Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en ny lag om namn och bild i reklam. Lagen innehåller ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes sam- tycke. Med namn jämställs annan'beteckning som klart utpekar viss per- son. Överträdelse av förbudet medför straffansvar. Näringsidkare som bryter mot föreskrifterna skall utge skäligt'vederlag till den vars namn eller bild har utnyttjats. Den som har blivit utnyttjad kan också begära ersättning för annan skada, t. ex. för lidande och obehag som han har orsakats genom åtgärden. Näringsidkare som överträtt bestämmelserna kan även åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i mål enligt den nya lagen.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1979.

• Sida 2
•  Original

Prop. 1978/79: 2

ls)

Förslag till

Lag om namn och bild i reklam Härigenom föreskrivs följande.

1 & Näringsidkare får icke vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Med namn jämställs annan beteckning som klart utpekar viss person.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare gäller även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

2 5 Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 1 & skall dömas till böter.

I fråga om medverkan till sådan gärning tillämpas 23 kap. 4 och 5 åå brottsbalken.

3 5 Den som bryter mot 1 & eller medverkar till sådan handling skall utge skäligt vederlag till den vars namn eller bild har utnyttjats. Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning utgå också för annan skada. Vid bedömande om och i vad mån sådan skada har uppstått tas hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som har arbetstagare i sin tjänst är skyldig att utge ersättning enligt första stycket i anledning av handling som arbetstagaren företar i tjänsten. Arbetstagare är ersättningsskyldig för sådan handling endast i den mån synnerliga skäl föreligger.

4 5 Vid överträdelse av 1 5 kan rätten, på yrkande av den vars namn eller bild har utnyttjats, efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt missbruk förordna, att hjälpmedel som har använts vid hand- lingen eller framställning som finns på vara, förpackning, reklamtryck eller dylikt skall ändras eller att egendomen skall förstöras eller mot lösen utlämnas till den vars namn eller bild har utnyttjats.

5 & Brott som avses i 2 5 får åtalas av åklagare endast om målsägande angiver brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

6 5 Den som har brutit mot 15 eller medverkat till sådan handling eller är ersättningsskyldig enligt 3 5 andra stycket kan i mål enligt denna lag, på yrkande av den vars namn eller bild har utnyttjats, efter om- ständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

• Sida 3
•  Original

Prop. 1978/79: 2 3

Utdrag ] USTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1978-03-16

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Boh- man, Ullsten, Romanus, Turesson, GustaVSSOn, Antonsson, Mogård, Dahlgren, Åsling, Söder, Troedsson, Mundebo, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén

Föredragande: statsrådet Romanus

Lagrådsremiss med förslag till förstärkt skydd för den personliga inte- griteten

1. Inledning

Under efterkrigstiden har en teknisk utveckling av bl. a. s. k. spionka- meror och olika avlyssningsanordningar ägt rum. Utvecklingen har in- neburit att sådan apparatur dels fått bättre prestanda, dels blivit så billig att den blivit möjlig att anskaffa för en vid allmänhet. Möjligheterna att med teknikens hjälp i hemlighet skaffa sig underrättelse om andras för- hållanden har därmed ökat kraftigt. Denna utveckling har på många håll i världen och även hos oss väckt farhågor från integritetsskyddssyn- punkt.

Men det är inte bara den tekniska utvecklingen av olika apparater som hotar den personliga integriteten. Också utvecklingen på marknads- föringens område inger betänkligheter. Det är i dag rätt vanligt att en- skilda utnyttjas i reklamsammanhang. I det alldeles övervägande antalet fall sker det med den enskildes samtycke och ofta får han en viss ekono- misk ersättning för sin medverkan. Men några rättsliga garantier för att den enskildes samtycke alltid föreligger finns inte. En sådan ordning in- ger oro med hänsyn till riskerna för missbruk. Fältet ligger fritt för mindre nogräknade marknadsförare att utan lov utnyttja enskilds bild eller namn i reklamsammanhang. Även om det inte alltid behöver vara förenat med obehag för den enskilde att förekomma i reklam, kan det naturligtvis vara det. Det framstår närmast som en självklarhet att der enskilde själv måste få bestämma om han överhuvud taget vill bli utnytt-

• Sida 4
•  Original

Prop. 1978/79: 2 4

jad för reklamändamål och vad han i så fall vill göra reklam för. Med den omfattning och genomslagskraft som den moderna marknadsfö- ringen har är det av central betydelse för den enskilde att kunna för- hindra att hans bild eller namn förknippas med produkter eller tjänster som han inte gillar.

Frågan om förstärkt integritetsskydd på personrättens område utreds sedan år 1966 av integritetsskyddskommittén (1967: 62).1 Kommittén av- lämnade i september 1970 delbetänkandet (SOU 1970: 47) Skydd mot avlyssning. Med anledning av detta betänkande förelades riksdagen i fe— bruari 1975 (prop. 1975: 19) förslag om bl. a. nya straffbestämmelser i brottsbalken (BrB) till skydd mot olovlig avlyssning med tekniska hjälp- medel. Propositionen har antagits av riksdagen (JuU 1975: 12, rskr 1975 : 90). De nya bestämmelserna (SFS 1975 : 239—242) trädde i kraft den 1 juli 1975.

I oktober 1974 avlämnade integritetsskyddskommittén sitt andra del- betänkande (SOU 1974: 85) Fotografering och integritet. Kommittén föreslår i detta betänkande nya regler som är riktade mot i huvudsak fo- tografering utan lov av personer som befinner sig i avskildhet samt be- stämmelser om personövervakning med hjälp av televisionskamera. Be- tänkandet föranledde den dåvarande regeringen att i mars 1976 ipropo— sition (prop. 1975/76: 194) lägga fram förslag om en ny lag om TV- övervakning. Lagen förbjuder bl. a. dolt utnyttjande av övervaknings- kamera. Vidare kräVS tillstånd för TV-övcrvakning av gator, torg och andra allmänna platser. Propositionen har antagits av riksdagen (JuU 1975/76: 14, rskr 1976/77: 93). De nya bestämmelserna (SFS 1977: 20) trädde i kraft den 1 juli 1977. Kommitténs förslag till nya bestämmel- ser i brottsbalken (BrB) om förbud mot fotografering prövades inte i detta sammanhang.

Kommitténs tredje delbetänkande (SOU 1976: 48) Reklam och inte- gritet lades fram 1 september 1976. I detta betänkande föreslår kommit— tén en straffrättslig reglering av frågan om användningen av annans bild eller namn i reklam. I ett slutbetänkande avser kommittén att företrä- desvis ta upp frågor som rör icke kommersiellt utnyttjande av enskilds privatliv.

De i betänkandet Reklam och integritet upptagna lagförslagen bör fo- gas till protokollet 1 detta ärende som bilaga ].

Konsumentombudsmannen (KO) har 1 skrivelse den 11 juni 1976 till regeringen föreslagit bl. a. att tredje man i lagstiftningen bereds skydd mot att hans namn eller bild utan tillstånd utnyttjasi marknadsföring.

1 Dåvarande justitierådet, f.d. justitiekanslern Bengt Lännergren, ordförande,. ledamoten av riksdagen, ombudsmannen Thure Dahlberg och numera hov- rättslagmannen Anders Litzén samt fyra andra sakkunniga. Såsom nya sak— kunniga tillkallades den 15 november 1974 ledamöterna av riksdagen, juris kandidaten Astrid Kristensson, direktören Tage Larfors och fru Svea Wiklund.

• Sida 5
•  Original

Prop. 1978/79: 2 5

Till skillnad från integritetsskyddskommittén anser KO att ingripanden i första hand bör kunna ske på annat sätt än genom straffrättsligt förfa- rande.

Över kommitténs tredje betänkande och över KO:s skrivelse har ytt- randen avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ) hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen (RPS), marknadsdomstolen, konsumentverket, namnlagutredningen, utredningen för översyn av upp- hovsrättslagstiftningen m.m., Sveriges advokatsamfund, Sveriges doma- reförbund, Sveriges hantverks- och ind-ustriorganisation, Pressens samar- betsnämnd, Bildleverantörernas förening, Svenska fotografernas för- bund, Näringslivets delegation för marknadsrätt, Svenska reklambyrå- förbundet, Svenska annonsörers förening, Pressens opinionsnämnd, all- mänhetens pressombudsman (PO), Kooperativa förbundet, Svenska för- eningen för industriellt rättsskydd och konstnärliga litterära yrkesutöva- res samarbetsnämnd. RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholm och Göteborg, cheferna för länsåklagarrnyndigheterna i Göte- borgs och Bohus, Malmöhus och Östergötlands län samt från åklagar- myndigheten i Malmö.

2. Gällande rätt

2.1. Inledning

I svensk rätt finns inte föreskrivet något generellt förbud mot att utan samtycke utnyttja enskild persons bild eller namn för publicering. Inte heller kan påvisas någon allmän rättsgr-undsats av sådan innebörd. Det sagda gäller även beträffande användande av en persons bild eller namn i reklam. I vissa fall kan emellertid den straff-, upphovs- eller nä- ringsrättsliga lagstiftningen ge skydd för den enskilde i sådant hän- seende. Rättsreglema är dock fåtaliga och ger inte nämnvärt skydd an- nat än i mera speciella situationer t. ex. när bild har utförts på beställ- ning, 14 5 lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild, eller när någon har för avsikt att använda en persons bild eller namn som varumärke, 145 varumärkeslagen(1960: 644). Dessa regler är de enda som är spe- ciellt inriktade på bild. I övrigt är det främst ärekränkningsreglema i 5 kap. brottsbalken som är av intresse i detta sammanhang. Även mark- nadsföringslagen (1975: 1418) kan i undantagsfall ge visst integritets- skydd. Det bör särskilt nämnas att reglerna i namnlagen (1963: 521) om särskilt skydd för egenartat släktnamn endast skyddar mot att annan an- tar samma namn eller ett förväxlingsbart sådant eller använder ett kän- netecken som lätt kan förväxlas med namnet. Namnlagen ger däremot inte något skydd mot att annans namn utan samtycke åberopas i t. ex. reklamsammanhang.

• Sida 6
•  Original

Prop. 1978/79: 2 6

Enligt 1 kap. 9 & tryckfrihetsförordningen (TF) är det tillåtet att genom vanlig lag förbjuda kommersiell annons, i den mån annonsen an- vänds vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker och tobaksvaror. Tobaks- och alkoholreklamutredningen (H 1974: 06) har i sitt betän- kande (SOU 1976: 63) Reklam för alkohol och tobak lagt fram förslag till lagstiftning med regler för marknadsföringen av de angivna varorna. På grundval av detta förslag har regeringen den 9 mars 1978 remitterat lagförslag i ämnet till lagrådet.

Frågan om möjligheterna att genom vanlig lag ingripa mot kommer- siella yttranden behandlades i massmediautredningens huvudbetänkande (SOU 1975: 49). Utredningen föreslog att den nuvarande möjligheten att utan hinder av TF i lag föreskriva förbud mot kommersiell annons vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller tobaksvaror skall ut— sträckas till att avse förbud mot kommersiell annons, som är oriktig el- ler missvisande eller annars till sitt innehåll eller sin utformning strider mot i lagen meddelade föreskrifter eller som saknar i lagen föreskriven information rörande vara. När synnerliga skäl förelåg skulle enligt för- slaget förbud kunna meddelas mot kommersiell annons för viss vara. Betänkandet har i den delen inte lett till lagstiftning. Frågan utreds vi- dare av yttrandefrihetsutredningen (In 1977: 1).

Genom att förbjuda reklam i vissa. medier kan man också åstad- komma skydd för enskilds integritet, även om detta inte är det egentliga syftet med ett sådant förbud. Enligt gällande avtal mellan Sveriges Ra- dio aktiebolag och staten (det 5. k. radioavtalet) får sålunda bolaget inte mot vederlag medge kommersiell reklam i program eller programinslag i radio och television. Vidare kan nämnas att en särskild utredning är sys— selsatt med frågan om användningen av reklam i videogram (In 1974: 14).

Av betydelse i förevarande sammanhang är också vissa utomrättsliga normer och på grundval därav förekommande självsanering inom re- klambranschen. Vissa normer är generella och andra avser vissa slags va— ror och kommer till uttryck i bl. a. branschöverenskommelser.

Det bör särskilt nämnas att pressens opinionsnämnd, som är en he- dersdomstol i ärenden som gäller god publicistisk sed, i regel inte bedö- mer innehållet i de kommersiella annonser som förekommer i pressen. Detta beror på att opinionsnämnden verkar inom ramen för TF medan kommersiella annonser anses i huvudsak falla utanför TF.

2.2. Fotografilagen

I 14% fotografilagen föreskrivs att rätten till fotografisk bild som ut- förts på beställning tillkommer beställaren, om inte annat uttryckligen har avtalats. Fotografen får dock på sedvanligt sätt ställa ut bilden i re- klamsyfte, om inte beställaren förbjuder detta. Även om fotografen för-

• Sida 7
•  Original

Prop. 1978/79: 2 7

behållit sig rätten till bilden, får beställare av fotografiskt porträtt pu- blicera porträttet i tidning eller tidskrift eller i skrift med biografiskt in- nehåll, om inte fotografen gjort särskilt förbehåll däremot. Bestämmel— sen avser endast beställd fotografisk bild och handlar väsentligen om framställarens, fotografens, rätt till bilden. Den avporträtterades rätt re- gleras inte i vidare mån än att det föreskrivs att rätt till bild, som utförts på beställning, med viss begränsning tillkommer beställaren. Den som har avbildats på ett fotografi har alltså i princip rätt till bilden endast om han själv har beställt den.

Den som vidtar åtgärd som innebär intrång i rätten till fotografisk bild kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (16 å).

Auktorrättskommittén ansåg i betänkandet (SOU 1956: 25) Upphovs- mans rätt till litterära och konstnärliga verk det vara påkallat med skydd mot publiceringsåtgärder, som kunde vara kränkande för den av— bildade eller annars strida mot hans intressen och föreslog att frågan gjordes till föremål för särskild utredning.

2.3. Varumärkeslagen

En privatpersons bild och namn har ett viss skydd i känneteckenslag— stiftningen. I 145 4 varumärkeslagen föreskrivs att varumärke inte får registreras, om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas såsom annans firma eller såsom annans släktnamn, konstnärs- namn eller likartat namn eller annans porträtt, om namnet eller porträt- tet uppenbarligen inte åsyftar någon sedan länge avlilden.

Namn avser här inte bara personnamn i trängre mening utan också pseudonym, signatur, artistnamn och liknande benämning, under vilken någon, t. ex. en idrottsman blivit känd. Med annans porträtt menas här avbildningen av bestämd person, annan än registreringssökanden, genom fotografi eller efterbildning av målning, teckning eller skulptur. Även karikatyr kan omfattas av registreringshindret (SOU 1958: 10 s. 285).

Är användningen av varumärke med privatpersons namn eller bild ägnad att vilseleda allmänheten, kan förbud mot användningen med— delas med stöd av varumärkeslagen .

2.4. Ärekränkningsbrotten

Av inte oväsentlig betydelse för enskilda personers rätt till sin egen bild och sitt eget namn är Brst bestämmelser om ärekränkning. Åbero- par man annans bild eller namn under sådana omständigheter att man därigenom kan sägas utpeka någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller på annat sätt lämna uppgift som är ägnad att utsätta ve- derbörande för andras missaktning kan man dömas för förtal, såvitt det inte förelåg en intressekollision som gjorde lämnandet av uppgiften för—

• Sida 8
•  Original

Prop. 1978/79: 2 8

svarlig. Vederbörandes egen självkänsla och sinnesfrid skyddas genom bestämmelsen om förolämpning-, som emellertid är mindre allmänt for-

mulerad. Den avser endast den situationen att man smädar annan genom skymfligt beteende mot honom.

2.5. Marknadsföringslagen

I 2 & marknadsföringslagen föreskrivs att om näringsidkare vid mark- nadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåtgärd el- ler annan handling, som genom att strida mot god affärssed eller på an- nat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, så kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed eller att företa annan liknande handling. Förbud kan meddelas även anställd hos nä- ringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar samt var och en som i övrigt väsentligt har bidragit till handlingen. Med stöd av denna generalklausul kan man sålunda rikta förbud mot reklam eller annan marknadsföringsåtgärd som strider mot god affärssed eller på an- nat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare. Med otillbör- liga marknadsföringsåtgärder avses i första hand sådana som är vilsele- dande.

I förarbetena till den tidigare marknadsföringslagen, vars generalklau- sul hade i stort sett samma lydelse som enligt den nya lagen, diskutera- des i vad mån lagen kunde ge skydd åt tredje man i det fall denne åbe- ropades i reklam utan eget medgivande. Departementschefen konstate- rade (prop. 1970: 57 s. 72) att detta var en fråga som i princip föll utan- för generalklausulens tillämpningsområde, i den mån inte åtgärden var ägnad att vilseleda konsumenterna, exempelvis genom att felaktigt ge in- tryck av att den avbildade personen använde eller rekommenderade produkten i fråga. Departementschefen anförde vidare, att ett utnytt- jande i reklam av en enskild persons namn eller bild visserligen kunde vara ett klandervärt intrång i dennes personliga integritet, men att förfa- randet i och för sig inte syntes kunna beivras med stöd av en lagbestäm- melse som riktade sig mot sådan reklam som är otillbörlig mot konsu- menter eller näringsidkare.

Av förarbetena till marknadsföringslagen framgår sålunda tydligt att lagen inte är tänkt att skydda tredje mans rätt till egen bild och eget namn i reklam, såvitt inte reklamen i fråga är otillbörlig mot konsumen- ter eller näringsidkare.

Marknadsdomstolen har hittills inte prövat något fall där någon har gjort gällande att hans bild eller namn utan tillstånd har utnyttjats i re- klamsammanhang. Detta torde främst bero på att KO — som har att övervaka marknaden och föra talan inför marknadsdomstolen —— har ansett, att förfarandet inte strider mot marknadsföringslagens bestäm- melser.

KO har handlagt ett antal ärenden med anmälningar från personer,

• Sida 9
•  Original

Prop. 1978/79: 2 9

som har påkallat hans ingripande'mot att personbilder eller namn utan vederbörligt samtycke har använts i reklam. I dessa fall har KO avskri- vit ärcndena från vidare handläggning.

Några exempel på sådana ärenden redovisas i det följande.

1. I ett för läkare avsett reklamblad för ett läkemedel förekom hösten 1971 en reklambild föreställande en för allmänheten okänd kvinna som var avbildad sittande i en gunga. Bilden gav intryck av att kvinnan var frisk och levnadsglad. Annonsrubriken löd: ”Lyckligtvis finns det dom som inte behöver psykofarmaka”. Kvinnan fäste KO:s uppmärksamhet på annonsen. Denna annons hade troligtvis inte ansetts vara förenlig med god affärssed om det varit fråga om s.k. konsumentreklam (se nedan vid 2.7). Nu utsändes annonsbladet enbart till läkare och det eventuella vil- seledandet om varans beskaffenhet eller egenskaper ansågs därför inte kunna medföra ett ingripande enligt marknadsföringslagen.

2. I en av ett bokförlag utgiven katalog (1973), förekom på omslags- pärmen en bild av en från radio och TV känd person. Bilden var utfor— mad som en TV-skärm, vari personens ansiktsbild var synlig. Vederbö- rande anhöll att KO skulle påtala förfarandet hos företaget.

3. I en daglig tidning var i januari 1974 införd en annons för ett före- tag i livsmedelsbranschen. Av annonstexten framgick att företagets ”egen jättesnälla tomte” skulle dela ut gottpåsar till alla snälla barn. I annonsen frågades vad det var ”för trams” som en namngiven person och ungdomsrådet i samhället höll på med. Vidare sades i annonsen att ”Inte skall väl barn lida för att inte vuxna kan komma överens”. Bak- grunden till annonsen synes ha varit att ungdomsrådet, som tidigare år anordnat julfest på torget i samhället nu inte hade arrangerat en sådan fest. Den namngivne personen hade varit ordförande i ungdomsrådet. I sin anmälan till KO anförde han bl. a. att han ansåg att hans namn hade använts på ett kränkande sätt.

4. En annons i tidningen Lektyr den 20—25 augusti 1974 hade rubri- ken ”Mer än en 1/2 miljon män läser Lektyr varje vecka”. I annonsen förekom en bild av kungen (iförd uniform) tillsammans med (fotomon- tage) sex andra personer, som syntes representera skilda yrken och in- tressen. Annonsen anmäldes till KO av en utomstående person.

5. I en annons som under april 1975 var införd i bl. a. Sydsvenska Dagbladet gjordes reklam för nämnda tidning. I annonsen nämndes bl. a. att ”Från första maj ska poliserna hjälpa trafikanterna att köra försiktigare” samt slutligen att "Sydsvenskan hjälper dig att hålla reda på alla små och stora händelser”. Annonsen var illustrerad med en bild som föreställde en flicka i sjuårsåldern. Flickan bar ett plakat med tex- ten ”Alla skall hjälpa varandra”. Flickans moder anmälde förfarandet till K0 och anförde därvid bl.a. att hon inte hade lust att låta sin lilla dotter utan ersättning fungera som fotomodell för tidningen. Modern

• Sida 10
•  Original

Prop. 1978/79: 2 10

upplyste samtidigt att bilden tagits vid föregående års Röd Front—de- monstration.

2.6. Utomrättsliga normer

Primär normkälla för den frivilliga kontrollen på förevarande område i Sverige har varit Internationella Handelskammarens internationella kodex för reklam (The ICC International Code of Advertising Practice), i Sverige kallad grundregler för reklam.

Grundreglerna gäller för all reklam. De är avsedda att tjäna som grund för frivillig rättskipning, utövad av organ inrättade av reklam— och andra näringslivsorganisationer i resp. land, men också som rätts- källa för domstolarna inom ramen för tillämplig nationell lagstiftning. Grundreglerna innehåller särskilda anvisningar beträffande, A. Reklam vid vissa säljmetoder och B. Konsumentreklam för vissa varor och tjänster bl. a. medicinska produkter, medicinsk behandling, alkoholhal— tiga drycker, cigarretter, tobaksvaror samt andra som farliga eller olämpliga ansedda varor.

Grundreglerna omfattar inte något sanktionssystem. Överträdelse av reglerna medför därför åtgärd endast om förfarandet också strider mot lag eller annan bestämmelse som är förenad med sanktioner.

Artikel 8 (under rubriken integritetsskydd) i grundreglerna för reklam lyder (efter senaste ändringen år 1973): ”Reklam får ej utan tillstånd av- bilda eller åberopa viss person, vare sig såsom privatperson eller i of- fentlig funktion. Ej heller får utan tillstånd fastighet eller annan egen— dom avbildas eller åberopas i reklam på ett sätt som ger intryck av en personlig rekommendation från ägaren eller innehavaren”. Det frivilliga normsystemet innehåller alltså, i motsats till marknadsföringslagen, en bestämmelse om skydd för tredje man mot att hans namn eller bild obe- hörigen används i reklam.

Det kan nämnas att vad i artikel 8 sägs om fastighet eller annan egen- dom i allmänhet även torde gå in under marknadsföringslagens general- klausul.

Före marknadsföringslagens och marknadsdomstolens tillkomst år 1971 var tredje man i viss mån bättre tillgodosedd ur integritetsskydds- synpunkt, så till vida att näringslivets opinionsnämnd (NOp) tillämpade grundreglerna för reklam.

NOp inrättades år 1957 och avvecklades i samband med att mark- nadsföringslagen trädde i kraft år 1971. NOp kunde göra opinionsutta- landen om ett förfarande ansågs strida mot god affärssed. I sådana ut- talanden brukade NOp uppmana part att sluta med ett såsom klander— värt ansett förfarande. Några egentliga sanktionsmedel förfogade NOp dock inte över.

• Sida 11
•  Original

Prop. 1978/79: 2 11

Termen ”god affärssed", som ingår som rekvisit i marknadsföringsla- gens generalklausul, inbegriper bl. a. de utomrättsliga normer som NOp utbildat med grundreglerna som främsta källa.

I den edition av grundreglerna som gällde under NOp:s verksamhet angavs i artikel 5 bl. a. att viss person inte fick åberopas i reklam utan vederbörligt tillstånd och att bild av person, som kunde identifieras på bilden, inte fick användas utan sådant tillstånd.

NOp bedömde reklam som kränkte tredje mans personliga integritet som stridande mot god affärssed oberoende av om den i det särskilda fallet varit vilseledande för konsumenterna eller ej.

I ett fall (NOp 278/60) innehöll en annons för TV-apparater en bild av en "IV-skärm med en känd medarbetare i Sveriges Radio läsande ny— heter. Bildtexten till annonsen berömde TV-mottagaren. Annonsören hade inte erhållit vederbörandes tillstånd att använda bilden. NOp be— dömde denna annons som stridande mot grundreglerna för reklam och därigenom även stridande mot god affärssed.

I ett annat fall (NOp 517/62) anmälde en civilingenjör en färgfabri- kant till nämnden med anledning av ett reklamalster, där ett fotografi föreställande civilingenjören och hans båt hade tagits med. Fotografiet hade tagits utan civilingenjörens vetskap och hade använts i reklamen utan hans tillstånd. Nämnden ansåg att användningen av bilden var oförenlig med grunderna för regeln om förbud mot åberopande av viss person. Nämnden uppmärksammade bl. a. vilseledandeaspekten och framhöll att den inte fann det uteslutet att bildens förekomst i färgfabri- kantens reklam hade kun-nat bibringa läsare, som på bilden hade känt igen civilingenjören, den felaktiga uppfattningen att denne personligen ville anbefalla fabrikantens produkter.

I ett ärende (NOp 1263/67) prövade nämnden en annons för ett mö- belföretag med rubriken ”11 filmstjärnor av 10 sitter i en DIFA-mö- bel". Annonsen innehöll en teckning som föreställde ett antal internatio— nellt kända artister — Elizabeth Taylor, Frank Sinatra m.fl. —— vilka satt i olika DIFA-möbler och uttalade sig berömmande om dem. Nämn- den ansåg att annonsören inte respekterat det krav på skydd att åbero- pas och avbildas utan tillstånd i kommersiell reklam som varje privat— person måste kunna göra anspråk på oavsett nationalitet och social ställ- ning och oavsett om åberopandet kan vara vederbörande till skada eller .ej. Nämnden fann att annonsören hade handlat i strid mot artikel 5 i grundreglerna för reklam.

Det kan anmärkas, att de av KO från vidare handläggning avskrivna fallen, för vilka redogjorts under 2.5 med stor sannolikhet torde ha be— dömts som stridande mot god affärssed om de skulle ha handlagts av NOp efter då gällande bestämmelser.

• Sida 12
•  Original

Prop. 1978/79: 2 12

2.7. Självsanering inom näringslivet

Även sedan NOp har upphört med sin verksamhet förekommer viss annan självsanerande verksamhet inom näringslivet.

Marknadsföringslagens tillkomst har inneburit att staten väsentligen har övertagit ansvaret för den normskapande verksamheten och har lett till att utrymmet för självsanering i näringslivet har blivit ringa. (Otill- börlig marknadsföring 1970, Bernitz, m.fl. s. 49.) Sedan NOp har upp- hört, har dock inrättats en Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM), som är ett näringslivets samarbetsorgan för marknadsrättsliga frågor. NDM verkar för att konkurrensen inom näringslivet, i synner- het marknadsföringen, bedrivs med ansvar mot konsument och sam- hälle i enlighet med gällande lag och god affärssed. Bakom NDM står f. n. 18 organisationer inom näringslivet. NDM fungerar bl. a. som referensorgan i förhållande till K0 och andra myndigheter i frågor som gäller innebörden i visst fall av normen god affärssed.

En verksamhet med förhandsrådgivning handhas självständigt av Konsultbyrån för marknadsrätt AB, för vilken NDM är huvudman.

Det kan även nämnas att vissa dagstidningar och andra pressföretag inom sina annonsavdelningar har infört en särskild kontroll av inlämnat annonsmaterial. För tidningarnas del utbildades under åren 1971 och 1972 omkring 350 s.k. annonsgranskare. Fortbildning av sådana grans- kare avses äga rum vartannat år.

Av betydelse för självsaneringen är också det s.k. ARU-Systemet för intern produktionskontroll, som infördes inom reklambyråbranschen i slutet av 1960-talet och nu är fullt utbyggt. Systemet innebär att all re- klam som publiceras av en reklambyrå, som är ansluten till Svenska Re— klambyrå Förbundet (SRF), skall kontrolleras av en Speciell befattnings- havare, en ansvarig reklamutgivare. Reklamutgivaren, som har genom- gått särskild utbildning, ansvarar för att de alster som lämnar byrån inte strider mot gällande rättsregler eller utomrättsliga normer. Det finns nu- mera åtminstone en ansvarig reklamutgivare på varje reklambyrå som är ansluten till SRF. Omkring 65 av ca 160 auktoriserade reklambyråer är anslutna till förbundet. F.n. beräknas omkring 1 500 personer ha ge- nomgått utbildning till ansvarig reklamutgivare.

De s.k. branschöv-erenskommelsema, som reglerar reklamen för va- ror inom en viss bransch, spelar en betydande roll för självsaneringen. Som exempel kan nämnas en under år 1975 mellan K0 och Svenska To- baksbranschföreningen träffad överenskommelse om nya branschregler för tobaksreklam. De nya branschreglerna avser att tjäna till ledning för det praktiska handlandet vid marknadsföring av tobaksvaror.

Reglerna bygger delvis på beslut som marknadsdomstolen på talan av K0 och med stöd av marknadsföringslagen har meddelat i fråga om tobaksreklam. Överenskommelsen avser marknadsföring gentemot all- mänheten. Om reklamens innehåll sägs i överenskommelsen bl. a. att det

• Sida 13
•  Original

Prop. 1978/79: 2 13

på cigarrettförpackning inte får förekomma bild av mänsklig modell eller natursceneri, såvitt bilden inte ingår i varumärke eller har utformats på ett stiliserat sätt, samt att bildmässig framställning i tobaksreklam i övrigt endast får innehålla avbildning av varan, varans förpackning och/eller va- rumärke samt i förekommande fall bild av rökdon som upplyser om va- rans användningsområde. Övriga element i sådan reklam skall vara neu- trala, dvs. inte innehålla bilder eller annat. som kan inge bestämda före- ställningar eller associationer. Vidare innehåller överenskommelsen be— stämmelser om att den aktuella branschreklamen inte får ske genom vissa slags reklammedel, som t. ex. direktreklam, film, stillbildsreklam på bio— graf och teater och utomhusreklam. Det finns också bestämmelser om att annonsering om tobaksvaror inte får ske i vissa tidningar (sådana som främst riktar sig till ungdom under 21 år samt i idrotts- och sport- tidningar) eller på dagspressens sportsidor och inte får ta för stort ut- rymme i tidningarna samt att sådan reklam inte får spridas i utbild- ' ningsanstalter m.m. Fastän överenskommelsen inte har tillkommit i in- tegritetsskyddande syfte, ger den ett inte obetydligt skydd när det gäller reklam för tobaksvaror, eftersom bl. a. bild av person inte får användas.

Överenskommelsen förutsätts 'gälla t.v. och i avvaktan på att stats- makterna tar slutlig ställning till tobaks- och alkoholreklamutredningens betänkande (SOU 1976: 63) Reklamen för alkohol och tobak.

Bland branschöverenskommelserna kan också nämnas ”Riktlinjer för vin- och spritreklam”, som år 1970 har antagits av Nämnden för gransk- ning av rusdrycksreklam. Denna nämnd är ett av Sveriges Vinhandlare— förening inrättat organ med uppgift att övervaka att reklam för rusdryc- ker bedrivs på ett från sociala och andra allmänna synpunkter önskvärt sätt. I riktlinjerna sägs bl. a. att reklam för vin och spritdrycker .skall vara förenlig med förhållningsreglerna i'grundregler för reklam. Där- igenom gäller förbudet mot att utan tillstånd använda annans bild eller namn i reklam också vin-; och sprithandelns reklam. Som nyss har nämnts har frågan om alkoholreklam behandlats av tobaks— och alko- holreklamutredningen.

Vad beträffar reklam för läkemedel gäller att- marknadsföring av denna typ av varor i första hand granskas av socialstyrelsen enligt läke- medelsförordningen (1962: 701). På grund av överenskommelse mellan socialstyrelsen och läkemedelstillverkarnas branschorganisation görs inte någon konsumentinriktad marknadsföring för'bl. a. psykofarmaka eller dessa närstående medel. Något .särskilt förbud mot att använda en per-- sons bild eller namn i reklam för medicinska produkter finns inte. .

Tillkomsten av marknadsföringslagen har, som tidigare nämnts, inne- burit att självsaneringen inom näringslivet har kommit att ges en annan inriktning än förut. Medan tyngdpunkten tidigare låg på normskapande '. ' självjustis genom främst NOp ligger den nu på förebyggande åtgärder i- form av utbildning, information och intern normkontroll. ' - '

• Sida 14
•  Original

Prop. 1978/79: 2 14

3. Utländsk rätt

3.1. USA

1 USA erkänns sedan länge en allmän personlighetsrätt (right of pri- vacy) i de flesta delstaterna. Det anses som en kränkning av ”privacy" att använda annans namn eller bild i reklam. Vid mer kvalificerade fall av namn- och bildmissbruk kan t. ex. ärekränkningsregler bli tillämp- liga. Det bör noteras att en persons rätt att erhålla skadestånd för att hans bild eller namn utan tillstånd ny-ttjas i reklam är fast praxis endast när det gäller kommersiell reklam. Eftersom USA:s rättssystem bygger på ”common law” har denna rätt utvecklats främst genom rättspraxis. Den är dock numera skyddad genom lagstiftning i ett antal delstater. I staten New York föreskrivs sålunda i lag att den som för reklamän- damål (eller kommersiella ändamål) använder levande persons namn, porträtt eller bild, utan att först ha erhållit dennes skriftliga samtycke, gör sig skyldig till en förseelse. Enligt samma lag kan förbud åläggas och skadestånd utdömas till följd av förfarandet. Liknande lagstiftning har införts även i staterna Utah, Virginia och Oklahoma.

Skyddet för den enskildes namn och bild i reklam anses gälla även of- fentliga personer som i andra sammanhang brukar anses ha förlorat stor del av sin ”right of privacy”.

3.2. England

I England finns inte någon erkänd allmän personlighetsrätt. Däremot erbjuder rättssystemet indirekt visst skydd för privatlivet genom normer som utbildats för skydd av andra värden. Bland de normer som enligt lag eller praxis ger möjlighet till skydd för privatlivet, kan såvitt gäller rätten till egen bild och eget namn, nämnas bestämmelserna om sådan ärekränkning som benämns ”libel”. Det kan ofta vara tillräckligt att en person genom det sammanhang vari han åberopas görs löjlig. Detta har bl. a. fått stor betydelse, när personbilder utan de avbildades tillstånd har utnyttjats i reklamsyfte.

Om reklam som innehåller enskilds bild eller namn inte anses äre- kränkande är möjligheterna att ingripa små. Som exempel kan nämnas ett fall där en läkare förde talan med anledning av att hans namn före- kom på läkemedelsförpackningar. Hans talan ogillades.

3.3. Förbundsrepubliken Tyskland

3.4. Frankrike

I Frankrike anses en verklig personlighetsrätt (droit de la personna- lité) vara utbildad. Denna har u-tvecklats i rättspraxis. Grundvalen för domstolarnas avgöranden har i främsta rummet varit den vidsträckta allmänna skadeståndsregeln i Code civil artikel 1382. Denna bestäm- melse avser såväl materiell som ideell skada. Dessutom torde några all- mänt hållna uttalanden i 1789 års deklaration om de mänskliga rättighe- terna ha inverkat. De kränkningar som domstolarna har inskridit mot genom skadeståndsreglerna har bestått i offentliggörande eller annat an- vändande av uppgifter om enskildas privata förhållanden. Till stöd för existerande praxis har år 1970 införts en ny bestämmelse i Code civil (art. 9). Denna fastslår att var och en har rätt till respekt för sitt privat- liv och medger domstolen rätt att vid sidan av skadestånd — även inte- rimistiskt — föreskriva beslag eller andra åtgärder ägnade att hindra ett tilltänkt eller fortsatt angrepp på privatlivets intimitet.

• Sida 16
•  Original

Prop. 1978/79: 2 16

Det föreligger inte någon speciell lagstiftning som avser skyddet mot - missbruk av annans bild och namn, vare sig beträffande reklam eller el- jest. Sedan länge finns emellertid en välutvecklad praxis som ger ett allmänt personlighetsskydd, vilket lett till att en person i allmänhet kan motsätta sig offentliggörande av hans namn eller bild.

3.5. Norge

I 1960 års lag om rätt till fotografi föreskrivs ett allmänt förbud mot att utan samtycke offentliggöra bild av person, såvitt inte 1. bilden har aktuellt och allmänt intresse, 2. den avbildade utgör en bisak i förhål— lande till bildens huvudmotiv, 3. bilden visar möte, offentlig folksam- ling eller händelse som har allmänt intresse (& 15).

Överträdelse av lagen kan medföra allmänt åtal. Sanktionerna är bö- ter och användningsförbud. Lagen medger endast utdömande av ersätt- ning för ekonornisk skada.

Den egna bilden skyddas även genom en föreskrift i norska straffla- gen (5 390), enligt vilken den straffas, som ”krenker privatlivets fred ved å gi offentlig meddelelse om personlige eller huslige forhold."

3.6. Danmark

Det är allmänt erkänt att det i dansk rätt finns ett skydd för person- ligheten och privatlivets fred som bygger på allmänna rättsgrundsatser och som är vidare än det. skydd som ges med stöd av speciella lagregler (danska Straffelovrådets betänkande nr 601, 1971, s. 40).

Det kan nämnas att en enskild person i enlighet därmed anses berät- tigad att bestämma hur hans namn får användas. I-ett rättsfall från år 1946 meddelades sålunda förbud att i en film använda ett ovanligt släkt- namn som benämning på en av rollinnehavarna.

I Danmark följde man det samnordiska förslaget till lagstiftning om fotografering. Den gällande danska fotografilagen av år 1961—.innehåller således i likhet med den svenska inte någon allmän regel om rätt till egen bild. .

Detta betyder emellertid inte att dansk rätt -helt saknar regler som" - skyddar rätten till den egna bilden.-

Inom näringsrättslig lagstiftning kan nämnas bl. a. varumärkeslagen (g- 14 st. 1 nr 4), vari föreskrivs att varumärke inte får registreras om det innehåller något som är ägnat att uppfattas som annans porträtt, såvitt det inte rör sig om en sedan länge avliden person.-

I strafflagen finns även, förutom ärekränkningsreglema, bestämmel-

ser som ger visst skydd mot kränkningar genom bild. Dessa bestämmel- ' ser som tidigare ingick i-ä 263 1 mom. p. 3 och 4,— överflyttades år 1972'i något reviderad form till en ny 5264 d.'Bestämmelsernas tillämpnings-

• Sida 17
•  Original

Prop. 1978/79: 2 17

område utvidgades i samband därmed. I sistnämnda paragraf föreskrivs böter, haefte eller fängelse i högst sex månader för den som oberättigat vidarebefordrar meddelanden eller bilder rörande annans privata förhål- landen eller i övrigt bilder tagna av en person under omständigheter som uppenbart kan fordras undandragna offentligheten. Det har förut- satts att bestämmelsen skall få ett mycket snävt användningsområde. Den medför skydd också för avlidna personer.

Genom ändring i 5 15 promulgationslagen till strafflagen har de danska domstolarna fått möjlighet att på skadeståndsrättslig grund ut- vidga skyddet för privatlivet vid sidan av det straffrättsliga området. Ti- digare krav på straffbarhet som grund för gottgörelse för icke-ekono- misk skada har nämligen upphävts. Ändringen innebär att även sådan handling som inte omfattas av någon straffbestämmelse men ändå kan karakteriseras som en rättsstridig frids- eller ärekränkning medför rätt till ersättning för icke-ekonomisk skada, om den företagits uppsåtligt el- ler av oaktsamhet.

4. Integritetsskyddskommitténs förslag

Kommittén framhåller inledningsvis att i gällande svensk rätt är den enskildes skydd mot att den egna bilden eller namnet utan hans sam- tycke används i reklam mycket bristfälligt och förekommer, där det över huvud taget finns, i olika lagar på helt skilda rättsområden. Lagreg- lerna täcker inte de i praktiken vanligast förekommande missbruken. Att den ifrågavarande bilden avses ingå i ett varumärke eller utgör en beställd bild enligt fotografilagen torde vara ytterst sällsynt. Inte heller förefaller det vara vanligt att bild eller namn som används utan sam- tycke innebär otillbörlig marknadsföring enligt marknadsföringslagen . I vart fall har marknadsdomstolen hitintills inte haft något sådant ärende till prövning. För det fall att marknadsföringslagen skulle vara tillämp- lig kan f. ö., som tidigare berörts, den som avses med reklamen själv inte föra talan inför marknadsdomstolen. Det torde heller inte vara van- ligt att reklam används på sådant sätt att reglerna om ärekränkning bli tillämpliga och sålunda prövning vid allmän domstol kan ifrågakomma.

Inte heller den självsanering som förekommer inom näringslivet för- mår enligt kommitténs mening på ett tillfredsställande sätt komplettera den sparsamma lagstiftningen på området. Kommittén anser därför att rättsskyddet för den vars bild eller namn olovligen används i reklam be- höver stärkas.

Vad som kan tala mot att införa en integritetsskyddande lagstiftning i fråga om bild och namn är i första hand att en sådan reglering under vissa omständigheter kan tänkas hindra den enskilde och myndigheter från att ta del av viktig information om vad som försiggår i samhället och samtidigt inskränka yttrandefriheten. Dessa synpunkter har emeller-

• Sida 18
•  Original

Prop. 1978/79: 2 18

tid inte någon högre grad av styrka enligt kommitténs mening när det gäller reklam som ju i huvudsak har ett rent kommersiellt syfte.

En rättsutveckling genom praxis är enligt kommitténs bedömning inte att förvänta i Sverige. Betecknande nog har svensk domstol såvitt är känt endast vid två tillfällen haft att pröva frågan om rätt till skade- stånd på grund av åsidosättande av en påstådd rättsgrundsats med inne- börd att bilden av en person inte får utnyttjas utan dennes samtycke. Ett av fallen rör rätten till egen bild i reklam.

Marknadsföringslagen riktar sig mot reklam som är otillbörlig mot näringsidkare eller konsumenter. Det är enligt kommitténs mening därför främmande och inte heller lämpligt att ens i avvaktan på en bättre lösning komplettera marknadsföringslagen på sådant sätt att den tillvaratar även ”tredje mans” intressen.

Kommittén anser det inte heller vara en framkomlig väg att komplet- tera fotografilagen och varumärkeslagen med en allmän regel om rätt till egen bild eller eget namn i reklam. En sådan regel skulle framstå så- som ett främmande element i de berörda lagarna.

Utomlands har man inte sällan skapat ett skydd av ifrågavarande slag på grundval av allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser. Erfarenhe- terna från utländsk rätt ger vid handen att lidande är den mest typiska och frekventa skadan i förevarande sammanhang. Det är också sådan ideell skada som medfört att höga skadeståndsbelopp har utdömts ut- omlands. Oönskad reklam kan också tänkas ge upphov till ren förmö- genhetsskada. Det gäller då närmast uteblivet arvode för medverkan. Enligt svensk rätt kan ersättning utgå endast om skadan vållas genom brott. Det gäller vare sig det är fråga om ideell skada eller förrnögen- hetsskada. Från integritetsskyddssynpunkt vore det måhända önskvärt att följa det danska exemplet att upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning av icke-ekonomisk skada. En sådan lösning är dock främmande för svensk rättstradition och kan enligt kommitténs mening i allt fall inte tillgripas i detta begränsade sammanhang.

Det är i lagstiftningsarbetet en allmän strävan att inte utan verklig an- ledning utvidga det kriminaliserade området. Vid lagstiftning mot inte- gritetskränkningar torde det dock för svensk rätts vidkommande vara svårt att undvika en straffrättslig reglering. Detta beror på det nyss nämnda förhållandet att brott utgör förutsättning för ersättning vid ifrå- gavarande slag av skador.

Utforrnas integritetsskyddet som en straffrättslig bestämmelse kom- mer reglerna om skadestånd och särskilda rättsverkningar automatiskt att knyta an till bestämmelsen. Vidare medför en straffrättslig reglering att bestämmelserna om förundersökning blir tillämpliga. Detta torde kunna ses som en förmån för den enskilde målsäganden, som därigenom slipper att själv stå för det ofta kostsamma utredningsarbetet.

På nu anförda skäl har kommittén stannat för att föreslå att man in—

• Sida 19
•  Original

Prop. 1978/79: 2 19

för en straffrättslig bestämmelse med förbud att använda annans bild el- ler namn i reklam. Gärningen kan, fastän den i vissa fall också kränker personliga intressen av ekonomiskt slag, enligt kommitténs mening sägas i huvudsak ha karaktär av ett fridsbrott. Kommittén föreslår därför att föreskriften införs i 4 kap. brottsbalken .

När det gäller förbudet att använda annans bild i reklam framhåller kommittén att det inte bör ha avgörande betydelse hur bilden tekniskt sett har framställts. Av intresse är i stället om bilden har sådan kvalitet att den kan sägas föreställa viss person.

Beroende på framställningssättet eller syftet med avbildningen kan det färdiga alstret mer eller mindre tydligt återge förebilden. För att en bestämd person skall kunna kännas igen måste vissa krav ställas på bil- dens tydlighet. Kommittén anser dock att bild som är otydlig i identifie- ringshänseende är att jämställa med tydlig bild, om det av andra om- ständigheter klart framgår vem bilden föreställer. Bild som är otydlig och som även saknar annan identitetsgrund bör däremot inte bli föremål för ingripande. Samma sak bör gälla t. ex. karikatyr som endast med några få linjer vagt antyder att viss person åsyftas.

Namn förekommer ibland i reklam utan samband med bild. I sådana fall måste dock namnet vara särskiljande för att det klart skall framgå vem som åsyftas. Denna effekt kan emellertid också uppnås genom att övrig reklamtext antyder vem det är frågan om. Det skulle dock enligt kommittén föra för långt att skydda allehanda benämningar och om- skrivningar som på något sätt antyder att viss person åsyftas. Kommit- tén har därför stannat för att föreslå att skyddet begränsas till att avse namn, varigenom viss person utpekas. Namn som har sådan egenskap är företrädesvis ovanliga släktnamn eller vanliga sådana i förening med ovanliga förnamn. Vidare bör skyddet omfatta konstnärsnamn eller lik- artade namn, som är allmänt kända. Dessa namn åtnjuter f.ö. visst skydd enligt namnlagen . Som ”likartade” namn anses t. ex. pseudonym, signatur och namn varunder artister, idrottsmän eller andra personer har gjort sig kända.

Det är angeläget att få till stånd en rimlig avgränsning av det straff- bara området. Kommittén anser därför att ett uppenbarhetsrekvisit är påkallat beträffande identifiering av den i reklam angivne eller avbil- dade personen. Därigenom kan straff ådömas endast när det inte är tveksamt vem som verkligen avses.

Trots att en bestämd person kan kännas igen på bild, kan det finnas skäl att undanta utnyttjandet av bilden från det straffbara området. Det bör sålunda enligt kommittén vara tillåtet att i en reklambild för exem- pclvis ett byggnadsmaterial visa bilden av ett hus som uppförs med detta material, även om en i och för sig identifierbar person råkat komma med på bilden. Likaså bör exempelvis ett fjällhotell i reklamen för sin verksamhet kunna visa en landskapsbild utan att någon som händelsevis

• Sida 20
•  Original

Prop. 1978/79: 2 20

finns med på bilden skall kunna resa krav med anledning härav. Det är i dessa och liknande fall uppenbart att den avbildade personen endast är en bisak till huvudmotivet. Samma sak gäller när en avbildad person in- går i en folksamling, t. ex. på en åskådarläktare, eller i en större mötes- församling. Om däremot samma bild beskärs, förstoras eller förses med märkning (inringning) så att personen ifråga kommer ensam i blick- punkten, bör bildens användning inte undantas från huvudregeln.

Kommittén anser därför att den föreslagna bestämmelsen bör inne- bära att bild eller namn som uppenbarligen avser viss person inte olovli- gen får användas i reklamsammanhang.

Genom fotografilagen har fotografen givits en principiell ensamrätt, förfoganderätt, till bilden. Denna del av fotografirätten kommer givetvis inte att medföra rätt för fotografen att använda fotografisk bild i strid mot den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen, vare sig det är fråga om reklam för egen eHer annans verksamhet. För att detta skall framstå som helt klart bör 14 & fotografilagen kompletteras. Enligt denna paragraf får nämligen fotografens ”på sedvanligt sätt utställa bil- den i reklamsyfte såframt ej beställaren förbjuder detta.” Kommittén föreslår att bestämmelsen förses med tillägget ”eller annat följer av 4 kap. 6 d & BrB”.

Skydd mot användning av bild och namn i reklam bör gälla personer av alla kategorier, dvs. även s. k. offentliga och andra kända personer.

En särskild fråga är om skyddet bör gälla även en vid tiden för pu- bliceringen avliden person. Kommittén anser att den integritetskränk- ning som kan förekomma vid olovlig användning av annans bild och namn i reklam inte är så allvarlig att den typiskt är sårande för de efter- levande eller kan kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. Inte heller går det enligt kommitténs mening, trots det ekonomiska värdet av användningen, att dra paralleller vare sig med bestämmelserna i upp— hovsrättslagen, enligt vilken upphovsrätten gäller intill utgången av fem- tionde året efter det upphovsmannen avled, eller med fotografilagen, en- ligt vilken rätten till fotografisk bild i princip gäller intill utgången av tjugofemte året efter det år då bilden framställdes. Sannolikt behöver man av naturliga skäl inte heller befara att avlidens bild och namn kom- mer till mera frekvent användning inom reklamen. Kommittén anser därför att skyddet bör avse endast person som är i livet när reklamen i fråga publiceras.

Kommittén finner sig ha anledning förmoda att de fall av olovlig an- vändning av bild och namn i reklam som blir aktuella till övervägande del kommer att kunna hänföras till annonser i pressen. Kommittén an- ser emellertid att i princip alla slags medier — såväl äldre som nyare — bör hänföras till det straffbara området. Detta gör en uppräkning av de olika medierna onödig.

Den enskilde kan — som kommittén ser det _— i vissa fall uppleva

• Sida 21
•  Original

Prop. 1973/79; 2 21

samma slags obehag av att ofrivilligt medverka i icke kommersiell re- klam som i kommersiell reklam av sedvanligt slag. Det kan sålunda också vid icke kommersiell reklam finnas ett behov av integritetsskydd för den enskilde. En straffrättslig reglering av möjligheten att utnyttja annans bild och namn även i icke kommersiell reklam skulle emellertid få konsekvenser i tryckfrihetshänseende, eftersom enbart den kommer- siella reklamen, anses i princip falla utanför den tryckfrihetsrättsliga re- gleringen. Utan ändring i TF skulle en i huvudsak likartad reklam kunna behandlas olika alltefter det medium vari reklamen kommer till användning. Därutöver beaktar kommittén det förhållandet att det vid kommersiell reklam ytterst är fråga om att göra sig ekonomisk vinning på den enskildes bild eller namn.

På grund av det anförda anser kommittén att endast kommersiell re- klam skall kunna bli föremål för ingripande med stöd av den föreslagna lagbestämmelsen.

Med begreppet reklam avser kommittén, efter mönster från lagen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam ”meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst”. En definition av denna lydelse föreslås ingå i lagtexten.

Kommittén finner vidare att sådant förfarande som utgör brott enligt den föreslagna straffbestämmelsen inte bör få åtalas med mindre måls— ägande anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän syn- punkt. Bestämmelsen i 4 kap. 11 & BrB bör därför ändras i enlighet här- med. Kommittén anser att böter, dvs. dagsböter, är en tillräcklig påföljd för det föreslagna brottet.

Kommittén anser att den som olovligen utnyttjas i reklam bör få rätt till ersättning för det lidande som han därvid har utsatts för. Detta är ju, som tidigare har berörts, också ett av skälen till att kriminalisera ifråga- varande förfarande. Frågan om möjlighet att få skadestånd för lidande till följd av missbruk av annans identitet i reklam är enligt kommitténs mening av sådan vikt att den inte bör lämnas öppen och bli beroende av framtida domstolspraxis. Kommittén anser därför att 1 kap. 35 skade- ståndslagen bör kompletteras på så sätt att lagen uttryckligen hänvisar till den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen.

I fråga om förhållandet mellan reklamen och yttrandefriheten noterar kommittén att massmedieutredningen (MMU) i betänkandet (SOU 1975 : 49) Massmediagrundlag hävdat att det av bestämmelse i grundlagen bör uttryckligen framgå i vilken omfattning reklam faller utanför grund- lagen (s. 172). Kommittén ansluter sig till denna uppfattning.

Under sitt utredningsarbete har kommittén vidare uppmärksammat ett problem som ligger nära frågan hur man från tryckfrihetsrättslig synpunkt skall bedöma innehållet i en tidnings löpsedel. Det gäller när- mare bestämt hur man skall betrakta det förhållandet att innehållet i en

• Sida 22
•  Original

Prop. 1978/79: 2 ; 22

tidnings löpsedel har införts som annons i en annan tidning. Vanligtvis är det veckotidningar som låter införa sina löpsedlar som annonser i dagstidningar. I sådana fall synes annonsen, oaktat den avbildar en löp- sedel, inte i första hand utgöra ett led i nyhets- och åsiktsförmedling utan i stället ha ett rent kommersiellt syfte, nämligen att stimulera för- säljningen av den ifrågavarande tidningen. Sådan annons torde enligt kommitténs mening därför falla utanför det tryckfrihetsrättsligt skyd- dade området.

5. KO:s förslag

KO konstaterar i sin skrivelse att marknadsföringslagen inte bereder något skydd för enskilda personer mot att deras namn eller bild utnytt— jas i reklam. Det är en fråga som i princip faller utanför generalklausu- lens tillämpningsområde i den män inte åtgärden är ägnad att vilseleda konsumenterna. Inte heller i annan lagstiftning uppställs något generellt förbud mot att enskild persons namn eller bild utnyttjas utan samtycke.

KO anför vidare att han har mottagit flera anmälningar med önske- mål om att han skall ingripa mot att släktnamn och porträtt används i reklam utan vederbörandes samtycke. KO har emellertid avskrivit dessa ärenden med hänvisning till att marknadsföringslagen inte varit tillämp- lig.

Enligt KO:s mening måste möjligheterna för samhället att ingripa mot att annans namn och bild utnyttjas utan tillstånd utökas. Detta är särskild motiverat i sådana fall då annans namn eller bild utan tillstånd utnyttjas på ett sätt som är kränkande. Till detta kommer emellertid att det alltid —— också då framställning inte är kränkande i och för sig — kan vara olustigt för den enskilde att förekomma i ett kommersiellt sam- manhang. Många människor anser också att det är obehagligt att utan medgivande bli ekonomiskt utnyttjade. Varje utnyttjande i marknadsfö- ring utan samtycke bör därför vara otillåtet.

Enligt KO:s mening bör" därför skydd ges åt enskild tredje man mot att hans namn eller bild utan tillstånd utnyttjas i marknadsföring. Frå- gan om integritetskränkning av enskild vid marknadsföring torde vara av så speciell karaktär att den måste behandlas särskilt även om en ge- nerell regel om integritetsskydd kommer att införas.

För en särbehandling av denna fråga talar också att det kan förmodas dröja lång tid innan en sådan regel kan träda i kraft.

4 kap. BrB omfattar bestämmelser som krirninaliserar vissa beteenden som riktar sig mot annans frihet i skilda hänseenden eller kränker andra rent personliga intressen,'som inte är av ekonomiskt slag. I 5 kap. BrB ges regler till skydd mot kränkning av en persons ära. Någon-regel som skyddar enskild mot sådana integritetskränkningar som här är i fråga - finns dock inte.

• Sida 23
•  Original

Prop. 1978/79: 2 ' 23

Utnyttjandet av annans namn eller bild utan tillstånd i ett kommer- siellt sammanhang torde ofta vara kränkande för den utnyttjade. Det skydd som den enskilde bör åtnjuta mot integritetskränkningar i detta hänseende skulle därför kunna erbjudas genom att det i BrB — och då närmast i 4 kap. — införs ett stadgande som kriminaliserar sådana kränkningar. KO vill emellertid föreslå en annan lösning.

KO anser sålunda att det bör skapas möjlighet för i första hand KO och marknadsdomstolen att tillämpa en regel om skydd mot integritets- kränkning av det slag som här är i fråga. KO föreslår därför att möjlig- heten att göra generalklausulen om otillbörlig marknadsföring tillämplig också på denna typ av ingrepp på tredje mans intressen utreds.

I de fall som det här är fråga om finns en enskild individ som har ett omedelbart intresse av att utnyttjandet av bilden eller namnet förhind— ras. När ett utnyttjande har skett utan tillstånd är det enligt KO:s me- ning rimligt att vederbörande ges möjlighet till ersättning. Enligt KO bör möjligheten att införa en straffbestämmelse i marknadsföringslagen om otillåtet utnyttjande av annans namn .eller bild i marknadsföringen övervägas. En straffbestämmelse torde nämligen i princip vara förutsätt- ningen för att den skadelidande skall kunna tilldömas ersättning i form av skadestånd för ren förmögenhetsskada.

6. Remissyttrandena

Ett flertal remissinstanser framhåller att b e h 0 v e t a v la g- 5 ti ft n i n g på det område som kommittén och KO behandlar är på— tagligt.

Marknadsdomstolen anför att den finner de av kommittén och KO anförda skälen för införandet av det föreslagna integritetsskyddet starka. Onekligen är det så, att det för den enskilde kan vara förenat med ett betydande obehag att förekomma i reklamsammanhang, inte minst genom upplevelsen av att utan sitt medgivande bli ekonomiskt ex- ploaterad av annan. Marknadsdomstolen ställer sig därför bakom tan- ken att i nu aktuellt avseende utöka skyddet för den enskilde, och här- vidlag framstår inte minst möjligheten att få skadestånd som väsentlig.

Även Svenska Fotografernas Förbund anser att det föreligger behov av att införa särskilda lagregler för att tillgodose ifrågavarande skydds- värda intresse. Utredningsbilagorna med exempel på fall där KO sett sig förhindrad att ingripa mot användning av människors namn eller bild i reklamsammanhang, KO:s till justitiedepartementet ingivna promemoria angående diskriminerande och integritetskränkande marknadsföring och kommitténs genomgång av innehållet i gällande svensk rätt, visar att nu— varande lagstiftning och sedvanerätt inte ger ett tillräckligt starkt skydd mot att en persons namn eller bild'olovligen utnyttjas i'reklamsamman-

• Sida 24
•  Original

Prop. 1978/79: 2 24

hang. Inte heller tycks utomrättsliga normer eller självsaneringen inom näringslivet här fungera på ett tillfredsställande sätt. Enligt förbundet har kommittén också på goda grunder antagit, att man i Sverige knap- past kan vänta sig en rättsutveckling i domstolspraxis som innebär att ett skydd tillskapas mot användningen av namn eller bild i reklamsam— manhang.

Behovet av snar lagstiftning understryks också av bl.a. hovrätten över Skåne och Blekinge, rikspolisstyrelsen, namnlagsutredningen, ut- redningen om upphovsrätt och bildleverantörernas förening.

Näringslivets delegation för marknadsrätt framhåller till en början att egentligt underlag saknas för kommitténs förslag och att skälen för att avgränsa det föreslagna integritetsskyddet till avsättningsfrämjande kommersiell reklam inte synes grundade på några särskilt djupgående överväganden. Detta försvårar i hög grad remissbehandlingen av betän- kandet och lagförslaget. Delegationen, liksom övriga remissinstanser, blir följaktligen hänvisade till allmänna bedömningar och principiella över- väganden. Vidare anför delegationen att den inte märkt att det skett nå- gon uppluckring i fråga om efterlevnaden av artikel 8 i internationella handelskammarens grundregler för reklam. Fotomodeller och s.k. kän- disar som ekonomiskt utnyttjar den egna bilden och det egna namnet förmår alltjämt att väl hävda sina ekonomiska intressen mot reklamens utövare och användare utan stöd av lagstiftning. Oavsett att sålunda lagstiftning på förevarande område knappast är påkallad i syfte att komma till rätta med några akuta missförhållanden inom reklamen fin— ner delegationen av principiella skäl angeläget, att den enskilde medbor— garen tillförsäkras ett skydd i lag för den egna bilden och det egna nam- net.

Svenska föreningen för industriellt rättsskydd ifrågasätter om lagstift- ning nu bör genomföras på grundval av de smalt upplagda förslag som föreligger. Föreningen kan inte undgå att notera att integritetsskydds- kommittén efter tio års arbete ännu inte lagt fram något förslag om hur kommittén tänker sig att detta skydd i stort bör vara utformat. För- eningen ställer sig tveksam till om uppbyggnaden av ett tidsenligt per- sonlighetsskydd (integritetsskydd) låter sig genomföras inom ramen för mindre ändringar i BrB samt rena specialförfattningar. Övervägande skäl talar för att den fortsatta behandlingen av föreliggande förslag får anstå tills ökad klarhet vunnits om det framtida integritetsskyddets upp- byggnad i stort.

Angående valet av metod för att tillgodose behovet av integritetsskyd- det för bild och namn, nämligen genom bestämmelser antingen i BrB (kommitténs förslag) eller i marknadsföringslagen (KO:s förslag) har ett övervägande antal remissinstanser stannat för förslaget om en reglering i BrB.

RÅ anser att utvägen att införa ett nytt brott synes i BrB vara den

• Sida 25
•  Original

Prop. 1978/79: 2 25

bäst framkomliga vägen för att bereda den enskilde möjlighet till ska- destånd. Det är uppenbart att en sådan kriminalisering å ena sidan inte kommer att kräva några nämnvärda insatser av polis- och åklagarmyn- digheterna medan å andra sidan innebär att den enskildes integritets— skydd blir väl tillgodosett. RÅ delar även kommitténs uppfattning att straffbestämmelsen systematiskt har sin plats i BrB:s kapitel om brott mot frihet och frid.

Enligt marknadsdomstolen är marknadsföringslagens yttersta syfte att främja konsumenternas kollektiva intresse av att marknadsföring sker på ett korrekt och vederhäftigt sätt, att nödvändig information lämnas samt att de produkter som säljs fyller vissa krav i vad gäller säkerhet. Denna kollektiva inriktning framträder såväl i generalklausulen om otillbörlig marknadsföring (2 5) som i de ansvarsbestämmelser (6—8 55) som tar sikte på speciella rnarknadsföringssituationer. Kränkningen av den personliga integriteten däremot riktar sig typiskt sett mot en enskild individ. Genom att placera reglerna om integritetsskydd i marknadsfö- ringslagen skulle man där inplantera ett främmande element. Såsom otillbörlig marknadsföring skulle fortsättningsvis betecknas, inte bara en marknadsföringsåtgärd, som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare, utan också sådan marknadsföringsåtgärd som kränker en enskild persons integritet. Betraktad från konsumentskyddssynpunkt är en sådan utvidgning av marknadsföringslagen inte tillräckligt grundad. En placering av den nödvändiga ansvarsbestämmelsen i marknadsföringslagen skulle också onödigtvis komplicera åtalsfrågan. I lagens 175 föreskrivs nämligen att allmän åklagare får väcka åtal först efter anmälan eller medgivande av KO. Denna ordning är nödvändig för att förhindra att talan angående en och samma marknadsföringsåtgärd förs både vid marknadsdomstolen jämlikt 2å marknadsföringslagen och vid allmän domstol. En motsva- rande förutsättning för åtal skulle bli nödvändig vid fall av integritets- kränkningar. Vid sådana kränkningar har den enskilde förfördelade ett klart intresse av att kunna undvika ytterligare publicitet genom rätte- gång. Åtalsfrågan borde således normalt bli beroende av såväl den kränktes som KO:s medgivande. De nu anförda synpunkterna väger be— tydligt över intresset att så långt möjligt samla all bedömning av reklam under de därför särskilt tillskapade instanserna, marknadsdomstolen och KO. Detta sistnämnda intresse förlorar dessutom det mesta av sin tyngd därigenom att frågor om ansvar och skadestånd alltid torde komma att avgöras inte av marknadsdomstolen utan av allmän domstol. Vad nu an- förts talar mot den av KO skisserade lösningen. Marknadsdomstolen an— ser i stället —— liksom kommittén — att en regel till skydd mot att en- skild persons namn eller bild olovligen används i reklam har sin från systematisk synpunkt naturliga anknytning till det kapitel i BrB som i närstående frågor skyddar den personliga integriteten, nämligen 4 kap.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1978/79: 2 25

BrB. Med hänsyn till vad som här anförts beträffande KO:s förslag torde enligt marknadsdomstolens mening kommitténs lösning också vara den som praktiskt fungerar bäst.

Kommitténs förslag tillstyrks även av Sveriges advokatsamfund, Svenska fotografernas förbund och kooperativa förbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara tveksamt om man nu bör införa en straffbestämmelse för vilken inte heller kommittén an- för någon egentlig motivering utan som är avsedd att indirekt åstad- komma en tillämpning av allmänna skadeståndsregler. Å andra sidan kan det naturligtvis sägas att den föreslagna bestämmelsen inte kan vän- tas bli ofta anlitad och därför från de diskuterade synpunkterna är av ringa betydelse. Jämfört till exempel med trafikförfattningarna kan dess återverkan på polisens arbetsbörda inte vara annat än obetydlig. Det nu anförda visar emellertid att skadeståndslagens anknytning av reglerna om idell skada och förmögenhetsskada till att skadan vållats genom brott kan starkt ifrågasättas. Det är ingalunda från början givet att samma begränsningar bör gälla för tillämpningen av dessa allmänna skadeståndsregler och för straffbestämmelser. Skäl talar enligt hovrät- tens uppfattning för att detta samband bör ytterligare utredas och över— vägas. Det gäller emellertid härvid grundläggande principer i skade- ståndslagen som knappast kan komma under bedömande i det nu före- liggande lagstiftningsärendet. Hovrätten finner sig alltså nödsakad att här godta vad kommittén föreslagit. Liknande synpunkter anförs av Sve- riges domareförbund.

Svenska annonsörers förening finner det i och för sig rimligt att det skydd som förut funnits genom NOp:s verksamhet nu ersätts av ett of- fentligrättsligt regelsystem. Bl.a. i syfte att möjliggöra att den skadeli- dande erhåller skadestånd har reglerna utformats som en straffbestäm- melse. Överträdelse av denna kan då leda till att den av brottet skadeli— dande kan få skadestånd. Det är med viss motvilja som föreningen god- tar denna lösning i brist på bättre. Det är sålunda i och för sig stötande för rättsmedvetandet att isolerat kriminalisera obehörigt användande av annans namn eller bild i reklamverksamhet, medan motsvarande be- teende i andra sammanhang lämnas fritt. Denna invändning gör sig gäl- lande med särskild tyngd, om brottet införs i BrB, där de grundläggande sanktionerna till skydd för samhällets bestånd sammanförts. Förslaget t.er sig mera godtagbart, om straffbestämmelsen placeras i en särskild lag och om det därvid uttryckligen anges att det är fråga om en proviso- risk speciallagstiftning antagen i avvaktan på en mera generell reglering av hela integritetsfrågan om olovligt brukande av annans bild och namn. Enär föreningen delar åsikten att den enskilde har ett berättigat intresse av att åtnjuta samhällets skydd mot att utnyttjas i reklamsammanhang, vill föreningen — trots det otillfredsställande i förslagets uppläggning —— inte motsätta sig att spörs'm'ålet löses genom en straffbestämmelse förut- satt att denna ges en klart interimistisk karaktär.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1978/79: 2 27

RPS sätter i fråga om inte regleringen i varje fall i systematiskt hän- seende och med beaktande av gärningens låga straffvärde främst borde ha sin plats i marknadsföringslagen på det sätt KO har föreslagit i sin skrivelse, i varje fall intill dess behovet av integritetsskydd inom person- rätten slutgiltigt undersökts.

Konsumentverket vidhåller att en lösning inom ramen för marknads- föringslagen är att föredra framför den som kommittén föreslår. I för- arbetena till den tidigare gällande lagen (1970: 412) om otillbörlig mark- nadsföring uttalas att utnyttjande av enskilda personers namn och bild i reklam inte omfattas av bestämmelsen om förbud mot otillbörlig mark- nadsföring annat än då åtgärden är ägnad att vilseleda konsumenten (prop. 1970: 57 s. 72). Generalklausulen i Zå marknadsföringslagen —— som har samma innebörd som den bestämmelse om förbud mot otillbör- lig marknadsföring som upptogs i den tidigare gällande lagen —- kan därför idag inte användas som medel mot åtgärder av detta slag. Detta kan dock inte vara något avgörande hinder mot att lagen utvidgas i här antydd riktning. Uppfattningen om vad som bör anses som otillbörlig marknadsföring kan inte vara statisk. Vid tillkomsten av den tidigare gällande marknadsföringslagen förutsattes f.ö. att bedömningen av vad som skall anses vara otillbörligt kan komma att förskjutas (jfr prop. 1970: 57 s. 60). För en reglering i marknadsföringslagen talar också vissa andra omständigheter. Om konsumentverket kan ingripa mot re- klam av det slag som här är i fråga, möjliggörs i större utsträckning än vid ett straffrättsligt förfarande snabba ingripande mot t. ex. en kortva- rig reklamkampanj. En ytterligare faktor som måste tillmätas stor bety— delse är att marknadsförare och andra som utformar reklammaterial på förhand skall kunna ta ställning 'till om en viss reklamåtgärd är förenlig med lagstiftningen. Detta betonas även av kommittén (betänkandet s. 45). En straffbestämmelse kan emellertid medföra svårigheter i detta hänseende. Konsumentverket pekar också på vissa gränsdragningspro- blem som kan komma att uppstå. Man kan knappast anta att t. ex. den marknadsförare som vill utforma reklamen så att den överensstämmer med lagstiftningen kommer att uppfatta kvalifikationen ”uppenbarli- gen” som tillräckligt klargörande. Detta rekvisit synes också i och för sig kunna leda till att det straffbara området blir alltför snävt och att be- stämmelsens praktiska betydelse därför blir liten. Ett annat gränsdrag- ningsproblem som kommittén behandlar-(betänkandet s. 47) är då en i reklam avbildad person endast utgör ”bisak” till huvudmotivet. Enligt konsumentverket kan avgörande för bedömningen av om .en reklamåt- gärd bör godtas inte vara vare sig att den avbildade personen upptar li— tet utrymme —— är ”bisak” —— i förhållande till övriga motiv eller om han ”råkat komma med” på "bilden. om en fotograf t. ex. har tagit en serie fotografier av ett hus med' personer som gårzut och in i'det och man därefter i marknadsföringen av'byggnadsmaterialet väljer att visa

• Sida 28
•  Original

Prop. 1978/79: 2 28

en bild på vilken kanske en välkänd person finns med, bör detta i vissa fall kunna angripas. Bildmotivets funktion måste vara det väsentliga vid prövningen av om förfarandet skall godtas eller inte. Om den omstän- digheten att en viss person är med på bilden är ägnad att bidra till kon- sumentens uppfattning om varan etc., bör förfarandet i vissa fall kunna angripas. De angivna omständigheterna visar att besvärliga gränsdrag- ningsproblem och därmed olägenheter för dem som utformar reklamen kan komma att uppstå vid tillämpningen av den föreslagna straffbestäm- melsen. Det är därför mera ändamålsenligt att införa regler på området i marknadsföringslagen." Av särskild betydelse i detta sammanhang är att verket enligt förarbetena till denna lag (prop. 1975/76: 34 s. 95) förut- sätts utfärda riktlinjer för marknadsföringen och att sådana riktlinjer kan komma att på ett tydligare sätt än generella lagregler ange hur re- klamen bör -— och inte bör —- utformas i olika hänseenden. Genom riktlinjer kan en precisering ske av de fall och det sätt på vilka enskilds namn eller bild, allmänt kända pseudonymer, karikatyrer osv. får an- vändas utan samtycke i reklamen och en närmare reglering göras av andra frågor som kan ge upphov till tveksamhet. En reglering av detta slag blir till gagn för både konsumenterna och företagen. För en lösning inom ramen för marknadsföringslagen talar också att det, såsom KO framhållit i den förut nämnda skrivelsen, är önskvärt att utvidga lagen till att ge utrymme för ingripanden mot diskriminerande reklam. Om en sådan utvidgning kommer till stånd, talar systematiska skäl för att lagen görs tillämplig också på de fall som här är i fråga.

Några remissinstanser anser sig inte kunna ställa sig bakom vare sig kommitténs eller KO:s förslag utan förordar andra lösningar. Enligt namnlagsutredningen skulle det vara en fördel om straffsanktionen kunde undvaras som förutsättning för rätten till ersättning. Integritets- skyddet kan nämligen antagas bli effektivare, om det inte behöver för- bindas med straffrättsligt ansvar för den som gör intrång däri. Det kan sålunda befaras att domstolarna blir mindre benägna att konstatera ska- deståndsgrundande intrång, om det skall vara nödvändigt förbundet med straffansvar. Namnlagsutredningen vill därför förordna en ordning som innebär, att den som utsätts för intrång i det skydd förslaget avser kan erhålla ersättning för ideell skada eller för ekonomisk skada oavsett om brott föreligger. Mot en sådan ordning har kommittén anfört, att den är främmande för svensk rättstradition (betänkandet s. 44). Riktighe- ten av denna uppfattning är väl i och för sig oomtvistlig, men sett i stort kan också sägas att den beror på hur frågan betraktas. Inom immaterial— rätten (upphovsrätten, rätten till fotografisk bild, patenträtten, varumär- kesrätten, mönsterrätten) liksom inom firmarätten och namnrätten finns redan flera exempel på bestämmelser om ersättningsskyldighet vid ideell skada eller ren förmögenhetsskada utan förbindelse med straffbart in— trång. En ordning i överensstämmelse med den av namnlagsutredningen

• Sida 29
•  Original

Prop. 1978/79: 2 29

nu förordade kan därför inte sägas innebära någon nybildning i svensk rätt. Den behöver alltså inte möta principiella hinder.

Ehuru enligt namnlagsutredningen starka skäl sålunda får anses före— ligga för att koppla loss rätten till intrångsersättning från straffbarheten, vill utredningen också framhålla, att en straffsanktion inte kan anses be- tydelselös i sammanhanget. Om nämligen enbart skadeståndsansvar föreligger, kommer i många fall påföljden av intrång att drabba ett före- tag (t. ex. industriföretag eller reklamföretag) men inte en enskild person. Rent affärsmässiga överväganden kan då komma att avgöra frågan, om i visst fall risken av ett intrång skall tas. Det kan därför föreligga behov av att kunna döma till straffansvar i vissa fall, så att även enskilda per- soner kan träffas av ansvaret. Att även den utgift som ett bötesstraff re- presenterar ofta i anställningsförhållanden kan komma att betalas av ar- betsgivaren är en annan sak. Från straffansvaret bör dock undantagas lindrigare fall av intrång. Flera mönster för en avgränsning på denna punkt kan hämtas från immaterialrätten.

En reglering enligt det anförda, med tyngdpunkten på ersättningsskyl- digheten, leder till att bestämmelser i ämnet helst bör få sin plats på an- nat håll än i BrB och skadeståndslagen. Närmast till hands ligger lagen om rätt till fotografisk bild och namnlagen. Integritetsskyddskommittén har anfört (betänkandet s. 44), att en allmän regel om rätt till egen bild eller eget namn i reklam skulle framstå som ett främmande element i nu nämnda lagar. Namnlagsutredningen är av annan uppfattning och me- nar, att en naturlig plats för en reglering till skydd för .en persons bild och namn är just lagen om rätt till fotografisk bild och namnlagen. An- gående den förra kan t. ex. nämnas, att den huvudsakligen reglerar den rätt som tillkommer fotografen men i 145 upptar en särreglering rö- rande bild som utförts på beställning. På liknande sätt finns utrymme i lagen för en särreglering angående skydd för annans bild i reklamen. Motsvarande gäller namnlagen, jfr 19å andra stycket angående skydd för egenartat släktnamn mot användning i annans näringsverksamhet och ersättningsbestämmelsen i 22 5. Även straffbestämmelser kan rym— mas i de båda lagarna, av vilka den förra redan nu innehåller sådana be- stämmelser. Från systematisk synpunkt ter det sig också naturligare att införa bestämmelser om skydd för egen bild eller eget namn i nu nämnda lagar om fotografisk bild och om namn än i BrB bland bestäm- meISerna i 4 kap. om brott mot frihet och frid. Där kunde regleringen passa bra, om den stannade vid sådan bild— eller namnpublicering som är av mera utpräglat kränkande natur, motsvarande närmast de egent- liga ärekränkningsbrotten. Men det integritetsskydd som här är i fråga är avsett att nå längre och synes därför stå närmare det skydd av mot— svarande slag som redan finns i nämnda lagar och i övrigt inom den im- materialrättsliga lagstiftningen. Det torde också vara lättare att inom dessa lagars ram sedermera gå vidare utöver reklamområdet, såsom

• Sida 30
•  Original

Prop. 1978/79: 2 30

kommittén tydligen tänkt sig, än att bygga ut regler i BrB och skade- ståndslagen. Det vill sålunda synas som om det integritetsskydd som nu är i fråga skiljer sig från det som regleras i 4 kap. BrB , även såvitt avser de på kommitténs förslag förut införda reglerna om olovlig avlyssning (liksom de av kommittén senare föreslagna reglerna om olovlig och otillbörlig fotografering).

JK ifrågasätter om personlighetsskyddet lämpligen bör skapas genom straffrättsliga medel. I lagstiftningsarbetet märker man f. n. en bestämd utveckling i riktning mot att såvitt möjligt ”avkriminalisera” gärningar och förfaranden, där ett påtagligt behov av straffskydd inte kan påvisas (se t. ex. direktiven för lagstiftningen om förmögenhetsbrott i kommit- téberättelsen 1977 del 11 sid. 22 och dep.chefens anförande i budgetpro- positionen 1976/77: 100 bil. 5 sid. 3). Bakom denna utveckling ligger — utom annat -— den sunda uppfattningen att det straffprocessuella ma- skineriet i dagens samhälle inte kan ställas till förfogande för varje typ av rättskränkning. I likhet med namnlagsutredningen pekar JK också på att sedan länge skilda speciallagar inom skadeståndsrätten föreskrivit er- sättningsskyldighet både för ren förmögenhetsskada och för ideell skada utan något samband med brott. Utöver det nu anförda finns det enligt JK anledning påpeka att man inte ens med den föreslagna regleringen kan utdöma ersättning i alla de fall man åsyftar med ersättningsregeln. JK syftar på de situationer då en person, som inte kan göra gällande att nyttjandet av hans bild inneburit förlust av arvode för liknande nyttjan- de i annat sammanhang, kräver ersättning för uteblivet arvode för den påtalade publiceringen. Enligt IK:s mening kan nämligen ett uteblivet arvode i sådant fall inte anses utgöra förmögenhetsskada. Snarare är det här fråga om en obehörig vinst, på vilken den utnyttjade personen gör anspråk. ] andra sammanhang, där det funnits anledning att låta den som gjort en obehörig vinst på annans bekostnad avstå vinsten till denne, har man löst detta genom att införa en särskild ersättningsregel som tar sikte på vederlag i anledning av det olovliga nyttjandet (se t. ex. 54 & upphovsrättslagen och 58 & patentlagen).

Enligt IK:s mening bör alltså något straffbud inte införas vare sig i BrB eller i annan lagstiftning. Regleringen bör i stället ske på rent civil- rättslig väg. Det är svårt att finna något lämpligt sammanhang i vilket en sådan reglering kan infogas. I vart fall anser JK sig inte kunna bi- träda tanken att upptaga regler i saken i marknadsföringslagen. Den bä- rande tanken i förslaget, nämligen att genom en skadeståndsregel söka hindra olovligt utnyttjande i reklamsammanhang av annans bild eller namn och att i förekommande fall bereda möjlighet till ersättning för förmögenhetsskada och för ideell skada, gör en sådan lösning onaturlig. Den lämpligaste lösningen synes helt enkelt vara att upptaga regleringen i en särskild lag. Om en mer omfattande personlighetsrättslig lagstift— ning senare kommer till stånd, bör lagen infogas i denna lagstiftning. En

• Sida 31
•  Original

Prop. 1978/79: 2 31

civilrättslig reglering har också den fördelen att man undviker de sär- skilda problem som är förknippade med att i varje enskilt fall fastställa vem som är straffrättsligt ansvarig (jfr betänkandet s. 52). Regleringen kan utformas så att visst subjekt, exempelvis den till vars förmån re- klamen görs, blir under alla förhållanden ansvarig. I förekommande fall kan eventuellt reklamföretag som utformar reklamen göras solidariskt ansvarigt.

Inte heller utredningen om upphovsrätt är beredd att tillstyrka en re- glering i BrB. En reglering där synes från systematisk synpunkt vara mindre lämplig. När kommittén föreslår att skyddet utformas som ett brottsbalksbrott, synes man främst, kanske uteslutande, ha fäst avseende vid behovet av skydd mot den integritetskränkning som sker, om en en- skild person tvingas att mot sin vilja figurera i reklam. Enligt utredning- ens mening får man emellertid inte förbise att s-kyddsregler av föreva- rande art i vissa sammanhang även får en klar ekonomisk betydelse. För en del grupper, t. ex. artister och idrottsstjärnor, är det en naturlig och accepterad form för utnyttjande av den ”image” som vederbörande ska- pat åt sig genom sin konstnärliga eller idrottsliga verksamhet, att med- verka i olika former av reklam. För dessa grupper — som alltså inte i och för sig har något emot att medverka i reklam bara det sker mot er- sättning — får ett skydd i föreslagen riktning främst den betydelsen att den medför en ensamrätt att bestämma om och på vilka villkor sådan medverkan skall äga rum. Även denna sida av skyddsreglernas funktion, som närmast har ett immaterialrättsligt inslag, bör enligt utredningens mening beaktas. I detta sammanhang må anmärkas att i fråga om skå- despelare, musiker och andra utövande konstnärer ett skydd av föresla- get innehåll i vissa delar följer redan av upphovsrättslagens bestämmel— ser om skydd för olovligt utnyttjande av sådana konstnärers prestatio- ner. Detta gäller särskilt utnyttjande i reklamfilm. Bestämmelserna i 45 & nämnda lag innebär t. ex. att en skådespelare är skyddad bl. a. mot att avsnitt ur filmer, i-vilka han medverkat, senare används i reklamfil- mer utan hans tillstånd. Den nu avsedda lagstiftningen kommer att med- föra ett motsvarande skydd för personer som inte kan åberopa upphovs- rättslagens bestämmelser, t. ex. idrottsstjärnor. Vad nu anförts är ägnat att understryka att det i vissa hänseenden föreligger ett samband mellan bestämmelser om skydd för egen bild och den immaterialrättsliga lag- stiftningen. Mot bakgrund av det nu anförda vill utredningen förorda att reglerna intas i en särskild lag om olovligt utnyttjande av namn och bild i reklam. Denna lag skulle bilda en naturlig utgångspunkt för en vidare utbyggnad av skyddsbestämmelser mot utnyttjanden av namn och bild i andra kommersiella sammanhang än reklam. Av skäl som ovan antytts torde lagstiftningen på området väl kunna utformas på ett sätt som nära ansluter till den immaterialrättsliga lagstiftningen. De förut skisserade reglerna om skadestånd och om åtgärder till förebyggande av missbruk

• Sida 32
•  Original

Prop. 1978/79: 2 32

av material som använts i olovlig reklam synes sålunda kunna i huvud- sak utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i upphovs- rätts— och fotografilagama. Utredningen har dock inte funnit anledning till principiell erinran mot att ett förbud mot olovlig reklam utformas på det sätt som kommit till uttryck i den föreslagna bestämmelsen i brotts- balkens 4 kap. 6 5 d BrB. En lösning i civillagens form förordas även av bl. a. KLYS.

Kommitténs bestämning av skyddsobjektet har föranlett uttalanden från ett flertal remissinstanser.

Näringslivets delegation för marknadsrätt menar mot bakgrunden av sin principiella syn på motiven för en integritetsskyddsbestämmelse av- seende den egna bilden och det egna namnet att man i första hand bör rikta in sig på referenser som innefattar snyltning på enskilda personers renommé, trovärdighet eller liknande, dvs. på referenser som innefattar åberopanden till förmån för kommunikatorn eller för kommunikatio- nens föremål eller objekt. Med ett sådant angreppssätt torde man kunna lösa åtskilliga intressekollisionsfall som eljest skulle vålla bekymmer. Delegationen är dock medveten om att vissa ytterligare distinktioner och avgränsningar kan visa sig erforderliga när det gäller referensens art men tror att man här har ett konstruktivt uppslag. Delegationen vill peka på att kommittén synes ha varit inne på liknande tankegångar när den talar om exploatering av den enskildes identitet i vidsträckt bemär- kelse (betänkandet s. 45 ö). Kommittén drar emellertid inte ut konse- kvenserna av sin observation. Delegationen anser vidare i likhet med kommittén att skyddet för den egna bilden bör omfatta bilden i alla ut- förandeformer (konstarter) samt gälla naturtrogna återgivanden likaväl som karikatyrer vilka kan antas associera till viss person. Delegationen delar vidare kommitténs uppfattning att namnskyddet bör omfatta inte bara det borgerliga namnet utan också konstnärsnamn o. 1. Däremot fin- ner delegationen det tveksamt om man beträffande de sistnämnda bör uppställa krav på att de skall vara ”allmänt kända”. Enligt delegatio- nens mening synes det med integritetsskyddets syfte bäst förenligt att ge skydd så snart beaktansvärd risk kan antas föreligga för att kommunika- tionens adressat skall associera namnet med personen i fråga. Vidare är det önskvärt att frågan om skydd för den enskildes livsöde mot obehörig exploatering ägnas uppmärksamhet under lagstiftningsärendets fortsatta beredning. Från näringslivssynpunkt synes emellertid frågan vara margi— nell. Såvitt delegationen känner till har något fall av olovligt Utnyttjande av enskild persons livsöde i här aktuell mening aldrig förekommit i nä- ringslivssammanhang.

JK anser att i vissa situationer så kan det föreslagna skyddet måhända komma att framstå som otillräckligt på grund av att det ej inbegriper mer än bild och namn och alltså inte omfattar titel eller annan yrkesbe- teckning som tveklöst identifierar den avsedda personen, t. ex. "statsmi-

• Sida 33
•  Original

Prop. 1978/79: 2 33

nistern” eller ”överbefälhavaren”. Fall av detta slag bör kunna föras in under den föreslagna bestämmelsen genom ett tillägg av generell karak- tär. Kommittén har i motiven (betänkandet s. 47 6) klart preciserat vilka fall som omfattas av det föreslagna skyddet. JK anser de gjorda av- gränsningarna i sak lämpliga men anser att de också bör inskrivas i lag- texten. Den föreslagna texten är enligt IK:s mening alltför oprecis för att klart medge bestämningar av det innehåll utredningen föreslår.

Svenska fotografernas förbund kan föreställa sig en lång rad fall, där det kan bli svårt att fastställa om ett återgivande av en bild i reklam verkligen har skett olo vl i g e n och där så visar sig vara fallet att det- ta förhållande också täcks av gärningsmannens uppsåt. Ett belysande ex- empel är just det fall då en porträttfotograf i sitt skyltfönster ställt ut en bild av en person. Enligt 14 & fotografilagen har han fotorättslig rätt att göra detta även om fotografirätten ligger hos beställaren. Att ställa ut porträttbilder i fotobutikens skyltfönster är ett mycket gammalt förfaä rande Och veterligen har mycket få kunder haft något emot det. Det kunde därför ligga nära till hands att anse, att en kund som fått sitt porträtt taget av en fotograf därmed också skulle ha givit ett tyst medgi- vande till att bilden användes vid skyltning. Nu är det emellertid klart att kommittén menat, att det skulle krävas ett uttryckligt tillstånd av en avporträtterad person för att fotografen skulle ha rätt att ställa ut bil- den, om detta sker i syfte att göra reklam för verksamheten. Detta kom- mer otvivelaktigt att medföra en del problem för landets porträttfoto- grafer. Förbundet har emellertid den uppfattningen att porträttfotograé fer utan allt för stort besvär har möjlighet att skaffa sig erforderliga till- stånd och förbundet har därför ingenting att invända mot utredningens förslag i denna del. Den nämnda skyltning-en i affärsfönstcr, måste troli- gen betraktas som reklam för fotografens rörelse. När det däremot gäl— ler andra former av utställningar av fotografier, teckningar eller mål- ningar sker dessa oftast inte i reklamsyfte. Här kan givetvis problem uppstå vid gränsdragningen. Även i andra situationer kan det komma att råda tveksamhet om en återgivning i reklamsammanhang skett olov— lig-en eller inte. Avtal mellan fotomodeller och fotografer, mellan skå- despelare och fotografer kan i detta avseende många gånger vara svåra att tolka. Främst gäller detta naturligtvis de äldre uppgörelser som finns och där ingen av parterna haft anledning att ta ställning till frågan på det sätt som nu i framtiden kommer att krävas, eftersom ett medvetet överskridande av ett ingånget avtal då kan komma att bli straffbart en- ligt det föreslagna lagrummet. I den mån här- kommer att-ske misstag ut- går förbundet ifrån att återgivningarna inte kan bli straffbara utan att rättsvillfarelse och bristande uppsåt beträffande rekvisitet olovligen grundar straffrihet.

KLYS framhåller att en" biografi över en leVande person inte behöver vara tillkommen med dennes samtycke. Nämnden frågar sig därför om

• Sida 34
•  Original

Prop. 1978/79: 2 34

det skall vara förbjudet att använda personens bild som blickfång på omslaget eller om illustration ur boken kan användas i annonsreklam. Samma frågor uppkommer beträffande en tecknare som varje jul utger en samling politiska karikatyrer. En porträttmålare visar på en utställ— ning förstudier till utförda porträtt. Genom sitt förfarande visar han sin produktion, vilket torde vara tillåtet, men samtidigt söker han naturligt— vis nya beställare. Enligt KLYS' mening måste man diskutera dessa frå- gor betydligt mer ingående än som kan ske med ledning av kommitténs betänkande, innan man beslutar sig ge straffbudet den föreslagna ut- formningen. Om man jämför de här angivna situationerna med analysen av fotografilagen finner man att de mera specificerade önskemålen om skydd knappast gör sig gällande vid reklam för konstnärliga och litte- rära verk eller för en fotograf; ingen kan tro att politikern som utgör modell för karikatyren ställt sig till förfogande mot betalning; en bok om en idrottsstjärna kan knappast leda till misstanken att han fått betalt för bilderna i boken; en fotografs utställning av porträtt av kända Skå—_ despelare berövar knappast dessa ”normala reklaminkomster”. Av det sagda torde framgå att man i bestämmelsen bör införa ett annat begrepp än ”olovligen”. Det kan även utan lov finnas behöriga publiceringar i reklamsammanhang som inte bör anses kränkande för annan. Dessutom sker denna användning ofta under omständigheter som har betydelse för debatt, kritik m.m., det vill säga i situationer då yttrandefriheten kan komma att tangeras. Kommitténs förslag att begränsa s t r a f f b e s t ä m m el s e n s tillämplighet till bild eller namn som uppenbar- lig .e n a v s e r vis s p e r s 0 11 har tagits upp av flera remissinstan- ser.

Namnlagsutredningen vill varna för sådana undantag som kommittén beskrivit (betänkandet s. 47). En mindre nogräknad reklammakare kan här hitta kryphål till kringgående av de föreslagna bestämmelserna. Re— dan de valda exemplen får en annan innebörd, om den person som "rå- kat” komma med på bilden är en s.k. offentlig person, i det förra fallet t. ex. chefen för statens planverk eller -— i ortspressen — kommunens byggnadschef och i det senare fallet t. ex. riksidrottsförbundets ordfö- rande eller generaldirektören i naturvårdsverket. Inte heller det av kom— mittén i sammanhanget anförda exemplet med folksamlingar är säkert (jfr exemplet med kungen bland dem som skall illustrera tidningen Lek tyrs läsekrets). Så snart bilden är sådan att en person kan identifieras på den bör reglerna bli tillämpliga, och det oavsett om en eller flera perso— ner finns på bilden. Är personen en s. k. offentlig person, tilldrar han sig nämligen gärna särskild uppmärksamhet och blir lätt huvudmotivet, om än bilden aldrig så mycket arrangerats så att det kan hävdas att han är endast vad kommittén kallar ”en bisak”. Namnlagsutredningen vill såle- des rikta gensaga mot de anförda undantagssituationema, dock medve-

• Sida 35
•  Original

Prop. 1978/79: 2 35

ten om att fall av antytt slag kan förekomma då de föreslagna reglerna inte bör slå till. Såvitt angår namn begränsar förslaget skyddet till namn, varigenom viss person utpekas. Namnlagsutredningen ansluter sig till detta innehåll av regleringen. Men även i denna del görs uttalanden i motiven som kan framkalla missuppfattning. Kommittén anför sålunda, att namnet måste vara särskiljande för att det klart skall framgå vem som åsyftas, när namnet förekommer utan samband med bild. Enligt kommittén blir företrädesvis fråga om ovanliga släktnamn eller vanliga sådana i förening med ovanliga förnamn. Namnlagsutredningen vill i anslutning därtill framhålla, att även ett vanligt släktnamn i förening med ett vanligt förnamn kan leda tanken direkt till och sålunda utmärka en viss bestämd person. Som exempel kan från politiken och arbets- marknaden anföras namn som Sven Andersson och Gunnar Nilsson. Även inom andra områden (skådespelare, idrottsmän etc.) torde kunna återfinnas namn av denna vanliga typ som exempel. Här blir alltså så- vitt själva namnet angår fråga om ett vidare tillämpningsområde än som avses i 195 namnlagen , vilken omfattar endast egenartat släktnamn. Liknande synpunkter anförs av utredningen om upphovsrätt.

Sveriges fotografers förbund anser att bilder otvivelaktigt kan använ- das till att göra beskrivningar utan att för den skull en viss person, som ”avses”, behöver ha fotograferats av. Förbundet vill här ge ett exempel. En skådespelare eller en fotomodell gestaltar genom gester, maskering o.d. en viss person. Skådespelaren avfotograferas och bilden används i reklam. Vi antar att bilden är tagen bakifrån och genom vissa karak- täristiska exempelvis kroppsbyggnad, frisyr, en dubbel återförsäkring i form av såväl svångrem som hängslen och en tillhörande text som band- lar om ekonomi, gör det uppenbart för de allra flesta vem som avses. De frågor som förbundet här vill ställa är: År beteendet över huvud taget straffbart? Om skådespelaren inte heller är vidtalad om användningen av bilden: På vems angivelse ska tilltaget åtalas? Vem äger rätt till ska- destånd? Vad vi här har att göra med är egentligen två ting, nämligen för det första en integritetskränkning mot den kände ekonomen och för det andra ett ekonomiskt utnyttjande av skådespelarens prestationer. I den mån avbildningen av den senare är ett intrång i dennes upphovsrätt funnes här möjlighet att på denna grund inskrida mot avbildningen. Att upphovsrättslagen skulle vara tillämplig på ett fall som detta är dock nå— got osäkert. Återstår då att besvara frågan, om ”utpekandet” av ekono- men skall anses straffbart. Förbundet anser att, eftersom tvekan inte föreligger om vem som avses, avbildningen skall anses straffbar. Efter- som utredningen jämställt avbildning genom teckning, målning osv. med fotografi blir ovanstående tolkning nödvändig. Det är ju endast beträf- fande fotografi, som den speciella situationen kan uppstå, att bilden å ena sidan kan föreställa (avse) viss person medan det i själva verket är någon annan som faktiskt avbildats. Praktisk betydelse torde problemet

• Sida 36
•  Original

Prop. 1978/79: 2 35

få endast i de fall då viss känd person på ovan beskrivet sätt gestaltats av annan (upphovsrättsfallet) som i vissa "dubbelgångssituationer". En annan fråga som förbundet ställer sig i detta sammanhang är, hur man ska betrakta mycket gamla bilder av en person. Det kan vara fråga om så gamla bilder att personen knappast kan kännas igen av andra än möj— ligen de allra närmaste i hans familj. Ytterlighetsfallet är här en bild av en baby, tagen för 20 år sedan. Om en sådan bild-i dag används i re- klam, ställer man frågan om denna bild verkligen avser viss person på det sättet att återgivningen skulle bli straffbar. Mot bakgrund av vad ovan sagts är uppenbarhetsrekvisitet enligt förbundets mening helt oundgängligt. Förbundet noterar med tillfredsställelse kommitténs upp- fattning, att straff ”kan ådömas endast när det inte är tveksamt vem som verkligen avses". Förbundet instämmer med utredningen i att be- skrivna undantag måste göras, men förbundet menar samtidigt att kom- mittén utt-ryckt sig allt för vagt samt att undantaget på något sätt borde ha kommit till uttryck i den föreslagna lagtexten och inte enbart framgå av motivuttalanden. Samtidigt inser förbundet svårigheten att med något eller några få ord klart fånga något så subtilt som det här är fråga om. Att en person bland tusen på en åskådarläktare får anses relativt ano- nym torde de flesta vara ense om. Att såsom i utredningens eget exem- pel en enda person gående på en trottoar framför ett hus, vars bygg- nadsmaterial bilden vill göra reklam för, skulle vara på motSVarande sätt anonym är inte lika självklart. Med detta vill förbundet givetvis inte ha sagt, att förbundet anser att användningen av bilden i reklam för byggnadsmaterialet straffvärd. Tvärtom tror förbundet att det skulle vara svårt för den allmänna rättsuppfattningen att här godta straffbar- het. Därför anser förbundet också att själva lagtexten måste förtydligas på denna punkt.

Även Svenska annonsörers förening befarar att kommitténs avgräns- ning av det straffbara området kommer att medföra avsevärda praktiska svårigheter. Det är enligt föreningens mening inte alltid lätt att avgöra, huruvida en person utgör en del av en helhetsbild eller enbart utgör en bisak till huvudmotivet. Gränsen mellan en bild som avser ett antal identifierbara personer Och en bild som avser en folksamling är fly- tande. Även om sålunda tillämpningssvårigheter kan uppstå beträffande en undantagsregel, finner annonsörföreningen det dock rimligt att inte varje bruk av en bild, där möjligen någon person kan identifieras, skall kunna straffbeläggas som objekt för olovlig reklam. Det måste hos gär"- ningsmannen finnas en avsikt att i reklammeddelandet framhålla just den person, vars bild eller namn brukas. Föreningen delar kommitténs uppfattning härvidlag men anser att lagförslaget inte ger uttryck åt denna grundtanke på ett adekvat sätt. Uppenbarlighetskriteriet kan lätt uppfattas som om det fordras att bilden är porträttlik eller att namnet är rätt stavat e. 1. Vad det-gäller är emellertid framför allt att undanta så- '

• Sida 37
•  Original

Prop. 1978/79: 2 37

dant återgivande, där .bilden eller namnet framstår som helt oväsentligt för sammanhanget. Ett bättre uttryck härför borde kunna finnas än att bruka ordet ”uppenbarligen”.

Näringslivets delegation för marknadsrätt vill bestämt avråda från att man inför ett uppenbarhetsrekvisit. Erfarenheterna från ett näraliggande område, reklambestämmelsen i den gamla lagen mot illojal konkurrens, visar nämligen att ett uppenbarhetskriten'um enbart tynger och kom- plicerar bedömningen. I själva verket är det fråga om en skenbar preci- sering. Antingen avser bilden resp. namnet viss person eller också gör den det inte med given bedömningsmåttstock. Önskar man emellertid precisera associationen är från lagteknisk synpunkt en anknytning till associationsgraden att föredra framför en koppling till associationskraf— ten, dvs. man bör hellre bygga på ett notoritctskriterium. Detta är dock inte någon lyckad lösning från principiella synpunkter. Den innebär att man försvagar skyddet för den vanliga människan.

RÅ påpekar att en biperson mycket väl kan bli väl så kränkt, nämli- gen beroende på vilken lokal huvudmotivet föreställer. Ett fjällhotell må gå an men inte en ökänd nattklubb. F. ö. är exemplet med fjällhotellet i vissa fall mindre lyckat, nämligen om en mycket känd person råkar komma med på reklamfotografiet. I enlighet med kommitténs motivut— talanden föreslår RÅ följande lydelse av ifrågavarande stycke: ”Den som i reklam olovligen använder bild eller namn på sådant sätt att viss person tveklöst kan identifieras och det inte är uppenbart att användan- det inte innebär en kränkning för denne, dömes för olovlig reklam till böter”.

Den av kommittén föreslagna kompletteringen av 14 & f o to g r a f il a g e n kritiseras av flera remissinstanser. JK påpekar att denna bestämmelse bara gäller fotografier som framställts efter be- ställning av den avbildade medan den nu ifrågasatta inskränkningen har betydelse för innehavare av rätt till fotografi i allmänhet. Inskränk— ningen bör därför anmärkas redan i anslutning till den katalog över olika befogenheter som normalt tillkommer rättsinnehavaren i 1 5. Anmärkningen om inskränkningen synes böra göras som en erinran om vad som jämlikt annan lag gäller för utnyttjande av annans bild i den kommersiella reklamen. För det med 14 & särskilt avsedda beställ- ningsfallet skulle vad gäller fotografens rätt till utställande i 14 & första stycket andra meningen ev. behöva göras det tillägget —— i förtydligande syfte —— att utställningsrätten gäller bild som omfattas av den tidigare i lagen anmärkta generella rådighetsinskränkningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge ifrågasätter om den föreslagna ändringen är behöv- lig. Det är knappast troligt att något missbruk förekommer. Hovrätten föreslår att paragrafen inte ändras. Därav följer då att denna såsom en specialbestämmelse på sitt särskilda område kommer att utesluta till- lämpning av den föreslagna allmänna bestämmelsen i BrB. Utredningen

• Sida 38
•  Original

Prop. 1978/79: 2 38

om upphovsrätt anser att reglerna om olovlig reklam genom den valda placeringen enbart torde komma att syfta på själva rätten att utställa bilden. Sammankopplingcn med 145 fotografilagen ger vidare upphov till tvekan om vad som bör förstås med uttrycket ”olovligen” i brotts- balksbestämmelsen. Läst i sitt sammanhang synes ”olovligen” närmast komma att syfta på att utställning har skett utan samtycke från bestäl- laren. Med hänsyn till vad som nu har anförts vill utredningen i första hand avstyrka att någon hänvisning till brottsbalksbestämmelsen över huvud taget intas i fotografilagen. Rätten att använda fotografisk bild är självfallet inskränkt även av många andra skäl än sådana som skulle avse olovlig reklam, exempelvis av hänsyn till försvarets intressen i vissa fall, till förbudet mot vilseledande reklam etc., utan att man därför an- sett det nödvändigt att göra någon erinran härom i lagen. _Det skulle en- dast vara ägnat att förvilla, om man intog en sådan hänvisning men ute- lämnade andra. Det förtjänar dessutom att påpekas att en persons bild också kan utgöras av ett konstverk och således vara skyddad enligt upp- hovsrättslagen. En specialhänvisning till brottsbalksbestämmelsen i upp- hovsrättslagen skulle emellertid ännu mera än i fotografilagen kunna verka förvirrande. Om en hänvisning likväl skulle anses böra intas i lagstiftningen om fotografirätt och upphovsrätt, förordar utredningen för sin del av skäl som förut har anförts att den utformas som en sär- skild bestämmelse i början av resp. lag. Invändningar av ungefär samma innebörd framförs av bl. a. namnlagsutredningen, pressens opinions- nämnd och KLYS.

Några remissinstanser anser i motsats till kommittén att avlid n a personers nanmn eller bild behöver skydd. Enligt Sveriges domareförbunds mening framgår inte en sådan begränsning av den före- slagna lagtexten. Förbundet anser att om begränsningen skulle gälla, ris— kerar man att den kunde komma att missbrukas. Konsumentverket är av den uppfattningen att om den av verket förordade lösningen genomförs, bör en marknadsföringsåtgärd kunna bedömas som otillbörlig också då en avliden persons namn eller bild används i reklam. Näringslivets de- legation för marknadsrätt finner ett åberopande av en avliden persons namn och bild i reklam synnerligen olustigt. Enligt delegationens upp- fattning finns det anledning att ompröva frågan om skydd för avliden persons namn och bild. Det förhållandet att frågan kanske har ganska liten praktisk betydelse synes inte utgöra något skäl emot att ett sådant skydd ges även i lag. Nämnas kan att 1955 års grundregelsedition inne— höll en särskild varning mot användning av avliden persons bild och an- nat åberopande av sådan person. Vid en revision år 1966 borttogs var- ningen som onödigt tyngande. Enligt IK:s mening är det tveksamt om skyddet bör begränsas till personer som är i livet. Även efter vederbö- randes död bör finnas möjlighet till ett skydd som en garanti mot obehö- riga nyttjanden av bild eller namn. I varje fall bör sådant skydd före-

• Sida 39
•  Original

Prop. 1978/79: 2 39

ligga under viss tid närmast efter den avbildades bortgång. JK erinrar om att varumärkeslagen (1960: 644) inom sitt tillämpningsområde bere- der visst skydd för avliden (14 ä 4). Liknande synpunkter anförs av Ut- redningen om upphovsrätt.

Bildleverantärernas förening anser att skyddet bör gälla även en viss tid efter en persons död, förslagsvis tio år.

Sveriges advokatsamfund delar däremot kommitténs åsikt att olovlig användning av avlidens bild eller namn i reklam inte bör kriminaliseras. Samfundet anser att reglerna om förtal av avliden ger ett tillräckligt skydd för integritetskränkningar som kan komma i fråga. Ett otillbörligt utnyttjande av avlidens bild eller namn kan emellertid, utan att vara ärekränkande, av de efterlevande uppfattas som stötande eller besvä— rande. Samfundet ifrågasätter därför om inte efterlevande skall ha rätt till skadestånd på grund av olovligt användande av avlidens bild eller namn i reklam. Bestämmelse härom bör i sådant fall intas i skadestånds- lagen, varvid den krets av efterlevande vars tillstånd skall fordras och som skall vara berättigad till skadestånd lämpligen bör anges på samma sätt som nu är fallet enligt 5 kap. 5 5 andra stycket BrB.

Samfundet vill i detta sammanhang hänvisa till rätten till skadestånd för efterlevande vid förtal av avliden. Denna fråga har bedömts av Högs- ta domstolen i det s.k. ”Hammarskjöldsmålet” (NJA 1966 sid. 565). Högsta domstolen utdömde sådant skadestånd. Svea hovrätt fann där- emot i det s.k. ”Märitmålet” (SvJT 1970 rf s. 2) att sådant skadestånd inte kunde utdömas. Av uttalande i motiven (prop. 1972: 5 s. 570) till skadeståndslagen får dock enligt samfundets mening anses framgå att rätt till skadestånd numera föreligger vid förtal av avliden.

Kommitténs förslag att begränsa skyddet till k 0 m m e r s i ell r e -

klam föranleder uttalande från några remissinstanser. Näringslivets delegation för marknadsrätt hyser den bestämda uppfattningen att det inte kan godtas att skyddet för den egna bilden och det egna namnet be- gränsas till att gälla endast mot användning i visst slags kommersiell re- klam, nämligen avsättningsfrämjande sådan reklam. Av samma skäl kan inte heller KO:s förslag accepteras. Delegationen konstaterar vidare att kommitténs sätt att avgränsa tillämplighetsområdet för den föreslagna bestämmelsen till avsättningsfrämjande kommersiell reklam ter sig god— tycklig även från kommitténs egna utgångspunkter. Skäl saknas för att inte alla former av kommersiell reklam — alltså även sådan kommer- siell reklam som inte utgör marknadsföring 'i marknadsförings— lagens mening — skall omfattas av en bestämmelse med den inriktning kommittén föreslår. Från integritetsskyddssynpunkt framstår kom— mittéförslagets avgränsning av det skyddade området till vissa for- mer av kommunikation såsom helt omotiverat. Delegationen anser tiden inne att införa generella regler om skydd för den egna bilden och det egna namnet. Delegationen befarar att en dellagstiftning kan försvåra en

• Sida 40
•  Original

Prop. 1978/79: 2 40

rationell totallösning av integritetsskyddsproblemet i en andra lagstift- ningsfas. Mot denna bakgrund hyser delegationen stor tvekan om det verkligen är lämpligt att lagstifta speciellt för en viss art av kommunika— tion. Det finns anledning ytterligare understryka att kommitténs argu- ment att ett lagligt skydd för den egna bilden och det egna namnet i icke kommersiell reklam förutsätter ändring i tryckfrihetsförordningen (be- tänkandet s. 50) är sakligt irrelevant. Vad frågan gäller är om det vid icke kommersiell reklam finns några tungt vägande intressen som talar emot ett integritetsskydd beträffande den egna bilden och det egna nam- net och som inte är aktuella vid kommersiell reklam. Kommittén har inte ens påstått att så skulle vara förhållandet. Kommitténs indirekta an- tagande att det vid icke kommersiell reklam inte går ”att göra sig eko- nomisk vinning på att använda enskilds bild eller namn” är såvitt de- legationen kan se inte riktigt. I den mån åberopande av en tredje man får påverkanseffekter uppkommer om inte annat kommuniceringsvinster som kan värderas i pengar. Också på andra sätt kan vinster tänkas upp- komma såsom vid kommersiell reklam. Skillnaden torde närmast ligga i sättet för omräkning av vinsten (vinningen) i pengar. Även bildleveran- törernas förening anser att användning av enskilds bild kan ge annan vinning av stor betydelse än ekonomisk. Enligt föreningens mening skulle det vara önskvärt att lagen tog ställning även .till sådant utnytt- jande. Svenska annonsörers förening vill starkt ifrågasätta det berät- tigade i att begränsa en lagreglering i ämnet till reklam i angiven bemär- kelse. Det torde i och för sig vara påkallat, att enskilda erhåller ett ge- nerellt skydd mot obehörig användning av namn och bild i ovidkom- mande sammanhang. Annonsörföreningen vill därför i första hand för- orda en generell lagstiftning i ämnet. Särskilt om frågan skall lösas i BrB blir konsekvenserna märkliga. En bestämmelse i BrB, som kriminalise- rar det obehöriga bruket av annans bild och namn blott i reklam, kom- mer att väcka intrycket att sådan användning utanför kommersiell re- klam alltid är tillåten. Det torde finnas många medborgare, som upple- ver det förhållandet, att deras namn eller bild obehörigen utnyttjas i t. ex. politiska sammanhang, som väl så integritetskränkande som ett ut- nyttjande i reklam. Infallsvinkeln bör sålunda breddas utöver reklamen. KF ifrågasätter om det straffskyddade området endast bör omfatta av- sättningsfrämjande reklam såsom kommittén har föreslagit. Varför re- klamåtgärder i inköpssyfte liksom förpackningsdekorer m.m. skall ligga utanför det reglerade området förefaller KF något oklart. KF föreslår därför, utan anspråk på att redovisa en färdig uppfattning i denna del, att det vid beredning av förslaget bör närmare övervägas om inte regle— ringen bör omfatta ”marknadsföring” eller möjligen ”kommersiell re- klam”.

Marknadsdomstolen däremot anser begränsningar till s.k. kommer- siell reklam nödvändig för att lagstiftningen inte skall komma i strid

• Sida 41
•  Original

Prop. 1978/79: 2 41

med tryckfrihetsrätten. Svenska fotografernas förbund finner i och för sig att en användning av namn eller bild i åsiktsreklam för t. ex. ett poli- tiskt parti kan vara en väl så allvarlig integritetskränkning som en an- vändning i kommersiell reklam. Därmed är man emellertid inne på ytt— randefrihetens känsliga område och förbundet anser i likhet med utred- ningen att man därför bör avstå från en reglering.

Kommitténs förslag att anknyta r e kl a rn b e g r e p p et i (1 e n n y a s t r a f f b e s t ä m m el s e n till reklamskattelagens reglering har kritiserats av några remissinstanser. Konsumentverket anser det mindre lämpligt att utnyttja det reklambegrepp som används i en skatte- författning med hänsyn till en sådan författnings speciella syfte. Verket föreslår i stället samma formulering som återfinns i 25 marknadsfö- ringslagen. Genom att den föreslagna bestämmelsen använder ett annat reklambegrepp än marknadsföringslagens blir det bristande över- ensstämmelse mellan regelsystemen bl. a. i beskrivningen av de objekt som reklamen avser (enligt lå marknadsföringslagen utgör dessa ”va- ror, tjänster och andra nyttigheter"). Genom lokutionen ”meddelande som har till syfte att” antyds vidare att avsikten med meddelandet och inte meddelandets objektiva karaktär är av betydelse för om bestämmel— sen är tillämplig. Något subjektivt rekvisit uppställs däremot inte i marknadsföringslagen. Avgörande är i stället om marknadsföringsåtgär- den är ägnad att vilseleda etc. Liknande synpunkter anläggs av nä- ringslivets delegation för marknadsrätt och Svenska föreningen för in- dustriellt rättsskydd. _

Svenska fotografernas förbund framhåller att det inte framgår om ut- redningen övervägt konstutställningarnas och fotoutställningarnas ställ- ning i förhållande till den kommersiella reklamen. Skattemässigt är konstnärerna och fotograferna i likhet med övriga kulturarbetargrupper, exempelvis författarna, att betrakta som rörelseidkare. Kulturarbetarna har åtskilliga gånger protesterat mot denna tekniska ordning, eftersom gruppen inte i egentlig mening kan betraktas som företagare. Något vinstsyfte i företagsekonomisk mening föreligger knappast och inte hel- ler drivs verksamheten genom några insatser av kapital. Anställda före- kommer inte heller i någon utsträckning. Konstnärlig verksamhet är av så personligt slag att den inte genom delegering kan överlåtas till en an- ställd. Det har visat sig, att det skattemässiga begreppet rörelseidkare har en tendens att ”smitta av sig” på andra områden i kulturarbetarnas verksamhet och det är inte ovanligt att konstnärernas och deras verk be- nämns i termer som näringsidkare, varor etc. I ljuset av detta befarar förbundet nu, att vid tillämpningen av 6 5 när det gäller utställningar något liknande skulle kunna inträffa. Straffbestämmelsen skulle kunna tolkas så att fotografernas verk betraktas som varor och själva utställ- ningen som ett ”reklammeddelande”. En sådan tolkning vore enligt för- bundets uppfattning ett allvarligt slag mot den bildkonstnärliga yttran-

• Sida 42
•  Original

Prop. 1978/79: 2 42

defriheten. Integritetsskyddet måste här få vika för fotografens konst- närliga frihet att gestalta och uttrycka sin uppfattning om en människas karaktär i bild på samma sätt som en författare gör det i ord. Bestäm- melsen om förtal i 5 kap. BrB ger här enligt förbundets mening ett till- räckligt skydd för den avbildade.

Utredningen har alltså visat stor respekt för yttrandefriheten och för- bundet anser att en liknande respekt bör visas även för bildkonstnärer- nas yttrandefrihet i utställningsform. Fotoutställningar och konstutställ- ningar får under inga omständigheter innefattas i det reklambegrepp som ska ligga till grund för straffbarhet och förbundet vill därför på det bestämdaste yrka på att ett förtydligande i detta avseende införs i lag- texten.

Den av kommittén föreslagna st r a ff s a ts e n och å t al 5 b c- stämmelsen föranleder inte någon erinran från RÅ:s sida med hänsyn till att det avgörande motivet för bestämmelsen är att bereda den enskilde skadeståndsrätt.

Förutsättningarna för straffbarhet enligt den nya bestämmelsen har tagits upp av Svenska annonsörers förening. För- eningen anser att frågan om när den brottsliga gärningen skall anses som fullbordad kräver mer belysning. Kommer reklam att bestraffas redan innan någon spridning hunnit ske? Ett reklammeddelande kan ju göras tillgängligt utan att för den skull någon spridning sker. Kan man anse att ett reklamalster har använts i reklamsyfte så fort det lämnats till ett tryckeri, till ett affischeringsföretag eller till postverket? Det har ju då bevisligen gjorts tillgängligt för personer utanför kretsen annonsör/re- klambyrå. Dessa för annonsörerna väsentliga frågor kräver svar. För- eningen anser vidare, att det i lagstiftningen bör fastslås vem det straff- rättsliga ansvaret åvilar. Annonsörföreningen vill i detta sammanhang rikta uppmärksamheten på det system med ”delegerad reklamansvarig" som utvecklats hos de större annonsörerna. Denne, som utpekas av före- taget, bär ansvaret för alla företagets marknadsföringsåtgärder. Annon- sörföreningen registrerar dessa ansvariga och redovisar dem i en årligen utgiven förteckning. Inom reklambyråema finns en motsvarande an- ordning, i det att så gott som varje reklambyrå har ansvariga reklamut— givare. På tidningssidan har på motsvarande sätt inrättats särskilda an— nonsgranskare, som under ansvariga utgivaren bär förstahandsansvaret för tidningens granskning av inkomna annonser. Det synes annonsörför- eningen lämpligt att knyta det straffrättsliga ansvaret till dessa befatt- ningshavare. Det är f. 11. ett privaträttsligt system utan någon omedelbar formell verkan som binder domstolar. Systemet har emellertid nu prö- vats under viss tid och vunnit stadga. Om straffbestämmelsen införs i en särskild lag, kunde till själva straffstadgandet fogas en bestämmelse om att ansvariga för brott av denna art i första hand är de som på detta sätt inom vederbörande företag ålagts ansvaret för marknadsföringsåt— gärder. Övriga skulle blott ha ett sekundärt straffansvar.

• Sida 43
•  Original

Prop. 1978/79: 2 43

Sveriges damareförbund hyser för sin del vissa farhågor för att det, om det inte tydligare klarläggs vem som har ansvaret för att erforderligt tillstånd inhämtats från den avbildade, torde bli inte bara svårt utan kanske omöjligt att i den praktiska rättstillämpningen finna en gämings- man i ond tro. Som bekant är ju många personer involverade i proces- sen att förbereda, framställa och sprida reklamalster.

Kommitténs förslag beträffande s k a d e s tå n (1 har föranlett vissa uttalanden under remissbehandlingen. Sveriges advokatsamfund anser att den som dömts för att ha orsakat psykiskt lidande bör kunna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av domen i målet —- en bestämmelse härom kan lämpligen inarbetas i 5 kap. 6 & skadeståndsla— gen. Ett otillbörligt utnyttjande av bild eller namn i reklam kan givetvis för en enskild medföra betydande psykiskt lidande av beskaffenhet att böra kompenseras på detta sätt. Så kan bli fallet bl. a. när en känd per- sons bild utnyttjas i kommersiellt sammanhang på sådant sätt att veder- börande kommer att stå för en uppfattning som klart strider mot hans personliga övertygelse. Om exempelvis en känd nykter-ist på otillbörligt sätt skulle användas i reklam för spritdrycker, torde skäl föreligga för att denne skall ha rätt att kräva att en dom angående olovlig reklam bringas till allmänhetens kännedom så att han frias från eventuella miss- tankar om ändrad åsikt. Bildleverantörernas förening är av den uppfatt- ningen att ersättning för medverkan i reklam visserligen bör vara be- roende av personens grad av ”kändis” e. l., men den bör alltid utgå efter minst marknadsmässiga ersättningsnormer för ifrågavarande publice- ringssätt. Även ersättning i fall av ”psykiskt lidande” bör kunna regleras enligt marknadsmässiga ersättningsnormer. Enligt Svenska annonsörers förenings mening, är det ett primärt intresse att skadeståndsansvaret för annonsören/beställaren begränsas, då han inte är primärt ansvarig. Så— dant ansvar bör endast kunna ifrågakomma, när annonsören/beställaren själv deltagit i reklammeddelandets utformning på sådant sätt, att han blivit omedelbart delaktig i den brottsliga gärningen. Att det förhåller sig så torde vara mindre vanligt. Som regel lär annonsören inte känna till — även om han vet att viss persons bild eller namn skall brukas i en reklamkampanj — huruvida vederbörande person givit sitt tillstånd här— till eller inte. Regelmässigt ankommer det på reklambyrån att anskaffa sådant medgivande. Om någon hos annonsören anställd är ansvarig, uppkommer frågan till vilka civilrättsliga skadeståndspåföljder brottet kan ge upphov. Om möjligheten att erhålla skadestånd skall följa de reg— ler som gäller för principalansvar, bör även anges huruvida sådant ska- destånd som avses i 1 kap. 35 skadeståndslagen dvs. för lidande i sam- band med brott, skall kunna utdömas jämlikt 3 kap. 1 & skadeståndsla— gen (principalansvar), trots att sistnämnda bestämmelse inte uttryckligen anger, att principalansvaret även omfattar sådan typ av skada. Det kan uppställas berättigade krav på entydiga definitioner av de skadestånds-

• Sida 44
•  Original

Prop. 1978/79: 2 44

påföljder som kan ifrågakomma och vilka de avses skola kunna drabba. Svenska föreningen för industriellt rättsskydd anser att skadeståndsmöj— lighet bör införas även för oaktsamhetsfall. .

Vad kommittén har anfört beträffande frågan om förhållan- det mellan yttrandefriheten och den kommer— si ell a r e kl a m e n har föranlett uttalanden av delvis kritisk inne- börd. Hovrätten över Skåne och Blekinge anför att hovrätten i sak delar uppfattningen, att ingripande mot kommersiell reklam i tryckt skrift kan ske utan stöd i TF men att hovrätten inte kan ansluta sig till den av kommittén angivna motiveringen. Tryckfrihetens innebörd och syfte begränsar sig inte till nyhetsförmedling och åsiktsbildning i samhället. Den måste sägas ha en långt vidsträcktare uppgift, att säkerställa ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning. Det är emellertid därvid rik- tigt att man ansett att begagnandet av tryckt skrift i den enskilde nä- ringsidkarens tjänst inte kräver grundlagsskydd. Det har därför förut- satts att en bedömning av ett yttrande såsom oredligt eller illojalt inte är en fråga om överskridande av yttrandefrihetens gränser. I det nu föreliggande fallet är dock den sålunda angivna, stundom komplice- rade gränsdragningen inte aktuell. Vad det här gäller är enligt kom- mitténs förslag att använda någons bild eller namn utan lov. Det är sålunda alls inte frågan om att tryckt skrifts innehåll innebär ett över- skridande av yttrandefrihetens gränser utan allenast att detta innehåll publiceras utan lov. Det är frågan om en förseelse som är helt paral- lell till en publicering som kränker annans upphovsrätt. Införandet av en rätt för den enskilde att disponera över sin egen bild och sitt eget namn, när det är fråga om att använda dem i reklam, kan inte anses in- nebära någon inskränkning i den allmänna, av TF skyddade yttrandefri- heten. Hovrätten finner sålunda att kommitténs förslag inte kräver nå- gon ändring i TF.

Namnlagsutredningen anser att det remitterade förslaget, utan klar- läggande reger i TF eller motsvarande grundlag kommer att medföra stora svårigheter i .tillämpningen. Gränsdragningen mot TF:s ansvarsreg- ler är vanskligt. Visst kan man enligt gängse uppfattning ingripa med stöd av bestämmelser i allmän lag mot tryckta meddelanden som är lag- stridiga på annat sätt än såsom ett överskridande av gränserna för ytt- randefriheten. Men det är förenat med uppenbara svårigheter att dra gränsen mellan gärningar, som skall exklusivt bedömas enligt TF:s reg- ler, och gärningar, som — ehuru begångna genom tryckt skrift —- fal- ler utanför det av TF reglerade området. Visserligen kan kommittén sä- gas ha reducerat problemet genom förslagets begränsning till kommer- siell reklam. Men även inom detta begränsade område kan svårigheterna väntas bli stora, när det gäller att skilja mellan framställningar —— i an- nonsform eller eljest —— som har vad man brukar kalla rent kommer— siella förhållanden till föremål, å ena, samt framställningar som får upp-

• Sida 45
•  Original

Prop. 1978/79: 2 45

fattas såsom mera inriktade på att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar eller att påverka dess allmänna beteende i viss riktning, å andra sidan. I det förra fallet blir de föreslagna bestämmelserna tillämp- liga, i det senare TF. Även i andra hänseenden inställer sig svårigheter, t. ex. att bedöma huruvida en annons skall anses huvudsakligen pole- misk mot annan och därför falla in under TF.

Med hänsyn till det anförda föreligger viss risk för en rättstillämp- ning, som blir tvivelaktig från tryckfrihetsrättslig synpunkt. Det kan därför ifrågasättas om inte med förslagets genomförande bör anstå till dess förhållandet mellan den kommersiella reklamen och tryckfrihets- lagstiftningen prövats på nytt av den väntade utredningen angående en mera allmän översyn av massmedielagstiftningen. Emellertid förefaller det ovisst, om klarhet verkligen kan skapas genom en reglering i TF el- ler motsvarande grundlag. Det synes nämligen vara förenat med bety- dande svårigheter att i en lagregel ange den gränsdragning som är önsk- värd. På sin höjd når man kanske inte längre än att i TF kan erhållas ett uttryckligt stöd för ingripande mot tryckt skrift enligt annan lag än TF, när det gäller vissa företeelser såsom t. ex. olovlig reklam, och bedöm- ningen sålunda slipper grundas enbart på en tolkning av syftet med TF. Men var gränsen mot TF:s eget tillämpningsområde skall dras får avgö- ras efter samma kriterier som nu. För såvitt man inte rentav undantar all kommersiell reklam från TF:s tillämpning. Men en sådan radikal åtgärd lärer stå i alltför skarp strid med strävandena att slå vakt om TF:s till- lämpningsområde (med alla dess regler om censurförbud, anonymitets- skydd, meddelarskydd etc.). Till belysning av det sagda må jämföras MMU:s förslag i betänkandet (SOU 1975: 49) ”Massmediegrundlag” till reglering av den kommersiella reklamen. Den av MMU föreslagna re- gleringen (1 kap. 9 &) avsåg att ange i vilken omfattning reklamen ”fal- ler utanför grundlagen” (jfr betänkandet s. 172). Men därmed undan- togs inte grundlagens 'anSVarsregler från tillämpning på ifrågavarande reklam. Flera av de för yttrandefriheten grundläggande principerna av- sågs bli tillämpliga också på den kommersiella reklamen (betänkandet s. 176). I den mån kommersiell annons i exempelvis en tidning skulle inne- hålla något av de i grundlagen uppräknade yttrandefrihetsbrotten' (nu TF 7 kap.). skulle grundlagen i sin helhet bli tillämplig (betänkandet s. 176). Det här förut antydda gränsdragningsproblemet kan sålunda sägas kvarstå' även med en reglering enligt MMU: s förslag.

På grund av det nu anförda anser sig namnlagsutredningen inte böra avstyrka det remitterade förslaget därför att en tänkt reglering i TF ännu inte hunnit bli genomförd. Förslaget torde kunna genomföras på grundval av gällande uppfattning, att det inte är oförenligt med TF att utan ändring av denna i allmän lag straffbelägga'förfaranden som sker med begagnande av tryckt skrift, om 'kriminaliseringen inte har med ytt- randefriheten att göra.- Pressens opinionsnämnd med instämmande av

• Sida 46
•  Original

Prop. 1978/79: 2 45

allmänhetens personombudsman anför i huvudsak samm-d synpunkter men förordar, att med förslagets genomförande får anstå till dess förhål— landet mellan den kommersiella reklamen och tryckfrihetslagstiftningen prövats på nytt av den väntade utredningen angående en mera allmän översyn av massmedielagstiftningen. Om förslaget likväl genomförs, sy- nes i den föreslagna brottsbalksbestämmelsen 4 kap. 65 böra intagas erinran om att när missbruk av tryckfriheten föreligger TF:s ansvarsreg- ler gäller.

Pressens samarbetsnämnd anför att eftersom MMU:s förslag an- gående kommersiella annonser ännu inte har förverkligats saknas enligt samarbetsnämndens mening, en avgörande förutsättning för kommitténs förslag. Av detta skäl kan nämnden i nuvarande läge inte tillstyrka för- slaget. Eftersom en ny massmedieutredning väntas bli tillsatt för att bl. a. göra en översyn av massmedieutredningens förslag till massmedia- grundlag, vill nämnden föreslå att man i avvaktan på förslaget från sist- nämnda utredning låta det anstå med genomförande av integritets- skyddskommitténs förslag.

Svenska annonsörers förening framhåller att med den av MMU före- slagna regleringen kommer namn och bild såväl i kommersiell annons som i tillfällighetstryck uttryckligen att falla utanför grundlagen. An- nonsörföreningen har funnit ifrågavarande undantag från grundlags— skyddet oacceptabelt och kan följaktligen inte instämma i integritets- skyddskommitténs konstaterande, att man utan särskild grundlagsbe- stämmelse skulle kunna förbjuda kommersiell annons vari utan veder- börligt samtycke intagits annans namn eller bild. Det är nödvändigt att finna en form som tillåter en rimlig kontroll av marknadsföringsmeto- der utan att för den skull beröva kommersiell annons väsentliga delar av grundlagsskyddet. MMU:s förslag till ny grundlag om massmedia har emellertid inte blivit förelagt riksdagen. Istället har en ny utredning om en yttrandefrihetsgrundlag ställts i utsikt. Läget är sålunda att lagstifta- ren nu har att utgå från att TF f.n. gäller beträffande reklam i tryckt skrift. Av avfattningen av regeln om kommersiell annons i 1 kap. 9 & TF kan utläsas, att ingrepp mot annons i tryckt skrift utanför TF kan göras, endast om uttryckligt stöd härför finns iTF .

Otvivelaktigt kan brukandet av någons bild eller namn i ett reklam- meddelande i tryckt skrift ha opinionsbildande betydelse. Skall olovlig reklam enligt integritetsskyddskommitténs förslag gälla också för re— klammeddelande i tryckt skrift, erfordras därför antingen sådan änd- ring i TF att olovlig reklam intas bland de i 7 kap. 4å TF uppräknade tryckfrihetsbrotten eller en undantagsregel i TF, som möjliggör en straffbestämmelse om olovlig reklam utanför TF. Enligt annonsörför- eningens mening är den förra vägen den riktiga, enär olovlig reklam närmast har karaktär av ett överskridande av yttrandefrihetens gränser. Kontentan av vad nu sagts, är att en lagstiftning om olovlig reklam

• Sida 47
•  Original

Prop. 1978/79: 2 47

inte kan få praktisk betydelse inom det tryckta ordets område förrän en grundlagsändring har genomförts.

Några remissinstanser har ifrågasatt kommitténs uppfattning att en löpsedel i form av en annons i en dagstidning fal- ler utanför det tryckfrihetsskyddade området. Enligt namnlagsutred— ningens mening .torde en löpsedel så länge den anknyter till det redaktio- nella innehållet inte kunna frånkännas egenskapen att utgöra ett led i den nyhets- och åsiktsförmedling som TF avser att värna, oavsett om den anbringas särskilt på försäljningsställenas anslagstavlor eller den in- förs i andra tidningar. Att löpsedelns främsta syfte är att stimulera för- säljningen av den ifrågavarande tidningen och löpsedeln sålunda kan så- gas främst tjäna ett kommersiellt syfte gör ingen skillnad härvidlag. I denna del skiljer sig den löpsedel som införes i annan tidning inte från den löpsedel som anslås särskilt. För att löpsedeln skall falla utanför det tryckfrihetsskyddade området krävs, att den är av utpräglat kommersiell natur och således har rent kommersiella förhållanden till föremål. Så är sällan fallet med löpsedlar, antingen de är avsedda för anslagstavlorna eller de är utformade särskilt för annonsering i dagspressen. En annan sak är, att ansvaret enligt TF för löpsedelns innehåll vid annonsering i annan tidning övergår på denna tidnings utgivare. Liknande synpunk- ter anförs av pressens samarbetsnämnd och pressens opinionsnämnd. Näringslivets delegation för marknadsrätt anser att kommitténs grund- lagstolkning gällande omfånget av skyddet enligt TF för löpsedel fram- står som synnerligen tveksamt.

7. Föredraganden

7.1. Allmänna synpunkter

Att den enskilde kan göra anspråk på en fredad privat sektor inom vilken han kan avvisa intrång av utomstående är en självklarhet i vårt land. Behovet av ett särskilt rättsskydd för den personliga integriteten har också kommit till uttryck i olika internationella fördrag. Som exem— pel härpå kan nämnas FN:s allmänna förklaring från år 1948 om de mänskliga rättigheterna, FN:s år 1966 antagna internationella konven— tion om medborgerliga och politiska rättigheter samt Europarådets kon- vention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläg- gande friheterna.

I svensk rätt har sedan länge funnits bestämmelser som bygger på uppfattningen att den enskilde bör ha rättsordningens skydd för sitt pri- vatliv. Från straffrättens område kan bl. a. nämnas de bestämmelser till skydd för den enskildes frid som finns intagna i 4 kap. brottsbalken (BrB). Även i många andra sammanhang har intresset av att värna om

• Sida 48
•  Original

Prop. 1978/79: 2 48

en privat sfär kommit till uttryck i lagstiftningen. ] ag kan här bl. a. hän- visa till att de i sekretesslagen (1937: 249) angivna inskränkningarna i den grundlagfästa rätten att få tillgång till allmänna handlingar till vä- sentlig del har bestämts av integritetsskyddssynpunkter. Vidare kan nämnas det lagsti-ftningsarbete som under senare år har lett fram till ett förstärkt skydd för integriteten när det gäller faror som är förenade med den moderna datatekniken.

I den allmänna debatten har emellertid framförts önskemål om att den personliga integriteten skall tillförsäkras rättsskydd i större omfatt- ning än vad fallet är i gällande rätt. Bl. a. har mot bakgrund av ett antal anmälningar till konsumentombudsmannen (KO) om att företag utan lov utnyttjat namn och bilder på enskilda för reklamändamål framförts krav på förstärkt integritetsskydd på marknadsföringsområdet.

Integritetsskyddskommittén har i ett tredje delbetänkande (SOU 1976: 48) Reklam och integritet föreslagit en straffrättslig reglering av frågan om användningen av annans bild eller namn i reklam. Kommit- tén föreslår att i BrB införs en ny bestämmelse som föreskriver bötes- straff för den som i reklam olovligen använder bild eller namn som upp- ' enbarligen avser viss person. Även KO har i skrivelse till regeringen pe- kat på behovet av åtgärder till skydd mot att tredje mans namn eller bild utan tillstånd utnyttjas i marknadsföring. Till skillnad från integritets- skyddskommittén anser KO att ingripande i första hand bör kunna ske på annat sätt än genom straffrättsligt förfarande, nämligen genom att generalklausulen i 2 & marknadsföringslagen (1975: 1418) görs tillämp— lig på olovligt utnyttjande i reklam av annans bild eller namn. Såväl be- tänkandet som skrivelsen har remissbehandlats. Flertalet remissinstanser har understrukit behovet av lagstiftning på ifrågavarande område.

För egen del vill jag till en början framhålla att svensk rätt f.n. sak— nar ett uttryckligt förbud mot att utan samtycke publicera enskild per- sons bild eller namn. Inte heller kan man hos oss påvisa någon allmän rättsgrundsats av sådan-innebörd. Det sagda gäller även" när det-är fråga om reklam. I vissa fall" kan emellertid den "straff-,- upphovs-- eller nä— ringsrättsliga lagstiftningen indirekt ge skydd för den enskilde i sådant- hänseende. Rättsreglern'a är dock fåtaliga och ger inte nämnvärt skydd annat än i speciella situationer, t. ex. när fotografisk bild har utförts på beställning (14 5 lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild), eller när fråga är om användning av annans bild eller namn i varumärke [14 & varumärkeslagen (1.960: 644)]. I övrigt är det främst bestämmelserna om" - ärekränkning i 5 kap. BrB som ger visst skydd. Marknadsföringslagen är avsedd att ligga till grund för ingripande mot reklam som är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare och kan endast i undantagsfall ge integritetsskydd för en enskild person. Inom näringslivet förekömmer en viss självsanerande verksamhet. Den bygger främst på internationella handelskammarens grundregler för reklam. Såsom har" påvisats ' från

• Sida 49
•  Original

Prop. 1978/79: 2 49

olika håll förmår emellertid den självsanering som förekommer inom näringslivet inte på ett tillfredsställande sätt komplettera den sparsamma lagstiftningen på området. Även jag är därför av den uppfattningen att man nu — i likhet med vad som har skett i andra länder — bör söka tillskapa ett lagfäst skydd mot olovligt utnyttjande av annans namn eller bild i reklam.

7.2. Principerna för ett utbyggt rättsskydd

Ett förstärkt rättsskydd mot att annans bild eller namn olovligen an- vänds i reklam kan nås på olika vägar. Integritetsskyddskommittén har valt att anknyta integritetsskyddet för bild eller namn till BrB:s regelsys- tem medan KO har föreslagit att reglerna får sin plats i marknadsfö- ringslagen. Under remissbehandlingen har framförts förslag till andra lösningar, t. ex. att skyddet åstadkommes genom bestämmelser i lagen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild, namnlagen (1963: 521) eller i en särskild civillag.

För egen del anser jag att flera goda skäl kan anföras för tanken att reglera de nu aktuella frågorna på civilrättslig väg. Det skulle då inte vara fråga om en reglering i namnlagen eller fotografilagen. Som kom— mittén framhåller skulle en sådan lösning innebära att ett främmande element införs i dessa lagar. Inte heller marknadsföringslagen är enligt min mening ett lämpligt instrument för ett utbyggt rättsskydd mot inte— gritetskränkning genom reklam. Marknadsdomstolen har framhållit att marknadsföringslagens yttersta syfte är att främja konsumenternas kol— lektiva intresse av att marknadsföring sker på ett konkret och vederhäf— tigt sätt. Denna kollektiva inriktning går inte så väl att förena med be— stämmelser som skulle ta sikte på skydd åt enskilda individers personliga integritet. Jag kan instämma i dessa synpunkter. Vad som närmare för— tjänar att övervägas är de förslag som har framförts av JK och utred— ningen om upphovsrätt om en särskild lag som skulle reglera skade— ståndsansvaret för den som olovligen utnyttjar annans namn eller bild ireklam.

En ofrivillig medverkan i reklam kan förorsaka lidande för den vars namn eller bild har utnyttjats (ideell skada) men kan också tänkas ge upphov till ren förmögenhetsskada genom uteblivet arvode för medver- kan. Enligt svensk rätt kan varken ideell skada eller ren förmögenhets- skada föranleda ersättning med mindre skadan förorsakats genom brott. Från integritetsskyddssynpunkt kan skäl anföras för att följa det danska exemplet (se avsnitt 3.6 ) och genom en särskild bestämmelse upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning. Kommittén har övervägt denna lösning men avvisat tanken med hänvisning till svensk rättstradition och till att en så viktig skadeståndsrättslig princip inte bör .

7.3. Reklam och yttrandefrihet

Till sådan skrift som tryckfrihetsförordningen (TF) är tillämplig på hänförs också bild (1 kap. 5 5). Vid publicering av kommersiell reklam- bild, liksom av kommersiell reklam över huvud taget, uppkommer där- för fråga om TF:s regler gäller beträffande sådan reklam. F.n. sägs i TF (1 kap. 9 %) beträffande reklam endast att utan hinder av TF gäller vad i lag är stadgat om förbud mot kommersiell annons i den mån an- nonsen används vid marknadsföring av alkoholhaltiga drycker eller to- baksvaror. Det kan emellertid sägas ha varit en allmän om än i viss mån debatterad uppfattning att ingripande mot kommersiell reklam i avse- värd omfattning har kunnat ske utan hinder av TF också tidigare, dock inte i form av totalförbud. Vad nu sagts innebär inte att reklamen i övrigt helt saknar tryckfrihetsrättsligt skydd. TF skyddar reklamen i tryckt skrift både mot censur och andra förhandsingripanden. Reglerna om meddelarskydd och anonymitet är i och för sig också tillämpliga på reklam liksom bestämmelserna om utgivarens rätt att bestämma över en tidnings innehåll. När ingripanden mot kommersiell reklam enligt marknadsföringslagen ansetts kunna ske utan stöd i TF har som grund åberopats att det här är fråga om åtgärder av utpräglat kommersiell natur, som inte avser nyhetsförmedling eller åsiktsbildning i samhället.

• Sida 52
•  Original

Prop. 1978/79: 2 52

Förhållandet mellan yttrandefriheten och den kommersiella reklamen har behandlats utförligt av massmedieutredningen (MMU) i betänkan— dena Tryckfriheten och reklamen (SOU 1972: 49) och Massmediegrund- lag (SOU 1975: 49). I förstnämnda betänkande uttalade MMU att det är mindre tillfredsställande att frågan huruvida ett förfarande faller under TF eller inte skall vara beroende av en tolkning av syftet med TF. MMU ansåg därför att det i TF borde införas bestämmelser av sådant innehåll att frågan om och i vilken mån reklamen i tryckt skrift faller under TF kunde bedömas med stöd av uttryckliga bestämmelser i TF. Bestämmelser med sådan innebörd infördes dock inte i TF. År 1974 gjordes ett tillägg i TF som avsåg att göra det möjligt att i lag föreskriva förbud mot kommersiell annons om alkoholhaltiga drycker och tobaks- varor. MMU har även i betänkandet med förslag till massmediegrund- lag hävdat att av grundlagen bör uttryckligen framgå i vilken omfatt- ning reklamen faller utanför lagens reglering.

MMU har vidare lagt fram förslag till lagtext beträffande möjlighe- terna att meddela förbud mot kommersiella annonser. Integritetsskydds- kommittén har anslutit sig till den av MMU framförda uppfattningen att det av grundlagen uttryckligen bör framgå i vilken omfattning re- klamen faller utanför grundlagen. Kommittén finner också att den lag- text som MMU föreslagit om kommersiell annons är förenlig med de syften som kommittén har att beakta.

Några remissinstanser har föreslagit att man skall ta ställning till inte- gritetsskyddskommitténs förslag först när den nyligen tillsatta yttrande- frihetsutredningen (Ju 1977: 7) slutfört sitt uppdrag. Som framgår av vad kommittén och konsumentombudsmannen har anfört har det emel- lertid redan inträffat integritetsövergrepp i samband med reklamåtgär- der. En i huvudsak enhällig remissopinion har också understrukit att en snar lagstiftning behövs på området. Med hänsyn härtill anser jag att man inte utan mycket tungt vägande skäl längre bör avvakta med den förordade reformen. I likhet med det övervägande antalet remissinstan- ser finner jag inte att en grundlagsändring under alla förhållanden utgör en nödvändig förutsättning härför. Statsmakternas ställningstagande till yttrandefrihetsutredningens förslag beräknas kunna föreligga tidigast år 1982.

De nya bestämmelserna måste dock självfallet utformas så att de inte kommer i strid mot TF. Som framgått av det föregående anses kommer- siell reklam under vissa givna förhållanden falla utanför det område där fullt tryckfrihetsrättsligt skydd föreligger. Jag förordar i enlighet härmed att den aktuella regleringen begränsas till att avse endast kom- mersiell reklam. Jag vill tillägga att en sådan begränsning inte undan— röjer alla oklarheter. Som bl.a. namnlagsutredningen framhållit kan gränsen mellan kommersiell och icke kommersiell reklam ibland vara svår att dra t. ex. vid s. k. blandade meddelanden. Sådana meddelanden

• Sida 53
•  Original

Prop. 1978/79: 2 53

utmärks av att de samtidigt inrymmer både åsikter och rent kommer- siella meddelanden. Gränsdragningssvårigheter kan också förutses vid 5. k. textreklam dvs. reklam i redaktionell text. De nya bestämmelserna måste mot bakgrund härav enligt min mening naturligen tillämpas så att man i fall då tvekan föreligger om TF är tillämplig eller ej utgår från att TF är tillämplig och i enlighet härmed inte utkräver något straff- rättsligt ansvar. Till reklambegreppet återkommer jag i det följande.

Under sitt utredningsarbete har integritetsskyddskommittén uppmärk- sammat en annan fråga som rör gränsen mot TF:s tillämpningsområde, nämligen hur man skall betrakta det förhållandet att innehållet i en tid- nings löpsedel har införts som annons i annan tidning. Vanligtvis är det veckotidningar som låter införa sina löpsedlar som annonser i dagstid- ningar. Kommittén anför att annonsen i sådana fall, trots att den avbil- dar en löpsedel, inte i första hand synes utgöra ett led i nyhets- och åsiktsförmedlingen utan i stället har ett rent kommersiellt syfte, nämli- gen att stimulera försäljningen av den ifrågavarande tidningen. Sådana annonser torde enligt kommitténs mening därför falla utanför det tryck— frihetsrättsligt skyddade området.

Högsta domstolen (HD) har i ett den 6 november 1975 meddelat be— slut i ärende om resning prövat om TF gäller löpsedlar avsedda för an- slagstavlor. Frågan gällde tillämpningen av marknadsföringslagen. Dom- stolen uttalade att den omständigheten att löpsedeln utgör ett viktigt led i marknadsföringen av tidningen inte medför, att den utan vidare kan jämställas med en sedvanlig annons eller eljest kan sägas vara av ut- präglat kommersiell natur med rent kommersiella förhållanden till före- mål. Enligt HD grundar sig den bestämmelse, varigenom löpsedel hän- förs under reglerna för periodisk skrift, på att löpsedeln typiskt sett är att uppfatta som ett led i den nyhets- och åsiktsförmedling som TF av- ser att värna. HD ansåg att endast i vissa särskilda fall, då löpsedeln har ett innehåll jämförligt med en annons, kan löpsedeln sägas angå rent kommersiella förhållanden.

Mot bakgrund av HD:s nu berörda avgörande har några remissin- stanser ifrågasatt om kommitténs uppfattning beträffande löpsedlar som annonser i tidningar är riktig. För egen del kan jag inte acceptera kom- mitténs uppfattning på denna punkt. Några bärande skäl kan knappast anföras för att en löpsedel som införs i annan tidning i förevarande hän- seende skall ha en annan ställning än en löpsedel som anslås särskilt. Båda utgör ett vik-tigt led i marknadsföringen av tidningen. De kan emellertid inte så länge de knyter an till tidningens innehåll frånkännas egenskaper att dessutom utgöra ett led i den nyhets- och åsiktsförmed- ling som TF vill skydda. Detta förhållande torde gälla oberoende av om löpsedeln införs i andra tidningar eller sätts upp på för ändamålet av- sedda anslagstavlor. För att löpsedeln skall falla utanför det tryckfri- hetsskyddade området måste krävas, att den är av utpräglat kommer-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1978/79: 2 54

siell natur och således har rent kommersiella förhållanden till föremål. Som namnlagutredningen har anfört i sitt remissyttrande är detta sällan fallet med löpsedlar oavsett om "de är avsedda för anslagstavlor eller är utformade särskilt för annonsering i dagspressen.

I sammanhanget förtjänar att uppmärksammas ett närliggande pro- blem av praktisk betydelse, nämligen hur man skall se på bokomslag. Sådana omslag återges f. ö. ofta i tidningarna. Problemet har inte disku- terats av kommittén men har berörts under remissbehandlingen. På samma sätt som en löpsedel kan bokomslagets främsta syfte sägas vara att stimulera försäljningen av boken och sålunda i första hand att tjäna ett kommersiellt syfte. I det övervägande antalet fall torde emellertid ett bokomslag i så hög grad anknyta till bokens innehåll att man inte kan säga att omslaget är jämförligt med en annons.

7.4. Utformningen av den nya lagen

Mina överväganden i avsnitt 7.2 och 7.3 har lett mig till uppfatt- ningen att det behövs en särskild lag som ger skydd åt den enskilde mot att hans namn eller bild olovligen utnyttjas i kommersiell reklam och att den nuvarande regleringen på tryckfrihetsrättens område inte lägger hinder i vägen för en sådan reform. Lagen bör utformas efter förebild från den immaterialrättsliga lagstiftningen.

Lagen skall sålunda ge skydd åt den enskilde mot att hans identitet olovligen utnyttjas i reklamsammanhang. Men kan dock inte stanna vid en så vag bestämning som ”annans identitet” — dvs. endast ställa upp ett krav på att viss person kan kännas igen. En sådan bestämning täcker så vitt skilda saker som bild som har framställts på olika sätt, namn, lev- nadsöde och andra beskrivningar varigenom en person kan identifieras. Som kommittén påpekar bör reglerna vara så enkla som möjligt inte minst med hänsyn till att identitetsskyddet bör vara straffsanktionerat. Det är viktigt att man inom reklambranschen har klara regler att följa så att man på förhand kan avgöra om ett visst reklamförfarande är straffbart eller ej. För att nå en önskvärd klarhet bör man till att börja med ange vilka identifieringssätt som skall omfattas av de nya förbuds- reglerna.

Närmast till hands ligger därvid bilden av den enskilde. Jag ansluter mig därför .till kommittéförslaget om förbud mot användning i reklam- sammanhang av bild på annan utan dennes lov. '

Hur bilden tekniskt framställs bör inte ha någon avgörande betydelse. Bestämmelserna bör omfatta bilden i alla utförandeformer (konstarter) och gälla naturtrogna återgivanden likaväl som karikatyrer som associe- rar till viss person. Av intresse är om bilden har sådan kvalitet att den kan sägas klart föreställa viss person. För att en bestämd person skall

• Sida 55
•  Original

Prop. 1978/79: 2 55

kunna kännas igen måste vissa krav ställas på bildens tydlighet. En bild som föreställer en person som är svår att identifiera är emellertid att jämställa med tydlig bild, om det av andra omständigheter, t. ex. anslu- tande text, klart framgår vem bilden föreställer. Bild som är otydlig och saknar säker identifieringsgrund bör däremot inte bli föremål för in— gripande.

Vid sidan av bilden är namnet en säker identifieringsgrund. I integri- tetssammanhang kopplas bild och namn ofta samman. Det är därför na- turligt att man som kommittén föreslår bör låta de nya bestämmelserna omfatta även användning av annans namn i reklamsammanhang.

Namn brukar i reklam förekomma utan samband med bild. I sådana fall måste namnet dock vara särskiljande för att det klart skall framgå vem som åsyftas. Denna effekt kan ibland uppnås genom att övrig re- klamtext antyder vem det är fråga om.

Kommittén menar att det skulle föra alltför långt att skydda alle- handa benämningar och omskrivningar som på något sätt antyder att viss person åsyftas. Beträffande identifieringen på annat sätt än genom bild har kommittén därför stannat för att föreslå att skyddet begränsas till att aVSe namn varigenom viss person utpekas. Även jag menar att så- dant namn bör skyddas. Namn som har sådan egenskap är företrädesvis ovanliga släktnamn eller vanliga sådana i förening med ovanligt för- namn.

Som namnlagsutredningen framhåller kan emellertid även ett vanligt släktnamn i förening med ett vanligt förnamn ibland leda tanken till och sålunda utmärka viss person. Som exempel från politiken och arbets- marknaden har anförts namn som Gunnar Nilsson. Även inom andra personkretsar (skådespelare, idrottsmän etc.) kan man finna namn av denna vanliga typ. Här blir alltså såvitt själva namnet angår fråga om ett vidare tillämpningsområde än som avses i 195 namnlagen , vilken omfattar endast egenartade släktnamn.

Det aktuella skyddet för namn bör vidare omfatta konstnärsnamn el- ler likartade namn, som är allmänt kända. Dessa namn åtnjuter f.ö. visst skydd enligt namnlagen. Som likartade ”namn” anses t. ex. pseudo- nym, signatur och namn varunder artister, idrottsmän och andra perso- ner har gjort sig kända (SOU 1960: 5 s. 168). Under namnbegreppet i denna mera vidsträckta betydelse, torde också — i motsats till vad JK har antagit — falla sådana titlar och yrkesbeteckningar som tveklöst identifierar den avsedda personen, t. ex. ”statsministern” eller ”överbe- fälhavaren” liksom andra titlar i förening med efternamn, när de tillsam- mans innebär en fullgod identifiering.

Några ytterligare identifieringssätt än namn och bild föreslås inte av kommittén. Inte heller jag anser det f.n. påkallat att bygga ut skyddet att omfatta även t. ex. enskilds livsöde. Som näringslivets delegation för marknadsrätt framhåller skulle ett sådant utbyggt skydd sannolikt också sakna praktisk betydelse.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1978/79: 2 56

Utöver identifieringssättet fordras emellertid ytterligare rekvisit för att begränsa det förbjudna området. Kommittén föreslår här ett uppen- barhetsrekvisit. Endast när namn eller bild uppenbarligen avser viss per- son skall straffansvar ifrågakomma. Straff skall således kunna ådömas endast när det inte är tveksamt vem som verkligen avses.

Trots att en bestämd person kan kännas igen på en bild kan det finnas skäl att undanta bilden från det skyddade området. Det bör sålunda en- ligt kommittén vara tillåtet att i en reklambild för exempelvis ett visst byggnadsmaterial visa bilden av ett hus som har uppförts med detta ma— terial, även om en i och för sig identifierbar person har råkat komma med på bilden. Likaså bör anser kommittén, ett fjällhotell i reklamen för sin verksamhet kunna visa en landskapsbild utan att någon som har råkat komma med på bilden skall kunna resa krav med anledning härav. Det är i dessa och liknande fall uppenbart att den avbildade personen endast är en bisak till huvudmotivet. Samma sak gäller när en avbildad person ingår i en folksamling, t. ex. på en åskådarläktare, eller i en större mötesförsamling. Om däremot samma bild beskärs, förstoras eller förses med märkning (inringning) så att personen i fråga kommer ensam i blickpunkten, bör bilden enligt kommitténs mening inte utgöra undan- tag från huvudregeln.

Under remissbehandlingen har kritik riktats mot kommitténs förslag att utanför det straffbara föra bilder där den avbildade personen är en bisak till huvudmotivet. Flera remissinstanser anser att förslaget i denna del kan leda till tillämpningssvårigheter. Viss kritik framförs också mot rekvisitet uppenbarligen.

För egen del anser jag att man i detta sammanhang bör ha i minnet att den aktuella bestämmelsen, som näringslivets delegation för mark- nadsrätt framhåller, i första hand bör rikta in sig på referenser som in- nefattar snyltning på enskilda personers renommé, trovärdighet e. I. Svenska annonsörers förening uttrycker samma sak genom att betona att det hos gärningsmannen måste finnas en avsikt att i reklammeddelandet framhålla just den person, vars bild eller namn brukas. Kan en sådan avsikt visas, anser jag att förfarandet bör vara otillåtet även om den av- bildade eller namngivna personen i och för sig intar en blygsam plats i den annons e. 1. varom fråga är. Som har framhållits under remissbe— handlingen tilldrar sig 5. k. offentliga personer gärna särskild uppmärk- samhet och blir lätt huvudmotivet, även om bilden aldrig så mycket har arrangerats så att det kan hävdas att vederbörande är endast en bisak. Jag är övertygad om att man i rättstillämpningen kommer att genom- skåda sådana arrangemang och tillämpa bestämmelserna jämförelsevis strikt när det gäller 5. k. offentliga personer.

Frågan är emellertid om man kan stanna vid ett skydd mot förfaran- den som har snyltningskaraktär. Som RÅ har påpekat under remissbe— handlingen kan en person som i och för sig utgör en bifigur till huvud-

• Sida 57
•  Original

Prop. 1978/79: 2 57

motivet ha anledning att känna sig kränkt med hänsyn till att han så— lunda för allmänheten kommer att förknippas med huvudmotivet. Jag tänker på t. ex. en ensam nattvandrare som hamnar på en bild av en ökänd sexklubb som han råkar passera i fotograferingsögonblicket och som så småningom upptäcker att bilden används i reklam för klubben. För egen del vill jag emellertid inte generellt utsträcka integritetsskyddet till att omfatta även den nu angivna situationen. Nattvandraren skulle ha i det närmaste lika stor anledning att känna sig kränkt om samma bild ingick i en tidnings reportage om nattlivet i staden eller om bilden såldes som vykort. En viktig men enligt min mening inte avgörande skillnad är att nattvandraren på reklamfotot av allmänheten torde antas ha lämnat sitt medgivande till reklamförfarandet och sålunda kommer att förknippas närmare med sexklubben än fallet är när det är fråga om ett tidningsreportage eller ett vykort. Jag menar emellertid att man får en både tillräckligt långtgående och rimligt enkel och klar regel om man utgår från att endast om nattvandraren intar en så framträdande roll på reklamfotografiet att sexklubben kan sägas vilja demonstrera en nöjd klubbesökare eller eljest åberopa hans närvaro vid klubben som ett ar- gument för ett besök där, bör ett förbud mot utnyttjande föreligga.

Som framgått av det föregående bör skyddet mot bild och namn i re- klam gälla personer av alla kategorier, dvs. även s. k. offentliga och an- dra kända personer. Dessa personer får i andra sammanhang finna sig i betydande närgångenhet och uppmärksamhet från massmediernas sida med hänsyn till samtidshistoriens krav och med beaktande av allmänhe- tens rätt till information och nyhetsförmedling. När det gäller kommer- siell reklam kan dock sådana hänsyn inte åberopas gentemot den enskil- des krav på skydd för sin integritet, även om denne är en offentlig eller eljest känd person.

En särskild fråga som kommittén tar upp är om skyddet bör gälla även i fråga om en person som är död när publicering sker. Kommittén anser att den integritetskränkning som kan förekomma vid olovlig an- vändning av annans bild och namn i reklam inte är så allvarlig att den typiskt sett är sårande för de efterlevande eller kan kränka den frid som bör tillkomma den avlidne. Inte heller går det enligt kommitténs me- ning, trots det ekonomiska värdet av användningen, att dra paralleller vare sig med bestämmelserna i upphovsrättslagen , enligt vilken skyddet gäller intill utgången av femtionde året efter det upphovsmannen avled eller med fotografilagen, enligt vilken rätten till fotografisk bild i prin- cip gäller intill utgången av tjugofemte året efter det år då bilden fram- ställdes. Sannolikt behöver man enligt kommitténs mening inte heller befara att avlidens bild och namn kommer till mera frekvent använd- ning inom reklamen. Några remissinstanser anser emellertid i motsats till kommittén att också avlidna personers namn och bild behöver skydd.

• Sida 58
•  Original

Prop. 1978/79: 2 53

För egen del kan jag ansluta mig till kommitténs bedömning att ris- ken för missbruk av avlidens bild eller namn i reklam är obetydlig. Jag anser därför att integritetsskyddet bör avse endast person som är i livet när reklamen i fråga publiceras.

Med den nu angivna inställningen bör bestämmelsen formuleras så att den innefattar ett förbud att utnyttja annans bild eller namn utan den— nes samtycke. Som näringslivets delegation för marknadsrätt framhåller innebär ett uppenbarhetsrekvisit i detta sammanhang endast en skenbar precisering och bör därför inte upptas i departementsförslaget. Till be- stämmelsens närmare utformning återkommer jag i specialmotiveringen.

Genom fotografilagen har fotografen givits en principiell ensamrätt, förfoganderätt, till bilden. Denna del av fotografirätten kommer givetvis inte att medföra rätt för fotografen att använda fotografisk bild i strid mot den föreslagna straffsanktionerade bestämmelsen, vare sig det är fråga om reklam för egen eller annans verksamhet. För att detta skall framstå som helt klart bör enligt kommitténs mening 14 & fotografilagen kompletteras. Enligt denna bestämmelse får fotografen ”på sedvanligt sätt utställa bilden i reklamsyfte såframt ej beställaren förbjuder detta”. Kommittén föreslår att paragrafen förses med tillägget ”eller annat föl- jer av 4 kap. 6 då brottsbalken”. Förslaget har kritiserats av flera re- missinstanser. Man anför bl.a. att rätten att använda fotografisk bild självfallet är inskränkt även av många andra skäl än sådana som skulle avse olovlig reklam, exempelvis av hänsyn till försvarets intresse i vissa fall, till förbudet mot vilseledande reklam etc., utan att man därför har ansett det nödvändigt att göra någon erinran härom i lagen. Enligt dessa remissinstanser skulle det endast vara ägnat att förvilla, om man intog en sådan hänvisning men utelämnade andra. För egen del är jag beredd att instämma i kritiken. Som också har påpekats under remissbehand- lingen kan en persons bild även vara utförd som ett konstverk och såle- des vara skyddad enligt upphovsrättslagen. En särskild hänvisning i upphovsrättslagen till den nya bestämmelsen skulle emellertid verka för- virrande. Jag anser därför att någon bestämmelse av det slag som kom- mittén har förordat inte behövs.

7.5. Reklam

Reklambegreppet är varken entydigt eller lätt att bestämma. I interna— tionella handelskam-marens' grundregler för reklam sägs" att reklam skall tolkas i vidaste betydelse så att däri inbegrips varje yttring av reklam för varor, tjänster och andra nyttigheter, oavsett använt reklammedel och inbegripet reklam på förpackningar, etiketter och annan märkning samt material för reklam på säljställe. I praktiken torde- missbruk "av annans namn eller bild i reklam vara vanligast i samband med annonsering,

• Sida 59
•  Original

Prop. 1978/79: 2 59

filmreklam, trafik- och annan utomhusreklam, trycksaker och direkt- reklam, mässor och utställningar, demonstrationer, varuprov, gåvor, presentreklam, ”promotions” (säljfrämjande åtgärder som kampanjer m. m.) 0. (1.

Det är emellertid som kommittén framhåller inte motiverat att in- skränka reklambegreppet till att avse endast meddelanden som sprids via massmedier och således är riktade till grupper av mottagare. Också reklam som vänder sig till endast en eller ett fåtal bör i princip omfattas av integritetsskyddet. En annan sak är att spridning i mindre omfattning kan motivera mildare brottspåföljd och lägre skadestånd. I praktiken torde också reklam som inte sprids genom massmedier vara svår att upptäcka. Sammanfattningsvis anser jag alltså att i princip alla slags medier skall hänföras till det straffbara området.

Man brukar skilja mellan kommersiell och icke kommersiell reklam. Med kommersiell reklam menas oftast reklam som avser varor eller tjänster och som syftar till att öka omsättningen för en näringsidkare. Icke kommersiell reklam, som jag i fortsättningen för enkelhetens skull kallar ideell reklam, innefattar bl. a. information eller propaganda från t. ex. politiska partier eller från religiösa eller andra ideella sammanslut- ningar. Till sådan information eller propaganda hänförs de 5. k. åsikts- annonserna dvs. främst part-iannonser som propagerar för politiska me- ningar i t. ex. valtider och annonser i vilka enskilda personer, företag el- ler organisationer vill sprida idéer och åsikter eller värva medlemmar för sin verksamhet.

Som kommittén framhåller kan den enskilde i vissa fall uppleva unge- fär samma slags obehag av att ofrivilligt behöva medverka i ideell re- klam som i kommersiell reklam av sedvanligt slag. Förhållandet torde il- lustreras av den anti-Nixon-kampanj som förekom vid ett guvernörsval i Californien och som tog sig uttryck bl. a. i stora annonser med Nixons bild och texten: Skulle du vilja köpa en begagnad bil av denne man? En sådan åsiktsannonsering med ärekränkande inslag kan naturligtvis ut- sätta offret för svåra prövningar. Emellertid torde exemplet också visa att kravet på ett utbyggt integritetsskydd här kommer i konflikt med önskemålet om en fri opinionsbildning. Som jag har utvecklat i det före- gående skulle en straffrättslig reglering av missbruk av bild och namn i ideell reklam få konsekvenser i tryckfrihetsrättsligt hänseende," eftersom endast den kommersiella men inte den ideella reklamen, anses falla ut- anför delar av den tryckfrihetsrättsliga regleringen. Till detta kommer att det vid kommersiell reklam finns ett syfte att berika sig vilket gör att snyltningsmomentet vid missbruk av annans bild eller namn i reklam framstår mera uttalat än vid ideell reklam. Jag har som tidigare nämnts därför anslutit mig till kommitténs uppfattning att endast kommersiell reklam skall kunna bli föremål för ingripande enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Jag vill tillägga att denna begränsning till kommersiell re—

• Sida 60
•  Original

Prop. 1978/79: 2 60

klam inte skall tolkas så att det är fritt fram för ett hänsynslöst utnytt— jande av annans bild eller namn i ideell reklam. Det är min förhopp- ning att de värderingar som kommer till uttryck i lagstiftningen beträf- fande den kommersiella reklamen skall färga av sig också på andra om- råden. Utvecklingen får visa om denna förhoppning infrias eller om det blir nödvändigt att gå vidare och låta det lagfästa integritetsskyddet om- fatta även den ideella reklamen.

Som nyss har nämnts bör reldambegreppet omfatta alla kommersiella reklammeddelanden oavsett i vilket medium de förs fram. Det finns inte heller anledning att göra undantag för reklam som riktar sig till andra än konsumenter.

Kommittén menar att det inte finns skäl att i förevarande samman- hang begränsa begreppet kommersiell reklam till att avse endast sådan som härrör från näringsidkare. Efter mönster från lagen (1972: 266) om skatt på annonser och reklam föreslås därför i betänkandet att reklam- begreppet skall omfatta meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyt- tighet, rättighet eller tjänst. Definitionen har under remissbehandlingen kritiserats från några håll. Näringslivets delegation för marknadsrätt an- för att det saknas skäl till att inte alla former av kommersiell reklam — alltså även sådan kommersiell reklam som inte utgör marknadsföringi marknadsföringslagens mening — skall omfattas av lagstiftningen. KF ifrågasätter om det straffskyddade området endast bör omfatta avsätt— ningsfrämjande reklam. Konsumentverket förordar att man i stället för reklamskattelagen bygger på marknadsföringslagens formulering.

För egen del förordar jag att lagtexten utformas på grundval av be- stämmelsen i 72% marknadsföringslagen . Det innebär till att börja med att jag anser att man av praktiska skäl bör begränsa integritetsskyddet till att omfatta endast reklamåtgärder som företas av näringsidkare. Detta ligger i linje med tanken att endast kommersiell reklam bör om- fattas av de nya reglerna. Vidare bör bestämmelsen ta sikte på reklam för, som marknadsföringslagen uttrycker det, ”vara, tjänst eller annan nyttighet”. Jag anser också i likhet med kommittén att det straffskyd— dade området i varje fall till en början bör begränsas till avsättnings— främjande reklam. För en sådan lösning talar såväl praktiska övervä- ganden som det förhållandet att man inte utan starka skäl här bör införa en avgränsning som avviker från vad som redan gäller enligt marknads- föringslagen. Sammanfattningsvis förordar jag att näringsidkare som vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet företar reklamåt- gård som innebär olovligt utnyttjande av annans bild eller namn på an- nan skall ådömas straffansvar.

• Sida 61
•  Original

Prop. 1978/79: 2 61

7.6. Övriga frågor

Som jag tidigare har anfört bör bestämmelsen om förbud mot utnytt- jande av annans namn och bild i kommersiell reklam vara straffsank- tionerad. Påföljden föreslås bli dagsböter. Straff skall inträda bara vid uppsåtliga eller grovt oaktsamma förfaranden.

Den som utnyttjas i reklam bör under alla omständigheter ha rätt till ersättning för sin medverkan. Att en näringsidkare ibland kan vara i god tro beträffande den avbildades eller namngivnes samtycke bör inte be- fria honom från skyldighet att betala ett skäligt vederlag till denne. För en längre gående skadeståndsskyldighet som omfattar ersättning även för personligt lidande och obehag bör emellertid krävas uppsåt eller vårdslöshet från näringsidkarens sida. Denne bör med andra ord kunna freda sig mot denna typ av anspråk om han gjort vad på honom ankom- mer för att försäkra sig om att samtycke förelåg före reklamåtgärden. Den sålunda föreslagna skadeståndsregeln kommer i allt väsentligt att överensstämma med vad som gäller om ersättningsskyldig enligt lagen (1960: 729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt la— gen (1960: 730) om rätt till fotografisk bild. Härigenom tillgodoses de erinringar som JK har anfört i sitt remissyttrande om att den av kommit- tén föreslagna ersättningsregeln i vissa fall inte ger fullt skadestånd.

Lagen bör vidare innehålla regler om rätt för domstol att föreskriva åtgärder till förebyggande av missbruk av olagligen framställda alster m. m.

Den som kan komma att bryta mot den föreslagna straffbestämmel— sen torde ofta göra det i egenskap av anställd i företag som sysslar med reklam. Enligt skadeståndslagen(1972: 207, lagen omtryckt 1975: 404) kan en arbetsgivare —— som kan vara juridisk person —— bli ansvarig för arbetstagares vållande. Regler om sådant s. k. principalansvar bör finnas även i den föreslagna lagen.

Skadeståndstalan bör sålunda kunna riktas inte bara mot arbetstaga- ren utan också mot hans arbetsgivare. Detta bör kunna ske utan att åtal väcks för brott varigenom skadan har vållats. Frågan om skada vållas genom brott prövas då i skadeståndsmålet.

Som kommittén har föreslagit och remissinstansema allmänt har god- tagit bör sådant förfarande som utgör brott enligt den föreslagna straff- bestämmelsen inte få åtalas med mindre målsäganden anger brottet till åtal eller åtal finnes påkallat från allmän synpunkt. En bestämmelse i ämnet bör tas in i den nya lagen.

Enligt 5 kap. 65 skadeståndslagen kan den som har gjort sig skyldig till bl. a. ärekränkning på yrkande av den som har kränkts efter omstän- digheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet. Jag föreslår att en liknande bestämmelse införs i lagen när det gäller olovligt utnyttjande i reklam av annans bild eller namn.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1978/79: 2 62

8. Upprättat lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag till lag om namn och bild i reklam. Förslaget torde få fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 2.

9. Specialmotivering 1 €

Paragrafen förbjuder näringsidkare att i sin marknadsföring tillämpa reklamförfaranden som innebär att namn eller bild på viss person utnytt- jas utan att denne har lämnat sitt samtycke till detta. Lagtexten har for- mulerats efter mönster av 2 % marknadsföringslagen . Beträffande uttryc— ken "näringsidkare”, ”marknadsföring” och ”reklamåtgärd” vill jag hänvisa till vad som har anförts i förarbetena till den lagen.

Kravet på att reklamåtgärden skall innebära att annans identitet ut- nyttjas innebär att snyltningsmomentet i gärningen skjuts i förgrunden. Som jag har anfört i den allmänna motiveringen ligger det klandervärda i att näringsidkaren s.a.s. åberopar den andre som argument för den nyttighet han marknadsför och därmed söker dra vinning av dennes ut- seende, anseende e. l. Härav följer att om den avbildade intar en så obe- märkt position på reklamfotografiet att man inte med fog kan göra gäl- lande att näringsidkaren refererat till honom i sin marknadsföring så är förfarandet straffritt. Sådan referens torde emellertid även när den avbil- dade endast är en bisak till huvudmotivet vanligen få anses vara för handen när den avbildade hör till kretsen av s. k. offentliga personer.

Bilden eller namnet skall alltså avse viss person. Vilka kriterier som därvid bör gälla för att någon skall anses vara identifierad genom bilden eller namnet har jag utvecklat i den allmänna motiveringen.

Lagstiftningen syftar till en ordning som innebär att näringsidkama frågar om lov innan de utnyttjar annans bild eller namn i sin marknads— föring. Det är naturligtvis den avbildade eller namngivna själv eller hans lagliga ställföreträdare som skall lämna samtycke. Finns ingen som kan ge samtycke, t. ex. därför att den avbildade eller namngivna är död, står det marknadsföraren i princip fritt att företa reklamåtgärden med de be— gränsningar som i förekommande fall kan följa av bl.a. bestämmelsen om förtal av avliden.

Samtycket skall avse utnyttjandet av bilden eller namnet i reklamsam- manhang och inte reklamen som sådan.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1978/79: 2 63

2 %

Paragrafen innehåller straffbestämmelser. Näringsidkare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet fö— reta reklamåtgärd som innebär utnyttjande av bild eller namn på annan utan dennes samtycke, kan enligt första stycket dömas till böter dvs. dagsböter.

Enligt föreskrift i andra stycket kan ansvar drabba inte bara nä— ringsidkaren själv utan också anställda och andra som handlar för hans räkning. Med sistnämnda uttryck åsyftas den som fullgör uppdrag för näringsidkare, exempelvis reklambyrå som bedriver marknadsföring.

Endast fullbordat brott straffas. Försök och förberedelse lämnas så- lunda straffritt. Den brottsliga gärningen får anses vara fullbordad först när det framställda alstret används i reklamsyfte. Detta kan ske genom att reklammeddelandet offentliggörs eller på annat sätt görs tillgängligt.

3—6 åå

Paragraferna har något kommenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 7.2 och 7.5). 3—5 åå har utformats efter förebild av 54-—55 och 59 åå upphovsrättslagen samt 17—18 och 21 55 lagen om rätt till foto- grafisk bild.

3 5

Den som vidtar reklamåtgärd som innebär att bild eller namn på an— nan utnyttjas utan dennes samtycke skall enligt första punkten i första stycket utge skäligt vederlag för utnyttjandet. Det är alltså här fråga om ersättning för uteblivet arvode på grund av medverkan. Bestämmelsen tar i första hand sikte på skådespelare, idrottsmän och andra vars ”image” ofta utnyttjas i reklam för olika produkter. Men också mera anonyma personer har rätt till ersättning. Beloppets storlek får bestäm- mas mcd hänsyn till praxis i reklambranschen.

Andra punkten avser främst dem som inte brukar förekomma i re- klamsammanhang. För dem kan en reklamkampanj i vilken de förknip- pas med företag eller produkter innebära lidande. Reklamåtgärd som in- nebär att den avbildade ell-er namngivne framställs som osympatisk eller klandervärd kan naturligtvis också förorsaka skada för honom genom att han går miste om arbetsanställning, förlorar kunder i sin affärsverk— samhet eller t. o .m. utsätts för skadegörelse av personer som blivit upp— retade av reklamen.

Man måste uppenbarligen räkna med att flera kan medverka till gär- ning som grundar skadestånd enligt 3 5. En näringsidkare kan exempel- vis uppdra åt en reklambyrå att utarbeta och genomföra en reklamkam- panj som sedan visar sig strida mot 1 5. I fråga om skadestånd som av-

• Sida 64
•  Original

Prop. 1978/79: 2 64

ses i 3 & första stycket första punkten är god tro irrelevant. Näringsidka- ren är under alla omständigheter skyldig att betala arvode för medverkan i reklam. Mot skadestånd som avses i 3 & första stycket andra punkten kan han däremot freda sig, om han har iakttagit rimliga försiktighetsåt- gärder. Vilka krav som i detta hänseende skall ställas får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra med hänsyn till omständigheterna i det sär- skilda fallet. En näringsidkare bör kunna lita på en uppgift från en välrenommerad reklambyrå att samtycke föreligger.

Men det är inte bara näringsidkare som kan drabbas av skadestånds— ansvar enligt lagrummet. Även anställda och andra som handlar för hans räkning kan ådra sig sådant ansvar och åläggas att solidariskt med andra vållande till skadan ersätta denna. Här kommer ansvarigheten för reklambyråema in i bilden. '

Om en reklamförfattare som är anställd på en reklambyrå försummar att skaffa erforderligt samtycke och vidtar reklamåtgärder i strid mot l. 5, blir 35 tillämplig på honom. Som anställd är emellertid enligt 4 kap. 1 & skadeståndslagen vederbörandes ansvarighet begränsad. Endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaf- fenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter kan han sålunda åläggas ansvar för skada som han vål— lar genom fel eller försummelse i tjänsten.

I stället bär reklambyrån i egenskap av arbetsgivare skadestånds- ansvaret för arbetstagarens fel eller försummelse i tjänsten. Enligt 3 kap. 1 & skadeståndslagen omfattar emellertid detta ansvar endast person- el- ler sakskada samt ren förmögenhetsskada genom brott. Sakskador sak— nar praktiskt intresse i detta sammanhang. Av 1 kap. 3 5 skadeståndsla- gen följer vidare att personskada inte omfattar lidande som åsamkas nå- gon genom reklamåtgärd i strid mot 1 & i den lag som föreslås nu. Det gäller i vart fall åtgärd som inte är brottslig. I fråga om åtgärd som fal— ler under 2 & i departementsförslaget kan det vara tveksamt om lidande av nyssnämnt slag jämställs med personskada med hänsyn till att 1 kap. 3 % skadeståndslagen talar om lidande genom bl. a. brott mot den per- sonliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Övervägande skäl .talar dock för att lidande och förfång som avses i 3 5 första stycket i departe— mentsförslaget över huvud taget inte omfattas av 1 kap. 3 & skadestånds- lagen. Om inte annat föreskrivs svarar reklambyråema därmed solida- riskt med uppdragsgivarna endast för sådan ren förmögenhetsskada som avses i 35 första punkten. Detta ansvar inträder för övrigt endast vid brottslig gärning dvs. när den anställda reklamförfattaren har insett att samtycke saknas. En sådan ordning är inte tillfredsställande. I andra stycket föreskrivs därför att den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta skada enligt första stycket som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten.

• Sida 65
•  Original

Prop. 1978/79: 2 65

4 %

Det måste förutsättas att ett förfarande som står i strid mot lag ibland kan ingå som ett led i en ännu ej avslutad reklamkampanj. Den namn- givne eller avbildade kan i en sådan situation ha ett berättigat intresse av att återstående reklammaterial förstörs eller ändras eller att man vid- tar andra åtgärder med det för att förebygga vidare missbruk. Undan- tagsvis kan han själv vilja nyttiggöra materialet för annat ändamål. I en- lighet härmed ges i första stycket möjlighet för rätten att ålägga nä- ringsidkaren eller den som eljest för hans räkning har hand om reklam- materialet, tryckplåtar, negativ och annan egendom som använts för re- klamåtgärden att mot lösen avstå egendomen till den namngivne eller avbildade. Lösenbeloppet får bestämmas efter vad som är skäligt.

Den nu angivna löscnrätten kan enligt andra stycket inte göras gäl- lande mot den som i god tro har förvärvat egendomen eller särskild rätt till den. Det innebär t. ex. att en näringsidkare som i god tro har motta- git reklammaterial för en kampanj som han har beställt, inte kan tvingas avstå från materialet, även om reklambyrån som han har anlitat för kam- panjen uppenbarligen har varit medveten om att den som avbildats mot- satt sig detta. Om emellertid näringsidkaren i den situationen skulle an- vända materialet för reklamändamål inträder straffansvar enligt 2 %.

I 565 upphovsrättslagen och 19å lagen om rätt .till fotografisk bild öppnas möjlighet för rätten, att meddela tillstånd till att verket eller bil- den mot särskild ersättning .till upphovsmannen eller fotografen görs till- gänglig för allmänheten eller eljest används för avsett ändamål. Ett så- dant tillstånd får lämnas, om det är skäligt med hänsyn till det konstnär- liga eller ekonomiska värdet eller övriga omständigheter.

Det skulle uppenbarligen strida mot grunderna för den nu föreslagna lagstiftningen, om näringsidkare med hänvisning till de ekonomiska vär- den som har lagts ner i en planerad reklamkampanj kunde få rättens till- stånd att utnyttja bild eller namn på annan för reklamändamål mot den- nes samtycke. Någon motsvarighet till de nyssnämnda paragraferna har därför inte upptagits i departementsförslaget.

55

Brott som avses i 2 5 är i princip målsägandebrott.

6 &

Efter mönster av 5 kap. 65 skadeståndslagen föreskrivs i paragrafen att den som brutit mot 1 5 kan åläggas att bekosta tryckningen av dom i målet. Betalningsskyldighet för tryckningskostnaden kan åläggas nä- ringsidkaren etc. oberoende av om någon vårdslöshet kan läggas honom till last. Paragrafen korresponderar på denna punkt med skadeståndsre— geln i 3 5 första stycket första punkten. Enligt andra punkten kan t. ex.

Prop. 1978/79: 2 66

en reklambyrå i egenskap av arbetsgivare åläggas ansvaret för tryck- ningskostnaden, även när endast oaktsamhet kan läggas den anställda reklamförfattaren till last.

10. Hemställan

Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om namn och bild i reklam.

11. Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1978/79: 2