om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.
Regeringens proposition
1984/85: 47
om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.;
beslutad den 18 oktober 1984.
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.
På regeringens vägnar
OLOF PALME
KJELL-OLOF FELDT
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås nya bestämmelser om preskription av skatte-
brott i syfte bl.a. att minska möjligheterna för en misstänkt att komma undan lagföring för brottet.
Enligt gällande bestämmelser om s.k. åtalspreskription blir en brottsmisstänkt fri från påföljd om han inte har häktats eller fått del av åtalet inom viss tid från det att brottet begicks. Denna tid är för brott enligt . skattebrottslagen (1971:69) minst fem år. För andra brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna är den i många fall kortare.
Nu föreslås att preskriptionstiden för vissa brott mot skatte- och avgifts-
författningarna förlängs till fem år. Vidare föreslås regler om att preskrip-
tion av ett skattebrott skall kunna hindras redan genom att den misstänkte personligen delges en underrättelse om misstanke om brottet. Underrättelsen mäste delges vid en förundersökning som leder till allmänt åtal för brottet. Dessa regler kompletteras såvitt gäller vissa särskilt allvarliga brott, nämligen skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri och brott enligt 318 första stycket kupongskattelagen (1970:624). med bestämmelser om att preskriptionstiden för ett sådant brott under vissa förutsättningar skall
kunna förlängas i det särskilda fallet. Den skall få förlängas om det inte gått
att delge åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke på grund av att den misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands. Förläng-
ningen får omfatta högst fem år. Beslut i fråga om förlängning av preskrip-
tionstiden skall fattas av tingsrätt.
Propositionen innehåller också förslag till följdändringar i fråga om
eftertaxering eller annan efterbeskattning i samband med skattebrott.
I Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 47
Till sist föreslås en justering i skattebrottslagens bestämmelser om förvaltningsmyndigheters skyldighet att anmäla misstanke om skattebrott. De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.
Lagförslagen i denna proposition har granskats av lagrådet. Proposi-
tionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrå-
dets yttrande (s. 111) och föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter ts. 118).
Den som vill ta de! av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.
1 Förslag till
Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971: 69) dels att 14 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels”att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 14 a—14 c §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
148 Utan hinder av 35 kap. I 5 brousbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från brottet.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap. I1§ brotisbalken eller första stycket denna puragruf, om den misstänkte inom samma tid har delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal mot
den misstänkte för brottet. Den
skall ha utfärdats av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivning-
en skall ha skett på sätt som gäller
för delgivning av stämning I brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han delgetts misstanke om enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgivning av underrättelsen inte skerr. l4a8
För brott enligt 2 eller 4§ och för
försök till sådant brott får rätten på
ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i
35 kap. I $ brottsbalken. Besiut om förlängning får meddelas, om
stämning eller underrättelse enligt 14§ andra stycket avseende sådant brott inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
I. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig.
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt der kan antas att han hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för utt delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
14 b§
En ansökan enligt I4 a § skall ha kommit in till tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd.
Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten — att ådöma påföljd för brottet tidigast när heslut på grund av ansökningen föreligger. Om ansökningen inte bi-
falls, skall i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses som om någon ansökan inte har gjorts. l4e§
Tingsrättens handläggning av
mål enligt I4a§ är skriftlig. I hand-
läggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till fördel för utredningen. Den miss-
tänkte och hans försvarare skall be-
redas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a §
utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förläng-
ning enligt 14 a § får överklagas genom — besvär. Besvärsinlagan
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skall ha kommit in inom två veckor
från den dag då den misstänkte, på
sätt som gäller för delgivning av
stämning i brottmål, delgavs beslu-
tet.
Fövrigt skall vad som är föreskri-
vet I rättegångsbalken rörande
brottmål gälla i tillämpliga delar.
178!
Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det finns anledning att anta att brott enligt denna lag har begåtts. Detta gäller dock inte om det kan antas att brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eler om anmälan av annat skäl inte behövs.
Har i lag eller i förordning med-
delats bestämmelse som avviker
från föreskrifterna i första stycket
gäller den bestämmelsen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
De nya bestämmelserna i 14§ andra stycket tillämpas endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
! Senastc lydelse 1983: 460.
2 Förslag till
Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623)
Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956: 623)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1158?
Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av taxeringsintendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages till prövning av den länsrätt som har haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering det år ansökan avser.
Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till länsrätten inom fem år
efter det år. då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.
Ansökan om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i taxeringsmål
får dock upptagas till prövning, om den har kommit in inom ett år från
utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft. Har den skattskyldige avlidit. skall ansökan om eftertaxering av hans
dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av det kalenderår, då
bouppteckning efter honom gavs in för registrering.
Har skattskyldig åtalats för skat- Har den skattskyldige. på sätt
tebrott som avser hans taxering, får anges i 14§ andra stycket skatteansökan om eftertaxering för det år brottslagen (1971:69), delgetts un-
som brottet avser upptagas till derrättelse om misstanke om brott prövning även efter utgången av som avser hans taxering eller har
den i andra stycket angivna tiden. åtal väckts mot honom för sådant
Detsamma gäller, om eftertaxering brott, får ansökan om eftertaxering medför att den skattskyldige enligt för det år som brottet avser upptas 12 § skattebrottslagen (1971:69) är till prövning även efter utgången av
fri från ansvar för sådant brott. An- 1 andra stycket angiven tid. Det-
sökan skall i fall som har sagts nu samma gäller. om tiden för att
ha kommit in före utgången av ka- ådöma den skattskyldige påföljd
ienderåret efter det då åralet för sådant brott har förlängts ge-
väcktes eller åtgärd som avses i 12 § nom beslut enligt 14 a § skatte-
skattebrottslagen vidtogs. Har den brottslagen. skattskyldige avlidit, skall ansökan Ansökan om eftertaxering får om eftertaxering av dödsboet ha också upptas till prövning efter utkommit in inom sex månader från gången uv i andra stycket angiven
dödsfallet. Eftertaxering, som har tid, om eftertaxeringen medför att åsatts efter årtal mot den skattskyl- den skattskyldige enligt 12 § skattedige, skall undanröjas av länsrät- brottslagen är fri från ansvar för ten. om ätalet ej bifalls till någon brott. del. Detta gäller dock ej, om åtalet Ansökan enligt tredje stycket
ogillas med stöd av 12 § skatte- skall ha kommit in före utgången av
brottslagen. kalenderåret efter det då någon av de där angivna åtgärderna först
vidtogs. Ansökan enligt fjärde
stycket skall ha kommit in före ut- ! Lagen omtryckt 1971: 399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773. ? Senaste lydelse 1979: 175.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
gången av kalenderåret efter det då
åtgärd som avses i 12 § skatte-
brottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall dock ansökan om eftertaxering av dödsboet ha
kommit in inom sex månader från
dödsfallet.
Eftertaxering, som har åsatts ef-
ter ansökan enligt tredje stycket, skall undanröjas av länsrätten, om
åtal inte väcks på grundval av den
förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning el-
ler, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls till någon del. Vad som har
sagts nu gäller dock inte. om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas Tredje-sjätte styckena skall ockockså I fall då den som har företrätt så tillämpas om brottet avser en ju-
juridisk person åtalats för skatte- ridisk persons taxering och åtgärd
brott som avser den juridiske perso- som avses i tredje stycket har vidtanens taxering eller är fri från ansvar gits mat den som har företrätt den för sådant brott på grund av 12 § Juridiska personen eller om företrär-
skattebrottslagen. daren är fri från ansvar för sådant
brott med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
3 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)
Härigenom föreskrivs att 81 § uppbördslagen (1953: 272)! skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
815”
Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyl-
dighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Utan hinder av 35 kap. I & brottsbalken får påföljd för brott enligt denna
paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
De nya bestämmelserna i 81§ fjärde stycket tillämpas endast på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1972: 75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771. ? Senaste lydelse 1983: 77.
4¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt
Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1958: 295) om sjömansskatt! skall
ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande bvdelse Föreslagen lydelse
288”
Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehällits för annan dömes till böter eller, om
gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket. Utan hinder av 35 kap. 1§ brottsbalken får påföljd för brott enligt
denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem är från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra
Stycket skattebrottslugen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna pa-
ragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
Den nya bestämmelsen i 28 § tredje stycket tillämpas även på brott som
har begåtts före ikraftträdandet. om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. De nya bestämmelserna i 28§ fjärde stycket tillämpas endast på under-' rättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1970: 933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777. ” Senaste lydelse 1971: 78.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets
område
Härigenom föreskrivs att 34 a § lagen (1967: 340) om prisreglering på
jordbrukets område! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
34 a§
Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov vakisamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att avgift undandras döms till böter eller fängelse i högst två år, om
inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande
av avgift döms till böter.
Detsamma gäller om en avgiftsskyldig som skall betala avgift till jord-
bruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare som är skyldig
att använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet äsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom alivarligt försvårar jordbruksnämndens eller riksskatteverkets kontrollverksamhet.
I ringa fal! döms inte till ansvar enligt första— tredje styckena.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillämpas endast på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1984: 199.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865.
6 Förslag till Lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att 40 § lagen (1968: 430) om mervärdeskatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
408”
Efterbeskattning får ske först sedan slutligt beslut om fastställelse av skatt har meddelats. Fråga om efterbeskattning skall väckas senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända. Efterbeskattning på grund av oriktig uppgift i mål om skatt får dock ske inom ett är efter utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft.
Har den skattskyldige avlidit, påföres efterbeskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgängen av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige lämnats in för registrering.
Har skatrskyldig åtalats för skat- Har den skattskyldige, på sätt tebrott som avser mervärdeskatt anges i 14§ andra stycket skatteför honom fär, även efter utgången brotislagen (1971:69), delgetts unav den i första eller andra stycket derrättelse om misstanke om brott angivna tiden. efterbeskattning ske som avser mervärdeskatt för hoför det år som brottet avser. Det- nom eller har åtal väckts mot hosamma gäller. om efterbeskattning nom för sådant brott. får efterbemedför att den skattskyldige enligt skattning ske för den redovisnings- 12 § skattebrottslagen (1971:69) är period som brottet avser även efter fri från ansvar för sådant brott. Ef- utgången av i första stycket angiterbeskattning som har sagts nu får ven tid. Detsamma gäller, om tiden dock ske endast om fråga därom för att ådöma den skattskyldige påprövats före utgången av kalender- följd för sådant brott har förlängts året efter det under vilket åtalet genom beslut enligt I4 ua $ skatteväcktes eller åtgärd som avses i 128 brottslagen. skattebrottslagen vidtogs. Har den Efterbeskattning får också ske skattskyldige avlidit, skall fråga om efter utgången av i första stycket efterbeskattning av dödsboet prö- angiven tid, om efterbeskatmningen vas inom sex månader från dödsfal- medför att den skattskyldige enligt let. Efterbeskattning som har åsatts 12 § skattebrotslagen är fri från efter åtal mot den skattskyldige ansvar för brott. skall undanröjas av länsstyrelsen. Etterbeskattning enligt tredje om åtalet ej bifalls till någon del. stycket får ske endast om fråga där- Detta gäller dock ej, om åtalet ogil- om prövats före utgängen av kalenlas med stöd av 12 § skattebrottsla- deråret efter det då någon av de där gen. angivna åtgärderna först vidtogs.
Efterbeskatining — enligt — fjärde
stycket får ske endast om fråga
därom prövats före utgången av
kalenderåret efter det då åtgärd
! Lagen omtryckt 1979: 304, Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 885. ” Senaste lydelse 1981: 1276.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
som avses I 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avli-
dit. skall dock fråga om efterbe-
skattning av dödsboet prövas inom
sex månader från dödsfallet.
Efterbeskattning som har åsatts enligt tredje stycket skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om
åtal har väckts, åtalet inte bifalts till
någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12§ skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas Tredje-sjätte styckena skall ock-
också i fall då den som har företrätt så tillämpas om brottet avser merjuridisk person åtalats för skatte- värdeskatt för en juridisk person brott som avser mervärdeskatt för och åtgärd som uvses I tredje
den juridiske personen eller är fri stycket har vidtagits mot den som från ansvar för sådant brott på har företrätt den juridiska personen
grund av 12 § skattebrottslagen. eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av 12§ skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
7 Förslag till
Lag om ändring i kupongskattelagen (1970: 624)
Härigenom föreskrivs att 31 § kupongskattelagen (1970: 624)! skall ha
nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iyvdelse Föreslagen Ivdelse
318 Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14 §& första
stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två är eller, om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om
annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst sex är.
Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.
Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-
balken får påföljd för brott enligt
andra stycket ådömas, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från
brottet.
Bestämmelserna i I4 -$ andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt denna pa-
rugraf. Bestämmelserna i I4a-
140 §§ skattebrottslagen tillämpas
också på brott enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillämpas även på brott som
har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
De nya bestämmelserna i 3138 sjätte stycket ullämpas, såvitt gäller
underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges
efter ikraftträdandet.
! Senaste lydelse av lugens rubrik 1974: 996. ? Senaste lydelse 1971: 98.
8 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets områ-
de
Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
218 Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandras, döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som uppsätligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift döms tll böter.
Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt denna lag till annan än tullmyndighet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens kontrollverksamhet.
I ringa fall döms inte till ansvar enligt första - tredje styckena.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första
stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
De nya bestämmelserna i 218 femte stycket tillämpas endast på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1984: 200.
9 Förslag till
Lag om ändring i utsädeslagen (1976: 298)
Härigenom föreskrivs att 7 § utsädeslagen (1976:298)' skall ha nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
78 Den som till utsädeskontrollen uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift undan-
dras döms till böter eller fängelse i högst ett år. Sker sådan gärning av grov
oaktsamhet, döms ull böter.
Den som till utsädeskontrollen uppsätligen eller av grov oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sort döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff enligt första stycket.
I ringa fall döms inte till ansvar enligt första eller andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1§ brottsbalken får påföljd för brott enligt
första stycket första meningen ådö-
mas, om den misstänkte häktats el-
ler erhållit del av åtal för brottet
inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt första
stycket första meningen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1985.
Den nya bestämmelsen i 7 § fjärde stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bontfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
De nya bestämmelserna i 7 § femte stycket tillämpas endast på underråttelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1979: 298. ” Senaste lydelse 1984: 560.
10 Förslag till Lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och upppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar
Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar skall ha nedan an-
givna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lIvdelse
258 En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter
alt i föreskriven tid till länsstyrelsen betala in ett belopp som har innehål-
lits, döms till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller någon annan försvårande omständighet föreligger. döms till fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket.
Utan hinder av 35 kap. I $ brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del uv åtal för brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
Den nya bestämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även på brott som
här begätts före ikraftträdandet. De nya bestämmelserna i 255 fjärde stycket uillämpas endast på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 § lagen (1984: 151) om punktskatter
och prisregleringsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har den skattskyldige åtalats för Har den skattskyldige, på sätt skattebrott som avser skatt enligt anges i 14 § andra stycket skattede författningar som anges i I kap. brottslagen (1971:69), delgetts un-
1 § första stycket 1, får beskatt- derrättelse om misstanke om brott ningsmyndigheten meddela beslut som avser skatt enligt de författom efterbeskattning även efter ut- ningar som anges i I kap. I $ första gängen av de tider som anges i 10 stycket I eller enligt lagen och 11§§. Detsamma gäller om ef- (1984:409) om avgift på gödselmeterbeskattning medför att den del eller har åtal väckts mot honom
skattskyldige enligt 12 § skatte- för sådant brott, får beskattningsbrottslagen (1971:69) är fri från an- myndigheten meddela beslut om efsvar för sådan! brott. Beslutet om terbeskattning för den redovisefterbeskattning får i sådana fall ningsperiod eller den skattepliktiga
inte meddelas senare än under ka- händelse som brottet avser även ef-
lenderåret efter det då åtalet ter utgången av i 10§ angiven tid.
väcktes eller åtgärd som avsesi 12 § Detsamma gäller om tiden för att
skattebrottslagen vidtogs. Har den ådöma den skattskyldige påföljd skattskyldige avlidit, får beskatt- för sådant brott har förlängts geningsmyndigheten inte meddela be- nom beslut enligt 14 a § skatte-
slut om efterbeskattning av döds- brottslagen. |
boet senare än sex månader från Beskattningsmyndigheten — får
dödsfallet. Efterbeskattning som också meddela heslut om efterbehar påförts efter åtal mot den skatt- skattning efter utgången av i 10 § skyldige skall undanröjas av be- angiven tid. om efterbeskattningen skattningsmyndigheten, om åtalet medför att den skattskyldige enligt
inte bifalls till någon del. Detta gäl- 128 skattebrottslagen är fri från anler dock inte om åtalet ogillas med svar för brott.
stöd av 12 8 skattebrottslagen. Beslutet om efterbeskattning en-
ligt första stycket får inte meddelas
senare än under kalenderåret efter
det då någon av de där angivna
åtgärderna först vidtogs. Beslutet
om efterbeskattning enligt andra
Stycket får inte meddelas senare än
under kalenderåret efter det då åt-
gärd som avses i 12 § skattebrotts-
lagen vidtogs. Har den skattskyldi-
ge avlidit, får beskattningsmyndigheten dock inte meddela beslut
om efterbeskattning av dödsboet
senare än sex månader från döds-
fallet. 2 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 47
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
Efterbeskattning som har påförts
enligt första stycket skall undanröjas av beskattningsmyndigheten, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning el-
ler, om åtal har väckts, åtalet inte
bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrottslagen. Första stycket skall tillämpas Första-fjärde styckena skall ock-
också i fall då den som har företrätt så tillämpas om brottet avser en ju-
en juridisk person åtalats för skat- ridisk persons skatt och åtgärd som
tebrott som avser den juridiska per- avses i första stycket har vidtagits
sonens skatt eller är fri från ansvar mot den som har företrätt den juriför sådant brott på grund av 12 § diska personen eller om företräda-
skattebrottslagen. ren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av 12 § skattebrotts-
lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.
12 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare
Härigenom föreskrivs att 208 lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
208 Den lokala skattemyndigheten får ålägga en arbetsgivare betalningsskyldighet för ett utgiftsärs avgifter inom sju år efter utgiftsårets utgång. Har en arbetsgivare avlidit får betalningsskyldighet dock inte åläggas dödsboet enligt 223 om inte frågan prövats inom två år efter utgången av det
kalenderår under vilket bouppteckning blivit ingiven för registrering.
Har arbetsgivaren åtalats för Har arbetsgivaren, på sätt anges
skattebrott, som avser arbetsgivar- i 14§ andra stycket skattebrotislaavgifterna, får den lokala skatte- gen (1971:69), delgetts underrättelmyndigheten även efter utgängen se om misstanke om brott som
av i första stycket angiven tid avser arbetsgivaravgifterna eller ålägga betalningsskyldighet för det har åtal väckts mot honom för såutgiftsår som brottet avser. Det- dant brott. får den lokala skattesamma gäller när betalningsskyl- myndigheten ålägga betalningsskyl-
dighet skall åläggas på grund av åt- dighet för det utgiftsår som brottet
gärd som avses I 12 § skattebrottsla- avser även efter utgången av i försgen (1971:69). ta stycket angiven tid. Detsamma
Betalningsskyldighet får inte gäller om tiden för att ådöma aråläggas efter utgången av kalender- betsgivaren påföljd för sådant brott
året efter det då åtalet väcktes eller har förlängts genom beslut enligt åtgärd som avses i 12§ skatte- 14 a§ skattebrottslagen.
brottslagen vidtogs. Har arbetsgi- Den lokala skatrtemyndigheten
varen avlidit skall fråga om betal- Jår också ålägga betalningsskyldig-
ningsskyldighet för dödsboet prö- het efter utgången uv i första vas inom sex månader från dödsfal- stycket angiven tid när sådan skyl-
let. Ett beslut om betalningsskyl- dighet skall åläggas på grund av åt-
dighet som meddelas sedan arbets- gärd som avses i 128 skattebrottslagivaren har åtalats skall undanrö- gen. jas av den lokala skattemyndighe- Betalningsskyldighet enligt and-
ten om åtalet inte bifalls till någon ra stycket får inte åläggas efter ut-
del. Detta gäller dock inte om åta- gängen av kalenderåret efter det då let ogillas med stöd av 12§ skatte- någon av de där angivna åtgärderbrottslagen. na först vidtogs. Betalningsskyldig-
het enligt tredje stycket får inte
åläggas efter utgången av kalen-
deråret efter det då åtgärd som
avses 1 128 skattebrottslagen vid-
togs. Har arbetsgivaren avlidit skall
dock fråga om betalningsskyldighet för dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet.
Ett beslut om betalningsskyldig-
het som meddelas enligt andra
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
stycket skall undanröjas av den lokala skattemyndigheten, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller,
om åtal har väckts, åtalet inte bifalls till någon del. Vud som har
sagts nu gäller dock inte om arbetsgivaren är fri från ansvar med stöd av 128 skattebrottslagen. Andra och tredje styckena skall Andra — femte styckena skall också tillämpas om den som har fö- också tillämpas om brottet avser en
reträtt juridisk person åtalats för juridisk persons arbetsgivaravgifter skattebrott som avser den juridiska och åtgärd som avses i andra
personens arbetsgivaravgifter eller stycket har vidtagits mot den som
är fri från ansvar för sådant brott på har företrätt den juridiska personen grund av 12§ skattebrottslagen. eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av
128 skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. De nya bestämmelserna i 20 § andra— sjätte styckena skall ha motsvarande tillämpning i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift enligt I1§ lagen (1982:423) om allmän löneavgift som belöper på tid före ikraftträdandet.
Utdrag FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-03-08
Närvarande: statsministern Palme. ordförande, och statsråden I.Carlsson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen. Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, An-
dersson, Boström, Gradin, Dahl, R.Carlsson, Holmberg, Hellström,
Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Lagrådsremiss om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.
1¶Inledning
Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skatteprocessen (USS) tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag att utreda frågor om kvarstad,
skingringsförbud m.fl. säkerhetsåtgärder i skatte- och avgiftsprocessen. USS har hittills avgett fem delbetänkanden, Bevissäkringslag för skatte-
och avgiftsprocessen (SOU 1974:49), Betalningssäkringslag för skatte- och
avgiftsprocessen (SOU 1975:104), Lag om preskription av skattefordringar
m.m. (SOU 1978:87), Preskriptionshinder vid skattebrott (SOU 1980:4)
och Lag om skatteansvar (SOU 1983:23). Förslagen i de tre första betän-
kandena har legat till grund för bevissäkringslagen (1975:1027) för skatteoch avgiftsprocessen, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter resp. lagen (1982:188) om preskription av skattefordring-
ar m.m.
Det betänkande som här skall behandlas är det fjärde, som innehåller förslag till reformerade bestämmelser om s.k. åtalspreskription vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna och vissa följdändringar i fråga om
eftertaxering o.d! Betänkandet innehåller också en redogörelse för gällan-
de rätt och för viss utländsk rätt. Sammanfattningen och lagtexten i betän-
kandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I resp. 2.
! Ledamöterna var vid avgivandet av betänkandet (SOU 1980:4) Preskriptionshinder vid skattebrott lagmannen Anders Nordenadier, ordförande, riksdagsledamoten Kerstin G. Andersson, länsrådet Sten Bergh, riksdagsledamöterna Jan Bergqvist, Wilhetm Gustafsson och Kurt Söderström, departementsrädet Gösta Welander samt riksdagsledamoten Hans- Olof Westberg.
Prop. 1984/85: 47 [a [
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av remissutfallet, som också innehåller en förteckning över remissinstanserna, bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 3.
2¶ALLMÄN MOTIVERING
2.1¶Allmänna utgångspunkter för en reform
2.1.1 Inledande synpunkter
Det straffrättsliga sanktionssystemet är det yttersta medlet i kampen mot skatte- och avgiftsundandragandet. Höga krav måste därför ställas på
att lagföringen är effektiv. I detta avseende har det visat sig finnas klara brister på skattebrottsområdet. Uppmärksamheten har särskilt riktats mot
det förhållandet att misstänka skattebrottslingar kan bli fria från ansvar för
brott genom att lämna landet under en ganska kort tid. Orsakerna till att
systemet inte fungerar tillfredsställande på skatteområdet är att skattebrot-
ten på flera sätt intar en särställning i processuellt hänseende, vilket medför att brotten inte sällan hinner preskriberas innan lagföring kan ske.
Till att börja med är det ett utmärkande drag för skattebrotten att de inte avser ingrepp i den enskildes intressesfär. De har därför inte samma förutsättningar att upptäckas så snart efter förövandet som brott mot enskilda.
Skattebrotten kräver ofta också längre utredningstider än brott inom andra områden. Främst gäller detta mål av större omfattning men även
andra mål kan fordra lång handläggning när de innehåller komplicerade
skatterättsliga frågor. Åklagaren kan ofta inte förlita sig enbart på den skatterättsliga utredningen eftersom det i brottmålet också uppkommer frågor om de subjektiva rekvisiten för ansvar. Även i fråga om de objektiva
rekvisiten för åtal måste åklagaren normalt göra en egen bedömning med
delvis andra hänsynstaganden än i skattemålet. Åklagaren anses nämligen i brottmålet ha strängare beviskrav beträffande t.ex. utelämnade inkomster än vad taxeringsintendenten har i skattemålet.
Ett annat betydelsefullt förhållande som skiljer skattebrottsprocessen från förfarandet i traditionella brottmål är det samband som finns mellan
skattebrottmålet och själva skattefrågan. Det centrala skattebrottet, skat-
tebedrägeriet. är nämligen konstruerat som ett s.k. effektbrott. Detta inne-
bär I huvudsak att ansvar för skattebedrägen kan inträda först sedan det visats att den skattskyldige tillfogat det allmänna en ekonomisk skada i form av uteblivna skatter eller avgifter genom en oriktig uppgift. Tingsrätterna anser sig till följd härav i de flesta fall böra avvakta resultatet av en
pågående skatteprocess innan ansvarsfrågan avgörs. Lagstiftningsåtgärder har nyligen vidtagits i syfte att minska handlägg-
ningstiden i skattebrottmålen (prop. 1982/83:134, JuU 36. rskr 378, SFS
1983:460). Fr.o.m. den 1 juli 1983 gäller en ny regel (15 8) i skattebrottslagen (1971:69), SkBL, enligt vilken den allmänna domstolen får vilandeförklara ett mål om brott enligt SKBL i avvaktan på utgången av en skatteprocess endast i den mån denna är av avgörande betydelse för bedömningen av brottmålet. Samtidigt infördes en del andra regler som syftar till att få fram snabbare avgöranden av sådana skattefrågor som är av väsentlig betydelse för en förundersökning eller en rättegång rörande skattebrott. Det står emellertid klart att dessa åtgärder för att påskynda handläggningen av skattebrottmålen inte är tillräckliga för att undanröja bristerna i fråga om lagföringen. De speciella förhållanden som enligt vad jag nyss har beskrivit kännetecknar skattebrotten kommer alltjämt att lämna stort utrymme för den misstänkte att på förundersökningsstadiet sabotera utredningen eller hålla sig undan så att åtal inte hinner delges inom preskriptionstiden.
Kommittén föreslår att det införs särskilda regler om åtalspreskription vid skattebrott som skall råda bot på nuvarande missförhållanden. Jag är i likhet med de flesta remissinstanserna ense med kommittén om att det behövs en särreglering på området. Men innan jag går närmare in på kommitténs förslag skall jag redogöra för huvuddragen i den nuvarande ordningen och de diskussioner som tidigare förts i ämnet.
2.1.2 Gällande ordning
Inom straffrätten förekommer två former av preskription, åtalspreskription och påföljdspreskription. Allmänna bestämmelser härom ges i 35 kap. brottsbalken, BrB.
Åtalspreskription är det samlade begreppet för den typ av prespriptionsbestämmelser som medför ansvarsfrihet för brottet. Institutet åtalspreskription enligt 35 kap. BrB innebär inte något förbud mot att åtala men väl ett förbud för domstolen att döma till påföljd för brottet om preskription har inträtt. Med påföljdspreskription menas att påföljd som har ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom viss tid som varierar efter påföljdens art och längd.
I det här sammanhanget är det främst bestämmelserna om åtalspreskription som är av intresse. Den grundläggande bestämmelsen finns i 35 kap. I $ BrB. som föreskriver att påföljd inte får ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som högst kan följa på brottet. Preskriptionstiden är två år, om på brottet inte kan följa svårare straff än fängelse i eu år, fem år. om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i två är, tio år, om svåraste straffet är högre men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på viss tid över åtta år och slutligen tjugofem år, om fängelse på livstid kan följa på brottet.
Preskriptionstiden löper enligt 35 kap. 4 & BrB från den dag då brottet begicks. Om det för ådömande av påföljd förutsätts att en särskild verkan av handlingen inträtt, räknas dock tiden från den dag då sådan verkan inträdde.
Kravet att den misstänkte skall ha fått del av åtal för brottet innebär att han personligen skall ha delgetts stämningen i brottmålet. Detta framgår indirekt av 33 kap. 6 § rättegångsbalken, RB.
I BrB finns vidare bestämmelser, 35 kap. 6 §, om absoluta preskriptionstider, som blir tillämpliga om någon preskriptionshindrande åtgärd vidtagits inom föreskriven tid men rättegångsförfarandet av någon anledning drar ut på tiden. Enligt paragrafen får påföljd i intet fall ådömas sedan viss tid har förflutit från den dag då brottet begicks eller effekten av det inträdde. Tiden är fem år, om inte svårare straff än böter kan följa på brottet samt tiden för ådömande av påföljd bestäms enligt 35 kap. 1 5 I BrB. femton år, om i annat fall än som nu sagts fängelse över två år inte kan följa på brottet och 30 år i övriga fall.
De brottsbalksbestämmelser om preskription som här redovisats skall tillämpas också i fråga om brott inom specialstraffrättens område, alltså även på brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna, men endast i den mån inte avvikande regler har meddelats. Sådana specialregler finns bl.a. i 14 § SkBL beträffande preskriptionstidens längd. Där föreskrivs att påföljd för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § SkBL får ådömas utan hinder av vad som sägs i 35 kap. I $ BrB, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet. Denna undantagsbestämmelse medför att preskriptionstiden för brott enligt SKBL är minst fem år. De brott som träffas av bestämmelsen och som sålunda har getts en längre preskriptionstid än enligt BrB är skatteförseelse samt uppbördsbrotten oredlig uppbördsredovisning, bristande uppbördsredovisning och vårdslös uppbördsredovisning. Reglerna om preskriptionstid innebär för skattebrottens del att preskriptionstiden är fem år för alla brott enligt SKBL utom för grovt skattebedrägeri (4 §) och grovt fall av försvårande av skattekontroll (10 8), för vilka tiden är tio år.
De tidigare nämnda reglerna i 35 kap. 4 §& BrB om utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden får anses innebära att preskriptionstiden börjar löpa t.ex. vid s.k. aktivt skattebedrägeri enligt 2 § första stycket SKBL när det felaktiga debiteringsbeslut som den oriktiga uppgiften föranlett fattades och vid försök till aktivt skattebedrägeri - eftersom i detta fall någon effekt inte uppkommer av den brottsliga handlingen - den dag då den oriktiga uppgiften lämnades.
2.1.3 Tidigare behandling av reglerna om åtalspreskription
De nuvarande bestämmelserna i BrB om vilka åtgärder som har den verkan att preskriptionstiden för ett brott avbryts går tillbaka till strafflagens regler på området. I samband med den nya rättegångsbalkens till
Prop. 1984/85: 47 to in
komst väcktes frågan om att införa andra preskriptionshindrande åtgärder
än häktning och delgivning av åtal. Frågan behandlades i betänkanden av
processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10).
Processlagberedningen föreslog att preskription skulle avbrytas när åt-
gärd för brottets beivrande vidtogs. Sådan åtgärd skulle anses vara vidtagen då den misstänkte fått del av åtalet eller då han vid förundersökning
som lett till allmänt åtal underrättats om den mot honom riktade misstanken. Bakgrunden till beredningens förslag var att allmänt åtal enligt den nya rättegångsbalken skulle föregås av en förundersökning som var så
fullständig att målet kunde avgöras vid en huvudförhandling. Följden av
detta var att allmänt åtal enligt den nya ordningen vanligen anställdes på ett senare stadium av brottsundersökningen än tidigare. Beredningen anförde att förundersökningen är en del av rättegången i vidsträckt mening
och att brottmålsförfarandet från preskriptionssynpunkt får anses inlett
redan genom förundersökningen. Med hänsyn därtill skulle det enligt beredningen inte vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom åtalet. Beredningens förslag togs oförändrat upp i prop. 1946:329.
Saken behandlades av första lagutskottet (ILU 1946:59), som förordade
att de dittillsvarande principerna för preskriptionens avbrytande - häktning eller delgivning av åtal - skulle bibehållas. Utskottet underströk betydelsen
av att reglerna om åtalspreskription är klara och enkla i tillämpningen och
att i sådant avseende företräde otvivelaktigt måste ges åt ett system där
preskription bryts genom åtal framför ett där den avgörande tidpunkten är när den misstänkte underrättas om misstanken för ett brott. Utskottet
anförde vidare att det måste beaktas att det i propositionen föreslagna systemet skulle komma att medföra en förlängning av preskriptionstiderna |
vilket det saknades anledning till. Riksdagen godkände lagutskottets utlåtande.
Frågan om till vilka åtgärder preskriptionstidens avbrytande skulle knytas övervägdes på nytt under förarbetena till BrB. Strafflagberedningen anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1956:55 s. 367 ff) att preskription borde
hindras på ett tidigare stadium än det då den misstänkte delgavs åtalet.
Strafftagberedningen anslöt sig till den mening som företrätts av processlagberedningen, sålunda att preskription skulle hindras när den misstänkte
vid förunderökning som lett till allmänt åtal fick del av misstanken om
brott.
I propositionen med förslag till brottsbalk (prop. 1962:10, s. C 408 ff) anförde departementschefen emellertid att det enligt hans uppfattning inte förelåg tillräcklig anledning att bryta med det system som riksdagen antog
år 1946. En övergång till den ordning som strafflagberedningen förordat
skulle, enligt departementschefen, i många fall komma att innebära en
betydande förlängning av preskriptionstiderna och medföra risk för vissa
komplikationer, bl.a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma huruvida delgiven misstanke har avsett den gärning för vilken åtal väckes. Departe-
mentschefen konstaterade dock. att de möjligheter den rådande ordningen gav en misstänkt att genom eget handlande förhindra preskriptionens avbrytande kunde leda till föga tillfredsställande resultat och att vid brott mot skattestrafflagen de gällande reglerna lett till att alltför kort tid står till åklagarens förfogande innan preskription inträder. Dessa omständigheter
borde, fortsatte departementschefen. dock inte föranleda en omläggning
av preskriptionsreglerna i allmänhet, utan brotten mot skattestrafflagen
borde göras till föremål för en särskild reglering såvitt avser preskription. Första lagutskottet (1LU 1962:42 s. 87) anslöt sig till departementschefens
synpunkter. Riksdagen följde utskottet.
Justitieutskottet (JuU) har med anledning av motioner i ämnet vid två
tillfällen under senare tid behandlat reglerna om åtalspreskription. I ett betänkande under hösten 1981 (JuU 1981/82:4) slog utskottet fast att reglerna om åtalspreskription måste vara klara och enkla så att de inte
vållar tillämpningssvårigheter. Detta gällde enligt utskottet inte minst beträffande reglerna om hur preskriptionstiden avbryts. Utskottet ansåg att de bedömningar som legat bakom statsmakternas tidigare beslut om vilka
åtgärder som skall utgöra preskriptionshinder alltjämt äger giltighet. En
annan sak är, påpekade utskottet, att särlösningar stundom kan påkallas för särskilda typer av brott.
I ett betänkande i mars 1983 (JuU 1982/83:22) behandlade justitieutskottet en motion som riktade intresset på situationer där den för skattebrott
misstänkte lämnar landet för att utomlands avbida utgången av preskrip-
tionstiden. I motionen fördes fram tanken på en sådan lagändring att preskriptionstiden för skattebrott avbryts när det konstateras att den miss-
tänkte har lämnat landet. Enligt utskottets mening var motionsförslaget,
som ligger i linje med de förslag som lagts fram av USS i betänkandet
Preskriptionshinder vid skattebrott, värt att pröva i samband med bered-
ningen av USS-förslaget.
2.1.4 Inriktningen av lagstiftningsåtgärderna
Kommittén anser att den kritik som har riktats mot de nuvarande reglerna om preskription vid skattebrott i hög grad är berättigad. I enlighet härmed lägger kommittén fram förslag till reformerade bestämmelser om
åtalspreskription vid vissa brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna och
till vissa följdändringar av skatteprocessucllt slag. Kommitténs förslag innebär i huvudsak följande.
Preskriptionstiderna föreslås bli enhetliga för alla brott mot författningarna på skatte- och avgiftsområdet genom att de utsträcks från två till fem
år utom för dem som tillhör kategorin ordningsförseelser.
Kommittén föreslår vidare att en ny preskriptionshindrande åtgärd införs. Redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den miss-
tänkte skall hindra preskriptionsinträde vid skattebrott. För att preskrip-
tionshindrande verkan skall inträda skall underrättelsen avfattas skriftligt
och innehälla uppgift om de omständigheter som grundar skälig misstanke om brottet. Den måste dessutom ha delgetts under en förundersökning
som leder till allmänt åtal. Kommittén föreslår också att den allmänna domstolen under speciella
förutsättningar skall få meddela beslut om förlängning av preskriptionstiden för ett skattebrott. Har en underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt
hållit sig undan skall sålunda domstolen i brottmålet få besluta om förlängning av preskriptionstiden under så lång tid - högst fem år - som ytterligare behövs för delgivning av underrättelsen. En förutsättning för beslutets
giltighet skall enligt förslaget vara att det har fattats under den ordinarie preskriptionstiden.
På det skatteprocessuella planet föreslår kommittén främst den ändringen att de nuvarande reglerna om eftertaxering/efterbeskattning i samband
med åtal för skattebrott upphävs och ersätts med regler som tillåter att
eftertaxering/efterbeskattning sker inom tio år under förutsättning att det
handlar om betydande belopp i undanhållen skatt eller avgift. Också tidsfristen för besvär i särskild ordning föreslås bli förlängd till tio år för de fall där det rör sig om betydande skattebelopp.
Slutligen föreslår kommittén att skyldigheten att bevara deklarationsunderlag. som regleras i 20 § taxeringslagen (1956:623), TL, förlängs från
nuvarande sex till elva år.
Kommitténs förslag om ändring av preskriptionsreglerna har fätt ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen av betänkandet.
Några remissinstanser redovisar dock en avvisande hållning. De riktar sin
kritik särskilt mot att det är fråga om en särreglering för skattebrotten och ser hellre att preskriptionsreglerna ses över beträffande all brottslighet. Remissutfallet på kommitténs förslag till följdändringar i det skatteprocessuella systemet är mera blandat. De starkaste invändningarna i den här delen avser de förutsättningar som föreslås gälla för den tioåriga tidsfristen för eftertaxering m.m. Många förordar att den förlängda tidsfristen skall få användas endast i mera kvalificerade fall av skatte- eller avgiftsundandraganden.
Jag är ense med kommittén om att de speciella förhållanden som råder på skatteområdet kräver särskilda preskriptionsregler för att man skall kunna beivra skattebrotten i önskvärd utsträckning. Kommitténs undersökningar av det nuvarande preskriptionssystemets praktiska tillämpning på skattebrott ger belägg för detta. En särreglering för speciella områden är också den väg som har anvisats av riksdagen när frågan om generella ändringar av preskriptionsreglerna tidigare har diskuterats.
När det gäller inriktningen av lagstiftningsåtgärderna kan jag också i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Det innebär att jag i likhet med kommittén förordar särregler I tre avseenden, nämligen i fråga om dels preskriptionstiderna, dels de åtgärder som skall vara preskriptions-
hindrande, dels möjligheterna att förlänga preskriptionstiden. Jag kommer i det följande att behandla dessa tre frågor var för sig. Därefter tar jag upp följdändringarna i fråga om eftertaxering o.d.
2.2 Preskriptionstiderna
Kommittén föreslår att preskriptionsfristerna görs enhetliga för i stort
alla skattebrott. För de brott inom skatte- och avgiftsområdet där det i dag förekommer preskriptionstider som avviker från den minimitid om fem år som gäller för brotten enligt SKBL föreslås en utsträckning av tiden till fem
år. En sådan förlängning bör enligt kommittén ske i fråga om betalnings-
brott enligt 81 § uppbördslagen (1953:272), UBL, och 28 § lagen (1958:295) om sjömansskatt, SjL, samt beträffande brotten enligt 31 § kupongskatte-
lagen (1970:624), KupL, 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering på jord-
brukets område och 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område. Däremot bör de nuvarande korta preskriptionstiderna behållas oförändrade vid brott som närmast kan karaktäriseras som ordningsförseelser.
Det stora flertalet remissinstanser godtar kommitténs förslag i den här delen.
För egen del anser jag i likhet med kommittén att enhetliga preskrip-
tionsbestämmelser bör gälla för i princip alla skattebrott. Eu steg i den riktningen togs nyligen för betalningsbrott enligt 81 & UBL (prop
1982/63:84, SkU 20, rskr 139, SFS 1983:771. Därigenom skapades förut-
sättningar för ett effektivt beivrande av de brotten, för vilka den tidigare
förhållandevis korta preskriptionstiden fick till följd att åtal ofta inte hann väckas.
Kommitténs förslag bör nu genomföras fullt ut. En femårig preskrip-
tionstid bör sålunda gälla för de av kommittéen angivna brotten. En ut-
sträckt preskriptionstid bör också gälla för det i 25 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,
AUL, upptagna brottet avseende underlåtenhet att betala in belopp som har innehållits enligt lagen. Straffbestämmelserna där är utformade i över-
ensstämmelse med de motsvarande föreskrifterna i 81 § UBL angående
arbetsgivarna. Vidare bör förlängning ske i fråga om uppsåtligt brott enligt
7 § första stycket utsädeslagen (1976:298). Enligt den bestämmelsen kan
den, som i samband med statsplombering av utsäde avger oriktig uppgift
och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift undandras, dömas till böter eller fängelse i högst ett år.
Jag delar också kommitténs uppfattning att de straffbestämmelser som
omfattar ordningsförseelser eller i övrigt mindre allvarliga brott bör lämnas utanför regleringen.
2.3 Underrättelse om brottsmisstanke som preskriptionshinder 2.3.1 Allmänt
Kommittén föreslår att nya bestämmelser om preskriptionshinder införs vid skattebrott. Delgivning med den för skattebrott misstänkte av en
skriftlig underrättelse om misstanken skall jämställas med delgivning av
åtal och alltså medföra att preskriptionen av brottet förhindras. För att denna verkan skall inträda skall den misstänkte ha underrättats om misstanken vid en förundersökning som leder till allmänt åtal för brottet. Underrättelsen skall enligt förslaget utfärdas av förundersökningsledaren
och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott. Huvuddelen av remissinstanserna godtar förslaget att en särskild preskriptionshindrande åtgärd införs vid skattebrott och att den får den utformning som kommittén föreslår.
Kritiska röster saknas emellertid inte. Bl.a. framhålls att de skäl som kommittén anför för sitt förslag inte överväger de principiella betänkligheter som kan resas från rättssäkerhetssynpunkt. Från några hållt förordas i stället en generell förlängning av preskriptionstiden i SKBL. Några remissinstanser anser att en bättre utväg är att anknyta preskriptionstidens bör-
jan för de centrala skattebrotten till den tid då det i skattefrågan föreligger
ett lagakraftägande utslag.
För egen del får jag anföra följande.
Som jag tidigare nämnt uppkommer med gällande preskriptionsbestämmelser stora problem vid skattebrotten med hänsyn till deras speciella natur framför allt från utredningssynpunkt.
En möjlig utväg och den som kanske 1 första hand kommer i åtanke är att generellt förlänga preskriptionstiderna vid skattebrott. En sådan lösning
har mänga fördelar. Den innebär i förhållande till kommitténs förslag en
avsevärd förenkling i lagtekniskt hänseende och medför vidare att det nuvarande preskriptionsinstitutet behålls intakt. En generell förlängning
av preskriptionstiderna innebär emellertid enligt min mening att man i
alltför stor utsträckning avlägsnar sig från den grundläggande principen om
sambandet mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd. Med en
sådan lösning angrips inte heller orsakerna till problemen inom den nuva-
rande ordningen. Man bör i stället rikta in lagstiftningsåtgärderna på så-
dana misstänkta som genom sitt agerande försöker omintetgöra eller försvåra en brottsprocess. Detta talar för att lagstiftningen bör ta sikte på de
preskriptionshindrande åtgärderna.
Betydelsen av att reglerna om åtalspreskription är klara och enkla i tillämpningen har ofta understrukits. Såväl den misstänkte som de berörda
myndigheterna skall utan större svårighet kunna avgöra huruvida preskrip-
tionstiden har upphört att löpa. Man bör enligt min mening fästa särskilt avseende vid dessa synpunkter. Preskriptionshindret bör alltså knytas till en omständighet som är lätt att tidsbestämma och som också den misstänk-
te har information om.
Vad jag nu framfört pekar mot den lösning som kommiuén förordat. nämligen att delgivning med den misstänkte av en särskild skriftlig underrättelse om skälig brottsmisstanke skall ha preskriptionshindrande verkan. Genom att delgivning sker kan myndigheterna, inkl. domstolen. och den misstänkte med lätthet konstatera vid vilken tidpunkt preskriptionshindret har inträtt. Med denna lösning når man också en enhetlig och lättilämpad
ordning. Som preskriptionshindrande faktum införs då endast en ytterligare åtgärd i förhållande till nuvarande system. Även kravet att misstankarna
skall ha viss styrka uppfylls, eftersom den särskilda underrättelsen får användas bara när det föreligger skälig brottsmisstanke. Med hänsyn till
det anförda föreslår jag att kommitténs förslag genomförs.
2.3.2 Villkoren för preskriptionshinder
För att acceptera att en underrättelse om misstanke för brottet skall förhindra preskriptionen bör - såsom kommittén föreslagit - gälla att förundersökningen skall ha lett till allmänt åtal för brottet. I annat fall skulle den
misstänkte under avsevärd tid tvingas leva i ovisshet om den en gång
riktade misstanken kommer att fullföljas med åtal. trots att det vid den
gjorda förundersökningen konstaterats att misstanken inte varit tillräckligt
stark för detta. En sådan konsekvens undviks sålunda om det föreskrivs att underrättelsen skall ha delgetts vid en förundersökning som lett till
allmänt åtal för brottet.
I det angivna villkoret bör ligga att det är just den förundersökning,
under vilken den misstänkte delgavs underrättelsen, som skall ha följts av åtal för brottet. Avslutas en förundersökning utan åtal. bör alltså en under-
rättelse som delges i samband med denna inte ha någon betydelse i preskriptionsavseende ens om en ny förundersökning leder till åtal för samma brott. Inleds en ny förundersökning, exempelvis på grund av att nya omständigheter kommer fram i fallet, bör däremot inget hindra att den
misstänkte delges en underrättelse om brottsmisstanke en andra gång, nu
med preskriptionshindrande verkan om åtal följer på denna förundersökning. Jag vill framhålla att det enligt min mening inte finns skäl att befara att möjligheten att förhindra preskription genom en underrättelse om brottsmisstanke kommer att användas av en åklagare så, att denne skulle
fördröja en förundersöknings avslutande och därmed hålla frågan om
preskriptionens inträde svävande i förhoppning om att nya bevis kommer fram. Detta motverkas bl.a. av regeln i RB att förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § andra stycket).
Den preskriptionshindrande verkan. som delgivning av åtal eller häkt-
ning har enligt gällande regler, är begränsad till det brott som har föranlett
åtgärden. Med brottet avses den gärning som beskrivs i stämningansök-
ningen resp. häktningsbeslutet. Bindningen mellan brottet och den presk-
riptionshindrande åtgärden bör behållas även när det gäller underrättelse
om brottsmisstanke. Preskriptionen bör sålunda hindras endast beträffande det brott som misstanken och underrättelsen avser. Det är därför viktigt att underrättelsen innehåller uppgifter om de omständigheter som ligger till
grund för bedömningen att det föreligger skälig misstanke om brott. Upp-
gifterna måste anges noggrant. Preskriptionshindrets begränsning till brottet innebär vidare att åklagaren vid kommande åtal i princip blir bunden till den gärningsbeskrivning som har uttryckts i underrättelsen om brottsmisstanke. Några remissinstanser, bl.a. riksåklagaren, har med hänsyn härtill ansett att endast åklagare skall vara behörig att utfärda underrättelsen. Jag
delar den uppfattningen. Som jag tidigare har sagt bör det fästas stort avseende vid synpunkten
att den misstänkte skall få vetskap om att preskriptionstiden för brottet har slutat löpa. Detta uppnås om underrättelsen om brottsmisstanke delges
personligen med den misstänkte. För att underrättelsen skall få preskriptionshindrande verkan bör det därför vara en förutsättning att den delges i
samma ordning som gäller för delgivning av stämning i brottmål.
Den nu redovisade och av utredningen förordade lösningen minskar klart möjligheterna för den misstänkte att uppnå preskription av brottet genom att förhala förundersökningen. Även sabotagehandlingar i skatteprocessen får minskad verkan eftersom preskriptionshinder kan framkallas redan på förundersökningsstadiet. Behovet av en skärpning av reglerna om
åtalspreskription vid skattebrott bör därför också enligt min mening kunna
tillgodoses genom bestämmelser 1 enlighet med den angivna lösningen. Denna följer för övrigt i allt väsentligt de huvudprinciper som f.n. gäller enligt BrB.
2.3.3 Tillämpningsområdet
Vad gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om underrättelse
om brottsmisstanke föreslär kommittén att institutet skall kunna användas i fråga om alla brott enligt SKBL, UBL, KupL och SjL samt brotten enligt 34 a & lagen om prisreglering på jordbrukets område och enligt 21 3 lagen om prisreglering på fiskets område. Detta innebär att preskription skall kunna förhindras genom delgivning av en underrättelse om brottsmisstanke även beträffande vissa brott av böteskaraktär som inte berörs av förslaget om en till fem år förlängd preskriptionstid. De nya bestämmelserna blir däremot inte heltäckande beträffande brotten mot skatte-och avgiftsförfattningarna. Ett flertal brott, t.ex. det i 120 § första stycket TL upptagna brottet avseende underlåtenhet att fullgöra kontrolluppgiftsskyldighet enligt 37 § samma lag, kommer enligt förslaget att lämnas utanför
regleringen.
Kommitténs förslag innebär vidare att brott enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, VSL, och i övrigt brott rörande skatter eller avgifter som fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull lämnas utanför regleringen. Också de skattebrotten närliggande valutabrotten un-
dantas. Vad gäller valutabrotten bör man enligt kommitténs mening överväga att införa särskilda bestämmelser om preskriptionshinder även för dessa. Kommittén anser emellertid att det faller utanför dess uppdrag att föreslå åtgärder på valutasidan.
Det föreslagna tillämpningsområdet godtas eller lämnas utan erinran av de flesta remissinstanserna. Från något enstaka håll ifrågasätts dock om de nya bestämmelserna skall vara tillämpliga på brott med endast böter i straffskalan. Ett par remissinstanser förordar att regleringen omfattar också valutabrotten. Vad gäller brotten inom tullverkets område påpekar generahullstyrelsen att styrelsen inte känner till något fall där preskription av brott enligt VSL inträtt på grund av att den misstänkte avvikit till utiandet och att det bl.a. därför inte är påkallat att ta med sädana brott.
För egen del vill jag först slå fast att reformbehovet är särskilt angeläget i fråga om de centrala skattebrotten. Ä andra sidan är det önskvärt med en enhetlig reglering inom hela skatte- och avgiftsområdet. Vad gäller tullverkets beskattningsverksamhet bör framhållas att för denna gäller särskilda bestämmelser beträffande både förfarandet och brottsansvar. Vid misstanke om brott enligt VSL är det vidare i de flesta fall tullmyndighet som med stöd av 13 & VSL inleder förundersökning rörande brottet, vilket bidrar till att tiden från brottstillfället till den tidpunkt då åtal väcks i allmänhet inte blir oacceptabelt lång. Med hänsyn till dessa förhållanden finns det enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu införa särskilda regler om preskriptionshinder på tullverkets område. Inte heller i fråga om valutabrott är jag beredd att nu lägga fram något förslag.
När det gäller att avgränsa tillämpningsområdet i övrigt ligger det enligt min mening närmast till hands att göra bestämmelserna tillämpliga antingen på alla brott inom förevarande område eller på endast de brott för vilka preskriptionstiden är lägst fem år. När fråga är om ett brott av närmast ordningskaraktär förefaller det inte påkallat att förhindra preskription genom att tillgripa institutet underrättelse om brottsmisstanke, särskilt med tanke på att institutet utgör ett avsteg från annars gällande regler om preskriptionshinder och de ändrade reglerna främst bör ta sikte på den allvarliga brottsligheten. Detta talar för det senare alternativet, dvs. att bestämmelserna skall få tillämpas bara i fråga om brott som har, eller enligt mitt förslag får, en preskriptionstid om minst fem år. Genom att låta alla sådana brott på förevarande område omfattas av bestämmelserna om underrättelse om brottsmisstanke blir ordningen dessutom lättöverskådlig.
Jag föreslår att nya bestämmelser om preskriptionshinder införs för brott mot skatte- och avgiftsförfattningar i enlighet med vad jag nu anfört. Bestämmelserna bör tas in i SkBL. I UBL, SjL. KupL, lagarna om prisreglering på jordbrukets och fiskets område, utsädeslagen och AUL bör hänvisning ske till bestämmelserna i SKBL. Jag återkommer i specialmotiveringen till bestämmelsernas närmare utformning.
2.4¶Förlängning av preskriptionstiden
2.4.1 Allmänt
Kommittén föreslår att det införs möjligheter till förlängning av preskriptionstiden i fall då den misstänkte avvikit eller på annat sätt häller sig
undan och en underrättelse om brottmisstanke på grund därav inte kunnat
delges. Ett beslut om förlängning skall på talan av åklagare få meddelas av domstol. Preskriptionstiden skall få förlängas med så lång tid som behövs för delgivning av underrättelsen. Den får dock inte förlängas med mer än sammanlagt fem år. Flertalet remissinstanser ställer sig bakom också detta förslag. Några
remissinstanser anser emellertid att den föreslagna möjligheten i alltför hög grad avviker från nuvarande principer på preskriptionsområdet. Bl.a. anförs att preskriptionstiden alltid bör kunna beräknas på förhand. Som
alternativ lösning föreslås från ganska många håll att man skall frångå kravet på personlig delgivning beträffande den preskriptionshindrande åtgärden: med ett enklare delgivningsförfarande skulle det inte finnas något
behov av att kunna förlänga preskriptionstiden. Några remissinstanser menar att förslaget har den svagheten att ett beslut om förlängning får
tillgripas endast när en underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges och alltså inte när stämningen inte kunnat delges. I flera yttranden
framförs invändningar från administrativa utgångspunkter.
Enligt min mening är det uppenbart att det krävs särskilda insatser för att komma till rätta med problemen med misstänkta som på ett uppseende-
väckande sätt försöker hålla sig utanför rättssystemet. Förhållandena är
allvarligast i fråga om sådana misstänkta som efter brottet lämnar landet |
för att utomlands invänta utgången av preskriptionstiden. 1 dessa fall rör det sig ofta om betydande belopp som undandragits. Sådana förfaranden
får stor publicitet i massmedia och det torde av allmänheten uppfattas som
stötande att vår rättsordning inte kraftfullare kan ingripa mot denna typ av brottslighet. Detta får utan tvivel till följd att den allmänna skattemoralen
skadas. Av allmänpreventiva skäl är det sålunda motiverat med ytterligare
skärpningar av preskriptionsreglerna. Detta gäller särskilt i utlandsfallen.
Kommittén har diskuterat möjligheten att komma till rätta med de nuva-
rande olägenheterna beträffande fallen då en misstänkt håller sig undan
genom att lätta på kravet på personlig delgivning. En möjlighet är enligt kommittén att föreskriva att delgivning skall anses ha skett med den misstänkte ett visst antal dagar efter det att handlingarna har avsänts med
ordinarie postgång till den misstänktes senast kända adress. En annan
utväg, som kommittén pekat på och som enligt några remissinstanser närmare borde övervägas, är att tillåta delgivning med annan än den sökte eller kungörelsedelgivning.
Som jag tidigare sagt har kommittén dock stannat för lösningen att
undanhållande från den misstänktes sida bör mötas med regler om förläng-
3 Riksdagen 1984/85.1 saml. Nr 47
ning av den ordinarie preskriptionstiden under domstolens överinseende. Kommittén har ansett att dess förslag ligger mer i linje med de rättstraditioner som finns inom den svenska preskriptionsrätten. Jag anser också för egen del att man i första hand bör välja en lösning som så nära som möjigt ansluter till de nuvarande huvudprinciperna. Kommitténs förslag innebär vidare att frågan om preskriptionstidsförlängning prövas av domstol vilket är en fördel från rättssäkerhetssynpunkt med hänsyn till de ingripande verkningar en preskriptionstidsförlängning kan medföra för den misstänkte. Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag.
Förlängning av preskriptionstiden bör sålunda kunna ske genom ett
särskilt beslut som meddelas av domstol. En fråga om förlängning av
preskriptionstiden bör prövas på ansökan av åklagare av den domstol som är behörig att pröva det kommande målet om ansvar för brottet.
Kommittén föreslår att en förlängning skall få beslutas när underrättelsen om brottsmisstanke inte har kunnat delges på grund av att den miss-
tänkte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Det nya institutet skall
däremot inte kunna användas när åtal är väckt och delgivning av stämningen i brottmålet misslyckas. Eftersom denna delgivning i normalfallet ligger på domstolen är det enligt kommittén olämpligt att denna också skall avgöra när delgivning inte går att genomföra.
Mot detta har en del remissinstanser reagerat. Det framhålls att det ter sig stötande att en förlängning får tillgripas endast vid förundersökningen och därmed väl mot den som är skäligen misstänkt för ett brott men inte
mot den gentemot vilken misstanken är så stark att åtal har väckts för
motsvarande brott.
Jag anser också att det är olämpligt att begränsa möjligheten till preskriptionstidsförlängning till fall då delgivningen av en underrättelse om brottsmisstanke misslyckas. För åklagarnas del kan en sådan begränsning leda till att de, när det finns skäl att befara delgivningssvårigheter, väljer att inte väcka åtal trots att tillräckligt underlag för det finns. Att i sådana situationer avvakta med åtal för att I stället utfärda underrättelse om brottsmisstanke och vid misslyckad delgivning gå till domstol och få beslut om förlängning av preskriptionstiden är inte önskvärt. Det är enligt min mening i och för sig principiellt tilltalande att den instans som har ansvaret för delgivningen inte dessutom skall med bindande verkan pröva om del-
givning varit ogenomförbar. Men eftersom förlängningsfrågan skall avgöras av domstol anser jag att det därmed ges garantier för att den rättsliga
prövningen sker på ett korrekt sätt. Härtill kommer att jag - vilket jag
senare återkommer till - i motsats till kommittén föreslår att domstolens beslut i förlängningsfrågan skall få överklagas särskilt. Härigenom byggs
ytterligare rättssäkerhetsgarantier in. Med hänsyn till detta anser jag inte att det möter något hinder att låta domstolen besluta om förlängning av preskriptionstiden om delgivning av åtalet av närmare angivna skäl inte har kunnat verkställas.
Prop. 1984/85: 47 ÖJ tin
Jag föreslår således att institutet preskriptionstidsförlängning skall få användas vid misslyckade delgivningsförsök i fråga om såväl underrättelse
om brottsmisstanke som stämning i brottmålet.
2.4.2 Villkoren för förlängning
Ett förlängningsbeslut skall enligt kommitténs förslag få fattas när delgivning inte kunnat ske på grund av att den misstänkte avvikit eller på
annat sätt håller sig undan. Remissinstanserna lämnar i allmänhet förslaget
på denna punkt utan erinran. Förslaget har dock föranlett bl.a. påpekanden om att flera av de exempel som nämns i betänkandet på fall där
avvikande får anses föreligga inte torde kunna hänföras under uttrycket avvikit eller på annat sätt håller sig undan” samt att enbart delgivnings-
svårigheter inte bör tas som intäkt för att någon håller sig undan.
Jag ansluter mig i huvudsak till kommitténs uppfattning om i vilka fall en förlängning av preskriptionstiden bör få ske. Med hänsyn till den stora betydelse ett förlängningsbeslut kan få finns det emellertid enligt min mening skäl att redan i lagtexten ange förutsättningarna på ett så klart och utförligt sätt som möjligt. Vid avfattningen av denna bör man kunna utgå ifrån de närliggande bestämmelserna om förlängning av preskriptionstid i
fråga om preskription av skattefordringar. Dessa bestämmelser, 7 § i lagen
om preskription av skattefordringar m.m., tar nämligen upp i stort samma frånvarosituationer som är aktuella i det här sammanhanget.
Frånvarosituationerna bör delas upp i tre olika fall. Möjlighet till preskriptionstidsförlängning bör till att börja med finnas om den misstänkte saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. En annan situation är den att den misstänkte inte kan anträffas på känt hemvist inom riket. För detta fall bör dessutom gälla, förutom att det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig, att det kan antas att han
håller sig undan. Det tredje fallet bör omfatta de situationer då den misstänkte stadigvarande vistas utomlands. En fråga är om man för förlängning
i det senare fallet skall kräva att det bakom utlandsvistelsen kan antas finnas ett direkt syfte från den misstänkte att hålla sig undan svenska myndigheter eller om man skall nöja sig med att varje utlandsvistelse av stadigvarande natur kan medföra en förlängning.
Jag vill då först framhålla att det särskilt är sådana fall där den misstänk-
te lämnar Jandet för att utomlands invänta utgången av preskriptionstiden
som allmänt väcker anstöt och som därför starkt bidrar till att en generell
skärpning av preskriptionsreglerna vid skattebrott är påkallad. Delgivningen med den som reser utomlands och vistas där en längre tid blir ofrånkomligen försenad och försvårad oavsett syftet med utlandsvistelsen. Mot den
bakgrunden och då det vid utformningen av regelsystemet bör vara en
strävan att samma förutsättningar skall gälla för alla misstänkta oberoende av åtkomligheten för svenska myndigheter, bör en stadigvarande utlandsvistelse i princip alltid få medföra en förlängning av preskriptionstiden.
Man vinner då också den fördelen att de bevisproblem. som ofta skulle uppkomma kring frågan om anledningen till att den misstänkte vistas utomlands, undviks.
En förlängning skall emellertid som tidigare antytts inte få beslutas
endast på den grunden att en utlandsvistelse är konstaterad eller att något
av de övriga två frånvarofallen visats föreligga. En ytterligare förutsättning bör vara att frånvaron är orsaken till att delgivning inte har kunnat verkställas. Det innebär i fråga om var och en av de skilda situationerna att
myndigheterna måste försöka få till stånd en delgivning enligt de delgiv-
ningsmetoder som står till buds innan frågan om förlängning kan aktualise-
ras. Denna förutsättning bör sålunda normalt ocksä gälla för utlandsfallen.
2.4.3 Förlängningstid m.m.
Tiden för ett förlängningsbeslut får enligt kommittéförslaget inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske
med den misstänkte. Som riktmärke vid bestämmandet av förlängningstiden bör enligt kommittén gälla att fristen inte utsträcks längre än vad som i
normalfallet krävs för delgivning i det land eller på den ort där den miss-
tänkte befinner sig. Den praxis som utbildats beträffande delgivning i
utlandet får enligt kommittén därvid vara vägledande. I betänkandet redovisas de normala tiderna för delgivning i utlandet. Av redovisningen fram-
går att tiden för delgivningsförfarandet i de utomnordiska länderna i allmänhet är mellan två och sex månader. Visar det sig att den medgivna
förlängningen är otillräcklig anser kommittén att domstolen efter en ny framställning av åklagaren skall få medge ytterligare förlängning. Som en
yttersta gräns för förlängningen föreslår kommittén fem år räknat från den
tidpunkt då den ordinarie preskriptionsfristen löper ut. En grundläggande förutsättning för att förlängning över huvud taget skall kunna medges är enligt förslaget att framställningen skall ha kommit in till domstolen innan preskription inträtt enligt övriga regler. Därtill bör, anser kommittén, komma att domstolen inom samma tid skall ha meddelat sitt beslut om förlängning.
Ett par remissinstanser kritiserar förslaget om att preskriptionstiden inte
får förlängas med längre tid än som är nödvändigt för att delgivning skall
kunna ske med den misstänkte. En remissinstans, hovrätten för Västra
Sverige, föreslår i stället att beslut om förlängning skall ske med ett är i
sänder och med den av kommittén föreslagna yttersta gränsen om fem år.
För egen del gör jag följande bedömning. Jag ansluter mig till grundtanken att preskriptionstiden inte bör få ut-
sträckas längre än som i en liknande situation vanligen behövs för att delgivning skall kunna ske. Förlängningsinstitutet bör emellertid samtidigt
- utan att i nämnvärd grad ge avkall på kravet på förhållandevis korta
förlängningstider - ordnas så att det inte blir otympligt och betungande för myndigheterna.
En ordning som vad gäller utlandsfallen innebär att tiden alltid skall bestämmas med hänsyn till vad som i normalfallet erfordras för delgivning i det aktuella landet förefaller mig väl stel. Det kan sålunda inte vara rimligt att begränsa förlängningarna till två-tre månader. Kona förlängningar medför en betydande arbetsbelastning för åklagare och domstolar utan att ge någon påtaglig fördel för den enskilde. Jag föreslår därför att kommitténs förslag, dvs. att förlängning skall ske med så lång tid som kan beräknas gå åt för delgivning, får bilda huvudregel och att denna kompletteras med en regel om en minsta förlängningstid om sex månader. Jag föreslår vidare att man genomför kommitténs förslag att den totala tiden för förlängning aldrig får överstiga fem år. Förslaget om en absolut gräns om fem år har inte föranlett någon erinran vid remissbehandlingen.
En grundläggande förutsättning för att förlängning över huvud taget skall få medges måste — som kommittén också förestår — vara att åklagarens ansökan härom kommer in till domstolen innan brottet är preskriberat enligt vanliga regler. Enligt kommittén skall dessutom krävas att domstolen har meddelat beslutet om preskriptionstidsförlängning innan åtalspreskription inträtt. Överåklagaren i Stockholm har särskilt tagit upp denna fråga och ansett att det skulle vara lämpligare att låta tidpunkten för ansökans ingivande vara avgörande, eftersom i annat fall den situationen kan uppstå att domstolen anser sig tvingad att fatta beslut på ett material som den anser ofullständigt och egentligen vill ha kompletterat.
Den av kommittén föreslagna ordningen anser jag i och för sig ha många fördelar. Den framstår som enkel och lättillämpad. Vid utgången av den ordinarie preskriptionstiden är det klarlagt huruvida preskription har inträtt eller inte. Frågan om det skall vara ett villkor att beslutet har meddelats inom den ordinarie preskriptionstiden hänger emellertid nära samman med vad som föreslås gälla beträffande möjligheten till besvär över beslutet. Av skäl som jag strax kommer att utveckla anser jag — till skillnad från kommittén — att sådan besvärsrätt bör finnas. Frågan om beslutstidpunkten kommer då i ett annat läge. En besvärsrätt måste nämligen ges en utformning som medför att det under viss tid efter utgången av den ordinarie preskriptionstiden kan komma att råda osäkerhet om vad som slutligen kommer att gälla. Så kan ju exempelvis ett beslut av tingsrätten om förlängning efter besvär komma att upphävas av överinstansen efter det att den ordinarie tiden gått ut. Ovissheten kommer att kvarstå fram till dess att beslutet vinner laga kraft. Med hänsyn härtill saknas det enligt min mening vägande skäl att hålla fast vid regeln att domstolens beslut om förlängning skall ha meddelats inom en bestämd tid. Jag anser således att det bör vara en tillräcklig förutsättning att ansökningen om preskriptionstidsförlängning ges in före utgången av den ordinarie preskriptionstiden. Domstolarna bör givetvis ändå handlägga målen om förlängning med stor skyndsamhet för att så långt möjligt begränsa den tid varunder preskriptionsfrågan hålls öppen.
Kommittén har som jag nyss berört ansett att talan inte skall få föras mot domstolens avgörande i mål om förlängning av preskriptionstid eller, med andra ord, att rättens beslut omedelbart skall vinna laga kraft. Bakgrunden till detta är det krav på snabbhet i förfarandet som enligt kommittén är nödvändigt för en processuell åtgärd av förevarande slag. Denna kommitténs uppfattning har mött kraftig kritik från några remissinstanser som hävdat att rättssäkerheten kräver att den enskilde kan få ett förlängningsbeslut överprövat.
Jag finner också för egen del att det från rättssäkerhetssynpunkt inte är
godtagbart att ett förlängningsbeslut inte skall kunna bli föremål för särskild prövning i högre instans. Enligt min mening är intresset av snabbhet i
förfarandet inte så framträdande att den enskilde i strid mot vedertagna
fullföljdsregler skall fråntas möjligheten att i högre rätt få ett beslut om förlängning av preskriptionstiden prövat. Jag föreslår därför att den miss-
tänkte skall få föra talan mot ett beslut om förlängning. Däremot finner jag
det bl.a. av praktiska skäl inte motiverat att tillåta en överprövning av ett
beslut varigenom domstolen ogillat eller på annat sätt inte bifallit en
ansökan om förlängning. Ett sådant beslut bör alltså omedelbart vinna laga kraft. I fråga om fullföljden mot bifallsbeslut bör i huvudsak RB:s regler om talan mot lägre rätts beslut gälla. Med hänsyn till att rättegångsförfarandet med anledning av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden ofta torde utmärkas av att den misstänkte inte är medveten om vad som
pågår bör dock en speciell regel gälla beträffande besvärstiden. För att den
misstänkte skall kunna utnyttja rätten att anföra besvär över ett beslut
varigenom åklagarens ansökan bifallits bör utgångspunkten för beräkning
av besvärstiden sålunda vara den dag då han fick del av beslutet.
Vad gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om beslut om presk-
riptionstidsförlängning bör detta enligt min mening bli detsamma som jag
förordat beträffande reglerna om underrättelse om brottsmisstanke. Jag
föreslår sålunda att bestämmelserna om preskriptionstidsförlängning skall
tillämpas på brott enligt SKBL och därutöver på de brott för vilka jag
tidigare föreslagit en enhetlig preskriptionstid på fem år.
2.5¶Följdändringar beträffande eftertaxering m.m.
2.5.1 Bakgrund
Förslaget att preskriptionshinder skall inträda vid delgivning av under-
rättelse om brottsmisstanke får efterverkningar på det skatteprocessuella
planet. eftersom det i fråga om möjligheterna till eftertaxering, efterbeskattning och motsvarande förfarande enligt lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter. AVGL, finns en koppling mellan brotts- och skatteprocessen.
Jag skall här i korthet redogöra för innebörden av ifrågavarande bestäm-
melser och då främst vad gäller eftertaxering.
För att eftertaxering skall få ske krävs att den enskilde har lämnat ett oriktigt meddelande till myndigheterna och att detta föranlett att skatt påförts med för lågt belopp. Det skäll således föreligga ett orsakssammanhang mellan det oriktiga meddelandet och den för låga debiteringen. En ytterligare förutsättning är att den tillkommande debiteringen inte avser ett ringa belopp. För mervärdeskattens och punktskatternas del gäller vidare att efterbeskattning inte skall äga rum om "det med hänsyn till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt. Här föreligger således ett villkor av skälighets- eller billighetskaraktär som saknas på den direkta beskattningens och socialavgifternas område.
För eftertaxering gäller vissa tidsfrister som anges i 115 och 116 §§ TL. Normalt gäller att ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till domstolen inom fem år från utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans. Domstolen har därefter ytterligare ett år på sig att avgöra saken.
Andra tidsfrister för ansökan om ceftertaxering finns i fråga om tre fall. Två av fallen är av mindre intresse i det här sammanhanget. Det ena fallet avser en kortare tid för eftertaxering av vissa dödsbon och det andra en särskild fristberäkning för eftertaxering av skattskyldiga som har lämnat oriktigt meddelande i taxeringsmål som är anhängigt vid domstol.
Det tredje undantagsfallet gäller förlängd tid för ansökan om eftertaxering i situationer som har anknytning till skattebrott. Har den skattskyldige åtalats för sådant brott, får ansökan om eftertaxering för det år som åtalet avser göras fram till utgången av kalenderåret efter det då åtal väcktes. Har den skattskyldige avlidit gäller att ansökan om eftertaxering av dödsboet skall ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Även om åtal inte väcks gäller en motsvarande förlängd tidsfrist, om den skattskyldige enligt 12 § SkBL är fri från ansvar för brottet därför att han själv anmält saken till myndigheterna (frivilligt tillbakaträdande). Framställningen om eftertaxering skall då ha kommit in till domstolen före utgången av kalenderåret efter det då den frivilliga åtgärden vidtogs.
En eftertaxering som har åsatts efter åtal mot den skattskyldige skall enligt 115 § tredje stycket TL undanröjas, om åtalet ogillas helt och ogillandet inte sker på grund av ett sådant frivilligt tillbakaträdande som enligt 12 §& SkBL medför ansvarsfrihet för gärningen. För att en eftertaxering som har beslutats före domen i brottmålet skall stå fast är sålunda förutsättningen antingen att åtalet bifalls eller att det ogillas med stöd av 12 § SKBL.
Enligt 115 §& fjärde stycket TL gäller de förlängda tidsfristerna i anslutning till åtal för skattebrott även i fråga om framställning om eftertaxering som riktas mot en juridisk person. Ett villkor för detta är att den som företrätt den juridiska personen har åtalats för skattebrott som avser den juridiska personens taxering.
Den utökade tidsfristen för eftertaxering vid skattebrott infördes i samband med 1971 års sanktionsreform på skatte- och avgiftsområdet och
föranleddes främst av att åtalsfristen för grovt skattebrott ökades frän fem
till tio år.
Bestämmelserna om eftertaxering i TL har tjänat som förebild vid ut-
formningen av motsvarande institut inom skatte- och avgiftsområdet i övrigt. Föreskrifter härom finns i fråga om mervärdeskatten i 38-41 88 lagen (1968:430) om mervärdeskatt, ML. för punktskatternas del i 20 och
21 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning,
LFK, och beträffande arbetsgivaravgifterna i 14 & AVGL. Vad gäller
punktskatter bör framhållas att enligt prop. 1983/84:71 avses LFK den I
juli 1984 ersättas med en lag kallad lag om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. I lagförslaget regleras efterbeskattning i 4 kap. 7-13 §§. De
förlängda tidsfristerna i samband med åtal för skattebrott regleras i fråga
om mervärdeskatt, punktskatter och arbetsgivaravgifter i 40 § andra och tredje styckena ML, 121 § andra och tredje styckena LFK (4 kap. 12 & LPP enligt nämnda prop. 1983/84:71) resp. 14 § femte och sjätte styckena AVGL. Bestämmelserna har samma innebörd som de i 115 § tredje och fjärde styckena TL.
Av redogörelsen för gällande rätt framgår att de särskilda, förlängda
tidsfristerna för eftertaxering och liknande åtgärder är knutna till den tidrymd som i det särskilda fallet står till åklagarens förfogande för väckande av åtal för brottet. Denna tidrymd är för de flesta brotten enligt SKBL
fem år. Domstolens möjlighet att härefter döma till påföljd för något av dessa brott kvarstår fram till 15 år från den dag då brottet begicks. Denna s.k. absoluta preskriptionstid löper alltså i dessa fal! under ytterligare tio år efter det att åtalsfristen har gått ut. För grovt skattebedrägeri däremot är åtalsfristen tio år och domsfristen 30 år.
Mitt förslag till nya bestämmelser om åtalspreskription skulle med oförändrade regler om eftertaxering medföra bl.a. följande. Har den skattskyldige med preskriptionshindrande verkan delgetts underrättelse om brotts-
misstanke inom den ordinarie preskriptionstiden om fem år, har åklagaren möjlighet att ända fram till utgången av den absoluta preskriptionstiden, dvs. ytterligare tio år, låta åtala honom för brottet. Den utsträckta tiden för väckande av åtal skulle få den effekten att senaste tidpunkt för taxeringsin-
tendenten att ansöka om eftertaxering förskjuts framåt i motsvarande grad. Är det fråga om brottet grovt skattebedrägeri skulle det röra sig om en tudsförlängning för ansökan om eftertaxering om uppemot 20 år. En tids-
mässig utvidgning skulle inträda inte bara för möjligheten att åsätta eftertaxering utan också för förvaltningsdomstolens skyldighet att undanröja en eftertaxering som har åsatts med stöd av de särskilda bestämmelserna
beträffande fall av skattebrott. Ogillas åtalet i sin helhet skall ju eftertaxeringen undanröjas och detta oavsett hur lång tid som har förflutit sedan domen i eftertaxeringsmålet vann laga kraft.
2.5.2 Eftertaxeringsfristen vid brott Allmänt
Det är uppenbart att nu berörda betydande tidsförlängningar och de därmed ökade olägenheterna med ”öppna” eftertaxeringsbeslut inte kan accepteras utan måste mötas med ändringar i reglerna om eftertaxering. Kommittén är också inne på den linjen. Enligt kommittén talar principiella skäl mot den nuvarande bindningen mellan de olika processerna. Det kan enligt kommittén inte vara rimligt att såsom f.n. är fallet frågan om eftertaxering efter femårsfristens utgång skall vara beroende av en enskild tjänstemans beslut att åtala eller av den allmänna domstolens bedömning av rent objektiva brottsförutsättningar. Enligt kommitténs mening strider f.ö. kopplingen av eftertaxeringen till skattebrottsprocessen mot grundsatsen att skatteprocessen - till följd av att det centrala skattebrottet, skatte-
bedrägeri. har utformats som ett effektbrott - skall styra brottsprocessen.
Mot denna bakgrund har kommittén förordat att skatteprocessen ges en
helt självständig ställning i förhållande till skattebrottsprocessen. Kommittén föreslår att den nuvarande huvudregeln om en femårsfrist för ansökan
om cftertaxering behålls för normalfallen men att det för kvalificerade fall av skatteundandraganden införs en tioårsfrist. Dessa allvarliga fall skall
inte vara beroende av åklagarens ställningstagande i åtalsfrågan eller ut-
gången i en skattebrottsprocess. Som villkor för eftertaxering i dessa fall skall i stället gälla att den oriktiga skatten uppgår till betydande belopp.
Remissinstanserna är i allmänhet positiva till förslaget om en brytning av
eftertaxeringens samband med skattebrottsprocessen. Däremot föresprå-
kar flertalet av dem som yttrat sig I frågan att den förlängda tidsfristen förbehålls mer kvalificerade fall av skatteundandragande än kommittén
förordat. Många instanser avvisar eller ifrågasätter förslaget främst från
rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.
Som jag redan sagt är jag ense med kommittén och remissinstanserna om
att de nya bestämmelserna i SKBL om preskription bör föranleda en anpassning av vissa föreskrifter på skatte- och avgiftsområdet. Detta gäller
de nämnda föreskrifterna om eftertaxering enligt TL, om efterbeskattning enligt ML och LFK (LPP) samt om motsvarande åtgärd enligt AVGL. Av förenklingsskäl kommer jag i det följande att mest tala om eftertaxering. Men om inte annat framgår av sammanhanget avser jag med eftertaxering också de motsvarande begreppen.
Eftertaxering bör inte få komma i fråga under en så avsevärd tid som
skulle bli följden om de gällande bestämmelserna om eftertaxering lämnades oförändrade. Frågan är om anpassningen kan ske genom smärre
jämkningar av de nuvarande bestämmelserna eller om det krävs mer ge-
nomgripande ändringar. Jag delar kommitténs grunduppfattning att författningsändringarna bör hållas inom ramen för vad som kan anses som nödvändigt med hänsyn till de ändrade förutsättningarna för när åtal för skattebrott får väckas. Men även om kommittén sålunda velat begränsa
reformen får de förslag som den stannat inför anses som tämligen långtgå-
ende. Förslagen innebär ju att frågan om skattebrott inte fär någon som
helst inverkan på skattemålet och att således en i princip ny typ av
eftertaxeringsmöjlighet införs. Kommitténs avsikt med en sådan reglering är att samtidigt eliminera vissa brister i det nuvarande systemet.
När man skall ta ställning till efter vilka huvudlinjer lagstiftningen på
taxeringsområdet bör utformas, måste man numera beakta att det inom
skatteförenklingskommittén (B 1982:03) pågår ett omfattande utredningsarbete som bl.a. syftar till att rationalisera taxeringsförfarandet och skatte-
processen. Denna kommitté kommer att göra en översyn av reglerna om
tidsfrister beträffande såväl ordinarie besvär som eftertaxering och andra besvär I särskild ordning. Med hänsyn till det utredningsarbetet finns det enligt min mening skäl att nu vara mycket återhållsam när det gäller att
ändra reglerna om eftertaxering. Man bör därför inte f.n. utöka eftertaxe-
ringsmöjligheterna så att eftertaxering kan ske under längre tid endast
under den ytterligare förutsättningen att ett visst beloppsvillkor avseende undandragen skatt är uppfyllt. Enligt min mening bör man i stället söka en lösning som närmare knyter an till den nuvarande regleringen.
De gällande bestämmelserna om förlängd eftertaxeringstid tillkom som jag tidigare sagt i samband med att preskriptionstiden för grovt skattebrott ökades från fem till tio år. Härigenom blev det möjligt att också efter
utgången av den ordinarie femårsfristen eftertaxera den som gjort sig skyldig till grovt skattebedrägeri. Ett grovt skattebrott som leder till fäl-
lande dom kan därför även om det uppdagas sent i princip alltid föranleda
en riktig beskattning och alltså förhindra att den skattskyldige gör en
ekonomisk vinst på grund av brottet. Det är enligt min mening i första hand synpunkter av det här slaget som bör vara vägledande vid utformningen av
de nya bestämmelserna. Jag anser alltså att det är viktigt att samordningen
med SkBL:s bestämmelser görs så att eftertaxering också efter en ändring av reglerna om ätalspreskription i princip alltid kan ske när någon döms till
ansvar för skattebrott avseende hans taxering.
Villkoren
Mina förslag om ändring i reglerna om åtalspreskription innebär att åtal för skattebrott kan väckas senare än f.n., om en underrättelse om brotts-
misstanke har delgetts den misstänkte eller om domstolen har beslutat
förlänga preskriptionstiden för brottet. Den som fälls till ansvar för skattebrott avseende sin taxering efter ett åtal som har föregåtts av någon av de nämnda preskriptionshindrande åtgärderna bör i enlighet med vad jag nyss berört också kunna eftertaxeras för det aktuella äret. Möjligheten till
eftertaxering bör emellertid samtidigt tidsbegränsas så att eftertaxering
inte åsätts senare än som är motiverat med hänsyn till att den skattskyldige
inte skall kunna göra oskäliga vinster.
Avgörande för den gällande tidsgränsen för eftertaxering är den tidpunkt
då åtal väcks. Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in före utgången av kalenderåret därefter. Denna tidsfrist torde inte vålla skattemyndighe-
terna nägra problem, eftersom det i samband med att åtal väcks normalt finns ett utredningsunderlag som är tillräckligt också för skatteprocessen. Ett sådant underlag bör i regel också kunna föreligga inom ganska kort tid efter det att nägon preskriptionshindrande åtgärd har vidtagits med anled-
ning av brottsmisstanke, eftersom det annars inte torde finnas tillräckliga
förutsättningar för att anse att det föreligger skälig brottsmisstanke mot den skattskyldige. En regel som innebär att yrkande om eftertaxering får framställas inom ganska kort tid efter det att någon preskriptionshindrande
åtgärd har vidtagits bör därför medföra att skattemyndigheterna i princip
alltid får tillräcklig tid för att ta fram det underlag som behövs för processen om eftertaxering. Jag föreslår därför att regeln utformas med den
gällande bestämmelsen som förebild så att ansökan om eftertaxering får
göras inom ett år från utgången av kalenderåret efter det då åtal väcktes eller någon annan preskriptionshindrande åtgärd vidtogs. Eftersom en
sådan åtgärd måste företas innan den ordinarie preskriptionstiden har löpt ut, medför inte regeln att den nuvarande bortre tidsgränsen för eftertaxering förskjuts. Även om det skulle gälla en sent väckt misstanke om grovt skattebedrägeri måste nämligen åklagaren ha agerat i preskriptionsfrågan inom tio år från det att brottet begicks.
Sambandet mellan eftertaxering och domen i skattebrottmålet
Frågan är då om man bör behålla den nuvarande ovillkorliga regeln om
atl en friande dom i brottmålet — under förutsättning att ansvarsfriheten
inte grundas på ett frivilligt tillbakaträdande — skall föranleda att en
eftertaxering, som har äsatts med stöd av de särskilda fristbestämmelserna, skali undanröjas. Det är i och för sig önskvärt att brottmålsdomens
avgörande inverkan på eftertaxeringen minskas eller helt slopas. Kommit-
téns förslag till eftertaxeringsbestämmelser har också innebörden att sambandet bryts och förslaget har i det här avseendet fått ett positivt mottagande av remissinstanserna.
Med den lösning som jag nyss har förordat beträffande förutsättningarna för åsättande av eftertaxering är det emellertid enligt min mening inte
lämpligt att i nuläget göra en frikoppling från brottmålet. Visserligen finns det mycket som talar för att eftertaxering skall stå fast åtminstone i vissa av de situationer som nu är aktuella även om den misstänkte inte fälls till ansvar. Att han går fri från straff kan ju t.ex. bero på att han lyckats hålla sig undan lagföring. Jag anser dock att det mesta talar för att man t.v. behåller kopplingen till brottmålet. Som jag tidigare har antytt är det i denna del fråga om en provisorisk lösning i avvaktan på resultatet av
skatteförenklingskommitténs arbete.
Mitt förslag är alltså att en eftertaxering som har åsatts med stöd av de särskilda fristbestämmelserna också i fortsättningen skall undanröjas om den skattskyldige inte fälls till ansvar för skattebrottet. Har eftertaxeringen äsatts efter att preskriptionen av brottet har hindrats genom att den skatt-
skyldige delgetts en underrättelse om brottsmisstanke eller efter att presk-
riptionstiden för det har förlängts, bör sålunda eftertaxeringen undanröjas
om brottsmisstanken inte följs av åtal.
2.6¶Övriga frågor
Kommitténs förslag om en tioårig frist för eftertaxering m.m. när skatteundandragandet avser betydande belopp kräver enligt kommittén författningsändringar även i ett par andra avseenden.
Den ena ändringen rör tidsfristerna för besvär i särskild ordning enligt
100 & TL och 55 & ML. Kommittén föreslår av främst rättviseskäl att dessa tidsfrister förlängs så att de enskilda får en motsvarande möjlighet att söka ändring om den oriktigt påförda skatten uppgår till betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger. Den andra ändringen avser de bestämmelser som reglerar hur länge en skattskyldig skall bevara räkenskaper eller annat skriftligt material som ligger till grund för beskattningen. Kommittén föreslår bl.a. en ändring i
20 § TL så att den skattskyldige åläggs att bevara deklarationsunderlaget
under elva i stället för f.n. sex år. Kommittén anser vidare att en motsvarande förlängning måste ske i fråga om myndigheternas bevarande av
deklarationer m.m. Den här delen av kommittéförslaget har f.ö. väckt
stark kritik vid remissbehandlingen. Bl.a. betonas det att förslaget medför ökade kostnader för både det allmänna och de enskilda.
Mitt förslag i fråga om möjligheterna till eftertaxering/efterbeskattning efter den ordinarie fristens utgång innebär till skillnad från kommitténs att dessa möjligheter också i fortsättningen skall vara knutna till SKkBL:s bestämmelser. Antalet eftertaxeringar o.d. med stöd av de särskilda fristbestämmelserna torde därför vara mycket litet även efter den ändrade
ordningen. Med hänsyn härull finns det enligt min mening inte anledning
att nu ändra reglerna om besvär i särskild ordning. Jag anser inte heller att
bevaringstiden beträffande deklarationer m.m. behöver utsträckas. Även i
detta sammanhang vill jag erinra om det utredningsarbete avseende bl.a.
frågor om besvärsregler och besvärstider som pågår inom skatteförenklingskommittén.
2.7 Ikraftträdande
Kommittén föreslår att de nya reglerna inom strafflagstiftningen får
användas också beträffande redan begångna brott under förutsättning att preskription inte har inträtt vid ikraftträdandet. Kommittén föreslår över-
gångsregler i enlighet med detta. Ändringarna som berör skatte- och avgiftslagstiftningen föreslås däremot bli tillämpliga utan några särskilda övergångsregler. Utan sådana regler kommer, påpekar kommittén, de förlängda tidsfristerna för ansökan om eftertaxering m.m. att medföra att det blir möjligt att använda administrativa sanktioner i form av skatte- eller avgiftstillägg i vissa situationer, där detta enligt gällande rätt inte kan ske. Kommittén syftar på sådana fall som avser stora skatte- eller avgiftsbelopp men som i dag inte kan föranleda påföljd enligt SKBL. Kommittén anser att dessa följder av dess förslag fär accepteras av processtekniska skäl.
Remissinstanserna lämnar i allmänhet kommittéförslagen rörande övergångsbestämmelserna utan erinran. I fråga om de straffprocessuella förslagen förordar dock ett par instanser övergångsbestämmelser av innebörd att påföljd inte får ådömas för brott begånget före ikraftträdandet, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter den lag som gällde då
brottet begicks. Även kommitténs förslag på skatte- och avgiftsområdet
föranleder kritik från några håll. Därvid anmärks att ändringarna inte bör leda till eftertaxering om sådan inte är möjlig enligt de nuvarande reglerna och att några retroaktiva effekter vad gäller påförande av skatte- eller avgiftstillägg inte bör komma i fråga.
För egen del får jag anföra följande.
Bestämmelserna om utsträckning av preskriptionstiden till fem år vid vissa brott, exempelvis vid brott enligt 28 & SjL, bör tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet under förutsättning att preskription inte inträtt dessförinnan enligt äldre bestämmelser. En sådan tillämpning är i enlighet med straffrättsliga principer och valdes f.ö. vid förlängningen av preskriptionstiden för betalningsbrott enligt 81 § UBL.
En underrättelse om brottsmisstanke enligt 14 § andra stycket SKBL bör få där avsedda verkningar endast om underrättelsen har delgetts efter ikraftträdandet. Införandet av detta rättsinstitut och institutet beslut om förlängning av preskriptionstiden torde i övrigt inte föra med sig några övergångsproblem. Instituten bör få användas beträffande ifrågavarande skattebrott som vid ikraftträdandet ännu inte har preskriberats.
Ändringarna avseende tidsfristerna för ansökan om eftertaxering, beslut om efterbeskattning och motsvarande ätgärd enligt AVGL är inte av det slaget att några särskilda övergångsbestämmelser behövs. Eftertaxering o.d. bör sålunda få åsättas med stöd av de nya reglerna även i fråga om beskattningsår som har gått ut vid ikraftträdandet.
Reglerna om ikraftträdandet bör utformas med hänsyn till vad jag nu sagt. Beträffande den av kommittén berörda frågan om användning av administrativa sanktioner i vissa fall där detta enligt nuvarande bestämmelser inte kan ske, vill jag nämna att en sådan användning inte torde bli aktuell med den av mig förordade ordningen.
Jag föreslär att den nya lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1984.
3¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till I. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69), NM . lag om ändring i taxeringslagen (1956:623),
W . lag om ändring i uppbördslagen (1953:272),
BB . lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt, nn . lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter, 6. lag om ändring i lagen (1967:340) om pnsreglering på jordbrukets område,
7. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 8. lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624), 9. lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område, 10. lag om ändring i utsädeslagen (1976:298),
11. lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyl-
dighet beträffande vissa uppdragsersättningar,
12. lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregle-
ringsavgifter. Det under 5 angivna förslaget har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet. De under 6,9 och 10 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för jordbruksdepartementet.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
4 Specialmotivering
'4.1 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Det nya andra stycket i paragrafen innehåller de föreslagna specialbestämmelserna om preskriptionshinder. De innebär att preskription vid
brott enligt SKBL förhindras redan genom att den misstänkte delges skrift-
lig underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. För att underrättelsen skall ha preskriptionshindrande verkan krävs dessutom att den delgetts vid förundersökning som lett till allmänt åtal för brottet. En förutsättning för att metoden med skriftlig underrättelse skall få användas är att det föreligger skälig misstanke mot den misstänkte om
brott. Den styrka som bevisningen mot den misstänkte måste ha nått
motsvarar vad som enligt 23 kap. 18 § RB skall föranleda att den misstänk-
te, då han hörs under förundersökningen, underrättas om misstanken. Så snart utredningsmaterialet ger tillräckligt underlag för att anse att skälig brottsmisstanke föreligger mot den misstänkte får delgivning av den skrift-
liga brottsmisstanken ske. Något förhör med den misstänkte behöver alltså inte hållas före delgivningen.
Det är i regel lämpligt att delgivning av den skriftliga underrättelsen sker vid det förhör, då den misstänkte enligt 23 kap. 18 & RB skall underrättas om att han är skäligen misstänkt för brottet. Delgivning kan dessutom ske
på nägot av de sätt som föreskrivs för delgivning av stämning i brottmål. Uppehåller sig den misstänkte i något annat nordiskt land får åklagar-
myndigheten rikta en framställning om delgivning av den skriftliga brottsmisstanken direkt till den myndighet i detta land som ombesörjer delgivning i brottmål. För denna situation gäller bestämmelserna i cirkuläret (1975:301) till statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge genom delgivning och bevis-
upptagning. Vistas den misstänkte i utomnordiskt land bör utrikesdeparte-
mentet anlitas för delgivning enligt kungörelsen (1933:618) angående biträde äv utrikesdepartementet för delgivning av handlingar i utlandet.
För att preskription skall hindras skall delgivningen av den skriftliga underrättelsen om brottsmisstanke ha skett vid förundersökning som lett
till allmänt åtal. Avslutas en förundersökning utan att åtal följer, förlorar
således en delgivning av skriftlig brottsmisstanke sin preskriptionshindrande verkan även om ny förundersökning senare inleds.
En delgivning av skriftlig underrättelse om brottsmisstanke vid förundersökningen hindrar i vissa fall inte preskription trots att förundersök-
ningen lett till allmänt åtal. Om målet avvisas eller avskrivs är nämligen
delgivningen utan verkan i preskriptionsavseende. Detta följer av 35 kap.
3 § BrB.
Det föreskrivs vidare att den skriftliga underrättelsen skall utfärdas av åklagare och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott. Bestämmelsen ställer krav på att grunden för misstanken individualiseras, eftersom den preskriptionshindrande verkan av delgivningen av brottsmisstanken är begränsad till brottet, dvs. den konkreta gärning som
den misstänkte enligt åklagarens beskrivning begått. Någon fullständig
gärningsidentitet mellan den skriftliga underrättelsen och den stämningsansökan som sedermera ges in till domstolen behöver dock inte föreligga. En justering av gärningsbeskrivningen som inte går utöver vad som enligt
45 kap. 5 § RB anses tillåtet i fråga om åtal bör nämligen få göras.
IHa$
I paragrafen finns föreskrifter av innebörd att preskriptionstiden enligt 35 kap. I & BrB eller 14 §& SKBL i vissa fall får förlängas.
Enligt bestämmelserna får rätten på framställning av åklagare besluta
om förlängning av preskriptionstiden, om åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke inte har kunnat delges av närmare angivna skäl som är att hänföra till den misstänktes förhållanden. En förlängning förutsätter därför
normalt att åtgärder har vidtagits i syfte att få till stånd en delgivning med
den misstänkte.
De i de tre punkterna 1 första stycket angivna rekvisiten för att beslut om
förlängning skall få meddelas stämmer överens med dem som har tagits
upp I 7 § första stycket 2-4 lagen om preskription av skattefordringar m.m. och som anger förutsättningarna för förlängning av preskriptionstiden beträffande skattefordringar i frånvaro- och utlandsfallen. Rekvisiten i de båda paragraferna bör ges samma innebörd. Bl.a. de uttalanden som gjordes i prop. 1981/82:96 med förslag till lag om preskription av skattefordringar m.m. (s. 63 f.) bör därför gälla också i fråga om tillämpningen av rekvisiten i förevarande paragraf.
Eftersom en förutsättning för förlängning är att delgivning inte har
kunnat ske, måste i regel delgivningsförsök ha gjorts innan förlängningsbeslut får meddelas. Om den misstänkte stadigvarande vistas utomlands och brottsmisstanken framkommer eller åtal väcks så sent under den
ordinarie preskriptionstiden att den tid som kvarstår innan preskription inträder understiger vad som i normalfallet behövs för delgivning i det land
där den misstänkte befinner sig, bör en förlängning kunna ske utan att något delgivningsförsök först görs.
Ett förlängningsbeslut får fattas redan i början av den ordinarie preskriptionstiden. Det ligger emellertid i sakens natur att behovet av en förläng-
ning uppkommer först i slutet av perioden när det visat sig omöjligt att med
de normala rutinerna få kontakt med den misstänkte.
Enligt andra stycket ankommer det på domstolen att bestämma för-
längningstiden med hänsyn till den tid som kan antas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Den får dock inte förläng-
as med mindre än sex månader och enligt paragrafens tredje stycke aldrig
utsträckas med mer än fem år. Det är svårt att på förhand bedöma hur lång tid som kan tänkas tas i
anspråk för delgivningen i ett visst fall. Vägledande bör vara den tid — med
viss marginal — som normalt åtgår för delgivning i det land eller på den ort
där den eftersökte vistas. Vid sin bedömning bör domstolen väga in de upplysningar som finns kring den misstänkte, var hans familj befinner sig,
anställningsförhållanden etc. Också sådana omständigheter som i vilken
omfattning och under hur lång tid han sökts bör tillmätas betydelse. Har resultatlösa delgivningsförsök gjorts endast under en kort period före den
ordinarie fristens utgång finns det sällan anledning att endast på grund härav utsträcka tiden särskilt långt. Är det däremot fråga om en utlandsvistelse på okänd ort eller har myndigheterna utan framgång sökt den miss-
tänkte en längre tid finns förutsättningar för en annan bedömning. Domstolen bör också beakta att alltför korta förlängningar riskerar att bli ohanterliga med hänsyn till att åklagaren kanske tvingas att ge in ett flertal framställningar om förlängning beträffande samme misstänkte och till den
möjlighet som finns att anföra besvär över ett förlängningsbeslut.
Räcker den medgivna förlängningen inte tll för att delge den sökte
stämningen eller underrättelsen om brottsmisstanke får åklagaren göra en
förnyad framställning om förlängning.
Tredje stycket anger att förlängningstiden inte i något fall får utsträckas
med mer än sammanlagt fem år. Tiden räknas från den tidpunkt då den ordinarie preskriptionsfristen löper ut.
l4b§
I paragrafen ges vissa regler om rättsverkningarna av en ansökan om förlängning av preskriptionstiden.
En ansökan om förlängning måste göras före utgången av den ordinarie
preskriptionstiden eller — såvitt gäller en förnyad framställning — den tid
som gäller enligt det senaste beslutet om förlängning.
Ges en ansökan in till behörig tingsrätt före utgången av preskriptionsti-
den. preskriberas enligt andra stycket brottet tidigast när beslut på grund av ansökningen föreligger. Om en ansökan ges in kort tid innan åtalspresk-
ription skulle inträda, förhindrar bestämmelsen preskription av brottet innan domstolen hunnit fatta beslut om förlängning. Om domstolen lämnar ansökningen utan bifall, med vilket avses också att den avvisas eller återkallas, skall emellertid preskriptionstiden löpa som om framställningen inte hade gjorts. I detta fall hindrar alltså ansökningen inte preskriptionen. Bestämmelsen innebär t.ex. också att en underrättelse om brottsmisstanke, som delges efter att den löpande preskriptionsfristen gått till ända
men under tiden för domstolens behandling av framställningen om förläng-
ning, kommer att sakna rättslig verkan i preskriptionsfrågan, såvida inte framställningen bifalls.
l4c§ Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens handläggning av mål
om förlängning av preskriptionstiden och om fullföljd.
Enligt första stycket är förfarandet i tingsrätten vid handläggningen av
ett mål om förlängning av preskriptionstid skriftligt. Men också muntlig förhandling och därmed muntlig bevisning kan få förekomma. För det krävs att tingsrätten finner en muntlig förhandling fördelaktig från utredningssynpunkt. Måltypen är emellertid sådan att det sällan torde finns anledning att besluta om muntlighet. I princip skall den misstänkte och hans försvarare lämnas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan. I många fall torde det emellertid vara ogörligt. Om det t.ex. helt saknas
uppgift om var den misstänkte finns måste ett förlängningsbeslut kunna
meddelas utan att något försök görs att låta honom få del av ansökningen. Målet bör avgöras så snart som möjligt. Därför bör någon omfattande skriftväxling inte få förekomma.
Av andra stycket framgår att domstolen skall avgöra målet genom be-
slut. Där föreskrivs att talan inte får föras mot domstolens beslut om
beslutet innebär att preskriptionstiden inte förlängs. Lämnas åklagarens ansökan om förlängning utan bifall vinner således rättens beslut omedelbart laga kraft. Vidare ges där en regel om att tingsrättens slutliga beslut att 4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47
medge förlängning får överklagas genom besvär som skall ha kommit in inom två veckor frän det att klaganden fick del av beslutet.
De regler angående domstolens handläggning som härutöver behövs får genom bestämmelsen i tredje stycket hämtas från RB. Den hänvisningen är
också ett uttryck för att en fråga om förlängning av preskriptionstiden får anses ingå som ett förprocessuellt förfarande till rättegången i brottmålet.
Av hänvisningen till RB följer att tingsrätten vid sin handläggning av ett mål om preskriptionstidsförlängning är domför med en lagfaren domare och att den domstol som är behörig att pröva ansvarsfrågan beträffande ifrågavarande brott även är behörig att ta upp en ansökan om förlängning av preskriptionstiden för brottet.
4.2 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
De justeringar som jag har föreslagit i fråga om eftertaxcring föranleder ändringar i 115 § tredje och fjärde styckena TL. Huvudregeln i andra stycket om att tidsfristen för ansökan om eftertaxering normalt är fem år
behålls alltså oförändrad.
Den i tredje stycket första meningen angivna möjligheten att efter utgången av den ordinarie femårsfristen ansöka om eftertaxering om den skattskyldige har åtalats för skattebrott som avser hans taxering komplet-
teras nu så att eftertaxering kan komma i fråga även efter att någon av de åtgärder rörande preskription som föreslås i SKBL har företagits. Ansökan om eftertaxering skall sålunda få göras också i de fall då den skattskyldige
enligt 14 § andra stycket SkBL har delgetts underrättelse om brottsmiss-
tanke eller då den allmänna domstolen enligt 14 a & SkBL har beslutat
förlänga preskriptionstiden. Vad gäller underrättelsen om brottsmisstanke bör det noteras att det för att en ansökan om eftertaxering skall få tas upp till prövning är tillräckligt att underrättelsen har delgetts på föreskrivet
sätt. Det krävs alltså inte att förundersökningen har följts av åtal för
brottet.
Liksom f.n. skall en ansökan om eftertaxering i fall av åtal eller frivilligt tillbakaträdande ha kommit in före utgången av kalenderåret efter det då
åtalet väcktes eller den frivilliga åtgärden vidtogs. En motsvarande gräns
föreslås i ett nytt femte stycke gälla för ansökan om eftertaxering som
bygger på en delgivning av underrättelse om brottsmisstanke eller ett
domstolsbeslut om förlängning av preskriptionstiden. I samtliga dessa
situationer måste en ansökan om eftertaxering normalt ha kommit in
senast året efter det att den första av de ifrågavarande åtgärderna —
delgivning av underrättelse om brottsmisstanke. förlängning av preskriptionstiden eller åtal — företogs med anledning av brottsmisstanken. Före-
kommer det senare ytterligare någon åtgärd av det här slaget kommer
denna inte att medföra att den senaste dagen för ansökan om eftertaxering flyttas fram. Detta innebär att ett sent väckt åtal för ett skattebrott, för
vilket preskription inte har inträtt därför att åtalet har föregåtts av en
delgivning av en underrättelse om misstanke för brottet, inte får någon betydelse beträffande frågan om ansökan om eftertaxering har kommit in i rätt tid.
De nuvarande bestämmelserna i tredje stycket om undanröjande av
eftertaxering kompletteras så att även en eftertaxering, som har åsatts
efter att åtgärd som avses i 14 § andra stycket eller 14 a & SKkBL har vidtagits, skall undanröjas om den skattskyldige inte fälls till ansvar för
brottet. Undanröjande skall ske så snart det är klart att åtgärden inte fullföljs med åtal. Bestämmelserna om detta bildar ett nytt sjätte stycke. De nu föreslagna ändringarna har föranlett viss justering av det nuvarande fjärde stycket.
4.3¶Övriga lagförslag
Förslaget om enhetliga preskriptionstider för de allvarligare brotten mot skatte- och avgiftsförfattningarna avser en förlängning av preskriptionstiden så att den blir lägst fem år om fängelse ingår i straffskalan för brottet. I
fråga om dessa brott skall det också vara möjligt att hindra preskriptionsinträde genom att på samma sätt som föreslås i 14 § andra stycket SkBL
beträffande brotten enligt SKBL delge den misstänkte en skriftlig underrättelse om misstanke för brottet. Vidare skall preskriptionstiden för ifrågavarande brott kunna förlängas i överensstämmelse med de föreslagna bestämmelserna i 14 a — 14 c §§ SKBL. I enlighet med detta föreslås nu
ändringar i 81 §& UBL, 28 § SjL, 34 a § lagen om prisreglering på jordbru-
kets område, 31 § KupL. 21 § lagen om prisreglering på fiskets område,
7 8 utsädeslagen och 25 §& AUL. Bestämmelser om särskilda tidsfrister för efterbeskattning och utta-
gande av avgift i samband med åtal för skattebrott finns f.n. i 21 & LFK, 14 & AVGL och 40 & ML. I berörda bestämmelser i AVGL och ML ändras nu kopplingen till brottsprocessen så att den stämmer med vad jag föreslår i fråga om eftertaxering enligt 115 & TL. Vad gäller punktskatterna bör den motsvarande ändringen göras i LPP som avses gälla från den 1 juli 1984. En sådan ändring görs därför i 4 kap. 12 & LPP.
5 Hemställan
Jag hemställer att Jagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.
6 Beslut
Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.
Bilaga I
Kommitténs sammanfattning av sitt förslag
Betänkandet utgör en fjärde etapp i utredningens arbete. Det innehåller förslag till reformerade bestämmelser om s.k. ätalspreskription vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna.
Bakgrunden till de förslag som utredningen nu lägger fram utgör svårig-
heterna att inom gällande processordning beivra skattebrotten på ett från det allmännas synpunkt godtagbart sätt. Regelsystemen i rättegångsbalken och brottsbalken har utformats med tanke på de traditionella brotten. När
de tillämpas på skattebrotten med deras från straffrättslig synpunkt särcgna uppbyggnad uppkommer vissa processuella olägenheter.
Enligt gällande preskriptionsordning blir en misstänkt fri från straff om
han inte har häktats eller fått del av ätalet viss tid från det att brottet
begicks. Denna regel har visat sig medföra vissa komplikationer vid handläggningen av skattebrott. Orsakerna är flera. Skattebrotten upptäcks —
till skillnad från de traditionella brotten — inte sällan relativt lång tid efter
det att brottet har förövats. Förundersökningen tar ofta lång tid i anspråk
beroende på den skätterättsliga undersökning och process som föregår
eller löper jämsides med denna. De komplicerade frågor som förekommer i skattebrottmål av allvarligare beskaffenhet medverkar också till att förundersökningen drar ut på tiden.
Nu angivna omständigheter medför att åklagaren många gånger först i slutskedet av preskriptionstiden får sådant underlag för den fortsatta processen att han kan väcka åtal. I dessa fall kan den misstänkte genom att
hålla sig undan en kortare tid bli fri från straff.
De undersökningar som utredningen har låtit företa visar att det inte är ovanligt att den som misstänks för skattebrott utnyttjar de nu nämnda svagheterna i det processuella systemet. För att komma till rätta med dem föreslår utredningen att redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den misstänkte skall hindra preskriptionsinträde vid skattebrott. Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla de omständigheter
som utgör grund för misstanken om brott. Bestämmelsen att delgivning av brottsmisstanke skall hindra preskrip-
tion måste enligt utredningens mening kompletteras. En misstänkt kan nämligen också uppnå straffrihet genom att hålla sig undan i detta samman-
hang. Kommer t.ex. omständigheter som medför ansvar för brott fram
redan i inledningsskedet av skattemyndigheternas kontrotlarbete kan den
misstänkte för att uppnå preskription undvika all kontakt med polis- och åklagarmyndigheterna. Betydande praktiska svårigheter föreligger när det gäller att få reda på
var en person uppehåller sig och att delge honom handlingar. Särskilt
gäller detta om personen vistas utomlands. Det framgår bl. a. av undersök-
ningar av efterlysnings- och delgivningspraxis som utredningen låtit företa.
"An 1
Utredningen har valt att möta de nu nämnda svårigheterna med bestämmelser om förlängning av preskriptionstid. Har underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt hållit sig undan föreslås att domstolen i brottmålet skall
få besluta om förlängning av preskriptionstiden under så lång tid — högst
fem är — som ytterligare behövs för att delge underrättelsen. Ärende om
förlängning tas upp av domstolen på åklagarens begäran och avgörs efter
skriftlig handläggning genom besiut.
Förslaget om nytt preskriptionshinder vid skattebrott fär följdverkningar
på det skatteprocessuella planet. De förlängda tidsfrister för eftertaxering etc., som sedan år 1972 står det allmänna till buds då åtal för skattebrott väcks efter den normala femårstidens utgång, kommer nämligen att utsträckas i viss mån. Det gäller särskilt i de fall där misstanke kan delges
men förundersökningen försenas eller omöjliggörs därför att den misstänk-
te håller sig undan.
Utredningen föreslår att de nämnda följd verkningarna regleras på så sätt att framställning om eftertaxering m.m. får göras inom tio år under förut-
sättning att det handlar om betydande belopp i undanhållen skatt eller
avgift. De nuvarande reglerna om eftertaxering i samband med åtal för
skattebrott skall enligt förslaget upphävas. I fortsättningen kommer såle-
des alla frågor om eftertaxering o. d. bli en rent skatterättslig angelägenhet.
Den situationen att en eftertaxering som har fastställts efter den normala tidsfristens utgång undanröjs om åtal för skattebrott ogillas kommer där-
igenom inte att uppstå. Som en konsekvens av förslaget om tioärig eftertaxeringsfrist föreslår
utredningen att tidrymden för besvär t särskild ordning — s.k. extraordinära besvär — skall förlängas till tio år för de fall där det handlar om betydande skattebelopp. Ändringen berör enbart den enskildes besvärsrätt enligt 100 § taxeringslagen och 55 § lagen om mervärdeskatt.
Slutligen föreslår utredningen att skyldigheten att bevara deklarationsunderlag, som regleras i 20 § taxeringslagen, skall förlängas till elva år.
Samtliga ändringsförslag föreslås träda i kraft den I januari 1981.
Bilaga 2
Kommitténs författningsförslag
1¶Förslag till Lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971: 69) dels att 14 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15—18 §§, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen lydelse
148 Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken fär påföljd för brott enligt 3, 7, 8
eller 9 § ädömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Har den misstänkte på sätt som
är föreskrivet om delgivning av stämning i brottmål, vid förunder-
sökning som lett till allmänt åtat, skriftligen underrättats om att han
är skäligen misstänkt för brott enligt denna lag, skall denna åtgärd jämställas med att han fått del av åtal för brottet. Underrättelsen
skall utfärdas av förundersöknings-
ledaren och innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.
15§
Har underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig undun
får rätten på framställning av åkla-
gare besluta om förlängning av tid
som anges i 35 kap. I $ brottsbalken och i 14 § första stycket denna lag. Tiden får inte bestämmas
längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Visar det sig
att tiden är otillräcklig får rätten
medege ytterligare förlängning. Förlängning enligt första stycket får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
Framställning enligt 15 § prövas uv den domstol som har att avgöra
ansvarsfrågan.
Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen där så kan ske.
17§ Underrätt är vid handläggning
av ärende om förlängning av preskriptionstid domför med en lag-
faren domare. Förfarandet är skriftligt.
18§
Rättens avgörande i ärende om förlängning av preskriptionstid sker genom beslut. Talan får inte föras
mot beslutet.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
2 Förslag till Lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272)
Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (19 53: 272)!
dels att 81 § skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 81a §, av nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse 818 Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyl-
dighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet
föreligger, till fängelse i högst ett år.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket. Utan hinder av 35 kap. 18 brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
81a§ Bestämmelserna i 14§ andra stycket samt 15-18 §§ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1972: 75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt
Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (1958: 295) om sjömansskatt! dels att 28 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 28a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller. om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett är.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Utan hinder av 35 kap. IS
brottsbalken fär påföljd för brott enligt denna paragraf ädömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
284 §
Bestämmelserna i 14§ andra stycket samt 15-18 §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981. Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.
I Lagen omtryckt 1970: 933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777. ? Senaste lydelse 1971: 78.
4¶Förslag till Lag om ändring i kupongskattelagen (1970: 624)
Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskattelagen (1970: 624)! dels att 31 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 33 §, av nedan angivna lydelse.
Nuvurande lydelse Föreslagen lydelse
31 8
Den som uppsåtligen bryter mot 78 andra stycket eller 14 § första stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom
eller den han företräder, till böter eller fängelse 1 högst två är eller, om brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst sex år. Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 18 brottsbalken får påföljd för brott
enligt andra stycket ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år
från brottet.
33 § Bestämmelserna i 14§ andra stycket samt 15-18 §§ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraft-
trädandet.
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 996. 2? Senaste lydelse 1971: 98.
5¶Förslag till Lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets
område
Härigenom föreskrivs att 34 a & lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbrukets område! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
34 a 5
Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år,
om cj gärningen är belagd med straff i lagen om straff för varusmuggling. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underläter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande
av avgift celler, såvitt gäller avgift enligt 7—10 §§. bryter mot 4 § lagen om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 18 brottsbalken får påföljd för brott
enligt andra stycket ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år
från brottet. Bestämmelserna i 14 §
andra stycket samt 15-18 §§ skat-
tebrottslagen (1971: 69) tillämpas
på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.
Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865. " Senaste lydelse 1971: 97.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets områ-
de
Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på
fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande Iydelse Föreslagen Iydelse
218 Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsätligen eller av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift eller. såvitt gäller avgift enligt 7 §, bryter mot 4 § lagen (1959: 92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning dömes till böter.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. I $ brotts-
balken får påföljd för brott enligt
andra stycket ådömas, om den
misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från
brottet. Bestämmelserna i 148
andra stycket samt 15—18 §§ skat-
tebrottslagen (1971:69) tillämpas
på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
Lagen tillämpas inte på brott, för vilket påföljd har bortfallit vid ikraftträdandet.
7 Förslag till
Lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623)
Härigenom föreskrivs att 20, 100, 114. 115 och 116 §§ taxeringslagen
(1956: 623)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 8"
Den som enligt denna lag är skyldig att avgiva deklaration eller annan
uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till ledning för annans
taxering är jämväl skyldig att i skälig omfattning genom räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sätt sörja för att underlag finnes för
deklarations- eller uppgiftsskyldighetens fullgörande och för kontroll där-
av.
Fåmansföretag är skyldigt att sörja för att underlag finnes för kontroll av vad företagsledaren eller honom närstående person eller delägare tillskjutit till och uttagit ur företaget av pengar, varor celler annat. Företaget skall vidare som underlag för kontroll av traktamentsersättning, som utbetalats
till företagsledaren eller honom närstående person eller delägare, bevara
verifikation av övernattningskostnader, om ersättningen varit avsedd att täcka sådan kostnad.
Skyldighet att sörja för att under- Skyldighet att sörja för att under- ' lag finnes och att bevara detta kvar- — lag finnes och att bevara detta kvar-
står under sex år efter utgången av — står under elva år efter utgången av
det kalenderår underlaget avser. det kalenderår underlaget avser.
Om skyldighet i vissa fall att föra räkenskaper är särskilt stadgat.
100 8?
Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den skattskyldige,
1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är av
skattepliktig natur,
2) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är skattskyldig.
3) om han taxerats till kommunal inkomstskatt för garantibelopp för fastighet, vilket icke bort för honom upptagas såsom skattepliktig inkomst.
4) om han taxerats för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats å orätt ort,
5) om hans taxering blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende,
6) om han, tull följd av underlätenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från
honom eller i kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet,
7) om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt lägre taxering eller väsentligt lägre skatt på grund av taxering-
en,
! Lagen omtryckt 1971: 399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. " Senaste lydelse 1976: 86. > Senaste lydelse 1972: 83.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
8) om han icke erhållit sådan avräkning av utländsk skatt, som han är
berättigad till enligt överenskommelse med främmande stat.
I de fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärstalan ej tagas upp till prövning, med mindre den kan grundas på ornständighet eller
bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari
rättelse sökes, och det framstår såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av riktig taxering. Besvär som avses I denna paragraf Besvär som avses i denna paragraf
må anföras inom fem år efter taxe- får anföras inom fem år efter taxe-
ringsäret. ringsäret. Tidsfristen är dock tio år
om den skatt, som oriktigt har på-
Jörts, uppgår till betydande belopp
eller annars särskilda skäl förelig-
ger.
114 8"
Har skattskyldig i uppgift eller Har skattskyldig i uppgift eller
upplysning. avgiven till ledning vid upplysning, avgiven till ledning vid hans taxering, lämnat oriktigt med- hans taxering, lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följs delande och har meddelandet följts
eller har eljest meddelandet föran- eller har eljest meddelandet föranlett att skatt enligt uppbördslagen lett att skatt enligt uppbördslagen
(1953:272) på grund av taxeringen (1953: 272) på grund av taxeringen
påförts den skattskyldige eller hans påförts den skattskyldige eller hans make eller. vad angår förmögen- make eller, vad angår förmögen-
hetsskatt., annan med honom sam- hetsskatt. annan med honom samtaxerad person med för lågt belopp taxerad person med för lågt belopp, skall rättelse ske genom eftertaxe- skall rättelse ske genom eftertaxe-
ring. Sådan rättelse skall också ske, ring. Sådan rättelse skall också ske,
när skattskyldig har lämnat oriktigt när skattskyldig har lämnat oriktigt
meddelande i mål om sin taxering. meddelande i mål om sin taxering.
Eftertaxering må dock ej åsättas, Har den skattskyldige avlidit, sker
om den skatt som icke påförts är att rättelse genom eftertaxering av
anse säsom ringa. dödsboet. Eftertaxering må dock ej
asättas, om den skatt som icke påförts är att anse såsom ringa.
Föreligga sådana omständigheter att eftertaxering skall åsättas och kan på grund av vad sälunda och i övrigt förekommit antagas att av den
skattskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig taxering, skall eftertaxeringen äsättas med tillämp-
ning av 21 §.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om skattskyldig.
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.
+ Senaste lydelse 1978: 196.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
115 §5
Fråga om eftertaxering prövas
av länsrätt efter ansökan av taxeringsintendent. Kommun får ansö-
ka om eftertaxering i fråga om
kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages till prövning av den länsrätt som har haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering det år ansö-
san avser.
Ansökan om eftertaxering skall Fråga om eftertaxering skall
ha kommit in till länsrätten inom väckas inom fem år efter utgången fem år efter det år, då taxcringen av det taxeringsår då taxeringen rätteligen bort verkställas i första rätteligen borde ha skett. Tidsfris-
instans. Ansökan om eftertaxering ten är dock tio år om den skatt, som på grund av oriktigt meddelande i inte har påförts, uppgår till bety-
taxeringsmål får dock upptagas till dande belopp.
prövning, om den har kommit in Utan hinder av föreskrifterna i inom ett år från utgången av den första stycket får fråga om eftermånad då dom eller slutligt bestut i taxering på grund av oriktigt medmålet vann laga kraft. Har den delande I taxeringsmål väckas inom skattskyldige avlidit, skall ansökan ett är efter utgången av det år, då om eftertaxering av hans dödsbo ha dom i taxeringsmålet vann laga
kommit in inom två år efter utgång- kraft. en av det kalenderår, då boupp- Har den skattskyldige avlidit,
teckning efter honom gavs in för skall fråga om eftertaxering av
registrering. dödsboet väckas inom två år efter
Har skattskyldig åtalats för skat- utgången av det kalenderår, då tebrott som avser hans taxering, bouppteckning efter den avlidne får ansökan om eftertaxering för gavs In för registrering.
det år som brottet avser upptagas
till prövning även efter utgången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om eftertaxering medför att den skattskyldige enligt
12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. An-
sökan skall i fall som har sagts nu ha kommit in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet
väcktes eller åtgärd som avses i
12 § skattebrottslagen vidtogs. Har
den skattskyldige avlidit, skall an-
sökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatts efter åtal mot den skattskyldige, skall undanröjas av
5 Senaste lydelse 1979: 175.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
länsrätten, om åtalet ej bifalls tll någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skatte-
brott som avser den juridiske personens taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av
116 8
Fråga om eftertaxering prövas
av den domstol, som är behörig att
avgöra besvär över den skattskyldi-
ges taxering för det år eftertaxe-
ringen avser, Prövningen sker på
framställning av taxeringsinten-
dent och, såvitt avser kommunal in-
komstskatt, även av kommun.
Eftertaxering får ej ske, om fråga Mål om eftertaxering skall avgödärom ej har prövats av länsrätten ras inom ett år efter utgången av
inom ett år från den dag ansökan det kalenderår då fråga om efterom eftertaxering senast skall Aa taxering senast skall vara väckt. kommit in.
Föreskrifterna i denna lag om besvär angående taxering skall i tillämpliga delar gälla i fråga om besvär rörande eftertaxering.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
" Senaste lydelse 1979: 175.
8 Förslag till Lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att 40 och 55 §§ lagen (1968:430) om mervärde-
skatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
40 8?
Efterbeskattning får ske först se- Efterbeskattning får ske först sedan slutligt beslut om fastställelse dan slutligt beslut om fastställelse av skatt meddelats eller när fråga av skatt meddelats eller när fråga om preliminärt beslut icke längre om preliminärt beslut icke längre enligt 35 §& får väckas. Efterbe- enligt 358 får väckas. Efterbeskattning får icke ske med mindre skattning får icke ske med mindre fråga därom prövats senast under fråga därom prövats inom sex år sjätte året efter utgången av det ka- från utgången av det kalenderår unlenderår under vilket beskattnings- der vilket beskattningsåret gått till året gått till ända. Efterbeskattning ända. Tidsfristen är dock tio år om på grund av oriktig uppgift i mål om den skatt, som inte har fastställts skatt får dock ske inom ett år efter eller inte skall återbetalas, uppgår ugången av den månad då dom eller till betydande belopp. slutligt beslut i målet vunnit laga kraft.
Har den skattskyldige avlidit, på- Har den skattskyldige avlidit, påföres efterbeskattning hans dödsbo. föres efterbeskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske en- Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast dast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket boupp- det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige teckning efter den skattskyldige lämnats in för registrering. lämnats in för registrering.
Har skattskyldig åtalats för skat- Utan hinder av föreskrifterna i tebrott som avser mervärdeskatt första stycket får fråga om efterför honom får. även efter utgången beskattning på grund av oriktig av den i första eller andra stycket uppgift i mål om skatt prövas inom angivna tiden, efterbeskattning ske ett år efter utgången av det år, då för det år som brottet avser. Det- dom i målet vann laga kraft. samma gäller, om efterbeskattning medför att den skattskyldige enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskattning som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det under vilket åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskattning av döds-
! Lagen omtryckt 1969: 237. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 885. ? Senaste lydelse 1979: 304. S Riksdagen 198485. 1 saml. Nr 47
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
boet prövas inom sex månader från dödsfallei. Efterbeskattning som har åsatts efter åtal mot den skattskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Tredje stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt
juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för den juridiske personen eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.
55 & Skattskyldig får anföra besvär i särskild ordning om
P skatt fastställts i strid med bestämmelserna om vem som är skattskyldig eller om vad som är skattepliktigt. 2) skatt fastställts mer än en gång för samma omsättning, 3) beskattningen blivit oriktig på grund av felräkning, misskrivning eller
annat uppenbart förbiseende, 4) någon till följd av underlåtenhet att lämna deklaration eller infordrad uppgift, felaktighet i deklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift eller handling som legat till grund för sådan deklaration eller uppgift fått skatten för viss redovisningsperiod fastställd tll belopp som väsentligt avviker från vad som rätteligen bort fastställas för perioden,
5) nägon i annat fall kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda att skatten fastställts till belopp som väsentligt avviker från vad som fastställts. Besvär enligt första stycket 4 och 5 får upptagas till prövning endast om besvären kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats när skatten fastställts, och det framstår som ursäktligt att den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheterna eller beviset
för att få rättelse.
Besvär som avses i första stycket Besvär som avses i första stycket
får anföras senast under sjätte året får anföras senast inom sex år efter efter utgången av det kalenderår utgången av det kalenderår under under vilket beskattningsåret gått vilket beskattningsåret gätt till
tull ända. ända. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som oriktigt har fastställts avser betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.
Allmänt ombud får enligt första och tredje styckena anföra besvär till den skattskyldiges förmån och i fall som avses i första stycket 3 även till
den skattskyldiges nackdel. Bestämmelserna i 348 gäller i tillämpliga delar vid prövning av besvär i särskild ordning.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
> Senaste lydelse 1979: 304.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning
Härigenom föreskrivs att 21 8 lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ilvdelse
21 8 Efterbeskattning må icke ske, Efterbeskattning må icke ske, med mindre beskattningsmyndighe- med mindre beskattningsmyndigheten meddelat beslut därom inom ten meddelat beslut därom inom fyra år efier utgången av den i 19 § fyra år efter utgången av den i 19 §
första stycket stadgade tiden för första stycket stadgade tiden för
fastställande av skatt. Efterbeskatt- fastställande av skatt. Tidsfristen är ning på grund av oriktig uppgift i dock nio år om den skatt, som inte
mål om skatt må dock ske inom ett har fastställts, uppgår till betydan-
år efter utgången av den månad då de belopp.
dom eller slutligt beslut i målet vun-
nit laga kraft. Har den skattskyldige
avlidit, åsätts efterbeskattningen hans dödsbo, dock att sådan efter-
beskattning icke må ske med mind-
re beskattningsmyndigheten med-
delat beslut därom inom två år efter
utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
Har skattskyldig åtalats för skat- Utan hinder av föreskrifterna i tebrott som avser hans skatt må, första stycket får fråga om efteräven efter den i första stycket an- beskattning på grund av oriktig
givna tiden, efterbeskattning ske uppgift i mål om skatt prövas inom för det år som brottet avser. Det- ett år efter utgången av det är, då
samma gäller, om efterbeskattning dom i målet vann laga kraft. medför att den skattskyldige enligt Har den skattskyldige avlidit, 12 § skattebrotislagen (1971:69) är åsälts efterbeskattningen hans fri från ansvar för sådant brott. Ef- dödsbo, dock att sådan efterbeterbeskattning som har sagts nu får skattning icke må ske med mindre dock ske endast om fråga därom beskattningsmyndigheten meddelat
prövats före utgången av kalender- beslut därom inom två år efter ut-
året efter det under vilket åtalet gången av det kalenderår, under väcktes eller åtgärd som avses i vilket bouppteckning efter honom 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har blivit ingiven för registrering. den skattskyldige avlidit, skall frågå om efterbeskattning av döds-
boet prövas inom sex månader från
dödsfallet. Efterbeskattning som har åsatts efter årtal mot den skatt-
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 863. " Senaste lydelse 1978: 198.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
skyldige skall undanröjas av beskattningsmyndigheten, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Andra stycket skall tillämpas
också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skatte-
brott som avser den juridiske personens skatt eller är fri från ansvar
för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
10 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring m. m.
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m. m.! skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 & Har arbetsgivare i uppgift eller Har arbetsgivare i uppgift eller
upplysning, avlämnad till ledning upplysning, avlämnad till ledning
för beräkning av avgiftsunderlag, för beräkning av avgiftsunderlag,
lämnat oriktigt meddelande och har lämnat oriktigt meddelande och har meddelandet följts eller har eljest meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett att avgiftsun- meddelandet föranlett att avgiftsunderlag för honom icke blivit be- derlag för honom icke blivit be-
stämt eller blivit bestämt till för lågt stämt eller blivit bestämt till för lågt
belopp, skall riksförsäkringsverket belopp, skall riksförsäkringsverket bestämma det avgiftsunderiag, som bestämma det avgiftsunderlag, som genom berörda förfarande undan- genom berörda förfarande undandragits. Sådant avgiftsunderlag må dragits. Detsamma gäller när ardock ej bestämmas om vad som un- betsgivare har lämnat oriktig uppdandragits är att anse såsom ringa. gift i mål om avgift. Avgiftsunder-
lag får dock inte bestämmas om vad
som Aaur undandragits är att anse
såsom ringa.
Föreligga sådana omständigheter att avgiftsunderlag som avses i föregå-
ende stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning av avgiftsunderlaget, skall avgiftsunderlaget bestämmas med tillämpning
av 10 8.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning om arbetsgivare, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.
Avgiftsunderlag som avses i den- Avgiftsunderlag får inte bestämna paragraf må icke bestämmas ef- mas enligt denna paragraf efter ut-
ter utgången av sjätte året efter ut- gången av sjätte året efter utgifts-
giftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, året. Tidsfristen är dock elva år om påföres = avgiftsunderlaget = hans det avgiftsunderlag, som inte har dödsbo, dock att sådan påföring bestämts, uppgår till betydande be-
icke må ske med mindre fråga där- lopp. om prövats inom två år efter utgången av det kalenderår, under
vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
! Lagen omtryckt 1974: 938. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 938. ? Senaste lydelse 1978: 200.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Har arbetsgivaren åtalars för Utan hinder av föreskrifterna i skattebrott som avser hans arbets- första stycket får fråga om bestäm-
givaravgift må. även efter utgång- mande av avgiftsunderlag på grund
en av den i fjärde stycket angivna av oriktig uppgift i mål om avgift tiden, avgiftsunderlag bestämmas prövas inom ett år efter utgången för det utgiftsår, som brottet avser. av det år, då målet vann laga kraft. Detsamma gäller, om bestämman- Har arbetsgivaren avlidit, påde av avgiftsunderlag medför att föres avgiftsunderlaget hans
arbetsgivaren enligt 12 § skatte- dödsbo, dock att sådan påföring
brottslagen (1971:69) är fri från an- icke må ske med mindre fråga där-
svar för sådant brott. Avgiftsunder- om prövats inom två år efter utlag som nu har sagts må dock icke gången av det kalenderår. under bestämmas med mindre fråga där- vilket bouppteckning efter honom om prövats före utgången av kalen- blivit ingiven för registrering. deråret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från
dödsfallet. Avgiftsunderlag som
påförts efter åtal mot arbetsgivaren
skall undanröjas av riksförsäk-
ringsverket, om åtalet ej bifalles till någon del. Detta gäller dock ej om
åtalet ogillas med stöd av 12 § skat-
Femte stycket skall tillämpas också i fall då den som har företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiske personen påfört avgiftsunderlag eller är
fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den I januari 1981.
Bilaga 3
Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet (SOU 1980: 4) Preskriptionshinder vid skattebrott
Efter remiss har yttranden inkommit från justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket. rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande rådet
(BRÅ), riksförsäkringsverket (RFV), riksrevisionsverket, riksskatteverket (RSV), statens jordbruksnämnd, generaltullstyrelsen, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorrlands län, 1969 års punktskatteutredning (Fi 1970: 57), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen auktoriserade revisorer, Föreningen Sveriges fögderitjänstemän, Kooperativa förbundet, Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska företagares riksförbund, Svenska kommunförbundet, Svenska revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen, Sveriges
industriförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).
LRF, Sveriges hantverks- och industriorganisation — Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund har åberopat yttrande som avgetts av Lantbrukarnas skattedelegation. Yttrande har avgetts gemensamt av SAF
och Sveriges industriförbund. RÅ har översänt yttranden från överåklagarna i Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt samt länsåklagarna i
Stockholms och Gotlands, Malmöhus och Kopparbergs län.
Länsstyrelsen i Malmöhus har översänt yttranden från lokala skattemyndigheterna i Malmö och Lunds fögderier. Yttrande har även inkommit från riksarkivet.
1¶De straffprocessuella förslagen
1.1 Allmänt
USS nu aktuella förslag har fått ett övervägande positivt mottagande av remissinstanserna.
Av de allmänt positiva remissinstanserna tillstyrker några utredningens förslag i sin helhet eller lämnar det utan erinran. Det gäller rikspolisstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelsernas organisationsnämnd, Kooperativa förbundet, Svenska kommunförbundet och TCO.
Utredningens förslag till ändrade preskriptionsregler tillstyrks till alla delar av länsstyrelsen i Skaraborgs län, Föreningen Sveriges fögderitjäns-
temän, landstingsförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksför-
bund. Även RFV, länsåklagaren i Malmöhus län och Svenska revisorsamfundet SRS godtar förslaget.
Till dem som i huvudsak förordar förslaget till ändrade preskriptionsbestämmelser hör RÅ, överåklagaren i Göteborg, riksrevisionsverket, RSV, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus och Västernorrlands län och SACO/!SR.
Positiva till de föreslagna särbestämmelserna såvitt avser preskriptions-
hinder är också BRÅ och Lantbrukarnas skattedelegation. Dessa instanser uttalar samtidigt att man bör överväga att införa ändrade bestämmelser om preskriptionsavbrott även för andra brott än skattebrott. Varken BRÅ eller skattedelegationen vill förorda förslaget till förlängning av preskriptionstiderna genom domstolsbeslut.
Direkt avvisande till förslaget är länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län, kammarrätten i Jönköping, domstolsverket, Svenska företa-
gares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. En huvudsakligen negativ inställning har även JK, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm och överåklagaren i Stockholm. Hovrätten och kammarrätten anför att be-
stämmelserna om preskriptionsavbrott i sin helhet borde ses över. Även
JK och länsstyrelsen i Kopparbergs län har varit inne på denna tanke.
1.2 Preskriptionshindrande åtgärder vid brott mot skattebrottslagen
I det följande redogörs närmare för de remissyttranden i vilka remissinstanserna gjort allmänna uttalanden om de föreslagna preskriptionsbestämmelserna och i första hand om frågan om att hindra preskription
genom att delge den misstänkte underrättelse om brottsmisstanke.
De remissinstanser som ställer sig positiva till förslaget ansluter sig till utredningens argument. dvs. i huvudsak att skattebrotten är av speciell karaktär, att det finns stora möjligheter att undandra sig lagföring för sådana brott och att allmänpreventionen kräver att åtgärder vidtas.
Enligt RÅ:s mening bör en ytterligare förlängning av preskriptionstiden — vare sig det skulle ske genom en tioårig preskriptionstid eller ett senare-
läggande av utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning — inte kom-
ma i fråga. Med en sådan ordning skulle man, anser RÅ, avlägsna sig från den för preskriptionsinstitutet grundläggande principen om sambandet mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd i sådan utsträckning att man överskrider vad som från principiell synpunkt kan godtas. Det starka behovet av regler som gör det tekniskt möjligt att komma åt de nackdelar som vidlåder det nuvarande systemet bör enligt RÅ i stället tillgodoses med det av utredningen föreslagna institutet delgivning av brottsmisstanke.
SAF och Sveriges industriförbund har full förståelse för ansträngningar-
na att komma till rätta med skattebrottsligheten. Det kan emellertid väcka farhågor om det allmänna, för att skydda sina ekonomiska intressen,
Prop. 1984/85: 47 | 73
tillskapar regler som avviker från de regler som eljest gäller vid ekonomisk
brottslighet som riktar sig mot privatpersoner. I princip bör brott mot det allmänna inte intaga någon särställning utan behandlas på samma sätt som andra brott av samma straffrättsliga svårighetsgrad. I vart fall bör överväganden av en helt annan och mer genomgripande natur än som hittills skett göras innan lagstiftning av denna natur tillgripes inom ett enstaka område.
Med dessa erinringar ullstyrker de som ett provisorium i avvaktan på
sädana överväganden de framlagda förslagen om ändrade preskriptionsregler.
De remissinstanser som är tveksamma eller negativa till förslaget anför
olika skäl för detta.
Överåklagaren i Stockholm är tveksam till förslagen. — Våra regler om preskriptionshinder och preskriptionshindrande åtgärder tillhör några av de grundläggande i vår rättsordning. Utformningen av dem har bestämts av allmänna överväganden med utgångspunkt från rättssäkerhet och straffrättskipningens funktion i samhället. För den erforderliga fastheten och
enhetligheten i rättsordningen bör man så tångt möjligt hålla fast vid dessa bestämmelsers allmängiltiga ställning. Mycket starka skäl måste kunna åberopas för att införa speciella regler på detta område för vissa brott.
Särskilt betänkligt blir det om de omständigheter som kan åberopas för att frångå principen väsentligen är att hänföra till dålig effektivitet hos kon-
trollorganen. Bristerna i detta hänseende är påtagliga när det gäller bekäm-
pandet av skattebrottsligheten. — Redan nu är många av de mål som leder till åtal mycket gamla när de företas till huvudförhandling. Ej sällan framstår lagföringen med hänsyn härtill som mindre meningsfull. En med.
hänsyn till brottet adekvat påföljd blir ofta inte utdömd. Det blir huvudsakligen denna typ av mål som skulle bli resultatet av de föreslagna nya bestämmelserna. De förslag som nu läggs fram kommer knappast att få någon påtaglig effekt när det gäller skattebrottsligheten i stort. De personer som flyr utomlands för att undgå ansvar för skattebrott, vilka de nya
bestämmelserna främst är avsedda att träffa, utgör ett fåtal. Jag vill ifrågasätta om de föreslagna bestämmelserna kommer att få nämnvärd betydelse
för att komma till rätta med dessa fall.
Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län avstyrker förslagen med hänvisning till att båda de föreslagna nybildningarna är alltför avvi-
kande i förhållande till allmänna straffrättsliga principer och att det ur rättssäkerhetssynpunkt är betänkligt att man inte på förhand kan beräkna när brottet preskriberas. Länsåklagaren anser att en bättre utväg än den
utredningen föreslagit kan vara att anknyta preskriptionstidens början för
de centrala skattebrotten till den tid då det i skattefrågan föreligger ett
lagakraftägande utslag. Detta skulle medföra bl.a. den fördelen att pro-
cessabotage i skattemålet inte skulle vara lika lönande som det kan vara i
dag.
Kammarrätten i Jönköping anser förslagen inte vara så väl motiverade att en så radikal avvikelse från de generella bestämmelserna som de
innebär kan anses godtagbar. — Det kan framhållas att en ändring av
preskriptionsbestämmelserna är av särskilt intresse beträffande två grup-
per av skattebrottslingar. Den ena av dessa består av dem som försöker undgä bestraffning genom flykt till utlandet. Den gruppen skulle man i stor utsträckning inte komma åt genom bestämmelser om preskriptionsavbrott genom underrättelse om misstanke om brott. Den andra gruppen består av
dem som gjort sig skyldiga till grovt skattebedrägeri. Av allmänpreventiva
skäl kan det vara särskilt angeläget att få dem bestraffade. För dem gäller
emellertid redan en preskriptionstid av tio år och det får betecknas som ytterst tveksamt om samhället har ett beaktansvärt behov av att skärpa en så sträng preskriptionsbestämmelse. Domstolsverket framhåller att förslaget består av två helt skilda konstruktioner som båda hittills varit främmande för den svenska straffrätten
och att införandet av dessa båda nya institut för vissa brott skulle bidra till
att göra preskriptionsinstitutet oklart och svåröverskådligt. Domstolsver-
ket förordar i stället en generell förlängning av preskriptionstiden i skattebrottslagen.
Svenska företagares riksförbund motsätter sig förslagen till ändringar i
skattebrottslagen. Förbundet anser att det av utredningen åberopade tabellmaterialets få fall inte visar att problemen är tillräckligt stora för att
motivera förslagen. Om det allmännas ställning mot den skattskyldige skall förstärkas kan ju detta även ske genom en upprustning av bl. a. taxeringsväsendet. — En sådan upprustning vore påkallad just därför att skattebrot-
ten onekligen riskerar att upptäckas senare än andra brott. Om de statliga myndigheternas förmåga eller oförmåga att klara sina uppgifter i stället
skall styra preskriptionstidens längd, hamnar man i en situation som är oacceptabel för medborgarna. Om t.ex. handläggningstiden hos skattedomstolarna skulle öka ytterligare ett par år, skulle då preskriptionstiden ytterligare förlängas?
Sveriges advokatsamfund anser att de skäl som utredningen anför för
sitt förslag inte överväger de principiella betänkligheterna ur rättssäker-
hetssynpunkt och att de i så fall skulle ha relevans även för annan svårut-
redd brottslighet. Samfundet menar att det från rättssäkerhetssynpunkt
inte kan godtas att enbart åklagarens underrättelse om brottsmisstanke skall gälla som preskriptionshinder, eftersom i samband med sådan åtgärd omständigheterna inte skall behöva preciseras mer än så att de huvudsakli-
gen stämmer med det blivande åtalsbeslutet. Samfundet anser att nuvaran-
de preskriptionstider vid brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna är så väl tilltagna att statens straffanspråk i slutet av tidsfristerna är så uttunnat att det finns skäl för lagföring endast om åklagaren verkligen fullföljt undersökningen och förmått att precisera ett åtal.
Som har nämnts inledningsvis anser några remissinstanser att preskriptionsreglerna borde ses över även beträffande andra brott.
Enligt Svea hovrätts mening talar starka skäl hellre för en reform som är
ägnad att förkorta tiden mellan gärning och påföljd. — Det behov som föreligger bör därför snarare tillgodoses genom åtgärder för att öka effektiviteten genom översyn av nuvarande tidskrävande rutiner. En möjlighet
som härvid kan förtjäna att närmare övervägas är ett enhetligt förfarande
för skatte- och brottsmålsprocessen eller ett frigörande av brottmålet från skatteavgörandet. Ett sådant frigörande synes f.ö. redan praktiseras. En allvarlig olägenhet med förslaget är den brist på likformighet som det leder
till vid bedömningen av lika eller närbesläktade fall. Det är svårt att förstå
eller motivera varför den som genom falska uppgifter tillnarrar sig bidrag
eller andra förmåner från det allmänna skall behandlas annorlunda än den som genom motsvarande uppgifter söker undgå en förpliktelse som svarar häremot (jfr härutinnan bedömningen av fusk med bostadsbidrag). Utredningen behandlar inte närmare dessa frågor eller likartade problem i sam-
band med flerfaldig brottslighet eller vid jämförelse med annan allvarlig brottslighet. De frågor som betänkandet rör bör i överensstämmelse med
det anförda prövas i ett större sammanhang.
Kammarrätten i Stockholm understryker att preskriptionsbestämmelserna i brottsbalken utgör resultatet av ingående överväganden. — Det bör enligt kammarrättens mening inte komma ifråga att avvika från detta
regelkomplex med avseende på den ena eller andra särskilda brottsarten
utan att starka skäl föreligger. Allmänt sett är det också angeläget att
generella regler gäller på området i så stor utsträckning som möjligt. —
Kammarrätten finner inte att de särskilda skäl som utredningen har redovisat är tillräckliga för en särreglering på området. Som utredningen har påvisat är det däremot klart att Sverige i jämförelse med många andra länder av likartad karaktär har ovanligt restriktiva regler för preskriptions-
avbrott. Både processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10) och strafflagberedningen (SOU 1956: 65) förordade också bestämmelser som medgav att preskription avbryts på ett tidigare stadium än då den misstänkte delges
åtal. Dessa förslag avvisades visserligen. Sedan dess har emellertid brottsligheten i avsevärd utsträckning internationaliserats. Rörligheten över gränserna och andra faktorer har också gjort det väsentligt lättare att med nuvarande bestämmelser undandra sig lagföring. Med hänsyn till vad som har angetts nu vill kammarrätten sätta i fråga om inte tiden är mogen för att allmänt låta preskription av brott avbrytas genom underrättelse på sätt utredningen har föreslagit. Genom att enligt förslaget preskriptionsavbrottet binds till ett särskilt beslut under förundersökningen tillgodoses det
krav som brukar uppställas på att tidpunkten för preskriptionsavbrott skall vara klart fixerad och lätt att fastställa. — Risk kan föreligga att preskrip-
tionsavbrott enligt den aktuella metoden kommer att användas slentrian-
mässigt så snart som någon är misstänkt för brott av inte alltför lindrig
natur. Detta skulle vara olyckligt. Visserligen innebär kravet på att under-
rättelsen måste följas av åtal en viktig begränsning av antalet fall där
preskriptionsavbrott anses ha skett. Men någon ytterligare kvalifikation synes erforderlig, t.ex. att metoden endast får användas när anledning finns att anta alt den misstänkte kan komma att håla sig undan lagföring (jfr 158 i utredningens förslag till lag om ändring i skattebrottslagen). Ett
alternativ kan vara att sådant preskriptionsavbrott endast får tillgripas när en kortare tid, t.ex. sex månader, av preskriptionstiden återstår. Krav på viss svårhetsgrad på brottet kan också tänkas. Om särskilda krav på detta
sätt ställs upp får det i vanlig ordning prövas i brottsmålsprocessen om villkoren för preskriptionsavbrott är uppfyllda i det enskilda fallet.
Kammarrätten är tveksam till en särbehandling av frågan om preskrip-
tionshinder vid skattebrott också mot bakgrunden av att en genomgripande översyn av skatteprocessen synes vara förestående.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser inga andra principiella hinder mot
en lösning enligt förslaget än att samma lösning bör gälla all brottslighet. —
Om man är beredd att godta lösningen när dei gäller skattebrott, bör detsamma gälla gäldenärsbrott, trolöshet mot huvudman, stöld, misshan-
del etc. Den enda svårigheten med förslaget är att det är svårt att på ett tidigt stadium konkretisera misstanken så att den kan uttryckas i en klar
gärningsbeskrivning men denna svårighet är inte mindre i fråga om skattebrott än i fråga om t. ex. misshandel. Kan man godta lösningen för skatte-
brott bör man alltså kunna göra det även för annan brottslighet. — Om man vill inrikta sig på en lösning för skattebrottens del bör man enligt länsstyrelsens mening knyta an till något som är helt specifikt för sådana brott. Det ligger då närmast till hands att låta någon åtgärd inom det skatterätts-
liga förfarandet få preskriptionsavbrytande verkan. Utredningen har antytt
denna möjlighet (s. 145) men avvisat tanken, bl.a. därför att en sådan
lösning skulle skapa osäkerhet hos den enskilde om när brottet preskriberas. Svårigheterna att gå fram denna väg synes dock inte oöverkomliga. Man kan t. ex. lägga i en domstols hand att ge ett särskilt beslut i frågan.
JK framhåller att förslag om införande av ändrade regler om preskriptionsavbrott tidigare har avvisats av statsmakterna, att utredningsförslaget
inte har förmått visa att skattebrotten i sådan avgörande grad skiljer sig
från andra brott att principen om enhetliga regler för preskriptionsavbrott bör överges och att, om reglerna skall ändras, detta bör göras generellt
inom hela kriminalrätten. JK vill ändå inte ta avstånd från varje åtgärd som syftar till att förhindra att skattebrott preskriberas på ett alltför tidigt
stadium utan föreslår i stället att preskriptionstiden för samtliga berörda skattebrott på i övrigt oförändrade villkor generellt bestäms till tio år.
RÅ, överåklagaren i Göteborg och BRÅ instämmer i utredningens mening att man bör överväga att införa särskilda preskriptionsbestämmelser även för valutabrotten. Generaltullstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om huruvida behov föreligger av ändrade regler även på tullverkets beskattningsområde. Ge-
neraltullstyrelsen känner inte till något fall där preskription av brott mot
varusmugglingslagen inträtt på grund av "frivillig utlandsvistelse” och finner det bl.a. därför inte påkallat att regler motsvarande de föreslagna införs i fråga om varusmugglingsbrott.
1.3 Beslut om förlängning av preskriptionstiden vid brott mot skattebrottslagen
Svea hovrätt anser som nämnts att de frågor som betänkandet rör bör prövas i ett större sammanhang. Skulle det emellertid anses erforderligt att nu ändra gällande regler synes enligt hovrätten ändringen böra begränsas till särskilt kvalificerade fall, där det med hänsyn till den enskildes förfa-
rande och intresset att uppehålla respekten för skatteförfattningarna fram-
står som grovt stötande att lagföring ej kan ske. Denna möjlighet skulle därvid kunna ges formen av förlängning av preskriptionstid i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.
RÅ godtar den föreslagna ordningen men anser att bestämmelserna om förlängning inte bör komma till användning annat än då utredningen ger klart belägg för att undanhållande föreligger.
Hovrätten för Västra Sverige framhåller att det är stötande att preskription inträder på grund av att den misstänkte avvikit eller på annat sätt håller sig undan. Med hänsyn till de stora problem som sådant undanhål-
lande numera medför i domstolarnas arbete, särskilt i; storstäderna, ser | hovrätten positivt på förslaget. Hovrätten föreslår emellertid att preskriptionsförlängning skall kunna ske även efter det att åtal väckts. Hovrätten anför att det ter sig stötande att preskriptionstidsförlängning får tillgripas mot den som endast är skäligen misstänkt för ett brott, men inte mot den, gentemot vilken åtal väckts för motsvarande brott.
Av samma uppfattning är länsstyrelserna i Stockholms och Kopparbergs
län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför som skäl att det från bl.a. rättssäkerhets- och preskriptionssynpunkter är önskvärt att förundersökningen bedrivs så snabbt som möjligt och att misstankarna så snart som det kan ske preciseras i en ansökan om stämning. Det är därför inte rimligt att en snabb förundersökning och ett snabbt beslut om åtal i praktiken skulle ge en kortare preskriptionstid. — Vad händer om en förundersökning lett fram till en delgivning enligt 23 kap. 18§ RB men bara i muntlig form: kan
åklagaren då välja mellan att — om han har tillräckligt underlag för detta —
besluta åtal, i vilket fall normal preskriptionstid löper eller alternativt upprätta en skriftlig underrättelse om brottsmisstanke och. vid delgivningssvårigheter, begära förlängning av preskriptionstiden? Utredningen
har möjligen tänkt sig att ett beslut i åtalsfrågan alltid måste fattas så snart det finns underlag därför. Situationen kan emellertid vara den att åklagaren
har så att säga valfrihet, dvs. ytterligare utredning är kanske inte nödvändig men önskvärd, och då är det inte tilltalande att det finns en möjlighet
att förlänga preskriptionstiden genom att inte väcka åtal. Den nyss ställda
frågan kan kompletteras med frågan vad som gäller om preskriptionstiden förlängs men åklagaren därefter redan före den ordinarie preskriptionsti-
dens utgång väcker åtal. Om den längre preskriptionstiden då gäller, vilket troligen är avsikten, måste frestelsen att alltid begära en förlängning bli stor. Liksom i det förut nämnda exemplet kan åklagaren nämligen genom
möjligheten till preskriptionstidsförlängning också ge domstolen ökade möjligheter att delge en eventuell stämning. Om detta är avsett, framstår
det som ännu mer otillfredsställande att någon förlängning inte kan ske
sedan åtal har väckts.
Kammarrätten i Jönköping anför att författningstexten knappast gör det
möjligt att skilja mellan verkliga sabotageskäl och fall då någon har legitim
anledning att vistas utomlands. Kammarrätten anser dessutom att förslaget inte tar tillbörlig hänsyn till rättssäkerheten. Det kan enligt kammarrätten inte godtas att beslut om förlängning skulle ske genom ett summariskt förfarande utan att den misstänkte haft tillfälle att bemöta framställningen därom och utan att han skulle ges möjlighet att överklaga beslutet.
Lantbrukarnas skattedelegation invänder att det skulle se egendomligt
ut att införa bestämmelser som väl kan tillämpas på ett tidigt stadium då endast brottsmisstanke föreligger men som inte kan användas i mera
kvalificerade fall då åtal väckts och att detta måste skapa ett nytt åklagar-
förfarande där äklagaren för säkerhets skull tvingas göra framställning om preskriptionsförlängning innan han väcker åtal. Även i fråga om förslaget till förlängning av preskriptionstiden anser
kammarrätten i Stockholm av skälen inte är tillräckliga för en specialreglering med avseende på skattebrotten. Kammarrätten ser med den före-
slagna konstruktionen också den risken att åklagaren om möjligt regelmässigt väntar med åtal till dess underrättelse om brottsmisstanke har delgetts. Dessutom finns enligt kammarrätten den praktiska invändningen emot
förslaget att det synes tveksamt om institutet verkligen skulle fylla någon
funktion. Är den misstänkte kvar i Sverige finns redan nu metoden för att få tag i honom i den givna situationen, nämligen hämtning till förhör och anhållande. Skulle dessa metoder brista i effektivitet bör i första hand undersökas om de kan förbättras. I utlandsfallen torde förslaget inte kom-
ma att få annan effekt än att den tid under vilken den misstänkte håller sig
utanför riket blir längre. BRÅ anser att den föreslagna möjligheten till förlängning av preskriptionstiden har vissa principiellt tilltalande drag men också vara behäftad med sådana svagheter, främst av administrativ art, att den inte kan tillstyrkas. — Beslut om förlängning måste enligt förslaget fattas inom ordinarie
preskriptionstid. Innan beslutet skall. där så kan ske, den misstänkte och
hans försvarare beredas tillfälle att yttra sig. Redan detta framstår, med
hänsyn till att förfarandet inletts därför att den misstänkte ej varit möjlig
att nä, som i det närmaste absurt. Godtas ordningen förefaller dock vad som sägs I betänkandet (s. 196) att åklagaren bör göra ansökan i god tid
före preskriptionstidens utgång väl motiverat. Samtidigt får emellertid,
såsom redan framgått, förlängning ej medges för längre tid än som erfordras för delgivning. Som riktlinje anges här i betänkandet vissa normala delgivningstider i främmande länder. Dessa rör sig i allmänhet mellan två och sex månader. Om ansökan skall komma in 1 god tid torde medgivna
förlängningar därför i allmänhet bli av mycket kort varaktighet. Hur sedan
förutsatta förlängningar av förlängningen praktiskt skall kunna hanteras
när ansökan vanligtvis även i dessa fall måste komma in i god tid och
normal delgivningstid inte kan läggas till grund för beslutet framstår minst sagt som oklart. Detsamma gäller de fall där det vid begäran om förlängning inte är utrett var den misstänkte befinner sig.
JK avvisar förslaget i denna del med motiveringen att preskriptionstiden
alltid bör vara beräknelig på förhand och gärningsmannen bör själv kunna
konstatera när den är till ända.
Några av de instanser som ställer sig negativa till förslaget föreslår som
alternativ lösning att man frångår kravet på personlig delgivning.
Länsstyrelserna i Stockholms och Göteborg och Bohus län framhåller att varken Danmark eller Norge har krav på personlig delgivning utan att preskriptionsavbrottet där i stället knyts an till vissa bestämda myndighetsåtgärder. För fall där den skattskyldige avsiktligt håller sig
undan borde man enligt länsstyrelserna kunna avstå från krav på personlig
delgivning och i stäflet anknyta til bestämda fakta inom den skatterättsliga utredningen. BRÅ anser att man bör överväga om man i begränsade och preciserade fall skall tillåta preskriptionsavbrott utan personlig delgivning.
Länsstyrelsen i Hallands län anför att i fall där misstänkta lämnar riket för
att förhindra personlig delgivning av misstanke om skattebrott ett enklare delgivningsförfarande bör kunna accepteras.
Även riksrevisionsverket, som i princip tillstyrker förslagen. anser att som alternativ till ett domstolsförfarande enklare åtgärder såsom t.ex. fiktiv delgivning bör övervägas ytterligare.
1.4¶Åtalspreskription vid brott mot vissa andra författningar
Utredningen föreslår en förlängning av preskriptionstiden från två till fem år i fråga om vissa brott enligt uppbördslagen, lagen om sjömansskatt, kupongskattelagen, lagen om prisreglering på jordbrukets område samt
lagen om prisreglering på fiskets område. Den allt övervägande delen av remissinstanserna har anslutit sig till
detta förslag.
Tveksam inför förslaget är endast länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen framhåller i fråga om lagen om sjömansskatt och kupongskattelagen att för förslaget talar att det kan vara lämpligt och praktiskt med en enhetlig preskriptionstid för alla skattebrott. Mot förslaget talar det förhål-
landet att den föreslagna tiden utgör ett undantag från huvudregeln om
preskriptionstid i 35 kap. 1§ brottsbalken och att det inte visats något konkret behov av ändrade regler i dessa lagar.
Utredningen föreslår vidare att de i skattebrottslagen föreslagna ändringarna om preskriptionshinder och preskriptionstidsförlängning skall bli tillämpliga vid brott mot nämnda specialförfattningar.
RÅ och överåklagaren i Göteborg har särskilt kommenterat detta förslag. Överåklagaren i Göteborg anser inte att de aktuella brotten och inte
heller de som avses i 3, 8 och 988 skattebrottslagen är av sådan kvalificerad art att särreglering beträffande preskriptionshinder bör komma i fråga. En tillfredsställande lösning är, anser överåklagaren, i stället att som utredningen föreslagit beträffande brotten mot specialförfattningarna förordna att preskriptionstiden förlängs till fem år. RÅ ansluter sig däremot helt till utredningens uppfattning i den här delen och framhåller angelägenheten av en enhetlig reglering av preskriptionsbestämmelserna på skatte-
och avgiftsområdet.
2¶De skatteprocessuella förslagen
2.1¶Eftertaxering/efterbeskattning m. m.
Förslaget att kopplingen mellan eftertaxering och skattebrott skall elimineras tillstyrks av de flesta remissinstanserna, bl.a. kammarrätten i Jönköping och länsstyrelserna i Södermanlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Västernorrlands län. Kammarrätten i Stockholm finner att förslaget utgör en förbättring inte minst från processteknisk synpunkt.
Avvikande mening redovisas endast av JK. som uttalar att en frikoppling av eftertaxeringsprocessen från skattebrottsprocessen bör utredas särskilt.
Utredningens förslag om förlängning av tidsfristen för väckande av fråga om eftertaxering m. m. till tio år under förutsättning att det handlar om
betydande belopp i undanhållen skatt eller avgift har fått ett blandat
mottagande. Huvuddelen av remissinstanserna godtar att tidsfristen för-
längs. Däremot förespråkar flertalet av dem som yttrat sig i frågan att den
förlängda tidsfristen förbehålls mera kvalificerade fall av skatte- eller avgiftsundandragande än utredningen förordat. Många instanser avvisar eller ifrågasätter förslaget främst från rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.
Förslaget om förlängd tidsfrist i fråga om eftertaxering stöds av bl.a. länsstyrelsen i Västernorrlands län som anser att det inte kan anses stötande för rättskänslan då skatteundandragandet skall avse betydande belopp och ha sin grund i oriktiga eller underlåtna meddelanden. Landstingsförbundet finner den föreslagna reformen angelägen men ifrågasätter om
inte tidsfristerna dessutom bör få förlängas i sådana fal! där myndigheterna först i slutet av den löpande tidsfristen upptäcker att skatt eller avgift har
undandragits.
Prop. 1984/85: 47 | öl
Sveriges advokatsamfund har — om utredningens förslag till särskilda preskriptionsregler genomförs — inga väsentliga erinringar mot en tioårs-
frist för kvalificerade fall vid eftertaxering men pekar på de betydande
olägenheter som en förlängning skulle medföra i det praktiska rättslivet. Vid avtal om företagsöverlåtelser exempelvis skulle enligt samfundet de
vanligen förekommande garantierna beträffande taxeringsändringar behö-
va tidsmässigt utsträckas så avsevärt att det är ägnat att hämma normal
omsättning i näringslivet.
Tveksam inför förslaget om förlängning av tidsfristen är kammarrätten i
Stockholm. Kammarrätten tar bestämt avstånd från en generell förlängning av eftertaxeringsfristen och hänvisar till departementschefens uttalande i prop. 1977/78: 136 s. 175, att starka skäl talade för att en taxering inte borde kunna ändras sedan lång tid förflutit efter utgången av taxeringsåret
och att det därför inte kunde bli tal om någon mer betydande ändring av gällande bestämmelser. Uttalandet gäller enligt kammarrätten med oförminskad styrka. Bl.a. talar starka praktiska skäl mot en så stor generell
förlängning av eftertaxeringsfristen. Detta illustreras av det förhållandet att enligt utredningens förslag alla skattskyldiga i fortsättningen måste
bevara sitt deklarationsunderlag i elva år. En sådan ordning kommer, menar kammarrätten, att med fog upplevas som ett orimligt utslag av
byråkrati. Om sambandet mellan skattebrott och eftertaxeringen bryts bör dock någon form av förlängning av tiden införas. Förlängningen bör enligt
kammarrättens mening endast avse de verkligt grava fallen. Kammarrät-
ten i Jönköping redovisar en liknande åsikt.
RSV och länsstyrelsen i Malmöhus län är liksom kammarrätterna av uppfattningen att användningsområdet för de förlängda fristerna bör begränsas ytterligare.
RSV anför att de processer som det är fråga om kan, i vart fall vad gäller eftertaxering, förväntas bli relativt besvärliga. Bevismaterialet är gammalt. vilket kan leda till svårigheter såväl för taxeringsintendent, allmänt ombud som den skattskyldige. Enligt RSV:s mening bör institutet därför förbehål-
las de grövsta fallen av skatteundandragande. RSV pekar också på att
förslaget för taxeringsintendenterna leder till vissa avvägningsproblem,
nämligen huruvida sådana fall som inte omfattar ”betydande belopp” —
dvs. normalfallen — skall ges förtur framför tioårsfallen.
Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att förslaget innebär en myc-
ket betydande utvidgning av eftertaxeringsmöjligheterna och att det nu
inte framkommit några skäl som motiverar en närmast generell utvidgning av eftertaxeringstiden. En sådan utvidgning ger konsekvenser inte bara för de skattskyldiga utan även för skatteförvaltningen. Öppnas den föreslagna möjbgheten att eftertaxera under en tioårsperiod torde detta, menar länsstyrelsen, medföra en skyldighet för länsstyrelserna att vid de revisioner
där man upptäcker ett skatteundandragande, som under några år uppgått
till ett basbelopp, utsträcka granskningen upp till fem år bakät i tiden. med 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 47
nu tillgängliga resurser torde detta knappast vara möjligt. En utökning av
revisionsverksamheten bakåt i tiden leder på sikt också till ökad arbetsbe-
lastning för taxeringsintendenter och i sista hand de dömande instanserna. En sådan utveckling kan med beaktande av rådande balanssituation inte heller anses önskvärd. I fråga om efterbeskattning betonar länsstyrelsen
att mervärdeskatten i väsentliga avseenden skiljer sig från inkomstskatter-
na. Skatten belastar konsumenterna och inte den skattskyldige. Skatten är
knuten till omsättningen i jordbruk och rörelse och berör inte någon
enskilds inkomstförhållanden. Skatten är beloppsmässigt mycket betydan-
de. Länsstyrelsen motsätter sig därför inte att det allmänna ges större möjligheter till efterbeskattning än till eftertaxering. Olika kombinationer
av ordinarie tid för efterbeskattning och beloppsgräns vid senare efterbe-
skattning i kvalificerade fall kan härvid komma i fråga.
Lantbrukarnas skattedelegation motsätter sig den föreslagna förlängningen av eftertaxeringstiden. Det kan inte anses rimligt att de skattskyldiga skall sväva i ovisshet under längre tidsperioder än som kan anses
befogat från utredningssynpunkt. Enligt rättspraxis ställs förhållandevis ringa krav för att en oriktig uppgift skall anses föreligga och att eftertaxe-
ring därför kan ske. Fältet för eftertaxering är följaktligen stort och det är även för den noggranne deklaranten svårt att gardera sig mot eftertaxering.
Delegationen åberopar som skäl mot en förlängning också att denna förut-
sätter att deklarationsmaterialet sparas under längre tid med kostnadsfördyring för de skattskyldiga och det allmänna som följd. Om en förlängning likväl genomförs förordar delegationen en begränsning till vissa speciellt
kvalificerade fall.
Liknande uppfattning förs fram av Svenska företagares riksförbund. Svenska revisorsamfundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Även SAF och Sveriges industriförbund framhåller den skattskyldiges berättigade intresse av att inte i efterhand, sedan längre tid förflutit från inkomstförvärvet, bli föremål för retroaktiva skattekrav. Mot kommit-
téns påstående, att en tioårsfrist gäller för flertalet civila fordringar invänder de att rättsutvecklingen går mot allt kortare preskriptionstider. Eftersom det enligt deras mening inte går att ringa in medvetna skatteun-
dandraganden, föreslår de att antingen lagens system behålls eller att någon form av subjektivt rekvisit som prövas av domstol införs.
Länsstyrelsen i Hallands län anser det inte lämpligt att i processen arbeta med olika beloppsgränser inom eftertaxeringsinstitutet och inte
heller att en tidsmässig utvidgning av eftertaxeringsfristen är påkallad. En lämpligare lösning är enligt länsstyrelsen någon form av sådant preskrip-
tionsuppehåll eller — avbrott som utredningen diskuterat. Denna lösning kräver dock ytterligare utredning.
JK anser att det är angeläget att man söker få ett samlat grepp om
reformbehoven på det skatteprocessuella området. Fristående från en
sådan process bör någon ändring av reglerna om eftertaxering/efterbe-
skattning inte göras.
Prop. 1984/85: 47 ; 83
I detta sammanhang påpekar länsstyrelsen i Kopparbergs län att det
enligt länsstyrelsens mening förefaller rimligt att i anslutmng till eftertaxe-
ringsinstitutet för främst sabotagefallen införa en möjlighet för det allmänna att hålla sin talan öppen genom ett reservationsyrkande om eftertaxering. Några högre krav på beloppsmässighet, grunderna etc. bör inte ställas när sabotageavsikten är klar. Ett liknande stadgande finns i 76§
taxeringslagen vars innebörd är att taxeringsintendent vid det ”löpande årets taxering” kan beviljas anstånd med sin talan under tre månader om
utredningen är vidlyftig eller andra synnerliga skäl föreligger.
Förslaget om förlängning av efterdebiteringsfristen på avgiftsområdet
tillstyrks särskilt av RFV. — Efterdebitering av arbetsgivaravgift enligt 14§
AVGL blir i många fall beroende av skattedomstolarnas ställningstagande i taxeringsfrågan och det händer inte så sällan, att länsrättens dom om t. ex. en anställds löneinkomst kommer så sent, att tidsfristen för efterdebitering av den mot lönebeloppet svarande arbetsgivaravgiften har gått till ända. För RFV:s del kan förslaget därför få stor betydelse.
2.2 Besvär i särskild ordning
Av rättviseskäl föreslår utredningen att också tidsfristen för besvär i särskild ordning från enskilds sida förlängs.
Kammarrätterna i Stockholm och Jönköping instämmer i utredningens
principuttalande att möjligheterna till besvär i särskild ordning och till eftertaxering bör motsvara varandra. JK och länsstyrelserna i Söderman-
lands, Malmöhus och Skaraborgs län menar däremot att det saknas skäl att ändra reglerna om besvär i särskild ordning. Dessa regler bör enligt JK i stället ses över i samband med en allmän översyn av taxeringsprocessen.
För en sådan översyn uttalar sig också lantbrukarnus skattedelegation, som framhåller att reglerna om besvär i särskild ordning tillämpas betydligt mera restriktivt än reglerna om eftertaxering, framför allt beroende på ursäktlighetsrekvisitet i 1008 TL. Orimligt stora krav ställs av domstolarna för att det skall anses ursäktligt att den skattskyldige inte åberopat ifrågavarande omständighet eller bevis i vanlig ordning. Delegationen ifrågasätter om inte den ordinarie besvärsrätten bör förlängas till fem år och därigenom göra den extraordinära besvärsrätten överflödig. Även SAF och Sveriges industriförbund vill att den ordinära besvärsrätten för den
enskilde utsträcks. Den bör förlängas till tio år.
Mot en utvidgning av de ordinarie tidsfristerna uttalar sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller därvid att den nya taxeringsorganisationen på sikt bör medföra ett minskat behov av förlängda tidsfrister och att det måste anses som angeläget att skattebeslut
vinner laga kraft inom rimlig tid efter beslutet. RFV påtalar att det inom avgiftsområdet inte finns någon motsvarighet till bestämmelserna om extraordinära besvär i taxeringslagen. Samma
rättviseskäl, som enligt utredningen talar för en förlängning av tidsfristen för extraordinära besvär inom skatteområdet, talar för dels att bestämmelser om extraordinära besvär införs i AVGL, dels att bestämmelserna
utformas i överensstämmelse med motsvarande bestämmelser på skatteområdet.
2.3 Bevarandet av deklarationsmaterialet m. m.
Utredningens förslag om utvidgad skyldighet enligt 208 TL att bevara deklarationsunderlag m. m. och om krav på myndigheterna att under avsevärt längre tid bevara deklarationsmaterialet har mött invändningar från mänga håll.
Förslaget avseende utvidgad skyldighet för den enskilde att bevara deklarationsunderlag m. m. lämnas utan erinran av länsstyrelsen i Malmöhus län.
Avvisande till förslaget är bl. a. kammarrätterna i Stockholm och Jönköping och Svenska företagares riksförbund. Det stora flertalet skattskyldiga skulle enligt kammarrätten i Jönköping uppleva en sådan skyldighet som
ett obegripligt utslag av pedanteri. Kammarrätten i Stockholm anser att man med hänsyn till att förlängningen av tiden för eftertaxering bör avse endast de grova fallen bör kunna räkna med att vederbörande skall ha kvar
räkenskapshandlingar under erforderlig tid utan förlängning av fristen i
208 taxeringslagen. Om det anses erforderligt kan emellertid fristen utsträckas för dem som är bokföringsskyldiga.
Länsstyrelsen i Hallands län tror att önskat resultat kan uppnås genom att skattechefen ges befogenhet att i det enskilda fallet beträffande skattskyldig som är föremål för undersökning eller som har anknytning till sådan skattskyldig föreskriva förlängning av förvaringstider beträffande deklarationsunderlag och vad avser myndigheternas deklarationer.
Flera remissinstanser anser att de konsekvenser som utredningens förslag kommer att innebära för myndigheterna i fråga om bevarandet av deklarationsmatertalet inte har utretts tillräckligt. Särskilt framhålls att
utökade arkiveringstider kommer att medföra merkostnader, vilkas storlek
bör utredas.
Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslagen om förlängning av tiden för eftertaxering endast under förutsättning att länsstyrelserna och de
lokala skattemyndigheterna garanteras de ytterligare resurser som kom-
mer att erfordras. Kammarrätten i Jönköping erinrar om att man bör ge akt
på att inte merkostnaderna kommer att stå i en helt orimlig proportion till de belopp som kan inflyta på grund av ett begränsat antal eftertaxeringar. Liknande synpunkt utvecklas av länsstyrelsen i Kopparbergs län.
Även RSV betonar kostnadsaspekten. RSV har försökt att uppskatta
kostnaderna för ett mikrofilmsförfarande. — RSV har därvid förutsatt att
det årligen avlämnas ca sex miljoner självdeklarationer och att varje själv-
Prop. 1984/85: 47 . 85
deklaration omfattar tio sidor som skall fotograferas (huvudblanketten =
fyra sidor, taxeringsavin = fyra sidor och i genomsnitt en bilaga e. dyl. per självdeklaration = två sidor). Detta innebär att årligen omkring 60 miljoner
(kameror, sökstationer, film, framkallning och service) kan, enligt upp-
gifter från företag inom branschen, beräknas uppgå till c:a 1,5 miljoner kr.
Personalkostnaderna är däremot svårare att utan närmare utredning tillförlitligen beräkna. Med anledning av det som framkommit vid nyss berörda kontakter med företag inom branschen har RSV dock uppskattat den totala
årskostnaden till storleksordningen 5—10 miljoner kr. Härvid har emellertid inte kostnaderna för mikrofilmning m. m. på den indirekta beskattning-
ens område beaktats. Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att den mest praktiska och billigaste lösningen är att behålla de nuvarande gallringsfristerna i fråga om
materialet i de lokala taxeringsdistrikten. Deklarationerna i de särskilda
taxeringsdistrikten måste däremot bevaras antingen i arkiveringsutrymmen, om sådana finns, eller genom mikrofilmning, eftersom utredningens
förslag om ökade eftertaxeringsmöjligheter i första hand tar sikte på dessa.
Enligt riksarkivet torde en årgång av deklarationer vid den direkta beskattningen omfatta mer än 4000 hyllmeter. — Att filma detta mycket omfattande material torde bereda stora svårigheter, eftersom blanketterna är av olika storlek, är skrivna på fram- och baksida samt med olika skrift (t.ex. bläck, anilin, skrivmaskin). Riksarkivet bedömer att frågan om en
eventuell mikrofilmnings lönsamhet måste utredas. Det är troligt att det är
billigare att bygga fler arkivlokaler än att mikrofilma materialet. Att upp-
skatta kostnaderna för en dylik filmning är svårt, då frågan inte synes ha
undersökts, men en försiktig gissning skulle ge vid handen en årlig kostnad av omkring 10 miljoner kronor (5000000 deklarationer å 10 sidor = 50 000.000 exponeringar å 20 öre = 10000000 kronor). Riksarkivet vill i detta sammanhang inte uttala sig om bevisvärdet av en mikrofilm men vill
dock påpeka att risk finns för att en film inte blir komplett trots noggranna
kontrollåtgärder, dvs. ett dokument blir inte filmat helt eller delvis. Utredningen har också anfört att man tidigare skulle kunna utgallra t. ex. okomplicerade löntagaredeklarationer på den direkta beskattningens område.
Även på denna punkt vill riksarkivet ifrågasätta om detta är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Enligt riksarkivets bedömning är en gallring som bygger på urskiljande av enstaka handlingar/akter, i det här fallet deklara-
tioner, (”plockgallring") svår att genomföra och bör undvikas. Den är tidsödande och kräver i regel kvalificerad personal, om den skall utföras korrekt. 1 fråga om deklarationerna (över 5000 000/år) krävs att man har listor över sådana deklarationer att utgå ifrån. I annat fall är en sådan plockgalliring så gott som ogörlig.
RSV och kammarrätten i Jönköping delar inte utredningens mening att mikrofilmning bör kunna kombineras med en förtida utgallring av visst
deklarationsmaterial, t.ex. okomplicerade löntagardeklarationer på den direkta beskattningens område. Enligt RSV:s mening är det av både rättvi-
seskäl och administrativa skäl olyckligt att inte behandla alla skattskyldiga lika. Överåklagaren i Göteborg uttalar att det är beklagligt om grovt skattebe-
drägeri efter sex år ej kan utredas i avsaknad av deklarationsmaterial.
Några remissinstanser, bl.a. RSV, efterlyser en behandling av de
processuella konsekvenserna av att originaldeklarationerna eventuellt inte kommer att finnas bevarade när en process blir aktuell. RSV anser det vara av stor vikt att frågan om mikrofilmsmaterial är till fyllest i skatteprocessen och i än högre grad i brottmålsprocessen blir klart besvarad vid en
eventuell lagstiftning.
3¶Övergångsbestämmelser
Utredningen föreslår inga speciella övergångsbestämmelser.
Beträffande de straffprocessuella ändringsförslagen godtar kammarrätten i Stockholm avsaknaden av övergångsbestämmelser även om det ter
sig mindre tilifredsställande i fråga om brott som inte har preskriberats vid ikraftträdandet (fr t.ex. prop. 1946:329 s. 24 och prop. 1977/78: 136 s. 179). Svea Hovrätt uttrycker att frågan om övergångsbestämmelser förtjä-
nar att övervägas ytterligare. För att undvika retroaktiv lagstiftning erfordras enligt SACO/SR särskilda övergångsbestämmelser. Dessas innebörd
bör vara att påföljd ej må ådömas för brott begångna före ändringsförsla-
gens ikraftträdande, om straff skulle vara att anse som förfallit vid bedöm-
ning efter den lag som gällde då brottet begicks. Även kammarrätten i
Jönköping förordar en sådan ordning.
Vad gäller de skatteprocessuella ändringsförslagen torde enligt kammearrätten i Jönköping hinder i och för sig ej möta att göra de föreslagna eftertaxeringsbestämmelserna tillämpliga i de fall fråga om eftertaxering väckes sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft (jfr prop. 1956: 150 s. 315
f. angående tillvägagångssättet vid införandet av 1956 års taxeringsförordning). Dock synes, menar kammarrätten, i allt fall en övergångsbestäm-
melse av samma typ som punkt 3 e) övergångsbestämmelserna till nämnda förordning (1956:623) erforderlig, bl.a. för att det klart skall framgå att meningen ej är att i samma mål äldre bestämmelser skall tillämpas i lägre
men nya bestämmelser i högre instans. RSV, kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län och
punktskatteutredningen finner övergångsbestämmelser nödvändiga. Enligt deras mening bör de föreslagna ändringarna inte leda till eftertaxering om
sådan inte är möjlig enligt de äldre reglerna. Bl.a. RSV påtalar dessutom
att om inga övergåängsbestämmelser tillskapas kan enligt förslaget skattskyldig anföra besvär i särskild ordning beträffande taxeringsår för vilka
inkomstdeklarationerna inte längre finns bevarade.
RSV föreslår att övergångsbestämmelserna i taxeringslagen kan ges
följande lydelse. "Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981 men tillämpas dock, såvitt avser 100 och 115 §§, endast i fråga om taxering och eftertaxering för år 1975 och senare år”.
Utredningen konstaterar att dess förslag medför möjligheter att använda
skatteadministrativa sanktioner i form av skattetillägg o. dyl. i vissa situa-
tioner, där detta enligt gällande rätt inte kan ske. Kammarrätten i Jönkö-
ping är tveksam till sådana retroaktiva effekter inte minst på grund av de
likheter som finns mellan administrativa avgifter och straff. Dessa retroak-
tiva effekter bör enligt Sveriges Advokatsamfund förhindras. Processtek-
niska eller andra formella svårigheter godtar samfundet inte som skäl att inte särskilt reglera detta i övergångsbestämmelser.
4 Specialmotivering
Bestämmelsen om preskriptionsavbrott genom delgivning av skälig
misstanke om brott bör enligt RÅ och överåklagaren i Stockholm utformas
efter mönster av 45 kap. 4 § rättegångsbalken och således ta sikte på den brottsliga gärningen med angivande av tid och plats för dess förövande och de övriga omständigheter som erfordras för dess kännetecknande. Över-
åklagaren i Stockholm anser vidare att underrättelse om brottsmisstanke
bör förlora sin preskriptionshindrande verkan även i fall då väckt åtal läggs
ned under påpekande att det i sådana fall inte blir något beslut att förunder-
sökningen läggs ner.
RÅ, överåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att endast åklagare skall vara behörig att underrätta om misstanke på sätt som avses i den föreslagna 14 § skattebrottslagen. Enligt överåkla-
garen är detta särskilt viktigt med hänsyn till att den utformning misstanken får binder åklagaren inför kommande åtal eftersom identitet skall
föreligga mellan delgiven misstanke och väckt åtal för att få preskriptionsavbrytande effekt.
Frågan om gärningsidentitet har berörts också av bl. a. länsåklagaren i Kopparbergs län och länsstyrelsen i Hallands län. Dessa instanser framhåller att högre krav på precisering av misstanken inte bör ställas med hänsyn framför allt till att skattebrotten ofta är komplicerade.
RSV anser att en delgivning av brottsmisstanke med stöd av 23 kap. 18 §
rättegångsbalken väl tillgodoser kraven på rättssäkerhet och ett klart angi-
vande av när den preskriptionsbrytande åtgärden vidtogs. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län har varit inne på en sådan lösning. Länsstyrelsen förklarar att man inte vill utesluta att exempelvis en underrättelse om misstanke enligt 23 kap. 18 § RB skulle tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, varvid detta lagrum möjligen borde ges en annan innebörd. Läns-
styrelsen hänvisar till vissa överväganden rörande detta lagrum som har redovisats av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet i promemorian Ds
Ju 1979:15. Länsstyrelsen framhåller också att en översyn av utrednings-
förfarandet i brottmål och vidare bearbetning av dessa överväganden torde komma att äga rum inom rättegångsutredningen (Ju 1977: 06).
15 § skattebrottslagen
Hovrätten för Västra Sverige föreslår att beslut om förlängning av preskriptionstid skall ske med ett år i sänder, dock med den av utredningen
föreslagna yttersta gränsen om fem år. Som skäl härför anför hovrätten att den föreslagna bestämmelsen om att förlängningen inte får vara längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall kunna ske är obestämd och
opraktisk. Det är sålunda, menar hovrätten, mycket svärt att på förhand
avgöra hur lång tid delgivningen kan väntas ta i anspråk. Domstolarna kan
överväga olika delgivningssätt och erfarenheten visar att delgivning många
gånger sker först vid andra eller tredje försöket. Hovrätten anför vidare att
detta inte kan medföra några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt
eftersom den totala förlängningstiden ofta blir densamma i båda fallen och
då svårigheterna att delge den misstänkte närmast bör befästa rätten i dess
tidiga uppfattning att den misstänkte avvikit eller eljest håller sig undan.
Liknande synpunkter utvecklas av överåklagaren it Göteborg.
Överåklagaren i Stockholm framhåller att enligt specialmotiveringen
rätten skall besluta om förlängning före ordinarie preskriptionstidens ut-
gång. Enligt överåklagarens mening vore det lämpligare att låta tidpunkten
för framställningens ingivande vara avgörande. I annat fall, anför överåkla-
garen, kan den situationen uppstå att domstolen anser sig tvingad att fatta beslut på ett material som den anser ofullständigt och egentligen vill ha kompletterat. När det gäller förlängning av frister brukar endast krävas att framställning därom skall ha inkommit före ordinarie fristens utgång.
Kammarrätten i Stockholm anser att det klart bör framgå av lagtexten att en framställning om förlängning av preskriptionstiden skall göras innan
brottet preskriberas. RSV anser att det kan vara motiverat att i lagtexten klart utsäga att domstolens beslut måste meddelas före det att brottet
preskriberats. Den föreslagna första meningen i 15 § skattebrottslagen
skulle i så fall kunna ha följande lydelse.” . . . eller på annat sätt håller sig undan får rätten inom den tid som anges i 35 kap. I $ brottsbalken och 14 & första stycket denna lag på framställning av åklagaren besluta om förlängning av däri angiven tid.”
Kammarrätten i Stockholm anser att rättssäkerhetshänsyn kräver att
domstolens prövning sker vid muntlig förhandling. Om yrkandet bifalls,
bör särskild talan inte få föras utan frågan om skäl för förlängning verkligen har förelegat får prövas i samband med huvudsaken.
Prop. 1984/85: 47 | 29
Riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm, Svea hovrätt, kammarrätten i Jönköping och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att talan skall få föras mot beslut om preskriptionsförlängning. Därvid bör enligt överåklagaren i Stockholm som utgångspunkt för klagotiden gälla den tidpunkt då
den misstänkte fick del av beslutet. Svea hovrätt och domstolsverket anser vidare att det bör övervägas att
föra in de bestämmelser som rör handläggningen av ansökan om förlängd
preskriptionstid i ärendelagen. Att avgörandet skall ske genom beslut
torde enligt hovrätten för övrigt vara uppenbart.
Hovrätten för Västra Sverige anser att de föreslagna bestämmelserna i
16 § första stycket, 17 och 18 §§ kan utgå, då dessa förhållanden regleras
av rättegångsbalken. Eventuellt kan en hänvisning till denna balk göras i lagtexten på motsvarande sätt som skett i 11 § ärendelagen. Kvarstående bestämmelser kan lämpligen sammanföras i en paragraf. Om denna änd-
ring ej sker bör ordet ärende i 17 och 18 §§ bytas ut mot ordet mål,
eftersom fråga om förlängning av preskriptionstiden — i likhet med exem-
pelvis fråga om häktning och kvarstad samt framställning om offentlig
försvarare — ingår som ett förprocessuellt förfarande till brottmälsproces-
sen.
Kammarrätten i Jönköping finner det lämpligt att i 20 § taxeringslagen
markera att den där föreslagna föreskriften går längre än bestämmelserna i bokföringsförfattningarna. — För de icke bokföringsskyldiga torde man inom gränsen för vad som är rimligt få nöja sig med en föreskrift att bevara deklarationsunderlag under sex år, kompletterad med en erinran att be- ' stämmelserna om eftertaxering och besvär i särskild ordning kan utgöra anledning att bevara deklarationsunderlaget under ytterligare fem år.
Kammarrätten får därför föreslå att nuvarande tredje och fjärde styckena i
20 § taxeringslagen ersätts med ett nytt tredje stycke av följande lydelse: "Skyldighet att sörja för att underlag finns och att bevara detta kvarstår under sex år efter utgången av det kalenderår underlaget avser. Oavsett bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) och 18 § jordbruksbokföringslagen (1979: 141) är den, som är bokföringsskyldig enligt någon av dessa lagar, skyldig att bevara allt räkenskapsmaterial samt handlingar av
betydelse för bestämmande av skatter och avgifter under minst elva år från utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Även för den
som inte är bokföringsskyldig enligt någon av nämnda lagar kan gällande
bestämmelser om eftertaxering och om besvär i särskild ordning inom en
tioårig frist utgöra anledning att bevara deklarationsunderlag under den i föregående mening angivna tiden.” Det skall inte förnekas att kammarrättens förslag kan medföra ett sannolikt ringa antal processer, i vilka pro-
cessmaterialet är ofullständigt med åtföljande svårigheter att avgöra om
och i vad mån detta skall läggas den skattskyldige till last. Denna olägenhet
torde emellertid enligt kammarrätten vara mindre än nackdelarna av en
föreskrift, som endast ett fåtal av de berörda skulle uppfatta som allvarligt
menad.
Riksarkivet påtalar att om de föreslagna ändringarna vad gäller besvärs-
fristernas längd genomförs måste 50 § 2 mom. taxeringslagen, 24 och 25 §§
lagen om mervärdeskatt och 24a § mervärdeskattekungörelsen ändras. Ett
liknande påpekande gör RSV som också kräver en reglering av den tid
under vilken mikrofilm av deklarationshandlingar skall bevaras om utredningens förslag i detta avseende genomförs.
I fråga om uttrycket ”betydande belopp” framhåller många remissin-
stanser att detta uttryck bör ges samma begränsning som i eftertaxeringsfallen. De närmare synpunkter som lämnats på innebörden av uttrycket lämnas i samband med genomgången av 115 § taxeringslagen.
Med uttrycket "särskilda skäl” vill utredningen fånga upp sådana fall,
där en rättelse av ett felaktigt beslut visserligen inte påverkar beskattnings-
resultatet för den period besvären avser men får betydelse för någon dessförinnan liggande eller därefter kommande beskattningsperiod. Karnmarrätten i Stockholm och länsstyrelsen i Södermanlands län påpekar att
de exempel utredningen anför torde redan enligt gällande rätt motivera extraordinär besvärsrätt. Det senare ledet av lagtexten synes därför kunna
utgå.
Kammarrätten i Jönköping delar utredningens uppfattning att det är lämpligt att tillskapa en möjlighet för den enskilde att genom extraordinära
besvär få rättelse av ett tidigare meddelat beslut fastän det oriktigt påförda skattebeloppet för den aktuella beskattningsperioden inte uppgår till bety-
dande belopp. För att markera att de fall denna möjlighet bör avse är sådana där det skulle vara i hög grad stötande att låta en felaktig taxering stå kvar vill kammarrätten emellertid byta ut ordet ”särskilda” mot förslagsvis ”synnerliga"”.
Kritiska synpunkter förs fram av JK och kammarrätterna i Stockholm
och Jönköping mot att de fall då eftertaxering får förekomma inte är exakt angivna beloppsmässigt. JK och kammarrätten i Stockholm anser att det vore bättre att beloppsförutsättningen anges genom en uttrycklig anknyt-
ning till basbeloppet. Kammarrätten föreslår därvid tre basbelopp.
En högre beloppsgräns än vad utredningen föreslagit förordas även av kammarrätten i Jönköping, som vill ha minst två basbelopp, RSV, punkt-
skatteutredningen och länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. För att anknytningen till de grova skattebrotten skall kunna
bibehållas kan enligt länsstyrelsens i Malmöhus län uppfattning gränsen för
den längre eftertaxeringsperioden inte sättas lägre än till tre basbelopp.
Kritik riktas vidare mot att utredningen synes ha lagt in annan innebörd i termen "betydande belopp” än vad som gäller enligt 5 § skattebrottslagen där den också förekommer. Kammurrätten i Stockholm anser att om en skillnad i sak åsyftas måste detta klart framgå av lagtexten. Överåklagaren i Göteborg finner inte att utredningens motivering för olika tolkningar av uttrycket "betydande belopp” i så nära lagstiftningar är bärande. Om inte en avsevärd höjning sker av beloppsgränsen när det gäller eftertaxering. anser kammarrätten i Stockholm att ett skälighetsrekvisit av det slag som sedan lång tid tillbaka gäller vid efterbeskattning av mervärdeskatt och
flertalet s. k. punktskatter införs i taxeringslagen. Föreningen auktorisera-
de revisorer kräver att ett sådant skälighetsrekvisit införs om eftertaxe-
ringstiden förlängs. Sveriges advokatsumfund föreslår att lagtexten ändras till innebörd att
tidsfristen för eftertaxering är tio år om synnerliga skäl föreligger. Det bör enligt samfundets mening överlämnas till rättspraxis att fortlöpande bedö-
ma vilka fall som skall anses vara så kvalificerade att eftertaxeringsfristen
fördubblas. Därvid bör det från skatt undandragna beloppet endast vara ett bedömningsmoment bland flera.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anser det viktigt att det i förarbetena klargörs vilken beloppsgräns som skall gälla i de fall skatteundandragande
föreligger under en följd av år. Kammarrätten i Jönköping uttalar att den av kammarrätten föreslagna gränsen om minst två basbelopp bör gälla också i dessa fall under förutsättning att samband finns mellan de oriktiga uppgifterna och att eftertaxering för de skilda åren sker samtidigt. Kam-
marrätten anser vidare att kvittningsyrkanden som bifalls i eftertaxerings-
processen bör tillgodoräknas den skattskyldige. Möjligen bör detta markeras, menar kammarrätten, som vidare undrar hur gränsdragningen skall göras i fall då enbart förmögenhetsskatt eller såväl inkomst- som förmögenhetsskatt undandragits och likaså i efterbeskattningsfallen. Det är ingalunda givet att gränsen skall gå vid samma belopp för inkomstskatt, för
förmögenhetsskatt och för skilda former av indirekta skatter och avgifter.
När det gäller författningsförslagen anser punktskatteutredningen att bestämmelsen om längre frist för eftertaxering/efterbeskattning som tagits
in i de berörda författningarna fått en mindre lämplig utformning C”. . . om den skatt, som inte har fastställts, uppgår till betydande belopp. ”'). Regeln
bör formuleras om. |
RSV anser att den föreslagna bestämmelsen i 116 § första stycket andra meningen taxeringslagen kan uttryckas i två meningar enligt följande. "Vv... avser. Prövningen sker på framställning av taxeringsintendenten. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomst-
skatt.”
I fråga om den redaktionella utformningen av lagtexten anmärker kanmmarrätten i Jönköping att ändringarna i samband med att bestämmelserna i första stycket av 116 § taxeringslagen föreslås överflyttade till andra
stycket synes medföra den bristen att det inte längre framgår att man med
målets avgörande avser dess avgörande i första instans. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om det är motiverat att ge 115 och 116 88
taxeringslagen ändrad språklig utformning. För det fall utredningen anser att ordet ansökan inte bör användas i den betydelse ordet har i gällande lydelse av eftertaxeringsparagraferna torde en rättelse inte kräva att man inför ordvalet ”väcka fråga om”. Närmare till hands ligger då att välja
uttrycket ”ansökan skall göras”. Härigenom gör man mindre ingrepp i gällande lydelse i bestämmelserna om eftertaxering, som fick sin nuvarande språkliga utformning genom lagstiftning år 1978, och vinner fördelen av
ett enkelt och mera lättbegripligt språk.
Övriga författningsförslag
Hovrätten för Västra Sverige tar upp en fråga om paragrafindelning. — I konsekvens med paragrafindelningen i förslagen till lag om ändring i uppbördslagen, till lag om ändring i lagen om sjömansskatt och till lag om ändring i kupongskattelagen bör sista stycket i envar av 34a § i förslag till lag om ändring i lagen om prisreglering på jordbrukets område och 21 8 i
förslag till lag om ändring i lagen om prisreglering på fiskets område brytas ut och bilda en särskild paragraf.
Beträffande förslagen på avgiftsområdet, 14 § AVGL, anser RFV det
vara tveksamt att nu införa bestämmelser om efterdebitering vid oriktig uppgift i mål om arbetsgivaravgift. Skälet härtill är främst att något fullständigt tvåpansförhållande inte införts på avgiftsområdet. RFV påpekar
att vid överprövning av RFV:s beslut i avgiftsärenden hos försäkringsrätten äger ombudsenheten, i motsats till då försäkringsrättens beslut över-
prövas i försäkringsöverdomstolen, inte vara part i målet. RFV har i den
praktiska tillämpningen av de regler som gäller för avgiftsdebiteringen inte heller funnit behov föreligga av sådan bestämmelse. Om denna införs, bör i
så fall även en bestämmelse om avgiftstillägg vid oriktig uppgift i mål om
arbetetsgivaravgift införas. Det skulle vara ologiskt anser RFV att kunna
efterdebitera en arbetsgivaravgift på grund av oriktig uppgift i mål om arbetsgivaravgift men inte samtidigt kunna påföra avgiftstillägg, när en
ursprungligen lämnad oriktig uppgift alltid medför avgiftstillägg, såvida
inte eftergiftsbestämmelserna är tillämpliga. Vad avser ändringsförslagen i 14 § fjärde stycket AVGL anmärker RFV
att hänvisningen till paragrafens första stycke rätteligen bör vara tredje
os stycket och att det bör stå ”. . . dom i målet vann laga kraft”.
Bilaga 4
De remitterade
förslagen
1 Förslag till
Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)
Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrottslagen (1971:69)
dels att 14 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 14 a—14 c §§, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
14 §
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt 3, 7, 8
eller 9 8 ådömas, om den misstänkte häktats etler erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Har den misstänkte på det sätt
som är föreskrivet om delgivning av stämning i brottmål, vid förunder-
sökning som lett till allmänt åtal mot honom för brott enligt denna
lag, underrättats om att han är skäligen misstänkt för brottet, skall
vad som föreskrivs i 35 kap. brottsbalken och i första stycket denna paragraf om åtal också gälla un-
derrättelsen. Underrättelsen skall utfärdas av åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott. IHas
På ansökan av åklagaren får rätten besluta om förlängning av den tid inom vilken påföljd får ådömas
enligt 35 kap. I $ brottsbalken och
14 § denna lag. Beslut om förlängning får meddelas, om åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke
inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
I. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig.
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att
han hållit sig undan eller
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock till minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än sammanlagt fem år.
l4b§
En ansökan enligt 14 a § skall ha
kommit in till tingsrätten innan
möjligheten att ådöma påföljd för brottet har bortfallit enligt 35 kap. I
$ brottsbalken eller enligt 14 eller 14 a § denna lag.
Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten — att
ådöma påföljd för brottet tidigast när beslut på grund av ansökningen föreligger. Om ansökningen inte bifalls, skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd anses som någon ansökan inte har gjorts.
l4c§8
Tingsrättens handläggning av mål enligt I4 a § är skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara till
fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över åkla-
garens ansökan om så kan ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt Il4 a §
utan bifall får inte överklagas. Be-
slut av tingsrätt ati medge förlängning enligt 14 a § överklagas genom
besvär som skall ha kommit in inom två veckor från den dag då klagan-
den fick del av beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.
a 95 Prop. 1984/85: 47
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
De nya bestämmelserna i 14 § andra stycket tillämpas endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
2¶Förslag till Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)
Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956:623)! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
115 8?
Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av taxeringsintendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages till prövning av den länsrätt som har haft att upptaga besvär rörande den skattskyldiges taxering
det år ansökan avser.
Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till länsrätten inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans.
Ansökan om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i taxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har kommit in inom ett år från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft.
Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av det kalenderår, då
bouppteckning efter honom gavs in för registrering.
Har skattskyldig åtalats för skat- Har den skattskyldige enligt 14 § tebrott som avser hans taxering, får andra stycket skattebrottslagen ansökan om eftertaxering för det år (1971:69) delgetts misstanke om
som brottet avser upptagas till skattebrott som avser hans taxering
prövning även efter utgången av eller har han åtalats för sådan!
den 1 andra stycket angivna tiden. brott, får ansökan om eftertaxering
Detsamma gäller, om eftertaxering för det år som brottet avser upptas medför att den skattskyldige enligt till prövning även efter utgången av
12 8 skattebrottslagen (1971:69) är i andra stycket angiven tid. Det-
fri från ansvar för sådant brott. An- samma gäller, om tiden för att
sökan skall i fall som har sagts nu ådöma den skattskyldige påföljd ha kommit in före utgången av ka- för sådant brott har förlängts 2elenderåret efter det då åtalet nom beslut enligt 14 a § skatteväcktes eller åtgärd som avses i 12 8 brottslagen. skattebrottslagen vidtogs. Har den Ansökan om eftertaxering får skattskyldige avlidit, skall ansökan också upptas till prövning efter ut-
om eftertaxering av dödsboet ha gången av i andra stycket angiven kommit in inom sex månader från tid, om efterrtaxeringen medför att
dödsfallet. Eftertaxering. som har den skattskyldige enligt 12 § skatte-
åsatts efter årtal mot den skattskyl- brottslagen är fri från ansvar för dige, skall undanröjas av länsrät- skattebrott. ten, om ätalet ej bifalls till någon Ansökan enligt tredje stycket del. Detta gäller dock ej, om åtalet skall ha kommit in före utgången av ogillas med stöd av 12 § skatte- kalenderäret efter det då någon av
brottslagen. de där angivna åtgärderna först
vidtogs. Ansökan enligt fjärde
stycket skall ha kommit in före ut-
! Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:773. > Senaste lydelse 1979:175.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivydelse
gången av kalenderåret efter det då
åtgärd som avses i 12 § skatte-
brottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall dock ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från dödsfallet.
Eftertaxering, som har åsatts efter ansökan enligt tredje stycket. skall undanröjas av länsrätten, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett delgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal
har väckts. åtalet inte bifalls till nå-
gon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den skattskyldige
är fri från ansvar med stöd av 12 8
skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas Tredje-sjätte styckena skall ockockså i fall då den som har företrätt så tillämpas om skattebrottet avser juridisk person åtalats för skatte- en juridisk persons taxering och åtbrott som avser den juridiske perso- gärd som avses i tredje stycket har nens taxering eller är fri från ansvar vidtagits mot den som har företrätt för sådant brott på grund av 12 § den juridiska personen eller om fö-
skattebrottslagen. reträdaren är fri från ansvar för så-
dant brott på grund av 12 § skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47
3 Förslag till
Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)
Härigenom föreskrivs att 81 §& uppbördslagen (1953:272)'skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
815"
Arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet
föreligger, till fängelse i högst ett år.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket och I4 a—l4 c §§ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
De nya bestämmelserna i 81 § fjärde stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges
efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1972:75. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:771.
> Senaste lydelse 1983:77.
4 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt
Härigenom föreskrivs att 28 5 lagen (1958:295) om sjömansskatt!skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
28 8
Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet
att inbetala skatt som innehällits för annan dömes till böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år. I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.
Utan hinder av 35 kap. I $ hrotts-
balken får påföljd för brott enligt
denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a - 14 c §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen i 28 § tredje stycket tillämpas även på brott som
har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ädöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. De nya bestämmelserna i 28 § fjärde stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges
efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1970:933. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777. " Senaste lydelse 1971:78.
5 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter
Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter'skall ha nedan angivna
lydelse.
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse
14 8
Har arbetsgivare i uppgift eller upplysning , avlämnad till ledning för beräkning av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt meddelande och har medde-
landet följts eller har eljest meddelandet föranlett att avgiftsunderlag för
honom icke blivit bestämt eller blivit bestämt till för lågt belopp, skall riksförsäkringsverket bestämma det avgiftsunderlag. som genom berörda förfarande undandragits. Sådant avgiftsunderlag må dock ej bestämmas
om vad som undandragits är att anse såsom ringa. Föreligga sådana omständigheter att avgiftsunderlag som avses i föregå-
ende stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning icke varit av beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning
av avgiftsunderlaget , skall avgiftsunderlaget bestämmas med tillämpning av 10 8.
Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning om arbetsgivare, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.
Avgiftsunderlag som avses i denna paragraf må icke bestämmas efter
utgången av sjätte året efter utgiftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med
mindre fråga därom prövats inom två är efter utgången av det kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för registrering.
Har arbetsgivaren åtalats för Har arbetsgivaren enligt 14 §
skattebrott som avser hans arbets- andra stycket skattebrottslagen
givaravgift må, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke om
av den i fjärde stycket angivna ti- skattebrott som avser hans arbets-
den, avgiftsunderlag bestämmas för givaravgift eller har han åtalats för det utgiftsår, som brottet avser. sådant brott, får avgiftsunderlag
Detsamma gäller, om bestämman- bestämmas för det utgiftsår som
de av avgiftsunderlag medför att brottet avser även efter utgången arbetsgivaren enligt 12 §& skatte- av i fjärde stycket angiven tid. Det-
brottslagen (1971:69) är fri från an- samma gäller, om tiden för att svar för sådant brott. Avgiftsunder- ådöma arbetsgivaren påföljd för
lag som nu har sagts må dock icke sådant brott har förlängts genom bestämmas med mindre fråga där- beslut enligt 14 a § skattebrottsla-
om prövats före utgången av kalen- gen.
deråret efter det då åtalet väcktes Avgiftsunderlag får också be-
eller åtgärd som avses i 12 § skatte- stämmas efter utgången av i fjärde
! Lagen omtryckt 1974:938.
Senaste lydelse av lagens rubrik 1981:696. ? Senaste lydelse 1978:200.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
brottslagen vidtogs. Har arbetsgi- stvcket angiven tid, om bestämvaren avlidit skall fråga om påför- mandet av avgiftsunderlaget meding av avgiftsunderlag för dödsboet för att arbetsgivaren enligt 12 § prövas inom sex månader från skattebrottslagen är fri från ansvar dödsfallet. Avgiftsunderlag som på- för skattebrott. förts efter åtal mot arbetsgivaren Avgiftsunderlag får bestämmas skall undanröjas av riksförsäkrings- enligt femte stycket endast om fråverket, om åtalet ej bifalles till nå- ga därom prövats före utgången av gon del. Detta gäller dock ej om kalenderåret efter det då någon av åtalet ogillas med stöd av 12 § skat- de där angivna åtgärderna först tebrottslagen. vidtogs. Avgiftsunderlag får be-
stämmas enligt sjätte stycket en
dast om fråga därom prövats före
utgången av kalenderåret efter det
då åtgärd som avses i 12 8 skatte-
brottslagen vidtogs. Har arbetsgi-
varen avlidit skall dock fråga om
påföring av avgiftsunderlag för
dödsboet prövas inom sex månader
från dödsfallet.
Avgiftsunderlag som har påförts
enligt femte stycket skall undanrö-
Jas av riksförsäkringsverket, om
åklagaren beslutar att inte väcka
åtal på grundval av den förunder-
sökning som föranlett delgivningen
av brottsmisstanke eller beslutet
om tidsförlängning eller, om åtal
har väckts, åtalet inte bifalls till nå-
gon del. Vad som har sagts nu gäl-
ler dock inte om arbetsgivaren är
fri från ansvar med stöd av 12 8
Femte stycket skall tillämpas Femte-åttonde styckena skall också i fall då den som har företrätt också tillämpas om skuttebrottet juridisk person åtalats för skatte- avser en juridisk person påfört avbrott som avser den juridiske perso- giftsunderlag och åtgärd som avses nen påfört avgiftsunderlag eller är i femte stycket har vidragits mot fri från ansvar för sådant brott på den som har företrätt den juridiska grund av 12 8 skattebrottslagen. personen eller om företrädaren är
fri från ansvar för sådant brott på
grund av 12 § skattebrottslagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
6 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område
Härigenom föreskrivs att 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område'skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
34 a 8?
Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att avgift undandras döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift döms till böter.
Detsamma gäller om en avgiftsskyldig som skall betala avgift till jord-
bruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare som är skyldig att använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens eller riksskatteverkets kontrollverksamhet.
I ringa fall döms inte till ansvar enligt första- tredje styckena.
Bestämmelserna i 14 § andra
stycket och 14 a - I4.e $$ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt första stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillämpas, såvitt gäller
underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
! Lagen omtryckt 1981:637. Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:865. " Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.
7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att 40 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt! skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
40 8”
Efterbeskattning får ske först sedan slutligt beslut om fastställelse av skatt har meddelats. Fråga om efterbeskattning skall väckas senast under sjätte äret efter utgången av det kalenderår under vilket beskattningsåret har gått till ända. Efterbeskattning på grund av oriktig uppgift i mål om skatt får dock ske inom ett år efter utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft.
Har den skattskyldige avlidit, påföres efterbeskattning hans dödsbo. Sådan efterbeskattning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning efter den skattskyldige lämnats in för registrering.
Har skattskyldig åtalats för skat- Har den skattskyldige enligt 14 § tebrott som avser mervärdeskatt andra stycket skattebrottslagen för honom får, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke om av den i första eller andra stycket skattebrott som avser mervärdeangivna tiden, efterbeskattning ske skatt för honom eller har han åtaför det år som brottet avser. Det- lats för sådant brott, får efterbesamma gäller, om efterbeskattning skattning ske för den redovisningsmedför att den skattskyldige enligt period som brottet avser även efter 12 § skattebrottslagen (1971:69) är utgången av i första stycket angifri från ansvar för sådant brott. Ef- ven tid. Detsamma gäller, om tiden terbeskattning som har sagts nu får för att ådöma den skattskyldige pådock ske endast om fråga därom följd för sådant brott har förlängts prövats före utgången av kalender- genom beslut enligt 14 a § skatteåret efter det under vilket åtalet brottslagen. väcktes eller åtgärd som avses i 12 § Efterbeskattning får också ske skattebrottslagen vidtogs. Har den efter utgången av i första stycket skattskyldige avlidit, skall fråga om ungiven tid, om efterbeskattningen efterbeskattning av dödsboet prö- medför att den skattskyldige enligt vas inom sex månader från dödsfal- 12 § skattebrottslagen är fri från anlet. Efterbeskattning som har åsatts svar för skattebrott. efier åtal mot den skattskyldige Efterbeskattning enligt tredje skall undanröjas av länsstyrelsen, stycket får ske endast om fråga därom åtalet ej bifalls till någon del. om prövats före utgången av kalen- Detta gäller dock ej, om åtalet ogxil- deråret efter det då någon av de där las med stöd av 12 § skattebrottsla- angivna åtgärderna först vidtogs. gen. Efterbeskattning — enligt — fjärde
stycket får ske endast om fråga
därom prövats före utgången av
kalenderåret efter det då åtgärd
som avses i 12 § skattebrottslagen
! Lagen omtryckt 1979:304. Scnaste lydelse av lagens rubrik 1974:885. " Senaste lydelse 1981:1276.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
vidtogs. Har den skattskyldige avli-
dit, skall dock fråga om efterbe-
skattning av dödsboet prövas inom
sex månader från dödsfallet. Efterbeskattning som har åsatts
enligt tredje stycket skall undanröjas av länsstyrelsen, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett delgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har
väckts, åtalet inte bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den skattskyldige är
fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrottslagen. Tredje stycket skall tillämpas Tredje-sjätte styckena skall ockockså i fall då den som har företrätt så tillämpas om skattebrottet avser juridisk person åtalats för skatte- mervärdeskatt för en juridisk per-
brott som avser mervärdeskatt för son och åtgärd som avses i tredje
den juridiske personen eller är fri stycket hur vidtagits mot den som
från ansvar för sådant brott på har företrätt den juridiska personen grund av 12 § skattebrottslagen. eller om företrädaren är fri från ansvar för sådant brott på grund av
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
8 Förslag till Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)
Härigenom föreskrivs att 31 § kupongskattelagen (1970:624)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
31 8
Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14 § första
stycket dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom eller den han företräder, till böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om
annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, ull fängelse i högst
sex år.
Den som av grov vaktsamhet begår gärning som avses i första stycket dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten uppgiftsskyldighet.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1§ brottsbalken får påföljd för brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a—I4c §§ skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser. De nya bestämmelserna i 31 §& sjätte stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996,
? Senaste lydelse 1971:98.
9 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets områ-
de
Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
21 8!
Den som till ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder
fara för att avgift undandras, döms till böter eller fängelse i högst två år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling.
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att avge dekla-
ration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid fastställande av avgift döms till böter. Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt denna lag till annan än tullmyndighet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens kontroll-
verksamhet. I ringa fall döms inte till ansvar enligt första — tredje styckena. Bestämmelserna i 14§ andra stycket och 14 a—l4 c §§ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligtförsta stycket.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. De nya bestämmelserna i 21 § femte stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges
efter ikraftträdandet.
! Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.
10 Förslag till
Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)
Härigenom föreskrivs att 7 § utsädeslagen (1976:298)' skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse
78 Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför statsplombering uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att växtförädlingsavgift undandrages dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes till böter.
Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför statsplombering uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sort dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff enligt första
stycket.
I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller andra stycket.
Utan hinder av 35 kap. 1S$
brottsbalken får påföljd för brott
enligt första stycket första mening-
en ådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från brottet.
Bestämmelserna i 14§ andra
stycket och I4 a-l4 cv $$ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt första stycket första
meningen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Den nya bestämmelsen i 7 § fjärde stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma påföljd har
bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
De nya bestämmelserna i 7 § femte stycket tillämpas. såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke. endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
! Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298. ” Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.
11 Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar
Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
258 En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter
att i föreskriven tid till länsstyrelsen betala in ett belopp som har innehållits, döms till böter. Om gärningen rör betydande belopp eller någon annan
försvårande omständighet föreligger, döms till fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar enligt första stycket. Utan hinder av 35 kap. I$8
brottsbalken får påföljd för brott
enligt denna paragraf ådömas, om
den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år
från brottet.
Bestämmelserna i 14§ andra
stycket och 14 a—lI4 c §§ skatte-
brottslagen (1971:69) tillämpas på
brott enligt denna paragraf.
Denna lag träder i kraft den I juli 1984.
Den nya bestämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även på brott som har begåtts före ikraftträdandet.
De nya bestämmelserna i 25 § fjärde stycket tillämpas, såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.
12 Förslag till Lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och pris-
regleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 4 kap. 12 § lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha nedan angivna lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen Iydelse
4 kap.
12 8!
Har den skattskyldige åtalats för Har den skattskyldige enligt 14 § skattebrott som avser skatt enligt andra stycket skattebrottslägen de författningar som anges i I kap. (1971:69) delgetts misstanke om 18 första stycket 1. får beskatt- skattebrott som avser skatt enligt ningsmyndigheten meddela beslut de författningar som anges i I kap. om efterbeskattning även efter ut- 1 § första stycket I eller har han gången av de tider som anges i 10 åtalats för sådant brott, får beskattoch II $$., Detsamma gäller om ef- ningsmyndigheten meddela beslut terbeskattning medför att den om efterbeskattning för den redoskattskyldige enligt 12 § skatte- visningsperiod eller den skatteplikbrottslagen (/971:69) är fri från an- tiga händelse som brottet avser svar för sådant brott. Beslutet om även efter utgången av i 10 § angiefterbeskattning får i sådana fall ven tid. Detsamma gäller om tiden inte meddelas senare än under ka- för att ådöma den skattskyldige pålenderåret efter det då åtalet följd för sådant brott har förlängts väcktes eller åtgärd som avses i genom beslut enligt 14 a § skatte- 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har brottslagen. den skattskyldige avlidit, fär be- Beskantningsmyndigheten — får skattningsmyndigheten inte medde- också meddela beslut om efterbela beslut om efterbeskattning av skattning efter utgången av i 10 § dödsboet senare än sex månader angiven tid, om efterbeskattningen från dödsfallet. Efterbeskattning medför att den skattskyldige enligt som har påförts efter åtal mot den 12 § skattebrottslagen år fri från anskattskyldige skall undanröjas av svar för skattebrott. beskattningsmyndigheten, om åta- Beslutet om efterbeskattning enlet inte bifalls till någon del. Detta ligt första stycket får inte meddelas gäller dock inte om åtalet ogillas senarc än under kalenderåret efter med stöd av 12 § skattebrottslagen. det då någon av de där angivna
åtgärderna först vidtogs. Beslutet
om efterbeskattning enligt andra
stycket får inte meddelas senare än
under kalenderåret efter det då åt-
gärd som avses i 12 § skattebrotts-
lagen vidtogs. Har den skattskyldi-
ge avlidit, får beskattningsmyn-
digheten dock inte meddela beslut
om efterbeskattning av dödsboet
senare än sex månader från döds-
fallet.
! Med nuvarande lIvdelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Efterbeskattning som har påförts
enligt första stycket skall undanröjas av beskattningsmyndigheten, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett delgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om
ådtal har väckts, åtalet inte bifalls till
någon del. Vad som har sagts nu
gäller dock inte om den skatiskyldi-
ge är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrottslagen.
Första stvcker skall tillämpas Första-fjärde styckena skall ock-
också i fall då den som har företrätt så tillämpas om skattebrottet avser
en juridisk person åtalats för skat- en juridisk persons skatt och åtgärd tebrott som avser den juridiska per- som avses i första stycket har vidtasonens skatt eller är fri från ansvar gits mot den som har företrätt den
för sådant brott på grund av 12 § Juridiska personen eller om företrä-
skattebrottslagen. daren är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrotts-
lagen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.
Utdrag
LAGRÅDET PROTOKOLL
vid sammanträde
1984-04-02
Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1984 har regeringen på hemställan av statsrådet och chefen för finansdepartementet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till
I. lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69), 2. lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623).
3. lag om ändring ) uppbördslagen (1953: 272),
4. lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,
5. lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen (1981:691) om socialavgifter,
6. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område, 7. lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskatt,
8. lag om ändring i kupongskattelagen (1970: 624),
9. lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område,
10. lag om ändring i utsädeslagen (1976: 298),
11. lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,
12. lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrättsfiskalen Nils
Dexe.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:
Lagen om ändring i skattebrottslagen Allmänna synpunkter
De remitterade förslagen innebär att nya regler införs beträffande pre-
skription av skattebrott. Ändringarna går främst ut på dels att preskriptionen för sådana brott skall avbrytas — inte bara som nu genom att den
misstänkte får del av åtalet eller häktas — utan även genom att han under förundersökningen delges en på visst sätt preciserad underrättelse om misstanke om brottet, dels att preskriptionstiden i individuella fall skall kunna förlängas genom beslut av domstol när svårigheter uppkommit att nå den misstänkte med preskriptionsavbrytande delgivning.
Förslagen är föranledda av de speciella förhållanden som råder på skat-
teområdet. Dessa medför inte sällan att skattebrotten hinner preskriberas
innan lagföring kan ske. Såsom anges i remissprotokollet är orsakerna
härtill främst att dessa brott med hänsyn till sin natur ofta upptäcks senare
än andra brott. att de regelmässigt kräver längre utredningstider och att det samband som föreligger mellan skatteprocessen och skattebrottsprocessen ofta verkar fördröjande på den senare. I sammanhanget fäster departe-
mentschefen uppmärksamheten på det otillfredsställande förhållandet att den misstänkte i fall då preskriptionstidens utgång är nära förestående inte
sällan undandrar sig lagföring genom att hålla sig undan, exempelvis genom att lämna landet för den tid som behövs för att preskription skall hinna inträda.
Vad angår förslaget att preskriptionsavbrott skall ske redan genom att den misstänkte under förundersökningen delges underrättelse om att han
är misstänkt för brottet har, såsom redovisats i remisshandlingarna, ett reformförslag av i huvudsak detta innehåll tidigare vid två tillfällen varit föremål för statsmakternas bedömning utan att leda till lagändring. Som framgår av de åsyftade lagstiftningsärendena talar onekligen vissa princi-
piella skäl för en ändring i angiven riktning. Av de förhållanden som
åberopats till stöd för att bibehålla den gällande ordningen må här nämnas
att det ansetts angeläget att bestämmelserna om åtalspreskriptionen skall
vara klara och entydiga i tillämpningen, att vid den tilltänkta nyregleringen oklarhet lätt kunde uppkomma beträffande frågan om en delgiven misstan-
ke hade avsett den gärning för vilken åtal sedermera väcktes och att ändringen i många fall i realiteten skulle innebära en betydande förlängning
av gällande preskriptionstider. Det framhölls å andra sidan att den gällande ordningen i vissa fall kunde leda till stötande resultat till följd av de
möjligheter den misstänkte hade att undandra sig lagföring.
Beträffande förslaget att de lagstadgade preskriptionstiderna i individuella fall skall kunna förlängas för skattebrottens del genom beslut av
domstol, har såsom förutsättning för ett sådant beslut uppställts i huvudsak att den misstänkte inte fått del av åtal för brottet eller underrättelse om
misstanke antingen därför att han inte haft känt hemvist i riket och det inte kunnat klarläggas var han uppehållit sig eller därför att han, fast han haft känt hemvist här, inte har kunnat anträffas och det kan antas att han hållit
sig undan eller slutligen därför att han stadigvarande har vistats utomlands.
Framställning om förlängning, som skall göras av allmän åklagare, skall ha kommit in till tingsrätten innan den i lagen bestämda preskriptionstiden
gått ut. — Förslaget i denna del innebär en påtaglig avvikelse från principer, som hittills varit förhärskande på det straffrättsliga preskriptionsom-
rådet. Som departementschefen själv anfört i den allmänna motiveringen har det ofta understrukits att det är betydelsefullt att reglerna om åtals-
preskription är klara och enkla att tillämpa och att såväl den misstänkte
som berörda myndigheter utan större svårigheter skall kunna avgöra om preskriptionstiden har löpt ut: preskriptionshindren bör därför knytas till omständigheter, som är lätta att tidsbestämma och som den misstänkte har
information om. Det nu framlagda förslaget om möjlighet att förlänga preskriptionstiden i enskilda fall står enligt lagrådets mening i strid med dessa principer. Ett förlängningsbeslut kommer ju enligt sakens natur oftast att fattas utan att den misstänkte känner till saken och utan att han kommit till tals i förlängningsärendet; den misstänkte skulle således i fortsättningen inte med ledning av gällande lagbestämmelser kunna med
säkerhet avgöra om prekriptionstiden för ett skattebrott gått ut eller ej. Det är i och för sig otillfredsställande att den som är misstänkt för brott — oavsett om det gäller ett skattebrott eller annat brott — kan undgå lagföring genom att avvika eller annars avsiktligt hålla sig undan. Departe-
mentschefen har som motiv för det föreslagna förlängningsinstitutet sär-
skilt betonat just denna aspekt. Enligt lagrådets mening skulle det knap-
past heller finnas anledning att hysa några större betänkligheter mot en
allmän regel att preskriptionstid kunde förlängas genom särskilt beslut om det visas att den misstänkte avsiktligt håller sig undan i sådant syfte.
Förslaget gär emellertid betydligt längre och medger i vissa fall preskriptionstidsförlängning utan att något avsiktligt undanhållande kan läggas den misstänkte till last. Något egentligt skäl för en så vidsträckt tillämpning av
det tilltänkta förlängningsinstitutet har inte andragits. I denna del innebär
de föreslagna reglerna att väsentliga principer, som är uppställda till skydd
för den enskildes rättssäkerhet, frångås.
Sammanfattningsvis vill lagrådet anföra följande. De föreslagna nya
preskriptionsreglerna avser frågor som är av grundläggande betydelse för det straffrättsliga preskriptionsinstitutet i dess helhet. Förslagen innebär
att för skattebrottens deli viktiga hänseenden skulle komma att gälla andra regler för preskriptionens avbrytande och bestämmande än för andra brott. En sådan särreglering inger betänkligheter av principiell natur och leder
också lätt till att systemet blir alltför komphicerat och svåröverskådligt.
Inte minst av nu nämnda skäl är det vidare angeläget se till att man inte
inom ramen för en delreform av nu aktuellt slag väljer någon lösning som
senare visar sig vara mindre ändamålsenlig eller direkt olämplig för an-
vändning i annat sammanhang. De invändningar från angivna utgångs-
punkter som kan riktas mot förslaget om att en delgiven underrättelse om brottsmisstanke skall medföra preskriptionsavbrott har enligt lagrådets mening mindre tyngd än de som föreligger när det gäller förslaget om möjlighet att förlänga preskriptionstiden i vissa fall. En generell tillämp-
ning av den ordning som det förstnämnda förslaget innebär har sålunda tidigare förordats av bl.a. processlagberedningen och strafflagberedning-
en. Därtill kommer att den nu föreslagna ordningen angående underrättelsens innehåll, delgivning och verkan synes undanröja flertalet av de olä-
genheter som beaktades vid besluten att inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Vid dessa förhållanden finner lagrådet att de skäl som
kan anföras mot förstaget i denna del ime har sådan avgörande styrka att lagrådet vill motsätta sig att det läggs ull grund för lagstiftning. 8 Riksdagen 1984/85. 1] saml. Nr 47
Vad åter gäller förslaget om en förlängning av preskriptionstiden i vissa fall så har redan anmärkts att den förordade regleringen skulle komma att omfatta en betydligt vidare krets av personer än som enligt remissprotokollet egentligen är i blickpunkten i detta sammanhang, nämligen personer som avsiktligt håller sig undan, särskilt i utlandet. i avvaktan på preskriptionstidens utgång. Det står vidare klart att regleringen därtill också skulle komma att omfatta åtskilliga brott med ett straffvärde som är förhållandevis lågt vid jämförelse med svårare skattebrott och i synnerhet med vissa grova brottsbalksbrott. Enligt förslaget får den misstänkte visserligen rätt alt anföra besvär mot ett beslut om förlängning av preskriptionstiden. Värdet av en sådan ordning är emellertid enbart illusoriskt om han inte får vetskap om beslutet före besvärstidens utgång. Eftersom besvärsrätten därtill torde få till följd att frågan om förlängningsbeslutet inte kan prövas i en efterföljande brottmålsprocess utgör besvärsrätten i ett sådant fall en direkt nackdel från rättssäkerhetssynpunkt.
Om man vill söka en mer generell lösning på problemet med avsiktligt undanhållande i avvaktan på preskriptionstidens utgång — för vilket inte bara principiella utan måhända även kriminalpolitiska skäl kan anföras — synes det mot bakgrund av vad nyss sagts böra bli aktuellt att uppställa vissa kvalificerande kriterier avseende såväl undanhållandet som brottet. I så fall finns måhända också anledning ytterligare överväga om inte den rättsföljd som därvid kan komma i fråga är att kravet på personlig delgivning efterges och att beslut härom i det enskilda fallet sedan får prövas antingen i särskild besvärsordning eller i brottmålsprocessen.
Nu redovisade omständigheter liksom tidigare anförda synpunkter innefattar så allvarliga betänkligheter mot förslaget om förlängning av preskriptionstiden i vissa fall att lagrådet inte kan tillstyrka detsamma. I den män en reform, som enbart omfattar förslaget angående underrättelse om brottsmisstanke, inte anses tillräcklig för att komma till rätta med de särskilda problem som råder för skattebrottens del på grund av undanhållanden synes insatserna därför hellre böra ges den formen att preskriptionstiderna för skattebrotten eller vissa av dem förlängs ytterligare i den omfattning som behövs. Även om en sådan ordning också kan möta vissa betänkligheter är en reglering i enlighet härmed enligt lagrådets mening att föredra framför en lösning som innebär att även det här särskilt kritiserade delförslaget om förlängningsbeslut genomförs.
Vid behandlingen i det följande av enskildheterna i förslaget utgår lagrådet från de förutsättningar, på vilken lagrådsremissen bygger.
Lagrådet föreslår att andra stycket, för att den avsedda innebörden skall komma fram tydligare. formuleras på följande sätt: ”Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom den tid som anges i 35 kap 1§ brottsbalken och första
stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har delgivits underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera lett till allmänt åtal
mot den misstänkte för brottet. Den skall ha utfärdats av åklagaren och
ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål.
Avvisas eller avskrivs mål mot någon som delgivits underrättelse om misstanke enligt detta stycke skall i fråga om möjligheten aut ädöma påföljd
sä anses som om delgivning av underrättelsen cj skett.”
1 specialmotiveringen till paragrafen framhålls att den preskriptionshindrande verkan av att en underrättelse om misstanke delges den misstänkte är begränsad till den ”konkreta gärning som den misstänkte enligt åklaga-
rens beskrivning begått, men att det inte behövs någon fullständig gär-
ningsidentitet mellan den gärning som angetts i underrättelsen och den som sedermera redovisas i stämningsansökningen. Enligt specialmotiveringen bör nämligen få göras en justering av gärningsbeskrivningen som inte går
utöver vad som ”enligt 45 kap. 5§ RB” anses tillåten i fråga om åtal. Lagrådet utgår från att detta uttalande avser endast tredje stycket av
nämnda lagrum.
14b8
För att den avsedda innebörden av första stycket skall komma till
tydligare uttryck föreslår lagrådet att stycket formuleras på följande sätt:
"En ansökan enligt 14a§ skall ha kommit in till tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd.”
Andra stycket, vars första mening har förebild i 9§ lagen (1982:188) om
preskription av skattefordringar m. m., synes inte medföra någon särskild rättsverkan. Innebörden av åtalspreskription är enligt 35 kap. 1§ brottsbal-
ken och det föreslagna andra stycket i 148 av skattebrottslagen att påföljd inte får ådömas om de där angivna ätgärderna inte företagits inom föreskriven tid. Av formuleringen av 14a§ följer att i där avsett fall det inte kan komma i fråga att ådöma påföljd med mindre domstolen bifallit åklagarens ansökan om förlängning. Själva ansökningen kan därför inte, i motsats till vad som kan vara fallet när det gäller tillämpning av lagen om preskription
av skattefordringar m. m., få någon särskild rättsverkan beträffande åtalspreskription2n. Lagrådet förordar att andra stycket i förevarande paragraf utgår såsom obehövligt.
14c8
Tingsrättens beslut att förlänga preskriptionstiden skall enligt det remitterade förslaget få överklagas av den misstänkte. Departementschefen har
som motiv för denna ordning anfört att det från rättssäkerhetssynpunkt inte är godtagbart att ett sådant beslut inte skall kunna bli föremål för
särskild prövning i högre instans.
I denna fråga, som lagrådet berört i det föregående, vill lagrådet anföra
ytterligare. Processen i förlängningsärendet kommer enligt sakens natur att bli tämligen summarisk och i de flesta fall torde den misstänkte vara helt ovetande om ärendet. Beslutet om förlängning vinner visserligen laga
kraft först viss tid efter det att den misstänkte fått del av beslutet, men med
hänsyn till de uppställda förutsättningarna för förlängning torde i de flesta fall — bortsett från den situationen att den misstänkte vistas stadigvarande
utomlands — delgivning med honom få ske genom sådant förfarande som
beskrivs i 12 eller 158 delgivningslagen. Ofta torde därför förlängningsbeslut vinna laga kraft utan att den misstänkte känner till att ett sådant beslut här fattats.
Eftersom sålunda förlängningsbeslutet får överklagas särskilt torde det
därmed också vara uteslutet att någon omprövning av preskriptionstrågan skall få göras i det följande brottmålet. Ehuru det oftast är först i brottmå-
let som den misstänkte har tillfälle att tämna domstolen en egen redogörelse för de förhållanden som domstolen tidigare bedömt motivera beslutet om förlängning av preskriptionstiden, torde sålunda en sådan redogörelse enligt den föreslagna ordningen falla utanför ramen för brottmålet. Detta kan leda till stötande konsekvenser. Mot bakgrund av förlängningsprocessens summariska karaktär kan det ju lätt inträffa att de omständigheter som åberopats till stöd för förlängningen blivit felaktigt bedömda, och det synes därför inte godtagbart att domstolen i den från rättssäkerhetssynpunkt viktiga preskriptionsfrågan inte skall kunna beakta den fylligare utredning i detta hänseende som går att få fram när den misstänkte har
möjlighet att belysa saken från sina utgångspunkter
Mot bakgrund av det anförda förordar tagrädet en lösning efter följande riktlinjer. Om man, såsom departementschefen anfört i specialmotiveringen, betraktar förlängningsfrågan som ”ett förprocessuellt förfarande till rättegången i brottmålet ””, ligger det nära till hands att tillåta domstolen att i brottmålet, då handläggningen sker i vanliga former och den misstänkte
således har möjlighet att på vedertaget sätt göra sin stämma hörd, på hans
begäran ompröva förlängningsbeslutet. En sådan ordning förutsätter i sin
tur att detta beslut inte får särskilt överklagas. Vidhäller domstolen i brottmålet sitt beslut att förlänga preskriptionstiden torde talan häremot få föras endast i samband med talan mot domen i målet. Om domstolen å
andra sidan skulle finna att förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden rätteligen inte förelegat och därför upphäver beslutet därom,
synes det stå bäst i överensstämmelse med remissförslaget i övrigt, att
talan mot upphävandebeslutet inte får föras.
Biträdes vad lagrådet sålunda anfört kan andra stycket i paragrafen förslagsvis utformas på följande sätt: ”Tingsrättens beslut i mål enligt
14a8 får inte överklagas särskilt. Innebär beslutet att förlängning medges
får detta dock omprövas i mål om ansvar för brottet om den misstänkte
begär det. Upphäver tingsrätten därvid sitt beslut får talan häremot inte
” föras.
Med den av lagrådet förordade lösningen synes innehållet i tredje stycket lämpligen kunna tas in som en sista mening i första stycket.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Utdrag FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL
vid regeringssammanträde
1984-10-18
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom
Föredragande: statsrådet Feldt
Proposition om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.
1¶Anmälan av lagrådsyttrande
Föredraganden anmäler lagrådets yttrande! över förslag till
1. lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69),
. lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623), . lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272),
BLM . lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,
AA . lag om ändring i lagen (1959: 552) om uppbörd av vissa avgifter enligt
lagen (1981: 691) om socialavgifter,
6. lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område,
7. lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskatt,
8. lag om ändring i kupongskattelagen (1970: 624). 9. lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område,
10. lag om ändring i utsädeslagen (1976: 298),
11. lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyl-
dighet beträffande vissa uppdragsersättningar, 12. lag om ändring i lagen (1984: 000) om punktskatter och prisregleringsavgifter. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Allmänna synpunkter I lagrådsremissen föreslås att preskriptionsreglerna för skattebrotten
ändras i tre avseenden. Förslagen innebär dels att preskriptionstiden för
! Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 8 mars 1984.
vissa brott förlängs från två till fem år, dels att delgivning av en underrät-
telse om brottsmisstanke skall förhindra preskription, dels att en domstol i individuella fall skall kunna förlänga preskriptionstiden om det inte gått att delge åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanken på grund av att den misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands.
Förslaget om en förlängning av preskriptionstiden för vissa brott till fem
år godtas av lagrådet.
Vad gäller de två andra förslagen framhåller lagrådet att en särreglering
inger betänkligheter av principiell natur och att en sådan också lätt leder
till att systemet blir alltför komplicerat och svåröverskådligt. Beträffande
förslaget om att en delgiven underrättelse om misstanke om skattebrott
skall hindra preskription konstaterar lagrådet emellertid att en generell
tillämpning av i huvudsak den ordningen tidigare förordats av bl.a. pro-
cesslagberedningen och strafflagberedningen och att det remitterade för-
slaget synes undanröja flertalet av de olägenheter som beaktades vid
besluten att inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Mot den
bakgrunden godtar lagrådet att förslaget läggs till grund för lagstiftning.
Däremot anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka förslaget om att presk-
riptionstiden skall kunna förlängas i särskilda fall. Lagrådets betänkligheter gäller främst att förlängningsinstitutet inte förbehållits fall av avsiktligt undanhållande. Enligt lagrådets mening bör man lösa de särskilda pro-
blemen för skattebrotten genom att preskriptionstiderna för dem förlängs i
erforderlig omfattning. Jag tar först upp detta förslag. Jag vill då till att börja med erinra om att preskriptionstiden för vissa
skattebrott tidigare har förlängts och att jag i detta lagstiftningsärende, bl.a. i syfte att få en enhetlig reglering, föreslagit en förlängning till fem år i
fråga om ytterligare några skattebrott. Dessa förlängningar innebär en viss uppluckring av det samband mellan brottets svårhet och preskriptionsti-
dens längd som är en viktig princip inom preskriptionsrätten. Jag diskuterade i remissprotokollet om man - på det sätt lagrädet nu har förordat borde gå vidare på den inslagna vägen och genomföra ytterligare generella
förlängningar av preskriptionstiden för skattebrott. Jag avvisade emellertid
den lösningen, eftersom det enligt min mening inte var acceptabelt att helt
ge upp sambandet mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd.
Det har i lagrådets yttrande inte anförts några nya omständigheter som ändrar min inställning på denna punkt. Enligt min mening är det vidare
mindre tilltalande att bristerna i nuvarande ordning i fall av undanhållande skall avhjälpas — inte på ett sätt som tar sikte på dessa — utan på ett sätt
som skulle omfatta alla misstänkta oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Bl.a. dessa förhålladen talar enligt min mening med styrka för att.
såsom jag också har föreslagit i remissprotokollet, preskriptionstiden skall
kunna förlängas endast i speciella fall.
Lagrådet har invändningar mot den utformning som förlängningsinstitutet har getts i främst tre avseenden, nämligen dels att regleringen skulle
omfatta en betydligt vidare krets av personer än som egentligen är i
blickpunkten i detta sammanhang, dels att den skulle komma att omfatta
åtskilliga brott med ett straffvärde som är förhållandevis lågt vid en jämfö-
relse med t.ex. vissa grova brottsbalksbrott, dels att den föreslagna be-
svärsrätten torde utgöra en direkt nackdel från rättssäkerhetssynpunkt,
om den misstänkte inte får vetskap om beslutet om förlängning av presk-
riptionstiden före besvärstidens utgång.
Lagrådets huvudinvändning är således att regleringen träffar en för vid krets och att förlängningsinstitutet bör förbehållas fall där den misstänkte
avsiktligt håller sig undan. Som jag har framhållit i lagrådsremissen är problemen kring de uteblivna lagföringarna mest påtagliga i fråga om
sådana misstänkta som försöker hålla sig utanför rättssystemet genom att
efter brottet lämna landet för att utomlands invänta utgången av preskrip-
tionstiden. Lagrådet synes mena att endast denna grupp skall omfattas och att detta skall komma till uttryck genom att beslut om förlängning skall få
meddelas endast om den misstänkte håller sig undan i avsikt att undgå lagföring för det aktuella brottet. Det skulle således ankomma på åklagaren att bevisa att den misstänkte haft en sådan avsikt med sin frånvaro. Enligt min mening är en sådan
lösning inte praktiskt genomförbar. Om man anordnar domstolsprövningen enligt det remitterade förstaget är det inte möjligt att uppfylla ett sådant
beviskrav i de aktuella situationerna där det inte ens gått att delge den misstänkte en underrättelse om brottsmisstanke eller en stämningsansökan. Ett sådant beviskrav torde inte heller gå att uppfylla om man låter en
domstolsprövning ske t.ex. i samband med brottmålsrättegången. Den
misstänkte skulle nämligen så gott som alltid kunna åberopa ett annat syfte med utlandsvistelsen än att undgå lagföring. Ett krav på avsiktligt undan-
hållande skulle sålunda enligt min mening göra lagstiftningen i det närmaste omöjlig att tillämpa i praktiken. Men det är framför allt från principiell synpunkt som jag anser att lösningen i remissprotokollet är att föredra framför den som lagrådet har antytt. Som jag framhöll i remissprotokollet är en av grundtankarna bakom mitt förslag att samma förutsättningar bör
gälla för alla misstänkta oberoende av åtkomligheten för svenska myndig-
heter. En misstänkt som på grund av en stadigvarande utlandsvistelse är
oåtkomlig för delgivningar bör således inte komma i ett bättre läge än den
som finns inom landet. Det kan också nämnas att liknande lösningar har valts i snarlika lagstiftningssammanhang, t.ex. beträffande preskription av
skattefordringar och beträffande den i 24 kap. 23 RB föreskrivna häktningsgrunden att en misstänkt får häktas oberoende av brottets beskaffen-
het om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. Reglering-
en bör således i enlighet med det remitterade förslaget omfatta misstänkta beträffande vilka det har kunnat konstateras antingen sådana betydande
delgivningssvårigheter som svarar mot förutsättningarna för kungörelsedelgivning eller stadigvarande utlandsvistelse.
Vad jag nu sagt innebär emellertid inte att jag helt ställer mig avvisande till lagrädets uppfattning att den grupp av misstänkta som kan träffas av beslut om preskriptionstidsförlängning bör begränsas. Enligt det remitterade förslaget är förlängningsinstitutet tillämpligt på dels alla brott enligt SkBL. dels övriga skattebrott om fängelse finns i straffskalan. Mot bakgrund av lagrådets synpunkter och med hänsyn till att behovet av att få till stånd lagföring är störst i fråga om den allvarliga brottsligheten finns det enligt min mening skäl att göra en begränsning av tillämpningsområdet. Detta bör ske genom att bestämmelserna görs tillämpliga endast beträffan-
de personer som misstänks för att ha uppsåtligen begått brott och således
genomfört sitt handlande i vetskap om att det strider mot vad ifrågavarande skatte- eller avgiftsförfattningar anger. För att ytterligare skärpa vill-
koren för tillämpning av förlängningsinstitutet bör man, såsom lagrådet har
efterlyst, även i övrigt undanta de mindre allvarliga skattebrotten. Jag
föreslår att endast uppsåtsbrotten skattebedrägeri, grovt skattebedrägeri och försök till sådana brott och dessutom brott enligt 318 första stycket KupL inbegrips. Detta innebär således att bara sådana som uppsåtligen begått brott av nyss angivet slag skall kunna träffas av beslut om förläng-
ning av preskriptionstiden.
Lagrådet har som jag tidigare nämnt också betänkligheter vad gäller
besvärsrätten. Jag avser att ta upp frågan om besvär i samband med att jag behandlar lagrådets synpunkter på de olika paragraferna. Men jag vill redan i detta sammanhang anföra följande. Lagrådet för fram ett eget förslag enligt vilket den misstänkte ges en oinskränkt möjlighet att få
beslutet om förlängning omprövat. Jag föreslår en lösning av samma prin-
cipiella innebörd, en lösning som alltså medför att grunden för lagrådets betänkligheter beträffande besvärsrätten faller bort.
Det bör också nämnas att lagrådet pekar på en alternativ metod att komma till rätta med problemet med undanhållanden. Det finns måhända,
menar lagrådet, anledning att ytterligare överväga om inte den rättsliga
konsekvensen av ett undanhållande borde vara att kravet på personlig
delgivning av stämningen efterges. Beslutet härom i det enskilda fallet skulle sedan få prövas antingen i särskild besvärsordning eller i brottmålsprocessen. Metoden att slopa kravet på personlig delgivning avvisade jag i remissprotokollet. Skälen för det var att man redan från början och i den
misstänktes intresse bör minimera risken för att de brottsutredande organen gör en felbedömning av den misstänktes situation. En tidig prövning
av de föreskrivna förutsättningarna för förlängning gjord av en allmän domstol måste anses vara lämpligast. Jag är därför inte beredd att förorda
någon annan ordning.
Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69) 148
Jag biträder med nägra mindre jämkningar lagrådets förslag till ändrad lydelse av det nya andra stycket.
14a8
Den begränsning som jag föreslagit 1 fråga om tillämpningsområdet för förlängningsinstitutet föranleder ändringar i första stycket av paragrafen. Jag föreslår i enlighet härmed att stycket ges en utformning varav framgår
att beslut om förlängning av preskriptionstiden i fråga om brotten enligt SkBL endast får förekomma beträffande skattebedrägeri (2 §), grovt skat-
tebedrägeri (48) och försök till sådana brott (6 §).
14b§
Jag föreslår att första stycket av paragrafen ges den lydelse som lagrådet har förordat.
Enligt lagrådet kan själva ansökningen om förlängning inte få någon särskild rättsverkan beträffande åtalspreskription, varför lagrådet har förordat att andra stycket i paragrafen utgår såsom obehövligt. Reglerna om
åtalspreskription i 35 kap. 18 BrB och 148 SkBL är emellertid inte bara
föreskrifter som anger vad domstolen måste beakta i brottmålet. De utgör också, om än indirekt, förhållningsregler för polis och åklagare, eftersom
dessa inte kan anses ha någon rätt att t.ex. gripa eller anhålla den som misstänks ha förövat ett brott som är preskriberat. Sådana tvångsmedel
bör få användas också under tiden före domstolens beslut i preskriptions-
frågan och måste i vissa fall grundas på själva ansökningen om förlängning.
Att ansökningen sålunda kan få särskilda rättsföljder bör enligt min mening komma till uttryck i lagtexten. Jag kan alltså inte ansluta mig till lagrådets
förslag.
14c8
Lagrådet har under denna paragraf tagit upp frågan om besvärsrätt. Mot bakgrund bl.a. av att förlängningsbeslut ofta — bortsett från den situationen att den misstänkte stadigvarande bor på känd adress utomlands — torde vinna laga kraft utan att den misstänkte känner till beslutet synes det lagrådet inte godtagbart att domstolen inte skall kunna beakta den fylligare utredning som går att få fram när den misstänkte har möjlighet att belysa
saken från sina utgångspunkter. Lagrådet har därför förordat en konstruktion som innebär att domstolen tillåts att i brottmålet ompröva förläng-
ningsbeslutet på den misstänktes begäran.
Mitt förslag angående besvärsrätten vilar främst på grunden att den misstänkte skall kunna få förlängningsbeslutet äverprövat i nära anslutning till beslutstillfället. Förslaget medför dock att det kommer att uppstå fall då besvärsmöjligheten inte kan utnyttjas, eftersom besvärstiden kan börja löpa utan att den misstänkte personligen fått del av beslutet. Sådana konsekvenser undviker man med lagrådets förslag. Detta har emellertid
den nackdelen att förlängningsbeslutet kan komma att prövas i högre instans först efter det att tingsrätten har slutfört brottmålsprocessen. Dessförinnan — då åklagaren fullföljer förundersökningen och tingsrätten hand-
lägger brottmålet — kommer det alltså inte att finnas något definitivt avgörande av preskriptionsfrågan. Säväl processekonomiska skäl som den misstänktes intresse av att kunna få frågan överprövad på ett tidigt stadium
talar därför för det remitterade förslaget. Om detta kompletteras med en
ovillkorlig regel om att besvärstiden skall räknas från den dag då klaganden
personligen delgavs beslutet vinner man samtidigt de fördelar från rättssä-
kerhetssynpunkt som lagrådets förslag innebär. Jag föreslår därför att
14c 8 andra stycket ges följande lydelse. ”Beslut varigenom en domstol
lämnat en ansökan enligt 14a§ utan bifall får inte överklagas. Beslut av
tingsrätt att medge förlängning enligt 14a§ får överklagas genom besvär.
Besvärsinlagan skall ha kommit in inom två veckor från den dag då den
misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.”
Övriga lagförslag
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran.
Som en följd av att jag föreslagit att beslut om förlängning av preskrip-
tionstiden skall få meddelas bara i fråga om ett enda brott utanför SKBL: s
räckvidd, nämligen brott enligt 31§ första stycket KupL, bör ändringar göras i alla de av lagrådet granskade lagförslagen som innehåller särskilda ansvarsbestämmelser. Vidare bör smärre redaktionella justeringar göras i TL, ML och LPP.
I lagrådsremissen har föreslagits att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 juli 1984. Dagen för ikraftträdandet bör ändras till den 1 januari
1985.
Det måste nu också beaktas att AVGL fr.o.m. den 1 januari 1985 ersätts med en ny lag , lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare. De ändringar som jag föreslagit i fråga om arbetsgivaravgifter bör i stället tas in i den nya lagen, närmare bestämt i dess 208. I samråd med chefen för socialdepartementet har därför upprättats ett förslag till lag om
ändring i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
2¶Anmälningar om brott
Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga om skattemyndighe-
ternas skyldighet att anmäla misstanke om skattebrott.
En generell föreskrift om förvaltningsmyndigheters skyldighet att anmä-
la brottsmisstanke har införts i 17§ SKkBL i fråga om brott enligt den lagen
och gäller fr.o.m. den I juli 1983 (prop. 1982/83: 1340, JuU 36, rskr 378, SFS 1983: 460). En skattemyndighet skall sålunda göra anmälan till åklaga-
ren så snart det finns anledning att anta att ett skattebrott har begåtts. Anmälan behöver dock inte göras om det kan antas att brottet inte kommer
att medföra påföljd enligt SkBL eller om anmälan av annat skäl inte behövs.
Det har ifrågasatts om inte denna anmälningsskyldighet lägger hinder i vägen för bl.a. de centraliserade anmälningsrutiner som används när det framkommer brottsmisstanke vid granskningen av självdeklarationer och som finns beskrivna 1 43§ taxeringskungörelsen (1957:513). Enligt dessa bestämmelser ligger nämligen det formella ansvaret för brottsanmälningarna inte hos den myndighet, taxeringsnämnden eller den lokala skatte-
myndigheten, som normalt först har anledning att misstänka att ett skattebrott har begåtts utan hos skattechefen. För att han skall kunna fullgöra sin
skyldighet har dock de andra myndigheterna att lämna de upplysningar
som behövs. Den här ordningen, som bl.a. tillgodoser intresset av enhetlig
praxis I taxeringsarbetet, bör enligt min mening få tillämpas också i fort-
178 SkBL. Jag föreslår sålunda att den generella bestämmelsen i paragra-
fen inte skall tillämpas om det i annan författning finns föreskrifter om
skyldighet att anmäla misstanke om skattebrott. Jag vill påpeka att jag
avser föreslå att bestämmelserna om anmälningsskyldighet i specialförfattningarna, bla. = taxeringskungörelsen och = uppbördskungörelsen (1967: 626), anpassas tll mitt förslag om ändring av 178 SKkBL.
På grund av förslagets enkla beskaffenhet anser jag att lagrådets hörande
inte är påkallat.
3 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till
oa lag om ändring i skattebrottslagen (1971: 69), bj lag om ändring i taxeringslagen (1956: 623), '» . lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272), Bb . lag om ändring i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,
'n . lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets
område, 6. lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 7. lag om ändring i kupongskattelagen (1970: 624), 8. lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område, 9. lag om ändring i utsädestagen (1976: 298),
10. lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar,
11. lag om ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisregleringsavgifter,
12. lag om ändring i lagen (1984: 668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.
4¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslä riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.
5 Hemställaft dooooooessereeeeer rr erre rer ere ers ere rss sees se ssa SJ 2 Te) TT)
Bilaga 2 Kommitténs författningsförslag = ossossssssssssrrrsa Bilaga 4 De remitterade förslägen —sosososeeeeesersas rss ere era
Utdrag av lagrådets protokoll 1984-04-02 oso osss ss sosse enes
Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-10-18 - 0000...
I Anmälan av lagrådsyttrände sossssssssssssrsseres rss ss ere sea
ta Anmälningar OM brött sosoososorsssr rr sr reses ere r ess ser sa 2 Hemställäf oosoooooossess reser ee rss ess ee ere reses ess ss ss serna BR Beslut sosse seerrrerrr rer rer rer er rr rr ers rr rr ers srt serna
Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984