SOU 2023:2
En inre marknad för digitala tjänster – ansvarsfördelning mellan myndigheter
Till statsrådet Erik Slottner
Den 2 juni 2022 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag lämna förslag på åtgärder med anledning av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digital Service Act, DSA). Hovrättsrådet Ulrika Ihrfelt förordnades den 7 juni 2022 att vara särskild utredare. Den 8 juni förordnades rådgivaren Maria Wieslander och kanslirådet Helena Bäckström som sekreterare i utredningen.
Som experter att ingå i utredningen förordnades den 5 september 2022 rättssakkunniga Ani Arevian Sjöstedt (Justitiedepartementet), rådgivaren Jan Bergdahl, Post- och telestyrelsen, juristen Ulrika Bergström, Integritetsskyddsmyndigheten, departementssekreteraren Fredrik Blomström (Infrastrukturdepartementet), expert digital policy Carola Ekblad, Svenskt Näringsliv, juristen Emy Gustavsson, Konsumentverket, departementssekreteraren Mattias Karlson Jernbäcker (Utrikesdepartementet), kanslirådet Felisa Krzyzanski (Finansdepartementet), juristen Rebecca Parman, Myndigheten för press, radio och tv, kanslirådet Martin Persson (Kulturdepartementet), f.d. kanslirådet Helena Ramqvist Engellau, departementssekretaren Nils Sigfrid (Finansdepartementet) och kanslirådet Patrik Sundberg (Justitiedepartementet).
Med verkan från och med den 20 december 2022 entledigades departementssekreteraren Fredrik Blomström och departementssekreteraren Henrik Hultberg (Finansdepartementet) förordnades i hans ställe att vara expert i utredningen.
Härmed överlämnas delbetänkandet En inre marknad för digitala
tjänster – ansvarsfördelningen mellan myndigheter (SOU 2023:02). De
återstående frågor som omfattas av uppdraget kommer att behandlas i det slutbetänkande som ska redovisas senast den 7 april 2023.
Stockholm i januari 2023
Ulrika Ihrfelt
/Helena Bäckström Maria Wieslander
Sammanfattning
Förordningen om digitala tjänster
EU har antagit en förordning om den inre marknaden för digitala tjänster, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster, nedan kallad DSA). I förordningen fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden. Den innehåller bestämmelser om villkorat undantag från ansvar för leverantörer av sådana tjänster och om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är anpassade för specifika kategorier av leverantörer. Den innehåller även regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av förordningen, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter. Slutligen fastställer den ett ramverk för samarbete och efterlevnadskontroll mellan Europeiska kommissionen och nationella myndigheter.
Tillämpningsområde
DSA är tillämplig på förmedlingstjänster, i synnerhet tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster. Värdtjänster kan inkludera till exempel onlineplattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare. DSA är tilllämplig på leverantörer oavsett etableringsställe eller var de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster i unionen.
Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster
Det finns ett villkorat undantag för ansvar för förmedlingstjänster, där företag som vidarebefordrar eller lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran inte ansvarar för innehållet. Leverantörer av värdtjänster kan endast dra nytta av undantaget om de inte har kännedom om olagligt innehåll eller olaglig verksamhet eller om de vidtar åtgärder så snart de fått kännedom om olagligheten. Det finns inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande.
En procedur införs för att följa upp förelägganden till leverantörer av förmedlingstjänster att vidta åtgärder med anledning av olagligt innehåll eller att tillhandahålla specifik information om tjänstemottagare.
Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö
Kraven på aktsamhet varierar beroende på förmedlingstjänstens kategori och storlek. Vissa undantag görs för mikroföretag och små företag. Nedan ges exempel på sådana krav.
Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste utse kontaktpunkter för myndigheter och för tjänstemottagare. Leverantörer som inte har ett etableringsställe i unionen ska utse en juridisk eller fysisk person i unionen som ska agera som deras rättsliga företrädare. Allmänna villkor ska vara tydliga vad gäller begränsningar som tillämpas på användningen av deras tjänster och när de tillämpas ska leverantören ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, till exempel yttrandefriheten och mediernas frihet och mångfald. Leverantörerna ska publicera rapporter om klagomål och moderering.
Leverantörer av värdtjänster, inklusive onlineplattformsleverantörer, ska införa mekanismer som gör det möjligt att anmäla förekomster av olagligt innehåll på deras tjänst. Leverantören ska meddela anmälaren sitt beslut med anledning av anmälningen, och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet. Alla berörda tjänstemottagare ska informeras om beslutet, som ska motiveras och som ska innehålla information om hur beslutet kan prövas. Leverantörer av värdtjänster ska även, om de får kännedom om in-
formation som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, underrätta brottsbekämpande eller rättsliga myndigheter.
Onlineplattformsleverantörer ska ge tjänstemottagare tillgång till ett internt system för hantering av klagomål rörande beslut om begränsningar av tjänsten, samarbeta med organ för tvistlösning utanför domstol, ge prioritet till anmälningar från betrodda anmälare och vidta åtgärder och skydd mot missbruk. De ska även publicera information om tvister, avbrytanden och det genomsnittliga antalet tjänstemottagare per månad i unionen. Leverantörerna får inte utforma eller organisera sina onlinegränssnitt på ett sätt som försämrar tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut. Onlineplattformsleverantörerna ska följa skyldigheter om annonsering, vara transparenta om sina rekommendationssystem och vidta åtgärder för att skydda minderåriga på deras plattformstjänster.
Särskilda bestämmelser tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, närmare bestämt näringsidkares spårbarhet, inbyggd överensstämmelse och konsumenters rätt till information om olagliga produkter eller tjänster.
Ytterligare krav ställs på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer (med 45 miljoner eller fler månatliga tjänstemottagare i genomsnitt), särskilt med syfte att åtgärda och förebygga systemiska risker.
Det finns även bestämmelser om bland annat standarder och uppförandekoder för till exempel onlineannonsering och tillgänglighet.
Implementering, samarbete, sanktioner och efterlevandekontroll
Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av DSA. En av de behöriga myndigheterna ska utses till samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för digitala tjänster ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning i den medlemsstaten, om inte den berörda medlemsstaten har gett andra behöriga myndigheter ansvar för vissa specifika uppgifter eller sektorer. Det
ska säkerställa samordningen på nationell nivå. Samordnarna för digitala tjänster ska samarbete med varandra, andra nationella behöriga myndigheter, den europeiska nämnden för digitala tjänster och Europeiska kommissionen. Medlemsstaterna ska offentliggöra och meddela Europeiska kommissionen och den europeiska nämnden vilka myndigheter som ska vara samordnare respektive behöriga myndigheter senast den 17 februari 2024.
Samordnaren för digitala tjänster och de andra behöriga myndigheterna ska ha särskilda undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll. Medlemsstater ska fastställa regler för sanktioner för överträdelser. Tjänstemottagare och bemyndigade organ, organisationer eller sammanslutningar ska ha rätt att lämna in klagomål om påstådda överträdelser mot leverantörer av förmedlingstjänster. Tjänstemottagare ska ha rätt att begära skadestånd i enlighet med unionsrätt och nationell rätt.
Medlemsstaten där förmedlingstjänsten har sitt huvudsakliga etableringsställe ska ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av DSA, med några få undantag.
Europeiska kommissionen ska ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av vissa bestämmelser som endast tilllämpas på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Europeiska kommissionen ska ha rätt att utöva tillsyn och efterlevnadskontroll över övriga delar av DSA mot leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Om kommissionen inte har inlett förfaranden för samma överträdelse ska den medlemsstat där leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn är etablerad ha denna befogenhet.
Samordnarna för digitala tjänster och Europeiska kommissionen ska bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt bistånd. En oberoende rådgivande grupp av samordnare för digitala tjänster, den europeiska nämnden för digitala tjänster, inrättas. Nämnden ska ge råd till samordnarna för digitala tjänster och till kommissionen.
En samordnare för digitala tjänster i destinationslandet eller den europeiska nämnden för digitala tjänster får begära att samordnaren i etableringslandet bedömer ärendet och vidtar undersöknings- och efterlevnadsåtgärder. Nämnden kan hänskjuta ett ärende till Europeiska Kommissionen. Samordnare får inleda och leda gemensamma undersökningar med deltagande av andra samordnare.
Europeiska kommissionen får be samordnarna för digitala tjänster och den europeiska nämnden för digitala tjänster att stödja bedömningen av systemfrågor och nya aspekter i hela unionen enligt DSA. Medlemsstater ska samarbeta med kommissionen, bland annat genom att ställa sin sakkunskap och kapacitet till förfogande.
Ikraftträdande och tillämpning av DSA
DSA trädde i kraft den 16 november 2022 och vissa bestämmelser började tillämpas då. Onlineplattformar och onlinesökmotorer ska offentliggöra information som genomsnittligt antal tjänstemottagare i EU senast den 17 februari 2023. Förordningen ska tillämpas på leverantörer som utses till mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer från och med fyra månader efter att den fått denna status (om tiden infaller tidigare än 17 februari 2024). Övriga bestämmelser tillämpas från den 17 februari 2024.
Utredningens uppdrag och resultat
Utredningen ska analysera och föreslå åtgärder för tillämpningen av DSA i Sverige och lämna de författningsförslag som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.
Uppdraget i detta delbetänkande är att föreslå vilken svensk myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster. Det ska vidare analysera huruvida ansvaret bör fördelas på flera behöriga myndigheter och, om så är fallet, föreslå vilka andra behöriga myndigheter som bör utses och hur ansvarsområdena rörande tillsyn och efterlevnadskontroll bör delas upp.
Utredningen föreslår att Post- och telestyrelsen utses till behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster och att Konsumentverket och Myndigheten för press, radio och tv utses till behöriga myndigheter.
Många skyldigheter i DSA har anknytning till eller klara beröringspunkter med vissa svenska myndigheters nuvarande ansvarsområden. Andra skyldigheter som är av mer organisatorisk eller informationsrelaterad art, liksom skyldigheter att motverka brott och missbruk, har inte samma tydliga anknytning till befintlig materiell rätt. Utredningen anser att bestämmelser som åtminstone till viss
del relaterar till befintliga myndigheters uppdrag i första hand bör fördelas till dessa myndigheter. I några få fall bör en myndighets ansvarsområde utvidgas. I andra fall bör samordnaren för digitala tjänster ansvara för tillsyn och efterlevnadskontroll.
I sin roll som samordnare för digitala tjänster bör Post- och telestyrelsen ansvara för all tillsyn och efterlevnadskontroll i de delar som inte ges i uppgift till andra behöriga myndigheter. Post- och telestyrelsens ansvarsområde ska inkludera organisatoriska skyldigheter, informationsrelaterade skyldigheter och skyldigheter att motverka brott och missbruk.
Konsumentverket bör ansvara för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelser som direkt eller indirekt rör konsumentskydd, inklusive annonser med kommersiellt syfte som riktas till konsumenter, avtalsvillkor mellan näringsidkare och konsument, produktsäkerhet och bestämmelser vars bakomliggande syfte är konsumentskydd.
Myndigheten för press, radio och tv bör ansvara för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende bestämmelser som rör i synnerhet yttrandefrihet, mediers mångfald och andra grundläggande friheter och mänskliga rättigheter, annonser utan kommersiellt syfte, annonser med kommersiellt syfte som riktar sig mot andra än konsumenter, mörka mönster som påverkar andra än konsumenter, rekommendationssystem som inte påverkar konsumenter och vissa frågor rörande minderåriga.
Efter en tid, när tillsyn och efterlevnadskontroll har pågått en period och andra rättsakter som har beröringspunkter med DSA har antagits, bör ansvarsfördelningen mellan myndigheterna utvärderas. Det kan då även bedömas om ytterligare resurser behöver tillföras samt hur dessa i så fall bör finansieras. Utredningen anser att en utvärdering om ansvarsfördelning, resursbehov och finansiering bör göras senast i februari 2027.
Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.
Summary
Digital Services Act
The EU has adopted a regulation on the provision of intermediary services, Regulation (EU) 2022/2065 of the European Parliament and of the Council of 19 October 2022 on a Single Market For Digital Services and amending Directive 2000/31/EC, (the Digital Services Act or the DSA). The regulation lays down harmonised rules on the provision of intermediary services in the internal market. It establishes a framework for the conditional exemption from liability of providers of intermediary services and rules on specific due diligence obligations tailored to certain specific categories of providers of intermediary services. In addition, it contains rules on the implementation and enforcement of the regulation, including as regards the cooperation of and coordination between the competent authorities and establishes a framework for cooperation and enforcement between the European Commission and national authorities.
Scope
The DSA applies to certain intermediary services, in particular services known as “mere conduit”, “caching”, and “hosting” services. Hosting services may include for example online platforms, such as social networks or online platforms allowing consumers to conclude distance contracts with traders. The DSA applies to providers irrespective of their place of establishment or location, in so far as they offer services in the Union.
Liability of providers of intermediary services
There is a conditional liability exemption for intermediaries, whereby companies that transmit or store information provided by the recipients of the service at their request are not liable for the content. Providers of hosting services can only benefit from the exemption if they are not aware of illegal content or illegal activities if they, upon obtaining such knowledge, act. There are no general monitoring or active fact-finding obligations.
Orders to providers of intermediary services in accordance with national or union law to act against illegal content or to provide information about specific recipients of the service will entail a followup procedure.
Due diligence obligations for a transparent and safe online environment
Obligations vary according to the category and size of the intermediary service. The following contains a non-exhaustive list of such obligations. Certain exceptions are made for micro and small enterprises.
All providers of intermediary services must designate points of contact for authorities and for the recipients of the service. If they are not established in the EU, they must designate a legal representative who is. Terms and conditions shall be clear and transparent as regards information on restrictions imposed in relation to the use of their services and when they are enforced, the provider shall consider the rights of all parties, including the fundamental rights of the recipient of the service, such as freedom of expression and freedom and pluralism of the media. Further, the providers shall publish reports on complaints and content moderation.
Hosting providers, including online platform providers, shall put mechanisms in place to allow anyone to notify the provider of the presence on their service of specific potentially illegal content. The individual or entity concerned shall be notified of the decision and the possibilities of redress. Any affected recipients of the service shall be notified, provided with a statement of reasons by the provider regarding restrictions as well as possibilities for redress. Hosting providers shall also notify law enforcement or judicial authorities of the
Member State if it is aware of information giving rise to a suspicion that a criminal offence involving a threat to the life or safety of a person or persons has, is or is likely to take place.
Providers of online platforms shall provide recipients of the service with an internalsystem to handle complaints regarding decisions on restrictions in the service. Further, the providers shall cooperate with out-of-court dispute settlement, give priority to notices by trusted flaggers and take measures against misuse. In addition, they shall publish information on disputes, suspensions and the average monthly active recipients of the service in the Union. The providers shall not design, organise or operate their online interfaces in a way that impairs the ability of the recipients of their service to make free and informed decisions. The online platform providers shall adhere to obligations on advertising. They shall be transparent about their recommender systems and take measures to protect minors on their platforms.
Specific provisions apply to providers of online platforms allowing consumers to conclude distance contracts with traders, specifically obligations regarding traceability of traders, compliance by design and consumers’ right to information regarding illegal products and services.
Additional obligations apply to providers of very large online platforms and of very large online search engines (with 45 million or more monthly recipients of the service on average), especially aiming to manage systemic risks.
Other provisions pertain to for example standards and codes of conduct e.g. for online advertising and accessibility.
Implementation, cooperation, penalties and enforcement
Member States shall designate one or more competent authorities to be responsible for supervision and enforcement of the DSA. One of the competent authorities shall be designated as the national Digital Services Coordinator, the DSC. The DSC shall be responsible for all matters relating to supervision and enforcement of the DSA, unless the Member State has assigned certain specific tasks or sectors to other competent authorities. It shall ensure coordination at national level. The DSCs shall cooperate with each other, other national competent authorities, the European board for digital services and the commission. Member States shall make publicly available and com-
municate to the European Commission and the Board for digital services the names of the DSC and the competent authorities by 17 February 2024.
The DSC and the other competent authorities shall have certain powers of investigation and of enforcement. Member States shall lay down rules on penalties. Recipients of the service and mandated bodies, organisations and associations shall have the right to lodge complaints against providers of intermediary services alleging an infringement. Recipients of the service shall have the right to seek compensation in accordance with Union and national law.
The Member State in which the main establishment of the provider of intermediary services is located shall have exclusive powers to supervise and enforce the DSA, with a few exceptions. The European Commission shall have exclusive powers to supervise and enforce certain provisions which only apply to providers of very large online platforms and very large online search engines. The Commission shall have powers to supervise and enforce other parts of the DSA against providers of very large online platforms and very large online search engines. If the Commission has not initiated proceedings for the same infringement, the Member State in which the provider of the very large online platform or very large online serarch engine is located shall have powers to supervise and enforce.
The DSCs and the European Commission shall cooperate closely and provide each other with mutual assistance. An independent advisory group of DSCs, the European Board for Digital Services, is established. The Board shall advise the DSCs and the Commission.
A DSC of destination or the European Board for digital services may request the DSC of establishment to assess a specific matter and take investigatory and enforcement measures. The Board may refer a case to the European Commission. DSCs may launch joint investigations.
The European Commission may ask the DSCs and the European Board for digital services for support in assessment of systemic and emerging issues across the EU under the DSA. Member States shall cooperate with the Commission, including by making available their expertise and capabilities.
Entry into force and application of the DSA
The DSA entered into force on 16 November 2022 and certain provisions apply from that date. Online platforms and online search engines shall publish information on the average monthly active recipients of the service in the Union by 17 February 2023. The regulation shall apply to providers who are designated very large online platforms or very large online search engines from four months after the notification to the provider (if it is earlier than 17 February 2024). The remaining provisions shall apply from 17 February 2024.
Remit and results of this Inquiry
The Inquiry shall analyze and propose measures for the application of DSA in Swedenpropose necessary and appropriate amendments to national legislation.
The remit of this first part of the Inquiry is to propose which Swedish authority should be designated DSC. It shall analyse whether the responsibility should be divided onto several competent authorities and, if so, propose which other competent authorities should be designated and how the supervision and enforcement should be allocated.
The Inquiry proposes that the Swedish Post and Telecom Authority be designated DSC and that the Swedish Consumer Authority and the Swedish Press and Broadcasting Authority be designated competent authorities.
Many obligations relate to the present responsibilities of certain authorities. Others do not relate to existing substantial law in the same way and are to some degree administrative: they relate to the organisation of the provider of intermediary services, transparency or other information obligations and obligations regarding reporting notification of suspicions on criminal offences or measures and protection against misuse. The Inquiry finds that authorities with similar or overlapping responsibilities should be assigned the supervision and enforcement of provisions that relate to their area of expertise. In a few cases, an authority is proposed to expand its responsibilities. In other cases, the DSC should be tasked with certain supervision and enforcement.
The Swedish Post and Telecom authority should, as the DSC, be responsible for all enforcement and supervision which is not assigned to another competent authority. This includes obligations regarding the organisation of the providers of intermediary services, obligations regarding information and transparency and obligations regarding reporting notification of suspicions on criminal offences and measures and protection against misuse.
The Swedish Consumer Authority should be responsible for all supervision and enforcement regarding articles that directly or indirectly pertain to consumer protection, including but not limited to advertising for commercial purposes addressed to consumers, terms and conditions in business-to-consumer relationships, product safety and provisions, the primary purpose of which is consumer protection.
The Swedish Press and Broadcasting Authority should be responsible for supervision and enforcement regarding articles relating to in particular freedom of speech, media plurality and other fundamental freedoms and human rights, advertising for non-commercial purposes, advertising for commercial purposes addressing other recipients than consumers, as well as dark patterns affecting others than consumers, recommender systems that do not affect consumers and certain provisions relating to minors.
After some time of supervision and enforcement of the DSA and other Union Acts relating to the DSA have been adopted, the division of competencies between the authorities should be evaluated. At that time, the allocation of funds and alternative types of funding could be reassessed. The Inquiry proposes a reevaluation of the allocation of responsibilities, the need for resources and the financing no later than February 2027.
A report on the Inquiry’s remaining tasks regarding the preparations for the application of the DSA will be presented no later than 7 April 2023.
1. Författningsförslag
1.1. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen att det ska införas en ny paragraf, X §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
X §
Post- och telestyrelsen har till uppgift att vara behörig myndighet och nationell samordnare för digitala tjänster enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster).
Post- och telestyrelsen har enligt artikel 49 i förordningen ansvar för tillsyn och efterlevnadskontroll av förordningen i Sverige, i den mån inte andra behöriga myndigheter givits särskilt ansvar för vissa uppgifter enligt förordningen.
I förordningen ( 2009:607 ) med instruktion för Konsumentverket och i förordningen ( 2020:879 ) med
instruktion för Myndigheten för press, radio och tv utses respektive myndighet till behörig myndighet med ansvar för vissa uppgifter enligt förordningen för digitala tjänster. Dessa uppgifter ingår därför inte i Post- och telestyrelsens ansvar för tillsyn och efterlevnadskontroll.
1.2. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2009:607) med instruktion för Konsumentverket
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2009:607) med instruktion för Konsumentverket att det ska införas en ny paragraf, X §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
X §
Konsumentverket har till uppgift att vara behörig myndighet för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende följande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster):
– artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar konsumenters förmåga att fatta fria och välgrundade beslut,
– artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen till konsumenter,
– artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst riktar sig till konsumenter,
– artikel 28.2 när det gäller annonser med kommersiellt syfte samt artiklarna 30–32.
Konsumentverket ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 9–42 och den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45 och 48. Konsumentverkets ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 11–32 och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Verket ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72.
1.3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2020:879) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv
Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2020:879) med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv att det ska införas en ny paragraf, X §, med följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
X §
Myndigheten för press, radio och tv har till uppgift att vara behörig myndighet för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende följande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster):
– artikel 14, artikel 26.2, artikel 28.1, artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar andra tjänstemottagare än konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar sådana tjänstemottagares förmåga att fatta fria och välgrundade beslut,
– artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller dels annonser som saknar kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, inte riktar sig huvudsakligen till konsumenter,
– artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst
riktar sig till andra än konsumenter och artikel 28.2 när det gäller annonser som saknar kommersiellt syfte.
Myndigheten för press, radio och tv ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 11–42 och den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45 och 48. Myndighetens ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 9–32 och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Myndigheten ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72.
2. Uppdraget och dess genomförande
2.1. Bakgrund
Den 2 juni 2022 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att lämna förslag på åtgärder med anledning av förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster, DSA) och om ändring av direktiv 2000/31/EG.
Uppdraget till utredaren inbegriper att ta ställning till vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning. Vidare ska utredaren analysera om ansvaret bör fördelas mellan flera behöriga myndigheter och i sådant fall föreslå vilka ytterligare myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter och ansvarsfördelningen mellan dem.
I utredarens uppdrag ingår också att ta ställning till om, och i så fall hur, ett organ för tvistlösning utanför domstol ska inrättas i Sverige enligt DSA.
Vidare ska utredaren kartlägga vilka svenska bestämmelser som kan omfattas av tillämpningsområdet för DSA:s bestämmelser om förelägganden och analysera behovet av att upphäva, ändra eller komplettera dessa. Frågan om lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) bör upphävas eller ändras samt ansvarsfrågor som hör samman med BBS-lagens reglering ska särskilt övervägas.
Uppdraget omfattar även en analys av vilka sanktioner som behövs för att uppfylla DSA:s krav på sanktioner vid överträdelser.
I alla dessa delar av uppdraget ska utredaren lämna nödvändiga författningsförslag. Härutöver ska utredaren analysera i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt i andra avseenden och i så fall lämna nödvändiga författningsförslag. Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka
myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster skulle enligt det ursprungliga beslutet ha redovisats senast den 30 november 2022. Genom beslut den 13 oktober 2023 beslutade regeringen dock att förlänga utredningstiden i denna del till senast den 31 januari 2023. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.
I detta delbetänkande lämnar utredningen förslag på vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster enligt DSA.
2.2. Uppdraget
DSA innebär en skyldighet för EU:s medlemsstater att utse en eller flera nationella behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen (behöriga myndigheter).1
En av de behöriga myndigheterna ska utses till nationell samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för digitala tjänster ska ansvara för att säkerställa samordningen på nationell nivå och bidra till effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av DSA i hela unionen. Samordnarna för digitala tjänster inom EU ska samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, med den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) och med Europeiska kommissionen (kommissionen).
Senast den 17 februari 2024 ska EU:s medlemsstater utse sina samordnare för digitala tjänster. Medlemsstaterna ska offentliggöra och meddela kommissionen och nämnden namnet på den behöriga myndighet de utsett till sin samordnare för digitala tjänster. Utöver detta ska medlemsstaterna meddela kommissionen och nämnden namnet på de andra behöriga myndigheter som har utsetts liksom deras respektive uppgifter.
Den del av utredningens uppdrag som ska redovisas i detta delbetänkande är att:
- ta ställning till vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning,
1 Artikel 49.
- analysera om samtliga ansvarsområden enligt förordningen bör tillfalla den digitala samordnaren, eller om ansvaret bör fördelas mellan flera behöriga myndigheter, och i sådant fall föreslå vilka ytterligare myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter och ansvarsfördelningen mellan dem,
- vid sina överväganden ta hänsyn till att myndigheten eller myndigheterna på sikt kan få uppgifter enligt andra befintliga och kommande rättsakter som reglerar frågor om olagligt innehåll på internet och tillhandahållande av information,
- föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som krävs för att den föreslagna myndigheten eller myndigheterna ska kunna vidta de åtgärder som åläggs en samordnare för digitala tjänster och annan behörig myndighet enligt förordningen.
Utredningens direktiv finns bifogat till betänkandet, bilaga 1 och 2, tillsammans med förordningen, bilaga 3.
2.3. Utredningens arbete
Utredningen påbörjade arbetet i juni 2022. Utredningen har inhämtat underlag i form av offentliga utredningar och propositioner samt andra relevanta publikationer.
Till utredningen har utsetts en expertgrupp och denna har inför utarbetandet av detta delbetänkande sammanträtt vid tre tillfällen.
Utredningen har haft flertalet kontakter med företrädare för Post- och telestyrelsen, Myndigheten för press, radio och tv och Konsumentverket. Vidare har utredningen inhämtat information och kunskap om ämnesområdet bland annat genom möten med branschföreträdare och andra intresseorganisationer.
Utredningen har följt det pågående arbetet med att genomföra DSA i övriga medlemsstater bland annat genom att delta i EUgemensamma workshops och ha direkta kontakter med representanter från andra medlemsstater för att efterhöra vilka överväganden som gjorts, och görs, i frågan om valet av behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster.
3. Förordningen om en inre marknad för digitala tjänster
3.1. Bakgrund
Det övergripande syftet med förordningen om en inre marknad för digitala tjänster ( DSA) är enligt artikel 1 att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster (vad som avses med förmedlingstjänster behandlas i avsnitt 3.2.2). I DSA fastställs harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation. De grundläggande rättigheterna i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan), däribland principen om yttrandefrihet och informationsfrihet samt principen om konsumentskydd, ska skyddas på ett effektivt sätt.
DSA sätter ramarna för förmedlingstjänstleverantörers ansvar, reglerar särskilda krav på tillbörlig aktsamhet för specifika kategorier av leverantörer samt reglerar genomförande och kontroll av efterlevnaden av förordningen. Förordningen tillämpas enligt artikel 2 på förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare, som har sitt etableringsställe eller befinner sig i unionen, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller förmedlingstjänsterna har sitt etableringsställe.
3.1.1. Ökad användning av digitala tjänster
Den digitala utvecklingen har skapat möjligheter till snabb och enkel kommunikation mellan människor oavsett var de befinner sig i världen. Utvecklingen har gått fort och år 2020 uppskattades att 60 procent av världens befolkning eller 4,7 miljarder människor använde internet, jämfört med 2,4 miljarder år 2018.1 De allra flesta svenskar
1 Nationalencyklopedin, https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/internet (sökning 2022-11-01).
använder internet och dess tjänster; 94 procent av befolkningen använder internet och av dem gör nästan alla det dagligen.2
Hittills har den inre marknaden för digitala tjänster i vissa delar reglerats av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster (e-handelsdirektivet), som bland annat reglerar tjänsteleverantörers ansvar för innehåll som tjänstemottagare lagrar hos leverantörer. Under de dryga tjugo år som gått sedan e-handelsdirektivet antogs har marknaden för digitala tjänster genomgått en omfattande utveckling. Nya och innovativa affärsmodeller och tjänster, såsom sociala nätverk och andra onlineplattformar, som gör det möjligt för konsumenter att sprida och att få åtkomst till information och utföra transaktioner på nya sätt, har skapats. Den digitala omvandlingen och den ökade användningen av dessa tjänster har dock lett till vissa risker för enskilda tjänstemottagare, företag och hela samhället.3 Till dessa risker hör att olagligt innehåll kan spridas till mycket stora grupper av tjänstemottagare via förmedlingstjänsterna.
3.1.2. Närmare om E-handelsdirektivet
E-handelsdirektivet innehåller harmoniserande bestämmelser om
informationssamhällets tjänster (behandlas närmare i avsnitt 3.2.2)
och om dess tjänsteleverantörer. Informationssamhällets tjänster är enligt artikel 2 alla tjänster som normalt utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Tjänsteleverantörer är varje fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster.
E-handelsdirektivet fortsätter att gälla, men ersätts delvis och kompletteras av DSA. Nedan behandlas några artiklar i e-handelsdirektivet som i olika aspekter är av särskilt intresse för DSA.
I artikel 4 i direktivet uppställs ett förbud för medlemsstaterna mot krav på förhandstillstånd eller andra krav som har motsvarande effekt för att tillhandahålla tjänsterna. Detta påverkar hur en avgiftsfinansiering av DSA-tillsyn kan utformas, se vidare 8.2.1.
Artiklarna 12–14 innehåller skyldigheter för medlemsstaterna att se till att leverantörer av enbart vidarebefordran (mere conduit),
2 Svenskarna och Internet, Internetstiftelsen. 11 oktober 2022. 3 Skäl 1.
cachning respektive värdtjänster som huvudregel inte ska vara ansvariga för information som tillhandahålls av tjänstemottagare och som vidarebefordras respektive lagras för deras räkning. Här förutsätts bland annat att leverantörerna i fråga inte har kännedom om någon olaglig verksamhet eller olagligt innehåll på tjänsten. Enligt artikel 15 får inte medlemsstaterna ålägga tjänsteleverantörerna att övervaka information som de överför eller lagrar eller att på annat sätt aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet, det så kallade förbudet mot allmän övervakningsskyldighet. Av artikel 89 i DSA framgår att artiklarna 12–15 i e-handelsdirektivet ska utgå, det vill säga upphöra att gälla. I stället ska artiklarna 4, 5, 6 och 8 i DSA (se vidare avsnitt 3.4) tillämpas och alltså ersätta de bestämmelser som hittills gällt i dessa frågor enligt e-handelsdirektivet.
3.2. Syfte och tillämpningsområde
3.2.1. Syfte
Av artikel 1 framgår i korthet att syftena med DSA är att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster genom att fastställa harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation. Det anges vidare att i denna miljö skyddas de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, däribland principen om konsumentskydd.
Enligt artikeln fastställer förordningen harmoniserade regler för tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden. I synnerhet fastställs:
a) en ram för ett villkorat undantag från ansvar för leverantörer av
förmedlingstjänster,
b) regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddar-
sydda för specifika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster, och
c) regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av denna
förordning, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter.
Med DSA möter EU den pågående digitala utvecklingen och harmoniserar regler om förmedlingstjänstleverantörers ansvar på den inre marknaden. Informationssamhällets tjänster och i synnerhet förmedlingstjänsterna är en viktig del av unionens ekonomi och unionsmedborgarnas vardag. Den digitala omvandlingen och den ökade användningen medför som anges i avsnitt 3.1.1 vissa risker.4 Medlemsstater håller i allt högre grad på att införa nationell lagstiftning för att åtgärda dessa risker. Det har lett till att lagstiftningen på det digitala området inom EU divergerar, vilket har en negativ effekt på den
inre marknaden.5 Genom att DSA är en förordning har reglerna direkt
tillämpning i hela EU, vilket innebär att samma skyldigheter och ansvarsregler gäller i alla 27 medlemsstater. Genom DSA bildas tillsynsmekanismer på EU-nivå. Harmoniserade regler kan främja och skapa förutsättningar för att innovativa digitala tjänster ska kunna växa
fram och skalas upp på den inre marknaden.6 Enhetliga regler för-
bättrar alltså den inre marknadens funktion, förhindrar fragmentering och åstadkommer stärkt rättssäkerhet.
Eftersom leverantörer av förmedlingstjänster spelar en så betydelsefull roll för tjänstemottagare och samhället i stort, är det viktigt att de agerar ansvarsfullt och aktsamt. Därigenom tillförsäkras en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö och det blir möjligt för unionsmedborgare och andra personer att utöva sina grundläggande
rättigheter som garanteras i stadgan, särskilt yttrande- och informa-
tionsfriheten, näringsfriheten, rätten till icke-diskriminering och uppnåendet av en hög konsumentskyddsnivå.7
3.2.2. Tillämpningsområde
DSA är enligt artikel 2 tillämplig på leverantörer av sådana förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare, fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt etableringsställe.
Förmedlingstjänst är en av vissa särskilt angivna informationssamhällets tjänster. I DSA definieras informationssamhällets tjänst genom
en hänvisning till definitionen i artikel 1.1 b i Europaparlamentets
4 Skäl 1. 5 Skäl 2. 6 Skäl 4. 7 Skäl 3.
och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Informationssamhällets tjänster omfattar enligt direktivet alla tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. Enligt definitionen avses med i) på distans: tjänster som tillhandahålls utan att parterna är närvarande samtidigt, ii) på elektronisk väg: en tjänst som sänds vid utgångspunkten och tas emot vid slutpunkten med hjälp av utrustning för elektronisk behandling (inbegripet digital signalkomprimering) och lagring av uppgifter, och som i sin helhet sänds, befordras och tas emot genom tråd, radio, optiska medel eller andra elektromagnetiska medel, iii) på individuell begäran av en tjänstemottagare: en tjänst som tillhandahålls genom överföring av uppgifter på individuell begäran.
De förmedlingstjänster som omfattas av DSA är kategorierna en-
bart vidarebefordran (mere conduit), cachning, värdtjänster (varav
vissa är onlineplattformar av olika storlek) samt mycket stora online-
sökmotorer. Begreppet förmedlingstjänst kan förenklat beskrivas som
en tjänst som utgör en infrastruktur för tredje parts innehåll, vara eller tjänst, till exempel ett meddelande, en uppladdad video, ett blogginlägg eller en vara som bjuds ut till försäljning.
Av artikel 3 framgår följande definitioner av olika kategorier av förmedlingstjänster: – En tjänst som enbart avser vidarebefordran och som består av
överföring i ett kommunikationsnät av information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillhandahållande av ett kommunikationsnät. Ett exempel kan vara internetoperatörer som erbjuder slutkundstjänster. – En cachningstjänst som består av överföring i ett kommunikations-
nät av information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, som innefattar automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av information och som utförs enbart för att effektivisera den vidare överföringen av information till andra tjänstemottagare. – En värdtjänst som består av lagring av information som tillhanda-
hålls av en tjänstemottagare och som sker på dennes begäran. Exempel är molntjänster och webbhotell.
– Onlineplattform: en värdtjänst som på begäran av en tjänstemot-
tagare lagrar och sprider information till allmänheten, såvida inte denna verksamhet enbart utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom en annan tjänst eller en funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga tjänsten och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva och tekniska skäl inte kan användas utan denna andra tjänst, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen inte är ett sätt att kringgå tillämpningen av bestämmelserna i förordningen. Exempel är sociala nätverk eller marknadsplatser. – Onlinesökmotor: en förmedlingstjänst som gör det möjligt för an-
vändare att mata in sökfraser för att göra sökningar på i princip alla webbplatser eller alla webbplatser på ett visst språk på grundval av en fråga om vilket ämne som helst i form av ett nyckelord, en röstbegäran, en fras eller någon annan inmatning, och som returnerar resultat i vilket format som helst som innehåller information om det begärda innehållet.
Tjänstemottagare är en fysisk eller juridisk person som använder en
förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information eller göra den tillgänglig.
Väsentlig anknytning till unionen anger förmedlingstjänstleveran-
törens anknytning till unionen och följer antingen av att denne är etablerad i unionen eller av särskilda faktiska kriterier, såsom ett betydande antal tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater i förhållande till dess eller deras befolkning, eller verksamhet som riktas till en eller flera medlemsstater.
Enligt artikel 2 påverkar DSA inte tillämpningen av e-handelsdirektivet, förutom de ändringar av direktivet som angetts ovan. Förordningen påverkar heller inte tillämpningen av regler som fastställs i andra unionsrättsakter och som reglerar andra aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster eller som specificerar och kompletterar DSA, särskilt direktiv om audiovisuella tjänster,8 unionsrätten på
8 Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster eller AV-direktivet).
området upphovsrätt och närstående rättigheter,9 förordningar om terrorisminnehåll online,10 om saluföring och användning av sprängämnesprekursorer,11 om främjande av rättvisa villkor och transparens för företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster,12 unionsrätten om konsumentskydd13 och om skydd av personuppgifter,14unionsrätten på området civilrättsligt samarbete, unionsrätten på området straffrättsligt samarbete samt ett direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av bevisning i straffrättsliga förfaranden.
3.3. Olagligt innehåll online
I artikel 3 definieras olagligt innehåll som information, som i sig eller i förhållande till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller gällande rätt i en medlemsstat som står i överensstämmelse med unionsrätten, oavsett denna rätts exakta sakinnehåll eller art. Begreppet
9 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG. 10 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online. 11 Förordning (EU) 2019/1148. 12 Förordning (EU) 2019/1150. 13 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002, s. 4). Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder). Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG. Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG. Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal. 14 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
anges i skälen i vid bemärkelse spegla de regler som gäller för offlinemiljön.15 Exempel som anges är delning av bilder som visar sexuella övergrepp mot barn, olagligt utbyte av privata bilder utan samtycke, nätstalkning, försäljning av produkter som inte uppfyller kraven eller förfalskade produkter, försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster i strid med konsumentskyddslagstiftningen, otillåten användning av upphovsrättsskyddat material, olagligt erbjudande av inkvarteringstjänster eller olaglig försäljning av levande djur.
Under beredningen och förhandlingen av rättsakten har det diskuterats huruvida DSA också borde innehålla bestämmelser om sådant skadligt innehåll som inte är direkt olagligt (till exempel mobbning och falska nyheter). Sådana bestämmelser ansågs dock vara svårförenliga med skyddet för den grundläggande rätten till yttrandefrihet.16
Möjligheten att förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att vidta åtgärder mot visst olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information är beroende av inte bara vad som har stipulerats i unionsrätt, utan även av varje medlemsstats nationella lagar. Det är främst nationella lagar i olika medlemsstater som utgör den rättsliga grunden för utfärdandet av sådana förelägganden. DSA reglerar däremot vilka uppgifter sådana förelägganden ska innehålla rent formellt och vilka åtgärder som sedan ska vidtas.
3.4. Ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster
Huvudregeln i DSA är att leverantörer av förmedlingstjänster inte ansvarar för information som tjänstemottagare tillhandahåller genom deras tjänster. Denna ansvarsfrihet förutsätter dock att vissa kriterier är uppfyllda och att leverantören tillhandahåller tjänsterna neutralt genom rent teknisk och automatisk behandling av någon annans information.17
Leverantörer av en tjänst som avser enbart vidarebefordran ska enligt artikel 4 inte ansvara för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att tjänsteleverantören inte initierat överföringen, inte valt ut mottagaren och inte valt ut eller ändrat den information som överförts.
15 Skäl 12. 16 COM (2020) 825 final, s. 9. 17 Skäl 18.
Leverantörer av en cachningstjänst ska enligt artikel 5 inte ansvara för den automatiska, mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs så länge de inte ändrar informationen, uppfyller villkoren för tillgång till informationen, följer branschpraxis för regler för att få fram uppgifter om hur information används och inte ingriper i den lagliga användningen av allmänt vedertagen teknik. Leverantören ska handla utan dröjsmål för att avlägsna eller göra oåtkomlig den information som tjänsteleverantören har lagrat så snart denne fått kännedom om att informationen har avlägsnats från nätet eller gjorts oåtkomlig, eller att en rättslig eller administrativ myndighet har bestämt att den ska avlägsnas eller göras oåtkomlig.
Leverantörer av värdtjänster ansvarar enligt artikel 6 inte för den information som tjänstemottagare har lagrat i tjänsten under förutsättning att tjänsteleverantören inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll eller så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga innehållet eller göra det oåtkomligt. Begränsningen gäller inte om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende. Om exempelvis leverantören av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bestämmer priset på de varor som näringsidkaren erbjuder, kan det anses att näringsidkaren agerar under den onlineplattformens överinseende eller kontroll.18 Begräsningen gäller inte heller ansvar inom ramen för konsumentlagstiftningen när onlineplattformar, som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal, presenterar transaktionen på ett sådant sätt att konsumenten förmås att tro att produkten eller tjänsten i fråga tillhandahålls av onlineplattformen själv eller av någon som agerar under dess kontroll. Ett exempel skulle kunna vara att en tjänsteleverantör av en marknadsplats ger ett falskt intryck av att denne är den faktiska säljaren av en olaglig produkt som erbjuds till försäljning på marknadsplatsen, eller om det för konsumenten framstår som att den faktiska säljaren på något sätt har bemyndigats av marknadsplatsen att sälja denna olagliga produkt.19
Enbart det faktum att leverantörer i god tro och aktsamt gör undersökningar på eget initiativ eller vidtar andra åtgärder för att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll alternativt göra det oåtkom-
18 Skäl 23. 19 Skäl 24.
ligt eller vidtar åtgärder som följer av lag innebär enligt artikel 7 inte att de inte omfattas av undantagen från ansvar i artiklarna 4–6.
Enligt artikel 8 ska leverantörer av förmedlingstjänster inte åläggas
någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför
eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet.
Artikel 9 handlar om förelägganden om att agera mot olagligt inne-
håll. När en leverantör av en förmedlingstjänst mottar ett föreläg-
gande att agera mot olagligt innehåll som har utfärdats av nationella rättsliga eller administrativa myndigheter ska leverantören informera föreläggande myndighet eller annan angiven myndighet om varje eventuell verkan det givits. Föreläggandena ska uppfylla vissa villkor. Den föreläggande myndigheten eller annan angiven myndighet ska översända förelägganden och informationen som mottagits från leverantören till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat. Samordnaren ska sända en kopia av sådana förelägganden till samordnare för digitala tjänster i andra medlemsstater. Leverantören ska meddela den berörda tjänstemottagaren om det mottagna föreläggandet och den verkan det har givits.
I artikel 10 behandlas förelägganden om att tillhandahålla specifik
information om en eller flera specifika individuella tjänstemottagare.
Hanteringen av förelägganden som avses i artikel 10 ska vara densamma som av förelägganden som avses i artikel 9.
3.5. Krav på tillbörlig aktsamhet för en transparent och säker onlinemiljö
De skyldigheter som DSA innehåller är, som ovan nämnts asymmetriska, av lite olika karaktär och kan grupperas på olika sätt. Många skyldigheter rör organisatoriska frågor, andra innehåller krav på att information lämnas eller offentliggörs. Ytterligare andra är materiella skyldigheter med koppling till vissa rättsområden. Redan i artikel 1 anges att genom DSA fastställs regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster. Leverantörer av respektive tjänster åläggs alltså skyldigheter utifrån dels verksamhetens art, dels antalet användare.
Anpassningen till antalet användare innebär att små leverantörer åläggs färre och mindre betungande skyldigheter och att de aktörer som har störst användarbas, och som därmed kan göra mest relativ skada åläggs fler och mer betungande skyldigheter.
I förhållande till verksamhetens art åläggs sammanfattningsvis följande kumulativa skyldigheter. – Leverantörer av förmedlingstjänster av slagen enbart vidarebeford-
ran och cachning åläggs minst antal och minst betungande skyldigheter (artiklarna 4–15). – Leverantörer av värdtjänster (inbegripet onlineplattformar) åläggs
vissa ytterligare skyldigheter (artiklarna 16–18). – Leverantörer av onlineplattformar åläggs därutöver ett antal skyl-
digheter (artiklarna 20–28) men undantag från dessa finns för mikroföretag och små företag20 (artikel 19). – Onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare åläggs särskilda skyldigheter (artiklarna 30–32), även här med undantag för mikroföretag och små företag (artikel 29). – Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer åläggs ett antal skyldigheter därutöver (artikel 34–43).
Nedan följer en genomgång av dessa skyldigheter grupperade utifrån vilka leverantörer som träffas av skyldigheterna.
3.5.1. Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster
Det finns fem grundläggande skyldigheter som gäller för alla leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa skyldigheter är följande.
Kontaktpunkt (artiklarna 11–12): För att göra det möjligt för natio-
nella myndigheter, Europeiska kommissionen (kommissionen) och tjänstemottagare att direkt komma i kontakt med leverantörerna på
20 Definieras i 2003/361/EG, Kommissionens rekommendation av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag.
elektronisk väg åläggs leverantörerna en skyldighet att inrätta en kontaktpunkt.
Rättsliga företrädare inom EU (artikel 13): Eftersom DSA tilläm-
pas även på leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i EU åläggs dessa en skyldighet att utse en rättslig företrädare. Den rättslige företrädaren ska hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) i alla frågor som rör mottagande, efterlevande och tillämpning av beslut. Den ska också kunna hållas juridiskt ansvarig för leverantörers bristande efterlevnad av DSA. Leverantörer omfattas av jurisdiktionen i den medlemsstat där dess EU-företrädare är etablerad och, beroende på storlek, även kommissionens jurisdiktion. Om leverantören underlåter att utse en rättslig företrädare kommer den att omfattas av varje medlemsstats jurisdiktion. Uppgifterna om leverantörernas rättsliga företrädare ska meddelas samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där företrädaren är etablerad.
Allmänna villkor (artikel 14): Förmedlingstjänstleverantörernas all-
männa villkor ska inkludera information om eventuella begränsningar som tillämpas på användningen av tjänsten när det gäller information som tillhandahålls av tjänstemottagarna, inklusive detaljer om eventuella policyer, förfaranden och verktyg som används för innehållsmoderering, inklusive algoritmbaserat beslutsfattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för deras interna system för hantering av klagomål. Innehållsmoderering är åtgärder som, automatiserade eller inte, vidtas för att upptäcka, identifiera och ta itu med olagligt innehåll eller information i strid med allmänna villkor. Informationen i de allmänna villkoren ska vara tydlig, klar, lättbegriplig, användarvänlig och, om en förmedlingstjänst främst riktar sig till minderåriga, utformad på ett sätt som minderåriga kan förstå. Leverantörerna ska agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt21sätt vid tillämpningen och kontrollen av efterlevnaden av begränsningarna och då ta hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen. Här inkluderas tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefrihet, mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan. I skälen
21 I den svenska språkversionen av DSA används ordet proportionellt. Avsikten torde vara att uttrycka att tillämpningen ska ske på ett proportionerligt sätt.
anges att detta ska gälla inte bara vid tillämpningen av de allmänna villkoren utan redan vid utformningen av dem.22
Transparensrapporering (artikel 15): Minst en gång om året ska
leverantörerna offentliggöra rapporter om förelägganden, anmälningar och klagomål som kommit in och en sammanfattning av innehållsmoderering (inklusive användning av automatiserade metoder) som vidtagits. Undantag finns för mikroföretag och små företag som inte är mycket stora onlineplattformar.23
3.5.2. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar
Leverantörer av värdtjänster inbegripet onlineplattformar har, utöver skyldigheterna i föregående artiklar, följande skyldigheter.
Tillhandahålla mekanismer för anmälan och åtgärder (artikel 16):
Leverantörerna ska tillhandahålla en mekanism, där varje individ eller enhet på elektronisk väg kan anmäla förekomsten av sådant som denne anser utgör olagligt material. Som tidigare nämnts bygger reglerna om ansvarsfrihet i DSA på att leverantörerna får kännedom om förekomsten av ett visst material. Anmälningar enligt artikel 16 ska anses ge upphov till faktisk kunskap eller medvetenhet för tillämpningen av artikel 6 avseende den specifika informationen (se avsnitt 3.4). Av skälen framgår att om en anmälan innehåller tillräcklig information för att en aktsam leverantör ska kunna fastställa att det är uppenbart att innehållet är olagligt, bör anmälan anses ge upphov till faktisk kännedom eller medvetenhet om olagligheten. Alla anmälningar ska hanteras på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och objektivt sätt. Leverantören ska underrätta anmälaren om sitt beslut och tillhandahålla information om möjligheter till prövning av beslutet.
Motivera beslut (artikel 17): Om värdtjänstleverantörer beslutar
om att införa vissa begränsningar för innehåll som bedömts vara olagligt eller oförenligt med de allmänna villkoren, måste leverantören motivera detta. De begränsningar som avses är exempelvis att innehåll avlägsnas, synlighet begränsas, penningutbetalningar tillfälligt upp-
22 Skäl 47. 23 Ett företag kan vara ett mikroföretag eller ett litet företag (vilket baseras på främst antalet personer som är sysselsatta i företaget och vissa finansiella kriterier), men samtidigt vara en mycket stor onlineplattform (vilket baseras på antalet användare).
hävs eller konton stängs av. Motiveringen måste uppfylla vissa minimikrav och möjlighet till prövning av beslutet ska anges.
Anmäla misstanke om brott (artikel 18): Om värdtjänstleveran-
törer får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, ska de till brottsbekämpande myndigheter anmäla misstanke om brott och tillhandahålla all relevant tillgänglig information.
3.5.3. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av onlineplattformar
Utöver skyldigheterna ovan är onlineplattformar, med undantag för mikroföretag och små företag, skyldiga att iaktta följande.
Inrätta ett internt system för hantering av klagomål (artikel 20):
Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in en anmälan, ska ges tillgång till ett system för hantering av klagomål. Där ska de kunna lämna in klagomål på de beslut som onlineplattformsleverantören har fattat med anledning av en tidigare anmälan eller med anledning av beslut om begränsningar i tjänsten som fattats av leverantören på grund av att informationen som tillhandahölls av mottagaren utgör olagligt innehåll eller strider mot leverantörens allmänna villkor. Sådana beslut om begränsningar kan innebära att information avlägsnas, görs oåtkomlig eller dess synlighet begränsas, att tillhandahållande av tjänsten avbryts eller avslutas, att ett konto stängs eller avslutas eller att en möjlighet att monetarisera information upphävs, avslutas eller begränsas. Systemet ska vara lätttillgängligt. Leverantörer av onlineplattformar ska hantera klagomålen på ett snabbt och icke godtyckligt sätt. Besluten ska innehålla motivering och inte enbart baseras på automatiserades metoder. En klagande ska underrättas om beslutet utan onödigt dröjsmål och informeras om möjligheter till prövning.
Samarbeta med tvistlösningsorgan utanför domstol, om sådant finns (artikel 21): Medlemsstaterna kan välja att inrätta ett eller flera alter-
nativa tvistlösningsorgan utanför domstol. Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter, som har lämnat in anmälningar och som fått ett beslut enligt artikel 20, ska kunna välja tvistlösningsorgan, om ärendet inte redan avgjorts i annan instans. Tvistlösningsorgan ska vara certifierade av samordnaren för digitala tjänster. Tvist-
lösningsorganens beslut är inte bindande och de kan inte heller överklagas. Avgifterna som tvistlösningsorganet får ta ut från leverantörerna ska vara skäliga och inte överstiga självkostnaden. För tjänstemottagare ska tvistlösning tillhandahållas kostnadsfritt eller mot en låg avgift.
Prioritera anmälningar från betrodda anmälare (artikel 22): Leve-
rantörerna ska genomföra tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från så kallade betrodda anmälare. Sådana utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlemsstat, som även kan besluta att dra tillbaka statusen. Betrodda anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera oberoende av samtliga onlineplattformar. Godkända betrodda anmälare ska listas i en offentlig databas som underhålls av kommissionen.
Vidta åtgärder mot missbruk (artikel 23): Leverantörerna ska in-
föra åtgärder för att under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning, tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som frekvent tillhandahåller uppenbart olagligt innehåll. Leverantörerna ska även tillfälligt avbryta behandling av anmälningar och klagomål från dem som ofta lämnar in uppenbart ogrundade anmälningar eller klagomål. De allmänna villkoren ska innehålla leverantörernas policy för sådant missbruk, inklusive de omständigheter som de tar hänsyn till vid bedömningen av om ett visst beteende utgör missbruk och varaktigheten av avstängningen. Leverantörerna ska inte behöva anlita juridisk rådgivare för att göra bedömningen; en lekman ska utan någon mer ingående analys kunna uppfatta om innehållet är olagligt respektive om anmälningarna och klagomålen är ogrundade.24
Tillhandahålla ytterligare och mer omfattande transparensrapportering (artikel 24): Leverantörer av onlineplattformar ska rapportera
vissa uppgifter om antal tvister enligt artikel 21 och antalet tillfälliga avbrytanden enligt artikel 23. Det säkerställer transparens och möjliggör granskning av beslut om innehållsmoderering.25 Alla onlineplattformsleverantörer och onlinesökmotorer, oavsett storlek, ska minst en gång var sjätte månad offentliggöra det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare de har per månad i unionen, för att en bedömning av verksamhetens storlek ska kunna ske. Syftet är att fast-
24 Skäl 63. 25 Skäl 66.
ställa huruvida onlineplattformar och onlinesökmotorer kan anses vara mycket stora i förordningens mening, vilket utgör grund för kommissionen att fatta ett beslut om detta i enlighet med artikel 33.
Utforma, organisera eller driva onlinegränssnitt så att det inte har negativ inverkan på tjänstemottagarens valfrihet (artikel 25): Online-
gränssnitt definieras som programvara (inbegripet en webbplats eller en del av en sådan) och applikationer (inbegripet mobilappar). Onlinegränssnittet får inte utformas, organiseras eller drivas på ett sätt som vilseleder eller manipulerar tjänstemottagare. Detta kallas även mörka mönster eller vilseledande design av användargränssnitt. Här avses metoder som väsentligt snedvrider eller försämrar, antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänstemottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller val.26
Vidta åtgärder vid annonsering på onlineplattformar (artikel 26):
Annonser ska märkas ut. Annonsören ska namnges och meningsfull information om de parametrar som används för att avgöra vem en annons visas för ska anges. En funktion för tjänstemottagarna att anmäla om det innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden ska inrättas. Onlineplattformsleverantörerna får inte för tjänstemottagare presentera annonser som bygger på profilering med hjälp av känsliga personuppgifter. Profilering är varje form av automatisk behandling av personuppgifter för att bedöma vissa personliga egenskaper hos en fysisk person, i synnerhet för att analysera eller förutsäga denna fysiska persons arbetsprestationer, ekonomiska situation, hälsa, personliga preferenser, intressen, pålitlighet, beteende, vistelseort eller förflyttningar.27
Informera om rekommendationssystem (artikel 27): De huvudpara-
metrar som används i rekommendationssystemet måste framgå av leverantörens allmänna villkor, liksom alla eventuella möjligheter som tjänstemottagarna har att modifiera eller påverka dessa huvudparametrar. Om parametrarnas rangordning kan ändras ska tjänstemottagaren ha rätt att göra det.
Vidta särskilda skyddsåtgärder för minderåriga (artikel 28): Leve-
rantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga ska införa lämpliga och proportionella åtgärder för att säkerställa en hög
26 Skäl 67. 27 Artikel 4.4 i den allmänna dataskyddsförordningen. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga. Det gäller till exempel vid utformning av onlinegränssnitt.28 Profilering med hjälp av tjänstemottagarens personuppgifter får inte användas vid presentation av annonser när leverantörerna av onlineplattformar är medvetna om att tjänstemottagaren är minderårig.
3.5.4. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
Utöver skyldigheterna ovan är onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare skyldiga att iaktta följande. Undantag görs enligt artikel 29 för företag som innehar statusen mikroföretag och små företag samt för dem som uppfyllt den statusen för högst ett år sedan. Undantaget gäller dock inte mikroföretag eller små företag som är mycket stora onlineplattformar.
Se till att näringsidkare går att spåra (artikel 30): Leverantörerna
ska, innan deras tjänster används, säkerställa att näringsidkare tillhandahåller viss information såsom kontaktuppgifter, registeruppgifter och information om självcertifiering ska finnas tillgänglig på onlinegränssnittet. I självcertifieringen förbinder sig näringsidkaren att endast erbjuda varor och tjänster som är förenliga med unionsrätten. Detta innebär bland annat att produkterna och tjänsterna som erbjuds ska följa EU:s regler om produktsäkerhet och immaterialrätt. Annan information som samlas in men inte tillgängliggörs på onlinegränssnittet ska endast röjas till tredje part när detta krävs i enlighet med tillämplig rätt. Om onlineplattformsleverantören har skäl att tro att information som den har fått är oriktig, ofullständig eller inaktuell ska leverantören begära att näringsidkaren åtgärdar situationen. Om så inte sker ska leverantören avbryta tillhandahållandet av tjänsten till näringsidkaren, som kan lämna in ett klagomål till leverantören.
Onlinegränssnitt med inbyggd överrensstämmelse – compliance by design (artikel 31): Onlinegränssnittet ska göra det möjligt för när-
ingsidkarna att fullgöra sina skyldigheter (mot konsumenten) vad avser förhandsinformation, överensstämmelse (etikettering) och pro-
28 Skäl 71.
duktsäkerhetsinformation. Näringsidkaren ansvarar för att informationen som ges är korrekt. Om informationen inte är fullständig ska onlineplattformsleverantören se till att produkterna eller tjänsterna inte erbjuds.29 Leverantörerna av förmedlingstjänster ska göra rimliga ansträngningar för att genom stickprov i fritt tillgängliga onlinedatabaser och onlinegränssnitt kontrollera om produkter eller tjänster har identifierats som olagliga.
Informera konsumenter (artikel 32): När leverantörer av online-
plattformar får kännedom om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare till konsumenter i unionen via onlineplattformen, ska de, i den mån den har kontaktuppgifter, informera de konsumenter som köpt den olagliga produkten eller tjänsten om att produkten eller tjänsten är olaglig, näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till rättslig prövning.
3.5.5. Ytterligare bestämmelser som gäller för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer
Som nämnts ovan omfattas denna kategori av förmedlingstjänstleverantörer, det vill säga de mycket stora onlineplattformarna (som tillgängliggör information på tjänstemottagarens begäran) och de mycket stora onlinesökmotorer (som möjliggör tjänstemottagare att göra sökningar) av de mest betungande skyldigheterna enligt DSA. Onlineplattformar och onlinesökmotorer som har 45 miljoner eller fler aktiva tjänstemottagare i EU i genomsnitt per månad kan utses av kommissionen till mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer (artikel 33). För dessa tillkommer följande förpliktelser, utöver dem som tidigare behandlats. Artikel 38 gäller dock endast mycket stora leverantörer av onlineplattformar, inte mycket stora leverantörer av onlinesökmotorer.
Genomföra riskbedömningar av sina tjänster inom EU (artikel 34):
En riskbedömning ska genomföras minst en gång om året med avseende på alla betydande systemrisker som härrör från tjänsternas utformning eller hur den fungerar, inklusive algoritmer, risk för spridning av innehåll samt effekter på grundläggande rättigheter med mera. Dessa bedömningar måste ta hänsyn till bland annat risk för sprid-
29 Skäl 74.
ning av olagligt innehåll, eventuella förutsebara negativa effekter på bland annat de grundläggande rättigheterna, integritet, och minderårigas rättigheter samt vissa negativa samhällseffekter.
Vidta åtgärder för att minska dessa risker (artikel 35): Åtgärderna
ska vara rimliga, proportionella och effektiva och anpassade för de specifika systemrisker som identifierats enligt artikel 34, med särskilt beaktande av dessa åtgärders konsekvenser för grundläggande rättigheter. Åtgärderna får exempelvis innefatta anpassningar av utformning av tjänsten, de allmänna villkoren, processerna för innehållsmoderering, rekommendationssystemen eller systemen för annonsering. De kan även innefatta verktyg för ålderskontroll och föräldrakontroll, verktyg för att hjälpa minderåriga att anmäla övergrepp. Ytterligare möjliga åtgärder är säkerställande att information som liknar befintliga personer, föremål, platser med mera och som felaktigt framstår som autentiska eller sanningsenliga går att särskilja genom märkning och ett verktyg för att göra det möjligt för tjänstemottagarna att markera sådan information. Nämnden och kommissionen ska årligen offentliggöra övergripande rapporter om identifiering av systemrisker och bästa praxis för leverantörerna för att begränsa dessa.
Vid kris vidta åtgärder (artikel 36): På kommissionens begäran, i
en krissituation, ska leverantörerna bedöma om deras tjänster på betydande sätt bidrar till allvarligt hot. Om så är fallet ska leverantörerna vidta förebyggande respektive begränsande åtgärder.
Genomföra oberoende revisioner minst en gång om året (på egen bekostnad) (artikel 37): Revisionen genomförs för att bedöma efter-
levnaden av skyldigheterna 11–43, samt 45, 46 och 48. Leverantörerna måste, inom en månad efter att ha mottagit rekommendationer i en negativ revisionsrapport, anta en rapport om genomförandet av revisionen med åtgärder för att följa dessa rekommendationer eller motiveringar till varför åtgärderna inte följs.
Rekommendationssystem (artikel 38): Mycket stora onlineplatt-
formar som använder rekommendationssystem ska erbjuda minst ett alternativ för varje rekommendationssystem som inte baseras på profilering av känsliga personuppgifter.
Offentliggöra datakatalog rörande annonsering online (artikel 39):
Leverantörer som presenterar annonsering online ska sammanställa och på sitt onlinegränssnitt offentliggöra en datakatalog med presentation av viss information om annonsering. Katalogen ska vara sökbar genom ett sökbart verktyg som medger flerkriteriesökningar.
Artikeln innehåller en lista på de uppgifter som måste finnas i datakatalogen.
Ge tillgång till data (artikel 40): Åtkomst till data, som behövs för
att övervaka och bedöma efterlevnaden av DSA, ska ges på motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen. I vissa fall ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar dessutom redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem, fungerar och testas. På motiverad begäran av samordnaren ska mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer ge utvalda forskare åtkomst till data i syfte att bedriva forskning som bidrar till upptäckt och förståelse av systemrisker och åtgärder för att minska dem. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet kan ge forskare status som utvald forskare efter ansökan och om vissa villkor är uppfyllda.
Inrätta en funktion för efterlevnad (artikel 41): Funktionens upp-
drag är att övervaka tjänsteleverantörens efterlevnad av DSA. Den ska vara oberoende av operativa funktioner och ge interna råd om hur skyldigheter ska uppfyllas. Den ska samarbeta med samordnaren och säkerställa korrekt rapportering av risker och att rimliga riskminskningsåtgärder vidtas. Den ska övervaka verksamheterna i samband med den oberoende revisionen enligt artikel 37.
Lämna ytterligare information (artikel 42): Leverantörerna ska, minst
var sjätte månad, offentliggöra rapporterna om innehållsmoderering, mottagna förelägganden, inkomna klagomål och anmälningar som beskrivits ovan (artiklarna 15 och 24). Härutöver ska de i rapporten specificera uppgifter om personalresurser och genomsnittligt antalet tjänstemottagare per månad för varje medlemsstat. Leverantörerna ska även lämna en rapport till samordnaren i etableringslandet och till kommissionen om resultatet av riskbedömningen (artikel 34), riskbegränsningsåtgärder (artikel 35) och om revisionen (artikel 37).
Betala tillsynsavgift (artikel 43): Kommissionen ska ta ut en årlig
tillsynsavgift av leverantörerna. Det totala beloppet ska täcka de beräknade kostnaderna för kommissionens tillsynsverksamhet. Leverantörerna ska årligen debiteras en tillsynsavgift för varje tjänst som de har utsetts för i enlighet med artikel 33.
3.5.6. Andra bestämmelser avseende krav på tillbörlig aktsamhet
Enligt artikel 44 ska kommissionen samråda med nämnden och stödja och främja utvecklingen av frivilliga standarder som fastställs av relevanta europeiska och internationella standardiseringsorgan på en rad områden, exempelvis elektronisk inlämning av anmälningar enligt artikel 16 och standarder för mallar, utformning och processer för användarvänlig kommunikation med tjänstemottagarna om begränsningar till följd av allmänna villkor.
Kommissionen och nämnden ska enligt artikel 45 uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå för att bidra till en korrekt tillämpning av DSA, med beaktande av i synnerhet utmaningarna med att hantera olika typer av olagligt innehåll och systemrisker.
Enligt artikel 46 ska kommissionen uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder för annonsering online på unionsnivå av leverantörer av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer för att bidra till ytterligare transparens utöver artiklarna 26 och 39.
Kommissionen ska enligt artikel 47 uppmuntra och främja utarbetandet av uppförandekoder på unionsnivå för tillgänglighet. Dessa ska främja fullständigt och verkningsfullt deltagande på lika villkor genom att förbättra tillgången till onlinetjänster som, genom ursprunglig utformning eller senare anpassning, tillgodoser de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning.
Enligt artikel 48 får nämnden rekommendera att kommissionen initierar utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för hantering av kris-
situationer. Dessa situationer ska vara strikt begränsade till extra-
ordinära omständigheter som påverkar den allmänna säkerheten eller folkhälsan.
3.6. Tjänstemottagares möjligheter att klaga
I detta avsnitt följer en kort genomgång av möjligheterna att göra anmälningar och att lämna klagomål till leverantörer samt möjligheter till tvistlösning eller rättslig prövning.
3.6.1. Anmälningar och klagomål till leverantören
Alla leverantörer av förmedlingstjänster måste som anges ovan ha en angiven kontaktpunkt som tjänstemottagare ska kunna kommunicera med (artikel 12). Leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar, ska dessutom enligt artikel 16 införa mekanismer för anmälan av sådan information som någon individ eller enhet anser är olagligt. I artikel 22 anges att anmälningar från betrodda anmälare ska prioriteras. När leverantören har fattat beslut om begränsningar i tjänsten ska denne enligt artikel 17 motivera sitt beslut till berörda tjänstemottagare. Det ska då anges om den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt innehåll eller är oförenlig med leverantörens allmänna villkor. Leverantörer av onlineplattformar ska därutöver inrätta ett internt klagomålssystem (artikel 20) dit tjänstemottagare kan lämna klagomål om beslut om begränsningar i tjänsten som leverantören har fattat på eget initiativ eller efter en anmälan i enlighet med artikel 16. Det interna systemet för klagomålshantering som onlineplattformar ska inrätta ska ge möjlighet att bestrida beslut om att information ska avlägsnas, göras oåtkomlig eller dess synlighet begränsas, att tillhandahållande av tjänsten ska avbrytas eller avslutas, att ett konto ska stängas eller avslutas eller att en möjlighet att monetarisera information upphävs, avslutas eller begränsas. Tjänstemottagare kan välja att företrädas av organisationer, som då måste uppfylla särskilda krav (artikel 86).
3.6.2. Tvistlösning utanför domstol
Medlemsstaterna kan välja att inrätta organ för tvistlösning utanför domstol (artikel 21). Tjänstemottagare, till vilka ett beslut i enlighet med artikel 20 om begränsningar i tjänsten riktas ska ha rätt att välja varje organ för tvistlösning utanför domstol som samordnaren för digitala tjänster har certifierat. Tvisten kan lösas inom ramen för sådan tvistlösning. Även tvist rörande klagomål som inte har hanterats genom det interna systemet för klagomål i artikel 20 kan lösas inom ramen för tvistlösningen.
Tvistlösningsorganens beslut är inte rättsligt bindande. Eftersom resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande, hindras inte parterna från att inleda rättsliga förfaranden i samma ärende enligt nedan.
I skälen till artikel 21 om tvistlösningsorgan anges att tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsmekanismen, tvistlösning utanför domstol (gäller onlineplattformar) och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden.30
3.6.3. Klagomål till myndighet
Tjänstemottagare, organ, organisationer eller sammanslutningar som har bemyndigats att på deras vägnar utöva rättigheter som följer av DSA ska enligt artikel 53 ha rätt att lämna in ett klagomål mot leverantörer av förmedlingstjänster om påstådda överträdelser till samordnaren för digitala tjänster. Samordnaren ska bedöma ärendet och när så är lämpligt överlämna det till samordnaren i det land där leverantören är eller anses vara etablerad. Omfattas klagomålet av ansvarsområdet för en annan behörig myndighet i den egna medlemsstaten ska samordnaren för digitala tjänster överlämna det till den myndigheten. Båda parterna ska ha rätt att bli hörda och få lämplig information om hur klagomålsförfarandet framskrider, i enlighet med nationell rätt. I skälen framhålls att klagomålen kan ge en tillförlitlig översikt över farhågor om efterlevnad hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och kan också ge samordnaren underlag angående eventuella mer övergripande frågor.31
3.7. Tillsyn
3.7.1. Tillsynsansvar
Tillsyn och efterlevnadskontroll (hädanefter används vanligtvis endast ordet tillsyn trots att både tillsyn och efterlevnadskontroll avses) enligt DSA delas mellan kommissionen och nationella myndigheter.
På nationell nivå ska enligt artikel 49 en eller flera behöriga myndigheter, varav en samordnare, ansvara för tillsynen och kontrollera efterlevnaden av förordningen.
Den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster finns (alternativt dess rättsliga företrädare) ska enligt artikel 56 ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn.
30 Skäl 59. 31 Skäl 118.
Kommissionen ska ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över artiklarna 34–42, som tillämpas på mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen ska även utöva tillsyn över leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer när det gäller de skyldigheter som fastställs i artiklarna 11–32. Har kommissionen inte initierat något ärende i enlighet med artiklarna 11–32, har nationella behöriga myndigheter i etableringslandet rätt att göra det.
Om en leverantör av förmedlingstjänster varken har något etableringsställe eller någon rättslig företrädare i unionen har alla medlemsstater, och när det gäller en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor, kommissionen befogenhet att utöva tillsyn. Vid sin tillsyn kan kommissionen begära stöd från medlemsstaterna.
3.7.2. Nationell tillsyn – samordnare för digitala tjänster och behöriga myndigheter
Som ovan nämnts ska en eller flera behöriga myndigheter enligt artikel 49, inom ramen för sitt ansvarsområde, utöva tillsyn över leverantörer av förmedlingstjänster och kontrollera efterlevnaden av DSA. En behörig myndighet ska utses till nationell samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ska säkerställa samordning på nationell nivå och bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av förordningen inom EU. I det syftet ska samordnare samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, med nämnden och kommissionen. Samordnaren deltar i nämnden.
Behöriga myndigheters undersökningsbefogenheter och befogenheter avseende efterlevnadskontroll följer av artikel 51. Artikeln nämner samordnare, men enligt artikel 49.4 gäller det som står i artiklarna 50, 51 och 56 även behöriga myndigheter. Som exempel på undersökningsbefogenheter kan nämnas att ålägga leverantörer och andra relevanta personer att tillhandahålla information och att utföra eller begära att annan rättslig myndighet beordrar inspektion leverantörernas lokaler. Vid efterlevnadskontroll kan till exempel den behöriga myndigheten själv beordra eller begära att en rättslig myndighet beordrar att en överträdelse upphör, föreskriva avhjälpande åtgärder och/eller ålägga vite. Det är medlemsstaterna som i sin nationella rätt ska fastställa detaljerade villkor och gränser för när samord-
naren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter utövar sina undersökningsbefogenheter eller befogenheter för efterlevnadskontroll.32 Dessa bestämmelser bör särskilt säkerställa att den grundläggande rätten till effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol respekteras.33 Beslut som fattas inom ramen för myndigheters undersökningsbefogenhet eller befogenhet vid efterlevnadskontroll kan alltså prövas. Vilken prövning som aktualiseras, genom att ett myndighetsbeslut (om det är myndigheten som har befogenheten) överklagas eller genom att en dom fastställer en åtgärd, är avhängigt nationell lagstiftning.
Även ett sanktionssystem för nationell tillämpning ska utformas på nationell nivå (artikel 52).34
Samordnare för digitala tjänster och i viss mån behöriga myndigheter ska enligt artikel 57 samarbeta med övriga medlemsstater och övervaka att leverantörerna under dess jurisdiktion följer de skyldigheter som framgår av DSA.
3.7.3. Tillsyn och samverkan på EU-nivå – Europeiska kommissionen och den europeiska nämnden för digitala tjänster
Innan kommissionen inleder ett förfarande om bristande efterlevnad och böter ska den enligt artikel 66 underrätta nämnden och de nationella samordnarna för digitala tjänster.
Nämnden utgör enligt artikel 61 en oberoende rådgivande grupp bestående av de nationella samordnarna. Enligt artikel 62 kan även nationella behöriga myndigheter delta i nämnden, om nationell rätt så föreskriver. Nämndens uppgift är att ge råd till de nationella samordnarna och kommissionen och att bidra till riktlinjer och till analys, nationellt och internationellt. Den ska också verka för harmonisering av tillämpning och effektivt samarbete mellan samordnare och kommissionen. Den ska bistå kommissionen i tillsynen av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Nämnden kan begära att en samordnare i en viss medlemsstat bedömer ett ärende och vidtar nödvändiga åtgärder (artikel 58). I vissa fall, som anges i artikel 59, kan nämnden sedan hänskjuta samma
32 Skäl 115. Detaljer och villkor kommer att behandlas i slutbetänkandet. 33 Skäl 116. 34 Sanktionssystem kommer att behandlas i slutbetänkandet.
ärende till kommissionen. På begäran av minst tre samordnare för digitala tjänster i destinationsländer (där tjänstemottagare finns) kan nämnden begära att samordnaren i etableringslandet bedömer och vidtar åtgärder i ärendet.
Behöriga myndigheter kan även, när så är lämpligt, komma att involveras av sin samordnare i en undersökning eller lämna information i utredningar i andra medlemsstater enligt artikel 57. De behöriga myndigheterna ska på förfrågan bistå kommissionen genom att ställa sin sakkunskap och kapacitet till förfogande (artikel 64), vid undersökningar (artikel 66), då information begärs (artikel 67), vid inspektion på plats (artikel 69) och vid övervakning av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer (artikel 72).
4. Myndigheter med ansvar av relevans för DSA-frågor
4.1. Inledning
Utredningen har att överväga vilken eller vilka svenska myndigheter som lämpligen kan utöva tillsyn och efterlevnadskontroll över DSA:s skyldigheter (avsnitt 5) respektive utföra de uppgifter som faller på samordnaren för digitala tjänster (avsnitt 6).
I detta avsnitt redogörs för de myndigheter som i dag har sakansvar som åtminstone delvis sammanfaller med eller som är närliggande de skyldigheter som finns i DSA, eller som har samma skyddssyfte. De skyddssyften som avses är konsumentskydd, produktsäkerhet, yttrandefrihet och andra grundläggande rättigheter samt fri åsiktsbildning. Även myndigheter som enligt sitt nuvarande uppdrag utövar särskild tillsyn över vissa typer av aktörer som åläggs skyldigheter enligt DSA är av relevans eller den digitala kommunikation som utgör basen för förmedlingstjänsterna. Detta stämmer vad gäller exempelvis operatörer vars tjänster i DSA benämns ”enbart vidarebefordran” och till viss del videodelningsplattformar som i DSA:s mening utgör onlineplattformar.
För uppdraget som samordnare av digitala tjänster är det vidare viktigt att ha erfarenhet av tillsynsarbete och internationellt samarbete. I redogörelsen för myndigheter med relevant ansvarsområde kommer därför även att beröras i vad mån myndigheterna i fråga har sådan erfarenhet.
De myndigheter som kan vara av särskild relevans är Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), Kommerskollegium, Konsumentverket, Myndigheten för press, radio och tv (MPRT), Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen (PTS) och Statens Medieråd. Utöver Konsumentverket finns det ett flertal myndigheter med ansvar för marknadskontroll som bör beaktas vid övervägandena. Med marknadskontroll
avses den verksamhet en statlig myndighet bedriver och de åtgärder som den vidtar för att se till att en vara som tillhandahålls på marknaden uppfyller gällande krav (se vidare avsnitt 4.2.4).
4.2. Befintliga myndigheter av relevans i Sverige
4.2.1. Integritetsskyddsmyndigheten
IMY är en förvaltningsmyndighet med uppgift att bland annat arbeta för att människors grundläggande fri- och rättigheter skyddas i samband med behandling av personuppgifter och att underlätta det fria flödet av sådana uppgifter inom Europeiska unionen.1
IMY utövar tillsyn över bland annat Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG), den allmänna dataskyddsförordningen.
IMY medverkar i det internationella samarbetet i flera olika sammanhang om dataskyddsfrågor bland annat genom medverkan i den Europeiska dataskyddsstyrelsen.
Relevant för DSA är myndighetens uppdrag som tillsynsmyndighet för den allmänna dataskyddsförordningen i synnerhet och myndighetens kunskaper om integritetsfrågor i allmänhet.
4.2.2. Kommerskollegium
Kommerskollegium är förvaltningsmyndighet för frågor som rör utrikeshandel, EU:s inre marknad och EU:s handelspolitik. Kommerskollegium ska verka för frihandel, fri rörlighet på EU:s inre marknad samt utgå ifrån det samlade svenska ekonomiska intresset mot bakgrund av regeringens övergripande mål för tillväxt och sysselsättning. Myndigheten ska även beakta näringslivets och konsumenternas intressen.2
Ett av DSA:s syften är att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster, vilket har framförts av en bransch-
11 § förordning (2007:975) med instruktion för Integritetsskyddsmyndigheten. 21 § förordning (2012:990) med instruktion för Kommerskollegium.
organisation som ett argument för att Kommerskollegium skulle vara lämplig som samordnare, se vidare i avsnitt 6.2.
4.2.3. Konsumentverket
Konsumentverket är förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor med ansvar för att bland annat utöva tillsyn, inklusive marknadskontroll, enligt de konsumentskyddande regler som ligger inom myndighetens ansvarsområde. Verket ska även tillgängliggöra information och vägledning om konsumenters rättigheter och skyldigheter samt annan information som ger konsumenter goda förutsättningar att ta till vara sina intressen, om ingen annan myndighet har den uppgiften. Utöver detta ska verket stärka konsumenternas ställning på marknaden genom kontakter med privata aktörer och i det arbetet bland annat tillhandahålla information om de konsumentskyddande regler som ligger inom myndighetens ansvarsområde, ingå branschöverenskommelser och genomföra insatser på standardiseringsområdet. Konsumentverket är i dag kontaktmyndighet inom EU för samarbete i konsumentrelaterade frågor som rör informationssamhällets tjänster enligt lag (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) och utövar tillsyn enligt samma lag.3 Konsumentombudsmannafunktionen, som är en del av Konsumentverkets organisation,4 bevakar marknaden och företräder konsumenternas intressen i domstol. Om en näringsidkare vid sin marknadsföring bryter mot god marknadsföringssed eller om marknadsföringen anses otillbörlig på annat sätt, kan Konsumentombudsmannen väcka talan vid Patent- och marknadsdomstolen och yrka förbud mot att marknadsföringen fortsätter.
I relation till DSA:s skyldigheter kan särskilt betonas Konsumentverkets ansvar för konsumentskydd inklusive granskning av företags marknadsföring och avtalsvillkor, samt för viss marknadskontroll.
31 och 3 §§ förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket. 4 Generaldirektören är enligt 10 § i instruktionen myndighetschef och Konsumentombudsman.
4.2.4. Marknadskontrollmyndigheter
Myndigheter får uppdrag inom marknadskontroll via sektorslagstiftning, exempelvis i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011. De marknadskontrollmyndigheter som finns i Sverige är Konsumentverket, Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Folkhälsomyndigheten, Inspektionen för vård och omsorg, Kemikalieinspektionen, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, PTS, Statens energimyndighet, Strålsäkerhetsmyndigheten, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen.
Marknadskontrollmyndigheterna är relevanta för DSA:s skyldigheter i fråga om identifiering av olagliga produkter.
4.2.5. Myndigheten för press, radio och tv
Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) ska enligt sin instruktion5 verka för yttrandefrihet inom sitt verksamhetsområde och främja möjligheterna till mångfald och tillgänglighet inom press, radio och tv. MPRT ansvarar för frågor om registrering, tillstånd, avgifter och tillsyn när det gäller radio, tv och videodelningsplattformar, i de fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller någon annan myndighet. Myndigheten beslutar också i frågor om utgivningsbevis och press- och mediestöd.
MPRT har uppgifter enligt bland annat lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden samt radio-_och_tv-lagen (2010:696). MPRT utövar enligt radio-_och_tv-lagen bland annat tillsyn vad avser leverantörer av videodelningsplattformar och den skyldighet som åligger dessa leverantörer att vidta lämpliga åtgärder för att skydda barn och allmänheten från bland annat brottsligt innehåll.
MPRT är vidare nationell tillsynsmyndighet enligt artikel 30 i AV-direktivet, i lydelsen enligt direktiv (EU) 2018/1808 (ändrings-
5 Förordning med instruktion för Myndigheten för press, radio och tv (2020:879).
direktivet)6 och ska delta i den europeiska gruppen av regleringsmyndigheter för audiovisuella medietjänsters (ERGA:s) arbete, där tillsynsmyndigheterna på AV-direktivets område samarbetar för ett enhetligt genomförande av AV-direktivet och bidrar med teknisk sakkunskap till kommissionen. Myndigheten ska även medverka till informationsutbyte med andra behöriga tillsynsmyndigheter i enlighet med artikel 30a i AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet.
Inom MPRT finns ett särskilt beslutsorgan som benämns granskningsnämnden för radio och tv (granskningsnämnden). Granskningsnämnden övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts eller tillhandahållits i radio eller tv står i överensstämmelse med radio-_och_tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Granskningsnämnden har bland annat tillsyn över att bestämmelserna om produktplacering sponsring och reklam följs. Nämnden har även tillsyn över att leverantörer av medietjänster följer bestämmelserna om skydd av barn i radio-_och_tv-lagen. Granskningsnämnden har vidare tillsyn över att leverantörer av videodelningsplattformar följer bestämmelserna om produktplacering och sponsring samt vissa bestämmelser om reklam i radio-_och_tv-lagen.
I förhållande till DSA:s bestämmelser är MPRT:s ansvar för frågor om yttrandefrihet och möjligheter till mångfald inom press, radio och tv särskilt relevant. Det är även MPRT:s och granskningsnämndens tillsynsansvar avseende regler om bland annat annonsering och skydd av barn, särskilt vad avser videodelningsplattformar.
4.2.6. Polismyndigheten
Polismyndighetens huvudsakliga uppgifter och ansvar regleras i polislagen (1984:387). Myndighetens uppgifter och ansvar anges också i polisförordningen (2014:1104) och i andra författningar.7 Myndigheten ska bland annat utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal.8
DSA innehåller bestämmelser som på olika sätt avser att motverka olagligt innehåll eller olaglig verksamhet som förekommer på
6 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, mot bakgrund av ändrade marknadsförhållanden. 71 § förordning (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten. 8 2 § punkt 3 polislagen (1984:387).
förmedlingstjänsterna. Eftersom utredning av frågor om olagligt innehåll och olaglig verksamhet i vissa fall omfattas av Polismyndighetens ansvarsområde, bör myndigheten beaktas vid övervägandena om vilken eller vilka myndigheter som kan komma i fråga som behöriga myndigheter enligt DSA.
4.2.7. Post- och telestyrelsen
PTS är förvaltningsmyndighet med ett samlat ansvar inom postområdet och området för elektronisk kommunikation. PTS är även beredskapsmyndighet och sektorsansvarig myndighet enligt förordningen (2022:524) om statliga myndigheters beredskap. Myndigheten ska verka för att målen inom politiken för informationssamhället uppnås. Myndigheten ska, inom ramen för sina uppgifter enligt lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation (LEK), verka för att de mål som anges i lagen uppnås.9 Av PTS instruktion framgår även att myndigheten ska delta i nationellt och internationellt standardiseringsarbete.10 Som nämns i avsnitt 4.2.4 är PTS en marknadskontrollmyndighet.
Myndigheten utövar tillsyn över ett flertal lagar, EU-förordningar och egna regleringsbeslut på följande områden: post, den svenska toppdomänen.se, konkurrens, integritet, radiostörningar, driftstörningar och avbrott, säkerhetsskydd, samhällsviktiga tjänster inom sektorn digital infrastruktur samt för digitala tjänster och marknadskontroll av radioutrustning.11
Myndigheten har, inom ramen för sina uppgifter enligt LEK, omfattande kontakter med leverantörer av förmedlingstjänster som benämns enbart vidarebefordran enligt DSA.
Av relevans för DSA är även PTS omfattande och mångåriga erfarenhet av internationella samarbeten och internationell samordning, inte minst inom ramen för Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation, där även kommissionen deltar. Se vidare under 6.2.2.
91 § förordning (2007:951) med instruktion för Post- och telestyrelsen. 10 7 § p. 3. 11 https://pts.se/sv/bransch/regler/tillsyn/, 2022-12-27.
4.2.8. Statens medieråd
Statens medieråd ska bland annat verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Myndigheten ska följa medieutvecklingen när det gäller barn och unga samt sprida information och ge vägledning om barns och ungas mediesituation.12
DSA innehåller bestämmelser om skydd för minderåriga online, vilket har vissa beröringspunkter med myndighetens uppdrag.
Regeringskansliet uppdrog i mars 2022 åt en utredare att utreda konsekvenserna av ett inordnande av uppgifterna vid Statens medieråd i Myndigheten för press, radio och tv. Enligt utredarens förslag ska en ny instruktion för den sammanslagna myndigheten träda i kraft den 1 januari 2024.13
4.3. Andra medlemsstaters val av behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster
Som ett led i utredningsarbetet har utredningen på informell väg fått upplysningar från andra medlemsstater om deras preliminära överväganden i fråga om valet av behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster. Det har skett genom deltagande i möten i större och mindre grupper av medlemsstater, vissa möten under ledning av kommissionen.
Enligt dessa uppgifter arbetar samtliga medlemsstater aktivt med att bereda valet av behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster. Vissa medlemsstater har inte uppgett något alls om sina överväganden medan andra har nämnt en eller flera myndigheter som lämpliga för roller som samordnare eller behörig myndighet. Eftersom medlemsstaterna inte har tagit slutlig ställning i frågorna finns det i skrivande stund inte några offentliga uppgifter att tillgå.
De nationella myndighetsstrukturerna skiljer sig åt inom EU. I vissa medlemsstater finns det en myndighet för varje sakområde, i andra medlemsstater har myndigheterna kombinerade kompetensområden; exempelvis kan en myndighet ha ansvar för såväl media och elektronisk kommunikation som konsumentskydd. Olika varianter av sådana kombinationer förekommer i medlemsstaterna.
121 § förordning (2010:1923) med instruktion för Statens medieråd. 13Ds 2022:17 – Inordnande av Statens medieråd i Myndigheten för press, radio och tv.
De myndigheter som av medlemsstater nämnts mest frekvent som lämpade för tillsyns- eller samordningsansvar enligt DSA är regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation respektive media, konsumentskyddsmyndigheter och integritetsskyddsmyndigheter. I ett fåtal fall nämns konkurrensmyndigheter. De tre första överensstämmer med de myndigheter som nämns i skäl 109 i DSA.
4.4. Bedömning om behov av flera behöriga myndigheter
Utredningens bedömning: Flera myndigheter som redan är en
del av den svenska myndighetsorganisationen bör utses som behöriga myndigheter enligt DSA.
Utredningen konstaterar att det inte finns någon svensk myndighet som i dag har ansvar för alla sakområden som DSA aktualiserar. Det finns dock flera myndigheter som har uppdrag inom relevanta sakområden. För att befintliga kunskaper inom de olika relevanta myndigheterna ska komma till nytta bör en modell med flera behöriga myndigheter föreslås. Vilka dessa myndigheter är behandlas i avsnitt 5.
5. Behöriga myndigheter
5.1. Särskilt om behöriga myndigheter enligt DSA
5.1.1. Uppgifter
Behöriga myndigheters huvuduppgift är att utöva tillsyn och kontrollera efterlevnaden av förordningen hos leverantörer av förmedlingstjänster i den egna medlemsstaten i enlighet med artiklarna 9–32.
Behöriga myndigheter kan även, när så är lämpligt, komma att involveras av sin samordnare i undersökningar eller lämna information i utredningar i andra medlemsstater enligt artikel 57. De behöriga myndigheterna ska på förfrågan bistå kommissionen genom att ställa sin sakkunskap och kapacitet till förfogande (artikel 64), vid undersökningar (artikel 66), då information begärs (artikel 67), vid inspektion på plats (artikel 69) samt vid övervakning av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer (artikel 72). Artiklarna 34–42 innehåller skyldigheter som endast gäller för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Tillsynsansvaret för dessa artiklar vilar på kommissionen, men behöriga myndigheter kan behöva bistå kommissionen på olika sätt. Kommissionen har tillsynsansvar över artiklarna 11–32 när det gäller mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer och kan inom ramen för detta begära bistånd från nationella behöriga myndigheter.
Om så föreskrivs i nationell rätt, kan behöriga myndigheter delta i nämnden (artikel 62). Inom ramen för nämndens arbete kan även uppgifter i enlighet med artiklarna 44, 45 och 48 bli aktuella.
5.1.2. Jurisdiktion
Behörighet att utöva tillsyn enligt DSA regleras i artikel 56. Medlemsstaterna ska utöva tillsyn över leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller vars rättsliga företrädare är etablerad i den egna medlemsstaten. Om en leverantör varken har sitt verksamhetsställe eller har en rättslig företrädare i unionen, har alla medlemsstater rätt att utöva tillsyn. Medlemsstaterna har behörighet att på egen hand utöva tillsyn över skyldigheterna i artiklarna 9–32.
Tillsyn av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan ske både på medlemsstatsnivå och på unionsnivå. Kommissionen är behörig att utöva tillsyn över skyldigheterna i artiklarna 11–32 mot nämnda aktörer. Om kommissionen inte har inlett förfaranden för samma överträdelse, ska den medlemsstat där etableringsstället för leverantören finns ha befogenhet att utöva tillsyn enligt alla andra skyldigheter än dem som anges i artiklarna 11–32. Kommissionen har däremot exklusiv rätt att utöva tillsyn över skyldigheterna i artiklarna 34–42 med avseende på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Som närmare berörs senare i detta avsnitt kan kommissionen i samband med sin tillsyn begära sakkunskap och resurser av medlemsstater.
5.2. Ansvarsområden för behöriga myndigheter
5.2.1. Principiella utgångspunkter för ansvarsfördelningen
Många skyldigheter i DSA har anknytning till eller klara beröringspunkter med vissa svenska myndigheters nuvarande ansvarsområden. Andra skyldigheter som är av mer organisatorisk eller informationsrelaterad art, liksom skyldigheter att motverka brott och missbruk, har inte samma tydliga anknytning till någon befintlig myndighets ansvarsområde. Vid övervägande av vilka myndigheter som bör vara behöriga inom varje kategori anser utredningen att flera olika faktorer bör beaktas.
Skyldigheter som åtminstone till viss del relaterar till befintliga myndigheters uppdrag bör i första hand fördelas till dessa myndigheter. Utredningen utgår därför från respektive myndighets nuvarande uppdrag och föreslår att myndigheten får tillsynsansvar för både skyldigheter som kräver viss materiell sakkunskap, till exempel artikel 26.1
och skyldigheter som är av mer administrativ art, men som har samband med en myndighets generella ansvarsområde, till exempel artikel 30. Dessa skyldigheter listas i avsnitt 5.2.2.
Andra skyldigheter som åligger leverantörer av förmedlingstjänster hör inte tydligt till ett visst rättsområde. Sådana bestämmelser kan ange hur leverantörer av förmedlingstjänster ska organisera sig (exempelvis att de ska ha en kontaktpunkt). De kan även innebära att leverantörerna ska offentliggöra viss information, så att tjänstemottagare och myndigheter får information om hur förmedlingstjänstleverantören agerar i fråga om exempelvis innehållsmoderering. Slutligen finns skyldigheter att motverka brott och missbruk, exempelvis att leverantörer av förmedlingstjänster ska anmäla misstanke om vissa brott. När en myndighet ska föreslås som behörig att utöva tillsyn över organisatoriska skyldigheter, informationsskyldigheter och skyldigheter att motverka brott och missbruk som inte har samma nära samband med sådana materiella rättsområden som konsumentskydd eller fri åsiktsbildning, som redan ligger inom någon myndighets ansvarsområde, finns i stället skäl att rikta blicken mot en myndighet som har särskild kunskap om den digitala kommunikation som utgör basen för förmedlingstjänsterna. Det gör utredningen i avsnitt 5.2.3.
Artikel 49 i DSA ger stort utrymme för medlemsstaterna att själva välja hur fördelningen av uppgifter ska göras. Det går att fördela tillsynsansvar för skyldigheter på så sätt att vissa myndigheter ansvarar endast för frågor som ligger klart inom gränserna för deras hittillsvarande ansvarsområden och att alla övriga frågor fördelas på samordnaren för digitala tjänster. Utredningen anser att det ger fler samordningsvinster och framstår som mer ändamålsenligt att en myndighet som har särskilda kunskaper på ett visst område får utvidga sitt ansvarsområde i någon mån för att även hantera närliggande frågor, än att samordnaren får ansvar för en mängd skiftande uppgifter utan inbördes samband i sak.
Nedan diskuteras först de faktorer som enligt utredningens åsikt är av vikt vid tillsyn av skyldigheter som relaterar till specifika rättsområden och vilka myndigheter som bör föreslås för tillsyn över dessa. Sedan diskuteras de faktorer som kan vara av vikt vid tillsyn av organisatoriska och informationsrelaterade skyldigheter samt skyldigheter att motverka brott och missbruk. En behörig myndighet föreslås för tillsyn av dessa.
5.2.2. Överväganden rörande skyldigheter knutna till vissa rättsområden eller myndighetsuppdrag
Utredningens förslag:
Konsumentverket utses till behörig myndighet för tillsyn och efter-
levnadskontroll av följande bestämmelser: artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar konsumenters förmåga att fatta fria och välgrundade beslut, – artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller annonser med kommer-
siellt syfte som riktar sig huvudsakligen till konsumenter, – artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst
riktar sig till konsumenter, – artikel 28.2 när det gäller annonser med kommersiellt syfte samt
artiklarna 30–32.
Konsumentverket ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 9–42 och den Europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45 och 48. Konsumentverkets ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 11–32 och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Verket ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72.
Myndigheten för press, radio och tv utses till behörig myndighet
för tillsyn och efterlevnadskontroll av följande bestämmelser: – artikel 14, artikel 26.2, artikel 28.1, artikel 25 när det gäller för-
bud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar andra tjänstemottagare än konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar sådana tjänstemottagares förmåga att fatta fria och välgrundade beslut,
– artiklarna 26.1 och 26.3 när det gäller dels annonser som sak-
nar kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, inte riktar sig huvudsakligen till konsumenter, – artikel 27 när det gäller rekommendationssystem som främst
riktar sig till andra än konsumenter och artikel 28.2 när det gäller annonser som saknar kommersiellt syfte.
Myndigheten för press, radio och tv ska besvara frågor och hantera ärenden som direkt eller via samordnaren för digitala tjänster inkommer från Europeiska kommissionen enligt artiklarna 11–42 och den europeiska nämnden för digitala tjänster enligt artiklarna 44, 45 och 48. Myndighetens ansvarsområden därvid ska överensstämma med den generella ansvarsfördelningen för nationell tillsyn och efterlevnadskontroll i artiklarna 9–32 och myndighetens sakområden i övrigt såsom de uttrycks i denna förordning. Myndigheten ska bistå Europeiska kommissionen på begäran enligt artiklarna 64, 66, 67, 69 och 72.
Om det visar sig att behovet av stöd från Integritetsskydds-
myndigheten vid tillsyn och efterlevnadskontroll av artiklarna 26.3
och 28.2 är särskilt vanligt förekommande eller av särskilt stor vikt för den behöriga myndigheten bör det övervägas att föra in ett särskilt uppdrag i Integritetsskyddsmyndighetens instruktion om detta.
Utgångspunkter för bedömningen
De materiella skyldigheter som finns i DSA rör främst områdena konsumentskydd, produktsäkerhet, marknadsföring samt yttrandefrihet och andra grundläggande rättigheter. Utredningen anser det vara viktigt och värdefullt att ta vara på myndigheternas kunskaper och kompetens inom deras sakområden såsom de beskrivs i avsnitt 4. I den mån tillsyn av en viss skyldighet inte faller inom någon myndighets nuvarande sakområde har utredningen övervägt vilken myndighet som har mest närliggande uppgifter i dag eller vars nuvarande ansvarsområde åtminstone till någon del har samband med skyldigheten. Finns det särskilda skäl att inte fördela tillsynsansvaret för en viss skyldighet på myndigheten med de mest närliggande uppgifterna har utredningen i stället valt en myndighet där det kan uppstå
någon form av samordningsfördelar med anledning av nytt tillsynsansvar.
Det kan vara resurskrävande för en myndighet att börja utöva tillsyn med tillämpning av en ny rättsakt. Kunskap behöver byggas upp hos handläggare, processförare och beslutsfattare. Därtill behöver interna rutiner upprättas. För effektivitetens skull har utredningen därför, så långt som möjligt, försökt att fördela tillsynsansvar över skyldigheter i DSA mellan ett fåtal behöriga myndigheter. Det kommer sannolikt att uppstå frågor om gränsdragning mellan tillsynsmyndigheternas respektive ansvarsområde. Tillsynen kan komma att behöva samordnas, för att gränsdragningsproblem ska lösas och för att säkerställa en enhetlig rättstillämpning. Samordnaren för digitala tjänster har ett samordnande ansvar om tillsynen i ett särskilt fall kommer att beröra flera myndigheters verksamhet. Därutöver kan en behörig myndighet, som har behov av en annan myndighets sakkunskap, kontakta den sakkunniga myndigheten och begära samverkan. Se vidare om samverkan i avsnitt 7.
Huvudsaklig fördelning
Konsumentverket
Konsumentverkets generella ansvarsområden av betydelse för DSA är myndighetens uppgift att utöva tillsyn, inklusive marknadskontroll, enligt de konsumentskyddande regler som ligger inom myndighetens ansvarsområde som gäller för marknadsföring, avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt produkters säkerhet.
När det gäller tillsyn över annonser aktualiseras bland annat frågor om så kallad profilering. Profilering är en automatisk behandling av personuppgifter som används för att bedöma en individs personliga egenskaper. Profilering kan användas till exempel vid marknadsföring och annan annonsering för att analysera en persons preferenser, intressen och beteende och därmed skapa bättre förutsättningar för genomslag. I Konsumentverkets arbete med tillsyn över marknadsföring som bygger på profilering av konsumenter, inklusive minderåriga, har verket utvecklat metoder och verktyg som kan vara användbara i arbetet med att identifiera vilken målgrupp en viss annons riktar sig mot eller vilka konsumenter som faktiskt tar del av en viss annons.
Verkets ansvar för tillsyn enligt konsumentskyddande regelverk omfattar endast kommersiella sammanhang där marknadsföringen riktar sig huvudsakligen mot konsumenter. Det skulle kunna ge påtagliga effektivitetsvinster att förlägga alla frågor om marknadsföring hos Konsumentverket. Verket har dock inte ansvar för tillsyn av marknadsföring som riktar sig mot andra än konsumenter, till exempel näringsidkare. Utredningen anser därför att det finns skäl att avgränsa Konsumentverkets ansvarsområde enligt DSA till just skydd för konsumenter och att inte utvidga verkets tillsynsansvar till andra gruppers intressen när dessa är målgrupp för annonser med kommersiellt syfte. Utredningen ser också att det finns en annan myndighet, MPRT, som enligt resonemanget i nästa avsnitt kan utöka sitt uppdrag till att även ansvara för tillsyn avseende annonser med kommersiellt syfte riktade mot andra än konsumenter.
Vid en sammantagen bedömning föreslår utredningen därför att Konsumentverket även i fråga om DSA i huvudsak får tillsynsansvar för skyldigheter som direkt eller indirekt rör konsumentskydd, inbegripet annonser med kommersiellt syfte riktade mot konsumenter och produktsäkerhet.
Vissa av de skyldigheter som DSA ålägger leverantörer av förmedlingstjänster kan stärka rättigheter eller ge andra fördelar för både konsumenter och tredje part som inte är konsument, till exempel konkurrerande företag eller immaterialrättsinnehavare. I den mån konsumenter som grupp utgör det primära skyddsintresset för föreskrivna skyldigheter, anser utredningen att Konsumentverket bör få tillsynsansvar för dessa skyldigheter. Verket bör alltså ansvara för bestämmelser som i första hand rör konsumenter på så sätt att konsumentskyddet är ett bakomliggande skäl för regleringen, även om den rent lagtekniskt inte utformats så att konsumenter tillerkänns en rättighet.
Ansvaret bör omfatta alla sorters skyldigheter inom dessa utpekade sakområden, även om det inte behövs specialistkunskaper inom områdena för att kunna utöva tillsyn. Syftet är att hålla samman myndighetens ansvarsområde och undvika att skapa en splittrad struktur.
Myndigheten för press, radio och tv
MPRT har ett särskilt ansvar att verka för yttrandefrihet och främja mediernas mångfald. MPRT och granskningsnämnden (se avsnitt 4.2.5) har dessutom redan ett tillsynsansvar vad avser regler om bland annat annonsering och skydd av barn. Granskningsnämnden utövar vidare i dag tillsyn över bestämmelser enligt radio-_och_tv-lagen som rör så kallade åsiktsannonser, det vill säga meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.
Utredningen har ovan gjort bedömningen att Konsumentverkets uppdrag inte bör ändras till att avse tillsyn rörande skyldigheter som inte primärt syftar till att tillgodose ett konsumentskyddsintresse. Vad avser annonsering är det därför inte bara icke-kommersiella annonser såsom åsiktsannonsering utan även kommersiella annonser riktade mot andra än konsumenter, till exempel näringsidkare, som kommer att falla utanför Konsumentverkets uppdrag. MPRT granskar redan i dag åsiktsannonser riktade mot användare som kan vara näringsidkare. Mot den bakgrunden föreslår utredningen att MPRT får i uppdrag att utöva tillsyn över tjänsteleverantörers skyldigheter avseende både annonser utan kommersiellt syfte och annonser med kommersiellt syfte riktade mot annan än konsument. Förutom när det gäller annonser uppkommer motsvarande fråga om uppdelningen i tillsynsansvar mellan skydd av konsumenter och skydd av andra tjänstemottagare beträffanderegleringen av rekommendationssystem och så kallade mörka mönster.
I likhet med vad som sägs om Konsumentverket ovan bör MPRT:s tillsynsansvar omfatta alla sorters skyldigheter inom dessa utpekade sakområden, även om det inte behövs specialistkunskaper inom områdena för att kunna utöva tillsyn.
Integritetsskyddsmyndigheten
IMY utövar tillsyn över dataskyddsförordningen. Myndighetens kunskaper om dataskyddsförordningen är av särskild relevans i förhållande till DSA.
Som framgår av övervägandena i samband med relevanta artiklar om användning av profilering vid annonsering tillgodoses integritetsskyddet genom skyldigheter som avser själva annonseringen, vilket i
första hand berör Konsumentverkets respektive MPRT:s ansvarsområden. IMY föreslås därför inte bli behörig myndighet, men utredningen vill betona vikten av att IMY:s kompetens tas till vara och att myndigheten samverkar med Konsumentverket och MPRT vid behov.
Marknadskontrollmyndigheterna och Polismyndigheten
Marknadskontrollmyndigheterna (se 4.2.4) och i viss mån Polismyndigheten har kunskap om produkter och tjänster som är olagliga, vilket är relevant för ett flertal skyldigheter. Behöriga myndigheter kan komma att behöva samverka med dem för att föra allmänna resonemang om vissa produkter eller tjänster, men samverkan bedöms inte behöva gå så långt att marknadskontrollmyndigheterna eller Polismyndigheten öppnar egen tillsyn eller utredning. Polismyndigheten kan, i undantagsfall, behöva samverka för att klargöra huruvida visst innehåll är uppenbart olagligt.
Statens medieråd
Statens medieråd kan i form av samverkan bidra med kunskap om skydd för minderåriga. Myndigheten har i dag ingen tillsynsverksamhet. Givet att det finns andra myndigheter som kan utföra de aktuella tillsynsuppgifterna på området anser utredningen inte att Statens medieråd bör vara aktuell som behörig myndighet, men myndighetens kunskap kan komma att behöva tas tillvara inom ramen för samverkan med den behöriga myndigheten MPRT. Som framgår av avsnitt 4.2.8 har ett arbete inletts för att inordna Statens medieråd i MPRT.
Kommerskollegium
Kommerskollegium har stor kunskap om den inre marknaden. De uppgifter som en behörig myndighet ska utföra enligt DSA rör tillsyn. Kommerskollegiums främsta uppgift är att på olika sätt förbättra möjligheterna för företag till internationell handel. Myndigheten arbetar inte med tillsyn av företag på det sätt som fordras under DSA. Utred-
ningen bedömer att det finns andra myndigheter som kan utföra de aktuella tillsynsuppgifterna, vilket innebär att utredningen inte anser att Kommerskollegium bör vara aktuell som behörig myndighet. Se även en hänvisning till Kommerskollegium i avsnitt 6 om samordnare för digitala tjänster.
Detaljerad fördelning av ansvarsområden
Fördelningen av tillsynsansvaret för de materiella skyldigheterna och även vissa andra skyldigheter, som hänger samman med de materiella skyldigheterna eller berör samma rättsområden och därför behandlas tillsammans, följer nedan.
Artikel 14
Artikel 14 innehåller skyldigheter om allmänna villkors utformning, innehåll, tillämpning och tillgängliggörande. Särskilt kan nämnas artikel 14.3 som anger att en förmedlingstjänst som främst eller till övervägande del riktar sig mot minderåriga ska förklara villkoren och eventuella begränsningar i användningen av tjänsten så att minderåriga kan förstå. En annan artikel som bör uppmärksammas är artikel 14.4 som innehåller en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att agera aktsamt, objektivt och proportionellt vid tilllämpningen och kontrollen av efterlevnaden av de begränsningar av tjänsten som följer av de allmänna villkoren. Leverantören ska då ta vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten, mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter i enlighet med stadgan.
MPRT har sedan tidigare uppgifter rörande skydd av barn, vilket
gör att myndigheten redan torde ha viss kompetens som kan vara värdefull vid tillsyn av artikel 14.3. Myndighetens särskilda ansvar att verka för yttrandefrihet och bland annat främja mediernas mångfald gör myndigheten lämpad att utöva tillsyn över artikel 14.4. Eftersom MPRT i samband med tillsynen i enlighet med artikel 14.3 och 14.4 granskar de allmänna villkoren är det mest effektivt och ändamålsenligt att myndigheten samtidigt får tillsynsansvar för hela artikel 14 om allmänna villkor.
Artikel 25
Artikel 25 innehåller bestämmelser angående utformning och organisering av onlinegränssnitt, det vill säga programvara inklusive webbplatser och mobilapplikationer. Enligt artikel 25.1 får leverantörer av onlineplattformar inte vilseleda eller manipulera tjänstemottagare eller på annat sätt via sina onlinegränssnitt försämra tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut (så kallade mörka mönster eller vilseledande design av användargränssnitt). Förbudet ska inte tillämpas på metoder som omfattas av direktiv 2005/29/EG om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden1 eller dataskyddsförordningen.
Mörka mönster kan förekomma på olika former av onlineplattformar, inklusive marknadsplatser och sociala medier. De har till syfte att förmå en tjänstemottagare att fatta beslut som inte nödvändigtvis ligger i dennes intresse och som främst gynnar en annan tjänstemottagare, till exempel en säljare av en produkt, eller leverantören av onlineplattformen. Det finns många olika sorters mörka mönster, till exempel exploaterande konstruktionsval, där vissa alternativ presenteras mer framträdande än andra alternativ.2 Detta kan i kommersiella situationer exempelvis leda till köp som en tjänstemottagare inte har tänkt att göra eller att det blir orimligt komplicerat för en tjänstemottagare att avsluta ett abonnemang. I icke-kommersiella situationer kan mörka mönster leda till att en tjänstemottagare luras att ge uttryck för en åsikt som inte motsvarar tjänstemottagarens verkliga uppfattning eller att tjänstemottagaren utan avsikt ansluts till en viss (politisk) grupp. Mörka mönster kan även göra att en tjänstemottagare inte kan använda en tjänst om denne vill begränsa mängden personuppgifter den lämnar.
Ansvarsfördelningen bör ta sin utgångspunkt i vem som påverkas av onlinegränssnittet. Konsumentverket utövar i dag tillsyn över situationer där så kallade mörka mönster påverkar en konsument, exempelvis gör det orimligt svårt för en konsument att avsluta en tjänst.
1 Det pågår diskussioner bland konsumentskyddsmyndigheter om hur undantaget för fall som faller under direktiv 2005/29/EG ska tolkas. Om undantaget ska tolkas brett kommer sannolikt mörka mönster som är aktuella på konsumentområdet inte att träffas av förbudet i artikel 25. Om undantaget däremot ska tolkas snävare kan förbudet i artikel 25 fungera som ett säkerhetsnät där metoder som inte bedöms vara otillbörliga enligt direktiv 2005/29/EG kan fångas upp av förbudet. 2 Skäl 67.
Med anledning av detta befintliga tillsynsansvar föreslås att Konsumentverket även inom ramen för DSA utövar sådan tillsyn.
Mörka mönster kan även påverka andra än konsumenter. Så är fallet i kommersiella situationer där tjänstemottagaren är exempelvis en näringsidkare. Som framgått tidigare kan mörka mönster tillämpas även i icke-kommersiella sammanhang.
Konsumentverket föreslås bli behörig myndighet enligt artikel 25
avseende förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar konsumenters förmåga att fatta fria och välgrundade beslut.
MPRT föreslås, mot bakgrund av sina föreslagna ansvarsområden
i artikel 26.1 nedan om dels annonser utan kommersiellt syfte, dels annonser som oavsett syfte inte vänder sig huvudsakligen till konsumenter, bli behörig myndighet enligt artikel 25 när det gäller förbud mot utformning, organisation och drift av onlinegränssnitt på sätt som vilseleder eller manipulerar andra tjänstemottagare än konsumenter eller på sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar sådana tjänstemottagares förmåga att fatta fria och välgrundade beslut.
Artikel 26
Artikel 26 innehåller bestämmelser om annonsering på onlineplattformar.
Artikel 26.1
I artikel 26.1 regleras identifiering av annonser.
Annonser kan ha kommersiellt syfte och är då riktade mot huvudsakligen konsumenter eller näringsidkare. De kan även ha icke-kommersiellt syfte (artikel 3 r), till exempel politiska annonser och samhällsinformation, och är då riktade till tjänstemottagare i allmänhet.
Vid fördelning av ansvar mellan de behöriga myndigheterna finner utredningen att en åtskillnad mellan annonser med kommersiellt respektive icke-kommersiellt syfte är ändamålsenlig.
Vid fördelning av ansvarsområden enligt DSA utgår utredningen i detta delbetänkande ifrån att begreppet annons med kommersiellt
syfte ska avse reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter, det vill säga varor och tjänster.
Konsumentverket har expertis och erfarenhet av tillsyn över bland annat regler om reklammarkeringar och hur information kan ges till konsumenter på ett klart och tydligt sätt. Utredningen anser därför att verket är bäst lämpat att ansvara för tillsyn avseende annonser som har ett kommersiellt syfte och som vänder sig huvudsakligen till konsumenter. Häri inbegrips även annonser på sociala medieplattformar, exempelvis då influerare förespråkar varor och får någon form av betalning för detta.
Artikel 26.1 omfattar även annonser med kommersiellt syfte som riktar sig mot andra än konsumenter, till exempel näringsidkare. Konsumentverket har närliggande kompetens och skulle kunna utföra uppdraget. Med hänsyn tagen till Konsumentverkets specifikt konsumentskyddande uppdrag föreslår utredningen dock att verket inte ges i uppdrag att utöva tillsyn över annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen mot andra än konsumenter. I stället bör en annan myndighet utöva sådan tillsyn. Härvid överväger utredningen om den myndighet som får i uppdrag att utöva tillsyn över annonser med icke-kommersiellt syfte även kan vara lämplig att utöva tillsyn över annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen mot annan än konsument. Utredningen behandlar därför först frågan om icke-kommersiella annonser och återkommer sedan till frågan om kommersiella annonser som riktar sig till bland andra näringsidkare.
Annonser utan kommersiellt syfte kan inbegripa bland annat politisk reklam. Annonserna riktar sig till tjänstemottagare, oavsett vilka dessa är. Uppdelning görs alltså inte mellan tjänstemottagare som är konsumenter och sådana som inte är det, eftersom annonserna inte visas i kommersiellt syfte och tjänstemottagarna därmed inte har kommersiella roller.
MPRT och granskningsnämnden har redan i dag ett tillsynsansvar enligt radio-_och_tv-lagen när det gäller regler om annonsering, inklusive tillsyn av krav på annonssignatur i radio och tv som tydligt skiljer annonserna från det övriga innehållet. Granskningsnämnden utövar i dag tillsyn över bestämmelser som rör politisk reklam i radio-_och_tv-lagen. Den prövar om innehållet i radio- och tv-sändningar följer de regler som finns i sändningstillstånden och radio- och tv-
lagen. Inom ramen för sin tillsyn ska Granskningsnämnden granska att annonser som inte är reklam (sådana som enligt utredningens uppdelning utgör annonser utan kommersiellt syfte) identifieras och att det framgår i vems intresse en sändning eller tillhandahållande i radio och tv sker. I public service får så kallade åsiktsannonser (bland annat det som kan kallas politisk reklam) inte förekomma. På unionsnivå förhandlas för närvarande ett förslag till förordning om transparens och inriktning för politisk reklam.3 Artikel 7.1 i kommissionens förslag till förordning påminner i stort om artikel 26.1 i DSA. I skäl 58 i förslaget nämns medlemmarna i ERGA som möjliga tillsynsmyndigheter. ERGA nämns även i bland annat skäl 60. I artikel 15 nämns DSA och det konstateras att de behöriga myndigheter som utsetts enligt DSA också kan vara en av de behöriga myndigheter som utses för att utöva tillsyn över artiklarna 5–11 och 14 i förordningen om politisk reklam. Hänvisningen till medlemmarna i ERGA innebär alltså att MPRT kan komma att få tillsynsansvar i enlighet med den kommande förordningen om politisk reklam. Om MPRT utses som tillsynsmyndighet för förordningen om politisk reklam och dessutom behörig myndighet för DSA med tillsynsansvar enligt artikel 26.1 för annonser med icke-kommersiellt syfte (inbegripet bland annat politisk reklam), skulle samordningsvinster kunna uppnås.
I enlighet med vad som tidigare nämnts om att Konsumentverkets ansvar bör begränsas till annonser med kommersiellt syfte som riktar sig mot konsumenter bör det här övervägas om MPRT är lämplig att utöva tillsyn enligt artikel 26.1 även över annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen mot andra än konsumenter, till exempel näringsidkare. Mot bakgrund av att MPRT föreslås få tillsynsuppdrag rörande artikel 26.1 när det gäller annonser med ickekommersiellt syfte, oavsett vilken målgruppen är för annonserna, bedömer utredningen att myndighetens uppdrag kan utvidgas till att även utöva tillsyn över annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen till andra än konsumenter.
Sammanfattningsvis föreslås Konsumentverket bli behörig myndighet för artikel 26.1 för annonser med kommersiellt syfte som vänder sig huvudsakligen till konsumenter. MPRT föreslås bli behörig myn-
3 Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam (COM/2021/731 final).
dighet för dels annonser utan kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, huvudsakligen vänder sig till andra än konsumenter.
Artikel 26.2
Artikel 26.2 innehåller krav på leverantörerna att erbjuda tjänstemottagarna en funktion för att dessa ska kunna anmäla om det innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden.
DSA kompletterar i det här fallet tillämpningen av AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet, som föreskriver åtgärder för att göra det möjligt för användare att uppge audiovisuella kommersiella meddelanden i användargenererade videor på videodelningsplattformar (skäl 68 i DSA). MPRT har redan i dag i uppgift att i enlighet med AV-direktivet och radio-_och_tv-lagen se till att leverantörer av videodelningsplattformar vidtar lämpliga åtgärder för att skydda barn och allmänheten från vissa typer av innehåll, exempelvis genom att ha en funktion genom vilken användare kan uppge om videor innehåller audiovisuella kommersiella meddelanden. Tillsyn över samma funktioner kan komma att ske enligt både AV-direktivet och DSA. Det är därför lämpligt att MPRT blir behörig myndighet även för artikel 26.2 i DSA.
Artikel 26.3
I artikel 26.3 återfinns ett förbud mot att presentera annonser som bygger på profilering med användning av känsliga personuppgifter. Bestämmelsens syfte är att skydda tjänstemottagarna från personanpassade annonser som bygger på känsliga personuppgifter.
Hänvisningen till känsliga personuppgifter väcker frågan om IMY skulle vara den mest lämpliga myndigheten för tillsyn av bestämmelsen. Det är dock inte profileringen i sig som är förbjuden enligt DSA. Förbudet avser användning av profilering i samband med presentation av annonser. Konsumentverket och MPRT föreslås, som tidigare nämnts, bli behöriga myndigheter för olika kategorier av annonser i artikel 26.1. Konsumentverket föreslås där bli behörig myndighet för annonser med kommersiellt syfte som riktar sig huvudsakligen till konsumenter och MPRT för övriga annonser. Om ansvarsfördel-
ningen som föreslås för artikel 26.3 följer samma mönster som enligt 26.1 finns möjlighet till samordningsvinster.
Konsumentverket bör därför bli behörig myndighet för artikel 26.3
för annonser med kommersiellt syfte som vänder sig huvudsakligen till konsumenter. MPRT föreslås bli behörig myndighet för artikel 26.3 avseende dels annonser utan kommersiellt syfte, dels annonser som oavsett syfte huvudsakligen vänder sig till andra än konsumenter.
Myndigheterna kan dock komma att behöva stöd i form av samverkan från IMY, eftersom vissa materiella bedömningar rörande personuppgifternas art behöver göras. Om det visar sig att behovet av stöd från IMY är särskilt vanligt förekommande eller av särskilt stor vikt för den behöriga myndigheten bör det övervägas att föra in ett särskilt uppdrag i IMY:s instruktion om detta.
Artikel 27
Artikel 27 innehåller krav på transparens i rekommendationssystem. Den innehåller en skyldighet för leverantörer av onlineplattformar som använder rekommendationssystem att i sina allmänna villkor ange de huvudparametrar som används i deras rekommendationssystem, det vill säga en förklaring till varför en tjänstemottagare blir föreslagen vissa varor, visst innehåll från andra tjänstemottagare, vissa videofilmer från andra tjänstemottagare och så vidare. Finns det flera alternativ för huvudparametrar i rekommendationssystem tillgängliga, ska leverantörerna av onlineplattformar också tillhandahålla en lättillgänglig funktion som gör det möjligt för tjänstemottagare att ändra alternativen.
Med hänsyn till att Konsumentverket är en förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor och redan i dag har visst tillsynsansvar avseende vilken information näringsidkare ska lämna konsumenter om de kriterier som ligger till grund för rankning av produkter vid sökningar online, föreslås Konsumentverket bli behörig myndighet avseende artikel 27 i fråga om rekommendationssystem som främst riktar sig till konsumenter.
Mot bakgrund av sina föreslagna ansvarsområden i artikel 26.1 föreslås MPRT bli behörig myndighet avseende artikel 27 i fråga om rekommendationssystem som främst riktar sig till andra än konsumenter.
Artikel 28
Denna artikel rör skydd av minderåriga online. Den består av dels en mer generell bestämmelse om säkerhet för barn som använder onlineplattformar, dels ett förbud mot att använda sig av profilering vid presentation av annonser för barn.
Artikel 28.1
Bestämmelsen innehåller en skyldighet för leverantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga att se till att tjänsterna har en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga.
MPRT har sedan tidigare uppgifter rörande skydd av barn, vilket
gör att myndigheten är lämplig som behörig myndighet för artikel 28.1. Myndigheten har bland annat i uppgift att, i enlighet med AV-direktivet, i lydelsen enligt ändringsdirektivet, se till att leverantörer av videodelningsplattformar inom svensk jurisdiktion vidtar lämpliga åtgärder för att skydda minderåriga från program, användargenererade videor och audiovisuella kommersiella meddelanden som kan skada deras fysiska, mentala eller moraliska utveckling.4
Statens medieråd ska verka för att stärka barn och unga som med-
vetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan. Som framgår av avsnitt 4.2.8 har ett arbete inletts för att inordna Statens medieråd i MPRT. Skulle detta inte slutföras kan MPRT ändå utföra uppdraget och vid behov samverka med Statens medieråd.
Utredningen föreslår mot denna bakgrund att MPRT blir behörig myndighet för tillsyn av artikel 28.1.
Artikel 28.2
Bestämmelsen innebär att leverantörer av onlineplattformar inte får presentera annonser som bygger på profilering vid annonsering till minderåriga. Syftet är att skydda barn mot personanpassade annonser. I likhet med resonemanget som fördes rörande artikel 26.3 är det inte profileringen i sig som förbjuds enligt DSA, utan användningen av profilering i samband med marknadsföring.
4 Jämför 9 a kapitlet 1 § radio-_och_tv-lagen.
Konsumentverket bedriver redan i dag tillsyn över personanpassad
marknadsföring riktad till barn, vilket talar för att verket bör föreslås få tillsynsansvar för artikel 28.2 för annonser med kommersiellt syfte som vänder sig till minderåriga. Med hänvisning till fördelningen av ansvaret i artikel 26.1 och 26.3 föreslås MPRT bli behörig myndighet för artikel 28.2 när det gäller annonser utan kommersiellt syfte, som vänder sig till minderåriga.
Artikel 30
Artikel 30 innehåller bestämmelser om näringsidkares spårbarhet. Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare åläggs en skyldighet att säkerställa att näringsidkare endast kan använda plattformen, för att till exempel sälja produkter, om leverantören först har erhållit vissa uppgifter om näringsidkaren (s.k. Know your business customer
principle). Uppgifterna är namn, kontaktuppgifter, identitetshand-
ling, kontouppgifter, identifieringsuppgifter i handelsregister eller liknande och en självcertifiering där näringsidkaren förbinder sig att endast erbjuda produkter eller tjänster som överensstämmer med tillämpliga regler i unionsrätten. Några av uppgifterna ska publiceras på onlineplattformens onlinegränssnitt, andra uppgifter ska onlineplattformsleverantören lämna ut till myndigheter och privata parter med legitimt intresse i enlighet med gällande rätt och förelägganden. Artikeln syftar till att bidra till säker, tillförlitlig och öppen onlinemiljö för konsumenter liksom för andra berörda parter, såsom konkurrerande näringsidkare och innehavare av immateriella rättigheter. Den ska även avhålla näringsidkare från att sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler.5
Vid övervägande om vilken myndighet som bör bli behörig kan både form och syfte övervägas. Formen kan ge intrycket av en unionsrättslig reglering av rättsförhållandet (inklusive avtalsförhållandet) mellan två näringsidkare när det gäller vilka villkor som måste uppfyllas för att den näringsidkare som avser att sälja varor eller tjänster ska få tillgång till onlineplattformen. Utredningen konstaterar emellertid att bestämmelsen inte tillerkänner någon av näringsidkarna rättigheter utan ålägger onlineplattformsleverantörerna skyldighet att se
5 Skäl 72.
till att näringsidkare inte släpps in om de inte har lämnat de nämnda uppgifterna. Syftet är att tillgodose tredje mans intressen. Utredningen anser att det finns skäl att fokusera på detta syfte, att framför allt konsumenter generellt ska få bättre möjligheter att nå näringsidkarna för att kunna ta tillvara sina rättigheter och att minska risken för försäljning av varor och tjänster i strid med tillämpliga regler.
Bestämmelsen kan, utöver konsumentintressen, skydda även konkurrensen och andra intressen avseende enhetliga spelregler på marknaden, såsom skydd för immateriella rättigheter. Artikelns främsta syfte är dock konsumentskydd, vilket talar för att Konsumentverket bör bli behörig myndighet. Att även andra marknadsaktörer än konsumenter kan få vissa fördelar av regleringen i artikel 30 ser utredningen inte som ett skäl att utse någon annan myndighet till behörig myndighet för tillsyn av artikeln.
Artikel 31
Bestämmelsen handlar om inbyggd överensstämmelse. Skyldigheten innebär att leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska möjliggöra för näringsidkare att fullgöra sina skyldigheter (mot konsumenten) i fråga om kontaktinformation, förhandsinformation om produkten eller tjänsten, överensstämmelse (etikettering) och produktsäkerhetsinformation. Om informationen inte är fullständig ska den berörda onlineplattformsleverantören se till att produkterna eller tjänsterna inte erbjuds.6 Onlineplattformsleverantörer ska göra rimliga ansträngningar för att genom stickprov i officiella och fritt tillgängliga databaser kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller tjänsterna har identifierats som olagliga.
Inbyggd överensstämmelse, eller på engelska ”compliance by design”, skulle kunna anses falla utanför området konsumentskyddslagstiftning. Utredningen fäster även här främst vikt vid att skyldigheten syftar till att skydda konsumenter. Konsumenter ska lätt kunna få viss nödvändig information och onlinegränssnitten ska därför vara utformade så att informationen kan lämnas. Likaså anser utredningen att skyldigheten att kontrollera om produkter eller tjänster har identi-
6 Skäl 74.
fierats som olagliga i officiella databaser, är ett betydelsefullt verktyg i upprätthållandet av produktsäkerhet.
Konsumentverket besitter kunskaper om hur förköpsinformation
bör presenteras för konsumenter samt kunskap om viss produktsäkerhetsinformation. Verket ansvarar dock inte för annan produktlagstiftning, som ekodesignlagstiftning och dess energimärkningar och produktblad, eller sådan produktsäkerhetsinformation som faller utanför myndighetens marknadskontrollsansvar. Det faller sig trots detta sammantaget mest naturligt att Konsumentverket får tillsynsansvar enligt artikeln och att myndigheten vid behov tar hjälp via samverkan av andra relevanta marknadskontrollmyndigheter, se 4.2.4.
Artikel 32
Bestämmelsen ger konsumenter rätt till viss information. Om en leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare får kännedom om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare via plattformen ska onlineplattformsleverantören om möjligt informera de konsumenter som köpt den olagliga produkten eller tjänsten de senaste sex månaderna eller, om kontaktuppgifter till alla konsumenter inte finns, lägga ut informationen på sitt onlinegränssnitt. Konsumenterna ska även få information om näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till rättslig prövning.
Utredningen tolkning av artikeln är inte att den behöriga myndigheten har något direkt ansvar för att på förhand se till att olagliga varor, till exempel varor som inte uppfyller produktsäkerhetskraven inom unionen, inte säljs via onlineplattformen. Den betyder snarare att myndigheten ska kontrollera att onlineplattformsleverantören som fått kännedom om att en vara är olaglig har informerat tidigare köpare (som är konsumenter) om olagligheten.
Varor och tjänster kan vara olagliga på många sätt. Exempel som kan ges berör produktsäkerhet (produkter som inte uppfyller produktsäkerhetsregler), immaterialrätt (piratkopierade varor) och straffrätt, men det exakta tillämpningsområdet för artikel 32 kan med tiden komma att klargöras i domstol.
Konsumentverket har ansvar för vissa produktsäkerhetsfrågor och kan därför anses vara väl skickat att hantera frågor om vissa produk-
ter som är olagliga på så sätt att de strider mot unionens produktsäkerhetsregler. Konsumentverket är dock inte ensamt ansvarig myndighet i Sverige på produktsäkerhetsområdet. En statlig myndighet som har tillsyn över efterlevnaden av särskilda bestämmelser om produktsäkerhet i fråga om vissa varor, tjänster eller risker är tillsynsmyndighet även enligt produktsäkerhetslagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen (se 3 § produktsäkerhetsförordningen (2006:469)). Det finns även ett antal marknadskontrollmyndigheter med olika ansvarsområden, se 4.2.4. Dessa kan behöva samverka med den behöriga myndigheten och ge upplysningar om olagliga varor inom deras respektive ansvarsområden.
Produkter och tjänster kan, som nämnts ovan, vara olagliga på så sätt att försäljningen av dem bryter mot immaterialrättsliga regler. Här finns ingen tillsynsmyndighet, men uppsåtliga och grovt oaktsamma intrång kan anmälas till Polismyndigheten och medföra straffansvar. Rättighetshavaren kan för egen del föra talan i Patent- och marknadsdomstolen om bland annat förbud vid vite mot fortsatt intrång.
Utöver detta kan produkter och tjänster vara olagliga i olika avseenden från ett straffrättsligt perspektiv, vilket är Polismyndighetens ansvar. Bestämmelsen torde främst kunna få betydelse i sådana sammanhang där det för konsumenten inte är tydligt att det som erbjuds omfattas av kriminalisering. Så kan vara fallet när till exempel självförsvarsprodukter som är klassade som vapen säljs öppet via onlineplattformar.
Denna uppräkning är exemplifierande och utredningen vill understryka att produkter och tjänster kan vara olagliga även i andra avseenden än de nu berörda.
Utredningen konstaterar att breda kunskaper kan behövas för att utöva tillsyn över artikel 32. Ingen myndighet har i dag uppdrag inom samtliga områden. Konsumentverket har som nämnts ansvar inom produktsäkerhet och är den myndighet som har det främsta ansvaret för konsumentskyddsfrågor i Sverige. Utredningen anser sammantaget att Konsumentverket bör utses till behörig myndighet, men konstaterar samtidigt att verket kan komma att behöva stöd i form av samverkan med andra myndigheter inklusive Polismyndigheten.
Som framgår ovan föreslår utredningen att Konsumentverket utses till behörig myndighet enligt artiklarna 30–32. Utredningen anser
att det samlade ansvaret kan ge goda förutsättningar för enhetlighet i tillämpningen och samordningsvinster för tillsynen.
5.2.3. Överväganden rörande organisatoriska och informationsrelaterade skyldigheter samt skyldigheter att motverka brott och missbruk
Utredningens bedömning: Post- och telestyrelsen är väl lämpad
för tillsyn och efterlevnadskontroll avseende artiklarna 9.1, 9.5, 10.1, 10.5, 11–13, 15–18 och 20–24.
Utgångspunkter för bedömningen
Som nämnts tidigare föreskriver DSA vissa skyldigheter som inte är knutna eller angränsar till ett visst sakområde eller en viss myndighets uppdrag. Typiskt sett innehåller dessa skyldigheter krav på hur ett förmedlingsföretag ska organisera sig och rapportera om sin verksamhet, men även skyldigheter att anmäla misstankar om vissa brott och förhindra olagliga beteenden och vissa störande beteenden kan inkluderas i kategorin. Här finns i stället skäl att rikta blicken mot tillsynsobjekten, leverantörer av förmedlingstjänster, och överväga om det finns någon myndighet som i sin övriga verksamhet har särskild kunskap om dem och om den digitala kommunikation som utgör basen för deras verksamhet.
Organisatoriska skyldigheter
Följande skyldigheter rör hur tjänsteleverantörerna ska organisera sig internt och vilka funktioner eller mekanismer som ska finnas.
Artiklarna 11 och 12
Dessa bestämmelser ställer krav på att leverantörer av förmedlingstjänster inrättar kontaktpunkter och offentliggör dessa för myndigheter respektive tjänstemottagare.
Artikel 13
Enligt artikel 13 måste leverantörer av förmedlingstjänster som saknar etableringsställe i unionen men som erbjuder tjänster i unionen utse en rättslig företrädare i en av medlemsstaterna där de erbjuder sina tjänster. De rättsliga företrädarna ska bemyndigas att hantera kontakterna med behöriga myndigheter, kommissionen och nämnden och ska kunna hållas ansvariga vid bristande efterlevnad av skyldigheter enligt DSA.
Artikel 16
Artikel 16 anger att leverantörer av förmedlingstjänster ska införa lättillgängliga och användarvänliga mekanismer för anmälan och åtgärder, så att varje individ eller enhet kan anmäla det den anser utgör olagligt innehåll. Hur sådana mekanismer ska utformas regleras närmare i artikeln.
Artikel 20
Enligt artikel 20 ska leverantörer av onlineplattformar inrätta ett internt system för hantering av klagomål så att tjänstemottagare kan klaga på en onlineplattformsleverantörs beslut om att begränsa tillgång till eller monetarisering av innehåll och beslut om att stänga ett konto. Sådana beslut kan fattas efter att leverantören mottagit en anmälan eller på leverantörens eget initiativ, med motivering att informationen utgör olagligt innehåll eller är oförenlig med plattformens allmänna villkor. Tjänstemottagare ska ha tillgång till systemet i minst sex månader efter onlineplattformsleverantörens beslut. Klagomålen ska hanteras snabbt, aktsamt och på ett icke-diskriminerande och icke godtyckligt sätt. Besluten ska fattas under tillsyn av lämpligt kvalificerad personal. Den klagande ska informeras om möjligheter till prövning.
Artikel 22
Artikel 22 uppställer krav på leverantörer av onlineplattformar att vidta åtgärder för att säkerställa att anmälningar som lämnas in av betrodda anmälare ges prioritet.
Informationsrelaterade skyldigheter
Leverantörerna blir genom DSA skyldiga att lämna viss information om sin verksamhet. Viss information ska riktas till en särskild mottagare, annan information ska sammanställas i rapporter.
Artiklarna 9 och 10
Artiklarna 9.1, 9.5, 10.1 och 10.5 innehåller följande bestämmelser. En skyldighet riktas mot en leverantör av förmedlingstjänster som har mottagit ett föreläggande att agera mot olagligt innehåll (artikel 9) eller ett föreläggande om att tillhanda information (artikel 10). Leverantören ska informera den föreläggande myndigheten (eller annan eventuell angiven myndighet) och tjänstemottagaren om varje eventuell verkan som föreläggandet har givits. Rättsliga eller administrativa myndigheter ska skicka föreläggandet till samordnaren. Denne ska skicka vidare en kopia av föreläggandet till alla andra samordnare och infoga en notering i sin verksamhetsrapport enligt artikel 55.
Artikel 15
Artikel 15 innehåller skyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster att redogöra för sin innehållsmoderering. Leverantörerna ska åtminstone årligen offentliggöra rapporter om den innehållsmoderering som de har bedrivit under perioden. Hur utförliga rapporterna ska vara och vilka punkter som ska inkluderas beror på vilken sorts förmedlingstjänst det handlar om. Exempel kan vara verkan av mottagna förelägganden som utfärdats i enlighet med artiklarna 9 och 10, moderering som har gjorts på eget initiativ, inkomna klagomål i enlighet med de allmänna villkoren, anmälningar som inkommit via anmälningsmekanismen, automatiserade metoder för innehållsmoderering och modereringsbeslut som fattats med anledning av klagomål
som inkommit via det interna systemet för klagomål. Undantag finns för mikroföretag och små företag som inte är mycket stora onlineplattformar.
Artikel 17
Artikel 17 innehåller en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att till berörda tjänstemottagare motivera begränsningar som har införts på grund av att information som tjänstemottagaren har lämnat utgör olagligt innehåll eller är oförenlig med deras allmänna villkor.
Det finns skäl som talar för att MPRT skulle vara lämplig som behörig myndighet avseende artikel 17. Den information som ges i motiveringarna i enlighet med artikel 17 kan troligen vara till nytta i MPRT:s tillsyn i enlighet med artikel 14 i allmänhet och artikel 14.4 i synnerhet. I motiveringarna till beslut i modereringsfrågor kan behörig myndighet få information om risk för begränsning av yttrandefrihet och för mediernas frihet och mångfald, som nämns särskilt i artikel 14.4. Samtidigt kan motiveringarna även ge PTS värdefull information, till exempel om huruvida tjänstemottagare ofta tillhandahåller uppenbart olagligt innehåll. Detta har betydelse vid tillämpningen av artikel 23, se nedan.
Vid en samlad bedömning väljer utredningen att prioritera de samordningsvinster som kan göras i förhållande till tillsynen i enlighet med artikel 23. Utredningen vill dock framhålla att det kan vara av nytta att även MPRT, så långt sekretessreglerna tillåter, får ta del av den information i motiveringarna som kan vara av vikt för dess tillsyn avseende artikel 14.
Artikel 21
Enligt artikel 21 ska leverantörer av onlineplattformar på sitt onlinegränssnitt informera om möjlighet till tvistlösning utanför domstol. Artikeln innehåller även krav på hur och under vilka förutsättningar parterna i tvistlösningen ska samarbeta med tvistlösningsorganet, samt vilka kostnader som kan belasta respektive part.
Artikel 24
Artikel 24 innehåller krav på att leverantörer av onlineplattformar ska utfärda rapporter om tvister som hänskjutits till tvistlösning utanför domstol och antalet tillfälliga avbrytanden på grund av artikel 23 (åtgärder och skydd mot missbruk). Artikel 24 innehåller även en skyldighet för leverantörer av onlineplattformar och onlinesökmotorer att offentliggöra antalet tjänstemottagare.
Skyldigheter att motverka brott och missbruk
DSA innehåller även skyldigheter som varken avser organisatoriska krav eller krav på information eller har uppenbar närhet till de rättsområden som nämns i 5.2.2. Dessa skyldigheter rör hur misstanke om brott respektive hur missbruk av plattformen för olagligheter eller missbruk av anmälnings- och klagomålsfunktioner ska hanteras.
Artikel 18
Artikel 18 innehåller en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att enligt vad som närmare anges i artikeln anmäla misstanke om brott som inbegriper ett hot mot människors liv eller säkerhet.
Artikel 23
Enligt artikel 23 om åtgärder och skydd mot missbruk ska leverantörer av onlineplattformar tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som ofta tillhandahåller uppenbart olagligt innehåll. Om det finns individer, enheter eller klagande som ofta lämnar in anmälningar eller klagomål som är uppenbart ogrundade ska leverantörerna av onlineplattformar tillfälligt avbryta behandlingen av anmälningar och klagomål. Leverantörerna ska i sina allmänna villkor ange exempel på vad som utgör sådant missbruk som kan föranleda dessa åtgärder.
Övervägande
PTS utövar tillsyn över ett flertal lagar och EU–förordningar, bland
annat lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation, där vissa av tillsynsobjekten är leverantörer av sådana förmedlingstjänster som utgör enbart vidarebefordran. PTS har alltså redan god kännedom om ett antal aktörer som åläggs skyldigheter och då särskilt de organisatoriska skyldigheterna och vissa informationsskyldigheter i enlighet med DSA.
PTS bör därför få tillsynsansvaret för organisatoriska och informationsrelaterade skyldigheter utan koppling till andra myndigheters ansvarsområden samt skyldigheter att motverka brott och missbruk. Administrativa skyldigheter och informationsskyldigheter med sådan koppling har i avsnitt 5.2.2 föreslagits i största möjliga mån fördelas till relevant myndighet. Dessutom kan konstateras att PTS i avsnitt 6 föreslås bli samordnare för digitala tjänster och att vissa av skyldigheterna, exempelvis dem i artiklarna 9 och 10, nedan har anknytning till samordnarens uppdrag.
5.2.4. Överväganden rörande skyldigheter som kommissionen har behörighet över och nämndens arbete
Utredningens förslag: Konsumentverket, Myndigheten för press,
radio och tv samt Post- och telestyrelsen ska handlägga ärenden och frågor som inkommer från Europeiska kommissionen och Europeiska nämnden för digitala tjänster.
Ärenden och frågor från Europeiska kommissionen
Utredningens bedömning är att tyngdpunkten för de behöriga myndigheternas arbete kommer att utgöra nationell tillsyn och efterlevnadskontroll av artiklarna 9–32. Kommissionen har dock, i samband med sin tillsyn och efterlevnadskontroll av ärenden som enligt artikel 56 faller inom dess jurisdiktion, möjlighet att begära assistans från nationella myndigheter.
Uppgiftsfördelningen för ärenden om tillsyn i enlighet med artiklarna 11–32 bör överensstämma med den uppdelning som anges i 5.2.2 och 5.2.3.
Artiklarna 34–42 innehåller skyldigheter som åläggs mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. De ligger under kommissionens exklusiva jurisdiktion, men kommissionen har även möjlighet att kontakta samordnare i onlineplattformens eller onlinesökmotorns etableringsland för att begära assistans. Om kommissionen begär det ska samordnaren och de behöriga myndigheterna ställa sin sakkunskap och kapacitet till förfogande (artikel 64), vid undersökningar (artikel 66), då information begärs (artikel 67), vid inspektion på plats (artikel 69) och vid övervakning av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer (artikel 72).
Bestämmelserna har följande ungefärliga innehåll, starkt förkortat och med visst urval för att i detta sammanhang påvisa sakområdenas bredd och därmed relevans för de behöriga myndigheternas ansvarsområden.
Storleken av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor behöver bedömas för att motsvarande skyldigheter i artiklarna 34–43 ska bli blir tillämpliga (artikel 33).
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer ska göra en riskbedömning av eventuella systemrisker rörande utformningen av tjänsten eller hur den fungerar, inklusive till exempel algoritmer, risk för spridning av olagligt innehåll samt effekter på grundläggande rättigheter, skydd av personuppgifter, barns rättigheter, konsumentskyddsnivån, valprocessen, den allmänna säkerheten, folkhälsan, minderåriga samt personens fysiska och psykiska välbefinnande (artikel 34).
De ska vidare vidta åtgärder för riskbegränsning anpassade efter systemriskerna i artikel 34 (artikel 35).
Om en kris uppstår, kan det beslutas att leverantörerna under en begränsad tid ska bedöma om deras tjänster på betydande sätt kan bidra till ett allvarligt hot och välja ut och tillämpa förebyggande eller begränsande åtgärder (artikel 36).
Leverantörerna ska på egen bekostnad och minst årligen granskas av oberoende revisorer för att granska om de uppfyller skyldigheterna i artiklarna 11–43 och eventuella åtaganden som gjorts enligt uppförandekoderna i artiklarna 45 och 46 och enligt krisprotokoll i artikel 48. Leverantörerna ska vidare ta hänsyn till operativa rekommendationer om rapporten inte är positiv och redovisa åtgärder som ska vidtas eller motivera varför de inte ska vidtas (artikel 37).
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar ska erbjuda minst ett alternativ för vart och ett av sina rekommendationssystem som inte är baserat på profilering av känsliga personuppgifter (artikel 38).
Leverantörer som presenterar annonsering online ska sammanställa och offentliggöra en datakatalog med presentation av viss information om annonsering (artikel 39).
På motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen ska leverantörer ge dessa åtkomst till de data som behövs för att övervaka och bedöma efterlevnaden av DSA och i vissa fall redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem, fungerar. Forskare, som har givits status av utvald forskare av samordnare för digitala tjänster i etableringslandet, ska på motiverad begäran av samordnaren för digitala tjänster eller kommissionen ges åtkomst till data i syfte att bedriva forskning som bidrar till upptäckt och förståelse av systemrisker i unionen och bedömning av om riskminskningsåtgärder är lämpliga och effektiva (artikel 40).
Leverantörerna ska också inrätta en funktion för regelefterlevnad. Funktionen ska vara oberoende av operativa funktioner och ge råd om hur skyldigheter ska uppfyllas. De regelefterlevnadsansvariga ska samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet samt säkerställa korrekt rapportering av risker och att rimliga riskminskningsåtgärder vidtas. De ska vidare övervaka sina verksamheter i samband med den oberoende revisionen. Ledningsorganet för respektive leverantör av en mycket stor onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor ska minst en gång om året se över strategier och policies för övervakning och minskning av identifierade risker (artikel 41). Leverantörerna ska offentliggöra rapporter om innehållsmoderering, information om bland annat mottagna förelägganden och antalet inkomna klagomål och anmälningar, personalresurser för innehållsmoderering för varje medlemsstats officiella språk och antal tjänstemottagare per månad. Till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen ska leverantören lämna bland annat resultatet av riskbedömningen, en rapport om vidtagna riskbegränsning åtgärder och revisionsrapporten (artikel 42).
En leverantör av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor sökmotor kan enligt artikel 71 göra åtaganden som säkerställer efterlevnaden av de relevanta bestämmelserna i DSA. Kommissionen kan besluta om att göra dessa åtaganden bindande.
Med tanke på den stora bredd i frågorna där kommissionen kan begära sakkunskap och resurser ser utredningen ingen möjlighet att i detalj förutse varje situation som kan komma att uppstå för att i förväg fördela ansvaret mellan behöriga myndigheter. Förslaget är därför i stället att samordnaren för digitala tjänster ska fördela inkomna ärenden som avser tillämpningen av artiklarna 34–42 mellan Konsumentverket, MPRT och PTS utefter de sakområden som nämns och fördelningen som anges i 5.2.2 och 5.2.3 ovan. Samordnaren kan även välja att fördela ett ärende till sig själv och begära samverkan inom ramen för den samordningsfunktion som nämns i avsnitt 7. Det kan vara ett sätt att hantera ärenden där mer än en behörig myndighets ansvarsområde eller sakkunskap aktualiseras och ärendet därför inte bör fördelas på bara en av dem.
Arbete i eller i samarbete med den europeiska nämnden för digitala tjänster
Behöriga myndigheter kan även fylla en roll i nämndens arbete med artiklarna 44, 45 och 48, vilket gör att även dessa bör nämnas i sammanhanget.
Kommissionen ska samråda med nämnden om utveckling och genomförande av frivilliga standarder som fastställs av relevanta europeiska och internationella standardiseringsorgan rörande bland annat elektronisk inlämning av anmälningar enligt artiklarna 16 och 22 och standarder för mallar och processer för användarvänlig kommunikation med tjänstemottagare om begränsningar till följd av allmänna villkor (artikel 44).
Kommissionen och nämnden ska uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå för att bidra till korrekt tillämpning av förordningen. Sedan ska kommissionen och nämnden bland annat övervaka, utvärdera och offentliggöra hur uppförandekodernas mål uppnås (artikel 45).
Nämnden får rekommendera att kommissionen initierar utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för hantering av krissituationer. Kommissionen ska vid behov involvera medlemsstaternas myndigheter i arbetet med att utarbeta, testa och övervaka tillämpningen av dessa protokoll (artikel 48).
Ansvarsområdena vid arbete i eller i samarbete med nämnden bör överensstämma med de ansvarsområden som föreslås i 5.2.2 och 5.2.3 och de behöriga myndigheternas sakområden som framgår av övrig lagstiftning och myndighetsinstruktionerna.
6. Samordnare för digitala tjänster
6.1. Uppgifter för samordnare för digitala tjänster
Medlemsstaterna ska enligt artikel 49 i DSA utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen. En av dessa myndigheter ska även utses till samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ansvarar för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden där inte andra utpekade behöriga myndigheter ansvarar för vissa specifika uppgifter eller sektorer. Samordnaren för digitala tjänster ansvarar också för att säkerställa samordning på nationell nivå, att bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av förordningen inom EU och för att samarbeta med övriga samordnare, nationella myndigheter, med nämnden och kommissionen samt för deltagande i nämnden.
En samordnare för digitala tjänster har vissa uppgifter inom nationell tillsyn, exempelvis att ta mot information om onlineplattformars och onlinesökmotorers tjänstemottagare (artikel 24) och namn på rättslig företrädare (artikel 13), ta emot klagomål och fördela dem mellan behöriga myndigheter (artikel 53), samt se till att samarbetet i tillsynen är nära och effektivt (artikel 49).
Samordnaren för digitala tjänster ska sammanställa och offentliggöra verksamhetsrapporter om bland annat klagomålshantering och förelägganden om att agera mot olagligt innehåll (artikel 55).
Samordnaren för digitala tjänster certifierar både betrodda anmälare (artikel 22) och, i förekommande fall, tvistlösningsorgan utanför domstol (artikel 21) och kan återkalla certifieringarna.
I sin roll som kontaktyta mot samordnare i andra medlemsstater, kommissionen och nämnden har den alla internationella kontakter som rör tillämpning (artikel 56) och informationsutbyte (artikel 57).
Den deltar i nämndens arbete (artikel 61–63), samarbetar med andra samordnare (artikel 58) och kommissionen (artikel 66) samt utför gemensamma undersökningar med andra samordnare (artikel 60). Den ska även utveckla sakkunskap tillsammans med kommissionen och nämnden, ibland genom utstationering av personal, och vid behov ställa sakkunskap och kapacitet till förfogande (artikel 64).
6.2. Lämplig myndighet att utses till samordnare för digitala tjänster
Utredningens förslag: Post- och telestyrelsen utses till behörig
myndighet och samordnare för digitala tjänster.
Utredningen har övervägt vilka aspekter som är viktigast för att en myndighet på ett högkvalitativt och effektivt sätt ska utföra de uppgifter som åligger en samordnare för digitala tjänster. Eftersom samordnarens uppgifter även innefattar all tillsyn och efterlevnadskontroll som inte har fördelats på andra myndigheter, är det av stor vikt att myndigheten har vana av att utöva tillsyn. Det är också positivt om samordnaren har kännedom om marknader för tillhandahållande av liknande tjänster. Utöver detta är en viktig del av uppdraget att samverka nationellt med andra myndigheter och att samverka kring tillsynsfrågor internationellt med samordnare för digitala tjänster i andra medlemsstater och med kommissionen. Tidigare erfarenhet av liknande samverkan är därför önskvärt. Erfarenhet av harmoniseringsarbete är också prioriterat.
Utredningen har i avsnitt 5 inventerat vilka myndigheter som utövar tillsyn inom områden eller över aktörer som är relevanta för DSA och har konstaterat att de tre myndigheter som i avsnitt 5 föreslås få tillsynsansvar, det vill säga PTS, Konsumentverket och MPRT, i något hänseende redan är tillsynsmyndigheter.
Utredningen har övervägt ett förslag från Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NMD)1 om att Kommerskollegium ska utses till samordnare för digitala tjänster. NMD anser att DSA främst
1 NMD är en paraplyorganisation inom näringslivet för gemensamma frågor inom reklam, marknadsföring och personlig integritet. Organisationen samlar tjugo näringslivsorganisationer, däribland Svensk Näringsliv, Svensk Handel, Svenska Bankföreningen, Svensk Försäkring och Tidningsutgivarna.
handlar om spelreglerna på den inre marknaden och att ett brett angreppssätt behövs, vilket enligt organisationen innebär att Kommerskollegium skulle vara en lämplig samordnare. I detta avseende vill utredningen framhålla att Kommerskollegiums främsta uppgift är att på olika sätt förbättra möjligheterna för företag till internationell handel. Myndigheten arbetar inte med tillsyn av företag på det sätt som fordras enligt DSA för att utöva samordning av tillsyn och efterlevnadskontroll. Utredningen anser därför inte att Kommerskollegium bör föreslås som samordnare för digitala tjänster.
Var och en av PTS, Konsumentverket och MPRT har vana av tillsyn och nationell samverkan med andra nationella myndigheter och samverkar i minst ett europeiskt samverkansorgan. De har även erfarenhet av harmoniseringsarbete inom sina respektive områden och har omfattande kontakt med kommissionen. Alla tre skulle i det avseendet vara lämpliga som samordnare.
Det kan konstateras att PTS deltar i ett flertal internationella organisationer.2 Myndigheten arbetar även med harmonisering av marknadsreglering via samarbetet inom Berec,3 där även kommissionen deltar. Berec har särskilt som mål att säkerställa ett konsekvent genomförande av regelverket för elektronisk kommunikation.4 Förutom sin medverkan i Berec har PTS i sitt regleringsarbete omfattande kontakter med kommissionen i specifika ärenden, vilket inkluderar harmoniseringsdiskussioner. Det internationella arbetet är väl utvecklat hos myndigheten. PTS har med anledning av sina nuvarande uppgifter särskilt god kännedom om leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster, av vilka vissa är tillsynsobjekt under DSA. Ett antal av de skyldigheter i DSA som PTS i avsnitt 5.2.3 bedöms vara lämplig att utöva tillsyn över har ett nära samband med samordnarrollen, vilket torde ge samordningsvinster. Därutöver är PTS den största myndigheten av de tre med 386 anställda5 i jämförelse med Konsumentverkets 1926 och MPRT:s 40.7 PTS har i dagsläget en väl utbyggd tillsynsorganisation över ett brett spektrum av den digitala
2 https://pts.se/sv/om-pts/verksamhet/internationellt-arbete/ 2022-12-18. 3 Se definition i avsnitt 4. 4 Artikel 3.2 Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2018/1971 av den 11 december 2018 om inrättande av Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) och Byrån för stöd till Berec (Berecbyrån), om ändring av förordning (EU) 2015/2120 och om upphävande av förordning (EG) nr 1211/2009. 5 PTS årsredovisning 2021. 6 Konsumentverkets årsredovisning 2021. 7 MPRT:s årsredovisning 2021.
infrastrukturen. PTS förefaller därmed ha bättre organisatoriska förutsättningar och ha lättare att snabbt ställa om och ta sig an uppdraget, om myndigheten ges tillräckliga resurser.
Sammantaget anser utredningen att alla tre myndigheterna var för sig skulle vara kompetenta att utföra de uppgifter som en samordnare för digitala tjänster har, men att PTS med anledning av sin stora erfarenhet av samverkan och harmoniseringsarbete inom EU, sitt föreslagna ansvarsområde som tillsynsmyndighet för DSA, i kombination med sin breda tillsynsorganisation och möjlighet till snabb omställning framstår som särskilt lämpad för uppgiften. PTS bör därför föreslås som samordnare för digitala tjänster. Detta innebär att PTS enligt artikel 49 ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av förordningen i Sverige, där inte andra behöriga myndigheter har pekats ut som ansvariga för vissa specifika uppgifter. PTS kommer alltså enligt utredningens förslag att få ansvar för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av DSA i de delar som inte omfattas av Konsumentverkets och MPRT:s föreslagna ansvarsområden (se avsnitt 5.2.2).
6.3. Fråga om inrättande av ny myndighet
Utredningens bedömning: Det är inte nödvändigt att inrätta en
ny myndighet för att utöva samordning, tillsyn eller efterlevandekontroll avseende regelverket i DSA.
Som framgår i avsnitten 5 och 6.2 finns det redan myndigheter som har eller kan bygga upp den kompetens som krävs för att utföra de uppgifter som åligger behöriga myndigheter respektive samordnare för digitala tjänster enligt DSA. Utredningen ser därför inte att det för närvarande finns något behov att inrätta en ny myndighet med anledning av DSA.
6.4. Samband med andra rättsakter
Enligt kommittédirektivet ska utredaren vid sina överväganden ta hänsyn till att myndigheten eller myndigheterna på sikt kan få uppgifter enligt andra befintliga och kommande rättsakter som reglerar
frågor om olagligt innehåll på internet och tillhandahållande av information. Utredningen överväger därför om sambandet mellan DSA och andra rättsakter kan påverka valet av PTS som behörig myndighet och samordnare eller valet av Konsumentverket och MPRT som behöriga myndigheter.
I gällande svensk rätt finns endast ett begränsat antal bestämmelser som reglerar tjänsteleverantörers ansvar för olagligt innehåll på internet. Utredningen kommer i slutbetänkandet att återkomma till vilka bestämmelser i nationell rätt som berörs av DSA.
På unionsnivå kan exempelvis nämnas den redan antagna rättsakten Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen), det tidigare nämnda förslaget till förordning om politisk reklam samt förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om fastställande av regler för att förebygga och bekämpa sexuella övergrepp mot barn (2022/0155 [COD]), även kallad CSAM. Beträffande TCO-förordningen är Polismyndigheten utsedd till behörig myndighet.
Det är svårt att i förväg uppskatta hur stor arbetsbördan för tillsynen enligt DSA blir, se avsnitt 8). Det är även svårt att uppskatta den kommande ärendemängden med anledning av TCO-förordningen. Det har ännu inte beslutats vilka myndigheter som kommer att få tillsynsansvar i enlighet med sådana rättsakter som ännu inte har trätt i kraft eller ens antagits. Det förekommer dock att vissa kategorier av myndigheter nämns i förslagen eller rättsakterna.
Det finns mot denna bakgrund inte möjlighet för utredningen att, vid bedömningen av skälen för det uppdrag som nu ska redovisas, beakta ett eventuellt myndighetsansvar enligt andra befintliga och kommande unionsrättsakter. Utredningen stannar alltså vid en bedömning av vilka myndigheter som är lämpliga att anförtros ett ansvar enligt DSA. Detta utesluter naturligtvis inte att dessa myndigheter i framtiden kan bedömas lämpliga att få behörighet att utöva tillsyn även enligt andra rättsakter. Inte heller utesluter det att en annan ansvarsfördelning beträffande DSA kan framstå som mer ändamålsenlig allteftersom regelverket avseende olagligt innehåll online utvecklas. Det kan därför finnas skäl att vid ett senare datum, då det finns mer kunskap om DSA-ärendenas mängd, karaktär, komplexitet och beröringspunkter med andra rättsakter, göra en översyn av myndigheternas ansvarsområden som innefattar både DSA och övriga rättsakter.
7. Samverkan
7.1. Bakgrund
Uppgifterna som utförs av en medlemsstats behöriga myndigheter ska enligt artikel 49 vara tydligt definierade och utföras i nära och effektivt samarbete. Myndigheterna är alltså självständiga men kan samverka i utredningar.
Ansvaret för att utöva tillsyn enligt DSA vilar på respektive behörig myndighet i enlighet med dess utpekade tillsynsansvar. Enligt DSA ska myndigheterna utföra sitt uppdrag utan att efterfråga eller ta emot anvisningar från någon annan aktör (artikel 50.2). Myndigheterna ska vara självständiga och oberoende i sin myndighetsutövning. När flera behöriga myndigheter anförtros uppgifter enligt DSA, bör samordnaren för digitala tjänster samordna och samarbeta med myndigheterna i enlighet med nationell rätt utan att det påverkar de andra behöriga myndigheternas oberoende bedömning.1 I linje med allmänna förvaltningsrättsliga principer utgör kravet på oberoende inte något hinder mot att myndigheter informerar varandra om pågående utredningar och efterfrågar eller erbjuder oförbindande synpunkter. Det finns ett behov av samordning mellan de behöriga myndigheterna för att uppnå målsättningen med en enhetlig tillämpning av DSA.
Det är samordnarens ansvar att se till att andra behöriga myndigheter, när de utför sina uppgifter, deltar på ett ändamålsenligt sätt såväl i samarbetet om tillsyn och efterlevnadskontroll på unionsnivå som i det nationella arbetet (artikel 49 och skäl 110).
1 Skäl 110.
7.2. Överväganden rörande samverkan mellan svenska behöriga myndigheter
Utredningens bedömning: En samverkansfunktion bestående
av samordnaren för digitala tjänster och övriga behöriga myndigheter bör bildas. Samordnaren bör leda arbetet och alla behöriga myndigheter bör delta. Samordnaren och de behöriga myndigheterna bör hålla varandra informerade om vilka ärenden som utreds och vilka ärenden som avslutas. Tillämpningsdiskussioner bör ske inom ramen för funktionen, men varje myndighet är oberoende i sitt beslutsfattande. Samordnaren bör informera övriga behöriga myndigheter om den internationella delen av sitt uppdrag.
För en effektiv och enhetlig hantering av ärenden bör det införas en funktion för samverkan mellan de behöriga myndigheterna. Om andra myndigheter, som inte ges behörighet enligt DSA, har kompetens att tillföra i ett ärende kan även dessa vid behov delta i samordningsfunktionen.
Utredningen ser att det finns risk för bristande enhetlighet i rättstillämpningen och bristande effektivitet när mer än en behörig myndighet utses att utöva tillsyn över samma artikel på så sätt som föreslås i avsnitt 5.2.2. Det är av stor vikt att framför allt MPRT och Konsumentverket respektive MPRT och PTS, så långt tillämpliga sekretessbestämmelser tillåter, diskuterar sina respektive tillsynsärenden både i sak och i metod. Utredningen konstaterar även att samtliga behöriga myndigheter till viss del kan komma att behöva göra samma utredningsarbete för att fastställa att en viss aktör ska anses vara en leverantör av en förmedlingstjänst, vilken typ av förmedlingstjänst det rör sig om och var leverantören är etablerad. Det kan skapa effektivitetsvinster för alla behöriga myndigheter att samverka om denna del av arbetet.
De behöriga myndigheterna bör, för att underlätta samverkan, hålla varandra informerade om vilka ärenden som utreds och avslutas. En sådan överblick skulle underlätta även för samordnaren för digitala tjänster att utföra sitt uppdrag.
Utredningens bedömning är att samordnaren för digitala tjänster och de övriga behöriga myndigheterna bör bilda en samverkansfunktion ledd av samordnaren. Deltagande bör vara obligatoriskt för alla
behöriga myndigheter. Varje myndighet arbetar självständigt och har full egen beslutanderätt, vilket inte hindrar diskussion om koordinerade tillsynsinsatser. Inom ramen för samverkan kan exempelvis ett gemensamt metodstöd utvecklas. Dessutom bör samordnaren i detta forum informera om det internationella arbetet.
Utredningen anser inte att det är nödvändigt att i detalj författningsreglera samverkansgruppens arbete. Utredningen återkommer i slutbetänkandet med eventuella författningsförslag som kan behövas för samverkansfunktionen.
7.3. Överväganden rörande samverkan med andra svenska myndigheter
Utredningens bedömning: Svenska myndigheter ska enligt gällande
rätt samverka med varandra och, om resurser finns, bistå den myndighet som efterfrågar hjälp. Utredningen utgår ifrån att redan gällande regler är tillräckliga för att behovet av samverkan med andra myndigheter än de behöriga ska tillgodoses. Skulle det på sikt visa sig att tillräcklig samverkan ändå inte sker eller om uppgiften blir mycket omfattande för någon samverkande myndighet, bör det övervägas att införa krav på samverkan i den berörda myndighetens instruktion.
Myndigheter har enligt 8 § förvaltningslagen (2017:90) en generell skyldighet att inom sitt verksamhetsområde samverka med andra myndigheter. Skyldigheten är inte obegränsad. Den tillfrågade myndigheten ska i första hand prioritera myndighetens egna huvuduppgifter och avgöra om det finns resurser tillgängliga för att bistå den myndighet som efterfrågar hjälp. Bestämmelsen i 8 § förvaltningslagen kan inte åberopas som stöd för samverkan utanför myndighetens verksamhetsområde eller för att det bildas särskilda samarbetsorgan mellan myndigheter, utan det måste i sådana fall regleras i specialförfattningar eller i myndighetsinstruktioner.2 En behörig myndighet kan däremot inom ramen för sitt utredningsansvar begära ett yttrande från en annan myndighet, remiss (26 § förvaltningslagen). Befogenheten att använda remiss följer av ansvaret i 23 § förvaltningslagen
2Prop. 2016/17:180 s. 71 och 293.
för att se till att ett ärende blir tillräckligt utrett.3 Syftet kan vara att få synpunkter på befintligt material eller tillgodogöra sig den speciella sakkunskap en myndighet besitter. Enligt 6 § myndighetsförordningen (2007:515) ska en myndighet verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet. Myndigheten ska tillhandahålla information om myndighetens verksamhet och följa sådana förhållanden utanför myndigheten som har betydelse för verksamheten.
Inom ramen för tillsynen och efterlevnadskontrollen enligt DSA kan behöriga myndigheter ha behov av att rådgöra med, inte bara övriga behöriga myndigheter, utan även andra myndigheter som inte utpekats som behöriga. Ett exempel på detta är om Konsumentverket behöver inhämta information från marknadskontrollmyndigheter om olagliga varor i sin tillsyn av de skyldigheter som följer av artikel 32. Samverkanskraven i förvaltningslagen och i myndighetsförordningen medför inte krav på att de tillfrågade myndigheterna ska vidta egna utredningsåtgärder gentemot tillsynsobjektet eller lämna anvisningar som binder de behöriga myndigheterna i deras myndighetsutövning. De tillfrågade myndigheterna bör snarare, genom exempelvis ett oförbindande yttrande, inta en expertroll eller en rådgivande funktion gentemot de behöriga myndigheterna. De behöriga myndigheterna ges därigenom en möjlighet att inhämta kunskap och underlag som kan utgöra grund för en självständig tillsyn.
Utredningen utgår ifrån att gällande regler är tillräckliga för att tillförsäkra att samverkansbehovet med andra myndigheter än de behöriga tillgodoses. Skulle det på sikt visa sig att tillräcklig samverkan ändå inte sker eller om uppgiften blir mycket omfattande för någon samverkande myndighet, bör det övervägas att införa krav på samverkan i den berörda myndighetens instruktion.
3Prop. 2016/17:180 s. 71 och 293.
8. Förslagets konsekvenser
8.1. Konsekvensutredningens innehåll
En särskild utredare ska redovisa vilka konsekvenser i olika avseenden som förslagen i ett betänkande kan få (1 § andra stycket kommittéförordningen [1998:1474]). Om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, regioner, företag eller andra enskilda, ska enligt 14 § en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Innebär förslagen samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska dessa redovisas. Vid kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller regioner ska utredaren föreslå en finansiering.
I 15 § anges att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen, för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företag, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen ska konsekvenserna i det avseendet anges i betänkandet. Om ett betänkande innehåller förslag till nya regler ska, enligt 15 a §, förslagens kostnadsmässiga och andra konsekvenser anges i betänkandet.
De största konsekvenserna av tillämpningen av DSA i Sverige för alla berörda är i huvudsak en följd av DSA i sig och de skyldigheter som följer av förordningen, inte av utredningens förslag i delbetänkandet. Delbetänkandets förslag får dock ekonomiska konsekvenser för samordnaren för digitala tjänster och för behöriga myndigheter, vilket redovisas nedan.
8.2. Ekonomiska konsekvenser
8.2.1. Ekonomiska konsekvenser för samordnare för digitala tjänster och behöriga myndigheter
Utredningens bedömning: Förslagen i delbetänkandet kan upp-
skattas initialt kräva 24 miljoner kronor per år, i huvudsak för nyrekrytering, kompetensuppbyggnad och utbildningsinsatser hos samordnaren för digitala tjänster och de behöriga myndigheter som ska utöva tillsyn enligt DSA. Visst resursbehov för förberedelsearbete kan uppstå redan 2023.
Myndigheternas resursbehov bör, åtminstone initialt, tillgodoses genom ökade anslag. Verksamheten bör, i vart fall under den initiala period som utredningen nu kan överblicka, inte vara avgiftsfinansierad. Utredningen har därför inga möjligheter att i inom ramen för det här uppdraget föreslå annan finansiering än anslagsökning genom tillskott.
Medlemsstaterna ska enligt artikel 50 i DSA säkerställa att de behöriga myndigheterna och samordnaren för digitala tjänster har tillräckliga resurser för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter de tilldelas och därmed uppnå förordningens mål. De behöriga myndigheterna (inklusive samordnare för digitala tjänster) bör förses med de tekniska och finansiella resurser samt de personalresurser som de behöver för att på ett effektivt sätt kunna utföra de uppgifter som de tilldelas och därmed uppnå förordningens syfte. Frågan är således hur stor arbetsbörda den löpande tillsynen över DSA kommer att innebära för myndigheterna. Utgångspunkten är till följd av regleringen i artikel 56 att de behöriga myndigheterna i Sverige kommer att ha befogenhet att utöva tillsyn över leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade eller har en rättslig företrädare registrerad här i landet. Leverantörer av förmedlingstjänster som varken är etablerade eller har rättsliga företrädare inom EU faller inom alla medlemsstaters och kommissionens jurisdiktion.
I detta delbetänkande föreslår utredningen att PTS, utses till behörig myndighet, tillika samordnare för digitala tjänster i Sverige. Utredningen föreslår vidare att MPRT och Konsumentverket utses till behöriga myndigheter. Hur stora konsekvenser uppdraget kom-
mer att innebära i fråga om ärendebörda för respektive myndighet är inte möjligt för utredningen att med precision bedöma.
Uppgifterna som de behöriga myndigheterna ska utföra enligt DSA är att ta emot klagomål, utreda ärenden i enlighet med de befogenheter som följer av artikel 51 och vidta åtgärder vid bristande efterlevnad. Det kan bli aktuellt att föra process i domstol, något som kommer att analyseras närmare i slutbetänkandet. Alla behöriga myndigheter ska samverka för ökad harmonisering och i viss utsträckning delta i internationellt samarbete.
Det finns en rad osäkra parametrar som påverkar bedömningen av myndigheternas arbetsbörda till följd av uppdraget.
Osäkerhetsfaktorer
Antal leverantörer av förmedlingstjänster under svensk jurisdiktion
För det första är antalet och storleken av de leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige osäkert. Bedömningen av vilka förmedlingstjänster som omfattas av förordningen och faller under svenskt tillsynsansvar kräver en kartläggning av vilka leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i Sverige.
Det krävs alltså en faktisk utredning för att klarlägga vilka leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt verksamhetsställe i Sverige. En sådan kartläggning framstår som en omfattande och utmanande uppgift, men det kommer finnas bättre möjligheter att utreda frågan när utredningsbefogenheter finns hos myndigheterna.
Skyldigheten för företag etablerade utanför EU att utse rättslig företrädare har ännu inte trätt i kraft, så det kan inte förutses vilka företag som kommer att ange en rättslig företrädare i Sverige eller på annan plats i unionen och inte heller hur stor grupp av leverantörer av förmedlingstjänster som samtliga medlemsstater kommer att ha jurisdiktion över. Efter ikraftträdandet av alla skyldigheter finns bättre förutsättningar att få en överblick över vilka utländska aktörer som kommer falla under svensk jurisdiktion.
Utredningen saknar uppgifter om uppskattat antal tjänstemottagare för de olika leverantörerna, vilket har påverkan på frågan om en leverantör faller under svensk jurisdiktion eller under kommissionens jurisdiktion trots etableringsställe här i landet. Skyldigheten för
publicering av varje onlineplattforms eller onlinesökmotors användarantal har ännu inte trätt i kraft.
När det gäller underlag för att göra en ungefärlig uppskattning av antalet företag under svenskt tillsynsansvar kan utredningen konstatera följande.
Varken organisationer (inklusive branschorganisationer) eller myndigheter som utredningen har varit i kontakt med har kunnat ge en bild av antalet leverantörer av förmedlingstjänster i Sverige. De har inte heller kunnat lämna några uppgifter om företagens storlek. Uppgifter om svenska företag finns att tillgå hos Bolagsverket, Skatteverket och Statistiska centralbyrån. Bolagsverket registrerar och tillgängliggör företagsinformation på grundval av de uppgifter som lämnats av företagen. Vid registrering hos Bolagsverket beskrivs den verksamhet som företaget bedriver i fritext. Vid anmälan för registrering hos Skatteverket anger den som bedriver näringsverksamhet vilket slags verksamhet företaget ska bedriva. Svenska företagsverksamheter indelas i näringsgrenskoder, så kallade SNI-koder, vilka används av Skatteverket. SNI är en standard för svensk näringsgrensindelning och beskriver den verksamhet ett företag bedriver. SNI är en viktig klassifikation för bland annat ekonomisk statistik men har i sig inte någon koppling till olika tillsynsområden och kan inte ensamt användas för att avgöra vilka företag som faller in under respektive kategori i DSA. Det är dock med hjälp av koderna möjligt att ta fram data på hur många företag som registrerats inom en viss kategori. Företag som skulle kunna vara relevanta för DSA är till exempel vissa företag registrerade inom kategorierna ”telekommunikationstjänster”, ”databehandling, hosting o dyl”, ”webbportaler”, ”mediebyråverksamhet och annonsförsäljning”, liksom ”postorderhandel och detaljhandel på internet med brett sortiment”. Bland exemplen på verksamheter som omfattas av respektive kategori finns verksamheter där tjänster tillhandahålls, som är av det slag som exemplifieras som leverantörer av förmedlingstjänster i DSA (se ovan avsnitt 3.2.2).
En sökning i SNI-databasen visar att drygt 3 000 företag är registrerade i kategorin ”databehandling, hosting o dyl och webbportaler” (november 2022).1 Kategorin omfattar tillhandahållandet av infrastruktur för webbhotellverksamhet, tjänster i samband med databehandling och tillhörande verksamheter, samt tillhandahållandet av
1 Statistiska centralbyrån (sökning på SNI-kod 63.110 2022-11-30), https://www.foretagsregistret.scb.se/Rakna?RakneTyp=RAKNA_FORETAG.
sökmotorer och andra portaler för Internet.2 Kategorin omfattar sannolikt leverantörer av förmedlingstjänster men också flera andra slags företag såsom till exempel it-konsulter. Ännu ett exempel är kategorin ”postorderhandel och detaljhandel på internet” där antalet registrerade bolag är cirka 17 500 (november 2022).3 Kategorin omfattar detaljhandelsverksamhet via postorderföretag eller via internet, det vill säga där köparen gör sitt val utifrån annonser, kataloger, information på en webbplats, modeller eller annan slags annonsering och gör sin beställning via brev, telefon eller internet (omfattar inte detaljhandel med motorfordon, motorcyklar och reservdelar och tillbehör till dessa över internet).4
Ett antal företag som är registrerade i en viss kategori utgör alltså företag som skulle kunna omfattas av DSA, men långt ifrån alla dessa
är leverantörer av förmedlingstjänster i DSA:s mening. Inom kate-
gorin postorderhandel och detaljhandel på internet kan leverantörer av onlineplattformar ingå. Enligt artikel 3 är en onlineplattform en värdtjänst som på begäran av en tjänstemottagare lagrar och sprider
information till allmänheten. Dock undantas vissa fall där lagringen
eller spridningen är av mindre betydelse för tjänsten enligt kriterier som närmare anges i artikeln.
I exemplet med postorderhandel och detaljhandel på internet finns många företag som endast säljer egna varor. Andra företag bedriver verksamhet där de säljer sina egna varor och ger möjlighet för konsumenter att ingå distansavtal med andra näringsidkare. Verksamheten kan också vara inriktad enbart på att ge möjlighet för konsumenter att ingå distansavtal med andra näringsidkare. Antalet företag i kategorin postorderhandel och detaljhandel på internet speglar alltså inte antalet leverantörer av onlineplattformar som förmedlar varor till konsumenter eller andra tjänstemottagare i DSA:s mening. Viktigt i sammanhanget är att det är företagen själva som anger vilken kategori som de anser att stämmer bäst in på den verksamhet de i huvudsak bedriver. Vissa bolag är dessutom registrerade i flera kategorier, vilket också kan bli missvisande.
2 Statistiska centralbyrån (sökning 2002-11-30), https://sni2007.scb.se/snihierarki2007.asp?sniniva=3&snikod=631%20%20&test=20. 3 Statistiska centralbyrån (sökning på SNI-kod 47.911, 47.912, 47.913, 47.914, 47.915, 47, 916, 47.917, 47.919, 2022-11-30), https://www.foretagsregistret.scb.se/Rakna?RakneTyp=RAKNA_FORETAG. 4 Statistiska centralbyrån (sökning 2022-11-30),
https://sni2007.scb.se/snihierarki2007.asp?sniniva=4&snikod=4791&test=20.
Marknaden för förmedlingstjänster är ett område i ständig förändring – nya företag tillkommer, affärsutveckling sker och nya affärsmodeller börjar tillämpas. Ett företag som utvecklar sin verksamhet i en ny riktning och erbjuder en ny tjänst, kan plötsligt få stor påverkan på ärendebördan. Detsamma gäller om en ny större aktör etablerar sig på den svenska marknaden eller om en befintlig större aktör lämnar den. Uppgifter om företagen på marknaden blir därför snabbt inaktuella.
Härutöver har det betydelse för jurisdiktionsfrågan hur olika koncernförhållanden ska bedömas, om inte samtliga bolag i en koncern har säte i Sverige. På denna punkt kan det, enligt utredningens bedömning, uppkomma tolkningsfrågor som slutligen måste avgöras i domstol.
Detta innebär sammantaget att det saknas möjligheter att ta fram tillförlitliga beräkningar av antal företag relevanta för tillämpningen av DSA i Sverige med stöd av SNI-koder. Det finns inte heller något annat robust underlag tillgängligt för en sådan beräkning.
Antalet anmälningar och klagomål till leverantörer av förmedlingstjänster
Antalet leverantörer av förmedlingstjänster är dock inte nödvändigtvis en indikator för antalet ärenden som de behöriga myndigheterna kan komma att handlägga.
Ett enskilt företag kan till exempel ha sådan stor omfattning eller sådan inriktning på sin verksamhet att det ger upphov till ett större antal anmälningar eller klagomål. För omfattningen av de behöriga myndigheternas tillsyn är det även av betydelse i vilken utsträckning anmälningarna eller klagomålen slutligt hanteras inom leverantörens interna system utan att klagomål lämnas till myndighet.
Ärenden som löses via eventuell tvistlösning utanför domstol
Ärendebördan påverkas även av hur många anmälningar som kan komma att lösas till parternas belåtenhet via tvistlösning utanför domstol, om en sådan funktion inrättas.
Benägenhet att inlämna klagomål till myndighet
Benägenheten att, berättigat eller oberättigat, inlämna klagomål på förmedlingstjänster till myndigheterna på grund av bristande efterlevnad av regelverket är bland annat beroende av tjänstemottagarnas kunskap om förordningen. Uppmärksamhet i media kring ett visst ärende kan påverka tjänstemottagarnas kännedom om DSA och höja deras benägenhet att lämna in klagomål.
Ärenden som öppnas på myndigheters initiativ
Antalet ärenden påverkas inte bara av antalet inkomna klagomål utan även av hur många ärenden som öppnas på tillsynsmyndighetens eget initiativ.
Ärendenas komplexitet
Även ärendenas komplexitet är en osäkerhetsfaktor av betydelse för myndigheternas arbetsbörda och därmed för resursbehovet. Hur mycket tid som myndigheterna behöver ägna åt varje ärende beror dels på hur komplicerade ärendena är, dels på om själva informationsinhämtningen och övriga utredningsåtgärder är okomplicerade eller om mer arbetskrävande utredningsåtgärder enligt artikel 51 behöver användas.
Gränsöverskridande tillsyn och samverkan
Förmedlingstjänsterna är till sin natur gränsöverskridande. Svenska tjänstemottagare nyttjar tjänsteleverantörer etablerade i andra länder och andra länders tjänstemottagare använder svenska tjänsteleverantörer. Mängden ärenden och deras komplexitet är därför svåröverskådlig. Även omfattningen på den samverkan mellan samordnare som ska ske inom ramen för förordningen är svår att bedöma.
Bedömning med utgångspunkt från ansvarsfördelning
Det är utredningens bedömning att förslaget till fördelning av ansvar för uppgifterna enligt DSA kommer att få ekonomiska konsekvenser för myndigheterna. Med hänsyn till de osäkerhetsfaktorer som har berörts är det emellertid svårt att bedöma nivån på dessa konsekvenser för respektive myndighet. Trots denna utmaning har utredningen att göra en bedömning av de ekonomiska behov som väntas uppstå, i vilken utsträckning behoven kan tillgodoses inom befintliga ramar och i vilken utsträckning finansiering krävs. Utredningen gör en sammantagen bedömning som tar avstamp i hur många skyldigheter enligt förordningen som varje myndighet blir behörig att utöva tillsyn över och huruvida skyldigheterna gäller alla förmedlingstjänster eller endast en avgränsad grupp. I avsnitt 5 föreslås att PTS får det mest omfattande ansvaret medan MPRT:s och Konsumentverkets ansvar är mer begränsat.
När behovet av nya resurser ska bedömas bör det beaktas att det kan finnas samordningsfördelar med befintlig verksamhet. Myndigheterna i fråga bedriver redan i sin nuvarande verksamhet tillsynsarbete inom vissa sakområden och arbetar i internationella sammanhang inom EU och med andra aktörer. Myndigheterna har tillgång till personal med juridisk och annan relevant kompetens, som kan skalas upp genom exempelvis nyrekrytering. De kan utgöra en resurs vid tillsyn och processföring.
Det är dock tveksamt om någon av myndigheterna för närvarande har resurser som vid behov kan användas i tillsynsuppdraget som följer av den ansvarsfördelning som utredningen föreslår. De uppdrag som föreslås ges till PTS, MPRT och Konsumentverket kommer alltså att få budgetära konsekvenser för samtliga, men i varierande grad. Utredningens bedömningar när det gäller de ekonomiska konsekvenserna av förslagen är, som framgått, uppskattningar förenade med flera osäkerhetsfaktorer. Utredningen utesluter därför inte att kostnaderna kan falla ut på annat sätt och utgår från att berörda myndigheter kan komma att belysa frågan inom ramen för den sedvanliga budgetprocessen.
Det är också möjligt att resonemangen kan utvecklas ytterligare i samband med utredningens slutbetänkande. I slutbetänkandet kommer utredningen bland annat att analysera och ta ställning till om och i så fall hur ett organ för tvistlösning utanför domstol ska in-
rättas, vilket framför allt kan påverka uppdraget för samordnaren för digitala tjänster. Ytterligare ett exempel är att utredningen i slutbetänkandet ska analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser, vilket påverkar alla behöriga myndigheter. Utredningen bedömer också att resursbehovet delvis uppstår redan 2023 eftersom myndigheterna behöver förbereda sig inför uppdragen. Vissa skyldigheter träder i kraft tidigare, men från och med den 17 februari 2024 gäller samtliga skyldigheter enligt DSA. Senast vid samma tidpunkt ska medlemsstaterna utse sina samordnare för digitala tjänster. Medlemsstaterna ska då offentliggöra och meddela kommissionen och nämnden namnet på den behöriga myndighet de utsett till sin samordnare för digitala tjänster. Medlemsstaterna ska också meddela namnet på andra behöriga myndigheter som har utsetts.
Efter hand, när tillsynen pågått en period, finns sannolikt bättre möjligheter att utvärdera ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och att avgöra om ytterligare resurser behöver tillföras samt hur dessa i så fall bör finansieras. Även mot bakgrund av den i hög grad föränderliga marknaden finns skäl till utvärdering. Utredningen bedömer att en sådan utvärdering bör göras tre år efter att förordningens börjat tillämpas, det vill säga i februari 2027. Härutöver torde det finnas skäl att löpande eller regelbundet se över ansvarsfördelning och resursbehov.
Finansiering
När det gäller frågan om hur det ökade resursbehovet ska finansieras så finns det i förordningen en möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, i den mån de tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt huvudsakliga etableringsställe i medlemsstaten i fråga. Avgiften ska i så fall vara strikt begränsad till vad som är nödvändigt och proportionerligt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats de behöriga myndigheterna.5
Det finns olika möjligheter till utformning av avgiftssystem. Avgifter kan exempelvis vara baserade på att ett företag omfattas av
5 Skäl 111.
skyldigheter i DSA och därmed kan bli föremål för tillsyn. Vid utformning av ett eventuellt avgiftssystem bör man beakta bestämmelsen i artikel 4.1 i e-handelsdirektivet. Där anges att medlemsstaterna ska säkerställa att start och bedrivande av verksamhet som leverantör av informationssamhällets tjänster inte underkastas bestämmelser om förhandstillstånd eller andra krav som har motsvarande effekt. Det innebär att ett avgiftssystem som kan ge samma effekt som ett krav på förhandstillstånd inte är tillåtet. Avgiftssystem kan också vara baserade på faktiska tillsynsåtgärder. Eftersom ärendemängden i ett initialt skede inte kan förutses är det åtminstone till en början enligt utredningens åsikt inte realistiskt att föreslå en finansieringslösning baserad på avgifter.
Utredningens bedömning är att erfarenheten från tillsynen på sikt kan ge ett underlag för fortsatta överväganden av förutsättningarna för ett avgiftsuttag.
Sammanfattningsvis är utredningens bedömning att finansiering bör ske via anslag åtminstone till dess en utvärdering kan göras utifrån de parametrar som blivit kända genom tillämpning av DSA. En sådan utvärdering kan övervägas i samband med översynen av de behöriga myndigheternas ansvarsfördelning. Utredningen har mot bakgrund av ovanstående inom ramen för det här uppdraget ingen möjlighet att föreslå annan finansiering än utökade anslag.
Bedömning
Post- och telestyrelsen
Utredningens bedömning: Förslagen innebär utökade och nya
arbetsuppgifter för Post- och telestyrelsen. Det medför initialt ett ökat finansieringsbehov motsvarande 17 miljoner kronor per år.
Finansieringen bör, åtminstone initialt, ske genom att myndighetens anslag ökas.
Utredningens förslag innebär att PTS ska vara samordnare för digitala tjänster. PTS ska i den rollen ansvara för att säkerställa samordning på nationell nivå, att bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av efterlevnaden av förordningen inom EU och för att samarbeta med övriga samordnare, nationella myndigheter, den
europeiska nämnden för digitala tjänster och kommissionen. Samordnaren ska även delta i nämnden.
Ärendebördan för samordnarens del påverkas dels av antalet nationella förelägganden enligt artikel 9 och 10 som ska noteras och vidarebefordras, dels av flödet av ärenden från svenska tjänstemottagare gentemot leverantörer av förmedlingstjänster som faller under annan medlemsstats eller kommissionens jurisdiktion och hur mycket arbete uppföljningen av dessa kommer att kräva av samordnaren. Ärendeflödet från tjänstemottagare i andra medlemsstater avseende leverantörer under svensk jurisdiktion har också betydelse. Även omfattningen av arbetet i nämnden och samarbete med kommissionen kan påverka arbetsbördan för både samordnaren och de behöriga myndigheter som berörs. Ärendebördan påverkas även av om tvistlösningsorgan inrättas och hur många betrodda anmälare som utses, samt hur omfattande samordningen nationellt blir. PTS deltar i ett flertal internationella organisationer6 och har också erfarenhet av harmoniseringsarbete inom EU, vilket enligt utredningens bedömning ger goda förutsättningar för att vissa effektivitetsvinster i uppdraget som samordnare kan uppstå.
PTS:s tillsynsuppdrag omfattar ett större antal skyldigheter enligt förordningen. Det är skyldigheter som innehåller krav på hur leverantörer av förmedlingstjänster ska organisera sig och rapportera om sin verksamhet, men även skyldigheter att motverka brott och missbruk. PTS har god kännedom om många av de aktörer som åläggs särskilda organisatoriska skyldigheter och vissa informationsskyldigheter.
Även om PTS har erfarenhet av internationellt arbete och kännedom om en viss kategori av tillsynsobjekt enligt DSA, innebär utredningens förslag utökade och nya arbetsuppgifter för PTS. Inga av arbetsuppgifterna ingår i myndighetens nuvarande uppdrag. Initialt behöver samordnaruppdraget förberedas och etableras, metodstöd behöver utarbetas tillsammans med övriga behöriga myndigheter och formen för samverkansfunktionen utarbetas. Efter det initiala skedet kommer det löpande samordningsuppdraget att kontinuerligt kräva resurser och eventuellt öka. Till detta kommer uppdraget som behörig myndighet avseende vissa av förmedlingstjänsteleverantörernas skyldigheter enligt DSA.
För nationell och internationell samordning, harmoniseringsarbete, och tillsynsuppgifterna som behörig myndighet krävs resurser för
6 https://pts.se/sv/om-pts/verksamhet/internationellt-arbete/, sökning 2022-12-18.
nyrekrytering och kompetensuppbyggnad. Utredningen gör den sammantagna bedömningen att cirka 12 årsarbetskrafter krävs initialt för uppdragets genomförande men vill betona att bedömningen är baserad på ett underlag som inte är robust och att den därför är förenad med stor osäkerhet. Resursbehovet kan inte finansieras inom befintlig ram och myndigheten beräknas initialt behöva tillföras 17 miljoner kronor per år.7
Övriga behöriga myndigheter
Utredningens bedömning: Förslagen innebär utökade och del-
vis nya arbetsuppgifter för Myndigheten för press, radio och tv och Konsumentverket. Det medför initialt ett ökat finanseringsbehov motsvarande sammantaget sju miljoner kronor per år.
Finansieringen bör, åtminstone initialt, tillgodoses genom att myndigheternas anslag ökas.
Utredningen gör bedömningen att förslagen innebär ett ökat resursbehov för MPRT och ett visst ökat resursbehov för Konsumentverket. Myndigheterna utövar redan i dag tillsyn inom delvis samma eller angränsande områden, men nyrekrytering och kompetensuppbyggnad kommer att behövas. Hur stora kostnaderna blir är enligt utredningen förenade med stora osäkerhetsfaktorer. Utredningen anser även att det finns samordningsvinster eftersom vissa närliggande uppgifter enligt svensk rätt eller unionsrätt till någon del redan åligger myndigheterna. Också de behöriga myndigheterna behöver förbereda uppdraget och delta när samverkansfunktionen utarbetas. Uppskattningen av resursbehoven inkluderar kostnader för samverkan.
7 Beräkning utifrån driftskostnad per årsarbetskraft såsom angivet i PTS årsredovisning 2021, PTS-ER-2022:1, 2022-02-18, s. 75.
Myndigheten för press, radio och tv
Utredningens bedömning: Förslagen innebär utökade och del-
vis nya arbetsuppgifter för Myndigheten för press, radio och tv. Det medför initialtett ökat finansieringsbehov motsvarande fem miljoner kronor per år.
Finansieringen bör, åtminstone initialt, ske genom att myndighetens anslag ökas.
Utredningens förslag innebär att MPRT ska bli behörig myndighet och utöva tillsyn över skyldigheter som rör grundläggande rättigheter, vissa frågor om minderåriga och frågor om onlineplattformars onlinegränssnitt och rekommendationssystem som inte rör konsumenter. Tillsynsuppgiften som rör frågor om tjänstemottagares grundläggande rättigheter i artikel 14 ligger delvis i linje med myndighetens befintliga ansvarsområde. Tillsynsuppgifter enligt artikel 25 om onlinegränssnitt och artikel 27 om transparens i rekommendationssystemet innebär dock helt nya uppgifter. Tillsynsuppgifter enligt artikel 26.1 avseende dels annonser som saknar kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, inte riktar sig huvudsakligen till konsumenter och artikel 26.2 om krav på funktion för anmälan av kommersiella meddelanden är delvis nya. Tillsynsuppgifter i enlighet med artikel 26.3 avseende dels annonser som saknar kommersiellt syfte, dels annonser som, oavsett syfte, inte riktar sig huvudsakligen till konsumenter är nya. Artikel 28 om skydd av minderåriga och artikel 14 om allmänna villkor har beröringspunkter med MPRT:s ansvarsområde. För samtliga tillsynsuppgifter vidgas kretsen av tillsynsobjekt jämfört med myndighetens nuvarande uppdrag.
Även om tillsynsuppgifter i vissa fall ligger i linje med MPRT:s befintliga ansvarsområden innebär utredningens förslag utökade och delvis nya arbetsuppgifter för myndigheten.
För tillsynsuppdraget krävs resurser för nyrekrytering och kompetensuppbyggnad. Utredningen gör den sammantagna bedömningen att cirka fyra årsarbetskrafter initialt krävs för uppdragets genomförande men vill betona att den är förenad med stor osäkerhet. Resursbehovet kan bara i begränsad omfattning hanteras inom befintlig ram
och myndigheten beräknas initialt behöva tillföras fem miljoner kronor per år.8
Konsumentverket
Utredningens bedömning: Förslagen innebär att utökade och
delvis nya arbetsuppgifter påförs Konsumentverket. Det medför initialt ett ökat finansieringsbehov motsvarande två miljoner kronor per år.
Resursbehovet bör, åtminstone initialt, tillgodoses genom att myndighetens anslag ökas.
Utredningens förslag innebär att Konsumentverket ska bli behörig myndighet och utöva tillsyn över skyldigheter som innebär att konsumentskyddet värnas när det gäller annonsmärkning, annonsering med hjälp av profilering, utformning av onlinegränssnitt och transparens om rekommendationssystem. Tillsynsuppgiften i artikel 25 om onlinegränssnitt, artikel 26 om annonsering, artikel 27 om transparens i rekommendationssystemet och artikel 28 om minderåriga motsvarar i hög grad den tillsyn som myndigheten redan i dag bedriver. Tillsynsuppgifterna enligt artikel 30 om näringsidkares spårbarhet, artikel 31 om inbyggd överensstämmelse och artikel 32 om konsumentens rätt till information är däremot nya för myndigheten, vilket kan komma att kräva vissa resurser. Till viss del begränsas behovet genom möjligheten till samverkan med andra myndigheter vid bedömning av frågan om olaglighet i ärenden enligt artikel 32.
Samtliga tillsynsuppgifter rör alltså direkt eller indirekt, helt eller delvis, konsumentskydd, marknadsföring riktad mot konsumenter eller produktsäkerhet.
Även om Konsumentverket redan i stort besitter kompetens att utöva aktuell tillsyn och driva eventuella processer och att de föreslagna arbetsuppgifterna till och med kan ge samordningsvinster inom konsumentskyddsområdet, kan ärendebördan förväntas öka. Som redan framgått innebär uppdraget till viss del nya arbetsuppgifter.
För tillsynsuppdraget krävs resurser för nyrekrytering och kompetensuppbyggnad. Utredningen gör den sammantagna bedömningen
8 Beräkning utifrån driftskostnad per årsarbetskraft såsom angivet i MPRT:s årsredovisning 2021, s. 65.
att cirka två årsarbetskrafter krävs initialt för uppdragets genomförande men vill betona att den är förenad med stor osäkerhet. Utredningen gör vidare bedömningen att dessa resursbehov bara i begränsad omfattning kan hanteras inom befintlig ram och att myndigheten beräknas initialt behöva tillföras två miljoner kronor per år.9
8.3. Konsekvenser för leverantörer av förmedlingstjänster och övriga näringsidkare
DSA innehåller skyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster och kan därför väntas ge ekonomiska konsekvenser för sådana leverantörer. Förordningens innehåll och konsekvenser i sig ingår dock inte i utredningens uppdrag att bedöma.
De förslag som utredningen lämnar i detta delbetänkande om behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster antas i sig inte ge några ekonomiska konsekvenser för leverantörer av förmedlingstjänster. Modellen med ett fåtal behöriga myndigheter och ett aktivt harmoniseringsarbete väntas bidra till sakkunnig tillsyn och efterlevnadskontroll, effektivitet och förutsebarhet för både leverantörer av förmedlingstjänster och de näringsidkare som har avtal med leverantörerna. Myndigheterna väntas på effektivt sätt upprätthålla spelreglerna på marknaden och därmed bidra till ett sunt affärsklimat för alla aktörer.
Förslaget väntas inte påverka företag i andra avseenden.
8.4. Konsekvenser för brottslighet och det brottsförebyggande arbetet
DSA kan i sig leda till att näringsidkare avskräcks från att sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler10 och att möjligheterna att upptäcka och åtgärda olagligt innehåll på förmedlingstjänsterna ökar. Dessutom inrättas en skyldighet att anmäla misstanke om brott, vilket kan förhindra brott eller hjälpa till att klara upp dem. Detta är dock en konsekvens av DSA, inte av utredningens förslag.
9 Beräkning utifrån driftskostnad per årsarbetskraft såsom angivet i KOV:s årsredovisning 2021, s. 74. 10 Skäl 72.
Utredningens förslag om vilka myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter respektive samordnare för digitala tjänster förväntas bidra till en effektiv tillämpning av de bestämmelser i DSA som syftar till att förhindra olaglig verksamhet. I övrigt bedöms förslagen i detta delbetänkande inte ha särskilda konsekvenser för brottslighet och det brottsförebyggande arbetet.
8.5. Övriga konsekvenser
Utredningens förslag överensstämmer med EU-rätten och följer kravet i artikel 49 att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av förordningen.
Förslaget väntas inte få några konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män, för de nationella klimat- och miljömålen eller för de integrationspolitiska målen.
Konsekvenserna för grundläggande fri- och rättigheter är snarare en följd av DSA än av utredningens förslag i detta delbetänkande. Genom det föreslagna uppdraget till MPRT kommer dock en myndighet med hög kompetens på området att behandla frågor om yttrandefrihet. Det är utredningens bedömning att detta är ägnat att bidra till upprätthållandet av grundläggande fri- och rättigheter.
Utredningen återkommer i slutbetänkandet med en mer detaljerad redogörelse för samtliga förslags konsekvenser (bland annat avseende konsekvenser för domstolar).
Kommittédirektiv 2022:49
Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster
Beslut vid regeringssammanträde den 2 juni 2022
Sammanfattning
Inom kort förväntas EU besluta om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om en inre marknad för digitala tjänster (rättsakten om digitala tjänster) och om ändring av direktiv 2000/31/EG (Digtial Service Act – DSA). En särskild utredare ska föreslå dels vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken av dessa som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning, delsnödvändiga ändringar och kompletteringar av svensk rätt.
Utredaren ska dessutom bl.a.
- analysera och ta ställning till om, och i sådana fall hur, ett organ för tvistlösning som inte är en domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen,
- kartlägga vilka bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om förelägganden, analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen samt lämna nödvändiga författningsförslag,
- analysera vilka sanktionsbestämmelser som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen och lämna nödvändiga författningsförslag, och
- lämna de författningsförslag i övrigt som är nödvändiga eller annars bedöms lämpliga för att komplettera förordningen.
Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster, ska redovisas senast den 30 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.
EU-förordningen
Förslaget till DSA presenterades i december 2020 i ett lagstiftningspaket där också förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om öppna och rättvisa marknader inom den digitala sektorn (rättsakten om digitala marknader) ingår. Regleringarna syftar till att förbättra konkurrensvillkoren på den digitala marknaden och stärka användarnas intressen vid nyttjande av digitala tjänster.
DSA syftar till att skapa en inre marknad för digitala tjänster genom att harmonisera reglerna för tillhandahållandet av förmedlingstjänster. Förslaget innefattar regler om förfarandet för hantering av innehåll som förekommer i dessa tjänster, motivering av beslut avseende sådant innehåll, överklagandemekanismer, transparens och informationsutbyte mellan medlemsstater. Det innefattar vidare regler om tillsyn och sanktioner för att säkerställa tillämpningen av reglerna.
DSA är tänkt att utgöra en ramlag i förhållande till annan unionslagstiftning och nationell lagstiftning. DSA lägger därför inte fast några befogenheter för nationella myndigheter att utfärda exempelvis förelägganden om borttagande av visst olagligt innehåll. DSA innehåller inte heller någon reglering om ett sådant föreläggandes territoriella effekt och ger inte heller någon grund för gränsöverskridande verkställighetsåtgärder. Inte heller definieras det i DSA vad som ska utgöra olagligt innehåll, utan det överlämnas till annan unionslagstiftning och nationell rätt. Däremot läggs det i DSA fast grundläggande procedurkrav och formella krav för de åtgärder som vidtas mot olagligt innehåll.
För leverantörer av förmedlingstjänster innebär förordningen bl.a. krav på att ha en kontaktpunkt och en rättslig företrädare inom unionen, tillhandahålla ett system för anmälan av påstått olagligt innehåll och interna klagomålsmekanismer. Förordningen innehåller också ett
regelverk för utformningen och hanteringen av förelägganden att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information som rättsliga och administrativa myndigheter riktar mot förmedlingstjänster. Förordningen ställer upp vissa krav som avser samtliga förmedlingstjänster, särskilda krav för onlineplattformar och onlinemarknadsplatser samt ytterligare skyldigheter för mycket stora onlineplattformar och mycket stora sökmotorer.
Varje medlemsstat är vidare skyldig att utse en samordnare för digitala tjänster. Samordnaren ska bland annat ansvara för ett gränsöverskridande samarbete för vissa delar av tillsynen och för hanteringen av klagomål från användare.
Förordningen kommer att vara direkt tillämplig i medlemsstaterna men kommer både att möjliggöra och förutsätta kompletterande nationella bestämmelser. Förordningen kommer sannolikt att träda i kraft under tidig höst 2022 och börja tillämpas vid den tidpunkt som infaller senast, antingen 15 månader efter ikraftträdandet eller 1 januari 2024.
Olagligt innehåll på internet
Det pågår för närvarande en rättslig utveckling på EU-nivå som rör digitala tjänster och avlägsnande av olagligt innehåll på internet. Det handlar om ett flertal befintliga och kommande rättsakter som lägger fast dels befogenheter för nationella myndigheter att agera mot olagligt innehåll, dels krav på förmedlingstjänster och värdtjänster. Den 7 juni 2022 börjar exempelvis Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCOförordningen) att tillämpas och under våren 2022 har kommissionen presenterat ett förslag till förordning om att förebygga och bekämpa sexualbrott mot barn online. DSA innehåller bestämmelser som i vissa avseenden kommer att gälla tillsammans med de mer specifika bestämmelserna i övriga rättsakter.
I likhet med DSA innehåller TCO-förordningen ett krav på att medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter. Även kommande förordningar förväntas innefatta ett sådant krav. För TCOförordningens del har regeringen beslutat att utse Polismyndigheten till behörig myndighet.
Den nuvarande svenska regleringen
DSA innehåller bestämmelser om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa bestämmelser ersätter bestämmelserna om tjänstelevererande mellanhänders ansvar i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”), i fortsättningen kallat e-handelsdirektivet. Bestämmelserna i e-handelsdirektivet som ersätts av DSA upphävs. Ehandelsdirektivet har i svensk rätt huvudsakligen genomförts i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, den s.k. e-handelslagen, se propositionen Lag om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster, m.m. (prop. 2001/02:150). Ehandelslagens bestämmelser om ansvar för mellanhänder innebär en viss ansvarsfrihet för tjänsteleverantörer som bara överför eller lagrar information som lämnats av andra. Sådana leverantörer får inte på grund av innehållet i informationen bli skyldiga att ersätta skada eller betala sanktionsavgift. Detta förutsätter dock bl.a. att leverantören inte väljer ut eller ändrar informationen. Leverantörer får vidare endast dömas till ansvar för brott som avser innehållet i informationen om brottet begåtts uppsåtligen.
Leverantörer av förmedlingstjänster förmedlar inte sällan innehåll via en webbplats eller applikation. Som huvudregel endast vidareförmedlar de innehåll, ofta s.k. användargenererat innehåll. Någon möjlighet för svenska myndigheter att stänga ned eller kräva nedstängning av en webbplats finns inte. På vissa specifika områden finns det möjligheter att utfärda förelägganden eller order om att innehåll ska tas bort eller på annat sätt ska göras otillgängligt. Rättsligt stöd att utfärda förelägganden till förmedlingstjänster att plocka bort terrorisminnehåll finns i TCOförordningen. I den immaterialrättsliga lagstiftningen finns bestämmelser om vitesförelägganden och informationsförelägganden. Med stöd av dessa bestämmelser kan t.ex. en internetoperatör bli skyldig att blockera sina användares tillgång till sajter med intrångsgörande material, eller förpliktigas att ge rättighetshavare uppgifter om vem som står bakom en viss ip-adress som misstänks ha begått ett intrång på nätet.
Innehåll på internet faller i princip utanför yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Det finns dock undantag. Grundlags-
skyddet gäller till exempel för uttalanden som publiceras på webbplatser som har så kallat utgivningsbevis. Skyddet enligt yttrandefrihetsgrundlagen innebär bland annat att myndigheter eller andra allmänna organ inte får förhandsgranska publicering av innehåll på webbplatser. Eventuella ingripanden får endast göras mot offentliggöranden i efterhand. Ansvar för innehållet i en publicering kan komma i fråga endast för vissa uppräknade brott i yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat ett antal brott mot rikets säkerhet. Yttrandefrihetsgrundlagen bygger på principen om ensamansvar. Ansvaret för innehållet på en grundlagsskyddad webbplats ligger i första hand på utgivaren.
Ingripanden med anledning av innehållet i en publicering som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen får endast ske på det sätt som anges i grundlagen. Det finns dock undantag från tillämpningsområdet som avgränsas genom materiella krav. Det gäller till exempel vissa typer av kommersiella annonser, upphovsrätt och barnpornografi. Vidare har ändamålstolkningar av yttrandefrihetsgrundlagens syfte medfört vissa ytterligare undantag. Renodlade kommersiella reklambudskap, förfalskningar eller olovlig användning av varumärken kan med stöd av en sådan tolkning falla utanför grundlagens tillämpningsområde.
Yttrandefriheten och informationsfriheten är vidare grundläggande fri- och rättigheter som var och en är tillförsäkrad gentemot det allmänna enligt regeringsformen. Begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten får enligt regeringsformen göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Den får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. För yttrandefriheten och informationsfriheten gäller dessutom särskilda begränsningsändamål. Dessa fri- och rättigheter får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott och i övrigt endast om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBSlagen) gäller för elektroniska anslagstavlor, det vill säga tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden. Lagen föreskriver en skyldighet för den som tillhandahåller en elektronisk anslagstavla att ta bort vissa meddelanden från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet. En förutsättning för detta är att meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bl.a. bestämmelserna om olaga hot, olaga integritetsintrång, uppvigling, hets mot folkgrupp, barnpornografibrott eller olaga våldsskildring i brottsbalken. Skyldigheten gäller också om det är uppenbart att användaren genom att sända in meddelandet har gjort intrång i upphovsrätt eller i en rättighet som skyddas genom en föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska tillhandahållaren ha en sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot dessa bestämmelser kan dömas till böter eller fängelse. Något ansvar enligt lagen blir dock inte aktuellt om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt bl.a. brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Lagen gäller inte för sådana tjänster som skyddas av yttrandefrihetsgrundlagen.
Uppdraget
Behörig myndighet och samordnare för digitala tjänster
Förordningen kommer att innebära en skyldighet för varje medlemsstat att utse en eller flera behöriga myndigheter. Sådana myndigheter ska anförtros befogenheter att hantera klagomål, delta i ett gränsöverskridande samarbete med andra medlemsstaters myndigheter, Europeiska kommissionen och den nämnd som ska inrättas enligt förordningen samt utöva tillsyn över att förordningens regler följs. En av dessa behöriga myndigheter ska utses som samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning. Förordningen lämnar även utrymme för att utse en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster.
Vid valet av behöriga myndigheter enligt DSA är det viktigt att ta hänsyn till den rättsliga utvecklingen på EU-nivå, med ett flertal befintliga och kommande rättsakter som reglerar frågor om hantering av olagligt innehåll på internet samt tillhandahållande av information. Det kan finnas uppgifter enligt olika rättsakter som på sikt bör samlas hos en myndighet. Det är tänkbart att sådana uppgifter bör samlas hos en myndighet som är behörig myndighet enligt DSA.
Utredaren ska därför
- ta ställning till vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster för Sveriges räkning,
- analysera om samtliga ansvarsområden enligt förordningen bör tillfalla den digitala samordnaren, eller om ansvaret bör fördelas mellan flera behöriga myndigheter, och i sådant fall föreslå vilka ytterligare myndigheter som bör utses till behöriga myndigheter och ansvarsfördelningen mellan dem,
- vid sina överväganden ta hänsyn till att myndigheten eller myndigheterna på sikt kan få uppgifter enligt andra befintliga och kommande rättsakter som reglerar frågor om olagligt innehåll på internet och tillhandahållande av information,
- föreslå de författningsändringar och andra åtgärder som krävs för att den föreslagna myndigheten eller myndigheterna ska kunna vidta de åtgärder som åläggs en samordnare för digitala tjänster och annan behörig myndighet enligt förordningen.
Tvistlösning utanför domstol
Användare av onlineplattformar ska enligt förordningen ha rätt att vända sig till ett certifierat tvistlösningsorgan för att lösa tvister som gäller plattformens beslut. Det kan bl.a. röra sig om avlägsnande av information som användaren har laddat upp på plattformen, inklusive klagomål som inte har kunnat lösas genom plattformens interna system för hantering av klagomål. Tvistlösningsorganet kan vara en befintlig aktör som certifierats eller ett organ som en medlemsstat väljer att inrätta särskilt för ändamålet. Certifieringen görs av den digitala samordnaren i den medlemsstat där organet är etablerat.
Utredaren ska därför
- analysera och ta ställning till om, och i så fall hur, ett organ för tvistlösning utanför domstol ska inrättas i Sverige enligt förordningen.
Kartläggning av berörda svenska regelverk i vissa fall
DSA innehåller bestämmelser om hanteringen och utformningen av förelägganden som utfärdas mot leverantörer av förmedlingstjänster för att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla viss information. Bestämmelserna avser förelägganden som utfärdas av nationella rättsliga eller administrativa myndigheter. Vad som utgör olagligt innehåll anges dock inte i förordningen utan regleras i nationell rätt eller annan unionslagstiftning. Förordningens bestämmelser omfattar även förelägganden som utfärdas med stöd av annan lagstiftning inom olika rättsområden.
Det finns ett behov av att identifiera vilka svenska bestämmelser som berörs, samt om och hur dessa behöver upphävas, anpassas eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen.
Det finns exempelvis bestämmelser om förelägganden som kan riktas mot leverantörer av förmedlingstjänster i de immaterialrättsliga lagarna, se bestämmelserna om vitesförelägganden och informationsförelägganden i samtliga immaterialrättsliga lagar, t.ex. i 53 b och 53 c §§ lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Även marknadsföringslagen (2008:486) innehåller bestämmelser om ålägganden och informationsförelägganden som angränsar till förordningens tillämpningsområde.
Vidare finns det i BBS-lagen en skyldighet för tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor att hålla viss uppsikt över tjänsten och ta bort eller på annat sätt förhindra spridning av vissa meddelanden.
Utredaren ska därför
- kartlägga vilka svenska bestämmelser som kan anses omfattas av tillämpningsområdet för förordningens bestämmelser om förelägganden,
- analysera om bestämmelserna behöver upphävas, ändras eller om nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen,
- för det fall BBS-lagen bör upphävas eller ändras överväga hur ansvaret för förmedlingstjänster att plocka bort sådant innehåll som omfattas av den i stället bör regleras med utgångspunkt i DSA,
- lämna nödvändiga författningsförslag.
Sanktionsbestämmelser
Förordningen föreskriver en skyldighet för medlemsstaterna att ta fram nationella bestämmelser om sanktioner för tillhandahållare av förmedlingstjänster vid överträdelser av förordningen.
Utredaren ska därför
- analysera vilka sanktioner som behövs för att uppfylla kravet på sanktioner vid överträdelser av förordningen, och
- lämna nödvändiga författningsförslag.
Författningsförslag som behövs i övrigt
En analys av förordningen kan ge vid handen att befintliga svenska bestämmelser behöver ändras eller att nya bestämmelser behövs med anledning av förordningen. Det kan inte heller uteslutas att regeländringar eller kompletteringar av regelverket är lämpligt i övrigt med anledning av förordningen.
Utredaren ska därför
- analysera i vilken utsträckning det är nödvändigt eller lämpligt att ändra eller komplettera svensk rätt i andra avseenden än de som berörs ovan, och
- lämna nödvändiga författningsförslag.
Allmänna utgångspunkter för uppdragets genomförande
I uppdraget ingår inte att lämna förslag till ändring i grundlag. Utredaren ska dock vid sina överväganden noga beakta skyddet för grundläggande fri- och rättigheter, däribland yttrande- och informationsfriheten.
Utredarens förslag ska utformas utifrån kostnadseffektivitet och så att företagens och myndigheternas totala regelbörda och kostnader inte ökar mer än nödvändigt.
Om det som en följd av utredarens förslag i övrigt bedöms nödvändigt, får utredaren ta upp och lämna förslag i näraliggande frågor.
Utredaren får, om det bedöms lämpligt och främjar uppdraget, också undersöka hur andra medlemsstater planerar att genomföra förordningen.
Konsekvensbeskrivningar
Utredaren ska analysera och redovisa konsekvenserna av förslagen i enlighet med kommittéförordningen (1998:1474) och förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning. Om förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar för det allmänna, ska utredaren föreslå hur dessa ska finansieras. Utredaren ska vidare redovisa förslagens konsekvenser för företagen, med särskild redovisning av hur små och medelstora företag påverkas. Utredaren ska även redovisa om, och i så fall hur, förslagen får konsekvenser för grundläggande fri- och rättigheter.
Kontakter och redovisning av uppdraget
Utredaren ska ha en dialog med och inhämta upplysningar från Post- och telestyrelsen. Utredaren ska även, i den utsträckning som det bedöms lämpligt, ha en dialog med och inhämta upplysningar från andra myndigheter, näringslivet och organisationer som berörs av uppdraget.
Utredaren ska hålla sig informerad om och beakta annat relevant arbete som pågår inom Regeringskansliet och utredningsväsendet samt inom EU och andra internationella forum.
Uppdraget att lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster, ska redovisas senast den 30 november 2022. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 7 april 2023.
(Infrastrukturdepartementet)
Kommittédirektiv 2022:133
Tilläggsdirektiv till Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (I 2022:02)
Beslut vid regeringssammanträde den 13 oktober 2022
Förlängd tid för uppdraget
Regeringen beslutade den 2 juni 2022 kommittédirektiv om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (dir. 2022:49).
Enligt kommittédirektiven ska utredningen senast den 30 november 2022 lämna förslag på vilken eller vilka myndigheter som bör utses till behörig myndighet, inbegripet vilken myndighet som bör utses till samordnare för digitala tjänster.
Utredningstiden för den delen av uppdraget förlängs. Förslaget ska i stället lämnas senast den 31 januari 2023.
(Infrastrukturdepartementet)
Bilaga 3
Europeiska unionens
L 277
officiella tidning
sextiofemte årgången
Svensk utgåva
27 oktober 2022
Lagstiftning
Innehållsförteckning
I Lagstiftningsakter
FÖRORDNINGAR
★
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre
marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala
tjänster) (1)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
II Icke-lagstiftningsakter
INTERNATIONELLA AVTAL
★
Rådets beslut (EU) 2022/2066 av den 21 februari 2022 om ingående på Europeiska unionens
vägnar av genomförandeprotokollet till partnerskapsavtalet om fiske mellan Republiken Gabon
och Europeiska gemenskapen (2021–2026)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
103
FÖRORDNINGAR
★
Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2067 av den 25 oktober 2022 om ändring av
bilaga I till genomförandeförordning (EU) 2021/605 om särskilda åtgärder för bekämpning av
afrikansk svinpest (1)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
106
★
Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2068 av den 26 oktober 2022 om införande
av en slutgiltig antidumpningstull på import av vissa kallvalsade platta produkter av stål med
ursprung i Folkrepubliken Kina och Ryska federationen efter en översyn vid giltighetstidens
utgång i enlighet med artikel 11.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1036
. . . .
149
(
1
) Text av betydelse för EES.
SV
De rättsakter vilkas titlar är tryckta med fin stil är sådana rättsakter som har avseende på den löpande handläggningen av
jordbrukspolitiska frågor. De har normalt begränsad giltighetstid.
Beträffande alla övriga rättsakter gäller att titlarna är tryckta med fet stil och föregås av en asterisk.
135
1
Bilaga 3
SOU 2023:2
BESLUT
★
Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/2069 av den 30 september 2022 om beviljande
av ett undantag på begäran av Nederländerna i enlighet med rådets direktiv 91/676/EEG om
skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket [delgivet med nr C(2022) 6859]
. . . . . . . . . . . . . .
195
★
Kommissionens genomförandebeslut (EU) 2022/2070 av den 26 oktober 2022 om att inte
tillfälligt upphäva de slutgiltiga antidumpningstullar på import av blandningar av karbamid och
ammoniumnitrat med ursprung i Ryssland, Trinidad och Tobago och Amerikas förenta stater
som införts genom genomförandeförordning (EU) 2019/1688
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
208
★
Europeiska centralbankens beslut (EU) 2022/2071 av den 20 oktober 2022 om
övergångsbestämmelser för Europeiska centralbankens tillämpning av minimireserver
(kassakrav) efter införandet av euron i Kroatien (ECB/2022/36)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
215
III Andra akter
EUROPEISKA EKONOMISKA SAMARBETSOMRÅDET
★
Beslut av eftas övervakningsmyndighet nr 029/22/KOL av den 9 februari 2022 om ändring av de
materiella reglerna inom området för statligt stöd genom införande av nya riktlinjer för statligt
stöd till klimat, miljöskydd och energi för 2022 [2022/2072]
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
218
Rättelser
★
Rättelse till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/719 av den 29 april 2015 om
ändring av rådets direktiv 96/53/EG om största tillåtna dimensioner i nationell och internationell
trafik och högsta tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon som framförs inom
gemenskapen (EUT L 115, 6.5.2015)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
314
136
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/1
I
(Lagstiftningsakter)
FÖRORDNINGAR
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2022/2065
av den 19 oktober 2022
om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om
digitala tjänster)
(Text av betydelse för EES)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 114,
med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,
efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt till de nationella parlamenten,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande (1),
med beaktande av Regionkommitténs yttrande (2),
i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet (3), och
av följande skäl:
(1)
Informationssamhällets tjänster och i synnerhet förmedlingstjänster har blivit en viktig del av unionens ekonomi och
unionsmedborgarnas vardag. Tjugo år efter antagandet av den befintliga rättsliga ram som är tillämplig på sådana
tjänster som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG (4) har nya och innovativa
affärsmodeller och tjänster, såsom sociala nätverk och onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att
ingå distansavtal med näringsidkare, gjort det möjligt för företagsanvändare och konsumenter att sprida och få
åtkomst till information och utföra transaktioner på nya sätt. En majoritet av unionens medborgare använder nu
dessa tjänster dagligen. Den digitala omvandlingen och den ökade användningen av dessa tjänster har dock också
lett till nya risker och utmaningar för enskilda mottagare av relevanta tjänster, för företag och för samhället som
helhet.
(2)
Medlemsstaterna håller i allt högre grad på att införa, eller överväger att införa, nationell lagstiftning om de frågor
som omfattas av denna förordning, särskilt genom att införa krav på aktsamhet för leverantörer av förmedlings
tjänster när det gäller hur de bör ta itu med olagligt innehåll, desinformation online eller andra samhällsrisker.
Dessa sinsemellan olika nationella lagstiftningar har en negativ inverkan på den inre marknaden, som enligt
artikel 26 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) omfattar ett område utan inre gränser,
där fri rörlighet för varor och tjänster samt etableringsfrihet säkerställs, med beaktande av den inneboende
gränsöverskridande karaktären av internet, som i allmänhet används för att tillhandahålla dessa tjänster. Villkoren
för tillhandahållande av förmedlingstjänster på hela den inre marknaden bör harmoniseras för att ge företag tillträde
(
1
) EUT C 286, 16.7.2021, s. 70.
(
2
) EUT C 440, 29.10.2021, s. 67.
(
3
) Europaparlamentets ståndpunkt av den 5 juli 2022 (ännu inte offentliggjord i EUT) och rådets beslut av den 4 oktober 2022.
(
4
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster,
särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1).
137
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/2
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
till nya marknader och möjligheter att utnyttja fördelarna med den inre marknaden, samtidigt som konsumenterna
och andra tjänstemottagare ges större valmöjligheter. Företagsanvändare, konsumenter och andra användare anses
vara tjänstemottagare vid tillämpningen av denna förordning.
(3)
Att leverantörer av förmedlingstjänster agerar ansvarsfullt och aktsamt är avgörande för en säker, förutsebar och
tillförlitlig onlinemiljö och för att göra det möjligt för unionsmedborgare och andra personer att utöva sina
grundläggande rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
(stadgan), särskilt yttrande- och informationsfriheten, näringsfriheten, rätten till icke-diskriminering och uppnåendet
av en hög konsumentskyddsnivå.
(4)
För att skydda och förbättra den inre marknadens funktion bör därför en målinriktad uppsättning enhetliga, effektiva
och proportionella bindande regler fastställas på unionsnivå. Denna förordning skapar förutsättningar för att
innovativa digitala tjänster ska kunna växa fram och skalas upp på den inre marknaden. En tillnärmning av
nationella regleringsåtgärder på unionsnivå när det gäller kraven på leverantörer av förmedlingstjänster är
nödvändig för att undvika och sätta stopp för fragmenteringen av den inre marknaden och för att säkerställa
rättssäkerhet, och därigenom minska osäkerheten för utvecklare och främja interoperabilitet. Genom användning av
teknikneutrala krav bör innovation inte hindras utan i stället stimuleras.
(5)
Denna förordning bör tillämpas på leverantörer av vissa av informationssamhällets tjänster enligt definitionen i
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 (5), dvs. tjänster som normalt utförs mot ersättning, på
distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en mottagare. Denna förordning bör särskilt tillämpas på
leverantörer av förmedlingstjänster, och särskilt förmedlingstjänster som består av tjänster för enbart vidarebefordran
(mere conduit), cachningstjänster och värdtjänster, med tanke på att den exponentiella ökningen av användningen av
dessa tjänster, huvudsakligen för legitima och samhällsnyttiga ändamål av alla slag, också har ökat deras roll när det
gäller förmedling och spridning av olaglig eller på annat sätt skadlig information och verksamhet.
(6)
I praktiken tillhandahåller vissa leverantörer av förmedlingstjänster förmedling i samband med tjänster som antingen
kan eller inte kan tillhandahållas på elektronisk väg, såsom it-tjänster på distans, transport, inkvartering eller
leveranstjänster. Denna förordning bör endast tillämpas på förmedlingstjänster och inte påverka de krav som
fastställs i unionsrätten eller nationell rätt för produkter eller tjänster som förmedlas genom förmedlingstjänster,
inbegripet i situationer där förmedlingstjänsten utgör en integrerad del av en annan tjänst som inte är en
förmedlingstjänst enligt Europeiska unionens domstols rättspraxis.
(7)
För att säkerställa att reglerna i denna förordning är ändamålsenliga och att det råder likvärdiga förutsättningar på
den inre marknaden, bör dessa regler gälla för leverantörer av förmedlingstjänster oavsett etableringsställe eller var
de befinner sig, i den mån de erbjuder tjänster i unionen, vilket bevisas genom en väsentlig anknytning till unionen.
(8)
En sådan väsentlig anknytning till unionen bör anses föreligga om tjänsteleverantören har ett etableringsställe i
unionen eller, i avsaknad av ett sådant etableringsställe, om antalet tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater är
betydande i förhållande till deras befolkning, eller baserat på att verksamheten riktas mot en eller flera
medlemsstater. Verksamhetens inriktning på en eller flera medlemsstater kan fastställas på grundval av alla relevanta
omständigheter, inbegripet faktorer som användningen av ett språk eller en valuta som vanligen används i den
medlemsstaten, eller möjligheten att beställa varor eller tjänster eller användningen av en relevant toppdomän.
Verksamhetens inriktning på en medlemsstat skulle också kunna härledas från tillgången till en app i den berörda
nationella appbutiken, från tillhandahållande av lokal annonsering eller annonsering på ett språk som används i
(
5
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska
föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 17.9.2015, s. 1).
138
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/3
medlemsstaten, eller om kundkontakter, till exempel kundtjänst, sköts på ett språk som vanligen används i den
medlemsstaten. En väsentlig anknytning bör också antas föreligga när en tjänsteleverantör riktar sin verksamhet till
en eller flera medlemsstater i den mening som avses i artikel 17.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) nr 1215/2012 (6). Däremot kan enbart teknisk åtkomst till en webbplats i unionen inte i sig anses utgöra en
väsentlig anknytning till unionen.
(9)
Genom denna förordning harmoniseras fullt ut de regler som är tillämpliga på förmedlingstjänster på den inre
marknaden i syfte att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö och ta itu med spridningen av
olagligt innehåll online och de samhällsrisker som spridning av desinformation eller annat innehåll kan medföra, en
onlinemiljö inom vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan skyddas på ett effektivt sätt och innovation
underlättas. Medlemsstaterna bör inte anta eller behålla ytterligare nationella krav i de frågor som omfattas av denna
förordning, såvida detta inte uttryckligen föreskrivs i denna förordning, eftersom detta skulle påverka den direkta och
enhetliga tillämpningen av de till fullo harmoniserade regler som är tillämpliga på leverantörer av förmedlings
tjänster i enlighet med målen för denna förordning. Detta bör inte utesluta möjligheten att tillämpa annan nationell
lagstiftning som är tillämplig på leverantörer av förmedlingstjänster, i överensstämmelse med unionsrätten,
inbegripet direktiv 2000/31/EG, särskilt artikel 3 i det direktivet, om bestämmelserna i nationell rätt eftersträvar
andra legitima mål av allmänt intresse än de som eftersträvas med denna förordning.
(10) Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av andra unionsrättsakter som reglerar tillhandahållande av
informationssamhällets tjänster i allmänhet, som reglerar andra aspekter av tillhandahållande av förmedlingstjänster
på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar de harmoniserade regler som fastställs i denna
förordning, såsom Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU (7), inbegripet bestämmelserna däri med
avseende på videodelningsplattformar. Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/1148 (8), (EU)
2019/1150 (9), (EU) 2021/784 (10) och (EU) 2021/1232 (11) samt Europaparlamentets och rådets direktiv
2002/58/EG (12) och bestämmelser i unionsrätten som anges i en förordning om europeiska produktions- och
bevarandeförelägganden för elektroniska bevis i brottmål och i ett direktiv som fastställer harmoniserade regler om
utnämningen av juridiska ombud i syftet att samla in bevis i brottmål.
(
6
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om
erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 20.12.2012, s. 1).
(
7
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i
medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella
medietjänster) (EUT L 95, 15.4.2010, s. 1).
(
8
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1148 av den 20 juni 2019 om saluföring och användning av sprängämnespre
kursorer, om ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 och om upphävande av förordning (EU) nr 98/2013 (EUT L 186, 11.7.2019,
s. 1).
(
9
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1150 av den 20 juni 2019 om främjande av rättvisa villkor och transparens för
företagsanvändare av onlinebaserade förmedlingstjänster (EUT L 186, 11.7.2019, s. 57).
(
10
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll
online (EUT L 172, 17.5.2021, s. 79).
(
11
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1232 av den 14 juli 2021 om ett tillfälligt undantag från vissa bestämmelser i
direktiv 2002/58/EG vad gäller användning av teknik hos tillhandahållare av nummeroberoende interpersonella kommunikations
tjänster för behandling av personuppgifter och andra uppgifter i syfte att bekämpa sexuella övergrepp mot barn på nätet (EUT L 274,
30.7.2021, s. 41).
(
12
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd
inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (EGT L 201, 31.7.2002, s. 37).
139
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/4
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
På samma sätt bör av tydlighetsskäl den här förordningen inte påverka tillämpningen av unionsrätten om
konsumentskydd, särskilt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2017/2394 (13) och (EU)
2019/1020 (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG (15), 2005/29/EG (16), 2011/83/EU (17)
och 2013/11/EU (18) och rådets direktiv 93/13/EEG (19), och om skydd av personuppgifter, särskilt Europapar
lamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (20).
Den här förordningen bör inte heller påverka tillämpningen av unionens regler om internationell privaträtt, särskilt
sådana regler som rör behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, som
förordning (EU) nr 1215/2012, samt regler om tillämplig rätt för avtalsförpliktelser och utomobligatoriska
förpliktelser. Skyddet för individer med avseende på behandling av personuppgifter regleras endast av unionsrättens
regler på området, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG. Den här förordningen bör inte heller
påverka tillämpningen av unionsrätten om arbetsvillkor eller unionsrätten på området civil- och straffrättsligt
samarbete. I den mån de unionsrättsakterna eftersträvar samma mål som fastställs i den här förordningen bör
reglerna i den här förordningen emellertid vara tillämpliga på frågor som inte tas upp eller bara delvis tas upp i
dessa andra rättsakter samt på frågor där dessa andra rättsakter ger medlemsstaterna möjlighet att anta vissa
åtgärder på nationell nivå.
(11) Det bör klargöras att denna förordning inte påverkar tillämpningen av unionsrätten om upphovsrätt och närstående
rättigheter, inbegripet Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (21), 2004/48/EG (22) och (EU)
2019/790 (23), som fastställer särskilda regler och förfaranden som inte bör påverkas.
(12) För att uppnå målet att säkerställa en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö bör begreppet olagligt innehåll i
denna förordning i vid bemärkelse spegla de regler som gäller för offlinemiljön. I synnerhet bör begreppet olagligt
innehåll definieras så vitt som möjligt så att det omfattar information om olagligt innehåll, olagliga produkter,
olagliga tjänster och olaglig verksamhet. Detta begrepp bör särskilt förstås som att det omfattar information, oavsett
form, som enligt tillämplig rätt antingen i sig är olaglig, såsom olaglig hatpropaganda eller terrorisminnehåll och
olagligt diskriminerande innehåll, eller som blir olaglig genom de regler som är tillämpliga eftersom den avser
olaglig verksamhet. Belysande exempel är bland annat delning av bilder som visar sexuella övergrepp mot barn,
olagligt utbyte av privata bilder utan samtycke, nätstalkning, försäljning av produkter som inte uppfyller kraven eller
(
13
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella
myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004
(EUT L 345, 27.12.2017, s. 1).
(
14
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för
produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 (EUT L 169,
25.6.2019, s. 1).
(
15
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet (EGT L 11, 15.1.2002,
s. 4).
(
16
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av
näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv
om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 11.6.2005, s. 22).
(
17
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets
direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och
Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 22.11.2011, s. 64).
(
18
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om
ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 18.6.2013, s. 63).
(
19
) Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 21.4.1993, s. 29).
(
20
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på
behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän
dataskyddsförordning) (EUT L 119, 4.5.2016, s. 1).
(
21
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10).
(
22
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter
(EUT L 157, 30.4.2004, s. 45).
(
23
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/790 av den 17 april 2019 om upphovsrätt och närstående rättigheter på den
digitala inre marknaden och om ändring av direktiven 96/9/EG och 2001/29/EG (EUT L 130, 17.5.2019, s. 92).
140
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/5
förfalskade produkter, försäljning av produkter eller tillhandahållande av tjänster i strid med konsumentskyddslag
stiftningen, otillåten användning av upphovsrättsskyddat material, olagligt erbjudande av inkvarteringstjänster eller
olaglig försäljning av levande djur. Däremot bör en ögonvittnesvideo av ett potentiellt brott inte betraktas som
olagligt innehåll bara för att det avbildar en olaglig handling, om inspelningen eller spridningen av en sådan video
till allmänheten inte är olaglig enligt nationell rätt eller unionsrätten. I detta avseende saknar det betydelse huruvida
informationens eller verksamhetens olaglighet följer av unionsrätten eller av nationell rätt som är förenlig med
unionsrätten och vad den berörda lagstiftningens exakta innehåll och karaktär är.
(13) Med tanke på de berörda tjänsternas särskilda egenskaper och det motsvarande behovet av att göra leverantörerna av
dessa tjänster föremål för vissa specifika skyldigheter är det nödvändigt att, inom den bredare kategorin av
värdtjänstleverantörer enligt definitionen i denna förordning, särskilja underkategorin onlineplattformar.
Onlineplattformar, såsom sociala nätverk eller onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare, bör definieras som värdtjänstleverantörer som inte bara lagrar information som
tillhandahålls av tjänstemottagarna på deras begäran, utan även sprider denna information till allmänheten, på
begäran av tjänstemottagarna. För att undvika att ålägga alltför omfattande skyldigheter bör dock värdtjänstleve
rantörer inte betraktas som onlineplattformar om spridningen till allmänheten enbart är en extrafunktion av mindre
betydelse som är nära kopplad till en annan tjänst, eller en funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga
tjänsten, och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva tekniska skäl inte kan användas utan den andra
tjänsten eller den huvudsakliga tjänsten, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen inte är ett sätt att
kringgå tillämpningen av de regler i denna förordning som gäller onlineplattformar. Till exempel skulle kommentar
savsnittet i en nättidning kunna utgöra en sådan funktion, om det står klart att den är en extrafunktion till den
huvudsakliga tjänst som utgörs av utgivningen av nyheter under förläggarens redaktionella ansvar. Däremot bör
lagring av kommentarer i ett socialt nätverk betraktas som en onlineplattformstjänst om det står klart att den inte
utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom den tjänst som erbjuds, även om den är underordnad
publiceringen av tjänstemottagares inlägg. Vid tillämpningen av denna förordning bör molntjänster eller
webbvärdtjänster inte anses utgöra en onlineplattform om spridning av specifik information till allmänheten utgör
en extrafunktion av mindre betydelse eller en funktion av mindre betydelse inom sådana tjänster.
Vidare bör molntjänster och webbvärdtjänster när de används som infrastruktur, till exempel som underliggande
infrastrukturlagrings- och datatjänst för en internetbaserad applikation, webbplats eller onlineplattform, inte i sig
anses sprida information till allmänheten som lagras eller behandlas på begäran av en mottagare hos den
applikation, den webbplats eller den onlineplattform som de fungerar som värdtjänst för.
(14) Begreppet spridning till allmänheten, såsom det används i denna förordning, bör innebära att information görs
tillgänglig för ett potentiellt obegränsat antal personer, dvs. att informationen görs lättillgänglig för tjänstemottagare
i allmänhet utan att det krävs ytterligare åtgärder av den tjänstemottagare som tillhandahåller informationen, oavsett
om dessa personer faktiskt utnyttjar möjligheten att få åtkomst till informationen i fråga. När tillgång till information
kräver registrering eller tillträde till en grupp av tjänstemottagare bör denna information följaktligen anses ha
spridits till allmänheten endast om tjänstemottagare som vill få tillgång till informationen automatiskt registreras
eller godkänns utan något mänskligt beslut eller utan något val av vem som ska beviljas tillgång. Interpersonella
kommunikationstjänster, enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 (24), såsom
e-post eller privata meddelandetjänster, ligger utanför definitionen av onlineplattformar eftersom de används för
interpersonell kommunikation mellan ett begränsat antal personer som fastställs av kommunikationens avsändare.
De skyldigheter som fastställs i denna förordning för leverantörer av onlineplattformar kan dock tillämpas på
tjänster som möjliggör tillgängliggörande av information för ett potentiellt obegränsat antal mottagare, som inte
fastställs av kommunikationens avsändare, däribland genom offentliga grupper eller öppna kanaler. Information
bör anses spridas till allmänheten i den mening som avses i denna förordning endast om den spridningen sker
direkt på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahöll informationen.
(
24
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för
elektronisk kommunikation (EUT L 321, 17.12.2018, s. 36).
141
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(15) Om vissa av de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av denna förordning medan andra inte omfattas,
eller om de tjänster som tillhandahålls av en leverantör omfattas av olika avsnitt i denna förordning, bör de relevanta
bestämmelserna i denna förordning endast tillämpas på de tjänster som omfattas av deras tillämpningsområde.
(16) Den rättsliga säkerhet som skapas genom den övergripande ram för villkorade undantag från ansvar för leverantörer
av förmedlingstjänster som fastställs i direktiv 2000/31/EG har gjort det möjligt för många nya tjänster att växa fram
och skalas upp på den inre marknaden. Den ramen bör därför bibehållas. Med tanke på skillnaderna vid införlivandet
och tillämpningen av relevanta regler på nationell nivå, och av tydlighets- och konsekvensskäl, bör dock den ramen
införlivas i denna förordning. Det är också nödvändigt att klargöra vissa delar av ramen, med beaktande av
Europeiska unionens domstols rättspraxis.
(17) Reglerna om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning bör endast fastställa när
den berörda leverantören av förmedlingstjänster inte kan hållas ansvarig för olagligt innehåll som tillhandahålls av
tjänstemottagarna. Dessa regler bör inte omvänt tolkas för att fastställa när en leverantör kan hållas ansvarig, utan
detta ska fastställas genom de regler i unionsrätt eller nationell rätt som är tillämpliga. Dessutom bör de undantag
från ansvar som fastställs i denna förordning gälla för alla typer av ansvar för alla typer av olagligt innehåll,
oberoende av den lagstiftningens exakta sakinnehåll eller karaktär.
(18) De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte tillämpas om leverantören av förmedlings
tjänsterna, i stället för att begränsa sig till att tillhandahålla tjänsterna neutralt genom en rent teknisk och
automatisk behandling av den information som tillhandahålls av tjänstemottagaren, spelar en aktiv roll av ett sådant
slag att leverantören får kännedom om eller kontroll över denna information. Dessa undantag bör därför inte gälla
ansvar för information som inte tillhandahålls av tjänstemottagaren utan av leverantören av förmedlingstjänsten
själv, inbegripet när informationen har tagits fram under denna leverantörs redaktionella ansvar.
(19) Med tanke på att enbart vidarebefordran (mere conduit), cachning och värdtjänster har olika karaktär och att leverantörerna
av tjänsterna i fråga har olika ställning och förmåga, är det nödvändigt att skilja mellan de regler som är tillämpliga
på dessa verksamheter, i den mån de enligt denna förordning omfattas av olika krav och villkor och deras räckvidd
skiljer sig åt, såsom det tolkats av Europeiska unionens domstol.
(20) Om en leverantör av förmedlingstjänster avsiktligt samarbetar med en tjänstemottagare för att bedriva olaglig
verksamhet bör tjänsterna inte anses ha tillhandahållits på ett neutralt sätt och leverantören bör därför inte kunna
omfattas av de undantag från ansvar som föreskrivs i denna förordning. Detta bör exempelvis vara fallet när
leverantören erbjuder sin tjänst i det huvudsakliga syftet att underlätta olaglig verksamhet, till exempel genom att
klargöra att syftet är att underlätta olaglig verksamhet eller att dennes tjänster är lämpliga för detta ändamål. Enbart
det faktum att en tjänst erbjuder krypterade överföringar eller något annat system som omöjliggör identifiering av
användaren bör inte i sig betraktas som underlättande av olaglig verksamhet.
(21) En leverantör bör kunna utnyttja undantagen från ansvar för tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit) och
cachningstjänster när leverantören på intet sätt befattar sig med den överförda eller tillgängliggjorda informationen.
Detta kräver bland annat att leverantören inte ändrar den information som den överför eller till vilken den ger
tillgång. Detta krav bör dock inte förstås som att det omfattar manipulationer av teknisk natur som sker under
överföringen eller tillgängliggörandet, så länge de manipulationerna inte ändrar den överförda eller tillgängliggjorda
informationens integritet.
(22) För att kunna dra nytta av undantaget från ansvar för värdtjänster bör leverantören, efter att ha fått faktisk kännedom
om eller blivit medveten om olaglig verksamhet eller olagligt innehåll, agera snabbt för att avlägsna innehållet eller
göra det oåtkomligt. Tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, däribland rätten till yttrandefrihet och till
information, bör iakttas när innehåll avlägsnas eller görs oåtkomligt. Leverantören kan skaffa sig sådan faktisk
kännedom eller medvetenhet om innehållets olagliga karaktär genom, bland annat, undersökningar på eget initiativ
eller anmälningar som lämnats till den av individer eller enheter i enlighet med denna förordning, i den mån dessa
142
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/7
anmälningar är tillräckligt exakta och tillräckligt väl underbyggda för att en aktsam ekonomisk aktör på ett rimligt
sätt ska kunna identifiera, bedöma och när så är lämpligt agera mot det påstått olagliga innehållet. En sådan faktisk
kännedom eller medvetenhet kan emellertid inte anses ha skaffats enbart på grund av att leverantören i allmänhet är
medveten om att dennes tjänst även används för att lagra olagligt innehåll. Den omständigheten att leverantören
automatiskt indexerar information som laddats upp till dennes tjänst, att den har en sökfunktion eller att den
rekommenderar information på grundval av tjänstemottagarnas profiler eller preferenser räcker inte för att
leverantören i fråga ska anses ha specifik kännedom om olaglig verksamhet som bedrivs på plattformen eller om
olagligt innehåll som lagras på den.
(23) Undantaget från ansvar bör inte tillämpas om tjänstemottagaren handlar under en värdtjänstleverantörs
överinseende eller kontroll. Om exempelvis leverantören av en onlineplattform som gör det möjligt för
konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bestämmer priset på de varor eller tjänster som
näringsidkaren erbjuder, kan det anses att näringsidkaren agerar under den onlineplattformens överinseende eller
kontroll.
(24) För att säkerställa ett effektivt skydd för konsumenter när de deltar i förmedlade kommersiella transaktioner online
bör vissa värdtjänstleverantörer, nämligen onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare, inte kunna dra nytta av det undantag från ansvar för värdtjänstleverantörer som
fastställs i denna förordning, i den mån dessa onlineplattformar presenterar relevant information om
transaktionerna i fråga på ett sådant sätt att konsumenterna tror att den informationen tillhandahålls av dessa
onlineplattformar själva eller av näringsidkare som agerar under deras överinseende eller kontroll, och att dessa
onlineplattformar sålunda har kännedom om eller kontroll över informationen, även om detta eventuellt i själva
verket inte stämmer. Exempel på sådant beteende skulle kunna vara om en onlineplattform underlåter att tydligt
visa en näringsidkares identitet, enligt kraven i denna förordning, om en sådan onlineplattform undanhåller
näringsidkarens identitet eller kontaktuppgifter fram till efter det att ett avtal ingåtts mellan näringsidkaren och
konsumenten, eller om en onlineplattform marknadsför produkten eller tjänsten i sitt eget namn i stället för att
använda namnet på den näringsidkare som kommer att tillhandahålla den produkten eller tjänsten. I så fall bör det
på grundval av samtliga relevanta omständigheter objektivt fastställas, huruvida presentationen skulle kunna leda
till att en genomsnittskonsument tror att informationen i fråga tillhandahålls av onlineplattformen själv eller av
näringsidkare som agerar under dess överinseende eller kontroll.
(25) De undantag från ansvar som fastställs i denna förordning bör inte påverka möjligheten till olika typer av
förelägganden mot leverantörer av förmedlingstjänster, även om de uppfyller de villkor som fastställs som en del av
dessa undantag. Sådana förelägganden kan särskilt bestå av förelägganden från domstolar eller administrativa
myndigheter, som utfärdats i överensstämmelse med unionsrätten, som kräver att alla överträdelser ska upphöra
eller förhindras, inbegripet att olaglig information som angetts i dessa förelägganden avlägsnas eller görs oåtkomlig.
(26) För att skapa rättssäkerhet och inte avskräcka från verksamhet som syftar till att upptäcka, identifiera och agera mot
olagligt innehåll, som leverantörer av alla kategorier av förmedlingstjänster åtar sig på frivillig basis, bör det klargöras
att enbart det faktum att leverantörerna bedriver sådan verksamhet inte gör att de undantag från ansvar som
fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga, förutsatt att denna verksamhet utförs i god tro och aktsamt.
Villkoret att agera i god tro och aktsamt bör inbegripa att agera på ett objektivt, icke-diskriminerande och
proportionellt sätt, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, och
tillhandahålla nödvändiga skyddsåtgärder mot omotiverat avlägsnande av lagligt innehåll, i enlighet med målet för
och kraven i denna förordning. I detta syfte bör de berörda leverantörerna till exempel vidta rimliga åtgärder för att
säkerställa att den relevanta tekniken, när automatiska verktyg används för att utföra sådan verksamhet, är
tillräckligt tillförlitlig för att i största möjliga utsträckning begränsa felfrekvensen. Det är dessutom lämpligt att
klargöra att enbart det faktum att dessa leverantörer i god tro vidtar åtgärder för att uppfylla kraven i unionsrätten,
inbegripet kraven i denna förordning när det gäller genomförandet av deras allmänna villkor, inte bör göra att de
undantag från ansvar som fastställs i denna förordning inte blir tillgängliga. Sådana verksamheter och åtgärder som
en leverantör kan ha bedrivit eller vidtagit bör därför inte beaktas vid fastställandet av huruvida leverantören kan
åberopa ett undantag från ansvar, särskilt när det gäller huruvida leverantören tillhandahåller sin tjänst på ett
neutralt sätt och därför kan omfattas av den relevanta bestämmelsen, men utan att denna regel innebär att
leverantören nödvändigtvis kan åberopa undantaget. Frivilliga åtgärder bör inte användas för att kringgå
skyldigheterna för leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning.
143
i
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(27) Även om de regler om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster som anges i denna förordning är inriktade på
undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster är det viktigt att komma ihåg att problemet med
olagligt innehåll och olaglig verksamhet online, trots den allmänt viktiga roll som spelas av sådana leverantörer, inte
bör hanteras genom att enbart fokusera på deras ansvar och skyldigheter. Om möjligt bör tredje parter som berörs av
olagligt innehåll som överförs eller lagras online försöka lösa konflikter som rör sådant innehåll utan att involvera de
berörda leverantörerna av förmedlingstjänster. Tjänstemottagare bör hållas ansvariga för det olagliga innehåll som de
tillhandahåller och eventuellt sprider till allmänheten genom förmedlingstjänster, om de tillämpliga regler
unionsrätten och nationell rätt som fastställer sådant ansvar föreskriver det. När så är lämpligt bör andra aktörer,
såsom gruppmoderatorer i slutna onlinemiljöer, särskilt när det gäller stora grupper, också bidra till att förhindra
spridning av olagligt innehåll online i enlighet med tillämplig rätt. När det är nödvändigt att involvera leverantörer
av informationssamhällets tjänster, inbegripet leverantörer av förmedlingstjänster, bör dessutom varje begäran eller
föreläggande om sådan medverkan som en allmän regel riktas till den specifika leverantör som har teknisk och
operativ förmåga att agera mot specifika delar av olagligt innehåll, i syfte att förebygga och minimera eventuella
negativa effekter på åtkomsten till och tillgängligheten av information som inte är olagligt innehåll.
(28) Sedan 2000 har ny teknik utvecklats som förbättrar tillgängligheten, effektiviteten, hastigheten, tillförlitligheten,
kapaciteten och säkerheten för system som används för överföring och lagring av data online och deras sökbarhet,
vilket har lett till ett alltmer komplext ekosystem online. I detta avseende bör det erinras om att tjänsteleverantörer
som upprättar och underlättar den underliggande logiska arkitekturen och ett väl fungerande internet, inbegripet
tekniska hjälpfunktioner, också kan omfattas av de undantag från ansvar som fastställs i denna förordning, i den
mån deras tjänster klassificeras som tjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.
Sådana tjänster omfattar, alltefter omständigheterna, trådlösa lokala nät, DNS-tjänster, toppdomänregister,
registratorer, certifieringsmyndigheter som utfärdar digitala certifikat, virtuella privata nätverk, onlinesökmotorer,
molninfrastrukturtjänster eller innehållsleveransnätverk som möjliggör, lokaliserar eller förbättrar funktionerna för
andra leverantörer av förmedlingstjänster. På samma sätt har tjänster som används för kommunikationsändamål
och de tekniska leveranssätten också utvecklats avsevärt, vilket har gett upphov till onlinetjänster såsom ip-telefoni,
meddelandetjänster och webbaserade e-posttjänster, där kommunikationen levereras via en internetanslut
ningstjänst. Även dessa tjänster kan omfattas av undantagen från ansvar, i den mån de räknas som tjänster för enbart
vidarebefordran (mere conduit), cachningstjänster eller värdtjänster.
(29) Förmedlingstjänster spänner över ett brett spektrum av ekonomiska verksamheter som äger rum online och som
kontinuerligt utvecklas för att möjliggöra snabb, säker och trygg överföring av information och för att säkerställa
bekvämligheten för alla deltagare i ekosystemet online. Förmedlingstjänster för enbart vidarebefordran (mere conduit)
omfattar till exempel allmänna kategorier av tjänster såsom internetknutpunkter, trådlösa åtkomstpunkter, virtuella
privata nätverk, DNS-tjänster och DNS-resolvrar, toppdomänregister, registratorer, certifieringsmyndigheter som
utfärdar digitala certifikat, ip-telefoni och andra interpersonella kommunikationstjänster, medan allmänna exempel
på förmedlingstjänster för cachning omfattar ett rent tillhandahållande av innehållsleveransnätverk, omvända
proxyservrar eller proxyservrar för anpassning av innehåll. Sådana tjänster är avgörande för att säkerställa en smidig
och effektiv överföring av information som tillhandahålls på internet. Exempel på värdtjänster omfattar kategorier av
tjänster såsom molntjänster, webbhotell, avgiftsbelagda annonseringstjänster eller tjänster som möjliggör utbyte av
information och innehåll online, inbegripet fillagring och fildelning. Förmedlingstjänster kan tillhandahållas separat,
som en del av en annan typ av förmedlingstjänst, eller samtidigt med andra förmedlingstjänster. Huruvida en viss
tjänst utgör en tjänst för enbart vidarebefordran (mere conduit), en cachningstjänst eller en värdtjänst beror uteslutande på
dess tekniska funktioner, som kan utvecklas över tid, och bör bedömas från fall till fall.
(30) Leverantörer av förmedlingstjänster bör inte, vare sig rättsligt eller de facto, omfattas av en övervakningsskyldighet
när det gäller skyldigheter av allmän karaktär. Detta berör inte övervakningsskyldigheter i ett specifikt fall och, i
synnerhet, påverkar inte förelägganden från nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning,
överensstämmelse med unionsrätten såsom den tolkats av Europeiska unionens domstol, och i enlighet med de
villkor som fastställs i denna förordning. Ingenting i denna förordning bör tolkas som ett åläggande av en allmän
övervakningsskyldighet eller en allmän aktiv undersökningsplikt eller som en allmän skyldighet för leverantörer att
vidta proaktiva åtgärder mot olagligt innehåll.
144
i
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/9
(31) Beroende på varje medlemsstats rättssystem och det aktuella rättsområdet kan nationella rättsliga eller administrativa
myndigheter, inbegripet brottsbekämpande myndigheter, förelägga leverantörer av förmedlingstjänster att agera mot
en eller flera specifika delar av olagligt innehåll eller att tillhandahålla viss specifik information. De nationella lagar
som ligger till grund för utfärdandet av sådana förelägganden skiljer sig åt avsevärt, och dessa förelägganden
behandlas allt oftare i gränsöverskridande situationer. För att säkerställa att dessa förelägganden kan följas på ett
effektivt och ändamålsenligt sätt, i synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, så att de berörda offentliga
myndigheterna kan utföra sina uppgifter och leverantörerna inte utsätts för oproportionella bördor, utan att
otillbörligt påverka tredje parters rättigheter och legitima intressen, är det nödvändigt att fastställa vissa villkor som
dessa förelägganden bör uppfylla och vissa kompletterande krav avseende behandlingen av dessa förelägganden.
Följaktligen bör denna förordning harmonisera endast vissa särskilda minimivillkor som sådana förelägganden bör
uppfylla för att ge upphov till en skyldighet för leverantörer av förmedlingstjänster att informera de berörda
myndigheterna om den verkan som givits dessa förelägganden. Därför tillhandahåller denna förordning inte den
rättsliga grunden för utfärdande av sådana förelägganden, och den reglerar inte heller deras territoriella
tillämpningsområde eller gränsöverskridande verkställighet.
(32) Den tillämpliga unionsrätt eller nationella rätt som ligger till grund för utfärdande av dessa förelägganden kan kräva
ytterligare villkor och bör ligga till grund för respektive föreläggandes verkställighet. I händelse av att sådana
förelägganden inte följs bör den utfärdande medlemsstaten kunna verkställa dem i enlighet med sin nationella rätt.
Tillämplig nationell rätt bör vara förenlig med unionsrätten, inbegripet stadgan och EUF-fördragets bestämmelser
om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster inom unionen, särskilt när det gäller onlinespeltjänster och
vadhållningstjänster. På motsvarande sätt påverkar inte tillämpningen av sådan nationell rätt för verkställighet av
respektive föreläggande tillämpliga unionsrättsakter eller internationella avtal som ingåtts av unionen eller
medlemsstaterna om gränsöverskridande erkännande, genomförande och verkställighet av dessa förelägganden,
särskilt i civilrättsliga och straffrättsliga frågor. Å andra sidan bör kontrollen av efterlevnaden av skyldigheten att
informera de berörda myndigheterna om den verkan som givits till de föreläggandena, till skillnad från
verkställigheten av föreläggandena själva, omfattas av de regler som anges denna förordning.
(33) Leverantören av förmedlingstjänster bör utan onödigt dröjsmål informera den utfärdande myndigheten om eventuell
uppföljning av sådana förelägganden i enlighet med de tidsfrister som anges i relevant unionsrätt eller nationell rätt.
(34) Berörda nationella myndigheter bör kunna utfärda sådana förelägganden mot innehåll som anses olagligt eller
förelägganden om att tillhandahålla information på grundval av unionsrätten eller nationell rätt i överensstämmelse
med unionsrätten, i synnerhet stadgan, och att rikta dem till leverantörer av förmedlingstjänster, även sådana som är
etablerade i en annan medlemsstat. Denna förordning bör dock inte påverka unionsrätten på området civil- och
straffrättsligt samarbete, inbegripet förordning (EU) nr 1215/2012 och en förordning om europeiska
utlämnandeorder och bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, och inte heller nationell
straffprocessrätt eller civilprocessrätt. Om dessa lagar i samband med straffrättsliga eller civilrättsliga förfaranden
föreskriver villkor som går utöver eller är oförenliga med de villkor som föreskrivs i den här förordningen när det
gäller förelägganden om att agera mot olagligt innehåll eller tillhandahålla information, kan de villkor som
föreskrivs i den här förordningen därför inte vara tillämpliga eller kan anpassas. I synnerhet kan skyldigheten för
samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat att översända en kopia av
föreläggandena till alla andra samordnare för digitala tjänster inte vara tillämplig i samband med straffrättsliga
förfaranden eller kan anpassas, om så föreskrivs i tillämplig nationell straffprocessrätt.
Skyldigheten att föreläggandena ska innehålla en motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt
innehåll bör vid behov anpassas enligt tillämplig nationell straffprocessrätt i syfte att förebygga, förhindra, utreda,
avslöja och lagföra brott. Slutligen kan skyldigheten för leverantörer av förmedlingstjänster att informera
tjänstemottagaren senareläggas i enlighet med tillämplig unionsrätt eller nationell rätt, särskilt i samband med
straffrättsliga, civilrättsliga eller administrativa förfaranden. Föreläggandena bör dessutom utfärdas
överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679 och förbudet mot en allmän skyldighet att övervaka information
eller att aktivt efterforska fakta eller omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet enligt den här förordningen.
De villkor och krav som fastställs i den här förordningen och som är tillämpliga på förelägganden om att agera mot
olagligt innehåll påverkar inte andra unionsakter som föreskriver liknande system för att agera mot särskilda typer av
olagligt innehåll, såsom förordning (EU) 2021/784, förordning (EU) 2019/1020 eller förordning (EU) 2017/2394,
som ger särskilda befogenheter att förelägga om tillhandahållande av information till medlemsstaternas tillsynsmyn
145
i
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
digheter för konsumentskyddslagstiftning, medan de villkor och krav som gäller för förelägganden om att
tillhandahålla information inte påverkar andra unionsakter som föreskriver liknande relevanta regler för specifika
sektorer. De villkoren och kraven bör inte påverka reglerna om lagring och bevarande enligt tillämplig nationell rätt,
i överensstämmelse med unionsrätten och de brottsbekämpande myndigheternas begäranden om konfidentiell
behandling när det gäller att inte lämna ut information. De villkoren och kraven bör inte påverka medlemsstaternas
möjlighet att kräva att en leverantör av förmedlingstjänster förhindrar en överträdelse, i överensstämmelse med
unionsrätten, inbegripet den här förordningen, och i synnerhet med förbudet mot allmänna övervakningsskyl
digheter.
(35) De villkor och krav som fastställs i denna förordning bör vara uppfyllda senast när föreläggandet översänds till den
berörda leverantören. Föreläggandet får därför utfärdas på ett av de officiella språken för den berörda
medlemsstatens utfärdande myndighet. Om det språket skiljer sig från det språk som angetts av leverantören av
förmedlingstjänster, eller från ett annat officiellt språk i medlemsstaterna som den myndighet som utfärdar
föreläggandet och leverantören av förmedlingstjänster har kommit överens om, bör emellertid översändandet av
föreläggandet åtföljas av en översättning av åtminstone de delar av föreläggandet som anges i denna förordning. Om
en leverantör av förmedlingstjänster har kommit överens med myndigheterna i en medlemsstat om att använda ett
visst språk, bör den uppmuntras att godta förelägganden på samma språk utfärdade av myndigheter i andra
medlemsstater. Föreläggandena bör innehålla uppgifter som gör det möjligt för adressaten att identifiera den
utfärdande myndigheten, i tillämpliga fall inbegripet kontaktuppgifter till en kontaktpunkt inom den myndigheten,
och att kontrollera föreläggandets äkthet.
(36) Det territoriella tillämpningsområdet för sådana förelägganden om att agera mot olagligt innehåll bör fastställas
tydligt på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt som möjliggör utfärdandet av föreläggandet och bör
inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt för att uppnå dess mål. I detta avseende bör den nationella rättsliga eller
administrativa myndighet, vilket kan vara en brottsbekämpande myndighet, som utfärdar föreläggandet göra en
avvägning mellan det mål som föreläggandet syftar till att uppnå, i enlighet med den rättsliga grund som gör det
möjligt att utfärda föreläggandet, och de rättigheter och legitima intressen som tillkommer alla tredje parter som
kan påverkas av föreläggandet, särskilt deras grundläggande rättigheter enligt stadgan. Föreläggandets verkan bör, i
synnerhet i ett gränsöverskridande sammanhang, i princip begränsas till den utfärdande medlemsstatens
territorium, såvida inte innehållets olaglighet härrör direkt från unionsrätten eller den utfärdande myndigheten
anser att de rättigheter som står på spel kräver ett bredare territoriellt tillämpningsområde, i enlighet med
unionsrätten och internationell rätt, samtidigt som principen om internationell hövlighet beaktas.
(37) De förelägganden om att tillhandahålla information som regleras i denna förordning avser framtagande av specifik
information om enskilda mottagare av den berörda förmedlingstjänsten som identifieras i dessa förelägganden, i
syfte att avgöra om tjänstemottagarna följer tillämpliga unionsregler eller nationella regler. Sådana förelägganden
bör begära information i syfte att göra det möjligt att identifiera de berörda tjänstemottagarna. Därför omfattas
förelägganden om att tillhandahålla information om en grupp tjänstemottagare som inte är specifikt identifierade,
inbegripet förelägganden om tillhandahållande av aggregerad information som krävs för statistiska ändamål eller
evidensbaserat beslutsfattande, inte av kraven på tillhandahållande av information i denna förordning.
(38) Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och om att tillhandahålla information omfattas av de regler som
säkerställer behörigheten för den medlemsstat där den mottagande tjänsteleverantören är etablerad och de regler
som föreskriver eventuella undantag från denna behörighet i vissa fall, som anges i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG,
endast om villkoren i den artikeln är uppfyllda. Mot bakgrund av att dessa förelägganden är kopplade till specifika
delar av olagligt innehåll respektive olaglig information, innebär de inte någon principiell inskränkning av friheten
för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla sina tjänster över gränserna när de riktar sig till
leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat. Reglerna i artikel 3 i direktiv 2000/31/EG, inbegripet om
behovet av att motivera åtgärder som avviker från behörigheten för den medlemsstat i vilken tjänsteleverantören är
etablerad på vissa angivna grunder och om anmälan av sådana åtgärder, är därför inte tillämpliga på dessa
förelägganden.
146
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/11
(39) Kraven på att tillhandahålla information om prövningsmekanismer som är tillgängliga för leverantören av
förmedlingstjänster och den tjänstemottagare som tillhandahöll innehållet inbegriper ett krav på att tillhandahålla
information om administrativa mekanismer för hantering av klagomål och rättslig prövning, inbegripet
överklaganden av förelägganden som utfärdats av rättsliga myndigheter. Dessutom kan samordnarna för digitala
tjänster utveckla nationella verktyg och vägledning för klagomåls- och prövningsmekanismer som är tillämpliga på
deras respektive territorium, i syfte att underlätta tillgången till sådana mekanismer för tjänstemottagarna. Slutligen
bör medlemsstaterna vid tillämpningen av denna förordning respektera den grundläggande rätten till ett effektivt
rättsmedel och till en opartisk domstol i enlighet med artikel 47 i stadgan. Denna förordning bör därför inte hindra
de relevanta nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna från att, på grundval av tillämplig unionsrätt eller
nationell rätt, utfärda ett föreläggande om att återställa innehåll, om sådant innehåll överensstämde med de allmänna
villkoren för leverantören av förmedlingstjänsten, men av den leverantören felaktigt har betraktats som olagligt och
avlägsnats.
(40) För att uppnå målen för denna förordning, och särskilt för att förbättra den inre marknadens funktion och säkerställa
en säker och transparent onlinemiljö, är det nödvändigt att fastställa en tydlig, effektiv, förutsebar och balanserad
uppsättning harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet för leverantörer av förmedlingstjänster. Dessa skyldigheter
bör särskilt syfta till att garantera olika mål för den offentliga politiken, såsom att skapa säkerhet för och förtroende
hos tjänstemottagarna, inbegripet konsumenter, minderåriga och användare som löper särskild risk att utsättas för
hatpropaganda, sexuella trakasserier eller andra diskriminerande åtgärder, skydda de relevanta grundläggande
rättigheter som fastställs i stadgan, säkerställa en meningsfull ansvarsskyldighet för dessa leverantörer och ge
tjänstemottagare och andra berörda parter egenmakt, samtidigt som den nödvändiga tillsynen från de behöriga
myndigheternas sida underlättas.
(41) I detta avseende är det viktigt att kraven på tillbörlig aktsamhet anpassas till typen, storleken och arten av den
berörda förmedlingstjänsten. I denna förordning fastställs därför grundläggande skyldigheter som är tillämpliga på
alla leverantörer av förmedlingstjänster samt ytterligare skyldigheter för värdtjänstleverantörer och, mer specifikt,
leverantörer av onlineplattformar och av mycket stora onlineplattformar samt av mycket stora onlinesökmotorer. I
den mån leverantörer av förmedlingstjänster omfattas av ett antal olika kategorier med hänsyn till deras tjänsters art
och deras storlek bör de fullgöra alla motsvarande skyldigheter i denna förordning med avseende på dessa tjänster.
Dessa harmoniserade krav på tillbörlig aktsamhet, som bör vara rimliga och icke godtyckliga, behövs för att
adressera identifierade allmänintressen, såsom att skydda tjänstemottagarnas legitima intressen, ta itu med olagliga
metoder och skydda grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Kraven på tillbörlig aktsamhet är oberoende
av frågan om ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster, som därför måste bedömas separat.
(42) För att underlätta smidig och effektiv tvåvägskommunikation, inbegripet, i förekommande fall, genom
mottagningsbevis för sådan kommunikation, i frågor som omfattas av denna förordning bör leverantörer av
förmedlingstjänster åläggas att utse en enda elektronisk kontaktpunkt och att offentliggöra och uppdatera relevant
information om den kontaktpunkten, inbegripet vilka språk som ska användas i sådan kommunikation. Den
elektroniska kontaktpunkten kan också användas av betrodda anmälare och av professionella enheter som står i en
särskild relation till leverantören av förmedlingstjänster. Till skillnad från den rättsliga företrädaren bör den
elektroniska kontaktpunkten tjäna operativa syften och bör inte vara skyldig att ha en fysisk plats. Leverantörer av
förmedlingstjänster kan utse samma enda kontaktpunkt för att uppfylla kraven i denna förordning som för
tillämpningen av andra unionsrättsakter. Leverantörer av förmedlingstjänster uppmuntras att, i samband med att
kommunikationsspråken anges, säkerställa att de språk som väljs inte i sig utgör ett hinder för kommunikationen.
Vid behov bör det vara möjligt för leverantörer av förmedlingstjänster och medlemsstaternas myndigheter att nå en
separat överenskommelse om kommunikationsspråket eller söka alternativa sätt att övervinna språkbarriären, bland
annat genom att använda alla tillgängliga tekniska medel eller interna och externa personalresurser.
(43) Leverantörer av förmedlingstjänster bör också vara skyldiga att utse en enda kontaktpunkt för tjänstemottagarna
som möjliggör snabb, direkt och effektiv kommunikation, i synnerhet med lättillgängliga medel såsom
telefonnummer, e-postadresser, elektroniska kontaktformulär, dialogrobotar eller snabbmeddelandetjänster. Det bör
uttryckligen anges när en tjänstemottagare kommunicerar med dialogrobotar. Leverantörer av förmedlingstjänster
bör göra det möjligt för tjänstemottagare att välja ett direkt och effektivt kommunikationssätt som inte enbart
förlitar sig på automatiska verktyg. Leverantörer av förmedlingstjänster bör göra alla rimliga ansträngningar för att
garantera att tillräckliga personalresurser och ekonomiska resurser anslås så att denna kommunikation kan
tillhandahållas på ett snabbt och effektivt sätt.
147
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(44) Leverantörer av förmedlingstjänster som är etablerade i ett tredjeland och som erbjuder tjänster i unionen bör utse
en tillräckligt bemyndigad rättslig företrädare i unionen och tillhandahålla information om sina rättsliga företrädare
till de berörda myndigheterna samt offentliggöra den. För att fullgöra den skyldigheten bör sådana leverantörer av
förmedlingstjänster säkerställa att den utsedda rättsliga företrädaren har de befogenheter och resurser som krävs för
att samarbeta med de berörda myndigheterna. Detta kan till exempel vara fallet när en leverantör av förmedlings
tjänster utser ett dotterföretag tillhörande samma grupp som leverantören, eller leverantörens moderföretag, om det
dotterföretaget eller moderföretaget är etablerat i unionen. Det kan dock hända att detta inte är fallet, till exempel när
den rättsliga företrädaren är föremål för rekonstruktionsförfaranden, konkurs eller ett insolvensförfarande för
privatpersoner eller företag. Den skyldigheten bör innebära att denna förordning kan övervakas och, vid behov, dess
efterlevnad försäkras effektivt i förhållande till dessa leverantörer. Det bör vara möjligt för en rättslig företrädare att
vara bemyndigad av fler än en leverantör av förmedlingstjänster, i enlighet med nationell rätt. Det bör vara möjligt
för den rättsliga företrädaren att även fungera som kontaktpunkt, förutsatt att de relevanta kraven i denna
förordning uppfylls.
(45) Även om avtalsfriheten för leverantörer av förmedlingstjänster i princip bör respekteras, är det lämpligt att fastställa
vissa regler om innehållet i, tillämpningen av och efterlevnaden av dessa leverantörers allmänna villkor, i syfte att
värna om transparensen, skydda tjänstemottagarna och undvika orättvisa eller godtyckliga resultat. Leverantörer av
förmedlingstjänster bör i sina allmänna villkor tydligt ange och uppdatera information om de skäl på grundval av
vilka de kan begränsa tillhandahållandet av sina tjänster. De bör i synnerhet inkludera information om eventuella
policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmoderering, däribland algoritmbaserat
beslutsfattande och mänsklig granskning samt arbetsordningen för leverantörens interna system för hantering av
klagomål. De bör också tillhandahålla lättillgänglig information om rätten att avsluta användningen av tjänsten.
Leverantörer av förmedlingstjänster kan i sina villkor för tjänsten använda grafiska element, såsom ikoner eller
bilder, för att illustrera de viktigaste inslagen i informationskraven enligt denna förordning. Leverantörer bör på
lämpligt sätt informera tjänstemottagarna om betydande ändringar av de allmänna villkoren, till exempel när de
ändrar reglerna om information som är tillåten inom ramen för deras tjänst, eller andra sådana ändringar som
direkt kan påverka tjänstemottagarnas möjlighet att använda tjänsten.
(46) Leverantörer av förmedlingstjänster som främst riktar sig till minderåriga, till exempel genom utformning eller
marknadsföring av tjänsten, eller som till övervägande del används av minderåriga, bör göra särskilda
ansträngningar för att göra förklaringen av sina allmänna villkor lättbegriplig för minderåriga.
(47) När dessa begränsningar utformas, tillämpas och upprätthålls bör leverantörer av förmedlingstjänster agera på ett
icke godtyckligt och icke-diskriminerande sätt och ta hänsyn till tjänstemottagarnas rättigheter och legitima
intressen, inbegripet de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan. Leverantörer av mycket stora
onlineplattformar bör till exempel i synnerhet ta vederbörlig hänsyn till yttrande- och informationsfriheten,
inbegripet mediernas frihet och mångfald. Alla leverantörer av förmedlingstjänster bör också ta vederbörlig hänsyn
till relevanta internationella normer för skydd av de mänskliga rättigheterna, såsom Förenta nationernas vägledande
principer för företag och mänskliga rättigheter.
(48) Med tanke på mycket stora onlineplattformars och mycket stora onlinesökmotorers särskilda roll och räckvidd är det
lämpligt att ålägga dem ytterligare krav på information och transparens i deras allmänna villkor. Följaktligen bör
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer tillhandahålla sina allmänna
villkor på de officiella språken i alla medlemsstater där de erbjuder sina tjänster och även ge tjänstemottagarna en
koncis och lättläst sammanfattning av de viktigaste inslagen i de allmänna villkoren. I sammanfattningen bör de
viktigaste inslagen i informationskraven anges, inbegripet möjligheten att lätt kunna välja bort frivilliga klausuler.
148
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/13
(49) För att säkerställa en lämplig nivå av transparens och ansvarsskyldighet bör leverantörer av förmedlingstjänster, i
enlighet med de harmoniserade kraven i denna förordning, i ett maskinläsbart format, offentliggöra en årlig rapport
om den innehållsmoderering som de gör, inbegripet de åtgärder som vidtas till följd av tillämpningen och
efterlevnaden av deras allmänna villkor. För att undvika oproportionella bördor bör dessa transparensrapporterings
skyldigheter dock inte gälla för leverantörer som är mikroföretag eller små företag enligt definitionen i
kommissionens rekommendation 2003/361/EG (25) och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening
som avses i denna förordning.
(50) Värdtjänstleverantörer spelar en särskilt viktig roll när det gäller att bekämpa olagligt innehåll online, eftersom de
lagrar information som tillhandahålls av tjänstemottagarna och på deras begäran och ofta ger andra mottagare
åtkomst till den informationen, ibland i stor skala. Det är viktigt att alla värdtjänstleverantörer, oavsett deras storlek,
inför lättillgängliga och användarvänliga anmälnings- och åtgärdsmekanismer som underlättar anmälan av specifik
information som den anmälande parten anser vara olagligt innehåll till den berörda värdtjänstleverantören
(anmälan), enligt vilka leverantören kan besluta huruvida den samtycker till denna bedömning och vill avlägsna
innehållet eller göra det oåtkomligt (åtgärd). Sådana mekanismer bör vara tydligt identifierbara, placerade nära
informationen i fråga och minst lika lätta att hitta och använda som anmälningsmekanismer för innehåll som
strider mot värdtjänstleverantörens allmänna villkor. Förutsatt att kraven på anmälningar är uppfyllda bör det vara
möjligt för individer eller enheter att anmäla flera specifika delar med påstått olagligt innehåll genom en enda
anmälan för att säkerställa att anmälnings- och åtgärdsmekanismerna fungerar på ändamålsenligt sätt. Anmälnings
mekanismen bör möjliggöra, men inte kräva, identifiering av den individ eller enhet som lämnar in en anmälan. För
vissa typer av information som anmäls kan det vara nödvändigt att säkerställa identiteten på den individ eller enhet
som lämnar in en anmälan för att avgöra om informationen i fråga innehåller olagligt innehåll, i enlighet med det
som påstås. Skyldigheten att införa mekanismer för anmälan och åtgärder bör till exempel gälla för fillagrings- och
fildelningstjänster, webbvärdtjänster, annonseringsservrar och paste bin-tjänster, i den mån de kan betraktas som
värdtjänster som omfattas av denna förordning.
(51) Med beaktande av behovet att ta vederbörlig hänsyn till alla berörda parters grundläggande rättigheter som
garanteras i stadgan, bör åtgärder som vidtas av en värdtjänstleverantör till följd av mottagandet av en anmälan vara
strikt riktade, i den meningen att de bör syfta till att avlägsna specifik information som anses utgöra olagligt innehåll
eller göra den oåtkomlig, utan att på ett otillbörligt sätt påverka yttrandefriheten och informationsfriheten för
tjänstemottagarna. Anmälningar bör därför som allmän regel riktas till de värdtjänstleverantörer som rimligen kan
förväntas ha den tekniska och operativa förmågan att agera mot sådan specifik information. De värdtjänstleve
rantörer som mottar en anmälan för vilken de av tekniska eller operativa skäl inte kan avlägsna den specifika
informationen bör informera den individ eller enhet som lämnade in anmälan.
(52) Reglerna om sådana anmälnings- och åtgärdsmekanismer bör harmoniseras på unionsnivå för att möjliggöra en
snabb, aktsam och icke godtycklig behandling av anmälningar på grundval av regler som är enhetliga, transparenta
och tydliga och som ger robusta garantier för att skydda alla berörda parters rättigheter och legitima intressen,
särskilt deras grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan, oavsett i vilken medlemsstat dessa parter är
etablerade eller bosatta och vilket rättsområde det gäller. De grundläggande rättigheterna omfattar, men är inte
begränsade till, för tjänstemottagare: rätten till yttrandefrihet och till informationsfrihet, rätten till respekt för
privatlivet och familjelivet, rätten till skydd av personuppgifter, rätten till icke-diskriminering och rätt till ett
effektivt rättsmedel; för tjänsteleverantörer: näringsfrihet och avtalsfrihet; för parter som påverkas av olagligt
innehåll: rätten till mänsklig värdighet, barnets rättigheter, rätten till skydd av egendom, inbegripet immateriella
rättigheter, och rätten till icke-diskriminering. Värdtjänstleverantörer bör reagera på anmälningar i god tid, särskilt
genom att beakta vilken typ av olagligt innehåll som anmälts och hur brådskande det är att vidta åtgärder. Sådana
leverantörer kan till exempel förväntas agera utan dröjsmål när det påstått olagliga innehåll som anmälts innebär ett
hot mot människors liv eller säkerhet. Värdtjänstleverantören bör utan onödigt dröjsmål informera den individ eller
enhet som anmält det specifika innehållet efter att ha fattat ett beslut om huruvida åtgärder ska vidtas med anledning
av anmälan.
(
25
) Kommissionens rekommendation 2003/361/EG av den 6 maj 2003 om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora
företag (EUT L 124, 20.5.2003, s. 36).
149
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(53) Anmälnings- och åtgärdsmekanismerna bör göra det möjligt att lämna in anmälningar som är tillräckligt exakta och
tillräckligt väl underbyggda för att den berörda värdtjänstleverantören ska kunna fatta ett välgrundat och
omsorgsfullt beslut – förenligt med yttrandefriheten och informationsfriheten – om det innehåll som anmälan
avser, särskilt huruvida innehållet ska betraktas som olagligt innehåll och avlägsnas eller göras oåtkomligt. Dessa
mekanismer bör vara utformade så att de gör det lätt att lämna in anmälningar som innehåller en redogörelse för
skälen till att den individ eller enhet som lämnar in en anmälan anser att innehållet utgör olagligt innehåll och en
tydlig anvisning om var innehållet finns. Om en anmälan innehåller tillräcklig information för att en aktsam
värdtjänstleverantör utan en ingående rättslig prövning ska kunna fastställa att det är uppenbart att innehållet är
olagligt, bör anmälan anses ge upphov till faktisk kännedom eller medvetenhet om olagligheten. Med undantag för
inlämning av anmälningar om brott som avses i artiklarna 3–7 i Europaparlamentets och rådets direktiv
2011/93/EU (26) bör dessa mekanismer uppmana den individ eller enhet som lämnar in en anmälan att ange sin
identitet, för att undvika missbruk.
(54) Om en värdtjänstleverantör, på grund av att den information som tillhandahålls av mottagarna utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med dess allmänna villkor, beslutar att avlägsna eller oåtkomliggöra information som
tillhandahållits av en tjänstemottagare eller på annat sätt begränsa dess synlighet eller monetarisering, till exempel
efter mottagande av en anmälan eller på eget initiativ, inbegripet enbart med hjälp av automatiserade metoder, bör
leverantören på ett klart och lättbegripligt sätt informera mottagaren om sitt beslut, skälen för sitt beslut och de
tillgängliga möjligheterna att få beslutet prövat, med hänsyn till de negativa konsekvenser sådana beslut kan få för
mottagaren, inbegripet för utövandet av dennes grundläggande rätt till yttrandefrihet. Denna skyldighet bör gälla
oberoende av skälen till beslutet, särskilt oberoende av om åtgärden har vidtagits på grund av att den anmälda
informationen anses utgöra olagligt innehåll eller bedöms vara oförenlig med de tillämpliga allmänna villkoren. Om
beslutet fattades efter mottagande av en anmälan bör värdtjänstleverantören uppge identiteten på den person eller
enhet som lämnade in anmälan till tjänstemottagaren endast om denna information är nödvändig för att fastställa
att innehållet är olagligt, till exempel i fall av intrång i immateriella rättigheter.
(55) Begränsningar av synligheten kan bestå i degradering i rangordning eller i rekommendationssystem samt
begränsning av tillgängligheten för en eller flera tjänstemottagare eller blockering av användaren från en
nätgemenskap utan användarens vetskap (shadow banning). Monetariseringen via annonseringsintäkter från
information som tillhandahålls av tjänstemottagaren kan begränsas genom att den penningutbetalning eller de
intäkter som är kopplade till denna information skjuts upp eller avslutas. Skyldigheten att lämna en motivering bör
dock inte gälla för omfattande vilseledande kommersiellt innehåll som sprids genom avsiktlig manipulering av
tjänsten, särskilt icke-autentisk användning av tjänsten, till exempel användning av bottar eller falska konton eller
annan bedräglig användning av tjänsten. Oberoende av andra möjligheter att invända mot värdtjänstleverantörens
beslut bör tjänstemottagaren alltid ha rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol i enlighet med nationell rätt.
(56) En värdtjänstleverantör kan i vissa fall, till exempel genom en anmälan från en anmälande part eller genom egna
frivilliga åtgärder, bli medveten om information om delar av en tjänstemottagares verksamhet, såsom tillhanda
hållande av vissa typer av olagligt innehåll, som rimligen, med beaktande av alla relevanta omständigheter som
värdtjänstleverantören är medveten om, motiverar misstanken om att den mottagaren kan ha begått, kan vara i färd
med att begå eller sannolikt kommer att begå ett brott som inbegriper ett hot mot människors liv eller säkerhet,
såsom brott som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU (27), direktiv 2011/93/EU eller
Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 (28). Till exempel kan specifikt innehåll ge upphov till
misstanke om ett hot mot allmänheten, såsom anstiftan till terrorism i den mening som avses i artikel 21 i direktiv
(EU) 2017/541. I sådana fall bör värdtjänstleverantören utan dröjsmål informera de behöriga brottsbekämpande
myndigheterna om sådana misstankar. Värdtjänstleverantören bör tillhandahålla all relevant information som den
(
26
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/93/EU av den 13 december 2011 om bekämpande av sexuella övergrepp mot barn,
sexuell exploatering av barn och barnpornografi samt om ersättande av rådets rambeslut 2004/68/RIF (EUT L 335, 17.12.2011, s. 1).
(
27
) Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/36/EU av den 5 april 2011 om förebyggande och bekämpande av människohandel, om
skydd av dess offer och om ersättande av rådets rambeslut 2002/629/RIF (EUT L 101, 15.4.2011, s. 1).
(
28
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets
rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88, 31.3.2017, s. 6).
150
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/15
har tillgång till, inbegripet i förekommande fall innehållet i fråga och, om den finns tillgänglig, tidpunkten för
offentliggörandet av innehållet, inbegripet den angivna tidszonen, en förklaring av misstanken och den information
som krävs för att lokalisera och identifiera den berörda tjänstemottagaren. Denna förordning utgör inte rättslig
grund för en profilering av tjänstemottagare i syfte att värdtjänstleverantörer eventuellt ska kunna identifiera brott.
När värdtjänstleverantörer informerar brottsbekämpande myndigheter bör de också respektera andra tillämpliga
regler i unionsrätt eller nationell rätt som skyddar individers rättigheter och friheter.
(57) För att undvika oproportionella bördor bör de ytterligare skyldigheter som införs enligt denna förordning för
leverantörer av onlineplattformar, inbegripet plattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal
med näringsidkare, inte gälla leverantörer som utgör mikroföretag eller små företag enligt definitionen i
rekommendation 2003/361/EG. Av samma skäl bör dessa ytterligare skyldigheter inte heller gälla leverantörer av
onlineplattformar som tidigare uppfyllde kraven för status som mikroföretag eller små företag under en period på
tolv månader efter det att de förlorar den statusen. Sådana leverantörer bör inte undantas från skyldigheten att på
begäran av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen tillhandahålla information om
det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad. Med tanke på att mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer har en större räckvidd och en större inverkan när det gäller att påverka hur
tjänstemottagare erhåller information och kommunicerar online, bör sådana leverantörer emellertid inte kunna dra
nytta av det undantaget, oavsett om de utgör mikroföretag eller små företag eller kommit att göra det nyligen. De
konsolideringsregler som fastställs i rekommendation 2003/361/EG bidrar till att säkerställa att ett kringgående av
dessa ytterligare skyldigheter förhindras. Ingenting i denna förordning hindrar leverantörer av onlineplattformar
som omfattas av det undantaget från att på frivillig basis inrätta ett system som uppfyller en eller flera av dessa
skyldigheter.
(58) Tjänstemottagarna bör enkelt och effektivt kunna bestrida vissa beslut av leverantörer av onlineplattformar –
gällande innehålls olaglighet eller dess oförenlighet med de allmänna villkoren – som påverkar dem negativt. Därför
bör leverantörer av onlineplattformar åläggas att tillhandahålla interna system för hantering av klagomål som
uppfyller vissa villkor som syftar till att säkerställa att systemen är lättillgängliga och leder till snabba, icke-
diskriminerande, icke godtyckliga samt rättvisa resultat, och blir föremål för mänsklig granskning om
automatiserade metoder används. Sådana system bör göra det möjligt för alla tjänstemottagare att lämna in
klagomål och bör inte fastställa formella krav, såsom hänvisning till specifika, relevanta rättsliga bestämmelser eller
avancerade rättsliga förklaringar. Tjänstemottagare som har lämnat in en anmälan via den anmälnings- och
åtgärdsmekanism som föreskrivs i denna förordning eller genom anmälningsmekanismen för innehåll som strider
mot leverantören av onlineplattformars allmänna villkor bör ha rätt att använda klagomålsmekanismen för att
bestrida det beslut som leverantören av onlineplattformar fattat om deras anmälningar, även när de anser att den
åtgärd som vidtagits av leverantören inte var tillräcklig. Det bör vara möjligt att lämna in ett klagomål om
upphävande av de bestridda besluten i minst sex månader, räknat från den tidpunkt då leverantören av
onlineplattformar informerade tjänstemottagaren om beslutet.
(59) Dessutom bör det ges möjlighet att interagera i god tro för att lösa sådana tvister utanför domstol, även tvister som
inte kunnat lösas på ett tillfredsställande sätt genom de interna systemen för hantering av klagomål, av certifierade
organ som har det oberoende, de resurser och den sakkunskap som krävs för att de ska kunna utföra sin verksamhet
på ett rättvist, snabbt och kostnadseffektivt sätt. Oberoendet för tvistlösningsorgan utanför domstol bör säkerställas
även när det gäller de fysiska personer som ansvarar för att lösa tvister, bland annat genom regler om
intressekonflikter. De avgifter som tas ut av organ för tvistlösning utanför domstol bör vara rimliga, tillgängliga,
attraktiva, billiga för konsumenter och proportionella, och avgöras från fall till fall. Om ett organ för tvistlösning
utanför domstol certifieras av den behöriga samordnaren för digitala tjänster bör certifieringen vara giltig i samtliga
medlemsstater. Leverantörer av onlineplattformar bör kunna vägra att delta i förfaranden för tvistlösning utanför
domstol enligt denna förordning, om samma tvist – särskilt när det gäller den berörda informationen och skälen för
att fatta det bestridda beslutet, effekterna av beslutet och de grunder som åberopats för att bestrida beslutet – redan
har lösts av eller redan är föremål för ett pågående förfarande vid den behöriga domstolen eller vid ett annat
151
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
behörigt organ för tvistlösning utanför domstol. Tjänstemottagare bör kunna välja mellan den interna klagomålsme
kanismen, tvistlösning utanför domstol och möjligheten att när som helst inleda rättsliga förfaranden. Eftersom
resultatet av förfarandet för tvistlösning utanför domstol inte är bindande bör parterna inte hindras från att inleda
rättsliga förfaranden avseende samma tvist. Möjligheterna att bestrida beslut från leverantörer av onlineplattformar
på detta sätt bör inte på något sätt påverka möjligheten att söka rättslig prövning i enlighet med lagstiftningen i den
berörda medlemsstaten, och bör därmed inte påverka möjligheten att utöva rätten till ett effektivt rättsmedel enligt
artikel 47 i stadgan. Bestämmelserna i denna förordning om tvistlösning utanför domstol bör inte ålägga
medlemsstaterna att inrätta sådana organ för tvistlösning utanför domstol.
(60) Vid avtalstvister mellan konsumenter och företag gällande inköp av varor eller tjänster säkerställer direktiv
2013/11/EU att unionens konsumenter och företag i unionen har tillgång till kvalitetscertifierade alternativa
tvistlösningsorgan. I detta avseende bör det klargöras att reglerna om tvistlösning utanför domstol i denna
förordning inte påverkar tillämpningen av det direktivet, inbegripet konsumenternas rätt enligt det direktivet att när
som helst dra sig ur förfarandet om de är missnöjda med hur förfarandet genomförs eller fungerar.
(61) Åtgärder mot olagligt innehåll kan vidtas snabbare och mer tillförlitligt om leverantörer av onlineplattformar vidtar
nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anmälningar som lämnas in av betrodda anmälare, som agerar inom sitt
särskilda sakkunskapsområde, genom de anmälnings- och åtgärdsmekanismer som krävs enligt denna förordning
prioriteras, utan att det påverkar kravet att behandla och fatta beslut om alla anmälningar som lämnas in inom
ramen för dessa mekanismer på ett snabbt, aktsamt och icke godtyckligt sätt. Statusen som betrodd anmälare bör
tilldelas av samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där sökanden är etablerad och bör erkännas av alla
leverantörer av onlineplattformar som omfattas av denna förordning. Statusen som betrodd anmälare bör endast
tilldelas enheter, och inte individer, som bland annat har visat att de har särskild sakkunskap och kompetens när det
gäller att bekämpa olagligt innehåll och att de arbetar aktsamt, korrekt och objektivt. Sådana enheter kan vara
offentliga, till exempel för terrorisminnehåll enheter för anmälan av internetinnehåll vid nationella
brottsbekämpande myndigheter eller Europeiska unionens byrå för samarbete inom brottsbekämpning (Europol),
eller vara icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ, såsom de organisationer som ingår i
INHOPE-nätverket för telefonjourer för rapportering av material med sexuella övergrepp mot barn och
organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online. För att inte
minska mervärdet av en sådan mekanism bör det totala antalet betrodda anmälare som tilldelas denna status i
enlighet med denna förordning vara begränsat. I synnerhet uppmuntras branschorganisationer som företräder sina
medlemmars intressen att ansöka om status som betrodda anmälare, utan att det påverkar privata enheters eller
enskilda personers rätt att ingå bilaterala avtal med leverantörer av onlineplattformar.
(62) Betrodda anmälare bör offentliggöra lättbegripliga och detaljerade rapporter om anmälningar som lämnats in i
enlighet med denna förordning. Dessa rapporter bör innehålla information om till exempel antalet anmälningar
som kategoriserats av värdtjänstleverantören, typen av innehåll och de åtgärder som leverantören vidtagit. Under
förutsättning att betrodda anmälare har visat sakkunskap och kompetens kan behandlingen av anmälningar som
lämnats in av betrodda anmälare förväntas bli mindre betungande och därför snabbare än anmälningar som
lämnats in av andra tjänstemottagare. Den genomsnittliga behandlingstiden kan dock variera beroende på faktorer
som typen av olagligt innehåll, anmälningarnas kvalitet och de faktiska tekniska förfaranden som införts för att
lämna in sådana anmälningar.
I uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 fastställs till exempel ett riktmärke för
de deltagande företagen när det gäller den tid som krävs för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av
olaglig hatpropaganda, men behandlingstiden för andra typer av olagligt innehåll kan variera avsevärt, beroende på
specifika fakta och omständigheter och vilken typ av olagligt innehåll det rör sig om. För att undvika missbruk av
statusen som betrodd anmälare bör det vara möjligt att tillfälligt upphäva denna status när en samordnare för
digitala tjänster i etableringslandet har inlett en utredning av legitima skäl. Reglerna om betrodda anmälare i den här
152
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/17
förordningen bör inte tolkas så att de hindrar leverantörer av onlineplattformar från att på liknande sätt behandla
anmälningar som lämnats in av enheter eller individer som inte har tilldelats status som betrodda anmälare enligt
denna förordning eller från att på annat sätt samarbeta med andra enheter, i enlighet med tillämplig rätt, inbegripet
denna förordning och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 (29). Reglerna i den här
förordningen bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från att använda en sådan betrodd anmälare eller
liknande mekanismer för att snabbt och tillförlitligt vidta åtgärder mot innehåll som är oförenligt med deras
allmänna villkor, särskilt mot innehåll som är skadligt för sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga.
(63) Missbruk av onlineplattformar genom att ofta tillhandahålla uppenbart olagligt innehåll eller genom att ofta lämna
in uppenbart ogrundade anmälningar eller klagomål inom ramen för de mekanismer respektive system som inrättas
genom denna förordning, undergräver förtroendet och skadar de berörda parternas rättigheter och legitima
intressen. Det finns därför ett behov av att införa lämpliga, proportionella och effektiva skyddsåtgärder mot sådant
missbruk, med respekt för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet tillämpliga
grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan, i synnerhet yttrandefriheten. Information bör betraktas som
uppenbart olagligt innehåll och anmälningar eller klagomål bör betraktas som uppenbart ogrundade om det är
uppenbart för en lekman, utan någon ingående analys, att innehållet är olagligt respektive att anmälningarna eller
klagomålen är ogrundade.
(64) Under särskilda omständigheter bör leverantörer av onlineplattformar tillfälligt avbryta sin relevanta verksamhet
med avseende på den person som ägnar sig åt oegentligt beteende. Detta påverkar inte friheten för leverantörer av
onlineplattformar att fastställa sina allmänna villkor och införa strängare åtgärder när det gäller uppenbart olagligt
innehåll i anknytning till allvarliga brott, däribland material med sexuella övergrepp mot barn. Av transparensskäl
bör denna möjlighet anges tydligt och tillräckligt detaljerat i onlineplattformarnas allmänna villkor. De beslut som
fattas av leverantörer av onlineplattformar i detta avseende bör alltid kunna prövas och de bör stå under tillsyn av
den behöriga samordnaren för digitala tjänster. Leverantörer av onlineplattformar bör innan de fattar beslut om
tillfälligt avbrott skicka en föregående varning, som bör innehålla skälen till det eventuella avbrottet och
möjligheterna att överklaga det beslut som fattas av leverantören av onlineplattformen. När leverantörer av
onlineplattformar fattar beslut om tillfälligt avbrott bör de skicka motiveringar i enlighet med de regler som anges i
denna förordning. Reglerna om missbruk i denna förordning bör inte hindra leverantörer av onlineplattformar från
att vidta andra åtgärder för att ta itu med tillhandahållande av olagligt innehåll från tjänstemottagarnas sida eller
annat missbruk av deras tjänster, inbegripet i form av överträdelser av deras allmänna villkor, i enlighet med
tillämplig unionsrätt och nationell rätt. Dessa regler påverkar inte en eventuell möjlighet att hålla personer
inblandade i missbruk ansvariga, inbegripet för skador, som föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt.
(65) Med tanke på de särskilda ansvarsområdena och skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar bör de
omfattas av transparensrapporteringsskyldigheter, som är tillämpliga utöver de transparensrapporteringsskyl
digheter som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster enligt denna förordning. För att fastställa
huruvida onlineplattformar och onlinesökmotorer kan vara mycket stora onlineplattformar respektive mycket stora
onlinesökmotorer som omfattas av vissa ytterligare skyldigheter enligt denna förordning, bör onlineplattformarnas
och onlinesökmotorernas transparensrapporteringsskyldigheter omfatta vissa skyldigheter som rör offentliggörande
och vidarebefordran av information om det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen.
(66) För att säkerställa transparens och för att möjliggöra granskning av beslut om innehållsmoderering av leverantörerna
av onlineplattformar och övervakning av spridningen av olagligt innehåll online bör kommissionen upprätthålla och
offentliggöra en databas som innehåller beslut och motiveringar från leverantörer av onlineplattformar när de
avlägsnar eller på annat sätt begränsar tillgången och åtkomsten till information. För att fortlöpande hålla databasen
(
29
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/794 av den 11 maj 2016 om Europeiska unionens byrå för samarbete inom
brottsbekämpning (Europol) och om ersättande och upphävande av rådets beslut 2009/371/RIF, 2009/934/RIF, 2009/935/RIF,
2009/936/RIF och 2009/968/RIF (EUT L 135, 24.5.2016, s. 53).
153
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/18
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
uppdaterad bör leverantörerna av onlineplattformar, i ett standardformat, lämna in besluten och motiveringarna
utan onödigt dröjsmål efter antagandet av beslutet, för att möjliggöra realtidsuppdateringar om detta är tekniskt
möjligt och står i proportion till den berörda onlineplattformens resurser. Den strukturerade databasen bör göra det
möjligt att få tillgång till och söka efter relevant information, särskilt när det gäller den typ av påstått olagligt innehåll
som det rör sig om.
(67) Mörka mönster i onlineplattformarnas onlinegränssnitt är metoder som avsevärt snedvrider eller försämrar,
antingen avsiktligt eller i praktiken, tjänstemottagarnas möjlighet att fatta självständiga och välgrundade beslut eller
val. Dessa metoder kan användas för att förmå tjänstemottagarna att ägna sig åt oönskade beteenden eller fatta
oönskade beslut som får negativa konsekvenser för dem. Leverantörer av onlineplattformar bör därför förbjudas att
vilseleda eller puffa tjänstemottagare och att förvränga eller undergräva tjänstemottagarnas oberoende,
beslutsfattande eller val via strukturen, utformningen eller funktionen hos ett onlinegränssnitt eller en del av detta.
Detta bör omfatta, men inte vara begränsat till, exploaterande konstruktionsval som får tjänstemottagaren att agera
på ett sätt som gynnar leverantören av onlineplattformar, men som kanske inte ligger i mottagarens intresse, genom
att valen presenteras på ett icke-neutralt sätt, bland annat genom att ge vissa alternativ en mer framträdande position
genom synliga, hörbara eller andra inslag när tjänstemottagaren uppmanas att fatta ett beslut.
Det bör också omfatta att vid upprepade tillfällen begära att tjänstemottagaren ska göra ett val när ett sådant val
redan har gjorts, göra förfarandet för att avbryta en tjänst betydligt krångligare än att anmäla sig till den, eller göra
vissa val svårare eller mer tidskrävande än andra, göra det orimligt svårt att avbryta köp eller logga ut från en viss
onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, och vilseleda
tjänstemottagarna genom att puffa dem till beslut om transaktioner, eller genom standardinställningar som är
mycket svåra att ändra, och på så sätt snedvrida tjänstemottagarens beslutsfattande på ett orimligt sätt, så att
tjänstemottagarnas oberoende, beslutsfattande och val förvrängs och undergrävs. Regler som förhindrar mörka
mönster bör dock inte tolkas som att de hindrar leverantörer från att interagera direkt med tjänstemottagare och
erbjuda dem nya eller kompletterande tjänster. Legitima metoder, till exempel när det gäller annonsering, som är
förenliga med unionsrätten bör inte i sig betraktas som mörka mönster. Dessa regler om mörka mönster bör tolkas
som att de omfattar förbjudna metoder som omfattas av denna förordning i den mån dessa metoder inte redan
omfattas av direktiv 2005/29/EG eller förordning (EU) 2016/679.
(68) Annonsering online spelar en viktig roll i onlinemiljön, bland annat när det gäller tillhandahållandet av
onlineplattformar, där tillhandahållandet av tjänsten ibland, helt eller delvis, ersätts direkt eller indirekt genom
annonseringsintäkter. Annonsering online kan bidra till betydande risker, från annonser som i sig utgör olagligt
innehåll till att bidra till ekonomiska incitament för publicering eller utbredning av olagligt eller på andra sätt
skadligt innehåll och agerande på nätet, eller diskriminerande presentation av annonser som påverkar
medborgarnas lika behandling och möjligheter. Utöver de krav som följer av artikel 6 i direktiv 2000/31/EG bör
leverantörer av onlineplattformar därför vara skyldiga att se till att tjänstemottagarna har viss individualiserad
information som behövs för att förstå när och för vems räkning annonsen presenteras. De bör säkerställa att
informationen är framträdande, inbegripet genom standardiserade visuella märken eller ljudmärken, klart
identifierbar och otvetydig för en genomsnittlig tjänstemottagare, och anpassad till arten av den enskilda tjänstens
onlinegränssnitt. Dessutom bör tjänstemottagarna ha information – direkt tillgänglig från det onlinegränssnitt där
annonsen presenteras – om de viktigaste parametrar som används för att fastställa att en specifik annons presenteras
för dem, med meningsfulla förklaringar av den logik som används för detta ändamål, inbegripet när detta grundar sig
på profilering.
Sådana förklaringar bör inbegripa information om den metod som använts för att presentera annonsen – exempelvis
om det rör sig om kontextuell eller annan typ av annonsering – och, i tillämpliga fall, de huvudsakliga profilering
skriterier som använts; de bör också informera mottagaren om alla medel som står till deras förfogande för att
ändra sådana kriterier. Kraven i denna förordning om tillhandahållande av information om annonsering påverkar
inte tillämpningen av relevanta bestämmelser i förordning (EU) 2016/679, särskilt de som rör rätten att göra
invändningar, automatiserat individuellt beslutsfattande, inbegripet profilering, och särskilt behovet av att inhämta
den registrerades samtycke innan personuppgifter behandlas för riktad annonsering. Kraven i den här förordningen
påverkar inte heller bestämmelserna i direktiv 2002/58/EG, särskilt bestämmelserna om lagring av information i
154
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/19
terminalutrustning och tillgång till information som lagras där. Slutligen kompletterar den här förordningen
tillämpningen av direktiv 2010/13/EU, som föreskriver åtgärder för att göra det möjligt för användare att uppge
audiovisuella kommersiella meddelanden i användargenererade videor. Den kompletterar också de skyldigheter för
näringsidkare angående tillhandahållande av kommersiella meddelanden som följer av direktiv 2005/29/EG.
(69) Om tjänstemottagare får annonser presenterade för sig som bygger på målinriktade tekniker optimerade för att
matcha deras intressen och potentiellt appellera till deras sårbarheter, kan detta få särskilt allvarliga negativa effekter.
I vissa fall kan manipulativa tekniker påverka hela grupper negativt och öka de samhälleliga skadorna, till exempel
genom att bidra till desinformationskampanjer eller genom att diskriminera vissa grupper. Onlineplattformar är
särskilt känsliga miljöer för sådana metoder, och de utgör en större samhällsrisk. Följaktligen bör leverantörer av
onlineplattformar inte presentera annonser som bygger på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning
(EU) 2016/679, med användning av särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9.1 i den
förordningen, inbegripet genom att använda profileringskategorier baserade på de särskilda kategorierna. Detta
förbud påverkar inte skyldigheterna för leverantörer av onlineplattformar eller andra tjänsteleverantörer eller
annonsörer som deltar i spridningen av annonserna enligt unionsrätten om skydd av personuppgifter.
(70) En central del av en onlineplattforms verksamhet är det sätt på vilket information prioriteras och presenteras i dess
onlinegränssnitt för att underlätta och optimera tillgången till information för tjänstemottagarna. Detta görs till
exempel genom att algoritmiskt föreslå, rangordna och prioritera information, särskilja den med hjälp av text eller
andra visuella representationer eller på annat sätt kuratera information som tillhandahålls av mottagarna. Sådana
rekommendationssystem kan ha en betydande inverkan på mottagarnas möjlighet att hämta och interagera med
information online, bland annat när det gäller att underlätta sökningar efter relevant information för
tjänstemottagarna och bidra till en förbättrad användarupplevelse. De spelar också en viktig roll för att förstärka
vissa budskap, sprida information och stimulera onlinebeteende. Onlineplattformarna bör därför konsekvent
säkerställa att mottagarna av deras tjänst har informerats på lämpligt sätt om hur rekommendationssystem påverkar
det sätt på vilket information visas och att de kan påverka hur information presenteras för dem. De bör tydligt
presentera parametrarna för sådana rekommendationssystem på ett lättbegripligt sätt för att säkerställa att
tjänstemottagarna förstår hur information prioriteras för dem. De parametrarna bör omfatta åtminstone de
viktigaste kriterierna för att fastställa den information som föreslås tjänstemottagaren och skälen till deras
respektive betydelse, inbegripet när information prioriteras på grundval av profilering och deras onlinebeteende.
(71) Skyddet av minderåriga är ett viktigt politiskt mål för unionen. En onlineplattform kan anses vara tillgänglig för
minderåriga när dess allmänna villkor tillåter minderåriga att använda tjänsten, när dess tjänst är riktad till eller till
övervägande del används av minderåriga, eller om leverantören på annat sätt är medveten om att vissa av
tjänstemottagarna är minderåriga, till exempel genom att den redan, för andra ändamål, behandlar personuppgifter
från tjänstemottagare som avslöjar deras ålder. Leverantörer av onlineplattformar som används av minderåriga bör
vidta lämpliga och proportionella åtgärder för att skydda minderåriga, till exempel genom att utforma sina
onlinegränssnitt eller delar av dem med största möjliga integritet, trygghet och säkerhet för minderåriga som
standard när så är lämpligt eller genom att anta standarder för skydd av minderåriga, eller följa uppförandekoder för
att skydda minderåriga. De bör beakta bästa praxis och tillgänglig vägledning, såsom den som ges i kommissionens
meddelande Ett digitalt decennium för barn och ungdomar: den nya europeiska strategin för ett bättre internet för
barn (BIK+). Leverantörer av onlineplattformar bör inte presentera annonser som bygger på profilering med hjälp
av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är
minderårig. I enlighet med förordning (EU) 2016/679, särskilt principen om uppgiftsminimering enligt artikel 5.1 c
i den förordningen, bör detta förbud inte leda till att leverantören av onlineplattformen bevarar, förvärvar eller
behandlar fler personuppgifter än den redan har för att bedöma om tjänstemottagaren är minderårig. Denna
skyldighet bör därför inte uppmuntra leverantörer av onlineplattformar att samla in uppgifter om tjänstemot
tagarens ålder innan de används. Detta bör inte påverka tillämpningen av unionsrätten om skydd av personuppgifter.
155
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/20
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(72) För att bidra till en säker, tillförlitlig och öppen onlinemiljö för konsumenter, liksom för andra berörda parter såsom
konkurrerande näringsidkare och innehavare av immateriella rättigheter, och för att avskräcka näringsidkare från att
sälja produkter eller tjänster i strid med tillämpliga regler, bör onlineplattformar som gör det möjligt för
konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare säkerställa att sådana näringsidkare är spårbara.
Näringsidkaren bör därför vara skyldig att tillhandahålla viss väsentlig information till leverantörerna av
onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, bland annat för att
dela information om produkter eller erbjuda produkter. Detta krav bör också vara tillämpligt på näringsidkare som
delar information om produkter eller tjänster för varumärkens räkning, på grundval av underliggande avtal. De
leverantörerna av onlineplattformar bör lagra all information på ett säkert sätt under hela löptiden för deras
avtalsförhållande med näringsidkaren och sex månader därefter, så att eventuella krav mot näringsidkaren eller
förelägganden som rör näringsidkaren kan uppfyllas.
Denna skyldighet är nödvändig och proportionell, så att offentliga myndigheter och privata parter med ett legitimt
intresse kan få tillgång till informationen, i enlighet med tillämplig rätt, däribland rätt om skydd av personuppgifter,
inbegripet genom de förelägganden om att tillhandahålla information som avses i denna förordning. Denna
skyldighet påverkar inte eventuella skyldigheter att bevara visst innehåll under längre perioder, på grundval av
annan unionsrätt eller nationell lagstiftning, i överensstämmelse med unionsrätten. Utan att det påverkar
definitionen i denna förordning bör alla näringsidkare, oavsett om de är en fysisk eller en juridisk person, som
identifierats på grundval av artikel 6a.1 b i direktiv 2011/83/EU och artikel 7.4 f i direktiv 2005/29/EG, vara
spårbara när de erbjuder en produkt eller tjänst via en onlineplattform. Enligt direktiv 2000/31/EG är alla
leverantörer av informationssamhällets tjänster skyldiga att tillse att det för tjänstemottagare och behöriga
myndigheter ska vara möjligt att enkelt, direkt och stadigvarande ha tillgång till viss information som gör det
möjligt att identifiera alla leverantörer. De spårbarhetskrav för leverantörer av onlineplattformar som gör det
möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, som fastställs i denna förordning påverkar inte
tillämpningen av rådets direktiv (EU) 2021/514 (30), som eftersträvar andra legitima mål av allmänt intresse.
(73) För att säkerställa en effektiv och adekvat tillämpning av denna skyldighet utan att det medför några oproportionella
bördor bör leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare göra sitt bästa för att bedöma tillförlitligheten hos den information som tillhandahålls av de berörda
näringsidkarna, särskilt genom att använda fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser och onlinegränssnitt, såsom
nationella handelsregister och systemet för utbyte av information om mervärdesskatt, eller begära att de berörda
näringsidkarna tillhandahåller tillförlitliga styrkande handlingar, såsom kopior av identitetshandlingar, bestyrkta
utdrag från betalkonton, företagscertifikat och handelsregisterintyg. För att fullgöra denna skyldighet får de också
använda andra källor som är tillgängliga för användning på distans och som erbjuder en liknande grad av
tillförlitlighet. De berörda leverantörerna av onlineplattformar bör dock inte vara skyldiga att genomföra onödigt
utförliga eller kostsamma undersökningar online eller utföra oproportionella kontroller på plats. Det bör inte heller
antas att de leverantörer som har gjort sitt bästa, i enlighet med kraven i denna förordning, garanterar att
informationen till konsumenter eller andra berörda parter är tillförlitlig.
(74) Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare bör
utforma och organisera sitt onlinegränssnitt på ett sätt som gör det möjligt för näringsidkare att fullgöra sina
skyldigheter enligt relevant unionsrätt, särskilt de krav som anges i artiklarna 6 och 8 i direktiv 2011/83/EU,
artikel 7 i direktiv 2005/29/EG, artiklarna 5 och 6 i direktiv 2000/31/EG och artikel 3 i Europaparlamentets och
rådets direktiv 98/6/EG (31). I detta syfte bör berörda leverantörer av onlineplattformar göra sitt bästa för att bedöma
huruvida de näringsidkare som använder deras tjänster har laddat upp fullständig information på deras
onlinegränssnitt, i enlighet med relevant tillämplig unionsrätt. Leverantörerna av onlineplattformar bör säkerställa
att produkter eller tjänster inte erbjuds så länge sådan information inte är fullständig. Detta bör inte innebära en
skyldighet för de berörda leverantörerna av onlineplattformar att allmänt övervaka de produkter eller tjänster som
erbjuds av näringsidkare genom deras tjänster eller en allmän undersökningsplikt, i synnerhet inte att bedöma
korrektheten hos den information som näringsidkarna tillhandahåller. Onlinegränssnitten bör vara användarvänliga
(
30
) Rådets direktiv (EU) 2021/514 av den 22 mars 2021 om ändring av direktiv 2011/16/EU om administrativt samarbete i fråga om
beskattning (EUT L 104, 25.3.2021, s. 1).
(
31
) Europaparlamentets och rådets direktiv 98/6/EG av den 16 februari 1998 om konsumentskydd i samband med prismärkning av varor
som erbjuds konsumenter (EGT L 80, 18.3.1998, s. 27).
156
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/21
och lättillgängliga för näringsidkare och konsumenter. Dessutom bör de berörda leverantörerna av
onlineplattformar, efter att ha gjort det möjligt för näringsidkaren att erbjuda produkten eller tjänsten, göra rimliga
ansträngningar för att genom stickprov kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller tjänsterna har
identifierats som olagliga i de officiella, fritt tillgängliga och maskinläsbara onlinedatabaser eller onlinegränssnitt
som finns att tillgå i en medlemsstat eller i unionen. Kommissionen bör också uppmuntra produkters spårbarhet
genom tekniska lösningar såsom digitalt signerade Quick Response-koder (eller QR-koder) eller icke-fungibla objekt.
Kommissionen bör främja utvecklingen av standarder och, i avsaknad av sådana, marknadslösningar som kan
godtas av de berörda parterna.
(75) Med tanke på hur viktiga mycket stora onlineplattformar är, vilket beror på deras räckvidd, särskilt uttryckt i antalet
tjänstemottagare, vad gäller underlättande av offentlig debatt, ekonomiska transaktioner och spridning av
information, åsikter och idéer till allmänheten samt för att påverka hur mottagare får och förmedlar information
online, är det nödvändigt att införa särskilda skyldigheter för leverantörerna av dessa plattformar, utöver de
skyldigheter som gäller för alla onlineplattformar. På grund av den avgörande roll som leverantörer av mycket stora
onlinesökmotorer spelar när det gäller att lokalisera och göra information tillgänglig online är det också nödvändigt
att införa dessa skyldigheter, i den mån de är tillämpliga, för dessa leverantörer. Dessa ytterligare skyldigheter för
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer är nödvändiga för att hantera
dessa frågor av allmänintresse, eftersom det inte finns några alternativa och mindre restriktiva åtgärder som i
praktiken skulle leda till samma resultat.
(76) Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan orsaka samhällsrisker vars omfattning och
konsekvenser inte kan jämföras med dem som orsakas av mindre plattformar. Leverantörer av sådana mycket stora
onlineplattformar och av sådana mycket stora onlinesökmotorer bör därför uppfylla högsta möjliga standard när
det gäller krav på tillbörlig aktsamhet, i proportion till deras samhällseffekter. När antalet aktiva mottagare som en
onlineplattform eller aktiva sökmotormottagare som en onlinesökmotor har, beräknat som genomsnittet under en
sexmånadersperiod, når en betydande andel av unionens befolkning kan de systemrisker som onlineplattformen
eller onlinesökmotorn ger upphov till få oproportionella effekter i unionen. En sådan betydande andel bör anses
föreligga om antalet överstiger en operativ tröskel som har fastställts till 45 miljoner personer, dvs. ett antal som
motsvarar 10 % av unionens befolkning. Detta operativa tröskelvärde bör hållas uppdaterat och därför bör
kommissionen ges befogenhet att vid behov komplettera bestämmelserna i denna förordning genom att anta
delegerade akter.
(77) För att fastställa räckvidden för en viss onlineplattform eller onlinesökmotor är det nödvändigt att fastställa det
genomsnittliga antalet aktiva mottagare av varje tjänst separat. Följaktligen bör det genomsnittliga antalet aktiva
mottagare per månad för en onlineplattform återspegla alla mottagare som faktiskt interagerar med tjänsten minst
en gång under en viss tidsperiod, genom att exponeras för information som sprids på onlineplattformens gränssnitt,
till exempel genom att se det eller lyssna på det eller genom att tillhandahålla information, såsom näringsidkare på en
onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare.
Vid tillämpningen av denna förordning är interaktion inte begränsat till att interagera med information genom att
klicka på, kommentera, länka, dela, köpa eller utföra transaktioner på en onlineplattform. Följaktligen sammanfaller
begreppet aktiv tjänstemottagare inte nödvändigtvis med begreppet registrerad användare av en tjänst. Vad gäller
onlinesökmotorer bör begreppet aktiv tjänstemottagare omfatta dem som ser information på sitt onlinegränssnitt,
men inte till exempel ägarna av de webbplatser som indexeras av en onlinesökmotor, eftersom de inte aktivt
interagerar med tjänsten. Antalet aktiva mottagare av en tjänst bör omfatta alla unika tjänstemottagare som
interagerar med den specifika tjänsten. I detta syfte bör en tjänstemottagare som använder olika onlinegränssnitt –
såsom webbplatser eller applikationer, även om tjänsterna är åtkomliga via olika enhetliga webbadresser (URL:er)
eller domännamn – om möjligt räknas bara en gång. Begreppet aktiv tjänstemottagare bör dock inte inbegripa
tillfällig användning av tjänsten för mottagare hos andra leverantörer av förmedlingstjänster som indirekt
tillgängliggör information som innehas av leverantören av onlineplattformar genom att en leverantör av en
onlinesökmotor länkar till eller indexerar innehållet. Denna förordning kräver inte heller att leverantörer av
onlineplattformar eller onlinesökmotorer utför specifik spårning av enskilda personer online. Om sådana
leverantörer kan bortse från automatiserade användare, såsom bottar eller skrapor, utan ytterligare behandling av
157
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/22
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
personuppgifter och spårning, får de göra det. Fastställandet av antalet aktiva tjänstemottagare kan påverkas av
marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen, och kommissionen bör därför ges befogenhet att komplettera
bestämmelserna i denna förordning genom att anta delegerade akter för att fastställa metoden för fastställande av
aktiva mottagare av en onlineplattform eller aktiva onlinesökmotormottagare, när så är nödvändigt, med hänsyn till
tjänstens art och hur tjänstemottagarna interagerar med den.
(78) Med tanke på de nätverkseffekter som kännetecknar plattformsekonomin kan en onlineplattforms eller en
onlinesökmotors användarbas snabbt expandera och nå tröskelvärdet för en mycket stor onlineplattform eller en
mycket stor onlinesökmotor, med därmed sammanhängande konsekvenser för den inre marknaden. Detta kan vara
fallet vid exponentiell tillväxt under en kort tidsperiod eller vid en stor global närvaro och omsättning som gör det
möjligt för onlineplattformen eller onlinesökmotorn att fullt ut utnyttja nätverkseffekter och stordriftsfördelar. En
hög årsomsättning eller ett högt börsvärde kan i synnerhet vara tecken på snabb skalbarhet när det gäller att nå ut
till användare. I dessa fall bör samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen kunna begära
mer frekvent rapportering om antalet aktiva tjänstemottagare från leverantören av onlineplattformen eller
onlinesökmotorn för att i god tid kunna fastställa vid vilken tidpunkt den plattformen eller sökmotorn bör anses
utgöra en mycket stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor vid tillämpningen av denna
förordning.
(79) Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan användas på ett sätt som starkt påverkar
säkerheten online, hur den allmänna opinionen och debatten formas samt onlinehandeln. Det sätt på vilket de
utformar sina tjänster optimeras i allmänhet för att gynna deras ofta annonseringsdrivna affärsmodeller, vilket kan
leda till samhällsproblem. Effektiv reglering och kontroll av efterlevnaden behövs för att effektivt identifiera och
minska riskerna och den samhälleliga och ekonomiska skada som kan uppstå. Enligt denna förordning bör därför
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedöma de systemrisker som
härrör från utformningen, driften och användningen av deras tjänster, liksom från eventuell felaktig användning från
tjänstemottagarnas sida, och bör vidta lämpliga motåtgärder, med respekt för grundläggande rättigheter. När
leverantörerna fastställer betydelsen av potentiella negativa effekter bör de beakta hur allvarlig den potentiella
effekten är och sannolikheten för alla sådana systemrisker. De skulle till exempel kunna bedöma om den potentiella
negativa effekten kan beröra ett stort antal personer, dess potentiella oåterkallelighet eller hur svårt det är att åtgärda
och återställa situationen såsom den var före den potentiella effekten.
(80) Fyra kategorier av systemrisker bör bedömas ingående av leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer. En första kategori rör de risker som är förknippade med spridning av olagligt
innehåll, såsom spridning av material med sexuella övergrepp mot barn eller olaglig hatpropaganda eller andra
typer av missbruk av deras tjänster för brottslig verksamhet, och olaglig verksamhet, såsom försäljning av produkter
eller tjänster som är förbjudna enligt unionsrätten eller nationell rätt, inbegripet farliga eller förfalskade produkter,
eller olaglig handel med djur. Sådan spridning eller sådan verksamhet kan till exempel utgöra en betydande
systemrisk om tillgången till olagligt innehåll kan utökas snabbt och med stor utbredning genom konton med
särskilt stor räckvidd eller andra förstärkningsmetoder. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer bör bedöma risken för spridning av olagligt innehåll oberoende av huruvida
informationen också är oförenlig med deras allmänna villkor. Denna bedömning påverkar inte det personliga
ansvaret för mycket stora onlineplattformars tjänstemottagare eller ägarna av webbplatser som indexerats av mycket
stora onlinesökmotorer för eventuell olaglig verksamhet enligt tillämplig rätt.
(81) En andra kategori rör tjänstens faktiska eller förutsebara inverkan på utövandet av grundläggande rättigheter som
skyddas av stadgan, inbegripet men inte begränsat till människans värdighet, yttrande- och informationsfrihet,
inklusive mediernas frihet och mångfald, rätten till privatliv, dataskydd, rätten till icke-diskriminering, barnets
rättigheter och konsumentskydd. Sådana risker kan exempelvis uppstå i samband med utformningen av de
algoritmiska system som används av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn eller missbruk av deras tjänster genom inlämning av oskäliga anmälningar eller andra metoder för
158
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/23
att tysta åsikter eller hämma konkurrens. Vid bedömningen av riskerna för barnets rättigheter bör leverantörerna av
mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer beakta till exempel hur lätt det är för
minderåriga att förstå tjänstens utformning och funktion samt hur minderåriga genom tjänsten kan exponeras för
innehåll som kan skada minderårigas hälsa och deras fysiska, mentala och moraliska utveckling. Sådana risker kan
exempelvis uppstå i samband med utformningen av onlinegränssnitt som avsiktligt eller oavsiktligt utnyttjar
minderårigas svagheter och oerfarenhet eller som kan orsaka beroendebeteende.
(82) En tredje riskkategori rör de faktiska eller förutsebara negativa effekterna på demokratiska processer,
samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna säkerheten.
(83) En fjärde riskkategori härrör från liknande farhågor som rör utformning, funktion eller användning, även genom
manipulering, av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer med en faktisk eller
förutsebar negativ effekt på skyddet av folkhälsan och minderåriga och allvarliga negativa konsekvenser för en
persons fysiska och psykiska välbefinnande eller för könsrelaterat våld. Sådana risker kan också härröra från
samordnade desinformationskampanjer som rör folkhälsan, eller från utformning av onlinegränssnitt som kan
bidra till beroendebeteende hos tjänstemottagarna.
(84) Vid bedömningen av sådana systemrisker bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer fokusera på de system eller andra inslag som kan bidra till riskerna, inbegripet alla algoritmiska
system som kan vara relevanta, särskilt deras rekommendationssystem och system för annonsering, med beaktande
av tillhörande datainsamlings- och användningsmetoder. De bör också bedöma huruvida deras allmänna villkor och
upprätthållandet av dem är lämpliga, liksom deras processer för innehållsmoderering, tekniska verktyg och anslagna
medel. Vid bedömningen av de systemrisker som identifieras i denna förordning bör de leverantörerna också
fokusera på information som inte är olaglig men som bidrar till de systemrisker som identifieras i denna förordning.
Sådana leverantörer bör därför ägna särskild uppmärksamhet åt hur deras tjänster används för att sprida eller
förstärka vilseledande eller bedrägligt innehåll, inbegripet desinformation. Om den algoritmiska förstärkningen av
information bidrar till systemriskerna bör de leverantörerna vederbörligen återspegla detta i sina riskbedömningar.
Om riskerna lokaliserats eller om det föreligger språkliga skillnader bör de leverantörerna också ta hänsyn till detta i
sina riskbedömningar. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör i
synnerhet bedöma hur deras tjänsters utformning och funktion samt den avsiktliga och, i många fall, samordnade
manipuleringen och användningen av deras tjänster, eller systemiska överträdelser av deras villkor för tjänsten,
bidrar till sådana risker. Sådana risker kan exempelvis uppstå genom icke-autentisk användning av tjänsten, såsom
skapande av falska konton, användning av bottar eller vilseledande användning av en tjänst, och andra
automatiserade eller delvis automatiserade beteenden, vilket kan leda till snabb och omfattande spridning till
allmänheten av information som utgör olagligt innehåll eller som är oförenlig med de allmänna villkoren för en
onlineplattform eller onlinesökmotor och som bidrar till desinformationskampanjer.
(85) För att möjliggöra att efterföljande riskbedömningar bygger på varandra och visar hur de identifierade riskerna
utvecklas, samt för att underlätta undersökningar och åtgärder för efterlevnadskontroll, bör leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bevara alla styrkande handlingar som rör de
riskbedömningar som de har utfört, såsom information om utarbetandet av dessa, underliggande data och data om
testningen av deras algoritmiska system.
(86) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör använda nödvändiga
medel för att aktsamt minska de systemrisker som identifierats i riskbedömningarna, med respekt för
grundläggande rättigheter. Alla åtgärder som antas bör respektera kraven på tillbörlig aktsamhet i denna förordning
och vara rimliga och ändamålsenliga när det gäller att minska de specifika systemrisker som identifierats. De bör vara
proportionella mot bakgrund av den ekonomiska kapaciteten hos leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn och behovet att undvika onödiga begränsningar av
användningen av deras tjänster, med vederbörlig hänsyn till potentiella negativa effekter på dessa grundläggande
rättigheter. De leverantörerna bör särskilt beakta inverkan på yttrandefriheten.
159
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/24
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(87) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör inom ramen för sådana
riskreducerande åtgärder överväga exempelvis att anpassa varje nödvändig utformning, extrafunktion eller funktion
hos sina tjänster, såsom onlinegränssnittets utformning. De bör vid behov anpassa och tillämpa sina allmänna villkor
i enlighet med reglerna i denna förordning om allmänna villkor. Andra lämpliga åtgärder skulle kunna vara att
anpassa systemen och de interna processerna för innehållsmoderering eller att anpassa beslutsprocesserna och
resurserna, inbegripet personal för innehållsmoderering, utbildning för personalen samt lokal sakkunskap. Detta
gäller särskilt hur snabbt och med vilken kvalitet som behandlingen av anmälningar sker. I detta avseende fastställs
till exempel i uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet från 2016 ett riktmärke på mindre
än 24 timmar för att behandla giltiga anmälningar för avlägsnande av olaglig hatpropaganda. Leverantörer av
mycket stora onlineplattformar, särskilt sådana som främst används för spridning av pornografiskt innehåll till
allmänheten, bör aktsamt fullgöra alla sina skyldigheter enligt denna förordning med avseende på olagligt innehåll
som utgör cybervåld, inbegripet olagligt pornografiskt innehåll, särskilt när det gäller att säkerställa att offren
effektivt kan utöva sina rättigheter rörande innehåll som utgör delning av intimt eller manipulerat material utan
samtycke genom snabb behandling av anmälningar och avlägsnande av sådant innehåll utan onödigt dröjsmål.
Andra typer av olagligt innehåll kan kräva längre eller kortare tidsfrister för behandling av anmälningar, beroende
på fakta, omständigheter och typen av olagligt innehåll. De leverantörerna kan också inleda samarbete eller utöka
samarbetet med betrodda anmälare och anordna utbildningstillfällen och utbyten med organisationer för betrodda
anmälare.
(88) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör också vara aktsamma i de
åtgärder de vidtar för att testa och vid behov anpassa sina algoritmiska system, inte minst sina rekommenda
tionssystem. De kan behöva begränsa de negativa effekterna av individanpassade rekommendationer och korrigera
kriterierna i sina rekommendationer. De system för annonsering som används av leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer kan också utgöra en katalysator för systemrisker. De
leverantörerna bör överväga korrigerande åtgärder, såsom att stoppa annonseringsintäkter för viss information,
eller andra åtgärder, till exempel att förbättra synligheten för tillförlitliga informationskällor, eller på ett mer
strukturerat sätt anpassa sina system för annonsering. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer kan behöva stärka sina interna processer eller den interna tillsynen över sin
verksamhet, i synnerhet vad gäller upptäckten av systemrisker, och genomföra mer frekventa eller riktade
riskbedömningar i samband med nya funktioner. I synnerhet när riskerna delas mellan olika onlineplattformar eller
onlinesökmotorer bör de samarbeta med andra tjänsteleverantörer, bland annat genom att initiera eller ansluta sig till
befintliga uppförandekoder eller andra självreglerande åtgärder. De bör också överväga medvetandehöjande åtgärder,
särskilt när riskerna rör desinformationskampanjer.
(89) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör ta hänsyn till
minderårigas bästa när de vidtar åtgärder som gäller exempelvis anpassning av utformningen av sin tjänst och sitt
onlinegränssnitt, särskilt när deras tjänster riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem. De
bör säkerställa att deras tjänster är organiserade på ett sätt som gör det lätt för minderåriga att få tillgång till de
mekanismer som föreskrivs i denna förordning, i tillämpliga fall, inbegripet anmälnings-, åtgärds- och klagomålsme
kanismer. De bör också vidta åtgärder för att skydda minderåriga från innehåll som kan skada deras fysiska, mentala
eller moraliska utveckling och tillhandahålla verktyg som möjliggör villkorad tillgång till sådan information. Vid
valet av lämpliga riskreducerande åtgärder kan leverantörerna, när så är lämpligt, beakta bästa praxis i branschen,
däribland sådan som fastlagts genom självreglerande samarbete, till exempel uppförandekoder, och bör ta
riktlinjerna från kommissionen i beaktande.
(90) Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa att deras
strategi för riskbedömning och riskreducering bygger på bästa tillgängliga information och vetenskapliga rön och
att de testar sina antaganden på de grupper som påverkas mest av riskerna och de åtgärder de vidtar. I detta syfte
bör de, när så är lämpligt, genomföra sina riskbedömningar och utforma sina riskreducerande åtgärder tillsammans
med företrädare för tjänstemottagarna, företrädare för grupper som potentiellt påverkas av deras tjänster, oberoende
experter och civilsamhällesorganisationer. De bör sträva efter att integrera sådana samråd i sina metoder för
160
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/25
riskbedömning och utformning av riskreducerande åtgärder, inbegripet, när så är lämpligt, undersökningar,
fokusgrupper, rundabordssamtal och andra samråds- och utformningsmetoder. Vid bedömningen av huruvida en
åtgärd är rimlig, proportionell och effektiv bör särskild hänsyn tas till rätten till yttrandefrihet.
(91) I kristider kan leverantörer av mycket stora onlineplattformar omgående behöva vidta vissa specifika åtgärder, utöver
åtgärder som de skulle vidta med tanke på sina andra skyldigheter enligt denna förordning. I det avseendet bör en
kris anses ha inträffat om extraordinära omständigheter uppstår som kan leda till ett allvarligt hot mot den
allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller i betydande delar av unionen. Sådana kriser kan uppstå till följd
av väpnade konflikter eller terroristdåd, inbegripet hotande konflikter eller terroristdåd, naturkatastrofer som
jordbävningar och orkaner, samt pandemier och andra allvarliga gränsöverskridande hot mot folkhälsan.
Kommissionen bör på rekommendation av den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden) kunna kräva att
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och leverantörer av mycket stora onlinesökmotorer omgående
inleder krishantering. Åtgärder som de leverantörerna kan identifiera och överväga att tillämpa kan till exempel
omfatta anpassning av processerna för innehållsmoderering och ökade resurser för innehållsmoderering,
anpassning av de allmänna villkoren, relevanta algoritmiska system och system för annonsering, ytterligare
intensifiering av samarbetet med betrodda anmälare, vidtagande av medvetandehöjande åtgärder och främjande av
tillförlitlig information samt anpassning av utformningen av deras onlinegränssnitt. Nödvändiga krav bör fastställas
för att säkerställa att sådana åtgärder vidtas mycket snabbt och att krishanteringsmekanismen används endast om
och i den utsträckning som detta är absolut nödvändigt och att alla åtgärder som vidtas inom ramen för denna
mekanism är effektiva och proportionella, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters rättigheter och legitima
intressen. Användningen av mekanismen bör inte påverka tillämpningen av andra bestämmelser i denna
förordning, såsom bestämmelserna om riskbedömningar och riskreducerande åtgärder och verkställandet av dessa
och bestämmelserna om krisprotokoll.
(92) Med tanke på behovet av att säkerställa oberoende experters kontroll bör leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer genom oberoende revision hållas ansvariga för att de
fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning och, i förekommande fall, eventuella kompletterande
åtaganden som görs enligt uppförandekoder och krisprotokoll. För att säkerställa att revisioner utförs på ett
ändamålsenligt och effektivt sätt i rätt tid bör leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer på det sätt som krävs samarbeta med och stödja de organisationer som utför revisionerna, bland
annat genom att ge revisorn tillgång till alla relevanta uppgifter och lokaler som krävs för att revisionen ska kunna
utföras korrekt, inbegripet, när så är lämpligt, uppgifter som rör algoritmiska system, och genom att besvara
muntliga eller skriftliga frågor. Revisorerna bör också kunna använda sig av andra objektiva informationskällor,
däribland studier utförda av utvalda forskare. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer bör inte undergräva utförandet av revisionen. Revisionerna bör utföras i enlighet med bästa
praxis i branschen och hög yrkesetik och objektivitet, i förekommande fall med vederbörlig hänsyn till revisions
standarder och uppförandekoder. Revisorerna bör garantera konfidentialiteten, säkerheten och integriteten för den
information, såsom företagshemligheter, som de erhåller när de utför sina uppgifter. Denna garanti bör inte utgöra
ett sätt att kringgå tillämpligheten av revisionsskyldigheterna i denna förordning. Revisorerna bör ha nödvändig
sakkunskap inom riskhantering och teknisk kompetens för att granska algoritmer. De bör vara oberoende så att de
kan utföra sina uppgifter på ett lämpligt och tillförlitligt sätt. De bör uppfylla grundläggande krav på oberoende
med avseende på att andra tjänster än revision är förbjudna, byte av revisionsföretag och icke resultatbaserade
arvoden. Om deras oberoende och tekniska kompetens inte är ställda utom allt tvivel bör de avsäga sig eller avstå
från revisionsuppdraget.
(93) Revisionsberättelsen bör vara välgrundad så att den ger en meningsfull redogörelse för den verksamhet som bedrivits
och de slutsatser som dragits. Den bör bidra till att ge underlag till och vid behov föreslå förbättringar av de åtgärder
som vidtas av leverantörerna av den mycket stora onlineplattformen och av den mycket stora onlinesökmotorn för
att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning. Revisionsberättelsen bör, efter mottagandet av revisionsbe
rättelsen, översändas till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, kommissionen och nämnden.
Leverantörer bör också utan onödigt dröjsmål efter slutförandet översända var och en av rapporterna om
riskbedömningen och de riskreducerande åtgärderna, samt den genomföranderapport från leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn som visar hur de har följt revisionens
161
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/26
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
rekommendationer. Revisionsberättelsen bör innehålla ett revisionsuttalande baserat på de slutsatser som dragits av
de revisionsbevis som inhämtats. Ett positivt uttalande bör avges om alla uppgifter talar för att leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn uppfyller de skyldigheter som fastställs i
denna förordning eller, i tillämpliga fall, eventuella åtaganden som den har gjort enligt en uppförandekod eller ett
krisprotokoll, särskilt genom att identifiera, utvärdera och minska de systemrisker som dess system och tjänster
utgör. Ett positivt uttalande bör åtföljas av kommentarer om revisorn vill inkludera anmärkningar som inte har någon
väsentlig inverkan på resultatet av revisionen. Ett negativt uttalande bör avges om revisorn anser att leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn inte uppfyller kraven i denna
förordning eller de åtaganden som gjorts. Om det i revisionsuttalandet inte varit möjligt att dra någon slutsats
angående specifika element som omfattas av revisionen bör en motivering till varför detta inte varit möjligt ingå i
revisionsuttalandet. I tillämpliga fall bör rapporten innehålla en redogörelse av specifika element som inte kunnat
granskas och en förklaring till varför de inte kunnat granskas.
(94) Skyldigheterna att bedöma och reducera risker bör, från fall till fall, ge upphov till ett krav på att leverantörer av
mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bedömer och, vid behov, anpassar
utformningen av sina rekommendationssystem, till exempel genom att vidta åtgärder för att förebygga eller
minimera snedvridningar som leder till diskriminering av personer i utsatta situationer, särskilt när sådan
anpassning är i enlighet med dataskyddslagstiftningen och när informationen individanpassas på grundval av de
särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i förordning (EU) 2016/679. Dessutom, och som
komplement till de transparenskrav som gäller för onlineplattformar avseende deras rekommendationssystem, bör
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer konsekvent säkerställa att
mottagarna av deras tjänster har andra alternativ som inte bygger på profilering, i den mening som avses i
förordning (EU) 2016/679, för de viktigaste parametrarna i deras rekommendationssystem. Sådana val bör vara
direkt tillgängliga från det onlinegränssnitt där rekommendationerna presenteras.
(95) System för annonsering som används av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer medför
särskilda risker och kräver ytterligare offentlig och rättslig tillsyn på grund av deras omfattning och förmåga att rikta
sig till och nå tjänstemottagarna på grundval av deras beteende inom och utanför plattformens eller sökmotorns
onlinegränssnitt. Mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer bör säkerställa allmänhetens
tillgång till datakataloger för annonser som presenteras i deras onlinegränssnitt för att underlätta övervakning och
forskning om framväxande risker till följd av spridning av annonsering online, till exempel olagliga annonser eller
manipulativ teknik och desinformation med en verklig och förutsebar negativ inverkan på folkhälsan, den allmänna
säkerheten, samhällsdebatten, det politiska deltagandet och jämställdheten. Datakatalogerna bör omfatta innehållet i
annonser, inbegripet namnet på produkten, tjänsten eller varumärket och annonsens ämne, tillhörande uppgifter om
annonsören och den fysiska eller juridiska person som betalade för annonsen, om detta är en annan person, samt om
hur annonsen levereras, särskilt när det gäller riktad annonsering. Denna information bör omfatta uppgifter om både
riktningskriterier och leveranskriterier, särskilt när annonser levereras till personer i utsatta situationer, såsom
minderåriga.
(96) För att på lämpligt sätt övervaka och bedöma huruvida mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet eller kommissionen kräva tillgång till eller rapportering av specifika uppgifter, inbegripet uppgifter
som rör algoritmer. Ett sådant krav kan till exempel omfatta de uppgifter som krävs för att bedöma de risker och
eventuella skador som orsakas av den mycket stora onlineplattformens eller den mycket stora onlinesökmotorns
system, uppgifter om noggrannhet, funktion och testning med avseende på algoritmiska system för innehållsmo
derering, rekommendationssystem eller system för annonsering, inbegripet, när så är lämpligt, träningsdata och
algoritmer, eller uppgifter om processer för och resultat av innehållsmoderering eller av interna system för
hantering av klagomål i den mening som avses i denna förordning. Sådana begäranden om tillgång till uppgifter bör
162
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/27
inte omfatta begäranden om att förete specifik information om enskilda tjänstemottagare i syfte att fastställa sådana
mottagares efterlevnad av annan tillämplig unionsrätt eller nationell rätt. Forskares undersökningar av hur
systemrisker online utvecklas och deras allvarlighetsgrad är särskilt viktiga för att överbrygga informations
asymmetrier och inrätta ett motståndskraftigt system för riskreducering samt informera leverantörer av
onlineplattformar, leverantörer av onlinesökmotorer, samordnare för digitala tjänster, andra behöriga myndigheter,
kommissionen och allmänheten.
(97) Denna förordning utgör därför en ram för tvingande tillgång till uppgifter från mycket stora onlineplattformar och
mycket stora onlinesökmotorer för utvalda forskare som är knutna till en forskningsorganisation i den mening som
avses i artikel 2 i direktiv (EU) 2019/790, vilket vid tillämpningen av denna förordning kan inbegripa civilsamhälle
sorganisationer som primärt bedriver vetenskaplig forskning till stöd för sitt uppdrag i allmänhetens intresse. Alla
begäranden om tillgång till uppgifter inom den ramen bör vara proportionella och på lämpligt sätt skydda de
mycket stora onlineplattformarnas och de mycket stora onlinesökmotorernas och andra berörda parters, däribland
tjänstemottagarnas, rättigheter och legitima intressen, inbegripet skydd av personuppgifter, affärshemligheter och
annan konfidentiell information. För att säkerställa att målet med denna förordning uppnås bör dock hänsyn till
leverantörernas kommersiella intressen inte leda till en vägran att ge tillgång till uppgifter som krävs för det
specifika forskningssyftet till följd av en begäran enligt denna förordning. I detta avseende bör leverantörerna, utan
att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 (32), säkerställa lämplig
tillgång för forskare, inbegripet, vid behov, genom tekniskt skydd, till exempel genom datamagasinering.
Begäranden om tillgång till uppgifter kan till exempel omfatta antalet visningar eller, i förekommande fall, andra
typer av tillgång till innehåll för tjänstemottagarna innan det avlägsnas av leverantörerna av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer.
(98) Om uppgifter är allmänt tillgängliga bör sådana leverantörer dessutom inte hindra forskare som uppfyller en lämplig
undergrupp av kriterier från att använda dessa uppgifter för forskningsändamål som bidrar till att upptäcka,
identifiera och förstå systemrisker. De bör ge sådana forskare tillgång, inbegripet i realtid om det är tekniskt möjligt,
till allmänt tillgängliga uppgifter, till exempel om aggregerad interaktion med innehåll från offentliga sidor, offentliga
grupper eller offentliga personer, däribland uppgifter om sidexponering och interaktion, såsom antalet reaktioner,
delningar och kommentarer från tjänstemottagarna. Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av
mycket stora onlinesökmotorer bör uppmuntras att samarbeta med forskare och ge bredare tillgång till uppgifter
för övervakning av samhälleliga frågor genom frivilliga insatser, bland annat genom åtaganden och förfaranden som
överenskommits inom ramen för uppförandekoder eller krisprotokoll. De leverantörerna och forskarna bör ägna
särskild uppmärksamhet åt skyddet av personuppgifter och säkerställa att all behandling av personuppgifter är
förenlig med förordning (EU) 2016/679. Leverantörer bör anonymisera eller pseudonymisera personuppgifter utom
i de fall detta skulle omöjliggöra det forskningssyfte som eftersträvas.
(99) Med tanke på komplexiteten hos de system som används och de systemrisker de utgör för samhället bör leverantörer
av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer inrätta en funktion för regelefterlevnad,
som bör vara oberoende av de leverantörernas operativa funktioner. Chefen för funktionen för regelefterlevnad bör
rapportera direkt till de leverantörernas ledning, inbegripet i frågor som rör bristande efterlevnad av denna
förordning. De regelefterlevnadsansvariga som ingår i funktionen för regelefterlevnad bör ha de kvalifikationer och
den kunskap, de erfarenheter och den förmåga som krävs för att genomföra åtgärderna och övervaka efterlevnaden
av denna förordning inom organisationen för leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer. Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer bör
säkerställa att funktionen för regelefterlevnad på ett korrekt sätt och i god tid involveras i alla frågor som rör denna
förordning, inbegripet i strategin för riskbedömning och riskreducering och i specifika åtgärder samt, i tillämpliga
fall, i bedömningen av efterlevnaden av åtaganden som gjorts av de leverantörerna enligt de uppförandekoder och
krisprotokoll som de är anslutna till.
(
32
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/943 av den 8 juni 2016 om skydd mot att icke röjd know-how och företagsin
formation (företagshemligheter) olagligen anskaffas, utnyttjas och röjs (EUT L 157, 15.6.2016, s. 1).
163
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/28
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(100) Med tanke på de ytterligare risker som är förknippade med deras verksamhet och med hänsyn till deras ytterligare
skyldigheter enligt denna förordning bör ytterligare transparenskrav gälla särskilt för mycket stora onlineplattformar
och mycket stora onlinesökmotorer, särskilt att utförligt rapportera om de riskbedömningar som gjorts och
efterföljande åtgärder som vidtagits i enlighet med denna förordning.
(101) Kommissionen bör ha de resurser i fråga om personal, sakkunskap och ekonomiska medel som krävs för att den ska
kunna fullgöra sina uppgifter enligt denna förordning. För att säkerställa tillgången till de resurser som krävs för
adekvat tillsyn på unionsnivå enligt denna förordning, och med tanke på att medlemsstaterna bör ha rätt att ta ut en
tillsynsavgift från leverantörer som är etablerade på deras territorium med avseende på de uppgifter avseende tillsyn
och kontroll av efterlevnad som deras myndigheter utför, bör kommissionen ta ut en tillsynsavgift, vars nivå bör
fastställas årligen, för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer. Det totala beloppet för
den årliga tillsynsavgift som tas ut bör fastställas på grundval av de totala kostnader som kommissionen ådrar sig
för att utföra sina tillsynsuppgifter enligt denna förordning, enligt en rimlig uppskattning på förhand. Detta belopp
bör omfatta kostnader för utövandet av de särskilda befogenheterna och utförandet av de särskilda uppgifterna när
det gäller tillsyn, undersökning, kontroll av efterlevnaden och övervakning med avseende på leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer, inbegripet kostnader för att utse mycket stora
onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer eller för att inrätta, underhålla och driva de databaser som
avses i denna förordning.
Det bör också omfatta kostnader för att inrätta, underhålla och driva grundläggande informationsinfrastruktur och
institutionell infrastruktur för samarbetet mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen,
med tanke på att mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i och med sin storlek och
räckvidd har en betydande inverkan på de resurser som behövs för att stödja sådan infrastruktur. Uppskattningen av
de totala kostnaderna bör ta hänsyn till tillsynskostnaderna under det föregående året, inklusive, i tillämpliga fall, de
kostnader som överstiger den enskilda årliga tillsynsavgift som tagits ut under det föregående året. Externa inkomster
avsatta för särskilda ändamål som härrör från den årliga tillsynsavgiften skulle kunna användas för att finansiera
ytterligare personalresurser, såsom kontraktsanställda och utstationerade nationella experter, och andra utgifter i
samband med fullgörandet av de uppgifter som anförtrotts kommissionen genom denna förordning. Den årliga
tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer bör
stå i proportion till tjänstens storlek såsom den återspeglas av antalet aktiva tjänstemottagare i unionen. Dessutom
bör den enskilda årliga tillsynsavgiften inte överstiga ett övergripande tak för varje leverantör av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer, med beaktande av den ekonomiska kapaciteten hos
leverantören av den eller de utsedda tjänsterna.
(102) För att underlätta en effektiv och konsekvent tillämpning av de skyldigheter i denna förordning som kan kräva
genomförande med hjälp av tekniska medel är det viktigt att främja frivilliga standarder som omfattar vissa tekniska
förfaranden, där branschen kan bidra till att utveckla standardiserade metoder för att hjälpa leverantörer av
förmedlingstjänster att efterleva denna förordning, till exempel genom att tillåta inlämning av anmälningar,
inbegripet genom gränssnitt för tillämpningsprogram, eller standarder som rör allmänna villkor eller revisioner,
eller standarder som gäller interoperabiliteten mellan datakataloger för annonser. Dessutom skulle sådana
standarder kunna omfatta standarder för annonsering online, rekommendationssystem, tillgänglighet och skydd av
minderåriga online. Det står leverantörer av förmedlingstjänster fritt att anta standarderna, men antagandet av dem
innebär inte att det presumeras att denna förordning efterlevs. Genom att tillhandahålla bästa praxis skulle sådana
standarder samtidigt särskilt kunna vara användbara för relativt små leverantörer av förmedlingstjänster.
Standarderna skulle kunna skilja mellan olika typer av olagligt innehåll eller olika typer av förmedlingstjänster,
beroende på vad som är lämpligt.
(103) Kommissionen och nämnden bör uppmuntra utarbetandet av frivilliga uppförandekoder, liksom genomförandet av
bestämmelserna i de uppförandekoderna, för att bidra till tillämpningen av denna förordning. Kommissionen och
nämnden bör sträva efter att uppförandekoderna tydligt ska definiera naturen av de mål av allmänt intresse som de
är avsedda att eftersträva, att de ska innehålla mekanismer för oberoende utvärdering av uppnåendet av dessa mål
och att de berörda myndigheternas roll ska vara tydligt definierad. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att
undvika negativa effekter på säkerheten, skyddet av privatlivet och av personuppgifter samt förbudet mot att införa
allmänna övervakningsskyldigheter. Genomförandet av uppförandekoder bör vara mätbart och omfattas av
164
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/29
offentlig tillsyn, men detta bör inte påverka sådana uppförandekoders frivilliga karaktär och berörda parters frihet att
besluta om de ska delta. Under vissa omständigheter är det viktigt att mycket stora onlineplattformar samarbetar vid
utarbetandet av och följer särskilda uppförandekoder. Ingenting i denna förordning hindrar andra tjänsteleverantörer
från att följa samma standarder för tillbörlig aktsamhet, anta bästa praxis och dra nytta av de riktlinjer som
tillhandahålls av kommissionen och nämnden genom att följa samma uppförandekoder.
(104) Det är lämpligt att i denna förordning identifiera vissa områden där sådana uppförandekoder bör övervägas. I
synnerhet bör det undersökas om riskreducerande åtgärder för specifika typer av olagligt innehåll kan uppnås
genom själv- och samregleringsavtal. Ett annat område som bör övervägas är de möjliga negativa effekterna av
systemrisker för samhället och demokratin, såsom desinformation eller manipulativ och otillbörlig verksamhet eller
eventuella negativa effekter för minderåriga. Detta inbegriper samordnade insatser som syftar till att utöka
information, inbegripet desinformation, såsom användning av bottar eller falska konton för att skapa avsiktligt
oriktig eller vilseledande information, ibland i syfte att uppnå ekonomisk vinning, vilket är särskilt skadligt för
sårbara tjänstemottagare, såsom minderåriga. När det gäller sådana områden kan det förhållandet att en mycket stor
onlineplattform eller en mycket stor onlinesökmotor ansluter sig till och efterlever en viss uppförandekod betraktas
som en lämplig riskreducerande åtgärd. Om en leverantör av en onlineplattform eller av en onlinesökmotor utan
tillräckliga förklaringar vägrar att på kommissionens inbjudan att delta i tillämpningen av en sådan uppförandekod
skulle detta i förekommande fall kunna beaktas vid fastställandet av huruvida onlineplattformen eller
onlinesökmotorn har åsidosatt de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Enbart det förhållandet att man
deltar i och genomför en viss uppförandekod bör i sig inte innebära att det presumeras att denna förordning
efterlevs.
(105) Uppförandekoderna bör underlätta tillgången till mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, för att underlätta förutsebar användning bland
personer med funktionsnedsättning. I synnerhet bör uppförandekoderna säkerställa att information presenteras på
ett robust sätt som är möjligt att uppfatta, hantera och begripa, och att formulär och åtgärder som tillhandahålls
enligt denna förordning görs tillgängliga på ett sådant sätt att de är lätta att hitta och tillgängliga för personer med
funktionsnedsättning.
(106) Reglerna om uppförandekoder i denna förordning skulle kunna ligga till grund för redan etablerade självreglerande
insatser på unionsnivå, inbegripet produktsäkerhetslöftet, samförståndsavtalet om försäljning av varumärkesför
falskade varor via internet, uppförandekoden för att motverka olaglig hatpropaganda på nätet samt
uppförandekoden om desinformation. I synnerhet när det gäller den sistnämnda har uppförandekoden om
desinformation stärkts i enlighet med kommissionens vägledning såsom angavs i den europeiska handlingsplanen
för demokrati.
(107) Tillhandahållandet av annonsering online involverar i allmänhet flera aktörer, däribland förmedlingstjänster som
kopplar samman utgivare av annonser med annonsörer. Uppförandekoder bör stödja och komplettera de
transparenskrav avseende annonsering för leverantörer av onlineplattformar, av mycket stora onlineplattformar och
av mycket stora onlinesökmotorer som fastställs i denna förordning i syfte att tillhandahålla flexibla och effektiva
mekanismer för att underlätta och förbättra efterlevnaden av dessa krav, särskilt när det gäller formerna för
överföring av relevant information. Detta bör inbegripa att underlätta överföringen av information om den
annonsör som betalar för annonsen är någon annan än den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen
presenteras i en onlineplattforms onlinegränssnitt. Uppförandekoderna bör också omfatta åtgärder för att säkerställa
att meningsfull information om monetarisering av data delas på lämpligt sätt i hela värdekedjan. Att ett brett
spektrum av berörda parter deltar bör säkerställa att dessa uppförandekoder får brett stöd, är tekniskt sunda, är
effektiva och ger största möjliga användarvänlighet för att säkerställa att transparenskraven fyller sina syften. För att
säkerställa uppförandekodernas ändamålsenlighet bör kommissionen inkludera utvärderingsmekanismer vid
utarbetandet av uppförandekoderna. När så är lämpligt får kommissionen uppmana Europeiska unionens byrå för
grundläggande rättigheter eller Europeiska datatillsynsmannen att yttra sig om respektive uppförandekod.
165
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/30
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(108) Utöver krishanteringsmekanismen för mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer kan
kommissionen inleda utarbetandet av frivilliga krisprotokoll för att samordna snabba, kollektiva och gränsöver
skridande insatser i onlinemiljön. Detta kan vara fallet exempelvis om onlineplattformar missbrukas för att snabbt
sprida olagligt innehåll eller desinformation eller om det uppstår ett behov att snabbt sprida tillförlitlig information.
Med tanke på den viktiga roll som mycket stora onlineplattformar spelar när det gäller att sprida information i våra
samhällen och över gränserna bör leverantörer av sådana plattformar uppmuntras till att utarbeta och tillämpa
specifika krisprotokoll. Sådana krisprotokoll bör endast aktiveras under en begränsad tidsperiod, och de åtgärder
som antas bör också begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att hantera de extraordinära
omständigheterna. Dessa åtgärder bör vara förenliga med denna förordning och bör inte innebära en allmän
skyldighet för de deltagande leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer att övervaka den information som de överför eller lagrar, eller att aktivt söka efter fakta eller
omständigheter som tyder på olagligt innehåll.
(109) För att säkerställa adekvat tillsyn och efterlevnadskontroll av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör
medlemsstaterna utse minst en myndighet med uppgift att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera
efterlevnaden av denna förordning, utan att det påverkar möjligheten att utse en befintlig myndighet och utan att
det påverkar dess rättsliga form i enlighet med nationell rätt. Medlemsstaterna bör dock kunna anförtro mer än en
behörig myndighet särskilda uppgifter och befogenheter för tillsyn eller efterlevnadskontroll när det gäller
tillämpningen av denna förordning, till exempel för specifika sektorer där även befintliga myndigheter kan anförtros
dessa uppgifter och befogenheter, såsom tillsynsmyndigheter för elektronisk kommunikation, tillsynsmyndigheter
för medier eller konsumentskyddsmyndigheter, som återspeglar deras nationella konstitutionella, organisatoriska
och administrativa struktur. När de utför sina uppgifter bör alla behöriga myndigheter bidra till att målen för denna
förordning uppnås, nämligen en väl fungerande inre marknad för förmedlingstjänster där de harmoniserade reglerna
för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, särskilt de krav på tillbörlig
aktsamhet som gäller för olika kategorier av leverantörer av förmedlingstjänster, är föremål för effektiv tillsyn och
efterlevnadskontroll, i syfte att säkerställa att de grundläggande rättigheterna i stadgan, inbegripet principen om
konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt. Denna förordning kräver inte att medlemsstaterna ska ge behöriga
myndigheter i uppgift att pröva lagenligheten av specifikt innehåll.
(110) Med tanke på de berörda tjänsternas gränsöverskridande karaktär och det övergripande spektrum av skyldigheter
som införs genom denna förordning bör en myndighet som utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och vid
behov kontrollera efterlevnaden av denna förordning identifieras som samordnare för digitala tjänster i varje
medlemsstat. Om mer än en behörig myndighet utses för att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera
efterlevnaden av denna förordning bör endast en myndighet i den medlemsstaten utses till samordnare för digitala
tjänster. Samordnaren för digitala tjänster bör fungera som gemensam kontaktpunkt för alla frågor som rör
tillämpningen av denna förordning för kommissionen, nämnden och samordnarna för digitala tjänster i andra
medlemsstater samt för andra behöriga myndigheter i den berörda medlemsstaten. I synnerhet om flera behöriga
myndigheter anförtros uppgifter enligt denna förordning i en viss medlemsstat bör samordnaren för digitala tjänster
samordna och samarbeta med dessa myndigheter i enlighet med den nationella rätt som fastställer deras respektive
uppgifter och utan att det påverkar de andra behöriga myndigheternas oberoende bedömning. Även om
samordnaren för digitala tjänster inte har någon hierarkiskt överordnad ställning i förhållande till andra behöriga
myndigheter när de utför sina uppgifter, bör denna säkerställa att alla relevanta behöriga myndigheter deltar på ett
ändamålsenligt sätt i – och bör i god tid rapportera om deras bedömning inom ramen för – samarbetet om tillsyn
och efterlevnadskontroll på unionsnivå. Utöver de särskilda mekanismer som föreskrivs i denna förordning när det
gäller samarbete på unionsnivå, bör medlemsstaterna dessutom säkerställa samarbete mellan samordnaren för
digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts på nationell nivå, i tillämpliga fall, genom lämpliga
verktyg såsom sammanslagning av resurser, gemensamma arbetsgrupper, gemensamma undersökningar och
mekanismer för ömsesidigt bistånd.
(111) Samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning spelar en
avgörande roll för att säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som fastställs i denna förordning är
ändamålsenliga och att dess mål uppnås. Det är därför nödvändigt att säkerställa att dessa myndigheter har de
medel som krävs, inbegripet ekonomiska resurser och personalresurser, för att utöva tillsyn över alla leverantörer av
förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, i alla unionsmedborgares intresse. Med hänsyn till
mångfalden av leverantörer av förmedlingstjänster och till att de använder avancerad teknik för att tillhandahålla
sina tjänster, är det också mycket viktigt att samordnaren för digitala tjänster och de relevanta behöriga
myndigheterna har tillräckligt med personal och experter med specialiserade färdigheter och avancerade tekniska
166
i
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/31
medel och att de självständigt förvaltar ekonomiska resurser för att kunna utföra sina uppgifter. Dessutom bör
resursnivån vara anpassad till de leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet, med
avseende på leverantörernas storlek, komplexitet och potentiella samhällseffekter samt räckvidden för deras tjänster
i unionen. Denna förordning påverkar inte medlemsstaternas möjlighet att inrätta finansieringsmekanismer
baserade på en tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster enligt nationell rätt
överensstämmelse med unionsrätten, i den mån den tas ut från leverantörer av förmedlingstjänster som har sitt
huvudsakliga etableringsställe i medlemsstaten i fråga, att den är strikt begränsad till vad som är nödvändigt och
proportionellt för att täcka kostnaderna för fullgörandet av de uppgifter som tilldelats de behöriga myndigheterna
enligt denna förordning, med undantag för de uppgifter som tilldelats kommissionen, och att tillräcklig transparens
säkerställs när det gäller uttag och användning av en sådan tillsynsavgift.
(112) De behöriga myndigheter som utsetts enligt denna förordning bör också agera helt oberoende av privata och
offentliga organ, utan skyldighet eller möjlighet att begära eller ta emot instruktioner, inbegripet från regeringen,
och utan att det påverkar tillämpningen av de särskilda skyldigheterna att samarbeta med andra behöriga
myndigheter, samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen. Å andra sidan bör dessa myndigheters
oberoende ställning inte innebära att de, i enlighet med nationella författningar och utan att äventyra uppnåendet av
målen i denna förordning, inte kan bli föremål för proportionella ansvarsskyldighetsmekanismer avseende den
allmänna verksamhet som utförs av samordnarna för digitala tjänster, såsom deras finansiella utgifter eller deras
rapportering till de nationella parlamenten. Kravet på oberoende bör inte heller hindra utövandet av rättslig
prövning, eller möjligheten att samråda eller regelbundet utbyta åsikter med andra nationella myndigheter,
inbegripet brottsbekämpande myndigheter, krishanteringsmyndigheter eller konsumentskyddsmyndigheter, när så
är lämpligt, för att informera varandra om pågående undersökningar, utan att det påverkar utövandet av deras
respektive befogenheter.
(113) Medlemsstaterna kan utse en befintlig nationell myndighet till samordnare för digitala tjänster eller med särskilda
uppgifter att utöva tillsyn över tillämpningen och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, förutsatt att en
sådan utsedd myndighet uppfyller kraven i denna förordning, till exempel när det gäller dess oberoende. Dessutom
är medlemsstaterna i princip inte förhindrade att slå samman funktioner inom en befintlig myndighet, i enlighet
med unionsrätten. Åtgärder i detta avseende kan bland annat omfatta hinder mot att avsätta ordföranden eller en
styrelseledamot i ett kollegialt organ inom en befintlig myndighet innan deras mandat löper ut, enbart på grund av
att en institutionell reform har genomförts som innebär en sammanslagning av olika funktioner inom en
myndighet, i avsaknad av regler som garanterar att sådana avsättningar inte äventyrar dessa ledamöters oberoende
och opartiskhet.
(114) Medlemsstaterna bör ge samordnaren för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter som utsetts enligt denna
förordning tillräckliga befogenheter och resurser för att säkerställa en effektiv undersökning och efterlevnads
kontroll, i enlighet med de uppgifter som anförtrotts dem. Detta inbegriper behöriga myndigheters befogenhet att
anta interimistiska åtgärder i enlighet med nationell rätt i händelse av risk för allvarlig skada. Sådana interimistiska
åtgärder, som kan inbegripa förelägganden om att upphöra med eller avhjälpa en viss påstådd överträdelse, bör inte
gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa att allvarlig skada förhindras i avvaktan på det slutliga beslutet.
Samordnarna för digitala tjänster bör i synnerhet kunna söka efter och inhämta information som finns på dess
territorium, även i samband med gemensamma undersökningar, med vederbörlig hänsyn till att tillsyns- och
efterlevnadsåtgärder som gäller en leverantör under en annan medlemsstats jurisdiktion eller under kommissionens
jurisdiktion bör antas av samordnaren för digitala tjänster i den andra medlemsstaten, i tillämpliga fall i enlighet
med förfarandena för gränsöverskridande samarbete eller, i tillämpliga fall, av kommissionen.
(115) Medlemsstaterna bör i sin nationella rätt, i enlighet med unionsrätten och i synnerhet denna förordning och stadgan,
fastställa detaljerade villkor och gränser för när deras samordnare för digitala tjänster utövar sina undersökningsbefo
genheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll och, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter
enligt denna förordning.
167
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/32
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(116) Vid utövandet av dessa befogenheter bör de behöriga myndigheterna följa tillämpliga nationella regler om
förfaranden och frågor såsom kravet på förhandstillstånd från rättsliga myndigheter för att få tillträde till vissa
lokaler och lagstadgad tystnadsplikt. Dessa bestämmelser bör särskilt säkerställa att den grundläggande rätten till ett
effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol respekteras, inbegripet rätten till försvar, och rätten till respekt för
privatlivet. I detta avseende skulle de garantier som föreskrivs i samband med kommissionens förfaranden enligt
denna förordning kunna fungera som en lämplig referenspunkt. Ett föregående, rättvist och opartiskt förfarande bör
garanteras innan ett slutligt beslut fattas, inbegripet de berörda personernas rätt att bli hörda och rätten att få tillgång
till handlingar i ärendet, samtidigt som konfidentialitet, tystnadsplikt och affärshemligheter respekteras, liksom
skyldigheten att på ett meningsfullt sätt motivera besluten. Detta bör dock inte hindra vidtagandet av åtgärder i
vederbörligen motiverade brådskande fall och med förbehåll för lämpliga villkor och förfaranden. Utövandet av
befogenheter bör också stå i proportion till bland annat arten av överträdelsen och den totala faktiska eller
potentiella skada som orsakats av överträdelsen eller den misstänkta överträdelsen. De behöriga myndigheterna bör
beakta alla relevanta fakta och omständigheter i fallet, inbegripet information som samlats in av behöriga
myndigheter i andra medlemsstater.
(117) Medlemsstaterna bör säkerställa att överträdelser av de skyldigheter som fastställs i denna förordning kan leda till
effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, med beaktande av vilken typ av överträdelse det rör sig om,
hur allvarlig den är, om den är återkommande och hur länge den pågått, med hänsyn till det allmänintresse som
eftersträvas, omfattningen och typen av verksamhet som bedrivs samt den ekonomiska kapaciteten hos den som
begått överträdelsen. Sanktionerna bör särskilt ta hänsyn till huruvida leverantören av förmedlingstjänster
systematiskt eller återkommande underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt denna förordning samt, om så är
lämpligt, antalet berörda tjänstemottagare, huruvida överträdelsen är avsiktlig eller beror på försumlighet och
huruvida leverantören är verksam i flera medlemsstater. Om det i denna förordning föreskrivs ett högsta belopp för
böter eller viten bör detta högsta belopp gälla per överträdelse av denna förordning och utan att det påverkar
anpassningen av bötes- eller vitesbeloppen för specifika överträdelser. Medlemsstaterna bör säkerställa att
föreläggandet av böter eller viten för överträdelser i varje enskilt fall är ändamålsenligt, proportionellt och
avskräckande genom att fastställa nationella regler och förfaranden i enlighet med denna förordning, med
beaktande av samtliga kriterier avseende de allmänna villkoren för åläggande av böter eller viten.
(118) För att säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i denna förordning bör
enskilda personer eller representativa organisationer kunna lämna in klagomål som rör efterlevnaden av dessa
skyldigheter till samordnaren för digitala tjänster på det territorium där de tog emot tjänsten, utan att det påverkar
tillämpningen av reglerna i denna förordning om fördelning av behörighet eller de tillämpliga reglerna om
hantering av klagomål i enlighet med nationella principer om god förvaltning. Klagomålen kan ge en tillförlitlig
översikt över farhågor om efterlevnaden hos en viss leverantör av förmedlingstjänster och kan också ge
samordnaren för digitala tjänster underlag angående eventuella mer övergripande frågor. Samordnaren för digitala
tjänster bör involvera andra nationella behöriga myndigheter samt samordnaren för digitala tjänster i en annan
medlemsstat och särskilt samordnaren i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster är etablerad, om
frågan kräver gränsöverskridande samarbete.
(119) Medlemsstaterna bör säkerställa att samordnarna för digitala tjänster kan vidta åtgärder som är effektiva och
proportionella när det gäller att hantera vissa särskilt allvarliga och ihållande överträdelser av denna förordning.
Särskilt när dessa åtgärder kan påverka tredje parters rättigheter och intressen, vilket kan vara fallet särskilt när
tillgången till onlinegränssnitt begränsas, är det lämpligt att kräva att åtgärderna omfattas av ytterligare
skyddsåtgärder. I synnerhet bör tredje parter som potentiellt berörs ges möjlighet att höras, och sådana
förelägganden bör endast utfärdas när befogenheter att vidta sådana åtgärder som föreskrivs i andra unionsrättsakter
eller nationell rätt inte rimligen är tillgängliga, till exempel för att skydda konsumenters kollektiva intressen,
säkerställa ett snabbt avlägsnande av webbsidor som innehåller eller sprider barnpornografi eller förhindra åtkomst
till tjänster som används av en tredje part för att göra intrång i en immateriell rättighet.
168
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/33
(120) Ett sådant föreläggande att förhindra åtkomst bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet med
föreläggandet. I detta syfte bör föreläggandet vara tillfälligt och i princip rikta sig till en leverantör av förmedlings
tjänster, såsom den berörda värdtjänstleverantören, internetleverantören, domänregistret eller registratorn, som har
rimliga möjligheter att uppnå detta mål utan att otillbörligt begränsa tillgången till laglig information.
(121) Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om undantag från ansvar enligt denna förordning när det
gäller information som överförs eller lagras på begäran av en tjänstemottagare bör en leverantör av förmedlings
tjänster hållas ansvarig för skada som tjänstemottagarna lidit till följd av att den leverantören av förmedlingstjänster
åsidosatt de skyldigheter som anges i denna förordning. Sådan ersättning bör ske i enlighet med de regler och
förfaranden som fastställs i tillämplig nationell rätt och utan att det påverkar andra möjligheter till prövning enligt
konsumentskyddsregler.
(122) Samordnaren för digitala tjänster bör regelbundet offentliggöra, till exempel på sin webbplats, en rapport om den
verksamhet som bedrivs enligt denna förordning. I synnerhet bör rapporten offentliggöras i ett maskinläsbart
format och innehålla en översikt över mottagna klagomål och uppföljningen av dem, såsom det sammanlagda
antalet mottagna klagomål och antalet klagomål som ledde till att en formell undersökning inleddes eller till
överföring till andra samordnare för digitala tjänster, utan att hänvisning sker till några personuppgifter. Med tanke
på att samordnaren för digitala tjänster också görs uppmärksam på förelägganden om att vidta åtgärder mot olagligt
innehåll eller att tillhandahålla information som regleras genom denna förordning genom systemet för
informationsutbyte, bör samordnaren för digitala tjänster i sin årsrapport inkludera antalet och kategorierna av
sådana förelägganden riktade till leverantörer av förmedlingstjänster som utfärdats av rättsliga och administrativa
myndigheter i den egna medlemsstaten.
(123) För tydlighetens, enkelhetens och ändamålsenlighetens skull bör befogenheten att utöva tillsyn över och kontrollera
efterlevnaden av skyldigheterna enligt denna förordning tilldelas de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där
det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget, dvs. där leverantören har sitt
huvudkontor eller sitt registrerade säte där de huvudsakliga finansiella funktionerna och den operativa ledningen
utövas. När det gäller leverantörer som inte är etablerade i unionen men som erbjuder tjänster i unionen och därför
omfattas av denna förordning, bör den medlemsstat där dessa leverantörer har utsett sin rättsliga företrädare ha
behörighet, med beaktande av funktionen som rättslig företrädare enligt denna förordning. För att denna förordning
ska kunna tillämpas effektivt bör dock alla medlemsstater, eller kommissionen i tillämpliga fall, ha behörighet i fråga
om leverantörer som har underlåtit att utse en rättslig företrädare. Denna behörighet får utövas av vilken som helst
av de behöriga myndigheterna eller av kommissionen, förutsatt att leverantören inte är föremål för verkställighets
förfaranden avseende samma sakförhållanden som inletts av en annan behörig myndighet eller kommissionen. För
att säkerställa att principen ne bis in idem respekteras, och framför allt för att undvika att samma överträdelse av de
skyldigheter som fastställs i denna förordning bestraffas mer än en gång, bör varje medlemsstat som avser att utöva
sin behörighet med avseende på sådana leverantörer utan onödigt dröjsmål underrätta alla andra myndigheter,
inbegripet kommissionen, genom det system för informationsutbyte som inrättas för tillämpningen av denna
förordning.
(124) Med tanke på den potentiella inverkan av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer och utmaningarna med att effektivt utöva tillsyn över dem behövs särskilda regler för tillsyn och
kontroll av efterlevnaden när det gäller dessa leverantörer. Kommissionen bör, med stöd av nationella behöriga
myndigheter när så är lämpligt, ansvara för tillsyn och offentlig övervakning av systemfrågor, såsom frågor med
stor inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen. Kommissionen bör därför ha exklusiva befogenheter att
utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning.
Kommissionens exklusiva befogenheter bör inte påverka vissa administrativa uppgifter som enligt denna förordning
tilldelas de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, såsom urval av forskare.
169
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/34
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(125) Befogenheterna att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av andra skyldigheter avseende tillbörlig
aktsamhet än de ytterligare skyldigheter att hantera systemrisker som åläggs leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt denna förordning, bör delas mellan kommissionen
och de nationella behöriga myndigheterna. Å ena sidan kan kommissionen i många fall vara bättre lämpad att
hantera systemiska överträdelser som begås av dessa leverantörer, exempelvis sådana som påverkar flera
medlemsstater, allvarliga upprepade överträdelser eller sådana som rör underlåtenhet att inrätta effektiva
mekanismer som krävs enligt denna förordning. Å andra sidan kan de behöriga myndigheterna i den medlemsstat
där det huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor
onlinesökmotor är beläget vara bättre lämpade att hantera enskilda överträdelser som begås av dessa leverantörer
och som inte ger upphov till några systemiska eller gränsöverskridande problem. Av effektivitetsskäl, för att undvika
dubbelarbete och för att säkerställa efterlevnad av principen ne bis in idem, bör det vara kommissionens sak att
bedöma om den anser det lämpligt att utöva dessa delade befogenheter i ett visst fall, och när den väl har inlett ett
förfarande bör medlemsstaterna inte längre ha möjlighet att göra detta. Medlemsstaterna bör ha ett nära samarbete
både sinsemellan och med kommissionen, och kommissionen bör ha ett nära samarbete med medlemsstaterna för
att säkerställa att det system för tillsyn och kontroll av efterlevnaden som inrättas genom denna förordning fungerar
smidigt och effektivt.
(126) Bestämmelserna i denna förordning om fördelningen av behörighet bör inte påverka tillämpningen av
bestämmelserna i unionsrätten och nationella bestämmelser om internationell privaträtt beträffande domstols
behörighet och tillämplig lag på privaträttens område, såsom förfaranden som inletts av konsumenter vid
domstolarna i den medlemsstat där de har hemvist i enlighet med relevanta bestämmelser i unionsrätten. När det
gäller de skyldigheter som genom denna förordning åläggs leverantörer av förmedlingstjänster att informera den
utfärdande myndigheten om den verkan som givits förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och
förelägganden om att tillhandahålla information, bör reglerna om fördelning av behörighet endast tillämpas på
övervakningen av efterlevnaden av dessa skyldigheter, men inte på andra frågor som rör föreläggandet, såsom
behörigheten att utfärda föreläggandet.
(127) Med hänsyn till förmedlingstjänsters gränsöverskridande och sektorsövergripande relevans är en hög nivå av
samarbete nödvändig för att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning och tillgången till relevant
information för utförandet av uppgifter för efterlevnadskontroll genom systemet för informationsutbyte.
Samarbetet kan ha olika former beroende på vilka frågor det rör sig om, utan att det påverkar specifika
gemensamma undersökningar. Det är under alla omständigheter nödvändigt att samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet för en leverantör av förmedlingstjänster informerar andra samordnare för digitala tjänster om
frågor, undersökningar och åtgärder som kommer att vidtas gentemot en sådan leverantör. När en behörig
myndighet i en medlemsstat förfogar över information som är relevant för en undersökning som genomförs av de
behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten, eller kan samla in sådan information som finns på dess
territorium och som de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten inte har tillgång till, bör samordnaren
för digitala tjänster i destinationslandet dessutom i god tid bistå samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet,
bland annat genom att utöva sina undersökningsbefogenheter i enlighet med tillämpliga nationella förfaranden och
stadgan. Den som sådana undersökningsåtgärder riktar sig till bör följa åtgärderna och bör hållas ansvarig vid
underlåtenhet att följa dem, och de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten bör kunna förlita sig på den
information som samlats in genom ömsesidigt bistånd, för att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
(128) Samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet bör kunna begära att samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet vidtar undersökningsåtgärder eller åtgärder för efterlevnadskontroll med avseende på en
leverantör som omfattas av dess behörighet, särskilt på grundval av klagomål som mottagits eller bidrag från andra
nationella behöriga myndigheter, i tillämpliga fall, eller nämnden i fall som involverar minst tre medlemsstater. En
sådan begäran om åtgärder bör grundas på väl underbyggda bevis som visar att det föreligger en påstådd
överträdelse som har en negativ inverkan på tjänstemottagarnas kollektiva intressen i medlemsstaten eller som har
en negativ inverkan på samhället. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet bör kunna förlita sig på
ömsesidigt bistånd eller bjuda in den samordnare för digitala tjänster som lämnar begäran att delta i en gemensam
undersökning om ytterligare information behövs för att fatta ett beslut, utan att det påverkar möjligheten att begära
att kommissionen ska bedöma ärendet om det finns anledning att misstänka att det kan röra sig om en systemisk
överträdelse som begåtts av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor.
170
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/35
(129) Nämnden bör kunna hänskjuta ärendet till kommissionen om det råder oenighet om bedömningarna eller de
åtgärder som vidtagits eller föreslagits eller om åtgärder inte har vidtagits i enlighet med denna förordning efter en
begäran om gränsöverskridande samarbete eller en gemensam undersökning. Om kommissionen på grundval av
den information som gjorts tillgänglig av de berörda myndigheterna anser att de föreslagna åtgärderna, inbegripet
den föreslagna bötesnivån, inte kan säkerställa en effektiv kontroll av efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs
i denna förordning, bör den följaktligen kunna uttrycka sina allvarliga tvivel och begära att den behöriga
samordnaren för digitala tjänster gör en ny bedömning av ärendet och vidtar nödvändiga åtgärder för att säkerställa
efterlevnad av denna förordning inom en fastställd tidsperiod. Denna möjlighet påverkar inte kommissionens
allmänna skyldighet att övervaka tillämpningen av och vid behov kontrollera efterlevnaden av unionsrätten under
Europeiska unionens domstols kontroll i enlighet med fördragen.
(130) För att underlätta gränsöverskridande tillsyn och undersökningar av skyldigheter som föreskrivs i denna förordning
som involverar flera medlemsstater, bör samordnarna för digitala tjänster i etableringsländerna genom systemet för
informationsutbyte, kunna bjuda in andra samordnare för digitala tjänster till en gemensam undersökning om en
påstådd överträdelse av denna förordning. Andra samordnare för digitala tjänster, och andra behöriga myndigheter
när så är lämpligt, bör kunna ansluta sig till den undersökning som föreslås av samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, såvida inte den sistnämnda anser att ett alltför stort antal deltagande myndigheter kan påverka
undersökningens effektivitet med beaktande av den påstådda överträdelsens särdrag och avsaknaden av direkta
följder för tjänstemottagarna i dessa medlemsstater. Gemensam undersökningsverksamhet kan inbegripa en rad
olika åtgärder som bör samordnas av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet i enlighet med de
deltagande myndigheternas möjligheter, såsom samordnade datainsamlingsövningar, sammanslagning av resurser,
arbetsgrupper, samordnade begäranden om information eller gemensamma inspektioner av lokaler. Alla behöriga
myndigheter som deltar i en gemensam undersökning bör samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, inbegripet genom att utöva sina undersökningsbefogenheter inom sitt territorium, i enlighet med
tillämpliga nationella förfaranden. Den gemensamma undersökningen bör avslutas inom en viss tidsram med en
slutrapport som tar hänsyn till bidraget från alla deltagande behöriga myndigheter. Nämnden får också, om detta
begärs av minst tre samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna rekommendera en samordnare för
digitala tjänster i etableringslandet att inleda en sådan gemensam undersökning och ge anvisningar om hur den ska
organiseras. För att undvika dödlägen bör nämnden kunna hänskjuta ärendet till kommissionen i särskilda fall,
inbegripet om samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet vägrar att inleda undersökningen och nämnden
inte instämmer i den motivering som lämnats.
(131) För att säkerställa en konsekvent tillämpning av denna förordning är det nödvändigt att inrätta en oberoende
rådgivande grupp på unionsnivå, en europeisk nämnd för digitala tjänster, som bör stödja kommissionen och bidra
till samordningen av de åtgärder som utförs av samordnarna för digitala tjänster. Nämnden bör bestå av
samordnarna för digitala tjänster, om sådana har utsetts, utan att det påverkar möjligheten för samordnarna för
digitala tjänster att bjuda in till sina möten eller utse tillfälliga delegater från andra behöriga myndigheter som
anförtrotts särskilda uppgifter enligt denna förordning, om detta krävs enligt deras nationella fördelning av
uppgifter och behörighet. Om flera deltagare från en medlemsstat deltar bör rösträtten begränsas till en företrädare
per medlemsstat.
(132) Nämnden bör bidra till att uppnå ett gemensamt unionsperspektiv på den konsekventa tillämpningen av denna
förordning och samarbetet mellan behöriga myndigheter, bland annat genom att ge råd till kommissionen och
samordnarna för digitala tjänster om lämpliga undersökningsåtgärder och åtgärder för efterlevnadskontroll, särskilt
gentemot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och med
beaktande av framför allt friheten för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla tjänster i hela unionen.
Nämnden bör också bidra till utarbetandet av relevanta mallar och uppförandekoder och till analysen av
framväxande allmänna trender för utvecklingen av digitala tjänster inom unionen, inbegripet genom att utfärda
yttranden eller rekommendationer om frågor som rör standarder.
171
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/36
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(133) För det ändamålet bör nämnden kunna anta yttranden, begäranden och rekommendationer riktade till samordnare
för digitala tjänster eller andra behöriga nationella myndigheter. Även om det inte är rättsligt bindande bör ett beslut
om att avvika från dem motiveras ordentligt och kan komma att beaktas av kommissionen vid bedömningen av den
berörda medlemsstatens efterlevnad av denna förordning.
(134) Nämnden bör sammanföra företrädare för samordnarna för digitala tjänster och eventuella andra behöriga
myndigheter under kommissionens ordförandeskap, i syfte att säkerställa en bedömning av de frågor som läggs
fram för den i en fullständigt europeisk dimension. Med tanke på eventuella övergripande inslag som kan vara
relevanta för andra regelverk på unionsnivå bör nämnden, i den utsträckning som krävs för att den ska kunna utföra
sina uppgifter, tillåtas att samarbeta med andra av unionens organ, byråer och rådgivande grupper med ansvar på
områden såsom jämlikhet, inbegripet jämställdhet, icke-diskriminering, dataskydd, elektronisk kommunikation,
audiovisuella tjänster, upptäckt och undersökning av bedrägerier som rör tullar som riktar sig mot unionens budget,
konsumentskydd eller konkurrensrätt.
(135) Kommissionen bör genom rollen som ordförande delta i nämndens verksamhet utan rösträtt. Genom rollen som
ordförande bör kommissionen se till att dagordningen för mötena fastställs enligt begäranden från styrelsens
ledamöter i enlighet med arbetsordningen och i överensstämmelse med nämndens uppgifter enligt denna
förordning.
(136) Med tanke på behovet av att säkerställa stöd för nämndens verksamhet bör nämnden kunna förlita sig på
kommissionens och de behöriga nationella myndigheternas sakkunskap och personalresurser. De särskilda
operativa arrangemang som rör nämndens interna verksamhet bör specificeras närmare i nämndens arbetsordning.
(137) Med tanke stora onlineplattformars eller mycket stora onlinesökmotorers betydelse i fråga om räckvidd och
inverkan, kan deras underlåtenhet att fullgöra de särskilda skyldigheter som är tillämpliga på dem påverka ett stort
antal tjänstemottagare i olika medlemsstater och orsaka stora samhälleliga skador, samtidigt som sådana
underlåtenheter också kan vara särskilt komplexa att identifiera och hantera. Därför bör kommissionen, i samarbete
med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, utveckla unionens sakkunskap och kapacitet när det gäller
tillsyn över mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen bör därför kunna
samordna och förlita sig på sådana myndigheters sakkunskap och resurser, till exempel genom att på permanent
eller tillfällig basis analysera specifika trender eller frågor som uppstår med avseende på en eller flera mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer. Medlemsstaterna bör samarbeta med kommissionen för att
utveckla sådan kapacitet, bland annat genom utstationering av personal när så är lämpligt, och för att bidra till
skapandet av en gemensam tillsynskapacitet för unionen. För att utveckla unionens sakkunskap och kapacitet kan
kommissionen också utnyttja sakkunskapen och kapaciteten hos det observationscentrum för onlineplattform
sekonomin som inrättats genom kommissionens beslut av den 26 april 2018 om inrättande av en expertgrupp för
observationscentrumet för onlineplattformsekonomin, relevanta expertorgan samt olika kompetenscentrum.
Kommissionen kan bjuda in experter med särskild sakkunskap, särskilt utvalda forskare, företrädare för unionens
byråer och organ, företrädare för näringslivet, sammanslutningar som företräder användare eller civilsamhället,
internationella organisationer, sakkunniga från den privata sektorn samt andra berörda parter.
(138) Kommissionen bör kunna undersöka överträdelser på eget initiativ i enlighet med de befogenheter som föreskrivs i
denna förordning, inbegripet genom att begära tillgång till uppgifter, begära information eller genomföra
inspektioner, samt genom att utnyttja stöd från samordnarna för digitala tjänster. Om de behöriga nationella
myndigheternas tillsyn över enskilda påstådda överträdelser av leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer pekar på systemproblem, såsom problem med stor inverkan på tjänstemottagarnas
kollektiva intressen, bör samordnarna för digitala tjänster, på grundval av en vederbörligen motiverad begäran,
kunna hänskjuta sådana frågor till kommissionen. En sådan begäran bör åtminstone omfatta alla nödvändiga fakta
och omständigheter som ligger till grund för den påstådda överträdelsen och dess systemomfattande karaktär.
Kommissionen bör beroende på resultatet av sin egen bedömning kunna vidta nödvändiga undersökningsåtgärder
och åtgärder för efterlevnadskontroll enligt denna förordning, däribland i förekommande fall inleda en
undersökning eller anta interimistiska åtgärder.
172
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/37
(139) För att effektivt kunna utföra sina uppgifter bör kommissionen ha ett utrymme för skönsmässig bedömning när det
gäller beslutet om att inleda ett förfarande mot leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer. När kommissionen har inlett förfarandet bör de berörda samordnarna för digitala tjänster i
etableringsländerna vara förhindrade att utöva sina undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller
efterlevnadskontroll med avseende på det berörda agerandet av leverantören av den mycket stora onlineplattformen
eller av den mycket stora onlinesökmotorn, i syfte att undvika dubbelarbete, inkonsekvenser och risker med
avseende på principen ne bis in idem. Kommissionen bör dock kunna begära att samordnarna för digitala tjänster
lämnar individuella eller gemensamma bidrag till undersökningen. I enlighet med principen om lojalt samarbete bör
samordnaren för digitala tjänster göra sitt bästa för att tillmötesgå motiverade och proportionella begäranden från
kommissionen i samband med en undersökning. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, liksom
nämnden och eventuella andra samordnare för digitala tjänster bör dessutom, där så är relevant, förse
kommissionen med all nödvändig information och hjälp så att den kan utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt,
inbegripet information som har samlats in i samband med förfaranden för datainsamling eller åtkomst till data, i
den mån den rättsliga grund enligt vilken informationen har samlats in tillåter detta. Kommissionen bör å sin sida
hålla samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och nämnden informerade om hur kommissionen utövar
sina befogenheter och särskilt när den avser att inleda ett förfarande och utöva sina undersökningsbefogenheter.
Dessutom bör kommissionen, när den meddelar de berörda leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller
av mycket stora onlinesökmotorer sina preliminära slutsatser, inbegripet eventuella frågor där den har invändningar,
också meddela nämnden dessa. Nämnden bör yttra sig över kommissionens invändningar och bedömning, och
kommissionen bör beakta detta yttrande i den motivering som ligger till grund för dess slutliga beslut.
(140) Med tanke på både de särskilda utmaningar som kan uppstå när det gäller att säkerställa efterlevnad för leverantörer
av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och vikten av att göra detta på ett effektivt
sätt, med tanke på deras storlek och inverkan och de skador de kan orsaka, bör kommissionen ha starka
undersökningsbefogenheter och befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll så att den kan undersöka, verkställa
och övervaka efterlevnaden av reglerna i denna förordning, med full respekt för den grundläggande rätten att höras
och att få tillgång till handlingar i ärendet i samband med verkställighetsförfaranden, proportionalitetsprincipen och
de berörda parternas rättigheter och intressen.
(141) Kommissionen bör kunna begära den information som krävs för att säkerställa ett effektivt genomförande och en
effektiv efterlevnad av de skyldigheter som fastställs i denna förordning, i hela unionen. Kommissionen bör i
synnerhet ha tillgång till alla relevanta handlingar och uppgifter och all relevant information som behövs för att
inleda och genomföra undersökningar och för att övervaka efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som fastställs
i denna förordning, oavsett vem som innehar handlingarna, uppgifterna eller informationen i fråga, och oavsett
form, format, lagringsmedium eller exakt var de lagras. Kommissionen bör genom en vederbörligen motiverad
begäran om information direkt kunna kräva att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den
mycket stora onlinesökmotorn i fråga samt varje eventuell annan fysisk eller juridisk person som agerar för
ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom
om information om den misstänkta överträdelsen eller överträdelsen, beroende på vad som är tillämpligt,
tillhandahåller alla relevanta bevis och uppgifter och all relevant information. Dessutom bör kommissionen kunna
begära all relevant information från offentliga myndigheter, organ eller byråer i medlemsstaten för tillämpningen av
denna förordning. Kommissionen bör kunna kräva tillgång till, och genom utövande av undersökningsbefogenheter,
såsom begäranden om information eller utfrågningar, förklaringar av, handlingar, uppgifter, information, databaser
och algoritmer för relevanta personer, och att med deras samtycke höra fysiska eller juridiska personer som kan ha
användbar information och att protokollföra de uttalanden som gjorts med alla tekniska medel. Kommissionen bör
också ges befogenhet att utföra inspektioner som är nödvändiga för att kontrollera efterlevnaden av relevanta
bestämmelser i denna förordning. Dessa undersökningsbefogenheter syftar till att komplettera kommissionens
möjlighet att be samordnare för digitala tjänster och andra myndigheter i medlemsstaterna om hjälp till exempel
med att tillhandahålla information eller utövandet av dessa befogenheter.
173
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/38
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(142) Interimistiska åtgärder kan vara ett viktigt verktyg för att under pågående undersökning säkerställa att den
överträdelse som undersöks inte medför någon risk för allvarlig skada för tjänstemottagarna. Detta verktyg är
viktigt för att undvika en utveckling som kan vara mycket svår för kommissionen att vända genom ett beslut fattat
vid förfarandets slut. Kommissionen bör därför ha befogenhet att införa interimistiska åtgärder genom beslut inom
ramen för förfaranden som inletts med sikte på ett eventuellt antagande av ett beslut om bristande efterlevnad.
Denna befogenhet bör gälla i fall då kommissionen har gjort ett prima facie-konstaterande att leverantören av en
mycket stor onlineplattform eller av en mycket stor onlinesökmotor har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna
förordning. Ett beslut om interimistiska åtgärder bör endast vara tillämpligt under en angiven tidsperiod, som
antingen upphör när kommissionen har avslutat förfarandet eller omfattar en bestämd period som kan förnyas i
den mån detta är nödvändigt och lämpligt.
(143) Kommissionen bör kunna vidta nödvändiga åtgärder för att övervaka det faktiska genomförandet och fullgörandet
av de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Sådana åtgärder bör inbegripa möjligheten att utse oberoende
externa sakkunniga och revisorer för att bistå kommissionen i denna process, i förekommande fall även från
medlemsstaternas behöriga myndigheter, såsom dataskydds- eller konsumentskyddsmyndigheter. När
kommissionen utser revisorer bör den säkerställa tillräcklig rotation.
(144) Efterlevnaden av de relevanta skyldigheter som åläggs enligt denna förordning bör kunna verkställas genom böter
och viten. Därför bör det även fastställas lämpliga nivåer för böter och viten för bristande fullgörande av
skyldigheterna och överträdelser av förfarandereglerna, med förbehåll för lämpliga preskriptionsfrister i enlighet
med proportionalitetsprincipen och principen ne bis in idem. Kommissionen och de berörda nationella
myndigheterna bör samordna sina åtgärder för efterlevnadskontroll för att säkerställa att dessa principer
respekteras. I synnerhet bör kommissionen beakta eventuella böter och viten som åläggs samma juridiska person
för samma sakförhållanden genom ett slutligt beslut i förfaranden som rör en överträdelse av andra unionsregler
eller nationella regler, för att säkerställa att de totala böter och viten som utdöms är proportionella och motsvarar
de begångna överträdelsernas allvar. Alla beslut som kommissionen fattar enligt denna förordning kan prövas av
Europeiska unionens domstol i enlighet med EUF-fördraget. Europeiska unionens domstol bör i enlighet med
artikel 261 i EUF-fördraget ha obegränsad behörighet i fråga om böter och viten.
(145) Med hänsyn till de potentiellt betydande samhällseffekterna av en överträdelse av de ytterligare skyldigheter att
hantera systemrisker som endast gäller mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, och för
att hantera dessa frågor av allmänintresse, är det nödvändigt att införa ett system för förstärkt tillsyn av åtgärder
som vidtas för att på ett effektivt sätt få överträdelser av denna förordning att upphöra eller att avhjälpa dem. När en
överträdelse av en av de bestämmelser i denna förordning som endast är tillämplig på mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer har fastställts och, när så krävs, blivit föremål för sanktioner,
bör kommissionen därför begära att leverantören av en sådan plattform eller av en sådan sökmotor utarbetar en
detaljerad handlingsplan för att åtgärda överträdelsens eventuella effekter i framtiden och inom en tidsfrist fastställd
av kommissionen, samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Kommissionen bör med
beaktande av nämndens yttrande fastställa huruvida de åtgärder som ingår i handlingsplanen är tillräckliga för att
komma till rätta med överträdelsen, och även beakta om anslutning till en relevant uppförandekod ingår bland de
föreslagna åtgärderna. Kommissionen bör också övervaka eventuella efterföljande åtgärder som vidtas av
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn i enlighet med dess
handlingsplan, även med beaktande av en oberoende revision av leverantören. Om kommissionen efter
genomförandet av handlingsplanen fortfarande anser att överträdelsen inte har åtgärdats fullt ut, eller om
handlingsplanen inte har lämnats in eller om den inte anses lämplig, bör den kunna använda alla undersökningsbefo
genheter eller befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll enligt denna förordning, inbegripet befogenheten att
ålägga vite och inledande av förfarandet för att göra den tjänst som är föremål för överträdelsen oåtkomlig.
174
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/39
(146) Leverantören av den mycket stora onlineplattform eller av den mycket stora onlinesökmotor som berörs och andra
personer som omfattas av utövandet av kommissionens befogenheter, och vars intressen kan påverkas av ett beslut,
bör ges möjlighet att lämna synpunkter på förhand, och de beslut som fattas bör offentliggöras på ett omfattande
sätt. Samtidigt som de berörda parternas rätt till försvar säkerställs, särskilt rätten att få tillgång till handlingarna i
ärendet, är det mycket viktigt att konfidentiella uppgifter skyddas. Dessutom bör kommissionen, med respekt för
informationens konfidentialitet, se till att all information som den stöder sig på för sitt beslut lämnas ut i en
omfattning som gör det möjligt för den som beslutet riktar sig till att förstå de fakta och överväganden som låg till
grund för beslutet.
(147) För att slå vakt om en samordnad tillämpning och efterlevnadskontroll av denna förordning är det viktigt att
säkerställa att nationella myndigheter, inbegripet nationella domstolar, har all information som krävs för att
säkerställa att deras beslut inte strider mot något beslut som kommissionen har antagit enligt denna förordning.
Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 267 i EUF-fördraget.
(148) En effektiv efterlevnadskontroll och övervakning av denna förordning kräver ett smidigt informationsutbyte i realtid
mellan samordnarna för digitala tjänster, nämnden och kommissionen, på grundval av de informationsflöden och
förfaranden som anges i denna förordning. Detta kan också vid behov motivera att andra behöriga myndigheter får
tillgång till detta system. Med tanke på att den information som utbyts kan vara konfidentiell eller omfatta
personuppgifter, bör den samtidigt skyddas från obehörig åtkomst i enlighet med de ändamål för vilka
informationen har samlats in. Därför bör all kommunikation mellan dessa myndigheter ske på grundval av ett
tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte, vars närmare bestämmelser bör fastställas i en
genomförandeakt. Systemet för informationsutbyte kan baseras på befintliga verktyg för den inre marknaden, i den
mån de kan uppfylla målen för denna förordning på ett kostnadseffektivt sätt.
(149) Utan att det påverkar tjänstemottagarnas rätt att vända sig till ett ombud i enlighet med Europaparlamentets och
rådets direktiv (EU) 2020/1828 (33) eller någon annan form av representation enligt nationell rätt, bör
tjänstemottagarna också ha rätt att bemyndiga en juridisk person eller ett offentligt organ att utöva de rättigheter
som föreskrivs i denna förordning. Det kan vara fråga om rättigheter i samband med inlämnande av anmälningar,
invändningar mot beslut som fattats av leverantörer av förmedlingstjänster och inlämnande av klagomål mot
leverantörerna för överträdelser av denna förordning. Vissa organ, organisationer och sammanslutningar har
särskild sakkunskap och kompetens när det gäller att upptäcka och anmäla felaktiga eller omotiverade beslut om
innehållsmoderering, och deras klagomål på tjänstemottagarnas vägnar kan ha en positiv inverkan på
yttrandefriheten och på informationsfriheten i allmänhet, och leverantörer av onlineplattformar bör därför
behandla de klagomålen utan onödigt dröjsmål.
(150) För att förordningen ska vara ändamålsenlig och effektiv bör kommissionen genomföra en allmän utvärdering av
denna förordning. I synnerhet bör den allmänna utvärdering gälla bland annat räckvidden av de tjänster som
omfattas av denna förordning, samspelet med andra rättsakter, denna förordnings inverkan på den inre marknadens
funktionssätt, särskilt när det gäller digitala tjänster, genomförandet av uppförandekoder, skyldigheten att utse en
rättslig företrädare som är etablerad i unionen, hur skyldigheterna påverkar små företag och mikroföretag,
effektiviteten i mekanismen för tillsyn och kontroll av efterlevnaden och hur rätten till yttrandefrihet och
informationsfrihet påverkats. För att undvika oproportionella bördor och säkerställa att denna förordning förblir
ändamålsenlig bör kommissionen dessutom göra en utvärdering av hur de skyldigheter som anges i denna
förordning påverkar små och medelstora företag inom tre år från det att den började tillämpas och en utvärdering
av dess räckvidd för de tjänster som omfattas av denna förordning, särskilt för mycket stora onlineplattformar och
för mycket stora onlinesökmotorer, och samspelet med andra rättsakter inom tre år från dess ikraftträdande.
(
33
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters
kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 4.12.2020, s. 1).
175
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/40
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
(151) För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomföran
debefogenheter att fastställa mallar för form, innehåll och andra detaljer för rapporter om innehållsmoderering, att
fastställa storleken på den årliga tillsynsavgift som tas ut från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer, att fastställa de praktiska arrangemangen för förfarandena, utfrågningarna och det
förhandlade utlämnandet av information som genomförs i samband med tillsyn, undersökning, efterlevnadskontroll
och övervakning när det gäller leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer, samt att fastställa de praktiska och operativa arrangemangen för driften av systemet för
informationsutbyte och dess interoperabilitet med andra relevanta system. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet
med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (34).
(152) För att uppnå målen för denna förordning bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget
delegeras till kommissionen i syfte att komplettera denna förordning med avseende på kriterierna för identifiering av
mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, förfarandestegen, metoderna och rapporterings
mallarna för revisionerna, de tekniska specifikationerna för begäranden om åtkomst och den detaljerade metoden
och förfarandena för fastställande av tillsynsavgiften. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga
samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med
principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (35). För att säkerställa lika
stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt
som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens
expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.
(153) Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan och de
grundläggande rättigheter som utgör allmänna principer i unionsrätten. Denna förordning bör således tolkas och
tillämpas i enlighet med dessa grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt
mediernas frihet och mångfald. Vid utövandet av de befogenheter som fastställs i denna förordning bör alla berörda
offentliga myndigheter, i situationer där de relevanta grundläggande rättigheterna står i strid med varandra, uppnå en
rättvis balans mellan de berörda rättigheterna, i enlighet med proportionalitetsprincipen.
(154) Med tanke på omfattningen och konsekvenserna av de samhällsrisker som kan orsakas av mycket stora
onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer, behovet av att prioritera hanteringen av dessa risker och
förmågan att vidta nödvändiga åtgärder, är det motiverat att begränsa den tidsperiod efter vilken denna förordning
blir tillämplig på leverantörer av sådana tjänster.
(155) Eftersom målen för denna förordning, närmare bestämt att bidra till en väl fungerande inre marknad och säkerställandet
av en säker, förutsebar och tillförlitlig onlinemiljö i vilken de grundläggande rättigheterna enligt stadgan vederbörligen
skyddas, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna eftersom de inte kan nå den nödvändiga graden av
harmonisering och samarbete genom att agera på egen hand, utan snarare, på grund av territoriellt tillämpningsområde
och de personer som omfattas, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets
principen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går
denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att nå dessa mål.
(156) Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 42.1 i Europaparlamentets och rådets förordning
(EU) 2018/1725 (36) och avgav ett yttrande den 10 februari 2021 (37).
(
34
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och
principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (EUT L 55, 28.2.2011,
s. 13).
(
35
) EUT L 123, 12.5.2016, s. 1.
(
36
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på
behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt
om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 21.11.2018, s. 39).
(
37
) EUT C 149, 27.4.2021, s. 3.
176
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/41
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Innehåll
1.
Denna förordning syftar till att bidra till en korrekt fungerande inre marknad för förmedlingstjänster genom att
fastställa harmoniserade regler för en säker, förutsebar och förtroendeskapande onlinemiljö som främjar innovation, och i
vilken de grundläggande rättigheterna i stadgan, däribland principen om konsumentskydd, skyddas på ett effektivt sätt.
2.
I denna förordning fastställs harmoniserade regler för tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre
marknaden. I synnerhet fastställs följande:
a) En ram för ett villkorat undantag från ansvar för leverantörer av förmedlingstjänster.
b) Regler om särskilda krav på tillbörlig aktsamhet som är skräddarsydda för specifika kategorier av leverantörer av
förmedlingstjänster.
c) Regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning, även vad gäller samarbete och
samordning mellan behöriga myndigheter.
Artikel 2
Tillämpningsområde
1.
Denna förordning är tillämplig på förmedlingstjänster som erbjuds till tjänstemottagare som har sitt etableringsställe
eller befinner sig i unionen, oavsett var de leverantörer som tillhandahåller dessa förmedlingstjänster har sitt
etableringsställe.
2.
Denna förordning är inte tillämplig på sådana tjänster som inte utgör förmedlingstjänster eller på eventuella krav som
införs för sådana tjänster, oavsett om tjänsten tillhandahålls med användning av en förmedlingstjänst.
3.
Denna förordning ska inte påverka tillämpningen av direktiv 2000/31/EG.
4.
Denna förordning påverkar inte tillämpningen av de regler som fastställs i andra unionsrättsakter som reglerar andra
aspekter av tillhandahållandet av förmedlingstjänster på den inre marknaden eller som specificerar och kompletterar denna
förordning, särskilt
a) direktiv 2010/13/EU,
b) unionsrätten på området upphovsrätt och närstående rättigheter,
c) förordning (EU) 2021/784,
d) förordning (EU) 2019/1148,
e) förordning (EU) 2019/1150,
f) unionsrätten på området konsumentskydd och produktsäkerhet, inklusive förordningarna (EU) 2017/2394 och (EU)
2019/1020 och direktiven 2001/95/EG och 2013/11/EU,
g) unionsrätten om skydd av personuppgifter, särskilt förordning (EU) 2016/679 och direktiv 2002/58/EG,
177
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/42
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
h) unionsrätten på området civilrättsligt samarbete, särskilt förordning (EU) nr 1215/2012 eller varje unionsrättsakt som
fastställer regler om tillämplig rätt när det gäller avtalsförpliktelser och utomobligatoriska förpliktelser,
i) unionsrätten på området straffrättsligt samarbete, särskilt en förordning om europeiska utlämnandeorder och
bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden,
j) ett direktiv om fastställande av harmoniserade bestämmelser för utseende av rättsliga företrädare för insamling av
bevisning i straffrättsliga förfaranden.
Artikel 3
Definitioner
I denna förordning gäller följande definitioner:
a) informationssamhällestjänst: en tjänst enligt definitionen i artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535.
b) tjänstemottagare: fysisk eller juridisk person som använder en förmedlingstjänst, i synnerhet för att söka information
eller göra den tillgänglig.
c) konsument: fysisk person som agerar utanför ramen för sin handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet.
d) erbjuda tjänster i unionen: att göra det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda
de tjänster som tillhandahålls av en leverantör av förmedlingstjänster som har en väsentlig anknytning till unionen.
e) väsentlig anknytning till unionen: en förmedlingstjänstsleverantörs anknytning till unionen som antingen följer av att
denne är etablerad i unionen eller av särskilda faktiska kriterier, såsom
— ett betydande antal tjänstemottagare i en eller flera medlemsstater i förhållande till dess eller deras befolkning, eller
— verksamhet som riktas till en eller flera medlemsstater.
f) näringsidkare: en fysisk person, eller en juridisk person oavsett om den är offentligägd eller privatägd, som agerar för
ändamål som faller inom ramen för den egna handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamheten, inklusive när
detta sker genom en person som agerar i dennes namn eller på dennes vägnar.
g) förmedlingstjänst: en av följande informationssamhällestjänster:
i) En tjänst för enbart vidarefordran (mere conduit) som består av överföring i ett kommunikationsnät av information
som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillhandahållande av tillgång till ett kommunikationsnät.
ii) En cachningstjänst som består av överföring i ett kommunikationsnät av information som tillhandahållits av en
tjänstemottagare, som innefattar automatisk, mellanliggande och tillfällig lagring av informationen och som utförs
enbart för att effektivisera den vidare överföringen av informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran.
iii) En värdtjänst som består av lagring av information som tillhandahålls av en tjänstemottagare och som sker på
dennes begäran.
h) olagligt innehåll: information som i sig eller i förhållande till en verksamhet, däribland försäljning av produkter eller
tillhandahållande av tjänster, inte är förenlig med unionsrätten eller gällande rätt i en medlemsstat som står i
överensstämmelse med unionsrätten, oavsett denna rätts exakta sakinnehåll eller art.
178
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/43
i) onlineplattform: en värdtjänst som på begäran av en tjänstemottagare lagrar och sprider information till allmänheten,
såvida inte denna verksamhet enbart utgör en extrafunktion av mindre betydelse inom en annan tjänst eller en
funktion av mindre betydelse inom den huvudsakliga tjänsten och om denna extrafunktion eller funktion av objektiva
och tekniska skäl inte kan användas utan denna andra tjänst, och integreringen av extrafunktionen eller funktionen
inte är ett sätt att kringgå tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning.
j) onlinesökmotor: en förmedlingstjänst som gör det möjligt för användare att mata in sökfraser för att göra sökningar på i
princip alla webbplatser eller alla webbplatser på ett visst språk på grundval av en fråga om vilket ämne som helst i
form av ett nyckelord, en röstbegäran, en fras eller någon annan inmatning, och som returnerar resultat i vilket format
som helst som innehåller information om det begärda innehållet.
k) spridning till allmänheten: att på begäran av den tjänstemottagare som tillhandahållit informationen göra den tillgänglig
för ett potentiellt obegränsat antal tredje parter.
l) distansavtal: ett distansavtal enligt definitionen i artikel 2.7 i direktiv 2011/83/EU.
m) onlinegränssnitt: programvara, inbegripet en webbplats eller en del av en sådan, och applikationer, inbegripet
mobilappar.
n) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet: samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där det
huvudsakliga etableringsstället för en leverantör av en förmedlingstjänst är beläget eller där leverantörens rättsliga
företrädare har sin hemvist eller är etablerad.
o) samordnaren för digitala tjänster i destinationslandet: samordnaren för digitala tjänster i en medlemsstat där förmedlings
tjänsten tillhandahålls.
p) aktiv mottagare av en onlineplattform: en tjänstemottagare som interagerat med en onlineplattform antingen genom att be
onlineplattformen att agera värd för information eller genom att exponeras för information som onlineplattformen
agerar värd för och som sprids via dess onlinegränssnitt.
q) aktiv mottagare av en onlinesökmotor: en tjänstemottagare som har lämnat in en fråga till en onlinesökmotor och blivit
exponerad för indexerad information som presenteras på dess onlinegränssnitt.
r) annons: information utformad för att främja ett meddelande från en juridisk eller fysisk person, oavsett om det handlar
om att uppnå kommersiella eller icke-kommersiella syften, och som presenteras på en onlineplattform på dess
onlinegränssnitt mot betalning för att särskilt lyfta fram denna information.
s) rekommendationssystem: ett helt eller delvis automatiserat system som en onlineplattform använder för att i sitt
onlinegränssnitt föreslå tjänstemottagarna specifik information eller prioritera den informationen, inbegripet till följd
av en sökning som gjorts av tjänstemottagaren eller på annat sätt fastställa den relativa ordningsföljden eller
synligheten för den information som visas.
t) innehållsmoderering: åtgärder, oavsett om dessa är automatiserade eller inte, som vidtas av leverantörer av förmedlings
tjänster, och som särskilt syftar till att upptäcka, identifiera och ta itu med olagligt innehåll eller information som är
oförenlig med leverantörens allmänna villkor, som tillhandahålls av tjänstemottagarna, inbegripet åtgärder som vidtas
vilka påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för detta olagliga innehåll eller denna information,
exempelvis genom nedprioritering, demonetisering eller genom att det görs oåtkomligt eller avlägsnas, eller åtgärder
som påverkar tjänstemottagarnas förmåga att tillhandahålla informationen, exempelvis genom avslutande eller
tillfällig stängning av en mottagares konto.
u) allmänna villkor: alla klausuler, oavsett beteckning eller form, som reglerar avtalsförhållandet mellan leverantören av
förmedlingstjänster och tjänstemottagare.
179
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/44
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
v) personer med funktionsnedsättning: personer med funktionsnedsättning i den mening som avses i artikel 3.1 i Europapar
lamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (38).
w) kommersiellt meddelande: kommersiellt meddelande enligt definitionen i artikel 2 f i direktiv 2000/31/EG.
x) omsättning: ett företags intäkter i den mening som avses i artikel 5.1 i rådets förordning (EG) nr 139/2004 (39).
KAPITEL II
ANSVAR FÖR LEVERANTÖRER AV FÖRMEDLINGSTJÄNSTER
Artikel 4
Enbart vidarefordran (mere conduit)
1.
Om en av informationssamhällets tjänster tillhandahålls och den utgörs av överföring i ett kommunikationsnät av
information som tillhandahållits av en tjänstemottagare, eller tillgång till ett kommunikationsnät tillhandahålls, ska
tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den överförda eller tillgängliggjorda informationen under förutsättning att
tjänsteleverantören
a) inte initierat överföringen,
b) inte valt ut mottagaren av den överförda informationen, och
c) inte valt ut eller ändrat den information som överförts.
2.
Överföringen och tillhandahållandet av sådan tillgång som avses i punkt 1 omfattar automatisk, mellanliggande och
tillfällig lagring av den överförda informationen, i den mån lagringen enbart görs för att genomföra överföringen i
kommunikationsnätet och under förutsättning att informationen inte lagras längre än vad som rimligtvis krävs för
överföringen.
3.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med
medlemsstaternas rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 5
Cachning
1.
Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av överföring inom ett kommunikationsnät av
information som tillhandahållits av en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för den automatiska,
mellanliggande och tillfälliga lagring av informationen som utförs enbart för att effektivisera eller göra vidare överföring av
informationen till andra tjänstemottagare på deras begäran mer säker, under förutsättning att tjänsteleverantören
a) inte ändrar informationen,
b) uppfyller villkoren för tillgång till informationen,
c) följer regler för uppdatering av informationen, vilka fastställts på ett sätt som är allmänt vedertaget och använt inom
branschen,
(
38
) Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 av den 17 april 2019 om tillgänglighetskrav för produkter och tjänster
(EUT L 151, 7.6.2019, s. 70).
(
39
) Rådets förordning (EG) nr 139/2004 av den 20 januari 2004 om kontroll av företagskoncentrationer (EUT L 24, 29.1.2004, s. 1).
180
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/45
d) inte ingriper i den lagliga användningen av den teknik som är allmänt vedertagen och som används inom branschen för
att få fram uppgifter om hur informationen används, och
e) handlar utan dröjsmål för att avlägsna den information som tjänsteleverantören har lagrat eller göra den oåtkomlig så
snart denne fått kännedom om att den information som ursprungligen överfördes har avlägsnats från nätet eller gjorts
oåtkomlig, eller att en rättslig eller administrativ myndighet har bestämt att den ska avlägsnas eller göras oåtkomlig.
2.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en
medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 6
Värdtjänster
1.
Vid tillhandahållandet av en informationssamhällestjänst som utgörs av lagring av information som tillhandahållits av
en tjänstemottagare ska tjänsteleverantören inte vara ansvarig för information som lagrats på tjänstemottagarens begäran,
under förutsättning att tjänsteleverantören
a) inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olagligt innehåll och, beträffande skadeståndsanspråk,
inte var medveten om fakta eller omständigheter som gjort förekomsten av den olagliga verksamheten eller det olagliga
innehållet uppenbar, eller
b) så snart den fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna det olagliga
innehållet eller göra det oåtkomligt.
2.
Punkt 1 är inte tillämplig om tjänstemottagaren handlar under tjänsteleverantörens ledning eller överinseende.
3.
Punkt 1 ska inte tillämpas med avseende på ansvar inom ramen för konsumentskyddslagstiftningen för
onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, när en sådan
onlineplattform visar den specifika informationen, eller på annat sätt möjliggör den specifika transaktionen i fråga, på ett
sådant sätt att en genomsnittlig konsument fås att tro att denna information, eller den produkt eller tjänst som är föremål
för transaktionen, tillhandahålls antingen av själva onlineplattformen eller av en tjänstemottagare som handlar under dess
överinseende eller kontroll.
4.
Denna artikel ska inte påverka möjligheterna för en rättslig eller administrativ myndighet att i enlighet med en
medlemsstats rättssystem kräva att tjänsteleverantören upphör med eller förhindrar en överträdelse.
Artikel 7
Frivilliga undersökningar på eget initiativ och regelefterlevnad
Enbart det faktum att leverantörer av förmedlingstjänster i god tro och aktsamt utför frivilliga undersökningar på eget
initiativ eller vidtar andra åtgärder som syftar till att upptäcka, identifiera och avlägsna olagligt innehåll, eller göra det
oåtkomligt, eller vidtar åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven i unionsrätten och nationell rätt, i
överensstämmelse med unionsrätten, däribland de krav som fastställs i denna förordning, innebär inte att de inte ska vara
berättigade att omfattas av de undantag från ansvar som avses i artiklarna 4, 5 och 6.
Artikel 8
Inga allmänna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande
Leverantörer av förmedlingstjänster ska inte åläggas någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför
eller lagrar, eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet.
181
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/46
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 9
Förelägganden om att agera mot olagligt innehåll
1.
Vid mottagandet av ett föreläggande att agera mot en eller flera specifika delar av olagligt innehåll vilket utfärdats av
de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna, på grundval av tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i
överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan onödigt dröjsmål informera den
myndighet som utfärdade föreläggandet eller annan eventuell myndighet som anges i föreläggandet om varje eventuell
verkan det givits, med angivande av om och när föreläggandet getts verkan.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det översänds till leverantören, uppfyller
åtminstone följande villkor:
a) Föreläggandet innehåller följande:
i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.
ii) En motivering som förklarar varför informationen utgör olagligt innehåll, med hänvisning till en eller flera specifika
bestämmelser i unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten.
iii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.
iv) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera och lokalisera det
berörda olagliga innehållet, såsom en eller flera URL och, när så är nödvändigt, ytterligare information.
v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören av förmedlingstjänster och för den
tjänstemottagare som tillhandahållit innehållet.
vi) I tillämpliga fall, upplysningar om vilken myndighet som ska få informationen om den verkan som ges åt
föreläggandena.
b) Föreläggandets territoriella tillämpningsområde, på grundval av de tillämpliga reglerna i unionsrätt och nationell rätt,
inbegripet stadgan, och, i förekommande fall, allmänna principer i internationell rätt, är begränsat till vad som är strikt
nödvändigt för att uppnå dess mål.
c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller
på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och den
leverantören kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av den leverantören i
enlighet med artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlings
tjänster eller på något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande
myndigheten använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har
överenskommits bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.
3.
Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska
översända föreläggandet och den information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan
föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.
4.
Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala
tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av de förelägganden som avses i punkt 1 i
denna artikel till alla andra samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.
5.
Senast vid den tidpunkt då föreläggandet ges verkan eller, i förekommande fall, vid den tidpunkt som den utfärdande
myndigheten anger i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om
det mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska
innehålla en motivering, ange de möjligheter till prövning som finns och en beskrivning av det territoriella
tillämpningsområdet för föreläggandet, i enlighet med punkt 2.
182
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/47
6.
De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.
Artikel 10
Förelägganden om att tillhandahålla information
1.
Vid mottagandet av ett föreläggande om att tillhandahålla specifik information om en eller flera specifika individuella
tjänstemottagare vilket utfärdats av de berörda nationella rättsliga eller administrativa myndigheterna på grundval av
tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, ska leverantörer av förmedlingstjänster utan
onödigt dröjsmål underrätta den myndighet som utfärdat föreläggandet eller annan myndighet som anges i föreläggandet
om att föreläggandet tagits emot och den verkan som det givits, med angivande av om föreläggandet getts verkan och när
detta i så fall skett.
2.
Medlemsstaterna ska säkerställa att ett föreläggande som avses i punkt 1 när det överlämnas till leverantören
åtminstone uppfyller följande villkor:
a) Föreläggandet innehåller följande:
i) En hänvisning till den rättsliga grunden för föreläggandet, i unionsrätt eller nationell rätt.
ii) Information som identifierar den utfärdande myndigheten.
iii) Tydlig information som gör det möjligt för leverantören av förmedlingstjänster att identifiera den eller de specifika
mottagare om vilka information begärs, såsom ett eller flera kontonamn eller unika identifierare.
iv) En motivering som förklarar för vilket ändamål som informationen behövs och varför kravet på tillhandahållande
av information är nödvändigt och proportionellt för att avgöra om mottagarna av förmedlingstjänsterna följer
tillämplig unionsrätt eller nationell rätt i överensstämmelse med unionsrätten, om det inte är omöjligt att
tillhandahålla en sådan motivering av skäl förbundna med förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller
lagföring av brott.
v) Information om de prövningsmekanismer som finns tillgängliga för leverantören och för de berörda
tjänstemottagarna.
vi) I tillämpliga fall, information om till vilken myndighet informationen om den verkan som givits föreläggandena ska
sändas.
b) Föreläggandet ålägger endast leverantören att tillhandahålla information som redan samlats in för syftet att
tillhandahålla tjänsten och som är inom leverantörens kontroll.
c) Föreläggandet översänds på ett av de språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.3 eller
på något annat av medlemsstaternas officiella språk, som den myndighet som utfärdar föreläggandet och leverantören
kommit överens om, och sänds till den elektroniska kontaktpunkt som utsetts av leverantören i enlighet med
artikel 11; om föreläggandet inte är avfattat på det språk som angetts av leverantören av förmedlingstjänster eller på
något annat språk som överenskommits bilateralt, får det översändas på det språk den utfärdande myndigheten
använder, förutsatt att det åtföljs av en översättning till ett sådant språk som angetts eller som har överenskommits
bilateralt av åtminstone de uppgifter som anges i leden a och b i denna punkt.
3.
Den myndighet som utfärdar föreläggandet eller, i tillämpliga fall, den myndighet som anges i föreläggandet, ska
översända det och eventuell information som mottagits från leverantören av förmedlingstjänster om den verkan
föreläggandet givits till samordnaren för digitala tjänster från den utfärdande myndighetens medlemsstat.
4.
Efter att ha tagit emot föreläggandet från den rättsliga eller administrativa myndigheten ska samordnaren för digitala
tjänster i den berörda medlemsstaten utan onödigt dröjsmål sända en kopia av det föreläggande som avses i punkt 1 i
denna artikel till alla samordnare för digitala tjänster via det system som upprättas i enlighet med artikel 85.
183
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/48
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Senast då föreläggandet ges verkan, eller i förekommande fall vid den tidpunkt som den utfärdande myndigheten
angav i sitt föreläggande, ska leverantörer av förmedlingstjänster informera den berörda tjänstemottagaren om det
mottagna föreläggandet och den verkan det givits. Sådan information som tillhandahålls tjänstemottagaren ska innehålla
en motivering och ange de möjligheter till prövning som finns, i enlighet med punkt 2.
6.
De villkor och krav som fastställs i denna artikel ska inte påverka nationell civilprocessrätt och straffprocessrätt.
KAPITEL III
KRAV PÅ TILLBÖRLIG AKTSAMHET FÖR EN TRANSPARENT OCH SÄKER ONLINEMILJÖ
AVSNITT 1
Bestämmelser som är tillämpliga på alla leverantörer av förmedlingstjänster
Artikel 11
Kontaktpunkter för medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och nämnden
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för dem att kommunicera
direkt, på elektronisk väg, med medlemsstaternas myndigheter, kommissionen och den nämnd som avses i artikel 61 för
tillämpningen av denna förordning.
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska offentliggöra den information som behövs för att enkelt identifiera och
kommunicera med deras enda kontaktpunkter. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.
3.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska i den information som avses i punkt 2 ange vilket eller vilka av
medlemsstaternas officiella språk som, utöver ett språk som i huvudsak förstås av största möjliga antal medborgare i
unionen, kan användas för kommunikation med deras kontaktpunkter, och dessa språk ska innefatta minst ett av de
officiella språken i den medlemsstat där leverantören av förmedlingstjänster har sitt huvudsakliga etableringsställe eller där
dess rättsliga företrädare har sin hemvist eller är etablerad.
Artikel 12
Kontaktpunkter för tjänstemottagare
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska utse en enda kontaktpunkt för att göra det möjligt för tjänstemottagare att
kommunicera direkt och snabbt med dem, på elektronisk väg och på ett användarvänligt sätt, inbegripet genom att göra
det möjligt för tjänstemottagarna att välja kommunikationsmedel, som inte enbart ska förlita sig på automatiserade verktyg.
2.
Utöver de skyldigheter som föreskrivs enligt direktiv 2000/31/EG ska leverantörer av förmedlingstjänster
offentliggöra den information som behövs för att tjänstemottagarna enkelt ska kunna identifiera sina enda kontaktpunkter
och kommunicera med dem. Den informationen ska vara lätt tillgänglig och ska hållas uppdaterad.
Artikel 13
Rättsliga företrädare
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster som inte har ett etableringsställe i unionen men som erbjuder tjänster i unionen
ska skriftligen utse en juridisk eller fysisk person att agera som deras rättsliga företrädare i en av de medlemsstater där de
erbjuder sina tjänster.
184
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/49
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska bemyndiga sina rättsliga företrädare att vid sidan av eller i stället för sådana
leverantörer hantera kontakterna med medlemsstaternas behöriga myndigheter, kommissionen och nämnden när det
gäller alla frågor som är nödvändiga för mottagande, efterlevnad och tillämpning av beslut som utfärdas i samband med
denna förordning. Leverantörer av förmedlingstjänster ska förse sina rättsliga företrädare med de befogenheter som är
nödvändiga och tillräckliga resurser för att garantera ett effektivt och lämpligt samarbete med medlemsstaternas behöriga
myndigheter, kommissionen och nämnden och för att följa sådana beslut.
3.
Det ska vara möjligt för den utsedda rättsliga företrädaren att hållas ansvarig för bristande efterlevnad av skyldigheter
enligt denna förordning, utan att det påverkar de skadeståndskrav och rättsliga åtgärder som kan riktas mot leverantören av
förmedlingstjänster.
4.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska meddela den rättsliga företrädarens namn, postadress, e-postadress och
telefonnummer till samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där den rättsliga företrädaren har sin hemvist eller
är etablerad. De ska säkerställa att den informationen är allmänt tillgänglig, lättillgänglig, korrekt och hålls uppdaterad.
5.
Utseendet av en rättslig företrädare inom unionen enligt punkt 1 ska inte utgöra en etablering i unionen.
Artikel 14
Allmänna villkor
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska i sina allmänna villkor inkludera information om eventuella begränsningar de
tillämpar på användningen av deras tjänster när det gäller den information som tillhandahålls av tjänstemottagarna. Denna
information ska omfatta uppgifter om eventuella policyer, förfaranden, åtgärder och verktyg som används för innehållsmo
derering, inbegripet algoritmbaserat beslutsfattande och mänsklig granskning samt om arbetsordningen för deras interna
system för hantering av klagomål. Den ska vara formulerad i tydliga, klara, lättbegripliga, användarvänliga och entydiga
ordalag och finnas allmänt tillgänglig i ett lättillgängligt och maskinläsbart format.
2.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska underrätta tjänstemottagarna om varje betydande ändring av de allmänna
villkoren.
3.
Om en förmedlingstjänst främst riktar sig till minderåriga eller till övervägande del används av dem ska leverantören
av den förmedlartjänsten förklara villkoren och eventuella begränsningar för användningen av tjänsten på ett sätt som
minderåriga kan förstå.
4.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska agera på ett aktsamt, objektivt och proportionellt sätt vid tillämpningen och
kontrollen av efterlevnaden av de begränsningar som avses i punkt 1, med vederbörlig hänsyn till alla berörda parters
rättigheter och legitima intressen, inbegripet tjänstemottagarnas grundläggande rättigheter, såsom yttrandefriheten,
mediernas frihet och mångfald och andra grundläggande rättigheter och friheter enligt stadgan.
5.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska ge tjänstemottagarna en
koncis, lättillgänglig och maskinläsbar sammanfattning av de allmänna villkoren, inbegripet tillgängliga rättsmedel och
prövningsmekanismer, i klara och entydiga ordalag.
6.
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer i den mening som avses i artikel 33 ska
offentliggöra sina allmänna villkor på de officiella språken i samtliga medlemsstater där de erbjuder sina tjänster.
Artikel 15
Transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av förmedlingstjänster
1.
Leverantörer av förmedlingstjänster ska minst en gång om året i ett maskinläsbart format samt på ett lättillgängligt
sätt offentliggöra tydliga, lättbegripliga rapporter om all innehållsmoderering som de bedrivit under den berörda perioden.
Dessa rapporter ska särskilt innehålla information om följande, beroende på vad som är tillämpligt:
185
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/50
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
a) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet förelägganden som mottagits från medlemsstaternas myndigheter,
inbegripet förelägganden som utfärdats i enlighet med artiklarna 9 och 10, kategoriserade efter typen av olagligt
innehåll, den medlemsstat som utfärdat föreläggandet och den mediantid som behövts för att informera den myndighet
som utfärdat föreläggandet, eller någon annan myndighet som angetts i föreläggandet, om mottagandet av
föreläggandet, och för att ge verkan åt föreläggandet.
b) För leverantörer av värdtjänster: antalet anmälningar som lämnats in i enlighet med artikel 16, kategoriserade enligt
typen av påstått olagligt innehåll, antalet anmälningar som lämnats in av betrodda anmälare, eventuella åtgärder som
vidtagits till följd av dessa anmälningar och med särskiljande av fall där åtgärder vidtagits baserat på lagstiftning och fall
där åtgärder vidtagits på grundval av leverantörens allmänna villkor, antalet anmälningar som behandlats uteslutande
med hjälp av automatiserade metoder samt mediantiden för vidtagande av åtgärder.
c) För leverantörer av förmedlingstjänster: meningsfull och begriplig information om den innehållsmoderering som görs
på leverantörens eget initiativ, inbegripet användningen av automatiserade verktyg, vilka åtgärder som vidtagits för att
tillhandahålla utbildning och stöd till personer med ansvar för innehållsmoderering, antalet och typen av vidtagna
åtgärder som påverkar tillgången, synligheten och tillgängligheten för information som tillhandahålls av
tjänstemottagarna och mottagarnas förmåga att tillhandahålla information genom tjänsten, samt andra relaterade
begränsningar av tjänsten. Den inrapporterade informationen ska vara kategoriserad efter typ av olagligt innehåll eller
överträdelse av tjänsteleverantörens allmänna villkor, detektionsmetod och typ av begränsning som tillämpas.
d) För leverantörer av förmedlingstjänster: antalet klagomål som inkommit via de interna systemen för hantering av
klagomål i enlighet med leverantörens allmänna villkor, och dessutom, för leverantörer av onlineplattformar, i enlighet
med artikel 20 grunden för dessa klagomål, beslut som fattats med avseende på dessa klagomål, mediantiden för att
fatta dessa beslut samt antal tillfällen då dessa beslut upphävts.
e) All användning av automatiserade metoder för innehållsmoderering, inbegripet en kvalitativ beskrivning, en
specificering av de exakta syftena och indikatorer på tillförlitligheten och den möjliga felprocenten för de
automatiserade metoder som används för uppnåendet av dessa syften samt eventuella skyddsåtgärder som tillämpas.
2.
Punkt 1 i denna artikel ska inte tillämpas på leverantörer av förmedlingstjänster som utgör mikroföretag eller små
företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG och som inte är mycket stora onlineplattformar i den mening
som avses i artikel 33 i denna förordning.
3.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa mallar när det gäller formen på, innehållet i och andra
aspekter av rapporterna enligt punkt 1 i denna artikel, inbegripet harmoniserade rapporteringsperioder. Dessa
genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
AVSNITT 2
Ytterligare bestämmelser som är tillämpliga på leverantörer av värdtjänster, inbegripet onlineplattformar
Artikel 16
Mekanismer för anmälan och åtgärder
1.
Leverantörer av värdtjänster ska införa mekanismer som gör det möjligt för varje individ eller enhet att till dem
anmäla förekomster på deras tjänst av specifik information som individen eller enheten anser utgöra olagligt innehåll.
Dessa mekanismer ska vara lättillgängliga och användarvänliga och det ska vara möjligt att lämna in anmälningar enbart
på elektronisk väg.
186
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/51
2.
De mekanismer som avses i punkt 1 ska vara sådana att de främjar inlämning av anmälningar som är tillräckligt
exakta och underbyggda. Därför ska leverantörerna av värdtjänster vidta nödvändiga åtgärder för att möjliggöra och främja
inlämning av anmälningar som innehåller samtliga följande delar:
a) En tillräckligt underbyggd redogörelse för skälen till att individen eller enheten hävdar att informationen i fråga utgör
olagligt innehåll.
b) En tydlig angivelse av informationens exakta elektroniska lokalisering, exempelvis en eller flera exakta URL och, vid
behov, ytterligare information som gör det möjligt att identifiera det olagliga innehållet anpassat till typen av innehåll
och den specifika typen av värdtjänst.
c) Namn och e-postadress för den individ eller enhet som lämnar in anmälan, utom när det gäller information som anses
involvera ett av de brott som avses i artiklarna 3–7 i direktiv 2011/93/EU.
d) En förklaring där den individ eller enhet som lämnar in anmälan bekräftar sin övertygelse i ärligt uppsåt om att
informationen och påståendena i anmälan är korrekta och fullständiga.
3.
Anmälningar som avses i denna artikel ska anses ge upphov till faktisk kunskap eller medvetenhet för tillämpningen
av artikel 6 avseende den specifika information som berörs när de gör det möjligt för en aktsam leverantör av värdtjänster
att utan en detaljerad rättslig undersökning fastställa att den aktuella verksamheten eller informationen är olaglig.
4.
I de fall då anmälan innehåller de elektroniska kontaktuppgifterna för den individ eller enhet som gjort anmälan ska
leverantören av värdtjänster utan onödigt dröjsmål sända ett mottagningsbevis till den individen eller enheten.
5.
Leverantören ska också utan onödigt dröjsmål underrätta den individen eller enheten om sitt beslut avseende den
information som anmälan avser och tillhandahålla information om möjligheterna till prövning av beslutet.
6.
Leverantörer av värdtjänster ska behandla alla anmälningar som de tar emot genom de mekanismer som avses i punkt
1 och fatta sina beslut om den information som anmälningarna omfattar på ett snabbt, aktsamt, icke godtyckligt och
objektivt sätt. Om de använder automatiserade metoder för denna behandling eller detta beslutsfattande ska de inkludera
information om denna användning i det meddelande som avses i punkt 5.
Artikel 17
Motivering
1.
Leverantörer av värdtjänster ska tillhandahålla en tydlig och specifik motivering till berörda tjänstemottagare om
någon av följande begränsningar har införts på grund av att den information som tjänstemottagaren lämnat utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med deras allmänna villkor:
a) Begränsningar vad gäller synligheten för specifika delar av den information som tillhandahållits av tjänstemottagaren,
inbegripet att innehåll avlägsnas, att innehåll görs oåtkomligt eller att innehåll demonetiseras.
b) Tillfälligt upphävande, avslutande eller annan begränsning av penningutbetalningar.
c) Tillfälligt avbrytande eller avslutande av tillhandahållandet av tjänsten, helt eller delvis.
d) Tillfällig stängning eller avslutande av tjänstemottagarens konto.
2.
Punkt 1 ska endast tillämpas om leverantören känner till de relevanta elektroniska kontaktuppgifterna. Den ska
tillämpas senast från och med det datum då begränsningen införs, oavsett varför eller hur den infördes.
Punkt 1 ska inte tillämpas om informationen utgör vilseledande kommersiellt innehåll i stora volymer.
187
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/52
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
Den motivering som avses i punkt 1 ska minst innehålla följande uppgifter:
a) Information om huruvida beslutet medför att informationen antingen avlägsnas, görs oåtkomlig, demonetiseras eller ges
begränsad synlighet, eller om betalningar kopplade till den tillfälligt upphävs eller avslutas, eller innebär att andra
åtgärder som avses i punkt 1 införs avseende informationen, och, om relevant, den territoriella omfattningen av
beslutet samt dess varaktighet.
b) De fakta och omständigheter som legat till grund för beslutet, inklusive, i förekommande fall, information om huruvida
beslutet fattats till följd av en anmälan i enlighet med artikel 16 eller på grundval av frivilliga undersökningar på eget
initiativ och, när så är strikt nödvändigt, anmälarens identitet.
c) Om tillämpligt, uppgifter om eventuell användning av automatiserade metoder vid beslutsfattandet, inbegripet
information om huruvida beslutet fattats med avseende på innehåll som upptäckts eller identifierats med hjälp av
automatiserade metoder.
d) Om beslutet rör påstått olagligt innehåll, en hänvisning till den rättsliga grund som använts och förklaringar till varför
informationen anses utgöra olagligt innehåll på denna grund.
e) Om beslutet fattats baserat på informationens påstådda oförenlighet med värdtjänstleverantörens allmänna villkor, en
hänvisning till den avtalsgrund som använts och en förklaring av varför informationen anses oförenlig med denna
grund.
f) Tydliga och användarvänliga uppgifter om de möjligheter till prövning som är tillgängliga för tjänstemottagaren med
avseende på beslutet, framför allt, om tillämpligt, genom interna mekanismer för hantering av klagomål, tvistlösning
utanför domstol och rättslig prövning.
4.
De uppgifter som leverantörer av värdtjänster tillhandahåller i enlighet med denna artikel ska vara tydliga och
lättbegripliga och så exakta och specifika som rimligen är möjligt under de givna omständigheterna. Uppgifterna ska i
synnerhet vara sådana att den berörda tjänstemottagaren har rimlig möjlighet att effektivt utöva de möjligheter till
prövning som avses i punkt 3 f.
5.
Denna artikel ska inte tillämpas på förelägganden som avses i artikel 9.
Artikel 18
Anmälan av misstanke om brott
1.
Om en leverantör av värdtjänster får kännedom om information som ger upphov till misstanke om att ett brott som
inbegriper ett hot mot en eller flera människors liv eller säkerhet har skett, håller på att ske eller sannolikt kommer att ske,
ska den omedelbart underrätta de brottsbekämpande eller rättsliga myndigheterna i den eller de berörda medlemsstaterna
om denna misstanke och tillhandahålla all relevant information som finns tillgänglig.
2.
Om en leverantör av värdtjänster inte med rimlig säkerhet kan fastställa vilken medlemsstat som berörs ska den
underrätta de brottsbekämpande myndigheterna i den medlemsstat där den är etablerad eller där dess rättsliga företrädare
har sin hemvist eller är etablerad, eller underrätta Europol, eller båda.
Vid tillämpningen av denna artikel ska den berörda medlemsstaten vara den medlemsstat i vilken brottet misstänks ha skett,
håller på att ske eller sannolikt kommer att ske, eller den medlemsstat där den brottsmisstänkte har sin hemvist eller
befinner sig, eller den medlemsstat där offret för det misstänkta brottet har sin hemvist eller befinner sig.
188
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/53
AVSNITT 3
Ytterligare bestämmelser som är tillämpliga på leverantörer av onlineplattformar
Artikel 19
Undantag för mikroföretag och små företag
1.
Detta avsnitt ska, med undantag för artikel 24.3, inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som utgör
mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG.
Detta avsnitt ska, med undantag för artikel 24.3, inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som tidigare har
uppfyllt kraven för status som mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation 2003/361/EG under
de tolv månader som följer efter det att de förlorat denna status enligt artikel 4.2 i den rekommendationen, förutom om de
är mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33.
2.
Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska detta avsnitt tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som har
betecknats som mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33, oavsett om de utgör mikroföretag eller små
företag.
Artikel 20
Internt system för hantering av klagomål
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en period på minst sex månader från det beslut som avses i denna
punkt, ge tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in en anmälan, tillgång till ett effektivt internt
system för hantering av klagomål som gör det möjligt för dem att lämna in klagomål, på elektronisk väg och avgiftsfritt,
mot onlineplattformsleverantörens beslut efter att ha mottagit en anmälan eller mot följande beslut som fattas av
leverantören av onlineplattformen med motiveringen att den information som tillhandahålls av mottagaren utgör olagligt
innehåll eller är oförenlig med plattformens allmänna villkor:
a) Beslut om huruvida informationen ska avlägsnas eller göras oåtkomlig eller dess synlighet begränsas.
b) Beslut om huruvida tillhandahållandet av tjänsten till mottagarna, helt eller delvis, ska avbrytas tillfälligt eller avslutas.
c) Beslut om huruvida mottagarnas konto ska stängas tillfälligt eller avslutas.
d) Beslut om huruvida möjligheten att monetarisera information som tillhandahålls av mottagarna ska upphävas tillfälligt,
avslutas eller på annat sätt begränsas.
2.
Den period på minst sex månader som avses i punkt 1 i denna artikel ska anses börja löpa den dag då
tjänstemottagaren informerades om beslutet i enlighet med artikel 16.5 eller artikel 17.
3.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att deras interna system för hantering av klagomål är lättillgängliga
och användarvänliga och underlättar inlämning av tillräckligt exakta och underbyggda klagomål.
4.
Leverantörer av onlineplattformar ska hantera klagomål som lämnas in via deras interna system för hantering av
klagomål på ett snabbt, icke-diskriminerande, aktsamt och icke godtyckligt sätt. När klagomålen omfattar ett tillräckligt
underlag för att leverantören av onlineplattformen ska anse att dess beslut att inte vidta några åtgärder efter att ha mottagit
en anmälan saknar grund eller att den information som klagomålet avser inte är olaglig eller oförenlig med dess allmänna
villkor, eller innehåller information som visar att den klagandes beteende inte motiverar den åtgärd som vidtagits, ska
onlineplattformen utan onödigt dröjsmål ändra sitt beslut enligt punkt 1.
189
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/54
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Leverantörer av onlineplattformar ska utan onödigt dröjsmål underrätta klagande om sitt motiverade beslut med
avseende på den information som klagomålet avser och om möjligheterna till tvistlösning utanför domstol enligt
artikel 21 samt om andra tillgängliga möjligheter till prövning.
6.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att de beslut som avses i punkt 5 fattas under tillsyn av lämpligt
kvalificerad personal och inte enbart baserat på automatiserade metoder.
Artikel 21
Tvistlösning utanför domstol
1.
Tjänstemottagare, inbegripet individer eller enheter som har lämnat in anmälningar, till vilka de beslut som avses i
artikel 20.1 riktas ska ha rätt att välja varje organ för tvistlösning utanför domstol som har certifierats i enlighet med
punkt 3 i den här artikeln för att lösa tvister som rör dessa beslut, inklusive klagomål som inte har lösts genom det interna
system för hantering av klagomål som avses i den artikeln.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att information om tjänstemottagarnas möjlighet att ha tillgång till
tvistlösning utanför domstol, som avses i första stycket, är lättillgänglig på deras onlinegränssnitt, tydligt och
användarvänligt.
Första stycket ska inte påverka rätten för den berörda tjänstemottagaren att i vilket skede som helst inleda förfaranden för att
inför domstol bestrida besluten från leverantörerna av onlineplattformar i enlighet med tillämplig rätt.
2.
Båda parterna ska i ärligt uppsåt samarbeta med det utvalda organet för tvistlösning utanför domstol i syfte att lösa
tvisten.
Leverantörer av onlineplattformar får vägra att samarbeta med ett sådant organ för tvistlösning utanför domstol, om en
tvist redan har lösts rörande samma information och samma grunder för innehållets påstådda olaglighet eller oförenlighet.
Det certifierade organet för tvistlösning utanför domstol ska inte ha befogenhet att ålägga parterna en bindande lösning av
tvisten.
3.
Samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där organet för tvistlösning utanför domstol är etablerat ska,
under en period på högst fem år som får förlängas, certifiera organet, på dess begäran, om organet har visat att det
uppfyller samtliga följande villkor:
a) Organet är opartiskt och oberoende, även oberoende i finansiellt hänseende, från leverantörer av onlineplattformar och
från mottagarna av den tjänst som tillhandahålls av leverantörer av onlineplattformar, inbegripet individer eller enheter
som har lämnat in anmälningar.
b) Organet har den sakkunskap som krävs för de frågor som uppstår inom ett eller flera enskilda områden av olagligt
innehåll, eller i förhållande till tillämpningen och kontrollen av efterlevnaden av de allmänna villkoren för en eller flera
typer av onlineplattformar, vilket gör att organet kan bidra effektivt till tvistlösningen.
c) Dess medlemmar får ersättning på ett sätt som inte är kopplat till resultatet av förfarandet.
d) Den tvistlösning utanför domstol som organet erbjuder är lättillgänglig, sker via elektronisk kommunikationsteknik och
tillåter möjligheten att inleda tvistlösningen och lämna in de styrkande handlingar som krävs online.
e) Organet klarar att lösa tvister på ett snabbt, effektivt och kostnadseffektivt sätt och på minst ett av unionsinstitu
tionernas officiella språk.
f) Den tvistlösning utanför domstol som organet erbjuder sker i enlighet med tydliga och rättvisa förfaranderegler som är
lättillgängliga för allmänheten och förenliga med tillämplig rätt, inbegripet denna artikel.
190
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/55
Samordnaren för digitala tjänster ska, när så är tillämpligt, i certifikatet ange
a) de specifika frågor som omfattas av organets sakkunskap, enligt första stycket b, och
b) det eller de unionsinstitutionernas officiella språk på vilka organet kan lösa tvister, enligt första stycket e.
4.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska årligen rapportera om sin verksamhet till den samordnare för
digitala tjänster som certifierat dem, med angivande av åtminstone antalet tvister de tagit emot, information om resultaten
av dessa tvister, den genomsnittliga tiden för att lösa dem och eventuella brister eller svårigheter som uppstått. De ska
tillhandahålla ytterligare information på begäran av samordnaren för digitala tjänster.
Samordnarna för digitala tjänster ska vartannat år utarbeta en rapport om hur de organ för tvistlösning utanför domstol
som de certifierat fungerar. Rapporten ska särskilt
a) innehålla en förteckning över antalet tvister som varje certifierat organ för tvistlösning utanför domstol har mottagit
årligen,
b) ange resultatet av de förfaranden som inletts vid dessa organ och den genomsnittliga tid det tar att lösa tvisterna,
c) identifiera och förklara eventuella systematiska eller sektorsvisa brister eller svårigheter som uppstått i samband med
dessa organs funktion,
d) identifiera bästa praxis för den funktionen,
e) innehålla rekommendationer om hur den funktionen kan förbättras, när så är lämpligt.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska göra sina beslut tillgängliga för parterna inom en rimlig tidsperiod
och senast 90 kalenderdagar efter mottagandet av klagomålet. Vid mycket komplicerade tvister får det certifierade organet
för tvistlösning utanför domstol efter eget gottfinnande förlänga tidsfristen på 90 kalenderdagar med en ytterligare period
som inte får överstiga 90 dagar, vilket resulterar i en maximal period på 180 dagar.
5.
Om organet för tvistlösning utanför domstol avgör tvisten till tjänstemottagarens fördel, inbegripet den individ eller
enhet som har lämnat in en anmälan, ska leverantören av onlineplattformen bära alla avgifter som tas ut av organet för
tvistlösning utanför domstol och ska ersätta den mottagaren, inbegripet individen eller enheten, för alla andra skäliga
utgifter som denne har betalat i samband med tvistlösningen. Om organet för tvistlösning utanför domstol avgör tvisten
till fördel för leverantören av onlineplattformen, ska tjänstemottagaren, inbegripet individen eller enheten, inte behöva stå
för några avgifter eller andra utgifter som leverantören av onlineplattformen har betalat eller ska betala i samband med
tvistlösningen, såvida inte organet för tvistlösning utanför domstol konstaterar att den mottagaren uppenbart agerat i ond
tro.
De avgifter som organet för tvistlösning utanför domstol tar ut från leverantörer av onlineplattformar för tvistlösning ska
vara skäliga och får i vart fall inte överstiga de kostnader som organet ådragit sig. För tjänstemottagare ska tvistlösnings
tjänster vara tillgängliga kostnadsfritt eller mot en låg avgift.
Certifierade organ för tvistlösning utanför domstol ska se till att tjänstemottagaren, inbegripet individer eller enheter som
har lämnat in en anmälan, och leverantören av den berörda onlineplattformen får kännedom om avgifterna, eller de
mekanismer som används för att fastställa avgifterna, innan tvistlösningen inleds.
6.
Medlemsstaterna får inrätta organ för tvistlösning utanför domstol för de syften som anges i punkt 1 eller stödja
verksamheten för vissa eller samtliga organ för tvistlösning utanför domstol som de har certifierat i enlighet med punkt 3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att de åtgärder som de vidtar i enlighet med första stycket inte påverkar förmågan för deras
samordnare för digitala tjänster att certifiera de berörda organen i enlighet med punkt 3.
191
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/56
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
7.
En samordnare för digitala tjänster som har certifierat ett organ för tvistlösning utanför domstol ska återkalla
certifieringen om det efter en undersökning, antingen på dennes egna initiativ eller på grundval av information från tredje
parter fastställs att organet för tvistlösning utanför domstol inte längre uppfyller de villkor som anges i punkt 3. Innan
certifieringen återkallas ska samordnaren för digitala tjänster ge det organet möjlighet att reagera på resultatet av
undersökningen och samordnarens avsikt att återkalla certifieringen för organet för tvistlösning utanför domstol.
8.
Samordnarna för digitala tjänster ska till kommissionen anmäla de organ för tvistlösning utanför domstol som de har
certifierat i enlighet med punkt 3, i förekommande fall inklusive de specifikationer som avses i andra stycket i den punkten
samt de organ för tvistlösning utanför domstol för vilka de återkallat certifieringen. Kommissionen ska på en särskild och
lättillgänglig webbplats offentliggöra en förteckning över dessa organ, inklusive dessa specifikationer, och hålla den
uppdaterad.
9.
Denna artikel påverkar inte tillämpningen av direktiv 2013/11/EU eller alternativa tvistlösningsförfaranden och
tvistlösningsenheter för konsumenter som inrättats inom ramen för det direktivet.
Artikel 22
Betrodda anmälare
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att de anmälningar som inom ramen för deras respektive särskilda sakkunskapsområde lämnas in av betrodda
anmälare via de mekanismer som avses i artikel 16 ges prioritet och behandlas och blir föremål för beslut utan onödigt
dröjsmål.
2.
Statusen betrodd anmälare enligt denna förordning ska, efter ansökan från en enhet, beviljas av samordnaren för
digitala tjänster i den medlemsstat där den sökande är etablerad, till en sökande som har visat att den uppfyller samtliga
följande villkor:
a) Den har särskild sakkunskap och kompetens när det gäller att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll.
b) Den är oberoende från leverantörer av onlineplattformar.
c) Den bedriver sin anmälningsrelaterade verksamhet aktsamt, korrekt och objektivt.
3.
Betrodda anmälare ska minst en gång om året offentliggöra lättbegripliga och detaljerade rapporter om anmälningar
som lämnats in i enlighet med artikel 16 under den berörda perioden. Rapporten ska åtminstone innehålla en förteckning
över antalet anmälningar som kategoriseras enligt följande:
a) Värdtjänstleverantörens identitet.
b) Typen av påstått olagligt innehåll som anmälts.
c) De åtgärder som vidtagits av leverantören.
Rapporterna ska innehålla en förklaring av de förfaranden som införts för att säkerställa att den betrodda anmälaren
behåller sitt oberoende.
Betrodda anmälare ska skicka rapporterna till den tilldelande samordnaren för digitala tjänster och ska offentliggöra dem.
Informationen i dessa rapporter får inte innehålla några personuppgifter.
4.
Samordnarna för digitala tjänster ska meddela kommissionen och nämnden namn, adresser och e-postadresser för de
enheter som de har beviljat statusen betrodd anmälare i enlighet med punkt 2 eller vars status som betrodd anmälare de har
dragit in tillfälligt i enlighet med punkt 6 eller återkallat i enlighet med punkt 7.
5.
Kommissionen ska offentliggöra den information som avses i punkt 4 i en allmänt tillgänglig databas, i ett
lättillgängligt och maskinläsbart format, och ska hålla denna databas uppdaterad.
192
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/57
6.
Om en leverantör av onlineplattformar har information som visar att en betrodd anmälare har lämnat in ett
betydande antal anmälningar som inte är tillräckligt exakta, som är inkorrekta eller som är bristfälligt underbyggda via de
mekanismer som avses i artikel 16, inbegripet information som samlats in i samband med behandlingen av klagomål via
det interna system för hantering av klagomål som avses i artikel 20.4, ska den överlämna denna information till den
samordnare för digitala tjänster som beviljade den berörda enheten status som betrodd anmälare och därvid tillhandahålla
de nödvändiga förklaringarna och styrkande handlingarna. Vid mottagandet av informationen från leverantörerna av
onlineplattformar och om samordnaren för digitala tjänster anser att det finns legitima skäl att inleda en undersökning ska
statusen som betrodd anmälare upphävas tillfälligt under den tid som undersökningen pågår. Undersökningen ska
genomföras utan onödigt dröjsmål.
7.
Den samordnare för digitala tjänster som beviljade enheten status som betrodd anmälare ska återkalla denna status
om den efter en undersökning, antingen på eget initiativ eller på grundval av information från tredje parter, inbegripet
information som tillhandahålls av en leverantör av onlineplattformar enligt punkt 6, fastställer att enheten inte längre
uppfyller de villkor som anges i punkt 2. Innan statusen återkallas ska samordnaren för digitala tjänster ge enheten
möjlighet att reagera på resultatet av undersökningen och samordnarens avsikt att återkalla enhetens status som betrodd
anmälare.
8.
Kommissionen ska, vid behov, efter samråd med nämnden utfärda riktlinjer för att bistå leverantörerna av
onlineplattformar och samordnarna för digitala tjänster vid tillämpningen av punkterna 2, 6 och 7.
Artikel 23
Åtgärder och skydd mot missbruk
1.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning,
tillfälligt avbryta tillhandahållandet av sina tjänster till tjänstemottagare som ofta tillhandahåller innehåll som är uppenbart
olagligt.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska, under en rimlig tidsperiod och efter att ha utfärdat en förhandsvarning,
tillfälligt avbryta behandlingen av anmälningar och klagomål som lämnas in via de mekanismer för anmälan och åtgärder
och interna system för hantering av klagomål som avses i artiklarna 16 respektive 20, av individer eller enheter eller från
klagande som ofta lämnar in anmälningar eller klagomål som är uppenbart ogrundade.
3.
När de fattar beslut om tillfälligt avbrytande, ska leverantörer av onlineplattformar från fall till fall, i rätt tid och på ett
aktsamt och objektivt sätt bedöma om tjänstemottagaren, individen, enheten eller klaganden ägnar sig åt sådant missbruk
som avses i punkterna 1 och 2, med beaktande av alla relevanta fakta och omständigheter som framgår av den information
som leverantören av onlineplattformar har tillgång till. Dessa omständigheter ska innefatta minst följande:
a) Det absoluta antalet innehållsposter som är uppenbart olagliga eller anmälningar eller klagomål som är uppenbart
ogrundade, som lämnats in under en viss tidsperiod.
b) Deras relativa andel av det totala antalet uppgifter som tillhandahållits eller anmälningar som lämnats in under en viss
tidsperiod.
c) Graden av allvar i missbruket, inbegripet det berörda olagliga innehållets karaktär, och i dess konsekvenser.
d) Om denna kan fastställas: tjänstemottagarens, individens, enhetens eller den klagandes avsikt.
4.
Leverantörer av onlineplattformar ska i sina allmänna villkor på ett tydligt och detaljerat sätt ange sin policy när det
gäller sådant missbruk som avses i punkterna 1 och 2, och ska ge exempel på vilka sakförhållanden och omständigheter
som de beaktar när de bedömer om ett visst beteende utgör missbruk och fastställer det tillfälliga avbrytandets varaktighet.
193
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/58
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 24
Transparensrapporteringsskyldigheter för leverantörer av onlineplattformar
1.
Utöver den information som avses i artikel 15 ska leverantörer av onlineplattformar i de rapporter som avses i den
artikeln inkludera uppgifter om följande:
a) Antalet tvister som hänskjutits till de organ för tvistlösning utanför domstol som avses i artikel 21, resultaten av
tvistlösningarna och mediantidsåtgången för genomförandet av tvistlösningsförfarandena samt andelen tvister där
leverantören av onlineplattformen genomfört organets beslut.
b) Antalet tillfälliga avbrytanden som gjorts enligt artikel 23, varvid åtskillnad ska göras mellan tillfälliga avbrytanden som
gjorts till följd av tillhandahållande av innehåll som är uppenbart olagligt, inlämning av anmälningar som är uppenbart
ogrundade och inlämning av klagomål som är uppenbart ogrundade.
2.
Senast den 17 februari 2023 och minst en gång var sjätte månad därefter ska leverantörer offentliggöra för varje
onlineplattform eller onlinesökmotor, i en allmänt tillgänglig del av sitt onlinegränssnitt, information om det
genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen, beräknat som ett genomsnitt under de senaste sex
månaderna och i enlighet med den metod som fastställs i de delegerade akter som avses i artikel 33.3, om de delegerade
akterna har antagits.
3.
Leverantörer av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer ska meddela samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet och kommissionen, på dessas begäran och utan onödigt dröjsmål, den information som avses i punkt 2,
uppdaterad fram till den tidpunkt då denna begäran gjordes. Den samordnaren för digitala tjänster eller kommissionen får
begära att leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn tillhandahåller ytterligare information om den
beräkning som avses i den punkten, inbegripet förklaringar och styrkande av de data som använts. Denna information får
inte innehålla några personuppgifter.
4.
När samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, på grundval av den information som mottagits enligt
punkterna 2 och 3 i denna artikel, har skäl att anse att en leverantör av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer
uppnår det tröskelvärde för det genomsnittliga antalet aktiva tjänstemottagare per månad i unionen som fastställs i
artikel 33.1, ska denne informera kommissionen om detta.
5.
Leverantörer av onlineplattformar ska utan onödigt dröjsmål lämna in de beslut och motiveringar som avses i
artikel 17.1 till kommissionen för införande i en allmänt tillgänglig maskinläsbar databas som förvaltas av kommissionen.
Leverantörer av onlineplattformar ska säkerställa att den information som lämnas inte innehåller personuppgifter.
6.
Kommissionen får anta genomförandeakter för att fastställa mallar när det gäller formen på, innehållet i och andra
aspekter av rapporterna enligt punkt 1 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande
förfarande som avses i artikel 88.
Artikel 25
Utformning och organisering av onlinegränssnitt
1.
Leverantörer av onlineplattformar får inte utforma, organisera eller driva sina onlinegränssnitt på ett sätt som
vilseleder eller manipulerar tjänstemottagare eller på ett sätt som på annat vis väsentligt snedvrider eller försämrar
tjänstemottagarnas förmåga att fatta fria och välgrundade beslut.
2.
Förbudet i punkt 1 ska inte tillämpas på metoder som omfattas av direktiv 2005/29/EG eller förordning (EU)
2016/679.
3.
Kommissionen får utfärda riktlinjer för hur punkt 1 ska tillämpas på specifika metoder, särskilt i fråga om att
a) ge större synlighet åt vissa val när tjänstemottagaren uppmanas att fatta ett beslut,
194
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/59
b) upprepade gånger begära att en tjänstemottagare gör ett val när det valet redan har gjorts, särskilt genom att presentera
ett popup-fönster som stör användarupplevelsen,
c) göra förfarandet för att avsluta en tjänst svårare än att ansluta sig till den.
Artikel 26
Annonsering på onlineplattformar
1.
Leverantörer av onlineplattformar som presenterar annonser på sina onlinegränssnitt ska, för varje enskild annons
som presenteras för varje enskild mottagare, säkerställa att tjänstemottagarna på ett klart, specifikt och entydigt sätt och i
realtid, kan identifiera följande:
a) Att informationen utgör en annons, bland annat med hjälp av tydliga markeringar vilka kan följa en standard enligt
artikel 44.
b) Den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenterades.
c) Den fysiska eller juridiska person som betalat för annonsen, om den personen är en annan än den fysiska eller juridiska
person som avses i led b.
d) Meningsfull information som ska vara direkt och lätt tillgänglig via annonsen om de huvudparametrar som använts för
att fastställa vilka mottagare som annonsen ska presenteras för och hur dessa parametrar kan ändras.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska erbjuda tjänstemottagarna en funktion för att dessa ska kunna anmäla om det
innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden.
När tjänstemottagaren lämnar in en anmälan enligt denna punkt ska leverantören av onlineplattformar säkerställa att andra
tjänstemottagare på ett klart och entydigt sätt och i realtid, inbegripet genom tydliga markeringar, vilka kan följa en
standard enligt artikel 44, kan identifiera att det innehåll som tillhandahålls av tjänstemottagaren utgör eller innehåller ett
kommersiellt meddelande i enlighet med den anmälan.
3.
Leverantörer av onlineplattformar får inte för tjänstemottagare presentera annonser som bygger på profilering, enligt
definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679, med användning av särskilda kategorier av personuppgifter som avses
i artikel 9.1 i förordning (EU) 2016/679.
Artikel 27
Transparens i rekommendationssystemet
1.
Leverantörer av onlineplattformar som använder rekommendationssystem ska i sina allmänna villkor, på ett klart och
begripligt sätt, ange de huvudparametrar som används i deras rekommendationssystem, liksom alla eventuella möjligheter
som tjänstemottagarna har att modifiera eller påverka dessa huvudparametrar.
2.
De huvudparametrar som avses i punkt 1 ska förklara varför viss information föreslås tjänstemottagaren. De ska
åtminstone innehålla följande:
a) De kriterier som är av störst betydelse för att avgöra vilken information som föreslås tjänstemottagaren.
b) Skälen för dessa parametrars relativa vikt.
3.
Om flera alternativ finns tillgängliga enligt punkt 1 för rekommendationssystem som fastställer den relativa
ordningsföljden för information som presenteras för tjänstemottagarna, ska leverantörer av onlineplattformar också
tillhandahålla en funktion som gör det möjligt för tjänstemottagaren att när som helst välja och ändra det alternativ som
denne föredrar. Den funktionen ska vara direkt och lätt tillgänglig i den specifika del av onlineplattformens
onlinegränssnitt där informationen rangordnas.
195
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/60
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 28
Skydd av minderåriga online
1.
Leverantörer av onlineplattformar som är tillgängliga för minderåriga ska på sina tjänster införa lämpliga och
proportionella åtgärder för att säkerställa en hög nivå av integritet, säkerhet och trygghet för minderåriga.
2.
Leverantörer av onlineplattformar får inte presentera annonser på sina gränssnitt som bygger på profilering enligt
definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679 med hjälp av tjänstemottagarens personuppgifter när de med rimlig
säkerhet är medvetna om att tjänstemottagaren är minderårig.
3.
Efterlevnaden av de skyldigheter som fastställs i denna artikel ska inte ålägga leverantörer av onlineplattformar att
behandla ytterligare personuppgifter för att bedöma om tjänstemottagaren är minderårig.
4.
Kommissionen får efter samråd med nämnden utfärda riktlinjer för att bistå leverantörer av onlineplattformar vid
tillämpningen av punkt 1.
AVSNITT 4
Ytterligare bestämmelser tillämpliga på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare
Artikel 29
Uteslutning för mikroföretag och små företag
1.
Detta avsnitt ska inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare som utgör mikroföretag eller små företag enligt definitionen i rekommendation
2003/361/EG.
Detta avsnitt ska inte tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå
distansavtal med näringsidkare som tidigare har uppfyllt kraven för status som mikroföretag eller små företag enligt
definitionen i rekommendation 2003/361/EG under de tolv månader som följer efter det att de har förlorat den statusen
enligt artikel 4.2 i den rekommendationen, utom när de är mycket stora onlineplattformar i enlighet med artikel 33.
2.
Genom undantag från punkt 1 i denna artikel ska detta avsnitt tillämpas på leverantörer av onlineplattformar som gör
det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare som har utsetts till mycket stora onlineplattformar i
enlighet med artikel 33, oavsett om de utgör mikroföretag eller små företag.
Artikel 30
Näringsidkares spårbarhet
1.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att näringsidkare endast kan använda de onlineplattformarna för att främja meddelanden eller erbjuda
produkter eller tjänster till konsumenter som befinner sig i unionen om onlineplattformarna, innan deras tjänster används
för dessa ändamål, har erhållit följande information, när detta är tillämpligt på näringsidkaren:
a) Näringsidkarens namn, adress, telefonnummer och e-postadress.
b) En kopia av näringsidkarens identitetshandling eller annan elektronisk identifiering enligt artikel 3 i Europaparlamentets
och rådets förordning (EU) nr 910/2014 (40).
(
40
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 av den 23 juli 2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster
för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (EUT L 257, 28.8.2014, s. 73).
196
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/61
c) Näringsidkarens betalkontouppgifter.
d) Om näringsidkaren är registrerad i ett handelsregister eller liknande offentligt register, det register i vilket näringsidkaren
är registrerad och dennes registreringsnummer eller motsvarande identifieringsuppgifter i detta register.
e) En självcertifiering där näringsidkaren förbinder sig att endast erbjuda produkter eller tjänster som överensstämmer
med tillämpliga regler i unionsrätten.
2.
Leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
ska, vid mottagandet av den information som avses i punkt 1 och innan den berörda näringsidkaren tillåts använda dess
tjänster, genom att använda fritt tillgängliga officiella onlinedatabaser eller onlinegränssnitt som tillhandahålls av en
medlemsstat eller av unionen, eller genom att begära att näringsidkaren tillhandahåller styrkande handlingar från
tillförlitliga källor, göra sitt bästa för att bedöma om den information som avses i punkt 1 a–e är tillförlitlig och fullständig.
Vid tillämpning av denna förordning ska näringsidkare vara ansvariga för att den information som lämnas är korrekt.
När det gäller näringsidkare som för de ändamål som avses i punkt 1 redan den 17 februari 2024 använder tjänster från
leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare, ska
leverantörerna göra sitt bästa för att erhålla den angivna informationen från de berörda näringsidkarna inom tolv månader.
Om de berörda näringsidkarna inte lämnar informationen inom denna period ska leverantörerna avbryta tillhandahållandet
av sina tjänster till dessa näringsidkare till dess att de har lämnat all information.
3.
Om leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare får tillräckliga indikationer på eller har skäl att misstänka att någon del av den information enligt punkt 1
som erhållits från den berörda näringsidkaren är oriktig, ofullständig eller inaktuell ska den leverantören begära att
näringsidkaren åtgärdar den situationen utan dröjsmål eller inom den tidsfrist som fastställs i unionsrätten eller nationell
rätt.
Om näringsidkaren underlåter att rätta eller komplettera informationen ska leverantören av den onlineplattform som gör
det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare snabbt tillfälligt avbryta tillhandahållandet till den
näringsidkaren av sin tjänst vad avser erbjudandet av produkter eller tjänster till konsumenter i unionen till dess att denna
begäran har uppfyllts fullt ut.
4.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i förordning (EU) 2019/1150 ska den berörda näringsidkaren, om en
leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare nekar en
näringsidkare att använda sin tjänst enligt punkt 1, eller tillfälligt avbryter tillhandahållandet av sin tjänst enligt punkt 3 i
den här artikeln, ha rätt att lämna in ett klagomål i enlighet med artiklarna 20 och 21 i den här förordningen.
5.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
lagra den information som erhållits enligt punkterna 1 och 2 på ett säkert sätt under en period på sex månader efter det att
dess avtalsförhållande med den berörda näringsidkaren löpt ut. De ska sedan radera informationen.
6.
Utan att det påverkar tillämpningen av punkt 2 i denna artikel ska leverantören av den onlineplattform som gör det
möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare endast röja informationen till tredje parter när detta krävs
i enlighet med tillämplig rätt, inbegripet de förelägganden som avses i artikel 10 och eventuella andra förelägganden som
utfärdats av medlemsstaternas behöriga myndigheter eller kommissionen för utövandet av deras uppgifter inom ramen för
denna förordning.
7.
Leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
på sin onlineplattform ge tjänstemottagarna tillgång till den information som avses i punkt 1 a, d och e, på ett tydligt,
lättillgängligt och begripligt sätt. Den informationen ska finnas tillgänglig åtminstone på onlineplattformens
onlinegränssnitt där informationen om produkten eller tjänsten presenteras.
197
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/62
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 31
Inbyggd överensstämmelse
1.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att deras onlinegränssnitt är utformat och organiserat på ett sådant sätt att näringsidkarna har möjlighet att
fullgöra sina skyldigheter när det gäller förhandsinformation, överensstämmelse och produktsäkerhetsinformation enligt
tillämplig unionsrätt.
I synnerhet ska den berörda leverantören säkerställa att dess onlinegränssnitt ger näringsidkare möjlighet att tillhandahålla
information om namn, adress, telefonnummer och e-postadress vad gäller den ekonomiska aktören, enligt definitionen i
artikel 3.13 i förordning (EU) 2019/1020 och annan unionsrätt.
2.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
säkerställa att deras onlinegränssnitt är utformat och organiserat på ett sådant sätt att näringsidkarna kan tillhandahålla
åtminstone
a) den information som krävs för en tydlig och otvetydig identifiering av de produkter eller tjänster som marknadsförs eller
erbjuds konsumenter i unionen genom leverantörernas tjänster,
b) eventuella tecken som identifierar näringsidkaren, såsom varumärket, symbolen eller logotypen, och
c) i tillämpliga fall, information om etikettering och märkning i enlighet med reglerna i tillämplig unionsrätt om
produktsäkerhet och produktöverensstämmelse.
3.
Leverantörer av onlineplattformar som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare ska
göra sitt bästa för att bedöma huruvida sådana näringsidkare har tillhandahållit den information som avses i punkterna 1
och 2 innan de tillåts att erbjuda produkter eller tjänster på de plattformarna. Efter att ha gjort det möjligt för
näringsidkaren att erbjuda produkterna eller tjänsterna på sin onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att
ingå distansavtal med näringsidkare, ska leverantören göra rimliga ansträngningar för att genom stickprov i officiella, fritt
tillgängliga och maskinläsbara onlinedatabaser eller onlinegränssnitt, kontrollera huruvida de erbjudna produkterna eller
tjänsterna har identifierats som olagliga.
Artikel 32
Rätt till information
1.
Om en leverantör av en onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med näringsidkare
får kännedom, oavsett hur, om att en olaglig produkt eller tjänst har erbjudits av en näringsidkare till konsumenter i
unionen genom dess tjänster, ska den leverantören, i den mån den har deras kontaktuppgifter, informera de konsumenter
som köpt den olagliga produkten eller tjänsten med hjälp av dess tjänster om följande:
a) Det faktum att produkten eller tjänsten är olaglig.
b) Näringsidkarens identitet.
c) Eventuella möjligheter till rättslig prövning.
Den skyldighet som fastställs i första stycket ska vara begränsad till köp av olagliga produkter eller tjänster som gjorts under
de sex månader som föregår den tidpunkt då leverantören fick kännedom om olagligheten.
2.
Om leverantören av den onlineplattform som gör det möjligt för konsumenter att ingå distansavtal med
näringsidkare, i den situation som avses i punkt 1, inte har kontaktuppgifter till alla berörda konsumenter ska leverantören
göra informationen om de olagliga produkterna eller tjänsterna, näringsidkarens identitet och eventuella möjligheter till
rättslig prövning tillgänglig för allmänheten och lättåtkomlig på sitt onlinegränssnitt.
198
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/63
AVSNITT 5
Ytterligare skyldigheter för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer att
hantera systemrisker
Artikel 33
Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer
1.
Detta avsnitt ska tillämpas på onlineplattformar och onlinesökmotorer som har ett genomsnittligt antal aktiva
tjänstemottagare i unionen per månad som uppgår till 45 miljoner eller mer och som utses till mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer enligt punkt 4.
2.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att korrigera det genomsnittliga antalet aktiva
tjänstemottagare per månad i unionen enligt punkt 1, om unionens befolkning ökar eller minskar med minst 5 % jämfört
med dess befolkning 2020, eller dess befolkning, efter korrigering genom en delegerad akt, det år då den senaste
delegerade akten antogs. I ett sådant fall ska den justera antalet så att det motsvarar 10 % av unionens befolkning det år då
den antar den delegerade akten, avrundat uppåt eller nedåt så att siffran kan uttryckas i miljoner.
3.
Kommissionen får, efter samråd med nämnden, anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att komplettera
bestämmelserna i denna förordning genom att fastställa metoden för beräkning av det genomsnittliga antalet aktiva
tjänstemottagare per månad i unionen, för tillämpningen av punkt 1 i den här artikeln och artikel 24.2, så att det
säkerställs att metoden tar hänsyn till marknadsutvecklingen och den tekniska utvecklingen.
4.
Kommissionen ska, efter samråd med etableringsmedlemsstaten eller efter att ha beaktat den information som
tillhandahållits av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet enligt artikel 24.4, anta ett beslut om att vid
tillämpningen av denna förordning utse till mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor den
onlineplattform eller den onlinesökmotor som har ett genomsnittligt antal aktiva tjänstemottagare per månad som är lika
med eller större än det antal som avses i punkt 1 i den här artikeln. Kommissionen ska fatta sitt beslut på grundval av de
uppgifter som rapporterats till kommissionen av leverantören av onlineplattformen eller onlinesökmotorn enligt
artikel 24.2 och information som begärts enligt artikel 24.3 eller eventuella andra tillförlitliga uppgifter som
kommissionen har tillgång till.
Underlåtenhet av leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn att följa artikel 24.2 eller att hörsamma
begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller från kommissionen enligt artikel 24.3 ska inte
hindra kommissionen från att utse den leverantören till leverantör av en mycket stora onlineplattform eller av en mycket
stor onlinesökmotor enligt denna punkt.
Om kommissionen grundar sitt beslut på annan information som är tillgänglig för kommissionen enligt första stycket i
denna punkt eller på grundval av ytterligare information som begärts enligt artikel 24.3, ska kommissionen ge den berörda
leverantören av onlineplattformen eller av onlinesökmotorn möjlighet att inom tio arbetsdagar lämna in sina synpunkter
på kommissionens preliminära slutsatser och att den avser att utse onlineplattformen eller onlinesökmotorn till en mycket
stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor. Kommissionen ska ta vederbörlig hänsyn till de synpunkter
som lämnats in av den berörda leverantören.
Om leverantören av den berörda onlineplattformen eller onlinesökmotorn underlåter att lämna in sina synpunkter enligt
tredje stycket ska kommissionen inte vara förhindrad att utse den onlineplattformen eller den onlinesökmotorn till en
mycket stor onlineplattform respektive en mycket stor onlinesökmotor på grundval av andra uppgifter som är den har
tillgång till.
5.
Kommissionen ska avsluta utseendet om onlineplattformen eller onlinesökmotorn under en oavbruten period på ett
år inte har ett genomsnittligt antal aktiva tjänstemottagare per månad som är lika med eller större än det antal som avses i
punkt 1.
199
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/64
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
6.
Kommissionen ska utan onödigt dröjsmål meddela leverantören av den berörda onlineplattformen eller
onlinesökmotorn, nämnden och samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet sina beslut enligt punkterna 4 och 5.
Kommissionen ska säkerställa att förteckningen över utsedda mycket stora onlineplattformar och mycket stora
onlinesökmotorer offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning och ska hålla förteckningen uppdaterad. De
skyldigheter som fastställs i detta avsnitt ska börja gälla, eller upphöra att gälla, för de berörda mycket stora onlineplatt
formarna och mycket stora onlinesökmotorerna fyra månader efter det meddelande till den berörda leverantören som
avses i första stycket.
Artikel 34
Riskbedömning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera,
analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras
tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.
De ska utföra riskbedömningarna senast den tillämpningsdag som avses i artikel 33.6 andra stycket och därefter minst en
gång om året, och under alla omständigheter innan införandet av funktioner som sannolikt kommer att ha en kritisk
inverkan på de risker som identifierats enligt den här artikeln. Riskbedömningen ska vara specifik för deras tjänster samt
stå i proportion till systemriskerna, med beaktande av deras allvarsgrad och sannolikheten för att de blir aktuella och ska
omfatta följande systemrisker:
a) Spridningen av olagligt innehåll via deras tjänster.
b) Faktiska eller förutsebara negativa effekter på utövandet av grundläggande rättigheter, särskilt den grundläggande rätten
till mänsklig värdighet i enlighet med artikel 1 i stadgan, till respekt för privatlivet och familjelivet i enlighet med
artikel 7 i stadgan, till skydd av personuppgifter i enlighet med artikel 8 i stadgan, till yttrandefrihet och
informationsfrihet, inbegripet mediernas frihet och mångfald, i enlighet med artikel 11 i stadgan, till icke-
diskriminering i enlighet med artikel 21 i stadgan, till respekt för barnets rättigheter i enlighet med artikel 24 i stadgan
och till en hög konsumentskyddsnivå i enlighet med artikel 38 i stadgan.
c) Eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten och valprocesser samt den allmänna
säkerheten.
d) Eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter avseende könsrelaterat våld, skydd av folkhälsan och minderåriga
och allvarliga negativa konsekvenser för personens fysiska och psykiska välbefinnande.
2.
När riskbedömningarna görs ska leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer särskilt beakta om och hur följande faktorer påverkar någon eller några av de systemrisker som avses i
punkt 1:
a) Utformningen av deras rekommendationssystem och andra eventuella relevanta algoritmiska system.
b) Deras system för innehållsmoderering.
c) Gällande allmänna villkor och tillämpningen av dem.
d) System för urval och presentation av annonser.
e) Leverantörens datarelaterade metoder.
Leverantörerna ska i bedömningarna också analysera om och hur riskerna enligt punkt 1 påverkas av avsiktlig
manipulering av deras tjänster, inbegripet genom icke-autentisk användning eller automatiserat utnyttjande av tjänsten,
samt förstärkning och potentiellt snabb och omfattande spridning av olagligt innehåll och information som är oförenlig
med deras allmänna villkor.
200
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/65
Bedömningen ska ta hänsyn till särskilda regionala eller språkliga aspekter, även när de är specifika för en medlemsstat.
3.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska behålla de styrkande
handlingarna från riskbedömningarna i minst tre år efter det att riskbedömningarna har utförts, och ska på begäran
översända dem till kommissionen och samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet.
Artikel 35
Riskbegränsning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska införa rimliga,
proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder som är anpassade för de specifika systemrisker som identifierats
enligt artikel 34, med särskilt beaktande av dessa åtgärders konsekvenser för grundläggande rättigheter. Sådana åtgärder
får, i tillämpliga fall, innefatta
a) anpassning av deras tjänsters utformning, funktioner eller funktionssätt, inbegripet deras onlinegränssnitt,
b) anpassning av deras allmänna villkor och tillämpningen av dem,
c) anpassning av innehållsmodereringsprocesserna, inbegripet hastigheten och kvaliteten på behandlingen av anmälningar
avseende specifika typer av olagligt innehåll och, i förekommande fall, avlägsnandet eller oåtkomliggörandet utan
dröjsmål av det anmälda innehållet, särskilt med avseende på olaglig hatpropaganda eller cybervåld, samt anpassning
av eventuella relevanta beslutsprocesser och särskilda resurser för innehållsmoderering,
d) testning och anpassning av deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem,
e) anpassning av deras system för annonsering och anpassning av riktade åtgärder som syftar till att begränsa eller justera
presentationen av annonser i samband med de tjänster som de tillhandahåller,
f) stärkande av interna processer, interna resurser, intern testning, intern dokumentation av eller intern tillsyn över deras
verksamhet, särskilt vad gäller upptäckt av systemrisk,
g) inledande eller anpassning av samarbetet med betrodda anmälare i enlighet med artikel 22, och genomförande av
beslutet om organ för tvistlösning utanför domstol enligt artikel 21,
h) inledande eller anpassning av samarbetet med andra leverantörer av onlineplattformar eller av onlinesökmotorer genom
de uppförandekoder och krisprotokoll som avses i artiklarna 45 respektive 48,
i) vidtagande av medvetandehöjande åtgärder och anpassning av deras onlinegränssnitt i syfte att ge tjänstemottagare mer
information,
j) vidtagande av riktade åtgärder för att skydda barnets rättigheter, inbegripet verktyg för ålderskontroll och
föräldrakontroll, verktyg avsedda att hjälpa minderåriga att anmäla övergrepp eller få stöd, beroende på vad som är
lämpligt.
k) säkerställande av att information, oavsett om denna utgör genererad eller manipulerad bild, ljud eller video som på ett
märkbart sätt liknar befintliga personer, föremål, platser eller andra enheter eller händelser och som felaktigt framstår
som autentiskt eller sanningsenligt går att särskilja genom framträdande märkning när den presenteras på deras
onlinegränssnitt samt, dessutom, tillhandahållande av en funktion som är lätt att använda och som gör det möjligt för
tjänstemottagarna att markera sådan information.
2.
Nämnden ska i samarbete med kommissionen offentliggöra övergripande rapporter en gång om året. Rapporterna
ska omfatta följande:
a) Identifiering och bedömning av de mest framträdande och återkommande systemrisker som rapporterats av
leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer eller identifierats genom andra
informationskällor, särskilt sådana som tillhandahållits i enlighet med artiklarna 39, 40 och 42.
201
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/66
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
b) Bästa praxis för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer för att begränsa
de systemrisker som identifieras.
Dessa rapporter ska redogöra för systemrisker uppdelade på de medlemsstater där de uppstått och i unionen som helhet,
beroende på vad som är tillämpligt.
3.
Kommissionen får i samarbete med samordnarna för digitala tjänster utfärda riktlinjer för tillämpningen av punkt 1
med avseende på specifika risker, särskilt för att beskriva bästa praxis och rekommendera tänkbara åtgärder, med
vederbörlig hänsyn till de konsekvenser som åtgärderna kan ha på de grundläggande rättigheterna enligt stadgan, för alla
berörda parter. Vid utarbetandet av dessa riktlinjer ska kommissionen anordna offentliga samråd.
Artikel 36
Krisresponsmekanism
1.
Om en kris uppstår får kommissionen, på rekommendation av nämnden, anta ett beslut som ålägger en eller flera
leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer att vidta en eller flera av följande
åtgärder:
a) Bedöma om och, i så fall, i vilken utsträckning och på vilket sätt, driften och användningen av deras tjänster på ett
betydande sätt bidrar till ett allvarligt hot enligt punkt 2, eller sannolikt kommer att göra det.
b) Välja ut och tillämpa specifika, effektiva och proportionella åtgärder, såsom de som föreskrivs i artikel 35.1 eller
artikel 48.2, för att förebygga, undanröja eller begränsa sådana bidrag till det allvarliga hot som identifierats enligt led a
i denna punkt.
c) Senast ett visst datum, eller med i beslutet angivna regelbundna mellanrum, rapportera till kommissionen om de
bedömningar som avses i led a, om det exakta innehållet i, genomförandet av och de kvalitativa och kvantitativa
effekterna av de särskilda åtgärder som vidtagits enligt led b och om alla andra frågor som rör dessa bedömningar eller
åtgärder, enligt vad som anges i beslutet.
Vid val och tillämpning av åtgärder enligt led b i denna punkt ska tjänsteleverantören eller tjänsteleverantörerna ta
vederbörlig hänsyn till graden av allvar i det allvarliga hot som avses i punkt 2, till åtgärdernas brådskande karaktär och till
de faktiska eller potentiella konsekvenserna för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet eventuell
underlåtenhet att vidta åtgärder för att respektera de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan.
2.
Vid tillämpningen av denna artikel ska en kris anses föreligga om extraordinära omständigheter leder till ett allvarligt
hot mot den allmänna säkerheten eller folkhälsan i unionen eller i betydande delar av den.
3.
När kommissionen fattar det beslut som avses i punkt 1 ska den säkerställa att samtliga följande krav är uppfyllda:
a) De åtgärder som krävs enligt beslutet är absolut nödvändiga, motiverade och proportionella, med hänsyn särskilt till
graden av allvar i det allvarliga hot som avses i punkt 2, åtgärdernas brådskande karaktär och de faktiska eller
potentiella konsekvenserna för alla berörda parters rättigheter och legitima intressen, inbegripet eventuell
underlåtenhet att vidta åtgärder för att respektera de grundläggande rättigheter som fastställs i stadgan.
b) I beslutet anges en rimlig tidsperiod inom vilken de särskilda åtgärder som avses i punkt 1 b ska vidtas, med hänsyn
särskilt till hur brådskande åtgärderna är och den tid som behövs för att förbereda och genomföra dem.
c) De åtgärder som krävs enligt beslutet är begränsade till en period på högst tre månader.
4.
Efter att ha fattat det beslut som avses i punkt 1 ska kommissionen utan onödigt dröjsmål vidta följande åtgärder:
a) Meddela beslutet till den eller de leverantörer som beslutet riktar sig till.
202
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/67
b) Offentliggöra beslutet.
c) Informera nämnden om beslutet, uppmana den att lämna in synpunkter på det och hålla den underrättad om eventuell
senare utveckling angående beslutet.
5.
Valet av särskilda åtgärder som ska vidtas enligt punkt 1 b och punkt 7 andra stycket ska göras av den eller de
leverantörer som kommissionens beslut riktar sig till.
6.
Kommissionen får på eget initiativ eller på begäran av leverantören inleda en dialog med leverantören för att, mot
bakgrund av leverantörens särskilda omständigheter, avgöra om de planerade eller genomförda åtgärder som avses i punkt
1 b är effektiva och proportionella för att uppnå de eftersträvade målen. Kommissionen ska särskilt se till att de åtgärder
som tjänsteleverantören vidtar enligt punkt 1 b uppfyller de krav som avses i punkt 3 a och c.
7.
Kommissionen ska övervaka tillämpningen av de särskilda åtgärder som vidtas enligt det beslut som avses i punkt 1 i
denna artikel, på grundval av de rapporter som avses i led c i den punkten och all annan relevant information, inbegripet
information som den kan begära enligt artikel 40 eller 67, med beaktande av krisens utveckling. Kommissionen ska
regelbundet rapportera till nämnden om den övervakningen, minst en gång i månaden.
Om kommissionen anser att de planerade eller genomförda särskilda åtgärderna enligt punkt 1 b inte är effektiva eller
proportionella får den, efter samråd med nämnden, anta ett beslut som kräver att leverantören ser över valet eller
tillämpningen av dessa särskilda åtgärder.
8.
När så är lämpligt med hänsyn till krisens utveckling får kommissionen, på nämndens rekommendation, ändra det
beslut som avses i punkt 1 eller i punkt 7 andra stycket genom att
a) återkalla beslutet och, när så är lämpligt, kräva att den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora
onlinesökmotorn upphör att tillämpa de åtgärder som valts ut och genomförts enligt punkt 1 b eller punkt 7 andra
stycket, i synnerhet om skälen för sådana åtgärder inte längre föreligger,
b) förlänga den period som avses i punkt 3 c med en period på högst tre månader,
c) beakta de erfarenheter som gjorts vid tillämpningen av åtgärderna, särskilt om åtgärderna eventuellt inte respekterar de
grundläggande rättigheterna i stadgan.
9.
Kraven i punkterna 1–6 ska tillämpas på beslutet och den ändring av det som avses i denna artikel.
10.
Kommissionen ska ta största möjliga hänsyn till de rekommendationer som nämnden avger enligt denna artikel.
11.
Kommissionen ska årligen rapportera till Europaparlamentet och rådet efter antagandet av beslut i enlighet med
denna artikel, och under alla omständigheter tre månader efter det att krisen upphört, om tillämpningen av de särskilda
åtgärder som vidtagits enligt dessa beslut.
Artikel 37
Oberoende revision
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska på egen bekostnad och
minst en gång om året vara föremål för oberoende revision för att granska uppfyllandet av
a) de skyldigheter som fastställs i kapitel III,
b) eventuella åtaganden som gjorts enligt de uppförandekoder som avses i artiklarna 45 och 46 och de krisprotokoll som
avses i artikel 48.
203
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/68
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska tillhandahålla de
organisationer som utför revisioner enligt denna artikel det samarbete och bistånd som krävs för att de ska kunna utföra
revisionerna på ett ändamålsenligt, effektivt och snabbt sätt, bland annat genom att ge dem tillgång till alla relevanta
uppgifter och lokaler och genom att besvara muntliga eller skriftliga frågor. De ska avstå från att hindra, otillbörligt
påverka eller undergräva utförandet av revisionen.
Sådana revisioner ska säkerställa en lämplig nivå av konfidentialitet och tystnadsplikt när det gäller den information som
erhålls från leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer och tredje parter i
samband med revisionerna, även efter det att revisionerna har avslutats. Uppfyllandet av detta krav får dock inte inverka
negativt på utförandet av revisioner och andra bestämmelser i denna förordning, särskilt bestämmelserna om öppenhet,
tillsyn och kontroll av efterlevnaden. Om det är nödvändigt för transparensrapporteringen enligt artikel 42.4 ska revisions
rapporten och den rapport om genomförandet av revisionen som avses i punkterna 4 och 6 i den här artikeln åtföljas av
versioner som inte innehåller någon information som rimligen skulle kunna anses vara konfidentiell.
3.
Revision enligt punkt 1 ska utföras av organisationer som
a) är oberoende från och inte har några intressekonflikter med den berörda leverantören av mycket stora onlineplattformar
eller av mycket stora onlinesökmotorer och varje annan juridisk person med anknytning till den leverantören, som i
synnerhet
i) inte har tillhandahållit andra tjänster än revision med anknytning till de ärenden som granskas till den berörda
leverantören av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer eller till någon juridisk
person med anknytning till den leverantören under de tolv månader som föregår revisionens början och har åtagit
sig att inte tillhandahålla sådana tjänster till dem under tolv månader efter det att revisionen slutförts,
ii) inte har tillhandahållit revisionstjänster enligt denna artikel till den berörda leverantören av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer eller till någon juridisk person med anknytning till den
leverantören under en period som är längre än tio på varandra följande år,
iii) inte utför revisionen i utbyte mot arvoden som är beroende av revisionens resultat,
b) har styrkt sakkunskap på områdena riskhantering, teknisk kompetens och kapacitet, och
c) har styrkt objektivitet och yrkesetik, baserat i synnerhet på efterlevnad av uppförandekoder eller lämpliga standarder.
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska säkerställa att de
organisationer som utför revisionerna upprättar en revisionsrapport för varje revision. Den rapporten ska vara skriftligt
underbyggd och ska innehålla åtminstone följande:
a) Namn, adress och kontaktpunkt för leverantören av den mycket stora onlineplattform eller den mycket stora
onlinesökmotor som är föremål för revisionen samt den period som omfattas.
b) Namn och adress för den organisation eller de organisationer som utför revisionen.
c) En intresseförklaring.
d) En redogörelse för de specifika aspekter som omfattas av revisionen och den metod som använts.
e) En redogörelse för och en sammanfattning av de viktigaste resultaten från revisionen.
f) En förteckning över de tredje parter med vilka samråd genomförts som en del av revisionen.
g) Ett revisionsuttalande där det anges om leverantören av den mycket stora onlineplattform eller den mycket stora
onlinesökmotor som är föremål för revisionen uppfyllt de skyldigheter och åtaganden som avses i punkt 1; revisionsut
talandet kan vara positivt, positivt med anmärkningar eller negativt.
h) I de fall då revisionsuttalandet inte är positivt, operativa rekommendationer om specifika åtgärder för att uppnå
efterlevnad och den rekommenderade tidsramen för uppnående av efterlevnad.
204
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/69
5.
Om den organisation som utfört revisionen inte har kunnat granska vissa specifika delar eller avge ett revisions
uttalande på grundval av sina undersökningar ska revisionsrapporten redogöra för omständigheterna och skälen till varför
de delarna inte kunde granskas.
6.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer som får en revisionsrapport
som inte är positiv ska ta vederbörlig hänsyn till de operativa rekommendationer som riktas till dem för att vidta de
åtgärder som är nödvändiga för att genomföra dessa. De ska inom en månad från mottagandet av dessa
rekommendationer anta en rapport om genomförandet av revisionen där dessa åtgärder redovisas. I de fall då de inte
genomför de operativa rekommendationerna ska de i rapporten om genomförandet av revisionen motivera varför de inte
gjort det och ange eventuella alternativa åtgärder som de har vidtagit för att åtgärda alla fall av bristande efterlevnad.
7.
Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 för att komplettera denna
förordning genom att fastställa de regler som är nödvändiga för utförandet av revisioner enligt den här artikeln, särskilt när
det gäller de nödvändiga reglerna om stegen i förfarandet, revisionsmetoder och rapporteringsmallar för de revisioner som
utförs enligt den här artikeln. Dessa delegerade akter ska beakta eventuella frivilliga revisionsstandarder som avses i
artikel 44.1 e.
Artikel 38
Rekommendationssystem
Utöver de krav som anges i artikel 27 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer som använder rekommendationssystem erbjuda minst ett alternativ för vart och ett av sina
rekommendationssystem som inte är baserat på profilering enligt definitionen i artikel 4.4 i förordning (EU) 2016/679.
Artikel 39
Ytterligare transparens vad gäller annonsering online
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer som presenterar annonser på
sina onlinegränssnitt ska sammanställa och offentliggöra, i en särskild sektion på deras onlinegränssnitt genom ett sökbart
och tillförlitligt verktyg som medger flerkriteriesökningar, och via gränssnitt för applikationsprogrammering, en
datakatalog som innehåller den information som avses i punkt 2, under hela den period under vilken de presenterar en
annons och fram till ett år efter att annonsen presenterades för sista gången på deras onlinegränssnitt. De ska säkerställa att
datakatalogen inte innehåller några personuppgifter för de tjänstemottagare som annonsen presenterades för eller kunde ha
presenterats för och ska göra rimliga ansträngningar för att säkerställa att informationen är korrekt och fullständig.
2.
Datakatalogen ska innehålla åtminstone samtliga följande uppgifter:
a) Annonsens innehåll, inbegripet produktens, tjänstens eller varumärkets namn samt annonsens ämne.
b) Den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenterades.
c) Den fysiska eller juridiska person som betalat för annonsen, om den personen är en annan än den person som avses i led
b.
d) Den period under vilken annonsen presenterades.
e) Om annonsen var avsedd att presenteras specifikt för en eller flera särskilda grupper av tjänstemottagare och, i sådana
fall, de huvudparametrar som använts för detta ändamål, inbegripet, om så är relevant, de huvudparametrar som
använts för att utesluta en eller flera sådana särskilda grupper.
f) De kommersiella meddelanden som offentliggjorts på de mycket stora onlineplattformarna och identifierats enligt
artikel 26.2.
g) Det totala antalet tjänstemottagare som nåtts och, i förekommande fall, aggregerade siffror uppdelade på varje
medlemsstat för den grupp eller de grupper av mottagare till vilka annonsen specifikt riktades.
205
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/70
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
När det gäller punkt 2 a, b och c ska databasen, om en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer har avlägsnat eller gjort en specifik annons oåtkomlig på grund av påstådd olaglighet eller
oförenlighet med dess allmänna villkor, inte innehålla den information som avses i de leden. I sådana fall ska databasen för
den berörda specifika annonsen innehålla den information som avses i artikel 17.3 a–e eller artikel 9.2 a i, beroende på vad
som är tillämpligt.
Kommissionen får, efter samråd med nämnden, med relevanta utvalda forskare enligt vad som avses i artikel 40 och med
allmänheten, utfärda riktlinjer om struktur, organisation och funktioner för de databaser som avses i den här artikeln.
Artikel 40
Dataåtkomst och granskning
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska, på motiverad begäran
från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen och inom en rimlig tidsperiod som anges i
den begäran, ge dessa åtkomst till de data som behövs för att övervaka och bedöma efterlevnaden av denna förordning.
2.
Samordnare för digitala tjänster och kommissionen ska använda de data till vilka åtkomst givits enligt punkt 1 endast
för att övervaka och bedöma efterlevnaden av denna förordning och ska ta vederbörlig hänsyn till de rättigheter och
intressen som leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och de berörda
tjänstemottagarna har, inbegripet skydd av personuppgifter, skydd av konfidentiell information, i synnerhet företagshem
ligheter, och upprätthållande av säkerheten för deras tjänst.
3.
Vid tillämpning av punkt 1 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer, på begäran av antingen samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet eller kommissionen,
redogöra för utformningen av och logiken i hur deras algoritmiska system, inbegripet deras rekommendationssystem,
fungerar och testas.
4.
På motiverad begäran från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer inom en rimlig tidsperiod som anges i begäran, ge utvalda
forskare, som uppfyller kraven i punkt 8 i denna artikel, åtkomst till data enbart i syfte att bedriva forskning som bidrar till
upptäckten, identifieringen och förståelsen av systemrisker i unionen enligt artikel 34.1 samt bedömningen av om
riskminskningsåtgärderna enligt artikel 35 är lämpliga och effektiva och vilka konsekvenser de har.
5.
Inom 15 dagar från mottagandet av en sådan begäran som avses i punkt 4 får leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet
ändrar denna begäran, om de anser att de inte kan ge den begärda åtkomsten till data av ett av följande två skäl:
a) De har inte tillgång till dessa data.
b) Åtkomst till dessa data kommer att medföra betydande sårbarhet för tjänstens säkerhet eller skyddet av konfidentiell
information, i synnerhet företagshemligheter.
6.
En begäran om ändring enligt punkt 5 ska omfatta förslag på en eller flera alternativa metoder genom vilka åtkomst
kan tillhandahållas till begärda data eller andra data som är lämpliga och tillräckliga för denna begärans ändamål.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska fatta beslut om en begäran om ändring inom 15 dagar och meddela
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn sitt beslut och, i
förekommande fall, den ändrade begäran och den nya fristen för att tillmötesgå denna begäran.
7.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska underlätta och ge åtkomst
till data enligt punkterna 1 och 4 genom lämpliga gränssnitt som anges i begäran, inbegripet onlinedatabaser eller
gränssnitt för applikationsprogrammering.
206
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/71
8.
Efter en vederbörligen motiverad ansökan från forskare ska samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ge
sådana forskare status som utvalda forskare för den särskilda forskning som avses i ansökan och utfärda en motiverad
begäran om åtkomst till data till en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer
enligt punkt 4, om forskarna visar att de uppfyller samtliga följande villkor:
a) De är knutna till en forskningsorganisation enligt definitionen i artikel 2.1 i direktiv (EU) 2019/790.
b) De är fristående från kommersiella intressen.
c) Deras ansökan anger hur forskningen finansieras.
d) De är kapabla att uppfylla de särskilda datasäkerhetskrav och konfidentialitetskrav som är förbundna med varje begäran
och att skydda personuppgifter, och de beskriver i sin begäran lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder som de
har vidtagit i detta syfte.
e) Deras ansökan visar att deras tillgång till data och de tidsramar inom vilka de begär tillgång är nödvändiga för, och står i
proportion till, forskningens syften, och att de förväntade resultaten av den forskningen kommer att bidra till de syften
som föreskrivs i punkt 4.
f) Den planerade forskningsverksamheten kommer att genomföras i de syften som föreskrivs i punkt 4.
g) De har åtagit sig att göra forskningsresultaten allmänt tillgängliga utan kostnad, inom en rimlig tidsperiod efter det att
forskningen slutförts, med förbehåll för de berörda tjänstemottagarnas rättigheter och intressen i enlighet med
förordning (EU) 2016/679.
När ansökan enligt denna punkt har mottagits ska samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet informera
kommissionen och nämnden.
9.
Forskare får också lämna in sin ansökan till samordnaren för digitala tjänster i medlemsstaten för den forskningsorga
nisation till vilken de är knutna. Vid mottagandet av ansökan enligt denna punkt ska samordnaren för digitala tjänster göra
en inledande bedömning av huruvida respektive forskare uppfyller samtliga villkor i punkt 8. Respektive samordnare för
digitala tjänster ska därefter översända ansökan, tillsammans med de styrkande handlingar som lämnats in av respektive
forskare och den inledande bedömningen, till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet. Samordnaren för
digitala tjänster ska ta ett beslut huruvida en forskare ska tilldelas status som utvald forskare utan onödigt dröjsmål.
Den inledande bedömningen ska beaktas fullt ut, men det slutliga beslutet att tilldela en forskare status som utvald forskare
fattas av samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, i enlighet med punkt 8.
10.
Den samordnare för digitala tjänster som beviljat status som utvald forskare och utfärdat den motiverade begäran
om dataåtkomst till leverantörerna av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer för en utvald
forskare, ska utfärda ett beslut om att avsluta åtkomsten om den efter en undersökning, antingen på eget initiativ eller på
grundval av information från tredje part, fastställer att den utvalda forskaren inte längre uppfyller villkoren i punkt 8, och
ska informera leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn om
beslutet. Innan åtkomsten avslutas ska samordnaren för digitala tjänster ge den utvalda forskaren möjlighet att reagera på
resultaten av undersökningen och på samordnarens avsikt att avsluta åtkomsten.
11.
Samordnarna för digitala tjänster i etableringsländerna ska meddela nämnden namn och kontaktuppgifter för de
fysiska personer eller enheter som de har beviljat status som utvald forskare i enlighet med punkt 8 samt syftet med den
forskning som ligger till grund för den ansökan som gjorts eller, om de har avslutat dataåtkomsten i enlighet med
punkt 10, kommunicera den informationen till nämnden.
207
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/72
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
12.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska utan onödigt dröjsmål
ge tillgång till data, inbegripet data i realtid om det är tekniskt möjligt, förutsatt att dessa data är allmänt tillgängliga i deras
onlinegränssnitt för forskare, inbegripet sådana som är knutna till ideella organ, organisationer och sammanslutningar, som
uppfyller villkoren i punkt 8 b, c, d och e och som använder dessa data enbart för att bedriva forskning som bidrar till att
upptäcka, identifiera och förstå systemrisker i unionen enligt artikel 34.1.
13.
Kommissionen ska efter samråd med nämnden anta delegerade akter som kompletterar denna förordning genom att
fastställa de tekniska villkor enligt vilka leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora
onlinesökmotorer ska dela data enligt punkterna 1 och 4 och de ändamål för vilka dessa data får användas. Dessa
delegerade akter ska fastställa de särskilda villkor enligt vilka sådan delning av data med forskare kan ske i
överensstämmelse med förordning (EU) 2016/679, samt relevanta objektiva indikatorer, förfaranden och, vid behov,
oberoende rådgivningsmekanismer till stöd för delning av data, med beaktande av de intressen som leverantörer av mycket
stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer och de berörda tjänstemottagarna har, inklusive skyddet av
konfidentiell information, i synnerhet företagshemligheter, och med upprätthållande av säkerheten för deras tjänst.
Artikel 41
Funktion för regelefterlevnad
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska inrätta en funktion för
regelefterlevnad som ska vara oberoende av deras operativa funktioner och bestå av en eller flera regelefterlevnads
ansvariga, inbegripet chefen för funktionen för regelefterlevnad. Den funktionen för regelefterlevnad ska ha tillräcklig
auktoritet och tyngd samt tillräckliga resurser liksom tillträde till ledningsorganet för leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn för att övervaka att leverantören efterlever denna förordning.
2.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn
ska säkerställa att regelefterlevnadsansvariga har de yrkeskvalifikationer, den kunskap, de erfarenheter och den förmåga
som krävs för att utföra de uppgifter som avses i punkt 3.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn ska
säkerställa att chefen för funktionen för regelefterlevnad är en oberoende högre chef med särskilt ansvar för funktionen för
regelefterlevnad.
Chefen för funktionen för regelefterlevnad ska rapportera direkt till ledningsorganet för leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, och får ta upp problem och varna ledningsorganet när
risker som avses i artikel 34 eller bristande efterlevnad av denna förordning påverkar eller kan komma att påverka den
berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, utan att detta
inverkar på ledningsorganets ansvar i dess tillsynsfunktion och ledningsfunktion.
Chefen för funktionen för regelefterlevnad ska inte kunna avsättas utan förhandsgodkännande från ledningsorganet för
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn.
3.
De regelefterlevnadsansvariga ska ha följande uppgifter:
a) Samarbeta med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och med kommissionen vid tillämpningen av denna
förordning.
b) Säkerställa att alla risker som avses i artikel 34 identifieras och rapporteras korrekt och att rimliga, proportionella och
ändamålsenliga riskminskningsåtgärder vidtas enligt artikel 35.
c) Organisera och övervaka de verksamheter som leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket
stora onlinesökmotorn bedriver i samband med den oberoende revisionen enligt artikel 37.
208
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/73
d) Förse ledningen och de anställda vid leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn med information och råd om relevanta skyldigheter inom ramen för denna förordning.
e) Övervaka att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn fullgör
sina skyldigheter enligt denna förordning.
f) I tillämpliga fall övervaka att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora
onlinesökmotorn fullgör åtaganden som gjorts inom ramen för uppförandekoderna enligt artiklarna 45 och 46 eller
krisprotokollen enligt artikel 48.
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska meddela samordnaren för
digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen namn och kontaktuppgifter för chefen för funktionen för
regelefterlevnad.
5.
Ledningsorganet för leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn
ska fastställa, övervaka och hållas ansvarigt för genomförandet av leverantörens styrningsarrangemang för säkerställande
av oberoendet för funktionen för efterlevnad, inbegripet fördelning av ansvar inom organisationen hos leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn, förebyggande av intressekonflikter och sund
hantering av systemrisker som identifierats enligt artikel 34.
6.
Ledningsorganet ska godkänna och regelbundet, minst en gång om året, se över strategier och policyer för beaktande,
hantering, övervakning och minskning av de risker som identifierats enligt artikel 34 och som den mycket stora
onlineplattformen eller den mycket stora onlinesökmotorn är exponerad för eller kan exponeras för.
7.
Ledningsorganet ska ägna tillräckligt med tid åt att överväga åtgärder som rör riskhantering. Det ska aktivt delta i
beslut som rör riskhantering och ska säkerställa att tillräckliga resurser anslås till hanteringen av de risker som identifierats
enligt artikel 34.
Artikel 42
Transparensrapporteringsskyldigheter
1.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska offentliggöra de rapporter
som avses i artikel 15 senast två månader från den tillämpningsdag som avses i artikel 33.6 andra stycket och därefter minst
var sjätte månad.
2.
De rapporter som avses i punkt 1 i denna artikel och som offentliggörs av leverantörer av mycket stora
onlineplattformar ska, utöver den information som avses i artiklarna 15 och 24.1, specificera följande:
a) De personalresurser som leverantören av mycket stora onlineplattformar avsätter för innehållsmoderering med
avseende på de tjänster som erbjuds i unionen, uppdelade på vart och ett av medlemsstaternas officiella språk som är
tillämpliga, inbegripet för att fullgöra de skyldigheter som fastställs i artiklarna 16 och 22 samt för att fullgöra de
skyldigheter som anges i artikel 20.
b) Kvalifikationerna och språkkunskaperna hos de personer som utför den verksamhet som avses i led a samt den
utbildning och det stöd som ges till sådan personal.
c) De indikatorer på korrekthet och tillhörande information som avses i artikel 15.1 e, uppdelade på vart och ett av
medlemsstaternas officiella språk.
Rapporterna ska offentliggöras på minst ett av medlemsstaternas officiella språk.
3.
Utöver den information som avses i artikel 24.2 ska leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket
stora onlinesökmotorer i de rapporter som avses i punkt 1 i den här artikeln inkludera information om det genomsnittliga
antalet tjänstemottagare per månad för varje medlemsstat.
209
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/74
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
Leverantörer av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer ska till samordnaren för
digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen överlämna, utan onödigt dröjsmål efter färdigställande, och
offentliggöra senast tre månader efter mottagandet av var och en av revisionsrapporterna enligt artikel 37.4
a) en rapport som beskriver resultaten av riskbedömningen enligt artikel 34,
b) de specifika riskbegränsningsåtgärder som vidtagits enligt artikel 35.1,
c) den revisionsrapport som föreskrivs i artikel 37.4,
d) den rapport om genomförandet av revisionen som föreskrivs i artikel 37.6,
e) i tillämpliga fall, information om de samråd som leverantören genomfört till stöd för riskbedömningarna och
utformningen av riskbegränsningsåtgärderna.
5.
Om en leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer anser att offentlig
görandet av information enligt punkt 4 kan resultera i röjandet av konfidentiell information hos den leverantören eller
tjänstemottagarna, medföra sårbarhet för dess tjänsts säkerhet, undergräva allmän säkerhet eller skada mottagare, får
leverantören avlägsna denna information från de allmänt tillgängliga rapporterna. I sådana fall ska leverantören sända de
fullständiga rapporterna till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och kommissionen, tillsammans med en
motivering som förklarar varför informationen avlägsnades från de allmänt tillgängliga rapporterna.
Artikel 43
Tillsynsavgift
1.
Kommissionen ska ta ut en årlig tillsynsavgift av leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer som utses i enlighet med artikel 33.
2.
Det totala beloppet för de årliga tillsynsavgifterna ska täcka de beräknade kostnader som kommissionen ådrar sig i
samband med sina tillsynsuppgifter enligt denna förordning, särskilt kostnader i samband med utseende enligt artikel 33,
inrättande, underhåll och drift av databasen enligt artikel 24.5 och systemet för informationsutbyte enligt artikel 85,
hänskjutanden enligt artikel 59, stöd till nämnden enligt artikel 62 och tillsynsuppgifter enligt artikel 56 och kapitel IV
avsnitt 4.
3.
Leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska årligen debiteras en
tillsynsavgift för varje tjänst som de har utsetts för i enlighet med artikel 33.
Kommissionen ska anta genomförandeakter som fastställer den årliga tillsynsavgiften för varje leverantör av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer. När kommissionen antar dessa genomförandeakter ska den
tillämpa den metod som fastställs i den delegerade akt som avses i punkt 4 i denna artikel och ska respektera principerna i
punkt 5 i denna artikel. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
4.
Kommissionen ska anta delegerade akter i enlighet med artikel 87 som fastställer detaljerade metoder och förfaranden
för
a) fastställande av de beräknade kostnader som avses i punkt 2,
b) fastställande av de enskilda årliga tillsynsavgifter som avses i punkt 5 b och c,
c) fastställande av det högsta totala värde som anges i punkt 5 c, och
d) de arrangemang som krävs för inbetalningar.
Kommissionen ska iaktta de principer som anges i punkt 5 i denna artikel när den antar dessa delegerade akter.
210
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/75
5.
Den genomförandeakt som avses i punkt 3 och den delegerade akt som avses i punkt 4 ska iaktta följande principer:
a) Beräkningen av det totala beloppet för den årliga tillsynsavgiften tar hänsyn till de kostnader som uppkommit under det
föregående året.
b) Den årliga tillsynsavgiften står i proportion till det genomsnittliga antalet aktiva mottagare per månad i unionen för
varje mycket stor onlineplattform eller varje mycket stor onlinesökmotor som utsetts i enlighet med artikel 33.
c) Den totala årliga tillsynsavgift som tas ut från en viss leverantör av mycket stora onlineplattformar eller mycket stora
sökmotorer överstiger inte under några omständigheter 0,05 % av dess globala årliga nettoinkomst under det
föregående räkenskapsåret.
6.
De enskilda årliga tillsynsavgifter som tas ut enligt punkt 1 i denna artikel ska utgöra externa inkomster avsatta för
särskilda ändamål i enlighet med artikel 21.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 (41).
7.
Kommissionen ska årligen rapportera till Europaparlamentet och rådet om de totala kostnaderna för fullgörandet av
uppgifterna enligt denna förordning och det totala beloppet för de enskilda årliga tillsynsavgifter som tagits ut under det
föregående året.
AVSNITT 6
Andra bestämmelser avseende krav på tillbörlig aktsamhet
Artikel 44
Standarder
1.
Kommissionen ska samråda med nämnden och stödja och främja utvecklingen och genomförandet av frivilliga
standarder som fastställs av relevanta europeiska och internationella standardiseringsorgan när det gäller åtminstone
följande:
a) Elektronisk inlämning av anmälningar enligt artikel 16.
b) Standarder för mallar, utformning och processer för användarvänlig kommunikation med tjänstemottagarna om
begränsningar till följd av allmänna villkor och ändringar av dessa.
c) Elektronisk inlämning av anmälningar från betrodda anmälare enligt artikel 22, däribland genom gränssnitt för
applikationsprogrammering.
d) Särskilda gränssnitt, däribland gränssnitt för applikationsprogrammering, för att främja fullgörandet av de skyldigheter
som anges i artiklarna 39 och 40.
e) Revision av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer enligt artikel 37.
f) Interoperabilitet för de datakataloger för annonser som avses i artikel 39.2.
g) Överföring av data mellan annonseringsmellanhänder till stöd för transparensskyldigheter enligt artikel 26.1 b, c och d.
h) Tekniska åtgärder för att göra det möjligt att fullgöra skyldigheterna i denna förordning i fråga om annonsering,
inbegripet de skyldigheter avseende tydliga markeringar av annonser och kommersiella meddelanden som avses i
artikel 26.
(
41
) Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna
budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013,
(EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut nr 541/2014/EU samt om upphävande av
förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 30.7.2018, s. 1).
211
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/76
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
i) Val av gränssnitt och presentation av information om huvudparametrarna för olika typer av rekommendationssystem, i
enlighet med artiklarna 27 och 38.
j) Standarder för riktade åtgärder för att skydda minderåriga online.
2.
Kommissionen ska stödja uppdateringen av standarder mot bakgrund av den tekniska utvecklingen och beteendena
hos mottagarna av de berörda tjänsterna. Relevant information om uppdateringen av standarderna ska vara allmänt och
lätt tillgänglig.
Artikel 45
Uppförandekoder
1.
Kommissionen och nämnden ska uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå
för att bidra till en korrekt tillämpning av denna förordning, med beaktande av i synnerhet de särskilda utmaningarna med
att hantera olika typer av olagligt innehåll och systemrisker, i enlighet med unionsrätten i synnerhet på områdena
konkurrens och skydd av personuppgifter.
2.
När betydande systemrisker i den mening som avses i artikel 34.1 uppstår och berör flera mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer får kommissionen bjuda in berörda leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller berörda leverantörer av mycket stora onlinesökmotorer, andra leverantörer av mycket stora
onlineplattformar, av mycket stora onlinesökmotorer, av onlineplattformar och av andra förmedlingstjänster, när så är
lämpligt, liksom relevanta behöriga myndigheter, civilsamhällesorganisationer och andra relevanta intressenter, att delta i
utarbetandet av uppförandekoder, vilket innefattar inrättandet av kommittéer för att vidta särskilda riskbegränsnings
åtgärder, samt en ram för regelbunden rapportering om åtgärder som vidtas och resultaten av dessa.
3.
När de tillämpar punkterna 1 och 2 ska kommissionen och nämnden samt, i förekommande fall, andra organ, sträva
efter att säkerställa att uppförandekoderna omfattar tydligt angivna specifika mål, innehåller nyckelutförandeindikatorer för
att mäta hur dessa mål uppnås och att de tar vederbörlig hänsyn till behoven och intressena för alla berörda parter, och i
synnerhet medborgarna, på unionsnivå. Kommissionen och nämnden ska också sträva efter att säkerställa att deltagarna
regelbundet rapporterar till kommissionen och sina respektive samordnare för digitala tjänster i etableringsländerna om
åtgärder som vidtagits samt resultaten av dessa, som mäts i förhållande till de nyckelutförandeindikatorer som anges i
uppförandekoderna. Nyckelutförandeindikatorer och rapporteringsåtaganden ska ta hänsyn till skillnader mellan olika
deltagares storlek och kapacitet.
4.
Kommissionen och nämnden ska bedöma om uppförandekoderna fyller de syften som anges i punkterna 1 och 3 och
ska regelbundet övervaka och utvärdera hur uppförandekodernas mål uppnås, med beaktande av de nyckelutförandein
dikatorer de eventuellt innehåller. De ska offentliggöra sina slutsatser.
Kommissionen och nämnden ska också uppmuntra och främja regelbunden översyn och anpassning av
uppförandekoderna.
Vid systematisk underlåtenhet att följa uppförandekoderna får kommissionen och nämnden uppmana undertecknarna av
uppförandekoderna att vidta nödvändiga åtgärder.
Artikel 46
Uppförandekoder för annonsering online
1.
Kommissionen ska uppmuntra och främja utarbetandet av frivilliga uppförandekoder på unionsnivå av leverantörer
av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer, exempelvis tillhandahållare av förmedlingstjänster för
annonsering online, andra aktörer som ingår i värdekedjan för programmatisk annonsering, organisationer som företräder
tjänstemottagare, civilsamhällesorganisationer eller berörda myndigheter, för att bidra till ytterligare transparens för aktörer
i värdekedjan för annonsering online utöver kraven i artiklarna 26 och 39.
212
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/77
2.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna främjar en effektiv överföring av information
som fullt ut iakttar alla berörda parters rättigheter och intressen, samt konkurrenspräglade, transparenta och rättvisa
villkor för annonsering online, i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, i synnerhet på områdena konkurrens samt
integritetsskydd och skydd av personuppgifter. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna
omfattar minst följande:
a) Överföring av information som innehas av förmedlare av annonsering online till tjänstemottagare beträffande kraven i
artikel 26.1 b, c och d.
b) Överföring av information som innehas av förmedlare av annonsering online till datakatalogerna enligt artikel 39.
c) Meningsfull information om monetarisering av data.
3.
Kommissionen ska uppmuntra utarbetandet av uppförandekoder senast den 18 februari 2025 och
uppförandekoderna ska börja tillämpas senast den 18 augusti 2025.
4.
Kommissionen ska uppmuntra alla aktörer i den värdekedja för annonsering online som avses i punkt 1 att godkänna
de åtaganden som anges i uppförandekoderna och att fullgöra dem.
Artikel 47
Uppförandekoder för tillgänglighet
1.
Kommissionen ska uppmuntra och främja utarbetandet av uppförandekoder på unionsnivå med deltagande av
leverantörer av onlineplattformar och andra relevanta tjänsteleverantörer, organisationer som företräder tjänstemottagare
och civilsamhällesorganisationer eller berörda myndigheter för att främja fullständigt och verkningsfullt deltagande på lika
villkor genom att förbättra tillgången till onlinetjänster som, genom ursprunglig utformning eller senare anpassning,
tillgodoser de särskilda behoven hos personer med funktionsnedsättning.
2.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna eftersträvar målet att säkerställa dessa tjänsters
tillgänglighet i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, för att maximera deras förutsebara användning bland personer
med funktionsnedsättning. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att uppförandekoderna omfattar minst följande
mål:
a) Utforma och anpassa tjänster för att göra dem tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom att göra dem
synliga, funktionella, begripliga och robusta.
b) Förklara hur tjänsterna uppfyller de tillämpliga tillgänglighetskraven och göra denna information tillgänglig för
allmänheten på ett tillgängligt sätt för personer med funktionsnedsättning.
c) Säkerställa att information, formulär och åtgärder enligt denna förordning görs tillgängliga på ett sådant sätt att de är
lätta att hitta, lätta att förstå och tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.
3.
Kommissionen ska uppmuntra utarbetandet av uppförandekoder senast den 18 februari 2025 och att de börjar
tillämpas senast den 18 augusti 2025.
Artikel 48
Krisprotokoll
1.
Nämnden får rekommendera att kommissionen initierar utarbetandet, i enlighet med punkterna 2, 3 och 4, av
frivilliga krisprotokoll för hantering av krissituationer. Dessa situationer ska vara strikt begränsade till extraordinära
omständigheter som påverkar den allmänna säkerheten eller folkhälsan.
213
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/78
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Kommissionen ska uppmuntra och främja att leverantörer av mycket stora onlineplattformar, av mycket stora
onlinesökmotorer och, när så är lämpligt, leverantörer av andra onlineplattformar eller av andra onlinesökmotorer, deltar i
utarbetandet, testandet och tillämpningen av dessa krisprotokoll. Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att dessa
krisprotokoll innefattar en eller flera av följande åtgärder:
a) På ett framträdande sätt visa sådan information om krissituationen som tillhandahålls av medlemsstaternas myndigheter
eller på unionsnivå eller, beroende på krisens sammanhang, av andra berörda, tillförlitliga organ.
b) Säkerställa att leverantören av förmedlingstjänster utser en särskild kontaktpunkt för krishantering. I tillämpliga fall kan
detta vara den elektroniska kontaktpunkt som avses i artikel 11 eller, när det gäller leverantörer av mycket stora
onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer, den regelefterlevnadsansvariga som avses i artikel 41.
c) När så är tillämpligt, anpassa de resurser som avsätts för fullgörandet av de skyldigheter som anges i artiklarna 16, 20,
22, 23 och 35 till de behov som krissituationen ger upphov till.
3.
Kommissionen ska, vid behov, involvera medlemsstaternas myndigheter och får även involvera unionens organ och
byråer i arbetet med att utarbeta, testa och övervaka tillämpningen av dessa krisprotokoll. Kommissionen får, när så är
nödvändigt och lämpligt, också involvera civilsamhällesorganisationer eller andra relevanta organisationer i utarbetandet
av krisprotokoll.
4.
Kommissionen ska sträva efter att säkerställa att alla följande aspekter på ett tydligt sätt anges i krisprotokollen:
a) De specifika parametrarna för att fastställa vad som utgör de särskilda extraordinära omständigheter som
krisprotokollet är ämnat att omfatta och de mål som eftersträvas med det.
b) Varje deltagares roll och de åtgärder som de ska vidta som förberedelse och när krisprotokollet har aktiverats.
c) Ett tydligt förfarande för att avgöra när krisprotokollet ska aktiveras.
d) Ett tydligt förfarande för att fastställa under vilken tidsperiod som de åtgärder som ska vidtas när krisprotokollet
aktiveras ska gälla, vilken är strikt begränsad till vad som är nödvändigt för att hantera de särskilda extraordinära
omständigheterna i fråga.
e) Skyddsmekanismer för att hantera eventuella negativa effekter på utövandet av grundläggande rättigheter enligt stadgan,
i synnerhet yttrandefriheten, informationsfriheten och rätten till icke-diskriminering.
f) En process för offentlig rapportering av alla åtgärder som vidtagits, deras varaktighet och deras resultat, efter att
krissituationen har upphört.
5.
Om kommissionen anser att ett krisprotokoll inte fungerar effektivt i krissituationen, eller för att skydda utövandet av
grundläggande rättigheter enligt punkt 4 e, ska den begära att deltagarna ändrar krisprotokollet, även genom att vidta
ytterligare åtgärder.
214
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/79
KAPITEL IV
GENOMFÖRANDE, SAMARBETE, SANKTIONER OCH KONTROLL AV EFTERLEVNADEN
AVSNITT 1
Behöriga myndigheter och nationella samordnare för digitala tjänster
Artikel 49
Behöriga myndigheter och samordnare för digitala tjänster
1.
Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska ansvara för tillsynen av leverantörerna av
förmedlingstjänster och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning (behöriga myndigheter).
2.
Medlemsstaterna ska utse en av de behöriga myndigheterna till sin samordnare för digitala tjänster. Samordnaren för
digitala tjänster ska ansvara för alla frågor som rör tillsynen över och kontrollen av efterlevnaden av denna förordning i den
medlemsstaten, om inte den berörda medlemsstaten har gett andra behöriga myndigheter ansvar för vissa specifika
uppgifter eller sektorer. Samordnaren för digitala tjänster ska i vart fall ha ansvaret för att säkerställa samordningen på
nationell nivå när det gäller dessa frågor och för att bidra till en effektiv och konsekvent tillsyn över och kontroll av
efterlevnaden av denna förordning i hela unionen.
I detta syfte ska samordnarna för digitala tjänster samarbeta med varandra, med andra nationella myndigheter, med
nämnden och med kommissionen, utan att det påverkar medlemsstaternas möjlighet att föreskriva samarbetsmekanismer
och regelbundna diskussioner mellan samordnaren för digitala tjänster och andra nationella myndigheter, om det är
relevant för utförandet av dessas respektive uppgifter.
Om en medlemsstat utser en eller flera behöriga myndigheter utöver samordnaren för digitala tjänster ska den säkerställa
att de uppgifter som utförs av dessa myndigheter respektive samordnaren för digitala tjänster är tydligt definierade och att
de har ett nära och effektivt samarbete när de utför sina uppgifter.
3.
Medlemsstaterna ska utse sina samordnare för digitala tjänster senast den 17 februari 2024.
Medlemsstaterna ska offentliggöra och meddela kommissionen och nämnden namnet på den behöriga myndighet de utsett
till sin samordnare för digitala tjänster samt information om hur denna kan kontaktas. Den berörda medlemsstaten ska
meddela kommissionen och nämnden namnet på de andra behöriga myndigheter som avses i punkt 2 liksom deras
respektive uppgifter.
4.
De bestämmelser som är tillämpliga på samordnare för digitala tjänster och som anges i artiklarna 50, 51 och 56 ska
också tillämpas på övriga behöriga myndigheter som medlemsstaterna utser enligt punkt 1 i den här artikeln.
Artikel 50
Krav för samordnare för digitala tjänster
1.
Medlemsstaterna ska säkerställa att deras samordnare för digitala tjänster utför sina uppgifter enligt denna förordning
på ett opartiskt och transparent sätt och i rätt tid. Medlemsstaterna ska säkerställa att deras samordnare för digitala tjänster
har alla nödvändiga resurser för att utföra sina uppgifter, inbegripet tillräckliga tekniska och ekonomiska resurser och
personalresurser för att tillfredsställande kunna utöva tillsyn över alla leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras behörighet. Varje medlemsstat ska säkerställa att dess samordnare för digitala tjänster har tillräcklig autonomi när det
gäller att förvalta sin budget inom budgetens övergripande gränser, för att inte negativt påverka oberoendet för
samordnaren för digitala tjänster.
215
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/80
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
När samordnarna för digitala tjänster utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter i enlighet med denna
förordning ska de agera med fullständigt oberoende. De ska stå fria från all yttre påverkan, oavsett om den är direkt eller
indirekt, och ska varken efterfråga eller ta emot anvisningar från någon annan offentlig myndighet eller någon privat aktör.
3.
Punkt 2 i denna artikel ska inte påverka de uppgifter som samordnarna för digitala tjänster har inom ramen för
systemet för tillsyn och kontroll av efterlevnad i enlighet med denna förordning eller samarbetet med andra behöriga
myndigheter i enlighet med artikel 49.2. Punkt 2 i den här artikeln ska inte hindra utövandet av rättslig prövning och ska
inte heller påverka tillämpningen av proportionella krav på ansvarsskyldighet när det gäller samordnarnas allmänna
verksamhet, såsom finansiella utgifter eller rapportering till nationella parlament, förutsatt att dessa krav inte undergräver
uppnåendet av målen i denna förordning.
Artikel 51
Befogenheter för samordnarna för digitala tjänster
1.
När det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster ha
följande undersökningsbefogenheter när det gäller agerandet hos leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras medlemsstats behörighet:
a) Befogenhet att ålägga dessa leverantörer, och andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av
denna förordning, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att
tillhandahålla denna information utan onödigt dröjsmål.
b) Befogenhet att utföra, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat beordrar, inspektioner av
lokaler som används av dessa leverantörer eller dessa personer för syften relaterade till deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet, eller att begära att andra offentliga myndigheter gör detta, för att granska, beslagta,
kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium.
c) Befogenhet att be varje anställd eller företrädare för dessa leverantörer eller dessa personer att förklara all information
som rör en misstänkt överträdelse, och att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med deras samtycke.
2.
När det behövs för utförandet av deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster ha
följande befogenheter vad gäller efterlevnadskontroll med avseende på leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av
deras medlemsstats behörighet.
a) Befogenhet att godkänna de åtaganden som erbjuds av dessa leverantörer när det gäller deras efterlevnad av denna
förordning och att göra dessa åtaganden bindande.
b) Befogenhet att beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, att föreskriva avhjälpande åtgärder som står i
proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra, eller begära att en
rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta.
c) Befogenhet att ålägga böter, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, i enlighet med
artikel 52 för bristande efterlevnad av denna förordning, inklusive bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden
som utfärdas enligt punkt 1 i den här artikeln.
d) Befogenhet att ålägga vite, eller begära att en rättslig myndighet i samordnarens medlemsstat gör detta, i enlighet med
artikel 52 för att säkerställa att en överträdelse upphör i enlighet med ett föreläggande som utfärdats enligt led b i detta
stycke, eller vid bristande uppfyllande av några av de undersökningsförelägganden som utfärdats enligt punkt 1 i den
här artikeln.
e) Befogenhet att vidta interimistiska åtgärder, eller begära att den behöriga rättsliga myndigheten gör detta, för att undvika
risk för allvarlig skada.
216
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/81
Vad gäller första stycket c och d ska samordnarna för digitala tjänster också ha de befogenheter vad gäller efterlevnads
kontroll som fastställs i de leden med avseende på de andra personer som avses i punkt 1 vid bristande uppfyllande av
något av de förelägganden som utfärdats mot dem enligt den punkten. De ska endast utöva dessa befogenheter vad gäller
efterlevnadskontroll efter att i god tid ha försett dessa andra personer med all relevant information om dessa
förelägganden, inbegripet den tillämpliga tidsperioden, om böter eller viten som kan åläggas vid bristande efterlevnad och
om möjligheterna till prövning.
3.
När det behövs för att utföra deras uppgifter enligt denna förordning ska samordnarna för digitala tjänster också ha
följande befogenheter med avseende på leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras medlemsstats
behörighet, när de uttömt alla andra befogenheter enligt denna artikel för att se till att en överträdelse upphör och om
överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av
andra befogenheter som finns att tillgå enligt unionsrätten eller nationell rätt:
a) Ålägga dessa leverantörers ledningsorgan att utan onödigt dröjsmål granska situationen och anta och lägga fram en
åtgärdsplan med de åtgärder som är nödvändiga för att få överträdelsen att upphöra, säkerställa att leverantören vidtar
dessa åtgärder och rapportera vilka åtgärder som vidtagits.
b) Om samordnaren för digitala tjänster anser att en leverantör av förmedlingstjänster inte i tillräcklig grad har uppfyllt de
krav som avses i led a, att överträdelsen inte har åtgärdats eller fortsätter och orsakar allvarlig skada samt att
överträdelsen innebär ett brott som innefattar ett hot mot människors liv eller säkerhet, begära att den behöriga
rättsliga myndigheten i dess medlemsstat beslutar om en tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till den tjänst
som berörs av överträdelsen eller, endast i de fall då detta inte är tekniskt möjligt, till det onlinegränssnitt hos
leverantören av förmedlingstjänster på vilket överträdelsen skett.
Samordnaren för digitala tjänster ska, utom när den agerar på kommissionens begäran enligt artikel 82, innan den
inkommer med den begäran som avses i första stycket b i denna punkt, uppmana berörda parter att inom en tidsperiod
som inte får understiga två veckor inkomma med skriftliga synpunkter och därvid beskriva de åtgärder som den avser att
begära och ange den eller de avsedda adressaterna. Leverantören av förmedlingstjänster, den eller de avsedda adressaterna
och varje annan tredje part som visar ett legitimt intresse ska ha rätt att delta i förfarandet inför den behöriga rättsliga
myndigheten. Varje åtgärd som beslutas ska stå i proportion till överträdelsens art, allvar, frekvens och varaktighet, och
inte medföra en orimlig begränsning av tillgången till laglig information för mottagarna av den berörda tjänsten.
Begränsningen av tillgången ska gälla under en period av fyra veckor, med möjlighet för den behöriga rättsliga myndigheten
att i sitt föreläggande ge samordnaren för digitala tjänster möjlighet att förlänga denna period med ytterligare perioder av
samma längd, med förbehåll för det maximala antal förlängningar som fastställs av denna rättsliga myndighet.
Samordnaren för digitala tjänster ska endast förlänga perioden i de fall då den, med beaktande av rättigheterna och
intressena för alla parter som berörs av den begränsningen samt alla relevanta omständigheter, inbegripet eventuell
information från leverantören av förmedlingstjänster, adressaten eller adressaterna eller annan tredje part som har visat ett
legitimt intresse, anser att båda följande villkor är uppfyllda:
a) Leverantören av förmedlingstjänster har underlåtit att vidta de nödvändiga åtgärderna för att få överträdelsen att
upphöra.
b) Den tillfälliga begränsningen innebär ingen orimlig begränsning av tjänstemottagarens tillgång till laglig information,
med beaktande av antalet tjänstemottagare som påverkas och förekomsten av lämpliga och lättillgängliga alternativ.
Om samordnaren för digitala tjänster anser att de villkor som anges i tredje stycket a och b har uppfyllts, men inte kan göra
någon ytterligare förlängning av perioden enligt tredje stycket, ska den lämna en ny begäran till den behöriga rättsliga
myndigheten enligt första stycket b.
217
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/82
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
De befogenheter som anges i punkterna 1, 2 och 3 påverkar inte tillämpningen av avsnitt 3.
5.
De åtgärder som samordnarna för digitala tjänster vidtar vid utövandet av sina befogenheter enligt punkterna 1, 2
och 3 ska vara effektiva, avskräckande och proportionella, med beaktande av i synnerhet arten, allvaret, frekvensen och
varaktigheten av den överträdelse eller den misstänkta överträdelse som åtgärderna avser, liksom den ekonomiska,
tekniska och operativa kapaciteten hos den berörda leverantören av förmedlingstjänster, när så är relevant.
6.
Medlemsstaterna ska fastställa särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna enligt punkterna 1, 2
och 3 och ska säkerställa att allt utövande av dessa befogenheter är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer som
fastställs i den tillämpliga nationella rätten i överensstämmelse med stadgan och med unionsrättens allmänna principer.
Dessa åtgärder får i synnerhet endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet
rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter.
Artikel 52
Sanktioner
1.
Medlemsstaterna ska fastställa regler för sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning som görs
av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet och vidta alla nödvändiga åtgärder för att
säkerställa att dessa tillämpas i enlighet med artikel 51.
2.
Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska till kommissionen anmäla
dessa regler och åtgärder samt utan dröjsmål eventuella ändringar som berör dem.
3.
Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan åläggas för underlåtelse att fullgöra en skyldighet
som fastställs i denna förordning är 6 % av den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlings
tjänster under det föregående räkenskapsåret. Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta bötesbelopp som kan åläggas
för tillhandahållande av oriktig, ofullständig eller vilseledande information och för underlåtelse att svara eller korrigera
oriktig, ofullständig eller vilseledande information eller underlåtenhet att underkasta sig en inspektion är 1 % av
årsinkomsten eller den globala årsomsättningen för den berörda leverantören av förmedlingstjänster eller personen under
det föregående räkenskapsåret.
4.
Medlemsstaterna ska säkerställa att det högsta beloppet för vite är 5 % av den genomsnittliga globala
dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående
räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet.
Artikel 53
Rätt att lämna in klagomål
Tjänstemottagare samt sådana organ, organisationer eller sammanslutningar som har bemyndigats att på deras vägnar
utöva de rättigheter som följer av denna förordning, ska ha rätt att lämna in ett klagomål mot leverantörer av förmedlings
tjänster om påstådda överträdelser av denna förordning till samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat där
tjänstemottagaren befinner sig eller är etablerad. Samordnaren för digitala tjänster ska göra en bedömning av klagomålet
och när så är lämpligt överlämna det till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, om så anses lämpligt åtföljt
av ett yttrande. Om klagomålet omfattas av ansvarsområdet för en annan behörig myndighet i dess medlemsstat ska den
samordnare för digitala tjänster som tar emot klagomålet överlämna det till den myndigheten. Under dessa förfaranden ska
båda parterna ha rätt att bli hörda och få lämplig information om hur klagomålsförfarandet framskrider, i enlighet med
nationell rätt.
218
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/83
Artikel 54
Ersättning
Tjänstemottagare ska ha rätt att, i enlighet med unionsrätt och nationell rätt, begära ersättning från leverantörer av
förmedlingstjänster för varje skada eller förlust som lidits till följd av att dessa leverantörer överträtt sina skyldigheter
enligt denna förordning.
Artikel 55
Verksamhetsrapporter
1.
Samordnarna för digitala tjänster ska utarbeta årsrapporter om sin verksamhet enligt denna förordning, inbegripet
antalet mottagna klagomål enligt artikel 53 och en översikt över uppföljningen av dem. Samordnarna för digitala tjänster
ska offentliggöra dessa årsrapporter i ett maskinläsbart format, med förbehåll för tillämpliga regler om informationens
konfidentialitet enligt artikel 84, och överlämna dem till kommissionen och nämnden.
2.
Årsrapporten ska också innehålla följande information:
a) Antal och sakinnehåll för de förelägganden om att agera mot olagligt innehåll och förelägganden om att tillhandahålla
information som i enlighet med artiklarna 9 och 10 utfärdats av en nationell rättslig eller administrativ myndighet i
medlemsstaten för den berörda samordnaren av digitala tjänster.
b) Den verkan som givits dessa förelägganden, såsom den meddelats samordnaren för digitala tjänster enligt artiklarna 9
och 10.
3.
Om en medlemsstat har utsett flera behöriga myndigheter enligt artikel 49 ska den säkerställa att samordnaren för
digitala tjänster utarbetar en enda rapport som omfattar verksamheterna för alla de behöriga myndigheterna och att
samordnaren för digitala tjänster får all relevant information och allt stöd den behöver för detta ändamål från de övriga
berörda behöriga myndigheterna.
AVSNITT 2
Behörighet, samordnade undersökningar och mekanismer för enhetlighet
Artikel 56
Behörighet
1.
Den medlemsstat där det huvudsakliga etableringsstället för leverantören av förmedlingstjänster är beläget ska ha
exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, utom vad gäller de
befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 4.
2.
Kommissionen ska ha exklusiv befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av kapitel III avsnitt 5.
3.
Kommissionen ska ha befogenhet att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av denna förordning, utom vad
gäller de befogenheter som fastställs i kapitel III avsnitt 5, gentemot leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av
mycket stora onlinesökmotorer.
4.
Om kommissionen inte har inlett förfaranden för samma överträdelse ska den medlemsstat där etableringsstället för
leverantören av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer är beläget ha befogenhet att med
avseende på dessa leverantörer utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av andra skyldigheter enligt denna
förordning än de som fastställs i kapitel III avsnitt 5.
5.
Medlemsstaterna och kommissionen ska i nära samarbete utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av
bestämmelserna i denna förordning.
219
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/84
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
6.
Om en leverantör av förmedlingstjänster inte har något etableringsställe i unionen ska den medlemsstat där dess
rättsliga företrädare har sin hemvist eller är etablerad eller kommissionen ha befogenhet, beroende på vad som är
tillämpligt, i enlighet med punkterna 1 och 4 i denna artikel, att utöva tillsyn över och kontrollera efterlevnaden av de
relevanta skyldigheterna enligt denna förordning.
7.
Om en leverantör av förmedlingstjänster underlåter att utse en rättslig företrädare i enlighet med artikel 13 ska alla
medlemsstater och, när det gäller en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor,
kommissionen ha befogenhet att utöva tillsyn och kontrollera efterlevnaden i enlighet med den här artikeln.
Om en samordnare för digitala tjänster avser att utöva sin befogenhet enligt denna punkt ska den underrätta alla andra
samordnare för digitala tjänster och kommissionen och säkerställa att de tillämpliga skyddsåtgärder som föreskrivs i
stadgan respekteras, särskilt för att undvika att samma beteende bestraffas mer än en gång med avseende på överträdelse av
de skyldigheter som fastställs i denna förordning. Om kommissionen avser att utöva sin befogenhet enligt denna punkt ska
den underrätta alla samordnare för digitala tjänster om sin avsikt. Efter underrättelsen enligt denna punkt får andra
medlemsstater inte inleda förfaranden för samma överträdelse som den som avses i underrättelsen.
Artikel 57
Ömsesidigt bistånd
1.
Samordnarna för digitala tjänster och kommissionen ska bedriva ett nära samarbete och ge varandra ömsesidigt
bistånd så att denna förordning kan tillämpas på ett konsekvent och effektivt sätt. Ömsesidigt bistånd ska i synnerhet
inbegripa utbyte av information i enlighet med denna artikel och en skyldighet för samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet att underrätta alla samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna, nämnden och kommissionen
om inledandet av en undersökning och avsikten att fatta ett slutligt beslut, inbegripet dess bedömning, med avseende på en
specifik leverantör av förmedlingstjänster.
2.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet får, inom ramen för en undersökning, begära att andra
samordnare för digitala tjänster lämnar specifik information som de förfogar över vad gäller en specifik leverantör av
förmedlingstjänster eller utövar sina undersökningsbefogenheter som avses i artikel 51.1 med avseende på specifik
information i deras medlemsstat. När så är lämpligt får den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran
involvera andra behöriga myndigheter eller andra offentliga myndigheter i den berörda medlemsstaten.
3.
Den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran enligt punkt 2 ska tillmötesgå en sådan begäran och
informera samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet om de åtgärder som vidtagits, utan onödigt dröjsmål och
senast två månader efter mottagandet, utom då
a) omfattningen för eller syftet med begäran inte är tillräckligt specificerad, motiverad eller proportionell mot bakgrund av
undersökningssyftet, eller
b) varken den samordnare för digitala tjänster som mottar begäran eller andra behöriga eller offentliga myndigheter i den
medlemsstaten förfogar över den begärda informationen eller kan få tillgång till den, eller
c) begäran inte kan efterkommas utan att bryta mot unionsrätt eller nationell rätt.
Den samordnare för digitala tjänster som tar emot begäran ska ange skälen för sitt avslag med ett motiverat svar inom den
tidsfrist som anges i första stycket.
Artikel 58
Gränsöverskridande samarbete mellan samordnare för digitala tjänster
1.
Såvida inte kommissionen har inlett en undersökning av samma påstådda överträdelse får en samordnare för digitala
tjänster i destinationslandet, om den har skäl att misstänka att en leverantör av en förmedlingstjänst har överträtt denna
förordning på ett sätt som negativt påverkar tjänstemottagarna i den medlemsstaten, begära att samordnaren för digitala
tjänster i etableringslandet bedömer ärendet och vidtar de undersöknings- och efterlevnadsåtgärder som är nödvändiga för
att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
220
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/85
2.
Såvida inte kommissionen har inlett en undersökning av samma påstådda överträdelse, och på begäran av minst tre
samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna som har skäl att misstänka att en specifik leverantör av förmedlings
tjänster har överträtt denna förordning på ett sätt som negativt påverkar tjänstemottagarna i deras medlemsstater, får
nämnden begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet bedömer ärendet och vidtar de undersöknings-
och efterlevnadsåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa efterlevnaden av denna förordning.
3.
En begäran enligt punkt 1 eller 2 ska vara vederbörligen motiverad och innehålla minst följande uppgifter:
a) Kontaktpunkten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster enligt artikel 11.
b) En redogörelse för relevanta fakta, de bestämmelser i denna förordning som berörs och skälen till att den samordnare
för digitala tjänster som sände begäran, eller nämnden, misstänker att leverantören överträtt denna förordning,
inbegripet beskrivningen av den påstådda överträdelsens negativa effekter.
c) All annan information som den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran, eller nämnden, anser relevant, när så
är lämpligt även information som den samlat in på eget initiativ eller förslag till särskilda undersöknings- eller
efterlevnadsåtgärder att vidta, inbegripet interimistiska åtgärder.
4.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska i största möjliga utsträckning beakta begäran enligt punkt 1
eller 2 i denna artikel. När den inte anser sig ha tillräcklig information för att agera utifrån denna begäran och den har skäl
att anse att den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran, eller nämnden, skulle kunna tillhandahålla ytterligare
information, får samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet antingen begära sådan information i enlighet med
artikel 57 eller, alternativt, inleda en gemensam undersökning enligt artikel 60.1 där åtminstone den samordnare för
digitala tjänster som lämnar begäran ingår. Den tidsfrist som fastställs i punkt 5 i den här artikeln ska tillfälligt upphöra att
löpa till dess att den ytterligare informationen har tillhandahållits eller till dess inbjudan om att delta i den gemensamma
undersökningen avvisats.
5.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska, utan onödigt dröjsmål och i vart fall inte senare än två
månader från mottagandet av en begäran enligt punkt 1 eller 2, till den samordnare för digitala tjänster som sänt denna
begäran och till nämnden, sända bedömningen av den misstänkta överträdelsen samt en redogörelse för undersökning-
eller efterlevnadsåtgärder som vidtagits eller som planeras i detta sammanhang för att säkerställa efterlevnaden av denna
förordning.
Artikel 59
Hänskjutande till kommissionen
1.
I avsaknad av ett meddelande inom den tidsfrist som fastställs i artikel 58.5, om nämnden inte är enig med
bedömningen eller de åtgärder som vidtagits eller planeras enligt artikel 58.5, eller i de fall som avses i artikel 60.3, får
nämnden hänskjuta ärendet till kommissionen och ska då tillhandahålla all relevant information. Denna information ska
omfatta minst den begäran eller rekommendation som sänts till samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet,
bedömningen av den samordnaren för digitala tjänster, de skäl som ligger till grund för oenigheten och eventuell
ytterligare information till stöd för hänskjutandet.
2.
Kommissionen ska göra sin bedömning av ärendet inom två månader från hänskjutandet enligt punkt 1, efter att ha
samrått med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet.
3.
Om kommissionen enligt punkt 2 i denna artikel anser att bedömningen eller de undersöknings- eller efterlevnads
åtgärder som vidtagits eller planeras enligt artikel 58.5 är otillräckliga för att säkerställa effektiv efterlevnad eller på annat
sätt oförenliga med denna förordning ska den meddela sina synpunkter till samordnaren för digitala tjänster
etableringslandet och nämnden samt begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet granskar ärendet.
221
i
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/86
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska vidta nödvändiga undersöknings- eller efterlevnadsåtgärder för att
säkerställa efterlevnaden av denna förordning, med största möjliga beaktande av kommissionens synpunkter och begäran
om granskning. Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska informera kommissionen och den samordnare för
digitala tjänster som lämnat begäran eller nämnden som vidtagit åtgärder enligt artikel 58.1 eller 58.2 om de åtgärder som
vidtagits inom två månader från den begäran om granskning.
Artikel 60
Gemensamma undersökningar
1.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet får inleda och leda gemensamma undersökningar med
deltagande av en eller flera andra berörda samordnare för digitala tjänster
a) på eget initiativ, för att undersöka en påstådd överträdelse av denna förordning av en viss leverantör av förmedlings
tjänster i flera medlemsstater, eller
b) på rekommendation från nämnden, som i sin tur agerar på begäran av minst tre samordnare för digitala tjänster med
påstående baserat på en rimlig misstanke att en viss leverantör av förmedlingstjänster har begått en överträdelse som
påverkar tjänstemottagarna i deras medlemsstater.
2.
Alla samordnare för digitala tjänster som kan styrka ett legitimt intresse för att delta i en gemensam undersökning
enligt punkt 1 får begära att delta. Den gemensamma undersökningen ska avslutas inom tre månader från den tidpunkt då
den inleds, om inte deltagarna kommer överens om något annat.
Samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet ska meddela sin preliminära ståndpunkt om den påstådda
överträdelsen senast en månad efter utgången av den tidsfrist som avses i första stycket till alla samordnare för digitala
tjänster, kommissionen och nämnden. Den preliminära ståndpunkten ska beakta synpunkterna från alla andra samordnare
för digitala tjänster som deltar i den gemensamma undersökningen. I tillämpliga fall ska i denna preliminära ståndpunkt
även de planerade efterlevnadsåtgärderna anges.
3.
Nämnden får hänskjuta ärendet till kommissionen enligt artikel 59, om
a) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inte har meddelat sin preliminära ståndpunkt inom den tidsfrist
som anges i punkt 2,
b) nämnden i grunden motsätter sig den preliminära ståndpunkt som meddelats av samordnaren för digitala tjänster i
etableringslandet, eller
c) samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet inte skyndsamt har inlett den gemensamma undersökningen efter
nämndens rekommendation enligt punkt 1 b.
4.
När de deltagande samordnarna för digitala tjänster genomför den gemensamma undersökningen ska de samarbeta
med goda avsikter och i tillämpliga fall beakta indikationer från samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och
nämndens rekommendationer. De samordnare för digitala tjänster i destinationsländerna som deltar i den gemensamma
undersökningen ska, på begäran av eller efter samråd med samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet, ha rätt att
utöva sina undersökningsbefogenheter enligt artikel 51.1 med avseende på de leverantörer av förmedlingstjänster som
berörs av den påstådda överträdelsen, med avseende på information och lokaler som är belägna inom deras territorium.
222
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/87
AVSNITT 3
Den europeiska nämnden för digitala tjänster
Artikel 61
Den europeiska nämnden för digitala tjänster
1.
Härmed inrättas en oberoende rådgivande grupp av samordnare för digitala tjänster, som ska utöva tillsyn över
leverantörer av förmedlingstjänster och som ska benämnas den europeiska nämnden för digitala tjänster (nämnden).
2.
Nämnden ska ge råd åt samordnarna för digitala tjänster och kommissionen i enlighet med denna förordning för att
uppnå följande mål:
a) Bidra till en konsekvent tillämpning av denna förordning och ett effektivt samarbete mellan samordnarna för digitala
tjänster och kommissionen när det gäller frågor som omfattas av denna förordning.
b) Samordna och bidra till riktlinjer och analys som görs av kommissionen, samordnarna för digitala tjänster och andra
behöriga myndigheter när det gäller nya aspekter av den inre marknaden med avseende på frågor som omfattas av
denna förordning.
c) Bistå samordnarna för digitala tjänster och kommissionen i tillsynen över mycket stora onlineplattformar.
Artikel 62
Nämndens struktur
1.
Nämnden ska bestå av samordnarna för digitala tjänster, som ska företrädas av tjänstemän på hög nivå. En eller flera
medlemsstaters underlåtenhet att utse en samordnare för digitala tjänster ska inte hindra nämnden från att utföra sina
uppgifter enligt denna förordning. När så föreskrivs i nationell rätt får andra behöriga myndigheter, som vid sidan av
samordnaren för digitala tjänster anförtrotts särskilda operativa uppgifter avseende tillämpningen och kontrollen av
efterlevnaden av denna förordning, delta i nämnden. Andra nationella myndigheter får bjudas in till möten där frågor av
relevans för dem diskuteras.
2.
En företrädare för kommissionen ska vara ordförande i nämnden. Kommissionen ska sammankalla mötena och
förbereda dagordningen i enlighet med nämndens uppdrag enligt denna förordning och i linje med dess arbetsordning.
Om det begärs att nämnden ska anta en rekommendation enligt denna förordning ska nämnden omedelbart göra begäran
tillgänglig för andra samordnare för digitala tjänster genom det system för informationsutbyte som fastställs i artikel 85.
3.
Varje medlemsstat ska ha en röst. Kommissionen ska inte ha rösträtt.
Nämnden ska anta sina akter med enkel majoritet. När nämnden antar en rekommendation till kommissionen enligt
artikel 36.1 första stycket ska omröstningen ske inom 48 timmar efter begäran från nämndens ordförande.
4.
Kommissionen ska tillhandahålla administrativt och analytiskt stöd till nämndens verksamhet enligt denna
förordning.
5.
Nämnden får bjuda in experter och observatörer till sina möten och får samarbeta med unionens övriga organ, byråer
och rådgivande grupper, liksom med externa experter när så är lämpligt. Nämnden ska offentliggöra resultaten av detta
samarbete.
6.
Nämnden får samråda med berörda parter och ska offentliggöra resultaten av sådana samråd.
7.
Nämnden ska anta sin egen arbetsordning, efter kommissionens godkännande.
223
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/88
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 63
Nämndens uppgifter
1.
När det är nödvändigt för att uppnå de mål som anges i artikel 61.2 ska nämnden i synnerhet
a) stödja samordningen av gemensamma undersökningar,
b) stödja de behöriga myndigheterna i analysen av rapporter och resultat från revisioner av mycket stora onlineplattformar
eller av mycket stora onlinesökmotorer som överlämnas enligt denna förordning,
c) lämna yttranden, rekommendationer eller råd till samordnarna för digitala tjänster i enlighet med denna förordning,
med särskilt beaktande av friheten för leverantörer av förmedlingstjänster att tillhandahålla tjänster,
d) ge kommissionen råd om de åtgärder som avses i artikel 66 och anta yttranden angående mycket stora
onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer i enlighet med denna förordning, och
e) stödja och främja utvecklingen och genomförandet av europeiska standarder, riktlinjer, rapporter, mallar och
uppförandekoder, i samarbete med relevanta intressenter i enlighet med denna förordning, inbegripet genom att avge
yttranden eller rekommendationer om frågor som rör artikel 44, samt identifiera nya aspekter av frågor som omfattas
av denna förordning.
2.
Samordnarna för digitala tjänster och, i förekommande fall, andra behöriga myndigheter som inte följer de av
nämnden antagna yttranden, begäranden eller rekommendationer som riktas till dem, ska ange skälen till detta val,
inbegripet en förklaring rörande de undersökningar, insatser och åtgärder som de har genomfört, när de lämnar sina
rapporter enligt denna förordning eller när de antar sina berörda beslut, när så är lämpligt.
AVSNITT 4
Tillsyn, undersökning, efterlevnadskontroll och övervakning med avseende på leverantörer av mycket stora
onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
Artikel 64
Utveckling av sakkunskap och kapacitet
1.
Kommissionen ska, i samarbete med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, utveckla unionens sakkunskap
och kapacitet, inklusive när så är lämpligt genom utstationering av personal från medlemsstaterna.
2.
Dessutom ska kommissionen, i samarbete med samordnarna för digitala tjänster och nämnden, samordna
bedömningen av systemfrågor och nya aspekter i hela unionen med avseende på mycket stora onlineplattformar eller
mycket stora onlinesökmotorer när det gäller frågor som omfattas av denna förordning.
3.
Kommissionen får be samordnarna för digitala tjänster, nämnden och andra av unionens organ och byråer med
relevant sakkunskap att stödja bedömningen av systemfrågor och nya aspekter i hela unionen enligt denna förordning.
4.
Medlemsstaterna ska samarbeta med kommissionen, i synnerhet genom sina respektive samordnare för digitala
tjänster och andra behöriga myndigheter, i tillämpliga fall, bland annat genom att ställa sin sakkunskap och kapacitet till
förfogande.
224
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/89
Artikel 65
Efterlevnadskontroll av skyldigheterna för leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora
onlinesökmotorer
1.
För att undersöka om leverantörerna av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
fullgör de skyldigheter som fastställs i denna förordning, får kommissionen utöva de undersökningsbefogenheter som
fastställs i detta avsnitt redan innan förfaranden inleds enligt artikel 66.2. Den får utöva dessa befogenheter antingen på
eget initiativ eller efter en begäran enligt punkt 2 i den här artikeln.
2.
Om en samordnare för digitala tjänster har skäl att misstänka att en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller
en mycket stor onlinesökmotor har överträtt bestämmelserna i kapitel III avsnitt 5 eller systematiskt har överträtt någon av
bestämmelserna i denna förordning, på ett sätt som allvarligt påverkar tjänstemottagarna i dess medlemsstat, får den,
genom det system för informationsutbyte som avses i artikel 85, lämna in en begäran till kommissionen om att bedöma
frågan.
3.
En begäran enligt punkt 2 ska vara vederbörligen motiverad och innehålla minst följande uppgifter:
a) Kontaktpunkten för den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller den mycket stora
onlinesökmotorn, i enlighet med artikel 11.
b) En redogörelse för relevanta fakta, berörda bestämmelser i denna förordning och skälen till att den samordnare för
digitala tjänster som sände begäran misstänker att den berörda leverantören av de mycket stora onlineplattformarna
eller av den mycket stora onlinesökmotorn har överträtt denna förordning, inbegripet en redogörelse för de fakta som
visar på överträdelsens systemkaraktär.
c) All annan information som den samordnare för digitala tjänster som sänt begäran anser relevant, inbegripet, när så är
lämpligt, information som den samlat in på eget initiativ.
Artikel 66
Inledande av förfaranden av kommissionen och samarbete i undersökningar
1.
Kommissionen får inleda förfaranden för ett eventuellt antagande av beslut enligt artiklarna 73 och 74 med avseende
på det relevanta agerandet hos den leverantör av mycket stora onlineplattformar eller av mycket stora onlinesökmotorer
som kommissionen misstänker har överträtt någon av bestämmelserna i denna förordning.
2.
Om kommissionen beslutar att inleda förfaranden enligt punkt 1 ska den underrätta samtliga samordnare för digitala
tjänster och nämnden, genom det system för informationsutbyte som avses i artikel 85, och den berörda leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn.
Samordnarna för digitala tjänster ska, utan onödigt dröjsmål efter att ha informerats om inledandet av förfarandena, sända
all information som de har om överträdelsen i fråga till kommissionen.
Genom kommissionens inledande av förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel fråntas samordnaren för digitala tjänster,
eller i tillämpliga fall, andra behöriga myndigheter, den befogenhet att utöva tillsyn och efterlevnadskontroll som föreskrivs
i denna förordning enligt artikel 56.4.
3.
Vid utövandet av sina undersökningsbefogenheter enligt denna förordning får kommissionen begära enskilt eller
gemensamt stöd från varje samordnare för digitala tjänster som berörs av den misstänkta överträdelsen, inbegripet
samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet. De samordnare för digitala tjänster som har tagit emot en sådan
begäran, och andra behöriga myndigheter som involverats av samordnaren för digitala tjänster, ska uppriktigt och i god tid
samarbeta med kommissionen och ska ha rätt att utöva sina undersökningsbefogenheter enligt artikel 51.1 med avseende
på leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn, vad gäller
information, personer och lokaler som är belägna inom deras medlemsstats territorium och i enlighet med begäran.
225
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/90
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
4.
Kommissionen ska förse samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet och nämnden med all relevant
information om utövandet av de befogenheter som avses i artiklarna 67–72 och meddela sina preliminära slutsatser enligt
artikel 79.1. Nämnden ska överlämna sina synpunkter på dessa preliminära slutsatser till kommissionen inom den tidsfrist
som fastställs enligt artikel 79.2. Kommissionen ska i största möjliga utsträckning beakta nämndens synpunkter i sitt beslut.
Artikel 67
Begäran om information
1.
För att utföra de uppgifter som den anförtros inom ramen för detta avsnitt får kommissionen, genom en enkel
begäran eller genom beslut, ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora
onlinesökmotorn, och andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-,
hantverks- eller yrkesverksamhet vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive
organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2, att tillhandahålla denna information inom
en rimlig tidsfrist.
2.
När kommissionen sänder en enkel begäran om information till den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller till den andra person som avses i punkt 1 i denna artikel, ska
den ange den rättsliga grunden för och ändamålet med begäran, ange vilken information som krävs, fastställa en tidsfrist
för när informationen måste tillhandahållas samt ange de böter som föreskrivs i artikel 74 för tillhandahållande av oriktig,
ofullständig eller vilseledande information.
3.
När kommissionen genom beslut ålägger den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller
mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i punkt 1 i denna artikel att tillhandahålla information,
ska den ange den rättsliga grunden för och ändamålet med begäran, ange vilken information som krävs och fastställa en
tidsfrist för när informationen måste tillhandahållas. Den ska också ange de böter som föreskrivs i artikel 74 och ange eller
ålägga vite enligt artikel 76. Den ska vidare ange rätten att få beslutet prövat av Europeiska unionens domstol.
4.
Leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller de andra
personer som avses i punkt 1 eller deras företrädare och, när det gäller juridiska personer, bolag eller företag, eller i de fall
då de inte har ställning som juridiska personer, de personer som är behöriga att företräda dem enligt lag eller stadgar, ska
tillhandahålla den information som begärs på vägnar av leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller
mycket stora onlinesökmotorn eller på vägnar av den andra person som avses i punkt 1. I behörig ordning
befullmäktigade advokater får tillhandahålla informationen på sina klienters vägnar. Dessa klienter förblir fullt ansvariga
om den information som tillhandahålls är ofullständig, oriktig eller vilseledande.
5.
På begäran av kommissionen ska samordnarna för digitala tjänster och andra behöriga myndigheter förse
kommissionen med all information som den behöver för att utföra de uppgifter som den anförtros enligt detta avsnitt.
6.
Kommissionen ska utan onödigt dröjsmål, efter att ha sänt den enkla begäran eller det beslut som avses i punkt 1 i
denna artikel, sända en kopia därav till samordnarna för digitala tjänster, via det system för informationsutbyte som avses i
artikel 85.
Artikel 68
Befogenhet att göra utfrågningar och uttalanden
1.
För att utföra sina uppgifter enligt detta avsnitt får kommissionen höra varje fysisk eller juridisk person som
samtycker till att i informationsinsamlingssyfte utfrågas om föremålet för en undersökning i samband med en misstänkt
överträdelse. Kommissionen ska ha rätt att spela in eller nedteckna en sådan utfrågning med hjälp av lämpliga tekniska
medel.
226
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/91
2.
Om den utfrågning som avses i punkt 1 genomförs i andra lokaler än kommissionens ska kommissionen informera
samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium utfrågningen äger rum. Om samordnaren för
digitala tjänster så begär får dess tjänstemän bistå de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av
kommissionen att genomföra utfrågningen.
Artikel 69
Befogenhet att utföra inspektioner
1.
För att fullgöra sina uppgifter enligt detta avsnitt får kommissionen utföra alla nödvändiga inspektioner i lokalerna för
leverantören av den berörda mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller för en annan person
som avses i artikel 67.1.
2.
De tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen har bemyndigat att utföra en inspektion ska ha
befogenhet att
a) gå in i lokaler, på mark och i transportmedel som tillhör den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen,
b) granska räkenskaperna och andra handlingar som rör tillhandahållandet av den berörda tjänsten, oavsett på vilket
medium de lagras,
c) göra eller erhålla alla former av kopior av eller utdrag ur sådana räkenskaper eller andra handlingar,
d) kräva att leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
berörda personen ger åtkomst till och förklaringar om sin organisation, arbetssätt, it-system, algoritmer, datahantering
och affärsmetoder och spelar in, nedtecknar eller dokumenterar de förklaringar som ges,
e) försegla alla lokaler som används för ändamål som rör den handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet för den
berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
berörda personen, samt räkenskaper eller andra handlingar, under den period och i den omfattning som är nödvändig
för inspektionen,
f) be alla företrädare för eller anställda hos den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen om förklaringar av fakta eller handlingar som rör föremålet
för och syftet med inspektionen, och spela in eller nedteckna svaren,
g) ställa frågor till sådana företrädare eller anställda med koppling till föremålet för och syftet med inspektionen och spela
in eller nedteckna deras svar.
3.
Inspektioner får utföras med bistånd av revisorer eller experter som utsetts av kommissionen enligt artikel 72.2 och
av samordnaren för digitala tjänster eller andra behöriga nationella myndigheter i den medlemsstat på vars territorium
inspektionen utförs.
4.
Om begärda räkenskaper eller andra handlingar beträffande tillhandahållandet av den berörda tjänsten inte läggs fram
i fullständigt skick eller om svaren på frågor som ställs enligt punkt 2 i denna artikel är oriktiga, ofullständiga eller
vilseledande, ska de tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat att utföra en inspektion
utöva sina befogenheter efter uppvisande av ett skriftligt tillstånd som anger föremålet för och syftet med inspektionen
samt de sanktioner som föreskrivs i artiklarna 74 och 76. Kommissionen ska i god tid före inspektionen informera
samordnaren för digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras om den planerade
inspektionen.
227
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/92
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
5.
Under inspektioner får tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen, revisorer
och experter som utsetts av kommissionen samt samordnaren för digitala tjänster eller de andra behöriga myndigheterna i
den medlemsstat på vars territorium inspektionen utförs kräva att den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen lämnar förklaringar om
dess organisation, arbetssätt, it-system, algoritmer, datahantering och affärsverksamhet och får rikta frågor till dess
nyckelpersonal.
6.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den
andra berörda fysiska eller juridiska personen måste underkasta sig inspektioner som beslutats av kommissionen. I beslutet
ska inspektionens ärende och syfte anges, liksom det datum då den ska inledas, de sanktioner som föreskrivs i artiklarna 74
och 76 och rätten att få beslutet prövat av Europeiska unionens domstol. Kommissionen ska samråda med samordnaren för
digitala tjänster i den medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras innan den fattar det beslutet.
7.
Tjänstemän från, och andra personer som bemyndigats eller utsetts av, samordnaren av digitala tjänster i den
medlemsstat på vars territorium inspektionen ska utföras ska, på begäran av den samordnaren av digitala tjänster eller av
kommissionen, aktivt bistå de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen i samband
med inspektionen. De ska för detta ändamål ha de befogenheter som förtecknas i punkt 2.
8.
Om de tjänstemän och andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat finner att den berörda
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda
personen motsätter sig en inspektion som beordrats enligt denna artikel, ska den medlemsstat på vars territorium
inspektionen ska utföras, på begäran av dessa tjänstemän eller andra medföljande personer och i enlighet med
medlemsstatens nationella rätt, ge dem nödvändigt bistånd, inbegripet, om så medges enligt den nationella rätten, i form
av tvångsåtgärder som vidtas av en behörig brottsbekämpande myndighet, så att de kan utföra inspektionen.
9.
Om det bistånd som föreskrivs i punkt 8 kräver tillstånd från en nationell rättslig myndighet i enlighet med den
berörda medlemsstatens nationella rätt, ska ett sådant tillstånd sökas av samordnaren för digitala tjänster i den
medlemsstaten på begäran av de tjänstemän och andra medföljande personer som bemyndigats av kommissionen. En
sådan ansökan om tillstånd får också göras som försiktighetsåtgärd.
10.
Vid ansökan om tillstånd enligt punkt 9 ska den nationella rättsliga myndighet där ett ärende har inletts kontrollera
att kommissionens beslut om att inleda en inspektion är äkta och att de planerade tvångsåtgärderna varken är godtyckliga
eller alltför långtgående i förhållande till föremålet för inspektionen. Vid sådan kontroll får den nationella rättsliga
myndigheten, direkt eller genom samordnarna för digitala tjänster i den berörda medlemsstaten, be kommissionen om
detaljerade förklaringar, särskilt om de skäl kommissionen har för att misstänka en överträdelse av denna förordning, om
hur allvarlig den misstänkta överträdelsen är och om arten av deltagandet av den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra berörda personen. Den nationella rättsliga
myndigheten får dock inte ifrågasätta att en inspektion behövs eller begära ut uppgifter ur kommissionens
ärendehandlingar. Lagenligheten i kommissionens beslut kan endast prövas av Europeiska unionens domstol.
Artikel 70
Interimistiska åtgärder
1.
I samband med förfaranden som kan leda till antagandet av ett beslut om bristande efterlevnad enligt artikel 73.1, i
situationer som är brådskande på grund av risken för allvarlig skada för tjänstemottagarna, får kommissionen besluta om
interimistiska åtgärder mot den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora
onlinesökmotorn baserat på ett prima facie-konstaterande av en överträdelse.
2.
Ett beslut enligt punkt 1 ska gälla för en angiven tidsperiod och får förlängas i den mån som detta är nödvändigt och
lämpligt.
228
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/93
Artikel 71
Åtaganden
1.
Om den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inom
ramen för förfarandena enligt detta avsnitt gör åtaganden om att säkerställa efterlevnaden av de relevanta bestämmelserna i
denna förordning, kan kommissionen besluta om att göra dessa åtaganden bindande för den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn och förklara att det inte finns några ytterligare skäl att
vidta åtgärder.
2.
Kommissionen får, på begäran eller på eget initiativ, öppna förfarandet på nytt
a) om sakförhållanden som beslutet baserades på har ändrats,
b) om leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn agerar i strid med sina
åtaganden, eller
c) om beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av den berörda
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som
avses i artikel 67.1.
3.
Om kommissionen anser att de åtaganden som görs av den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inte kan säkerställa en effektiv efterlevnad av de relevanta
bestämmelserna i denna förordning ska den avvisa dessa åtaganden i ett motiverat beslut när den avslutar förfarandet.
Artikel 72
Övervakning
1.
För att utföra de uppgifter som den anförtros enligt detta avsnitt får kommissionen vidta de åtgärder som är
nödvändiga för att övervaka att denna förordning genomförs och efterlevs på ett effektivt sätt av leverantörer av mycket
stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer. Kommissionen får ålägga dem att ge tillgång till och lämna
förklaringar rörande sina databaser och algoritmer. Sådana åtgärder kan inbegripa införandet av en skyldighet för
leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn att spara alla handlingar som
anses nödvändiga för att bedöma genomförandet och efterlevnaden av skyldigheterna enligt denna förordning.
2.
Åtgärderna enligt punkt 1 får innefatta utseende av oberoende externa experter och revisorer, samt experter och
revisorer från behöriga nationella myndigheter med den berörda myndighetens tillåtelse, som kan bistå kommissionen i
övervakningen av att de relevanta bestämmelserna i denna förordning effektivt genomförs och efterlevs och förse
kommissionen med särskild expertis eller särskilda kunskaper.
Artikel 73
Bristande efterlevnad
1.
Kommissionen ska anta ett beslut om bristande efterlevnad om den finner att den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn inte uppfyller något av följande:
a) De relevanta bestämmelserna i denna förordning.
b) Interimistiska åtgärder som vidtagits enligt artikel 70.
c) Åtaganden som gjorts bindande enligt artikel 71.
229
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/94
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
2.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt punkt 1 ska den meddela den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn sina preliminära slutsatser. I de preliminära slutsatserna ska
kommissionen redogöra för de åtgärder som den överväger att vidta eller som den anser att den berörda leverantören av
den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn bör vidta, för att på ett effektivt sätt agera enligt
de preliminära slutsatserna.
3.
I det beslut som antas enligt punkt 1 ska kommissionen ålägga den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa
efterlevnaden av beslutet enligt punkt 1 inom en i det beslutet specificerad rimlig tidsperiod och att tillhandahålla
information om de åtgärder som den leverantören avser att vidta för att följa beslutet.
4.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn ska förse
kommissionen med en beskrivning av de åtgärder som den har vidtagit för att säkerställa efterlevnaden av beslutet enligt
punkt 1 när de har genomförts.
5.
Om kommissionen finner att villkoren i punkt 1 inte är uppfyllda ska den avsluta undersökningen genom ett beslut.
Beslutet skall tillämpas med omedelbar verkan.
Artikel 74
Böter
1.
I det beslut som avses i artikel 73 får kommissionen ålägga den berörda leverantören av den mycket stora
onlineplattformen eller av den mycket stora onlinesökmotorn böter som inte överstiger 6 % av dess totala globala
årsomsättning under det föregående räkenskapsåret, om kommissionen finner att leverantören avsiktligen eller genom
försummelse
a) överträder de relevanta bestämmelserna i denna förordning,
b) underlåter att följa ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 70, eller
c) underlåter att fullgöra ett åtagande som gjorts bindande genom ett beslut enligt artikel 71.
2.
Kommissionen får genom beslut ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller en annan fysisk eller juridisk person som avses i artikel 67.1 böter som inte överstiger 1 % av
den totala årliga inkomsten eller globala omsättningen under det föregående räkenskapsåret, om de avsiktligt eller genom
försummelse
a) lämnar oriktig, ofullständig eller vilseledande information till svar på en enkel begäran eller en begäran genom beslut
enligt artikel 67,
b) underlåter att inom den angivna tidsfristen svara på en begäran om information som gjorts genom beslut,
c) underlåter att inom den tidsfrist som fastställts av kommissionen korrigera felaktig, ofullständig eller vilseledande
information som lämnats av en anställd, eller underlåter eller vägrar att tillhandahålla fullständig information,
d) vägrar att underkasta sig en inspektion enligt artikel 69,
e) underlåter att följa de åtgärder som antagits av kommissionen enligt artikel 72, eller
f) underlåter att uppfylla villkoren för tillgång till kommissionens ärendehandlingar enligt artikel 79.4.
3.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt punkt 2 i denna artikel ska den meddela den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller en annan person som avses i artikel 67.1 sina
preliminära slutsatser.
4.
När kommissionen fastställer bötesbeloppet ska den ta hänsyn till överträdelsens art, allvar, varaktighet och frekvens
samt, för böter enligt punkt 2, till den försening av förfarandena som den medfört.
230
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/95
Artikel 75
Utökad tillsyn av åtgärder för att avhjälpa överträdelser av de skyldigheter som fastställs i kapitel III avsnitt 5
1.
Om kommissionen antar ett beslut enligt artikel 73 med avseende på en överträdelse av någon av bestämmelserna i
kapitel III avsnitt 5, som begåtts av en leverantör av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor, ska
den använda sig av det system för utökad tillsyn som fastställs i den här artikeln. I så fall ska den i största möjliga
utsträckning beakta eventuella yttranden från nämnden enligt den här artikeln.
2.
I det beslut som avses i artikel 73 ska kommissionen ålägga den berörda leverantören av en mycket stor
onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor att inom en i beslutet angiven rimlig tidsperiod utarbeta och meddela
samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden en handlingsplan med de nödvändiga åtgärder som är
tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpa den. Dessa åtgärder ska omfatta ett åtagande om att utföra en
oberoende revision i enlighet med artikel 37.3 och 37.4 av genomförandet av övriga åtgärder, och ska ange revisorernas
identitet samt metoden och tidpunkten för och uppföljningen av revisionen. Åtgärderna får också, när så är lämpligt,
inbegripa ett åtagande att delta i en relevant uppförandekod i enlighet med artikel 45.
3.
Inom en månad från mottagandet av handlingsplanen ska nämnden lämna sitt yttrande om handlingsplanen till
kommissionen. Inom en månad efter mottagandet av detta yttrande ska kommissionen besluta huruvida de åtgärder som
anges i handlingsplanen är tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpas och fastställa en rimlig tidsfrist för
dess genomförande. Det eventuella åtagandet att följa relevanta uppförandekoder ska tas i beaktande i det beslutet.
Kommissionen skall därefter övervaka att handlingsplanen genomförs. För det ändamålet ska den berörda leverantören av
en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor utan onödigt dröjsmål överlämna revisionsrapporten till
kommissionen när den blivit tillgänglig och hålla kommissionen uppdaterad om de åtgärder som vidtagits för att
genomföra handlingsplanen. Kommissionen får, om det är nödvändigt för sådan övervakning, kräva att den berörda
leverantören av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor tillhandahåller ytterligare information
inom en av kommissionen fastställd rimlig tidsperiod.
Kommissionen ska hålla nämnden och samordnarna för digitala tjänster informerade om genomförandet av
handlingsplanen och om sin övervakning av den.
4.
Kommissionen får vidta nödvändiga åtgärder i enlighet med denna förordning, särskilt artiklarna 76.1 e och 82.1, om
a) den berörda leverantören av en mycket stor onlineplattform eller mycket stor onlinesökmotor underlåter att
tillhandahålla någon handlingsplan, revisionsrapporten, de nödvändiga uppdateringarna eller eventuell ytterligare
information som krävs, inom den tillämpliga tidsperioden,
b) kommissionen avvisar den föreslagna handlingsplanen eftersom den anser att de åtgärder som anges i handlingsplanen
inte är tillräckliga för att få överträdelsen att upphöra eller avhjälpas, eller
c) kommissionen, på grundval av revisionsrapporten, eventuella uppdateringar eller ytterligare information eller annan
relevant information som den har tillgång till, anser att genomförandet av handlingsplanen är otillräckligt för att få
överträdelsen att upphöra eller avhjälpas.
Artikel 76
Viten
1.
Kommissionen får genom beslut ålägga den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket
stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i artikel 67.1, beroende på vad som är tillämpligt, vite som inte
överstiger 5 % av den genomsnittliga dagsinkomsten eller globala årsomsättningen under det föregående räkenskapsåret
per dag, beräknat från den dag som anges i beslutet, för att få dem att
a) tillhandahålla riktig och fullständig information som svar på ett beslut med begäran om information enligt artikel 67,
b) underkasta sig en inspektion som kommissionen har beslutat om enligt artikel 69,
231
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/96
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
c) följa ett beslut om interimistiska åtgärder enligt artikel 70.1,
d) fullgöra åtaganden som gjorts rättsligt bindande genom ett beslut enligt artikel 71.1,
e) följa ett beslut enligt artikel 73.1, inbegripet, i tillämpliga fall, de krav som det innehåller i samband med den
handlingsplan som avses i artikel 75.
2.
Om den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den
andra person som avses i artikel 67.1 har fullgjort den skyldighet vars efterlevnad vitet var avsett att genomdriva får
kommissionen fastställa ett slutligt belopp för vitet som är lägre än enligt det ursprungliga beslutet.
Artikel 77
Preskriptionstid för åläggande av sanktioner
1.
De befogenheter som delegeras till kommissionen enligt artiklarna 74 och 76 ska vara begränsade till att gälla i fem
år.
2.
Den perioden ska börja löpa den dag då överträdelsen begås. Vid fortsatta eller upprepade överträdelser ska dock
preskriptionstiden börja löpa den dag då överträdelsen upphör.
3.
Varje åtgärd som kommissionen eller samordnaren för digitala tjänster vidtar för ändamål som rör undersökningen
eller förfarandena avseende en överträdelse ska innebära att preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite avbryts.
Åtgärder som avbryter preskriptionstiden ska i synnerhet innefatta följande:
a) Begäran om information som görs av kommissionen eller samordnaren för digitala tjänster.
b) Inspektion.
c) Kommissionens inledande av ett förfarande enligt artikel 66.1.
4.
Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt. Preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite ska dock löpa ut
senast den dag då en period som motsvarar den dubbla preskriptionstiden har förflutit utan att kommissionen har ålagt
några böter eller viten. Den perioden ska förlängas med den tid under vilken preskriptionstiden tillfälligt har avbrutits
enligt punkt 5.
5.
Preskriptionstiden för åläggande av böter eller vite ska tillfälligt avbrytas under den tid som kommissionens beslut är
föremål för en prövning av Europeiska unionens domstol.
Artikel 78
Preskriptionstid för verkställighet av sanktioner
1.
Kommissionens befogenhet att verkställa beslut som fattats enligt artiklarna 74 och 76 ska vara begränsad till att gälla
i fem år.
2.
Den perioden ska börja löpa den dag då beslutet blir slutligt.
3.
Preskriptionstiden för verkställighet av sanktioner ska avbrytas
a) genom meddelande av ett beslut om ändring av det ursprungliga bötesbeloppet eller beloppet för vitet eller om avslag på
en ansökan om ändring,
b) genom varje åtgärd av kommissionen eller en medlemsstat som agerar på kommissionens begäran för verkställighet av
betalningen av böterna eller vitet.
4.
Vid varje avbrott ska tiden börja räknas på nytt.
232
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/97
5.
Preskriptionstiden för verkställighet av sanktioner ska tillfälligt avbrytas så länge som
a) en betalningsfrist medges,
b) åtgärder för att driva in betalningen tillfälligt avbryts enligt ett beslut av Europeiska unionens domstol eller ett beslut av
en nationell domstol.
Artikel 79
Rätt att bli hörd och tillgång till handlingar i ärendet
1.
Innan kommissionen antar ett beslut enligt artikel 73.1, 74 eller 76 ska den ge den berörda leverantören av den
mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra person som avses i artikel 67.1
möjlighet att höras om
a) kommissionens preliminära slutsatser, inklusive frågor där kommissionen har invändningar, och
b) åtgärder som kommissionen kan avse att vidta mot bakgrund av de preliminära slutsatserna enligt led a.
2.
Den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller den andra
person som avses i artikel 67.1 får inkomma med sina synpunkter på kommissionens preliminära slutsatser inom en rimlig
tidsfrist som kommissionen fastställer i sina preliminära slutsatser och som inte får vara kortare än 14 dagar.
3.
Kommissionen ska endast basera sina beslut på invändningar vilka de berörda parterna har haft möjlighet att
kommentera.
4.
De berörda parternas rätt till försvar ska iakttas fullt ut i förfarandena. De ska ha rätt att få tillgång till kommissionens
ärendehandlingar enligt villkoren i ett förhandlat förfarande för utlämnande av uppgifter, med förbehåll för legitima
intressen hos den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn eller
den andra berörda personen för skydd av deras affärshemligheter. Kommissionen ska ha befogenhet att anta beslut med
sådana villkor för utlämnande av uppgifter i händelse av oenighet mellan parterna. Rätten till tillgång till kommissionens
ärendehandlingar ska inte omfatta konfidentiella uppgifter eller interna dokument hos kommissionen, nämnden,
samordnarna för digitala tjänster, andra behöriga myndigheter eller andra offentliga myndigheter i medlemsstaterna.
Rätten till tillgång ska i synnerhet inte omfatta korrespondens mellan kommissionen och dessa myndigheter. Ingenting i
denna punkt ska hindra kommissionen från att lämna ut eller använda information som är nödvändig för att bevisa en
överträdelse.
5.
Den information som samlas in enligt artiklarna 67, 68 och 69 får endast användas för tillämpningen av denna
förordning.
Artikel 80
Offentliggörande av beslut
1.
Kommissionen ska offentliggöra de beslut som den antar enligt artiklarna 70.1, 71.1 och 73–76. Vid offentlig
görandet ska parternas namn och huvudinnehållet i beslutet, inklusive eventuella sanktioner, anges.
2.
Offentliggörandet ska beakta rättigheterna och de legitima intressena för den berörda leverantören av den mycket
stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn och för eventuella andra personer enligt artikel 67.1 och
tredje parter, för att skydda deras konfidentiella uppgifter.
Artikel 81
Prövning av Europeiska unionens domstol
I enlighet med artikel 261 i EUF-fördraget har Europeiska unionens domstol obegränsad behörighet att pröva beslut genom
vilka kommissionen har ålagt böter eller viten. Den får undanröja, sänka eller höja böter eller viten som har ålagts.
233
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/98
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 82
Begäran om begränsning av tillgång samt samarbete med nationella domstolar
1.
Om alla befogenheter enligt detta avsnitt för att stoppa en överträdelse av denna förordning har uttömts, och
överträdelsen fortsätter och orsakar allvarlig skada som inte kan undvikas genom utövandet av andra befogenheter inom
ramen för unionsrätten eller nationell rätt, får kommissionen begära att samordnaren för digitala tjänster i etableringslandet
för den berörda leverantören av den mycket stora onlineplattformen eller mycket stora onlinesökmotorn agerar enligt
artikel 51.3.
Innan en sådan begäran görs till samordnaren för digitala tjänster ska kommissionen uppmana berörda parter att inkomma
med skriftliga synpunkter inom en tidsfrist som inte får vara kortare än 14 arbetsdagar, och då redogöra för de åtgärder
som den avser att begära och ange den eller de avsedda adressaterna för åtgärderna.
2.
När så krävs för en enhetlig tillämpning av denna förordning får kommissionen, på eget initiativ, inkomma med
skriftliga synpunkter till den behöriga rättsliga myndighet som avses i artikel 51.3. Med den berörda rättsliga
myndighetens tillåtelse får den också yttra sig muntligen.
Kommissionen får, för ändamål som endast är förbundna med sammanställandet av dess synpunkter, begära att denna
rättsliga myndighet överlämnar – eller säkerställer överlämning av – handlingar som behövs för en bedömning av ärendet.
3.
När en nationell domstol prövar en fråga som redan är föremål för ett beslut som antagits av kommissionen enligt
denna förordning får den nationella domstolen inte fatta något beslut som strider mot kommissionens beslut. Nationella
domstolar ska också undvika att fatta beslut som skulle kunna stå i strid med ett beslut som kommissionen överväger i
förfaranden som inletts enligt denna förordning. I detta syfte får en nationell domstol bedöma om det är nödvändigt att
inhibera förfarandet. Detta påverkar inte tillämpningen av artikel 267 i EUF-fördraget.
Artikel 83
Genomförandeakter om kommissionens ingripande
När det gäller ingripanden av kommissionen som omfattas av detta avsnitt, får kommissionen anta genomförandeakter om
de praktiska arrangemangen för
a) de förfaranden som avses i artiklarna 69 och 72,
b) de utfrågningar som föreskrivs i artikel 79, och
c) det förhandlade förfarande för utlämnande av information som föreskrivs i artikel 79.
Före antagandet av åtgärder enligt första stycket i denna artikel ska kommissionen offentliggöra ett utkast till dessa och
bjuda in alla berörda parter att inkomma med synpunkter inom den tidsfrist som anges i utkastet och som inte får vara
kortare än en månad. Dessa genomförandeakter ska antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
AVSNITT 5
Gemensamma bestämmelser om kontroll av efterlevnad
Artikel 84
Tystnadsplikt
Utan att det påverkar det utbyte och den användning av information som avses i detta kapitel får kommissionen, nämnden,
medlemsstaternas behöriga myndigheter och deras respektive tjänstemän, övriga anställda samt andra personer som arbetar
under deras överinseende, och andra involverade fysiska eller juridiska personer, inklusive revisorer och experter som
utsetts enligt artikel 72.2, inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt denna förordning och som är av
sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt.
234
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/99
Artikel 85
System för informationsutbyte
1.
Kommissionen ska inrätta och upprätthålla ett tillförlitligt och säkert system för informationsutbyte mellan
samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden. Andra behöriga myndigheter får beviljas tillgång till detta
system, när så är nödvändigt för att de ska kunna utföra de uppgifter som de tilldelas i enlighet med denna förordning.
2.
Samordnarna för digitala tjänster, kommissionen och nämnden ska använda detta system för informationsutbyte för
all kommunikation enligt denna förordning.
3.
Kommissionen ska anta genomförandeakter för att fastställa praktiska och operativa bestämmelser för driften av
systemet för informationsutbyte och dess interoperabilitet med andra relevanta system. Dessa genomförandeakter ska
antas i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 88.
Artikel 86
Representation
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av direktiv (EU) 2020/1828 eller någon annan form av representation enligt
nationell rätt, ska mottagare av förmedlingstjänster åtminstone ha rätt att bemyndiga ett organ, en organisation eller en
sammanslutning att på deras vägnar utöva de rättigheter som följer av denna förordning, under förutsättning att organen,
organisationerna eller sammanslutningarna uppfyller samtliga följande villkor:
a) De drivs utan vinstsyfte.
b) De har inrättats på vederbörligt sätt i enlighet med en medlemsstats rätt.
c) Deras stadgeenliga mål inbegriper ett berättigat intresse för att säkerställa att denna förordning efterlevs.
2.
Leverantörer av onlineplattformar ska vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att
säkerställa att anmälningar som lämnas in på tjänstemottagares vägnar av de organ, organisationer eller sammanslutningar
som avses i punkt 1 i denna artikel, via de mekanismer som avses i artikel 20.1, behandlas och blir föremål för beslut utan
onödigt dröjsmål.
AVSNITT 6
Delegerade akter och genomförandeakter
Artikel 87
Utövande av delegeringen
1.
Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.
2.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 ska ges till kommissionen för en period på
fem år från och med den 16 november 2022. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast
nio månader före utgången av perioden på fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med
perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader
före utgången av perioden i fråga.
235
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/100
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
3.
Den delegering av befogenhet som avses i artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 får när som helst återkallas av Europapar
lamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att
gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i
beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.
4.
Innan kommissionen antar en delegerad akt ska den samråda med experter som utsetts av varje medlemsstat i
enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning.
5.
Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.
6.
En delegerad akt som antas enligt artiklarna 24, 33, 37, 40 och 43 ska träda i kraft endast om varken Europapar
lamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på tre månader från den dag då akten
delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har
underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med tre månader på Europapar
lamentets eller rådets initiativ.
Artikel 88
Kommittéförfarande
1.
Kommissionen ska biträdas av en kommitté (kommittén för digitala tjänster). Denna kommitté ska vara en kommitté i
den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011.
2.
När det hänvisas till denna punkt ska artikel 4 i förordning (EU) nr 182/2011 tillämpas.
KAPITEL V
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 89
Ändringar av direktiv 2000/31/EG
1.
Artiklarna 12–15 i direktiv 2000/31/EG ska utgå.
2.
Hänvisningar till artiklarna 12–15 i direktiv 2000/31/EG ska anses som hänvisningar till artiklarna 4, 5, 6 respektive
8 i denna förordning.
Artikel 90
Ändring av direktiv (EU) 2020/1828
I bilaga I till direktiv (EU) 2020/1828 ska följande punkt läggas till:
”68. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala
tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) (EUT L 277 27.10.2022, s. 1).”
Artikel 91
Översyn
1.
Senast den 18 februari 2027 ska kommissionen utvärdera och lägga fram en rapport för Europaparlamentet, rådet
och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om denna förordnings potentiella effekter på utvecklingen och den
ekonomiska tillväxten i små och medelstora företag.
236
SOU 2023:2
Bilaga 3
27.10.2022
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 277/101
Senast den 17 november 2025 ska kommissionen göra en utvärdering av och lägga fram en rapport för Europaparlamentet,
rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om
a) tillämpningen av artikel 33, inbegripet omfattningen av leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av de
skyldigheter som anges i kapitel III avsnitt 5 i denna förordning,
b) samspelet mellan denna förordning och andra rättsakter, särskilt de akter som avses i artikel 2.3 och 2.4.
2.
Senast den 17 november 2027, och därefter vart femte år, ska kommissionen utvärdera denna förordning och lägga
fram en rapport till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.
Rapporten ska särskilt behandla
a) tillämpningen av punkt 1 andra stycket a och b,
b) denna förordnings bidrag till en fördjupad och välfungerande inre marknad för förmedlingstjänster, särskilt när det
gäller gränsöverskridande tillhandahållande av digitala tjänster,
c) tillämpningen av artiklarna 13, 16, 20, 21, 45 och 46,
d) omfattningen av skyldigheterna för små företag och mikroföretag,
e) hur väl mekanismerna för tillsyn och kontroll av efterlevnaden fungerar,
f) inverkan på respekten för rätten till yttrande- och informationsfrihet.
3.
Den rapport som avses i punkterna 1 och 2 ska när så är lämpligt åtföljas av ett förslag till ändring av denna
förordning.
4.
Kommissionen ska i den rapport som avses i punkt 2 i denna artikel även utvärdera och rapportera om de årliga
verksamhetsrapporter som samordnarna för digitala tjänster har lämnat till kommissionen och nämnden enligt
artikel 55.1.
5.
Med avseende på punkt 2 ska medlemsstaterna och nämnden sända information på kommissionens begäran.
6.
Kommissionen ska när den gör de utvärderingar som avses i punkt 2 ta hänsyn till ståndpunkter och slutsatser från
Europaparlamentet, rådet och andra relevanta organ och källor, och ägna särskild uppmärksamhet åt små och medelstora
företag och åt nya konkurrenters ställning.
7.
Senast den 18 februari 2027 ska kommissionen, efter samråd med nämnden, göra en bedömning av nämndens
funktionssätt och om tillämpningen av artikel 43 och ska lämna en rapport om detta till Europaparlamentet, rådet och
Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, med beaktande av de första åren av tillämpningen av denna förordning. På
grundval av resultaten och med största möjliga hänsyn till nämndens synpunkter ska denna rapport, när så är lämpligt,
åtföljas av ett förslag till ändring av denna förordning vad gäller nämndens struktur.
Artikel 92
Förtida tillämpning på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
Denna förordning ska tillämpas på leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer
som utsetts enligt artikel 33.4 från och med fyra månader efter den anmälan till den berörda leverantören som avses i
artikel 33.6, om den dagen infaller före den 17 februari 2024.
237
Bilaga 3
SOU 2023:2
L 277/102
SV
Europeiska unionens officiella tidning
27.10.2022
Artikel 93
Ikraftträdande och tillämpning
1.
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning.
2.
Denna förordning ska tillämpas från och med den 17 februari 2024.
Artiklarna 24.2, 24.3, 24.6, 33.3–33.6, 37.7, 40.13 och 43 samt avsnitten 4, 5 och 6 i kapitel IV ska dock tillämpas från
och med den 16 november 2022.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt