om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385) m.m.
Regeringens proposition
1980/81: 146
om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385) m. m.;
beslutad den 12 mars 1981.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
THORBJÖRN FÄLLDIN
HÅKAN WINBERG
Propositionens huvudsakliga innehåll
Om ett aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna, gäller f.n. att tingsrätten på anmälan av likvidatorerna
skall förklara att likvidationen skall läggas ned och bolaget anses upplöst. I
propositionen föreslås att denna möjlighet till s.k. fattiglikvidation skall
avskaffas fr. o. m. den I januari 1982. Likvidatorerna hänvisas i stället till
att begära att bolaget försätts i konkurs, vilket bl. a. innebär att frågan om
gäldenärsbrott kommer att utredas.
År 1973 beslöts att alla aktiebolag måste ha ett aktiekapital på minst
50000 kronor. Äldre bolag har dock fått anstånd till utgången av år 1981 med att höja sitt aktiekapital till detta belopp. F.n. gäller att beslutet om höjning av aktiekapitalet måste vara registrerat hos patentverket före utgången av år 1981. Med hänsyn till arbetsbelastningen hos patentverkets bolagsbyrå föreslås i propositionen att det skall räcka med att beslutet om
höjning anmäls före utgången av år 1981.
1 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 146
1 Förslag till
Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 15 §, 10 kap. 15 8, 13 kap. I5 och 18 §§
samt 14 kap. 11—13 §§ aktiebolagslagen (1975: 1385) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
8 kap.
15 8!
För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör och suppleant samt till firmatecknare ävensom deras postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas
av vilka och hur bolagets firma tecknas.
Anmälan göres första gången när bolaget enligt 2 kap. 9 § anmäles för registrering och därefter genast efter det att ändring inträffat i förhållande som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt att göra anmälan tillkommer även den som anmälningen gäller.
Ändras bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla det för registrering.
Senast en månad efter den ordi- Varje år efter den ordinarie bo-
narie bolagsstämman skall bolaget lagsstämman skall bolaget till
till registreringsmyndigheten sända registreringsmyndigheten sända in
in en aktuell förteckning över bola- en aktuell förteckning över bolagets
gets styrelseledamöter, verkstäl- styrelseledamöter. — verkställande
lande direktör, suppleanter och fir- direktör, suppleanter och firma-
matecknare med uppgift om deras tecknare med uppgift om deras postadress och personnummer. postadress och personnummer.
Förteckningen skall sändas in sam-
tidigt med att en avskrift av årsre-
dovisningen och revisionsberättel-
sen sänds in enligt 11 kap. 3 § and-
ra stycket.
10 kap.
15 8?
För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till revisor samt
dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15 § and-
ra stycket skall härvid tillämpas.
Senast en månad cfter den ordi- Varje år efter den ordinarie bonarie bolagsstämman skall bolaget lagsstämman skall bolaget = till till registreringsmyndigheten sända registreringsmyndigheten sända in
in en aktuell förteckning över bola- en aktuell förteckning över bolagets
gets revisorer med uppgift om deras revisorer med uppgift om deras
postadress och personnummer. postadress och personnummer.
Förteckningen skall sändas in sam-
tidigt med att en avskrift av årsre-
dovisningen och revistionsberättel-
sen sänds in enligt II kap. 3 § and-
ra stycket.
! Senaste lydelse 1980: 1104. > Senaste lydelse 1980: 1104.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
158 När lik vidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan dårom skall genast göras för registrering.
Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av
samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5 §. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen äger motsvarande tillämpning.
Om bolag i likvidation ej har till- Om likvidatorerna finner att bo-
gångar som täcker likvidations- laget är på obestånd och inte kan
kostnaderna, skall rätten på anmä- betula likvidationskostnaderna, lan av likvidatorerna förklara att skall de ansöka om att bolaget förlikvidationen skall nedläggas och sätts i konkurs. bolaget anses upplöst. När sådan förklaring meddelas, äger 8—14 §§ ej tillämpning. Tillgångarna skall efter rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden. Rätten skall
för registrering underrätta regi-
streringsmyndigheten om förklaringen.
18 §
Om någon anmälan rörande bola- Om någon anmälan rörande bola-
get ej kommit in till registrerings- get ej kommit in till registrerings-
myndigheten under de tio senaste myndigheten under de tio senaste
åren, skall denna på lämpligt sätt åren, skall denna på lämpligt sätt undersöka huvuvida bolaget upp- undersöka huruvida bolaget upphört med sin verksamhet. Vinnes ej hört med sin verksamhet. Vinnes cj upplysning att bolaget fortfarande upplysning att bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret består, skall det avföras ur registret
och är därmed upplöst. Uppkom- och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av likvidations- mer därefter behov av likvidations-
åtgärd. skall på ansökan av den åtgärd. skall på ansökan av den
vars rätt därav beröres cen eller flera vars rätt därav beröres en eller flera
likvidatorer förordnas av rätten. likvidatorer förordnas av rätten.
Om ej fall som avses i 15 § tredje Kallelse till första bolagsstämman stycket föreligger, skall likvidation skall ske enligt 16 8. genomföras. Kallelse till första bo-
lagsstämman skall ske enligt 16 §.
14 kap.
11 § Prövas tvist om inlösen enligt 9 § Prövas tvist om inlösen enligt 9 §
av skiljemän och är det ostridigt av skiljemän och är det ostridigt
mellan parterna att lösningsrätt fö- mellan parterna att lösningsrätt föreligger eller förklaras i skiljedom religger eller förklaras i skiljedom att sådan rätt är för handen utan att att sådan rätt är för handen utan att lösenbeloppet samtidigt fastställes. lösenbeloppet samtidigt fastställes,
är aktieägarna skyldiga att till mo- är aktieägarna skyldiga att till mo-
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
derbolaget överlämna sina aktie- derbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrift om överlåtelse, brev med påskrift om överlåtelse, om moderbolaget betalar fastställt om moderbolaget ställer av skiljelösenbelopp eller ställer av skiljer männen godkänd säkerhet för kommännen godkänd säkerhet för kom- mande lösenbelopp jämte ränta. mande lösenbelopp jämte ränta.
Aktieägare har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det säkerhet ställts till dess lösenbeloppet förfaller till betalning.
Har fastställt lösenbelopp erbiu- Har fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare utan att denne över- = dits aktieägare utan att denne överlämnat sina aktiebrev, skall moder- lämnat sina akticbrev, skall moderbolaget utan dröjsmål nedsätta lö- bolaget utan dröjsmål nedsätta lösenbeloppet enligt lagen (1927:56) senbeloppet enligt lagen (1927:56) om gälds betalning genom pen- om nedsättning av pengar hos mynningars nedsättande i allmänt för- dighet. Därvid får förbehåll om rätt var. Därvid får förbehåll om rätt att — att återtaga det nedsatta beloppet ej återtaga det nedsatta beloppet ej göras. göras.
138 Har säkerhet ställts enligt 11 § eller nedsättning skett enligt 12 §, är moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven överlämnats till moderbolaget medför breven i sådant fall endast rätt för innehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbeloppet jämte ränta.
Har aktiebrev ej överlämnats Har aktiebrev ej överlämnats inom eft år från det moderbolaget inom en månad från det moderbolablivit ägare till aktien, kan nytt till get blivit ägare till aktien, kan nytt moderbolaget ställt aktiebrev utfär- — till moderbolaget ställt aktiebrev utdas. Det nya aktiebrevet skall inne- = färdas. Det nya akttiebrevet skall inhålla uppgift att det ersätter äldre nehålla uppgift att det ersätter äldre
brev. Överlämnas därefter det äldre — brev. Överlämnas därefter det äldre
aktiebrevet till moderbolaget. skall — aktiebrevet till moderbolaget, skall brevet överlämnas till dotterbolaget = brevet överlämnas till dotterbolaget för att makuleras. för att makuleras.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. 13 kap. 15 § tredje stycket i dess äldre lydelse tillämpas dock. om anmälan till rätten har gjorts före utgången av år 1981.
> Nuvarande lydelse enligt prop. 1980/81:84.
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 8!
Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren doma-
re, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.
Vid annan handläggning än som sägs i 3 eller 4 § skall rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,
om ärendet är tvistigt. om eljest särskild anledning föreligger därtill. eller
om ärendet angår I. medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall,
2. talan mot överförmyndares beslut,
3. nedsättning av bolags aktieka- 3. nedsättning av bolags aktieka-
pital eller grundfond, tillstånd till — pital eller grundfond eller tillstånd vinstutdelning i bolag, skyldighet till vinstutdelning i bolag eller till
för bolag eller förening att träda i fusion, likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion,
4, förvaltning av stiftelse, eller
5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat fall än som avses ovan i
detta stycke.
I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare
och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräldra-
balken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1982.
! Senaste lydelse 1978: 862.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Härigenom föreskrivs att övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1. Denna lag” träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningsssamling.
2. I fråga om bolag som bildats före den 6 juni 1973 gäller 2 och 3 88
lagen (1944: 705) om aktiebolag i sin lydelse före nämnda dag till utgången
av är 1981. Dock får det för sådant bolag bestämda aktiekapitalet eller minimikapitalet ej genom ändring av bolagsordningen sänkas till belopp som är lägre än 50000 kronor.
3. Styrelseledamot. verkställande direktör, aktieägare, borgenär eter
annan vars rätt kan vara beroende därav kan under tiden den 1 oktober
1980—den 31 mars 1981 hos rätten ansöka om likvidation av bolag. vars
aktiekapital ej uppgär till 50000 kronor vid utgången av september 1980.
Sker ansökan. skall rätten genast kalla bolaget att inställa sig inför rätten på utsatt dag, minst två och högst fyra månader därefter, då frågan om
skyldighet för bolaget att träda i likvidation skall prövas. Kallelsen skall delges bolaget på sätt som är föreskrivet om stämning i tvistemål. Det
åligger styrelsen att genast utlysa bolagsstämma för meddelande om kallel-
sen.
Visas ej innan ärendet avgöres att aktiekapitalet uppgår till 50000 kronor, skall rätten förklara. att bolaget skall träda i likvidation, samt utse en
eller flera likvidatorer. Rätten skalt genast till registreringsmyndigheten
sända dels för registrering meddelande om likvidationsbeslutet dels underrättelse om förordnande av likvidator med angivande av dennes fullständiga namn och postadress.
4. Bolag, vars registrerade aktie- 4, Ett bolag. vars registrerade
kapital ej uppgår till 50000 kronor aktiekapital ej uppgår till 50000 vid utgången av år 1981 skall, om kronor vid utgången av år 1981 och
det ej trätt i likvidation eller försatts för vilket beslut om ökning av aktiei konkurs, avföras ur aktiebolagsre- kapitalet till minst 50000 kronor gistret och är därmed upplöst. Upp- inte har anmälts för registrering gift att bolaget har avförts ur regist- JSöre nämnda tidpunkt skall, om det ret skall ej kungöras i Post- och In- inte har trätt i likvidation eller för-
rikes Tidningar. satts i konkurs, avföras ur aktiebo-
lagsregistret och är därmed upp-
löst. Uppgift att bolaget har avförts ur registret skall ej kungöras i Postoch Inrikes Tidningar.
Ett bolag för vilket beslut om ök-
ning av aktiekapitalet till minst
50000 kronor har anmälts för re-
gistrering före utgången av år 1981
skall, om det inte har trätt i likvida- ! Senaste lydelse av övergångsbestämmelserna 1977: 320. 21973: 303.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
tion eller försatts i konkurs. upplö-
sas genom att avföras ur aktiebo-
lagsregistret, om registreringsmyn-
digheten efter utgången av år 1981
genom lagakraftägande beslut har
avskrivit anmälan eller vägrat re-
gistrering. Uppgift om ett sådant
beslut skall ofördröjligen kurgöras
uv revistreringsmyndigheten i Post-
och Inrikes Tidningar. Bolaget får
inte avföras ur registret förrän en
månad efter det att kungörandet
har skett. Uppgift om utt bolaget
har avförts ur registret skall inte
kungörus.
När bolaget avförts ur registret, svarar aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande direktör solidariskt för bolagets förpliktelser. Aktieägarna inträder i bolagets ställe som part i de avtal bolaget slutit med tredje man. I den mån bolaget enligt lag eller annan författning varit skyldigt att
vidtaga åtgärd eller lämna uppgift skall detta i stället fullgöras av styrelsen.
Uppkommer behov av likvidationsåtgärd sedan bolaget avförts ur registret, äger 173 a § tredje stycket Jagen (1944: 705) om aktiebolag motsvarande tillämpning.
5. Bolag, vars registrerade aktie- 5. Bolag. vars registrerade aktie-
kapital ej uppgår till 50 000 kronor, kapital ej uppgår till 50000 kronor,
skall, om det ej trätt i likvidation skall, om det ej trätt i likvidation
eller försatts i konkurs. upplösas eller försatts i konkurs. upplösas genom att avföras ur aktiebolagsre- genom att avföras ur aktiebolagsregistret, om samtliga aktieägare och gistret. om samtliga aktieägare och
styrelseledamöter samt verkstäl- styrelseledamöter samt verkställande direktören begär det före ut- Jande direktören begär det före ut-
gången av oktober 1981. Uppgift gången av oktober 1981. Uppgift
om att sådan begäran framställts om att sådan begäran framställts skall ofördröjligen kungöras i Post- skall ofördröjligen kungöras i Post-
och Inrikes Tidningar. Bolaget får och Inrikes Tidningar. Bolaget fär
cj avföras ur registret förrän en må- ej avföras ur registret förrän en må-
nad efter det att sådant kungörande nad efter det att sådant kungörande
skett. Uppgift att bolaget har av- skett. Uppgift att bolaget har avförts ur registret skall ej kungöras. förts ur registret skall ej kungöras. Punkt 4 andra och tredje styckena Punkt 4 tredje och fjärde styckena
äger motsvarande tillämpning. äger motsvarande tillämpning.
6. Bestämmelserna i 103 & I mom. tredje stycket tillämpas även i fråga om penninglån som lämnats och ansvarsförbindelser som ingåtts före lagens ikraftträdande under förutsättning att lånet eller ansvarsförbindel-
sen är av det slag som avses med det i 75 a § stadgade förbudet. Uppgift om lånet eller ansvarsförbindelsen skall även lämnas i förteckning som
avses 175 c §. Vad i 75 c § första stycket fjärde punkten föreskrives äger ej tillämpning
på lån och ansvarsförbindelser som bolaget lämnat före ikraftträdandet.
8. Om verkan av företagsinteckning, som meddelats i näringsverksamhet utövad av aktiebolag, som upplöses enligt punkt 4 eller 5, finns bestämmelser i lagen (1966: 454) om företagsinteckning.
Denna lag” träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift
på den har utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
> Punkten upphävd genom 1977: 320. + 1981: 000.
Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-02-19
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström, Friggebo, Mogård., Dahlgren, Åsling, Söder, Krönmark, Burenstam Linder, Johansson, Wirtén, Holm, Andersson, Boo, Winberg, Adelsohn, Danell, Petri, Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Lagrådsremiss om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385) m. m.
1 Inledning
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) fick i december 1977 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. BRÅ har för fullföljande av uppdraget bildat en styrgrupp och särskilda arbetsgrupper. En av arbetsgrupperna har till uppgift att pröva möjligheterna att genom lagstiftning förebygga missbruk av aktiebolagsformen.
BRÅ har tidigare överlämnat en promemoria (BRÅ PM 1978:2) om revisorernas verksamhet och en promemoria (BRÅ PM 1979:5) om förstärkt skydd för det bundna aktiekapitalet. Promemoriorna har legat till grund för vissa ändringar i aktiebolagslagen (1975: 1385) som träder i kraft den I juli 1981 (prop. 1979/80:143 s. 78-95, LU 1980/81:4, rskr 1980/ 81:39, SFS 1980: 1104).
Den nyss nämnda särskilda arbetsgruppen! har utarbetat en promemoria (BRÅ PM 1980: 1) Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen. Promemorian, som bl. a. innehåller förslag till ändring i aktiebolagslagen, har på förslag av styrgruppen överlämnats till justitiedepartementet i mars 1980. Promemorian har remissbehandlats.
Til! protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorian som bilaga I, dels en förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.
! Kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson. ordförande, auktoriserade revisorn Bengt Bångstad, länsrådet Anders Thornell och rådmannen Arne Wilhelmsson.
Värdepapperscentralen VPC AB har i en skrivelse till justitiedeparte-
mentet den 13 december 1979 föreslagit en ändring av bestämmelserna om tvångsinlösen av aktier i 14 kap. 13 § aktiebolagslagen. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska Revisorsamfun-
det SRS har i en skrivelse till justittedepartementet den 5 december 1980
tagit upp frågan om höjning av aktiekapitalet i bolag vars registrerade
aktiekapital understiger 50000 kronor. Organisationerna föreslår att det inte skall krävas att ett beslut om höjning är registrerat hos patentverket före utgången av år 1981 utan att det skall räcka med att beslutet anmäls före utgången av år 1981. Skrivelsen bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 4. |
Under ärendets beredning i justitiedepartementet har kontakt hållits
med företrädare för de danska, finländska och norska justitiedepartemen-
ten samt det danska handels- och industridepartementet.
2¶Allmän motivering
2.1 Fattiglikvidation enligt aktiebolagslagen
Ett aktiebolag kan upplösas på flera sätt. Det kan ske genom att bolaget går upp i ett annat bolag (fusion) eller genom att bolaget avförs ur aktiebo-
Jlagsregistret. Normalt sker en upplösning genom ett särskilt förfarande
som kallas likvidation. Även konkurs kan leda till att ett bolag upplöses.
Om ett aktiebolag är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, : är bolaget upplöst när konkursen avslutas.
Bestämmelser om likvidation och upplösning av aktiebolag finns i 13 kap. aktiebolagslagen. Likvidationen har till syfte att realisera bolagets
tillgångar. Skulderna betalas och de överskjutande tillgångarna fördelas bland aktieägarna. Ett aktiebolag kan träda i likvidation frivilligt, helt
enkelt därför att aktieägarna inte vill fortsätta verksamheten. I vissa fall föreskrivs emellertid att ett bolag skall träda i likvidation. oavsett om
aktieägarna vill det eller ej. Ett sådant fall av tvångslikvidation är att bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade aktiekapi-
talet (se 13 kap. 2 §). De vanligast förekommande fallen av tvångslikvidation är att bolaget saknar till bolagsregistret anmäld behörig styrelse eller
att bolaget inte har sänt in årsredovisning för något av de senaste två
räkenskapsåren (se 13 kap. 4 § första stycket 3 och 4). Normalt ankommer
det på bolagsstämman att besluta om likvidation. För att reglerna om tvångslikvidation skall vara effektiva kan emellertid även rätten besluta
om sådan likvidation på ansökan av exempelvis en aktieägare eller en borgenär eller på anmälan av patentverket.
En bolagsstämma eller domstol som beslutar att ett aktiebolag skall
träda i likvidation skall samtidigt utse en eller flera likvidatorer. Under likvidationen träder likvidatorerna i styrelsens och den verkställande di-
rektörens ställe. Bolagsstämman fungerar i huvudsak som förut. Ett uppdrag som revisor upphör inte genom likvidationsbeslutet.
När ett bolag trätt i likvidation skall bolagsledningen genast avge redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter för tiden fram till
beslutet om likvidation. Likvidatorerna å sin sida skall gå igenom bolagets
ställning och skaffa sig uppgifter om dess tillgångar och skulder. Kallelse på bolagets okända borgenärer skall ske. Likvidatorerna skall så snart det
kan ske förvandla bolagets egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Därefter skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar mellan aktieägarna. När likvidatorerna
har fullgjort sitt uppdrag och lagt fram sin slutredovisning på en bolagsstämma, är bolaget upplöst.
Om ett aktiebolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna kan likvidationen upphöra på ett tidigt stadium genom
s.k. fattiglikvidation. En sådan innebär att rätten på anmälan av lik vidatorerna förklarar att likvidationen skall läggas ned och bolaget anses upplöst
(se 13 kap. 15 3 tredje stycket aktiebolagslagen). Fattiglikvidation innebär
bl.a. att kallelse på okända borgenärer inte behöver ske. Eventuella tillgångar skall efter rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden.
Konkurslagstiftningen reformeras etappvis. Sedan den I januari 1980 gäller nya regler om konkursförvaltning och tillsyn 1 konkurs (prop. 1978/
79:105, LU 19, rskr 309. SFS 1979: 340). Avsikten med de nya reglerna är bl.a. att man skall få bättre möjligheter att komma till rätta med den omfattande ekonomiska brottslighet som f. n. förekommer i samband med
konkurser. Det tidigare systemet med s.k. fattigkonkurser har ersatts av
en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Förvaltare skall
förordnas också i mindre konkurser och tillsyn över förvaltningen skall liksom i en ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndigheten. Förval-
taren skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns
återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärs-
brott. Förvaltaren är också skyldig att till åklagare anmäla misstankar om
gäldenärsbrott eller viss annan brottslighet som kommer fram i samband med konkursen och som gäller hans näringsverksamhet.
I sammanhanget bör också nämnas de nya bestämmelser om s.k. kon-
kurskarantän som har trätt i kraft den I juli 1980 (prop. 1979/80:83. LU 31, rskr 284, SFS 1980:264). Bestämmelserna innebär att en näringsidkare
som har gått i konkurs under vissa förutsättningar kan förbjudas att bedri-
va näringsverksamhet efter konkursen.
I BRÅ:s promemoria behandlas både ordinär likvidation och fattiglikvi-
dation. Som en huvudpunkt föreslås att möjligheten till fattiglikvidation skall avskaffas. Jag ämnar först ta upp denna fråga och återkommer senare till vissa förslag som avser det vanliga likvidationsförfarandet (se avsnitt 2.3).
Enligt arbetsgruppen måste man räkna med att 1979 års konkursreform kommer att leda till ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen om likvidation och särskilt bestämmelserna om fattiglikvidation utnyttjas för att dölja ekonomisk kriminalitet. Sådant missbruk förekommer enligt arbetsgruppen också i dag. Enligt arbetsgruppens mening har de skäl som har anförts till förmån för ett avskaffande av fattigkonkurserna bärkraft också beträffande fattiglikvidationerna. I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen att bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen upphävs och ersätts med en ordning som innebär en skyldighet för likvidator som finner att bolaget är på obestånd att hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs.
Arbetsgruppens förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av praktiskt taget samtliga remissinstanser. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i skatteprocessen anser dock att möjligheten till fattiglikvidation bör behållas och att man i stället bör införa en ökad insyn för det allmänna i likvidationsförfarandet bl.a. genom att yttrande inhämtas från kronofogdemyndigheten innan en likvidation får läggas ned. Kritik har också förts fram av Sveriges ackordscentral och Sveriges advokatsamfund, som förestår att tingsrätten skall pröva om likvidationen får läggas ner eller inte. Konkurstagskommittén, som tillstyrker att fattiglikvidationerna avskaffas, anser att den föreslagna konkursplikten bör modifieras.
Enligt min mening tillgodoser arbetsgruppens förslag att avskaffa möjligheten till fattiglikvidation ett angeläget reformbehov. När det har gällt att upplösa ett aktiebolag med så obetydliga tillgångar att de inte ens har räckt till för att täcka kostnaderna för ett avvecklingsförfarande, torde en fattigkonkurs och en fattiglikvidation ha framstått som i det närmaste likvärdiga alternativ. Fattigkonkursens många brister har lett till att detta system har ersatts med en ny och effektivare ordning för handläggning av mindre konkurser. Detta I sin tur gör det nödvändigt att även se över systemet med fattiglikvidation. Underläts detta finns det, som arbetsgruppen har framhållit, en överhängande risk för att bestämmelserna används för att dölja ekonomisk brottslighet. I och för sig är det tänkbart att bygga ut reglerna om fattiglikvidation i aktiebolagslagen så att de motsvarar vad som gäller i fråga om mindre konkurser. Detta skulle emellertid göra lagstiftningen alltför komplicerad. Liksom de allra flesta remissinstanserna anser jag i stället att fattiglikvidationerna bör avskaffas.
Ett avskaffande av fattiglikvidationerna aktualiserar frågan hur bolagets upplösning bör ske i hithörande fall. En ny ordning kan i och för sig utformas på olika sätt.
Ett alternativ är att lagstiftaren avstår från att anvisa någon särskild ordning när det vanliga likvidationsförfarandet inte kan fullföljas av brist på pengar. Eftersom man bör kunna räkna med att ett bolag som i dag omfattas av reglerna om fattiglikvidation är på obestånd, oavsett likvidationsgrunden, så torde i normalfallet detta alternativ leda till att bolagsupp-
lösningen sker genom konkurs. Man kan emellertid också tänka sig att
likvidationsbolaget inte avvecklas utan hålls vid liv under en avsevärd tid.
En sådan ordning är självfallet inte önskvärd. Jag kan alltså inte förorda detta alternativ.
Ett annat alternativ är att som arbetsgruppen har föreslagit ersätta fattiglikvidationen med en ordning som innebär en skyldighet för likvidator
som finner att bolaget är på obestånd att försätta bolaget i konkurs. Likvidatorn skulle alltså i princip vara skyldig att agera så snart en kon-
kursanledning kan föreligga.
För min del anser jag liksom konkurslagskommittén att det kan ifråga-
sättas om inte arbetsgruppens förslag går alltför långt. Den generella konkursplikt som följer av förslaget kommer att omfatta även fall då bolaget visserligen har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna men samti-
digt skulder som överstiger tillgångarna. Jag anser det viktigt att den nya
ordningen i sådana fall inte lägger hinder i vägen för en smidig uppgörelse
inom likvidationsförfarandets ram. F.n. förekommer det att bolagets fordringsägare i en ackordsliknande uppgörelse går med på att deras fordringar sätts ned. En sådan ordning torde i åtskilliga fall vara fördelaktigare för fordringsägarna än en konkurs. Den föreslagna generella konkursplikten torde alltså kunna medföra försämringar för fordringsägarna utan att
den är motiverad av andra skäl. Jag kan på grund av det anförda inte förorda det av arbetsgruppen föreslagna alternativet.
Den naturligaste lösningen är enligt min mening att begränsa likvida-
torns skyldighet att försätta bolaget i konkurs till de situationer som täcks av de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvidation, dvs. fall då bolagets tillgångar inte täcker likvidationskostnaderna. Detta alternativ har också
förordats av konkurslagskommittén. Man kan på goda grunder anta att
man med en sådan ordning skulle nå flertalet av de situationer där det
typiskt sett finns anledning att misstänka sådan brottslighet som det här är
fråga om.
Jag vill särskilt betona att man med den nu behandlade lösningen inte fråntar likvidatorn möjligheten att frivilligt försätta bolaget i konkurs i andra situationer. Vidare har både kronofogdemyndigheten och andra borgenärer möjlighet att under likvidationsförfarandets gång ansöka om
bolagets försättande i konkurs. Sammanfattningsvis föreslår jag alltså att bestämmelserna om fattiglikvi-
dation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen upphävs och ersätts
med en ordning som innebär att om likvidatorerna finner att ett bolag är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna, så skall de ansöka
om att bolaget försätts i konkurs.
1 91 § lagen (1951: 308) om ekonomiska föreningar finns bestämmelser
som 1 huvudsak motsvarar bestämmelserna om fattiglikvidation i aktiebo-
lagslagen. Enligt min mening saknas det anledning att i detta sammanhang
föreslå några ändringar i fråga om likvidationsförfarandet för ekonomiska
föreningar. Frågan om sådana ändringar bör anstå i avbidan på att ställning
tas till en ny lagstiftning om ckonomiska föreningar (se prop. 1979/80: 144
s. 42).
Frågan om statsverkets kostnader för ett ökat antal konkurser i anledning av den nu föreslagna ändringen i aktiebolagslagen kommer jag att behandla i ett följande avsnitt (se avsnitt 2.7).
2.2 Kvalificerad revision i likvidationsbolag
Ett beslut att ett aktiebolag skall träda i likvidation innebär inte att revisorernas uppdrag upphör. Bestämmelserna 1 10 kap. aktiebolagslagen om revisorer och revision gäller också under likvidationen. Vissa större
bolag är skyldiga att ha kvalificerad revision, dvs. en auktoriserad eller
godkänd revisor. Enligt en nyligen beslutad ändring i 10 kap. 3 § aktiebo-
lagslagen, som träder i kraft den 1 juli 1981 (se SFS 1980:1104), gäller vidare ett krav på kvalificerad revision om bolaget är i riskzonen på det
sättet att full täckning inte finns för bolagets registrerade aktiekapital (se prop. 1979/80:143 s. 88).
Arbetsgruppen föreslår nu att ett krav på kvalificerad revision införs
även för bolag som är i likvidation.
Remissinstansernas inställning till förslaget är splittrad.
Jag har i prop. 1979/80:143 (s. 80) gjort det principuttalandet att kvalificerad revisor på sikt bör krävas i alla aktiebolag (se också LU 1980/81:4 s.
34—36, rskr 39). Jag har för avsikt att återkomma i denna fråga sedan kravet på ett aktiekapital om 50000 kr. har slagit igenom. Under är 1981 kommer jag även att se till att underlag tas fram för en bedömning av
tillgången på kvalificerade revisorer under kommande år. Frågan om infö-
randet av kvalificerad revision i alla aktiebolag får sedan avgöras med beaktande av tillgången på kvalificerade revisorer i förhållande till antalet aktiebolag.
Enligt min mening finns det anledning att i avbidan på denna större reform noga överväga om det verkligen är lämpligt att nu göra ytterligare skärpningar av gällande bestämmelser om revision.
Enligt 1944 års aktiebolagslag upphörde revisorernas uppdrag när ett
bolag trädde i likvidation och i deras ställe skulle bolagsstämman utse särskilda likvidationsrevisorer. Gällande aktiebolagslag utgår däremot från att det är lämpligast att de tidigare revisorerna. som kan antas vara väl insatta i bolagets förhållanden, fortsätter sin verksamhet under likvida-
tionen (se prop. 1975:103 s. 507). Även jag anser det mindre lämpligt med
ett byte av revisorer i ett så sent stadium som när beslut om likvidation fattas. Det kan också vara svårt för ett bolag i likvidation att engagera en kvalificerad revisor. Jag anser alltså att arbetsgruppens förslag om kvalificerad revision i
likvidationsbolag inte bör genomföras utan att man bör avvakta att ett
sådant krav införs i alla aktiebolag.
2.3 Det vanliga likvidationsförfarandet
Arbetsgruppen har i samband med sina överväganden i fråga om fattig-
likvidationerna också lagt fram förslag till vissa ändringar i det vanliga likvidationsförfarandet.
Enligt arbetsgruppen är likvidatorerna skyldiga att undersöka om skadeståndstalan kan riktas mot bolagsledningen för tiden före likvidations-
beslutet. Denna undersökningsplikt som nära överensstämmer med kon-
kursförvaltarens skyldighet att pröva återvinningsmöjligheter behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas. Däremot anser arbetsgruppen det vara nödvändigt att reglera likvidators skyldighet att anmäla vissa grövre brott i bolagets verksamhet som han upptäcker vid fullgörandet av
sitt uppdrag (fr i fråga om konkursförvaltarens motsvarande skyldighet
LU 1978/79:19 s. 83). I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen en bestäm-
melse i 13 kap. 10 § aktiebolagslagen som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annat brott som
inte är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet, så skall de ofördröjligen underrätta allmän åklagare därom och därvid ange grunden för misstanken.
Arbetsgruppen föreslår vidare skärpta krav i fråga om likvidators kvalifi-
kationer. F.n. gäller samma kvalifikationskrav som för styrelseledamöter
(13 kap. 7§ fjärde stycket jämfört med 8 kap. 4 § aktiebolagslagen).
Arbetsgruppen föreslår att 13 kap. 7 § aktiebolagslagen kompletteras med en motsvarighet till bestämmelserna i 44 § konkurslagen (1921:225) om
konkursförvaltare (se prop. 1978/79:105 s. 156 och 267). En likvidator skall alltså enligt arbetsgruppens förslag ha den särskilda insikt och erfarenhet
som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget. I kravet på lämplighet ligger enligt arbetsgruppen att likvidatorn skall stå fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning, vilket innebär att till likvidator inte får utses personer ur den
tidigare bolagsledningen.
Enligt 13 kap. 7 § aktiebolagslagen är det den bolagsstämma eller dom-
stol som beslutar att ett bolag skall träda i likvidation som samtidigt skall utse en eller flera likvidatorer. Arbetsgruppen föreslår att nämnda bestämmelse ändras så att det alltid är rätten som utser likvidator. Som skäl härför
åberopar arbetsgruppen att de föreslagna kvalifikationskraven är så allmänt hållna att det finns risk för att deras syften inte tillgodoses om rätten att utse likvidator ligger kvar hos bolagsstämman.
För att tillgodose akticägarnas önskemål i fråga om likvidator föreslår arbetsgruppen dessutom en bestämmelse om att rätten kan förordna en av bolagsstämman utsedd medlikvidator att med övriga likvidatorer delta i förvaltningen under likvidationen. |
För att ge likvidatorerna ett ekonomiskt incitament att försätta bolaget i
konkurs förordar arbetsgruppen slutligen att 10 § förmånsrättslagen
(1970: 979) ändras så att likvidationskostnaderna får samma förmånsrätt i
en konkurs som konkursansökningskostnaderna.
Vid remissbehandlingen har arbetsgruppens förslag om underrättelse-
skyldighet, kvalifikationskrav, rätt att utse likvidator och medlikvidator
samt förmånsrätt gett upphov till starkt delade meningar. Flertalet remissinstanser har avstyrkt etler ställt sig tveksamma till förslagen.
Även jag känner av flera skäl tveksamhet inför arbetsgruppens förslag. Enligt min mening bör en bolagsupplösning genom likvidation enligt
aktiebolagslagen liksom hittills vara en avvecklingsform som i princip
ligger i aktieägarnas hand, även om likvidationen i vissa fall påtvingas bolaget. Flertalet likvidationer som det här är fråga om torde genomföras
utan att fordringsägarna lider någon skada. Arbetsgruppen har inte heller
påvisat att den nuvarande ordningen har medfört några nackdelar av
betydelse. Enligt min mening kan man med hänsyn härtill med fog ifrågasätta behovet av ett likvidationsförfarande som i stora drag stämmer över-
ens med förfarandet i konkurs. Jag har på grund av det anförda kommit till den slutsatsen att arbetsgruppens förslag i fråga om det vanliga likvidationsförfarandet inte bör genomföras. Jag förordar i stället att den nuvarande ordningen bibehålls. Jag vill här också ta upp ett förslag om arkivering av ett likvidationsbo-
lags bokföring. Arbetsgruppen föreslår en ny bestämmelse i 13 kap. 15 a 8
aktiebolagslagen om att likvidatorerna skall svara för att bolagets räken-
skapsmaterial bevaras efter dess upplösning i enlighet med bestämmelserna i 22 8 bokföringstagen om arkivering, dvs. under minst tio år.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. För egen del anser jag att det saknas behov av den föreslagna bestäm-
melsen, eftersom likvidatorerna torde ha en arkiveringsskyldighet av angivet innehåll redan enligt gällande bestämmelser (se 8 kap. 6 § andra
stycket och 13 kap. 7 § första stycket sista meningen aktiebolagslagen). Jag kan alltså inte förorda att arbetsgruppens förslag genomförs.
2.4 Tingsrätts sammansättning i ärenden om likvidation
I
Enligt 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden (ärendelagen) är en underrätt vid sin handläggning av ärenden domför med en lagfaren domare. Vid den slutliga handläggningen av ett ärende skall rätten emellertid bestå av minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter, om ärendet är tvistigt, om det eljest finns särskild anledning till det eller om ärendet angår bl. a. nedsättning av ett bolags aktiekapital eller grundfond. tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, förordnande eller entledigande av likvidator eller tillstånd till
försäljning av egendom under likvidation eller till fusion (se 6 § andra
stycket 3 ärendelagen).
Enligt arbetsgruppen är ärenden om skyldighet att träda i likvidation i de allra flesta fall av enkel beskaffenhet och avser oftast endast prövning av
vissa formella kriterier. Vid en jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många andra mål och ärenden av kvalificerad beskaffen-
het som får avgöras av endast en domare framstår det enligt arbetsgruppens mening som befogat att förenkla förfarandet. Arbetsgruppen föreslår att ärenden som avses i 6 § andra stycket 3 i fortsättningen handläggs av en
lagfaren domare.
Arbetsgruppens förslag har lämnats utan erinran av remissinstanserna. Svea hovrätt anser dock att underlag för en ändring saknas i fråga om andra ärenden än förordnande eller entledigande av likvidator. Stockholms
tingsrätt anser att ensamdomare bör vara behörig även i tvistiga likvida-
tionsärenden.
Enligt min mening saknas det anledning att alltid ha en sammansättning med minst tre domare i likvidationsärenden. Flertalet sådana ärenden är
som arbetsgruppen framhåller av enkel beskaffenhet och avser en prövning av formell karaktär. Om tvist uppkommer i ett likvidationsärende bör dock liksom i andra domstolsärenden tre domare delta i avgörandet. Jag förordar alltså att ärendelagen ändras så att likvidationsärenden som
inte är tvistiga får avgöras av en domare. Jag är däremot inte beredd att förorda en sådan ordning när det gäller de andra ärenden som anges i 6 8 andra stycket 3, nämligen nedsättning av bolags aktiekapital eller grund-
fond eller tillstånd till vinstutdelning i bolag eller till fusion. Beträffande dessa ärenden bör nuvarande ordning bibehållas.
2.5 Inlösen av aktier i dotterbolag
Om ett moderbolag äger mer än 9/10 av aktierna i ett dotterbolag, har moderbolaget enligt 14 kap. 9 § aktiebolagslagen rätt att av de övriga aktieägarna i dotterbolaget lösa in återstående aktier. Dessa aktieägare har å sin sida rätt att begära att moderbolaget löser in deras aktier. Tvister om rätt eller skyldighet till inlösen och om lösenbeloppet prövas av skiljemän.
I normalfallet blir moderbolaget ägare till minoritetsaktierna genom att
dessa överlämnas mot betalning av lösenbeloppet. Om aktierna inte överlämnas. fullgörs betalningsskyldigheten genom att det fastställda lösenbe-
loppet sätts ned hos länsstyrelsen. Moderbolaget kan också förvärva ägan-
derätten till aktierna innan lösenbeloppet är fastställt, om bolaget ställer säkerhet för kommande lösenbelopp.
Om ett aktiebrev inte har överlämnats inom ett år från det att moderbo-
laget blev ägare till aktien, kan enligt 14 kap. 13 § andra stycket aktiebo-
lagslagen dotterbolagets styrelse utfärda ett nytt aktiebrev, som är ställt till 2 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 146
moderbolaget. I förarbetena nämns som exempel att aktiebrevet har för-
kommit (se SOU 1971:15 s. 371 och prop. 1975:103 s. 539).
Värdepapperscentralen VPC AB har i en skrivelse till justitiedeparte-
mentet (se bilaga 3) föreslagit att 14 kap. 13 § andra stycket aktiebolagslagen ändras så att ett nytt aktiebrev skall kunna utfärdas redan när moderbolaget har blivit ägare till aktien. Förslaget innebär alltså att ettårstiden slopas.
Den nuvarande ordningen får den konsekvensen att en aktieägare som tredskas eller förhåller sig passiv och inte lämnar in sina aktiebrev till moderbolaget under ett helt år kan hindra moderbolaget att sälja eller
pantsätta aktierna. Moderbolaget kan inte heller utöva rösträtt för aktierna på dotterbolagets stämma, eftersom moderbolaget inte kan föras in som
ägare i aktieboken förrän nya aktiebrev har utfärdats.
Jag delar värdepapperscentralens uppfattning att dessa konsekvenser av nuvarande ordning är otillfredsställande. Ifrågavarande bestämmelse bör
alltså ändras.
Enligt min mening är det mindre lämpligt att som värdepapperscentralen
har föreslagit helt slopa ettårstiden. En sådan ordning kan tänkas leda till
att dotterbolagets styrelse närmast i onödan belastas med att utfärda de nya aktiebrev som skall ersätta äldre brev. Minoritetsaktieägarna bör ges rimliga möjligheter att överlämna sina aktier till moderbolaget, innan man
tillgriper en så speciell åtgärd som att utfärda nya aktiebrev. Enligt min
mening bör emellertid en tid av en månad vara tillräcklig. Jag förordar
alltså att 14 kap. 13 § andra stycket aktiebolagslagen ändras så att ett nytt
aktiebrev får utfärdas, om inte det gamla aktiebrevet har överlämnats inom
en månad från det moderbolaget blev ägare till aktien.
2.6 Höjning av aktiekapitalet till 50 000 kr
Genom lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag höjdes gränsen för minsta tillåtna aktiekapital från 5 000 kr. till 50000 kr. Lagändringen trädde i kraft den 6 juni 1973. I övergångsbestämmelser föreskrevs sedermera att den nya aktiekapitalsgränsen efter viss över-
gångstid också skulle gälla för bolag som hade bildats före den 6 juni 1973.
Genom tillkomsten av den nya aktiebolagslagen (1975:1385) upphävdes 1944 års aktiebolagslag. Den nya aktiebolagslagen, som trädde i kraft den I januari 1977, innebär ingen ändring i fråga om aktiekapitalets storlek. I 4 § lagen (1975:1386) om införande av aktiebolagslagen (1975:1385) finns en erinran om de särskilda övergångsbestämmelser som gäller för aktiebolag bildade före den 6 juni 1973.
Enligt punkten 4 i dessa särskilda övergångsbestämmelser (senaste lydelse 1977: 320) skall bolag, vars registrerade aktiekapital inte uppgår till
50000 kr. vid utgången av år 1981 och som då inte har trätt i likvidation eller försatts 1 konkurs, genom registreringsmyndighetens försorg avföras
ur aktiebolagsregistret. Genom denna åtgärd skall bolaget anses upplöst. I
motsats till vad som i allmänhet gäller i fråga om ändring av uppgifter i aktiebolagsregistret skall uppgiften om att bolaget har avförts ur registret
inte kungöras.
Den ökning av aktiekapitalet som behövs för att en avregistrering skall undvikas får ske i vanlig ordning med tillämpning av aktiebolagslagens
bestämmelser. Kapitalökning kan således först och främst ske genom nyemission. Bolaget tillförs därvid medel genom att nya aktier tecknas mot
kapitaltillskott antingen kontant eller med apportegendom. Nyemission
kan också genomföras på så sätt att en aktieägare kvittar bolagets fordran
på tillskottsmedel med fordran som han har på bolaget. Nyemission beslutas av bolagsstämman eller, i vissa fall. av styrelsen. Beslutet skall anmälas för registrering inom sex månader från beslutet. Beslutet om nyemission förfaller om registreringsmyndigheten genom lagakraftvunnet beslut vägrar registrering av beslutet eller avskriver anmälan. Aktiekapitalök-
ningen sker i och med registreringen. Ökning av aktiekapitalet kan vidare ske utan samband med något kapitaltillskott, dvs. genom fondemission. Fondemissionen sker genom överföring till aktiekapitalet av disponibla
vinstmedel, genom överföring från uppskrivningsfond och reservfond eller
genom uppskrivning av anläggningstillgångar. Det är alltid bolagsstämman som skall fatta beslut om fondemission. Beslutet skall utan dröjsmål anmä-
las för registrering och får inte verkställas före registreringen. Aktiekapita-
let anses, liksom vid nyemission, ökat i och med registreringen. Om en nödvändig ökning av aktiekapitalet inte företas och bolagets registrerade aktiekapital vid utgången av år 1981 fortfarande är mindre än
50000 kr., kommer som nämnts bolaget automatiskt att avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst. När ett aktiebolag på detta sätt har avförts ur bolagsregistret inträder aktieägarna i bolagets ställe som part i
alla de avtal som bolaget har slutit med tredje man. För bolagets förpliktelser i övrigt blir aktieägarna. styrelseledamöterna och verkställande direktören solidariskt ansvariga. Om bolaget enligt lag eller annan författning har varit skyldigt att vidta någon åtgärd eller lämna någon uppgift, skall denna skyldighet i stället fullgöras av styrelsen. Det finns möjlighet för aktieägarna m. fl. att undgå det personliga gäldansvaret genom att under tiden den I oktober 1980—-den 31 mars 1981 ansöka hos rätten om tvängslikvidation av bolaget. Även en borgenär, som inte vill godta utbytet av
gäldenär, har under samma tid rätt att få till stånd likvidation. Likvidationsansökningen skall behandlas av rätten tidigast inom två och senast
inom fyra månader. Om bolaget inte före avgörandet av ärendet visar att
dess aktiekapital uppgår till minst 50000 kr., skall ansökningen bifallas och
rätten omedelbart underrätta registreringsmyndigheten om beslutet (se
punkten 3 i övergångsbestämmelserna). Bestämmelserna om avregistrering av aktiebolag vid utgången av är 1981
kan enligt punkten 5 i övergängsbestämmelserna frivilligt tillämpas dess-
förinnan. En förutsättning för detta är att samtliga aktieägare och styrelseledamöter samt verkställande direktören begär avregistrering. Begäran måste ske före utgången av oktober 1981. Skälet för denna tidsfrist är att
en senare begäran kan sägas vara meningslös, eftersom bolaget lik väl skall avregistreras vid utgången av år 1981. Till den frivilliga avregistreringen har knutits samma rättsföljder som gäller för den obligatoriska avregistre-
ringen vid 1981 års utgång.
En begäran om frivillig avregistrering skall ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar. Avregistrering får ske tidigast en månad efter det att kungörandet har skett. Själva uppgiften om att bolaget har avförts
ur registret skall däremot inte, liksom inte heller är fallet vid den obligatoriska avregistreringen, kungöras. Anledningen till att en begäran om frivillig avregistrering skall kungöras är följande. Enligt 15 a § lagen (1966: 454)
om företagsinteckning har en innehavare av företagsinteckning rätt till
omedelbar betalning, om ett företagsintecknat aktiebolag upplöses enligt
punkt 4 eller 5 av övergångsbestämmelserna eller om det måste antas att en sådan upplösning kommer att ske. Genom regeln om att ansökan om
frivillig avregistrering skall kungöras tillförsäkras inteckningsborgenärerna
information om att en avregistrering är förestående och får skälig tid att bevaka sin rätt. Någon motsvarande regel om kungörelse har däremot inte
införts då fråga är om den obligatoriska avregistrering som skall äga rum
vid 1981 års utgång. Eftersom denna avregistrering skall ske i anslutning till en på förhand bestämd tidpunkt, har borgenärerna möjlighet att bevaka sina intressen i tid även utan en föregående kungörelse.
Bestämmelserna om personligt gäldansvar för aktieägare m. fl.. liksom övergångsregleringen i övrigt, gör det möjligt för ägarna av ett rörelsedrivande aktiebolag. som inte genomför erforderlig kapitalhöjning, att efter
upplösningen fortsätta rörelsen i annan företagsform. Den civilrättsliga
regleringen har kompletterats med lagen (1974:990) om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform. m. m. Innebörden av dessa skatterättsliga regler är att ett mindre aktiebolags rörelse skall kunna övergå till annan företagsform utan nackde-
Jar ur beskattningssynpunkt.
Föreningen Auktoriserade revisorer FAR och Svenska Revisorsamfun-
det SRS har i en skrivelse den 5 december 1980 till justitiedepartementet (se bilaga 4) tagit upp frågan om tidpunkten för höjningen av aktiekapitalet
i bolag vars aktiekapital nu understiger 50000 kr. Organisationerna har i skrivelsen vänt sig mot övergångsbestämmelsen att ett aktiebolag skall
upplösas, om inte dess registrerade aktiekapital uppgår till minst 50000 kr.
vid utgången av år 1981. För att rättsförluster skall undvikas bör enligt organisationerna genom en lagstiftningsåtgärd slås fast att rättsverkan av
ett beslut om kapitalhöjning knyts till det faktum att beslutet före årsskiftet
1981—82 har anmälts hos registreringsmyndigheten. Enligt organisationernas mening bör alltså en anmälan om höjning av aktiekapitalet till minst
50000 kr. som har diarieförts hos registreringsmyndigheten före den 31 december 1981 medföra att bolaget undgår att automatiskt upplösas, även om registreringen av kapitalökningen inte sker förrän under år 1982.
Som grund för sin framställning har organisationerna åberopat att det
finns anledning att befara en stor anhopning av kapitalökningsärenden hos
registreringsmyndigheten kort tid före utgången av år 1981 och att svårig-
heter kan beräknas uppstå för myndigheten att tillräckligt snabbt registrera
de önskade aktiekapitalökningarna. Såsom övergångsbestämmelserna nu
är utformade finns det därför risk för att bolag mot sin vilja och trots ett beslut om kapitalökning kommer att bli avförda ur aktiebolagsregistret.
Självklart uppkommer härigenom onödiga olägenheter och kostnader som i många fall kan te sig förödande i förhållande till den bedrivna verksamheten. Organisationerna har vidare understrukit att det i rådande ekonomiska läge är av vikt för aktiebolagen att under så lång tid som möjligt under år
1981 kunna utnyttja möjligheten till fondemission för att höja sitt aktiekapital. Av betydelse i detta sammanhang är också att aktiebolag som tillämpar
brutet räkenskapsår först under hösten håller bolagsstämma som kan be-
sluta om ökning av aktiekapitalet. — Organisationerna har anmärkt att
syftet med deras framställning torde kunna uppnås. även om slutdagen för
ingivande av anmälningen om kapitalhöjning sätts någon kortare tid före
utgången av år 1981.
Registreringsmyndighet för aktiebolag är patent- och registreringsverket. F.n. finns det omkring 120000 aktiebolag, varav cirka 60000 har
aktiekapital som understiger 50000 kr. Enligt vad jag har inhämtat från patentverket talar mycket för att bolagen väntar så länge som möjligt innan de tar ställning till om aktiekapitalet skall höjas eller om bolaget skall
upphöra som aktiebolag. Detta kommer att få till följd en kraftig koncentration av registreringsärenden under senare delen av år 1981. Patentverket räknar med att denna ärendekoncentration kan komma att leda till en förlängning av handläggningstiden för ett ärende om kapitalökning från nuvarande cirka fem veckor till fyra å fem månader.
För egen del vill jag anföra följande i frågan om obligatoriskt avförande ur aktiebolagsregistret av vissa aktiebolag. Den nuvarande punkten 4 i övergångsbestämmelserna, enligt vilken ett aktiebolag vars registrerade
aktiekapital inte uppgår till 50 000 kr. vid utgången av år 1981 skall avföras
ur aktiebolagsregistret, är onekligen ur flera synpunkter praktiskt utfor-
mad. Aktiebolagsregistrets uppgift vid årsskiftet 1981/82 om storleken på bolagets aktiekapital är sålunda helt avgörande för registreringsmyndighetens handlande i frågan om bolaget skall avföras ur registret eller inte. För
den som berörs av att bolaget eventuellt avförs ur registret är det praktiskt
att vid årsskiftet 1981/82 med säkerhet kunna konstatera om så kommer att ske. Å andra sidan kan man enligt min mening inte bortse från den kritik
som organisationerna har riktat mot punkten 4 i dess nuvarande lydelse.
Jag delar således uppfattningen att det är klart otilifredsställande att nu
existerande aktiebolags framtida bestånd kan komma att bero på arbetsbalansen hos registreringsmyndigheten under hösten 1981. Enligt min upp-
en bör ges den innebörden att det automatiska upphörandet av ett aktiebo-
lag undgås, om bolaget senast vid utgången av år 1981 till registrerings-
myndigheten har anmält att beslut har fattats om aktiekapitalets ökning till minst 50000 kr. samt detta beslut sedermera registreras.
Den av mig föreslagna ändringen av punkten 4 innebär att man vid
årsskiftet 1981/82 inte med full säkerhet kan säga vilka aktiebolag som på
grund av bestämmelserna I ifrågavarande punkt skall avföras ur aktiebo-
lagsregistret. Det kan ju inte uteslutas att registreringsmyndigheten ifråga
om vissa aktiebolag efter årsskiftet 1981/82 vägrar registrering av beslut
om kapitalökning som har anmälts till myndigheten före utgången av år 1981. Det blir alltså inte utan vidare möjligt för en tredje man att på förhand
bedöma när dessa bolag kommer att upphöra. Som jag tidigare har nämnt i fråga om frivillig avregistrering enligt punkten 5 kan det emellertid vara av
värde för en bolagsborgenär att han får information om att en avregistrering är förestående. Som jag också tidigare har sagt har en innehavare av
företagsinteckning rätt till omedelbar betalning, om ett företagsintecknat
aktiebolag skall avregistreras enligt punkt 4 eller 5 av nu ifrågavarande övergångsbestämmelser. Om registreringsmyndigheten efter årsskiftet
1981/82 vägrar registrering av ett före årsskiftet anmält beslut om aktiekapitalökning till minst 50000 kr.., bör därför myndighetens beslut kungöras.
Vidare bör det ifrågavarande bolaget inte avföras ur aktiebolagsregistret
förrän en månad efter det att kungörandet har skett av den vägrade registreringen. Inget hindrar att registreringsmyndigheten. om den finner det lämpligt. redan i kungörelsen anger en bestämd dag då bolaget kommer att avföras ur registret.
Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att anta att den föreslagna ändringen av övergångsbestämmelserna i någon större utsträckning kommer att fördröja avvecklingen av aktiebolag med lägre aktiekapital än
50000 kr. En viss fördröjning kan dock inträda i de, förmodligen ganska fåtaliga fall då ett aktiebolag före utgången av år 1981 har anmält beslut om kapitalökning men där hinder för registreringen senare visar sig föreligga.
Jag vill i detta sammanhang erinra om handläggningsgången i ett registre-
ringsärende (se även 18 kap. 4 § aktiebolagslagen). Om hinder för registre-
ringen föreligger, underrättas bolaget om hindret. Detta kan ske genom underhandskontakt eller genom ett formellt föreläggande att inom viss tid som registreringsmyndigheten bestämmer avge yttrande eller vidta rättelse. Om bolaget underlåter att efterkomma ett formellt föreläggande, skall anmälningen avskrivas. En underrättelse om denna påföljd skall tas in i föreläggandet. Avger bolaget yttrande i anledning av föreläggandet men kvarstår det påtalade registreringshindret. skall ärendet prövas på nytt. Det kan därvid förekomma att registreringsmyndigheten antingen
utfärdar ett nytt föreläggande eller vägrar registrering. Utfärdas ett nytt föreläggande, kan det i sin tur leda till avskrivning.
Om ett formellt föreläggande utfärdas redan i början av handläggningen
av ett ärende om kapitalökning och om något nytt föreläggande inte ges, ökar naturligtvis möjligheten att förkorta handläggningstiden. Huruvida
denna möjlighet bör utnyttjas torde få bedömas med hänsyn till vad som framkommer om bolagets avsikt och förmåga att fullfölja ärendet tjfr SOU
1971: 15 s. 391). Vid denna bedömning bör enligt min mening registreringsmyndigheten beakta, om sökandens avsikt kan antas vara att endast fördröja avvecklingen av ett bolag med lägre registrerat kapital än 50000 kr.
Den föreslagna lösningen föranleder inte någon ändring t lagen om den skattemässiga behandlingen med anledning av övergång från aktiebolag till annan företagsform,. m. m.
2.7 Ikraftträdande m. m.
Arbetsgruppen menar att det är angeläget att åtgärder i fråga om fattiglikvidationerna vidtas snarast möjligt. Med hänsyn härtill anser arbets-
gruppen att de föreslagna ändringarna i 13 kap. 15 § aktiebolagslagen bör träda i kraft före övriga ändringar, nämligen en vecka efter den dag då
lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Arbetsgruppen föreslår vidare en särskild övergångsbestämmelse av innebörd att bestäm-
melserna om fattiglikvidation inte får tillämpas efter ikraftträdandet av lagändringen även om likvidatorn har förordnats dessförinnan.
Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det är angeläget att fattiglikvi-
dationerna avskaffas snarast möjligt. Som har framhållits vid remissbehandlingen talar emellertid praktiska och ekonomiska skäl för att man inte avskaffar möjligheten till fattiglikvidation förrän den I januari 1982. Då har övergångstiden för aktiebolag med ett mindre aktiekapital än 50 000 kr. gått ut och det tänkbara antalet likvidations- och konkursförfaranden kommer
alltså att minska. Jag förordar alltså att ikraftträ 1dedagen sätts till den 1 januari 1982. Vid samma tidpunkt bör även övriga behandlade lagändringar träda i kraft, utom såvitt gäller höjningen av aktiekapitalet. Bestämmelserna om fattiglikvidation bör få tillämpas efter den 1 januari 1982 endast om anmälan till rätten har gjorts dessförinnan.
Den i föregående avsnitt om höjning av aktiekapitalet föreslagna lag-
ändringen bör träda i kraft två veckor efter det att lagen utkommit i Svensk
författningssamling.
När det gäller kostnaderna för den nu föreslagna reformen bör beaktas att det övervägande antalet aktiebolag som f. n. upplöses genom fattiglikvi-
dation torde ha ett aktiekapital om endast 5 000 kr. Det är därför sannolikt
att antalet fattiglikvidationer i vilket fall som helst skulle ha minskat
avsevärt efter den 1 januari 1982. Åtminstone på viss sikt måste det
emellertid antas att avskaffandet av möjligheten till fattiglikvidation ökar
trycket på konkursförfarandet. Det är dock inte möjligt att nu förutsäga det
antal konkurser som blir en följd av den föreslagna lagändringen. Enligt
aktuella uppgifter har antalet konkurser ökat redan under år 1980. Frågan
om statsverkets kostnader för ett ökat antal konkurser får tas upp senare i anslutning till behandlingen av budgeten för år 1982/83.
Arbetsgruppen ifrågasätter avslutningsvis om det med hänsyn till den
aktiekapitalet indexregleras genom en anknytning till basbelopp eller liknande. Denna tanke har vid remissbehandlingen utsatts för en omfattande kritik. Också jag vill uttala mig mot en sådan ordning. Systemet torde bl. a. kunna leda till en betydande rättsosäkerhet och innebära ökade administrativa bekymmer för företagen och myndigheterna.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till
1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),
2. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
3. lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5!'.
4¶Specialmotivering
4.1 Förslaget till lag om ändring i aktiebolagslagen
8 kap. 15§
För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till styrelseledamot, verkställande direktör och suppleant samt till firmatecknare ävensom deras postadress och personnummer. För registrering skall även anmälas
av vilka och hur bolagets firma tecknas.
Anmälan göres första gången när bolaget enligt 2 kap. 9§ anmäles för
registrering och därefter genast efter det att ändring inträffat i förhållande som anmälts eller skall anmälas för registrering enligt första stycket. Rätt
att göra anmälan tillkommer även den som anmälningen gäller.
Ändras bolagets postadress, skall bolaget genast anmäla det för registre-
ring.
Varje år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets styrelsele-
damöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare med upp-
! Bilagan har uteslutits här. Förslagen är likalydande med dem som är fogade till propositionen. |
Prop. 1980/81: 146 a An
gift om deras postadress och personummer. Förteckningen skall sändas in samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sänds in enligt Il kap. 3§ andra stycket.
Ett aktiebolag är skyldigt att anmäla vissa förhållanden som rör bolaget till patent- och registreringsverket. I fråga om bolagets ställföreträdare
skall enligt 8 kap. 15 § anmälan göras om ställföreträdarens namn, postadress och personummer. Uppgifterna skall tas in i aktiebolagsregistret.
Den 1 juli 1981 träder vissa ändringar i aktiebolagslagen i kraft (prop.
1979/80:143, LU 1980/81:4, rskr 1980/81:39, SFS 1980:1104). Bi. a. införs
regler om att ett aktiebolag senast en månad efter den ordinarie bolags-
stämman till registreringsmyndigheten skall sända in en aktuell förteckning
över bolagets styrelseledamöter, verkställande direktör, suppleanter och firmatecknare med uppgift om deras postadress och personnummer (8 kap. 158 fjärde stycket). En motsvarande uppgiftsskyldighet införs beträffande bolagets revisorer (10 kap. 15§). Uppgifterna i förteckningarna skall inte
registreras i aktiebolagsregistret. Om uppgiftsskyldigheten inte fullgörs
kan registreringsmyndigheten förelägga och döma ut vite enligt 19 kap. 2§.
Senast en månad efter det att resultaträkningen och balansräkningen har
blivit fastställda vid ordinarie bolagsstämma skall enligt 11 kap. 3§ andra stycket en avskrift av årsredovisningen och revisionsberättelsen sändas in
till registreringsmyndigheten. I prop. 1979/80: 143. där den nyss berörda skyldigheten att sända in en förteckning över bolagets ställföreträdare
m. m. togs upp till behandling, anfördes (s. 178) att bolaget kunde fullgöra
skyldigheten genom att foga den aktuella förteckningen till årsredovisning-
en. Patent- och registreringsverket har framhållit att det för att underlätta
verkets handläggning är av största vikt att verket på en gång får tillgång till
årsredovisningen, revisionsberättelsen och de berörda förteckningarna.
För att detta säkert skall bli fallet bör det finnas en särskild författningsbestämmelse härom.
Jag ansluter mig till vad patentverket har anfört. 8 kap. 15§ fjärde stycket och 10 kap. 15 § andra stycket har justerats så att det klart framgår att aktiebolag skall sända in ifrågavarande förteckningar till registreringsmyndigheten samtidigt med att avskrifterna av årsredovisning och revisionsberättelse sänds in. I denna fråga har jag samrått med chefen för handelsdepertementet.
10 kap. 15§
För registrering skall bolaget anmäla vem som utsetts till revisor samt dennes postadress och personnummer. Bestämmelserna i 8 kap. 15§ andra stycket skall härvid tillämpas. Varje år efter den ordinarie bolagsstämman skall bolaget till registreringsmyndigheten sända in en aktuell förteckning över bolagets revisorer med uppgift om deras postadress och personnummer. Förteckningen skall sändas in samtidigt med att en avskrift av årsredovisningen och revisions-
berättelsen sänds in enligt I1 kap. 3§ andra stycket.
Ändringen har behandlats vid 8 kap. 15§.
13 kap. 158 När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan
därom skall genast göras för registrering.
Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av
samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5§. Bestämmelsen i 9 kap. 8§ andra meningen
äger motsvarande tillämpning.
Om likvidatorerna finner att bolaget är på obestånd och inte kan betala likvidationskostnaderna, skall de ansöka om att bolaget försätts i konkurs.
Paragrafen innehåller regler för upplösning av bolag.
Tredje stycket innehåller f.n. bestämmelser om fattiglikvidation. De nya
bestämmelserna i detta stycke har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1). |
De nya bestämmelserna innebär att fattiglikvidationerna avskaffas och ersätts med en ordning av innebörd att bolagets upplösning i motsvarande
fall sker genom konkurs. Likvidatorerna har alltså en skyldighet att agera
för att få bolaget försatt i konkurs, om tillgångarna inte täcker likvidationskostnaderna.
Enligt konkurstlagens bestämmelser utgör obestånd den enda grunden för konkurs. Prövningen av frågan om en gäldenär är på obestånd eller inte
sker genom en samlad bedömning av gäldenärens förmögenhetsställning
och möjligheter att i rätt tid betala sina skulder. När det gäller ett bolag
som enligt den nuvarande ordningen omfattas av reglerna om fattiglikvidation måste man räkna med att bolaget nästan alltid är på obeständ. Likvi-
dationsbeslutet innebär att bolaget skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de har förfallit till betalning eller inte. De beräknade likvidationskostnaderna kan i praktiken oftast behandlas som förfallna skulder.
En gäldenär som är på obstånd skall på egen ansökan försättas i kon-
kurs. Eftersom likvidatorerna under likvidationen är i styrelsens och den verkställande direktörens ställe, bör deras uppgift om att bolaget är på
obestånd godtas.
13 kap. 188 Om någon anmälan rörande bolaget ej kommit in till registreringsmyndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätt undersöka
huruvida bolaget upphört med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att
bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten. Kalletse till första bolagsstämman skall ske enligt 168.
Ändringen innebär att den nuvarande fjärde meningen har utgått ("Om ej fall som avses i 15 § tredje stycket föreligger, skall likvidationen genomföras. ”"). Vid avskaffandet av fattiglikvidationerna har hänvisningen till 13
14 kap. 11§
Prövas tvist om inlösen enligt 9% av skiljemän och är det ostridigt mellan parterna att lösningsrätt föreligger eller förklaras i skiljedom att sådan rätt är för handen utan att lösenbeloppet samtidigt fastställes, är aktieägarna
skyldiga att till moderbolaget överlämna sina aktiebrev med påskrift om
överlåtelse, om moderbolaget ställer av skiljemännen godkänd säkerhet
för kommande lösenbelopp jämte ränta.
Aktieägarna har rätt till skälig ränta på lösenbeloppet för tiden från det
säkerhet ställts till dess lösenbeloppet förfaller till betalning.
Ändringen innebär att orden ”betalar fastställt lösenbelopp” i första stycket har tagits bort eftersom de har ansetts onödiga (jfr lagrådets och föredragande statsrådets uttalanden vid den nya aktiebolagslagens till-
komst, prop. 1975: 103 s. 778 och 788).
14 kap. 128
Har fastställt lösenbelopp erbjudits aktieägare utan att denne överlämnat sina aktiebrev, skall moderbolaget utan dröjsmål nedsätta lösenbeloppet enligt lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Där-
vid får förbehåll om rätt att återtaga det nedsatta beloppet ej göras.
Ändringen är föranledd av att den ifrågavarande lagens rubrik har änd-
rats (prop. 1979/80:119, LU 1980/81:1, rskr 1980/81: 139, SFS 1981: 130).
14 kap. 138 Har säkerhet ställts enligt 11§ eller nedsättning skett enligt 128. är moderbolaget ägare till aktierna. Innan aktiebreven överlämnats till mo-
derbolaget medför breven i sådant fall endast rätt för innehavaren att mot överlämnande av breven till moderbolaget eller länsstyrelsen få ut lösenbeloppet jämte ränta.
Har aktiebrev ej överlämnats inom en månad från det moderbolaget
blivit ägare till aktien, kan nytt till moderbolaget ställt aktiebrev utfärdas. Det nya aktiebrevet skall innehålla uppgift att det ersätter äldre brev. Överlämnas därefter det äldre aktiebrevet till moderbolaget, skall brevet överlämnas till dotterbolaget för att makuleras.
Den nu föreslagna ändringen innebär att den nuvarande ettårstiden i andra stycket ersätts med en tid av en månad. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).
I prop. 1980/81:84 med förslag till lag om införande av utsökningsbalken m. m. har föreslagits att ordet ”överexekutor” i paragrafens första stycke
skall bytas ut mot ”länsstyrelsen”.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft den I januari 1982. 13 kap. 15§ tredje stycket i
dess äldre lydelse tillämpas dock, om anmälan till rätten har gjorts före utgången av år 1981.
Övergångsbestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.7).
4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen om handläggning av domstolsärenden
Ändringen i 6 § andra stycket 3 innebär att likvidationsärenden som inte
är tvistiga kan avgöras av en lagfaren domare. Ändringen har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag
Ändringen i punkten 4 har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6). Ändringen i punkten 5 är redaktionell.
5¶Hemställan
Jag hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till 1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),
2. lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden,
3. lag om ändring i lagen (1973:303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Likvidationsförfarandet enligt aktiebolagslagen
BRÅ PM 1980: I
Förord
Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har av regeringen i december 1977 fått i
uppdrag att göra en översyn av lagstiftningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet. Rådet har i enlighet med uppdraget för översynsarbetet bildat en styrgrupp och särskilda arbetsgrupper. En av arbetsgrupperna har prövat möjligheterna att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.
Styrgruppen består numera av rikspolischefen Holger Romander, ordförande, f.d. riksdagsledamoten Barbro Engman-Nordin. rättschefen Bo
Broomé, riksdagsledamoten Stig Josefson, riksdagsledamoten Joakim Ol-
lén, riksdagsledamoten Hans Pettersson i Helsingborg, avdelningschefen Kurt Sjöström och kanslichefen Karin Westerberg. Gruppens sekreterare är juris doktorn Dag Victor.
Den särskilda arbetsgruppen har i sin senaste sammansättning bestått av kanslichefen i brottsförebyggande rådet Bo Svensson. ordförande, aukto-
riserade revisorn Bengt Bångstad, länsrådet Anders Thornell och rådman-
nen Arne Wilhelmsson. Gruppens sekreterare har varit hovrättsfiskalen
Britt Björneke. Arbetsgruppen har i denna promemoria utarbetat vissa förslag till änd-
ringar i aktiebolagslagens bestämmelser om likvidationsförfarandet, m. m. På en punkt har ledamoten Bångstad avgett reservation. Styrgruppen har anslutit sig till arbetsgruppens förslag. Reservation har dock avgetts av ledamoten Ollén.
Stockholm i februari 1980
Innehåll
Sammanfattning —.ooosssosereereerrrrrerrer esse ser rr rr re tre ss
FörfattningsförSsläg ssoseseseererrrerere rer reser rr ss ers ser rasa
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärendef. .soossssoseserrrrrrrerr rr rer rr str rr sr rr ess Förslag till förordning om ändring i aktiebolagsförordningen
(1975:1387) ooo ee see reeer ere reser ers er reser ers tre re rr r rests
Inledning sososeeresreerersererrrrer rett rar sars e rater sekretess
Aktiebolagslägen oocooooeeeeerereerrers reser reser esse reses
2.1¶Upplösning av bolag sososssssrerrresrr ere reser s rater ras
2.2 LikvidatiOn .sssossssre reser rer rr rer r rss rr re rr rer rr r ra 2.2.1 Likvidationsgrunderfnäå sssossseersssrsrrssr rer rss ers
2.2.2¶Förfarandet på bolagsstämman
2.2.3 Förfarandet hos rätten s..sssssosssssssssssess sees
2.2.4¶Bolagsorganen under likvidationen
2.2.5 Genomförandet av likvidationen
2.2.6¶Likvidationens avslutande och bolagets upplösning ...
2.3 Upplösning av 5 000-kronorsbolag ossosssssssssssess ss ss
SkattelagstiftNningeh oososoossssseessererrerssrss ss ss ss stanna
Konkurs och ackOrd sossoeeoosesresersrrrerer rr ras ser rer ss sa 4.1 KOnkursgrunder s.sosseoseseeerersrerrsr rese sse sees seen 4.2 Konkursförvaltning M.M. oosossossesssssssesssss ss ss sena 4.3 ACKOrdslågef mossssereesereeeeserrerere rer res sr reser ers rs
Gäldenärsbrotten sossoosssessereereererrrerr rss ss ss sees eos
> Nordisk rätt ooooosooossserrrrseeserere rer rss rr reses rss ss ess Utredningsförsläg soooosssesererrrerrrrsessrrrs rr rr rer rerna
7.1¶Inledning ..sssosserseerereresrrrrererrrr rss res rr ss e isens
7.2 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att idka näriNg ...sssosssosossssssssrssss ers sonas 7.2.1 Remissutfallet =ososissesseseesrersrrsr ser ss sans sa 7.2.2 Lagrådsremisseh...sssssssesereeseseesss reses eines 7.3 BRÅ PM (1979: 5) Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet, M.ffhoosssosooesesresssrsrrese sees reses 7.3.1 Remissutfallet =ssosossseoseesersesssrrrs rer e rs ret Missbruk av likvidationsinstitutet | 8.1 Inledning ..soooooeeoseererreerererrrrrssrr rr ert rss rss ena
8.3¶Uppgifter från likvidationsakter oossosssosssssssssss ses osa
8.4¶Uppgifter i litteraturen oososoosoeeseessererssrrs esse ers sea
9 Vissa statistiska UPPgiflefr mosse sessssesesss rss ess rss reses a 10 Allmänna ÖVerväganden s.sssssssereeseressss rss rss ss sr se ss
1¶Brottsutredningen ...ssosseessseresrrrrersss ers rss ers resort
12 Likvidators kvalifikationer oossssooerseoersssss ess rss essens
13 Utseende av likvidator oososossseorseerserssersrss res s ses nns
14 Antalet likVidatörer soossossesererserrerrrrrr ess rr rs res rr rss
15 FattiglikvidatiOn oosssseserseeererrerrer reser rer teser ss resa
16 BOkfÖringen ssososereresrerrsreerer rer rr rss rss rr sr rss ers es 17 Likvidators änsSvVår ooosossesseeeeeerrrerrserrrrre rer rer raset 18 REVISION oososesererererrererreerer rr rr rr rs reser rt e rss ess
19 Övergångsbestämmelserna s.sssssoseesssssssrsss ses sr renen
20 Domförhetsreglerna 21 Avslutning
I Reservation inom arbetsgruppen
H Reservation inom styrgruppen
Sammanfattning
Under scnare år har det kommit en ström av rapporter om att aktiebolag
används för ekonomisk brottslighet. Inom ramen för den översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet som f.n. företas av brottsförebyggande rådet, har upprättats en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva möjligheterna att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen.
Aktiebolaget är den i särklass mest utnyttjade associationsformen för
företagsamheten i vårt land. Grunden för dess popularitet är att akticägar-
na inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat till vad de betalat för sina aktier. Men friheten från personligt betalningsansvar kan locka till missbruk. Lagstiftaren har genom regler bl. a. om skydd för det bundna kapitalet sökt förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för brottslig verksamhet. Rapporter under senare tid har
emellertid visat att aktiebolag trots detta utnyttjats som instrument för
ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen har mot denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar i aktiebolagslagstiftningen i syfte att ytterligare före-
bygga missbruk av aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen —
förstärkt skydd för det bundna kapitalet. m. m.). Förslagen övervägs nu
inom justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss våren 1980.
Uppgifterna om missbruk av aktiebolagsformen har bl. a. gällt konkurs. Statsmakterna har också under senare tid vidtagit åtgärder för att förebyg-
ga sådant missbruk. Sålunda har institutet fattigkonkurs (185 § konkurslagen I dess lydelse 1977: 675) avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari
1980 (SFS 1979: 340). Reformen innebär bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla konkurser. Förvaltaren skall utreda orsakerna till
obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Han har även anmälningsplikt beträffande misstanke om gäldenärsbrott och vissa andra grövre
brott.
Man måste räkna med att 1979 års konkursreform kommer att teda till ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen (1975:1385:; ABL) om likvidation utnyttjas för att dölja ekonomisk kriminalitet. Exempel på
att sådant missbruk förekommer redan i dag har också visats. Samtidigt
förtjänar det att påpekas att flertalet frivilliga likvidationer betingas av sunda affärsmässiga skäl. En reform av likvidationsinstitutet i syfte att
näringslivets legitima behov av att kunna sätta punkt för en affärsverksamhet kan tillgodoses.
Med de utgångspunkter arbetsgruppen har för sitt arbete framstår det emellertid som nära nog självklart att kräva att i varje likvidation skall utredas huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott före-
kommit i bolagets verksamhet före likvidationsbestutet. Till utrednings-
plikten bör kopplas en skyldighet för likvidator att anmäla misstankar om gäldenärsbrott och annan grövre brottslighet som han uppmärksammar vid
fullgörandet av sitt uppdrag.
För att kunna ta ställning till om brott förekommit i bolagets verksamhet krävs juridisk kompetens. En likvidation innebär avveckling av bolagets verksamhet, något som kan innefatta många svåra överväganden. Arbets-
gruppen finner det naturligt att kräva att likvidator skall uppfylla de kvalifi-
kationskrav som uppställs i den nya konkurslagstiftningen beträffande
konkursförvaltare. En likvidator bör sålunda ha den särskilda insikt och
erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget.
Gällande rätt tillåter att i småbolag där aktieägarkrets och bolagsledning är identiska bolagsstämman/ägaren beslutar om likvidation och förordnar att styrelsen/ägaren skall avgå och ersättas av likvidatorn/ägaren. Med de krav på brottsutredning i likvidation som arbetsgruppen framför bör i den nyssnämnda föreskriften om att likvidator skall vara lämplig för uppdraget ligga att han i princip skall stå fri i förhållande till den tidigare bolagsledningen.
De kvalifikationskrav som sålunda förordas är allmänt hållna och risk finns att bestämmelsens syfte förfelas om rätten att utse likvidator ligger kvar på bolagsstämman. Likvidator skall dessutom enligt förslaget åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte rimligen bör prövas av bolagsstämman/gäldenären. Det framstår enligt arbetsgruppen som närmast ofrånkomligt att föreskriva att likvidator alltid skall utses av rätten. Arbetsgruppen öppnar emellertid möjlighet för aktieägarna att få medlikvidator utsedd.
Arbetsgruppen anser att avskaffandet av institutet fattigkonkurs måste medföra att bestämmelserna om fattiglikvidation ses över. Redan det nära sambandet mellan instituten motiverar en sådan översyn. Till detta kommer att konkursreformen får antas öka intresset hos mindre seriösa personer att utnyttja bestämmelserna om fattiglikvidation i brottsligt syfte. Arbetsgruppen föreslår att fattiglikvidationerna avskaffas. Det är i själva verket en av huvudpunkterna i arbetsgruppens förslag.
Arbetsgruppen föreslår vidare bl.a. bestämmelser om arkivering av bolagets bokföring under tio år från upplösningen samt att bolag i likvidation skall ha revisor som är auktoriserad eller godkänd.
Arbetsgruppen har med promemorian 1979:5 Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet. m. m. och denna promemoria lagt fram en rad förslag på aktiebolagsrättens område. I ett avslutande kapitel anger gruppen hur den själv prioriterar sina förslag och pekar på vissa aktiebolagsrättsliga frågor som bör övervägas i framtiden.
3 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146
Författningsförslag
1 Förslag till
Lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385)
Härigenom förordnas i fråga om aktiebolagslagen (1975: 1385)
dels att 10 kap. 3 och 6 §§ samt 13 kap. 7, 10, I5 och 18 §§ skall ha nedan
angivna lydelse.
dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 13 kap. 15a§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
10 kap.
38 Uppgår bolagets bundna egna kapital till minst en miljon kronor, skall minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor.
Minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revi-
sor om 1. tillgångarnas nettovärde enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000
gånger det enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring bestämda basbe-
loppet för den sista månaden av respektive räkenskapsår, 2. antalet anställda hos bolaget under de två senaste räkenskapsåren i
medeltal överstigit 200, eller
3. bolagets aktier eller skuldebrev är noterade på fondbörs eller på lista utgiven av sammanslutning av svenska fondkommissionärer.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan i fråga om visst bolag, beträffande vilket de i andra stycket I eller 2 angivna omständigheterna föreligger, förordna att bolagt får utse viss godkänd revisor i
stället för auktoriserad revisor. Sådant beslut är giltigt i högst fem år.
Vad i andra och tredje styckena föreskrives gäller även för moderbolag I en koncern om nettovärdet av koncernföretagens tillgångar enligt fast-
ställda koncernbalansräkningar för de två senaste räkenskapsåren över-
stiger det gränsbelopp som anges i andra stycket eller om antalet anställda vid koncernföretagen under nämnda tid i medeital överstiger 200.
I annat bolag än som avses i första, andra och fjärde styckena skall
auktoriserad revisor eller godkänd revisor utses, om ägare till en tiondel av samtliga aktier begär det vid bolagsstämma, där revisorsval skall ske.
Minst en av bolagsstämman ut-
sedd revisor skall vara auktoriserad
revisor eller godkänd revisor om
1! enligt senast fastställda ba-
lansräkning full täckning ej finns
för bolagets registrerade aktiekapi-
tal, eller
2. bolaget är i likvidation.
! Lydelse en! BRÅ-PM 1979: 5.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 § På anmälan skall länsstyrelsen förordna behörig revisor
1. när auktoriserad revisor eller 1. när auktoriserad revisor eller
godkänd revisor ej är utsedd enligt godkänd revisor ej är utsedd enligt 3§ första—fjärde styckena, 3§ första— fjärde eller sjätte styckena,
2. när revisor är obehörig enligt 2§ första stycket eller 4§ första eller andra stycket, eller
3. när bestämmelse 1 bolagsordningen om antalet revisorer eller om revisors behörighet åsidosatts.
Anmälan enligt första stycket kan göras av envar. Styrelsen är skyldig göra anmälan, om ej rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor.
Har bolagsstämman underlåtit att på begäran enligt 3§ femte stycket
utse auktoriserad eller godkänd revisor och aktieägare inom en månad från stämman gör framställning till länsstyrelsen, skall denna förordna sådan revisor.
Förordnande enligt denna paragraf skall meddelas efter bolagets hörande och avse tid till dess annan revisor blivit i föreskriven ordning utsedd. Vid förordnande enligt första stycket 2 skall länsstyrelsen entlediga den obehörige revisorn.
13 kap.
78 Bolagsstämma = eller domstol, När bolagsstämman fattat beslut
som fattar beslut att bolaget skall om likvidation skall bolaget genast
träda i likvidation, skall samtidigt ansöka om och rätten utan dröjsutse en eller flera likvidatorer. I bo- mål utse en eller flera likvidatorer. lagsordningen kan föreskrivas att På begäran av bolagsstämman kan därjämte en eller flera likvidatorer rätten därjämte förordna en av boskall tillsättas i annan ordning. lagsstämman utsedd likvidator att Likvidator träder i styrelsens och med övriga likvidatorer deltaga i verkställande direktörs ställe och förvaltningen under likvidationen,
har i uppgift att genomföra likvida- om det kan ske utan olägenhet.
tionen. Detsamma gäller om i bolagsord-
ningen föreskrivits att en eller flera
likvidatorer skall tillsättas i annan
ordning. Domstol som fattar beslut
att bolaget skall träda i likvidation
skull samtidigt utse en eller flera
likvidatorer. Likvidator träder i sty-
relsens och verkställande direcktörs
ställe och har i uppgift att genomfö-
ra likvidationen.
Saknar aktiebolag, som trätt i likvidation, till registret anmäld behörig
likvidator, skall rätten förordna en celler flera likvidatorer efter anmälan av registreringsmyndigheten eller ansökan av aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att någon finnes som kan företräda
bolaget.
! Senaste lydelse 1977: 1092.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
Likvidator skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdra-
get kräver, åtnjuta borgenärernas
förtroende samt även i övrigt vara
lämplig för uppdraget. Den som är
anställd vid domstol får ej vara lik-
vidator.
Likvidatorerna skall genast an- Likvidatorerna skall genast för mäla likvidationsbeslutet för regist- registrering anmäla beslut om likvirering. dation och förordnande av likvida-
tor.
Bestämmelserna i denna lag om styrelse och styrelseledamöter äger motsvarande tillämpning på likvidator. i den mån ej annat följer av detta kapitel.
Uppdrag att vara revisor upphör icke genom att bolaget träder i likvidation. Bestämmelserna i 10 kap. äger tillämpning under likvidation.
Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande huruvida enligt revisorernas mening likvidation onödigt fördröjes.
10 &!
Likvidatorerna skall genast söka kallelse på bolagets okända borgenä- Fer.
Om likvidatorerna finner skälig
anledning ätt misstänka att gälde-
närsbrott eller annat brott som inte
är ringa har förekommit i samband
med bolagets verksamhet skall de
ofördröjligen underrätta allmän
åklagare därom och därvid angiva
grunden för misstanken.
58 När likvidatorerna framlagt slutredovisning är bolaget upplöst. Anmälan därom skall genast göras för registrering.
Utan hinder av vad i första stycket sägs kan ägare till en tiondel av
samtliga aktier hos likvidatorerna påkalla bolagsstämma för behandling av fråga om talan enligt 15 kap. 5§. Bestämmelsen i 9 kap. 8 § andra meningen
äger motsvarande tillämpning.
Om bolag i likvidation ej har till- Likvidator som finner att bolaget gångar som täcker likvidations- är på obestånd skall hos rätten an-
kostnaderna, skall rätten på anmär- söka att bolaget försätts i konkurs.
lan av likvidatorerna förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. När sådan förklaring meddelas, äger 8—14§§ ej tillämpning. Tillgångarna skall efter rättens förordnande tillfalla
! Senaste lydelse 1977: 1092.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
allmänna arvsfonden. Rätten skall för registrering underrätta registreringsmyndigheten om förklaringen.
15a§8
Likvidatorerna skall sörja för att
bolagets räkenskapsmaterial be-
varas efter dess upplösning i enlig-
het med bestämmelserna i 22§ bok-
föringslagen (1976:125) om arkive-
ring.
Om någon anmälan rörande bola- Om någon anmälan rörande bolaget ej kommit in till registrerings- get ej kommit in till registreringsmyndigheten under de tio senaste myndigheten under de tio senaste åren, skall denna på lämpligt sätt åren, skall denna på lämpligt sätt undersöka huruvida bolaget upp- undersöka huruvida bolaget upphört med sin verksamhet. Vinnes ej hört med sin verksamhet. Vinnes ej upplysning att bolaget fortfarande upplysning att bolaget fortfarande består, skall det avföras ur registret består, skall det avföras ur registret och är därmed upplöst. Uppkom- och är därmed upplöst. Uppkommer därefter behov av likvidations- mer därefter behov av likvidationsåtgärd, skall på ansökan av den åtgärd, skall på ansökan av den vars rätt därav beröres en eller flera vars rätt därav beröres en eller flera likvidatorer förordnas av rätten. likvidatorer förordnas av rätten Om ej fall som avses i 15§ tredje och likvidationen genomföras. Kalstycket föreligger, skall likvida- lelse till första bolagsstämma skall tionen genomföras. Kallelse till ske enligt 16§. första bolagsstämma skall ske enligt 16§.
Övergångsbestämmelser
Denna lag träder i kraft, såvitt avser 13 kap. 15§ en vecka efter den dag. då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den I januari 1981.
Likvidation genomföres enligt äldre bestämmelser, om likvidator utsetts före utgången av år 1980. Bestämmelserna i 13 kap. 15§ i sin äldre lydelse får dock ej tillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse har trätt i kraft.
2 Förslag till
Lag om ändring i förmånsrättslagen (1970: 979)
Härigenom förordnas att 10 § förmånsrättslagen (1970:979)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Allmän förmånsrätt följer med
borgenärs kostnad för gäldenärens försättande i konkurs och för beslut att dödsbos egendom skall: avträdas till förvaltning av boutredningsman samt begravnings- och bouppteckningskostnad, när gäldenären avlidit före konkursbestutet,
arvode och kostnadsersättning arvode och kostnadsersättning till god man enligt ackordslagen till god man enligt ackordslagen (1970:874), — tillsynsman = enligt (1970:874), — tillsynsman = enligt nämnda lag eller konkurslagen nämnda lag eller konkurslagen (1921: 225) eller förordnad boutred- (1921:225), likvidator enligt aktieningsman, om fordringen belöper bolagslagen (1975:1385) eller förpå tid inom sex månader innan kon- ordnad boutredningsman, om fordkursansökningen gjordes eller där- ringen belöper på tid inom sex måefter, nader innan konkursansökningen
gjordes eller därefter,
kostnad för särskild åtgärd som kostnad för särskild åtgärd som under nämnda tid vidtagits med under nämnda tid vidtagits med gode mannens eller tillsynsman- gode mannens eller tillsynsmannens godkännande eller av boutred- nens godkännande eller av likvidaningsmannen och uppenbart varit torn eller boutredningsmannen och till borgenärernas bästa, allt i den uppenbart varit till borgenärernas mån beloppet med hänsyn till om- bästa, allt i den mån beloppet med ständigheterna är skäligt. hänsyn till omständigheterna är
skäligt.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
'Omtryckt 1975: 1248.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden
Härigenom förordnas att 6 § lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 ä!
Underrätt är vid handläggning av ärende domför med en lagfaren domare, om ej annat följer av vad som föreskrives nedan i denna paragraf.
Vid annan handläggning än som sägs 1 3 eller 4 § skall rätten hava den sammansättning som anges i tredje stycket,
om ärendet är tvistigt, om eljest särskild anledning föreligger därtill, eller om ärendet angår
I. samtycke till hävande av tjänste- eller arbetsavtal som barn ingätt, medgivande till äktenskap enligt 2 kap. 2 § giftermålsbalken eller till åtgärd beträffande makars egendom enligt 5 kap. 14 § eller 6 kap. 6 § nämnda balk eller förordnande angående sådan egendoms förvaltning i andra fall.
2. talan mot överförmyndares beslut,
3. nedsättning av bolags aktie- 3. kapital eller grundfond, tillstånd till vinstutdelning i bolag, skyldighet Jör bolag eller förening att träda i likvidution, förordnande eller entledigande av tikvidator eller tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eller till fusion.
4. förvaltning av stiftelse eller
5. tillstånd till viss förvaltningsåtgärd i annat falt än som avses ovan i detta stycke.
I fall som avses i andra stycket skall rätten bestå av en lagfaren domare och nämnd, när ärendet skall prövas enligt giftermålsbalken eller föräldrabalken, samt eljest av minst tre och högst fyra lagfarna domare. Har nämnd säte i rätten äger 15 kap. 29 och 30 §§ giftermålsbalken motsvarande tillämpning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
! Senaste lydelse 1973: 1155.
4 Förslag till
Förordning om ändring i aktiebolagsförordningen (1975: 1387)
Härigenom förordnas att 20 § aktiebolagsförordningen (1975: 1387) skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
208!
Anmälan för registrering enligt 13 Anmälan för registrering enligt 13 kap. 7 § tredje stycket akticbolags- — kap. 7 § fjärde stycket aktiebolagslagen (1975: 1385) av likvidations- — lagen (1975: 1385) av likvidationsbeslutet skall ange beslut skall ange
I. dagen när likvidationen skall inträda, om beslutet inte har omedelbar verkan,
2. fullständigt namn, personnummer. medborgarskap, hemvist och postadress beträffande likvidator, suppleant för likvidator samt firmatecknare,
3. hur bolagets firma tecknas under likvidationen.
Vid anmälan skall ges in avskrift Vid anmälan skall ges in av bolagsstämmans protokoll eller 1. i fall som avses i 13 kap. I $ rättens förordnande. aktiebolagslagen (1975:1385). bo-
lagsstämmans protokoll och rät-
tens förordnande av likvidator,
2. i fall som avses i 13 kap. 2—4
$$ aktiebolagslagen, rättens beslut
om likvidation och förordnande av
likvidator.
Denna förordning träder i kraft den I januari 1981.
I Senaste lydelse 1977: 1191.
I Inledning
Aktiebolaget är den i särklass mest utnyttjade associationsformen för företagssamheten i vårt land. Grunden för dess popularitet är att aktieägar-
na inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Deras risktagande är begränsat till vad de betalat för sina aktier. Men friheten från personligt
betalningsanvar kan locka till missbruk. Lagstiftaren har genom regler
bl. a. om skydd för det bundna kapitalet sökt förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för brottslig verksamhet. Rapporter under senare tid har emellertid visat att aktiebolag trots detta utnyttjats som instrument för ekonomisk brottslighet. Arbetsgruppen har mot denna bakgrund lagt fram förslag om ändringar I aktiebolagslagstiftningen i syfte att ytterligare förebygga missbruk av aktiebolagsformen (PM 1979:5 Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m.). Förslagen övervägs nu
inom justitiedepartementet med sikte på en lagrådsremiss våren 1980. Uppgifterna om missbruk av aktiebolagsformen har bl. a. gällt konkurs. Statsmakterna har också under senare tid vidtagit åtgärder för att förebygga sådant missbruk. Sålunda har institutet fattigkonkurs (185 § konkursla-
gen i dess lydelse 1977: 675) avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari 1980 (SFS 1979: 340). Det innebär bl. a. att förvaltare i fortsättningen skall förordnas i alla konkurser. Han skall utreda orsakerna till obeståndet samt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan
misstänkas för gäldenärsbrott. Han har även anmälningsplikt beträffande
misstanke om gäldenärsbrott och vissa andra grövre brott.
Inom aktiebolagsrätten finns ett institut som liknar fattigkonkurs. I 13 kap. 15§ tredje stycket aktiebolagslagen (1975: 1385: ABL) föreskrivs sålunda att om bolag i likvidation inte har tillgångar som täcker likvida-
tionskostnaderna, rätten skall på anmälan av likvidatorerna förklara att
likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst (s. k. fattiglikvida-
tion). Någon utredning huruvida gäldenärsbrottslighet föregått likvida-
tionen föreskrivs inte.
Uppenbarligen bör avskaffandet av institutet fattigkonkurs medföra att bestämmelserna om fattiglikvidation ses över. Redan det nära sambandet
mellan instituten motiverar en sådan översyn. Till detta kommer att konkursreformen får antas öka intresset hos mindre seriösa personer att utnyttja bestämmelserna om fattiglikvidation i brottsligt syfte. Mot denna bakgrund har arbetsgruppen funnit det angeläget att ta upp till övervägande frågan om avskaffande av institutet fattiglikvidation. I samband
härmed har arbetsgruppen övervägt också vissa ändringar i det ordinarie
likvidationsförfarandet i syfte att förhindra missbruk av likvidationsinstitutet.
2¶Aktiebolagslagen
De grundläggande bestämmelserna om aktiebolag finns i ABL som träd-
de i kraft den 1 januari 1977. Genom lagen upphävdes 1944 års aktiebolags-
lag. Tillämpningsföreskrifter till ABL finns i aktiebolagslagsförordningen (1975: 1387). Viktiga bestämmelser om aktiekapitalets storlek m. m. i bolag
som har bildats enligt äldre lag finns i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag (omtryckt 1977: 320).
I BRÅ-promemorian 1979: 5 (avsnitt 2) har lämnats en översiktlig redogörelse för grunddragen i ABL. Arbetsgruppen hänvisar till den framställ-
ningen och inskränker sig i detta sammanhang till att redovisa ABL:s bestämmelser om upplösning och likvidation av aktiebotiag.
2.1¶Upplösning av bolag
För de bolag där aktieägarna inte längre önskar fortsätta verksamheten anvisar ABL möjligheten till likvidation. I vissa fall föreskriver även lagen likvidation mot aktieägarnas vilja. Syftet med likvidation är att bolagets
tillgångar skall realiseras. skulderna betalas och behållningen fördelas
bland aktieägarna. Bolagets upplösning bildar slutpunkten i likvidations-
förfarandet och sammanfaller med att slutredovisning framläggs av likvidatorerna eller om bolaget inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna, med att rätten förklarar att likvidationen skall nedläggas (13 kap.
15 8). Det finns ytterligare några sätt på vilka bolag kan upplösas.
Om någon anmälan rörande bolaget inte har kommit in till patentverkets
bolagsbyrå under de tio senaste åren och bolagsbyrån vid efterfrågan inte
erhåller upplysning att bolaget fortfarande består. skall det avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst (13 kap. 18 §).
Om bolaget är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott, är bolaget upplöst när konkursen avslutas. Finns överskott skall bolaget
avvecklas genom likvidation (13 kap. 19 §). Bolag kan även upplösas genom fusion, varigenom bolagets tillgångar och skuider övertas av ett annat bolag (14 kap.).
Slutligen skal! bolag som bildats enligt äldre lag och vars registrerade
aktiekapital ej uppgår till 50000 kr vid utgången av år 1981, om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst. Om samtliga aktieägare och styrelseledamöter samt verk-
ställande direktören före utgången av oktober 1981 begär att ett sådant
bolag skall upplösas genom att avföras ur aktiebolagsregistret skal! detta
ske. Bestämmelserna om upplösning av nu angett slag finns i punkterna 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag.
2.2¶Likvidation
Skyldigheten för bolag att i vissa fall träda i likvidation (tvångslik vida-
tion) har successivt mjukats upp i 1944 och 1975 års aktiebolagslagar jämfört med 1910 års. Det gäller särskilt skyldigheten att träda i likvidation
när viss del av aktiekapitalet har gått förlorat (13 kap. 2 § ABL). Däremot
är bestämmelserna i 1944 och 1975 ärs aktiebolagstlagar om likvidationsför-
farandet mera skärpta än i 1910 års lag. Det framstod under förarbetena till 1944 ärs lag som en viktig angelägen-
het att skapa mera betryggande kontroll över likvidatorernas förvaltning. Det enda kontrollorganet enligt 1910 års lag var en god man, som kunde tillsättas på begäran av en aktieägarminoritet. Tillsättandet av god man begärdes emeHertid hos rätten och detta institut hade i det praktiska livet
inte erhållit större betydelse. Ett effektivt skydd för aktieägarnas och borgenärernas intresse av en rättvis och ändamålsenlig avveckling ansågs
vara av behovet påkallat. En löpande kontroll var så mycket mera behövlig
även under likvidationen som denna inte sällan är ganska långvarig och
stundom omfattar en betydande ekonomisk verksamhet. Av dessa skäl
intogs i 1944 års lag, med bibehållande av reglerna om god 'man. en obligatorisk kontroll under likvidationen genom likvidationsrevisorer.
Vidare uppställdes regler om likvidatorernas skyldighet att avge redovisning, först genom upprättandet av begynnelseinventarium och därpå grundad balansräkning, vilken skulle överlämnas till likvidationsrevisorerna. och därefter genom årlig redovisning i form av balansräkning, likvidationsräkning, upptagande inkomster och utgifter under räkenskapsåret, samt förvaltningsberättelse. Dessa redovisningshandlingars innehåll och upp-
ställning bestämdes med hänsyn till likvidationens särskilda ändamål. med väsentliga avvikelser från vad som gällde rörande den årliga redovisningen under bolagets verksamhet före likvidationen.
Sedan skulderna betalats och överskott skiftats mellan aktieägarna,
skulle likvidatorerna lägga fram slutredovisning genom förvaltningsberät-
telse, avseende likvidationen och skiftet, med därvid fogade redovisningshandlingar för hela likvidationstiden. Slutredovisningen skulle granskas av likvidationsrevisorerna och tillhandahällas aktieägarna före och vid bo-
lagsstämma. I och med dess framläggande på stämma ansågs bolaget upplöst. En nyhet i 1944 års lag var också reglerna om s.k. fattiglikvidation.
Enligt dansk förebild öppnades möjlighet för rätten att på anmälan av likvidatorerna förklara att likvidationen skulle nedläggas och bolaget anses upplöst, om bolaget saknade tillgångar till bestridande av likvidattonskostnaderna. |
Bestämmelserna i 1975 ärs aktiebolagslag om likvidation (13 kap.) är i
huvudsak desamma som i 1944 års lag. Likvidationsplikten vid majoritetsmissbruk (13 kap. 3 §) var den mest betydelsefulla nyheten, en mindre
uppmjukning av likvidationsplikten vid förlust av viss del av aktiekapitalet
kom därnäst (13 kap. 2 §). Bestämmelserna om förfarandet under likvidation förenklades och förkortades genom att likvidatorernas redovisning i allt väsentligt underkastades samma regler som gäller för årsredovisningen i allmänhet. Aktieägarminoritetens rätt att utse god man i likvidation togs
bort. I stället gäller de allmänna bestämmelserna i 10 kap. 1§ fjärde
stycket och 14 § om minoritetsrevisor och särskild granskare också när
bolaget är i likvidation (13 kap. 7 § femte stycket). I enlighet härmed
innehåller ABL följande bestämmelser om likvidation.
2.2.1 Likvidationsgrunderna
Bolagsstämman kan när som helst besluta att bolaget skall träda i likvidation (13 kap. I $). I de fall där lagen föreskriver att bolag skall träda i
likvidation även om inte aktieägarna önskar det. kan emellertid rätten
besluta om likvidation (s. k. tvångslikvidation). I följande fall kan det bli
aktuellt med tvångslikvidation.
A. Förlust av aktiekapitalet (13 kap. 2 §).
Finner styrelsen sålunda vid upprättande av balansräkning eller el-
jest att bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade
aktiekapitalet, skall styrelsen snarast möjligt låta bolagsstämman prö-
va frågan om bolaget skall träda i likvidation. Bolagsstämman har
emellertid möjlighet att i stället för att besluta om likvidation avvakta till ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsår även om
den konstaterat att aktiekapitelet gått förlorat till mer än två tredjede-
lar. Fastställs inte vid den nästföljande stämman balansräkning som visar att det egna kapitalet uppgår till halva aktiekapitalet skall styrel-
sen, om stämman inte fattar likvidationsbeslut, ansöka hos rätten om
tvångslikvidation. Sådan ansökan kan även göras av styrelseledamot,
verkställande direktör, revisor eller aktieägare. Av hänsyn till borge-
närerna föreskrivs personligt betalningsansvar för bolagets uppkom-
mande förbindelser för dem som handlar på bolagets vägnar med
vetskap om att styrelsen bort underställa bolagsstämma frågan om
likvidation resp. ansöka hos rätten om likvidation.
B. Missbruk av aktieägarinflytande (13 kap. 3 8). Har aktieägare uppsätligen genom missbruk av sitt inflytande i bola-
get medverkat till överträdelser av ABL eller bolagsordningen kan
ägare till en tiondel av samtliga aktier väcka talan vid rätten angående
tvångslikvidation.
C. Likvidationsskyldighet enligt bolagsordningen (13 kap. 4§ första
stycket I p.).
I bolagsordningen kan vara föreskrivet t.ex. att bolaget skall av-
vecklas vid viss tidpunkt.
D. Konkurs som avslutas med överskott (13 kap. 4 § första stycket 2 p.).
Finns överskott i konkurs skall bolagsstämman inom en månad från
det konkursen avslutades besluta att bolaget skall träda i likvidation
(13 kap. 19 § andra stycket). Fattas cj sådant beslut kan rätten besluta
om tvångslikvidation. E. Avsaknad av behörig bolagsledning (13 kap. 4 § första stycket 3 p.).
Bolaget saknar till aktiebolagsregistret anmäld behörig styrelse eller
verkställande direktör som skall finnas enligt ABL.
F. Ärsredovisning har ej avlämnats (13 kap. 4 § första stycket 4 p.).
Bolaget har inte sänt in årsredovisning för något av de två senaste
räkenskapsåren till registreringsmyndigheten.
G. Otillåtet förhållande mellan antalet bundna och antalet fria aktier (13
kap. 4 § första stycket 5 p.).
Har i bolagsordningen intagits förbehåll om antalet bundna aktier
enligt 17 kap. I $ och har antalet fria aktier kommit att överstiga den
enligt förbehållet medgivna delen samt sker inte rättelse inom angiven
tid eller på uppmaning av registreringsmyndigheten. skall registrerings-
myndigheten göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation.
Lagen ger såväl enskilda intressenter som registreringsmyndigheten rätt
att initiera tvångslikvidation enligt C-G (13 kap. 4§ tredje stycket). I
samtliga dessa fall prövas fråga om likvidation på anmälan av registreringsmyndigheten eller på ansökan av styrelsen. styrelseledamot, verkställande
direktör eller aktieägare. I fall som avses under D—-E prövas frågan på
ansökan även av borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att någon finns som kan företräda bolaget.
2.2.2¶Förfarande på bolagsstämman När bolagsstämman beslutar om s.k. frivillig Itkvidation enligt 13 kap.
1 8 får beslutet som regel omedelbar verkan. Föreligger emellertid inte
grund för tvångslikvidation enligt 13 kap. 2 eller 4 § kan bolagsstämman besluta att likvidationen skall inträda viss senare dag. En eller flera likvidatorer skall emellertid alltid utses samtidigt med beslutet att träda i likvidation. I bolagsordningen kan vara föreskrivet att en eller flera likvidatorer
skall utses i annan ordning än på bolagsstämman. Dessa, som i så fall skall finnas vid sidan av den eller dem som utsetts av bolagsstämman, kan då
utses senare.
2.2.3 Förfarandet hos rätten
Har ansökan eller anmälan om tvångslikvidation enligt 13 kap. 2 eller 4 § gjorts, skall rätten sätta ut ett sammanträde för behandling av frågan om bolaget skall förpliktas träda i likvidation. Till sammanträdet kallas bolaget
samt aktieägare och borgenärer. Kallelsen kungörs i Post- och Inrikes Tidningar. :
Vid sammanträdet prövas även frågan om ersättning till sökanden för
delgivning eller kungörelse m. m. Sådan ersättning skall utgå av bolagets medel, om bolaget förpliktas träda i likvidation eller rätten annars funnit
det skäligt. När anmälan gjorts av patentverket. skall bolaget eller om bolaget saknar tillgångar, statsverket ersätta dessa kostnader.
Fråga om likvidation enligt 13 kap. 2 eller 4 § handläggs enligt lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden. Enligt 6 § andra stycket 3. och tredje stycket nämnda lag skalt rätten därvid bestå av minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter. Ärendet avslutas med rättens beslut i likvi-
dationsfrågan.
2.2.4 Bolagsorganen under likvidationen
Likvidatorerna träder i styrelsens och verkställande direktörens ställe. Bestämmelserna i ABL om styrelse och styrelseledamöter äger motsvarande tillämpning på likvidator i den mån annat inte är särskilt föreskrivet. Likvidatorerna utses dock inte för viss tid utan för tiden intill dess likvida-
tionen är avslutad. Något hinder möter inte att utse de avgående styrelseledamöterna till likvidatorer. Saknar bolag som trätt i likvidation till regist-
ret anmälda behöriga likvidatorer, skall rätten förordna sådana efter anmä- Jan av registreringsmyndigheten eller efter ansökan av aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara beroende av att någon finns som kan företräda bolaget.
Bolagsstämmans ställning är i stort sett oförändrad men dess uppgifter begränsas naturligtvis av att syftet med likvidationen är att avveckla bolagets verksamhet och göra det färdigt för upplösning (13 kap. 8 §). Sålunda kan bolagsstämman inte fatta giltiga beslut rörande t.ex. vinstutdelning eller ökning eller nedsättning av aktiekapitalet. Inte heller kan ändring av bolagsordningen — t.ex. byte av firma eller säte — ske under likvidationen.
Revisorernas uppdrag upphör inte genom att bolaget träder i likvidation
och de allmänna bestämmelserna om revision är fortfarande tillämpliga på bolaget även om vissa särskilda uppgifter tillkommer under likvidationen.
2.2.5 Genomförandet av likvidationen
Så snart likvidatorer utsetts övertar dessa ledningen av bolaget. Deras första uppgift är att genast anmäla likvidationsbeslutet för registrering.
Samtidigt lämnas uppgift för registrering om likvidatorerna inkl. de personuppgifter som avses i 8 kap. 15 §.
När bolag trätt i likvidation skall styrelsen och verkställande direktör genast avge och på bolagsstämma lägga fram redovisning för sin förvaltning av bolagets angelägenheter under den tid för vilken redovisningshand-
lingar inte förut lagts fram på bolagsstämman. Bestämmelserna om årsre-
dovisning och revisionsberättelse äger motsvarande tillämpning (13 kap. 9
$).
Likvidatorerna skall, så snart det kan ske, genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagets egendom i pengar i den mån det fordras för likvidation samt betala bolagets skulder. För att de
skall få full klarhet rörande skulderna skall likvidatorerna hos rätten söka
kallelse på bolagets okända borgenärer. De fordringsägare som inte är
kända och inte anmält sig inom cen kallelsetid av sex månader har förlorat
sin rätt (13 kap. 10 och 13 88). Bolagets rörelse får fortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få
skäligt rådrum för att skaffa sig ny anställning. Likvidatorerna skall liksom
styrelsen för varje räkenskapsår avge årsredovisning som läggs fram på ordinarie bolagsstämma för godkännande. 1 revisionsberättelsen skall
dessutom anges huruvida enligt revisorernas mening likvidationen onödigt fördröjs.
När den tid, inom vilken okända fordringsägare haft att anmäla sig. är
förbi och alla kända skulder betalts skall likvidatorerna skifta bolagets behållna tillgångar mellan aktieägarna i förhållande till antalet aktier, om
inte avvikande bestämmelser finns i bolagsordningen. Är vissa skulder
tvistiga eller har de ännu inte förfallit till betalning, skall ett erforderligt
belopp avsättas för täckning av dessa skulder.
2.2.6 Likvidationens avslutande och bolagets upplösning
Sedan likvidatorerna fullgjort sitt uppdrag skall de avge slutredovisning
för sin förvaltning genom förvaltningsberättelse rörande likvidationen i sin helhet. Vid berättelsen skall fogas redovisningshandlingar för hela lik vidationstiden. Redovisningshandlingarna som skall granskas av revisorerna skall läggas fram på bolagsstämman (13 kap. 14 §). Därefter anses bolaget
upplöst (13 kap. 15 § första stycket). Anmälan därom skall genast göras för registrering.
Visar det sig att bolag i likvidation helt saknar tillgångar eller att dess
tillgångar inte förslår till bestridande av likvidationskostnaderna kan likvidationen upphöra på ett tidigt stadium, Bestämmelserna i 13 kap. 8—14 838 om bolagsstämma och redovisning under likvidation, kallelse på bolagets okända borgenärer och skifte äger då inte tillämpning. Det är tillräckligt att
likvidatorerna till rätten anmäler att bolaget inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna. Rätten har att på denna anmälan i ett särskilt
ärende förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst
(13 kap. 15 § tredje stycket). Rätten skall vidare underrätta registreringsmyndigheten om förklaringen. Eventuella tillgångar skall efter rättens för-
ordnande tillfalla allmänna arvsfonden.
Likvidationen kan emellertid upphöra även genom att bolaget återupptar sin verksamhet. Det kan ske när likvidation beslutats av bolagsstämma eller då rätten beslutat om likvidation på grund av kapitalförlust. Det är
bolagsstämman som cfter yttrande av revisorerna kan besluta om återupptagande av verksamheten. Förutsättning är, att utskiftning inte har ägt rum
och att någon likvidationsanledning på grund av ABL eller bolagsordning-
en inte längre föreligger samt att bolagets eget kapital uppgår till minst
hälften av det registrerade aktiekapitalet (13 kap. 17 8).
I vissa fall kan det bli aktuellt med en fortsättning av likvidationen fastän bolaget har upplösts. Lagen föreskriver nämligen att likvidationen skall fortsättas, om tillgång yppas för bolaget efter dess upplösning eller om talan väckts mot bolaget eller om det eljest uppkommer behov av likvida-
tionsåtgärd (13 kap. 16 §).
Likvidation kan även i vissa andra fall ske i bolag som har upplösts. I
bolag som upplösts genom att det avförts ur registret på grund av att någon
anmälan inte kommit till registret under de tio senaste åren kan likvidation sålunda komma till stånd. om nämligen behov uppkommer av likvidations-
åtgärd. I så fall skall på ansökan av den vars rätt berörs därav likvidatorer
förordnas och, om det finns tillgångar som täcker lik vidationskostnaderna. likvidationen genomföras (13 kap. 18 9).
2.3 Upplösning av 5 000-kronorsbolag
1944 års aktiebolagslag ändrades våren 1973 så att gränsen för aktiekapitalets lägsta belopp höjdes från 5 000 kr till 50 000 kr. I särskilda övergångsbestämmelser föreskrevs att aktiebolag vid utgången av år 1978 skulle ha ett lägsta aktiekapital på 50000 kr. Denna tidsfrist har därefter förlängts. I
bolag som bildats före den 6 juni 1973 skall aktiekapitalet enligt nu gällande bestämmelser uppgå till minst 50000 kr senast vid utgången av år 1981 /punkt I i övergångsbestämmelserna till lagen (1973:303) om ändring i
lagen (1944: 705) om aktiebolag/. Aktiekapitalet kan höjas genom nyemission eller fondemission.
Enligt punkten 3 i samma övergångsbestämmelser kan styrelseledamot,
verkställande direktör, aktieägare, borgenär eller annan vars rätt kan vara
beroende därav under tiden den 1 oktober 1980—den 31 mars 1981 hos
rätten ansöka om likvidation av bolag som bildats enligt äldre lag och vars
aktiekapital ej uppgår till 50000 kr vid utgången av september 1980.
Bolag som bildats enligt äldre lag och vars registrerade aktiekapital inte
uppgår till 50000 kr vid utgängen av år 1981 skall, om det ej trätt i
likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur akticbolagsregistret och är
därmed upplöst. Sådan upplösning kan också ske beträffande bolag vars
registrerade aktiekapital inte uppgår till angivna belopp, om samtliga aktieägare och styrelseledamöter begär det före utgången av oktober 1981. Upplösning av detta slag är förenad med personligt betalningsansvar för
bolagets förpliktelser för aktieägarna samt styrelseledamöter och verkstäl-
lande direktör (punkterna 4 och 5 i övergångsbestämmelserna). Aktieägare och bolagsledning kan emellertid i efterhand befria sig från sådant betalningsansvar genom att begära att det upplösta bolaget försätts i likvidation /punkterna 4 och 5 i övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944:705) om aktiebolag jämförda med 3 § lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen (1975: 1385) och 13 kap. 18 & ABL/.
3¶Skattelagstiftningen
Skatteförfattningarna innehåller inga särskilda regler om beskattning under likvidation. Deklarationsskyldigheten för aktiebolag skall under likvidationens gång fullgöras av likvidatorn, jfr 47 & 5) taxeringslagen
(1956:623). Om självdeklaration inte avlämnas i behörig ordning påförs
bolaget förseningsavgift med 500 kr. eller om anmaning att avge deklaration inte följts, med 1000 kr. Bolaget kan därvid i förekommande fall också skönstaxeras och påföras skattetillägg.
Det förekommer inte sällan att aktiebolag i likvidation underlåter att
fullgöra deklarationsplikten. Underlåtenheten föranleder ofta endast att
förseningsavgift påförs och ärendet lämnas till kronofogdemyndighet för indrivning av restfört belopp. Bolaget aktualiseras därmed för åtgärder hos
kronoftogdemyndighet, som i sista hand kan begära att bolaget försätts i
konkurs. |
I sammanhanget bör uppmärksammas att skattskyldighet för inkomst,
till skillnad från vad som gäller under likvidation, enligt rättspraxis inte kan
åläggas konkursbo.
Enligt förordningen (1927: 320) om skatt vid utskiftning av aktiebolags
tillgångar skall aktiebolag som upplöses tll staten erlägga skatt på utskiftat
belopp. utskiltningsskatt. Det är alltså bolaget som är skattskyldigt. Syftet med denna beskattningsform är att hindra ett kringgående av dubbelbeskattningen av aktiebolagens utdelningar. Skatten utgår med 40 procent på
utskiftat belopp, i den mån detta inte är att anse som återbäring av tillskjutet belopp. I utskiftat belopp inräknas även utskiftningsskatten. Reglerna
om skattens beräkning är komplicerade. Till grund för beräkning av det utskiftningsskattepliktiga beloppet ligger den av bolaget senast före beslutet om utskiftningen upprättade balansräkningen. Frågan om när bolaget skall anses upplöst i utskiftningsskattehänseende bedöms enligt ABLs regler om upplösning av aktiebolag. Bolaget skall avge deklaration till
ledning för den taxering till utskiftningsskatt som skall äga rum året efter
det då upplösning skett. Ett undantag, som dock i praktiken sällan eller aldrig tillämpas, finns dock. Om beslut om likvidation vunnit laga kraft och likvidationen oskäligt fördröjs, får taxering ske innan bolaget skall anses
upplöst. Deklarationsplikten skall fullgöras av likvidatorn, jfr 47 8 6) taxe-
ringslagen.
Utskiftning anses som ett realisationsvinstgrundande fång hos motta-
garen av det utskiftade beloppet. varför realisationsvinstbeskattning hos
denne kan komma i fråga.
Bestämmelserna om utskiftningsskatt kompletteras med en bestämmel-
se om att bolaget vid utskiftning till delägare av sådana nedskrivna tillgång-
ar, som vid försäljning skulle ha varit skattepliktiga i förvärvskällan, skall
anses ha åtnjutit skattepliktig inkomst som om tillgången sålts /fjärde - stycket punkt I av anvisningarna till 288 kommunalskattelagen (1928:370)/.
Hos länsstyrelserna förs kortregister över aktiebolagen i länet (SFS 1952: 753). Registret innehåller uppgift om tid för bolags bildande, om aktiekapital samt förändringar därav. om tid för bolags trädande i likvida-
tion, om bolags upplösning m. m. Detta register används för skattemyn-
digheternas kontroll av att reglerna om utskiftningsskatt iakttas bl.a. i samband med bolags upplösning genom likvidation.
I avsnitt 2.3 har redogjorts för de särskilda reglerna om upplösning av vissa aktiebolag som gäller enligt punkt 4 och 5 av övergångsbestämmelserna till lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag. I
lagen (1974:990) om den skattemässiga behandlingen med anledning av
övergång från aktiebolag till annan företagsform, m. m., behandlas vissa skatterättsliga konsekvenser av en upplösning av akticbolag enligt de nämnda övergångsbestämmelserna. Lagen behandlar dessutom utskift-
ningsskatten i vissa fall när bolag vars aktiekapital inte uppgår till 50 000 kr träder i likvidation under år 1981.
Aktiebolag som avses i den nyssnämnda lagen 1974: 990 skall som regel
inte erlägga inkomstskatt på grund av att verksamheten övertagits av
enskild näringsidkare, handelsbolag eller delägare t enkelt bolag. Med
hänsyn till svårigheterna att göra exakta beräkningar av utskiftningsskat-
ten för dessa bolag har man av praktiska skäl vidgat ”frigränsen” för
utskiftningsskatt. Vid taxeringen får sålunda utöver tillskjutet belopp avräknas 75 000 kr. Dessutom får värderingen ske efter något förmånligare
grunder än vad som annars tillämpas vid utskiftningsskatteberäkningen. Vidare finns bestämmelser om övertagarens beskattningssituation. Härvid
utgår man från grundprincipen att kontinuitet skall råda mellan bolagets
och övertagarens beskattning. Enligt en särskild bestämmelse skall skattepliktig realisationsvinst inte anses uppkomma i samband med avvecklingen. Övertagaren är jämte aktiebolaget betalningsskyldig för bolagets skatter (jfr andra stycket punkt 4 av de nämnda övergångsbestämmelserna enligt vilket aktieägarna samt styrelseledamöter och verkställande dircktör, när bolaget avförts ur aktiebolagsregistret, svarar solidariskt för bolagets förpliktelser).
Patentverket aviserar länsstyrelserna om vilka bolag som upplöses under övergångstiden. Härigenom får skattemyndigheterna möjlighet att kontrollera att övergången sker i behörig ordning och att verksamheten i dess
nya form verkligen redovisas för taxering.
4 Konkurs och ackord
Om ett bolag är försatt i konkurs och denna avslutas utan överskott är bolaget upplöst när konkursen avslutas (13 kap. 19 § första stycket ABL).
Ett stort antal bolag upplöses varje år genom konkurs. Anmärkningsvärt är
att antalet bolag som upplöses genom konkurs är högre än antalet bolag som upplöses genom likvidation. År 1978 försattes I 266 aktiebolag i likvidation och 2335 i konkurs. Samma år avslutades I 176 likvidationer och 1769 bolagskonkurser. Nedan ges en summarisk översikt över konkursla-
gens bestämmelser om konkursgrunder samt de ändrade bestämmelserna
om konkursförvaltning m. m., som trädde i kraft den I januari 1980.
4.1 Konkursgrunder
Enligt konkurslagen (1921:225; KL) utgör obestånd den enda grunden
för konkurs. Därmed förstås enligt I $ att gäldenären inte kan rätteligen betala sina skulder och betalningsoförmågan inte endast är tillfällig. Gäldenären kan således vara illikvid, dvs. inte omedelbart ha pengar till sitt förfogande som svarar mot hans aktuella behov av betalningsmedel utan att det förhållandet utgör grund för konkurs. Ett annat tillstånd som inte heller anses motivera att gäldenären försätts i konkurs är insufficiens, dvs. när en gäldenärs skulder överstiger hans tillgångar, värderade till vad de kan beräknas inbringa genom realisation vid lämplig tidpunkt. Hänsyn tas
då nämligen inte till exempelvis gäldenärens kreditmöjligheter eller hans
framtida arbetsinkomster. Vid prövning av frågan om en gäldenär är på obestånd eller inte får däremot göras en samlad bedömning av hans förmö-
genhetsställning och förutsättningar att kunna infria sina skulder i rätt tid.
I 2-4 §§ uppställs särskilda hjälpregler vid prövningen av frågan om gäldenären är på obestånd eller inte. Enligt 2 § skall gäldenärens uppgift att
han är på obestånd godtas också när konkursansökningen gjorts av bor-
genär, om inte särskilda skäl föranleder annat. Enligt 3 § presumeras
gäldenären vara på obestånd, om han vid utmätning inom de senaste sex månaderna före konkursansökningen befunnits sakna tillgångar till full
betalning av utmätningsfordringen eller gäldenären förklarat sig inställa
betalningarna. 4 § avser gäldenär, som är eller under det senaste året före
konkursansökningen varit bokföringsskyldig. Om en sådan gäldenär trots
uppmaning av borgenär att betala klar eller förfallen skuld underlåtit att
göra detta inom en vecka och borgenären söker honom i konkurs inom tre veckor därefter samt skulden då alltjämt inte är betald, presumeras han
vara på obestånd.
4 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146
Borgenär kan emellertid inte få gäldenären försatt i konkurs, om borge-
nären har betryggande pant eller annan jämförlig säkerhet i egendom som tillhör gäldenären eller tredje man ställt betryggande säkerhet för fordring-
en och det skulle strida mot villkor för säkerhetens ställande att borge-
nären söker gäldenären i konkurs (5 §). Ett annat hinder mot konkurs är den omständigheten att fordringen inte är förfallen till betalning och betryggande säkerhet erbjuds av tredje man.
Behöriga att söka konkurs är gäldenär och borgenär. Konkursansökan
ställs till konkursdomaren vid den tingsrätt, där gäldenären skall svara i
tvistemål som angår gäld i allmänhet. Konkursdomaren skall genast pröva ansökan, om gäldenären själv gjort den. Om borgenär ansökt om konkurs,
skail gäldenären föreläggas att inkomma med förklaring inom viss tid.
Bestrider gäldenär ansökningen eller finner konkursdomaren eljest särskil-
da skäl föreligga mot antagande att gäldenären är på obestånd skall målet
hänskjutas till rätten. Detsamma gäller när gäldenären själv är sökande och särskilda skäl föreligger att inte godta uppgiften om gäldenärens obestånd (12 och 14 §§). Sedan beslut om konkurs meddelats är det inte möjligt att
återkalla konkursansökan. Genom konkursbeslutet, som skall kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning, förlorar gäldenären rådigheten
över den egendom som ingår i konkursboet och han får inte ätaga sig
förbindelser som kan göras gällande i konkursen. Konkursboet omfattar egendom som tillhörde gäldenären vid konkursbeslutet, sådan som till-
faller honom under konkursen och sådan som kan återvinnas till konkurs-
boet. Reglerna om återvinning finns i 28—40 c §§. Återvinningsreglerna
skall förebygga att gäldenären när konkurs hotar, på ett iilojalt sätt gör
tillgångar oåtkomliga för borgenärerna. Återvinnningsreglerna skall också göra borgenärerna jämspelta i en obeståndssituation.
4.2 Konkursförvaltning m. m.
Riksdagen har nyligen beslutat om genomgripande ändringar av bestämmelserna om konkursförvaltning och tillsyn över konkursförvaltning m. m.
(prop. 1978/79: 105, LU 1978/79: 19, rskr 1978/79: 309, SFS 1979: 340). Till
grund för de beslutade ändringarna, som trädde i kraft den 1 ianuari 1980,
ligger i första hand konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1977:29) Konkursförvaltning. Ändringarna innebär att handläggningen av kon-
kurser efter årsskiftet skall ske på följande sätt.
Efter beslut om konkurs skall konkursdomaren genast bestämma om konkursen skall handläggas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskri-
vet i fråga om konkurs (ordinär konkurs) eller om den skall handläggas som mindre konkurs. Bestämmelserna om mindre konkurs skall tillämpas om
det finns anledning anta att gäldenärens bo inte räcker till betalning av konkurskostnaderna eller boet med hänsyn till dess omfattning och övriga
förhållanden är av enkel beskaffenhet och konkursen med fördel kan genomföras utan bevakningsförfarande (185 8). Vid ordinär konkurs skall
konkursdomaren sätta ut tid för första borgenärssammanträdet och bestämma den tid inom vilken bevakning skall ske. Konkursdomaren skall vidare utan dröjsmål efter hörande av tillsynsmyndigheten utse interimsförvaltare att handha förvaltningen av boet till dess förvaltare har utsetts. Förvaltare utses av konkursdomaren vid första borgenärssammanträdet. Konkursdomaren skall höra tillsynsmyndigheten och borgenärerna innan han utser förvaltare. Förvaltaren skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt i övrigt vara lämplig för uppdraget (44 8).
Förvaltaren kan på egen begäran entledigas av konkursdomaren. om han visar skäl till det. Om han visar sig vara olämplig. kan han entledigas efter framställning av tillsynsmyndighet, granskningsman, borgenär eller gäldenär. Tillsynsmyndighet över förvaltningen skall vara vissa av regeringen utsedda kronofogdemyndigheter (SFS 1979: 755). På begäran av borgenär kan även granskningsman förordnas med uppgift att övervaka förvaltningen på borgenärens vägnar. Förvaltaren skall ombesörja de ärenden som rör borgenärernas gemensamma rätt och bästa och vidta alla åtgärder som främjar en förmånlig och snabb utredning av boet. I viktiga frågor skall förvaltaren höra särskilt berörda borgenärer.
Förvaltaren skall så snart som möjligt omhänderta gäldenärens bo med
böcker och handlingar som rör boet. Han har därvid möjlighet att påkalla
handräckning av kronofogdemyndigheten. Förvaltaren skall förteckna gäldenärens tillgångar och skulder. Denna konkursbouppteckning skall un-
dertecknas av gäldenären under edsförpliktelse och ges in till konkursdomaren. Förvaltaren skall så snart det kan ske upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd och om orsakerna till gäldenärens obestånd. I berättel-
sen skall upptas en översikt över tillgångar och skulder samt särskilt
anmärkas om återvinning kan komma i fråga och om det finns anledning anta att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrou. Dessutom skall uppges om eventuell bokföringsskyldighet fullgjorts. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott, skall han omedelbart underrätta åklagaren därom och därvid ange grunden för misstanken. Har gäldenären drivit näringsverksamhet och har det under konkursförvalt-
ningen kommit fram att gäldenären kan misstänkas för annat icke ringa
brott som har samband med verksamheten, skall förvaltaren anmäla även
det (55 §).
Varje halvår skall förvaltaren till tillsynsmyndigheten avlämna berättelse med uppgifter om avvecklingen av boet. Förvaltaren är bokföringsskyl-
dig enligt kontantmetoden, om det inte föreligger så särskilda förhållanden att god redovisningssed påkallar att bokföringsskyldigheten sker på annat sätt. Räkenskapsmaterialet skall av förvaltaren bevaras under minst tio år
från utgången av det kalenderår då konkursen avslutades. I övrigt skall bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) om arkivering av räkenskapsmaterial tillämpas. De räkenskapshandlingar som tillhör konkursgäldenären skall i princip efter konkursens avslutande återlämnas till gäl-
denären. Föreligger det hinder mot ett sådant återlämnande — t.ex. på
grund av att konkursgäldenären är en juridisk person som upphör alt existera i och med konkursens avslutande — skall handlingarna överläm-
nas till tillsynsmyndigheten, om förvaltaren inte anser att han bör bevara
dem. Handlingarna skall bevaras i enlighet med vad som i varje särskilt fall gäller om arkivering (206 8).
Om gäldenären bedrivit rörelse, kan förvaltaren låta rörelsen fortsätta
för konkursbocts räkning, om det anses ändamälsenligt. Rörelsen får dock inte drivas längre tid än ett år från första borgenärssammanträdet, om det
inte föreligger särskilda skäl för det. Boets egendom skall annars säljas så
snart det lämpligen kan ske. När bevakningstiden gått ut skall konkursdo-
maren överlämna bevakningshandlingarna till förvaltaren. Denne skall då upprätta en förteckning som utvisar varje beräknad fordran och grund för eventuellt yrkande om förmånsrätt. Konkursdomaren skall bestämma den
tid inom vilken anmärkningar kan framställas mot de bevakade fordringarna. Uppstår tvist på grund av anmärkning kan konkursdomaren förordna förlikningsman. Kan tvisten inte lösas på detta sätt. behandlas frågan vid
borgenärssammanträde med konkursdomaren som ordförande (108 8).
Kan förlikning inte heller nu träffas, hänskjuts frågan till rätten. Sedan anmärkningstiden gåll ut och eventuclit borgenärssammanträde hållits skall utdelning ske av boets tillgångar som då skall ha omvandlats till kontanter. Det ankommer på förvaltaren att bestämma när utdelningen skall äga rum och göra upp utdelningsförslag. Klander mot utdelningsförslaget skall anmälas inom viss tid. När förslag till slututdelning först finns att tillgå för granskning anses konkursen avslutad. Arvode till förvaltaren bestäms av rätten. För tillsynen skall ersättning till staten utgå ur konkursboet enligt bestämmelser som regeringen meddelar.
Gäldenärens personliga rörelsefrihet är under konkursen inskränkt och
vissa tvångsmedel kan riktas mot honom (4 kap.). Sålunda får han inte utan
konkursdomarens samtycke i konkursens inledningsskede lämna landet. Om det senare under konkursen kan befaras att han genom att bege sig från landet undandrar sig sina skyldigheter, får förbud meddelas honom att lämna riket. Han kan vidare åläggas att lämna ifrån sig sitt pass eller
förbjudas att lämna orten (88 §).
Vid första borgenärssammanträdet skall gäldenären inför konkursdomaren avlägga bouppteckningsed. Även annan än gäldenären är skyldig att
på yrkande av förvaltaren eller borgenär avlägga bouppteckningsed eller beediga viss uppgift i bouppteckningen, om det kan antas att sådan edgång
är av betydelse för boutredningen. Undandrar sig gäldenären att fullgöra vad som åligger honom i samband med boutredningen eller överträder han reseförbud, kan konkursdomaren efter omständigheterna förordna att han skall hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet. Detsamma gäller om det skäligen kan befaras att gäldenären undandrar sig sina skyldigheter eller överträder reseförbud. För häktning i sistnämnda fall krävs dessutom att särskild anledning förekommer för en sådan åtgärd. Om annan än gäldenär undandrar sig att fullgöra edgång. kan konkursdomaren förordna om hämtning eller genom föreläggande av vite eller förordnande om häkte tillhålla honom att fullgöra sin skyldighet. Om gäldenären är juridisk person. kan styrelseledamot. verkställande direktör eller likvidator som har avgått eller entledigats senare än ett år före dagen då konkursansökan kom in till konkursdomaren bli underkastad bestämmelserna om inskränkningar I konkursgäldenärens rörelsefrihet och upplysningsplikt.
Den nya ordningen för handläggning av mindre konkurser innebär att
förvaltare skall förordnas i alla konkurser. Förvaltaren skall i princip ha samma kvalifikationer som förvaltare i ordinär konkurs. Tillsynen över
förvaltningen i mindre konkurs skall liksom i ordinär konkurs utövas av kronofogdemyndighet. Förvaltarens uppgifter motsvaras till en del av för-
valtarens uppgifter i ordinär konkurs (185 b 8). Förvaltaren skall utreda orsakerna till obeståndet sumt undersöka om det finns återvinningsmöjligheter och om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott. Till förval-
tarens uppgifter hör också att utreda vilka fordringar som kan göras gällande i konkursen. Finns det egendom i boet skall förvaltaren sälja den och upprätta ett utdelningsförslag. Borgenärerna behöver inte bevaka sina fordringar. Utdelningsförslaget prövas av konkursdomaren efter ett kun-
görelseförfarande. Bestämmelserna beträffande ordinär konkurs om möj-
ligheter för förvaltaren att begära handräckning av kronofogdemyndighe-
ten för att kunna omhänderta etler annars få tillgång till gäldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet gäller även för förvaltare i mindre konkurs. Gäldenären är skyldig att vara närvarande vid boupp-
teckningsförrättningen och uppge boet under edsförpliktelse. Bestämmelserna om tvångsmedel mot gäldenär i ordinär konkurs som underlåter att vara närvarande och uppge boet under ed är desamma i mindre konkurs.
Om det inte finns tillgångar i boet som täcker konkurskostnaderna och boets andra skulder, skall konkursen avskrivas i anslutning till att gäldenären beedigar bouppteckningen (185 d §). Är tillgångarna i ordinär kon-
kurs otillräckliga för betalning av konkurskostnaderna och annan boets skuld, skall efter kungörelseförfarande även konkurs av detta slag avskrivas (186 8). Om den mindre konkursen uppstått på ansökan av annan borgenär än
staten och kostnaderna inte kan tas ur boet, skall borgenären svara för dessa intill ett belopp som motsvarar en tiondel av basbeloppet. Staten
skall stå för de kostnader som inte kan betalas av boet eller ansvarig
borgenär (188 §). Kostnaderna för konkurs som avskrivits enligt 186 § skall betalas ur konkursboet framför annan skuld som boet ådragit sig. Kan konkurskostnaderna inte tas ut ur boet eller av borgenären, skall de betalas av allmänna medel.
4.3 Ackordslagen (1970: 847; AckL)
Med ackord avses en ekonomisk uppgörelse mellan en gäldenär som är
på obestånd och hans borgenärer (1 § AckL). På ansökan av gäldenär som är på obestånd skall god man förordnas för utredning och förhandling med borgenärerna om ackord (2 8& AckL). God man bör vara lagfaren. Han skall
i Övrigt ha den imsikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt ätnjuta
borgenärernas förtroende (3 & AckL). Gäldenären skall vid förvaltningen
av sin egendom samråda med gode mannen, som skall övervaka att bor-
genärernas bästa iakttas (4 §& AckL). Ansökan om förhandling om offentligt ackord skall åtföljas bl. a. av berättelse av gode mannen som anger boets
tillstånd och orsakerna till gäldenärens obestånd samt innehåller översikt över tillgångar och skulder, uppgift om den utdelning som kan påräknas i en konkurs och upplysning huruvida egendom frångått gäldenären under
sådana förhållanden att den kan bli föremål för återvinning, huruvida det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjorts sig skyldig till brott mot sina borgenärer och i så fall grunden därför samt vilka handelsböcker gäldenären hållit och hur de blivit förda (22 §& andra stycket 4 AckL).
5 Gäldenärsbrotten
Bestämmelserna om gäldenärsbrott återfinns it 11 kap. BrB.
I I lkap. I $ straffbeläggs oredlighet mot borgenärer. Huvudfallet är att gäldenären förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrar sitt obestånd (första stycket första meningen). I förarbetena uttalas att förstörande kan äga rum genom underlåtenhet att tillvarata egendom och att även åtgärd som ekonomiskt är att jämställa med förstörelse faller under bestämmelsen, som t. ex. att någon säljer en värdefull maskin som skrot. Under bestämmelsen faller också annan rättshandling
än gåva, såvida den ekonomiskt är att jämställa med en sådan. Exempel
härpå utgör försäljning till underpris i bencfikt syfte. Bestämmelsen avser även det fallet att gäldenären ingår en förbindelse utan vederlag eller mot
otillräckligt vederlag. Vidare framhålls i förarbetena att bestämmelsen träffar vissa fall när en gäldenär avstår från sin rätt, exempelvis vid likvidation eller bodelning. Vinstutdelning i strid mot ABL kan också vara
att jämställa med gåva.
Enligt första stycket andra meningen skall gäldenären dömas för oredlighet mot borgenärer även i det fallet att han genom sådant förfarande som
nyss nämnts framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd. Bedömningen om en åtgärd har framkallat fara för obestånd skall ske med
beaktande av gäldenärens ekonomiska ställning och övriga omständigheter
vid tiden för åtgärden i fråga. För att vara straffbar skall sålunda den
aktuella transaktionen med utgångspunkt i förhållandena vid denna tidpunkt framstå som ekonomiskt oförsvarlig. Förutsättningen för att efter-
följande omständigheter skall få beaktas är alltså att de kunde förutses vid tiden för transaktionen.
Oredlighetsparagrafen riktar sig också mot gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang förtiger tillgång, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift. För straffbarhet förutsätts här att uppgiften inte rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet. Vidare straffbeläggs som oredlighet att gäldenär i samband
med exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och på
så sätt förhindrar att borgenären fär betalning eller säkerhet (andra
stycket). Gäldenär som inför förestående konkurs för bort egendom ur
riket för att hålla den undan konkursen eller som undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen egendom döms slutligen också för oredlighet (tredje stycket).
Av allmänna principer följer att det för ansvar för oredlighet mot borge-
närer krävs uppsåt. omfattande alla objektiva rekvisit.
Om sådant brott som avses I I $ är att anse som grovt. skall enligt 2 §
gärningsmannen dömas för grov oredlighet mot borgenärer. Vid bedöman-
de om brottet är grovt skall särskilt beaktas om gäldenären har beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller om brottet har varit av betydande omfattning.
I 3 § första stycket har straffbelagts att gäldenär fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd. För detta brott, vårdslöshet mot borgenärer, fordras att det bakomliggande förfarandet sker uppsätligen. Däremot räcker det att gärningsmannen såvitt gäller
framkallandet eller förvärrandet av obeståndet gjort sig skyldig till grov
oaktsamhet. I fråga om gränsen för straffbarheten får det ytterst ankomma på en prövning i det särskilda fallet, huruvida en gäldenär med viss ätgärd
övrskridit gränsen till det straffbara området. Vid denna prövning får man hämta ledning av gängse åskådningssätt och ta hänsyn till hans tillgångar. hans tidigare skulder och de nya skulder han ådrar sig genom transaktio-
nen. Åtal enligt första stycket får väckas endast om åtal finnes påkallat ur
allmän synpunkt (8 §& första stycket).
För vårdslöshet mot borgenärer döms också gäldenär som vid konkurs eller i liknande sammanhang av grov oaktsamhet förtiger tillgång. uppger
obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, om inte uppgiften
rättas innan den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet (3 § andra stycket).
Till gäldenärsbrotten hör också mannamån mot borgenärer (4 8) som
förutsätter att gäldenär, då han är på obestånd. gynnar viss borgenär genom att betala skuld som inte är förfallen. betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna säkerhet som inte var betingad vid
skuldens tillkomst eller genom att vidta annan sådan åtgärd. Som ytterliga-
re förutsättning för straffansvar föreskrivs att åtgärden skall avsevärt förringa andra borgenärers rätt (första meningen). Till ansvar för mannamån mot borgenärer dömes enligt styckets andra mening gäldenär som i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss angivits och andra borgenärers rätt därigenom avscvärt förringas.
Ansvar för bokföringsbrott (5 8) ifrågakommer om gäldenären uppsåtli-
gen eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång inte kan i huvudsak bedömas med ledning
av bokföringen. I detta fall har som en särskild förutsättning för åtal
föreskrivits att gäldenären inom fem år från tiden för brottet har försatts i
konkurs, fätt eller erbjudit ackord eller ställt in sina betalningar (8 § andra
stycket). I anslutning härtill har en särskild preskriptionsbestämmelse
tagits in I 35 kap, 4 § andra stycket BrB. Av denna bestämmelse framgår
att preskriptionstiden här skall räknas från den dag då beslut om egendomsavträde meddelades eller åtal eljest tidigast kunde ske.
Av de i Il kap. BrB upptagna brotten hur endast det som består i
bortförande av egendom ur riket straffbelagts på försöksstadiet (6 8). I 7 §
föreskrivs att ställföreträdare för gäldenär som begår gäldenärsbrott skall dömas som om han själv vore gäldenär. I samma paragraf finns också bestämmelser om i vilka fall borgenär kan dömas för medverkan till man-
namån mot borgenärer. Det förutsätts här för straffbarhet att borgenären har brukat otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller handlat i
hemligt samförstånd med gäldenären.
Straffsatsen för gäldenärsbrotten är. utom såvitt gäller grov oredlighet, fängelse i högst två år. För bokföringsbrott kan dock. om brottet är ringa, dömas till böter. Straffet för grov oredlighet är fängelse lägst sex månader
och högst sex år. Som framgått bygger regleringen i 11 kap. BrB på obeståndsbegreppet. Med obestånd får i detta sammanhang förstås detsamma som i KL.
nämligen att gäldenären blivit urståndsatt att betala förfallen gäld. Är han redan före den ifrågavarande gärningen på obestånd. bör fordras. att hans obestånd genom gärningen förvärrats. Det är inte uteslutet, att obestånd föreligger fastän gäldenären hittills lyckats punktligt infria sina förbindelser. Kan det styrkas att gäldenären inte kommer att vara i stånd att
infria sina förpliktelser på förfallodagen, får han nämligen ändå anses vara på obestånd.
Fastän det för straffbarhet vid de ifrågavarande brotten inte krävs att
någon exekutiv förrättning kommit till ständ. följer av förhållandenas
natur, att obestånd jämförelsevis sällan kan tillförlitligen styrkas innan
gäldenären blivit försatt i konkurs eller annan exekutiv förrättning misslyckats. En borgenär, som avstätt från att sätta gäldenären i konkurs. kan i
regel inte bevisa hans obestånd på annat sätt än genom ett misslyckat
försök till utmätning. Även andra omständigheter kan emellertid åberopas för att styrka obeståndet. Särskilt kommer i betraktande de konkursanled-
ningar som, jämte misslyckad utmätningsförrättning. upptagits i KL. Up-
penbarligen bör vid prövning huruvida gäldenären är på obestånd samma
krav ställas på bevisningen som vid prövning av brottsförutsättningar i allmänhet.
6 Nordisk rätt
1975 års aktiebolagslag tillkom efter ett omfattande nordiskt samarbete. Bestämmelserna i de nordiska akticbolagslagarna om likvidation och upplösning av bolag överensstämmer i stora delar. Framför allt är samstämmigheten stor mellan de svenska och finska lagarna. Beträffande själva likvidationsförfarandet medverkar dock i Danmark och Norge i större utsträckning än hos oss den frivilliga rättsvården (skifteretten) i förvaltningen och avvecklingen av bolaget.
I Danmark som i Sverige kan bolag försättas i likvidation frivilligt eller på grund av bestämmelser i lag eller bolagsordning om likvidationsskyldighet. Frivillig hikvidation beslutas i Danmark av bolagsstämman, tvångslikvidation av skifteretten. Likvidationsförfarandet följer emellertid i stort sett samma regler. I förhållande till Sverige skiljer sig förfarandet bl. a. på det sättet att aktieägare med sammanlagt 25 procent av bolagets aktier har rätt att utse minoritetsrevisor. Vidare bör nämnas att det är likvidatorerna — och inte den tidigare bolagsledningen — som skall avge redovisning för bolagets förvaltning för den tid för vilken redovisningshandlingar inte förut har framlagts på bolagsstämma. Redovisningen och revisorernas yttrande över den hälls tillgänglig i bolagets lokaler för aktieägare och borgenärer och sänds dessutom in till aktiebolagsregistret. Mera intressant är att likvidatorerna inom 14 dagar från det att redovisningen har färdigställts till aktiebolagsregistret skall avge en redovisning för de viktigaste orsakerna till likvidationen, bolagets verksamhet under de senaste åren före likvidationen och de övriga omständigheter som kan vara relevanta vid prövning av frågan om det finns anledning inleda förundersökning i brottmål. Bestämmelsen har tillkommit som ett led i de danska ansträngningarna att bekämpa ekonomisk brottslighet.
Dansk rätt saknar motsvarighet till bestämmelserna i 13 kap. 2§ ABL om tvångslikvidation när viss del av aktiekapitalet har gått förlorat. Det är mot denna bakgrund man skall se de danska bestämmelserna om likvidation av insolventa bolag som gällde till utgången av år 1977.
När bolagsstämman beslöt om Jikvidation hade den samtidigt att ta ställning till om likvidationen skulle handläggas enligt reglerna om solventa eller insolventa bolag. Insolvent var bolaget om man kunde räkna med att likvidationen inte skulle ge full täckning åt borgenärerna. Insolvensen inträdde således först när hela det egna kapitalet gått förlorat och tillgångarna inte räckte till betalning av skulderna.
Beslöt bolagsstämman att lik vidationen skulle handläggas enligt reglerna om insolventa bolag, skulle den samtidigt utse en likvidator för tiden intill dess skifteretten utsett likvidator i bolaget. Bolagsstämman hade därmed spelat ut sin roll och aktieägarnas inflytande över bolaget övergick på bolagets borgenärer. Avvecklingen av bolaget skedde efter regler som nära överensstämde med bestämmelserna om konkursförvaltning.
Den nu beskrivna ordningen har ändrats med verkan fr. o. m. den I januari 1978. Bestämmelserna om insolventa aktiebolag har upphävts. Någon motsvarighet till de svenska bestämmelserna om fattiglikvidation finns inte heller. I stället föreskrivs skyldighet för likvidator att verka för att bolaget försätts i konkurs, så snart det står klart att tillgångarna inte räcker för full betalning av skulderna. Huvudregeln är då att likvidatorn skall inkalla bolagsstämman för behandling av konkursfrågan. Har emellertid bolaget trätt i likvidation enligt bestämmelserna om tvångslikvidation t.ex. därför att aktiebolaget saknar till aktiebolagsregistret anmäld
behörig styrelse. kan likvidatorn ansöka om bolagets försättande i konkurs utan att bolagsstämma först hålles. Skifteretten kan också på eget initiativ besluta att bolag som trätt i likvidation skall försättas i konkurs, bl.a. om
bolaget inte har någon likvidator förordnad. De finska Iikvidationsbestämmelserna är nära nog identiska med de
svenska.
Även de norska bestämmelserna om likvidation är mycket lika de svens-
ka. Bestämmelser om tvångslikvidation vid förlust av aktiekapitalet saknas
styrelse saknas, träder skifteretten i bolagsstämmans ställe. På begäran av aktieägare som representerar minst 20 procent av aktiekapitalet kan skif-
teretten också träda i bolagsstämmans ställe. Under likvidationen (avvik-
lingen) träder ett ”avviklingsstyre” i styrelsens ställe. Avviklingsstyret fullgör i allt väsentligt samma uppgifter som likvidatorerna enligt ABL.
Det kan anmärkas att avviklingsstyret har en lagfäst skyldighet att bevara
bolagets bokföring under tio år efter upplösningen av bolaget. I det norska likvidationskapitlet har dessutom upptagits bestämmelser om s.k. kon-
kurskarantän (se avsnitt 7.2).
7¶Utredningsförslag
7.1 Inledning
Under senare år har man från olika håll påtalat att konkursinstitutet missbrukats framför allt på det sättet att en och samma gäldenär förekommit i en serie av konkurser. Med anledning härav fick konkurslagskommittén i tilläggsdirektiv (Dir 1977: 09) i uppdrag att överväga hur man från konkursrättsliga utgångspunkter kunde stävja ett sådant missbruk av kon-
kursinstitutet. Konkurslagskommittén, som fann det angeläget att den
berörda frågan fick en snar lösning, har lagt fram ett delbetänkande (SOU
1979: 13) Konkurs och rätten att idka näring. Ett lagförslag på grundval av betänkandet har nyligen remitterats till lagrådet.
Inom brottsförebyggande rådet tillsattes i slutet av år 1978 inom ramen för den översyn av lagstiftning mot organiserad och ekonomisk brottslighet. som f.n. företas av rådet, en särskild arbetsgrupp med uppgift att pröva möjligheten att lagstiftningsvägen förebygga missbruk av aktiebolagsformen. I en promemoria BRÅ PM (1979: 5) Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet, m. m., har vissa förslag lagts fram i
syfte att motverka missbruk av aktiebolagsformen för ekonomisk brottslig-
het. Remissbehandlifgen av promemorian har nyligen avslutats.
7.2 Konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979: 13) Konkurs och rätten
att idka näring
Kommittén redovisar i betänkandet en undersökning som kommittén
gjort av ett antal företagskonkurser i vilka en och samma person uppträtt som gäldenär eller företrädare för gäldenären. Undersökningen visar att upprepade konkurser har förekommit i ej ringa omfattning. I allmänhet har
verksamheten bedrivits i form av aktiebolag. Bolaget har kontrollerats av en person som ofta har varit ställföreträdare för eller dominerande aktieägare i bolaget. Den formella ledningen kan emellertid ha legat på någon annan. Konkurserna har till övervägande del handlagis som s. k. fattigkonkurser.
För att komma till rätta med missförhållandena föreslår kommittén att nya regler om näringsförbud i samband med konkurs införs. Kommittén föreslår ett i förhållande till 199a& KL utvidgat näringsförbud. Enligt 199a& KL i dess nuvarande lydetse får gäldenären inte under konkursen driva rörelse med vars utövande följer bokföringsskyldighet. Enligt kommittén skall därutöver förbud att idka näring under högst fem år kunna meddelas gäldenär, som är näringsidkare och har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom såsom näringsidkare eller eljest genom upprepade konkurser visat sig uppenbart olämplig att driva näringsverksamhet. Om gäldenären är ett aktiebolag eller liknande juridisk person, skall förbud kunna omfatta även den som är eller senare än ett år innan konkursansökningen gjordes har varit ställföreträdare för den juridiska personen eller som faktiskt handhar eller under nämnda tid har handhaft ledningen eller förvaltningen av denna. En grundförutsättning för att näringsförbud enligt förslaget skall kunna meddelas är att konkurs har inträffat. Fråga om näringsförbud skall prövas av marknadsdomstolen efter ansökan av näringsfrihetsombudsmannen. Sådan ansökan får göras bara efter anmälan av tillsynsmyndigheten i konkursen. Såväl näringsfrihetsombudsmannens ansökan som tillsynsmyndighetens anmälan skall göras inom vissa tidsfrister. Den som bryter mot meddelat näringsförbud skall kunna dömas till fängelse i högst två år. I ringa fall skall påföljden vara böter eller fängelse i högst sex månader.
I betänkandet pekar kommittén på andra olika åtgärder som skulle kunna bidra till att minska förekomsten av upprepade konkurser. Bl.a. betonas vikten av att gäldenärsbrott och återvinning utreds även i mindre konkurser (se avsnitt 4.2). Enligt kommittén är emellertid kompletterande lagstiftningsåtgärder nödvändiga. Kommittén hänvisar därvid bl.a. till företagsobeståndskommitténs (Fi 1976: 03) arbete samt betänkandet (Ds Fi 1976: 4) Ansvar för skatt vid entreprenad m. m. Kommittén anser det även motiverat med en översyn av reglerna i ABL om möjligheterna att ändra aktiebolags firma och säte samt om likvidation. Ett annat önskemål beträffande ABL som framförs är att uppföljningen av att föreskrivna handlingar ges in till registreringsmyndigheten blir effektivare.
7.2.1 Remissutfallet
Det alldeles övervägande flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget om s. k. konkurskarantän utan erinran. Endast Sveriges advokatsamfund uttalar som sin uppfattning att inskränkningar i principen om näringsfrihet inte bör komma till stånd utan en mer ingående utredning. Några instanser tillstyrker förslaget under förutsättning att näringsförbudet endast får tillgripas under mer begränsade förutsättningar än vad kommittén föreslår. Flera remissinstanser påpekar emellertid att konkurslagstiftningen endast utgör en del av det regelsystem som möjliggör de förfaranden som ligger bakom konkursmissbruket. Därvid nämns överträdelser och kringgåenden av regler inom associations- och skatterätten samt utnyttjanden av brister och ofullständigheter i den lagstiftningen för att nä ekonomiska fördelar.
Beträffande utformningen av förslaget tillstyrker flertalet remissinstan-
ser förslaget om en särskild prövning om näringsförbud i de enskilda fallen.
När det gäller kretsen av personer som skall kunna drabbas av näringsförbudet tillstyrks kommitténs förslag av flertalet remissinstanser. Beträffande regeln om möjlighet att besluta om näringsförbud för den som är eller senare än ett år innan konkursansökan gjordes har varit ställföreträdare för
gäldenär som är juridisk person uttalar emellertid bl. a. Stockholms tings-
rätt farhågor för att tidsgränsen är alltför kort. Regeln befaras dessutom kunna leda till att de verkligt ansvariga i vissa fall undandrar sig påföljder
av sitt handiande genom att sätta andra personer i sitt ställe när företagets ekonomiska ställning hotas. Några remissinstanser föreslår också att näringsförbudet skall kunna drabba även närstående som driver näringsverk-
samhet vari den som fått förbud har väsentligt ägarintresse eller annat
väsentligt intresse.
Vad gäller de av kommittén föreslagna förutsättningarna för förbud accepteras dessa i huvudsak av merparten av remissinstanserna. Flera
instanser pekar dock på nödvändigheten att kunna använda näringsförbud i ett större antal fall än vad som enligt kommitténs bedömning kommer att
bli fallet. Förutsättningarna föreslås bli vidgade genom att ”grov” och ”uppenbar” utesluts ur lagtexten beträffande gäldenärens förfarande mot
borgenärer resp. visad olämplighet att driva näringsverksamhet. Andra
remissinstanser förordar en precisering av förutsättningarna för närings-
förbud. Därvid föreslås bl. a. att näringsförbudet konstrueras som en följd
av kriminaliserade förfaranden främst gäldenärsbrott och skattebrott men
även annan ekonomisk brottslighet. Några remissinstanser, däribland riksskatteverket, anser att även andra situationer än konkurs bör utgöra en förutsättning för näringsförbud. Det kan enligt verkets mening ifrågasättas
om inte exempelvis likvidation skulle kunna initiera prövning om eventuellt näringsförbud.
Beträffande frågan om innebörden av förbudet påpekar flera remissin-
stanser att näringsförbudet kan få en begränsad betydelse i fåmansbolag.
om inte förbudet utsträcks till att avse även personer som innehaft det dominerande ekonomiska intresset i den juridiska personen. Förbudet
skulle då medföra att den drabbade under aktuell tid inte får ha något dominerande ekonomiskt intresse I näringsverksamhet av angett slag.
Kommitténs förslag om marknadsdomstolen som beslutande organ i fråga om meddelande av näringsförbud får ett mycket blandat mottagande. Huvudparten av remissinstanserna synes föredra att frågor om näringsförbud handläggs av de allmänna domstolarna. De skäl som åberopas till grund för en sådan beslutsordning är bl. a. följande. Möjligheten till överklagande av beslut om förbud ökar rättssäkerheten. I prövningen ingår
bedömningar som i allmänhet görs av konkursdomaren och andra frågor som har anknytning till vad som ofta ingår i allmän domstols prövning av
civil- eller brottmålskaraktär. Besluten skall enligt dessa remissinstanser
kunna meddelas interimistiskt för att en önskvärd snabb handläggning av frågan skall uppnås. Förbudsprövningen kan med den förordade ordningen ske i samband med ett åtal för gäldenärsbrott eller annat brott som vederbörande misstänks för vilket kommer att underlätta utredning och hand-
läggning.
7.2.2 Lagrådsremissen
I det av regeringen till lagrådet remitterade förslaget har de av kommittén föreslagna förutsättningarna för näringsförbud i huvudsak bibehållits.
Även i fråga om den personkrets som kan drabbas av näringsförbud och beträffande innebörden av ett förbud överensstämmer det remitterade förslaget, med vissa mindre jämkningar, med kommitténs förslag. Däremot
skiljer sig det remitterade förslaget från kommitténs förslag i fråga om förfarandet. Sålunda föreslås att frågor om näringsförbud skall prövas av allmän domstol på talan av allmän åklagare. Reformen föreslås träda i kraft
den 1 juli 1980.
7.3 BRÅ PM (1979: 5) Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna
kapitalet, m. m.
I BRÅ-promemorian framhålls att det förekommer att aktiebolag bildas eller förvärvas uteslutande i syfte att tjäna som täckmantel för brottslig
verksamhet. De bolag som används är oftast fåmansbolag med lågt aktie-
kapital. En grundläggande teknik är ofta transaktioner inom s. k. oäkta
koncerner, dvs. rättshandlingar mellan två eller flera bolag som ägs av samma fysiska person eller begränsade personkrets. De s. k. fattigkonkur-
serna utgör merparten av samtliga företagskonkurser. Det torde enligt
arbetsgruppen innebära att många bolag fortsätter sin förlustbringande verksamhet i strid mot likvidationsbestämmelserna i ABL ända till dess
det inte längre finns tillgångar kvar att betala ett ordinärt likvidationsförfarande och med till visshet gränsande sannolikhet innefattar dessa kon-
kurser gäldenärsbrottslighet. Med hänsyn härtill föreslår arbetsgruppen en skärpning av bestämmelserna om likvidation och en skärpt kontroll av
företag i riskzonen 1. ex. företag där aktiekapitalet delvis har gått förlorat men likvidationsplikt ännu inte inträtt. Arbetsgruppen föreslår också åtgärder mot sådana manipulationer inför en förestående likvidation eller konkurs som innefattar byte av firma, säte och styrelse i syfte att vilseleda
borgenärer och andra intressenter i bolaget och försvåra myndigheternas kontroll. Arbetsgruppen aktualiserar också frågan om återbetalning av lån
till aktieägare m. fl. som lämnats innan förbudet för bolag att lämna sådana
lån trätt i kraft samt föreslår åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av
" vilande bolag och skrivbordsbolag för att på detta och andra angivna sätt effektivisera aktiebolagsregistret.
Förslagen innebär bl. a.
e att bestämmelserna om likvidation när aktiekapitalet helt eller delvis gått förlorat skärps. Dels förordas en återgång till i huvudsak den ord-
ning som gällde till utgången av år 1976, nämligen att bolag som förlorat
mer än två tredjedelar av sitt aktiekapital inom viss tid måste förete full
täckning av aktiekapitalet för att bolaget skall undgå skyldighet att träda
i likvidation. Dels föreslås att bolag inte får driva verksamhet under
längre tid utan att ha två tredjedelar av aktiekapitalet täckt.
e aft revisor skall ha skyldighet att ansöka om likvidation när bristen i
aktiekapitalet inte täcks och bolagsstämman inte beslutar om likvida-
tion,
6 att kvalificerad revisor skall finnas i aktiebolag som inte har full täckning för bolagets registrerade kapital,
e att patentverket skall pröva om det finns skäl till ändring av bolagets
firma eller den ort i Sverige där bolagets styrelse skall ha sitt säte. En
förutsättning för sådan ändring är vidare att bolaget i registreringsärendet kan förete intyg av kvalificerad revisor som utvisar att full täckning
finns för aktiekapitalet och att någon allvarlig betalningsanmärkning inte
under det närmast föregående året har riktats mot bolaget,
e att aktiebolag varje år i samband med att det skickar in årsredovisning
till patentverket skall bifoga en aktuell förteckning över bolagets styrel-
seledamöter m. fl., e aft det i övergångsbestämmelserna till 1973 års lagstiftning om förbud
mot lån till aktieägare m. fl. föreskrivs att lån av detta slag som lämnats
innan förbudet trätt i kraft, vid utgången av år 1981 skall vara återbe-
talda till bolaget, åtminstone till den del som behövs för att bolagets
registrerade aktiekapital skall vara täckt, e att aktiebolag skall erlägga en ”registerhållningsavgift”. Avgiften syftar
till att påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och
finansiera en upprustning av aktiebolagsregistret.
7.3.1 Remissutfallet
Remissutfallet på BRÅ-promemorian är mycket blandat. Flertalet remissinstanser vitsordar behovet av lagstiftningsåtgärder till förhindrande av att aktiebolagsformen missbrukas som instrument för den ekonomiska brottsligheten. De statliga myndigheterna är i huvudsak positiva till förslagen och flera av dem betraktar de föreslagna ändringarna som mycket försiktiga och inte tillräckligt långtgående samt förordar fortsatt lagstiftningsarbete för att effektivt hejda den ekonomiska kriminaliteten på detta område. Åtskilliga företrädare för industrin liksom revisorernas organisationer, Sveriges advokatsamfund och aktiespararna intar däremot i allmänhet en negativ hållning till förslagen. Dessa instanser befarar att ändringarna kan få negativa effekter för lojala och seriösa näringsidkare samt leda till en ökad byråkrati.
Beträffande de enskilda förslagen är remissinstansernas inställning följande.
Förslaget om en återgång till i huvudsak den ordning som gällde till
utgången av år 1976 beträffande likvidation vid förlust av aktiekapitalet,
nämligen att bolag som förlorat mer än två tredjedelar av sitt aktiekapital inom viss tid måste förete full täckning av aktiekapitalet för att bolaget skall undgå skyldighet att träda i likvidation avstyrks av något fler instanser än de som tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Förslaget att bolag inte får driva verksamhet under längre tid utan att ha två tredjedelar av aktiekapitalet täckt tillstyrks och avstyrks av lika många instanser. De huvudsakliga invändningarna mot förslagen är att nuvarande regler utgör en rimlig avvägning med hänsyn till den tid som kan åtgå för finansiella saneringsoperationer och med hänsyn till sysselsättningsaspekter och risken för framtida finansiella strukturförändringar. Dessutom påpekas att nuvarande bestämmelser var föremål för bedömning så sent som är 1975.
Merparten av instanserna tillstyrker förslaget att kvalificerad revisor skall finnas i bolag som inte har full täckning för bolagets registrerade aktiekapital samt att revisor skall ha skyldighet att ansöka om likvidation när bristen I aktiekapitalet inte täcks och bolagsstämman inte beslutar om likvidation. Mot förslaget om kvalificerad revisor anförs av bl. a. företrädare för de auktoriserade revisorerna att ett byte av revisor när täckningen brister kommer alltför sent för att få någon effekt. I stället bör man verka för att kvalificerad revisor skall finnas i alla aktiebolag. Andra instanser pekar på svårigheten att i dessa situationer finna revisorer som är villiga att åta sig uppdraget. Beträffande förslaget om skyldighet för revisor att ansöka om likvidation invänds att ett sådant ansvar rent principiellt inte bör åläggas revisor utan ligga på bolagets ledning och ägare. Andra remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt, anser det värdefullt om revisorerna får en gentemot bolaget självständig ställning.
Förslaget att patentverket skall pröva om det finns skäl till ändring av bolagets firma eller den ort där bolagsstyrelsen skall ha sitt säte tillstyrks i princip av merparten av instanserna. En stor del av dem lämnar emellertid alternativa lösningar och kompletteringar till BRÅs förslag. BLI. a. ifrågasätts om patentverket har möjlighet att göra den föreslagna prövningen och om effekten ur brottsbekämpningssynpunkt uppväger det merarbete som skapas för företag och kontrollorgan. Flera instanser föreslår att patentverket borde vara berättigat att utan egen prövning registrera ändringar, om intyg bifogas från kvalificerad revisor. Några remissinstanser anser att förslaget bör kompletteras med förbud för bolag att under viss tid använda firma som innehafts av upplöst bolag (s. k. firmakarantän). Länsstyrelsen i Malmöhus iän föreslår därjämte att krav ställs på att bolag alltid skall ha anknytning till den ort där styrelsen enligt anmälan skall ha sitt säte.
Förslaget att bolag varje år i samband med att det skickar in årsredovisning till patentverket skall bifoga en aktuell förteckning över bolagets styrelseledamöter m. fl. tillstyrks av flertalet remissinstanser. Flera instanser föreslår dock att skärpta krav ställs på avgående styrelseledamot så att denne blir solidariskt ansvarig för bolagets uppkommande förbindelser, om han underlåtit att anmäla sin avgång och kvarvarande styrelseledamöter inte fullgör sina skyldigheter om likvidation, när aktiekapitalet helt eller till större delen gått förlorat.
Förslaget om återbetalning till viss del av gamla lån till aktieägare m. fl. avstyrks av merparten av remissinstanserna. Av de instanser som tillstyrker förslaget förordar flera en längre övergångstid och större möjligheter till dispens. Den huvudsakliga invändningen mot förstaget är att frågan är omfattande och övergripande och inte tillräckligt utredd.
Förslaget att bolag årligen skall erlägga en ”registerhållningsavgift” i syfte att påskynda avvecklingen av vilande bolag och skrivbordsbolag och finansiera en upprustning av bolagsregistret avstyrks av de flesta remissinstanserna. Flera instanser pekar på nödvändigheten av att ett centralt firmaregister införs. Först därefter kan det bli aktuellt med ett system med registerhållningsavgift. De flesta instanserna betonar vikten av förbättringar av registrets effektivitet för att åstadkomma en sanering bland bolagen och motverka ekonomisk brottslighet.
8 Missbruk av likvidationsinstitutet
8.1 Inledning
Det finns inga närmare undersökningar hur likvidationsinstitutet tillämpas. För att få denna fråga belyst har arbetsgruppens sekreterare varit i kontakt med polis, åklagare och skattemyndigheter. Dessutom har landets samtiiga kronofogdemyndigheter tillfrågats om sina erfarenheter av likvidationsinstitutet. De uppgifter som erhållits på detta sätt är relativt sparsamma. Endast undantagsvis pekar myndigheterna på fall i den egna praktiken där missbruk har kunnat konstateras (se avsnitt 8.2). Det insamlade materialet ger närmast stöd för uppfattningen att myndigheterna ännu inte har blivit medvetna om riskerna för missbruk av likvidationsinstitutet i samma grad som när det gäller t. ex. konkursinstitutet.
Arbetsgruppen har därför genom sin sekreterare försökt komplettera enkätmaterialet med en genomgång av likvidationsakter på patentverkets bolagsbyrå och i Stockholms tingsrätt (se avsnitt 8.3). Inte heller denna
undersökningsmetod har skapat önskvärd klarhet i frågan i vad mån likvidationsinstitutet missbrukas för ekonomisk kriminalitet. Många av de tikviderade bolagen saknar räkenskapshandlingar för flera år före likvidationsbeslutet. Här är det naturligtvis helt ogörligt att av aktmaterialet bilda sig en uppfattning om eventuellt missbruk. Men även när föreskrivna årsredovisningar finns i akten möter svårigheter. Många gånger anges endast att tillgångar och skulder helt saknas. Även när årsredovisningen är fylligare möter svårigheter att bedöma att de redovisade uppgifterna är riktiga. På säkrare grund skulle man naturligtvis stå om aktmaterialet kunde kompletteras med uppgifter från bolagsledningen samt skatte- och andra myndigheter som haft att göra med bolaget. En sådan systematisk undersökning skulle emellertid sannolikt ta lång tid att genomföra och ställa sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har därför begränsat sig till att komplettera de nämnda förfrågningarna och aktgenomgångarna med en litteraturgenomgång (avsnitt 8.4).
8.2 Uppgifter från myndigheter
I en rundskrivelse från BRÅ tillfrågades landets samtliga kronofogdemyndigheter bl. a. om
1. erfarenheter av missbruk av likvidationsförfarandet
2. erfarenheter av likvidatorernas lämplighet och sätt att sköta uppdraget.
Åtskilliga kronofogdemyndigheter, främst i mindre distrikt, uppgav att de har ringa erfarenhet av bolag i likvidation över huvud taget. Övriga svar var jämförelsevis kortfattade. Många av de bolag som träder i likvidation är uppenbarligen kända hos kronofogdemyndigheterna för bristande betalningsförmåga. Det har ändå förekommit att myndigheten inte känt till att bolaget upplösts förrän långt efter det att likvidationen avslutats. Flera kronofogdemyndigheter har också uppgett att bolag i likvidation ofta saknar intresse från indrivningssynpunkt. Man utgår nämligen från att bolaget saknar tillgångar och avstår därför från att undersöka hur det förhåller sig med den saken eller om det finns återvinningsmöjligheter.
Under senare tid har man emellertid på flera kronofogdemyndigheter noterat att personer som varit kända för tvivelaktiga affärer föredragit att avveckla sina bolag genom likvidation i stället för konkurs. Myndigheterna har därför skärpt bevakningen av bolag i likvidation. Det blir också vanligare att bolag i likvidation av kronofogdemyndigheten begärs i konkurs i syfte bl.a. att få återvinningsmöjligheter och eventuella gäldenärsbrott klarlagda.
Som exempel på missbruk av likvidationsinstitutet anförs från kronofogde- och andra tillfrågade myndigheter framför allt likvidation av bolag för att undgå indrivning av skatter och avgifter till det allmänna.
Fall I
De aktuella bolagen var verksamma i databranschen. Bolag nr I som
tidigare haft annan firma drevs under åren 1976-1977. Bolaget avre-
gistrerades i maj 1978 som arbetsgivare hos lokala skattemyndigheten.
De anställda övergick till ett annat av samme ägare kontrollerat bolag,
bolag nr 2. Bolag nr 1, vars verksamhet upphört, ändrade samma månad
firma. Bolag nr 1 trädde i juni 1978 i likvidation. I augusti 1978 hem-
ställde likvidatorn hos rätten att likvidationen skulle läggas ned och
bolaget anses upplöst då bolaget ej hade tillgångar till täckande av
likvidationskostnaderna. Bolaget upplöstes samma månad. Bolag nr 2 försattes på egen begäran i konkurs vid Stockholms tingsrätt i juli 1979. I augusti 1979 har ett nytt bolag, bolag nr 3, etablerat sig i lokaler som
tillhört bolag nr I. Bolag nr 3 har nu ändrat firma till bolag nr 1:s tidigare
firma. Enligt uppgift från kronofogdemyndigheten har en skatte- och avgiftsfordran mot bolag nr I på omkring 100000 kr avskrivits på grund av likvidationen.
Fall 2
I ett 5000-kronorsbolag ägdes samtliga aktier av en person som tillika utgjorde bolagets styrelse. Bolaget var restfört för mervärdeskatt för perioderna maj —augusti 1975, september—december 1975 och januari—
december 1976 med sammanlagt 10827 kr. Dessutom var bolaget rest-
fört för 1976 års arbetsgivaravgifter (uppbördsdagarna den 19 juni 1978
och 18 april 1978) med sammanlagt omkring 100 000 kr. Enligt styrelsens förvaltningsberättelse var bolagets omsättning under året 1976-09-01—- 1977-08-31 908 734 kr. Enligt resultaträkningen som fastställdes på bo-
lagsstämman den 20 april 1978 hade 244000 kr reserverats för arbetsgivaravgifter, för vilket belopp det fanns täckning i likvida medel och
kundfordringar. Den 28 september 1978 beslöt bolagsstämman/ägaren
om likvidation. Till likvidator utsågs styrelsen/ägaren. Samma dag anmälde likvidatorn/ägaren till rätten att bolaget helt saknade tillgångar
och hemställde att likvidationen skulle läggas ned och bolaget upplösas i
enlighet med 13 kap. 15§ tredje stycket ABL. Den 5 oktober 1978 delgavs bolaget betalningsuppmaning för konkursansökan av kronofogdemyndigheten. Den 17 oktober 1978 ingavs konkursansökan. Den 31
oktober 1978 beslöt tingsrätten att likvidationen skulle läggas ned och
bolaget anses upplöst. Den 15 november 1978 försattes bolaget i kon-
kurs. Kronofogdemyndigheten ställde säkerhet i konkursen. Förval-
taren ansökte om återvinning av orimliga löneuttag och anmälde att det förelåg misstanke om gäldenärsbrott. Åtal har nu väckts mot ägaren för oredlighet mot borgenär. Brottet har enligt stämningsansökan bestått i att han genom att vid olika tillfällen under tiden 1978-01-02—-08-11 låta bolaget skänka honom tillhopa 120082 kr. avhänt bolaget egendom av betydenhet och därigenom försatt bolaget på obestånd.
Fall 3
Det aktuella bolagets styrelse bestod av en advokat som ägde samtliga
aktier. Enligt årsredovisningen bedrevs ingen rörelse och bolaget saknade tillgångar. Den 22 augusti 1978 inkom till kronofogdemyndigheten en begäran om indrivning av särskild varuskatt på 364604 kr hos bolaget. Varuskatten härrörde från verksamhet som bolaget hade bedrivit för
flera år sedan. Frågan om påföring av skatten hade sedan verksamheten lagts ner prövats i flera instanser. Bolaget hade vidare besvärat sig över
att det fått avslag på sin begäran om dispens från varuskatten. Regering-
en lämnade den 7 december 1978 besvären utan bifall. Den 20 december 1978 hölls extra bolagsstämma i bolaget. Vid stämman redovisades
tillgångar och skulder till 0. Varuskatten togs inte upp. Bolagsstämman/
advokaten beslöt om likvidation och utsåg en biträdande jurist hos advokaten till likvidator. Samma dag gjordes en anmälan till rätten enligt 13 kap. 15§ tredje stycket ABL att bolaget ej hade tillgångar som täckte
likvidationskostnaderna. Den 8 februari 1979 meddelade tingsrätten beslut om nedläggning av likvidationen och förklarade bolaget upplöst. När kronofogdemyndigheten erhållit besked om regeringsbeslutet och tog kontakt med bolaget var detta redan upplöst.
Fall 4 Ett bolag restfördes under våren och hösten 1975 för arbetsgivaravgif-
ter om sammanlagt 10200 kr. I oktober 1975 beslöt bolaget att träda i
likvidation. Till likvidator utsågs bolagets ställföreträdare. Med anled-
ning av likvidationen avvaktade kronofogdemyndigheten med vidare
indrivningsåtgärder. I augusti 1976 restfördes bolaget med ytterligare
arbetsgivaravgifter. Skulden uppgick därmed till 16 300 kr. Likvidatorn utfäste sig under det fortsatta indrivningsarbetet att personligen betala
skulden med medel som skulle flyta in vid en förestående försäljning av
aktierna i bolaget. Någon betalning erlades emellertid inte och kronofogdemyndigheten delgav bolaget i likvidation betalningsuppmaning för
konkurs den 11 maj 1979. Vid sammanträde den 31 maj 1979 begärde
likvidatorn uppskov för att få tillfälle att sälja aktierna. Denna begäran
medgavs inte. Några dagar därefter begärde likvidatorn — utan samråd
med kronofogdemyndigheten — hos tingsrätten att likvidationen skulle
läggas ned enligt 13 kap. 15§ tredje stycket ABL.
Fall 5 Två bolag med samma ägare var restförda för skatter med 420 000 kr resp 140000 kr. Bolagens taxeringar var överklagade till länsskatterät-
ten. Bolagen försattes i likvidation enligt 13 kap. 1§ (frivillig likvida-
tion). Likvidationen avslutades genom slutredovisning enligt 13 kap.
158 första tycket. Inga tillgångar avsattes emellertid för betalning av
skatteskulderna. I stället utskiftades tillgångarna till ägarna som är bo-
satta utomlands.
Ett sätt att använda likvidationsinstitutet som av flera kronofogdemyndigheter påtalats som en vanlig form av missbruk går ut på att avveckla bolaget före likvidationsbesiutet. Bolagets verksamhet upphör, tillgångar-
na försäljs. bolagets skulder betalas — förhoppningsvis enligt förmånsrättslagen om tillgångarna inte täcker alla skulder — och eventuellt överskjutande belopp utbetalas till aktieägarna. Först därefter fattas beslut om likvidation. Då föreligger förutsättningar för fattiglikvidation. Upplösning-
en kommer då så snabbt — ibland t.o.m. innan kallelse på bolagets borgenärer har hunnit utfärdas — att det kan vara svårt för eventuella återstående borgenärer att hinna bevaka sin rätt.
8.3¶Uppgifter från likvidationsakter
Enligt den officiella statistiken upplöstes år 1977 1118 och år 1978 1276 aktiebolag genom likvidation. Av dessa likvidationer avslutades år 1977
824 genom slutredovisning (13 kap. 15§ första stycket) och 294 genom att likvidationen lades ner (fattiglikvidation; 13 kap. 153§ tredje stycket). Mot-
svarande siffror år 1978 var 1176 resp 100.
För att få en uppfattning om vilka bolag som upplöses genom likvidation har arbetsgruppens sekreterare gått igenom akterna i 200 likvidationsären-
den på patentverkets bolagsbyrå. Samtliga bolag i det studerade materialet hade registrerats under åren 1973— 1976 och trätt i likvidation under åren 1973-1978. Materialet gav exempel bl. a. på bolag i likvidation som för-
satts i konkurs och upplösts enligt 13 kap. 19§ första stycket. I vissa fall
pågick likvidationen fortfarande vid tiden för aktgenomgången. I det studerade materialet hade den alldeles övervägande delen av likvi-
dationerna lagts ned efter anmälan till rätten enligt 13 kap. 15§ tredje 5 Riksdagen 198081. I samt. Nr 146
stycket ABL. Mot denna bakgrund gjordes en genomgång av likvidations-
ärenden som handlagts slutligt år 1978. Det visade sig att 832 likvidationer
lagts ned och 425 avslutats genom slutredovisning under det aktuella året.
Diskrepensen mot de inledningsvis nämnda statistiska uppgifterna förklarades bero på ett annorlunda sätt att beräkna antalet balanserade ärenden. Att merparten av likvidationerna läggs ned stöds av uppgifter som lämnats av bolagsbyråns personal och av personer som brukar åta sig uppdrag som
likvidator. Man bör därför kunna våga påståendet att omkring två tredjede-
lar av de bolag som upplöses genom likvidation inte har tillgångar som
täcker likvidationskostnaderna. Uppgifterna i patentverkets lik vidationsakter är för varierande och ofullständiga för att några bestämda slutsatser skall kunna dras om förhållan-
dena i bolag som går i likvidation. Följande karakteristika är dock klart framträdande. Huvudparten av bolagen är fåmansbolag. Storleken av aktiekapitalet ligger på gränsen till den lägsta tillåtna storleken. I början av den undersökta tiden rör det sig framför allt om 5 000-kronorsbolag. I och med att gränsen höjdes till 50 000 kr för bolag som bildades efter den 6 juni 1973 har bolag med högre aktiekapital tillkommit under den senare peri-
oden. Bland dem dominerar bolag med aktiekapital som ligger omkring
50000 kr. Endast ett fåtal likviderade bolag har högre aktiekapital än
100 000 kr. Arbetsgruppens sekreterare har kompletterat granskningen av patent-
verkets material med en genomgång av likvidationsärenden vid Stockholms tingsrätt, 6:e avdelningen. Undersökningen omfattade omkring 300
ärenden som anhängiggjorts under år 1978. Ärendena gällde såväl anmälningar om tvångslikvidation och ansökningar om frivillig likvidation som
anmälningar om att likvidationen lagts ned.
Utmärkande för tvångslikvidationerna i det granskade materialet är att
de huvusakligen gäller 5 000-kronorsbolag. Det är patentverket som är den
vanligast förekommande anmälaren i dessa ärenden. Inte mindre än 40—50
procent av verkets anmälningar återkallas emellertid på grund av att bolagen fullgör sina skyldigheter under ärendets handläggning i tingsrätten. I
många av dessa fall har årsredovisningar saknats för mer än två år tillbaka. I materialet ingår också ansökningar av kronofogdemyndigheten om likvi-
dation på grund av att ingen funnits som kunnat företräda bolaget i indrivningsärendet. Det finns flera exempel på bolag som saknat styrelse under
lång tid, ibland upp till två år. Aktmaterialet visar dessutom att rätten inte
sällan har svårigheter att delge bolagets ställföreträdare ansökningar eller
anmälningar om likvidation. regelmässigt utses advokat av rätten till likvi-
dator i tvångslikvidationerna. Det stora antalet anmälningar enligt 13 kap.
158 tredje stycket ABL från likvidatorer i bolag som försatts i tvångslikvidation tyder på att sådana bolag oftast är utan tillgångar. Beträffande de frivilliga likvidationerna har enligt vad handlingarna i bolagsregistret innehåller beslutet om likvidation ofta föregåtts av andra
anmälningar om ändringar i bolagets registrerade förhållanden. Det före-
kommer fall där det är tydligt att ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med det förestående beslutet om likvidation. I de flesta
av de frivilliga likvidationerna har styrelsen eller ledamot i styrelsen av
bolagsstämman utsetts till likvidator. Ett påfallande stort antal av de
frivilliga likvidationerna pågår fortfarande trots att flera år gått sedan beslutet om likvidation ägde rum.
8.4 Uppgifter i litteraturen
I BRÅ-rapporten (1978: 1) Konkurser och ekonomisk brottslighet ges följande exempel på hur tvångslikvidation med av tingsrätten förordnad
likvidator kan användas för att dölja begångna brott (s. 30 ff).
Direktören L hade i en följd av år drivit verksamhet i bolagsform, bl. a. hotellverksamhet och låneverksamhet. Bolagen hade efter viss tid
antingen försatts i fattigkonkurs eller likviderats. De kvarvarande skulderna hade företrädesvis bestått av skatteskulder. Genom bl. a. lägenhetsförsäljningar hade L skaffat sig ett ansenligt
kapital, som han lånat ut till ett av honom själv ägt förvaltningsbolag, AB FVB. L hade emellertid inte officiellt lånat ut pengarna själv till
bolaget utan gjort sken av att dessa lån upptagits från ett par andra
personer, Z och X. om vilka det genom den företagna utredningen framgick att de inte existerade i verkligheten. Enligt L hade bolaget vid verksamhetens början lånat 790 000 kr av X. Stora lån hade även uppta-
gits från Z, så att skulden till denne vid slutet av år 1973 uppgick till
650 000 kr. Skulden till X hade vid denna tid ökat till 1,2 milj kr. Bolaget,
AB FVB, hade sedan lånat ut dessa medel som bl.a. villakrediter mot 12—15 22 årlig ränta och dessutom hade FVB köpt aktier i börsnoterade
företag.
AB FVB försattes i tvångslikvidation 1974, eftersom fastställda ba-
lansräkningar ej inkommit till patent- och registreringsverket för något
av de tre senaste räkenskapsåren. Till likvidator förordnade rätten advo-
katen Q. Denne konstaterade att bolaget saknade tillgångar till bestri-
dande av likvidationskostnaderna, varför lividationen nedlades jämlikt
167 § 1944 års aktiebolagslag. Därmed var bolaget upplöst.
Avvecklingen av verksamheten hade emellertid påbörjats av L i god
tid före likvidationen genom att han själv övertagit bolagets skulder till de fingerade personerna Z och X upp till 1,5 milj. kr och samtidigt också tillgångar för samma belopp, vilka utgjordes av fordringar på bolagets
låntagare samt aktieposter. Övriga skulder lämnades kvar. I praktiken
innebar detta att L övertog bolagets skulder till honom själv mot det att
han fick tillgångar till motsvarande värde eller med andra ord full utdel-
ning. L hade således kunnat uppbära ansenliga ränteintäkter från bolaget i
sken av att dessa utbetalades till Z och X. Därigenom hade han kunnat
underlåta att ta upp intäkterna till beskattning. Likaså hade han sluppit skatt på själva kapitalet.
Bokföringen i AB FVB har ej kunnat återfinnas, varför någon granskning av verksamheten med stöd av denna inte kunnat göras. Enligt L hade han lämnat den till en revisor utan att ta kvitto på detta. Han kunde
inte erinra sig namnet på revisorn men höll för troligt att både denne och
herrarna Z och X lämnat Jandet och vistades på okänd ort.
Någon anmälan om misstänkt brottsligt förfarande gjordes inte. Pengar fanns ju inte ens till täckande av likvidationskostnaderna. Det var först sedan ett annat av L ägt bolag hade försatts i konkurs — vilken
handlades som fattigkonkurs — som gode mannen fattade vissa misstankar om brott och gjorde åklagarmyndigheten uppmärksam på Ls affärer. Utöver anmälan från gode mannen om misstänkt gäldenärsbrott föreligger misstankar mot L för grova bedrägerier och skattebrott.
I konkurslagskommitténs betänkande (SOU 1979:13) Konkurs och rät-
ten att idka näring har redovisats följande fall där en och samma person förekommit såväl i upprepade konkurser som i upprepade likvidationer (Fall 5, s. 49 ff).
X har i omkring 20 år varit verksam i tryckeribranschen. Från år 1960 drevs verksamheten i aktiebolag I med firma A. Styrelse i bolaget var en utomstående person med X:s hustru Y som suppleant. Aktiekapitalet uppgick till 5000 kr. Maskiner för driften införskaffades enligt X:s egen uppgift nästan helt utan kontantinsats. Sommaren 1963 ändrades bolagets namn till B samtidigt som ett nytt aktiebolag, 2, bildades med namnet ÅA. Det förra bolagets maskiner och lokal där verksamheten bedrivits överfördes på bolag 2 mot en köpeskilling av omkring 79 000 kr. Av detta belopp erlades 5000 kr kontant. Bolag I försattes efter egen ansökan i konkurs i maj 1964. Konkursen handlades som ordinär konkurs. Tillgångarna uppgick till drygt 50000 kr. varav något mer än 40 000 kr utgjordes av en fordran på bolag 2. Skulderna uppgick enligt konkursbouppteckningen till drygt 185000 kr. Av detta belopp avsåg omkring 130000 kr skatter. Staten erhöll utdelning med 15 381 kr. Misstanke om bokföringsbrott uttalades av förvaltaren. Viss lös egendom såldes av konkursboet till bolag 2. Bolag 2 drevs till år 1970. Aktiekapitalet var 15 000 kr och aktierna ägdes av Y. Styrelsen utgjordes av X. På hösten 1970 ändrades firman och bolaget försattes samtidigt i likvidation. Till likvidator utsågs en tidigare kund och sedermera kompanjon till X, nämligen Z som tidigare varit indragen i åtminstone två bolagskonkurser. I mars 1971 försattes bolag 2 i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades som fattigkonkurs. Tillgångarna uppgick till 1826 kr och skulderna till 439600 kr, varav 433 873 kr avsåg obetalda skatter och arbetsgivaravgifter. En vecka efter det att bolag 2 ändrat namn inregistrerades ett nytt aktiebolag, 3, med samma firma som de två tidigare bolagen hade haft. Aktiekapitalet i bolag 3 var 15 000 kr och styrelsen utgjordes av X och Y. X ägde först samtliga aktier. I början av år 1974 övertog Z aktierna och något senare utträdde Y ur styrelsen. I maj 1975 försattes bolaget i likvidation med Z som likvidator och i september samma år ändrades dess firma. I mars 1976 försattes bolaget i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades i ordinär form sedan sökanden ställt säkerhet för konkurskostnaderna. Tillgångar saknades. Skulderna enligt bouppteckningen uppgick till 1007747 kr. Av dessa avsåg 1001722 kr skatter och avgifter. Utöver de i bouppteckningen angivna skulderna uppgav Z att det fanns ytterligare leverantörsskulder om 200 000-300 000 kr. År 1970 hade Z låtit inregistrera aktiebolag 4. Styrelsen i detta bolag utgjordes av Z och aktierna ägdes av hans hustru. Aktiekapitalet var 15000 kr. I början av år 1973 registrerade patent- och registreringsverket att bolagets firma ändrats och att det försatts i likvidation med Z som likvidator. I slutet av samma år försattes bolaget efter ansökan av kronofogdemyndigheten i konkurs. Konkursen handlades som fattigkonkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick till 82 146 kr. avseende skatter och avgifter. Utredningen visade att bolag 3 till en början förmedlat och sålt produkter för bolag 4:s räkning. Sedan detta bolag efter namnändring försatts i konkurs övertog bolag 3 dess produktion och tog även över verksamheten i ett annat bolag, 5. Bolag 3:s maskinpark
överläts till aktiebolag 6, vilket ägs av Y. Det sistnämnda bolaget bildades år 1972 med ett aktiekapital om 5 000 kr. Styrelsen utgörs av X.
Bolag 5 hade bildats år 1972. I januari 1975 valdes X till styrelse. Bolaget försattes hösten 1977 i likvidation på grund av att räkenskapshandlingar för de senaste två åren inte hade getts in till patent- och registreringsverket. Också bolag 6 försattes av samma anledning i likvidation i december 1977. Detta beslut är dock överklagat.
År 1968 startade X, med hjälp av Z, tryckeriverksamhet i ytterligare ett aktiebolag, 7. Verksamheten i detta bolag överfördes under 1974 till bolag 6. Större delen av maskinparken i detta bolag överläts till bolag 6, som därefter hyrde ut (leasade) maskinerna till bolag 3 och 5. Någon maskin såldes till bolag 7, vars namn ändrades i november 1974.
Aktiekapitalet i bolag 7 uppgår till 100.000 kr. Bolagets styrelse utgörs sedan år 1974 av X ensam.
Verksamheten i bolag 5 lades i stort sett ned sedan bolag 6 sålt de av bolag 5 använda maskinerna till ett annat bolag.
Sedan bolag 3 gått i konkurs har dess rörelse fortsatts av personalen med maskiner som hyrts från bolag 6. Även de lokaler där verksamheten drivs hyrs av nämnda bolag.
År 1972 bildade X ytterligare ett bolag, 8. Aktiekapitalet uppgick till 25 000 kr. och styrelsen utgjordes av X. I augusti 1976 ändrades bolagets namn och i december samma år försattes det i likvidation på grund av att räkenskapshandlingar för de senaste två åren inte hade getts in. I november 1977 ansökte kronofogdemyndigheten om bolagets försättande i konkurs för en skatteskuld om 71 125 kr.
X dömdes åren 1970, 1973 och 1974 för brott mot uppbördslagen till böter.
Genom domarna ålades han personlig betalningsskyldighet enligt 77a§ uppbördslagen med sammanlagt drygt 60 000 kr.
I april 1975 försattes X personligen i konkurs efter ansökan av kronofogdemyndigheten. Konkursen handlades som fattigkonkurs. Tillgångar saknades. Skulderna uppgick till drygt 150000 kr., varav 134050 kr. avsåg obetalda skatter.
Z dömdes i mars 1977 för brott mot uppbördslagen till böter och förpliktades att utge sammanlagt 794 798 kr. avseende innehållna källskattemedel. Z begärdes i december 1977 i konkurs av kronofogdemyndigheten.
I bolag 3:s konkurs uppgav X bl. a. att en bidragande orsak till de olika bolagens obestånd hade varit att det genomgående funnits för litet kapital från början och att det varit alltför frestande att köpa maskir”” på kredit, vilket kunnat göras praktiskt taget utan kontantinsats. ruligt förvaltarberättelsen betecknar han också sig själv som ”innehavare av världsrekord när det gäller att dra på betalningar”. X har medvetet fortsatt att driva rörelse genom att utnyttja den självtagna skattekredit som blir följden av underlåtenhet att betala innehållna källskattemedel för anställda. Förvaltaren i konkursen uttalade misstanke om att X hade gjort sig skyldig till vårdslöshet mot borgenärer och bokföringsbrott.
Av det sagda framgår att de sammanlagda tillgångarna i de tre bolag som försatts i konkurs (1, 2 och 3), i vilka X skött driften och haft ett formellt avgörande inflytande, samt X:s personliga konkurs uppgått till 54601 kr. Av detta belopp utgjordes emellertid i bolag 1:s konkurs över 40000 kr av en fordran på bolag 2. De sammantagna skulderna uppgick till 1852 769 kr., varav 1768 150 kr. avsåg skatter och avgifter. Lönegarantin har inte utnyttjats i något fall.
Att likvidationer även användes i viss utsträckning vid de s.k. vinst- och förlustaffärerna som syftade till att befria aktiebolag från latenta skatteskulder uppmärksammades av bl. a. företagsskatteberedningen. Aktierna i
det skattebelastade bolaget överläts genom ett formellt oantastligt avtal.
Därefter köpte den tidigare ägaren tillbaka tillgångarna i bolaget till ett annat bolag som han ägde. Skatteskulden låg kvar i det försålda bolaget som upplöstes efter likvidation. Det bolag som förvärvat de nyssnämnda
tillgångarna fortsatte den tidigare verksamheten under det gamla bolags-
namnet.
9¶Vissa statistiska uppgifter
År 1960 uppgick antalet aktiebolag till omkring 44 000. Tretton år senare. år 1973, hade antalet stigit till 133000. Den explosionsartade utvecklingen kan sannolikt förklaras bl. a. med hänvisning till den allmänna tilläggspensioneringen. Inkomst från andra företagsformer än aktiebolag var nämligen under de första åren efter reformen inte pensionsgrundande mer än till två
tredjedelar. Även skatteskäl kan ha bidragit till ökningen. De nytillkomna
bolagen hade i flertalet fall ett mycket lågt aktiekapital.
År 1973 beslutades med verkan fr.o.m. den 6 juni samma år att det
lägsta tillåtna aktiekapitalet skulle höjas från 5000 kr. till 50000 kr. Bolag som bildats enligt äldre lag har därefter fått anstånd till utgången av år 1981 med att höja sitt aktiekapital/punkten 2 av övergångsbestämmelserna till
lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag/.
1973 års lagstiftning har medfört förändringar i bolagsbeståndet. Förhål-
landet illustreras av nedanstående tabell.!
1972 1973 1974 1975 1976 1977 1978 Bestående bolag per 31.12 125282 133364 132319 130655 128016 121406 120531 Registrerade nya bolag 18217 11525 5 2867 2369 3474 1451 2705
Upplösta bolag 2807 2978 3594 3650 +S586t 7458? 5594?
"Uppgifterna betr. åren 1972—1976 har hämtats ur prop. 1976/77: 109 (s. 9). Uppgifterna betr. åren 1977—1978 har inhämtats från patentverket. ?Uppgiften avser dels antalet bolag som avförts ur registret genom frivillig avregistrering eller genom patentverkets initiativ enligt 13 kap. 188 ABL, dels antalet avslutade konkurser och likvidationer samt dels antalet nedlagda likvidationer.
Av uppgifterna framgår att 1973 års lagstiftning inneburit en markant nedgång i antalet nyregistrerade bolag. Antalet upplösta bolag har däremot fortlöpande ökat. Det kan anmärkas att av de år 1978 upplösta 5594 bolagen hade 2394 upplösts genom frivillig avregistrering enligt punkten 5
av de nyssnämnda övergångsbestämmelserna. Motsvarande siffra för år 1977 var 4342. Som en följd av de angivna förändringarna har antalet
registrerade bolag minskat och uppgår nu till drygt 120000. Knappt! hälften av de 100000 aktiebolag som år 1970 fanns registrerade drev rörelse och betalade lön till anställda. Av de rörelsedrivande aktiebolagen hade nära 70 procent ett aktiekapital som understeg 50 000.
År 1973” uppgick antalet bolag som inte drev rörelse med anställda till ca ! Uppgifterna hämtade ur prop. 1973:93 s. 87.
? Uppgifterna hämtade ur prop. 1973: 168 s. 7.
65 000. Uppskattningsvis 20000 av dessa drev rörelse utan anställda. Äter-
stående ca 45000 bolag, motsvarande omkring en tredjedel av samtliga
registrerade bolag, torde således inte alls ha drivit rörelse är 1973. Av
dessa uppskattas 15000 ha varit vilande bolag, dvs. bolag som tidigare hade drivit rörelse. Antalet skrivbordsbolag, dvs. bolag som bildats inte i
syfte att omedelbart påbörja verksamhet utan för att senare överlåtas, uppskattningsvis till ca 30000. Bland de icke rörelsedrivande bolagen torde också ha ingått s.k. namnskyddsbolag. dvs. bolag som bildats eller
behållits för att skydda en firma. Man torde kunna räkna med att samtliga
65 000 akticbolag som år 1973 inte drev rörelse med anställda hade ett registrerat aktiekapital som inte uppgick till 50 000 kr.
Uppskattningsvis! 85 procent av aktiebolagen utgjordes år 1971 av få-
mansbolag. Därmed avses bolag vari högst tio fysiska personer direkt eller indirekt äger minst 75 procent av aktiekapitalet. Närmare hälften av dessa redovisade inte någon beskattningsbar inkomst medan ytterligare ca 25 procent redovisade en beskattningsbar inkomst av högst I 000 kr.
10¶Allmänna överväganden
Den dominerande associationsformen inom svensk industri och annan
näringsverksamhet är aktiebolaget. Vid utgången av år 1978 fanns 120531
registrerade aktiebolag. Endast omkring hälften av de inregistrerade aktiebolagen beräknas ha andra anställda än ägarna. Uppskattningsvis en tredjedel av bolagen driver ingen rörelse alls. Över 80 procent av aktiebolagen kan antas vara enmans- eller fåmansbolag.
Grunden för aktiebolagsformens popularitet är framför allt att aktieägarna inte är personligen betalningsansvariga för bolagets skulder. Deras
risktagande är begränsat till vad de betalat för sina aktier. Bolagets borgenärer hänvisas till bolagets tillgångar för betalning. Aktickapitalet fungerar därvid som en slags garanti för borgenärerna. För att säkra detta innehåller
ABL regler om skydd för det bundna kapitalet. Arbetsgruppen har i promemorian 1979: 5 lagt fram förslag om förstärkt skydd för detta kapital.
Friheten från personligt betalningsansvar innefattar emellertid risker för missbruk. Under 1970-talet har det också visat sig att aktiebolagsformen
används för ekonomisk brottslighet. Som exempel på förfaranden som tillämpas i sädana sammanhang vill arbetsgruppen nämna följande.
Den som planerar en brottslig affärsverksamhet börjar ofta med att köpa något eller några av de uppskattningsvis drygt 40000 vilande bolag eller skrivbordsbolag som finns registrerade i aktiebolagsregistret. Merparten av dessa icke-rörelsedrivande bolag har ett aktiekapital på endast 5 000 kr. Knappast i något fall torde aktiekapitalet uppgå till 50 000 kr.
För att försvåra myndigheternas kontroll förläggs bolagets säte inte
sällan redan från början till annan ort än den där bolaget driver sin verk-
samhet eller ägaren är bosatt. Bolagets postadress anges i form av ett
intetsägande boxnummer.
En grundläggande teknik i dessa sammanhang är att arbeta med flera bolag. Priset på bolagen är knappast avskräckande med hänsyn till de
vinster som kan göras. Räkenskapsåren i dessa bolag bör då vara olika så att bolagens tillgångar kan föras runt inom ”koncernen” efter hand som boksluten skall upprättas.
! Företagsskatteberedningens delbetänkande (SOU 1975: 54) Fåmansbolag (s. 161).
Självklart måste verksamheten läggas upp olika beroende på hur ”vinsten” skall göras. Ofta är man bara ute efter att slippa skatter och avgifter
till det allmänna. Bolaget bedriver då affärsverksamhet med anställda,
maskiner etc. men kan hela tiden erbjuda bättre priser än konkurrenterna
som ju måste räkna med att betala källskatt, sociala avgifter och mervärdeskatt m. m. Inte sällan drivs verksamheten därvid på det sättet att de anställda finns i ett bolag som belastas med skatter, sociala avgifter och
andra skulder. medan maskiner och andra tillgångar finns i ett annat bolag dit vinsten dirigeras.
När skatteskulderna ackumulerats i bolaget och indrivning hotar är det dags för avveckling. Tillgångarna i bolaget överförs till ett annat bolag i
"koncernen", om det inte tidigare har skett. de anställda likaså. Kvar blir bara skulder. Bolagsstämman/ägaren beslutar eventuellt att byta bolagets
firma och säte för att försvåra för skattemyndigheterna och andra borgenä-
rer att följa vad som sker. Till säte väljs då ofta en ort. där myndigheterna är kända för att vara överlupna med arbete och kontrollen följaktligen mindre sträng än i andra delar av landet.
Tidigare avvecklades bolaget ofta genom fattigkonkurs. Mer än dubbelt
så många akticbolag upplöstes år 1978 genom konkurs än genom likvida-
tion. Fr.o.m. ärsskiltet 1979/80 har fattigkonkurserna ersatts med ett särskilt förfarande i mindre konkurser som innefattar bl. a. utredning om gäldenärsbrottslighet. Man måste därför räkna med att antalet bolag som
upplöses genom likvidation nu kommer att öka. För den som vill sopa igen spåren efter sig kan då bestämmelserna om fattiglikvidation exempelvis användas på följande sätt.
Sedan bolagets firma och säte ändrats enligt vad nyss sagts beslutar bolagsstämman/ägaren om likvidation. Styrelsen/ägaren avgår och i stället kommer likvidatorn/ägaren. Han anmäler lik vidationsbeslutet för registre-
ring och anmäler samtidigt till rätten att bolaget inte har tillgångar som
täcker likvidationskostnaderna. Likvidationen läggs då ner utan att någon kallelse på bolagets borgenärer sker. Rätten skall visserligen för registrering anmäla att bolaget upplösts och förhållandet blir därmed kungjort i Post- och Inrikes Tidningar (13 kap. 15 § tredje stycket och 18 kap. 2 § ABL). Det torde emellertid höra till de absoluta undantagen att enskilda borgenärer fortlöpunde bevakar bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tidningar. Skattemyndigheterna får visserligen löpande uppgifter om att aktiebolag upplösts (jfr avsnitt 3) men har hittills endast i begränsad utsträckning avsatt resurser för närmare undersökningar av denna grupp av ärenden. Kronofogdemyndigheternas bevakning är sannolikt ofta inte effektiv bl. a. därför att likvidationen ibland kommer innan det allmännas skatte-
fordringar blivit restförda och därmed kända för kronofogdemyndigheten.
Det kan därför dröja lång tid innan borgenärerna får klart för sig att bolaget
har upplösts. Då är det ofta för sent att vidta några lagliga åtgärder mot
bolaget och dess ägare. Arbetsgruppen vill anmärka att det skulle avsevärt underlätta bevakningen om man i Post- och Inrikes Tidningar ordnade annonserna efter det län där bolagets styrelse har sitt säte eller åtminstone i annonsen sätte ut länsbeteckningen.
Det vanliga likvidationsförfarandet medger också missbruk. Sedan sålunda bolagsstämman/ägaren i det nyssnämnda exemplet ändrat bolagets firma och förlagt bolagets säte till en ort där ingen känner till bolagets bakgrund beslutar bolagsstämman/ägaren om frivillig likvidation enligt 13 kap. I $ ABL. Styrelsen/ägaren avgår och i styrelsens ställe träder likvida-
torn/ägaren. Han anmäler likvidationsbeslutet för registrering och utfärdar
kallelse på bolagets okända borgenärer. Kallelsen som sker med använ- -
dande av bolagets nya firma kungörs i tidningen på den ort där bolaget har
sitt nya säte. De av bolagets borgenärer som finns på den avlägsna ort där bolaget bedrivit sin verksamhet och som inte fortlöpande följer bolagsnytt i
Post- och Inrikes Tidningar har naturligtvis begränsade möjligheter att
bevaka sin rätt. Så snart kallelsetiden gått till ända gör likvidatorn/ägaren
upp en slutredovisning som (oriktigt) utvisar att alla kända skulder har betalats. Redovisningen godkänns omedelbart av en revisor som är lierad
med likvidatorn/ägaren. Likvidatorn/ägaren håller därefter bolagsstämma och anmäler sedan för registrering att bolaget är upplöst. Till anmälningshandlingen fogas avskrift av bolagsstämmans protokoll samt bevis om dagen för utfärdande av kallelsen på okända borgenärer. Bolagets upplösning kungörs på vanligt sätt i Post- och Inrikes Tidningar.
De anförda exemplen visar att [ikvidationsbestämmelserna inte ger ett tillfredsställande skydd mot ekonomisk brottslighet. Att missbruk före-
kommer i praktiken framgår också av de fall som har redovisats i avsnitt 8. Likvidationsbestämmelserna sågs över så sent som år 1975 men de sakliga
ändringarna i förhållande till 1944 års lagstiftning var begränsade. 13 kap. ABL gör vid en jämförelse med den nya konkurslagstiftningen ett föråldrat och verklighetsfrämmande intryck.
Från flera håll har också pekats på behovet av en reformering av likvidationsbestämmelserna. Konkurslagskommittén har sålunda uttalat (SOU 1979: 13 s. 29) att det är motiverat med en översyn av bl. a. reglerna i ABL om likvidation. Riksdagens lagutskott har nyligen (LU 1979/80:2 s. 26) uttalat att det är angeläget att åtgärder vidtas mot missbruk av likvida-
tionsinstitutet. Arbetsgruppen har i BRÅ-promemorian 1979: 5 föreslagit åtgärder i syfte att påskynda avvecklingen av 5 000-kronorsbolagen. I den
promemorian framhålls också behovet av en upprustning av patentverkets
bolagsregister. Vidare föreslås inskränkningar i den f. n. fria rätten att byta
firma och säte. I sammanhanget kan också nämnas att 1974 års bolagskommitté i betänkandet (SOU 1978:67) Nya bolagsregler m.m. behandlat
frågan om redovisning i s.k. sidoordnade koncerner. Promemorian och
betänkandet har remissbehandlats och ärendena bereds nu inom justitiedepartementet.
Det är enligt arbetsgruppens mening angeläget att de frågor som sålunda behandlas i den nyssnämnda promemorian och betänkandet snart får sin lösning. Därigenom minskas utrymmet för ekonomisk kriminalitet med aktiebolag som instrument. Även om åtgärder vidtas på de nyssnämnda
områdena försvinner emellertid inte behovet av en skärpning av likvida-
tionsbestämmelserna. Arbetsgruppen ansluter sig sålunda till dem som anser att likvidationsförfarandet nu bör ses över.
Åtgärder beträffande likvidationsbestämmelserna brådskar med hänsyn till 1979 års konkursreform som bl. a. innebär att de ökända fattigkonkurserna avskaffas. Konkursreformen torde få till följd att intresset ökar bland
mindre seriösa personer att utnyttja likvidationsbestämmelserna och sär-
skilt då bestämmelserna om fattiglikvidation för att dölja ekonomisk kriminalitet.
Att nägot snart måste ske på likvidationsområdet kan motiveras också med hänvisning till konkurslagskommitténs förslag om s. k. konkurskarantän. Bestämmelserna härom blir inte effektiva om brottsliga gäldenärer kan
undgå karantänen genom att utnyttja likvidationsinstitutet i stället för att
gå i konkurs.
Vid en översyn av likvidationsbestämmelserna ställer det sig naturligt
att hämta förebilder ur konkursrätten. Vissa uppslag till en bättre ordning på likvidationssidan kan också hämtas från Danmark och i någon mån Norge. I Danmark har man sålunda bl. a. avskaffat institutet fattiglikvidation och lagt på likvidatorerna att till aktiebolagsregistret anmäla omständigheter som kan ha betydelse vid bedömningen om det finns anledning inleda förundersökning i brottmål. I Norge finns bestämmelser om arkivering av bolagets bokföring under tio år från bolagets upplösning, en bestämmelse som ger praktiska möjligheter för de rättsvårdande myndigheterna att utreda misstankar om t. ex. gäldenärsbrott i bolagets verksamhet även sedan bolaget avförts ur aktiebolagsregistret.
Den radikala lösningen på likvidationsproblematiken är naturligtvis att i stort sett upphäva !3 kap. ABL och hänvisa bolag som vill upphöra med sin verksamhet att ansöka om konkurs och tillhandahålla en ny konkursgrund i KL för detta. En så omfattande kontrollapparat som konkurs innebär är emellertid som regel inte erforderlig. Man måste betänka att vissa bolag bildas för ett avgränsat projekt och med den på förhand i bolagsordningen klart uttalade avsikten att upplösas när projektet är slutfört. Självklart måste det också finnas möjlighet för en företagare som av ålders- eller andra skäl inte längre vill driva sin verksamhet att få bolaget upplöst. särskilt om han inte kan finna någon som vill överta det.
Vid val av kontrollnivå kommer naturligtvis näringslivets och statens kostnader för kontrollen in i bilden. Arbetsgruppen menar emellertid att näringslivets kostnader för en skärpt kontroll bör vara överkomliga. En likvidation innebär ju att bolagets verksamhet upphör. Det kan inte föranleda några betänkligheter att för sådana engångssituationer föreskriva en jämförelsevis hög kontrollnivå. Annorlunda skulle saken ha ställt sig om föreskrifterna tagit sikte på företeelser i bolaget som förekommer nära nog dagligen. För sådana aktiviteter, t. ex. bokföringen, måste större hänsyn tas till det merarbete som kan föranledas om önskemål om skärpt kontroll skall tillgodoses (jfr diskussionen om den s. k. pärmmetoden).
Vad gäller statens kostnader för en skärpt kontroll torde, som arbetsgruppen utvecklar i det följande, nära nog samtliga bolag som upplöses enligt bestämmelserna om fattiglikvidation vara på obestånd. Dessa bolag bör sålunda redan i dag försättas i konkurs. Staten har åtagit sig ett kostnadsansvar i samband med konkurs och ett framtida tillskott av bolagskonkurser på grund av ändringar i likvidationsbestämmelserna bör inte påverka detta åtagande. Ett sådant tillskott synes tvärtom ligga helt i linje med tankarna bakom statens engagemang I konkursförfarandet. Antalet bolag som likvideras med tillgångar som förslår till betalning av såväl skulderna som likvidationskostnaderna torde bli så få att statens kostnader fört. ex. nya uppgifter för domstolsväsendet i samband med likvidation av sådana bolag blir försumbara.
I enlighet med det anförda diskuterar arbetsgruppen i det följande om man i 13 kap. ABL bör ta in bestämmelser som motsvarar de viktigaste kontrollbestämmelserna i KL. Frågor som därvid behandlas gäller brottsutredningen. likvidators kvalifikationer, vem som skall utse likvidator. antalet likvidatorer och bestämmelserna om fattiglikvidation. F anslutning till dessa frågor diskuteras också behovet av kvalificerad revision under likvidation och ansvaret för att bolagets bokföringsmaterial finns arkiverat sedan bolaget upplösts. Avslutningsvis berörs vissa mera perifera frågor såsom domförhetsreglerna vid beslut om tvångstikvidation m. m.
11 Brottsutredningen
Enligt 122 § i den danska aktiebolagslagen skall likvidatorerna upprätta en resultaträkning för tiden från utgången av det senaste räkenskapsår för
vilket fastställd årsredovisning föreligger och til! tiden för likvidationsutbrottet. Dessutom skall de upprätta en balansräkning per likvidationsdagen. Dessa redovisningshandlingar skall snarast möjligt hållas tillgängliga hos bolaget för aktieägare och borgenärer. Dessutom skall de sändas in till aktiebolagsregistret.
Inom 14 dagar från det de nyssnämnda räkenskapshandlingarna har färdigställts skall likvidatorerna till aktiebolagsregistret lämna en redogö-
relse för de viktigaste orsakerna till likvidationen, verksamhetens gång
under de senaste åren före likvidationen och omständigheter som i övrigt
kan ha betydelse vid bedömningen av om det finns anledning att inleda förundersökning i brottmål.
Bestämmelserna i 122 §& i den danska aktiebolagslagen har tillkommit som ett led i de danska ansträngningarna att motverka ekonomisk krimina-
litet. Motsvarande bestämmelser saknas i den svenska aktiebolagslagen.
Däremot finns sedan gammalt sådana bestämmelser i KL. Bestämmelserna som återfinns i 55 & KL har nyligen skärpts och innebär fr. o. m. den I januari 1980 följande.
Konkursförvaltaren skall så snart det kan ske upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd. I berättelsen skall orsakerna till gäldenärens obestånd anges, i den mån de kan klarläggas. Särskilt skall anmärkas om det förekommit omständigheter som kan läggas till grund för återvinningstalan och om det finns skälig anledning till antagande att gäldenären har gjort sig
skyldig till gäldenärsbrott. Är det fråga om bokföringsskyldig gäldenär skall redovisas hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts. Om förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott eller vissa andra
grövre brott, skall han omedelbart anmäla det till allmän åklagare. Den nu redovisade ordningen i ordinär konkurs har i samband med konkursreformen givits en motsvarighet i mindre konkurs (185 b § KL). Sedan länge gäller för övrigt motsvarande ordning vid offentligt ackord. Även vid förhandling om offentligt ackord skall alltså utredas bl. a. huruvida gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott (22 § andra stycket 4 AckL).
Arbetsgruppen har i det föregående tavsnitt 10) givit exempel på hur likvidationsbestämmelserna kan missbrukas. För att förebygga sådant missbruk skulle det i och för sig vara önskvärt med ett hkvidationsförfa-
rande som i allt väsentligt överensstämmer med förfarandet enligt de nya
bestämmelserna i KL. Ä andra sidan måste man räkna med att flertalet frivilliga likvidationer har seriösa motiv. En från alla synpunkter önskvärd
likvidation av bolag, kanske som ett led i en omstrukturering av en koncern, bör inte hindras av "omöjliga likvidationsregler. Arbetsgruppen har
därför sökt finna en kontrollnivå som medför ett ökat skydd mot likvida-
tionsmissbruk samtidigt som likvidationsinstitutet alltjämt är användbart för praktiska ändamål. Mot denna bakgrund finner arbetsgruppen skäl att behålla den nuvaran-
de ordningen som innebär att det är bolagsledningen — och inte likvidato-
rerna — som skall upprätta redovisningshandlingarna för tiden fram till
likvidationsutbrottet (13 kap. 9 §). Men saknas styrelse. vilket är fallet om bolaget försätts i likvidation enligt 13 kap. 4 § 3. faller naturligtvis också denna uppgift på likvidatorerna.
Även om således redovisningshandlingarna för förfluten tid upprättas av
den tidigare bolagsledningen bör det vara en uppgift för likvidatorerna att
pröva om redovisningen är korrekt. Det gäller även redovisning för vilken
ansvarsfrihet har beviljats. Ansvarsfriheten är nämligen giltig endast under förutsättning att redovisningen är korrekt. Enligt 15 kap. 5 § fjärde stycket
kan sålunda talan om skadestånd till bolaget väckas utan hinder av beviljad
ansvarsfrihet, om i årsredovisningen eller i revisionsberättelsen eller eljest till bolagsstämman inte har lämnats it väsentliga hänseenden riktiga och
fullständiga uppgifter angående beslut eller åtgärd på vilken skadestånds-
anspråken grundas. Anspråk av angivet slag kan riktas mot stiftare, styrel-
seledamot, verkställande direktör, revisor och aktieägare. Talan måste dock väckas inom viss tid (15 kap. 6 &), och likvidatorns undersöknings-
plikt begränsas med hänsyn till detta.
Den nu beskrivna undersökningsplikten för likvidator som nära överensstämmer med konkursförvaltarens skyldighet att pröva återvinningsmöjligheterna behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas. Däremot anser arbetsgruppen det vara nödvändigt att i lagen reglera likvidators skyldighet att anmäla vissa grövre brott I bolagets verksamhet som han
upptäcker vid fullgörandet av sitt uppdrag. Skälen för en sådan skyldighet
är desamma som har anförts i fråga om konkursförvaltarens motsvarande skyldighet och arbetsgruppen hänvisar till vad som anfördes i det samman-
hanget (prop. 1978/79:105 s. 177 och LU 1978/79:19 s. 83). I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen att i 13 kap. 10 3 upptas en föreskrift som innebär att om likvidatorerna finner skälig anledning misstänka att gälde-
närsbrott eller annat brott som inte är ringa har förekommit i samband med bolagets verksamhet, så skall de ofördröjligen underrätta allmän åklagare
därom och därvid ange grunden för misstanken.
Av skäl som utvecklats i nämnda proposition och i lagutskottets betänkande över propositionen bör sålunda likvidatorn göra polisanmälan också om han under likvidationsarbetet finner anledning till misstanke om att någon i bolagets verksamhet begått annat förmögenhetsbrott än gäldenärs-
brott. Det gäller även om brottet har begätts t. ex. av ställföreträdare eller
ägare mot bolaget. Även skattebrott av bolagsledningen bör anmälas om misstanke därom framkommer under Jikvidationen.
Något behov av tvångsmedel mot förutvarande bolagsledning m. fl. motsvarande vad som gäller enligt den nya konkurslagstiftningen föreligger enligt arbetsgruppens mening inte.
12 Likvidators kvalifikationer
För likvidator gäller i dag samma kvalifikationskrav som för styrelsele-
damot (13 kap. 7 § fjärde stycket jämfört med 8 kap. 4 §). Det innebär bara att likvidator skall vara svensk medborgare och bosatt i Sverige. Dispens
kan emellertid erhållas från dessa krav. Vidare får likvidator inte vara
omyndig eller i konkurs.
Arbetsgruppen har i avsnitt [0 visat ett exempel på hur bolagsstämman/ ägaren beslutar att styrelsen/ägaren skall avgå och ersättas av likvidatorn/ ägaren. Alt lagstiftaren ansett sig kunna medge en sådan ordning bottnar
säkert i uppfattningen att vid ordinära likvidationer har bolaget tillgångar
som förslår till betalning av såväl skulderna som likvidationskostnaderna.
Några garantier för att så är fallet finns emellertid inte. Bestämmelserna
om tvångslikvidation enligt 13 kap. 2 § vid förlust av aktiekapitalet är inte
effektiva i mindre bolag med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk kriminalitet. Ägaren kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i vilken tillgångar övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan han sedan omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. På det sättet kommer bolaget aldrig formellt i konflikt med bestämmelserna i 13 kap. 2 8. I själva verket kan bolaget emellertid sedan länge vara på obestånd.
Arbetsgruppen anser att det bör vara en viktig uppgift för likvidatorn att pröva riktigheten av redovisningshandlingarna för tiden fram till likvidationsbeslutet samt att anmäla gäldenärsbrott och vissa andra brott (se avsnitt I 1). Med denna utgångspunkt framstår det som en självklarhet att till likvidator inte bör få utses personer ur den tidigare bolagsledningen. Inte heller den som på grund av aktieinnehav har ett bestämmande inflytande över bolaget bör få komma i fråga för uppdrag som likvidator.
En likvidation kan vara en grannlaga uppgift. Likvidatorerna skall så snart det kan ske genom försäljning på offentlig auktion eller på annat lämpligt sätt förvandla bolagets egendom till pengar, i den mån det behövs för likvidationen, samt betala bolagets skulder. Bolagets rörelse får tortsättas, om det behövs för en ändamålsenlig avveckling eller för att de anställda skall få skäligt rådrum för att skaffa sig ny anställning (13 kap. 11 8). Uppgifterna överensstämmer nära med vad en konkursförvaltare har att ombesörja. Arbetsgruppen föreslår därför att de allmänna kraven i 13 kap. 7 § om svenskt medborgarskap etc. kompletteras med en motsvarighet till 44 & KL. Likvidator skall sålunda ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende samt även I övrigt vara lämplig för uppdraget. Den som är anställd vid domstol får ej vara likvidator. Beträffande den närmare innebörden av bestämmelsen hänvisas till prop. 1978/79: 105 s. 156 och 267. Som tidigare har nämnts ligger i kravet på att likvidator skall vara lämplig för uppdraget att han står fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning.
13 Utseende av likvidator
Enligt gällande rätt är det bolagsstämman som skall utse en eller flera likvidatorer samtidigt som den fattar beslut om frivillig likvidation. Är det fråga om tvångslikvidation är det rätten som utser likvidator (13 kap. 7 8).
I avsnitt 12 har föreslagits vissa kvalifikationskrav på likvidator. Några av dessa krav är så allmänt hållna att det finns risk för att bestämmelsens syften inte tillgodoses, om rätten att utse likvidator ligger kvar hos bolagsstämman. Det kan förvisso råda delade meningar huruvida en viss person är ”i övrigt lämplig” för uppdraget som likvidator. Cikvidator skall enligt förslaget också åtnjuta borgenärernas förtroende, något som inte rimligen bör prövas av bolagsstämman/gäldenären. Med hänsyn härtill och till den brottsutredande uppgift som arbetsgruppen har förutskickat skall åligga likvidatorn framstår det som närmast ofrånkomligt att likvidator alltid skall utses av rätten. I enlighet härmed föreslår arbetsgruppen att det i 13 kap. 78 första stycket ABL föreskrivs att när bolagsstämman fattat beslut om likvidation så skall bolaget genast ansöka hos rätten att en eller flera likvidatorer utses.
Arbetsgruppen föreslår inte några särskilda regler för hur borgenärernas synpunkter på likvidatorsfrågan skall inhämtas. I allt väsentligt bör rätten
tillämpa samma rutiner som vid tillsättande av interimsförvaltare i konkurs (se härom prop. 1978/79: 105 s. 159). En ansökan om förordnande av likvidator bör av rätten prövas så snart
det över huvud taget kan ske. Som arbetsgruppen förutskickar i avsnitt 20 bör en ansökan av nu berört slag handläggas av konkursdomaren. Förord-
nande av likvidator bör kunna ske snabbt. I 13 kap. 7 3 första stycket bör
därför föreskrivas att rätten utan dröjsmål skall utse en eller flera likvidatorer. Med den snabbhet i förordnandeprocessen som sälunda förutses finns inte anledning att ge regler om interimslikvidator för tiden mellan
likvidationsbeslutet och till dess rättens förordnande föreligger. Enligt 13 kap. I 8 finns också möjlighet för bolagsstämman att besluta om likvida-
tion med verkan fr. o. m. den dag likvidator har förordnats av rätten.
När det är rätten som beslutar om likvidation skall rätten samtidigt
förordna en eller flera likvidatorer. En bestämmelse härom finns i 13 kap.
7 § första stycket. Arbetsgruppen föreslär ingen ändring av den regeln. Det är utomordentligt viktigt att beslutet om likvidation så snart som möjligt
blir känt för patentverket och kommer till uttryck i verkets registerutdrag. Enligt gällande rätt är det likvidatorerna som genast skall anmäla hikvidationsbeslutet för registrering (13 kap. 7 § fjärde stycket). Det är naturligt att likvidatorerna skall göra anmälningen när bolagsstämman har beslutat om likvidation. Likvidatorerna träder ju 1 styrelsens och verkställande
direktörs ställe. Det är likvidatorerna som företräder bolaget och tecknar dess firma. Bolagsstämman kan inte åläggas någon anmälningsskyldighet.
Också när rätten beslutat om likvidation skall beslutet anmälas av likvidatorerna. Det torde bero bl. a. på en önskan att behandla alla likvidations-
beslut lika. När rätten står bakom personvalet finns också anledning att räkna med att likvidatorn faktiskt fullgör stn anmälningsskyldighet. Slutli-
gen bör påpekas att den nuvarande ordningen innebär att likvidatorerna
alltid utses samtidigt med Itkvidationsbeslutet. I anmälningen till patent-
verket skall därför anges såväl likvidationsbeslutet som likvidatorsvalet. Dessutom skall anges hur bolagets firma skall tecknas under likvidationen (20 § aktiebolagsförordningen). Det är likvidatorerna själva som beslutar i
fråga om firmateckningen (jfr & kap. 11 §).
Med arbetsgruppens förslag kommer tiden mellan bolagsstämmans beslut om likvidation och anteckningen i patentverkets register om beslutet att något förlängas jämfört med i dag. Det är naturligtvis en olägenhet.
Arbetsgruppen har därför övervägt särskilda bestämmelser om att likvida-
tionsbeslut av bolaget resp. rätten genast skall anmälas för registrering.
Har bolagsstämman beslutat om likvidation fr. o. m. den dag likvidator utsetts skulle likvidationsbeslutet enligt de tänkta reglerna anmälas av
styrelsen. Även när likvidationsbeslutet emellertid har omedelbar verkan
torde den tänkta anmälningen om likvidationsbeslutet kunna ske av den
tidigare styrelsen med hänsyn till att beslutet innebär att styrelsen inte längre företräder bolaget och anmälningen sålunda gäller styrelsen (8 kap.
15 § andra stycket andra meningen). En viss oklarhet om vem som skulle
göra anmälningen föreligger emellertid enligt arbetsgruppens mening. Formellt finns ingen som kan företräda bolag i likvidation innan likvidator utsetts. :
En mera vägande invändning mot den nyss berörda tanken på en särskild anmälan om bolagsstämmans likvidationsbeslut är följande. Normalt skall en kort tid förflyta från bolagsstämmans beslut och till dess den av
rätten utsedda likvidatorn anmäler beslutet till patentverket. Risk finns
naturligtvis att bolaget i otillbörliga syften dröjer med att anmäla likvida-
tionsbeslutet till patentverket. Men då kommer bolaget med all sannolikhet
att dröja också med ansökan till rätten om förordnande av likvidator. En
regel om särskild anmälan om bolagsstämmans beslut minskar därför inte risken för manipulation med icke-bekantgjorda eller antedaterade likvidationsbeslut. Med de kvaliftkationer som likvidator enligt arbetsgruppens förslag skall ha finns inte anledning befara att han skall försumma sin anmälningsskyldighet. Det föreligger enligt arbetsgruppen inte nägot behov av en sådan dubbelkontroll som en särskild anmälan från bolaget eller rätten skulle innebära.
Arbetsgruppens nu redovisade överväganden har sålunda lett gruppen till uppfattningen att en särskild anmälan från bolaget 2ller rätten till patentverket om likvidationsbeslut skulle innebära en ökad byråkrati som
inte uppvägs av några påtagliga fördelar från kontrollsynpunkt. Bolagsstämmans beslut om likvidation skall därför enligt arbetsgruppens förslag även i fortsättningen anmälas till registret först i samband med anmälan om
förordnande av likvidator (20 § aktiebolagsförordningen).
14 Antalet likvidatorer
Arbetsgruppen föreslår inte någon ändring i de nuvarande bestämmelserna om att en eller flera likvidatorer skall utses. Antalet bestäms av rätten. Även här kan viss ledning hämtas frän vad som gäller i fråga om
antalet förvaltare i konkurs (41 § KT).
Arbetsgruppen är naturligtvis medveten om att de flesta likvidationer
enligt 13 kap. I $ betingas av sunda affärsmässiga skäl. Det kan exempelvis vara fråga om ett samgående mellan två bolag där man i stället för
fusionsbestämmelserna i 14 kap. vill tillämpa en ordning som innebär att de överlåtande bolagen upplöses genom likvidation och deras tillgångar och skulder utskiftas på ett övertagande tredje bolag. För sådana situationer kan det synas orimligt strängt att formellt beröva akticägarna varje möjlighet att utse likvidator. Arbetsgruppen förutsätter visserligen att rätten i den angivna situationen kommer att vara lyhörd för aktieägarnas önskemål
i fråga om likvidator, så att personvalet kan lösas till allas belåtenhet. Det
finns trots detta enligt arbetsgruppens mening anledning att överväga om inte bolagsstämman i vissa fall bör ha rätt att utse en egen likvidator jämte den eller de likvidatorer som utses av rätten.
Rätt till minoritetslikvidator föreskrivs i 120 § andra stycket i den dans-
ka aktiebolagslagen. Akticägare som äger en fjärdedel av samtliga aktier har sålunda rätt att på bolagsstämman välja en likvidator med uppgift att
tillsammans med de likvidatorer som utses av stämman genomföra likvidationen. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i svensk rätt. Skälet till detta torde vara detsamma som i fråga om minoritetens rätt till egen
styrelseledamot — man vill inte ha en bolagsledning som är handlingsförlamad till följd av inre stridigheter (prop. 1975: 103 s. 251). En bidragande orsak kan vara att en aktieägarminoritet med 10 procent eller mer av aktiekapitalet har rätt till minoritetsrevisor och särskild granskare även när bolaget är i likvidation. Dessutom finns det enligt 13 kap. 7 § första stycket
ABL möjlighet att i bolagsordningen föreskriva att en eller flera likvida-
torer skall tillsättas i annan ordning än genom bolagsstämman. Därigenom kan en aktieägarminoritet tillförsäkras rätt att utse egen likvidator.
Arbetsgruppen menar att man som regel utan risk för stridigheter kan
tillåta att rätten utser en av bolagsstämman föreslagen medlikvidator för att genomföra bolagets avveckling tillsammans med den eller de likvida-
torer som utses av rätten ex officio. I det nyssnämnda exemplet på fusion med tillämpning av likvidationsbestämmelserna kan det sålunda vara
t. 0. m. önskvärt att det övertagande bolaget får medverka i likvidationsarbetet trots att det har det bestämmande aktieägarinflytandet i det överlå-
tande bolaget i likvidation.
Å andra sidan möter betänkligheter att generellt ge bolagsstämman rätt
till minoritetslikvidator vid likvidation enligt 13 kap. I &. Som arbetsgrup-
pen utvecklat i det föregående är det en viktig uppgift för likvidatorerna att utreda huruvida det finns skälig anledning misstänka att det har förekom-
mit gäldenärs- och vissa andra grövre brott i samband med bolagets verksamhet före likvidationsbeslutet. Denna utredning kommer naturligtvis i
första hand att gälla den tidigare bolagsledningen samt aktieägarna. Är det
därför inte uppenbart från början att sädan brottslighet kan uteslutas, bör enligt arbetsgruppens mening rätten vänta med att utse av bolagsstämman
föreslagen medlikvidator till dess likvidatorernas brottsutredning har av-
slutats. Detsamma gäller likvidator som skall utses enligt föreskrift i bo-
lagsordningen.
Arbetsgruppen menar att de kvalifikationskrav på likvidator som före-
slagits i avsnitt 12 bör gälla även medlikvidator som utses enligt bolagsordningen eller på förslag av bolagsstämman. Kravet på att likvidator skall vara lämplig för uppdraget kan emellertid få ett delvis annat innehäll när det gäller medlikvidator. I undantagsfall som exempelvis i den nyss-
nämnda fusionssituationen bör det vara tillåtet att till medlikvidator utse även personer frän den tidigare bolagsledningen eller från den dominerande aktieägarkretsen.
I enlighet med det anförda förordar arbetsgruppen en bestämmelse i 13
kap. 7 § om medlikvidator. Bestämmelsen innebär att om bolagsstämman begär det så skall rätten förordna en likvidator att med övriga likvidatorer
deltaga i likvidationen, när det kan ske utan olägenhet. Detsamma gäller om i bolagsordningen har föreskrivits att en eller flera likvidatorer skall
tillsättas i annan ordning.
15 Fattiglikvidation
Med de utgångspunkter arbetsgruppen har för sitt arbete har det fram-
stått som nära nog en självklarhet att kräva att frågan huruvida gälde-
närsbrott förekommit i bolagets verksamhet före likvidationen blir ordentligt utredd i alla likvidationer. Arbetsgruppen menar att de skäl som anförts till förmån för ett avskaffande av fattigkonkurserna har bärkrafi
också beträffande fattiglikvidationerna. Särskilt i bolag som har så lite tillgångar att de inte förslår att betala ens likvidationsförfarandet, finns det
anledning undersöka om det förekommit oegentligheter i bolagets verksamhet före likvidationsbeslutet. Arbetsgruppen föreslår därför att 13 kap. 158 tredje stycket om fattiglikvidation upphävs. I stället införs en skyldighet för likvidator som finner att bolaget är på obestånd att ansöka hos
rätten om bolagets försättande i konkurs.
Bestämmelserna om fattiglikvidation gäller vid såväl frivillig likvidation som tvångslikvidation. I fråga om 5 000-kronorsbolag som tvångslikvideras
enligt 13 kap. 2§ därför att mer än två tredjedelar av aktiekapitalet har gått förlorat kan man utgå ifrån att bolaget är på obestånd. Kostnaderna för
likvidationsförfarandet kan visserligen variera men det är svårt att tro att
det kan ske till lägre kostnad än 1666 kr. Bolaget skall därför rätteligen
försättas i konkurs enligt de regler som gäller redan i dag. Över huvud taget måste man räkna med att bolag som avses i 13 kap. 15§ tredje stycket är på obestånd oavsett likvidationsgrunden. Bolag i likvidation bör nämligen
anses vara på obestånd så snart tillgångarna inte täcker skulderna inkl. de beräknade likvidationskostnaderna. Genom likvidationsbeslutet står det
kiart att bolaget skall avvecklas och skulderna betalas oavsett om de förfallit till betalning eller ej. De beräknade likvidationskostnaderna bör i sammanhanget jämställas med förfallna skulder.
Bolag som avses i 13 kap. 15§ tredje stycket kommer således om arbetsgruppens förslag genomförs, i nära nog samtliga fall att avvecklas genom konkurs. Denna kommer då vanligen att handläggas enligt reglerna för mindre konkurs. Det innebär att till konkursförvaltare normalt utses en advokat som specialiserat sig på denna typ av uppdrag. I hans uppgifter
ingår bl.a. att utreda om gäldenären kan misstänkas för gäldenärsbrott.
Föreligger brottsmisstanke skail förvaltaren anmäla saken till åklagare. Den nu beskrivna ordningen torde på ett helt annat sätt än den nuvarande
avhålla skrupelfria personer från missbruk av aktiebolagsformen.
En särskild fråga i sammanhanget är vem som skall svara för de likvida-
tionskostnader som belöper på tiden före konkursutbrottet, när konkurs-
beslutet fattats på grund av att bolagets tillgångar inte täcker likvidations-
kostnaderna. Enligt 13 kap. 20§ andra stycket företräds nämligen bolaget
under konkurs såsom konkursgäldenär av de likvidatorer som finns vid
konkursens början. Det innebär att likvidatorn inte kan utses till konkurs-
förvaltare, trots att han enligt arbetsgruppens förslag skall uppfylla de allmänna kraven i 44& KL på konkursförvaltare. För att ge likvidatorerna ett ekonomiskt incitament att försätta bolaget i konkurs förordar arbets-
gruppen att likvidationskostnaderna i den angivna situationen skall åtnjuta
samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna.
Arbetsgruppen vill tillägga att för det fallet att bolaget saknar tillgångar som täcker likvidationskostnaderna så torde konkursen handläggas enligt reglerna för mindre konkurs. När denna avskrivs utgår konkurskostnaderna — men inte likvidationskostnaderna — av allmänna medel i den män konkurskostnaderna inte kan uttas ur boet (188 & KL). Det kan ifrågasättas om möjlighet bör öppnas till ersättning av allmänna medel också för likvidationskostnaderna. Arbetsgruppen menar emellertid att erfarenheterna av den nya lagstiftningen bör avvaktas innan ställning tas till den
104).
16 Bokföringen
Det är styrelsen som skall se till att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen innefattar en tillfredsställande kontroll. Verkställande direktören skall sörja för att bolagets bokföring fullgörs i överensstämmelse med lag och att medelsförvaltningen sköts på ett betryggande sätt (8 kap. 6§ andra stycket). Träder bolaget i likvidation
övergår ansvaret för bokföringen på likvidatorerna (13 kap. 7§ fjärde
stycket). 6 Riksdagen 1980/81.1 suml. Nr 146
Under senare tid har det blivit vanligt att bokföringen försvunnit i bolag
som sätts i samband med skattebrott och liknande ekonomisk brottslighet.
Det är mot denna bakgrund den nyssnämnda bestämmelsen i 55 § KL skall ses. I den paragraten föreskrivs i fråga om bokföringsskyldig gäldenär att förvaltaren i sin berättelse skall anmärka hur bokföringsskyldigheten har
fuligjorts. (Jfr också 185 b& KL och 228 andra stycket 4 AckL.) Någon
motsvarande bestämmelse i ABL påkallas inte enligt arbetsgruppens mening. I den mån bokföringen inte finns i behåll finns det enligt gruppens mening alltid anledning att anmäla förhållandet tilt åklagare för utredning om gäldenärsbrott.
I KL finns också uttryckligen bestämmelser om att förvaltaren vid konkursens avslutande skall till gäldenären återställa de böcker och andra
handlingar rörande konkursboet. som förvaltaren har tagit hand om. Före-
ligger hinder mot återlämnande skall handlingarna i stället överlämnas till tillsynsmyndigheten, om inte förvaltaren anser att han bör bevara dem (206 & KL). Grunden för den bestämmelsen är bl. a. att gäldenären ofta inte längre finns kvar efter konkursen. Ett aktiebolag i konkurs är sålunda upplöst när konkursen avslutas utan överskott (13 kap. 19§ första stycket).
Motsvarande gäller emellertid när bolag har upplösts genom likvidation. De kontrollsynpunkter som bär upp arkiveringsbestämmelserna i KL gäller också bolag som likviderats. Arbetsgruppen förordar därför att det i 13 kap. 15a§ föreskrivs att likvidatorerna skall sörja för att bolagets räkenskapsmaterial bevaras efter bolagets upplösning i enlighet med bestämmelserna i 228 bokföringslagen. Det innebär bl.a. krav på arkivering av bolagets bokföring under minst tio år från utgången av det kalenderår då
likvidationen avslutades. Beträffande innebörden 1 övrigt av den föreslag-
na bestämmelsen hänvisas till vad som anfördes om motsvarande bestäm-
melse i KL (prop. 1978/79: 105 s. 179).
Arbetsgruppen vill tillägga att kostnaderna för arkiveringen bör utgå av bolagets egendom. Förslår tillgångarna inte till detta, bör bolaget försättas i konkurs varefter arkivering får ske med tillämpning av KLs regler.
17 Likvidators ansvar
Enligt gällande rätt skall likvidator. om han vid sin genomgång av bolagets redovisningshandlingar för tiden före likvidationsbeslutet konstaterar t.ex. cn olovlig vinstutdelning, pröva möjligheterna att föra talan enligt 15 kap. I eller 3§ mot styrelsen eller aktieägaren. Har ansvarsfrihet inte beviljats eller har vinstutdelningen inte redovisats på ett riktigt sätt för bolagsstämman, bör hkvidatorn i eget intresse väcka talan om skadestånd till bolaget, förutsatt att vinstutdelningen skett inom tid som anges i I5 kap.
6§ första stycket. Underlåter nämligen likvidatorn uppsåtligen eller av oaktsamhet att väcka sådan talan när utsikterna till framgång i målet måste
sägas vara goda och den skadeständsskyldige kan antas ha betalningsförmåga, kan likvidatorn själv åläggas att betala skadestånd till bolaget enligt 15 kap. 1§, om nämligen hans underlåtenhet leder till att bolagets skadeståndsanspråk mot styrelsen eller aktieägaren preskriberas enligt 15 kap. 6§. En sådan skadeständstalan mot likvidatorn torde komma till stånd endast på talan av ny likvidator eller. vilket torde vara mera praktiskt, av
konkursförvaltaren sedan bolaget försatts i konkurs. Med arbetsgruppens
förslag riskerar likvidator på samma sätt skadestånd till bolaget, om han dröjer att försätta bolaget i konkurs och dröjsmålet får till följd att bolagets
återvinningsmöjligheter går förlorade.
18 Revisionen
Enligt 1944 års aktiebolagslag skulle då bolag trädde i likvidation, reviso-
rerna entledigas och särskilda likvidationsrevisorer utses. Enligt ABL kan
revisorerna kvarstå även om bolaget träder i likvidation. Det har ansetts vara en fördel att på detta sätt få kontinuitet i revisionen. Arbetsgruppen finner inte skäl att ifrågasätta denna ordning.
Det innebär att revisorn är underkastad de allmänna bestämmelserna i
10 kap. 2—-488 om kvalifikationer och jäv. Här skall endast nämnas att kraven i 10 kap. 3§ på att revisorn skall vara auktoriserad revisor eller
godkänd revisor gäller de större bolagen. I de mindre bolagen där missbruksrisken erfarenhetsmässigt är större krävs inte f.n. kvalificerad revi-
sor.
Arbetsgruppen har i BRÅ-promemorian 1979:5 föreslagit kvalificerad revision i bolag i riskzonen. I bolag där enligt senast fastställda balansräkning full täckning inte finns för bolagets registrerade aktiekapital skall
enligt förslaget minst en av bolagsstämman utsedd revisor vara auktori-
serad revisor eller godkänd revisor. Förslaget har fått ett övervägande
positivt mottagande under remissbehandlingen.
Även om det förslaget genomförs kommer det att finnas möjligheter till
manipulationer. Som exemplifierats under 12 är en sådan bestämmelse inte
effektiv i mindre bolag med en enda ägare som utnyttjar bolagsformen för ekonomisk kriminalitet. Ägaren kan som bolagets styrelse upprätta en årsredovisning i vilken tillgångar övervärderas och skulder utelämnas. Denna årsredovisning kan han sedan omedelbart godkänna i sin egenskap av bolagsstämma. På det sättet kommer bolaget aldrig formellt att bli skyldigt att anlita kvalificerad revisor. Mot denna bakgrund föreslår ar-
betsgruppen att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd
revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Arbetsgruppen menar nämligen att även om hkvidatorn är advokat med stor erfarenhet av konkursförvaltning och likvidation så saknar han de särskilda kvalifikationer som en auktoriserad eller godkänd revisor har. Det framstår som mycket önskvärt att likvidatorn vid fullgörande av den brottsutredande uppgift som arbetsgruppen föreslår biträds av redovisningsexpertis. Be-
stämmelsen om kvalificerad revision bör placeras i 10 kap. 38. Om bolag i likvidation på detta sätt alltid underkastas kvalificerad revi-
sion finns det enligt arbetsgruppens mening inte anledning att föreslå att
likvidatorerna skall stå under tillsyn av en särskild tillsynsmyndighet (jfr konkursförfarandet).
19 Övergångsbestämmelser
Arbetsgruppen räknar med att denna promeoria utkommer från trycket i mars 1980. Efter sedvanlig remissbehandling och lagrådsgranskning kan proposition i ämnet beräknas föreligga tidigast hösten 1980. I övergångs-
januari 1981.
I fråga om fattiglikvidationerna menar arbetsgruppen att åtgärder bråds-
kar. Med hänsyn härtill föreslås i övergångsbestämmelserna att ändringarna i 13 kap. 15§ skall träda i kraft före övriga bestämmelser. Därigenom vill arbetsgruppen också markera att den frågan kan behandlas i viss mån
skild från de övriga. Skulle det sålunda under ärendets handläggning i
justitiedepartementet framkomma välgrundade önskemål om att de nya bestämmelserna om likvidationsförfarandet skall tillämpas först fr. 0. m. den I januari 1982, då aktiekapitalet skall vara minst 50000 kr i samtliga
aktiebolag, så bör det enligt arbetsgruppens mening vara möjligt, förutsatt att fattiglikvidationerna avskaffas så snart det går med hänsyn till riksdags-
arbetet.
Likvidationer som pågår vid ikraftträdandet bör fullföljas enligt äldre
bestämmelser. Efter mönster av 198 lagen (1975: 1386) om införande av
aktiebolagslagen föreskrivs därför att likvidation genomförs enligt äldre
bestämmelser, om likvidator utsetts före utgången av år 1980. Det bör
emellertid enligt arbetsgruppens mening inte komma i fråga att en sådan
äldre ordinär likvidation avslutas genom fattiglikvidation sedan det institutet väl har avskaffats. I enlighet härmed föreskrivs att bestämmelserna i 13 kap. 15§ i sin äldre lydelse inte får tillämpas sedan paragrafen i sin nya lydelse trätt i kraft.
Sistnämnda bestämmelse innebär bl.a. att likvidation som avses i 13 kap. 183§ tredje meningen efter ikraftträdandet av 13 kap. 15§ alltid skall inledas. Saknas tillgångar som täcker likvidationskostnaderna. får bolaget
anses vara på obestånd och lik vidatorn har då på vanligt sätt skyldighet att
ansöka om bolagets försättande i konkurs. För tydlighetens skulle bör tredje och fjärde meningarna av 13 kap. 18§ jämkas något.
20 Domförhetsreglerna
Enligt 68 andra stycket 3 och tredje stycket lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsärenden skall underrätt bestå av minst tre och högst fyra lagfarna ledamöter vid slutlig handläggning av ärende om I) nedsättning av bolags aktiekapital eller grundfond. 2) tillstånd till vinstutdelning i bolag, 3) skyldighet för bolag eller förening att träda i likvidation, 4) förordnande eller entledigande av likvidator eller 5) tillstånd till försäljning av egendom under likvidation eHer till fusion.
I prop 1973: 30 med förslag ull lag om ändring i rättegångsbalken m. m. uttalade departementschefen i anslutning till sitt förslag att tingsrätt vid
prövning av mål om konkursarvoden skulle vara domför med en lagfaren
domare bl.a.: ”Det har under remissbehandlingen ifrägasatts att införa
motsvarande domförhetsregel beträffande vissa likvidationsärenden enligt
aktiebolagslagen (1944: 705). Med anledning härav vill jag nämna att det f.n. inom justitiedepartementet pågär arbete med en reformerad aktiebotagslagstiftning på grundval av bl. a. aktiebolagsutredningens betänkande (SOU 1971: 15) Förslag till aktiebolagslag m. m. Enligt min mening bör den
aktualiserade domförhetstrågan lämpligen övervägas i det sammanhang-
et.” Nägra ändringar i domförhetsreglerna företogs emellertid inte i anslut-
ning till 1975 års akticbolagslagstiftning.
Ärenden om skyldighet att träda i likvidation är i de allra flesta fall av
enkel beskaffenhet och avser oftast prövning av vissa formella kriterier. Vid en jämförelse av ärenden av denna enkla beskaffenhet med många andra mål och ärenden av kvalificerad beskaffenhet som fär avgöras av endast en domare, framstår det enligt arbetsgruppens mening som betogat
avses 16 § andra stycket 3 i fortsättningen handläggs av en lagfaren domare
och förutsätter därvid att man i praktiken kommer att låta konkursdo-
maren handlägga dessa ärenden. Det förtjänar att påpekas att rätten skall
bestå av minst tre lagfarna ledamöter om ärendet är tvistigt (68 andra
stycket). En sådan sammansättning bör alltid tillämpas om någon borgenär gör invändningar i ärendet och invändningarna inte uppenbarligen är grundlösa (jfr prop 1978/79: 105 s. 204).
21 Avslutning
Arbetsgruppen har med BRÅ-promemorian 1979:5 och denna prome-
moria presenterat en rad förslag på aktiebolagsrättens område. Från
brottsbekämpningssynpunkt är det viktigaste att småbolagen avskaffas vid
utgången av år 1981. I själva verket är denna åtgärd central i förevarande sammanhang. Så länge småbolagen tillåts vara kvar är alla andra brottsbekämpande åtgärder mot missbruk av aktiebolagsformen tämligen menings-
lösa. Eftersom större delen av småbolagen är vilande bolag eller s.k. skrivbordsbolag utgör ju avskaffandet ej heller något besvärligt ingrepp i
villkoren för företagsamheten. Till detta kommer den långa tiden för uv-
veckling av småbolagen och att en kredit motsvarande 50000 kr lätt kan
erhållas för varje seriöst småföretagsprojekt.
Vid sidan av ett avskaffande av småbolagen är enligt arbetsgruppen en kraftig upprustning av bolagsregistret den viktigaste åtgärden mot missbruk av aktiebolagsformen. En sådan upprustning skulle nämligen hindra bl.a. att icke seriösa personer utnyttjar myndigheternas svårigheter till samverkan, t. ex. skatte- och socialmyndigheters eller skatte- och arbetsmarknadsmyndigheters eller, internt inom skatteområdet, de regionala myndigheternas.
Som en angelägen reform framstår också förslaget i promemorian 1979: 5
om inskränkningen i den f. n. fria rätten att byta firma och framför allt säte. Från brottsbekämpande synpunkt framstår också förslaget i denna prome-
moria om ett avskaffande av institutet fattiglikvidation och en skärpning av det ordinarie likvidationsförfarandet som mycket angeläget.
Arbetsgruppen vill framhålla att utrymmet för ändringar i akticbolagslagen I syfte att förebygga brott inte är uttömt med denna och föregående promemoria. En fråga som bör tas upp till prövning i lämpligt sammanhang är aktickapitalets storlek. I juni 1973 beslöt riksdagen om höjning av lägsta
tillåtna aktiekapital från 5 000 kr till 50 000 kr. Höjningen träder i kraft den
I januari 1982 såvitt avser bolag som bildats före juni 1973. 50000 kr
motsvarade i juni 1973 6,6 basbelopp. I december 1979 motsvarade 50 000 kr endast 3,7 basbelopp eller drygt 27000 kr i 1973 års penningvärde. För att motsvara 50000 kr i 1973 års penningvärde borde minimikapitalet nu vara drygt 91000 kr. Man måste räkna med att 50000 kr vid utgången av år
1981 inte kommer att utgöra en tillräcklig ersättning för aktieägarnas personliga betalningsansvar för att förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas
för ekonomisk kriminalitet.
Med hänsyn till den snabba penningvärdeförändringen kan ifrågasättas
om man inte borde övergå till en ordning där aktiekapitalet eller ätminsto-
ne minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbelopp eller liknande (jfr 10 kap. 3§ andra stycket). Därigenom skulle man sannolikt också påskynda en utveckling mot en mer inflationsanpassad redovisning och en ökad konsolidering av aktiebolagen. En reform av antytt slag borde enligt
arbetsgruppens mening kombineras med ett borttagande av nominella beloppet på aktiebreven och förenklade rutiner för höjning och sänkning av
aktiekapitalet. Därigenom skulle det registrerade aktiekapitalet kunna bli
en bättre och mera aktuell mätare på bolagets ekonomiska ställning än f. n.
Bilaga I
Reservation inom arbetsgruppen
av ledamoten Bångstad
När det gäller fattigHkvidation delar jag arbetsgruppens förslag. När den nu antagna konkurslagstiftningen kommer att införas 1980 undanröjes in-
stitutet fattigkonkurs, ett förfarande som utan tvekan missbrukats i den
ekonomiska brottsligheten. Kvar står emellertid det förfarandet som aktie-
bolagstagen medger, nämligen s. k. fattiglikvidation — ett förfarande som, :
därest det bibehålles. ger möjligheter till kringgående av den kommande
konkurslagstiftningen och därmed också en möjlighet till att undgå utred-
ning och därigenom också uppdagande av eventuella konkursbrott och andra brott i anslutning till ett obestånd.
Arbetsgruppen föreslår emellertid att även de likvidationer där ford-
ringsägare icke lider något förfång — dvs. de enligt mitt förmenande
seriösa likvidationerna — skall administreras av likvidator utsedd av rätten. Även i dessa likvidationer förestår arbetsgruppen att likvidatorn skall göra utredning beträffande eventuell brottslighet före tiden för likvidationen. Det finns icke underlag som tyder på att de seriösa likvidationsavvecklingarna används i brottsligt syfte och det kan uppfattas som rättsstötande att inte aktieägarna äger rätt att utse likvidator och att förutvarande styrelseledamot eller verkställande direktör icke kan utses. En seriös likvidation kan ju innebära en avvecklingsperiod där den förutvarande
styrelsens och verkställande direktörens erfarenheter är nödvändiga för
avvecklingen och det föreslagna förfarandet kan därför också innebära ett
försvårande av seriösa avvecklingar. Eftersom det vidare finns förslag om
kvalificerad revisor anser jag att offentligrättslig insyn vid de seriösa
likvidationerna icke erfordras. Härutöver vill jag nämna att jag inte helt ansluter mig till vissa skrivningar och bakomliggande motiv till framförda förslag. I promemorian behand-
las ett tänkt exempel på hur en manipulering kan göras för att undgå val av kvalificerad revisor. Exemplet kan i och för sig mycket väl uppkomma
men behöver inte enbart gälla likvidationsbolag. Exemplet är därför enligt
mitt förmenande icke av avgörande betydelse för att införa särskilda krav
på de seriösa likvidationerna och jag hänvisar bl. a. till de krav på kvalifi-
cerad revision som i framtiden torde genomföras.
I utredningen har också bl.a. åberopats att enskilda borgenärer icke bevakar bolagsnyheterna i Post- och Inrikes Tidningar och att kronofogdemyndigheternas bevakning sannolikt inte är effektiv. Dessa skäl får enligt
mitt förmenande inte tas som intäkt för införande av en längre gående
lagstiftning utan dessa brister skall i stället tillrättas där de konstateras. Jag bänvisar i detta sammanhang också till tidigare framfört förslag om kontroll eller viss undersökningsplikt när det gäller byte av firma och säte.
Sammunfuatiningsvis är det därför enligt mitt förmenande riktigare att inrikta en lagstiftning så att i de likvidationer där inte fordringsägarna får full betalning, likvidationen omgående skall avbrytas och bolaget försättas i konkurs. På så sätt kommer den kommande konkurslagsuftningen och dess rättsskydd samt skyldigheten att undersöka huruvida brottsligt förfarande kan ifrågasättas även att bli tillämpad på de bolag i likvidation. vars tillgångar icke förslår till full betalning av samtliga skulder och likvidationskostnaderna. Bestämmelserna kan mycket väl kompletteras med straffbestämmelser vid underlåtenhet att avbryta likvidationen och eventuellt också med en särskild bestämmelse om att personlig ansvarighet för skulderna vid dylik försummelse inträder — en fråga som kanske emellertid bör bli fråga för närmare utredning.
Bilaga II
Reservation inom styrgruppen av ledamoten Ollén
lagslagen.
Det skall till en början sägas att en betydande svaghet vidlåder det översynsarbete av lagstiftningen som nu pågår inom BRÅ. Syftet med översynen är att föreslå lagändringar som kan bidra till en minskning av den ekonomiska brottsligheten. Detta är självfallet ett gott syfte. Men förslagen blir med naturnödvändighet ensidiga i den bemärkelsen att andra rättspolitiska önskemål än strävan att minska den ekonomiska brottsligheten endast i begränsad utsträckning kan beaktas. Någon allsidig vägning av olika reglers för- och nackdelar. av det slag som normalt görs i statens offentliga utredningar, varken kan eller skall ske i nu förevarande översynsarbete. När det gäller exempelvis ABL kan konstateras att ett omfattande utrednings- och reformarbete har skett under den senaste 10-årsperioden. Detta hindrar självfallet inte att ett antal regler av ett eller annat skäl kan behöva ändras. Men det är onekligen svårt att väga de nu aktuella förslagen mot de bedömningar som gjordes i samband med den nya aktiebolagslagens tillkomst.
Vad härefter gäller det aktuella förslaget kan jag för min del inte finna att alla arbetsgruppens förslag är välmotiverade. I någon mån sammanhänger min ståndpunkt med vad som sagts ovan om de begränsade möjligheterna för arbetsgruppen att ta andra berättigade hänsyn än till önskemålet att minska den ekonomiska brottsligheten.
Min kritik mot arbetsgruppens förslag kan sammanfattas i fyra punkter. 1) I promemorian görs vissa uttalanden rörande vikten av att tidigare
förslag som framlagts av arbetsgruppen snarast genomförs. För egen
del har jag funnit åtskilliga av de sålunda tidigare framlagda förslagen
olämpliga i flera avseenden. Vad som sägs i den nu förevarande prome-
morian i detta hänseende kan jag alltså inte ställa mig bakom. 2) Arbetsgruppen har försökt beskriva med olika exempel hur bestämmel-
serna om likvidation kan missbrukas. I flera av de fall som nämns skulle
emellertid möjligheterna till missbruk starkt minskas om aktiebolags byte av säte lättare kunde följas. Arbetsgruppen påpekar — med rätta — att ett väsentligt effektiviserat bolagsregister kunde vara till stor nytta i detta hänseende. När det gäller statens borgenärsintressen gentemot enskilda företag skulle också en anmätan till skattemyndigheterna innan byte av säte kan ske vara ägnat att förhindra att företag ”försvinner”.
går i likvidation och ”upphittas” först efter att bolaget upplösts. De
exempel som arbetsgruppen anför torde således inte utan vidare moti-
vera så långtgående ändringar i regelsystemet som nu föresläs. Enklare lösningar, av den typ som här skisserats. borde i första hand komma
ifråga.
a = Arbetsgruppen föreslår att institutet "fattiglikvidation” skall slopas. Förslaget synes välmotiverat.
Samtidigt har emellertid arbetsgruppen föreslagit att även reglerna
för "vanliga likvidationsförfaranden i vissa hänseenden skall paralteh-
ställas med reglerna om konkurs. Således skall likvidator alltid utses av rätten och ha de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare. I
likhet med en reservant i arbetsgruppen anser jag att några bärande
motiv för en sådan nyordning inte har presenterats. Den principiella skillnad som föreligger mellan likvidation å ena sidan och konkurs ä den andra har inte ullräckligt beaktats.
Medan konkursen till sin natur är en företeelse där borgenärerna typiskt sett utövar tvång mot företaget och för att bevaka sina intressen
måste kunna styra händelseutvecklingen är hikvidationen ägarnas avvecklingsform som dessa it princip har ett berättigat anspråk på att
kunna styra, även om likvidation i vissa fall tvingas på företaget. 4 — I det avslutande kapitlet pekar arbetsgruppen på vissa andra åtgärder som den menar bör aktualiseras i syfte att minska den ekonomiska
brottsligheten. En sådan åtgärd skulle vara att indexreglera minimikapi-
talgränsen för aktiebolag. Förslaget synes illa genomtänkt. En sådan regel skulle för nystartade företag som väljer att starta med den stipulerade minimiinsatsen leda till orimliga avkastningskrav. Det räcker att peka på vinstutvecklingen i näringslivet under senare år. som inte ens
kunnat hålla jämna steg med inflationen, för att se vilken orimlig utslag-
ning av företag en indexreglerad minimikapitalgräns skulle kunna leda till. En sådan regeländring förutsätter att man negligerar behovet av nyföretagande och en ökad sysselsättning i den produktiva sektorn, vilka strävanden torde tillhöra de mest angelägna i näringspolitiken för närvarande.
Bilaga 2
Sammanställning av remissyttranden över BRÅ:s prome-
moria (BRÅ PM 1980: 1) Likvidationsförfarandet enligt
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av justitiekanslern, riksåklagaren, Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, domstolsverket, rikspolisstyrelsen. bokföringsnämnden, bankinspektionen, riksrevisionsverket, riksskatteverket, kommerskollegium, patent- och registreringsver-
ket, statens industriverk, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, kon-
kurslagskommittén (Ju 1971:06), utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåt-
gärder m. m. i skatteprocessen, företagsobeståndskommittén (Fi 1976:03). Föreningen Auktoriserade revisorer FAR, Lantbrukarnas riksförbund
(LRF), Landsorganisationen i Sverige (LO). Tjänstemännens centralorganisation (TCO). Svensk industriförening, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska bankföreningen, PK-banken, Svenska handelskammarförbundet, Svenska revisorsamfundet, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges ackordscentral, Sveriges advokatsamfund, Sveriges bokförings- och
revisionsbyråers förbund, Svenska företagares riksförbund. Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och industriorganisation (SH10)-Familje-
företagen, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges redovisningskonsulters förbund och Föreningen Sveriges kronofogdar.
Riksåklagaren har bifogat yttrande av länsåklagaren för speciella mål
Lennart Larsson. Kommerskollegium har bifogat yttrande av Skånes han-
delskammare. Svenska arbetsgivareföreningen. SHIO-Familjeföretagen, Sveriges in-
dustriförbund och Sveriges köpmannaförbund har avlämnat ett gemensamt
yttrande. PK-banken har anslutit sig till yttrandet från Svenska bankför-
eningen. Svenska handelskammarförbundet har instämt i yttrandet från
Skånes handelskammare.
1¶Allmänna synpunkter
Justitiekanslern: Promemorian är ett resultat av den översyn av lagstittningen mot organiserad och ekonomisk brottslighet som pågår inom brottsförebyggande rådet. Den arbetsgrupp som har utarbetat promemorian har
haft till uppgift att komma med förslag som är ägnade att motverka au
aktiebolagsformen används som ett led i sådan brottslighet. Från denna utgångspunkt finns enligt min mening ingen erinran mot förslagen. Särskilt
vill jag uttrycka tillfredsställelse med att institutet fattiglikvidation föreslås
slopat. I promemorian läggs också fram förslag till vissa ändringar i de regler som berör ” vanliga likvidationer”. Beträffande dessa förslag vill jag ifrågasätta om de inte går längre än som får anses motiverat av syftet att motverka missbruk av likvidationsinstitutet.
Riksåklagaren: Det är allmänt bekant att en betydande brottslighet förekommer medelst utnyttjande av aktiebolagsformen. Det rör sig främst om gäldenärsbrott. som inte sällan utgör ett led i en mera omfattande ekonomisk brottslighet. Den brottslighet som förekommer vid konkurser kan ses som ett betydande inslag i den ekonomiska brottsligheten. Under
senare tid har arbetet på att bekämpa denna typ av brottslighet intensifie-
rats. När det gäller konkursförfarandet har möjligheterna att uppdaga och beivra förekommande brottslighet väsentligt förbättrats i och med 1979 års konkursreform som bland annat innebär att institutet fattigckonkurs avskaf-
fats. Uppenbarligen föreligger risk för att de nuvarande bestämmelserna
om likvidation i fortsättningen kan komma att utnyttjas för att dölja ekono-
misk kriminalitet och för att undgå de nya reglerna om näringsförbud i samband med konkurs. Jag delar därför uppfattningen att likvidationsför-
farandet bör reformeras utan dröjsmål. Detta bör ske så att frågan huruvi-
da ekonomisk brottslighet förekommit i bolagets verksamhet före likvida-
tionen kan bli utredd i alla likvidationer. De framlagda förslagen tillgodoser i allt väsentligt detta syfte. — — —
Sammanfattningsvis tillstyrker jag således att arbetsgruppens nu framlagda förslag läggs till grund för lagstiftning.
Länsåklagaren för speciella mål: Den aktuella promemorian innehåller knappast några nya omvälvande synpunkter utan får snarast betraktas som
en logisk uppföljning av ett av samma arbetsgrupp inom rådet tidigare
framlagt förslag om skärpta bestämmelser t aktiebolagslagstiftningen (PM 1979: 5). vilket förslag liksom det nu avgivna främst syftar till att försvåra att aktiebolagsformen missbrukas som instrument för ekonomisk brottslig-
het. Det gäller sålunda en översyn av likvidationsförfarandet enligt 13 kap.
aktiebolagslagen. Arbetsgruppen understryker med all rätt att man mäste beakta att en bolagslikvidation kan förekomma av helt legitima orsaker.
Denna tanke torde ha dominerat vid tillkomsten av gällande bestämmelser.
Som åklagare har jag heller inte kommit i kontakt med något renodlat
likvidationsfall där anledning till brottsmisstanke förelegat. Man måste dock räkna med att man i framtiden har att vänta en ökad frekvens av obehörigt utnyttjande av likvidationsmöjligheterna om inte lagstiftningen
ändras. Uppgifterna under 8 kap. i promemorian förefaller övertygande i detta hänseende.
Ett utbyggt kontrollsystem bör sålunda tillskapas, och för min del finner
jag inte något att anmärka på den kontrollnivå och de speciella regler som
föreslås i promemorian.
Stockholms tingsrätt: Även om det gått att påvisa fall där likvidationsinstitutet använts för att dölja brottsliga förehavanden saknas närmare utred-
ning om hur pass utbrett missbruket är. Tingsrätten har i sin verksamhet
påträffat åtskilliga fall där det kan misstänkas att likvidationsinstitutet
utnyttjats i dylikt syfte. Sålunda har det förekommit att personer kända för
att ha gjort sig skyldiga till ekonomisk brottslighet i en eller annan egen-
skap varit verksamma i bolag som senare trätt i likvidation. När likvidationsfrågan prövats av rätten har det visat sig att ev. kvarvarande styrelse-
medlemmar eller suppleanter aldrig tagit aktiv del i bolagets verksamhet samt att aktiekapitalet sedan lång tid varit förbrukat. Av förordnade likvi-
datorer har det senare i vissa fall kunnat inhämtas. att upplysningar om bolaget över huvud taget ej kunnat erhållas. På det hela taget bekräftar de iakttagelser tingsrätten kunnat göra riktigheten av de uppgifter arbetsgrup-
pen inhämtat och de antaganden gruppen gjort i förevarande hänseende. Det föreligger säkerligen som arbetsgruppen uttalat fara för att de skärpta kontrollmöjligheterna beträffande mindre konkurser kommer att leda till
att likvidationsförfarandet i ökad utsträckning kommer att utnyttjas för att
försvåra kontroll av bolagsförvaltningen och dölja ekonomisk brottslighet. Ändrade regler och andra åtgärder som kan motverka en sådan utveckling
är därför påkallade. Emellertid bör beaktas att bolag med ett aktiekapital understigande 50000 kronor kommer att försvinna med utgången av år
1981. Det finns anledning antaga att det ifrågavarande missbruket hittills
huvudsakligen förekommit i sådana mindre bolag. Enligt tingsrättens me-
ning bör med hänsyn härtill kontrollåtgärderna tills vidare i avbidan på den
fortsatta utvecklingen icke ges en alltför omfattande och kostsam utformning.
Domstolsverket: Den brottslighet som beräknats förekomma vid fattigkonkurser är betydande. Undersökningar beträffande företagskonkurser tyder på att gäldenärsbrott förekommer 1 40-50 4e av fattigkonkurserna
och härav skulle 30-402 avse inte anmäld brottslighet tjfr prop.
78/79: 105 s. 211). Brister i lagstiftning som utnyttjas i brottsligt syfte kräver omedelbara åtgärder. Ett genomförande av BRÅ:s förslag innebär
en skärpt kontroll men kommer också att medföra ökade kostnader. I
samband med lagändringarna på konkursrättens område har staten åtagit
sig ett kostnadsansvar. Det kan ifrågasättas om föreslagna ändringar i
Iikvidationsbestämmelserna ej påverkar förutsättningarna för deta åtagande ljfr prop. 78/79: 105 s. 2521).
Rikspolisstyrelsen: Rikspolisstyrelsen delar arbetsgruppens uppfattning att 1979 års konkursreform kan komma att leda till ökade risker för att bestämmelserna 1 aktiebolagslagen om likvidation utnyttjas för att begå ekonomiska brott. Det är därför väsentligt att möjligheterna att använda likvidationsinstitutet i kriminella sammanhang minimeras.
Styrelsen får därför i allt väsenthigt tillstyrka framlagda förslag.
Bankinspektionen: Som ett led i uppdraget att se över lagstiftning mot organiserad brottslighet har en arbetsgrupp inom br ottsförebyggande rådet (BRÅ) föreslagit vissa ändringar i aktiebolagslagstiftningen. Ändringarna syftar till att omöjliggöra eller försvåra att likvidationsinstitutet används
för kriminella ändamål.
Bankinspektionen anser att det framlagda förslaget i stora delar är väl motiverat och kan i huvudsak ansfuta sig till detsamma. I nägra avseenden
vill inspektionen dock anföra avvikande synpunkter.
Riksrevisionsverket: Utöver den föreslagna åtgärden att avskaffa fattiglikvidationer, vilken tillstyrks av RRV, har arbetsgruppen valt att bygga upp en kontrollapparat i aktiebolagslagen som i huvudsak går ut på att där tu in bestämmelser som motsvarar konkurslagens viktigaste kontrollbestämmelser.
RRV anser att arbetsgruppen inte tillräckligt visat nödvändigheten i
detta. Flertalet likvidationer får antas vara seriösa. Med de föreslagna ändringarna kommer de att drabbas av ett både krångligt och kostsamt
förfarande. RRV anser att det finns skäl att i stället stödja reservanternas förslag som syftar till att i fall då fordringsägarna inte får full betalning likvidationen avbryts och bolaget försätts I konkurs.
En annan tänkbar åtgärd som arbetsgruppen inte prövat men som RRV anser viktig i sammanhanget är att förbättra kungörelseförfarandet. Exem-
pelvis skulle man kunna tänka sig att för bolag som inom en femårsperiod
bytt säte likvidation kungörs och kallelse på okända borgenärer görs även
på den gamla sätesorten. Vidare skulle man kunna tänka sig att ålägga
kronofogdemyndigheterna viss bevakningsskyldighet i likvidationer. Förutsättningar härför skulle kunna skapas genom att domstolen tillställer kronofogdemyndigheterna kopia av varje ansökan om likvidation som
inkommit till rätten.
Riksskatteverket (majoriteten): Riksskatteverket ansluter sig i allt vä-
sentligt till arbetsgruppens förslag och rekommendationer. — — —
Om föreslagen ändrad lagstiftning kommer till stånd beträffande aktiebolagslagen bör eventuella följdändringar göras i fråga om motsvarande lagar för handelsbolag, bankaktiebolag och ekonomiska föreningar.
RSV vill påpeka att verket i sitt yttrande över betänkandet med förslag
till näringsförbud (SOU 1979: 13) uttalat att även likvidation borde kunna
jämställas med konkurs i detta sammanhang. RSV vill ånvo understryka att det är viktigt att det som förekommit vid en likvidation i vissa fall kan jämställas med konkurs och aktualisera fråga om näringsförbud.
De av arbetsgruppen framlagda förslagen är resultat av en begränsad översyn av regelsystemet med utgångspunkt från brottsbekämpande synpunkter. I likhet med reservanten (ledamoten Ollén, styrgruppen) delar RSV den uppfattningen att även andra regler bör göras till föremål för en
samlad översyn — t. ex. likvidationsreglernas förhållande till den konkursoch ackordsrättsliga regleringen.
RSV anser emellertid i motsats till reservanten att de i promemorian föreslagna lagstiftningsändringarna med hänsyn till den praktiska erfarenheten nödvändigtvis bör komma till stånd snarast. Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Beträffande frågan om
näringsförbud bör uppmärksammas att likvidation ej kan jämställas med
konkurs. Om borgenärerna inte tillgodoses kommer konkurs att begäras, varför frågan om näringsförbud I samband med likvidation saknar intresse. Jag motsätter mig sålunda vad som anförs av majoriteten i fråga om
näringsförbud.
Kommerskollegium: Kollegiet finner det angeläget att möjligheterna till missbruk av likvidationsinstitutet begränsas och är därför positivt till flera
av de i promemorian framförda förslagen. Det är dock samtidigt angeläget
att åtgärder i detta syfte cj utformas sä att seriösa företag drabbas av alltför stora olägenheter. Vissa av de i promemorian föreslagna åtgärderna torde kunna få sådana konsekvenser.
Skånes handelskammare: Handelskammaren vill till en början framhålla att det översynsarbete av aktiebolagslagen som skett inom BRÅ präglats av en viss ensidighet så till vida att de gjorda övervägandena enbart styrts
av önskemålet att minska den ekonomiska brottsligheten. Andra betydel-
sefulla aspekter som bör göra sig gällande i samband med ifrågasatt förändring av förevarande regler har endast I begränsad utsträckning beaktats. Översynsarbetet karaktäriseras inte av den breda analys som i allmänhet kännetecknar offentliga utredningar. Handelskammaren vill framhålla att
de promemorior som emanerar från BRÅ:s översyn av aktiebolagslagen av detta skäl inte kan tillmätas samma vikt som förslag från sedvanliga utred-
ningar.
Som utgångspunkt för de i promemorian framlagda förslagen konstate-
ras att aktiebolagsformen vunnit stor utbredning genom att aktieägarna
inte är personligen ansvariga för bolagets skulder. Friheten från personligt
betalningsansvar kan emellertid locka till missbruk, konstateras i promemorian. Det framhålls att aktiebolag i ökad utsträckning utnyttjus som
instrument för ekonomisk brottslighet trots de regler om bl. a. skydd för
det bundna kapitalet som finns t aktiebolagslagen. Vad beträffar påståendet att frihet från personligt betalningsansvar skul-
le vara grunden för aktiebolagsformens popularitet vill Handelskammaren framhålla att detta för aktiebolagsformen så karaktäristiska förhållande i många fall spelar en betydelsefull roll vid valet av företagsform. Det finns
emellertid ett flertal andra faktorer, såsom skatteaspekter. relationen mellan delägarna, företagets verksamhetsinriktning. verksamhetens varaktighet, önskemål från utomstående intressenter m.m... som kan spela en avgörande roll när det gäller frågan om vilken företagsform som skall väljas. Vad som sägs I promemorian härvidlag synes alltså vara utslag av en väl ytlig analys. Aillvarligare är emellertid att friheten från personligt ansvar, som skulle utgöra den stora lockelsen med akticbolagsformen, påstås göra aktiebolagsformen särskilt väl lämpad för ekonomisk brottslig-
het. Aktiebolagslagen utgör genom sina många formföreskrifter. redovis-
ningsregler och regler om det i bolaget befintliga kapitalet ett för borgenärer och andra utomstående intressenter väl så bra skydd som de till buds stående alternativen. Här må endast erinras om det långt mindre formaliserade regelsystemet för handelsbolag och avsaknaden av regler av detta slag
vad gäller enskilda näringsidkare. Patent- och registreringsverket: Likvidation är — vid sidan av fusion — den ordinarie möjligheten för ägarna att upplösa sitt bolag. när önskemål
härom finnes. Dessutom föreskriver aktiebolagslagen att bolaget i vissa fall är skyldigt att träda i likvidation. Eikvidationen benämns frivillig, när bolagsstämman fattat beslut härom utan att skyldighet därtill föreligger.
När skyldighet för bolag att träda i likvidation föreligger enligt aktiebolags-
lagen eller bolagsordningen, benämns detta tvångslikvidation. Beslut om
tvångslikvidation ankommer i princip på bolagsstämman. Om denna un-
derlåter att besluta härom, skall beslut meddelas av tingsrätten.
De vanligaste grunderna för tvångslikvidation är
1) att aktiekapitalet till större delen gått förlorat
2) att bolag underlåtit att till registreringsmyndigheten sända in årsredovisning för de två senaste räkenskapsären och
3) att bolaget saknar till registret anmäld behörig styrelse.
I fall som avses under I) fattar tingsrätten beslut efter i första hand anmälan av styrelsen. I de fall. som avses under 2) och 3), fattas beslut nästan undantagslöst av tingsrätten företrädesvis efter anmälan av registreringsmyndigheten. — — —
Vid en diskussion om ändring av reglerna för likvidation bör skillnad
göras mellan frivillig likvidation och tvångslikvidation.
Ett beslut om frivillig likvidation skiljer sig principiellt inte från andra typer av beslut i bolaget, även om beslutet går ut på att bolaget skall avvecklas.
Om bolagsstämman i sådant fall skall fråntas någon del av sin suveränitet. krävs det ett starkt vägande skäl för ett sådant ingrepp. Enligt patentverkets mening har skäl som kan motivera inskränkning i bolagets handlingsfrihet framförts endast i samband med institutet fattighikvidation. Om
möjligheten till fattiglikvidation avskaffas, kvarstår enligt patentverkets mening inte något större behov av ingripande, när det gäller frivillig likvidation. Det är då inte längre möjligt att försätta bolag i likvidation utan att
därefter fullfölja likvidationsförfarandet enligt 13 kap. 8—-14§§. Riskerna
för missbruk av likvidationsinstitutet blir knappast större än riskerna för missbruk av bolagsformen i allmänhet. Vid tvångslikvidation finns däremot större anledning till kontroll från samhällets sida såväl ur borgenärernas som samhällets synpunkt. Så sker
också redan idag i stor utsträckning genom att tingsrätt kan fatta beslut om likvidation, när bolagsstämman underlåter detta.
Myndighet kan emellertid inte alltid framtvinga beslut om tvångslikvidation. Patentverket får ibland kännedom om bolag där aktiekapitalet till
större delen gått förlorat, utan att beslut om hikvidation fattats och utan att styrelsen anmält förhållandet till tingsrätten. Bolagen brukar i sådana fall informeras av verket om skyldigheten att träda i likvidation. Något maktmedel att framtvinga ett sådant beslut föreligger emellertid inte. BRÅ har i en tidigare promemoria föreslagit, att bolag, när aktiekapitalet inte är intakt, skall vara skyldigt att ha auktoriserad eller godkänd revisor. En
annan möjlighet är att patentverket i sin granskning av bolagens årsredovisningar åläggs granskningsplikt även i detta avseende. När likvida-
tionsskyldighet konstateras föreligga, kunde patentverket ges befogenhet att utfärda föreläggande till bolaget att träda i likvidation eller undanröja
likvidationsgrunden. Övervägande antalet tvångslikvidationer tillkommer genom att patent-
verket anmält till tingsrätt, att bolag ej inkommit med årsredovisningar för de senaste två räkenskapsåren. Antalet bolag. som underlåter att sända in årsredovisningar, är mycket stort och det åstadkommer stora svårigheter
både vad gäller den ekonomiska samfärdseln och den offentliga insynen. Det förekommer ofta att ett och samma bolag anmäls till tingsrätten gång
efter annan. Efter varje anmälningstillfälle inkommer bolaget med de uteblivna årsredovisningarna och förhindrar på så sätt tingsrättens beslut om
tvångslikvidation. Ofta beror underlåtenheten i dessa fall på bristande
kunskaper om akticbolagslagens regler.
Mellan 30 och 40 procent av de bolag. som anmäls titl tingsrätten,
försätts i likvidation. Merparten av dessa bolag har för länge sedan upphört
att driva verksamhet. Ofta har tingsrätt och likvidator stora svårigheter att
finna företrädare för bolaget. Ån svårare är det ofta att återfinna några räkenskaper. I flertalet fall leder dessa tvångslikvidationer till att likvida-
torn anmäler till tingsrätten, att bolaget saknar tillgångar, varefter likvidationen läggs ned. År 1979 lades ca 600 likvidationer ned. En stor del av
dessa gällde bolag, som försatts i likvidation på grund av uteblivna årsre-
dovisningar. Det finns anledning anta att just sådana bolag svarar för en stor del av missbruket av aktiebolagsformen. Det torde emellertid ofta vara för sent att uppdaga ekonomisk brottslighet på detta stadium.
Statens industriverk: De konkreta förslag som arbetsgruppen presente-
rar syftar till att ur juridisk synpunkt få en bättre överensstämmelse mellan konkurs och likvidation. Det kan nämligen finnas risk för att mindre seriösa företag i ökad omfattning kommer att utnyttja lik vidationsförfaran-
det på grund av den skärpta konkurslagstiftningen. Därför föreslår arbetsgruppen att fattiglikvidation avskaffas och att reglerna för ”vanliga”' likvi-
dationer skall likställas med reglerna för konkurs, dvs. att likvidator alltid
utses och utses av rätten. Dessutom skall för alla företag i likvidation utses
auktoriserad eller godkänd revisor av bolagsstämman.
Industriverket har vid ett tidigare tillfälle ställt sig bakom förslaget till den nya konkurslagstiftningen såsom det presenterades i SOU 1979:13. Verket anser att ovannämnda förändringar i likvidationsförfarandet är ett naturligt komplement till denna lagstiftning och tillstyrker därför de framlagda förslagen. Övriga i utredningen framförda synpunkter som inte direkt kan hänföras till huvudförslaget finner verket ingen anledning att för när-
varande ta ställning till.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen detar arbets-
gruppens uppfattning att likvidationsförfarandet för aktiebolag bör ses över. Genom konkursreformen har kontrollen över konkurserna skärpts och fattigkonkurserna avskaffats. En motsvarande skärpning bör ske av
likvidationsbestämmelserna så att de inte kan utnyttjas av mindre seriösa
personer för att dölja ekonomisk brottslighet. De nya reglerna om konkurs-
karantän blir inte effektiva om brottsliga gäldenärer kan undgå karantänen genom att utnyttja likvidationsförfarandet i stället för att gå i konkurs.
Konkurslugskommittén: I och med att institutet fattigkonkurs avskaffats genom 1979 års konkurslagsreform och ersatts med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser har möjligheterna för en konkursgäldenär att dölja eventuell ekonomisk brottslighet minskat avsevärt. Den
arbetsgrupp inom brottsförebyggande rådet. som utarbetat promemorian,
pekar på att ändringarna i konkurslagen (1921:225, KL) emellertid kan få till följd att intresset ökar hos mindre nogräknade företagare att utnyttja likvidationsförfarandet i brottsligt syfte. Mot bakgrund härav läggs i promemorian fram vissa förslag till ändringar i aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) i avsikt att förebygga missbruk av likvidationsförfarandet. Förslagen, som i stor utsträckning utformats efter förebild av 1979 års ändringar i KL, gär ytterst ut på att skapa garantier för att en brottsutredning vid
behov kommer till stånd i samband med likvidation av ett aktiebolag. För att få en uppfattning om vilka ändringar av likvidationsbestämmel-
serna i ABL som är påkallade ur brotisförebyggande synvinkel har i arbetsgruppens regi företagits vissa undersökningar. BI. a. har de likvida-
tionsärenden som 1978 handlagts slutligt hos patentverkets bolagsbyrå
gåtts igenom. Av dessa 1257 ärenden hade enligt uppgift 832 likvidationer lagts ned och 425 avslutats genom slutredovisning. Dessa siffror stämmer
onekligen illa överens med den ”officiella statistiken” enligt vilken samma
är 100 likvidationer lades ned och I 176 avslutades genom slutredovisning. Med den ”officiella statistiken” torde avses uppgifter sammanställda av patentverket. Enligt kommitténs mening kan man inte förklara den stora skillnaden mellan patentverkets och arbetsgruppens uppgifter med ”ett
annorlunda sätt att beräkna antalet balanserade ärenden”. Det är med
andra ord ett osäkert underlag arbetsgruppen bygger på. En brist som vidlåder undersökningen är vidare att man inte tagit reda på likvidations-
iikvidationskostnaderna. Arbetsgruppens förslag synes nämligen utgå från att det i första hand är i de frivilliga likvidationerna tenligt 13 kap. 18 ABL) där missbruk kan befaras och att tillvägagångssättet just är att upplösa bolaget genom att lägga ned likvidationen. Det skulle därför ha varit av värde att få belyst i vilken omfattning tik vidationer som beslutats på annan grund fagts ned. Härigenom skulle man kunnat få en bättre bild av hur stort
missbruk som kan befaras. I förevarande sammanhang skulle också uppgift om likvidationsbolagens skulder ha varit av intresse.
Över huvud synes de undersökningar som har gjorts inte lämna tillräck-
lig vägledning när det gäller att ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som behövs på området. I promemorian pekas också på att uppgifterna i patentverkets likvidationsakter är för varierande och ofullständiga för att
några bestämda slutsatser skall kunna dras om förhållandena i bolag som går i likvidation. För att råda bot på denna brist visar arbetsgruppen i stället med ett par tänkta fall hur den frivilliga likvidationen kan användas
på ett illojalt sätt. Förslagen i promemorian är tydligen att se främst mot
denna bakgrund.
Vad som har anförts nu visar enligt kommitténs mening att promemorian inte lämnar ett tillräckligt säkert underlag för en slutlig bedömning av
samtliga framlagda förslag. På en punkt står det dock klart att man redan
nu bör se över ABL, nämligen såvitt avser reglerna om fattiglikvidation.
Kommittén delar uppfattningen att denna form för avveckling av ett aktie-
bolag bör avskaffas. Promemorian ger här belägg både för att missbruk av detta likvidationsförfarande redan förekommer och för att missbruket kan väntas öka.
Beträffande promemorieförslagen i övrigt anser kommittén att ett ställ-
ningstagande bör föregås av ytterligare undersökning i de hänseenden som
har berörts nyss. Endast härigenom kan skapas klarhet huruvida alla de föreslagna åtgärderna verkligen behövs för att stävja missbruk av likvida-
tionsförfarandet. Som ytterligare motiv för att fördjupa undersökningen i
dessa delar vill kommittén anföra följande.
Det finns en principiell skillnad mellan likvidation å ena sidan och
konkurs å den andra. Konkurs är en exekutionsform, vars funktion är att vid gäldenärens insolvens möjliggöra att hans egendom tvångsvis omhän-
dertas för att tillgodose konkurrerande betalningsanspråk enligt vissa regler. Typiskt sett utövas tvånget av borgenärerna mot gäldenären. Likvi-
dationen däremot är en avvecklingsform, som i princip ligger i bolagsled-
ningens och ägarnas hand. även om likvidationen i bl.a. borgenärernas
intresse i vissa fall kan påtvingas bolaget. Det bör inte komma i fräga att införa regler som står i konflikt med denna grundsyn. om inte starka skäl talar för att ett verkligt missbruk förekommer eller kan väntas bli vanligt
också i andra fall än då en likvidation läggs ned enligt 13 kap. 15§ tredje
stycket ABL. Uppgifterna i promemorian ger som nyss nämnts inte till-
räckliga belägg för att så är fallet. Tvärtom framhålls att man måste räkna
med att flertalet frivilliga likvidationer har seriösa motiv.
För att man skall kunna tala om missbruk av likvidationsinstitutet torde
under alla omständigheter krävas att likvidationen medfört ckonomisk förlust för någon borgenär, enskild eller det allmänna. Av avgörande
betydelse är alltså om bolagets borgenärer har kunnat förnöjas. Är bolaget solvent, kan det starkt ifrågasättas. om det är befogat att alltid göra brottsutredning etc. i samband med en likvidation. Enligt kommitténs uppfattning går det således en skiljelinje mellan ett bolag på obestånd och
ett bolag där tillgångarna räcker till betalning åt fordringsägarna. Frågan om bolagets obestånd har inte formellt något att göra med den i 13 kap. 28 ABL föreskrivna likvidationsskyldigheten när två tredjedelar av det registrerade aktiekapitalet gätt förlorat och ätgärder. som medför att det egna kapitalet uppgår till hälften av det rezistrerade aktiekapitalet, inte vidtagits inom viss tid. Den regeln syftar uteslutande till att skydda bolagets borge-
närer med utgångspunkt i det registrerade aktiekapitalet. Eftersom insol-
vensbedömningen har karaktär av en mer eller mindre långsiktig prognos av gäldenärens förmåga att fortleva som ekonomiskt företag kan ett bolag
vara på obestånd utan att likvidationsplikt enligt 13 kap. 2§ ABL förelig-
ger. Omvänt kan det vara skyldigt att träda i likvidation enligt nämnda lagrum även om bolaget är solvent.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: USS har enligt sina ursprungliga direktiv att överväga olika typer av lagstiftningsåtgärder som kan förbättra statens ställning som part och borgenär inom
området för skatter, tullar och avgifter. Regeringen har dessutom utfärdat
tilläggsdirektiv som innebär en allmän översyn av myndigheternas kontrollbefogenheter på området i fråga samt av reglerna om ansvar för annans skatt m. m.
USS har under sitt arbete tid efter annan stött på fall där personer har
utnyttjat regelsystemet i ABL på sådant sätt att staten har orsakats betydande inkomstförluster i fråga om skatter och avgifter. Det förhållandet att
myndigheterna har relativt begränsade möjligheter till insyn i aktiebola-
gens verksamhet har därvidlag spelat en avgörande roll. Inte sällan har det
allmänna först efter det att bolaget har upplösts fått vetskap om att fordringar på skatter och avgifter har uppkommit långt dessförinnan. Det har
då vanligtvis varit för sent att ens fastställa fordringsanspråken. Några. betalningskrav har därför över huvud taget inte kunnat framställas.
Fall där likvidationsförfarandet har fått bilda slutakten finns det flera exempel på i det material som USS har tillgång till. Här kan nämnas åtskilliga av de s. k. vinstbolagsärendena i början av 1970-talet. De ”plundrade” vinstbolagen — som innehöll stora skatteskulder — begärdes i kon-
kurs eller upplöstes genom fattiglikvidation. Någon närmare utredning om
förekomsten av latenta skatteskulder gjordes i allmänhet inte av konkursförvaltning eller likvidator. I de flesta fall fick berörda myndigheter kännedom om förhållande av betydelse för beskattning eller indrivning alltför
sent för att kunna vidta några åtgärder till skydd för statens fordringsanspråk.
Statistiska eller andra undersökningar, som anger hur vanligt missbruk
av likvidationsinstitutet är, saknas i vårt land. Att sådant förfarande förekommer 1 skatteundandragande syfte finns det som tidigare nämnts klara
belägg för och åtskilliga omständigheter — bl. a. den ändrade konkurslagstiftningen — pekar på att missbruket kan komma att öka om inga moutme-
del sätts in från lagstiftarens och myndigheternas sida. Enligt vår uppfattning är det således i dag nödvändigt med sådana ändringar i gällande rätt
att myndigheternas insyn i likvidationsförfarandet förbättras på ett radikalt sätt. Endast härigenom skapas verkliga förutsättningar att förebygga
brottslig verksamhet på detta område. Allmänt sett är det viktigt att regler skapas som ger staten fortlöpande
information om ett aktiebolags ekonomiska förhållanden så att lämpliga skyddsåtgärder skall kunna vidtas så snart som det är befogat. En metod kan därvid vara att i lag föreskriva att alla aktiebolag skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. En sådan lösning har diskuterats av föredraganden i prop. 1979/80:143 s. 88 men inte ansetts kunna genomföras på grund av
den begränsade tillgången på kvalificerade revisorer.
Även om det allmännas informationsbehov med hänsyn till vad nu har
sagts inte kan tillgodoses på ett tillräckligt effektivt sätt anser USS att man
genom ett ökat krav på information från bolagsledningens och likvidatorernas sida kan uppnå klara förbättringar som dessutom är av mindre kostnadskrävande art. Läggs tyngdpunkten på författningsändringar av nu föreslagen typ minskar behovet av ingrepp i andra delar av likvidations-
förfarandet. Härigenom kan man i stort sett bibehälla den nuvarande
skillnaden mellan likvidation och konkurs, vilket däremot BRÅ-förslaget inte medger i samma utsträckning. Att detta är till fördel för såväl näringslivet i stort som olika borgenärsgrupper ligger i öppen dager.
Företagsobeståndskommittén: Företagsobeståndskommittén har begränsat sin prövning till frågor med direkt anknytning till den obestånds-
problematik som kommittén har att behandla. Med denna utgångspunkt finner kommittén inte anledning att närmare ta ställning till de framlagda
förslagen i rubricerade promemoria. Kommittén vill dock, i fråga om det allmännas medverkan och insyn i likvidationsförfarandet, göra följande påpekanden. BRÅ har i sin promemoria koncentrerat sig på den ekonomiska brottslig-
heten i likvidationsförfarandet. Detta är givetvis rimligt med hänsyn till inriktningen av BRÅ:s verksamhet. Företag som trätt i likvidation har emellertid inte sällan intresse från även andra samhälleliga utgångspunk- 7 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146
ter. Kommittén tänker då närmast på de regional-, sysselsättnings- och
försörjningspolitiska aspekter som kan vara förknippade med likvidationsförfarandet. Det kan exempelvis gälla att med olika insatser bevara syssel-
sättningen på en utsatt ort eller åtminstone få till stånd en avveckling i
socialt acceptabla former. I vissa fall kan försörjningspolitiska intressen ge
anledning till särskilda överväganden.
Kommittén har i sitt tidigare avgivna delbetänkande ” Företags obestånd
— samordning av statliga åtgärder”. SOU 1979:91. föreslagit en statlig
organisation som skall ha till uppgift att i obeståndssituationer bl. a. tillvarata statens intressen på de angivna områdena. Kommittén finner det
naturligt att likvidatorn, när så befinns påkallat, samråder med företrädare
för denna organisation. För att ytterligare förstärka bevakningen av de
samhälleliga intressena utreder kommittén nu behovet av ett allmänt ombud i obeståndssituationer. Därest kommittén skulle föreslå ett allmänt
ombud kan härvid frågan om samråd mellan likvidatorn och ombudet aktualiseras. Huruvida kommitténs överväganden i denna fråga kommer att utmynna i förslag innebärande direkta bestämmelser för likvidator att
samråda med ett sådant ombud kan kommittén emellertid för närvarande
inte uttala sig om.
LRF: Arbetsgruppen har genom egna studier sökt undersöka hur likvidationsinstitutet tillämpas. Av dessa undersökningar har emellertid endast vissa tämligen vaga slutsatser kunnat dras. LRF konstaterar därför att arbetsgruppens förslag till stor del bygger på antaganden om likvidationsförfarandets tillämpning. På en punkt i denna del av promemorian finner
LRF också anledning till viss kritik. Arbetsgruppen har vid genomgång av
handlingar i bolagsregistret av likvidationsakter funnit att likvidation ofta föregåtts av andra anmälningar om ändringar i bolagets registrerade förhållanden och att det är tydligt att fall förekommer där ändringar i firma, sätesort och styrelse har direkt samband med det förestående beslutet om
likvidation. Arbetsgruppen drar visserligen ingen direkt slutsats härav,
men LRF anser dock att det bör påpekas att byte av firma, styrelse och sätesort ofta torde utgöra ett led i en seriös likvidation. Detta kan ha sin
orsak i t. ex. en önskan att behålla ett visst bolags firma.
LRF finner i övrigt inte skäl invända mot vad som anförs under rubrikerna brottsutredningen, antalet likvidatorer, likvidators ansvar, revision, övergångsbestämmelser och domförhetsreglerna. Övriga avsnitt kommenteras nedan.
LO: LO delar arbetsgruppens uppfattning att 1979 års konkursreform
leder till uppenbart ökade risker för att bestämmelserna i aktiebolagslagen
om likvidation kommer att utnyttjas för att dölja ekonomisk kriminalitet.
Denna risk kommer dessutom enligt LOs uppfattning att öka ytterligare på grund av den senaste ändringen av konkurslagen (prop. 1979/80: 83). LO anser därför att det är av mycket stor vikt att en förändring av likvidationsbestämmelserna genomförs omgående.
TCO: TCO tillstyrker de lagändringar som föreslås i promemorian.
Svensk industriförening: Föreningen har icke något att erinra mot ge-
nomförandet av i betänkandet framlagda förslag. Svenska bankföreningen: Bankerna är bl.a. i egenskap av kreditgivare intresserade av att möjligheterna till missbruk av aktiebolagsformen såvitt
möjligt begränsas. Samtidigt har bankerna ett intresse av att seriös företagsverksamhet inte försvåras eller rent av omöjliggörs av alltför stränga lagbestämmelser.
Under senare tid har statsmakterna bedrivit ett intensifierat arbete för
att försöka förebygga missbruk av aktiebolagsformen. Därvid har åtgärder
vidtagits främst för att förhindra: oegentliga förfaranden i samband med konkurs. Såsom exempel kan nämnas att institutet ”fattigkonkurs” har
avskaffats med verkan fr. o. m. den I januari 1980. Detta innebär bl.a. att
förvaltare i fortsättningen skall förordnas i samtliga konkurser. Denne har vid fuligörandet av sitt uppdrag anmälningsplikt till allmänne åklagaren
beträffande misstanke om gäldenärsbrott och, under förutsättning att gäl-
denären är näringsidkare, annat brott av ej ringa beskaffenhet. som har samband med verksamheten. — — —
Enligt bankföreningens mening fyller aktiebolagslagens föreskrifter om
likvidation en viktig funktion då det gäller avveckling av ett företags verksamhet. Framförallt affärsmässiga överväganden men även andra legitima skäl kan i många fall medföra att det lämpligaste sättet att upplösa ett företag är att likvidera det. Sävitt bankföreningen har sig bekant torde
likvidationsinstitutet, möjligen med bortseende från fattiglikvidation. till övervägande del komma till användning vid seriösa avvecklingar av bolag. Denna uppfattning jävas inte på något sätt av vad som framkommit vid den av arbetsgruppen hos bl.a. olika myndigheter företagna undersökningen
om förekomsten av missbruk av likvidationsförfaranden. Den nämnda undersökningen bygger ju också på ett mycket knapphändigt material.
Många likvidationer medför att bland aktieägarna kan, sedan bolagets kända skulder reglerats, fördelas ett överskott. I dessa fall lider bolagets
fordringsägare icke något förfång. Emellertid förekommer också likvida-
tioner där full täckning för bolagets skulder ej finns. Risken för brottsliga förfaranden torde vara aktuell endast i sistnämnda situationer. Mot bakgrund av det ovan anförda anser bankföreningen att också ett framtida regelsystem inom förevarande område måste vara anpassat till att det i
största utsträckning förekommer seriösa likvidationer. I flera avseenden motsvarar arbetsgruppens förslag inte detta krav. Dessutom har förslagen i
några hänseenden jämställts med föreskrifter i konkurslagen. Eftersom likvidation normalt sett är en frivillig avveckling. medan konkurs innebär ett tvångsvis avvecklande av ett bolag, är en sammankoppling mellan de olika regelsystemen föga lämplig.
Svenska revisorsamfundet: SRS vill inledningsvis kraftigt understryka uttalandet i promemorian, att det stora flertalet frivilliga likvidationer betingas av sunda affärsmässiga skäl. De regler, som skapas för att försvåra brottslig ekonomisk verksamhet, bör därför i största möjliga utsträckning inrikta sig på sådana likvidationer, där denna brottsliga verksamhet förekommer. Det saknas enligt samfundets uppfattning anledning att ingripa med lagstiftning som försvårar genomförandet av en frivillig seriös avveckling av ett aktiebolag. Å andra sidan kan SRS självfallet inte bortse
från risken av att likvidationsinstitutet i vissa fall kan utnyttjas för att dölja
och utgöra ett led i ekonomisk brottslighet. Mot bakgrunden härav kan
samfundet ställa sig bakom stora delar av utredningens förslag. Svenska sparbanksföreningen: Föreningen finner för sin del inte anledning att framföra några särskilda erinringar mot förslagen i promemorian.
Sveriges ackordscentral: Promemorian ger intryck av att ha tillkommit
med utgångspunkten att det måste vara på så vis att fattigkonkurserna som
sanitär olägenhet efterträtts av fattiglikvidation och att sedan argument
och förslag till åtgärder byggts upp från detta antagande. Med all respekt för BRÅ:s ambitioner ifrågasätter vi dock utifrån våra begränsade erfaren-
heter om inte förslaget kan betecknas som mera våld än nöden kräver. Vi
är därför närmast benägna att stödja Bengt Bångstads reservation.
Sveriges advokatsamfund: Samfundet kan utan reservation ansluta sig till uppfattningen om behovet av att skyndsamt åtgärda de brister i lagstift- -
ningen som enligt erfarenheten utnyttjas i brottsligt syfte. Å andra sidan
medför denna mycket speciella infallsvinkel och den skyndsamhet med
vilken arbetet skall bedrivas en alltför ensidig belysning av både problem och lösning.
En grundligare analys av skälen för att använda aktiebolagsformen för verksamhet i näringslivet skulle gett vid handen att begränsningen av ansvaret för bolagets skulder endast är ett av dessa skäl och enligt samfundets mening inte det viktigaste för den som bedriver verksamhet i fåmansbolag. Viktigare är de fördelar som vinns i beskattningshänseende, framför allt att kostnader för pensionering, sjukförsäkring och andra arbetsgivare-
avgifter påförs aktiebolaget och inte rörelseidkaren personligen. En annan
viktig orsak är vissa påtagliga praktiska nackdelar med andra bolagsformer, ofta betingade av bristande kunskap och erfarenhet. Bland nä-
ringsidkare i allmänhet torde andra former för bedrivande av verksamhet och med dem förknippade för- och nackdelar vara mycket lite kända.
Hade BRÅ haft en annan utgångspunkt än att aktiebolagsformens ”popularitet”” beror på frånvaron av personligt betalningsansvar hade rådet kunnat pröva andra lösningar som varit mindre kostnadskrävande och enklare än de föreslagna och som mer direkt än dessa angripit missförhållandena. Eftersom enligt samfundets erfarenhet aktiebolagsformen inom stora delar av näringslivet är en organisationsform varigenom en viss verksamhet administrativt avgränsas från annan kunde det vara värt att överväga, huruvida likvidation kunde ske under nuvarande enklare former om exempelvis säkerhet ställdes av aktieägaren för betalningen av likvida-
tionsbolagets skulder. | |
Ett genomförande av BRÅS nu aktuella förslag skulle medföra en mycket betydande kostnad för att genomföra en enkel likvidation (för särskilt kvalificerad likvidator, behandling i rätten. auktoriserad revisor, berättelse om granskning m. m.). Aktieägaren avser med likvidationen i normalfallet att avveckla verksamheten och att därvid betala bolagets skulder och få tillbaka ett så stort överskott som möjligt. Om detta överskott till stor del
skall gå åt till kostnader av angivet slag är det rimligt att anta att likvidation:
av aktiebolag avstannar och att man istället behåller bolag ” vilande” tills vidare för att vid eventuellt behov aktivera eller sälja dem. De negativa konsekvenserna härav har inte alls belysts. De består bland annat i en ökad belastning på bolagsregistret och taxeringsmyndigheterna, en onödig pappershantering för ägaren och på nytt ökade missbruksmöjligheter.
I Förbundsrepubliken Tyskland gäller sedan länge att AG och GmbH på brevpapper och i fakturaformulär skall ange det handelsregister i vilket det införts samt registreringsnummer. Syftet med bestämmelsen är att bolaget trots firmabyte lätt skall kunna identifieras. Motsvarande bestämmelser
kommer, i den mån de ej redan finns, att införas i övriga EG-stater. En sådan regel i svensk associationsrätt skulle göra samma tjänst och på ett enkelt sätt bidra till att stävja missbruket av ändring av firma och säte.
Svenska företagares riksförbund: Förbundet ansluter sig till de synpunkter som reservanterna Bengt Bångstad och Joakim Ollén har anfört. I
anslutning till Olléns reservation vill förbundet sålunda understryka att
rådets förslag avseende minskning av ekonomisk brottslighet är ensidiga i den bemärkelse att andra rättspolitiska önskemål än strävan att minska
den ekonomiska brottsligheten endast i begränsad utsträckning kan beaktas. I likhet med Ollén vill förbundet kritisera att promemorian upprepar
Prop, 1980/81: 146 101
och understryker förslag som arbetsgruppen redovisat tidigare. Dessa tidigare förslag skall enligt förbundets mening självfallet bedömas i det sammanhang där de framlagts och icke genom att upprepas ges något sken av självklar betydelse.
I likhet med Oilén är förbundet också kritiskt till de slutsatser arbets-
gruppen drar av sina exempel på hur bestämmelserna om likvidation kan
missbrukas. Förbundet konstaterar i detta sammanhang att vad som i promemorian anförs i kapitel 8 ”Missbruk av likvidationsinstitutet” utgör
en helt otillräcklig grund för de långtgående reformer som promemorian
föreslår. Det sätt på vilket underlaget åberopas är ett besvärande exempel
på ensidigheten i arbetets inriktning. Av det aktuella kapitlet framgår att
det inte finns några närmare undersökningar hur likvidationsinstitutet till-
lämpas, att polis, åklagare, skattemyndigheter och kronofogdar endast kunnat lämna relativt sparsamma uppgifter, att uppgifterna endast undantagsvis pekat på att missbruk har kunnat konstateras. att en genomgång av likvidationsakterna på Patentverkets bolagsbyrå inte heller gett någon
ledning: av den särskilda redogörelse för genomgången av sistnämnda akter framgår att år 1978 endast 1276 aktiebolag avvecklades genom likvidation (att jämföras med antalet vid årets slut bestående bolag som var
120531) och att det alldeles övervägande flertalet av de 1276 likvidationerna lagts ner av domstolarna och att de likvidationer som genomförts
tvångsvis berott på initiativ av Patentverket.
Den redovisade genomgången visar enligt förbundets uppfattning att det inte finns något underlag för att bedöma behovet av reformer och ännu mindre någon erfarenhet om brottsliga förfaranden i någon nämnvärd utsträckning rörande ekonomisk brottslighet. Promemorian säger också att det hade varit önskvärt med en systematisk undersökning men avvisar tanken på en sådan eftersom den sannolikt skulle ta lång tid att genomföra
och ställa sig tämligen dyrbar. Arbetsgruppen har i stället nöjt sig med att redovisa 5 fall av missbruk som kommit fram vid rundfrågan hos myndigheterna. Vidare har man redovisat två fall från ”litteraturen”, varmed förstås en tidigare rapport från brottsförebyggande rådet 1978 och kon-
kurslagskommitténs betänkande 1979. Detta skall då tydligen vara underlaget för promemorians reformförslag.
Enligt förbundets uppfattning är detta underlag otillräckligt. I ett av de första 5 anförda fallen (fall två) ingrep kronofogdemyndigheten och kunde
åstadkomma åtal för gäldenärsbrott.
I ett annat fall (fall fyra) skulle kronofogden ha kunnat försätta gäldenären i konkurs, om myndigheten visat större initiativ. I de övriga tre fallen föreligger av allt att döma en brottslighet av så kvalificerad och planmässig natur att den knappast låter sig hindras av en lagrevision och i
alla fall utgör det ingen grund för långtgående förslag att försvåra det
alldeles övervägande antalet helt seriösa och normala likvidationerna. Detsamma kan sägas om de två fallen ur litteraturen.
Sveriges industriförbund m.fl.: Organisationerna har under senare tid i
skilda sammanhang haft tillfälle att yttra sig över lagförslag vilka haft som syfte att motverka missbruk av aktiebolagsformen. Organisationerna har
framhållit vikten av att konstaterade missbruksformer stävjas inte minst mot bakgrund av kravet på konkurrensneutralitet i en marknadsekonomi. Mindre nogräknade personers otillbörliga utnyttjanden av som i nu ifrågavarande fall, aktiebolag, medför otvivelaktigt en snedvridning av konkurrensförutsättningarna och kan för den seriösa företagsverksamheten innebära svåra ekonomiska påfrestningar.
Mot intresset av missbruksbekämpning måste dock ställas intresset av att inte genom alltför stränga lagbestämmelser seriös företagsverksamhet
försvåras eller omöjliggörs. I den avvägning som här måste göras mellan
beaktansvärda intressen förtjänar att framhållas att strävandena på det bolagsrättsliga området i mycket avsett att uppmjuka de stela och häm-
mande reglerna i 1944 års ABL.
Sveriges redovisningskonsulters förbund: Aktiebolaget är den i särklass
mest framgångsrika verksamhetsformen i västvärlden, i vars form näringslivet i Sverige förmått stå för en betydande teknisk och ekonomisk utveck-
ling till fromma för landet.
Flertalet aktiebolag, deras ledning och ägare driver sin verksamhet helt
förutsättningarna för denna verksamhet i rimlig mån hälls stabila och att en nödvändig samhällskontroll inte kännetecknas av adminstrativt krängel.
Vi delar arbetsgruppens förslag, när det gäller fattiglikvidation och även övriga likvidationer, där fordringsägarna inte får full betalning. Att likvidatorn i dessa fall skall ansöka om att bolaget försätts i konkurs anser vi vara
riktigt. då den utredning, som därvid kommer till stånd utvisar i vad mån
brott förekommit. I sammanhanget vill vi också påpeka. att såväl VD som styrelseledamöter fr.o.m. 1980.07.01 har personligt betalningsansvar för
skatter och arbetsgivaravgifter.
När det gäller de likvidationer. där fordringsägare icke lider något för-
fång, vill vi med kraft instämma i reservanten Bångstads synpunkter,
eftersom det torde genomföras många sådana, enligt vårt förmenande,
seriösa likvidationer. Föreningen Sveriges kronofogdar: Likvidationsförfarandet är i prakti-
ken undandraget t. ex. kronofogdemyndigheternas (KFM) insyn, trots att de flesta företag i likvidation torde ha skatte- och avgiftsskulder som dock
inte sällan kommer till kännedom i ett så sent skede att redan p.g.a.
tidsutdräkten KFM får svårigheter att ta fram någon utredning. Detta gäller även i stor utsträckning tvångslikvidationer. Det ligger i sakens natur
att de mer eller mindre allvarliga missbruksformer som arbetsgruppen påtalat, kan antas visa endast en tendens. Föreningen anser sig ha fog för att påstå att man har anledning befara att bristerna i nuvarande regel-
system lett till att vissa missbruksformer satts i system samt att missbruket kan komma att öka. Med hänsyn även till de utredningar och övervägan-
den som föranlett lagstiftaren att skärpa kontrollen över de tidigare s.k.
fattigkonkurserna, finner Föreningen det vara en självklarhet att föreskrif-
ter måste tillskapas i huvudsak enligt det framlagda förslaget för att få
insyn i de olika likvidationerna.
Föreningen vill framhålla, att nya lagregler bör tillkomma med skyndsamhet. Ändringarna i konkurslagen med dess föreskrifter t.ex. om att
man även i mindre konkurs skall undersöka om brott och återvinnings-
grundande transaktioner förekommit, torde leda till att likvidationsförfarandet kommer till ökad användning i illojalt syfte. Även kommande regler
om näringsförbud, som i princip kan grundas endast på att gäldenären
försatts i konkurs, torde verka i samma riktning. nämligen att man i stället väljer likvidation för att dölja obehöriga transaktioner, — — —
Föreningen vill tillstyrka de lagändringar, som arbetsgruppen föreslagit. Dessa författningsförslag får anses fylla minimikraven på åtgärder för att kontrollera likvidationerna.
2 Brottsutredningen
Justitiekanslern: Förslagen berör alla slag av aktiebolag, alltså även seriösa aktiebolag. Det torde dock i första hand vara ifråga om enmans-
eller fåmansbolag med lågt aktiekapital som missbruk av likvidationsinsti-
tutet kan tänkas förekomma. Enligt min mening för det därför för långt att vid varje likvidation kräva undersökning om gäldenärsbrott eller vissa andra brott som har samband med verksamheten har förekommit.
Riksåklagaren: Väsentligt är förslaget att likvidatorn skall ha samma skyldighet som konkursförvaltare att göra brottsanmälan beträffande gäldenärsbrott och andra brott, t. ex. förmögenhetsbrott och skattebrott, som förekommit i samband med bolagets verksamhet samt att likvidatorn skall pröva om de av bolagsledningen upprättade redovisningshandlingarna är
korrekta. Såsom anförts i promemorian påkallar dessa kontrollfunktioner
att likvidatorn skall vara självständig i förhållande till bolagets ägare och
tidigare ledning. Svea hovrätt: Förslaget innefattar i denna del en skärpning av likvida-
tionsförfarandet främst genom införandet av skyldighet för lik vidator att ta ställning till frågan om anledning föreligger att misstänka gäldenärsbrott och andra inte ringa brott i samband med bolagets verksamhet samt att för sådant fall underrätta åklagare. Bestämmelserna har sin motsvarighet i 55
och 185 b §& KL men går i fråga om granskningen något längre än som där anges.
Hovrätten vill ifrågasätta huruvida sådan skyldighet att underrätta åkla-
gare skall föreligga även för det ordinarie likvidationsförfarandet. Gälde-
närsbrotten förutsätter i princip att borgenär undandras tillgång genom
åtgärd som förorsakar obestånd celler förvärrar obestånd eller att viss
borgenärs rätt tillgodoses på annan borgenärs bekostnad. En sådan situation föreligger typiskt sett inte i en likvidation i vilken alla borgenärer får täckning för sina fordringar. Hovrätten vill i detta sammanhang hänvisa till
de synpunkter på avgränsningen av underrättelseskyldigheten enligt 55 och 185 b §§ KL som lagutskottet anfört i sitt betänkande 1978/79:19 (s.
83—85) med anledning av propositionen [978/79: 105 med förslag till änd-
ring i KL. Härtill kommer den med avseende på genomförandet av under-
rättelseskyldigheten mera praktiska konsekvensen att det måste vara ute-
slutet att ålägga annan än den som står fri i förhållande till den tidigare
bolagsledningen att överväga frågan om misstanke om brott. Detta borde leda till att likvidator, såsom föreslagits. alltid skall utses av rätten. Även detta senare inger betänkligheter. Hovrätten ställer sig således tveksam till lämpligheten och behovet av att bestämmelser motsvarande dem i 55 och 185 b §§ KL görs tillämpliga på det ordinarie likvidationsförfarandet.
Skulle emellertid underrättelseskyldighet införas bör skyldigheten enligt
hovrättens mening inte göras mera omfattande än den som åligger förval-
tare i konkurs.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten instämmer i arbetsgruppens mening
att det bör i varje likvidation utredas huruvida det finns skälig anledning
antaga att gäldenärsbrott förekommit i bolagets verksamhet. En förutsätt-
ning för att likvidatorn skall kunna fullgöra denna uppgift är att han får del av bolagets bokföringshandlingar och att förutvarande bolagsledning fullgör sin skyldighet att avge redovisning för sin förvaltning. Enligt vad tingsrätten inhämtat får en av rätten förordnad likvidator, när han efterhör
var bolagets redovisningshandlingar finns, ofta till svar att dessa förkom-
mit. Det händer också att bolagsledningen underlåter att avge slutlig redo-
visning för sin förvaltning och helt vägrar att samarbeta med likvidatorn. För att förmå en tredskande styrelse att upprätta och avge slutredovisning synes en lik vidator vara hänvisad till att anmäla styrelsens försummelse till registreringsmyndigheten, som då enligt 19 kap. 2§ aktiebolagslagen kan
förelägga styrelsen vid vite att fullgöra sin skyldighet och utdöma förelagt
vite. — Det bör enligt tingsrättens mening övervägas om ej föreskrift skall införas om att slutredovisningen skall avges under sådan försäkran som medför ansvar enligt 15 kap. 10§ brottsbalken, därest oriktig uppgift läm-
nats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. — För att få tillgång till bokfö-
ringshandlingar som bolagsledningen vägrar att utlämna kan likvidator vända sig till allmän domstol med begäran om vitesföreläggande. Ett dylikt förfarande medför emellertid tidsutdräkt. Denna skulle kunna undvikas om i 13 kap. aktiebolagslagen infördes en bestämmelse som ger lik vidatorn rätt till omedelbar handräckning för utfående av bokföringshandlingar i enlighet med vad som gäller för en konkursförvaltare enligt 54 § konkurslagen.
Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslaget till
ändring av ABL [3 kap. 10§ (se vidare avsnitt 4).
Patent- och registreringsverket: Det kan knappast med utgångspunkt
från praktiska erfarenheter motiveras att det vid varje likvidation utreds,
huruvida det finns skälig anledning anta att gäldenärsbrott förekommit i
bolagets verksamhet före likvidationsbeslutet. Ett likvidationsbeslut i och för sig kan ju inte anses ge anledning till misstanke om ekonomisk brotts-
lighet i bolaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En avvägning måste ske så att
någon ändring i nuvarande ordning att bolagsledningen skall upprätta
redovisningshandlingarna fram till likvidationsutbrottet. Det blir likvida-
torernas sak att kontrollera om redovisningen är korrekt eller inte. För att
fullgörandet av denna kontroll skall bli effektiv föreslår arbetsgruppen en
bestämmelse i 13 kap 108 aktiebolagslagen om skyldighet för likvidatorerna att underrätta allmän åklagare om de finner skälig anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annat brott som inte är ringa förekommit i samband med bolagets verksamhet. Länsstyrelsen anser. att en sådan bestämmelse är nödvändig för att kontrollen skall bli effektiv.
Konkurslagskommirtteén: Förslaget om obligatorisk brottsutredning vid likvidation går längre än vad som är fallet vid konkurs och förhandling om offentligt ackord enligt ackordslagen (1970: 847). Det kan sålunda starkt ifrågasättas om sådan utredning skall ske beträffande bolag, som är solvent
men träder i likvidation. Likvidators anmälningsplikt omfattar vidare inte bara gäldenärsbrott utan också andra brott, även om frågan härom inte
direkt aktualiserats i samband med likvidators befattning med avveckling-
en (jfr 55§ KL). Några bärande motiv för att vid likvidation inta en strängare hållning i dessa hänseenden än vid konkurs har inte redovisats. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: I sammanhanget vill USS anmäla en viss tveksamhet avseende likvidatorns faktiska
möjligheter att undersöka om brottslig verksamhet har förekommit i bolaget. Det gäller särskilt för skattebrottens del. All erfarenhet talar för att det fordras speciella kunskaper för att över huvud taget avslöja mer komplicerade skattebrott för att inte tala om att utreda förhållanden av detta slag.
avgiftsområdet samt polis- och åklagarväsendet som har tillräckliga kvalifi-
kationer härför. Förslaget av USS tavsnittet 4) att kronofogde- och skatte-
myndighet omedelbart skall underrättas av domstolen om inträffade likvi-
dationer ligger också i linje med de nu redovisade synpunkterna.
FAR: FAR tillstyrker förslaget att likvidator skall få skyldighet att anmäla gäldenärsbrott och andra brott som inte är ringa.
LO: LO tillstyrker arbetsgruppens förslag när det gäller brottsutredningen. Till skillnad från arbetsgruppen anser LO dock att likvidatorernas
undersökningsplikt bör lagfästas. LO kan inte finna något vägande skäl
mot en sådan förstärkning. Tvärtom kan den underlätta likvidatorernas
arbete högst väsentligt vid kontakter med företagsledning och ägare.
Svenska bankföreningen: Bankföreningen anser att exempelvis en sty-
relseledamot bör kunna utses till likvidator. Bankföreningen delar arbets-
gruppens åsikt att det är olämpligt att en och samma person (likvidator/
styrelseledamot) skall undersöka eventuell brottslighet begången av honom själv och sedan i förekommande fall underrätta allmänne åklagaren
om förefintlig brottsmisstanke. För att förhindra en sådan konsekvens föreslår bankföreningen att anmälningsplikten avseende misstanke om
brott åläggs revisorn och inte likvidatorn. Dessutom menar bankföreningen att underrättelseskyldigheten bör begränsas till att omfatta enbart gäl-
denärsbrott. Sådan brottslighet torde en revisor utan större svårighet kun-
na upptäcka i samband med den sedvanliga genomgången av bokföringsmaterialet. Således torde den föreslagna utvidgningen av revisorns uppgifter vid likvidation komma att medföra endast ett obetydligt merarbete för revisorn.
Sveriges udvokatsamfund: Samfundet tillstyrker tillägget i 13 kap. 108 om skyldighet att underrätta åklagare i vissa fall.
Sveriges grossistförbund: Det finns enligt vår mening knappast skäl att
undersöka ev gäldenärsbrott i affärsmässigt sunda och motiverade avveck-
lingar av ett aktiebolag. Kompetensen och ansvaret för en avveckling i
dylika fall finns hos styrelse och aktieägare. som därmed torde ha de bästa förutsättningarna att genomföra en ekonomiskt optimal avveckling av ett aktiebolag.
Sveriges industriförbund m.fl.: De ändringar i ABL som föreslås har alla
avseende på det ordinarie likvidationsförfarandet, dvs. där således inte
torn finner att obestånd är för handen. Förslaget innebär i denna del en skärpning av likvidationsinstitutet genom att en skyldighet införs för likvidator att om denne finner skälig anledning misstänka att gäldenärsbrott eller annat brott som inte är ringa har förekommit i samband med bolagets
verksamhet så skall han ofördröjligen underrätta åklagaren härom och därvid ange grunden för misstanken. Vidare föreslås tikvidator ha vissa
kvalifikationer som motsvarar samma krav som ställs på konkursförvaltare. Slutligen föreslås att endast rätten skall kunna utse likvidator.
Redan gällande likvidationsförfarande uppfattas som mycket kompli-
cerat och torde utgöra en hämmande verkan på benägenheten att avveckla
ett bolag när det I och för sig saknas skäl att bibehålla bolaget. Likvidation
som avvecklingsform fyller dock en icke obetydlig funktion som statistiken
visar. I den utsträckning som frivillig likvidation används som avvecklings-
form torde vidare — som också vitsordats av arbetsgruppen — flertalet betingas av affärsmässiga skäl.
Arbetsgruppens förslag skulle emellertid innebära ett ytterligare försvå-
rande av dessa likvidationer utan att skäl härför har visats föreligga. Den
uppmjukning av likvidationsförfarandet som genomfördes i och med 1944
års och 1975 års lagstiftningar är enligt organisationernas mening uttryck
för en rimlig avvägning mellan beaktansvärda intressen.
Mot bakgrund härav och på de skäl som ledamoten Bångstad har anfört
avstyrker organisationerna i denna del den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.
3¶Likvidators kvalifikationer
Justitiekanslern: Jag anser inte att föreskrifterna om likvidators oberoende ställning i förhållande till den tidigare bolagsledningen bör vara un-
dantagslösa. Som reservanten Otlén har framhållit måste man hålla i min-
net att likvidationen är ägarnas avvecklingsform. Vid seriösa likvidationer torde ägarna och den tidigare bolagsledningen ha ett berättigat intresse av att kunna styra händelseutvecklingen. — — —
Med hänsyn till vad som nu anförts anser jag att någon form av differen-
tiering bör övervägas så att reglerna bara blir tillämpliga på sådana aktiebo-
lag där man har anledning att befara missbruk av likvidationsinstitutet,
nämligen fåmansbolag med lågt aktiekapital.
När det gäller utformningen av lagtexten anser jag att det av 13 kap. 7§8
tredje stycket bör framgå uttryckligen att likvidator i förekommande fall, dvs. i fråga om fåmansbolag, bör stå fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning.
Riksåklagaren: Jag har inte någon erinran mot förslaget att likvidatorn skall uppfylla de kvalifikationskrav som uppställs beträffande konkursför- : valtare.
Svea hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning till vad som sagts beträffande underrättelseskyldigheten (se avsnitt 2) även ifrågasätta förslaget om att likvidator skall uppfylla vissa kvalifikationskrav.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten delar gruppens uppfattning att i prin-
cip samma krav bör ställas på likvidator som nu gäller för förvaltare i
konkurs samt att en person ur den tidigare bolagsledningen eller aktieägare med betydande inflytande i bolaget inte bör utses till likvidator. Att i
praktiken ställa samma kvalifikationskrav på en likvidator som på en
förvaltare kan dock leda till att kretsen av tänkbara likvidatorer begränsas i alltför stor utsträckning. De flesta likvidationer torde inte vara av sådan svårighetsgrad att lika höga krav behöver uppställas som vid förvaltning i konkurs. Möjlighet torde även föreligga för likvidator att vid behov anlita sakkunnigt biträde. Om det visar sig att uppdraget är komplicerat eller att likvidationen blir omfattande har likvidator möjlighet att. som redan nu förekommer, hos rätten begära byte av likvidator. I dessa fall kan då rätten
välja den nye likvidatorn ur den krets av advokater som mottar uppdrag
som konkursförvaltare.
Kommerskollegium: Kollegiet är något tveksamt till förslaget att likvidator alltid skall ha de kvalifikationer som gäller för konkursförvaltare.
Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslaget till ändring av ABL 13 kap. 7§ (se vidare avsnitt 4).
Patent- och registreringsverket: I de tall rätten redan nu utser likvidator, utses nästan undantagslöst person med de kvalifikationer, som i prome-
morian föreslås skall gälla för lik vidator. Patentverket delar promemorians
ståndpunkt att — när grund för tvångslikvidation föreligger — likvidatorn
alltid skall uppfylla de krav som uppställts.
När det däremot gäller frivilliga likvidationer, finner patentverket inte
att några vägande skäl anförts för att ändra den nuvarande ordningen.
Prop. 1980/81: 146 | 107
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: En förutsättning för att den
kontroll och anmälningsskyldighet som åläggs likvidatorerna skall bli fullgjord på ett tillfredsställande sätt är att likvidatorerna har tillräcklig kompetens. För att säkerställa att detta krav är uppfyllt föreslår arbetsgruppen ett tillägg till 13 kap. 7§ aktiebolagslagen. Enligt den föreslagna bestäm-
melsen skall den som utses till likvidator ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, åtnjuta borgenärernas förtroende och i Övrigt vara lämplig för uppdraget. Länsstyrelsen anser, att det är angeläget
att det klart framgår av lagen att det krävs särskilda kvalifikationer av den som utses till likvidator. Länsstyrelsen tillstyrker därför förslaget.
Konkurslagskommittén: Som framhållits under allmänna synpunkter (avsnitt 1) ger uppgifterna i promemorian om befarat missbruk av likvidationsinstitutet inte tillräckligt underlag för en reform där också arbetsgruppens förslag i fråga om utseende av likvidator och dennes kvalifikationer m.m. genomförs. Skulle ytterligare undersökningar av bolag som gått i likvidation bekräfta arbetsgruppens misstankar. har kommittén i och för
sig inte något att invända mot att kontrollnivån skärps i linje med vad som skett på konkursrättens område. — — —
I arbetsgruppens förstag att likvidator skall vara lämplig för uppdraget ligger att han står fri i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning.
När det gäller utseende av konkursförvaltare anses det också självklart att
den som omfattas av det närståendebegrepp som anges i 29 a§ KL inte bör komma i fråga. Den föreslagna regleringen beträffande likvidators kvalifikationer och utseende av likvidator står cmellertid — som följer av det som sagts i avsnitt I — i konflikt med grundtanken att likvidationen är en avvecklingsform som i princip ligger i bolagsledningens och ägarnas hand.
Enligt kommitténs mening kan man inte bortse härifrån.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: I likhet med BRÅ anser USS att likvidator skall ha samma kvalifikationer som numera gäller för konkursförvaltare enligt konkurslagen. USS menar emel-
lertid att processekonomiska skäl talar för att likvidator bör kunna förordnas som konkursförvaltare i de fall där likvidationsförfarandet leder till
konkurs. Några hinder av principiell art mot en sådan ordning anser USS i och för sig inte föreligga. Detta förutsätter emellertid att annan än likvidatorn, t.ex. styrelsen och verkställande direktören företräder bolaget som gäldenär i konkursen.
ERF: LRF kan i och för sig instämma i vad som sägs under denna rubrik. Ett påpekande förtjänar dock att göras. Som arbetsgruppen på annan plats anför kommer åtskilliga fattiglikvidationer att handläggas som mindre konkurser om arbetsgruppens förslag genomförs. Eftersom samma kvalifikationskrav skall resas på lik vidator och konkursförvaltare och eftersom den som varit likvidator i en likvidation som övergått till konkurs icke kan utses till konkursförvaltare, torde på mindre orter svårigheter uppkomma
när förvaltare skall utses i konkurser vilka har påbörjats som likvidation.
LO: När det gäller likvidators kvalifikationer instämmer LO helt i ar-
betsgruppens förslag.
Svenska bankföreningen: Förslaget att likvidator skall ha de kvalifika-
tioner som gäller för konkursförvaltare är enligt föreningens mening inte
godtagbart.
Sveriges industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad som anförs
under avsnittet 2. brottsutredningen. avstyrks den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.
Prop. 1980/81: 146 | 108
4 Utseende av likvidator
Justitiekanslern: Jag vill ifrågasätta arbetsgruppens åsikt att det är ofrån-
komligt att likvidator alltid utses av rätten.
Riksåklagaren: Jag ansluter mig till uppfattningen att likvidatorn lämpligen bör utses av rätten. Den föreslagna lagtexten synes dock böra jämkas
med hänsyn till att bestämmelsen att likvidator skall vara lämplig för uppdraget såvitt gäller medlikvidator inte avsetts innefatta det krav på
självständighet i förhållande till bolagets ägare och tidigare ledning som skall gälla i fråga om ordinarie likvidator.
Svea hovrätt: Hovrätten vill med hänvisning till vad som sagts beträffande underrättelseskyldigheten (se avsnitt 2) ifrågasätta förslaget om att
likvidator alltid skall utses av rätten. Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på av arbetsgruppen an-
förda skäl att likvidator alltid skall utses av rätten.
Tingsrätten vill understryka vikten av att vid en reform på förevarande
område garantier skapas för att av bolagsstämma fattat likvidationsbeslut
skyndsamt blir anmält till PRV för registrering och att dylikt beslut skyndsamt följes av framställning om förordnande av likvidator. Med hänsyn härtill synes det av gruppen framlagda förslaget vara i behov av en överar-
betning.
Tingsrätten vill vidare anföra att det merarbete som genom förslaget läggs på domstolarna i allmänhet torde vara försumbart. Detta gäller dock
inte de största domstolarna och särskilt ej Stockholms tingsrätt. Stockholm är säte för ett mycket stort antal bolag, även många som ej har sin
verksamhet förlagd hit. För Stockholms tingsrätt torde den föreslagna
utvidgningen av arbetsuppgifterna kräva viss personalförstärkning, uppskattningsvis en halv notartetjänst och en halv biträdestjänst.
Domstolsverket: DV som delar arbetsgruppens uppfattning om kvalifikationskravet för likvidator ifrågasätter om likvidator alltid skall utses av rätten. Om överskott föreligger i bolaget kan det vara angeläget att avvecklingen sköts av person som är väl förtrogen med bolagets förhållanden. Något underlag som pekar på att likvidationsavvecklingen varom här är fråga används i brottsligt syfte finns uppenbarligen inte och lika med reservanten Bångstad anser DV det kan uppfattas som stötande att inte
aktieägarna skall äga rätt i sådana fall att utse likvidator och att förutvaran-
de styrelseledamot eller verkställande direktör inte kan utses.
Bankinspektionen: En grundläggande skillnad mellan konkurs och likvi-
dation är att gäldenären i det förra fallet är på obestånd och därför genom konkursbeslutet förklaras förlora rådigheten över den i konkursboet ingå-
ende egendomen. Likvidationsinstitutet. däremot, kan användas både för
att ange gäldenärens försämrade ekonomiska situation, tex förlust av
aktiekapitalet, men också för att ge uttryck för bolagsstämmans önskan att företagets verksamhet skall upphöra utan att för den skull den ekonomiska situationen behöver vara ansträngd. Under sistnämnda förhållanden kan någon kritik alls inte riktas mot bolagets ledning eller dennas skötsel av
företaget. För inspektionen framstår därvid arbetsgruppens förslag att — i
motsats till vad som f.n. gäller — likvidator alltid skall utses av rätten som onödigt ingripande. Genom den föreslagna ordningen avhänds nämligen bolaget i praktiken möjlighet att styra över företagets avveckling. något
som givetvis kan innebära nackdelar för företaget och dess ledning. Efter-
som någon närmare utredning inte redovisats, varav framgår att de frivilliga Jikvidationerna regelmässigt eller åtminstone ofta skulle användas i
kriminella syften, anser inspektionen att hinder inte bör resas mot att
bolagsstämman även i fortsättningen får rätt att utse likvidatorer under avvecklingsskedet. Denna möjlighet kan dock lämpligen begränsas till
sådana fall av frivillig likvidation då i verkligheten förutsättning för tvångs- ' likvidation inte är för handen.
Riksskatteverket (majoriteten): I promemorian har den föreslagna lydel-
sen av 13 kap. 7§ ABL närmare behandlats och bl.a. talas det om att borgenärernas synpunkter skall inhämtas i frågan om vem som skall utses till likvidator. Hänvisning sker till det förfarande som gäller för interims-
förvaltare i konkurs. Det är något oklart vad som avses. Någon kontakt förekommer inte med borgenärerna, när det gäller att utse interimsförvaltare utan först när det gäller att utse slutlig konkursförvaltare. Däremot skall konkursdomaren inhämta tillsynsmyndighetens uppfattning innan han utser interimsförvaltare (45 § konkurslagen). Något behov av samråd
mellan konkursdomaren och tillsynsmyndigheten i likvidatorsfrågan torde
knappast föreligga.
Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Förslaget bör ej genomföras eftersom kvalificerad revisor alltid skall finnas.
Kommerskollegium: Kollegiet är något tveksamt till förslaget att likvidator alltid skall utses av rätten och ha de kvalifikationer som gäller för
konkursförvaltare. Denna ordning är en förutsättning för att förslaget att det i varje likvidation skall utredas om det finns skälig anledning antaga att gäldenärsbrott förekommit, skall fungera i praktiken. Även om det i och
för sig ibland kan vara önskvärt att få till stånd en sådan utredning måste
också beaktas att en ordning med av rätten utsedda likvidatorer mycket
ofta skulle framstå som både onödigt och oskäligt betungande. Medan
konkursinstitutet kan ses som borgenärernas möjlighet att få till stånd en
sanering av gäldenärens rörelse och om möjligt säkra sina fordringar framstår likvidationsinstitutet som aktieägarnas normala sätt att avsluta sin
rörelse. Att i en situation där något betydande missbruk av likvidationsinstitutet ej visats föreligga, kullkasta denna ordning på det sätt som föreslås
i promemorian finner kollegiet vara en väl drastisk åtgärd. Skånes handelskammare: Att på det sätt som föreslås närma likvida-
tionsreglerna till konkurslagens regler möter, enligt Handelskammarens uppfattning, flera invändningar. För de seriösa företagen måste det finnas
möjligheter att avveckla verksamheten på ett enkelt och smidigt sätt utan
att behöva tvingas in i ett förfarande motsvarande det som gäller för företag som är på obestånd och där det är borgenärernas intresse av att få betalt för sina fordringar som bör styra avvecklingen. Frivillig likvidation är till sin karaktär ägarnas avvecklingsform som rimligen bör styras av dessa i motsats till konkursen som typiskt sett är en av borgenärerna framtvingad avveckling av företaget. Det bör framhållas att likvidation är ett instrument som kommer till praktisk användning i näringslivet inte bara
då verksamheten ska läggas ner. Likvidation kan också användas som ett
sätt att sanera ett visst företag inför försäljning av rörelsen. Handelskam-
maren vill i denna fråga hänvisa till vad som sägs av dels reservanten inom
arbetsgruppen och dels reservanten inom styrgruppen, vilka avstyrkt förslaget i denna del. Handelskammaren avstyrker således förslaget till änd-
ring av ABL 13 kap. 7 och 108§.
Patent- och registreringsverket: Patentverket tillstyrker promemorians
förslag att tingsrätten skall utse likvidator till den del förslaget avser fall
när grund för tvångslikvidation föreligger. Den föreslagna ordningen bör gälla även om bolagsstämman beslutat om likvidationen. Patentverket kan
däremot inte finna bärande skäl för att begränsa bolagsstämmans befogenhet att utse likvidator när det gäller frivillig likvidation. Bolagens ägare utser inom ramen för aktiebolagslagen styrelse, verkställande direktör etc.
Ägarna kan inte rent'generellt anses mindre kompetenta att utse likvidator.
En likvidator har i förevarande fall samma funktion som styrelsen. Ägare
av bolag måste anses ha ett berättigat intresse att själva få påverka person-
valet oavsett om det gäller likvidator eller annan funktionär. så länge inte bolagets situation är sådan att bolaget är skyldigt enligt lag att träda i
likvidation. — — —
Enligt 13 kap 78 3 st aktiebolagslagen skall likvidator genast anmäla likvidationsbeslutet till patentverket för registrering. När bolag efter anmä-
lan av registreringsmyndigheten försatts i likvidation av tingsrätten, underlåter likvidatorn i många fall att göra sådan anmälan till patentverket. Anledningen till att sådan anmälan inte sker torde i de flesta fall vara att bolaget saknar några som helst tillgångar. Likvidatorn har sålunda inte
medel till att bestrida registreringsavgiften, som för närvarande är 200
kronor. Följden blir att det av aktiebolagsregistret många gånger inte
framgår att ett bolag försatts i tvångslikvidation. Detta är en allvarlig brist.
Ett bolag i tvångslikvidation är enligt aktiebolagslagen förhindrat bland
annat att återuppta verksamheten. Eftersom akticbolagsregistret ofta sak-
nar uppgift om tvångslikvidation förekommer att bolag som är föremål för ett sådant likvidationsförfarande fortfarande fortsätter sin verksamhet utan att förhållandet uppmärksammas.
Dessutom medför situationen att tingsrätterna har svärigheter att finna personer som är villiga att åta sig uppdraget som likvidator.
Oftast läggs dessa likvidationer ned av tingsrätten. Först då sker någon
som helst registrering angående likvidationen. I likhet med vad som gäller
vid konkursbeslut sker denna registrering på direkt underrättelse från tingsrätten.
Tingsrätterna underrättar regelmässigt — utan särskild föreskrift härom — patentverket om likvidationsbesluten. För att kunna hålla aktiebolagsregistret aktuellt i detta hänseende, bör tingsrätterna i aktiebolagslagen åläggas rapporteringsskyldighet och registrering ske direkt på tingsrättens
beslut.
Kostnaderna för denna registrering bör täckas på annat sätt än genom registreringsavgifter. Patentverket går redan idag miste om dessa intäkter,
eftersom anmälan underlåtes.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen delar inte leda-
moten Bångstads uppfattning. Tvärtom är det enligt länsstyrelsens mening angeläget att likvidator utses efter de regler som arbetsgruppens majoritet föreslår. Det räcker inte med att det finns kvalificerad revisor i bolaget. Bångstad anser, att lagstiftningen bör inriktas på att likvidationer där fordringsägarna inte får full betalning skall avbrytas och bolaget försättas i
konkurs. Detta räcker emellertid inte enligt länsstyrelsens uppfattning. Det
är exempelvis ofta svårt att fastställa skatte- och avgiftsskulderna på ett tillräckligt tidigt stadium. Det är inte ovanligt att det vid utredning om
skatteundandragande visat sig att eftertaxering inte kunnat ske därför att företaget likviderats. Man kan inte heller förvänta att de gamla ägarna,
styrelseledamöterna eller verkställande direktören, skall ha något intresse
av att i samband med likvidationen göra utredning om eventuellt tillkommande skatter och avgifter. En lagstiftning efter Bångstads mönster skulle bli helt utan verkan när det gäller att förhindra oegentligheter i samband
med likvidation av akticbolag. Därför bör det förslag som arbetsgruppens
majoritet framlagt följas.
Konkurslagskommittén: Det är tänkbart att man skulle kunna skilja mellan å ena sidan likvidationer som beslutats av rätten och å andra sidan likvidationer som beslutats av bolagsstämman. Det förutsätter då att man kan inta den ståndpunkten att, när rätten förordnar att bolaget skall träda i
likvidation, förhållandena i bolaget är sådana att ägare och tidigare bolags-
ledning inte längre har något berättigat intresse av att utse likvidator. I vissa fall synes det klart att en sådan bedömning kan göras. Det gäller fall när frågan om likvidation väckts genom anmälan av registreringsmyndigheten att bolaget saknar till registret anmäld behörig styrelse eller verkstäl-
lande direktör eller att bolaget inte har sänt in årsredovisning för något av de senaste två räkenskapsåren (13 kap. 4§ första stycket 3 och 4 ABL). I
andra situationer, t.ex. det fall som nämns i 13 kap. 4§ första stycket 1 ABL, är det inte uppenbart att ägare och bolagsledning saknar intresse av
att själva utse likvidator. Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: Med ut-
gångspunkt i de förslag som BRÅ lägger fram förordar USS en reform av likvidationsbestämmelserna efter i huvudsak följande riktlinjer.
Bolagsstämman skall liksom hittills fatta beslut om frivillig likvidation.
Beslutet skall därefter anmälas till tingsrätten, som utser likvidator. — — —
Anmälan till tingsrätten skall åtföljas av utdrag från bolagsregistret hos patent- och registreringsverket. Detta skall visa bolagets firma och säte under de senaste fem åren före likvidationsbeslutet. Först sedan sådan
anmälan har kommit in till rätten och denna har förordnat likvidator skall den rättsverkan inträffa att bolaget anses ha trätt i likvidation. Härigenom
undviks den situationen att bolaget under viss tid kan vara i likvidation
utan att ha någon likvidator.
Det bör ankomma på rätten att kungöra bolagsstämmans beslut om
likvidation och rättens förordnande av likvidator. Dessutom bör rätten
särskilt informera berörda kronofogde- och skattemyndigheter om förhållandena. Detta bör ske skyndsamt. I underrättelsen bör bolagets tidigare
säte och firma anges. Myndigheterna ges härigenom tillfälle att vidta de mått och steg som anses nödvändiga för att säkerställa det allmännas
intressen, t.ex. olika former av skatte- och avgiftskontroll och/eller in- " drivnings- eller andra säkerhetsåtgärder.
Av det sagda framgår att USS biträder förslaget att likvidator alltid skall förordnas av tingsrätten.
FAR: Det genomgående skälet i arbetsgruppens argumentation för att införa en starkare kontroll över ”vanliga” likvidationer synes vara svårigheterna för bolagets borgenärer att kunna följa förändringar i firma och säte. FAR anser att dessa svårigheter bör kunna lösas på andra sätt så att inte likvidationer betingade av sunda affärsmässiga förhållanden onödigt
försvåras. FAR vill därvid peka på några möjligheter som inte diskuterats i
promemorian, nämligen möjligheten att kräva att kallelser på bolagets
borgenärer skall innehålla bolagsnummer samt alla firmanamn som varit
registrerade på detta bolagsnhummer under de senaste åren. Vidare kan man kräva införande av annons i lokal tidning på alla orter där bolaget har
haft fast driftställe eller styrelsen haft sitt säte under de senaste åren. FAR
tror att dessa åtgärder skulle ge borgenärerna tillräckliga möjligheter att
bevaka sina fordringar. Av promemorian framgår att en stor del av de i tvivelaktiga likvidationer obetalda skulderna utgörs av skulder till stat och kommun. Man bör enligt FARs åsikt kunna förutsätta att uppbörds- och
andra myndigheter bevakar annonser avseende likvidationer och sådan bevakning torde underlättas om den ovan föreslagna informationen ingår i
annonstexten.
FAR vill i sammanhanget fästa uppmärksamheten på de grundläggande skillnaderna mellan konkurs- och likvidationsförfarandena ifråga om förutsättningar och konsekvenser. Att som arbetsgruppen gör i vissa avseenden jämställa proceduren vid konkurser och likvidationer av även annan natur än fattiglikvidationer kan innebära onödiga och i vissa fall skadliga restriktioner för seriös affärsverksamhet under ett bolags avvecklingsskede. Förslaget om att Jikvidatorn skall ha juridisk kompetens och åtnjuta borgenärernas förtroende är i och för sig behjärtansvärt, men mycket betydelsefullt är i många fall också att han har ett gott ekonomiskt sinne och dokumenterad kommersiell erfarenhet. I andra fall än då fråga är om fattiglikvidation föreligger enligt FARS uppfattning inte samma angelägenhet att begränsa ägareinflytandet på affärsverksamheten som vid konkurs. även om en likvidation ofta är följden av misslyckade kommersiella satsningar. En konkurs innebär som regel en (fortsatt och) tyvärr ofrånkomlig värdeförstörelse som kan och bör motverkas vid likvidationer genom att de kommersiella intressena prioriteras eller tillgodoses på ett bättre sätt än som skett i arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppen synes inte ha närmare övervägt konsekvenserna av förslaget, än mindre lämnat någon argumentation för sin uppfattning att bolagsstämman i bolag, som inte är eller kan antas komma på obestånd, måste vidkännas inskränkningar i sin aktiebolagsrättsliga suveränitet. Vidare borde förslagets principiella inverkan på eller den fortsatta betydelsen av bolagsstämmans behandling av frågan om ansvarsfrihet för av rätten utsedd likvidators förvaltning närmare övervägas. ——- —
Det bör också observeras att arbetsgruppen av tids- och kostnadsskäl inte har gjort någon systematisk utredning beträffande omfattningen av missbruk av likvidationsinstitutet, varför ätgärder av den föreslagna långtgående naturen kan ifrågasättas redan av detta skäl.
Enligt FARs uppfattning skulle ett genomförande av arbetsgruppens intentioner få konsekvenser som från samhälleliga och andra synpunkter inte är avsedda och i vart fall inte önskvärda. FAR anser därför att förslaget i denna del inte bör läggas till grund för några lagstiftningsåtgärder.
LRF: LRF delar arbetsgruppens uppfattning att rätten bör utse likvidator. När det gäller vem som skall utses till likvidator gäller i enlighet med vad arbetsgruppen anfört under avsnittet likvidators kvalifikationer bl. a. att likvidator skall åtnjuta borgenärernas förtroende. Arbetsgruppen har dock uttryckligen avstått från att föreslå särskilda regler för hur borgenärernas synpunkter på likvidatorsvalet skall inhämtas och hänvisat till de rutiner som tillämpas vid tillsättande av interimsförvaltare i konkurs. Dessa rutiner måste dock ses mot bakgrund av att val av slutlig förvaltare kommer att äga rum vid första borgenärssammanträdet. Normalt är det först vid detta sammanträde som borgenärernas synpunkter på förvaltarvalet kommer fram. Hur borgenärernas åsikt om likvidatorsvalet skall inhämtas måste därför, enligt LRFs åsikt, regleras på annat sätt än vad som gäller för konkursfallet.
LO: När det gäller ordningen för utseende av likvidator instämmer LO helt i arbetsgruppens förslag.
Svenska bankföreningen: Förslaget att rätten i samtliga likvidationer skall förordna likvidator är enligt föreningens mening inte godtagbart. Bankföreningen anser att även fortsättningsvis. bolagsstämman skall ha rätt att vid frivillig likvidation utse likvidator och att till sådan får väljas exempelvis styrelseledamot eller aktieägare. Det ligger i sakens natur att
vid åtminstone seriösa likvidationer den eller de som redan äger kunskap om bolagets verksamhet är bäst skickade att på ett ur alla synpunkter vederhäftigt sätt avveckla bolaget. Arbetsgruppens förslag om ””medlikvidator” är inte tillfyllest i detta sammanhang.
Svenska revisorsamfundet: SRS har inledningsvis framhållit angelägenheten av att frivilliga seriösa likvidationer av aktiebolag inte försvåras genom lagstiftning. Med hänsyn härtill ställer sig samfundet synnerligen tveksamt till lämpligheten av att likvidatorer skall utses av rätten vid sådana frivilliga likvidationer, där fordringsägarna erhåller full betalning. Samfundet instämmer i den av ledamoten i arbetsgruppen Bengt Bångstad avgivna motionen.
Sveriges ackordscentral: Med avgränsningen, att likvidation skall vara förbehållet solventa företag förefaller det egendomligt, att konkursdomaren skall utse likvidator. — — —
I händelse förslaget leder till lagstiftning ifrågasätts om inte förordnande av likvidator rimligen bör befria styrelsen och VD från ställföreträdareansvar som följd av underlåtenhet att rättidigt (efter förordnandet) inbetala skatter och allmänna avgifter. Vidare bör omvänt förordnande av god man enligt Ackordslagen befria styrelsen från ansvar som följd av aktiebolagslagens regler om likvidation.
Sveriges advokatsamfund: Vad reservanterna Bångstad och Ollén har anfört synes vara riktigt och välbetänkt. Det kan inte anses rimligt att bolagsstämman betages rätten att utse likvidator i de fall då det är uppenbart att ett överskott föreligger i bolaget, dvs. vid s.k. ”seriösa” likvidationer. Inte minst i sådana fall måste det nämligen anses angeläget att avvecklingen handhas av någon som väl känner bolaget och som därför är särskilt lämpad som likvidator så att det överskott, som tillfaller aktieägarna, blir så stort som möjligt.
Även om BRÅs förslag till ändringar i 13 kap. 7§ genomförs föreligger formellt inget hinder för rätten att till likvidator förordna exempelvis styrelseledamot eller verkställande direktör i likvidationsbolaget. Härigenom skulle de nyss antydda fördelarna med att likvidationen ombesörjes av en i bolagets förhållanden insatt person kunna uppnås. Detta skulle emellertid klart strida mot BRÅS i kapitel 12 anförda kvalifikationskrav. —
Av det nu sagda framgår att de föreslagna nya bestämmelserna i 13 kap. 7§ ABL möjligen kan anses motiverade i det fall att underskott föreligger eller med fog kan förväntas uppkomma. Detta kan sägas vara fallet då likvidationen föranleds av att så stor del av aktiekapitalet gått förlorat att skyldighet för bolaget att träda i tvångslikvidation inträtt. Endast i sådana fall bör därför BRÅsS förslag i denna del anses motiverat.
Med hänsyn till vad som har sagts om den särställning som likvidation av dotterbolag åtminstone i vissa fall intar (se avsnitt 6) torde vad nu sagts om BRÅs förslag till ändringar i 13 kap. 7 § äga tillämpning även vid likvidation av nu åsyftade dotterbolag. . Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF anser att bolagsstämman liksom hittills, själv skal! få utse likvidatorer i de fall då tillgångarna räcker till täckande av samtliga skulder. Endast i de fall då tillgångarna icke täcker skulderna skulle rätten behöva utse likvidatorer. I annat fall skulle seriösa avvecklingar av bolaget försvåras och göras onödigt kostsamma.
Svenska företagares riksförbund: Lika med reservanterna Bångstad och Ollén anser förbundet att det inte finns några bärande motiv för att likvida- 8 Riksdagen 1980/81. I saml. Nr 146
tor skulle utses av rätten för att administrera de vanliga seriösa likvidatio-
nerna, där icke någon fordringsägare lider något förfång. Ägarna av ctt
bolag har i dessa fall ett berättigat anspråk på att styra företaget även under likvidationen. En annan ordning skulle innebära ett onödigt försvårande och fördyrande av seriösa avvecklingar, där det inte finns anledning att anta att någon ekonomisk brottslighet föreligger.
Sveriges grossistförbund: Vi har ingenting att erinra mot det framlagda
förslaget utom vad gäller kravet på att likvidator alltid skall utses av rätten.
Detta innebär nämligen, att även i affärsmässigt sunda likvidationer, dvs.
sådana där fordringsägarna inte lider något förfång, rätten skall utse likvidator (med vissa möjligheter för aktieägarna att utse medlikvidator). — —
Vi menar således, att rätten bör utse likvidator endast i sådana fall där
fordringsägarna inte erhåller full kompensation.
Sveriges industriförbund m.fl.: Under hänvisning till vad som anförs under avsnittet 2, brottsutredningen, avstyrks den föreslagna skärpningen av likvidationsförfarandet.
Föreningen Sveriges kronofogdar: En särskild iakttagelse, som gjorts av KFM, är att sedan beslut om likvidation fattats flera år kunnat gå utan att till synes något arbete för att slutföra likvidationen utförts. I vissa fall av tvångslikvidation har det visat sig, att den av rätten förordnade advokaten
sagt sig inte ha fått något förordnande. Detta har i sin tur berott på att någon kontroll inte utövas av domstolen, där ärendet avslutas I och med att
likvidator förordnas. Föreningen, som utgår från att arbetsgruppens förslag om att likvidator alltid skall förordnas av rätten blir antaget. vill också förutsätta att åtminstone i administrativ ordning ges en allmän föreskrift om övervakningsplikt för rätten, som bör ha att tillse att likvidation inte onödigtvis fördröjs.
5 Antalet likvidatorer
Stockholms tingsrätt: Arbetsgruppen har föreslagit att i vissa fall medlikvidator skall kunna utses och att det i undantagsfall bör vara tillåtet att till medlikvidator utse person från den tidigare bolagsledningen eller från den dominerande aktieägarkretsen. De skäl gruppen anfört för sitt förslag synes ej särskilt starka. Förordnande av medlikvidator kan uppenbarligen medföra vissa komplikationer. Oenighet kan uppstå mellan lik vidatorn och medlikvidatorn om vissa beslut. Hur skall det då förfaras? Vilken ställning och kompetens skall medlikvidatorn ha och hur skall arbetet fördelas mellan likvidatorn och medlikvidatorn? Dessa frågor bör närmare klargöras.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Länsstyrelsen anser, att den föreslagna regeln är väl avvägd och tillstyrker densamma.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: På begäran av bolagsstämman bör rätten kunna förordna en av stämman utsedd likvidator att med övriga likvidatorer delta i förvaltningen under likvidationen.
LO: Arbetsgruppen föreslår att rätten i vissa fall skall kunna utse medlikvidatorer föreslagna av bolagsstämman. Skälet härför tycks främst vara att underlätta seriösa likvidationer som används i stället för fusionsförfarande. LO anser att de fördelar som arbetsgruppen vill uppnå lika bra kan nås genom kontakter mellan likvidatorn och bolagsledningen. Riskerna att utseende av medlikvidatorer kommer att medföra svårigheter vid kon-
troller är emellertid uppenbara. LO avstyrker därför arbetsgruppens för-
slag i denna del.
Svenska bankföreningen: Se avsnitt 4.
Sveriges advokatsamfund: Rätten till medlikvidator innebär inte någon lösning utan komplicerar och fördyrar likvidationen ytterligare.
6 Fattiglikvidation
Justitiekanslern: Jag vill särskilt uttrycka tillfredsställelse med att insti-
tutet fattiglikvidation föreslås slopat.
Riksåklagaren: Förslaget om avskaffande av det nuvarande systemet med fattiglikvidationer tillgodoser ett angeläget reformbehov. Den föreslagna ordningen ger väsentligt förbättrade möjligheter att uppdaga och beivra ekonomisk brottslighet och kan även förväntas få en betydande
preventiv effekt.
Länsåklagaren för speciella mål: Särskilt angeläget är det att förslaget om avskaffande av s.k. fattiglikvidation blir snabbt genomfört. och att det mera betryggande konkursförfarandet får träda i dess ställe. Härmed vinner man också den fördelen att det med rådande utveckling allt betydelse-
fullare straffet för bokföringsbrott kan bli tillämpligt. Det har närmast
förefallit som en anomali att bestämmelsen i I1 kap. 8 § andra stycket brottsbalken endast talar om konkurs, ackord och betalningsinställelse som grund för bokföringsbrottsåtal men helt utelämnar likvidationssituationer. Ehuru den nu föreslagna lagändringen gör saken mindre aktuell vill jag ändock ifrågasätta om inte akticägarnas intresse av en rättvis fördelning av tillgångar i bolaget och samhällets anspråk på en skattemässigt
riktig avveckling av rörelsen fortfarande borde motivera straffsanktion
enligt 11 kap. 5 § brottsbalken när ett bolag vid likvidationen inte kan uppvisa en acceptabel bokföring för de senaste åren.
Svea hovrätt: Bestämmelserna om fattiglikvidation 1 13 kap. 15 3 3 st. ABL har avseende endast på det fall att ”bolag i likvidation ej har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna”. De motsvarar såtillvida såväl
tidigare gällande bestämmelser för fattigkonkurs som de nu för mindre konkurs gällande, att avgörande för huruvida konkurs skall handläggas i annan form än som ordinär konkurs har varit och är huvuvida gäldenärens bo kunnat antagas räcka till konkurskostnaderna eller ej. De båda instituten fattiglikvidation och fattigkonkurs torde ha framstått som i det närmaste likvärdiga alternativ för avveckling av bolag som saknat tillgångar. Vid införandet av bestämmelserna om fattiglikvidation genom 1944 års aktiebolagslag uttalades i förarbetena, att när likvidation kommit till stånd
genom beslut av bolagsstämma celler efter ansökan av enskild intressent
vanligen fanns anledning till antagande att bolaget ägde tillgångar och att
för sådant fall därför. om fråga uppkom rörande undvikande av likvida-
tionsförfarandet på grund av bristande tillgångar, vägen över konkurs med avskrivning enligt 9 kap. KL borde anlitas. Med de skillnader som numera
föreligger mellan fattiglikvidation och handläggningen av mindre konkurs och med hänsyn till de nyligen införda reglerna om konkurskarantän är det givetvis uteslutet att bibehålla institutet fattiglikvidation som ett alternativ
till bolagsupplösning genom konkurs. Hovrätten tillstyrker därför att fattiglikvidation — i dess nuvarande utformning — avskaffas.
Avskaffandet av institutet fattiglikvidation erbjuder emellertid åtskilliga
gränsdragningsproblem för det fall institutet skulle ersättas med att be-
stämmelserna om konkurs bringas till tillämpning. Helt klart är därvid att ett konkursförfarande inte kan tas i anspråk endast för vad som omfattas av de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvidation, dvs. för likvidation av bolag som cj har medel ens till likvidationskostnaderna. En sådan reglering skulle innebära, att det blir möjligt att undgå konkurs och bibehållas vid rätten till ordinarie likvidationsförfarande genom att bolaget tillförs det relativt blygsamma belopp som motsvarar likvidationskostnaderna. Förslaget enligt promemorian har heller inte stannat för en sådan gränsdragning utan ersätter de nuvarande bestämmelserna om fattiglikvidation i 13 kap. 15 § 3 st. ABL med ett stadgande enligt vilket likvidator skall ansöka om att bolaget försätts i konkurs, om han finner att bolaget är
på obestånd. Den föreslagna bestämmelsens förhållande till KL är inte helt klar. I 13 kap. 19 & ABL förutsätts att bolag i likvidation kan försättas i
konkurs. Likvidator kan sålunda i enlighet med vad som gäller för styrelse och styrelseledamöter ansöka om att bolaget försätts i konkurs. Promemorieförslaget innebär i förhållande härtill en absolut skyldighet för likvidator att agera. Skyldigheten är inte begränsad till det fall då botaget saknar medel till likvidationskostnaderna utan föreligger i varje situation då konkursanledning yppas. Härvid är att beakta att likvidationsbeslutet som sådant kan aktualisera ett konkursförfarande eftersom likvidationsbeslutet innebär att tidigare ej förfallen gäld skall betalas. Detta kan tänkas medföra obenägenhet att inleda ett frivilligt likvidationsförfarande och särskilt i fall av mindre seriös bolagsverksamhet leda till att bolag behålls vilande.
Av det anförda har framgått att det stadgande som föreslås ersätta institutet fattiglikvidation innebär att likvidationer. där man kan anta att anledning förekommer till antagande att fordringsägare ej får full betalning eller att kostnaderna för likvidationen ej täcks, omgående avbryts och bolaget försätts i konkurs. Genom ett konkursförfarande uppnås att bolagets verksamhet kommer att granskas av konkursförvaltaren med avseende på huruvida anledning föreligger att misstänka gäldenärsbrott. En sådan granskning och, om anledning därtill föreligger, underrättelse till åklagare kommer därmed enligt de nya reglerna om mindre konkurs till stånd även för det fall bolaget helt saknar tillgångar. Hovrätten finner detta tillfredsställande och tillstyrker att bestämmelserna om fattiglikvidation ersätts av den föreslagna nya lydelsen av 13 kap. 15 § 3 st. ABL.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker på de skäl arbetsgruppen anfört att ”fattiglikvidation” avskaffas samt att det införs en skyldighet för
likvidator att ansöka om bolagets försättande i konkurs om det är på obestånd.
Tingsrätten kan i och för sig ansluta sig till förslaget att likvidationskostnader skall åtnjuta samma förmånsrätt som konkursansökningskostnader. Därmed är emellertid inte mycket vunnet, eftersom likvidationsbolag som försätts i konkurs i allmänhet saknar tillgångar eller har tillgångar som
endast räcker till konkursförfarandet.
Till skillnad från arbetsgruppen anser tingsrätten det nödvändigt att lösa frågan om ersättning till lik vidator samtidigt som de föreslagna ändringarna genomförs. Den enda tänkbara lösningen synes vara att i de fall där
kostnaderna för likvidationen ej kan utgå ur boet Jåta ersättning utgå av allmänna medel.
Riksrevisionsverket: Riksrevisionsverket (RRV) anser det angeläget att åtgärder vidtas för att förhindra att konkursinstitutet kringgås genom miss-
bruk av likvidationsförfarandet. RRV tillstyrker därför att de s.k. fattiglikvidationerna avskaffas.
Riksskatteverket: Den tendens som förekommit att i brottsligt syfte utnyttja nu gällande bestämmelser i aktiebolagslagen om s.k. ”fattiglikvidation” i stället för den numera borttagna ”fattigkonkursen”. bör som arbetsgruppen konstaterat utgöra skäl nog för att slopa bestämmelsen. —
Enligt arbetsgruppens uppfattning kan den som utsetts till likvidator p.g.a. jävsförhållande inte utses till konkursförvaltare i bolagets konkurs. Detta förefaller medföra praktiska problem. Det kan antas att till hkvidator i praktiken kommer att utses personer som brukar utses till förvaltare i konkurs. Särskilt om den utsedde likvidatorn inte utfört annat än begränsade förvaltningsåtgärder innan konkurs inträffar, förefaller det ändamålsenligt att en möjlighet öppnas för att likvidatorn skulle kunna utses till förvaltare i konkursen i vart fall om tillsynsmyndigheten finner det lämpligt.
Kommerskollegium: Koillegiet tillstyrker att fattiglikvidationsinstitutet avskaffas och att likvidator som finner att bolaget är på obestånd ges skyldighet att ansöka om bolagets försättande i konkurs.
Skånes handelskammare: Ett genomförande av förslaget synes vara en rimlig konsekvens av de ändringar i konkurslagen som nyligen genomförts, innebärande bl. a. att institutet fattigkonkurs avskaffats. För bolag som är på obestånd skall likvidator enligt förslaget hos rätten ansöka om konkurs.
Den praktiska betydelsen av att införa en uttrycklig föreskrift av sistnämnda innehåll kan ifrågasättas. Den borgenär som så önskar kan ju redan med i konkurslagen befintliga regler ansöka om att bolag som är på obstånd skall försättas i konkurs. Då det emellertid synes vara en riktig princip att likvidationsförfarandet skall avbrytas och ersättas med ett konkursförfarande så snart det kan konstateras att bolaget är på obestånd kan Handelskammaren tillstyrka den föreslagna regeln. Det får dock förutsättas att ägaren bereds möjlighet att innan likvidatorn gör konkursansökan tillskjuta erforderligt kapital. Sådana kapitaltillskott torde vara vanliga när exempelvis ett aktiebolag vill lägga ner ett dotterföretags verksamhet och under likvidationen finner att tillgångarna inte räcker till för att betala skulderna. Det vore olyckligt om en ny reglering skulle komma att omöjliggöra ett sådant förfarande.
Patent- och registreringsverket: Patentverket instämmer i förslaget att möjligheten till s. k. fattiglikvidation avskaffas. Missbruk av likvidationsinstitutet synes ha ett nära samband med möjligheten till fattighikvidation. Redogörelsen i promemorian över missbruk av likvidationsinstitutet tyder härpå. Nästan undantagslöst avser exemplen likvidationer, som lagts ned.
Det finns också anledning anta att missbruket med fattiglikvidationer kommer att öka som en följd av att motsvarigheten i konkurslagen upphävts vid årsskiftet 1979/80. När ett bolag i likvidation saknar tillgångar, finns det skäl att undersöka bland annat möjligheterna till återvinning enligt konkurslagstiftningen.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen föreslår, att bestämmelsen om fattiglikvidation upphävs. I stället föreslås en skyldighet för likvidator, som finner att bolaget är på obestånd, att ansöka hos rätten om bolagets försättande i konkurs. Härigenom säkerställs en mera ingående handläggning och undersökning av bolagets förhållanden. Möjligheterna till missbruk av fattiglikvidation elimineras. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgruppens förslag.
Konkurslagskommirttén: Förslaget att avskaffa fattiglikvidationerna och i stället föreskriva att likvidator, som finner att bolaget är på obestånd,
skall hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs är arbetsgruppens huvudförslag. Med den föreslagna lösningen kommer en noggrann under-
sökning av den verksamhet som har bedrivits till stånd inom konkursens
ram. Kommittén tillstyrker att fattiglikvidationerna avskaffas. Starka skäl talar också för att bolagets upplösning i motsvarande fall i stället sker
genom konkurs. I detta sammanhang kan även pekas på att enligt lagbered-
ningens betänkande med förslag till lag om aktiebolag m.m. (SOU 1941:9) konkurs var den utväg som anvisades när likvidation kommit till stånd
genom bolagsstämmobeslut eller efter ansökan av enskild intressent och fråga uppkom om att undvika likvidationsförfarandet på grund av bris-
tande tillgångar (betänkandet s. 595). Enligt beredningens förslag kunde likvidationsförfarandet nämligen läggas ned endast i fall då ett aktiebolag till följd av registreringsmyndighetens ingripande förklarats skyldigt att
träda i likvidation därför att det saknade till registret anmäld behörig styrelse eller verkställande direktör. där sådan skulle utses. eller revisor
räkenskapsåren inkommit till registreringsmyndigheten (fr 13 kap. 45§ första stycket 3 och 4 ABL).
I lagtekniskt hänseende kommer arbetsgruppens förslag till uttryck i en ny föreskrift i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL som går ut på att likvidator, som finner att bolaget är på obestånd, skall hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs. Den föreslagna lydelsen täcker inte bara de situationer
som i dag omfattas av reglerna om fattiglikvidation, dvs. fall då bolag i
likvidation inte har tillgångar som täcker likvidationskostnaderna, utan har en generell innebörd. Av promemorian att döma vill det dock synas som
om arbetsgruppen inte åsyftat några andra situationer än de som i dag avses i lagrummet. Några motiv för en sådan ordning har i allt fall inte förts
fram i promemorian. Enligt kommitténs mening föreligger inte heller någon anledning att låta likvidatorn vara skyldig att försätta bolaget i konkurs i några andra situationer än som omfattas av den nuvarande fattiglikvida-
tionen. Mot denna bakgrund skulle 13 kap. 15 § tredje stycket kunna ges
följande lydelse: "Finner likvidator i fråga om bolag, som ej har tillgångar som täcker lik vidationskostnaderna, att detta är på obeständ, skall han hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs.”
Skulle man emellertid finna att konkursplikten i princip bör omfatta alla obeståndssituationer bör en föreskrift härom likväl inte utformas så, att
utrymmet för en uppgörelse inom likvidationsförfarandets ram och i överensstämmelse med likvidationens syfte försvinner. En likvidation kan
nämligen i nu aktuella fall tänkas bli avslutad genom slutredovisning. där
bolagets borgenärer inte får full täckning för sina fordringar. Det blir då fråga om en generaluppgörelse med borgenärerna vid sidan av konkurs
som närmast är att beteckna som ett s.k. avvecklingsackord. Ett sådant
ackord innebär att gäldenären blir fri från sina skulder mot att han överlämnar sina tillgångar till borgenärernas förnöjande. Den av arbetsgruppen
föreslagna regeln i 13 kap. 15 § tredje stycket ABL synes inte ge likvidatorn tillräckligt utrymme för underhandlingar med fordringsägarna. Det
kan tänkas att någon eller några borgenärer är beredda att avstå från sina fordringar helt eller delvis. Först om en uppgörelse — i vilken naturligtvis
kan ingå att ägarna tillskjuter erforderliga medel — inte kan nås bör en konkursansökan komma i fråga. Till jämförelse kan erinras om den ordning
som enligt 19 kap. 11 § andra stycket ärvdabalken gäller i fråga om betal-
ning av dödsbos gäld. Enligt det lagrummet skall boutredningsmannen, om
det visar sig att tillgångarna inte förslår till gäldens betalning, söka träffa
uppgörelse med borgenärerna. Om uppgörelse inte kan nås och delägarna
inte fyller bristen och inte heller offentligt ackord kommer till stånd. skall
boutredningsmannen avträda boets egendom till konkurs.
Med hänsyn till det anförda kan — om konkursplikten ges den vidare
omfattning som skett i arbetsgruppens lagförslag — 13 kap. I5§ tredie
stycket ABL ges följande lydelse: ”Finner likvidator att bolaget är på obestånd och kan uppgörelse inte träffas med borgenärerna. skall han hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs.”
Det torde inte vara i tvångslikvidationerna utan i de frivilliga likvidationer som läggs ned enligt 13 kap. 15 § tredje stycket ABL där man har störst anledning att räkna med missbruk, även om sådant också kan dölja
sig bakom en av rätten beslutad likvidation. I promemorian framhålls att det främst är skatter och avgifter till det allmänna som man är ute efter att slippa. Detta överensstämmer med de iakttagelser kommittén har redovi-
sat i betänkandet (SOU 1979: 13) Kankurs och rätten att idka näring. Med en noggrann uppföljning och bevakning av bolag som trätt i likvidation från skatte- och kronofogdemyndigheternas sida skulle därför mycket vara vunnet. En ordning där en frivillig likvidation inte kan läggas ned därför att
tillgångarna inte täcker likvidationskostnaderna skapar förutsättningar för
myndigheterna att på ett helt annat sätt än f.n. ta till vara det allmännas
intressen. Sälunda ges myndigheterna erforderligt rädrum för de efter-
forskningar som kan vara påkallade. Motsvarande gäller naturligtvis enskilda borgenärer.
Ett likvidationsbeslut skall registreras i aktiebolagsregistret och kungöras i Post- och Inrikes Tidningar (13 kap. 7 § och 18 kap. :2 & ABL). Under förutsättning att bolagets registreringsnummer anges i kungörelsen
synes en effektiv bevakning vara möjlig, även om bolagets firma och säte
ändrats före likvidationsbeslutet. I detta sammanhang kan också pekas på
förslaget i prop. 1979/80: 143 (s. 91 ff) att ett aktiebolag skall vara skyldigt alt genast underrätta länsstyrelsen i det län där bolagets styrelse har sitt säte om ett beslut om firmabyte eller ändring av sätesort (9 kap. 14 § tredje stycket ABL). Underiåtenhet att underrätta länsstyrelsen avses skola kunna leda till att beslutet om ändring av bolagsordningen vägras registrering. I den mån en borgenär under likvidationsförfarandet, som alltid kommer att ges publicitet genom såväl ovan nämnda kungörelse som kallelsen på okända borgenärer, inte finner sig kunna godta att han ej får full betalning
för sin fordran kan han söka bolaget i konkurs, om inte likvidatorn gör det. Det kan tilläggas att de av arbetsgruppen påtalade missförhällandena vid
utnyttjande av aktiebolagsformen också kan vara en anledning till att se över bolagsregistrets rutiner i samband med bevakning av likvidationsreglerna enligt ABL. — — —
Arbetsgruppen förordar att när ett konkursbeslut fattats på den grund att bolagets tillgångar inte täcker likvidationskostnaderna dessa skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna. För-
slaget till ändring i 10 § förmånsrättslagen (1970: 979, FRL) har emellertid i
konsekvens med den föreslagna regeln om konkursplikt generell syftning. Motivet till regleringen är att ge likvidatorerna ett ekonomiskt incitament
att försätta bolaget i konkurs. Emellertid synes det ekonomiska incitamen-
tet inte sällan saknas, eftersom man får räkna med likvidationer där till-
gångar inte finns. Vidare bygger arbetsgruppens förslag på att ett bolag i likvidation som är på obestånd skall försättas i konkurs. Att tillgångarna
inte täcker likvidationskostnaderna torde därför i och för sig sakna rele-
vans för frågan om konkursansökan skall ges in eller inte. Här kan också
nämnas att förmånsrätt för likvidationskostnaderna torde förutsätta att
arbetsgruppens förslag i fråga om likvidators fria ställning i förhållande titl bolaget genomförs. Annars skulle förmånsrätten, i den mån t. ex. en förutvarande styrelseledamot utsågs till likvidator, strida mot de tankar som
ligger bakom 12 3 tredje stycket FRL. Enligt det lagrummet skall om
gäldenären är näringsidkare, arbetstagare, som själv eller jämte honom
närstående ägde väsentlig andel i företaget och som hade väsentligt infly-
tande över dess verksamhet, eller hans efterlevande inte ha förmånsrätt för
lön eller pension.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: Till skillnad från BRÅ anser USS att möjligheten till fattiglikvidation enligt 13 kap. 15 8
tredje stycket ABL kan behållas. En absolut förutsättning härför är att av USS föreslagen information lämnas samt dessutom att yttrande inhämtas från berörd kronofogdemyndighet i fråga om nedläggande av likvidationen.
Att — såsom BRÅ föreslår — låta konkurs bli obligatorisk så snart som
förutsättningar för fattiglikvidation föreligger anser USS motverka syftet
med likvidationsinstitutet. Det finns åtskilliga fall där ett aktiebolag saknar skulder och har inga eller mycket begränsade tillgångar. I sådana situationer medför ett konkursförfarande enbart nackdelar i form av onödiga
kostnader för staten och övriga borgenärer. En ökad insyn för det allmänna i likvidationsförfarandet kommer att utgöra ett effektivt hinder mot missbruk av institutet samtidigt som de nuvarande fördelarna med denna förenklade form av bolagsupplösning kan behållas.
FAR: FAR ansluter sig till uppfattningen att fattiglikvidationsinstitutet bör avskaffas och att i ABL intas ett krav att likvidator som finner att
bolaget är på obestånd hos rätten skall ansöka att bolaget försätts i kon-
kurs. — —-—
I promemorian föreslås sådan ändring av förmånsrättslagen att vid fattiglikvidation likvidationskostnader ges samma förmånsrätt i konkurs som
konkursansökningskostnader. FAR anser, såsom framförts i annat sam-
manhang, det befogat att förmånsrätt i konkurs tillskapas även för revi-
sorsarvoden. Det torde annars i en krissituation bli svårt att engagera en kvalificerad revisor för att medverka med erforderlig utredning. I avsak-
nad av förmånsrätt kan man utgå från att revisorn begär förskottslikvid,
vilket kan försena ett brådskande utredningsarbete och därtill innebära en onödigt förtida likviditetspåfrestning för uppdragsgivaren. Det är cj rimligt att begära, att en revisor skall tvingas att åta sig ett uppdrag i ett företag i riskzonen med risk för att ej erhålla ersättning för sitt arbete. FAR hemställer att detta beaktas genom erforderligt tillägg i förmånsrättslagen.
LRF: Arbetsgruppen förutser en avsevärd ökning av antalet mindre konkurser genom att fattiglikvidationer inte vidare skall förekomma. Om likvidator finner att bolagets tillgångar inte förslår till att täcka likvidationskostnaderna, skall han nämligen ansöka om bolagets försättande i konkurs. Frågan vem som skall svara för likvidationskostnaderna som
belöper på tiden före konkursbeslutet har arbetsgruppen besvarat endast på så sätt att likvidationskostnaderna i den angivna situationen skall åtnjuta samma förmånsrätt i konkursen som konkursansökningskostnaderna. Detta innebär att en situation kan uppstå där likvidatorn inte erhåller ersättning för sina kostnader, eftersom dessa, till skillnad från konkurskostnaderna i en mindre konkurs, inte föreslås kunna ersättas av allmänna medel. Därmed skulle förhållandena bli snarlika dem som rådde före
konkursreformen för ersättning till god man i fattigkonkurs på egen ansökan. Förutom de svårigheter som därmed uppstår kommer, enligt LRFs mening, förslaget i denna del att innebära att åtskilliga bolag under likvidation kommer att försättas i konkurs av likvidatorerna så att säga för säkerhets skull. Detta torde vara att skjuta över målet. I den mån likvidation övergår till konkurs bör således likvidationskostnaderna liksom konkurskostnaderna slutligt kunna täckas av allmänna medel.
LO: LO tillstyrker arbetsgruppens förslag att avskaffa fattiglikvidation. Avskaffandet av fattigkonkurser kommer i annat fall att ur brottsbekämpande synpunkt bli helt verkningslöst. Det är därför av mycket stor betydelse att arbetsgruppens förslag i denna del omgående genomförs.
Svenska bankföreningen: Bankföreningen delar arbetsgruppens uppfåttning att reformeringen av konkurslagstiftningen kan komma att innebära ökat intresse hos mindre seriösa personer att i brottsligt syfte utnyttja bestämmelserna om s.k. fattiglikvidation i 13 kap. 15 § tredje stycket aktiebolagslagen. Mot bakgrund härav och då några bärande skäl att behålla institutet ej synes förefinnas, tillstyrker bankföreningen att reglerna om fattiglikvidation avskaffas.
Sveriges ackordscentral: Ackordscentralens verksamhet avser huvudsakligen uppgörelser i form av ackord, som regel offentliga ackord, konkurser och till en mindre del avveckling av företag. I sistnämnda form av handläggning slutförs åtgärderna som ackord (avvecklingsackord), någon gång konkurs och i en del fall som likvidation. Därvid förekommer att fattiglikvidation tillämpats, dvs. utan kallelse på okända borgenärer. En sådan upplösning förutsätter självfallet en noga avstämning av fordringsbeloppen och utjämning av ev. tvistigheter. Vidare förutsättes att icke genom likvidationen några möjligheter till återvinning försittes.
Även vid största möjliga noggrannhet föreligger riskmoment vid fattiglikvidation. Det kan exempelvis vara frågan om muntliga borgensförbindelser eller pensionsutfästelser. I det fåtal ärenden som handlagts har emellertid inte i något fall förekommit att någon fordringsägare givit sig till känna först efteråt. Hade så varit fallet skulle vi ansett oss ansvariga för den gottgörelse som bort ha tillkommit vederbörande — utan att rucka på den utdelning som redan skett till övriga likaberättigade.
Sådana likvidationer har vi kallat ”den korta vägen”. Det ringa antal som förekommit har uteslutande avsett detaljhandelsföretag i sådana branscher, som kännetecknas av att det finns en huvudleverantör — en grossist, och ett antal smärre sidoleverantörer. Det är framför allt livsmedel, i någon mån också radio & TV och färg. Huvudleverantören har då vanligen ägt inventarierna, haft hyreskontraktet till affärslokalen och som säkerhet företagsinteckning. Detaljhandlaren har tillåtits fortsätta en förlustbringande verksamhet till dess att företagsinteckningen kommit i farozonen. Affären har då överlåtits till en annan optimistisk företagare utan nämnvärda egna resurser.
I det läget har tillgångar saknats för annat än vad som täcktes av företagsinteckningen. Att tillgripa konkurs för den tidigare handlaren ansågs i allmänhet föga meningsfyllt med tanke på att konkursen kunde förväntas bli avskriven som fattigkonkurs, dvs. utan att någon utredning kom till stånd. Vid några tillfällen ställde vi säkerhet för omvandling till ordinär konkurs i enda syftet att få skriven en berättelse enligt 55§ konkurslagen. I andra fall kunde vi förmå huvudleverantören att ställa medel till vårt förfogande för att genomföra vad vi då kallade ett ”samvetsackord".
12 Prop. 1980/81: 146
Då numera olägenheterna som var förbundna med fattigkonkurser har undanröjts finns ingen anledning för oss att längre medverka till likvidationer av det här slaget. Vi har därjämte svårt att föreställa oss att likvidationsinstitutet skulle som alternativ till fattigkonkurserna kunna missbrukas i syfte att sopa en del skumma transaktioner under mattan. Det är
nog heller inte så, som Promemorian ger intryck av, att fordringsägarna för
att hålla reda på sina kunder är mest hänvisade till studium av Post- &
Inrikes Tidningar och andra publikationer. Med de moderna principerna
för kundövervakning är det ytterst sällan som företag oförmärkt försvinner
på det sätt utredningen tycks utgå ifrån.
Att Sverige vid en internationell jämförelse ligger i topp vad gäller
uppbördens effektivitet är ofta omvittnat. Mera sätlan talas om att vi tillhör
bottenskiktet om jämförelsen avser tidsfaktorn. Självtagna skattekrediter
uppgår f.n. till ca 6 miljarder. Detta beror i hög grad på det skydd som förmånsrätten för skatter ger. Det är väl därför inte otänkbart att just på skatteområdet fordringsägare, dvs. statens företrädare kan uppleva situationen, att gäldenären har försvunnit genom fattiglikvidation. Men den ev. nackdelen bör man väl rimligtvis kunna komma till rätta med på annat sätt — exempelvis genom att slopa förmånsrätten och därmed i kundövervak-
ning likställa skattemyndigheterna med övriga kreditgivare. Det har gått bra i Danmark och Norge och det finns ingen anledning tro, att de svenska indrivningsmyndigheterna skulle ha sämre förutsättningar.
Vi kan därför inte finna att behovet av en lagändring härvidlag är särskilt
påtagligt. — — — Möjligen borde också beaktas att i lagspråk utomlands likvidation i allmänhet förknippas med insolvens. Ett genomförande av förslaget kan därför tänkas komma i konflikt med strävanden framdeles till
harmonisering internationellt av lagstiftningen på exekutionsrättens område. oo
För att komma till rätta med "problemet" är förstås det allra enklaste att ge Tingsrätten rätt att medge upplösning först sedan likvidatorn visat att samtliga fordringsägare fått fullt betalt — eventuellt i förening med ackord. Förmår han inte detta är det väl ganska följdriktigt, att likvidatorn riskerar att sättas I karantän I enlighet med de nya bestämmelserna i konkurslagen.
Naturligtvis kan man också tänka sig att likvidatorn åläggs personlig
betalningsskyldighet, en åtgärd som dock inger principiella betänkligheter.
Sveriges advokatsamfund: Vad härefter angår BRÅs förslag till ändring av 13 kap. 15§ st. 3 bör först framhällas att de nuvarande bestämmelserna
avser det fall att likvidationsbolagets tillgångar inte täcker likvidationskostnaderna. I sådant fall skall rätten på anmälan av likvidatorerna förklara att likvidationen skall nedläggas och bolaget anses upplöst. Tillgångarna skall efter rättens förordnande tillfalla allmänna arvsfonden. Inte minst sistnämnda bestämmelse visar att stadgandet är tillämpligt såväl då lik-
vidationsbolaget helt saknar tillgångar som då det visserligen finns tillgång-
ar, men dessa är så obetydliga att de inte skulle komma att täcka de kostnader för likvidationen som skulle uppstå om denna helt genomfördes.
I sådant fall kan enligt bestämmelserna i fråga likvidationsförfarandet
avbrytas på ett tidigt stadium, dvs. innan några mera betydande likvidationskostnader uppkommit, varvid likvidationen på förklaring av rätten nedlägges och bolaget anses upplöst.
Enligt BRÅS förslag skall de nämnda bestämmelserna i 13 kap. 15§ st. 3 ersättas med ett stadgande innehållande att om likvidator finner att bolaget är på obestånd skall han hos rätten ansöka att bolaget försätts i konkurs. I
sådant fall kommer avvecklingen av bolaget att ske enligt konkurslagen,
innebärande bl. a. — då de s.k. fattigkonkurserna numera avskaffats — att ett fullständigt avvecklingsförfarande genomföres. De tillgångar som kan finnas i bolaget kommer därvid att förbrukas för täckande av konkurskostnaderna i det sannolikt i flertalet fall ganska meningslösa konkursförfarandet, vilket däremot inte blir fallet vid s.k. fattiglikvidation enligt nuvarande regler i 13 kap. 15§ st. 3. I detta hänseende kan således de av BRÅ föreslagna nya bestämmelserna inte anses innebära någon förbättring i förhållande till nu gällande bestämmelser.
BRÅS förslag i denna del avser således inte endast det fall. som åsyftas i nu gällande 13 kap. 15§ st. 3, dvs. då tillgångarna inte ens förslår till betalning av likvidationskostnaderna, utan även de ytterligare fall då ”obestånd” (i konkurslagens mening) föreligger. Förslaget täcker således ett mycket större antal fall än de nuvarande bestämmelserna. Genom förslaget betages likvidatorn möjlighet att på det enklare och sannolikt i regel billigare sättet, som är möjligt i en likvidation, träffa uppgörelse med borgenärerna i det fall då obestånd föreligger. I åtskilliga fall torde det vara möjligt att åstadkomma ett för borgenärerna fördelaktigare resultat om likvidationsförfarandet tillämpas än om likvidationsbolaget måste avträdas till konkurs. Det kan därför befaras att BRÅSs förslag i denna del innebär en försämring av borgenärernas rätt i förhållande till vad som nu gäller.
Bakgrunden till BRÅs förslag till helt ny lydelse av 13 kap. 15§ st. 3 är uppenbarligen misstanke om att en likvidator kan få likvidationen nedlagd på ett tidigt stadium — och därigenom dölja eventuell ekonomisk brottslighet — genom sådan anmälan till rätten som avses i 13 kap. 15§ st. 3. Till förebyggande härav har BRÅ föreslagit ovannämnda bestämmelser om skyldighet för likvidator i fall av bolagets obeständ att ansöka om bolagets försättande i konkurs. Skulle det anses föreligga fara för att en likvidation nedläggs på ovan angivet sätt och eventuell ekonomisk brottslighet därmed döljes synes denna risk kunna undvikas på ett mindre drastiskt sätt än BRÅ föreslagit. Ifrågavarande bestämmelse skulle exempelvis istället kunna föreskriva att kvalificerad revisor skall bekräfta att den situation föreligger som avses i nuvarande 13 kap. 15§ st. 3 och att rätten skall pröva huruvida likvidationen skall nedläggas eller ej. Minsta anledning till misstanke att styrelse och likvidator förfarit olagligt i bolagets verksamhet eller i samband med avvecklingen bör i så fall föranleda att rätten vägrar nedlägga likvidationen och entledigar likvidatorn och utser en likvidator med de kvalifikationer BRÅ föreslår. — — —
Ett icke obetydligt antal likvidationer torde ske i samband med omorganisation i koncerner, övertagande av rörelse genom köp av aktiebolag eller nedläggande av ett utländskt bolags verksamhet i Sverige. I dessa fall är bolaget ett dotterbolag i en koncern och dess finansiering utgörs som regel huvudsakligen av varuskuld etter läneskuld till moderbolaget istället för aktiekapital. Det är inte rimligt eller ändamålsenligt att avvecklingen av sådant dotterbolag skall behöva ske genom konkurs bara därför att dotterbolaget inte fullt ut kan betala moderbolaget och likvidationskostnaderna och sålunda formellt är på obestånd.
Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: SBRF instämmer i utredningens förslag att ”fattiglikvidationerna” avskaffas och att bolag i likvidation som icke har full täckning för skulder och likvidationskostnader försättes i konkurs och att bolagens bokföring och förvaltning därigenom blir föremål för den granskning som konkurslagen föreskriver.
SBRF finner det riktigt att förmånsrättslagen ändras så att likvidatorernas arvode och kostnadsersättningar omfattas av allmän förmånsrätt och
anser dessutom att även arvoden till revisorers och redovisningskonsulters
byråer skall omfattas av allmän förmånsrätt. Det är vår bestämda uppfattning att étt sådant förfaringssätt skulle vara till gagn för olika utredningar.
Svenska företagares riksförbund: Förbundet tillstyrker att institutet
”fattiglikvidation” slopas.
Sveriges industriförbund m.fl.: Som arbetsgruppen framhållit kan de ändrade reglerna i konkursförfarandet medföra att mindre nogräknade personer i brottsligt syfte utnyttjar bestämmelserna om s.k. fattiglikvidation i 13 kap. 15§ tredje stycket aktiebolagslagen (ABL). Mot bakgrund
härav tillstyrker organisationerna att reglerna om fattiglikvidation avskaf-
fas samt att den föreslagna ordningen införes.
7 Bokföringen
Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker förslaget om bevarande av räken-
skapshandlingar.
Anvisning bör dock lämnas om vem som skall svara för bevarandet.
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget att bokföringen
skall bevaras. Dock vill tingsrätten invända mot förslaget att ett likvidationsbolag skall försättas i konkurs enbart av den anledningen att bolagets
tillgångar inte räcker till för att betala arkiveringskostnaderna. Enligt tings-
rättens mening vore det mindre kostsamt och mer ändamålsenligt att införa en bestämmelse av innehåll att konkurstillsynsmyndigheten skall ombesörja arkivering och att kostnaden härför skall uttagas av bolagets medel.
Räcker dessa inte till bör kostnaden stanna på det allmänna. Bokföringsnämnden: BFN tillstyrker förevarande författningsförslag. Skånes handelskammare: Handelskammaren avstyrker förslaget. Det förefaller inte realistiskt att lägga en så relativt betungande arkiveringsplikt på likvidatorn.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Detta är en angelägen åtgärd. Länsstyrelsen tillstyrker arbetsgruppens förslag.
Konkurslagskommittén: Kommittén, som anser det kunna ifrågasättas huruvida den föreslagna bestämmelsen i 13 kap. 15a8 ABL är nödvändig
Ufr 8 kap. 6§ andra stycket och 13 kap. 7§ första stycket sista meningen
ABL) vill härutöver i denna del påpeka följande. Förslaget att likvidatorerna skall sörja för att bolagets räkenskapsmaterial bevaras efter bolagets upplösning i enlighet med bestämmelserna i 228 bokföringslagen
(1976: 125) har utformats med 206 & KL som förebild. Här skall dock pekas
på att arkiveringsskyldigheten för likvidatorn blir mer betungande än konkursförvaltares motsvarande skyldighet efter avslutad konkurs. Den sist-
nämnde kan välja mellan att överlämna handlingarna till tillsynsmyndigheten eller förvara dem själv. Denna valmöjlighet står inte tillbuds för en
likvidator.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: Förslaget
att det likviderade bolagets räkenskapsmaterial skall arkiveras hos likvidatorerna under den i 228 bokföringslagen föreskrivna tiden finner USS
mindre lämpligt. Likvidatorn kan under denna tid av olika skäl upphöra
med sin verksamhet och det kan då bli svårt att ordna den fortsatta arkiveringen. Dessutom drar arkivering i regel en hel del kostnader som på
något sätt måste ersättas. Det kan också bli svårt att genom den föreslagna
ordningen upprätthålla berättigade integritetsintressen avseende sädant
material. Det allmännas tillgång till materialet — t.ex. för brottsutred-
ningar — kommer också därigenom att försvåras. USS anser därför att räkenskapsmaterialet efter bolagets upplösning
skall förvaras hos något offentligt organ. Övervägande skäl — bl. a. krono-
fogdemyndighetens centrala roll i det system som USS föreslår — talar för
att arkiveringen sker hos den myndigheten. Att kostnaderna härför — i den mån de inte kan tas ut av bolaget — bör stanna på statsverket är rimligt.
Det bör f. ö. gälla även andra kostnader som inte kan ersättas av bolaget.
FAR: FAR tillstyrker att likvidator skall sörja för att bolagets räkenskapsmaterial bevaras.
ERF: LRF finner det vara att gå väl långt om bolag skall försättas i
konkurs endast därför att dess tillgångar inte förslår att täcka kostnaderna
för arkivering av bolagets bokföring.
LRF vill i stället föreslå att en regel av samma innebörd som motsvaran-
de regel i konkurslagen. dvs. att handlingarna överlämnas till tillsynsmyndigheten, om förvaltaren inte anser att han bör bevara dem, införs i aktiebolagslagen. Ingenting torde hindra att tillsynsmyndigheten, som
skulle haft det slutliga arkiveringsansvaret om bolaget försatts i konkurs, också efter avslutad likvidation ansvarar för arkiveringen.
8 Likvidators ansvar
Remissinstanserna har inte redovisat några särskilda synpunkter beträffande detta avsnitt.
9 Revisionen
Riksåklagaren: På skäl arbetsgruppen anfört bör bolag i likvidation alltid
underkastas kvalificerad revision.
Svea hovrätt: Hovrätten tillstyrker vad förslaget innehåller om revisor i bolag i likvidation.
Stockholms tingsrätt: Förslaget att kvalificerad revisor skall finnas i alla likvidationsbolag finner tingsrätten vara onödigt långtgående. Enligt förslaget skulle revisionen i likvidationsbolag ofta komma att utföras av mer kvalificerade krafter än i ett konkursbolag. Det kan ifrågasättas om det i dagens läge finns tillräckligt antal kvalificerade revisorer att tillgå. Svårigheter kan också uppstå med att få en i och för sig kvalificerad revisor att
åtaga sig uppdraget på grund av att möjligheterna att få ersättning för utfört arbete kan vara minimala. Tingsrätten avstyrker därför förslaget i denna del och föreslår istället att möjlighet ges för likvidatorn att själv anlita
redovisningsexpertis om det skulle behövas och låta kostnaden härför ingå
i likvidatorns kostnadsersättning. Som framgår av det föregående förordar
tingsrätten att likvidatorns ersättning i sista hand får utgå av allmänna
medel. Även om tingsrätten avstyrker förslaget om obligatorisk kvalifi-
cerad revisor finner tingsrätten ändå inte skäl föreligga att föreslå inrättandet av en tillsynsmyndighet.
Bankinspektionen: I promemorian föreslås att bolag i likvidation skall ha minst en av bolagsstämman utsedd auktoriserad revisor eller godkänd
revisor. Inspektionen delar i princip denna uppfattning när det gäller
företag, beträffande vilka särskild anledning kan finnas att företagets ekonomi misskötts eller andra missförhållanden föreligger. Detta är fallet, när rätten enligt gällande lagstiftning har att utse likvidator. I de fall där bolagsstämman begärt företaget i likvidation och där sådana missförhällanden som nu nämnts inte kan bedömas föreligga, borde det emellertid — i linje med vad inspektionen anfört i fråga om utseende av likvidator (avsnittet 4) — vara möjligt för företaget att, om det så önskar, självt få avgöra om revisorn skall vara auktoriserad eller godkänd eller om en av bolaget anlitad advokat bör få slutföra den redovisningsmässiga avvecklingen av verksamheten. Möjligheten att t.ex. behålla en tidigare utsedd, icke kvalificerad revisor kan vara av såväl praktisk som ekonomisk betydelse för företaget. I avvecklingsskedet ingår dessutom ofta frågor om rent juridisk natur där det kan vara önskvärt att en kvalificerad jurist, som för den skull inte behöver vara I avsaknad av nödvändiga ekonomiska kunskaper, handlägger revisionen.
Riksskatteverket (majoriteten): RSV har intet att erinra mot att kvalificerad elter godkänd revisor skall finnas i bolag, som saknar full täckning för det registrerade aktiekapitalet. eller om bolaget är i likvidation (10 kap. 38. 6 st.). Enligt arbetsgruppens förslag har 6§, 2 st. följande lydelse:
"Anmälan enligt första stycket kan göras av envar. Styrelsen är skyldig alt göra anmälan, om ej rättelse utan dröjsmål sker genom den som utser revisor.”
Det kan ifrågasättas om föreslagen lagtext ger länsstyrelsen möjlighet att på anmälan av myndighet förordna revisor. Någon sådan rätt att förordna behörig revisor har länsstyrelsen inte tillagts ex officio. Uttrycket ”envar” torde inte innefatta myndighet. Efter ”envar” bör tilläggas ”eller av myndighet som fått kännedom om förhällandena.”
Enligt arbetsgruppens förslag skall förordnande enligt 6 § meddelas efter bolagets hörande och avse tid till dess annan revisor blivit utsedd i föreskriven ordning. Beslut om att förordna behörig revisor torde kunna ske omedelbart och i förekommande fall med angivande av att förordnandet gäller till dess annan revisor eventuellt blivit utsedd i föreskriven ordning av bolaget. Dock bör bolaget höras när enligt 68 I st., 2 p., fråga uppkommer om att entlediga revisor som är obehörig. — — —
Arbetsgruppen har ej funnit anledning föreslå att likvidatorerna skall stå under tillsyn av tillsynsmyndigheten. Gruppens uppfattning grundas på att likvidatorerna skall stå under tillsyn av behörig revisor. Det kan dock enligt RSYs uppfattning diskuteras om inte också tillsynsmyndigheten bör ha viss övervakning. Det är inte enbart ren revisionskontroll som är aktuell vid likvidationsförfarandet utan övervakning bör ske av att konkurslagens bestämmelser och intentioner efterlevs.
Riksskatteverket (en minoritet av en ledamot): Vad som förordas i fjärde stycket av majoritetens yttrande torde stå i strid med förvaltningslagen.
Kommerskollegium: 1 promemorian föreslås att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor. Kollegiet vill i och för sig inte motsätta sig detta men finner förslaget förenat med vissa komplikationer. Bl. a. har i promemorian lämnats helt obehandlat frågan om när ett eventuellt revisorsskifte skall ske. Vid ett skifte torde den föregående revisorns uppdrag — om sedvanliga regler härom skall gälla — sträcka sig fram t. o. m. den bolagsstämma på vilken styrelsen och verkstältande direktören framlägger redovisning enligt 13 kap. 9§ aktiebolagslagen. Samtidigt torde den efterträdande revisorn böra utses av den bolagsstämma som fattar likvidationsbeslutet.
Uppenbarligen kan här då uppkomma den situationen att bolaget samtidigt
har två för olika uppgifter utsedda revisorer. En sådan ordning kan självfallet ej accepteras. Skulle förslaget om kvalificerad revision i likvidations-
bolag genomföras måste oformligheter av detta slag först undanröjas. Vid ställningstagande till förslaget måste också beaktas att kontinuiteten i
revisionen oundvikligen bryts vid ett revisorsskifte. De positiva effekterna av kvalificerad revision i detta sammanhang får ej heller överdrivas. Den kvalificerade revisorn skulle ej utses förrän likvidationsprocessen redan
inletts. I tvångslikvidationsfallen betyder detta att skadan så att säga redan
skulle vara skedd. Revisorns uppgift skulle begränsas till att kontrollera avvecklingen — en i och för sig nog så viktig uppgift. I de ”normala” likvidationerna däremot torde revisorns uppgifter ofta bli tämligen begränsade.
I sammanhanget vill kollegiet äter aktualisera ett problem som kollegiet tidigare pekat på. Den kvalificerade externa revisionen utövas idag av privata yrkesutövare. När fråga uppkommer om att åtaga sig nya uppdrag
måste detta självfallet åtminstone delvis bedömas utifrån affärsmässiga
hänsyn. Det är bl.a. på grund härav inte alldeles givet att alla bolag i
likvidation — i vilka revisorsskapet ofta torde framstå som tämligen oat-
traktivt — får reell möjlighet att tillgodose ett krav på kvalificerad revisor.
Även om kollegiet således inte vill motsätta sig förslaget om kvalificerad revisor i likvidationsbolagen förordar kollegiet i första hand att möjligheten att inom kort kräva kvalificerad revisor i samtliga aktiebolag övervägs på nytt. Det ställningstagande i denna fråga som gjorts i prop. 1979/80: 143 med förslag till ny lagstiftning om handelsbolag m. m. är enligt kollegiets mening alltför försiktigt.
Skånes handelskammare: I anslutning till de förslag som lämnas rörande
ändringar i reglerna om likvidation föreslås i promemorian att bolag som är i likvidation skall ha kvalificerad revisor. Handelskammaren har i olika
sammanhang understrukit vikten av att effektiv revision sker av företagens räkenskaper. Från bl.a. BRÅ har i skilda sammanhang förordats att krav på kvalificerad revisor skall uppställas för företag som kommit i en besvär-
lig situation.
Ett sådant framgångssätt är emellertid inte invändningsfritt. Regelsyste-
met kompliceras onödigtvis för de seriösa företagen om man för en rad
olika speciella situationer uppställer krav på kvalificerad revisor. Det finns samtidigt risk för att de företag som verkligen har något att dölja negligerar föreskrifter av denna art. Lämpliga remedier gentemot sådana lagbrott är dessutom inte särskilt enkla att konstruera. Tilläggas kan att det kan vara svårt för ett företag som redan befinner sig i vanskligheter att kunna engagera en kvalificerad revisor. Revisorns möjligheter att på ett sent stadium korrigera begångna felaktigheter får inte heller överskattas. Sammanfattningsvis synes det Handelskammaren lämpligare att när tillgången på kvalificerade revisorer kommer att medge det, uppställa generellt krav
på kvalificerad revisor för aktiebolag. En sådan regel är uppenbarligen
enkel och lätt för alla som sysslar med näringsverksamhet att känna till
samtidigt som den inte innebär något orimligt strängt krav på företagen när
det gäller revision. Enligt vad Handelskammaren erfarit torde den tidpunkt
inte vara långt avlägsen då tillgången på kvalificerade revisorer medger att
en regel av här förordat slag uppställs. Handelskammaren vill således
förorda att i avvaktan härpå några ändringar inte görs beträffande krav på
utseende av kvalificerad revisor.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Förslaget syftar till att säker-
ställa att likvidatorn biträds av redovisningsexpertis. Arbetsgruppen anser detta angeläget även i de falt likvidatorn är advokat med stor erfarenhet av konkursförvaltning och likvidation med hänsyn till den brottsutredande uppgift som föreslås för likvidatorn. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning.
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen: BRÅ föreslår att bolag i likvidation alltid skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. Det är här fråga om en utbyggnad av ett tidigare förslag från BRÅ som föreskriver att kvalificerad revisor skall utses så snart som full täckning för bolagets registrerade aktiekapital saknas enligt senast fastställda balansräkning.
Detta senare förslag finner USS vara ändamålsenligt. Däremot menar
USS att det inte är några fördelar med att utse kvalificerad revisor i bolag
när detta väl har trätt i likvidation. Det förhållandet att likvidator skall utses av tingsrätten efter särskild prövning borgar för att upplösningen av bolaget kommer att ske under betryggande former. En förbättrad information till myndigheterna, som medger en verklig kontroll från deras sida, bör medföra att både statens och den enskilde borgenärens intressen blir tillräckligt tillgodosedda.
FAR: Som framförts 1 andra sammanhang, anser FAR i likhet med Brottsförebyggande Rådet, att kvalificerad revisor bör finnas i alla aktiebolag. Ett byte till kvalificerad revisor när företaget kommit i riskzonen torde emellertid enligt FARs uppfattning oftast vara för sent för att även få avsedda förebyggande effekter.
LO: LO tillstyrker arbetsgruppens förslag angående revisorer i företag i likvidation. I denna del är arbetsgruppens förslag dock inte tillräckliga. LO anser som tidigare anförts i yttrande över ”Revisors verksamhet” (PM 1978: 2) att samhället alltid i alla aktiebolag skall ha ett avgörande inflytande över utseende av revisor.
Svenska bankföreningen: Förslaget att i bolag i likvidation minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad eller godkänd revisor tillstyrkes av bankföreningen. i
Svenska revisorsamfundet: SRS bedömer det som tveksamt att en kvalificerad revisor är beredd att engagera sig i ett bolag, som redan befinner sig i en kris, och därmed bli indragen i en tidsmässigt och på annat sätt krävande avvecklingsprocess. Då revisorn inte tidigare kan antas ha någon kännedom om bolaget och dess problem, kan den tid som står till hans förfogande visa sig allt för kort för att han skall kunna fullgöra sitt uppdrag tillfredsställande. SRS instämmer i och för sig i kravet på kvalificerad revisor i den angivna situationen men förespråkar, att enbart kvalificerade revisorer skall kunna utses i aktiebolag överhuvudtaget. Samfundet vill i detta avseende hänvisa till vad från dess sida anförts över Brottsförebyggande rådets promemoria 1979: 5 ”Aktiebolagslagen — förstärkt skydd för det bundna kapitalet m.m.”. Samfundet har däri uttalat, att krav på kvalificerad revisor i alla aktiebolag skall gälla från ingången av 1982.
Krav på utseende av kvalificerad revisor då bolaget är i likvidation kan visa sig svårt att tillgodose i praktiken på grund av att bolaget i denna situation sannolikt har brist på likvida medel. Så länge ingen säkerhet ställs för att revisorn skall utfå sitt arvode för utförda tjänster torde man få räkna med en obenägenhet att åta sig uppdrag i en likvidationssituation. Enligt
för arvode och kostnadsersättning till revisor på samma sätt som föreslagits gälla för likvidator. Förmånsrätten bör givetvis gälla endast sådana
arvoden och kostnadsersättningar som utgår till kvalificerad revisor, vilken utsetts på grund av det föreslagna tillägget till aktiebolagslagen 10 kap.
38 6 st. Sveriges advokatsamfund: Samfundet tillstyrker förslaget att minst en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor om bolaget är i likvidation. För det stora flertalet seriösa
Sveriges bokförings- och revisionsbyråers förbund: Vi kan icke inse att det är erforderligt med auktoricerade revisorer för att bolaget skall träda i
likvidation. då vi anser att de ordinarie revisorerna med sin större informa-
tion i bolagets angelägenheter kan göra en bättre utredning i ärendet. Dessutom kan förfaringssätten hjälpa till att hålla likvidationskostnaderna
på en lägre nivå.
Sveriges industriförbund m.fl.: Arbetsgruppens förslag att minst en av
bolagsstämman utsedd revisor skall vara kvalificerad revisor om bolaget är i likvidation tillstyrks.
10 Övergångsbestämmelser
Stockholms tingsrätt: Tingsrätten tillstyrker förslaget i denna del.
Riksskatteverket: RSV delar arbetsgruppens uppfattning att ändringarna i 13 kap. 15§ bör träda i kraft före övriga föreslagna lagändringar.
Efter ändringen av konkurslagen i vad avser mindre konkurser kan det
bli mera frestande än hittills att avveckla ett bolag genom likvidation än genom konkurs. I förebyggande syfte är det därför angeläget att möjlighe-
terna till s. k. ”fattiglikvidation” slopas så snart som möjligt.
Patent- och registreringsverket: Patentverket är tveksamt till den föreslagna tidpunkten för genomförandet av förslaget om att avskaffa den s.k. fattiglikvidationen. Grund för tvångslikvidation föreligger sannolikt för ett
stort antal av bolagen med aktiekapital understigande minimigränsen. Majoriteten av de ca 600 likvidationer som lades ner under år 1979 rörde bolag
med aktiekapital understigande 50000 kronor. Det finns skäl att anta att antalet nedlagda likvidationer kommer att minska avsevärt, när alla bolag
med aktiekapital understigande minimigränsen 50000 kronor avförts per
den 31 december 1981. Det kan dessutom påpekas att det inte blir praktiskt
möjligt att få ifrågavarande småbolag försatta i likvidation före det datum,
då samtliga bolag med aktiekapital understigande minimigränsen skall vara avförda ur registret.
Om förslaget skulle genomföras före den första januari 1982. skulle —
med utgångspunkt från 1979 års siffror — antalet konkurser öka med ca 600. med krav på samma antal konkursförvaltare. Det skulle i många fall bli mycket svärt och tidskrävande att genomföra den utredning. som konkurslagstiftningen förutsätter, eftersom man kan räkna med att några
räkenskaper överhuvudtaget inte existerar i många av dessa bolag. Prak-
tiska och kostnadsmässiga skäl talar för att institutet fattiglikvidation inte
avskaffas, förrän minimigränsen för aktiekapitalet höjts för samtliga bolag. Ur brottsförebyggande synpunkt torde en senareläggning. som i praktiken
blott kommer att avse ca ett år, inte kunna tillmätas någon avgörande vikt.
Av samma skäl synes det ej heller finnas anledning att sätta övriga lagändringar i kraft före den första januari 1982.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Arbetsgruppen menar. att 9 Riksdagen 1980/81. 1 saml. Nr 146
åtgärder beträffande fattiglikvidationerna brådskar. Med hänsyn härtill föreslås, att ändringarna i 13 kap. 15§ aktiebolagslagen skall träda i kraft
före övriga bestämmelser. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning
och tillstyrker arbetsgruppens förslag till övergångsbestämmelser.
FAR: Ett system med domstolsförordnad likvidator torde, som arbets-
gruppen också medger, medföra viss försening i likvidationsförfarandet. Om förslaget skulle träda i kraft fr.o.m. 1981.01.01, som arbetsgruppen
med viss reservation synes förorda, torde ytterligare problem kunna för-
utses för det stora antal aktiebolag som avser att eller tvingas likvidera
under år 1981 av det skälet att deras aktiekapital ej uppgår till minst 50 tkr. Redan nu föreligger svårigheter i form av tidsutdräkter på grund av arbets-
anhopning och eftersläpning i ärendenas behandling hos Patentverkets
bolagsbyrå och dessa problem kan befaras bli accentuerade under år 1981, då 65 å 70 tusen aktiebolag skall upphöra tlikvideras) eller öka sitt aktiekapital.
11 Domförhetsreglerna
Svea hovrätt: Beträffande förslaget till tag om ändring i lagen (1946: 807)
om handläggning av domstolsärenden tillstyrker hovrätten att förordnande eller entledigande av likvidator får beslutas av ensamdomare. I promemorian har ej lämnats underlag för ställningstagande till de ytterligare ändringar som föreslås i 68 2 st. 3 p. sagda lag.
Stockholms tingsrätt: Vingsrätten tillstyrker att ensamdomares kompe-
tens utvidgas på nu ifrågavarande område. — Vad som särskilt angår likvidationsärenden vill tingsrätten anföra följande. Förslaget innebär att
de nuvarande domförhetsreglerna behålls beträffande dylika ärenden, som är tvistiga. Förfarandet i ett likvidationsärende tillgår så att bolaget, aktieägare och borgenärer kallas till en förhandling inför rätten där bolagets
skyldighet att träda i likvidation skall prövas. Vid varje förhandbingstillvälle brukar tingsrätten handlägga 30—40 sådana ärenden och det går inte att på
förhand avgöra om ett ärende kommer att bestridas eller ej. Normalt brukar något etler några bolag inställa sig och bestrida ansökan. Dessa ärenden är då att anse som tvistiga. De föreslagna ändringarna kommer därför beträffande tikvidattonsärenden inte att leda till att alla dessa kan
handläggas i enmansrätt. Det kommer vid varje förhandlingstillfälle vara tvunget att tre domare finns tillgängliga för att vid behov deltaga i handläggningen. När likvidationsärenden handläggs vid mindre tingsrätter torde ett sådant krav komma att medföra svårigheter. — Tingsrätten vill
beträtfande sin inställning till behörighetsfrågan såvitt avser likvidationsärendena i övrigt hänvisa till vad tingsrätten tidigare anfört i framställning till regeringen om lagändring it detta hänseende.
Stockholms tingsrätt G framställning om lagändring 1979-07-06): I 13
kap. aktiebolagslagen stadgas om likvidation och annan upplösning av aktiebolag. Likvidation kan ske efter frivilligt beslut av bolagsstämma eller som tvängslikvidation efter beslut av rätten. Tvångslikvidation kan förekomma då bolagets eget kapital understiger en tredjedel av det registrerade
aktiekapitalet (28), vid aktieägares maktmissbruk (38) samt i ett antal i 4§
uppräknade falt, varibland märks att bolag saknar till bolagsregistret an-
mäld behörig styrelse och att bolaget inte till registreringsmyndigheten
insänt årsredovisning för något av de senaste två räkenskapsåren. Talan
enligt 3§ handläggs som tvistemål. Fråga om likvidation enligt 28 och 4§ handläggs som domstolsärende. varvid tingsrätten enligt 68 ärendelagen är
domför med tre lagfarna domare.
Ärenden om likvidation av aktiebolag förekommer vid Stockholms tingsrätt i stort antal och handläggs enligt arbetsordningen på sjätte avdelningen. Med få undantag har de anhängiggjorts genom anmälan från patent- och registreringsverket eller ansökan av kronofogdemyndigheten och avser likvidation på grund av att anmäld behörig styrelse saknas eller att årsredovisning inte insänts. Förhandling beträffande ifrågavarande ärenden hålls normalt varannan fredag, varvid 40—60 ärenden brukar förekomma. Endast någon enstaka person brukar inställa sig till dessa sessioner. Rättens bedömning är av helt formell natur och inskränker sig i regel till att avgöra, huruvida behörig delgivning skett och om förutsättning för likvidation finns enligt registreringsbevis eller andra ingivna handlingar. Härut-
över har rätten att förordna likvidator och att besluta i kostnadsfrågor.
Likvidator utses regelmässigt i turordning bland advokater vid allmänna
advokatbyråerna i Stockholm. Uppskov med beslut i tik vidationsfrågan för att bereda bolaget tillfälle att undanröja likvidationsanledning är inte tilllåtet.
Enligt avdelningens mening skutle det vara tillräckligt ur rättssäkerhetssynpunkt att ärenden enligt 4§ aktiebolagslagen och frågor om förordnande och entledigande av likvidator prövades av en lagfaren domare.
Detta gäller även i det fåtal fall då ärendet är tvistigt, detta emedan rättens prövning som nämnts är av formell natur. Det är därvid även att märka, att
rätten vid sessionens början inte alltid vet om ett ärende kommer att bli
tvistigt, eftersom det kan inträffa att en företrädare för ett bolag. utan att
dessförinnan ha låtit avhöra sig, inställer sig och bestrider likvidationen. Det kan tilläggas att mål och ärenden av betydligt svårare beskaffenhet än de nu ifrågavarande i andra sammanhang handläggs av ensamdomare. Om ärende undantagsvis kan förväntas bli mer komplicerat finns möjlighet att upptaga det till prövning i tremansrätt.
Förhandlingarna i bolagsärenden på sjätte avdelningen brukar ta i anspråk en tid av I 1/2—2 timmar, vartill kommer tidsätgången för förberedelse och efterarbete. Det skulle innebära en icke obetydlig besparing av arbetskraft om nu ifrågavarande ärenden kunde handläggas av ensamdomare.
På nu angivna skäl syns det önskvärt med en lagändring. varigenom tingsrätt vid prövning av ärenden om hkvidation enligt 13 kap. 4§ aktiebolagslagen samt förordnande och entledigande av likvidator — oavsett om ärendet är tvistigt eller ej — blev domför med en lagfaren domare.
Domstolsverket: Domstolsverket har inget att erinra mot förslaget.
FAR: FAR tillstyrker förslaget att en lagfaren domare ensam handlägger
frågor av aktiebolagsrättslig natur.
12 Avslutning
Justitiekanslern: Slutligen vill jag i likhet med arbetsgruppen stryka under nödvändigheten av att alla vägar prövas för att komma till rätta med ekonomisk och organiserad brottslighet som sker genom missbruk av aktiebolagsformen. Något som man därvid enligt min mening bör undersö-
ka är vilka möjligheter det finns att stoppa förekomsten av s. k. skrivbordsbolag eller andra former av aktiebolag som inte driver någon verksamhet. Över huvud taget vill jag ifrågasätta om det finns något skäl för att behålla nuvarande nästan oinskränkta möjligheter att bilda enmansaktiebolag och möjligheten för en och samma person att inneha flera sådana bolag.
Riksåklagaren: Jag finner inte anledning att i detta sammanhang ta
ställning till den i promemorian redovisade uppfattningen om lämpligheten av att indexreglera minimikapitalgränsen för aktiebolag. Prima vista är jag
närmast benägen att ansluta mig till den mening som redovisas av ledamo-
ten i styrgruppen Ollén.
Bokföringsnämnden: I promemorians avslutningskapitel berörs olika
områden som ansetts böra behandlas i andra sammanhang. Arbetsgruppen inom BRA har bl. a. funnit att en kraftig upprustning av bolagsregistret hos
patent- och registreringsverket (PRV) är den viktigaste ätgärden mot missbruk av aktiebolagsformen. BFN bedömer att ett väl fungerande register är en förutsättning för olika intressenter att ta del av företagens årsredovisningar, vilket måste anses ha varit ett väsentligt syfte vid tillkomsten av nu gällande aktiebolags- och bokföringslagar. Den situation som råder för närvarande i fråga om tillgänglighet och aktualitet i registerhållet material
kan inte anses tillfredsställande. BFN tillstyrker sålunda kraftigt utifrån
sina utgångspunkter synpunkterna i promemorian på behovet av en upp-
rustning av registerfunktionen hos PRV. Vidare ifrågasätts i kapitlet om inte en övergång till en ordning med
indexering av aktiekapital eller minimikapital borde ske. Även borttagande
av nominella belopp på aktiebrev och förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapital behandlas i samma stycke. BFN bedömer att
ändringar inom dessa områden kan ha vittgående konsekvenser för bola-
gen och intressenterna och att därför angivna åtgärder inte bör genomföras
utan närmare överväganden.
Bankinspektionen: Arbetsgruppen ifrågasätter. om man inte borde övergå till en ordning med indexreglerat aktiekapital. En sådan tanke — som i arbetsgruppens promemoria är ätskilligt oklar — måste bankinspektionen bestämt avvisa av rättssäkerhetsskäl men också av hänsyn till svårigheten att utöva tillsyn med ledning av motsvarande bestämmelser i annan lagstiftning bl. a. banklagstiftningen.
Aktiekapitalets storlek är av betydelse i flera viktiga avseenden, bl.a. när det gäller rätten att driva verksamheten och när förutsättningar skall anses föreligga för likvidation. Bolaget och dess borgenärer måste givetvis ha klart för sig att lagliga förutsättningar föreligger för företaget att driva verksamheten. Dessa förutsättningar skall inte behöva kontrolleras bara till följd av ändrat penningvärde. Föreligger behov av en höjning av aktickapitalets nedre gräns bör en sådan ske genom lagändring. Förutom att ett genomförande av arbetsgruppens tankegångar sälunda skulle leda till rättsosäkerhet, skulle också svårigheter uppkomma vid tillsyn av att de tänkta bestämmelserna beträffande aktickapitalets storlek efterlevs. Detta skulle bl. a. bli fallet. om en på mer eller mindre slumpmässiga grunder fastställd beloppsgräns kom att gälla för aktiebolag av typ fondbolag och fondkommissionsbolag. beträffande vilka särskilda rättsregler är knutna till aktiekapitalets storlek.
Riksskatteverket (majoriteten): Avslutningsvis tar arbetsgruppen också
upp frågan om aktiekapitalets minimibelopp. Enligt RSVs uppfattning bör
den frågan snarast aktualiseras, då den fortgående penningvärdeförsäm-
ringen starkt reducerat betydelsen av tidigare höjning till 50.000 kr vilken dessutom ännu inte är helt genomförd.
Riksskatteverket ten minoritet av en ledamot): Vad angår aktiekapitalets storlek hävdar jag bestämt att något beslut om höjning ej bör fattas.
Företagen har ännu inte anpassat sig till den tidigare beslutade höjningen, vilken ännu inte slutligen genomförts. Beaktas bör också de administrativa
problem som skulle bli följden av en ytterligare höjning. Huruvida bolagsbyrån kan klara av arbetet med den redan beslutade höjningen är en öppen
fråga.
Kommerskollegium: I promemorian ifrågasätts om man ej — med hänsyn till den snabba penningvärdeförsämringen — borde indexreglera aktiekapitalet elier ätminstone minimikapitalgränsen. Kollegiet delar uppfatt-
ningen att värdeminskningen på detta område utgör ett problem. Kollegiet
har i andra sammanhang anfört att det måste anses mycket otillfredsstäl-
lande att det i aktiebolagslagen inbyggda borgenärsskyddet är så svagt som
för närvarande är fallet. Utan att ta ställning till den i promemorian fram-
förda propån — vilken fordrar ytterligare överväganden — vill kollegiet
åter förorda att frågan om borgenärsskyddet i aktiebolagslagen tas upp till en samlad bedömning i hela dess vidd.
Skånes handelskammare: Handelskammaren vill avslutningsvis instämma i vad som sägs av reservanten i styrgruppen beträffande vad som anförs i promemorian beträffande en indexreglering av minimikapitalet för akticbolag. Då vad som sägs i promemorian härvidlag emellertid inte kan
uppfattas som något egentligt förslag finner Handelskammaren inget skäl
alt härutöver kommentera följderna av en sådan regel.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: I ett avslutande kapitel tar arbetsgruppen upp några andra frågor som enligt dess uppfattning bör sättas i samband med den brottsbekämpande verksamheten. En angelägen
åtgärd är därvid att alla småbolag avskalfas vid utgången av är 1981.
Någon ytterligare förlängning av fristen för aktiebolag med aktiekapital
understigande 50000 kronor bör därför inte ifrågakomma. Länsstyrelsen
instämmer i denna uppfattning.
Arbetsgruppen tar också upp frågan om cventuell ytterligare höjning av den lägsta gränsen för aktiekapitalet. Ett aktiekapital på 50000 kronor vid utgången av år 1981 kommer enligt arbetsgruppen inte att utgöra tillräcklig ersättning för aktieägarnas personliga betalningsansvar för att förebygga att aktiebolagsformen utnyttjas för ekonomisk kriminalitet. Länsstyrelsen instämmer i denna uppfattning. Erfarenheterna visar också att de bolag
som råkar i betalningssvårigheter när det gäller skatter och avgifter nästan
undantagslöst har ett för lågt eget kapital. En höjning av bolagets aktiekapital är därför angelägen även från andra synpunkter än de som arbetsgruppen utgått från. Länsstyrelsen anser, att frågan bör utredas innan definitiv ställning tas till densamma.
FAR: FAR delar helt arbetsgruppens åsikt att en kraftig upprustning av bolagsregistret är en mycket angelägen uppgift.
LRF: Beträffande vad som anförs angående indexreglering av aktiebo-
lags aktiekapital eller minimikapital. vill LRF instämma i vad Joakim Ollén anfört reservationsvis.
LO: LO ställer sig tveksam till arbetsgruppens förslag till indexreglering
av lägsta tillåtna aktiekapital. Enligt LOs uppfattning kan detta leda till för
höga avkastningskrav på små nystartade företag. Denna nedre gräns bör
dock höjas med betydligt tätare intervall än vad som hittills varit fallet.
Slutligen vill LO peka på att organisationen sedan läng tid tillbaka krävt
att hela den associationsrättsliga lagstiftningen i grunden bör omarbetas. Detta krav har inte på något sätt fått ändrad aktualitet. Arbetsgruppens
förslag bör emellertid enligt LOs uppfattning med av LO angivna förändringar genomföras i avvaktan på en sådan förändring.
TCO: Arbetsgruppen har tagit upp frågan om aktiekapitalets minimibelopp. Enligt TCOsS mening är det angeläget att snarast aktualisera denna
fräga bl. a. mot bakgrund av att den tidigare beslutade höjningen till 50000
kronor ännu inte är helt genomförd. Dessutom kan konstateras att den
fortgående penningvärdeförsämringen starkt reducerat betydelsen av den
tidigare höjningen varför en höjning av minimikapitalet utöver 50 000 kro-
nor bör övervägas.
Svenska bankföreningen: Arbetsgruppen har i det avslutande kapitlet
ifrågasatt om inte en övergång borde ske till en ordning där aktiekapitalet
eller åtminstone minimikapitalet indexeras genom anknytning till basbe-
topp eller liknande. På skäl reservanten Ollén anfört anser bankföreningen
att ett sädant system inte bör införas. Däremot finner bankföreningen
arbetsgruppens tankar om ett borttagande av nominella beloppet på aktiebreven samt om förenklade rutiner för höjning och sänkning av aktiekapi-
aktiehanteringen komma att kunna förenklas och förhoppningsvis förbilligas I icke obetydlig omfattning. Svenska revisorsamfundet: I avslutningskapitlet tar arbetsgruppen upp andra frågor inom aktiebolagsrätten rörande åtgärder för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Utan att för den skull ställa sig bakom de argu-
ment som arbetsgruppen anför, ställer sig SRS positivt till flera av de
åtgärder som företagits och som föreslås i den nu aktuella promemorian för att bekämpa de former av ekonomisk brottslighet, som bedrivs med ett
aktiebolag som täckmantel. Arbetsgruppen berör därefter också frågan om
sedan 1973, då den lägsta gränsen för aktiekapitalet fastställdes till 50000 kr. borde enligt arbetsgruppens beräkning minimikapitalet nu vara drygt 91000 kr. Utan att framställa något förslag ifrågasätter arbetsgruppen om man inte borde övergå till en ordning. där aktiekapitalet eller i vart fall minimikapitalet indexeras genom anknytning ull basbelopp eller liknande. SFS vill redan på detta stadium bestämt uttala sig mot en sådan ordning. I en till promemorian fogad reservation av ledamoten i styrgruppen Joakim Oflén har utvecklats skäl mot en sådan ändring. SRS, som instämmer i dessa motiveringar, vill dessutom peka på att en dylik ändring skulle föranteda ökade administrativa besvär för de berörda företagen. ökade kontrollsvårigheter för myndigheterna m. m. Om krav på ökad konsolidering av företagen anses böra genomföras, torde detta enklare kunna ske
genom bestämmelser om fondavsättning i förhållande till ärsvinsten eller liknande. Sveriges industriförbund m.fl.: Arbetsgruppen har i det avslutande ka-
pitlet ifrågasatt om inte en övergång borde ske till en ordning där aktiekapi-
talet eller åtminstone minimikapitalet indexeras genom anknytning till
basbelopp eller liknande. På skäl reservanten Ollén anfört anser organisationerna att ett sådant system inte bör införas.
Sveriges redovisningskonsulters förbund: När det gäller det avslutande kapitlet i promemorian, där arbetsgruppen pekar på vissa andra åtgärder, som enligt deras mening behöver aktualiseras i syfte att minska den ekono-
miska brottsligheten, instämmer vi helt i reservanten Olléns uppfattning
om förslaget att indexreglera minimikapitalgränsen för aktiebolag.
Föreningen Sveriges kronofogdar: De iakttagelser KFM gjort om svärigheterna att få insyn i aktiebolagslikvidationer samt om tidsutdräkterna vid
likvidation, har föranlett vissa KFM att mänga gänger föranstalta om
konkursförfarande för att på ett hjälpligt sätt komma till rätta med brister-
na. I anslutning härtill vill Föreningen som en princip för kommande lagstiftning hävda, att likvidation borde följa konkursreglerna. Dena skulle innebära främst, att bouppteckning skulle upprättas och inges till rätten jämte balansräkning samt att edgång skulle ske. Vidare skulle särskild berättelse efter mönster av 558 konkurslagen avges så snart som möjligt för att bl.a. ge borgenärerna insyn I företagets verksamhet. — — —
En särskild fråga är den urholkning av borgenärernas skydd. som kom
till i 1975 års aktiebolagslag. Endast halva aktiekapitalet behöver täckas intill ordinarie bolagsstämma under nästföljande räkenskapsär”. Med dessa förutsättningar måste det enligt KFM:s erfarenhet många gånger i praktiken inträffa, att inte bara mindre fåmansbolag utan även större bolag hålls vid liv, trots att bolagen är på obeständ. De erfarenheter som gjorts
och som även dokumenterats vetenskapligt om brottsliga eltler eljest obehöriga rättshandlingar i aktiebolag måste få återverka så att man inte i aktiebolagslagen bäddar för illojala förfaranden. Föreningen vill därför även i detta sammanhang framhålla, att BRÅ:s förslag i PM 1979: 5 om att hela aktiekapitalet skall täckas mäste upphöjas till lag.
Bilaga 3
Skrivelse 1979-12-13 från Värdepapperscentralen VPC
Aktiebolag om tvångsinlösen av aktier
Enligt kap. 14 § 9 i aktiebolagslagen gäller att bolag som äger mer än nio tiondelar av aktierna med mer än nio tiondelar av röstetalet för samtliga
aktier i dotterbolag äger rätt att lösa in återstående aktier.
För närvarande gäller enligt AL $ 13 att aktiebrev ej kan utfärdas till moderbolaget förrän efter ett år, om de tidigare utfärdade aktiebreven som skall inlösas ej överlämnats ull moderbolaget.
Detta leder till att aktieboken och bolagsstämmobesluten kan utvisa moderbolaget som ägare av samtliga aktier först sedan ett år förflutit. trots att moderbolaget enligt & 13 st. I blivit ägare till aktierna redan i och med att säkerhet ställts för lösenbeloppet eller lösenbeloppet erlagts för icke inlämnade aktier genom nedsättning av erforderligt belopp i allmänt förvar. Detta förhållande är otillfredsställande. eftersom moderbolaget i vissa situationer (speciellt vid överlåtelse och pantsättning) har ett starkt intres-
se av att kunna utöva sin äganderätt beträffande samtliga aktier.
Med anledning härav föreslår vi att första meningen i andra stycket av
& 13, vilken för närvarande lyder: "Har aktiebrev ej överlämnats inom ett är från det moderbolaget blivit
ägare till aktien. kan nyu till moderbolaget ställt aktiebrev utfärdas.”
ändras så att den i stället lyder:
"När moderbolaget enligt första stycket blivit ägare till aktie. kan nytt
till moderbolaget ställt aktiebrev utfärdas trots att tidigare utfärdat aktie-
brev ej överlämnats.”
Vi hänvisar även till Kedner-Roos ”Aktiebolagslagen med kommentarer” sid. 349.
Biluga 4
Skrivelse 1980-12-05 från Föreningen Auktoriserade revisorer FÅR och Svenska revisorsamfundet SRS om höjning av aktiekapitalet före utgången av år 1981 i bolag vars registrerade kapital understiger 50 000 kronor
Enligt lagen (1975: 1386) om införande av aktiebolagslagen (1975: 1385)
gäller bl.a. i lagens lydelse enligt SFS 1977: 320 att ”bolag vars reigstrerade aktiekapital ej uppgår till 50 000 kronor vid utgängen av år 1981, skall,
om det ej trätt i likvidation eller försatts i konkurs, avföras ur aktiebolagsregistret och är därmed upplöst.
Ett flertal praktiska och skattemässiga problem har visat sig vara förknippade med lagstiftningen. Vid en omfattande kursverksamhet riktad mot både revisorer och företagare som genomförts av revisorsorganisationerna har problemen närmare behandlats och lösningar anvisats. Ett
problem som särskilt kommit i förgrunden sammanhänger med de befarade
praktiska svårigheter som uppstår vid patentverkets bolagsbyrå att till-
räckligt snabbt registrera önskade aktiekapitalökningar.
Säsom framgår av lagtexten måste ett beslut om höjning av aktiekapital
vara registrerat hos patentverket för att rättslig verkan av kapitalökningen skall föreligga. I den nämnda kursverksamheten har framhållits vikten av att beslut om aktiekapitalhöjning fattas i ett så tidigt skede, att registrering
av beslutet kan göras före årsskiftet 1981/82. Trots massiva — gjorda och
blivande — insatser för information till berörda bolag såväl från patentver-
kets sida som genom frivilliga insatser, finns det enligt organisationernas uppfattning anledning att befara en stor anhopning av kapitalökningsärenden hos patentverket kort tid före utgången av år 1981. Av skäl som närmare utvecklas nedan anser organisationerna att det till undvikande av rättsförluster bör genom en lagstiftningsåtgärd slås fast att rättsverkan av ett beslut om kapitalhöjning knyts till det faktum att ett bolagsstämmobeslut därom före årsskiftet 1981—982 har ingetts till patentverket. Med andra ord: har en ansökan om höjning av aktiekapitalet till minst 50000 kronor diarieförts hos patenverket före den 31 december 1981 skall bolaget inte bli automatiskt upplöst, även om registrering av kapitalökningen inte sker förrän under är 1982.
Efter kontakter och samråd i ärendet med patentverkets bolagsbyrå vill organisationerna framhålta följande om bolagsbyråns arbetssituation. Personalresurserna vid bolagsbyrån torde vara klart otillräckliga för att möta
den befarade anstormningen av registreringsärenden från många av de aktiebolag som har ett aktiekapital som understiger 50000 kronor. Det rör sig om mellan 60.000 och 70.000 aktiebolag som i och för sig under år 1981 kan inkomma med begäran om registrering av aktickapitalökning. Under
senare är har handläggningstiderna för ärenden hos bolagsbyrån varit oacceptabelt länga. Detta beror på den resursbrist som direkt eller indirekt
är en följd av patentverkets flyttning till Sundsvall. Det uppkommer sannolikt ett behov av prioritering av bolagsbyråns arbetsinsatser under år 1981.
Vid en prioritering hos bolagsbyrån borde i och för sig företräde lämnas åt ärenden som gäller ansökningar om aktiekapitalökning i bolag med lägre aktiekapital än 50000 kronor. En icke medhunnen registrering därav med-
för ju den allvarligaste av påföljder för ett bolag: dess upplösning. Enligt
organisationernas mening uppkommer emellertid härigenom risk för en
icke godtagbar, ytterligare fördröjning i handläggningen av bolagsbyråns
övriga aktiebolagsrättsliga uppgifter. exempelvis nv- och avregistrering av styrelseledamöter/firmatecknare samt utfärdande av registreringsbevis. Det kan inte nog understrykas att en förutsättning för att aktiebolagssystce-
met skall fungera utan risker för rättsförluster och andra olägenheter är att
bolagsbyråns arbetsuppgifter kan handläggas utan dröjsmål. Det är mot
denna bakgrund inte självklart att den nyssnämnda prioriteringen skall
komma till stånd. Inte minst av denna anledning finns skäl att pröva ett system som innebär att arbetet med registrering av aktiekapitalförhöjningar inte onödigtvis tar bolagsbyräns kapacitet i anspråk.
Aktiebolagens anskaffning av kapital kan ske genom nyemission eller genom fondemission av intjänade vinstmedel. För att kunna utnyttja fond-
emissionsmöjligheten är det i räddande ekonomiska läge av vikt att så lång
tid som möjligt av år 1981 kan utnyttjas. Med hänsyn till de nämnda förhållandena vid patentverkets bolagsbyrå finns stor risk för att ett stort antal nödvändiga aktiekapitalhöjningar under är 1981 inte hinner bli genomförda före årets utgång, trots att de i vederbörlig ordning har anmälts
för registrering hos patentverket i god tid dessförinnan. Såsom lagbestäm-
melserna är utformade idag finns risk för att bolag gentemot sin egen
genom registreringsanmälningarna dokumenterade vilja kommer att bli avförda ur aktiebolagsregistret. Självfallet uppkommer härigenom onödiga
olägenheter och kostnader, som i många fall kan te sig förödande i förhållande till den bedrivna verksamheten. Organisationerna vill inte heller
utesluta att det i de sistnämnda situationerna direkt och indirekt kan uppstå negativa verkningar också för tredje man, de anställda, borgenärerna och samhället. Mot bakgrund av nu redovisade förhållanden hemställer organisationerna att den inledningsvis nämnda lagbestämmelsen ändras så att risken för de
antydda olägenheterna så långt möjligt elimineras. Detta skulle kunna åstadkommas om, såsom nämnts inledningsvis, rättsverkan av en aktieka-
pitalökning inte knyts till att registrering därav skett. I stället borde det
kunna vara tillfyllest att en anmälan för registrering av erforderlig aktiekapitalhöjning i vederbörlig ordning har ingetts och diarieförts hos patentverket före 1981 års utgång. Syftet med framställningen torde kunna uppnås även om slutdag för ingivande av ansökan sätts någon kortare tid före årets utgång. Den nu föreslagna möjligheten bör i första hand avse aktiebolag som tillämpar brutet räkenskapsår. Vill man ge dessa bolag möjlighet till fondemission med utnyttjande av vinstmedel som intjänats även under det
sista räkenskapsår som utlöper före årsskiftet 1981/82. är det bara att konstatera att dessa bolag av omständigheterna får agera inom en mycket snäv tidsmarginal. Bolagsstämmor som kan besluta om kapitalökning hålls
ju i dessa bolag först under hösten 1981. Enligt organisationernas mening
bör emellertid även aktiebolag. som har kalenderäret som räkenskapsår,
erbjudas samma möjlighet som övriga bolag. även om bolagsstämma här
kan hållas före halvårsskiftet 1981. För detta talar hänsynen till de ovan
antydda riskmomenten, som ligger utanför bolagens kontroll.
Organisationerna har övervägt om vissa skyddsregler bör införas för att
icke seriösa anmälningar om aktiekapitalökningar inte skall medföra att ett
bolag kan leva vidare. Bland annat har diskuterats att revisorerna borde intyga att bolagsstämmobeslutet om aktiekapitalökning är korrekt. Organi-
sationerna har emellertid stannat för att några särskilda skyddsföreskrifter
knappast behövs. Om ett bolag efter årsskiftet återtar sin anmälan om
höjning av aktiekapitalet till minst 50000 kronor, kommer bolaget självfallet att omedelbart bli avregistrerat. Om ett bolag falskeligen uppgett att ett bolagsstämmobeslut om kapitalökning har fattats, kommer det naturligtvis
inte att anmäla efter årsskiftet att kapitalökningen inte kommit till stånd.
Denna situation är emeilertid inte annorlunda än vad som idag kan uppnås genom ett falskt beslut om vidtagen fondemission.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1981-02-27
Närvarande: f.d. justitierådet Petrén, regeringsrådet Hilding. justitierådet
Vängby.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll vid regeringssam-
manträde den 19 februari 1981 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Winberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385),
2. lag om ändring i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden,
3. lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ann-Christine Zachrisson.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1981-03-12
Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, och statsråden Ullsten, Bohman, Wikström. Friggebo. Mogård, Dahlgren, Åsling. Söder, Krönmark. Burenstam Linder, Johansson, Wirtén. Holm, Andersson, Boo, Winberg. Adelsohn. Danell, Petri. Eliasson
Föredragande: statsrådet Winberg
Proposition om ändring i aktiebolagslagen (1975: 1385) m. m.
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till 1. lag om ändring i akticbolagslagen (1975: 1385), 2. lag om ändring i lagen (1946: 807) om handläggning av domstolsären-
den,
3. lag om ändring i lagen (1973: 303) om ändring i lagen (1944: 705) om aktiebolag.
Föredraganden upplyser att lagrådet har lämnat lagförslagen utan erinran och hemställer att regeringen föreslår riksdagen
att antaga förslagen.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt fram.
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 19 februari 1981.