finns dagstidningar som till viss del skrivs på frisiska. I provinsen Friesland är det också möjligt att få viss samhällsservice från offentliga organ på frisiska. När det gäller ratificeringen av romani chib och jiddisch som territoriellt obundna språk i Nederländerna uppges detta vara ett symboliskt erkännande av språken som inte binder de nationella myndigheterna att stödja eller skydda dessa språk.

91

4 Vilka språk i Sverige är landsdelseller minoritetsspråk?

Kommitténs bedömning: Vi har funnit att samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige.

Minoritetsspråkskonventionen är enligt konventionskommentaren en kulturkonvention som är ägnad att skydda och stödja historiska landsdelseller minoritetsspråk. Från Europarådets sida har man överlåtit åt ansvariga myndigheter i de länder som ratificerar konventionen att, med beaktande av konventionens definition i artikel 1, göra en bedömning av vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i det egna landet. Minoritetsspråkskommitténs direktiv innebär att kommittén har i uppdrag att göra en sådan bedömning för svenskt vidkommande. I det följande skall vi därför med utgångspunkt från konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk i artikel 1 och med beaktande av konventionens syfte, göra vår bedömning av vilka språk i Sverige som är landsdels- eller minoritetsspråk och vilka språk eller dialekter som faller utanför konventionens tillämpning. Vi vill redan i detta sammanhang understryka att vår bedömning begränsar sig till att avgöra vilka språk som faller in under konventionens tillämpningsområde. När vi i det följande tar ställning bl.a. till den komplicerade frågan om vad som är att anse som ett språk och vad som är att anse som en dialekt sker detta enbart med sikte på konventionens tillämpning. Ett språk som vi inte finner är ett landsdels- eller minoritetsspråk i konventionens mening kan ändå anses vara ett minoritetsspråk i andra sammanhang. Också i samband med konventionens tillkomst har man uppmärksammat att sådana situationer kan uppkomma. Av artikel 1 punkt b) och av konventionskommentaren framgår exempelvis att konventionen inte kan tillämpas på språk som talas av alltför få personer eftersom detta skulle leda till allt för stora praktiska svårigheter. Även om sådana språk är minoritetsspråk bör de inte ses som landsdels- eller minoritetsspråk som konventionens bestämmelser skall tillämpas på. Vi vill också inledningsvis påpeka att om Sverige skulle ratificera konventionen, så kommer konventionens bestämmelser i del II att gälla för

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

92 alla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av konventionens definition av sådana språk medan bestämmelserna i del III bara kommer att gälla för de språk som Sverige väljer skall omfattas av dem. Språk utan geografisk bas kan enligt konventionen inte omfattas av bestämmelserna i del III. Vår utgångspunkt har varit att Sverige vid en eventuell anslutning till konventionen också kommer att ratificera bestämmelserna i del III för de språk som har en historisk geografisk bas. Vi har därför när vi prövat frågan om vilka språk som kan omfattas av en svensk tilllämpning av konventionen också behandlat frågor som har anknytning till tillämpningen av del III i konventionen.

4.1 Språk och dialekter i Sverige som inte kan anses omfattade av konventionen

De två huvudkrav som ett språk, enligt definitionen i artikel 1 i konventionen, måste uppfylla för att anses vara ett landsdels- eller minoritetsspråk är, — att språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, (invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och — att språket skall vara annorlunda än det officiella språket (dialekter omfattas inte av konventionen). Av artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren framgår också att tillräckligt många personer måste använda ett språk för att konventionen skall kunna tillämpas på språket. Även om ett språk inte kan uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens bestämmelser i del II såsom ett territoriellt obundet språk. Med utgångspunkt i definitionen i artikel 1 och konventionens övergripande syfte skall vi i det följande behandla några språk och dialekter i Sverige som enligt vår uppfattning faller utanför konventionens tillämpningsområde.

Invandrarspråk

Det första kravet enligt artikel 1 i konventionen, att ett språk skall användas av hävd, innebär att språket skall ha använts under lång tid tillbaka i landet och fortfarande användas där. Invandrarspråk omfattas således inte av

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

93

konventionen och inte heller språk som har talats i landet men numera inte längre talas där. Tidsgränsen för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att vara ett språk som används av hävd i konventionens mening finns inte angiven i konventionen. Det är dock klart att ett språk som först är att anse som ett invandrarspråk i ett land så småningom kan övergå till att anses använt av hävd. Svensk befolkningsstatistik omfattar inte uppgifter om etnisk tillhörighet eller språktillhörighet. Det är därför svårt att få fram uppgifter som kan ligga till grund för en bedömning av vilka språk som använts under lång tid i Sverige och fortfarande används i dag. Det står emellertid klart att det i Sverige i dag till följd av invandring från andra länder, talas många andra språk än svenska. Med få undantag har dock dessa inte använts i Sverige före andra världskriget. Detta har att göra med att invandringen till Sverige före andra världskriget var mycket begränsad.

När det gäller språk som börjat användas i Sverige först efter andra världskriget anser vi att de klart faller utanför konventionens tilllämpningsområde eftersom de har använts under för kort tid för att de skall kunna anses använda av hävd. Dessa språk får istället betraktas som invandrarspråk som faller utanför konventionens tillämpningsområde. Vi anser inte att det är lämpligt att fastslå någon absolut, generell tidsgräns för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att anses som använt av hävd i Sverige. Det är enligt vår uppfattning lämpligare att ta ställning till detta från fall till fall med utgångspunkt från varje språks särskilda historia i Sverige. I avsnitt 4.2 behandlar vi därför vart och ett av de språk som vi anser kan bli aktuella att bedöma som använda av hävd i Sverige och tar ställning till om de kan anses omfattade av konventionen.

Dialekter

Det andra kravet i konventionen, att språket skall vara annorlunda än det officiella språket i staten innebär att dialekter av det officiella språket undantas från konventionens tillämpningsområde. Frågan om när ett uttryckssätt skall anses vara en dialekt och när det skall anses vara ett språk är komplicerad och involverar såväl lingvistiska som sociologiska och politiska bedömningar. Vi hänvisar i denna del till det expertutlåtande som inhämtats från professor Kenneth Hyltenstam, bilaga 3. I konventionen ges inga närmare riktlinjer för bedömningen. Varje land som ratificerar konventionen får självt avgöra vad som är att anse som

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

94 dialekter av det officiella språket som inte omfattas av konventionens bestämmelser. För svenskt vidkommande uppkommer i detta sammanhang frågan om hur de genuina dialekter eller folkmål, som finns i Sverige skall betraktas i relation till konventionen. Som exempel på folkmål kan nämnas älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i ganska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a. större rörlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmedias inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Rent lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är nära förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Frågan är emellertid om folkmålens kulturhistoriska värde gör att de bör omfattas av konventionens bestämmelser. En invändning mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är tveksamt om de kan anses som språk. Den allmänna uppfattningen är nog snarare att de är dialekter och som sådana omfattas de i så fall inte av konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Ett annat skäl mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är ett fåtal personer som använder dem som sitt dagliga uttrycksmedel. Det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionens bestämmelser på folkmålen är dock enligt vår uppfattning, att en sådan tillämpning skulle rimma illa med konventionens syfte. Som vi angett i kapitel två är ett av konventionens övergripande syften att stärka landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar, hos myndigheter, i näringslivet m.m. Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang. Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande. Vid en samlad bedömning anser vi därför att en tillämpning av konventionen i Sverige inte kan omfatta folkmålen.

Teckenspråket

Sveriges Dövas Riksförbund har vänt sig till kommittén med en begäran om att konventionens bestämmelser skall tillämpas på teckenspråket som ett territoriellt obundet språk. Kommittén vill erinra om att teckenspråket redan i dag har en stark ställning i det svenska samhället. Genom beslut av riksdagen år 1981 har

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

95

Sverige som första land i världen officiellt erkänt teckenspråket som dövas modersmål och erkänt dövas rätt till tvåspråkighet avseende teckenspråket och svenska språket. När det gäller undervisning och forskning, anges i läroplanen för specialskolan för döva och hörselskadade, att teckenspråket och svenska är de två undervisningsspråken, och vid universitetet i Stockholm har forskning i teckenspråket bedrivits sedan år 1972. Samhället tillhandahåller också teckenspråkstolkar för döva genom landstingens försorg. Enligt Sveriges Dövas Riksförbund föreligger dock fortfarande brist både på teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare. Att teckenspråket är ett språk är således redan fastslaget i Sverige. Likaså finns bestämmelser och åtgärder till skydd och stöd för teckenspråket på flera områden. Den fråga vi har att ta ställning till är om teckenspråket kan anses falla inom definitionen för landsdels- eller minoritetsspråk enligt artikel 1 i minoritetsspråkskonventionen och om teckenspråket kan anses omfattat av det övergripande syftet med konventionen. Det ena kravet på ett landsdels- eller minoritetsspråk enligt artikel 1 i konventionen — att språket skall vara annorlunda än det officiella språket — måste anses uppfyllt vad gäller teckenspråket. Det andra kravet enligt konventionen — att språket skall användas av hävd inom staten — skulle kanske kunna anses uppfyllt eftersom det finns uppgifter om att teckenspråket använts i offentliga sammanhang i Sverige så tidigt som år 1875. Enligt vår uppfattning kan emellertid främjande av teckenspråket inte rymmas inom konventionens övergripande syfte. Konventionen sägs vara en kulturkonvention som tar sikte på att stödja historiska språk som en del av Europas mångkulturella arv. Den tar följaktligen i första hand sikte på språkets kulturella funktion. Genom att stödja landsdels- eller minoritetsspråken hoppas man att också stödja den kultur och historia som är förbunden med språken och dem som använder dem. Även om döva själva ser sig som en språklig och kulturell minoritet med teckenspråket som en viktig del av dövkulturen, kan teckenspråkets funktion enligt vår uppfattning inte i första hand ses som kulturell. Språket får snarare i första hand ses som ett kommunikationsmedel för döva, ett sätt för döva att trots sitt handikapp kunna kommunicera med omgivningen. De skäl som finns för att stödja teckenspråket ligger därför enligt vår uppfattning vid sidan av konventionens huvudsakliga syfte som en kulturkonvention. Det nyss anförda hindrar i och för sig inte att man skulle kunna utsträcka och anpassa en tillämpning av konventionens bestämmelser till teckenspråket. Vi anser emellertid inte att det finns någon anledning att göra detta. Teckenspråket har redan i dag en officiell ställning som språk i Sverige. I

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

96 och med detta och de åtgärder som redan i dag vidtas från samhällets sida till stöd för teckenspråket, skulle en ratificering av konventionen för teckenspråket som ett territoriellt obundet språk, enligt vår bedömning, inte leda till något ytterligare stöd för språket. Teckenspråket skall därför enligt vår uppfattning inte omfattas av en eventuell svensk ratificering av minoritetsspråkskonventionen.

4.2 Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige

I det föregående har vi angett att det finns anledning att närmare granska några språk i Sverige som har talats i landet under lång tid för att se om de uppfyller konventionens krav på landsdels- eller minoritetsspråk. Som vi ovan har angett förs inte statistik i Sverige över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Detta försvårar naturligtvis bedömningen av vilka språk som kan anses använda av hävd i Sverige. Före andra världskriget var emellertid befolkningen i Sverige mycket homogen vilket påpekas i den då redovisade statistiken (se t.ex. SOS år 1930, V och år 1910, IV, Folkräkningen den 31.12). I inledningen till 1910 års statistik om folkmängdens fördelning efter hushåll, trosbekännelse, födelseort m.m. anges att de enda väsentliga undantagen från denna homogenitet är "lappar och finnar". Annan statistik visar att det utöver dessa grupper under lång tid tillbaka också funnits romer och judar i Sverige. Mot denna bakgrund har vi funnit anledning att närmare överväga om samiska, finska, meän kieli (tornedalsfinska), romani chib (zigenska) och jiddisch är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige i minoritetsspråkskonventionens mening. För att konventionen skall kunna tillämpas på ett språk måste språket uppfylla de krav på landsdels- eller minoritetsspråk som definitionen i artikel 1 av konventionen innehåller. Det ena huvudkravet är att ett språk skall vara annorlunda än det officiella språket. Detta krav uppfyller samtliga de språk som vi funnit anledning att överväga, varför vi inte närmare behöver beröra detta i det följande. Det andra kravet, att språket skall användas av hävd inom ett visst territorium i Sverige, finns det däremot anledning att granska närmare . Vi har också ansett att det finns anledning att överväga om olika varieteter av språken bör behandlas som särskilda språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Begreppet varietet som vi valt att använda anges i språkrapporten bilaga 3 vara liktydigt med språkform, antingen språkformen anses som ett språk eller en dialekt. Varietet är

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

97

således en mer generell term än språk och dialekt. Vad gäller frågeställningen om en viss varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt språk, har vi funnit att den måste bedömas mot bakgrund av syftet med konventionen och vilka effekter en tillämpning av konventionen kan få i olika situationer. Slutligen finns det anledning att pröva om språken används av ett tillräckligt antal personer för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser och vilka geografiska områden detta i så fall gäller (jfr artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren.)

4.2.1 Samiska

Den följande beskrivningen av det samiska språket i Sverige bygger huvudsakligen på uppgifter hämtade ur Samerättsutredningen (SOU 1989:41, SOU 1990:84 och SOU 1990:91) och Sameutredningen (SOU 1975:99 och SOU 1975:100). Vi har valt att redovisa uppgifter som är av betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bör tillämpas på det samiska språket. För en mer utförlig redogörelse beträffande det samiska språket och samernas historia i Sverige hänvisar vi till våra källor.

Historik

Samerna har i vart fall sedan vår tideräknings början bebott de norra delarna av nuvarande Norge, Sverige, Finland och norra Kolahalvön i Ryssland. De finns omtalade såväl hos romerska historieskrivare som i nordiska källor. Samerna fanns alltså i Norden innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Under äldre tid försörjde sig samerna på jakt och fiske och flyttade mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidens växlingar. Senare började samerna hålla renhjordar som de följde mellan de olika årstidsbundna betesmarkerna. När jorden började odlas upp allt längre norrut i Skandinavien trängdes samerna undan för undan bort från de områden som de tidigare hade bebott. Först odlades jorden upp i kusttrakterna och sedan allt längre inåt landet. Rennäringen kom följaktligen efter hand att bedrivas allt längre upp mot fjälltrakterna dit jordbruksbebyggelsen inte hade nått. I dag ägnar sig en förhållandevis liten andel av den samiska befolkningen åt renskötsel, uppskattningsvis 2 500 av totalt 15 000—20 000 svenska

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

98 samer. Det område inom vilket rennäringen numera utövas i Sverige sträcker sig genom inlandskommunerna från Idre i Dalarna i söder till Kiruna i norr. I dessa traditionella samiska bosättningsområden bor också många samer som inte sysslar med renskötsel. Många samer är numera också bosatta i kusttrakterna i norra och i södra Sverige. Totalt uppskattas den samiska befolkningen i Norden i dag till mellan 50 000—75 000 personer, varav 30 000—50 000 i Norge, 15 000—20 000 i Sverige, 4 000—5 000 i Finland och ca 2 000 i Ryssland. Samernas språk, samiskan, har liksom andra språk förändrats under tidens gång. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk. Man anser att ursamiskan växte fram någon gång mellan år 1 000 f.Kr och år 700 e.Kr. De olika samiska språkvarieteterna hade i allt väsentligt hunnit utveckla sig före 700-talet. Av de äldsta skriftliga källorna från 1500- och 1600-talen framgår att ungefär samma varieteter av samiska talades då som nu, inom i stort sett samma geografiska områden. Bilden nedan illustrerar vilka varieteter av samiska som används i olika delar av det samiska bosättningsområdet. Bilden finns endast i den tryckta verksionen

Bild 1, Professor Olavi Korhonen. Den samiska språkkartan är för överskådlighetens skull förenklad. Dialektområden utanför svenskt område har inte markerats och i Sverige har samiskan i Arjeplog, dvs. arjeplogssamiskan (tidigare kallad pitesamiska), och samiskan i Jokkmokk och södra Gällivare betecknats som lulesamiska. Umesamiskan med både sydliga och nordliga drag motiverar dock en avgränsning som särskild varietet. Markeringen av yttergränserna för samernas bosättningsområde grundar sig på var samer kontinuerligt bott och ännu bor samt livnär sig av samiska naturnäringar.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

99

Mellan de olika samiska språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom hela språkområdet gäller att den ömsesidiga förståelsen är större mellan varieteter som talas i geografiska områden som gränsar till varandra än mellan varieteter som ligger geografiskt långt ifrån varandra (t.ex. har nordsamiska och sydsamiska mindre ömsesidig förståelse sinsemellan än vad nordsamiska och lulesamiska har. Förståelsen mellan sydsamiska och nordsamiska har liknats vid förståelsen mellan isländska och svenska). Fram till början av 1800-talet dominerade samiskan som språk i stora delar av det traditionella samiska bosättningsområdet. Präster och myndighetspersoner liksom stora delar av nybyggarbefolkningen lärde sig samiska för att kunna kommunicera med samerna. I Sameutredningen anges som exempel på samiskans inflytande att så sent som vid sekelskiftet talade en stor del av bondebefolkningen i Jokkmokk ofta samiska i hemmen. Allteftersom nybyggarbefolkningen växte och blev större i antal än den samiska befolkningen trängdes emellertid samiskan tillbaka och svenskan kom alltmer att dominera både i skolan, i kyrkan och i hemmen. I dag uppskattas ca 35 000 personer av den totala samiska befolkningen tala samiska. I Sverige antar man att antalet samisktalande är ca 9 000. Siffrorna är dock mycket osäkra och bygger på uppskattningar. För svensk del lät Sameutredningen år 1975 utföra en intervjuundersökning med samisktalande personer där man bl.a. försökte kartlägga de svenska samernas språkkunskaper och språkvanor (SOU 1975:100, bil.

3. Se även Johansson, H. (1977): Samerna och sameundervisningen i Sverige. Umeå: Akademisk avhandling vid Samhällsvetenskapliga fakulteten Umeå universitet). Av undersökningen framgick att majoriteten av befolkningen kunde tala och förstå samiska medan betydligt färre kunde läsa och skriva språket. Av undersökningen framgick också att kunskaperna i samiska var störst i det nordsamiska området och bland dem som bodde i fjälltrakterna samt bland den renskötande befolkningen. Någon genomgripande och heltäckande undersökning av hur många som använder samiska i dag, i vilken utsträckning de som använder språket behärskar det och i vilka geografiska områden det används, finns inte. De uppgifter som finns om samiskans användning i dag får därför ses som relativt osäkra. Samiskan har av tradition i huvudsak varit ett talat språk där kunskaper och färdigheter och kultur förmedlats muntligen. De första böckerna på samiska kom dock redan på 1600-talet som ett led i missionssträvandena bland samerna. I dag finns tre olika samiska skriftspråk i Sverige, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt och ett sydsamiskt.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

100

Används samiska av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

För att ett språk skall anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk enligt minoritetsspråkskonventionen skall språket användas av hävd i ett visst territorium inom en stat. För att konventionens bestämmelser skall kunna tillämpas på ett språk krävs också att språket fortfarande används av tillräckligt många för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser I konventionskommentaren uttrycks detta så att konventionens bestämmelser skall tillämpas i de områden där "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av en minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas". När det gäller det samiska språkets historiska geografiska förankring anses det som ovan angetts att de olika samiska varieteterna har talats sedan 700-talet. Det finns skriftliga belägg från 1500- och 1600-talen för att samiskans olika varieteter talats inom ungefär samma geografiska område som i dag (se bilden ovan). Det framgår också av de uppgifter som redovisas av Samerättsutredningen att samiska i alla varieteter fortfarande talas i dessa områden. Konventionens krav — att ett språk skall användas av hävd inom ett visst territorium för att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk — är därför enligt vår uppfattning uppfyllt vad gäller samiska. Samiska har använts under mycket lång tid tillbaka inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Tillsammans med en gemensam kultur och historia har språket förts vidare från generation till generation fram till våra dagar.

I vilken del av det traditionella språkområdet används samiskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?

Mer svårbedömd är frågan inom vilken del av det traditionella språkområdet för samiska som samiskan i dag, enligt konventionen, är ett uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser. Denna fråga är av betydelse för att avgöra i vilka områden de bestämmelser i konventionen som har en regional begränsning skall gälla. Så som kommer att framgå av vår redogörelse för gällande bestämmelser i de två följande kapitlen, gäller visserligen merparten av de svenska regler som finns i dag till stöd och skydd för samiskan över hela landet. I detta avseende går de svenska reglerna längre än vad konventionen kräver. Vi har ingen avsikt att föreslå inskränkningar i dessa reglers giltighet. En sådan

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

101

inskränkning skulle också strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. Utöver nu gällande rikstäckande regler föreslår vi tvärtom nya rikstäckande regler till stöd för samiskan. Som framgår av våra förslag (avsnitt 7.2) anser vi dock att vissa av våra förslag till nya åtgärder till skydd och stöd för samiska i enlighet med vad konventionen föreskriver skall gälla regionalt i de geografiska områden där samiskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Detta gäller förslag till regler om rätt att använda samiska i kontakt med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och vid domstolar m.m. De närmare skälen för att ge sådana regler en regional tillämpning i de regioner där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7.2. För att kunna avgöra var dessa regler skall tillämpas måste det område där samiska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpning bestämmas. Utgångspunkten för denna bedömning är konventionens bestämmelse i artikel 1b). Bakgrunden till bestämmelsen är enligt konventionskommentaren att man ansett att det kan möta alltför stora hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden där mycket få personer använder ett språk. Ett exempel på de praktiska svårigheter som kan uppstå om man försöker tillämpa konventionen på språk som har alltför få talare är att de bestämmelser i konventionen som förutsätter att det finns tolkar och tjänstemän som behärskar språket, inte kan tillämpas eftersom rekryteringsunderlaget till sådana tjänster då är för litet. Det kan också visa sig orimligt kostnadskrävande att vidta omfattande åtgärder till stöd för ett språk med mycket få användare. När området för regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang bestäms måste också enligt vår uppfattning andra aspekter som berör möjligheten att praktiskt tillämpa sådana bestämmelser vägas in. En sådan är att det område där regler om rätt att använda sitt språk i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar i möjligaste mån måste bestämmas med utgångspunkt från gällande administrativ indelning av landet. Området bör sålunda omfatta en eller flera kommuner för att tillämpningen av regionalt gällande regler skall kunna administreras och genomföras på ett så enkelt och effektivt sätt som möjligt. Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter om hur många samisktalande som finns i kommunerna i det traditionella samiska språkområdet kan det ifrågasättas om det finns någon svensk kommun där samiska används i sådan utsträckning att det motiverar tillämpningen av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. I samtliga kommuner är de samisktalande i minoritet. Som exempel kan nämnas att

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

102 det enligt Samerättsutredningen inte i någon kommun torde finnas en samisk befolkning som överstiger 10% av den totala befolkningen. Detta kan jämföras med de kommuner i Norge och Finland som omfattas av norska respektive finska regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. I dessa kommuner är andelen samer av den totala befolkningen betydligt större. I vissa av kommunerna är den samiska befolkningen t.o.m. i majoritet. Det bör dock noteras att de norska och finska kommunerna till ytan och befolkningsmässigt är mindre än de svenska. Skulle regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang införas i alla kommuner inom det traditionella samiska språkområdet-för kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar — så skulle detta med tanke på den låga andelen samisktalande i många av dessa kommuner, medföra betydande administrativa och praktiska svårigheter och därmed följande kostnader. Detta bestyrks av de enkätsvar som kommittén har fått och som med få undantag visar att bara en mycket liten andel av den personal som finns hos statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och domstolar i Norrbottens län behärskar samiska. Tillämpningen av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang kommer därför även i Norrbottens län i huvudsak bli beroende av möjligheten att anlita utomstående tolkar och översättare. Mot denna bakgrund anser vi att det är nödvändigt att i ett första skede begränsa tillämpningen av sådana regler till de kommuner i det traditionella samiska språkområdet där det finns förhållandevis många samisktalande och tillräckliga administrativa och praktiska resurser för att genomföra bestämmelserna. På sikt kan man tänka sig att området för lagens tillämpning utvidgas till att omfatta ett större geografiskt område under förutsättning att det visar sig att kunskaperna i samiska växer i andra områden och därmed gör det praktiskt och ekonomiskt försvarbart att tillämpa sådana regler där. Det finns som tidigare nämnts ingen statistik i Sverige angående språktillhörighet eller språkkunskaper. Det är därför svårt att avgöra i vilka kommuner, landstingskommuner, län och domsagor det finns flest samisk-talande och därmed bäst förutsättningar för att tillämpa nya regionala regler. Av redogörelsen ovan framgår dock att kunskaperna hos dem som använder samiska varierar mellan olika delar av det historiska samiska språkområdet så att kunskaperna är störst bland samer i det nordsamiska språkområdet, bland samer bosatta i fjälltrakterna och bland renägande samer. Enligt den tidigare refererade undersökningen i Sameutredningen (SOU 1975:100) beräknades att över hälften av den samiska befolkningen då fanns i Norrbottens län. Några senare beräkningar av var den samiska

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

103

befolkningen är bosatt finns inte men viss vägledning kan hämtas från var de personer som anmält sig till röstlängden för val till Sametinget är bosatta. Av röstlängden inför 1997 års sametingsval framgår att ungefär hälften av dem som anmält sig till röstlängden är bosatta i Norrbottens län. Ser man uppgifterna om var samer i dag är bosatta tillsammans med uppgifterna om var den samiska befolkning som fortfarande använder samiska i störst utsträckning är bosatt anser vi att nya regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang i ett första steg bör gälla i de fjällnära kommunerna i Norrbottens län. En ytterligare faktor som bör påverka bedömningen av vilka kommuner som skall omfattas av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar med verksamhetsområde i dessa kommuner är myndigheternas resurser när det gäller tillgång till personal som behärskar samiska samt möjligheterna för personalen att vidareutbilda sig i samiska. En annan omständighet som enligt vår uppfattning bör vägas in är myndigheternas och kommunledningens, landstingsledningens och länsstyrelsens inställning till att stödja och skydda samiskan som språk genom regler av detta slag. Om man redan ger viss service på samiska eller i vart fall är positiv till att ge sådan service kan tillämpningen av reglerna förväntas fungera bättre och leda till ett stöd för språket. När det gäller kommunernas resurser framgår det av de enkätsvar vi fått från kommunerna och de personliga kontakter vi haft med företrädare för dem att det finns enstaka personer inom den centrala kommunala förvaltningen som kan tala och förstå samiska i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Kiruna kommuner. I samtliga dessa kommuner erbjuds och pågår också undervisning i samiska i förskolan och grundskolan (om än i mycket liten omfattning i Arjeplogs kommun). I Jokkmokks, Gällivare och Kiruna kommuner har man uttalat att man är positiv till att regionala regler till stöd och skydd för det samiska språket hos kommunala förvaltningsmyndigheter införs samt att man är positiv till att stödja samisk kultur och historia i undervisning m.m. i kommunerna. I Arjeplogs kommun har man också uttalat sig positivt till att stödja samisk kultur och historia i kommunen men sagt sig vara mer tveksam till regler om rätt att använda samiska i kontakt med kommunala förvaltningsmyndigheter eftersom sådana regler bara skulle gynna den del av den samiska befolkningen i kommunen som talar samiska. I Jokkmokks och Kiruna kommuner har man uppgett att det finns en strävan att införa samiska även i äldreomsorgen så att de äldre som talar samiska skall kunna bli bemötta på sitt eget språk. Viss sådan verksamhet pågår redan i Kiruna kommun.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

104 När det gäller de delar av den landstingskommunala förvaltningen som kommer att beröras av våra förslag — landstingskommunal myndighetsutövning i de kommuner som kommer att omfattas av de regionalt tillämpliga reglerna — har företrädare för landstinget i Norrbottens län uttryckt att ett genomförande av de föreslagna reglerna bör vara möjligt. I de enkätsvar vi fått från statliga myndigheter och domstolar i Norrbottens län har vissa ställt sig negativa till regler om rätt att använda samiska i samband med statlig myndighetsutövning och i domstolar och ifrågasatt behovet av sådana regler. Denna inställning tror vi dock kan bero på att svenska under så lång tid varit det enda officiella språket i statlig förvaltning och i domstolar och att tanken att införa andra språk vid sidan om svenska därför är främmande. Vid de personliga kontakter vi haft med företrädare för länstyrelsen i Norrbottens län har man dock varit mycket positiv till att medverka till genomförande av regler om rätt att använda samiska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter. Man har också ställt sig positiv till att stödja samisk kultur och historia i Norrbottens län. Vid en samlad bedömning av var flest samisktalande inom det traditionella samiska språkområdet kan antas vara bosatta och var myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang, anser vi att det geografiska område där sådana regler bör gälla är Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner. I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om rätt för enskilda att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommunal verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl, kommunala som landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berör det geografiska område som kommunerna tillsammans utgör. Med detta förslag går vi längre än det tidigare förslag som lagts av Samerättsutredningen, både när det gäller det geografiska området som förslaget omfattar och de myndigheter som omfattas. Samerättsutredningen föreslog att två kommuner, Kiruna och Gällivare, skulle omfattas av försöksverksamhet med samiska språklagar samt liknande regler för ett fåtal statliga myndigheter. Vårt förslag går också längre än motsvarande regler i Norge och Finland när det gäller storleken på det geografiska området och den befolkning som omfattas av vårt förslag. Vi har valt att göra så eftersom vi anser att det är viktigt att ett så stort geografiskt område som möjligt omfattas av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. Erfarenheten

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

105

från exempelvis Norge har nämligen visat att sådana regler där haft stor betydelse för det samiska språkets utveckling och ställning i de kommuner där sådana regler gäller. För att vårt förslag trots ett så stort geografiskt tillämpningsområde skall bli praktiskt och ekonomiskt genomförbart har vi, så som framgår av kapitel 7, valt att utforma vårt förslag till lag om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang på en något lägre åtagandenivå enligt konventionen än Samerättsutredningens tidigare förslag och motsvarande lagar i Norge och Finland.

Bör samiskan behandlas som ett eller flera språk?

När det gäller frågan om samiskan bör behandlas som ett eller flera språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen måste denna ses mot bakgrund av vilken betydelse de olika alternativen kan få vid en tillämpning av konventionen. De åtgärder som redan i dag vidtas till stöd och skydd för samiskan omfattar samtliga språkliga varieteter. Så gäller exempelvis reglerna om rätt till modersmålsundervisning och stödet för samiskt språk i massmedia och de olika former av statligt stöd som finns för samisk kultur. Många av åtgärderna till stöd och skydd för språket bestäms av Sametinget som enligt Sametingslagen har som uppgift att leda det samiska språkarbetet. De ytterligare åtgärder som måste vidtas för att Sverige skall kunna ratificera konventionen innebär enligt vårt förslag dels rikstäckande åtgärder som liksom nu gällande bestämmelser omfattar samtliga språkliga varieteter, dels regionala åtgärder som kommer att gälla i ett avgränsat geografiskt område och gälla för samtliga de samiska varieteter som an-vänds inom området. Om Sverige skulle ratificera minoritetsspråkskonventionen för de olika språkliga varieteterna som skilda språk skulle detta innebära ett erkännande av var och en av dem som språk. Detta skulle kunna vara positivt för de olika variteterna eftersom det skulle kunna bidra till ökad kunskap om de olika variteternas existens och om hur stora de språkliga skillnaderna är. Förutom skillnader i språk finns också vissa skillnader, kulturellt och historiskt, mellan de grupper som talar olika samiska varieteter. Dessa olikheter skulle markeras om de olika varieteterna behandlades som olika språk. Det finns dock flera skäl som talar mot en behandling av de olika samiska varieteterna som olika språk vid en ratificering. Det främsta skälet är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet skulle leda till att de minst använda av de samiska variteterna inte skulle kunna omfattas av konventionens till-lämpning. Så som vi redogjort för ovan förutsätts det

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

106 i konventionen att ett språk används av tillräckligt många för att konventionens olika bestämmelser skall kunna tillämpas på språket (artikel 1 punkt b)). Om de olika samiska varieteterna behandlas som skilda språk anser vi att det mot denna bakgrund kan bli svårt att hävda att de varieteter som används i minst utsträckning talas av tillräckligt många för att motivera att konventionen skall tillämpas på dem. Om man behandlar samiskan som ett språk vid en ratificering omfattar ett sådant åtagande samtliga samiska varieteter oavsett antal användare. Vid tillämpningen av de åtgärder till stöd och skydd för språket som är rikstäckande kan Sametinget liksom nu avgöra hur dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som möjligt för att ge bästa möjliga stöd och skydd för de olika språkliga varieterna alltefter varje varietets förutsättning. Vid tillämpning av de regionala reglerna får behovet hos dem som reglerna riktar sig till och de lokala resurser som finns bli avgörande. Målet är så som framgår av våra förslag till regionalt tillämpliga språklagar att enskilda skall kunna välja vilken varietet av språket de vill använda och bli bemötta på. En ratificering av samiska som ett språk med en flexibel tillämpning av konventionens bestämmelser på de olika varieteterna — styrd av samerna själva genom Sametinget och dem som använder språket i de geografiska områden där regionala regler gäller — är enligt vår uppfattning också det som bäst överensstämmer med konventionens syfte som är att öka förståelsen och samverkan mellan olika grupper. Vi anser mot bakgrund av det ovan sagda att fördelarna med att ratificera konventionen för samiska som ett språk överväger nackdelarna. En ratificering för samiska som ett språk ger också den fördelen att den bidrar till nordisk rättslikhet eftersom både Finland och Norge har gjort på detta sätt vid sin ratificering av konventionen. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande samiska anser vi således, — att samiska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige, — att samiska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening, — att samiska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.

4.2.2 Finska och meän kieli (tornedalsfinska)

Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställning i Sverige, innehåller en beskrivning av finskans historia i Sverige. Denna ligger till grund för den kortfattade beskrivning som vi ger nedan. Vi har också kompletterat med vissa uppgifter ur Kari Tarkiainen: Finnarnas historia

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

107

i Sverige del I och II och ur Olof Hederyd: Tornedalens historia del III/ Haparanda efter år 1809. De uppgifter vi valt att redovisa är sådana som vi ansett har betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bör tillämpas på finska i Sverige. För en utförligare redogörelse får vi hänvisa till våra källor. I våra källor behandlas den finska som talas i Tornedalen, tornedalsfinska — eller meän kieli som tornedalingarna numera kallar sitt språk — och den finska som har talats och talas i övriga Sverige i ett sammanhang. Vi har valt att göra detsamma. Med finska avser vi därför i det följande meän kieli och standardfinska samt andra eventuellt förekommande autoktona varie-teter av finska i Sverige. Vad gäller de språkliga och historiska skillnaderna mellan meän kieli och andra varieteter finska och den betydelse dessa skillnader kan få vid en eventuell svensk ratificering av konventionen hänvisar vi till det särskilda avsnitt nedan som behandlar denna fråga.

Historik

Finska har talats i Sverige under mycket lång tid. Under ca sex hundra år, fram till år 1809, var det geografiska område som utgör nuvarande Finland en del av Sverige. Under hela denna tid förekom en rörlighet bland befolkningen så att finsktalande medborgare under kortare eller längre tid fanns i den västra rikshalvan (nuvarande Sverige) där svenska dominerade och svensktalande fanns i den östra rikshalvan (nuvarande Finland) där finskan dominerade. Finskan fanns därför som språk i den västra rikshalvan, under hela det gemensamma "svenskfinska" rikets bestånd, både som ett språk bland allmogen och som kyrko- och predikospråk. Finska användes också i vissa officiella sammanhang. Redan från 1500-talet finns flera skriftliga källor som visar att finska talades i bl.a. Stockholmsområdet och Mälardalen. Stockholm som huvudstad, drog naturligt nog till sig mycket folk från andra delar av riket och bland dessa fanns ständigt nya skaror finsktalande från den östra rikshalvan. Det rörde sig om såväl tjänstefolk som tjänstemän och högre ståndspersoner. Ett tecken på den finskspråkiga närvaron i Stockholm är den finska församlingen i Stockholm som funnits sedan år 1533, dvs. under ca 460 år. Även i andra delar av Sverige har finska talats sedan lång tid tillbaka. En stor del av dem som talade finska i den västra rikshalvan tycks ha varit direktrekryterad arbetskraft från den östra delen av landet. Gustav Vasa och hans söner började rekrytera finsk arbetskraft för arbete vid såväl kronans slott och gårdar som gruvor och bruk. De som kom till Mälardalen arbetade främst i jordbruket och i Bergslagen i gruvnäringen i bl.a.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

108 Falun och Sala. På 1680-talet rekryterades finska båts- och timmermän för arbete i flottan, i samband med flottans flyttning till Karlskrona. Finnarna kom till följd av detta att utgöra 10% av den totala befolkningen i Blekinge vid denna tid. När det gäller de finnar som rekryterades från östra rikshalvan som arbetskraft var rörligheten bland dem mycket stor och många återvände efter en kortare eller längre period till den östra rikshalvan. Efter andra världskriget har en ny stor våg av finsktalande kommit till Sverige från Finland. En stor del av dessa har liksom tidigare generationer finnar kommit till Sverige för att söka arbete. Om man ser till majoriteten av dem som talat finska genom tiderna inom det nuvarande Sveriges gränser kan man mot den ovan angivna beskrivningen säga att de som talat finska i Sverige till största delen varit till Sverige ständigt nyanlända finnar. Två grupper finsktalande i Sverige skiljer sig emellertid från detta mönster genom att de under mycket lång tid talat finska från generation till generation inom gruppen inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Dessa är de s.k. skogsfinnarna eller svedjefinnarna och tornedalingarna. De första skogsfinnarna eller svedjefinnarna som de kom att kallas, kom liksom många andra finsktalande för att arbeta i jordbruket i den västra rikshälften. Sin intensivaste inflyttningsperiod till nuvarande Sverige hade skogsfinnarna mellan åren 1570—1680. Deras inflyttning uppmuntrades bl.a. av Karl den IX som såg deras kunskaper i svedjebruk som värdefulla när det gällde att kolonisera skogsmarkerna i Mellansverige. De kom att idka svedjebruk i den s.k. finnmarken, bl.a. i Dalarna, Värmland, Medel-pad, Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland. De rörde sig över stora geografiska områden i Sverige men också in över gränsen mot Norge. Svedjebruket utarmade jorden vilket ledde till att skogsfinnarna ständigt fick flytta för att finna ny mark. Inom gruppen bevarade skogsfinnarna under flera hundra år sitt språk och en gemensam kultur kring svedjebruket. Finska språket försvann successivt ur bruk i finnmarken under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Kring mitten av 1800-talet uppskattas att ett tusental finsktalande skogsfinnar fortfarande fanns i Värmlands- och Kopparbergs län mot gränsen till Norge. I Regeringens skrivelse 1994/95:1 refereras uppgifter om att det på 1940talet skall ha funnits något tiotal finnar i Värmland som fortfarande använde finska till vardags. I

Tornedalen har finska förmodligen talats redan före medeltiden. Vissa uppgifter tyder på att finska talats så tidigt som på 800-talet. Vid samma tid talades också samiska och förmodligen även andra språk i Tornedalen.

Skälet till att Tornedalen sedan så lång tid tillbaka varit flerspråkigt är att området kring Torne älv av tradition varit en mötes- och handelsplats för

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

109

flera folkslag kring Nordkalotten bl.a. samer, kväner och bjarmer och senare under medeltiden också för folk från nuvarande Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Även om det är svårt att exakt veta vilka varieteter av olika språk som talats genom tiderna i området i och kring Tornedalen, kan det i vart fall konstateras att varieteter av samiska och finska talats där under mycket lång tid tillbaka och fortfarande talas i dag. Från medeltiden har finska dominerat bland allmogen i Tornedalen.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 2, ur Kari Tarkiainen; Finnarnas historia i Sverige 2. Norra Sveriges finnbygd.

När Sverige fick avträda den östra rikshalvan, (ungefär nuvarande Finland) till Ryssland efter 1808—1809 års krig skedde detta genom att en gräns drogs längs Torne älv så att Tornedalen, med dess långa gemensamma historia och kultur och med finska som huvudspråk, delades i två delar. Gränsdragningen ledde till att västra delen av Tornedalen kom att hamna innanför den svenska gränsen så som framgår av bilden på föregående sida. Tornedalingarnas historia i Sverige skiljer sig därmed från övriga finsktalandes historia på det sättet att tornedalingarna alltid bott i samma geografiska område där finska talats sedan mycket lång tid tillbaka från generation till generation. Detta område har till följd av gränsdragningen år 1809 kommit att bli ett område med en kulturell och språklig minoritet i förhållande till den svenskspråkiga majoriteten i riket. Denna situation har bestått fram till våra dagar. Under lång tid dominerane Tornedalen som det geografiska område där flest finsktalande i Sverige bodde. Av 1930 års folk- och bostadsräkning framgår att det år 1930 fanns 33 929 finnar i Sverige varav 32 736 i Norrbottens län och 1 193 i resten av Sverige. I Tornedalen i dag uppskattar Svenska Tornedalingars Riksförbund att 50 000—60 000 tornedalingar använder meän kieli. Dessutom fanns det enligt statistik från SCB årsskiftet 1994/1995 ca 16 000 personer i svenska Tornedalen som är från Finland invandrade personer i första och andra generationen. Dessa personer använder, enligt Svenska Tornedalingars Riksförbund och Sverigefinska Riksförbundet, både standardfinska och meän kieli.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

110 Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 3, Finska språkets spridning i Sverige

Den stora arbetskraftsinvandringen under senare tid, framför allt 1960talet och i början av 1970-talet, har medfört att merparten av de finsktalande i Sverige inte längre finns i Tornedalen utan främst i de centrala delarna av Sverige och i storstadsområdena. Enligt siffror från SCB fanns år 1994 ca 440 000 personer som är sverigefinnar i första eller andra generationen. Av dessa uppskattar Sverigefinska Riksförbundet att ca 250 000 personer använder finska.

Förändringen av finskans spridning i Sverige framgår av bilden på

föregående sida, hämtad ur regeringens skrivelse 1994/1995:1 Finska språkets ställning i Sverige.

Används finska av hävd i ett visst territorium i Sverige?

Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen torde det stå klart att finska använts av olika grupper i Sverige under mycket lång tid tillbaka och att finskan därmed spelat en viktig roll i Sveriges historia och fortfarande har en viktig plats i det svenska samhället av i dag. Detta har på olika sätt markerats, bl.a. i Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställ-ning i Sverige, antagen av riksdagen, där det konstateras att finska språket har en särställning i Sverige och att denna särställning bör betonas främst genom åtgärder inom utbildningsväsendet och åtgärder till stöd för sverigefinsk kultur. I skrivelsen anges att olika åtgärder för att uppmuntra undervisning i finska i grundskolan och i gymnasieskolan bör stödjas bl.a. genom att en möjlighet att starta tvåspråkig undervisning i hela grundskolan för finskspråkiga elever införs. En sådan möjlighet finns numera enligt grundskoleförordningen för elever som har finska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna. På kulturområdet betonas i regeringens skrivelse vikten av att bevaka finskans ställning i radio- och TV-utbudet. Detta har skett genom de villkor som meddelas i samband med att regeringen givit radio- och TVbolagen i allmänhetens tjänst sändningstillstånd från 1.1.1997 (se vidare angående detta och övriga åtgärder till stöd för finskan nedan i kapitel 5 och 6).

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

111

Den fråga som vi har uppdrag att ta ställning till är om finskans särställning i Sverige också kan leda till en svensk anslutning till konventionen omfattande det finska språket. För att kunna besvara den frågan har vi att ta ställning till om finska uppfyller konventionens krav för att ett språk skall anses vara ett landsdels- eller minoritetsspråk. Det kriterium som det i första hand är aktuellt att granska när det gäller finska är om språket använts av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige och vilket område detta i så fall är. Vi vill påminna om att konven-tionen förutsätter att ett språk skall användas av hävd i en viss del av landet för att bestämmelserna i del III skall kunna tillämpas på språket och att en del av de åtgärder som föreskrivs i del II också förutsätter en historisk geografisk bas för sin tillämpning. Så som vi har redovisat ovan har finska kontinuerligt använts i Tornedalen under mycket lång tid tillbaka. Den finska varietet som talats där under mycket lång tid har talats inom ungefär samma geografiskta område. Därmed är det klarlagt att finska uppfyller konventionens krav att vara ett språk som används av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige. När det gäller finskans användning i övriga Sverige har finska använts i landet från i vart fall 1500-talet och fram till i dag. Språket har dock använts i olika delar av landet under olika perioder så att det enligt vår uppfattning inte går att avgränsa något bestämt geografiskt område utom Tornedalen där finska använts kontinuerligt under lång tid och fram till i dag. Skogsfinnarna utgjorde ett undantag på det sättet att de under lång tid använde finska inom samma grupp och inom ungefär samma område. Men vi har inte kunnat finna belägg för att det i dag finns ett så stort antal finsktalande kvar av denna grupp att det skulle motivera en regional tillämpning av konventionens regler i de områden som skogsfinnarna av tradition bebott (jfr artikel 1 punkt b i konventionen och konventionskommentaren till denna bestämmelse). Vårt ställningstagande leder till att Sverige är skyldigt att tillämpa de av konventionens bestämmelser som innehåller en geografisk begränsning för sin tillämpning på finska i Tornedalen. De bestämmelser som inte kräver en geografisk bas för sin tillämpning måste däremot tillämpas på finska i hela Sverige. Så som framgår av vår redogörelse i kapitel 5 och 6 är dock de åtgärder som vidtas redan i dag till stöd och skydd för finskan nästan uteslutande rikstäckande och kommer därmed finskan i hela landet till godo. I detta avseende går således svensk lagstiftning längre än vad konventionen kräver. Vi har inte för avsikt att föreslå någon geografisk inskränkning när det gäller de rikstäckande regler som i dag finns till skydd för finska språket.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

112 Tvärtom anser vi att det är bra att finsktalande i hela Sverige omfattas av dessa bestämmelser. En sådan inskränkning skulle så som vi ovan angett strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. De förslag till nya åtgärder som vi lämnar och som vi redogör för i kapitel 7, innebär också att vi föreslår ytterligare rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för finskan i hela Sverige. Vissa åtgärder till skydd och stöd för finska är dock lämpliga att i första hand tillämpas regionalt. Detta gäller regler om rätt att använda finska i kontakt med kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och vid domstolar m.m. Sådana regler föreslår vi — i enlighet med vad konventionen föreskriver — skall gälla i de geografiska områden där finskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. De närmare skälen för att begränsa tillämpningen av sådana regler till de regioner där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7. För att kunna avgöra vilket område regionala regler skall omfatta måste det område där finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpning bestämmas.

I vilken del av det traditionella språkområdet används finskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?

När det gäller avgränsningen av det område där regionalt tillämpliga regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang skall gälla ger konventionen riktlinjer för hur detta skall ske. I konventionskommentaren till artikel 1 punkt b) anges att de bestämmelser i konventionen som är regionalt begränsade i sin tillämpning skall tillämpas i de områden där "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av en minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas" (punkt 34 och 35 i konventionskommentaren). Den ena förutsättningen att språket skall ha en historisk geografisk bas i det område där reglerna skall tillämpas har vi för finska språkets del angett vara uppfyllt i Tornedalen. Språkgränserna för detta historiska geografiska område överensstämmer inte med den nuvarande kommunindelningen. Liksom vi konstaterat när det gäller samiska anser vi dock att det område där regionalt tillämpliga regler för finska i offentliga sammanhang skall tillämpas bör avgränsas så att det sammanfaller med nu gällande kommunindelning. De kommuner som till någon del berörs av det

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

113

tornedalska språkområdet och som därmed kan bli aktuella är Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner. Det andra kravet enligt konventionen, att språket skall talas i betydande utsträckning i området, bedömer vi mot bakgrund av de uppskattningar som redovisats ovan om antal finsktalande i Tornedalen vara uppfyllt för finskan. Denna uppfattning styrks också av de enkätsvar vi fått från förvaltningsmyndigheter med verksamhet i dessa kommuner samt av de personliga kontakter vi haft med företrädare för kommunerna samt länsstyrelse och landsting. Såväl kommunala, landstingskommunala som statliga myndigheter har tillgång till finsktalande personal i relativt stor omfattning. Flest finsktalande finns hos de kommunala myndigheterna. I Haparanda, Över-torneå och Pajala kommuner uppskattas andelen finsktalande av de kommunanställda till hälften eller mera. I Kiruna och Gällivare uppskattas andelen något lägre. Företrädare för samtliga kommuner har också uttalat sig positivt till införande av regler om rätt att använda finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och i förskoleverksamhet och äldreomorg. I samtliga kommuner förekommer redan i dag ett betydande inslag av finska språket inom såväl undervisningen i förskola och skola som inom den centrala kommunala förvaltningen och äldreomsorgen. I störst utsträckning gäller detta Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner, men det förekommer också i Kiruna och Gällivare kommuner. När det gäller de delar av den landstingskommunala förvaltningen som kommer att beröras av våra förslag — landstingskommunal myndighetsutövning i de kommuner som kommer att omfattas av de regionalt tillämpliga reglerna — har företrädare för landstinget i Norrbottens län uttryckt att ett genomförande av de föreslagna reglerna bör vara möjligt. Av enkätsvaren från statliga myndigheter och domstolar framgår att det råder en större tveksamhet till införande av regler om rätt att använda finska i kontakt med dessa myndigheter. Vi tror dock liksom vi angett när det gäller motsvarande regler för samiska att detta kan bero på svenskans hittills helt dominerande ställning i offentliga sammanhang. Företrädare för länsstyrelsen i Norrbottens län har liksom när det gäller samiskan uttalat sig mycket positivt till att medverka till genomförande av regler om rätt att använda finska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter med verksamhetsområde i de kommuner där reglerna skall gälla. Man har också ställt sig positiv till att stödja tornedalsk kultur och historia i Norrbottens län. Vid en samlad bedömning av var flest finsktalande inom Tornedalen finns och var myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regler

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

114 om rätt att använda finska i offentliga sammanhang, anser vi att det geografiska område där sådana regler är motiverade utgörs av Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner. I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om rätt för enskilda att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommunal verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl, kommunala som landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berör det geografiska område som kommunerna tillsammans utgör.

Bör meän kieli och andra varieteter av finska behandlas som ett eller flera språk?

I Tornedalen talas, förutom den finska som talas där sedan generationer tillbaka och som i dag benäms meän kieli, också andra varieteter finska. Främst beror detta på en kontinuerlig invandring från Finland till svenska Tornedalen. Enligt statistik från Statistiska Centralbyrån från årsskiftet 1994/1995 fanns i Haparanda, Övertorneå, Kiruna, Pajala, och Gällivare kommuner ca 16 000 första och andra generationens finnar. Dessa kommuner är därmed bland dem i landet som procentuellt sett har störst antal finskspråkiga av den totala befolkningen. I dessa kommuner bor också den övervägande delen meän kieli-talande tornedalingar. Om meän kieli skulle behandlas som ett särskilt språk vid en svensk ratificering av konventionen skulle detta innebära att andra i Sverige som talade varietet av finska skulle falla utanför stora delar av konventionens tillämpningsområde eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle vara att anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter. Behandlar man i stället finska som ett språk kan ett bestämt geografiskt område pekas ut där finska använts av hävd, nämligen Tornedalen. Detta innebär i så fall att alla varieteter av finska faller in under definitionen "språk som används av hävd inom ett visst territorium inom en stat..." (artikel 1 punkt a)). Därmed skall samtliga konventionens bestämmelser i del II och de bestämmelser i del III som Sverige väljer att ratificera, tillämpas på alla varieteter finska som används i Sverige. Innan vi närmare går in på olika skäl för och emot att meän kieli bör behandlas som ett särskilt språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen, anser vi att det är nödvändigt att ge en kort beskrivning av utvecklingen i Tornedalen efter det att gränsen drogs mellan Sverige och

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

115

Finland år 1809. Beskrivningen bygger huvudsakligen på samma källor som vi hänvisat till i inledningen av detta kapitel. Gränsen som drogs år 1809 delade, som vi redan konstaterat tidigare, ett område med samma språk, kultur och historia i två delar. Det gemensamma dominerande språket finska, och den gemensamma kulturen, kan tyckas ha bort leda till ett livligt utbyte över gränsen mellan den svenska och finska delen av Tornedalen. Av olika skäl, såväl försvarspolitiska som ekonomiska, blev emellertid kontakten över den svensk-finska gränsen inte så stor. Finland blev efter kriget mot Ryssland som ledde till gränsdragningen år 1809, ett ryskt storfurstendöme. Från svensk sida hyste man oro för ytterligare rysk expansion in i den svenska delen av Tornedalen. Den oron ökade till följd av en växande finsk nationalism på slutet av 1800-talet som innebar att man från finsk sida riktade sitt intresse mot den finsktalande befolkningen i Tornedalen. I Sverige såg man en fara i detta och i finska språkets dominerade ställning i Tornedalen. Man ansåg att ökade kunskaper i svenska för befolkningen var ett av de viktigaste sätten att behålla Tornedalen svenskt. I propositionen till 1911 års riksdag står t.ex. att "det ligger en fara uti att i gränstrakterna ha en befolkning som är fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. För den skull har det blivit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svensk språket. Något mer verksamt medel härtill än skolundervisning har ej kunnat påvisas". Svenskans utbredning i Tornedalen uppmuntrades följaktligen och kom så småningom att ske på bekostnad av finskan. Detta visade sig bl.a. genom att finskundervisningen så småningom togs bort från skolor i Tornedalen och att man på många ställen i praktiken t.o.m. förbjöd eleverna att tala finska under rasterna för att på så sätt gynna svenskans utbredning. Om försvarspolitiska skäl följaktligen verkade mot det finska språkets användning i Tornedalen och mot ett utbyte med finska sidan av Tornedalen skulle man kunna tänka sig att ekonomiska skäl, t.ex. önskan att bedriva handel över gränsen, skulle medverka till att finska språket hölls vid liv. Från svensk sida tycks det dock inte ha funnits några ekonomiska skäl som verkade för ett utbyte med den finska sidan och därmed en fortsatt användning av finska språket. Tvärtom anses också ekonomiska faktorer ha medverkat till svenskans utbredning på finskans bekostnad i den svenska delen av Tornedalen. I det styrande samhällsskiktet i svenska Tornedalen talades nämligen nästan uteslutande svenska vilket ledde till att de som ville skaffa sig bättre inkomster och högre utbildning i stor utsträckning var tvungna att lära sig svenska för att kunna göra detta. På den finska sidan fanns ytterligare faktorer som bidrog till att klyftan mellan den finska och svenska sidan av Tornedalen växte. Efter Finlands

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

116 självständighet fick standardfinskan ett allt större inflytande i Finland. Språket i finska Tornedalen påverkades av standardfinskan vilket kom att leda till att de språkliga skillnaderna mellan den finskspråkiga befolkningen i den finska respektive svenska delen av Tornedalen ökade. Sammantaget kan man således konstatera att flera faktorer bidragit till att efter hand isolera den finska som talades i svenska Tornedalen från finska i Finland. Till följd av denna isolering och på grund av inflytande från svenskan har finskan i svenska Tornedalen alltmer utvecklat egna särdrag. Tornedalingarnas egen attityd till det finska språket tycks ha varit delad under tiden efter år 1809. Under inflytande av myndigheternas strävan att öka svenskans utbredning kom många att betrakta det finska modersmålet som mindre viktigt och i vissa fall mindre värt än svenskan. Gentemot det finska standardspråk som efter Finlands självständighet infördes, har många också upplevt det egna språket som mindre värt. På senare år har emellertid situationen förändrats så att många känner en stolthet över sitt finska modersmål och dess särdrag. Tecken på detta är att man alltmer använder den egna benämningen — meän kieli "vårt språk" — på sitt modersmål och att man arbetat fram en egen ordbok och grammatik för meän kieli. Även från svenskt myndighetshåll har man på olika sätt erkänt finskans särställning i Tornedalen. För en mer detaljerad beskrivning av meän kielis ställning i dag och dess förhållande till andra varieteter av finska hänvisar vi till den på vårt uppdrag utförda språkutredningen, bilaga xx. Som framgår av de sammanfattande kommentarerna i språkutredningen finns flera skäl för att behandla meän kieli som ett eget språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Språkliga, men också kulturella och historiska särdrag hos den finsktalande befolkningen i Tornedalen kan användas som argument för detta. Särskilt starkt kanske tornedalingarnas egen strävan på senare år att värna om det egna språkets särart och sin egen kultur och historia talar för en sådan lösning. Det kan emellertid också anföras starka skäl mot att behandla meän kieli som ett eget språk vid en ratificering av konventionen. Det viktigaste skälet mot, är enligt vår uppfattning, att en ratificering av meän kieli som ett eget språk skulle leda till att stora delar av konventionens tillämpningsområde inte skulle omfatta majoriteten av den finsktalande befolkningen i Sverige som talar andra varieteter av finska än meän kieli eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle då vara att anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

117

En sådan tillämpning av konventionen skulle enligt vår uppfattning vara negativ eftersom det skulle leda till skillnader i konventionsskydd för talare av olika finska varieteter som kunde upplevas som orättvisa. Det skulle bl.a. leda till att majoriteten av den finsktalande befolkningen i det befolkningstätaste området i Tornedalen, området kring Haparanda, skulle få ett betydligt svagare konventionsskydd än den övriga befolkningen i Tornedalen eftersom standardfinskan dominerar i Haparanda. En ensidig satsning på meän kieli skulle därför bara komma en liten del av befolkningen i Haparanda kommun till godo och inte leda till att det samarbete som nu finns med Tårneå stad i Finland underlättades. En annan omständighet som talar emot att behandla meän kieli som ett eget språk är att internationella erfarenheter visar att en så liten befolkningsgrupp som den meän kieli-talande har svårt att bevara sitt språk utan utbyte med andra grupper som använder samma eller liknande språk. I konventionen finns också bestämmelser i artikel 7 punkt 1e) och i) med den innebörden att ett sådant utbyte bör gynnas för att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk. Om konventionen ratificeras för finska som ett språk, med flera jämställda varieteter varav meän kieli är en, anser vi att ett sådant utbyte främjas. Åtgärder som främjar utbytet mellan meän kieli-talande och övriga finsktalande i regionen ligger väl i linje med den gamla historiska traditionen i området, där Tornedalen varit ett område med gemensamt språk, kultur och historia och i linje med moderna strävanden inom t.ex. EU, att uppmuntra ökade kontakter mellan olika länder och regioner. Tornedalen med sitt läge som gränsområde mellan de båda EU-länderna Sverige och Finland passar väl för ett ökat regionalt utbyte, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Redan i dag förekommer också ett sådant utbyte och samarbete mellan kommuner över den svensk-finska gränsen. Det är därför enligt vår uppfattning viktigt att inte riskera att skapa hinder för utbytet mellan den svenska och finska delen av Tornedalen genom en ensidig satsning på meän kieli. Mot att behandla meän kieli som ett särskilt språk talar också de praktiska svårigheter med åtföljande kostnader som detta skulle medföra. Eftersom en ratificering av konventionen för meän kieli som ett eget språk skulle innebära att endast åtgärder på meän kieli skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen skulle den service i form av TV-program, radioprogram och olika former av skrivna produkter som, undervisningsmaterial, tekniska instruktioner, myndighetsblanketter m.m. som finns tillgängliga på standardfinska, inte kunna åberopas. Det blir naturligt nog både praktiskt svårare och mer kostsamt att uppfylla de 35 punkter eller stycken i del III i konventionen som utgör miniminivån vid en eventuell ratificering, om den service och det material som redan i dag finns på standardfinska inte kan utnyttjas. Till detta kommer att den skrivna

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

118 formen av meän kieli fortfarande är under utveckling och att det med hänsyn till den nivå som skriftspråket för närvarande befinner sig på skulle vara svårt att formulera blanketter, information från myndigheter och liknande på meän kieli. Om Sverige i stället för att ratificera konventionen för meän kieli som ett eget språk väljer att behandla meän kieli som en av flera jämställda varieteter finska i Sverige, skulle de ovan angivna negativa konsekvenserna kunna undvikas. Detta kan ske genom att Sverige ratificerar konventionen för finska inkl. meän kieli. "Finska" skulle då beteckna alla i Sverige använda varieteter av finska inklusive meän kieli. På detta sätt skulle finskans ställning som historiskt minoritetsspråk i Sverige markeras samtidigt som Tornedalens särställning när det gäller finskans historia i Sverige skulle framhållas och användningen av både meän kieli och andra varieteter finska stödjas. En sådan tillämpning av konventionen skulle leda till att samtliga de konventionsbestämmelser som Sverige väljer att ratificera för finska skulle omfatta samtliga i Sverige använda finska varieteter. Detta gäller såväl de nya rikstäckande regler som vi föreslår, som de av oss föreslagna regionalt tillämpliga reglerna om rätt att använda finska i offentliga sammanhang. En tillämpning av konventionen där samtliga i Sverige talade varieteter av finska omfattas av hela konventionen ligger också väl i linje med vad regering och riksdag tidigare uttalat om vikten av att på olika sätt stödja finskans ställning i Sverige. Om samtliga varieteter av finska stöds genom att Sverige väljer att ratificera konventionen för finska som ett språk kan detta också bidra till att kontakterna och utbytet mellan Sverige och Finland stärks och fördjupas såväl språkligt som kulturellt, socialt och ekonomiskt. Sådana kontakter är enligt vår uppfattning av stor vikt både för det regionala utbytet över den svensk-finska gränsen i Tornedalen och för utbytet på nationell nivå mellan länderna. En sådan tillämpning av konventionen leder också, på samma sätt som vi redovisat när det gäller samiska, till en mer flexibel tillämpning av konventionens olika bestämmelser så att den varietet av finska som är mest lämplig kan väljas vid tillämpningen i det enskilda fallet. Avgörandet av vilken varietet — meän kieli eller annan finska — som skall användas, kommer i huvudsak enligt våra förslag till regionalt tillämpliga regler att ligga hos den enskilde. När det gäller tillämpningen av de rikstäckande reglerna bör valet av varietet styras av det behov som finns hos de finsktalande i olika sammanhang och på olika platser. Dock måste den tornedalska kulturen och historien med hänsyn till dess särställning ges ett tillräckligt utrymme i undervisning och i olika typer av kulturella

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

119

satsningar. Vid en samlad bedömning anser vi att övervägande skäl talar för att Sverige bör ratificera konventionen för finska som ett språk innefattande alla varieteter finska varav meän kieli är en. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande finska anser vi således, — att finska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige, — att finska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening, — att finska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.

4.2.3 Romani chib

"Zigenska", "romanes", "romani" och "romani chib" är några exempel ur mångfalden av benämningar på romers språk. Vi kommer här att använda romani chib eller den kortare formen romani som ett samlingsbegrepp för olika varieteter av språket. Såväl rom som romani chib samt varianter av dessa är egenbeteckningar, dvs. beteckningar som används av romer själva. De anknyter också till ett alltmer allmänt och internationellt språkbruk inom bl.a. EU och Europarådet. Den finns ingen dokumenterad övergripande beskrivning av romani chibs historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen av romani chib som ett eventuellt minoritetsspråk i Sverige har kommittén därför givit språkforskarna fil doktor Kari Fraurud och professor Kenneth Hyltenstam vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet uppdrag att sammanställa en rapport angående romani chib i Sverige. Rapporten återfinns som bilaga 4 till betänkandet. Den innehåller förutom en redogörelse för språkets historia i Sverige också bl.a. en översiktlig redogörelse för språkets och romers historia i övriga Europa och världen. Språkrapporten utgör grunden för den framställning vi lämnar nedan och de ställningstaganden vi kommer till rörande en eventuell svensk tillämpning av konventionen på romani chib.

Historik

Romani chib tillhör den indoariska gruppen bland de indoeuropeiska språken och är alltså besläktat med det historiska språket sanskrit och moderna språk som hindi. Genom tiderna har det funnits flera teorier om varifrån romerna ursprungligen kommit, såsom att de kommit från Egypten (därav troligen beteckningen "egyptier" som t.ex. i grekiska

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

120 "gypthos", spanska "gitanos" och engelska "gypsies") eller att de skulle vara tatarer (jfr t.ex. svenskans "tattare", från tyska "Tatar"). I dag är det emellertid allmänt accepterat att romerna ursprungligen härstammar från Indien. Orsaken till att romerna lämnade Indien och när detta skedde är däremot inte klarlagt. De uppgifter som finns om tidpunkten för romernas ankomst till Europa varierar starkt. De första romerna tros ha kommit till Balkan på 1200eller 1300-talet eller ännu tidigare. En del av romerna passerade Balkan och fortsatte mot Central- och Västeuropa. Dessa brukar kallas den första migrationsvågen. En annan del av romerna blev kvarhållna i furstendömena Valakiet och senare Moldava (ungefär nuvarande östra Rumänien och Moldavien) som arbetskraft och livegna från 1300-talet och i femhundra år framåt. I samband med befrielsen från livegenskapen i Valakiet och Moldava, spred sig romer från mitten av 1800-talet över Europa i vad som brukar kallas den andra migrationsvågen. I dag finns romer i hela Europa. Antalet romer uppskattas vanligen till omkring 10 miljoner. Romers särställning som transnationell minoritet i Europa har betonats i olika sammanhang, bl.a. i Europarådet i dess rekommendation nr 1203 angående romer. Romer kom till Sverige för första gången i samband med den första migrationsvågen. Enligt de äldsta kända källorna uppmärksammades romer i Stockholm för första gången år 1512. Under 1500-talet spred sig sedan romer över en stor del av landet. Till den östra delen av det dåvarande svensk-finska riket kom romer på slutet av 1500-talet. Mycket snart började både de världsliga och kyrkliga myndigheterna i Sverige utfärda ett stort antal dekret och lagar i syfte att förvisa eller, senare i historien, tvångsassimilera romerna. Som framgår bl.a. av att det under de följande århundradena ständigt utfärdades nya förordningar riktade mot "tattare" eller "zigenare" fanns under hela denna tid romer från den första migrationsvågen kvar i landet. En del av dem rörde sig mellan den västra och östra rikshälften och mellan de nordiska länderna. Efter gränsdragningen mellan Sverige och Finland år 1809 försvårades romernas rörlighet på grund av strängare restriktioner för förflyttning såväl inom landet som mellan de nordiska länderna. Därmed kom en grupp romer att mer permanent bli kvar i Finland avskilda från övriga nordiska romer. För denna grupp har senare beteckningen kalé, kaale eller finska zigenare kommit att användas. Från senare delen av 1800-talet och några år in på 1900-talet anlände nya grupper av romer till Sverige från bl.a. Ryssland och Ungern. De tillhörde den andra migrationsvågen romer. Inflyttningen av romer hindrades på nytt från år 1914 då polisen gavs befogenheter att deportera bl.a. "zigenare".

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

121

Under 1900-talets senare hälft kan man grovt tala om tre perioder då nya grupper av romer anlänt till Sverige. Den första perioden inleddes år 1954 då passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde vilket resulterade i att ett ökat antal romer kom från Finland till Sverige. En migration från Finland till Sverige, eller en flyttning fram och tillbaka mellan länderna, har sedan fortsatt inom denna grupp. Den andra perioden började i slutet av 1960-talet och på 1970-talet då romer från bl.a. Frankrike, Spanien, Polen, Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien kom till Sverige. Den senaste invandringen av romer har skett under 1980- och 1990-talen. Dessa romer har framför allt kommit som flyktingar från östeuropeiska länder, främst från f.d. Jugoslavien. Bilden nedan, som är tagen ur språkrapporten, Figur 3, illustrerar romernas migration från Indien till Europa, Norden och Sverige.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 4, Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige.

Det finns inga säkra uppgifter om hur många romer som finns i Sverige i dag. Som tidigare nämnts i redogörelsen för antal användare av andra språk förs i Sverige ingen statistik angående språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Enligt en av de senaste uppskattningarna gjord av Statens Invandrarverk och Nordiska Zigenarrådet år 1995 bedöms antalet romer i Sverige vara minst 15 000— 20 000 personer. Antalet inkluderar inte de resande. Språket romani chib innefattar ett stort antal varieteter (angående termen varietet se bilaga 3). Enligt språkrapporten finns så många som 60 olika dialekter indelade i tjugo dialektgrupper. Varieteterna kan ligga mycket nära varandra eller ha liten ömsesidig förståelse. Enligt språkrapporten talas i Sverige i dag, i vart fall varieteterna svensk romani, finsk romani, kelderash, lovari, tjurari, sinto, arli, bugurji och gurbet. Av de varieteter som talas i Sverige i dag har svensk romani och finsk romani sina rötter i det språk som talades av de första romerna i Sverige på 1500-talet. I språkrapporten konstateras det att det med största sannolikhet finns en obruten kontinuitet mellan den språkliga varieteten svensk romani som används i Sverige i dag och den tidigaste formen av romani som användes i Sverige på 1500-talet. När det gäller finsk romani är det — med hänsyn till att gränsen mellan Sverige och Finland tidvis varit stängd för romer — ovisst i vilken utsträckning varieteten använts kontinuerligt i Sverige ända sedan 1500-talet.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

122 Varieteterna kelderash, lovari och tjurari har en drygt 100-årig historia i Sverige. Till skillnad från svensk romani och finsk romani talas dessa varieteter av romer i andra delar av Europa och världen i övrigt, med vilka kommunikation upprätthålls bl.a. genom släktsamband. Varieteterna har också fått nya tillskott genom invandring till Sverige av kelderasha och lovara under de senaste decennierna. Från slutet av 1960-talet har nya grupper av romer kommit till Sverige. Detta har medfört både att det totala antalet romanitalande i landet har ökat och att redan existerande romanivarieteter har vitaliserats samt ett tillägg av flera nya varieteter som sinto, arli, bugurji och gurbet. Det är inte känt hur många användare av de olika varieteterna av romani chib som finns i Sverige i dag. Det är enligt språkrapporten troligt att andelen användare varierar betydligt mellan olika varieteter. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden, uppges att 55 % av kalébefolkningen behärskar romani väl. Beräkningen är gjord på den totala befolkningen där de som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige ingår. Vissa uppgifter finns också om hur många av de romer som kommit till Sverige de senaste åren som anser att de har romani som sitt modersmål. Dessa uppgifter är emellertid långt ifrån säkra. Det är emellertid, enligt språkrapporten, klart att alla de ovan nämnda varieteterna av romani chib används i Sverige i dag.

Används romani chib av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

Kommittén anser att det genom språkrapporten är klarlagt att olika varieteter av romani har talats i Sverige alltsedan den första migrationsvågen romer anlände hit på 1500-talet. Äldst av dessa varieteter är svensk romani och finsk romani. Det är också klarlagt att i vart fall en eller kanske två varieteter av romani chib använts i landet kontinuerligt från 1500-talet från generation till generation fram till våra dagar. Behandlas de olika varieteterna av romani chib som talas i Sverige i dag som ett språk i samband med en eventuell ratificering kan det således konstateras att romani chib uppfyller konventionens krav att vara ett språk som används av hävd i landet. Romani chib är — både enligt konventionskommentaren och så som det i allmänhet beskrivs — ett territoriellt obundet språk. Även om det finns uppgifter om att vissa varieteter av romani chib har talats under lång tid på vissa platser i landet anser vi inte att det finns tillräckligt underlag vad gäller språkets användning för att fastslå att språket talats kontinuerligt inom ett större geografiskt område som skulle kunna utgöra språkets historiska geografiska bas i Sverige i konventionens mening. Mot denna

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

123

bakgrund anser vi att det är riktigast att behandla romani chib som ett territoriellt obundet språk i samband med en eventuell svensk ratificering av konventionen.

Bör romani chib behandlas som ett eller flera språk?

En del av de skäl som tidigare anförts för att behandla olika samiska respektive finska varieteter som olika språk kan också anföras för att behandla de olika varieteterna av romani chib som olika språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. De lingvistiska skillnader som finns mellan olika varieteter av romani chib är ett sådant argument liksom delvis olika kultur och historia för användarna av de olika varieteterna. Liksom vi funnit när det gäller behandlingen av samiska och finska i relation till konventionen, anser vi emellertid att starka skäl talar för att behandla romani chib som ett språk vid en eventuell svensk ratificering. Det viktigaste skälet är att bara genom en ratificering på det sättet kan alla de varieteter av romani chib som talas i Sverige i dag omfattas av konventionens skydd. Om varieteterna behandlas som särskilda språk finns det — i likhet med vad som gäller för samiskan — en risk att de minst talade varieteterna av romani chib skulle anses använda av för få personer för att det skulle kunna motivera en tillämpning av konventionen på dem som särskilda språk. Dessa varieteter skulle då helt falla utanför konventionens tillämpning. Andra varieteter riskerar att falla utanför konventionens tillämpning på grund av att de — i likhet med vad som är fallet med andra finska varieteter än meän kieli — inte uppfyller konventionens krav att vara använda av hävd i Sverige. En tillämpning som leder till att vissa varieteter faller utanför konventionen måste enligt vår uppfattning undvikas. Det skulle kunna upplevas som orättvist och skapa onödiga barriärer mellan talare av olika varieteter av romani chib om vissa gruppers språk fick del av det stöd och skydd som konventionens bestämmelser innebär medan andra ställs helt utanför. En behandling av de olika varieteterna av romani chib som ett språk anser vi stämmer bäst överens med konventionens syfte att öka kontakten och utbytet mellan olika grupper som talar olika varieteter av ett språk. Uppgifter i språkrapporten tyder också på att ett ökat utbyte mellan användare av olika varieteter av romani chib är positivt och kan leda till att språket berikas och stärks.

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

124 Vår slutsats blir mot bakgrund av det ovan förda resonemanget — i likhet med vad vi funnit beträffande samiskan och finskan — att övervägande skäl talar för att behandla de olika varieteterna av romani chib som ett språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande romani chib anser vi sålunda, — att romani chib av hävd används i Sverige, — att romani chib inte historiskt kan identifieras med någon bestämd del av Sveriges territorium och därför är att anse som ett i konventionens mening territoriellt obundet språk i Sverige, — att romani chib skall behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.

4.2.4 Jiddisch

Jiddisch är ett av flera språk som används av judar i Sverige i dag. Det finns inget enskilt dokument med en övergripande beskrivning av jiddisch historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen av jiddisch som ett eventuellt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige har kommittén därför givit språkforskarna docent Sally Boyd och fil.dr. Erland Gadelii vid Lingvistiska institutionen vid Göteborgs universitet uppdrag att sammanställa en rapport angående jiddisch i Sverige, bilaga 5. Den följande framställningen bygger huvudsakligen på uppgifterna i rapporten.

Historik

Judarna har funnits som folkgrupp sedan ca år 2 000 f.Kr. Under de senaste 2 000 åren av det judiska folkets historia har judar levt utanför Palestina i minoritetsställning i andra länder. Judarna har såsom minoritet bevarat sin egen religion, sitt eget språk och sin egen kultur. Från äldsta tid finns exempel på en sådan minoritetsställning för judar i Egypten då en judisk minoritet blev kvar där då övriga judar utvandrade från Egypten år 1275 f.Kr. Ett annat exempel är den grupp judar som blev kvar i Babylonien när den judiska exilen där bröts år 539 f.Kr. I samband både med romarnas erövring av Palestina och deras förföljelse av judarna där, kom judar att börja förflytta sig över större områden bl.a. till Europa. Redan på 200-talet e.Kr. fanns judar i alla romerska rikets provinser. När det romerska riket upplöstes vid slutet av 300-talet e.Kr. kom judarna under olika härskares herravälde. Ett stort antal judar fanns i Spanien från 750-talet e.Kr. till 1000-talet e.Kr. Dessa

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

125

som brukar benämnas sefarder använde ett särskilt språk kallad ladino eller judeo-spanska. Många judar bosatte sig också i nuvarande Frankrike och Tyskland. Dessa judar brukar benämnas ashkenazer efter det judiska, Aschkenaz, benämningen på dåvarande Tyskland. Jiddisch som språk anses ha uppkommit bland dessa judar i området kring Rehn någon gång under 900-talet. Språket har starka inslag av tyska, men också andra komponenter såsom hebreiska, arameiska och romanska. Av tradition skrivs jiddisch med hebreiska tecken. Under hela den tid som judar befunnit sig i minoritetsställning har diskriminering och förföljelse av dem förekommit. Till följd av detta tvingades judar tidigt att bo tillsammans i samma stadsdelar eller ghetton i städerna. Till viss del bodde man också nära varandra av eget val eftersom man ville ha nära både till synagogan och till andra judiska institutioner t.ex. skolan. Pojkarna undervisades i hebreiska från tidig ålder och i att läsa och skriva, men också en stor del av den kvinnliga befolkningen fick lära sig att läsa. Det religiösa språket i gruppen var hebreiska och vardagsspråket inom gruppen jiddisch. Med omgivningen talade man majoritetsspråket. Under medeltiden inföll flera perioder av förföljelser av judar i Europa. Till följd av dessa flyttade många judar öster ut och därmed försköts centrum för jiddisch från området kring Rehn till Böhmen och Polen och därefter till Litauen, Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Jiddisch kom därmed att påverkas av olika slaviska språk. Mot slutet av 1600-talet användes jiddisch över ett stort område i Europa, från Dnepr och Divina i öster till Amsterdam i väster och Danmark i norr.

Bilden finns endast i den tryckta versionen

Bild 5, Jiddisch historiska utbredning i Europa, från språkrapporten, appendix.1.

Under inflytande av Upplysningstiden och parallellt med den uppkom den s.k. Haskalarörelsen bland judar i Tyskland. Denna hade stor betydelse för att påskynda assimilationen och integrationen av judar med det omgivande samhället. Detta medförde att tyska språket alltmer kom att dominera i den tysk-judiska gruppen på bekostnad av användningen av jiddisch. Västjiddischen försvagades betydligt till följd av detta och utplånades nästan helt enligt vissa bedömare, i varje fall som skriftspråk. De jiddischtalare som fanns i Östeuropa påverkades inte så starkt av Haskalrörelsen och jiddisch förblev deras modersmål. Vid sidan av

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

126 hebreiska och jiddisch användes också majoritetsspråket i de länder där man bodde. Majoritetsspråket användes dock i mindre utsträckning av östeuropeiska judar än av judar i Tyskland. Användningen av jiddisch i Östeuropa förstärktes av den judiska fromhetsriktningen Chassidismen som uppkom i Östeuropa. Jiddisch spelar inom chassidismen en viktig roll vid sidan av hebreiskan. I Sverige grundades den första judiska församlingen år 1775 i Stockholm. Från år 1775 har en judisk befolkning funnits i Sverige. Man brukar tala om tre eller fyra mer betydande invandringsperioder då judar kommit till Sverige. Den första perioden omfattar åren 1770-1870, den andra åren 1870 till andra världskriget, den tredje perioden tiden kring andra världskriget och den fjärde perioden, 1950- och 60-talen. Enligt uppgifter i språkrapporten kan den judiska befolkningen i Sverige under hela perioden från 1700-talets slut fram till i dag beräknas ha ökat från ca 150 personer år 1787 till mellan 15 000- 20 000 personer i dag. I den första invandringsvågen kom framför allt tyska judar till Sverige. Åtminstone de allra tidigaste invandrarna var jiddischtalare. Den förste jude som tilläts invandra till Sverige, Aaron Isaac, skrev år 1802, vid 72 års ålder, sina memoarer på västjiddisch. De judar som kom under den första invandringsperioden var starkt tyskinfluerade när det gällde församlingsliv och gudstjänstliv. Det innebar en assimilationistisk inriktning. Svenska språket användes t.o.m. i viss utsträckning i stället för hebreiska under de judiska gudstjänsterna. Även om judarna, enligt språkrapporten, uppenbarligen i stor utsträckning var svenskspråkiga behöver det inte betyda att jiddisch helt hade förlorat sin betydelse som tal- och även skriftspråk i kommunikation inom gruppen. Det kan dock enligt språkrapporten ha funnits en period under mitten av 1800-talet då jiddisch enbart användes av ett fåtal talare eller inte alls. År 1870 uppgick den judiska befolkningen i Sverige till 1 836 personer. Från detta år och fram till år 1910 ökade den judiska befolkningen till omkring 6 000 personer. De judar som kom till Sverige under denna, den andra invandringsperioden, kom framför allt från Östeuropa och var så som vi ovan har beskrivit, betydligt mindre inriktade på assimilation än de tyskättade judarna som kom till Sverige under den första invandringsperioden. Judarna i den andra invandringsvågen bosatte sig tillsammans i vissa statsdelar, exempelvis Nöden i Lund, Haga i Göteborg och Söder i Stockholm. Dessa judar såg sig mer som en minoritet och ett folk än de judar som fanns i Sverige sedan tidigare. Jiddisch spelade under denna tid inom denna grupp en stor roll både som vardagsspråk och som religiöst språk vid sidan om hebreiskan. Parallellt med jiddisch började dock även judarna i den andra invandringsvågen att använda svenska redan i den första generationen. Överföringen av jiddisch från den första generationen till andra, tredje och fjärde generationen beskrivs i språkrapporten så att

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

127

första generationen lärde sig svenska, andra generationen fick lära sig jiddisch som modersmål men använde i ökad utsträckning svenska som talspråk med sina föräldrar medan tredje och fjärde generationen tillhör en "talarpotential"; personer som inte talar språket men har varierande receptiva kunskaper. Genom den tredje invandringsvågen, vid tiden före och efter andra världskriget, i samband med Förintelsen, ökade återigen antalet jiddischtalare i Sverige eftersom de judar som kom till Sverige vid denna tid i många fall kom från Östeuropa och var jiddischtalare. Även denna grupp lärde sig dock svenska fort. Överföringen av språket mellan generationerna liknar enligt språkrapporten i mycket överföringen av jiddisch mellan generationerna i den andra invandringsvågen. Den andra generationen förstår således jiddisch men talar själva oftast svenska medan den tredje generationen kan betecknas som en "talarpotential". Mot bakgrund av det ovan beskrivna språkanvändningsmönstret hos jiddischtalande i Sverige konstateras det i språkrapporten att de som använder jiddisch aktivt i dag i Sverige till övervägande del är äldre personer som överlevt andra världskriget samt vissa judar som kom till Sverige i den fjärde invandringsvågen under 50- och 60-talen från bl.a. Ungern och Tjeckoslovakien. I Språkrapporten uppskattas antalet talare av jiddisch i Sverige i dag till ca 3 000—3 500. Man påpekar dock att siffran är osäker. Om man räknar också dem som betecknas som en "talarpotential" kan siffran enligt språkrapporten uppskattas till ytterligare ett par tusen personer. Det totala antalet judar i Sverige i dag uppskattas av Judiska Centralrådet till ca 20 000 personer.

Används jiddisch av hävd inom ett visst territorium i Sverige?

I språkrapporten anges att jiddisch använts kontinuerligt i Sverige från ca 1870-talet och fram till i dag. När det gäller tiden dessförinnan ger inte språkrapporten underlag för lika säkra slutsatser. Efter 1870-talet ökade den judiska befolkningen avsevärt i antal. De som kom till Sverige kring sekelskiftet använde i stor utsträckning jiddisch. Vid denna tid kan därför jiddisch antas ha använts i relativt stor utsträckning av judar i Sverige. Vid sidan av jiddisch användes utöver svenska, då som nu, också hebreiska och i regel ytterligare något språk. Vid tiden före och efter andra världskriget kom åter jiddischtalare till Sverige framför allt i samband med den judiska flyktinginvandringen från Östeuropa. Både när det gäller de jiddischtalare som kom vid tiden för sekelskiftet och de som kom till Sverige före och efter andra världskriget har

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

128 överföringen av språket till kommande generationer minskat för varje generation. Följaktligen anges i språkrapporten att de som aktivt använder språket i Sverige i dag, främst är äldre personer som kom till Sverige efter andra världskriget och på 50- och 60-talen. Enligt det underlag vi har för vår bedömning är jiddisch historia i Sverige, jämfört med samiskans finskans och romani chibs historia, det språk som använts under kortast tid i Sverige. Först i samband med det senaste sekelskiftet kan det antas att språket användes i någon större omfattning i landet. Överföringen av språket till nya generationer i Sverige tycks också vara svagare för jiddisch än för de andra språken eftersom jiddisch redan i viss mån i andra generationen upphör att vara ett talat språk. Ser man till jiddisch ställning historiskt sett för judar i Sverige kan det konstateras att språket bara använts av en del judar. De som använt jiddisch har i regel varit flerspråkiga och vid sidan av jiddisch och svenska också använt det religiösa språket hebreiska. I dag används jiddisch av en minoritet av den judiska befolkningen i Sverige men har som en del av judisk kultur på senare tid rönt förnyat intresse. Med det underlag kommittén haft att ta ställning till anser vi inte att jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att jiddisch i dag används av ett relativt litet antal övervägande äldre personer inom den judiska gruppen och att språket åtminstone hittills överförts till yngre generationer i begränsad omfattning talar också mot att tillämpa konventionens bestämmelser på jiddisch i Sverige (jfr konventionens bestämmelse i artikel 1b och konventionskommentaren till denna). Konventionens bestämmelser spänner över en lång rad sakområden, från undervisning till forskning och användning av språket i offentliga sammanhang. Det är enligt vår upp-fattning inte motiverat att tillämpa dessa omfattande bestämmelser på ett språk som används i så liten omfattning som jiddisch i Sverige. Även om vi således inte anser att jiddisch i Sverige faller inom ramen för minoritetsspråkskonventionens tillämpning i Sverige anser vi att det är viktigt att jiddisch och jiddischkultur i annan ordning stöds som en av flera delar av det judiska kulturarvet i Sverige. Som framgår av språkrapporten finns i dag hos den yngre generationen judar i Sverige ett växande intresse för jiddisch och jiddischkultur. Även i Europa i övrigt har värdet av att bevara jiddischkulturen uppmärksammats på olika sätt (jfr Europarådets rekommendation nr 1291 rörande skydd för jiddischkultur i Europa). Ramkonventionen som behandlas i kommitténs sektion 2 innehåller bestämmelser som tar sikte på att stödja och skydda minoritetskulturer

Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?

129

och språk som en del av dessa kulturer. Vi hänvisar därför till vårt betänkande rörande ramkonventionen för en vidare diskussion om åtgärder till stöd för judisk kultur och historia i Sverige där jiddischkultur och jiddisch som språk ingår som en del.

131

5 Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen?

Kommitténs bedömning: Vi bedömer att Sverige med gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt delvis uppfyller förpliktelserna i del

II i konventionen.

I det föregående kapitlet har vi kommit fram till att samiska och finska är landsdels- eller minoritetsspråk med en historisk-geografisk bas och att romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Om Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen måste samtliga krav enligt bestämmelserna i del II i konventionen uppfyllas för dessa tre språk. I detta kapitel redogör vi för vår bedömning av vilka bestämmelser i del II i konventionen som Sverige i dag — med gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt — uppfyller för samiska, finska respektive romani chib. Kapitlet inleds med en redogörelse för innebörden av bestämmelserna i del II i konventionen. Därefter lämnar vi en redogörelse för i vilken mån Sverige redan kan sägas ha en övergripande minoritetsspråkspolitik. Sedan följer en genomgång av om Sverige uppfyller kraven i de olika bestämmelserna i del II i konventionen för samiska och finska. I det därpå följande avsnittet redovisar vi vilka av bestämmelserna i del II som enligt konventionen och konventionskommentaren gäller för territoriellt obundna språk och därefter hur vi bedömer att dessa krav uppfylls i dag när det gäller romani chib. Vi vill redan nu påpeka att de bedömningar vi gör i detta och följande kapitel av i vilken mån Sverige uppfyller de krav som finns uttryckta i konventionens bestämmelser i del II och del III ofta innefattar svåra avvägningar. Det finns flera orsaker till detta. En orsak är att konventionens bestämmelser ofta är vagt formulerade vilket kan förklaras med att de är avsedda att omfatta den mångfald av språk som finns i Europa och de olika situationer som dessa språk befinner sig i. De vaga formuleringarna medför att det många gånger är svårt att med bestämdhet avgöra vad som krävs för att en nationell åtgärd skall anses motsvara kraven i en bestämmelse i konventionen. En annan orsak som försvårar bedömningen är att konventionens bestämmelser är formulerade med utgångspunkten att de länder som ratificerar konventionen har en uttalad minoritetsspråkspolitik. Någon sådan politik har hittills inte funnits i Sverige utan åtgärder till stöd för språken

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

132 har vidtagits i enskilda fall eller inom ramen för invandrarpolitiken. Detta gör det svårt att bedöma om de svenska åtgärderna som redan finns idag motsvarar kraven om skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråk, så som de är formulerade i konventionens bestämmelser. Särskilt gäller detta bestämmelserna i del II artikel 7 punkt 1 där det anges att vissa mål och principer till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken skall ligga till grund för landets politik, lagstiftning och praxis. Eftersom en övergripande svensk minoritetsspråkspolitik saknas är det svårt att bedöma om Sverige med gällande bestämmelser uppfyller dessa övergripande mål. Vi har valt att inta en försiktig hållning i våra bedömningar. En anledning till det är att ett konventionsåtagande gäller för lång tid och att nationella åtgärder som åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt konventionen därför bör ha viss beständighet och en bestämd inriktning på att stödja eller stärka landsdels- eller minoritetsspråken. I de fall det finns nationell lagstiftning med ett uttalat syfte att tillförsäkra landsdels- eller minoritetsspråk stöd och skydd anser vi att Sverige upp-fyller konventionens olika förpliktelser. Likaså anser vi att Sverige uppfyller kraven enligt konventionen om statligt ekonomiskt stöd ges i syfte att stödja verksamhet som innebär ett stöd och skydd för landsdelseller minoritetsspråken. Ett syfte att stödja språken kan exempelvis komma till uttryck i förordningar som styr fördelning av statligt stöd eller i regleringsbrev från regeringen till myndigheter. Vi vill dock erinra om att exempelvis statligt stöd enligt regleringsbrev normalt gäller endast under ett kalenderår. I de fall sådant ekonomiskt stöd åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt en konvenstionbestämmelse måste detta beaktas årligen vid utfärdande av nya regleringsbrev. Bara om regeringen fortsätter att stödja ändamål som motsvarar kravet i konventionen uppfylls konventionsåtagandet.

5.1 Förpliktelser enligt konventionens del II

Del II i minoritetsspråkskonventionen består dels av en rad mål och principer som de länder som ratificerar konventionen är förpliktade att tillämpa på samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i landet inom de territorier där sådana språk används, dels regler utan regional begränsning, om förbud mot diskriminering av språken, åtgärder för att öka förståelsen mellan olika språkgrupper i landet och skyldighet att beakta önskemål från dem som använder språken. Enligt konventionen är det tillåtet att anmäla reservationer mot alla bestämmelser utom artikel 7 punkt 1 i konventionen. Enligt kommentaren

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

133

till konventionen är skälet till att artikel 7 punkt 1 undantagits från reserva-tionsmöjligheten att de mål och principer som där anges som grund för politik, lagstiftning och praxis, är nödvändiga för att uppnå skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken. De mål och principer som finns angivna i artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter, — erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom, — respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografiska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs, — åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som skrift, såväl i privata som i offentliga sammanhang, — lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdelseller minoritetsspråk, — stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i identiskt eller liknande former, både inom staten och över nationsgränserna.

De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är, — i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärder som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk, — i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper i landet samt — i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.

Bestämmelserna i del II i konventionen är, som det påpekas i konventionskommentaren, ganska allmänt hållna och ger därför utrymme för olika tillämpning beroende på situationen för det språk som bestämmelserna skall tillämpas på. Detta markeras också genom att det i inledningen till artikel 7 punkt 1 sägs att målen och principerna skall tillämpas "i enlighet med situationen för varje språk". Förpliktelserna i del II måste dock, understryks det, resultera i konkreta åtgärder till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken även om utformningen av åtgärderna kan variera.

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

134

5.2 Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk

Sverige saknar en samlad minoritetsspråkspolitik med direkt inriktning på skydd och stöd för de historiska minoritetsspråken. De åtgärder som ändå kommit landsdels- eller minoritetsspråken till godo har ofta vidtagits inom ramen för invandrar- och minoritetspolitiken, en politik som trots benämningen inte omfattat de historiska/nationella minoriteterna eller deras språk (angående detta resonemang, jfr SOU 1984:58 s. 68 ff.). Den generella invandrar- och minoritetspolitiken har kompletterats med olika punktinsatser riktade mot vissa minoritetsgrupper inom vissa sakområden och med olika åtgärder riktade mot den samiska befolkningen. Exempel på hur åtgärder inom invandrar- och minoritetspolitiken och kulturpolitiken har kommit dem som använder de historiska landsdelseller minoritetsspråken till godo är reglerna om rätt till modersmålsundervisning (tidigare benämnd hemspråksundervisning) som gäller både för elever som talar invandrarspråk och för elever som använder landsdels- eller minoritetsspråk. Exempel på punktinsatser som riktats in på dem som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är den positiva särbehandling av samiska, finska och tornedalsfinska som finns i de villkor för sändningsrätt som regeringen meddelat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst. Exempel på åtgärder särskilt riktade mot den samiska befolkningen är att det sedan lång tid tillbaka har gällt särskilda regler inom skolväsendet för dem. Samer har möjlighet att i stället för den kommunala skolan välja att gå i den statliga sameskolan där undervisningen delvis bedrivs på samiska. Inrättandet av Sametinget år 1992 med dess befogenheter att verka för samisk kultur och samiskt språk och de statliga medel som anslås för detta är också ett exempel på positiv särbehandling. Ser man mot denna bakgrund till de krav som ställs enligt bestämmelserna i del II i konventionen kan Sverige, enligt vår bedömning, redan i dag anses uppfylla flera av konventionens krav. Andra krav kan till följd av avsaknad av en övergripande minoritetsspråkspolitik inte uppfyllas.

5.3 Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för samiska och finska

I artikel 7 punkt 1, återfinns krav på att vissa mål och principer skall läggas till grund för politisk lagstiftning och praxis inom de territorier där språken används. För både samiska och finska kan de svenska regler som finns om rätt till modersmålsundervisning anses uppfylla konventionens förpliktelse att

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

135

tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning i minoritetsspråken, artikel 7 punkt 1f). I övrigt stöds undervisning i samiska vid Umeå universitet genom att det i regleringsbrev anges som ett särskilt åtagande att universitetet varje läsår skall anordna utbildning i samiska. Utbildning i samiska och finska vid Luleå tekniska universitet stöds genom att det i regleringsbrev anges att universitetet varje år skall erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska. Rätten till modersmålsundervisning kan också sägas underlätta användningen av språken i tal och skrift både i det offentliga och privata livet och därmed uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också förpliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språken i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmålsundervisning. När det gäller samiskan kan förpliktelserna i artikel 7 punkten 1c), 1d) och 1f) också anses uppfyllda genom reglerna om rätt för samer att gå i sameskola med den undervisning i samiska som äger rum där. Förpliktelsen att främja studier och forskning om samiska och finska vid universitet eller motsvarande läroanstalter, artikel 7 punkt 1h), får anses uppfylld genom att sådana studier och sådan forskning bedrivs vid olika universitet och högskolor så sker detta med statliga medel. När det gäller förpliktelsen att tillhandahålla möjligheter att lära sig samiska eller finska för dem som inte talar språken men bor inom de områden där dessa språk används av hävd artikel 7 punkt 1g), uppfylls denna för samiska genom anvisningarna i regleringsbrev till Umeå universitet att anordna sådan undervisning och genom särskilda medel i regleringsbrev till samiska folkhögskolan i Jokkmokk där undervisning i samiska bedrivs. För universitet, högskolor och folkhögskolor som erbjuder möjlighet att studera finska som nybörjarspråk gäller att undervisningen stöds med statliga medel men staten påverkar inte utbudet av kurser. Detta bestäms av läro-anstalterna själva. Det är därför svårt för Sverige att i enlighet med konventionens krav garantera att utbildning i finska kommer att finnas även i fortsättningen. Inrättandet av Sametinget år 1992 med dess uppgifter att verka för samisk kultur och språk kan för samiskans del anses uppfylla förpliktelserna i artikel 7 punkterna 1c), 1e) och 1h), att genom beslutsamma åtgärder främja språket, att upprätthålla och utveckla förbindelser mellan samisktalande i olika delar av Sverige och främja studium och forskning i samiska. Inrättandet av Sametinget skulle också kunna ses som ett erkännande av det samiska språket som ett uttryck för kulturell rikedom och därmed uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 1a). Det arbete som Sverige bl.a. genom Nordiska rådet stödjer när det gäller det samiska språket och den samiska kulturen i de olika nordiska länderna uppfyller enligt vår uppfattning kravet att främja transnationellt utbyte mellan dem som använder samiska i liknande former i olika länder, artikel 7 punkt 1i).

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

136 När det gäller finskan med dess historiska geografiska bas i Tornedalen kan utöver punkterna 1c), 1d) och 1f), Sverige till viss del anses uppfylla målet i punkten 1i), att främja utbyte över gränserna mellan områden där språken används av hävd, genom det nyligen påbörjade samarbetet inom Barentsregionen som bl.a. berör kultur och utbildning och som omfattar Norrbottens län och finska Tornedalen. I övrigt kan de åtgärder som vidtagits för finskan, exempelvis bilaterala avtal mellan Sverige och Finland till stöd för det finska språket, inte sägas ta sikte på att särskilt stödja finskan i Tornedalen. På lokalt och regionalt initiativ förekommer samarbete mellan svenska och finska Tornedalen. Som exempel kan nämnas Tornedalsrådet där både svenska och finska kommuner ingår och samarbetar inom olika sakområden. Ett annat exempel är den s.k. Språkskolan i Haparanda som drivs i samarbete mellan Haparanda kommun i Sverige och Torneå stad i Finland och där undervisningen är tvåspråkig svensk-finsk. Språkskolans verksamhet regleras genom förordningen om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning vid grundskolan i Haparanda (SKOLFS 1991:24) och får stöd av statliga medel. Verksamheten i skolan är därmed ett exempel på att Sverige främjar sådant utbyte över gränserna som avses i artikel 7 punkt 1i). Det finns inga svenska bestämmelser eller riktlinjer som motsvarar kravet i artikel 7 punkt 1b), att respektera de historiska geografiska områden där finska och samiska används av hävd för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning av landet inte hindrar främjandet av språken. I den lag som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar (1971:411) anges inte att hänsyn skall tas till geografiska språkgränser. I artikel 7 punkt 2 finns en bestämmelse som innebär ett krav att avskaffa diskriminerande åtgärder när det gäller användning av landsdelseller minoritetsspråk och att tillåta en mer positiv behandling av dessa språk än av andra då detta är befogat. Enligt vår uppfattning uppfyller Sverige detta krav i dag. Så som angetts ovan finns också svenska regler som innebär en positiv särbehandling till förmån för samiska, finska och tornedalsfinska t.ex. reglerna om rätt modersmålsundervisning och särskilt utrymme för dessa språk i radio och TV. Artikel 7 punkt 3 innebär en förpliktelse att främja ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning samt för massmedia. De villkor som syftar till att ge samiska, finska och tornedalsfinska särskilt utrymme i radio och TV i statens sändningstillstånd för programföretagen i allmänhetens tjänst gör att föreskrifterna i artikel 7 punkt 3, till den del de avser att ge dessa språk tillräckligt utrymme i massmedia, får anses uppfyllda.

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

137

När det gäller kravet att verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas i målen för olika slag av undervisning och utbildning, är det däremot svårt att se att Sverige helt uppfyller detta i dag. Vad gäller samiskan kan konventionskravet kanske delvis anses uppfyllt genom att det anges i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan att det samiska kulturarvet skall ges utrymme i undervisningen (se vidare under artikel 8 punkt 1g) i kapitel 6). Om uttrycket det "samiska kulturarvet" kan anses innefatta undervisning om det samiska språket kan dessa anvisningar i läroplanerna uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 3 för samiskans del. I artikel 7 punkt 4 anges att de länder som ratificerar konventionen vid fastläggande av sin politik skall ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder språken och att vid behov uppmuntra användarna av språken att upprätta organ som kan ge råd till myndigheterna i frågor som hänger samman med språken. Denna punkt är uppfylld när det gäller samiskan genom inrättandet av Sametinget som ett folkvalt samiskt organ och en statlig myndighet. För finskans del finns inget organ som har motsvarande ställning, varken för finskan i Tornedalen eller i övriga Sverige. Det bör emellertid påpekas att de organisationer som företräder finsktalande i Sverige — t.ex. Svenska Tornedalingars Riksförbund — och Sverigefinska Riksförbundet — har möjlighet att på eget initiativ lämna synpunkter när beslut som rör dessa gruppers språk bereds. I den mån myndigheters beslut berör dessa grupper åligger det enligt förvaltningsrätten myndigheterna att ta hänsyn till synpunkter från dem som berörs av besluten. Sammantaget kan konstateras att Sverige i dagsläget delvis uppfyller målen i artikel 7 punkt 1 och att målen uppfylls i olika omfattning för samiska och finska. För att Sverige helt skall kunna uppfylla förpliktelserna i del II i konventionen för samiska och finska behöver ytterligare åtgärder vidtas för båda språken. Detta gäller framför allt åtgärder som motsvarar kraven i punkterna 1a)—d), åtgärder för att erkänna minoritetsspråken och deras historiska, geografiska områden samt åtgärder för att uppmuntra och främja deras användning, framför allt i det offentliga livet. Ytterligare åtgärder behöver också vidtas för att främja förståelsen för dem som använder minoritetsspråk och för att kunskaper om dessa språk och deras kultur sprids i undervisning och utbildning samt i massmedia, artikel 7 punkt 3. När det gäller finskan behöver också ytterligare åtgärder vidtas för att uppfylla målet i artikel 7 punkt 4, samråd mellan dem som använder finska när olika typer av åtgärder som berör språket vidtas. Vi återkommer till detta i kapitel 7 där vi lämnar förslag till ytterligare åtgärder.

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

138

5.4 Konventionens tillämpning på territoriellt obundna språk

Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 om hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas på territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättning för att en del av principerna och målen i del II — liksom bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns en bestämd geografisk bas för språken. Eftersom en sådan geografisk bas inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av målen och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk. De bestämmelser i del II som kan tillämpas också på territoriellt obundna språk anges i konventionskommentaren vara, — erkännande av språken, — åtgärder för att öka respekten och förståelsen för dessa, — förbud mot diskriminering, — åtgärder för att aktivt stödja språken, — stöd till utbyte mellan grupper som talar språken både inom landet och över nationsgränser och — stöd för forskning och studier rörande dessa språk.

Bestämmelser som inte anses kunna tillämpas på dessa språk är, — administrativ indelning av landet till förmån för dem som talar ett landsdels- eller minoritetsspråk och — möjlighet för dem som inte har språken som modersmål att lära sig dessa språk.

Vissa bestämmelser anses bara kunna tillämpas till viss del på icketerritoriella språk. Dessa är, — åtgärder till stöd för undervisning i eller på territoriellt obundna språk och — användning av territoriellt obundna språk i den offentliga sfären.

5.5 Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för romani chib

De nationella åtgärder som finns till skydd och stöd för romani chib i Sverige återfinns fram förallt i reglerna angående rätt till modersmålsundervisning. Enligt dessa regler har romska barn (liksom samiska och tornedalsfinska barn) en utökad rätt till undervisning i modersmål jämfört med barn med andra modersmål. Utöver ren språkundervisning innehåller modersmålsundervisningen också viss undervisning om de traditioner och den historia som är förbundna med språket.

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

139

Liksom vi ovan angett när det gäller samiska och finska anser vi att Sverige genom reglerna om rätt till modersmålsundervisning uppfyller förpliktelsen att tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning i minoritetsspråket, artikel 7 punkt 1f). Dessa regler kan också sägas underlätta användningen av romani chib i tal och skrift både i det offentliga och privata livet artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också förpliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språket i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmålsundervisning. När det gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 1h), främjande av studier och forskning om språket vid universitet, är situationen densamma som för samiska och finska. Den forskning som bedrivs stöds med statliga medel men högskolor och universitet bestämmer i princip självständigt vilken forskning och undervisning som skall bedrivas. Om något universitet skulle bedriva forskning i romani chib skulle denna följaktligen ske med statliga medel. Mot denna bakgrund anser vi att Sverige kan sägas främja sådan forskning. I övrigt, när det gäller artikel 7 punkten 1a), att erkänna romani chib som ett minoritetsspråk, och punkterna 1e) och 1i), främjande av utbyte mellan olika romani chibtalande grupper inom Sverige och utomlands kan Sverige enligt vår uppfattning i dag inte anses uppfylla kraven enligt dessa bestämmelser. Vad gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 2, angående förbud mot diskriminering av språket, anser vi på samma grunder som vi ovan angett när det gäller samiska och finska, att den är uppfylld för romani chib. Förpliktelsen enligt artikel 7 punkten 3, att med lämpliga åtgärder verka för att respekt, förståelse och tolerans med avseende på romani chib sätts upp som en målsättning för undervisning och utbildning och för massmedias verksamhet, uppfylls inte när det gäller romani chib. Det finns inga sådana uttalade målsättningar varken i undervisning, utbildning eller för massmedias verksamhet när det gäller romani chib. Så som nämnts ovan när det gäller samiska och finska talas i allmänna ordalag om vikten att lyfta fram och ta hänsyn till att Sverige är ett mångkulturellt samhälle i de utredningar som berör invandrare och skola. Detsamma gäller villkoren för sändningsrätten för programföretagen i allmänhetens tjänst där det talas om vikten av att språkliga och etniska minoriteters behov skall tillgodoses. Detta kan tänkas vara positivt också för användare av romani chib, men inget sägs om att särskilt lyfta fram romani chib som det historiska minori-tetsspråk det är i Sverige. Innebörden av kravet i artikel 7 punkten 4 för romani chib är att hänsyn skall tas till synpunkter från dem som använder romani chib när politiken rörande romani chib läggs fast. Det finns ingen fast organisation för inhämtande av synpunkter från dem som använder romani chib när det gäller åtgärder till skydd och stöd för språket. I rapporten "Romer i Sverige — tillsammans i förändring", (Ds 1997:49) föreslås dock att den arbetsgrupp som tagit fram rapporten (där

Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?

140 företrädare både från olika departement, andra myndigheter och Nordiska Zigenarrådet ingår) i avvaktan på en mer permanent lösning skall arbeta med romska frågor i avsikt att främja romernas situation i Sverige. Detta förslag kan ses som ett första steg mot ett fortlöpande samråd mellan myndigheter och dem som använder romani chib i frågor som rör stöd och skydd för romernas språk och kultur. Sammanfattningsvis anser vi att Sverige, för att uppfylla förpliktelserna enligt del II i konventionen när det gäller romani chib, måste vidta ytterligare åtgärder. Dessa bör syfta till att erkänna romani chib som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige och på olika sätt ytterligare främja användningen av språket. Ytterligare åtgärder behöver också vidtas för att sprida respekt, förståelse och tolerans för språket och den kultur och historia som är förbunden med det och för att uppmuntra utbytet både inom Sverige och över gränserna mellan grupper som använder romani chib. Vi återkommer i kapitel 7 till våra förslag i denna del.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

150

Svenska bestämmelser

Statligt stöd till lärarutbildning med inriktning på finska och samiska ges på samma villkor som stöd till annan lärarutbildning. För Luleå tekniska universitet finns utöver detta ett särskilt åtagande i regleringsbrevet att "varje läsår erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska". Lärarutbildning med modersmål förekommer som varianter inom grundskollärarlinjen. Detsamma gäller utbildningarna till fritidspedagog och förskollärare. Universiteten och högskolorna bestämmer självständigt vilka modersmål som universitet eller högskolan skall erbjuda lärarutbildning i. Varje kommun och landsting skall enligt 2 kap. 7 § skollagen se till att fortbildning anordnas för den personal som har hand om utbildningen. Omfattningen av och innehållet i fortbildningen bestäms av kommuner och landsting. Statens Skolverks tillsyn över det offentliga skolväsendet omfattar även tillsyn av hur kommuner och landsting följer bestämmelsen i skollagen om fortbildning.

Punkt 2 innehåller ett krav att tillåta uppmuntra eller tillhandahålla undervisning i eller på samiska respektive finska i andra geografiska områden än dem där språken används av hävd på alla vederbörliga utbildningsnivåer

Vår bedömning

Sverige uppfyller denna punkt både för samiska och finska, framför allt på grund av de regler som finns om rätt till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. Som ovan nämnts är dessa regler inte begränsade till vissa geografiska områden i Sverige. Möjligheten att starta fristående skolor med kommunala bidrag finns också i hela landet. När det gäller utbildning på universitetsnivå bedrivs utbildning och forskning i finsk-ugriska språk på flera ställen i landet med statligt stöd.

Svenska bestämmelser

Se ovan under tidigare punkter.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

151

6.2 Artikel 9, rättsväsendet

6.2.1 Konventionen

De bestämmelser som innebär en rätt eller möjlighet att använda sig av landsdels- eller minoritetsspråk inom rättsväsendet skall enligt inledningen till artikel 9 tillämpas i de domkretsar där antalet personer som använder sådana språk motiverar bestämmelsernas tillämpning. Med detta avses, enligt konventionskommentaren, i stort sett samma geografiska område som det där språken används av hävd (jfr artikel 1). Vad gäller de överrätter som ligger utanför de områden där språken används får staten själv, enligt kommentaren, med hänsyn till rättssystemets uppbyggnad avgöra om bestämmelserna skall tillämpas också på dessa. I artikel 9 punkt 1 finns bestämmelser som tar sikte på domstolar som handlägger brottmål, tvistemål och förvaltningsmål. Termen "domstol" (judicial authorities) avser enligt konventionskommentaren att täcka alla organ som utövar en dömande funktion. Rätten att enligt konventionen använda sig av ett landsdels- eller minoritetsspråk i en rättegång är oberoende av om personen behärskar det officiella språket eller inte. För att denna rätt inte skall missbrukas föreskrivs i inledningen till artikel 9 punkt 1 att bestämmelserna i denna punkt inte får uttnyttjas så att de hindrar en rättsenlig handläggning. Som exempel på missbruk nämns i konventionskommentaren att bestämmelserna i enskilda fall skulle kunna utnyttjas i strid mot rättsväsendets grundläggande principer om allas likhet inför lagen och principen om att en rättegång inte får förhalas otillbörligt av en part. Domaren får i det enskilda fallet avgöra om det finns risk för missbruk av rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i rättegången. I punkt 1d) finns ett åtagande som innebär att staten i viss utsträckning skall tillhandahålla översättning/tolkning i civil- respektive förvaltningsmål utan kostnad. Om en stat väljer att inte ratificera punkt 1d) gäller motsatsvis, enligt konventionskommentaren, att kostnaden för översättning och tolkning kan tas ut helt eller delvis av den som begärt översättning/tolkning.

6.2.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i 2 punkter eller stycken i artikel 9 när det gäller användningen av både samiska och finska.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

152 Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 9.

Punkt 1a iii) som innebär ett krav att se till att inlagor och bevisning, i skriftlig eller muntlig form, i brottmål inte skall avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på samiska eller finska

Vår bedömning

De svenska bestämmelser som finns när det gäller skyldighet för domstol att översätta inlagor eller bevisning som ges in på annat språk än svenska, innebär ingen absolut rätt till översättning eller tolkning genom domstolens försorg. Detta medför att kraven i punkten 1 b) iii) och 1c) iii) enligt vår uppfattning inte kan anses uppfyllda genom de svenska regler som finns idag. Å andra sidan finns inte någon regel som säger att inlaga eller bevisning skall avvisas enbart på den grunden att de är avfattade på samiska eller finska. Vi anser därför att punkten 1a) iii) är uppfylld för både samiska och finska.

Svenska bestämmelser

Som allmän princip gäller att rättegången skall hållas på svenska språket (se prop. 1973 s. 25 och 71 samt prop. 1992/93:64 s. 15 f och s. 29). I 33 kap. 9 § rättegångsbalken finns en regel om att rätten vid behov får låta översätta handlingar som kommer in till, eller skickats ut från rätten. Lagrummet innebär att en inlaga på främmande språk skall översättas om det kan antas ha betydelse för målet. När det gäller översättning av handlingar som sänds ut från domstolen anses bestämmelsen innebära att domstolen av kostnadsskäl bör vara försiktig med att översätta sådana handlingar. Bara om översättning inte kan ordnas på annat sätt, genom exempelvis släktingars försorg, bör domstolen översätta handlingen. Den behovsprövning som skall göras innebär att rätten inte slentrianmässigt skall låta översätta allt material. Konsekvensen av att domstolen inte finner skäl att låta översätta en handling och att en part inte följer ett föreläggande att ombesörja översättning torde bli att handlingen lämnas utan avseende på samma sätt som en grovt ofullständig handling (Fitger; Kommentar till RB 33:20). Regeln som gäller för rätt till tolkning finns i rättegångsbalken 5 kap. 6 §. Där anges att tolk kan anlitas om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte är "mäktig svenska språket". Det finns följaktligen

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

153

inte någon absolut rätt att få använda samiska eller finska vid domstol. Bara om man inte behärskar svenska finns möjlighet att få tolk. Bedömningen av om tolk behöver anlitas görs av domstolen.

Punkt 2 som innebär att inte vägra godkänna giltigheten av juridiska dokument upprättade på samiska eller finska

Vår bedömning

De alternativa åtaganden som finns angivna under punkten 2 innebär samtliga ett åtagande för Sverige att inte vägra godkänna juridiska dokument avfattade på samiska eller finska endast av den anledningen att de är avfattade på dessa språk. Eftersom det inte finns någon regel eller praxis i svensk rätt som innebär att ett juridiskt dokument skulle vara ogiltigt endast av den anledningen att det är avfattat på ett annat språk än svenska uppfyller Sverige enligt vår bedömning kraven enligt denna punkt för både samiska och finska.

Svenska bestämmelser

Regler om ogiltighet av juridiska dokument avfattade på samiska eller finska finns ej i svensk rätt.

6.3 Artikel 10, förvaltningsmyndigheter och samhällsservice

6.3.1 Konventionen

Det övergripande syftet med artikel 10 är enligt konventionskommentaren att de som använder landsdels- och minoritetsspråk skall kunna använda dessa språk när de utövar sina medborgerliga rättigheter och fullgör sina medborgerliga skyldigheter. I artikel 10 behandlas tre olika områden av den offentliga sfären, nämligen,

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

154 — statliga myndigheter, — lokala och regionala myndigheter och beslutande församlingar och — organ som producerar offentliga tjänster, antingen de sker i offentlig eller privat regi, om det sker under offentlig kontroll. I inledningen till punkt 1och 3 — som berör statliga myndigheter och offentliga tjänster inom de områden där tillräckligt många använder landsdels- eller minoritetsspråken — sägs att de följande bestämmelserna får tillämpas " i rimlig utsträckning". Skälet till att denna begränsning skrivits in när det gäller åtagandena enligt punkterna 1 och 3 är enligt konventionskommentaren, att en del av dessa bestämmelser kräver omfattande insatser, såväl ekonomiska som när det gäller att ställa personal och utbildning till förfogande för att kunna uppfyllas. När begränsningen "i rimlig utsträckning" skrivits in är detta enligt kommentaren därför att man insett att det i enskilda fall kan vara svårt att omedelbart och till fullo uppfylla dessa krav. Man har därför velat ge staten en möjlighet att avgöra i vilken mån det är realistiskt att omedelbart ställa alla behövliga resurser till förfogande och i vilken mån detta måste ske efter hand. Uttrycket "tillåta och/eller uppmuntra" i punkt 2 — som berör lokala och regionala myndigheter och beslutande församlingar — syftar enligt konventionskommentaren på att man tagit hänsyn till den regionala- och kommunala självbestämmanderätten. Uttrycket skall således inte tolkas så att man vid konventionens tillkomst har lagt mindre vikt vid möjligheten att använda landsdels- eller minoritetsspråken i kontakt med lokala och regionala organ än i kontakt med statliga, snarare tvärtom eftersom de lokala och regionala organens verksamhet ofta kan te sig viktigare för medborgarna än statliga myndigheters verksamhet. I konventionskommentaren påpekas att också en del av åtagandena i punkt 2 kan vara resurskrävande för de lokala organen. Staten måste därför vid implementeringen av konventionen respektera att lokala organ för att kunna uppfylla åtagandet har rätt till tillräckliga ekonomiska resurser som de — inom ramen för den kommunala självbestämmanderätten — själva beslutar om hur de skall använda.

6.3.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i sex punkter eller stycken i artikel 10 för både samiska och finska.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

155

Sverige uppfyller enligt vår bedömning de punkter eller stycken i artikel 10 som anges nedan. Vi vill dock redan nu påpeka att för flera av de punkter där det anges att staten skall uppmuntra och /eller tillåta användningen av landsdels- eller minoritetsspråk uppfyller Sverige bara åtagandet genom att tillåta att samiska och finska används vilket är ett svagare stöd för språken än om användningen av dem uppmuntras av staten.

Punkt 1a) v) som innebär en förpliktelse att tillse att handlingar som ges in av personer som använder finska eller samiska och som är upprättade på dessa språk anses giltiga

Vår bedömning

Sverige uppfyller stycke v) i punkt 1 för båda samiska och finska, eftersom det inte finns någon regel i svensk lag som säger att handling inte skulle vara giltig om den är upprättad på annat språk än svenska.

Svenska bestämmelser

Huvudregeln för en myndighet som kommer i kontakt med någon som använder ett annat språk än svenska finns i förvaltningslagens § 8. Där anges att myndigheten vid behov bör anlita tolk vid kontakter med den som inte behärskar svenska. Bestämmelsen gäller både muntliga och skriftliga kontakter. Den svenska bestämmelsen innebär således att myndigheter lika lite som domstolar i brottmål och tvistemål (se ovan artikel 9 angående domstolars skyldighet) har någon absolut skyldighet att anlita tolk eller översättare om någon väljer att använda samiska eller finska i kontakter med myndigheten. Istället sker en behovsprövning innan tolk eller över-sättare anlitas. Detta innebär att en prövning görs av ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det som skall översättas och kostnaderna för tolkning/översättning ställt i relation till detta. Det finns inte någon regel som innebär att handlingar som ges in på samiska eller finska skulle anses ogiltiga bara på grund av att de är upprättade på dessa språk. Sverige uppfyller därför åtagandet enligt denna punkt.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

156

Punkt 1c) som innebär en förpliktelse att tillåta förvaltningsmyndigheterna att upprätta handlingar på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande för både samiska och finska eftersom det inte finns något förbud för myndigheter mot att upprätta handlingar också på andra språk än svenska.

Svenska bestämmelser

Lagstiftningen bygger på den underförstådda förutsättningen att svenska språket skall användas av myndigheterna. Detta gäller också myndigheters upprättande av handlingar. Det finns emellertid ingen bestämmelse som förbjuder myndigheter att också upprätta handlingar på samiska eller finska. Det finns å andra sidan inte heller någon bestämmelse genom vilken myndigheter uppmuntras att upprätta handlingar på dessa språk. Om det gäller ett meddelande från en myndighet till någon som ej behärskar svenska språket är situationen annorlunda. I det fallet gäller förvaltningslagen 8 §. Se ovan.

Punkt 2c) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att regionala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller denna punkt på den lägre nivån, dvs genom att tillåta att officiella dokument ges ut av regionala myndigheter också på samiska eller finska. Åtagandet är uppfyllt på så sätt att det saknas förbud för myndigheter i Sverige mot att ge ut sina officiella dokument också på andra språk än svenska.

Svenska bestämmelser

Det saknas förbud mot att ge ut myndigheters officiella handlingar även på andra språk än svenska. Det finns inte heller i svensk rätt bestämmelser som uppmuntrar att officiella dokument ges ut även på samiska eller finska.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

157

Punkt 2d) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att lokala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller denna punkt på den lägre nivån, d.v.s genom att tillåta att officiella dokument ges ut av lokala myndigheter också på samiska eller finska. Vi gör samma bedömning som ovan under punkt 2c).

Svenska bestämmelser

Se ovan under punkt 2 c).

Punkt 2g) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att traditionella och korrekta former av ortnamn på samiska eller finska används eller införs, vid behov jämsides med namnen på det officiella språket

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande genom att staten uppmuntrar att finska och samiska i så stor utsträckning som möjligt används på kartor och vägskyltar i de områden där dessa språk används.

Svenska bestämmelser

Riksdagen har, i enlighet med regeringens budgetproposition 1984/85:100, bil. 10, s. 474—475, beslutat att stor hänsyn måste tas till de samiska och finska minoriteterna i norra Sverige vid fastställandet av namn på kartor och i samband med vägskyltning m.m. Vidare har det angetts att de av Lantmäteriverket fastställda kartnamnen bör vara normerande vid fast-ställande av namn på kartor och vägskyltar m.m. När ortnamn i flerspråkiga områden fastställs skall de återges på de språk som talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade skrivsättet bör användas. Lantmäteriverkets kartor anger numera ortnamn även på samiska och finska. Vägverket har påbörjat arbetet med att komplettera ortnamnsskyltar med de samiska/finska namnen i Norr- och Västerbotten. Någon tidpunkt för när arbetet skall vara slutfört finns inte angiven.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

158

Punkt 5 som innebär en förpliktelse att tillåta att släktnamn används eller antas på samiska eller finska på begäran av de berörda

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande för samiska och finska genom de regler som finns i namnlagen som tillåter att släktnamn antas i enlighet med inhemskt språkbruk vilket också omfattar samiskt och finskt språkbruk.

Svenska bestämmelser

I Namnlagen (SFS 1982:670) finns bestämmelser om hur efternamn förvärvas. I 1 § sägs att barn förvärvar sina föräldrars efternamn vid födelsen. I 12 § punkt 1, anges att ett nybildat efternamn måste ha ett uttal och stavning och sådan språklig form att det är lämpligt som efternamn här i landet. Vid denna lämplighetsbedömning räknas samiskt och finskt språkbruk som en del av det inhemska språkbruket.

6.4 Artikel 11, massmedia

6.4.1 Konventionen

Formen för stödet för användande av landsdels- eller minoritetsspråk i media är enligt konventionen beroende av det inflytande staten har över media. Oavsett inflytande kan staten dock enligt konventionskommentaren alltid uppmuntra till, och ekonomiskt stödja, användande av landsdels- eller minoritetsspråk i media. Sådant stöd från staten behövs enligt konventionskommentaren, och är viktigt, om dessa språk skall få tillräckligt utrymme i media. De som använder språken utgör en för liten "marknad" för att annars vara attraktiva för media utan sådant stöd. Artikel 11 punkt 1 a) avser enligt konventionskommentaren att täcka den situationen att radio och TV har ett "public-service"- uppdrag. Detta gäller oavsett om radio- och TV-bolagen är privat ägda eller statligt ägda eftersom staten kan påverka programutbudet i sådana företag i båda fallen, antingen genom lagstiftning eller avtal där det föreskrivs att program på landsdels- eller minoritetsspråken skall finnas med i programutbudet. Åtagandena i punkt 1 b) och c) gäller för de fall radio- och TV-bolagen uteslutande står under privat kontroll. I denna situation kan staten endast

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

159

"uppmuntra och /eller underlätta" användningen av språken. Exempel på sådana åtgärder kan enligt konventionskommentaren vara att ställa frekven-ser till förfogande för utsändning av program på landsdels- eller minoritetsspråk. Samma förhållanden gäller för pressen som behandlas i punkten e.

6.4.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i fem punkter eller stycken för samiska och sex för finska i artikel 11.

Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 11.

Punkt 1a) iii) som innebär ett krav att i den mån radio och TV står i det offentligas tjänst vidta lämpliga åtgärder för att radiostationer och TVkanaler skall tillhandahålla program på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller denna punkt för både samiska och finska genom att regeringen som villkor för sändningsrätten för radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst, föreskriver att företagen i sin programverksamhet är skyldiga att ge samiska och finska tillräckligt utrymme i sina sändningar.

Svenska bestämmelser

Enligt radio-_och_TV-lagen (1996:884) avgör de företag som har rätt att sända program i rundradiosändning, dvs. Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR) samt TV4 AB (TV4), ensamma vad som skall förekomma i de sändningar som företagen anordnar. För att ett programföretag skall få sändningstillstånd krävs dock beslut från regeringen. I samband med att regeringen beviljar sådant tillstånd kan villkor för sändningsrätten meddelas av regeringen. De sändningstillstånd som regeringen meddelat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst, SVT, SR och UR trädde i kraft den 1 januari 1997 och gäller för UR till

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

160 utgången av december 1998 samt för SVT och SR till den 31 december 2001. I villkoren för sändningsrätten finns angivet att programföretagen är skyldiga "att beakta språkliga och etniska minoriteters behov. Samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning".

Punkt 1c) i) som innehåller en förpliktelse att uppmuntra och/ eller underlätta inrättande av minst en TV-kanal på samiska och finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande beträffande finska genom de regler som möjliggör utsändning av en finländsk programkanal över 25 orter i Sverige och det ekonomiska stöd staten ger till detta. Beträffande samiska finns inte motsvarande regler eller stöd.

Svenska bestämmelser

När det gäller finländska TV-program finns i radio-_och_TV-lagen bestämmelser som reglerar möjligheten till marksändningar via Stockholm av en finländsk TV-kanal. De finska sändningarna kan ses i Stockholmsområdet och i 25 orter i landet via kabelmottagning. Därmed blir det möjligt att nå en stor del av de finsktalande i Sverige. På motsvarande vis tillhandahåller Sverige en TV-kanal som Finland återutsänder. TV-utbytet mellan Sverige och Finland inleddes år 1986 och har successivt utökats. Verksamheten bygger på en ömsesidighetsprincip där de båda länderna svarar för jämförbara kostnadsåtaganden. Den svenska insatsen bekostas med statsbudgetmedel och uppgår för budgetåret 1997 till 30 744 000 kr.

Punkt 1d) som innehåller ett krav på att uppmuntra och/eller underlätta produktion och distribution av radio- och TV-program på samiska och finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för både samiska och finska genom de krav som ställs på programverksamheten i villkoren för den sändningsrätt som staten beviljat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst. Där anges så som framgår ovan under punkt 1a) att företagen i sin

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

161

programverksamhet skall ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och att samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning i detta sammanhang. Vi anser att svenska staten på detta sätt uppmuntrar till produktion och distribution av radio- och TV-program på samiska och finska.

Svenska bestämmelser

Se ovan.

Punkt 1e) i) som innehåller ett krav att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på samiska och finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller denna punkt för både samiska och finska genom de särskilt förmånliga regler som gäller för presstöd till tidningar som innehåller text på finska och för tidningar vars text inte i huvudsak är skriven på svenska och vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige. Tidningar på samiska har också möjlighet att få ekonomiskt bistånd via Sametinget som i sin tur får statligt stöd för att bl.a. stödja samisk kultur och samiskt språk.

Svenska bestämmelser

I presstödsförordningen (1990:524) finns regler som gynnar tidningar som vänder sig till språkliga minoriteter. Enligt 2 kap. 8 § kan begränsat driftsstöd lämnas för en dagstidning i Tornedalen trots att samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd inte är uppfyllda. Kravet är att tidningen har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 % är skrivet på finska. Vissa förmånliga regler för presstöd finns också i 2 kap 11 §, för tidningar vars text inte i huvudsak är skriven på svenska och som vänder sig till språkliga minoriteter.

Punkt 1f) ii) som innehåller ett krav på att tillämpa gällande bestämmelser för finansiellt stöd även till produktion av TV-program på samiska och finska

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

162

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta krav för både samiska och finska genom det statliga stöd som ges till programföretagen i allmänhetens tjänst.

Svenska bestämmelser

Produktion av TV-program stöds av staten genom de krav staten ställer på programföretagen i allmänhetens tjänst. I anslagsvillkoren för UR nämns program på invandrar- och minoritetsspråk särskilt. Därutöver finns de krav på särskilt utrymme för samiska, tornedalsfinska och finska i programföretagens verksamhet som regeringen ställt som villkor för programföretagens sändningstillstånd, se ovan under punkt 1a).

Punkt 2 som innehåller ett krav att garantera friheten att från grannländer direkt ta emot radio- och TV-sändningar på språk som brukas på samma eller liknande form som samiska och finska i Sverige, samt friheten att via den tryckta pressen ta emot information på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta krav för både samiska och finska genom den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och i 1 kap. 7§ yttrandefrihetsgrundlagen där rätten till oförändrad vidaresändning av radioprogram och TV-program som kommer från utlandet slås fast.

Svenska bestämmelser

Den grundläggande bestämmelse om tryckfrihet och om rätt att från grannländer ta emot radio- och TV-sändningar på samiska och finska är de ovan refererade bestämmelserna. När det gäller tryckfrihet finns inte någon begränsning av tryckfriheten med hänvisning till på vilket språk tryckt skrift utges. I enlighet med bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen äger mottagning av finländska TV-program rum (se ovan under punkt 1c)). När det gäller radiosändningar på samiska förekommer samsändning av radionyheter med redaktionerna i Norge och Finland.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

163

6.5 Artikel 12, kulturell verksamhet och kulturella inrättningar

6.5.1 Konventionen

I konventionskommentaren påpekas att landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som hänger samman med språken i regel har svårt att få tillräckligt utrymme i kulturell verksamhet av olika slag. I artikel 12 anvisas i huvudsak två vägar för staten att stödja landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i kulturutbudet. Det ena är att ge direkt ekonomiskt stöd till verk på landsdels- eller minoritetsspråk och det andra är att på olika sätt tillförsäkra att de statliga organ som ger stöd åt kulturell verksamhet ger tillräckligt utrymme och stöd åt produktioner som främjar kunskap i, och användning av landsdels- eller minoritetsspråken och deras kultur. Samtliga åtaganden i artikel 12 punkt 1 gäller inom de områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd. I punkt 2 finns en bestämmelse om stöd för kulturell verksamhet även utanför det område där språken används av hävd. Bestämmelsen kan jämföras med motsvarande bestämmelse inom utbildningsväsendet, artikel 8 punkt 2.

6.5.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i nio punkter eller stycken i artikel 12 för samiska och fem för finska.

Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 11.

Punkt 1a) som innebär en förpliktelse att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker samiska och finska och främja olika sätt att få tillgång till verk på dessa språk

Vår bedömning

Sverige uppfyller kraven i denna bestämmelse både för samiska och finska genom de åtaganden svenska staten gjort angående statligt stöd till olika typer av kulturyttringar på samiska och finska och det statliga stöd som ges för att stödja litteratur på dessa språk.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

164

Svenska bestämmelser

När det gäller statligt stöd till samisk kultur och språk fördelas detta numera av Sametinget. Enligt sametingslagen (1992:1433) som trädde i kraft den 1 januari 1993, är en av Sametingets främsta uppgifter att bevaka frågor som rör samisk kultur och språk. Till uppgifterna hör också att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. För budgetåret 1997 avsatte staten via Kulturdepartementet 10 515 000 kr i bidrag till samisk kultur. Av den redogörelse som Sametinget lämnat för hur motsvarande statliga medel användes 1995/96 framgår att Sametinget anvisade, — 5,2 mkr till samiska organisationer, föreningar och tidningen Samefolket, — 3,6 mkr till samiska kulturprojekt, — 1,1 mkr till samisk forskning och studiefinansiering inom forskarutbildningen, — 2,2 mkr som bidrag till samisk teater, — 3 mkr till samisk slöjd och — 0,34 mkr till samisk biblioteksverksamhet.

Sametinget har flera språkkonsulenter anställda. I deras arbete ingår översättningsarbete och terminologiarbete. Dessutom finns även en översättare som översätter handlingar till samiska och svenska. Sametinget har även bidragit med finansieringen av ett projekt "Nordsamisk orddatabas" som Samiska institutionen vid Umeå universitet bedriver. Projektet syftar till att samla in och utreda behovet av nya samiska ord och begrepp. När det gäller finska språkets utveckling i Sverige ges statligt stöd via ett direkt anslag i statsbudgeten åt Sverigefinska språknämnden vars uppgift är att vårda och utveckla finska språket i Sverige. Språknämnden får också ekonomiskt stöd från finska staten. De regler som finns för statligt stöd till bokutgivning enligt förordningen (1993:449) om statligt litteraturstöd innehåller särskilt förmånliga regler för stöd till litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Enligt bibliotekslagen (1996:1596) skall folk- och skolbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt invandrare och andra minoriteter bl.a genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade för dessa gruppers behov. Genom särskilt anslag angivet i regleringsbrev till Statens Kulturråd stöder staten ett samnordiskt projekt med en bokbuss i Kiruna kommun med verksamhet i norra gränsområdet mellan Sverige,

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

165

Norge och Finland. Bokbussen har litteratur på såväl samiska som finska. På samma sätt stöds Tornedalens bibliotek genom särskilt anslag i regleringsbrev. Biblioteket prioriterar litteratur på meän kieli men har också samisk litteratur. När det gäller teater ger sametinget stöd åt samisk teaterverksamhet. I regleringsbrev till Svenska Riksteatern nämns Finska teatern — som producerar teater på finska och arrangerar gästspel från Finland — som en särskild produktionsdel i Svenska Riksteaterns verksamhet som får statligt stöd.

Punkt 1b) som innebär en förpliktelse att främja olika sätt att på andra språk få tillgång till verk framställda på samiska och finska genom att stödja och utveckla översättning, dubbning...

Vår bedömning

Sverige uppfyller kraven enligt denna punkt för samiska genom det statliga stödet till Sametinget som bl.a. har i uppgift att stödja samisk kultur och samiskt språk.

Svenska bestämmelser

Se ovan under punkt 1a).

Punkt 1c) som innebär en förpliktelse att främja tillgång på samiska och finska till verk framställda på andra språk genom att stödja och utveckla översättning, dubbning

Vår bedömning

Sverige uppfyller kraven enligt denna punkt för samiska genom det statliga stödet till Sametinget som bl.a. har i uppgift att stödja samisk kultur och samiskt språk. För finska uppfylls åtagandet genom stödet till Expertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska.

Svenska bestämmelser

Se ovan under punkt 1a) när det gäller samiska. När det gäller finska ges genom en överenskommelse mellan Sverige och Finland statligt stöd genom ett särskilt anslag åt Expertkommittén för

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

166 översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska. Kommittén har genom sin verksamhet under åren medverkat till att viktig finsk facklitteratur har kunnat ges ut i svensk översättning.

Punkt 1d) som innebär en förpliktelse att se till att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja olika slags kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i, och användning av samiska och finska och deras kultur i produktioner som de initierar eller stöder

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande för både samiska och finska genom att Statens Kulturråd som är ansvarig för att fördela litteraturstöd i sin verksamhet skall beakta de särskilt förmånliga regler som gäller för stöd till litteratur på invandrar- eller minoritetsspråk (se ovan under punkt 1a). När det gäller samiska ges språket också stöd genom det årliga statliga stödet till Sametinget som är en statlig myndighet med uppgift att stödja samisk kultur och språk. Sametinget ger i sin tur ekonomiskt stöd till olika typer av kulturell verksamhet på samiska.

Svenska bestämmelser

Se ovan under punkt 1a). I övrigt kan nämnas att Statens Kulturråd, som är ansvarigt för att fördela en stor del av det statliga stöd som utgår till kulturell verksamhet av olika slag, inte har uppdrag att särskilt ta hänsyn till samiskans eller finskans ställning vid fördelning av statliga medel.

Punkt 1e) som innebär en förpliktelse att främja åtgärder för att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja kulturell verksamhet förfogar över personal som helt behärskar samiska och finska liksom den övriga befolkningens språk

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom det statliga stöd som ges till Sametinget till stöd för samisk kultur och språk. I Sametinget finns personal som behärskar både svenska och samiska.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

167

För övriga organ som är ansvariga för att anordna eller stödja kulturell verksamhet finns inga föreskrifter om att de bör ha tillgång till personal som behärskar samiska eller finska.

Svenska bestämmelser

Se ovan.

Punkt 1f) som innebär en förpliktelse att uppmuntra direkt deltagande av företrädare för dem som använder samiska eller finska vid anskaffandet av resurser för och planering av kulturell verksamhet

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom det inflytande sametinget har när det gäller att bestämma hur det statliga stöd för samisk kultur som ges skall användas.

Svenska bestämmelser

Jämför vad som sagts ovan under punkt 1a) om Sametingets uppgifter och statliga medel till sametinget.

Punkt 1g) som innebär en förpliktelse att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla samt förvara, presentera eller offentliggöra verk framställda på samiska eller finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom de medel som ges till Sametinget för samisk kultur och språk och genom statligt stöd till en samisk arkivarietjänst som inrättats i Umeå under Språk- och folkminnesinstitutet, SOFI.

Svenska bestämmelser

Jämför vad som sagts ovan under punkt 1a) om Sametingets uppgifter och statliga medel till sametinget. Vi vill särskilt erinra om de medel Sametinget anslår till samisk bibliotekskonsulenttjänst bl.a. med uppgift att ansvara för information, samordning och utveckling av folkbiblioteksverksamhet bland samer och bevakning av den samiska bokutgivningen. Inom den statliga myndigheten SOFI finns vid arkivet i Umeå en samisk

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

168 arkivarietjänst med uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och publicera språkligt material om bl.a. dialekter, ortnamn och folkminnen. Någon motsvarighet till riktat statligt stöd för sådant arbete med finska språket finns inte. Sverige-Finska arkivet som delvis har samma uppgifter när det gäller finska språket får dock visst statligt stöd — indirekt — för sin verksamhet.

Punkt 1h) som innebär en förpliktelse att vid behov skapa och/eller främja och bekosta tjänster som avser översättning och terminologisk forskning,... på samiska och finska

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt både för samiska och finska genom de medel som beviljas Sametinget för arbete med samiskan och genom de avtal som finns med Finland angående statligt stöd till Sverigefinska språknämndens arbete.

Svenska bestämmelser

Se ovan under punkt 1a).

Punkt 2 som innebär en förpliktelse att i de territorier där samiska eller finska inte används av hävd, tillåta, uppmuntra och/eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar i enlighet med föregående punkt

Vår bedömning

I den mån Sverige uppfyller en bestämmelse under punkt 1), uppfylls den genom svenska bestämmelser som är rikstäckande. De svenska bestämmelserna gäller därför enligt denna punkt också i områden där samiska och finska inte används av hävd.

Svenska bestämmelser

Se ovan.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

169

6.6 Artikel 13, ekonomiska och sociala förhållanden

6.6.1 Konventionen

Åtagandena i bestämmelserna i artikel 13 kan indelas i, — åtgärder som innebär förbud mot diskriminering när det gäller användande av landsdels- eller minorietsspråk i näringsliv och samhälle, punkt 1 och — åtgärder till stöd för användande av dess språk i näringsliv och samhälle, punkt 2.

Förbudet mot diskriminering på olika områden är enligt konventionskommentaren avsett att gälla inom hela statens territorium medan åtgärderna till stöd för användning av språken är avsedda att gälla inom de begränsade geografiska områden där språken används av hävd.

6.6.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i en punkt i artikel 13 för både samiska och finska.

Sverige uppfyller enligt vår bedömning en punkt i artikel 13, nämligen,

Punkt 1a) som innebär en förpliktelse att från sina lagar ta bort varje bestämmelse som oberättigat förbjuder eller begränsar användningen av samiska eller finska i handlingar som har avseende på ekonomiska och sociala förhållanden...

Vår bedömning

Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt eftersom det inte finns några bestämmelser som diskriminerar användningen av samiska eller finska genom bestämmelser i lag som oberättigat förbjuder eller begränsar användningen av samiska eller finska.

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

170

Svenska bestämmelser

Se ovan.

6.7 Artikel 14, utbyte över gränserna

6.7.1 Konventionen

I artikel 14 behandlas utbyte över nationsgränser till stöd för landsdelseller minoritetsspråk, dels på statlig nivå, dels på regional och lokal nivå. I konventionskommentaren ges konkreta exempel på olika områden för samarbete till stöd för landsdels- eller minoritetsspråken och de kulturer som de är en del av. Där nämns, utbyte av lärare, anordnande av gemensamma kulturella aktiviteter, utbyte av kulturella tillgångar såsom böcker, filmer, utställningar, teaterföreställningar och föreläsningar m.m. samt anordnande av högre utbildning i landsdels- eller minoritetsspråken.

6.7.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag

Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i båda punkterna i artikel 14 för både samiska och finska.

Sverige uppfyller enligt vår bedömning både punkten a) och b) för både samiska och finska.

Punkten a) innebär en förpliktelse att tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal som binder Sverige till stater där finska eller samiska används i samma eller liknande form som i Sverige eller att, vid behov, söka ingå sådana avtal för att främja kontakter mellan dem som använder samma språk i de berörda staterna i fråga om kultur, utbildning, information, yrkesutbildning och vidareutbildning

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande genom det samarbete som äger rum i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och genom vad som anges i det s.k. Helsingforsavtalet när det gäller samarbete inom områdena kultur och utbildning och genom de överenskommelser som finns mellan de

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

171

nordiska länderna när det gäller samarbete i kulturfrågor och samefrågor samt de bilaterala avtal som finns mellan Sverige och Finland när det rör bl.a. kultur och språkvård. Avtalen får anses främja kontakterna mellan dem som talar samiska och finska i Sverige och dem som talar dessa språk i övriga nordiska länder.

Svenska åtaganden

Sverige samarbetar med övriga nordiska länder i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet bl.a vad gäller kultur och utbildning. Genom det s.k Helsingforsavtalet (SÖ1962:14) har Sverige ett samarbete med övriga nordiska länder som berör bl.a kultur och utbildning. Där anges bl.a. att skolundervisningen i de nordiska länderna skall omfatta undervisning i de nordiska språken och de andra nordiska ländernas kultur och samhällsförhållanden. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit sig att samarbeta med de övriga nordiska länderna när det gäller litteratur, konst, teater och film. Sveriges åtaganden enligt avtalen får anses främja kontakterna mellan dem som använder finska i Finland och Sverige. De nordiska länderna har träffat ett avtal om kulturellt samarbete, utbildning och forskning (SÖ 1971:22). Genom avtalet har Sverige bl.a. förbundit sig att främja utbildningen i de andra nordiska ländernas språk, kultur och samhällsförhållanden. Sverige har också sedan länge ett samarbete med övriga nordiska länder när det gäller samefrågor. Via Nordiska ministerrådet finan-sierar Sverige tillsammans med Norge och Finland, Samerådets verksamhet. Samerådet är ett gemensamt organ för samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland med uppgift att tillvarata samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Inom Samerådet finns också ett samarbete när det gäller samiskt språk. Via Nordiska ministerrådet finansieras också Nordiskt samiskt institut som har till uppgift att genom forskning och information förbättra den samiska befolkningens ställning socialt, rättsligt och ekonomiskt. De nordiska länderna har också ingått ett avtal om samsändning av radioprogram och produktion av TV-program på samiska. Sedan år 1995 pågår ett samarbete mellan Sverige, Finland och Norge med att ta fram ett förslag till en nordisk samekonvention. Det finns flera bilaterala avtal mellan Sverige och Finland rörande kulturutbyte. Ett sådant är en överenskommelse (SÖ1960:5) om en kulturfond som har som ändamål att ekonomiskt stödja strävanden att öka kontakten mellan de båda ländernas kultur, näringsliv och folk. Inom utbildningsområdet finns enligt en överenskommelse mellan Sverige och Finland ett finsk-svenskt utbildningsråd med uppgift att i Sverige underlätta utbildningssituationen för den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningen och verka för ökad kunskap och förståelse för vår gemen-

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

172 samma finsk-svenska historia och kulturarv. Ovan under förpliktelser enligt övriga artiklar i del III har nämnts andra bilaterala avtal såsom avtalet om finska TV-sändningar i Sverige, stöd för utgivning av finskspråkig facklitteratur och stöd till Sverigefinska språknämnden.

Punkt b) — förbinda sig att underlätta och/eller främja samarbetet över gränserna till förmån för samiska och finska, särskilt mellan regionala och lokala myndigheter på vilkas territorier samma språk används i samma eller liknande form

Vår bedömning

Sverige uppfyller detta åtagande bl.a. genom två överenskommelser, en inom Norden och en inom Europarådet som underlättar samarbete mellan regionala och lokala myndigheter över Sveriges gränser. På båda sidor om den norsk-svenska gränsen talas samiska och på båda sidor den finsksvenska gränsen talas samiska och finska. Överenskommelserna kan därför vara till nytta för dem som bor i dessa regioner och talar dessa språk. Sverige deltar också i Barentsrådets och regionrådets samarbete, där regioner i Sverige, Norge, Finland och Ryssland samarbetar inom bl.a. områden som berör kultur, utbildning, forskning och urbefolkningsfrågor. Inom Barentsregionen, som bl.a. omfattar Norrbottens län, talas både samiska och finska.

Svenska åtaganden

Överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (SÖ1978:1) om kommunalt samarbete över nordiska riksgränser möjliggör bl.a. kulturellt samarbete på kommunal eller regional nivå över riksgränserna. Sverige har också ratificerat Europarådets ramkonvention om samarbete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan (SÖ1981:23). Sveriges deltagande i Barentssamarbetet grundar sig på Kirkenäsdeklarationen från 11 januari 1993. Barentsrådet består av utrikesministrarna eller fackministrar från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och Ryssland samt en representant från EG-kommissionen. Barentsrådet stöder Regionrådet som består av företrädare (landshövdingar eller motsvarande) från för närvarande åtta regioner (Nordland, Troms och Finnmark i Norge, Norrbottens län i Sverige, Lappland i Finland, Arkangelsk och Murmansk Nenets Okrug och republiken Karelen i Ryssland) som omfattas av samarbetet samt företrädare för

Punkter eller stycken i del III i konventionen ...

173

urbefolkningarna i området. Tyngdpunkten för samarbetet ligger i Regionrådet som på olika sätt samarbetar i frågor som rör ekonomi, handel, forskning, teknologi, turism infrastruktur, kultur- och utbildningsutbyte samt speciella projekt för att förbättra situationen för urbefolkningarna i området.

6.8 Sammanfattning

Räknar man samman antalet punkter och stycken som Sverige idag kan anta för samiska blir det sammanlagt 33 punkter eller stycken. För finska blir motsvarande siffra 29. Av de punkter som vi anser att Sverige idag kan anta uppfyller Sverige vissa på en låg nivå. Detta gäller exempelvis flera av punkterna i artikel 10 som rör möjligheten att använda samiska eller finska vid kontakter med myndigheter. Vår bedömning är mot denna bakgrund att Sverige med gällande bestämmelser inte kan ratificera del III i konventionen varken för samiska eller finska utan att ytterligare åtgärder på nationell nivå vidtas för att ge stöd och skydd för användningen av samiska och finska på olika områden. Vi vill emellertid erinra om att det finns viss verksamhet på samiska och finska som idag får indirekt statligt stöd utan att detta enligt vår bedömning kan ligga till grund för en ratificering av konventionen. Som exempel kan nämnas att samiska och finska redan idag på vissa håll används inom den kommunala förskolan och äldreomsorgen utan att detta stöds genom anvisningar i lagar eller förordningar. Om sådan verksamhet fick direkt stöd från riksdag eller regering, genom anvisningar i lagar eller förordningar eller regleringsbrev, skulle verksamheten enligt vår uppfattning, kunna ligga till grund för ratificering av ytterligare punkter och stycken i konventionen samtidigt som vikten av att stödja språken skulle markeras. Vi återkommer till detta i kapitel 7 där vi redovisar vilka ändringar i nationella regler som enligt vår bedömning krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.

175

7 Vilka ytterligare åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen?

Kommitténs förslag: Vi föreslår åtgärder som syftar till att erkänna samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i

Sverige samt åtgärder för att skapa en övergripande minoritetsspråkspolitik med syfte att skydda och stödja de historiska minoritetsspråken.

Vår genomgång i de två föregående kapitlena visar att Sverige idag varken helt kan uppfylla förpliktelserna i del II i konventionen för samiska, finska och romani chib eller de minst 35 punkter eller stycken som krävs för att ratificera del III för samiska och finska. Redogörelsen visar också att de åtgärder som vidtas i Sverige idag inom olika sakområden inte är samordnade eller inriktade mot ett gemensamt mål utan har karaktären av punktinsatser. För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen räcker det enligt vår uppfattning inte med ytterligare punktinsatser. I stället behövs en övergripande minoritetsspråkspolitik med syfte att stödja och skydda minoritetsspråken. Inom ramen för en sådan politik behöver redan gällande bestämmelser samordnas och vissa nya åtgärder vidtas så att de historiska minoritetsspråken får det stöd de behöver för att kunna bevaras och stärkas. Flertalet av konventionens bestämmelser bygger på förutsättningen att en sådan minoritetsspråkspolitik med syfte att stödja och skydda landsdels- eller minoritetsspråken finns i de länder som ratificerar konventionen. Detta framgår särskilt klart av de obligatoriska åtagandena i del II i konventionen där det anges att de länder som ansluter sig till konventionen skall bygga sin politik, lagstiftning och praxis på en rad mål och principer till stöd och skydd för minoritetsspråken. Det har också visat sig att flertalet av de länder som hittills ratificerat konventionen har en övergripande minoritetsspråkspolitik. I det följande lämnar vi förslag till nya åtgärder som kan bidra till att samordna de punktinsatser som redan idag vidtas till stöd och skydd för språken och inrikta åtgärderna mot det gemensamma målet att lyfta fram

Vilka ytterligare åtgärder ...

176 och ge skydd och stöd för samiskan, finskan och romani chib som en värdefull del av det svenska kulturarvet. Vi lämnar också vissa förslag till nya åtgärder, såväl rikstäckande som regionalt tillämpliga, till skydd och stöd för språken. Förslagen till nya rikstäckande åtgärder är huvudsakligen inriktade på att erkänna och i olika sammanhang lyfta fram samiska, finska och romani chib som historiskt och kulturellt värdefulla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Förslagen till nya regionala åtgärder syftar främst till att ge en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang i de geografiska områden i Sverige där språken har sina historiska rötter och där de traditioner och den kultur som hänger samman med språken fortfarande är en levande del av vardagen. Om dessa förslag genomförs anser vi att de kan utgöra grunden för en samlad minoritetsspråkspolitik som gör det möjligt för Sverige att bevara sina historiska minoritetsspråk samt att ratificera minoritetsspråkskonventionen.

Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen

Om våra förslag genomförs bedömer vi att Sverige kan ratificera del II i minoritetsspråkskonventionen för samiska, finska och romani chib samt ytterligare 13 punkter eller stycken, eller sammanlagt 47 punkter eller stycken i del III för samiska och ytterligare 15 punkter eller stycken, eller sammanlagt 45 punkter eller stycken i del III för finska. Våra förslag leder också till att en rad punkter eller stycken som vi angett att Sverige redan idag kan sägas uppfylla, bättre uppfylls enligt minoritetspråkskonventionens intentioner.

7.1 Rikstäckande åtgärder

De åtgärder som finns idag till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken är i de flesta fall rikstäckande. Detta gäller exempelvis de regler om rätt till modersmålsundervisning som ger rätt till undervisning i samiska, finska och romani chib i grundskolan och gymnasieskolan. I de fall svenska åtgärder är rikstäckande ger de oftast ett bättre skydd för landsdels- eller minoritetsspråken än vad minoritetsspråkskonventionen kräver eftersom förpliktelserna i konventionen i huvudsak är begränsade till att gälla i de områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning. Det finns t.ex. rikstäckande regler till skydd för landsdels- och minoritetsspsråken inom utbildningsområdet, massmedia- och kulturområdena.

Vilka ytterligare åtgärder ...

177

Detta anser vi är bra att vi har rikstäckande regler på dessa områden så att de som använder dessa språk kan dra nytta av reglerna var de än är bosatta i landet. En inskränkning av nu gällande regler till stöd och skydd för språken skulle också strida mot konventionens artikel 4 punkt 2 där det föreskrivs att konventionens bestämmelser inte skall inverka på de gynnsammare bestämmelser om status för landsdels- eller minoritetsspråken eller det regelverk för personer som tillhör minoriteter som kan finnas i de länder som ratificerar konventionen. Utöver de rikstäckande regler som redan finns anser vi att vissa ytterligare rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för samiska, finska och romani chib behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Dessa åtgärder bör inriktas på att erkänna och på bred front lyfta fram samiska, finska och romani chib som historiskt och kulturellt värdefulla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige och samordna de punktinsatser som redan idag vidtas till skydd och stöd för språken. Den viktigaste enskilda åtgärden för att markera de svenska landsdelseller minoritetsspråkens betydelse är att samiska, finska och romani chib officiellt erkänns som historiskt och kulturellt värdefulla språk i Sverige. Ett sådant erkännande måste dock för att få genomslag förenas med åtgärder med det uttalade syftet att stärka och stödja språken på en rad olika områden och sprida kunskaper om den kultur och historia som hänger samman med språken i Sverige och deras betydelse för det svenska kulturarvet. Ökad kunskap om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen som värdefulla delar av det svenska kulturarvet är enligt vår uppfattning mycket viktigt för att språken skall få det stöd de behöver. Minoritetsspråkskonventionen är en kulturkonvention. I ingressen till konventionen anges att värnandet om de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är ett sätt att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Flera av konventionens bestämmelser är i enlighet med denna målsättning inriktade på att värna inte bara om språken som sådana utan också om de kulturer som språken är en del av. Det är enligt vår uppfattning viktigt att de ytterligare åtgärder som vidtas på riksplanet utöver direkt stöd för språkens användning också riktas in på att lyfta fram och sprida kunskap om den kultur som hänger samman med språken. Genom ökad kunskap och förståelse bland majoritetsbefolkningen för samisk, tornedalsk och romsk kultur som en värdefull del av vårt svenska kulturarv kan förståelsen och respekten för dessa kulturer och för språken som en del av kulturerna öka. Att sådana åtgärder vidtas ligger också väl i linje med ett av de övergripande målen i konventionen så som det är formulerat i artikel 7 punkt 3. Där anges att åtgärder för att främja ömsesidig förståelse mellan alla språkliga grupper i landet skall vidtas, särskilt åtgärder för att respekt, förståelse och

Vilka ytterligare åtgärder ...

178 tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning och att uppmuntra massmedia att sträva mot samma mål. Flera av de förslag vi har till nya rikstäckande åtgärder är därför inriktade på att sprida kunskap om samisk, finska, tornedalsk och romsk kultur på en rad områden, såväl i skolundervisning som i massmedia och genom statligt stöd till olika kultursatsningar. En minoritetsspråkspolitik bör för att uppfylla konventionens krav också innehålla åtgärder för att uppmuntra förbindelser mellan de grupper som använder samma språk över nationsgränserna. Stöd för samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken lämpar sig enligt vår uppfattning väl för nordiskt samarbete, framför allt mellan Sverige, Finland och Norge, eftersom samtliga dessa språk används av grupper i dessa tre länder. Slutligen bör åtgärder vidtas för att de grupper som använder språken skall kunna ha möjlighet att påverka utformningen av åtgärder som syftar till att stödja och stärka språken. I det följande lämnar vi förslag till åtgärder som berör samtliga dessa områden.

7.1.1 Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige

Kommitténs förslag: Vi föreslår att samiska, finska och romani chib officiellt erkänns som historiska minoritetsspråk i Sverige.

Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige är en av de viktigaste åtgärderna som behövs för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen. I konventionens artikel 7 nämns ett erkännande av landsdelseller minoritets-språken som uttryck för kulturell rikedom, som första punkt bland målen och principerna för politik, lagstiftning och praxis, (artikel 7 punkt 1a). Ett erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk skulle markera dessa språks särställning i Sverige — både historiskt och kulturellt — och motivera att särskilda åtgärder vidtas för att ge språken skydd och stöd. Det officiella erkännandet av språken skulle därmed kunna utgöra grunden för en övergripande minoritetsspråkspolitik.

Vilka ytterligare åtgärder ...

179

Om språken erkänns officiellt kan det också få andra positiva effekter. En sådan effekt är att språkens status höjs. Detta är betydelsefullt eftersom det kan leda till att motivationen att använda och bättre lära sig språken ökar hos dem som använder dem. Detta leder i sin tur till att språken stärks. En annan viktig positiv effekt av ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska språk i Sverige är att detta bidrar till att sprida kunskap om att Sverige sedan mycket lång tid tillbaka har varit ett flerspråkigt och flerkulturellt land och att dessa språk och kulturer fortfarande är en levande och värdefull del av det svenska samhället. Får erkännandet sådana positiva effekter för språken leder detta också till att fler åtaganden i konventionens artikel 7 kan uppfyllas, såsom artikel 7 punkten 1c) och 1d); att främja och uppmuntra användningen av språken och artikel 7 punkt 3; att främja ömsesidig förståelse mellan olika språkliga grupper i landet. Mot denna bakgrund föreslår vi att regering och riksdag vidtar åtgärder för att officiellt erkänna samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige. Ett sådant erkännande kan utformas på olika sätt. För att erkännandet skall få de positiva effekter för språken som vi ovan skisserat är det viktigt att det får så stor genomslagskraft som möjligt hos den breda allmänheten. Ju fler som känner till att Sverige har tre historiska minoritetsspråk och ju fler som accepterar dessa språk som en värdefull del av vårt svenska kulturarv, ju större blir stödet för språken. Ett sätt att erkänna samiskan, finskan och romani chib som historiska minoritetsspråk är att ratificera minoritetsspråkskonventionen och i ratifika-tionsinstrumentet nämna dessa språk vid namn. Ett internationellt erkän-nande av detta slag som förenas med nya nationella åtgärder till stöd och skydd för språken kan förväntas få ett relativt stort genomslag hos allmänheten. En ännu tydligare markering av samiskans, finskans och romani chibs betydelse uppnår man om man officiellt erkänner språken genom att ge dem ett uttalat grundlagsskydd. Denna väg har man valt för landsdelseller minoritetsspråken i Finland och Norge. I Norge finns en grundlagsbestämmelse (§ 110 A i den norska grundlagen) som föreskriver att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt sociala arv. På liknande sätt har man i Finland i grundlagen (§ 14 i den finska regeringsformen) slagit fast att samerna, zigenarna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Där anges också att Finlands nationalspråk är finska och svenska och att det allmänna skall tillgodose båda dessa språkgruppers kulturella och samhälleliga behov.

Vilka ytterligare åtgärder ...

180 Även i svensk grundlag kan man utläsa ett visst skydd för minoritetsspråken. I Regeringsformen 1:2 st 4 anges att, "Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kulturoch samfundsliv bör främjas" (RF 1:2 st 4). Enligt förarbetena till bestämmelsen skall ordet "kultur" ges en vidsträckt tolkning. Landsdelseller minoritetsspråken bör därför kunna rymmas inom kulturbegreppet. Bestämmelsen lyfter dock inte särskilt fram landsdels- eller minoritetsspråken eller värdet av att skydda och stödja dem utan tar sikte på att främja invandrargruppers och andra minoriteters kultur- och samfundsliv i allmänhet. Det är därför enligt vår uppfattning inte möjligt att med hänvisning till enbart det nuvarande grundlagsstadgandet hävda att samiska, finska och romani chib får det uttalade stöd som minoritetsspråkskonventionens bestämmelser kräver när det gäller att officiellt erkänna och stödja landsdels- eller minoritetsspråken. Om samiska, finska och romani chib skall få ett sådant stöd i grundlagen krävs det att grundlagen ändras. Vi anser att det finns flera skäl för att ändra grundlagen så att samiska, finska och romani chib får en grundlagsfäst rätt till skydd och stöd. Ett skäl är att ett sådant skydd för samiska, finska och romani chib är en mycket tydlig markering av de historiska minoritetsspråkens betydelse i det svenska samhället och den svenska kulturen. Ett officiellt erkännande av språkens betydelse i denna form uppfyller också väl minoritetsspråkskonventionens krav och kan förväntas få stor genomslagskraft. Därmed skapas också de bästa förutsättningarna för att ett officiellt erkännande får de positiva effekter för språken som vi beskrivit ovan. En ändring av grundlagen där minoritetsspråken lyfts fram skulle också tydligt markera början av en övergripande och samordnad minoritetsspråkspolitik. Med utgångspunkt från ett grundlagsstadgande där rätten till skydd och stöd för minoritetsspråken slås fast kan konkreta åtgärder till skydd och stöd för språken utformas och samordnas. Ett grundlagsskydd för landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige skulle också leda till en större rättslikhet med Finland och Norge som är de övriga nordiska länder som ratificerat minoritetsspråkskonventionen. Om en ändring av grundlagen görs bör den dock liksom de norska och finska grundlagsstadgandena omfatta också andra för minoriteter viktiga frågor än språket. De finska och norska grundlagsstadgandena är inte begränsade till ett skydd för minoritetsspråken utan är formulerade så att de ger dem som använder språken rätt att utveckla sitt språk och sin kultur. På liknande sätt anser vi att det bör göras en helhetsbedömning av de frågor som berör nationella minoriteter i samband med att en eventuell svensk grundlagsändring övervägs. Exempel på frågor som skulle behöva klargöras i samband med en sådan prövning är frågan om nationella minoriteter skall behandlas tillsammans med frågor som rör invandrar-

Vilka ytterligare åtgärder ...

181

politiken/integrationspolitiken, tolkningen av minoritetsbegreppet och frågan om minoritetsgruppernas rätt att bevara sitt språk och sin kultur. En sådan övergripande bedömning av samtliga frågor som berör minoriteter ligger utanför minoritetsspråkskonventionen men ryms inom det område som ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter behandlar. Denna konvention tar förutom skydd för minoritetsspråk också sikte på rätt för personer som tillhör nationella minoriteter att bevara och utveckla sin religion, sina traditioner och sitt kulturella arv. Vi anser därför att frågan om en eventuell ändring av grundlagen till skydd för nationella minoriteter och de frågor som berör dem, däribland skydd för språket, bör prövas i samband med behandlingen av ramkonventionen. Vi hänvisar därför till sektion 2 och dess betänkande i denna del.

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom detta förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1a) i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken. Förslaget medverkar också till att artikel 7 punkt 1c) och d) samt artikel 7 punkt 3 i del II kan uppfyllas för samtliga tre språken.

7.1.2 Utbildning och forskning

Kommitténs förslag: Vi föreslår att kunskap om samiska, finska och romani chib och den kultur och historia som hänger samman med språken skall skrivas in som ett kunskapskrav i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan och skall ingå som en del av kursplanerna i ämnena historia, samhällskunskap och svenska. Som en följd av detta föreslår vi att lärarutbildningen och fortbildning av lärare skall innehålla undervisning om de svenska landsdels- eller minoritetsspråken och deras kultur och historia. Vi föreslår att åtgärder vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i landsdels- eller minoritetsspråken kan äga rum långsiktigt vid åtminstone ett universitet eller en högskola i landet för vardera språket och att åtgärder vidtas för att säkerställa långsiktigt statligt stöd till åtminstone en folkhögskola för vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken. Vi föreslår att Statens skolverk ges i uppgift att särskilt följa utvecklingen av utbildningen i samiska, finska och romani chib och att periodiskt avge rapporter om resultatet. I detta sammanhang bör de organisationer som företräder dem som använder språken ges tillfälle att lämna synpunkter till Skolverket.

Vilka ytterligare åtgärder ...

182

Grundskola och gymnasieskola

För att öka respekten, förståelsen och toleransen för samiska, finska och romani chib som språk anser vi att det är viktigt att åtgärder vidtas för att kunskap om språken och den kultur och historia som hänger samman med språken blir en del av den utbildning som alla elever i grundskolan och gymnasieskolan får del av. Vikten av att också elever som inte använder landsdels- eller minoritetsspråk får undervisning om språken och den kultur som språken är en del av betonas i konventionens artikel 8 punkt 1g) och i konventionskommentaren. Kunskaper om att Sverige inte helt nyligen blivit ett mångkulturellt land utan under hela rikets existens varit flerspråkigt och flerkulturellt är mycket viktig för att inse värdet av att skydda de historiska landsdelseller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med dem. Så som framgår av vår redovisning i föregående kapitel, undervisas idag de elever som själva använder landsdels- eller minoritetsspråk i den historia och kultur som hänger samman med språken. Detta sker i samband med modersmålsundervisningen, i sameskolan och i integrerad samisk undervisning för samiska barn i grundskolan. Gemensamt för denna undervisning är att den inte når utanför den egna gruppen och den kan därför varken bidra till att öka förståelsen hos majoritetsbefolkningen för språken och den kultur och historia som hänger samman med språken eller bidra till en ökad förståelsen minoritetsgrupperna sinsemellan. För att uppnå ökad förståelse för värdet av att bevara de historiska minoritetsspråken måste samtliga elever i grundskolan och gymnasieskolan få undervisning om språken och den kultur och historia som hänger samman med dem. Vi föreslår därför att kunskap om de historiska minoritetsspråken i Sverige och den kultur och historia som hänger samman med dem skall skrivas in som ett kunskapskrav i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan. Idag finns i läroplanerna angivet att ett av målen med utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan är att eleverna görs förtrogna med, respektive har god insikt i, centrala delar av det svenska, nordiska, inklusive det samiska, samt västerländska kulturarvet. Denna formulering bör enligt vår uppfattning vidgas så att det framgår att undervisningen om det svenska kulturarvet skall innefatta undervisning om det samiska, finska, tornedalska och det romska kulturarvet och de historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige. Vi föreslår också att kunskap om samisk, finsk, tornedalsk och om romsk kultur, historia och språk i Sverige skall ingå som viktiga delar av kurs-planerna i bl.a. ämnena historia, samhällskunskap och svenska. Av utbild-ningen i historia och samhällskunskap bör framgå hur den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen under mycket lång tid

Vilka ytterligare åtgärder ...

183

tillbaka varit och fortfarande är en del av det svenska samhället idag bl.a. genom att de samiska, finska och romska språken fortfarande används. Utbildning om samiska, finska och romani chib som levande språk i Sverige bör — liksom nu sker när det gäller de nordiska språken — ges inom ramen för ämnet svenska. När det gäller utbildning i den kultur som hänger samman med samiska, finska och romani chib bör modersmålslärarnas kunskaper kunna utnyttjas i undervisningen så att den undervisning om historia, samhällsliv och kultur som hänger samman med språken och som idag ges till elever som får modersmålsundervisning i dessa språk, kommer alla elever till del. I detta sammanhang bör det också övervägas om den undervisning i samisk kultur, historia och samhällsliv som idag ges som en del av samisk integrerad undervisning för samiska barn i Sameskolstyrelsens regi kan ges till samtliga elever i de skolor där sådan undervisning erbjuds samiska barn idag.

Modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning

När det gäller modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning har det av vår redogörelse i kapitel 7 och 8 framgått hur viktig denna är för att konventionens förpliktelser om undervisning i landsdels- eller minoritetsspråken skall kunna uppfyllas. Företrädare för användare av minoritetsspråk har upprepade gånger till kommittén framfört att reglerna om rätt till modersmålsundervisning tillämpas allt mer restriktivt av kommunerna så att modersmålsundervisning erbjuds i allt mindre omfattning. Det ligger inte inom vårt uppdrag att kontrollera hur gällande regler om rätt till modersmålsundervisning tillämpas eller följs av kommunerna. Med hänsyn till den stora betydelse som modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning har när det gäller att stödja och stärka landsdelseller minoritetsspråken och möjligheten för Sverige att leva upp till konven-tionens krav i detta avseende är det dock viktigt att dessa reglers tillämp-ning följs upp. En sådan uppföljning har under första halvåret 1997 gjorts av Statens skolverk på regeringens uppdrag när det gäller de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. Skolverket konstaterar i den skrivelse som följer med rapporten till regeringen att variationerna mellan kommunerna när det gäller att fullgöra skyldigheten att anordna finskspråkig undervisning eller undervisning i hemspråk (numera benämnd modersmålsundervisning) är stor och att kommunernas kunskaper om behoven av undervisning för finskspråkiga elever är bristfällig. Skolverket anser detta allvarligt och anger att verket inom ramen för tillsynsarbetet

Vilka ytterligare åtgärder ...

184 särskilt kommer att uppmärksamma hur skolhuvudmännen lever upp till de lagar och förordningar som reglerar kommuners möjligheter och skyldigheter när det gäller finskspråkiga barns rättigheter. Uppföljningar av det slag Skolverket gjort är viktiga för att undervisning i landsdels- eller minoritetsspråken skall äga rum i tillräcklig omfattning. Konventionen innehåller i artikel 8 en bestämmelse som är avsedd att så långt möjligt säkra att sådana uppföljningar av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk äger rum. I artikel 8 punkt 1i) anges att ett eller flera övervakningsorgan skall inrättas för att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i fråga om upprättande eller utveckling av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras. I konventionskommentaren anges att uppgiften att övervaka undervisningen i landsdelseller minoritetsspråk kan fullgöras antingen genom att myndigheter som är ansvariga för utbildningen i landet ges i uppdrag att övervaka detta eller att särskilda organ upprättas för ändamålet. Ytterligare en möjlighet anges vara att ge organisationer för dem som använder språken i uppgift att övervaka undervisningen. I Sverige fullgörs för närvarande uppgiften att övervaka att de regler som gäller för grundskolan och gymnasieskolan följs av Statens Skolverk. Det är viktigt att Skolverket även fortsättningsvis fullgör denna uppgift när det gäller modersmålsundervisningen och tvåspråkighetsundervisningen i samiska, finska och romani chib. Vi föreslår därför att Statens skolverk ges i uppgift att särskilt följa utvecklingen av undervisningen i samiska, finska och romani chib och att periodiskt avge rapporter om resultatet. I detta sammanhang bör de organisationer som företräder dem som använder språken ges tillfälle att lämna synpunkter till Skolverket.

Lärarutbildning och fortbildning

Så som framgår av föregående kapitel har Luleå tekniska universitet redan idag ett särskilt åtagande, enligt regleringsbrev, att varje läsår erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska. Enligt vår uppfattning måste kunskaper om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen, historien och språket i Sverige, som en följd av våra förslag till ändringar i läroplaner och kursplaner, få utrymme i lärarutbildningen vid samtliga högskolor och universitet. Kun-skaper i hur barns tvåspråkighet påverkar inlärningen bör också ingå som ett moment i lärarutbildningen för alla blivande lärare, inte bara utbildningen för modersmålslärare. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att den parlamentariska kommitté som för närvarande ser över

Vilka ytterligare åtgärder ...

185

lärarutbildningen (dir. 1997:54) också ges i uppdrag att beakta dessa frågor i sitt arbete. En fråga som berörs i dessa direktiv är möjliga vägar att organisera regionala utvecklingscentrum. När denna fråga utreds är det av stor vikt att samiskans och finskans betydelse som kulturbärande och levande minoritetsspråk i de geografiska områden där språken används av hävd beaktas. En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är hur utbildningen av tillräckligt många lärare som kan undervisa i samiska, finska och romani chib som modersmål skall kunna säkras. Särskilt bör de problem som idag finns när det gäller att utbilda modersmålslärare i romani chib uppmärksammas. Det kan enligt vår uppfattning finnas anledning att ta fram en särskild utbildningsplan för modersmålslärare i romani chib för att så snabbt som möjligt få tillräcklig tillgång på lärare som förutom undervisning i språket också kan stödja romska barn i deras kulturella identitet för att på det sättet öka deras självkänsla och göra skolgången som helhet mer meningsfull för dem. Dessa frågor har också berörts i rapporten Romer i Sverige — tillsammans i förändring, Ds 1997:49. Liksom den arbetsgrupp som tagit fram rapporten anser vi att dessa frågor bör utredas vidare. Även i den fortbildning som lärare i grundskolan och gymnasiskolan regelbundet genomgår bör kunskaper om samisk, finsk, tornedalsk och om romsk historia, kultur och språk i Sverige ingå som ett moment. Genom att fortbildning erbjuds kan kunskaperna om dessa språk och kulturer snabbt spridas bland elever i grundskola och gymnasieskola. Så som reglerna om fortbildning nu är utformade, bestämmer kommuner och landsting själva omfattningen och inriktningen på den fortbildning som skall erbjudas lärare. Det är därför viktigt att kommunerna och landstingen görs uppmärksamma på möjligheten att erbjuda fortbildning i samisk, i finsk, tornedalsk och i romsk kultur, historia och språk. Detta kan ske på olika sätt. Ett sätt kan vara att Skolverket aktivt bevakar att de nya delar av läroplanen som vi föreslagit följs upp genom att fortbildning erbjuds i dessa delar. När sådan fortbildning planeras bör den kunskap i dessa ämnen som redan finns hos vissa lärare i grundskola och gymnasieskola beaktas. De lärare som undervisar i samiska, finska och romani chib som modersmål undervisar sålunda redan idag om den kultur, historia och samhällsliv som hänger samman med språken. Motsvarande kunskap om samisk kultur, historia och samhällsliv finns också hos de lärare som arbetar under Sameskolstyrelsen. Möjligheten av att använda lärare från folkhögskolor, bildningsförbund och personer som är verksamma i organisationer som värnar om samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur och språk, bör också övervägas.

Vilka ytterligare åtgärder ...

186

Universitets- och högskoleutbildning i övrigt

I föregående kapitel har vi redovisat att vi anser att Sverige uppfyller kravet i konventionen att stödja utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib vid högskolor och universitet genom att den undervisning och forskning som förekommer i Sverige får stöd av statliga medel. Huvudregeln är dock att varje högskola och universitet självt bestämmer vilken utbildning och forskning som skall bedrivas vid respektive högskola och universitet. Detta gör att det inte finns någon garanti för att utbildning eller forskning kommer att bedrivas i dessa språk. Samiskan utgör ett undantag eftersom Umeå universitet på grund av det särskilda åtagandet i regleringsbrevet ålagts att anordna utbildning i samiska varje läsår. För utbildning i finska och romani chib vid högskolor och universitet finns inte motsvarande åliggande. För att språken skall kunna utvecklas och stödjas på sikt är det mycket viktigt att utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib bedrivs långsiktigt vid åtminstone någon högskola eller något universitet för vardera språket. Sådan undervisning och forskning behövs såväl för terminologisk utveckling och dokumentation av språken som för att utbilda tillräckligt många lärare som kan undervisa i språken. Vi föreslår därför att åtgärder vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib långsiktigt kan äga rum vid åtminstone ett universitet eller en högskola i Sverige.

Folkbildning

Ett annat viktigt område för utbildning är folkbildningen. Så som vi redovisat i kapitel åtta finns idag folkhögskolor där utbildning bedrivs i samiska och finska men ingen folkhögskola som erbjuder undervisning i romani chib. Däremot finns studiecirklar med inriktning på romsk kultur och språk. Initiativet till att starta folkhögskolor med inriktning på landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som hänger samman med dem bör enligt vår uppfattning ligga hos dem som använder språken, eventuellt i samarbete med myndigheter eller andra organisationer. För att konventionen skall kunna uppfyllas är det dock enligt vår uppfattning angeläget att staten skapar goda förutsättningar för att sådana folkhögskolor skall kunna startas och drivas vidare. Folkhögskolor med denna inriktning kan medverka till att flera av konventionens krav uppfylls när det gäller stöd för både landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som språken är en del av. Folkhögskolor med särskild inriktning på den samiska, den

Vilka ytterligare åtgärder ...

187

finska, tornedalska och den romska kulturen och språket skulle exempelvis kunna utgöra basen för utbildning för vuxna i att läsa och skriva språken, något som ofta varit eftersatt för vuxna samer, tornedalingar och romer. Vid sidan av språkundervisningen kan så som redan sker vid den samiska folkhögskolan i Jokkmokk, utbildning i kultur, exempelvis i hantverk, musik, traditioner m.m., bedrivas. På detta sätt kan folkhögskolorna bli kulturella centra för dem som själva använder språken men också en bas för att sprida kunskap om språk och kultur utanför den samiska, den finska, tornedalska och romska gruppen till majoritetsbefolkningen. En sådan verksamhet skulle ligga väl i linje med minoritetsspråkskonventionens syfte att sprida kunskap och förståelse för minoritetsspråken och den kultur de är en del av. En viktig förutsättning för att folkhögskolor med särskild inriktning på samiska, finska och romani chib skall kunna starta och bedriva verksamhet på lång sikt är att sådana folkhögskolor får särskilt ekonomiskt stöd från staten. För att skapa förutsättningar för en uppbyggnad och en långsiktig utveckling av folkhögskolor med utbildning i samiska, finska och romani chib och den historia och kultur som hänger samman med språken kan äga rum, föreslår vi att åtgärder vidtas för att säkerställa att minst en folkhögskola för vart och ett av språken ges statligt stöd. Detta bör ske genom att, liksom nu sker för folkhögskolan i Jokkmokk, ett särskilt statligt stöd ges till åtminstone en folkhögskola för vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken. Det är viktigt att stödet utformas så att det får kontinuitet och beständighet. Då kan språken få det stöd som behövs och folkhögskolorna utvecklas till kulturcentrum som kan utgöra basen för fördjupad kunskap om språkens kultur och historia i det svenska samhället. Att det statliga stödet ges kontinuerligt är också en förutsättning för att kunna uppfylla konventionens krav i artikel 7 punkt 1f), 1g) och 3 och artikel 8 punkt 1f).

Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom dessa förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1a), 1c) och 1h) och artikel 7 punkt 3 i del II uppfylls för samtliga tre språken samt att artikel 8 punkt 1f) i del III uppfylls för finska och artikel 8 punkt 1i) uppfylls för både samiska och finska. Våra förslag leder också till att artikel 8 punkt 1e), 1g) och 1h) uppfylls bättre för både samiska och finska.

Vilka ytterligare åtgärder ...

188

7.1.3 Massmedia

Radio och TV

Kommitténs förslag: Vi föreslår att staten för kommande perioder som villkor för sändningsrätt föreskriver att programföretagen i allmänhetens tjänst i sin programverksamhet också skall ge romani chib — så som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige — en särställning i programverksamheten.

Statens villkor för sändningsrätt för programföretagen i allmänhetens tjänst innehåller redan idag krav om att språkliga och etniska minoriteters behov särskilt skall beaktas. Vidare anges att samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning i programverksamheten för språkliga och etniska minoriteter. Detta uppfyller som vi tidigare redovisat konventionens krav på att utrymme skall beredas landsdels- eller minoritetsspråken i radio och TV. Romani chib och romsk kultur omfattas emellertid inte av den positiva särbehandling som samiska, finska och tornedalsfinska har i villkoren för sändningsrätt. Vi föreslår att detta ändras så att staten för kommande perioder som villkor för sändningsrätt föreskriver att programföretagen i allmänhetens tjänst i sin programverksamhet också skall ge romani chib — så som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige — en särställning i programverksamheten.

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom vårt förslag bedömer vi att målet i del II i artikel 7 punkt 3; att verka för att massmedia sprider respekt förståelse och tolerans för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk bättre uppfylls.

Tidningar och tidskrifter

Kommitténs förslag: Vi föreslår att reglerna om statligt stöd till kulturtidskrifter utformas så att stöd till sådana tidskrifter på samiska, finska och romani chib särskilt beaktas.

När det gäller villkoren för statligt presstöd finns idag vissa förmånligare villkor för ekonomiskt stöd till dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i presstödsförordningen (1990:524). En särskild regel ger

Vilka ytterligare åtgärder ...

189

möjlighet för en generösare bedömning för utgivning av en dagstidning i Tornedalen under förutsättning att del av innehållet är på finska. Dagstidningar på samiska har möjlighet att få statligt stöd via Sametinget. När det gäller statligt stöd till kulturtidskrifter som regleras genom förordningen (1993:567), finns inga regler om att tidskrifter som ges ut på samiska, finska eller romani chib särskilt skall beaktas när bidrag beviljas. Vi föreslår att detta ändras så att det av förordningen framgår att det vid bidrags beviljande skall beaktas att kulturtidskrifter på dessa språk skall få tillräckligt ekonomiskt stöd.

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom detta förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 3 i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken samt att artikel 11 punkt 1 e) i del III bättre uppfylls för samiska och finska.

7.1.4 Kultursatsningar och kulturella institutioner

Kommitténs förslag: Vi föreslår att åtgärder vidtas för att det statliga stöd som i olika former utgår till litteratur och olika slag av kultur utformas så att litteratur och annat material samt andra kulturyttringar på samiska, finska och romani chib och den kultur som hänger samman med språken får en tillräcklig andel av de statliga stödåtgärder som idag utgår till olika slag av kulturell verksamhet. Vi föreslår också att Statens Kulturråd i egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i kulturlivet.

Kultursatsningar och kulturella institutioner är begrepp som innefattar många olika uttryck för kultur. Av artikel 12 i minoritetsspråkskonventionen framgår att en av de viktigaste kulturyttringarna till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken är litteratur på dessa språk. Men den kultur som hänger samman med språken är också viktig att stödja som ett medel att nå ut utanför den egna gruppen, för att ge kunskap om de historiska minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med språken och därmed i förlängningen ett ökat stöd för att bevara dessa. I det följande behandlar vi mot denna bakgrund stöd för kultur och kulturella institutioner både som ett sätt att stärka språken bland dem som

Vilka ytterligare åtgärder ...

190 använder dem och som ett medel för att öka kunskapen och stödet för de historiska minoritetsspråken bland majoriteten.

Litteratur

För att samiskan, finskan och romani chib skall stärkas som språk är det mycket viktigt att det finns tillgång till litteratur på dessa språk. Sådan litteratur har också stor betydelse för att bevara samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur. Vi anser därför att åtgärder bör vidtas för att säkra att litteratur på dessa språk får en tillräckligt stor andel av det statliga stöd som utgår till litteraturutgivning. Av vår redogörelse i föregående kapitel under artikel 12.1a) framgår att de förordningar som reglerar statligt stöd till litteraturutgivning, förordningen (1993:449) om statligt litteraturstöd innehåller särskilt förmånliga regler om stöd till litteraturutgivning på invandrar- och minoritetsspråk. Litteratur på landsdels- eller minoritetsspråken stöds däremot inte särskilt. I enlighet med intentionerna i minoritetsspråkskonventionen föreslår vi att bestämmelserna skall ändras så att betydelsen av att statligt stöd ges till samisk, finsk och romsk litteratur särskilt markeras. Detta kan ske genom ett tillägg till bestämmelserna om stöd för litteratur på invandrar- eller minoritetsspråk så att litteratur på samiska, finska, och romani chib ges en särställning bland den litteratur på invandrar- och minoritetsspråk som redan idag stöds genom förordningarna. De åtgärder som idag vidtas för att säkra tillgången på litteratur för dem som använder samiska, finska och romani chib behöver enligt vår uppfattning också ses över. Så som framgår av vår redogörelse i kapitel åtta vidtas redan idag åtgärder som verkar i denna riktning. Bland dessa kan nämnas för samiskans del den bibliotekskonsulenttjänst som inrättats av Sametinget med stöd av statliga medel för att ansvara för information, samordning och utveckling av folkbiblioteksverksamhet bland samer och bevakning av den samiska bokutgivningen. Särskilt statligt stöd genom anvisningar i regleringsbrev utgår också för en bokbuss i norra gränsområdet mellan Sverige, Norge och Finland med litteratur på såväl samiska som finska och till Tornedalens bibliotek som prioriterar litteratur på meän kieli men också har samisk litteratur. Vi föreslår att en översyn görs av de olika former av statligt stöd som idag finns inom detta område och att nya regler om statligt stöd utformas så att tillgången på litteratur på samiska, finska och romani chib långsiktigt säkras och görs lätt tillgänglig för dem som använder språken. Detta kan ske på olika sätt. Inrättande av bibliotekskonsulenttjänster för finska och romani chib — såsom redan finns för samiska — är ett. Stöd

Vilka ytterligare åtgärder ...

191

till upprättande och upprätthållande av åtminstone ett bibliotek för vardera språket som ett centrum för litteratur på respektive språk och särskilt stöd till befintliga eller nya bokbussar kan vara ett annat.

Arkiv m.m.

Vi föreslår att en översyn görs av det statliga stöd som idag utgår till insamling, arkivering och vetenskaplig bearbetning av språkligt material på landsdels- eller minoritetsspråken. Denna översyn bör resultera i att statligt stöd utformas så att också material på finska inklusive meän kieli och på romani chib långsiktigt kan bevaras och bearbetas. Så som vi nämnt i föregående kapitel under artikel 12.1.g) finns redan idag en samisk arkivarietjänst inom Språk- och folkminnesinstitutet medan sådana tjänster saknas för finska inklusive meän kieli och för romani chib. Sverige-Finska arkivet erhåller visst indirekt statligt stöd för sin verksamhet idag men detta stöd har minskat.

När formen för statligt stöd för finska och romani chib inom dessa

områden övervägs är det så som vi tidigare påpekat när det gäller åtgärder inom andra områden viktigt att detta stöd utformas med direkt inriktning på att stödja landsdels- eller minoritetsspråken på lång sikt. I annat fall kan konventionens förpliktelser inte uppfyllas.

Andra kultursatsningar

För att minoritetskultur med anknytning till de historiska minoritetsspråken i Sverige skall kunna hävda sig bland annan kulturell verksamhet är det viktigt att denna får en tillräcklig andel av det statliga stöd som ges till olika slag av kulturell verksamhet. Bestämmelserna i artikel 12 punkterna 1a) och d) och 2 i minoritetsspråkskonventionen tar sikte på just detta. Även om vi har angett att vi anser att Sverige redan uppfyller dessa åtaganden för samiska och finska anser vi att ytterligare åtgärder bör vidtas för att säkra kultursatsningar av olika slag med anknytning till det samiska, finska och romska språken får en tillräckligt stor andel av det statliga stöd som idag satsas på olika slag av kulturell verksamhet. Ett viktigt skäl till att vi anser att en viss andel av det statliga stödet bör ges till den kultur som hänger samman med landsdels- eller minoritetsspråken är att vi, så som vi inledningsvis påpekat, anser att ökad kunskap om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen i

Sverige kan leda till ett ökat stöd för dessa kulturer och språk hos majoritetsbefolkningen. Detta skulle i sin tur leda till att kravet i artikel 7 punkt 3; att verka för respekt, förståelse och tolerans hos majoritetsbe-

Vilka ytterligare åtgärder ...

192 folkningen för språken bättre skulle uppfyllas. Stöd för dessa kulturer kan också förväntas leda till att språken stärks bland dem som använder dem. När åtgärder vidtas för att stärka samiska, finska och romani chib och den kultur som hänger samman med språken är det därför viktigt att både stödja sådana satsningar som leder till att stärka språket och kulturen bland dem som använder språken och sådana kultursatsningar som kan nå ut till majoritetsbefolkningen för att på så sätt göra språken och kulturen kända och respekterade utanför den egna gruppen. Vi föreslår därför att åtgärder vidtas för att tillförsäkra att den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen och språken får en tillräcklig andel av statens stöd till olika kulturella ändamål. Ett sätt att uppnå detta är att i varje enskild förordning som syftar till att stödja något slag av kulturell verksamhet markera att kultur som hänger samman med de samiska, finska och romska språken skall ges statligt stöd i tillräcklig omfattning. Ett annat sätt är att i den övergripande förordningen om statsbidrag till kulturella ändamål (1984:326) ange att Statens Kulturråd, som i många fall är ansvarigt för fördelningen av statsbidrag, i sin tillämpning av samtliga dessa förordningar skall avsätta tillräckliga medel till stöd för de historiska minoritetsspråken i Sverige och deras kulturer. Det är — med tanke på samiskans och finskans historiska geografiska förankring — också viktigt att utforma de regler som finns om statligt stöd till olika former av regionala kultursatsningar så att samisk och tornedalsk kultur och språk tillräckligt beaktas i de geografiska områden där språken används av hävd. Det finns flera författningar som reglerar förutsättningarna för sådant statligt stöd till regionala kultursatsningar. Bland dessa kan nämnas förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet (1996:1598). Vi föreslår att dessa ändras så att det klart framgår att samisk och tornedalsk kultur särskilt skall beaktas när sådant statligt stöd fördelas. Vi föreslår också att Statens kulturråd, i egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken, ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i svenskt kulturliv. Utöver att se till att den kultur som hänger samman med landsdels- eller minoritetsspråken får en tillräcklig andel av statliga bidrag kan ett sådant uppdrag innefatta att sprida information om den samiska, finska, tornedalska och den romska kulturen som en viktig del av det svenska kulturarvet. Sådan information bör riktas till samtliga kulturella institutioner såsom bibliotek, museer etc. såväl på riksplanet som det regionala planet.

Vilka ytterligare åtgärder ...

193

Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom våra förslag bedömer vi att artikel 12 punkt 1g) kan uppfyllas även för finska samt att artikel 12 punkt 1a) och 1d) i del III bättre uppfylls för samiska och finska. Förslagen bidrar också till att artikel 7 punkt 1c) och 3 i del II kan uppfyllas för samtliga tre språken.

7.1.5 Inflytande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk

Kommitténs förslag: Vi föreslår att de organisationer som företräder dem som använder finska och romani chib ges statligt stöd för verksamhet som syftar till att arbeta med och påverka frågor som rör stöd och skydd för det finska och romska språket. Frågan om hur ett sådant stöd skall utformas och hur ett fortlöpande samråd skall kunna äga rum mellan myndigheter och dem som använder finska och romani chib måste dock utredas vidare.

Ett av de övergripande målen som anges i del II i minoritetsspråkskonventionen är att ge dem som använder språken möjligheter att fortlöpande och i organiserade former påverka de åtgärder som vidtas till skydd och stöd för språken, artikel 7 punkt 4. Möjlighet till inflytande över olika åtgärder för dem som använder språken återkommer också i artikel 11 punkt 3, massmedia och artikel 12 punkt 1f), kultur och i konventionskommentaren till artikel 8 punkt 1i), undervisning. I konventionskommen-taren till artikel 7 punkt 4 sägs att de som använder de olika landsdels- eller minoritetsspråken bör uppmuntras att bilda organ som i detta syfte kan representera användarna på nationell nivå i kontakt med myndigheterna. Så som vi angett i kapitel fem är artikel 7 punkt 4 redan idag uppfylld när det gäller samiskan genom inrättandet av Sametinget som ett folkvalt samiskt organ och en statlig myndighet. För finskans och romani chibs del finns inget organ med motsvarande ställning som kan tjäna som rådgivande organ till staten i frågor som berör finska språket eller romani chib. I den mån myndigheters beslut berör dem som använder minoritetspråk åligger det dock myndigheterna att ta hänsyn till synpunkter från dem som berörs av besluten. För att åtagandet i artikel 7 punkt 4 helt skall kunna uppfyllas för samtliga språk anser vi att någon form av organiserat och fortlöpande samråd från myndigheternas sida med dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk måste komma till stånd i frågor som berör stöd och skydd för språken och den kultur som hänger samman med språken. En sådan

Vilka ytterligare åtgärder ...

194 samverkan mellan myndigheter och minoritetsspråksrepresentanter på riksnivå är också viktig för att utvärdera resultatet av vidtagna åtgärder. Som ett första steg mot ökat inflytande för dem som använder finska och romani chib föreslår vi att de organisationer som företräder dem som använder språken ges statligt stöd för verksamhet med syfte att arbeta med och påverka frågor som gäller stöd och skydd för språken. Exempel på sådant arbete kan vara att tjäna som samråds- och remissorgan för myndigheter när nya åtgärder till stöd och skydd för språken övervägs, att ta initiativ till att sådana frågor tas upp av myndigheterna samt att delta i utvärdering av sådana åtgärder. Hur det statliga stödet närmare skall utformas liksom i vilken form ett fortlöpande samråd från myndigheternas sida med intresseorganisationer som företräder finsktalande och romani chibtalande skall ske måste enligt vår uppfattning utredas vidare innan beslut kan fattas. Vi föreslår därför att regeringen vidtar åtgärder för att utreda formerna för ett sådant stöd och samråd. När det gäller det samråd mellan företrädare för dem som använder samiska respektive finska och myndigheter på regional nivå i de områden där språken används av hävd hänvisar vi till våra förslag till regionala åtgärder nedan.

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom våra förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 4 i del II i konventionen kan uppfyllas för samtliga tre språk samt att artikel 8 punkt 1i), artikel 11 punkt 3 och artikel 12 punkt 1f) på sikt kan uppfyllas för både samiska och finska.

7.1.6 Samarbete över nationsgränserna

Kommitténs förslag: Vi föreslår att Sverige verkar för att det nordiska samarbetet både på nationell och regional nivå inriktas på att stödja samiskan, finskan och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken.

Av vår genomgång i föregående kapitel framgår att det redan idag förekommer nordiskt samarbete på nationell nivå till stöd för dem som använder samiska och finska. När det gäller samiskan sker samarbetet framförallt via Nordiska Ministerrådet som stöder Samerådets verksamhet. Samerådet arbetar bl.a. med frågor som rör samisk kultur. Finskan i

Vilka ytterligare åtgärder ...

195

Sverige stöds främst genom en rad bilaterala avtal mellan Sverige och Finland. I artikel 14 punkt b) och i artikel 7 punkt 1 i) i minoritetsspråkskonventionen betonas betydelsen av utbyte på regional nivå mellan olika grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder. I konventionskommentaren anges att åtagandet i artikel 7 punkt 1i) också gäller för territoriellt obundna språk. Så som vi har redovisat i föregående kapitel har Sverige ingått avtal med övriga nordiska länder om bl.a. kulturellt utbyte på både nationell och regional nivå. I dessa överenskommelser nämns dock inte utbyte mellan länderna när det gäller stöd för landsdels- eller minoritetsspråken eller stöd för kultur med anknytning till dessa språk. För att bättre uppfylla konventionens krav föreslår vi att Sverige verkar för att det samarbete som idag förekommer mellan de nordiska länderna på nationell nivå inriktas på ett direkt stöd för samiskan, finskan och romani chib och den kultur som hänger samman med språken i de olika länderna samt på ett utökat utbyte över nationsgränserna mellan de grupper som använder dessa språk. Förutom att ett sådant samarbete kan stärka och stödja språken i Norden kan det medverka till att de resurser som satsas i de enskilda nordiska länderna för att stödja språken och kulturen i respektive land bättre samordnas och uttnyttjas. Samarbete över gränserna mellan Norge, Sverige och Finland på regional nivå till stöd för samiska och finska lämpar sig väl för gränsöverskridande samarbete på Nordkalotten eftersom både samiska och finska används i alla tre länderna inom detta område. Ett ökat regionalt samarbete i detta område borde därför kunna leda till att både finskan och samiskan och de lokala kulturer som hänger samman med språken stärks i området. Vi föreslår därför att Sverige verkar för ett utökat samarbete mellan Sverige, Norge och Finland på regional nivå för att stödja samiskan och finskan på Nordkalotten. Sådant samarbete kan ske i olika former. Ett alternativ är att dra upp riktlinjerna för samarbetet länderna emellan inom Nordiska Ministerrådet. Ett annat tänkbart alternativ är att inleda ett språk- och kultursamarbete med inriktning på samiska och finska i området inom ramen för det pågående Barentssamarbetet. Ett annat sätt att stödja utbyte över gränserna är att regeringen från svensk sida stöder och uppmuntrar det samarbete som redan idag förekommer på lokal nivå till skydd och stöd för språken. Sådant samarbete förekommer t.ex. över den finsk-svenska gränsen i Tornedalen inom områden som utbildning och kultur och över den svensk-norsk-finska gränsen när det gäller samisk kultur och språk.

Vilka ytterligare åtgärder ...

196

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom våra förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1i) i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken och att artikel 14 punkterna

a) och b) i del III bättre uppfylls för samiska och finska.

7.1.7 Översättning av lagar till samiska och finska

Kommitténs förslag: Vi föreslår att grundlagsstadgandet i RF 1:2 st 4 skall översättas till samtliga svenska landsdels- eller minoritetsspråk. Därutöver föreslår vi att våra förslag till regionalt tillämpliga lagar som rör rätten att använda samiska och finska skall översättas till samiska och finska och att Sametingslagen och Rennäringslagen och de förordningar som hör till dessa lagar samt Sameskolförordningen skall översättas till samiska.

I avsnitt 7.2 lämnar vi förslag till vissa regionalt tillämpliga regler. Ett av de sakområden som dessa regler berör är rättstillämpande myndigheter, artikel 9 i konventionen. Utöver de regler som föreslås gälla regionalt för att Sverige bättre skall kunna uppfylla konventionen finns anledning att överväga om vissa rikstäckande lagar och förordningar i enlighet med bestämmelsen i del III artikel 9 punkt 3 i konventionen bör översättas till i första hand samiska och finska (eftersom samiska och finska men inte romani chib omfattas av förpliktelserna i del III i konventionen). I artikel 9 punkt 3 anges att de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till de personer som använder landsdels- eller minoritets-språk skall tillhandahållas av staten på dessa språk. För att helt kunna uppfylla denna förpliktelse skulle i vart fall några viktiga svenska lagar såsom grundlagen, äktenskapsbalken, brottsbalken m.fl. behöva översättas till finska och samiska. Ett sådant arbete skulle inte bara vara tidskrävande utan också kostnadskrävande. Även om en översättning av sådana lagar till landsdels- eller minoritetsspråken troligen skulle ha ett symbolvärde anser vi att man i ett första skede bör begränsa översättningen av lagar till samiska och finska till de lagar och förordningar som särskilt hänför sig till de personer som använder samiska och finska. Mot denna bakgrund föreslår vi att våra förslag till regionalt tilllämpliga regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall översättas till samiska och finska. Därutöver föreslår vi att det nuvarande grundlagsstadgandet i RF 1:2 st 4 eller ett nytt grundlagsstadgande (jfr vårt förslag angående detta ovan) som rör språkliga

Vilka ytterligare åtgärder ...

197

minoriteters rättigheter skall översättas till samiska, finska och romani chib. När det gäller översättning till samiska föreslår vi också att Sametingslagen (1992:1433) och Rennäringslagen (1971:437) samt de förordningar som hör till dessa lagar, Rennäringsförordningen (1993:384) och Förordning med instruktion för Sametinget (1993:327) samt Sameskolförordningen (1995:205) skall översättas. Orsaken till detta är att dessa lagar är särskilt viktiga för de samisktalande.

Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom våra förslag bedömer vi att artikel 9 punkt 3 i konventionens del III delvis uppfylls för samiska och finska.

7.2 Regionalt tillämpliga åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska

Skäl för att införa regionalt tillämpliga regler

Samiska och finska är de två landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som har en historisk geografisk bas. Detta innebär att de bestämmelser som finns i del III i konventionen kan tillämpas på dessa språk. Dessa bestämmelser är, så som vi tidigare har redogjort för, till största delen begränsade i sin tillämpning till de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används av tillräckligt många för att motivera en tillämpning av konventionen. Vi har valt att föreslå ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd och skydd för såväl samiska som finska och romani chib inom en rad olika sakområden såsom utbildning, forskning, massmedia och kultur. Skälet till detta är att vi anser att en rad rikstäckande åtgärder inom dessa sakområden är nödvändiga för att officiellt erkänna de historiska minoritetsspråken och markera och sprida kunskap om deras betydelse för det svenska kulturarvet. Inom andra sakområden anser vi dock att det, i enlighet med vad konventionen föreskriver, är lämpligare att föreslå att nya regler om skydd för samiska och finska skall gälla regionalt i de geografiska områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Dessa sakområden är rätten att använda samiska och finska i domstolar (som berörs i artikel 9) och rätten att använda samiska och finska hos kommunala, landstingskommunala och statliga myndigheter. När det gäller rätten att bli bemött på samiska och finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg (som berörs i artikel 10 och delvis i artikel

Vilka ytterligare åtgärder ...

198 13) föreslår vi som ett första steg regionalt tillämpliga regler även för dessa verksamheter. Det finns flera skäl att följa konventionens föreskrifter och begränsa dessa reglers tillämpning till de områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Det viktigaste skälet är att vi anser att rikstäckande regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbara. I konventionskommentaren påpekas att vissa av de regler som rör rätten att få använda sitt eget språk i offentliga sammanhang är mycket resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller att ha tillgång till språkkunnig personal hos myndigheterna. Till detta kommer att Sverige sedan lång tid tillbaka har varit enspråkigt i den offentliga förvaltningen. En övergång till att använda andra språk än svenska i den offentliga förvaltningen bör därför i första hand bli en övergång till att vid sidan av svenska också använda landsdels- eller minoritetsspråken i offentlig förvaltning. En sådan tvåspråkighet hos myndigheter är kostnadskrävande eftersom det kräver mer tid att handlägga ärendena på två språk och tvåspråkighet ställer också högre krav på administrationen. Därtill kommer kostnader för vidareutbildning av personal i språk. Båda typerna av kostnader blir särskilt höga i den mån det rör sig om skriftlig handläggning av ärenden. Kostnaderna för regler som ger rätt att använda samiska och finska i kontakt med myndigheter blir givetvis större ju större geografiskt område som väljs för tillämpning av sådana regler och ju sämre kunskaperna i språken är hos den personal som skall tillämpa reglerna. Om myndigheterna inte har någon språkkunnig personal över huvud taget, vilket inte är ovanligt framför allt när det gäller samiska, ökar kostnaderna ytterligare eftersom man då blir helt beroende av att anlita tolkar och översättare. Den praktiska tillämpningen av regler om rätt att använda samiska eller finska vid sidan av svenska är också beroende av inställningen hos dem som skall tillämpa reglerna. Det är viktigt att myndigheter och kommunledning m.fl. är positivt inställda till att stödja samiskan och finskan genom införande av regler av detta slag. En sådan positiv inställning kan framför allt förväntas finnas i de områden där språken använts under mycket lång tid tillbaka och fortfarande används i stor utsträckning. Våra besök hos företrädare för kommuner i dessa områden och enkätsvar från kommunerna har bekräftat att en sådan positiv inställning finns i dessa områden (se vidare angående kommunernas inställning i kapitel 4). Med något undantag är såväl den politiska ledningen som ledande tjänstemän i kommunerna i dessa områden positiva till att regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang införs. I många av kommunerna förekommer också redan idag offentlig verksamhet med en med-

Vilka ytterligare åtgärder ...

199

veten inriktning på samiska och finska och samisk och tornedalsk kultur, inom såväl barnomsorgen och skolväsendet som inom äldreomsorgen och den centrala kommunala förvaltningen. Ytterligare sådan verksamhet planeras också på flera håll. För en regional reglering till de områden där språken används av hävd och fortfarande används i stor utsträckning, talar också den omständigheten att det är i dessa områden som behovet av regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang kan antas vara störst. Reglerna kan också antas ha störst förutsättning att leda till att samiskan och finskan stärks i sådana områden, där språken har stöd i den lokala historien och fortfarande är en levande del av vardagen. Ett annat skäl för att ge regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang en regional tillämpning är att detta markerar språkens särskilda betydelse och historia i dessa områden. Så som anges i konventionskommentaren har regler om rätt att använda språk i offentliga sammanhang stor betydelse för språkens status. En tillämpning av sådana regler i de områden där samiska och finska används av hävd innebär ett erkännande av språkens ställning i områdena. Detta kan också leda till att den kultur och historia som hänger samman med språken i dessa områden lyfts fram och får ökat stöd. För svensk del skulle detta innebära att samiskan och finskan och samisk och tornedalsk kultur och dess historia i Norrbotten skulle markeras. Detta skulle i sin tur bidra till att på ett tydligt sätt lyfta fram Norrbotten som det flerkulturella och flerspråkiga område det historiskt sett alltid varit och fortfarande är. Målet att eftersträva en nordisk rättslikhet på området kan slutligen också anföras som skäl för att införa regionalt tillämpliga regler. I både Norge och Finland har man valt att geografiskt begränsa tillämpningen av de regler som ger samisktalande rätt att använda sitt språk i kontakt med offentliga organ; i Norge till sex kommuner i Nordnorge och i Finland i huvudsak i tre kommuner i norra Finland. Sammanfattningsvis talar således både minoritetsspråkskonventionens inriktning, praktiska, ekonomiska, historiska och kulturella skäl samt en strävan efter nordisk rättslikhet för att nya regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang får en regional tillämpning i de områden där språken används av hävd. I kapitel 4 har vi behandlat vilka geografiska områden som uppfyller konventionens krav att vara territorier där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser. Vi har där kommit fram till att områdena bör bestämmas med utgångspunkt från redan gällande kommun-indelning. De kommuner vi har funnit uppfylla konventionens krav är när det gäller samiska, Arjeplog, Jokkmokk, Kiruna och Gällivare kommuner. Det geografiska område som dessa kommuner tillsammans

Vilka ytterligare åtgärder ...

200 utgör har vi valt att benämna förvaltningsområdet för samiska språket. För finska har vi funnit att förvaltningsområdet för finska språket skall utgöras av Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner. I det följande lämnar vi förslag till regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang i förvaltningsområdet för samiska språket respektive för finska, i förvaltningsområdet för finska språket. Reglerna är främst inriktade på att ge den enskilde rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter i deras myndighetsutövning. Men de innehåller också regler om rätt att få viss samhällsservice på samiska och finska. När det gäller samhällsservice utgör våra förslag dock bara ett första steg mot att uppfylla konventionens krav i denna del. Innan vi beskriver våra förslag anger vi de skäl vi anser finns för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang samt de omständigheter som bör beaktas när det gäller val av åtagandenivå i konventionen som sådana regler bör motsvara. Dessutom redogör vi kort för den enkätundersökning som vi genomfört när det gäller bl.a. kunskaperna i samiska och finska hos dem som är anställda hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena för samiska respektive finska språket.

Vilka ytterligare åtgärder ...

201

7.2.1 Regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter

Kommitténs förslag: Vi föreslår regionalt tillämpliga regler om rätt för enskilda att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden där samiska respektive finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Vi föreslår att en grupp inrättas som får som uppgift att årligen utvärdera vilket resultat de regionalt tillämpliga reglerna och övriga regionala åtgärder som vidtagits till stöd för samiskan och finskan och den samiska och tornedalska kulturen fått för språkens och kulturernas ställning i området. Inom gruppen som bör ledas av länsstyrelsen skall företrädare för dem som använder samiska och finska i området samt företrädare för Norrbottens läns landsting och de kommuner som finns i området ingå. Gruppen skall avge rapport till regeringen och ha befogenheter att lämna förslag till nya åtgärder till stöd för samiskan och finskan och den kultur som hänger samman med språken i området.

Skäl för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang

Av genomgången i föregående kapitel framgår att stödet för det samiska och finska språket är svagast i offentliga sammanhang. Åtagandena i artikel 9 som berör användningen av samiska och finska inom rättstilllämpande myndigheter uppfylls bara på två punkter och åtagandena i artikel 10 som berör användningen av språken i kontakt med förvaltningsmyndigheter och i samhällsservice uppfylls på låg nivå. Detsamma gäller åtagandena i artikel 13 som berör stödet för språken i ekonomiska och sociala förhållanden. Rätten att använda samiska och finska inom dessa sakområden är således mycket begränsad och svenska språket dominerar stort i alla offentliga sammanhang. Detta gäller också i de geografiska områden där samiska och finska används av hävd, även om man där i praktiken använder språken i större eller mindre omfattning i kontakt mellan myndigheter och enskilda som en service mot dem som använder dessa språk. För att Sverige skall kunna uppfylla minoritetsspråkskonventionens förpliktelser när det gäller rätten att använda samiska och finska i offentliga sammanhang behövs nya regler inom dessa områden. Även andra skäl talar för att införa sådana regler. Rätten att få använda

Vilka ytterligare åtgärder ...

202 samiska och finska i offentliga sammanhang innebär som vi tidigare har berört ett erkännande av dessa språk och höjd status för språken. Från dem som använder samiska och finska har just betydelsen av att få använda språket i offentliga sammanhang och den högre status för språken som detta kommer att leda till betonats som något viktigt. Det uppges att höjd status för språket kommer att leda till högre självkänsla hos dem som använder språken och kommer att påverka benägenheten att lära sig språken, både i tal och skrift. I förlängningen har det hävdats att ökad status för ett språk också som en följd av ökad självkänsla kan leda till såväl bättre hälsa som minskade sociala och ekonomiska problem hos den del av befolkningen som har ett minoritetsspråk som modersmål. Ett annat skäl för att införa en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang är att detta leder till att de som använder språken har större praktisk nytta av dem. Detta kan i sin tur medverka till att fler lär sig språken. Språken har också större förutsättningar att utvecklas terminologiskt och på annat sätt om de kan användas även i offentliga sammanhang jämfört med om de enbart används i privata sammanhang. Vi anser därför att man på goda grunder kan anta att en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang kommer att leda till att språken stöds och stärks i de områden där dessa språk används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning idag. Erfarenheterna från Norge visar också att detta blivit resultatet av de regionalt tillämpliga regler som finns där till stöd för användningen av samiska i offentliga sammanhang.

Vilka personer skall omfattas av förslaget till regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang?

Enligt konventionens artikel 1 punkt b) anges att ett landsdels- eller minoritetsspråk är ett språk som används av medborgare i en stat som utgör en grupp som till antalet är mindre än resten av befolkningen. Med tanke på denna formulering ligger det nära till hands att förorda att de nya regler om skydd för samiska och finska som vi föreslår bara skall gälla svenska medborgare. Vi föreslår dock att reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall gälla i respektive språks förvaltningsområde för envar som använder samiska och finska oberoende av om personen är svensk medborgare eller inte och oberoende av var den enskilde är bosatt. Det främsta skälet för vårt förslag är att det — framför allt bland dem som använder finska men också bland dem som använder samiska — finns många icke-svenska medborgare som är bosatta i de områden där reglerna är tänkta att gälla. Vi anser att det är olämpligt att göra en

Vilka ytterligare åtgärder ...

203

uppdelning mellan svenska medborgare och andra så att bara de som är svenska medborgare får rätt att använda samiska och finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i området trots att behovet av att få denna service på sitt eget språk kan antas vara lika stort eller större bland de icke-svenska medborgare som bor i regionen. När det gäller medborgare i övriga nordiska länder gäller visserligen den Nordiska språkkonventionen, SÖ 1982:93. Enligt denna har Sverige åtagit sig att verka för att medborgare i annat nordiskt land vid behov skall ha rätt att använda sitt eget språk (danska, finska, isländska eller norska) vid kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga organ. Den nordiska språkkonventionens krav går därmed inte lika långt som minoritetsspråkskonventionens krav som innebär att användare av landsdels- eller minoritetsspråk skall ges en rätt att använda sitt eget språk när framställningar görs till förvaltningsmyndigheter. Ytterligare ett skäl för att låta en tillämpning av reglerna omfatta envar som befinner sig i förvaltningsområdet för finska respektive i förvaltningsområdet för samiska oberoende av medborgarskap är att en sådan tillämpning leder till ett bättre skydd av språken i sig eftersom fler då kan antas utnyttja reglerna vilket i sin tur leder till att språken används mer och förvaltningsområdenas egenskap av flerspråkiga områden stärks.

Vilken åtagandenivå bör de svenska regionala reglerna ligga på?

De krav som finns i minoritetsspråkskonventionen när det gäller att ge enskilda rätt att använda landsdels- eller minoritetsspråk i kontakt med rättsväsendet och förvaltningsmyndigheter innebär en möjlighet att välja olika former och olika nivåer för Sveriges åtaganden enligt konventionen. När nivån för nya regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang övervägs finns flera omständigheter som bör beaktas. En omständighet som enligt vår uppfattning måste beaktas är att införandet av regler som innebär en rätt att i stället för svenska få kommunicera på sitt eget språk i kontakt med myndigheter innebär en grundläggande förändring i gällande regelsystem. Svenska myndigheter har under många hundra år haft svenska varit det enda förvaltningsspråket. Utvecklingen mot flerspråkiga regioner där samiska och finska får användas jämsides med svenska i den offentliga förvaltningen och inom rättsväsendet måste därför enligt vår uppfattning ske stegvis. Förändringarna bör ske i samarbete mellan dem som använder språken och den övriga befolkningen i dessa områden samt i samverkan med lokala kommunala, landstingskommunala och statliga myndigheter och domstolar i regionen. De förslag som vi lägger utgör första steget i en sådan

Vilka ytterligare åtgärder ...

204 utveckling och bör därför inte läggas på en alltför hög åtagandenivå. För att regler om rätt att använda samiska och finska istället för svenska i offentliga sammanhang skall kunna genomföras, ekonomiskt och praktiskt måste de också ha stöd på riksplanet både hos majoritetsbefolkningen i hela landet och på myndighetesnivå. Detta talar enligt vår mening också för en stegvis utveckling och förändring mot flerspråkighet i den offentliga förvaltningen i dessa områden. När de regionalt tillämpliga reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang har varit i kraft en tid bör det utvärderas om tillämpningen av dem lett till det positiva stöd för samiskan och finskan som är avsett. Om så är fallet och övriga förutsättningar för detta finns, kan reglerna skärpas och åtagandenivån höjas. Mot denna bakgrund har vi ansett att utgångspunkterna för våra förslag bör vara att de svenska reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall vara att de motsvarar en åtagandenivå som minst befäster den praxis som redan idag finns när det gäller att från myndigheternas sida ge viss service på samiska och finska till dem som använder dessa språk. Helst bör åtagandenivån dock vara något högre än denna miniminivå för att ge språken ett tillräckligt starkt stöd för att kunna utvecklas. Nivån får emellertid inte bli så hög att reglerna blir praktiskt ogenomförbara eller skapar motsättningar mellan myndigheter och enskilda eller mellan dem som använder språken och majoritetsbefolkningen. Kostnader för vidtagna åtgärder måste också ligga inom en rimlig ram. En annan fråga som måste övervägas i detta sammanhang är om regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang skall utformas på samma åtagandenivå som regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang. Av våra enkätsvar och övriga uppgifter att döma är det betydligt fler personer som använder finska i förvaltningsområdet för finska språket än de som använder samiska i förvaltningsområdet för samiska. Enkätsvaren visar också att det finns betydligt fler personer som behärskar finska än samiska bland dem som är statligt och kommunalt anställda i dessa områden. Detta skulle kunna tala för att regler om rätt att använda finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar skall utformas på en enligt konventionen högre åtagandenivå än motsvarande regler för samiska. Å andra sidan kan just den omständigheten att samiskan troligen används av färre personer användas som argument för att ge samiskan ett särskilt starkt skydd eftersom språket kan anses ha en svagare och mer hotad ställning och därmed behov av ett starkare skydd. Vi anser dock att det finns starka skäl för att utforma regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang på samma åtagandenivå. Det viktigaste skälet för detta är att en skillnad i åtagandenivå när

Vilka ytterligare åtgärder ...

205

det gäller rätten att använda samiska respektive finska i offentliga sammanhang skulle kunna uppfattas som att språken bedömts som olika skyddsvärda från officiellt håll. Detta vore enligt vår uppfattning mycket olyckligt. Ett annat skäl är att regler med olika innehåll skulle leda till att reglerna blir svårare att tillämpa. Särskilt gäller detta för myndigheter och domstolar med verksamhetsområde inom Kiruna och Gällivare kommuner där både regler om rätt att använda samiska och regler om rätt att använda finska, enligt vårt förslag skall gälla. Vi föreslår därför att regler om rätt att använda samiska och regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang skall utformas så att de ger rättigheter på samma nivå.

Enkätundersökningen

För att undersöka förutsättningarna för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och för att kunna utforma dessa på en lämplig åtagandenivå har kommittén genomfört en omfattande enkätundersökning. Undersökningen har syftat till att kartlägga i vilken mån förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken används av hävd förfogar över personal som behärskar samiska respektive finska och i vilken mån man redan idag använder dessa språk i sin verksamhet. I de enkäter som sänts till kommunerna har även frågor om användning av samiska och finska i viss kommunal serviceverksamhet såsom barnomsorg, fortbildning av lärare i grundskola och gymnasium och inom äldreomsorgen förekommit. Enkäter med frågor som berör användning av samiska i kommunal förvaltning och verksamhet har sänts till de kommuner inom det geografiska område där språken används av hävd och där språken fortfarande kan antas användas i tillräcklig omfattning för att motivera regler om rätt att använda samiska och finska i kommunal förvaltning och verksamhet. När det gäller användningen av samiska har enkäter sänts till följande kommuner; Krokoms kommun, Strömsunds kommun, Arjeplogs kommun, Jokkmokks kommun, Gällivare kommun och Kiruna kommun. Enkäter som berör användningen av finska i kommunal förvaltning och verksamhet har sänts till, Haparanda kommun, Övertorneå kommun, Pajala kommun, Kiruna kommun och Gällivare kommun. Enkäter med frågor som berör användningen av samiska och finska hos statliga förvaltningsmyndigheter har mot bakgrund av var samiska och finska används av hävd och fortfarande kan antas användas i tillräcklig utsträckning sänts till Länsstyrelsen i Norrbottens län och samtliga statliga

Vilka ytterligare åtgärder ...

206 myndigheter med verksamhetsområde i Norrbottens län. Enkäter med frågor som berör användningen av samiska och finska inom rättsväsendet har sänts till domstolar med domsagor som omfattar de områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande kan antas användas i tillräcklig utsträckning, nämligen, Bodens tingsrätt, Gällivare tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Piteå tingsrätt, Fastighetsdomstolen i Luleå och Länsrätten i Luleå. När det gäller rätten att använda samiska och finska i kontakt med landstingskommunala förvaltningsmyndigheter har Norrbottens läns landsting, efter samma bedömning som skett för övriga myndigheter, tillskrivits med frågor om hur stora kunskaperna i samiska och finska är hos personalen vid dessa myndigheter. Krokoms och Strömsunds kommuner har i sina enkätsvar uppgett att den personal som finns anställd inom kommunal förvaltning inte har några kunskaper i samiska. Inte heller finns någon målsättning i dessa kommuner att särskilt främja samisk kultur eller språk. Övriga kommuner har haft mer positiva svar i dessa delar. Mot bakgrund av innehållet i enkätsvaren och de uppgifter som finns om var flest samisktalande och finsktalande i de traditionella språkområdena för dessa språk kan antas vara bosatta beslutade kommittén att besöka företrädare för Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Kiruna, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner för fördjupade diskussioner om vilka konsekvenser regler om rätt att använda samiska och finska skulle kunna få för dessa kommuners förvaltningsmyndigheter och övrig kommunal verksamhet. Kommittén har också besökt företrädare för länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrbottens läns landsting för diskussion om de konsekvenser nya regler om rätt att använda samiska och finska hos statliga och landstingskommunala förvaltningsmyndigheter skulle kunna få. Av enkätsvaren och de personliga kontakter vi haft kan vissa övergripande slutsatser dras. Kunskaperna i samiska och finska är generellt sett bättre hos personal som arbetar i kommunal förvaltning och serviceverksamhet än vad den är hos personal i statlig och landstingskommunal förvaltning och personal vid domstolar. Kunskaperna hos personalen i att tala och förstå såväl samiska som finska är större än kunskaperna i att läsa och skriva språken. Man har över lag ansett att kunskaperna hos personalen i samiska och finska inte är tillräckligt goda för att avfatta juridiskt korrekta skriftliga beslut på språken. Vid en jämförelse av hur många som till någon del behärskar samiska respektive finska visar det sig att en större andel av de anställda inom såväl, kommunala landstingskommunala som statliga myndigheter behärskar finska än samiska.

Vilka ytterligare åtgärder ...

207

Svaren på frågorna i enkäten och de synpunkter som framförts till oss vid våra personliga besök hos olika myndigheter refereras vidare under respektive rubrik nedan.

Rättsväsendet

När det gäller rätten att använda samiska och finska i rättsväsendet uppfyller Sverige bara en av de förpliktelser som berör rätten att använda språken i rättegång, nämligen artikel 9 punkt 1a iii); att tillse att inlagor och bevisning i skriftlig eller muntlig form inte får avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk. För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen och bättre uppfylla kraven i artikel nio i konventionen anser vi därför att en rätt att använda samiska eller finska under rättegång oberoende av kunskaper i svenska bör införas. För sådana regler talar också det stora symbolvärde en lagfäst rätt att använda samiska och finska i domstol har. En sådan regel kan därmed förväntas leda till att samiskan och finskan får en starkare ställning. Enkätsvaren från domstolarna visar att det inte finns någon personal vid dessa domstolar som har kunskaper i samiska. De anställda som har kunskaper i finska anser sig med ett undantag inte kunna avfatta ett juridiskt korrekt, skriftligt beslut på finska. Svaren visar att det bara i något enstaka fall under de senaste 20 åren förekommit att man anlitat samisk tolk vid någon domstol. Samtidigt har man uppgett att i stort sett alla samer kan tala svenska, en omständighet som med gällande reglers utformning är helt avgörande för när tolk anlitas. Tolkning till och från finska förekommer enligt enkätsvaren i 1 % av målen vid länsrätten i Luleå, vid 3—4 % av målen vid Gällivare tingsrätt och i ca 15 % av målen vid Haparanda tingsrätt. Genomgående har man funnit det mycket svårt eller omöjligt att bedöma i hur stor utsträckning enskilda skulle välja att få använda samiska eller finska i rättegång om en rätt att använda dessa språk i stället för svenska infördes. Mot bakgrund av vad som framkommit om kunskaperna i samiska och finska vid domstolarna i regionen anser vi det uteslutet att föreslå regler som skulle motsvara den högsta åtagandenivån i konventionens artikel 9 punkterna 1a i), b i) och c i); att domstolarna på begäran av någon av parterna skall hålla rättegången på samiska eller finska. Däremot är det möjligt att införa en rätt för part att i mål eller ärende vid domstol använda sitt eget språk motsvarande förpliktelserna i artikel 9 punkt 1 a ii), b ii) och c ii). Likaså anser vi att det är möjligt att tillåta att handlingar eller bevisning, vid behov med hjälp av tolk eller över-

Vilka ytterligare åtgärder ...

208 sättare, läggs fram vid domstolen på samiska eller finska och att domstolarna på begäran av den tilltalade i brottmål tillhandahåller handlingar hänförliga till det rättsliga förfarandet på dessa språk vid behov med hjälp av tolk eller översättare, motsvarande åtagandenivån i artikel 9 punkt 1 a iv), b iii) och c iii). Vi föreslår därför att en sådan rätt för part att använda samiska eller finska i mål eller ärende vid domstol införs. När det gäller rätten att ta del av handlingar hänförliga till det rättsliga förfarandet i brottmål bör en sådan rätt, främst av kostnadsskäl, begränsas till rätt till muntlig översättning. Även om krav inte ställs på skriftlig översättning av handlingar till samiska eller finska kan det visa sig vara lämpligt att översätta vanliga skriftliga meddelanden från domstolen, såsom kallelser till muntliga förhandlingar och olika typer av förelägganden, till samiska och finska. Detta för att undvika att anlita tolk för att muntligen översätta sådana meddelanden vid återkommande tillfällen. Den rätt att använda samiska eller finska som vi föreslår innebär att den enskilde, oavsett om han eller hon behärskar svenska får rätt att i stället för svenska tala samiska eller finska samt rätt att ge in skriftliga inlagor och presentera skriftlig eller muntlig bevisning på dessa språk. Rätten innebär också att parten har rätt att använda den varietet av samiska och finska som parten begär. Regler med detta innehåll kan införas oberoende av den dömande personalens kunskaper i dessa språk men förutsätter att det finns kvalificerade tolkar och översättare i språken som behärskar det språk som parten begär att få använda vid domstol. Sådana tolkar finns idag för finska språket medan det är mer ovisst om de tolkar som arbetar med samiska idag har denna kompetens. Om regler om rätt att använda samiska i domstol införs bedömer dock Sametingets Språkråd att det finns tolkar som har, eller snabbt kan skaffa sig, den kompetens som krävs för att tolka i domstol. Enligt konventionen finns en möjlighet att låta parten själv helt eller delvis ersätta de kostnader för tolk eller översättning som kan uppkomma i kontakt med rättstillämpande myndigheter. Vi anser dock att det är olämpligt att utforma svenska bestämmelser så att den som begär att få använda sitt eget språk själv skall betala de kostnader detta medför. En samisktalande eller finsktalande bör enligt vår uppfattning, liksom nu gäller för den som inte behärskar svenska, få använda sitt eget språk utan att bekosta tolk eller översättare själv. Med en annan ordning riskerar rätten att använda sitt eget språk att bli urholkad till följd av att den enskilde inte har råd att bekosta tolk eller översättare. Reglerna om rätt att använda samiska och finska i domstol skall enligt vårt förslag gälla för samtliga domstolar i mål och ärenden vid såväl

Vilka ytterligare åtgärder ...

209

allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och specialdomstolar som överrätter med domsagor, som till någon del omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska. Skälet för detta är att detta bäst överensstämmer med konventionens krav i dessa avseenden.

Statliga, landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter

I artikel 10 punkt 1 a) finns åtaganden på olika nivåer när det gäller rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk hos statliga myndigheter i de regioner där språken används av hävd. Den högsta åtagandenivån innebär att myndigheten skall använda språken i sin verksamhet. Nivån därunder anger att anställd personal vid dessa myndigheter i sin kontakt med allmänheten skall använda dessa språk om den enskilde använder språket i fråga. Den tredje åtagandenivån innebär att personer som använder samiska eller finska får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk och få svar på sitt språk. Den fjärde nivån ger rätt att göra muntliga eller skriftliga framställningar på samiska eller finska men inte att få svar på dessa språk och den femte nivån föreskriver endast att handlingar som ges in på samiska eller finska skall anses giltiga. Idag uppfyller Sverige den femte nivån. Konventionens bestämmelser när det gäller rätten för enskilda att använda landsdels- eller minoritetsspråk hos kommunala eller landstingskommunala myndigheter är utformade på liknande sätt som bestämmelserna om rätt att använda språken i kontakt med statliga myndigheter. Åtagandena är dock något mer vagt formulerade. Följaktligen anges i artikel 10 punkt 2a) att användningen av landsdels- eller minoritetsspråk inom dessa myndigheter skall tillåtas eller uppmuntras och i punkten 2b) att möjligheten för dem som använder språken att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form till myndigheterna på dessa språk skall uppmuntras. Skälet till skillnaden i formulering när det gäller de åtaganden som gäller för kommunala och landstingskommunala myndigheter jämfört med vad som gäller för statliga myndigheter anges i konventionskommentaren vara att man velat ta hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten. Avsikten har dock inte varit att myndigheterna på kommunal nivå skall ge sämre service på landsdels- eller minoritetsspråken än de statliga myndigheterna. Vi föreslår med hänsyn till innehållet i konventionen och konventionskommentaren att regler om rätt för enskilda att använda samiska och finska hos landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter skall utformas på samma åtagandenivå som regler om rätt att använda samiska och finska hos statliga förvaltningsmyndigheter. Ett

Vilka ytterligare åtgärder ...

210 gemensamt regelsystem för alla förvaltningsmyndigheter oavsett om de är statliga, landstingskommunala eller kommunala, underlättar också för de myndigheter som skall tillämpa reglerna och gör reglerna mer lättöverskådliga för den enskilde. När omfattningen av rätten för den enskilde att använda samiska och finska hos förvaltningsmyndigheter skall bestämmas måste som vi tidigare nämnt språkkunskaperna hos myndighetspersonalen tillsammans med behovet av att använda sitt eget språk vara avgörande för vilken nivå i konventionen som sådana regler kan motsvara. De två högsta åtagandenivåerna, artikel 10 punkt 1a i) och ii), som förutsätter att hela eller stora delar av personalen vid myndigheterna behärskar samiska och finska, är med hänsyn till vad som kommit fram om personalens språkkunskaper hos myndigheter i området, omöjliga att införa i ett första skede. Den tredje nivån, artikel 10 punkt 1a iii) som innebär att ge dem som använder samiska eller finska rätt att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk och få svar på sitt språk bedömer vi däremot vara möjlig att uppnå. Vi föreslår mot denna bakgrund, och med hänsyn till det behov som finns att få använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, att regler om rätt för enskilda att använda samiska respektive finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter i ärenden som rör myndighetsutövning införs.

När det gäller muntliga förfrågningar från enskilda och muntliga svar

från myndigheterna i sådanan ärenden kan myndigheterna i flera fall med tillvaratagande av egen personals kunskaper klara sådan service om man får begränsa sådana förfrågningar till vissa i förväg bestämda tider. I många fall måste man dock anlita tolk för att klara att uppfylla en skyldighet att ta emot muntliga förfrågningar och ge muntliga svar på samiska och finska. Detta gäller framför allt hos landstingskommunala och statliga myndig-heter. Det är främst hos myndigheter som måste anlita tolk som en möjlig-het att begränsa servicen på samiska och finska till vissa i förväg bestämda tider bör finnas. Gör man detta kan de tolkar som finns att tillgå utnyttjas på ett bättre sätt eftersom de kan tjänstgöra på olika i förväg bestämda tider hos olika myndigheter. Vi har vid våra möten med företrädare för de kommuner som vi föreslår skall ingå i förvaltningsområdet för finska respektive samiska språket funnit, att man är positivt inställd till regler som skulle ge enskilda rätt att använda samiska och finska vid muntliga kontakter med kommunala förvaltningsmyndigheter i ärenden som rör myndighetsutövning. Redan idag ges från kommunernas sida upplysningar och hjälp med tolkning till finsktalande när detta behövs. Detta gäller framför allt muntliga kontakter men också hjälp med att förklara skriftliga beslut som givits på svenska. Samisktalande uppges kunna svenska och påkallar därför inte tolkning till samiska eftersom de inte har rätt till detta med gällande regler. I de

Vilka ytterligare åtgärder ...

211

kommuner där samiska används är man dock beredd att ge muntlig service på samiska, i vissa fall med den begränsningen att sådana förfrågningar måste ske under i förväg bestämda tider. Redan nu finns också enstaka kommunanställda inom den centrala kommunala förvaltningen som kan tala och förstå samiska. När det gäller skriftliga kontakter mellan den enskilde och en myndighet finns större problem. Kunskaperna i att läsa och skriva samiska och finska är mycket sämre hos personalen vid myndigheterna än kunskaperna i att tala och förstå språken. Särskilt gäller detta kunskaperna i att skriva. Ingen av de tillfrågade förvaltningsmyndigheterna uppger sig ha personal som kan avfatta skriftliga myndighetsbeslut på samiska eller finska. För att klara att uppfylla ett sådant krav är man beroende av att anlita utomstående över-sättare. Förutom att skriftliga översättningar är kostsamma är de också tidskrävande. Särskilt gäller detta översättning av skriftliga beslut av myndigheter eftersom särskilt stora krav på kvalitét måste ställas på sådana översättningar. När det gäller möjligheten att ta emot skriftliga inlagor från enskilda på samiska eller finska är möjligheten att klara detta med hjälp av egen personal något bättre. Vissa myndigheter har uppgett att det finns personal hos myndigheten som kan ta emot skriftliga inlagor från enskilda på samiska eller finska och översätta dem. Det vanligaste är dock att man måste anlita utomstående översättare även för detta arbete. Det kan mot denna bakgrund konstateras att ju större krav som ställs på förvaltningsmyndigheterna att ta emot skriftliga handlingar på samiska och finska och att ge skriftliga svar på dessa språk ju större blir kostnaderna och ju mer tidskrävande blir handläggningen vid myndigheterna. Särskilt gäller detta om myndigheterna skall avfatta skriftliga beslut även på samiska och finska eftersom detta alltid kräver att en utomstående över-sättare anlitas. I Haparanda kommun där kunskaperna i finska hos kommunanställd personal är jämförelsevis mycket goda har man beräknat att kostnaderna för att avfatta kommunala förvaltningsbeslut även på finska i ärenden där en part är finsktalande kan uppskattas till ca 2,2 miljoner kronor per år. Kostnaderna hänför sig både till det merarbete som det innebär att avfatta besluten på två språk i stället för ett och till den fortbildning av personal som krävs för att denna skall klara att avfatta juridiskt korrekta beslut på finska. Därutöver beräknar man att ytterligare 300 000 kr krävs under det första året som reglerna gäller för att starta verksamheten. I de övriga kommuner som omfattas av våra förslag är kunskaperna enligt de uppgifter vi fått sämre än i Haparanda kommun när det gäller att skriva finska och samiska och man är därmed, i vart fall i ett inledningsskede, helt beroende av att anlita utomstående översättare om förvaltningsbeslut skall kunna avfattas även på finska och samiska. Hos

Vilka ytterligare åtgärder ...

212 statliga och landstings-kommunala myndigheter är kunskaperna hos personalen i att skriva samiska och finska i regel ännu sämre än hos de kommunala myndigheterna. Mot denna bakgrund anser vi att det idag är orealistiskt, såväl praktiskt som ekonomiskt, att ställa krav på förvaltningsmyndigheterna att avfatta skriftliga beslut även på samiska och finska. Rätten att skriftligt kommunicera med myndigheterna på dessa språk bör därför enligt vårt förslag begränsas till en rätt för den enskilde att lämna in skriftliga inlagor till myndigheten. De skrivelser som inkommer till myndigheten på samiska eller finska skall enligt vårt förslag biläggas ärendet tillsammans med en sammanfattande översättning till svenska av innehållet i skriften så att ärendet kan följas också av den som inte behärskar samiska eller finska. Om en enskild använt samiska eller finska i sina skriftliga kontakter med myndigheten i ett ärende som rör myndighetsutövning bör myndighetens skyldighet begränsas till att muntligen översätta och förklara sina skriftliga svar och beslut riktade till den enskilde. För att den som använder samiska eller finska skall känna till sin rätt att få beslutet muntligen översatt till finska eller samiska skall en skriftlig upplysning på samiska eller finska om att sådan muntlig översättning eller förklaring kan ges av myndigheten, alltid följa med skrift eller beslut från myndigheten till den enskilde. Den enskilde skall ha rätt att välja vilken varietet av samiska och finska som han eller hon vill använda vid sin kontakt med myndigheten. Myndigheten bör å sin sida vid sina muntliga kontakter, så långt möjligt, använda samma varietet av samiska och finska som den enskilde. I de fall myndigheten skall lämna skriftlig information till enskild bör myndigheten eftersträva att ge information på samma varietet av språken som den enskilde använt men när det gäller meän kieli bör det inte vara något abso-lut krav eftersom skriftspråket fortfarande är under utveckling och det kan vara förenat med svårigheter att skriftligen översätta myndighetsmed-delanden till meän kieli. För att förvaltningsmyndigheterna så långt möjligt skall kunna ge samma service på samiska och finska som på svenska är det önskvärt att myndigheten så långt möjligt använder den personal som behärskar samiska eller finska hos myndigheten i kontakt med enskilda som väljer att kommunicera med myndigheterna på dessa språk. Tolk eller översättare bör bara anlitas om den egna personalen inte behärskar språken tillräckligt väl. För att myndighetens personal skall kunna användas i så stor utsträckning som möjligt kan personalen vid olika myndigheter behöva omorganiseras och vidareutbildas. Vi föreslår därför att myndigheter som bedömer att det är nödvändigt skall få rätt att erbjuda personalen fortbildning under kortare tid för vidareutbildning i samiska och finska.

Vilka ytterligare åtgärder ...

213

Ett annat sätt för att på sikt öka kunskaperna i samiska och finska hos myndighetspersonal är att myndigheterna vid anställning av personal kan ta hänsyn till kunskaper i samiska och finska som en merit. Vi föreslår därför att en regel införs som gör att myndigheterna utöver andra kunskaps-krav, skall betrakta tvåspråkighet i samiska och svenska eller finska och svenska som en merit vid anställning av personal hos myndigheter inom förvaltningsområdet. Även om man organiserar arbetet vid myndigheterna så att egen personal med kunskaper i finska och samiska utnyttjas så långt möjligt för att bemöta dem som vill utnyttja rätten att använda dessa språk, kommer myndigheter i många fall vara tvungna att anlita utomstående tolkar eller översättare. För att tolkar och översättare skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt bör myndigheterna samordna sitt utnyttjande av tolkar och översättare och kunna begränsa muntliga kontakter med myndigheten på samiska och finska till vissa i förväg bestämda tider. Möjligheterna till tolkning per telefon/video bör så lång möjligt utnyttjas för att minska kostnaderna för tolkning hos myndigheterna. Vi föreslår därför att myndigheterna får rätt att bestämma särskilda tider och särskild plats för samisktalandes och finsktalandes besök och telefonsamtal. Kostnaderna för tolkning och för vidareutbildning av personal i finska och samiska bör staten stå för av samma skäl som vi ovan anfört när det gäller kostnader för tolkning och översättning i domstol. Vid valet mellan att vidareutbilda personal i finska eller samiska och att anlita tolk eller översättare måste varje myndighet beakta kostnaderna för de olika alterna-tiven. Om det efter en tids tillämpning av de nya reglerna visar sig att många hos en viss myndighet begär att få använda samiska eller finska kan det vara mer kostnadseffektivt att vidareutbilda egen personal vid myndigheten i språk i stället för att anlita tolk. Valet bör utöver hänsynen till kostnaden också påverkas av typen av verksamhet eftersom det i viss typ av verksamhet där den personliga kontakten med myndigheten upplevs som mer betydelsefull kan vara viktigare att den egna personalen behärskar samiska respektive finska än i annan typ av verksamhet. Valet bör också påverkas av den kunskapsnivå som redan finns hos personalen i samiska och finska. Av kostnadsskäl bör det bara bli fråga om fortbildning under kortare tid, upp till en månad, för studier. Att utbilda personal som inte har några förkunskaper i samiska eller finska i dessa språk bör bara förekomma om det finns särskilda skäl till det. Vi föreslår att beslutet att vidareutbilda personal i samiska och finska skall läggas hos respektive myndighet eftersom det är där en sammanvägning av samtliga faktorer som påverkar beslutet bäst kan göras. Vi föreslår att myndigheterna skall sträva efter att även i övrigt ge information och upplysningar till allmänheten på samiska respektive

Vilka ytterligare åtgärder ...

214 finska om det begärs. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten skall också kunna översättas till samiska och finska, eller till tvåspråkiga versioner, när behov av detta bedöms föreligga. Bedömningen av om ett sådant behov finns, får liksom när det gäller vidareutbildning av personal, göras mot bakgrund av efterfrågan på muntlig information på samiska och finska hos myndigheterna. Om samisktalande och finsktalande i stor omfattning vänder sig till myndigheten med begäran om muntlig information och råd på samiska och finska, kan det vara effektivare och mindre kostsamt att översätta myndighetens råd och anvisningar, blanketter m.m. till samiska respektive finska så att dessa finns också på dessa språk eller i tvåspråkiga svensk-samiska, finsk-svenska versioner.

Kommunal förskoleverksamhet och äldreomsorg

I konventionens artikel 10 punkt 3 behandlas rätten att få samhällsservice från förvaltningsmyndigheter på landsdels- eller minoritetsspråk. För att nå upp till konventionens krav enligt artikel 10 punkt 3 krävs att samiska och finska används inom förvaltningsområdet för samiska respektive finska i all samhällsservice från förvaltningsmyndigheter eller personer som handlar på deras uppdrag. Exempel på samhällsservice som avses är enligt konventionskommentaren, service vid sjukhus, postbefordran, transporter och elleveranser. I artikel 13 punkt 2c) behandlas ett näraliggande område nämligen rätten att bli bemött på landsdels- eller minoritetsspråk vid institutioner som erbjuder social omsorg såsom, sjukhus, pensionärshem och vårdhem. Enligt de uppgifter vi inhämtat från kommuner, landsting och länstyrelse i förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska, är det för närvarande inte möjligt att uppfylla kraven enligt dessa konventionsbestämmelser inom alla områden för statlig, landstingskommunal och kommunal service eller social omsorg. Kostnaderna skulle bli för höga och de praktiska problemen att genomföra sådana rättigheter för stora. Vi har mot denna bakgrund ansett att rätten att bli bemött på samiska och finska i denna del av den offentliga sektorn i ett första steg bör begränsas till de områden där de som använder språken anser att möjligheten att bli bemött på sitt eget språk är mest angelägen och kan antas leda till det bästa stödet för språkens bevarande. De områden vi med beaktande av dessa synpunkter har funnit vara mest angelägna är förskole-verksamhet och äldreomsorg. Förskoleverksamhet på det egna språket är mycket viktig för samiskans och finskans bevarande i förvaltningsområdena eftersom språkinlärningen är som intensivast under åren före skolstarten. För att de barn som

Vilka ytterligare åtgärder ...

215

använder samiska eller finska i sina hem skall kunna utveckla en aktiv tvåspråkighet i samiska-svenska respektive finska-svenska, på det sätt som eftersträvas i konventionen, är det därför mycket viktigt att språkinlärningen stöds redan i förskolan. När det gäller omsorgen om äldre är dessa ofta de starkaste språkbärarna och bärare av samisk och tornedalsk kultur och traditioner. Det är därför viktigt för språkens och kulturens bevarande att de äldre som använder samiska och finska kan fortsätta att göra detta. Därtill kommer den omständigheten att det inom äldreomsorgen har visat sig att äldre kan förlora kunskaperna i det sist inlärda språket men behåller kunskaperna i det först inlärda språket. För denna generation kan följaktligen samiska eller finska vara det enda språk de kan kommunicera med omgivningen på. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att kunna erbjuda äldreomsorg på samiska eller och finska för dem som har dessa språk som modersmål. I de enkäter som kommittén sänt till kommunerna har frågor ställts angående i vilken omfattning samiska och finska används i förskoleverksamhet och äldreomsorg. Svaren vi har fått har varierat men samtliga kommuner har uppgett att man har personal både inom förskolan och äldreomsorgen som behärskar samiska respektive finska. Samtliga kommuner har också uppgett sig vara positiva till att organisera förskoleverksam-heten och äldreomsorgen så att den personal som behärskar samiska och finska kan användas i vården och omsorgen om de barn och äldre som använder språken. I flera kommuner sker redan en sådan samordning, permanent eller på försök. De flesta kommuner som har sådan verksamhet har rapporterat att man har goda erfarenheter av denna verksamhet. Vi föreslår därför att kommunerna i förvaltningsområdet för samiska respektive i förvaltningsområdet för finska — då plats i förskoleverksamhet erbjuds barn — skall ge föräldrar som så önskar möjlighet att placera barnen i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska respektive finska. Detta motsvarar konventionens krav i artikel 8 punkt 1 a iii) samtidigt som det medverkar till att artikel 13 punkt 2 delvis uppfylls. Kommunerna ges med detta förslag möjlighet att själva välja hur de vill utforma den verksamhet som erbjuds på samiska och finska. Skälet till att vi utformat förslaget på detta sätt är att kommunerna idag erbjuder förskoleverksamhet på samiska respektive finska i varierande omfattning och i olika former. Det finns också olika förutsättningar i olika kommuner när det gäller tillgång på språkkunnig personal, personalens pedagogiska utbildning när det gäller barns tvåspråkighet och vad gäller antal barn vars föräldrar kan antas efterfråga förskoleverksamhet på samiska eller finska. De olika förutsättningarna motiverar enligt vår uppfattning att kommunerna i ett första steg får möjlighet att organisera

Vilka ytterligare åtgärder ...

216 förskoleverksamheten enligt de resurser och den efterfrågan som finns idag. I ett senare skede kan det — om det skulle visa sig att efterfrågan på verksamhet på samiska och finska ökar och tillräckliga resurser finns — vara befogat att skärpa lagstiftningen. När kommunerna utformar förskoleverksamhet på samiska och finska är det angeläget att sådan förskoleverksamhet utformas så att de också innehåller inslag av den kultur och de traditioner som hänger samman med språken. På det sättet stöds språken bäst. Det är också önskvärt att förskolepersonalen får utbildning i hur de bäst kan stödja barnens tvåspråkighet. Enligt uppgifter till oss förekommer detta redan i flera av kommunerna. När det gäller äldreomsorgen föreslår vi regler som innebär att kommunerna åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg där hela eller i vart fall delar av verksamheten bedrivs på samiska respektive finska. På motsvarande sätt som gäller för förskoleverksamheten finns olika förutsätt-ningar hos olika kommuner när det gäller att anordna äldreomsorg där personalen använder samiska eller finska. Detta gör att vi utformat vårt förslag så att kommunerna i ett första steg kan välja i vilken form och omfattning sådan verksamhet kan erbjudas. Ett mycket viktigt inslag i äldreomsorgen är att eftersträva att en användning av samiska och finska förenas med en respekt för den samiska och tornedalska kulturen och traditionerna så att de äldre kan få ett bemötande som så mycket som möjligt liknar det de varit vana vid när det gäller språk, kultur och traditioner. Äldreomsorg med sådana inslag före-kommer redan permanent eller på försök i flera av de kommuner vi besökt För att personalen inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen i ökad utsträckning skall ha möjlighet att bemöta barn och äldre på samiska och finska föreslår vi i likhet med vad vi gjort när det gäller personal vid övriga förvaltningsmyndigheter, att kommunen skall ha möjlighet bereda persona-len fortbildning i finska eller samiska. Sådan fortbildning kan också innehålla utbildning i samisk och tornedalsk historia och traditioner samt utbildning om barns språkinlärning. Liksom vi föreslagit när det gäller förvaltningspersonal bör fortbildningen begränsas till vad som anses nödvändigt med hänsyn till efterfrågan på service på samiska och finska och i första hand omfatta personal med vissa förkunskaper i dessa språk. Så som när det gäller förvaltningspersonal föreslår vi också att kommunerna då de anställer ny personal inom förskoleverksamheten eller äldreomsorgen skall ta hänsyn till om de sökande utöver svenska också behärskar samiska eller finska. Kunskaper i samiska eller finska skall i de fall de sökande uppfyller övriga krav för anställningen ses som en ytterligare merit.

Vilka ytterligare åtgärder ...

217

Uppföljning av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang och uppföljning av andra regionala åtgärder

Som vi påpekat inledningsvis är de åtgärder vi föreslår skall vidtas regionalt, avsedda att stärka samiskans och finskans ställning i de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning idag. Regionalt tillämpliga regler som ger enskilda rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter i området och möjlighet till viss kommunal service på dessa språk utgör kärnan i de åtgärder vi föreslår bör tillämpas regionalt i dessa områden. Det geografiska område vi föreslår skall omfattas av våra förslag omfattar kommuner som samtliga är belägna inom Norrbottens län. De regionalt tillämpliga åtgärderna, kan förutom att stärka språken i dessa regioner, också bidra till att lyfta fram det faktum att den samiska och tornedalska kulturen har gamla historiska rötter i Norrbotten och fortfarande är en levande del av kulturarvet där. Till detta kan också olika regionala utbildnings- och kultursatsningar bidra om utrymme för den samiska och tornedalska kulturen säkras när regionala kultur- och utbildningssatsningar sker så som vi föreslagit i föregående avsnitt. Vårt förslag om att undervisning i samisk och tornedalsk kultur och historia skall ingå som en del av undervisningen i hela landet i grundskola och gymnasieskola kommer också att bidra till att Norrbotten blir känt som den del av landet där svensk, samisk och tornedalsk kultur och språk möts. Genom våra kontakter med länsstyrelsen och företrädare för berörda kommuner i Norrbotten vet vi att många åtgärder till stöd för samiskan och finskan och samisk och tornedalsk kultur redan vidtas idag. För att understödja detta arbete och för att följa upp vilket resultat de förslag till rikstäckande och regional lagstiftning som vi har lämnat får för samiskan och finskan i de områden där språken används av hävd, föreslår vi att en grupp ledd av länsstyrelsen och med representanter för de samisktalande och finsktalande i regionen samt representanter för kommunerna och landstinget i förvaltningsområdet för samiska och finska språket utses. Gruppen bör som underlag för sin utvärdering av de regionalt tillämpliga lagarna och övriga åtgärder kräva in rapporter från de statliga, kommunala och landstingskommunala myndigheter som omfattas av lagen och kontrollera vilka åtgärder i övrigt som vidtagits inom skolundervisningen (inkl. förskolan), forskning och högskoleutbildning i regionen och olika slag av kulturella satsningar. Gruppen bör också kunna lämna förslag till nya eller ändrade åtgärder till stöd och skydd för språken.

Vilka ytterligare åtgärder ...

218 Vi föreslår att gruppens arbete skall resultera i en årlig rapport som tillställs regeringen och kan användas som en del av regeringens periodiska rapportering rörande de åtgärder som vidtagits i enlighet med konven-tionens bestämmelser och som regeringen enligt artikel 15 i minoritets-språkskonventionen skall tillställa Europarådets generalsekreterare. Inrättande av en grupp skulle också innebära att ett första steg tas mot att uppfylla kraven i artikel 8 punkt 1 i) — att inrätta ett övervakningsorgan med uppgift att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i under-visningen i landsdels- eller minoritetsspråk — och ett sätt att uppfylla kravet i artikel 12 punkt 1f) — att uppmuntra deltagande från dem som använder samiska och finska vid planering av kulturell verksamhet — kunde uppfyllas för både samiska och finska. Det övergripande kravet i artikel 7 punkt 4 — att hänsyn skall tas till de önskemål som framställs av de grupper som använder språken när åtgärder som berör dessa grupper vidtas — kunde också uppfyllas bättre om en sådan grupp inrättas.

Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom våra förslag bedömer vi att artikel 9 punkt 1a ii) och iv), punkt b ii) och iii) och punkt c ii) och c iii) och punkt d) i del III kan uppfyllas för samiska och finska, liksom artikel 10 punkt 1a iii) och b) och artikel 10 punkt 2b) och punkt 4a) och b) samt artikel 13 punkt 2b), samtliga för samiska och finska. Därutöver kan artikel 8 punkt 1 i) och artikel 12 punkt 1f) samt artikel 10 punkt 3 och artikel 13 punkt 2c) delvis uppfyllas för både samiska och finska.

7.2.2 Kommunindelning och språkgränser

Kommitténs förslag: Vi föreslår att lagen (1979:411), som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar, skall kompletteras med en bestämmelse om att hänsyn skall tas till möjligheterna att främja samiskan och finskan när ny kommunindelning övervägs.

Jämför man de historiska språkgränserna för samiska respektive finska med kommungränserna för kommunerna i förvaltningsområdena för samiska och finska kan man konstatera att dessa inte sammanfaller. I två av de kommuner som omfattas av förslagen, Gällivare och Kiruna, talas

Vilka ytterligare åtgärder ...

219

både svenska, samiska och finska. Samiska mest i de västra delarna av kommunerna och i norra delen av Kiruna kommun och finska mest i de östra delarna. Ser man till konventionens krav i detta avseende framgår av bestämmelsen i artikel 7 punkt 1b) att gällande eller ny administrativ indelning av landet inte skall hindra främjandet av ifrågavarande landsdelseller minoritetsspråk. Med hänsyn till att samtliga företrädare för de kommuner som berörs av våra förslag är positiva till en utökad rätt för dem som använder samiska och finska anser vi att gällande kommunindelning inte utgör något sådant hinder för språkens främjande. Förutsättningarna för ändringar i den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Vid en eventuell ändring av kommunindelningen är det enligt vår uppfattning viktigt att hänsyn tas till att en sådan ny indelning inte hindrar att samiskan eller finskan främjas. Vi föreslår därför att lagen (1979:411) som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar kompletteras så att det framgår att en ny kommunindelning inte får göras på ett sådant sätt att det hindrar samiskans och finskans främjande.

Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen

Genom vårt förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1b) i del II uppfylls.

Vilka ytterligare åtgärder ...

220

7.3 Förslag till ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd för samiska och finska

Kommitténs förslag: Vi anser att samisktalande respektive finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska skall ges en lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk. Innan ett lagförslag med denna innebörd utformas bör en översyn göras av i vilka kommuner det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar dessa språk. Vi föreslår att användningen av samiska och finska inom förskoleverksamhet följs upp så att samisktalande och finsktalande barns behov att bli bemötta på sitt modersmål beaktas inom ramen för gällande lagstiftning. I samband med en sådan uppföljning bör det övervägas vilka åtgärder som kan vidtas för att förmå de kommuner där det finns tillräckligt många föräldrar som önskar att deras barn skall få förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal, att anordna sådan verksamhet.

Enligt vårt förslag och i enlighet med minoritetsspråkskonventionens intentioner skall reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang gälla regionalt i de områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. När det gäller samiska leder detta till att de som använder samiska i sydsamiskt område och i områden utanför det traditionella samiska språkområdet inte omfattas av reglernas tillämpning. När det gäller finska kommer de som använder finska utanför det traditionella geografiska språkområdet i Tornedalen inte att omfattas av de regionala reglerna. Från både sydsamiskt håll och sverigefinskt håll har man framhållit att de åtgärder som saknas idag och som är mest angelägna när det gäller språket är att få använda sitt eget språk inom förskola, skola och äldreomsorg i hela landet. När det gäller undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan i samiska och finska anser vi att de regler om rätt till modersmålsundervisning som finns uppfyller konventionens krav. Det kan dock, så som vi tidigare angett, finnas anledning för Skolverket att följa upp hur gällande regler om rätt till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning tillämpas av kommunerna. När det gäller undervisning i den kultur och historia som hänger samman med språkens historia i Sverige har vi ansett att nya regler

Vilka ytterligare åtgärder ...

221

behövs. Vi har därför lämnat rikstäckande förslag till hur undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan i hela landet skall omfatta den samiska, den finska, tornedalska och den romska historien och kulturen och kunskaper om det samiska, finska och romska språket. Dessa förslag kommer att omfatta också dem som använder samiska och finska i geografiska områden som ligger utanför de föreslagna regionala reglernas tillämpning. De förslag vi lämnat när det gäller användningen av samiska och finska i förskola och äldreomsorg omfattar enbart förvaltningsområdena för finska och samiska. Så som vi påpekat ovan är det mycket viktigt att samiska och finska uppmuntras och förstärks redan under förskoletiden för att barnet skall kunna bli tvåspråkigt i framtiden. När det gäller äldreomsorgen har vi pekat på att det är ett grundläggande krav att äldre människor skall ha möjlighet att få vård och omsorg av personal som kan tala deras modersmål i de fall de äldre förlorat kunskaperna i sitt sist inlärda språk. Vi anser därför att det är angeläget att förskoleverksamheten även utanför förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras så att föräldrar som så önskar kan få hela eller delar av den förskoleundervisning som erbjuds deras barn på samiska respektive finska. Likaså anser vi att det är angeläget att äldreomsorgen i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder finska eller samiska, organiseras så att dessa personer kan få vård av personal med kunskaper i dessa språk.

7.3.1 Samiska och finska i äldreomsorgen

Det är mycket angeläget att samiska och finska kan användas inom äldreomsorgen med tanke på att det inom en kort tid kan förväntas finnas ett stort antal äldre som är i behov av äldreomsorg. Särskilt gäller detta äldre finsktalande. Av vår redogörelse i kapitel sex framgår att det stora flertalet finsktalande idag bor utanför de fem kommuner i Norrbotten där vi föreslår att regler om rätt att få äldreomsorg på finska skall gälla. I många fall torde det vara så att det i de kommuner där de flesta äldre finsktalande är bosatta också finns personal inom äldreomsorgen som behärskar finska. I dessa kommuner kan det bara vara fråga om att omorganisera verksamheten så att finskspråkig personal förs samman med finskspråkiga vårdbehövande. Under år 1994 till 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans med finska föreningar i landet ett projekt bl.a. för att förmå de kommuner där många äldre finsktalande är bosatta att organisera äldreomsorgen så att finsktalande äldre kunde få vård och omsorg av finsktalande personal.

Vilka ytterligare åtgärder ...

222 Projektet beviljades stöd med 300 000 kr från Socialdepartementet. Av ett trettiotal tillfrågade kommuner med stor andel finsktalande äldre genomförde tre kommuner projekt för att anpassa äldreomsorgen efter de äldre finsktalandes behov nämligen, Ludvika, Borås och Fagersta kommuner. Resultatet av projekten i dessa kommuner har varit positivt och har redovisats i engångstidningen LEMPI, som en del av Socialstyrelsens invandrarprojekt. Projektet ligger väl i linje med minoritetsspråkskonventionens krav när det gäller att erbjuda äldreomsorg och sjuk- och hälsovård för dem som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk på det egna språket (jfr artikel 13.2c). Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att så få kommuner deltagit i projektet. Tidigare undersökningar från Socialstyrelsen har visat att många kommuner anser att det skulle bli kostsamt att organisera äldreomsorgen så att finsktalande får möjlighet att få vård och omsorg av finsktalande personal. Socialstyrelsen har dock redovisat en annan uppfattning. Man har påpekat att kostnaden för en omorganisering av äldreomsorgen kan kompenseras av att kostnader för anlitande av tolk helt försvinner om kommunerna istället för enspråkig personal använder personal som både kan svenska och finska. Det har också i vissa fall visat sig att finsktalande äldre har behövt mindre vård och omsorg som en följd av att de har blivit bemötta av personal som behärskar deras eget språk. Mot denna bakgrund anser vi att samisktalande respektive finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder dessa språk skall ges en lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk. Innan ett lagförslag med denna innebörd utformas bör dock detta föregås av en översyn av i vilka kommuner det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar finska respektive samiska. Vi har gjort en sådan översyn i de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet för finska språket och med denna översyn som grund utformat vårt lagförslag. Vår bedömning är att ett lagförslag som utarbetas på detta sätt — i samarbete med berörda parter — har bäst förutsättningar att leda till att äldre finsktalande och samisktalande får bäst möjliga vård och omsorg på sitt eget språk. Inom ramen för en sådan översyn kan också erfarenheterna från det nyss avslutade projektet LEMPI tas till vara. När det gäller arbetet med att organisera äldreomsorgen för samisktalande utanför förvaltningsområdet för samiskt språk är situationen delvis en annan än för äldre finsktalande. Antalet äldre som använder samiska är betydligt mindre än antalet finsktalande. När det gäller äldre samisktalande bör det därför inom ramen för den översyn som vi föreslår, undersökas om de kommuner där samisktalande äldre är bosatta kan samarbeta

Vilka ytterligare åtgärder ...

223

för att anordna äldreomsorg med samisktalande personal. Det kan också vara lämpligt att samarbeta med de kommuner vi har föreslagit skall ingå i förvaltningsområdet för samiskt språk och där vi har föreslagit att äldreomsorg med samisktalande personal skall finnas.

7.3.2 Samiska och finska i förskoleverksamhet

Så som vi angett ovan är det också angeläget att förskoleverksamhet (inklusive s.k. sexårsverksamhet) på samiska och finska erbjuds föräldrar till barn med samisktalande respektive finsktalande barn. När det gäller förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal är vi dock inte beredda att föreslå lagstiftning av motsvarande innebörd som den vi föreslagit när det gäller äldreomsorgen. En orsak till detta är att redan gällande regler om bidrag för enskild förskoleverksamhet ger möjlighet för de föräldrar som så önskar att för sina barn anordna förskoleverksamhet där verksamheten bedrivs på samiska eller finska. Sådana förskolor finns också redan idag. Mot bakgrund av att det enligt konventionen är angeläget att stödja landsdels- eller minoritetsspråken redan under förskoletiden är det viktigt att bidragsreglerna för enskilda förskolor med inriktning på samiska respektive finska inte försvårar sådan verksamhet. När det gäller den kommunala förskoleverksamheten anser vi att behovet av att bemöta barnen på samiska respektive finska skall beaktas inom ramen för kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet utifrån varje barns behov (se Socialtjänstlagen 13b § st 3). Så som vi tidigare har utvecklat har de barn som använder samiska respektive finska som modersmål ett stort behov av att bli bemötta på sitt språk för att kunna utveckla en aktiv tvåspråkighet. Mot denna bakgrund anser vi att en översyn bör göras av i vilken utsträckning barnens behov av att bli bemötta på samiska respektive finska uppfylls i den kommunala barnomsorgen. Inom ramen för en sådan översyn bör det övervägas vilka åtgärder som kan vidtas för att förmå de kommuner där det finns många samisktalande respektive finsktalande barn i förskoleåldern att organisera förskoleverksamheten så att någon del av förskoleverksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär det, bedrivs på finska respektive samiska. Det finns olika sätt att organisera sådan verksamhet. Oavsett om man väljer helt tvåspråkiga daghem eller verksamhet där samiska eller finska bara används viss tid på dagen eller i veckan tror vi att det är nödvändigt med ett samarbete både mellan kommunerna och inom kommunerna för att samisk respektive finsk undervisning över huvud taget skall kunna komma till stånd.

Vilka ytterligare åtgärder ...

224

225

8 Kostnader och finansiering

8.1 Kostnader för rikstäckande åtgärder

Våra förslag till rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för de svenska landsdels- eller minoritetsspråken innebär i huvudsak att vi föreslår åtgärder inom en rad sakområden med syfte att dessa språk och den kultur och historia som hänger samman med språken skall få en tillräcklig andel av det statliga stöd som redan idag utgår till exempelvis forskning och utbildning samt olika kultursatsningar. Förslagen innebär därför i många fall inte några kostnadsökningar för staten utan är avsedda att leda till en omfördelning av tillgängliga medel. Våra förslag om stöd för utbildning och forskning i språken vid åtminstone ett universitet eller en högskola för vardera språket och för stöd till åtminstone en folkhögskola för vardera språket där undervisning i språk och kultur kan äga rum är förslag som kan finansieras genom att det statliga stöd som redan idag ges till universitet och högskolor och till folkbildningen omfördelas så att en del av stödet inriktas på direkt stöd för utbildning och forskning i, och på dessa språk och den kultur som hänger samman med språken. Våra förslag i denna del kommer därför inte att leda till ökade kostnader utan till en omfördelning av tillgängliga medel. Detsamma gäller förslagen om hur statligt stöd till massmedia, litteratur och kultursatsningar av olika slag skall utformas. Även här föreslår vi att ändringar i gällande regler om fördelning av statligt stöd till bl.a. utgivning och spridning av tidskrifter och litteratur på landsdels- eller minoritetsspråken och stöd för upprättande/upprätthållande av arkiv så att landsdels- eller minoritetsspråken garanteras visst statligt stöd när sådana medel fördelas. Förslagen leder således till en omfördelning av de medel som idag anslås till stöd för olika slag av kultur, inte till ökade kostnader. Vårt förslag om ändring i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan innebär att innehållet i undervisningen i exempelvis ämnena historia och samhällskunskap skall ändras så att alla elever får undervisning om de svenska landsdels- eller minoritetsspråkens historia i Sverige och om den kultur som språken är en del av samt om deras plats i samhället idag. Sådan undervisning är tänkt att rymmas inom den undervisningstid som gäller idag. Den ändrade inriktning vi föreslår för lärarutbildningen och fortbildning av lärare — som en följd av föreslagna

Kostnader och finansiering

226 ändringar i läroplanerna — är, så som vi utformat dem, inte heller avsedd att leda till ökade kostnader för stat och kommun. När det gäller våra förslag till ändrade villkor för sändningsrätten för radio- och TV-programföretagen i allmänhetens tjänst innebär dessa att vi föreslår att också romani chib skall ges ett särskilt utrymme i programverksamheten. De kostnader detta förslag kan medföra kan täckas genom en omfördelning av de medel programföretagen har att disponera. Vårt förslag om att Sverige skall verka för att samiskan, finskan och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken skall få ett större utrymme inom det nordiska samarbetet kommer inte heller att medföra nya kostnader utan kan genomföras inom ramen för gällande medelstilldelning. När det gäller vårt förslag om att statligt stöd i tillräcklig omfattning skall ges organisationer som arbetar för frågor som hänger samman med skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken har vi föreslagit att utformningen och storleken och formen för sådant stöd skall utredas vidare. Vi har föreslagit att viss lagstiftning skall översättas till samiska, finska och romani chib. Kostnaden för vårt förslag kan beräknas till sammanlagt ca 60 000 kr för översättning.

8.2 Kostnader för regionalt tillämpliga åtgärder

Domstolar

Vårt förslag omfattar rätt för part att i mål eller ärende hos domstol använda samiska inom förvaltningsområdet för samiska språket och rätt att använda finska i förvaltningsområdet för finska språket. De allmänna domstolar som berörs är de som har en domsaga som till någon del omfattar förvaltningsområdena, dvs. tingsrätterna i Haparanda, Gällivare, Boden och Piteå samt specialdomstolar med domsagor som omfattar någon del av förvaltningsområdena. Därutöver omfattas länsrätten i Luleå. Om part använt samiska eller finska i underrätten har parten också rätt att använda detta språk i överrätterna om målet eller ärendet överklagas dit. Av svaren på våra enkäter framgår att finsk tolk idag används i ca 15 % av samtliga mål vid Haparanda tingsrätt, i ca 3—4 % vid Gällivare tingsrätt och i ca 1 % av målen vid länsrätten i Luleå. När det gäller samiska uppges att tolk i stort sett aldrig förekommer. Vid Haparanda tingsrätt har man uppgett att man till följd av det stora antal finsktalande personer som finns i domsagan bedömer att tolk kommer att behöva användas i ytterligare ca 250 mål om våra förslag genomförs. Vid övriga

Kostnader och finansiering

227

domstolar har man inte ansett sig kunna göra någon sådan bedömning. Det är så som vi angett i avsnitt 9.2 mycket svårt att bedöma hur stor andel av den samisktalande och finsktalande befolkningen i området som kommer att välja att använda samiska och finska hos domstol. En svårighet vid en bedömning av detta slag är att det inte finns uppgifter om hur många personer som använder samiska och finska i de geografiska områden som reglerna enligt vårt förslag skall omfatta. En annan svårighet är att uppskatta hur stor andel av dem som använder språken som kommer att utnyttja att rätten använda sitt eget språk i domstol. När det gäller hur många parter som kommer att utnyttja en rätt att använda samiska som part vid domstol anser vi att en utgångspunkt för en sådan beräkning kan vara hur många personer av dem som anmält sig till Sametingsvalets röstlängd år 1997 som bor i förvaltningsområdet för samiskt språk. De som anmält sig till röstlängden kan förväntas vara de som är mest aktiva i olika frågor med samisk anknytning och därför också mest benägna att uttnyttja en rätt att använda samiska vid domstol. Av de totalt 5 990 personer som anmält sig till röstlängden är ca hälften eller 3 000 bosatta i förvaltningsområdet för samiskt språk. Om man antar att ca 2 % av den samiska befolkning som anmälde sig till Sametingsvalets röstlängd uppträder varje år som part i mål eller ärende vid domstol (denna siffra baseras på ett beräknat riksgenomsnitt av hur många svenska medborgare som uppträder som part i ärende eller mål vid domstol under ett år) skulle detta motsvara ca 60 personer. Det är mot de uppgifter om språkkunskaper i samiska hos den samiska befolkningen som vi redovisat tidigare inte troligt att samtliga dessa skulle välja att använda samiska vid domstol. Vid en samlad bedömning tror vi därför att det är rimligt att anta att part kommer att begära att få använda samiska i ca 50 mål eller ärenden per år. Om man beräknar att förhandlingstiden i mål med samisktalande part i genomsnitt uppgår till 2 timmar per mål eller ärende kostnaderna för tolkning och översättning i dessa mål och ärenden beräknas till totalt ca 100 000 kr per år, varav ca 50 000 kr för översättning av inkommande skrivelser på samiska. När det gäller kostnader för våra förslag om rätt att använda finska vid domstol har Haparanda tingsrätt som omfattar tre av de fem kommuner som omfattas av våra förslag bedömt att våra förslag kommer att leda till att tolk/översättare kommer att begäras i ytterligare 250 mål per år, eller i sammanlagt ca hälften av alla mål vid tingsrätten. I de tre kommuner som ingår i Haparanda tingsrätts domsaga kan merparten av de finsktalande bedömas vara bosatta. Läggs till detta de mål och ärenden som kan beräknas förekomma vid Gällivare tingsrätt med en domsaga som omfattar Gällivare och Kiruna kommuner samt vid länsrätten i Luleå och specialdomstolarna kan det enligt vår uppfattning uppskattas att parter kommer att begära att få använda finska i ytterligare ca 300 mål eller

Kostnader och finansiering

228 ärenden per år till en beräknad kostnad om ca 600 000 kr per år, varav hälften för översättning av inkommande skrivelser på finska. Den sammanlagda kostnaden för en rätt att få använda samiska och finska som part vid domstol i förvaltningsområdena för samiska och finska kan således uppskattas till 700 000 kr årligen.

Kommunala förvaltningsmyndigheter

Det är av samma skäl som när det gäller våra förslag till rätt att använda samiska och finska vid domstol svårt att bedöma vilka kostnader våra förslag om rätt att använda språken hos kommunala förvaltningsmyndigheter kommer att leda till. En jämförelse som kan göras är med de kostnader som den norska lagen om rätt att använda samiska medfört. I Norge uppgick kostnaderna för samelovens språkregler i förvaltningsområdet för samiskt språk (sex kommuner med sammanlagt ca 17 000 invånare) år 1995 till 16,5 miljoner norska kronor. I detta belopp är inte kostnaderna för att använda samiska inom rättsväsendet inräknade. Däremot ingår såväl statliga som lokala myndigheters kostnader för att bemöta enskilda på samiska i tal och skrift. I det norska förvaltningsområdet för samiska är samer i majoritet av den totala befolkningsmängden i kommunerna. Det kan vid en bedömning av hur många samer som finns i de sex kommunerna antas att antalet samisktalande är betydligt fler än inom det område vi föreslår som förvaltningsområde för samiskt språk. De norska reglerna om rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter går också betydligt längre än vad vårt förslag gör när det gäller rätten till skriftlig kommunikation med myndigheter, något som är mer kostnadskrävande än muntlig kommunikation. När det gäller rätten att använda samiska vid kommunala förvaltningsmyndigheter lämnade också Samerättsutredningen (SOU 1990:91) ett förslag om rätt att kommunicera skriftligen och muntligen med kommunala förvaltningsmyndigheter på samiska samt rätt att få kommunala förvaltningsbeslut avfattade på samiska. Där beräknades kostnaderna för Kiruna och Gällivare kommun (med en beräknad samisk befolkning om ca 2 500 samer i Kiruna kommun) till 450 000 kr vardera. Denna summa omfattade kostnaderna för en heltidsanställd tolk/översättare per kommun samt informations, och administrationskostnader om 170 000 kr. Kostnaderna för information, och administration beräknade man skulle sjunka efter det första året till 120 000 kr per kommun och år. Beräkningen byggde på ett antagande om att endast 5 % av de samer som bodde i Kiruna kommun, eller 150 personer skulle använda sig av

Kostnader och finansiering

229

rätten att skriva till kommunerna på samiska. Mot bakgrund av hur många samisktalande som kunde tänkas förekomma i kommunala ärenden under ett år beräknade Samerättsutredningen att samiska språket skulle användas i ett 50-tal ärenden per år och kommun. När det gäller rätt att använda finska hos kommunala förvaltningsmyndigheter har Haparanda kommun gjort beräkningar av vilka kostnader en rätt att kommunicera med kommunala förvaltningsmyndigheter i tal och skrift på finska skulle medföra för kommunen. Deras beräkningar bygger på ett diskussionsunderlag från oss innebärande en skyldighet för kommunen att parallellt med svenska också avfatta skriftliga myndighetsbeslut på finska. Det förslag som fanns i diskussionsunderlaget gick därmed längre än det förslag vi nu lägger fram. I Haparanda kommun räknar man med att ca 40% av kommuninnevånarna, eller ca 5 000 personer kommer att välja att kommunicera på finska med myndigheterna om en sådan rätt införs. Inom exempelvis Individ- och familjeomsorgen har man beräknat att enskilda i ca 1 500 ärenden per år skulle välja att använda finska. Mot denna bakgrund har man uppskattat den totala kostnaden för samtliga ärenden där finska kan beräknas bli använt samt kostnader för översättning av blanketter och informationsmaterial från kommunala förvaltningsmyndigheter till 2,2 miljoner årligen. Därutöver har man beräknat en kostnad för det första året om ca 300 000 kr för att starta verksamheten. Beräkningarna grundar sig på att muntliga kontakter på finska kan skötas med hjälp av egen befintlig personal medan skriftliga översättningar från finska till svenska och skriftligt avfattade beslut på finska skulle kräva sex ytterligare handläggare samt fortbildning av egen personal.Man har beräknat att kostnaderna för fortbildning per år kommer att uppgå till 70 000 kr samt för administration till 200 000 kr per år. Både de kostnader som uppkommit för de norska lagbestämmelserna om rätt att använda samiska och de beräkningar som gjorts av Samerättsutredningen och Haparanda kommun bygger på att det finns regler som ställer krav på myndigheterna att skriva svar på samiska respektive finska och att avfatta beslut på dessa språk. Sådana krav på skriftlig kommunikation på språken är det som ställer störst krav på myndigheterna när det gäller tillgång till språkkunnig personal och är därmed det mest resurskrävande. Enligt våra förslag skall myndigheterna emellertid bara ha skyldighet att muntligen kommunicera med enskilda på samiska och finska samt skyldighet att översätta inkommande skrivelser på samiska och finska från enskilda till myndigheten till svenska i den mån det behövs för att kunna följa ärendets gång. En sådan skyldighet är betydligt mindre resurskrävande än skyldighet för myndigheterna att kommunicera skriftligt med enskilda och kommer därmed att leda till lägre kostnader.

Kostnader och finansiering

230 I de fall där myndighetens personal talar och förstår samiska eller finska kan myndigheten till största delen förväntas klara de föreslagna lagarnas krav med hjälp av egen personal. I huvudsak kan då anlitande av utomstående begränsas till översättning av inkommande skrivelser på samiska och finska när detta anses nödvändigt för ärendets behandling. När det gäller finska kan i många fall den egna personalen även klara detta arbete. Kunskaperna i samiska hos kommunanställd personal är i regel sämre så att man i de fall det finns samisktalande personal troligen inte kan klara översättning av inkommande skrivelser på samiska utan måste anlita utomstående översättare för sådant arbete. Vi anser mot denna bakgrund att kostnaderna för våra förslag när det gäller kommunala förvaltningsmyndigheter kommer att vara betydligt lägre än de beräkningar och uppgifter om kostnader som hänför sig till lagstiftning innebärande omfattande skyldighet att avfatta skrivelser och beslut på samiska och finska. I exempelvis Haparanda kommun skulle mot bakgrund av de kunskaper i finska språket som där uppges finnas hos kommunanställd personal kostnaderna för våra förslag begränsa sig till viss fortbildning av redan kommunanställd finskspråkig personal samt vissa ökade kostnader för administration och översättning av viss nformation/blanketter till finska. Därtill kommer kostnader för att i vissa fall anlita utomstående översättare för att översätta inkommande skrivelser från finska till svenska. De sammanlagda kostnaderna för vårt förslag i Haparanda kommun kan mot denna bakgrund beräknas till 300 000 kr per år samt en kostnad om 100 000 kr det första året för att starta verksamheten. Den sista siffran inkluderar översättning av blanketter m.m. till finska, viss fortbildning av egen personal och kostnader för administration och information till allmänheten om reglernas innehåll och tillämpning. För övriga kommuner inom förvaltningsområdet för finska språket kan antalet kommuninnevånare som väljer att använda finska i kontakt med kommunala förvaltningsmyndigheter antas bli betydligt lägre än i Haparanda kommun. Å andra sidan kommer behovet av att anlita tolk eller översättare förmodligen att vara större eftersom språkkunskaperna i finska hos kommunanställda i dessa kommuner är något sämre än i Haparanda. Särskilt gäller detta förmågan att läsa finska och översätta skrifter på finska till svenska. Vi räknar i dessa kommuner med en årlig genomsnittlig kostnad per kommun om ca 150 000 kr per år samt en kostnad om 100 000 kr för det första året för att starta den nya verksamheten. Kostnadsberäkningarna i Samerättsutredningen skiljer sig mycket från Haparanda kommuns beräkningar när det gäller hur stor andel av befolkningen som kan antas utnyttja sin rätt att använda sitt eget språk i ärenden hos kommunala myndigheter. Detta kan bl.a. förklaras av att

Kostnader och finansiering

231

samisktalande i regel behärskar svenska bättre än många finsktalande i Haparanda kommun och kunskaperna i svenska kan antas påverka benägenheten att välja att använda sitt eget språk. Vi tror dock att benägenheten att utnyttja en rätt att använda samiska i ärenden hos kommunala myndigheter har ökat sedan Samerättsutredningen gjorde sina beräkningar. Sametinget har nu funnits ett antal år och kan genom sitt arbete antas ha ökat benägenheten hos dem som använder samiska att använda sitt eget språk. Vi har också genom enkätsvar och de besök vi gjort i kommuner inom det samiska förvaltningsområdet fått uppgifter som tyder på att samisktalande väljer att använda samiska i allt större utsträckning. Även om vi tror att samisktalande kommer att utnyttja sin rätt att använda samiska i större utsträckning än vad Samerättsutredningen bedömde skulle ske, är vårt förslag mindre resurskrävande än vad Samerättsutredningens var. Vi bedömer därför att kommunerna kan klara att uppfylla sin skyldighet att ge muntliga svar på samiska och ta emot skrivelser och muntliga förfrågningar m.m. på samiska med hjälp av egen samisktalande personal samt med anlitande av tolk/översättare motsvarande en tjänst som tolk/översättare för samtliga fyra kommuner i förvaltningsområdet. Detta under förutsättning att tolkning till och från samiska erbjuds under vissa i förväg bestämda tider i varje kommun och kan ske per telefon/video. Kostnaden för tolkning/översättning till och från samiska kan mot denna bakgrund beräknas till 500 000 kr per år för samtliga kommuner samt en kostnad om 100 000 kr årligen per kommun för administration, information och fortbildning av personal. Till detta kommer en kostnad för att introducera de nya reglerna det första året som kan beräknas till 100 000 kr vardera för Arjeplog och Jokkmokks kommuner. För Kiruna och Gällivare kan kostnaderna de första året beräknas till 50 000 kr per kommun eftersom de bör kunna samordna introduceringen av de båda lagarna om rätt att använda samiska respektive rätt att använda finska till viss del. Slår man samman dessa kostnader skulle kostnaden för våra förslag till regler om rätt att använda samiska och finska hos kommunala förvaltningsmyndigheter uppgå till 1,4 miljoner kronor årligen samt till 800 000 kr för första året reglerna införs.

Kommunal förskoleverksamhet och äldreomsorg

Så som våra förslag är utformade när det gäller förskoleverksamhet och äldreomsorg innebär de att kommunerna skall anordna viss verksamhet på samiska och finska inom förskolan och äldreomsorgen. I samtliga

Kostnader och finansiering

232 kommuner uppges att personal som kan samiska och finska redan finns anställd inom både förskoleverksamheten och äldreomsorgen. Formen för sådan verksamhet får kommunerna enligt våra förslag själva bestämma med hänsyn till varje kommuns förutsättningar. Detta innebär att kostnader ej skall behöva uppstå för att anställa språkkunnig personal. Däremot kommer vissa kostnader för fortbildning av personal och initiala kostnader för omorganisation av verksamheten och administration att uppkomma, exempelvis till följd av att tvåspråkig förskoleverksamhet koncentreras till någon eller några förskolor i kommunerna. Motsvarande kan gälla för äldreomsorgen. Kostnaderna för fortbildning av personal i förskoleverksamheten och äldreomsorgen kan beräknas till ca 50 000 kr årligen per kommun i Arjeplogs, Jokkmokks, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt till 100 000 kr för vardera Kiruna och Gällivare kommuner där verksamhet enligt vårt förslag skall erbjudas både på samiska och finska. Därutöver kan en initialkostnad för det första året då reglerna införs beräknas till 150 000 kr vardera för Arjeplogs, Jokkmokks, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt till 300 000 kr vardera för Gällivare och Kiruna kommuner. Den sammanlagda kostnaden för att erbjuda viss förskoleverksamhet och äldreomsorg på samiska respektive finska i samtliga kommuner kan således beräknas till 450 000 kr årligen samt 1 350 000 kr för det första året.

Landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter

När det gäller landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter anser vi att kostnaderna för våra förslag om rätt för enskilda att använda samiska och finska i ärenden som rör myndighetsutövning, i stor utsträckning kommer att hänföra sig till kostnader för att anlita tolk och översättare eftersom kunskaperna i samiska och finska hos personal vid dessa myndigheter i regel är sämre än kunskaperna hos kommunalt anställd förvaltningspersonal. För att kostnaderna skall kunna begränsas måste möjligheterna att begränsa allmänhetens kontakter med myndigheterna på samiska och finska till vissa tider utnyttjas liksom möjligheterna till tolkning via telefon och video. Om så sker anser vi att samtliga dessa myndigheters behov av tolkning och översättning kan klaras av med hjälp av motsvarande en och en halv tolk/översättartjänst för samiska och en och en halv tolk/ översättartjänst för finska. Därutöver tillkommer vissa kostnader för administration. Sammanlagt kan kostnaderna för de statliga och landstingskommunala myndigheterna beräknas till ca 2 miljoner årligen samt ytterligare ca 1/2

Kostnader och finansiering

233

miljon för det första årets introduktion av de nya reglerna och översättning av visst informationsmaterial, blanketter m.m.

Övriga regionala åtgärder

Vi har föreslagit att villkoren för statligt stöd för regionala utbildningssatsningar och kultursatsningar skall utformas så att samisk och tornedalsk kultur och språk får en tillräcklig andel av de statliga medel som redan idag utgår till sådana satsningar. Liksom när det gäller flera av våra förslag till rikstäckande åtgärder anser vi att detta skall ske genom en omfördelning av de medel som redan idag avsätts till sådana satsningar. Våra förslag i denna del leder därför inte till ökade kostnader. Vi har också föreslagit att en grupp under ledning av länstyrelsen i Norrbottens län skall utses för att bl.a. följa upp resultatet av de regionala reglerna om rätt att använda samiska och finska i domstol och hos förvaltningsmyndigheter samt följa hur utvecklingen i övrigt varit när det gäller att stödja och stärka samiskans och finskans ställning i regionen. Denna grupps arbete kommer att medföra kostnader för sammanträden ett par gånger årligen samt kostnader för arbete med framställningen av den rapport som vi föreslagit gruppens arbete skall resultera i. Kostnaderna för gruppens arbete anser vi kan beräknas till ca 100 000 kr.

8.3 Finansiering

De flesta av våra förslag till rikstäckande åtgärder har vi föreslagit skall finansieras genom en omfördelning av tillgängliga medel för utbildning och forskning, folkbildning, kulturstöd och för nordiskt samarbete. Tanken bakom detta är att landsdels- eller minoritetsspråken skall stödjas inom alla samhällssektorer med medel som avsätts för respektive sektor. Initialkostnaderna för våra förslag i övrigt uppgår enligt våra uppskattningar till 3,25 miljoner. Därefter uppskattar vi att de årliga kostnaderna kommer att uppgå till 4,65 miljoner. Kostnaderna hänför sig till översättning av vissa författningar till samiska, finska och romani chib samt till våra förslag till regionalt tillämpliga åtgärder. Utgångspunkten för finansiering av dessa förslag anser vi bör vara att de kostnader som förslagen kommer att medföra skall täckas av de medel som framdeles skall avsättas för den av riksdagen nyligen antagna integrationspolitiken. Genom beslutet om en integrationspolitik har riksdagen bl.a. slagit fast att den generella politiken på alla nivåer skall utformas med utgångspunkt från att Sverige är präglat av etnisk och kulturell mångfald. En rad åtgärder som utgår från och tar hänsyn till denna mångfald finns med som

Kostnader och finansiering

234 underlag till beslutet (jfr prop.1997/1998:16, Sverige, framtiden och mångfalden — från invandrarpolitik till integrationspolitik). Integration, så som vi uppfattar begreppet, bygger på ett ömsesidigt utbyte mellan minoriteterna och mellan minoriteter och majoriteten där strävan efter flerspråkighet är en viktig del för att uppnå integration mellan olika grupper. Rätten att använda samiska, finska och romani chib vid sidan av svenska är ett sätt att integrera våra historiska minoriteter och majoriteten med varandra och innebär ett stort steg i riktning mot ett mångkulturellt samhälle. Vi anser därför att kostnaderna för våra förslag på sikt skall finansieras med medel avsedda för integrationspolitiska åtgärder. Så som den nya integrationspolitiken ser ut idag omfattar den invandrare men inte de historiska minoritetsgrupperna eller landsdels- eller minoritetsspråken. En förutsättning för att kostnaderna för våra förslag skall kunna täckas inom ramen för åtgärder inom integrationspolitiken är därför att denna också kan omfatta de historiska landsdels- eller minoritetsspråken och dem som använder dessa språk och att ytterligare medel som en följd av detta tillförs. I avvaktan på att så skall ske föreslår vi att kostnaderna för våra förslag till regionala regler om rätt att använda samiska respektive finska hos statliga förvaltningsmyndigheter (utom länsstyrelsen) och domstolar skall täckas genom en omfördelning av medel avsatta för respektive myndighet. Kostnaderna för att använda samiska och finska inom rättsväsendet skall följaktligen belasta anslagen till rättsväsendet och kostnaderna för statliga myndigheter respektive myndighets budget. När det gäller de kostnader som kommer att belasta landstingskommunala myndigheter, kommunala myndigheter och länsstyrelsen anser vi dock inte att det är rimligt att dessa myndigheter, ens under en övergångsperiod, skall bära kostnaderna själva. Intresset av att ha en tvåspråkig förvaltning i dessa områden är inte bara lokalt utan också nationellt. Den kostnad som uppstår för att vid sidan av svenskan införa samiska och finska så att den offentliga förvaltningen blir tvåspråkig bör därför bäras nationellt. För detta talar också den omständigheten att kommuner och regionala organ i området i många fall har en hårt ansträngd ekonomi. Vi anser därför att dessa kostnaderna skall täckas av statliga medel. Detsamma gäller för våra förslag om rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg på samiska respektive finska. Vi har beräknat kostnaderna för våra förslag i dessa delar till 1,85 miljoner årligen samt 2,15 miljoner det första året reglerna införs. Med tanke på att kostnaderna är förhållandevis begränsade kan dessa i ett första skede — innan ramarna för integrationspolitiken och de medel som skall avsättas för denna fastställts — finansieras inom ramen för de medel som avsätts för statligt regionalt stöd exempelvis inom ramen för det statliga utjämningsbidraget till

Kostnader och finansiering

235

kommuner och landsting samt anslaget för regionala utvecklingsinsatser det s.k. länsanslaget. Vi föreslår att de kostnader om 100 000 kr årligen som den föreslagna gruppen under ledning av länstyrelsen i Norrbottens län kommer att medföra, skall finansieras på samma sätt. På sikt kan flerspråkigheten i regionen och den ökade självkänsla med följande positiva effekter ekonomiskt och socialt i regionen leda till att kostnaderna delvis uppvägs av dessa effekter och därmed kan det statliga stödet minska. En annan möjlig finansieringskälla är EG:s strukturfonder. Möjligheten att delvis finansiera kostnaderna för regionala åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska och dess kultur via Europeiska Regionala utvecklingsfonden bör undersökas. Slutligen vill vi påpeka att ett av Sametingets uppgifter är att värna om det samiska språket. Viss del av våra förslag bör därför kunna finansieras av de statliga medel som Sametinget tilldelas för sin verksamhet.

237

9 Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?

Kommitténs förslag: Vi anser att Sverige skall ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli som historiska landsdels- eller minoritetsspråk med en historisk geografisk bas i Sverige och för romani chib som ett historiskt territoriellt obundet språk i Sverige.

Enligt våra direktiv skall vi ta ställning till frågan om Sverige skall ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen. Vi anser vid en samlad bedömning att Sverige bör göra detta. Flera av de skäl som finns för en svensk anslutning återfinns i konventionens ingress och i kommentaren till denna. I ingressen betonas att värnandet om de historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Europa bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. I konventionskommentaren framhålls att Europa alltid varit flerspråkigt och att den språklig mångfalden är en av de värdefullaste delarna av det gemensamma europeiska kulturarvet. Ett värnande av landsdels- eller minoritetsspråken, varav somliga riskerar försvinna, är därmed ett sätt att värna om det gemensamma kulturarvet. Ett stöd för bevarandet av språken ses också som ett bidrag till byggandet av ett Europa som i enlighet med de ideal som Europarådets medlemmar har bara kan grundas på pluralistiska principer. En annan aspekt som betonas är rätten för dem som använder landsdelseller minoritetsspråk att få använda sitt eget språk i såväl det privata som det offentliga livet i det land där de är medborgare. Denna rätt betecknas i ingressen till konventionen som en omistlig rättighet som stämmer överens med värnandet om mänskliga rättigheter i FN och Europarådet. I konventionskommentaren påpekas att många av dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk har kommit i minoritetsställning till följd av gränsdragningen mellan de nuvarande nationerna i Europa. Det egna språket är för många av dessa minoriteter en mycket viktig del av deras identitet. Ett erkännande av landsdels- eller minoritetsspråken i enlighet med konventionen kan därför medverka till att minoriteterna och personer som tillhör dessa grupper kan känna sig accepterade och respekterade som medborgare i de länder där de finns som minoriteter. Både i ingressen till konventionen och i konventionskommentaren

Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?

238 betonas vikten av att ett stärkande av minoritetsspråken inte får ske på bekostnad av kunskaper i det officiella språket. I kommentaren anges att konventionens syfte på intet vis är att uppmuntra segregering av de grupper som använder landsdels- eller minoritetspråk från majoriteten utan tvärtom att uppmuntra utbyte mellan olika språkliga grupper inom respektive land för att på så vis stödja bättre relationer, ökat samarbete och ökad förståelse mellan grupperna. I enlighet med detta sägs det i ingressen att man genom konventionen värnar om en mångkulturell miljö och flerspråkighet. Ett skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråken i olika länder och regioner i Europa anges vara ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet. Tillämpad på svenska förhållanden har vi funnit att samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib är landsdels- eller minoritetspråk i Sverige i konventionens mening. Samtliga dessa språk och de kulturer de är en del av har en snart femhundraårig historia i Sverige (samiskan och finskan har troligen funnits i landet betydligt längre). Både de grupper som använder finska inklusive meän kieli i Tornedalen och de som använder samiska har kommit i minoritetsställning till följd av gränsdragningar mellan de nordiska länderna. Samtliga tre grupper har uttryckt att språkets bevarande är mycket viktigt för deras identitet och för deras kulturers bevarande. Flera varieteter av språken är hotade om de inte får ett aktivt stöd. Dör språken riskerar också kulturerna att på sikt dö ut. Mot denna bakgrund anser vi att det är mycket viktigt att Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen för de svenska landsdels- eller minoritetsspråken, samiska och finska inklusive meän kieli och för romani chib som ett territoriellt obundet språk samt att nationella åtgärder vidtas till skydd och stöd för språken som en följd av en sådan ratificering. Vi i Sverige bör liksom övriga Europa värna om vårt mångkulturella och flerspråkiga historiska arv. Så som angetts ovan är samiskan och finskan inklusive meän kieli samt romani chib vitala delar i den samiska, tornedalska, sverigefinska och romska kulturen i Sverige. Språken och kulturerna är en värdefull del av det svenska kulturarvet och bör som sådana bevaras för framtiden. Ett annat viktigt skäl för att ratificera konventionen är att de som använder språken, samer, tornedalingar, sverigefinnar och romer har uttryckt en stark önskan att få ett officiellt erkännande för sina språk som historiska minoritetsspråk i Sverige. Även om Sverige under hela landets historia varit flerspråkigt och flerkulturellt är detta relativt okänt för majoritetsbefolkningen. Många har en bild av Sverige som ett land med

Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?

239

en historiskt homogen kultur och ett gemensamt historiskt språk, svenska. Detta anses ha ändrats först i mitten på 1900-talet då invandringen till Sverige ökade. Synen på Sverige som ett land med en gemensam kultur och ett gemensamt språk har bidragit till att de som använder samiska, finska inklusive meän kieli och de som använder romani chib inte sett sina språk och kulturer accepterade i majoritetens ögon vilket lett till att språken använts i allt mindre omfattning. Trots detta har språken och kulturerna överlevt genom århundradena och på senare år har både samer, tornedalingar, sverigefinnar och romer i ökad omfattning värnat om att stärka sina egna språk och kulturer. Det är därför av stor vikt för dem som använder språken att Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen och på detta sätt officiellt erkänner och stöder och stärker språken. Ytterligare ett skäl för att ratificera minoritetsspråkskonventionen är att de nationella åtgärder som en ratificering för med sig skulle kunna utformas och genomföras inom ramen för den integrationspolitik som nu håller på att utformas. Riksdagen har nyligen beslutat om ny integrationspolitik (jfr prop. 1997/98:16) innebärande att den generella politiken på alla nivåer skall utformas med utgångspunkt i att Sverige numera är ett mångkulturellt land. Som en följd av detta betonas vikten av att skolundervisningen också inkluderar andra kulturer än den svenska, att modersmålsundervisningen stöds och att olika kultursatsningar innefattar också invandrarkulturer. De historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige och de kulturer som de är en del av omfattas dock inte uttryckligen av integrationspolitiken. Det finns enligt vår uppfattning all anledning att vidta åtgärder för att erkänna, stödja och stärka de historiska minoritetsspråken och minoritetskulturerna när den generella politiken i det mångkulturella Sverige skall utformas. Den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen och språken har funnits i Sverige i minoritetsställning under mycket lång tid tillbaka. Om Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen och vidtar de åtgärder vi föreslagit som en följd av en ratificering skulle sådana åtgärder kunna utformas och genomföras inom ramen för den planerade integrationspolitiken. Särskilt lämpligt synes detta vara eftersom flera av de åtgärder som minoritetsspråkskonventionen föreskriver för att stödja och stärka de historiska landsdel- eller minoritetsspråken också finns med i beskrivningen av den nya integrationspolitiken. Minoritetsspråkskonventionens inriktning på flerspråkighet och ett mångkulturellt samhälle kan också enligt vår uppfattning på ett positivt sätt bidra till debatten om hur en integrationspolitik bör utformas i framtiden. I konventionen och dess kommentar betonas att det inte är tillräckligt att motverka diskriminering av de grupper som använder landsdels- eller minoritetsspråk. För att dessa grupper skall finna sig till rätta i majoritetssamhället betonas vikten av att stödja och uppmuntra

Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?

240 deras språk och kulturer. Detta skall enligt konventionen inte ske på ett sådant sätt att det leder till ökad segregering. Istället betonas vikten av att uppmuntra och stödja utbytet mellan olika språkliga grupper för att på så vis stödja bättre relationer, ökat samarbete och ökad förståelse mellan olika språkliga grupper i samhället; mellan majoriteten och minoriteterna och minoriteterna emellan. Ett sådant samarbete mellan majoriteten och olika minoritetsgrupper kan enligt konventionen bidra till uppbyggnaden av ett samhälle byggt på demokratiska principer, kulturell mångfald och flerspråkighet som omfattar såväl majoritetsspråket och majoritetskulturen som landsdels- eller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med dessa språk. Det synsätt som Europarådet tagit ställning för i minoritetsspråkskonventionen — byggt på ömsesidig respekt och öppenhet för de olika språk och kulturer som finns i ett land — är enligt vår uppfattning viktigt att beakta när en ny integrationspolitik utformas. Minoritetsspråkskonventionen har också en mycket stark regional inriktning. Om Sverige ratificerar konventionen leder detta till att samiskan och finskan får en särskilt stark ställning regionalt i Norrbotten, i de områden där språken används av hävd och fortfarande är en levande del av vardagen. Det skulle markera dessa språks och kulturers geografiska historiska bas och kunna medverka till att Tornedalen och de kommuner där flest samisktalande kan antas vara bosatta lyfts fram som de historiskt flerkulturella områden de varit i Sverige och fortfarande är. Detta tror vi kan vara av värde såväl för språkens ställning som före dessa regioners kultur- och samhällsliv. Ytterligare en aspekt som bör beaktas är att en ratificering av minoritetsspråkskonventionen kan stärka flerspråkigheten hos dem som använder samiska, finska och romani chib. Redan idag förekommer ett samarbete mellan samiska, tornedalska, sverigefinska och romska och judiska organisationer inom EBLUL (European Bureau for Lesser Used Languages). I dess regi har organisationerna bildat en nationell minoritetsspråkskommitté vid namn SWEBLUL. Samarbete mellan de olika språkgrupperna kan också vara av stor vikt både för det nordiska samarbetet (eftersom både samiska, finska och romani chib talas i flera nordiska länder) och för möjligheten till ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete över nationsgränserna. Sådant samarbete förekommer redan idag men skulle ytterligare stärkas och uppmuntras genom en ratificering av konventionen. Strävan efter nordisk rättslikhet talar också för att Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen. Norge och Finland har redan gjort så och har nationell lagstiftning som i överensstämmelse med deras åtaganden enligt konventionen stöder och främjar de landsdels- eller minoritetsspråk som finns där.

Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?

241

Det skulle också ligga väl i linje med Sveriges övriga internationella åtaganden att ratificera minoritetsspråkskonventionen och på detta sätt stödja och stärka landsdels- eller minoritetsspråken som en del av skyddet för mänskliga rättigheter. Sammantaget anser vi alltså att starka skäl talar för att Sverige skall ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli som landsdels- eller minoritetsspråk med en geografisk historisk bas och för romani chib som ett historiskt icke-territoriellt språk i Sverige.

243

10 Författningskommentarer

10.1 Förslag till lag om rätt att använda samiska

språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för samiska språket.

Med förvaltningsområdet för samiska språket avses Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner.

Med samiska språket avses alla varieteter av samiska som används i förvaltningsområdet, såsom sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för samiska språket avses

förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för samiska språket.

Rätten att använda samiska hos myndigheter gäller såväl hos statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter samt hos domstolar i förvaltningsärenden. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder och statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form. Rätten att använda samiska gäller också hos domstolar i förvaltningsärenden, exempelvis i rent administrativa ärenden som rör vid domstolarna anställd personal. Rätten omfattar de förvaltningsmyndigheter som har tjänsteställe i någon av de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet samt landstinget och länsstyrelsen i Norrbottens län. Dessutom omfattas myndigheter dit ett ärende från en kommunal, landstingskommunal eller statlig förvaltningsmyndighet eller ett förvaltningsärende hos domstol kan överklagas även om den myndighet dit ärendet överklagas ligger utanför förvaltningsområdet.

Författningskommentarer

244

Rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda samiska vid såväl muntliga som

skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder samiska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samiska. Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt samiska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på samiska om att beslutet kan översättas muntligen till samiska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta samisktalande på samiska.

I första stycket stadgas att enskilda har rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter i förvaltningsområdet i ärenden som avser myndighetsutövning. Sådana ärenden rör myndighetens utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Rätten avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. Innehållet i skrifter som ges in till myndigheterna på samiska språket skall översättas till svenska till den del innehållet är av betydelse för ärendets handläggning så att ärendets gång kan följas också på svenska. När en motpart finns i ett ärende har motparten dock rätt att få skrift på samiska i sin helhet översatt till svenska om motparten begär det. Den enskilde har rätt att välja vilken varietet av samiska som han/hon vill använda. Rätten att använda samiska gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten att använda samiska tillkommer enskilda. Rätten omfattar sålunda även föreningar och organisationer som väljer att använda finska. I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att svara på samiska när en enskild använder samiska. Denna innebär att myndigheten skall använda samiska vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde och att på begäran av den enskilde muntligen till samiska översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde. Däremot innefattar bestämmelsen inte någon skyldighet att avfatta skriftliga beslut även på samiska. Myndigheten skall kunna ge muntliga översättningar av skrivelser och beslut riktade till enskilda på den varietet av samiska som den enskilde använt. I tredje stycket regleras användningen av samiska hos myndigheter när det inte rör sig om verksamhet som rör myndighetsutövning. Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten,

Författningskommentarer

245

erbjudande av vård och undervisning. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på samiska men bör ändå i sådan verksamhet eftersträva att muntligen bemöta samisktalande på samiska.

4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för

samisktalandes besök och telefonsamtal.

I paragrafen anges att den enskildes rätt att använda samiska kan begränsas till viss tid och plats. Rätten att använda samiska vid kontakt med myndigheten kan sålunda begränsas till att gälla under vissa tider på myndighetens kontor då tolk kan finnas tillgänglig. När sådana tider bestäms är det viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.

Kostnader

5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning

eller tolkning betalas av myndigheten.

För att de som använder samiska fullt ut skall kunna utnyttja möjligheten att använda sitt eget språk skall så som angetts i den allmänna motiveringen kostnaden för tolk och översättare betalas av allmänna medel.

Undantag

6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss

myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.

Regeringen kan enligt denna bestämmelse besluta att en viss statlig förvaltningsmyndighet inte skall omfattas av bestämmelserna i denna lag. Ett sådant beslut kan vara motiverat av att en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. På samma sätt kan landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige undanta förvaltningsmyndigheter inom sina respektive verksamhetsområden. Möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde bör användas restriktivt så att lagens syfte

Författningskommentarer

246 inte urholkas.

Samiska i förskoleverksamhet och äldreomsorg

7 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall när den

erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska.

Innebörden av paragrafen är att varje kommun inom förvaltningsområdet för samiska språket måste, när den erbjuder förskoleverksamhet, erbjuda någon form av förskoleverksamhet som bedrivs på samiska om vårdnadshavare begär det. Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Om det bara rör sig om enstaka barn kan man tänka sig att dessa barn bemöts på samiska av den personal som kan samiska. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar samiska kan verksamheten på samiska bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem. Den varietet samiska som används av barnen skall användas inom förskoleverksamheten.

8 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall erbjuda den

som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska.

Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på samiska blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar samiska och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på samiskspråkig personal. Det grundläggade kravet på kommunerna enligt denna paragraf är att de organiserar äldreomsorgen så att den personal som finns i äldreomsorgen och som talar samiska så långt möjligt arbetar med de äldre som har samiska som första språk. Den varietet samiska som används av de äldre skall användas inom äldreomsorgen.

Författningskommentarer

247

Personalens kunskaper i samiska

9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet

skall tvåspråkighet i samiska-svenska betraktas som en särskild merit.

Så som vi påpekat i den allmänna motiveringen är det av flera skäl angeläget att öka kunskaperna i samiska hos den egna personalen hos myndigheterna. Ett sätt att göra detta är att utöver de krav som normalt ställs för anställning hos en viss myndighet också betrakta tvåspråkighet i svenska-samiska som en merit vid sidan av de övriga krav som ställs på sökande till viss anställning. Personalen inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen är i juridisk mening myndighetspersonal som omfattas av denna och följande bestämmelse.

10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det

bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det samiska språket.

När en myndighet bedömer om det finns behov av att ge anställda fortbildning i det samiska språket bör efterfrågan på information på samiska från allmänheten ställd i relation till kunskaperna hos samiskspråkig personal vid myndigheten vara avgörande för myndighetens beslut.

Utökad rätt att använda samiska vid domstol

11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda

samiska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Rätten att använda samiska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.

Utöver den rätt enskilda har att i förvaltningsärende hos domstol använda samiska enligt 2 och 3 §§ regleras i denna och följande paragrafer parts rätt att använda samiska vid muntliga eller skriftliga kontakter med domstol som har en domkrets som till någon del omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Såväl allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar som särskilda domstolar, såsom fastighetsdomstol eller vattendomstol, omfattas av bestämmelsen. Domstolar till vilka mål eller ärenden från dessa domstolar kan överklagas omfattas också av rätten för part att använda samiska.

Författningskommentarer

248

12 § Rätten att använda samiska i mål eller ärende hos domstol omfattar

rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på samiska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala samiska.

Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part

på samiska.

Rätten att använda samiska under rättegång eller ett ärendes behandling omfattar att få yttra sig muntligen eller skriftligen på samiska i enlighet med de regler som gäller för rättegången eller ärendes behandling i domstol. Den innebär också en rätt att med hjälp av tolk få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska. Rätten att få tala samiska vid muntlig förhandling omfattar både att själv få tala samiska och att få det som i övrigt sägs vid domstolen muntligen översatt till samiska. Även i övrigt, exempelvis då part riktar sig till domstolen med förfrågningar, bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part på samiska.

13 § Part som vill använda samiska under ett måls eller ärendes

handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet.

En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.

Rätten att använda samiska gäller under hela rättegången och hela ärendets behandling i domstol, dvs från det att målet eller ärendet inleds vid domstolen till och med att ett eventuellt överklagande kommer in till domstolen. För att domstolen skall kunna planera anlitande av tolk och översättare i mål eller ärende där samiska används, skall begäran om att använda samiska framföras så tidigt som möjligt i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången part yttrar sig i målet. Det bör också anges vilken varietet samiska som den enskilde vill använda. Möjligheten att avslå en begäran om att få använda samiska bör användas mycket restriktivt exempelvis då det är uppenbart att begäran framställs i syfte att förhala rättegången. Ett beslut av domstolen i fråga om rätten att använda samiska i mål eller ärende får inte överklagas särskilt.

Författningskommentarer

249

14 § Om part begär att få använda samiska i rättegång skall tolk anlitas

i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6 8 §§ rättegångsbalken och 50 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) .

De regler som enligt rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen gäller för vem som skall anlitas som tolk, tolked och ersättning till sådan tolk skall tillämpas också när tolk anlitas enligt denna lag.

10.2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Definitioner

1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för finska språket.

Med förvaltningsområdet för finska språket avses Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.

Med finska språket avses alla varieteter av finska som används i förvaltningsområdet, såsom meän kieli/tornedalsfinska och standardfinska.

2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för finska språket avses

förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för finska språket.

Rätten att använda finska hos myndigheter gäller såväl hos statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter samt hos domstolar i förvaltningsärenden. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder och statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form. Rätten att använda finska gäller också hos domstolar i förvaltningsärenden, exempelvis i rent administrativa ärenden som rör vid domstolarna anställd personal. Rätten omfattar de förvaltningsmyndigheter som har tjänsteställe i någon av de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet samt landstinget och länsstyrelsen i Norrbottens län. Dessutom omfattas myndigheter dit ett ärende från en kommunal, landstingskommunal eller statlig förvaltningsmyndighet eller ett förvaltningsärende hos domstol kan

Författningskommentarer

250 överklagas även om den myndighet dit ärendet överklagas ligger utanför förvaltningsområdet.

Rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter

3 § Enskilda har rätt att använda finska vid såväl muntliga som skriftliga

kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder finska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska. Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt finska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på finska om att beslutet kan översättas muntligen till finska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta finsktalande på finska.

I första stycket stadgas att enskilda har rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter i förvaltningsområdet i ärenden som avser myndighetsutövning. Sådana ärenden rör myndighetens utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Rätten avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. Innehållet i skrifter som ges in till myndigheterna på finska språket skall översättas till den del innehållet är av betydelse för ärendets handläggning så att ärendets gång kan följas också på svenska. När en motpart finns i ett ärende har motparten dock rätt att få skrift på finska i sin helhet översatt till svenska om motparten begär det. Den enskilde har rätt att välja vilken varietet av finska som han/hon vill använda. Rätten att använda finska gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten att använda finska tillkommer enskilda. Rätten omfattar sålunda även föreningar och organisationer som väljer att använda finska. I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att svara på finska när en enskild använder finska. Denna innebär att myndigheten skall använda finska vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde och att på begäran av den enskilde muntligen till finska översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde. Däremot innefattar bestämmelsen inte någon skyldighet att avfatta skriftliga beslut även på finska. Myndigheten skall kunna ge muntliga översättningar av skrivelser och beslut riktade till enskilda på den varietet av finska som den enskilde använt. Skriftlig upplysning om att beslutet kan översättas muntligen av myndigheten på begäran av den enskilde behöver bara avfattas på