SOU 1997:192
Steg mot en minoritetspolitik - Europarådets konvention om historiska minoritetsspråk
Till statsrådet och chefen för Jordbruksdepartementet
Regeringen beslutade den 18 maj 1995 att tillkalla en kommitté med uppgift att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Till ordförande i kommittén förordnades fr.o.m. den 27 oktober 1995 riksdagsledamoten Carin Lundberg (s).
Från och med samma dag förordnades till ledamöter i kommittén, sedermera kommitténs sektion 1, riksdagsledamoten Ulf Kero (s), riksdagsledamoten Birgitta Wichne (m), professorn Henning Johansson (Svenska Tornedalingars Riksförbund STR-T), hemspråksläraren Anita Kangas (Sverigefinska Riksförbundet) och fil dr. Susanna Angeus Kuoljok (Sametinget). Till sakkunnig i kommittén förordnades från och med samma dag byrådirektören Lars Lindgren (Nordiska Zigenarrådet). Lars Lindgren entledigades med verkan från och med den 1 oktober 1996. Samma dag förordnades adjunkten Bengt Sandström som sakkunnig (Nordiska Zigenarrådet). Från och med den 26 mars 1997 förordnades konsulten Susanne Sznajderman Rytz (Judiska Centralrådet) till sakkunnig i kommitténs sektion 1.
Regeringen beslutade den 17 oktober 1996 om tilläggsdirektiv med den innebörden att kommittén skulle utreda frågan om Sverige bör ratificera Europarådets ramkonvention om nationella minoriteter och om vilka åtgärder som i sådant fall är nödvändiga för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna i konventionen. I tillägssdirektiven angavs att kommittén skulle arbeta på två sektioner, en för det ursprungliga uppdraget och en för det nu aktuella uppdraget.
Till ledamöter i kommitténs sektion 2 förordnades från och med den 26 november 1996, fil. stud. Monica Harvey (kd), kamrer Siv Holma (v), politiskt sakkunnige Anders Ljunggren (c), riksdagsledamoten Lennart Rohdin (fp), skribent Elisabet Rydell-Janson (mp), riksdagsledamoten Paavo Vallius (s). Departementschefen angav att ledamöterna Birgitta Wichne (m) och Ulf Kero (s) även skulle vara ledamöter i sektion 2 samt att båda sektionerna skulle ledas av riksdagsledamoten Carin Lundberg (s) såsom ordförande.
Till experter i kommittén förordnades från och med den 23 november 1995, hovrättsassessorn numera kanslirådet Lars Borg, departementssekreteraren Torbjörn Eklund, departementssekreteraren
Eric de Groat, departementssekreteraren Eva-Lotta Johansson, departementssekreteraren Göran Ternbo, hovrättsassessorn Göran Eriksson och kammarrättsassessorn Helena Jäderblom. Göran Eriksson entledigades från och med den 7 november 1996. Från och med samma dag förordnades hovrättsassessorn Tomas Zander till expert i kommittén. Göran Ternbo entledigades från uppdraget som expert i kommittén från och med den 11 augusti 1997 och ersattes som expert från och med samma dag av departementssekreteraren Ann Blomberg. Torbjörn Eklund entledigades från uppdraget som expert i kommittén från och med den 6 november 1997 och ersattes samma dag kammarrättsassessorn Carin Jahn.
Som sekreterare i kommittén fr.o.m. den 6 november 1995 anställdes hovrättsassessorn Marie B. Hagsgård och fr.o.m. den 3 mars 1997 anställdes hovrättsassessorn Ragnhild Lövrup som biträdande sekreterare.
Kommittén har antagit namnet Minoritetsspråkskommittén. Härmed överlämnar Minoritetsspråkskommitténs sektion 1 sitt betänkande Steg mot en minoritetspolitik (SOU 1997:192).
Till betänkandet har fogats reservation och särskilda yttranden. Minoritetsspråkskommitténs uppdrag är med detta avslutat.
Stockholm i december 1997
Carin Lundberg Birgitta Wichne
Ulf Kero Anita Kangas
Henning Johansson Susanna Angeus Kuoljok
/Marie Blomquist Hagsgård
5
Innehåll
Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9
Summary . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 15
Coahkkáigeassu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 23
Tjoahkkájgäsos . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 29
Tiivistelmä . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35
Yhtheenveto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 43
Sakhedipe . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 51
So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe and'o Svedo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 59
Författningsförslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 67
1
Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande . . . . . . . . . . . . .
1.1 Uppdraget i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 75 1.2 Generella direktiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 76 1.3 Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1 . . . . . . . . . . . . . 77
2
Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81
2.1 Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser får en ratificering av en konvention? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 81 2.2 Bakgrunden till konventionen och dess syfte . . . . . . . . . . . . . 83 2.3 Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen . . . . . 85 2.4 Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och innehåll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86
3
Andra länders ratificering av konventionen . . . . . . . . . . . . . 93
3.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 93
Innehåll
6
3.1.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . 93 3.1.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 3.1.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 96
3.2 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 97 3.2.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . 97 3.2.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 3.2.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 3.3 Ungern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . 102 3.3.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 3.3.3 Kostnader . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 104 3.4 Nederländerna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105 3.4.1 Ratificeringen av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . 105 3.4.2 Nationella åtgärder i överenstämmelse med åtagandena i konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 105
4
Vilka språk i Sverige är landsdels- eller minoritetsspråk? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107
4.1 Språk och dialekter i Sverige som inte kan anses omfattade av konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 4.2 Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . 112 4.2.1 Samiska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 113 4.2.2 Finska och meän kieli (tornedalsfinska) . . . . . . . . . 124 4.2.3 Romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 138 4.2.4 Jiddisch . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 143
5
Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen? . . . . . . . 151
5.1 Förpliktelser enligt konventionens del II . . . . . . . . . . . . . . . 152 5.2 Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk . . . . 154 5.3 Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 154 5.4 Konventionens tillämpning på territoriellt obundna språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 5.5 Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för romani chib . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158
6
Punkter eller stycken i del III i konventionen som Sverige kan anta för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . 161
6.1 Artikel 8, utbildning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162
Innehåll
7
6.1.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 162 6.1.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163
6.2 Artikel 9, rättsväsendet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 6.2.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 171 6.2.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 172 6.3 Artikel 10, förvaltningsmyndigheter och samhälls-
service . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174
6.3.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 174 6.3.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175
6.4 Artikel 11, massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.4.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 178 6.4.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 179 6.5 Artikel 12, kulturell verksamhet och kulturella inrättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.5.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 183 6.6 Artikel 13, ekonomiska och sociala förhållanden . . . . . . . . 189 6.6.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 189 6.6.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7 Artikel 14, utbyte över gränserna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7.1 Konventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 190 6.7.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 191 6.8 Sammanfattning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 193
7
Vilka ytterligare åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 195
7.1 Rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 7.1.1 Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 198 7.1.2 Utbildning och forskning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 202 7.1.3 Massmedia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209 7.1.4 Kultursatsningar och kulturella institutioner . . . . . 211 7.1.5 Inflytande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 215
Innehåll
8
7.1.6 Samarbete över nationsgränserna . . . . . . . . . . . . . . 216 7.1.7 Översättning av lagar till samiska och finska . . . . . 218
7.2 Regionalt tillämpliga åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 219 7.2.1 Regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter . . . . 223 7.2.2 Kommunindelning och språkgränser . . . . . . . . . . . 241 7.3 Förslag till ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd för samiska och finska . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 243 7.3.1 Samiska och finska i äldreomsorgen . . . . . . . . . . . 244 7.3.2 Samiska och finska i förskoleverksamhet . . . . . . . 246
8
Kostnader och finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249
8.1 Kostnader för rikstäckande åtgärder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 249 8.2 Kostnader för regionalt tillämpliga åtgärder . . . . . . . . . . . . 250 8.3 Finansiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 258
9
Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen? . . 261
10
Författningskommentarer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267
10.1 Förslag till lag om rätt att använda samiska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 267 10.2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar. . . . . . . . . . . . . 274 10.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 281
Reservation och särskilda yttranden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 283
Bilagor
1 Kommittedirektiv (1995:84) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 303 2 Minoritetsspråkskonventionen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 309 3 Diskussion av begreppen språk och dialekt- med resonemang om meän kielis status som eget språk . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 351 4 Romani chib i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 389 5 Jiddisch i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 447
9
Sammanfattning
Vi har haft i uppdrag att utreda frågan om och i så fall hur Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen. Minoritetsspråkskonventionen, syftar till att skydda och stödja europeiska landsdels- eller minoritetsspråk som en värdefull del av Europas flerkulturella och flerspråkiga arv. Vilka språk i en stat som är landsdels- eller minoritetsspråk avgörs enligt definitionen i artikel 1 i konventionen. Särskilt starkt skydd ges de språk som har en historisk geografisk bas i staten, medan de språk som saknar geografisk bas, territoriellt obundna språk, ges ett svagare skydd. Minoritetsspråkskonventionen kan därmed beskrivas som en kulturkonvention med regional inriktning. Hittills har fem länder ratificerat konventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Minoritetsspråkskonventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998.
Historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige
Vi har kommit fram till att samiska (dvs. alla varieteter samiska såsom sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska), finska (dvs. alla varieteter finska såsom tornedalsfinska/meän kieli och standardfinska) samt romani chib (alla varieteter romani chib) är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av definitionen i artikel 1 i konventionen. Samiska och finska har en historisk geografisk bas medan romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Samiska har troligen använts i delar av nuvarande Sverige under flera tusen år och finska i ca tusen år. Romani chib har använts i landet alltsedan 1500-talet.
Kommittén har inte kunnat finna belägg för att jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att språket i dag bedöms användas av ett relativt litet antal personer i Sverige talar också mot att tillämpa minoritetsspråkskonventionens omfattande bestämmelser på jiddisch i Sverige. Däremot kan den strävan som finns hos judar att bevara jiddisch och jiddischkultur som en del av den judiska kulturen ges stöd enligt ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter, något som behandlats av sektion II.
Sammanfattning
10
Uppfyller Sverige minoritetsspråkskonventionen för samiska, finska och romani chib i dag?
För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen gäller att de krav som finns i bestämmelserna i del II i konventionen skall vara uppfyllda för samiska, finska och romani chib. För romani chib med vissa begränsningar eftersom det är ett territoriellt obundet språk. Bestämmelserna i del III i konventionen gäller endast för språk med en geografisk bas. Sverige kan välja att förutom del II också ratificera del III för de språk som har en geografisk bas. Om Sverige ratificerar del III måste Sverige välja minst 35 punkter eller stycken bland bestämmelserna i del III som skall tillämpas på vardera språket. Redan i dag finns många bestämmelser som ger landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige skydd och stöd, både genom bestämmelser i lag och förordningar samt genom andra åtgärder. Vid en genomgång av konventionens krav har vi funnit att Sverige uppfyller flera av kraven i del II i konventionen för samiska, finska och romani chib samt att 33 punkter eller stycken i del III i konventionen uppfylls för samiska och 29 punkter eller stycken uppfylls för finska.
De bestämmelser som finns i dag har dock karaktär av punktinsatser. Minoritetsspråkskonventionen förutsätter att det finns en övergripande minoritetsspråkspolitik där åtgärder samordnas och inriktas mot det gemensamma målet att ge landsdels- eller minoritetsspråken skydd och stöd. En sådan politik saknas i dag i Sverige.
Vilka åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen?
Rikstäckande åtgärder
För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen krävs enligt vår bedömning att de åtgärder som i dag vidtas samordnas samt att vissa nya åtgärder vidtas med syfte att lägga grunden för en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige. Den viktigaste enskilda åtgärden i en sådan politik är att erkänna samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib som historiska minoritetsspråk. Det är också av stor vikt att i hela landet och inom olika sakområden lyfta fram språken och den kultur som hänger samman med dem som en värdefull del av det svenska kulturarvet. Viktigt är också att sprida kunskap bland majoriteten om dessa språk och kulturers historia i Sverige.
Sammanfattning
11
För att åstadkomma detta föreslår vi att kunskap om de historiska minoritetsspråken och den kultur och historia som hänger samman med dem skall föras in som ett kunskapskrav i läroplanen för samtliga elever i grundskolan och gymnasieskolan. På detta sätt kan kunskapen om Sverige som ett historiskt sett flerspråkigt och flerkulturellt land spridas på bred front. Vi föreslår också att minst en folkhögskola för vardera språket skall ges långsiktigt statligt stöd för att kunna fungera som språk- och kulturcentrum.
För att den kultur som hänger samman med språken skall få tillräckligt utrymme och stöd och kunna nå ut till majoritetsbefolkningen föreslår vi också att de bestämmelser som styr tilldelning av statligt stöd till olika former av kulturella satsningar ändras så att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur ges en tillräcklig andel av det statliga stödet. Vi föreslår också att Statens Kulturråd i sin egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i kulturlivet.
Det behöver också vidtas ytterligare åtgärder för att stärka språken så att dessa kan fortleva och utvecklas i enlighet med vad minoritetsspråkskonventionen föreskriver. En mycket viktig förutsättning för detta är att barn och ungdom får undervisning i språken. Vi föreslår att Statens skolverk får i uppdrag att regelbundet följa modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning avseende de historiska minoritetsspråken. Vi föreslår också att minst ett universitet eller en högskola för vardera språket skall ges i uppdrag att anordna utbildning och forskning i respektive språk. Därutöver föreslår vi olika åtgärder för att stärka de svenska landsdelseller minoritetsspråkens ställning i massmedia, såväl i radio och TV som i den tryckta pressen. Vidare föreslår vi att åtgärder skall vidtas för att ett tillräckligt stöd skall kunna utgå till litteratur på dessa språk liksom stöd för verksamhet som innefattar insamling, arkivering och vetenskaplig bearbetning av språkligt material.
Minoritetsspråkskonventionen innehåller också bestämmelser som syftar till att ge dem som använder språken inflytande över åtgärder som berör användningen av språken. Enligt vår uppfattning är det viktigt att de som själva använder språken får tillfälle att lämna synpunkter innan sådana åtgärder vidtas och tillfälle att delta i uppföljningen. Vi lämnar därför förslag som syftar till att ge dem som använder våra historiska minoritetsspråk möjlighet till sådant inflytande. I minoritetsspråkskonventionen finns också bestämmelser som syftar till att uppmuntra samarbetet över nationsgränserna för att stärka landsdelseller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med språken, både på nationell nivå och regional nivå. Med tanke på att våra minoritetsspråk också används i våra nordiska grannländer föreslår vi att Sverige
Sammanfattning
12 skall verka för ett ökat nordiskt samarbete med inriktning på att stödja dessa landsdels- eller minoritetsspråk och deras kulturer. Regionalt tillämpliga åtgärder Minoritetsspråkskonventionen är till stora delar regional i sin inriktning. Detta innebär att merparten av bestämmelserna, både i del II och i del III i konventionen, är avsedda att tillämpas i de geografiska områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Ingenting hindrar dock att ett land som ansluter sig till konventionen går längre än vad konventionen kräver och tillämpar dess bestämmelser även utanför sådana områden.
Hittills har de åtgärder som kommit samiska och finska (som är de språk som kan knytas till en historisk geografisk bas i Sverige) till godo, till allra största delen varit rikstäckande. Således gäller reglerna om modersmålsundervisning i hela landet liksom regler om statligt stöd för olika typer av kultursatsningar. När vi övervägt vilka nya regler som behövs för att Sverige skall kunna ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska har vi ansett att dessa i stor utsträckning också bör vara rikstäckande så att de skall komma samisktalande och finsktalande i hela landet till godo. I denna bedömning har vi således gått längre i våra förslag än vad konventionen kräver.
När det gäller vissa förslag till nya regler till skydd och stöd för samiska och finska föreslår vi dock att dessa huvudsakligen skall begränsas till att gälla i de geografiska områden där språken har sina geografiska rötter och fortfarande används i tillräcklig omfattning. Detta område är för samiskans del de fyra nordligaste fjällkommunerna, Kiruna, Gällivare, Jokkmokk och Arjeplog och för finskans del de fem kommunerna i Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare.
I dessa kommuner lämnar vi förslag till ny lagstiftning som innebär att enskilda får rätt att använda sitt eget språk, hos förvaltningsmyndigheter och domstolar oberoende av kunskaper i svenska.
Myndigheter och domstolar åläggs också en skyldighet att svara muntligen på samiska respektive finska om den enskilde har valt att kommunicera på något av dessa språk.
Ett skäl till att vi föreslår att denna lagstiftning skall tillämpas regionalt i enlighet med vad konventionen föreskriver, är att lagstiftning som ger enskilda en absolut rätt att använda ett annat språk än svenska i kontakt med myndigheter och domstolar, är resurskrävande. Det skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbart att införa sådana regler i hela landet. Vi föreslår därför i enlighet med vad konventionen föreskriver att reglerna skall gälla i de områden där samiskan och finskan har en lång
Sammanfattning
13
historisk tradition och fortfarande är en levande del av vardagen. I dessa områden kan behovet av att få använda språken hos myndigheter och domstolar också antas vara störst liksom förutsättningarna för att myndigheterna skall kunna uppfylla kraven att kommunicera på samiska och finska. Regler om rätt att använda sitt språk i offentliga sammanhang i delar av Norrbottens län markerar också att detta område historiskt har varit och fortfarande är, flerspråkigt och flerkulturellt.
För att följa resultatet av den regionala lagstiftningen och för att förstärka språkens ställning i dessa områden föreslår vi att en arbetsgrupp under ledning av Länsstyrelsen i Norrbottens län skall få ansvar för att årligen utvärdera lagstiftningen och andra regionala åtgärder och komma med förslag på ytterligare åtgärder för att stärka språkens och den samiska och tornedalska kulturens ställning i områdena.
Våra förslag till regionalt tillämplig lagstiftning omfattar också en rätt att i viss utsträckning bli bemött på samiska respektive finska inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen. Våra förslag i dessa delar har föregåtts av en enkätundersökning och besök hos de berörda kommunerna i syfte att kartlägga i vad mån kommunerna i dag kan leva upp till en lagfäst skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet och äldreomsorg med samisktalande respektive finsktalande personal.
Ytterligare åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska i hela landet
Vi anser det vara mycket angeläget att samisk- och finsktalande i hela landet får en rätt att bli bemötta på sitt eget språk inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen.
För att barn med samiska eller finska som modersmål skall kunna bli tvåspråkiga är det mycket viktigt att de redan i förskoleverksamheten har möjlighet att bli bemötta på sitt språk. Vi föreslår därför att en översyn görs av i vilken mån dessa barn blir bemötta på sitt eget språk inom den kommunala barnomsorgen. Vi anser också att åtgärder bör vidtas för att förmå de kommuner där det finns tillräckligt många föräldrar som önskar att deras barn skall få förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal, att anordna sådan verksamhet. När det gäller förskoleverksamhet pekar vi också på möjligheten att starta sådan verksamhet som enskild förskoleverksamhet.
Ett viktigt skäl för att införa en rätt att bli bemött på sitt eget språk inom äldreomsorgen är det stora antal äldre, särskilt bland de finsktalande, som under de närmaste åren kan beräknas vara i behov av äldreomsorg och de erfarenheter som visar att äldre kan förlora kunskaperna i det sist inlärda språket. Vi föreslår därför att en översyn skall göras av i vilka kommuner
Sammanfattning
14 det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg. Med en sådan undersökning som grund anser vi att en lagfäst rätt att bli bemött på sitt språk inom äldreomsorgen skall införas i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre med detta behov.
Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen
Vi anser att Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska, för finska inklusive meän kieli samt för romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige.
Ett viktigt skäl för detta är att de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är en värdefull del av Sveriges och Europas kulturhistoriska arv och som sådana har de rätt till, och behov av stöd och skydd för att kunna fortleva. Ett annat viktigt skäl är att de som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken har framfört starka önskemål om ett officiellt erkännande av sina språk som historiska landsdels- eller minoritetsspråk.
I dag betonas i många olika sammanhang värdet av den kulturella mångfald som invandringen till Sverige har lett till. Samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken har funnits i Sverige under många hundra år och bidragit till en historisk, kulturell och språklig mångfald. Det är därför nödvändigt att dessa historiska språk och kulturer erkänns och uppmärksammas som en del av det mångkulturella Sverige. Sverige bör därför ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli samt för romani chib, för att på det sättet ge de historiska minoritetsspråken ett uttalat stöd och skydd så att de kan fortleva som en viktig del av det svenska kulturarvet och samhället av i dag.
15
Summary
Our terms of reference were to investigate whether Sweden should accede to the European Charter for Regional or Minority Languages, and if so which paragraphs it should apply. The purpose of the Charter is to protect and promote European regional or minority languages, given that they are a valuable element of Europe's multicultural and multilingual heritage. Which of the languages used in a state are regional or minority languages is decided in accordance with the definition provided in Article 1 of the Charter. Especially strong protection is provided for languages with a historical geographical base in the state, while weaker protection is provided for languages that cannot be identified with a particular geographical area, i.e. non-territorial languages. The European Charter for Regional or Minority Languages may therefore be described as a cultural charter with a regional focus. The Charter has so far been ratified by five countries, i.e. Norway, Finland, Hungary, the Netherlands and Croatia. It will enter into force on March 1, 1998.
Historical regional or minority languages in Sweden
We have concluded that, of the languages used in Sweden, Sami (i.e. all varieties of Sami such as South Sami, Lule Sami and North Sami), Finnish (i.e. all varieties of Finnish such as Tornedal Finnish/Meän Kieli and standard Finnish) and Romany Chib (all varieties of Romany Chib) are historical regional or minority languages within the meaning of the definition laid down in Article 1 of the Charter.
Sami and Finnish have a historical geographic base within the meaning of the Charter, while Romany Chib is a non-territorial language in Sweden. Sami has probably been used in parts of the present territory of Sweden for several thousand years and Finnish for about one thousand years. Romany Chib has been used in this country ever since the sixteenth century.
The Committee has not found any evidence that Yiddish has been used for sufficiently long and to a sufficient extent in Sweden for it to be regarded as a regional or minority language traditionally used in Sweden. The fact that the language today is probably used by a rather small number of persons in Sweden is also an argument against applying the provisions of the Charter to Yiddish in Sweden. However, the aspiration among Jews
Summary
16 to preserve Yiddish and Yiddish culture as an integral part of Jewish culture is promoted by the Framework Convention for the Protection of National Minorities, a matter which is dealt with by section II.
Does Sweden already satisfy the requirements of the Charter in respect of Sami, Finnish and Romany Chib?
For Sweden to be able to ratify the European Charter for Regional or Minority Languages, the requirements laid down in the provisions of Part II of the Charter must be fulfilled for Sami and Finnish, as well as Romany Chib (with certain restrictions since Romany Chib is a non-territorial language). The provisions of Part III of the Charter only apply to languages with a geographical base. In addition to ratifying Part II, Sweden can elect also to ratify Part III of the Charter in respect of languages that have a geographical base. If Sweden ratifies Part III, it must apply at least 35 paragraphs or subparagraphs from among the provisions of Part III in respect of each language.
Sweden has already enacted many provisions providing protection and support for regional or minority languages, both in acts and ordinances and other measures. After reviewing the requirements of the Charter, we have found that Sweden satisfies several of the requirements of Part II with respect to Sami, Finnish and Romany Chib and 33 paragraphs or subparagraphs of Part III with respect to Sami and 29 with respect to Finnish.
However, the existing Swedish provisions are selective. The requirements of the Charter can only be fulfilled in the context of a general minority language policy under which measures are coordinated and directed at the common objective of providing protection and support for regional or minority languages. There is no such policy in Sweden today.
What measures must be taken by Sweden before it can ratify the European Charter for Regional or Minority Languages?
Measures at national level
For Sweden to be able to ratify the Charter, it will be necessary, in our view, to coordinate the measures currently in force and introduce some new measures for the purpose of establishing a general minority language policy in Sweden. The most important individual measure within the framework of such a policy is to recognize Sami, Finnish and Romany Chib as historical minority languages. It is also important to emphasize, in various
Summary
17
policy areas at the national level, the fact that these languages and the cultures associated with them are a valuable element of Sweden's cultural heritage. There is also a need to disseminate information among the majority population about the history of these languages and cultures in Sweden.
To this end, we propose that the historical minority languages and the culture and history associated with them be made required knowledge in the curricula for all compulsory and upper secondary school pupils. This will ensure that information about Sweden as a historically multicultural and multilingual country is disseminated on a wide front. We also propose that at least one folk high school for each of the languages concerned receive government assistance on a long-term basis so as to be able to function as linguistic and cultural centres.
To ensure that the cultures associated with the languages receive sufficient opportunities and support and be accessible to the majority population, we also propose that the provisions governing the allocation of government assistance for various kinds of cultural programmes be amended so that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture receive a sufficient share of these grants. We also propose that the National Council for Cultural Affairs, an authority which has a general and coordinating role in cultural policy, be instructed to take steps to ensure that Sami, Finnish Tornedal and Rom culture carry sufficient weight in cultural life.
Further measures must also be taken in order to strengthen these languages so that they can survive and develop in accordance with the provisions of the Charter. An essential condition for this is that children and adolescents receive tuition in their respective languages. We therefore propose that the National Agency for Education be instructed to monitor, on a regular basis, first language and bilingual education in the historical minority languages. We also propose that at least one university or college for each language be assigned the task of arranging education and research on the respective languages. Furthermore, we propose various measures designed to strengthen the status of Swedish regional or minority languages in the mass media, both radio and TV and the press. We also propose that sufficient support be provided for literature in these languages as well as support for activities involving the collection, archiving and scientific processing of linguistic material.
The Charter also includes provisions designed to ensure that those who use such languages have a say when it comes to measures that concern their use. In our view, it is important that the language users themselves should have the opportunity to give their views before such measures are taken and to participate in subsequent evaluation. We therefore propose measures that will give users of our historical minority languages influence over the use of the languages.
Summary
18
The Charter also contains provisions encouraging cross-border cooperation in strengthening regional or minority languages and the cultures associated with them both at national and regional level. Taking into account the fact that our minority languages are also used in the other Nordic countries, we propose that Sweden promote increased Nordic cooperation with a view to promoting these regional or minority languages and their cultures.
Regionally applicable measures
The Charter has a regional thrust. This means that most of the provisions, both of Part II and Part III, are to be applied in areas where regional or minority languages have traditionally been used and are still used to a sufficient extent. However, there is nothing to prevent a country that accedes to the Charter going beyond its requirements and also applying its provisions outside such geographical areas.
So far, most of the measures undertaken for Sami and Finnish (which are the languages with an identifiable historical geographical base in Sweden) have been applied at national level. Therefore, the rules concerning first language education and government assistance for various kinds of cultural programmes apply to the country as a whole. In considering what new rules are needed for Sweden to be able to accede to the Charter in respect of Sami and Finnish, we have concluded that most of these should also be applicable at national level so that they will benefit Sami and Finnish speakers throughout the country. In this respect, therefore, our proposals go beyond the requirements of the Charter.
However, we propose that some of our proposals concerning new rules on protection and support for Sami and Finnish should only be applied in the geographical areas where these languages have their geographical roots and are still used to a sufficient extent. As regards Sami, this area comprises the four most northerly municipalities in the mountainous region, i.e. Kiruna, Gällivare, Jokkmokk and Arjeplog, and as regards Finnish, the five municipalities in Tornedalen, i.e. Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna and Gällivare.
For these municipalities we propose new legislation under which individuals will have the right to use their own language vis-à-vis administrative authorities and courts of law irrespective of their knowledge of Swedish.
The authorities and courts would also be obliged to use Sami or Finnish for oral communication where an individual has chosen to communicate in one of these languages.
One reason why we propose that this legislation be
Summary
19
applied regionally under the provisions of the Charter is that legislation which gives individuals an absolute right to use a language other than Swedish in their contacts with authorities and courts would be resourceconsuming. It would not be practically or economically feasible to apply such rules to the whole country. We therefore propose, in accordance with the Charter, that these rules should apply in areas where Sami and Finnish have a long historical tradition and are still a vital feature of everyday life. In these areas, the need to use these languages vis-à-vis authorities and courts is also likely to be greatest, as is the authorities' capacity for satisfying the requirement for communication in Sami or Finnish. The rules giving people the right to use their own language in public administration in parts of Norrbotten county are also a reflection of the fact that historically this area is, and remains, multicultural and multilingual.
For the purpose of evaluating the effects of the regionally applicable legislation and strengthening the status of the languages concerned in these areas, we propose that a committee be set up under the supervision of the Norrbotten County Administrative Board to carry out annual evaluations of the legislation and other regional measures and to submit proposals for further measures to strengthen the status of the languages and of Sami and Tornedal culture in these areas.
Our proposals for regional application also envisage the right for speakers of Sami or Finnish in certain circumstances to use their own language as a mode of communication in preschools and care services for the elderly. Our proposals on these matters are based on the findings of a questionnaire survey and visits to the municipalities concerned for the purpose of establishing the extent to which these municipalities are in a position to comply with a statutory obligation to ensure that preschooling and care services for the elderly have staff who speak Sami or Finnish, as the case may be.
Further national measures to promote and protect Sami and Finnish
We consider it very important that Sami and Finnish speakers throughout the country should have the right to be spoken to in their own languages in preschools and care services for the elderly.
To enable children who are native speakers of Sami or Finnish to become bilingual, it is very important for them to use their own language as a mode of communication as early as possible, starting at preschool level. We therefore propose that a survey be carried out of the extent to which these children are spoken to in their own language in municipal child care services. We also propose that measures be taken to persuade
Summary
20 municipalities where there are sufficient numbers of parents who want their children to attend preschools with Sami- or Finnish-speaking staff to provide such facilities. We also call attention to the possibility of providing such facilities by opening private preschools.
An important reason for establishing the right to communication in one's native language in care services for the elderly is the fact that a large number of elderly people, especially those who speak Finnish, are likely to be in need of such care in the next few years, at the same time as experience shows that elderly people sometimes lose their ability to speak a second language. We therefore propose that a survey be carried out to establish which municipalities have sufficient numbers of elderly users of Sami or Finnish who are in need of care. On the basis of such a survey, we propose that the right to use one's own language in care services for the elderly be introduced in municipalities where there are sufficient numbers of elderly people with this need.
Sweden should ratify the European Charter for Regional or Minority Languages
We consider that Sweden should ratify the Charter in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib on the grounds that they are historical minority languages in Sweden.
An important reason for this is that the historical regional or minority languages are a valuable element of Sweden's cultural heritage and as such they are entitled to and need support and protection in order to survive. Another very important reason is that those who use these languages have expressed a strong desire for official recognition of them as historical regional or minority languages.
There is widespread awareness today of the value of the cultural diversity resulting from immigration to Sweden. Sami, Finnish and Romany Chib and the cultures associated with these languages have existed in Sweden for many hundreds of years and have contributed to historical, cultural and linguistic diversity. It is therefore necessary to recognize these historical languages and cultures and acknowledge their place in a multicultural Sweden. Sweden should therefore ratify the European Charter for Regional or Minority Languages in respect of Sami, Finnish, including Meän Kieli, and Romany Chib, thus explicitly supporting and protecting the historical minority languages so that they can survive as an important element of Sweden's cultural heritage and modern society.
Coahkkáigeassu
Texten finns endast i den tryckta versionen
21
Tjoahkkájgäsos
Mij lip barggon oadtjum guoradit jus Svierik galgaluluj säbrrat Europaráde lihtudibmáj rijkadajva- jali unneplågogielaj birra, mij gåhtjoduvvá unneplågogiellakonvensjåvnnån, ja jus nåv man láhkáj. Unneplågogiellakonvensjåvnå ulmme l suoddjit ja doarjjot Europa rijkadajva- jali unneplågogielajt ållokultuvralasj ja ållogielak árbe árvvooassen. Konvensjåvnå 1. artihkkalin biejaduvvá mij aneduvvá rijkadajva- jali unneplågogiellan. Konvensjåvnnå vaddá sierra nanos doarjjagav gielajda majn la stáhtan histårjalasj, geografalasj vuodo. Gielajn majn fájllu geografalasj vuodo, gåhtjodum rijkadajvagahtes giellan, la binnep dårja. Unneplågogiellakonvensjåvnnå buktá dan diehti gåhtjoduvvat kultuvrrakonvensjåvnnån manna l dajvak ulmme. Konvensjåvnnå fábmuj biejaduvvá gå vihtta rijka li dav nanustahttám. Dálátjij Vuodna, Suobma, Ungár, Hollannda ja Kroatia li lihtudimev nanustahttám. Dan diehti unneplågogiellakonvensjåvnnå l fámon snjuktjamáno 1. biejves 1998.
Svieriga histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela
Mij lip gávnnam Svieriga histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela li sámegiella (d.j. divna sámegielvarietehta nåv gå oarjjelsáme-, julevsáme- ja nuorttasámegiela) ja suomagiella (d.j. divna suomagielvarietehta nåv gå duornossuoma-/meän kieli ja standardsuomagiela) ja vil romani chib (divna romani chibvarietehta). Vuostasj artihkkala definisjåvnnå dajda guosská.
Svierigin li histårjalasj geografalasj sáme- ja suomagielak vuodobájke ja romani chib la rijkadajvagahtes giella. Jáhkket li muhtem dálásj Svieriga dáfojn sámegielav ságastam moadda tuvsán jage ja suomagielav tuvsán jage bájkev. Romani chib la 1500-jahkelågo rájes rijkan ságastuvvam.
Guoradusjuogos ij la buktám duodastit jiddischgiella l Svierigin ságastuvvam nåv guhkev ja nåv ållusis vaj máhttá aneduvvat árb-
Tjoahkkájgäsos
22 bedábálasj rijkadajva- jali unneplågogiellan. Dan diehti gå Svierigin jiddisch ságastuvvá viehka binná almatjijs, guoradusjuogos árvval vájve máhtti sjaddat aj praktijkalattjat anodit unneplågogiellakonvensjåvnå vijdesbirástiddje biejadusájt. Dangas diehti máhttá rábmakonvensjåvnnå duvddet juvdárij oajbbomav anodit jiddischgielav ja jiddischkultuvrav juvdárkultuvra oassen danen gå dan konvensjåvnå ulmme l suoddjit rijkalasj unneplågojt, gehtja nuppe åssudagá guoradallamav.
Dävddá gus Svierik unneplågogiellakonvensjåvnåv sámegiela, suomagiela ja romani chib hárráj?
Jus Svierik galggá buktet unneplågogiellakonvensjåvnåv nanus-tahttet, hähttuji konvensjåvnå II. oase rávkalvisá sáme- ja suomagiela ja romani chib hárráj dievdeduvvat. Dajna gå romani chib la dajvagahtes giella li muhtem njuolgadusá gárttjoduvvam. III. oase njuolgadusá gulluji val gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Duodden II. oassáj Svierik buktá aj válljit III. oasev nanustahttet gielajda majn la geografalasj vuodobájkke. Jus Svierik III. oasev nanustahttá, hähttu dat oase njuolgadusájs válljit juohkka giellaj binnemusát 35 tjuoggá jali biehke.
Juo dálla ållo njuolgadusá vaddi rijkadajva- jali unneplågogielajda suojev ja doarjjagav, goappátjagá lágaj ja sierra njuolgadusáj ja vil ietjá biedjamdagoj baktu. Váttugit gähttjam konvensjåvnå rávkal-visájt, de lip gávnnam sáme-, suoma- ja romani chibgielaj hárráj Svierik juo dävddá ållo rávkalvisájt konvensjåvnå II. oases. III oases Svierik dävddá 34 tjuoggá jali biehke sámegiela hárráj ja 30 tjuoggá jali biehke suomagiela hárráj.
Udnásj njuolgadusá li lijká hábbmidum bådos biedjamdahkon. Unneplågogiellakonvensjåvnå vuodoulmme rávkká gájkbadjásasj unneplågogiellapolitihkav mij aktijt biedjamdagojt ja fievrrit aktisasj oajbbomij unneplågogielajda suojev ja doarjjagav vaddet. Svierigin dakkir politihkka uddni fájllu.
SOU 1997:192 Tjoahkkájgäsos
23
Makkir biedjamdagojt dárbaj Svierik tjadádit jus galggá unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet?
Rijkagåbttje biedjamdago
Jus Svierik galggá unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet, hähttu mijá árvvalime milta udnásj biedjamdagojt aktijdit ja dasi duodden sierra ådå biedjamdagojt tjadádit ulmmen vuododit gájkbadjásasj unneplågogiellapolitihkav. Ájnnasamos sierra biedjamdahko l dåhkkidit sáme-, suoma- (aktan meän kielijn) ja romani chibgielajt rijka histårjalasj unneplågogiellan. Ájnas la aj ålles rijkan ja duon dán lágásj ássjeåsijn dajt gielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt dättodit Svieriga kultuvrraárbe árvvooassen. Duodden ájnas la Svieriga ieneplåhkuj diedojt vijdedahttet unneplågogielaj ja dajda tjanádum kultuvraj histårja birra.
Mij oajvvadip dan diehti máhttudahka histårjalasj unneplågogielaj ja dajda tjanádam kultuvra ja histårja birra galggá biejaduvvat máhttudakrávkalvissan divna oahppijda vuodo- ja gymnasaskåvlåj oahppoplánaj baktu. Dajna vuogijn máhttudahka Svierik la histårjalattjat moattegielak ja moattekultuvralasj rijkka vijddát oabllán. Oajvvadip aj binnemusát akta álmmukallaskåvllå juohkka giela hárráj oadtjot galggá guhkaájggásasj stáhta doarjjagav dåjmatjit giella- ja kultuvrraguovdátjin.
Mij aj oajvvadip njuolgadusá ma stivrriji stáhta doarjjagav duon dán kultuvralasj doajmmaj rievddaduvvi dan guovlluj vaj sáme-, suoma- ja romani chibkultuvra oadtju stáhta doarjjagis biedniknárev ja diedo daj kultuvraj birra ieneplåhkuj ålli. Duodden mij aj oajvvadip Stáhta Kultuvrrarádev, manna l kultuvrrapolitijkalattjat gájkbadjásasj ja aktijdiddje anburgge, barggon oadtjot gáhttit sáme-, suoma ja romani kultuvrajt dan hárráj vaj dajn la kultuvrraviessomin sádjenárre.
Duodde biedjamdago aj hähttuji buvteduvvat giellanannidibmáj vaj giela máhtti bissot ja åvddånit unneplågogiellakonvensjåvnå ulme milta. Dan diehti akta oalle ájnas åvddålbiejadus la máná ja nuora oadtju giellaåhpadusáv. Mij oajvvadip Stáhta skåvllådåjmav barggon oadtjot dajvvalakkoj tjuovvot iednegiellaåhpadusáv ja guovtegielakåhpadusáv histårjalasj unneplågogielaj hárráj. Mij aj oajvvadip binnemusát avtav universitehtav jali allaskåvlåv barggon oadtjot ásadit åhpadusáv ja åtsådimev juohkka unneplågogiellaj. Dasi lassen oajvvadip duon dán lágásj biedjamdagojt nannidittjat Svieriga rijkadajva- jali unneplågogielaj vidjurijt radion, tv:an ja prienntidum sáhkagiehttojn.
Tjoahkkájgäsos SOU 1997:192
24 Mij aj oajvvadip dårjanárev unneplågogielaj girjálasjvuohtaj ja aj doarjjagav tjoaggem- ja arkijvvadoajmmaj ja gielalasj ábnnasij diedalasj bargadibmáj. Unneplågogiellakonvensjåvnån li aj njuolgadusá maj ulmme l vaddet giellaaddnijda vieksesvuodav bájnátjit giellaj guosske biedjamdagojt. Mijá mielas ájnas la giellaaddnijda allasisá vaddet máhttelisvuodav vuojnojdisá vaddet åvddål biedjamdago buvteduvvi ja aj máhttelisvuodav säbrrat daj dåbelijtjuovvomij. Dan diehti mij buktep muhtem oajvvadusájt ulmmen histårjalasj unneplågogiellaaddnijda máhttelisvuodav vaddet dakkir vieksesvuodav. Unneplågogiellakonvensjåvnån aj li njuolgadusá ulmmen alodit aktisasjbargov rijkarájáj rastá nannidittjat rijkadajva- jali unneplågogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt, goappátjagá rijkalattjat ja rijkadajvagit. Dan diehti gå mijá unneplågogiela aj ságastuvvi mijá nuorttarijka ráddnájs, oajvvadip Svierigav barggat tjavgap nuorttarijka aktisasjbargo nali ulmmen doarjjot rijkadajva- jali unneplågogielajt ja dajda tjanádum kultuvrajt. Rijkadajvajda guosske biedjamdago Unneplågogiellakonvensjåvnån la stuorrát bájkálasj ulmme. Dat javl-lá ienemus oasse dan njuolgadusájs, goappátjagá II. ja III. oasen, li ájgoduvvam aneduvvat geografalasj dáfojn gånnå rijkadajva- jali unneplågogiela ságastuvvi árbbedábálattjat ja vilá ságastuvvi nuoges ållusis. Ij mige tsakka konvensjåvnnåj siebrre rijkav guhkebuj mannat gå mav lihtudibme rávkká ja praktijkalattjat aj dakkir dáfoj ålggolin tjuovvot dan njuolgadusájt. Divna dán rádjáj tjielggidum biedjamdago, ma guosski sáme- ja suomagielajda (giela majt Svierigin buktá tjadnat histårjalasj geografalasj vuoduj), li ienemusát rijkagåbttje. Dajna njuolgadusá iednegiellaåhpadusá birra guosski ålles rijkkaj, nåv aj njuolgadusá duon dán tjerdak kultuvralasj stáhtadoarjjaga birra. Gå lip árvustallam makkir ådå njuolgadusá li dárbulattja, jus Svierik la nanustahtátjit unneplågogiellakonvensjåvnåv sáme- ja suomagielaj hárráj, de lip adnám njuolgadusá galggi stuorrát rijkagåbttje årrot vaj ávkken båhti gájkka sáme- ja suomagielagijda. Dat árvustallam manná guhkebuj gå mav konvensjåvnnå rávkká. Mij gullu muhtem oajvvadusájda ådå njuolgadusáj birra sáme- ja suomagielajda suodjen ja dårjan, oajvvadip dajt njuolgadusájt stuor-
Tjoahkkájgäsos
25
rát ráddjit náv: Da galggi fámon årrot dajn geografalasj dáfojn gånnå gielajn li geografalasj ruohttsasa ja gånnå giela vilá sagástuvvi nuoges ållusis. Da dáfo li sámegiela hárráj nuortamus komuvna, Gierun, Váhtjer, Jåhkåmåhkke ja Árjapluovve ja suomagiela hárráj vihtta komuvna Duornosliegen, Haparanda, Badjeduornos, Bájel, Gierun ja Váhtjer.
Mij oajvvadip dájda komuvnajda ådå láhkaásadimev, mij mierkki aktugattjan la riektá ávkkit ietjas gielav tjuottjodusfábmudagájn ja duobbmoståvlåjn juska sujna l dárogielmáhtto.
Jus aktugasj la válljim gielas ságastit fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn, biejaduvvá dajda ásdusájda välggogisvuohta njálmálattjat sámegiellaj jali suomagiellaj vásstedit.
Mij oajvvadip dakkir láhkaásadimev konvensjåvnå njuolgadusáj milta dåssjå bájkálattjat, ja ep ålles rijkkaj, danen gå njuolgadusá, ma aktugattjaj vaddi oalle riektáv fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn ávkkit ietjá gielav gå dárogielav, li luohkkerávkke. Dat la oarren manen mij oajvvadip dakkir njuolgadusájt fábmuj biejaduvvat val dakkir dáfojn gånnå sáme- ja suomagielajn la guhka histårjalasj árbbedáhpe ja gånnå giela li iellemin árggaviessomin. Daj dáfoj fábmudagájn ja duobbmoståvlåjn beras luluj gielladárbbo stuorámus, ja dajn fábmudagájn beras luluj aj buoremus máhttelisvuohta rávkalvisájt dievddet sámegiela jali suomagiela ságastallama hárráj. Njuolgadusá ma vaddi riektáv ávkkit ietjas gielav almulattjat muhtem bájkijn Norrbottena lenan aj vuoset, lena l histårjalattjat ja dálánagi moattegielak ja moattekultuvralasj bájkke.
Bájkálasj láhkaásadimbåhtusij tjuovvomij oajvvadip barggojuohkusav gånnå njunnjusin la Norrbottena lenastivra. Barggojuogos oadtju åvdåsvásstádussan jahkásattjat árvustallat láhkaásadimev ja aj ietjá bájkálasj biedjamdagojt ja dasi duodden buktet oajvvadusájt lasse biedjamdagojda daj bájkij gielajda ja kultuvrajda nannididdjen.
Mijá oajvvadusá bájkálasj láhkaásadime birra aj gåbttji muhtem oassáj riektáv oadtjot sáme- jali suomagielajt ságastit åvddåskåvllåja vuorrasijhuksodåjmajn. Dan mijá oajvvadime åvddål lip rádjam gatjálvisåtsådallamijt komuvnajda ja aj mannam komuvnajn ulmmen gárttit man märráj komuvna juo uddni dievddi mijá láhkamierredum välggogisvuodajt fállat åvddåskåvllå- ja vuorrasijhuksodåjmajt majn virggealmatja ságasti sáme- jali suomagielajt.
Tjoahkkájgäsos
26
Ienep rijkagåbttje biedjamdago sáme- ja suomagielajda dårjan ja suodjen
Mij adnep oalle ájnnasin sáme- ja suomagielaga ålles rijkan riektáv oadtju duostoduvvat ietjasa gielajda åvddåskåvllådåjman ja vuorrasijhuvson.
Jus máná, gejn la sámegiella jali suomagiella iednegiella, galggi sjaddat guovtegielagin, ájnas la sij juo åvddåskåvlåjn duostoduvvi ietjasa gielajda. Mij dan diehti oajvvadip åtsådallam dagáduvvá man märráj máná duostoduvvi ietjas unneplågogiellaj komuvnaj mánnáhuvson. Mij aj adnep biedjamdago galggi buvteduvvat komuvnajt åttjudittjat ásadittjat dakkir mánnahuvsov, jus nuoges ållo äjgáda sihti åvddåskåvllådåjmav manna li sáme- jali suomagielak virggealmatja. Mij guosská åvddåskåvllådoajmmaj mij aj tsuojgodip máhttelisvuohta juo uddni gávnnu aktugasj dåjmav jåhtuj biedjat.
Árvustallamij milta vuorrasa, ållagasj suomegielak vuorrasa, ma dárbahi huvsov dássta duobbelij lassáni, ja diehtusin ållo vuorrasa máhtti vajálduhttet ma
η emus oahppam gielav, guoradisjuogos la
ájnnasin adnám vuorrasa riektáv oadtju huvson duostoduvvat ietjasa gielajda. Dan diehti mij oajvvadip galggá åtsådaláduvvat makkir komuvnajn li ållo sáme- jali suomagielak vuorrasa gudi dárbahi komuvna huvsov. Dakkir åtsådallam vuodon, adnep la máhttelis dajn komuvnajn, gånnå li nuoges ållo vuorrasa ma ságasti unneplågogielav ja dárbahi komuvna huvsov, biejadit riektáv duostoduvvat ietjasa gielajda.
Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet
Mij adnep Svierik galgaluluj unneplågogiellakonvensjåvnåv nanustahttet ja Svieriga histårjalasj unneplågogiellan sámegielav, suomagielav aktan meän kielijn ja romani chibgielav dåhkkidit.
Dasi ájnas oarren la histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiela li Svieriga ja Europa kultuvrrahistårjalasj árbe árvvooase ja dajn gielajn la riektá ja dárbo doarjjagav oadtjot vaj åvddålij guovlluj bissu. Ietjá ájnas oarre dan hárráj la, gudi ságasti histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogielajt li sihtám dajt almulattjat dåhkkidit histårjalasj rijkadajva- jali unneplågogiellan.
Tjoahkkájgäsos
27
Uddni dättoduvvá ålot kultuvralasj moattevuoda árvvo, masi rijkkajbåhtaliddje li oasálattja. Sámegiella, suomagiella ja romani chib ja dajda tjanádum kultuvra li Svierigin gávnnum moadda tjuohte jage ja da li aj rijka histårjalasj, kultuvralasj ja gielalasj moattevuohtaj oasev buktám. Dan diehti l dárbulasj histårjalasj giela ja dajda tjaná-dum kultuvra dåhkkiduvvi ja tsuojgoduvvi Svieriga moattekultuv-ralasj oassen. Svierik danen galgaluluj unneplågogiellakonvensjåv-nåv nanustahttet sámegiela, suomagiela (aktan meän kielijn) ja ro-mani chib hárráj. Dajna vuogijn unneplågogiela oadtju javladum doarjjagav ja suojev vaj bukti bissot Svieriga kultuvrraárbe ja udnásj sebrudagá ájnas oassen.
28
Tiivistelmä
Tehtävänämme on ollut selvittää kysymys, tuleeko Ruotsin allekirjoittaa Euroopan neuvoston sopimus alueellisista kielistä tai vähemmistökielistä, vähemmistökielisopimus, ja miten siinä tapauksessa. Vähemmistökielisopimuksen tarkoituksena on suojella ja tukea Euroopan alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä yhtenä arvokkaana osana Euroopan monikulttuurista ja monikielistä perintöä. Sopimuksen 1 artiklan määritelmä ratkaisee, mitkä kielet ovat jossakin valtiossa alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä. Erityisen vahva suoja annetaan niille kielille, joilla on historiallinen maantieteellinen alue valtiossa, heikompi suoja taas annetaan kielille, joilla ei ole maantieteellista aluetta, alueellisesti sitoutumattomille kielille. Vähemmmistökielisopimusta voidaan täten luonnehtia alueellisesti suuntautuvaksi kulttuurisopimukseksi. Tähän mennessä sopimuksen on ratifioinut viisi maata, nimittäin Norja, Suomi, Unkari, Alankomaat ja Kroatia. Vähemmistökielisopimus astuu siten voimaan 1. maaliskuuta 1998.
Ruotsin historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet
Olemme päätyneet siihen, että saame (ts. kaikki saamen varieteetit kuten eteläsaame, luulajansaame ja pohjoissaame), suomi (ts. kaikki suomen varieteetit kuten tornionlaakson suomi/meän kieli ja yleissuomi) sekä romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) ovat sopimuksen 1 artiklan määritelmän mukaan alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä Ruotsissa. Saamella ja suomen kielellä on historiallinen maantieteellinen alue, kun taas romani chib on Ruotsissa alueeton kieli. Saamea on luultavasti käytetty useita tuhansia vuosia osissa nykyistä Ruotsia ja suomea noin tuhat vuotta. Romani chibiä on käytetty maassa 1500-luvulta lähtien. Komitea ei ole pystynyt löytämään todisteita, että jiddiŠiä on käytetty Ruotsissa riittävän pitkä aika ja riittävän laajalti, jotta sitä voitaisiin pitää sellaisena alueellisena kielenä tai vähemmistökielenä, jota on käytetty Ruotsissa perinteisesti. Kielen tämänhetkisten käyt-
Tiivistelmä
29
täjien määrä arvioidaan Ruotsissa suhteellisen pieneksi, mikä ei vastaa vähemmistökielisopimuksen laajojen määräysten soveltamista jiddišiin Ruotsissa. Sitä vastoin voidaan tukea juutalaisten pyrkimyksiä säilyttää jiddiš ja jiddišinkielinen kulttuuri osana juutalaista kulttuuria kansallisia vähemmistöjä koskevasta suojasta solmitun puitesopimuksen mukaan, mitä käsitellään osassa II.
Täyttääkö Ruotsi tänään vähemmistökielisopimuksen vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta?
Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen sen täytyy täyttää sopimuksen II osan määräyksissä olevat vaatimukset saamen, suomen ja romani chibin osalta. Romani chibin osalta tietyin rajoituksin, koska se on alueeton kieli. Sopimuksen III osan määräykset koskevat vain kieliä, joilla on maantieteellinen alue. Ruotsi voi valita, että se II osan lisäksi ratifioi III osan kielille, joilla on maantieteellinen alue. Jos Ruotsi ratifioi III osan, sen täytyy valita sopimuksen III osan määräyksistä vähintään 35 kohtaa tai kappaletta, joita sovelletaan kuhunkin kieleen. Jo nyt on voimassa, sekä lakien että asetusten kautta ja muiden toimien kautta, monia määräyksiä, jotka suojaavat ja tukevat Ruotsin alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä. Sopimuksen vaatimusten käsittelyssä olemme todenneet, että Ruotsi täyttää useita II osan vaatimuksista saamen, suomen ja romani chibin osalta sekä että se täyttää III osan vaatimuksista 34 kohtaa tai kappaletta saamen osalta ja 30 kohtaa tai kappaletta suomen osalta. Nykyiset määräykset ovat kuitenkin luonteeltaan yksittäisiä panostuksia. Vähemmistökielisopimus edellyttää, että on olemassa kokonaisvaltainen vähemmistökielipolitiikka, jossa toimet koordinoidaan ja suunnataan yhteiseen tavoitteeseen antaa alueellisille kielille tai vähemmistökielille suojaa ja tukea. Sellainen politiikkaa puuttuu Ruotsista tätänykyä.
Tiivistelmä
30
Mitkä toimet ovat välttämättömiä, jotta Ruotsi voisi ratifioida Vähemmistökielisopimuksen?
Valtakunnalliset toimet
Jotta Ruotsi voisi ratifioida vähemmistökielisopimuksen on meidän arviomme mukaan välttämätöntä, että nykyiset toimet koordinoidaan sekä toteutetaan eräitä uusia toimia kokonaisvaltaisen vähemmistökielipolitiikan perustaksi Ruotsiin. Tärkein yksittäinen toimenpide sellaisessa politiikassa on saamen ja suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä romani chibin tunnustaminen historiallisiksi vähemmistökieliksi. On myös erittäin tärkeätä kohottaa koko maassa ja eri asia-aloilla esille kielet ja niihin liittyvä kulttuuri Ruotsin kulttuuriperinnön arvokkaana osana. On myös tärkeätä levittää enemmistön keskuuteen tietoa näistä kielistä ja niihin liittyvien kulttuurien historiasta Ruotsissa. Tämän aikaansaamiseksi ehdotamme, että tieto historiallisista vähemmistökielistä ja niihin liittyvästä kulttuurista ja historiasta otetaan tietovaatimukseksi kaikkien peruskoulun ja lukiokoulun oppilaiden opetussuunnitelmaan. Näin voidaan laajalti levittää tietoa Ruotsista monikulttuurisena maana historiallisesti katsottuna. Ehdotamme myös, että vähintään yhdelle kansankorkeakoululle kutakin kieltä varten annetaan pitkällä aikavälillä valtion tukea, jotta tämä voisi toimia kieli- ja kulttuurikeskuksena. Jotta kieliin liittyvä kulttuuri saisi riittävästi tilaa ja tukea ja jotta se voisi ulottua enemmistöväestöön ehdotamme myös, että erilaisia kulttuuripanoksiin myönnettäviä valtion tukimuotoja koskevia määräyksiä muutetaan niin, että saamelaiselle, suomalaiselle, torniolaaksolaiselle ja romanilaiselle kulttuurille annetaan riittävä osuus valtiollisesta tuesta. Ehdotamme myös, että Valtion kulttuurineuvosto, joka on kulttuuripolitiikan kokonaisvaltaisesta ja koordinoivasta tehtävästä huolehtiva viranomainen, saa tehtäväkseen huolehtia, että saamelaissuomalais-, tornionlaaksolais- ja romanikulttuuri saa riittävän tilan kulttuurielämässä. On myös tarpeen toteuttaa lisätoimia kielten vahvistamiseksi, niin että ne voivat elää ja kehittyä vähemmistökielisopimuksen määräysten mukaan. Erittäin tärkeä edellytys tässä on se, että lapset ja nuoret saavat opetusta kyseessä olevissa kielissä. Ehdotamme, että Valtion kouluvirasto saa tehtäväkseen säännöllisesti valvoa historiallisia vähemmistökieliä koskevaa äidinkielenopetusta ja kaksikielistä ope-
Tiivistelmä
31
tusta. Ehdotamme myös, että kunkin kielen osalta vähintään yhdelle yliopistolle tai korkeakoululle annetaan tehtäväksi järjestää koulutusta ja tutkimusta kyseisessä kielessä. Lisäksi ehdotamme eri toimia Ruotsin alueellisten kielten tai vähemmistökielten aseman vahvistamiseksi joukkoviestimissä, niin radiossa ja televisiossa kuin painetussa lehdistössä. Edellen ehdotamme, että ryhdytään toimiin riittävän tuen antamiseksi näillä kielillä kirjoitetulle kirjallisuudelle samoin kuin toiminnalle, joka merkitsee kielellisen materiaalin kokoamista, arkistointia ja tieteellistä työstämistä. Vähemmistökielisopimus sisältää myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on antaa kielten käyttäjille mahdollisuus vaikuttaa kielten käyttämistä koskeviin toimiin. Meidän näkemyksemme mukaan on tärkeätä, että kielten käyttäjät itse voivat esittää mielipiteensä ennen sellaisten toimenpiteiden toteuttamista ja että he voivat osallistua seurantaan. Esitämme sen vuoksi ehdotuksia, jotka tähtäävät sellaisen vaikutusmahdollisuuden antamiseen historiallisten vähemmistökieltemme käyttäjille. Vähemmistökielisopimuksessa on myös määräyksiä, joiden tarkoituksena on kannustaa valtakunnanrajojen yli ulottuvaan yhteistyöhön alueellisten kielten tai vähemmistökielten ja näihin kieliin liittyvien kulttuurien vahvistamiseksi sekä kansallisella että alueellisella tasolla. Koska vähemmistökieliämme käytetään myös naapurimaissamme, ehdotamme, että Ruotsi toimisi näihin alueellisiin kieliin tai vähemmistökieliin ja niihin liittyviin kulttuureihin kohdistuvan pohjoismaisen yhteistyön lisäämiseksi.
Alueellisesti sovellettavat toimet
Vähemmistökielisopimus on suuntaukseltaan suurelta osin alueellinen. Tämä merkitsee, että useimmat, sekä II osan että III osan, määräykset on tarkoitettu sovellettaviksi niillä alueilla, joilla alueellisia kieliä tai vähemmistökieliä on perinteisesti käytetty ja edelleen käytetään riittävässä määrin. Mikään ei kuitenkaan estä, että sopimuksen allekirjoittanut maa ulottaa toimet laajemmalle kuin sopimus vaatii ja soveltaa määräyksiä myös sellaisten alueiden ulkopuolella. Ne toimet, joita on tehty saamen ja suomen kielen hyväksi (nämä kielet voidaan katsoa historiallisesti alueellisiksi kieliksi Ruotsissa), ovat toistaiseksi olleet suurimmaksi osaksi koko maan kattavia. Niinpä äidinkieltä koskevat määräykset ovat voimassa koko maassa samoin kulttuuripanostuksiin myönnettäviä erilaisia valtion tukimuotoja
Tiivistelmä
32 koskevat määräykset. Kun olemme harkinneet, mitä uusia sääntöjä tarvitaan ennen kuin Ruotsi voi allekirjoittaa vähemmistökielisopimuksen saamen ja suomen osalta, olemme katsoneet, että näidenkin tulisi suurelta osin olla koko maan kattavia, jotta ne voisivat olla hyödyksi saamenkielisille ja suomenkielisille koko maassa. Tässä arviossamme olemme siis menneet ehdotuksissamme pidemmälle kuin sopimus vaatii. Mitä tulee tiettyihin ehdotuksiin uusiksi säännöiksi suojaamaan ja tukemaan saamen ja suomen kieltä ehdotamme kuitenkin, että ne rajoitetaan pääasiallisesti koskemaan niitä maantieteellisiä alueita, joissa kielillä on maantieteelliset juurensa ja joissa niitä edelleen käytetään riittävässä määrin. Saamen osalta tähän alueeseen kuuluu neljä pohjoista tunturikuntaa, Kiiruna, Jällivaara, Jokkmokk ja Arjeplog, ja suomen osalta viisi Tornionlaakson kuntaa, Haaparanta, Övertor-neå, Pajala, Kiiruna ja Jällivaara. Näihin kuntiin ehdotamme uutta lainsäädäntöä, joka merkitsee, että yksityiset ihmiset saavat oikeuden käyttää omaa kieltään hallintoviranomaisissa ja tuomioistuimissa ruotsin kielen taitoonsa katsomatta. Viranomaisille ja tuomioistuimille määrätään velvollisuus vastata suullisesti saameksi ja vastaavasti suomeksi, jos joku on valinnut tämän kielen käyttämisen. Yksi syy ehdotukseemme soveltaa tätä lainsäädäntöä alueellisesti sopimuksen määräysten mukaisesti on se, että lainsäädäntö, joka antaa yksilölle ehdottoman oikeuden käyttää muuta kieltä kuin ruotsia yhteyksissään viranomaisiin ja tuomioistuimiin, vaatii suuria resursseja. Sellaisten sääntöjen toteuttaminen koko maassa olisi käytännöllisesti ja taloudellisesti mahdotonta. Siksi ehdotamme sopimuksen määräysten mukaisesti, että säännöt koskevat niitä alueita, missä saamea ja suomea on perinteisesti käytetty kauan ja missä ne edelleen ovat elävä osa arkipäivää. Voidaan myös olettaa, että tarve käyttää kieliä yhteyksissä viranomaisiin ja tuomioistuimiin on suurin näillä alueilla samoin kuin edellytykset, että viranomaiset voivat täyttää saamen ja suomen käyttämistä koskevat vaatimukset. Säännöt oikeudesta käyttää omaa kieltään julkisissa yhteyksissä osissa Norrbottenin lääniä ilmaisevat myös, että tämä alue on historiallisesti ollut ja on edelleen monikielinen ja monikulttuurinen. Alueellisen lainsäädännön tulosten seuraamiseksi ja kielten aseman vahvistamiseksi näillä alueilla ehdotamme, että Norrbottenin läänin lääninhallituksen johdolla toimiva työryhmä saa vastuun arvioida
Tiivistelmä
33
lainsäädäntö ja muut alueelliset toimet vuosittain ja ehdottaa lisätoimia kielten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kulttuurin aseman vahvistamiseksi. Ehdotuksemme alueellisesti sovellettavasta lainsäädännöstä käsittävät myös oikeuden tietyssä määrin saada palveluja saamen ja suomen kielellä esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa. Ehdotuksiamme on näiltä osin edeltänyt kysely ja käynti kyseessä olevissa kunnissa ja tarkoituksena on ollut kartoittaa, missä määrin kunnat nykyisin pystyvät täyttämään lainmukaisen velvollisuutensa tarjota esikoulutoimintaa ja vanhustenhuoltoa käyttämällä saamenkielistä ja suomenkielistä henkilökuntaa.
Lisätoimia saamen ja suomen kielen tueksi ja suojaksi koko maassa
Pidämme hyvin tärkeänä, että saamen- ja suomenkieliset saavat koko maassa oikeuden omankielisiin palveluihin esikoulutoiminnassa ja vanhustenhuollossa. Jotta saamea tai suomea äidinkielenään puhuvista lapsista tulisi kaksikielisiä on tärkeätä, että he saavat käyttää kieltänsä jo esikoulutoiminnassa. Ehdotamme sen vuoksi, että selvitetään, missä määrin nämä lapset saavat käyttää omaa kieltänsä kunnallisessa päivähoidossa. Meidän mielestämme on myös ryhdyttävä toimiin, jotta saataisiin kunnat järjestämään saamen- ja suomenkielistä esikoulutoimintaa niissä tapauksissa, jolloin kunnassa on riittävä määrä vanhempia, jotka haluavat lapsilleen tällaista toimintaa. Esikoulutoiminnan osalta huomautamme myös mahdollisuudesta käynnistää toiminta yksityisenä esikoulutoimintana. Tärkeä syy saattaa voimaan oikeus saada käyttää omaa kieltään vanhustenhuollossa on se suuri iäkkäiden määrä, etenkin suomenkielisten joukossa, joiden voidaan laskea tarvitsevan vanhustenhuoltoa lähivuosina, ja ne kokemukset, joiden mukaan iäkkäät voivat kadottaa viimeksi oppimansa kielen taidon. Siksi ehdotamme, että selvitetään, missä kunnissa on riittävän monta iäkästä, jotka käyttävät saamea tai suomea ja jotka tarvitsevat vanhustenhuoltoa. Sellaisen tutkimuksen pohjalta katsomme, että lakisääteinen oikeus saada käyttää kieltänsä vanhustenhuollossa on toteutettava niissä kunnissa, joissa on riittävä määrä tätä tarvitsevia vanhuksia.
Tiivistelmä
34
Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus
Katsomme, että Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, sekä roma-ni chibin osalta historiallisina vähemmistökielinä Ruotsissa. Tärkeä syy tähän on se, että historialliset alueelliset kielet tai vähemmistökielet ovat arvokas osa Ruotsin ja Euroopan kulttuurihistoriallista perintöä ja sellaisina niillä on oikeus tukeen ja suojaan ja ne tarvitsevat tukea ja suojaa pystyäkseen elämään. Toinen tärkeä syy on se, että näitä historiallisia alueellisia kieliä tai vähemmistö-kieliä käyttävät ovat esittäneet ponnekkaita toivomuksia kieltensä virallisesta tunnustamisesta historiallisiksi alueellisiksi kieliksi tai vähemmistökieliksi. Nykyisin korostetaan monissa eri yhteyksissä sen kulttuurisen moninaisuuden merkitystä, johon Ruotsiin suuntautunut maahanmuutto on johtanut. Saame, suomi ja romani chib ja näihin kieliin liittyvät kulttuurit ovat olleet osa Ruotsia useita satoja vuosia ja osaltaan edistäneet historiallisen, kulttuurisen ja kielellisen moninaisuuden syntymistä. Siksi on välttämätöntä, että nämä historialliset kielet ja kulttuurit tunnustetaan ja että ne huomioidaan osaksi monikulttuurista Ruotsia. Siksi Ruotsin tulee ratifioida vähemmistökielisopimus saamen kielen, suomen kielen, meän kieli mukaan luettuna, ja romani chibin osalta ja antaa tällä tavalla historiallisille vähemmistökielille selvä tuki ja suoja, niin että ne voivat elää tärkeänä osana Ruotsin kulttuuriperintöä ja nykypäivän yhteiskuntaa.
35
Yhtheenveto
Meilä oon ollu tehtävännä selvittää kysymystä jos, ja jos niin kunka Ruotti pittää liittyä Euruupan neuoston konvensuuhniin maanosa- eli minuriteetikielistä, minuriteettikielikonvensuuni. Minuriteettikielikonvensuunin tarkotus oon ette suojata ja tukea euruuppalaisia maanosa- eli minuriteettikieliä arvokhaana osana Euruupan monikylttyrellisestä ja monikielisestä perinöstä. Mikkä kielet maassa oon maanosa- ja minuriteetikieliä päätethään definisuunin mukhaan konvensuunin artikkelissä 1. Erikoisen voimakas suoja annethaan niile kielile joila oon histuurialinen jeukraaffinen pohja maassa, ko niile kielile millä ei ole jeukraaffista pohjaa maassa, mikkä ei ole aluheelisesti siottu, annethaan heikompi suoja. Minuriteettikielikonvensuunia saattaa näin kuttua kylttyyrikonvensuuniksi jolla oon aluheelinen suunta. Tähhään saakka viis maata oon ratifiseeranu konvensuunin, Norja, Suomi, Unkari, Hollanti ja Kroaattia. Minuriteettikielikonvensuuni astuu näin voihmaan 1. maaliskuuta 1998.
Histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä Ruottissa
Met olema tulheet siihen ette saamenkieli (se oon kaikki saamenkielen eri varieteetit niinko eteläsaami, luulajansaami ja pohjossaami), suomenkieli (se oon kaikki eri suomenkielen varieteetit niinko meänkieli ja stantarttisuomi) ja romani chib (kaikki romani chibin varieteetit) oon histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä Ruottissa jokka kuuluva konvensuunin 1. artikkelin tefinisuuhniin. Saamenkielelä ja suomenkielelä oon histuurialinen jeukraaffinen pohja konvensuunin mukhaan ko taas romani chib ei ole aluheelisesti siottu kieli Ruottissa. Saamenkieltä oon luultavasti praatittu nykysen Ruottin osissa monta tuhatta vuotta ja suomenkieltä suunilheen tuhanen vuotta. Romani chibiä oon praatittu maassa 1500-luvulta saakka.
Yhtheenveto
36
Komitee ei ole saattanu löytää totistheita siittä ette juutalaisitten kieltä, jittistä, olis käytetty kylläksi pitkää aikaa ja kylläksi laajalti Ruottissa niin ette sitä saattas pittää maanosa- eli minuriteetikielenä mitä oon kauon käytetty Ruottissa. Se ette suhtheelisen pieni määrä ihmisiä Ruottissa nyt näyttää käyttävän kieltä ei sekhään oikhen puola sitä ette käyttää minuriteettikielikonvensuunin laajoja määräyksiä jittikshiin Ruottissa. Mutta juutalaisitten pyrkimykset säilyt-tää jittistä ja jittiskylttyyriä osana juutalaiskylttyyriä saava tukea raamikonvensuunin mukhaan valtiolisten minuriteetitten suojaksi, mitä oon käsitelty osasto II:ssa.
Täyttääkös Ruotti nyt minuriteettikielikonvensuunia saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen?
Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin häätyy niitten vaatimuksitten jokka oon konvensuunin osa II:n määräyksissä olla täytettyjä saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin suhtheen. Romani chibile tullee vissiä rajotuksia ko kieli ei ole aluheelisesti siottu. Määräykset konvensuunin osassa III koskeva vain kieliä joila oon jeukraaffinen pohja. Ruotti saattaa valita osan II lisäksi ratifiseerata konvensuunin osan III:ki niile kielile millä oon jeukraaffinen pohja. Jos Ruotti ratifiseeraa osan III häätyy Ruotti valita vähhiinthään 35 kohtaa eli kappaletta osan III vaatimuksista mitä häätyy käyttää kumphaanki kiehleen.
Jo nyt oon monia määräyksiä mikkä antava maanosa- eli minuriteettikielile Ruottissa suojaa ja tukea, niin määräyksillä laissa ja asetuksissa ko muila toimenpitheilä. Ko met olema kattonheet läpi konvensuunin vaatimuksia met olema huomanheet ette Ruotti täyttää osan vaatimuksista konvensuunin osassa II saamenkielen, suomenkielen ja romani chibin kohala ja ette 33 pynkttiä eli kappaletta konvensuunin osassa III tulle täytetyksi saamenkielen ja 29 pynkttiä eli kappaletta suomenkielen kohala.
Niilä määräyksillä mitä nyt oon oon kuitenki pynktti-insatsitten luone. Minuriteettikielikonvensuuni lähtee siittä ette oon kokonaisvaltanen minuriteettipolitiikka missä toimenpitheitä passathaan yhtheen ja suunathaan yhtheisheen maahliin antaa maanosa- eli minuriteettikielile suojaa ja tukea. Semmosta politiikka ei Ruottissa nyt ole.
SOU 1997:192 Yhtheenveto
37
Mitäs toimenpitheitä tarttee tehhää ette Ruotti saattaa ratifiseerata Minuriteettikielikonvensuunin?
Maata peittäviä toimenpitheitä
Jos Ruotti saattaa ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin niin siinä meän näkemisen mukhaan tarvithaan ette net toimenpitheet mitä nyt otethaan oornathaan yhtheen ja ette vissiä uusia toimenpitheitä tehhään tarkotuksella laittaa kokonaisvaltasen minuriteettipolitiikan pohjan Ruottile. Tärkein yksityinen toimenpie semmo-sessa politiikassa oon ette tunnustaa saamenkielen ja suomenkielen mukhaan luettuna meänkieli ja romani chibin histuurialisinna mi-nuriteeettikielinä. Oon kansa erittäin tärkeätä ette koko maassa ja eri asiayhtheyksissä nostaa framile kielet ja sen kylttyyrin mikä kuuluu yhtheen niitten kansa arvokhaana osana Ruottin kylttyyriperinöstä. Tärkeätä oon kansa ette levittää tietoa majuriteetile näistä kielistä ja kylttyyritten histuuriasta Ruottissa.
Tarkotuksena saaja tämän aikhaan met ehotamma ette tietoa histuurialisista minuriteettikielistä ja siittä kylttyyristä ja histuuriasta mikä kuuluu niihin otethaan sisäle tietovaatimuksenna kaikitten peruskoulun ja jymnaasin oppilhaitten lääruplaahniin. Tällä laila saattaa tietoa Ruottista histuurialisesti kattottuna monikielisennä ja monikylttyyrisennä maana levittää leveällä rintamalla. Met ehotamma kansa ette vähhiinthään yhele kansanopistolle kutaki kieltä kohthaan annethaan pitkäaikasta valtiolista tukea niin ette net saattava toimia kieli- ja kylttyyrikeskuksinna.
Tarkotuksella ette se kylttyyri mikä kuuluu yhtheen kielitten kans sais kylläksi tillaa ja tukea ja tulis ulos majuriteettiväestön keskuutheen met ehotamma kans ette net määräykset mikkä ohjaava valtion tukea eri muothoin kylttyrellisiä satsninkia muutethaan niin ette saamelaisele, suomalaisele, tornionlaaksolaisele ja romanitten kylttyyrille annethaan riittävä osa valtiolisesta tuesta. Met ehotamma kansa ette Valtion Kylttyyrineuostolle semmosenna viranomhaisenna jolla oon kokonaisvaltanen ja yhtheen oornaava rolli kylttyyripolitiikassa annethaan tehtäväksi kattoa ette saamelainen, suomalainen, tornionlaaksolainen ja romanilainen kylttyyri saava riittävää tillaa ruottalaisessa kylttyyripolitiikassa.
Tarvithaan vielä tehhä lisätoimenpitheitä vahvistamhaan kieliä niin ette net saattava ellää ja kehittyä sen mukhaan ko minuriteettikielikonvensuuni määrää. Kauhean tärkeä eelytys tälle oon ette lapset ja nuoret saava opetusta kielissä. Met ehotamma sen takia
Yhtheenveto
38 ette Valtion Koululaitos saapi tehtäväksi ette säänölisesti seurata äitinkielenopetusta ja kakskielistä opetusta histuurialisitten minuriteettikielitten kohala. Met ehotamma kans ette vähhiinthään yhele ynivärsiteetile eli yhele korkeakoulule kutaki kieltä kohthaan annethaan tehtäväksi järjestää opetusta ja tutkimusta kussaki kielessä. Sen lisäksi met ehotamma eri toimenpitheitä vahvistamhaan ruottalaisitten maanosa- ja minuriteettikielitten asemaa massmeetiassa, niin raatiossa ja TV:ssä ko präntätyissä lehissä. Lisäksi met ehotamma ette toimenpitheitä otethaan ette riittävää tukea annethaan kirjalisuuele näilä kielilä ja tukea toiminalle mikä sisältää kokoaamista, arkiveeraamista ja kielitten kielelisen materiaalin tietheelistä käsittelemistä.
Minuriteettikielikonvensuuni sisältää kans määräyksiä mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä kieliä maholisuuksia vaikuttaa niihin toimenpitheishiin jokka koskeva kielitten käyttöä. Meän käsityksen mukhaan oon tärkeätä ette net jokka itte käyttävä näitä kieliä saava tilasuuen antaa omia mielipitheitä ennenko semmosia toimenpitheitä tehhään ja tilasuuen ottaa ossaa seuraamisheen. Met annama siksi ehotuksia mikkä tähtäävä siihen ette antaa niile jokka käyttävä meän minuriteettikieliä maholisuuen semmo-selle vaikutusvallale.
Minuriteettikielikonvensuunissa oon vielä määräyksiä jokka tähtäävä rohkasheen valtakunnanrajoja ylittävvää yhtheistyötä ja vahvistamhaan maanosa- ja minuriteettikieliä ja niitä kylttyyriä jokka kuuluva näihiin kiehliin, niin kansalisella ko aluheelisella tasola. Ko aattelee ette meän minuriteettikieliä käytethään meän pohjosissa krannimaissa met ehotamma ette Ruotti toimis lissäintyvän pohjosmaisen yhtheistyön puolesta tarkotuksena tukea näitä maanosa- eli minuriteettikieliä ja niitten kylttyyriä.
Aluheelisesti käytettäviä toimenpitheitä
Minuriteettikielikonvensuuni oon suureksi osaksi aluheelinen ko aattelee sen tarkotusta. Tämä merkittee ette suurin osa määräyksistä, niin konvensuunin osassa II ko III, oon tarkotettu käytettäväksi jeukraaffisissa aluheissa missä maanosa- eli minuriteettikielet oon käytössä vanhaasthaan ja vieläki oon käytössä riittävässä laajuuessa. Mikhään ei kuitenkhaan estä ette maa joka liittyy kon-
SOU 1997:192 Yhtheenveto
39
vensuuhniin mennee pitemälle ko konvensuuni vaatii ja käyttää sen määräyksiä semmositten aluheitten ulkopuolelaki.
Tähhään saakka oon net toimenpitheet mikkä oon tulheet saamenkielen ja suomenkielen (mikkä oon net kielet mitä saattaa kytkeä histuurialisheen jeukraaffisheen pohjaan Ruottissa) hyväksi, suuriimaksi osaksi käsittänheet koko maata. Näin äitinkielen opetuksen säänöt oon voimassa koko maassa ja säänöt valtiolisesta tuesta eri kylttyyrisatsninkille kansa. Ko met olema hunteeranheet mitä uusia sääntöjä tarvithaan ette Ruotti saattas liittyä saamen- ja suomenkielen minuriteettikielikonvensuuhniin niin met olema aatelheet ette net suurin piirthein pitäsit koskea koko maata niin ette net tuleva saamen- ja suomenkielen puhujitten hyöyksi koko maassa. Tässä värteeraamisessa met olema tällä laila menheet pitemälle meän esityksissä ko mitä konvensuuni vaatii.
Ko oon kysymys vissistä ehotuksista uushiin säänthöin saamenja suomenkielen suojaksi met kuitenki ehotamma ette näitä päänänsä pittää rajottaa niihin jeukraaffishiin aluheishiin missä kielitten jeukraaffiset juuret oon ja missä niitä vielä käytethään riittävästi. Tämä alue oon saamenkielen puolesta neljä pohjosta tunturikuntaa, Kiruna, Jellivaara, Jokkmokk ja Arjeplog ja suomenkielen osalta viis kuntaa Tornionlaaksossa, Haaparanta, Matarinki, Pajala, Kiruna ja Jellivaara.
Näissä kunnissa met annama ehotuksia uuele lainsäätämiselle mikä merkittee sitä ette yksityiset saava oikeuen käyttää ommaa kieltä, saamen- ja suomenkieltä, viranomhaisten ja oikeuen kansa välittämättä saattavakko net ruottia.
Viranomhaisille ja oikeuelle panhaan kans velvolisuuen vastata suulisesti saamen- eli suomenkielelä jos yksityinen oon valinu yhtheyenpion jommala kummala näistä kielistä. Yks syy siihen ette met ehotamma ette tätä lainsäätämistä pittää käyttää aluheelisesti konvensuunin mukhaan oon se ette lainsäätäminen mikä antaa yksityisele ehottoman oikeuen käyttää muuta kieltä ko ruottia yhtheyessä viranomhaisten ja oikeuen kans vaatii resyrsiä. Sitä ei saattas praktilisesti ja ekonoomisesti viä läpi koko maassa. Met ehotamma konvensuunin vaatimusten mukhaan ette säänöt piethään voimassa niilä aluheila missä saamen- ja suomenkielelä oon pitkä histuurialinen tratisuuni ja missä niitä vieläki käytethään arkipäiväsessä elämässä. Näilä aluheila saattaa tarpheen käyttää näitä kieliä virkavallan ja oikeuen kans oottaa olevan suuriiman niinko maholisuuet viranomhaisilla pittää yhtheyttä saamen- ja suomenkielelä. Säänöt oikeuesta käyttää ommaa
Yhtheenveto
40 kieltä ofentlisissa yhtheyksissä Norrbottenin läänin osissa näyttää kans ette tämä alue histuurialisesti oon ollu ja vieläki oon monikielinen ja monikylttyrellinen.
Tarkotuksena seurata aluheelisen lainsäätämisen tuloksia ja vahvistaa kielitten asemaa näilä aluheila met ehotamma ette työryhmä Norrbottenin Lääninhallituksen johola saapi vastuuen ette joka vuosi värteerata lainsäätämistä ja muita aluheelisia toimenpitheitä ja ehottaa uusia toimenpitheitä kielitten ja saamelaisen ja tornionlaaksolaisen kylttyyrin aseman vahvistamiseksi aluheila. Meän ehotukset aluheelisesti sopihvaan lainsäätämisheen sisältää kansa oikeuen vississä määrässä tulla vasthaanotetuksi saamen- eli suomenkielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa. Ennen meän ehotuksia näissä osissa met tehimä intervjyytutkimuksen ja kävimä näissä kunnissa tarkotuksena ottaa selvile missä määrässä kunnat nyt saattava vastata laissa vahvistethuun velvolisuutheen tarjota esikoulutoimintaa ja vanhoittenhoitoa saamea- eli suomeapuhuvan persunaalin kansa.
Lisätoimenpitheitä saamen- ja suomenkielen tueksi ja suojaksi koko maassa
Meän mielestä oon tärkeätä ette saamen- ja suomenkielenpuhujat koko maassa saava oikeuen tulla vasthaanotetuksi omala kielelä esikoulutoiminassa ja vanhoittenhoijossa. Jos lapset joila oon saamen- eli suomenkieli äitinkielenä saattava tulla kakskielisiksi niin oon kauhean tärkeätä ette niilä jo esikoulutoiminassa oon maholisuus tulla vasthaanotetuksi omala kielelä. Met ehotamma sen takia ette tarkastus tehhään missä määrässä näitä lapsia kohehlaan niitten omala kielelä kunnalisessa lapsittenhuolossa. Meän mielestä pittää toimenpitheitä tehhä niin ette saapi niitä kuntia missä oon kylläksi monia vanheempia jokka toivova ette niitten lapset saava esikoulutoimintaa saamen- eli suomenkielisen persunaalin kans, järjestä tämmöstä toimintaa. Ko oon kysymys esikoulutoiminasta met näytämä kans maholisuutta laittaa semmosta toimintaa yksityisenä esikoulutoimintana. Tärkeä syy laittaa oikeuen tulla koheluksi omala kielelä vanhoittenhoijossa oon se suuri määrä vanhoja ihmisiä, varsinki suomenkielisitten keskuuessa, mitä lähivuosina saattaa räknätä ette net oon vanhoittenhoijon tarpheessa ja net kokemukset mikkä näyttävä
SOU 1997:192 Yhtheenveto
41
ette vanhoila saattaa viimiseksi opittu kieli unehtua. Met ehotamma siksi ette tarkastethaan missä kunnissa oon riittävän monta vanhaa ihmistä jokka käyttävä saamen- eli suomenkieltä ja joila oon vanhoittenhoijon tarvetta. Semmonen tarkastus pohjana met olema sitä mieltä ette lailinen oikeus tulla koheluksi omala kielelä vahoittenhoijossa laitethaan niihin kunthiin missä oon riittävän paljon vanhoja joila oon tämä tarve.
Ruotti pittää ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin
Met olema sitä mieltä ette Ruotti pittää ratifiseerata minuriteettikielikonvensuunin saamenkielele, suomenkielele mihinkä räknäthään meänkieli ja romani chibile histuurialisinna minuriteettikielinä Ruottissa.
Tärkeä syy tähhään oon ette histuurialiset maanosa- eli minuriteettikielet oon arvokas osa Ruottin ja Euroopan kylttyyrihistuurialisesta perinöstä ja semmosinna niilä oon oikeus ja tarve saaja tukea ja suojaa niin ette net saattava jatkaa elämistä. Toinen tärkeä syy oon ette net jokka käyttävä näitä histuurialisia maanosa- eli minuriteettikieliä oon esittänheet vahvoja toivomuksia saaja viralisen tunnustuksen omista kielistä histuurialisinna maanosa- eli minuriteettikielinä.
Nyt tuohaan monessa yhtheyessä framile mikä arvo sillä kylttyrellisellä monipuolisuuela oon mihinkä maahanmuutto Ruothiin oon johtanu. Saamenkieli, suomenkieli ja romani chib ja net kylttyyrit mikkä kuuluva yhtheen kielitten kansa oon olheet Ruottissa monta sattaa vuotta ja oon vaikuttanheet histuurialisheen, kylttyrellisheen ja kielelisheen moninaisuutheen. Siksi oon tärkeätä ette nämät histuurialiset kielet ja kylttyyrit tunnustethaan ja ette net otethaan huomihoon osana monikylttyyrisestä Ruottista. Ruotti pittää siksi ratifiseerata minuriteettikielisonvensuunin saamenkielele, suomenkielele mihinkä räknäthään meänkieli ja romani chibile ja näin antaa histuurialisille minuriteettikielile selvästi ilmastua tukea ja suojaa niin ette net saattava ellää tärkeännä osana Ruottin kylttyyriperinöstä ja tämän päivän yhtheiskunnasta.
Sakhedipe
43
Sakhedipe
Amenge sine dindi i buti te dikha (rodkera) trebelali i Švedska te phanel pes thaj sar šaj te phanel pes ki Evropakiri godidejbaskiri konvencia bašo regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri konvencia. I Minoriteti(kane) …hibengiri konvenciakri idea i te arakhel thaj te pomo ñinel (jutinel) e regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben sar jek but ku … deli kotar e Evropakiri butkulturikano thaj but…hibengoro barvalipe (mangini). Save …hiba ki jek phuv (drñava) i regionalikane ili minoriteti (kane) odlu …inela pes (agorlel pes) ko jekhipe e definicijaja ko artikli 1 ki konvencia. Specialno zoralo dumodel pes okole …hibenge kas so isi istorikani thaj geografikani baza ki phuv (dr ñava), okola …hiba kas so nae geografikani baza - so tane teritorialikane naphandle …hiba olenge na dela pes specialno zoralo dumodejbe (podrška). Odoleske šaj phenela pes kaj i Minoriteti(kani) konvencia i jek regionalikani kulturikani konvencia. Dji akana pandj phuvja (dr ñave) ratificirindje e konvencia: Norveška, Finska, Madjarska, Nizozemska thaj i Hrvatska. E Minoriteti(kane) …hibengiri konvencia lela te va ñinel kotar o 1 marti 1998.
Istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba ki Švedska
Amen dikhljam kaj i samisko (sa o variante samisko: sydsamisko, luleosamisko thaj nordsamisko), finsko ( sa o variante finsko: tornedalsfinsko/meän kieli thaj standardikani finsko) thaj i romani …hib (sa o romane variante), sa akala …hiba i isorikane regionalikane ili minoritetikane …hiba ki Švedska thaj u…harena pes tari definicia ko artikli 1 ki konvencia.
Ko jekhipe e minoriteti(kane) definicijaja, i samisko thaj i finsko …hib isi len historikani thaj geografikani baza ki Švedska, i romani …hib i teritorialikane naphadli …hib. Ki avdisutni Švedska i samisko …hib vakerela pes but iljada berša, i finska komaj 1 iljada berša, i romani …hib vakerela pes kotar o 1500 berš.
O Komiteti našti arakhla dokaz kaj i jidiš …hib vakerdja pes but vreme thaj našti arakhlja dokaz kaj vakerela pes kotar o but manuša sar jek tradicionalikani …hib ki Švedska kaj te šaj te dikhel pes upri akaja …hib sar regionalno ili minoriteti(kani) …hib. Avdive i jidiš …hib na vakerela pes
Sakhedipe
44 taro but manuša ki Švedska, odoleske i jidiš našti te u …harel pes e minoriteti(kane) …hibengere konvencijaja ki Švedska. O Kamipe so isi ko javudie te arakhel pes i jidiš …hib thaj i jidiš kultura sar jek deli kotar i javudikani kultura, bašo odova dumodela pes ko jekhipe e ramkonvencia jaja bašo arakhibe e nacionalikane minoriteti, odolea kerela buti i sekcia II.
Pherela i Švedska avdive o uslovia bašo minoriteti(kane) …hibengiri konvencia kana i ko pu…ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib?
Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, kana i ko pu …ibe i samisko, finsko thaj i romani …hib, i Švedska trebela te pherel o propisia taro II deli kotar i konvencia. Baši romani …hib sar jek teritorialikane napandli …hib, vañinena disave propisia, na sa. O Propisia ko III deli kotar i konvencia va ñinena e …hibenge so isi len grografikani baza. I Švedska šaj te birinel thaj te ratificirinel sar II deli,adjahar vi o III deli ki konvencia okole …hibenge so isi len geografikani baza. Te ratificirindja i Švedska o III deli, tigani i Švedska mora te birinel minimum 35 to …ke ili kotora kotar o propisia ko III deli thaj so ka koristinen pes ko sa akala …iba.
Avdive ki Švedska isi but propisia so dena e regionalikane ili minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe e zakoneskere propisencar thaj naredbencar thaj javere keribencar. Kana amen analiziridjam i konvencia, amen dikhlam kaj i Švedska pherela but uslovia ko II deli ki konvencia baši samisko, finsko thaj romani …hib, amen dikhlam odovada kaj pherela pes 34 to …ke ili kotora ko III deli ki konvencija kana si ko pu …ibe i samisko thaj 30 to…ke ili kotora baši finsko …hib.
Sa akala propisia so isi avdive olengoro karakteri nae buvlo. E Minoriteti(kani) …hibengiri konvencia rodela te ovel jek buvli minoriteti(kani) …hibengiri politika kori sa so kerela pes ka ovel kordinirimo kaj te šaj te del pes e regionalikane ili minoriteti(kane) …hibenge arakhibe thaj dumodejbe. Avdive asavki politika ki Švedska nae.
Sakhedipe
45
So trebela te kerel pes kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia?
Bu …a so ka keren pes ki sa i phuv
Kaj te šaj i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia, amen mislinaja (gindinaja) kaj sa odola bu …a so kerena pes avdive ki Švedska, trebela te kordirinen pes thaj te keren pes disave neve bu …a kaj te šaj te kerel pes telipe (osnova) baši jek buvli minoriteti(kani) …hibakiri politika. Jek kotar o najvañno bu…a ki jek asavki politika i te priznajnel pes i samiska, finsko - meän kieli thaj i romani …hib sar istorikane minoriteti(kane) …hiba. Jek aver vañno buti i ki sa i Švedska te vazden pes akala …hiba thaj o kulture ko sa o pole sar jek but ku…alo deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe. But i va ñno te buvljarel pes djanipe (informacia) maškar o majoriteti bašo akala …hiba thaj akale kulturengiri istoria.
Kaj te šaj te ovel sa akava, amen predlo ñinaja te ovel obavezno djanipe bašo akala istorikane minoritetikane …hiba, olengiri kultura thaj istoria ko sikljovibaskoro plani (ki škola) e …havenge so sikljona ki teluni škola (osnovno škola) thaj ki maškarutni škola (gimnazia). Ko akava …hani (na…in) šaj te buvljarel pes djanipe (informacia) ko buvlo fronti baši Švedska thaj te dikhel pes upri late istorikane sar jek but …hibengiri thaj but kulturengiri phuv. Amen predloñinaja te ovel najhari (minimum) jek manušengiri u …iškola (narodno univerziteti) bašo sako jek …hib thaj olenge te del pes dugovremeno drñavno dumodejbe kaj te šaj te funkcionirinen sar …hibakoro thaj kulturakoro centri.
Kaj te šaj i kultura, so i ko jekhipe e …hibaja, te ovel la but than thaj dumodejbe thaj kaj te šaj odoja kultura te resel e majoriteti manušen, amen predlo ñinaja te keren pes neve drñavno propisia bašo dumodejbe e kulturane bu …ake ko sa o forme kaj te šaj te del pes e samisko, finskotornedalsko thaj e romane kulturake jek dovolno deli kotar o dr ñavno dumodejbe. Amen predlo ñinaja odovada o Drñavno kulturakoro godidejbe (Statens Kulturråd), sar vlasti so isi le buvlo (generalno) kordiniribaskoro karakteri ki kulturakiri politika, te kerel sa so šaj te ovel than e samisko, finsko-tornedalsko thaj e romane kulturake ko kulturakoro djivdipe.
Trebela panda diso te kerel pes akale …hibenge kaj te šaj akala …hiba te zorakeren pes thaj te oven odoreder (ponodori) djivde thaj te djan angle ko jekhipe e minoriteti(kane) …hibengere konvenciakere propisencar. Kaj te šaj te avel pes ki jek asavki faza, o …have thaj o terne mora te sikljon ki pli …hib. Odoleske amen predloñinaja o Drñavno školakoro butikeripe (Statens skolverk), kana i ko pu …ibe akala istorikane minoriteti(kane) …hiba, te del pes oleske i buti redovno te pratinel (dumodel) o sikavibe ki
Sakhedipe
46 dajakiri …hib thaj o sikavibe ko duj…hiba. Amen prdeloñinaja panda te del pes buti najahri (minimum) jekhe univeristetiske ili u …e školake te organizirinel sa akale …hibenge sikljoviba, rodkeriba (istrañivibe). Amen predlo ñinaja thaj avera bu…a kaj te šaj te zorakeren pes e švedskakere regionalikane ili minoriteti(kane) …hibengiri pozicia: ki masmedia, radio, TV thaj novine ( ñurnalia). Amen predloñinaja te del pes jek baro deli dumodejbe baši literatura ko akala …hiba thaj dumodejbe bašo avera bu …a sar so i: khedipe matriali, arkiviribe, djanikano butikeripe e …hibakere matrialea.
Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia isi propis kote so terdjola kaj sa okola so vakerena odola …hiba, isi olen durust (pravo) te djanen so kerel pes olengere …hibaja thaj te den pli idea. Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but va ñno,angleder te kerel pes diso olengere …hibaja okola so vakerena akala …hiba te del pes olenge šaipe te vakeren so ola gindinena (mislinena) bašo o bu …a so kerel pes olengere …hibake. Odoleske amen predlo ñinaja sa ola so vakerena amare istorikane minoriteti(kane) …hiba te del pes olenge asavko šaipe.
Ki minoriteti(kani) …hibengiri konvencia, kaj te zorakeren pes o regionalikane ili minoritetikane …hiba thaj o kulture so i ko jekhipa e …hibencar ko nacionalikano thaj regionalikano nivo, isi propisia save so dena šaipa te kerel pes buti maškar o grupe avri kotar o nacionalikane granice. Odoleske so amare minoriteti(kane) …hiba vakerena pes ko amare nordikane komšie, amen predlo ñinaja i Švedska te kerel sa so šaj kaj te šaj te ovel jek bareder (pobaro) maškarbutikeripe (sorabotka) ko nordi kaj te šaj te dumodel pes akale regionalikane ili minoriteti(kane) …hiben thaj olengere kulturen.
Bu …a so keren pes regionalikane
Jek but baro deli kotar e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia i regionalikano. Mangel te phenel pes kaj bareder (pobaro) deli kotar o propisia ko II thaj ko III deli ki konvencia i kerde bašo geografikane thana kori so o regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba vakerena pes tradicialikane thaj kori so vakerena pes panda kotar but manuša. Jek phuv so phanela pes ki konvencia, te manglja odoja phuv oj šaj e konvenciakere propisia te upotrebinel avri kotar o regionalikane thana.
Dji akana sa okola bu …a so i kerde baši samisko thaj finsko …hib ( akala …hiba šaj te klasificirinen pes sar …hiba so isi olen istorikani thaj geografikani baza ki Švedksa) jek bareder (pobaro) deli olendar va ñinena ki sa i Švedska. O Zakoni bašo sikljovibe ki dajakiri …hib thaj o zakoni bašo dr ñavakoro dumodejbe e kulturikane bu…ake ko sa o forme vañinela ki sa i Švedska. Kana amen gindindjam (mislindjam) save neve zakonia
Sakhedipe
47
trebela te keren pes kaj te šaj i Švedska te phanel pes ki minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko thaj finsko …ib, amen dikhljam kaj odola zakonia trebena te va ñinen ki sa i Švedska. Jekhe asavke predlo ñibaja amen šaj djaja dureder (podur) kotar odova so rodela i konvencia.
Kana i ko pu …ibe disave predloziaja bašo neve zakonia so ka arakhen thaj dumoden e samisko thaj e finsko …hiben, amen predloñinaja disave kotar akala neve zakonia te grani …inen pes thaj te vañinen ko okola geografikane thana kori so akale …hiben isi geografikano tar (koreni) thaj kori so vakerena pes panda kotar o but manuša. Asavke thana, kana i ko pu …ibe i samisko …hib i o štar severna komune: Kiruna, Gällivare, Jokkomokk thaj Arjeplog thaj kana i ko pu …ibe i finsko, odola i o pandj komune: Tornedalen, Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna thaj Gällivare.
Amen predlo ñinaja ko akala komune te kerel pes nevo kanuni (zakoni) kori so sako jek djeno šaj te vakerel pli …hib ko vlastengere khera thaj ko krisi (sudo) thaj kori so na mora te vakerel pes švedikani …hib.
O Manuša so birinena te vakeren ki pli …hib ko akala vlastengere khera thaj ko krisia ( sudo), e vlastengere manuša thaj o krisi (sudo) mora te vakeren olencar ki jek kotar olengiri …hib, samisko ili finsko.
Amen predlo ñinaja akala neve zakonia te oven regionalikane ko jekhipe e konvenciakere propisencar, kori so sako jek djeno isi le apsolutikano durustipe (pravo) te vakerel pli …hib ko sa o institucie thaj krisi (sudo), odoleske so odova rodela but resursia. Te kerdje pes odola zakonia te va ñinen ki sa i Švedska, odova nae te ovel praktikane thaj ekonomikane. Odoleske amen predlo ñinaja ko jekhipe e konvenciakere propisencar, akala neve zakonia te va ñinen ko okola thana kori so e samisko thaj e finsko …hiba isi jek bari istorikani tradicia thaj kori so akala …hiba panda i djivde thaj vakerena pes sako dive. Ko akala thana kori so šaj te vakeren pes akala a …hiba ko vlastengere khera thaj ko kriso (sudo), o vlastia mora te djanen te komunicirinen ki samisko thaj ki finsko …hib. Akala zakonia bašo phravdo vakeribe ki pli …hib ko disave thana kotar o Norrbotten, sikavela kaj akala thana istorikane sine thaj panda i but …hibengere thaj but kulturengere thana.
Kaj te šaj te dikhel pes sar ka ovel o rezultati kotar akava regionalikano zakoni thaj kaj te šaj te zorakeren pes odole …hibengiri situacia ko odola thana, amen predlo ñinaja te kerel pes jek butikeribaskiri grupa so ka kerel buti telo Norrbotteneskoro Länsstyrele, thaj odoja grupa ka dikhel sako berš savo i o rezultati kotar jek asavko zakoni thaj o rezultati kotar sa o javera regionalikane bu …a thaj te predloñinel save neve bu …a te keren pes ko odola thana kaj te šaj te zorakeren pes akale …hibengiri kultura, samisko thaj tornedalsko.
Sakhedipe
48
Amaro predlog bašo regionalikano zakoni u …harela thaj jek ograni…imo durust (pravo) te vakerel pes o …havencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj ki finsko …hib. Akava predologo bazirinel pes upri jek anketa thaj amen siam sine ko akala komune kaj te šaj te dikha kozom but šaj akala komune te pheren o zakoni thaj te keren buti ko angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhipe (äldreomsorgen) ki samisko thaj finsko manušencar so vakerena akala …hiba.
Panda disave bu…a so trebel te kerel pes kaj te šaj te dumoden thaj te arakhen i samisko thaj i finsko …hib ki sa i Švedska.
Amen gindinaja (mislinaja) kaj i but va ñno, sako jek so vakerela samisko ili finsko …hib te ovel olen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki angloškolakiri buti (förskoleverksamheten) thaj ko phurengoro arakhiba (äldreomsorgen) ki olengiri …hib.
Kaj te šaj o …have, kas so isi samisko ili finsko dajakiri …hib te oven duj …hibale ( te djanen duj …hibja - tvåspråkiga), but i vañno te ovel olen šaipa te vakerel pes olencar panda ki angloškolakiri buti ki olengiri …hib. Odoleske amen predlo ñinaja te dikhel pes kozom, ki savi doza, šaj te vakerel pes olencar ki olengiri …hib maškar o komunalno …havengoro arakhipe (barnomsorgen). Amen gindinaja (mislinaja) kaj ka ovel šukar te zorakeren pes akola komune kaj ola te šaj te organizirinen ko odola thana kori so isi but daja thaj dada (roditelia) so mangena olengere …have te djan ki asavki angloškola kori so o personali ka vakerel olengere …havencar samisko ili finsko …hib. Kana i ko pu…ibe angloškolakiri buti, amen akcentirinaja te ovel šaipe te startinel pes koperaciaja kotar o daja thaj dada baši angloškolakiri buti.
Amen predlo ñinaja te ovel e phure manušen durust (pravo) te vakerel pes olencar ki olengiri …hib, specialno okola phure so vakerena finsko, odoleske so but djene olendar ko phure berša bistrena i …hib so siklile ki švedska. Odoleske amen predlo ñinaja te dikhel pes ko save komune thaj kozom phure manuša ko odola komune vakerena samisko ili finsko thaj kaske so trebela phurengoro arakhipe (äldreomsorgen). Jekhe asavke rodkeribaja sar baza amen predlo ñinaja te kerel pes jek zakoni savo so ka del šaipe thaj durust (pravo) e phurenge ko akala komune kori so isi but phure thaj kori so vakerena but phure akala …hiba, te vakerel pes olencar ko olengere …hiba.
Sakhedipe
49
I Švedska trebela te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia
Amen gindinaja (mislinaja) kaj i šukar i Švedska te ratificirinel e minoriteti(kani) …ibengiri konvencia baši samisko, finsko-meän kieli thaj i romani …hib.
Odoleske so akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba i jek but ku …alo barvalo deli kotar e Švedskakoro thaj e Evropakoro kulturikano thaj istorikano barvalipe thaj sar asavke olen isi durust (pravo) thaj trebela te del pes olenge dumodejbe thaj arakhipe kaj te šaj te egzistirinen odoreder (ponodori). Okola so vakerena akala istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba, sikadje baro mangipe olengere …hiba te oven oficialno priznajme sar istorikane regionalikane ili minoriteti(kane) …hiba.
Avdive potencirinela pes ko but situacie e but kulturengoro ku …ipe ki Švedska so andje pea o manuša kana ale kotar o javera phuvja.
I Samisko, finsko thaj i romani …hib thaj sa odola kulture so i ko jekhipa akale …hibencar, egzistirinena ki Švedska panda angleder but šela berša thaj ple egzistencijaja kerdje e Švedska te ovel jek istorikani, butkulturikani thaj but …hibengiri phuv. Odoleske i but vañno, akala istorikane …hiba thaj kulture te priznajnen pes thaj te vazden pes sar jek deli kotar i but kulturani Švedska. Odoleske i Švedska trebela te ratificirinel e minoriteti(kane) …hibengiri konvencia baši samisko, finskomeän kieli thaj baši romani …hib thaj adjahar te del akale istorikane minoriteti(kane) …hibenge jek moja vakerdo dumodejbe thaj arakhibe kaj te šaj ola te egzistirinen odoreder (ponodori) sar jek but baro deli kotar e švedskakoro kulturikano barvalipe thaj sar jek deli kotar e švedskakoro sakodivesutno jekhipe (opštestvo) avdive.
So kamlamas te avel le sibange le minoriteturenbe and’o Svedo
Texten finns endast i den tryckta versionen
51
Författningsförslag
1 Förslag till lag om rätt att använda samiska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
Härigenom föreskrivs följande.
Definitioner
1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för samiska språket. Med förvaltningsområdet för samiska språket avses Arjeplog,
Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner.
2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för samiska språket avses förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för samiska språket.
Rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter
3 § Enskilda har rätt att använda samiska vid såväl muntliga som skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder samiska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samiska.
Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt samiska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på samiska om att beslutet kan översättas muntligen till samiska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta samisktalande på samiska.
4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för samisktalandes besök och telefonsamtal.
Författningsförslag
52
Kostnader
5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning eller tolkning betalas av myndigheten.
Undantag
6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.
Samiska i förskoleverksamhet och äldreomsorg
7 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall när den erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska.
8 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska.
Personalens kunskaper i samiska
9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i samiska-svenska betraktas som en särskild merit.
10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det samiska språket.
Utökad rätt att använda samiska vid domstol
11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda samiska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Rätten att använda samiska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.
Författningsförslag
53
12 § Rätten att använda samiska i mål eller ärende hos domstol omfattar rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på samiska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala samiska. Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part på samiska.
13 § Part som vill använda samiska under ett måls eller ärendes handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet. En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.
14 § Om part begär att få använda samiska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap.6—8 §§rättegångsbalken och 50—52 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Denna lag träder i kraft den ...
Författningsförslag
54
2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
Härigenom föreskrivs följande.
Definitioner
1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för finska språket. Med förvaltningsområdet för finska språket avses Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.
2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för finska språket avses förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för finska språket.
Rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter
3 § Enskilda har rätt att använda finska vid såväl muntliga som skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder finska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska.
Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt finska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på finska om att beslutet kan översättas muntligen till finska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta finsktalande på finska.
4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för finsktalandes besök och telefonsamtal.
Kostnader
5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning eller tolkning betalas av myndigheten.
Författningsförslag
55
Undantag
6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.
Finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg
7 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall när den erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap.1 och 7 §§skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska.
8 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall erbjuda den som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska.
Personalens kunskaper i finska
9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet skall tvåspråkighet i finska-svenska betraktas som en särskild merit.
10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det finska språket.
Utökad rätt att använda finska vid domstol
11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda finska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för finska språket. Rätten att använda finska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.
Författningsförslag
56 12 § Rätten att använda finska i mål eller ärende hos domstol omfattar rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på finska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till finska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala finska. Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta finsktalande part på finska.
13 § Part som vill använda finska under ett måls eller ärendes handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet. En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.
14 § Om part begär att få använda finska i rättegång skall tolk anlitas i enlighet med bestämmelserna i 5 kap.6—8 §§rättegångsbalken och 50—52 §§förvaltningsprocesslagen (1971:291).
Denna lag träder i kraft den ...
Författningsförslag
57
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar
Härigenom föreskrivs att 22 § i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
Utredning om en ändring i Utredning om en ändring i den den kommunala indelningen skall kommunala indelningen skall omfatta alla omständigheter som omfatta alla omständigheter som inverkar på frågan. Vid utredinverkar på frågan.
En sådan
ningen skall samråd ske med de omständighet är att en ny kom-kommu-ner som har intresse av munal indelning inte får hindra frågan. ett främjande av de svenska lands-
dels- eller minoritetsspråken, samiska och finska. Vid utredningen skall samråd ske med de kommuner som har intresse av frågan.
Om den ändring i den kommunala indelningen som utredningen avser bör föranleda en ändring också i någon annan indelning, skall utredningen omfatta även en sådan ändring.
Denna lag träder i kraft den ...
59
1 Uppdraget och arbetets bedrivande
1.1 Uppdraget i kommitténs sektion 1
Genom beslut vid regeringssammanträde den 18 maj 1995 tillkallades Minoritetsspråkskommittén för att utreda frågan om och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk. Av våra direktiv, se bilaga 1, framgår att vårt uppdrag har innefattat att redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter i del III i konventionen som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om minst 35 punkter eller stycken i del III i konventionen inte kan uppfyllas för respektive språk har vi haft i uppdrag att redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen samt konsekvenserna av detta. Vårt uppdrag har också innefattat att kostnadsberäkna en svensk anslutning till konventionen samt föreslå finansiering av sådan kostnader med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka. Redan i kommitténs inledande arbete framkom att det finns flera svårigheter förknippade med att avgöra vilka språk i Sverige som är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk enligt konventionens definition av sådana språk. Två huvudfrågor som kommittén har haft att ta ställning till när det gäller tolkningen av definitionen är vilka språk som är att anse som invandrarspråk samt frågan om när ett uttryckssätt är att betrakta som en dialekt och när det är att betraka som ett språk. Varken invandrarspråk eller dialekter omfattas av konventionens definition. När det gäller att avgöra vilka språk som faller utanför konventionen därför att de är invandrarspråk försvåras bedömningen bl.a. av att statistik angående språktillhörighet inte förts kontinuerligt i Sverige. Bedömningen av om ett språk använts i Sverige under tillräckligt lång tid och av tillräckligt många personer för att falla inom konventionens tillämpningområde, har därmed försvårats. När det gäller bedömningen av frågan om vilka uttryckssätt som är att anse som särskilda språk och vilka som är att anse som dialekter av samma språk, har denna visat sig vara komplicerad bl.a.
Uppdraget och arbetets bedrivande
60 av det skälet att den påverkas av en rad faktorer utöver de språkliga skillnader som finns mellan olika uttryckssätt.
En annan fråga som kommittén har haft att ta ställning till är frågan
om gällande bestämmelser ger landsdels- eller minoritetsspråken ett sådant skydd att det motsvarar de krav på skydd och stöd för språken som konventionens olika bestämmelser föreskriver. Dessa bedömningar har försvårats av att det saknas en övergripande minoritetsspråkspolitik i Sverige, något som minoritetsspråkskonventionen förutsätter finns i de länder som ratificerar konventionen. Många av de bestämmelser som idag finns, och som leder till att landsdels- eller minoritetsspråken får skydd och stöd, har inte direkt utformats i sådant syfte. Detta gör att det i många fall varit svårt att bedöma om gällande bestämmelser motsvarar de krav som ställs enligt konventionens olika bestämmelser. När vi utformat vårt förslag till hur Sverige bör ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen, har vi utgått från att en samlad och övergripande minoritetsspråkspolitik måste utformas för att Sverige helt skall kunna uppfylla kraven enligt konventionen.
1.2 Generella direktiv
För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller vissa generella direktiv, nämligen direktiv att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir.1994:124) och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir. 1996:49). När det gäller det generella direktivet angående regionalpolitiska konsekvenser kan det konstateras att minoritetsspråkskonventionen har en mycket stark regional inriktning på de geografiska områden där historiska landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Om Sverige, så som vi föreslår, ansluter sig till konventionen och som en följd av detta inför regionalt tillämplig lagstiftning, får detta regionalpolitiska konsekvenser så som närmare framgår av avsnitt 7.2 där vi redogör för dessa förslag. Det generella direktivet att pröva offentliga åtaganden har löpande beaktats när bedömningar gjorts av vad som i olika avseenden krävs för att uppfylla olika åtaganden enligt konventionen. I övrigt har vi inte funnit att vårt uppdrag berörs av de generella direktiven.
Uppdraget och arbetets bedrivande
61
1.3 Arbetets bedrivande i kommitténs sektion 1
Kommittén har i sitt arbete inhämtat synpunkter från Europarådet på minoritetsspråkskonventionens bakgrund, syfte och dess eventuella tilllämpning i Sverige. Detta skedde inledningsvis genom besök av kommittésekreteraren hos Europarådet i Strasbourg och därefter genom besök av en företrädare för Europarådet hos kommittén i Stockholm. Kommitténs ordförande och sekreterare besökte också under kommitténs inledande arbete Finland och Norge för att diskutera dessa länders ratificering av minorietsspråkskonventionen. I arbetet med att avgöra vilka språk i Sverige som omfattas av minoritetsspråkskonventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk funnits har vi funnit anledning att närmare granska samiska, finska, tornedalsfinska — meän kieli, romani chib och jiddisch. När det gäller samiska och finska gjorde kommittén den bedömningen att det fanns tillräckligt material tillgängligt för att mot bakgrund av detta kunna konstatera att samiska och finska är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. En svårighet som uppkom i detta sammanhang var att avgöra om meän kieli borde behandlas som ett eget språk vid en tillämpning av konventionen. Som bakgrund för den bedömningen anlitade kommittén professorn i tvåspråkighetsforskning Kenneth Hyltenstam, Stockholm för att tillsammans med en finsk professor framställa en rapport till kommittén angående gränsdragningen mellan språk och dialekter med särskild inriktning på frågan om meän kielis status som ett eget språk. Till följd av sjukdom kunde den finske professorn sedermera inte delta i framställandet av rapporten varför Kenneth Hyltenstam ensam framställde densamma. När det gäller romani chib och jiddisch i Sverige kunde kommittén inte finna tillräckligt underlag för en bedömning av dessa språk som eventuella landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Kommittén gav därför professor Kenneth Hyltenstam och docent Kari Fraurud i uppdrag att tillsammans framställa en rapport om romani chibs användning i Sverige som underlag för kommitténs bedömning. Motsvarande uppdrag när det gäller användningen av jiddisch i Sverige utfördes för kommitténs räkning av docent Sally Boyd tillsammans med forskaren i lingvistik Erland Gadelii. Mot bakgrund av det underlag som kunnat tas fram i språkrapporterna och övrigt för kommittén tillgängligt material har vi tagit ställning till vilka språk i Sverige som kan anses falla inom minoritetsspråkskonventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Därefter har vi gått igenom vilka av minoritetsspråkskonventionens bestämmelser i del II och del III som kan anses uppfyllda idag. Arbetet i
Uppdraget och arbetets bedrivande
62 denna del har bestått i att artikel för artikel, punkt för punkt och stycke för stycke jämföra konventionens krav med gällande svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt för att på detta sätt kunna göra en bedömning av i vilken mån nu gällande regler uppfyller konventionens krav i olika avseenden. Underlaget för denna bedömning — framtagande av gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt inom de olika sakområden som konventionens bestämmelser spänner över — har främst utförts av kommitténs experter. Därefter har vi gjort en bedömning av i vilken utsträckning Sverige idag, mot bakgrund av gällande bestämmelser, uppfyller konventionens krav på stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken. Kommitténs ordförande och sekreterare har i olika sammanhang sammanträffat med företrädare för Sametinget och dess Språkråd, med företrädare för Sverigefinska Riksförbundet, med företrädare för Svenska Tornedalingars Riksförbund, STR-T, med företrädare för Nordiska Zigenarrådet och med företrädare för Judiska Centralrådet för att diskutera bl.a. önskemål om ytterligare åtgärder till skydd och stöd för svenska landsdels- eller minoritetsspråk. Kommitténs sekreterare har också besökt Murmansk i samband med Samerådets konferens där, i syfte att bevaka och diskutera samarbetet rörande det samiska språket. Minoritetspråkskonventionen är till stor del regionalt inriktad på att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. För att kunna avgränsa vilka områden det kan röra sig om för samiska och finska och för att undersöka förutsättningarna för att införa regionalt tillämpliga regler till skydd och stöd för samiska respektive finska i dessa områden har kommittén genomfört en omfattande enkätundersökning och besök i dessa områden. Enkätundersökningen har riktat sig till statliga och landstingskommunala förvaltningsmyndigheter i Norrbottens län samt till kommunala förvaltningsmyndigheter i Strömsund, Krokom, Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare, Kiruna, Pajala, Övertorneå och Haparanda kommuner. Enkäter har också sänts till de domstolar som har en domkrets som till någon del berör de kommuner som finns i Norrbottens län. Enkäterna har huvudsakligen innehållit frågor angående myndigheters och domstolars resurser när det gäller att bemöta enskilda på samiska respektive finska. Enkätundersökningen har följts upp av besök hos Länsstyrelsen i Norrbottens län, Norrbottens läns landsting samt kommunledningen i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Kiruna, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner. Vid dessa besök har kommitténs planerade förslag till regionalt tillämplig lagstiftning om rätt att använda samiska och finska i
Uppdraget och arbetets bedrivande
63
kontakt med förvaltningsmyndigheter diskuterats med företrädare för kommuner och myndigheter. Kommittén har haft som ambition att översätta sammanfattningen av betänkandet i sektion I till samtliga språk som kommittén närmare har granskat. När det gäller jiddisch har en översättning dock inte kunnat framställas inom den tid som funnits till förfogande för detta arbete. I övrigt har kommitténs arbete bedrivits på sedvanligt sätt genom sammanträden. Kommitténs sektion 1 har sammanlagt haft 23 sammanträden. Minoritetsspråkskommittén har efter remiss yttrat sig över betänkandet, Sverige, framtiden och mångfalden, SOU 1996:55.
65
2 Minoritetsspråkskonventionen
Europarådets konvention om landsdels- eller minoritetsspråk, minoritetsspråkskonventionen som vi valt att kalla den, är en av de ca 160 konventioner som Europarådet hittills har utarbetat inom olika sakområden. Den är en av de viktigaste internationella överenskommelserna som behandlar frågor som är av intresse för nationella minoriteter. Minoritetsspråkskonventionen öppnades år 1992 för undertecknande och ratifikation, godtagande eller godkännande och träder i kraft en viss kortare tid efter det att minst fem medlemsstater i Europarådet har ratificerat, godtagit eller godkänt konventionen. Den är öppen för anslutning för såväl medlemsländer i Europarådet som icke-medlemsländer. Hittills har fem länder ratificerat konventionen nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998. Sverige har varken undertecknat eller ratificerat konventionen. I detta kapitel skall vi inledningsvis översiktligt beskriva vilka konsekvenser en ratificering av en Europarådskonvention får för nationell lagstiftning. Därefter lämnar vi en översiktlig redogörelse för minoritetsspråksskonventionens innehåll så som den framgår av konventionstexten och dess "explanatory report" eller konventionskommentaren, som vi kommer att kalla den i den fortsatta framställningen.
2.1 Vad är en Europarådskonvention och vilka konsekvenser får en ratificering av en konvention?
Inom Europarådet samarbetar medlemsländerna inom många olika sakområden såsom mänskliga rättigheter, ekonomiska och sociala rättigheter samt frågor som rör massmedia, utbildning och kultur. Regionala och kommunala frågor behandlas också inom ramen för samarbetet. Samarbetet utmynnar ofta i olika typer av internationella dokument, eller traktat som de brukar kallas i folkrätten. Dessa kan vara av olika slag såsom rekommendationer, resolutioner och konventioner. Rekommendationerna och resolutionerna är inte folkrättsligt bindande för medlemsstaterna utan har
Minoritetsspråkskonventionen
66 karaktären av riktlinjer för medlemsstaternas arbete inom olika sakområden. Konventionerna däremot är mellanstatliga avtal som medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av om de väljer att tillträda dem. Eftersom Europarådet är en mellanstatlig organisation väljer medlemsstaterna efter det att Europarådet antagit en konvention, om de önskar tillträda konventionen eller inte. Det finns olika sätt för hur en stat kan tillträda en konvention och bli bunden av den. När det gäller Europarådets konventioner är det vanligt att det i konventionerna föreskrivs att tillträde skall ske genom att medlemsländerna först undertecknar konventionen och senare ratificerar den. Medlemsstaterna blir folkrättsligt bundna av konventionen först genom ratificeringen, medan undertecknandet i princip innebär att medlemsstaterna åtagit sig att avhålla sig från handlingar som skulle omintetgöra konventionens ändamål och syfte (jfr, artikel 18 i Wienkonventionen om traktaträtten). Att en stat blir folkrättsligt bunden av en konvention innebär att staten blir skyldig att uppfylla de förpliktelser som bestämmelserna i konventionen innehåller. Detta kan uttryckas så att en stat, som anslutit sig till en traktat (exempelvis en konvention) är folkrättsligt förpliktad att se till att dess organ — exekutiva, judiciella, legislativa, administrativa — har möjlighet att ge tillämplighet åt traktatens bestämmelser och även gör så (Eek, Bring, Hjerner; Folkrätten, fjärde uppl.). De folkrättsliga förpliktelserna enligt en konvention kan uppfyllas på olika sätt av staten. Det kan ske antingen genom att konventionens bestämmelser blir direkt gällande rätt i staten eller genom att staten inkorporerar/transformerar konventionens bestämmelser så att de blir en del av den nationella lagstiftningen. Sverige tillämpar metoden att inkorporera/trans-formera innehållet i de konventioner som Sverige tillträder. Vid inkorporering införlivas bestämmelserna i exempelvis en konvention med nationell lagstiftning genom föreskrift i lag eller annan författning och blir genom detta förfarande gällande nationell rätt. Vid transformation införlivas kon-ventionens bestämmelser i nationell rätt genom att de ges motsvarighet i nationell lagstiftning eller åtgärder i övrigt. Om transformation väljs undersöks först i vad mån konventionens bestämmelser motsvaras av redan gällande regler i den nationella lagstiftningen eller av nationella åtgärder i övrigt. I den mån nationell lagstiftning eller nationella åtgärder i övrigt redan har ett materiellt innehåll som motsvarar förpliktelserna i konventionen behöver ingen vidare åtgärd vidtas för att införliva konventionens bestämmelser med nationell rätt. Om däremot de nationella reglerna saknar motsvarighet till konventionsbestämmelserna eller till sitt innehåll strider mot konventionsbestämmelserna måste en ändring av de nationella reglerna vidtas för att
Minoritetsspråkskonventionen
67
dessa skall stå i överensstämmelse med konventionsbestämmelserna. Det är genom de nationella bestämmelser som redan finns eller införs för att motsvara ett konventionsåtagande som enskilda och myndigheter berörs av konventionens bestämmelser. Vårt uppdrag innebär att redovisa vilka av minoritetsspråkskonventionens bestämmelser som Sverige uppfyller idag med gällande svensk lagstiftning och de nationella åtgärder som i övrigt vidtas till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige. Om vi finner att Sverige med gällande regler inte kan anta konventionen skall vi redovisa vilka författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna av detta.
2.2 Bakgrunden till konventionen och dess syfte
Bakgrunden till konventionen och dess syfte framgår av preambeln eller ingressen till konventionen och konventionskommentaren till denna. Av dessa framgår att skyddet för nationella minoriteter på senare år har rönt ett allt större intresse inom Europa, inom Europarådet såväl som inom EU och Europeiska Säkerhetskonferensen. Inom Europarådet kan förutom minoritetsspråkskonventionen främst nämnas ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter av den 1 februari 1995. Ramkonventionen behandlas av sektion II av Minoritetsspråkskommittén. Inom EU finns flera resolutioner från EU-parlamentet som innebär stöd för nationella minoriteters rättigheter. EU stöder också ekonomiskt den fristående Europeiska Byrån för mindre använda språk EBLUL (ca 90 % av dess budget utgörs av EU-medel) som arbetar för minoritetsspråken i Europa. När det gäller samarbetet inom Europeiska Säkerhetskonferensen kan särskilt slutakten från Helsingfors år 1975 och dokumentet från Köpenhamnsmötet år 1990 nämnas. Båda dokumenten innehåller rekommendationer till medlemsstaterna att på olika sätt vidta åtgärder till skydd och stöd för nationella minoriteter, deras språk, kultur m.m. Det har i internationella sammanhang visat sig vara politiskt mycket svårt att enas om en definition av begreppet nationell minoritet. Av denna anled-ning innehåller exempelvis varken ramkonventionen eller minoritetsspråkskonventionen någon sådan definition. När det gäller minoritetsspråkskonventionen behövs dock inte någon sådan definition eftersom den inte är inriktad på att tillförsäkra personer som tillhör nationella minoriteter individuella rättigheter utan på att ge skydd åt landsdels- eller minoritetsspråken som sådana.
Minoritetsspråkskonventionen
68 Det övergripande syftet med minoritetsspråkskonventionen sägs i ingressen till konventionen och i konventionskommentaren vara kulturellt. Genom att skydda och främja historiska landsdels- eller minoritetsspråk som av hävd talas i Europa vill man bidra till att bevara och utveckla Europas mångkulturella arv och flerspråkighet inom nationsgränserna. Det betonas dock att avsikten med konventionen inte är att stödja minoritetsspråken på bekostnad av de officiella språken eller att stödja strävanden att segregera de grupper av befolkningen i en stat som använder landsdels- eller minoritetsspråk från den övriga befolkningen. Syftet är istället att uppmuntra till kunskap i flera språk inom staterna och ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper bl.a. när det gäller de olika gruppernas historia och kultur. För att uppnå syftet att bevara minoritetsspråken i Europa räcker det enligt konventionen inte att förbjuda diskriminering vad gäller användandet av språken. Förbud mot sådan diskriminering har länge funnits i exempelvis Europarådskonventionen om medborgerliga fri- och rättigheter (artikel 14) och i FN:s konvention om medborgerliga fri- och rättigheter (artiklarna 2, 14, 26 och 27). Om landsdels- eller minoritetsspråken skall kunna överleva trots den språkliga likriktning som bl.a. massmedia och urbaniseringen medverkat till, krävs enligt minoritetsspråkskonventionen utöver förbud mot diskriminering också aktivt stöd från medlemsstaternas regeringar för användandet av landsdels- eller minoritetsspråken. Detta gäller framför allt användandet av dessa språk i den offentliga sfären. Minoritetsspråkskonventionen innehåller därför utöver bestämmelser som förbjuder diskriminering av landsdels- och minoritetsspråk också bestämmelser som innebär konkreta åtgärder till stöd för användandet av landsdels- eller minoritetsspråk. Dessa bestämmelser täcker in många samhällsområden såsom utbildning, rättsväsende, offentlig förvaltning, massmedia, kultur, närings- och samhällsliv och utbyte över nationsgränserna. De bestämmelser i konventionen som behandlar användning av landsdels- eller minorietsspråk i utbildning och massmedia sägs vara avsedda att, så långt som möjligt, garantera att landsdels- eller minoritetsspråk används där, medan bestämmelser som rör användningen av språken i juridiska, administrativa, ekonomiska, sociala och kulturella sammanhang syftar till att tillåta att språken används i dessa sammanhang. Även om konventionen inte har som direkt syfte att stödja de nationella minoriteterna förtjänar det att påpekas att landsdels- eller minoritetsspråken är en mycket viktig del av de nationella minoriteternas kultur och
Minoritetsspråkskonventionen
69
identitet. Genom det stöd konventionens bestämmelser ger för landsdelseller minoritetsspråkens bevarande och utveckling stöds därför också de nationella minoriteterna.
2.3 Språk som omfattas av minoritetsspråkskonventionen
I artikel 1 i konventionen finns en rad definitioner av begrepp såsom "lands-dels- eller minoritetsspråk", "territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används" samt "territoriellt obundna språk". Genom dessa definitioner avgränsas konventionens tillämpningsområde. De språk som inte faller inom konventionens definitioner omfattas således inte av dess bestämmelser. För att ett språk skall omfattas av konventionens tillämpning skall det enligt artikel 1punkt a) uppfylla två huvudkrav, — språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, ( invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och — språket skall vara annorlunda än det officiella språket (dialekter omfattas inte av konventionen).
Av artikel 1 punkt b) framgår också som ett ytterligare krav för konventionens tillämpning att det territorium där landsdels- eller minoritetsspråk används är ett område där ett språk används av ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser på språket. Uttrycket "av hävd" i artikel 1 och "historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Europa" i ingressen, markerar att konventionens bestämmelser bara gäller de historiska språk som talats under en lång tid i en stat och fortfarande talas där. Konventionen omfattar inte de nya språk som till följd av invandring numera talas i de europeiska länderna. När ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk har inte angetts i konventionen eller dess kommentar. Men det anses fullt möjligt att ett språk som först är ett invandrarspråk så småningom övergår till att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk. Språket måste klart skilja sig från det officiella språket i landet. Konventionen omfattar inte lokala varianter eller dialekter av samma språk. I konventionskommentaren konstateras, att frågan om ett sätt att uttrycka sig skall anses som en dialekt eller ett språk, är mycket omdiskuterad. Eftersom denna fråga inte kan avgöras enbart utifrån strikt lingvistiska kriterier utan bl.a. är beroende av psyko-sociologiska och politiska faktorer anvisar inte konventionen några riktlinjer för hur frågan
Minoritetsspråkskonventionen
70 skall lösas i enskilda fall utan lämnar avgörandet till berörda myndigheter i varje stat i enlighet med den demokratiska processen där.
De språk som konventionen omfattar är främst territoriella språk, det
vill säga språk som av hävd har använts och fortfarande används inom ett visst geografiskt område i landet. Skälet till detta är att flertalet bestämmelser en stat kan binda sig för i del III i konventionen, och flera av bestämmelserna i del II, förutsätter att det finns ett bestämt geografiskt område, annat än landet som helhet, där bestämmelserna kan tillämpas. Detta område, som i artikel 1punkt b) benämns "territorium där landsdelseller minoritetsspråket används", anges i konventionskommentaren vara det område där landsdels- eller minoritetsspråk används av hävd i betydande utsträckning — även om det bara talas av en minoritet — och som motsvarar språkets historiska geografiska bas. Varje stat får själv definiera detta geografiska område mer exakt. Ett nyckelbegrepp i det sammanhanget är enligt konventionskommentaren "antal invånare som gör tillämpning av olika bestämmelser om skydd eller stöd motiverade". Begreppet förekommer i artikel 1 punkt b) och i inledningen till de flesta av konventionens bestämmelser i del III där innehållet i begreppet återkommer i lite olika utformning. Konventionen anger emellertid inte hur många invånare som skall finnas för att det skall anses vara befogat att tillämpa en åtgärd, utan lämnar detta avgörande till staterna, med beaktande av konventionens anda och omständigheterna i varje enskilt fall. Utanför det geografiska område där språket används av hävd ställer inte konventionen — med vissa undantag — krav på att bestämmelserna i del III skall tillämpas. Kan ett språk över huvud taget inte bindas till ett bestämt geografiskt område där det använts av hävd, anses det enligt konventionen som ett "territoriellt obundet språk". Detta innebär att endast vissa bestämmelser i del II av konventionen kan tillämpas på språket.
2.4 Minoritetsspråkskonventionens uppbyggnad och innehåll
Minoritetsspråkskonventionen innehåller fem delar. I del I finns allmänna bestämmelser. Den innehåller bl.a. de ovan behandlade definitionerna och bestämmelser om vilka åtaganden stater kan göra enligt konventionen och bestämmelser om vad ratifikationsinstrumentet skall innehålla. Del I innehåller också bestämmelser som hänvisar till andra nationella och folkrättsliga regler som reglerar landsdels- eller minoritetsspråkens ställning. Slutligen finns i artikel 6 en bestämmelse om att de stater som
Minoritetsspråkskonventionen
71
ratificerar konventionen har en förpliktelse att informera berörda myndigheter, organisationer och personer om rättigheter och skyldigheter som följer av konventionen. Del II innehåller övergripande mål och principer som de stater som ratificerar konventionen är förpliktade att tillämpa i sin politik, lagstiftning och åtgärder i övrigt när det gäller landsdels- eller minoritetsspråk. I del III innefattar åtgärder, inom olika sakområden, för att främja landsdels- eller minoritetsspråk som har en historisk geografisk bas. I del IV finns regler om Europarådets övervakning av konventionens tillämpning i de länder som ratificerat konventionen och i del V finns slutbestämmelser som bl.a. innehåller regler om ikraftträdande av konventionen och möjlighet att göra reservationer.
Åtaganden
Av artikel 2 framgår att minoritetsspråkskonventionen är flexibel på så sätt att staterna i viss mån kan välja i vilken omfattning man vill binda sig för bestämmelserna i konventionen och på vilken nivå man vill ratificera en viss bestämmelse. Enligt artikel 2 punkt 1 är en stat som ratificerar konventionen skyldig att tillämpa bestämmelserna i del II på samtliga landsdels- eller minoritetsspråk som används inom staten och som motsvarar konventionens defi-nition av sådana språk. Detta gäller oavsett om staten omnämner språket i ratifikationsinstrumentet eller inte. En stat kan dock välja att anmäla reservationer mot alla bestämmelser i del II utom artikel 7 punkt 1 (som anger mål och principer för staternas politik, lagstiftning och praxis). I en stat som har ratificerat konventionen omfattas således samtliga språk som faller inom konventionens definition av landsdelseller minoritetsspråk av bestämmelserna i konventionens del II artikel 7 punkt 1. Så som framgått ovan ger konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk utrymme för olika bedömningar när det gäller om ett visst språk faller inom definitionen eller inte. Enligt konventionskommentaren är det i sista hand staten själv som får bedöma vilka av de uttrycksformer som finns i landet som faller in under konventionens definition av "landsdels- eller minoritetsspråk". När det har fastslagits vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i en stat kan staten enligt artikel 2 punkt 2 välja att utöver de obligatoriska bestämmelserna i del II i konventionen också tillämpa bestämmelserna i del III i konventionen på de språk som har en historisk geografisk bas i staten. Väljer landet att ratificera konventionen också beträffande del III måste
Minoritetsspråkskonventionen
72 detta ske på det i artikel 2 punkt 2 och artikel 3 punkt 1 angivna sättet. Där föreskrivs att de landsdels- eller minoritetsspråk som del III i konventionen skall tillämpas på, skall anges av landet. Dessutom skall varje land ange vilka punkter och stycken i del III som skall tillämpas på respektive landsdels- eller minoritetsspråk. När det gäller valet av vilka bestämmelser i del III som skall tillämpas på en stats landsdels- eller minoritetsspråk finns vissa begränsningar enligt konventionens artikel 2 punkt 2. Dessa är att minst 35 punkter eller stycken skall tillämpas på varje landsdels- eller minoritetsspråk och att av dessa minst tre skall vara från artiklarna 8 och 12 samt en från någon av artiklarna 9,10,11 och 13. Staterna har i och med dessa bestämmelser givits en relativt stor valfrihet när det gäller vilka förpliktelser de önskar åta sig beträffande de olika landsdels- eller minoritetsspråken i staten. Som ett exempel kan nämnas att artikel 8 som berör utbildning på landsdels- eller minoritetsspråk innehåller 26 olika förpliktelser varav staten bara är skyldig att välja tre. När en punkt eller ett stycke innehåller flera alternativa förpliktelser räknas normalt ett av alternativen som en punkt eller ett stycke. Kompletterar alternativen emellertid varandra, som t.ex. är fallet med artikel 9 stycke 1 a iii) och a iv), räknas de som två punkter och stycken. De alternativa förpliktelserna innebär att staterna har möjlighet att i stor utsträckning välja olika nivåer på sina åtaganden.
Bestämmelser till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken
I del II och del III i konventionen finns de materiella bestämmelser som är avsedda att ge landsdels- eller minoritetsspråken det stöd och skydd som de behöver för att kunna bevaras och stärkas. I del II finns de obligatoriska mål och principer som varje stat som ratificerar konventionen skall tillämpa beträffande de landsdels- eller minorietsspråk som finns i staten. Dessa mål och principer ses som nödvändiga för att bevara landsdels- eller minoritetsspråken. Det går därför inte att i samband med ratificeringen av konventionen göra förbehåll för dessa. I del III finns de mer detaljerade bestämmelser som varje stat kan välja att ratificera för de språk som har en geografisk historisk bas. Målen och principer som finns angivna i del II, artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter, — erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom,
Minoritetsspråkskonventionen
73
— respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografiska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs, — åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som skrift, såväl i privata som offentliga sammanhang, — lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdelseller minoritetsspråk, — stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i identiskt eller liknande former, både inom staten och över nationsgränserna.
De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är, — i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärder som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk, — i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper i landet samt — i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.
Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 om hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas på territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättning för att en del av principerna och målen i del II — liksom bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns en bestämd historisk geografisk bas för språken. Eftersom en sådan historisk geografisk bas inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av målen och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk. Av bestämmelserna i del II framgår att artikel 7.1 tillämpas inom de territorier där landsdels- eller minoritetsspråk används och i enlighet med situationen för varje språk (jfr när det gäller innebörden av detta begrepp vad som sagts ovan), medan bestämmelserna i artikel 7.2, 7.3 och 7.4 inte innehåller någon sådan begränsning. Del III av konventionen innehåller bestämmelser som innebär preciserade och konkreta åtgärder till skydd och stöd för användandet av landsdelseller minoritetsspråk med en geografisk historisk bas.
Minoritetsspråkskonventionen
74 Bestämmelserna i del III täcker en rad olika sakområden. Varje artikel omfattar ett sakområde, — artikel 8 utbildning, — artikel 9 rättsväsendet, — artikel 10 förvaltningsmyndigheter och samhällsservice, — artikel 11 massmedia, — artikel 12 kulturell verksamhet och kulturella inrättningar, — artikel 13 ekonomiska och sociala förhållanden — artikel 14 utbyte över gränserna. Av dessa bestämmelser framgår att de flesta förpliktelserna i konventionen är begränsade till de geografiska områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd. De förpliktelser enligt konventionens del III som — om ett land väljer att ratificera dessa bestämmelser — gäller i hela landet, dvs även utanför de områden där landsdels- eller minoritetsspråket används av hävd är, — artikel 8 punkt 2, undervisning på, eller i landsdels- eller minoritetsspråken, — artikel 9 punkt 2, att inte vägra godkänna giltigheten av juridiska dokument endast på grund av att de avfattats på ett landsdels- eller minoritetsspråk, — artikel 9 punkt 3, att tillhandahålla de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till personer som använder landsdels- eller minoritetsspråk på dessa språk, — artikel 10 punkt 5, att tillåta släktnamn på landsdels- eller minoritetsspråk, — artikel 11 punkt 2, att garantera friheten att ta emot TV- och radioutsändningar på landsdels- eller minoritetsspråk samt friheten att ta emot information i övrigt på dessa språk, — artikel 12 punkt 2, att tillåta, uppmuntra och /eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar på dessa språk eller med anknytning till dessa språk, — artikel 12 punkt 3, att ta vederbörlig hänsyn till landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur dessa ger uttryck för när landet sprider sin kultur utomlands, — artikel 13 punkt 1, att i olika typer av ekonomisk och social verksamhet se till att ta bort förbud mot och praxis som motverkar användningen av landsdels- eller minoritetsspråk i sådana sammanhang och — artikel 14 punkt a) och punkt b) att på det internationella planet, bilateralt och multilateralt, verka för att landsdels- eller minoritetsspråken främjas.
Minoritetsspråkskonventionen
75
Övervakning av konventionens tillämpning
Del IV av konventionen innehåller bestämmelser för hur Europarådet, dess medlemsstater och allmänheten skall kunna kontrollera att de stater som ratificerat konventionen uppfyller sina åtaganden enligt konventionen. Övervakningen av konventionens tillämpning kan sägas vara av politisk natur. Kontrollen skall ske genom att de stater som ratificerar konventionen var tredje år skall inge en rapport till Europarådet med en redogörelse för hur staterna praktiskt har omsatt sina åtaganden enligt konventionen. Rapporterna skall offentliggöras. I Europarådet granskas rapporterna av en expertkommitté bestående av en medlem från vart och en av de stater som ratificerat konventionen. Medlemmarna i expertkommittén väljs av Europarådets ministerkommitté på förslag från respektive stat som ratificerat konventionen (varje stat ger in en lista med förslag på personer som ministerkommittén kan välja mellan). Expertkommitténs medlemmar skall stå fria gentemot staternas regeringar och vara erkänt skickliga och erfarna i frågor som rör landsdels- eller minoritetsspråk. Organisationer eller sammanslutningar i den stat som har lämnat in rapporten — t.ex. sådana organisationer som representerar dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk — får lämna synpunkter till Europarådets expertkommitté om hur de anser staten följt sina åtaganden enligt del II och del III i konventionen. Expertkommittén utformar på grundval av de rapporter staterna lämnat in och med hänsyn taget till de synpunkter oberoende organisationer eller sammanslutningar kan ha lämnat, en rapport till Europarådets ministerkommitté. Innan expertkommittén överlämnar sin rapport till ministerkommittén skall staterna få tillfälle att kommentera rapporten. Rapporterna från expertkommittén får offentliggöras av ministerkommittén om den beslutar att så skall ske. Om ministerkommittén anser att det finns anledning till det kan rekommendationer ges till staten med anledning av rapporten.
77
3 Andra länders ratificering av konventionen
Fem länder har fram till i december 1997 ratificerat minoritetsspråkskonventionen, nämligen Norge, Finland, Ungern, Nederländerna och Kroatien i nu nämnd ordning. Konventionen träder därmed i kraft den 1 mars 1998. I det följande kommer en närmare redogörelse ges för hur Norge och Finland valt att ratificera konventionen och för den nationella lagstiftning och åtgärder i övrigt man i respektive land har till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken där. Motsvarande redogörelse för Ungerns och Nederländernas ratificering och nationella bestämmelser är mer översiktlig eftersom vi ansett att de nordiska ländernas nationella åtgärder är av störst intresse för oss. Någon redogörelse för Kroatiens ratificering och nationella bestämmelser där kan inte lämnas på grund av att Kroatien ratificerat konventionen kort innan utredningstidens slut. Gemensamt för de fyra första länder som ratificerat konventionen är att man i dessa länder redan innan ratificeringen haft nationell lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken. Dessa nationella regler har utgjort grunden för ratificeringen av minoritetsspråkskonventionen.
3.1 Norge
3.1.1 Ratificeringen av konventionen
Norge var det första land som ratificerade minoritetsspråkskonventionen. Innehållet i Norges ratifikationsinstrument framgår av bilaga 2. Där anges att Norge ratificerar bestämmelserna i del I, II, IV och V i konventionen samt 46 närmare angivna punkter och stycken i del III av konventionen för det samiska språket. Inget annat språk än samiska nämns i ratifikationsinstrumentet. Såsom framgått av föregående kapitel gäller dock del II i konventionen för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konventionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte. I Norge talas, liksom i Sverige och Finland, flera olika varieteter av samiska bland vilka nordsamiskan dominerar. Norge har emellertid valt
Andra länders ratificering av konventionen
78 att ratificera konventionen för samiska som ett språk och i stora delar överlämnat frågan om vilka insatser som skall göras för språkets olika varieteter till det norska sametinget. Samråd med representanter för samerna skedde innan man beslutade vilka punkter och stycken som skulle ratificeras.
3.1.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen
I Norge finns en rad lagar och åtgärder i övrigt till skydd och stöd för samernas kultur och språk m.m. Den grundläggande bestämmelsen finns intagen i den norska grundlagen där det i § 110 A, sedan år 1988, föreskrivs att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt sociala arv. Det samiska språket ges särskilt skydd och stöd inom en rad olika samhällsområden. De flesta bestämmelser som reglerar rätten att använda samiska finns intagna i samelovens språkregler från år 1992, då samiskan också blev likställt med norska som ett officiellt språk i Norge. Dessa regler utgör stommen i det norska regelverk som utgjorde grunden för Norges ratificering av minoritetsspråkskonventionen för det samiska språket.
Samelagens språkregler, tredje kapitlet i Sameloven
Samelagens språkregler gäller i huvudsak inom ett begränsat geografiskt område, förvaltningsområdet för samiskt språk. Förvaltningsområdet utgörs av sex kommuner: Karasjok, Kautokeino, Nesseby, Porsanger, Tana och Kåfjord. Utanför förvaltningsområdet gäller bara ett begränsat antal av språkreglerna. Syftet med språkreglerna sägs vara att bevara och utveckla det samiska språket och särskilt att stärka användningen av språket i offentliga sammanhang. Språkreglerna berör användning av samiska bl.a., — vid kontakt med lokala och regionala myndigheter — inom hälsovårdssektorn och den sociala sektorn — inom rättsväsendet — inom kyrkan — inom utbildningsväsendet
Andra länders ratificering av konventionen
79
Inom förvaltningsområdet har man, om man själv använder sig av samiska i kontakten med lokala offentliga organ (antingen dessa är kommunala, fylkeskommunala eller statliga), rätt att få svar på samiska både vid muntliga och skriftliga kontakter med myndigheten. Om man själv i skrift använder sig av samiska i kontakten med ett regionalt organ (dvs. ett fylkeskommunalt eller statligt organ), som har en eller flera av förvaltningsområdets sex kommuner som tjänsteområde, har man rätt att få skriftligt svar på samiska. Alla som önskar att använda samiska för att tillvarata sina egna intressen i kontakt med lokala och regionala hälsovårds- eller sociala institutioner har rätt att bli bemötta på samiska, både skriftligen och muntligen. I kontakt med rättsväsendet inom förvaltningsområdet har man rätt att använda sig av samiska. Med rättsväsendet avses, domstolar, länsmän, polis, åklagare, fängelse och kriminalvård i frihet. För dessa myndigheter gäller samma regler som för andra lokala och regionala organ inom förvalt-ningsområdet. Därutöver gäller särskilda regler om utökade rättigheter att använda samiska inom rättsväsendet. För domstolar vars ämbetskrets helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet gäller att envar får använda samiska i inlagor i rättegång och att samiska får användas vid muntliga kontakter med domstolen och under muntliga förhandlingar i domstol. Rätten att använda samiska under muntliga förhandlingar i domstol innebär emellertid inte att en samisktalande person som kan norska kan kräva att alla i t.ex. en rättegång, skall tala samiska eller att det som sägs på norska skall tolkas till samiska. Om någon begär det kan rättens ordförande emellertid besluta att förhandlingsspråket skall vara samiska. Behövs översättning eller tolk skall detta betalas av staten. För polis- och åklagarväsendet gäller om deras verksamhetsområde helt eller delvis omfattar samma geografiska område som förvaltningsområdet, att envar har rätt att tala samiska vid bl.a. förhör på myndighetens kontor och vid muntlig anmälan. Intagna på fängelseanstalt i Troms och Finnmark har också rätt att tala samiska. Inom
Norska kyrkan i förvaltningsområdet har envar rätt att få barndop,
vigsel, nattvard, själavård m.m. förrättade på samiska. För att göra det möjligt för tjänstemän hos lokala och regionala offentliga organ att uppfylla språkreglernas krav om bemötande på samiska innefattar språkreglerna regler om möjlighet till tjänstledighet med lön för tjänstemän inom förvaltningsområdet för att lära sig samiska. Språkreglerna innehåller också regler om att lagar och föreskrifter som är av särskilt intresse för hela eller delar av den samiska befolkningen skall översättas till samiska. Kungörelser från offentliga organ inom förvaltningsområdet, som riktar sig till hela eller delar av befolkningen i
Andra länders ratificering av konventionen
80 förvaltningsområdet, skall avfattas både på samiska och norska. När det gäller utbildning i eller på samiska finns regler om att alla elever i grundskolan i samiska distrikt har rätt till undervisning i eller på samiska. Utanför detta område finns en sådan rätt om minst tre elever begär det. Kommunerna i förvaltningsområdet kan besluta att samiska skall vara obligatoriskt i grundskolan. I viss omfattning finns också rätt att lära sig samiska inom ramen för vuxenutbildning och på statens bekostnad. I språkreglerna berörs också
Samiskt språkråd. Språkrådet har bl.a. till
uppgift att bevara, stärka och utveckla samiskt språk i Norge. De ger vägledning och information i språkfrågor och har listor över kvalificerade översättare och tolkar. Vad gäller tillämpningen av de norska språkreglerna för samiska har man vid kommitténs kontakter med norska regeringstjänstemän uppgett att samelovens språkregler fortfarande är så nya att de inte är helt genomförda i praktiken. Man har emellertid uppmärksammat att det finns svårigheter att rekrytera tillräckligt många lärare i samiska språket. Tjänstemän vid myndigheter behärskar inte heller samiska i den utsträckning som skulle behövas. Det finns också brist på läromedel på samiska. Positiva effekter som man märkt till följd av språklagstiftningen är att allt fler talar samiska och att man i allt större utsträckning begär att bli bemött på samiska i olika offentliga sammanhang. Nordsamiskan, som är den varietet av samiska som används inom förvaltningsområdet för samiskt språk, har stärkts och utvecklas i positiv riktning. Det är svårare att bevara de mindre utbredda varieteterna av samiska, lulesamiska och sydsamiska, som inte används i förvaltningsområdet. Utöver samelovens språkregler bör några andra åtgärder av betydelse för ratificeringen av konventionen nämnas nämligen att det sedan lång tid tillbaka finns regelbundna utsändningar på samiska via norsk radio, NRK, och vissa TV-program på samiska. Norska staten täcker alla kostnader för produktion av litteratur på samiska.
3.1.3 Kostnader
Vad gäller kostnaderna för de nationella åtgärder som vidtagits för att stödja och utveckla det samiska språket i Norge kan allmänt sägas att man från norsk sida anser att de mest kostnadskrävande åtgärderna är utbildning av personal, tjänstemän, tolkar och översättare samt framtagning av läromedel.
Andra länders ratificering av konventionen
81
Under år 1995 avsattes drygt 16,5 miljoner norska kronor för användningen av samiska enligt samelovens språkregler inom kommuner och fylkeskommuner i det samiska förvaltningsområdet. Sametingets språkråd fördelar pengarna mellan kommunerna. Målet är att upprätta en tvåspråkig förvaltning inom dessa kommuner med tvåspråkiga tjänstemän. I dagsläget används dock fortfarande tolk i stor utsträckning av tjänstemännen.
3.2 Finland
3.2.1 Ratificeringen av konventionen
Finland ratificerade minoritetsspråkskonventionen som andra land, i november 1994. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Finland ratificerat 59 punkter och stycken i del III i konventionen för samiska som ett landsdels- eller minoritetsspråk samt 65 punkter och stycken för svenska som ett mindre allmänt använt officiellt språk (se artikel 3 punkt 1 i konventionen). Det anges också att Finland åtar sig att i vederbörliga delar tillämpa del II av konventionen på romani och på andra territoriellt obundna språk i Finland. Samiska används i Finland i flera olika varieteter, nordsamiska, enaresamiska och skoltsamiska. Finland har dock liksom Norge valt att ratificera konventionen för samiska som ett språk. När det gäller svenska har Finland valt att utnyttja konventionens bestämmelse i artikel 3 och ratificera vissa bestämmelser i del III i konventionen för svenska som ett officiellt språk som används mindre allmänt. Skälet till att man i ratifikationsinstrumentet särskilt nämnt romani som ett territoriellt obundet språk i Finland är, enligt de uppgifter vi fått, att man på detta sätt vill markera den vikt man från finsk sida lägger vid att stödja romernas kultur och språk. Ett annat skäl är att det finns många romer i Finland, ca 6 000—7 000 personer och att dessa i motsats till andra minoritetsgrupper begärt att konventionens bestämmelser skall tillämpas på deras språk. Såsom framgått av föregående kapitel gäller del II i konventionen för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i de stater som ratificerar konven-tionen oavsett om de nämns i samband med ratificeringen eller inte. Villkoret är att språken uppfyller konventionens krav på ett landsdels- eller minoritetsspråk. Beträffande samtliga tre språk som nämnts i ratifikationsinstrumentet fanns redan gällande lagstiftning och nationella åtgärder i övrigt till skydd och stöd för dessa språk som kunde utgöra grunden för en ratificering.
Andra länders ratificering av konventionen
82 Någon ny lagstiftning ansågs således inte behövas med anledning av ratificeringen. Innan Finland beslöt vilka åtaganden i konventionen som Finland skulle binda sig för att tillämpa, samrådde man med den svensktalande minoriteten företrädd av Svenska Finlands folkting, med samerna företrädd av delegationen för sameärenden och med romerna genom delegationen för zigenarärenden.
3.2.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen
Den grundläggande rätten att använda svenska, samiska och romani tillförsäkras i § 14 i den finska regeringsformen. Där slås det fast att Finlands nationalspråk är finska och svenska och att envars rätt att i egen sak — hos domstolar och andra myndigheter — använda sitt eget språk, antingen detta är finska eller svenska, skall tryggas i lag. Vidare föreskrivs att det allmänna skall tillgodose båda dessa språkgruppers kulturella och samhälleliga behov. För samerna, romerna och andra grupper gäller enligt samma bestämmelse att de har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur.
Svenska
Svenskan är som ovan nämnts ett av Finlands två nationalspråk. Utöver skyddet i grundlagen skyddas svenska språket genom språklagen från år 1922. Språklagens regler gäller för domstolar, statliga myndigheter, kommuner och den evangelisk-lutherska kyrkans församlingar. De språkliga rättigheterna enligt språklagen är beroende av vilken språklig status en kommun har. Enligt språklagen indelas finska kommuner i enspråkigt finska kommuner, enspråkigt svenska kommuner, tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet samt tvåspråkiga kommuner med svensk majoritet. Huvudregeln är att om mindre än 8% av befolkningen talar finska/svenska är kommunen enspråkig. Om minoriteten utgör minst 8 % av befolkningen eller 3 000 personer är kommunen tvåspråkig. I korthet innebär språklagens regler följande. Vid kontakt med statliga myndigheter såsom domstolar, polis, arbetsförmedling m.m. har en medborgare alltid rätt att använda sitt eget språk. Om ämbetsdistriktet för de statliga myndigheten är tvåspråkigt har den enskilde också rätt att få svar på det egna språket. Någon sådan rätt finns inte om ämbetsdistriktet är enspråkigt.
Andra länders ratificering av konventionen
83
Vid kontakt med kommunala myndigheter har den enskilde rätt att använda sitt eget språk i tvåspråkiga kommuner. Är kommunen enspråkig måste emellertid den enskilde använda kommunens språk. Detsamma gäller det språk myndigheterna svarar den enskilde på. I tvåspråkiga kommuner och tvåspråkiga statliga ämbetsdistrikt gäller att meddelanden till allmänheten, såsom kungörelser och meddelanden, skall avfattas på båda språken. Skyltar och vägvisare inom sådana områden skall också vara tvåspråkiga. I annan lagstiftning angående rätt att använda sitt modersmål finns bl.a. följande bestämmelser. Viss möjlighet att få tolk på statens bekostnad finns i enspråkiga kommuner i ärenden där enskilds rätt kan stå i konflikt med myndighetens, t.ex. barnskyddsfall eller indragning av körkort. När det gäller utbildning är alla kommuner skyldiga att anordna grundskoleundervisning på svenska respektive finska om det finns minst 13 lågstadieelever som har endera språket som modersmål. Undervisning sker i enspråkiga skolor. För daghem finns regler om att kommun skall sörja för att dagvård erbjuds på barnets modersmål. När det gäller hälsovård finns bestämmelser om att patientens modersmål i möjligaste mån skall beaktas. Inom vissa delar av sjukvården finns en utökad skyldighet att tillhandahålla sjukvård på patientens modersmål.
Samiska
Utöver det grundlagsstadgande som ovan redovisats finns ytterligare en grundlagsbestämmelse som berör samiska språket. I § 51 a regeringsformen stadgas att samerna som ett urfolk skall tillförsäkras kulturell autonomi inom sitt hembygdsområde i ärenden som angår deras språk och kultur. Därutöver finns i lagar och förordningar olika bestämmelser till skydd och stöd för det samiska språket. Viktigast av dessa bestämmelser är lag om användning av samiska hos myndigheter som trädde i kraft år 1992. Språklagens regler gäller i huvudsak inom samernas hembygdsområde. Hembygdsområdet omfattar Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt Lapplands renbeteslags område i Sodankylä kommun. Den samiska språklagen innebär i korthet följande. Inom hembygdsområdet har en same rätt att använda samiska i ärende som gäller honom eller henne, eller i ärende där en same skall höras. Rätten omfattar såväl kommunala myndigheter som områdets alla statliga distriktsmyndigheter och lokala myndigheter och domstolar som har ämbetsdistrikt som täcker någon del av samernas hembygdsområde. Dessutom har en same rätt att använda samiska i kommun eller församling inom hembygdsområdet.
Andra länders ratificering av konventionen
84 Utanför hembygdsområdet har same rätt att använda samiska vid kontakt med bl.a. länsstyrelsen och länsrätten i Lapplands län, högsta domstolen, justitiekanslern och riksdagens justitieombudsman. Språklagen innebär inte att tjänstemän på de olika myndigheter som berörs av språklagens regler skall kunna samiska. Myndigheterna inom hembygsområdet har i stället en skyldighet att tillhandahålla tolk eller översättning till samiska i sina kontakter med samer som vänt sig till myndigheten och då använt sig av samiska. Språklagen innehåller också bestämmelser om att kungörelser, meddelanden, anslag och blanketter skall avfattas också på samiska inom samernas hembygdsområde. Sådana lagar och förordningar, statsrådsbeslut m.m. som särskilt berör samerna skall publiceras också på samiska. Myndigheterna bör inom hembygdsområdet enligt lagen förse skyltar och vägvisare också med samisk text. För att språkreglerna skall kunna tillämpas på ett riktigt sätt behövs tillgång till tolkar och översättare. Inom sametinget finns en byrå för det samiska språket som ansvarar för att det finns tillgång till tolkar och översättare samt för samisk språkvård. För att uppmuntra tjänstemän att lära sig samiska finns enligt språkreglerna möjlighet för dem som arbetar på statliga myndigheter som omfattas av språkreglernas bestämmelser att få tjänstledigt med lön för utbildning i det samiska språket. Vid tillsättning av statliga tjänster vid myndigheter i samernas hembygdsområde ses kunskaper i samiska som en merit. Även grundskolelagen, gymnasielagen och lagen om dagbarnvård innehåller bestämmelser av betydelse för det samiska språket. I grundskolelagen och gymnasielagen sägs att elever som är bosatta inom samernas hembygdsområde kan undervisas i eller på detta språk. I lagen om dagbarnvård stadgas att kommunerna skall sörja för att dagbarnvård står till buds på barnets modersmål då detta är samiska. När det gäller tillämpningen av de bestämmelser som gäller till stöd och skydd för det samiska språket har man i Finland angett att det största problemet är bristen på lärare i samiska och undervisningsmaterial på samiska. Särskilt svårt är det att rekrytera lärare till de högre stadierna i skolan. För utbildning av lärare i samiska ges inga särskilda statliga medel. Däremot har staten under en 10-årsperiod bidragit med ca en och en halv miljon mark till undervisningsmaterial på samiska. När det gäller kontakter på samiska med myndigheter har språklagens möjligheter att använda samiska vid sådana kontakter hittills utnyttjats i mycket liten utsträckning. Inte heller har många utnyttjat möjligheten att få skrivet material, t.ex. blanketter etc. på samiska. Detta kan, enligt de
Andra länders ratificering av konventionen
85
uppgifter vi fått, dels ha att göra med att kunskaperna i att läsa och skriva samiska är dåliga bland den samiska befolkningen, dels att kunskaperna i den vokabulär som behövs i officiella sammanhang är bristfällig.
Romani
I Finland finns en internationellt sett förhållandevis lång tradition när det gäller samarbete mellan företrädare för myndigheter och romer. Sedan år 1956 har det funnits en statlig delegation för zigenarärenden som idag består av 18 medlemmar varav tio är romer. Delegationen skall främja den romska befolkningens möjlighet att på likvärdiga villkor delta i samhällslivet samt främja den romska befolkningens ekonomiska, sociala och kulturella levnadsförhållanden. Utöver denna delegation finns det fyra regionala delegationer med uppgift att främja den romska befolkningens levnadsförhållanden på det regionala planet. Statliga åtgärder för att främja romsk kultur och språk har framför allt vidtagits sedan 1980-talet. När det gäller stödet och skyddet för språket romani har man i Finland främst vidtagit åtgärder när det gäller utbildning i romani och romsk kultur för både för barn och vuxna. År 1993 tillsattes en ledningsgrupp för zigenarutbildning inom Utbildningsministeriet. Ledningsgruppen skall handlägga alla frågor av principiell natur som rör utbildning av romer, från förskoleutbildning till vuxenutbildning. Hälften av ledamöterna i ledningsgruppen är romer. Ett av syftena med undervisning i romani och romsk kultur och historia är att göra skolundervisning och vuxenundervisning mer meningsfull för både romska barn och vuxna. Det har tidigare av olika skäl, varit svårt för romer att studera vilket har lett till att det bland äldre romer finns många med dålig skolunderbyggnad. För att underlätta undervisningen för barn har man i Finland arbetat fram ABCböcker i romani. För vuxna anordnas bl.a. sommarkurser i romani och finska. Kostnaderna för dessa kurser betalas till hundra procent av finska staten och är därför kostnadsfria för deltagarna.
3.2.3 Kostnader
Allmänt har man uppgett att de största kostnaderna för stöd och skydd för det samiska språket består i översättning och tolkning till det samiska språket.
Andra länders ratificering av konventionen
86
I propositionen till den samiska språklagen tar man upp kostnader för byrån för det samiska språket, kostnader för åtta tjänster som tolkar och översättare i de kommuner som ligger inom samernas hembygdsområde samt övriga kostnader för tolkning och översättning. Det har senare visat sig att de sammanlagda kostnaderna för sametinget och språkbyrån för statens del uppgått till ca två miljoner mark årligen. Av åtta beräknade tjänster som tolkar och översättare inom kommunerna i samernas hembygdsområde har endast en besatts. Kostnaden för denna tjänst uppgår till ca 500 000 mark årligen, en kostnad som staten stod för de första åren men som nu faller på kommunerna. Vad gäller stödet och skyddet för romani avsatte finska staten under år 1996 en och en halv miljon finska mark till ledningsgruppen för zigenarutbildning.
3.3 Ungern
3.3.1 Ratificeringen av konventionen
Ungern ratificerade år 1995 som tredje land minoritetsspråkskonventionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Ungern åtar sig att tillämpa 47 punkter och stycken i del III i konventionen för fem språk, nämligen kroatiska, tyska, rumänska, slovakiska och slovenska. Utöver de språk som nämns i ratifikationsinstrumentet har Ungern i nationell lagstiftning slagit fast att det finns ytterligare åtta språk eller sammanlagt tretton språk, som anses som minoritetsspråk i Ungern. Dessa språk är armenska, bulgariska, grekiska, kroatiska, tyska, zigenska (romani och sinti), rutenska, polska, rumänska, serbiska, slovakiska, slovenska, och ukrainska. Samtliga tretton språk anses falla inom konventionens tillämpningsområde och bestämmelserna i del II i konventionen kommer således att tillämpas på alla språken. Skälet till att man valt att bara nämna fem språk i ratifikationsinstrumentet är enligt uppgift att dessa språk funnits under längst tid i Ungern och talas av flest personer. Åtgärder till stöd och skydd för dessa fem språk finns också inom de olika sakområden såsom undervisning, offentlig förvaltning m.m. som konventionen täcker, vilket underlättat ratificeringen av del III i konventionen för språken. Enligt uppgift är målet att Ungern, så snart de ekonomiska förutsättningarna finns, skall ratificera del III i konventionen också för de åtta språk som nu inte omfattas av ratificeringen av bestämmelserna i del III i konventionen. Ungern har valt att ratificera samma punkter och stycken i del III för samtliga de fem språk som omfattas av ratifikationen. I stort sett fanns
Andra länders ratificering av konventionen
87
redan innan ratificeringen nationell lagstiftning angående stöd och skydd för landsdels- och minoritetsspråk, som kunde ligga till grund för ratificeringen. Man avser att tillämpa de bestämmelser man ratificerat i del III i hela landet. Som angetts i kapitel fyra är huvudavsikten med bestämmelserna i del III i konventionen att dessa skall tillämpas inom ett begränsat geografiskt område i respektive land motsvarande det område där språket används av hävd. Skälet till att man i Ungern har valt att ändå tillämpa konventionens bestämmelser i del III över hela landets territorium är att de som använder de olika minoritetsspråken i Ungern alltid har varit spridda över hela landets territorium och det således inte går att definiera geografiska områden där språken har talats av hävd.
3.3.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen
En nationell lag framför andra gjorde det möjligt för Ungern att ratificera minoritetsspråkskonventionen, nämligen lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter från år 1993. I denna anges vilka kriterier som skall vara uppfyllda för att en grupp skall anses som en nationell och etnisk minoritet liksom vilka minoriteter som för närvarande uppfyller dessa kriterier. De motsvarar de ovan nämnda tretton minoritetsspråken i Ungern. Lagens bestämmelser omfattar enligt sin lydelse inte invandrare eller flyktingar. Lagens syfte är att hindra assimilering och tillförsäkra nationella och etniska minoriteter rätt till sin egen identitet, språk, kultur och traditioner. Ett viktigt inslag i lagen är möjligheten för nationella minoriteter att efter allmänna val inrätta lokala självstyrande minoritetsorgan som har till uppgift att bevaka minoriteternas intressen hos kommunala myndigheter och beslutande församlingar. Lagen föreskriver att kommunala beslut rörande utbildning, lokal massmedia, användning av minoritetsspråk m.m. bara får fattas efter hörande av de lokala minoritetsorganen om beslutet berör minoritetsbefolkningen. Lagen tillförsäkrar också minoriteterna inflytande på det nationella planet bl.a.genom regler om val till ett nationstäckande minoritetsorgan och en ombudsman som skall bevaka minoriteternas rättigheter. Det finns ett särskilt kapitel i lagen som rör rätt till undervisning i eller på minoritetsspråken i daghem och skolor samt statens ansvar att bekosta utbildning av lärare och undervisningsmaterial för dessa ändamål. I samma kapitel anges att tillgången till litteratur på minoritetsspråken skall tillförsäkras genom ett nätverk av minoritetsbibliotek. Ett särskilt kapitel ägnas användandet av minoritetsspråken. Där anges att alla har rätt att använda sitt modersmål i alla sammanhang i Ungern.
Andra länders ratificering av konventionen
88 Vad detta närmare innebär skall anges i en särskild lag. I kapitlet anges vidare att alla har rätt att i domstol använda sitt eget modersmål. Det anges också att alla har rätt att använda sitt modersmål i parlamentet och kommunala församlingar. Det föreskrivs vidare att alla kommunala organ på begäran av minoritetsorgan skall publicera alla beslut, blanketter m.m. också på minoritetsspråken samt att skyltar anslag m.m. skall finnas också på minoritetsspråken. Slutligen anges att inom de områden där minoriteter bor skall kunskaper i minoritetsspråk ses som en merit vid tillsättande av tjänster hos lokala myndigheter och myndigheter som ger service till allmänheten. Lagen innehåller också bestämmelser om rätt till ekonomiskt stöd från staten till de daghem och skolor som ger undervisning i eller på minoritetsspråk samt ekonomiskt stöd till de självstyrande minoritetsorganen. Vad gäller den praktiska tillämpningen av lagen om nationella och etniska minoriteters rättigheter och åtagandena enligt minoritetsspråkskonventionen har man angett att konventionens bestämmelser i första hand kommer att tillämpas i de områden där valen till lokala självstyrande minoritetsorgan var framgångsrika under år 1994 och 1995. Det lyckade genomförandet av sådana val indikerar enligt ungerska regeringstjänstemän att det finns många personer som tillhör en minoritet i dessa områden.
3.3.3 Kostnader
De uppgifter vi fått när det gäller kostnader för nationell lagstiftning till stöd och skydd för landsdels- eller minoritsspråk i Ungern är att man inte kan uppskatta kostnaderna för de åtaganden man gjort enligt konventionen förrän denna träder i kraft eftersom man först då genomför alla planerade nationella åtgärder.
3.4 Nederländerna
3.4.1 Ratificeringen av konventionen
Nederländerna ratificerade år 1996 som fjärde land minoritetsspråkskonventionen. Av ratifikationsinstrumentet framgår att Nederländerna åtar sig att tillämpa 48 punkter och stycken i del III i konventionen för frisiska i provinsen Friesland, samt bestämmelserna i del II i konventionen på lågsaxiska språk och bestämmelserna i del II, enligt artikel 7 punkt 5, för jiddisch och romani chib som territoriellt obundna språk.
Andra länders ratificering av konventionen
89
3.4.2 Nationella åtgärder i överensstämmelse med åtagandena i konventionen
I Nederländerna finns sedan lång tid tillbaka nationella bestämmelser som gjort det möjligt att få undervisning i frisiska inom det obligatoriska skolväsendet. Numera finns regler som ger dem som använder frisiska möjlighet att få undervisning i frisiska i provinsen Friesland. Det finns också vissa tvåspråkiga skolor i Friesland där undervisningen bedrivs på frisiska-holländska. Som en följd av ratificeringen av konventionen omfattar rätten att få undervisning i frisiska nu också de lägre stadierna i skolan. Rätten att få använda frisiska i kontakt med myndigheter och rättsväsendet i provinsen Friesland är lagfäst. Frisiska språket är också numera inkluderat i nationell förvaltningsrätt och i lagstiftning som berör utbildning och kultur och i skattelagstiftningen. Frisiska förekommer regelbundet både i radio och TV och det finns dagstidningar som till viss del skrivs på frisiska. I provinsen Friesland är det också möjligt att få viss samhällsservice från offentliga organ på frisiska. När det gäller ratificeringen av romani chib och jiddisch som territoriellt obundna språk i Nederländerna uppges detta vara ett symboliskt erkännande av språken som inte binder de nationella myndigheterna att stödja eller skydda dessa språk.
91
4 Vilka språk i Sverige är landsdelseller minoritetsspråk?
Kommitténs bedömning: Vi har funnit att samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib är historiska landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige.
Minoritetsspråkskonventionen är enligt konventionskommentaren en kulturkonvention som är ägnad att skydda och stödja historiska landsdelseller minoritetsspråk. Från Europarådets sida har man överlåtit åt ansvariga myndigheter i de länder som ratificerar konventionen att, med beaktande av konventionens definition i artikel 1, göra en bedömning av vilka språk som är landsdels- eller minoritetsspråk i det egna landet. Minoritetsspråkskommitténs direktiv innebär att kommittén har i uppdrag att göra en sådan bedömning för svenskt vidkommande. I det följande skall vi därför med utgångspunkt från konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk i artikel 1 och med beaktande av konventionens syfte, göra vår bedömning av vilka språk i Sverige som är landsdels- eller minoritetsspråk och vilka språk eller dialekter som faller utanför konventionens tillämpning. Vi vill redan i detta sammanhang understryka att vår bedömning begränsar sig till att avgöra vilka språk som faller in under konventionens tillämpningsområde. När vi i det följande tar ställning bl.a. till den komplicerade frågan om vad som är att anse som ett språk och vad som är att anse som en dialekt sker detta enbart med sikte på konventionens tillämpning. Ett språk som vi inte finner är ett landsdels- eller minoritetsspråk i konventionens mening kan ändå anses vara ett minoritetsspråk i andra sammanhang. Också i samband med konventionens tillkomst har man uppmärksammat att sådana situationer kan uppkomma. Av artikel 1 punkt b) och av konventionskommentaren framgår exempelvis att konventionen inte kan tillämpas på språk som talas av alltför få personer eftersom detta skulle leda till allt för stora praktiska svårigheter. Även om sådana språk är minoritetsspråk bör de inte ses som landsdels- eller minoritetsspråk som konventionens bestämmelser skall tillämpas på. Vi vill också inledningsvis påpeka att om Sverige skulle ratificera konventionen, så kommer konventionens bestämmelser i del II att gälla för
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
92 alla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som omfattas av konventionens definition av sådana språk medan bestämmelserna i del III bara kommer att gälla för de språk som Sverige väljer skall omfattas av dem. Språk utan geografisk bas kan enligt konventionen inte omfattas av bestämmelserna i del III. Vår utgångspunkt har varit att Sverige vid en eventuell anslutning till konventionen också kommer att ratificera bestämmelserna i del III för de språk som har en historisk geografisk bas. Vi har därför när vi prövat frågan om vilka språk som kan omfattas av en svensk tilllämpning av konventionen också behandlat frågor som har anknytning till tillämpningen av del III i konventionen.
4.1 Språk och dialekter i Sverige som inte kan anses omfattade av konventionen
De två huvudkrav som ett språk, enligt definitionen i artikel 1 i konventionen, måste uppfylla för att anses vara ett landsdels- eller minoritetsspråk är, — att språket skall användas av hävd i ett visst territorium inom en stat av medborgare i staten, (invandrarspråk omfattas inte av konventionen) och — att språket skall vara annorlunda än det officiella språket (dialekter omfattas inte av konventionen). Av artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren framgår också att tillräckligt många personer måste använda ett språk för att konventionen skall kunna tillämpas på språket. Även om ett språk inte kan uppfylla kravet på historisk geografisk anknytning kan det omfattas av vissa av konventionens bestämmelser i del II såsom ett territoriellt obundet språk. Med utgångspunkt i definitionen i artikel 1 och konventionens övergripande syfte skall vi i det följande behandla några språk och dialekter i Sverige som enligt vår uppfattning faller utanför konventionens tillämpningsområde.
Invandrarspråk
Det första kravet enligt artikel 1 i konventionen, att ett språk skall användas av hävd, innebär att språket skall ha använts under lång tid tillbaka i landet och fortfarande användas där. Invandrarspråk omfattas således inte av
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
93
konventionen och inte heller språk som har talats i landet men numera inte längre talas där. Tidsgränsen för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att vara ett språk som används av hävd i konventionens mening finns inte angiven i konventionen. Det är dock klart att ett språk som först är att anse som ett invandrarspråk i ett land så småningom kan övergå till att anses använt av hävd. Svensk befolkningsstatistik omfattar inte uppgifter om etnisk tillhörighet eller språktillhörighet. Det är därför svårt att få fram uppgifter som kan ligga till grund för en bedömning av vilka språk som använts under lång tid i Sverige och fortfarande används i dag. Det står emellertid klart att det i Sverige i dag till följd av invandring från andra länder, talas många andra språk än svenska. Med få undantag har dock dessa inte använts i Sverige före andra världskriget. Detta har att göra med att invandringen till Sverige före andra världskriget var mycket begränsad.
När det gäller språk som börjat användas i Sverige först efter andra världskriget anser vi att de klart faller utanför konventionens tilllämpningsområde eftersom de har använts under för kort tid för att de skall kunna anses använda av hävd. Dessa språk får istället betraktas som invandrarspråk som faller utanför konventionens tillämpningsområde. Vi anser inte att det är lämpligt att fastslå någon absolut, generell tidsgräns för när ett språk övergår från att vara ett invandrarspråk till att anses som använt av hävd i Sverige. Det är enligt vår uppfattning lämpligare att ta ställning till detta från fall till fall med utgångspunkt från varje språks särskilda historia i Sverige. I avsnitt 4.2 behandlar vi därför vart och ett av de språk som vi anser kan bli aktuella att bedöma som använda av hävd i Sverige och tar ställning till om de kan anses omfattade av konventionen.
Dialekter
Det andra kravet i konventionen, att språket skall vara annorlunda än det officiella språket i staten innebär att dialekter av det officiella språket undantas från konventionens tillämpningsområde. Frågan om när ett uttryckssätt skall anses vara en dialekt och när det skall anses vara ett språk är komplicerad och involverar såväl lingvistiska som sociologiska och politiska bedömningar. Vi hänvisar i denna del till det expertutlåtande som inhämtats från professor Kenneth Hyltenstam, bilaga 3. I konventionen ges inga närmare riktlinjer för bedömningen. Varje land som ratificerar konventionen får självt avgöra vad som är att anse som
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
94 dialekter av det officiella språket som inte omfattas av konventionens bestämmelser. För svenskt vidkommande uppkommer i detta sammanhang frågan om hur de genuina dialekter eller folkmål, som finns i Sverige skall betraktas i relation till konventionen. Som exempel på folkmål kan nämnas älvdalsmål, gutniska och skånska. Dessa folkmål talades tidigare i ganska stor utsträckning i olika delar av landet men har till följd av bl.a. större rörlighet i befolkningen, inflyttningen till städerna och massmedias inflytande kommit att talas och förstås av allt färre personer. Rent lingvistiskt kan folkmålen vara mycket olika nutida rikssvenska. Folkmålen är nära förknippade med den bygd där de har talats och är en del av bygdens kultur och historia. Det kan därför hävdas att det finns ett intresse av att folkmålen bevaras som en viktig del av den svenska landsbygds- och kulturhistorien. Frågan är emellertid om folkmålens kulturhistoriska värde gör att de bör omfattas av konventionens bestämmelser. En invändning mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är tveksamt om de kan anses som språk. Den allmänna uppfattningen är nog snarare att de är dialekter och som sådana omfattas de i så fall inte av konventionens definition av landsdels- eller minoritetsspråk. Ett annat skäl mot att tillämpa konventionen på folkmålen är att det är ett fåtal personer som använder dem som sitt dagliga uttrycksmedel. Det viktigaste argumentet mot att tillämpa konventionens bestämmelser på folkmålen är dock enligt vår uppfattning, att en sådan tillämpning skulle rimma illa med konventionens syfte. Som vi angett i kapitel två är ett av konventionens övergripande syften att stärka landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i det offentliga livet, såsom i domstolar, hos myndigheter, i näringslivet m.m. Det finns enligt vår uppfattning inte någon anledning att stödja de gamla och lokalt färgade uttrycksformer som folkmålen är, genom en ökad användning av dem i offentliga sammanhang. Vi tror inte heller att en sådan användning av folkmålen i det offentliga livet skulle stödja folkmålens bevarande. Vid en samlad bedömning anser vi därför att en tillämpning av konventionen i Sverige inte kan omfatta folkmålen.
Teckenspråket
Sveriges Dövas Riksförbund har vänt sig till kommittén med en begäran om att konventionens bestämmelser skall tillämpas på teckenspråket som ett territoriellt obundet språk. Kommittén vill erinra om att teckenspråket redan i dag har en stark ställning i det svenska samhället. Genom beslut av riksdagen år 1981 har
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
95
Sverige som första land i världen officiellt erkänt teckenspråket som dövas modersmål och erkänt dövas rätt till tvåspråkighet avseende teckenspråket och svenska språket. När det gäller undervisning och forskning, anges i läroplanen för specialskolan för döva och hörselskadade, att teckenspråket och svenska är de två undervisningsspråken, och vid universitetet i Stockholm har forskning i teckenspråket bedrivits sedan år 1972. Samhället tillhandahåller också teckenspråkstolkar för döva genom landstingens försorg. Enligt Sveriges Dövas Riksförbund föreligger dock fortfarande brist både på teckenspråkstolkar och teckenspråkslärare. Att teckenspråket är ett språk är således redan fastslaget i Sverige. Likaså finns bestämmelser och åtgärder till skydd och stöd för teckenspråket på flera områden. Den fråga vi har att ta ställning till är om teckenspråket kan anses falla inom definitionen för landsdels- eller minoritetsspråk enligt artikel 1 i minoritetsspråkskonventionen och om teckenspråket kan anses omfattat av det övergripande syftet med konventionen. Det ena kravet på ett landsdels- eller minoritetsspråk enligt artikel 1 i konventionen — att språket skall vara annorlunda än det officiella språket — måste anses uppfyllt vad gäller teckenspråket. Det andra kravet enligt konventionen — att språket skall användas av hävd inom staten — skulle kanske kunna anses uppfyllt eftersom det finns uppgifter om att teckenspråket använts i offentliga sammanhang i Sverige så tidigt som år 1875. Enligt vår uppfattning kan emellertid främjande av teckenspråket inte rymmas inom konventionens övergripande syfte. Konventionen sägs vara en kulturkonvention som tar sikte på att stödja historiska språk som en del av Europas mångkulturella arv. Den tar följaktligen i första hand sikte på språkets kulturella funktion. Genom att stödja landsdels- eller minoritetsspråken hoppas man att också stödja den kultur och historia som är förbunden med språken och dem som använder dem. Även om döva själva ser sig som en språklig och kulturell minoritet med teckenspråket som en viktig del av dövkulturen, kan teckenspråkets funktion enligt vår uppfattning inte i första hand ses som kulturell. Språket får snarare i första hand ses som ett kommunikationsmedel för döva, ett sätt för döva att trots sitt handikapp kunna kommunicera med omgivningen. De skäl som finns för att stödja teckenspråket ligger därför enligt vår uppfattning vid sidan av konventionens huvudsakliga syfte som en kulturkonvention. Det nyss anförda hindrar i och för sig inte att man skulle kunna utsträcka och anpassa en tillämpning av konventionens bestämmelser till teckenspråket. Vi anser emellertid inte att det finns någon anledning att göra detta. Teckenspråket har redan i dag en officiell ställning som språk i Sverige. I
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
96 och med detta och de åtgärder som redan i dag vidtas från samhällets sida till stöd för teckenspråket, skulle en ratificering av konventionen för teckenspråket som ett territoriellt obundet språk, enligt vår bedömning, inte leda till något ytterligare stöd för språket. Teckenspråket skall därför enligt vår uppfattning inte omfattas av en eventuell svensk ratificering av minoritetsspråkskonventionen.
4.2 Landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige
I det föregående har vi angett att det finns anledning att närmare granska några språk i Sverige som har talats i landet under lång tid för att se om de uppfyller konventionens krav på landsdels- eller minoritetsspråk. Som vi ovan har angett förs inte statistik i Sverige över språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Detta försvårar naturligtvis bedömningen av vilka språk som kan anses använda av hävd i Sverige. Före andra världskriget var emellertid befolkningen i Sverige mycket homogen vilket påpekas i den då redovisade statistiken (se t.ex. SOS år 1930, V och år 1910, IV, Folkräkningen den 31.12). I inledningen till 1910 års statistik om folkmängdens fördelning efter hushåll, trosbekännelse, födelseort m.m. anges att de enda väsentliga undantagen från denna homogenitet är "lappar och finnar". Annan statistik visar att det utöver dessa grupper under lång tid tillbaka också funnits romer och judar i Sverige. Mot denna bakgrund har vi funnit anledning att närmare överväga om samiska, finska, meän kieli (tornedalsfinska), romani chib (zigenska) och jiddisch är att anse som landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige i minoritetsspråkskonventionens mening. För att konventionen skall kunna tillämpas på ett språk måste språket uppfylla de krav på landsdels- eller minoritetsspråk som definitionen i artikel 1 av konventionen innehåller. Det ena huvudkravet är att ett språk skall vara annorlunda än det officiella språket. Detta krav uppfyller samtliga de språk som vi funnit anledning att överväga, varför vi inte närmare behöver beröra detta i det följande. Det andra kravet, att språket skall användas av hävd inom ett visst territorium i Sverige, finns det däremot anledning att granska närmare . Vi har också ansett att det finns anledning att överväga om olika varieteter av språken bör behandlas som särskilda språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Begreppet varietet som vi valt att använda anges i språkrapporten bilaga 3 vara liktydigt med språkform, antingen språkformen anses som ett språk eller en dialekt. Varietet är
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
97
således en mer generell term än språk och dialekt. Vad gäller frågeställningen om en viss varietet av ett språk bör behandlas som ett särskilt språk, har vi funnit att den måste bedömas mot bakgrund av syftet med konventionen och vilka effekter en tillämpning av konventionen kan få i olika situationer. Slutligen finns det anledning att pröva om språken används av ett tillräckligt antal personer för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser och vilka geografiska områden detta i så fall gäller (jfr artikel 1 punkt b) och konventionskommentaren.)
4.2.1 Samiska
Den följande beskrivningen av det samiska språket i Sverige bygger huvudsakligen på uppgifter hämtade ur Samerättsutredningen (SOU 1989:41, SOU 1990:84 och SOU 1990:91) och Sameutredningen (SOU 1975:99 och SOU 1975:100). Vi har valt att redovisa uppgifter som är av betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bör tillämpas på det samiska språket. För en mer utförlig redogörelse beträffande det samiska språket och samernas historia i Sverige hänvisar vi till våra källor.
Historik
Samerna har i vart fall sedan vår tideräknings början bebott de norra delarna av nuvarande Norge, Sverige, Finland och norra Kolahalvön i Ryssland. De finns omtalade såväl hos romerska historieskrivare som i nordiska källor. Samerna fanns alltså i Norden innan de nuvarande nordiska staterna växte fram. Under äldre tid försörjde sig samerna på jakt och fiske och flyttade mellan olika jakt-, fiske- och fångstområden alltefter årstidens växlingar. Senare började samerna hålla renhjordar som de följde mellan de olika årstidsbundna betesmarkerna. När jorden började odlas upp allt längre norrut i Skandinavien trängdes samerna undan för undan bort från de områden som de tidigare hade bebott. Först odlades jorden upp i kusttrakterna och sedan allt längre inåt landet. Rennäringen kom följaktligen efter hand att bedrivas allt längre upp mot fjälltrakterna dit jordbruksbebyggelsen inte hade nått. I dag ägnar sig en förhållandevis liten andel av den samiska befolkningen åt renskötsel, uppskattningsvis 2 500 av totalt 15 000—20 000 svenska
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
98 samer. Det område inom vilket rennäringen numera utövas i Sverige sträcker sig genom inlandskommunerna från Idre i Dalarna i söder till Kiruna i norr. I dessa traditionella samiska bosättningsområden bor också många samer som inte sysslar med renskötsel. Många samer är numera också bosatta i kusttrakterna i norra och i södra Sverige. Totalt uppskattas den samiska befolkningen i Norden i dag till mellan 50 000—75 000 personer, varav 30 000—50 000 i Norge, 15 000—20 000 i Sverige, 4 000—5 000 i Finland och ca 2 000 i Ryssland. Samernas språk, samiskan, har liksom andra språk förändrats under tidens gång. Samiskan är ett finsk-ugriskt språk. Man anser att ursamiskan växte fram någon gång mellan år 1 000 f.Kr och år 700 e.Kr. De olika samiska språkvarieteterna hade i allt väsentligt hunnit utveckla sig före 700-talet. Av de äldsta skriftliga källorna från 1500- och 1600-talen framgår att ungefär samma varieteter av samiska talades då som nu, inom i stort sett samma geografiska områden. Bilden nedan illustrerar vilka varieteter av samiska som används i olika delar av det samiska bosättningsområdet. Bilden finns endast i den tryckta verksionen
Bild 1, Professor Olavi Korhonen. Den samiska språkkartan är för överskådlighetens skull förenklad. Dialektområden utanför svenskt område har inte markerats och i Sverige har samiskan i Arjeplog, dvs. arjeplogssamiskan (tidigare kallad pitesamiska), och samiskan i Jokkmokk och södra Gällivare betecknats som lulesamiska. Umesamiskan med både sydliga och nordliga drag motiverar dock en avgränsning som särskild varietet. Markeringen av yttergränserna för samernas bosättningsområde grundar sig på var samer kontinuerligt bott och ännu bor samt livnär sig av samiska naturnäringar.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
99
Mellan de olika samiska språkvarieteterna finns inga absoluta gränser. Inom hela språkområdet gäller att den ömsesidiga förståelsen är större mellan varieteter som talas i geografiska områden som gränsar till varandra än mellan varieteter som ligger geografiskt långt ifrån varandra (t.ex. har nordsamiska och sydsamiska mindre ömsesidig förståelse sinsemellan än vad nordsamiska och lulesamiska har. Förståelsen mellan sydsamiska och nordsamiska har liknats vid förståelsen mellan isländska och svenska). Fram till början av 1800-talet dominerade samiskan som språk i stora delar av det traditionella samiska bosättningsområdet. Präster och myndighetspersoner liksom stora delar av nybyggarbefolkningen lärde sig samiska för att kunna kommunicera med samerna. I Sameutredningen anges som exempel på samiskans inflytande att så sent som vid sekelskiftet talade en stor del av bondebefolkningen i Jokkmokk ofta samiska i hemmen. Allteftersom nybyggarbefolkningen växte och blev större i antal än den samiska befolkningen trängdes emellertid samiskan tillbaka och svenskan kom alltmer att dominera både i skolan, i kyrkan och i hemmen. I dag uppskattas ca 35 000 personer av den totala samiska befolkningen tala samiska. I Sverige antar man att antalet samisktalande är ca 9 000. Siffrorna är dock mycket osäkra och bygger på uppskattningar. För svensk del lät Sameutredningen år 1975 utföra en intervjuundersökning med samisktalande personer där man bl.a. försökte kartlägga de svenska samernas språkkunskaper och språkvanor (SOU 1975:100, bil.
3. Se även Johansson, H. (1977): Samerna och sameundervisningen i Sverige. Umeå: Akademisk avhandling vid Samhällsvetenskapliga fakulteten Umeå universitet). Av undersökningen framgick att majoriteten av befolkningen kunde tala och förstå samiska medan betydligt färre kunde läsa och skriva språket. Av undersökningen framgick också att kunskaperna i samiska var störst i det nordsamiska området och bland dem som bodde i fjälltrakterna samt bland den renskötande befolkningen. Någon genomgripande och heltäckande undersökning av hur många som använder samiska i dag, i vilken utsträckning de som använder språket behärskar det och i vilka geografiska områden det används, finns inte. De uppgifter som finns om samiskans användning i dag får därför ses som relativt osäkra. Samiskan har av tradition i huvudsak varit ett talat språk där kunskaper och färdigheter och kultur förmedlats muntligen. De första böckerna på samiska kom dock redan på 1600-talet som ett led i missionssträvandena bland samerna. I dag finns tre olika samiska skriftspråk i Sverige, ett nordsamiskt, ett lulesamiskt och ett sydsamiskt.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
100
Används samiska av hävd inom ett visst territorium i Sverige?
För att ett språk skall anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk enligt minoritetsspråkskonventionen skall språket användas av hävd i ett visst territorium inom en stat. För att konventionens bestämmelser skall kunna tillämpas på ett språk krävs också att språket fortfarande används av tillräckligt många för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser I konventionskommentaren uttrycks detta så att konventionens bestämmelser skall tillämpas i de områden där "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av en minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas". När det gäller det samiska språkets historiska geografiska förankring anses det som ovan angetts att de olika samiska varieteterna har talats sedan 700-talet. Det finns skriftliga belägg från 1500- och 1600-talen för att samiskans olika varieteter talats inom ungefär samma geografiska område som i dag (se bilden ovan). Det framgår också av de uppgifter som redovisas av Samerättsutredningen att samiska i alla varieteter fortfarande talas i dessa områden. Konventionens krav — att ett språk skall användas av hävd inom ett visst territorium för att vara ett landsdels- eller minoritetsspråk — är därför enligt vår uppfattning uppfyllt vad gäller samiska. Samiska har använts under mycket lång tid tillbaka inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Tillsammans med en gemensam kultur och historia har språket förts vidare från generation till generation fram till våra dagar.
I vilken del av det traditionella språkområdet används samiskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?
Mer svårbedömd är frågan inom vilken del av det traditionella språkområdet för samiska som samiskan i dag, enligt konventionen, är ett uttrycksmedel för ett så stort antal personer att det motiverar en tillämpning av konventionens bestämmelser. Denna fråga är av betydelse för att avgöra i vilka områden de bestämmelser i konventionen som har en regional begränsning skall gälla. Så som kommer att framgå av vår redogörelse för gällande bestämmelser i de två följande kapitlen, gäller visserligen merparten av de svenska regler som finns i dag till stöd och skydd för samiskan över hela landet. I detta avseende går de svenska reglerna längre än vad konventionen kräver. Vi har ingen avsikt att föreslå inskränkningar i dessa reglers giltighet. En sådan
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
101
inskränkning skulle också strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. Utöver nu gällande rikstäckande regler föreslår vi tvärtom nya rikstäckande regler till stöd för samiskan. Som framgår av våra förslag (avsnitt 7.2) anser vi dock att vissa av våra förslag till nya åtgärder till skydd och stöd för samiska i enlighet med vad konventionen föreskriver skall gälla regionalt i de geografiska områden där samiskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Detta gäller förslag till regler om rätt att använda samiska i kontakt med kommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och vid domstolar m.m. De närmare skälen för att ge sådana regler en regional tillämpning i de regioner där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7.2. För att kunna avgöra var dessa regler skall tillämpas måste det område där samiska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpning bestämmas. Utgångspunkten för denna bedömning är konventionens bestämmelse i artikel 1b). Bakgrunden till bestämmelsen är enligt konventionskommentaren att man ansett att det kan möta alltför stora hinder, både praktiskt och kostnadsmässigt, att tillämpa konventionens olika bestämmelser i områden där mycket få personer använder ett språk. Ett exempel på de praktiska svårigheter som kan uppstå om man försöker tillämpa konventionen på språk som har alltför få talare är att de bestämmelser i konventionen som förutsätter att det finns tolkar och tjänstemän som behärskar språket, inte kan tillämpas eftersom rekryteringsunderlaget till sådana tjänster då är för litet. Det kan också visa sig orimligt kostnadskrävande att vidta omfattande åtgärder till stöd för ett språk med mycket få användare. När området för regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang bestäms måste också enligt vår uppfattning andra aspekter som berör möjligheten att praktiskt tillämpa sådana bestämmelser vägas in. En sådan är att det område där regler om rätt att använda sitt språk i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar i möjligaste mån måste bestämmas med utgångspunkt från gällande administrativ indelning av landet. Området bör sålunda omfatta en eller flera kommuner för att tillämpningen av regionalt gällande regler skall kunna administreras och genomföras på ett så enkelt och effektivt sätt som möjligt. Mot bakgrund av tillgängliga uppgifter om hur många samisktalande som finns i kommunerna i det traditionella samiska språkområdet kan det ifrågasättas om det finns någon svensk kommun där samiska används i sådan utsträckning att det motiverar tillämpningen av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. I samtliga kommuner är de samisktalande i minoritet. Som exempel kan nämnas att
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
102 det enligt Samerättsutredningen inte i någon kommun torde finnas en samisk befolkning som överstiger 10% av den totala befolkningen. Detta kan jämföras med de kommuner i Norge och Finland som omfattas av norska respektive finska regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. I dessa kommuner är andelen samer av den totala befolkningen betydligt större. I vissa av kommunerna är den samiska befolkningen t.o.m. i majoritet. Det bör dock noteras att de norska och finska kommunerna till ytan och befolkningsmässigt är mindre än de svenska. Skulle regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang införas i alla kommuner inom det traditionella samiska språkområdet-för kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar — så skulle detta med tanke på den låga andelen samisktalande i många av dessa kommuner, medföra betydande administrativa och praktiska svårigheter och därmed följande kostnader. Detta bestyrks av de enkätsvar som kommittén har fått och som med få undantag visar att bara en mycket liten andel av den personal som finns hos statliga och kommunala förvaltningsmyndigheter och domstolar i Norrbottens län behärskar samiska. Tillämpningen av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang kommer därför även i Norrbottens län i huvudsak bli beroende av möjligheten att anlita utomstående tolkar och översättare. Mot denna bakgrund anser vi att det är nödvändigt att i ett första skede begränsa tillämpningen av sådana regler till de kommuner i det traditionella samiska språkområdet där det finns förhållandevis många samisktalande och tillräckliga administrativa och praktiska resurser för att genomföra bestämmelserna. På sikt kan man tänka sig att området för lagens tillämpning utvidgas till att omfatta ett större geografiskt område under förutsättning att det visar sig att kunskaperna i samiska växer i andra områden och därmed gör det praktiskt och ekonomiskt försvarbart att tillämpa sådana regler där. Det finns som tidigare nämnts ingen statistik i Sverige angående språktillhörighet eller språkkunskaper. Det är därför svårt att avgöra i vilka kommuner, landstingskommuner, län och domsagor det finns flest samisk-talande och därmed bäst förutsättningar för att tillämpa nya regionala regler. Av redogörelsen ovan framgår dock att kunskaperna hos dem som använder samiska varierar mellan olika delar av det historiska samiska språkområdet så att kunskaperna är störst bland samer i det nordsamiska språkområdet, bland samer bosatta i fjälltrakterna och bland renägande samer. Enligt den tidigare refererade undersökningen i Sameutredningen (SOU 1975:100) beräknades att över hälften av den samiska befolkningen då fanns i Norrbottens län. Några senare beräkningar av var den samiska
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
103
befolkningen är bosatt finns inte men viss vägledning kan hämtas från var de personer som anmält sig till röstlängden för val till Sametinget är bosatta. Av röstlängden inför 1997 års sametingsval framgår att ungefär hälften av dem som anmält sig till röstlängden är bosatta i Norrbottens län. Ser man uppgifterna om var samer i dag är bosatta tillsammans med uppgifterna om var den samiska befolkning som fortfarande använder samiska i störst utsträckning är bosatt anser vi att nya regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang i ett första steg bör gälla i de fjällnära kommunerna i Norrbottens län. En ytterligare faktor som bör påverka bedömningen av vilka kommuner som skall omfattas av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar med verksamhetsområde i dessa kommuner är myndigheternas resurser när det gäller tillgång till personal som behärskar samiska samt möjligheterna för personalen att vidareutbilda sig i samiska. En annan omständighet som enligt vår uppfattning bör vägas in är myndigheternas och kommunledningens, landstingsledningens och länsstyrelsens inställning till att stödja och skydda samiskan som språk genom regler av detta slag. Om man redan ger viss service på samiska eller i vart fall är positiv till att ge sådan service kan tillämpningen av reglerna förväntas fungera bättre och leda till ett stöd för språket. När det gäller kommunernas resurser framgår det av de enkätsvar vi fått från kommunerna och de personliga kontakter vi haft med företrädare för dem att det finns enstaka personer inom den centrala kommunala förvaltningen som kan tala och förstå samiska i Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare och Kiruna kommuner. I samtliga dessa kommuner erbjuds och pågår också undervisning i samiska i förskolan och grundskolan (om än i mycket liten omfattning i Arjeplogs kommun). I Jokkmokks, Gällivare och Kiruna kommuner har man uttalat att man är positiv till att regionala regler till stöd och skydd för det samiska språket hos kommunala förvaltningsmyndigheter införs samt att man är positiv till att stödja samisk kultur och historia i undervisning m.m. i kommunerna. I Arjeplogs kommun har man också uttalat sig positivt till att stödja samisk kultur och historia i kommunen men sagt sig vara mer tveksam till regler om rätt att använda samiska i kontakt med kommunala förvaltningsmyndigheter eftersom sådana regler bara skulle gynna den del av den samiska befolkningen i kommunen som talar samiska. I Jokkmokks och Kiruna kommuner har man uppgett att det finns en strävan att införa samiska även i äldreomsorgen så att de äldre som talar samiska skall kunna bli bemötta på sitt eget språk. Viss sådan verksamhet pågår redan i Kiruna kommun.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
104 När det gäller de delar av den landstingskommunala förvaltningen som kommer att beröras av våra förslag — landstingskommunal myndighetsutövning i de kommuner som kommer att omfattas av de regionalt tillämpliga reglerna — har företrädare för landstinget i Norrbottens län uttryckt att ett genomförande av de föreslagna reglerna bör vara möjligt. I de enkätsvar vi fått från statliga myndigheter och domstolar i Norrbottens län har vissa ställt sig negativa till regler om rätt att använda samiska i samband med statlig myndighetsutövning och i domstolar och ifrågasatt behovet av sådana regler. Denna inställning tror vi dock kan bero på att svenska under så lång tid varit det enda officiella språket i statlig förvaltning och i domstolar och att tanken att införa andra språk vid sidan om svenska därför är främmande. Vid de personliga kontakter vi haft med företrädare för länstyrelsen i Norrbottens län har man dock varit mycket positiv till att medverka till genomförande av regler om rätt att använda samiska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter. Man har också ställt sig positiv till att stödja samisk kultur och historia i Norrbottens län. Vid en samlad bedömning av var flest samisktalande inom det traditionella samiska språkområdet kan antas vara bosatta och var myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang, anser vi att det geografiska område där sådana regler bör gälla är Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner. I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om rätt för enskilda att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommunal verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl, kommunala som landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berör det geografiska område som kommunerna tillsammans utgör. Med detta förslag går vi längre än det tidigare förslag som lagts av Samerättsutredningen, både när det gäller det geografiska området som förslaget omfattar och de myndigheter som omfattas. Samerättsutredningen föreslog att två kommuner, Kiruna och Gällivare, skulle omfattas av försöksverksamhet med samiska språklagar samt liknande regler för ett fåtal statliga myndigheter. Vårt förslag går också längre än motsvarande regler i Norge och Finland när det gäller storleken på det geografiska området och den befolkning som omfattas av vårt förslag. Vi har valt att göra så eftersom vi anser att det är viktigt att ett så stort geografiskt område som möjligt omfattas av regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang. Erfarenheten
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
105
från exempelvis Norge har nämligen visat att sådana regler där haft stor betydelse för det samiska språkets utveckling och ställning i de kommuner där sådana regler gäller. För att vårt förslag trots ett så stort geografiskt tillämpningsområde skall bli praktiskt och ekonomiskt genomförbart har vi, så som framgår av kapitel 7, valt att utforma vårt förslag till lag om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang på en något lägre åtagandenivå enligt konventionen än Samerättsutredningens tidigare förslag och motsvarande lagar i Norge och Finland.
Bör samiskan behandlas som ett eller flera språk?
När det gäller frågan om samiskan bör behandlas som ett eller flera språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen måste denna ses mot bakgrund av vilken betydelse de olika alternativen kan få vid en tillämpning av konventionen. De åtgärder som redan i dag vidtas till stöd och skydd för samiskan omfattar samtliga språkliga varieteter. Så gäller exempelvis reglerna om rätt till modersmålsundervisning och stödet för samiskt språk i massmedia och de olika former av statligt stöd som finns för samisk kultur. Många av åtgärderna till stöd och skydd för språket bestäms av Sametinget som enligt Sametingslagen har som uppgift att leda det samiska språkarbetet. De ytterligare åtgärder som måste vidtas för att Sverige skall kunna ratificera konventionen innebär enligt vårt förslag dels rikstäckande åtgärder som liksom nu gällande bestämmelser omfattar samtliga språkliga varieteter, dels regionala åtgärder som kommer att gälla i ett avgränsat geografiskt område och gälla för samtliga de samiska varieteter som an-vänds inom området. Om Sverige skulle ratificera minoritetsspråkskonventionen för de olika språkliga varieteterna som skilda språk skulle detta innebära ett erkännande av var och en av dem som språk. Detta skulle kunna vara positivt för de olika variteterna eftersom det skulle kunna bidra till ökad kunskap om de olika variteternas existens och om hur stora de språkliga skillnaderna är. Förutom skillnader i språk finns också vissa skillnader, kulturellt och historiskt, mellan de grupper som talar olika samiska varieteter. Dessa olikheter skulle markeras om de olika varieteterna behandlades som olika språk. Det finns dock flera skäl som talar mot en behandling av de olika samiska varieteterna som olika språk vid en ratificering. Det främsta skälet är att en sådan tillämpning med stor sannolikhet skulle leda till att de minst använda av de samiska variteterna inte skulle kunna omfattas av konventionens till-lämpning. Så som vi redogjort för ovan förutsätts det
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
106 i konventionen att ett språk används av tillräckligt många för att konventionens olika bestämmelser skall kunna tillämpas på språket (artikel 1 punkt b)). Om de olika samiska varieteterna behandlas som skilda språk anser vi att det mot denna bakgrund kan bli svårt att hävda att de varieteter som används i minst utsträckning talas av tillräckligt många för att motivera att konventionen skall tillämpas på dem. Om man behandlar samiskan som ett språk vid en ratificering omfattar ett sådant åtagande samtliga samiska varieteter oavsett antal användare. Vid tillämpningen av de åtgärder till stöd och skydd för språket som är rikstäckande kan Sametinget liksom nu avgöra hur dessa skall tillämpas på de olika varieteterna så att de resurser som finns utnyttjas så effektivt som möjligt för att ge bästa möjliga stöd och skydd för de olika språkliga varieterna alltefter varje varietets förutsättning. Vid tillämpning av de regionala reglerna får behovet hos dem som reglerna riktar sig till och de lokala resurser som finns bli avgörande. Målet är så som framgår av våra förslag till regionalt tillämpliga språklagar att enskilda skall kunna välja vilken varietet av språket de vill använda och bli bemötta på. En ratificering av samiska som ett språk med en flexibel tillämpning av konventionens bestämmelser på de olika varieteterna — styrd av samerna själva genom Sametinget och dem som använder språket i de geografiska områden där regionala regler gäller — är enligt vår uppfattning också det som bäst överensstämmer med konventionens syfte som är att öka förståelsen och samverkan mellan olika grupper. Vi anser mot bakgrund av det ovan sagda att fördelarna med att ratificera konventionen för samiska som ett språk överväger nackdelarna. En ratificering för samiska som ett språk ger också den fördelen att den bidrar till nordisk rättslikhet eftersom både Finland och Norge har gjort på detta sätt vid sin ratificering av konventionen. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande samiska anser vi således, — att samiska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige, — att samiska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening, — att samiska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.
4.2.2 Finska och meän kieli (tornedalsfinska)
Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställning i Sverige, innehåller en beskrivning av finskans historia i Sverige. Denna ligger till grund för den kortfattade beskrivning som vi ger nedan. Vi har också kompletterat med vissa uppgifter ur Kari Tarkiainen: Finnarnas historia
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
107
i Sverige del I och II och ur Olof Hederyd: Tornedalens historia del III/ Haparanda efter år 1809. De uppgifter vi valt att redovisa är sådana som vi ansett har betydelse för om, och i så fall hur, konventionen bör tillämpas på finska i Sverige. För en utförligare redogörelse får vi hänvisa till våra källor. I våra källor behandlas den finska som talas i Tornedalen, tornedalsfinska — eller meän kieli som tornedalingarna numera kallar sitt språk — och den finska som har talats och talas i övriga Sverige i ett sammanhang. Vi har valt att göra detsamma. Med finska avser vi därför i det följande meän kieli och standardfinska samt andra eventuellt förekommande autoktona varie-teter av finska i Sverige. Vad gäller de språkliga och historiska skillnaderna mellan meän kieli och andra varieteter finska och den betydelse dessa skillnader kan få vid en eventuell svensk ratificering av konventionen hänvisar vi till det särskilda avsnitt nedan som behandlar denna fråga.
Historik
Finska har talats i Sverige under mycket lång tid. Under ca sex hundra år, fram till år 1809, var det geografiska område som utgör nuvarande Finland en del av Sverige. Under hela denna tid förekom en rörlighet bland befolkningen så att finsktalande medborgare under kortare eller längre tid fanns i den västra rikshalvan (nuvarande Sverige) där svenska dominerade och svensktalande fanns i den östra rikshalvan (nuvarande Finland) där finskan dominerade. Finskan fanns därför som språk i den västra rikshalvan, under hela det gemensamma "svenskfinska" rikets bestånd, både som ett språk bland allmogen och som kyrko- och predikospråk. Finska användes också i vissa officiella sammanhang. Redan från 1500-talet finns flera skriftliga källor som visar att finska talades i bl.a. Stockholmsområdet och Mälardalen. Stockholm som huvudstad, drog naturligt nog till sig mycket folk från andra delar av riket och bland dessa fanns ständigt nya skaror finsktalande från den östra rikshalvan. Det rörde sig om såväl tjänstefolk som tjänstemän och högre ståndspersoner. Ett tecken på den finskspråkiga närvaron i Stockholm är den finska församlingen i Stockholm som funnits sedan år 1533, dvs. under ca 460 år. Även i andra delar av Sverige har finska talats sedan lång tid tillbaka. En stor del av dem som talade finska i den västra rikshalvan tycks ha varit direktrekryterad arbetskraft från den östra delen av landet. Gustav Vasa och hans söner började rekrytera finsk arbetskraft för arbete vid såväl kronans slott och gårdar som gruvor och bruk. De som kom till Mälardalen arbetade främst i jordbruket och i Bergslagen i gruvnäringen i bl.a.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
108 Falun och Sala. På 1680-talet rekryterades finska båts- och timmermän för arbete i flottan, i samband med flottans flyttning till Karlskrona. Finnarna kom till följd av detta att utgöra 10% av den totala befolkningen i Blekinge vid denna tid. När det gäller de finnar som rekryterades från östra rikshalvan som arbetskraft var rörligheten bland dem mycket stor och många återvände efter en kortare eller längre period till den östra rikshalvan. Efter andra världskriget har en ny stor våg av finsktalande kommit till Sverige från Finland. En stor del av dessa har liksom tidigare generationer finnar kommit till Sverige för att söka arbete. Om man ser till majoriteten av dem som talat finska genom tiderna inom det nuvarande Sveriges gränser kan man mot den ovan angivna beskrivningen säga att de som talat finska i Sverige till största delen varit till Sverige ständigt nyanlända finnar. Två grupper finsktalande i Sverige skiljer sig emellertid från detta mönster genom att de under mycket lång tid talat finska från generation till generation inom gruppen inom ungefär samma geografiska område i Sverige. Dessa är de s.k. skogsfinnarna eller svedjefinnarna och tornedalingarna. De första skogsfinnarna eller svedjefinnarna som de kom att kallas, kom liksom många andra finsktalande för att arbeta i jordbruket i den västra rikshälften. Sin intensivaste inflyttningsperiod till nuvarande Sverige hade skogsfinnarna mellan åren 1570—1680. Deras inflyttning uppmuntrades bl.a. av Karl den IX som såg deras kunskaper i svedjebruk som värdefulla när det gällde att kolonisera skogsmarkerna i Mellansverige. De kom att idka svedjebruk i den s.k. finnmarken, bl.a. i Dalarna, Värmland, Medel-pad, Hälsingland, Gästrikland och Ångermanland. De rörde sig över stora geografiska områden i Sverige men också in över gränsen mot Norge. Svedjebruket utarmade jorden vilket ledde till att skogsfinnarna ständigt fick flytta för att finna ny mark. Inom gruppen bevarade skogsfinnarna under flera hundra år sitt språk och en gemensam kultur kring svedjebruket. Finska språket försvann successivt ur bruk i finnmarken under 1800-talet och 1900-talets första hälft. Kring mitten av 1800-talet uppskattas att ett tusental finsktalande skogsfinnar fortfarande fanns i Värmlands- och Kopparbergs län mot gränsen till Norge. I Regeringens skrivelse 1994/95:1 refereras uppgifter om att det på 1940talet skall ha funnits något tiotal finnar i Värmland som fortfarande använde finska till vardags. I
Tornedalen har finska förmodligen talats redan före medeltiden. Vissa uppgifter tyder på att finska talats så tidigt som på 800-talet. Vid samma tid talades också samiska och förmodligen även andra språk i Tornedalen.
Skälet till att Tornedalen sedan så lång tid tillbaka varit flerspråkigt är att området kring Torne älv av tradition varit en mötes- och handelsplats för
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
109
flera folkslag kring Nordkalotten bl.a. samer, kväner och bjarmer och senare under medeltiden också för folk från nuvarande Ryssland, Finland, Norge och Sverige. Även om det är svårt att exakt veta vilka varieteter av olika språk som talats genom tiderna i området i och kring Tornedalen, kan det i vart fall konstateras att varieteter av samiska och finska talats där under mycket lång tid tillbaka och fortfarande talas i dag. Från medeltiden har finska dominerat bland allmogen i Tornedalen.
Bilden finns endast i den tryckta versionen
Bild 2, ur Kari Tarkiainen; Finnarnas historia i Sverige 2. Norra Sveriges finnbygd.
När Sverige fick avträda den östra rikshalvan, (ungefär nuvarande Finland) till Ryssland efter 1808—1809 års krig skedde detta genom att en gräns drogs längs Torne älv så att Tornedalen, med dess långa gemensamma historia och kultur och med finska som huvudspråk, delades i två delar. Gränsdragningen ledde till att västra delen av Tornedalen kom att hamna innanför den svenska gränsen så som framgår av bilden på föregående sida. Tornedalingarnas historia i Sverige skiljer sig därmed från övriga finsktalandes historia på det sättet att tornedalingarna alltid bott i samma geografiska område där finska talats sedan mycket lång tid tillbaka från generation till generation. Detta område har till följd av gränsdragningen år 1809 kommit att bli ett område med en kulturell och språklig minoritet i förhållande till den svenskspråkiga majoriteten i riket. Denna situation har bestått fram till våra dagar. Under lång tid dominerane Tornedalen som det geografiska område där flest finsktalande i Sverige bodde. Av 1930 års folk- och bostadsräkning framgår att det år 1930 fanns 33 929 finnar i Sverige varav 32 736 i Norrbottens län och 1 193 i resten av Sverige. I Tornedalen i dag uppskattar Svenska Tornedalingars Riksförbund att 50 000—60 000 tornedalingar använder meän kieli. Dessutom fanns det enligt statistik från SCB årsskiftet 1994/1995 ca 16 000 personer i svenska Tornedalen som är från Finland invandrade personer i första och andra generationen. Dessa personer använder, enligt Svenska Tornedalingars Riksförbund och Sverigefinska Riksförbundet, både standardfinska och meän kieli.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
110 Bilden finns endast i den tryckta versionen
Bild 3, Finska språkets spridning i Sverige
Den stora arbetskraftsinvandringen under senare tid, framför allt 1960talet och i början av 1970-talet, har medfört att merparten av de finsktalande i Sverige inte längre finns i Tornedalen utan främst i de centrala delarna av Sverige och i storstadsområdena. Enligt siffror från SCB fanns år 1994 ca 440 000 personer som är sverigefinnar i första eller andra generationen. Av dessa uppskattar Sverigefinska Riksförbundet att ca 250 000 personer använder finska.
Förändringen av finskans spridning i Sverige framgår av bilden på
föregående sida, hämtad ur regeringens skrivelse 1994/1995:1 Finska språkets ställning i Sverige.
Används finska av hävd i ett visst territorium i Sverige?
Mot bakgrund av den ovan givna beskrivningen torde det stå klart att finska använts av olika grupper i Sverige under mycket lång tid tillbaka och att finskan därmed spelat en viktig roll i Sveriges historia och fortfarande har en viktig plats i det svenska samhället av i dag. Detta har på olika sätt markerats, bl.a. i Regeringens skrivelse 1994/95:1, Finska språkets ställ-ning i Sverige, antagen av riksdagen, där det konstateras att finska språket har en särställning i Sverige och att denna särställning bör betonas främst genom åtgärder inom utbildningsväsendet och åtgärder till stöd för sverigefinsk kultur. I skrivelsen anges att olika åtgärder för att uppmuntra undervisning i finska i grundskolan och i gymnasieskolan bör stödjas bl.a. genom att en möjlighet att starta tvåspråkig undervisning i hela grundskolan för finskspråkiga elever införs. En sådan möjlighet finns numera enligt grundskoleförordningen för elever som har finska som dagligt umgängesspråk med en eller båda vårdnadshavarna. På kulturområdet betonas i regeringens skrivelse vikten av att bevaka finskans ställning i radio- och TV-utbudet. Detta har skett genom de villkor som meddelas i samband med att regeringen givit radio- och TVbolagen i allmänhetens tjänst sändningstillstånd från 1.1.1997 (se vidare angående detta och övriga åtgärder till stöd för finskan nedan i kapitel 5 och 6).
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
111
Den fråga som vi har uppdrag att ta ställning till är om finskans särställning i Sverige också kan leda till en svensk anslutning till konventionen omfattande det finska språket. För att kunna besvara den frågan har vi att ta ställning till om finska uppfyller konventionens krav för att ett språk skall anses vara ett landsdels- eller minoritetsspråk. Det kriterium som det i första hand är aktuellt att granska när det gäller finska är om språket använts av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige och vilket område detta i så fall är. Vi vill påminna om att konven-tionen förutsätter att ett språk skall användas av hävd i en viss del av landet för att bestämmelserna i del III skall kunna tillämpas på språket och att en del av de åtgärder som föreskrivs i del II också förutsätter en historisk geografisk bas för sin tillämpning. Så som vi har redovisat ovan har finska kontinuerligt använts i Tornedalen under mycket lång tid tillbaka. Den finska varietet som talats där under mycket lång tid har talats inom ungefär samma geografiskta område. Därmed är det klarlagt att finska uppfyller konventionens krav att vara ett språk som används av hävd inom ett visst geografiskt område i Sverige. När det gäller finskans användning i övriga Sverige har finska använts i landet från i vart fall 1500-talet och fram till i dag. Språket har dock använts i olika delar av landet under olika perioder så att det enligt vår uppfattning inte går att avgränsa något bestämt geografiskt område utom Tornedalen där finska använts kontinuerligt under lång tid och fram till i dag. Skogsfinnarna utgjorde ett undantag på det sättet att de under lång tid använde finska inom samma grupp och inom ungefär samma område. Men vi har inte kunnat finna belägg för att det i dag finns ett så stort antal finsktalande kvar av denna grupp att det skulle motivera en regional tillämpning av konventionens regler i de områden som skogsfinnarna av tradition bebott (jfr artikel 1 punkt b i konventionen och konventionskommentaren till denna bestämmelse). Vårt ställningstagande leder till att Sverige är skyldigt att tillämpa de av konventionens bestämmelser som innehåller en geografisk begränsning för sin tillämpning på finska i Tornedalen. De bestämmelser som inte kräver en geografisk bas för sin tillämpning måste däremot tillämpas på finska i hela Sverige. Så som framgår av vår redogörelse i kapitel 5 och 6 är dock de åtgärder som vidtas redan i dag till stöd och skydd för finskan nästan uteslutande rikstäckande och kommer därmed finskan i hela landet till godo. I detta avseende går således svensk lagstiftning längre än vad konventionen kräver. Vi har inte för avsikt att föreslå någon geografisk inskränkning när det gäller de rikstäckande regler som i dag finns till skydd för finska språket.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
112 Tvärtom anser vi att det är bra att finsktalande i hela Sverige omfattas av dessa bestämmelser. En sådan inskränkning skulle så som vi ovan angett strida mot konventionens artikel 4 punkt 2. De förslag till nya åtgärder som vi lämnar och som vi redogör för i kapitel 7, innebär också att vi föreslår ytterligare rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för finskan i hela Sverige. Vissa åtgärder till skydd och stöd för finska är dock lämpliga att i första hand tillämpas regionalt. Detta gäller regler om rätt att använda finska i kontakt med kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och vid domstolar m.m. Sådana regler föreslår vi — i enlighet med vad konventionen föreskriver — skall gälla i de geografiska områden där finskan har sina historiska rötter och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. De närmare skälen för att begränsa tillämpningen av sådana regler till de regioner där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning redogör vi för i kapitel 7. För att kunna avgöra vilket område regionala regler skall omfatta måste det område där finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera bestämmelsernas tillämpning bestämmas.
I vilken del av det traditionella språkområdet används finskan i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionen?
När det gäller avgränsningen av det område där regionalt tillämpliga regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang skall gälla ger konventionen riktlinjer för hur detta skall ske. I konventionskommentaren till artikel 1 punkt b) anges att de bestämmelser i konventionen som är regionalt begränsade i sin tillämpning skall tillämpas i de områden där "språket talas i betydande utsträckning, även om det bara talas av en minoritet, och som motsvarar språkets historiska bas" (punkt 34 och 35 i konventionskommentaren). Den ena förutsättningen att språket skall ha en historisk geografisk bas i det område där reglerna skall tillämpas har vi för finska språkets del angett vara uppfyllt i Tornedalen. Språkgränserna för detta historiska geografiska område överensstämmer inte med den nuvarande kommunindelningen. Liksom vi konstaterat när det gäller samiska anser vi dock att det område där regionalt tillämpliga regler för finska i offentliga sammanhang skall tillämpas bör avgränsas så att det sammanfaller med nu gällande kommunindelning. De kommuner som till någon del berörs av det
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
113
tornedalska språkområdet och som därmed kan bli aktuella är Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner. Det andra kravet enligt konventionen, att språket skall talas i betydande utsträckning i området, bedömer vi mot bakgrund av de uppskattningar som redovisats ovan om antal finsktalande i Tornedalen vara uppfyllt för finskan. Denna uppfattning styrks också av de enkätsvar vi fått från förvaltningsmyndigheter med verksamhet i dessa kommuner samt av de personliga kontakter vi haft med företrädare för kommunerna samt länsstyrelse och landsting. Såväl kommunala, landstingskommunala som statliga myndigheter har tillgång till finsktalande personal i relativt stor omfattning. Flest finsktalande finns hos de kommunala myndigheterna. I Haparanda, Över-torneå och Pajala kommuner uppskattas andelen finsktalande av de kommunanställda till hälften eller mera. I Kiruna och Gällivare uppskattas andelen något lägre. Företrädare för samtliga kommuner har också uttalat sig positivt till införande av regler om rätt att använda finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och i förskoleverksamhet och äldreomorg. I samtliga kommuner förekommer redan i dag ett betydande inslag av finska språket inom såväl undervisningen i förskola och skola som inom den centrala kommunala förvaltningen och äldreomsorgen. I störst utsträckning gäller detta Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner, men det förekommer också i Kiruna och Gällivare kommuner. När det gäller de delar av den landstingskommunala förvaltningen som kommer att beröras av våra förslag — landstingskommunal myndighetsutövning i de kommuner som kommer att omfattas av de regionalt tillämpliga reglerna — har företrädare för landstinget i Norrbottens län uttryckt att ett genomförande av de föreslagna reglerna bör vara möjligt. Av enkätsvaren från statliga myndigheter och domstolar framgår att det råder en större tveksamhet till införande av regler om rätt att använda finska i kontakt med dessa myndigheter. Vi tror dock liksom vi angett när det gäller motsvarande regler för samiska att detta kan bero på svenskans hittills helt dominerande ställning i offentliga sammanhang. Företrädare för länsstyrelsen i Norrbottens län har liksom när det gäller samiskan uttalat sig mycket positivt till att medverka till genomförande av regler om rätt att använda finska i kontakter med statliga förvaltningsmyndigheter med verksamhetsområde i de kommuner där reglerna skall gälla. Man har också ställt sig positiv till att stödja tornedalsk kultur och historia i Norrbottens län. Vid en samlad bedömning av var flest finsktalande inom Tornedalen finns och var myndigheterna har bäst förutsättningar för att tillämpa regler
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
114 om rätt att använda finska i offentliga sammanhang, anser vi att det geografiska område där sådana regler är motiverade utgörs av Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner. I det geografiska område som utgörs av dessa kommuner tillsammans skall enligt vårt förslag regler om rätt för enskilda att använda finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar samt i viss kommunal verksamhet gälla. Så som framgår nedan omfattar reglerna såväl, kommunala som landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter samt domstolar med ett verksamhetsområde som till någon del berör det geografiska område som kommunerna tillsammans utgör.
Bör meän kieli och andra varieteter av finska behandlas som ett eller flera språk?
I Tornedalen talas, förutom den finska som talas där sedan generationer tillbaka och som i dag benäms meän kieli, också andra varieteter finska. Främst beror detta på en kontinuerlig invandring från Finland till svenska Tornedalen. Enligt statistik från Statistiska Centralbyrån från årsskiftet 1994/1995 fanns i Haparanda, Övertorneå, Kiruna, Pajala, och Gällivare kommuner ca 16 000 första och andra generationens finnar. Dessa kommuner är därmed bland dem i landet som procentuellt sett har störst antal finskspråkiga av den totala befolkningen. I dessa kommuner bor också den övervägande delen meän kieli-talande tornedalingar. Om meän kieli skulle behandlas som ett särskilt språk vid en svensk ratificering av konventionen skulle detta innebära att andra i Sverige som talade varietet av finska skulle falla utanför stora delar av konventionens tillämpningsområde eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle vara att anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter. Behandlar man i stället finska som ett språk kan ett bestämt geografiskt område pekas ut där finska använts av hävd, nämligen Tornedalen. Detta innebär i så fall att alla varieteter av finska faller in under definitionen "språk som används av hävd inom ett visst territorium inom en stat..." (artikel 1 punkt a)). Därmed skall samtliga konventionens bestämmelser i del II och de bestämmelser i del III som Sverige väljer att ratificera, tillämpas på alla varieteter finska som används i Sverige. Innan vi närmare går in på olika skäl för och emot att meän kieli bör behandlas som ett särskilt språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen, anser vi att det är nödvändigt att ge en kort beskrivning av utvecklingen i Tornedalen efter det att gränsen drogs mellan Sverige och
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
115
Finland år 1809. Beskrivningen bygger huvudsakligen på samma källor som vi hänvisat till i inledningen av detta kapitel. Gränsen som drogs år 1809 delade, som vi redan konstaterat tidigare, ett område med samma språk, kultur och historia i två delar. Det gemensamma dominerande språket finska, och den gemensamma kulturen, kan tyckas ha bort leda till ett livligt utbyte över gränsen mellan den svenska och finska delen av Tornedalen. Av olika skäl, såväl försvarspolitiska som ekonomiska, blev emellertid kontakten över den svensk-finska gränsen inte så stor. Finland blev efter kriget mot Ryssland som ledde till gränsdragningen år 1809, ett ryskt storfurstendöme. Från svensk sida hyste man oro för ytterligare rysk expansion in i den svenska delen av Tornedalen. Den oron ökade till följd av en växande finsk nationalism på slutet av 1800-talet som innebar att man från finsk sida riktade sitt intresse mot den finsktalande befolkningen i Tornedalen. I Sverige såg man en fara i detta och i finska språkets dominerade ställning i Tornedalen. Man ansåg att ökade kunskaper i svenska för befolkningen var ett av de viktigaste sätten att behålla Tornedalen svenskt. I propositionen till 1911 års riksdag står t.ex. att "det ligger en fara uti att i gränstrakterna ha en befolkning som är fullkomligt främmande för svenskt språk och svensk kultur. För den skull har det blivit en riksangelägenhet att sätta denna befolkning i tillfälle att vinna förtrogenhet med det svensk språket. Något mer verksamt medel härtill än skolundervisning har ej kunnat påvisas". Svenskans utbredning i Tornedalen uppmuntrades följaktligen och kom så småningom att ske på bekostnad av finskan. Detta visade sig bl.a. genom att finskundervisningen så småningom togs bort från skolor i Tornedalen och att man på många ställen i praktiken t.o.m. förbjöd eleverna att tala finska under rasterna för att på så sätt gynna svenskans utbredning. Om försvarspolitiska skäl följaktligen verkade mot det finska språkets användning i Tornedalen och mot ett utbyte med finska sidan av Tornedalen skulle man kunna tänka sig att ekonomiska skäl, t.ex. önskan att bedriva handel över gränsen, skulle medverka till att finska språket hölls vid liv. Från svensk sida tycks det dock inte ha funnits några ekonomiska skäl som verkade för ett utbyte med den finska sidan och därmed en fortsatt användning av finska språket. Tvärtom anses också ekonomiska faktorer ha medverkat till svenskans utbredning på finskans bekostnad i den svenska delen av Tornedalen. I det styrande samhällsskiktet i svenska Tornedalen talades nämligen nästan uteslutande svenska vilket ledde till att de som ville skaffa sig bättre inkomster och högre utbildning i stor utsträckning var tvungna att lära sig svenska för att kunna göra detta. På den finska sidan fanns ytterligare faktorer som bidrog till att klyftan mellan den finska och svenska sidan av Tornedalen växte. Efter Finlands
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
116 självständighet fick standardfinskan ett allt större inflytande i Finland. Språket i finska Tornedalen påverkades av standardfinskan vilket kom att leda till att de språkliga skillnaderna mellan den finskspråkiga befolkningen i den finska respektive svenska delen av Tornedalen ökade. Sammantaget kan man således konstatera att flera faktorer bidragit till att efter hand isolera den finska som talades i svenska Tornedalen från finska i Finland. Till följd av denna isolering och på grund av inflytande från svenskan har finskan i svenska Tornedalen alltmer utvecklat egna särdrag. Tornedalingarnas egen attityd till det finska språket tycks ha varit delad under tiden efter år 1809. Under inflytande av myndigheternas strävan att öka svenskans utbredning kom många att betrakta det finska modersmålet som mindre viktigt och i vissa fall mindre värt än svenskan. Gentemot det finska standardspråk som efter Finlands självständighet infördes, har många också upplevt det egna språket som mindre värt. På senare år har emellertid situationen förändrats så att många känner en stolthet över sitt finska modersmål och dess särdrag. Tecken på detta är att man alltmer använder den egna benämningen — meän kieli "vårt språk" — på sitt modersmål och att man arbetat fram en egen ordbok och grammatik för meän kieli. Även från svenskt myndighetshåll har man på olika sätt erkänt finskans särställning i Tornedalen. För en mer detaljerad beskrivning av meän kielis ställning i dag och dess förhållande till andra varieteter av finska hänvisar vi till den på vårt uppdrag utförda språkutredningen, bilaga xx. Som framgår av de sammanfattande kommentarerna i språkutredningen finns flera skäl för att behandla meän kieli som ett eget språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Språkliga, men också kulturella och historiska särdrag hos den finsktalande befolkningen i Tornedalen kan användas som argument för detta. Särskilt starkt kanske tornedalingarnas egen strävan på senare år att värna om det egna språkets särart och sin egen kultur och historia talar för en sådan lösning. Det kan emellertid också anföras starka skäl mot att behandla meän kieli som ett eget språk vid en ratificering av konventionen. Det viktigaste skälet mot, är enligt vår uppfattning, att en ratificering av meän kieli som ett eget språk skulle leda till att stora delar av konventionens tillämpningsområde inte skulle omfatta majoriteten av den finsktalande befolkningen i Sverige som talar andra varieteter av finska än meän kieli eftersom dessa varieteter finska inte har någon historisk geografisk bas motsvarande den som finns i Tornedalen. Annan finska än meän kieli skulle då vara att anse som ett territoriellt obundet språk enligt konventionen, vilket innebär att endast vissa av bestämmelserna i del II i konventionen skulle vara tillämpliga på dessa finska varieteter.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
117
En sådan tillämpning av konventionen skulle enligt vår uppfattning vara negativ eftersom det skulle leda till skillnader i konventionsskydd för talare av olika finska varieteter som kunde upplevas som orättvisa. Det skulle bl.a. leda till att majoriteten av den finsktalande befolkningen i det befolkningstätaste området i Tornedalen, området kring Haparanda, skulle få ett betydligt svagare konventionsskydd än den övriga befolkningen i Tornedalen eftersom standardfinskan dominerar i Haparanda. En ensidig satsning på meän kieli skulle därför bara komma en liten del av befolkningen i Haparanda kommun till godo och inte leda till att det samarbete som nu finns med Tårneå stad i Finland underlättades. En annan omständighet som talar emot att behandla meän kieli som ett eget språk är att internationella erfarenheter visar att en så liten befolkningsgrupp som den meän kieli-talande har svårt att bevara sitt språk utan utbyte med andra grupper som använder samma eller liknande språk. I konventionen finns också bestämmelser i artikel 7 punkt 1e) och i) med den innebörden att ett sådant utbyte bör gynnas för att ge stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk. Om konventionen ratificeras för finska som ett språk, med flera jämställda varieteter varav meän kieli är en, anser vi att ett sådant utbyte främjas. Åtgärder som främjar utbytet mellan meän kieli-talande och övriga finsktalande i regionen ligger väl i linje med den gamla historiska traditionen i området, där Tornedalen varit ett område med gemensamt språk, kultur och historia och i linje med moderna strävanden inom t.ex. EU, att uppmuntra ökade kontakter mellan olika länder och regioner. Tornedalen med sitt läge som gränsområde mellan de båda EU-länderna Sverige och Finland passar väl för ett ökat regionalt utbyte, både ekonomiskt, socialt och kulturellt. Redan i dag förekommer också ett sådant utbyte och samarbete mellan kommuner över den svensk-finska gränsen. Det är därför enligt vår uppfattning viktigt att inte riskera att skapa hinder för utbytet mellan den svenska och finska delen av Tornedalen genom en ensidig satsning på meän kieli. Mot att behandla meän kieli som ett särskilt språk talar också de praktiska svårigheter med åtföljande kostnader som detta skulle medföra. Eftersom en ratificering av konventionen för meän kieli som ett eget språk skulle innebära att endast åtgärder på meän kieli skulle uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen skulle den service i form av TV-program, radioprogram och olika former av skrivna produkter som, undervisningsmaterial, tekniska instruktioner, myndighetsblanketter m.m. som finns tillgängliga på standardfinska, inte kunna åberopas. Det blir naturligt nog både praktiskt svårare och mer kostsamt att uppfylla de 35 punkter eller stycken i del III i konventionen som utgör miniminivån vid en eventuell ratificering, om den service och det material som redan i dag finns på standardfinska inte kan utnyttjas. Till detta kommer att den skrivna
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
118 formen av meän kieli fortfarande är under utveckling och att det med hänsyn till den nivå som skriftspråket för närvarande befinner sig på skulle vara svårt att formulera blanketter, information från myndigheter och liknande på meän kieli. Om Sverige i stället för att ratificera konventionen för meän kieli som ett eget språk väljer att behandla meän kieli som en av flera jämställda varieteter finska i Sverige, skulle de ovan angivna negativa konsekvenserna kunna undvikas. Detta kan ske genom att Sverige ratificerar konventionen för finska inkl. meän kieli. "Finska" skulle då beteckna alla i Sverige använda varieteter av finska inklusive meän kieli. På detta sätt skulle finskans ställning som historiskt minoritetsspråk i Sverige markeras samtidigt som Tornedalens särställning när det gäller finskans historia i Sverige skulle framhållas och användningen av både meän kieli och andra varieteter finska stödjas. En sådan tillämpning av konventionen skulle leda till att samtliga de konventionsbestämmelser som Sverige väljer att ratificera för finska skulle omfatta samtliga i Sverige använda finska varieteter. Detta gäller såväl de nya rikstäckande regler som vi föreslår, som de av oss föreslagna regionalt tillämpliga reglerna om rätt att använda finska i offentliga sammanhang. En tillämpning av konventionen där samtliga i Sverige talade varieteter av finska omfattas av hela konventionen ligger också väl i linje med vad regering och riksdag tidigare uttalat om vikten av att på olika sätt stödja finskans ställning i Sverige. Om samtliga varieteter av finska stöds genom att Sverige väljer att ratificera konventionen för finska som ett språk kan detta också bidra till att kontakterna och utbytet mellan Sverige och Finland stärks och fördjupas såväl språkligt som kulturellt, socialt och ekonomiskt. Sådana kontakter är enligt vår uppfattning av stor vikt både för det regionala utbytet över den svensk-finska gränsen i Tornedalen och för utbytet på nationell nivå mellan länderna. En sådan tillämpning av konventionen leder också, på samma sätt som vi redovisat när det gäller samiska, till en mer flexibel tillämpning av konventionens olika bestämmelser så att den varietet av finska som är mest lämplig kan väljas vid tillämpningen i det enskilda fallet. Avgörandet av vilken varietet — meän kieli eller annan finska — som skall användas, kommer i huvudsak enligt våra förslag till regionalt tillämpliga regler att ligga hos den enskilde. När det gäller tillämpningen av de rikstäckande reglerna bör valet av varietet styras av det behov som finns hos de finsktalande i olika sammanhang och på olika platser. Dock måste den tornedalska kulturen och historien med hänsyn till dess särställning ges ett tillräckligt utrymme i undervisning och i olika typer av kulturella
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
119
satsningar. Vid en samlad bedömning anser vi att övervägande skäl talar för att Sverige bör ratificera konventionen för finska som ett språk innefattande alla varieteter finska varav meän kieli är en. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande finska anser vi således, — att finska av hävd används inom ett visst territorium i Sverige, — att finska är ett historiskt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige, i konventionens mening, — att finska bör behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.
4.2.3 Romani chib
"Zigenska", "romanes", "romani" och "romani chib" är några exempel ur mångfalden av benämningar på romers språk. Vi kommer här att använda romani chib eller den kortare formen romani som ett samlingsbegrepp för olika varieteter av språket. Såväl rom som romani chib samt varianter av dessa är egenbeteckningar, dvs. beteckningar som används av romer själva. De anknyter också till ett alltmer allmänt och internationellt språkbruk inom bl.a. EU och Europarådet. Den finns ingen dokumenterad övergripande beskrivning av romani chibs historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen av romani chib som ett eventuellt minoritetsspråk i Sverige har kommittén därför givit språkforskarna fil doktor Kari Fraurud och professor Kenneth Hyltenstam vid Centrum för tvåspråkighetsforskning vid Stockholms universitet uppdrag att sammanställa en rapport angående romani chib i Sverige. Rapporten återfinns som bilaga 4 till betänkandet. Den innehåller förutom en redogörelse för språkets historia i Sverige också bl.a. en översiktlig redogörelse för språkets och romers historia i övriga Europa och världen. Språkrapporten utgör grunden för den framställning vi lämnar nedan och de ställningstaganden vi kommer till rörande en eventuell svensk tillämpning av konventionen på romani chib.
Historik
Romani chib tillhör den indoariska gruppen bland de indoeuropeiska språken och är alltså besläktat med det historiska språket sanskrit och moderna språk som hindi. Genom tiderna har det funnits flera teorier om varifrån romerna ursprungligen kommit, såsom att de kommit från Egypten (därav troligen beteckningen "egyptier" som t.ex. i grekiska
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
120 "gypthos", spanska "gitanos" och engelska "gypsies") eller att de skulle vara tatarer (jfr t.ex. svenskans "tattare", från tyska "Tatar"). I dag är det emellertid allmänt accepterat att romerna ursprungligen härstammar från Indien. Orsaken till att romerna lämnade Indien och när detta skedde är däremot inte klarlagt. De uppgifter som finns om tidpunkten för romernas ankomst till Europa varierar starkt. De första romerna tros ha kommit till Balkan på 1200eller 1300-talet eller ännu tidigare. En del av romerna passerade Balkan och fortsatte mot Central- och Västeuropa. Dessa brukar kallas den första migrationsvågen. En annan del av romerna blev kvarhållna i furstendömena Valakiet och senare Moldava (ungefär nuvarande östra Rumänien och Moldavien) som arbetskraft och livegna från 1300-talet och i femhundra år framåt. I samband med befrielsen från livegenskapen i Valakiet och Moldava, spred sig romer från mitten av 1800-talet över Europa i vad som brukar kallas den andra migrationsvågen. I dag finns romer i hela Europa. Antalet romer uppskattas vanligen till omkring 10 miljoner. Romers särställning som transnationell minoritet i Europa har betonats i olika sammanhang, bl.a. i Europarådet i dess rekommendation nr 1203 angående romer. Romer kom till Sverige för första gången i samband med den första migrationsvågen. Enligt de äldsta kända källorna uppmärksammades romer i Stockholm för första gången år 1512. Under 1500-talet spred sig sedan romer över en stor del av landet. Till den östra delen av det dåvarande svensk-finska riket kom romer på slutet av 1500-talet. Mycket snart började både de världsliga och kyrkliga myndigheterna i Sverige utfärda ett stort antal dekret och lagar i syfte att förvisa eller, senare i historien, tvångsassimilera romerna. Som framgår bl.a. av att det under de följande århundradena ständigt utfärdades nya förordningar riktade mot "tattare" eller "zigenare" fanns under hela denna tid romer från den första migrationsvågen kvar i landet. En del av dem rörde sig mellan den västra och östra rikshälften och mellan de nordiska länderna. Efter gränsdragningen mellan Sverige och Finland år 1809 försvårades romernas rörlighet på grund av strängare restriktioner för förflyttning såväl inom landet som mellan de nordiska länderna. Därmed kom en grupp romer att mer permanent bli kvar i Finland avskilda från övriga nordiska romer. För denna grupp har senare beteckningen kalé, kaale eller finska zigenare kommit att användas. Från senare delen av 1800-talet och några år in på 1900-talet anlände nya grupper av romer till Sverige från bl.a. Ryssland och Ungern. De tillhörde den andra migrationsvågen romer. Inflyttningen av romer hindrades på nytt från år 1914 då polisen gavs befogenheter att deportera bl.a. "zigenare".
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
121
Under 1900-talets senare hälft kan man grovt tala om tre perioder då nya grupper av romer anlänt till Sverige. Den första perioden inleddes år 1954 då passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde vilket resulterade i att ett ökat antal romer kom från Finland till Sverige. En migration från Finland till Sverige, eller en flyttning fram och tillbaka mellan länderna, har sedan fortsatt inom denna grupp. Den andra perioden började i slutet av 1960-talet och på 1970-talet då romer från bl.a. Frankrike, Spanien, Polen, Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien kom till Sverige. Den senaste invandringen av romer har skett under 1980- och 1990-talen. Dessa romer har framför allt kommit som flyktingar från östeuropeiska länder, främst från f.d. Jugoslavien. Bilden nedan, som är tagen ur språkrapporten, Figur 3, illustrerar romernas migration från Indien till Europa, Norden och Sverige.
Bilden finns endast i den tryckta versionen
Bild 4, Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige.
Det finns inga säkra uppgifter om hur många romer som finns i Sverige i dag. Som tidigare nämnts i redogörelsen för antal användare av andra språk förs i Sverige ingen statistik angående språktillhörighet eller etnisk tillhörighet. Enligt en av de senaste uppskattningarna gjord av Statens Invandrarverk och Nordiska Zigenarrådet år 1995 bedöms antalet romer i Sverige vara minst 15 000— 20 000 personer. Antalet inkluderar inte de resande. Språket romani chib innefattar ett stort antal varieteter (angående termen varietet se bilaga 3). Enligt språkrapporten finns så många som 60 olika dialekter indelade i tjugo dialektgrupper. Varieteterna kan ligga mycket nära varandra eller ha liten ömsesidig förståelse. Enligt språkrapporten talas i Sverige i dag, i vart fall varieteterna svensk romani, finsk romani, kelderash, lovari, tjurari, sinto, arli, bugurji och gurbet. Av de varieteter som talas i Sverige i dag har svensk romani och finsk romani sina rötter i det språk som talades av de första romerna i Sverige på 1500-talet. I språkrapporten konstateras det att det med största sannolikhet finns en obruten kontinuitet mellan den språkliga varieteten svensk romani som används i Sverige i dag och den tidigaste formen av romani som användes i Sverige på 1500-talet. När det gäller finsk romani är det — med hänsyn till att gränsen mellan Sverige och Finland tidvis varit stängd för romer — ovisst i vilken utsträckning varieteten använts kontinuerligt i Sverige ända sedan 1500-talet.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
122 Varieteterna kelderash, lovari och tjurari har en drygt 100-årig historia i Sverige. Till skillnad från svensk romani och finsk romani talas dessa varieteter av romer i andra delar av Europa och världen i övrigt, med vilka kommunikation upprätthålls bl.a. genom släktsamband. Varieteterna har också fått nya tillskott genom invandring till Sverige av kelderasha och lovara under de senaste decennierna. Från slutet av 1960-talet har nya grupper av romer kommit till Sverige. Detta har medfört både att det totala antalet romanitalande i landet har ökat och att redan existerande romanivarieteter har vitaliserats samt ett tillägg av flera nya varieteter som sinto, arli, bugurji och gurbet. Det är inte känt hur många användare av de olika varieteterna av romani chib som finns i Sverige i dag. Det är enligt språkrapporten troligt att andelen användare varierar betydligt mellan olika varieteter. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden, uppges att 55 % av kalébefolkningen behärskar romani väl. Beräkningen är gjord på den totala befolkningen där de som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige ingår. Vissa uppgifter finns också om hur många av de romer som kommit till Sverige de senaste åren som anser att de har romani som sitt modersmål. Dessa uppgifter är emellertid långt ifrån säkra. Det är emellertid, enligt språkrapporten, klart att alla de ovan nämnda varieteterna av romani chib används i Sverige i dag.
Används romani chib av hävd inom ett visst territorium i Sverige?
Kommittén anser att det genom språkrapporten är klarlagt att olika varieteter av romani har talats i Sverige alltsedan den första migrationsvågen romer anlände hit på 1500-talet. Äldst av dessa varieteter är svensk romani och finsk romani. Det är också klarlagt att i vart fall en eller kanske två varieteter av romani chib använts i landet kontinuerligt från 1500-talet från generation till generation fram till våra dagar. Behandlas de olika varieteterna av romani chib som talas i Sverige i dag som ett språk i samband med en eventuell ratificering kan det således konstateras att romani chib uppfyller konventionens krav att vara ett språk som används av hävd i landet. Romani chib är — både enligt konventionskommentaren och så som det i allmänhet beskrivs — ett territoriellt obundet språk. Även om det finns uppgifter om att vissa varieteter av romani chib har talats under lång tid på vissa platser i landet anser vi inte att det finns tillräckligt underlag vad gäller språkets användning för att fastslå att språket talats kontinuerligt inom ett större geografiskt område som skulle kunna utgöra språkets historiska geografiska bas i Sverige i konventionens mening. Mot denna
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
123
bakgrund anser vi att det är riktigast att behandla romani chib som ett territoriellt obundet språk i samband med en eventuell svensk ratificering av konventionen.
Bör romani chib behandlas som ett eller flera språk?
En del av de skäl som tidigare anförts för att behandla olika samiska respektive finska varieteter som olika språk kan också anföras för att behandla de olika varieteterna av romani chib som olika språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. De lingvistiska skillnader som finns mellan olika varieteter av romani chib är ett sådant argument liksom delvis olika kultur och historia för användarna av de olika varieteterna. Liksom vi funnit när det gäller behandlingen av samiska och finska i relation till konventionen, anser vi emellertid att starka skäl talar för att behandla romani chib som ett språk vid en eventuell svensk ratificering. Det viktigaste skälet är att bara genom en ratificering på det sättet kan alla de varieteter av romani chib som talas i Sverige i dag omfattas av konventionens skydd. Om varieteterna behandlas som särskilda språk finns det — i likhet med vad som gäller för samiskan — en risk att de minst talade varieteterna av romani chib skulle anses använda av för få personer för att det skulle kunna motivera en tillämpning av konventionen på dem som särskilda språk. Dessa varieteter skulle då helt falla utanför konventionens tillämpning. Andra varieteter riskerar att falla utanför konventionens tillämpning på grund av att de — i likhet med vad som är fallet med andra finska varieteter än meän kieli — inte uppfyller konventionens krav att vara använda av hävd i Sverige. En tillämpning som leder till att vissa varieteter faller utanför konventionen måste enligt vår uppfattning undvikas. Det skulle kunna upplevas som orättvist och skapa onödiga barriärer mellan talare av olika varieteter av romani chib om vissa gruppers språk fick del av det stöd och skydd som konventionens bestämmelser innebär medan andra ställs helt utanför. En behandling av de olika varieteterna av romani chib som ett språk anser vi stämmer bäst överens med konventionens syfte att öka kontakten och utbytet mellan olika grupper som talar olika varieteter av ett språk. Uppgifter i språkrapporten tyder också på att ett ökat utbyte mellan användare av olika varieteter av romani chib är positivt och kan leda till att språket berikas och stärks.
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
124 Vår slutsats blir mot bakgrund av det ovan förda resonemanget — i likhet med vad vi funnit beträffande samiskan och finskan — att övervägande skäl talar för att behandla de olika varieteterna av romani chib som ett språk vid en eventuell svensk ratificering av konventionen. Sammanfattar vi våra ställningstaganden beträffande romani chib anser vi sålunda, — att romani chib av hävd används i Sverige, — att romani chib inte historiskt kan identifieras med någon bestämd del av Sveriges territorium och därför är att anse som ett i konventionens mening territoriellt obundet språk i Sverige, — att romani chib skall behandlas som ett språk vid en eventuell svensk ratificering.
4.2.4 Jiddisch
Jiddisch är ett av flera språk som används av judar i Sverige i dag. Det finns inget enskilt dokument med en övergripande beskrivning av jiddisch historia i Sverige. För att få ett underlag för bedömningen av jiddisch som ett eventuellt landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige har kommittén därför givit språkforskarna docent Sally Boyd och fil.dr. Erland Gadelii vid Lingvistiska institutionen vid Göteborgs universitet uppdrag att sammanställa en rapport angående jiddisch i Sverige, bilaga 5. Den följande framställningen bygger huvudsakligen på uppgifterna i rapporten.
Historik
Judarna har funnits som folkgrupp sedan ca år 2 000 f.Kr. Under de senaste 2 000 åren av det judiska folkets historia har judar levt utanför Palestina i minoritetsställning i andra länder. Judarna har såsom minoritet bevarat sin egen religion, sitt eget språk och sin egen kultur. Från äldsta tid finns exempel på en sådan minoritetsställning för judar i Egypten då en judisk minoritet blev kvar där då övriga judar utvandrade från Egypten år 1275 f.Kr. Ett annat exempel är den grupp judar som blev kvar i Babylonien när den judiska exilen där bröts år 539 f.Kr. I samband både med romarnas erövring av Palestina och deras förföljelse av judarna där, kom judar att börja förflytta sig över större områden bl.a. till Europa. Redan på 200-talet e.Kr. fanns judar i alla romerska rikets provinser. När det romerska riket upplöstes vid slutet av 300-talet e.Kr. kom judarna under olika härskares herravälde. Ett stort antal judar fanns i Spanien från 750-talet e.Kr. till 1000-talet e.Kr. Dessa
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
125
som brukar benämnas sefarder använde ett särskilt språk kallad ladino eller judeo-spanska. Många judar bosatte sig också i nuvarande Frankrike och Tyskland. Dessa judar brukar benämnas ashkenazer efter det judiska, Aschkenaz, benämningen på dåvarande Tyskland. Jiddisch som språk anses ha uppkommit bland dessa judar i området kring Rehn någon gång under 900-talet. Språket har starka inslag av tyska, men också andra komponenter såsom hebreiska, arameiska och romanska. Av tradition skrivs jiddisch med hebreiska tecken. Under hela den tid som judar befunnit sig i minoritetsställning har diskriminering och förföljelse av dem förekommit. Till följd av detta tvingades judar tidigt att bo tillsammans i samma stadsdelar eller ghetton i städerna. Till viss del bodde man också nära varandra av eget val eftersom man ville ha nära både till synagogan och till andra judiska institutioner t.ex. skolan. Pojkarna undervisades i hebreiska från tidig ålder och i att läsa och skriva, men också en stor del av den kvinnliga befolkningen fick lära sig att läsa. Det religiösa språket i gruppen var hebreiska och vardagsspråket inom gruppen jiddisch. Med omgivningen talade man majoritetsspråket. Under medeltiden inföll flera perioder av förföljelser av judar i Europa. Till följd av dessa flyttade många judar öster ut och därmed försköts centrum för jiddisch från området kring Rehn till Böhmen och Polen och därefter till Litauen, Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Jiddisch kom därmed att påverkas av olika slaviska språk. Mot slutet av 1600-talet användes jiddisch över ett stort område i Europa, från Dnepr och Divina i öster till Amsterdam i väster och Danmark i norr.
Bilden finns endast i den tryckta versionen
Bild 5, Jiddisch historiska utbredning i Europa, från språkrapporten, appendix.1.
Under inflytande av Upplysningstiden och parallellt med den uppkom den s.k. Haskalarörelsen bland judar i Tyskland. Denna hade stor betydelse för att påskynda assimilationen och integrationen av judar med det omgivande samhället. Detta medförde att tyska språket alltmer kom att dominera i den tysk-judiska gruppen på bekostnad av användningen av jiddisch. Västjiddischen försvagades betydligt till följd av detta och utplånades nästan helt enligt vissa bedömare, i varje fall som skriftspråk. De jiddischtalare som fanns i Östeuropa påverkades inte så starkt av Haskalrörelsen och jiddisch förblev deras modersmål. Vid sidan av
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
126 hebreiska och jiddisch användes också majoritetsspråket i de länder där man bodde. Majoritetsspråket användes dock i mindre utsträckning av östeuropeiska judar än av judar i Tyskland. Användningen av jiddisch i Östeuropa förstärktes av den judiska fromhetsriktningen Chassidismen som uppkom i Östeuropa. Jiddisch spelar inom chassidismen en viktig roll vid sidan av hebreiskan. I Sverige grundades den första judiska församlingen år 1775 i Stockholm. Från år 1775 har en judisk befolkning funnits i Sverige. Man brukar tala om tre eller fyra mer betydande invandringsperioder då judar kommit till Sverige. Den första perioden omfattar åren 1770-1870, den andra åren 1870 till andra världskriget, den tredje perioden tiden kring andra världskriget och den fjärde perioden, 1950- och 60-talen. Enligt uppgifter i språkrapporten kan den judiska befolkningen i Sverige under hela perioden från 1700-talets slut fram till i dag beräknas ha ökat från ca 150 personer år 1787 till mellan 15 000- 20 000 personer i dag. I den första invandringsvågen kom framför allt tyska judar till Sverige. Åtminstone de allra tidigaste invandrarna var jiddischtalare. Den förste jude som tilläts invandra till Sverige, Aaron Isaac, skrev år 1802, vid 72 års ålder, sina memoarer på västjiddisch. De judar som kom under den första invandringsperioden var starkt tyskinfluerade när det gällde församlingsliv och gudstjänstliv. Det innebar en assimilationistisk inriktning. Svenska språket användes t.o.m. i viss utsträckning i stället för hebreiska under de judiska gudstjänsterna. Även om judarna, enligt språkrapporten, uppenbarligen i stor utsträckning var svenskspråkiga behöver det inte betyda att jiddisch helt hade förlorat sin betydelse som tal- och även skriftspråk i kommunikation inom gruppen. Det kan dock enligt språkrapporten ha funnits en period under mitten av 1800-talet då jiddisch enbart användes av ett fåtal talare eller inte alls. År 1870 uppgick den judiska befolkningen i Sverige till 1 836 personer. Från detta år och fram till år 1910 ökade den judiska befolkningen till omkring 6 000 personer. De judar som kom till Sverige under denna, den andra invandringsperioden, kom framför allt från Östeuropa och var så som vi ovan har beskrivit, betydligt mindre inriktade på assimilation än de tyskättade judarna som kom till Sverige under den första invandringsperioden. Judarna i den andra invandringsvågen bosatte sig tillsammans i vissa statsdelar, exempelvis Nöden i Lund, Haga i Göteborg och Söder i Stockholm. Dessa judar såg sig mer som en minoritet och ett folk än de judar som fanns i Sverige sedan tidigare. Jiddisch spelade under denna tid inom denna grupp en stor roll både som vardagsspråk och som religiöst språk vid sidan om hebreiskan. Parallellt med jiddisch började dock även judarna i den andra invandringsvågen att använda svenska redan i den första generationen. Överföringen av jiddisch från den första generationen till andra, tredje och fjärde generationen beskrivs i språkrapporten så att
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
127
första generationen lärde sig svenska, andra generationen fick lära sig jiddisch som modersmål men använde i ökad utsträckning svenska som talspråk med sina föräldrar medan tredje och fjärde generationen tillhör en "talarpotential"; personer som inte talar språket men har varierande receptiva kunskaper. Genom den tredje invandringsvågen, vid tiden före och efter andra världskriget, i samband med Förintelsen, ökade återigen antalet jiddischtalare i Sverige eftersom de judar som kom till Sverige vid denna tid i många fall kom från Östeuropa och var jiddischtalare. Även denna grupp lärde sig dock svenska fort. Överföringen av språket mellan generationerna liknar enligt språkrapporten i mycket överföringen av jiddisch mellan generationerna i den andra invandringsvågen. Den andra generationen förstår således jiddisch men talar själva oftast svenska medan den tredje generationen kan betecknas som en "talarpotential". Mot bakgrund av det ovan beskrivna språkanvändningsmönstret hos jiddischtalande i Sverige konstateras det i språkrapporten att de som använder jiddisch aktivt i dag i Sverige till övervägande del är äldre personer som överlevt andra världskriget samt vissa judar som kom till Sverige i den fjärde invandringsvågen under 50- och 60-talen från bl.a. Ungern och Tjeckoslovakien. I Språkrapporten uppskattas antalet talare av jiddisch i Sverige i dag till ca 3 000—3 500. Man påpekar dock att siffran är osäker. Om man räknar också dem som betecknas som en "talarpotential" kan siffran enligt språkrapporten uppskattas till ytterligare ett par tusen personer. Det totala antalet judar i Sverige i dag uppskattas av Judiska Centralrådet till ca 20 000 personer.
Används jiddisch av hävd inom ett visst territorium i Sverige?
I språkrapporten anges att jiddisch använts kontinuerligt i Sverige från ca 1870-talet och fram till i dag. När det gäller tiden dessförinnan ger inte språkrapporten underlag för lika säkra slutsatser. Efter 1870-talet ökade den judiska befolkningen avsevärt i antal. De som kom till Sverige kring sekelskiftet använde i stor utsträckning jiddisch. Vid denna tid kan därför jiddisch antas ha använts i relativt stor utsträckning av judar i Sverige. Vid sidan av jiddisch användes utöver svenska, då som nu, också hebreiska och i regel ytterligare något språk. Vid tiden före och efter andra världskriget kom åter jiddischtalare till Sverige framför allt i samband med den judiska flyktinginvandringen från Östeuropa. Både när det gäller de jiddischtalare som kom vid tiden för sekelskiftet och de som kom till Sverige före och efter andra världskriget har
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
128 överföringen av språket till kommande generationer minskat för varje generation. Följaktligen anges i språkrapporten att de som aktivt använder språket i Sverige i dag, främst är äldre personer som kom till Sverige efter andra världskriget och på 50- och 60-talen. Enligt det underlag vi har för vår bedömning är jiddisch historia i Sverige, jämfört med samiskans finskans och romani chibs historia, det språk som använts under kortast tid i Sverige. Först i samband med det senaste sekelskiftet kan det antas att språket användes i någon större omfattning i landet. Överföringen av språket till nya generationer i Sverige tycks också vara svagare för jiddisch än för de andra språken eftersom jiddisch redan i viss mån i andra generationen upphör att vara ett talat språk. Ser man till jiddisch ställning historiskt sett för judar i Sverige kan det konstateras att språket bara använts av en del judar. De som använt jiddisch har i regel varit flerspråkiga och vid sidan av jiddisch och svenska också använt det religiösa språket hebreiska. I dag används jiddisch av en minoritet av den judiska befolkningen i Sverige men har som en del av judisk kultur på senare tid rönt förnyat intresse. Med det underlag kommittén haft att ta ställning till anser vi inte att jiddisch använts under tillräckligt lång tid och i tillräckligt stor omfattning i Sverige för att kunna anses som ett landsdels- eller minoritetsspråk som används av hävd i Sverige. Den omständigheten att jiddisch i dag används av ett relativt litet antal övervägande äldre personer inom den judiska gruppen och att språket åtminstone hittills överförts till yngre generationer i begränsad omfattning talar också mot att tillämpa konventionens bestämmelser på jiddisch i Sverige (jfr konventionens bestämmelse i artikel 1b och konventionskommentaren till denna). Konventionens bestämmelser spänner över en lång rad sakområden, från undervisning till forskning och användning av språket i offentliga sammanhang. Det är enligt vår upp-fattning inte motiverat att tillämpa dessa omfattande bestämmelser på ett språk som används i så liten omfattning som jiddisch i Sverige. Även om vi således inte anser att jiddisch i Sverige faller inom ramen för minoritetsspråkskonventionens tillämpning i Sverige anser vi att det är viktigt att jiddisch och jiddischkultur i annan ordning stöds som en av flera delar av det judiska kulturarvet i Sverige. Som framgår av språkrapporten finns i dag hos den yngre generationen judar i Sverige ett växande intresse för jiddisch och jiddischkultur. Även i Europa i övrigt har värdet av att bevara jiddischkulturen uppmärksammats på olika sätt (jfr Europarådets rekommendation nr 1291 rörande skydd för jiddischkultur i Europa). Ramkonventionen som behandlas i kommitténs sektion 2 innehåller bestämmelser som tar sikte på att stödja och skydda minoritetskulturer
Vilka språk ... är landsdels- eller minoritetsspråk?
129
och språk som en del av dessa kulturer. Vi hänvisar därför till vårt betänkande rörande ramkonventionen för en vidare diskussion om åtgärder till stöd för judisk kultur och historia i Sverige där jiddischkultur och jiddisch som språk ingår som en del.
131
5 Uppfyller Sverige kraven i del II i konventionen?
Kommitténs bedömning: Vi bedömer att Sverige med gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt delvis uppfyller förpliktelserna i del
II i konventionen.
I det föregående kapitlet har vi kommit fram till att samiska och finska är landsdels- eller minoritetsspråk med en historisk-geografisk bas och att romani chib är ett territoriellt obundet språk i Sverige. Om Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen måste samtliga krav enligt bestämmelserna i del II i konventionen uppfyllas för dessa tre språk. I detta kapitel redogör vi för vår bedömning av vilka bestämmelser i del II i konventionen som Sverige i dag — med gällande lagstiftning och åtgärder i övrigt — uppfyller för samiska, finska respektive romani chib. Kapitlet inleds med en redogörelse för innebörden av bestämmelserna i del II i konventionen. Därefter lämnar vi en redogörelse för i vilken mån Sverige redan kan sägas ha en övergripande minoritetsspråkspolitik. Sedan följer en genomgång av om Sverige uppfyller kraven i de olika bestämmelserna i del II i konventionen för samiska och finska. I det därpå följande avsnittet redovisar vi vilka av bestämmelserna i del II som enligt konventionen och konventionskommentaren gäller för territoriellt obundna språk och därefter hur vi bedömer att dessa krav uppfylls i dag när det gäller romani chib. Vi vill redan nu påpeka att de bedömningar vi gör i detta och följande kapitel av i vilken mån Sverige uppfyller de krav som finns uttryckta i konventionens bestämmelser i del II och del III ofta innefattar svåra avvägningar. Det finns flera orsaker till detta. En orsak är att konventionens bestämmelser ofta är vagt formulerade vilket kan förklaras med att de är avsedda att omfatta den mångfald av språk som finns i Europa och de olika situationer som dessa språk befinner sig i. De vaga formuleringarna medför att det många gånger är svårt att med bestämdhet avgöra vad som krävs för att en nationell åtgärd skall anses motsvara kraven i en bestämmelse i konventionen. En annan orsak som försvårar bedömningen är att konventionens bestämmelser är formulerade med utgångspunkten att de länder som ratificerar konventionen har en uttalad minoritetsspråkspolitik. Någon sådan politik har hittills inte funnits i Sverige utan åtgärder till stöd för språken
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
132 har vidtagits i enskilda fall eller inom ramen för invandrarpolitiken. Detta gör det svårt att bedöma om de svenska åtgärderna som redan finns idag motsvarar kraven om skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråk, så som de är formulerade i konventionens bestämmelser. Särskilt gäller detta bestämmelserna i del II artikel 7 punkt 1 där det anges att vissa mål och principer till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken skall ligga till grund för landets politik, lagstiftning och praxis. Eftersom en övergripande svensk minoritetsspråkspolitik saknas är det svårt att bedöma om Sverige med gällande bestämmelser uppfyller dessa övergripande mål. Vi har valt att inta en försiktig hållning i våra bedömningar. En anledning till det är att ett konventionsåtagande gäller för lång tid och att nationella åtgärder som åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt konventionen därför bör ha viss beständighet och en bestämd inriktning på att stödja eller stärka landsdels- eller minoritetsspråken. I de fall det finns nationell lagstiftning med ett uttalat syfte att tillförsäkra landsdels- eller minoritetsspråk stöd och skydd anser vi att Sverige upp-fyller konventionens olika förpliktelser. Likaså anser vi att Sverige uppfyller kraven enligt konventionen om statligt ekonomiskt stöd ges i syfte att stödja verksamhet som innebär ett stöd och skydd för landsdelseller minoritetsspråken. Ett syfte att stödja språken kan exempelvis komma till uttryck i förordningar som styr fördelning av statligt stöd eller i regleringsbrev från regeringen till myndigheter. Vi vill dock erinra om att exempelvis statligt stöd enligt regleringsbrev normalt gäller endast under ett kalenderår. I de fall sådant ekonomiskt stöd åberopas som grund för att Sverige uppfyller ett visst krav enligt en konvenstionbestämmelse måste detta beaktas årligen vid utfärdande av nya regleringsbrev. Bara om regeringen fortsätter att stödja ändamål som motsvarar kravet i konventionen uppfylls konventionsåtagandet.
5.1 Förpliktelser enligt konventionens del II
Del II i minoritetsspråkskonventionen består dels av en rad mål och principer som de länder som ratificerar konventionen är förpliktade att tillämpa på samtliga landsdels- eller minoritetsspråk i landet inom de territorier där sådana språk används, dels regler utan regional begränsning, om förbud mot diskriminering av språken, åtgärder för att öka förståelsen mellan olika språkgrupper i landet och skyldighet att beakta önskemål från dem som använder språken. Enligt konventionen är det tillåtet att anmäla reservationer mot alla bestämmelser utom artikel 7 punkt 1 i konventionen. Enligt kommentaren
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
133
till konventionen är skälet till att artikel 7 punkt 1 undantagits från reserva-tionsmöjligheten att de mål och principer som där anges som grund för politik, lagstiftning och praxis, är nödvändiga för att uppnå skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken. De mål och principer som finns angivna i artikel 7 punkt 1, kan sammanfattas i följande punkter, — erkännande av de landsdels- eller minoritetsspråk som finns i staten som ett uttryck för kulturell rikedom, — respekt för varje landsdels- eller minoritetsspråks geografiska område, t.ex. när ny administrativ indelning av landet övervägs, — åtgärder för att förenkla och/eller uppmuntra användningen av sådana språk såväl i tal som skrift, såväl i privata som i offentliga sammanhang, — lämpliga åtgärder för undervisning och studium av och i landsdelseller minoritetsspråk, — stöd för utbyte mellan grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i identiskt eller liknande former, både inom staten och över nationsgränserna.
De bestämmelser som finns i övriga punkter i del II är, — i artikel 7 punkt 2, ett krav att avlägsna de diskriminerande åtgärder som kan finnas mot användningen av landsdels- eller minoritetsspråk samt att — om det behövs för att öka jämlikheten mellan olika språk — godkänna viss positiv diskriminering till förmån för dessa språk, — i artikel 7 punkt 3, ett krav att främja åtgärder som ökar förståelsen mellan olika språkgrupper i landet samt — i artikel 7 punkt 4 ett krav att ta hänsyn till önskemål från dem som talar landsdels- eller minoritetsspråk när åtgärder som berör dessa språk skall vidtas.
Bestämmelserna i del II i konventionen är, som det påpekas i konventionskommentaren, ganska allmänt hållna och ger därför utrymme för olika tillämpning beroende på situationen för det språk som bestämmelserna skall tillämpas på. Detta markeras också genom att det i inledningen till artikel 7 punkt 1 sägs att målen och principerna skall tillämpas "i enlighet med situationen för varje språk". Förpliktelserna i del II måste dock, understryks det, resultera i konkreta åtgärder till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken även om utformningen av åtgärderna kan variera.
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
134
5.2 Allmänt om svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråk
Sverige saknar en samlad minoritetsspråkspolitik med direkt inriktning på skydd och stöd för de historiska minoritetsspråken. De åtgärder som ändå kommit landsdels- eller minoritetsspråken till godo har ofta vidtagits inom ramen för invandrar- och minoritetspolitiken, en politik som trots benämningen inte omfattat de historiska/nationella minoriteterna eller deras språk (angående detta resonemang, jfr SOU 1984:58 s. 68 ff.). Den generella invandrar- och minoritetspolitiken har kompletterats med olika punktinsatser riktade mot vissa minoritetsgrupper inom vissa sakområden och med olika åtgärder riktade mot den samiska befolkningen. Exempel på hur åtgärder inom invandrar- och minoritetspolitiken och kulturpolitiken har kommit dem som använder de historiska landsdelseller minoritetsspråken till godo är reglerna om rätt till modersmålsundervisning (tidigare benämnd hemspråksundervisning) som gäller både för elever som talar invandrarspråk och för elever som använder landsdels- eller minoritetsspråk. Exempel på punktinsatser som riktats in på dem som använder de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är den positiva särbehandling av samiska, finska och tornedalsfinska som finns i de villkor för sändningsrätt som regeringen meddelat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst. Exempel på åtgärder särskilt riktade mot den samiska befolkningen är att det sedan lång tid tillbaka har gällt särskilda regler inom skolväsendet för dem. Samer har möjlighet att i stället för den kommunala skolan välja att gå i den statliga sameskolan där undervisningen delvis bedrivs på samiska. Inrättandet av Sametinget år 1992 med dess befogenheter att verka för samisk kultur och samiskt språk och de statliga medel som anslås för detta är också ett exempel på positiv särbehandling. Ser man mot denna bakgrund till de krav som ställs enligt bestämmelserna i del II i konventionen kan Sverige, enligt vår bedömning, redan i dag anses uppfylla flera av konventionens krav. Andra krav kan till följd av avsaknad av en övergripande minoritetsspråkspolitik inte uppfyllas.
5.3 Svensk lagstiftning och andra åtgärder till skydd och stöd för samiska och finska
I artikel 7 punkt 1, återfinns krav på att vissa mål och principer skall läggas till grund för politisk lagstiftning och praxis inom de territorier där språken används. För både samiska och finska kan de svenska regler som finns om rätt till modersmålsundervisning anses uppfylla konventionens förpliktelse att
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
135
tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning i minoritetsspråken, artikel 7 punkt 1f). I övrigt stöds undervisning i samiska vid Umeå universitet genom att det i regleringsbrev anges som ett särskilt åtagande att universitetet varje läsår skall anordna utbildning i samiska. Utbildning i samiska och finska vid Luleå tekniska universitet stöds genom att det i regleringsbrev anges att universitetet varje år skall erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska. Rätten till modersmålsundervisning kan också sägas underlätta användningen av språken i tal och skrift både i det offentliga och privata livet och därmed uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också förpliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språken i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmålsundervisning. När det gäller samiskan kan förpliktelserna i artikel 7 punkten 1c), 1d) och 1f) också anses uppfyllda genom reglerna om rätt för samer att gå i sameskola med den undervisning i samiska som äger rum där. Förpliktelsen att främja studier och forskning om samiska och finska vid universitet eller motsvarande läroanstalter, artikel 7 punkt 1h), får anses uppfylld genom att sådana studier och sådan forskning bedrivs vid olika universitet och högskolor så sker detta med statliga medel. När det gäller förpliktelsen att tillhandahålla möjligheter att lära sig samiska eller finska för dem som inte talar språken men bor inom de områden där dessa språk används av hävd artikel 7 punkt 1g), uppfylls denna för samiska genom anvisningarna i regleringsbrev till Umeå universitet att anordna sådan undervisning och genom särskilda medel i regleringsbrev till samiska folkhögskolan i Jokkmokk där undervisning i samiska bedrivs. För universitet, högskolor och folkhögskolor som erbjuder möjlighet att studera finska som nybörjarspråk gäller att undervisningen stöds med statliga medel men staten påverkar inte utbudet av kurser. Detta bestäms av läro-anstalterna själva. Det är därför svårt för Sverige att i enlighet med konventionens krav garantera att utbildning i finska kommer att finnas även i fortsättningen. Inrättandet av Sametinget år 1992 med dess uppgifter att verka för samisk kultur och språk kan för samiskans del anses uppfylla förpliktelserna i artikel 7 punkterna 1c), 1e) och 1h), att genom beslutsamma åtgärder främja språket, att upprätthålla och utveckla förbindelser mellan samisktalande i olika delar av Sverige och främja studium och forskning i samiska. Inrättandet av Sametinget skulle också kunna ses som ett erkännande av det samiska språket som ett uttryck för kulturell rikedom och därmed uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 1a). Det arbete som Sverige bl.a. genom Nordiska rådet stödjer när det gäller det samiska språket och den samiska kulturen i de olika nordiska länderna uppfyller enligt vår uppfattning kravet att främja transnationellt utbyte mellan dem som använder samiska i liknande former i olika länder, artikel 7 punkt 1i).
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
136 När det gäller finskan med dess historiska geografiska bas i Tornedalen kan utöver punkterna 1c), 1d) och 1f), Sverige till viss del anses uppfylla målet i punkten 1i), att främja utbyte över gränserna mellan områden där språken används av hävd, genom det nyligen påbörjade samarbetet inom Barentsregionen som bl.a. berör kultur och utbildning och som omfattar Norrbottens län och finska Tornedalen. I övrigt kan de åtgärder som vidtagits för finskan, exempelvis bilaterala avtal mellan Sverige och Finland till stöd för det finska språket, inte sägas ta sikte på att särskilt stödja finskan i Tornedalen. På lokalt och regionalt initiativ förekommer samarbete mellan svenska och finska Tornedalen. Som exempel kan nämnas Tornedalsrådet där både svenska och finska kommuner ingår och samarbetar inom olika sakområden. Ett annat exempel är den s.k. Språkskolan i Haparanda som drivs i samarbete mellan Haparanda kommun i Sverige och Torneå stad i Finland och där undervisningen är tvåspråkig svensk-finsk. Språkskolans verksamhet regleras genom förordningen om försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning vid grundskolan i Haparanda (SKOLFS 1991:24) och får stöd av statliga medel. Verksamheten i skolan är därmed ett exempel på att Sverige främjar sådant utbyte över gränserna som avses i artikel 7 punkt 1i). Det finns inga svenska bestämmelser eller riktlinjer som motsvarar kravet i artikel 7 punkt 1b), att respektera de historiska geografiska områden där finska och samiska används av hävd för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning av landet inte hindrar främjandet av språken. I den lag som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar (1971:411) anges inte att hänsyn skall tas till geografiska språkgränser. I artikel 7 punkt 2 finns en bestämmelse som innebär ett krav att avskaffa diskriminerande åtgärder när det gäller användning av landsdelseller minoritetsspråk och att tillåta en mer positiv behandling av dessa språk än av andra då detta är befogat. Enligt vår uppfattning uppfyller Sverige detta krav i dag. Så som angetts ovan finns också svenska regler som innebär en positiv särbehandling till förmån för samiska, finska och tornedalsfinska t.ex. reglerna om rätt modersmålsundervisning och särskilt utrymme för dessa språk i radio och TV. Artikel 7 punkt 3 innebär en förpliktelse att främja ömsesidig förståelse mellan olika språkgrupper i landet och särskilt verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning samt för massmedia. De villkor som syftar till att ge samiska, finska och tornedalsfinska särskilt utrymme i radio och TV i statens sändningstillstånd för programföretagen i allmänhetens tjänst gör att föreskrifterna i artikel 7 punkt 3, till den del de avser att ge dessa språk tillräckligt utrymme i massmedia, får anses uppfyllda.
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
137
När det gäller kravet att verka för att respekt, förståelse och tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas i målen för olika slag av undervisning och utbildning, är det däremot svårt att se att Sverige helt uppfyller detta i dag. Vad gäller samiskan kan konventionskravet kanske delvis anses uppfyllt genom att det anges i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan att det samiska kulturarvet skall ges utrymme i undervisningen (se vidare under artikel 8 punkt 1g) i kapitel 6). Om uttrycket det "samiska kulturarvet" kan anses innefatta undervisning om det samiska språket kan dessa anvisningar i läroplanerna uppfylla förpliktelsen i artikel 7 punkt 3 för samiskans del. I artikel 7 punkt 4 anges att de länder som ratificerar konventionen vid fastläggande av sin politik skall ta hänsyn till de behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder språken och att vid behov uppmuntra användarna av språken att upprätta organ som kan ge råd till myndigheterna i frågor som hänger samman med språken. Denna punkt är uppfylld när det gäller samiskan genom inrättandet av Sametinget som ett folkvalt samiskt organ och en statlig myndighet. För finskans del finns inget organ som har motsvarande ställning, varken för finskan i Tornedalen eller i övriga Sverige. Det bör emellertid påpekas att de organisationer som företräder finsktalande i Sverige — t.ex. Svenska Tornedalingars Riksförbund — och Sverigefinska Riksförbundet — har möjlighet att på eget initiativ lämna synpunkter när beslut som rör dessa gruppers språk bereds. I den mån myndigheters beslut berör dessa grupper åligger det enligt förvaltningsrätten myndigheterna att ta hänsyn till synpunkter från dem som berörs av besluten. Sammantaget kan konstateras att Sverige i dagsläget delvis uppfyller målen i artikel 7 punkt 1 och att målen uppfylls i olika omfattning för samiska och finska. För att Sverige helt skall kunna uppfylla förpliktelserna i del II i konventionen för samiska och finska behöver ytterligare åtgärder vidtas för båda språken. Detta gäller framför allt åtgärder som motsvarar kraven i punkterna 1a)—d), åtgärder för att erkänna minoritetsspråken och deras historiska, geografiska områden samt åtgärder för att uppmuntra och främja deras användning, framför allt i det offentliga livet. Ytterligare åtgärder behöver också vidtas för att främja förståelsen för dem som använder minoritetsspråk och för att kunskaper om dessa språk och deras kultur sprids i undervisning och utbildning samt i massmedia, artikel 7 punkt 3. När det gäller finskan behöver också ytterligare åtgärder vidtas för att uppfylla målet i artikel 7 punkt 4, samråd mellan dem som använder finska när olika typer av åtgärder som berör språket vidtas. Vi återkommer till detta i kapitel 7 där vi lämnar förslag till ytterligare åtgärder.
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
138
5.4 Konventionens tillämpning på territoriellt obundna språk
Konventionens del II innehåller en bestämmelse i artikel 7 punkt 5 om hur målen och principerna i del II i konventionen skall tillämpas på territoriellt obundna språk. I konventionskommentaren konstateras att en förutsättning för att en del av principerna och målen i del II — liksom bestämmelserna i del III — skall kunna tillämpas, är att det finns en bestämd geografisk bas för språken. Eftersom en sådan geografisk bas inte finns för de territoriellt obundna språken kan bara en del av målen och principerna i del II och ingen av bestämmelserna i del III tillämpas på dessa språk. De bestämmelser i del II som kan tillämpas också på territoriellt obundna språk anges i konventionskommentaren vara, — erkännande av språken, — åtgärder för att öka respekten och förståelsen för dessa, — förbud mot diskriminering, — åtgärder för att aktivt stödja språken, — stöd till utbyte mellan grupper som talar språken både inom landet och över nationsgränser och — stöd för forskning och studier rörande dessa språk.
Bestämmelser som inte anses kunna tillämpas på dessa språk är, — administrativ indelning av landet till förmån för dem som talar ett landsdels- eller minoritetsspråk och — möjlighet för dem som inte har språken som modersmål att lära sig dessa språk.
Vissa bestämmelser anses bara kunna tillämpas till viss del på icketerritoriella språk. Dessa är, — åtgärder till stöd för undervisning i eller på territoriellt obundna språk och — användning av territoriellt obundna språk i den offentliga sfären.
5.5 Svensk lagstiftning och åtgärder i övrigt till stöd och skydd för romani chib
De nationella åtgärder som finns till skydd och stöd för romani chib i Sverige återfinns fram förallt i reglerna angående rätt till modersmålsundervisning. Enligt dessa regler har romska barn (liksom samiska och tornedalsfinska barn) en utökad rätt till undervisning i modersmål jämfört med barn med andra modersmål. Utöver ren språkundervisning innehåller modersmålsundervisningen också viss undervisning om de traditioner och den historia som är förbundna med språket.
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
139
Liksom vi ovan angett när det gäller samiska och finska anser vi att Sverige genom reglerna om rätt till modersmålsundervisning uppfyller förpliktelsen att tillhandahålla lämpliga former och medel för undervisning i minoritetsspråket, artikel 7 punkt 1f). Dessa regler kan också sägas underlätta användningen av romani chib i tal och skrift både i det offentliga och privata livet artikel 7 punkt 1d). Kanske kan också förpliktelsen att vidta beslutsamma åtgärder för att främja språket i artikel 7 punkt 1c) till viss del anses uppfylld genom rätten till modersmålsundervisning. När det gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 1h), främjande av studier och forskning om språket vid universitet, är situationen densamma som för samiska och finska. Den forskning som bedrivs stöds med statliga medel men högskolor och universitet bestämmer i princip självständigt vilken forskning och undervisning som skall bedrivas. Om något universitet skulle bedriva forskning i romani chib skulle denna följaktligen ske med statliga medel. Mot denna bakgrund anser vi att Sverige kan sägas främja sådan forskning. I övrigt, när det gäller artikel 7 punkten 1a), att erkänna romani chib som ett minoritetsspråk, och punkterna 1e) och 1i), främjande av utbyte mellan olika romani chibtalande grupper inom Sverige och utomlands kan Sverige enligt vår uppfattning i dag inte anses uppfylla kraven enligt dessa bestämmelser. Vad gäller förpliktelsen i artikel 7 punkten 2, angående förbud mot diskriminering av språket, anser vi på samma grunder som vi ovan angett när det gäller samiska och finska, att den är uppfylld för romani chib. Förpliktelsen enligt artikel 7 punkten 3, att med lämpliga åtgärder verka för att respekt, förståelse och tolerans med avseende på romani chib sätts upp som en målsättning för undervisning och utbildning och för massmedias verksamhet, uppfylls inte när det gäller romani chib. Det finns inga sådana uttalade målsättningar varken i undervisning, utbildning eller för massmedias verksamhet när det gäller romani chib. Så som nämnts ovan när det gäller samiska och finska talas i allmänna ordalag om vikten att lyfta fram och ta hänsyn till att Sverige är ett mångkulturellt samhälle i de utredningar som berör invandrare och skola. Detsamma gäller villkoren för sändningsrätten för programföretagen i allmänhetens tjänst där det talas om vikten av att språkliga och etniska minoriteters behov skall tillgodoses. Detta kan tänkas vara positivt också för användare av romani chib, men inget sägs om att särskilt lyfta fram romani chib som det historiska minori-tetsspråk det är i Sverige. Innebörden av kravet i artikel 7 punkten 4 för romani chib är att hänsyn skall tas till synpunkter från dem som använder romani chib när politiken rörande romani chib läggs fast. Det finns ingen fast organisation för inhämtande av synpunkter från dem som använder romani chib när det gäller åtgärder till skydd och stöd för språket. I rapporten "Romer i Sverige — tillsammans i förändring", (Ds 1997:49) föreslås dock att den arbetsgrupp som tagit fram rapporten (där
Uppfyller Sverige del II i konventionen i dag?
140 företrädare både från olika departement, andra myndigheter och Nordiska Zigenarrådet ingår) i avvaktan på en mer permanent lösning skall arbeta med romska frågor i avsikt att främja romernas situation i Sverige. Detta förslag kan ses som ett första steg mot ett fortlöpande samråd mellan myndigheter och dem som använder romani chib i frågor som rör stöd och skydd för romernas språk och kultur. Sammanfattningsvis anser vi att Sverige, för att uppfylla förpliktelserna enligt del II i konventionen när det gäller romani chib, måste vidta ytterligare åtgärder. Dessa bör syfta till att erkänna romani chib som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige och på olika sätt ytterligare främja användningen av språket. Ytterligare åtgärder behöver också vidtas för att sprida respekt, förståelse och tolerans för språket och den kultur och historia som är förbunden med det och för att uppmuntra utbytet både inom Sverige och över gränserna mellan grupper som använder romani chib. Vi återkommer i kapitel 7 till våra förslag i denna del.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
150
Svenska bestämmelser
Statligt stöd till lärarutbildning med inriktning på finska och samiska ges på samma villkor som stöd till annan lärarutbildning. För Luleå tekniska universitet finns utöver detta ett särskilt åtagande i regleringsbrevet att "varje läsår erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska". Lärarutbildning med modersmål förekommer som varianter inom grundskollärarlinjen. Detsamma gäller utbildningarna till fritidspedagog och förskollärare. Universiteten och högskolorna bestämmer självständigt vilka modersmål som universitet eller högskolan skall erbjuda lärarutbildning i. Varje kommun och landsting skall enligt 2 kap. 7 § skollagen se till att fortbildning anordnas för den personal som har hand om utbildningen. Omfattningen av och innehållet i fortbildningen bestäms av kommuner och landsting. Statens Skolverks tillsyn över det offentliga skolväsendet omfattar även tillsyn av hur kommuner och landsting följer bestämmelsen i skollagen om fortbildning.
Punkt 2 innehåller ett krav att tillåta uppmuntra eller tillhandahålla undervisning i eller på samiska respektive finska i andra geografiska områden än dem där språken används av hävd på alla vederbörliga utbildningsnivåer
Vår bedömning
Sverige uppfyller denna punkt både för samiska och finska, framför allt på grund av de regler som finns om rätt till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning. Som ovan nämnts är dessa regler inte begränsade till vissa geografiska områden i Sverige. Möjligheten att starta fristående skolor med kommunala bidrag finns också i hela landet. När det gäller utbildning på universitetsnivå bedrivs utbildning och forskning i finsk-ugriska språk på flera ställen i landet med statligt stöd.
Svenska bestämmelser
Se ovan under tidigare punkter.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
151
6.2 Artikel 9, rättsväsendet
6.2.1 Konventionen
De bestämmelser som innebär en rätt eller möjlighet att använda sig av landsdels- eller minoritetsspråk inom rättsväsendet skall enligt inledningen till artikel 9 tillämpas i de domkretsar där antalet personer som använder sådana språk motiverar bestämmelsernas tillämpning. Med detta avses, enligt konventionskommentaren, i stort sett samma geografiska område som det där språken används av hävd (jfr artikel 1). Vad gäller de överrätter som ligger utanför de områden där språken används får staten själv, enligt kommentaren, med hänsyn till rättssystemets uppbyggnad avgöra om bestämmelserna skall tillämpas också på dessa. I artikel 9 punkt 1 finns bestämmelser som tar sikte på domstolar som handlägger brottmål, tvistemål och förvaltningsmål. Termen "domstol" (judicial authorities) avser enligt konventionskommentaren att täcka alla organ som utövar en dömande funktion. Rätten att enligt konventionen använda sig av ett landsdels- eller minoritetsspråk i en rättegång är oberoende av om personen behärskar det officiella språket eller inte. För att denna rätt inte skall missbrukas föreskrivs i inledningen till artikel 9 punkt 1 att bestämmelserna i denna punkt inte får uttnyttjas så att de hindrar en rättsenlig handläggning. Som exempel på missbruk nämns i konventionskommentaren att bestämmelserna i enskilda fall skulle kunna utnyttjas i strid mot rättsväsendets grundläggande principer om allas likhet inför lagen och principen om att en rättegång inte får förhalas otillbörligt av en part. Domaren får i det enskilda fallet avgöra om det finns risk för missbruk av rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk i rättegången. I punkt 1d) finns ett åtagande som innebär att staten i viss utsträckning skall tillhandahålla översättning/tolkning i civil- respektive förvaltningsmål utan kostnad. Om en stat väljer att inte ratificera punkt 1d) gäller motsatsvis, enligt konventionskommentaren, att kostnaden för översättning och tolkning kan tas ut helt eller delvis av den som begärt översättning/tolkning.
6.2.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i 2 punkter eller stycken i artikel 9 när det gäller användningen av både samiska och finska.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
152 Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 9.
Punkt 1a iii) som innebär ett krav att se till att inlagor och bevisning, i skriftlig eller muntlig form, i brottmål inte skall avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på samiska eller finska
Vår bedömning
De svenska bestämmelser som finns när det gäller skyldighet för domstol att översätta inlagor eller bevisning som ges in på annat språk än svenska, innebär ingen absolut rätt till översättning eller tolkning genom domstolens försorg. Detta medför att kraven i punkten 1 b) iii) och 1c) iii) enligt vår uppfattning inte kan anses uppfyllda genom de svenska regler som finns idag. Å andra sidan finns inte någon regel som säger att inlaga eller bevisning skall avvisas enbart på den grunden att de är avfattade på samiska eller finska. Vi anser därför att punkten 1a) iii) är uppfylld för både samiska och finska.
Svenska bestämmelser
Som allmän princip gäller att rättegången skall hållas på svenska språket (se prop. 1973 s. 25 och 71 samt prop. 1992/93:64 s. 15 f och s. 29). I 33 kap. 9 § rättegångsbalken finns en regel om att rätten vid behov får låta översätta handlingar som kommer in till, eller skickats ut från rätten. Lagrummet innebär att en inlaga på främmande språk skall översättas om det kan antas ha betydelse för målet. När det gäller översättning av handlingar som sänds ut från domstolen anses bestämmelsen innebära att domstolen av kostnadsskäl bör vara försiktig med att översätta sådana handlingar. Bara om översättning inte kan ordnas på annat sätt, genom exempelvis släktingars försorg, bör domstolen översätta handlingen. Den behovsprövning som skall göras innebär att rätten inte slentrianmässigt skall låta översätta allt material. Konsekvensen av att domstolen inte finner skäl att låta översätta en handling och att en part inte följer ett föreläggande att ombesörja översättning torde bli att handlingen lämnas utan avseende på samma sätt som en grovt ofullständig handling (Fitger; Kommentar till RB 33:20). Regeln som gäller för rätt till tolkning finns i rättegångsbalken 5 kap. 6 §. Där anges att tolk kan anlitas om part, vittne eller annan som skall höras inför rätten inte är "mäktig svenska språket". Det finns följaktligen
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
153
inte någon absolut rätt att få använda samiska eller finska vid domstol. Bara om man inte behärskar svenska finns möjlighet att få tolk. Bedömningen av om tolk behöver anlitas görs av domstolen.
Punkt 2 som innebär att inte vägra godkänna giltigheten av juridiska dokument upprättade på samiska eller finska
Vår bedömning
De alternativa åtaganden som finns angivna under punkten 2 innebär samtliga ett åtagande för Sverige att inte vägra godkänna juridiska dokument avfattade på samiska eller finska endast av den anledningen att de är avfattade på dessa språk. Eftersom det inte finns någon regel eller praxis i svensk rätt som innebär att ett juridiskt dokument skulle vara ogiltigt endast av den anledningen att det är avfattat på ett annat språk än svenska uppfyller Sverige enligt vår bedömning kraven enligt denna punkt för både samiska och finska.
Svenska bestämmelser
Regler om ogiltighet av juridiska dokument avfattade på samiska eller finska finns ej i svensk rätt.
6.3 Artikel 10, förvaltningsmyndigheter och samhällsservice
6.3.1 Konventionen
Det övergripande syftet med artikel 10 är enligt konventionskommentaren att de som använder landsdels- och minoritetsspråk skall kunna använda dessa språk när de utövar sina medborgerliga rättigheter och fullgör sina medborgerliga skyldigheter. I artikel 10 behandlas tre olika områden av den offentliga sfären, nämligen,
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
154 — statliga myndigheter, — lokala och regionala myndigheter och beslutande församlingar och — organ som producerar offentliga tjänster, antingen de sker i offentlig eller privat regi, om det sker under offentlig kontroll. I inledningen till punkt 1och 3 — som berör statliga myndigheter och offentliga tjänster inom de områden där tillräckligt många använder landsdels- eller minoritetsspråken — sägs att de följande bestämmelserna får tillämpas " i rimlig utsträckning". Skälet till att denna begränsning skrivits in när det gäller åtagandena enligt punkterna 1 och 3 är enligt konventionskommentaren, att en del av dessa bestämmelser kräver omfattande insatser, såväl ekonomiska som när det gäller att ställa personal och utbildning till förfogande för att kunna uppfyllas. När begränsningen "i rimlig utsträckning" skrivits in är detta enligt kommentaren därför att man insett att det i enskilda fall kan vara svårt att omedelbart och till fullo uppfylla dessa krav. Man har därför velat ge staten en möjlighet att avgöra i vilken mån det är realistiskt att omedelbart ställa alla behövliga resurser till förfogande och i vilken mån detta måste ske efter hand. Uttrycket "tillåta och/eller uppmuntra" i punkt 2 — som berör lokala och regionala myndigheter och beslutande församlingar — syftar enligt konventionskommentaren på att man tagit hänsyn till den regionala- och kommunala självbestämmanderätten. Uttrycket skall således inte tolkas så att man vid konventionens tillkomst har lagt mindre vikt vid möjligheten att använda landsdels- eller minoritetsspråken i kontakt med lokala och regionala organ än i kontakt med statliga, snarare tvärtom eftersom de lokala och regionala organens verksamhet ofta kan te sig viktigare för medborgarna än statliga myndigheters verksamhet. I konventionskommentaren påpekas att också en del av åtagandena i punkt 2 kan vara resurskrävande för de lokala organen. Staten måste därför vid implementeringen av konventionen respektera att lokala organ för att kunna uppfylla åtagandet har rätt till tillräckliga ekonomiska resurser som de — inom ramen för den kommunala självbestämmanderätten — själva beslutar om hur de skall använda.
6.3.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i sex punkter eller stycken i artikel 10 för både samiska och finska.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
155
Sverige uppfyller enligt vår bedömning de punkter eller stycken i artikel 10 som anges nedan. Vi vill dock redan nu påpeka att för flera av de punkter där det anges att staten skall uppmuntra och /eller tillåta användningen av landsdels- eller minoritetsspråk uppfyller Sverige bara åtagandet genom att tillåta att samiska och finska används vilket är ett svagare stöd för språken än om användningen av dem uppmuntras av staten.
Punkt 1a) v) som innebär en förpliktelse att tillse att handlingar som ges in av personer som använder finska eller samiska och som är upprättade på dessa språk anses giltiga
Vår bedömning
Sverige uppfyller stycke v) i punkt 1 för båda samiska och finska, eftersom det inte finns någon regel i svensk lag som säger att handling inte skulle vara giltig om den är upprättad på annat språk än svenska.
Svenska bestämmelser
Huvudregeln för en myndighet som kommer i kontakt med någon som använder ett annat språk än svenska finns i förvaltningslagens § 8. Där anges att myndigheten vid behov bör anlita tolk vid kontakter med den som inte behärskar svenska. Bestämmelsen gäller både muntliga och skriftliga kontakter. Den svenska bestämmelsen innebär således att myndigheter lika lite som domstolar i brottmål och tvistemål (se ovan artikel 9 angående domstolars skyldighet) har någon absolut skyldighet att anlita tolk eller översättare om någon väljer att använda samiska eller finska i kontakter med myndigheten. Istället sker en behovsprövning innan tolk eller över-sättare anlitas. Detta innebär att en prövning görs av ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det som skall översättas och kostnaderna för tolkning/översättning ställt i relation till detta. Det finns inte någon regel som innebär att handlingar som ges in på samiska eller finska skulle anses ogiltiga bara på grund av att de är upprättade på dessa språk. Sverige uppfyller därför åtagandet enligt denna punkt.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
156
Punkt 1c) som innebär en förpliktelse att tillåta förvaltningsmyndigheterna att upprätta handlingar på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande för både samiska och finska eftersom det inte finns något förbud för myndigheter mot att upprätta handlingar också på andra språk än svenska.
Svenska bestämmelser
Lagstiftningen bygger på den underförstådda förutsättningen att svenska språket skall användas av myndigheterna. Detta gäller också myndigheters upprättande av handlingar. Det finns emellertid ingen bestämmelse som förbjuder myndigheter att också upprätta handlingar på samiska eller finska. Det finns å andra sidan inte heller någon bestämmelse genom vilken myndigheter uppmuntras att upprätta handlingar på dessa språk. Om det gäller ett meddelande från en myndighet till någon som ej behärskar svenska språket är situationen annorlunda. I det fallet gäller förvaltningslagen 8 §. Se ovan.
Punkt 2c) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att regionala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller denna punkt på den lägre nivån, dvs genom att tillåta att officiella dokument ges ut av regionala myndigheter också på samiska eller finska. Åtagandet är uppfyllt på så sätt att det saknas förbud för myndigheter i Sverige mot att ge ut sina officiella dokument också på andra språk än svenska.
Svenska bestämmelser
Det saknas förbud mot att ge ut myndigheters officiella handlingar även på andra språk än svenska. Det finns inte heller i svensk rätt bestämmelser som uppmuntrar att officiella dokument ges ut även på samiska eller finska.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
157
Punkt 2d) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att lokala myndigheter ger ut sina officiella dokument jämväl på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller denna punkt på den lägre nivån, d.v.s genom att tillåta att officiella dokument ges ut av lokala myndigheter också på samiska eller finska. Vi gör samma bedömning som ovan under punkt 2c).
Svenska bestämmelser
Se ovan under punkt 2 c).
Punkt 2g) som innebär en förpliktelse att tillåta och /eller uppmuntra att traditionella och korrekta former av ortnamn på samiska eller finska används eller införs, vid behov jämsides med namnen på det officiella språket
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande genom att staten uppmuntrar att finska och samiska i så stor utsträckning som möjligt används på kartor och vägskyltar i de områden där dessa språk används.
Svenska bestämmelser
Riksdagen har, i enlighet med regeringens budgetproposition 1984/85:100, bil. 10, s. 474—475, beslutat att stor hänsyn måste tas till de samiska och finska minoriteterna i norra Sverige vid fastställandet av namn på kartor och i samband med vägskyltning m.m. Vidare har det angetts att de av Lantmäteriverket fastställda kartnamnen bör vara normerande vid fast-ställande av namn på kartor och vägskyltar m.m. När ortnamn i flerspråkiga områden fastställs skall de återges på de språk som talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade skrivsättet bör användas. Lantmäteriverkets kartor anger numera ortnamn även på samiska och finska. Vägverket har påbörjat arbetet med att komplettera ortnamnsskyltar med de samiska/finska namnen i Norr- och Västerbotten. Någon tidpunkt för när arbetet skall vara slutfört finns inte angiven.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
158
Punkt 5 som innebär en förpliktelse att tillåta att släktnamn används eller antas på samiska eller finska på begäran av de berörda
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande för samiska och finska genom de regler som finns i namnlagen som tillåter att släktnamn antas i enlighet med inhemskt språkbruk vilket också omfattar samiskt och finskt språkbruk.
Svenska bestämmelser
I Namnlagen (SFS 1982:670) finns bestämmelser om hur efternamn förvärvas. I 1 § sägs att barn förvärvar sina föräldrars efternamn vid födelsen. I 12 § punkt 1, anges att ett nybildat efternamn måste ha ett uttal och stavning och sådan språklig form att det är lämpligt som efternamn här i landet. Vid denna lämplighetsbedömning räknas samiskt och finskt språkbruk som en del av det inhemska språkbruket.
6.4 Artikel 11, massmedia
6.4.1 Konventionen
Formen för stödet för användande av landsdels- eller minoritetsspråk i media är enligt konventionen beroende av det inflytande staten har över media. Oavsett inflytande kan staten dock enligt konventionskommentaren alltid uppmuntra till, och ekonomiskt stödja, användande av landsdels- eller minoritetsspråk i media. Sådant stöd från staten behövs enligt konventionskommentaren, och är viktigt, om dessa språk skall få tillräckligt utrymme i media. De som använder språken utgör en för liten "marknad" för att annars vara attraktiva för media utan sådant stöd. Artikel 11 punkt 1 a) avser enligt konventionskommentaren att täcka den situationen att radio och TV har ett "public-service"- uppdrag. Detta gäller oavsett om radio- och TV-bolagen är privat ägda eller statligt ägda eftersom staten kan påverka programutbudet i sådana företag i båda fallen, antingen genom lagstiftning eller avtal där det föreskrivs att program på landsdels- eller minoritetsspråken skall finnas med i programutbudet. Åtagandena i punkt 1 b) och c) gäller för de fall radio- och TV-bolagen uteslutande står under privat kontroll. I denna situation kan staten endast
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
159
"uppmuntra och /eller underlätta" användningen av språken. Exempel på sådana åtgärder kan enligt konventionskommentaren vara att ställa frekven-ser till förfogande för utsändning av program på landsdels- eller minoritetsspråk. Samma förhållanden gäller för pressen som behandlas i punkten e.
6.4.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i fem punkter eller stycken för samiska och sex för finska i artikel 11.
Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 11.
Punkt 1a) iii) som innebär ett krav att i den mån radio och TV står i det offentligas tjänst vidta lämpliga åtgärder för att radiostationer och TVkanaler skall tillhandahålla program på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller denna punkt för både samiska och finska genom att regeringen som villkor för sändningsrätten för radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst, föreskriver att företagen i sin programverksamhet är skyldiga att ge samiska och finska tillräckligt utrymme i sina sändningar.
Svenska bestämmelser
Enligt radio-_och_TV-lagen (1996:884) avgör de företag som har rätt att sända program i rundradiosändning, dvs. Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Sveriges Utbildningsradio AB (UR) samt TV4 AB (TV4), ensamma vad som skall förekomma i de sändningar som företagen anordnar. För att ett programföretag skall få sändningstillstånd krävs dock beslut från regeringen. I samband med att regeringen beviljar sådant tillstånd kan villkor för sändningsrätten meddelas av regeringen. De sändningstillstånd som regeringen meddelat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst, SVT, SR och UR trädde i kraft den 1 januari 1997 och gäller för UR till
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
160 utgången av december 1998 samt för SVT och SR till den 31 december 2001. I villkoren för sändningsrätten finns angivet att programföretagen är skyldiga "att beakta språkliga och etniska minoriteters behov. Samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning".
Punkt 1c) i) som innehåller en förpliktelse att uppmuntra och/ eller underlätta inrättande av minst en TV-kanal på samiska och finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande beträffande finska genom de regler som möjliggör utsändning av en finländsk programkanal över 25 orter i Sverige och det ekonomiska stöd staten ger till detta. Beträffande samiska finns inte motsvarande regler eller stöd.
Svenska bestämmelser
När det gäller finländska TV-program finns i radio-_och_TV-lagen bestämmelser som reglerar möjligheten till marksändningar via Stockholm av en finländsk TV-kanal. De finska sändningarna kan ses i Stockholmsområdet och i 25 orter i landet via kabelmottagning. Därmed blir det möjligt att nå en stor del av de finsktalande i Sverige. På motsvarande vis tillhandahåller Sverige en TV-kanal som Finland återutsänder. TV-utbytet mellan Sverige och Finland inleddes år 1986 och har successivt utökats. Verksamheten bygger på en ömsesidighetsprincip där de båda länderna svarar för jämförbara kostnadsåtaganden. Den svenska insatsen bekostas med statsbudgetmedel och uppgår för budgetåret 1997 till 30 744 000 kr.
Punkt 1d) som innehåller ett krav på att uppmuntra och/eller underlätta produktion och distribution av radio- och TV-program på samiska och finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för både samiska och finska genom de krav som ställs på programverksamheten i villkoren för den sändningsrätt som staten beviljat radio- och TV-företagen i allmänhetens tjänst. Där anges så som framgår ovan under punkt 1a) att företagen i sin
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
161
programverksamhet skall ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter och att samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning i detta sammanhang. Vi anser att svenska staten på detta sätt uppmuntrar till produktion och distribution av radio- och TV-program på samiska och finska.
Svenska bestämmelser
Se ovan.
Punkt 1e) i) som innehåller ett krav att uppmuntra och/eller underlätta att minst en tidning grundas och/eller upprätthålls på samiska och finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller denna punkt för både samiska och finska genom de särskilt förmånliga regler som gäller för presstöd till tidningar som innehåller text på finska och för tidningar vars text inte i huvudsak är skriven på svenska och vänder sig till språkliga minoriteter i Sverige. Tidningar på samiska har också möjlighet att få ekonomiskt bistånd via Sametinget som i sin tur får statligt stöd för att bl.a. stödja samisk kultur och samiskt språk.
Svenska bestämmelser
I presstödsförordningen (1990:524) finns regler som gynnar tidningar som vänder sig till språkliga minoriteter. Enligt 2 kap. 8 § kan begränsat driftsstöd lämnas för en dagstidning i Tornedalen trots att samtliga förutsättningar för allmänt driftsstöd inte är uppfyllda. Kravet är att tidningen har ett redaktionellt innehåll som till minst 25 % är skrivet på finska. Vissa förmånliga regler för presstöd finns också i 2 kap 11 §, för tidningar vars text inte i huvudsak är skriven på svenska och som vänder sig till språkliga minoriteter.
Punkt 1f) ii) som innehåller ett krav på att tillämpa gällande bestämmelser för finansiellt stöd även till produktion av TV-program på samiska och finska
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
162
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta krav för både samiska och finska genom det statliga stöd som ges till programföretagen i allmänhetens tjänst.
Svenska bestämmelser
Produktion av TV-program stöds av staten genom de krav staten ställer på programföretagen i allmänhetens tjänst. I anslagsvillkoren för UR nämns program på invandrar- och minoritetsspråk särskilt. Därutöver finns de krav på särskilt utrymme för samiska, tornedalsfinska och finska i programföretagens verksamhet som regeringen ställt som villkor för programföretagens sändningstillstånd, se ovan under punkt 1a).
Punkt 2 som innehåller ett krav att garantera friheten att från grannländer direkt ta emot radio- och TV-sändningar på språk som brukas på samma eller liknande form som samiska och finska i Sverige, samt friheten att via den tryckta pressen ta emot information på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta krav för både samiska och finska genom den allmänna bestämmelsen i 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och i 1 kap. 7§ yttrandefrihetsgrundlagen där rätten till oförändrad vidaresändning av radioprogram och TV-program som kommer från utlandet slås fast.
Svenska bestämmelser
Den grundläggande bestämmelse om tryckfrihet och om rätt att från grannländer ta emot radio- och TV-sändningar på samiska och finska är de ovan refererade bestämmelserna. När det gäller tryckfrihet finns inte någon begränsning av tryckfriheten med hänvisning till på vilket språk tryckt skrift utges. I enlighet med bestämmelsen i yttrandefrihetsgrundlagen äger mottagning av finländska TV-program rum (se ovan under punkt 1c)). När det gäller radiosändningar på samiska förekommer samsändning av radionyheter med redaktionerna i Norge och Finland.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
163
6.5 Artikel 12, kulturell verksamhet och kulturella inrättningar
6.5.1 Konventionen
I konventionskommentaren påpekas att landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som hänger samman med språken i regel har svårt att få tillräckligt utrymme i kulturell verksamhet av olika slag. I artikel 12 anvisas i huvudsak två vägar för staten att stödja landsdels- eller minoritetsspråkens ställning i kulturutbudet. Det ena är att ge direkt ekonomiskt stöd till verk på landsdels- eller minoritetsspråk och det andra är att på olika sätt tillförsäkra att de statliga organ som ger stöd åt kulturell verksamhet ger tillräckligt utrymme och stöd åt produktioner som främjar kunskap i, och användning av landsdels- eller minoritetsspråken och deras kultur. Samtliga åtaganden i artikel 12 punkt 1 gäller inom de områden där landsdels- eller minoritetsspråken används av hävd. I punkt 2 finns en bestämmelse om stöd för kulturell verksamhet även utanför det område där språken används av hävd. Bestämmelsen kan jämföras med motsvarande bestämmelse inom utbildningsväsendet, artikel 8 punkt 2.
6.5.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i nio punkter eller stycken i artikel 12 för samiska och fem för finska.
Sverige uppfyller enligt vår bedömning följande punkter eller stycken i artikel 11.
Punkt 1a) som innebär en förpliktelse att uppmuntra uttrycksformer och initiativ som utmärker samiska och finska och främja olika sätt att få tillgång till verk på dessa språk
Vår bedömning
Sverige uppfyller kraven i denna bestämmelse både för samiska och finska genom de åtaganden svenska staten gjort angående statligt stöd till olika typer av kulturyttringar på samiska och finska och det statliga stöd som ges för att stödja litteratur på dessa språk.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
164
Svenska bestämmelser
När det gäller statligt stöd till samisk kultur och språk fördelas detta numera av Sametinget. Enligt sametingslagen (1992:1433) som trädde i kraft den 1 januari 1993, är en av Sametingets främsta uppgifter att bevaka frågor som rör samisk kultur och språk. Till uppgifterna hör också att besluta om fördelningen av statens bidrag och av medel ur Samefonden till samisk kultur och samiska organisationer samt av andra medel som ställs till samernas gemensamma förfogande. För budgetåret 1997 avsatte staten via Kulturdepartementet 10 515 000 kr i bidrag till samisk kultur. Av den redogörelse som Sametinget lämnat för hur motsvarande statliga medel användes 1995/96 framgår att Sametinget anvisade, — 5,2 mkr till samiska organisationer, föreningar och tidningen Samefolket, — 3,6 mkr till samiska kulturprojekt, — 1,1 mkr till samisk forskning och studiefinansiering inom forskarutbildningen, — 2,2 mkr som bidrag till samisk teater, — 3 mkr till samisk slöjd och — 0,34 mkr till samisk biblioteksverksamhet.
Sametinget har flera språkkonsulenter anställda. I deras arbete ingår översättningsarbete och terminologiarbete. Dessutom finns även en översättare som översätter handlingar till samiska och svenska. Sametinget har även bidragit med finansieringen av ett projekt "Nordsamisk orddatabas" som Samiska institutionen vid Umeå universitet bedriver. Projektet syftar till att samla in och utreda behovet av nya samiska ord och begrepp. När det gäller finska språkets utveckling i Sverige ges statligt stöd via ett direkt anslag i statsbudgeten åt Sverigefinska språknämnden vars uppgift är att vårda och utveckla finska språket i Sverige. Språknämnden får också ekonomiskt stöd från finska staten. De regler som finns för statligt stöd till bokutgivning enligt förordningen (1993:449) om statligt litteraturstöd innehåller särskilt förmånliga regler för stöd till litteratur på invandrar- och minoritetsspråk. Enligt bibliotekslagen (1996:1596) skall folk- och skolbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt invandrare och andra minoriteter bl.a genom att erbjuda litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade för dessa gruppers behov. Genom särskilt anslag angivet i regleringsbrev till Statens Kulturråd stöder staten ett samnordiskt projekt med en bokbuss i Kiruna kommun med verksamhet i norra gränsområdet mellan Sverige,
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
165
Norge och Finland. Bokbussen har litteratur på såväl samiska som finska. På samma sätt stöds Tornedalens bibliotek genom särskilt anslag i regleringsbrev. Biblioteket prioriterar litteratur på meän kieli men har också samisk litteratur. När det gäller teater ger sametinget stöd åt samisk teaterverksamhet. I regleringsbrev till Svenska Riksteatern nämns Finska teatern — som producerar teater på finska och arrangerar gästspel från Finland — som en särskild produktionsdel i Svenska Riksteaterns verksamhet som får statligt stöd.
Punkt 1b) som innebär en förpliktelse att främja olika sätt att på andra språk få tillgång till verk framställda på samiska och finska genom att stödja och utveckla översättning, dubbning...
Vår bedömning
Sverige uppfyller kraven enligt denna punkt för samiska genom det statliga stödet till Sametinget som bl.a. har i uppgift att stödja samisk kultur och samiskt språk.
Svenska bestämmelser
Se ovan under punkt 1a).
Punkt 1c) som innebär en förpliktelse att främja tillgång på samiska och finska till verk framställda på andra språk genom att stödja och utveckla översättning, dubbning
Vår bedömning
Sverige uppfyller kraven enligt denna punkt för samiska genom det statliga stödet till Sametinget som bl.a. har i uppgift att stödja samisk kultur och samiskt språk. För finska uppfylls åtagandet genom stödet till Expertkommittén för översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska.
Svenska bestämmelser
Se ovan under punkt 1a) när det gäller samiska. När det gäller finska ges genom en överenskommelse mellan Sverige och Finland statligt stöd genom ett särskilt anslag åt Expertkommittén för
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
166 översättning av finskspråkig facklitteratur till svenska. Kommittén har genom sin verksamhet under åren medverkat till att viktig finsk facklitteratur har kunnat ges ut i svensk översättning.
Punkt 1d) som innebär en förpliktelse att se till att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja olika slags kulturell verksamhet avsätter tillräckliga medel för att inkludera kunskaper i, och användning av samiska och finska och deras kultur i produktioner som de initierar eller stöder
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande för både samiska och finska genom att Statens Kulturråd som är ansvarig för att fördela litteraturstöd i sin verksamhet skall beakta de särskilt förmånliga regler som gäller för stöd till litteratur på invandrar- eller minoritetsspråk (se ovan under punkt 1a). När det gäller samiska ges språket också stöd genom det årliga statliga stödet till Sametinget som är en statlig myndighet med uppgift att stödja samisk kultur och språk. Sametinget ger i sin tur ekonomiskt stöd till olika typer av kulturell verksamhet på samiska.
Svenska bestämmelser
Se ovan under punkt 1a). I övrigt kan nämnas att Statens Kulturråd, som är ansvarigt för att fördela en stor del av det statliga stöd som utgår till kulturell verksamhet av olika slag, inte har uppdrag att särskilt ta hänsyn till samiskans eller finskans ställning vid fördelning av statliga medel.
Punkt 1e) som innebär en förpliktelse att främja åtgärder för att tillse att de organ som är ansvariga för att anordna eller stödja kulturell verksamhet förfogar över personal som helt behärskar samiska och finska liksom den övriga befolkningens språk
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom det statliga stöd som ges till Sametinget till stöd för samisk kultur och språk. I Sametinget finns personal som behärskar både svenska och samiska.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
167
För övriga organ som är ansvariga för att anordna eller stödja kulturell verksamhet finns inga föreskrifter om att de bör ha tillgång till personal som behärskar samiska eller finska.
Svenska bestämmelser
Se ovan.
Punkt 1f) som innebär en förpliktelse att uppmuntra direkt deltagande av företrädare för dem som använder samiska eller finska vid anskaffandet av resurser för och planering av kulturell verksamhet
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom det inflytande sametinget har när det gäller att bestämma hur det statliga stöd för samisk kultur som ges skall användas.
Svenska bestämmelser
Jämför vad som sagts ovan under punkt 1a) om Sametingets uppgifter och statliga medel till sametinget.
Punkt 1g) som innebär en förpliktelse att uppmuntra och/eller underlätta upprättande av organ med uppgift att insamla samt förvara, presentera eller offentliggöra verk framställda på samiska eller finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt för samiska genom de medel som ges till Sametinget för samisk kultur och språk och genom statligt stöd till en samisk arkivarietjänst som inrättats i Umeå under Språk- och folkminnesinstitutet, SOFI.
Svenska bestämmelser
Jämför vad som sagts ovan under punkt 1a) om Sametingets uppgifter och statliga medel till sametinget. Vi vill särskilt erinra om de medel Sametinget anslår till samisk bibliotekskonsulenttjänst bl.a. med uppgift att ansvara för information, samordning och utveckling av folkbiblioteksverksamhet bland samer och bevakning av den samiska bokutgivningen. Inom den statliga myndigheten SOFI finns vid arkivet i Umeå en samisk
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
168 arkivarietjänst med uppgift att samla in, bevara, vetenskapligt bearbeta och publicera språkligt material om bl.a. dialekter, ortnamn och folkminnen. Någon motsvarighet till riktat statligt stöd för sådant arbete med finska språket finns inte. Sverige-Finska arkivet som delvis har samma uppgifter när det gäller finska språket får dock visst statligt stöd — indirekt — för sin verksamhet.
Punkt 1h) som innebär en förpliktelse att vid behov skapa och/eller främja och bekosta tjänster som avser översättning och terminologisk forskning,... på samiska och finska
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt både för samiska och finska genom de medel som beviljas Sametinget för arbete med samiskan och genom de avtal som finns med Finland angående statligt stöd till Sverigefinska språknämndens arbete.
Svenska bestämmelser
Se ovan under punkt 1a).
Punkt 2 som innebär en förpliktelse att i de territorier där samiska eller finska inte används av hävd, tillåta, uppmuntra och/eller tillhandahålla lämplig kulturell verksamhet och kulturella inrättningar i enlighet med föregående punkt
Vår bedömning
I den mån Sverige uppfyller en bestämmelse under punkt 1), uppfylls den genom svenska bestämmelser som är rikstäckande. De svenska bestämmelserna gäller därför enligt denna punkt också i områden där samiska och finska inte används av hävd.
Svenska bestämmelser
Se ovan.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
169
6.6 Artikel 13, ekonomiska och sociala förhållanden
6.6.1 Konventionen
Åtagandena i bestämmelserna i artikel 13 kan indelas i, — åtgärder som innebär förbud mot diskriminering när det gäller användande av landsdels- eller minorietsspråk i näringsliv och samhälle, punkt 1 och — åtgärder till stöd för användande av dess språk i näringsliv och samhälle, punkt 2.
Förbudet mot diskriminering på olika områden är enligt konventionskommentaren avsett att gälla inom hela statens territorium medan åtgärderna till stöd för användning av språken är avsedda att gälla inom de begränsade geografiska områden där språken används av hävd.
6.6.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i en punkt i artikel 13 för både samiska och finska.
Sverige uppfyller enligt vår bedömning en punkt i artikel 13, nämligen,
Punkt 1a) som innebär en förpliktelse att från sina lagar ta bort varje bestämmelse som oberättigat förbjuder eller begränsar användningen av samiska eller finska i handlingar som har avseende på ekonomiska och sociala förhållanden...
Vår bedömning
Sverige uppfyller åtagandet enligt denna punkt eftersom det inte finns några bestämmelser som diskriminerar användningen av samiska eller finska genom bestämmelser i lag som oberättigat förbjuder eller begränsar användningen av samiska eller finska.
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
170
Svenska bestämmelser
Se ovan.
6.7 Artikel 14, utbyte över gränserna
6.7.1 Konventionen
I artikel 14 behandlas utbyte över nationsgränser till stöd för landsdelseller minoritetsspråk, dels på statlig nivå, dels på regional och lokal nivå. I konventionskommentaren ges konkreta exempel på olika områden för samarbete till stöd för landsdels- eller minoritetsspråken och de kulturer som de är en del av. Där nämns, utbyte av lärare, anordnande av gemensamma kulturella aktiviteter, utbyte av kulturella tillgångar såsom böcker, filmer, utställningar, teaterföreställningar och föreläsningar m.m. samt anordnande av högre utbildning i landsdels- eller minoritetsspråken.
6.7.2 Punkter eller stycken som Sverige kan anta i dag
Kommitténs bedömning: Sverige uppfyller idag enligt vår bedömning kraven i båda punkterna i artikel 14 för både samiska och finska.
Sverige uppfyller enligt vår bedömning både punkten a) och b) för både samiska och finska.
Punkten a) innebär en förpliktelse att tillämpa gällande bilaterala och multilaterala avtal som binder Sverige till stater där finska eller samiska används i samma eller liknande form som i Sverige eller att, vid behov, söka ingå sådana avtal för att främja kontakter mellan dem som använder samma språk i de berörda staterna i fråga om kultur, utbildning, information, yrkesutbildning och vidareutbildning
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande genom det samarbete som äger rum i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet och genom vad som anges i det s.k. Helsingforsavtalet när det gäller samarbete inom områdena kultur och utbildning och genom de överenskommelser som finns mellan de
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
171
nordiska länderna när det gäller samarbete i kulturfrågor och samefrågor samt de bilaterala avtal som finns mellan Sverige och Finland när det rör bl.a. kultur och språkvård. Avtalen får anses främja kontakterna mellan dem som talar samiska och finska i Sverige och dem som talar dessa språk i övriga nordiska länder.
Svenska åtaganden
Sverige samarbetar med övriga nordiska länder i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet bl.a vad gäller kultur och utbildning. Genom det s.k Helsingforsavtalet (SÖ1962:14) har Sverige ett samarbete med övriga nordiska länder som berör bl.a kultur och utbildning. Där anges bl.a. att skolundervisningen i de nordiska länderna skall omfatta undervisning i de nordiska språken och de andra nordiska ländernas kultur och samhällsförhållanden. Vidare har Sverige genom avtalet åtagit sig att samarbeta med de övriga nordiska länderna när det gäller litteratur, konst, teater och film. Sveriges åtaganden enligt avtalen får anses främja kontakterna mellan dem som använder finska i Finland och Sverige. De nordiska länderna har träffat ett avtal om kulturellt samarbete, utbildning och forskning (SÖ 1971:22). Genom avtalet har Sverige bl.a. förbundit sig att främja utbildningen i de andra nordiska ländernas språk, kultur och samhällsförhållanden. Sverige har också sedan länge ett samarbete med övriga nordiska länder när det gäller samefrågor. Via Nordiska ministerrådet finan-sierar Sverige tillsammans med Norge och Finland, Samerådets verksamhet. Samerådet är ett gemensamt organ för samer i Norge, Sverige, Finland och Ryssland med uppgift att tillvarata samernas ekonomiska, sociala och kulturella intressen. Inom Samerådet finns också ett samarbete när det gäller samiskt språk. Via Nordiska ministerrådet finansieras också Nordiskt samiskt institut som har till uppgift att genom forskning och information förbättra den samiska befolkningens ställning socialt, rättsligt och ekonomiskt. De nordiska länderna har också ingått ett avtal om samsändning av radioprogram och produktion av TV-program på samiska. Sedan år 1995 pågår ett samarbete mellan Sverige, Finland och Norge med att ta fram ett förslag till en nordisk samekonvention. Det finns flera bilaterala avtal mellan Sverige och Finland rörande kulturutbyte. Ett sådant är en överenskommelse (SÖ1960:5) om en kulturfond som har som ändamål att ekonomiskt stödja strävanden att öka kontakten mellan de båda ländernas kultur, näringsliv och folk. Inom utbildningsområdet finns enligt en överenskommelse mellan Sverige och Finland ett finsk-svenskt utbildningsråd med uppgift att i Sverige underlätta utbildningssituationen för den i Sverige bosatta finskspråkiga befolkningen och verka för ökad kunskap och förståelse för vår gemen-
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
172 samma finsk-svenska historia och kulturarv. Ovan under förpliktelser enligt övriga artiklar i del III har nämnts andra bilaterala avtal såsom avtalet om finska TV-sändningar i Sverige, stöd för utgivning av finskspråkig facklitteratur och stöd till Sverigefinska språknämnden.
Punkt b) — förbinda sig att underlätta och/eller främja samarbetet över gränserna till förmån för samiska och finska, särskilt mellan regionala och lokala myndigheter på vilkas territorier samma språk används i samma eller liknande form
Vår bedömning
Sverige uppfyller detta åtagande bl.a. genom två överenskommelser, en inom Norden och en inom Europarådet som underlättar samarbete mellan regionala och lokala myndigheter över Sveriges gränser. På båda sidor om den norsk-svenska gränsen talas samiska och på båda sidor den finsksvenska gränsen talas samiska och finska. Överenskommelserna kan därför vara till nytta för dem som bor i dessa regioner och talar dessa språk. Sverige deltar också i Barentsrådets och regionrådets samarbete, där regioner i Sverige, Norge, Finland och Ryssland samarbetar inom bl.a. områden som berör kultur, utbildning, forskning och urbefolkningsfrågor. Inom Barentsregionen, som bl.a. omfattar Norrbottens län, talas både samiska och finska.
Svenska åtaganden
Överenskommelsen mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (SÖ1978:1) om kommunalt samarbete över nordiska riksgränser möjliggör bl.a. kulturellt samarbete på kommunal eller regional nivå över riksgränserna. Sverige har också ratificerat Europarådets ramkonvention om samarbete över riksgränser mellan lokala och regionala samhällsorgan (SÖ1981:23). Sveriges deltagande i Barentssamarbetet grundar sig på Kirkenäsdeklarationen från 11 januari 1993. Barentsrådet består av utrikesministrarna eller fackministrar från Sverige, Norge, Finland, Danmark och Island och Ryssland samt en representant från EG-kommissionen. Barentsrådet stöder Regionrådet som består av företrädare (landshövdingar eller motsvarande) från för närvarande åtta regioner (Nordland, Troms och Finnmark i Norge, Norrbottens län i Sverige, Lappland i Finland, Arkangelsk och Murmansk Nenets Okrug och republiken Karelen i Ryssland) som omfattas av samarbetet samt företrädare för
Punkter eller stycken i del III i konventionen ...
173
urbefolkningarna i området. Tyngdpunkten för samarbetet ligger i Regionrådet som på olika sätt samarbetar i frågor som rör ekonomi, handel, forskning, teknologi, turism infrastruktur, kultur- och utbildningsutbyte samt speciella projekt för att förbättra situationen för urbefolkningarna i området.
6.8 Sammanfattning
Räknar man samman antalet punkter och stycken som Sverige idag kan anta för samiska blir det sammanlagt 33 punkter eller stycken. För finska blir motsvarande siffra 29. Av de punkter som vi anser att Sverige idag kan anta uppfyller Sverige vissa på en låg nivå. Detta gäller exempelvis flera av punkterna i artikel 10 som rör möjligheten att använda samiska eller finska vid kontakter med myndigheter. Vår bedömning är mot denna bakgrund att Sverige med gällande bestämmelser inte kan ratificera del III i konventionen varken för samiska eller finska utan att ytterligare åtgärder på nationell nivå vidtas för att ge stöd och skydd för användningen av samiska och finska på olika områden. Vi vill emellertid erinra om att det finns viss verksamhet på samiska och finska som idag får indirekt statligt stöd utan att detta enligt vår bedömning kan ligga till grund för en ratificering av konventionen. Som exempel kan nämnas att samiska och finska redan idag på vissa håll används inom den kommunala förskolan och äldreomsorgen utan att detta stöds genom anvisningar i lagar eller förordningar. Om sådan verksamhet fick direkt stöd från riksdag eller regering, genom anvisningar i lagar eller förordningar eller regleringsbrev, skulle verksamheten enligt vår uppfattning, kunna ligga till grund för ratificering av ytterligare punkter och stycken i konventionen samtidigt som vikten av att stödja språken skulle markeras. Vi återkommer till detta i kapitel 7 där vi redovisar vilka ändringar i nationella regler som enligt vår bedömning krävs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen.
175
7 Vilka ytterligare åtgärder behöver vidtas för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen?
Kommitténs förslag: Vi föreslår åtgärder som syftar till att erkänna samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i
Sverige samt åtgärder för att skapa en övergripande minoritetsspråkspolitik med syfte att skydda och stödja de historiska minoritetsspråken.
Vår genomgång i de två föregående kapitlena visar att Sverige idag varken helt kan uppfylla förpliktelserna i del II i konventionen för samiska, finska och romani chib eller de minst 35 punkter eller stycken som krävs för att ratificera del III för samiska och finska. Redogörelsen visar också att de åtgärder som vidtas i Sverige idag inom olika sakområden inte är samordnade eller inriktade mot ett gemensamt mål utan har karaktären av punktinsatser. För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen räcker det enligt vår uppfattning inte med ytterligare punktinsatser. I stället behövs en övergripande minoritetsspråkspolitik med syfte att stödja och skydda minoritetsspråken. Inom ramen för en sådan politik behöver redan gällande bestämmelser samordnas och vissa nya åtgärder vidtas så att de historiska minoritetsspråken får det stöd de behöver för att kunna bevaras och stärkas. Flertalet av konventionens bestämmelser bygger på förutsättningen att en sådan minoritetsspråkspolitik med syfte att stödja och skydda landsdels- eller minoritetsspråken finns i de länder som ratificerar konventionen. Detta framgår särskilt klart av de obligatoriska åtagandena i del II i konventionen där det anges att de länder som ansluter sig till konventionen skall bygga sin politik, lagstiftning och praxis på en rad mål och principer till stöd och skydd för minoritetsspråken. Det har också visat sig att flertalet av de länder som hittills ratificerat konventionen har en övergripande minoritetsspråkspolitik. I det följande lämnar vi förslag till nya åtgärder som kan bidra till att samordna de punktinsatser som redan idag vidtas till stöd och skydd för språken och inrikta åtgärderna mot det gemensamma målet att lyfta fram
Vilka ytterligare åtgärder ...
176 och ge skydd och stöd för samiskan, finskan och romani chib som en värdefull del av det svenska kulturarvet. Vi lämnar också vissa förslag till nya åtgärder, såväl rikstäckande som regionalt tillämpliga, till skydd och stöd för språken. Förslagen till nya rikstäckande åtgärder är huvudsakligen inriktade på att erkänna och i olika sammanhang lyfta fram samiska, finska och romani chib som historiskt och kulturellt värdefulla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige. Förslagen till nya regionala åtgärder syftar främst till att ge en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang i de geografiska områden i Sverige där språken har sina historiska rötter och där de traditioner och den kultur som hänger samman med språken fortfarande är en levande del av vardagen. Om dessa förslag genomförs anser vi att de kan utgöra grunden för en samlad minoritetsspråkspolitik som gör det möjligt för Sverige att bevara sina historiska minoritetsspråk samt att ratificera minoritetsspråkskonventionen.
Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen
Om våra förslag genomförs bedömer vi att Sverige kan ratificera del II i minoritetsspråkskonventionen för samiska, finska och romani chib samt ytterligare 13 punkter eller stycken, eller sammanlagt 47 punkter eller stycken i del III för samiska och ytterligare 15 punkter eller stycken, eller sammanlagt 45 punkter eller stycken i del III för finska. Våra förslag leder också till att en rad punkter eller stycken som vi angett att Sverige redan idag kan sägas uppfylla, bättre uppfylls enligt minoritetspråkskonventionens intentioner.
7.1 Rikstäckande åtgärder
De åtgärder som finns idag till stöd och skydd för landsdels- eller minoritetsspråken är i de flesta fall rikstäckande. Detta gäller exempelvis de regler om rätt till modersmålsundervisning som ger rätt till undervisning i samiska, finska och romani chib i grundskolan och gymnasieskolan. I de fall svenska åtgärder är rikstäckande ger de oftast ett bättre skydd för landsdels- eller minoritetsspråken än vad minoritetsspråkskonventionen kräver eftersom förpliktelserna i konventionen i huvudsak är begränsade till att gälla i de områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräckligt stor utsträckning. Det finns t.ex. rikstäckande regler till skydd för landsdels- och minoritetsspsråken inom utbildningsområdet, massmedia- och kulturområdena.
Vilka ytterligare åtgärder ...
177
Detta anser vi är bra att vi har rikstäckande regler på dessa områden så att de som använder dessa språk kan dra nytta av reglerna var de än är bosatta i landet. En inskränkning av nu gällande regler till stöd och skydd för språken skulle också strida mot konventionens artikel 4 punkt 2 där det föreskrivs att konventionens bestämmelser inte skall inverka på de gynnsammare bestämmelser om status för landsdels- eller minoritetsspråken eller det regelverk för personer som tillhör minoriteter som kan finnas i de länder som ratificerar konventionen. Utöver de rikstäckande regler som redan finns anser vi att vissa ytterligare rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för samiska, finska och romani chib behövs för att Sverige skall kunna ratificera konventionen. Dessa åtgärder bör inriktas på att erkänna och på bred front lyfta fram samiska, finska och romani chib som historiskt och kulturellt värdefulla landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige och samordna de punktinsatser som redan idag vidtas till skydd och stöd för språken. Den viktigaste enskilda åtgärden för att markera de svenska landsdelseller minoritetsspråkens betydelse är att samiska, finska och romani chib officiellt erkänns som historiskt och kulturellt värdefulla språk i Sverige. Ett sådant erkännande måste dock för att få genomslag förenas med åtgärder med det uttalade syftet att stärka och stödja språken på en rad olika områden och sprida kunskaper om den kultur och historia som hänger samman med språken i Sverige och deras betydelse för det svenska kulturarvet. Ökad kunskap om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen som värdefulla delar av det svenska kulturarvet är enligt vår uppfattning mycket viktigt för att språken skall få det stöd de behöver. Minoritetsspråkskonventionen är en kulturkonvention. I ingressen till konventionen anges att värnandet om de historiska landsdels- eller minoritetsspråken är ett sätt att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. Flera av konventionens bestämmelser är i enlighet med denna målsättning inriktade på att värna inte bara om språken som sådana utan också om de kulturer som språken är en del av. Det är enligt vår uppfattning viktigt att de ytterligare åtgärder som vidtas på riksplanet utöver direkt stöd för språkens användning också riktas in på att lyfta fram och sprida kunskap om den kultur som hänger samman med språken. Genom ökad kunskap och förståelse bland majoritetsbefolkningen för samisk, tornedalsk och romsk kultur som en värdefull del av vårt svenska kulturarv kan förståelsen och respekten för dessa kulturer och för språken som en del av kulturerna öka. Att sådana åtgärder vidtas ligger också väl i linje med ett av de övergripande målen i konventionen så som det är formulerat i artikel 7 punkt 3. Där anges att åtgärder för att främja ömsesidig förståelse mellan alla språkliga grupper i landet skall vidtas, särskilt åtgärder för att respekt, förståelse och
Vilka ytterligare åtgärder ...
178 tolerans för landsdels- eller minoritetsspråken inkluderas bland målen för olika slag av undervisning och utbildning och att uppmuntra massmedia att sträva mot samma mål. Flera av de förslag vi har till nya rikstäckande åtgärder är därför inriktade på att sprida kunskap om samisk, finska, tornedalsk och romsk kultur på en rad områden, såväl i skolundervisning som i massmedia och genom statligt stöd till olika kultursatsningar. En minoritetsspråkspolitik bör för att uppfylla konventionens krav också innehålla åtgärder för att uppmuntra förbindelser mellan de grupper som använder samma språk över nationsgränserna. Stöd för samiska, finska och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken lämpar sig enligt vår uppfattning väl för nordiskt samarbete, framför allt mellan Sverige, Finland och Norge, eftersom samtliga dessa språk används av grupper i dessa tre länder. Slutligen bör åtgärder vidtas för att de grupper som använder språken skall kunna ha möjlighet att påverka utformningen av åtgärder som syftar till att stödja och stärka språken. I det följande lämnar vi förslag till åtgärder som berör samtliga dessa områden.
7.1.1 Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige
Kommitténs förslag: Vi föreslår att samiska, finska och romani chib officiellt erkänns som historiska minoritetsspråk i Sverige.
Ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige är en av de viktigaste åtgärderna som behövs för att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen. I konventionens artikel 7 nämns ett erkännande av landsdelseller minoritets-språken som uttryck för kulturell rikedom, som första punkt bland målen och principerna för politik, lagstiftning och praxis, (artikel 7 punkt 1a). Ett erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk skulle markera dessa språks särställning i Sverige — både historiskt och kulturellt — och motivera att särskilda åtgärder vidtas för att ge språken skydd och stöd. Det officiella erkännandet av språken skulle därmed kunna utgöra grunden för en övergripande minoritetsspråkspolitik.
Vilka ytterligare åtgärder ...
179
Om språken erkänns officiellt kan det också få andra positiva effekter. En sådan effekt är att språkens status höjs. Detta är betydelsefullt eftersom det kan leda till att motivationen att använda och bättre lära sig språken ökar hos dem som använder dem. Detta leder i sin tur till att språken stärks. En annan viktig positiv effekt av ett officiellt erkännande av samiska, finska och romani chib som historiska språk i Sverige är att detta bidrar till att sprida kunskap om att Sverige sedan mycket lång tid tillbaka har varit ett flerspråkigt och flerkulturellt land och att dessa språk och kulturer fortfarande är en levande och värdefull del av det svenska samhället. Får erkännandet sådana positiva effekter för språken leder detta också till att fler åtaganden i konventionens artikel 7 kan uppfyllas, såsom artikel 7 punkten 1c) och 1d); att främja och uppmuntra användningen av språken och artikel 7 punkt 3; att främja ömsesidig förståelse mellan olika språkliga grupper i landet. Mot denna bakgrund föreslår vi att regering och riksdag vidtar åtgärder för att officiellt erkänna samiska, finska och romani chib som historiska minoritetsspråk i Sverige. Ett sådant erkännande kan utformas på olika sätt. För att erkännandet skall få de positiva effekter för språken som vi ovan skisserat är det viktigt att det får så stor genomslagskraft som möjligt hos den breda allmänheten. Ju fler som känner till att Sverige har tre historiska minoritetsspråk och ju fler som accepterar dessa språk som en värdefull del av vårt svenska kulturarv, ju större blir stödet för språken. Ett sätt att erkänna samiskan, finskan och romani chib som historiska minoritetsspråk är att ratificera minoritetsspråkskonventionen och i ratifika-tionsinstrumentet nämna dessa språk vid namn. Ett internationellt erkän-nande av detta slag som förenas med nya nationella åtgärder till stöd och skydd för språken kan förväntas få ett relativt stort genomslag hos allmänheten. En ännu tydligare markering av samiskans, finskans och romani chibs betydelse uppnår man om man officiellt erkänner språken genom att ge dem ett uttalat grundlagsskydd. Denna väg har man valt för landsdelseller minoritetsspråken i Finland och Norge. I Norge finns en grundlagsbestämmelse (§ 110 A i den norska grundlagen) som föreskriver att det åligger statens myndigheter att skapa sådana förutsättningar att den samiska befolkningen kan bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sitt sociala arv. På liknande sätt har man i Finland i grundlagen (§ 14 i den finska regeringsformen) slagit fast att samerna, zigenarna och andra grupper har rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Där anges också att Finlands nationalspråk är finska och svenska och att det allmänna skall tillgodose båda dessa språkgruppers kulturella och samhälleliga behov.
Vilka ytterligare åtgärder ...
180 Även i svensk grundlag kan man utläsa ett visst skydd för minoritetsspråken. I Regeringsformen 1:2 st 4 anges att, "Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kulturoch samfundsliv bör främjas" (RF 1:2 st 4). Enligt förarbetena till bestämmelsen skall ordet "kultur" ges en vidsträckt tolkning. Landsdelseller minoritetsspråken bör därför kunna rymmas inom kulturbegreppet. Bestämmelsen lyfter dock inte särskilt fram landsdels- eller minoritetsspråken eller värdet av att skydda och stödja dem utan tar sikte på att främja invandrargruppers och andra minoriteters kultur- och samfundsliv i allmänhet. Det är därför enligt vår uppfattning inte möjligt att med hänvisning till enbart det nuvarande grundlagsstadgandet hävda att samiska, finska och romani chib får det uttalade stöd som minoritetsspråkskonventionens bestämmelser kräver när det gäller att officiellt erkänna och stödja landsdels- eller minoritetsspråken. Om samiska, finska och romani chib skall få ett sådant stöd i grundlagen krävs det att grundlagen ändras. Vi anser att det finns flera skäl för att ändra grundlagen så att samiska, finska och romani chib får en grundlagsfäst rätt till skydd och stöd. Ett skäl är att ett sådant skydd för samiska, finska och romani chib är en mycket tydlig markering av de historiska minoritetsspråkens betydelse i det svenska samhället och den svenska kulturen. Ett officiellt erkännande av språkens betydelse i denna form uppfyller också väl minoritetsspråkskonventionens krav och kan förväntas få stor genomslagskraft. Därmed skapas också de bästa förutsättningarna för att ett officiellt erkännande får de positiva effekter för språken som vi beskrivit ovan. En ändring av grundlagen där minoritetsspråken lyfts fram skulle också tydligt markera början av en övergripande och samordnad minoritetsspråkspolitik. Med utgångspunkt från ett grundlagsstadgande där rätten till skydd och stöd för minoritetsspråken slås fast kan konkreta åtgärder till skydd och stöd för språken utformas och samordnas. Ett grundlagsskydd för landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige skulle också leda till en större rättslikhet med Finland och Norge som är de övriga nordiska länder som ratificerat minoritetsspråkskonventionen. Om en ändring av grundlagen görs bör den dock liksom de norska och finska grundlagsstadgandena omfatta också andra för minoriteter viktiga frågor än språket. De finska och norska grundlagsstadgandena är inte begränsade till ett skydd för minoritetsspråken utan är formulerade så att de ger dem som använder språken rätt att utveckla sitt språk och sin kultur. På liknande sätt anser vi att det bör göras en helhetsbedömning av de frågor som berör nationella minoriteter i samband med att en eventuell svensk grundlagsändring övervägs. Exempel på frågor som skulle behöva klargöras i samband med en sådan prövning är frågan om nationella minoriteter skall behandlas tillsammans med frågor som rör invandrar-
Vilka ytterligare åtgärder ...
181
politiken/integrationspolitiken, tolkningen av minoritetsbegreppet och frågan om minoritetsgruppernas rätt att bevara sitt språk och sin kultur. En sådan övergripande bedömning av samtliga frågor som berör minoriteter ligger utanför minoritetsspråkskonventionen men ryms inom det område som ramkonventionen till skydd för nationella minoriteter behandlar. Denna konvention tar förutom skydd för minoritetsspråk också sikte på rätt för personer som tillhör nationella minoriteter att bevara och utveckla sin religion, sina traditioner och sitt kulturella arv. Vi anser därför att frågan om en eventuell ändring av grundlagen till skydd för nationella minoriteter och de frågor som berör dem, däribland skydd för språket, bör prövas i samband med behandlingen av ramkonventionen. Vi hänvisar därför till sektion 2 och dess betänkande i denna del.
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom detta förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1a) i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken. Förslaget medverkar också till att artikel 7 punkt 1c) och d) samt artikel 7 punkt 3 i del II kan uppfyllas för samtliga tre språken.
7.1.2 Utbildning och forskning
Kommitténs förslag: Vi föreslår att kunskap om samiska, finska och romani chib och den kultur och historia som hänger samman med språken skall skrivas in som ett kunskapskrav i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan och skall ingå som en del av kursplanerna i ämnena historia, samhällskunskap och svenska. Som en följd av detta föreslår vi att lärarutbildningen och fortbildning av lärare skall innehålla undervisning om de svenska landsdels- eller minoritetsspråken och deras kultur och historia. Vi föreslår att åtgärder vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i landsdels- eller minoritetsspråken kan äga rum långsiktigt vid åtminstone ett universitet eller en högskola i landet för vardera språket och att åtgärder vidtas för att säkerställa långsiktigt statligt stöd till åtminstone en folkhögskola för vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken. Vi föreslår att Statens skolverk ges i uppgift att särskilt följa utvecklingen av utbildningen i samiska, finska och romani chib och att periodiskt avge rapporter om resultatet. I detta sammanhang bör de organisationer som företräder dem som använder språken ges tillfälle att lämna synpunkter till Skolverket.
Vilka ytterligare åtgärder ...
182
Grundskola och gymnasieskola
För att öka respekten, förståelsen och toleransen för samiska, finska och romani chib som språk anser vi att det är viktigt att åtgärder vidtas för att kunskap om språken och den kultur och historia som hänger samman med språken blir en del av den utbildning som alla elever i grundskolan och gymnasieskolan får del av. Vikten av att också elever som inte använder landsdels- eller minoritetsspråk får undervisning om språken och den kultur som språken är en del av betonas i konventionens artikel 8 punkt 1g) och i konventionskommentaren. Kunskaper om att Sverige inte helt nyligen blivit ett mångkulturellt land utan under hela rikets existens varit flerspråkigt och flerkulturellt är mycket viktig för att inse värdet av att skydda de historiska landsdelseller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med dem. Så som framgår av vår redovisning i föregående kapitel, undervisas idag de elever som själva använder landsdels- eller minoritetsspråk i den historia och kultur som hänger samman med språken. Detta sker i samband med modersmålsundervisningen, i sameskolan och i integrerad samisk undervisning för samiska barn i grundskolan. Gemensamt för denna undervisning är att den inte når utanför den egna gruppen och den kan därför varken bidra till att öka förståelsen hos majoritetsbefolkningen för språken och den kultur och historia som hänger samman med språken eller bidra till en ökad förståelsen minoritetsgrupperna sinsemellan. För att uppnå ökad förståelse för värdet av att bevara de historiska minoritetsspråken måste samtliga elever i grundskolan och gymnasieskolan få undervisning om språken och den kultur och historia som hänger samman med dem. Vi föreslår därför att kunskap om de historiska minoritetsspråken i Sverige och den kultur och historia som hänger samman med dem skall skrivas in som ett kunskapskrav i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan. Idag finns i läroplanerna angivet att ett av målen med utbildningen i grundskolan och gymnasieskolan är att eleverna görs förtrogna med, respektive har god insikt i, centrala delar av det svenska, nordiska, inklusive det samiska, samt västerländska kulturarvet. Denna formulering bör enligt vår uppfattning vidgas så att det framgår att undervisningen om det svenska kulturarvet skall innefatta undervisning om det samiska, finska, tornedalska och det romska kulturarvet och de historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige. Vi föreslår också att kunskap om samisk, finsk, tornedalsk och om romsk kultur, historia och språk i Sverige skall ingå som viktiga delar av kurs-planerna i bl.a. ämnena historia, samhällskunskap och svenska. Av utbild-ningen i historia och samhällskunskap bör framgå hur den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen under mycket lång tid
Vilka ytterligare åtgärder ...
183
tillbaka varit och fortfarande är en del av det svenska samhället idag bl.a. genom att de samiska, finska och romska språken fortfarande används. Utbildning om samiska, finska och romani chib som levande språk i Sverige bör — liksom nu sker när det gäller de nordiska språken — ges inom ramen för ämnet svenska. När det gäller utbildning i den kultur som hänger samman med samiska, finska och romani chib bör modersmålslärarnas kunskaper kunna utnyttjas i undervisningen så att den undervisning om historia, samhällsliv och kultur som hänger samman med språken och som idag ges till elever som får modersmålsundervisning i dessa språk, kommer alla elever till del. I detta sammanhang bör det också övervägas om den undervisning i samisk kultur, historia och samhällsliv som idag ges som en del av samisk integrerad undervisning för samiska barn i Sameskolstyrelsens regi kan ges till samtliga elever i de skolor där sådan undervisning erbjuds samiska barn idag.
Modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning
När det gäller modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning har det av vår redogörelse i kapitel 7 och 8 framgått hur viktig denna är för att konventionens förpliktelser om undervisning i landsdels- eller minoritetsspråken skall kunna uppfyllas. Företrädare för användare av minoritetsspråk har upprepade gånger till kommittén framfört att reglerna om rätt till modersmålsundervisning tillämpas allt mer restriktivt av kommunerna så att modersmålsundervisning erbjuds i allt mindre omfattning. Det ligger inte inom vårt uppdrag att kontrollera hur gällande regler om rätt till modersmålsundervisning tillämpas eller följs av kommunerna. Med hänsyn till den stora betydelse som modersmålsundervisningen och tvåspråkig undervisning har när det gäller att stödja och stärka landsdelseller minoritetsspråken och möjligheten för Sverige att leva upp till konven-tionens krav i detta avseende är det dock viktigt att dessa reglers tillämp-ning följs upp. En sådan uppföljning har under första halvåret 1997 gjorts av Statens skolverk på regeringens uppdrag när det gäller de finskspråkiga elevernas språkliga och kunskapsmässiga utveckling. Skolverket konstaterar i den skrivelse som följer med rapporten till regeringen att variationerna mellan kommunerna när det gäller att fullgöra skyldigheten att anordna finskspråkig undervisning eller undervisning i hemspråk (numera benämnd modersmålsundervisning) är stor och att kommunernas kunskaper om behoven av undervisning för finskspråkiga elever är bristfällig. Skolverket anser detta allvarligt och anger att verket inom ramen för tillsynsarbetet
Vilka ytterligare åtgärder ...
184 särskilt kommer att uppmärksamma hur skolhuvudmännen lever upp till de lagar och förordningar som reglerar kommuners möjligheter och skyldigheter när det gäller finskspråkiga barns rättigheter. Uppföljningar av det slag Skolverket gjort är viktiga för att undervisning i landsdels- eller minoritetsspråken skall äga rum i tillräcklig omfattning. Konventionen innehåller i artikel 8 en bestämmelse som är avsedd att så långt möjligt säkra att sådana uppföljningar av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk äger rum. I artikel 8 punkt 1i) anges att ett eller flera övervakningsorgan skall inrättas för att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i fråga om upprättande eller utveckling av undervisning i landsdels- eller minoritetsspråk, och för att periodiskt avge rapport om sina resultat, som skall offentliggöras. I konventionskommentaren anges att uppgiften att övervaka undervisningen i landsdelseller minoritetsspråk kan fullgöras antingen genom att myndigheter som är ansvariga för utbildningen i landet ges i uppdrag att övervaka detta eller att särskilda organ upprättas för ändamålet. Ytterligare en möjlighet anges vara att ge organisationer för dem som använder språken i uppgift att övervaka undervisningen. I Sverige fullgörs för närvarande uppgiften att övervaka att de regler som gäller för grundskolan och gymnasieskolan följs av Statens Skolverk. Det är viktigt att Skolverket även fortsättningsvis fullgör denna uppgift när det gäller modersmålsundervisningen och tvåspråkighetsundervisningen i samiska, finska och romani chib. Vi föreslår därför att Statens skolverk ges i uppgift att särskilt följa utvecklingen av undervisningen i samiska, finska och romani chib och att periodiskt avge rapporter om resultatet. I detta sammanhang bör de organisationer som företräder dem som använder språken ges tillfälle att lämna synpunkter till Skolverket.
Lärarutbildning och fortbildning
Så som framgår av föregående kapitel har Luleå tekniska universitet redan idag ett särskilt åtagande, enligt regleringsbrev, att varje läsår erbjuda grundskollärarutbildning med inriktning på samiska, tornedalsfinska och finska. Enligt vår uppfattning måste kunskaper om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen, historien och språket i Sverige, som en följd av våra förslag till ändringar i läroplaner och kursplaner, få utrymme i lärarutbildningen vid samtliga högskolor och universitet. Kun-skaper i hur barns tvåspråkighet påverkar inlärningen bör också ingå som ett moment i lärarutbildningen för alla blivande lärare, inte bara utbildningen för modersmålslärare. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att den parlamentariska kommitté som för närvarande ser över
Vilka ytterligare åtgärder ...
185
lärarutbildningen (dir. 1997:54) också ges i uppdrag att beakta dessa frågor i sitt arbete. En fråga som berörs i dessa direktiv är möjliga vägar att organisera regionala utvecklingscentrum. När denna fråga utreds är det av stor vikt att samiskans och finskans betydelse som kulturbärande och levande minoritetsspråk i de geografiska områden där språken används av hävd beaktas. En annan fråga som bör tas upp i detta sammanhang är hur utbildningen av tillräckligt många lärare som kan undervisa i samiska, finska och romani chib som modersmål skall kunna säkras. Särskilt bör de problem som idag finns när det gäller att utbilda modersmålslärare i romani chib uppmärksammas. Det kan enligt vår uppfattning finnas anledning att ta fram en särskild utbildningsplan för modersmålslärare i romani chib för att så snabbt som möjligt få tillräcklig tillgång på lärare som förutom undervisning i språket också kan stödja romska barn i deras kulturella identitet för att på det sättet öka deras självkänsla och göra skolgången som helhet mer meningsfull för dem. Dessa frågor har också berörts i rapporten Romer i Sverige — tillsammans i förändring, Ds 1997:49. Liksom den arbetsgrupp som tagit fram rapporten anser vi att dessa frågor bör utredas vidare. Även i den fortbildning som lärare i grundskolan och gymnasiskolan regelbundet genomgår bör kunskaper om samisk, finsk, tornedalsk och om romsk historia, kultur och språk i Sverige ingå som ett moment. Genom att fortbildning erbjuds kan kunskaperna om dessa språk och kulturer snabbt spridas bland elever i grundskola och gymnasieskola. Så som reglerna om fortbildning nu är utformade, bestämmer kommuner och landsting själva omfattningen och inriktningen på den fortbildning som skall erbjudas lärare. Det är därför viktigt att kommunerna och landstingen görs uppmärksamma på möjligheten att erbjuda fortbildning i samisk, i finsk, tornedalsk och i romsk kultur, historia och språk. Detta kan ske på olika sätt. Ett sätt kan vara att Skolverket aktivt bevakar att de nya delar av läroplanen som vi föreslagit följs upp genom att fortbildning erbjuds i dessa delar. När sådan fortbildning planeras bör den kunskap i dessa ämnen som redan finns hos vissa lärare i grundskola och gymnasieskola beaktas. De lärare som undervisar i samiska, finska och romani chib som modersmål undervisar sålunda redan idag om den kultur, historia och samhällsliv som hänger samman med språken. Motsvarande kunskap om samisk kultur, historia och samhällsliv finns också hos de lärare som arbetar under Sameskolstyrelsen. Möjligheten av att använda lärare från folkhögskolor, bildningsförbund och personer som är verksamma i organisationer som värnar om samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur och språk, bör också övervägas.
Vilka ytterligare åtgärder ...
186
Universitets- och högskoleutbildning i övrigt
I föregående kapitel har vi redovisat att vi anser att Sverige uppfyller kravet i konventionen att stödja utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib vid högskolor och universitet genom att den undervisning och forskning som förekommer i Sverige får stöd av statliga medel. Huvudregeln är dock att varje högskola och universitet självt bestämmer vilken utbildning och forskning som skall bedrivas vid respektive högskola och universitet. Detta gör att det inte finns någon garanti för att utbildning eller forskning kommer att bedrivas i dessa språk. Samiskan utgör ett undantag eftersom Umeå universitet på grund av det särskilda åtagandet i regleringsbrevet ålagts att anordna utbildning i samiska varje läsår. För utbildning i finska och romani chib vid högskolor och universitet finns inte motsvarande åliggande. För att språken skall kunna utvecklas och stödjas på sikt är det mycket viktigt att utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib bedrivs långsiktigt vid åtminstone någon högskola eller något universitet för vardera språket. Sådan undervisning och forskning behövs såväl för terminologisk utveckling och dokumentation av språken som för att utbilda tillräckligt många lärare som kan undervisa i språken. Vi föreslår därför att åtgärder vidtas för att säkerställa att utbildning och forskning i samiska, finska och romani chib långsiktigt kan äga rum vid åtminstone ett universitet eller en högskola i Sverige.
Folkbildning
Ett annat viktigt område för utbildning är folkbildningen. Så som vi redovisat i kapitel åtta finns idag folkhögskolor där utbildning bedrivs i samiska och finska men ingen folkhögskola som erbjuder undervisning i romani chib. Däremot finns studiecirklar med inriktning på romsk kultur och språk. Initiativet till att starta folkhögskolor med inriktning på landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som hänger samman med dem bör enligt vår uppfattning ligga hos dem som använder språken, eventuellt i samarbete med myndigheter eller andra organisationer. För att konventionen skall kunna uppfyllas är det dock enligt vår uppfattning angeläget att staten skapar goda förutsättningar för att sådana folkhögskolor skall kunna startas och drivas vidare. Folkhögskolor med denna inriktning kan medverka till att flera av konventionens krav uppfylls när det gäller stöd för både landsdels- eller minoritetsspråken och den kultur som språken är en del av. Folkhögskolor med särskild inriktning på den samiska, den
Vilka ytterligare åtgärder ...
187
finska, tornedalska och den romska kulturen och språket skulle exempelvis kunna utgöra basen för utbildning för vuxna i att läsa och skriva språken, något som ofta varit eftersatt för vuxna samer, tornedalingar och romer. Vid sidan av språkundervisningen kan så som redan sker vid den samiska folkhögskolan i Jokkmokk, utbildning i kultur, exempelvis i hantverk, musik, traditioner m.m., bedrivas. På detta sätt kan folkhögskolorna bli kulturella centra för dem som själva använder språken men också en bas för att sprida kunskap om språk och kultur utanför den samiska, den finska, tornedalska och romska gruppen till majoritetsbefolkningen. En sådan verksamhet skulle ligga väl i linje med minoritetsspråkskonventionens syfte att sprida kunskap och förståelse för minoritetsspråken och den kultur de är en del av. En viktig förutsättning för att folkhögskolor med särskild inriktning på samiska, finska och romani chib skall kunna starta och bedriva verksamhet på lång sikt är att sådana folkhögskolor får särskilt ekonomiskt stöd från staten. För att skapa förutsättningar för en uppbyggnad och en långsiktig utveckling av folkhögskolor med utbildning i samiska, finska och romani chib och den historia och kultur som hänger samman med språken kan äga rum, föreslår vi att åtgärder vidtas för att säkerställa att minst en folkhögskola för vart och ett av språken ges statligt stöd. Detta bör ske genom att, liksom nu sker för folkhögskolan i Jokkmokk, ett särskilt statligt stöd ges till åtminstone en folkhögskola för vart och ett av landsdels- eller minoritetsspråken. Det är viktigt att stödet utformas så att det får kontinuitet och beständighet. Då kan språken få det stöd som behövs och folkhögskolorna utvecklas till kulturcentrum som kan utgöra basen för fördjupad kunskap om språkens kultur och historia i det svenska samhället. Att det statliga stödet ges kontinuerligt är också en förutsättning för att kunna uppfylla konventionens krav i artikel 7 punkt 1f), 1g) och 3 och artikel 8 punkt 1f).
Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom dessa förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1a), 1c) och 1h) och artikel 7 punkt 3 i del II uppfylls för samtliga tre språken samt att artikel 8 punkt 1f) i del III uppfylls för finska och artikel 8 punkt 1i) uppfylls för både samiska och finska. Våra förslag leder också till att artikel 8 punkt 1e), 1g) och 1h) uppfylls bättre för både samiska och finska.
Vilka ytterligare åtgärder ...
188
7.1.3 Massmedia
Radio och TV
Kommitténs förslag: Vi föreslår att staten för kommande perioder som villkor för sändningsrätt föreskriver att programföretagen i allmänhetens tjänst i sin programverksamhet också skall ge romani chib — så som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige — en särställning i programverksamheten.
Statens villkor för sändningsrätt för programföretagen i allmänhetens tjänst innehåller redan idag krav om att språkliga och etniska minoriteters behov särskilt skall beaktas. Vidare anges att samiska, finska och tornedalsfinska skall inta en särställning i programverksamheten för språkliga och etniska minoriteter. Detta uppfyller som vi tidigare redovisat konventionens krav på att utrymme skall beredas landsdels- eller minoritetsspråken i radio och TV. Romani chib och romsk kultur omfattas emellertid inte av den positiva särbehandling som samiska, finska och tornedalsfinska har i villkoren för sändningsrätt. Vi föreslår att detta ändras så att staten för kommande perioder som villkor för sändningsrätt föreskriver att programföretagen i allmänhetens tjänst i sin programverksamhet också skall ge romani chib — så som ett historiskt minoritetsspråk i Sverige — en särställning i programverksamheten.
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom vårt förslag bedömer vi att målet i del II i artikel 7 punkt 3; att verka för att massmedia sprider respekt förståelse och tolerans för samtliga landsdels- eller minoritetsspråk bättre uppfylls.
Tidningar och tidskrifter
Kommitténs förslag: Vi föreslår att reglerna om statligt stöd till kulturtidskrifter utformas så att stöd till sådana tidskrifter på samiska, finska och romani chib särskilt beaktas.
När det gäller villkoren för statligt presstöd finns idag vissa förmånligare villkor för ekonomiskt stöd till dagstidningar som vänder sig till språkliga minoriteter i presstödsförordningen (1990:524). En särskild regel ger
Vilka ytterligare åtgärder ...
189
möjlighet för en generösare bedömning för utgivning av en dagstidning i Tornedalen under förutsättning att del av innehållet är på finska. Dagstidningar på samiska har möjlighet att få statligt stöd via Sametinget. När det gäller statligt stöd till kulturtidskrifter som regleras genom förordningen (1993:567), finns inga regler om att tidskrifter som ges ut på samiska, finska eller romani chib särskilt skall beaktas när bidrag beviljas. Vi föreslår att detta ändras så att det av förordningen framgår att det vid bidrags beviljande skall beaktas att kulturtidskrifter på dessa språk skall få tillräckligt ekonomiskt stöd.
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom detta förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 3 i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken samt att artikel 11 punkt 1 e) i del III bättre uppfylls för samiska och finska.
7.1.4 Kultursatsningar och kulturella institutioner
Kommitténs förslag: Vi föreslår att åtgärder vidtas för att det statliga stöd som i olika former utgår till litteratur och olika slag av kultur utformas så att litteratur och annat material samt andra kulturyttringar på samiska, finska och romani chib och den kultur som hänger samman med språken får en tillräcklig andel av de statliga stödåtgärder som idag utgår till olika slag av kulturell verksamhet. Vi föreslår också att Statens Kulturråd i egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i kulturlivet.
Kultursatsningar och kulturella institutioner är begrepp som innefattar många olika uttryck för kultur. Av artikel 12 i minoritetsspråkskonventionen framgår att en av de viktigaste kulturyttringarna till skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken är litteratur på dessa språk. Men den kultur som hänger samman med språken är också viktig att stödja som ett medel att nå ut utanför den egna gruppen, för att ge kunskap om de historiska minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med språken och därmed i förlängningen ett ökat stöd för att bevara dessa. I det följande behandlar vi mot denna bakgrund stöd för kultur och kulturella institutioner både som ett sätt att stärka språken bland dem som
Vilka ytterligare åtgärder ...
190 använder dem och som ett medel för att öka kunskapen och stödet för de historiska minoritetsspråken bland majoriteten.
Litteratur
För att samiskan, finskan och romani chib skall stärkas som språk är det mycket viktigt att det finns tillgång till litteratur på dessa språk. Sådan litteratur har också stor betydelse för att bevara samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur. Vi anser därför att åtgärder bör vidtas för att säkra att litteratur på dessa språk får en tillräckligt stor andel av det statliga stöd som utgår till litteraturutgivning. Av vår redogörelse i föregående kapitel under artikel 12.1a) framgår att de förordningar som reglerar statligt stöd till litteraturutgivning, förordningen (1993:449) om statligt litteraturstöd innehåller särskilt förmånliga regler om stöd till litteraturutgivning på invandrar- och minoritetsspråk. Litteratur på landsdels- eller minoritetsspråken stöds däremot inte särskilt. I enlighet med intentionerna i minoritetsspråkskonventionen föreslår vi att bestämmelserna skall ändras så att betydelsen av att statligt stöd ges till samisk, finsk och romsk litteratur särskilt markeras. Detta kan ske genom ett tillägg till bestämmelserna om stöd för litteratur på invandrar- eller minoritetsspråk så att litteratur på samiska, finska, och romani chib ges en särställning bland den litteratur på invandrar- och minoritetsspråk som redan idag stöds genom förordningarna. De åtgärder som idag vidtas för att säkra tillgången på litteratur för dem som använder samiska, finska och romani chib behöver enligt vår uppfattning också ses över. Så som framgår av vår redogörelse i kapitel åtta vidtas redan idag åtgärder som verkar i denna riktning. Bland dessa kan nämnas för samiskans del den bibliotekskonsulenttjänst som inrättats av Sametinget med stöd av statliga medel för att ansvara för information, samordning och utveckling av folkbiblioteksverksamhet bland samer och bevakning av den samiska bokutgivningen. Särskilt statligt stöd genom anvisningar i regleringsbrev utgår också för en bokbuss i norra gränsområdet mellan Sverige, Norge och Finland med litteratur på såväl samiska som finska och till Tornedalens bibliotek som prioriterar litteratur på meän kieli men också har samisk litteratur. Vi föreslår att en översyn görs av de olika former av statligt stöd som idag finns inom detta område och att nya regler om statligt stöd utformas så att tillgången på litteratur på samiska, finska och romani chib långsiktigt säkras och görs lätt tillgänglig för dem som använder språken. Detta kan ske på olika sätt. Inrättande av bibliotekskonsulenttjänster för finska och romani chib — såsom redan finns för samiska — är ett. Stöd
Vilka ytterligare åtgärder ...
191
till upprättande och upprätthållande av åtminstone ett bibliotek för vardera språket som ett centrum för litteratur på respektive språk och särskilt stöd till befintliga eller nya bokbussar kan vara ett annat.
Arkiv m.m.
Vi föreslår att en översyn görs av det statliga stöd som idag utgår till insamling, arkivering och vetenskaplig bearbetning av språkligt material på landsdels- eller minoritetsspråken. Denna översyn bör resultera i att statligt stöd utformas så att också material på finska inklusive meän kieli och på romani chib långsiktigt kan bevaras och bearbetas. Så som vi nämnt i föregående kapitel under artikel 12.1.g) finns redan idag en samisk arkivarietjänst inom Språk- och folkminnesinstitutet medan sådana tjänster saknas för finska inklusive meän kieli och för romani chib. Sverige-Finska arkivet erhåller visst indirekt statligt stöd för sin verksamhet idag men detta stöd har minskat.
När formen för statligt stöd för finska och romani chib inom dessa
områden övervägs är det så som vi tidigare påpekat när det gäller åtgärder inom andra områden viktigt att detta stöd utformas med direkt inriktning på att stödja landsdels- eller minoritetsspråken på lång sikt. I annat fall kan konventionens förpliktelser inte uppfyllas.
Andra kultursatsningar
För att minoritetskultur med anknytning till de historiska minoritetsspråken i Sverige skall kunna hävda sig bland annan kulturell verksamhet är det viktigt att denna får en tillräcklig andel av det statliga stöd som ges till olika slag av kulturell verksamhet. Bestämmelserna i artikel 12 punkterna 1a) och d) och 2 i minoritetsspråkskonventionen tar sikte på just detta. Även om vi har angett att vi anser att Sverige redan uppfyller dessa åtaganden för samiska och finska anser vi att ytterligare åtgärder bör vidtas för att säkra kultursatsningar av olika slag med anknytning till det samiska, finska och romska språken får en tillräckligt stor andel av det statliga stöd som idag satsas på olika slag av kulturell verksamhet. Ett viktigt skäl till att vi anser att en viss andel av det statliga stödet bör ges till den kultur som hänger samman med landsdels- eller minoritetsspråken är att vi, så som vi inledningsvis påpekat, anser att ökad kunskap om den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen i
Sverige kan leda till ett ökat stöd för dessa kulturer och språk hos majoritetsbefolkningen. Detta skulle i sin tur leda till att kravet i artikel 7 punkt 3; att verka för respekt, förståelse och tolerans hos majoritetsbe-
Vilka ytterligare åtgärder ...
192 folkningen för språken bättre skulle uppfyllas. Stöd för dessa kulturer kan också förväntas leda till att språken stärks bland dem som använder dem. När åtgärder vidtas för att stärka samiska, finska och romani chib och den kultur som hänger samman med språken är det därför viktigt att både stödja sådana satsningar som leder till att stärka språket och kulturen bland dem som använder språken och sådana kultursatsningar som kan nå ut till majoritetsbefolkningen för att på så sätt göra språken och kulturen kända och respekterade utanför den egna gruppen. Vi föreslår därför att åtgärder vidtas för att tillförsäkra att den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen och språken får en tillräcklig andel av statens stöd till olika kulturella ändamål. Ett sätt att uppnå detta är att i varje enskild förordning som syftar till att stödja något slag av kulturell verksamhet markera att kultur som hänger samman med de samiska, finska och romska språken skall ges statligt stöd i tillräcklig omfattning. Ett annat sätt är att i den övergripande förordningen om statsbidrag till kulturella ändamål (1984:326) ange att Statens Kulturråd, som i många fall är ansvarigt för fördelningen av statsbidrag, i sin tillämpning av samtliga dessa förordningar skall avsätta tillräckliga medel till stöd för de historiska minoritetsspråken i Sverige och deras kulturer. Det är — med tanke på samiskans och finskans historiska geografiska förankring — också viktigt att utforma de regler som finns om statligt stöd till olika former av regionala kultursatsningar så att samisk och tornedalsk kultur och språk tillräckligt beaktas i de geografiska områden där språken används av hävd. Det finns flera författningar som reglerar förutsättningarna för sådant statligt stöd till regionala kultursatsningar. Bland dessa kan nämnas förordningen om statsbidrag till regional kulturverksamhet (1996:1598). Vi föreslår att dessa ändras så att det klart framgår att samisk och tornedalsk kultur särskilt skall beaktas när sådant statligt stöd fördelas. Vi föreslår också att Statens kulturråd, i egenskap av den myndighet som har en övergripande och samordnande roll i kulturpolitiken, ges i uppdrag att se till att samisk, finsk, tornedalsk och romsk kultur får ett tillräckligt utrymme i svenskt kulturliv. Utöver att se till att den kultur som hänger samman med landsdels- eller minoritetsspråken får en tillräcklig andel av statliga bidrag kan ett sådant uppdrag innefatta att sprida information om den samiska, finska, tornedalska och den romska kulturen som en viktig del av det svenska kulturarvet. Sådan information bör riktas till samtliga kulturella institutioner såsom bibliotek, museer etc. såväl på riksplanet som det regionala planet.
Vilka ytterligare åtgärder ...
193
Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom våra förslag bedömer vi att artikel 12 punkt 1g) kan uppfyllas även för finska samt att artikel 12 punkt 1a) och 1d) i del III bättre uppfylls för samiska och finska. Förslagen bidrar också till att artikel 7 punkt 1c) och 3 i del II kan uppfyllas för samtliga tre språken.
7.1.5 Inflytande för dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk
Kommitténs förslag: Vi föreslår att de organisationer som företräder dem som använder finska och romani chib ges statligt stöd för verksamhet som syftar till att arbeta med och påverka frågor som rör stöd och skydd för det finska och romska språket. Frågan om hur ett sådant stöd skall utformas och hur ett fortlöpande samråd skall kunna äga rum mellan myndigheter och dem som använder finska och romani chib måste dock utredas vidare.
Ett av de övergripande målen som anges i del II i minoritetsspråkskonventionen är att ge dem som använder språken möjligheter att fortlöpande och i organiserade former påverka de åtgärder som vidtas till skydd och stöd för språken, artikel 7 punkt 4. Möjlighet till inflytande över olika åtgärder för dem som använder språken återkommer också i artikel 11 punkt 3, massmedia och artikel 12 punkt 1f), kultur och i konventionskommentaren till artikel 8 punkt 1i), undervisning. I konventionskommen-taren till artikel 7 punkt 4 sägs att de som använder de olika landsdels- eller minoritetsspråken bör uppmuntras att bilda organ som i detta syfte kan representera användarna på nationell nivå i kontakt med myndigheterna. Så som vi angett i kapitel fem är artikel 7 punkt 4 redan idag uppfylld när det gäller samiskan genom inrättandet av Sametinget som ett folkvalt samiskt organ och en statlig myndighet. För finskans och romani chibs del finns inget organ med motsvarande ställning som kan tjäna som rådgivande organ till staten i frågor som berör finska språket eller romani chib. I den mån myndigheters beslut berör dem som använder minoritetspråk åligger det dock myndigheterna att ta hänsyn till synpunkter från dem som berörs av besluten. För att åtagandet i artikel 7 punkt 4 helt skall kunna uppfyllas för samtliga språk anser vi att någon form av organiserat och fortlöpande samråd från myndigheternas sida med dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk måste komma till stånd i frågor som berör stöd och skydd för språken och den kultur som hänger samman med språken. En sådan
Vilka ytterligare åtgärder ...
194 samverkan mellan myndigheter och minoritetsspråksrepresentanter på riksnivå är också viktig för att utvärdera resultatet av vidtagna åtgärder. Som ett första steg mot ökat inflytande för dem som använder finska och romani chib föreslår vi att de organisationer som företräder dem som använder språken ges statligt stöd för verksamhet med syfte att arbeta med och påverka frågor som gäller stöd och skydd för språken. Exempel på sådant arbete kan vara att tjäna som samråds- och remissorgan för myndigheter när nya åtgärder till stöd och skydd för språken övervägs, att ta initiativ till att sådana frågor tas upp av myndigheterna samt att delta i utvärdering av sådana åtgärder. Hur det statliga stödet närmare skall utformas liksom i vilken form ett fortlöpande samråd från myndigheternas sida med intresseorganisationer som företräder finsktalande och romani chibtalande skall ske måste enligt vår uppfattning utredas vidare innan beslut kan fattas. Vi föreslår därför att regeringen vidtar åtgärder för att utreda formerna för ett sådant stöd och samråd. När det gäller det samråd mellan företrädare för dem som använder samiska respektive finska och myndigheter på regional nivå i de områden där språken används av hävd hänvisar vi till våra förslag till regionala åtgärder nedan.
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom våra förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 4 i del II i konventionen kan uppfyllas för samtliga tre språk samt att artikel 8 punkt 1i), artikel 11 punkt 3 och artikel 12 punkt 1f) på sikt kan uppfyllas för både samiska och finska.
7.1.6 Samarbete över nationsgränserna
Kommitténs förslag: Vi föreslår att Sverige verkar för att det nordiska samarbetet både på nationell och regional nivå inriktas på att stödja samiskan, finskan och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken.
Av vår genomgång i föregående kapitel framgår att det redan idag förekommer nordiskt samarbete på nationell nivå till stöd för dem som använder samiska och finska. När det gäller samiskan sker samarbetet framförallt via Nordiska Ministerrådet som stöder Samerådets verksamhet. Samerådet arbetar bl.a. med frågor som rör samisk kultur. Finskan i
Vilka ytterligare åtgärder ...
195
Sverige stöds främst genom en rad bilaterala avtal mellan Sverige och Finland. I artikel 14 punkt b) och i artikel 7 punkt 1 i) i minoritetsspråkskonventionen betonas betydelsen av utbyte på regional nivå mellan olika grupper som talar landsdels- eller minoritetsspråk i olika länder. I konventionskommentaren anges att åtagandet i artikel 7 punkt 1i) också gäller för territoriellt obundna språk. Så som vi har redovisat i föregående kapitel har Sverige ingått avtal med övriga nordiska länder om bl.a. kulturellt utbyte på både nationell och regional nivå. I dessa överenskommelser nämns dock inte utbyte mellan länderna när det gäller stöd för landsdels- eller minoritetsspråken eller stöd för kultur med anknytning till dessa språk. För att bättre uppfylla konventionens krav föreslår vi att Sverige verkar för att det samarbete som idag förekommer mellan de nordiska länderna på nationell nivå inriktas på ett direkt stöd för samiskan, finskan och romani chib och den kultur som hänger samman med språken i de olika länderna samt på ett utökat utbyte över nationsgränserna mellan de grupper som använder dessa språk. Förutom att ett sådant samarbete kan stärka och stödja språken i Norden kan det medverka till att de resurser som satsas i de enskilda nordiska länderna för att stödja språken och kulturen i respektive land bättre samordnas och uttnyttjas. Samarbete över gränserna mellan Norge, Sverige och Finland på regional nivå till stöd för samiska och finska lämpar sig väl för gränsöverskridande samarbete på Nordkalotten eftersom både samiska och finska används i alla tre länderna inom detta område. Ett ökat regionalt samarbete i detta område borde därför kunna leda till att både finskan och samiskan och de lokala kulturer som hänger samman med språken stärks i området. Vi föreslår därför att Sverige verkar för ett utökat samarbete mellan Sverige, Norge och Finland på regional nivå för att stödja samiskan och finskan på Nordkalotten. Sådant samarbete kan ske i olika former. Ett alternativ är att dra upp riktlinjerna för samarbetet länderna emellan inom Nordiska Ministerrådet. Ett annat tänkbart alternativ är att inleda ett språk- och kultursamarbete med inriktning på samiska och finska i området inom ramen för det pågående Barentssamarbetet. Ett annat sätt att stödja utbyte över gränserna är att regeringen från svensk sida stöder och uppmuntrar det samarbete som redan idag förekommer på lokal nivå till skydd och stöd för språken. Sådant samarbete förekommer t.ex. över den finsk-svenska gränsen i Tornedalen inom områden som utbildning och kultur och över den svensk-norsk-finska gränsen när det gäller samisk kultur och språk.
Vilka ytterligare åtgärder ...
196
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom våra förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1i) i del II i konventionen uppfylls för samtliga tre språken och att artikel 14 punkterna
a) och b) i del III bättre uppfylls för samiska och finska.
7.1.7 Översättning av lagar till samiska och finska
Kommitténs förslag: Vi föreslår att grundlagsstadgandet i RF 1:2 st 4 skall översättas till samtliga svenska landsdels- eller minoritetsspråk. Därutöver föreslår vi att våra förslag till regionalt tillämpliga lagar som rör rätten att använda samiska och finska skall översättas till samiska och finska och att Sametingslagen och Rennäringslagen och de förordningar som hör till dessa lagar samt Sameskolförordningen skall översättas till samiska.
I avsnitt 7.2 lämnar vi förslag till vissa regionalt tillämpliga regler. Ett av de sakområden som dessa regler berör är rättstillämpande myndigheter, artikel 9 i konventionen. Utöver de regler som föreslås gälla regionalt för att Sverige bättre skall kunna uppfylla konventionen finns anledning att överväga om vissa rikstäckande lagar och förordningar i enlighet med bestämmelsen i del III artikel 9 punkt 3 i konventionen bör översättas till i första hand samiska och finska (eftersom samiska och finska men inte romani chib omfattas av förpliktelserna i del III i konventionen). I artikel 9 punkt 3 anges att de viktigaste lagtexterna och de texter som särskilt hänför sig till de personer som använder landsdels- eller minoritets-språk skall tillhandahållas av staten på dessa språk. För att helt kunna uppfylla denna förpliktelse skulle i vart fall några viktiga svenska lagar såsom grundlagen, äktenskapsbalken, brottsbalken m.fl. behöva översättas till finska och samiska. Ett sådant arbete skulle inte bara vara tidskrävande utan också kostnadskrävande. Även om en översättning av sådana lagar till landsdels- eller minoritetsspråken troligen skulle ha ett symbolvärde anser vi att man i ett första skede bör begränsa översättningen av lagar till samiska och finska till de lagar och förordningar som särskilt hänför sig till de personer som använder samiska och finska. Mot denna bakgrund föreslår vi att våra förslag till regionalt tilllämpliga regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall översättas till samiska och finska. Därutöver föreslår vi att det nuvarande grundlagsstadgandet i RF 1:2 st 4 eller ett nytt grundlagsstadgande (jfr vårt förslag angående detta ovan) som rör språkliga
Vilka ytterligare åtgärder ...
197
minoriteters rättigheter skall översättas till samiska, finska och romani chib. När det gäller översättning till samiska föreslår vi också att Sametingslagen (1992:1433) och Rennäringslagen (1971:437) samt de förordningar som hör till dessa lagar, Rennäringsförordningen (1993:384) och Förordning med instruktion för Sametinget (1993:327) samt Sameskolförordningen (1995:205) skall översättas. Orsaken till detta är att dessa lagar är särskilt viktiga för de samisktalande.
Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom våra förslag bedömer vi att artikel 9 punkt 3 i konventionens del III delvis uppfylls för samiska och finska.
7.2 Regionalt tillämpliga åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska
Skäl för att införa regionalt tillämpliga regler
Samiska och finska är de två landsdels- eller minoritetsspråk i Sverige som har en historisk geografisk bas. Detta innebär att de bestämmelser som finns i del III i konventionen kan tillämpas på dessa språk. Dessa bestämmelser är, så som vi tidigare har redogjort för, till största delen begränsade i sin tillämpning till de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används av tillräckligt många för att motivera en tillämpning av konventionen. Vi har valt att föreslå ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd och skydd för såväl samiska som finska och romani chib inom en rad olika sakområden såsom utbildning, forskning, massmedia och kultur. Skälet till detta är att vi anser att en rad rikstäckande åtgärder inom dessa sakområden är nödvändiga för att officiellt erkänna de historiska minoritetsspråken och markera och sprida kunskap om deras betydelse för det svenska kulturarvet. Inom andra sakområden anser vi dock att det, i enlighet med vad konventionen föreskriver, är lämpligare att föreslå att nya regler om skydd för samiska och finska skall gälla regionalt i de geografiska områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Dessa sakområden är rätten att använda samiska och finska i domstolar (som berörs i artikel 9) och rätten att använda samiska och finska hos kommunala, landstingskommunala och statliga myndigheter. När det gäller rätten att bli bemött på samiska och finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg (som berörs i artikel 10 och delvis i artikel
Vilka ytterligare åtgärder ...
198 13) föreslår vi som ett första steg regionalt tillämpliga regler även för dessa verksamheter. Det finns flera skäl att följa konventionens föreskrifter och begränsa dessa reglers tillämpning till de områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Det viktigaste skälet är att vi anser att rikstäckande regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skulle vara praktiskt och ekonomiskt ogenomförbara. I konventionskommentaren påpekas att vissa av de regler som rör rätten att få använda sitt eget språk i offentliga sammanhang är mycket resurskrävande, både ekonomiskt och när det gäller att ha tillgång till språkkunnig personal hos myndigheterna. Till detta kommer att Sverige sedan lång tid tillbaka har varit enspråkigt i den offentliga förvaltningen. En övergång till att använda andra språk än svenska i den offentliga förvaltningen bör därför i första hand bli en övergång till att vid sidan av svenska också använda landsdels- eller minoritetsspråken i offentlig förvaltning. En sådan tvåspråkighet hos myndigheter är kostnadskrävande eftersom det kräver mer tid att handlägga ärendena på två språk och tvåspråkighet ställer också högre krav på administrationen. Därtill kommer kostnader för vidareutbildning av personal i språk. Båda typerna av kostnader blir särskilt höga i den mån det rör sig om skriftlig handläggning av ärenden. Kostnaderna för regler som ger rätt att använda samiska och finska i kontakt med myndigheter blir givetvis större ju större geografiskt område som väljs för tillämpning av sådana regler och ju sämre kunskaperna i språken är hos den personal som skall tillämpa reglerna. Om myndigheterna inte har någon språkkunnig personal över huvud taget, vilket inte är ovanligt framför allt när det gäller samiska, ökar kostnaderna ytterligare eftersom man då blir helt beroende av att anlita tolkar och översättare. Den praktiska tillämpningen av regler om rätt att använda samiska eller finska vid sidan av svenska är också beroende av inställningen hos dem som skall tillämpa reglerna. Det är viktigt att myndigheter och kommunledning m.fl. är positivt inställda till att stödja samiskan och finskan genom införande av regler av detta slag. En sådan positiv inställning kan framför allt förväntas finnas i de områden där språken använts under mycket lång tid tillbaka och fortfarande används i stor utsträckning. Våra besök hos företrädare för kommuner i dessa områden och enkätsvar från kommunerna har bekräftat att en sådan positiv inställning finns i dessa områden (se vidare angående kommunernas inställning i kapitel 4). Med något undantag är såväl den politiska ledningen som ledande tjänstemän i kommunerna i dessa områden positiva till att regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang införs. I många av kommunerna förekommer också redan idag offentlig verksamhet med en med-
Vilka ytterligare åtgärder ...
199
veten inriktning på samiska och finska och samisk och tornedalsk kultur, inom såväl barnomsorgen och skolväsendet som inom äldreomsorgen och den centrala kommunala förvaltningen. Ytterligare sådan verksamhet planeras också på flera håll. För en regional reglering till de områden där språken används av hävd och fortfarande används i stor utsträckning, talar också den omständigheten att det är i dessa områden som behovet av regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang kan antas vara störst. Reglerna kan också antas ha störst förutsättning att leda till att samiskan och finskan stärks i sådana områden, där språken har stöd i den lokala historien och fortfarande är en levande del av vardagen. Ett annat skäl för att ge regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang en regional tillämpning är att detta markerar språkens särskilda betydelse och historia i dessa områden. Så som anges i konventionskommentaren har regler om rätt att använda språk i offentliga sammanhang stor betydelse för språkens status. En tillämpning av sådana regler i de områden där samiska och finska används av hävd innebär ett erkännande av språkens ställning i områdena. Detta kan också leda till att den kultur och historia som hänger samman med språken i dessa områden lyfts fram och får ökat stöd. För svensk del skulle detta innebära att samiskan och finskan och samisk och tornedalsk kultur och dess historia i Norrbotten skulle markeras. Detta skulle i sin tur bidra till att på ett tydligt sätt lyfta fram Norrbotten som det flerkulturella och flerspråkiga område det historiskt sett alltid varit och fortfarande är. Målet att eftersträva en nordisk rättslikhet på området kan slutligen också anföras som skäl för att införa regionalt tillämpliga regler. I både Norge och Finland har man valt att geografiskt begränsa tillämpningen av de regler som ger samisktalande rätt att använda sitt språk i kontakt med offentliga organ; i Norge till sex kommuner i Nordnorge och i Finland i huvudsak i tre kommuner i norra Finland. Sammanfattningsvis talar således både minoritetsspråkskonventionens inriktning, praktiska, ekonomiska, historiska och kulturella skäl samt en strävan efter nordisk rättslikhet för att nya regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang får en regional tillämpning i de områden där språken används av hävd. I kapitel 4 har vi behandlat vilka geografiska områden som uppfyller konventionens krav att vara territorier där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning för att motivera en tillämpning av konventionens bestämmelser. Vi har där kommit fram till att områdena bör bestämmas med utgångspunkt från redan gällande kommun-indelning. De kommuner vi har funnit uppfylla konventionens krav är när det gäller samiska, Arjeplog, Jokkmokk, Kiruna och Gällivare kommuner. Det geografiska område som dessa kommuner tillsammans
Vilka ytterligare åtgärder ...
200 utgör har vi valt att benämna förvaltningsområdet för samiska språket. För finska har vi funnit att förvaltningsområdet för finska språket skall utgöras av Haparanda, Övertorneå, Pajala, Kiruna och Gällivare kommuner. I det följande lämnar vi förslag till regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang i förvaltningsområdet för samiska språket respektive för finska, i förvaltningsområdet för finska språket. Reglerna är främst inriktade på att ge den enskilde rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter i deras myndighetsutövning. Men de innehåller också regler om rätt att få viss samhällsservice på samiska och finska. När det gäller samhällsservice utgör våra förslag dock bara ett första steg mot att uppfylla konventionens krav i denna del. Innan vi beskriver våra förslag anger vi de skäl vi anser finns för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang samt de omständigheter som bör beaktas när det gäller val av åtagandenivå i konventionen som sådana regler bör motsvara. Dessutom redogör vi kort för den enkätundersökning som vi genomfört när det gäller bl.a. kunskaperna i samiska och finska hos dem som är anställda hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsområdena för samiska respektive finska språket.
Vilka ytterligare åtgärder ...
201
7.2.1 Regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter
Kommitténs förslag: Vi föreslår regionalt tillämpliga regler om rätt för enskilda att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter i de geografiska områden där samiska respektive finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. Vi föreslår att en grupp inrättas som får som uppgift att årligen utvärdera vilket resultat de regionalt tillämpliga reglerna och övriga regionala åtgärder som vidtagits till stöd för samiskan och finskan och den samiska och tornedalska kulturen fått för språkens och kulturernas ställning i området. Inom gruppen som bör ledas av länsstyrelsen skall företrädare för dem som använder samiska och finska i området samt företrädare för Norrbottens läns landsting och de kommuner som finns i området ingå. Gruppen skall avge rapport till regeringen och ha befogenheter att lämna förslag till nya åtgärder till stöd för samiskan och finskan och den kultur som hänger samman med språken i området.
Skäl för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang
Av genomgången i föregående kapitel framgår att stödet för det samiska och finska språket är svagast i offentliga sammanhang. Åtagandena i artikel 9 som berör användningen av samiska och finska inom rättstilllämpande myndigheter uppfylls bara på två punkter och åtagandena i artikel 10 som berör användningen av språken i kontakt med förvaltningsmyndigheter och i samhällsservice uppfylls på låg nivå. Detsamma gäller åtagandena i artikel 13 som berör stödet för språken i ekonomiska och sociala förhållanden. Rätten att använda samiska och finska inom dessa sakområden är således mycket begränsad och svenska språket dominerar stort i alla offentliga sammanhang. Detta gäller också i de geografiska områden där samiska och finska används av hävd, även om man där i praktiken använder språken i större eller mindre omfattning i kontakt mellan myndigheter och enskilda som en service mot dem som använder dessa språk. För att Sverige skall kunna uppfylla minoritetsspråkskonventionens förpliktelser när det gäller rätten att använda samiska och finska i offentliga sammanhang behövs nya regler inom dessa områden. Även andra skäl talar för att införa sådana regler. Rätten att få använda
Vilka ytterligare åtgärder ...
202 samiska och finska i offentliga sammanhang innebär som vi tidigare har berört ett erkännande av dessa språk och höjd status för språken. Från dem som använder samiska och finska har just betydelsen av att få använda språket i offentliga sammanhang och den högre status för språken som detta kommer att leda till betonats som något viktigt. Det uppges att höjd status för språket kommer att leda till högre självkänsla hos dem som använder språken och kommer att påverka benägenheten att lära sig språken, både i tal och skrift. I förlängningen har det hävdats att ökad status för ett språk också som en följd av ökad självkänsla kan leda till såväl bättre hälsa som minskade sociala och ekonomiska problem hos den del av befolkningen som har ett minoritetsspråk som modersmål. Ett annat skäl för att införa en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang är att detta leder till att de som använder språken har större praktisk nytta av dem. Detta kan i sin tur medverka till att fler lär sig språken. Språken har också större förutsättningar att utvecklas terminologiskt och på annat sätt om de kan användas även i offentliga sammanhang jämfört med om de enbart används i privata sammanhang. Vi anser därför att man på goda grunder kan anta att en rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang kommer att leda till att språken stöds och stärks i de områden där dessa språk används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning idag. Erfarenheterna från Norge visar också att detta blivit resultatet av de regionalt tillämpliga regler som finns där till stöd för användningen av samiska i offentliga sammanhang.
Vilka personer skall omfattas av förslaget till regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang?
Enligt konventionens artikel 1 punkt b) anges att ett landsdels- eller minoritetsspråk är ett språk som används av medborgare i en stat som utgör en grupp som till antalet är mindre än resten av befolkningen. Med tanke på denna formulering ligger det nära till hands att förorda att de nya regler om skydd för samiska och finska som vi föreslår bara skall gälla svenska medborgare. Vi föreslår dock att reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall gälla i respektive språks förvaltningsområde för envar som använder samiska och finska oberoende av om personen är svensk medborgare eller inte och oberoende av var den enskilde är bosatt. Det främsta skälet för vårt förslag är att det — framför allt bland dem som använder finska men också bland dem som använder samiska — finns många icke-svenska medborgare som är bosatta i de områden där reglerna är tänkta att gälla. Vi anser att det är olämpligt att göra en
Vilka ytterligare åtgärder ...
203
uppdelning mellan svenska medborgare och andra så att bara de som är svenska medborgare får rätt att använda samiska och finska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i området trots att behovet av att få denna service på sitt eget språk kan antas vara lika stort eller större bland de icke-svenska medborgare som bor i regionen. När det gäller medborgare i övriga nordiska länder gäller visserligen den Nordiska språkkonventionen, SÖ 1982:93. Enligt denna har Sverige åtagit sig att verka för att medborgare i annat nordiskt land vid behov skall ha rätt att använda sitt eget språk (danska, finska, isländska eller norska) vid kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga organ. Den nordiska språkkonventionens krav går därmed inte lika långt som minoritetsspråkskonventionens krav som innebär att användare av landsdels- eller minoritetsspråk skall ges en rätt att använda sitt eget språk när framställningar görs till förvaltningsmyndigheter. Ytterligare ett skäl för att låta en tillämpning av reglerna omfatta envar som befinner sig i förvaltningsområdet för finska respektive i förvaltningsområdet för samiska oberoende av medborgarskap är att en sådan tillämpning leder till ett bättre skydd av språken i sig eftersom fler då kan antas utnyttja reglerna vilket i sin tur leder till att språken används mer och förvaltningsområdenas egenskap av flerspråkiga områden stärks.
Vilken åtagandenivå bör de svenska regionala reglerna ligga på?
De krav som finns i minoritetsspråkskonventionen när det gäller att ge enskilda rätt att använda landsdels- eller minoritetsspråk i kontakt med rättsväsendet och förvaltningsmyndigheter innebär en möjlighet att välja olika former och olika nivåer för Sveriges åtaganden enligt konventionen. När nivån för nya regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang övervägs finns flera omständigheter som bör beaktas. En omständighet som enligt vår uppfattning måste beaktas är att införandet av regler som innebär en rätt att i stället för svenska få kommunicera på sitt eget språk i kontakt med myndigheter innebär en grundläggande förändring i gällande regelsystem. Svenska myndigheter har under många hundra år haft svenska varit det enda förvaltningsspråket. Utvecklingen mot flerspråkiga regioner där samiska och finska får användas jämsides med svenska i den offentliga förvaltningen och inom rättsväsendet måste därför enligt vår uppfattning ske stegvis. Förändringarna bör ske i samarbete mellan dem som använder språken och den övriga befolkningen i dessa områden samt i samverkan med lokala kommunala, landstingskommunala och statliga myndigheter och domstolar i regionen. De förslag som vi lägger utgör första steget i en sådan
Vilka ytterligare åtgärder ...
204 utveckling och bör därför inte läggas på en alltför hög åtagandenivå. För att regler om rätt att använda samiska och finska istället för svenska i offentliga sammanhang skall kunna genomföras, ekonomiskt och praktiskt måste de också ha stöd på riksplanet både hos majoritetsbefolkningen i hela landet och på myndighetesnivå. Detta talar enligt vår mening också för en stegvis utveckling och förändring mot flerspråkighet i den offentliga förvaltningen i dessa områden. När de regionalt tillämpliga reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang har varit i kraft en tid bör det utvärderas om tillämpningen av dem lett till det positiva stöd för samiskan och finskan som är avsett. Om så är fallet och övriga förutsättningar för detta finns, kan reglerna skärpas och åtagandenivån höjas. Mot denna bakgrund har vi ansett att utgångspunkterna för våra förslag bör vara att de svenska reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang skall vara att de motsvarar en åtagandenivå som minst befäster den praxis som redan idag finns när det gäller att från myndigheternas sida ge viss service på samiska och finska till dem som använder dessa språk. Helst bör åtagandenivån dock vara något högre än denna miniminivå för att ge språken ett tillräckligt starkt stöd för att kunna utvecklas. Nivån får emellertid inte bli så hög att reglerna blir praktiskt ogenomförbara eller skapar motsättningar mellan myndigheter och enskilda eller mellan dem som använder språken och majoritetsbefolkningen. Kostnader för vidtagna åtgärder måste också ligga inom en rimlig ram. En annan fråga som måste övervägas i detta sammanhang är om regler om rätt att använda samiska i offentliga sammanhang skall utformas på samma åtagandenivå som regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang. Av våra enkätsvar och övriga uppgifter att döma är det betydligt fler personer som använder finska i förvaltningsområdet för finska språket än de som använder samiska i förvaltningsområdet för samiska. Enkätsvaren visar också att det finns betydligt fler personer som behärskar finska än samiska bland dem som är statligt och kommunalt anställda i dessa områden. Detta skulle kunna tala för att regler om rätt att använda finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter och domstolar skall utformas på en enligt konventionen högre åtagandenivå än motsvarande regler för samiska. Å andra sidan kan just den omständigheten att samiskan troligen används av färre personer användas som argument för att ge samiskan ett särskilt starkt skydd eftersom språket kan anses ha en svagare och mer hotad ställning och därmed behov av ett starkare skydd. Vi anser dock att det finns starka skäl för att utforma regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang på samma åtagandenivå. Det viktigaste skälet för detta är att en skillnad i åtagandenivå när
Vilka ytterligare åtgärder ...
205
det gäller rätten att använda samiska respektive finska i offentliga sammanhang skulle kunna uppfattas som att språken bedömts som olika skyddsvärda från officiellt håll. Detta vore enligt vår uppfattning mycket olyckligt. Ett annat skäl är att regler med olika innehåll skulle leda till att reglerna blir svårare att tillämpa. Särskilt gäller detta för myndigheter och domstolar med verksamhetsområde inom Kiruna och Gällivare kommuner där både regler om rätt att använda samiska och regler om rätt att använda finska, enligt vårt förslag skall gälla. Vi föreslår därför att regler om rätt att använda samiska och regler om rätt att använda finska i offentliga sammanhang skall utformas så att de ger rättigheter på samma nivå.
Enkätundersökningen
För att undersöka förutsättningarna för att införa regler om rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos kommunala, landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter och för att kunna utforma dessa på en lämplig åtagandenivå har kommittén genomfört en omfattande enkätundersökning. Undersökningen har syftat till att kartlägga i vilken mån förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där språken används av hävd förfogar över personal som behärskar samiska respektive finska och i vilken mån man redan idag använder dessa språk i sin verksamhet. I de enkäter som sänts till kommunerna har även frågor om användning av samiska och finska i viss kommunal serviceverksamhet såsom barnomsorg, fortbildning av lärare i grundskola och gymnasium och inom äldreomsorgen förekommit. Enkäter med frågor som berör användning av samiska i kommunal förvaltning och verksamhet har sänts till de kommuner inom det geografiska område där språken används av hävd och där språken fortfarande kan antas användas i tillräcklig omfattning för att motivera regler om rätt att använda samiska och finska i kommunal förvaltning och verksamhet. När det gäller användningen av samiska har enkäter sänts till följande kommuner; Krokoms kommun, Strömsunds kommun, Arjeplogs kommun, Jokkmokks kommun, Gällivare kommun och Kiruna kommun. Enkäter som berör användningen av finska i kommunal förvaltning och verksamhet har sänts till, Haparanda kommun, Övertorneå kommun, Pajala kommun, Kiruna kommun och Gällivare kommun. Enkäter med frågor som berör användningen av samiska och finska hos statliga förvaltningsmyndigheter har mot bakgrund av var samiska och finska används av hävd och fortfarande kan antas användas i tillräcklig utsträckning sänts till Länsstyrelsen i Norrbottens län och samtliga statliga
Vilka ytterligare åtgärder ...
206 myndigheter med verksamhetsområde i Norrbottens län. Enkäter med frågor som berör användningen av samiska och finska inom rättsväsendet har sänts till domstolar med domsagor som omfattar de områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande kan antas användas i tillräcklig utsträckning, nämligen, Bodens tingsrätt, Gällivare tingsrätt, Haparanda tingsrätt, Piteå tingsrätt, Fastighetsdomstolen i Luleå och Länsrätten i Luleå. När det gäller rätten att använda samiska och finska i kontakt med landstingskommunala förvaltningsmyndigheter har Norrbottens läns landsting, efter samma bedömning som skett för övriga myndigheter, tillskrivits med frågor om hur stora kunskaperna i samiska och finska är hos personalen vid dessa myndigheter. Krokoms och Strömsunds kommuner har i sina enkätsvar uppgett att den personal som finns anställd inom kommunal förvaltning inte har några kunskaper i samiska. Inte heller finns någon målsättning i dessa kommuner att särskilt främja samisk kultur eller språk. Övriga kommuner har haft mer positiva svar i dessa delar. Mot bakgrund av innehållet i enkätsvaren och de uppgifter som finns om var flest samisktalande och finsktalande i de traditionella språkområdena för dessa språk kan antas vara bosatta beslutade kommittén att besöka företrädare för Arjeplogs, Jokkmokks, Gällivare, Kiruna, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner för fördjupade diskussioner om vilka konsekvenser regler om rätt att använda samiska och finska skulle kunna få för dessa kommuners förvaltningsmyndigheter och övrig kommunal verksamhet. Kommittén har också besökt företrädare för länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrbottens läns landsting för diskussion om de konsekvenser nya regler om rätt att använda samiska och finska hos statliga och landstingskommunala förvaltningsmyndigheter skulle kunna få. Av enkätsvaren och de personliga kontakter vi haft kan vissa övergripande slutsatser dras. Kunskaperna i samiska och finska är generellt sett bättre hos personal som arbetar i kommunal förvaltning och serviceverksamhet än vad den är hos personal i statlig och landstingskommunal förvaltning och personal vid domstolar. Kunskaperna hos personalen i att tala och förstå såväl samiska som finska är större än kunskaperna i att läsa och skriva språken. Man har över lag ansett att kunskaperna hos personalen i samiska och finska inte är tillräckligt goda för att avfatta juridiskt korrekta skriftliga beslut på språken. Vid en jämförelse av hur många som till någon del behärskar samiska respektive finska visar det sig att en större andel av de anställda inom såväl, kommunala landstingskommunala som statliga myndigheter behärskar finska än samiska.
Vilka ytterligare åtgärder ...
207
Svaren på frågorna i enkäten och de synpunkter som framförts till oss vid våra personliga besök hos olika myndigheter refereras vidare under respektive rubrik nedan.
Rättsväsendet
När det gäller rätten att använda samiska och finska i rättsväsendet uppfyller Sverige bara en av de förpliktelser som berör rätten att använda språken i rättegång, nämligen artikel 9 punkt 1a iii); att tillse att inlagor och bevisning i skriftlig eller muntlig form inte får avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk. För att Sverige skall kunna ratificera minoritetsspråkskonventionen och bättre uppfylla kraven i artikel nio i konventionen anser vi därför att en rätt att använda samiska eller finska under rättegång oberoende av kunskaper i svenska bör införas. För sådana regler talar också det stora symbolvärde en lagfäst rätt att använda samiska och finska i domstol har. En sådan regel kan därmed förväntas leda till att samiskan och finskan får en starkare ställning. Enkätsvaren från domstolarna visar att det inte finns någon personal vid dessa domstolar som har kunskaper i samiska. De anställda som har kunskaper i finska anser sig med ett undantag inte kunna avfatta ett juridiskt korrekt, skriftligt beslut på finska. Svaren visar att det bara i något enstaka fall under de senaste 20 åren förekommit att man anlitat samisk tolk vid någon domstol. Samtidigt har man uppgett att i stort sett alla samer kan tala svenska, en omständighet som med gällande reglers utformning är helt avgörande för när tolk anlitas. Tolkning till och från finska förekommer enligt enkätsvaren i 1 % av målen vid länsrätten i Luleå, vid 3—4 % av målen vid Gällivare tingsrätt och i ca 15 % av målen vid Haparanda tingsrätt. Genomgående har man funnit det mycket svårt eller omöjligt att bedöma i hur stor utsträckning enskilda skulle välja att få använda samiska eller finska i rättegång om en rätt att använda dessa språk i stället för svenska infördes. Mot bakgrund av vad som framkommit om kunskaperna i samiska och finska vid domstolarna i regionen anser vi det uteslutet att föreslå regler som skulle motsvara den högsta åtagandenivån i konventionens artikel 9 punkterna 1a i), b i) och c i); att domstolarna på begäran av någon av parterna skall hålla rättegången på samiska eller finska. Däremot är det möjligt att införa en rätt för part att i mål eller ärende vid domstol använda sitt eget språk motsvarande förpliktelserna i artikel 9 punkt 1 a ii), b ii) och c ii). Likaså anser vi att det är möjligt att tillåta att handlingar eller bevisning, vid behov med hjälp av tolk eller över-
Vilka ytterligare åtgärder ...
208 sättare, läggs fram vid domstolen på samiska eller finska och att domstolarna på begäran av den tilltalade i brottmål tillhandahåller handlingar hänförliga till det rättsliga förfarandet på dessa språk vid behov med hjälp av tolk eller översättare, motsvarande åtagandenivån i artikel 9 punkt 1 a iv), b iii) och c iii). Vi föreslår därför att en sådan rätt för part att använda samiska eller finska i mål eller ärende vid domstol införs. När det gäller rätten att ta del av handlingar hänförliga till det rättsliga förfarandet i brottmål bör en sådan rätt, främst av kostnadsskäl, begränsas till rätt till muntlig översättning. Även om krav inte ställs på skriftlig översättning av handlingar till samiska eller finska kan det visa sig vara lämpligt att översätta vanliga skriftliga meddelanden från domstolen, såsom kallelser till muntliga förhandlingar och olika typer av förelägganden, till samiska och finska. Detta för att undvika att anlita tolk för att muntligen översätta sådana meddelanden vid återkommande tillfällen. Den rätt att använda samiska eller finska som vi föreslår innebär att den enskilde, oavsett om han eller hon behärskar svenska får rätt att i stället för svenska tala samiska eller finska samt rätt att ge in skriftliga inlagor och presentera skriftlig eller muntlig bevisning på dessa språk. Rätten innebär också att parten har rätt att använda den varietet av samiska och finska som parten begär. Regler med detta innehåll kan införas oberoende av den dömande personalens kunskaper i dessa språk men förutsätter att det finns kvalificerade tolkar och översättare i språken som behärskar det språk som parten begär att få använda vid domstol. Sådana tolkar finns idag för finska språket medan det är mer ovisst om de tolkar som arbetar med samiska idag har denna kompetens. Om regler om rätt att använda samiska i domstol införs bedömer dock Sametingets Språkråd att det finns tolkar som har, eller snabbt kan skaffa sig, den kompetens som krävs för att tolka i domstol. Enligt konventionen finns en möjlighet att låta parten själv helt eller delvis ersätta de kostnader för tolk eller översättning som kan uppkomma i kontakt med rättstillämpande myndigheter. Vi anser dock att det är olämpligt att utforma svenska bestämmelser så att den som begär att få använda sitt eget språk själv skall betala de kostnader detta medför. En samisktalande eller finsktalande bör enligt vår uppfattning, liksom nu gäller för den som inte behärskar svenska, få använda sitt eget språk utan att bekosta tolk eller översättare själv. Med en annan ordning riskerar rätten att använda sitt eget språk att bli urholkad till följd av att den enskilde inte har råd att bekosta tolk eller översättare. Reglerna om rätt att använda samiska och finska i domstol skall enligt vårt förslag gälla för samtliga domstolar i mål och ärenden vid såväl
Vilka ytterligare åtgärder ...
209
allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och specialdomstolar som överrätter med domsagor, som till någon del omfattar förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska. Skälet för detta är att detta bäst överensstämmer med konventionens krav i dessa avseenden.
Statliga, landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter
I artikel 10 punkt 1 a) finns åtaganden på olika nivåer när det gäller rätten att använda landsdels- eller minoritetsspråk hos statliga myndigheter i de regioner där språken används av hävd. Den högsta åtagandenivån innebär att myndigheten skall använda språken i sin verksamhet. Nivån därunder anger att anställd personal vid dessa myndigheter i sin kontakt med allmänheten skall använda dessa språk om den enskilde använder språket i fråga. Den tredje åtagandenivån innebär att personer som använder samiska eller finska får göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk och få svar på sitt språk. Den fjärde nivån ger rätt att göra muntliga eller skriftliga framställningar på samiska eller finska men inte att få svar på dessa språk och den femte nivån föreskriver endast att handlingar som ges in på samiska eller finska skall anses giltiga. Idag uppfyller Sverige den femte nivån. Konventionens bestämmelser när det gäller rätten för enskilda att använda landsdels- eller minoritetsspråk hos kommunala eller landstingskommunala myndigheter är utformade på liknande sätt som bestämmelserna om rätt att använda språken i kontakt med statliga myndigheter. Åtagandena är dock något mer vagt formulerade. Följaktligen anges i artikel 10 punkt 2a) att användningen av landsdels- eller minoritetsspråk inom dessa myndigheter skall tillåtas eller uppmuntras och i punkten 2b) att möjligheten för dem som använder språken att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form till myndigheterna på dessa språk skall uppmuntras. Skälet till skillnaden i formulering när det gäller de åtaganden som gäller för kommunala och landstingskommunala myndigheter jämfört med vad som gäller för statliga myndigheter anges i konventionskommentaren vara att man velat ta hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten. Avsikten har dock inte varit att myndigheterna på kommunal nivå skall ge sämre service på landsdels- eller minoritetsspråken än de statliga myndigheterna. Vi föreslår med hänsyn till innehållet i konventionen och konventionskommentaren att regler om rätt för enskilda att använda samiska och finska hos landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter skall utformas på samma åtagandenivå som regler om rätt att använda samiska och finska hos statliga förvaltningsmyndigheter. Ett
Vilka ytterligare åtgärder ...
210 gemensamt regelsystem för alla förvaltningsmyndigheter oavsett om de är statliga, landstingskommunala eller kommunala, underlättar också för de myndigheter som skall tillämpa reglerna och gör reglerna mer lättöverskådliga för den enskilde. När omfattningen av rätten för den enskilde att använda samiska och finska hos förvaltningsmyndigheter skall bestämmas måste som vi tidigare nämnt språkkunskaperna hos myndighetspersonalen tillsammans med behovet av att använda sitt eget språk vara avgörande för vilken nivå i konventionen som sådana regler kan motsvara. De två högsta åtagandenivåerna, artikel 10 punkt 1a i) och ii), som förutsätter att hela eller stora delar av personalen vid myndigheterna behärskar samiska och finska, är med hänsyn till vad som kommit fram om personalens språkkunskaper hos myndigheter i området, omöjliga att införa i ett första skede. Den tredje nivån, artikel 10 punkt 1a iii) som innebär att ge dem som använder samiska eller finska rätt att göra framställningar i muntlig eller skriftlig form på dessa språk och få svar på sitt språk bedömer vi däremot vara möjlig att uppnå. Vi föreslår mot denna bakgrund, och med hänsyn till det behov som finns att få använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, att regler om rätt för enskilda att använda samiska respektive finska i kontakt med förvaltningsmyndigheter i ärenden som rör myndighetsutövning införs.
När det gäller muntliga förfrågningar från enskilda och muntliga svar
från myndigheterna i sådanan ärenden kan myndigheterna i flera fall med tillvaratagande av egen personals kunskaper klara sådan service om man får begränsa sådana förfrågningar till vissa i förväg bestämda tider. I många fall måste man dock anlita tolk för att klara att uppfylla en skyldighet att ta emot muntliga förfrågningar och ge muntliga svar på samiska och finska. Detta gäller framför allt hos landstingskommunala och statliga myndig-heter. Det är främst hos myndigheter som måste anlita tolk som en möjlig-het att begränsa servicen på samiska och finska till vissa i förväg bestämda tider bör finnas. Gör man detta kan de tolkar som finns att tillgå utnyttjas på ett bättre sätt eftersom de kan tjänstgöra på olika i förväg bestämda tider hos olika myndigheter. Vi har vid våra möten med företrädare för de kommuner som vi föreslår skall ingå i förvaltningsområdet för finska respektive samiska språket funnit, att man är positivt inställd till regler som skulle ge enskilda rätt att använda samiska och finska vid muntliga kontakter med kommunala förvaltningsmyndigheter i ärenden som rör myndighetsutövning. Redan idag ges från kommunernas sida upplysningar och hjälp med tolkning till finsktalande när detta behövs. Detta gäller framför allt muntliga kontakter men också hjälp med att förklara skriftliga beslut som givits på svenska. Samisktalande uppges kunna svenska och påkallar därför inte tolkning till samiska eftersom de inte har rätt till detta med gällande regler. I de
Vilka ytterligare åtgärder ...
211
kommuner där samiska används är man dock beredd att ge muntlig service på samiska, i vissa fall med den begränsningen att sådana förfrågningar måste ske under i förväg bestämda tider. Redan nu finns också enstaka kommunanställda inom den centrala kommunala förvaltningen som kan tala och förstå samiska. När det gäller skriftliga kontakter mellan den enskilde och en myndighet finns större problem. Kunskaperna i att läsa och skriva samiska och finska är mycket sämre hos personalen vid myndigheterna än kunskaperna i att tala och förstå språken. Särskilt gäller detta kunskaperna i att skriva. Ingen av de tillfrågade förvaltningsmyndigheterna uppger sig ha personal som kan avfatta skriftliga myndighetsbeslut på samiska eller finska. För att klara att uppfylla ett sådant krav är man beroende av att anlita utomstående över-sättare. Förutom att skriftliga översättningar är kostsamma är de också tidskrävande. Särskilt gäller detta översättning av skriftliga beslut av myndigheter eftersom särskilt stora krav på kvalitét måste ställas på sådana översättningar. När det gäller möjligheten att ta emot skriftliga inlagor från enskilda på samiska eller finska är möjligheten att klara detta med hjälp av egen personal något bättre. Vissa myndigheter har uppgett att det finns personal hos myndigheten som kan ta emot skriftliga inlagor från enskilda på samiska eller finska och översätta dem. Det vanligaste är dock att man måste anlita utomstående översättare även för detta arbete. Det kan mot denna bakgrund konstateras att ju större krav som ställs på förvaltningsmyndigheterna att ta emot skriftliga handlingar på samiska och finska och att ge skriftliga svar på dessa språk ju större blir kostnaderna och ju mer tidskrävande blir handläggningen vid myndigheterna. Särskilt gäller detta om myndigheterna skall avfatta skriftliga beslut även på samiska och finska eftersom detta alltid kräver att en utomstående över-sättare anlitas. I Haparanda kommun där kunskaperna i finska hos kommunanställd personal är jämförelsevis mycket goda har man beräknat att kostnaderna för att avfatta kommunala förvaltningsbeslut även på finska i ärenden där en part är finsktalande kan uppskattas till ca 2,2 miljoner kronor per år. Kostnaderna hänför sig både till det merarbete som det innebär att avfatta besluten på två språk i stället för ett och till den fortbildning av personal som krävs för att denna skall klara att avfatta juridiskt korrekta beslut på finska. Därutöver beräknar man att ytterligare 300 000 kr krävs under det första året som reglerna gäller för att starta verksamheten. I de övriga kommuner som omfattas av våra förslag är kunskaperna enligt de uppgifter vi fått sämre än i Haparanda kommun när det gäller att skriva finska och samiska och man är därmed, i vart fall i ett inledningsskede, helt beroende av att anlita utomstående översättare om förvaltningsbeslut skall kunna avfattas även på finska och samiska. Hos
Vilka ytterligare åtgärder ...
212 statliga och landstings-kommunala myndigheter är kunskaperna hos personalen i att skriva samiska och finska i regel ännu sämre än hos de kommunala myndigheterna. Mot denna bakgrund anser vi att det idag är orealistiskt, såväl praktiskt som ekonomiskt, att ställa krav på förvaltningsmyndigheterna att avfatta skriftliga beslut även på samiska och finska. Rätten att skriftligt kommunicera med myndigheterna på dessa språk bör därför enligt vårt förslag begränsas till en rätt för den enskilde att lämna in skriftliga inlagor till myndigheten. De skrivelser som inkommer till myndigheten på samiska eller finska skall enligt vårt förslag biläggas ärendet tillsammans med en sammanfattande översättning till svenska av innehållet i skriften så att ärendet kan följas också av den som inte behärskar samiska eller finska. Om en enskild använt samiska eller finska i sina skriftliga kontakter med myndigheten i ett ärende som rör myndighetsutövning bör myndighetens skyldighet begränsas till att muntligen översätta och förklara sina skriftliga svar och beslut riktade till den enskilde. För att den som använder samiska eller finska skall känna till sin rätt att få beslutet muntligen översatt till finska eller samiska skall en skriftlig upplysning på samiska eller finska om att sådan muntlig översättning eller förklaring kan ges av myndigheten, alltid följa med skrift eller beslut från myndigheten till den enskilde. Den enskilde skall ha rätt att välja vilken varietet av samiska och finska som han eller hon vill använda vid sin kontakt med myndigheten. Myndigheten bör å sin sida vid sina muntliga kontakter, så långt möjligt, använda samma varietet av samiska och finska som den enskilde. I de fall myndigheten skall lämna skriftlig information till enskild bör myndigheten eftersträva att ge information på samma varietet av språken som den enskilde använt men när det gäller meän kieli bör det inte vara något abso-lut krav eftersom skriftspråket fortfarande är under utveckling och det kan vara förenat med svårigheter att skriftligen översätta myndighetsmed-delanden till meän kieli. För att förvaltningsmyndigheterna så långt möjligt skall kunna ge samma service på samiska och finska som på svenska är det önskvärt att myndigheten så långt möjligt använder den personal som behärskar samiska eller finska hos myndigheten i kontakt med enskilda som väljer att kommunicera med myndigheterna på dessa språk. Tolk eller översättare bör bara anlitas om den egna personalen inte behärskar språken tillräckligt väl. För att myndighetens personal skall kunna användas i så stor utsträckning som möjligt kan personalen vid olika myndigheter behöva omorganiseras och vidareutbildas. Vi föreslår därför att myndigheter som bedömer att det är nödvändigt skall få rätt att erbjuda personalen fortbildning under kortare tid för vidareutbildning i samiska och finska.
Vilka ytterligare åtgärder ...
213
Ett annat sätt för att på sikt öka kunskaperna i samiska och finska hos myndighetspersonal är att myndigheterna vid anställning av personal kan ta hänsyn till kunskaper i samiska och finska som en merit. Vi föreslår därför att en regel införs som gör att myndigheterna utöver andra kunskaps-krav, skall betrakta tvåspråkighet i samiska och svenska eller finska och svenska som en merit vid anställning av personal hos myndigheter inom förvaltningsområdet. Även om man organiserar arbetet vid myndigheterna så att egen personal med kunskaper i finska och samiska utnyttjas så långt möjligt för att bemöta dem som vill utnyttja rätten att använda dessa språk, kommer myndigheter i många fall vara tvungna att anlita utomstående tolkar eller översättare. För att tolkar och översättare skall kunna utnyttjas så effektivt som möjligt bör myndigheterna samordna sitt utnyttjande av tolkar och översättare och kunna begränsa muntliga kontakter med myndigheten på samiska och finska till vissa i förväg bestämda tider. Möjligheterna till tolkning per telefon/video bör så lång möjligt utnyttjas för att minska kostnaderna för tolkning hos myndigheterna. Vi föreslår därför att myndigheterna får rätt att bestämma särskilda tider och särskild plats för samisktalandes och finsktalandes besök och telefonsamtal. Kostnaderna för tolkning och för vidareutbildning av personal i finska och samiska bör staten stå för av samma skäl som vi ovan anfört när det gäller kostnader för tolkning och översättning i domstol. Vid valet mellan att vidareutbilda personal i finska eller samiska och att anlita tolk eller översättare måste varje myndighet beakta kostnaderna för de olika alterna-tiven. Om det efter en tids tillämpning av de nya reglerna visar sig att många hos en viss myndighet begär att få använda samiska eller finska kan det vara mer kostnadseffektivt att vidareutbilda egen personal vid myndigheten i språk i stället för att anlita tolk. Valet bör utöver hänsynen till kostnaden också påverkas av typen av verksamhet eftersom det i viss typ av verksamhet där den personliga kontakten med myndigheten upplevs som mer betydelsefull kan vara viktigare att den egna personalen behärskar samiska respektive finska än i annan typ av verksamhet. Valet bör också påverkas av den kunskapsnivå som redan finns hos personalen i samiska och finska. Av kostnadsskäl bör det bara bli fråga om fortbildning under kortare tid, upp till en månad, för studier. Att utbilda personal som inte har några förkunskaper i samiska eller finska i dessa språk bör bara förekomma om det finns särskilda skäl till det. Vi föreslår att beslutet att vidareutbilda personal i samiska och finska skall läggas hos respektive myndighet eftersom det är där en sammanvägning av samtliga faktorer som påverkar beslutet bäst kan göras. Vi föreslår att myndigheterna skall sträva efter att även i övrigt ge information och upplysningar till allmänheten på samiska respektive
Vilka ytterligare åtgärder ...
214 finska om det begärs. Blanketter och informationsblad avsedda för allmänheten skall också kunna översättas till samiska och finska, eller till tvåspråkiga versioner, när behov av detta bedöms föreligga. Bedömningen av om ett sådant behov finns, får liksom när det gäller vidareutbildning av personal, göras mot bakgrund av efterfrågan på muntlig information på samiska och finska hos myndigheterna. Om samisktalande och finsktalande i stor omfattning vänder sig till myndigheten med begäran om muntlig information och råd på samiska och finska, kan det vara effektivare och mindre kostsamt att översätta myndighetens råd och anvisningar, blanketter m.m. till samiska respektive finska så att dessa finns också på dessa språk eller i tvåspråkiga svensk-samiska, finsk-svenska versioner.
Kommunal förskoleverksamhet och äldreomsorg
I konventionens artikel 10 punkt 3 behandlas rätten att få samhällsservice från förvaltningsmyndigheter på landsdels- eller minoritetsspråk. För att nå upp till konventionens krav enligt artikel 10 punkt 3 krävs att samiska och finska används inom förvaltningsområdet för samiska respektive finska i all samhällsservice från förvaltningsmyndigheter eller personer som handlar på deras uppdrag. Exempel på samhällsservice som avses är enligt konventionskommentaren, service vid sjukhus, postbefordran, transporter och elleveranser. I artikel 13 punkt 2c) behandlas ett näraliggande område nämligen rätten att bli bemött på landsdels- eller minoritetsspråk vid institutioner som erbjuder social omsorg såsom, sjukhus, pensionärshem och vårdhem. Enligt de uppgifter vi inhämtat från kommuner, landsting och länstyrelse i förvaltningsområdet för samiska respektive förvaltningsområdet för finska, är det för närvarande inte möjligt att uppfylla kraven enligt dessa konventionsbestämmelser inom alla områden för statlig, landstingskommunal och kommunal service eller social omsorg. Kostnaderna skulle bli för höga och de praktiska problemen att genomföra sådana rättigheter för stora. Vi har mot denna bakgrund ansett att rätten att bli bemött på samiska och finska i denna del av den offentliga sektorn i ett första steg bör begränsas till de områden där de som använder språken anser att möjligheten att bli bemött på sitt eget språk är mest angelägen och kan antas leda till det bästa stödet för språkens bevarande. De områden vi med beaktande av dessa synpunkter har funnit vara mest angelägna är förskole-verksamhet och äldreomsorg. Förskoleverksamhet på det egna språket är mycket viktig för samiskans och finskans bevarande i förvaltningsområdena eftersom språkinlärningen är som intensivast under åren före skolstarten. För att de barn som
Vilka ytterligare åtgärder ...
215
använder samiska eller finska i sina hem skall kunna utveckla en aktiv tvåspråkighet i samiska-svenska respektive finska-svenska, på det sätt som eftersträvas i konventionen, är det därför mycket viktigt att språkinlärningen stöds redan i förskolan. När det gäller omsorgen om äldre är dessa ofta de starkaste språkbärarna och bärare av samisk och tornedalsk kultur och traditioner. Det är därför viktigt för språkens och kulturens bevarande att de äldre som använder samiska och finska kan fortsätta att göra detta. Därtill kommer den omständigheten att det inom äldreomsorgen har visat sig att äldre kan förlora kunskaperna i det sist inlärda språket men behåller kunskaperna i det först inlärda språket. För denna generation kan följaktligen samiska eller finska vara det enda språk de kan kommunicera med omgivningen på. Det är mot denna bakgrund nödvändigt att kunna erbjuda äldreomsorg på samiska eller och finska för dem som har dessa språk som modersmål. I de enkäter som kommittén sänt till kommunerna har frågor ställts angående i vilken omfattning samiska och finska används i förskoleverksamhet och äldreomsorg. Svaren vi har fått har varierat men samtliga kommuner har uppgett att man har personal både inom förskolan och äldreomsorgen som behärskar samiska respektive finska. Samtliga kommuner har också uppgett sig vara positiva till att organisera förskoleverksam-heten och äldreomsorgen så att den personal som behärskar samiska och finska kan användas i vården och omsorgen om de barn och äldre som använder språken. I flera kommuner sker redan en sådan samordning, permanent eller på försök. De flesta kommuner som har sådan verksamhet har rapporterat att man har goda erfarenheter av denna verksamhet. Vi föreslår därför att kommunerna i förvaltningsområdet för samiska respektive i förvaltningsområdet för finska — då plats i förskoleverksamhet erbjuds barn — skall ge föräldrar som så önskar möjlighet att placera barnen i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska respektive finska. Detta motsvarar konventionens krav i artikel 8 punkt 1 a iii) samtidigt som det medverkar till att artikel 13 punkt 2 delvis uppfylls. Kommunerna ges med detta förslag möjlighet att själva välja hur de vill utforma den verksamhet som erbjuds på samiska och finska. Skälet till att vi utformat förslaget på detta sätt är att kommunerna idag erbjuder förskoleverksamhet på samiska respektive finska i varierande omfattning och i olika former. Det finns också olika förutsättningar i olika kommuner när det gäller tillgång på språkkunnig personal, personalens pedagogiska utbildning när det gäller barns tvåspråkighet och vad gäller antal barn vars föräldrar kan antas efterfråga förskoleverksamhet på samiska eller finska. De olika förutsättningarna motiverar enligt vår uppfattning att kommunerna i ett första steg får möjlighet att organisera
Vilka ytterligare åtgärder ...
216 förskoleverksamheten enligt de resurser och den efterfrågan som finns idag. I ett senare skede kan det — om det skulle visa sig att efterfrågan på verksamhet på samiska och finska ökar och tillräckliga resurser finns — vara befogat att skärpa lagstiftningen. När kommunerna utformar förskoleverksamhet på samiska och finska är det angeläget att sådan förskoleverksamhet utformas så att de också innehåller inslag av den kultur och de traditioner som hänger samman med språken. På det sättet stöds språken bäst. Det är också önskvärt att förskolepersonalen får utbildning i hur de bäst kan stödja barnens tvåspråkighet. Enligt uppgifter till oss förekommer detta redan i flera av kommunerna. När det gäller äldreomsorgen föreslår vi regler som innebär att kommunerna åläggs en skyldighet att erbjuda äldreomsorg där hela eller i vart fall delar av verksamheten bedrivs på samiska respektive finska. På motsvarande sätt som gäller för förskoleverksamheten finns olika förutsätt-ningar hos olika kommuner när det gäller att anordna äldreomsorg där personalen använder samiska eller finska. Detta gör att vi utformat vårt förslag så att kommunerna i ett första steg kan välja i vilken form och omfattning sådan verksamhet kan erbjudas. Ett mycket viktigt inslag i äldreomsorgen är att eftersträva att en användning av samiska och finska förenas med en respekt för den samiska och tornedalska kulturen och traditionerna så att de äldre kan få ett bemötande som så mycket som möjligt liknar det de varit vana vid när det gäller språk, kultur och traditioner. Äldreomsorg med sådana inslag före-kommer redan permanent eller på försök i flera av de kommuner vi besökt För att personalen inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen i ökad utsträckning skall ha möjlighet att bemöta barn och äldre på samiska och finska föreslår vi i likhet med vad vi gjort när det gäller personal vid övriga förvaltningsmyndigheter, att kommunen skall ha möjlighet bereda persona-len fortbildning i finska eller samiska. Sådan fortbildning kan också innehålla utbildning i samisk och tornedalsk historia och traditioner samt utbildning om barns språkinlärning. Liksom vi föreslagit när det gäller förvaltningspersonal bör fortbildningen begränsas till vad som anses nödvändigt med hänsyn till efterfrågan på service på samiska och finska och i första hand omfatta personal med vissa förkunskaper i dessa språk. Så som när det gäller förvaltningspersonal föreslår vi också att kommunerna då de anställer ny personal inom förskoleverksamheten eller äldreomsorgen skall ta hänsyn till om de sökande utöver svenska också behärskar samiska eller finska. Kunskaper i samiska eller finska skall i de fall de sökande uppfyller övriga krav för anställningen ses som en ytterligare merit.
Vilka ytterligare åtgärder ...
217
Uppföljning av regionalt tillämpliga regler om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang och uppföljning av andra regionala åtgärder
Som vi påpekat inledningsvis är de åtgärder vi föreslår skall vidtas regionalt, avsedda att stärka samiskans och finskans ställning i de geografiska områden där språken används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning idag. Regionalt tillämpliga regler som ger enskilda rätt att använda samiska och finska i domstolar och hos förvaltningsmyndigheter i området och möjlighet till viss kommunal service på dessa språk utgör kärnan i de åtgärder vi föreslår bör tillämpas regionalt i dessa områden. Det geografiska område vi föreslår skall omfattas av våra förslag omfattar kommuner som samtliga är belägna inom Norrbottens län. De regionalt tillämpliga åtgärderna, kan förutom att stärka språken i dessa regioner, också bidra till att lyfta fram det faktum att den samiska och tornedalska kulturen har gamla historiska rötter i Norrbotten och fortfarande är en levande del av kulturarvet där. Till detta kan också olika regionala utbildnings- och kultursatsningar bidra om utrymme för den samiska och tornedalska kulturen säkras när regionala kultur- och utbildningssatsningar sker så som vi föreslagit i föregående avsnitt. Vårt förslag om att undervisning i samisk och tornedalsk kultur och historia skall ingå som en del av undervisningen i hela landet i grundskola och gymnasieskola kommer också att bidra till att Norrbotten blir känt som den del av landet där svensk, samisk och tornedalsk kultur och språk möts. Genom våra kontakter med länsstyrelsen och företrädare för berörda kommuner i Norrbotten vet vi att många åtgärder till stöd för samiskan och finskan och samisk och tornedalsk kultur redan vidtas idag. För att understödja detta arbete och för att följa upp vilket resultat de förslag till rikstäckande och regional lagstiftning som vi har lämnat får för samiskan och finskan i de områden där språken används av hävd, föreslår vi att en grupp ledd av länsstyrelsen och med representanter för de samisktalande och finsktalande i regionen samt representanter för kommunerna och landstinget i förvaltningsområdet för samiska och finska språket utses. Gruppen bör som underlag för sin utvärdering av de regionalt tillämpliga lagarna och övriga åtgärder kräva in rapporter från de statliga, kommunala och landstingskommunala myndigheter som omfattas av lagen och kontrollera vilka åtgärder i övrigt som vidtagits inom skolundervisningen (inkl. förskolan), forskning och högskoleutbildning i regionen och olika slag av kulturella satsningar. Gruppen bör också kunna lämna förslag till nya eller ändrade åtgärder till stöd och skydd för språken.
Vilka ytterligare åtgärder ...
218 Vi föreslår att gruppens arbete skall resultera i en årlig rapport som tillställs regeringen och kan användas som en del av regeringens periodiska rapportering rörande de åtgärder som vidtagits i enlighet med konven-tionens bestämmelser och som regeringen enligt artikel 15 i minoritets-språkskonventionen skall tillställa Europarådets generalsekreterare. Inrättande av en grupp skulle också innebära att ett första steg tas mot att uppfylla kraven i artikel 8 punkt 1 i) — att inrätta ett övervakningsorgan med uppgift att följa vidtagna åtgärder och uppnådda framsteg i under-visningen i landsdels- eller minoritetsspråk — och ett sätt att uppfylla kravet i artikel 12 punkt 1f) — att uppmuntra deltagande från dem som använder samiska och finska vid planering av kulturell verksamhet — kunde uppfyllas för både samiska och finska. Det övergripande kravet i artikel 7 punkt 4 — att hänsyn skall tas till de önskemål som framställs av de grupper som använder språken när åtgärder som berör dessa grupper vidtas — kunde också uppfyllas bättre om en sådan grupp inrättas.
Förslagens konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom våra förslag bedömer vi att artikel 9 punkt 1a ii) och iv), punkt b ii) och iii) och punkt c ii) och c iii) och punkt d) i del III kan uppfyllas för samiska och finska, liksom artikel 10 punkt 1a iii) och b) och artikel 10 punkt 2b) och punkt 4a) och b) samt artikel 13 punkt 2b), samtliga för samiska och finska. Därutöver kan artikel 8 punkt 1 i) och artikel 12 punkt 1f) samt artikel 10 punkt 3 och artikel 13 punkt 2c) delvis uppfyllas för både samiska och finska.
7.2.2 Kommunindelning och språkgränser
Kommitténs förslag: Vi föreslår att lagen (1979:411), som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar, skall kompletteras med en bestämmelse om att hänsyn skall tas till möjligheterna att främja samiskan och finskan när ny kommunindelning övervägs.
Jämför man de historiska språkgränserna för samiska respektive finska med kommungränserna för kommunerna i förvaltningsområdena för samiska och finska kan man konstatera att dessa inte sammanfaller. I två av de kommuner som omfattas av förslagen, Gällivare och Kiruna, talas
Vilka ytterligare åtgärder ...
219
både svenska, samiska och finska. Samiska mest i de västra delarna av kommunerna och i norra delen av Kiruna kommun och finska mest i de östra delarna. Ser man till konventionens krav i detta avseende framgår av bestämmelsen i artikel 7 punkt 1b) att gällande eller ny administrativ indelning av landet inte skall hindra främjandet av ifrågavarande landsdelseller minoritetsspråk. Med hänsyn till att samtliga företrädare för de kommuner som berörs av våra förslag är positiva till en utökad rätt för dem som använder samiska och finska anser vi att gällande kommunindelning inte utgör något sådant hinder för språkens främjande. Förutsättningarna för ändringar i den kommunala indelningen regleras i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Vid en eventuell ändring av kommunindelningen är det enligt vår uppfattning viktigt att hänsyn tas till att en sådan ny indelning inte hindrar att samiskan eller finskan främjas. Vi föreslår därför att lagen (1979:411) som anger förutsättningarna för ändrad indelning i kommuner, landstingskommuner eller församlingar kompletteras så att det framgår att en ny kommunindelning inte får göras på ett sådant sätt att det hindrar samiskans och finskans främjande.
Förslagets konsekvenser för en ratificering av konventionen
Genom vårt förslag bedömer vi att artikel 7 punkt 1b) i del II uppfylls.
Vilka ytterligare åtgärder ...
220
7.3 Förslag till ytterligare rikstäckande åtgärder till stöd för samiska och finska
Kommitténs förslag: Vi anser att samisktalande respektive finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska skall ges en lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk. Innan ett lagförslag med denna innebörd utformas bör en översyn göras av i vilka kommuner det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar dessa språk. Vi föreslår att användningen av samiska och finska inom förskoleverksamhet följs upp så att samisktalande och finsktalande barns behov att bli bemötta på sitt modersmål beaktas inom ramen för gällande lagstiftning. I samband med en sådan uppföljning bör det övervägas vilka åtgärder som kan vidtas för att förmå de kommuner där det finns tillräckligt många föräldrar som önskar att deras barn skall få förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal, att anordna sådan verksamhet.
Enligt vårt förslag och i enlighet med minoritetsspråkskonventionens intentioner skall reglerna om rätt att använda samiska och finska i offentliga sammanhang gälla regionalt i de områden där samiska och finska används av hävd och fortfarande används i tillräcklig utsträckning. När det gäller samiska leder detta till att de som använder samiska i sydsamiskt område och i områden utanför det traditionella samiska språkområdet inte omfattas av reglernas tillämpning. När det gäller finska kommer de som använder finska utanför det traditionella geografiska språkområdet i Tornedalen inte att omfattas av de regionala reglerna. Från både sydsamiskt håll och sverigefinskt håll har man framhållit att de åtgärder som saknas idag och som är mest angelägna när det gäller språket är att få använda sitt eget språk inom förskola, skola och äldreomsorg i hela landet. När det gäller undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan i samiska och finska anser vi att de regler om rätt till modersmålsundervisning som finns uppfyller konventionens krav. Det kan dock, så som vi tidigare angett, finnas anledning för Skolverket att följa upp hur gällande regler om rätt till modersmålsundervisning och tvåspråkig undervisning tillämpas av kommunerna. När det gäller undervisning i den kultur och historia som hänger samman med språkens historia i Sverige har vi ansett att nya regler
Vilka ytterligare åtgärder ...
221
behövs. Vi har därför lämnat rikstäckande förslag till hur undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan i hela landet skall omfatta den samiska, den finska, tornedalska och den romska historien och kulturen och kunskaper om det samiska, finska och romska språket. Dessa förslag kommer att omfatta också dem som använder samiska och finska i geografiska områden som ligger utanför de föreslagna regionala reglernas tillämpning. De förslag vi lämnat när det gäller användningen av samiska och finska i förskola och äldreomsorg omfattar enbart förvaltningsområdena för finska och samiska. Så som vi påpekat ovan är det mycket viktigt att samiska och finska uppmuntras och förstärks redan under förskoletiden för att barnet skall kunna bli tvåspråkigt i framtiden. När det gäller äldreomsorgen har vi pekat på att det är ett grundläggande krav att äldre människor skall ha möjlighet att få vård och omsorg av personal som kan tala deras modersmål i de fall de äldre förlorat kunskaperna i sitt sist inlärda språk. Vi anser därför att det är angeläget att förskoleverksamheten även utanför förvaltningsområdena, i de kommuner där det finns tillräckligt många som efterfrågar det, organiseras så att föräldrar som så önskar kan få hela eller delar av den förskoleundervisning som erbjuds deras barn på samiska respektive finska. Likaså anser vi att det är angeläget att äldreomsorgen i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder finska eller samiska, organiseras så att dessa personer kan få vård av personal med kunskaper i dessa språk.
7.3.1 Samiska och finska i äldreomsorgen
Det är mycket angeläget att samiska och finska kan användas inom äldreomsorgen med tanke på att det inom en kort tid kan förväntas finnas ett stort antal äldre som är i behov av äldreomsorg. Särskilt gäller detta äldre finsktalande. Av vår redogörelse i kapitel sex framgår att det stora flertalet finsktalande idag bor utanför de fem kommuner i Norrbotten där vi föreslår att regler om rätt att få äldreomsorg på finska skall gälla. I många fall torde det vara så att det i de kommuner där de flesta äldre finsktalande är bosatta också finns personal inom äldreomsorgen som behärskar finska. I dessa kommuner kan det bara vara fråga om att omorganisera verksamheten så att finskspråkig personal förs samman med finskspråkiga vårdbehövande. Under år 1994 till 1996 genomförde Socialstyrelsen tillsammans med finska föreningar i landet ett projekt bl.a. för att förmå de kommuner där många äldre finsktalande är bosatta att organisera äldreomsorgen så att finsktalande äldre kunde få vård och omsorg av finsktalande personal.
Vilka ytterligare åtgärder ...
222 Projektet beviljades stöd med 300 000 kr från Socialdepartementet. Av ett trettiotal tillfrågade kommuner med stor andel finsktalande äldre genomförde tre kommuner projekt för att anpassa äldreomsorgen efter de äldre finsktalandes behov nämligen, Ludvika, Borås och Fagersta kommuner. Resultatet av projekten i dessa kommuner har varit positivt och har redovisats i engångstidningen LEMPI, som en del av Socialstyrelsens invandrarprojekt. Projektet ligger väl i linje med minoritetsspråkskonventionens krav när det gäller att erbjuda äldreomsorg och sjuk- och hälsovård för dem som använder ett landsdels- eller minoritetsspråk på det egna språket (jfr artikel 13.2c). Det är mot denna bakgrund otillfredsställande att så få kommuner deltagit i projektet. Tidigare undersökningar från Socialstyrelsen har visat att många kommuner anser att det skulle bli kostsamt att organisera äldreomsorgen så att finsktalande får möjlighet att få vård och omsorg av finsktalande personal. Socialstyrelsen har dock redovisat en annan uppfattning. Man har påpekat att kostnaden för en omorganisering av äldreomsorgen kan kompenseras av att kostnader för anlitande av tolk helt försvinner om kommunerna istället för enspråkig personal använder personal som både kan svenska och finska. Det har också i vissa fall visat sig att finsktalande äldre har behövt mindre vård och omsorg som en följd av att de har blivit bemötta av personal som behärskar deras eget språk. Mot denna bakgrund anser vi att samisktalande respektive finsktalande äldre i de kommuner där det finns tillräckligt många äldre som använder dessa språk skall ges en lagfäst rätt att få hela eller delar av den äldreomsorg som erbjuds i kommunerna av personal som behärskar dessa språk. Innan ett lagförslag med denna innebörd utformas bör dock detta föregås av en översyn av i vilka kommuner det finns tillräckligt många äldre som använder samiska respektive finska och som är i behov av äldreomsorg samt vilka resurser som finns i dessa kommuner när det gäller personal som behärskar finska respektive samiska. Vi har gjort en sådan översyn i de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet för finska språket och med denna översyn som grund utformat vårt lagförslag. Vår bedömning är att ett lagförslag som utarbetas på detta sätt — i samarbete med berörda parter — har bäst förutsättningar att leda till att äldre finsktalande och samisktalande får bäst möjliga vård och omsorg på sitt eget språk. Inom ramen för en sådan översyn kan också erfarenheterna från det nyss avslutade projektet LEMPI tas till vara. När det gäller arbetet med att organisera äldreomsorgen för samisktalande utanför förvaltningsområdet för samiskt språk är situationen delvis en annan än för äldre finsktalande. Antalet äldre som använder samiska är betydligt mindre än antalet finsktalande. När det gäller äldre samisktalande bör det därför inom ramen för den översyn som vi föreslår, undersökas om de kommuner där samisktalande äldre är bosatta kan samarbeta
Vilka ytterligare åtgärder ...
223
för att anordna äldreomsorg med samisktalande personal. Det kan också vara lämpligt att samarbeta med de kommuner vi har föreslagit skall ingå i förvaltningsområdet för samiskt språk och där vi har föreslagit att äldreomsorg med samisktalande personal skall finnas.
7.3.2 Samiska och finska i förskoleverksamhet
Så som vi angett ovan är det också angeläget att förskoleverksamhet (inklusive s.k. sexårsverksamhet) på samiska och finska erbjuds föräldrar till barn med samisktalande respektive finsktalande barn. När det gäller förskoleverksamhet med samisktalande respektive finsktalande personal är vi dock inte beredda att föreslå lagstiftning av motsvarande innebörd som den vi föreslagit när det gäller äldreomsorgen. En orsak till detta är att redan gällande regler om bidrag för enskild förskoleverksamhet ger möjlighet för de föräldrar som så önskar att för sina barn anordna förskoleverksamhet där verksamheten bedrivs på samiska eller finska. Sådana förskolor finns också redan idag. Mot bakgrund av att det enligt konventionen är angeläget att stödja landsdels- eller minoritetsspråken redan under förskoletiden är det viktigt att bidragsreglerna för enskilda förskolor med inriktning på samiska respektive finska inte försvårar sådan verksamhet. När det gäller den kommunala förskoleverksamheten anser vi att behovet av att bemöta barnen på samiska respektive finska skall beaktas inom ramen för kommunernas skyldighet att erbjuda förskoleverksamhet utifrån varje barns behov (se Socialtjänstlagen 13b § st 3). Så som vi tidigare har utvecklat har de barn som använder samiska respektive finska som modersmål ett stort behov av att bli bemötta på sitt språk för att kunna utveckla en aktiv tvåspråkighet. Mot denna bakgrund anser vi att en översyn bör göras av i vilken utsträckning barnens behov av att bli bemötta på samiska respektive finska uppfylls i den kommunala barnomsorgen. Inom ramen för en sådan översyn bör det övervägas vilka åtgärder som kan vidtas för att förmå de kommuner där det finns många samisktalande respektive finsktalande barn i förskoleåldern att organisera förskoleverksamheten så att någon del av förskoleverksamheten i dessa kommuner, om föräldrarna begär det, bedrivs på finska respektive samiska. Det finns olika sätt att organisera sådan verksamhet. Oavsett om man väljer helt tvåspråkiga daghem eller verksamhet där samiska eller finska bara används viss tid på dagen eller i veckan tror vi att det är nödvändigt med ett samarbete både mellan kommunerna och inom kommunerna för att samisk respektive finsk undervisning över huvud taget skall kunna komma till stånd.
Vilka ytterligare åtgärder ...
224
225
8 Kostnader och finansiering
8.1 Kostnader för rikstäckande åtgärder
Våra förslag till rikstäckande åtgärder till skydd och stöd för de svenska landsdels- eller minoritetsspråken innebär i huvudsak att vi föreslår åtgärder inom en rad sakområden med syfte att dessa språk och den kultur och historia som hänger samman med språken skall få en tillräcklig andel av det statliga stöd som redan idag utgår till exempelvis forskning och utbildning samt olika kultursatsningar. Förslagen innebär därför i många fall inte några kostnadsökningar för staten utan är avsedda att leda till en omfördelning av tillgängliga medel. Våra förslag om stöd för utbildning och forskning i språken vid åtminstone ett universitet eller en högskola för vardera språket och för stöd till åtminstone en folkhögskola för vardera språket där undervisning i språk och kultur kan äga rum är förslag som kan finansieras genom att det statliga stöd som redan idag ges till universitet och högskolor och till folkbildningen omfördelas så att en del av stödet inriktas på direkt stöd för utbildning och forskning i, och på dessa språk och den kultur som hänger samman med språken. Våra förslag i denna del kommer därför inte att leda till ökade kostnader utan till en omfördelning av tillgängliga medel. Detsamma gäller förslagen om hur statligt stöd till massmedia, litteratur och kultursatsningar av olika slag skall utformas. Även här föreslår vi att ändringar i gällande regler om fördelning av statligt stöd till bl.a. utgivning och spridning av tidskrifter och litteratur på landsdels- eller minoritetsspråken och stöd för upprättande/upprätthållande av arkiv så att landsdels- eller minoritetsspråken garanteras visst statligt stöd när sådana medel fördelas. Förslagen leder således till en omfördelning av de medel som idag anslås till stöd för olika slag av kultur, inte till ökade kostnader. Vårt förslag om ändring i läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan innebär att innehållet i undervisningen i exempelvis ämnena historia och samhällskunskap skall ändras så att alla elever får undervisning om de svenska landsdels- eller minoritetsspråkens historia i Sverige och om den kultur som språken är en del av samt om deras plats i samhället idag. Sådan undervisning är tänkt att rymmas inom den undervisningstid som gäller idag. Den ändrade inriktning vi föreslår för lärarutbildningen och fortbildning av lärare — som en följd av föreslagna
Kostnader och finansiering
226 ändringar i läroplanerna — är, så som vi utformat dem, inte heller avsedd att leda till ökade kostnader för stat och kommun. När det gäller våra förslag till ändrade villkor för sändningsrätten för radio- och TV-programföretagen i allmänhetens tjänst innebär dessa att vi föreslår att också romani chib skall ges ett särskilt utrymme i programverksamheten. De kostnader detta förslag kan medföra kan täckas genom en omfördelning av de medel programföretagen har att disponera. Vårt förslag om att Sverige skall verka för att samiskan, finskan och romani chib och de kulturer som hänger samman med språken skall få ett större utrymme inom det nordiska samarbetet kommer inte heller att medföra nya kostnader utan kan genomföras inom ramen för gällande medelstilldelning. När det gäller vårt förslag om att statligt stöd i tillräcklig omfattning skall ges organisationer som arbetar för frågor som hänger samman med skydd och stöd för landsdels- eller minoritetsspråken har vi föreslagit att utformningen och storleken och formen för sådant stöd skall utredas vidare. Vi har föreslagit att viss lagstiftning skall översättas till samiska, finska och romani chib. Kostnaden för vårt förslag kan beräknas till sammanlagt ca 60 000 kr för översättning.
8.2 Kostnader för regionalt tillämpliga åtgärder
Domstolar
Vårt förslag omfattar rätt för part att i mål eller ärende hos domstol använda samiska inom förvaltningsområdet för samiska språket och rätt att använda finska i förvaltningsområdet för finska språket. De allmänna domstolar som berörs är de som har en domsaga som till någon del omfattar förvaltningsområdena, dvs. tingsrätterna i Haparanda, Gällivare, Boden och Piteå samt specialdomstolar med domsagor som omfattar någon del av förvaltningsområdena. Därutöver omfattas länsrätten i Luleå. Om part använt samiska eller finska i underrätten har parten också rätt att använda detta språk i överrätterna om målet eller ärendet överklagas dit. Av svaren på våra enkäter framgår att finsk tolk idag används i ca 15 % av samtliga mål vid Haparanda tingsrätt, i ca 3—4 % vid Gällivare tingsrätt och i ca 1 % av målen vid länsrätten i Luleå. När det gäller samiska uppges att tolk i stort sett aldrig förekommer. Vid Haparanda tingsrätt har man uppgett att man till följd av det stora antal finsktalande personer som finns i domsagan bedömer att tolk kommer att behöva användas i ytterligare ca 250 mål om våra förslag genomförs. Vid övriga
Kostnader och finansiering
227
domstolar har man inte ansett sig kunna göra någon sådan bedömning. Det är så som vi angett i avsnitt 9.2 mycket svårt att bedöma hur stor andel av den samisktalande och finsktalande befolkningen i området som kommer att välja att använda samiska och finska hos domstol. En svårighet vid en bedömning av detta slag är att det inte finns uppgifter om hur många personer som använder samiska och finska i de geografiska områden som reglerna enligt vårt förslag skall omfatta. En annan svårighet är att uppskatta hur stor andel av dem som använder språken som kommer att utnyttja att rätten använda sitt eget språk i domstol. När det gäller hur många parter som kommer att utnyttja en rätt att använda samiska som part vid domstol anser vi att en utgångspunkt för en sådan beräkning kan vara hur många personer av dem som anmält sig till Sametingsvalets röstlängd år 1997 som bor i förvaltningsområdet för samiskt språk. De som anmält sig till röstlängden kan förväntas vara de som är mest aktiva i olika frågor med samisk anknytning och därför också mest benägna att uttnyttja en rätt att använda samiska vid domstol. Av de totalt 5 990 personer som anmält sig till röstlängden är ca hälften eller 3 000 bosatta i förvaltningsområdet för samiskt språk. Om man antar att ca 2 % av den samiska befolkning som anmälde sig till Sametingsvalets röstlängd uppträder varje år som part i mål eller ärende vid domstol (denna siffra baseras på ett beräknat riksgenomsnitt av hur många svenska medborgare som uppträder som part i ärende eller mål vid domstol under ett år) skulle detta motsvara ca 60 personer. Det är mot de uppgifter om språkkunskaper i samiska hos den samiska befolkningen som vi redovisat tidigare inte troligt att samtliga dessa skulle välja att använda samiska vid domstol. Vid en samlad bedömning tror vi därför att det är rimligt att anta att part kommer att begära att få använda samiska i ca 50 mål eller ärenden per år. Om man beräknar att förhandlingstiden i mål med samisktalande part i genomsnitt uppgår till 2 timmar per mål eller ärende kostnaderna för tolkning och översättning i dessa mål och ärenden beräknas till totalt ca 100 000 kr per år, varav ca 50 000 kr för översättning av inkommande skrivelser på samiska. När det gäller kostnader för våra förslag om rätt att använda finska vid domstol har Haparanda tingsrätt som omfattar tre av de fem kommuner som omfattas av våra förslag bedömt att våra förslag kommer att leda till att tolk/översättare kommer att begäras i ytterligare 250 mål per år, eller i sammanlagt ca hälften av alla mål vid tingsrätten. I de tre kommuner som ingår i Haparanda tingsrätts domsaga kan merparten av de finsktalande bedömas vara bosatta. Läggs till detta de mål och ärenden som kan beräknas förekomma vid Gällivare tingsrätt med en domsaga som omfattar Gällivare och Kiruna kommuner samt vid länsrätten i Luleå och specialdomstolarna kan det enligt vår uppfattning uppskattas att parter kommer att begära att få använda finska i ytterligare ca 300 mål eller
Kostnader och finansiering
228 ärenden per år till en beräknad kostnad om ca 600 000 kr per år, varav hälften för översättning av inkommande skrivelser på finska. Den sammanlagda kostnaden för en rätt att få använda samiska och finska som part vid domstol i förvaltningsområdena för samiska och finska kan således uppskattas till 700 000 kr årligen.
Kommunala förvaltningsmyndigheter
Det är av samma skäl som när det gäller våra förslag till rätt att använda samiska och finska vid domstol svårt att bedöma vilka kostnader våra förslag om rätt att använda språken hos kommunala förvaltningsmyndigheter kommer att leda till. En jämförelse som kan göras är med de kostnader som den norska lagen om rätt att använda samiska medfört. I Norge uppgick kostnaderna för samelovens språkregler i förvaltningsområdet för samiskt språk (sex kommuner med sammanlagt ca 17 000 invånare) år 1995 till 16,5 miljoner norska kronor. I detta belopp är inte kostnaderna för att använda samiska inom rättsväsendet inräknade. Däremot ingår såväl statliga som lokala myndigheters kostnader för att bemöta enskilda på samiska i tal och skrift. I det norska förvaltningsområdet för samiska är samer i majoritet av den totala befolkningsmängden i kommunerna. Det kan vid en bedömning av hur många samer som finns i de sex kommunerna antas att antalet samisktalande är betydligt fler än inom det område vi föreslår som förvaltningsområde för samiskt språk. De norska reglerna om rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter går också betydligt längre än vad vårt förslag gör när det gäller rätten till skriftlig kommunikation med myndigheter, något som är mer kostnadskrävande än muntlig kommunikation. När det gäller rätten att använda samiska vid kommunala förvaltningsmyndigheter lämnade också Samerättsutredningen (SOU 1990:91) ett förslag om rätt att kommunicera skriftligen och muntligen med kommunala förvaltningsmyndigheter på samiska samt rätt att få kommunala förvaltningsbeslut avfattade på samiska. Där beräknades kostnaderna för Kiruna och Gällivare kommun (med en beräknad samisk befolkning om ca 2 500 samer i Kiruna kommun) till 450 000 kr vardera. Denna summa omfattade kostnaderna för en heltidsanställd tolk/översättare per kommun samt informations, och administrationskostnader om 170 000 kr. Kostnaderna för information, och administration beräknade man skulle sjunka efter det första året till 120 000 kr per kommun och år. Beräkningen byggde på ett antagande om att endast 5 % av de samer som bodde i Kiruna kommun, eller 150 personer skulle använda sig av
Kostnader och finansiering
229
rätten att skriva till kommunerna på samiska. Mot bakgrund av hur många samisktalande som kunde tänkas förekomma i kommunala ärenden under ett år beräknade Samerättsutredningen att samiska språket skulle användas i ett 50-tal ärenden per år och kommun. När det gäller rätt att använda finska hos kommunala förvaltningsmyndigheter har Haparanda kommun gjort beräkningar av vilka kostnader en rätt att kommunicera med kommunala förvaltningsmyndigheter i tal och skrift på finska skulle medföra för kommunen. Deras beräkningar bygger på ett diskussionsunderlag från oss innebärande en skyldighet för kommunen att parallellt med svenska också avfatta skriftliga myndighetsbeslut på finska. Det förslag som fanns i diskussionsunderlaget gick därmed längre än det förslag vi nu lägger fram. I Haparanda kommun räknar man med att ca 40% av kommuninnevånarna, eller ca 5 000 personer kommer att välja att kommunicera på finska med myndigheterna om en sådan rätt införs. Inom exempelvis Individ- och familjeomsorgen har man beräknat att enskilda i ca 1 500 ärenden per år skulle välja att använda finska. Mot denna bakgrund har man uppskattat den totala kostnaden för samtliga ärenden där finska kan beräknas bli använt samt kostnader för översättning av blanketter och informationsmaterial från kommunala förvaltningsmyndigheter till 2,2 miljoner årligen. Därutöver har man beräknat en kostnad för det första året om ca 300 000 kr för att starta verksamheten. Beräkningarna grundar sig på att muntliga kontakter på finska kan skötas med hjälp av egen befintlig personal medan skriftliga översättningar från finska till svenska och skriftligt avfattade beslut på finska skulle kräva sex ytterligare handläggare samt fortbildning av egen personal.Man har beräknat att kostnaderna för fortbildning per år kommer att uppgå till 70 000 kr samt för administration till 200 000 kr per år. Både de kostnader som uppkommit för de norska lagbestämmelserna om rätt att använda samiska och de beräkningar som gjorts av Samerättsutredningen och Haparanda kommun bygger på att det finns regler som ställer krav på myndigheterna att skriva svar på samiska respektive finska och att avfatta beslut på dessa språk. Sådana krav på skriftlig kommunikation på språken är det som ställer störst krav på myndigheterna när det gäller tillgång till språkkunnig personal och är därmed det mest resurskrävande. Enligt våra förslag skall myndigheterna emellertid bara ha skyldighet att muntligen kommunicera med enskilda på samiska och finska samt skyldighet att översätta inkommande skrivelser på samiska och finska från enskilda till myndigheten till svenska i den mån det behövs för att kunna följa ärendets gång. En sådan skyldighet är betydligt mindre resurskrävande än skyldighet för myndigheterna att kommunicera skriftligt med enskilda och kommer därmed att leda till lägre kostnader.
Kostnader och finansiering
230 I de fall där myndighetens personal talar och förstår samiska eller finska kan myndigheten till största delen förväntas klara de föreslagna lagarnas krav med hjälp av egen personal. I huvudsak kan då anlitande av utomstående begränsas till översättning av inkommande skrivelser på samiska och finska när detta anses nödvändigt för ärendets behandling. När det gäller finska kan i många fall den egna personalen även klara detta arbete. Kunskaperna i samiska hos kommunanställd personal är i regel sämre så att man i de fall det finns samisktalande personal troligen inte kan klara översättning av inkommande skrivelser på samiska utan måste anlita utomstående översättare för sådant arbete. Vi anser mot denna bakgrund att kostnaderna för våra förslag när det gäller kommunala förvaltningsmyndigheter kommer att vara betydligt lägre än de beräkningar och uppgifter om kostnader som hänför sig till lagstiftning innebärande omfattande skyldighet att avfatta skrivelser och beslut på samiska och finska. I exempelvis Haparanda kommun skulle mot bakgrund av de kunskaper i finska språket som där uppges finnas hos kommunanställd personal kostnaderna för våra förslag begränsa sig till viss fortbildning av redan kommunanställd finskspråkig personal samt vissa ökade kostnader för administration och översättning av viss nformation/blanketter till finska. Därtill kommer kostnader för att i vissa fall anlita utomstående översättare för att översätta inkommande skrivelser från finska till svenska. De sammanlagda kostnaderna för vårt förslag i Haparanda kommun kan mot denna bakgrund beräknas till 300 000 kr per år samt en kostnad om 100 000 kr det första året för att starta verksamheten. Den sista siffran inkluderar översättning av blanketter m.m. till finska, viss fortbildning av egen personal och kostnader för administration och information till allmänheten om reglernas innehåll och tillämpning. För övriga kommuner inom förvaltningsområdet för finska språket kan antalet kommuninnevånare som väljer att använda finska i kontakt med kommunala förvaltningsmyndigheter antas bli betydligt lägre än i Haparanda kommun. Å andra sidan kommer behovet av att anlita tolk eller översättare förmodligen att vara större eftersom språkkunskaperna i finska hos kommunanställda i dessa kommuner är något sämre än i Haparanda. Särskilt gäller detta förmågan att läsa finska och översätta skrifter på finska till svenska. Vi räknar i dessa kommuner med en årlig genomsnittlig kostnad per kommun om ca 150 000 kr per år samt en kostnad om 100 000 kr för det första året för att starta den nya verksamheten. Kostnadsberäkningarna i Samerättsutredningen skiljer sig mycket från Haparanda kommuns beräkningar när det gäller hur stor andel av befolkningen som kan antas utnyttja sin rätt att använda sitt eget språk i ärenden hos kommunala myndigheter. Detta kan bl.a. förklaras av att
Kostnader och finansiering
231
samisktalande i regel behärskar svenska bättre än många finsktalande i Haparanda kommun och kunskaperna i svenska kan antas påverka benägenheten att välja att använda sitt eget språk. Vi tror dock att benägenheten att utnyttja en rätt att använda samiska i ärenden hos kommunala myndigheter har ökat sedan Samerättsutredningen gjorde sina beräkningar. Sametinget har nu funnits ett antal år och kan genom sitt arbete antas ha ökat benägenheten hos dem som använder samiska att använda sitt eget språk. Vi har också genom enkätsvar och de besök vi gjort i kommuner inom det samiska förvaltningsområdet fått uppgifter som tyder på att samisktalande väljer att använda samiska i allt större utsträckning. Även om vi tror att samisktalande kommer att utnyttja sin rätt att använda samiska i större utsträckning än vad Samerättsutredningen bedömde skulle ske, är vårt förslag mindre resurskrävande än vad Samerättsutredningens var. Vi bedömer därför att kommunerna kan klara att uppfylla sin skyldighet att ge muntliga svar på samiska och ta emot skrivelser och muntliga förfrågningar m.m. på samiska med hjälp av egen samisktalande personal samt med anlitande av tolk/översättare motsvarande en tjänst som tolk/översättare för samtliga fyra kommuner i förvaltningsområdet. Detta under förutsättning att tolkning till och från samiska erbjuds under vissa i förväg bestämda tider i varje kommun och kan ske per telefon/video. Kostnaden för tolkning/översättning till och från samiska kan mot denna bakgrund beräknas till 500 000 kr per år för samtliga kommuner samt en kostnad om 100 000 kr årligen per kommun för administration, information och fortbildning av personal. Till detta kommer en kostnad för att introducera de nya reglerna det första året som kan beräknas till 100 000 kr vardera för Arjeplog och Jokkmokks kommuner. För Kiruna och Gällivare kan kostnaderna de första året beräknas till 50 000 kr per kommun eftersom de bör kunna samordna introduceringen av de båda lagarna om rätt att använda samiska respektive rätt att använda finska till viss del. Slår man samman dessa kostnader skulle kostnaden för våra förslag till regler om rätt att använda samiska och finska hos kommunala förvaltningsmyndigheter uppgå till 1,4 miljoner kronor årligen samt till 800 000 kr för första året reglerna införs.
Kommunal förskoleverksamhet och äldreomsorg
Så som våra förslag är utformade när det gäller förskoleverksamhet och äldreomsorg innebär de att kommunerna skall anordna viss verksamhet på samiska och finska inom förskolan och äldreomsorgen. I samtliga
Kostnader och finansiering
232 kommuner uppges att personal som kan samiska och finska redan finns anställd inom både förskoleverksamheten och äldreomsorgen. Formen för sådan verksamhet får kommunerna enligt våra förslag själva bestämma med hänsyn till varje kommuns förutsättningar. Detta innebär att kostnader ej skall behöva uppstå för att anställa språkkunnig personal. Däremot kommer vissa kostnader för fortbildning av personal och initiala kostnader för omorganisation av verksamheten och administration att uppkomma, exempelvis till följd av att tvåspråkig förskoleverksamhet koncentreras till någon eller några förskolor i kommunerna. Motsvarande kan gälla för äldreomsorgen. Kostnaderna för fortbildning av personal i förskoleverksamheten och äldreomsorgen kan beräknas till ca 50 000 kr årligen per kommun i Arjeplogs, Jokkmokks, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt till 100 000 kr för vardera Kiruna och Gällivare kommuner där verksamhet enligt vårt förslag skall erbjudas både på samiska och finska. Därutöver kan en initialkostnad för det första året då reglerna införs beräknas till 150 000 kr vardera för Arjeplogs, Jokkmokks, Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt till 300 000 kr vardera för Gällivare och Kiruna kommuner. Den sammanlagda kostnaden för att erbjuda viss förskoleverksamhet och äldreomsorg på samiska respektive finska i samtliga kommuner kan således beräknas till 450 000 kr årligen samt 1 350 000 kr för det första året.
Landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter
När det gäller landstingskommunala och statliga förvaltningsmyndigheter anser vi att kostnaderna för våra förslag om rätt för enskilda att använda samiska och finska i ärenden som rör myndighetsutövning, i stor utsträckning kommer att hänföra sig till kostnader för att anlita tolk och översättare eftersom kunskaperna i samiska och finska hos personal vid dessa myndigheter i regel är sämre än kunskaperna hos kommunalt anställd förvaltningspersonal. För att kostnaderna skall kunna begränsas måste möjligheterna att begränsa allmänhetens kontakter med myndigheterna på samiska och finska till vissa tider utnyttjas liksom möjligheterna till tolkning via telefon och video. Om så sker anser vi att samtliga dessa myndigheters behov av tolkning och översättning kan klaras av med hjälp av motsvarande en och en halv tolk/översättartjänst för samiska och en och en halv tolk/ översättartjänst för finska. Därutöver tillkommer vissa kostnader för administration. Sammanlagt kan kostnaderna för de statliga och landstingskommunala myndigheterna beräknas till ca 2 miljoner årligen samt ytterligare ca 1/2
Kostnader och finansiering
233
miljon för det första årets introduktion av de nya reglerna och översättning av visst informationsmaterial, blanketter m.m.
Övriga regionala åtgärder
Vi har föreslagit att villkoren för statligt stöd för regionala utbildningssatsningar och kultursatsningar skall utformas så att samisk och tornedalsk kultur och språk får en tillräcklig andel av de statliga medel som redan idag utgår till sådana satsningar. Liksom när det gäller flera av våra förslag till rikstäckande åtgärder anser vi att detta skall ske genom en omfördelning av de medel som redan idag avsätts till sådana satsningar. Våra förslag i denna del leder därför inte till ökade kostnader. Vi har också föreslagit att en grupp under ledning av länstyrelsen i Norrbottens län skall utses för att bl.a. följa upp resultatet av de regionala reglerna om rätt att använda samiska och finska i domstol och hos förvaltningsmyndigheter samt följa hur utvecklingen i övrigt varit när det gäller att stödja och stärka samiskans och finskans ställning i regionen. Denna grupps arbete kommer att medföra kostnader för sammanträden ett par gånger årligen samt kostnader för arbete med framställningen av den rapport som vi föreslagit gruppens arbete skall resultera i. Kostnaderna för gruppens arbete anser vi kan beräknas till ca 100 000 kr.
8.3 Finansiering
De flesta av våra förslag till rikstäckande åtgärder har vi föreslagit skall finansieras genom en omfördelning av tillgängliga medel för utbildning och forskning, folkbildning, kulturstöd och för nordiskt samarbete. Tanken bakom detta är att landsdels- eller minoritetsspråken skall stödjas inom alla samhällssektorer med medel som avsätts för respektive sektor. Initialkostnaderna för våra förslag i övrigt uppgår enligt våra uppskattningar till 3,25 miljoner. Därefter uppskattar vi att de årliga kostnaderna kommer att uppgå till 4,65 miljoner. Kostnaderna hänför sig till översättning av vissa författningar till samiska, finska och romani chib samt till våra förslag till regionalt tillämpliga åtgärder. Utgångspunkten för finansiering av dessa förslag anser vi bör vara att de kostnader som förslagen kommer att medföra skall täckas av de medel som framdeles skall avsättas för den av riksdagen nyligen antagna integrationspolitiken. Genom beslutet om en integrationspolitik har riksdagen bl.a. slagit fast att den generella politiken på alla nivåer skall utformas med utgångspunkt från att Sverige är präglat av etnisk och kulturell mångfald. En rad åtgärder som utgår från och tar hänsyn till denna mångfald finns med som
Kostnader och finansiering
234 underlag till beslutet (jfr prop.1997/1998:16, Sverige, framtiden och mångfalden — från invandrarpolitik till integrationspolitik). Integration, så som vi uppfattar begreppet, bygger på ett ömsesidigt utbyte mellan minoriteterna och mellan minoriteter och majoriteten där strävan efter flerspråkighet är en viktig del för att uppnå integration mellan olika grupper. Rätten att använda samiska, finska och romani chib vid sidan av svenska är ett sätt att integrera våra historiska minoriteter och majoriteten med varandra och innebär ett stort steg i riktning mot ett mångkulturellt samhälle. Vi anser därför att kostnaderna för våra förslag på sikt skall finansieras med medel avsedda för integrationspolitiska åtgärder. Så som den nya integrationspolitiken ser ut idag omfattar den invandrare men inte de historiska minoritetsgrupperna eller landsdels- eller minoritetsspråken. En förutsättning för att kostnaderna för våra förslag skall kunna täckas inom ramen för åtgärder inom integrationspolitiken är därför att denna också kan omfatta de historiska landsdels- eller minoritetsspråken och dem som använder dessa språk och att ytterligare medel som en följd av detta tillförs. I avvaktan på att så skall ske föreslår vi att kostnaderna för våra förslag till regionala regler om rätt att använda samiska respektive finska hos statliga förvaltningsmyndigheter (utom länsstyrelsen) och domstolar skall täckas genom en omfördelning av medel avsatta för respektive myndighet. Kostnaderna för att använda samiska och finska inom rättsväsendet skall följaktligen belasta anslagen till rättsväsendet och kostnaderna för statliga myndigheter respektive myndighets budget. När det gäller de kostnader som kommer att belasta landstingskommunala myndigheter, kommunala myndigheter och länsstyrelsen anser vi dock inte att det är rimligt att dessa myndigheter, ens under en övergångsperiod, skall bära kostnaderna själva. Intresset av att ha en tvåspråkig förvaltning i dessa områden är inte bara lokalt utan också nationellt. Den kostnad som uppstår för att vid sidan av svenskan införa samiska och finska så att den offentliga förvaltningen blir tvåspråkig bör därför bäras nationellt. För detta talar också den omständigheten att kommuner och regionala organ i området i många fall har en hårt ansträngd ekonomi. Vi anser därför att dessa kostnaderna skall täckas av statliga medel. Detsamma gäller för våra förslag om rätt att få förskoleverksamhet och äldreomsorg på samiska respektive finska. Vi har beräknat kostnaderna för våra förslag i dessa delar till 1,85 miljoner årligen samt 2,15 miljoner det första året reglerna införs. Med tanke på att kostnaderna är förhållandevis begränsade kan dessa i ett första skede — innan ramarna för integrationspolitiken och de medel som skall avsättas för denna fastställts — finansieras inom ramen för de medel som avsätts för statligt regionalt stöd exempelvis inom ramen för det statliga utjämningsbidraget till
Kostnader och finansiering
235
kommuner och landsting samt anslaget för regionala utvecklingsinsatser det s.k. länsanslaget. Vi föreslår att de kostnader om 100 000 kr årligen som den föreslagna gruppen under ledning av länstyrelsen i Norrbottens län kommer att medföra, skall finansieras på samma sätt. På sikt kan flerspråkigheten i regionen och den ökade självkänsla med följande positiva effekter ekonomiskt och socialt i regionen leda till att kostnaderna delvis uppvägs av dessa effekter och därmed kan det statliga stödet minska. En annan möjlig finansieringskälla är EG:s strukturfonder. Möjligheten att delvis finansiera kostnaderna för regionala åtgärder till stöd och skydd för samiska och finska och dess kultur via Europeiska Regionala utvecklingsfonden bör undersökas. Slutligen vill vi påpeka att ett av Sametingets uppgifter är att värna om det samiska språket. Viss del av våra förslag bör därför kunna finansieras av de statliga medel som Sametinget tilldelas för sin verksamhet.
237
9 Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?
Kommitténs förslag: Vi anser att Sverige skall ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli som historiska landsdels- eller minoritetsspråk med en historisk geografisk bas i Sverige och för romani chib som ett historiskt territoriellt obundet språk i Sverige.
Enligt våra direktiv skall vi ta ställning till frågan om Sverige skall ansluta sig till minoritetsspråkskonventionen. Vi anser vid en samlad bedömning att Sverige bör göra detta. Flera av de skäl som finns för en svensk anslutning återfinns i konventionens ingress och i kommentaren till denna. I ingressen betonas att värnandet om de historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Europa bidrar till att upprätthålla och utveckla Europas kulturella rikedom och traditioner. I konventionskommentaren framhålls att Europa alltid varit flerspråkigt och att den språklig mångfalden är en av de värdefullaste delarna av det gemensamma europeiska kulturarvet. Ett värnande av landsdels- eller minoritetsspråken, varav somliga riskerar försvinna, är därmed ett sätt att värna om det gemensamma kulturarvet. Ett stöd för bevarandet av språken ses också som ett bidrag till byggandet av ett Europa som i enlighet med de ideal som Europarådets medlemmar har bara kan grundas på pluralistiska principer. En annan aspekt som betonas är rätten för dem som använder landsdelseller minoritetsspråk att få använda sitt eget språk i såväl det privata som det offentliga livet i det land där de är medborgare. Denna rätt betecknas i ingressen till konventionen som en omistlig rättighet som stämmer överens med värnandet om mänskliga rättigheter i FN och Europarådet. I konventionskommentaren påpekas att många av dem som använder landsdels- eller minoritetsspråk har kommit i minoritetsställning till följd av gränsdragningen mellan de nuvarande nationerna i Europa. Det egna språket är för många av dessa minoriteter en mycket viktig del av deras identitet. Ett erkännande av landsdels- eller minoritetsspråken i enlighet med konventionen kan därför medverka till att minoriteterna och personer som tillhör dessa grupper kan känna sig accepterade och respekterade som medborgare i de länder där de finns som minoriteter. Både i ingressen till konventionen och i konventionskommentaren
Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?
238 betonas vikten av att ett stärkande av minoritetsspråken inte får ske på bekostnad av kunskaper i det officiella språket. I kommentaren anges att konventionens syfte på intet vis är att uppmuntra segregering av de grupper som använder landsdels- eller minoritetspråk från majoriteten utan tvärtom att uppmuntra utbyte mellan olika språkliga grupper inom respektive land för att på så vis stödja bättre relationer, ökat samarbete och ökad förståelse mellan grupperna. I enlighet med detta sägs det i ingressen att man genom konventionen värnar om en mångkulturell miljö och flerspråkighet. Ett skydd och främjande av landsdels- eller minoritetsspråken i olika länder och regioner i Europa anges vara ett viktigt bidrag till uppbyggandet av ett Europa som vilar på demokratiska principer och kulturell mångfald inom ramen för nationell suveränitet och territoriell integritet. Tillämpad på svenska förhållanden har vi funnit att samiska och finska inklusive meän kieli samt romani chib är landsdels- eller minoritetspråk i Sverige i konventionens mening. Samtliga dessa språk och de kulturer de är en del av har en snart femhundraårig historia i Sverige (samiskan och finskan har troligen funnits i landet betydligt längre). Både de grupper som använder finska inklusive meän kieli i Tornedalen och de som använder samiska har kommit i minoritetsställning till följd av gränsdragningar mellan de nordiska länderna. Samtliga tre grupper har uttryckt att språkets bevarande är mycket viktigt för deras identitet och för deras kulturers bevarande. Flera varieteter av språken är hotade om de inte får ett aktivt stöd. Dör språken riskerar också kulturerna att på sikt dö ut. Mot denna bakgrund anser vi att det är mycket viktigt att Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen för de svenska landsdels- eller minoritetsspråken, samiska och finska inklusive meän kieli och för romani chib som ett territoriellt obundet språk samt att nationella åtgärder vidtas till skydd och stöd för språken som en följd av en sådan ratificering. Vi i Sverige bör liksom övriga Europa värna om vårt mångkulturella och flerspråkiga historiska arv. Så som angetts ovan är samiskan och finskan inklusive meän kieli samt romani chib vitala delar i den samiska, tornedalska, sverigefinska och romska kulturen i Sverige. Språken och kulturerna är en värdefull del av det svenska kulturarvet och bör som sådana bevaras för framtiden. Ett annat viktigt skäl för att ratificera konventionen är att de som använder språken, samer, tornedalingar, sverigefinnar och romer har uttryckt en stark önskan att få ett officiellt erkännande för sina språk som historiska minoritetsspråk i Sverige. Även om Sverige under hela landets historia varit flerspråkigt och flerkulturellt är detta relativt okänt för majoritetsbefolkningen. Många har en bild av Sverige som ett land med
Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?
239
en historiskt homogen kultur och ett gemensamt historiskt språk, svenska. Detta anses ha ändrats först i mitten på 1900-talet då invandringen till Sverige ökade. Synen på Sverige som ett land med en gemensam kultur och ett gemensamt språk har bidragit till att de som använder samiska, finska inklusive meän kieli och de som använder romani chib inte sett sina språk och kulturer accepterade i majoritetens ögon vilket lett till att språken använts i allt mindre omfattning. Trots detta har språken och kulturerna överlevt genom århundradena och på senare år har både samer, tornedalingar, sverigefinnar och romer i ökad omfattning värnat om att stärka sina egna språk och kulturer. Det är därför av stor vikt för dem som använder språken att Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen och på detta sätt officiellt erkänner och stöder och stärker språken. Ytterligare ett skäl för att ratificera minoritetsspråkskonventionen är att de nationella åtgärder som en ratificering för med sig skulle kunna utformas och genomföras inom ramen för den integrationspolitik som nu håller på att utformas. Riksdagen har nyligen beslutat om ny integrationspolitik (jfr prop. 1997/98:16) innebärande att den generella politiken på alla nivåer skall utformas med utgångspunkt i att Sverige numera är ett mångkulturellt land. Som en följd av detta betonas vikten av att skolundervisningen också inkluderar andra kulturer än den svenska, att modersmålsundervisningen stöds och att olika kultursatsningar innefattar också invandrarkulturer. De historiska landsdels- eller minoritetsspråken i Sverige och de kulturer som de är en del av omfattas dock inte uttryckligen av integrationspolitiken. Det finns enligt vår uppfattning all anledning att vidta åtgärder för att erkänna, stödja och stärka de historiska minoritetsspråken och minoritetskulturerna när den generella politiken i det mångkulturella Sverige skall utformas. Den samiska, den finska, tornedalska och den romska kulturen och språken har funnits i Sverige i minoritetsställning under mycket lång tid tillbaka. Om Sverige ratificerar minoritetsspråkskonventionen och vidtar de åtgärder vi föreslagit som en följd av en ratificering skulle sådana åtgärder kunna utformas och genomföras inom ramen för den planerade integrationspolitiken. Särskilt lämpligt synes detta vara eftersom flera av de åtgärder som minoritetsspråkskonventionen föreskriver för att stödja och stärka de historiska landsdel- eller minoritetsspråken också finns med i beskrivningen av den nya integrationspolitiken. Minoritetsspråkskonventionens inriktning på flerspråkighet och ett mångkulturellt samhälle kan också enligt vår uppfattning på ett positivt sätt bidra till debatten om hur en integrationspolitik bör utformas i framtiden. I konventionen och dess kommentar betonas att det inte är tillräckligt att motverka diskriminering av de grupper som använder landsdels- eller minoritetsspråk. För att dessa grupper skall finna sig till rätta i majoritetssamhället betonas vikten av att stödja och uppmuntra
Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?
240 deras språk och kulturer. Detta skall enligt konventionen inte ske på ett sådant sätt att det leder till ökad segregering. Istället betonas vikten av att uppmuntra och stödja utbytet mellan olika språkliga grupper för att på så vis stödja bättre relationer, ökat samarbete och ökad förståelse mellan olika språkliga grupper i samhället; mellan majoriteten och minoriteterna och minoriteterna emellan. Ett sådant samarbete mellan majoriteten och olika minoritetsgrupper kan enligt konventionen bidra till uppbyggnaden av ett samhälle byggt på demokratiska principer, kulturell mångfald och flerspråkighet som omfattar såväl majoritetsspråket och majoritetskulturen som landsdels- eller minoritetsspråken och de kulturer som hänger samman med dessa språk. Det synsätt som Europarådet tagit ställning för i minoritetsspråkskonventionen — byggt på ömsesidig respekt och öppenhet för de olika språk och kulturer som finns i ett land — är enligt vår uppfattning viktigt att beakta när en ny integrationspolitik utformas. Minoritetsspråkskonventionen har också en mycket stark regional inriktning. Om Sverige ratificerar konventionen leder detta till att samiskan och finskan får en särskilt stark ställning regionalt i Norrbotten, i de områden där språken används av hävd och fortfarande är en levande del av vardagen. Det skulle markera dessa språks och kulturers geografiska historiska bas och kunna medverka till att Tornedalen och de kommuner där flest samisktalande kan antas vara bosatta lyfts fram som de historiskt flerkulturella områden de varit i Sverige och fortfarande är. Detta tror vi kan vara av värde såväl för språkens ställning som före dessa regioners kultur- och samhällsliv. Ytterligare en aspekt som bör beaktas är att en ratificering av minoritetsspråkskonventionen kan stärka flerspråkigheten hos dem som använder samiska, finska och romani chib. Redan idag förekommer ett samarbete mellan samiska, tornedalska, sverigefinska och romska och judiska organisationer inom EBLUL (European Bureau for Lesser Used Languages). I dess regi har organisationerna bildat en nationell minoritetsspråkskommitté vid namn SWEBLUL. Samarbete mellan de olika språkgrupperna kan också vara av stor vikt både för det nordiska samarbetet (eftersom både samiska, finska och romani chib talas i flera nordiska länder) och för möjligheten till ekonomiskt, socialt och kulturellt samarbete över nationsgränserna. Sådant samarbete förekommer redan idag men skulle ytterligare stärkas och uppmuntras genom en ratificering av konventionen. Strävan efter nordisk rättslikhet talar också för att Sverige bör ratificera minoritetsspråkskonventionen. Norge och Finland har redan gjort så och har nationell lagstiftning som i överensstämmelse med deras åtaganden enligt konventionen stöder och främjar de landsdels- eller minoritetsspråk som finns där.
Skall Sverige ratificera minoritetsspråkskonventionen?
241
Det skulle också ligga väl i linje med Sveriges övriga internationella åtaganden att ratificera minoritetsspråkskonventionen och på detta sätt stödja och stärka landsdels- eller minoritetsspråken som en del av skyddet för mänskliga rättigheter. Sammantaget anser vi alltså att starka skäl talar för att Sverige skall ratificera minoritetsspråkskonventionen för samiska och finska inklusive meän kieli som landsdels- eller minoritetsspråk med en geografisk historisk bas och för romani chib som ett historiskt icke-territoriellt språk i Sverige.
243
10 Författningskommentarer
10.1 Förslag till lag om rätt att använda samiska
språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
Definitioner
1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för samiska språket.
Med förvaltningsområdet för samiska språket avses Arjeplog, Jokkmokk, Gällivare och Kiruna kommuner.
Med samiska språket avses alla varieteter av samiska som används i förvaltningsområdet, såsom sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska
2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för samiska språket avses
förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för samiska språket.
Rätten att använda samiska hos myndigheter gäller såväl hos statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter samt hos domstolar i förvaltningsärenden. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder och statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form. Rätten att använda samiska gäller också hos domstolar i förvaltningsärenden, exempelvis i rent administrativa ärenden som rör vid domstolarna anställd personal. Rätten omfattar de förvaltningsmyndigheter som har tjänsteställe i någon av de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet samt landstinget och länsstyrelsen i Norrbottens län. Dessutom omfattas myndigheter dit ett ärende från en kommunal, landstingskommunal eller statlig förvaltningsmyndighet eller ett förvaltningsärende hos domstol kan överklagas även om den myndighet dit ärendet överklagas ligger utanför förvaltningsområdet.
Författningskommentarer
244
Rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter
3 § Enskilda har rätt att använda samiska vid såväl muntliga som
skriftliga kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder samiska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på samiska. Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt samiska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på samiska om att beslutet kan översättas muntligen till samiska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta samisktalande på samiska.
I första stycket stadgas att enskilda har rätt att använda samiska vid kontakt med myndigheter i förvaltningsområdet i ärenden som avser myndighetsutövning. Sådana ärenden rör myndighetens utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Rätten avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. Innehållet i skrifter som ges in till myndigheterna på samiska språket skall översättas till svenska till den del innehållet är av betydelse för ärendets handläggning så att ärendets gång kan följas också på svenska. När en motpart finns i ett ärende har motparten dock rätt att få skrift på samiska i sin helhet översatt till svenska om motparten begär det. Den enskilde har rätt att välja vilken varietet av samiska som han/hon vill använda. Rätten att använda samiska gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten att använda samiska tillkommer enskilda. Rätten omfattar sålunda även föreningar och organisationer som väljer att använda finska. I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att svara på samiska när en enskild använder samiska. Denna innebär att myndigheten skall använda samiska vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde och att på begäran av den enskilde muntligen till samiska översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde. Däremot innefattar bestämmelsen inte någon skyldighet att avfatta skriftliga beslut även på samiska. Myndigheten skall kunna ge muntliga översättningar av skrivelser och beslut riktade till enskilda på den varietet av samiska som den enskilde använt. I tredje stycket regleras användningen av samiska hos myndigheter när det inte rör sig om verksamhet som rör myndighetsutövning. Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten,
Författningskommentarer
245
erbjudande av vård och undervisning. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på samiska men bör ändå i sådan verksamhet eftersträva att muntligen bemöta samisktalande på samiska.
4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för
samisktalandes besök och telefonsamtal.
I paragrafen anges att den enskildes rätt att använda samiska kan begränsas till viss tid och plats. Rätten att använda samiska vid kontakt med myndigheten kan sålunda begränsas till att gälla under vissa tider på myndighetens kontor då tolk kan finnas tillgänglig. När sådana tider bestäms är det viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.
Kostnader
5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning
eller tolkning betalas av myndigheten.
För att de som använder samiska fullt ut skall kunna utnyttja möjligheten att använda sitt eget språk skall så som angetts i den allmänna motiveringen kostnaden för tolk och översättare betalas av allmänna medel.
Undantag
6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss
myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.
Regeringen kan enligt denna bestämmelse besluta att en viss statlig förvaltningsmyndighet inte skall omfattas av bestämmelserna i denna lag. Ett sådant beslut kan vara motiverat av att en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. På samma sätt kan landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige undanta förvaltningsmyndigheter inom sina respektive verksamhetsområden. Möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde bör användas restriktivt så att lagens syfte
Författningskommentarer
246 inte urholkas.
Samiska i förskoleverksamhet och äldreomsorg
7 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall när den
erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på samiska.
Innebörden av paragrafen är att varje kommun inom förvaltningsområdet för samiska språket måste, när den erbjuder förskoleverksamhet, erbjuda någon form av förskoleverksamhet som bedrivs på samiska om vårdnadshavare begär det. Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Om det bara rör sig om enstaka barn kan man tänka sig att dessa barn bemöts på samiska av den personal som kan samiska. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar samiska kan verksamheten på samiska bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem. Den varietet samiska som används av barnen skall användas inom förskoleverksamheten.
8 § Kommun i förvaltningsområdet för samiska språket skall erbjuda den
som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar samiska.
Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på samiska blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar samiska och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på samiskspråkig personal. Det grundläggade kravet på kommunerna enligt denna paragraf är att de organiserar äldreomsorgen så att den personal som finns i äldreomsorgen och som talar samiska så långt möjligt arbetar med de äldre som har samiska som första språk. Den varietet samiska som används av de äldre skall användas inom äldreomsorgen.
Författningskommentarer
247
Personalens kunskaper i samiska
9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet
skall tvåspråkighet i samiska-svenska betraktas som en särskild merit.
Så som vi påpekat i den allmänna motiveringen är det av flera skäl angeläget att öka kunskaperna i samiska hos den egna personalen hos myndigheterna. Ett sätt att göra detta är att utöver de krav som normalt ställs för anställning hos en viss myndighet också betrakta tvåspråkighet i svenska-samiska som en merit vid sidan av de övriga krav som ställs på sökande till viss anställning. Personalen inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen är i juridisk mening myndighetspersonal som omfattas av denna och följande bestämmelse.
10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det
bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det samiska språket.
När en myndighet bedömer om det finns behov av att ge anställda fortbildning i det samiska språket bör efterfrågan på information på samiska från allmänheten ställd i relation till kunskaperna hos samiskspråkig personal vid myndigheten vara avgörande för myndighetens beslut.
Utökad rätt att använda samiska vid domstol
11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda
samiska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Rätten att använda samiska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.
Utöver den rätt enskilda har att i förvaltningsärende hos domstol använda samiska enligt 2 och 3 §§ regleras i denna och följande paragrafer parts rätt att använda samiska vid muntliga eller skriftliga kontakter med domstol som har en domkrets som till någon del omfattar förvaltningsområdet för samiska språket. Såväl allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar som särskilda domstolar, såsom fastighetsdomstol eller vattendomstol, omfattas av bestämmelsen. Domstolar till vilka mål eller ärenden från dessa domstolar kan överklagas omfattas också av rätten för part att använda samiska.
Författningskommentarer
248
12 § Rätten att använda samiska i mål eller ärende hos domstol omfattar
rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på samiska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala samiska.
Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part
på samiska.
Rätten att använda samiska under rättegång eller ett ärendes behandling omfattar att få yttra sig muntligen eller skriftligen på samiska i enlighet med de regler som gäller för rättegången eller ärendes behandling i domstol. Den innebär också en rätt att med hjälp av tolk få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till samiska. Rätten att få tala samiska vid muntlig förhandling omfattar både att själv få tala samiska och att få det som i övrigt sägs vid domstolen muntligen översatt till samiska. Även i övrigt, exempelvis då part riktar sig till domstolen med förfrågningar, bör domstolen sträva efter att bemöta samisktalande part på samiska.
13 § Part som vill använda samiska under ett måls eller ärendes
handläggning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet.
En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.
Rätten att använda samiska gäller under hela rättegången och hela ärendets behandling i domstol, dvs från det att målet eller ärendet inleds vid domstolen till och med att ett eventuellt överklagande kommer in till domstolen. För att domstolen skall kunna planera anlitande av tolk och översättare i mål eller ärende där samiska används, skall begäran om att använda samiska framföras så tidigt som möjligt i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången part yttrar sig i målet. Det bör också anges vilken varietet samiska som den enskilde vill använda. Möjligheten att avslå en begäran om att få använda samiska bör användas mycket restriktivt exempelvis då det är uppenbart att begäran framställs i syfte att förhala rättegången. Ett beslut av domstolen i fråga om rätten att använda samiska i mål eller ärende får inte överklagas särskilt.
Författningskommentarer
249
14 § Om part begär att få använda samiska i rättegång skall tolk anlitas
i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6 — 8 §§ rättegångsbalken och 50 — 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) .
De regler som enligt rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen gäller för vem som skall anlitas som tolk, tolked och ersättning till sådan tolk skall tillämpas också när tolk anlitas enligt denna lag.
10.2 Förslag till lag om rätt att använda finska språket hos förvaltningsmyndigheter och domstolar
Definitioner
1 § Denna lag gäller inom förvaltningsområdet för finska språket.
Med förvaltningsområdet för finska språket avses Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare och Kiruna kommuner.
Med finska språket avses alla varieteter av finska som används i förvaltningsområdet, såsom meän kieli/tornedalsfinska och standardfinska.
2 § Med myndighet i förvaltningsområdet för finska språket avses
förvaltningsmyndigheter och domstolar i förvaltningsärenden vars verksamhet är förlagd till förvaltningsområdet för finska språket.
Rätten att använda finska hos myndigheter gäller såväl hos statliga som landstingskommunala och kommunala förvaltningsmyndigheter samt hos domstolar i förvaltningsärenden. Exempel på förvaltningsmyndigheter är kommunstyrelsen, de kommunala nämnderna, landstingsstyrelsen och landstingets nämnder och statliga myndigheter som polismyndigheter, skatteförvaltning m.fl. Däremot omfattas inte kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller kommunala organ som är organiserade i privaträttslig form. Rätten att använda finska gäller också hos domstolar i förvaltningsärenden, exempelvis i rent administrativa ärenden som rör vid domstolarna anställd personal. Rätten omfattar de förvaltningsmyndigheter som har tjänsteställe i någon av de kommuner som omfattas av förvaltningsområdet samt landstinget och länsstyrelsen i Norrbottens län. Dessutom omfattas myndigheter dit ett ärende från en kommunal, landstingskommunal eller statlig förvaltningsmyndighet eller ett förvaltningsärende hos domstol kan
Författningskommentarer
250 överklagas även om den myndighet dit ärendet överklagas ligger utanför förvaltningsområdet.
Rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter
3 § Enskilda har rätt att använda finska vid såväl muntliga som skriftliga
kontakter med myndigheter i ärenden som avser myndighetsutövning. Om en enskild använder finska vid kontakt med en myndighet i ett sådant ärende är myndigheten skyldig att ge muntligt svar på finska. Skriftliga beslut riktade till enskilda i ärenden där den enskilde använt finska under ett ärendes handläggning, skall innehålla en skriftlig upplysning på finska om att beslutet kan översättas muntligen till finska av myndigheten på begäran av den enskilde. Myndigheten skall även i övrigt sträva efter att bemöta finsktalande på finska.
I första stycket stadgas att enskilda har rätt att använda finska vid kontakt med myndigheter i förvaltningsområdet i ärenden som avser myndighetsutövning. Sådana ärenden rör myndighetens utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande. Rätten avser såväl muntliga som skriftliga kontakter i enskilda ärenden. Innehållet i skrifter som ges in till myndigheterna på finska språket skall översättas till den del innehållet är av betydelse för ärendets handläggning så att ärendets gång kan följas också på svenska. När en motpart finns i ett ärende har motparten dock rätt att få skrift på finska i sin helhet översatt till svenska om motparten begär det. Den enskilde har rätt att välja vilken varietet av finska som han/hon vill använda. Rätten att använda finska gäller oavsett om den enskilde är svensk eller utländsk medborgare. Rätten att använda finska tillkommer enskilda. Rätten omfattar sålunda även föreningar och organisationer som väljer att använda finska. I andra stycket regleras myndighetens skyldighet att svara på finska när en enskild använder finska. Denna innebär att myndigheten skall använda finska vid myndighetens muntliga kontakter med den enskilde och att på begäran av den enskilde muntligen till finska översätta skriftliga meddelanden och beslut riktade till den enskilde. Däremot innefattar bestämmelsen inte någon skyldighet att avfatta skriftliga beslut även på finska. Myndigheten skall kunna ge muntliga översättningar av skrivelser och beslut riktade till enskilda på den varietet av finska som den enskilde använt. Skriftlig upplysning om att beslutet kan översättas muntligen av myndigheten på begäran av den enskilde behöver bara avfattas på
Författningskommentarer
251
standardfinska för att myndighetens skyldighet i denna del skall anses fullgjord (se vidare angående sådana skriftliga upplysningar i den allmänna motiveringen). I tredje stycket regleras användningen av finska hos myndigheter när det inte rör sig om verksamhet som rör myndighetsutövning. Exempel på sådan verksamhet är rådgivning och information till allmänheten, erbjudande av vård och undervisning. I denna verksamhet har inte myndigheten någon absolut skyldighet att svara på finska men bör ändå i sådan verksamhet eftersträva att muntligen bemöta finsktalande på finska.
4 § Myndigheterna får bestämma särskilda tider och särskild plats för
finsktalandes besök och telefonsamtal.
I paragrafen anges att den enskildes rätt att använda finska kan begränsas till viss tid och plats. Rätten att använda finska vid kontakt med myndigheten kan sålunda begränsas till att gälla under vissa tider på myndighetens kontor då tolk kan finnas tillgänglig. När sådana tider bestäms är det viktigt att beakta att viss översättning måste ske skyndsamt. Detta kan exempelvis gälla myndighetsbeslut riktade till enskilda där den enskilde är beroende av översättning för att förstå innebörden av beslutet.
Kostnader
5 § Om tolk eller översättare anlitas skall kostnaderna för översättning
eller tolkning betalas av myndigheten.
För att de som använder finska fullt ut skall kunna utnyttja möjligheten att använda sitt eget språk skall så som angetts i den allmänna motiveringen kostnaden för tolk och översättare betalas av allmänna medel.
Undantag
6 § Regeringen får om det finns särskilda skäl besluta att en viss
myndighet som lyder under regeringen skall undantas från tillämpningen av denna lag. Detsamma gäller för landstingsfullmäktige för myndigheter som lyder under landstingsfullmäktige och för kommunfullmäktige för myndigheter som lyder under kommunfullmäktige.
Regeringen kan enligt denna bestämmelse besluta att en viss statlig förvaltningsmyndighet inte skall omfattas av bestämmelserna i denna lag.
Författningskommentarer
252 Ett sådant beslut kan vara motiverat av att en viss myndighet har mycket liten kontakt med allmänheten och det därför inte är befogat för myndigheten att hålla tolkberedskap. På samma sätt kan landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige undanta förvaltningsmyndigheter inom sina respektive verksamhetsområden. Möjligheten att undanta myndigheter från lagens tillämpningsområde bör användas restriktivt så att lagens syfte inte urholkas.
Finska i förskoleverksamhet och äldreomsorg
7 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall när den
erbjuder plats i förskoleverksamhet enligt 2a kap. 1 och 7 §§ skollagen (1985:1100) ge barn vars vårdnadshavare begär det möjlighet till plats i förskoleverksamhet där hela eller delar av verksamheten bedrivs på finska.
Innebörden av paragrafen är att varje kommun inom förvaltningsområdet för finska språket, när den erbjuder förskoleverksamhet, måste erbjuda någon form av förskoleverksamhet som bedrivs på finska om vårdnadshavare begär det. Omfattningen av verksamheten kan variera beroende på hur många barn den omfattar och tillgången på språkkunnig personal. Om det bara rör sig om enstaka barn kan man tänka sig att dessa barn bemöts på finska av den personal som kan finska. Finns det tillräckligt många barn och tillräckligt mycket personal som behärskar finska kan verksamheten på finska bedrivas mer organiserat i särskilda grupper eller på särskilda tvåspråkiga daghemsavdelningar eller helt tvåspråkiga daghem. Den varietet finska som används av barnen skall användas inom förskoleverksamheten.
8 § Kommun i förvaltningsområdet för finska språket skall erbjuda den
som begär det möjlighet att få hela eller delar av den service och omvårdnad som erbjuds inom ramen för äldreomsorgen av personal som behärskar finska.
Arten och omfattningen av den äldreomsorg som erbjuds på finska blir beroende av hur många som önskar omsorg av personal som talar finska och vilken typ av omsorg de önskar samt tillgången på finskspråkig personal. Det grundläggade kravet på kommunerna enligt denna paragraf är att de organiserar äldreomsorgen så att den personal som finns i äldreomsorgen och som talar finska så långt möjligt arbetar med de äldre som har finska som första språk.
Författningskommentarer
253
Den varietet finska som används av de äldre skall användas inom äldreomsorgen.
Personalens kunskaper i finska
9 § Vid anställning av personal vid en myndighet i förvaltningsområdet
skall tvåspråkighet i finska-svenska betraktas som en särskild merit.
Så som vi påpekat i den allmänna motiveringen är det av flera skäl angeläget att öka kunskaperna i finska hos den egna personalen hos myndigheterna. Ett sätt att göra detta är att utöver de krav som normalt ställs för anställning hos en viss myndighet också betrakta tvåspråkighet i svenska-finska som en merit vid sidan av de övriga krav som ställs på sökande till viss anställning.
Personalen inom förskoleverksamheten och äldreomsorgen är i juridisk mening myndighetspersonal som omfattas av bestämmelserna i denna och följande paragraf.
10 § Myndighet inom förvaltningsområdet skall i den utsträckning det
bedöms nödvändigt erbjuda anställda möjlighet till fortbildning i det finska språket.
När en myndighet bedömer om det finns behov av att ge anställda fortbildning i det finska språket bör efterfrågan på information på finska från allmänheten ställd i relation till kunskaperna hos finskspråkig personal vid myndigheten vara avgörande för myndighetens beslut.
Utökad rätt att använda finska vid domstol
11 § Den som är part i mål eller ärende vid domstol har rätt att använda
finska vid domstolar som har en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för finska språket. Rätten att använda finska omfattar också de domstolar dit mål eller ärenden från domstolar som avses i första meningen överklagas.
Utöver den rätt enskilda har att i förvaltningsärende hos domstol använda finska enligt 2 och 3 §§ regleras i denna och följande paragrafer parts rätt att använda finska vid muntliga eller skriftliga kontakter med domstol som har en domkrets som till någon del omfattar förvaltningsområdet för finska språket.
Författningskommentarer
254 Såväl allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar som särskilda domstolar, såsom fastighetsdomstol eller vattendomstol, omfattas av bestämmelsen. Domstolar till vilka mål eller ärenden från dessa domstolar kan överklagas omfattas också av rätten för part att använda finska.
12 § Rätten att använda finska i mål eller ärende hos domstol omfattar
rätt att ge in handlingar, inlagor och skriftlig bevisning på finska, rätt att få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till finska och rätt att vid muntlig förhandling inför domstol tala finska.
Även i övrigt bör domstolen sträva efter att bemöta finsktalande part
på finska.
Rätten att använda finska under rättegång eller ett ärendes behandling omfattar att få yttra sig muntligen eller skriftligen på finska i enlighet med de regler som gäller för rättegången eller ärendes behandling i domstol. Den innebär också en rätt att med hjälp av tolk få de handlingar som hör till målet eller ärendet muntligen översatta till finska. Rätten att få tala finska vid muntlig förhandling omfattar både att själv få tala finska och att få det som i övrigt sägs vid domstolen muntligen översatt till finska. Även i övrigt, exempelvis då part riktar sig till domstolen med förfrågningar, bör domstolen sträva efter att bemöta finsktalande part på finska.
13 § Part som vill använda finska under ett måls eller ärendes handläg-
gning i domstol skall begära detta i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången parten yttrar sig i målet eller ärendet.
En sådan begäran får avslås endast om det är uppenbart att begäran sker i otillbörligt syfte.
Rätten att använda finska gäller under hela rättegången och hela ärendets behandling i domstol, dvs från det att målet eller ärendet inleds vid domstolen till och med att ett eventuellt överklagande kommer in till domstolen. För att domstolen skall kunna planera anlitande av tolk och översättare i mål eller ärende där finska används, skall begäran om att använda finska framföras så tidigt som möjligt i samband med att målet eller ärendet anhängiggörs eller första gången part yttrar sig i målet. Det bör också anges vilken varietet finska som den enskilde vill använda. Möjligheten att avslå en begäran om att få använda finska bör användas mycket restriktivt exempelvis då det är uppenbart att begäran framställs i syfte att förhala rättegången. Ett beslut av domstolen i fråga om rätten att använda finska i mål eller ärende får inte överklagas särskilt.
Författningskommentarer
255
14 § Om part begär att få använda finska i rättegång skall tolk anlitas i
enlighet med bestämmelserna i 5 kap. 6 — 8 §§ rättegångsbalken och 50 — 52 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) .
De regler som enligt rättegångsbalken respektive förvaltningsprocesslagen gäller för vem som skall anlitas som tolk, tolked och ersättning till sådan tolk skall tillämpas också när tolk anlitas enligt denna lag.
10.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1979:411) om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar
22 § Utredning om en ändring i den kommunala indelningen skall omfatta alla omständigheter som inverkar på frågan.
En sådan omständighet är
att en ny kommunal indelning inte får hindra ett främjande av de svenska landsdels- eller minoritetsspråken, samiska och finska. Vid utredningen skall samråd ske med de kommuner som har intresse av frågan. Om den ändring i den kommunala indelningen som utredningen avser bör föranleda en ändring också i någon annan indelning, skall utredningen omfatta även en sådan ändring.
Genom vårt förslag till ändring i lagen om ändring i rikets indelning i kommuner, landstingskommuner och församlingar tryggas åtagandet i konventionen att en ändrad administrativ indelning av landet inte får ske på ett sådant sätt att det hindrar att samiskan och finskan som är språk med en geografisk historisk förankring främjas. Bestämmelserna gäller såväl indelningen i kommuner som indelningen i landstingskommuner och församlingar.
257
Reservation och särskilda yttranden
Reservation av ledamoten Henning Johansson
Kommittén har valt att i sina förslag om finska använda sig av meänkieli i Tornedalen och Malmfälten som alibi för att stärka finskans ställning i Sverige. Jag tar bestämt avstånd från ett sådant förfaringssätt. Kommitténs förfaringssätt är kränkande för såväl sverigefinnarna som de meänkielitalande. Sverigefinnarna finns utspridda över hela landet med koncentration i storstadsområdena. Det finns övertygande dokumentation som styrker att språket funnits där åtminstone detta årtusende. Kommittén tar emellertid inte fasta på det, utan sverigefinnarnas språk i Sverige rättfärdigas med att meänkieli talas i Tornedalen! Att vara sverigefinne är alltså inte tillräckligt!
För de meänkielitalande är förslaget kränkande eftersom en statlig kommitté utnyttjar dem som en svag språkgrupp i samhället. Under detta århundrade har de meänkielitalande påtagligt fått känna vad det svenska majoritetsspråksförtrycket har inneburit. Nu föreslår kommittén att finska skall erkännas som landsdels- och minoritetsspråk i Sverige. I finska medräknar kommittén också meänkieli. Med förslaget inför kommittén i själva verket en ytterligare majoritetsspråksrelation för de meänkielitalande. Majoritetsspråket finska är ju ett officiellt språk i vårt östra grannland. Men varför denna rädsla för att även i ord erkänna meänkieli? Varför måste det språket gömmas undan i en definitionsparagraf längst bak i betänkandet? Ett sådant förfarande förstärker uppfattningar om meänkieli som en sämre sorts finska vars namn till och med är onämnbart.
Visserligen kan man konstatera att samhället har blivit hårdare det senaste decenniet. Kanske har också förvaltningen blivit brutalare, så varför skulle inte den utvecklingen också drabba språken? Då är det emellertid viktigt att försöka vara intellektuellt hederlig och kalla förslag vid sina rätta namn. Kommitténs förslag om finska och meänkieli måste betecknas som införande av strukturellt våld mot både meänkielitalande och sverigefinnarna. Människans språk är utan tvekan livgivande för hela hennes kultur. När debatten om tvångssteriliseringen nu pågår som bäst kan man dra parallellen till kommitténs undangömmande av meänkieli som en form av kulturell kastrering. Dessutom borde en eventuell kommande utredning om den förra företeelsen noga undersöka de drabbades etniska och språkliga bakgrund. Detta inte minst mot bakgrund
Reservation och särskilda yttranden
258 av att ledaren för den rasbiologiska institutionen, professor Herman Lundborg, i åratal bedrev sin forskning i kärnan av det meänkielitalande området.
Kommittén har också valt att inte erkänna jiddisch i detta sammanhang. Ställningstagandet är ologiskt utifrån det underlag vi kommit i kontakt med under kommittéarbetet. Särskilt verkar hänvisningarna till det empiriska underlag som presenterats från judiskt håll inte ha tagits på fullaste allvar. Överhuvudtaget verkar kommitténs majoritet ha haft en viss misstänksamhet mot forskning som emanerar från personer med egen kulturell bakgrund i de berörda språkgrupperna. Annars brukar sådant räknas som en viktig del av sakkunskapen.
Tveksamheter har anförts mot att jiddisch inte skulle ha förekommit ”från generation till generation”. Det är möjligt att tveksamheten har sitt berättigande under detta århundrade, men då bortser man ifrån förintelsens effekter. Kommitténs ställningstagande mot jiddisch är att sända ut felaktiga signaler till nynazister. Jag kan inte biträda kommittén i sin förnekelse av jiddisch utan anser att språket skall erkännas.
Kommittén har valt att inte erkänna sydsamiska, lulesamiska och nordsamiska var och en för sig utan överlåter hanteringen av språkfrågan till samerna själva. Det låter demokratiskt och fint men samtidigt är vi medvetna om att dessa språkgrupper sinsemellan är mycket olika i styrka och omfattning. Jag anser att det hade varit bättre att erkänna de tre språken och överlåta åt respektive språkgrupp att avgöra i vilken mån de vill samverka eller låta sig uppslukas av varandra.
Reservation och särskilda yttrandan
259
Särskilt yttrande av ledamoten Susanna Angéus Kuoljok
För att stärka de samiska och finska språken samt romani chib i Sverige har utredningen lagt fram flera förslag som jag stöder.
Utredningen anser att den enskilde skall ha rätt att lämna in skriftliga inlagor på samiska till myndigheter i det s.k. förvaltningsområdet. De skrivelser som inkommer till myndigheten skall biläggas ärendet tillsammans med en sammanfattande översättning till svenska av innehållet i skriften så att ärendet kan följas också av den som inte behärskar samiska. Däremot begränsas myndighetens skyldighet till att muntligen översätta och förklara till den samisktalande sina skriftiga svar. Jag anser att den enskildes skrivelser till förvaltningsmyndigheter på samiska också skall besvaras på samiska. Om myndigheten inte har personal med kompetens att besvara skrivelserna på samiska, är det möjligt att anlita utomstående översättare. Kostnaderna för sådana översättningar skall dock inte belasta den enskilde. I förlängningen bör dock myndigheterna sträva efter att de har egen personal med kompetens att också handlägga och besvara skrivelser på samiska. Genom att bl.a. förvaltningsmyndigheter använder det samiska språket i skrift visas att samiskan i offentliga sammanhang inte bara är ett talat språk utan också har status att kunna användas i skrift.
Utredningen har tyvärr bortsett från möjligheten att under en försöksperiod utröna konsekvenserna av att förvaltningsmyndigheter i förvaltningsområdet avfattar skriftliga beslut på samiska, vilket jag anser olyckligt.
Enligt språkreglerna i Finland och Norge kan samiskan användas både muntligt och skriftligt i officiella sammanhang i de samiska förvaltningsområdena. Det är därför beklagligt om Sverige inte skulle ha en harmoniserande lagstiftning för ett folk som av flera skäl bor i olika länder.
Av de samiska språkvarieteterna är sydsamiskan särskilt utsatt för risken att utarmas. Det är otillfredsställande att utredningen inte föreslagit någon kommun med sydsamisk bosättning att ingå i det samiska förvaltningsområdet.
Reservation och särskilda yttranden
260
Särskilt yttrande av ledamoten Anita Kangas
Jag konstaterar med tillfredsställelse att kommittén i sitt betänkande tagit det principiellt viktiga steget mot en nationell minoritetspolitik genom att förorda ett officiellt erkännande av minoritetsspråken i Sverige, däribland det finska språket. Detta ställningstagande är av grundläggande betydelse för den finskspråkiga minoriteten. Ställningstagandet kan enligt min åsikt också ses som ett viktigt erkännande av finska språkets historiska rötter och hemortsrätt i Sverige.
Jag är vidare nöjd med att kommittén i sitt minoritetspolitiska resonemang betonat det nordiska och lyft fram betydelsen av det bilaterala samarbetet mellan Sverige och Finland på det språkliga och kulturella området. Att framhålla betydelsen av folkbildningen och folkhögskolornas roll som kulturcentra är också ett positivt drag i betänkandet.
För att ytterligare markera minoritetsspråkens och de nationella minoriteternas betydelse i det svenska samhället anser jag att dessa skall få ett grundlagsfäst skydd.
Situationen framför allt i kommuner och landsting visar tydligt att det utan en lagstiftning eller bindande myndighetsbeslut finns en stor risk att minoriteternas rättigheter på dessa nivåer inte respekteras. Därför anser jag att kommittén skulle ha föreslagit lagstiftning för att garantera det finska språket och den sverigefinska kulturens överlevnad i hela landet.
Det har under kommitténs arbete klart framkommit att den kommunala och landstingskommunala självbestämmanderätten tillsammans med besparingar lett till försämringar och ökad ojämlikhet när det gäller modersmålsstöd i förskolan, undervisning på och i finska i grundskolan och gymnasieskolan samt i olika former av finskspråkig samhällsservice. Nedläggningar framför allt på förskolans och ungdomsskolans områden samt inom hälso- och sjukvården kräver snabba åtgärder genom lagstiftning för att verksamheten skall kunna räddas och utvecklas. Betänkandet har t.ex. inte kunnat jämställa reglerna för modersmålsundervisning för sverigefinska elever med de som gäller för andra nationella minoriteter och inte heller beaktat mitt förslag om lagstadgad rätt till modersmålsstöd i förskolan. Det ökande antalet äldre sverigefinnar behöver redan idag en utbyggd finskspråkig service inom äldreomsorgen. Detta behov kommer dessutom inom en snar framtid att öka drastiskt.
Jag har i kommittén yrkat att det måste till lagstiftning på ovannämnda områden för att garantera den finskspråkiga minoriteten grundläggande rättigheter och service i hela landet.
Dessutom anser jag att man skall lagstifta och i vissa fall genom myndighetsbeslut befästa finska språkets minoritetsställning och fort-
Reservation och särskilda yttrandan
261
levnad t.ex. inom universitets- och högskoleutbildningar, folkhögskolor, massmedia, kulturpolitik (inklusive Finska Riks), Sverigefinska språknämnden samt Sverigefinska Arkivet. De i kommitténs betänkande föreslagna åtgärderna är otillräckliga och garanterar inte existensen av finskspråkig verksamhet på ovannämnda områden ens på nuvarande nivå.
Beträffande folkhögskolor anser jag att fortlevnaden av de befintliga finskspråkiga folkhögskolorna och folkhögskolelinjerna dvs. Sverigefinska folkhögskolan i Haparanda, Axevalla folkhögskola (inklusive filialer), Finska Folkhögskolan i Göteborg samt finska linjen på Fristads folkhögskola skulle ha garanterats genom ett mera långtgående förslag i betänkandet.
Kommittédirektivens krav att ledamöterna måste redovisa finansieringskällor som inte ökar budgetramarna har tyvärr inneburit att flera av de förslag som jag lämnat och som jag annars betraktar som självklara för en modern europeisk minoritetspolitik inte fått gehör i kommittén.
Reservation och särskilda yttranden
262
Särskilt yttrande av ledamoten Birgitta Wichne
Sverige behöver en ny politik som sätter den enskildes trygghet och valfrihet främst. Stat och kommun styr i dag alltför mycket av medborgarnas vardag. Moderata Samlingspartiet förordar en omläggning av politiken som syftar till att öka den enskildes och samhällets resurser. Alternativa lösningar skall ge människorna ökade möjligheter att välja de lösningar de själva förordar. Den ökade valfriheten är av särskild vikt för personer som av olika skäl vill ha alternativ till de lösningar som i dag gäller för flertalet medborgare. Det kan gälla verksamheter inom barnomsorg, utbildning, vård, service av olika slag samt omsorg. Dessa möjligheter att skapa egna alternativ är av särskild vikt för grupper som t.ex. språkliga minoriteter.
Betydelsen av kunskap och kompetens ökar, men trots de höga skatterna förmår inte skolan leva upp till de krav som man har rätt att ställa. Den ökande internationaliseringen förutsätter goda språkkunskaper och det är därför särskilt viktigt att uppmuntra den potential för tvåspråkighet som våra minoriteter har.
Eleven måste sättas i centrum och ett aktivt skolval måste uppmuntras. Med fler enskilda förskolor och fler friskolor skulle en reell valfrihet för elever och föräldrar kunna uppnås. Tyvärr är det så i dag att befintliga friskolor i vissa fall särbehandlas genom att de exempelvis får mindre pengar än vad de har rätt till. Detta är ett resultat av att villkoren försämrades kraftigt då skolpengen avskaffades.
Språkinlärning kan med fördel ske vid mycket låg ålder. Därför är det av stor vikt att många förskolor med inriktning på tvåspråkighet kan startas. Genom att uppmuntra enskilda initiativ blir detta möjligt. Tyvärr bromsar många kommuner en sådan utveckling. Enligt Kommun Aktuellt, 97/28 har kommunerna sagt nej till närmare hälften av de ansökningar om friskolor som hittills behandlats. Detta främjar varken valfrihet för den enskilde eller målsättningen om ett mångkulturellt samhälle. För den finska minoriteten är t.ex. de sverigefinska skolorna av stor betydelse när det gäller språkkunskaper i finska. Dessa skolor har som målsättning att eleverna skall bli fullständigt tvåspråkiga.
Undervisningen i hemspråk har en viktig funktion att fylla. När det gäller själva begreppet hemspråk har det blivit ett allmänt vedertaget ord, som står för det språk som talas i hemmet, i motsats till det språk — svenska — som talas inom barnomsorg, skola och samhället i övrigt. Hemspråk är ett relevant begrepp, som borde användas även i fortsättningen. Att ändra beteckningen till "modersmål" skapar enbart förvirring.
Reservation och särskilda yttrandan
263
Enligt min uppfattning bör lektioner i hemspråk också kunna läggas utanför schemalagd tid. Ideella föreningar och andra organisationer inom minoritetsgrupperna kan organisera sådan undervisning. Studieförbunden har t.ex. lång tradition och stor kunskap i undervisning av invandrare — SFI. De har även uppsökande verksamhet bland invandrargrupperna. De har därmed goda förutsättningar att undervisa i hemspråk. Hög kvalitet och kompetenta lärare är givetvis en förutsättning. En sådan möjlighet skulle skapa ett större engagemang hos elever och föräldrar. Man skulle också undvika de praktiska nackdelarna med dagens system, där elever ofta måste gå ifrån ordinarie undervisning.
Ett område som livligt diskuteras i dag är äldreomsorgen. Allvarliga brister har påtalats, men det finns också mycket välfungerande och kvalitativt god äldreomsorg. Ett problem som uppmärksammats alltmer är att många äldre tappar sitt sist inlärda språk. Det är därför glädjande att kommittén lagt ett förslag om att hela eller delar av äldreomsorgen kan erbjudas på samiska och finska. Enligt Socialstyrelsens utvärdering från Ludvika, Borås och Fagersta är en sådan verksamhet kostnadsneutral. I Borås har verksamheten rönt stor uppskattning och en helt annan livskvalitet har uppnåtts för de äldre. Där finns nu ytterligare personer anmälda till sådana platser.
Även för våra större invandrargrupper borde en sådan möjlighet finnas. Det ligger emellertid inte inom denna kommittés direktiv, men vid den lagtekniska utredningen finner jag det rimligt att allvarligt överväga en sådan åtgärd. Kommittén har föreslagit att lagförslaget skall föregås av en översyn i kommunerna. Det är viktigt att en sådan översyn snabbt kommer till stånd och att ärendet får en snabb behandling.
Enligt min uppfattning — som också styrks av Socialstyrelsens rapport LENTI — om äldre finländare i Sverige 1997-01 — innebär inrättande av finska och samiska grupper eller avdelningar enbart en rent organisatorisk förändring. Det är därför beklagligt att denna ändring inte föreslås att omedelbart träda i kraft i hela landet. På de orter där det finns behov av grupper med annat modersmål än svenska, finns det också som regel tillgång till tvåspråkig personal.
Även inom äldreomsorgen måste valfriheten öka. Med fler enskilda vårdhem, som vi moderater förespråkar, skulle möjligheterna öka att starta hem och annan service för äldre med annat modersmål än svenska. Den negativa inställning, som många kommuner och fackliga organisationer har, förhindrar i många fall en sådan utveckling. De svagaste och mest utsatta riskerar därmed att bli lidande.
Kommittén har föreslagit att tvåspråkighet i samiska-svenska och finska-svenska hos personal inom aktuellt förvaltningsområde skall betraktas som en merit utöver de behörighetsvillkor som i övrigt gäller för anställningen. För att kunna utföra arbetsuppgifterna på ett bra och
Reservation och särskilda yttranden
264 rationellt sätt enligt de föreslagna lagarna är det närmast en självklarhet att anse tvåspråkighet som en särskild merit. Enligt min uppfattning hade därför en allmän skrivning i löpande text varit att föredra framför att införa detta i lagtexten.
Minoritetsföreträdarna hyste emellertid stor oro för att, utvecklingen av tvåspråkigheten i området skulle försvåras om det inte fanns något lagstöd. Det kan därför i detta fall, då helt nya lagar införs, finnas skäl att frångå en annars vedertagen princip.
Reservation och särskilda yttrandan
265
Särskilt yttrande av sakkunnige Bengt Sandström
1 Inledande synpunkter
Kommitténs uppgift inför språket jiddisch i Sverige består i att ta ställning till om det har en lång och kontinuerlig historia i landet och om det har använts i tillräcklig omfattning samt fortfarande används i tillräcklig omfattning för att erkännas som ett nationellt "icke-territoriellt" minoritetsspråk (alltså utan särskilda rättigheter i någon särskild region).
Som representant för Nordiska zigenarrådet och medborgare i landet finner jag det viktigt att riksdagen utpekar jiddisch som ett sådant språk. Mina övergripande skäl är följande:
1. Främst är jiddisch en egendom för en internationellt fördelad folkgrupp varför det är ett internationellt ansvar, ett europeiskt ansvar och ett svenskt ansvar att bidra till dess bevarande i en tid av återkommande språkdöd.
2. I andra hand utgör jiddisch en del av den rent svenska historien och det svenska kulturarvet och därigenom är bevarandet en svensk angelägenhet med räckvidd vid sidan av och utöver minoritetspolitiska överväganden o.d.
3. I tredje hand ser jag ett icke-erkännande som ett förnekande av de historiska banden mellan "svenskhet" och "judiskhet" vilket ur alla synvinklar skulle vara mycket beklagligt.
Beklagligt är också att frågan har kommit att bli tilltrasslad genom att kommitténs handläggning kom att försenas och bestås med ett inte helt tillräckligt underlag. Det är min mening att dessa komplikationer tillkommit utan kommitténs förskyllan.
2 Om underlaget för beslut
I första hand har kommittén i slutskedet av sitt arbete haft en rapport
Jiddisch i Sverige (av Sally Boyd och Erland Gadelii) att grunda sina beslut på. Rapportförfattarna har i första hand accepterat ansvaret för att besvara de fyra frågor om språkets hävd, kontinuitet, förekomsten av olika varieteter och fortsatta användning i landet som kommittéuppdraget
Reservation och särskilda yttranden
266 förutsätter. Besvarandet av frågorna förutsätter också en bakgrundsbeskrivning som gör svaren begripliga och rimliga.
Tyvärr är denna rapport av det slaget att det krävs en kommentar för att visa att den inte duger som underlag för ett beslut att inte erkänna jiddisch som ett nationellt minoritetsspråk. Däremot kan den räcka till som underlag för ett erkännande om man ger utrymme för kompletteringar och belyser förutsättningarna för dess påståenden.
2.1 Om rapportens relevans för grundfrågorna
Minus bilagor och litteraturförteckning omfattar texten 45 sidor. Av dessa har 20 direkt relevans som underlag för besvarandet av de fyra grundfrågorna. Vad som finns i övrigt är allmän historik och språktypologiska framställningar vilka hade kunnat begränsas till två eller tre sidor.
Det material som författarna har beaktat är framför allt olika arbeten om judenheten i Sverige sedan 1774. Detta är främst allmänt hållna beskrivningar där språket jiddisch endast undantagsvis står i fokus och notiser om språket inte ger några säkra kunskaper men väl indikationer. När det gäller tiden efter 1945 och särskilt efter 1970 har materialet dock varit rikare. Någon egentlig forskning om just språket jiddisch's historia och nuläge är inte redovisad. Inte heller har författarna brytt sig om att diskutera och belysa värdet av det material som de har använt. Någon redovisning av källäget finns inte. Däremot sägs det allmänt nu från annat håll — t.ex. judiska centralrådet och andra att de judiska församlingarna i landet har sådant material arkiverat. En större samlig med judaica med svensk anknytning skall finnas på Uppsala Universitets bibliotek.
2.2 Om beaktade och icke beaktade perspektiv. Några exempel
I rapporten noteras en begynnande existens av jiddisch i Sverige i och med den reglerade invandringen av judar under Gustav III:s tid. Under tiden från 1520 och fram till det kan mycket väl större och mindre jiddischtalande gemenskaper funnits innanför landets gränser som blev de de är i dag först 1815 c.a. (el 1905 om unionen med Norge beaktas).
Under hela 1800-talet och därefter fram till 1939 utgör Östersjön en levande förbindelse mellan olika stater (Sverige, Ryssland [med furstendömen etc.], Tyskland, Danmark osv.) där handel, begränsad migration m.m. skapar förutsättningar för kontakter och nätverk över gränserna.
I tiden efter 1945 har till Sverige invandrat mängder av människor som har all rätt att göra anspråk på språket jiddisch men som av olika skäl
Reservation och särskilda yttrandan
267
inte har räknats i t.ex. i de judiska församlingarna. Jag känner personligen flera sådana mer eller mindre passiva jiddischtalare. Jag vill också påminna om att en och samma person under sin livstid kan genomgå olika stadier av aktivitet/passivitet i förhållande till ett eller flera av sina språk.
Dessa och liknande perspektiv är över huvud taget inte för handen i rapportens redovisningar och överväganden. Hur besvärliga och lockande till spekulationer de än är så har de, och liknande, betydelse för helhetsperspektivet.
2.2 Om kvaliteten på urval av sakförhållanden och analys. Ett exempel
På sidan 12 i rapporten citeras uppgifter om att den judiska gudstjänsten, under 1800-talet, kan ha hållits helt eller delvis på svenska. Detta står parallellt med bakgrundstextens uppgifter om en utveckling bort från jiddish i t.ex. tysktalande områden ("västjiddisch") under inflytande av medvetna assimileringssträvanden i vissa judiska grupper. I rapporttexten suggererar dessa notiser fram ett intryck av en svagare ställning för jiddisch.
Om allt detta i förhållandet till språket bland judar i Sverige vid 1800talets mitt vet man uppenbarligen ingenting säkert. Säkert är däremot att ingenting i judisk gudstjänstpraxis innebär att jiddisch skulle ha eller ha haft en viktig eller sjävklar roll. Om svenskan i gudstjänstpraxis eventuellt har trängt ut något språk skall det ha varit hebreiska. Inte heller vet man om en assimileringsvilja i ett eller flera avseenden har påverkat användandet av jiddisch.
3 Sammanfattning
Eftersom rapporttexten sådan den är inte ger underlag för precisa resonemang återstår att antingen lämna den helt därhän eller att se dess uppgifter som minimiuppgifter.
Så läst och med kompletteringar som de som till nu kommit in från judiska centralrådet får vi ett besked ungefär som detta:
Sedan 1774 (men kanske sedan långt tidigare) har jiddisch varit ett levande språk i Sverige dels inom kända judiska gemenskaper, dels i okänd omfattning utanför dem. Omkring 1870 växte antalet jiddischtalande kraftigt genom invandring. Detsamma skedde efter andra världskriget. Materialet pekar på relativa förtunningar hos generationer efter de nyinvandrade. Detta är normalt för minoritetsspråk som jiddisch. Eftersom vi ingenting vet om de absoluta siffrorna för antalet talare i varje
Reservation och särskilda yttranden
268 skede kan dessa eventuella svackor inte användas för att ifrågasätta språkets historiska kontinuitet.
I dagens läge pekar allt på att jiddisch fortfarande lever, måhända trängt av andra språk och måhända inte alltid omhuldat. Detta är knappast relevant för erkännandefrågan. Tvärtom berättar rapportens senare del om många aktiva talare, om enträget arbete för att bevara det och inte minst talar Judiska Centralrådets aktivitet sedan mars 1997 om språkets fortlevande och angelägenhet.
Reservation och särskilda yttrandan
269
Särskilt yttrande av sakkunniga Susanne Sznajderman-Rytz
Europarådets konvention avser att skydda jiddisch också i Sverige
Enligt Europarådets konvention om regionala och minoritsspråk är jiddisch ett av de språk, som konventionen är ämnad för. Jiddisch omnämns uttryckligen i Artikel 7.5 som ett icke-territoriellt språk som traditionellt talats och fortfarande talas i Europa. Konventionen har som syfte att värna och stötta historiska minoritetsspråk i Europa, varav jiddisch är ett och talas av 3 miljoner människor enligt Europarådets rapport "Yiddish Culture Doc 7489". Av dessa jiddischtalande bor ca 6 000 i Sverige, en minoritet som finner ett starkt värde i sitt språk. Jiddisch och jiddisch-kulturen utgör ett viktigt fundament i det judiska kulturarvet, en symbol för hela det judiska folket samtidigt som den också bär vidare en tidigare utrotningshotad del av den gemensamma europeiska kulturen.
Därför vill inte den judiska folkgruppen acceptera att kommitténs politiska majoritet ej tillerkänner jiddisch samma rättsliga skydd som i betänkandet som tillerkänns samiska, finska/mienkäli och romani i Sverige. Det är en oerhört angelägen symbolhandling av respekt och jämlikhet, att få jiddisch erkänt som det minoritetsspråk av hävd i Sverige, vilket det i enlighet med Europarådets konvention, dess intention och anda, är. Dessutom vore det en angelägen symbolhandling. Detta bekräftas och rekommenderas också i Europarådets rapport Yiddish Culture Doc. 7489 och i brev från EBLUL, EU:s organ, daterat Dublin 20 maj 1997, till sekr. Göran Ternbo vid Jordbruksdepartementet.Vi finner heller inget skäl till den gemensamt negativa hållning till jiddisch, som de politiska ledamöterna i kommittén intagit.
Den bristfälliga rapport om jiddisch som Minoritetsspråkskommittén fått som underlag för sitt beslut och avsaknaden av kunskap om språket och den judiska kulturen bland kommitténs ledamöter, har utgjort ett hinder för ett korrekt beslut.
Trots att Judiska Centralrådet har protesterat och ställt faktaunderlag och sakkunskap till förfogande, kunde jag ej som sakkunnig för den judiska folkgruppen — den gavs ej rätt att utse en ledamot med rösträtt — vinna gehör för ett korrekt beslut.
Jiddisch har talats i Sverige vilket dokumenteras i den mängd material, som Judiska Centralrådet och jag refererat till. Det finns belagt i allt från privata brevväxlingar och dagböcker som skrivits på jiddisch, till biografier och böcker om judarnas liv i Sverige, där bruket beskrivs. I många boksamlingar och liknande i församlingarnas arkiv och bibliotek
Reservation och särskilda yttranden
270 finns en unik samling verk, som — genom att de svenska judarna inte direkt under andra världskriget utsattes för Förintelsen — till stor del finns bevarad. Detta är en ovärderlig kulturskatt, som bekräftar att jiddisch har varit, och är, ett traditionellt språk för judarna i Sverige.
Jiddisch — mer än "bara" ett kulturarv för den judiska folkminoriteten i Sverige
Jag vill inleda med att citera nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer för att genom honom ge en inblick i detta tusenåriga europeiska språk, som före Förintelsen talades av ca 11 miljoner människor. Ett språk som trots morden på de flesta av dess bärare lever vidare och har en också i Sverige, hos den svenska judiska befolkningen.
"Den stora heder som förärats mig genom Svenska Akademien (och nobelpriset) är också ett erkännande av jiddisch, ett exilens språk, utan land, utan gränser, ej stött av någon regering, ett språk som inte äger ord för vapen, ammunition, militär exercis, krigsmakt, ett språk som föraktats av både icke-judar och emanciperade judar. Sanningen är att vad den stora religionen predikade, praktiserades av de jiddischtalande i ghettot. De var bokens folk i ordets egentliga bemärkelse. De kände ingen större glädje än den att studera människan och mänskliga relationer, som de kallade Torah, Talmud, Mussar och Kabbala. Ghettot var inte bara en tillflyktsort för en förföljd minoritet, men också ett stort experiment där fred, självdisciplin och humanism rådde. Som sådant existerar det fortfarande och vägrar att ge upp, trots all brutalitet som omger det. Bland dessa människor växte jag upp... Jag tror att många folk kan lära mycket av judarna, deras sätt att tänka, deras sätt att fostra barn, deras möjlighet att finna lycka där andra inte finner annat än elände och förnedring. För mig är jiddisch, som språk identiskt med det levnadssätt, som de som talar det har. I jiddisch som språk finner man den judiska andan av uttryck för from glädje, livslust, längtan efter Messias, tålamod och djup uppskattning för mänsklig individualism. Där finns en märklig humor och en tacksamhet för vardagslivet, varje smula framgång, varje tillstymmelse till kärlek... Det finns de som kallar jiddisch ett dött språk, men så kallades också hebreiskan för två tusen år sedan. Den har återuppstått i vår tid på det mest mirakulösa sätt... Jiddisch har ännu inte sagt sitt sista ord. Det innehåller skatter som ännu inte avslöjats för världens ögon. Det var martyrernas språk och helgonens, drömmarnas och kabbalisternas — rikt på humor och minnen som mänskligheten aldrig kommer att glömma. Bildligt talat är jiddisch det kloka och ödmjuka språk som tillhör oss alla, ett idiom för den hotade och hoppfulla mänskligheten.
Jiddisch — en svensk historisk kulturskatt på samma grund som övriga minoritetspråk
I regeringens kommittédirektiv rörande Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk dir. 1995:84 framkommer att konventionen är en kulturkonvention, i synnerhet ägnad att skydda och
Reservation och särskilda yttrandan
271
utveckla historiska regionala språk samt icke-territoriella i Europa. I konventionens originaltext finner man att just de historiska språk, som riskerar att dö ut eller befinner sig i en sådan minoritetsställning att de av egen kraft inte kan garanteras överlevnad, är värdefulla för Europas mångfald och därför bör beredas skydd i konventionens mening. Konventionens huvudsakliga syfte är att värna om dessa språk och de definieras territoriella så väl som icke-territoriella minoritetsspråk. Som exempel på icke-territoriella nämns uttryckligen jiddisch och romani, att omfattas av Artikel 7.5 i enlighet med direktiven.
Åtagande i konventionens kapitel II gäller för samtliga minoritetsspråk som talas i landet. Dessa bekräftas också av Europarådets expert Fernandino Albaneze och rekommenderas av EU:s minoritetsspråksorgan EBLUL. Europarådets rekommendation 1291 (1996) intygar att jiddisch är ett historiskt europeiskt språk, som befinner sig bland de språk som konventionen syftar att värna om, för att bevara den europeiska språkliga och kulturella mångfalden.
Judarnas historia som särbehandlad minoritet i Sverige — under 400 år
Eftersom den historieskrivning som tillställts kommittén av Judiska Centralrådet i Sverige, ansetts jävig av kommittén vill jag istället återge några fakta hämtade ur boken "Etniska minoriteter — I Sverige förr och nu", skriven av etnologerna Karl-Olov Arntberg och Billy Ehn vid Stockholms Universitet.
"Judarnas bittra historia kan följas tillbaka genom många århundraden. Under 1600- och 1700-talet, som framställningen här inskränkts till att omfatta, var de nätt och jämnt tolererade främlingar i Västeuropa. Till Sverige hade under 1600-talet en handfull judiska köpmän och gårdfarihandlare invandrat. Skråna motsatte sig deras närvaro. Det fanns opinion mot dem också av religionspolitiska skäl: Sverige var ett monoteistiskt samhälle. I själva verket sökte inte judarna värva proselyter eller utmana sina värdkulturer i religiöst hänseende. De första judarna i Sverige lät till och med döpa sig för att bli accepterade. De gavs då mer "kristliga" namn, en Israel Mendel t.ex. fick heta Carl Cristian Mandel.
År 1723 förordnade kronan:
Så böra alla Judar, Landstrykare, Tråddragare och Hächstmakare, som fara omkring i landet till följe av resolution på prästerskapets besvär av år 1660, fasttagas och till kronans arbete brukas,...
De judar som åsyftades i förordningen var de fåtaliga östeuropeiska judar, "aschkenazim", som kommit till Sverige på grund av judefientligheter i sina forna hemländer. Här ville de försörja sig som hantverkare eller gårdfarihandlare. Staten förde en mycket restriktiv politik gentemot dessa
Reservation och särskilda yttranden
272 fattiga judar. I stället stimulerades invandringen av portugisiska och spanska judar, "sefardim", som hade fördrivits från inkvisitionens Spanien och Portugal. Dessa betraktades som en högre klass av judar på grund av sin rikedom och relativa framgång i affärsvärlden. Under merkantilismen, då just storhandeln sågs som den viktigaste näringen, framstod dessa judiska kapitalister som ett önskvärt inslag i det svenska näringslivet.
De styrande uppgav eventuella religiösa betänkligheter och försökte i stället vinna över detta judiska kapital för svenskt näringsliv, vilket emellertid inte lyckades. Dessa förmögna judar betraktades på ett helt annat sätt än de kringvandrande judiska kramhandlarna mot vilka den nämnda förordningen fortfarande hölls i kraft. I ett utvisningsdekret av år 1741 talas om från utlandet inkommet löst folk, såsom
judar, savojarder, lindansare, komedianter, m.fl. gycklare, vad namn de hava må, tattare, zigenare, som med varjehanda ogudaaktighet, sjukdomar, lögn samt tjuveri tillfoga menige man stort besvär och olägenhet.
Det finns anledning att tro, att det var dessa föraktade, kringstrykande människor, som stormaktstiden och frihetstidens svensk förknippade med begreppet jude.
Efter utländskt mönster gjordes Marstrand 1775 till en frihamn, "porto franco", där främmande trosbekännare inbjöds att bosätta sig. Här tillförsäkrades de oinskränkt närings- och religionsfrihet. Marstrands judiska församling kom att bestå av ett sextiotal medlemmar. Den legala invandringen av judar till Sverige inleddes med Aron Isak, "Sveriges första jude", kom till Stockholm. Aron Isak, som kom från Mecklenburg, hade redan under det sjuåriga kriget i Pommern kommit i kontakt med svenska officerare, först som sigillgravör och signetmakare, sedan som handlare med galanterivaror. Hans svenska bekanta uppmanade honom att komma till Sverige där det fanns behov av skickliga sigillgravörer. I Sverige lyckades han etablera goda relationer till myndighetspersoner, vilket underlättade hans strävanden att skapa rätt för judar att vistats i landet. Han kom att försörja sig som juvelerare, växelmakare, grosshandlare i galaterivaror, förutom att han utövade sitt hantverk. Det var Aron Isak som grundlade den mosaiska församlingen i Stockholm...
Ville man sålunda å ena sidan draga in judar med rikedom och uppfinningsförmåga i landet, så hade man också varit betänkt på att hålla dem i handen med förordningar, och man visste väl vad förmåner man gav i stället för vad man trodde sig få. (Strindberg 1912 s. 276)
Judarna fick bosätta sig och äga mark endast i Stockholm, Göteborg, Karlskrona och Norrköping, förutom naturligtvis Marstrand. I dessa städer ägde de rätt att idka blott grosshandel och minuthandel i öppen
Reservation och särskilda yttrandan
273
bod, eftersom statsmakterna ville dra nytta av judarna utan att samtidigt skapa konkurrens mellan dem och några betydande svenska grupper. De fick alltså inte som mästare utöva något hantverk som man ändå inte helt utestängde, gällde en förordning med följande bestämmelser:
En jude må nära sig med konstmålning, gravering, pitchers stickning (signettillverkning), diamants och andra ädla stenars slipande, optiska glasslipande samt allehanda mathematiska och mechaniska instrumentens förfärdigande, desseiners (skissers) och mönsters ritande, brodering och annan konstig söm, lacktillverkning, penneberedning, korkskärning och dylika arbeten, som ej höra under skrå.
Varken i Sverige eller någon annanstans i Europa tilläts judarna besitta jord. Därigenom hindrade de styrande att judarna blev oberoende mindre lönsamma för landet enligt merkantilismens principer.
De hade enligt reglementet rätt att bli lärlingar och gesäller, om än inte mästare, och de
ledande i församlingarna ville också uppmuntra ungdomen att ägna sig åt manuella yrken. Men då tillstötte stora svårigheter. Om en judisk yngling beslöt sig för att tjäna sitt uppehälle med sina händers arbete, möttes han ständigt av olika slags hinder. Den judiska ceremonilagen hindrade honom från att som de kristna svenskarna arbeta på sabbaten och på de många judiska helgdagarna. Den hindrade honom också från att äta vid mästarens bord. Endast på särskilda villkor, vanligen mot betalning, kunde en mästare förmås att anta en sådan yngling. Än värre var det att reglementet förbjöd honom att bli sin egen och andra lärlingar och gesäller ofta inte ville veta av honom.
Att judarna överhuvudtaget kunde existera inom handlingsramen som de europeiska
samhällena ställde upp hade sin grund i att de trots allt fyllde viktiga ekonomiska funktioner...
Eftersom de judar i Sverige som inte kunde mobilisera kapital var utestängda från alla
konventionellt prestigebetonade yrken, måste de slå sig på nya näringar eller på näringar som ansågs föraktliga, såsom handel med gamla kläder och med avfallsprodukter... ... Man bör komma ihåg att judarna var en utsatt minoritet. Den judiska identiteten var i svenskarnas ögon laddad med historisk och religiös skuld. Medan savolaksarna och vallonerna var obekanta folk för svenskarna när de mötte dem, var judarna dömda på förhand som förnekare av Kristus. Vid mötet uppväckte de en del av svenskarnas undran och nyfikenhet genom sitt säregna utseende och sina egendomliga religionsförhållanden... För allmogen var juden gårdfarihandlare, för borgarna var han en presumtiv konkurrent inom deras egna branscher, för adeln ägde juden förmåga att tillfredsställa vissa av deras behov: slipa juveler och ge lån och för staten slutligen — om han tillhörde den judiska eliten — en kapitalstark och genom förbindelser önskvärd medborgare.
Genom den allmänna okunnigheten om judarnas kultur florerade ständigt rykten och
fördomar bland svenskarna om konstigheter i judarnas livsmönster."
Dessa citat om judarnas tidiga historia i Sverige ska belysa de omständigheter som medverkade till det bildligt talade dubbelliv som utvecklats inom den judiska befolkningen. Ett förhållningssätt utåt, för att inte väcka samhällets ovilja och på så vis öka antisemitismen och tillhörande verkningar. Ett annat förhållningssätt att inom familjen och i hemmet, sedermera inom församlingarna, för att därhemma leva det traditionella judiska livet, med en stark identitet och integritet. Man valde medvetet att inte provocera värdkulturen genom att inte klä sig traditionellt, inte tala jiddisch offentligt, inte kräva samma rättigheter som andra medborgare för att inte utsätta sig för risken att hamna i onåd.
Reservation och särskilda yttranden
274
Än i dag kan man iaktta detta förhållningssätt. Samtidigt kan detta förklara allmänhetens ganska vaga uppfattning om församlingarnas funktion som socio-kulturella baser, om judarnas historia, deras olika språk, sedvänjorna, religionen och kulturmönstret.
Jiddisch har traditionellt talats i Sverige
För att belysa hur anseendet för judarna, deras kultur och språk, var för ca hundra år sedan, lite drygt, vill jag återge ett avsnitt ur Unto-Einar Suhonens kapitel i boken "Invandrare i Borås 1621—1990". Här framkommer bl.a. varför judarna inte utanför den egna kretsen ville markera sig språkligt eller med andra av kulturens särdrag.
"Äro judarna svenskar?" I slutet av 1800-talet uppstod en häftig debatt om judarna i Borås och frågan aktualiserades några gånger i samband med att judiska affärsmän ville etablera sig i staden. En klar antisemitisk debatt fördes bl.a. i Borås Tidnings spalter.
Det var redaktören Ernst Malm som häftigt engagerade sig i den s.k. judefrågan .
Bakgrunden var, att redaktören betraktade Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som ett språkrör för judarna i Sverige. Den 19 oktober 1886 skrev redaktören Malm i ledarartikeln i BT som fick känslorna i svallning:
— "Äro judarne svenskar? En så lätt och enkel fråga har väl ingen väntat finna upställd till diskussionen på rama allvaret, då det troligtvis ej kunnat fälla någon förnuftig menniska in, att svaret under några förhållanden kan vara något tvivel underkastadt. Att svenskarna äro ett folk för sig af den ariska rasen och germaniska folkfamiljen, och judarne ett helt och hållet annat folkslag af den semitiska rasen, båda åtskilda till härkomst, utseende, karaktär och i regeln äfven till språk, rasen, det har man ju hittills ansett höjdt över allt tvifvel ... Juden kan visserligen vara född svensk undersåte, men svensk-född kan han aldrig bli, lika litet som en neger, hottentott eller kines. Juden födes jude i Sverige lika väl som i Tyskland, Ryssland, Polen och andra länder, der han äger större eller mindre medborgarrätt, och han kallas med rätta jude hvarhelst han än tillfälligtvis må hafva sin bostad ... Alldeles det samma är förhållandet med ett annat kringirrande folk af asiatisk nationalitet, nämligen zigenare, hvilka liksom judarne slagit sig ned i många länder..."
Detta exempel visar att trots allt även icke-judar var medvetna om den judiska befolkningens särskilda språk och att judarna trots att de var födda i Sverige, inte sågs som en inhemsk minoritet. Judarna i Sverige hade vid denna tid i allra högsta grad goda skäl att vara försiktiga i sitt möte med majoritetsbefolkningen. Men just det förhållandet, gör det i dagens friare och mer utvecklade kulturliv skäligt att på samma grund som övriga minoritetsspråk få jiddisch erkännt och ratificerat som ett minoritetsspråk i Sverige. Konventionen ger inget skäl att vägra erkänna just jiddisch samtidigt som man låter konventionen gälla för andra minoritetsspråk i Sverige. Däremot ger konventionen fullt stöd för, att inom ramen för de direktiv kommittén fått och i den anda som Europarådets konvention ska verka, ratificera konventionen även för språket
Reservation och särskilda yttrandan
275
jiddisch i Sverige. Att inte erkänna jiddisch i detta sammanhang kan tolkas som en form av diskriminering, som varken kan vara regeringens eller Minoritetsspråkskommittens uppriktiga syfte.
277
Kommittédirektiv
Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk
Beslut vid regeringssammanträde den 18 maj 1995.
Sammanfattning av uppdraget
En kommitté tillkallas med uppdrag att utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Bakgrund
Konventionen om regionala språk och minoritetsspråk
Inom Europarådet har en konvention om regionala språk och minoritetsspråk utarbetats. Den 5 november 1992 öppnades konventionen för undertecknande i Strasbourg.
Konventionen, som är att anse som en kulturkonvention, är ägnad att skydda och utveckla "historiska" regionala språk och minoritetsspråk – i fortsättningen kallade minoritetsspråk. Konventionen innehåller inte bara bestämmelser som förbjuder diskriminering vad gäller användandet av sådana språk utan förusätter också aktivt stöd för att bevara och utveckla språken. Enligt konventionen skall parterna – så långt det är praktiskt möjligt – medge och/eller tillförsäkra att minoritetsspråk får användas i utbildning och medier samt i offentliga sammanhang, exempelvis vid domstolar och administrativa myndigheter.
Bilaga 1
Dir. 1995:84
278
Konventionen är ägnad att skydda och utveckla minoritetsspråk, inte språkliga minoriteter.
Åtaganden enligt konventionen
Varje stat åtar sig - enligt artikel 2.1 - att tillämpa föreskrifterna i artikel 7 (mål och principer) under avdelning II på samtliga minoritetsspråk som talas i landet och som motsvarar definitionen av minoritetsspråk i artikel 1 a. Enligt artikel 2.1 kan en stat reservera sig mot en eller flera av punkterna 2-5 i artikel 7. Några andra reservationer är inte möjliga.
I syfte att främja och utveckla användandet av minoritetsspråken i det offentliga livet skall varje stat - enligt artikel 2.2 för varje minoritetsspråk dessutom åta sig att tillämpa minst 35 stycken eller punkter under avdelning III (artiklarna 8–14). Artiklarna under avdelning III preciserar staternas åtaganden inom vissa områden, t.ex. inom utbildning, kultur och media. Artiklarna innehåller också åtaganden vad gäller rätten att använda minoritetsspråk i kontakter med bl.a. domstolar och andra myndigheter. Varje stat bestämmer själv, med vissa begränsningar, vilka stycken eller punkter som den skall ansluta sig till.
Det är möjligt för en stat att erkänna att ett visst minoritetsspråk talas inom landets gränser men avstå från att åta sig att tillämpa bestämmelserna under avdelning III för språket i fråga. Skälen för att göra så måste dock stå i överensstämmelse med intentionerna, målsättningen och principerna i konventionen. I sådant fall gäller bara artikel 7 (avdelning II). I allmänhet fordras dock att en stat också åtar sig att tillämpa bestämmelserna i artiklarna 8-14 (avdelning III).
Undertecknande av konventionen
Sverige kan för närvarande inte tillämpa det stipulerade minimiantalet stycken eller punkter i konventionen. Det föreligger därför inte förutsättningar för att Sverige nu skall kunna ansluta sig till konventionen. Den dåvarande regeringen poängterade i skrivelse 1994/95:1 Finska språkets ställning i Sverige vikten av att ett slutligt ställningstagande till ett svenskt undertecknande av konventionen föregås av en noggrann prövning så att syftet, att
279
stärka regional- och minoritetsspråk, verkligen uppnås. Regeringen uttalade vidare sin avsikt att tillsätta en parlamentarisk beredning med uppgift att bedöma om, och i så fall på vilket sätt, Sverige bör ansluta sig till konventionen om regionala språk och minoritetsspråk. Oavsett slutsatserna i en sådan beredning kan konventionens innehåll och syfte enligt den nämnda skrivelsen ligga till grund för det fortsatta arbetet med att stärka såväl det finska som det samiska språkets ställning.
Med minoritetsspråk avses i konventionen om regionala språk och minoritetsspråk ett språk som traditionellt talats av den nationella befolkningen inom ett visst geografiskt område och som talas av en minoritet av befolkningen i landet. De som talar språket i fråga kan vara i majoritet i det geografiska området, men de behöver inte vara det för att konventionens bestämmelser skall vara tillämpliga. Minoritetsspråket skall vara ett annat språk än det officiella språket. Konventionen avser inte att skydda vare sig dialekter eller invandrarspråk.
Enligt artikel 7.5 skall konventionen i viss utsträckning också tillämpas på icke-territoriella språk. Med icke-territoriella språk avses – enligt artikel 1 c – språk som traditionellt talats i en stat, men som inte kan hänföras till ett visst geografiskt område. Exempel på icke-territoriella språk är bl.a. jiddish och zigenska.
Hur många människor som måste tala ett minoritetsspråk eller hur stor andel av befolkningen i ett land som måste tala språket för att det skall anses som ett minoritetsspråk anges inte i konventionen. Varje stat bestämmer själv om ett språk talas av så pass många att det skall omfattas av konventionen. Varje stat bestämmer också för vilket geografiskt område eller vilka geografiska områden som konventionen skall gälla.
Uppdraget
Kommittén skall utreda frågan om, och i så fall på vilket sätt, som Sverige bör ansluta sig till hela eller delar av Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Kommittén skall redovisa vilka språk som utgör minoritetsspråk i vårt land och vilka stycken eller punkter under avdelning III som Sverige kan anta för minoritetsspråken i fråga. Om kommittén finner att Sverige inte kan anta minst 35 stycken eller punkter för respektive språk, skall kommittén redovisa vilka
280
författningsändringar eller andra åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna ansluta sig till konventionen liksom konsekvenserna av detta. Kommittén skall vidare redogöra för vilka kostnader som skulle uppstå vid en svensk anslutning till konventionen. Förslag till finansiering av kostnaderna bör tas fram, med utgångspunkt att offentliga sektorns totala utgifter ej bör öka.
Finner kommittén att Sverige inte kan eller bör ratificera konventionen skall kommittén redovisa hur konventionens innehåll och syfte ändå kan läggas till grund för arbetet med att stärka minoritetsspråkens ställning i Sverige.
I den tidigare nämnda skrivelsen till riksdagen framhölls att finska språket har en särställning i det svenska samhället. Frågan om att ge finska språket status som ett minoritetsspråk i Sverige har under senare år aktualiserats, bl.a. genom framställningar till regeringen om att Sverige bör underteckna Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.
Kommittén skall utreda om en svensk anslutning till konventionen också kan omfatta det finska språket samt vilka ekonomiska konsekvenser en sådan åtgärd skulle medföra.
Redovisning av uppdraget
Kommittén skall ha slutfört sitt uppdrag före utgången av september 1996.
Övrigt
Kommittén skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att pröva regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124).
(Jordbruksdepartementet)
281
Bilaga 2
"Minoritetsspråkskonventionen"
Europeisk stadga om landsdels- eller minoritetsspråk
European Charter for Regioional or Minority Languages
Strasbourg, 5.XI.1992
Bilaga 2
282
Bilaga 2
283
Preamble Inledning
The member States of the Coun-Medlemsstaterna i Europarådet cil of Europe signatory hereto, har undertecknat denna stadga,
Considering that the aim of the som beaktar att Europarådets mål Council of Europe is to achieve a är att uppnå en ökad sammanhållgreater unity between its memning mellan dess medlemmar, bers, particularly for the purpose särskilt för att värna om och förof safeguarding and realising the verkliga de ideal och principer ideals and principles which are som utgör deras gemensamma their common heritage; arv,
Considering that the protection of som anser att värnandet om histothe historical regional or minority riska landsdels- och minorilanguages of Europe, some of tetsspråk i Europa, av vilka which are in danger of eventual somliga hotar att småningom extinction, contributes to the utslocka, bidrar till att upprätmaintenance and development of thålla och utveckla Europas Europe's cultural wealth and trakulturella rikedom och traditioditions; ner,
Considering that the right to use a som anser att rätten att använda regional or minority language in landsdels- eller minoritetsspråk i private and public life is an det privata och offentliga livet är inalienable right conforming to en omistlig rättighet som stämmer the principles embodied in the överens med principerna i United Nations International Co-Förenta nationernas internavenant on Civil and Political tionella konvention om med-Rights, and according to the spirit borgerliga och politiska rättigof the Council of Europe Convenheter och med andan i Europation for the Protection of Human rådets konvention angående Rights and Fundamental Freeskydd för de mänskliga rättigdoms; heterna och grundläggande
Having regard to the work carried som beaktar det arbete som utförs out within the CSCE and in partiav Konferensen om säkerhet och cular to the Helsinki Final Act of samarbete i Europa och särskilt 1975 and the document of the slutakten från Helsingfors 1975 Copenhagen Meeting of 1990; och dokumentet från friheterna, Köpenhamnsmötet 1990,
Bilaga 2
284 Stressing the value of intercultu-som betonar värdet av mångralism and multilingualism and kulturell miljö och flerspråkighet considering that the protection och anser att skydd och and encouragement of regional or främjande av landsdels- eller minority languages should not be minoritetsspråk inte skall gå ut to the detriment of the official över de officiella språken och languages and the need to learn behovet att lära dessa, them; Realising that the protection and som är medveten om att skydd promotion of regional or minority och främjande av landsdels- eller languages in the different minoritetsspråk i olika länder och countries and regions of Europe regioner i Europa utgör ett viktigt represent an important contribubidrag till uppbyggandet av ett tion to the building of a Europe Europa som vilar på based on the principles of dedemokratiska principer och mocracy and cultural diversity kulturell mångfald inom ramen within the framework of national för nationell suveränitet och sovereignty and territorial territoriell integritet, integrity; Taking into consideration the som beaktar de särskilda föröhålspecific conditions and historical landena och historiska traditions in the different regions traditionerna i olika regioner av of the European States, de europeiska staterna, Have agreed as follows: har kommit överens om följande:
Part I - General provisions Del I Allmänna bestämmelser
Article 1 - Definitions Artikel 1 Definitioner
For the purposes of this Charter: I denna stadga avses med
a
“regional or minority a) "landsdels- eller minoritetslanguages” means languages språk" that are:
i
traditionally used within a i) språk som av hävd används i ett given territory of a State by visst territorium inom en stat av nationals of that State who medborgare i den staten, som form a group numerically utgör en grupp, som till antalet är
Bilaga 2
285
smaller than the rest of the mindre än resten av befolkningen State's population; and i den staten, och
ii
different from the official ii) som är annorlunda än det eller language(s) of that State; de officiella språken i den staten;
it does not include either diadet innefattar inte vare sig lects of the official language(s) dialekter av det eller de officiella of the State or the languages of språkten i staten, eller språk som migrants; talas av invandrare,
b“territory in which the regional b) "territorium där landsdels- eller
or minority language is used” minoritetsspråket används" det means the geographical area in geografiska område inom vilket which the said language is the detta språk är uttrycksmedel för mode of expression of a number ett så stort antal personer att det of people justifying the motiverar de olika åtgärder för adoption of the various skydd och främjande som avses i protective and promotional denna stadga, measures provided for in this Charter;
c
“non-territorial languages” c) "territoriellt obundna språk" means languages used by språk som används av mednationals of the State which borgare i en stat som avviker från differ from the language or det ena eller de språk som languages used by the rest of används av resten av befolkthe State's population but ningen i den staten, men som, which, although traditionally trots att de av hävd används inom used within the territory of the den statens territorium, inte kan State, cannot be identified with identifieras med en bestämd del a particular area thereof. av den.
Article 2 - Undertakings Artikel 2 Åtaganden
1Each Party undertakes to apply 1. Varje part förbinder sig att
the provisions of Part II to all tillämpa bestämmelserna i del II the regional or minority på alla landsdels- eller minorilanguages spoken within its tetsspråk som talas inom dess territory and which comply with territorium och som motsvarar the definition in Article 1. definitionen i artikel 1.
Bilaga 2
2862In respect of each language 2. Vad avser vart och ett av de
specified at the time of ratifispråk som anges vid ratificecation, acceptance or approval, ringen, godtagandet eller godin accordance with Article 3, kännandet i enlighet med artikel each Party undertakes to apply a 3, förbinder sig parterna att minimum of thirty-five tillämpa minst 35 punkter eller paragraphs or sub-paragraphs stycken utvalda bland bestämchosen from among the melserna i del III i stadgan, provisions of Part III of the däribland minst tre från vardera Charter, including at least three artikel 8 och 12 och en från varchosen from each of the Ardera artikel 9, 10, 11 och 13. ticles 8 and 12 and one from each of the Articles 9, 10, 11 and 13.
Article 3 - Practical arrange-Artikel 3 Praktiska åtgärder ments
1
Each contracting State shall 1. Varje stat som undertecknar specify in its instrument of denna stadga skall i sitt ratifikaratification, acceptance or tions-, godtagande- eller godkänapproval, each regional or nandeinstrument ange varje minority language, or official landsdels- eller minoritetsspråk, language which is less widely eller officiellt språk som används used on the whole or part of its mindre allmänt inom hela eller en territory, to which the del av dess territorium och på paragraphs chosen in accorvilket de enligt artikel 2 punkt 2 dance with Article 2, paragutvalda punkterna skall tillämpas. raph 2, shall apply.
2
Any Party may, at any subsequent time, notify the Secretary General that it accepts the obligations arising out of the provisions of any other paragraph of the Charter not already specified in its instrument of ratification, acceptance or approval, or that it will apply paragraph 1 of the present article to other regional or minority languages, or to other official languages which are
2. En part får när som helst meddela generalsekreteraren att den åtar sig de förpliktelser som följer av bestämmelserna i varje annan punkt i stadgan som inte redan har angetts i dess ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument eller att den avser tillämpa punkt 1 i denna artikel på andra landsdels- eller minoritetsspråk eller på andra officiella språk som används mindre allmänt inom hela eller en dle
Bilaga 2
287
less widely used on the whole av dess territorium. or part of its territory.
3The undertakings referred to in 3. De åtaganden som avses i före-
the foregoing paragraph shall be gående punkt skall anses utgöra deemed to form an integral part en integrerande del av of the ratification, acceptance or ratificeringen, godtagandet eller approval and will have the same godkännandet och skall ha effect as from their date of samma verkan från den dag då notification. meddelandet lämnades.
Article 4 - Existing regimes of Artikel 4 Gällande skyddssysprotection tem
1
Nothing in this Charter shall be 1. Ingenting i denna stadga skall construed as limiting or tolkas som en inskränkning eller derogating from any of the försämring av någon av de rättigrights guaranteed by the heter som garanteras i den Euro-European Convention on peiska konventionen om Human Rights. mänskliga rättigheter.
2
The provisions of this Charter 2. Bestämmelserna i denna stadga shall not affect any more skall inte inverka på de gynnsamfavourable provisions conmare bestämmelser om status för cerning the status of regional or landsdels- eller minoritetsspråk minority languages, or the legal eller det regelverk för personer regime of persons belonging to som tillhör minoriteter som kan minorities which may exist in a finnas i en part eller som tillgodo-Party or are provided for by ses av bestämmelser hänförliga relevant bilateral or multilateral till bilaterala eller multilaterala international agreements. internationella överenskommel-
Article 5 - Existing obligations Artikel 5 Gällande förpliktelser
Nothing in this Charter may be interpreted as implying any right to engage in any activity or perform any action in contravention of the purposes of the Charter of the United Nations or other obligations under international law, including the
ser.
Ingenting i denna stadga skall tolkas ha innebörden att berättiga till någon verksamhet eller några åtgärder som strider mot FN-stadgans syften eller andra folkrättsliga åtaganden, inbegripet principen om staters suveränitet och territoriella integritet.
Bilaga 2
288 principle of the sovereignty and territorial integrity of States.
Article 6 - Information Artikel 6 Information
The Parties undertake to see to it that the authorities, organisations and persons concerned are informed of the rights and duties established by this Charter.
Part II - Objectives and principles pursued in accordance with Article 2, paragraph 1
Article 7 - Objectives and principles
1In respect of regional or minority languages, within the territories in which such languages are used and according to the situation of each language, the Parties shall base their policies, legislation and practice on the following objectives and principles:
a
the recognition of the regional or minority languages as an expression of cultural wealth;
b
the respect of the geographical area of each regional or minority language in order to ensure that existing or new administrative divisions do not constitute an obstacle to the promotion of the regional or minority language in question;
Parterna förbinder sig att tillse att berörda myndigheter, organisationer och personer informeras om rättigheter och skyldigheter enligt denna stadga.
Del II Mål och principer enligt artikel 2 punkt i
Artikel 7 Mål och principer
1. I fråga om landsdels- eller minoritetsspråk inom de territorier där sådana språk används, och i enlighet med situationen för varje språk, skall parterna bygga sin politik, lagstiftning och praxis på följande mål och principer:
a) erkännande av landsdels- eller minoritetsspråk som uttryck för kulturell rikedom,
b) respekt för det geografiska området för varje landsdels- eller minoritetsspråk för att trygga att gällande eller ny administrativ indelning inte utgör hinder mot främjande av ifrågavarande landsdels- eller minoritetsspråk,
Bilaga 2
289
c
the need for resolute action c) behov av beslutsamma åtgärder to promote regional or för att främja landsdels- eller miminority languages in order noritetsspråk i syfte att skydda to safeguard them; dem,
d
the facilitation and/or encoud) underlättande och/eller uppragement of the use of regiomuntran av användning av nal or minority languages, in landsdels- eller minoritetsspråk i speech and writing, in public tal och skrift i det offentliga och and private life; privata livet,
e
the maintenance and devee) upprätthållande och utveckling lopment of links, in the av förbindelser inom de områden fields covered by this som omfattas av denna stadga Charter, between groups mellan grupper som använder ett using a regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk language and other groups och andra grupper i samma stat in the State employing a som använder ett språk som brulanguage used in identical or kas i identiskt samma eller liksimilar form, as well as the nande form, samt upprättande av establishment of cultural kulturella förbindelser med andra relations with other groups grupper i staten som använder in the State using different andra språk, languages;
f
the provision of appropriate f) tillhandahållande av lämpliforms and means for the ga former och medel för underteaching and study of visning i och studium av landsregional or minority langudels- eller minoritetsspråk på alla ages at all appropriate vederbörliga nivåer, stages;
g
the provision of facilities g) tillhandahållande av möjligenabling non-speakers of a heter för dem som inte talar ett regional or minority langulandsdels- eller minoritetsspråk age living in the area where som bor i det område där ifrågait is used to learn it if they so varande landsdels- eller minoridesire; tetsspråk används, att lära sig
h
the promotion of study and h) I främjande av studium och research on regional or forskning om landsdelseller miminority languages at noritetsspråk vid universitet eller detta om de så önskar,
Bilaga 2
290
universities or equivalent motsvarande läroanstalter, institutions;
i
the promotion of appropriate i) främjande av transnationellt types of transnational exutbyte i lämpliga former inom de changes, in the fields områden som omfattas av denna covered by this Charter, for stadga för de landsdels- eller miregional or minority noritetsspråk, som används i languages used in identical identiskt samma eller liknande or similar form in two or form i två eller flera stater. more States.
2
The Parties undertake to 2. Parterna förbinder sig att, om eliminate, if they have not så inte redan har skett, avskaffa yet done so, any unjustified alla oberättigade åtskillnader, distinction, exclusion, undantag, restriktioner eller prerestriction or preference ferenser som gäller användning relating to the use of a av ett landsdels- eller minoritetsregional or minority languspråk och som syftar till att motage and intended to disverka eller äventyra dess fortbescourage or endanger the tånd eller utveckling. Vidtagande maintenance or development av särskilda åtgärder till förmån of it. The adoption of special för landsdels- eller minoritetsmeasures in favour of regiospråk som syftar till att främja nal or minority languages likhet mellan användarna av daimed at promoting equality essa språk och resten av befolkbetween the users of these ningen, eller som tar behörig hänlanguages and the rest of the syn till deras särskilda förhållanpopulation or which take den, skall inte betraktas som disdue account of their specific kriminering mot dem som brukar conditions is not considered mera allmänt använda språk. to be an act of discrimination against the users of more widely-used languages.
3
The Parties undertake to 3. Parterna förbinder sig att med promote, by appropriate lämpliga åtgärder främja ömsemeasures, mutual understansidig förståelse mellan alla språding between all the kliga grupper i landet och särskilt linguistic groups of the verka för att respekt, förståelse country and in particular the och tolerans med avseende på inclusion of respect, landsdels- eller minoritetsspråk
Bilaga 2
291
understanding and tolerance inkluderas bland målen för olika in relation to regional or slag av undervisning och utbildminority languages among ning i sina länder samt att uppthe objectives of education muntra massmedia att sträva mot and training provided within samma mål. their countries and encouragement of the mass media to pursue the same objective.
4
In determining their policy 4. Vid fastläggandes av sin politik with regard to regional or i fråga om landsdels- eller minoriminority languages, the tetsspråk skall parterna ta hänsyn Parties shall take into till de behov och önskemål som consideration the needs and uttrycks av de grupper som anwishes expressed by the vänder sådana språk. De uppgroups which use such muntras att i mån av behov upplanguages. They are enrätta organ för att ge road till couraged to establish bodies, myndigheterna i alla frågor som if necessary, for the purpose sammanhänger med landsdelsof advising the authorities eller minoritetsspråk. on all matters pertaining to regional or minority languages.
5
The Parties undertake to 5. Parterna förbinder sig att i veapply, mutatis mutandis, the principles listed in paragraphs 1 to 4 above to nonterritorial languages. However, as far as these languages are concerned, the nature and scope of the measures to be taken to give effect to this Charter shall be determined in a flexible manner, bearing in mind the needs and wishes, and respecting the t r a d i t i o n s a n d characteristics, of the groups which use the languages concerned.
derbörliga delar tillämpa principerna i punkt 1 - 4 ovan på territoriellt obundna språk. I fråga om dessa språk skall emellertid arten och omfattningen av de åtgärder som skall vidtas för att verkställa denna stadga, som skall bestämmas på ett flexibelt sätt, med beaktande av behoven och önskemålen hos de grupper som använder ifrågavarande språk och med respekt för deras traditioner och egenart.
Bilaga 2
292
Part III - Measures to promote Del III åtgärder för att främja the use of regional or minority användning av landsdels- eller languages in public life in minoritetsspråk i samhällslivet accordance with the i enlighet med åtagandena i undertakings entered into artikel 2 punkt 2 under Article 2, paragraph 2
Article 8 - Education Artikel 8 Utbildning
1
With regard to education, 1. Parterna förbinder sig till the Parties undertake, within följande i fråga om utbildning the territory in which such inom det territorium där sådana languages are used, språk används, i enlighet med according to the situation of situationen för vart och ett av each of these languages, and dessa språk, och utan att försämra without prejudice to the undervisningen i statens officiella teaching of the official språk: language(s) of the State:
a
i to make available prea) i) att tillhandahålla förskoleschool education in the undervisning på ifrågavarande relevant regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, languages; or eller
ii to make available a subii) att tillhandahålla en väsentstantial part of pre-school lig del av förskoleundervisningen education in the relevant på ifrågavarande landsdels- eller regional or minority languminoritetsspråk, eller ages; or
iii to apply one of the measuiii) att tillämpa någon av de åtres provided for under i and gärder som avses i i) och ii) ovan, ii above at least to those åtminstone för de elever vars anpupils whose families so höriga så begär och vars antal request and whose number bedöms vara tillräckligt, eller, is considered sufficient; or
iv
if the public authorities iv) om myndigheterna saknar have no direct competence direkt behörighet beträffande in the field of pre-school förskoleundervisning, att gynna education, to favour and/or och/eller uppmuntra tillämpning encourage the application of av de åtgärder som avses i i) iii) the measures referred to ovan,
Bilaga 2
293
under i to iii above;
b i
to make available primary b) i) att tillhandahålla under-
education in the relevant visning i de lägre årskurserna i regional or minority langugrundskolan på ifrågavarande ages; or landsdels- eller minoritetsspråk,
ii to make available a subii) att tillhandahålla en väsentstantial part of primary lig del av undervisningen i de education in the relevant lägre årskurserna i grundskolan regional or minority langupå ifrågavarande landsdels- eller ages; or minoritetsspråk, eller
iii
to provide, within primary iii) att tillse att i undervisningen education, for the teaching i de lägre årskurserna i grundskoof the relevant regional or lan som en integrerande del av minority languages as an läroplanen ingår undervisning i integral part of the ifrågavarande landsdels- eller curriculum; or minoritetsspråk, eller
iv
to apply one of the measuiv) att tillämpa någon av de åtres provided for under i to iii gärder som avses i i) - iii) above at least to those pupils ovan, åtminstone för de elever whose families so request vars anhöriga så begär och vars and whose number is antal bedöms vara tillräckligt, considered sufficient;
c i
to make available seconc) i) att tillhandahålla under-
dary education in the relevisning i de högre årskurserna i vant regional or minority grundskolan och i gymnasieskolanguages; or lan på ifrågavarande landsdels-
ii to make available a sub ii) att tillhandahålla en väsentstantial part of secondary lig del av undervisningen i de education in the relevant högre årskurserna i grundskolan regional or minority languages; och i gymnasieskolan på ifrågaor varande landsdels- eller minorieller eller minoritetsspråk, eller tetsspråk, eller
Bilaga 2
294
iii
to provide, within secondary iii) att tillse att i undervisningen education, for the teaching of i de högre årskurserna i grundthe relevant regional or skolan och i gymnasieskolan som minority languages as an in en integrerande del av läroplanen tegral part of the curriculum; or ingår undervisning i ifrågavaran-
iv to apply one of the measuiv) att tillämpa någon av de åtres provided for under i to iii gärder som avses i i) - iii) ovan, above at least to those pupils åtminstone för de elever som så who, or where appropriate önskar, eller, i förekommande whose families, so wish in a fall, för dem vars anhöriga så number considered sufficiönskar och vars antal bedöms ent; vara tillräckligt,
d i
to make available technical d) i) att tillhandahålla teknisk
and vocational education in utbildning och yrkesutbildning på the relevant regional or ifrågavarande landsdels- eller minority languages; or minoritetsspråk, eller
ii
to make available a subii) att tillhandahålla en väsentstantial part of technical and lig del av den tekniska utbildvocational education in the ningen och yrkesutbildningen på relevant regional or minority ifrågavarande landsdels- eller languages; or minoritetsspråk, eller
iii to provide, within techiii) att tillse att i den tekniska nical and vocational educautbildningen och yrkesutbildningtion, for the teaching of the en som en integrerande del av relevant regional or minority läroplanen ingår undervisning i languages as an integral part ifrågavarande landsdels- eller of the curriculum; or minoritetsspråk, eller
iv to apply one of the measuiv) att tillämpa någon av de åtres provided for under i to iii gärder som avses i i) - iii) ovan, above at least to those pupils åtminstone för de elever som så who, or where appropriate önskar, eller, i förekommande whose families, so wish in a fall, för dem vars anhöriga så number considered sufficiönskar och vars antal bedöms ent; vara tillräckligt, de landsdels- eller minoritetsspråk, eller
Bilaga 2
295
e
i to make available univere) i) att tillhandahålla university and other higher edusitetsutbildning och annan högre cation in regional or minoutbildning på ifrågavarande rity languages; or landsdels- eller minoritetsspråk,
ii
to provide facilities for the ii) att tillhandahålla resurser för study of these languages as studium av dessa språk som ämuniversity and higher educanen i universitetsutbildningen och tion subjects; or den högre utbildningen, eller
iii if, by reason of the role of iii) att, om till följd av statens the State in relation to roll i förhållande till institutioner higher education instituför högre utbildning, stycke i) och tions, sub-paragraphs i and ii ii) ovan inte kan tillämpas, uppcannot be applied, to muntra och/eller tillåta tillhandaencourage and/or allow the hållande av universitetsutbildning provision of university or eller andra former av högre utother forms of higher bildning på landsdels- eller minoeducation in regional or ritetsspråk eller av resurser för minority languages or of studium av dessa språk som stufacilities for the study of dieämnen vid universitet eller these languages as university högre utbildningsanstalter, or higher education subjects;
f i
to arrange for the provision f) i) att tillse tillhandahållande
of adult and continuing av kurser för vuxen och vidareeducation courses which are utbildning där undervisningen taught mainly or wholly in helt eller delvis sker på landsdelsthe regional or minority eller minoritetsspråk, eller languages; or
ii to offer such languages as ii) att erbjuda dessa språk som subjects of adult and contiämnen inom vuxen- och vidarenuing education; or utbildningen, eller
iii if the public authorities iii) att, om de statliga myndighave no direct competence heterna saknar direkt behörighet in the field of adult educai fråga om vuxenutbildningen, tion, to favour and/or gynna och/eller uppmuntra att encourage the offering of sådana språk erbjuds som ämnen such languages as subjects inom vuxen- och vidareutbildof adult and continuing ning, eller
Bilaga 2
296
education;
g
to make arrangements to g) att vidta åtgärder för att tillensure the teaching of the godose undervisning i historia history and the culture och kultur som hänför sig till which is reflected by the ifrågavarande landsdels- eller regional or minority languminoritetsspråk, age;
h
to provide the basic and furh) att tillhandahålla grundutther training of the teachers bildning och fortbildning av lärarequired to implement those re som behövs för att genomföra of paragraphs a to g de av punkterna a till g som har accepted by the Party; accepterats av en part,
i
to set up a supervisory body i) att inrätta ett eller flera överor bodies responsible for vakningsorgan för att följa vidmonitoring the measures tagna åtgärder och uppnådda taken and progress achieved framsteg i fråga om upprättande in establishing or developing eller utveckling av undervisning the teaching of regional or i landsdels- eller minoritetsspråk, minority languages and for och för att periodiskt avge rapport drawing up periodic reports om sina resultat, som skall offentof their findings, which will liggöras. be made public.
2
With regard to education 2. I fråga om utbildning och and in respect of territories avseende andra territorier än de other than those in which the där landsdels- eller minoritetsregional or minority språk av hävd används, förbinder languages are traditionally sig parterna, om antalet användaused, the Parties undertake, re av ett landsdels- eller minoriif the number of users of a tetsspråk motiverar det, att tillåta, regional or minority languuppmuntra eller tillhandahålla age justifies it, to allow, undervisning på eller i ifrågavaencourage or provide tearande landsdels- eller minoritetsching in or of the regional or språk på alla vederbörliga utbildminority language at all the ningsnivåer. appropriate stages of education.
Bilaga 2
297
Article 9 - Judicial authorities Artikel 9 Rättsväsendet
1
The Parties undertake, in respect of those judicial districts in which the number of residents using the regional or minority languages justifies the measures specified below, according to the situation of each of these languages and on condition that the use of the facilities afforded by the present paragraph is not considered by the judge to hamper the proper administration of justice:
a
in criminal proceedings:
i
to provide that the courts,
at the request of one of the parties, shall conduct the proceedings in the regional or minority languages; and/or
ii to guarantee the accused the right to use his/her regional or minority language; and/or
iii
to provide that requests and evidence, whether written or oral, shall not be considered inadmissible solely because they are formulated in a regional or minority language; and/or
iv to produce, on request, documents connected with legal proceedings in the rele-
1. Parterna förbinder sig till följande i de domsagor där antalet bosatta personer som använder sådana landsdels- eller minoritetsspråk som berättigar till de åtgärder som anges här nedan, i enlighet med situationen för vart och ett av dessa språk, och på villkor att utnyttjandet av de möjligheter som tillhandahålls enligt denna punkt av domstolen bedöms inte hindra en rättsenlig handläggning:
a) i brottmål:
i) att tillse att domstolarna, på begäran av någon av parterna, håller rättegången på landsdelseller minoritetsspråk, och/eller
ii) att ge en anklagad rätt att använda sitt eget landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller
iii) att tillse att inlagor och bevisning, i skriftlig eller muntlig form, inte skall avvisas endast av den anledningen att de är upprättade på ett landsdels- eller minoritetsspråk, och/eller
iv) att på begäran tillhandahålla handlingar hänförliga till ett rättsligt förfarande på ifrågavarande
Bilaga 2
298
vant regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, language, if necessary by the vid behov med hjälp av tolkar use of interpreters and transoch översättningar, utan att detta lations involving no extra medför någon extra kostnad för expense for the persons conde berörda, cerned;
b
in civil proceedings: b) i tvistemål:
i to provide that the courts, i) att tillse att domstolarna, på at the request of one of the begäran av någon av parterna, parties, shall conduct the håller rättegången på landsdelsproceedings in the regional eller minoritetsspråk, och/eller or minority languages; and/or
ii to allow, whenever a ii) att när en part i en tvist måslitigant has to appear in te inställa sig personligen i rätten, person before a court, that han eller hon får använda sitt eget he or she may use his or her landsdels- eller minoritetsspråk regional or minority utan att detta medför extra kostlanguage without thereby nader, och/eller incurring additional expense; and/or
iii
to allow documents and iii) att tillåta att handlingar och evidence to be produced in bevisning läggs fram på ett the regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, languages, if necessary by om nödvändigt med hjälp av tolthe use of interpreters and kar och översättningar; translations;
c
in proceedings before courts c) i förvaltningsmål inför domconcerning administrative stol, matters:
i to provide that the courts, i) att tillse att domstolarna på at the request of one of the begäran av någon av parterna parties, shall conduct the håller rättegången på landsdelsproceedings in the regional eller minoritetsspråk, och/eller or minority languages; and/or
Bilaga 2
299
ii to allow, whenever a ii) att när en part måste inställa litigant has to appear in sig personligen i rätten, han eller person before a court, that hon får använda sitt eget he or she may use his or her landsdelseller minoritetsspråk regional or minority utan att detta medför extra kostlanguage without thereby nader, och/eller incurring additional expense; and/or
iii to allow documents and iii) att tillåta att handlingar och evidence to be produced in bevisning läggs fram på ett the regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, languages, if necessary by om nödvändigt med anlitande av the use of interpreters and tolkar och översättningar; translations;
d
to take steps to ensure that d) att vidta åtgärder för att tillse the application of subatt tillämpningen av styckena i) paragraphs i and iii of och iii) i punkterna b och c ovan paragraphs b and c above och allt behövligt bruk av tolkar and any necessary use of och översättningar inte medför interpreters and translations någon extra kostnad för de bedoes not involve extra exrörda personerna. pense for the persons concerned.
2The Parties undertake: 2. Parterna förbinder sig
a
not to deny the validity of a) att inte vägra att godkänna legal documents drawn up giltigheten av juridiska dokument within the State solely som upprättats inom staten endast because they are drafted in a av den anledningen att de är avregional or minority fattade på ett landsdels- eller milanguage; or noritetsspråk, eller
b
not to deny the validity, as b) att inte vägra att godkänna between the parties, of legal giltigheten av juridiska dokument documents drawn up within upprättade parterna emellan i the country solely because landet endast av den anledningen they are drafted in a regional att de är avfattade på ett or minority language, and to landsdelseller minoritetsspråk, provide that they can be och tillåta att de åberopas gentinvoked against interested emot berörda tredje personer som
Bilaga 2
300
third parties who are not inte använder detta språk, under users of these languages on förutsättning att innehållet i handcondition that the contents lingarna görs tillgängligt för dem of the document are made av den eller de personer som åbeknown to them by the ropar dem, eller person(s) who invoke(s) it; or
c
not to deny the validity, as c) att inte vägra att godkänna between the parties, of legal giltigheten av juridiska dokument documents drawn up within upprättade parterna emellan i the country solely because landet endast av den anledningen they are drafted in a regional att de är avfattade på ett or minority language. landsdelseller minoritetsspråk.
3
The Parties undertake to 3. Parterna förbinder sig att på make available in the relandsdels- eller minoritetsspråken gional or minority languages tillhandahålla de viktigaste lagthe most important national texterna och de texter som särskilt statutory texts and those hänför sig till de personer som relating particularly to users använder dessa språk, såvida dof these languages, unless essa inte tillhandahålls på annat they are otherwise provided. sätt.
Article 10 - Administrative Artikel 10 Förvaltningsmynauthorities and public services digheter och samhällsservice
1
Within the administrative 1. Inom de administrativa omdistricts of the State in råden i en stat där antalet invånawhich the number of resire som använder landsdels- eller dents who are users of minoritetsspråk motiverar de åtregional or minority langugärder som anges nedan, och i ages justifies the measures enlighet med situationen för varje specified below and accorspråk, förbinder sig parterna i ding to the situation of each rimlig utsträckning language, the Parties undertake, as far as this is reasonably possible:
a i
to ensure that the adminia) i) att tillse att de administrativa
strative authorities use the myndigheterna använder
Bilaga 2
301
regional or minority langu landsdels- eller minoritetsspråages; or ken, eller
ii to ensure that such of their ii) att tillse att de statstjänsteofficers as are in contact man som är i kontakt med allwith the public use the mänheten använder landsdelsregional or minority eller minoritetsspråken i sitt umlanguages in their relations gänge med personer som with persons applying to kontaktar dem på ett sådant språk, them in these languages; or eller
iii to ensure that users of iii) att tillse att personer som anregional or minority languvänder landsdels- eller minoritetsages may submit oral or språk får göra framställningar i written applications and muntlig eller skriftlig form och få receive a reply in these svar på dessa språk, eller languages; or
iv
to ensure that users of använder landsdelseller minoriregional or minority langutetsspråk får göra framställningar ages may submit oral or i muntlig eller skriftlig form på written applications in these dessa språk, eller languages; or
v to ensure that users of rev) att tillse att handlingar som gional or minority languages inges av personer som använder may validly submit a doculandsdels- eller minoritetsspråk ment in these languages; och som är upprättade på dessa
b
to make available widely b) att tillhandahålla ofta föreused administrative texts kommande förvaltningstexter och and forms for the population formulär avsedda för befolkningin the regional or minority en på landsdels- eller minoritetslanguages or in bilingual språken eller i tvåspråkig version, versions;
c
to allow the administrative c) att tillåta förvaltningsmyndigauthorities to draft docuheterna att upprätta handlingar på ments in a regional or ett landsdels- eller minoritetsminority language. språk. iv) att tillse att personer som språk anses giltiga,
Bilaga 2
302
2
In respect of the local and 2. I fråga om lokala och regioregional authorities on nala myndigheter, inom vilkas whose territory the number territorier de invånare som använof residents who are users of der landsdelseller minoritetsspråk regional or minority är tillräckligt många för att motilanguages is such as to vera de nedan angivna åtgärderjustify the measures specina, förbinder sig parterna att tillåfied below, the Parties ta och/eller uppmuntra undertake to allow and/or encourage:
a
the use of regional or a) användning av landsdels- eller minority languages within minoritetsspråk inom den regiothe framework of the regionala eller lokala myndigheten, nal or local authority;
b
the possibility for users of b) möjlighet för användare av regional or minority langulandsdels- eller minoritetsspråk ages to submit oral or att göra framställningar i muntlig written applications in these eller skriftlig form på dessa språk, languages;
c
the publication by regional c) att regionala myndigheter ger authorities of their official ut sina officiella dokument jämdocuments also in the väl på ifrågavarande landsdelsrelevant regional or minority eller minoritetsspråk, languages;
d
the publication by local d) att lokala myndigheter ger ut authorities of their official sina officiella dokument jämväl documents also in the på ifrågavarande landsdels- eller relevant regional or minority minoritetsspråk, languages;
e
the use by regional authorie) att regionala myndigheter i ties of regional or minority sina sammanträden använder languages in debates in their landsdels- eller minoritetsspråk assemblies, without utan att för den skull det eller de excluding, however, the use i staten använda officiella språken of the official language(s) of utesluts, the State;
Bilaga 2
303
f
the use by local authorities f) att lokala myndigheter i sina of regional or minority sammanträden använder languages in debates in their landsdels- eller minoritetsspråk assemblies, without utan att för den skull det eller de excluding, however, the use i staten använda officiella språken of the official language(s) of utesluts, the State;
g
the use or adoption, if necesg) att traditionella och korrekta sary in conjunction with the former av ortsnamn på landsdelsname in the official languaeller minoritetsspråk används ge(s), of traditional and coreller införs, vid behov jämsides rect forms of place-names in med namnen på det eller de offiregional or minority languaciella språken. ges.
3
With regard to public 3. I fråga om samhällsservice services provided by the från förvaltningsmyndigheterna administrative authorities or eller av andra personer som handother persons acting on their lar på deras uppdrag, förbinder behalf, the Parties sig parterna inom det territorium undertake, within the terridär landsdels- eller minoritetstory in which regional or språk används, i enlighet med minority languages are used, varje språks situation, och i rimlig in accordance with the situautsträckning, tion of each language and as far as this is reasonably possible:
a
to ensure that the regional or a) att tillse att landsdels- eller minority languages are used minoritetsspråk används vid tilin the provision of the servilhandahållande av ifrågavarande ce; or tjänster, eller
b
to allow users of regional or b) att tillåta användarna av minority languages to landsdels- eller minoritetsspråk submit a request and receive att göra framställningar och få a reply in these languages; svar på dessa språk, eller or
c
to allow users of regional or c) att tillåta användarna av minority languages to landsdels- eller minoritetsspråk submit a request in these att göra framställningar på dessa
Bilaga 2
304
languages. språk.
4
With a view to putting into 4. Parterna förbinder sig att effect those provisions of vidta en eller flera av följande paragraphs 1, 2 and 3 accepåtgärder för att uppfylla de åtated by them, the Parties unganden i punkterna 1, 2 och 3 dertake to take one or more som de har antagit: of the following measures:
a
translation or interpretation a) tolkning eller översättning vid as may be required; behov,
b
recruitment and, where b) anställning och vid behov utnecessary, training of the bildning av erforderligt antal officials and other public tjänstemän och andra offentligt service employees required; anställda,
c
compliance as far as posc) att i möjlig mån tillmötesgå sible with requests from begäran från statstjänsteman med public service employees kunskaper i ett landsdels- eller having a knowledge of a minoritetsspråk att bli förordnade regional or minority langui det territorium där det språket age to be appointed in the används. territory in which that language is used.
5
The Parties undertake to 5. Parterna förbinder sig att allow the use or adoption of tillåta att släktnamn används eller family names in the regional antas på landsdels- eller minorior minority languages, at the tetsspråk på 0 begäran av de berequest of those concerned. rörda.
Article 11 - Media Artikel 11 Massmedia
1
The Parties undertake, for 1. Parterna förbinder sig till the users of the regional or följande för dem som använder minority languages within landsdels- eller minoritetsspråk the territories in which those inom de territorier där dessa språk languages are spoken, accorbrukas, i enlighet med situationen ding to the situation of each för varje språk, i den utsträckning language, to the extent that som de offentliga myndigheterna the public authorities, är direkt eller indirekt behöriga, directly or indirectly, are har befogenhet eller inflytande
Bilaga 2
305
competent, have power or härvidlag och under respekteranplay a role in this field, and de av principen om massmedias respecting the principle of oberoende och självständighet, the independence and autonomy of the media:
a
to the extent that radio and a) i den mån radio och TV står i television carry out a public det offentligas tjänst: service mission:
i
to ensure the creation of at i) att tillse att minst en radiosta-
least one radio station and tion och en TV-kanal inrättas på one television channel in the landsdels- eller minoritetsspråk, regional or minority languaeller ges; or
ii to encourage and/or ii) att uppmuntra och/eller unfacilitate the creation of at derlätta inrättande av minst en least one radio station and radiostation och en TV-kanal på one television channel in the landsdels- eller minoritetsspråk, regional or minority eller languages; or
iii to make adequate proiii) att vidta lämpliga åtgärder vision so that broadcasters för att radiostationer och TV-kaoffer programmes in the naler skall tillhandahålla program regional or minority langupå landsdels- eller minoritetsages; språk,
b i
to encourage and/or b) i) att uppmuntra och/eller
facilitate the creation of at underlätta inrättande av minst en least one radio station in the radiostation på landsdels- eller regional or minority minoritetsspråk, eller languages; or
ii to encourage and/or ii) att uppmuntra och/eller unfacilitate the broadcasting of derlätta regelbunden sändning av radio programmes in the radioprogram på landsdels- eller regional or minority languminoritetsspråk, ages on a regular basis;
c i
to encourage and/or c) i) att uppmuntra och/eller
facilitate the creation of at underlätta inrättande av minst en
Bilaga 2
306
least one television channel TV-kanal på landsdels- eller miin the regional or minority noritetsspråk, eller languages; or
ii to encourage and/or ii) att uppmuntra och/eller unfacilitate the broadcasting of derlätta regelbunden sändning av television programmes in the TV-program på landsdels- eller regional or minority minoritetsspråk, languages on a regular basis;
d
to encourage and/or facilid) att uppmuntra och/eller untate the production and derlätta produktion och distribudistribution of audio and tion av radio- och TV-program på audiovisual works in the landsdels- eller minoritetsspråk, regional or minority languages;
e i
to encourage and/or e) i) att uppmuntra och/eller
facilitate the creation and/or underlätta att minst en tidning maintenance of at least one grundas och/eller upprätthålls på newspaper in the regional or landsdels eller minoritetsspråk, minority languages; or eller
ii to encourage and/or ii) att uppmuntra och/eller underfacilitate the publication of lätta regelbunden publicering av newspaper articles in the tidningsartiklar på landsdels- eller regional or minority languminoritetsspråk, ages on a regular basis;
f i
to cover the additional f) i) att täcka extrakostnaderna
costs of those media which för de massmedia som använder use regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, languages, wherever the law där enligt lag statligt stöd ges till provides for financial massmedia, eller assistance in general for the media; or
ii
to apply existing measures ii) att tillämpa gällande bestämfor financial assistance also melser för finansiellt stöd även to audiovisual productions till TV-program på landsdelsin the regional or minority eller minoritetsspråk, languages;
Bilaga 2
307
g
to support the training of g) att stödja utbildning av jourjournalists and other staff for nalister och annan personal i media using regional or massmedia som använder minority languages. landsdels- eller minoritetsspråk.
2
The Parties undertake to 2. Parterna förbinder sig att guarantee freedom of direct garantera friheten att från reception of radio and telegrannländer direkt ta emot radiovision broadcasts from och TV-sändningar på språk som neighbouring countries in a brukas i samma eller liknande language used in identical or form som ett landsdels- eller misimilar form to a regional or noritetsspråk och att inte motsätta minority language, and not sig återutsändning av radio- och to oppose the retransmission TV-sändningar från grannländer of radio and television på ett sådant språk. De förbinder b r o a d c a s t s f r o m sig även att tillse att inga neighbouring countries in inskränkningar görs i fråga om such a language. They yttrandefriheten och den fria infurther undertake to ensure formationsspridningen i den that no restrictions will be tryckta pressen på ett språk som placed on the freedom of brukas i samma eller liknande expression and free cirform som ett landsdels- eller miculation of information in noritetsspråk. Eftersom utövandet the written press in a langav de ovannämnda friheterna uage used in identical or innebär förpliktelser och ansvar, similar form to a regional or kan det underkastas sådana forminority language. The maliteter, villkor, inskränkningar exercise of the above-meneller straff som lagen föreskriver tioned freedoms, since it och som är nödvändiga i ett decarries with it duties and mokratiskt samhälle, i den natioresponsibilities, may be nella säkerhetens, den territoriella subject to such formalities, integritetens och den allmänna conditions, restrictions or säkerhetens intresse för att förepenalties as are prescribed bygga oordning och brott, skydda by law and are necessary in hälsa eller moral, skydda annans a democratic society, in the goda namn och rykte och rättiginterests of national security, heter, förebygga avslöjande av territorial integrity or public uppgifter som har mottagits i försafety, for the prevention of troende, samt upprätthålla rättsvädisorder or crime, for the sendets auktoritet och opartiskhet. protection of health or morals, for the protection of the
Bilaga 2
308
reputation or rights of others, for preventing disclosure of information received in confidence, or for maintaining the authority and impartiality of the judiciary.
3
The Parties undertake to 3. Parterna förbinder sig att ensure that the interests of tillse att de personers intressen the users of regional or som använder landsdels- eller minority languages are minoritetsspråk företräds eller represented or taken into beaktas i sådana organ som med account within such bodies stöd av lag kan komma att inrätas may be established in tas med ansvar att garantera frihet accordance with the law och pluralism för massmedia. with responsibility for guaranteeing the freedom and pluralism of the media.
Article 12 - Cultural activities Artikel 12 Kulturell verksamand facilities het och kulturella inrättningar
1
With regard to cultural ac-1. I fråga om kulturell verktivities and facilities samhet och kulturella inrättningar especially libraries, video - särskilt bibliotek, videobibliolibraries, cultural centres, tek, kulturcentra, muséer, arkiv, museums, archives, acadeakademier, teatrar och biografer, mies, theatres and cinemas, ävensom litterära verk och filmpas well as literary work and roduktion, uttrycksformer för film production, vernacular folklig kultur, festivaler och forms of cultural expression, kulturell företagsamhet, innefatfestivals and the culture tande bl.a. användning av ny tekindustries, including inter alia the use of new technologies - the Parties undertake, within the territory in which such languages are used and to the extent that the public authorities are competent, have power or play a role in this field:
nologi - förbinder sig parterna till följande inom det territorium där sådana språk används och i den utsträckning som de offentliga myndigheterna är behöriga, har befogenhet eller inflytande:
Bilaga 2
309
a
to encourage types of a) att uppmuntra uttrycksforexpression and initiative mer och initiativ som utmärker specific to regional or landsdels- eller minoritetsspråk minority languages and och främja olika sätt att få tillfoster the different means of gång till verk framställda på dessa access to works produced in språk, these languages;
b
to foster the different means b) att främja olika sätt att på of access in other languages andra språk få tillgång till verk to works produced in framställda på ett landsdels- eller regional or minority minoritetsspråk genom att stödja languages by aiding and och utveckla översättning, dubbdeveloping translation, ning, eftersynkronisering och dubbing, post-synchronisaframställning av undertexter, tion and subtitling activities;
c
to foster access in regional c) att främja tillgång på landsor minority languages to dels- eller minoritetsspråk till works produced in other verk framställda på andra språk languages by aiding and genom att stödja och utveckla developing translation, översättning, dubbning, efterdubbing, post-synchronisasynkronisering och framställning tion and subtitling activities; av undertexter,
d
to ensure that the bodies d) att tillse att de organ som är responsible for organising or ansvariga för att anordna eller supporting cultural activities stödja olika slags kulturell verkof various kinds make samhet avsätter tillräckliga medel appropriate allowance for för att inkludera kunskaper i och incorporating the knowledge användning av landsdels- eller and use of regional or minoritetsspråk och deras kultur i minority languages and produktioner som de initierar cultures in the undertakings eller stöder, which they initiate or for which they provide backing;
e
to promote measures to e) att främja åtgärder för att ensure that the bodies tillse att de organ som är ansvariresponsible for organising or ga för att anordna eller stödja supporting cultural activities kulturell verksamhet förfogar have at their disposal staff över personal som helt behärskar who have a full command of ifrågavarande landsdels- eller
Bilaga 2
310
the regional or minority minoritetsspråk liksom den övriga language concerned, as well befolkningens språk, as of the language(s) of the rest of the population;
f
to encourage direct particif) att uppmuntra direkt deltapation by representatives of gande av företrädare för dem som the users of a given regional använder ett visst landsdels- eller or minority language in prominoritetsspråk vid anskaffande viding facilities and av resurser för och planering av planning cultural activities; kulturell verksamhet,
g
to encourage and/or facilig) att uppmuntra och/eller untate the creation of a body or derlätta upprättande av organ med bodies responsible for uppgift att insamla samt förvara, collecting, keeping a copy of presentera eller offentliggöra verk and presenting or publishing framställda på landsdels- eller works produced in the regiominoritetsspråk, nal or minority languages;
h
if necessary, to create and/or promote and finance transh) att vid behov skapa och/eller lation and terminological främja och bekosta tjänster som r e s e a r c h s e r v i c e s , avser översättning och terminoloparticularly with a view to gisk forskning, särskilt i syfte att maintaining and developing bevara eller utveckla lämplig adappropriate administrative, ministrativ, kommersiell, ekonocommercial, economic, misk, samhällelig, teknisk eller social, technical or legal rättslig terminologi på vart och ett terminology in each regional av landsdels- eller minoritetsspråor minority language. ken.
2
In respect of territories other 2. I fråga om territorier där than those in which the landsdels- eller minoritetsspråk regional or minority inte används av hävd, förbinder languages are traditionally sig parterna, om antalet använused, the Parties undertake, dare av ett landsdels- eller minoif the number of users of a ritetsspråk motiverar detta, att regional or minority langutillåta, uppmuntra och/eller tilage justifies it, to allow, lhandahålla lämplig kulturell encourage and/or provide verksamhet och kulturella inrättappropriate cultural acningar i enlighet med föregående
Bilaga 2
311
tivities and facilities in punkt. accordance with the preceding paragraph.
3
The Parties undertake to 3. Parterna förbinder sig att ta make appropriate provision, vederbörlig hänsyn till landsdelsin pursuing their cultural eller minoritetsspråk och den policy abroad, for regional kultur dessa ger uttryck för när de or minority languages and sprider sin kultur utomlands. the cultures they reflect.
Article 13 - Economic and Artikel 13 Ekonomiska och social life sociala förhållanden
1
With regard to economic 1. I fråga om ekonomisk och sociand social activities, the al verksamhet förbinder sig par-Parties undertake, within the terna till följande med avseende whole country: på hela landet:
a
to eliminate from their a) att från sina lagar ta bort legislation any provision varje bestämmelse som oberättiprohibiting or limiting gat förbjuder eller begränsar anwithout justifiable reasons vändning av landsdels- eller mithe use of regional or noritetsspråk i handlingar som har minority languages in docuavseende på ekonomiska och ments relating to economic sociala förhållanden, särskilt i or social life, particularly anställningskontrakt och i tekniscontracts of employment, ka dokument som t.ex. bruksanand in technical documents visningar för varor och utrustsuch as instructions for the ning, use of products or installations;
b
to prohibit the insertion in b) att i företags interna regler internal regulations of och privata handlingar förbjuda companies and private införande av klausuler som utdocuments of any clauses esluter eller inskränker användexcluding or restricting the ningen av landsdels- eller minoriuse of regional or minority tetsspråk, åtminstone mellan languages, at least between personer som använder samma users of the same language; språk,
Bilaga 2
312
c
to oppose practices designed c) att motsätta sig praxis som to discourage the use of syftar till att motverka användregional or minority ning av landsdels- eller minorilanguages in connection tetsspråk i ekonomisk och social with economic or social verksamhet, activities;
d
to facilitate and/or encourad) att underlätta och/eller uppge the use of regional or muntra användning av landsdelsminority languages by eller minoritetsspråk med andra means other than those medel än vad som anges i föregåspecified in the above subende stycken. paragraphs.
2
With regard to economic 2. I fråga om ekonomisk och and social activities, the social verksamhet förbinder sig Parties undertake, in so far parterna i den utsträckning de as the public authorities are offentliga myndigheterna är behöcompetent, within the riga inom territorier där territory in which the landsdels- eller minoritetsspråk regional or minority languanvänds, och inom rimliga gränages are used, and as far as ser, till följande: this is reasonably possible:
a
to include in their financial a) att i sina regler för finansand banking regulations prooch bankinstitut ta in bestämmelvisions which allow, by meser som, genom förfaringssätt ans of procedures comsom är förenliga med god affärspatible with commercial mannased, medger användning av practice, the use of regional landsdels eller minoritetsspråk or minority languages in vid utfärdande av skuldebrev drawing up payment orders (checker, växlar, osv.), eller andra (cheques, drafts, etc.) or betalningsförbindelser, eller, när other financial documents, så är lämpligt, att tillse att sådana or, where appropriate, to bestämmelser införs, ensure the implementation of such provisions;
b
in the economic and social b) i de ekonomiska och sociala sectors directly under their sektorer som står under deras control (public sector), to direkta kontroll (den offentliga organise activities to prosektorn) att vidta åtgärder för att mote the use of regional or främja användning av landsdels-
Bilaga 2
313
minority languages; eller minoritetsspråk,
c
to ensure that social care c) att tillse att i social omsorg facilities such as hospitals, vid institutioner såsom sjukhus, retirement homes and pensionärshem och vårdhem möjhostels offer the possibility lighet erbjuds att på deras eget of receiving and treating in språk ta emot och behandla their own language persons personer, som använder ett using a regional or minority landsdels- eller minoritetsspråk, language who are in need of som är i behov av vård på grund care on grounds of ill-health, av ohälsa, hög ålder eller av anold age or for other reasons; nan orsak,
d
to ensure by appropriate d) att på lämpligt sätt tillse att means that safety instrucsäkerhetsanvisningar även avfattions are also drawn up in tas på landsdels- eller minoritetsregional or minority languspråk, ages;
e
to arrange for information e) att tillse att den information provided by the competent om konsumenters rättigheter som public authorities concerges ut av de behöriga myndighening the rights of consumers terna tillhandahålls på landsdelsto be made available in eller minoritetsspråk. regional or minority languages.
Article 14 - Transfrontier ex-Artikel 14 Utbyte över gränchanges serna
The Parties undertake: Parterna förbinder sig
a
to apply existing bilateral a) att tillämpa gällande bilateand multilateral agreements rala och multilaterala avtal som which bind them with the binder dem till stater där samma States in which the same språk används i samma eller liklanguage is used in identical nande form eller att, vid behov, or similar form, or if söka ingå sådana avtal för att necessary to seek to confrämja kontakter mellan dem som clude such agreements, in använder samma språk i de besuch a way as to foster rörda staterna i fråga om kultur, contacts between the users utbildning, information, yrkesut-
Bilaga 2
314
of the same language in the bildning och vidareutbildning, States concerned in the fields of culture, education, information, vocational training and permanent education;
b
for the benefit of regional or b) att underlätta och/eller främminority languages, to facilija samarbete över gränserna till tate and/or promote coförmån för landsdels- eller minooperation across borders, in ritetsspråk, särskilt mellan regioparticular between regional nala och lokala myndigheter på or local authorities in whose vilkas territorium samma språk territory the same language används i samma eller liknande is used in identical or similar form. form.
Part IV - Application of the Del IV Tillämpning av stadgan Charter
Article 15 - Periodical reports ring
1
The Parties shall present 1. Parterna skall periodiskt, i en periodically to the Secretary form som skall bestämmas av General of the Council of ministerkommittén, till Europarå-Europe, in a form to be presdets generalsekreterare avge rapcribed by the Committee of port om den politik de har följt i Ministers, a report on their enlighet med del II av denna stadpolicy pursued in ga och om de åtgärder som de har accordance with Part II of vidtagit för att tillämpa de bethis Charter and on the stämmelser i del III som de har measures taken in applicaantagit. Den första rapporten tion of those provisions of skall avges inom ett Oår efter Part III which they have stadgans ikraftträdande med avseaccepted. The first report ende på den berörda parten. De shall be presented within the följande rapporterna avges med year following the entry into tre års mellanrum efter den första force of the Charter with rapporten. respect to the Party concerned, the other reports at three-yearly intervals after the first report.
Artikel 15 Periodisk rapporte-
Bilaga 2
315
2The Parties shall make their 2. Parterna skall offentliggöra
reports public. sina rapporter.
Article 16 - Examination of the Artikel 16 Granskning av rapreports porterna
1
The reports presented to the 1. De rapporter som avges till Secretary General of the Europarådets generalsekreterare Council of Europe under enligt artikel 15 skall granskas av Article 15 shall be examined en expertkommitté inrättad i enby a committee of experts lighet med artikel 17. constituted in accordance with Article 17.
2
Bodies or associations 2. organ eller sammanslutninglegally established in a Party ar upprättade enligt lagen i en may draw the attention of part får fästa expertkommitténs the committee of experts to uppmärksamhet på frågor som matters relating to the hänför sig till de åtaganden som undertakings entered into by ifrågavarande part har gjort enligt that Party under Part III of del III i denna stadga. Efter samthis Charter. After råd med den berörda parten får consulting the Party expertkommittén ta i beaktande concerned, the committee of dessa uppgifter när den sammanexperts may take account of ställer den rapport som avses i this information in the punkt 3 nedan. Dessa organ eller preparation of the report sammanslutningar får även avge specified in paragraph 3 yttranden om den politik som below. These bodies or assoföljs av en part i enlighet med del ciations can furthermore II. s u b m i t s t a t e m e n t s concerning the policy pursued by a Party in accordance with Part II.
3
On the basis of the reports 3. På grundval av de rapporter specified in paragraph 1 and som avses i punkt 1 och de uppthe information mentioned gifter som avses i punkt 2 ovan in paragraph 2, the skall expertkommittén sammancommittee of experts shall ställa en rapport till ministerkomprepare a report for the mittén. Denna rapport skall åtfö-Committee of Ministers. ljas av de kommentarer som par-This report shall be accomterna har ombetts att göra och får
Bilaga 2
316
panied by the comments offentliggöras av ministerkomwhich the Parties have been mittén. requested to make and may be made public by the Committee of Ministers.
4
The report specified in 4. Den rapport som avses i paragraph 3 shall contain in punkt 3 skall särskilt innehålla particular the proposals of expertkommitténs förslag till the committee of experts to ministerkommittén för beredning the Committee of Ministers av dennas eventuella rekommenfor the preparation of such dationer till en eller flera av parrecommendations of the terna. latter body to one or more of the Parties as may be required.
5
The Secretary General of the 5. Europarådets generalsekre-Council of Europe shall terare skall vartannat Oår avge en make a two-yearly detailed detaljerad rapport till parlamentareport to the Parliamentary rikerförsamlingen om tillämp-Assembly on the application ningen av stadgan. of the Charter.
Article 17 - Committee of Artikel 17 Expertexperts kommittén
1
The committee of experts 1. Expertkommittén skall bestå shall be composed of one av en medlem från varje part som member per Party, appointed förordnas av ministerkommittén by the Committee of Minisfrån en av den berörda parten ters from a list of individuals upprättad lista över personer med of the highest integrity and högsta integritet och erkänd sakrecognised competence in kunskap i de frågor som stadgan the matters dealt with in the avser. Charter, who shall be nominated by the Party concerned.
2
Members of the committee 2. Medlemmarna av kommittén shall be appointed for a peskall utses för en tid av sex år och riod of six years and shall be skall kunna omväljas. En medeligible for reappointment. lem som inte kan fullgöra en
Bilaga 2
317
A member who is unable to mandatperiod, skall ersättas i complete a term of office enlighet med förfarandet i punkt shall be replaced in i och ersättaren skall fullgöra sin accordance with the företrädares mandatperiod. procedure laid down in paragraph 1, and the replacing member shall complete his predecessor's term of office.
3
The committee of experts 3. Expertkommittén skall anta sin shall adopt rules of proceduarbetsordning. Sekretariatsfunkre. Its secretarial services tionen skall tillgodoses av Euroshall be provided by the parådets generalsekreterare. Secretary General of the Council of Europe.
Part V - Final provisions Del V Slutbestämmelser
Article 18 Artikel 18
This Charter shall be open for Denna stadga skall vara öppen för signature by the member States of undertecknande av Europarådets the Council of Europe. It is medlemsstater. Den skall ratifisubject to ratification, acceptance ceras, godtas eller godkännas. or approval. Instruments of Ratifikations-, godtagande eller ratification, acceptance or appgodkännandeinstrument skall roval shall be deposited with the deponeras hos Europarådets ge-Secretary General of the Council neralsekreterare. of Europe.
Article 19 Artikel 19
1
This Charter shall enter into 1. Denna stadga skall träda i force on the first day of the kraft den första dagen i den måmonth following the expiranad som följer efter utgången av tion of a period of three en tid på tre månader räknat från months after the date on dagen då fem medlemsstater i which five member States of Europarådet har uttryckt sitt samthe Council of Europe have tycke till att vara bundna av stadexpressed their consent to be gan i enlighet med bestämmelserbound by the Charter in acna i artikel 18.
Bilaga 2
318
cordance with the provisions of Article 18.
2
In respect of any member 2. För en medlemsstat som State which subsequently senare uttrycker sitt samtycke till expresses its consent to be att bli bunden av stadgan, skall bound by it, the Charter den träda i kraft den första dagen shall enter into force on the i den månad som följer efter utfirst day of the month gången av en tid på tre månader following the expiration of a efter dagen för deponering av period of three months after ratifikations-, godtagande- eller the date of the deposit of the godkännandeinstrumentet. instrument of ratification, acceptance or approval.
Article 20 Artikel 20
1
After the entry into force of this Charter, the Committee of Ministers of the Council of Europe may invite any State not a member of the Council of Europe to accede to this Charter.
2
In respect of any acceding State, the Charter shall enter into force on the first day of the month following the expiration of a period of three months after the date of deposit of the instrument of accession with the Secretary General of the Council of Europe.
Article 21
1
Any State may, at the time of signature or when depositing its instrument of ratification, acceptance, approval or accession, make
1. Sedan denna stadga har trätt i kraft får Europarådets ministerkommitté inbjuda stater som inte är medlemmar av Europarådet att ansluta sig till den.
2. För varje stat som ansluter sig skall stadgan träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid av tre månader efter dagen för deponering av anslutningsinstrumentet hos Europarådets generalsekreterare.
Artikel 21
1. En stat får när den undertecknar stadgan eller deponerar sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument avge en eller flera
Bilaga 2
319
one or more reservations to reservationer till punkterna 2 - 5 paragraphs 2 to 5 of i artikel 7 i stadgan. Inga andra Article 7 of this Charter. No reservationer får göras. other reservation may be made.
2
Any Contracting State 2. En fördragsslutande stat som which has made a reservahar gjort en reservation enligt tion under the preceding föregående punkt får helt eller paragraph may wholly or delvis återta denna genom ett partly withdraw it by means meddelande till Europarådets of a notification addressed to generalsekreterare. Återtagandet the Secretary General of the skall träda i kraft den dag då ge-Council of Europe. The neralsekreteraren mottar ett såwithdrawal shall take effect dant meddelande. on the date of receipt of such notification by the Secretary General.
Article 22 Artikel 22
1
Any Party may at any time denounce this Charter by means of a notification addressed to the Secretary General of the Council of Europe.
2
Such denunciation shall become effective on the first day of the month following the expiration of a period of six months after the date of receipt of the notification by the Secretary General.
Article 23
The Secretary General of the Council of Europe shall notify the member States of the Council and any State which has acceded to this Charter of:
1. En part får när som helst säga upp denna stadga genom ett meddelande till Europarådets generalsekreterare.
2. Uppsägningen skall träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en tid av sex månader efter den dag då generalsekreteraren mottog meddelandet.
Artikel 23
Europarådets generalsekreterare skall meddela rådets medlemsstater och alla andra stater som har anslutit sig till denna stadga om
Bilaga 2
320
a
any signature; a) varje undertecknande,
b
the deposit of any instrub) deponering av varje ratifikament of ratification, acceptions-, godtagande-, godkännantance, approval or accession; de- eller anslutningsinstrument,
c
any date of entry into force c) varje datum för denna stadgas of this Charter in accordance ikraftträdande enligt artikel 19 with Articles 19 and 20; och 20,
d
any notification received in d) varje meddelande som mottas application of the provisions om tillämpning av bestämmelof Article 3, paragraph 2; serna i artikel 3 punkt 2, samt
e
any other act, notification or e) varje annan rättsakt, notifikacommunication relating to tion eller meddelande som rör this Charter. denna stadga.
In witness whereof the undersig-Till bekräftelse härpå har underned, being duly authorised tecknade, därtill vederbörligen thereto, have signed this Charter. bemyndigade, undertecknat den-
Done at Strasbourg, this 5th day Upprättad i Strasbourg den 5 noof November 1992, in English vember 1992 på engelska och and French, both texts being franska språken, vilka båda texter equally authentic, in a single copy är lika giltiga, i ett enda exemplar which shall be deposited in the som skall deponeras i Europaråarchives of the Council of dets arkiv. Europarådets general-Europe. The Secretary General of sekreterare skall överlämna bethe Council of Europe shall styrkta avskrifter till varje medtransmit certified copies to each lemsstat i Europarådet och till member State of the Council of varje annan stat som har inbjudits Europe and to any State invited to att ansluta sig till denna stadga. accede to this Charter.
(underskrifter) na stadga.
Bekräftad avskrift av det enda originaldokumentet på engelska och franska språken, vilket har deponerats i Europarådets arkiv.
Bilaga 2
321
Strasbourg den 7 december 1992.
Direktören för rättärenden i Europarådet,
u. Erik Harremoes
Båda termerna, meänkieli och tornedalsfinska, används i denna rapport. Tornedalsfinska
1
används särskilt om förhållanden som gällde innan termen
meänkieli
(vårt språk),
talarnas eget namn på varieteten, kom i allmänt bruk. Diskussionen om terminologin kommer att nyanseras längre fram (s 13).
Denna och många andra referenser i rapporten är till signerade artiklar i
Nationalen-
2
cyklopedin. Anledningen till att jag i stor utsträckning valt att hänvisa till dessa är att de i allmänhet innehåller de mest aktuella uppgifterna på sina områden, men framför allt att de också innehåller vidare referenser för den som vill fördjupa sig något ytterligare på givna punkter.
373
Bilaga 3
Diskussion av begreppen språk och dialekt - med resonemang om meänkielis status som eget språk
Kenneth Hyltenstam
Inledning
Föreliggande rapport redovisar ett uppdrag för Minoritetsspråkskommittén att utreda skillnaderna mellan begreppen språk och dialekt med beaktande av finska varieteter som talas i Sverige, främst meänkieli, eller med en annan beteckning, tornedalsfinska. Rapportens allmänna
1
diskussion om språk och dialekt presenteras på sidorna 1-12. På sidorna 13-23 förs mot denna bakgrund ett resonemang om meänkielis status som eget språk. Övriga finska varieteter behandlas mycket kortfattat på s 13.
Språk och dialekt
Det finns ingen säker kunskap om hur länge mänskligt språk har existerat. Aktuella gissningar varierar kraftigt - mellan 40.000 och 2 miljoner år (Jansson, 1995: 160) . Så sent som på 1930-talet framfördes teorier som
2
gick ut på att mänskliga språk funnits bara 5-6.000 år, "inom parentes en helt orimlig tanke" (Malmberg, 1964: 176). De äldsta skelettfynden av homo sapiens är ca 120.000 år gamla. Det är inte klart om ännu äldre människoarter hade språk liknande vårt, eller ens om arten homo sapiens för så länge sen använde språk som i princip var likvärdiga med dem som existerar idag.
Bilaga 3
374
När vi talar om vad som menas med ett språk, kan det vara lämpligt att ha de stora tidsperspektiven i åtanke. Mänskliga språk har existerat under årtusendena helt oberörda av modernare påfund som skrift och standardspråk; detta gäller f ö de flesta språken också i dagens värld. Ändå är det ofta så att endast språk som regelmässigt skrivs, dvs som har skriftspråk, i den nu aktuella västliga världsbilden uppfattas som "riktiga" språk. Skriftspråk har funnits i minst 5.000 år enligt vad vi har bevis för, men troligtvis i upp till 7.000 år (Allén, 1995: 568). Det är emellertid bara under de senaste drygt hundra åren som läskunnigheten haft en mer allmän utbredning - och då talar vi om den rika delen av världen. Det är alltså självklart att existensen av standardspråk och skrivna normer inte är avgörande för om en språkform ska kallas för ett språk eller ej. Språk är i grunden talade kommunikationsmedel och tankeinstrument. De kan ha eller sakna skriftspråk.
Mänskliga språk är ofantligt flexibla. De anpassar sig till den verklighet de används i på ett smidigt sätt, inte minst i ordförrådet. Om någon grupp människor har anledning att regelbundet tala om sju eller fler olika sorters snö, som t ex samerna har, så finner de på olika benämningar, olika ord för dessa företeelser. Språk förändras ständigt, inte bara i ordförrådet utan också i grammatisk form och uttal. Det betyder att alla språk talas i olika former. Komplexiteten i den språkliga mångfalden och den språkliga variationen är imponerande.
För att ge namn åt åtminstone en del av denna komplexitet används ofta distinktionen mellan språk och dialekt. Som vi strax ska se används också en del andra termer för att beteckna delar av komplexiteten; just nu lämnar vi dessa åt sidan.
Få människor tänker på att termerna språk och dialekt skulle vara problematiska. De flesta för att inte säga alla svenskar är överens om att svenska, finska, danska, engelska, franska, thailändska och swahili är språk. Likaså är man överens om att gotländska, dalmål, skånska, göteborgska, bornholmska, bergensiska, andalusiska och bayerska är dialekter - av svenska, danska, norska, spanska resp tyska. Så långt är det enkelt. Det är enkelt så länge vi talar om förhållanden som är välkända för oss. Vi har vant oss vid att kalla norska och svenska för två olika språk, medan vi kallar skånska och dalmål för två olika dialekter. Problemet är att detta är konventioner för hur vi ser på verkligheten; skillnaden mellan språk och dialekter är inte något som föreligger i verkligheten. Att det förhåller sig så blir vi snabbt varse om vi ställer oss frågan varför vi kallar svenska och norska olika språk men skånska och dalmål för dialekter. Är norska och svenska mer olika varandra än skånska och dalmål, så att vi därför, alltså pga storleken på skillnaden, kallar det första paret för språk och det andra för dialekter? Har en svensktalande person och en person som talar norska svårare för att förstå varandra än vad personer som talar
Bilaga 3
375
skånska och dalmål har, så att vi måste kalla svenska och norska för språk och skånska och dalmål för dialekter? Dvs är graden av ömsesidig förståelighet avgörande? Eller är norska och svenska olika språk pga att de föreligger i olika standardiserade former med olika skriftspråk? Beror det på det faktum att norska och svenska talas i olika länder att de är olika språk? Och är det då så att det förhållandet att skånska och dalmål båda talas i ett och samma land gör dessa varieteter till dialekter?
Även om det, som vi ska se längre fram, ligger en hel del i de antaganden som ligger bakom frågorna, är det lätt att ge exempel på att termerna språk och dialekt används på olika sätt i olika sammanhang. Detta gör att det är svårt att finna entydiga definitioner på vad som avses med termerna. Ta de två språkrelaterade kriterierna ovan, dvs storleken på skillnaderna mellan två varieteter och ömsesidig förståelighet. Ett aktuellt exempel utgörs av kroatiskan och serbiskan. De två varieteterna är ömsesidigt förståeliga och de språkstrukturella skillnaderna är tämligen små - i f d Jugoslavien var de sammanförda till ett språk, serbokroatiska. Ändå kallas de idag olika språk. Motsatsen gäller för den kinesiska språksituationen där språkliga varieteter anses vara dialekter av samma språk, trots att de är strukturellt mycket olika varandra och t o m helt och hållet obegripliga sinsemellan. En person från Peking och en från Shanghai kan inte kommunicera med och förstå varandra när de använder sin respektive varietet av kinesiska. Trots det anser man i Kina att de talar dialekter av samma språk.
En av orsakerna till att man kallar dessa varieteter av kinesiska för dialekter och inte språk är att de talas i samma land. Motsatsen, att två varieteter talas i olika länder gör dem dock inte alltid till olika språk. Ett språk, tyska, talas i både Tyskland och Österrike, även om det förstås finns typiska skillnader t ex i uttalet. Om man invänder att de varieteter av tyska som talas i Tyskland och Österrike dock är så lika varandra att det skulle vara orimligt att anse dem vara olika språk, ja då använder man ett kriterium som vi redan avvisat i det jugoslaviska fallet, nämligen att det är storleken på skillnaderna som är avgörande. Ett annat exempel är arabiska som är officiellt språk i många länder, t ex Marocko, Algeriet, Sudan, Egypten, Irak och Syrien. De former av arabiska som talas i t ex Nordafrika och på arabiska halvön skiljer sig mycket från varandra språkstrukturellt och är inte ömsesidigt begripliga. Här har vi alltså ett exempel där varieteter talas i olika länder, är starkt skilda från varandra, och ändå kallas de inte olika språk utan dialekter.
Både det kinesiska och det arabiska fallet förklaras av att de olika varieteterna skrivs med samma skriftspråk, man använder alltså samma standard för skriften; detta är det främsta skälet till att man kallar dem för dialekter av kinesiska resp arabiska. Men även detta kriterium har undantag. Nordsamiska och sydsamiska har olika skriftspråk. De är
Bilaga 3
376 dessutom stukturellt starkt skilda från varandra och inte ömsesidigt begripliga. Ändå kallas nord- och sydsamiska oftast för dialekter av samiska, inte olika språk.
Exemplen visar att man i olika socio-politiska sammanhang lagt olika innebörder i termerna språk och dialekt. Språk och dialekt är relativa termer, vars användning bygger både på rent språkliga och på politiskasamhälleliga förhållanden. Inför frågan om språkvarieteten x är ett språk eller en dialekt tvingas vi alltså redan här inledningsvis med Haugen (1966/72: 97) ta till det nedslående konstaterandet att "det ligger i termerna själva att inget svar kan ges. De innebär en enkel dikotomi i en situation som är nästan oändligt komplex". Detta gäller lika mycket det fall som vi här har för ögonen: "Frågan om huruvida norrbottensfinskan ('tornedalsfinskan') är ett eget språk vid sidan av 'finlandsfinska' eller om det bara är en finsk dialekt bland andra finska dialekter, kan således inte avgöras med lingvistiska (språkvetenskapliga) kriterier. Det problemet är en språkpolitisk fråga, som avgörs genom ett språkpolitiskt beslut och inte med en språkvetenskaplig undersökning." (Hansegård, 1988: 309). Man kan alltså inte bilda sig en uppfattning om karaktären hos en viss språklig varietet beroende på vilken term som används. Det är nödvändigt att för varje fall som man önskar diskutera beskriva just detta falls komplexitet. För att göra det behövs en systematisk utredning av vad som i olika sammanhang kan menas med termerna språk och dialekt. I det följande förs ett resonemang om dessa frågor, i vilket vi bl a vänder tillbaka till några av de exempel som använts i problematiserande syfte här i inledningen.
För att undvika missförstånd ska det tilläggas att termen språkvetenskaplig inte är entydig. När Hansegård i citatet ovan talar om språkvetenskapliga kriterier menar han förhållanden som har att göra med språkets struktur (ordförråd, fonologi, morfologi och syntax) eller med den tekniska sidan av kommunikationsprocessen (språklig produktion och perception). Termen språkvetenskaplig används här alltså i en mycket snäv betydelse. Detta betyder inte att språkvetenskapen, eller med ett annat ord lingvistiken, begränsar sitt intresse till dessa delar av språket. Lingvistiken är en vid disciplin som arbetar med alla slags frågeställningar, t ex sociala, politiska, psykologiska, neurologiska och biologiska, i vilka språket spelar en roll. En central språkvetenskaplig uppgift är således att beskriva språkets roll i samhället, bl a språkpolitiska förhållanden. Detta ingår i den gren av språkvetenskapen som kallas för sociolingvistik. Föreliggande rapport faller klart inom sociolingvistikens område.
Bilaga 3
377
Språklig varietet
Begreppet språklig varietet har använts upprepade gånger i inledningen ovan. Anledningen till detta är att en term behövs för att tala om olika språkformer utan att ta ställning till om de är språk eller dialekter eller vilken de status de har (jfr Hudson, 1980). Språklig varietet är alltså en överordnad eller mer generell term än termerna språk och dialekt. Det finns också språkliga varieteter som varken brukar kallas för språk eller dialekt, t ex sociolekter, dvs språkformer som används av olika sociala grupper, idiolekter, som innebär enskilda individers specifika sätt att använda sitt språk, gruppspråk, t ex ungdomsspråk, yrkesspråk etc samt register, som innefattar individers sätt att variera sitt språk i förhållande till den situation som språket används i (t ex mer eller mindre formellt språk). Termen språklig varietet har alltså en vidare innebörd än den som täcker språk och dialekt. Denna del av komplexiteten lämnar vi dock utanför den vidare genomgången.
Användningar av termen dialekt
Den historiska bakgrunden Termen dialekt används ofta om språkliga varieteter som saknar skriftspråk. Med tanke på det kan det förefalla förvånande att termen dialekt först användes om just skrivet språk, nämligen om de olika regionala skriftspråksformer som antikens grekiska förekommer i. Dessa dialekter blev också överregionalt förknippade med vissa litterära genrer, så att epik skrevs på joniska, körlyrik på doriska och prosa på joniska eller attiska, den dialekt som så småningom låg till grund för klassisk grekiska som under Alexander den Stores tid spreds i en enhetlig form, koiné, över den grekiska världen (Haugen 1966/72: 99; Blomqvist & Sabatakakis, 1992:39).
Den franska användningen av termen dialekt hänför sig på samma sätt till de skrivna regionala varieteter av franska som förekom under medeltiden. Dessa skriftspråksformer ersattes så småningom av den skrivna normen för den talade varietet som användes omkring Paris, francien. Redan på 1500-talet fick denna centrala form av franska status av officiellt standardspråk (1539) (Jonasson, 1991: 633). Övriga varieteters skriftspråk försvann, de förlorade i prestige och degraderades från att ha kallats dialekter till att kallas patois, landsmål. I franskan lever denna skillnad kvar mellan dialekt ( dialecte, en regional varietet av ett språk som är bärare av litterär kultur) och landsmål ( patois, en språknorm som inte används för litterära eller officiella ändamål, främst brukad i informella situationer) (Haugen, 1966/72: 99).
Bilaga 3
378
Vid tiden för franska revolutionen (1789-1799) var språkscenen fortfarande mycket splittrad i Frankrike. En av revolutionärerna, den katolske prästen Abbé Grégoire, påpekade med oro i en rapport 1793 att endast en minoritet av fransmännen - kanske tre miljoner enligt hans uppskattning - kunde tala och ännu färre skriva standardspråket. Majoriteten talade antingen någon form av “patois“ eller inte franska över huvud taget utan i stället baskiska, katalanska, elsassiska etc. Folkmängden uppgick enligt en folkräkning 1794 till 26 miljoner (Grillo, 1989: 25). Att det fanns medborgare som sålunda inte hade tillgång till standardspråket betraktades som oförenligt med revolutionsidealen om frihet, jämlikhet och broderskap. I jämlikhetens namn framhölls i Grégoires rapport “nödvändigheten av att utplåna ‘patois’ och att göra bruket av franska språket allmänt“ (citerat i Grillo, 1989: 24). Franska revolutionens ideologi fick starkt inflytande på de följande århundradenas språkliga enhetssträvanden inom Europas nationer (jfr Lainio, 1990: 27ff). Den franska språkcentralismen är kanske det tydligaste exemplet. Som Grillo (ibid.) påpekar, står denna ideologi i stark kontrast mot de idéer om frihet för bevarande av regionala varieteter, såväl språk som dialekter, som emanerar från 1960- och 1970-talens rörelser för etnisk väckelse.
Den hierarkiska statusskillnaden i tre nivåer mellan språk, dvs standardspråk, historiska dialekter och landsmål (patois) är specifik för Frankrike, men liknande förhållanden speglas också i andra länders terminologi, framför allt mellan termerna språk och dialekt. Eftersom termen språk alltmer kom att förknippas med standardspråk, vilket i sin tur innebar existensen av ett skriftspråk, utvecklades en distinktion mellan språk och dialekt som enbart tog fasta på den prestigeskillnad som var förknippad med att ha respektive sakna ett skriftspråk. Detta blev särskilt tydligt under kolonialtiden då ett språkbruk blev vanligt enligt vilket endast kolonialmakternas språk benämndes språk, medan de språkformer som koloniernas infödda talade kallades dialekter. Detta språkbruk blev fast rotat, och ännu gör man t ex i länder som Moçambique en skillnad mellan portugisiska, det officiella språket, och dialekt, där dialekt då är beteckningen för något av de ca 20 bantuspråk som talas i landet. I denna användning av termen dialekt finns alltså inget språkstrukturellt samband mellan vad som kallas språk och vad som kallas dialekt. Dialekt är en språkform med underordnad status rätt och slätt.
Prestigeskillnader mellan olika språkvarieteter har på sina håll resulterat i mycket speciella språksituationer. Grekland är ett intressant exempel. Efter frigörelsen från det osmanska riket på 1820-talet fanns behov av ett gemensamt nationalspråk. Till en början fanns det en gruppering som helt enkelt ville göra klassisk grekiska till nationalspråk, men den linje som senare vann uppslutning var att utveckla ett nationalspråk på grundval av den överregionala talade form av grekiska som förelåg vid denna tid, där
Bilaga 3
379
man emellertid ersatte alla utländska element med element från klassisk grekiska. Detta sålunda standardiserade språk benämndes katharevousa. Termen betyder ‘det rena språket’.
Samtidigt existerade det överregionala talade språket i "orenad" form. Denna form kom att benämnas dimotiki, det folkliga språket. Dimotiki var den språkform som grekisktalande använde i sitt dagliga umgänge och som barnen alltså lärde sig som sitt modersmål. Eftersom katharevousa användes som förvaltningsspråk och utbildningsspråk men inte var någons naturligt inlärda talade språk, krävdes att alla som aspirerade på att skaffa sig utbildning och offentliga anställningar tillägnade sig denna språkform. Dimotiki utvecklades emellertid så småningom också i en skriven form som litteraturspråk. Under 1800-talet utvecklades tydliga normer för i vilka sammanhang respektive språkform fick användas. En sådant sakförhållande, dvs där det offentliga samhällets kommunikation bedrivs på ett språk - eller på en språklig varietet - och den mera informella sfären på ett annat, benämns diglossi. De två språkformerna brukar kallas för högform (för formellt bruk) och lågform (för informella sammanhang). Under en lång tid fördes en kamp mellan företrädare för de två språkformerna. Dimotiki blev 1917 undervisningsspråk i folkskolan, men ända fram till 1975 fortsatte katharevousa att användas som undervisningsspråk i gymnasieskolan. År 1976 blev dimotiki officiellt språk i Grekland.
Hur starka känslor som var förknippade med de konservativa grupperingarnas försvar av katharevousas hegemoni i de språkliga domäner som var specificerade för denna språkform belyses av följande: "När evangelierna och Aischylos trilogi 'Orestien' (1901 resp. 1903) översattes till dimotiki, blev det kravaller i Athen som resulterade i dödsoffer och regeringens fall" (Blomqvist & Sabatakakis, 1992:39).
Språkhistoriska/språkstrukturella kriterier När språkvetare, särskilt dialektologer, talar om dialekter avser de oftast lokala eller regionala varieteter av ett språk. Grunderna för hur språk delas in i olika dialekter kan vara mer eller mindre grova. Ett språk kan delas upp i ett antal huvuddialekter, som i sin tur kan delas upp i mindre sinsemellan urskiljbara dialekter i flera steg. Man kan t ex skilja dialekten i en provins, ett landskap, ett härad etc från den dialekt som används i en angränsande enhet på motsvarande nivå; inom t ex en provins kan sedan dialekterna variera mellan olika socknar och inom dem mellan olika byar. Självklart tar den språkliga variationen i sig inte hänsyn till var gränserna mellan administrativa enheter går, men inte så sällan har sådana gränser haft betydelse för vilka grupper av människor som haft tät kontakt respektive saknat kontakt med varandra och därigenom påverkat
Bilaga 3
380 utvecklingen av särskilda språkformer i de olika områdena (jfr nedan). Språkvetenskapligt grundade dialektindelningar tar hänsyn till hur språkliga enheter varierar, t ex var gränsen mellan områden med en sorts uttal av /r/ och områden med ett annat uttal av samma språkljud.
Dialekterna förutsätts traditionellt inom dialektologin ha utvecklats ur en tidigare mer enhetlig språkform. I fråga om svenskan antas våra dialekter ha utvecklats "ur det gemensamma tungomålet före vikingatiden, urnordiskan" (Wessén, 1967: 10). Att en sådan enhetlig språkform splittrats i grenar som utvecklats i olika riktning menar man beror på att olika grupper av talare har haft bristande kontakt med varandra pga naturhinder (bergskedjor, ogenomträngliga skogar etc) eller sociala hinder (gränser mellan stater, fiendskap mellan grupper etc). Eftersom språk ständigt utvecklas och anpassas till den sociala situation i vilken de fungerar, resulterar avsaknaden av täta kontakter med tiden i att de olika grupperna som talar språket i fråga utvecklar detta språk i olika riktningar.
Dialekter är alltså språkformer som har stora språkstrukturella likheter med varandra men som samtidigt skiljer sig åt i olika dimensioner. Skillnaderna kan avse uttal (t ex olika satsmelodi och ordaccentmönster och olika sätt att uttala vissa språkljud), morfologi ("samma" ord kan ha olika böjningsformer, i svenskan t ex hållde [i många dialekter], höllt [i vissa stadsmål], höll [standardspråket]), syntax eller ordförråd. Ett försök att finna ett mått på avståndet mellan varieteter utgör den s k lexikostatistiska metoden, enligt vilken statistiska jämförelser mellan ordförråden i två varieteter företas. Inom den s k glottokronologin har lexikostatistik använts för att bedöma hur lång tid två varieteter varit skilda från varandra. Dessa metoder har emellertid blivit starkt kritiserade. Dels innebär begränsningen till ordförrådet att man inte får en tillförlitlig bedömning av avståndet; metoden skulle behöva kompletteras med analyser av likheter och skillnader också t ex i grammatisk strukturering. Dels förutsätts, i fråga om glottokronologin, att varieteterna utvecklats helt isolerade från varandra, vilket nästan aldrig är fallet. För en diskussion av dessa metoder, se t ex Wurm (1982).
Under inflytande av ökade kommunikationer och allmänt större rörlighet bland befolkningarna har dialekterna i västvärlden under detta århundrade varit utsatta för en utjämning och anpassning till standardspråken. I svenskan talar man om fyra olika normnivåer (Edlund, 1995: 479): lokal eller genuin dialekt, regional eller utjämnad dialekt, regionalt standardspråk, neutralt standardspråk. De genuina dialekterna ( folkmålen, landsmålen) är landsbygdens språkvarieteter, i vårt medvetande särskilt så som de talas av de äldsta medborgarna. De svenska genuina dialekterna brukar delas upp i sydvenska mål (Skåne, Blekinge, södra Halland och södra Småland), götamål (Västergötland, Dalsland, norra Småland, norra Halland och sydvästra Östergötland; Bohuslän är gränsområde till norska
Bilaga 3
381
mål, Värmland och västra Västmanland hör också delvis till götamålsområdet), sveamål (Uppland, Gästrikland, södra Hälsingland, sydöstra Dalarna, östra Västmanland, norra och östra Södermanland; gränsområden mot götamålen utgörs av övriga Södermanland, Närke, stora delar av Östergötland och nordöstra Småland, där blandformer förekommer), norrländska mål (kustlandet fr o m norra Hälsningland t o m Kalix samt Jämtland; Härjedalen och vissa delarna av Dalarna har folkmål som snarare är av norsk än av svensk typ), östsvenska mål (det svensktalande Finland inklusive Åland och svenskbygder i Estland) samt gotländska mål (Gotland) (Wessén, 1967). Regionala eller utjämnade dialekter är likartade över större områden och har anpassats i viss grad mot standardspråket samtidigt som de innehåller dialektala särdrag både i uttal, grammatik och ordförråd. Regionalt standardspråk varierar främst i uttalet, medan det har samma ordböjning, syntax och ordförråd som det neutrala standardspråket.
Det är viktigt att påpeka att den dialektala/regionala variationen samverkar med social variation. Således används de mest utpräglade dialektformerna mer i lägre socialgrupper än i högre. Den sociolektala variationen inom varje givet dialektområde är således påtaglig. Dialektal variation samverkar också med åldersmässig variation (äldre använder mer dialektala former än yngre) och könsvariation (män använder oftast mer dialektala former än kvinnor).
En särställning intar stadsmålen i förhållande till de genuina dialekterna. Pga den större rörligheten i städerna har stadsmålen varit mera heterogena än landsbygdsdialekterna. Drag i språket hos inflyttande från andra dialektområden har tagits upp samtidigt som utjämningen i riktning mot standardspråket varit mer påtaglig och tidigare här. Stadsmålen kan ses som mellanformer mellan landsbygdens dialekt och standardspråket (Nordberg, 1995: 186). De uppvisar i de större städerna, särskilt Göteborg och Stockholm, drag av intern variation och snabba förändringar (för Stockholm, se Kotsinas, 1995: 267ff). Stadsmålen kallas nog så ofta också för dialekter, som t ex när man talar om göteborgsdialekten.
Enligt den beskrivning av den språkliga variationen inom ett språkområde som vi nu redovisat står dialekt i motsättning till standardspråk. I ett annat bruk av termerna, som också är baserat på språkstrukturella förhållanden, har bruket av termen dialekt ett betydligt vidare omfång. Edwards (1985: 19) t ex definierar dialekt på följande sätt: "En dialekt är en varietet av ett språk som skiljer sig från andra varieteter med avseende på ordförråd, grammatik och uttal." Här benämns alltså alla urskiljbara språkformer dialekter, och kopplingen till geografiska områden är inte den enda indelningsgrunden. Detta innebär att även standardspråket är en av språkets dialekter, liksom stadsmålen och de varieteter som är knutna till olika sociala grupper, dvs sociala dialekter eller sociolekter.
Bilaga 3
382 Kriteriet ömsesidig förståelighet I inledningen var vi inne på att ömsesidig förståelighet var ett kriterium som använts för att avgöra om två varieteter skulle betraktas som två olika språk eller två dialekter av samma språk. Detta kriterium är särskilt relevant vid beskrivning av språkförhållandena i tidigare outforskade språkområden. Den enorma språkliga variation som kan förekomma i flerspråkiga samhällen, som t ex Nya Guinea eller stora delar av Afrika, gör det högst rimligt att ställa sig frågan vad som är olika språk och vad som är dialekter av samma språk. Om talare av två varieteter kan begripa varandra när de talar sina resp varieteter skulle dessa vara dialekter av samma språk, annars skulle de vara olika språk. Det finns ett antal problem med detta kriterium. Hudson (1980: 35ff) nämner fyra sådana problem. Det första problemet är att varieteter som är ömsesidigt förståeliga ibland kallas för språk (svenska/norska) snarare än dialekter, medan varieteter som inte är ömsesidigt begripliga ibland kallas för dialekter (olika kinesiska dialekter, som kantonesiska och mandarin). Ett annat problem är att det finns grader av ömsesidig förståelse, det är inte frågan om antingen eller. Genomsnittssvensken förstår t ex norska, eller de flesta varieteter av norska, tämligen bra, danska sämre, och isländska inte alls, eller kanske några enstaka ord. Frågan är då hur god förståelsen ska vara för att man ska kalla två varieteter för dialekter och hur dålig för att två varieteter ska vara olika språk. Varje sådan gräns för när man kan säga att förståeligheten är för dålig för att två varieteter ska betraktas som språk snarare än dialekter blir godtycklig. För det tredje är ömsesidig förståelighet en fråga om ett kontinuum i övergången från en språklig varietet till en annan. Ett typiskt mönster är att av tre angränsande varieteter, A, B och C, så förstår talare av A och B varandra, och talare av B och C likaså, men inte nödvändigtvis talare av A och C. Om A och B är dialekter av samma språk och B och C också är dialekter av samma språk, så följer att även A och C är dialekter av samma språk, trots att dessa två inte är ömsesidigt förståeliga. Kriteriet ömsesidig förståelighet skulle alltså strikt använt ge det paradoxala resultatet att A var ett annat språk än B om det sågs utifrån C:s synvinkel och samma språk som B om det sågs utifrån B:s egen synvinkel. Det fjärde problemet formulerar Hudson så att ömsesidig förståelighet inte är en relation mellan språkliga varieteter utan mellan människor (ibid.: 36). Det är människor som förstår - eller inte förstår - vad andra människor säger. Detta betyder t ex att om de språkstrukturella skillnaderna mellan två varieteter är relativt sett större, så måste de talande anstränga sig mera för att förstå varandra. Detta betyder att en komponent av vilja eller motivation finns med i sammanhanget. Den ömsesidiga
Bilaga 3
383
förståeligheten är alltså beroende av om en given talare är så motiverad att förstå en annan talare att han/hon verkligen är beredd att anstränga sig i den utsträckning som krävs. Erfarenhet spelar också stor roll. En person som är van vid att lyssna på en annan språklig varietet än sin egen lär sig så småningom att förstå den, ibland även om den skiljer sig starkt från den egna varieteten. Sydsvenskar är ofta bättre än svenskar från andra delar av landet på att förstå danska. Sydsvenskar har ofta också större erfarenhet av att höra danska än andra svenskar.
Slutligen innebär allt detta att ömsesidig förståelighet inte nödvändigtvis är reciprok. Det kan mycket väl vara så att talare av varietet A förstår talare av varietet B tämligen bra, medan talare av varietet B nästan inte alls förstår A-talarna. Typiskt är det t ex så att dialekttalare förstår standardspråkstalare bättre än tvärtom. Ett annat exempel gäller den ömsesidiga förståeligheten mellan de nordiska språken. Undersökningar har visat att denna inte alls är reciprok. Danskar förstår svenska bättre än svenskar förstår danska, norrmän förstår svenska bättre än svenskar förstår norska, norrmän förstår danska bättre än danskar förstår norska (Maurud, 1976: 141). Norrmännen förstår således grannspråken bäst och svenskarna sämst.
Dialekt - standard Ett vanligt sätt att se på dialekter är att de är varieteter som är knutna till samma standardspråk. Den viktigaste komponenten i språkstandardisering är utvecklandet av en skriftspråksnorm. Därför kan man säga att varieteter som är kopplade till samma skriftspråk är dialekter av det språk som speglas i detta skriftspråk. Flera av de exempel som vi berört tidigare från andra delar av världen kan förstås inom denna användning av termerna. Mandarin och kantonesiska är sinsemellan obegripliga, men de skrivs på samma sätt. Att det går att skriva två varieteter som inte har samma eller ens liknande uttal, grammatik och ordförråd på samma sätt beror förstås på att den kinesiska skriften är logografisk, dvs varje ord eller ordelement skrivs med ett särskilt tecken, och då spelar det ingen roll hur ordet eller elementet låter (fast i vissa av de kinesiska tecknen förekommer s k ljudangivare).
Att de olika arabisktalande ländernas varieteter kallas för dialekter beror också på att ett och samma skriftspråk, det klassiska arabiska skriftspråket, används över hela området. Detta har som följd att det oftast är mycket stor skillnad mellan de talade varieteterna och skriften, vilket bl a innebär speciella svårigheter vid barns läs- och skrivinlärning i dessa språkområden.
Olika språks standardiserade former har olika bakgrund. Vissa har varit standardiserade under mycket lång tid, andra har relativt sent utvecklat
Bilaga 3
384 normerade skriftspråk. I de europeiska språken speglas detta ofta i språkens ortografier. Språk med tidigt standardiserade ortografier har ofta en stavning som speglar utvecklingsstadier långt tillbaka i tiden, från vilka det moderna talade språket skiljer sig starkt. Engelskan är ett sådant exempel. Den nutida stavningen har inte förändrats mycket sedan mitten av 1700-talet och i stor utsträckning finns stavningskonventioner kvar som följdes redan i fornengelskan (före 1100-talet) (Ellegård, 1991: 508). Språk vars ortografier standardiserats under senare tid har ortografier som i stor utsträckning väl speglar det nutida uttalet. Detta gäller t ex finskan.
Att dialekter är förbundna med varandra genom ett gemensamt skriftspråk stämmer som vi var inne på i inledningen inte alltid. Som vi nämnde där är samiska ett exempel. Man talar i allmänhet om ett samiskt språk med ett antal dialekter, varav vissa inte är ömsesidigt förståeliga. Men här är det inte så att det samiska språket har ett skriftspråk som de olika dialekterna är knutna till. Tvärtom är det huvuddialekterna som har standardiserats med olika skriftspråk. Nord-, lule- och sydsamiska (de huvuddialekter som förekommer i Sverige och Norge och i fråga om nordsamiskan också i Finland) har sålunda olika skriftspråk. Dessutom förekommer ytterligare tre skriftspråk för varieteter som talas i Finland och Ryssland, enare-, skolt- och kindinsamiska (Larsson, 1995: 229). Å andra sidan kan man säga att det är konventionen som gör att de olika samiska varieteterna kallas för olika dialekter. Vissa av dem skulle lika gärna kunna kallas för olika språk; avståndet mellan nordsamiska och sydsamiska har bedömts vara lika stort som mellan norska och isländska (NOU, 1985: 14).
Ett intressant exempel som vi också kort berörde i inledningen är serbokroatiska. När serbokroatiska var officiellt språk i f d Jugoslavien betonades enheten. Serbokroatiska var ett språk med olika varieteter eller dialekter, där serbiska och kroatiska hörde till var sin huvuddialektgrupp. Kriteriet ömsesidig förståelighet skulle innebära att serbiska och kroatiska inte var två språk utan snarare två dialekter, eftersom talare av dessa varieteter förstår varandra. Många talare hävdade emellertid att det var frågan om två språk, kroatiska och serbiska. Enheten betonades normalt mer från vissa grupperingar än andra. Typiskt hävdades från serbiskt håll att det var frågan om ett språk, vilket innebar ett stöd för serbisk hegemoni, medan man från kroatiskt håll betonade att det var två språk, eftersom de talades av befolkningsgrupper med olika etnisk och religiös bakgrund (Wardhaugh, 1992: 27, 36). Att de två varieteterna skulle betraktas som två olika språk kunde stödjas med att de faktisk har olika skriftspråk. Kroatiska skrivs med latinskt alfabet och serbiska med kyrilliskt. Efter delningen av f d Jugoslavien har situationen förändrats starkt. Kroatiska och serbiska är knutna som officiella språk till Kroatien resp Jugoslaviska Federationen, och en särskild varietet av det som
Bilaga 3
385
tidigare kallades serbokroatiska används i Bosnien. Bosniens varietet hör till samma huvuddialektgrupp som kroatiskan, men eftersom den har en viss särutveckling främst i ordförrådet, har man börjat kalla denna varietet för bosniska, också ett särskilt språk. Serbokroatiska som ett enhetligt språk har upphört att existera. Det finns som antytts tecken på att de nuvarande officiella varieteterna utvecklas åt olika håll, särskilt i ordförrådet, och att skillnaderna medvetet betonas. Detta är i sin tur ett exempel på hur varieteter som talas i olika länder brukar betraktas som språk, medan varieteter som talas inom ett och samma land ses som dialekter (Jacobsson, 1995: 377).
Ytterligare ett näraliggande men mycket speciellt exempel bör vi peka på här. I Norge förekommer som bekant två standardiserade varieteter av norska, bokmål och nynorska. Dessa två varieteter kallas i linje med diskussionen i detta avsnitt för olika språk, trots att de är ömsesidigt förståeliga och trots att de förekommer i samma land. Vad det alltså är frågan om här är den stora prestige som det ligger i att ha ett standardiserat skriftspråk. Detta upphöjer de två varieteterna till olika språk. Men det är inte bara frågan om det, utan fallet berör också den starka kopplingen till identitetsfrågor, vilket speglats i det som kallats för den norska språkstriden (jfr t ex Vaagland, 1982).
Eftersom förekomsten av standardisering är ett viktigt kriterium för vad som betraktas som ett språk, ska vi diskutera vad standardisering består i lite mer ingående. Ett språk sägs vara standardiserat om det har kodifierade normer som talarna av språket i någon utsträckning har accepterat. Om undervisning förekommer i och på språket är det dessa normer som används. Kodifieringen manifesteras i grammatikor som beskriver språkets uppbyggnad (deskriptiva grammatikor) eller grammatikor som uttalat föreskriver hur man bör uttrycka sig på språket (preskriptiva grammatikor). Ibland blir grammatikor och ordböcker som inte från början vara avsedda för normerande bruk den standard som skriftspråket håller sig till. Vidare kan det vara fråga om skrivregler, men också förekomsten av litteratur skriven på språket i fråga.
Språkstandardisering är en process i olika steg där vissa steg klaras av i början av standardiseringsprocessen, medan andra steg sedan ständigt pågår i språkvårdsarbetet. I följande figur från (Haugen 1966/72: 110) belyses olika aspekter på standardiseringsprocessen:
----------------------------------------------------------------
Form Funktion
----------------------------------------------------------------
Samhälle selektion acceptans Språk kodifiering elaborering ----------------------------------------------------------------
Bilaga 3
386 Det första steget, selektion, innebär att välja den språkform som ska utgöra basen för det standardiserade språket i ett land eller, mer generellt, i en politisk-administrativ enhet. Ofta är det den varietet som talas i områdets eller landets politiskt-administrativa centrum som väljs. Vi har redan berört hur det franska standardspråket sedan 1500-talet utvecklats på basis av Parisområdets talade språk. Detsamma gäller för det svenska standardspråket som tog utgångspunkt i det talade högstatusspråk som utvecklats i Stockholm under 1700-talet (Teleman, 1995: 473). De norska standardspråken har en annan och ovanlig bakgrund. Före 1800-talets mitt användes danska som skriftspråk i Norge pga att Norge var i union med Danmark. Den skrivna danskan uttalades emellertid vid uppläsning enligt norska uttalsvanor och påverkade allmänt det bildade norska talspråket. Detta språk blev förknippat med landets sydostliga administrativa centrum (nuvarande Osloområdet) och spreds sedan därifrån på normalt sätt till övriga delar av landet. Detta språk, det s k bokmålet, har sedan under senare delen av 1800-talet och under 1900talet fått en mer norsk karaktär, så att det numera är tämligen avlägset från det danska skriftspråket. Vid mitten av 1800-talet uppstod en reaktion mot det danska inflytandet i det norska standardspråket och det ställdes krav på ett standardspråk som tydligare skulle spegla norska språkförhållanden. För detta ändamål utarbetades, i princip av en enskild person, Ivar Aasen, grunden till ett norskt standardspråk att användas i skriven och talad form. Detta språk baserades på ett brett spektrum av norska dialekter, främst västnorska. Det kom att kallas nynorska. Det ovanliga med detta språk är alltså att det är en artificiell skapelse med drag från många olika dialekter snarare än en utveckling och standardisering av ett utvalt enskilt dialektunderlag. Ett stortingsbeslut 1885 jämställde bokmål och nynorska som officiella språk i Norge (Vaagland, 1982: 18).
Kodifiering innebär att den valda formen måste dokumenteras eller beskrivas. Ivar Aasens arbete med nynorskan, formulerat i grammatik och ordbok, är ett bra exempel. Som framgår av figuren ovan är selektion en samhällsfråga, det är frågan om ett medvetet eller omedvetet framhävande av en viss eller vissa språkformer. Vilka varieteter som kan väljas är beroende av den sociala dynamiken i samhället. Kodifiereing däremot är en språkfråga. Detta arbete måste utföras av personer som är professionella på språk, som kan analysera och beskriva språks grammatik, uttal och ordförråd. I flera länder finns officiella språkvårdsorgan som kontinuerligt arbetar med språkets standardiserade form. I Sverige har vi flera språkvårdsorgan som Svenska Akademien, som bl a ger ut normerande ordlistor och för närvarande håller på att framställa en modern svensk grammatik, Svenska språknämnden, som bl a i sitt häfte med skrivregler ger råd om formella aspekter på användningen av skriftspråket , Tekniska
Bilaga 3
387
nomenklaturcentralen, som tar ställning till och försöker påverka bruket av teknisk terminologi m fl organ.
De övriga två stegen i standardiseringsprocessen, acceptans och elaborering, samverkar med varandra. Elaborering innebär att den kodifierade språkformen används i olika sammanhang, i officiella dokument, i religiös och vetenskaplig litteratur, i pressen, i skolundervisningen osv. Genom denna användning ställs språket inför krav att i sitt ordförråd och i sin struktur bli ett smidigt instrument for kommunikation och kognition om de områden i vilka språket används. Acceptans har att göra med nödvändigheten av att befolkningen vill använda det standardiserade språket enligt den kodifiering som språkvetare föreslår. Acceptans är således en samhällsfråga. Graden av acceptans bestämmer vilken roll språket i fråga får i samhället.
Talarnas attityder till den egna varieteten Det har framgått av ovanstående att vad som kallas för språk och vad som kallas för dialekter ofta har att göra med hur talarna själva uppfattar sin egen grupp och sin egen varietet i förhållande till de varieteter som finns i omgivningen. Vad frågan gäller är hur de uppfattar sin etnicitet. "Det är här det 'subjektiva' perspektivet är användbart. En etnisk grupp består av individer som uppfattar sig själva som en avskild grupp ... förenad genom känslomässiga band" Edwards, 1985: 8). När en befolkning splittras i olika grupper, t ex genom politisk gränsdragning inom ett område, kan grupperna med tiden få så olika livserfarenheter att de känner sig som olika folk. Ett intressant exempel utgör delningen av Tyskland i Öst- och Västtyskland, som faktiskt också innebar delvis olika språklig utveckling. Ett annat exempel är Elsass, där befolkningen anser att de talar "elsassiska" snarare än tyska (Hansegård, 1988: 309).
Motsatsen förekommer också, t ex när grupper eller enskilda, särskilt ur majoriteten, uppfattar att det inte finns några markerade språkskillnader. Hansegård har på samma ställe ett intressant exempel på detta, där han redogör för hur Mussolini uttalade sig om att rätoromanskan (som är ett av Schweiz' officiella språk) egentligen var en dialekt av italienska.
Det är ur känslan av etnisk avskildhet och särskildhet som medvetenheten om det egna språket som viktig kulturbärare växer fram, liksom viljan att odla och utveckla detta språk mot ett fungerande standardiserat språk. På motsvarande sätt påverkar graden av standardisering, och den status språket därmed uppnått, styrkan i den etniska identiteten, vilket illustreras av den etniska medvetenheten hos sådana minoriteter som har långa skriftspråkstraditioner, t ex katalanerna.
Olika varieteters status har ofta haft påtagliga konsekvenser. Dialekttalande har särskilt under tidigare skeden ibland betraktat sina varieteter som degenererade till skillnad från det "riktiga" standardspråket. Ett
Bilaga 3
388 sådant synsätt kommer förstås inte ursprungligen från dialekttalarna själva, utan emanerar från dem som talar standardvarieteten. Pga att den dominerande gruppen ofta har hegemoni på vilka uppfattningar som betraktas som riktiga i ett samhälle (jfr Phillipson, 1992), överförs attityder från standardspråkstalande till dialekttalande. Det är i den process som leder till stigmatisering av befolkningsgrupper som också stigmatisering av deras språk uppstår. Politiskt-adminsitrativa gränser Vi har sett att en viktig komponent i vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekter har att göra med i vilken utsträckning språkliga varieteter talas i olika länder eller i olika administrativa enheter. Detta kriterium samverkar med språkstrukturell skillnad, och normerna blir olika i olika sammanhang. Jag nämnde ovan exemplet med tyska i Tyskland och Österrike. Varieteterna talas i olika länder men har ansetts vara tillräckligt lika varandra för att man ska säga att de hör till samma språk. Om vi å andra sidan tar färöiska och isländska i förhållande till danska så har det bl a pga de stora språkstrukturella skillnaderna aldrig varit tal om att kalla dessa för danska dialekter, trots att både Island och Färöarna varit respektive är under den danska kronan.
Officiella standardiserade språk utvecklas ofta inom stater. Centrala varieteter i dessa stater har som nämnts ovan i allmänhet bildat grunden för det som har kommit att kallas för språk. Detta har ofta inneburit brott i de kontinua som förekommer bland språkliga varieteter i ett område. T ex är de språkliga varieteterna på vardera sidan gränsen mellan Nederländerna och Tyskland lika varandra, men på den tyska sidan kallas de dialekter av tyska och på den holländska sidan dialekter av nederländska. Med tiden har detta fått som följd att de varieteter som talas på den tyska sidan om gränsen blir mer lika det tyska standardspråket, medan de som talas på den nederländska sidan blir mer lika holländskan. Detta beror på standardspråkets utjämnande effekt som verkar genom skolan (barnen får lära sig att läsa på och använda respektive standardspråk), genom medier etc. Samma förhållanden gäller vid den svensk-norska gränsen.
Sammanfattning om skillnaden mellan dialekt och språk Det är uppenbart att inget av de kriterier som kan sättas upp för vad som är språk och vad som är dialekter är undantagslöst. Hur man än drar
Bilaga 3
389
gränsen mellan vad som anses vara språk och vad som anses vara dialekt, finns det andra helt parallella situationer där gränsen dras annorlunda. Språklig variation är mångfasetterad och det är därför inte underligt att man på olika håll i världen och i olika sammanhang begreppsmässigt organiserar denna komplexa verklighet på olika sätt.
Även om ett givet sätt att se på skillnaden mellan språk och dialekt, som vi sett i ovanstående avsnitt, inte kan användas undantagslöst i alla sammanhang, finns det några förhållanden som gäller med tämligen stor sannolikhet.
1. För att en språklig varietet ska kallas för en dialekt av ett visst språk, måste historisk släktskap föreligga så att uttalsmässiga, grammatiska och ordförrådsmässiga paralleller är tydliga.
2. Språkliga varieteter som är ömsesidigt förståeliga kallas oftast för dialekter, medan sådana som inte är ömsesidigt förståeliga oftast kallas för språk.
3. Språkliga varieteter som är standardiserade och har skriftspråk betraktas oftast som språk snarare än dialekter.
4. Standardiserade språkliga varieteter som används för officiella funktioner i en stat kallas i allmänhet för språk och inte dialekter.
5. Standardiserade språkliga varieteter som saknar officiella funktioner kallas ofta men inte alltid för språk snarare än dialekter.
6. Språkliga varieteter som saknar en särskild skriven form och som är relaterade till ett standardiserat språk kallas oftast för dialekter snarare än språk.
7. Språkliga varieteter som talarna själva upplever som egna språk kallas ofta för språk snarare än dialekter.
Två av dessa punkter, 1 och 2, har med språkliga relationer mellan varieteter att göra, medan de övriga, 3-7, gäller skillnader i sociopolitisk ställning. Det är samspelet mellan dessa å ena sidan lingvistiska och å den andra sociala, politiska och även psykologiska dimensioner som i verkligheten ger ett givet utfall. Även om det är de språkliga förhållandena som utgör basen för diskussion om närhet och avstånd mellan språkliga varieteter, är det i slutändan de förhållanden som har med varieteternas sociopolitiska ställning att göra som i dagens samhälle bestämmer om en varietet ska kallas ett språk eller ej.
Bilaga 3
Bruket av dessa benämningar diskuteras mer i detalj i nästa avsnitt.
3
390
Finska varieteter i Sverige
Bland de finska varieteter som talas i Sverige skiljs i allmänhet norrbottensfinskan, meänkieli, omfattande tornedalsfinskan och gällivarefinskan (Hansegård, 1988), ut från de varieteter som talas i övriga delar av
3
landet. Diskussionen om skillnaden mellan språk och dialekt som underlag för ställningstaganden om minoritetsspråksstatus är mest relevant för de norrbottensfinska varieteterna.
Vad gäller övriga finska varieteter är det klart att de utgör representationer av det finska språket. I den finska som talas i Sverige idag speglas i stort sett hela den dialektala variation som förekommer i Finland och givetvis det finska standardspråket. Pga de täta kontakter som dagens kommunikationssamhälle möjliggör mellan finskan i Sverige och finskan i Finland får finskan i Sverige ständigt nya impulser från Finland, men den påverkas självklart också av att den existerar i nära kontakt med svenskan (Lainio, 1995: 125).
Vid en diskussion om det finska språkets ställning i Sverige är det dock viktigt att nämna existensen av Sverigefinska språknämnden från 1975, vars uppgift är att "vårda och utveckla finska språket i Sverige" (SIV, 1993: 16). Språknämnden arbetar med en lång rad språkvårdsfrågor samt rådgivning till den sverigefinska befolkningen om t ex översättning av begrepp som är specifika för det svenska samhället. Den ger också ut ordlistor och en språkvårdstidskrift samt anordnar språkvårdsseminarier. Den sverigefinska språknämnden och dess språkvård motsvarar den finlandssvenska språknämnden och dess arbete med svenskan i Finland. Den sverigefinska språknämnden beaktar särarten och de speciella villkor som gäller för finskan i Sverige.
För övrigt hänvisas till departementspromemorian
Finska i Sverige. Ett
inhemskt språk (Utbildningsdepartementet, 1994).
Meänkieli som eget språk
Trots att denna rapport hittills understrukit hur suddig gränsen mellan språk och dialekt är och visat att etikettvalet kan bli tämligen godtyckligt, har jag valt att tala om språk i rubriken till detta avsnitt om meänkieli. Frågan är nämligen i detta sammanhang om meänkieli kan ses som en
Bilaga 3
Jag vill här tacka Barbro Allardt Ljunggren för benägen hjälp med att samla in nödvändig
4
information ur tillgänglig litteratur om meänkieli.
391
språkvarietet som i struktur och samhällsfunktion är så skild från standardfinska att den kan betraktas som ett eget språk.4
Denna rapport har inte som egentligt syfte att ge en grundläggande beskrivning av meänkieli eller dess samhällsfunktion. För detta hänvisas till de referenser till arbeten om meänkieli som anges i denna rapport. I stället kommer jag att hänvisa till vissa fakta om meänkieli som står att finna i litteraturen, fakta som syftar till att ge underlag för en bedömning av hur rimligt det är att betrakta meänkieli som ett eget språk. Genomgången av skillnaderna mellan begreppen språk och dialekt har bl a visat att sådana varieteter som betecknas som språk uppfyller ett antal kriterier för sociopolitisk status och lingvistiska relationer till andra varieteter. Detta betyder att en given varietet kan stämma in på fler eller färre av dessa kriterier. Det är detta perspektiv vi kan lägga på meänkieli. Hur "språkig" är denna varietet?
Innan vi går in på denna fråga ska vi emellertid avgränsa vad det är för en språklig varietet vi talar om. Var talas meänkieli och hur stor är talgemenskapen, dvs hur många är det som är talare av meänkieli? Och hur förhåller sig termen meänkieli till termen tornedalsfinska?
Tornedalsfinska - för att börja med den kanske mest bekanta beteckningen - talas i ett språkligt-kulturellt område som omfattar “Haparanda,
Övertorneå och Pajala kommuner samt delar av Kiruna kommun framför allt Jukkasjärvi, Svappavaara, Vittangi, Soppero och Karesuando“ (Wande, 1993: 249), där kärnområdet utgörs av egentliga Tornedalen (den geografiska enheten), dvs området närmast Torne älv (jfr också Wande, 1982: 43f). Ett vidare begrepp är norrbottensfinska, vilken förutom tornedalsfinskan omfattar gällivarefinskan (ibid.: 45; Hansegård, 1988: 1). Användningen av dessa beteckningar är emellertid inte så entydig som det just sagda kan ge vid handen, vilket bl a hänger samman med att begreppet tornedalsfinska ibland används i vid bemärkelse, synonymt med norrbottensfinska (Wande, 1982: 45) - det förekommer t ex att talare av gällivarefinska använder tornedalsfinska om sin egen varietet (Hans Åhl, personlig kommunikation) - och ibland, som ovan, sidoordnat med gällivarefinska. Ett exempel är Birger Winsas avhandling om aspekter på ordförrådet i de två varieteterna (Winsa, 1991). Här ses gällivarefinskan och tornedalsfinskan som varieteter på samma nivå snarare än som varieteter där den ena, gällivarefinska, ingår i den andra, tornedalsfinska. Wande (1982: 44) uppger också att gällivarefinskan betraktas som icke hörande till tornedalsfinskan. Skälen till detta är dels dialektologiska, dvs skillnader i språkstruktur, dels att talarna av denna varietet inte själva identifierar sin finska som tornedalsfinska. Självidenti-
Bilaga 3
392 fikationen är som vi sett ovan ett viktigt kriterium för vad som räknas som en viss varietet.
Begreppet meänkieli förefaller faktiskt vara mer entydigt än tornedalsfinska; det motsvarar närmast norrbottensfinska. Detta betyder att begreppet meänkieli täcker såväl gällivarefinska som tornedalsfinska. Pekkari (under utgivning) säger angående de varieteter som talas i gällivarebyarna att "[a]lla dessa varieteter och mer därtill hör [.] till 'Meänkieli'-gruppen".
Det finns ingen statistik över antalet talare av meänkieli. Skattningar försvåras av att tillgänglig basstatistik, t ex SCB:s statistik över hur många elever i grundskolan som har finska som modersmål (hemspråk), inte skiljer på olika varieteter av finska. Swahn (1995: 344) anger siffran 25.000 för antalet tornedalingar. Denna siffra gäller dock så vitt man förstår den etnisk-kulturella gruppen tornedalingar snarare än antalet talare av tornedalsfinska eller meänkieli. Som Wande (1982: 44) påpekar är det inte ett nödvändigt kriterium för den tornedalska identiteten att vederbörande är finsktalande, även om den finskspråkiga bakgrunden är ett av kärnelementen i denna etniska identitet. Skattningen 25.000 är emellertid troligen grovt i underkant. På grundval av uppföljningar om andelen elever i grundskolan med finska resp tornedalsfinska som hemspråk utförda av Länsskolnämnden i Norrbotten under 1970- och 1980-talen kommer Pekkari (under utgivning) fram till att det förmodligen finns ca 40.000 personer inom Norrbottens län "som har tornedalsfinska som hemspråk". Troligtvis, menar han, är antalet ännu större, kanske 50.000, eftersom en större andel bland den äldre befolkningen än bland de unga (som ju skattningen baserades på) talar meänkieli. Winsa (1996: 41) uppskattar att tornedalsfinnarna totalt omfattar 75.000 personer och kommer i ett annat sammanhang (Winsa, under utgivning) fram till att de utgör 80.000 eller fler.
Språkstrukturella relationer mellan meänkieli och finsk finska
Dialektologer har traditionellt räknat den finska som talas i Tornedalen och Norrbotten i övrigt som hörande till det västfinska dialektområdet. Under senare tid har indelningen av finska dialekter i enbart två huvudtyper, västfinska och östfinska, ifrågasatts från olika håll. Främst har de nordfinska dialekternas särart som delvis blandade dialekttyper demonstrerats. Wande (1982: 53) framhåller att tornedalsfinskans dialektala bas är västfinsk, men att det också finns östfinska och karelska drag. Paunonen (1991: 92) föreslår en indelning av finska dialekter i tre i stället för två huvudtyper, "rena" västdialekter, "rena" östdialekter och nordliga blanddialekter. Han påpekar att termen blanddialekter inte är väl vald: "de
Bilaga 3
393
nordliga dialekterna är synkroniskt sett inte mindre rena än de andra." Motivet för att ändå kalla dem blanddialekter är att de innehåller både västliga och östliga former. Paunonen framhåller också att det föreligger en tydlig dialektgräns inom de nordliga dialekterna mellan kemi- och tornedialekterna och gör följande bedömning: "Inom kort är det möjligt, att den skarpaste gränsen följer riksgränsen, dvs att den går mellan meänkieli och de dialekter som talas på den finska sidan." (s 93). På tal om de finska dialekter som talas i den norska Finnmarken, kvändialekterna, pekar han också f ö på att dessa innehåller så många innovationer "att det är mer än befogat att avskilja dem som egen undergrupp" (ibid.).
Paunonens påpekande att kvändialekterna genom sina många innovationer gått sin egen väg, liksom att riksgränsen alltmer också blir den tydligaste dialektgränsen mellan torne- och kemidialekterna är värt att uppehålla sig vid ett ögonblick. Vad som skett i dessa områden är att den finska som talas i Sverige och Norge pga riksgränserna utvecklats skild från den som talas i Finland. Som vi har sett är hinder av olika slag, t ex politiska gränser, just sådant som över tid resulterar i språklig splittring. I det här aktuella fallet har en utveckling skett på den finska sidan, och en annan på den svenska. I
Uppslagsverket Finland från 1982 (band 1,
uppslagsordet finska), anges att massmedierna och mobiliteten haft en nivellerande inverkan på de finska dialekterna under 1900-talet. I stora drag har dialekterna på den finska sidan varit utsatta för den utjämningstendens som sker inom stater, även om de perifera dialekterna har bevarat sina former bättre än dialekter som talas närmre det politisktadministrativa centret. Detta betyder att de nordfinska dialekterna i Finland påverkats mindre av standardspråkets utjämningspress än mellanoch sydfinska dialekter (Hansegård, 1988: 304). Hur som helst, vad som skett på den finska sidan om gränsen är att barnens språk influerats av standardfinskan bl a genom träning i skriftspråket, och för både barn och vuxna har det varit betydelsefullt att det finska standardspråket förekommer i media och i alla andra sammanhang.
På den svenska sidan upphörde finskan så småningom att användas i skolorna, och den standardiserade finskan spelade där en obetydlig roll. Finskan kom under en betydande period att utvecklas huvudsakligen som ett talat språk, dessutom i mycket nära kontakt med svenskan. Särskilt i ordförrådet har meänkieli ett betydande inslag från svenskan: "Nästan hela det ordförråd som har med det moderna samhället att göra, den nya teknikens termer, skolterminologin, arbetsmarknads- och allmän samhällsterminologi etc är hämtade från svenskan" (Wande, 1982: 59). Detta betyder att nya svenska lånord i meänkieli lagts till det äldre svenska inflytandet på finskan som är likartat över stora delar av det finskspråkiga området. Wande (1992a: 632) illustrerar det tornedalsfinska ordförrådet med följande figur:
Bilaga 3
394 Figuren finns endast i den tryckta versionen Koskinen (1974) redovisar en empirisk undersökning av ett finskt intervjumaterial med ett 40-tal talare av tornedalsfinska. Hon menar att det svenska inflytandet var mindre än förväntat. Relaterat till social bakgrund producerade talarna 1,1 (den högre av två sociala grupper) respektive 1,7 (den lägre gruppen) svenska ord per 100 finska. Det svenska inflytandet i syntaxen var litet. Även samiskan har spelat en roll som långivare (Korhonen, 1989; Hansegård, 1988: 290ff, för exempel särskilt s 292). Hansegård påpekar att det samiska inflytandet varit större på gällivarefinskan än på "tornefinskan". Sammanfattningsvis kan sägas att de skilda politiskt-kulturella förutsättningarna har lett till att större skillnader finns mellan det finska språk som talas på respektive sida om gränsen än vad som skulle ha varit fallet om villkoren hade varit mer likartade för utvecklingen i hela området. Å andra sidan måste man konstatera att "[v]ad själva språkformen beträffar, ljudsystemet, morfologin, bassyntaxen, så skiljer sig tornedalsfinskan knappast på ett radikalt annorlunda sätt från standardfinskan än vad många andra finska dialekter gör" (Wande, 1982: 67). Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstrukturella kriterier Trots att man sålunda måste sluta sig till att skillnaderna mellan de finska varieteterna på den finska respektive svenska sidan av gränsen numera är större än de varit tidigare, skulle de språkstrukturella kriterierna för vad
Bilaga 3
395
som är språk och dialekt inte ensamma peka ut meänkieli som ett eget språk skilt från finskan. Likheterna mellan varieteterna på respektive sida gränsen är påtagliga. Hansegård (1988: 306) understryker att tornedalsfinskan "delar de allra flesta drag med en eller flera dialekter, som talas i Finland". Han menar att de finska varieteter som talas i Sverige är vad han kallar dialekter eller allmogespråk, dvs närmast motsvarande vad vi ovan benämnde genuina dialekter eller folkmål, och om man jämför dem med motsvarande normnivå i Finland och inte med standardspråket, så framstår de inte som särskilt avvikande.
Å andra sidan är graden av språkstrukturella skillnader tämligen oväsentliga när det gäller att ta ställning till om en varietet ska betraktas som ett eget språk eller som en dialekt av ett annat språk. Vi har sett i det inledande avsnittet att det ibland finns näraliggande varieteter som betraktas som olika språk och avlägsna varieteter som betraktas som dialekter. Det är alltså onödigt och i slutändan omöjligt att använda denna dimension i diskussionen om meänkielis status som språk. Det finns helt enkelt ingen på språkstruktur baserad måttstock som äger giltighet för att avgöra när två varieteter är så olika varandra att alla är överens om att de måste vara olika språk.
Ömsesidig förståelighet
Som nämndes i den inledande översikten är ömsesidig förståelighet inte något man kan sluta sig till t ex utifrån storleken på skillnaderna mellan de två aktuella varieteterna. Ömsesidig förståelighet är också beroende av de kommunicerandes motivation att förstå varandra och erfarenhet av varandras varieteter. Graden av ömsesidig förståelighet kan alltså bara fastställas genom undersökningar. Det finns inga undersökningar som ger något mått på hur väl talare av meänkieli å ena sidan och talare av standardfinska eller talare av dialektal finska på den finska sidan om Torne älv förstår varandra. Det som kommer närmast - och som kan ge en vink om åtminstone hur tornedalingar förstår standardfinska - skulle vara en publikundersökning genomförd av Sveriges Radio 1979 angående norrbottniska lyssnare till det finskspråkiga programutbudet. Enligt denna fanns det ca 40.000 personer i Haparanda, Övertorneå, Pajala och Kiruna kommuner som kunde förstå radioutsändningar på standardfinska (Gröndahl, 1980 refererad i Wande, 1984: 228f). Som Wande påpekar är ca två femtedelar av dessa senare tiders invandrare och således inte talare av tornedalsfinska. Ändå får man uppfatta dessa siffror så att majoriteten av den tornedalsfinsktalande befolkningen förstår standardfinska.
Trots bristen på egentliga undersökningar kan det ändå vara värt att diskutera vad förhållandena som gäller vid den svensk-finska gränsen har
Bilaga 3
396 för betydelse för ömsesidig förståelighet. Den särutveckling för finska varieteter på den svenska sidan gränsen som vi talat om i föregående avsnitt kopplad till den utveckling i riktning mot standardfinskan som förekommer på den finska sidan har förstås, som vi tidigare konstaterat, haft som följd att varieteterna på respektive sida gränsen numera är mera skilda än tidigare. Att särutvecklingen skett särskilt på ordförrådssidan innebär att den ömsesidiga förståeligheten kan ha försämrats i viss utsträckning. För förståeligheten är det nämligen viktigare att de talande är bekanta med samma ordförråd än att de har exakt samma uttal och grammatiska struktur i sina varieteter (jfr Johansson, 1978: 71, om hur lexikala fel hos andraspråksanvändare försämrar förståeligheten mer än grammatiska fel).
Det kan också konstateras att modern forskning har visat att man i allmänhet har underskattat förståelseproblemen vid kommunikation mellan talare av olika varieteter, särskilt mellan standardspråkstalare och talare av dialekter (Sato, 1989: 266). Även om talarna upplever sig förstå varandra tämligen väl, uppstår ofta tolkningsproblem och missförstånd som har en direkt bakgrund i att varieteterna har olika lexikala och grammatiska uttryck för parallella innehåll. Det är troligt att detta förhållande också gäller i fråga om meänkieli på så sätt att talarna av denna varietet och talare av finsk finska inklusive standardfinska har större svårigheter att förstå varandra än vad som alltid är uppenbart. Sato kopplar icke standardtalande barns sämre skolframgång och låga motivation för skolarbete - förhållanden som konstaterats i många sammanhang - till deras svårigheter att förstå undervisning på standardspråket. Det är inte osannolikt att det ointresse bland tornedalsfinska barn för hemspråksundervisning direkt på standardfinska som konstaterades när den finska hemspråksundervisningen först infördes åtminstone delvis har denna bakgrund (se nedan under rubriken Utbildning).
Det förhållandet att attityderna gentemot tornedalsfinskan ofta varit ganska negativa från riksfinskt håll, där dialekten betraktats som "arkaisk, starkt 'dialektal' och som bemängd med svenska lånord", kopplat till en särskilt tidigare negativ bild av den egna varieteten från tornedalingarnas sida (Wande 1982: 65), kan ha påverkat motivationen till ömsesidig förståelse i ogynnsam riktning. Speciellt från standardfinskt håll torde denna attityd ha lett till en upplevelse av svårigheter att förstå tornedalsfinska.
Det förhållandet att tornedalingarna tidigare ej haft erfarenhet av finskt skriftspråk kan ha inneburit svårigheter för förståelsen från deras sida. Men det finns också en uppfattning från tornedalingarnas sida om att den egna varieteten är så annorlunda att (finsk) finska inte går att förstå. Man kategoriserar sig som "ej finsktalande" eller säger att man inte kan förstå "finska" (Hansegård, 1988: 306).
Bilaga 3
397
Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån kriteriet ömsesidig förståelighet Som vi klargjort tidigare och som exemplen från meänkieli i förhållande till dialektala varieteter av finska och standardfinska visar är begreppet ömsesidig förståelighet mycket suddigt. Förståelsesvårigheter existerar uppenbarligen i olika utsträckning, och dessa svårigheter ska ses inte bara i ett lingvistiskt språkförståelseperspektiv utan också ett sociopsykologiskt perspektiv där talarnas motivation och attityder spelar en stor roll. På samma sätt som vid det förra lingvistiska kriteriet, språkstrukturella skillnader, går det inte att ge ett allmänt accepterat mått på ömsesidig förståelighet som skulle vara avgörande för när två varieteter vore att betrakta som dialekter (för att de hade en hög grad av ömsesidig förståelighet) eller olika språk (eftersom de hade en låg grad av ömsesidig förståelighet).
Standardisering av meänkieli
Språkvård Nils-Erik Hansegård beskrev 1988 situationen vad gäller standardisering av vad han kallar "norrbottensfinska" på följande sätt: "Skapandet av ett norrbottensfinskt standardspråk står bara i början och arbetet med att åstadkomma en sådan språkform har ännu inte helt gått igenom något av [...] Haugens stadier" (s 310), nämligen de stadier som vi presenterade ovan. Hansegård menar visserligen att selektionsfasen inte bör vålla så stora problem, eftersom författare på meänkieli själva lyckats skapa en fungerande språkform byggd på det egna talspråket. Dessutom menar Hansegård att varieteten "om man bortser från gällivarefinskan" är så enhetlig att man enkelt skulle kunna finna en lämplig utgångsform för standardiseringsarbetet. Han pekar vidare på att kodifieringsarbetet bara just har påbörjats; en redaktionskommitté för en ordbok hade just tillsatts. Inför elaboreringsfasen, dvs den process i vilken möjligheter skapas att använda meänkieli i alla sociala funktioner, ser han betydande svårigheter: ska man använda svenska beteckningar på moderna företeelser eller ska man utnyttja standardfinskan? Likaså lämnar han det öppet vad som kan komma att ske med acceptansen av ett standardiserat språk.
Mot denna bakgrund måste man säga att det sedan detta skrevs, 1988, gjorts stora framsteg vad gäller standardiseringen av meänkieli. En ordbok över meänkieli omfattande ca 10.000 ord publicerades 1992 (redigerad av Matti Kenttä och Erling Wande). Trots att denna inte hade ett uttalat syfte att bidra till normeringen av meänkieli, har den kommit att användas som rättesnöre för t ex stavningen (Lainio, 1995: 124). Ordboken har följt principen att dels "ta med ord som återspeglade äldre
Bilaga 3
398 tornedalsk kultur, en ordskatt som håller på att försvinna, dels att man för det moderna ordförrådet, i den mån det var möjligt skulle undvika att använda svenska lånord" (Wande, 1992b: xi). Av stor vikt är att ordboken speglar den variation i ordformer och ordbetydelser som förekommer regionalt (ibid.: xiii). Detta gör att förutsättningarna är gynnsammare för acceptans i hela talgemenskapen; alla kan känna igen egna ord och ordformer. En annan milstolpe i standardiseringen av meänkieli är den just utkomna tornedalsfinska grammatiken
Meänkielen kramatiikki av
Matti Kenttä och Bengt Pohjanen. År 1992 utkom även en gällivarefinsk ordbok, utarbetad av Birger Winsa.
Genom existensen av ordböcker och grammatik kan kodifieringen av meänkieli sägas ha tagit ett stort kliv framåt. Ordbok och grammatik är de grundläggande kodifieringsdokumenten. Här återstår det emellertid rimligtvis ett stort arbete. Kodifiereingen av ett språk kan inte göras i ett steg utan måste göras i samverkan med elaborering och genom undersökningar av den standardiserade varietetens acceptans. Vi återkommer till dessa faser nedan i samband med behandlingen av hur meänkieli kommer till användning i samhället.
Ett viktigt led i standardiseringsarbetet är vidare tillskapandet av en egen språknämnd för meänkieli. Ett språkutskott bildades 1990 genom initiativ från Svenska Tornedalingars Riksförbund (STR-T) (Erling Wande, personlig kommunikation). Beteckning utskott ändrades 1994 till språknämnd. Språknämnden arbetar uttalat med standardiseringen av skriftspråket.
STR-T är självt också ett "organ för tillvaratagande av tornedalingarnas språkliga och kulturella intressen" (SIV, 1993: 20), dvs en av de institutioner som är inblandade i språkstandardiseringen. Likaså är stiftelsen
Academia Tornedaliensis/Meän akateemi med administration
i Pajala ett organ som bland många andra frågor har språk på sin agenda (Norrländsk uppslagsbok, band 1). Akademin planerar att genomföra kurser på universitetsnivå i meänkieli (Utbildningsdepartementet, 1994: 57).
Litteratur och massmedia Till ett språks standardisering hör den elaborering som sker i samband med att språket används i olika sociala sammanhang, framför allt dess användning i icke-informella situationer. När språket används om olika ämnen på olika stilnivåer krävs att uttrycksmedel skapas så att det smidigt kan ge uttryck för alla möjliga sakförhållanden, sinnesstämningar önskemål etc. Meänkieli har under senare år använts i skrift både litterärt, i massmediala sammanhang och i offentliga dokument (Lainio, 1995: 118). Markus- och Johannesevangelierna har översatts direkt från grekiska till meänkieli av författaren Bengt Pohjanen, som också har gett
Bilaga 3
399
ut egna verk på språket. Kaamos Nordkalottförlag har ett 20-tal titlar på meänkieli till försäljning, vilka omfattar såväl originalverk av olika författare som översättningar (av barnlitteratur från svenska) och ordböcker. Meänkieli används också i teaterföreställningar.
Vad gäller massmedia bör nämnas Haparandabladet som sedan slutet av 1970-talet publicerat en spalt på tornedalsfinska (Wande, 1989b: 20) samt den regionala tidskriften
Met som grundades 1982 (Lainio, 1995: 118).
I etern sänds från SR:s redaktion i Norrbotten/Pajala program på någon form av finska under sju timmar i veckan. Ca två tredjedelar av dessa sändningar är på meänkieli (SR Norrbottens redaktion i Pajala, personlig kommunikation). Inom ramen för riksradions finska sändningar sänds 30 minuter i veckan på meänkieli. Även inom andra program i dessa sändningar kan intervjuer på meänkieli förekomma, kanske ytterligare 10 minuter per vecka (Marja Jussila, chef för de finskspråkiga sändningarna vid Sveriges Radio, personlig kommunikation). Beslut har fattats (1995-01-30) av Sveriges Radio om att grunda en digital finskspråkig kanal fr o m 1 januari 1998. Man talar där om att 5% av sändningstiden ska vara reserverad för tornedalsfinska.
Utbildning Historik över finskans användning i undervisningen ges bl a i Wande (1989a). Som ett led i försvenskningen av finska Tornedalen blev finska språket successivt utrangerat ur folkskolan som undervisningsspråk mot slutet av 1800-talet. Från statens sida infördes egentligen inte något förbud mot att använda finska i skolan, men skolornas statsbidrag var kopplat till att endast svenska användes som undervisningsspråk. Lokalt infördes på många håll förbud mot användning av finska, inte bara under lektionstid utan även på rasterna.
Den s k Finnbygdsutredningen, som genomförde en översyn av folkskoleväsendet i Norrbottens län, behandlade bl a frågan om finskans ställning i undervisningen. Utredningen genomförde bl a ett antal möten för att få en uppfattning om den lokala opinionen. Man fick vid dessa möten uppfattningen att opinionen var stark för undervisning helt på svenska. Bl a påpekades att föräldrarna inte ville att barnen skulle lära sig finska, att det var onödigt att ge undervisning i finska eftersom barnen redan behärskade detta språk samt att om man skulle ge undervisning i finska så skulle det innebära att barnen bleve tvungna att lära sig ett nytt språk, eftersom tornedalsfinskan bara är en dialekt. Vid dessa möten kom emellertid allmogen i liten utsträckning till tals; opinionen framfördes i stor utsträckning av präster och lärare (Tenerz, 1966). Utredningens betänkande från 1921 föreslog att man borde fortsätta undervisnignen på
Bilaga 3
Pitemålet är en svensk dialekt som skiljer sig starkt från standardspråket.
5
400 svenska enligt den inledda modellen och konstaterade att finska ej behövde förekomma i undervisningen.
En viss attitydförändring skedde mot slutet av 1930-talet då finska blev ett frivilligt ämne i den s k fortsättningsskolan, men eftersom folkskolan kort därefter omorganiserades blev denna reform mera en attitydyttring än något som hade praktisk betydelse. År 1944 startade undervisning i finska som frivilligt tillvalsämne i gymnasiet i Haparanda. I praktiken började denna verksamhet genomföras på allvar först vid mitten av 1950-talet.
År 1957 utfärdade Skolöverstyrelsen besked om att det inte skulle vara förbjudet för elever att tala finska på rasterna. Det var här alltså inte frågan om att häva ett förbud, eftersom något sådant formellt inte funnits, utan snarare att sätta stopp för den praxis med förbud som utvecklats lokalt.
Hemspråksundervisning, som enligt 1969 års läroplan för grundskolan kunde ges i bygder med finsktalande befolkning, började genomföras på försök i Tornedalen från början av 1970-talet. Genom hemspråksreformen, som trädde i kraft 1977, blev hemspråksundervisning en rättighet för elever med annat hemspråk än svenska.
När man började ge hemspråksundervisning 1970 var det finska standardspråket undervisningsspråk och läromedlen hämtades från Finland. Många elever upplevde emellertid gapet mellan den egna varieteten av finska och standardspråket som alltför stort, antalet deltagande elever stagnerade och avhoppsfrekvensen var hög, vid vissa skolor upp till 90%. Sedan man gått över till en modell i vilken tornedalsfinskan fick vara utgångspunkten för undervisningen med senare övergång till standardfinska har deltagarantalet ökat betydligt och var vid slutet på 1980-talet uppe i ca 2.000 (Wande 1989a: 44).
Att denna organisation, där barnen till en början möter sin egen språkvarietet i undervisningen, fungerar bättre för hemspråksundervisningen är parallellt med resultat som framkommit i andra liknande situationer. Tore Österberg genomförde under 1950-talet en undersökning i vilken pitemålstalande barn under 10 veckor fick sin första läsinlärning på dialekten innan de konfronterades med det standardsvenska skriftspråket. Resultaten visade stora fördelar för den grupp som undervisats enligt
5
denna metod jämfört med en kontrollgrupp som fått traditionell undervisning med läsinlärning på standardsvenska från början. Efter 4 veckors successiv övergång till standardspråket och 25 veckors undervisning i detta hade "dialektbarnen" inte bara kommit ikapp sina kamrater som från början varit utsatta för standardsvenskan. De läste dessutom både snabbare och säkrare och hade bättre läsförståelse än kontrollgruppens
Bilaga 3
401
barn. Dessa resultat gällde både när barnen testades i att läsa på standardspråket och i att läsa på dialekten (Österberg, 1961: 136).
Användningen av meänkieli i undervisningen - både som ämne och som undervisningsinstrument - innebär ett stärkande av varietetens status. Samtidigt bidrar denna användning till språkets elaborering på ett väsentligt sätt. I utbildningssammanhang har tornedalsfinska elever också tillsammans med samiska och zigenska elever pga sin status som tillhörande inhemska etniska grupper fått en särskild behandling. Man har dels undantagits från vissa begränsningar i rätten till hemspråksundervisning som infördes 1985, nämligen att hemspråket skulle vara ett dagligt umgängesspråk i familjen. Dels är man undantagen från en regel som infördes 1991, enligt vilken kommunerna är skyldiga att ordna hemspråksundervisning först då det finns minst fem elever i en undervisningsgrupp. Enligt den nya läroplanen för grundskolan, Lpo 94, är tornedalsfinska, samiska och zigenska elever fortsatt undantagna från ovanstående restriktioner i rätten till hemspråksundervisning. Dessutom är dessa grupper elever tillsammans med elever från de övriga nordiska länderna, dvs även finska elever med sitt ursprung från Finland, undantagna från en nyinförd restriktion enligt vilken elever har rätt till hemspråksundervisning utanför timplanebunden tid under högst sju år (se Hyltenstam & Tuomela, 1996). Denna särbehandling i regelverket för skolan utgör ett erkännande av den tornedalsfinska gruppen som särskild inhemsk etnisk grupp.
Vad gäller lärarutbildning har studenter på grundskollärarlinjen vid Lärarhögskolan i Luleå sedan 1989, då denna utbildning startade, haft möjlighet att inrikta sig på bl a tornedalsfinska (SIV, 1993: 15). Utbildningen innehåller en valbar kurs på upp till 15 poäng (adminsitrationen vid Lärarhögskolan i Luleå, personlig kommunikation). F i n s k a institutionen vid Stockholms universitet har gett två 10-poängskurser i meänkieli. Språkkurser på icke akademisk nivå förekommer också (Birger Winsa, personlig kommunikation via Erling Wande).
Slutsatser angående meänkielis språkstatus utifrån språkstandardiseringsaspekten Det är uppenbart att meänkieli genom de senaste tio, femton årens utveckling på standardiseringsområdet tagit ett stort kliv framåt vad gäller varietetens status som eget språk. De viktigaste språkkodifieringsdokumenten föreligger i en första form genom de ordböcker och den grammatik som utarbetats. Elaboreringsfasen har kommit en god bit
Bilaga 3
402 genom att språket används i skriftlig form i varierade sammanhang, litterära, massmediala och i det offentliga språket. Att meänkieli förekommer i utbildning på olika nivåer (grundskolan, lärarutbildningen och akademisk utbildning) är också en mycket viktig komponent i bilden av varietetens roll som eget språk.
Om man skulle utgå från en jämförelse med andra varieteter som betraktas som egna språk fyller meänkielis grad av standardisering tämligen väl måttet för vad som skulle betraktas som ett språk snarare än en dialekt. Som vi sett i den inledande genomgången är standardiseringsaspekten en av de faktorer som har ett avgörande inflytande på om en varietet ska kallas för ett språk eller en dialekt.
Attityder
Attityderna till den egna varieteten har hos talare av tornedalsfinska som nämndes ovan tidigare, åtminstone tidvis, varit tämligen negativa. Man uppfattade inte sin varietet som "riktig finska" (Wande, 1982: 65). Den negativa attityden till den egna varieteten förstärktes i samband med den s k halvspråkighetsdebatten i slutet av 1960- och början av 1970-talen, vilken bl a gjorde föräldrar och andra oroliga för de kognitiva och känslomässiga effekterna av användandet av två språk (Lainio, 1995: 115). Denna debatt hade främst sin grund i språksvårigheter som observerats hos tvåspråkiga just i Tornedalen (Hansegård, 1968).
Attityderna gentemot den egna varieteten hos tornedalingarna har troligtvis alltid varit delade i någon bemärkelse, och även idag finns det motstridiga uppfattningar (jfr Lainio, 1995: 124). Hos vissa personer förekommer inställningen att tornedalsfinskan inte är värd att bevara eller värd att standardisera. Hos andra finns en stark önskan att bevara och utveckla språket. Denna starkt positiva inställning förefaller ha vunnit terräng särskilt sedan slutet av 1980-talet. Inte minst har skapandet av
Academia Tornedaliensis/Meän akateemi och STR-T samt språknämnden haft en revitaliserande effekt genom att detta ökat intresset för den egna varieteten. Enligt en undersökning av Winsa (under utgivning) anser 50% att meänkieli är ett eget språk. Bland föräldrar anser 80% att deras barn bör få undervisning i finska. Hälften av dessa tycker denna undervisning bör gälla tornedalsfinska, hälften finlandsfinska.
Attityder är ofta svåra att beskriva på ett entydigt sätt. I en undersökning av tvåspråkigheten i Tornedalen under senare delen av 1960-talet (Jaakola, 1973) angav 86% av de tillfrågade tornedalingarna att de “önskade, att finskan skulle bevaras i Tornedalen“ (s 137). Det var ingen större skillnad i inställning beroende på om man var huvudsakligen finskspråkig, svenskspråkig eller om man betraktade sig som tvåspråkig.
Bilaga 3
403
Samtidigt var det bara 47% som önskade att den dåvarande frivilliga undervisningen i finska skulle utökas, medan 51% motsatte sig detta (s 132). Så få som 56% av dem som hade finska som sitt huvudspråk identifierade sig med den egna språkgruppen (s 130f).
Av intresse i detta sammanhang är också namnfrågan. Namnet meänkieli, vårt språk, har snabbt vunnit terräng som ersättning för uttrycket tornedalsfinska. Denna förändring speglar det förändrade synsättet. I stället för att se den egna varieteten som en sorts finska, en finsk dialekt, betraktar man den nu som ett språk, vårt språk. Andra förslag i liknande riktning har också förekommit, nämligen att benämna varieteten för tornedalska rätt och slätt (Vagerstam, refererad i Wande, 1994).
Slutsatser utifrån attityder gentemot meänkieli om egen språkstatus Det finns starka etniska attityder så som man kan bedöma saken utifrån aktiviteterna vad gäller etnisk organisation och etnisk mobilisering. Det är troligt att den självkänsla som demonstrerats under senare år successivt markerar meänkieli som eget språk i gruppens eget liksom i det omgivande samhällets medvetande.
Politiskt-administrativa gränser
Historiskt-strukturellt besläktade varieteter som talas inom ett land kommer ofta att betraktas som dialekter, medan liknande varieteter som talas på respektive sidor om en gräns ibland betraktas som skilda språk. Det hinder för kommunikation och de skillnader i förutsättningar för likartad utveckling som gränsen innebär har ofta som följd att ökade språkstrukturella skillnader åstadkoms och att medvetenheten om skillnaderna blir mer tydlig. Detta är samtidigt en av de faktorer som motiverar utvecklingen av olika standardiseringar för varieteterna på ömse sidor gränsen.
Slutsatser för meänkielis språkstatus utifrån förhållandet politisktadministrativa gränser I frågan om meänkieli är det klart att den historiska gränsdragningen är det som har lett till utvecklandet av en särskild form av finska på den svenska sidan. Historiskt är det alltså den politiska gränsen som legat till grund för två standardiserade språkformer, även om det är standardiseringen i sig som är den starkaste faktorn för att hävda meänkielis status som eget språk.
Bilaga 3
404
Sammanfattande kommentarer angående meänkielis status som eget språk
Denna rapport har försökt visa hur begreppen språk och dialekt används i olika betydelser i olika historiska, sociala och kulturella sammanhang. Begreppen används ofta i en enkel dikotomi för att beskriva en komplex verklighet, i vilken språkstrukturella, politiska, sociokulturella och psykosociala aspekter samverkar. Det är klart att en utredning begränsad till de lingvistiska förhållandena, dvs språkstrukturella likheter och skillnader mellan språkformer och ömsesidig förståelighet, inte kan svara på frågan om en given varietet är ett språk eller en dialekt. Det är främst varietetens funktion i samhället, inklusive dess etniska och kulturella betydelse för de personer som talar varieteten i fråga, som är avgörande för hur den betraktas, men inte heller utifrån sådana kriterier kan entydiga svar ges angående skillnaden mellan språk och dialekt. Olika faktorer ges i en given sociopolitisk kontext större eller mindre vikt.
Ändå är det viktigt att en diskussion förs om vilka kriterier som kan komma ifråga när man tar ställning till om en given en språklig varietet ska kallas för ett eget språk eller en dialekt. Det är väsentligt att grunden för ett avgörande är klar.
I fallet meänkieli har vi konstaterat att de språkstrukturella skillnaderna mellan denna varietet och finska varieteter som talas i Finland, inklusive standardfinska, är påtagliga. Graden av ömsesidig förståelighet är svår att fastställa, men det är uppenbart att förståelseproblem förekommer i båda riktningarna. Under den långa period på snart tvåhundra år som riksgränsen delat det finsktalande området har talare av vad som idag kallas meänkieli haft annorlunda livsvillkor än talare av finska varieteter i Finland. Detta har bidragit starkt till att skillnaderna mellan meänkieli och annan finska är mer uttalade idag än de skillnader som föreligger mellan aktuella talade varieteter inom Finland. Samtidigt som dessa förhållanden är viktiga för hur talarna på ömse sidor gränsen betraktar och uppfattar sina och de andras varieteter, är de i sig inte avgörande för om varieteten på den svenska sidan ska betraktas som ett språk eller en dialekt.
Den funktion i samhället som meänkieli förvärvat under de senaste decennierna innebär stora förändringar i förhållande till tidigare perioder. Som nämndes ovan påpekade Hansegård (1988: 306) att de finska varieteter som talas i Sverige är "allmogespråk". Detta står inte i motsättning till att varieteten på kort tid har tagit viktiga steg i standardiseringsprocessen. Vilken varietet som helst av vilket språk som helst kan utgöra underlag för standardisering. I standardiseringshänseende är meänkieli klart på en nivå där man snarare skulle kalla varieteten för ett språk än en dialekt (se ovan s 12, punkt 3). Existensen av ordböcker och grammatik och språkvårdande organ samt användningen av meänkieli i
Bilaga 3
405
skönlitterära, massmediala, utbildningsmässiga och andra officiella sammanhang är sådant som brukar förknippas med språk snarare än med dialekter. Att tornedalsfinska elever sedan ca ett decennium nämns särskilt i skolans regelverk gör också att gruppen och dess språk redan beaktats i sammanhang som har juridiska konsekvenser. Om de lingvistiska faktorerna ensamma som vi sett ovan är oväsentliga för bedömningen av en varietets status som eget språk, så är dessa sociopolitiska faktorer starkt bidragande till en bedömning i den riktningen.
Slutligen måste man konstatera att de kriterier som har att göra med attityder gentemot meänkieli, både gruppens egna och omgivningens, idag har starkt annorlunda värden än vad som var fallet förför bara tio, femton år sedan. En betydligt starkare självkänsla har utvecklats inom gruppen i ömsesidig samverkan med att dess språk har fått högre prestige. Den interna organisationen omkring frågor som har med bevarandet av gruppens kulturella och språkliga särart speglar denna attitydförändring. Samtidigt förekommer konfliktartade åsikter om värdet av meänkieli. Inom gruppen finns det också personer som anser att meänkieli inte är en varietet som är värd att bevara eller utveckla. En kommentar till dessa åsiktsskillnader kan dock vara på sin plats: Man ska vara medveten om att motsatta åsikter om det egna språket eller den egna språkformen förekommer inom alla minoriteter. Ju starkare assimilationstrycket varit och ju större graden av stigmatisering, desto vanligare är negativa attityder. När dessa attityder håller på att förändras i riktning mot högre självvärdering är det självklart att inte alla inom gruppen ändrar åsikt åtminstone inte samtidigt. Dock är just detta, att inte samtliga minoritetsmedlemmar är förespråkare av en stärkt funktion för den egna varieteten, ofta en förevändning för majoritetssamhällen att inte stödja en förändring i denna riktning.
Omgivningens attityd gentemot meänkieli har också svängt parallellt och i interaktion med att gruppens egna attityder blivit mer positiva. Det svenska samhällets acceptans av varieteten och dess talare reflekteras bl a i de särbestämmelser som gruppen tillsammans med andra inhemska grupper åtnjuter i skolans regelverk.
Som påpekades inledningsvis är en språklig varietets status något som växer fram i politiska processer. Ibland är formella politiska beslut avgörande. Diskussionen i detta kapitel om begreppen språk och dialekt och resonemangen om meänkielis ställning mot bakgrund av denna diskussion kan därför inte avslutas med ett ställningstagande i frågan om varieteten är ett språk eller en dialekt. Syftet med diskussionen är i stället att hålla fram och beskriva vilka faktorer som i en sådan politisk process kan anföras om man vill hävda meänkielis status som eget språk - och för den ståndpunkten saknas inte underlag - men också att visa på förhållanden som skulle kunna användas för att argumentera för att meänkieli inte
Bilaga 3
406 är ett eget språk - och här är underlaget magrare. Kapitlets funktion i den politiska processen är att ge kunskaper samt underlag för tänkande och politiska beslut i frågor relaterade till meänkielis status.
Tacknot
Jag vill tacka Susanna Kuoljok Angéus, Christopher Stroud, Erling Wande och Hans Åhl för kommentarer till en tidigare version av detta arbete. Påpekanden från Ulf Kero och Birger Winsa, som framförts till mig, har också varit till stor hjälp. Jag är tacksam för dessa påpekanden.
Bilaga 3
407
Referenser
Allén, S. (1995), Skrift. I:
Nationalencyklopedin, band 16.
Blomqvist, J. & Sabatakis, V. (1992), Grekiska. I:
Nationalencyklope-
din, band 8. Edlund, L.-E. (1995), Svenska dialekter. I: Nationalencyklopedin, band 17. Edwards, J. (1985) , Language, Society and Identity. Oxford: Basil
Blackwell. Ellegård, A. (1991), Engelska. I:
Nationalencyklopedin, band 5.
Grillo, R. D. (1989), Dominant Languages. Language and Hierarchy in Britain and France. Cambridge: Cambridge University Press. Gröndal, A. (1980),
Radio Norrbottens finska publik hösten 1971.
Rapport nr 17-1980. Stockholm: Sveriges Radio. Hansegård, N. E. (1968), Tvåspråkighet eller halvspråkighet?
Stockholm: Aldus/Bonniers. Hansegård, N.-E. (1988),
Språken i det Norrbottensfinska området.
Arbetsrapport 3:1988. Lärarutbildningarna. Högskolan i Luleå. Haugen, E. (1966), Dialect, language, nation. American Anthropologist, 68. 922-935. (1972) I: Pride, J. B. & Holmes, J. (eds.), Sociolinguistics. Harmondsworth: Penguin Books. Hudson, R. A. (1980), Sociolinguistics. Cambridge: Cambridge
University Press. Hyltenstam, K. & Tuomela, V. (1996), Hemspråksundervisningen. I: Hyltenstam, K. (utg.),
Tvåspråkighet med förhinder? Invandrar- och
minoritetsundervisning i Sverige. Lund: Studentlitteratur. Jaakola, M. (1973), Språkgränsen. En studie i tvåspråkighetens sociologi. Stockholm: Aldus/Bonniers. Jacobsson, G. (1995), Serbokroatiska. I: Nationalencyklopedin, band 16. Jansson, T. (1995), Språkhistoria. I: Nationalencyklopedin, band 17. Johansson, S. (1978), Studies of Error Gravity. Native Reactions to Errors Produced by Swedish Learners of English. Acta universitatis Gothoburgensis. Gothenburg Studies in English 44. Göteborg. Jonasson, K. (1991), Franska. I: Nationalencyklopedin, band 6. Korhonen, O. (1989), Tre språk i kontakt - en fråga om jämvikt eller dominans. I: Symposium Lingua - Cultura. Övertorneå 1988-11-21--22.
Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten. Koskinen, I. (1974), Svensk interferens i tornedalsfinskan. I: Loman, B. (utg.),
Språk och samhälle 2. Lund: CWK Gleerup.
Kotsinas, U.-B. (1995), Stockholm. Dialekt. I:
Nationalencyklopedin,
band 17.
Bilaga 3
408 Lainio, J. (1990), Abbé Grégoire, franska revolutionen och sverigefinnarnas dentala klusiler. I: Wande, E. (utg.)
Att forska om språkliga
minoriteter. Stockholm Studies in Finnish Language and Literature, 7.
Stockholm: Lainio, J. (1995), The sociofunctional position of Finnish in Sweden. I:
Tijdschrift voor Skandinavistiek, 16. 105-132. Larsson, L.-G. (1995), Samiska. I: Nationalencyklopedin, band 16. Malmberg, B. (1964), Språket och människan. Stockholm: Aldus/Bonniers. Maurud, Ø. (1976), Nabospråksforståelse i Skandinavia. Nordisk utredningsserie 1976:13. Stockholm: Nordiska rådet. Nordberg, B. (1995), Stadsmål. I: Nationalencyklopedin, band 17. NOU (1985), Samisk kultur og utdanning. Norges offentlige utredninger, 1985:14. Paunonen, H. (1991), Till en ny indelning av de finska dialekterna. Fenno-ugrica suecana, 10. 75-95. Pekkari, K. (under utgivning), Tornedalsfinskan "meänkieli" som hemspråk i skolan genom åren. I: Westergren, E. & Åhl, H. (utg), En antologi om två- och trespråkighet i norra Sverige (arbetstitel). Phillipson, R. (1992), Linguistic Imperialism. Oxford: Oxford
University Press. Sato, C. J. (1989), A nonstandard approach to Standard English.
TESOL Quarterly, 23. 259-282. SIV (1993), Finska språkets ställning i Sverige. Förlagsbyrån, Statens invandrarverk. Swahn, J.-Ö. (1995), Tornedalsfinnar. I: Nationalencyklopedin, band 18. Teleman, U. (1995), Svenska. I: Nationalencyklopedin, band 17. Tenerz, H. (1995), Språkundervisningsproblemen i de finsktalande delarna av Norrbottens län. Lund. Utbildningsdepartementet (1994), Finska i Sverige. Ett inhemskt språk.
Ds 1994:97. Vaagland, P. I. (1982),
Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo:
Det Norske Samlaget. Wande, E. (1982), Tornedalsfinskan och dess särdrag. I:
Finska
språket i Sverige. Finska språket i Tornedalen. Föreningen Norden.
Kulturfonden för Sverige och Finland. Finn-kirja. Wande, E. (1984), Two Finnish minorities in Sweden.
Journal of
Multilingual and Multicultural Development, 5. 225-241. Wande, E. (1989a), Från 1809 till 1989 - viktiga årtal i svenska
Tornedalens språk- och utbildningspolitiska historia. I:
Symposium
Lingua - Cultura. Övertorneå 1988-11-21--22. Länsstyrelsen i Norrbottens län, Utbildningsenheten.
Bilaga 3
409
Wande, E. (1989b), Tornedalsk renässans.
Invandrare och minoriteter,
2/89. 15-21. Wande, E. (1992a), Ecological and linguistic aspects of Tornedal
Finnish in Sweden. I: Louis-Jensen, J. & Poulsen, J. H. W. (eds.),
The
Nordic Languages and Modern Linguistics 7. Tórshavn. Wande, E. (1992b), Förord. I: Meän kielen sanakirja. Tornedalsfinsk ordbok. Luleå: Kaamos. Wande, E. (1993), Begreppen Tornedalen, tornedalsfinsk och tornedaling. I: Norrländsk uppslagsbok, band 1. Wande, E. (1994), Morötter och andra grönsaker - några anmärkningar med anledning av en tornedalsfinsk ordbok. I: Hugskott och hågkomster. En vänskrift till Karin Forsberg när måttbandet tog slut. Avdelningen för forskning och utbildning i modern svenska (FUMS), Uppsala universitet. Wardhaugh, R. (1992), An Introduction to Sociolinguistics. Second
Edition. Oxford: Blackwell. Wessén, E. (1967),
Våra folkmål. Åttonde upplagan. Lund: Fritzes.
Winsa, B. (1991),
Östligt eller västligt? Det äldsta ordförrådet i
gällivarefinskan och tornedalsfinskan. Acta universitatis Stockholmiensis. Studia Fennica Stockholmiensia 2. Stockholm. Winsa, B. (1996), Tornedalen - den svenska minoritetspolitikens akilleshäl. Invandrare & Minoriteter, 1996/1-2. 39-43. Winsa, B. (under utgivning), How Attitudes Form Collective Identity -The Effects of Linguistic Policy and Practice in the Swedish Torne Valley. Stockholm. Wurm, S. (1982), Papuan Languages of Oceania. Tübingen: Gunter
Narr. Österberg, T. (1961),
Bilingualism and the First School Language - an
Educational Problem Illustrated by Results from a Swedish Dialect Area.
Umeå: Västerbottens Tryckeri.
411
Bilaga 4
Romani i Sverige
Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03
Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam
Centrum för tvåspråkighetsforskning Stockholms universitet Augusti 1997
Bilaga 4
412
Innehållsförteckning
Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 391
Språkförändring och språkkontakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 392
Internt motiverad språkförändring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 392
Språkkontakt som orsak till språkförändring . . . . . . . . . . . . . . . . . 393
Historiskt ursprung samt utbredning i Europa och världen . . . . . . 402
Historia: språksläktskap och språkkontakt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 402
Beteckningar, klassifikationer och geografisk utbredning . . . . . . . 407
Konservativ och sammanflätad romani . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 411
Skriftspråk och standardisering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 413
Sverige och Norden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 414
Historia . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 414
Romska grupper och dialekter i Sverige idag . . . . . . . . . . . . . . . . . 417
Några anmärkningar om svenska romanidialekters ursprung
och bevarandestatus . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 419
Beräkningar av den romska populationens storlek och antalet
talare av romani . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 422
Undervisning i romani och behov av språkbeskrivningar . . . . . . . . 426
Sammanfattning om romani i Sverige . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 427
Referenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 429
Bilaga 4
413
Romani i Sverige
Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO1995:03
Kari Fraurud och Kenneth Hyltenstam
Inledning
Denna rapport redovisar ett uppdrag för Minoritetsspråkskommittén att undersöka romanis ställning i Sverige. Uppdraget omfattar följande frågor:
1. Hur länge har romani talats i Sverige?
2. Vilka varieteter av romani talas i Sverige?
3. Hur många talare har de olika varieteter av romani som talas i Sverige?
För att ge en bakgrund mot vilken svaren på dessa frågor kan tolkas inleds rapporten med en översikt av några grundläggande fakta om språkförändring och språkkontakt. Denna bakgrund presenteras på s 1-9. Därefter ges först en historisk översikt över forskningsläget vad gäller romanis ursprung och spridning över världen i skilda varieteter. Sedan behandlas de nordiska och svenska förhållandena. Rapporten bygger huvudsakligen på publicerad internationell, nordisk och svensk litteratur om romska förhållanden och särskilt om romani. Källhänvisningarna är tämligen utförliga. Utöver den litteratur som redovisas har vi använt information som vi fått i samtal med representanter för Nordiska Zigenarrådet samt andra sakkunniga, bl a Lars Borin, Uppsala, och Bengt Sandström, Lund. Innehållet i denna rapport bör ses mot bakgrund av att författarna inte själva har bedrivit forskning om romani eller romska förhållanden utan här närmat sig de frågeställningar angående romani som uppdraget omfattar utifrån sin bakgrund som allmänlingvister och minoritetsspråksforskare. Rapporten innehåller även en bibliografi över litteratur om romani. Bibliografin omfattar en förteckning över existerande språkvetenskaplig litteratur om romani i Sverige, de viktigaste arbetena om romani i de övriga nordiska länderna, samt ett urval av relevant internationell språkvetenskaplig (och i några fall övrig) litteratur. Bibliografin återfinns som appendix sist i rapporten (s 36).
Bilaga 4
414
Språkförändring och språkkontakt
Eftersom romani hör till de språk som i högre grad än många andra språk kommit att förändras i olika riktningar, särskilt genom sin historiska kontakt med ett stort antal andra språk, är frågor om språkkontakt och språkförändring särskilt relevanta i en diskussion om romani och dess varieteter. Alla språk förändras ständigt. Detta sker dels genom externt motiverade förändringar, dvs genom att de är i kontakt med andra språk av vilka de blir påverkade i ordförråd, uttal, grammatisk struktur och sådant som retoriska uttrycksmedel, dels genom förändringar som inte har sin bakgrund i kontakt med andra språk utan som sker spontant i de processer som språkanvändningen innebär, s k internt motiverade förändringar. Vi inleder med att kort beröra internt motiverad språkförändring för att därefter närmare behandla språkförändring orsakad av språkkontakt.
Internt motiverad språkförändring
När det gäller ordförrådet förändras språk bl a av det skälet att talarnas uttrycksbehov förändras. Talare har under givna omständigheter behov av att tala om vissa företeelser. Förändringar som sker i ett samhälle innebär att nya företeelser behöver benämnas. Nya ord introduceras i språket för att beteckna dessa företeelser. Ibland sker detta genom att man uppfinner helt nya ord, men det är kanske vanligare att nya ord byggs av befintligt ordmaterial. Ett par exempel på relativt nya ord i svenskan är prya (ägna sig åt praktisk yrkesorientering) och låtsaspappa (‘den man som mamma för närvarande lever med’). Båda dessa exempel illustrerar att man vid bildandet av nya ord ofta använder redan existerande språkmaterial. Ibland får ord beteckna företeelser som tidigare benämnts med ett annat ord. I svenskan har vi på senare tid sett en tämligen stor spridning av ord som funka och kolla i sammanhang där vi tidigare alltid sagt fungera och kontrollera. Dessa nya ord har först uppträtt i vardagsspråket, men har sen spritt sig även till något mer formella sammanhang. De är exempel på hur förändringar ofta innebär förenklingar (tvåstaviga i stället för flerstaviga ord, ord med en tydligare inhemsk prägel i betoningsmönstret i stället för främmande ord). En annan typ av förändring i ordförrådet har vi att göra med när betydelseinnehållet i en viss ordform förskjuts. Det svenska ordet rolig, som förstås har med ro att göra, betydde tidigare, liksom fortfarande i danskan, ‘lugn’ (jfr orolig), men kom sedan att bli synonymt med skojig, komisk etc. I uttalet och grammatiken sker internt motiverade förändringar enligt
Bilaga 4
415
vissa mönster. Förändringarna av uttalet sker så att vissa existerande ljuddistinktioner eller möjliga ljudkombinationer går förlorade (dvs förenklingar) eller att nya ljuddistinktioner och ljudkombinationsmöjligheter uppstår (dvs komplexifieringar). Språk med ett rikt system av böjningsändelser utvecklas ofta i riktning mot förenkling av detta system. Detta illustreras tydligt i de germanska, inte minst i de nordiska, språken. Bland de nordiska språken uppvisar isländskan det äldsta systemet vad gäller ordböjning. Man har t ex kasusändelser på substantiven (nominativ hestur, genitiv hests, dativ hesti, ackusativ hest), något som bara finns kvar i form av genitiv-s i de skandinaviska språken. Fornsvenskan hade ett liknande böjningssystem som den moderna isländskan. Utvecklingen går ibland från användning av böjningsändelser till att uttrycka samma företeelse med enskilda ord ( sjungom förändras till låt oss sjunga). Förändringen kan också gå i motsatt riktning, dvs mot att ett böjningssystem tillskapas, och det har antagits att det finns en cyklicitet i språkliga förändringar så att ett givet språk över stora tidsrymder går från ett komplext böjningssystem till reducerat böjningssystem och tillbaka till ett komplext böjningssystem igen. Språk förändras också syntaktiskt, dvs när det gäller regler för ordföljden, t ex i fråga om huruvida verbet kommer först, sist eller i mitten av en mening. Språkförändringar anses normalt ske i en snabbare takt i språk där inte skriftspråket spelar en viktig roll i talarnas dagliga språkanvändning. När talare av ett givet språk bosätter sig på olika håll utan att kontinuerligt kunna kommunicera, kommer de språkförändringar som ständigt pågår att ha den effekten att språket splittras i olika varieteter, eller dialekter. De skillnader som förekommer mellan olika dialekter beror både på att språket ständigt förändras internt och att språket är i kontakt med olika andra språk på de olika platser där det talas. Vad gäller romani måste man förutsätta att de förändringar som skett i språket över tid liksom i alla andra språk har både interna orsaker enligt det mönster som vi behandlat i detta avsnitt och externa orsaker, dvs förändringar som beror på kontakter med andra språk.
Språkkontakt som orsak till språkförändring
En språkkontaktsituation är en social situation i vilken människor eller grupper av människor som talar olika språk behöver kommunicera med varandra. Ofta är dessa grupper ojämlika vad gäller politisk makt, ekonomiska resurser etc. Den ena gruppen är mäktigare, mer dominerande, än den andra, som alltså i olika avseenden är dominerad. Den dominerade gruppen är ofta en minoritet, medan den dominerande gruppen då är i majoritet. Minoriteten är pga sin underordnade ställning
Bilaga 4
Här och i alla citat från utländsk litteratur är översättningen vår egen.
1
416 ofta beroende av majoriteten. Den behöver t ex ofta interagera med majoriteten för att klara sitt uppehälle och sin livssituation över huvud taget, medan majoriteten inte har motsvarande behov. Detta leder till att det är minoritetsmedlemmarna som har behov av att lära sig majoritetens språk; majoriteten lär sig inte minoritetens språk. Minoritetsmedlemmarna blir således ofta tvåspråkiga, medan majoritetsmedlemmarna är enspråkiga. Majoritetsspråk påverkar av detta skäl minoritetsspråk i större utsträckning än minoritetsspråk påverkar majoritetsspråk. Romerna har under århundraden kommit i kontakt med ett stort antal olika samhällen och har i stor utsträckning lärt sig dessa samhällens språk. En hög grad av två- eller flerspråkighet är ett karakteristiskt drag för romerna. I allmänhet används för intern kommunikation någon form av romani, medan kontakten med det omgivande samhället hanteras på dettas språk. Romer är alltid i minoritet i de samhällen där de lever. I jämförelse med många andra etniska och språkliga minoriteter har dock romer ofta framgångsrikt kunnat bevara det egna språket, men det förekommer också att romska grupper har kommit att gå över till att använda det omgivande samhällets språk även för intern kommunikation. Varje etnisk och språklig minoritet är unik i fråga om hur kontakten med den aktuella majoriteten hanteras och vilka språkliga konsekvenser kontakten leder till för minoriteten. Romerna är inget undantag härvidlag. Kunskaperna om språkkontaktens specifika konsekvenser för denna grupp är begränsade, eftersom undersökningar i stor utsträckning saknas. Analyser av dessa förhållanden skulle behöva ta hänsyn till hela den sociokulturella verklighet som är för handen i olika romska sammanhang. Bl a kan språkkontaktens effekter vara beroende av språkets grundläggande betydelse för den etniska identiteten eller sådana för romer specifika drag som språkets hemliga karaktär (Kenrick, 1979: 117f). Dessa förhållanden illustreras i följande citat från Yoors (1967: 6), som främst utgår från förhållandena hos lovararomer i början av seklet: “Den viktigaste sammanhållande länken vid sidan om härstamning från gemensamma förfäder är deras språk, romani, vars hemlighet bevaras vaksamt”. Allmänt torde de starka etniska gränser som existerar ha haft
1
stor betydelse för språkbevarandet och för de former i vilka romani förekommer: “Zigenarna har skyddat sin kulturella kontinuitet och identitet genom att gömma sig bakom ett elaborerat system av skyddande skärmfasader, så att verkligheten ofta är den exakta motsatsen till det yttre skenet” (ibid.). Det är väsentligt att här tillägga att påståendet att romer skulle vara särskilt medvetna om etniska gränser och att de skulle vilja hemlighålla sitt språk inte gäller generellt. Som i alla grupper varierar
Bilaga 4
Skälet till att vi illustrerar med engelskans påverkan på svenskan är rent pedagogiskt;
2
läsare bör kunna båda språken som förekommer i exemplen för att dessa ska ha avsedd effekt.
417
“gränsbevakningen” från en situation till en annan och det förhållandet att romer t ex har varit aktiva i utvecklandet av det språkvetenskapliga studiet av romani, där full öppenhet om språket hör till förutsättningarna, visar att språkets hemliga karaktär inte alltid upprätthålls. Detsamma gäller i samband med framställning av undervisningsmaterial och genomförande av utbildning på romani. Icke desto mindre existerar företeelsen även idag bland grupper av romer. Trots att varje minoritetsgrupp således är unik finns det ett antal konsekvenser som språkkontakter normalt leder till och som i större eller mindre utsträckning också gäller romerna. Vi ska här ta upp några sådana generella fakta som kan vara av betydelse för förståelsen av situationen för romani. Vi behandlar kortfattat fenomenen språkliga lån, relexifiering, regrammatikalisering, pidgin- och kreolspråk, kodväxling samt språkbyte och språkbevarande.
Språkliga lån, relexifiering och regrammatikalisering. Tvåspråkiga talare använder ofta ord från sitt ena språk när de talar det andra. Talare kan göra detta mer eller mindre tillfälligtvis i själva talsituationen genom att inkorporera ordelement från ett språk i det andra språkets, basspråkets, grammatiska ramar (bestående av syntax och böjningsmorfologi samt formord, dvs artiklar, konjunktioner, prepositioner etc) (jfr Myers-
Scotton, 1993). Fenomenet går ibland under benämningen tillfälliga lån. När sådana inlånade ord sprids - också till enspråkiga talare - och permanentas brukar man tala om egentliga lånord. Lånord från omgivande språk finns i alla språk. Uttalet och hur man grammatiskt hanterar det inlånade ordet brukar på samma sätt som vid tillfälliga lån följa det egna språkets fonologiska resp grammatiska system. För att illustrera den grammatiska hanteringen av inlånat ordmaterial kan vi se på ett engelskt lånord i svenskan, party, som med svensk obestämd artikel (ett) och svensk pluraländelse ( -n) blir ett party - flera partyn. Lånord är oftast
2
hämtade ur de s k öppna ordklasserna, främst substantiv, men också verb och adjektiv. Ett kontaktfenomen som är besläktat med, men som vissa forskare anser vara skilt från språkliga lån i ordförrådet (se Appel & Muysken, 1987: 130), är s k relexifiering. Relexifiering innebär att stora delar av ordförrådet i ett språk ersätts med ord ur ett annat språk, medan den grammatiska strukturen behålls. Vi behöver inte här ta ställning till i vilken utsträckning dessa fenomen är skilda åt, men medan lexikala lån som vi såg i avsnittet ovan huvudsakligen sker ur s k öppna ordklasser går
Bilaga 4
418 relexifiering längre och omfattar också slutna ordklasser som pronomen, konjunktioner och prepositioner. En annan skillnad är att relexifiering också påverkar basvokabulären, så att centrala ord som t ex gå, ge etc byts ut mot ord från det andra språket. Ord av denna karaktär är sällan inkorporerade som lexikala lån. Ett exempel på ett relexifierade språk är media lengua (ibid). Detta språk har uppstått bland quechuatalande indianer i Equador. Ordförrådet är till 87% hämtat från spanskan, medan grammatiken är bevarad quechua. Särskilt i en långvarig språkkontaktsituation kan påverkan från det dominerande språket också gälla andra språkliga nivåer än ordförrådet. Framför allt i syntaxen kan man observera sådana lån, men så småningom också i fråga om ordböjning. Ett par exempel från Ljung (1988: 80f) illustrerar hur engelskans syntax håller på att påverka svenskan:
Han
visste inte vad göra i st f ... vad han skulle göra; Han är en läkare i st f Han är läkare. På detta sätt kan ett dominerande språk påverka ett dominerat språk också i dess grammatiska struktur så att minoritetsspråket blir mer likt majoritetsspråket. Detta är särskilt fallet när minoritetsmedlemmarna blivit allt kunnigare i majoritetsspråket. Ett i litteraturen mycket omtalat exempel gäller vissa dialekter av språket konkani, som är ett indoeuropeiskt språk talat i centrala Indien. Talare av dessa dialekter flyttade till ett område där man talar språket kannada, vilket är ett dravidiskt språk, alltså helt obesläktat med konkani. Konkanitalarna var i minoritet och tvingades bli tvåspråkiga genom att lära sig kannada. Efter långvarig kontakt hade den grammatiska strukturen i konkani påverkats av den i kannada så att de två språken blivit grammatiskt lika, men det egna ordförrådet hade bevarats (se Nadkarni, 1975). Denna process kallas ibland regrammatikalisering. Vad gäller romani har alla varieteter av detta språk utvecklats i kontakt med andra språk. De romska varieteterna har i respektive kontaktsituation blivit starkt påverkade främst i ordförrådet men också när det gäller uttal och grammatisk form (jfr Boretzky & Igla, 1994a). Vissa av dagens varieteter av romani, som vi nedan (se s 17) kommer att diskutera under den gemensamma beteckningen sammanflätad romani, uppvisar en mycket omfattande användning av omgivande språks grammatiska struktur. Huruvida dessa varieteter uppstått genom att regrammatikalisering har förekommit är omdiskuterat, liksom i vilken utsträckning relexifiering spelat en roll för deras uppkomst.
Pidginspråk och kreolspråk. I situationer där grupper med olika språk har haft anledning att kommunicera med varandra, t ex för handelsändamål eller på plantager där slavar med olika språk förts samman, har i vissa fall tämligen stabila kontaktspråk, s k pidginspråk, uppstått. Pidginspråken
Bilaga 4
419
kombinerar element från de språk som är i kontakt med varandra. I plantagesituationerna eller i koloniala situationer har de ofta hämtat sitt ordförråd från ett tredje språk, nämligen plantageägarnas eller kolonialherrarnas språk, t ex engelska eller franska. Pidginspråk är förenklade språkliga system bl a såtillvida att de inte är flekterande (dvs de använder inte böjningsändelser på orden) och att de har en enkel syntax. Ingen talar dessa språk som sitt modersmål. När personer med olika modersmål i sådana situationer fostrar barn tillsammans och har pidginspråket som kommunikationsmedel sinsemellan och till barnet, blir detta språk barnets förstaspråk eller modersmål. När en hel barngeneration växer upp med detta nya språk som sitt enda språk utvecklar de det till ett mer komplext språk, ett språk med samma grad av komplexitet som andra naturliga språk. Sådana pidginspråk som utvecklats till naturliga språk kallas för kreolspråk. (För vidare diskussion av pidgin- och kreolspråk, se Appel & Muysken, 1987: 175ff.) Anledningen till att vi tar upp en kort karakteristik av pidgin- och kreolspråk här är inte att dessa fenomen nödvändigtvis är relevanta vid behandlingen av varieteter av romani. I litteraturen finns det emellertid hänvisningar till dessa språkformer i samband med diskussioner om sammanflätade romanidialekter. Författare har då jämställt avsaknad av traditionell romsk böjningsmorfologi med den avsaknad av böjningsmorfologi som förekommer i pidginspråk.
Kodväxling innebär att tvåspråkiga talare s a s håller båda språken i luften samtidigt när de kommunicerar med varandra. Talarna växlar alltså mellan att använda de två språkens grammatik och uttal, ofta genom att säga några ord eller yttranden på det ena språket och sedan några på det andra. Följande exempel kommer från amerikasvenskan (Hasselmo, 1974: 123): Han kunde göra så fint arbete so they said that was the best one to have of all of them; I don’t know var det kom ifrån. Att lägga märke till här är att denna typ av tvåspråkig kommunikation används internt mellan tvåspråkiga, där alltså samtalsparterna kan båda språken. (Se Hyltenstam & Stroud, 1991: 54, för vidare diskussion av fenomenet och hur termen används av olika forskare.) Kodväxling kan förekomma i ett antal olika former. I den form som illustreras ovan växlar talare mellan de två språken genom att säga några ord först på det ena och sedan några ord på det andra. De följer därvid bestämda mönster för när det är möjligt att växla mellan språken (Poplack, 1980). Andra sätt är att använda det ena språket som basspråk och inkorporera lexikalt material från det andra - eller att växla mellan det ena och det andra språket som basspråk (jfr lånord och relexifiering ovan) (Myers-Scotton, 1993). Kodväxling har i allmänhet en specifik social funktion, även om talarna inte behöver vara uttalat medvetna om denna
Bilaga 4
Man kan tänka på att medianvärdet för antal talare bland världens språk är 5-6.000.
3
Ett stort antal språk har färre än 1.000 talare medan en handfull har hundratals miljoner talare.
420 (Stroud, 1992). Det rör sig ofta om markering av dubbel identitet i någon bemärkelse eller att man markerar sin lojalitet med andra talare som också är tvåspråkiga och hör till en speciell talgemenskap. Ju bättre tvåspråkiga talare behärskar båda språken, desto skickligare är de också på att växla mellan dem på ett komplext sätt (Poplack, 1980). Kodväxling behöver således ingalunda sättas i samband med bristande behärskning av någotdera språken, utan kan tvärtom fungera som ett berikande språkligt uttrycksmedel i stabila tvåspråkiga situationer. Fenomenet förekommer dock ofta i språkbytessituationer, dvs när talare av ett minoritetsspråk håller på att överge sitt eget språk till förmån för majoritetsspråket. Kodväxling mellan romani och något annat språk, ofta det omgivande samhällets språk (se Kenrick, 1979), måste förutsättas ha spelat en viktig roll i utvecklingen av vissa romska dialekter.
Språkbyte och språkbevarande. Språkbyte är en process där minoritetsmedlemmarna ger upp sitt eget språk och alltmer går över till att använda majoritetspråket även för intern kommunikation. Bytet av språk sker successivt, ofta över flera generationer (se Hyltenstam & Stroud, 1991). Språkbyte är en mycket vanlig företeelse världen över. Talare av vissa språk börjar använda de mäktigare grannarnas, eller härskarnas, språk och på så sätt försvinner språk som talas av dominerade grupper.
Många av de språk som tidigare talats t ex i Europa är nu borta. Några exempel är etruskiskan, gotiskan, och dalmatiskan. Etruskiskan, som talades i Mellanitalien, försvann under århundradena före Kristi födelse och ersattes vid den tiden helt av latinet. Gotiskan var ett germanskt språk med välutvecklat skriftspråk som försvann under medeltiden genom att olika grupper av goter assimilerades med de omgivande folken; gotiska talades på Krim så sent som på 1500-talet. Dalmatiskan var ett romanskt språk, liksom de övriga romanska språken utvecklat ur vulgärlatinet, som talades längs Adriatiska havets kust i nuvarande Kroatien. Den siste kände talaren av dalmatiska dog i början av 1900-talet. Språkbyte sker i vår tid med accelererad hastighet. Ett stort antal av världens kanske 6.000 språk är “hotade”. Enligt en aktuell bedömning av Krauss (1992) är det endast språk med någon form av officiell status i de länder där de talas eller språk som har ett stort antal talare, åtminstone 100.000, som har egentliga utsikter att finnas kvar i framtiden. Om vi
3
tänker oss ett sekel fram i tiden är Krauss’ slutsats att det endast kommer
Bilaga 4
För ett resonemang om svenskans ev minoritetsspråksstatus inom EU och språkets
4
framtidsutsikter, se Hyltenstam (1996a).
421
att finnas ca 500 språk i världen.
4
Vad är då skälet till att språkbyte sker? Det är ett komplext samspel av faktorer på olika sociala nivåer som i potentiella språkbytessituationer påverkar en grupp att överge resp bevara sitt språk. Ett tämligen vanligt sätt att gruppera faktorerna är i förhållande till hur de berör relationen mellan majoritet och minoritet ( samhällsnivå), interna förhållanden inom minoritetsgruppen ( gruppnivå) resp beteenden och uppfattningar hos enskilda minoritetsmedlemmar ( individnivå).
Sammanställningen till höger, som hämtats från Hyltenstam & Stroud (1991:112) och som beskrivs närmare där, visar en sådan Politiskt-legala förhållanden gruppering av faktorer. Om denna Majoritetssamhällets ideologi sammanställning skulle applice- Språklagstiftning ras på romani, skulle faktorerna Implementering på samhällsnivå gälla romernas Ekonomiska faktorer relation till de majoritetssamhäl-Industrialisering-urbaniselen som de lever i kontakt med. ring Faktorerna på gruppnivå skulle Majoritetsnäringar gälla interna romska förhållan-Kommunikationer den. Faktorerna på individnivå Arbetsmarknad skulle gälla sådant som romers Sociokulturella normer specifika socialisationsmönster Utbildning vad gäller språk, dvs vilka former för språkanvändning som förekommer vid barnuppfostran, samt individuella val vad gäller an- Demografi vändning av romani respektive Storlek andra språk som individen behär-Kärnområde skar. Migration Graden av språkbevarande Åldersfördelning bland romanitalande är remarka-Könsfördelning bel om man beaktar de här nämn-Äktenskapsmönster da faktorerna, eftersom ett stort Språkförhållanden antal faktorer både på samhälls-Officiellt språk och gruppnivå talar för att språket Officiellt språk i annat land inte skulle ha bevarats. T ex leder Talas i mer än ett land i allmänhet avsaknad av samhäl-Dialekt- eller språksplitleligt erkännande av en minoritets tring
FAKTORER PÅ SAMHÄLLSNIVÅ
FAKTORER PÅ GRUPPNIVÅ
Bilaga 4
422 språk till stora svårigheter att Standardisering och moderhålla fast vid språket. Likaså lenisering der uppsplittring på mindre grup-Förhållandet mellan tal och per och brist på geografiskt kärskrift nområde (i bemärkelsen område Tvåspråkighet där gruppen dominerar be-Språkbehärskning folkningmässigt) i allmänhet till Språksyn att språk försvinner. En Heterogenitet/homogenitet varierande grad av behärskning Näringar av det egna språket, där yngre Typ av etnicitet ofta behärskar språket sämre än Intern organisation äldre, kan innebära att språket Institutioner används i allt färre situationer. Utbildning Avsaknad av skriftspråk eller att Kyrka språket av många användare inte Språkplanering och språbehärskas i skrift samt det kvård förhållandet att språket inte an-Forskning och kultur vänds i utbildningssammanhang Medier eller andra samhälleliga funktio- Kulturyttringar ner brukar också påskynda språkbyte.
FAKTORER PÅ INDIVIDNIVÅ Språkval Socialisation
Romernas anmärkningsvärda grad av språkbevarande kan bl a antas vara en effekt av en ofta segregativ ideologi gentemot romer från majoritetssamhällets sida (jfr faktorer på samhällsnivå, särskilt majoritetssamhällets ideologi) sammankopplad med en separatistisk hållning från romernas sida (jfr faktorer på gruppnivå, särskilt typ av etnicitet). En grundläggande faktor i minoritetssammanhang, som kanske är särskilt aktuell bland romer, är språkets betydelse som uttryck för identiteten. Detta kan göra att man bevarar ett språk eller komponenter ur ett språk, t ex ordförrådet, även då man fullständigt behärskar ett annat språk, ofta majoritesspråket, som i sig kan uppfylla alla rent kommunikativa behov. Andra viktiga faktorer av traditionell karaktär som i det romska fallet kan antas stödja språkbevarandet är sådant som äktenskapsmönster med hög grad av endogami, dvs giftermål inom gruppen, samt den interna organisationen i klaner och familjer med stor släktsammanhållning och nära kontakt mellan generationerna. Faktorer som tillkommit på senare tid är nya former för organisation och kommunikation både inom enskilda länder och internationellt. Det finns ett ständigt växande antal romska organisationer på nationell nivå och flera internationella organisationer, bl a med
Bilaga 4
423
representation i olika FN-organ, och man har börjat utnyttja modern kommunikationsteknologi såsom Internet. Runtom i världen ser man en ständigt ökande utgivning av tidskrifter och böcker på romani samt grammatiska beskrivningar av olika romska dialekter. Språkbyte har emellertid skett i större eller mindre utsträckning bland romska grupper på olika håll i världen. Hancock (1984: 367) skriver att av den romska befolkningen på sex till tio miljoner är drygt hälften talare av någon varietet av romani. Man får sluta sig till att han menar att övriga numera inte behärskar språket. De flesta kvantitativa uppgifter av detta slag är uppskattningar och bör alltså uppfattas med försiktighet. Många studier omkring språkbyte och språkbevarande fokuserar på språkbytesspråkens struktur och flexibilitet (Dorian, 1981, för gaeliska och Schmidt, 1985, för dyirbal, ett inhemskt språk i Australien, hör till de mera kända). I en språkbytessituation förändras det försvinnande språket både i ordförråd och struktur. Genom att språket används allt mindre, hålls inte ordförrådet vid liv. Mindre frekventa ord glöms bort eller talarna får åtminstone ofta ordsökningsproblem när de i samtal behöver dessa ord. Man kan observera en reduktion i ordförrådet. I det läget är det lättare för talarna att ta till ett ord från det språk som de använder oftare, dvs det dominerande språket. Detta betyder att inskränkningen av det för språket egentliga ordförrådet på sikt innebär en relexifiering. Ett annat ofta observerat fenomen är att språkbytesspråket förlorar sitt böjningssystem. De talare som behärskar språket mindre väl förmår inte upprätthålla betydelseskillnaden som uttrycks med ändelser, och språket tappar med tiden sin flektion. En tredje aspekt är att språket förlorar sin flexibilitet, dvs talarna behärskar med tiden bara en stilnivå i språket och kan inte längre anpassa sig till situationens krav vad gäller grad av formalitet etc. Detta kallas för monostilism. I situationer där romer förlorat sitt språk eller förlorat den varietet av språket som talats tidigare måste sådant som reduktion av ordförrådet följt av relexifiering samt förlust av böjningssystem och stilvariation ha förekommit, men relativt lite är känt om det konkreta förloppet i dessa språkförändringar.
Bilaga 4
424
Historiskt ursprung samt utbredning i Europa och världen
Historia: språksläktskap och språkkontakt
Romani tillhör den indoariska gruppen bland de indoeuropeiska språken och är alltså besläktat med det historiska språket sanskrit och moderna språk som hindi. Genom tiderna har det funnits ett stort antal alternativa teorier om varifrån romerna ursprungligen kommit, såsom att de skulle vara tatarer (jfr svenska tattare, från tyska Tatar, se nedan) eller komma från Egypten (därav troligen beteckningen egyptier som t ex i grekiska gyphtos, spanska gitanos och engelska Gypsies). Beteckningen zigenare kommer från det grekiska ordet atsinganos, som enligt en teori ursprungligen var namnet på en kättersk sekt från Frygien. Beteckningen användes under hela den bysantinska tiden om grupper som kom resande från öst, och varav åtminstone några med säkerhet var romer (Liégeois, 1987: 13f; Fraser, 1992: 46f). Begreppsförvirringen gör att det är problematiskt att tolka de äldsta källorna om romer i Europa. Det kan ibland röra sig om referenser till andra etniska eller sociala grupper som t ex varit sysselsatta inom samma yrken som romerna. Det är rimligt att tänka sig att kunskapen om det indiska ursprunget redan tidigt gått förlorad, även för romerna själva (Hancock, 1988). I Europa uppmärksammades sambandet med Indien första gången på 1400talet. Enligt en anteckning i Muratori (1752-54), under uppslagsdatum den 4:e augusti 1422, fanns detta år, dvs 1422, i Italien romer som “sade sig komma från Indien” (Hancock, 1988: 183). Puxton (1980) menar dock att ursprunget sedan länge var känt bland åtminstone en del av romerna samt av arabiska skribenter som Hamsa och Ebu-el-fadil (den senare död 1311). Det språkhistoriska sambandet mellan romani och sanskrit påvisades först på 1760-talet av en ungersk teologistuderande i Leiden, en upptäckt som snart följdes av flera språkjämförande studier vilka placerar romani bland de indiska språken (Rüdiger, 1782-1793; Bryant, 1785; Marsden, 1785, citerade i Hancock, 1988). 1700-talet var f ö det århundrade då sambanden inom hela den indoeuropeiska språkfamiljen började kartläggas. Figur 1 illustrerar hur romani är besläktat med de indoariska och de övriga indoeuropeiska språken.
Bilaga 4
Klassifikation av de indoiranska språken enligt W. Smith i
Nationalencyklopedin,
5
uppslagsord ‘indoariska språk’. För en alternativ klassifikation se Strand (1973), återgiven i Masica (1991: 462).
För en diskussion av problemen kring den genetiska klassificeringen av indoariska
6
språk generellt se Masica, 1991, som också diskuterar frågan om distinktionen språk–dialekt baserad på olika kriterier som lexikostatistik, ömsesidig förståelighet etc.
425
germanska romanska
indoeuropeiska slaviska m fl indoiranska
iranska
indoariska (nyindoariska) nordindiska språk
ceylonesiska språk romska språk
Figur 1:
De romska språkens position bland de indoeuropeiska språken. 5
Medan romanis indiska ursprung idag (med få undantag, t ex Okely, 1983) är allmänt accepterat, råder fortfarande en viss oenighet när det gäller dess mer exakta inordning bland de moderna indiska språken. Det finns också olika teorier om de språkhistoriska relationerna mellan romanigrenen av protoromani, eller vad som i detta sammanhang ibland kallas europeisk romani, och de andra två språkgrenar som härleds ur protoromani, lomavren (även kallat armenisk romani) och domari (även kallat syrisk eller asiatisk romani) (se figur 2, som baserar sig på Hancock, 1988, och Fraser, 1992).
6
asiatisk romani (domari)
protoromani
armenisk romani (lomavren)
europeisk romani
Figur 2:
De tre grenarna som utvecklats ur protoromani.
I den vidare framställningen kommer endast europeisk romani att behandlas. Under 1800-talet trodde man att romerna härstammade från nordvästra Indien (Holzinger, 1995: 2). Den idag mest stödda teorin, först framlagd
Bilaga 4
426 av Turner (1926), är att romerna ursprungligen kommer från centrala Indien, och att de någon gång före 250-talet f Kr utvandrade till nordvästra Indien, där de stannade i minst 750 år (Price, 1984; Holzinger, 1993, 1995). En alternativ teori förfäktas bl a av Sampson (1926/1968), som håller fast vid att romani hade sitt ursprung i de nordvästra provinserna av Indien. (För översikt över denna diskussion, se Hancock (1988) och Matras (1994)). Också när det gäller orsaker till de tidiga migrationerna vet historikerna mycket lite med säkerhet; det har spekulerats om krig, invasioner etc. Någon gång mellan 300-talet f Kr och 1300-talet e Kr fortsatte romer västerut mot Persien. Vad gäller tidpunkten går som synes teorierna vitt isär. Kaufmann (1984, citerad i Fraser, 1992) hävdar att utvandringen mot Persien inleddes före 300-talet f Kr, men något av de senare århundradena nämns oftast i litteraturen. I t ex Liégeois (1987: 14) anges att utvandringen skedde i flera migrationsvågor mellan 800- och 1300-talen. De många persiska lånorden i romani är ett tecken på att romerna stannat en längre period i det persisktalande området, medan frånvaron av arabiska lånord, enligt Hancock (1980: 248), skulle tyda på att de har fortsatt vidare västerut mot Mindre Asien någon gång innan det arabiska inflytandet gjorde sig gällande i området, dvs före 600–700-talet. Denna tidpunkt ifrågasätts dock av Fraser (1992: 40), som menar att Hancocks slutsats bygger på en förenklad bild av hur språkpåverkan går till genom att förutsätta att det första arabiska inflytandet i Persien också omedelbart skulle ha påverkat romerna och deras språk. Det kan i sammanhanget nämnas att persiskan till skillnad från många andra språk som kom under arabisk-islamskt inflytande bevarades, vilket visar det persiska språkets starka position i området (Hourani, 1992: 55f, 97f). Dessutom, påpekar Fraser, finns det faktiskt ett fåtal arabiska lånord i romani vilka kräver sin historiska förklaring. Samma grad av osäkerhet gäller möjligen även Hancocks påstående att avsaknaden av turkiska lånord visar att man lämnat det anatoliska området innan det turkiska inflytandet började göra sig gällande här från ca år 1000. På 1300-talet hade i alla fall romer spritt sig över såväl Mindre Asien som det grekiska fastlandet och den grekiska övärlden (Fraser, 1992: 49). Förutom från persiska (och kurdiska, Fraser, 1992) upptog romani under denna period lånord från ossetiska (ett nordöstiranskt språk som talades i Kaukasus från 300-talet), armeniska och – i stor omfattning – från medeltida grekiska (Hancock, 1980: 248) som var det dominerande språket i Mindre Asien även långt efter Bysans fall. När det gäller lånen från persiska, kurdiska, ossetiska och armeniska är det inte alltid lätt att veta vilket av språken som är direkt långivare (Fraser, 1992: 40).
Bilaga 4
När det gäller Europa använder vi i den historiska framställningen för enkelhets skull
7
ibland namn på dagens länder för att beteckna geografiska områden oavsett hur den politiska kartan såg ut vid den aktuella tidpunkten.
427
Till Europa, först Balkan, kan de första romerna ha kommit på 1200-
7
eller 1300-talet eller ännu tidigare; även här varierar uppgifterna starkt (Heinschink, 1994: 114, anger 1100-talet; Hancock, 1995: 20, mitten av 1200-talet och Liégeois, 1987: 14, 1300-talet). En del av romerna passerade Balkan och fortsatte mot Central- och Västeuropa (Hancock, 1980: 248). Dessa brukar omtalas som den första europeiska migrationsvågens romer. Källor från 1400-talets första tre årtionden visar att romer vid den tiden nått orter bortom Balkan och över hela den Europeiska kontinenten, från norra Spanien och Italien i syd till Ungern i öst och ända upp till kuststäderna i norr (Fraser, 1992). Det finns t ex flera uppgifter om att romer fanns i Tyskland i början av 1400-talet; som exempel kan nämnas ett dokument som 1407 berättar om ‘Tateren’ i Hildesheim (Holzinger, 1995: 2). Enligt Fraser (1992), rörde det sig troligen under denna första period om kringresande grupper vilka blev väl mottagna av värdfolken. Senare under 1400-talet inleddes en ny fas där större grupper av romer följde efter de första. Samtidigt blev attityden mot romerna allt mer negativ. Ett viktigt område i romernas historia utgjordes av furstendömena Valakiet och något senare Moldova (ung. östra nuvarande Rumänien och Moldavien). Bl a pga ett behov av arbetskraft inom de hantverksyrken som utövades av romerna, blev dessa här så oumbärliga för ekonomin att de under 1300-talet systematiskt förslavades. En stor del av dem blev kvarhållna som slavar i området i mer än 500 år (Fraser, 1992: 57f). Befrielsen ur slaveriet i Valakiet och Moldova inleddes först 1837 och fullbordades i och med en ny konstitution 1864 i det nybildade Rumänien (Fraser, 1992). Befrielsen sammanföll med andra förhållanden i Europa under 1800-talets senare hälft, bl a befolkningstillväxt och hungersnöd på många håll, som bidrog till att romer spred sig över Europa i en andra europeisk migrationsvåg. Den långa perioden inom rumänskt språkområde avspeglas i de många rumänska lånorden i det som kommit att kallas de valakiska dialekterna av romani. Detta är den historiska bakgrunden till att de skilda dialekter som utvecklats av den första migrationsvågens romer har sammanförts under beteckningen icke-valakiska dialekter.
Bilaga 4
428
Centrala Indien Nordvästra Indien (före 250-talet f.Kr.) Persien (före 300-talet f.Kr./1300-talet e.Kr.) Mindre Asien (400-/1200-talet) Balkan (1100-/1300-talet) Grekland (1300-talet)
Valakiet & Moldova
(1100-/1300-talet)
Den första europeiska migrationsvågen:
övriga Europa (1300- / 1400-talet)
Tyskland (1407) Italien (1422) Frankrike (1419) Spanien (1425) Nederländerna (1420)
Ryssland (1501) Polen-Litauen (1501) Skottland (1505) England (1514) Danmark (1505) Estland (1533)
Sverige (1512)
Norge (1540) Finland (1584)
Den andra
europeiska migrationsvågen:
ö v r i g a
Europa (mitten av 1800-talet)
Sverige
(slutet av 1800-talet)
Sverige (1950-60-talet)
Sverige (1960-70-talet)
Sverige (1980-90-talet)
Figur 3: Romernas väg från Indien till Europa, Norden och Sverige.
Århundraden/årtionden anger ungefärlig tidpunkt för migrationens början, i vissa fall tidigaste respektive senaste antagna tidpunkt enligt skilda teorier. Exakta årtal refererar till första kända omnämnande av romer i respektive land, källa bl a Liégeois & Gheorghe (1995).
Figur 3 försöker schematiskt illustrera spridningsförloppet från Indien till olika delar av Europa. Det bör påpekas att benämningarna första och
Bilaga 4
Ordet för ‘kvinna (som tillhör romerna)’ är romní.
8
Detta gäller inte alla dialekter.
9
429
andra migrationsvågen ger en förenklad bild av det verkliga skeendet; det troliga är att det rör sig om mer utdragna processer med flera vågor och individuella migrationer. Det är dessutom så att vissa romer stannat kvar i ett område och blivit bofasta där, medan andra rört sig fram och tillbaka över stora delar av Europa. Det bör här tilläggas att stereotypen om romer som nomadiserande är sann bara i viss och i allt mindre utsträckning (Liégeios, 1987: 32). I figuren illustreras särskilt vid vilka tidpunkter grupper av romer först anlänt till Sverige.
Beteckningar, klassifikationer och geografisk utbredning
Romerna har som nämnts ovan genom tiderna fått många olika namn: tattare, zigenare och i vissa språk ‘egyptier’. Dessa beteckningar, som kan kallas utifrånbeteckningar, bör skiljas från de beteckningar talarna själva använder, dvs egenbeteckningar, som romer för (hela eller en del av) den etniska gruppen. I analogi med beteckningar för folket har romernas språk utifrån kallats för tattarspråk, zigenarspråk eller zigenska. Bland egenbeteckningarna för språket finner vi: romanes eller romanés, och romani eller romani chib. Orden romani och romanes är adjektiv respektive adverb härledda ur substantivet rom som betyder ‘man (som tillhör romerna)’ och som i en pluralform roma används som beteckning
8
för folket; chib betyder ‘tunga/språk’. Vi anser att man, i detta fall liksom
9
andra, bör sträva efter att använda egenbeteckningar framför sådana som avspeglar ett utifrånperspektiv. Formen romani har den fördelen framför romanes att den pekar på sambandet med de andra indiska språk med vilka romani är besläktat, t ex hindi, gujarati och punjabi. I denna rapport har vi därför valt att som svensk beteckning använda formen romani. Vi använder dessutom den kortare formen romani i stället för romani chib, trots att den senare beteckningen antagits av den framträdande internationella romska organisationen Romani Union. Detta val har styrts av det svenska språkbruket där det till skillnad från i många andra språk generellt är så att beteckningar för språk inte innehåller ordet språk. Beteckningen romani är dessutom den vanligast förekommande i den internationella litteraturen. En fråga som ibland diskuteras är om de olika varieteterna av romani bör betraktas som dialekter av ett språk eller som skilda språk. Traditionen bland romerna själva såväl som inom romanispråkvetenskapen är,
Bilaga 4
Böjningsformerna skiljer sig dock ibland mellan dialekterna.
10
430 med få undantag (t ex Vekerdi, 1993), att tala om dialekter av ett språk, romani - detta utan att forskarna nödvändigtvis är överens om definitionen av dialekt (jfr Hyltenstam, 1996b). Vi följer här denna tradition och använder generellt orden dialekt och dialektgrupp om de olika varieteterna av romani och deras huvudindelningar, oberoende av sådant som språkstrukturellt avstånd, ömsesidig förståelse etc. Graden av ömsesidig förståelighet varierar mellan de olika dialekterna. Mellan vissa finns begränsad eller ingen ömsesidig förståelse, men det bör påpekas att den ömsesidiga förståelsen kan underlättas av passiv kunskap i andra dialekter (jfr Hyltenstam, ibid.). Detta kan antas vara vanligt hos vissa individer och grupper av romer pga deras täta kontakter med romer från andra länder och kontinenter (Hancock, 1993: 93). Den förste som urskiljde olika dialekter av romani var den österrikiske slavisten Miklosich (1872-1881, citerad i Heinschink, 1994: 110). Idag räknar man allmänt med att romani har ungefär 60 kända dialekter, vilka kan delas upp i 20 dialektgrupper varav de flesta tillhör tre huvudgrenar, valakisk, nordlig och balkansk (Kaufmann, 1979). Det finns ett stort antal alternativa klassifikationer av dialektgrupperna och dialekterna. Klassifikationerna baserar sig på historiska, geografiska, etniska (klaner/släkter) eller lingvistiska (likheter och skillnader i ordförråd och grammatik) kriterier – kanske oftast på en kombination av dessa; vilka kriterier som använts anges sällan. I Hancock (1988) återfinns en översikt över olika klassifikationer av de romska dialekterna. I figur 4 ges en förenklad och sammanfattande bild av de numera mest accepterade indelningarna av romska dialekter, baserad på ett antal olika klassifikationer. När det gäller de beteckningar som är lånord från romani har vi i denna rapport försökt följa en ofta förekommande norm, övertagen från romani, att för grupperna använda det aktuella substantivets pluralform samt att för dialekterna använda det aktuella adjektivets form i singular femininum i kongruens med det feminina substantivet
10
chib, ‘språk’.
Bilaga 4
431
kelderash lovari
valakiska
tjurari m fl
(europeisk) romani
balkanska arli
icke-valakiska
gurbet
bugurji m fl
nordliga walesisk romani
angloromani sinto baltiska: estnisk romani
m fl
finsk romani svensk romani m fl
m fl
Figur 4: Några av de större romska dialektgrupperna och dialekterna
Dialektdifferentieringen inom den europeiska romanigrenen anses ha börjat strax efter immigrationen till Europa. Som återspeglas i figur 4 bygger de mer schematiska klassifikationerna av dagens dialekter av romani vanligen på den ovan nämnda huvuddistinktion mellan valakiska och icke-valakiska dialekter. De valakiska dialekterna är de som utvecklades bland de befolkningsgrupper som blev kvarhållna i Valakiet och Moldova mellan 1300- och 1800-talet, medan de icke-valakiska dialekterna utvecklats bland de grupper som migrerade till andra delar av Europa redan från 1400-talet eller tidigare. Till de valakiska dialekterna räknas bland andra kelderash, lovari och tjurari. Dessa dialekter uppvisar ett betydande inflytande från rumänskan. Skillnaderna mellan de olika valakiska dialekterna rör huvudsakligen ordförråd och fonologi (Hancock, 1993). De icke-valakiska dialekterna omfattar bl a i balkangruppen arli samt i den s k nordliga gruppen sinto och en grupp baltiska romanidialekter. En indelning av romerna, och analogt dialekterna, som används av vissa romska grupper (Fraser, 1992) och som man ibland ser i litteraturen, talar om tre huvudgrupper: rom, sinti och kalé (bl a Arnstberg & Goldman,
Bilaga 4
432 1974; Ager, 1990; Gjerde & Kristianssen, 1994). En sådan indelning innebär att orden rom och romani används i en mer begränsad betydelse, endast om de valakiska romerna, medan sinti och kalé används i en vidare betydelse än i andra klassifikationer (se nedan). Det är viktigt att vara medveten om att många av de beteckningar som används för dialekter av romani ursprungligen är stamnamn, och därför inte nödvändigtvis säger något om språket. Boretzky (1994: 1) menar t ex att vissa av de kelderashdialekter i f d Jugoslavien som han beskriver är snarlika sådana dialekter som i det enskilda fallet kallas lovaridialekter, medan det ibland kan finnas större skillnader mellan varieteter av samma huvudtyp. Olika grupper har också blandats i stor utsträckning med konsekvenser för språket. Ett närliggande exempel på detta finner vi bland de valakiska romerna i Norge: “De norska romerna är uppdelade i två huvudgrupper - Josefgruppen och Karoligruppen. Karoligruppen säger att de till hälften är lovara och till hälften tjurara. Josefgruppen ger vanligen inget klart svar på frågan om deras etniska grupptillhörighet” (Gjerde & Kristianssen, 1994: 3). De stora dialekterna kelderash och lovari talas i stora delar av östra Europa, men också i medelhavsländerna och i de flesta väst- och nordeuropeiska länderna. Balkandialekter talas fr.a. i Serbien och Makedonien; i övriga delar av f d Jugoslavien talas valakiska dialekter (Kovac&ek, 1991-92). Sinto talas fr a på den europeiska kontinenten: f d Jugoslavien, Frankrike, Tyskland osv (SIL, 1992). I den europeiska delen av f d Sovjetunionen talas flera av de redan nämnda dialekterna, bl a sinto av romer som anlände till trakten av Volga från centrala Polen under andra hälften av 1800-talet, kelderash och lovari av romer som mellan och efter de två världskrigen spred sig från Moldaviska SSR och Rumänien ut över hela Sovjetunionen och arli av romer på Krim (Venzel’, 1983: 16ff). Dessutom finns en särskild baltisk grupp av dialekter, vilka inkluderar de dialekter som talas av de s k ryska romerna. Dessa dialekter har påverkats i ordförråd och grammatisk struktur av ryska och av språken i de baltiska länderna (ibid.: 16, 18). I den baltiska gruppen fanns också tidigare en grupp romer, lajenge roma, bosatta i östra Estland, som var ättlingar till romer vilka tidigt blev avhysta från det svenska riket. Gruppen blev emellertid utplånad av de nazistiska ockupanterna under andra världskriget (ibid.). Förutom de hittills nämnda dialekterna förekommer som nämnts språkliga varieteter som är sammanflätade med de majoritetsspråk som respektive grupp varit i kontakt med: caló i Spanien, angloromani i Storbritannien, svensk romani i Sverige m fl. Det finns ett antal olika beteckningar för denna typ av språkliga varieteter, men det tycks vara svårt att finna en term för dem som inte kan uppfattas som nedvärderande.
Bilaga 4
Termen är inspirerad av titeln på en bok utgiven 1994 av Bakker & Mous, i vilken
11
begreppet
language intertwining förekommer. (Se referens under Boretzky & Igla,
1994a).
433
Bland de termer som använts förekommer kreoliserad romani (Hancock, 1970), pararomani (Bakker & Cortiade, 1991) och blandade dialekter (Boretzky & Igla, 1994a). Vi har valt att använda termen sammanflätad romani, som har sin bakgrund i dessa varieteters intima sammanlänk-
11
ning av två språk. Även utanför Europa talas olika dialekter av (europeisk) romani, samt naturligtvis domari och lomavren. Enligt delvis ofullständiga uppgifter i SIL (1992) finns större eller mindre romanitalande populationer i följande länder och områden: Libyen, Egypten, Irak, Iran, Syrien, Turkiet, Uzbekistan, Afganistan och Indien (domari); delar av Ryssland (valakiska, lomavren, domari); Kazachstan (sinto); Sibirien (baltiska); Sydafrika (valakiska, angloromani); USA (valakiska, angloromani m fl) och Kanada (valakiska); Argentina och Colombia (valakiska); Brasilien (valakiska, caló); Australien (angloromani). Vad gäller det totala antalet talare av romani är det som tidigare nämnts omöjligt att ange några exakta siffror. Enligt beräkningar gjorda av Gypsy Research Centre, Paris, 1994 (Liégeois & Gheorghe, 1995: 7) finns mellan sju och åtta och en halv miljoner romer i Europa. Liégeois & Gheorghe påpekar att siffrorna inte täcker senare års migration (ibid.: 35, not 3). I USA uppskattas romernas antal till runt en miljon (Hancock, 1993). Liégeois (1987: 23) understryker att siffor av detta slag är mycket ungefärliga, bl a pga en snabb befolkningsökning samt avsaknaden av data om resandegrupper (‘travellers’), vilka i de flesta länders statistik inte inkluderas bland zigenare.
Konservativ och sammanflätad romani
Som redan diskuterats ovan är alla språk och språkvarieteter stadda i ständig förändring som resultat av inre mekanismer och påverkan från andra språk. Beroende på bl a sådant som hur lång period språket eller dialekten varit i kontakt med andra språk varierar naturligtvis graden av påverkan. Bland de romska dialekterna görs ibland i litteraturen en distinktion mellan de dialekter som bevarat många drag av tidigare språkformer - och som därför ibland kallas konservativa dialekter - och vad som kan kallas sammanflätade dialekter, vilka vi strax ska återkomma till. Diskussionen inriktar sig främst på förändringar vad gäller den grammatiska strukturen, och då i synnerhet böjningsmorfologin. De konservativa dialekterna karakteriseras framför allt av att de har behållit ett gemensamt
Bilaga 4
Detta förhållande har ibland motiverat författare till att betrakta t ex angloromani som
12
en varietet av engelska snarare än av romani; jfr termen Romani English (Kenrick, 1979).
434 centralt ordförråd, stora delar av de indoariska böjningsmönstren - varför de också har kallats flekterande dialekter - samt vissa gemensamma syntaktiska och fonologiska egenskaper (Boretzky & Igla, 1994a: 35f; Hancock, 1995: 54; Holzinger, 1995: 31; Heinschink, 1994: 118ff), t ex:
två genus, maskulin och feminin bestämd artikel med olika genus- och kasusformer från två och upp till åtta kasus verb med person- och tempusböjning relativt ‘fri’ ordföljd; växling mellan subjekt-verb- och verbsubjektsordföljd ett likartat fonologiskt system, bl a betoning på sista stavelsen i det äldsta ordförrådet
De flesta av de ovan nämnda romanidialekterna, såsom kelderash, lovari m fl kan betraktas som konservativa i den här beskrivna betydelsen. Finsk romani är ett intressant fall (se nedan), eftersom denna varietet kanske kan ses som ett exempel på en dialekt stadd i utveckling från konservativ till sammanflätad romani. De sammanflätade romanidialekterna har en tämligen unik struktur. Trots att de olika dialekterna utvecklats oberoende av varandra uppvisar de en mycket likartad sammanflätning av olika språkliga nivåer, dvs ordförråd i förhållande till grammatisk och fonologisk struktur. Deras ordförråd är huvudsakligen från romani medan den grammatiska strukturen och uttalsmönstren till stor del kommer från omgivande språk, t ex spanska vad gäller caló, engelska för angloromani, svenska för svensk romani. Ett antal mer eller mindre utförliga beskrivningar av
12
några av dessa varieteter föreligger (för en översikt, se Bakker & Cortiade, 1991). Hur de olika sammanflätade dialekterna av romani har uppstått är oklart, och olika förslag till möjliga scenarier har skisserats. I dessa förslag har processer som relexifiering, regrammatikalisering samt även kreolisering och pidginisering figurerat som möjliga ingredienser i utvecklingen (se t ex Kenrick, 1979; Hancock, 1970, 1984, 1992; Bakker & Van Der Voort, 1991; Boretsky & Igla, 1994a). Intressant är dock att hela denna moderna diskussion om sammanflätad romanis uppkomst förutsätter att varieteterna utvecklats bland romer och på det sättet har ett direkt samband med tidigare varieteter av romani. Vi ska återkomma till denna punkt när det gäller synen på svensk romani.
Bilaga 4
435
Skriftspråk och standardisering
Enligt Hancock (1991, 1993) är det valakiska dialekter, t ex kelderash, som oftast har kommit att användas för nationell och internationell kommunikation mellan olika grupper av romer. Andra dialekter som använts för dokumentation är t ex arlidialekten av balkanromani (Hancock, 1991: 110). På arlidialekten finns en betydande lokal litteratur samt bl a en översättning av
The Destiny of Europe’s Gypsies (Kenrick
& Puxton, 1972) utförd av författarna själva (Puxton & Kenrick, 1990). Hancock (1993: 102f) föreslår en modell för utvecklandet av en internationell standard för ett romskt skriftspråk, vilken bygger på tanken att som underlag använda en dialekt med många talare, nämligen kelderash, och komplettera med material från andra dialekter, bl a arli och sinto (jämför uppkomsten av det nynorska skriftspråket; se t ex Vaagland, 1982). Frågan om standardisering av romani är kontroversiell, liksom i andra liknande fall i synnerhet när det gäller minoritetsspråk. Strävandena att utveckla en eller flera former av romaniskriftspråk som ett kommunikationsmedel för så många som möjligt av världens romer diskuteras också av Puxton (1980). Han nämner arlidialekten som en av de existerande dialekter på vilket en sådan standard skulle kunna komma att baseras pga det stora antalet talare och de socio-politiska omständigheterna i dåvarande Jugoslavien. Denna diskussion baserades dock på den positiva utveckling för romani som hade inletts i Jugoslavien före kriget. Som ett viktigt steg i den vetenskapliga beskrivningen av romani - och därigenom i språkstandardiseringsprocessen - kan nämnas den första världskongressen om romani som hölls år 1971 (Puxton, 1980). Denna har följts av ett flertal internationella sammankomster, som har behandlat olika aspekter av romani och romskt språkvårdsarbete.
Sverige och Norden
Historia
Sverige har romani med säkerhet talats sedan i början av 1500-talet. I den äldre litteraturen (Björckman, 1730; Rabenius, 1791, citerade i Etzler, 1944) har antaganden framförts om att det skulle ha funnits romer i Sverige så tidigt som på 1300-talet, men dessa antaganden bygger med all sannolikhet på felaktiga tolkningar av källorna (Etzler, 1944: 13f). Enligt de första säkra källorna uppmärksammades romer i Stockholm för första gången år 1512, vilket naturligtvis inte utesluter att de kan ha befunnit sig inom Sveriges gränser något tidigare (jfr Liégeois, 1987: 13). Den ena
Bilaga 4
436 källan är
Stockholms stads tänkebok den 29 september, och den andra
Olavus Petris
En Swensk Cröneka, där det berättas:
samma åår her Steen war höffuiitzman worden kom en part aff thet folket som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar Tatare, hijt i landet och til Stocholm, förra hade the aldrigh her warit. (Citerat i Thesleff, 1904: 10, se även Bergman, 1964/1970: 13)
Det finns uppgifter som pekar mot att dessa första romer ska ha nått Sverige via Skottland och Danmark. En finner vi i den första kända danska källan om romerna; ett brev där den skotske kungen ber den danske att med nåd mottaga en “grefve Antonius Gagino af lilla Egypten” på väg till Danmark (Thesleff, 1904: 10). I Stockholms stads tänkeböcker 1512 (se ovan) är det just en greve Antonius som omnämns. En annan uppgift som tyder på ett skotskt samband är två pass utfärdade av Gustav Vasas måg och dotter för den s k ‘tattaren’ eller ‘egiftiern’ Anders Faa. Denne tycks ha tillhört en stor släkt, som fanns kvar i Skottland 1624 (Thesleff, 1904: 11). Under 1500-talet uppmärksammades romerna på olika håll i Sverige; i Uppland och Södermanland 1525, Småland 1555, Västergötland 1572, Västmanland 1577 och Norrland 1579 (Thesleff, 1904: 12). Snart blev romerna förmål för både den världsliga och den kyrkliga maktens negativa uppmärksamhet, och ett stort antal dekret och lagar utfärdades vars verkliga eller virtuella syfte (ibland oklart vilket) var att förvisa, segregera eller, senare i historien, tvångsassimilera dem (Thesleff, 1911: 16-20; Etzler, 1944: kapitlet Zigenarna i Sverige, ss 44-129). De åtgärder som föreskrevs varierade från ärkebiskopens befallning 1560 till landets präster att inte ha samröre med romerna, bl a att inte döpa deras barn, till 1637 års
Placat om Tartarnes fördrifwande af landet som innehöll
stadgar om dödsstraff för romska män och utvisning av romska kvinnor och barn, följt av ett antal andra förordningar om förvisning ut ur landet (Etzler, 1944: 68ff). Det hände dock att präster bröt mot dopförbudet (Etzler, 1944: 58), och inget fall av avrättning är känt (Thesleff, 1911: 17). Effekten av de upprepade utvisningsåtgärderna är oklar. Å ena sidan anger vissa källor att dessa var anledningen till att en grupp romer hamnade i den östra riksdelen (i princip nuvarande Finland) eller försvann ut ur landet till bl a Tyskland (Tillhagen, 1965: 13), Danmark och Norge - visserligen ofta bara för att snart återvända, åtminstone då det gäller Norge och Danmark (Gjerdman, 1945: 7). Till den finska delen av riket anlände med säkerhet romer under senare delen av 1500-talet; år 1584 ska en grupp på 37 romer ha befunnit sig i Finland, och år 1597 rapporterades att 200 romer fängslats och skulle drivas tillbaka till den svenska riksdelen (Thesleff, 1904:14). Å andra sidan finner man bl a i
Bilaga 4
Enligt Tillhagen (1949: 3) “så sent som omkring 1900” och Bergman (1964/1970:
13
17) “huvudsakligen under perioden 1860–1880, och senare”.
437
språkligt material tecken på fortsatt kontakt mellan romska grupper i hela Norden (Etzler, 1944: 178ff; Iversen, 1944: 228; Karlsen, 1993). En anledning till att romer förflyttade sig mellan den svenska och den finska delen av riket var att romer i stor utsträckning värvades i den svenska hären eller av andra skäl följde svenska trupper i Finland, varvid även de ofta stora familjerna följde trupperna åt (Etzler, 1944: 130ff). Som framgår bl a av att det under de följande århundradena ständigt utfärdades nya förordningar riktade mot ‘tattare’ eller ‘zigenare’, fanns det hur som helst kontinuerligt romer från den första europeiska migrationsvågen kvar i landet. Politiken förändrades också successivt under 1700-talet i riktning mot assimilationsåtgärder med bl a lösdriverilagar. I olika förordningar 1748 och 1772 stadgas om särbehandling och utvisning av nyanlända zigenare, men det är oklart i vilken utsträckning de romer som dessa förordningar åsyftade var helt nya i landet eller snarare sådana som rörde sig inom det nordiska området. Ättlingar till de tidigaste romerna finner man idag bl a bland dem som senare kommit att kalla sig resande. Det historiska sambandet är dock kontroversiellt (se nedan). Såväl bland de resande själva som andra förekommer skilda uppfattningar om relationen romer-resande (Lindholm, 1995: 155f). Under första delen av 1800-talet försvårades romernas resande pga den nya nationsgränsen mellan Finland och Sverige 1809 samt strängare restriktioner på förflyttning såväl inom landet som mellan de nordiska länderna. Därmed kom en grupp att under en längre period mer permanent bli kvar i Finland avskilda från de övriga nordiska romerna. För denna grupp har senare beteckningen kalé eller kaale kommit att användas (se nedan). Från senare delen av 1800-talet och några år in på 1900-talet anlände
13
nya grupper av romer till Sverige. Dessa utgjordes av åtta släkter som kom från Ryssland via Finland och från Ungern via Frankrike och Danmark (Tillhagen, 1965: 14). Exakt när de olika släkterna anlände är inte klart, men vi kan konstatera att det åter var möjligt för romer att passera Sveriges gränser från 1860, då det gamla passtvånget upphävdes, och fram till 1914, då polisen ges befogenhet att deportera personer från vissa kategorier av människor, bl a zigenare, prostituerade, dömda brottslingar och sådana som pga ålder eller sjukdom kunde tänkas vara i behov av samhällets stöd (Takman, 1976: 38). Enligt Tillhagen (1949: 3; 1965: 14), vars främsta källa var romen Johan Dimitri Taikon, var de åtta släkter som kom att etablera sig i Sverige fr a kelderasha, men även lovara och tjurara. Dessa vid sekelskiftet invandrade romer talade alltså
Bilaga 4
438 valakiska dialekter med ursprung i den andra europeiska migrationsvågen. Ännu in på 1900-talet utfärdades bestämmelser som berörde bl a romer, t ex tvångsomhändertagande av barn efter norsk modell (Thesleff, 1911: 23) samt tvångssterilisering. I vilken omfattning dessa bestämmelser kom att tillämpas i Sverige är omdiskuterat (Lindholm, 1995: 54-62), men i den utsträckning det skedde måste det negativt ha påverkat romernas möjligheter att bevara sitt språk. Under 1900-talets senare hälft kan man grovt tala om tre perioder då nya grupper av romer börjat anlända till Sverige. Först från 1954, då passtvånget mellan de nordiska länderna upphörde, blir det åter möjligt för romer från Finland att resa till Sverige. En migration från Finland till Sverige, eller en flyttning fram och tillbaka mellan länderna, har sedan fortsatt i denna grupp. Den andra perioden började på 1960-talet. Utöver en begränsad enskild invandring, skedde under några år på slutet av 1960-talet och på 1970talet s k organiserade överföringar av romer från länder på kontinenten, bl a kelderasha och lovara från Frankrike, Spanien, och Polen via Italien samt lovara från Ryssland, Bulgarien och Jugoslavien via Italien (Sandström, 1981: 141; Nordström-Holm & Lind, 1982: 57ff). Senare på 1970-talet och några år därefter kom mest anknytningsfall. Det senaste tillskottet av romanitalare och romanidialekter i Sverige har skett under 1980- och 1990-talen. Dessa romer kommer framför allt som flyktingar från östeuropeiska länder, i synnerhet ifrån f d Jugoslavien. Det finns inga samlade uppgifter om vilka dialekter de talar, men beskrivningar av förhållandena i de områden från vilka grupperna kommer kan ge en uppfattning om vilka dialekter som kan vara aktuella. En beskrivning av romanidialekterna i f d Jugoslavien ges av Boretzky & Igla (1994b), som räknar med följande dialekter: arli, bugurji och sinto samt de valakiska dialekterna kelderash, lovari, tjurari, machvano och gurbet.
Romska grupper och dialekter i Sverige idag
Att ge en helt uttömmande bild av vilka romska grupper och dialekter som finns i Sverige idag är inte möjligt; tillgängligt material ger dock en ganska god bild av de mer etablerade varieterna av romani. För såväl grupper som dialekter används ett antal alternativa beteckningar, vilket kommer att behandlas relativt utförligt i framställningen nedan. Vad gäller svenska beteckningar kallades romer i de tidigaste källorna i svenskt myndighetsspråk för tattare enligt mönster från kontinenten. Man får förmoda att detta var den beteckning som användes också bland majoritetsbefolkningen i allmänhet. Ordet zigenare introducerades i svenskan först år 1637; i en kunglig förordning talas om “sikeiner eller
Bilaga 4
439
Tartare” (Bergman, 1964/1970). Senare kom zigenare att reserveras för de kring sekelskiftet nyanlända valakiska romerna, medan tattare användes både om de resande och i mer utsträckt betydelse om andra människor “i samhällets utkanter” (jfr Svanberg, 1987). En klassificering av romer i Sverige som introducerats av svenska myndigheter bygger på vistelseland under de senaste decennierna; man talar om svenska, finska respektive utomnordiska (eller mer specifikt polska, spanska, franska, ryska etc) zigenare (Iverstam Lindblom, 1988: 7). Dessa benämningar är utifrånbeteckningar och tar således inte hänsyn till de faktiska sambanden inom den romska befolkningen. Med svenska zigenare menar man då den grupp valakiska romer, framför allt kelderasha, som kom till Sverige omkring senaste sekelskiftet. Beteckningen finska zigenare används för den icke-valakiska grupp som härstammar från de romer som kom till Sverige på 1500-talet och sedan bosatte sig i Finland, för att sedan åter invandra till Sverige i ökad omfattning från 1950-talet. Utomnordiska zigenare fungerar som en samlingsterm för ett stort antal valakiska och på senare tid även icke-valakiska romer (jfr t ex Iverstam Lindblom, 1988: 7; SIV-NZR, 1996: 4). Som framgår omfattar klassificeringen svenska-finska-utomnordiska zigenare inte de resande. Romernas egenbeteckning, rom, används alltmer också i Sverige. Ett påpekande om den svenska stavningen av detta ord och dess härledningar kan vara på sin plats. På romani uttalas orden rom och romani med ett åljud som i svenska öron uppfattas som kort å (kontrasten mellan lång och kort vokal har i de flesta dialekter av romani inte någon betydelseskiljande funktion). För att detta uttal naturligt ska återges i svenskan krävs alltså dubbelt m i ordet för språket: rommani. Denna ljudenligare stavning finner vi ofta i tidigare litteratur om romani i Sverige (t ex Bergman, 1964/1970: 7: “Rommani är zigenarnas språk.”). I Svenska Akademiens ordlista anges båda formerna, romani och rommani. Vi har här valt att följa den norm som för närvarande tycks vara mest utbredd, nämligen att stava med ett m, trots att detta bruk leder till att ordet kommer att uttalas med långt å-ljud på svenska. Även beteckningarna för de enskilda romska grupperna och dialekterna förekommer i olika former. För grupperna kelderasha, lovara, sinti m fl handlar det framför allt om smärre skillnader i böjningsformer eller stavning såsom, när det gäller dialekterna, t ex kelderash/kalderash, sinti/sinto etc. Den svenska terminologin ansluter sig här till den internationella. Vissa av dessa beteckningar är till sin betydelse ursprungligen beteckningar för den nisch inom vilken gruppen huvudsakligen varit verksam. Kelderash t ex betyder ‘kopparslagare’. I Finland används för romerna bl a det finska ordet mustalainen (ung. ‘svart person’). Romerna där använder själva beteckningen kaale (plur. kaaleet el. kaalet), härlett ur romaniadjektivet kaló/kalí/kalé (mask/
Bilaga 4
Formen
kaaleet/kaalet , ‘kaléer’, har alltså dubbel plural (Lars Borin, samtal) – jfr
14
kep-s-ar i svenska, från engelska cap-s.
440 fem/plur ) ‘svart’, alternerat med det finska adjektivet tumma ‘mörk’
14
eller, mer sällan, mustalainen (Vuorela & Borin, 1994: 1). Även bland andra grupper av den första migrationsvågens romer används beteckningar med betydelsen ‘svart, mörk’ - kale i Wales (Sampson, 1926/1968: ixff) och caló i Spanien - vilket dock inte betyder att dessa grupper skulle vara närmre besläktade med varandra än andra grupper av icke-valakiska romer. I officiella finska publikationer används numera ordet romani eller romaani. När det gäller egenbeteckningar för språket används kaalen kieli (ung ‘de svartas språk’) , kaalengo tsimb, romani/romano chib eller på svenska finsk romani. De resande kallar sig på den egna romska dialekten för romano (Etzler 1944: 288) eller rommano (Lindgren & Lindwall, 1992: 71; Lindholm, 1995: 151), ibland stavat råmmano (Johansson, 1977: 72). Det kan förtjäna att framhållas att resande inte är någon modern beteckning; gruppen har kallat sig så i generationer (Lindholm, 1995: 152) eller sedan mitten av 1800-talet (Sundt, 1850: 16). De resandes språk har utifrån, i analogi med benämningen på gruppen, kallats tattarspråk. Egenbeteckningen för språket är rommani (t ex Johansson, 1977; Ljungberg, 1977: 12; Lindgren & Lindwall, 1992: 71), eller stavat råmmani (Johansson, 1977: 72). Den term, svensk romani, som vi här introducerat ansluter till denna användning, med bestämningen svensk för att skilja varieteten från andra former av romani som talas i de skandinaviska länderna. I engelskspråkig litteratur används
Swedish Romani (Bakker &
Van Der Voort, 1991: 27), men också
Scandoromani (Hancock, 1992)
som då även omfattar motsvarande varietet i Norge. Svensk romani förekommer grovt sett i två underdialekter, den skånska och den uppsvenska (Ljungberg, 1977: 12). Sammanfattningsvis kan man som framgår av den historiska översikten i stora drag tala om tre perioder under vilka olika varieteter av romani introducerats i Sverige: 1500-talet, slutet av 1800-talet samt från mitten av 1950-talet och framåt. De av dagens dialekter som utifrån befintliga källor kan påvisas ha sina rötter i de två tidigaste periodernas varieteter av romani är svensk romani, finsk romani, kelderash, lovari och tjurari. Vad gäller den senaste periodens variteter är källuppgifterna som vi sett ytterst ofullständiga, men bland de dialekter som torde vara aktuella mot bakgrund av information om ursprungsländer och det man vet om romanidialekter i dessa länder kan nämnas sinto, arli, bugurji och gurbet. Dessutom bör man räkna med ett obestämt antal andra valakiska och ickevalakiska dialekter.
Bilaga 4
441
Några anmärkningar om svenska romanidialekters ursprung och bevarandestatus
När det gäller ursprung och bevarandestatus skiljer sig förhållandena av naturliga skäl mycket mellan de olika dialekterna. Vi ska här kortfattat belysa denna problematik för de dialekter som har en mer än 100-årig historia i Sverige, dvs för den första periodens varieteter svensk romani och finsk romani samt den andra periodens varieteter, representerade av kelderash. Särskilt i fråga om svensk och finsk romani finns några aspekter som har diskuterats och där det fortfarande råder brist på säker kunskap. Den fråga som varit mest omdiskuterad vad gäller svensk romani, (eller ‘tattarspråket’, som det kallades utifrån på 1940-talet när frågan var som mest aktuell) gäller framför allt varietetens utvecklingshistoria. En ståndpunkt är att varieteten fått sin med svenska sammanflätade form genom en kontinuerlig utveckling från en ålderdomligare romani. En annan ståndpunkt är att den skapats av en befolkningsgrupp “i samhällets utkanter” som också inkluderat icke-romer. Denna grupp, som då i princip skulle ha varit svensktalande, antogs ha lånat in lexikalt material från romani i syfte att skapa ett hemligt språk. De motsatta åsikterna är här formulerade i renodlad form; åsiktsschatteringar mellan dessa ståndpunkter förekommer också. Etzler (1944) står för den förra åsikten. Enlig honom är de resande ättlingar till de romer som kom till Sverige på 1500-talet och deras språk “är en ännu levande fast till sitt ordförråd uttunnad och grammatiskt förfallen dialekt av zigenarspråket. Det lever som naturligt språk endast inom den folkgrupp i vårt samhälle som bär tattarnamnet, och har intet annat att göra med de lösdrivar- och förbrytaridiom, med vilka det ofta förblandats, än att det givit dessa en mängd uttryck av främmande och hemlighetsfull klang.” (Etzler, 1944: 157). Språkforskaren Gjerdman (1945) lutar åt den motsatta uppfattningen. Han finner inte Etzlers tes att språket utgör bevis för att ‘tattarna’ är ‘zigenarättlingar’ hållbar (ibid: 13ff). Han menar att språket är “svenska med inga eller få spår av rommanigrammatik men med ordförrådet starkt rommanifärgat” (ibid.: 26). Visserligen medger han att han finner det “troligt att det tattarspråk en del av dessa [tattarna] begagnar har övergått mer eller mindre svenskpåverkat ‘i rätt nedstigande led’” (ibid.:15), men menar att detta mera är att beteckna som undantag. Gjerdman stödde sig på Dahlbergs (1945) fysiskt-antropologiska rasundersökning av 66 “tattare”, vilken kom till slutsatsen att de resande inte var besläktade med zigenarna. Samma slutsats drog sociologen Heymowski (1969) utifrån genealogiska undersökningar av förfäderna till 30 “tattare”. Många senare forskare och skribenter har okritiskt och ofta
Bilaga 4
442 förenklat återgett slutsatsen att det inte finns något klart samband mellan s k tattare och romer som ett konstaterat faktum snarare än som en teori (t ex Takman, 1976:44-45; Svensson, 1993) – en hållning som kan ha förstärkts av stigmatiseringen av begreppet zigenare. Det är inte underligt mot bakgrund av detta diskussionsklimat att Gjerdmans ståndpunkt också vad gäller språket blev tongivande. Andra forskare förhåller sig mer neutrala. Schlüter (1993: 16) påpekar på tal om släktskapsstudier av resande i Norge att dessa studier kan kritiseras för bristande genealogiskt djup och menar att man inte kan dra några säkra slutsatser om de resandes ursprung. Heymowski själv medger också i en senare artikel: “Den av mig själv förfäktade tesen om tattarväsendets huvudsakligen sociala karaktär har säkert bidragit till att avliva en del rasmyter men kanske inte tillräckligt beaktat möjligheten att zigenare eller zigenarättlingar även kan döljas bakom helt ordinära, svenskklingande namn utan att respektive arkivkällor på minsta sätt anger ifrågavarande personers etniska bakgrund.” (Heymowski, 1987: 19). Kritik mot Heymowskis (1969) och senare Svenssons (1993) avhandlingar har formulerats av Lindgren (1995), som pekar på båda arbetenas begränsade material och pga detta alltför vidlyftiga generaliseringar. När det gäller frågan om svensk romanis ursprung är inte i första hand de genealogiska förhållandena avgörande utan snarare språkets egen utvecklingshistoria. För språkvetare är det slående hur diskussionen om svensk romani har baserats på begränsade och osystematiska språkliga data. Diskussionen går oftast tillbaka på Etzler (1944), som presenterar en ordförteckning baserad på material från nio informanter samt korta texter från tre informanter, samt ibland på relevant material från de övriga nordiska länderna (Sundt, 1850; Iversen, 1944). Detta gäller inlägg i diskussionen från båda åsiktsriktningarna. Ytterligare data har senare tillkommit genom en ordlista och en kortfattad grammatisk skiss i Johansson (1977). De behandlingar av svensk romani som förekommer i den internationella litteraturen (Bakker & Van Der Voort, 1991; Hancock, 1992) går också tillbaka på dessa relativt magra källor. Trots de knapphändiga språkliga källorna står det klart att svensk romani skiljer sig från nyskapade hemliga språk som förbrytarspråk och västgötaknallarnas månsing, där lån från romani och andra språk bara var ett av flera sätt att hitta på nya hemliga ord; ett annat sätt var att systematiskt byta ut och lägga till ljud i svenska ord så att t ex skilling blir billing, och du blir buaduns (Bergman 1964/1970). Svensk romani har inte sådana drag. Den fråga som mest diskuteras när det gäller finsk romani är i hur stor utsträckning dialekten fortfarande talas. Den finska romani som Thesleff undersökte kring sekelskiftet hade fortfarande till stora delar ett ordförråd och en grammatik liknande de tidigare formerna av romani (Thesleff,
Bilaga 4
443
1899: 6). Talarna använde dock många svenska, men däremot inga finska, lånord: “i fråga om språket kunde man kalla Finlands zigenare svenska och icke finska” (ibid.: 8). Det påpekas i flera källor att dagens talare befinner sig i en tydlig språkbytessituation, där alla behärskar finska, ofta som sitt förstaspråk, och/eller ibland svenska, medan behärskningen av romani inte är lika utbredd. Graden av behärskning är bättre bland de äldre än bland de yngre (Vuorela & Borin, 1994: 10). Det nämns ofta att utsikterna inte är så goda för finsk romani: “Framtiden för romani ser inte särskilt ljus ut i Finland” (Valtonen, 1969: 127). Det finns tecken på att språket håller på att utvecklas mot en form av sammanflätad romani med romaniordförråd och finsk grammatik och finskt uttalsmönster (Vourela & Borin, 1994: 22). Denna tämligen pessimistiska bild vägs i någon mån upp av aktuella uppgifter om i vilken utsträckning finsk romani behärskas (se nedan). Vuorela & Borin (1994: 10) påpekar också att det ger en mycket missvisande bild av livaktigheten hos finsk romani om man utgår från det antal barn som talar språket - ett mått som annars ofta används i detta syfte. Kunskaper i romani bland kalé är nämligen något som barnen får del av först när de börjar närma sig vuxen ålder (jfr ovan om sammanflätade dialekter av romani generellt, s 17). Barnens förstaspråk är alltså oftast finska och någon gång svenska, medan finsk romani lärs som andraspråk, som ett led i upptagandet i vuxengruppen. Vad gäller kelderash kan man konstatera, som nämnts ovan, att denna varietet har talats i Sverige i drygt 100 år. Kelderash hör till de s k konservativa eller flekterande valakiska dialekterna. På samma sätt som svensk och finsk romani fyller kelderash en viktig symbolfunktion för sina talare. Denna dialekt är emellertid typiskt en varietet som lärs in av romska barn som förstaspråk inom ramen för den tidiga socialisationsprocessen. Ett vanligt förhållande för svenska romer som tillhör denna grupp är att man har kelderash som förstaspråk och svenska som andraspråk. Genom kontinuerlig nyinflyttning av kelderashtalande romer sedan 1960talet får man anta att varieteten har vitaliserats och stimulerats under de senaste decennerna. Samtidigt måste det påpekas att kelderash liksom andra språk eller språkliga varieteter som talas av minoritetsgrupper i Sverige också är utsatt för de sociala krafter som leder till språkbyte. Sålunda upplever den äldre generationen kelderashtalande att den uppväxande generationen uppvisar en mer begränsad språkbehärskning än de själva.
Bilaga 4
444
Beräkningar av den romska populationens storlek och antalet talare av romani
Av flera skäl är det mycket svårt för att inte säga omöjligt att göra tillförlitliga beräkningar av antalet talare av de olika dialekterna av romani. Redan beräkningar av den totala romska populationen är mycket osäkra, och att sedan bedöma hur stor del av populationen som talar språket innebär ytterligare svårigheter. Beträffande beräkningar av populationens storlek kan vi för det första konstatera att svensk befolkningsstatistik inte omfattar uppgifter om etnisk tillhörighet. Den statistik som ändå tagits fram i vissa sammanhang har byggt på beräkningsmetoder som endast gett en ofullständig bild av gruppen. Som exempel kan nämnas Iverstam (1987), där antalet zigenare i Stockholm beräknas till 1.664, fördelat på 360 svenska, 830 finska och 474 utomnordiska. Dessa utgör dock endast “de zigenare som var kända av Stockholms socialdistrikt och/eller vid zigenarsektionen” (ibid.: 4), och Iverstam betonar att det naturligtvis finns zigenare som inte kommer med i denna statistik. För det andra bör det påpekas att det generellt är svårt att avgöra storleken på minoritetsgrupper helt enkelt av det skälet att det inte existerar metoder för beräkning av etnisk tillhörighet som är både etiskt acceptabla och vetenskapligt säkra - i synnerhet när det gäller starkt stigmatiserade grupper. Också när det gäller språktillhörighet saknas uppgifter i svensk officiell statistik. Att klart definiera vad som menas med talare av ett språk är inte heller okomplicerat. T ex måste sådana definitioner klart ange vilken grad av språkbehärskning och vilken typ av språkanvändning som avses. Nedanstående uppgifter bör därför tolkas med försiktighet. Tabell 1 innehåller en sammanställning av tillgängliga uppgifter om antalet romer i Sverige under de senaste åren. Som synes varierar uppgifterna starkt. Detta avspeglar ibland verkliga skillnader, som att antalet romer har ökat från de tidigaste uppgifterna till de senaste. Variation mellan siffror för närliggande tidpunkter kan också bero på att man räknat med vidare eller snävare kategorier. Dessutom är skattningarna mer eller mindre välunderbyggda.
Bilaga 4
445
Tabell 1:
Beräkningar av antalet zigenare/romer i Sverige.
Källa
År
Antal
Statens invandrarverk & Kommunförbundet (i Iverstam Lindblom, 1988)
1984
5.154
Statens invandrarverk, 1988/89 (i Stockholms skolor, 1990) 1988/89
7.000
Folkeryd & Svanberg, 1995: 22
1992
7.000
Liégeois, 1987: 23
1987?
min 6-10.000
Europarådet, 1993 (i Folkeryd & Svanberg, 1995: 23)
1993 12-15.000
Zigenarforskningscentret i Paris, 1994 (i Liégeois & Gheorghe, 1995: 7) max 20.000
1994 min 15.000
SIV-NZR, 1996
1995 15-20.000
Samma begränsning som nämndes ovan för Stockholmsundersökningen gäller även den beräkning för hela Sverige 1984 som presenteras i Iverstam (1988). Beräkningen från Statens Invandrarverk 1988/89 (Stockholms skolor 1990) bygger på Iverstams siffror, och har tagit hänsyn till nyanlända romer från Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Rumänien. Folkeryd & Svanberg (1995) anger inte sin källa men kan antas ha utgått från Invandrarverkets beräkning. Liégeois (1987) anger heller ingen källa, och ger en mycket approximativ uppskattning av minimumantalet romer. Han påpekar att uppgifter om resandegrupper saknas i de flesta länder varför många siffror inte inkluderar dessa. Liégeios framhåller också att en stark befolkningstillväxt bland romer snabbt gör sifforna inaktuella. De siffror från 1993 som också återges av Folkeryd & Svanberg (1995) är hämtade ur ett utkast till en Europarådsrapport av Gémeri & O’Brian. Uppgifterna för 1994 i Liégeios & Gheorghe (1995) anger minimum- och maximumantal. Liégeois karakteriserar dessa siffor som stabila i den bemärkelsen att de inte inkluderar de romer som nyligen anlänt till landet, vilket skulle ha ökat antalet betydligt. Den färskaste uppgiften är från SIV-NZR (1996), där antalet romer i Sverige uppskattas till minst 15-20.000. Vad gäller storleken på de olika romska grupperna i Sverige har de sparsamt förekommande uppgifterna samma slags begränsningar som totaluppskattningarna. Iverstam Lindbloms (1988) siffror för år 1984 fördelas mellan finska zigenare (2.546), svenska zigenare (1.102) och utomnordiska zigenare (1.506). Folkeryd & Svanberg (1995) räknar i sina siffror från 1992 med 3.000 finska, 1.400 svenska och 2.000 utomnordiska zigenare. I SIV-NZR (1996) beräknas antalet kelderasha eller ‘svenska
Bilaga 4
Här inräknas också några familjer som inte är kelderasha.
15
De flesta från Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Jugoslavien.
16
Vi tackar Krister Isaksson på Invandrarverket som tagit fram denna statistik åt oss.
17
Svårigheterna att få fram uppgifter av detta slag belyses också av följande: I
18
Jugoslavien var 1981 t ex antalet personer som själva uppgav sig vara romer 168.000, varav 140.000 uppgav romani som modersmål, medan det uppskattade antalet romer var 600.000 (Kovac&ek, 1991-1992: 22; Bugarski, 1993, citerade i Ager, Muskens & Wright, 1993).
446 zigenare’ till 2.500, kaléromer till 3.000 samt lovara, sinti, xoraxane
15
(‘muslimska romer’) m fl till uppskattningsvis minst 10.000. För de
16
resande blir alla försök till kvantifieringar ännu mer osäkra, vilket har att göra med att begreppet resande inte är entydigt och över huvud taget med komplexiteten i gruppens sammansättning, ursprung och romska identifikation. Mot bakgrund av de svårigheter som vi pekat på står det klart att de tidigaste siffrorna i sammanställningen är alltför låga. Det är troligt att de senare uppgifterna kommer närmare verkligheten, men det är uppenbart att även dessa av ovan nämnda skäl är mycket osäkra. Dessutom bör det understrykas att ingen av de ovanstående uppskattningarna visar hur stor andel av gruppen eller grupperna som är talare av romani. Det är troligt att andelen personer som talar språket varierar betydligt mellan olika dialektgrupper. I en undersökning med syfte att beräkna antalet talare av finsk romani som utförts av Finska Delegationen för Romaniärenden, beräknades 55% av kalébefolkningen behärska romani väl. Beräkningen är gjord på den totala populationen om 10.000 personer i Finland och Sverige, i vilken summa alltså de 3.200 som stadigvarande uppges vara bosatta i Sverige ingår (Aleka Stobin, muntlig kommunikation). När det gäller de romer som kommit till Sverige de allra senaste åren är uppgifterna mycket fragmentariska. En mycket grov uppskattning kan göras på basis av statistik från Invandrarverket över uppgivet modersmål för personer som beviljats förstagångsuppehålls-tillstånd för vistelse eller bosättning i Sverige åren 1993-95. Sammanlagt 851 av dessa - varav
17
839 kommer från f d Jugoslavien och övriga från andra östeuropeiska länder - har uppgett romani eller romanes som sitt modersmål. Dessa siffror är med säkerhet underskattningar, eftersom man måste räkna med ett mycket stort mörkertal; inte alla romer anger att de är romanitalande vid en första förfrågan av svenska myndigheter . Man bör därför beakta
18
att det kan finnas många romanitalare också bland personer från f d Jugoslavien eller andra, särskilt östeuropeiska, länder som uppgett något av följande språk som modersmål: albanska, bosniska, makedonska, rumänska, ryska, serbiska, serbokroatiska, slovakiska, slovenska, spanska, tjeckiska och ungerska, liksom i de fall där uppgift om språk saknas.
Bilaga 4
447
Undervisning i romani och behov av språkbeskrivningar
Inom ramen för den allmänna svenska minoritets- eller invandrarpolitiken har invandringen av romer sedan 1960-talet bidragit till att romani har kommit att användas i undervisning och andra mer formella sammanhang både i talad och skriven form. Hemspråksundervisning i romani har funnits sedan 1970-talet och utbildning av hemspråkslärare har genomförts i begränsad omfattning. Bestämmelserna om hemspråksundervisning för ‘zigenska’ elever, liksom för samiska och tornedalsfinska elever, är mer generösa än för andra grupper; det finns t ex ingen nedre gräns för antalet elever i en undervisningsgrupp, och det krävs inte att språket är ett dagligt umgängesspråk i hemmet. Speciellt för romska elever från utlandet är att de “om det finns särskilda skäl” har rätt till hemspråksundervisning i mer än ett språk (Lpo 94). I samband med materialframställning för hemspråksundervisningen i romani, i första hand kelderash och lovari, inleddes 1977 en diskussion rörande romsk ortografi (Ljungberg & Scherp, 1977). Idag har läseböcker och annat undervisningsmaterial, samt sagoböcker, översättningar av svenska barnböcker m m tagits fram på flera romanidialekter, fr a kelderash, men också lovari och finsk romani (Socialstyrelsen, 1985; Stockholms skolor, 1990; SIV-NZR, 1996). I detta sammanhang bör framhållas att det finns stora behov av beskrivningar av skilda romanidialekter så som de talas i Sverige idag. För vissa dialekter, som t ex kelderash, lovari och sinto, har - som redovisas i bibliografin nedan - mer eller mindre utförliga beskrivningar publicerats om dialekterna så som de talas i andra länder. Den kelderashdialekt som Johan Dimitri Taikon (se ovan s 22) talade har utförligt beskrivits av Gjerdman & Ljungberg (1963). Denna ordbok och grammatik, som har blivit ett internationellt standardverk i litteraturen om romani, utgör fortfarande den enda mer omfattande systematiska beskrivningen av en romanidialekt i Sverige. För finsk romani saknas framför allt beskrivningar av dialektens aktuella form. Vissa aspekter på språket som det talas idag beskrivs dock i Vuorela & Borin (1994). Också när det gäller svensk romani finns det behov av mer systematiska studier. Det kan i detta sammanhang förtjäna att framhållas att kunskaper om romer och romska förhållanden, liksom om de beteckningar och perspektiv som är romernas egna, ännu inte är särskilt spridda i det svenska samhället utanför den grupp personer som själva är romer eller har direkt kontakt med romer. Detta speglas t o m i de erkända källor till kunskap som uppslagsverken utgör. Taikon (1970: 7ff) ger exempel på direkt fördomsfulla framställningar i 1950- och 1960-talens mest använda uppslagsböcker. I den helt nyutgivna Nationalencyklopedin är det fr a
Bilaga 4
T ex anges: “I Sverige representeras romani dels av en äldre typ med tydlig nordisk
19
språkgemenskap och viss tysk anknytning. Senare, från slutet av 1800-talet, ersattes [sic!] den av en delvis annan typ med östeuropeisk anknytning.”
448 bristen på specialistkunskap som är anmärkningsvärd. Utöver uppslagsordet romani - där en delvis diskutabel beskrivning ges - saknas helt som
19
uppslagsord romernas egenbeteckningar för såväl grupper som dialekter. Följaktligen finns det också ett stort behov av information riktad till majoritetsbefolkningen.
Sammanfattning om romani i Sverige
Romani har talats i Sverige sedan början av 1500-talet, då de första romerna anlände från Skottland via Danmark. Mycket snart och särskilt på 1600-talet infördes bestämmelser som syftade till att fördriva romerna ur landet, men det står klart att många romer blev kvar. Under 1700-talet inriktades politiken alltmer på assimilationsåtgärder med bl a lösdriverilagar för de romer som under en längre tid befunnit sig i landet. En rörlighet mellan den finska och svenska delen av riket förekom troligtvis kontinueligt, bl a genom att romer värvades till den svenska hären i Finland under 1600- och 1700-talen. Vid 1800-talets början inleddes hårdare restriktioner på rörligheten såväl inom landet som mellan de nordiska länderna. Den repressiva hållningen mot romer från samhällets sida har fortsatt på 1900-talet. Sammanfattningsvis kan konstateras att det funnits romer i landet från 1500-talets början fram till idag.
Svensk romani så som det talas idag har sina rötter i det språk som de första romerna i Sverige förde med sig. Exakt hur och när dagens sammanflätade form uppstått och hur den utvecklats är oklart, men mot bakgrund av etablerad kunskap om liknande språkformer samt historiska och historiskt-demografiska fakta, finns det med största sannolikhet en obruten kontinuitet mellan denna varietet och den tidigaste formen av romani i Sverige.
Finsk romani har också sina rötter i denna tidigaste form. Vad gäller frågan om varietetens kontinuitet i Sverige kan man konstatera att denna grupp romer fram till 1809 befann sig inom rikets gränser, och att de också rörde sig mellan rikets delar. När den nordiska passfriheten infördes 1954, inleddes en ökad rörlighet mellan Finland och Sverige och framför allt från 1960- och 1970-talen etablerades finsk romani som en av de större romanidialekterna i Sverige.
Bilaga 4
449
Under senare delen av 1800-talet och i början av 1900-talet invandrade valakiska romer från kontinenten. De som först etablerade sig i Sverige utgjordes av ett mindre antal familjer, vilka främst tillhörde gruppen kelderasha, men också grupperna lovara och tjurara var representerade. De dialekter av romani som talas av dessa grupper, kelderash, lovari och tjurari, har följaktligen en 100-årig historia i Sverige. Till skillnad från svensk och finsk romani talas dessa dialekter också av många romer i Europa och i världen i övrigt, med vilka kommunikation upprätthålls bl a pga släktband. Dessa dialekter har också fått nya tillskott genom invandring av kelderasha och lovara under de senaste decennierna. Från slutet av 1960-talet kom nya grupper av romer till Sverige, både valakiska och icke-valakiska. Förutom en ökning av det totala antalet romanitalande i landet har detta inneburit en vitalisering av redan existerande romanidialekter samt ett tillägg av flera nya dialekter som sinto, arli, bugurji, och gurbet. Exakta uppgifter om antalet talare av romani i Sverige idag är av flera ovan nämnda skäl inte möjligt att ge. Detta återspeglas även i de mest aktuella uppskattningarna av antalet romer i landet - dvs potentiella talare av romani - där siffrorna varierar mellan femton och tjugo tusen.
Bilaga 4
450
Referenser
Ager, Dennis E., 1990.
Sociolinguistics and Contemporary French.
Cambridge, England: Cambridge University Press. Ager, Dennis, George Muskens & Sue Wright (red), 1993.
Language
Education for Intercultural Education. Clevedon, England: Multilingual
Matters. Appel, René & Pieter Muysken, 1987.
Language Contact and Bilingualism.
London: Edward Arnold. Arnstberg, Karl-Olov & Tommy Goldman, 1974.
Zigenarens väg. Essä om
en minoritet. Stockholm: LTs förlag. Bakker, Peter & Hein Van Der
Voort, 1991. Para-Romani languages: An overview and some speculations on their genesis. I: Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red),
In the Margin
of Romani. Gypsy languages in Contact, 16-44.
Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red), 1991.
In the Margin of Romani.
Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor
Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam: University of Amsterdam. Bergman, Gösta, 1964/1970.
Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma.
Björckman, Samuel P., 1730.
Dissertatio academica de cingaris. Upsala.
Boretzky, Norbert, 1994.
Romani: Grammatik des Kalderas-Dialekts mit
Texten und Glossar. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden:
Harrassowitz. Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994a. Romani Mixed Dialects. I: Bakker,
Peter & Maarten Mous (red),
Mixed Languages. 15 Case Studies in
Language Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into
Language and Language Use (IFOTT), 35-68. Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994b.
Wörterbuch Romani-Deutsch-
Englisch für den südosteuropäischen Raum: mit einer Grammatik der Dialektvarianten. Wiesbaden: Harrassowitz.
Bryant, Jacob, 1785. Collections on the Zingara or Gypsy language.
Archaeologia: 387-394.
Dahlberg, Gunnar, 1945.
Antropometry of ‘tattare’, a special group of
vagabonds in Sweden. Upsala läkareförenings förhandlingar, N. F., 50.
Dorian, Nancy, 1981.
Language Death: The Life Cycle of a Scottish Gaelic
Dialect. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.
Etzler, Allan, 1944.,
Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia
och språk. Stockholm Studies in Scandinavian Philology. Uppsala: Almquist & Wiksell.
Folkeryd, Fredrik & Ingvar Svanberg, 1995.
Gypsies (Roma) in the Post-
Totalitarian States. Stockholm: The Olof Palme International Center.
Fraser, Angus M., 1992.
The Gypsies. Oxford: Blackwell.
Bilaga 4
451
Gjerde, Lars & Knut Kristiansen, 1994.
“The orange of love” and Other
Stories: The Rom-Gypsy Language in Norway. Instituttet for sammenlig nende kulturforskning Serie B Skrifter. Oslo: Scandinavian University
Press. Gjerdman, Olof, 1945. Tattarna och deras språk.
Svenska landsmål och
svenskt folkliv 68: 1-55.
Gjerdman, Olof & Erik Ljungberg, 1963.
The Language of the Swedish
Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon: Grammar, Texts, Vocabulary and English Word-Index. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi.
Uppsala: Lundequistska bokhandeln. Hancock, Ian F., 1970. Is Angloromani a creole?
Journal of the Gypsy
Lore Society 49,12: 41-4.
Hancock, Ian F., 1980. Gypsies in Germany: The fate of Romany.
Michigan Germanic Studies 6, 2, fall: 247-264.
Hancock, Ian F., 1984. Romani and Angloromani. I: Trudgill, Peter (red),
Languages in the British Isles. Cambridge: Cambridge University Press, 367-383.
Hancock, Ian F., 1988. The development of Romani linguistics. I: M. A. Jazayery & W. Winter (red),
Languages and Cultures. Berlin: Mouton de
Gruyter, 183-223. Hancock, Ian F., 1991. Vlax phonological divergence from common
Romani: Implications for standardization and orthography. I: Boltz, William G. & Michael C.Shapiro (red),
Studies in the Historical Phonology of
Asian Languages, 102-118.
Hancock, Ian F., 1992. The social and linguistic development of
Scandoromani. I: Ernst Hakon Jahr (red),
Language Contact: Theoretical
and Empirical Studies. Berlin: Mouton de Gruyter, 37-52.
Hancock, Ian F., 1993. The emergence of a union dialect of North
American Vlax Romani, and its implications for an international standard.
International Journal of the Sociology of Language 99: 91-104.
Hancock, Ian F., 1995.
A Handbook of Vlax Romani. Austin: Slavica
Publishers. Hasselmo, Nils, 1974.
Amerikasvenska. Lund: Esselte Studium.
Heinschink, Mozes F., 1994. E Romani c&hib - Die Sprache der Roma. I:
Mozes F. Heinschink & Ursula Hemetek (red),
Roma: das unbekannte
Volk, Schicksal und Kultur. Wien: Böhlau Verlag,110-128.
Heymowski, Adam, 1969.
Swedish “Travellers” and their Ancestry: a
Social Isolate or an Ethnic Minority? Stockholm: Almquist & Wiksell.
Heymowski, Adam, 1987. Resande eller “tattare”. En gammal minoritet på
väg att försvinna. I: Svanberg, Ingvar (red),
I samhällets utkanter. Om
“tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, 13-21.
Bilaga 4
452
Holzinger, Daniel, 1993.
Das Rómanes. Grammatik und Diskursanalyse der
Sprache der Sinte. Innsbruck: Verlag des Instituts für Sprachwissenschaft der Universität Innsbruck.
Holzinger, Daniel, 1995.
Romanes (Sinte). Languages of the World
Materials 105. München & Newcastle: LINCOM EUROPA.
Hourani, Albert, 1992. De arabiska folkens historia Albert Hourani.
Furulund: Alhambra. Hyltenstam, Kenneth, 1996a. Svenskan, ett minoritetsspråk i Europa - och i
världen? I: Ivars, Ann-Marie, Anne-Marie Londen, Leif Nyholm, Mirja Saari & Marika Tandefelt (red),
Svenskans beskrivning 21, Förhandlingar
vid Tjugoförsta sammankomsten för svenskans beskrivning, Helsingfors den 11-12 maj 1995. Lund: Lund University Press, 9-33.
Hyltenstam, Kenneth, 1996b. Diskussion av begreppen språk och dialekt -
med resonemang om meänkielis status som eget språk. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO 1995:03. Stockholm: Centrum för tvåspråkighetsforskning. Hyltenstam, Kenneth & Christopher Stroud, 1991.
Språkbyte och
språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund: Studentlitteratur.
Iversen, Ragnvald, 1944.
Secret languages in Norway. Part I: Romany
Language in Norway. Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-Filos. Klasse 1944, No. 3. Oslo: Jacob Dybwad.
Iverstam, Ingrid, 1987. Zigenare i Rinkeby - Bromsten. Stockholm:
Zigenarsektionern, Socialdistrikt 18, Socialtjänsten i Stockholm. Iverstam Lindblom, Ingrid, 1988.
Zigenare: en skrift om möten med
zigenare i socialtjänsten. Norrköping: Statens invandrarverk.
Johansson, Roger, 1977.
Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson,
med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Uppsala: Gustav Adolfs akademi.
Karlsen, Ludvig, 1993.
Romani-folkets ordbok. Oslo: Norbok.
Kaufmann, Terrence, 1979. Review of W. R. Rishi’s Multilingual Romani
dictionary, Chandigarh 1974.
International Journal of the Sociology of
Language 19: 131-144.
Kaufmann, Terrence, 1984. Explorations in Proto-Gypsy phonology and classification. Paper presented at the 6th South Asian Languages Analysis
Round-table in Austin, Texas, 25-26 May 1984. Kenrick, Donald, 1979. Romani English.
International Journal of the
Sociology of Language 19: 11-120.
Kenrick, Donald & Grattan Puxon, 1972.
The Destiny of Europe's Gypsies.
London: Sussex University Press.
Kovacèec, August, 1991-92. Languages of national minorities and ethnic
Bilaga 4
453
groups in the countries of what once was Yugoslavia (With special
reference to Romance idioms).
Studia Romanica et Anglica Zagrabiensia
1991-1992, 36-37: 15-27. Krauss, Michael, 1992. The world’s languages in crisis.
Language,
68: 4-10. Liégeois, Jean-Pierre, 1987.
Gypsies and Travellers. Socio-Cultural Data.
Socio-Political Data. Strasbourg: Council for Cultural Co-operation.
Liégeois, Jean-Pierre & Nicolae Gheorghe, 1995.
Roma/Gypsies: a Europe
an minority. London: Minority Rights Group.
Lindgren, Lars, 1995. Book review: Birgitta Svensson, 1993. Bortom all ära
och redlighet: Tattarnas spel med rättvisan. Nordiska museets handlingar 114. Stockholm: Nordiska Museet.
Journal of the Gypsy Lore Society serie
5, 5, 1: 51-54. Lindgren, Lars & Bo Lindwall, 1992. Resande-anor. I: Hjord, Bengt (red),
Migration: Utvandrare och invandrare i gångna tider. Sveriges släktforskarförbunds årsbok 1992. Stockholm: Sveriges släktforskarförbund, 71-104.
Lindholm, Gunborg A., 1995.
Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld.
Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Ljung, Magnus, 1988.
Skinheads, hackers & lama ankor. Engelskan i 80-
talets svenska. Stockholm: Trevi.
Ljungberg, Erik, 1977. Inledning. I: Johansson, Roger,
Svensk rommani,
upptecknad av Roger Johansson, med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam
Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi, 11-12.
Ljungberg, Erik & Lambert Scherp, 1977. Contribution à la discussion sur
l’orthographe de la langue tsigane. Stockholm: Skolöverstyrelsen. Lpo 94.
1994 års läroplan för det obligatoriska skolväsendet.
Utbildningsdepartementet. Marsden, William, 1785. Observations on the language of the people
commonly called Gypsies.
Archaeologia 7: 382-386.
Masica, Colin P., 1991.
The Indo-Aryan Languages. Cambridge:
Cambridge University Press. Matras, Yaron, 1994.
Untersuchungen zu Grammatik und Diskurs des
Romanes: Dialekt der Kelderasa/Lovari. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz.
Miklosich, Franz Xaver von, 1872-1881. Über die Mundarten und
Wanderungen der Zigeuner Europa 1-12.
Kaiserliche Akademie der Wis-
senschaften, Phil.-Hist. Classe. Denskschriften. Bd. 21-23, Bd. 25-27, Bd. 30-31. Wien: Karl Gerold.
Muratori, Ludovico A., 1752-54.
Annali d’Italia. Rome: Barbiellini.
Myers-Scotton, Carol, 1993.
Duelling Languages. Grammatical Structure in
Codeswitching. Oxford: Clarendon Press.
Bilaga 4
454
Nadkarni, Mangesh V., 1975. Bilingualism and syntactic change in
Konkani.
Language 51: 314-347.
Nationalencyklopedin, 1989-1996. Höganäs: Bra Böcker.
Nordström-Holm, Gunni & Armas Lind, 1982.
Om zigenare. Norrköping:
Statens invandrarverk. Okely, Judith, 1983.
The Traveller Gypsies. Cambridge: Cambridge
University Press. Poplack, Shana, 1980. Sometimes I’ll start a sentence in Spanich
Y TERMINO EN ESPAÑOL: Toward a typology of code-switching.
Linguistics 18: 581-618.
Price, Glanville, 1984.
The Languages of Britain. London: Edward Arnold.
Puxton, Grattan, 1980. Romani Chib - The Romani Language Movement.
Planet 49/50. (Även publ i: Morris, Jan (red), Compass Points. Cardiff:
University of Wales press. Puxton, Grattan & Donald Kenrick, 1990.
Bibahtale Bers&a. London:
Romanestan Publications. Översättning till romani av Kenrick & Puxton (1972), reviderad och uppdaterad. Rabenius, Laurentius G., 1791.
Observationes historiam zigueunorum
illustrantes. Upsala.
Rüdiger, Jacob C. C., 1782-1793.
Neuster Zuwachs der teutschen fremden
und allgemeinen Sprachkunde in eigenen Aufsätzen, Bücheranzeigen und Nachrichten 1-5. Leipzig.
Sampson, John, 1926/1968.
The Dialect of the Gypsies of Wales, Being the
Older Form of British Romani Preserved in the Speech of the Clan of Abram Wood. Oxford: Clarendon Press.
Sandström, Bengt, 1981. Svenska för utomnordiska zigenare. I: Hyltenstam,
Kenneth (red),
Språkmöte: Svenska som främmande språk, hemspråk,
tolkning. Lund: Liber Läromedel.
Schlüter, Ragnhild, 1993.
De reisende: en norsk minoritets historie og
kultur. Oslo: Ad Notam Gyldendal.
Schmidt, Annette, 1985.
Young People´s Dyirbal. An Example of Language
Death from Australia. Cambridge: Cambridge University Press.
SIL, 1992. Barbara F. Grimes (red), R. S. Pittman & J. E. Grimes (konsult
red). Languages of the World (12:e utg). Dallas, Texas: Summer Institute of Linguistics [http://www.sil.org/ethnologue/ethnologue.html]. SIV-NZR, 1996. Romer i Sverige: Situationsbeskrivning. Rapport från
Arbetsgruppen SIV-Nordiska Zigenarrådet, Januari 1996. Statens invandrarverk & Nordiska Zigenarrådet. Socialstyrelsen, 1985.
Zigenare. En förteckning av litteratur och musik av
och om zigenare. Stockholm: Socialstyrelsen.
Stockholms skolor, 1990. Zigenska elevers skolsituation. Historik,
lägesbeskrivning och utvecklingsbehov.
Rapporter från Stockholms skolor
1990:2. Stockholm: Skolavdelning 2, Stockholm skolor.
Bilaga 4
455
Strand, Richard F., 1973. Notes on the Nuristani and Dardic languages.
Journal of the American Oriental Society 93: 297-305.
Stroud, Christopher, 1992. The problem of intention and meaning in
code-switching.
Text 12: 127-155.
Sundt, Eilert Lund, 1850/1852.
Beretning om Fante eller landstrygerfolk i
Norge. Bidrag till kunskab om de laveste samfundsforholde. Christiania.
Svanberg, Ingvar, 1987. Inledning. I: Svanberg, Ingvar (red),
I samhällets
utkanter. Om “tattare” i Sverige. Uppsala Multiethnic Papers 11. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, 7-12.
Svensson, Birgitta, 1993.
Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel med
rättvisan. Nordiska Museets Handlingar 114. Lund: Nordiska Museet.
Taikon, Katarina, 1970.
Zigenare. Visby: Hanseproduktion.
Takman, John, 1976.
The Gypsies in Sweden. A Socio-Medical Study.
Stockholm: Liber. Thesleff, Arthur, 1899.
Finlands Zigenare. Helsingfors: Finsk tidskrift.
Thesleff, Arthur, 1904.
Zigenare. Stockholm: Nordiska museets förlag.
Thesleff, Arthur, 1911. Report on the Gypsy problem.
Journal of the Gypsy
Lore Society [serie] 5, 2: 81-269.
Tillhagen, Carl-Herman, 1949. Gypsy clans in Sweden.
Journal of the
Gypsy Lore Society, serie 3, 28: 1-17, 119-134, 29: 23-39.
Tillhagen, Carl-Herman, 1965.
Zigenarna i Sverige. Stockholm: Natur och
kultur. Turner, Ralph Lilley, 1926. The Position of Romany in Indo-Aryan.
Journal of the Gypsy Lore Society, serie 3, 5, 4: 145-189.
Vaagland, P. Ivar, 1982.
Målrørsla og reformarbeidet i trettiåra. Oslo: Det
Norske Samlaget. Valtonen, Pertti, 1969. Finnish Romani research.
Journal of the Gypsy Lore
Society, 48, 3-4: 124-127.
Vekerdi, Jozsef, 1993. Word Formation in Gypsy Languages. I: Brogyanyi,
Bela & Reiner Lip (red),
Comparative Historical Linguistics: Indo-
European and Finno-Ugric. Amsterdam: John Benjamins, 233-243.
Ventzel’, Tat’jana Vladimirovna, 1983.
The Gypsy language. Languages of
Asia and Africa. (Övers fr ryska av S. S. Gitman). Moskva: Nauka Publishing House. Vuorela, Katri & Lars Borin, 1994. The Finnish Gypsies and Finnish
Romani (manus, under utgivning i: A. O’Corrain & S. MacMathúna (red),
Linguistic minorities in Scandinavia and the British Isles. Acta Upsaliensis
Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 2. Uppsala: Uppsala universitet). Yoors, Jan, 1967.
The Gypsies. New York: Simon and Schuster.
Bilaga 4
456
Appendix
Systematisk bibliografi
Bibiografin omfattar: (1) en så vitt möjligt fullständig förteckning över existerande språkvetenskaplig litteratur om romani i Sverige och de övriga nordiska länderna, (2) ett begränsat urval av andra arbeten om romer i Sverige och Norden samt (3-4) ett urval av relevant internationell språkvetenskaplig litteratur om romani samt någon övrig litteratur om romer. Vid urvalet av internationell språkvetenskaplig litteratur har tonvikten lagts på milstolpar i romanilingvistikens historia samt diskussioner kring standardiseringsfrågor, men framför allt på grammatikor och andra språkbeskrivningar. För aktuella språkbeskrivningar anges där sådana uppgifter varit tillgängliga om arbetet innefattar ordlista (O), grammatik (G) och/eller textsamling (T), följt av uppgift om varietet/dialektgrupp av romani samt sidantal.
1. Sverige och Norden: språk
Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red.).
In the Margin of Romani. Gypsy
languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam: University of Amsterdam. Bergman, Gösta, 1964/1970.
Slang och hemliga språk. Stockholm: Prisma. [O:
resanderomani] Björckman, Samuel P., 1730.
Dissertatio academica de cingaris. Upsala.
Bugge, Sophus, 1857.
Vermischtes aus der Sprache der Zigeuner. Beiträge zur
vergleichenden Sprachforschung, Vol. 1. Berlin.
Dorph, N. V., 1837.
De judske Zigeunere og en rotvelsk Ordbog. København.
Etzler, Allan, 1944.
Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige: historia och
språk. Stockholm studies in Scandinavian philology. Uppsala: Almquist &
Wiksells. [O, T: resanderomani] Etzler, Allan, 1959. Svenskt tattarspråk.
Svenska landsmål och svenskt folkliv
82: 130-151. [O: resanderomani] Ganander, Christfrid, 1780.
Undersökning om de så kallade tattare eller
zigeuner. Manuskript i Kgl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens
arkiv, Stockholm. Gilliat-Smith, Bernard, 1967. Finnish Gypsy texts.
Journal of the Gypsy Lore
Society 46, 82-97. [T: finsk romani]
Gjerde, Lars & Knut Kristiansen, 1994.
“The Orange of Love” and Other
Stories: the Rom-Gypsy Language in Norway. Instituttet for sammenlignende kulturforskning Serie B Skrifter. Oslo: Scandinavian University Press. [T: valakisk romani, 305 s.]
Bilaga 4
457
Gjerdman, Olof, 1945. Tattarna och deras språk.
Svenska landsmål och svenskt
folkliv 68: 1-55.
Gjerdman, Olof & Erik Ljungberg 1963.
The Language of the Swedish
Coppersmith Gipsy Johan Dimitri Taikon: Grammar, Texts, Vocabulary and
English Word-index. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi.
Uppsala: Lundequistska bokh. [O, G, T: kelderash, 455 s.] Hancock, Ian, 1992. The social and linguistic development of Scandoromani.
I: Jahr, Ernst Hakon (red.),
Language Contact: Theoretical and Empirical
Studies. Berlin: Mouton de Gruyter, 37-52.
Hansen, H. P., 1917. Kjaeltringsproget.
Troldesagn og dunkel Tale. Festskrift
till E. T. Kristenssen. Danmarks Folkeminder 17. København.
Haugen, Einar, 1949. A note on the Romany “language”.
Norsk Tidskrift for
Sprogvidenskap 15: 388-391.
Haugen, Einar, 1975. Language and Society: A Sociolinguistic Profile of Norway.
Michigan-Germanic-Studies 1, 1: 9-41.
Iversen, Ragnvald, 1944.
Secret languages in Norway. Part I: Romany
Language in Norway. Skrifter utgitt av Det Norske Videnskaps-Akademi i Oslo. II. Hist.-Filos. Klasse 1944, No. 3. Oslo: Jacob Dybwad [G, O, (T): (norsk) resanderomani]
Iversen, Ragnvald, 1947. Et og annet om romani og rodi i Norge.
Maal og
minne 1947: 76-84.
Johansson, Roger, 1977.
Svensk rommani, upptecknad av Roger Johansson,
med etymologiska och grammatiska kommentarer av Gösta Bergman och Erik Ljungberg samt förord av Adam Heymowski. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi. Uppsala: Gustav Adolfs akad. [(G), O: resanderomani, 90 s.] Karlsen, Ludvig, 1993.
Romani-folkets ordbok. Oslo: Norbok. [O: (norsk)
resanderomani)] Ljungberg, Erik & Lambert Scherp, 1977. Contribution à la discussion sur
l’orthographe de la langue tsigane. Stockholm: Skolöverstyrelsen. Miskow, Johan, 1904. Rejsende.
Danske Studier 1904: 129-140.
Miskow, Johan, 1909. Mere om Romanier og Rejsende.
Danske Studier 1909:
104-108. Miskow, Johan & V. Brøndal, 1923. Sigøjnersprog i Danmark.
Danske Studier
1923: 97-145. [O: (dansk) resanderomani] Mustalaiskielen ortografiakomitean mietintö, 1972. Komiteanmietintö 1971:
A 27. Helsinki. Palm, Herman, 1910. Hemliga språk i Sverige .
Svenska landsmål 1910:
57-109. Rabenius, Laurentius G., 1791.
Observationes historiam zigueunorum
illustrantes. Upsala.
Refsum, Helge, 1945. Tatermål i Norge.
Maal og Minne 1/2: 83-92.
Ribskog, Øyvin, 1941. Sjargong, forbryterspråk og rommani#.
Maal og Minne
1941: 142-146.
Bilaga 4
458
Reyment, R. A., 1982. Quantitative analysis of the vocabularies of Norwegian
and Swedish travellers.
Journal of the Gypsy Lore Society 2, 1: 62-68.
Sundt, Eilert Lund, 1850/1852.
Beretning om Fante eller landstrygerfolk i
Norge. Bidrag till kunskab om de laveste samfundsforholde. Christiania. [O: (norsk) resanderomani]
Thesleff, Arthur, 1901.
Wörterbuch des Dialekts der finnländischen Zigeuner.
Helsinki. [O: finsk romani] Ulrich, Arvid, 1909. Ett ock annat om rommanespråket. Svenska landsmål
1909: 96-101. Ulrich, Arvid, 1909. Ett ock annat om sigenarspråket. Svenska landsmål 1909:
102-106. Valtonen, Pertti, 1968. Suomen mustalaiskielen kehitys eri aikoina tehtyjen
muistiinpanojen valossa. Opubl. Ph. Lic. avh., Institutionen för asiatiska och afrikanska språk, Helsingfors universitet. Valtonen, Pertti, 1967. Finnish Romani: Preliminary survey.
Journal of the
Gypsy Lore Society 46, 56-59.
Valtonen, Pertti, 1969. Finnish Romani research.
Journal of the Gypsy Lore
Society 48: 124-27.
Valtonen, Pertti, 1972. Suomen mustalaikielen etymologinen sanakirja.
Tietolipas 69. Helsingki: Helsinki Suomalaisen Kirjallisuuden Seura. [O (etym.): finsk romani] Valtonen, Pertti, 1979. Trends in Finnish Romani.
International Journal of the
Sociology of Language 99: 121-124.
Van Der Voort, Hein. 1991. The Romani Dialect(s) of the Finnish Gypsies.
I: Peter Bakker & Marcel Cortiade (red.).
In the Margin of Romani, 132-151.
Van den Eijnde, Alexander, 1991. Romani Vocabulary in Swedish Slang. I:
Peter Bakker & Marcel Cortiade (red.).
In the Margin of Roman, 185-192.
Vuorela, Katri & Lars Borin, 1994. The Finnish Gypsies and Finnish Romani
(manus, under utgivning i: A. O’Corrain & S. MacMathúna (red.),
Linguistic
minorities in Scandinavia and the British Isles. Acta Upsaliensis Universitatis. Studia Celtica Upsaliensia 2. Uppsala: Uppsala universitet).
2. Sverige och Norden: övrigt
Arbetsgruppen SIV-Nordiska Zigenarrådet, 1996.
Romer i Sverige.
Situationsbeskrivning. Statens invandrarverk & Nordiska Zigenarrådet.
Arnstberg, Karl-Olov & Tommy Goldman, 1974.
Zigenarens väg. Essä om en
minoritet. Stockholm: LTs förlag.
Arnstberg, Karl-Olov, 1984.
Kulturanalys i praktiken. Svar på 20 frågor som
brukar ställas om zigenare. Norrköping: Statens invandrarverk.
Gustafsson, Inga, 1973.
Studies of a Minority Group’s Efforts to Preserve its
Cultural Autonomy. Stockholm: IMFO-group, Institute of Education,
University of Stockholm.
Bilaga 4
459
Iverstam Lindblom, Ingrid, 1988.
Zigenare: en skrift om möten med zigenare
i socialtjänsten. Norrköping: Statens invandrarverk.
Kaminski, Ignacy-Marek, 1980.
The State of Ambiguity : Studies of Gypsy
Refugees. Göteborg: Dept. of Social Anthropology, University of
Gothenburg. Lindgren, Lars & Bengt Sandström, 1996.
Romer - en minoritet i många länder.
Norrköping: Statens invandrarverk. Lindholm, Gunborg A., 1995.
Vägarnas folk. De resande och deras livsvärld.
Göteborg: Etnologiska föreningen i Västsverige. Marta, Claudio, 1979.
The acculturation of the Lovara. Stockholm: Liber.
Nordström-Holm, Gunni & Armas Lind, 1982.
Om zigenare. Norrköping:
Statens invandrarverk. Schlüter, Ragnhild, 1993.
De reisende: en norsk minoritets historie og kultur.
Oslo: Ad Notam Gyldendal. Taikon, Katarina, 1970.
Zigenare. Visby: Hanseproduktion.
Tillhagen, Carl-Herman, 1949. Gypsy clans in Sweden.
Journal of the Gypsy
Lore Society 3, 28: 1-17, 119-134; 29: 23-39.
Tillhagen, Carl-Herman, 1965.
Zigenarna i Sverige. Stockholm: Natur och
kultur. Takman, John, 1976.
The Gypsies in Sweden. A Socio-Medical Study.
Stockholm: Liber Förlag.
3. Europa och världen: språk
Acton, Thomas, A., 1989. The value of ‘creolized’ dialects of Romanes. I:
Balicé Sait et al. (red.),
Romani Language and Culture, 169-180.
Balicé, Sait, Milka Jauk-Pinhad, Cóedo KisicÛ, Milan Sóipka & Rade Uhlik
(red.), 1989.
Romani Language and Culture. Sarajevo: Institute za
Prouc=avanje Nacionalnih Odnosa. Bakker, Peter, 1995. Notes on the Genesis of Caló and Other Iberian Para-
Romani Varieties. I: Matras, Yaron (red.),
Romani in Contact: The History,
Structure and Sociology of a Language, 125-150.
Bakker, Peter & Hein Van Der Voort, 1991. Para-Romani languages: An overview and some speculations on their genesis. I: Peter Bakker & Marcel
Cortiade (red.),
In the Margin of Romani. Gypsy languages in Contact, 16-
44. Bakker, Peter & Marcel Cortiade (red.), 1991.
In the Margin of Romani.
Gypsy languages in Contact. Publikaties van het Instituut voor Algemene
Taalwetenschap 1991, 58. Amsterdam.University of Amsterdam. Bhatia, Rishi Gopal, 1963. A Gypsy Grammar. Diss., University of
Pennsylvania. [G, O, T: valakisk romani] Boltz, William G. & Michael C. Shapiro (red.).
Studies in the Historical
Phonology of Asian Languages. Amsterdam: Benjamin, 1991.
Bilaga 4
460
Boretzky, Norbert, 1986. Zur Sprache der Gurbet von Priština (Jugoslavien).
Giessener Hefte für Tsinganologie 3, 1-4: 195-216.
Boretzky, Norbert. 1993.
Bugurdz=i. Deskriptiver und historischer Abriß eines
Romani-Dialekts. Osteeuropa-Institut an der Freien Universität Berlin. Balkanologische Veröffentlichungen 21. Wiesbaden: Harrassowitz. [G: bugurji]
Boretzky, Norbert. 1994.
Romani: Grammatik des Kalderas-Dialekts mit Texten
und Glossar. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz. [O, G, T: (nord-Serbisk) kelderash, 299 s.]
Boretzky, Norbert, 1995. Interdialectal interference in Romani. I: Matras,
Yaron (red.),
Romani in Contact: The History, Structure and Sociology of a
Language, 69-94.
Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994a. Romani mixed dialects. I: Bakker,
Peter & Maarten Mous (red.), Mixed Languages.
15 Case Studies in Language Intertwining. Amsterdam: Institute for Functional Research into
Language and Language Use (IFOTT), 35-68. Boretzky, Norbert & Birgit Igla, 1994b.
Wörterbuch Romani-Deutsch-Englisch
für den südosteuropäischen Raum: mit einer Grammatik der Dialektvarianten. Wiesbaden: Harrassowitz. [O: balkansk romani, 418 s.]
Borrow, G., 1982. Romano Lovo lil.
Word-Book of the Romany or English
Gypsy Language. Gloucester: Sutton. [O: angloromani]
Bryant, Jacob, 1785. Collections on the Zingara or Gypsy language.
Archaeologia: 387-394.
Bubenik, Vit, 1995. On typological changes and structural borrowing in the
history of European Romani. I: Matras, Yaron (red.),
Romani in Contact: The
History, Structure and Sociology of a Language, 1-24.
Calvet, Georges, 1982.
Lexique Tsigane: Dialecte des Erlides de Sofia. Paris:
Publications Orientalistes de France. [O: arli] Calvet, Georges, 1989. Gypsy syntax. I: Balic;, Sait et al. (red.),
Romani
Language and Culture, 269-281. [G: kelderash]
Calvet, Georges, Françoise Delroye & Michèle Labalette, 1970. Abrégé grammatical de manuš.
Etudes Tsiganes 16, 1: 69-79. [G: manush]
Cortiade, Marcel, 1990.
Stuart Manns Wörterbuch des albanishen Romanes.
Giessen: Justus-Liebig-Universität Giessen. [O: albanska romanidialekter] Franzese, Sergio & Giulio Soravia, 1983. Il Dialetto dei Rom Xoraxan’e.
Lacio
Drom 19, 2: 2-43. [G, O]
Fraser, Angus, 1992. Looking into the seeds of time.
Tsinganologische Studien
1-2: 135-166. Friedman, Victor A., 1995. Romani standardization and status in the Republic
of Macedonia. I: Matras, Yaron (red.),
Romani in Contact: The History,
Structure and Sociology of a Language, 177-188.
Friedman, Victor A., 1985. Problems in the codification of a standard romani
literary language. I: Grumet, Joanne (red.),
Papers from the Fourth and Fifth
Annnual Meeting, Gypsy Lore Society, North American Chapter: 56-75.
Bilaga 4
461
Grant, Anthony P., 1995. Plagiarism and Lexical Orphans in the European
Romani Lexicons. I: Matras, Yaron (red.),
Romani in Contact: The History,
Structure and Sociology of a Language, 53-68.
Grellman, Heinrich Moritz, 1783.
Die Ziguener. Ein historischer Versuch über
die Lebensart und die Verfassung, Sitten und Schicksale dieses Volks in Europa, nebst ihrem Ursprunge. Dessau & Leipzig.
Grellman, Heinrich Moritz G., 1787.
Historischer Versuch über die Zigeuner.
Göttingen. Greppin, John A. C., 1984. The Gypsy Language.
Gamut 13: 50-52
Grierson, George A., 1903-1922.
Linguistic Survey of India. Delhi: Motilal
Banarsidass. Grierson, George A., 1908. India and the Gypsies.
Journal of the Gypsy Lore
Society, new series, 1, 1: 400.
Grumet, Joanne (red.),
Papers from the Fourth and Fifth Annnual Meeting,
Gypsy Lore Society, North American Chapter. New York: Gypsy Lore
Society, Publication No. 2. Igla, Birgit, 1990. Probleme der Standardisierung des Romani. I: Dow, James
R., Thomas Stolz, Norbert Boretzky, Werner Enninger, Matthias Perl (red.),
Akten des 7. Essener Kolloquiums uber "Minoritatensprachen/-Sprachminoritaten". Bochum: Brockmeyer, 75-90.
Hancock, Ian F., 1970. Is Angloromani a creole?
Journal of the Gypsy Lore
Society 49, 1-2: 41-4.
Hancock, Ian F., 1980. Gypsies in Germany: The fate of Romany.
Michigan
Germanic Studies 6, 2, fall: 247-264.
Hancock, Ian F., 1984. Romani and Angloromani. I: Trudgill, Peter (red.).
Languages in the British Isles. Cambridge, England: Cambridge University
Press, 367-383. Hancock, Ian F., 1986. The Cryptolectal Speech of the American Roads: Traveler Cant and American Angloromani.
American Speech 61, 3, fall: 206-
220. Hancock, Ian F., 1988. The development of Romani linguistics. I: M. A. Jazayery & W. Winter (red.).
Languages and Cultures. Berlin: Mouton de
Gruyter, 183-223. Hancock, Ian F. 1990.
A Grammar of the Hungarian-Slovak (Carpathian,
Romungro, Bashaldo) Romani Language. Texas: International Romani
Union. [O, G: karpatiska, romungro, bashaldo] Hancock, Ian F., 1991. Vlax phonological divergence from common Romani:
Implications for standardization and orthography. I: Boltz, William G. & Michael C.Shapiro (red.).
Studies in the historical phonology of Asian
languages, 102-118.
Hancock, Ian F., 1993. The emergence of a union dialect of North American
Vlax Romani, and its implications for an international standard.
International Journal of the Sociology of Language 99: 91-104.
Hancock, Ian F., 1995.
A Handbook of Vlax Romani. Austin: Slavica
Bilaga 4
462
Publishers, Inc. [G: valakiska, 178 s.] Hasler, Juan A., 1974. Le Romano des Romanishels d’Amerique du Sud.
Journal of the Gypsy Lore Society 1, 1: 21-45.
Heinschink, Mozes F., 1978. La langue tsigane en Autriche et en Yougoslavie.
Extrait de la Revue de Tsiganes 1: 8-20.
Heinschink, Mozes F., 1994. E Romani C+hib - Die Sprache der Roma. I: Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.),
Roma: das unbekannte Volk,
Schicksal und Kultur, 110-128.
Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.), 1994.
Roma: das unbekannte
Volk, Schicksal und Kultur. Wien. Wien: Verein Romano Centro, Böhlau.
Holtzinger, Daniel, 1987.
Phonologie des Rommanes der Sinte in der
Nundesrepublik Deutschland. Unveröffentliche Diplomarbeit. Klagenfurt: Universität für Bildungswissenschaften.
Holtzinger, Daniel, 1993.
Das Rómanes. Grammatik und Diskursanalyse der
Sprache der Sinte. Innspruck: Verlag des Instituts für Sprachwissenschaft der
Universität Innspruck. [G: sinto, 336 s.]. Holtzinger, Daniel, 1995.
Romanes (Sinte). Languages o the World/Materials
105. München & Newcastle: LINCOM EUROPA. [G: sinto] Hübschmannova, M., 1978. Language des Rom en Tchécoslaviquie.
Extrait
de la Revue de Tsiganes 1: 40-41.
Jusuf, Sóaip & Krume Kepeski, 1980.
Romani Gramatika. Skopje: Nasha
Kniga. [(O), G] Kaufmann, Terence, 1979. Review of W. R. Rishi’s Multilingual Romani
Dictionary, Chandigarh 1974.
International Journal of the Sociology of
Language 19: 131-144.
Kaufmann, Terence, 1984. Explorations in Proto-Gypsy phonology and classification. Paper presented at the 6th South Asian Languages Analysis
Round-table in Austin, Texas, 25-26 May 1984. Kenrick, Donald, 1967. Morhology and Lexicon of the Romany Dialect of
Kotel (Bulgaria). Ph. Diss., London University. [O, G] Kenrick, Donald, 1978. Romani English.
International Journal of the
Sociology of Language 19: 111-120.
Kenrick, Donald, 1993. Romani at the Crossroads. I. G. Extra & L.
Verhoeven (red.),
Immigrant Languages in Europe. Clevendon, Avon: Multi-
lingual Matters. [bl a om "gypsy/rom"] Kochanowski, Jan, 1963.
Gypsy Studies 1-2. New Delhi: International
Academy of Indian Culture. [G, T: lettisk romani] Kovaceec, August, 1991. Languages of national minorities and ethnic groups
in the countries of what once was Yugoslavia (With special reference to Romance idioms).
Studia Romanica et Anglica Zagrabiensia 1991-1992, 36-
37: 15-27. Marsden, William, 1785. Observations on the language of the people
commonly called Gypsies.
Archaeologia 7: 382-386.
Bilaga 4
463
Matras, Yaron & Gertrud Reeshemius, 1991. Standardization beyond the state:
The cases of Yiddish, Kurdish and Romani. I: von Gleich, Utta & Ekkehard Wolff (red.),
Standardization of National Languages: Symposium on
Lnguage Standardization. Hamburg: Graduate Program for the Study of
Language Contact and Multilingualism, University of Hamburg and the UNESCO Institute for Education, 103-123. Matras, Yaron, 1994.
Untersuchungen zu Grammatik und Diskurs des
Romanes: Dialekt der Kelderasa/Lovari. Balkanologische Veröffentlichungen. Wiesbaden: Harrassowitz. [G: kelderash, 256 s.]
Matras, Yaron (red.), 1995.
Romani in Contact: The History, Structure and
Sociology of a Language. Current issues in linguistic theory. Amsterdam:
Benjamins. Meszaros, G/, 1978. La langue tsigane en Hongrie.
Extrait de la Revue des
Etudes tsinganes 1: 29-33.
Miklosich, Franz Xaver von, 1874-1878.
Beiträge zur Kenntniss der
Zigeunermundarten 1-4. Wien: Karl Gerold.
Miklosich, Franz Xaver von, 1872-1881. Über die Mundarten und
Wanderungen der Zigeuner Europa 1-12.
Kaiserliche Akademie der Wissens-
chaften, Phil.-Hist. Classe. Denskschriften. Bd. 21-23, Bd. 25-27, Bd. 30-31.
Wien: Karl Gerold. Paspati, Alexandre G., 1870. Etudes sur les Tschinghianés ou Bohémiens de
l’Empire Ottoman. Constantinople: Antoine Koroméla. [O, G, T: turkisk romani] Pott, August Friedrich, 1844-45.
Die Ziguener in Europa und Asien.
Etnographisch-linguistische Untersuchung, vornehmlich ihrer Herkunft und Sprache, nach gedruckten und ungedruckten Quellen. 2 band. Halle: Verlag v. Ed. Heynemann.
Pobozniak, Tadeusz, 1964.
Grammar of the Lovari Dialect. Kraków:
Pn´nstwowe Wydawnictwo Naukowe. [G: lovari] Puxton, Grattan, 1980. Romani Chib - The Romani Language Movement.
Planet 49/50. (Även publ. i: Morris, J. (red.), Compass Points. Cardiff:
University of Wales press. Rüdiger, Jacob C. C., 1782-1793.
Neuster Zuwachs der teutschen fremden und
allgemeinen Sprachkunde in eigenen Aufsätzen, Bücheranzeigen und Nachrichten 1-5. Leipzig.
Sampson, John, 1926 [1968].
The Dialect of the Gypsies of Wales, being the
older form of British Romani preserved in the speech of the clan of Abram Wood. London. [O, G: walesisk romani]
Smart, Bath C. & Henry Thomas Crofton, 1875.
The Dialect of the English
Gypsies. London: Asher and Co. (2:a uppl.).
Trudgill, Peter (red.), 1984.
Languages in the British Isles. Cambridge, England:
Cambridge University Press. Turner, Ralph Lilley, 1926. The Position of Romany in Indo-Aryan.
Journal
of the Gypsy Lore Society 3, 5, 4: 145-189.
Bilaga 4
464
Uhlik, Rade, 1983.
Srpskohrvatsko–romsko–engleski rec=nik/Romengo alavari.
Sarajevo: Svjetlost. [O] Uhlik, Rade, 1942. (F. G. Ackerley, red.) Bosnian Romani.
Journal of the
Gypsy Lore Society 3, 20: 100-140; 22: 38-47, 107-119.
Vekerdi, Jósef, 1980. Numerical data on loan words in Gypsy. Acta linguistica
Academiae Scientiarum Hungricae 30: 367-373. Vekerdi, Jósef, 1984. The Vend Gypsy Dialect in Hungary.
Acta linguistica
Academiae Scientiarum Hungricae 34, 1-2: 65-86.
Ventzel’, Tat’jana Vladimirovna, 1983.
The Gypsy language (transl. from
Russian by S. S. Gitman). Languages of Asia and Africa. Moskow: Nauka. [G: nordrysk romani] Wolf, Siegmund A. 1960. Grosses Wörterbuch der Zigeunersprache (romani
tsiw): Wortschatz deutscher und anderer europäischer Zigeunerdialekte. Mannheim: Bibliographisches Institut. (Även: 1987 (rev. utg.). Hamburg: Buske.) [O: mest tyska varieter, 287 s.]
4. Europa och världen: övrigt
Acton, Thoman, 1974.
Gypsy Politics and Social Change. The Development
of Ethnic Ideologyu and Pressure Politics among Brithish Gypsies from Victorian Reformism to Romany Nationalism. London: Routledge & Kegan
Paul. Crowe, David M, 1995.
A History of the Gypsies of Eastern Europe and Russia.
London: I. B. Tauris Publishers. Fraser, Angus M., 1992.
The Gypsies. Oxford: Blackwell.
Gheorghe, Nicolae, 1993.
Romanies in the CSCE Process: A Case Study for
the Rights of National Minorities with Dispersed Settlement Patterns. A Report on the debates at the CSCE Human Dimension Seminar, Warshaw, 1993. Bucharest: Rom Center for Social Prevention and Studies.
Hancock, Ian, 1989.
The Pariah Syndrome. Ann Arbor: Karoma Press.
Heinschink, Mozes F. & Ursula Hemetek (red.), 1994.
Roma: das unbekannte
Volk, Schicksal und Kultur. Wien. Wien: Verein Romano Centro, Böhlau.
Kenrick, Donald & Grattan Puxon, 1972.
The Destiny of Europe’s Gypsies.
London: Sussex University Press. Liegeois, Jean-Pierre, 1994 (rev. utg)/1987.
Gypsies and Travellers. Socio-
Cultural Data. Socio-Political Data. Strasbourg: Council of Europe.
Liégeois, Jean-Pierre & Nicolae Gheorghe, 1995.
Roma/Gypsies: a European
minority. London: Minority Rights Group.
Puxon, 1987.
Roma: Europe’s Gypsies. The Minority Rights group, Report 14.
London. Rehfisch, Farnham, (red.) 1975.
Gypsies, Tinkers, and Other Travellers.
London: Academic Press.
Bilaga 4
465
5. Bibliografier m m
Gilsenbach, Reimar, 1994.
Weltchronik der Zigeuner. Teil 1: Von den
Anfängen bis 1599. Studien zur Tsiganologie und Folkloristik 10.
Fraam Main: Peter Lang. (Se även dito under arbete: Teil 2: 1600 bis 1799, Teil 3: 1800 bis 1929, och Teil 3: 1930 bis heute). Salo, Matt T. (ed.), 1990.
100 Years of Gypsy Studies. Cheverly, Maryland:
The Gypsy Lore Society, Publication No. 5. Socialstyrelsen, 1985. Zigenare.
En förteckning av litteratur och musik av och
om zigenare. Stockholm: Socialstyrelsen.
Svanberg, Ingvar, 1984. Arthur Thesleffs efterlämnade zigenarmaterial på
Kungl biblioteket.
Svenska landsmål och svenskt folkliv 107: 118-123.
Tong, Diane, 1995.
Gypsies: A Multidisciplinary Annotated Bibliography.
New York: Garland.
467
Bilaga 5
Jiddisch i Sverige
1 Inledning
Föreliggande rapport redovisar resultaten av vår utredning om jiddisch i Sverige. Uppdraget omfattar följande frågor:
1. Hur länge har jiddisch använts i Sverige?
2. Har jiddisch under denna tid använts kontinuerligt i Sverige från generation till generation?
3. Vilka varieteter av jiddisch används i Sverige?
4. Hur många-- uppskattningsvis-- använder jiddisch i Sverige idag?
Rapporten inleds med en kortfattad historik över judarna och "judiska språk" i Mellanöstern, Europa och Sverige. De därpå följande avsnitten ger en skiss över jiddisch som språk: dess uppkomst, vilka dialekter man brukar räkna med, vilka inslag av andra språk som jiddisch rymmer samt en kort beskrivning av språkets fonologi, skriftsystem och morfosyntax. Avsnitt fyra tar upp jiddisch i Sverige i dag och hur det används som både tal- och skriftspråk i landet. Det avslutande avsnittet sammanfattar innehållet genom att ge tentativa svar på utredningsfrågorna. Rapporten avslutas med en bibliografi och tre bilagor.
2 Judarnas historia
2.1 Mellanöstern
Judarna själva brukar räkna med att de fanns som folkgrupp åtminstone 2000 år f. Kr. Enligt Bibeln lägger Moses grunden till religionen vid ungefär 14:e århundradet f. Kr. i Egypten. Omkring 1275 f.Kr. börjar uttåget ur Egypten och erövringen av Kanaan, där de tolv stammarna ska ha slagit sig ner i olika delar av vad vi känner som Palestina. Deras första konung, David, lyckades sammanföra de tidigare ganska självständiga stammarna i ett enat rike år 1010 f.Kr. Det första templet, som byggdes i Jerusalem under 900-talet f.Kr., förstördes när Babylonien år 586 erövrade Israel och Juda (de två delar som det enade kungariket hade delats upp i efter David). Den babyloniska exilen bröts redan 539 när
Bilaga 5
468 perserna erövrade Babylonien, och judarna tilläts återvända till Palestina. Ett nytt tempel byggdes, som invigdes 516. Då inleddes en ganska lugn period under persiskt herravälde tills år 332 f.Kr. då Alexander den store erövrade Persien, och judarna fick grekiska herrar. En ny judisk stat kunde dock utropas år 140 f.Kr. Den varade till år 63, då Pompeius erövrade Palestina och införde romerskt protektorat. Den judiske kungen fick dock vara kvar under romersk kontroll. Ungefär år 6 e.Kr. ändrades ordningen så att Rom skickade s.k. prokuratorer till Palestina att regera, och situationen för judarna försämrades ånyo. År 70 e Kr förstördes templet igen. Under hela den här perioden fanns judiska minoriteter kvar dels i Egypten (judar som aldrig utvandrade till Palestina under Mose tid) dels i Babylonien (som inte återvände efter exilen). Judarna i Egypten, särskilt i Alexandria, blev i stor utsträckning helleniserade under det grekiska herraväldet och verkar ha “glömt hebreiskan“ (Hahn m fl 1970: 69). På 200-talet t.ex. översattes Toran till grekiska av judiska översättare. Detta gjorde skriften tillgänglig inte bara för judar som inte längre var kunniga i hebreiska, utan också för icke-judar, på vilka den utövade starkt inflytande. Judarna i Babylonien däremot upprätthöll under hela tiden täta kontakter med Palestina, t.ex. genom att skicka män dit för att de skulle utbildas. Dessa lär ha bevarat sin hebreiska i större utsträckning. I och med att romarnas kontroll över Palestina ökade, blev Babylonien ett religiöst och kulturellt centrum för judarna, eftersom de upplevde mindre förtryck där än under romerskt välde. Salomon Schulman (1996: 11) skriver att judarna redan vid ett halvt millenium före Kristus använde både arameiskan och hebreiskan parallellt, för att sedan vid första århundradet e.Kr. huvudsakligen använda arameiskan som talspråk och hebreiskan som skriftspråk. En annan grupp som under ca 600-900 e,Kr. utövade kontroll över judarna var muslimerna. Kaliferna lät de babyloniska judarnas samfund och organisation bestå, medan de, liksom tidigare härskare under olika perioder, i viss utsträckning utnyttjade deras kunskaper och färdigheter men även förföljde dem. Eftersom judarna började komma till Europa under romerska rikets herravälde över Palestina, lämnar vi historien om judarna i Mellanöstern och följer utvandrarna till Europa.
2.2 Judarna i Europa fram till och med medeltiden
I samband både med romarnas erövring av Palestina och deras förföljelse av judarna där, kom judar att börja förflytta sig över större områden, bl.a.
Bilaga 5
469
till Europa. De reste i första hand till olika delar av Medelhavsområdet, men mycket tidigt även bl.a. till delar av nuvarande Tyskland, Frankrike och Nederländerna. Hahn m.fl. (1970: 96) skriver att judar redan på 200talet e.Kr. fanns i alla romerska rikets provinser. När romerska riket upplöstes vid slutet av 300-talet, kom de under olika lokala härskares herravälde, och dessa hade varierande inställning till judarna. Vid denna tid inleddes en lång period där vi ser judar i Europa i två ganska skilda roller: dels som enkla köpmän och hantverkare, ofta fattiga och förtryckta, dels som höga ämbetsmän och affärsmän, som var skyddade av vissa kungar, t.ex. Karl den store i Frankrike. Rhenområdet var känt för välmående judiska församlingar i Worms, Mainz, Speyer och Köln. Det är i dessa trakter som språket jiddisch har sitt ursprung (se vidare avsnitt 3). En annan del av Europa där judarna förde en gynnsam tillvaro till att börja med var Spanien. Judarna spelade under det arabiska herraväldet från 750- till 1000-talet en inte obetydlig roll i den blomstrande ekonomin, internationella handeln samt i vetenskaps- och kulturlivet på Iberiska halvön. De var verksamma inom många olika områden, bl.a. författade de både poesi och prosa på hebreiska, ett språk vilket som bekant är nära besläktat med arabiskan. Vid slutet av den här perioden började judarna uppleva mycket svårare förhållanden i och med att de kristna började ta över kontrollen i även av denna del av Europa. Ättlingarna till de spanska judarna brukar benämnas sefarder. Denna grupp, som lär ha innefattat ca 800 000 år 1400 (Hahn et al 1970: 113) upplevde fruktansvärda förföljelser och massmord under inkvisitionen. De kvarvarande (ca 300 000) blev utdrivna av Ferdinand och Isabella år 1492. Dessa flydde till Turkiet, Italien, Holland, södra Frankrike och Nordafrika. Under den långa vistelsen i Spanien verkar judarnas talspråk mer och mer ha gått över till en för judarna särskild spansk varietet, kallad ladino eller judeo-spanska. Detta språk har vissa intressanta likheter med jiddisch, men eftersom det, vad vi vet, aldrig har används i Sverige, lämnar vi det för tillfället därhän. I övriga Västeuropa kom judarnas ställning också att drastiskt försämras under medeltiden genom kyrkans maktutövning. Judarna trängdes ut från sina traditionella sysslor: ifrån handel p.g.a. konkurrens från de mäktiga italienska och tyska handelsstäderna, ifrån hantverk p.g.a. det nya skråväsendet, ifrån jordbruk p.g.a. nya lagar som förbjöd dem att äga jord. Delvis på grund av detta, och därför att de kristna inte ville eller fick befatta sig med ekonomiska transaktioner, började en del judar syssla med penninghandel. Under denna period kom judarna att beskyllas inte bara för att ta oskälig ränta på sina lån (räntan låg dock ungefär på samma nivå hos kristna långivare) utan de ansågs också i vidskepliga föreställningar ha orsakat pesten, utföra ritualmord, förpesta brunnar, vara ansvariga för
Bilaga 5
470 Jesu död osv. Från och med 1200 talet utdrevs de från en rad europeiska länder, och sökte i allt större utsträckning skydd i Tyskland, trots att de där kanske upplevde de värsta grymheterna. Tyskland var såpass uppsplittrat i olika små kunga- och furstendömen att det var möjligt för judarna att förflytta sig mellan dem allteftersom förföljelserna i någon stad blev outhärdliga. Under 11- och 1200-talet stiftades en rad lagar som begränsade judarnas boende och leverne. Från 1500-talet tvingades judarna bo i särskilda slutna områden i städerna, som benämndes getton. Gettona var oftast belägna i de mest förfallna delarna av städerna. Mellan första århundradet e.Kr. och slutet på 1400-talet lär judarnas antal ha minskat från 7 1/2 miljoner till ungefär 1 1/2 miljon (Kahn et al 1970: 125). Judarna bodde i stor utsträckning i städer under den här perioden. De bodde oftast tillsammans i ett och samma kvarter av flera skäl, även innan de blev tvingade till det. Dels behövde tio vuxna män närvara för att man skulle kunna hålla gudstjänst. Man ville också ha nära både till synagogan och till andra institutioner, t.ex. skolan. Dessutom erbjöd judiska kvarter en viss trygghet i den annars otrygga tillvaron som judarna upplevde under medeltiden. Utbildning var och är en mycket väsentlig del av det judiska livet. Under medeltiden var, till skillnad från de kristna befolkningsgrupperna, större delen av den manliga och även en stor del av den kvinnliga judiska befolkningen läskunnig. Judiska pojkar utbildades i hebreiska från tidig ålder, ibland vid 3-4 års ålder. Inom de judiska skolorna lärde sig pojkarna inte bara läsa den heliga skriften och böner på hebreiska, utan fick utbildning i språket som sådant (Ilicki 1989). Församligen hade en egen domare som dömde enligt judiska lag halacha, vilket ”täcker varje aspekt av livet och poängterar att den judiska tron är till för att levas varje dag” (Byström Janarv 1993:65). På sätt och vis fungerade således de judiska bosättningarna som en "stad i staden". Judarna betalade t.ex. skatt till församlingen, baserad på sina inkomster. Dessa pengar användes inte bara för församlingens olika interna verksamheter utan även för hjälpverksamhet åt t.ex. hemlösa judar som vände sig till församlingen. På sätt och vis finns det här sättet att organisera sig kvar även idag bland judar i Sverige. Under dessa omständigheter är det lätt att förstå jiddischs stora betydelse som vardagsspråk för stadsjudarna i Västeuropa, i alla fall för de som hade sitt närmaste ursprung i tyska områden (de s.k. ashkenazerna). De judiska stadsdelarna utgjorde ganska kompletta samhällen för invånarna, där de flesta behov kunde tillfredsställas. Trots att judarna ofta var tvungna att flytta mellan olika städer, kunde de upprätthålla användningen av jiddisch som talspråk. Troligtvis var i alla fall männen flerspråkiga: de använde jiddisch som vardagsspråk inom gruppen, majoritetens språk i sina kontakter med omgivningen (för sin utkomst
Bilaga 5
Kvinnobibeln går fortfarande att köpa t.ex. i Brooklyn, enligt Mirjam Sterner Carlberg.
1
471
bl.a.) och hebreiskan som religiöst språk. Eftersom de judiska männen fick sin utbildning av rabbinerna inom de judiska skolorna, var det naturligt att jiddisch skrevs med hebreisk skrift och inte latinsk. Hebreisk skrift tillägnade sig dock även kvinnorna, och en mycket populär “kvinnobibel “, med text och tillhörande kommentarer författades på jiddisch år 1606 i Lublin . Likaså skrev den förmögna änkan Glückel i
1
Hamburg sina memoarer på jiddisch år 1690 (de utkom dock först 1896) (Hahn et al 1970:141). Även om jiddisch i första hand fungerade som talspråk och vardagsspråk, skrevs litteratur och översattes de heliga skrifterna till detta språk. Detta är i stark kontrast till situationen för många andra "vardagsspråk" i andra tider och delar av världen, som förblir nästan enbart talspråk inom språkgemenskapen.
2.3 Judarna i renässansens och upplysningstidens Tyskland
När medeltiden började ta slut och gå över i renässansen, förbättrades judarnas situation avsevärt, bl.a. på grund av reformationen i Tyskland och den ökande humanismen. I och med översättningen av Bibeln förbättrades judarnas ställning åtminstone bland protestanterna. Religionsfrihet instiftades dock först under 1700-talet. Under 15- och 1600talen blev det vanligt att furstar och kungar anställde judar som skötte penninganskaffande för olika militära kampanjer och krig samt som kunde fungera som ekonomiska rådgivare i allmänhet. I många städer där judar tidigare hade blivit utdrivna fick de nu komma tillbaka: först hovjudarna, sedan deras släktingar och därefter övriga. Det är intressant att detta mönster för bosättning upprepas ett par hundra år senare av judarna som kom till Sverige. Judarna i Tyskland tillhörde två skilda skikt: ett litet överskikt hovjudar och hovleverantörer, som fick skydd av hovet (s k “skyddsjudar“) och en stor skara s.k. “tolererade“ judar. De senare levde under förhållanden som bara var något bättre än sina förfäders under medeltiden. I t.ex. Preussen och Böhmen fick bara den förstfödde sonen gifta sig, om han ville stanna i staden. Övriga fick utvandra om de ville bilda familj. Under de här något gynnsammare förhållandena uppstod en del rörelser i Tyskland som uppmanade judarna att assimilera sig. Många trodde att de genom att leva ett mer anpassat liv kunde slippa sådana förföljelser som gruppen upplevde under medeltiden. Det blev också på ett helt annat
Bilaga 5
472 sätt attraktivt att utbilda sig i de nya vetenskaperna som fick en mycket större betydelse under upplysningstiden. Moses Mendelssohn och hans haskala-rörelse (se vidare nedan) hade största betydelse för att påskynda integrationen bland judarna. Han översatte Bibeln till tyska och försåg den med kommentarer på hebreiska, bl.a. för att vänja de judiska läsarna vid tyska i stället för jiddisch (Hahn et al 1970: 163). Att lära sig tyska språket var naturligtvis också nödvändigt för att utbilda sig i "Västerlandets" (d.v.s. icke-judiska) vetenskaper, litteratur och kultur. Schulman (1996:17) skriver att "västjiddisch praktiskt taget utplånades vid denna tid, i alla fall som skriftspråk." Talspråket kom alltmer att likna omgivningens tyska, förutom "intonationen och judiska uttryck" enligt Schulman (1996:17). Små isolerade västjiddiska språkgemenskaper fanns dock kvar i Ungern, västra Slovakien, Elsass och Holland så sent som efter andra världskriget. I och med upplysningen kom den "första emancipationen" i slutet av 1700- och början på 1800-talet i olika delar av Västeuropa. I utbyte mot de utökade mänskliga rättigheterna skulle judarna avstå från sin nationella särprägel (Hahn et al 1970:166) och acceptera uppfattningen att judendom var en religion (i kristen bemärkelse, alltså: en privatsak som inte påverkar individens offentliga liv). Det visade sig dock att många i det omgivande samhället inte var beredda att acceptera judarnas krav på medborgerliga rättigheter, trots denna stora uppoffring från judarnas sida. Judarnas medborgerliga rättigheter garanterades först under andra halvan av 1800- och början på 1900-talet, den s k "andra emancipationen". Eftersom en viktig del av invandringen av tyska judar till Sverige ägde rum före sekelskiftet, och den andra delen (d.v.s de som kom i samband med andra världskrigen) liknade den större invandringen från Polen och övriga Östeuropa, lämnar vi för närvarande Centraleuropa och vänder blicken österut.
2.4 Judarna i Östeuropa
Redan på 12- och 1300-talet flydde många judar från Tyskland till Östeuropa undan pesten och korstågens härjningar. De fick ett positivt mottagande av de polska furstarna och kungarna, men motarbetades av det polska prästerskapet. I slutet av medeltiden lär antalet judar i Polen uppgått till ca 18 000, medan ca 6 000 fanns i Litauen. Nya invandringsvågor västerifrån ökade deras antal till ca 300 000 och 500 000 i Polen respektive Litauen i mitten av 1600-talet, enligt Ilickis källor (Ilicki 1989:9). Ilicki kallar perioden från 1500 till mitten av 1600-talet för “judiska diasporans guldålder“ och jämför den med perioden från 400 till
Bilaga 5
473
900 e.Kr. i Babylonien och perioden från 800- till 1100-talet i Spanien i fråga om judiskt kulturliv. I slutet av 1500-talet började den polska adeln i allt större utsträckning anlita judar som arrendatorer och skatteindrivare. Många blev också krogarrendatorer, en yrkesgrupp de så småningom kom helt att dominera. Dessa förändringar, särskilt judarnas roll som skatteindrivare, ledde till starka antijudiska stämningar, framförallt bland polska och ukrainska bönder. I städerna började de konkurrera med Polens växande medelklass. Strax innan Sverige invaderade Polen 1655 reste sig de rysk-ortodoxa ukrainska bönderna mot de katolska polska jordägarna (1648-49). Detta uppror var riktat i första hand mot polackerna, men judarna råkade också mycket illa ut i egenskap av de senares redskap. Ilicki beskriver masslakten på judar som den största i judisk historia före förintelsen under andra världskriget. Antalet dödsoffer var minst 120 000, kanske så många som 300 000 (Ilicki 1989: 13-14). Det var i kölvattnet av denna katastrof som två viktiga messianska rörelser samt chassidismen fick många anhängare bland judarna. De messianska rörelserna ebbade ut, medan chassidismen fick mycket stort gensvar, och än idag är den en stor och viktig rörelse inom judendomen. Chassidismen omfattade både mystiska och extatiska inslag, enligt Ilicki (1989:15). Den bekämpades mycket hårt från ortodoxt håll. Chassidismen hade mycket stor betydelse för jiddisch, och har det än idag. Enligt chassidismen kunde man först nu "tala med Gud, inte bara på en helig hebreiska, utan på en vardaglig jiddisch." Inom chassidiska kretsar kom jiddisch att användas även för predikningar och för böcker om etik och moral (Schulman 1996:15-16) och språket har än idag stor betydelse som umgängesspråk bland chassidim.
Under 1700-talet ökande judarnas antal återigen för att omfatta ca 750 000 i Polen och Litauen. Många flyttade under den här perioden från de västra delarna av Polen till de östra provinserna, d.v.s. Ukraina, Litauen och Vitryssland, dit de var hänvisade av tsaren. En större andel bodde i slutet av 1700-talet i städerna, där ca 20% ägnade sig åt hantverk och 12-15% åt handel eller krogväsende. Cirka 10% arbetade som hemhjälp respektive fria yrkesutövare. Övriga 30-35% av stadsbefolkningen hade m.a.o ingen fast inkomst, och kom allmänt att kallas för “luftmentschn“ (Ilicki 1989:16). Liksom i Tyskland byggde alltså judarna upp en tillvaro som var både integrerad i det polska samhället av ekonomisk nödvändighet och avskärmat från det av religiösa och andra skäl. De bodde i egna kvarter i städerna och talade sitt eget språk, jiddisch. Blandäktenskap var något mer eller mindre okänt, enligt Ilicki (1989: 17). Jiddisch blev under den här tiden starkt influerad av de slaviska språk det kom i kontakt med.
Bilaga 5
474 Många slaviska ord blev integrerade i språket. Att judarna ändå behöll jiddisch trots utvandringen från Tyskland beror på flera skäl. Dels utvandrade de i många fall till tysktalande städer i Polen. Stadslivet var i de västra provinserna fram till 1500-talet dominerat av tysktalande grupper (Ilicki 1989:18), varför det var naturligt för judarna att fortsätta tala sin egen “dialekt“ av tyska. Med all säkerhet var jiddisch i ett inledningsskede åtminstone i viss mån ömsesidigt förståeligt med tyska. Samtidigt levde judarna, och särskilt de judiska kvinnorna, såpass avskilt från det omgivande samhället att språkbevarande var naturligt inom familjen. Som tidigare påpekats var männen av tradition flerspråkiga. Kvinnorna hade störst ansvar när det gällde den tidiga omsorgen om barnen, vilket innebar att både pojkar och flickor tillägnade sig jiddisch som modersmål. Utbildningen sköttes av judarna själva, vilket innebar att pojkarna lärde sig läsa och skriva hebreiska, och undervisningen bedrevs på jiddisch (fram till och även något efter andra världskriget i Polen). I samband med att judarna började yrkesarbeta, lärde de sig omgivningens språk. Ilicki (1989:19) kallar judarnas språksituation för diglossi, med hebreiska som “högspråk“ och jiddisch som “lågspråk“. Vare sig man vill kalla det för diglossi eller inte, kan man instämma i att språken verkar ha spelat komplementära roller, och att även det omgivande majoritetsspråket var viktigt, åtminstone för männen. Den tidigare omnämnda haskala-rörelsen, som påverkade de tyska judarna mycket starkt under upplysningstiden, hade mindre effekt på de polska judarna av flera skäl. Anledningarna, skriver Ilicki (1989:21), var dels att Polen p.g.a. sin långsammare ekonomiska utveckling inte var “moget“ för idéerna, dels att de östeuropeiska judarna på grund av sin trygga ställning inte hade så starka behov av att ändra på sin inställning till majoriteten, dels att chassidismen utgjorde en till haskala fientligt inställd motvikt. Under 1800-talet flyttade många judar från krogarna på landsbygden till småstäderna, där de kända schtetlach (mindre östeuropeiska samhällen där judar utgjorde majoriteten av befolkningen) etablerades. Detta var ett typiskt sätt för judarna att leva ändra fram till förintelsen. Det var också i dessa miljöer som chassidismen hade starka fästen, och därmed var jiddisch det naturliga vardagsspråket. I och med nationalromantikens blomstring i Polen ökade antisemitismen. År 1882 begränsades judarnas bosättning till ett område som omfattar nuvarande Ukraina, Vitryssland, delar av Polen och Litauen. Judiska elever kvoterades i skolorna, vissa yrken blev återigen förbjudna osv. Bland judarna blev de socialistiska idéerna mycket populära. Under slutet av 1800-talet hängde enligt Ilicki språkanvändning och -lojalitet ihop med politisk åskådning. De s k maskilim, d.v.s de fåtaliga anhängarna till haskala, propagerade för assimilation och användning av polska, ryska och tyska i respektive område. De var dock tvingade att föra ut sitt
Bilaga 5
475
budskap på jiddisch, och därmed bidrog de enligt Ilicki indirekt till utvecklingen av detta språk (Ilicki 1988:28). Sionisterna propagerade däremot för hebreiskan redan på den här tiden. Jiddisch var däremot "de breda massornas" språk, men också ett språk för "kultureliten" som författade, spelade teater m.m. på jiddisch. År 1908 ägde en för jiddisch viktig språkkonferens rum i Czernowitz i Bukovina, där jiddisch fick erkännande som nationellt språk för judarna bredvid hebreiskan. Mellan de två världskrigen kan man enligt Ilicki (1988:38-41) betrakta Polens judiska befolkning som uppdelad i tre undergrupper: 1) ungefär en tredjedel, präglad av traditionell livsstil och ortodox religion. Dessa var främst schtetlach judar. Många var chassider, men det fanns i den här kategorin även motståndare till chassidismen (s.k. mithagim) som också de hade jiddisch som talspråk; 2) assimilationisterna, som omfattade endast ca 8-9% av de polska judarna. Dessa var främst de intellektuella, som i första hand betraktade sig själva som polacker, och i andra hand judar. De talade polska. 3) De övriga, d.v.s. majoriteten, hade en livsstil och språkanvändning någonstans mellan dessa två poler. De lämnade ortodoxin, talade polska, klädde sig som polacker, men hade i första hand en judisk identitet. År 1931 uppgav 79% av alla polacker som tillhörde den mosaiska trosbekännelsen att jiddisch var deras modersmål. Skolåret 1929-30 uppgav dock ungefär hälften av de judiska högskolestudenterna att deras hemspråk var polska (Ilicki 1988:41). Troligtvis användes både jiddisch och polska parallellt i många hem, mer eller mindre beroende på tradition, religiös orientering och politiska sympatier. Under mellankrigstiden växte ett sekulärt kulturliv fram på jiddisch inom ramen för det socialistiska partiet
Bund.
Perioden från sekelskiftet och fram till andra världskriget betraktas av många som en guldålder inom jiddisch och jiddischkulturen. Flera av de mest framstående författarna på jiddisch, däribland nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, var verksamma under denna tid. Jiddischteatern var utbredd, hundratals tidningar på jiddisch publicerades i stora upplagor och jiddischska kulturella institutioner blomstrade. Det är mycket ovanligt att en minoritetsspråksgemenskap, utan stöd från en statsmakt, har kraft och möjlighet att bygga upp en sådan utvecklad både folklig kultur och "högkultur". Allt detta slogs sedan i spillror, först av gettotillvaron och därefter av förintelsen. Andra världskriget var som bekant helt förödande för de östeuropeiska och tyska judarna, samt för judar i ockuperade områden. Nazisternas förföljelser, massmorden och förintelseläger lämnade få judar kvar i Tyskland och de ockuperade länderna, framförallt i öst. Bara ett fåtal överlevde eller kunde fly. I Polen t.ex. lär endast 11% av judarna ha
Bilaga 5
476 kommit ur förintelsen med livet i behåll. Ungefär hälften av den kvarvarande polskjudiska befolkningen lämnade Polen mellan 1946 och 1959. Främsta invandringsland var Palestina/Israel. Sammanlagt utvandrade enligt Ilicki's uppskattning (1988: 43, 46) ca 250 000 östeuropeiska judar före 1949. En liten del av dessa tilläts komma till Sverige (se nedan.) Trots det dramatiskt minskade underlaget (under efterkrigstiden uppgående till totalt ca 100 000 individer sammanlagt) fanns det ungefär 30 judiska skolor i Polen med jiddischspråkig undervisning i slutet av 1940-talet. Men förpolskningen blev stark i samband med kommunistpartiets övertagande. Ilicki skriver (1988: 49) att ett vanligt språkanvändningsmönster var att "föräldrarna talde jiddisch med varandra och polska med barnen." Ilicki menar att den stora efterkrigsgenerationen inte har jiddisch som modersmål, bl.a. därför att det "inte fanns några heljudiska miljöer kvar." Izydor Sznajdmann (intervju 970124) ger en något annorlunda bild av jiddisch’ roll under den här perioden, nämligen att språket behöll sin ställning som hemspråk i många hem, trots de stora förändringarna som kommunisternas maktövertagande innebar. Bl.a. fanns de judiska skolorna kvar i de större polska städerna fram till början av 1960-talet, dock under statlig kontroll. Hans barn, som är födda i Polen och tillhör efterkrigsgenerationen är t.ex. jiddischspråkiga. Under perioden 1958 till 1968 utgjordes det judiska kulturlivet av ett begränsat antal skolor, sommarkolonier, jiddischspråkiga tidningar, bokutgivning och teaterverksamhet, också enligt Ilicki (1988:57). Det fanns också fram till Staliniseringen särskilda judiska politiska partier. Judarnas situation i Polen började förvärras ytterligare i samband med sexdagarskriget 1967. Bl.a. blev många judar avskedade från sina tjänster. Alla judiska skolor avvecklades, bokförlaget lades ner, och dagstidningen
Folks Schtime blev en veckotidning, med nio sidor på jiddisch och tre på polska (ungefär hälften av prenumeranterna bor utanför Polen) . Teatern, som fortfarande finns, ger pjäser på jiddisch, men delvis av ickejiddischspråkiga skådespelare (Ilicki 1988: 60). Ilicki uppskattar antalet judar som lämnade Polen under perioden 1968-1972 till 15 000, varav ca 2 500 kom till Sverige (se nedan).
2.5 Judarna i Sverige
Judar har kommit till Sverige huvudsakligen under tre eller fyra historiska perioder: från och med 1770-talet, vid förra sekelskiftet, i samband med andra världskriget samt under 1950- och 60-talet. På sätt och vis går de två sista perioderna in i varandra. De senare invandringsgrupperna har successivt förstärkt och delvis förnyat den ursprungliga svensk-judiska
Bilaga 5
477
gruppen, som i många avseenden har inriktat sig på en för judarna särskild typ av assimilation, som beskrivs nedan i avsnitt 4. Den förste jude som tilläts invandra till Sverige var Aaron Isaac, som 1774 anlände till Stockholm och ansökte om att få bosätta sig där samt arbeta som sigillgravör. Krav ställdes på honom att låta döpa sig, vilket han vägrade, och det tog nästan ett år innan Gustav III 1775 utfärdade en resolution som tillät ett antal svenska ”skyddsjudar” att bosätta sig i Stockholm, däribland nämnde Aaron Isaac (Byström Janarv 1993:58-59). Snart fick Aaron Isaac tillstånd att ta hit ett fåtal släktingar och vänner från sin hemstad Mecklenburg, så att det skulle finnas 10 vuxna män vilket krävdes för att man skulle kunna hålla judisk gudstjänst. I och med detta grundades 1775 Stockholms judiska församling. Snart därefter etablerades en judisk begravningsplats, och en judisk slaktare, lärare och rabbin fick invandra. Ungefär samtidigt med Aaron Isaacs ankomst till Stockholm blev Marstrand en frihamn, vilket innebar att invånarna där hade religionsfrihet (liksom handelsfrihet). En judisk församling grundades 1780 på Marstrand. När frihamnsrättigheterna försvann 1794 bodde ett sextiotal judar på Marstrand. Många av dem flyttade sedermera till Göteborg. År 1782 utfärdades av Kommerskollegium ett reglemente som bl.a. begränsade judarnas möjligheter att bosätta sig var de ville i landet, vilka de kunde gifta sig med (bara andra judar), och vilka sysselsättningar de kunde ägna sig åt. Detta var en eftergift till borgerligheten, som såg judarna som ett hot mot deras ställning inom handeln och skråväsendets monopol över hantverket. Endast judar som hade en förmögenhet på minst 2 000 riksdaler fick invandra. Regeringen och ämbetsmännen, som var mer positivt inställda till judarna, gav ofta befrielse från judereglementet, i första hand till finansmän och större affärsmän (Valentin 1970:295). År 1838 avskaffades judereglementet genom kunglig förordning. De främsta inskränkningar som fanns kvar var att judarna förbjöds äga mark på landet samt att de var uteslutna från den allmänna fattigvården, vilken de dock själva i vanlig ordning fortsatte att ta hand om (se ovan). Reglementets avskaffande ledde till stor förbittring och ilska bland motståndarna till judarna; det blev t.o.m upplopp i Stockholm (Valentin 1970:295). För att lugna opinionen inskränktes återigen bosättningsrätten till städerna Stockholm, Göteborg, Norrköping och Karlskrona. Därefter kom en relativt lugn period, då judarnas ställning förbättrades, och motståndet från borgerligheten minskade. En rad beslut förbättrade deras situation gradvis tills de fick ”slutgiltig” emancipation 1870 när de erhöll tillträde till alla statliga ämbeten. Detta genomfördes enligt Valentin (1970:298) i stor enighet och välvilja svenskar och judar emellan. När antisemitismen började sprida sig i övriga Europa vid slutet
Bilaga 5
478 av 1800-talet, framstår Sveriges hållning som ett av få undantag, där "judarnas likställighet genomfördes i anda och sanning", enligt Valentin (1970:298). De judar som kom till Sverige i den första invandringsgruppen, från 1770 till 1870, var framförallt tyska judar. Enligt Levy (1995) fanns det dock bland de som grundade församlingen i Göteborg även judar av danskt och holländskt (sefardiskt) ursprung. Vi vet att åtminstone de allra tidigaste invandrarna var jiddischtalare, eftersom Aaron Isaac 1802 faktiskt skrev sina memoarer på (väst)jiddisch vid 72 års ålder. Salomon Schulman beskriver memoarernas språk som "sneglande åt tyska", med inblandning av vissa svenska ord. Stavningen är mer eller mindre fonetisk. Denna bevarade skrift är både ur historiskt och språkvetenskapligt perspektiv mycket betydelsefull. Eftersom judarna kom från Tyskland under tiden som assimilationstänkandet där var på stark frammarsch, kan man tänka sig att de som kom till Sverige var inriktade på en viss typ och grad av assimilation. Schulman (1996:196) menar dock att åtminstone Aaron Isaac var opåverkad både av Moses Mendelssohns haskala-rörelse och att gruppen som helhet likaså var opåverkad av den för jiddisch så viktiga östeuropeiska chassidismen. Det är svårt att veta exakt vilken roll jiddisch spelade under det första århundrade som judar bodde i Sverige. Levy skriver (1995) i förbigående att "we still have the text of a service in Swedish on the occasion of the wedding of the young king in 1797", vilket ger en indikation att svenska redan vid förra sekelskiftet spelade en viss roll, t.o.m. i gudstjänsten. Församlingslivet och gudstjänsterna både i Stockholm och Göteborg var annars starkt tyskinfluerade. Det innebar en assimilationistisk inriktning, bl.a. i gudstjänstordningen, som i mitten av 1800-talet reformerades. Levy (1995) skriver att vissa böner under den här perioden i Göteborg lästes på svenska, och att en psalmbok helt på svenska författades. Den stora synagogan med orgel i Göteborg byggdes på 1850-talet, och en kristen kör sjöng på hebreiska under de första årens gudstjänster. Allt detta säger dock ingenting om vilket språk som användes i de judiska hemmen, där många viktiga judiska traditioner vidmakthålls. Inte heller vet vi vilket språk som talades i affärerna, i de judiska skolorna och i informella möten judar emellan. Vi har inte hittat några uppgifter om huruvida jiddisch (eller en judisk variant av tyska) talades, eller om det lästes och skrevs allmänt på jiddisch bland de huvudsakligen tyskättade svenska judarna. Eftersom man tillfredsställde livets viktiga behov, inte minst den för judarna så centrala utbildningen, inom sin tämligen segregerade grupp, är det fullt möjligt att jiddisch talades kontinuerligt inom gruppen under åren 1770 till 1870. Valentin (1970: 300) beskriver den judiska kahal, särskilt före emancipationen, som en "av staten erkänd främlingskoloni", med bl.a. egen rättsskipning och visst självstyre, snarare
Bilaga 5
479
än en församling i kristen bemärkelse. Det fanns ju dessutom en flerhundraårig två- eller flerspråkig tradition inom gruppen, även i Tyskland, samt påbjuden endogami. Allt detta talar för att jiddisch bevarades. Å andra sidan, eftersom de tyskättade judarna av allt att döma var inriktade på assimilation, i alla fall i sina möten med majoritetsbefolkningen, och att jiddisch inte hade en specifik och nödvändig roll i religösa sammanhang bland de reforminriktade i Stockholm och Göteborg, är det möjligt att jiddisch (i dess västliga variant) slutade användas tillfälligt under 1800-talets Sverige. Valentin (1970:300) antyder att jiddisch fortsatte att användas under judereglementets tid, men förlorade sin betydelse i och med emancipationen på 1830-talet. Han skriver (s. 301) om den förnäma sammanslutningen "Judiska Intresset" att den bestod av en "elit av dåtidens bildade svensk-judiska unga generation", som ivrade för judarnas likställighet, och som var svenska "till språk, seder och sinnelag". Man bör dock hålla i minnet att bara för att judarna uppenbarligen i stor utsträckning var svenskspråkiga behöver det inte betyda att jiddisch helt hade förlorat sin betydelse som tal- och även skriftspråk i kommunikation inom gruppen. Enligt Zitomersky (1988:122) uppgick den judiska befolkningen i Sverige år 1860 till 1 155 personer; år 1870 till 1 836. 1870 började en ny invandringsperiod, denna gång med ursprung i pogromernas Östeuropa, huvudsakligen Polen och Litauen (se ovan). Ett viktigt resultat av denna invandring var att antalet judar i landet fyrdubblades för att omfatta ca 6 000 år 1910 (Zitomersky 1988:122). Dessa judar var i många avseenden annorlunda jämfört med de huvudsakligen tyskättade judarna som redan fanns i Sverige. Som angavs ovan var östeuropeiska judar i allmänhet mindre inriktade på assimilation, på reformerna i gudstjänsten och i förändringar i det judiska livet i allmänhet. Chassidismen hade haft stor framgång bland de nya invandrarna, som i stor utsträckning var fattiga flyktingar ifrån shtetlach i det judiska bosättningsområdet i Östeuropa. Denna grupp såg på sig själva som en minoritet, som ett folk, snarare än bara medlemmar i en religiös grupp. Jiddisch spelade därmed en mycket större roll både i vardagslivet och i de religiösa aktiviteterna bland dessa judar än vad det verkar ha gjort bland de tyskättade svensk-judarna sedan tidigare boende i Sverige. Dessa flyktingar bosatte sig delvis i städer med redan etablerade församlingar, främst Stockholm och Göteborg, delvis till nya städer, bl.a. Lund och Malmö. Anna Svenson beskriver i sin etnografiska skildring (1995) den grupp Östeuropeiska judar som bosatte sig i bostadsområdet Nöden i Lund. I denna stadsdel bodde judarna tillsammans med svenska arbetare, och utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen. Det är enligt Svenson (1995:47) oklart om de blev hänvisade till Nöden eller om de själva valde
Bilaga 5
480 att bo tillsammans. En anledning till att de bodde tillsammans kan vara att eftersom det är förbjudet för ortodoxa att använda transportmedel på sabbaten, var det viktigt att bo inom gångavstånd till synagogen (1995:48). På ett liknande sätt bosatte sig östeuropeiska judar framförallt i arbetarstadsdelarna Söder i Stockholm, Haga i Göteborg, samt Öster och senare Möllevångsområdena i Malmö (Zitomersky 1988:113). Svenson skriver (1995:32) att judarna "i mycket högre grad än andra immigrantgrupper fortsatte att leva ett liv som i många stycken liknade den tillvaro de hade fört i de trakter som de lämnat." Sammanhållningen främjades ytterligare av att judarna kom till Lund via kedjeinvandring, d.v.s. många var antingen släkt med varandra eller vänner redan i ursprungslandet. Relationerna mellan judar och svenskar under den här perioden var av allt att döma bra, trots att, som Neuman skriver “vi höll oss för oss själva“ (citerad i Svenson 1995:57). Det lär ha funnits en osynlig gräns vid dörren; barn och vuxna kunde umgås över etniska gränser utomhus eller i offentliga miljöer, men sällan eller aldrig bjöd de hem varandra (Svenson 1995:57). Om man räknar med att Nöden som särskilt judiskt område kan dateras från 1875, när bönehuset inreddes, och att utflyttningen inleddes på 1920-talet, kan man säga att Nöden fungerade som judiskt centrum i åtminstone 50 år. Det finns klar evidens för att jiddisch spelade en viktig roll i sekelskiftets judiska bostadsområden som t.ex. Nöden i Lund. Svenson skriver (1995:117) t.ex. att “jiddisch var för många det språk som de talade men som de ej kunde läsa eller skriva.“ Två personer hon har intervjuat, som tillhör den andra generationen (födda 1910 resp 1920) berättar (Svenson 1995:121) att “de äldre kunde inte svenska-- de behövde inte det! När de kom på torget och skulle handla så kunde dessa icke-judiska kvinnor som stod där så mycket av deras språk, så de visste precis vad de menade när de sade ’jag vill ha ett kilo sill’ eller så. Så det gick ju bra. “ Enligt Svenson (samtal 970317) var följande ett vanligt språkanvändningsmönster, särskilt bland de mer ortodoxa familjerna som härstammade från Nöden. Första generationen hade jiddisch som modersmål; männen lärde sig dock en del svenska, för att bedriva gårdfarihandel (se även Stare red. 1996). Andra generationen (som är mellan 70 och 90 år nu) växte upp i Nöden med jiddisch som modersmål, men lärde sig svenska parallellt av sina kamrater och genom att gå i skolan. I många fall använde de svenska med sina föräldrar, som tilltalade dem på jiddisch. I tredje generationen hittar vi individer som har svenska som modersmål, men vars kunskaper i jiddisch enligt Svenson är mycket varierande och delvis avhängiga av deras religiositet. Ju mer ortodoxt de lever, desto mer jiddisch använder de. I en del fall har de åtminstone lärt sig såpass att de kan kommunicera med far- och morföräldrarna (dvs
Bilaga 5
481
dessa talar jiddisch och barnbarnen talar svenska). Barnbarnen tillhör i så fall vad vi nedan kallar för "talarpotentialen". Svenson menar vidare att den fjärde generationen, som växer upp nu har i många fall ett stort intresse för sina judiska rötter och därmed för jiddisch. De har en vilja att bevara traditionerna, inklusive jiddisch, och några av dem läser kurser i språket på fritiden. Av allt att döma fanns det många som hade jiddisch som (åtminstone ett av sina) modersmål på 1930-talet, när många av Nödens judar flyttade till Malmö eller Stockholm, och när nästa flyktinggrupp började anlända till Sverige. Enligt David Beitner var många judar som bodde t.ex. i Karlstad under mellankrigstiden fortfarande dåliga på svenska, och föredrog jiddisch som umgängesspråk sinsemellan. Enligt Zitomersky (1988:106) bodde 41% av judarna år 1920 utanför “de fyra städerna“, men den stora majoriteten bodde fortfarande i en urban miljö. Detta i kontrast mot den övriga svenska befolkningen, varav bara 43% bodde i städer (av alla storlekar) år 1920. Under 1930-talet bedrev Sverige en mycket restriktiv flyktingpolitik gentemot judiska invandrare. Gränserna stängdes för de flesta judar, och på universitetsorterna demonstrerade olika akademikergrupper mot judisk invandring. År 1933 fick 3 000 utvalda tyska judar tillstånd att invandra (Stare 1996:117). Antagligen var dessa inte jiddischtalare. Lomfors beskriver i sin avhandling (1996) invandringen av 500 judiska barn från Nazityskland och Österrike i början av kriget (1938-39). Denna invandring skedde mycket tack vare påtryckningar från judiska grupper i Sverige. Hon beskriver dock barnen i fråga som "tyskspråkiga" i hemlandet. Hon skriver emellertid vidare att "Barn som kom till judiska familjer i Stockholm, Göteborg och Malmö kände ofta igen den kulturella miljön i hemmet. De judiska fosterföräldrarna talade vanligtvis tyska och flera av dem hade själva anknytning till Tyskland" (Lomfors 1996:173). Hon menar (1996:181) att de barn som levde i olika typer av gruppboende hade bättre förutsättningar att upprätthålla sitt kulturella arv än barnen som bodde i familjer. "I de kollektiva hemmen kunde barnen kommunicera på det egna språket." Men av barnens ursprung att döma var detta språk tyska (Lomfors 1996:129, ftn 47). Utifrån Lomfors beskrivning är det tveksamt huruvida de barn som blev placerade i judiska hem utgjorde något betydelsefullt tillskott till gruppen jiddischtalare eller ej. Eftersom tyska och jiddisch till viss del är ömsesidigt förståeliga, är det möjligt att en del av dessa tysktalande barn kunde tala tyska med sina jiddischtalande fosterföräldrar. David Beitner beskriver hur jiddischtalare som kom vid sekelskiftetet kunde prata vad han kallar för "jadisch", d.v.s. jiddisch anpassad till tysktalande. Detta verkar också ha varit fallet när sekelskiftsjudarnas barn träffade tyskjudiska flyktingar i början av kriget.
Bilaga 5
482 Förmodligen innebar detta att man undvek slaviska uttryck och i möjligaste mån valde tyska eller hebreiska ersättningsord. 1942 kom ca 900 norska och hela 8 000 danska judar till Sverige. Det är oklart huruvida dessa var jiddischtalare, och de allra flesta av dem återvände till Norge respektive Danmark vid krigsslutet, så deras eventuella inverkan på den jiddischspråkiga gemenskapen var i vilket fall som helst kortvarig. Huvuddelen av den tredje invandringsgruppen utgjordes av de s k “45:orna“, d.v.s. överlevande från koncentrationslägren som kom till Sverige under 1945, en del genom Röda Korsets “vita bussar“, men många från uppsamlingslägret för "displaced persons" i Bergen Belsen. I första hand togs sjuka människor emot, med avsikten att de skulle "repatrieras" eller också flytta vidare utomlands. Den förra målsättningen fungerade naturligtvis inte för merparten av de överlevande från koncentrationslägren, eftersom de inte hade något hem eller släktingar kvar att återvända till. Sverige tog hand om totalt ca 10-12 000 flyktingar vid krigsslutet 1945 (Gordon & Grosin 1973:50). Mosaiska församlingen tog det största ansvaret för deras omhändertagande, och även i orter som t.ex. Borås bistod Stockholms församling med vigsel och begravningsförrättande på ett tidigt stadium (Sterner Carlberg 1994:164). Många, ca 2/3 inom den ursprungliga gruppen på 10-12 000, flyttade vidare, främst till Nordamerika och Palestina/Israel. Den övriga tredjedelen stannade i Sverige, och kom liksom sekelskiftesflyktingarna att sätta igång en viktig reaktivering av församlingslivet, enligt Gordon & Grosin (1973:51). Dessutom innebar deras närvaro ett uppsving för jiddisch i Sverige. Efter vistelse i uppsamlingsläger och sjukhus blev många i den här gruppen “utplacerade “ i vissa kommuner. “45:orna“ fick enligt uppgift bara i begränsad utsträckning bosätta sig i Stockholm. En grupp fick t.ex. bosätta sig i Borås, där bara enstaka judar bott innan dess. Boråsgruppen har beskrivits i Mirjam Sterner Carlbergs (1994) avhandling. De som ville bosätta sig i Göteborg blev enligt Sterner Carlberg hänvisade till att bo i Mölnlycke. Eftersom en hel del av “45:orna“ ursprungligen kom ifrån Polen och andra av nazisterna ockuperade områden i Östeuropa, var många av dem således jiddischtalare. Liksom i andra grupper strax efter kriget uppstod en “babyboom“ bland “45-orna“. Detta betydde en ytterligare ökning av antalet judar i Sverige samt ett tillskott till gruppen jiddischtalare, i och med att det var naturligt för denna judiska grupp att använda jiddisch (i alla fall parallellt med svenska och ibland även andra språk) i barnens primära socialisation under åren efter kriget. Denna grupp och i viss utsträckning även deras barn utgör fortfarande den största gemenskapen aktiva talare av språket, enligt flera källor.
Bilaga 5
Observera att dessa ordspråk är avfattade på Litauen-jiddisch (litvisch) som tydligt skiljer
2
sig från den mer utbredda Polen-jiddischen (póilisch-jiddisch). Det bör kanske noteras att språket i ordspråk ibland är lite speciellt, men här är poängen att visa den rent språkliga skillnaden mellan jiddisch-meningarna och de tyska motsvarigheterna (som alltså skulle varit ännu större om vi hade jämfört póilisch och tyska!).
483
Ytterligare tillskott till den judiska gemenskapen och gruppen jiddischtalare kom under 50-talet, när många ungerska judar lämnade Ungern i samband med Sovjetunionens inmarsch. Sverige tog emot ca 600 ungernjudar (Gordon & Grosin 1973:50). Ytterligare tillskott kom 1962 och 1969 från dåvarande Tjeckoslovakien och, som beskrivits ovan, kom många judar från Polen i slutet på 60-talet och början på 70-talet, när antisemitismen tilltog i samband med sexdagarskriget i Mellanöstern. Även om dessa flyktingar i högre utsträckning var ungersk- respektive polsktalande, och i lägre grad religiöst ortodoxa än “45:orna“ (enligt Ilicki 1988), finns det bland dem en del som använde jiddisch parallellt med ursprungslandets huvudspråk åtminstone i vissa sammanhang. Åren 1990 till 1993 kom mindre grupper av ryska judar till Sverige, huvudsakligen till storstäderna Malmö, Göteborg och Stockholm. De äldre bland dessa kan vara jiddischtalare, enligt David Schwarz. Efter denna genomgång av judarnas historia i världen och i Sverige skall vi försöka komma fram till ett svar på frågan huruvida jiddisch kan anses vara ett minoritetsspråk i Sverige idag. Men innan vi gör det skall vi beskriva språket jiddisch lite mer i detalj.
3 Jiddisch
Jiddisch är ett språk som trotsar språkvetarnas traditionella klassificeringsförsök, och jiddischtalarna utgör en svårdefinierad språkgemenskap både i enskilda länder och internationellt sett. Detta kan i vissa avseenden göra det problematiskt att uttala sig om statusen hos jiddisch i Sverige idag. Som en försmak av språket återges här några judiska talesätt på jiddisch (ur Kerbel 1995). Parallelltexten på tyska ger även i nedanstående
2
tämligen ordagranna version en indikation om att jiddisch och tyska är påtagligt olika, trots att de två språken ofta brukar jämföras.
dem jidns simche iz a bisl mit shrek ‘judens glädje är blandad med skräck’ (tyska: die Freude des Juden ist mit Schrecken verbunden)
tsum shlimazl darf men oich hobn mazl
Bilaga 5
484 ‘också i oturen måste man ha tur’ ( auch im Missgeschick muss man Geschick haben) oib tsedoke hot gekost kein gelt, voltn geven fil tsadikim ‘om välgörenhet inte hade kostat pengar, skulle det ha funnits många givmilda’ ( wenn Wohltätigkeit kein Geld kosten würde, gäbe es viele Wohltäte) far a geshlogenenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn ‘man får inte visa käppen för slagen hund’ ( einem geschlagenen Hund darf man nicht den Stock zeigen) Fortsättningsvis kommer en översikt över jiddischs historia och språkets egenskaper att ges. En viss överlappning med föregående avsnitt är oundviklig eftersom det inte går att beskriva jiddisch utan att ta hänsyn till språkets historia.
3.1 Språkets tidiga historia
Det finns idag judiska grupper utspridda i alla delar av världen. Förutom att man förenas av religiösa och etniska band talar en majoritet judar jiddisch och/eller hebreiska, två språk som är starkt förknippade med den judiska kulturen. Samtidigt har judarna alltid varit mycket framgångsrika i att tillägna sig det majoritetsspråk som talas i det territorium de bebor, och flerspråkighet bland judar är regel snarare än undantag. Judarnas historia beskrevs översiktligt i det förra avsnittet. Här skall tilläggas vad beträffar det rent språkliga att då de hebreisk-talande judarna några hundra år före Kristus migrerade till Babylonien började de tala arameiska, och hebreiska och arameiska existerar sedan som parallella judiska språk från runt 600 f.Kr. till ca 400 e.Kr. (Katlev 1986:96). Under århundradena efter Kristi födelse förflyttar judarna sig sedan till olika delar av Europa. Därvidlag kommer deras språk att påverkas av respektive vistelseorts språk i större eller mindre utsträckning. Vad beträffar jiddischs tidiga historia så påpekar Michal Rudawski i Nationalencyklopedin (under uppslagsordet jiddisch) att det på 900-talet fanns judiska småsamhällen utmed Rhen och Mosel där det talades urjiddisch, "ett språk med tysk bas och inslag från hebreiska och arameiska". Under följande århundraden emigrerade judar bosatta i norra Frankrike (i en region kallad Tsorfes av Katlev (1986:93), även inkluderande England) och Italien till ett tysktalande territorium i Lothars kungadöme vid namn Lotar eller Lotharingia (cf. Lothringen, se vidare Jacobs 1975), där ett viktigt jiddisch-centrum uppstod. Katlev (1986:93)
Bilaga 5
485
definierar Lotar som Rheinland-Pfalz + Lothringen med de viktiga centra Mainz, Worms och Speyer. Det språk som dessa judar i Frankrike talade, alltså föregångaren till jiddisch, har kallats loez och definierats som ett jude-romanskt språk av nordfranskt ursprung av Holm (1988:611). Birnbaum (1979:58) kallar detta språk för "zarphatic" eftersom det hebreiska namnet på vederbörande område i Frankrike var Tsarfat (antaglien = Tsorfes) efter ett bibliskt stadsnamn (eng. Zarephat). Det är dock lite oklart exakt vilket detta pre-jiddischska romanska språk var, men ytterligare information därom finns att hämta i Weinreichs monumentala History of the Yiddish language (1980). Ett flertal av bidragen i konferensvolymen Origins of the Yiddish Language (1987) ifrågasätter det nordfranska inslaget i jiddisch. Fuks (1987:25) menar att de judiska samhällena i Lotar var typiska romerska gränsbyar där judarna talade jude-latin snarare än zarfatiska, loez e.d., och att övergången till något slags germanskt språk tog århundraden i anspråk. Marchand (1987:91) påstår t.o.m. att något specifikt romanskt inslag inte finns i jiddisch utan att judarna i Lotar kom dit från alla möjliga omgivande områden.
3.2 Jiddisch--blandspråk, tysk dialekt, kreol eller ingetdera?
Jiddisch har i alla tider studerats av språkvetare, alltifrån paleontologer till generativa grammatiker. Det finns t.o.m. en subdisciplin inom lingvistik som kallar sig "Yiddish linguistics". På grund av sin heterogena bakgrund intresserar jiddisch även blandspråksforskare och kreolister. Språket har med en vilseledande term kallats “fusionsspråk“ (Weinreich 1980), varmed menas att det innehåller element från diverse givarspråk. Detta är dock inget ovanligt bland världens språk, i synnerhet inte när det gäller minoritetsspråk. Kreolisten Holm (1988:610-611) tar upp språket under avdelningen "Restructured German" tillsammans med "Eastern European varieties" såsom Halbdeutsch, "Colonial German" (Nya Guinea, Namibia), Unserdeutsch (Nya Guinea), Gastarbeiterdeutsch, m.fl. Alla dessa språk där tyska varit inblandat har dock sin speciella historia och är endast jämförbara på ett generellt plan. Vad jiddisch beträffar så anser kreolister ibland att det uppstått genom pidginisering och/eller kreolisering vid mötet mellan gammal högtyska och äldre romanskt språk. Holm (1988:610) menar dock att jiddisch är otypiskt ur pidgin/kreolsynpunkt p.g.a. omständigheterna kring dess uppkomst. Han anser att de blivande jiddisch-talarna i motsats till kreolofoner hela tiden kunde falla tillbaka på sitt modersmål, vare sig det var någon romansk eller germansk varietet. Holm menar dock, citerande Fishman p.c., att en tysk-
Bilaga 5
486 pidgin eller tyskt vuxen-L2 kan ha använts för judisk-kristna kontakter intialt, men att dagens jiddisch inte representerar ett gradvis närmande av denna pidgin till tyska. Man kan snarare tänka sig att i takt med att jiddisch blev första och kanske enda språk för nya generationer genomgick språket interna förändringar. Med tanke på att jiddisch dessutom senare påverkades av omgivande slaviska språk kom det att hamna ganska långt ifrån dagens tyska. Se vidare Fishman (1991:19ff., 189ff.). Wexler (1981) poängterar också det faktum att jiddisch uppstod genom massiv migration och språkbyte inom en förhållandevis homogen språkgemenskap vilken kunde använda sitt traditionella språk för intragruppkommunikation. Detta skulle innebära att jiddisch inte kan vara ett kreolspråk i strikt mening. I fallet jiddisch spelar tyska en viktig roll som givarspråk, men i andra sammanhang är andra språk inblandade: spanska i dzidyó (“judespanska“, ladino), persiska i parsic samt arabiska i maaravic (judisk maghreb-arabiska; se Birnbaum 1979:7). En relexifieringshypotes för jiddisch har hävdats i kontroversiella arbeten av Wexler (1991, 1994), som menar att jiddisch uppstått genom att ordförrådet i jude-sorbiska ersatts med ett germanskt dito. Därav hans provokativa slagord "Yiddish--the fifteenth Slavic language". (Wexler (1990) och Horvath & Wexler (1994) menar vidare i likaledes omdiskuterade studier att modern hebreiska inte är något annat än ett slaviskt (närmare bestämt sorbiskt-jiddischskt) substrat relexifierat med biblisk hebreiska).
3.3 Varieteter av jiddisch
Vad gäller utvecklingen av jiddisch under medeltiden så sägs det vidare i Nationalencyklopedin att perioden 1250-1500 innebar att jiddischtalare "fick kontakt med" slaver i Böhmen och Polen och därefter med folkgrupper längre österut i Litauen, Ukraina, Vitryssland och Ryssland. Det anses vanligen att judarna emigrerade österut, men Marchand (1987:91) argumenterar för separata geneser vad beträffar öst-jiddisch i Östeuropa och väst-jiddisch i Centraleuropa (en åsikt som för övrigt stämmer väl överens med Wexlers relexifieringshypotes, men observera att den är omstridd). Nationalencyklopedin menar att perioden mellan 1500 och 1700 karakteriseras av en förskjutning av jiddischs centrum österut genom migration med åtföljande försvagning av språket i centraleuropa. Mot slutet av 1600-talet finner man jiddisch över ett stort område i Europa, från Dnepr och Dvina i öster till Amsterdam i väster och Danmark i norr. Sedermera sprids jiddisch till övriga världsdelar genom migration orsakad av judeförföljelser i Europa (jfr avsnitt 2 ovan), och
Bilaga 5
487
språket talas idag i alla världsdelar av totalt flera miljoner människor. Birnbaum (1979:41) uppskattar antalet jiddischtalare före andra världskriget till ca 12 miljoner. De fördelade sig enligt följande:
Bilaga 5
Susanne Sznajderman-Rytz fann denna siffra i underkant och menade att det borde röra
3
sig om uppåt 100.000 personer. Problemet är att vi inte vet exakt hur Birnbaum definierar "övriga Europa".
488 Östeuropa Polen 2,970,000 Sovjetunionen 2,870,000 Rumänien 760,000 Ungern 270,000 Tjeckoslovakien 250,000 Litauen 165,000 Lettland 85,000 Östeuropa totalt = 7,370,000 Övriga Europa Storbritannien 120,000 Österrike 75,000 Frankrike 70,000 övriga länder 60,000 Europa totalt = 7,695,000 USA 3,500,000 Canada 110,000 Argentina 235,000= 3,845,000 Asien 205,000 Afrika, Australien 70,000 Totalt = 11,815,000 Här kan sägas att jiddischtalare i Sverige väl bör ingå i gruppen "övriga i Europa", som alltså utgör 60,000 sammanlagt. Birnbaum nämner inte
3
direkt Sverige i sin översikt utan det närmaste han kommer är "at about the same time [in the early seventeenth century] the North Sea was also reached in the Netherlands [by Yiddish] and, at the end of the century, in Denmark." (p. 34). I detta sammanhang bör man också nämna skillnaderna mellan den europeiska kontinentala judiska befolkningen, sefarder, som tidigt befolkade sydvästra Europa, samt den i det tysktalande Central- och Östeuropa kallad ashkenazer. Enligt Katlev (1983:94) syftade Ashkenaz först på det tyskspråkiga Europa, därefter på det judiskt tyskspråkiga
Bilaga 5
I stället för [draj] förekommer även uttalet [drei].
4
Susanne Sznajderman-Rytz ställde sig frågande inför
huuzn och föredrog [krulik].
5
De flesta av dessa ord är enligt Izydor Sznajdman lånord från ryska respektive polska. I
6
majoriteten av fallen verkar det dock inte finnas någon äldre, mer brukad jiddischterm (jfr dock fotnot 7).
Susanne Sznajderman-Rytz föredrog i detta fall ordet [hoiker].
7
489
Europa och sedermera på det jiddischtalande Östeuropa. Ashkenazerna anses ha en stark judisk identitet, i synnerhet ashkenazer i Polen/Ryssland. Enligt Nationalencyklopedin brukar östjiddisch delas upp i tre dialekter: den sydöstliga (Ukraina, Rumänien), den mellanöstliga (Polen, Galizien och östra Ungern) och en nordöstlig (Litauen, Vitryssland). Dialektskillnaderna illustreras med följande översättning av den tyska frasen drei schöne gute rote Hasen ‘tre fina goda röda harar’ (Katlev 1986:99):
litauisk-jiddisch: draj shejne gute rejte hozn
4
polsk-jiddisch: draa shajne gite rojte huuzn
5
ukrainsk-jiddisch: draj shejne gite rojte huzn
Litauen-jiddisch (“litvisch“) utgör normen för dagens standardiserade jiddischska skriftspråk. Något som utmärker litvisch är ett tvågenussystem samt det faktum att direkta och indirekta objektspronomina har samma kasusform. De största skillnaderna ligger dock på det lexikala planet. Katlev (1986:100) ger följande exempel, varav en del snarast är av fonologisk karaktär:
6
litvisch obezhanje kofe horb katshan aplsin póilisch malpe kave garb glomp pomerants
7
‘apa’ ‘kaffe’ ‘puckel’ ‘kålrot; ‘apelsin’
'slashas, dumbom'
De litauiska judarna beskylls också för att vara mer tyskliknande än de polska inte bara i språket men också genom att vara mer pedantiska och rationalistiska (Katlev 1986:100, Schulman 1991:99). Däremot kan det nog sägas att polsk-jiddisch (póilisch) utgör den mest genuina varieteten av jiddisch och är mindre tysk-påverkad än litvisch. Den litauiska varieteten ligger dock till grund för skriftspråket och har traditionellt sett högre prestige. Den jiddischska språkakademin YIVO (se vidare nedan) grundades för övrigt i Vilnius men har idag sitt säte i New York.
3.4 Ingredienser i jiddisch
Bilaga 5
490 Birnbaum (1979:58) beskriver jiddisch såsom byggt på tre komponenter: hebreisk/arameiska, romanska och germaniska. Därtill bör läggas ett slaviskt inslag. Kerbel (1995:5), Schulman (1991:98) menar att 70% av ordförrådet i jiddisch är medeltidstyskt, 15% slaviskt och 15% hebreisk/arameiskt. Nationalencyklopedin anger endast 5% för den hebreisk/arameiska delen, men det kanske kan bero på att vissa ord är svåra att klassificera med avseende på härkomst. Dessutom är det naturligtvis så att "teologiska" varieteter av jiddisch har högre andel hebreiska ord än sekulariserad dito. Ingen av de här citerade källorna anger hur beräkningarna har gjorts, t.ex. om de baserar sig på genomgång av ett jiddischlexikon eller av en tal- eller skriftspråkskorpus. Inte heller vet vi om beräkningarna avser ordtyper eller -förekomster. Här beskrivs först blandkaraktären hos jiddisch i allmänhet, och sedan tas de olika inputkomponenternas roll för ordförråd och ordbildning upp mer i detalj. Som ovannämnda siffror anger så är det romanska arvet i jiddisch ganska litet men det germanska desto större. Slavisk påverkan är mer ett senare fenomen, liksom naturligtvis inflytande från engelska o.d. Katlev (1986:98) ger några underhållande exempel på extremt blandade jiddischord, t.ex. balebateven ‘styra, tyrannisera’ från den hebreiska stammen balebat ‘herre i huset’, det polska verbavledningsaffixet -ev samt den tyska infinitivändelsen -en. Andra intressanta fenomen är hebreisk pluraländelse på icke-hebreiska ord, som i pojer-im ‘bönder’ (i detta fall kan ändelsen dock även härledas från tyskans plural-n (jfr Bauern), och tysk pluralböjning plus omljud i icke-tyska ord som ponim ‘ansikte' –> pejnime ‘ansikten'. En annan intressant språklig kontrast visar sig mellan termpar där det ena ordet har en mer judisk prägel än vad det andra har. Ett exempel som Katlev (1986:101) ger är ordet för 'pojke', som kan heta både bokher och shejgets. Det senare ordet används normalt om ickejudiska pojkar och därför får en nedsättande eller skämtsam klang om det används om judiska pojkar. Katlev (1986:102) nämner slutligen några genuina jiddisch-ord som inte har motsvarigheter på andra språk utan snarare lånats från jiddisch, såsom jortsajt ‘årsdag av dödsfall’, kosher ‘ren, sann’ och trejf ‘oren'. Märk också uttrycket makhn shabes far zikh, bokstavligen “göra sabbat för sig själv“, ‘ha rätt att gå sin egen väg’. David Beitner berättar att ord som meschuge 'inte klok' och jiddisch-tilltalsord för mamma och pappa används av många för övrigt svensktalande judar. Ordet barkis eller bergis lär härstamma från västjiddisch och används enligt Hellquist (1939/1970) framförallt i "de gamla städerna" Stockholm, Göteborg och Norrköping, men även i södra Sverige i allmänhet. Susanne Sznajderman-Rytz berättar att ordet kommer från det jiddischska barkhesh ata, i sin tur härlett från hebreiskans baruch ata, ett uttryck som inleder välsignandet av brödet.
Bilaga 5
Jfr svenska "våffeldagen", en folketymologi för Vårfrudagen.
8
Susanne Sznajderman-Rytz och Izydor Sznajdman känner inte igen detta uttryck, och med
9
tanke på att källan är Katlev är det möjligt att det enbart förekommer i Danmark. I den förras jiddisch heter 'kål' [krojt] eller [kapusta].
491
3.4.1 Hebreisk/arameisk komponent
Enligt Birnbaum är det semitiska inslaget (hebreiska, arameiska via hebreiska) märkbart på alla plan utom på det fonologiska (n.b. att jiddisch av tradition skrivs med hebreiskt alfabet). Katlev (1986) påpekar att i och med uppkomsten av det mer folkliga jiddisch började hebreiska och arameiska att betraktas som ett heligt judiskt språk, s.k. loshn-kojdesh 'det heliga språket' i motsats till jiddisch, som kallades mame-loshn. Loshn-kojdesh är de religiösa anfädernas språk och har av tradition mer talats av män än av kvinnor. Katlev skiljer vidare (1986:96) på hebreiska/arameiska ord som integrerats i jiddisch samt mer icke-jiddischska former som förekommer i satsliknande semitiska citat och talesätt. T.ex. är det jiddischska ordet bale’bos ‘herre, värd’ (jfr balebat ovan) härlett från hebreiskans baal ha’bajis ‘herre i huset’. När detta ord integrerats kan det ta bestämd jiddischsk artikel ( der bale’bos) samt sättas i diminutiv: der bale’besl eller bale'bosl med betydelsen ‘nygift yngre man’. Märk också uttrycket di baleboste 'frun i huset'. Alla ord i jiddisch som syftar på religiösa högtider kommer från hebreiska, såsom t.ex. pejsakh eller pajsekh ‘påsk’ (Katlev 1986:96). Det är dock intressant att notera att även delar av det centrala ordförrådet i jiddisch är av hebreiskt ursprung, jfr jam ‘hav’, kimat /kemat ‘nästan’, sho ‘timme’. Det finns många exempel på parallella uttryck på jiddisch och hebreiska där respektive uttryck har sin speciella syftning eller association. Exempelvis kan ‘bok’ uttryckas både med den hebreiska termen sejfer och den icke-dito bukh, varvid den förra termen syftar på ‘helig bok’ och den senare ‘världslig bok’. Enligt David Schwarz är jiddisch "finare" ju fler hebreiska uttryck det innehåller. Katlev (1986:105) påpekar att den hebreiska frasen kol mevaser ‘en förkunnande röst’, som förekommer i en bön under lövhyddohögtidens tredje sista dag, via folketymologi har omformats till kojl mit vaser ‘kål med vatten’, vilket är namnet på den vitkålssoppa man äter denna dag. , Det bör också påpekas att den tidigare
8 9
nämnda chassidismen i 1700-talets Östeuropa lanserade jiddisch som pedagogiskt hjälpmedel för att uttolka de heliga hebreiska skrifterna (Schulman 1991:98). Över huvud taget verkar det alltid ha funnits en motsättning mellan hebraistisk och jiddischistisk språkideologi. Den senare menar att jiddisch är ett lika viktigt judiskt språk som hebreiska, och under den berömda språkkonferensen i Czernowitz (se avsnitt 2)
Bilaga 5
492 förklarades jiddisch likvärdigt med hebreiska. Därmed hade man lagt grunden till senare tiders odlande av jiddisch.
3.4.2 Romansk komponent
Det romanska inslaget i jiddisch är omdiskuterat, men det är antagligen ganska litet. Katlev (1986:98) nämner verben bentshn ‘välsigna’, tsholnt ‘en sabbatsmaträtt’ och lejenen ‘läsa’. Pluraländelsen -(e)s i jiddisch anses ibland komma ifrån franskan: bobe-s ‘far/mormödrar, mume-s ‘fastrar/mostrar’), khupe-s ‘bröllopsbaldakiner’. Det antas även att några egennamn är franskderiverade. Katlev (1986:98) ger exemplen
Bendet
‘Benedikt’,
Shnejer ‘Senior’, Jentl ‘Gentile’, Shprintse ‘Esperanza’. Se
även Weinreich (1980:395ff.).
3.4.3 Germansk komponent
Den germanska komponenten i jiddisch är mycket påtaglig på alla nivåer i språket. Observera för övrigt att språket ibland går under beteckningen “judetyska“. Det verkar trots det som sades inledningsvis finnas något slags kontinuum mellan jiddisch och tyska och eventuellt kan jiddischtalare förstå tyska (medan det förmodligen går sämre på andra hållet). Katlev (1986:94) påpekar att tyska och jiddisch bygger på delvis olika dialektsubstrat, vilket kan förklara vissa skillnader språken emellan. Dessutom har jiddisch förlorat vissa drag som tyska har idag, och vissa ursprungligen gemensamma egenskaper har utvecklats åt olika håll. En del ord i dagens jiddisch avslöjar hur medelhögtyska kan ha låtit: i nutidstyska betyder weiss både ‘vit’ och ‘vet’, men i jiddisch görs distinktionen vajs /vaas ~ vejs, som också gjordes i medeltidshögtyska: wiis ~ weiss. Jiddisch sägs dessutom innehålla färre lågtyska ord än dagens “standardtyska“. Katlev har den förmodligen kontroversiella åsikten att skillnaden mellan jiddisch och tyska inte skall överdrivas utan menar att det faktum att judarna varit isolerade från tysk kultur (dock ej i Polen-Litauen) lett till att man även uppfattat de två språken som åtskilda. En bidragande orsak är säkert dessutom det faktum att jiddisch av tradition skrivits med hebreiskt alfabet. Jämför fallet serbiska vs. kroatiska, där användandet av två separata alfabet framhäver olikheterna mellan språken. Dessutom menar Katlev (1986:95) att de medvetna kampanjer mot 1800-talets högtyska påverkan som bedrivits av jiddischska språkvurmare också bidragit till att fjärma jiddisch från tyska. Det tyska inflytandet under 1800-talet var mycket märkbart och yttrade sig bland annat i att de typiskt jiddischska prefixen ba, far- och der-
Bilaga 5
Enligt Susanne Sznajderman-Rytz är
Sore-le vanligare. Schulman (1991:99) räknar upp
10
en lång lista på diminutivformer av
Josef med varierande betydelsenyanser: Joschke,
Jozifl, Josel, Josche, Josele, Josenyu, Josinke, Josinkele, Joschkele, Joschenyu, Joschkenyu. Intressant nog påpekar Schulman att även verb kan böjas i diminutiv, såsom schlofenyu ‘sova lite’.
Även mame-li ‘min lilla mamma’.
11
493
hotades av de tyska varianterna be-, ver- och -er i ord som batsoln ‘betala’, farshtejn ‘förstå’ och dertsejln ‘berätta’ (Katlev 1986:100). Denna tyskimitation kallades “dajtshmerish“ och bekämpades som sagt av jiddisch-traditionalister, vars ideal gick under namnet “jidishlekh“.
3.4.4 Slavisk komponent
Det påpekades i avsnitt 2 att det kan förefalla underligt att jiddischtalare inte slagit om till slaviska språk trots att jiddisch-centrum sedan lång tid tillbaka befunnit sig i slavisk-talande områden. Katlev (1986) förklarar detta med att de östeuropeiska judarna alltid behållit kontakten med den tyska kultursfären (jfr dock resonemanget i avsnitt 2). Naturligtvis förekommer det slaviska inslag i jiddisch, men dessa är alltså av senare datum än hebreisk/arameiska, romanska och germanska. Exempelvis innehåller jiddisch många slaviska vardagsord som betecknar husgeråd och redskap. Den berömda ändelsen -nik som i kibbutznik 'person från kibbutz' är av slaviskt ursprung. Dessutom pekar Katlev (1986:98) på det faktum att slaviska avledningsändelser med diverse emotiva nyanser är vanliga i jiddisch. Ex.:
Sore ‘Sara’ ~ Sor-ke ‘lilla Sara’
10
mame ‘mor’ ~ mame-shi ‘lilla mamma’
11
Got ‘Gud’ ~ Got-enju ‘vår käre Herre’ frum ‘from’ ~ frum-ak ‘skenhelig’, ‘hycklare’ shnajder ‘skräddare’ ~ shnajder-uk ‘skräddarstackare’
3.4.5 Övriga ingredienser
Schulman (1991:98) menar att förutom de ovannämnda ingredienserna i jiddisch så förekommer även rumänska, moldaviska och grekiska element. Dessutom är det idag tvivelsutan så att den jiddisch som talas i USA innehåller mängder med engelska element, den i Argentina spanska, den i Sverige svenska, etc. Dessa företeelser är dock av mycket senare datum än de ovan beskrivna. Vad beträffar svenska ord använda i jiddisch
Bilaga 5
494 ger David Beitner i Malmö följande exempel: bjuden, fest, skatt , fylla år, bil, tomater, potatis, hej, vi ses etc. Observera att dessa ord är tämligen centrala i de flesta språk och knappas kan saknas på jiddisch. Det är dock ytterst vanligt att talare av ett mottagarspråk mer eller mindre permanent lånar in ord från majoritetsspråket, trots att mottagarspråket självt redan har ord för begreppen i fråga. Detta är särskilt tydligt när mottagarspråkets talare är så höggradigt två- eller flerspråkiga som fallet är här. Vi tillhör de forskare som inte tror att det går att förklara kodväxling och lån i samtal mellan flerspråkiga individer i funktionalistiska termer. Enligt flertalet språkkontaktsforskare behöver inte heller flitig användning av inlånade inslag tyda på pågående språkbyte.
3.5 Allmänna språkliga observationer
I det följande avsnittet tas diverse fonologiska och grammatiska egenskaper hos jiddisch upp utan att genomgående kopplas till ett visst givarspråk. I den mån jämförelser görs är det med tyska, som är det språk som påverkat jiddisch mest. Detta innebär naturligtvis inte att jiddisch skall ses som en underavdelning av tyska. Den följande framställningen anger egenskaper i “standardjiddisch“, och avsevärda dialektala skillnader kan förekomma.
3.5.1 Fonologi
Jiddisch inkluderar 35 fonem varav nio vokaler (Birnbaum 1979:220-223). Tyska språket har ungefär samma antal fonem, men fler vokaler. Jiddisch har följaktligen fler konsonanter, bland annat palato-alveolara frikativor, affrikator och nasaler, i Birnbaum (1979:222) återgivna som /s´/, /z´/, /c´/, /dz´/, /ni/ och /li/. Jiddisch saknar främre rundade vokaler, vilket kan ses som en förenklingseffekt, eftersom dessa språkljud är markerade bland världens språk. T.ex. motsvaras tyskans
Glück av glik
och
Löffel av lefl. (Katlev 1986:95). Långt /a/, /o/ och /e/ i tyska
motsvaras av /o/, /oi/, /ei/:
Tag ~ tog, gross ~ grojs, geh! ~ gej! Den tyska
diftongen /ai/ är /a:/ i västjiddisch:
Bein ~ baan, i östjiddisch dock bajn
/bain/. Tyskans /au/ motsvaras av /a:/ respektive /oi/: kaufen ~ kaafen, kojfen. Bland skillnader i konsonanternas fonotax kan nämnas det faktum att jiddisch har f eller p när tyska har pf: Pferd ~ ferd, Kopf ~ kop (Katlev 1986:95). Dessutom finns en stark tendens att liksom i t.ex. engelska reducera alla obetonade vokaler till schwa.
Bilaga 5
495
3.5.2 Skriftsystem
Av tradition skrivs jiddisch med hebreiska tecken. Det hebreiska alfabetet är konsonantiskt, men vissa konsonanttecken används för att återge vokalljud i jiddisch. Det finns även omfattande konventioner för att skriva jiddisch med romanskt alfabet. Betydande språkvårdsarbete med inriktning på jiddisch bedrivs av JIVO/YIVO (Institute for Jewish Research) i New York, en organisation som grundades 1925 i nuvarande Vilnius under namnet Judiska Vetenskapliga Institutet (Yidisher Visenshaftlicher Institut).
3.5.3 Morfosyntax
King (1987) diskuterar morfologi i jiddisch och menar att denna ger de bästa ledtrådarna till jiddischs historia eftersom morfologin är den komponent i språket som bäst motstår språkförändringar. Hans åsikt motsäges dock av den typiskt slaviska diminutiven på -nik i jiddisch, som bör tillhöra språkets nyare egenskaper. Jiddisch skiljer inte på stark respektive svag adjektivböjning, som förekommer i tyska, och genusreduktioner är också utbredda. Som generaliserad reflexiv kan zikh förekomma. Perfekt ersätter preteritum, sålunda heter ‘gick’ iz gegangn (jfr tyska ging (Katlev 1986:95). Många generativa studier har gjorts av jiddisch. Eventuellt beror detta på att Noam Chomsky, den störste av lingvister, själv är jude (och för övrigt skrev sin mastersavhandling om hebreiska). Väldigt många av Chomskys efterföljare är också judar. Bland fenomen man har intresserat sig för är följande. Jiddisch tillåter dubbel eller till och med trippel negation, som ett av de inledande ordspråken visade: far a geshlogenenem hunt tor men kein shtekn nit vaizn ‘man får inte visa käppen för slagen hund’. Denna egenskap saknas i tyska men är mycket vanlig i t.ex. olika kreolspråk världen över. Jiddisch har ordföljden subjekt + verb + objekt i både huvudsatser och bisatser, i motsats till t.ex. tyska och nederländska som har verbet sist i bisatser. Även detta återfanns i ett av de tidigare ordspråken, nämligen oib tsedoke hot gekost kein gelt,... ‘om välgörenhet inte hade kostat pengar, ...’ Se vidare Diesing (1990), Santorini (1995), Prince (1981).
Ja/nej-frågor åstadkoms mycket ofta genom att påståendesatser uttalas med stigton. Jiddisch är ett utpräglat så kallat V2-språk, vilket innebär att det finita verbet alltid kommer på andra plats i huvudsatser. Jfr dos bukh hot Max geleyent ordagrant “den bok har Max läst“ (=‘boken läste Max’, Diesing
Bilaga 5
Susanne Sznajderman-Rytz gör mig uppmärksam på att Yiddish movement mycket ofta
12
förekommer med frågeintonation i responser av den typ som exemplifieras i följande minidialog: A: Can I help you? B: Me you want to help?
496 1990:44). Jiddisch är dock mer utpräglat på denna punkt än vad de flesta andra germanska språk är eftersom språket har V2-fenomenet även i bisatser. Jfr: es iz a shod vos hayntike tsaytn kenen azoy fil mentshn afile nit leyenen ordagrant “det är synd att nuförtiden kan så många människor inte ens läsa“ (=‘det är synd att så många människor inte ens kan läsa nuförtiden’, Diesing 1990:44). Samma fenomen finns för övrigt i isländskan (Platzack 1986). Dessutom företer jiddisch en satstyp kopplad till V2-fenomenet som i den generativa litteraturen kallas “stylistic fronting“, vilket innebär att subjekt och verb byter plats. I jiddisch är denna transformation obligatorisk i bisatser när dessa saknar underordnande konjunktion (Diesing 1990:73): ven hostu gezogt hot Max geleyent dos bukh ordagrant “när har du sagt har Max läst boken“ (=‘När sa du att Max läste boken?’). I jiddisch återfinner vi också en unik topikalisering (spetsställning) av en infinitivliknande verbform. På svenska kan vi topikalisera en hel verbfras (predikatsdel) och få satser som läser boken gör han nu, medan motsvarande mening på jiddisch heter leyenen leyent er dos bukh yetst ordagrant “läsa läser han boken nu“. Konstruktionstypen beskrivs vidare i Källgren & Prince (1989). I jiddischinspirerad engelska förekommer något som kallas “Yiddish movement“, exemplifierat av fallet me she wants to help. Bannies (1994) diskuterar skillnader mellan vänsterpetning, topikalisering, fokalisering och denna “jiddisch-flytt“. Se även Prince (1981).12 De morfosyntaktiska egenskaper som jiddisch uppvisar är intressanta eftersom de är så motsägande. Å ena sidan förekommer ett antal regulariseringsfenomen som är typiska för kontaktspråk (se Weinreich 1968). Å andra sidan innefattar jiddisch som vi såg ovan ett antal komplexa satstyper, vilka är mycket ovanliga i “blandspråk“. Detta förhållande stärker intrycket av att jiddisch inte går att placera i något bestämt fack, utan man tvingas konstatera att språket har en mängd idiosynkratiska egenskaper.
3.5.5 Övrigt
Jiddisch har en rik litteratur och har i alla tider förekommit som skriftspråk i olika sammanhang. David Beitner nämner att 52 olika
Bilaga 5
497
dagstidningar på jiddisch utkom i mellankrigstidens Polen, till vilka bör läggas ett stort antal övriga periodica publicerade på jiddisch i Polen under denna tid. Dessutom förknippas jiddisch med en levande berättartradition och det finns många sagor, sägner och skrönor som är intimt sammanbundna med det jiddischska idiomet (se Schulman 1988, 1996, Silverman 1988). Jiddisch förfogar över en rik flora av ordspråk och talesätt, som samlats i en jiddisch-svensk utgåva av Kerbel (1995), ur vilken det citerades ovan. Det bör också noteras att jiddisch är det givna språket i den berömda judiska film-, sång- och teatervärlden. Den förste ståupp-artisten, Lenny Bruce, förvaltade ett judiskt arv och kryddade sin engelska med jiddischismer. Slutligen kan nämnas att jiddisch är mycket synligt på Internet med ett antal hemsidor och länkar.
4 Jiddisch i Sverige idag
I detta avsnitt försöker vi ge en bild av i vilka sammanhang jiddisch används som tal- och skriftspråk i Sverige idag. Liksom för de flesta mindre språk i Sverige är utbredningen och aktiviteterna ganska okända för majoriteten, men de kan utgöra ett mycket viktigt och levande inslag i livet för språkets utövare. Enligt David Schwarz, nyligen pensionerad redaktör för tidskriften
Invandrare och Minoriteter, och själv en överlevande som evakuerades till Sverige 1950, har judarna en egen modell för integration i värdlandet som gäller alltså även Sverige. Detta gäller inte bara de som kom efter kriget, utan gruppen som helhet, varhelst den slår sig ner. Man kan i denna modell se drag som går igen i judarnas historia även på annat håll i världen. Schwarz beskriver judarnas integrationsstrategi som en “gör det själv“-modell. Vis av generationers negativa erfarenheter litar man inte på att statsmakterna skall skydda gruppen, utan man skapar ett eget skyddsnät. Man vet aldrig när man behöver fly igen, och man förväntar sig inte att vara välkommen någonstans, enligt Schwarz. Sverige har tidvis haft en mycket negativ inställning till detta beteende, t.ex. vad beträffar Hillelskolan, en judisk heldagsskola i Stockholm (se Schwarz 1971:36-37). Enligt Schwarz överlevde denna skola under den första tiden tack vare gruppens egen finansiering och genom en självständig hållning gentemot statsmakten. På samma sätt har Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige m.fl andra föreningar i många år fungerat utan bidrag från stat eller kommun, enligt Schwarz och David Fischer.
Judarna har inte heller sökt hemspråksundervisning i jiddisch för sina barn. De som har begärt hemspråksundervisning har velat ha dylik i hebreiska i stället. I Borås har man däremot enligt Susanne Sznajderman-Rytz gått ifrån den här strategin något. Där har judarna sökt och fått
Bilaga 5
498 bidrag från kommunen till den judiska föreningen just som invandrarförening, p.g.a. att en hög andel av föreningens medlemmar är flyktingar (nämligen överlevande).
4.1 Föreningsaktiviteter
De föreningar i Sverige som organiserar aktiviteter kring jiddisch och jiddischkultur är åtminstone löst anknutna till de judiska församlingarna, på så sätt att de (enligt Fischer (1996:290-92), för Stockholms del i varje fall) erhåller indirekt stöd genom att de får låna lokaler av församlingen för sina möten och evenemang. Men detta betyder enligt flera källor inte att medlemmarna i de olika föreningarna är religiösa eller aktiva församlingsmedlemmar. Jiddisch har även en viss roll som lingua franca i församlingslivet; särskilt rapporteras detta för Malmö. Nya rabbiner som kommer från utlandet och därmed inte kan svenska, använder ofta jiddisch i sina tidiga kontakter med församlingsmedlemmar; de predikar delvis på jiddisch, och förklarar t.ex. på engelska, enligt David Beitner. Hälsningsfraser och enstaka ord på jiddisch används även i Göteborg i samband med gudstjänstbesök, enligt Izydor Sznajdman. Jiddisch fungerar vidare som allmänt umgängesspråk bland “45:orna“ i informella samtal.
4.1.1 Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige
Den här föreningen, som firade 50-årsjubileum i december 1996, finns i alla de tre församlingarna i Sverige och utger en gemensam tidskrift :
Jiddisch-kultur i Skandinavien. Föreningarna har likartade aktiviteter på alla tre orterna. Medlemmarna träffas regelbundet för social och kulturell samvaro, där jiddisch spelar en helt central roll. Aktiviteterna kan t.ex. bestå av filmaftnar, vitsaftnar, teaterföreställningar eller musikaftnar. För en del av dessa evenemang inbjuds artister från Polen eller Israel att uppträda för publiken. Föreningarna i de tre städerna samordnar dessa evenemang, så att den utländska gruppen gör en turné med uppträdanden på alla tre orterna. Dessa besök kan ske i samband med en högtid, t.ex. minnesdagen av förintelsen. I alla fall i Göteborg översätts mycket av det jiddischska innehållet till svenska "för att nå alla", enligt Izydor
Sznajdman. I Malmö däremot talar man enligt David Beitner för det mesta ("90%") jiddisch i samband med sammankomsterna. Bara i Malmö är 280 hushåll medlemmar i föreningen. Tidskriften
Jiddisch-kultur i Skandinavien kommer ut med två nummer
per år. Hälften av tidningen är på svenska och hälften på jiddisch.
Bilaga 5
499
Halvorna är dock inte översättningar av varandra, utan innehållet skiljer sig åt. Den jiddischska halvan skrivs på vanligt sätt med hebreisk skrift. Innehållet omfattar bl.a. debatt, nyskrivna artiklar, omtryck och översättningar av tidningsartiklar, politiska karikatyrer, vitsar, poesi och annonser. Den trycks numera med laserskrift i A4-format i enfärg men med färgat omslag.
4.1.2 Andra föreningar och aktiviteter
Jiddisch spelar en viktig roll även inom andra föreningar som är mer eller mindre anknutna till församlingarna. Framförallt gäller detta de olika "överlevande"-föreningar som finns. Inom dessa sammanslutningar talas nästan enbart jiddisch, eftersom i stort sett alla som tillhör gruppen överlevande är jiddischtalare. När de träffas talar de naturligtvis detta språk, särskilt som anledningen till sammankomsten är deras gemensamma upplevelser. Föreläsningar av utländska personer, om de i första hand är riktade till äldre personer, hålls på jiddisch i Malmö, enligt David Beitner. Även många andra aktiviteter som svenska judar deltar i kan innehålla jiddischska inslag. David Fischer berättar t.ex. att högtidstal i samband med bröllop, bar eller bat mitzvah eller t.o.m föreningars årsmöten ofta innehåller vitsar på jiddisch. Jiddischmusik är ett återkommande inslag i många aktiviteter. I Göteborg leder Izydor Sznajdman en liten grupp som sjunger på jiddisch, och som ibland uppträder i olika judiska sammanhang. Enligt Sznajdman går det inte att ha en musikkväll utan att sjunga på jiddisch. Man sjunger kanske 10% på hebreiska och resten på jiddisch. I Stockholm har enligt Aktuellt (feb. 1997) en fast judisk teaterscen nyligen invigts på Djurgården. I nämnda Aktuellt kunde man se och höra ett utdrag ur Salomon Schulmans “Natten läser stjärnor“ (1991) på jiddisch och svenska. Uppläsningen av dikterna, både på jiddisch och på svenska varvades med jiddischska texter tonsatt till punkmusik, framförda av unga musiker. Det judiska bandet Glickers som sjunger moderniserade gamla judiska sånger från öst på jiddisch är mycket populärt i Lund, enligt Anna Svenson. Kurser i jiddisch finns i studiecirkelform i Göteborg och i Malmö. Dessa leds av Izydor Snajdman resp David Beitner. Dessutom fungerar Lennart Kerbel som jiddischlärare i Stockholm. Kursdeltagarna i de förstnämnda studiecirklarna är både unga och gamla, dock inte barn, enligt lärarnas uppgifter. I Göteborg ges en nybörjarkurs och en kurs för mer avancerade, där man läser jiddischlitteratur.
Bilaga 5
500 Uppläsning av litteratur på jiddisch har förekommit på judiska närradion både i Stockholm och i Göteborg. I Göteborg i varje fall brukar uppläsningarna översättas till svenska. I Malmö ger man en bibelkurs sedan 1960-talet där man använder jiddisch som umgänges- och förklaringsspråk i förhållande till texterna. Ingen bokutgivning i Sverige förekommer för tillfället, men det är ganska lätt att få tag i böcker på jiddisch från t.ex. Israel.
4.2 De icke-aktiva. Språkpotentialen
Även om ovannämnda föreningsaktiviteter i första hand organiseras av människor i "överlevandegenerationen", besöks de inte enbart av dessa. Yngre personer kommer ofta på filmaftnarna och teater- och musikföreställningarna. Enligt flera av våra informanter förstår många i Sverige födda judar (framförallt inom “babyboom“-generationen) jiddisch utan större problem, även om många sällan talar språket. Det är också ojämnt med läs- och skrivkunskaper inom den här generationen.
4.3 Generationsskillnader
Det finns enligt Svenson (samtal 970317) särskilt bland de mer ortodoxa ättlingarna till sekelskiftesflyktingarna användare av jiddisch inom andra, tredje och även i viss mån fjärde generationen, om man definierar "användare av jiddisch" ganska brett (se nedan). Som antyds ovan är dock "överlevandegenerationen" den grupp som mest aktivt använder jiddisch, både när det gäller talspråket och skriftspråket. Till de aktiva användarna bör också räknas vissa judar som kom till Sverige under 50- och 60-talet. De överlevande är samtliga i pensionsåldern. För denna grupp har jiddisch i många fall en mycket stor betydelse som länk till den värld som existerade före andra världskriget. Även om den världen omfattar oerhört smärtsamma minnen, verkar de flesta vi talat med enbart ha positiva associationer till jiddisch. "Babyboom"-generationen har i många fall vuxit upp i hem där jiddisch talades, ofta parallellt med svenska. Detta gäller David Beitners och Izydor Sznajdmans barn samt Susanne Sznajderman-Rytz och hennes man. De överlevande lärde sig i många fall svenska oerhört fort, och började även använda det hemma, men detta verkar inte ha inneburit att jiddisch försvann från hemdomänen, utan språket hade sin givna roll. I vissa hem talade föräldrarna jiddisch och barnen svarade på svenska. I andra använde man jiddisch i samband med de ofta förekommande besöken av släkt och vänner från andra delar av världen. I alla sådana
Bilaga 5
501
sammanhang talades det jiddisch. På 50-talet fanns det fortfarande judiska kvarter i svenska städer där man kunde handla på jiddisch. Detta var enligt David Fischer t.ex. fallet på Söder i Stockholm, men även i mindre städer som Borås, enligt Susanne Sznajderman-Rytz. Generationsfaktorn spelar klart en viktig roll i språkbevarandet. När man generationsvis jämför "sekelskiftesflyktingarna" och "andra världskrigetflyktingarna" och deras ättlingar finns det intressanta likheter i språkanvändningsmönstret. I båda grupperna har första generationen jiddisch som huvudspråk, men lär sig svenska. I båda grupperna lär sig andragenerationen jiddisch hemma av sina föräldrar, men tenderar att tilltala dem på svenska. I tredje generationen finner man personer med varierande receptiva kunskaper, vad vi har kallat för "talarpotentialen". Men detta är inte hela historien. Det finns även likheter inom en och samma åldersgrupp, t ex bland de som föddes de första åren efter andra världskriget, vare sig de är ättlingar (i tredje generation) till "sekelskiftesgruppen" eller (i andrageneration) till "överlevandegruppen". De har vuxit upp under den tid då staten Israel bildades, och där hebreiskan har spelat en delvis ny och viktigare roll för den judiska gruppen. De har upplevt den etniska väckelsen som började i slutet av 60-talet och som fortfarande pågår, vilken innebär att man intresserar sig för sitt etniska ursprung och kultur, även sitt språk. Huruvida man vill betrakta en del av den här generationen som "talare av jiddisch" eller inte beror på hur man definierar begreppet "talare av språk X". I andra sammanhang har Boyd (1985) kallat liknande talare för "receptivt tvåspråkiga" eller "marginellt tvåspråkiga". Dorian (1982) kallar en liknande grupp av talare av skotsk gaeliska för "semi-speakers". Dessa talare är framförallt personer som förstår språket ganska väl, och som kan uppskatta musik, teater, film eller vitsar på språket. En (antagligen mindre) del kan läsa språket och få kan förmodligen skriva jiddisch. Dessa personer utgör trots allt vad man skulle kunna kalla för en "talarpotential". Om de kände ett större behov av att utveckla sina färdigheter i jiddisch, skulle de förmodligen kunna göra detta ganska fort. David Beitner beskriver exempelvis hur hans dotter efter att ha utvandrat till Israel och börjat arbeta som sjukgymnast där fick anledning att utveckla sina färdigheter i jiddisch, eftersom många äldre patienter uppskattade att de kunde få behandling hos sjukgymnasten på jiddisch.
4.4 Geografiska skillnader
Enligt samstämmiga uppgifter skiljer sig de olika judiska församlingarna/föreningarna i Sverige ganska markant åt vad gäller andelen jiddischtalare. Detta beror i första hand på vilka grupper som dominerar
Bilaga 5
Församlingarna är egentligen mycket "eklektiska". Medlemmarna kan ha ganska olika
13
preferenser vad gäller gudstjänstordning och t.ex. koscherhållning, men alla tillhör samma församling, och de olika grupperna respekterar varandras sätt att leva. I Fischers enkät i Stockholm anger t.ex. ca 16% att de har strikt koscher själva, medan hela 49% ansåg det viktigt att Församlingen har strikt koscher i gästköket i sessionssalen. Detta av hänsyn till ortodoxa församlingsmedlemmar såväl som gäster. Även föreningar som t.ex. Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur i Sverige är eklektiska vad gäller politiska uppfattningar, sionism o.s.v. på grund av att underlaget på varje ort inte räcker till mer än en förening.
502 de olika församlingarna/föreningarna i antal. I David Fischers enkät bland medlemmar i Stockholms judiska församling uppgav 7% av respondenterna att de hade "mycket bra" kunskaper i jiddisch; ytterligare 18% uppskattade sina kunskaper till "ganska bra". I en intervju anger Fischer att han tror siffrorna kan vara något i överkant. Han uppskattar att kanske totalt 20% har "ganska bra" eller "mycket bra" kunskaper i jiddisch bland församlingsmedlemmarna. I Göteborg är enligt uppgift bilden ungefär densamma som i Stockholm. I Malmö församling och de "mindre" judiska föreningarna spelar enligt flera källor däremot jiddisch en betydligt större roll än i de två största församlingarna. Detta beror på att dessa församlingar och föreningar i större utsträckning domineras av senare anlända flyktingar, vilka i stor utsträckning har jiddisch som modersmål. Här finns också en större andel ortodoxa judar, vilkas språkanvändning sammanfaller med de förras (David Fischer i intervju). Som nämndes ovan har jiddisch alltid spelat en större roll bland de mer ortodoxa judarna än bland de mer "liberala" eller reformerta. Stockholms och Göteborgs församlingar har en reformerad gudstjänstordning medan församlingen i Malmö och de på många mindre orter som t.ex. Borås är mer ortodoxa . Det finns små
13
ortodoxa synagogor i både Stockholm och Göteborg, men deras medlemmar tillhör samma församling som de som besöker den stora synagogan i respektive stad. Detta innebär att andelen jiddischtalare -aktiva eller "potentiella"-- säkert är högre i Malmö och på de mindre orterna än i Stockholm och Göteborg. Vilka de exakta andelarna är vore mycket svårt att ange. Det finns även en stor grupp judar, förmodligen en majoritet, som inte alls är med i församlingarna eller föreningarna. SST:s årsbok 1995 anger antalet ”betjänade medlemmar” i de judiska församlingarna i Sverige som något över 10 300. Denna nettosiffra omfattar både församlingsmedlemmar och medlemmar i föreningar anknutna till församlingarna. Byström Janarv (1996:61) anger totalantalet judar till 20 000 och antalet församlingsmedlemmar till 7 000. Hon beräknade antalet sekulariserade judar till över 10 000.
Bilaga 5
503
Troligen finns det jiddischtalare bland de ickeförsamlingsanslutna, men ingen av våra källor hade någon klar uppfattning om i vilken utsträckning. David Fischer och David Schwarz anger att andelen jiddischtalare bland icke-anslutna judar är betydligt mindre än motsvarande andel i församlingarna. Susanne Sznajderman-Rytz gör dock det viktiga påpekandet att många lämnar församlingarna utan att för den skull upphöra att leva på judiskt vis; detta kan omfatta även användningen av jiddisch. Men det är säkert svårare att komma i kontakt med andra talare om man inte tillhör det nätverk som församlingarna utgör.
4.5 Framtiden: Optimister och pessimister
Utan att vi direkt frågade om det ville alla våra informanter uttala sig om jiddischs framtid i Sverige. Men här går uppgifterna vitt isär. Trots att vi inte har ombetts uttala oss om jiddischs framtid, redovisar vi här de olika uppfattningarna som kom fram i intervjuerna. De kan grovt indelas i "optimistiska" och "pessimistiska".
4.5.1 Pessimistiska hållningar
Pessimisterna menar att jiddisch har en begränsad framtid i Sverige. De poängterar att de flesta av de aktiva talarna är äldre, och att de yngre använder språket aktivt i första hand i samtal med äldre. I Fischers avhandling uppgår andelen "mycket bra" eller "ganska bra" talare bland respondenterna själva till 25%, medan motsvarande siffra för respondenternas föräldrar är 48% och för mor- och farföräldrar ca 55%. David Fischer uppskattar att jiddisch i stort sett kommer att ha dött ut i Sverige om 20 år ("när min grabb blir vuxen..."). David Beitner förutspår att språket inte används i Sverige i mer än 50 år till. Även Salomon Schulman (1996:27), en av jiddischs största supporters i Sverige, skriver att jiddisch i Sverige "går en mörk framtid till mötes", eftersom "det Östeuropeiska fundamentet har gått förlorat med det senaste kriget". David Beitner anger som skäl till minskningen att det inte finns utbildning och skolor som undervisar i eller på jiddisch. Även Mirjam Sterner Carlbergs åsikt är att jiddisch inte kommer att överleva någon längre tid. Hon är till och med rädd för att antisemitism skulle kunna uppstå bland svenska icke-judar om jiddisch skulle börja betraktas som minoritetsspråk. Även David Schwarz betonar judarnas rädsla för antisemitism i Sverige. För pessimisterna har ändå jiddisch enbart positiva associationer: det är "nostalgiskt", "pittoreskt", " ett kuriosum" o.s.v. För pessimisterna, och även i stor utsträckning för optimisterna, har
Bilaga 5
Detta förhållningssätt gör jiddisch ganska unikt bland minoritetsspråk i världen.
14
Isaac Bashevis Singer är på intet sätt språkets enda författare. Flera informanter ansåg att
15
andra, bl.a. Singers bror Joshua, var större. En annan jiddischförfattare som är bekant för en icke-judisk publik är Sholem Alejchem, som bl.a. skrev novellerna som ligger till grund för musikalen "Spelman på taket." Shmuel Josef Agnon, som delade Nobelpriset 1966 med judinnan Nelly Sachs, skrev delvis på jiddisch, men dock huvudsakligen på hebreiska.
504 jiddisch ingen större betydelse för den judiska identiteten i Sverige, dvs att man kan mycket väl vara jude och leva ett judiskt liv utan att använda jiddisch . David Schwarz menar att associationerna till jiddisch är
14
negativa på ett globalt plan genom att språket förknippas med gettotillvaron och förintelsen, men positiva på det personliga planet.
4.5.2 Optimistiska hållningar
Optimisterna ser mycket ljusare på jiddischs framtid i Sverige. De pekar på den stora talarpotentialen som redovisades ovan. Även om få utanför den äldre generationen aktivt använder språket idag, förstår väldigt många jiddisch, menar de. De pekar också på den höga status jiddisch har fått på senare tid, bl.a. genom att Isaac Bashevis Singer fick Nobelpriset 1978 .
15
Optimisterna pekar också på det faktum att även pessimisterna har en positiv attityd till jiddisch, trots att staten Israel tidigare har haft en mycket restriktiv politik mot språket. Denna politik håller nu på att mjukas upp, eftersom hebreiskan är väletablerad som landets officiella språk. Även på annat håll i världen, inte minst i USA, finns det vid sidan av de många jiddischtalarna och de gamla etablerade jiddischska institutionerna ett nyvaknat intresse för jiddisch och jiddischkultur även bland unga människor. Kurser hålls både på sommaren (t.ex. i Cambridge, Storbritannien) och under terminstid vid olika universitet i världen, framförallt i Nordamerika och i Israel. På senare tid har det t.o.m ansetts fashionabelt att studera jiddisch och att använda jiddischska uttryck i sin engelska eller svenska. Ett uttryck för det nyvaknade intresset för judisk historia och kultur i Sverige kan vara de doktorsavhandlingar som har kommit ut under slutet av 1980- och 1990-talet. Språket har en stark koppling till judendom (främst ortodox dito) samt till judiska traditioner och kultur, även bland icke-religiösa judar. Språket anses inte som en nödvändig komponent i ett judiskt sätt att leva (Fischer 1996: 168-170), men något som definitivt ökar känslan av judisk gemenskap både i tid och rum. Tidningar ges ut på jiddisch i en rad länder, även dagstidningar. Genom att prenumerera på ett antal jiddischska tidningar håller man sig informerad om vad som händer
Bilaga 5
Izydor Sznajdmans fru Rosa hade just gått i pension 1978 när Singer fick Nobelpriset.
16
Hon hade bestämt sig för att som nybliven pensionär skriva en bok om sina minnen från hemstaden Lublin. När Lars Gyllensten tillkännagav att Singer hade fått Nobelpriset i litteratur, sade Gyllensten, enligt Sznajdman, att Singer skrev på jiddisch, "ett språk som håller på att dö ut". Sznajdman berättar vidare att detta uttalande ledde hans fru till beslutet att skriva sin minnesbok på jiddisch, vilket hon också gjorde. Boken utgavs för övrigt i Israel och senare i Polen i författarens egna polska översättning.
505
överallt i den judiska världen, berättar David Beitner. För optimisterna är jiddisch inte bara ett språk utan ett "sätt att leva". Som beskrivits ovan har jiddisch hela tiden varit ett språk som har talats parallellt med andra språk bland judar. Det finns ett stort och viktigt kulturarv på jiddisch, som judarna med rätta är stolta över. David Beitners syn på den aktuella situationen är denna: tidigare var hebreiska det lärda folkets språk, medan alla kunde jiddisch. Nu håller det på att bli tvärtom: de flesta judar kan hebreiska, och jiddisch blir för dem ett språk som de har studerat mer formellt, t.ex. på universitet. I och med detta finns det möjlighet att jiddisch blir populärt igen. Språkets betydelse har med andra ord ökat och minskat under olika perioder. Kriget och förintelsen innebar ett mycket svårt slag, inte bara mot det judiska folket och dess kultur, utan också mot jiddisch. Men många anser att “ryktet om dess död är betydligt överdrivet".16 En kvalificerad optimist vad gäller jiddischs framtid i världen är språksociologen Joshua Fishman (1981, 1991). Han redovisar (1991:325-334) hur jiddisch har dömts ut som döende eller död under närmare två hundra år, liksom språk som t ex walesiska, breton och flamländska, som alla än idag är levande språk. Han analyserar varför olika människor har förutspått jiddischs död, både judar och icke-judar, och finner evidensen för dessa förutsägelser som tunn. Han förutsäger själv att antalet jiddischtalare kommer att öka inom de närmaste åren, bl a på grund av höga födelsetal inom vad han kallar för "ultra-ortodoxa" kretsar. Han menar att inte bara icke-judar utan även judar "continue to treat Yiddish (even after the holocaust and rebirth) the way Christian and Moslem worlds have become accustomed to treat Jews: with denial, with death expectations, with death wishes" (1991:332).
5 Slutsatser (tentativa svar på utredningsfrågorna)
1. Hur länge har jiddisch använts i Sverige?
Det finns belägg för att jiddisch har använts i Sverige lika länge som judar har bott i landet, d.v.s. omkring 225 år.
Bilaga 5
Siffrorna varierar dels på grund av att etnisk tillhörighet inte registreras i Sverige,
17
dels beroende på hur man definierar termen ”jude”. Klargörande diskussioner av definitionsproblematiken finns bl a i Lomfors (1996) och Fischer (1996).
506
2. Har jiddisch under denna tid använts kontinuerligt i Sverige från generation till generation?
Det kan ha funnits en tid runt mitten av 1800-talet när jiddisch enbart användes av ett fåtal talare eller inte alls. Vi har svårt att avgöra detta. Jiddisch var modersmålet för det stora flertalet judiska flyktingar till Sverige under 1900-talet, både bland de som kom från Östeuropa under perioden 1870-1910, och de som kom i samband med och efter andravärldskriget. Jiddisch användes dagligen av förstagenerationen; andragenerationen har det som förstaspråk och varierande receptiva kunskaper i språket; och tredje och (i förekommande fall) fjärde generationen tillhör i många fall "talarpotentialen".
3. Vilka varieteter av jiddisch används i Sverige?
En svensk varietet baserad på östjiddisch, innefattande både litauiska och polska varieteter. Dessa varieteter är enligt uppgift i stor utsträckning ömsesidigt förståeliga, men deras respektive talare verkar vara noga med att hålla isär dem.
4. Hur många-- uppskattningsvis-- använder jiddisch i Sverige idag?
Vi har svårt att ge någon mer kvalificerad uppskattning av antalet jiddischanvändare i Sverige idag. Bl a är det inte helt givet hur man ska definiera "användare av jiddisch". Det finns dock ett antal olika källor som gör det möjligt att komma fram till någotsånär samstämmiga uppskattningar. Zitomersky (se appendix 2) anger antalet judar i Sverige 1980 till 16 500. Andra uppskattningar (bl a Byström Janarv 1993:61) anger att upp till 20 000 judar bor i landet. I
American Jewish Yearbooks(1979 citerad i Fishman 1991) anges totalantalet judar i Sverige i slutet av 1979 som 16 000. Vi kan alltså dra slutsatsen att antalet judar i Sverige ligger någonstans mellan 15 000 och 20 000 personer, beroende på hur man definierar begreppet "jude" .
17
SST anger antalet "betjänade medlemmar" av judiska "samfundet" i Sverige vid årsskiftet 94/95 till 10 378. Detta antal omfattar inte bara församlingsmedlemmar enligt församlingarnas egen definition, utan även sådana som t ex deltar i studieverksamhet som är anknuten till försam-
Bilaga 5
507
lingarna. Antagligen finner vi de allra flesta användarna av jiddisch bland dessa "organiserade judar". David Fischers (1996) enkät gav vid handen att ca 25% av medlemmarna i Stockholmsförsamlingen talade jiddisch "mycket bra" eller "ganska bra". Om man tillämpar detta procettal på antalet "betjänade medlemmar" enligt SST kommer man upp i en minimisiffra på drygt 2 500 talare av jiddisch. Men flera källor uppgav att andelen jiddischtalare är betydligt större bland judar i Malmö och de mindre judiska församlingarna än den är i Stockholm och Göteborg. I så fall bör man öka siffran till åtminstone 3 500 för hela Sverige, särskilt om man räknar med ett visst antal jiddischtalare som faller utanför SST:s siffra för "betjänade medlemmar". Denna siffra är en uppskattning av antalet personer som talar jiddisch "mycket bra" eller "ganska bra". Om man dessutom räknar med "talarpotentialen" (se ovan) skulle man kunna öka siffran ytterligare till kanske 5 000 eller fler. Denna högre siffra stämmer ganska väl med David Schwarz' uppskattning (samtal 970130) av antalet talare av jiddischtalare i Sverige: 5-6 000 personer. I
American Jewish Yearbook (1979 citerad i Fishman 1991) uppskattas antalet med jiddisch som modersmål till 3 200. Andelen som har jiddisch som modersmål av totalantalet judar (enligt samma källa) är därmed .20.
Andelarna för övriga länder i redovisningen varierar från .15 för länder som t ex Frankrike och Storbritannien, upp till .30 för länder som Kanada, Australien, Sydafrika och de flesta sydamerikanska länderna. Andelen för Sverige är alltså lägre än Fischers för andelen som talar språket "mycket bra eller ganska bra". Men Fischers siffra gällde en självskattad språkfärdighet inte modersmål och den hade som utgångspunkt medlemmar i Stockholms församling, inte alla judar i Sverige. Vi vet inte hur
American Jewish Yearbook har definierat termen
"modersmål", eller hur de har kommit fram till sina uppskattningar, men återigen skulle vi till deras uppskattning vilja lägga ett antal tusen "potentiella talare" eller "receptivt tvåspråkiga", som förmodligen inte skulle betrakta jiddisch som sitt modersmål och inte heller betrakta sina färdigheter i språket som "mycket bra" eller "ganska bra". Detta tillägg gör att totalantalet "användare av jiddisch", om man definierar termen "användare" brett, skulle komma upp i 5 000 till 6 000 personer. Sammanfattningsvis kan man säga att Zitomersky (1988) och
American
Jewish Yearbook (i Fishman 1991) anger likartade siffror för totalantalet judar i Sverige, även om ingen av källorna definierar vad som menas med "jude". Fischers (1996) undersökning avser språkfärdighet i jiddisch, och var genomförd nyligen; American Jewish Yearbooks språksiffra avser jiddisch som modersmål och gäller slutet av 1970-talet. Trots olikheterna i årtal och vad språksiffran avser kommer man med en kombination av
Zitomerskys uppskattning och Fischers enkätresultat, med en liten
Bilaga 5
508 korrigering fram till ungefär samma siffra som i American Jewish
Yearbook: mellan 3 000 och 3 500 personer. Till dessa siffror skulle vi som sagt vilja lägga ett antal som har receptiva kunskaper i jiddisch, kanske ett par tusen personer, vilket gör att man kommer fram till en siffra som liknar David Schwarz uppskattning. Det är svårt för oss att ange en exaktare siffra, därför att dessa källor ställt andra frågor än den vi blev ombedda att besvara. Dessutom tycks kunskaperna, färdigheterna, modersmålsangivelserna och användningen variera mycket bland Sveriges judar, såväl med avseende på generation, hemort som födelseland, vilket gör det svårt att generalisera utifrån de befintliga källorna. Vi avslutar rapporten med ett citat från Hugo Valentin (1964:221), som gäller jiddisch likaväl som det judiska folket och judisk kultur i stort:
Den svenska judeenheten tillhör det svenska samhället och är samtidigt en del av den judiska diasporan, en dualism, som berikat dess liv. Dess fortlevande är icke blott ett judiskt intresse utan ett svenskt. Ty det är icke den jämnstrukna uniformiteten utan de många tonernas samklang som skapar den nationella kulturens rikaste harmonier.
Bilaga 5
509
Referenser
Bannies, Marlene. 1994. Crossing Delancey to find Yiddish Movement. Course paper, Linguistics Department, University of San Diego.
Birnbaum, Solomon A. 1979.
Yiddish. A Survey and a grammar. Toronto &
Buffalo: University of Toronto Press.
Boyd, Sally. 1985.
Language survival. A study of language contact, language
shift and language choice in Sweden. (Doktorsavhandling i allmän språkvetenskap.) Gothenburg Monographs in Linguistics 6. Göteborg: Institutionen för lingvistik
Boyd, Sally. 1995. Språken i Sverige. Ahlsén, Elisabeth & Jens Allwood, red.
Språk i fokus. Lund: Studentlitteratur.
Byström Janarv, Görel. 1993. Judendom. I
Gudastyrd vardag.
Världsreligionerna i människors dagliga liv. Stockholm: Utbildningsförlaget
Brevskolan.
Diesing, Molly. 1990. Verb movement and subject position in Yiddish
. Natural
Language and Linguistic Theory 8, 41-79.
Dorian, Nancy. 1982. Defining the speech community to include its working margins. Suzanne Romaine (red
.) Sociolinguistic Variation in Speech
Communities. London:Arnold.
Ejerfelt, Lennart. 1971. Invandrare, minoriteter och deras trossamfund. Schwarz, David, red.
Identitet och minoritet. Teori och politik i dagens Sverige.
Stockholm: Awe/Gebers.
Fischer, David. 1996.
Judiskt liv. En undersökning bland medlemmar i
Stockholms Judiska Församling. (Doktorsavhandling i teologi vid Uppsala univ.) Spånga: Megilla Förlaget.
Fishman, Joshua A. 1987. Post-exilic Jewish languages and pidgins/creoles: two mutually clarifying perspectives.
Multilingua 6:1, 7-24.
Fishman, Joshua A. 1991.
Yiddish: turning to life. Amsterdam/Philadelphia:
John Benjamins.
Fishman, Joshua A., ed. 1981
. Never say die! A thousand years of Yiddish in Jewish life and letters. The Hague/Paris/New York: Mouton Publishers.
Fuks, Leo. 1987. The Romance elements in Old Yiddish. In Katz, Dovid, ed., 23-25.
Bilaga 5
510
Gordon, Hans & Lennart Grosin. 1973.
Den dubbla identiteten. Judars
anpassningsmönster i historisk och psykologisk belysning. Stockholm: CEBE
Grafiska.
Hahn, Stefan, A. Brody & Wulff Fürstenburg. 1970.
Judarnas historia.
Stockholm: Prisma.
Hellquist, Elof. 1939/1970.
Svensk etymologisk ordbok. Lund: Gleerups.
Horvath, Julia & Paul Wexler. 1994. Unspoken "languages" and the issue of genetic classification.
Linguistics 32, 241–269.
Ilicki, Julian. 1988.
Den föränderliga identiteten. Om identitetsförändringar hos
den yngre genreationen polska judar som invandrarde till Sverige 1968-1972. (Doktorsavhandling i sociologi, Uppsala univ.) Åbo: Sällskapet för judaistisk forskning.
Internetsidorna "Judarna i Sverige", "Judarna i dagens Sverige-- församlingar och organisationer, " samt sökningar utifrån nyckelordet "Yiddish".
Jacobs, N. 1975. Yiddish origins and creolization. MA paper, University of Texas at Austin
Jiddisch-Kultur i Skandinavien. Tidskrift för Sällskapet för Jiddisch och Jiddisch
Kultur i Sverige. Olika nummer, bl.a. det senaste.
Judarna i Göteborg. Broschyr utgiven av Judiska Församlingen i Göteborg. 1991.
Judisk Krönika. 1996. Årgång 64. Nr 1-4
Judiska gårdfarihandlare i Sverige. 1996. Jacqueline Stare red. Stockholm.
Judiska museét i Stockholm.
Katlev, Jan. 1986. Jiddisch. I Krag, Helen & Margit Warburg, red.,
Der var
engang - amol iz geven. En bog om jødisk kultur og historie i det gamle Østeuropa, 93-110. Köpenhamn: Gyldendal.
Katz, Dovid, ed. 1987.
Origins of the Yiddish language. Oxford winter
symposium in Yiddish language and literature, 15-17 December 1985. Language & Communication, Vol. 7, Supplement. Oxford etc.: Pergamon.
Kerbel, Lennart. 1995.
Judiska ordspråk och talesätt. På jiddisch och svenska.
Spånga: Megilla-förlaget.
King, Robert D. 1987. Proto Yiddish Morphology. In Katz, Dovid, ed., 73-81.
Bilaga 5
511
Källgren, Gunnel & Ellen F. Prince. 1989. Swedish VP-topicalization and Yiddish Verb-topicalization.
Nordic Journal of Linguistics 12.1, 47-58.
Levy, Hans W. 1995.
The Jewish Community of Gothenburg. Lund: Institute of
Jewish Culture.
Lomfors, Ingrid. 1996.
Förlorad barndom. Återvunnet liv. De judiska flykting-
barnen från Nazityskland. (Doktorsavhandling i historia vid Göteborgs univ.)
Göteborg: Historiska institutionen.
Marchand, James W. 1987. Proto Yiddish and the glosses: can we reconstruct Proto Yiddish? In Katz, Dovid, ed., 83-94.
Mühlhäusler, Peter. 1984. Pidgin and creole German, relexification and biogrammar. In Sebba, Mark & Loreto Todd, eds. Papers from the York Creole Conference Sept. 24-27, 1983.
York Papers in Linguistics 11. Department of
Language, University of York.
Nationalencyklopedin, Tionde bandet. 1993. Artiklarna
judar, judendom,
jiddisch m.fl., av Karl-Johan Illman, Tryggve Kronholm, Michal Rudawski, m.fl. 133-134, 225-233. Höganäs: Bokförlaget Bra Böcker.
Platzack, Christer. 1986. COMP, INFL and Germanic word order. In Hellan, Lars & Kirsti Koch Christensen, eds.
Topics in Scandinavian syntax, 185-234.
Dordrecht: Reidel.
Prince, Ellen. 1981. Topicalization, Focus movement, and Yiddish movement. A Pragmatic Differentiation
. Berkeley Linguistic Society 7, 249-264.
Rohlén-Wohlgemuth, Hilde. 1995.
Svensk-judisk litteratur 1775-1994. En
litteraturhistorisk översikt. Spånga: Megilla-förlaget.
SST (Samarbetsnämnden för statsbidrag till trossamfund) Årsbok 1995. Älvsjö: SST.
Santorini, Beatrice. 1995. Two types of Verb second in the history of Yiddish. In Battye, Adrian & Ian Roberts, eds,
Clause structure and language change,
53-79. New York & Oxford: Oxford University Press.
Schulman, Salomon. 1991.
Natten läser stjärnor. Jiddischdikter från ett desperat
sekel. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposion AB.
Schulman, Salomon. 1996.
Jiddischland. Bland rabbiner och revolutionärer.
Nora: Bokförlaget Nya Doxa.
Schulman, Salomon & Peter Rovan. 1988.
Garva med Goldstein. De bästa
judiska vitsarna. Stockholm: Stehag Symposion.
Bilaga 5
512
Schwarz, David. 1971.
Svensk invandrar- och minoritetspolitik 1945-1968.
Stockholm: Prisma.
Silverman Weinreich, Beatrice, ed. 1988.
Yiddish Folktales. Translated by
Leonard Wolf. New York: Pantheon Books.
Sterner Carlberg, Mirjam. 1994.
Gemenskap och överlevnad. Om den judiska
gruppen i Borås och dess historia. (Doktorsavhandling i socialt arbete vid Göteborgs univ.) Göteborg: Institutionen för socialt arbete.
Svenson, Anna. 1995.
Nöden. En shtetl i Lund. Årsskrift 77. Lund: Gamla Lund
förening för bevarande av stadens minnen.
Tägil, Sven. 1988. Judarna i Sverige. Broberg, Gunnar, Harald Runblom & Mattias Tydén red.
Judiskt liv i Norden. Studia Multietnica Upsaliensia 6.
Uppsala: Acta Universitatis Upsaliensia.
Valentin, Hugo. 1964.
Judarna i Sverige. Stockholm: Bonniers.
Valentin, Hugo. 1970.
Judarnas historia i Sverige. Kapitel i Hahn et al. rec.
Weinreich, Max. 1980
. History of the Yiddish language. Chicago and London:
The University of Chicago Press.
Weinreich, Uriel. 1968.
Languages in contact. The Hague/Paris:Mouton.
Weinreich, Uriel & Beatrice. 1959
. Yiddish language and folklore. A selective bibliography for research. 's-Gravenhage: Mouton.
Wexler, Paul. 1981. Jewish interlinguistics: facts and conceptual framwork.
Language 57:1, 99-149.
Wexler, Paul. 1990.
The schizoid nature of Modern Hebrew: a Slavic language
in search of a Semitic past. Wiesbaden.
Wexler, Paul. 1991. Yiddish – the fifteenth Slavic language. A study of partial language shift from Judeo-Sorbian to German.
International Journal of the
Sociology of Language 91, 9-150.
Wexler, Paul. 1994. Relexification and the issue of genetic classification. Talk given at the Tenth biennial conference of the Society for Caribbean linguistics, University of Guyana, August 24–27, 1994.
Zitomersky, Joseph. 1988. The Jewish Population in Sweden, 1780-1980: An ethno-demographic study. Broberg, Gunnar, Harald Runblom & Mattias Tydén red.
Judiskt liv i Norden. Studia Multietnica Upsaliensia 6. Uppsala: Acta
Universitatis Upsaliensia.
Bilaga 5
513
Intervjuer/samtal med:
Mirjam Sterner Carlberg, Göteborg. 14 januari, 1997. Izydor Sznajdman, Göteborg. 24 januari, 1997 Susanne Sznajderman-Rytz, Borås. 27 januari, 1997 David Fischer, Älvsjö. 27 januari, 1997 David Schwarz, Vällingby. 30 januari, 1997 David Beitner, Malmö. 31 januari, 1997 Anna Svenson, Lund. 17 mars, 1997.
Bilaga 5
514
Appendix 1. Karta över jiddischska dialektområden (ur Birnbaum 1979:95).
Bilaga 5
515
Appendix 2: Antalet och andelen judar i Sverige, 1787-1980. (ur Zitomersky, 1988: 122)
Bilaga 5
516
Appendix 3:
Jiddisch i Sverige
S. Boyd 970113
"Intervjustolpar" till kännare av församlingarna:
1. Enl Fischers undersökning av Stockholms församling har ca 25% av medlemmarna bra eller mycket bra kunskaper i jiddisch.
a. Är det lika få i Göteborg/Malmö, eller fler, tror Du?
b.Har du någon uppfattning om vilka dessa är ( d.v.s. när de eller deras anfäder kom till Sverige?)
c. Används jiddisch (vad du vet) av andra i Göteborg/Malmö än sådana som är medlemmar i församlingen?
2. Vilken roll spelar språket i församlingslivet?
a. Formellt, i samband med gudtjänsterna?
b. Informellt, i samtal mellan församlingsmedlemmar?
c. Aktiviteter av olika slag (föreningslivet inom församlingen)?
d. Undervisas det i eller på språket?
e. Kulturella aktiviteter? T.ex. teater, musik, bokutgivning, underhållning, annat?
f. Enstaka fraser eller ord som används när man f ö talar svenska?
3. Känner du till några (+/- offentliga) sammanhang där jiddisch används regelbundet utanför församlingslivet (t.ex. affärer, bokhandlar, mm)?
4. För övrigt används det i första hand i hemmen?
5. Vilken roll anser du språket har:
a. för den etniska identiteten (som jude i allm och i Sverige i synnerhet)? Förekommer det att jiddisch används av icke-judar?
Bilaga 5
517
b. för religionen (d.v.s. identiteten som troende eller praktiserande)? Rel till ortodox judendom? chassidismen?
c. i förhållande till hebreiskan?
d. Vilka positiva och ev negativa associationer finns till språket?
d. Varför har användningen minskat (enl Fischers resultat)?
Bilaga 5
518
Jiddisch i Sverige
S. Boyd 970114
Frågor till infödda talare:
1. Var jiddisch det första språket Du lärde dig som barn? Fanns andra språk med i bilden?
a. Kan du beskriva Din språkanvändning som barn (jiddisch + svenska eller annat språk)? Med vem, var, under vilka omständigheter?
b. När Du gick i skolan? Med kompisar? (Fanns det andra jämnåriga som var tvåspråkiga?)
c. Med vuxna släktingar/vänner som var tvåspråkiga?
d. I samband med gudstjänster och helgfirande under barndom och ungdom.
2. Hur ser Din användning av jiddisch ut idag?
a. Inom den egna familjen? Föräldrar och äldre släktingar fortfarande i livet?
b. Med vänner?
c. I religiösa sammanhang?
d. Läsa/skriva? Andra kulturella sammanhang (teater, musik m.m.)?
3. Känner du (till) många andra som liksom Du vuxit upp med jiddisch som modersmål?
a. Är de födda i Sverige eller utomlands? Om det förra, när kom deras föräldrar eller anfäder till Sverige?
Bilaga 5
519
b. Använder andra som Du känner jiddisch ungefär som du gör (mer, mindre, andra sammanhang) ?
4. Hur ser gruppen jiddischtalare i Sverige ut i dag, vad Du känner till? a. Finns det jiddischtalare bland dem som är födda i Sverige? (När i så fall kom deras anfäder hit?)
b. Använder de som kom som flyktingar i samband med andra världskriget, och som hade jiddisch som första språk fortfarande språket aktivt? Med sina barn?
c. Är de judiska polacker som kom under 60- och 70-talet talare? Använder de språket aktivt idag? Till sina barn?
5. Språkvariation:
a. Talas det annat än östjiddisch i Sverige? Finns det betydande dialektskillnader inom jiddisch i Sverige?
b. Använder man svenska ord ibland när man talar jiddisch i Sverige? Jiddischord när man talar svenska (med sådana som kan lite jiddisch)?
6. Vad är för Dig relationen mellan:
a. jiddisch och judendom som religion? jiddisch och ortodox judendom? chassidismen?
b. jiddisch och en judisk etnisk identitet? Finns det t.ex. ickejudar som är jiddisch-talare? (Tvärtom finns ju.)
c. Vad är jiddischs roll i förh till hebreiska när det gäller den judiska identiteten och judendomen i Sverige?
7. I vilken utsträckning har jiddisch spelat roll i judisk kulturliv i Sverige? Vilken betydelse har Singers Nobelpris haft t.ex.?
Bilaga 5
520
8. Förh i Israel (hebreiskans ställning)-- betydelse för jiddisch i Sverige?