Prop. 1992/93:1

om universitet och högskolor - frihet för kvalitet

Regeringens proposition 1992/93: 1

om universitet och högskolor — frihet för kvalitet

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade ut- drag ur regeringsprotokollet den 18 juni 1992 för de åtgärder och de än- damål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Bengt Westerberg

Per Unckel

Propositionens huvudsakliga innehåll

Att stärka Sverige som kunskapsnation är enligt regeringsförklaringen en av regeringens huvuduppgifter. Att både öka antalet högskoleutbilda- de och att höja kvaliteten inom utbildning och forskning kommer att vara avgörande för Sveriges framtida utveckling.

Den tilltagande internationella konkurrensen och speciellt Sveriges integrering i det europeiska samarbetet skärper kvalitetskraven på all utbildning och forskning. Det är nödvändigt att ge högre utbildning och forskning bättre arbetsförutsättningar. Ökad frihet för universitet och högskolor är enligt propositionen väsentligt för att möta de framtida ut- maningarna.

Strategin som redovisas i propositionen för att förändra det svenska universitets— och högskolesystemet består av följande tre'delar:

1. Ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor.

2. Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan sta— ten och fristående universitet och högskolor;

&

ww &

3. Förändrat, icke—statligt, huvudmannaskap för vissa universitet och Prop. 1992/93:1 högskolor. I propositionen förordas att de statliga universiteten och högskolorna ges större frihet vad gäller

— studieorganisation, — utbildningsutbud, — antagning av studenter, - inrättande och tillsättning av professurer,

- skapande av karriärvägar för lärare, - institutionell organisation, - disposition av resurser till grundutbildning och — omfördelning mellan anslag till forskning. Staten anger i lag och förordning vissa reglerade gränser inom vilka denna frihet skall få utövas. Skälen för detta är nödvändigheten av

— grundläggande garantier för det kritiska tänkandet och den fria

forskningen,

— rättssäkerheten för enskilda studenter och lärare, — fungerande former för kvalitetssäkring, — funktionella beslutsformer och ett tydligt ledningsansvar, — undantag från annan lagstiftning för att medge ett smidigare och

till verksamheten mer anpassat arbetssätt samt

— klara och grundläggande mål för verksamheten.

I propositionen framläggs således förslag till ny högskolelag, vissa konsekvensändringar i annan lagstiftning, förslag till principer för di- mensionering och resurstilldelning samt slutligen en begäran om be- myndigande att avveckla samtliga allmänna utbildningslinjer fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Propositionens lagförslag Prop. 1992/93:1 1 Förslag till Högskolelag

Härigenom föreskrivs följande

1 kap. Inledande bestämmelser

1 5 I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under statligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.

Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte något annat anges särskilt.

2 & Staten skall som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck- lingsarbete.

I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verk- samheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har vunnits i verksamheten skall kunna tillämpas. -

3 5 Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mel— lan forskning och utbildning.

4 5 Verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i ut- bildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet. .

Det är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och stu- denterna vid högskolorna att de tillgängliga resurserna utnyttjas effek- tivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.

S 5 I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas.

Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden. 6 För forskningen skall som allmänna principer gälla att forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas, och forskningsresultat får fritt publiceras.

(»Nr-iw:

7 & Utbildningen skall omfatta såväl grundläggande högskoleutbildning som forskarutbildning. I grundläggande högskoleutbildning ingår även fortbildning och vidareutbildning.

85 Den grundläggande högskoleutbildningen skall väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasiesko- lan eller motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag när det gäller konstnärlig utbildning. Forskarutbildnjngen skall bygga på en grundläggande högskoleutbild- n1ng.

95 Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk be- dömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till informa- tionsutbyte på vetenskaplig nivå. Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högkoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

10 & Kommuner och landsting får anordna högskolor endast med rege- ringens medgivande. Sådant medgivande kan begränsas till att avse en- bart grundutbildning.

11 & Regeringen föreskriver vilka examina som får avläggas vid högsko- lorna.

2 kap. De statliga högskolornas organisation 1 & Riksdagen beslutar vilka statliga högskolor som skall finnas.

2 5 Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelä- genheter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.

3 5 För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall varje högskola ha en rektor.

4 5 I styrelsen för en högskola skall högskolans rektor ingå.

Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter. Därvid bör regeringen välja personer med bakgrund i sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings- eller forskningsuppdrag.

Lärare och studenter vid högskolan har rätt att vara representerade i styrelsen.

Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrel- sens sammanträden.

5 5 För forskning och forskarutbildning skall det, vid de högskolor som riksdagen beslutar, finnas fakulteter, var och en för ett särskilt ve- tenskapsområde. För fakultetens uppgifter svarar det eller de organ som högskolestyrelsen beslutar (fakultetsnämnder).

Flertalet ledamöter i fakultetsnämnderna skall vara vetenskapligt kompetenta lärare inom fakulteten. De skall utses genom val inom fa- kulteten. Studenterna vid de högskolor där fakulteten skall verka har rätt att vara representerade i fakultetsnämnderna.

6 5 Vid de högskolor där det finns en fakultet svarar fakultetsnämnden också för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde, om inte hög- skolestyrelsen inrättar särskilda organ för grundutbildningen. Vid övri- ga högskolor skall styrelsen inrätta organ för grundutbildningen.

Av ledamöterna i de särskilda organen för grundutbildning skall fler- talet vara lärare vid högskolan. Studenterna vid högskolan har rätt att vara representerade i sådana organ.

3 kap. Professorer och andra lärare

1 & I tjänsten som lärare vid högskolorna får ingå att handha utbild- ning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativa uppgifter. Till en lärares uppgifter hör också att följa utvecklingen.in- om det egna ämnesområdet.

2 5 Den främsta lärartjänsten är tjänsten som professor. Professorstjänster skall finnas inrättade i tillräcklig omfattning för att forskning och utbildning skall kunna bedrivas på en hög kvalitativ ni- vå inom olika vetenskapsområden. Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges en tjänst som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om behörighet och befordningsgrunder för tjänster som professor.

35 Tjänster som professor tillsätts med förordnande tills vidare utan tidsbegränsning, om inte annat följer av andra stycket. Tjänster som professor får tillsättas för en bestämd tid, om det är fråga om

1. konstnärlig verksamhet, eller

2. adjungering till en högskola av någon som har sin huvudsakliga verksamhet utanför högskoleväsendet.

4 & Den som har fått en tjänst som professor utan tidsbegränsning får skiljas från tjänsten endast om professorn

1. genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteålig- ganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller

2. har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyl- dig att avgå med pension.

55 Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lärartjänster , som lektorer. En lektor skall vara vetenskapligt kompetent, utom i de fall då tjänsten avser konstnärlig verksamhet. I en lektors arbetsuppgif- ter skall det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både ut- bildning och forskning.

6 5 Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen, bestämmer varje högskola själv vilka lärartjänster som skall finnas där, utöver tjänster som professor och lektor, samt om de behörighetskrav och befordningsgrunder som skall gälla för tjänsterna.

7 5 En lärare vid en högskola får vid sidan av sin tjänst inneha anställ- ning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller ut- vecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därige- nom skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Sådan bisyssla skall hållas klart åtskild från lärarens tjänsteutövning.

I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (l976:600) om offentlig anställning.

8 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en tjänst som lärare vid en högskola skall vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare eller tandläkare el-

ler med en annan tjänst än läkartjänst vid en sådan sjukvårdsenhet som Prop. 1992/93:1 är upplåten för medicinsk utbildning och forskning. Till en förenad tjänst får utses endast den som är behörig till båda tjänsterna. De tjänster som skall förenas med en lärartjänst tillsätts i den ordning som gäller för lärartjänsten. Innan en sådan lärartjänst som är förenad med tjänst vid en sjuk- vårdsenhet tillsätts, skall sjukvårdshuvudmannen beredas tillfälle att ytt— ra sig i ärendet.

4 kap. Studenterna

] 5 Så långt det kan ske med hänsyn till kvalitetskravet i 1 kap. 4 5 första stycket skall högskolorna som studenter ta emot de sökande som uppfyller behörighetskraven för studierna.

2 5 Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen el- ler den myndighet som regeringen bestämmer, avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen.

Till sådan grundläggande högskoleutbildning som anordnas av en kommun eller ett landsting skall sökande antas utan avseende på folk- bokföringsort.

3 5 Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, skall ur- val göras bland de sökande.

4 & Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för studenterna vid högSkolorna att tillhöra särskilda studentsammanslutningar.

5 & Regeringen får meddela föreskrifter om tillfällig avstängning av studenter. '

65 Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i de fall då studenten

1. lider av psykisk störning,

2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller

3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1—3, bedöms före- ligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

7 5 En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskil- jande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som do- mare.

Nämndens beslut i avskiljandefrågor får överklagas till kammarrätt av studenten.

Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det, omprövas efter två år.

5 kap. Särskilda föreskrifter

1 5 För prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsen— dets område svarar en särskild överklagandenämnd.

Nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte över- klagas.

25 Sådana ledamöter i styrelsen och andra organ inom högskolorna som är representanter för studenterna skall utses i den ordning som re- geringen föreskriver. I sådana föreskrifter får regeringen överlämna åt enskilda individer eller åt sammanslutningar att utse ledamöter.

3 5 En kommun, som till sin högskoleutbildning har tagit emot en sö- kande som inte är folkbokförd i kommunen, har rätt till ersättning för utbildningen från den kommun där denna student är kyrkobokförd.

Om kommunerna inte kommer överens om annat, lämnas ersättning med det belopp som föreskrivs av regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer.

Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande till- lämpning på högskoleutbildning som anordnas av ett landsting.

45 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om organisationen av kommuners och landstings högskoleutbildning samt om kommuners och landstings befattning i öv- rigt med sådan utbildning.

Sä Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter angående högskolan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993, då högskolelagen (l977:218) skall upphöra att gälla.

2. Förslag till Lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 3 55 lagen (1982:764) om vissa läkar- tjänster vid upplåtna enheter, m.m.1 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso— och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskoleutbild- ningen på läkarlinjen (upplåtna en- heter).

Föreslagen lydelse

152

I denna lag ges bestämmelser om vissa läkartjänster vid sådana enheter inom landstingens hälso— och sjukvård som har upplåtits för den grundläggande högskoleutbild- ningen för läkarexamen (upplåtna enheter).

Vad sägs om landstingens hälso— och sjukvård gäller också den hälso- och sjukvård som anordnas av kommuner som inte ingår i ett landsting.

I 36 c & högskolelagen (I977:218) finns bestämmelser bl.a. om att tjänst som lärare vid högskoleenhet kan vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare.

353

I 3 kap. 8 5 högskolelagen (I992:000) finns bestämmelser bl.a. om att tjänst som lärare vid en högskola kan vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1991:1972. 2 Senaste lydelse 1991:l972. 3 Senaste lydelse 1990:641.

Utbildningsdepartementet Pmp- 1992/93:1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 juni 1992

Närvarande: statsrådet B. Westerberg, ordförande, samt statsråden Jo- hansson, Laurén, Olsson, Svensson, af Ugglas, Thurdin, Hellsvik, Wibb- le, Björck, Könberg, Odell, Lundgren, Unckel och Ask

Föredragande: statsrådet Unckel

Proposition om universitet och högskolor — frihet för kvalitet

1. Inledning

I regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991 anges arbetet med att stärka Sverige som kunskapsnation som en av regeringens huvuduppgif- ter. Inom ramen för denna ambition spelar den högre utbildningen och forskningen en nyckelroll.

Genom högre utbildning och forskning kan de kulturella och huma- nistiska värden som är en del av det goda samhället förstärkas. Det är också bara genom en avancerad utbildning och forskning som Sverige kan hävda sig i en hårdnande internationell konkurrens.

Att både öka antalet högskoleutbildade och att höja kvaliteten inom utbildningen och forskningen blir i detta perspektiv avgörande för Sve- riges framtida utveckling.

I regeringsförklaringen förenas kvalitetssynen med en strävan att vid- ga friheten inom olika delar av samhällslivet. Det gäller inte minst ut- bildningen. Universiteten och högSkolorna skall inte vara en direkt ut- löpare av den centrala statsmakten utan inta en mer oberoende ställ- ning i förhållande till denna.

I budgetpropositionen den 10 januari 1992 framhöll jag angående det— ta följande:

Jag har två väsentliga motiv för att förorda en sådan frigörelse av högskolan. Det första är kvalitativt. Universitet och högskolor, som står fria, har de största förutsättningarna att förmedla en kva- lificerad undervisning. Avancerad kunskapsutveckling fordrar fri- het, oberoende och konkurrens.

Det andra motivet är principiellt. Ett samhälle som värnar mångfalden och som inser riskerna i en allomfattande statsmakt måste skydda de kritiska motvikterna. Dit hör fria universitet och högskolor.

Det är således regeringens strävan att finna vägar för en ökad frihet för viktiga delar av den högre utbildningen och forskningen från dagens direkta statliga inflytande. På så sätt gagnas både kvaliteten i verksamhe- ten och friheten i samhället i stort.

Universitet och högskolor med större självständighet måste också till- försäkras sådana arbetsvillkor att konkurrensen mellan dem stimuleras. Frihet utan incitament till kreativ konkurrens riskerar att leda till de goda resultatens motsats.

Detta synsätt leder enligt min uppfattning till viktiga slutsatser när det gäller uppföljningen och utvärderingen av universitetens och högsko- lornas verksamhet — och inte minst i fråga om bekantgörandet av utvär— deringens resultat. God kvalitet och goda prestationer i grundutbildning och forskning skall premieras. Otillräcklig kvalitet och bristande effek— tivitet bör leda till minskade anslag.

I ökande utsträckning kommer vi att leva i en internationell miljö där kunskapsmässig kompetens är avgörande för vårt lands välstånd. Sveri- ges geografiskt perifera läge, vårt språk och vår relativt fåtaliga befolk- ning gör att vi inte kan nöja oss med att vara bra. Målet måste sättas högre.

Vägen dit går enligt min uppfattning över organisatorisk mångfald, starka incitament till kvalitetstänkande, stimulans till individuellt an— svarstagande och ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser. Sven- ska examina skall vara internationellt konkurrenskraftiga. Studenternas val måste få påverka universitetens och högskolornas tillväxt och profil.

Sedan slutet på 1970-talet har krav på enhetlighet dominerat regle- ringen av uppgifter, befogenheter och organisation för den högre utbild- ningen och forskningen. Under intryck av kritik bl.a. från universiteten har utrymmet för anpassning till lokala och innehållsligt betingade för- utsättningar efterhand ökat. Avgörande förändringar återstår emellertid att göra.

I departementspromemorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högsko— lor presenterades i januari 1992 en reformstrategi för universiteten och högskolorna. Promemorian som utarbetats av tjänstemän inom utbild- ningsdepartementet har nyligen varit föremål för en bred remiss till- sammans med Högskoleutredningens (dir. 198917) huvudbetänkande (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens — Grundutbildningens villkor i högskolan. Sammanfattningar av promemorian respektive betänkandet bifogas denna proposition (bilagorna 1 och 2).

En remissammanfattning av svaren från de ca 100 remissinstanserna bifogas också som bilaga till denna proposition (bilaga 3). De fullständi- ga remissvaren publiceras i departementspromemorian (Ds 1992:52) Yttranden över departementspromemorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högskolor och betänkandet (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompe— tens.

Jag vill i detta sammanhang särskilt framhålla det gedigna arbete som Högskoleutredningen gjort. Utredningens arbete har påverkat de förslag som läggs i denna proposition och kommer att spela roll för förslagen i

1993 års proposition om grundläggande högskoleutbildning. Framför allt har emellertid utredningen genom sitt öppna arbetssätt startat en diskussion vid universitet och högskolor som jag bedömer kommer att ha avgörande betydelse för grundutbildningens status och därmed för dess kvalitet.

Strävan att ge ökad frihet åt den högre utbildningen och forskningen gäller alla universitet och högskolor. För vissa prövar regeringen härut- över förutsättningarna för att gå ytterligare ett steg i samma riktning ge- nom att överföra dessa i privaträttslig form.

En omvandling av ett eller flera universitet och högskolor till privat- rättslig form prövas parallellt med de här aktuella förslagen för de statli- ga universiteten och högskolorna. Dessa frågor berörs endast översikt— ligt i denna proposition.

Dessutom anser jag att fasta och entydiga regler bör införas för statens relation till övriga fristående universitet och högskolor. Syftet är att ska- pa förutsättningar för en etableringsfrihet som gör att nytänkande och privata initiativ blir en pådrivande kraft i förändringsprocessen.

Jag berör inte här frågor som sammanhänger med huvudmannaskapet för de kommunala vårdhögskolorna, då detta för närvarande är föremål för översyn av en särskild utredare (dir. 1992:43).

Frågan om avveckling av det s.k. kårobligatoriet bereds inom rege- ringskansliet i enlighet med vad som anfördes i 1992 års budgetproposi- tion. I avvaktan på att denna beredning skall kunna slutföras har jag tills vidare utgått från nuvarande regler om studentsammanslutningar.

Slutligen berörs givetvis inte heller resursfördelningen mellan olika ändamål. Sådana frågor kommer i sedvanlig ordning att behandlas i 1993 års propositioner om grundläggande högskoleutbildning respekti- ve forskning.

Verksamheten inom Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har nyligen varit föremål för en omfattande utredning. Denna redovisades i betän- kandet (SOU 1991:101) Landskap, Näring, Kunskap. Remissbehandling- en har nyligen avslutats. Samtidigt pågår en omfattande översyn av de olika utbildningarna inom SLU. Chefen för jordbruksdepartementet har för avsikt att återkomma till dessa frågor i anslutning till 1993 års forskningsproposition. Därvid kommer bl.a. organisatoriska frågor att behandlas.

Jag har beträffande övriga delar i propositionen som gäller SLU sam— rått med statsrådet Olsson.

Förslagen i denna proposition är de första stegen i en serie nödvändi- ga förändringar i syfte att stärka villkoren för den högre utbildningen och forskningen. Ytterligare steg utgörs av kommande förslag om ut— nyttjande av en del av löntagarfondernas resurser för forskning och de förslag som jag nästa år avser presentera avseende den högre utbildning— ens respektive forskningens inriktning för treårsperioden 1993/94— 1995/96.

Sverige måste öka andelen unga i högre utbildning. Det kräver i sin tur en väsentlig utökning av forskarutbildningen för att tillgodose beho—

vet av kvalificerade lärare. Att åstadkomma detta är, tillsammans med de strukturförändringar av universitet och högskolor som föreslås i den- na proposition, avgörande utmaningar för den resterande delen av 1990—talet.

2. Utgångsläget 2.1 Konsekvenser av tidigare högskolereformer

Som bakgrund till mina förslag vill jag börja med en beskrivning av de senaste högskolereformerna i Sverige och de konsekvenser dessa haft för utbildning och forskning.

Merparten av all högre utbildning och forskning i Sverige bedrivs in- om de statliga universiteten och högskolorna. Dessa har under de senas- te trettio åren genomgått en period av stora förändringar. En omfattan- de expansion av hela systemet för högre utbildning och forskning på 1960-talet följdes av en rad organisatoriska reformer. I betydande ut- sträckning har dessa reformer påverkat själva förutsättningarna för uni- versitetens och högskolornas huvuduppgifter.

Den stora expansionen kan illustreras genom antalet studenter. 1960 uppgick det till ca 50 000, varav ca 40 000 vid universitet och fackhög- skolor. Tre decennier senare, år 1990, hade antalet fyrdubblats. Samti- digt har antalet högskoleenheter ökat kraftigt. I början av 1950—talet var universitet och högskolor begränsade till de tre stora befolkningsregio- nerna kring Stockholm/Uppsala, Lund/Malmö och Göteborg. Endast lä- rarutbildning för folkskolan och vissa vårdutbildningar fanns utanför dessa områden. I dag finns universitet och högskolor med varierade ut- bildningsmöjligheter i varje län.

Expansionen av den högre utbildningen under 1900—talets andra hälft är ett internationellt fenomen. Varje land i den industrialiserade värl- den har också brottats med ekonomiska och organisatoriska problem som denna utveckling fört med sig. När det gällt att lösa dessa problem har Sverige i vissa avseenden valt att följa en egen linje.

Utvecklingen av den svenska högskolepolitiken efter 1955 finns be-' skriven i Högskoleutredningens betänkande (SOU 1992:1) Frihet, An- svar, Kompetens. I detta sammanhang kan det räcka med att erinra om några huvudlinjer.

De tidiga tecknen på en stark expansion av den högre utbildningen under 1950—talet möttes genom tillsättandet av 1955 års universitetsut- redning. Den hade bl.a. i uppgift att se hur det starkt ökade resursbeho- vet skulle kunna tillgodoses. Resultatet av utredningens arbete var den s.k. universitetsautomatiken som i princip innebar att undervisningsre- surserna i de filosofiska fakulteternas ämnen automatiskt anpassades ef- ter studenttillströmningen. Ett annat resultat var införandet av de första rena undervisningstjänsterna i form av universitetslektorat.

Genom dessa förändringar, i huvudsak genomförda från 1958, kunde det svenska högskolesystemet klara den inledande expansionen under 1960—talets första år. Samtidigt innebar automatiksystemet en ur statsfi- nansiell synpunkt mycket oberäknelig utgiftspost.

De budgetmässiga konsekvenserna i förening med ett allmänt ökat krav på effektivitet i universitetsstudierna vid framför allt de så kallade fria fakulteterna ledde till att 1963 års universitets- och högskolekom- mitté (U 63), förutom förslag om utbyggnad av högskoleorganisationen, framförde propåer om en studieorganisation som ansågs leda till en ökad genomströmning av studenter.

Kravet på genomströmning och effektivitet var ett ledmotiv i den stu- dieordning som 1969 genomfördes vid de filosofiska fakulteterna efter förslag av en särskild arbetsgrupp för fasta studiegångar (UKAS). Ett an- tal utbildningslinjer med föregivet yrkesinriktade mål och med stränga villkor för studiernas bedrivande inrättades. Samtidigt byggdes en om— fattande administrativ organisation upp kring dessa linjer, bl.a. i syfte att lotsa studenterna igenom utbildningen på föreskriven tid.

De fasta studiegångarna med tillhörande normalstudietider och nor- malstudieplaner innebar i många fall en sänkning av tidigare akademis- ka krav, vilka i och för sig hade varit mycket varierande mellan olika universitet. Samtidigt innebar de en stark centralisering av vissa beslut kring studieorganisationen.

Kraven på yrkesinriktning och effektivitet var ledande principer ock- så bakom 1968 års stora högskoleutredning (U 68). Förutom förslag om ett enhetligt högskolebegrepp och en fortsatt geografisk utbyggnad pre- senterade U 68 en studieorganisatorisk modell som byggde vidare på den linjestruktur som redan introducerats 1969. Genom utredningens förslag vidgades också - bl.a. genom anslagssystemets konstruktion — den redan tidigare öppnade klyftan mellan grundutbildning och forsk- ning.

Utbildningsplaneringen på central nivå tillmättes stor betydelse i 1975 års högskolebeslut. Dessutom inrättades en regional planeringsnivå. Även om vissa beslut decentraliserades och fördes ned på det lokala pla- net uppfattades reformen bland flertalet verksamma inom universitet och högskolor som ett inkräktande på den traditionella akademiska fri— heten. Som det skulle visa sig ledde det centraliserade planeringstänkan— det heller inte till effektivitet, vare sig för studenterna eller för högsko- leorganisationen som sådan.

Under de femton år som gått sedan högskolereformen genomfördes 1977 har många av dess mest omstridda detaljer modifierats. En succes- siv decentralisering har genomförts. Den regionala nivån har avskaffats och den centrala nivån är under stark förändring.

Det som nu tycks uppfattas som det mest positiva med 1977 års hög- skolereform är den utbyggnad av högskolesystemet som den kom att in- nebära.

De mindre och medelstora högskolorna i landet har under sin hittills- varande verksamhet i många fall inneburit en vitalisering av både regio-

nalt näringsliv och kulturliv. Närheten till högskoleutbildning har ska- pat nya möjligheter för innovation och utveckling och har dragit till sig studenter från icke studievana miljöer. De mindre högskolornas flexibi- litet och öppenhet för nytänkande har också varit en positiv faktor för en ökad samverkan mellan näringsliv och högre utbildning.

Trots de successiva reformerna kvarstår dock grundläggande problem som de senaste decenniernas högskolepolitik fört med sig. Som en bak- grund till det fortsatta reformarbetet och till mina förändringsförslag är det angeläget att i korthet beröra några av de akuta problem för univer- sitet och högskolor som bl.a. beskrivits i Högskoleutredningens tidigare nämnda betänkande.

* Klyftan mellan grundutbildning och forskning

Ett nära samband mellan grundutbildning och forskning har varit ett av de viktigaste dragen i den klassiska universitetsideologin. Redan genom beslutet att i det svenska systemet införa universitetslektorstjänster som rena undervisningstjänster i början av 1960—talet slogs en första kil in mellan dessa båda huvudfunktioner. Klyftan vidgades successivt under 1960-talet genom förändringar av såväl forskarutbildningen som lärar- strukturen. Den fick en stark markering i 1977 års högskolereform där såväl anslagssystemet som högskolornas inre organisation präglades av en klar boskillnad i detta avseende.

Det är framför allt inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena som problemen framstår som mest akuta, även om likartade tendenser finns inom andra områden.

* Linjeorganisationen

Delar av högskoleutbildningen har alltid varit linjeorienterad i den me- ningen att den syftat till utbildning för vissa yrken som präst, lärare, lä- kare, sjuksköterskor, sjukgymnaster etc. Det centrala linjesystem som från slutet av 1960-talet infördes, och som ökade i omfattning i och med 1975 års högskolebeslut, inom det som tidigare kallades för de fria fakulteterna har emellertid visat sig praktiskt otjänligt och principiellt betänkligt.

Inom detta område har utbildning och forskning traditionellt haft sin bas i de enskilda ämnena och ämnesinstitutionerna. Linjesystemet har tenderat att slå sönder ämnesinstitutionerna eller hotat att utplåna vissa ämnen.

Sedermera konstruerades en del linjer om, bl.a. med syfte att ge vissa enskilda ämnen en större roll. Det blev dock i många fall en dålig kom- promiss mellan ämnesstudier och en konstruerad yrkesinriktning. Den föregivna anpassningen till arbetsmarknaden var också tvivelaktig ur studentsynpunkt. Staten gav intryck av att kunna förutse arbetsmarkna- dens krav på ett sätt som inte är möjligt. Ett linjesystem med små avsnitt i många ämnen och med korta orien- terande kurser går också stick i stäv mot det akademiska kravet på äm-

nesfördjupning, självständig problemlösning och kritisk analys. Det cen- traliserade linjesystemet påverkade därmed universitetens och högsko- lornas kanske viktigaste uppgift negativt.

* Den inre organisationen

Successiva reformer från 1960-talets slut har inneburit ett ökat inflytan- de för studenter och fackliga organisationer i högskolornas beslutspro- cesser på olika nivåer. Genom 1975 års högskolebeslut tillkom också ett omfattande regelverk när det gäller representation av externa intressen i olika organ inom universitet och högkolor.

Till viss del har de externa representanterna bidragit till att utveckla den akademiska verksamheten. Systemet har dock blivit tungrott och . verkat snedvridande på universitetens och högskolornas uppgifter. Mängden av organ med delvis överlappande uppgifter, svårigheterna för externa representanter att helhjärtat engagera sig i verksamheten, de bundna formerna för beslutsorganen och det faktum att lärarna har va- rit i minoritet har medfört problem. Dessa beslutsformer har dessutom bidragit till att vidga klyftan mellan forskning och utbildning.

Från universitet och högskolor har röster ofta höjts för en mindre reglerad organisation med större lokal frihet och flexibilitet. Det har of- ta också framhållits att samverkan med det omgivande samhället och yr- keslivet med fördel kan ske i andra och mindre reglerade former.

* Totaldimensioneringen

Ett inslag i 1970—talets tro på den centrala planeringens möjligheter var tanken på en totaldimensioneringi termer av antalet nybörjarplatser in- om den grundläggande högskoleutbildningen. Den tog sig uttryck i de- taljerade riksdagsbeslut om lokalisering och antalet platser på olika lin- jer.

En fast dimensionering av vissa högskoleutbildningar har i och för sig alltid bedömts som nödvändig. Det har gällt sådana utbildningar som kräver dyrbara investeringar i laborativa lokaler eller som är beroende av avtal med andra huvudmän, t.ex. på vårdområdet. De detaljerade di- mensioneringsbesluten för andra utbildningar har dock i flera avseen- den skapat svårigheter för universitet och högskolor och omöjliggjort ett effektivt utnyttjande av tillgängliga resurser.

* Resursutnyttjandet

Inom delar av grundutbildningen redovisas en stor andel studieavbrott och dålig examinationsfrekvens. Även inom forskarutbildningen — främst inom humanistisk, samhällsvetenskaplig och teologisk fakultet — är studietiderna fortfarande långa och antalet avlagda doktorsexamina få. Det förefaller som om inte ens de syften som styrt de senaste 20 årens högskoleförändringar har kunnat förverkligas.

Beslut om utbyggnad och resurstilldelning av utbildning har fattats under olika tider och med hänsyn till olika undervisningstraditioner. Detta innebär att samma typer av utbildningar i dag kan ha olika re- surstilldelning beroende på vid vilket universitet eller vilken högskola den ges.

Dessutom saknas ofta resurser för ersättningsanskaffning av den ut- rustning som tidigare anskaffats och som i allt snabbare takt blir omo- dern. Detta har framför allt blivit ett problem för grundutbildningen.

Då resurser för lokaler, inredning och utrustning hittills anvisats ge— nom särskilda anslag har dessa resurser inte balanserats mot övriga re- surser.

2.2. Värdet av högre utbildning

De problem inom universiteten och högskolorna som jag nyss har be- skrivit påverkar negativt förutsättningarna för att klara en i internatio- nellt hänseende tillräckligt hög och kvalitativt konkurrenskraftig utbild- ningsnivå. Dessa svårigheter förstärks av det alltför låga värde som i Sve- rige åsätts den högre utbildningen.

I många ledande industriländerna är den andel av arbetskraften som har högskoleexamen betydligt högre än i Sverige. Medan andelen i vårt land i slutet av 1980—talet låg på 11 procent uppgick den i Storbritanni- en till 17, i USA till 23 och i Japan till cirka 15 procent. Ser man till andelen akademiskt utbildade i industrin är Sveriges siffror ännu mer ofördelaktiga.

Det är viktigt för vårt lands konkurrenskraft att antalet högskoleutbil- dade stiger så att vi åtminstone när samma nivå som andra ledande in- dustriländer. Detta förutsätter i sin tur att ungdomar i Sverige — liksom för övrigt de redan yrkesverksamma - stimuleras att söka sig till högre utbildning.

På kort sikt utgör den otillräckliga tillgången på disputerade lärare en flaskhals i en angelägen utbyggnad av den högre utbildningen. Långsik- tigt är problemet med utbildningsinvesteringarnas låga avkastning avgö- rande. En förutsättning för en ökad tillströmning till många högsko- leutbildningar är att utbildningen upplevs som en angelägen och lön- sam investering av den enskilde. På denna punkt dras Sverige med bety- dande problem. Det illustreras av den låga nivån på den så kallade ut- bildningspremien i vårt land. Denna är i sin tur en avgörande förkla- ring till bristen på disputerade lärare.

Med begreppet utbildningspremie avses den ökning i livsinkomsten som ett års ytterligare utbildning ger. Denna premie har i Sverige halve- rats sedan slutet av 1960—talet och uppgår i dag till i genomsnitt ca 3,5 procent, medan den i övriga OECD-länder är omkring 12 procent.4

4 Konjunkturrådets rapport 1992, Hans T:son Söderström m.fl.. Tillväxt utan gränser, SNS förlag

Enligt beräkningar gjorda inom ramen för produktivitetsdelegatio- nens arbete är den individuella avkastningen inom vissa områden av så- väl grundutbildning som forskarutbildning t.o.m. negativ, även innan hänsyn tagits till olika skatteeffekter. I en situation av ökad konkurrens och rörlighet över nationella grän- ser kommer värdet av en högre utbildning i högre grad än tidigare att påverkas av det framtida ekonomiska värdet på en internationell arbets- marknad. Om avkastningen på en högskoleutbildning är väsentligt lägre i Sverige än i andra länder kan det komma att leda till en ökad ström av högskoleutbildade svenskar som söker sig ut för anställning utom- lands.

2.3. Konsekvenser av den ökade rörligheten i Europa

Ett centraliserat högskolesystem och en otillräcklig avkastning på inve- steringar i högre utbildning är viktiga inhemska faktorer som hämmar den högre utbildningens utveckling. Effekterna härav blir särskilt all- varliga när den internationella påverkan ökar och konkurrensen skärps. Den ökade rörligheten - framför allt inom Europa — får konsekvenser också för den svenska högre utbildningen och forskningen.

Inom Norden finns sedan länge en fri arbetsmarknad och ett kon- struktivt samarbete inom forskning och högre utbildning. Exempelvis kan studier vid nordiska universitet tillgodoräknas i Sverige. Dessutom erkänns nordiska examina ömsesidigt. Samma möjligheter är under de närmaste åren på väg att öppnas även i resten av Europa.

De europeiska universiteten och högskolorna står därför inför en pe- riod full av förändringar och nya möjligheter. Den västeuropeiska inte- grationen skapar nya former för samarbete på lika villkor mellan hög- skolesystemen i många länder. Redan innan EG beräknas bli utvidgat med nya medlemsländer under mitten av 1990-talet kommer ett ökat utbyte av lärare och studenter samt samarbete att ske mellan EG- och EFTA-länderna inom ramen för EES—avtalet. Dessutom har en rad av EG:s olika program på den högre utbildningens och forskningens om- råde — t.ex. ERASMUS, COMETT och SCIENCE - redan öppnats för deltagande från utomstående länder, bl.a. Sverige.

Till detta kommer att den nya demokratiska utvecklingen i Central— och Östeuropa också medför en ökad internationell rörlighet på den högre utbildningens område. I de östra delarna av Tyskland byggs hög- skolesystemet ut och man räknar med en relativt snabb anpassning till den nivå som råder i de västliga delstaterna. Ett akademiskt samarbete mellan länderna kring Östersjön är redan igångsatt och det kommer så- kert att få en allt större betydelse i takt med att universiteten i Baltikum och Polen konsolideras.

I de internationella akademiska kontakterna med övriga Europa handlar det för Sveriges del om såväl givande som tagande. Hittills har det mest varit fråga om svenska studenter som sökt sig till universitet på kontinenten eller i Storbritannien. Enligt uppgifter från Centrala

studiestödsnämnden beviljades under innevarande läsår ca 14 000 stu- denter studiemedel för studier utomlands, vilket är mer än en fördubb- ling jämfört med föregående läsår.

Utbytet måste dock vara ömsesidigt. I dag förekommer en betydande internationell efterfrågan på forskarutbildning i Sverige inom områden som medicin och teknik. Svenska universitet och högskolor måste emellertid vara attraktiva för studenter från andra europeiska länder också på grundutbildningsnivå och inom en rad olika ämnesområden. En markant efterfrågan kommer i framtiden också att komma från oli- ka östeuropeiska stater i samband med kommande förändringar i fråga om utresetillstånd och valutaregler.

Svensk högre utbildning och forskning kommer om några år att be- finna sig i en fullt utvecklad internationell konkurrenssituation. Kvali- teten på vår egen högre utbildning kommer att av svenska ungdomar jämföras med motsvarande alternativ inom andra europeiska länder. Omvänt gäller att vi på en ökande och rörlig europeisk ”utbildnings- marknad” måste kunna visa på de kvalitativa fördelarna i vår egen hög- skoleutbildning, en kvalitet som också måste kunna förmedlas på andra språk än svenska.

2.4. Internationella förändringstendenser

Den högre utbildningen har globalt expanderat kraftigt. I de industriali- serade länderna var ökningen mest dramatisk under 1960- och 70—ta- len. I andra delar av världen har antalet studenter stigit snabbt under de två senaste decennierna. Enligt Unescos statistik har antalet högskole— studerande i Ostasien ökat sexfaldigt sedan 1970. I Latinamerika har an- talet. fördubblats medan det i övriga utvecklingsländer har tredubblats. Industriländernas expansion har legat kring 50 procent.

I Europa ledde 1960—talets starkt ökade tillströmning av studenter — i kombination med en allmän politisk radikalisering — till de välbekanta studentoroligheterna, främst i Tyskland och Frankrike. Regeringarna i de berörda länderna försökte att med olika reformer skapa lugn i den tidvis kaotiska situationen. En betydande demokratisering av universite- tens förvaltning genomfördes med bl.a. ett ökat inflytande för studenter och anställda i olika beslutande organ.

De problem och framtidsperspektiv som präglar dagens högskolepoli- tik är dock delvis annorlunda. Kvalitetsfrågorna som tidigare ansetts va- ra en inre angelägenhet för universiteten ges numera ökad tyngd. I USA finns sedan länge utvecklade ackrediteringssystem för utvärdering av universitet och ”colleges”. I Europa har frågorna kring kvalitetssäkring och redovisning av prestationer vad gäller forskning och utbildning äg- nats allt större uppmärksamhet under det senaste decenniet.

Det finns flera anledningar till det ökade intresset. Forskning och ut- bildning har inte bara ökat i betydelse för samhälle och näringsliv utan också i kostnader. Slutligen ställer det ökande internationella samarbe-

tet och utbytet krav på jämförande information om den högre utbild- ningen.

Även om skälen till kraven på utvärdering av kvaliteten var ungefär desamma har de utvärderingssystem som utvecklats kommit att skilja sig åt beroende på att olika länder hade olika förutsättningar genom uppbyggnaden av sina universitet och högskolor.

I Storbritannien har ett omfattande arbete lagts ner på utveckling av s.k. ”performance indicators” för såväl produktivitet som kvalitet i forskning och utbildning.

Således belönas nu universitet som bedöms producera god forskning genom ökade forskningsanslag, medan universitet som har god utbild- ning men dålig forskning får mer pengar till grundutbildning och realt minskade anslag till forskning. Denna utvärdering i regi av University Funding Council (UFC) görs av sakkunniga forskare som granskar grupper av ämnen.

Kvalitetsindikatorer styr alltså i betydande utsträckning förändringar- na i anslagstilldelningen. Utvärdering av såväl grundutbildning som forskning ses som viktiga inslag i ett system som dels slår vakt om uni- versitetens autonomi, dels vill främja en inbördes konkurrens mellan olika högskolor.

Numera betonas emellertid också universitetens ansvar för kvalitets- säkringsåtgärder. En ”Academic Audit Unit” har t.ex. satts upp av det brittiska akademiska rektorskonventet. Den har bl.a. till uppgift att granska universitetens kvalitetssäkringssystem.

I Nederländerna har ett samarbetsorgan för universiteten tagit på sig uppgiften att systematiskt granska universitetetens verksamhet. Den sker genom expertgrupper (”peer reviews”) som gör sin granskning disci- plinvis över hela landet.

Efter amerikansk modell har man utvecklat ett tillvägagångssätt där beskrivning och självvärdering, åtföljd av utvärdering av de externa sak- kunniga ingår. Ett litet inspektorat inrättat av regeringen har till upp- gift att övervaka att universitetens egna kvalitetssäkringssystem fungerar.

I Frankrike inrättades en central utvärderingskommitté av presidenten med uppgift att på universitetens beställning genomföra utvärderingar av hela universitet. Även här är sakkunnigbedömning det väsentligaste instrumentet.

I den intensiva uvecklingfas som utvärderingssystem för forskning och utbildning just nu genomgår i olika länder kan vissa grundläggande drag urskiljas.

När universitets och högskolors autonomi ökar blir deras ansvar för kvalitet och effektivitet större. Metoder och modeller för denna kvali- tetssäkring behöver byggas upp. Det innebär att ansvaret för utbildning- ens och forskningens kvalitet inte bara måste tas av den enskilde lära- ren/forskaren utan av ansvariga på olika nivåer och i sista hand av sty- relserna.

Allt starkare krav ställs på att även resultatet av de interna utvärde- ringarna skall göras offentliga för studenter och andra intressenter. Det-

ta innebär samtidigt ökade krav på att åtgärder och resultat skall kunna redovisas på ett för utomstående tillgängligt sätt.

Den internationella tendensen är således att universiteten och högsko- lorna har ett betydande eget ansvar för kvalitetssäkringen. Någon form av överordnad kontroll av att enheterna har eller håller på att bygga upp fungerande kvalitetssäkring inrättas dessutom ofta. Det interna ut- värderingsarbetet, som ofta sker enligt den nederländska modellen, kompletteras vidare med olika typer av externa utvärderingar på olika intressentgruppers initiativ - från regeringsorgan till avnämargrupper, yrkesförbund och studentkårer.

I ett skede då Sverige blir en alltmer aktiv partner i den europeiska integrationen måste vårt högskolesystem reformeras så att det står sig väl i konkurrensen med de system som tillämpas i andra jämförbara länder i Europa. En grundsten i detta system är universitetsautonomi med en stor inre frihet för beslut grundade på vetenskap och beprövad erfaren- het. Denna frihet förenas med kvalitetskontroll för att säkerställa att ut- bildningsnivån upprätthålls. '

2.5. Sammanfattande slutsatser

De förändringar av villkoren för den högre utbildningen och forskning- en som genomförts under de senaste decennierna har präglats av en tro på central planering med dålig förankring i den verklighet i vilken uni- versiteten och högskolorna skall fullgöra sina uppgifter.

I den förändring som nu måste till är det enligt min mening nödvän- digt att ersätta tron på värdet av en detaljerad central planering med ett klart erkännande av att universitet och högskolor bäst utvecklas i ett sy- stem som garanterar dem stor inre frihet. Samtidigt måste incitament skapas som främjar en hög effektivitet och kvalitet i såväl utbildning som forskning. Studenternas val måste bli vägledande för den högre ut- bildningens inriktning. Den enskildes utbyte av högre utbildning kan inte tillåtas väsentligt avvika från vad som är normalt i omvärlden.

Angelägenheten av att ge högre utbildning och forskning i Sverige bättre arbetsförutsättningar understryks av den tilltagande internationel- la konkurrensen. Sveriges integrering i det europeiska samarbetet skär- per kvalitetskraven på all utbildning och forskning.

3. Strategi för förändringar

Mitt förslag: För att förändra det svenska universitets— och hög- skolesystemet används följande tre generella metoder:

* Ökad frihet för och skapande av incitament för utveck- ling och kvalitet inom statliga universitet och högskolor.

* Införandet av fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och fristående universitet och högskolor.

* Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa univer- sitet och högskolor.

Skälen för mitt förslag: Den analys av dagens situation och de interna- tionella förändringstendenser som nyss har redovisats leder till slutsat- sen att det svenska universitets— och högskolesystemet är behäftat med likartade problem som centralplanerade system i allmänhet: stelhet, lik- formighet, bristande rörlighet och otillräckligt resursutnyttjande. Trots engagemang och hängivna insatser från studenter, lärare och forskare blir resultatet på grund av systemets utformning otillfredsställande. Sve- riges framtida välfärd gör en förändring nödvändig.

De övergripande motiven för de förändringar av det svenska universi- tets— och högskolesystemet som nu föreslås är således att stärka utbild- ningens och forskningens kvalitet, att förbättra resursutnyttjandet och att stimulera till rörlighet, förnyelse och nytänkande; allt för att svensk högre utbildning och forskning skall kunna hävda sig väl i den interna- tionella konkurrensen.

Frihet, flexibilitet och institutionell mångfald kombineras med incita- ment, utvärderingar och kvalitetskonkurrens. Studenternas egna val måste tillåtas påverka såväl utbildningarnas utformning och inriktning som universitetens och högskolornas resurstilldelning.

Den mångfald och åtföljande konkurrens som de tre delarna i den fö- reslagna reformstrategin sammantaget skapar kommer att ge förbättrade förutsättningar för att uppnå de mål som jag angett som motiv för för- ändringarna. God och kvalitativt framstående utbildning och forskning kan lika lite som innovationer och kritiskt tänkande planeras fram ovanifrån. Statens uppgift är att bidra till att skapa förutsättningarna för dessas framväxt.

Inom forskningen är frihet, mångfald, utvärderingar, internationalise- ring och konkurrens sedan lång tid etablerade företeelser, om än i vari- erande grad på olika områden och inom olika ämnen och fakulteter. De skapar den process som leder till hög kvalitet. Jag anser att det är angeläget att samma mekanismer införs även för grundutbildningen.

Hänvisningar till S3

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 15

3.1. Fria statliga universitet och högskolor

För de statliga universiteten och högskolorna betyder den ökade auto- nomin dels en betydande avreglering, dels en kraftigt minskad detalje— ringsgrad i statsmakternas framtida budgetbeslut.

Jag kommer således i denna proposition förorda att de statliga univer- siteten och högskolorna ges större frihet vad gäller

— studieorganisation, - utbildningsutbud,

- antagning av studenter, - inrättande och tillsättning av professurer, — skapande av karriärvägar för lärare, — institutionell organisation, — disposition av resurser till grundutbildning, och

- omfördelning mellan anslag till forskning. Staten anger i lag och förordning vissa reglerade gränser inom vilka denna frihet skall få utövas. Skälen för detta är nödvändigheten av

- grundläggande garantier för det kritiska tänkandet och den fria

forskningen,

- rättssäkerheten för enskilda studenter och lärare, — fungerande former för kvalitetssäkring, — funktionella beslutsformer och ett tydligt ledningsansvar — undantag från annan lagstiftning för att medge ett smidigare och

till verksamheten mer anpassat arbetssätt, samt

— klara och grundläggande mål för verksamheten. Friheten är normen. Varje reglering kräver sin egen motivering. Det som inte uttryckligen är reglerat är följaktligen varje universitet och högskola fritt att inrätta och organisera efter eget beslut. Stora variatio- ner, nya initiativ och omprövningar är både önskvärda och sannolika med tanke på skilda universitets och högskolors olikartade inriktning och förutsättningar.

Studenterna bör i sina studier själva fritt kunna kombinera olika äm— nen. Jag förordar införandet av en internationellt gångbar examensord— ning. Examina är magister— eller kandidatexamen respektive högskole- examen, vid sidan av vissa yrkesexamina. Examensordningen reglerar varje universitets eller högskolas rätt att utdela en viss examen. Sådan rätt förutsätter att vissa kvalitetskrav uppfylls. Rätten kan såväl inskrän— kas som utvidgas.

Samtidigt är det min uppfattning att den ökade friheten för de statliga universiteten och högskolorna också måste kombineras med en incita- mentsstruktur som ger stimulans till nytänkande, kvalitetskonkurrens och ett effektivt resursutnyttjande. Frihet dem förutan kan ge rent kon- traproduktiva resultat i ett skattefinansierat system.

Det från den 1 juli i år nyinrättade utvärderingssekretariatet har här en väsentlig roll att fylla. Dess uppgifter är att själv initiera, utföra och beställa utvärderingar och internationella jämförelser av kvaliteten i un- dervisningen och forskningen, att granska lokala system för kvalitetssäk- ring, att svara för nödvändig uppföljning av utvärderingarna samt att

sprida information om resultaten. Inte minst har studenterna, men na- turligtvis även skattebetalarna i allmänhet, rätt att få tillgång till infor- mation av denna typ.

Dessutom krävs att anslagssystemet ges en sådan utformning att friare studentval, effektivare resursutnyttjande och förbättrad kvalitetssäkring befordras. Förutom att detta måste vara enkelt, generellt och överskåd- ligt, för att ge förutsägbarhet och förhindra ökad administration och by- råkrati, är det nödvändigt att tydliga signaler som främjar de avsedda målen byggs in i systemet.

På grundutbildningens område kommer jag därför i propositionen att förorda att dimensionering i treåriga utbildningsuppdrag till universite- ten och högskolorna sker i mer övergripande termer, normalt kopplade till fakultets— eller bredare utbildningsområden. Vidare anges såväl me- toder för kvalitetssäkring som ersättning för antalet helårsprestationer och examina för olika utbildningsområden inom ramen för dessa treårs- uppdrag. En del av grundutbildningsanslaget kommer dessutom att för- delas på grundval av i förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer. Vissa ”rörliga” resurser kan komma att följa studenterna.

Med detta system stimuleras lärare, forskare, institutioner och högsko- leledningar att bli lyhörda för studenternas önskemål och krav på en in- ternationellt konkurrenskraftig utbildning av hög kvalitet. På så vis kommer också klyftan mellan forskning och grundutbildning att över- bryggas.

Sammantaget betyder dessa förändringar väsentligt förbättrade förut- sättningarna för förnyelse, ökad rörlighet och kvalitet samt ett effektivt resursutnyttjande inom det statliga universitets- och högskolesystemet.

3.2. Fasta regler för relationerna mellan stat och fristående universitet och högskolor

I dag finns ett fåtal fristående högskoleutbildningar, med varierande kvalitet och inriktning, vid sidan av det statliga högskolesystemet. Dessa arbetar med mycket olikartade förutsättningar, delvis beroende på de mycket oklara regler som gäller i förhållandet till staten. Vissa får stats- bidrag, andra inte, vissa har rätt att utfärda examina, andra inte, hos vis- sa får studenterna studiemedel, hos andra inte osv.

I ett fritt system är det nödvändigt med etableringsfrihet enligt klara regler. Det är en förutsättning för att nytänkande och privata initiativ skall kunna tas till vara och utvecklas till en pådrivande kraft i föränd- ringsprocessen.

Den andra generella metod som bör ingå i en strategi för förändring- en av det svenska universitets- och högskolesystemet är därför att skapa fasta och entydiga regler i relationen mellan staten och de fristående universiteten och högskolorna.

Jag anser att regeringens erkännanden av dem bör kunna göras i två kategorier, nämligen

de som får rätt att utfärda examina enligt högskoleförordningen,

de som dessutom får statsbidrag för driften av verksamheten. I båda dessa fall kommer regeringens ställningstagande att innebära att staten sluter ett civilrättsligt avtal som reglerar vissa villkor och skyl- digheter, med avseende bl.a. på universitetets eller högskolans rätt att utfärda examina, deltagande i uppföljning och utvärdering, statens krav på insyn i driften och, när statsbidrag utgår, statsbidragets storlek samt avtalad utbildningsvolym och utbildningsresultat. För att studenterna skall tillerkännas rätt till studiemedel, krävs att universitetet eller hög-_ skolan har erhållit rätt att utfärda examen.

Som underlag för regeringens ställningstagande skall bl.a. följande uppgifter finnas med i ansökan:

— kraven på behörighet till utbildningen, — utbildningens mål, utbildningsplan, kursplan och kurslitteratur, — lärarnas utbildnings— och forskningsmeriter, — universitetets/högskolans ägandeförhållanden, ledningsstruktur och

ekonomi, samt — övrig information, såsom utförda utvärderingar. Ansökan remitteras till utvärderingssekretariatet innan regeringen tar ställning.

3.3. Icke-statligt huvudmannaskap för universitet och högskolor

Statligt huvudmannaskap i myndighetsform är bara en av många möjli- ga verksamhetsformer för universitet och högskolor. Det behövs emel- lertid också alternativ till den statliga verksamheten om mångfald och konstruktiv konkurrens skall befordras.

Parallellt med de förslag som presenteras i denna proposition prövar därför regeringen de praktiska och principiella frågorna för att överföra vissa statliga universitet och högskolor till privaträttslig form. En sådan form är att skapa universitetsstiftelser.

Jämfört med de statliga universiteten och högSkolorna skulle dessa ges en väsentligt utökad autonomi, bl.a. med avseende på inriktning och di- mensionering av grundutbildning och forskning, organisations- och ledningsfrågor, tjänsteorganisation och medelsförvaltning. Högskolelag och förordning avses inte gälla.

En rad intressanta profileringar kan i förlängningen förutses. Det kan exempelvis handla om nya och förbättrade samarbetsformer med nä- ringslivet och det omgivande samhället, mångvetenskapliga forsknings- arrangemang eller förbättrade internationella kontakter och Studentut- bytesprojekt. Inte minst kommer detta att verka vitaliserande även på de helt statliga universiteten och högskolorna.

Jag avser att återkomma i denna fråga till hösten.

3.4 Sammanfattande slutsats -

Med dessa tre generella metoder skapas en kraftfull strategi för förnyel- se, nytänkande, förbättrat resursutnyttjande och höjd kvalitet inom svensk forskning och högre utbildningmed sikte på 2000-talet. -

I det följande kommer jag att närmare utveckla de förändringar som föreslås inom det statliga universitets— och högskolesystemet.

4. Grundläggande mål och förutsättningar för statliga universitet och högskolor

4.1. Inledning

Mitt förslag: I en högskolelag anges de grundläggande målen och förutsättningarna för utbildning och forskning. Huvudupp- gifterna samt sambandet dem emellan anges inledningsvis lik- som kraven på kvalitet och effektivitet samt jämställdhet.

Skälen för mitt förslag: Ett högskoleväsende som har stat eller kom- mun som huvudman kräver från strikt konstitutionell synpunkt inte någon reglering i lag. Med tanke på att de statliga universiteten och högskolorna är skatteänansierade samt deras betydelse för landet bör emellertid de grundläggande målen och villkoren för verksamheten fastläggas av riksdagen. Detta sker enklast och tydligast i form av en lag, högskolelagen.

Vilka mål och framför allt vilka villkor som skall fastställas av riksdag och regering har varit föremål för livlig diskussion i samband med re- missbehandlingen av departementspromorian. Mot bakgrund av min grundinställning att universitet och högskolor skall ges så stor självstän- dighet som möjligt bör regleringen i lag och förordning begränsas till dels de för utbildning, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete spe- cifika målen, dels de organisatoriska bestämmelser som behövs för att garantera rättssäkerheten för enskilda och kvaliteten i verksamheten samt fastlägga principerna för ledningsansvaret. Därutöver finns också ett visst behov av att möjliggöra särlösningar för högskoleverksamhet i förhållande till andra statliga föreskrifter, t.ex. vad gäller tjänsteorgani- sationen.

Inledningsvis vill jag kommentera några av de förutsättningar för verksamheten som jag anser bör slås fast i den nya högskolelagen.

Huvuduppgifter

I departementspromemorians förslag till högskolelag angavs i första pa— ragrafen att det allmänna skulle anordna en högskola med uppgift att bedriva forskning, utbildning på vetenskaplig grund och utvecklingsar- bete. I remissvaren framhålls i allmänhet det viktiga i att utbildningen

vilar på vetenskaplig grund, men flera remissinstanser påpekar att hög- skoleutbildning också i varierande utsträckning vilar på beprövad pro- fessionell erfarenhet. Dessutom pekar bl.a. Musikhögskolan i Stock- holm på att de konstnärliga utbildningarna vilar på konstnärlig grund och att detta konsekvent borde införas i alla författningsförslag. Ord- ningen mellan de tre huvuduppgifterna ifrågasätts också, liksom huru- vida utvecklingsarbete är en särskild från forskningen avskild huvud- uppgift. Frän främst de konstnärliga högskolorna framhålls att konst- närligt utvecklingsarbete bör jämställas med forskning. Men även uni- versitetet i Lund anför: ”Konstnärligt utvecklingsarbete bör jämställas med forskning, medan utvecklingsarbete i meningen utnyttjande och tillämpning av vetenskap och annan kunskap inte är en primär uppgift för högskolan."

För egen del anser jag att all högskoleutbildning - i varierande ut- sträckning — vilar såväl på vetenskaplig eller konstnärlig grund som på beprövad erfarenhet. Detta förhållande kan illustreras med en schema- tisk figur:

BEPRÖVAD ERFARENHET

VETENSKAPLIG/KONSTNÄRLIG GRUND

Traditionella Praktiska akademiska yrkesutbildningar ämnesstudier

Inom traditionella akademiska ämnen och utbildningar bör självfallet undervisningen baseras på vetenskaplig grund för att ett nära samband mellan utbildning och forskning skall kunna garanteras. Likaledes bör de konstnärliga utbildningarna vara fast förankrade i det konstnärliga synsättet.

Inom många praktiska yrkesutbildningar är det samtidigt lika viktigt att undervisningen också till stor del baseras på beprövad erfarenhet. Sådana kunskaper och färdigheter har inom dessa områden ett själv- ständigt värde.

Enligt min mening bör därför i högskolelagen finnas en grundläggan- de föreskrift om universitetens och högskolornas uppgifter. Dessa upp- gifter kan lämpligen där anges omfatta

1. utbildning, på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprö-

vad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck-

lingsarbete.

I forskning och utvecklingsarbete ingår, som hittills, att informera om verksamheten samt de kunskaper och erfarenheter som vunnits.

Det är givetvis inte ett krav att alla former av de nämnda verksamhe- terna bedrivs vid varje enskilt lärosäte.

Med detta sätt att ange universitetens och högskolornas uppgift under- stryks att inom det breda begreppet högre utbildning och forskning ryms verksamheter med mycket olika inriktning och krav. Formerna och villkoren för verksamhetens bedrivande måste därför tillåtas variera inom vida ramar.

Samband mellan forskning och utbildning

I högskolelagen bör vidare anges att verksamheten skall bedrivas så att ett nära samband finns mellan forskningen och utbildningen. Det önsk— värda sambandet mellan forskning och grundutbildning framhölls tyd- ligt i högskoleutredningens betänkande och det stryks också under av så gott som samtliga remissinstanser.

Jag erinrar om vad jag nyss anfört om grunderna för utbildningen. Ett nära samarbete med forskning inom ett område som är av betydelse för grundutbildningen bör självfallet eftersträvas.

Kvalitet och effektivitet

Verksamheten skall också avpassas så att en hög kvalitet nås. Vidare bör det i lagen anges att det är ett ansvar för lärare, övrig personal och stu- denter att tillgängliga resurser utnyttjas effektivt.

Kvalitetskravet i lagen är grunden dels för den utvärderingsverksam- het som jag senare kommer att dra upp riktlinjerna för, dels för de reg- ler om bl.a. tjänsteorganisation och institutionell organisation som jag senare kommer att förorda för att garantera vissa kvalitetsaspekter.

På motsvarande sätt utgör effektivitetskravet en grund för uppfölj- ningen av verksamhetens resultat och för principerna för resurstilldel- ningssystemet till grundutbildning (avsnitt 11.2).

Jämställdhet

I remissvaren framförs kritiska synpunkter mot att inga särskilda be— stämmelser fanns i det remitterade lagförslaget för att motverka den bristande jämställdheten, framför allt inom forskarutbildningen och forskningen.

Jag anser därför att det av högskolelagen bör framgå att verksamheten skall bedrivas så att jämställdheten mellan kvinnor och män alltid iakt- tas. Förutom de självklara rättviseaspekter som kan anföras härför, an- ser jag det vara nödvändigt att såväl kvinnliga som manliga erfarenheter och begåvningar tas till vara i både utbildning och forskning. I dag tas, till följd av den bristande jämställdheten, inte utbildningS- och forsk- ningsförmåga till vara inom många områden.

Jag ser det som väsentligt att det regelverk som styr högskoleverksam- heten är så utformat att det inte skall kunna missgynna kvinnor. Om kvinnor ändå riskerar att missgynnas beror det antingen på att reglerna

om meritvärdering etc. inte följs eller — vilket tyvärr är troligare - på at- tityder och värderingar inom universitet och högskolor. Attityder och värderingar kan inte ändras genom lagstiftning. Dock vill jag gärna på- peka att förekomsten av regler i sig är en viss garanti för att inte god- tycke och personliga värderingar skall bli utslagsgivande vid tjänstetill- sättningar och antagning till grund— eller forskarutbildning.

För tjänstetillsättningar gäller samma regler som för samhället i öv- rigt. Jag tänker då särskilt på jämställdhetslagen (SFS 1991:433). Jag vill också understryka att jämställdhetsaspekten skall beaktas vid utseende av ledamöter i olika beslutsorgan samt sakkunniga.

Jag vill slutligen erinra om den särskilda grupp för jämställdhetsfrå- gor inom universitet och högskolor som jag nyligen tillsatt. En viktig uppgift för gruppen blir att överväga vilka ytterligare åtgärder som kan vidtas för att förändra respektive förbättra rekryteringen av kvinnor till grundutbildning och forskarutbildning. Gruppen bör särskilt följa ut- vecklingen av högskoleprovet, som- 'i sin hittillsvarande utformning tycks ha gynnat män.

Hänvisningar till S4-1

4.2. Grundläggande mål för utbildning

Mitt förslag: I högskolelagen anges vissa grundläggande mål för all högskoleutbildning, såväl för den grundläggande högskoleut- bildningen som för forskarutbildningen.

Skälen för mitt förslag: Enligt lagförslaget i promemorian angavs att högskoleutbildning omfattar såväl grundläggande högskoleutbildning som forskarutbildning. Med hänsyn till påpekanden som gjorts från fle- ra remissinstanser bör bestämmelsen om vad som ingår i utbildning ut- formas så att det klart framgår att i den grundläggande utbildningen in- går dels utbildning med sikte på examen, dels fortbildning och vidareut- bildning.

Jag anser, i likhet med vad som angavs i promemorian, att den grund- läggande högskoleutbildningen väsentligen skall bygga på den kunskaps- grund som treårig utbildning i den nya gymnasieskolan ger. Jag åter- kommer senare till vilka konsekvenser detta får för behörighetsreglerna (avsnitten 6.1-6.2).

Vidare anser jag att det av lagen skall framgå att forskarutbildningen skall bygga på en grundläggande högskoleutbildning. Av förordningen bör framgå att den allmänna behörigheten till forskarutbildning nor- malt skall bygga på en grundutbildning omfattande minst 120 poäng, vilket är en skärpning i förhållande till nuvarande bestämmelse som sti- pulerar 80 poäng. Jag återkommer senare till detta (avsnitt 7.2).

Den eftersträvade friheten för universitet och högskolor när det gäller uppläggningen av och innehållet i utbildningen bör utgå från vissa övergripande mål som anges i högskolelagen. Målen bör avse dels

grundläggande högskoleutbildning, dels forskarutbildning. Med utgångs— punkt i de allmänna målen i lagen kommer sedan mer preciserade mål att formuleras dels av regeringen i en examensordning, dels av övriga nivåer i högskolesystemet.

Jag vill framhålla att det är viktigt att målen på alla nivåer formuleras så att de kan ligga till grund för utvärdering och bedömning av utbild— ningens kvalitet, såväl nationellt som internationellt.

I detta sammanhang vill jag återigen erinra om mitt tidigare resone— mang (avsnitt 4.1) att all högskoleutbildning - i varierande utsträckning - har inSlag av såväl vetenskapligt eller konstnärligt grundade kunska— per och färdigheter som kunskaper och färdigheter grundade på beprö— vad erfarenhet. Detta synsätt får konsekvenser dels för den praktiska tillämpningen av den gemensamma målparagrafen, dels för behörighets— villkoren för olika lärartjänster.

Högskolelagens mål för grundutbildningen föreslogs i promemorian vara gemensamma för all grundutbildning. Frågan ställdes dock till re- missinstanserna om det med hänsyn till den stora spännvidden i verk- samheten var realistiskt att uppställa en gemensam målformulering.

Även om de flesta remissinstanserna inte svarat explicit på denna frå- ga gäller de synpunkter som framförs önskemål om tillägg till förslaget till mål för grundutbildningen, t.ex.

att den skall leda till personlig utveckling och bildning (TCO, SFS), att den skall förbereda för arbetslivet (Universitet i Linköping), att den skall syfta mot demokrati (TCO), att den skall lyfta fram jämställdhetsaspekter (SACO, TCO, universi- teten i Uppsala, Linköping, Lund och Umeå samt av jämställdhetsan- svariga vid universiteten och vissa högskolor), och

att den skall ge ett internationellt perspektiv (SACO, UHÄ, universi- teten i Linköping, Lund och Umeå).

Jag anser att det ligger ett stort värde i att målparagrafen formuleras så att den uppfattas som relevant för all grundläggande högskoleutbild- ning. Den bör också fånga in högskoleutbildningens särart, det som skiljer den från andra utbildningar.

I första hand skall naturligtvis studenten förvärva kunskaper och får- digheter - vetenskapliga, konstnärliga eller professionella — inom det aktuella utbildningsområdet. Förmågan till självständig och kritisk be- dömning, förmågan till självständig problemlösning samt förmågan och intresset att följa kunskapsutvecklingen - nationellt och internationellt — bör enligt min uppfattning vara centrala mål för all högskoleutbild- ning. Sådan förmåga kommer på ett naturligt sätt att bidra till en per- sonlig och intellektuell utveckling hos studenten, varför detta enligt min mening inte behöver framhållas särskilt.

Högskoleutbildningen skall vidare utveckla studentens förmåga till in- formationsutbyte på vetenskaplig nivå. Detta leder givetvis till krav på goda kunskaper i muntlig och skriftlig framställning på såväl svenska som främmande språk. Den ökande internationaliseringen kommer att

ställa ökade krav på såväl språkkunskaper som att utbildningen sätts in i sitt internationella sammanhang.

Graden av språkträning måste naturligtvis avvägas mot andra mål för den aktuella utbildningen, vilket innebär att sådana moment t.ex. får en mindre framskjuten plats i kortare kurser eller utbildningar med mer specifika mål i övrigt.

I mitt förslag till målformulering nämns inte explicit att högskoleut— bildningen utgör grund för framtida yrkesverksamhet. Jag anser - lik- som många remissinstanser — att den student som genomgått högsko- leutbildning som uppfyller de här föreslagna målen har tillägnat sig ett aktivt och kritiskt förhållningssätt till kunskap. Detta är enligt min me- ning den bästa förberedelsen för kommande yrkesverksamhet av skilda slag, och vars krav vi i dag inte kan förutsäga i detalj. Senare i proposi- tionen (avsnitt 4.4) kommer jag att föreslå att de mer specifika målen för utbildningar som leder till tydliga yrkesroller skall anges i den exa- mensordning som avses ingå i högskoleförordningen.

I promemorian angavs att det grundläggande syftet med forskarutbild- ningen var att utbilda dem som självständigt skulle kunna ta fram ny kunskap genom att bedriva forskning på internationell nivå.

Vidare angavs att forskarutbildningen skulle ge förmåga till kritisk granskning, till eget sökande efter ny kunskap med vetenskapliga meto- der samt fördjupad kunskap inom specialområdet.

Remissinstanserna har i stort sett inga invändningar mot dessa ut- gångspunkter.

Jag återkommer också senare till forskarutbildningen och de före- skrifter rörande denna som jag anser att det bör få ankomma på rege- ringen att meddela i förordningsform (avsnitten 7.1—7.4). Jag vill emel- lertid redan nu nämna att min principiella inställning är att forskarut- bildningen skall vara så utformad att den kan genomföras inom ramen för vad som motsvarar fyra års heltidsstudier. En sådan föreskrift bör ses som ett uttryck för statsmakternas strävanden att effektivisera fors- karutbildningen.

Flera remissinstanser förordar att en rad allmänna mål såsom jäm- ställdhet, ett internationellt perspektiv, demokrati, etisk medvetenhet och en god miljö skall gälla för utbildningen.

Jag känner för min del stark sympati för det förhållningssätt dessa för- slag ger uttryck för. De mål som förts fram i diskussionen är på olika sätt av fundamental betydelse för vårt samhälle. Jag tänker då bl.a. på demokratins centrala principer och den respekt för människors lika värde de bygger på, men också på omsorgen om vår livsmiljö.

Fria universitet och högskolor bör utgöra en pådrivande kraft till stöd för sådana i vårt samhälle grundläggande värderingar. Denna ambition hänger nära samman med den strävan efter personlig utveckling i form av kunskapssökande, kritiskt tänkande och förmåga till självständig pro- blemlösning som har central betydelse i all högre utbildning. Lika up- penbart är det att i egentlig mening fria universitet och högskolor inte kan existera och verka i samhällen som förnekar dessa värden.

Jag anser det således självklart att verksamheten vid universitet och högskolor skall främja sådana värden. Samtidigt står det klart att dessa värden som är grundläggande för hela vårt samhälle - och inte specifika för universitet och högskolor - knappast skulle få ytterligare tyngd ge- nom att skrivas in i högskolelagen.

Mot den bakgrunden har jag begränsat mig till att i lagtexten knyta an till den målformulering som redan i dag gäller i fråga om det interna- tionella perspektivet. Jag föreslår således att det i högskolelagen skall anges att verksamheten vid universitet och högskolor bör främja förstå- else för andra länder och för internationella förhållanden. En sådan ambition har avsevärd betydelse för många utbildningar. Det skulle också vara svårt att motivera att ett sådant mål ströks ur högskolelagen samtidigt som behovet av ökad internationalisering är en stark drivkraft bakom reformarbetet inom utbildningsväsendet. En bestämmelse som anbefaller det internationella perspektivet bör lämpligen placeras så att detta perspektiv inte begränsas till utbildningen utan kommer att gälla för hela verksamheten. Jag vill slutligen erinra om vad jag redan anfört beträffande jämställdhet i avsnitt 4.1.

Hänvisningar till S4-2

4.3. Grundläggande mål för forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklingsarbete

Mitt förslag: Forskningens frihet slås liksom nu fast i lagen.

Skälen för mitt förslag: I gällande högskolelag lyder & 3: ”Forskningen inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kunskap och till att finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verksamhet.” Någon motsvarande paragraf fanns inte i promemorians lagförslag.

Under remissbehandlingen har framförts önskemål dels om en lik— nande paragraf angående syftet med forskning, dels att det i lagen också skall anges vad som är syftet med konstnärligt utvecklingsarbete.

Enligt min mening torde det inte vara behövligt att på det sättet i lag- texten definiera vad som är syftet med forskning respektive konstnärligt utvecklingsarbete. Sådana kortfattade definitioner torde inte tillföra nå— got av sådant värde att det motiverar lag.

En kärnpunkt i universitets och högskolors verksamhet är att vidga vårt vetande i vid bemärkelse. Inom det svenska universitets- och hög- skolesystemet samlas verksamheter som av hävd haft skilda kunskaps- traditioner, kort sammanfattade i orden vetenskap, konst och beprövad erfarenhet. Häri anges olika vägar till kunskap och ny utveckling, vilka alla fyller sin väsentliga uppgift.

Inom universitetet och högskolor bedrivs såväl forskning som utveck- lingsarbete. Forskningen syftar till att vinna ytterligare kunskaper. In- om det konstnärliga området har forskningen en motsvarighet i det konstnärliga utvecklingsarbetet. Inom olika högskolor pågår ett utveck-

lingsarbete som syftar till att främja utvecklingen inom sådana områden som berörs av utbildningen och forskningen.

Målen för forskningen ser olika ut beroende på vilken slags forskning det gäller. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) använder i sitt arbete tre olika begrepp, nämligen grundforsk- ning, tillämpad forskning och utvecklingarbete.

Med grundforskning avses ett systematiskt och metodiskt sökande ef- ter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte. Grundforskning syftar till att ge bidrag till den vetenskapliga kunskaps- massan inom ett visst område.

Med tillämpad forskning avses ett systematiskt och metodiskt sökande efter kunskap med en bestämd tillämpning i sikte.

Med utvecklingsarbete avses i OECD:s terminologi ett idérikt och sy- stematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap för att åstad- komma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga för- bättringar av nu existerande sådana.

Ett annat sätt att göra distinktioner beträffande forskning är utifrån ansvarsaspekten. När forskarna ges hela ansvaret för hur problemen ställs och uppgifterna löses och redovisas, kan man tala om forskning på eget programansvar. Uppdragsforskning innebär att en externbestäl- lare har ett avgörande inflytande på valet av problemområde.

Forskning på eget programansvar, framför allt grundforskning men även tillämpad forskning, utgör den vetenskapliga basen för universite- tens och högskolornas hela verksamhet. Uppdragsforskning och utveck— lingsarbete i OECD:s bemärkelse intar en väsentlig plats inom universi— tet och högskolor, inte minst därför att vi i Sverige sedan länge valt att inte inrätta separata forskningsinstitut utan att samla resurserna för forskning inom högskolesystemet. Sektorsforskning och annan upp- dragsforskning innebär emellertid inte bara ett finansiellt tillskott till verksamheten utan är också ett medel att inlemma universitet och hög- skolor i det omgivande samhället, något som kan verka ömsesidigt be- fruktande.

Förekomsten av sektoriellt initierad forskning vid universitet och högskolor bör dock inte leda till en tudelning av verksamheten, som t.ex. innebär att lärare och forskare inom en institution anställs och ar- betar på helt olika villkor. De externa uppgifterna får inte ha en sådan omfattning och karaktär att de kommer i konflikt med universitetens och högskolornas primära uppgifter inom utbildning och forskning.

Det konstnärliga utvecklingsarbetet har andra innebörder, att vinna nya kunskaper och erfarenheter genom att t.ex. vidga gränserna för konsten, utveckla konstarten och den konstnärliga gestaltningen.

I högskolelagen bör som jag nyss nämnt (avsnitt 4.1) ställas ett gene- rellt krav på hög vetenskaplig och konstnärlig kvalitet.

Kravet på hög kvalitet kan också sägas ange ett mål för hur arbetet in- om forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet skall läggas upp. Som verksamheterna är definierade ligger det i sakens natur att några mål i bemärkelsen vad som mer konkret skall uppnås vid ett visst

tillfälle, under ett visst budgetår eller en viss planeringsperiod, inte kan anges när det gäller grundforskning.

Om konkreta mål för forskning således inte kan anges av statsmakter- na, finns naturligtvis ändå möjligheter att ge vissa preciseringar för forskningsverksamheten vid universitet och högskolor. De beslut som regering och riksdag fattar med avseende på detta kommer till uttryck i fakultetsanslaget för respektive universitet och högskola. Jag återkom— mer till detta senare (avsnitt 11).

En annan sak är emellertid frågan om forskningens frihet. Denna princip är så avgörande för forskningens villkor att den bör ges karaktären av lag. Denna skall slå fast att för forskningen skall som allmänna principer gälla att

1. forskningsproblem får väljas fritt,

2. forskningsmetoder får utvecklas fritt, samt

3. forskningsresultat får publiceras fritt.

Hänvisningar till S4-3

5. Examensordning m.m. för grundläggande högskoleutbildning

5.1. Kritiken mot nuvarande studieoganisation

Mitt förslag: Den centralt reglerade linjeorganisationen avskaf- fas. Regeringen bemyndigas att avveckla samtliga allmänna ut- bildningslinjer fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Skälet för mitt förslag: Som jag inledningsvis anfört har åtminstone sedan 1977 års högskolereform linjeorganisationen varit det grundläg- gande studiemönstret för all högskoleutbildning. Huvuddelen av de längre utbildningsprogrammen organiseras i allmänna utbildningslinjer, som inrättats efter riksdagsbeslut. Dessutom har varje högskolestyrelse kunnat besluta om inrättande av lokala och individuella utbildningslin- jer.

De individuella utbildningslinjerna var avsedda att tillgodose önske- mål om sådana friare kombinationer av kurser som inte kan åstadkom- mas inom linjesystemet i övrigt. Möjligheten att inrätta individuella ut— bildningslinjer har dock utnyttjats i begränsad utsträckning.

Inom linjesystemets ram har den centrala regleringen mjukats upp under 1980-talet. Från början fastställde Universitets— och högskoleäm- betet (UHÄ) en central utbildningsplan med bestämmelser om det när- mare innehållet i utbildningen för varje allmän utbildningslinje.

Fr.o.m. budgetåret 1988/89 finns centrala utbildningsplaner i huvud- sak endast för sådana utbildningar som är inriktade mot yrken där det finns olika former av officiellt fastställda legitimations- eller behörig- hetskrav, dvs. främst vård— och undervisningsyrken. Därmed har det i

större utsträckning blivit en uppgift för universitet och högskolor att själva besluta om innehållet i de olika utbildningarna.

Fortfarande sker dock en omfattande central reglering av studievägar- na inom universitet och högskolor; under budgetåret 1991/92 finns 128 av riksdagen inrättade allmänna utbildningslinjer, och för 48 av dessa utbildningslinjer Hnns centrala, delvis mycket detaljerade utbildnings- planer fastställda.

Erfarenheterna av 1977 års studieorganisation har visat att ett system med centralt fastlagda linjer med yrkesinriktning är behäftat med avgö- rande nackdelar. Den tilltagande kritiken har framför allt gällt det för- utvarande filosofiska området. Dessutom har ifrågasatts om det är nöd— vändigt och önskvärt att statsmakterna så i detalj reglerar utbildningsut- budet som sker i dag när riksdagen fastställer planeringsramar för varje allmän linje vid varje universitet och högskola.

Riksdagen har också, med anledning av 1991 års kompletteringspro- position (prop. 1990/91:150 del II bil. 7, bet. UbU21, rskr. 389) inte haft några invändningar mot att det centralt reglerade linjesystemet skall upphöra fr.o.m. budgetåret 1993/94.

5.2. Examensordning införs

Min bedömning: Studieorganisationen beslutas av varje universi— tet och högskola. All grundläggande högskoleutbildning bör be- drivas i form av kurser. För en utbildning som är avsedd att le- da fram till examen bör kurser få sammanföras till utbildnings- program.

Det bör ankomma på regeringen att ge de grundläggande be- stämmelserna om examina. I dessa föreskrifter (examensord- ningen) bör det anges bl.a. vilka examina som får utfärdas och vilka krav som skall uppfyllas för att få en viss examen (exa- mensbeskrivningar) samt vilka universitet och högskolor som får rätt att utfärda en examen. Den engelska översättningen av respektive examen bör också anges i examensordningen.

Prövning av rätten att utfärda examina görs av regeringen på förslag av det nationella utvärderingssekretariatet.

Skälen för min bedömning: I enlighet med vad som redovisades till riksdagen i 1991 års kompletteringsproposition anser jag att beslut om hur den grundläggande utbildningen skall organiseras inom olika ut- bildningsområden bör fattas av varje universitet eller högskola. Detta kommer sannolikt att leda till såväl skillnader mellan universitet och högskolor som variationer mellan olika utbildningsområden vad gäller studiernas uppläggning. Utbildningsutbudet kan spänna från individuel- la studieprogram bestående av fritt valda kurser med olika grad av för-

Prop. 1992/%:]

djupning över rekommenderade studiegångar till fasta utbildningspro- gram.

Jag anser — med stöd av en bred remissopinion — att den nuvarande Studieorganisationen i högskoleförordningen bör ersättas av en exa- mensordning och att det bör få ankomma på regeringen att bestämma om en sådan. En examensordning tjänar flera syften, nämligen

att ange krav och inriktning för olika examina, att genom målformuleringarna i examensbeskrivningarna tillhanda- hålla ett instrument för kvalitetskontroll, och

att fungera som instrument för lokalisering av vissa utbildningar. Härigenom klargörs också innebörden av olika examina för arbetsgi- vare m.fl.

Införandet av en examensordning ligger i linje med min strävan att de beslut som regering och riksdag fattar i större utsträckning än vad som nu är fallet skall inriktas på resultaten — i kvalitativ och kvantitativ me- ning - av universitetens och högskolornas utbildningsverksamhet. Varje universitet och högskola får därmed ta det fulla ansvaret för organisatio- nen av sin utbildning.

När den centrala regleringen i form av ett nationellt linjesystem av- skaffas ges universiteten och högskolorna större frihet att organisera stu- dierna fram till de examina som skall förekomma. Detta innebär inte att alla sammanhållna studier behöver upphöra. Kurser kan av varje universitet och högskola sammanföras till mer eller mindre fasta utbild- ningsprogram.

Det väsentliga i den föreslagna förändringen är att universitet och högskolor nu ges rätt och skyldighet att själva ta ställning till i vilken grad en sådan sammanförning är nödvändig eller önskvärd, och hur be— hovet av samordning skall avvägas gentemot önskemålen om ökad fri- het för studenten att själv utforma sina studier. Studenternas önskemål bör få stor betydelse för hur detta avvåg inom olika typer av studier.

Den nya Studieorganisationen kommer att medföra större variation och mångfald i utbildningsutbudet vid universitet och högskolor. Även där mer eller mindre fasta utbildningsprogram utformas kan skillnader komma att råda beträffande studiernas uppläggning, ingångar till pro- grammen, de särskilda förkunskapskraven, utbildningarnas tyngdpunkt och innehåll etc.

I samband med övergången till den nya friare Studieorganisationen läsåret 1993/94 kommer särskilda insatser att behöva vidtas för att infor- mera samtliga berörda, inte minst de blivande studenterna. Även i fort- varighetstillståndet kommer mer information och studievägledning att behövas än i dag, framför allt av individuell och mer nyanserad typ, till såväl gymnasie- och vuxenutbildningselever som till studenter vid uni- versitet och högskolor. Detta framhålls av många remissinstanser, såsom fackliga huvudorganisationer, universitet och högskolor samt av enskil- da personer. Jag erinrar om att servicemyndigheten här har en viktig roll.

Det är avgörande för universitetens och högskolornas fortsatta utveck- ling att studenternas möjligheter att röra sig över gränser och mellan universitet och högskolor inom landet förbättras. Den ökade variatio- nen i utbildningsutbudet får inte innebära ökade hinder för en sådan rörlighet.

De nuvarande bestämmelserna i förordningen om studentens rätt till tillgodoräknande av kunskaper och färdigheter bör därför enligt min mening behållas i huvudsak oförändrade. Det blir också viktigt att uni- versiteten och högskolorna i sin tillämpning av dessa bestämmelser inte agerar alltför restriktivt. Särskild uppmärksamhet bör ägnas denna fråga i den fortsatta uppföljningen av universitetens och högskolornas verk- samhet. Det gäller inte minst tillgodoräknande av studieperioder 1 and- ra länder. Erfarenheterna inom EG visar att det i dag — trots de omfat- tande utbytesprogram som etablerats — är svårt att förstå varandras ut- bildningssystem och att utlandsstudier oftast inte får tillgodoräknas fullt ut.

I en mer decentraliserad studieorganisation syftar examensbenämning- en i första hand till att ge information om studiernas omfattning och ni— vå. Ett förtydligande i examensbeviset vad avser utbildningens innehåll blir en fråga för varje universitet och högskola att besluta om. Informa- tion om de studier som ligger till grund för examen behövs främst som grund för yrkeslivet men också för fortsatta studier. I detta sammanhang blir också möjligheterna till internationella jämförelser allt viktigare.

Inom Norden finns sedan lång tid en överenskommelse om både ge- mensam tentamensgiltighet och gemensam nordisk arbetsmarknad. Ut- gångspunkten för dessa avtal är att man respekterar de olika ländernas nationella regler. Något krav på anpassning av systemen för examen el- ler behörighetsgivning finns inte. Tillgodoräknande av utbildning som grund för fortsatta studier beslutar varje universitet eller högskola om. Endast i Sverige finns en förordningsreglerad rätt att få tillgodoräkna sig studier från andra nordiska länder.

EES—avtalet mellan EG:s och EFTAzs medlemsländer kommer att öppna en betydligt större fri arbetsmarknad. Inte heller i detta samman- hang finns 'särskilda krav på utformning av olika länders examenssy- stem som grund för yrkesarbete eller behörigheter.

Jag vill dock framhålla att vad som skiljer många europeiska länder från Sverige är att betydligt fler yrken är reglerade i den meningen att det krävs ett examensbevis för att tillträde till yrket. Detta innebär att för dem som vill söka sig ut på en europeisk arbetsmarknad är det avgö- rande att ha fullföljt en utbildning och att ha erhållit ett examensbevis. Detta gäller särskilt inom det tekniska området. Detta förhållande gör det enligt min mening än mer relevant att statsmakterna i fortsättningen fokuserar allt mer intresse på antalet examinerade och inte på antalet nybörjare.

För ett begränsat antal yrken — läkare, sjuksköterska, tandläkare, barnmorska, apotekare, veterinär och arkitekt — har EG antagit direktiv som lägger fast preciserade utbildningskrav som förutsättning för att få

utöva yrket, men i övrigt gäller principen om ömsesidigt erkännande av olika, men likvärdiga utbildningar.

Rätten för respektive universitet och högskola att utfärda en examen bör främst av kvalitetsskäl regleras. Vilka universitet och högskolor som har rätt och/eller skyldighet att utfärda respektive examen bör därför kunna anges i examensordningen. Denna rätt prövas av regeringen efter förslag från det nationella utvärderingssekretariatet när resultaten från utförda utvärderingar ger anledning härtill.

Det finns flera skäl för att regeringen bör ha ett inflytande Över loka- liseringen av olika utbildningar. Effektivitets— och kostnadsskäl talar för detta i fråga om framför allt utbildningar som medför stora investerings— kostnader och som kräver stora årliga driftskostnader. Det finns vidare ett behov av att kunna garantera att vissa ämnen eller utbildningar finns vid åtminstone något universitet eller någon högskola.

Som jag förut framhållit bör det ankomma på regeringen att besluta om de föreskrifter som bildar examensordningen. Jag vill emellertid här upplysningsvis nämna att jag tänker mig att den lämpligen kan ha for- men av en bilaga till den högskoleförordning som måste finnas.

I denna bilaga anges sålunda vilka examina som skall finnas och kra- ven för att erhålla dem (examensbeskrivningar) samt vilka universitet och högskolor som har rätt att utfärda olika examina.

I enlighet med promemorians förslag bör i en särskild examensbe- skrivning för varje examen anges de mål och övriga krav som statsmak- terna har anledning att ställa.

Eftersom beskrivningarna knyts till examina bör de utformas så att de anger vilka krav som skall kunna uppfyllas av den som avlägger en exa- men. Därmed blir de vägledande för uppläggningen av respektive ut- bildning. Jag anser det dock vara viktigt att principiellt hålla fast vid att olika studieorganisatoriska och innehållsliga uppläggningar av utbild- ningen kan leda till samma mål, och att universitet och högskolor skall ha både frihet till och ansvar för valet av olika vägar till dessa mål.

Beskrivningarna bör därför utformas på ett sådant sätt att de öppnar för fruktbärande konkurrenslmellan olika universitet och högskolor. Till skillnad mot vad som ofta var fallet i de tidigare utbildningsplaner— na skall således inte kraven formuleras som mer eller mindre detaljera- de bestämmelser om utbildningens innehåll, om tidsföljden mellan oli- ka moment eller om poängtalen för dem.

Beskrivningarna bör så långt som möjligt ta sikte på. det förväntade resultatet av studierna. De bör dessutom vara kortfattade och koncen- trerade till det väsentliga.

Omfattningen av och graden av precisering av kraven kommer dock att variera beroende på vilken verksamhet som utbildningen förbereder för. För vissa utbildningar som direkt förbereder för speciella yrken, särskilt sådana där legitimationskrav eller liknande förhållanden gäller, blir det enligt min mening naturligt att ange mera preciserade examens- villkor.

Hänvisningar till S5-2

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt "79

5.3. Generella examina

Min bedömning: Inom den grundläggande högskoleutbildningen bör det finnas följande fyra generella examina: - Magisterexamen efter studier om minst 160 poäng

— Kandidatexamen efter studier om minst 120 poäng - Högskoleexamen efter studier om minst 80 poäng — Konstnärlig högskoleexamen efter varierande studietider.

Skälen för min bedömning: Förslaget i promemorian att införa magis- terexamen vid sidan av den redan befintliga kandidatexamen har mött stort gensvar bland remissinstanserna. Därmed markeras betydelsen av fördjupning och kvalitet inom den grundläggande högskoleutbildning— en. Även om jag gärna vill understryka att det inte existerar någon en- hetlig internationell examenspraxis innebär förekomsten av båda dessa nivåer i det svenska examenssystemet ändock en anpassning till ett visst internationellt grundmönster, vilket bör komma att underlätta den in- ternationella rörligheten för svenska studenter.

För kandidatexamen och magisterexamen bör i enlighet med departe— mentspromemorian gälla särskilda krav på vetenskaplig fördjupning in- om ett ämne, svarande mot vad som numera kallas 60 respektive 80 poängsnivån, dvs. det som tidigare benämndes C- respektive D-nivån.

SACO anser att det bör vara 95 självständigt arbete om minst 20 poäng i magisterexamen. Krav på enhetliga fakultets— eller ämnesbe- stämningar framförs av t.ex. Statens Arbetsgivarverk

I enlighet med vad jag föreslagit beträffande examensordningen får det ankomma på regeringen att ge föreskrifter om sådana generella examina som nu är i fråga. Eftersom saken är av vikt, vill jag emellertid här än- då något närmare redogöra för vad jag i denna sak avser att föreslå rege- ringen.

För egen del anser jag att det i de fördjupade ämnesstudierna bör in— gå ett självständigt arbete om minst 10 poäng för kandidatexamen och ett om minst 20 poäng eller två om vardera minst 10 poäng för magis- terexamen. Enligt min mening torde två självständiga arbeten om varde- ra 10 poäng i ett och samma ämne ställa lika stora krav på självständig— het och fördjupning som ett arbete om 20 poäng.

Den ämnesmässiga bredden i dessa examina behöver inte regleras cen— tralt utöver att den skall omfattaminst två ämnen. Varje universitet och högskola bör också kunna ange huvudinriktningen av de studier som leder fram till examen genom användning av lämplig förstavelse eller genom en beteckning som anger huvudämnet (motsvarande) i examen. En central reglering av examensbenämningarna riskerar enligt min me- ning att försvåra okonventionella kurskombinationer.

Ett antal av de nuvarande allmänna utbildningslinjerna samt huvud- delen av de nuvarande lokala linjerna, svarar inte mot de krav beträf- fande längd och/eller fördjupning som ställs för magister— eller kandi—

datexamen. För merparten av dessa finns inte heller skäl att inrätta en särskild yrkesexamen. Jag anser att även sådana studier, liksom ämnes- studier av en viss omfattning, bör kunna avslutas med en examen. Flera av remissinstanserna och en del enskilda personer vänder sig mot pro- memorians förslag att denna skulle benämnas högskoleexamen, då man menar att det innebär en devalvering av det nuvarande högskoleexa- mensbegreppet. Inget konstruktivt förslag med en alternativ benämning framförs dock.

I avsaknad av ett bättre förslag anser jag att högskoleexamen ändå bör användas som samlingsbegrepp för all sådan utbildning som antingen inte fyller kraven för magister- eller kandidatexamen eller inte leder till en yrkesexamen. Normalt sett bör högskoleexamen avsluta en viss, strukturerad utbildning. Den närmare preciseringen av innehållet i oli- ka högskoleexamina bör enligt min mening kunna utformas på ett så- dant sätt att missförstånd om innehållet i olika typer av högskoleexami- na inte kommer att uppstå.

Jag anser dock, liksom flera remissinstanser, att högskoleexamen bör ges först efter sammanlagt minst 80 poängs studier och inte redan efter 60 poäng, vilket föreslogs i promemorian. Studier motsvarande kortare tid än två års heltidsstudier är inte tillräckligt för att erhålla en examen.

Jag anser, i likhet med den särskilda utredaren för de konstnärliga ut- bildningarna, att en särskild generell examen bör införas som samlings- begrepp, nämligen konstnärlig högskoleexamen. Till detta bör läggas en specificering, t.ex. konstnärlig högskoleexamen i dans eller i fri konst. De olika specificeringarna och omfattningen av utbildningen som leder fram till respektive examen framgår närmare av betänkandet (SOU 1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning. När det gäller de exakta be- nämningarna och rätten att utfärda examina vill jag invänta remissyn- punkterna på detta betänkande.

Vad gäller de föreslagna generella examina bör högskoleexamen kun- na utfärdas av samtliga statliga högskoleenheter samt inom de kommu- nala vårdutbildningarna.

Rätten att utfärda kandidatexamen bör enligt min mening tillkomma samtliga universitet och samtliga statliga högskolor utom de konstnärli- ga högskolorna. Flera av de kommunala vårdhögskolorna har framfört starka önskemål att också få rätten att utfärda kandidatexamen. Sådana möjligheter skall kunna öppnas för dessa skolor. Det förutsätts självfal- let att de, efter sedvanlig prövning, uppfyller de krav som jag nyss redo- gjort för.

Magisterexamen ställer särskilda kvalitetskrav. Enligt departements- promemorian borde den därför givetvis få utfärdas av universitet och högskolor med fast forskningsorganisation, dvs. i de ämnen de har fors- karutbildning. Om, och i så fall i vilken utsträckning, magisterexamen också skulle få utfärdas utöver detta borde enligt promemorian prövas i särskild ordning.

Högskolorna i Örebro, Växjö, Karlstad och Sundsvall/Härnösand har i en särskild framställning begärt att få värderat av utomstående huruvida

de kan bedriva kvalificerad utbildning inom givna områden. Ytterligare ett antal högskolor framför i samband med remissen uppfattningen att de bör tilldelas rätten att utfärda magisterexamen.

Då det dels föreföll råda allmän uppslutning kring införandet av en magisterexamen, dels ansågs angeläget att studenterna skulle kunna in— formeras i god tid om olika studiealternativ inför höstterminen 1993 har regeringen redan uppdragit åt en särskild utredningsman att pröva förutsättningarna för att ytterligare högskolor — i första hand de fyra nämnda högskolorna — skall kunna tilldelas rätten att utfärda magister- examen inom vissa ämnen.

Uppdraget innehåller

deLs en prövning - med hjälp av erforderliga vetenskapligt kompeten- ta experter - av huruvida de berörda högskolorna kan bedömas ha till- räcklig kvalitet i utbildningen, t.ex. vad gäller ämnesbredd, lärare, loka- ler och utrustning,

dels en prövning av omfattningen av rätten att utfärda magisterexa- men, dvs. vilka ämnesområden rätten avser.

Uppdraget bör vara slutfört under år 1992. I fortsättningen bör enligt min mening det nationella utvärderingssek- retariat, som kommer att inrättas den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:76, bet. UbUl8, rskr. 195), svara för dylika prövningar. Som tidigare nämnts är dess uppgift även att pröva fristående universitets och högskolors rätt att utfärda olika examina.

Jag vill dock avslutningsvis framhålla att rätten att utfärda examina_ inte förutsätts vara en gång för alla given. Detta gäller även universitet och högskolor med fast forskningsorganisation. Villkoret för att ett uni- versitet eller en högskola skall få behålla eller tilldelas den rätten skall vara att vederbörande erbjuder utbildningar som fyller de kvalitativa fordringarna.

5.4. Yrkesexamina

Min bedömning: Utöver de generella examina bör det finnas ett antal yrkesexamina med särskilda examensbeskrivningar.

Skälen för min bedömning: I promemorian angavs att yrkesexamina i huvudsak borde avsluta utbildningar som var inriktade mot yrken där det finns olika former av officiellt fastställd legitimation eller behörig- hetskrav. För sådana utbildningar ansågs det angeläget att formulera specifika centrala mål i respektive examensbeskrivning.

Det framhölls dock i promemorian att enbart det förhållandet att ett visst kunskapsmått krävs för auktorisation eller legitimation för ett yrke inte nödvändigtvis behövde leda till att det ordnades en examen med en specin yrkesinriktning. Inom ramen för generella examina, som t.ex. magister- och kandidatexamen, borde det i åtskilliga fall vara möjligt att

skapa den önskvärda kunskapsprofilen. En sådan väg ansågs också kun- na ge större möjligheter till utveckling och differentiering av kunskaps- protilerna för det reglerade yrket.

Förutom de förslag om 23 yrkesexamina som framlades i promemori- an tillkom ytterligare 9 examina i propositionen om lärarutbildning (prop. 1991/92:75). Vid riksdagsbehandlingen våren 1992 tillkom folk- högskollärarexamen (bet. UbU20, rskr. 282). Antalet yrkesexamina in- om Sveriges lantbruksuniversitet angavs inte i promemorian med hän- visning till det nyligen avlämnade betänkandet (SOU 1991:101) Land- skap, Näring, Kunskap.

I flera remissyttranden framförs önskemål om ytterligare ett antal yr- kesexamina. Framför allt gäller detta arbetsterapeut— och ekonomexa- men, men även bibliotekarie—, journalist-, konservators—, miljö— och hälsoskydds-, dietist-, laboratorieassistent—, sociala omsorgs- och drift- teknikerexamen nämns.

SFS anser att teologie och juris kandidatexamina borde hänföras till de generella magister- och kandidatexamina. SFS anser också att den yrkesexamen för jurister som uppfyller vissa behörighetskrav borde be- nämnas juristexamen.

I konsekvens med vad jag tidigare har föreslagit om examensordning och om generella examina bör det ankomma på regeringen att bestäm- ma om särskilda yrkesexamina. Även i detta fall vill jag dock redogöra för vad jag avser att i denna del föreslå regeringen.

Utöver de skäl som anfördes i departementspromemorian anser jag att särskilda yrkesexamina också bör finnas för utbildningar som syftar till vård samt omsorg om barn och äldre. Mot bakgrund av min allmänna strävan att begränsa antalet examina anser jag att följande 36 yrkesex- amina för närvarande borde ingå i examensordningen:

apotekarexamen, arbetsterapeutexamen, arkitektexamen,

barn— och ungdomspedagogisk examen, barnmorskeexamen, bildlärarexamen, brandingenjörsexamen, civilingenjörsexamen, fiyglärarexamen, folkhögskollärarexamen, grundskollärarexamen, gymnasielärarexamen, hushållslärarexamen, idrottslärarexamen, ingenjörsexamen,

juris kandidatexamen, logopedexamen, läkarexamen, maskinteknikerexamen,

musiklärarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, receptarieexamen, sjukgymnastexamen, sjuksköterskeexamen, sjöingenjörsexamen, sjökaptensexamen, slöjdlärarexamen, sociala omsorgsexamen, socionomexamen, specialpedagogexamen, styrmansexamen, tandhygienistexamen, tandläkarexamen, teologie kandidatexamen, och yrkesteknisk högskoleexamen.

Därtill kommer fem yrkesexamina som skall kunna ges vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), nämligen:

agronomexamen, hortonomexamen, jägmästarexamen, landskapsarkitektexamen, och veterinärexamen. Övriga utbildningar vid lantbruksuniversitetet bör kunna inordnas antingen inom de generella examina eller inom ingenjörsexamen.

Enligt vad jag inhämtat avser statsrådet Olsson att återkomma till re- geringen med examensfrågorna vid SLU efter det att den pågående över- synen av utbildningarna avslutats.

Vad gäller juris respektive teologie kandidatexamen anser jag att dessa examensbenämningar har så lång tradition att det skulle skapa förvir- ring att inordna dem i det generella kandidat— och magisterexamenssy— stemet. Däremot bör det enligt min mening vara möjligt att ta ut både magister— och kandidatexamen, vari ingår såväl teologiska som juridiska och andra ämnen (tekniska, medicinska etc.), men dessa bör då benäm- nas på ett sådant sätt att ingen förväxling kan uppstå med dessa speciella yrkesexamina.

5.5. Övergångsarrangemang

Min bedömning: Studenter som så önskar bör ges rätt att - inom rimlig tid — fortsätta och avsluta sina studier enligt nu gällande studieorganisation.

Skälen för min bedömning: De nuvarande allmänna utbildningslinjer- na kommer således att upphöra i och med utgången av budgetåret 1992/93. Jag anser, i enlighet med promemorian, att de som dessförin- nan börjat studier på dessa linjer bör om möjligt få avsluta dessa med examen enligt den nya examensordningen. De som inte önskar detta bör genom särskilda övergångsbestämmelser tillförsäkras rätten att fort- sätta och avsluta sina studier i enlighet med nu gällande ordning. Min bedömning är att detta måste vara möjligt åtminstone t.o.m. budgetåret 1997/98.

Jag förutser att frågan kommer att uppstå om studenter som avlagt examen enligt nu gällande studieordning och som uppfyller de nya kra- ven för t.ex. en magisterexamen skall få rätt att ta ut en sådan. Min upp- fattning är att detta inte bör få ske, om inte någon del av studierna full— gjorts efter den 1 juli 1993. Däremot bör studenten kunna få ett intyg som klargör att de tidigare genomförda studierna motsvarar en viss exa- men i den nya examensordningen.

5.6. Övriga regler för grundutbildningen

Min bedömning: Universitet och högskolor bör kunna fatta be- slut om begränsningar av studentens rätt att genomgå prov eller praktik. Betyg bör normalt vara graderade.

Skälen för min bedömning: För närvarande finns inga begränsningar i studentens rätt att genomgå förnyat prov för att få godkänt betyg. I pro- memorian anfördes att det borde vara möjligt för de lokala högskole— myndigheterna att i kursplan föreskriva om en sådan begränsning. I promemorians förslag till ny högskoleförordning hade därför intagits bestämmelser om att föreskrift fick ges om att en student inte skulle få genomgå förnyat prov mer än högst fyra gånger, dvs. maximalt fem provtillfällen. En sådan bestämmelse angavs främst vara avsedd för att förhindra att en student genom upprepade misslyckade prov skulle ta orimligt stora resurser i anspråk.

Denna föreslagna möjlighet har orsakat delade meningar i remissopi- nionen, där främst SACO, TCO, SFS, enskilda studentkårer och enskil- da studenter vänder sig mot förslaget. Universiteten och högskolorna är däremot i de flesta fall positiva till förslaget och en del vill ha utökade möjligheter att begränsa studenternas rätt att upprepade gånger genom- gå praktik etc. Några av universiteten anser att den här typen av beslut borde kunna fattas av dem själva utan särskild reglering i förordningen.

För egen del vill jag framhålla att syftet med den föreslagna bestäm— melsen var att göra det möjligt för ett universitet eller högkola att be— gränsa antalet provtillfällen - både tentamenstillfällen och praktik - i de fall en obegränsad rätt skulle leda till orimligt resursslöseri.

Prop. l992/93:1

Jag har - efter att noga ha övervägt de olika argumenten — kommit fram till att det bör vara möjligt för varje universitet och högskola att själv fatta beslut om eventuella begränsningar i rätten att genomgå ten- tamina och genomföra praktikperioder. Grunden för sådana beslut kan sökas i högskolelagens krav på effektivt resursutnyttjande. Jag anser där- för inte att det är nödvändigt att införa en någon bestämmelse i förord- ningen för att universitet och högskolor skall ha den rätten. Jag utgår från att de beslutsorgan som har att ta ställning till sådana begränsnings— förslag i sin bedömning väger in den typen av argument som bl.a. fram— förts av de fackliga organisationerna och studenterna.

] promemorian föreslogs vidare att man som betyg normalt borde an- vända något av uttrycken underkänd, godkänd och väl godkänd. Det borde dock vara möjligt att för varje universitet och högskola besluta om annan betygsskala. Mot detta förslag har praktiskt tagit inte anförts några invändningar, varför jag räknar med att det införs en bestämmel- se om graderade betyg i förordningen.

Hänvisningar till S5-6

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 7.4

6. Tillträde och antagning till grundläggande högskoleutbildning 6.1 Utgångspunkter

Enligt min mening - som för övrigt delas av praktiskt taget alla remiss- instanser - blir en naturlig följd av den tidigare förordade studieorgani- sation med ökad frihet för universitet och högskolor vad gäller upplägg— ning av verksamheten och dess innehåll att beslut om utformning av tillträdesregler och antagning av studenter bör fattas av varje universitet och högskola.

Min principiella utgångspunkt för utarbetandet av reglerna om tillträ- de i den nya högskoleförordningen kommer att vara att universitet och högskolor i större utsträckning än i dag utifrån de mål och riktlinjer som statsmakterna ställer upp själva skall bestämma över antagningen till kurser och utbildningsprogram. Antagning och rekrytering av stu- denter blir därmed mer än tidigare en integrerad del av den samlade ut- bildningsprocessen.

Med tanke på det intresse som alltid tidigare visats för tillträdesfrågor- na vill jag ta tillfället i akt och orientera riksdagen om de ramar som jag avser att föreslå regeringen vad gäller tillträdet till grundläggande hög- skoleutbildning.

6.2. Allmän behörighet

Min bedömning: När den nya gymnasieskolan är införd kommer den som fullföljt ett nationellt program i gymnasieskolan eller har motsvarande kunskaper att få allmän behörighet.

Skälen för min bedömning: Jag anser att dokumenterat goda kunska— per skall vara en förutsättning för högre utbildning. Högskolestudier förutsätter att den blivande studenten har kunskaper motsvarande dem som kan inhämtas i gymnasieskolan. I den nya, beslutade gymnasiesko- lan blir alla nationella program treåriga.

Ett fullföljt nationellt program i gymnasieskolan bör enligt min me- ning ge allmän behörighet till högskoleutbildning, vilket för övrigt riks- dagen ansett i samband med beslut om införande av den nya gymnasie- skolan (prop. 1990/91:85, bet. UbU16, rskr. 356). Den som har motsva- rande svensk eller utländsk utbildning, t.ex. från kommunal vuxenut- bildning, folkhögskola eller genom annan verksamhet, t.ex. yrkesarbete, har uppnått motsvarande kunskaper skall naturligtvis anses uppfylla kraven för allmän behörighet.

Många universitet och högskolor redovisar förhållandevis positiva er- farenheter av de studenter som antagits med 25:4-behörighet. Det ligger självfallet också i universitetens och högskolornas intresse att rekrytera studerande med skiftande bakgrund och med goda förutsättningar att med gott resultat klara högre studier. Vad jag nyss anfört om yrkesarbe- te som grund för allmän behörighet är ett uttryck för detta. Avgörande skall alltid vara om den sökandes kunskaper motsvarar de formella kun- skaper som krävs för tillträde, inte hur dessa inhämtats.

De nya reglerna innebär att de som i dag har allmän behörighet enligt den s.k. 25:4—regeln även i fortsättningen kommer att ha denna behörig- het, även om kraven vad gäller framför allt kunskaper i svenska och engelska skärps så att de motsvarar kraven i ett treårigt gymnasiepro- gram. Även sökande som är yngre än 25 år kommer emellertid att i vis- sa fall ha kompetens motsvarande den allmänna behörigheten till följd av förvärvad yrkeserfarenhet.

I betänkandet (SOU 1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning (s. 41- 42) föreslogs att samtliga konstnärliga utbildningarna skulle bygga på genomgången gymnasieskola.

Då detta betänkande fortfarande är föremål för remissbehandling vill jag inte nu ta ställning i denna fråga. I lagen föreslås därför en möjlig- het för regeringen att medge undantag från regeln att högskoleutbild- ning skall vila på treårig gymnasieutbildning.

Den nya bestämmelsen om allmän behörighet kan inte börja tilläm- pas i full skala förrän tidigast inför antagningen till höstterminen 1998. Därutöver kommer behörigheten för dem som genomgått den äldre gymnasieutbildningen även efter 1998 att behöva regleras i övergångsbe- stämmelser under relativt lång tid, förslagsvis fem år.

6.3. Särskild behörighet

Min bedömning: Varje universitet eller högskola beslutar själv om vilka särskilda behörighetsvillkor som skall gälla för olika kurser och utbildningsprogram.

Skälen för min bedömning: De särskilda behörighetsvillkoren bör, som jag tidigare anfört, beslutas av varje universitet och högskola. Dock bör kraven när det gäller kunskaper från gymnasieskolan utformas så att det blir möjligt att uppfylla dem inom ramen för åtminstone 93 na- tionellt program. För vissa kurser kan naturligtvis krav på genomgång av annan högskolekurs ställas.

I promemorian föreslogs diskussionsvis en viss inskränkning i möjlig- heterna att utforma förkunskapskraven när det gällde betyg.

Förutom att betygssystemet är under utredning anser jag att det inte finns anledning att reglera sådana detaljer utan anser att det i förord- ningen endast bör anges att de särskilda behörighetsvillkoren skall stäl- las så att de är relevanta för den aktuella kursen eller utbildningspro— grammet.

6.4. Urval

Min bedömning: Bestämmelser om urval bör meddelas av rege- ringen. Grundläggande för framtida lokala beslut om urval bör vara den sökandes kunskaper, erfarenheter och särskilda fallen— het för den sökta utbildningen. Vid urval får endast ett eller fle- ra av urvalsgrunderna betyg, högskoleprov, annat särskilt prov, tidigare utbildning samt arbetslivserfarenhet kunna användas. Särskilda skäl skall dock också kunna åberopas. Vilka urvals- grunder som används för respektive utbildning beslutas av varje universitet och högskola.

Skälen för min bedömning: Diskussionen kring tillträdet till högre ut- bildning har ofta rört reglerna för urval av studenter bland behöriga sö- kande. De centralt föreskrivna urvalsreglema har hittills varit omfattan- de, även om de på senare tid blivit mer påverkbara för högskolorna, främst när det gäller fristående kurser. Det framtida behovet av urval kommer i hög grad att bero på hur antalet platser vid universitet och högskolor förhåller sig till antalet sökande.

Den centrala regleringen av urvalet bör kunna begränsas till ett mini- mum. Denna reglering bör få ankomma på regeringen. Jag ser dock skäl att redan i detta sammanhang något utveckla min syn på vad en så- dan reglering bör innehålla.

Grundläggande för urvalet bör vara den sökandes kunskaper, erfaren- heter och särskilda fallenhet för den sökta utbildningen. ] promemori- ans förslag till förordning angavs de kriterier som kunde användas vid urval av studenter, vilka huvudsakligen är de samma som i dag. Vilka urvalskriterier som skulle användas för olika typer av kurser och ut- bildningsprogram skulle sedan avgöras av respektive universitetet eller högskola.

Därmed ökar friheten för varje universitet och högskola att besluta om principer och kriterier som anknyter till respektive utbildning. Det- ta gynnar den enskilde studenten vars möjligheter att bli prövad utifrån sina individuella studieförutsättningar ökar. Det framhölls särskilt i promemorian att behovet av att ge förtur för de studenter som tidigare har läst andra kurser (s.k. poängförtur) troligen skulle komma att öka i en friare studieorganisation.

Bland remissvaren finns en del synpunkter på att intervjuer inte skul- le vara tillåtna med de angivna kriterierna. Vidare framförs från flera håll uppfattningen att viktning av betyg borde tillåtas.

För egen del menar jag att inom ramen för särskilda prov kan - i lik- het med vad som bedrivits som försöksverksamhet i flera fall — före- komma såväl intervjuer som arbetsprover, tester etc.

Jag anser - till skillnad från promemorians förslag —att föreskrifter in- te bör ges om hur betygspoäng skall beräknas. Därmed tillåts t.ex. vikt- ning av betyg eller användande av endast vissa betyg.

Slutligen vill jag kommentera användningen av högskoleprovet. Det viktigaste syftet med provet i det nuvarande tillträdessystemet är att det skall komplettera betygen vid antagningen på så sätt att det fungerar som en andra chans för de sökande som inte uppnått tillräckligt höga betyg i gymnasieskolan (motsvarande), men som genom högskoleprovet ändå kan visa på en god studiefärdighet.

Det är min avsikt att föreslå regeringen att ett samordnat ansvar för högskoleprovet skall ligga på den nya servicemyndigheten inom högsko- leområdet (prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr. 195). Uppgifter i sam— band med konstruktion och genomförande av prov bör organiseras på liknande sätt som i dag. Den konkreta provkonstruktionen bör ske vid institutioner med forskarkompetens inom aktuella områden. För ge- nomförandet av högskoleprov svarar universitet och högskolor. Kostna- der finansieras genom avgift för anmälan.

Det framtida behovet av högskoleprovet är i dag svårt att bedöma. Det är ännu inte klart hur det nya betygssystemet för skolan kommer att ut- formas. Jag anser emellertid — i likhet med universiteten i Uppsala och Umeå — att giltigheten för provet skulle kunna utsträckas till fem år.

Hänvisningar till S6-4

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt "79

6.5. Antagningen

Mitt förslag: Varje universitet och högskola blir antagningsmyn— dighet för sina utbildningar. Plats skall beredas sökande så långt det är förenligt med kvalitetskravet.

Skälen för mitt förslag: Med den nya studieorganisationen blir det na- turligt att respektive universitet och högskola ansvarar för antagningen av sina studenter. Det bör därför ankomma på varje universitet och högskola att avgöra om studenten skall antas till en kurs i taget — even- tuellt med förtur till senare kurser - eller till ett mer eller mindre sam- manhållet utbildningsprogram.

En sådan ordning för enligt min mening med sig att det inte längre är rimligt att i högkolelagen ha en bestämmelse om en principiell rätt för dem som är behöriga att också bli antagna till högskoleutbildning. I stället bör i lagen tas in en bestämmelse som innebär att varje universi- tet och högskola skall - så långt plats kan beredas med hänsyn till kvali- tetskravet — ta emot de studenter som fyller behörighetskraven för stu- dierna.

Med regeln att antagningsvolymen ytterst får styras av kvalitetshänsyn framstår det inte som rimligt att antagningsbeslutet som sådant skall kunna överklagas. En annan sak är däremot antagningsmyndighetens ställningstagande i behörighetsfrågan. Där är det av rättssäkerhetsskäl rimligt att beslutet kan överklagas om det har gått sökanden emot. Des— sa överklagandefrågor bör dock inte regleras i lagen, utan som hitintills i förordningsform. Det bör få ankomma på regeringen att besluta om dessa regler.

Överklagande av avgöranden om behörighet bör liksom ett antal and— ra överklaganden inom högskoleväsendet samlas till Överklagande- nämnden för högskolan som inrättas den 1 juli 1992. En bestämmelse om nämnden bör tas in i högskolelagen.

Den nya studieorganisationen får även konsekvenser för antagningens organisation och genomförande. Att universitet och högskolor själva kommer att fatta besluten om utbildningsplanering och tillträdesregler leder till ett större engagemang också i den administrativa delen av an- tagningen.

Min utgångspunkt för regleringen är således att det är respektive uni- versitet och högskola som är antagningsmyndighet. En samordning av antagningen bör dock framstå som rimlig. Hur och i vilken utsträck- ning denna samordning skall ske blir dock en angelägenhet för univer— siteten och högskolorna själva.

I promemorian framhölls att det av effektivitetsskäl och för de blivan- de studenternas skull var önskvärt med en teknisk samordning av uni- versitetens och högskolornas antagningsverksamhet. Universitet och högskolor skulle annars riskera att stå med tomma, outnyttjade platser.

Studenterna skulle sannolikt också behöva hjälp med de olika, lokala informationsmaterialen och rutinerna.

Efter det att promemorian remitterades har regeringen i tilläggsdirek- tiv till organisationskommittén för den centrala servicemyndigheten (dir. 199232) föreslagit att ett centralt flexibelt system för antagning skall finnas vid myndigheten. Detta skall vara anpassat till de nya reg- lerna för urval och antagning. Förslaget har mötts med stor tillfredsstäl- lelse av flertalet universitet och högskolor. Jag räknar med att detta del- vis kommer att anslagsfinansieras.

Hänvisningar till S6-5

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt "79

7. Forskarutbildning

Hänvisningar till S7

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 15

7.1. Ramföreskrifter

Min bedömning: För forskarutbildning bör regeringen - främst av kvalitets— och rättssäkerhetsskäl — utfärda vissa ramföreskrif- ter som reglerar utbildningens längd, tillträde, examination m.m.

Skälen för min bedömning: Forskarutbildning bör liksom nu bedrivas vid samtliga universitet och de högskolor som har fakultet, dvs. de som har fasta forskningsresurser.

Kvaliteten är djupast sett vetenskapssamhällets eget ansvar. Statsmak- terna ansvarar dock för att forskarutbildning bedrivs i sådana former att garantier skapas för att resurserna till forskarutbildning utnyttjas på bäs- ta sätt och att utbildningen genomgående har en hög nivå. Det ligger i sakens natur att statsmakterna inte kan göra bedömningar av forskarut- bildningens kvalitet i varje enskilt fall. Regering och riksdag måste i stället ansvara för att organisationen har en sådan utformning att rele- vanta bedömningar görs av vetenskapligt kompetenta organ och perso- ner.

För varje ämne där forskarutbildning anordnas bör liksom nu finnas en studieplan, som fastställs av fakultetsnämnd. I denna bör anges ut- bildningens syfte, huvudsakliga innehåll och uppläggning, behörighets- villkor (t.ex. krav på förkunskaper och eventuella andra villkor) och vilka urvalskriterier som gäller för antagning. Dessutom bör studiepla- nen ange vilka krav på kunskaper och vetenskaplig skicklighet som gäl- ler för doktorsexamen, liksom vilka prov och, i förekommande fall, etapper som ingår i utbildningen.

Kraven på kunskaper för doktorsexamen bör avse dels moment som gäller för samtliga doktorander som följer Studieplanen, dels moment som i enlighet med de riktlinjer som anges i Studieplanen bör fastställas för varje enskild doktorand. Dessa moment bör fastställas efter samråd med doktoranden i en individuellt relaterad plan. Särskild hänsyn bör i denna tas till att mäns och kvinnors villkor kan vara olika.

Fordringarna för doktorsexamen bör bestämmas och utbildningen planeras så att studierna normalt skall kräva fyra läsår, om doktoranden studerar på heltid och utnyttjar undervisningen effektivt.

För doktorand skall utses en eller flera handledare, som således kan finnas på olika fakulteter och högskolor. Om doktoranden har flera handledare skall en av dem vara huvudhandledare. Normalregeln bör vara att en heltidsdoktorand har rätt till handledning i fyra år och en deltidsdoktorand under motsvarande tid. Jag utgår från att deltidsstudier normalt inte kommer att bedrivas med en alltför låg aktivitetsgrad. Handledningstiden bör kunna förlängas genom beslut i fakultetsnämnd.

Vad jag hittills anfört överensstämmer i princip med nuvarande ord- ning. I det följande vill jag dock beröra några punkter där jag bedömer att förändringar bör genomföras. Det är i samtliga fall sådana frågor som det bör få ankomma på regeringen att besluta om.

7.2. Tillträde till forskarutbildning

Min bedömning: Den allmänna behörigheten bör skärpas från 80 till 120 poäng. Den särskilda behörigheten bör fastställas av fakultetsnämnden, som också fattar beslut om det högsta antal doktorander som får antas.

Skälen för min bedömning: All högskoleutbildning bygger i varierande utsträckning på vetenskaplig grund. I forskarutbildningen är träningen i vetenskaplig kunskap, teori och metod och förmågan att använda dessa verktyg i egen självständig forskning, studiernas kärnpunkt. Det är där- för viktigt att den som antas till forskarutbildning — doktoranden - har såväl en tillräckligt god utbildningsgrund att bygga på som den förmåga till kritiskt omdöme och analys som är nödvändig för att man skall kunna bedriva ett avhandlingsarbete. Forskarutbildningen kan genom- föras endast om doktoranden har de nödvändiga förkunskaperna och förutsättningarna.

Det är rimligt att forskarutbildningen kan bygga på att doktorander- na har såväl djup som bredd i sin grundläggande högskoleutbildning. Jag anser därför att kravet på allmän behörighet för forskarutbildning bör höjas från 80 poäng till 120 poäng, vilket motsvarar vad som krävs inte bara för kandidatexamen utan för flertalet yrkesexamina. Dessa ger således allmän behörighet till forskarutbildning.

Avsteg från kravet på allmän behörighet om 120 poäng bör enligt min mening kunna göras i vissa speciella fall när en student uppfyller de särskilda behörighetskraven inom ämnesområdet.

Givetvis måste även motsvarande utländsk utbildning ge allmän behö- righet till forskarutbildning.

Olika discipliner och forskningsområden kan komma att ställa sär- skilda krav på kompetens av visst slag. De särskilda behörighetskraven

för forskarutbildning inom ett speciellt ämnesområde bör enligt min mening vara preciserade och relevanta. Särskild behörighet är inte en utvidgad allmän behörighet utan ett krav på en för forskningsområdet i fråga nödvändig kunskapsbas.

För den enskilde studenten är det betydelsefullt att klara regler gäller för fastställande av behörighetskraven för forskarutbildning. Det är där- för enligt min mening viktigt att organ med vidare ansvarsområde än en enskild institution eller arbetsenhet fastställer de särskilda behörighets- kraven. Detta ansvar bör vila på fakultetsnämnden.

Till forskarutbildning bör i likhet med nu gällande ordning endast få antas det antal doktorander som kan erbjudas godtagbara villkor i fråga om handledningsvillkor, individuella studieplaner och studievillkor i övrigt.

Beslut om det högsta antal doktorander som under ett läsår får finnas antagna till forskarutbildning, bör enligt min mening fattas av fakultets- nämnd, som alltså ansvarar för kvaliteten både vad gäller de olika fors- karutbildningarnas vetenskapliga och innehållsliga delar och doktoran- dernas övriga studievillkor.

Grunden för urval till forskarutbildningen bland de behöriga sökan- dena skall vara graden av förmåga att tillgodogöra sig och fullfölja fors- karutbildningen. Det är särskilt viktigt att de ansvariga klart anger vad som skall vara av betydelse när man bedömer förmågan att tillgodogöra sig och fullfölja forskarutbildningen och vad som ligger till grund för graderingen av denna förmåga samt är öppna för att mäns och kvinnors villkor är olika.

Jag finner det för min del vara av avgörande betydelse att forskarut— bildningen kan byggas ut under iakttagande av höga kvalitetskrav. Rege- ringen har tidigare angivit att antalet doktorsexamina bör fördubblas fram till år 2000. Detta mål kräver avsevärda insatser, inte minst ekono- miska, bl.a. för att underlätta doktorandernas studiemöjligheter och för att förstärka handledningen.

Hänvisningar till S7-2

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 4.2

7.3. Licentiatexamen

Min bedömning: Licentiatexamen bör få införas som etappav- gång inom forskarutbildningen.

Min bedömning: Nu gällande högskoleförordning öppnar för möjlig- heten att forskarutbildning om det är ändamålsenligt kan gås igenom i etapper. UHÄ kan i dag föreskriva om examensbenämning av sådan etappavgång. UHÄ har meddelat föreskrifter om licentiatexamen.

Med stöd av hittillsvarande erfarenheter anser jag att möjligheten att efter minst två års forskarutbildning avlägga licentiatexamen bör ges. Respektive universitet och högskola bör emellertid få avgöra i vad mån möjligheten skall utnyttjas.

Skillnaderna i förhållande till magisterexamen, som inte är en fors- karutbildning utan en fördjupad grundutbildning, bör vara tydliga, vil- ket bl.a. har framhållits av en del remissinstanser. I vilken utsträckning som delar av eller eventuellt hela kurser i magisterexamen får tillgodo- räknas för forskarutbildningen får avgöras av varje universitet och hög- skola.

7.4. Graderade betyg

Min bedömning: Det bör vara möjligt att använda graderade be- tyg även i forskarutbildningen.

Skälen för min bedömning: I promemorian föreslogs att prov som in- går i forskarutbildningen - liksom i dag - skulle bedömas med något av betygen underkänd och godkänd. Flera remissinstanser har ansett att graderade betyg skall kunna ges även inom forskarutbildningen.

Jag har tidigare anfört (avsnitt 5.6) att betygen på kurser i grundut- bildning normalt bör vara underkänd, godkänd och väl godkänd.

När den tidigare möjligheten att betygssätta avhandlingar togs bort, var motivet att systemet med betygssättning ansågs ha medfört att av- handlingarna blivit allt mer omfångsrika och forskarstudierna kommit att ta allt längre tid i anspråk.

Forskarutbildningen bör vara så uppbyggd att den kan genomföras in- om givna tidsramar, dvs. mot5varande fyra års heltidsstudier. Det har nu visat sig att varje disciplin skapar sina egna normer och värderingar när det gäller avhandlingarnas längd och utformning. Vidare finns det ofta en inofficiell betygssättning som doktoranderna inte är omedvetna om. Det är alltså inte förekomsten respektive frånvaron av betyg som är avgörande för vare sig avhandlingens eller studietidens längd.

Enligt min mening bör det inte finnas hinder för att man också inom forskarutbildningen använder en betygssättning motsvarande den inom grundutbildningen på såväl kurser som avhandlingar. Det är viktigt att betygssättning av avhandling sker på ett sådant sätt att vad som premie- ras är vetenskaplig skicklighet, förmåga att urskilja vetenskapligt intres- santa problem och frågeställningar samt att dessa behandlas på ett origi- nellt och vetenskapligt tillfredsställande sätt.

Reglerna för betygssättning är också en fråga om rättssäkerhet. Enligt min mening är det bättre att betygssättningar är klart redovisade under reglerade förhållanden än att den sker dolt. I detta ligger att de är kri- tiskt prövade och kan göras till föremål för en debatt.

I sammanhanget vill jag nämna att jag inte ser någon anledning att i den kommande förordningen hindra fakultetsopponenten att avge ett skriftligt omdöme om avhandlingen eller att hindra betygsnämnden från att motivera sitt beslut.

Den bästa garantin för såväl kvalitet som proportioner i avhandlings- arbetet är att det finns en medveten, stark och vetenskapligt kvalificerad ledning av verksamheten, som samtidigt tar hänsyn till doktoranders olika villkor. Det finns ett behov av ett organ ovanför institutionsnivån som är ansvarigt för forskarutbildningen och för att kraven inom denna är adekvata och rimliga.

Hänvisningar till S7-4

8. Tjänsteorganisatoriska frågor

Mitt förslag: Endast tjänsterna som professor och lektor regleras i lagen. I lagen tas också in särskilda regler om de villkor under vilka en professor får skiljas från tjänst.

Beträffande lärartjänster i övrigt regleras endast vad som ingår i sådana tjänster, bisysslor och vissa tjänstekombinationer på den medicinska sidan.

Övriga föreskrifter om tjänster vid universitet och högskolor meddelas av regeringen.

Skälen för mitt förslag: 8.1 Inledande synpunkter

När det gäller tjänsteorganisationen vid universitet och högskolor anser jag att det endast är några få bestämmelser som bör tas in i högskolela- gen. I övrigt är bestämmelserna på detta område av den karaktären att det bör få ankomma på regeringen att besluta om dem.

De bestämmelser som jag vill föreslå skall tas in i lagen är, förutom vissa bestämmelser om professorer och lektorer, några generella regler om bisysslor och om tjänsteförening, som sedan tidigare har lågform. Vidare bör en allmän bestämmelse om vad som hör till en lärares upp- gifter tas in i lagen. Jag skall återkomma till dessa regler.

Dessförinnan vill jag emellertid begagna tillfället att som en oriente- ring ange min uppfattning i en del frågor som rör tjänsteorganisationen. Jag vill då först något beröra principerna för en reglering av lärartjän- sterna och därefter anlägga några synpunkter rörande inrättande och tillsättning av tjänster.

Jag vill understryka att det är frågan om en orientering och att min framställning inte nu innefattar några förslag på berörda områden. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag, sedan riksdagen har ta- git ställning till den högskolelag som jag nu föreslår.

8.2. Principer för reglering av lärartjänster

I departementspromemorian föreslogs — bortsett från att inga nya tjän- ster som högskoleadjunkt skulle få inrättas och en viss förenkling av tjänsteförslagnämnderna - inga sakliga ändringar i lag eller förordning. Detta har föranlett kraftiga reaktioner från främst universitet och hög- skolor. I en del remissvar, bl.a. från universitetet i Lund, ifrågasätts om det överhuvudtaget behövs någon statlig reglering av tjänsteorganisatio- nen om man vill hävda universitetens och högskolornas frihet och själv— ständighet.

Enligt min mening bör statsmakterna även fortsättningsvis ange vissa regler för tjänsterna vid fria statliga universitet och högskolor. Som jag tidigare anfört (avsnitt 4.3) är det svårt och inte heller önskvärt för stats- makterna, regering och riksdag, att ange mer specifika mål för forsk— ningen. Den frihet vad gäller val av problem och utveckling av metoder som lärare vid universitet och högskolor tillförsäkras i lagen är bak- grunden till det mycket noggranna förfarande som bör tillämpas för själva anställningsproceduren. Därmed ges förutsättningar för hög kvali- tet i verksamheten.

Dessutom har förekomsten av regler på detta område stor betydelse för rättssäkerheten. Som jag tidigare anfört (avsnitt 4.1) har sådana reg- ler också särskild betydelse för jämställdheten.

Universitetetens och högskolornas speciella karaktär manifesteras och skyddas således i stor utsträckning just i tjänstestrukturen.

Jag har dock tagit fasta på flera av de synpunkter som framförs i re- missvaren. Den allvarligaste bristen i det nuvarande systemet är bristen på flexibilitet.

Det gäller att motivera studenter till att fortsätta med forskarstudier och att ge doktoranden en rimlig försörjningssituation.

Många av dem som nyligen avlagt doktorsexamen har i dag svårighe- ter att få en annan tjänst - forskarassistenttjänst eller högskolelektors- tjänst — när doktorandtjänsten upphör. Detta är inte bara ett problem för den enskilde utan kanske i högre grad ett problem för landet. Det är onödigt svårt för universitet och högskolor att engagera forskarbegåv- ningar för fortsatt vetenskaplig verksamhet om det vid avgörande tillfäl— len saknas möjligheter att ta hand om vederbörande och slussa honom eller henne vidare.

Tidsbegränsningen av tjänsten som forskarassistent till högst fyra år sammanlagt anses också på ett olyckligt sätt begränsa möjligheterna att behålla kvalificerade personer.

En ofta återkommande kritik mot det nuvarande tjänstesystemet gäl- ler de otillräckliga karriärmöjligheterna. Efter disputation kan en dok- torand i dag få tillsvidareförordnande på tjänst som högskolelektor. In— om ramen för denna tjänst, som i dag omfattar ca 5 000 personer, till- lämpas sedan ett antal år fri lönesättning. Denna tjänst kan också in- rymma alla sorters arbetsuppgifter — undervisning, forskning och admi- nistration — i de proportioner och i den omfattning som arbetsledning- en, prefekten, bestämmer.

Högskolelektorer fullgör alltså ytterst kvalificerade och stimulerande arbetsuppgifter. Det anses dock vara ett problem att en högskolelektor normalt har små möjligheter till avancemang. Visserligen kommer kan- ske antalet professorstjänster att öka något i och med att dessa alltid kommer att inrättas av universitet och högskolor med fakultetsorganisa- tion, men den möjligheten till avancemang kommer även i fortsättning- en att vara begränsad.

För egen del anser jag följande. För att nå målet att fördubbla antalet doktorsexamina till sekelskiftet måste det finnas incitament för studenter att ägna sig åt forskarstudier och bättre möjligheter att behålla nyblivna doktorer vid universiteten och högskolorna.

Förutom de åtgärder som jag tidigare pekat på för grundutbildningen, t.ex. införandet av en magisterexamen med fördjupade ämnesstudier och ökningen av antalet forskarutbildade lärare, finns det också starka skäl att öka antalet doktorandtjänster. Jag återkommer till denna fråga i 1993 års forskningsproposition. Dessutom vill jag påpeka att möjlighe- ten att inrätta tidsbegränsade amanuenstjänster på deltid även skall kun- na användas för rekrytering i forskarutbildningens inledning.

De övriga problem jag nyss skisserat visar på brister i nuvarande tjän- steorganisatoriska system. Flexibiliteten måste därför öka.

För att underlätta övergången från forskarstudier till lärarverksamhet inom universitet och högskolor bör innehavet av doktorandtjänst kun- na förlängas med högst ett år efter det att innehavaren avlagt doktors- examen. Detta är en lösning som är enkel och sannolikt kommer att kunna fungera på ett smidigt sätt. Jag anser att en sådan bestämmelse bör föras in i den nya förordning som jag avser återkomma till regering- en om.

För att ge universiteten och högskolorna utökade möjligheter att in— ledningsvis anställa högskolelärare under tidsbegränsade perioder, vilket kan underlätta rekrytering och ge ökad flexibilitet, bör det övervägas om lektorer skall kunna anställas för en tid om tre år. Efter denna pe- riod skulle innehavare få ges tillsvidareförordnande utan att tjänsten på nytt ledigförklaras.

Vidare bör tjänsterna som forskarassistent kunna förlängas under yt— terligare två år utan att de skäl som för närvarande anges i förordningen behöver föreligga.

Slutligen bör det inom ramen för lektorstjänsterna skapas tydliga kar— riärmöjligheter. Det är viktigt att goda insatser inom såväl forskning som utbildning skall kunna premieras. Jag anser att olika möjligheter bör stå till buds.

Förutom att aktivt använda den individuella lönesättningen för att be- löna goda arbetsinsatser anser jag att varje universitet eller högSkola ge- nom särskild befordran bör kunna markera att innehavare av en lek- torstjänst .ort framstående insatser. Universitetet eller högskolan kan i anslutning härtill naturligtvis även ändra tjänsteinnehavarens arbets-

uppgifter. Jag avser att i samband med utfärdandet av förordning åter- komma till regeringen med förslag på en lämplig titel.

En fråga som också kan tänkas ha konsekvenser för universitets och högskolors tjänsteorganisation handlar om dessas uppgift att utföra forskning och utvecklingsarbete åt bl.a. sektorsorganen. Jag avser att återkomma till detta i samband med 1993 års forskningsproposition.

Det förtjänar för klarhetens skull att påpekas att den möjlighet som hittills funnits att till universitet och högskolor för begränsad tid knyta vetenskapligt kvalificerade personer med sin huvudsakliga verksamhet utanför universitetsväsendet — adjungerade professorer — kommer att finnas kvar.

I detta sammanhang vill jag också nämna att jag anser det vara natur- ligt att lönesättningen för professorerna den 1 juli 1993 övergår från Statens chefslönenämnd till den enskilda universitetet eller högskolan.

I remissvaren betonas från många håll att man önskar att möjligheten att antaga oavlönad docent skall finnas kvar. Det remitterade utkastet till högskoleförordning saknade reglering på denna punkt. Som jag tidi— gare framhållit innebär frånvaron av en reglering inte något förbud på samma sätt som den inte heller ger påbud. Utfärdande av docentkompe— tens är vetenskapssamhällets traditionella sätt att markera en speciell kompetens. Vissa kompetens— och hedersbevisningar kan bara de ansva- riga inom universitet och högskolor själva ta ställning till om de vill ut- färda. Dit hör att utse oavlönad docent liksom att utse hedersdoktor.

Jag övergår nu till att behandla frågan om tjänster som högskolead- junkt.

I förslaget till högskolelag finns inskrivet att verksamheten skall be- drivas så att ett nära samband finns mellan forskning och utbildning.

Det säger sig självt att detta måste vara en viktig utgångspunkt vid ut- formningen av de villkor som skall gälla för dem som är verksamma vid universitet och högskolor. Det är endast genom dem som sambandet mellan forskning och utbildning kan bli en realitet.

I årets budgetproposition framhölls, liksom i 1990 års forskningspro- position, önskvärdheten av att lärare vid universitet och högskolor ge- nomgått forskarutbildning.

I det förslag till högskoleförordning, som ingick i den remitterade de— partementspromemorian, hade därför tjänsterna som högskoleadjunkt, för vilka endast krävs genomgången grundläggande högskoleutbildning, utgått.

Flertalet remissinstanser delar grundsynen att lärare vid universitet och högskolor i princip bör ha avlagt doktorsexamen. Många pekar dock på svårigheterna att vare sig på kort eller medellång sikt ställa upp detta som ett generellt krav. Stora delar av högskoleutbildningen saknar sådan anknytning till traditionell vetenskaplig verksamhet att det skulle vara meningsfullt att nu kräva avlagd doktorsexamen som generellt be- hörighetskrav.

För egen del vill jag anföra följande.

Jag vill till att börja med erinra om det resonemang som jag förde ti- digare (avsnitt 4.1) när det gäller på vilken grund olika högskoleutbild- ningar vilar. Förutom vetenskaplig eller konstnärlig grund utgör också i varierande utsträckning beprövad erfarenhet grunden för stora delar av den högre utbildningen.

För att tillgodose lärarbehovet för dessa delar av grundutbildningen anser jag det därför naturligt att behålla adjunktstjänsterna.

Jag utgår från att de principer som jag nyss redogort för också kom- mer att gälla för den del av verksamheten som i dag har kommunal hu- vudman. Frågan om vilket huvudmannaskap som skall gälla bör enligt min mening inte ha någon betydelse för tjänsteorganisationen.

Utöver de nu angivna lärartjänsterna bör naturligtvis även i fortsätt- ningen vid universitet och högskolor finnas vissa mer specialiserade lä- rartjänster, avsedda endast för verksamhet inom vissa delar av dessa. Jag återkommer till dessa i min anmälan till regeringen av förslag till hög— skoleförordning.

Hänvisningar till S8-2

8.3. Inrättande och tillsättning av tjänster

Samtliga lärartjänster kommer i och med att tjänsterna som professor inte längre skall inrättas av regeringen (prop. 1990/91:150 del II bil. 7, bet. UbU21, rskr. 389) att inrättas av respektive högskolestyrelse. Styrel- sen bör kunna delegera inrättandet av andra tjänster än tjänster som professor.

Lärartjänsterna tillsätts av rektor. Rektor bör dock ha möjlighet att delegera tillsättningen av andra tjänster än tjänster som professor.

Jag anser att samtliga lärartjänster skall ledigförklaras. För de tjänster för vilka forskning är ett åliggande bör en speciell prövning av vederbö- rande göras. Det gäller således tjänsterna som professor, lektor och fors- karassistent.

Tillsättningsförfarandet bör i princip vara detsamma som i dag. I det fortsatta arbetet med utformning av ny högskoleförordning kommer jag att sträva efter att så långt möjligt minska detaljregleringen av detta. Det ankommer på de lokala högskoleorganen att sedan se till att anställ- ningsprocessen genomförs så snabbt och effektivt som möjligt med be— aktande av rättssäkerhetsaspekterna och kraven på prövning av de sö- kande.

Frågan om kallelse av professor har diskuterats i samband med re- missbehandlingen av promemorian. Ett antal remissinstanser har uttalat sig för kallelse. Det kan exempelvis finnas speciella skäl för att en mycket kompetent person inte kan delta i ett ansökningsförfarande. Jag är därför beredd att förorda att ett förfarande med kallelse till professur får användas i speciella fall.

I Högskoleutredningens betänkande tas frågan om pedagogisk utbild- ning av högskolelärare upp. Flertalet av de remissinstanser som tar upp denna fråga menar att pedagogisk utbildning är av stort värde för hög- skolelärarna. Generella föreskrifter om detta bör dock inte införas.

Jag delar denna uppfattning. Utbildning är en av huvuduppgifterna för universitet och högskolor. Självfallet måste förmågan att förmedla kunskap vara en avgörande egenskap hos alla lärare. En markering är den vikt som pedagogiska meriter tillmäts vid tillsättning av tjänster in- om högskolesystemet. Detta bör tydligt framgå genom preciseringar i den nya förordningen. Det är följaktligen ett ansvar för varje universitet och högskola att se till deras lärare bygger upp och vidareutvecklar kompetens även inom detta område.

Tjänsteförslagsnämnd

Tillsättning av tjänster som professor och högskolelektor bör ske efter förslag av en särskild tjänsteförslagsnämnd. I den remitterade promemo- rian hade tjänsteförslagsnämnden föreslagits få en förenklad samman- sättning jämfört med vad som gäller i dag. Flertalet remissinstanser för- ordar dock en tjänsteförslagsnämnd med nuvarande sammansättning. De mindre och medelstora högskolorna har kraftigt ifrågasatt förslaget i promemorian att de inte själva skulle utse tjänsteförslagsnämnden.

Jag har för avsikt att tillmötesgå remissinstanserna i dessa avseenden. I enlighet med vad jag senare kommer att förorda (avsnitt 9.1) anser jag dock att företrädare för de anställda inte bör ingå i tjänsteförslagsnämn- den.

Vidare bör vid tillsättning av tjänster som forskarassistent yttrande från en särskilt tillkallad sakkunnig inhämtas. Det är väsentligt att även denna tjänst tillsätts med beaktande av sedvanlig prövning av de sökan- des vetenskapliga kompetens. Inte minst torde detta främja individers rörlighet mellan universitet och högskolor.

Hänvisningar till S8-3

8.4. Regler om lärare i högskolelagen

Jag övergår nu till att behandla den reglering rörande lärare som jag ser skäl att ha i själva lagen.

En del av denna reglering gäller professorerna. Den har sin grund i önskemål att, när fullmaktssystemet upphör med utgången av juni må- nad 1993, ge dem som därefter får professorstjänster den anställnings- trygghet som kan vara väsentlig för integriteten i forskning och under- visning.

En fullmaktshavare kan enligt gällande föreskrifter inte sägas upp från sin befattning utan endast skiljas från tjänsten genom avsked på vis- sa grunder. Arbetsbrist eller omorganisation kan sålunda aldrig leda till att en fullmaktshavare kan förlora sin befattning.

För att uppnå en motsvarande ställning också för professorer som till- sätts efter den 30 juni 1993 föreslogs i promemorian en särskild lagregel om de grunder på vilka en professor skulle få skiljas från sin tjänst. Fö- rebilden var hämtad från den bestämmelse som gäller för domare (RF 11:5).

Detta förslag innebar att en professor som tillsatts med förordnande tills vidare - vilket skulle vara huvudregeln - fick skiljas från tjänsten endast på följande grunder:

1. Om professorn genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättan- de av tjänsteåligganden hade visat sig olämplig att inneha tjänsten.

2. Om professorn hade uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag var skyldig att avgå med pension. Vid remissbehandlingen har framförts synpunkter dels av innebörd att professorer inte borde ha ett sådant starkt anställningsskydd, dels att det vore olämpligt att införa ytterligare arbetsrättslig specialreglering. För egen del ser jag det som väsentligt att de som fått en professur också har en anställningstrygghet som ger grund för integritet på tjäns- ten. Jag anser därför att det i högskolelagen bör tas in en bestämmelse av den innebörd som finns i promemorian. Lagtekniskt kan saken lösas på olika sätt. Den praktiska innebörden av promemorians regel blir i allt väsentligt densamma som om man föreskrev att en professor får skiljas från sin tjänst endast av sådana skäl som är grund för avsked från statlig tjänst. För avsked gäller sålunda väsentligt strängare regler än för uppsägning från tjänst. Att anknyta till reglerna om avsked kan ha sina fördelar, bl.a. i att rättspraxis är väl utbildad när det gäller avskedsgrunderna. De reglerna kan emellertid ändras och jag ser ett visst värde i att man direkt av hög- skolelagen kan utläsa på vilka grunder en professor kan mista sin tjänst. Jag föreslår därför den reglering som föreslogs i promemorian. Med hänsyn till att den nu behandlade regeha om anställningstrygghet inte kan omfatta andra professorer än dem som har tillsatts utan tidsbe— gränsning, blir det behövligt att i lagen också ange regler för när tillsätt- ningen får ske för bestämd tid och när den skall vara utan tidsbegräns— ning. Vidare blir det naturligt att i lagen ta upp några bestämmelser om professorstjänster, som klargör vad det är för en befattning. En annan viktig lärarkategori vid universitet och högskolor utgörs av lektorerna. Jag ser det som lämpligt att i lagen också ge en bestämmelse om lektorerna. Lektorerna bör alltid vara vetenskapligt kompetenta, utom när det gäller det konstnärliga området. I deras arbetsuppgifter bör normalt in- gå både forskning och utbildning. På den konstnärliga sidan motsvaras forskning av konstnärligt utvecklingsarbete. Härutöver bör i lagen tas in dels en allmän föreskrift om vad som ge- nerellt ingår i en lärartjänst, dels en reglering motsvarande den som finns i den nuvarande högskolelagen när det gäller bisysslor och för- ening av lärartjänst med läkartjänst m.m.

Hänvisningar till S8-4

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt "79

9. Den institutionella organisationen 9.1 Ledningsprinciper

Min bedömning: Följande ledningsprinciper bör vara styrande för utformningen av de nya författningarna:

— Företrädare för lärare och studenter i olika beslutsorgan bör utses genom val samtidigt som personer med ledningsansvar bör utses av rektor efter förslag från dem i berörd verksamhet.

— Rektor bör utses av regeringen efter förslag från styrelsen. Innan styrelsen avger sitt förslag bör en valförsamling där lärar- na är i majoritet ha röstat om vem som bör utses till rektor.

- Lärare bör utgöra flertalet i alla beslutsorgan under styrel- sen.

— Studenter bör ingå i alla beslutsorgan som behandlar utbild— ningsfrågor.

- Fackliga företrädare bör inte ingå i beslutsorgan.

Skälen för min bedömning: De olika ledningsfilosofier — dvs. hur olika beslutsorgan och personer med ledningsansvar utses — som redovisades i departementspromemorian har föranlett olika reaktioner från remiss- instanserna. Efter att noga ha övervägt de olika synpunkter som fram- förs har jag stannat för att en princip som bygger på att företrädare för lärare och studenter - utses genom val av sina respektive kollegor — för- enat med en ordning där personal med ledningsansvar utses av rektor i sådana former att de i berörd verksamhet bereds inflytande.

Svenska universitet och högskolor har i likhet med övriga europeiska universitet en mycket lång tradition av självstyre med kollektivt och kollegialt ansvar för verksamheten. Genom öppna och kritiska diskus- sioner vetenskapligt/konstnärligt kompetenta kollegor emellan prövas verksamhetens uppläggning och genomförande. Bakom detta ligger framför allt värnandet om den akademiska friheten samt utbildningens och forskningens kvalitet.

Till skillnad från i dag bör företrädare för de fackliga organisationer- na inte ingå i sådana beslutsorgan. På denna punkt delar jag den upp- fattning som framfördes i promemorian att de fackliga organisationer- nas synpunkter får framföras inom ramen för medbestämmandelagstift- ningen.

9.2. Behovet av reglering av den interna organisationen

Mitt förslag: Universitetens och högskolornas interna organisa- tion skall så långt möjligt beslutas av respektive universitet eller högskola. I högskolelagen ges dock vissa regler om styrelsen och om rektor.

Regeringen utser majoriteten av styrelsens ledamöter, medan övriga ledamöter utses av lärare och studenter. Företrädare för de anställda får närvaro— och yttranderätt i styrelsen.

Beträffande beslutsorganen i övrigt föreskrivs i lagen

att det skall finnas beslutsorgan som svarar för forskning och forskarutbildning inom respektive fakultet,

att dessa beslutsorgan — fakultetsnämnder - skall ha viss sam- mansättning,

att fakultetsnämnderna också svarar för grundutbildningen, om inte styrelsen inrättar särskilda organ för utbildningen.

Skälen för mitt förslag: Då förutsättningarna vad gäller omfattning och bredd i verksamheten vid universiteten och högskolorna är så olika bör den interna organisationen så långt möjligt beslutas av respektive styrelse. Vissa organ bör dock åtminstone till viss del regleras i lag och förordning. Genom sådana regler fördelas ansvaret mellan olika organ och befattningshavare. Genom föreskrifter om sammansättningen av vissa strategiska högskoleorgan skapas garantier för att erforderlig kom- petens finns där beslut skall fattas som avgör kvaliteten i verksamheten.

Styrelse och rektor

I lagen bör beträffande styrelsen anges att den har inseende över univer- sitetets eller högskolans alla angelägenheter och svara för att dess upp- gifter fullgörs.

För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen bör vid varje universitet eller högskola finnas en rektor. Även det bör anges i lagen.

Också beträffande styrelsens sammansättning bör vissa saker anges i lagen. Sålunda anser jag att det där bör slås fast att regeringen skall utse flertalet av styrelsens ledamöter. Till ledamöter i styrelsen bör utses per- soner med bakgrund i verksamhet av betydelse för universitets/högsko- lans utbildnings- eller forskningsuppdrag. Det bör också anges att rek- tor skall ingå i styrelsen. Normalt bör rektor enligt min mening också vara ordförande, men det bör inte regleras i lagen. I övrigt bör i lagen anges att lärare och studenter har rätt att vara representerade i styrelsen samt att företrädare för de anställda har närvaro— och yttranderätt vid styrelsens sammanträden.

Utöver vad jag nu har angivit bör inte i lagen ges bestämmelser om styrelsens sammansättning. Inte heller bör i lagen föreskrivas hur styrel-

sens ledamöter eller rektor utses. Sådant bör det få ankomma på rege- ringen att besluta om i förordningsform. Jag vill dock här som en infor- mation kortfattat redovisa min syn på dessa frågor.

Med den ökade frihet och det ökade ansvar för verksamhetens resultat och kvalitet som följer av mina förslag i denna proposition kommer sty- relsernas uppgifter att bli allt viktigare. Då statsmakterna därmed över- lämnar viktiga beslutsbefogenheter till styrelserna är det enligt min me- ning rimligt att regeringen även fortsättningsvis utser flertalet ledamö- ter. Styrelsens uppgift är att inom de ramar regering och riksdag anger se till universitetets eller högskolans bästa. Som framhölls i promemori— an måste stora krav ställas på samtliga styrelseledamöter. De har att ut— ifrån sin kompetens och erfarenhet verka i universitetets eller högsko- lans intresse. De skall således inte företräda särintressen vare sig utanför eller inom universitetet/högskolan.

Rektor är chef och främste företrädare för universitetet eller högsko- lan. Eftersom rektor bör ha ställning som chef för den myndighet som ett universitet eller högskola är från förvaltningsrättslig synpunkt bör denne som nu utses av regeringen på förslag av styrelsen efter val.

Sammansättningen av valförsamlingen behöver sannolikt inte närma- re regleras i förordningen. Dock bör det anges att lärare skall utgöra flertalet i valförsamlingen. Förslag om prorektor bör också lämnas av denna valförsamling till styrelsen. Enligt min uppfattning bör inget hindra ett universitet eller högskola att välja flera prorektorer.

Med denna ordning finns det inte anledning att fortsatt använda ter- men rektorsämbete. Det är givet att ett lärosäte kring rektor behöver en kvalificerad administrativ ledning, men dess sammansättning finns det inte anledning att reglera i författning.

Beslutsorgan för forskning och utbildning

I promemorian föreslogs att en fakultetsnämnd alltid skulle inrättas med ansvar för forskning och forskarutbildning inom ett fakultetsområ- de. Nämnderna skulle knytas till universiteten och vissa högskolor men ansvara för fördelning av forskningsresurser även till övriga högskolor enligt en regional ansvarsfördelning som närmare skulle preciseras i förordningen. Sammansättningen av nämnden skulle också regleras lik- som dess arbetsuppgifter.

När det gäller organ för grundutbildning föreslogs i promemorian att styrelsen kunde inrätta de organ som man ansåg behövdes. Vad gällde sammansättningen anfördes att medverkan för företrädare för yrkeslivet inte längre behövde regleras, medan studenternas rätt till inflytande i de organ som behandlade grundutbildningsfrågor borde regleras. Vidare angavs i promemorian att fakultetsnämnden kunde få utgöra besluts— och beredningsorgan för grundutbildningen.

Åtskilliga remissinstanser har framfört åsikten att beslutsorganen för forskning och utbildning borde behandlas på samma sätt. De flesta an- ser att också forskningsorganen borde kunna inrättas efter beslut av re- spektive universitet eller högskola.

Jag vill i detta sammanhang klargöra två grundläggande skillnader mellan utbildning och forskning. För det första kommer det utbild- ningsuppdrag som statsmakterna avser att ge till universitet och högsko- lor (jfr avsnitt 11.2) att vara mer konkret än vad motsvarande forsk- ningsuppdrag kommer att kunna vara. För det andra är fakultetsmedlen gemensamma för flera lärosäten. Detta innebär att medel för forskning och forskarutbildning bör ställas till förfogande med villkor att de för- delas och används efter beslut av organ som angivits och fått sin grund- läggande form och kompetens genom föreskrifter av regeringen.

Enligt min mening bör således även i fortsättningen vid alla universi- tet och vid de högskolor som i dag har fakultetsorganisation finnas be- slutsorgan som är ansvariga för forskning och forskarutbildning inom respektive fakultetsområde. Om det skall vara ett eller flera organ inom en fakultet bör styrelsen få avgöra. För enkelhetens skull bör alla såda— na beslutsorgan som är ansvariga för ett fakultetsområde i lagen beteck- nas som fakultetsnämnd oavsett om det svarar för en hel eller en del av en fakultet.

Bl.a. mot bakgrund av högskoleutredningens påpekanden om klyftan mellan grundutbildning och forskning, vilka bekräftas i remissvaren, anser jag att dessa beslutsorgan normalt sett även bör svara för grundut- bildningen inom motsvarande områden. Härmed uppnås en angelägen samordning mellan universitetens och högskolornas båda huvuduppgif- ter.

Jag anser dock att styrelsen bör ges möjlighet att, om den så finner lämpligt, besluta att det skall finnas ett eller flera särskilda beslutsorgan för grundutbildningen. Detta kommer bl.a. att vara det normala vid de högskolor som saknar fast forskningsorganisation. I vissa fall kan be- slutsorganen för grundutbildning komma att sammanfalla med dagens institutionsstyrelser, t.ex. i de fall dessa omfattar flera ämnesområden.

För att det gemensamma beslutsorganet för forskning och utbildning skall tillförsäkras erforderlig vetenskaplig och pedagogisk kompetens bör samtliga ledamöter utom företrädare för studenterna utses av de lä- rare som ingår i den fakultet eller del av fakultet som beslutsorganet av- ser. Majoriteten av ledamöterna skall ha vetenskaplig kompetens minst motsvarande doktorsexamen.

Dekanus är av tradition fakultetsnämndens ordförande och fakulte- tens främste företrädare. Denne har emellertid också viktiga uppgifter som en del av universitetets eller högskolans ledning. Som en konse- kvens härav anser jag att dekanus bör utses av rektor på förslag från fa- kulteten.

Ledamöterna i eventuella beslutsorgan som enbart avser grundutbild- ning bör — bortsett från företrädare för studenterna — enligt min mening också utses efter valförfarande bland berörda lärare. Styrelsen bör beslu- ta om de närmare föreskrifterna för valförfarandet.

På motsvarande sätt som för forskning och forskarutbildning finns ett organ under högskolestyrelsen för konstnärligt utvecklingsarbete. Detta

organ bör i överensstämmelse med vad om som nu gäller benämnas råd för konstnärligt utvecklingsarbete.

Övriga beslutsorgan, m.m.

Någon ytterligare central reglering av universitetens och högskolans in- stitutionella förhållanden anser jag inte nödvändig. Det ankommer på styrelsen att besluta om indelningen i institutioner eller andra arbetsen- heter. Styrelsen bör också besluta om förekomst av beslutsorgan och personer med ledningsansvar.

Regeringens bestämmelser bör emellertid garantera att företrädare för studenter och doktorander skall ingå i de beslutsorgan som behandlar grundutbildnings- respektive forskarutbildningsfrågor. Vidare bör före- skrivas att flertalet ledamöter i sådana organ skall utgöras av lärare. Jag delar den uppfattning som framfördes i promemorian att medverkan från yrkeslivet inte bör regleras. Inte heller bör finnas föreskrifter om att fackliga företrädare skall ingå i olika beslutsorgan.

Slutligen vill jag kommentera förslaget i promemorian om att det inte längre av högskoleförordningen behöver framgå att det skall finnas hög- skolebibliotek. Bibliotek ansågs i promemorian vara en självklar del av universitet och högskolor. Mot att stadgandet föreslogs utgå har bl.a. Kungl. biblioteket och flera universitet framfört invändningar.

För egen del anser jag att det i den nya förordningen bör införas en motsvarighet till den bestämmelse som i nu gällande förordning regle- rar dels förekomsten av högskolebibliotek, dels samverkan med det all- männa biblioteksväsendet (jfr 16 kap. 1 5). Därmed understryks den be- tydelse biblioteken har för den högre utbildningen och forskningen.

Hänvisningar till S9-2

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt "79

10. Kvalitet och utvärdering 10.1 Kvalitetsfrämjande åtgärder

Min bedömning: Kvaliteten i utbildning och forskning bör höjas ytterligare. Ansvaret för detta åligger universiteten och högsko- lorna, som kan vidta en rad kvalitetsfrämjande åtgärder.

För forskningen finns redan ett relativt väl fungerande system för kvalitetskontroll. En fungerande kvalitetssäkring för grund- utbildningen är en nödvändig förutsättning för en resurstilldel- ning som i huvudsak bygger på kvantitativa resultat.

Stimulans till förnyelse kan också ske genom Rådet för grundläggande högskoleutbildning som på sikt bör få fastare for- mer.

Skälen för min bedömning: Den eftersträvade friheten för universitet och högskolor ställer ökade krav på uppföljning och utvärdering av såväl forskning som utbildning. Dessa krav bör enligt min mening gälla alla utbildningsanordnare med rätt att utfärda examina.

Universitet och högskolor har ett självklart intresse av att utforma ett internt fungerande system för uppföljning respektive utvärdering. Även efter det att det särskilda sekretariatet med ansvar för nationella utvär- deringar inrättats den i juli 1992 (prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr. 195), är den viktigaste garanten för en kontinuerlig utvärdering av verk- samheten de mekanismer som finns inom varje universitet och högko- la. Det är därför t.ex. av stor betydelse att det finns en tillräckligt kvali- ficerad vetenskaplig kompetens inom de organ som svarar för fördel- ningen av fakultetsmedel. Likaså är det, som jag tidigare anfört, väsent- ligt att formerna för betygssättning av avhandlingar och för tillsättning av tjänster är sådana att en kvalitetsbedömning garanteras. Kompetenta lärare är en avgörande kvalitetsfaktor inom all utbildning.

Flera av de regler som i det föregående ställts upp beträffande behö- righetsvillkoren för lärartjänster samt för grund- och forskarutbildning är således motiverade av kvalitetsskäl.

Andra kvalitetsdrivande åtgärder för grundutbildning är t.ex. Högsko- leutredningens förslag om examinationsformer för grundutbildningen i form av externa examinatorer och längre tentamensavsnitt samt pedago- gisk utbildning av lärare.

Jag anser dock att frågorna om externa examinatorer och längre tenta- mensavsnitt samt pedagogisk utbildning inte bör regleras av regeringen. Jag ser dessa förslag som insatser för högre kvalitet som närmare bör prövas av dem som ansvarar för grundutbildningen. Ett sådant exempel är Högskoleutredningens förslag om handlingsprogram för pedagogisk utbildning inom ramen för lärarnas tjänstgöring. En annan sådan åtgärd är fortlöpande kursvärderingar, vilken bl.a. förordats av SFS och flera studentkårer.

Universiteten i Uppsala och Göteborg har i sina remissyttranden framhållit att det internationella studentutbytet kommer att leda till en ökad fokusering på kvaliteten i den svenska utbildningen. Det interna- tionella samarbetet inom forskningens område har visat vilken stor ge- nomslagskraft ett sådant utbyte har.

Flera universitet och högskolor har också framhållit sin positiva in— ställning till Rådet för grundläggande högskoleutbildning (Högskolans grundutbildningsråd). Detta råd som inrättades på förslag från högsko- leutredningen har bedrivits som försöksverksamhet sedan den 1 juli 1990.

Jag utgår från att rådet som ett resultat av försöksverksamheten kom- mer att få fastare former. I avvaktan härpå kommer jag att föreslå rege- ringen att det fr.o.m. den 1 juli 1992 får en självständig ställning.

Hänvisningar till S10

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 15

10.2. Riktlinjer för utvärderingsarbetet

Min bedömning: Varje universitet och högskola bör ansvara för sin egen utvärderingsverksamhet. De nationella utvärderingarna bör utföras med anlitande av olika oberoende organ och grupper och med användning av oli- ka metoder. Det nationella utvärderingssekretariatets huvudsak- liga arbetsuppgifter anges.

Skälen för min bedömning: I departementspromemorian redovisades att ansvaret för utvärderingsarbetet dels åvilade respektive universitet och högskola, dels åvilade det nationella utvärderingssekretariatet som enligt riksdagens beslut kommer att inrättas redan den 1 juli 1992 (prop. 1991/92:76, bet. UbU18, rskr. 195).

Utformningen av den interna utvärderingsverksamheten är självklart en fråga för varje universitets— eller högskolestyrelse, som har att tillse att det utarbetas planer/program/strategier för en systematisk och konti- nuerlig utvärderingsverksamhet, troligen på flera nivåer.

Jag skulle i detta sammanhang vilja understryka vikten av att de natio- nella utvärderingar som skall göras bör göras av flera, oberoende organ, institutioner, akademier eller grupper som inrättas vid behov. Det na- tionella sekretariatet för utvärdering och kvalitetskontroll skall således inte utforma gg system eller än mindre & modell för en nationell ut- värderingsverksamhet. Tvärtom är det väsentligt att olikartade former av utvärdering utnyttjas för att tillse att utvärderad verksamhet blir allsi- digt belyst.

Det nationella utvärderingssekretariatet måste för att kunna fylla sin uppgift inom den nationella utvärderingen ha integritet mot såväl stats- makterna som universiteten och högskolorna." Den självständiga ställ- ningen skall bl.a. manifesteras genom sammansättningen av sekretaria- tets styrelse.

Uppgifterna för det nationella sekretariatets blir enligt min mening bl.a.

att planera vilka nationella utvärderingar som skall genomföras och begära resurser för detta,

att svara för beställningen av olika nationella utvärderingar, att sammanfatta och publicera resultaten av de utförda utvärderingar- na så att dessa när i första hand blivande studenter och beslutsfattare,

att stimulera universitet och högskolor att genomföra egna utvärde- ringar och bedöma de interna kvalitetssäkrings— och utvärderingssyste- men som universiteten och högskolorna utvecklar,

att följa upp vilka åtgärder som universitet och högskolor vidtar med anledning av utförda utvärderingar,

att definiera och utveckla olika metoder för utvärdering,

att deltaga i utvecklandet av olika kvalitetsindikatorer att använda som underlag för resurstilldelning till den grundläggande högskoleutbild- ningen,

att följa den internationella utvecklingen på området, och att pröva universitets och högskolors rätt att examinera på olika nivå- er.

När det gäller själva utvärderingsverksamheten vill jag också framhål- la att det är angeläget att representanter för olika avnämare — näringsli- vet, staten, landstingen, kommunen etc. - deltar i utvärderingsprocessen i den utsträckning som kan vara motiverat.

Slutligen bör påpekas att utvärderingar kan avse såväl utbildning och forskning i enskilda ämnen som hela utbildningsprogram, men också systemutvärderingar som urvalsprinciper, jämställdhet etc.

11. Principer för dimensionering och resurstilldelning 11.1 Principer för anslag till grundläggande högskoleutbildning och forskning

Mitt förslag: Varje universitet och högskola tilldelas ett anslag för grundläggande högskoleutbildning som beräknats enligt vis- sa kända principer.

De universitet och högskolor som har fast forskningsorganisa- tion tilldelas ett fakultetsanslag för forskning med anslagsposter för varje fakultet.

Resurstilldelningen till grundutbildningen skall bygga på föl- jande tre grunder: Kvalitet, studenternas val och effektivitet i re- sursanvändningen.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade redan 1989 att ett nytt an- slagssystem för universitet och högskolor skulle börja tillämpas fr.o.m. budgetåret 1993/94. Beslutet innebar att varje universitet och högskola skulle tilldelas ett ramanslag för grundutbildning och ett ramanslag för forskning. Inom ramanslaget för forskning skulle anslagsposter anges för varje fakultet (prop. 1988/89:65, bet. UbU9, rskr. 148).

I departementspromemorian (s. 33 ff) framhölls bl.a. att det i en ord- ning med väsentligt ökad självständighet för universitet och högskolor finns ett antal grundläggande krav som måste uppfyllas av ett nytt an- slagssystem. Dessa krav var enligt promemorian följande:

* Det bör tillgodose statsmakternas behov av ett instrument för re- sursallokering till de huvudsakliga verksamheterna, dvs. grundläggande högskoleutbildning, forskarutbildning och forskning. Det skall ske med hänsyn till den differentiering som följer av t.ex. att fasta resurser för

forskning endast finns vid universitet och vissa högskolor. Det skall dessutom möjliggöra att dessa dimensioneras efter kunskapsområden.

* Det bör i princip vara neutralt i förhållande till resursslag i verk- samheten.

* Det bör innefatta incitament till konkurrens och fortlöpande ut- veckling av verksamhetens kvalitet.

* Det bör vid universitet och högskolor med fast forskningsorganisa- tion underlätta en samlad planering för forskning och utbildning.

* Det bör möjliggöra en uppföljning och utvärdering av resultatet i verksamheten.

I högskoleutredningens huvudbetänkande framhölls bl.a. anslagssyste- mets tudelning som en bidragande orsak till den "emotionella skilsmäs— san” mellan grundutbildning och forskning. Ett alternativ till 1989 års riksdagsbeslut skulle vara ett samlat anslag för såväl forskning som ut- bildning för varje. universitet och högskola.

För egen del vill jag i denna fråga anföra följande. Den grundläggande ambitionen bakom de långtgående förändringar i nuvarande regelverk för universiteten och högskolorna som jag förordar i denna proposition är att skapa frihet för dessa att besluta om innehåll i och institutionella ramar för verksamheten. Detta innebär att stats- makterna överger den direkta styrning av landets institutioner för högre utbildning och forskning som tillämpats under lång tid och överlämnar ansvaret för mycket stora resurser och för utvecklingen av en väsentlig del av infrastrukturen i landet till universiteten och högskolorna.

Ett sådant ställningstagande förutsätter emellertid en visshet om att den nya ordning som införs innefattar kraftfulla incitament för kvalitet och effektivitet i resursutnyttjandet.

De principer för ett nytt anslagssystem för universiteten och högsko- lorna som jag i det följande föreslår skall gälla har denna utgångspunkt.

Varje universitet och högskola skall erhålla resurser för den grundläg- gande utbildningen inom ramen för ett samlat anslag. Vid beräkningen av detta kommer regeringen att tillämpa vissa kända beräkningsgrunder som utgår från en bedömning av kostnaderna för olika typer av utbild- ning. Respektive styrelse är dock inte bunden av dessa beräkningsgrun- der, utan skall göra en egen bedömning av hur utbildningen bäst orga- niseras och genomförs.

De universitet och högskolor som har fast organisation för forskning och forskarutbildning skall likaledes erhålla resurser för sin basorgani- sation inom ramen för ett samlat anslag, fakultetsanslaget. Detta anslag kommer att anvisas med uppdelning på anslagsposter, motsvarande de fakulteter som skall finnas.

Tilldelningen av resurser för forskning sker redan nu i former som vanligen innebär ett avsevärt mått av kvalitetskontroll. Konkurrensen om de resurser som är bundna i olika typer av tjänster, professurer, forskarassistenttjänster och doktorandtjänster är hård och främjar där- med kvaliteten. Jag vill emellertid understryka vikten av att de system för aktivitetsanknuten "budgetering och den kvalitetsprövning som ut—

vecklats inom många fakulteter förfinas och förstärks kontinuerligt. Jag utgår från att dessa blir föremål för utvärderingssekretariatets särskilda uppmärksamhet.

Vad gäller den grundläggande högskoleutbildningen anser jag att re- surstilldelningen skall bygga på tre grunder, nämligen:

* Kvalitet

* Studenternas val

* Effektivitet i resursanvändningen. Jag återkommer senare (avsnitt 11.2) till vissa riktlinjer för hur re- surstilldelningssystemet för grundutbildning bör utformas.

Jag har således efter en samlad bedömning stannat för att försöka vi- dareutveckla 1989 års beslut om separata anslag för grundutbildning och forskning. Huruvida anslagen bör vara ramanslag eller eventuellt borde utformas som bidragsanslag måste övervägas i det utvecklingsar- bete som nu måste göras.

Det skall emellertid inte uteslutas att det i utvecklingsarbetet i fråga om anslagsstrukturen ånyo aktualiseras en mer gemensam anslagsform för den grundläggande högre utbildningen och forskningen. Jag åter— kommer senare (avsnitt 11.2) till frågan om hur utvecklingen av an- slagssystemet är tänkt att ske och avser i annat sammanhang återkomma till hur forskning vid de mindre och medelstora högskolorna skall främjas.

Vad jag ovan anfört om skilda anslag för grundutbildning och forsk- ning avser inte Sveriges lantbruksuniversitet, som har ett gemensamt anslag. Det finns nu ingen anledning att föreslå en ändring av denna ordning.

Hänvisningar till S11

  • Prop. 1992/93:1: Avsnitt 15, 4.3

11.2. Dimensionering av och resurser till grundläggande högskoleutbildning

Mitt förslag: Dimensioneringen av grundläggande högskoleut- bildning görs i betydligt mer översiktliga termer än i dag. Nor- malt görs detta per utbildningsområde, i princip motsvarande fakultetsområdena.

Statsmakternas resursberäkningar för de olika utbildningsom- rådena övervägs inför nästa treårsperiod på grundval av högsko- leutredningens förslag.

Inför varje treårsperiod utformas ett utbildningsuppdrag för varje universitet och högskola. Uppdraget bör innehålla dels krav på kvantitativa studieprestationer (helårsprestationer och examina) inom olika utbildningsområden, dels krav på kvali- tetssäkringssystem.

Resurstilldelningen till grundutbildningen skulle kunna ske enligt följande huvuddrag:

Huvuddelen av resurserna för grundutbildning tilldelas varje universitet och högskola med en per capita tilldelning upp till det antal helårsprestationer eller examina som anges i utbild- ningsuppdraget. Så snart studieresultaten föreligger från en viss tidsperiod skall en avräkning göras.

En del av anslaget till grundutbildning fördelas på grundval av i förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer.

”En rörlig resurs” som varje aktiv student för med sig till universitetet eller högskolan skulle kunna komplettera dessa former för resurstilldelning.

Utformningen av nästkommande treårsuppdrag bör göras be' roende av utfallet av det tidigare utbildningsuppdraget, dvs. hur många helårsprestationer som uppnåtts och hur många examina som avlagts.

Det skisserade systemet för resurstilldelning bör vara möjligt att införa successivt under den närmaste treårsperioden. Ett ut- vecklingsarbete genomförs så att resultatet av detta arbete kan ligga till grund för 1993 års proposition om grundläggande hög- skoleutbildning.

Det nya systemet införs stegvis, med beaktande av de efter- hand vunna erfarenheterna.

Skälen för mitt förslag: Statsmakternas dimensionering

Den nya studieorganisationen med större frihet för den enskilde studen- ten när det gäller studiernas uppläggning kommer att leda till att de mer detaljerade besluten om antalet platser för olika kurser och utbild— ningsprogram fattas av universitet och högskolor själva. Statsmakternas

ställningstaganden till dimensioneringen av den grundläggande högsko- leutbildningen bör därför i allmänhet vara mycket mer övergripande än dagens detaljerade beslut om planeringsramar. Dessutom bör de vara mer inriktade på presterade resultat än på antalet nybörjarplatser. Rege- ringen och riksdagen bör dock noga följa utvecklingen när det gäller ut- bildningsutbudet vid universiteten och högskolorna. På denna punkt överensstämmer mina förslag med promemorians, vilka i princip accep- terats av så gott som alla remissinstanser.

Underlag för statsmakternas resursberäkningar

I promemorian redovisades vidare att högskoleutredningen i sitt slutbe- tänkande skulle göra bedömningar av resursbehoven för olika typer av grundutbildning. I dessa bedömningar skulle — på pedagogiska grunder —- skälen anges för varför olika utbildningar borde ha olika resurstilldel- ning. Alla kostnadsslag, dvs. lärarlöner, material-, utrustnings—, biblio- teks—, inrednings— och lokalkostnader m.m., borde vidare ingå. Förut- om utrustningskostnaderna (jfr 1989/90:UbU25 s. 102—103) skulle ut- gångspunkterna för beräkningarna vara att en tillämpning på dagens ut- bildningsutbud skulle leda till samma totala resursbehov.

Högskoleutredningen har nyligen överlämnat sitt slutbetänkande (SOU 1992:44) Resurser för högskolans grundutbildning till mig. Be- tänkandet remissbehandlas för närvarande. Min avsikt är att tillämpa nya beräkningsgrunder för resursfördelningen i den proposition om re- surser för grundläggande högskoleutbildning som jag avser att förelägga riksdagen i början av 1993. Jag vill dock redan nu framhålla att de nya beräkningarna endast är avsedda att utgöra grund för statsmakternas re- surstilldelning. Det ankommer sedan på varje universitet och högskola att fatta fördelningsbeslut på de grunder som är motiverade utifrån egna beslut om lokalisering, dimensionering, uppläggning och innehåll i kurser och utbildningsprogram.

Utformning av utbildningsuppdrag

Inför varje treårsperiod bör varje universitet och högskola få ett utbild- ningsuppdrag som dels innehåller de kvantitativa målen för grundut- bildningen, dels krav på åtgärder för att säkra kvaliteten.

De kvantitativa målen i utbildningsuppdraget borde enligt promemo- rian inte uttryckas i planeringstermer utan i prestationstermer, såsom det faktiska antalet helårsstudenter (utnyttjade årsstudieplatser), antalet helårsprestationer och antalet examinerade. I uppdraget borde en kom- bination av dessa prestationsmått användas.

I promemorian angavs vidare att statsmakterna inte borde avhända sig möjligheterna att avväga utbildningsutbud och examination mellan oli- ka områden. Hur detaljerat detta skulle göras måste avgöras från fall till fall. Dock angavs att den maximala preciseringen av utbildningsutbudet borde kunna stanna vid s.k. utbildningsområden, vilka i princip mot-

svarade fakultetsområdena med tillägg av lärarutbildning och konstnär- lig utbildning. '

Vad gäller antalet examinerade angavs att det totala antalet examina alltid borde anges, men att därutöver minimisiffror endast skulle preci- seras för sådana examina där statsmakterna hade anledning att förvissa sig om ett tillräckligt antal examinerade vid vissa tidpunkter. Som ex- empel på sådan examina angavs bl.a. lärarexamina och yrkesexamina inom vårdområdet.

Utformningen av utbildningsuppdragen möts i princip inte med någ- ra större invändningar. En del remissinstanser anmärker dock på att de inte riktigt förstår resurstilldelningens koppling till de olika prestations- måtten. _ För egen del anser jag att de kvantitativa målen i utbildningsuppdra- get bör uttryckas i prestationstermer i form av ett visst antal helårspre- stationer, eventuellt i kombination med antal examinerade. Hur detalje- rat detta skall göras måste kunna variera. Preciseringen av utbildnings- uppdraget bör kunna stanna vid de i promemorian föreslagna utbild- ningsområdena, vilka i princip motsvarar fakultetsområdena med tillägg av lärarutbildning och konstnärlig utbildning.

Härutöver bör enligt min mening minimiantalet examinerade anges för sådana examina där statsmakterna har anledning att förvissa sig om ett tillräckligt antal examinerade vid vissa tidpunkter.

I utbildningsuppdraget bör också ingå krav på universitetet eller hög- skolan att utveckla system för säkring av kvaliteten samt eventuella uppdrag att utveckla ny utbildning.

Utformningen av nästkommande treårsuppdrag bör göras beroende av utfallet av det tidigare utbildningsuppdraget, dvs. hur många helårspre- stationer som uppnåtts och hur många examina som avlagts.

Resurstilldelningssystem

I promemorian diskuterades två modeller för hur resurstilldelningen skulle kunna kopplas till utbildningsupdraget på ett sådant sätt att stu- denternas efterfrågan skulle påverka resurserna.

Den ena modellen förutsatte en fast resurstilldelning för en minsta ut— bildningsvolym varje treårsperiod, vilket skulle ge stabilitet och konti- nuitet i verksamheten. Denna modell innebar att ett dåligt platsutnytt— jande skulle få genomslag i tilldelningen först i efterhand och först efter ett nytt treårsbeslut.

I den andra modellen skulle i stället intervall anges för utbildningsvo- lymen i uppdraget. En viss bastilldelning anvisades baserad på interval- lets mitt, medan det rörliga bidraget skulle tillföras i förhållande till an- talet faktiska studenter. Fördelen med denna modell angavs vara att den dels borde medföra ett ökat antal platser, dels att resurstilldelningen di- rekt skulle påverkas av studenttillströmningen. Vissa tekniska och ad- ministrativa problem antyddes dock i promemorian.

Flertalet universitet och högskolor har inte oväntat tagit fasta på stabi- liteten i modell 1 samt de tekniska och administrativa problemen med

modell 2. SACO, Statskontoret och Riksrevisionsverket förordar en vi- dareutveckling av modell 2. SFS förordar också modell 2 under förut- sättning av fritt tillträde.

Jag vill återigen erinra om mina utgångspunkter att resurstilldelnings- systemet bör utformas så att resurserna utnyttjas effektivt, samtidigt som kvaliteten höjs och förnyelsen främjas. Dessutom bör studenternas efter- frågan få genomslagskraft både vad gäller val av utbildning och av uni- versitet eller högskola.

Då jag inte anser att någon av modellerna i promemorian motsvarade dessa högt ställda krav har jag kommit fram till att ett resurstilldelnings- system för grundutbildningen borde ha följande huvuddrag:

Utbildningsuppdraget anger statens krav vad gäller helårsprestationer inom olika utbildningsområden och ett visst antal examina på respekti- ve universitet och högskola. Staten betalar för fullgjort uppdrag. Det står självfallet varje universitet och högskola fritt att anta studenter ut- över uppdraget.

Huvuddelen av resurserna för grundutbildning tilldelas varje universi- tet och högskola med en per capita tilldelning upp till det antal helårs- prestationer eller examina som anges i utbildningsuppdraget. Resursbe- räkningen för olika utbildningsområden bör utgå från kända och enhet— liga principer. Så snart studieresultaten föreligger från en viss tidsperiod skall en avräkning göras.

En del av anslaget till grundutbildning bör fördelas på grundval av i förväg fastställda och kända kvalitetsindikatorer.

”En rörlig resurs” som varje aktiv student för med sig till universite- tet eller högskolan skulle kunna komplettera dessa former för resurstill- delning.

Dessa principer bör enligt min uppfattning sammantaget kunna leda till ett resurstilldelningssystem som medför de önskvärda effekterna. Dock kvarstår en rad tekniska frågor att lösa, bl.a. anslagskonstruktio— nen, kreditfrågor m.m.

Det skisserade systemet för resurstilldelning bör vara möjligt att införa successivt under den närmaste treårsperioden. Ett utvecklingsarbete bör inledas omgående under medverkan av företrädare för universitet och högskolor. Detta arbete skall ligga till grund för 1993 års proposition om grundläggande högskoleutbildning, som bör innehålla en plan för genomförandet. Denna plan skall omfatta utbildningsuppdragens ut- formning och tekniken i den prestationsrelaterade resurstilldelningen. Därvid bör bl.a. beaktas det tidsmässiga sambandet mellan budgetår och periodisering av statens ersättning för fullgjort uppdrag. Vidare skall relationen mellan begreppen helårsprestation och utnyttjade års- studieplatser diskuteras. Därutöver skall de s.k. småämnenas ställning belysas.

I det skisserade systemet innefattas också de fristående universitet eller högskolor som efter erforderlig kvalitetsprövning erhållit rätten att ut- färda examina.

Detta arbete skall även omfatta utvecklandet av de tidigare nämnda systemen för säkring av kvaliteten och valet av kvalitetsindikatorer. Jag räknar med att systemet förändras över tid. I denna del bör utvärde- ringssekretariatet medverka. Slutligen skall olika lösningar övervägas beträffande den studentanknutna ”rörliga” resursen.

Jag räknar med att det nya systemet införs stegvis, med beaktande av de efterhand vunna erfarenheterna. Om det inom ramen för denna pro— cess visar sig att väsentliga delar av det föreslagna systemet inte kan ge- nomföras i praktiken, kommer en återgång till huvuddragen i nuvaran- de ordning att behöva aktualiseras.

Hänvisningar till S11-2

11.3. Resurser till forskning och forskarutbildning

Mitt förslag: Avvägningen mellan de medel som anvisas med fa- kultetsanslagen och de medel som anvisas till forskningsråden kommer att göras i kommande propositioner om forskning. Universitet och högskolor tillåts göra vissa begränsade omför-

delningar mellan fakultetsområdena under löpande treårspe- riod.

Ansvaret för vissa forskarutbildningsämnen anges i en "kryss— lista”.

Skälen för mitt förslag: Fördelningen mellan fasta och rörliga resurser för forskning, dvs. resursavvägningen mellan fakulteter och forsknings- råd, är av stor betydelse för forskningspolitiken. Avvägningen mellan fasta och rörliga resurser är en balansgång mellan kontinuitet och för- nyelse, där det också gäller att uppnå både kvalitet och bredd.

Kontinuitet och förnyelse är förutsättningar för kvalitet i forskningen. Kontinuiteten innebär att en fast organisation måste finnas med kvalifi— cerade tjänster, utrustning och lokaler. Förnyelsekravet innebär att re- surser måste kunna styras och omfördelas till utvecklingsområden, om- råden med särskilda behov och till nyskapande forskare.

Den centrala frågan om balansen mellan fasta och rörliga forsknings- resurser har särskilt uppmärksammats i de budgetdirektiv enligt vilka berörda myndigheter utarbetar underlag för den kommande forsknings— propositionen. Myndigheterna skall redovisa såväl för- och nackdelar med den rådande fördelningen samt vilka förändringar i denna som eventuellt anses önskvärda.

Eftersom denna fråga är av central betydelse också utifrån såväl aspekten frihet för universitet och högskolor som formerna för kvali- tetsprövning av verksamheten uppmärksammades den också i departe- mentspromemorian. I remissyttrandena uttrycker flera universitet och högskolor önskemål om att andelen fasta forskningsresurser, dvs. an- slagsmedel över vilka universitet och högskolor förfogar direkt, skall öka.

Prop. 1992/9311

Samtliga berörda myndigheter kommer, som jag tidigare nämnt, att lämna en utförligare belysning av denna fråga i sina fördjupade anslags- framställningar inför treårsperioden 1993/94 — 1995/96. Jag avser att med utgångspunkt i det underlag som myndigheterna lämnar ta upp denna fråga i 1993 års forskningsproposition.

Som framhölls i den remitterade promemorian är utgångsläget när det gäller systemet för resurstilldelning för forskning och forskarutbild- ning i väsentliga avseenden ett annat än det som gäller för den grund- läggande högskoleutbildningen. Promemorian pekade på att t.ex. de- centraliseringen redan är längre driven och att en omfattande gransk- ning av kvaliteten i arbetet redan försiggår.

Det erinrades också om att universitet och högskolor i många fall har utvecklat olika former av s.k. aktivitetsrelaterad budgetering, dvs. att re— surser tilldelas med hänsyn tagen till bl.a. förekomsten av externa an- slag, antal disputationer, publicerade rapporter.

Det nuvarande anslagSSystemet för forskarutbildning och forskning innebär att medel anvisas för vart och ett av de olika fakultetsområdena. Inom ramen för anslagen öronmärks de minsta belopp som skall använ- das för studiefinansiering inom forskarutbildningen. I övrigt har varje universitet och högskola i princip fri dispositionsrätt över anslagen.

Fr.o.m. budgetåret 1993/94 fattas, som riksdagen redan beslutat om, samtliga beslut om inrättande av professurer av respektive universitet och högskola. De beslut som regering och riksdag hittills fattat om in- rättande av professurer har inneburit att en varierande, men i vissa fall betydande del av fakultetsanslagen varit knuten till tjänster som inrät- tats av statsmakterna. Som regel har dock professurerna inrättats efter förslag från berörda universitet och högskolor.

Statsmakternas medelsanvisning görs och måste göras framför allt ut- ifrån allmänna bedömningar av såväl samhälleliga som vetenskapliga behov samt av var resurserna kan användas på bästa sätt.

De forskningspolitiska bedömningarna görs nu samlat i de forsknings- propositioner, som regeringen lägger fram vart tredje år. Ett omfattande och kvalificerat beslutsunderlag tas fram inför dessa forskningspolitiska beslut. De krav, som det nya statliga budgetsystemet innebär, på upp— följning, utvärdering och resultatredovisning är helt i linje med vad som redan tillämpats i det forskningspolitiska beslutsfattandet.

I den remitterade departementspromemorian angavs att det i de fort- satta förberedelserna för att införa det nya anslagssystem, som skall gälla fr.o.m. budgetåret 1993/94, borde prövas möjligheterna och formerna för att i viss mån grunda resurstilldelningen på kriterier som hänför sig till erhållna resultat inom universitetens och högskolornas forskning och forskarutbildning.

Som jag tidigare framhållit utgår jag från att utvärderingssekretariatet kommer att följa frågan om de system för aktivitetsanknuten budgete- ring som utvecklats vid många fakulteter mycket noga och därmed bi- dra med ytterligare underlag. Min bedömning är att eventuella princi-

Prop. 1992/9321

piella förändringar därmed inte bör aktualiseras förrän inför den treårs- period som inleds den 1 juli 1996.

För att öka möjligheterna att på kort sikt beakta ändrade behov och förutsättningar bör, i enlighet med promemorian, bestämmelserna för fakultetsanslaget utformas så att berörda högskolestyrelser under treårs- perioderna har möjlighet att göra vissa begränsade omfördelningar mel- lan fakultetsområdena. Storleken av de förändringar som eventuellt görs under perioden och motiven för dessa bör redovisas inför nästkom- mande treårsplanering.

I promemorian skisserades ett system med en ”krysslista”, som skulle ange ansvaret för vissa forskarutbildningsämnen. Flertalet remissinstan- ser tillstyrker en sådan. Jag kommer, efter närmare diskussioner med berörda universitet och högskolor, att återkomma till denna fråga i 1993 års forskningsproposition.

11.4. Resurser för lokaler, inredning och utrustning

Jag anser det vara motiverat att i detta sammanhang ge en sammanfat- tande redogörelse för situationen i fråga om universitetens och högsko- lornas lokaler m.m.

Samtidigt med införandet av ett nytt anslagssystem den 1 juli 1993 övertar universitet och högskolor lokalförsörjningsansvaret från Bygg- nadsstyrelsen. Det innebär att de själva får svara för hela planeringen av lokalförsörjningen och för anskaffningen av lokaler. De medel som för närvarande anvisas via 'det särskilda lokalkostnadsanslaget avses läggas in i anslagen för grundläggande högskoleutbildning och forskning.

Frågan om fastighetsförvaltningen inom högskoleområdet utreds för närvarande av organisationskommittén för Byggnadsstyrelsens ombild- ning. Med anledning av de förslag som regeringen lade fram i proposi- tionen 1991/92z44 om riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildning av byggnadsstyrelsen m.m. - innebärande bl.a. att upp- giften att förvalta statens fastigheter skall skiljas från myndigheternas lo- kalförsörjningsansvar — har kommittén fått i uppdrag bl.a. att

* särskilt beakta vikten av att fastighetsförvaltningen på högskoleom- rådet organiseras på ett sätt som tar hänsyn till verksamhetens särart och ger utrymme för självständigt agerande från universitetens och hög- skolornas sida,

* pröva om det är nödvändigt att även i fråga om högskolefastighe- terna ha ansvaret för fastighetsförvaltningen skilt från ansvaret för lokal- försörjningen,

* uppmärksamma frågan om hyresavtalens längd, * belysa hur en enligt regeringens förslag förändrad fastighetsförvalt- ning påverkar verksamheten,

* belysa förslagens konsekvenser för behoven av anslag till utbild- ning och forskning,

* utgå från att samtliga donationsfastigheter även fortsättningsvis skall förvaltas av staten.

Kommittén avser att lämna sitt förslag till chefen för Finansdeparte- mentet den 1 september 1992. Jag räknar med att regeringen därefter inom kort återkommer till riksdagen med slutliga förslag bl.a. såvitt gäl- ler fastighetsförvaltningen för universitet och högskolor.

Jag räknar vidare med att alla medel för löpande årliga kostnader för inredning och utrustning fr.o.m. budgetåret 1993/94 skall anvisas via an- slagen till grundutbildning respektive forskning.

Enligt regeringens myndighetsspecifika direktiv för anslagsframståll- ningarna för budgetåren 1993/94 — 1995/96 skall Utrustningsnämnden för universitet och högskolor, vars uppgifter fr.o.m. den 1 juli 1992 kommer att övertas av den nya servicemyndigheten, redovisa fördelar och nackdelar med olika sätt att finansiera investeringsutgifter för ut- rustning i samband med större nyanskaffningar med anledning av ex- empelvis nya lokaler, nya eller utökade utbildningar, särskilda forsk— ningssatsningar etc. Det är bl.a. aktuellt att jämföra olika lånesystem med skilda typer av anslagssystem. Jag räknar med att kunna ta ställ- ning i denna fråga i samband med att jag behandlar anslagen för budget- året 1993/94.

12. Genomförande m.m.

Mitt förslag: Den nya högskolelagen bör träda i kraft den 1 juli 1993. Vissa konsekvensändringar bör göras i lagen (19822764) om vissa läkartjänster vid upplåtna enheter, m.m.

Skälen för mitt förslag: Enligt min mening är det angeläget att den nya högskolelagen skall gälla fr.o.m. den 1 juli 1993. Min avsikt är att regeringen skall utfärda en ny högskoleförordning som skall gälla från samma tidpunkt.

Förslaget till ny högskolelag medför att hänvisningen till nu gällande högskolelag i 3 5 lagen (1982:764) om vissa läkarjtänster vid upplåtna enheter, m.m. bör ändras. I samma paragraf bör uttrycket ”högskoleen- het” bytas ut mot ”högskola". Vidare medför de studieorganisatoriska förändringar jag föreslagit att uttrycket ”på läkarlinjen” i 1 & samma lag bör bytas ut mot ”för läkarexamen".

Principerna för dimensionering bör kunna tillämpas i 1993 års pro- position om grundläggande högskoleutbildning, medan det nya resurs- tilldelningssystemet för grundutbildningen bör införas successivt. Bl.a. behöver en rad anslagstekniska frågor belysas ytterligare. Nästkomman- de treårsperiod (1996/97 — 1998/99) bör dock de nya principerna kunna tillämpas i full utsträckning.

I 1993 års forskningsproposition behandlas bl.a. frågorna om avväg- ning mellan forskningsråd och fakulteteter samt mellan olika fakultets- områden och universitet/högskolor.

13. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats förslag till

1. högskolelag,

2. lag om ändring i lagen (1982z764) om vissa läkartjänster vid upp- låtna enheter, m.m.

Lagförslaget under 2 har upprättats efter samråd med statsrådet Kön- berg.

14. Specialmotivering

Förslag till högskolelag 1 kap.

1 5 I denna lag ges bestämmelser om universitet och högskolor under stat- ligt, kommunalt eller landstingskommunalt huvudmannaskap.

Vad som i fortsättningen sägs om högskolor avser både universitet och högskolor, om inte något annat anges särskilt.

Lagens tillämpningsområde är enligt första stycket i denna paragraf be- gränsat till universitet och högskolor under offentligt huvudmannaskap.

Termen ”högskolan” som sammanfattande beteckning på universitet och högskolor har utmönstrats. För att inte ständigt behöva upprepa ”universitet och högskolor” används i fortsättningen i lagen den tekni- ken att vad som sägs om högskolor också gäller universitet, om inte an- nat särskilt anges. Detta framgår av andra stycket.

2 & Staten skall som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utveck- lingsarbete.

I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verk- samheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har vun- nits i verksamheten skall kunna tillämpas.

I denna paragraf anges uppgifterna för de universitet och högskolor som staten är huvudman för. Vad som skall höra hit har behandlats i avsnitt 4.1.

Det är att märka att föreskriften om utbildningen inte innebär att all utbildning inom universitet och högskolor i samma mån skall ha sin grund såväl i vetenskap som i beprövad erfarenhet. För åtskilliga tradi- tionella akademiska ämnen torde grunden i allt väsentligt vara det ve-

tenskapliga. I andra ämnen åter kan den beprövade erfarenheten i hög- re grad ligga till grund för utbildningen. Det är en sak för universitet och högskolor att i respektive ämne göra den avvägning som krävs med hänsyn till nödvändigheten att åstadkomma en kvalitativt högtstående utbildning.

Forskningen har, på det konstnärliga området, sin parallell i det konstnärliga utvecklingsarbetet. Därutöver finns det ett annat utveck- lingsarbete, nämligen det som framför allt har att göra med att finna praktiska tillämpningar av forskningsresultat. Sådant utvecklingsarbete har tagits upp som en uppgift sidoordnad till forskning. Begreppsappa- raten på detta område har berörts i avsnitt 4.3.

I paragrafen anges vidare att i forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verksamheten och om vunnen kunskap och erfarenhet. Att informationsåtgärderna på detta sätt integreras som en del av forskningen och utvecklingsarbetet är en terminologisk föränd- ring i förhållande till nu gällande högskolelag. I realiteten är det dock uppgifter som i den akademiska traditionen sedan lång tid hör intimt samman med forskning och utvecklingsarbete.

3 5 Verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning.

Förevarande bestämmelse om att verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning är en skärp— ning av detta samband i jämförelse med nuvarande reglering. Ändring- en har berörts i avsnitt 4.1.

4 5 Verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbild- ningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet.

Det är en gemensam angelägenhet för högskolornas personal och stu- denterna vid högskolorna att de tillgängliga resurserna utnyttjas effek- tivt för att hålla en hög kvalitet i verksamheten.

I denna paragraf ställs i första stycket kravet på universitet och högsko- lor att hålla en hög kvalitet både när det gäller utbildning och när det gäller forskning och konstnärligt utvecklingsarbete. När det i paragrafen säg att verksamheten skall avpassas så att en hög kvalitet nås, innebär det dels att kvantiteten får underordnas kvaliteten, dels att universitet och högskolor inte skall ge sig in på områden där man inte förmår hål- la godtagbar kvalitet.

I andra stycket anges att ett effektivt resursutnyttjande är en gemensam angelägenhet för personalen vid lärosätena och studenterna där.

För personalen tjänar bestämmelsen som en erinran om att var och en på sin post har ett ansvar för att de resurser som finns utnyttjas ef- fektivt för att nå en hög kvalitet.

Ett praktiskt ansvar för ett effektivt resursutnyttjande läggs emellertid också på studenterna. Att så sker speglar att studenterna inte bara intar

Hänvisningar till US1

"79

ställning som avnämare av lärosätenas utbildningsutbud utan i realite— ten är integrerade i den akademiska verksamhet som bedrivs vid lärosä— tena. Med denna faktiska ställning följer också ett praktiskt delansvar för verksamheten. Bestämmelsen kan t.ex. läggas till grund för sådana prioriteringar vid urval till kurser som gynnar dem som bedriver sina studier seriöst och med en rimlig framgång.

Med studenter avses i lagen såväl studenter i grundutbildning som forskarstuderande, om inte annat särskilt anges.

5 5 I högskolornas verksamhet skall jämställdhet mellan kvinnor och män alltid iakttas.

Högskolorna bör vidare i sin verksamhet främja förståelsen för andra länder och för internationella förhållanden.

Bestämmelsen i första stycket i denna paragraf inskärper en skyldighet att i alla sammanhang i verksamheten vid våra universitet och högsko- lor se till att inte någon missgynnas på grund av sitt kön. Jämställdhet mellan kvinnor och män skall alltid iakttas. Upprätthållande av denna regel har setts som en av förutsättningarna för en god utveckling vid vå- ra lärosäten.

Det bör i sammanhanget anmärkas, att regeln inte innebär, att någon mindre meriterad skall ges försteg, därför att vederbörande tillhör ett i sammanhanget underrepresenterat kön. En sådan ordning vore direkt stridande mot kravet på hög kvalitet i verksamheten. Däremot får inte vid meritvärderingen finnas grunder, som med fog kan anses tjäna till att ensidigt gynna eller missgynna endera könet.

I andra stycket har tagits in en regel om att förståelsen för andra län- der och för internationella förhållanden bör främjas i verksamheten. En liknande föreskrift finns i den nu gällande högskolelagen. Det är dock att märka att medan den äldre bestämmelsen bara tog sikte på ut- bildningen avser den nya hela verksamheten. Frågan har berörts i av- snitt 4.2.

6 5 För forskningen skall som allmänna principer gälla att

1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas, och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.

I likhet med vad som är fallet i nu gällande högskolelag anges här prin- ciperna för forskningens frihet. Bestämmelsen har redaktionellt fått en ändrad uppställning, men någon ändringi sak är inte avsedd.

7 5 Utbildningen skall omfatta såväl grundläggande högskoleutbildning som forskarutbildning. I grundläggande högskoleutbildning ingår även fort- bildning och vidareutbildning.

Av denna bestämmelse framgår att terminologiskt räknas fortbildning och vidareutbildning såsom hörande till grundutbildningen. Vad som fortsättningsvis sägs om grundutbildning gäller alltså även fortbildning och vidareutbildning.

8 5 Den grundläggande högskoleutbildningen skall väsentligen bygga på de kunskaper som eleverna får på nationella program i gymnasieskolan el- ler motsvarande kunskaper. Regeringen får dock medge undantag när det gäller konstnärlig utbildning.

Forskarutbildningen skall bygga på en grundläggande högskoleutbild- ning.

Bestämmelserna i denna paragraf syftar till att ange utgångsnivåerna för grundutbildning respektive forskarutbildning. När det beträffande grundutbildningen sägs att den väsentligen skall bygga på de kunskaper som fås på de treåriga nationella programmen i gymnasieskolan ges där- med stöd för att i viss omfattning kräva något därutöver, t.ex. viss prak- tik. Jämför vad som sägs i anslutning till 4 kap. 2 5.

För konstnärlig utbildning lämnas en möjlighet till undantag från re- geln att utbildningen skall baseras på den kunskapsnivå som fås i treårig

gymnasieutbildning.

9 5 Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedöm- ning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kun- skapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbild- ningen bör också utveckla studenternas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.

Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

Bakgrunden till bestämmelserna i denna paragraf har behandlats i av- snitt 4.2. Såsom där framhållits ligger i kravet att studenterna skall ut- veckla sin förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå att upp- märksamhet skall ägnas åt studenternas språkbehandling.

10 & Kommuner och landsting får anordna högskolor endast med regeringens medgivande. Sådant medgivande kan begränsas till att avse enbart grundutbildning.

Regleringen här har sin motsvarighet i 15 å i den nu gällande högskole- lagen. Den förändringen har emellertid gjorts att medgivandet för kom- muner och landsting att anordna högskolor inte längre måste begränsas till att avse enbart grundutbildning.

11 & Regeringen föreskriver vilka examina som får avläggas vid högskolorna.

Såsom framgår av avsnitt 5.2 har det från kvalitetssynpunkt ansetts vik- tigt att reglera vilka examina som får förekomma inom det offentliga högskoleväsendet samt de olika lärosätenas rätt att utdela olika examina. Genom denna paragraf ges regeringen rätten att föreskriva vilka exami- na som får avläggas vid de olika lärosätena.

2 kap.

1 & Riksdagen beslutar vilka statliga högskolor som skall finnas.

Inrättandet av universitet och högskolor under statligt huvudmanna- skap är enligt denna bestämmelse frågor som det förbehålls riksdagen att besluta om. Detta är naturligt med hänsyn till den vikt som läggs vid dessa lärosäten. Föreskriften ansluter också till principen att inrättandet av nya myndigheter — och de statliga lärosätena utgör från förvaltnings- rättslig synpunkt förvaltningsmyndigheter — är frågor som i regel under- ställs riksdagen. Riksdagens finansmakt gör för övrigt att regeringen en- dast undantagsvis disponerar medel på sådant sätt att regeringen kan in- rätta en ny myndighet på egen hand.

2 5 Styrelsen för en högskola har inseende över högskolans alla angelägen- heter och svarar för att dess uppgifter fullgörs.

Bestämmelsen anger styrelsens övergripande och yttersta ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. Med den avreglering som nu avses bli genomförd blir behovet av en kraftfull sammanhållande lo- kal ledning större.

3 5 För ledningen av verksamheten närmast under styrelsen skall varje hög- skola ha en rektor.

Ledningen närmast under styrelsen skall enligt denna paragraf vid varje universitet och högskola ankomma på en rektor. Begreppet rektorsäm- bete är utmönstrat. Ansvaret för det fortlöpande överinseendet vilar allt- så på en bestämd befattningshavare och inte, som för närvarande, på en organisatorisk enhet.

Det förhållandet att rektor — och inte ett rektorsämbete — bär det dag- liga ledningsansvaret är inte uttryck för att den administrativa staben kring rektor skulle vara mindre behövlig än förut. Givetvis krävs en så— dan stab och med det ökade lokala ansvaret torde det finnas all anled-

ning att rektorerna har tillgång till kvalificerade administrativa chefer i sin förvaltning.

4 5 I styrelsen för en högskola skall högskolans rektor ingå.

Regeringen utser flertalet av styrelsens övriga ledamöter. Därvid bör regeringen välja personer med bakgrund i sådan verksamhet som är av betydelse för högskolans utbildnings— eller forskningsuppdrag.

Lärare och studenter vid högskolan har rätt att vara representerade i

styrelsen. Företrädare för de anställda har närvaro- och yttranderätt vid styrel-

sens sammanträden.

Bestämmelserna om styrelsens sammansättning är förenklade i förhål- lande till den nuvarande regleringen på området. Frågan om vilka reg- ler som lämpligen borde ha lagform har behandlats i avsnitt 9.2. Såsom berörts i anslutning till 2 kap. 2 (5 får styrelsen med den ökade lokala friheten för lärosätena ett större ansvar. Det har därför oclså ansetts lämpligt att i lagen göra vissa markeringar angående styrelsens samman- sättning.

I första stycket anges att universitetet eller högskolans rektor skall in- gå i styrelsen. Däremot tas i lagen inte ställning till om rektor eller nå- gon annan skall vara styrelsens ordförande. Det ligger i regeringens hand att bestämma.

Andra stycket innehåller dels föreskriften om att regeringen skall utse flertalet av de styrelseledamöter som skall finnas förutom rektor, dels en anvisning om de kvalifikationer som de av regeirngen utsedda ledamö- terna bör ha.

I tredje stycket ges lärare och studenter vid respektive universitet och högskola rätt att utse företrädare för sig i lärosätets styrelse. Något antal anges inte, liksom det inte heller har gjorts beträffande de ledamöter som regeringen utser. Av andra stycket framgår dock att de av regering- en utsedda ledamöterna ovillkorligen skall utgöra flertalet. Det får i öv- rigt ankomma på regeringen att ge föreskrifter om det antal ledamöter som skall utses.

Enligt fjärde stycket har vad som kallas företrädare för de anställda närvaro— och yttranderätt vid styrelsens sammanträden. Vad som här avses är fackliga företrädare, till skillnad från de företrädare för lärarna som enligt andra stycket får utses av lärarkollegiet vid lärosätet. De fackliga representanterna är inte ledamöter av styrelsen och får därför inte deltaga i besluten.

5 5 För forskning och forskarutbildning skall det, vid de högskolor som riks- dagen beslutar, finnas fakulteter, var och en för ett särskilt vetenskaps- område. För fakultetens uppgiher svarar det eller de organ som högsko- lestyrelsen beslutar (fakultetsnämnder).

Flertalet ledamöter i fakultetsnämnderna skall vara vetenskapligt kompetenta lärare inom fakulteten. De skall utses genom val inom fakul-

teten. Studenterna vid de högskolor där fakulteten skall verka har rätt att vara representerade i fakultetsnämnderna.

I denna paragraf regleras fakulteterna och fakultetsorganen.

Av första stycket framgår att det för forskning och forskarutbildning skall finnas fakulteter vid de universitet och högskolor som riksdagen bestämmer. Varje fakultet omfattar ett särskilt vetenskapsområde. Fa- kulteten utgör sålunda den organisatoriska ram inom vilken forskning och forskarutbildning skall ske.

Vilket eller vilka organ som skall ansvara för fakultetens uppgifter läggs det i styrelsens hand att besluta. Styrelsen kan sålunda besluta att ha ett ledningsorgan för hela fakulteten eller att dela upp ledningsan- svaret på flera sidoordnade organ (svarande mot sektionsnåmnder). Oavsett om det blir ett eller flera organ, kallas de organ som svarar för fakultetens uppgifter, respektive för en del av fakultetens uppgifter, för fakultetsnämnder.

Givetvis kan styrelsen också organisera fakulteten så att den har ett överordnat organ och därunder ett antal organ för delområden. I så fall blir det emellertid bara det överordnade organet som i egentlig mening svarar för fakultetens uppgifter. Det är därför endast det som i lagens mening är en fakultetsnämnd. De underlydande — beredande organen — bör då ges en annan beteckning.

Även om en fakultet är inrättat vid ett bestämt lärosäte kan dess verk- samhetsområde omfatta även andra mindre lärosäten. Av bestämmelsen i detta stycke följer emellertid att det är styrelsen vid det universitet el- ler den högskola där fakulteten har inrättats som äger att bestämma hur faku|tetsnämndsorganisationen skall se ut. En annan sak är att det fram- står som självklart att den styrelsen samråder med styrelserna vid övriga högskolor, som kan vara berörda.

[ andra stycket ges bestämmelser om fakultetsnämndernas sam mansätt- ning. Bakgrunden till bestämmelserna har behandlats i avsnitt 9.2. Be- träffande innebörden av uttrycket vetenskapligt kompetent hänvisas till vad som anförs i anslutning till 3 kap. 2—5 55.

6 5

Vid de högskolor där det finns en fakultet svarar fakultetsnämnden ock- så för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde, om inte högskole- styrelsen inrättar särskilda organ för grundutbildningen. Vid övriga hög- skolor skall styrelsen inrätta organ för grundutbildningen.

Av ledamöterna i de särskilda organen för grundutbildning skall flerta- let vara lärare vid högskolan. Studenterna vid högskolan har rätt att va— ra representerade i sådana organ.

Såsom framhållits i avsnitt 9.2 bör huvudregeln vara att vid de univer- sitet och högskolor där fakulteter finns inrättade skall fakultetsnämnden svara också för grundutbildningen inom sitt vetenskapsområde. Skulle fakultetens uppgifter ha fördelats på flera fakultetsnämnder, innebär re- geln givetvis att utbildningsansvaret normalt är fördelat på motsvarande

sätt. Styrelsen är dock fri att inrätta särskilda organ för grundutbild- ningen, om den så finner lämpligt.

Vid sådana högskolor som inte har fakultet blir det nödvändigt att in- rätta särskilda organ för grundutbildningen. Den uppgiften ankommer på styrelsen.

I de fall då särskilda organ för grundutbildning inrättas, gäller beträf- fande sammansättningen att flertalet ledamöter skall vara lärare vid högskolan. Vidare har studenterna där rätt att vara representerade i or- ganet. I avsnitt 9.2 har framhållits att lärarledamöterna bör utses efter valförfarande bland de berörda lärarna samt att det bör ankomma på styrelsen att besluta om hur valförfarandet skall gå till.

3 kap.

1 5 I tjänsten som lärare vid högskolorna får ingå att handha utbildning, forskning eller konstnärligt utvecklingsarbete samt administrativa upp- gifter. Till en lärares uppgifter hör också att följa utvecklingen inom det egna ämnesområdet.

I denna paragraf anges de olika huvudmoment som får ingå i en lärar- tjänst vid universitet och högskolor. Föreskrifter med i huvudsak sam- ma innebörd finns för närvarande i 19 kap. högskoleförordningen. Där är dock skyldigheten att bedriva forskning begränsad till vissa lärartjäns- ter.

Bestämmelsen anger sålunda vilka moment som statens som arbetsgi- vare kan lägga in i en lärartjänst. Det förhållandet att de angivna mo- menten kan ingå i en lärartjänst har emellertid inte avsetts innebära att de också alla måste ingå i varje lärartjänst. Vilka moment som skall in- gå i det enskilda fallet beror på de föreskrifter som regeringen kan ha meddelat och därutöver på anställningsavtalet. Såsom framhållits i av— snitt 8.2 kommer det att finnas delar av grundutbildningen, som i allt väsentligt vilar på beprövad erfarenhet snarare än på vetenskaplig grund. När det gäller lärare på sådana områden är det givetvis inte rim- ligt att forskning ingår i tjänsteplikterna.

2-4 55 2 5 Den främsta lärartjänsten är tjänsten som professor. Professorstjänster skall finnas inrättade i tillräcklig omfattning för att forskning och utbildning skall kunna bedrivas på en hög kvalitativ nivå inom olika vetenskapsområden. Endast den som visat vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges en tjänst som professor. Regeringen får utfärda närmare föreskrifter om behörighet och befordningsgrunder för tjänster som professor.

35 Tjänster som professor tillsätts med förordnande tills vidare utan tidsbegränsning, om inte annat följer av andra stycket.

Tjänster som professor får tillsättas för en bestämd tid, om det är frå- ga om

1. konstnärlig verksamhet, eller

2. adjungering till en högskola av någon som har sin huvudsakliga verksamhet utanför högskoleväsendet.

4 5 Den som har fått en tjänst som professor utan tidsbegränsning får skiljas från tjänsten endast om professorn

1. genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteålig- ganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller

2. har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyl- dig att avgå med pension.

I dessa paragrafer ges ett antal bestämmelser rörande professorstjänster- na. Bakgrunden har berörts i avsnitt 8.4.

I 2 5 anges att professorstjänten är den främsta lärartjänsten. I konse- kvens därmed skall också de högsta behörighetskraven ställas på den som skall ges en professorstjänst. Dessa krav anges så att endast den som har visat både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet får ges en tjänst som professor. Att ha visat skicklighet innebär mer än att enbart ha ve- tenskaplig kompetens, när det gäller den vetenskapliga sidan. Meritkra- ven framgår också indirekt av föreskriften om hur stort antal profes- sorstjänster som skall finnas inrättade. Tjänster skall sålunda finnas i den omfattning som krävs för att forskning och utbildning skall kunna bedrivas på en hög kvalitativ nivå inom olika vetenskapsområden. Där- med är också sagt att en hög kvalitet i verksamheten förutsätts till en vä- sentlig del vara professorernas ansvar. Vidare framgår att professorernas ansvar skall omfatta såväl utbildning som forskning. Av 3 & framgår att professorstjänster, med två undantag, skall tillsättas med förordnande tills vidare.

I 4 5 ges de särskilda bestämmelser som betingats av önskan att ge professorerna integritet i sin lärargärning (jfr avsnitt 8.4). En professor kan sålunda enligt denna paragraf skiljas från sin tjänst enbart på de grunder som anges i paragrafen. Bestämmelsen har sin förebild i före- skriften i 11 kap. 5 5 regeringsformen om de grunder som kan föranle— da att en domare skiljs från sin domartjänst. Frånsett fallet med pen— sionsavgång, som här inte är av intresse, ansluter dessa grunder nära till de grunder som för närvarande gäller för direkt avsked av statligt an- ställda. Bestämmelser om avskedsgrunderna finns i 11 kap. 1 och 2 55 lagen (1976:600) om offentlig anställning.

Vad som kan anses innefatta sådant åsidosättande av tjänsteåligganden att professorn visat sig uppenbart olämplig för sin tjänst får i huvudsak överlämnas till rättspraxis. Det bör emellertid framhållas att utifrån la- gens krav på effektivt utnyttjande av resurserna (1 kap. 4 & andra styck- et) det finns anledning att se strängt på fall där professorer vägrar att rätta sig efter föreskrifter från institutionsledningar eller högre organ om exempelvis skyldighet att finnas tillhands på arbetsplatsen viss tid och detta har till följd att studenterna blir lidande eller verksamheten i övrigt påverkas menligt.

Prop. 1992/93zl

5 5 Vid högskolorna skall det, utöver professorer, finnas lärartjänster som lektorer. En lektor skall vara vetenskapligt kompetent, utom i de fall då tjänsten avser konstnärlig verksamhet. I en lektors arbetsuppgifter skall det, utom på det konstnärliga området, normalt ingå både utbildning och forskning.

Tillsammans med professorerna bildar lektorer kärnan i lärarkåren vid våra universitet och högskolor. Med en friare tjänsteorganisation finns det anledning att lägga tyngd vid dessa båda lärarkategorier genom att ta upp bestämmelser om dem båda i lagen.

I paragrafen används inte beteckningen högskolelektor, som för när- varande är den författningsreglerade titeln, utan enbart lektor. Avsikten härmed är att öppna möjlighet att använda såväl tjänstetiteln universi- tetslektor som högskolelektor.

På lektorerna ställs, med visst undantag, kravet att de skall vara veten- skapligt kompetenta, vilket innebär att de skall ha avlagt doktorsexamen eller motsvarande. Detta skiljer sig från behörighetskraven för profes- sor, där det inte formellt ställs krav på doktorsexamen, men i stället det mer långtgående kravet på att ha visat både vetenskaplig och pedagogisk skicklighet.

Regeln att det normalt skall ingå både utbildning och forskning i en lektors arbetsuppgifter ger uttryck för en princip och säger inte att dessa båda uppgifter måste löpa tidsmässigt parallellt. Bestämmelsen innefat- tar inte heller någon reglering av de inbördes proportionerna mellan utbildning och forskning. För lektorerna gäller givetvis också den gene- rella reglen om lärartjänster i 3 kap. 1 5.

6 5 Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen, be- stämmer varje högskola själv vilka lärartjänster som skall finnas där, utöver tjänster som professor och lektor, samt om de behörighetskrav och befordningsgrunder som skall gälla för tjänsterna.

Bestämmelsen i denna paragraf saknar motsvarighet i den nuvarande regleringen. Den öppnar möjlighet för regeringen att i större eller mindre omfattning ge föreskrifter om vilka lärartjänster som skall fin- nas. Samtidigt blir det emellertid också klart att, om regeringen inte gör en uttömmande reglering av lärartjänsterna, så står det universitet och högskolor fritt att själva inrätta lärartjänster, utöver dem som anges här i lagen och i regeringens föreskrifter.

7—8 55 7 5 En lärare vid en högskola får vid sidan av sin tjänst inneha anställ- ning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller ut- vecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därigenom

skadar allmänhetens förtroende för högskolan. Sådan bisyssla skall hål- las klart åtskild från lärarens tjänsteutövning.

I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning.

8 & Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att en tjänst som lärare vid en högskola skall vara förenad med tjänst för specialistutbildad läkare eller tandläkare el- ler med en annan tjänst än läkartjänst vid en sådan sjukvårdsenhet som är upplåten för medicinsk utbildning och forskning. Till en förenad tjänst får utses endast den som är behörig till båda tjänsterna.

De tjänster som skall förenas med en lärartjänst tillSätts i den ordning som gäller för lärartjänsten.

Innan en sådan lärartjänst som är förenad med tjänst vid en sjuk- vårdsenhet tillsätts, skall sjukvårdshuvudmannen beredas tillfälle att ytt- ra sig i ärendet.

Bestämmelserna har i huvudsak oförändrade förts över från 5 36 b resp 5 36 c i den nu gällande högskolelagen. Dock har i 8 5 nu även för- ening med tjänst som specialistutbildad tandläkare tagits med.

4 kap.

1 5 Så långt det kan ske med hänsyn till kvalitetskravet i 1 kap. 4 & första stycket skall högskolorna som studenter ta emot de sökande som uppfyl- ler behörighetskraven för studierna.

Bestämmelsen i denna paragraf innefattar en förändring i förhållande till nu gällande ordning. Bakgrunden har berörts i avsnitt 6.5. Såsom där framhålls blir det en fråga för de olika universiteten och högskolor- na att pröva hur stor antagning de kan göra med hänsyn till kvalitets- kravet i lagen. Någon rätt att bli antagen kan då inte rimligen ställas upp samtidigt. I stället har bestämmelsen utformats som ett påbud till lärosätena om att de skall ta emot sådana sökande som fyller behörig— hetskraven, så långt som de förmår med hänsyn till kvalitetskravet. Re- surserna skall alltså användas fullt ut.

Med den nu angivna grunden för antagning blir det inte meningsfullt med överklagande av enskilda antagningsbeslut. Detta har berörts i av— snitt 6.5. Där påpekas emellertid också att beslut i behörighetsfrågor alltjämt bör kunna överklagas. Det är dock en sak som avses bli reglerat i förordningsform.

2 5

Om inte annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, avgör den högskola som an- ordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som skall gälla för att bli antagen till utbildningen.

Till sådan grundläggande högskoleutbildning som anordnas av en kommun eller ett landsting skall sökande antas utan avseende på folk- bokföringsort.

I första stycket framträder huvudregeln att det är respektive universitet och högskola som avgör vilka behörighetskrav som skall gälla för att bli antagen till viss utbildning. Behörighetsfrågan har behandlats i avsnitten 6.2 och 6.3. Bestämmelsen ger emellertid regeringen rätt att gå in med föreskrifter på området. Sådana generella föreskrifter kan vara betinga- de bl.a. av rättssäkerhetsaspekter för de sökande.

När det gäller grundutbildningen har sedan lång tid skiljts mellan all- män behörighet och särskild behörighet. Den allmänna behörigheten är den lägsta kunskapsnivå som generellt behövs för universitets— och hög- skolestudier. Den nivån indikeras i lagen genom bestämmelser i 1 kap. 8 5 om vad grundutbildningen skall utgå från. Grundutbildningen skall sålunda väsentligen bygga på de kunskaper som fås på nationella pro- gram i gymnasieskolan eller motsvarande kunskaper.

Utöver den allmänna behörigheten kan det vara motiverat med sär- skilda behörighetskrav. Dessa kan vara av något olika art. De kan gå ut på att kunskaper skall finnas i ett visst ämne, t.ex. matematik för civil- ingenjörsutbildning. De kan också gälla krav på visst lägsta betyg i ett ämne, därför att det erfarenhetsmässigt krävs en sådan kunskapsnivå för att kunna följa den akademiska undervisningen. Ytterligare en annan typ av krav är att tillträde till en viss kurs kan förutsätta att en annan kurs har lästs först.

I andra stycket återfinns en bestämmelse som svarar mot den som för närvarande finns i 34 5 första stycket högskolelagen.

Medan denna bestämmelse har placerats här med hänsyn till dess in- tresse för de sökande, har bestämmelserna motsvarande dem i nuvaran- de 34 5 andra och tredje styckena om interkommunal ersättning place- ratsi 5 kap. som 3 5.

3 5 Kan inte alla behöriga sökande till en utbildning tas emot, skall urval gö- ras bland de sökande.

Frågan om urval bland de sökande har behandlats i avsnitt 6.4. De närmare regler som kan krävas om urvalsförfarandet avses bli meddelade av regeringen som verkställighetsföreskrifter till denna para— graf.

4 & Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för studenterna vid högskolorna att tillhöra särskilda studentsammanslutningar.

Bestämmelsen motsvarar 36 a 5 i nu gällande högskolelag. Den ger re- geringen ett bemyndigande att meddela sådana tvingande föreskrifter mot enskilda som måste ha lagstöd.

5 5 Regeringen får meddela föreskrifter om tillfällig avstängning av studen- ter.

De generella bemyndiganden som i lagen ges till regeringen är vida och ger i och för sig regeringen möjlighet att utfärda disciplinbestämmelser, t.ex. om avstängning. Med tanke på syftet med högskolelagen — att ge den grundläggande regleringen i lagform — har det emellertid ansetts lämpligt att direkt i lagen ange att påföljden avstängning har avsetts kunna förekomma. Inplaceringen i lagen hänger också samman med bestämmelserna i efterföljande paragraf om avskiljande. Det är sålunda genom dessa båda stadganden sammantagna som det klart framgår att tillfällig avstängning och avskiljande är två helt skilda institut.

6—7 55 65 Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i de fall då studenten

1. lider av psykisk störning,

2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller

3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1—3, bedöms före- ligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

7 & En för högskolan gemensam nämnd skall pröva frågor om avskil- jande. Nämndens ordförande skall vara jurist och ha erfarenhet som do- mare.

Nämndens beslut i avskiljandefrågor får överklagas till kammarrätt av studenten.

Ett beslut om avskiljande skall, om den som har avskilts begär det, omprövas efter två år.

Bestämmelserna om avskiljande motsvarar i sak de som för närvarande finns i 10 a & högskolelagen. Texten har bearbetats redaktionellt, men någon ändring av innebörden har inte åsyftats.

5 kap.

1 5 För prövning av överklaganden av vissa beslut på högskoleväsendets område svarar en särskild överklagandenämnd.

Nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte över- klagas.

I enlighet med vad som föreslogs i propositionen (1991/92:76) om vissa förändringar av myndighetsstrukturen inom högskole— och studiestöds- områdena har den tidigare Besvärsnämnden för högskoleutbildning den 1 juli 1992 ombildats till Överklagandenämnden för högskolan. Detta

nya organ förutsågs få betydligt vidgade uppgifter, bl.a. överklaganden av professorstillsättningar. Syftet med nämnden har varit bl.a. att avlasta regeringen besvärsären- den. I likhet med vad som gäller beträffande skolväsendets överklagan- denämnd föreskrivs därför att nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit inte får överklagas.

Det finns anledning anmärka att överklagandeförbudet inte bara gäl- ler för huvudssaken utan även sådana avgöranden som exempelvis be- slut i avvisningsfrågor. Även de har ju kommit upp med anledning av ett överklagande.

2 & Sådana ledamöter i styrelsen och andra organ inom högskolorna som är representanter för studenterna skall utses i den ordning som regeringen föreskriver. I sådana föreskrifter får regeringen överlämna åt enskilda individer eller åt sammanslutningar att utse ledamöter.

Här lämnas bemyndigande för regeringen att föreskriva om tillväga- gångssättet vid utseende av studenternas representanter i styrelse och andra organ. Hur dessa föreskrifter bör se ut beror bl.a. på om regering- en gör bruk av bemyndigandet i 4 kap. 4 5 att föreskriva om s.k. kårob- ligatorium.

Om det lämnas till ett enskilt organ eller enskilda personer att be- stämma om ledamöter i statliga myndigheters styrelser och andra led- ningsorgan utgör det en form av myndighetsutövning genom enskild. I likhet med vad som f.n. är fallet har här lämnats lagstöd för sådan dele- gering när det gäller studentrepresentanter.

Något stöd för delegering till företrädare för de anställda har inte läm- nats. Detta hänger samman med att sådana representanter inte längre ges ställning som ledamöter i styrelsen eller andra organ. De har endast närvaro— och yttranderätt i styrelsen (2 kap. 4 & tredje stycket).

3 5 En kommun, som till sin högskoleutbildning har tagit emot en sökande som inte är folkbokförd i kommunen, har rätt till ersättning för utbild- ningen från den kommun där denna student är kyrkobokförd.

Om kommunerna inte kommer överens om annat, lämnas ersättning med det belopp som föreskrivs av regeringen eller myndighet som rege- ringen bestämmer.

Bestämmelserna i första och andra styckena äger motsvarande till- lämpning på högskoleutbildning som anordnas av ett landsting.

Paragrafen motsvarar i sak 34 5 andra och tredje styckena i den nuva- rande högskolelagen. Jfr vad som ovan sagts i anslutning till 4 kap. 2 & beträffande andra stycket.

4 och 5 55 45 Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om organisationen av kommuners och landstings

högskoleutbildning samt om kommuners och landstings befattning i öv- rigt med sådan utbildning.

5'9' Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter angående högskolan.

I dessa paragrafer ges regeringen vissa generella bemyndiganden. Be- stämmelsen i 4 5 gäller normgivningsmakten gentemot kommuner och landsting. Här ges stöd för att ålägga kommuner och landsting skyldig- heter både när det gäller deras organisation av sitt högskoleväsende och i övrigt. En så vid befogenhet är naturlig sedd i samband med bestäm- melsen i 1 kap. 10 5 om att kommuner och landsting får driva högsko- lor endast med regeringens medgivande.

Högskolelagen upptar, som förut nämnts, endast de centrala reglerna rörande universitet och högskolor samt vissa bestämmelser som betingas av konstitutionella skäl. Föreskriften i 5 & syftar till att göra klart att det får ankomma på regeringen att ge det regelverk som därutöver erford— ras. '

Hänvisningar till US2

15. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att

dels anta förslagen till

1. högskolelag, och

2. lag om ändring i lagen (1982:764) om vissa läkartjänster vid upp- låtna enheter, m.m.,

dels godkänna vad jag anfört om

3. strategin för förändringar av det svenska universitets— och högsko— lesystemet (avsnitt 3), och

4. principer för dimensionering och resurstilldelning (avsnitt 11), dels

5. bemyndiga regeringen att avveckla samtliga allmänna utbildnings- linjer fr.o.m. budgetåret 1993/94.

Jag hemställer vidare att regeringen bereder riksdagen tillfälle att

6. ta del av vad jag har anfört om examensordning m.m. för grundläg- gande högskoleutbildning (avsnitten 5.2—5.6), tillträde till grundläggan- de högskoleutbildning (avsnitten 6.2—6.4), forskarutbildning (avsnitt 7), ledningsprinciper (avsnitt 9.1) samt kvalitet och utvärdering (avsnitt 10).

Hänvisningar till S15

16. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom propositionen förelägga riksdagen vad föredraganden anfört för de åtgärder och de ändamål som föredraganden hemställt om.

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högskolor

Utbildningsministerns förord

I regeringsförklaringen från den 4 oktober 1991 anges arbetet med att stärka Sverige som kunskapsnation som en av regeringens huvuduppgif- ter. Inom ramen för denna ambition spelar den högre utbildningen och forskningen en nyckelroll.

Att stärka kvaliteten inom utbildning och forskning blir avgörande för Sveriges framtida utveckling.

I regeringsförklaringen förenas denna kvalitetssyn med en strävan att vidga friheten inom olika delar av samhällslivet. Det gäller inte minst utbildningen. Universitet och högskolor skall inte vara en direkta utlö- pare av den central statsmakten utan inta en mera oberoende ställning i förhållande till denna.

Det anges således vara regeringens strävan att finna vägar för en suc— cessiv frigörelse av viktiga delar av den högre utbildningen och forsk— ningen från dagens direkta statliga inflytande. På så sätt gagnas både kvaliteten och friheten i samhället i stort.

I promemorian presenteras en reformstrategi för universiteten och högskolorna. Promemorian har utarbetats av tjänstemän inom utbild— ningsdepartementet. Underlag har hämtats från tidigare politiska beslut, från andra myndigheter och genom omfattande underhandskontakter inom universitet och högskolor.

Utbildningsminister Per Unckel framhåller att promemorian inte va— rit föremål för beslut i enskildheter vare sig i regeringen eller från ut— bildningsministerns sida. Huvudinriktningen på de presenterade försla— gen ligger dock inom ramen för vad han bedömer vara förenligt med regeringens politik för den högre utbildningen och forskningen.

Remissbehandlingen av promemorian anges vara en viktig del av un— derlaget för de politiska beslut som senare under 1992 skall fattas av re— gering och riksdag om universiteten och högskolorna. Utbildningsmini- stern understryker därför avslutningsvis vikten av en öppen diskussion av de aktuella frågorna.

Kap. 1 Grundläggande mål för universitet och högskolor

Inledningsvis konstateras att ett statligt högskoleväsende från strikt kon- stitutionell synpunkt inte kräver någon reglering i lag. Med tanke på universitetens och högskolornas betydelse för landet bör emellertid grunddragen i deras organisation fastläggas av riksdagen. Detta sker en— ligt promemorian enklast och tydligast i form av en lag.

Förslagen syftar till att ge de statliga universiteten och högskolorna

Bilaga 1

större frihet. Därigenom stärks kvaliteten inom utbildning och forsk- ning samtidigt som resursutnyttjandet bedöms kunna förbättras.

Den ökade friheten för universitet och högskolor avser: * studieorganisationen

* utbildningsutbudet

* antagningen av studenter * inrättandet och tillsättningen av professurer

* den institutionella organisationen

* dispositionen av resurser

* omfördelningsmöjligheterna mellan anslag. Den ökade friheten i alla dessa avseenden medför enligt promemorian att universiteten och högskolorna får ett ökat ansvar för verksamhetens resultat och kvalitet, vilket ställer skärpta krav på uppföljning och utvär- dering.

Statsmakternas framtida beslut om universiteten och högskolorna fö- reslås i promemorian ske

dels genom vissa strategiska bestämmelser i förslagen till * ny högskolelag och * ny högskoleförordning, deLs med vissa principer för dimensionering och resurstilldelning som avses tillämpas i

* framtida budgetprocesser. Avsikten är att en ny ordning skall kunna börja tillämpas den 1 juli 1993.

Följande grundläggande mål anges för forskning och utvecklingsarbe— te:

I högskolelagen bör kravet på hög vetenskaplig kvalitet anges (1 kap. 3 5). Vidare bör principen om forskningens frihet, dvs. forskningspro— blem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas samt forsk- ningsresultat får fritt publiceras — liksom nu vara en av de centrala före- skrifterna i högskolelagen (1 kap. 4 5).

Följande allmänna mål formuleras avseende dels all grundutbildning, dels forskarutbildning (1 kap. 7 5):

Den grundläggande högskoleutbildningen skall, utöver kunska- per och färdigheter, ge de studerande förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla de stu- derandes förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå.

Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundut- bildningen, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.

Bilaga 1

Kap. 2 Grundläggande högskoleutbildning

Den centralt reglerade linjeorganisationen föreslås avskaffas och ersättas av en examensordning (bilaga till högskoleförordningen). I denna före- slås vilka examina som får utfärdas, vilka krav som skall uppfyllas för att erhålla respektive examen — examensbeskrivningar — samt vilka uni- versitet och högskolor som får rätt att utfärda respektive examen.

Som generella examina föreslås kandidatexamen efter studier om minst tre år, magisterexamen efter studier om minst fyra år samt högskoleexamen efter studier om minst ett och ett halvt år.

Vidare föreslås i promemorian 23 olika yrkesexamina. Förslag beträf- fande yrkesexamina för lärare och inom det konstnärliga området kom- mer att lämnas senare under våren.

En förteckning över samtliga examina som föreslås i promemorian framgår av en underbilaga till denna bilaga.

Tillgodoräknande av studier vid andra högskolor bör också regleras i förordningen. Den lokala tillämpningen av denna bestämmelse får inte vara restriktiv om nationell och internationell rörlighet skall befrämjas.

Vidare bör bestämmelser införas i förordningen som gör det möjligt att i kursplanen begränsa studentens rätt att genomgå fler än fyra prov. Graderade betyg bör normalt ges.

Varje universitet och högskola bör fr.o.m. den 1 juli 1993 själv anta sina studenter. Det innebär att de själva beslutar om vilka behörighets— krav och vilka urvalsprinciper som skall tillämpas. Viss teknisk samord- ning av högskolornas antagningsverksamhet bör ske på frivillig basis.

Kap. 3 Forskarutbildning

Föreskrifterna i förordningen föreslås begränsas till ramföreskrifter rö— rande behörighet och antagning, studieplan och handledning samt exa- mina och examination. Regler föreslås införas som innebär att lokala högskolemyndigheter kan besluta att en etapp av forskarutbildningen får avslutas med licentiatexamen.

Kap. 4 Uppföljning och utvärdering

Den nya friheten ställer enligt promemorian ökade krav på uppföljning och utvärdering så att statsmakterna kan få underlag för framtida beslut, vilket kräver en tydlig ansvarsfördelning och genomtänkta former för redovisning.

Universitet och högskolor förutsätts också följa upp och utvärdera verksamheten på eget initiativ för att öka kvaliteten.

Bilaga 1

Kap. 5 Dimensionering och resurser

Efter viss diskussion görs inledningsvis den samlade bedömningen att det av riksdagen 1989 beslutade anslagssystemet bör kunna vidareut- vecklas så att vissa angivna krav kan tillgodoses, inklusive en väsentligt ökad lokal flexibilitet.

Statsmakternas framtida beslut om dimensionering av grundutbild- ningen bör göras i mer översiktliga termer. Därmed ges större utrymme för universitet och högskolor att anpassa utbildningsutbudet till studen- ternas efterfrågan. Dessutom bör besluten inriktas på antalet examinera- de och inte som nu på antalet nybörjarplatser. .

Vad gäller statsmakternas framtida resurstilldelning till universitet och högskolor bör även i fortsättningen ett starkt samband finnas med det givna utbildningsuppdraget. Högskoleutredningen kommer i sitt slutbe- tänkande (april 1992) att — på pedagogiska grunder — göra bedömningar av resursbehovet för olika typer av utbildningar.

En tänkbar utformning av det utbildningsuppdrag, som varje universi— tet och högskola bör få inför varje treårsperiod skisseras i promemori- an. Uppdraget, som innehåller de kvantitativa målen, bör uttryckas i prestationstermer, såsom det faktiska antalet helårsstudenter, antalet helårsprestationer och antalet examinerade. Antalet helårsstudenter bör fördelas grovt på olika utbildningsområden, medan antalet examinerade anges dels totalt, dels för sådana examina där statsmakterna har anled- ning att förvissa sig om ett tillräckligt antal. '

Två alternativa modeller för hur resurstilldelningen skall kunna på— verkas av studenternas efterfrågan diskuteras i promemorian.

Avvägningen mellan fasta och rörliga resurser till forskning — balans- gången mellan kontinuitet och förnyelse — är av stor betydelse för forsk- ningspolitiken. I promemorian diskuteras konsekvenser för statsmakter- na, högskolan och forskarna av olika relationer mellan fasta och rörliga forskningsresurser.

För att öka möjligheterna att på kort sikt beakta ändrade behov och förutsättningar bör anslagssystemet utformas så att respektive högskole- styrelse under treårsperioderna har möjlighet att göra vissa begränsade omfördelningar mellan fakultetsområdena.

För att säkra utbudet av små, exklusiva ämnen bör en förteckning som fördelar ansvaret för forskarutbildning inom mer ovanliga ämnes- områden anges i regleringsbrev.

Kap. 6 Tjänsteorganisationen

Förutom allmänt förenklade bestämmelser i förslaget till högskoleför- ordning innebär författningsförslagen att inga nya tjänster som högsko- leadjunkter skall inrättas. Doktorsexamen kommer därmed att krävas för alla lärartjänster i högskolan med undantag av det konstnärliga om- rådet.

Bilaga 1

I enlighet med tidigare riksdagsbeslut skall alla professurer fr.o.m. den 1 juli inrättas och omprövas av styrelsen för respektive universitet och högskola. Tillsättning bör göras av rektor.

Enligt förslaget till högskolelag kan professorer endast kunna skiljas från tjänsten om de genom brottslig handling eller upprepat åsidosättan- de av tjänsteåliggandena visat sig olämpliga att inneha tjänsten eller är skyldiga att avgå med pension (4 kap. 4 5). Det innebär att professorer inte bör kunna sägas upp t.ex. med hänvisning till medelsbrist.

Kap. 7 Den institutionella organisationen

Olika modeller för den institutionella organisationen diskuteras, varav endast den som avviker mest från dagens modell illustreras i författ- ningsförslagen. Detta innebär dock inte något ställningstagande för just den modellen.

I författningsförslagen skisseras den modell för den institutionella or- ganisationen som innebär att fakultetsnämnder, dekaner, institutionssty- relser och prefekt skulle utses av styrelsen eller av rektor på delegation.

Utgångspunkten är att universitet och högskolor bör ges större frihet än i dag att utforma sin interna organisation. Genom vissa föreskrifter om sammansättningen av högskoleorganen skapas garantier för erfor- derlig kompetens. De studerande bör garanteras inflytande i de organ som skall besluta om utbildning. Det har däremot inte ansetts nödvän- digt att i fortsättningen reglera medverkan från företrädare för yrkesli- vet och inte heller för de anställda

Tjänster som professor och högskolelektor skall även fortsättningsvis tillsättas efter förslag av en tjänsteförslagsnämnd. I förslaget till förord- ning föreslås nämnden få en förenklad sammansättning med tre sak- kunniga och en ordförande som samtliga utses av fakultetsnämnden.

Underbilaga Prop. 1992/9321

_ " _ _ Bilaga 1 F ortecknmg över forslag till examina

Generella examina:

* Kandidatexamen efter studier om minst tre år * Magisterexamen efter studier om minst fyra år * Högskoleexamen efter studier om minst ett och ett halvt år

För kandidatexamen och magisterexamen bör gälla särskilda krav på fördjupning inom något ämne i studierna, svarande mot 60 respekti- ve 80 poäng. I fördjupningskravet bör även ingå ett självständigt arbe- te om minst 10 poäng för kandidatexamen och ett om minst 20 poäng eller två om vardera "minst 10 poäng för magisterexamen.

Yrkesexamina:

Psykologexamen Psykoterapeutexamen Läkarexamen Tandläkarexamen Logopedexamen Sjuksköterskeexamen Barnmorskeexamen Sjukgymnastexamen Tandhygienistexamen Apoterkarexamen Receptarieexamen Sjökaptensexamen Styrmansexamen Maskinteknikerexamen Sjöingenjörsexamen Brandingenj örsexamen Juris kandidatexamen Teologie kandidatexamen Socionomexamen Civilingenjörsexamen Arkitektexamen Ingenjörsexamen Yrkesteknisk högskoleexamen

***********************

Sammanfattning av betänkandet (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens — grundutbildningens villkor i högskolan

Utgångspunkter

Frihet, ansvar, kompetens

Frihet, ansvar och kompetens är nyckelorden i detta betänkande om villkoren för den grundläggande utbildningen vid universitet och hög- skolor i Sverige. Dessa tre honnörsord är avsedda att markera en per- spektivförskjutning i förhållande till det som ligger bakom oss, samti- digt som de innebär ett återknytande till vad som skulle kunna kallas för klassiska akademiska ideal.

Det frihetsbegrepp som vi vill argumentera för innebär naturligtvis inte en isolering eller avgränsning av universitet och högskolor från det omgivande samhället. Den frihet det gäller ligger på ett annat plan: en inre frihet som med delvis olika tillämpningar gäller både lärare och studenter. Den karakteriseras bland annat av den öppna debatten där var och en har rätt att framföra sin åsikt och där ingen annan auktoritet gäller än argumentens bärkraft. Den akademiska seminarieformen eller den öppna disputationen med dess kritiska granskning kan ses som en symbol för detta förhållningssätt.

Utvecklingen från 1950—talet och framåt innebar att ansvaret för det inre livet vid universitet och högskolor i flera avseenden fråntogs dem som var verksamma inom utbildning och forskning. Den decentralise- ringsprocess som pågått och alltjämt pågår i den svenska högskolan och de förändringar av studieorganisationen fr.o.m. 1993/94 som aviserats av regeringen innebär ett återförande av ansvaret till lokal nivå. Detta an- svar måste delas av studenterna, lärarna och högskolornas ledningsor- gan.

Den enskilde studenten måste få lov att ta ansvaret för sin utbildning - både för dess innehåll och för genomförandet av den. Samtidigt har universitetet eller högskolan ett ansvar för att ge studenterna det stöd de behöver för att kunna träffa adekvata val, och för att kunna tränga in i ämnesområdet på en vetenskaplig nivå.

Ansvaret för undervisningens innehåll och kvalitet bör så långt det är möjligt åvila den enskilda institutionen. Inom institutionen bör den en- skilde läraren ha ett personligt ansvar för sin undervisning och sina stu- denter. Detta betyder inte att vi anser att undervisningen är lärarens en- sak. Men det faktum att samarbete mellan lärarna inom en institution eller inom ett utbildningsProgram är nödvändigt innebär inte att den enskilde lärarens ansvar för sin undervisning och sina studenter kan flyttas över på ett kollektiv eller en nämnd.

Kompetens är ett ord som rymmer mer än ordet kunskap. Vi har valt det som en av ledstjärnorna för den framtida utvecklingen för att mar-

Bilaga 2

kera att den moderna högskolan är något mer än det som med en sliten kliché brukar kallas för ”kunskapsorganisation". Att framhäva kompe- tensen som ett viktigt begrepp när det gäller högskolans fortsatta utveck- ling innebär också att man betonar en ofränkomlig relation mellan ut- bildning och yrkesliv.

Kompetens i den mening som vi vill föra fram förutsätter frihet och ansvar. Vi tror att såväl högskolan som det omgivande samhället i läng- den tjänar på en fortsatt utveckling med dessa tre begrepp som ledstjär- nor.

Utredningsarbetets inriktning

Det är viktigt att påminna om att termen ”högskolan” inte betecknar ett enhetligt system. Högskoleutredningens uppdrag omfattar i princip alla slag av utbildning vid alla högskolor. En del av förslagen har visser- ligen giltighet inom hela högskolesystemet. Men alla delar av betänkan- det har inte samma relevans för alla delar av ”högskolan”. Vi har förut- satt som självklart att för den enskilda högskolan gäller det vi här säger i tillämpliga delar.

Grundutbildningens status i högskoleorganisationen har vi sett som det grundläggande problemet i vårt utredningsarbete. Undervisningens och den grundläggande utbildningens status i högskolan är väsentligt lägre än forskningens, och dess ställning har försämrats successivt under de senaste decennierna. De åtgärder vi vill föreslå i syfte att höja grund- utbildningens status gäller i huvudsak följande områden:

. Meritvärdering: Pedagogiska meriter måste dokumenteras och be- aktas vid tjänstetillsättning m.m. på ett tydligare och mer genom- tänkt sätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet. . Kompetensutveckling för lärare: Vi hävdar att det är nödvändigt med en grundläggande pedagogisk utbildning för all personal med undervisningsuppgifter. Alla lärare bör dessutom ha rätt till konti- nuerlig fortbildning i syfte att vidareutvecklas i sin roll som lärare. För behörighet till lärartjänster bör ett krav på pedagogisk utbild- ning av en viss minsta omfattning införas. . Utvecklingsarbete: Det måste finnas resurser - både lokalt, vid den enskilda högskolan, och på nationell nivå - för utveckling av ut- bildningen och stimulans till experiment i undervisningen. Hög- skolans grundutbildningsråd, som tillkom efter förslag av utred- ningen, är ett led i denna strävan. ' Sambandet mellan utbildning och forskning är fundamentalt för universitet och högskolor. Vi föreslår en rad åtgärder för att stärka detta samband. Det lärarstöd som ges studenter inom olika utbildningar är mycket varierande, i form och i omfattning. En av våra mest grannlaga uppgif- ter har varit att diskutera i vilken mån det finns pedagogiskt motiverade skäl till dessa skillnader, som har vuxit fram inom olika undervisnings- traditioner och ofta är baserade främst på historiskt betingade resurs-

Bilaga 2

skillnader. Vi har stannat för att behandla principerna för resurstilldel— ning till grundutbildningen i ett separat betänkande under våren 1992.

Vi framför i detta betänkande en del förslag som kan medföra ökade kostnader för grundutbildningen inom högskolan. På några punkter lämnar vi en översiktlig kostnadsuppskattning, men kostnaderna för och finansieringen av dessa åtgärder kan enligt vår uppfattning knap- past diskuteras separat från frågan om de basala resurserna för utbild- ningen. Vi återkommer därför med en samlad diskussion om kostnads- frågorna i vårt avslutande betänkande.

”Den goda institutionen”, som åberopas i direktiven, har naturligtvis stått i fokus för hela utredningsarbetet. Alla våra förslag syftar ytterst till att förverkliga detta ideal. Men vi har också mera specifikt försökt att finna kriterier för hur en god organisation av universitet och högskolor skall utformas och ledas.

Vi har i enlighet med våra direktiv försökt att ”arbeta öppet och okonventionellt”. Under hela utredningsarbetet har vi strävat efter stör— sta möjliga öppenhet, både genom medverkan i konferenser och debat- ter, genom publicering av delrapporter m.m. och genom en omfattande informationsverksamhet. En stor del av sekretariatets arbete har ägnats åt sådan utåtriktad verksamhet. På så sätt har utredningens arbete san- nolikt bidragit till en ökad medvetenhet hos både studenter och lärare om grundutbildningens problem vid våra universitet och högskolor. Kanske är denna systempåverkan ett lika betydelsefullt resultat av ut- redningsarbetet som det betänkande som nu läggs fram.

Kritiken mot högskoleutbildningen

I utredningsuppdraget ingår att söka klargöra innebörden och hållbar- heten i den kritik som riktas mot utbildningen i högskolan. Detta skul- le i och för sig kunna göras till en forskningsuppgift av en omfattning som faller utanför ramen för ett åtgärdsinriktat utredningsarbete. För vårt arbete har detta inte varit nödvändigt. Som bakgrund till våra över- väganden och förslag har vi bedömt det tillräckligt med en kortfattad översikt över några huvuddrag i den kritik av den svenska högskolan som kommit fram under senare år.

En viktig iakttagelse är att debatten ändrat karaktär under de senaste åren. Den handlar nu mera om utbildningsresultat och kvalitet än om utbildningssystemets sociala funktioner. Inte minst har det internatio- nella — framför allt det europeiska — perspektivet kommit i fokus för in- tresset. Debatten präglas alltmer av en ökande insikt om att den grund- läggande utbildningen är basen för högskolans verksamhet, och att en ensidig satsning på forskning kan innebära risker för den grundläggan- de utbildningens — och därmed på sikt också för forskningens — kvalitet.

Bilaga 2

Mål för högre utbildning

Inom högskolorna själva finns ofta en viss skepsis mot arbetet med mål- formuleringar. För många forskare och lärare är målen givna i och ge- nom det sammanhang där de verkar. Sökandet efter ny kunskap obero- ende av yttre värderingar och omständigheter kan ibland tyckas vara ett fullt tillräckligt syfte med den egna verksamheten.

Vår avsikt har inte varit att utforma nya övergripande mål för svensk högskoleutbildning. Men vi vill påpeka att mål för verksamheten alltid finns, även om de ofta är outtalade. Vi vill också påminna om att en medvetenhet om målen för utbildningen är en förutsättning för att man skall kunna utvärdera den och bedöma dess kvalitet.

I den dagliga verksamheten tvingas man oavbrutet till beslut om av- vägningar mellan olika mål. Stundtals kommer också skilda mål i kon- flikt med varandra. De politiska målen kan t.ex. komma i konflikt med inomvetenskapliga kvalitetsmål. Dessa målkonflikter kan självklart ock- så leda till skilda uppfattningar i fråga om medlen, dvs. undervisningens innehåll och form. Den stora och ständiga utmaningen för alla som har att ta ställning till utbildningens inriktning är att genom en öppen de- batt finna en för ämnesområdet och tidpunkten lämplig avvägning.

Utbildning och forskning

Att grundutbildningen har lägre status inom högskolan än forskningen är allmänt erkänt. En grundläggande orsak är att forskningsmeriterna i regel väger tyngst vid tjänstetillsättning, befordran och lönesättning. Men i Sverige har denna attityd förstärkts av de signaler som getts ge- nom politiska och anslagsmässiga prioriteringar.

Att forskningsresurserna tilldelas efter andra kriterier än resurserna för grundutbildningen är inte orimligt — men detta måste inte med nöd- vändighet medföra en tudelning av hela högskolan på det sätt som blivit fallet i Sverige. Sambandet mellan utbildning och forskning är funda- mentalt för universitet och högskolor; det måste stärkas och inte försva- gas. Det är därför enligt vår uppfattning nödvändigt att ompröva de or- ganisatoriska, ekonomiska och administrativa strukturer som i dag ver- kar i motsatt riktning.

En reell forskningsanknytning av utbildningen förutsätter med vårt sätt att se dels att utbildning och forskning är förenade i samma organi- satoriska struktur, dels att de lärare som undervisar är aktiva i forsk- ningen och att forskarna medverkar i undervisningen. Forskningsan— knytningen bör enligt vår uppfattning innebära att studenterna får till- fälle att komma i kontakt med en levande forskningsmiljö. I detta avse- ende lämnar dagens svenska högskola mycket övrigt att önska.

Naturligtvis är det inte ekonomiskt eller praktiskt möjligt att på en gång åstadkomma forskningsanknytning i denna mening vid alla utbild— ningar eller alla högskolor där den saknas i dag. Men vi tror att en hel del skulle vinnas om den nuvarande gränsdragningen mellan forskande och icke forskande högskolor kunde avdramatiseras.

Prop. 1992/9321

Bilaga 2

Vi föreslår följande:

Högskoleförordningens nuvarande formulering bör ändras så att det tydligare än i dag framgår att forskning i princip ingår i tjän- sten för alla kategorier av lärare i högskolan. Institutionerna bör på olika sätt söka underlätta för de lärare som inte avlagt doktorsexamen att genomgå forskarutbildning. Forskare i externfinansierade projekt bör regelmässigt medverka i undervisningen vid sin institution inom ramen för sin tjänstgö- ring.

Studenter och lärare

Studenterna

I kapitlet Studenterna ger vi inledningsvis en del basfakta om student- populationen vid universitet och högskolor i Sverige. Vi refererar några av de undersökningar som utredningen bidragit till: om vägen till hög- skolan — informationen, studiemotiven, antagningen och studiestarten - och om Studieteknik och studievanor.

Våra resonemang i detta kapitel leder oss till följande slutsatser:

Det behövs ett lättöverskådligt gemensamt informationsmaterial som omfattar hela det svenska högskolesystemet. Även i en decen- traliserad organisation finns tillräckligt mycket av gemensam bas- information för att en sådan trycksak skall vara befogad. Kontakterna mellan högskolan och gymnasieskolorna behöver för- stärkas när det gäller information om högskolestudier. Det kan fm- nas anledning att överväga rollfördelningen mellan syo—organisa- tionen och högskolan i detta avseende. Vid en övergång till lokalt baserad antagning till högskolestudier måste varje högskola noga överväga konsekvenserna av olika alter- nativ framför allt när det gäller antagningssystemets konsekvenser för utbildningens uppläggning. De första veckornas intryck av akademiska studier kan vara avgö- rande för den fortsatta studiemotivationen, för den sociala gemen- skapen och för hela studiemiljön vid ”den goda institutionen”. Det finns därför skäl för högskolorna att diskutera hur introduktionen bör utformas. Högskolorna bör uppmärksamma studenternas behov av hjälp för att utveckla sin Studieteknik och förbättra sina studievanor. Studenternas studiemiljö är en viktig faktor för trivsel, studieffekti- vitet och studieresultat. Svenska högskolor saknar ofta en infra- struktur för den informella sociala samvaron mellan lärare och studenter eller mellan studenterna. Lokalsituationen är ofta det stora hindret för en god studiemiljö i denna mening. I detta sam- manhang är bl.a. tillgången till läsplatser av stor betydelse. Studiemedelssystemets regler får inte utformas så att de ger negati- va konsekvenser för utbildningens uppläggning. Det gäller bland annat kraven på redovisning av studieprestationer, som varit en bi-

Bilaga 2

dragande orsak till att undervisning och examination ofta delats upp i alltför många och små avsnitt.

Lärare kommer till tals

Från lärare i högskolan framförs ofta kritik mot att utbildningsreformer initieras av politiskt valda beslutsfattare, utformas av utbildningsadmini- stratörer och förväntas bli genomförda av lärare och studenter. I linje med utredningens sätt att arbeta öppet beslöt vi tidigt att låta lärarna komma till tals. Detta har skett i debatter, seminarier, stående datorkon- ferenser m.m. Efter hand kom vi fram till att en skriftlig enkät skulle vara av värde. Vi ville veta något om lärarnas arbetserfarenhet vid hög- skolan, deras syn på sin arbetssituation, på grundutbildningen, på stu- denterna och på utvecklingsmöjligheterna.

l betänkandet ger vi en kortfattad redogörelse för resultaten. Den full- ständiga redovisningen återfinns i rapporten Högskolans lärare kommer till tals (UHÄ—rapport 199l:22).

Den bild som i vår enkätundersökning framträder av lärarkåren i den svenska högskolan är att lärarna trivs bra, är engagerade i sitt arbete, ser positivt på studenterna och arbetar hårt trots att de är missnöjda med de materiella villkoren. De skattar friheten, självständigheten och utveck- lingmöjligheterna högt. De är intresserade av fortsatt utveckling och har en mängd förslag till förbättringar. De önskar finna vägar att värna om kvaliteten i grundutbildningen.

Undervisning och examination Undervisning och inlärning

Utbildning och undervisning är, för att låna ett uttryck från en norsk systerutredning, typiska kulturfenomen. De är präglade av sitt kulturel- la, historiska, sociala och ekonomiska sammanhang; de förändras över tiden, i takt med att samhället ändras. Det är därför inte möjligt att ge ett generellt svar på frågan hur ett utbildningssystem bör vara eller hur undervisning bör bedrivas.

I detta kapitel ges en översiktlig beskrivning av delar av den pedagogi- ska forskning som har haft inflytande på utvecklingen i Sverige under de senaste decennierna. Våra slutsatser kan sammanfattas på följande sätt:

0 Varje lärare bör få möjlighet att ta del av resultaten av det pedago- giska forsknings— och utvecklingsarbete som ägt rum de senaste de- cennierna för att kunna utnyttja dem i sin undervisning. ' Som ett led i lärarnas kompetensutveckling bör fackdidaktiskt pro- jektarbete uppmuntras. ' Högskolorna bör avdela ekonomiska och personella resurser för pedagogiskt-didaktiskt utvecklingsarbete.

Bilaga 2

Undervisningens former

Vi har inte bedömt det som möjligt att göra en total kartläggning och analys av hur undervisningen faktiskt bedrivs inom alla olika utbild— ningar på samtliga studieorter i den svenska högskolan i dag. Detta är närmast en uppgift för en kvalificerad ämnesdidaktisk forskning. Erfa- renheterna visar att detta kräver en ingående detaljanalys av undervis— ningsprocessen som bara kan ske för ett område i sänder.

Vi har begränsat oss till en kartläggning av undervisningstätheten (dvs. antalet undervisningstimmar som erbjuds studenten) i samtliga ut- bildningar vid alla högskolor. Denna kartläggning har kompletterats med uppgifter från ett begränsat antal utbildningar om vilka undervis- ningsformer och gruppstorlekar som förekommer och vilka lärarkate- gorier som medverkar i undervisningen.

Vår kartläggning av undervisningstätheten i högskolan visar att det finns stora skillnader i fråga om det lärarstöd som erbjuds studenterna i olika utbildningar. Våra direktiv ställer frågan huruvida dessa skillna— der, som ofta är historiskt betingade, fortfarande är befogade. Denna fråga kommer att diskuteras närmare i ett separat betänkande.

När det gäller formerna för lärarstödet tror vi inte att det är menings- fullt att söka slå fast några allmängiltiga riktlinjer. Olika utbildningar har av tradition olika undervisningsformer, och så måste det sannolikt vara. Och olika kategorier av studenter behöver olika former av lärar- stöd. Det framgår också av redogörelsen i detta kapitel att variationerna i undervisningsformer kan vara betydande mellan olika utbildningar.

Våra synpunkter i detta kapitel kan sammanfattas på följande sätt: 0 Vi tror inte att det är möjligt att slå fast allmängiltiga riktlinjer för avvägningen mellan olika undervisningsformer. Men vi vill fram— hålla att lärarinsatserna, oavsett vad de kallas, alltid skall stödja och främja studenternas egen aktivitet. ' Med denna utgångspunkt är det önskvärt med en ökad tonvikt på undervisning i seminarieform.

' En utveckling mot mer individcentrerade former av lärarstöd i analogi med det engelska universitetssystemets tutorials är enligt vår uppfattning också nödvändig, särskilt i ett friare studiesystem. 0 Professorernas och andra seniora forskares kompetens bör komma grundutbildningen till godo i större omfattning än vad som sker i dag.

Erfarenheter av problembaserad inlärning

En undervisningsmetod som ägnas mycket uppmärksamhet i dag är den som bygger på principen om problembaserad inlärning (PBI). Vi ger en kort redovisning av erfarenheterna av att planera utbildning med ut- gångspunkt i denna metod.

Vi anser att problembaserad inlärning har många positiva förtecken. PBI knyter an till studenternas tidigare kunskaper och färdigheter, upp- muntrar ett vetenskapligt förhållningssätt och behandlar stoffet i ett me-

Bilaga 2

ningsfullt sammanhang. Vidare stimulerar denna uppläggning av stu- dierna till nyfikenhet, aktivitet, personligt ansvar och kontroll över egen inlärning. Därmed bidrar den till den personliga utvecklingen. PBI—metodiken förutsätter vilja till nytänkande hos lärarna. Det be- hövs också mer förberedelser och handledning från lärarnas sida i järn- förelse med konventionell undervisning. Därtill kommer behov av bätt- re resurser i form av bibliotek, litteratur och lokaler för grupparbete. Resursbehoven för PBI bör dock inte bedömas enbart i jämförelse med konventionell undervisning utan i relation till undervisning med sam- ma grad av måluppfyllelse. Vi föreslår ' att såväl lokala som centrala utvecklingsresurser fortsatt satsas på försök med PBI också inom andra områden än vårdutbildningar, samt ' att dessa försök följs av systematiska utvärderingar som tar fasta på förändringar i kunskaper, färdigheter och föreställningar hos stu- denterna.

Examination

Många pedagogiska studier har övertygande visat vilken styrande inver— kan examinationen har på studierna och inlärningen. För inlärningsre- sultatet betyder examinationen ofta lika mycket som undervisningen. Examinationen är också ett av de viktigaste instrumenten för uppfölj- ning och kontroll av kvaliteten i utbildningen.

Vi refererar i detta kapitel en studie om examinationen som kvalitets- kontroll i högskolan, som på utredningens uppdrag utarbetats av Åsa Lindberg—Sand och Berit Askling. Med utgångspunkt bl.a. i denna rap— port drar vi slutsatsen att den nuvarande uppdelningen i många succes- siva prov, utan sammanfattande sluttentamen, bör ifrågasättas. Viktigt är också att examinationsresultaten är jämförbara mellan olika högskoleor— ter. Vi anser att gemensamma eller samordnade prov bör uppmuntras.

Vi anser vidare att examinationens betydelse som kvalitetskontroll motiverar att mer än en examinator deltar i examinationen. Ett system med externa examinatorer skulle enligt vår uppfattning utgöra en faktor av största betydelse för att säkra kvaliteten och likvärdigheten i svensk högskoleutbildning.

Vi sammanfattar våra slutsatser och förslag på följande sätt: . Examinationen, som är en viktig del i kvalitetssäkringen av hög- skolans utbildning, får inte inskränkas till enbart kontroll av vissa faktakunskaper. Examinationen skall stå i samklang med det över- ordnade syftet att främja studenternas självständiga och kritiska för- hållningssätt till kunskapsstoffet. - Examinationen bör därför omfatta betydligt större undervisnings- avsnitt än i dag — om möjligt 20—40 poäng — så att man kan bedö- ma mer övergripande kunskaper och färdigheter hos studenterna. Detta utesluter inte deltentamina, eller motsvarande, på mindre kursavsnitt.

Bilaga 2

0 Enligt vår uppfattning bör examination av sammanfattande karak- tär eller omfattande större avsnitt generellt ske under medverkan av externa examinatorer. Som ett förstahandsmål vill vi föreslå att varje utbildningsprogram som leder till examen skall omfatta åt- minstone en sådan examination.

Kvalitet och utvärdering Kvalitet i högre utbildning ' Högskolans redovisningsansvar

Som samhällsfinansierade institutioner har högskolorna ett självklart re- dovisningsansvar både vad gäller användningen av resurserna och i frå- ga om resultatet av verksamheten, kvantitativt och kvalitativt. För forsk- ningen finns ett väl fungerande system för kvalitetskontroll. Någon mot- svarighet för grundutbildningens del finns inte i dag. Den svenska hög- skolan behöver ett ”kvalitetssystem” även för grundutbildningen.

Men två viktiga villkor måste vara uppfyllda om ett utvärderingssy- stem inte skall få negativa konsekvenser: för det första måste utvärde- ringen beakta alla aspekter av utbildningen och ta hänsyn till att utbild— ningen har flera olika mål, och för det andra bör s.k. verksamhetsindi— katorer inte användas mekaniskt som underlag för beslut av överordna- de myndigheter utan att de som berörs får tillfälle att ge sin förklaring till resultaten.

' Kvalitet i högre utbildning

”Kvalitet” i högre utbildning är ett svårfångat begrepp som kan ges oli- ka innebörd beroende på betraktarens utsiktspunkt. Olika intressenter har olika — var för sig legitima - krav på utbildningen. Men från vår synpunkt är studenterna den allra viktigaste intressentgruppen i högsko— lan. Det är framför allt deras intressen och behov som måste vara vägle- dande för prioritering och kvalitetsbedömning.

Grundläggande för kvalitetsbedömningen måste därför till slut bli ut- bildningsresultatets kvalitet — dvs. vad studenten tillägnat sig när utbild— ningen slutförts. Det är denna kvalitetsaspekt som högskolans intressen- ter (både studenterna och samhället/arbetslivet) i första hand har anled- ning att intressera sig för.

' Kvalitetssäkring

Utvecklingen mot en alltmer uttalad mål— och resultatstyrning gör det nödvändigt att finna adekvata former för att säkra kvaliteten. Kvalitets- kontrollen måste i allt väsentligt vara en sak för högskolorna själva. Men det är samtidigt viktigt att samhället kan lita på att högskolorna tar det fulla ansvaret för kvalitetssäkringen.

Vi pekar i detta kapitel på några mekanismer för kvalitetssäkring, som vi bedömer som betydelsefulla:

Bilaga 2

— Nya kurser eller utbildningsprogram måste utsättas för en kvalitets— granskning innan de startar. — En utvärdering av undervisningen från studenternas synpunkt måste ske kontinuerligt. — Examinationen är ett grundläggande element i kvalitetskontrollen. Vi anser, som påpekats i kapitlet om examination i det föregående, att externa examinatorer bör bli en normal företeelse i den svenska högskolan. Detta förutsätter sannolikt en övergång till sammanfat- tande examination på större utbildningsavsnitt än i dag. Vidare är det angeläget att gemensamma eller samordnade prov utnyttjas of- tare än nu. - På den nationella nivån behövs någon form av ämnesbaserade or- gan för erfarenhetsutbyte, samråd och samordning.

Uppföljning och utvärdering

Resultatuppföljning, kvalitetssäkring och utvärdering bör ses som sam- verkande delar i ett sammanhängande kvalitetssystem. Uppföljningens främsta Syfte år att ge överblick och kontroll över verksamheten, medan utvärderingen syftar till att ge underlag för utveckling och förnyelse.

Resultatuppföljningen bygger på den rutinmässiga rapportering som sker i de årliga verksamhetsberättelserna. De principer för redovisning av jämförelsetal för högskolornas verksamhet som ges i UHÄ:s verksam- hetsberättelse för 1989/90 innebär enligt vår uppfattning ett fruktbart sätt att presentera verksamhetsdata som utgångspunkt för uppföljning och utvärdering.

Varje utvärdering bör bygga på en självvärdering av dem som lokalt ansvarar för utbildningen. Till denna självvärdering fogas så en extern bedömning (”peer review”) som delges de berörda och kan ligga till grund för utveckling och förändring. Slutligen måste utvärderingen leda till åtgärder om den skall kunna betraktas som meningsfull.

Varje instans i högskoleorganisationen har ett ansvar för att följa upp och utvärdera sin verksamhet. På den lokala nivån bör det vara högsko— lestyrelsen som bär det formella ansvaret för utvärderingen inom den egna högskolan. Det praktiska utvärderingsarbetet måste dock ske inom den enskilda institutionen. Ibland måste dock utvärderingen fokuseras på utbildningsprogrammet (linjen) i stället för institutionen, speciellt när det gäller sammanhållna, examensinriktade utbildningar.

Det finns också ett behov av utvärderingar på nationell nivå, med in- ternationella perspektiv. Det bör finnas en långsiktig plan för utvärde— ringsarbetet under t.ex. en femårsperiod, så att högskolorna har klart för sig vilka områden som kommer att utvärderas på nationell nivå och kan anpassa det lokala utvärderingsarbetet därefter.

Utvärdering av kurser

Studenternas bedömning av undervisningen - oftast kallad kursvärde- ring - kan ge värdefulla indikationer på hur undervisningen fungerar.

Prop. l992/93:1

Bilaga 2

Enbart en studentbedömning klargör dock sällan orsakerna till eventu- ella brister, och den ger inte heller några garantier för konstruktiva för- bättringar.

En av lärare och studenter gemensamt genomförd utvärdering av en kurs kan däremot vara ett kraftfullt instrument för utveckling av kur- sens och utbildningens kvalitet, studenternas inlärning och lärarnas kompetens. En sådan utvärdering på basnivån kan betraktas som en av hörnstenarna i högskolans kvalitetssäkring.

Vi sammanfattar våra slutsatser och förslag i följande punkter:

' Studenternas medverkan skall vara ett naturligt inslag i olika typer av kursvärdering. I princip skall varje kurs utvärderas. Detta bör ses som en hörnsten i kvalitetssäkringen av högskolans grundut- bildning. 0 Utredningen föreslår att alla längre kurser successivt skall utvärde- ras av studenter och lärare tillsammans, och att resultaten skall på- verka kursens fortsatta uppläggning. Intresset bör fokuseras på ut- vecklingen av studenternas kunskaper, färdigheter och attityder i relation till uppställda mål. 0 Utvärdering efter avslutad kurs kan sammanfattas och bedömas i en kursrapport, vilken bl.a. utgör underlag för beslut om föränd- ringar. ' Ansvaret för att utvärdering kommer till stånd ligger ytterst hos högskolestyrelsen, även om genomförandet normalt delegeras till institutionen.

Meritering och kompetensutveckling Den pedagogiska meriteringen

Den betydelse som meritvärderingspraxis har för grundutbildningens och lärarrollens status i högskolan kan knappast överskattas. Frågan om värdering av pedagogiska meriter togs därför upp med förtur i utred- ningsarbetet, och en preliminär rapport med våra förslag till riktlinjer och rekommendationer publicerades under hösten 1990 (Pedagogiska meriter i högskolan, SOU 1990:90).

I kapitlet om den pedagogiska meriteringen refererar vi kort resultatet av ett par enkäter till högskolorna om värderingen av pedagogiska meri- ter vid tjänstetillsättning. Vi ger också en del exempel från andra länder och redogör för några aktuella svenska erfarenheter av metoder för lä- rarbedömning.

En central fråga är givetvis i vilken mån lärarSkickligheten kan bedö- mas och dokumenteras. Den diskuteras utförligt i detta kapitel med ut- gångspunkt bl.a. i en av utredningens beställd bakgrundsrapport.

Sammanfattningsvis innebär våra synpunkter följande:

0 Vid bedömning av akademiska meriter — i samband med tillsätt- ning av lärartjänster, vid lönesättning m.m. — skall både vetenskap- liga och pedagogiska meriter alltid beaktas, om än med olika tyngd beroende på tjänstens inriktning.

Bilaga 2

En förutsättning för att de pedagogiska meriterna skall kunna be- aktas mer än vad som hittills skett är att de dokumenteras bättre och i större omfattning än nu. I första hand är det den sökandes ansvar att se till att meriterna finns tillräckligt dokumenterade. Vi bifogar dels ett förslag till riktlinjer för dokumentation och vär- dering av pedagogiska meriter, avsett för såväl sökande som tillsätt- ningsmyndigheter, dels en promemoria med förslag till kriterier på pedagogisk skicklighet. Vi föreslår att kravet på pedagogisk kompetens för behörighet till lärartjänster skall preciseras i högskoleförordningen. Kravet bör motsvara den pedagogiska grundutbildning (motsvarande samman- lagt sex arbetsveckor) som ingår i vårt principprogram för kompe- tensutveckling för högskolans lärare. För behörighet att antas som oavlönad docent bör därutöver krävas tio veckors successiv pedago- gisk utbildning. Som underlag för bedömningen av lärarskickligheten bör varje lä- rare ha rätt att få ett omdöme om sin skicklighet. Detta bör nor- malt utfärdas av prefekten för den institution där läraren är an- ställd. Förutsättningarna och formerna för denna bedömning dis- kuteras utförligt.

Kompetensutveckling för lärare i högskolan

En ständigt aktuell kompetens hos de anställda är helt avgörande för en organisation som ägnar sig åt kunskapsutveckling. För kvaliteten på högskolans utbildning är lärarnas kompetensnivå av strategisk betydelse. När det gäller konkreta förslag begränsar vi diskussionen till den peda- gogiska kompetensen. Att den vetenskapliga och ämnesmässiga kompe— tensen skall ligga på högsta möjliga nivå tar vi som en självklarhet.

Vi föreslår ett handlingsprogram för pedagogisk utbildning inom ra- men för lärarnas tjänstgöring. Programmet har sin tyngdpunkt i utveck- ling av verksamheten vid den egna institutionen.

För behörighet som lärare skall krävas genomgång av den första delen av programmet (6 veckor). Denna del skall kunna vara av- slutad under det första tjänstgöringsåret. För behörighet som docent skall dessutom krävas genomgång av den andra delen av programmet (10 veckor under 5 år). För samt- liga lärare skall den andra delen vara en skyldighet inom tjänsten. Den tredje delen av programmet (1 vecka per år) skall vara en rät- tighet för samtliga lärare. Varje institution svarar för att dess lärare bereds möjlighet att följa handlingsprogrammet och att en "mentor” utses, speciellt för nya lärare.

De organ som ansvarar för forskarutbildningen svarar också för att en grundläggande kurs erbjuds eller krävs inom ramen för forskar- utbildningen. Varje högskola ansvarar för att det finns en basorganisation jämte driftresurser som stöd åt handlingsprogrammets genomförande.

Bilaga 2

Högskolan ansvarar för gemensamma kurser för både lärare och mentorer, studierektorer och prefekter samt kursledare. ' De kurser som ingår i programmet skall granskas och utvärderas på i princip samma sätt som annan utbildning i högskolan. ' Förslaget förutsätter ett nationellt samordningsorgan för frågor rö- rande kompetensutveckling.

Organisation och ledning Ledning och ansvar i högskolan

Utredningen har tagit initiativ till några analyser av ledningsproblemen inom universitet och högskolor, som redovisas i detta kapitel.

Vår konklusion är att ledningsfrågorna kommer att få ökande betydel- se i den decentraliserade högskolan. En utgångspunkt bör vara att hög- skolan kan karakteriseras som en "multiprofessionell organisation”, ett begrepp som myntats i en av rapporterna till utredningen. Högskolor- nas ledning på olika nivåer måste ta fram värderingar och visioner som är gemensamma för de olika professionella grupperna. Detta ger syner- gieffekter och är en förutsättning för att goda ledare skall kunna rekry- teras.

Högskolornas inre organisation måste få variera beroende på deras storlek och grad av diversifiering. Det organisatoriska sambandet mellan utbildning och forskning bör stärkas.

Våra förslag kan sammanfattas på följande sätt: ' Organisationsstrukturen bör ha fyra kärnfunktioner: starka och självständiga institutioner, en strategiskt sammanhållande högsko- leledning, vid behov beslutsorgan för utbildning och forskning på mellannivå samt goda administrativa stödfunktioner. ' Vid särskilt de större högskolorna bör man överväga att inrätta ett rådgivande akademiskt organ omfattande hela högskolan, som t.ex. skulle kunna kallas "akademiskt lärarråd”.

' Varje högskola bör ta ansvaret för ett program för chefsutveckling — men gärna i regional eller nationell samverkan mellan högsko- lorna.

Den goda institutionen

I våra direktiv riktas uppmärksamheten särskilt mot institutionernas or- ganisation och deras funktion som basenheter i högskolans verksamhet. I utredningsarbetet har därför särskilt intresse ägnats åt institutionsorga- nisatoriska frågor.

I institutionskapitlet refererar vi en enkät där vi bad högskolorna att redogöra för den nuvarande institutionsorganisationen och de principer och överväganden som har legat till grund för denna. Av högskolornas enkätsvar framgår att utvecklingen på många håll går mot större institu- tionsenheter. Men samtidigt är det tydligt att man — särskilt inom det

Bilaga 2

traditionella universitetsområdet — värnar om ämnesinstitutionen som organisationsprincip.

En generell översyn av institutionsindelningen i syfte att skapa större, mer slagkraftiga och stimulerande arbetsmiljöer kan enligt vår mening vara motiverad. Vi delar här den uppfattning som framfördes i regering- ens kompletteringsproposition våren 1991. En sådan översyn kommer emellertid i hög grad att påverkas av vad man har för målsättning och utgångspunkt. Vi tycker oss skönja två synsätt som leder till vad vi i brist på bättre termer kallar den ”lämpliga” institutionen och den ”go- da" institutionen.

Begreppet den ”lämpliga” institutionen skulle vi vilja reservera för den modell som ur administrativ synpunkt — kanske högskoleledning- ens — ter sig lämpligast. Det är detta institutionsbegrepp som ligger till grund för kompletteringspropositionens diskussion om institutionsorga- nisationen.

Begreppet den ”goda" institutionen vill vi se mera med utgångspunkt i institutionens inre liv. Det handlar om en intellektuellt stimulerande miljö för alla som arbetar där och för de studenter som tillfälligt har si- na studier knutna till den. Att försöka verka för en institution med des- sa kvaliteter är en väsentlig del av vårt utredningsuppdrag. Förutsätt- ningarna för den "goda institutionen" är kanske allra bäst i en enhet som har någorlunda homogena arbetsuppgifter.

Den administrativt ”lämpliga” institutionen har en viss minimistor- lek, som bestäms av att decentralisering av ansvar och befogenheter för- utsätter en viss administrativ kompetens och vissa servicefunktioner som har att göra med antalet anställda. Den ”goda” institutionen å and- ra sidan har en viss maximistorlek som bestäms av hur många männi- skor som kan förenas i solidaritet kring någorlunda homogena arbets- uppgifter. För båda typerna av institution gäller att en tillräcklig kvali- tet på den vetenskapliga och pedagogiska miljön förutsätter den samlade kompetensen hos betydligt fler än en eller två akademiska lärare.

Den slutliga avvägningen mellan de två institutionsbegreppen blir all- tid en kompromiss, där utöver ovan nämnda faktorer också ingår histo- riska, psykologiska och lokalmässiga förhållanden. Vi är för vår del helt övertygade om att det i den slutliga sammanvägningen är faktorer som talar för den ”goda” institutionen som bör ges störst tyngd.

Vi sammanfattar våra synpunkter på följande sätt: ' Högskolans verksamhet skall äga rum i ämnes— eller ämnesområ- desbaserade institutioner, där utbildning, forskning och andra ar- betsuppgifter kan vara gemensamma åligganden och åtaganden.

' En institution bör i regel vara av sådan storlek att en styrelse blir den naturliga ledningsformen. ' Önskemålet att ha stora, administrativt slagkraftiga institutioner mäste emellertid vägas mot önskemålet att ha institutioner med homogena arbetsuppgifter. ' Högskoleledningen bör överväga att som alternativ till mycket sto- ra institutioner inrätta institutionsgrupper.

Bilaga 2

' Lokalförsörjningen bör ordnas så att varje institution erhåller väl sammanhållna lokaler, innefattande utrymme för studenterna. . En viktig del av ledningsansvaret för en institution är bland annat att göra målen för verksamheten kända och accepterade av alla medarbetare.

' Ställföreträdande prefekt är en funktion som bör finnas i större ut- sträckning än i dag.

. Högskoleledningen bör genomföra personalutvecklingsprogram med institutionen-' och dess ledning i fokus.

Resurser för service och utveckling Pedagogiskt utvecklingsarbete

Enligt vår uppfattning bör primäransvaret för utbildning och undervis- ning entydigt ligga på den enskilda institutionen, dess ledning, lärare och studenter. Detta ansvar omfattar även innehållsmässig och pedago- gisk förnyelse. _

Men erfarenheten visar att en förutsättning för förnyelse är att institu- tionens ledning avsätter definierade resurser, där den viktigaste resurs- faktorn är tid inom lärarnas tjänstgöring. Vidare ökar sannolikheten för en högre intensitet i detta arbete, om det centralt inom högskolan finns kompetens och resurser för initiering av utvecklingsarbete och stöd åt institutionerna. I detta kapitel diskuterar vi frågan om en funktion för pedagogiskt utvecklingsarbete inom den enskilda högskolan samt frågan om resurser på den nationella nivån.

Enligt vår uppfattning är det viktigt att ledningen för varje högskola engagerar sig för utveckling av undervisningen. Vi anser att varje hög- skola bör utarbeta ett lokalt pedagogiskt program - eventuellt som'en del i ett samlat utvecklingsprogram för högskolan. Det kan vidare vara befogat att högskolestyrelsen och rektorsämbetet till sig knyter en grupp för gemensamma frågor rörande undervisningens kvalitet och utveck- ling, ett ”pedagogiskt råd” eller liknande. Vi tror också att i princip varje högkoleenhet behöver en specialistfunktion för pedagogisk ut- veckling, som kan ge stimulans och stöd åt institutionernas utvecklings- arbete och ansvara för vissa gemensamma frågor (bl.a. lärarnas pedago- giska kompetensutveckling).

Gemensamt för landet behövs också resurser för utveckling och stöd till nya initiativ. Högskolans grundutbildningsråd, som kom till på ini- tiativ av utredningen, bör enligt vår uppfattning fortsätta sin verksam- het, men i fortsättningen som en självständig myndighet.

Bibliotek och information

Frågan om högskolebibliotekens roll för utbildningens kvalitet har ana- lyserats av en särskild arbetsgrupp. Gruppens rapport En kreativ studie- miljö — högskolebiblioteket som pedagogisk resurs (SOU l991:72) — publicerades i början av hösten 1991. Den diskuterades vid en temakon-

Bilaga 2

ferens om högskolebiblioteken i oktober 1991, då även en av Nordinfo initierad utvärdering av de nordiska forskningsbiblioteken presentera- des.

Rapporten samt överväganden i anslutning till den nämnda konferen- sen har gett OSS anledning till följande slutsatser och förslag:

0 Svenska högskolebibliotek ligger med få undantag under jämförbar internationell standard. En upprustning är nödvändig, inte minst vid de nya högskolorna. Regeringen bör ta initiativ till en särskild översyn av högskolebibliotekens resursbehov. Enligt vad vi erfarit kommer frågan om högskolornas biblioteksresurser att aktualiseras även i UHÄ:s verksamhetsberättelse för 1990/91. ' Upprustningen bör kopplas till organisatoriska förändringar samt en rad rationaliseringsåtgärder, i stort sett enligt de riktlinjer som dragits upp i Nordinfos utvärdering. Målsättningen för bibliotekens verksamhet bör vara service till forskare, lärare och studenter sna- rare än vård av samlingar. . HögSkolans lärare måste i internutbildningen ges bättre förutsätt— ningar för att kunna utnyttja bibliotek och andra informationskäl- lor, inte minst i sitt pedagogiska arbete. 0 I målen för högskoleutbildning skall ingå att alla studenter måste ges kunskaper och färdigheter i att använda bibliotek och andra in— formationskällor, vilket enklast realiseras genom att de tidigt får arbetsuppgifter, som fordrar detta.

' Studenternas behov av läsplatser och grupprum måste beaktas när bibliotekslokaler planeras. ' Bibliotekens roll i informationsförsörjningen bör beaktas vid ut- bildning och vidareutbildning av bibliotekarier.

Datorer i utbildningen

Även om entusiasmen för datorernas potential inom grundutbildningen kanske ibland varit alltför hög i förhållande till möjligheter och verkli- ga resultat, synes man nu vara på väg mot en realist15k syn som motive— rar särskilda satsningar.

För det första måste högskolestuderande i mycket större utsträckning än i dag lära sig att använda datorn som redskap. Detta kan förbättra kvaliteten i skrivna rapporter och ökar tillgängligheten av databaser och litteratur, vilket effektiviserar studierna och ökar studenternas motiva- tion i utbildningen. Användningen av datorer bör alltså vara ett regul- järt inslag i utbildningen och i förekommande fall ingå i fordringarna för godkänd kurs samt i examinationen. Kostnaderna för detta bör be- aktas när utbildningsanslagen beräknas.

Dessutom måste utarbetande av lämpliga former för datorstöd vid in— lärning och undervisning självfallet betraktas som pedagogisk merite- ring för en lärare. Det fordras vidare omfattande utbildningsinsatser för att stora delar av lärarkåren skall kunna tillgodogöra sig senaste utveck- lingen inom datortekniken. Särskilt bör framhållas att högskolelärarna i gemen i Sverige är dåligt utbildade på att använda de tjänster som kan

Bilaga 2

förmedlas via datornätverk t ex datorkonferenser och sökning i'databa- ser och bibliotek.

Den engelska modellen med ämnesbaserade centra för utveckling av datorstöd för utbildningen bör vara tillämplig även i Sverige. Sådana centra kan dessutom dra nytta av samverkan med sina motsvarigheter i England. Vi föreslår ett treårigt program med ämnesbaserade utveck- lingscentra.

Övriga frågor Vetenskaplig grundkurs m m

Vårt uppdrag innefattar inte frågor om utbildningens innehåll. Ett un- dantag utgör dock s.k. vetenskaplig grundkurs och motsvarande inslag i grundutbildningen, som aktualiserats genom ett uttalande av riksdagens utbildningsutskott och genom initiativ från SFS.

Vi redogör i detta kapitel för den försöksverksamhet och det plane- ringsarbete som skett i utredningens regi respektive med stöd av utred- ningens projektmedel. Vi sammanfattar våra överväganden på följande sätt:

0 Alla studenter i examensinriktade utbildningsprogram bör — oav— sett typen av högskola och utbildning — få en introduktion i veten- skapshistoria, vetenskapsteori och vetenskaplig metod. Denna in- troduktion bör också följas upp i den reguljära utbildningen. ' Vid de stora högskolorna, främst universiteten, bör det finnas en allmän vetenskaplig grundkurs på 20 poäng som del i ett rekom- menderat utbildningsprogram. En sådan kurs är en god introduk- tion till högskolestudierna men kan också i sin helhet eller i vissa delar användas i senare skeden av utbildningen. ' Alla högskoleledningar bör inventera intresset för och behovet av utbildning för lärare med ansvar för den vetenskapliga introduktio- nen till studierna. ' Samverkan mellan högskolor och universitet på detta område bör stimuleras eftersom det råder brist på lärare, studiematerial m.m. Samarbetet bör syfta till utbyte av idéer och erfarenheter i fråga om såväl grundkursens innehåll och uppläggning som lärarnas kompetensutveckling. I det decentraliserade högskolesystemet bör ansvaret för denna samverkan anförtros någon läroanstalt med stor erfarenhet inom området. I detta uppdrag kan också ligga ansvaret att vara databank, dvs. hålla reda på vad som finns av studiemateri- al och förmedla denna information till övriga högskolor.

Vårdhögskolornas situation

De landstingskommunala vårdhögskolornas speciella situation i det svenska högskolesystemet uppmärksammades redan i början av vårt ut- redningsarbete. I februari 1990 publicerade vi enrapport - Vårdhögsko- lornas situation - från en av utredningen tillsatt arbetsgrupp.

Bilaga 2

Vår bedömning är att rapporten i all sin korthet satte fingret på några av de mest väsentliga olösta problemen inom vårdhögskolorna. Viktigt var antagligen också att denna del av högskolan — som ibland, inte utan rätt, kallats ”den osynliga högskolan” - kom i fokus för intresset på ett tidigt stadium av vårt utredningsarbete.

De slutsatser vi från våra utgångpunkter kan dra av utvecklingen hit- tills kan sammanfattas på följande sätt:

' Ansatserna till större självständighet för vårdhögskolorna inom

landstingsorganisationen bör fullföljas.

' En närmare och mer systematisk anknytning till universitetens forskningsorganisation är nödvändig. Framför allt är det på institu- tionsnivå som samarbetet måste utvecklas. ' Också landstingens egna FoU—resurser bör självfallet ges en organi- satorisk anknytning till vårdhögskolorna. I detta avseende förefal- ler utvecklingen gå alltför långsamt. ' Frågan om praktiken i främst sjuksköterskeutbildningen och resur— serna för handledning i vården är ännu inte löst. Det som framför allt behövs är att handledarna vid vårdavdelningarna får tillräckligt utrymme för handledningsuppgifterna inom ramen för sin arbets- tid. Samtidigt behöver lärarna vid vårdhögskolorna bättre anknyt- ning till vården, genom växeltjänstgöring eller genom att kombina- tionstjänster inrättas, i analogi med vad som gäller för lärartjänster i läkarutbildningen. ' Utbildningen av lärare för vårdhögskolorna bör omorganiseras på det sätt som föreslagits av UHÄ. Huvuddelen av den utbildning som skall krävas för lärarbehörighet bör omfatta fördjupningsut- bildning för magisterexamen i eller med anknytning till lärartjän- stens karaktärsämne. Denna utbildning bör anordnas i samverkan mellan vårdhögskolorna och berörda institutioner vid universite- ten. Den pedagogiska utbildningen bör omfatta 20 poäng. Rege- ringen bör skyndsamt ta initiativ till en mer ingående utredning angående utformningen och förläggningen av denna utbildning. 0 Våra allmänna synpunkter och förslag beträffande värdering av pe- dagogiska meriter och bedömning av lärarskicklighet bör givetvis gälla även inom denna del av högskolan, även om lärarna förblir kommunalt anställda.

Distansutbildning

Distansutbildningen nämns inte specifikt i våra direktiv. Den nyligen tillsatta utredningen om distansutbildning kommer sannolikt att be- handla även högskoleutbildning på distans, även om detta inte från bör- jan var en primär uppgift för denna utredning.

Från vår synpunkt är distansutbildningen som undervisningsform av intresse främst därför att den representerar en extremform av det som i direktiven kallas "lärarledda självstudier”. Distansundervisningen ställer vidare speciella krav på studiematerialets utformning och formerna för student-lärarkontakter. I dessa avseenden har den reguljära högskoleun-

Bilaga 2

dervisningen en hel del att lära av erfarenheterna från denna undervis- ningsform.

Men vi framför också en del principiella synpunkter på distansutbild— ning på högskolenivå i Sverige, som bör kunna utgöra ett underlag för distansutbildningsutredningens överväganden om organisationen av högskoleutbildning på distans.

Det kan konstateras att den svenska, småskaliga modellen har en del nackdelar - främst i form av bristande samordning och metodutveck- ling - som borde kunna avhjälpas genom ökad samverkan och viss spe- cialisering högskolorna emellan.

Våra slutsatser och förslag innebär sammanfattningsvis följande:

0 Det finns ett behov av förstärkning och samordning av insatserna

för utveckling av distansutbildning på högskolenivå i Sverige. ' Samordningen bör grundas på en ämnesbaserad ansvarsfördelning

mellan högskolorna.

. Ett nationellt samordningsorgan för distansutbildning bör övervä- gas. ' Frågan om lämpliga former för samordning och utveckling av hög-

skoleutbildning på distans bör övervägas i distansutbildningsutred- ningens fortsatta arbete.

Sammanfattning av remissynpunkter beträffande Ds 199211 och SOU 199211

I denna kortfattade sammanfattning har tagits upp remissinstansernas synpunkter på de viktigaste frågorna. Uppställningen följer i huvudsak propositionens disposition.

En sammanställning av remissyttrandena i sin helhet har gjorts i de- partementspromemorian (Ds 1992:52) Yttranden över departementspro- memorian (Ds 1992:1) Fria universitet och högskolor och betänkandet (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens. I Ds 1992:52 har också sär— skilda yttranden som inkommit blivit förtecknade.

Yttranden över betänkandena har avgivits av Riksdagens ombudsmän, Socialvetenskapliga forskningsrådet, Byggnadsstyrelsen, Universitets— och högskoleämbetet, Utrustningsnämnden för universitet och högsko- lor, Statens skolverk, Teknikvetenskapliga forskningsrådet, Statskonto- ret, Riksrevisionsverket, Statistiska centralbyrån, Statens arbetsgivar- verk, Universitetet i Stockholm, Tekniska högskolan i Stockholm, Ka- rolinska institutet, Högskolan för lärarutbildning, Danshögskolan, Dra- matiska institutet, GraEska institutet och institutet för högre kommuni- kations— och reklamutbildning, Konstfackskolan, Konsthögskolan, Mu- sikhögskolan i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm, Teaterhögsko— lan i Stockholm, Universitetet i Uppsala, Högskolan i Eskilstuna/Väster- ås, Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högsko- lan i Örebro, Universitetet i Linköping, Högskolan i Jönköping, Uni— versitetet i Lund, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högsko- lan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Universitetet i Göteborg, Chalmers tekniska högskola, Högskolan i Bor- ås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan! Uddevalla, Universitetet" i Umeå, Högskolan i Luleå, Högskolan i Sundsvall/Härnösand, Högskolan i Östersund, Högskoleutbildning på Gotland, Organisationskommittén för Idrottshögskolan i Stockholm, Handelshögskolan i Stockholm, Forskningsrådsnämnden, Humanistisk— samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Medicinska forskningsrådet, Na— turvetenskapliga forskningsrådet, Sveriges Iantbruksuniversitet, Skogs— och jordbrukets forskningsråd, Landstingen i Stockholms, Uppsala, Sö- dermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Ble— kinge, Kristianstads, Malmöhus samt Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Göteborgs och Bohus vårdhögskoleförbund, Landstingsförbundet, Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl. Vitterhets—, Historie— och Antik- vitetskademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, Sveriges industriför- bund, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Akademikers Cen- tralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareför- eningen, Sveriges Förenade Studentkårer, Sveriges socialdemokratiska studentförbund, Liberala studentförbundet och Centerns högskoleför- bund.

Bilaga 3

Följande förkortningar har använts i remissammanställningen: CHF CTH DH FRN Dl Gl/lHR

HB HE/V HF/B HG/S HH HJ HK HK/R HKr HK$ HLS HLu HS HSFR

HS/H HT/U HUG HV HÖ HÖs IH

IVA JO Kl KF KH KTH LSF LO MFR NFR on RRV SAF SACO SAV SCB SFS SJFR SIF SLU SMH SFR SSF TCO TFR TH UG. UHÄ UL ULi US UU

Illlllllllllllllllllllllllll unnun

llllllllllllllllllll'llllIllllI-lllllllllllllllllllllllllllll

Centerns högskoleförbund Chalmers tekniska högskola Danshögskolan

Forskningsrådsnämnden

Dramatiska institutet Grafiska institutet och institutet för högre kommunikations— och reklamutbildning Högskolan i Borås Högskolan i Eskilstuna/Västerås Högskolan i Falun/Borlänge Högskolan i Gävle/Sandviken Högskolan i Halmstad Högskolan i Jönköping Högskolan i Kalmar Högskolan i Karlskrona/Ronneby Högskolan i Kristianstad Högskolan i Karlstad Högskolan för lärarutbildning i Stockholm Högskolan i Luleå Högskolan i Skövde Humanistisk—samhällsvetenskapliga forsknings- rådet Högskolan i Sundsvall/Härnösand Högskolan i Trollhättan/Uddevalla Högskoleutbildning på Gotland Högskolan i Växjö Högskolan i Örebro Högskolan i Östersund Organisationskommittén för Idrottshögskolan i Stockholm lngenjörsvetenskapsakademien Riksdagens ombudsmän Karolinska institutet Konstfackskolan

Konsthögskolan

Tekniska högskolan i Stockholm Liberala studentförbundet Landsorganisationen i Sverige Medicinska forskningsrådet Naturvetenskapliga forskningsrådet Operahögskolan i Stockholm Riksrevisionsverket Svenska arbetsgivareföreningen Sveriges Akademikers Centralorganisation Statens arbetsgivarverk Statistiska centralbyrån Sveriges Förenade Studentkårer Skogs— och jordbrukets forskningsråd Sveriges industriförbund Sveriges Iantbruksuniversitet Musikhögskolan i Stockholm Socialvetenskapliga forskningsrådet Sveriges socialdemokratiska studentförbund Tjänstemännens Centralorganisation Teknikvetenskapliga forskningsrådet Teaterhögskolan i Stockholm Universitetet i Göteborg Universitets— och högskoleämbetet Universitetet i Lund Universitetet i Linköping Universitetet i Stockholm Universitetet i Uppsala

Bilaga 3

UUH

UUm Vitterhetsakademien

Remissinstans

Utrustningsnämnden för universitet och hög- skolor ' Universitetet i Umeå Kungl. Vitterhets—, Historie— och Antikvitets- akademien

Synpunkt

1 Allmänna principsynpunkter

SFR, TRF, Svenska akademien, GI/IHR, HLS, HK, HÖ och landstingen i Malmöhus, Kronobergs, Örebro, Kristianstads, Värmlands, Kalmar, Hallands samt Stockholms län instämmer i huvudsak i förslagen.

SACO

TCO

LO

Tillstyrker förslagen. Betydande resurs-

tillskott kommer att behövas under en rad år, för att åtgärda de från början in- - byggda resursbristerna. De goda kontak- ' terna mellan yrkesliv och utbildning måste bibehållas.

Kritisk till förslagen. Stor brist att för-, slag om den kommunala högskolan ej har behandlats. Ingen utvärdering av da- ' gens högskolesystem har gjorts, ej heller någon jämförelse med den internationel— la utvecklingen. Högskolan avskärmar sig från samhället och arbetslivet. Det. bör finnas utrymme för en nationell,- sammanhållen utbildningsplanering, sär- skilt för lärar— och vårdutbildningar. SOU:n lägger fram förslag som kräver resursförstärkningar. Kritik mot sam- mansättningen av högskoleutredningen (bara högskolefolk). Jämställdhetsfrågor- na har glömts bort.

Förespråkar statligt huvudmannaskap för all högkoleutbildning.

Andelen högskoleutbildade måste öka- bl.a. genom en ökning av rekryterings--- underlaget. Vikten av de regionala hög- " skolorna betonas. Anser att bra lokala organisationer går att åstadkomma utan= förslagen i Dszn'? Varnar för stiftelsebild- ning av universitet och högskolor.

Bilaga 3

SAF

SCB

RRV

UHÄ

Tillstyrker starkt förslagen, utbildningen är en strategisk faktor för den ekonomi- ska utvecklingen. Perspektivet kunde vidgas, rollfördelningen mellan universi- tet/högskolor, fortbildning och vidareut- bildning samt samarbetet mellan hög- skola] näringsliv borde ha tagits upp. Svenska högskolor kommer att få arbeta i allt hårdare konkurrens med utländska högskolor oavsett om man avreglerar dem eller inte, speciellt inom tekniska utbildningar och forskningen.

Värdefullt om man redan i samband med reformen tänker igenom vilken do- kumentation och vilken Statistik som Skall finnas. Viktigt att Sverige kan fort- sätta delta i det internationella statistik- samarbetet och att Sverige kan fortsätta att rapportera högskolestatistik på det sätt som krävs enligt internationella överenskommelser.

Tillstyrker förslagen. Fortsatt arbete be- hövs.

Instämmer i allt väsentligt. Där avregle- ringen genomförs fullt ut finns inga al- ternativ att ta ställning till. Det måste bedömas vad friheten för högskoleenhe- terna kan leda till, och hur valet av for- mer för reglering blir. Många befatt- ningshavare kommer att efterlysa nya hanteringsrutiner, kommer det då att bli en verklig avreglering eller endast en de— centralisering av regleringen? Högsko- lornas regelverk bör göras till föremål för närmare begrundan. Då högskole- verksamheten omfattar myndighetsutöv- ning kommer förvaltningsrätten att reg- lera viktiga delar. Högskoleförordning- ens bestämmelser är ofta ett slags undan- tag från andra strängare eller obekväma- re regler som annars skulle ha gällt. Bör klargöras om ”Allt som inte uttryckligen är tillåtet Skall vara förbjudet", eller tvärtom? En halvmesyr kan leda till

Prop. 1992/93zl

Bilaga 3

SFS

Älvsborgs läns landsting

Kopparbergs läns landsting

US

UU

tolkningssvårigheter. Kraven på rättssä- kerhet motiverar en tydlig reglering.

SOU:n tar inte upp hur högskolan som helhet möter studenten med en intellek- tuellt stimulerande miljö. Studenten och studentens behov har kommit i skymun- dan. Den är inåtvänd och tar ej upp nå- got om hur information om forskning och utvecklingsarbete kan spridas. Även

brist på internationellt perspektiv i SOU:n.

Instämmer i huvudsak. Vissa förslag sak- nar kommentarer och analys av olika al- ternativ.

Uppdragsutbildningen måste regleras även i framtiden. Det borde skrivas in i förordningen om uppdragsutbildning att sådan utbildning inte får räknas in i en examen, att kurser ur det reguljära kurs- utbudet inte får ges som uppdragsutbild- ning och att den inte får ge högskole- poäng.

SOU:n borde ha remissbehandlats före Ds:n.

Beklagar att den rapport som en grupp vårdhögskolerektorer försett utrednings- kansliet med har styrt beskrivningen av situationen vid landets vårdhögskolor i SOU:n.

Högskolestyrelsen måste bemyndigas att utfärda föreskrifter som lämnas oreglera- de i författningsförslagen.

Instämmer i förslagen. Varnar för den rättsosäkerhet som ett alltför grovmas- kigt, oklart och ofullständigt regelsystem kan innebära. Om den allmänna förvaltningsrättens regler blir tilllämpliga, vore detta mind- re lämpligt. SOU:n är överdrivet kritisk i sin be- skrivning av utbildningen och dess för- slag leder till stor resursökning.

Bilaga 3

UL

US, UUm, KI och KTH

HT/U

ULi

UG

Distansutbildning kommer att få ökad betydelse och behöver utvecklas och för- stärkas.

Instämmer i förslagen. Innebörden av den principiella uppfattningen om ökad frihet har inte gjorts tillräckligt klar och därigenom har inte heller konsekvenser- na för verksamheten och för dess regle- ring blivit tydliga. Förordar ett regelsy- stem och en författningstext av mera principiell karaktär. Villkoren för tek- nik— och vårdområdena och för lärarut— bildningarna och de konstnärliga utbild- ningarna är otillräckligt uppmärksam- made, vilket belyser svårigheterna att i en gemensam text innefatta föreskrifter för hela högskolan.

Instämmer i förslagen. SOU:n lägger fram förslag som kräver resursförstärk- ningar.

Instämmer i förslagen. Svenska högsko- lesystemet bör vara sammanhållet. Nät- samverkan mellan högskolorna är nöd- vändigt.

Tillstyrker, men analys saknas av be- greppen (vad menas med frihet?). Det politiska ansvaret för högskolans verk- samhet bör lyftas fram och preciseras. Ifrågasätter om den akademiska friheten gagnas av ökad lokal beslutanderätt. Di- stansutbildning bör få en mer framskju- ten roll, särskilt för fortbildning och vi- dareutbildning.

Instämmer i förslagen i SOU:n. De eko- nomiska konsekvenserna i förslagen är inte belysta. Utvidgad diskussion behövs om vad den minskade centrala Styrningen och den ökade lokala friheten innebär för utbild— ningen vid universitet och högskolor. Utformningen av de lokala föreskrifter- na berörs bara indirekt.

Bilaga 3

Konsthögskolan

HV

HKr

IH

FRN

Handelshögskolan

Instämmer i förslagen. Hänvisar vidare till utredningen ”Den konstnärliga hög- skoleutbildningen”.

Instämmer i förslagen. Påpekar faran för beroendeställning gentemot universite- ten. Bestämmelser av ramkaraktär måste finnas och ibland även detaljreglering för att kunna bevara högskolans särart.

Instämmer. ”Allt som inte uttryckligen är tillåtet Skall vara förbjudet”, eller tvärtom?

Efterlyser allmänt mer diskussion kring och motiveringar för de förslag som förs fram. Grundutbildning och forskning är intimt sammanbundna och kan inte ut- vecklas åtskilda. Förslagen kan innebära fara för beroendeställning gentemot uni- versiteten. Nåtverksuniversitet bör kun— na Skapas.

Instämmer i att kvalitetsförstärkning be- hövs samt i att forskning och grundut- bildning bör knytas fastare samman.

De grundläggande frågorna (frihet från vad, för vem, till vad) diskuteras inte. Motsättningar finns mellan ”den kritiska debattens frihet” och ”konkurrensen och effektiviteten”. En demokratisk Stat kan också utgöra skydd och garanti för en livaktig, kritisk och fri forskning.

Instämmer. Viktigt att bevara rättssäker- het och kostnadskontroll, nya direktiv bör införas som förhindrar att de nya friheterna missbrukas. Universiteten måste ha ett eget ekonomiskt ansvar och bära de ekonomiska konsekvenserna av de beslut som fattas. Vidare måste uni- versiteten befinna sig under ett konkur- renstryck, nationellt såväl som interna- tionellt (detta ökar ofrånkomligt). Ett starkare konkurrensläge gör det lättare att få bra doktorander och lärare, även

Bilaga 3

JO

Östergötlands läns landsting

Västmanlands läns landsting

Södermanlands läns landsting

internationella sådana. En skarp natio- nell konkurrens befrämjar internationell konkurrensförmåga även på universitets- området.

Författningsförslagen har tillkommit i stor hast och måste överarbetas grund- ligt. Förvaltningsrättslig kvalitet måste upprätthållas för att rättssäkerheten skall tillgodoses.

Instämmer i förslagen (hänvisar till ULi:s remissvar, Hälsouniversitetets ytt- rande).

Instämmer i förslagen. Effekterna för hälso- och Sjukvården bör beaktas.

Högkolan Skall ha likartad regional kvalitet och resursfördelning, som svarar mot de internationella kraven. Helhets— synen är viktig för samverkan mellan vårdutbildning och vårdverksamhet.

Västernorrlands läns landsting Samarbetet med den statliga högskolan

Jönköpings läns landsting

Skaraborgs läns landsting

Jämtlands läns landsting

och vårdhögskolan i Östersund intensifi- eras, hälsovård och social omsorg kom- mer att utgöra en viktig del av ett fram— tida ”nätverksuniversitet”.

Den landstingskommunala högskole- verksamheten bör ges förutsättningar att utvecklas till en fullvärdig högskola med starkt samband mellan utbildning och forskning.

Instämmer i förslagen. Olyckligt att hu- vudmannaskapsutredningen inte hunnit lägga fram sitt förslag. Det finns ett stort behov av vårdhögskolor även utanför storstadsregionerna. Tillräckligt många måste utbildas för att täcka hälso— och sjukvårdens behov av personal i hela landet.

Instämmer i förslagen. Det strategiska målet är att, genom en långtgående alli-

Bilaga 3

Malmöhus, Kristianstads och Älvsborgs läns landsting

Iandstingsförbundet

Göteborgs och Bohus vård- högskoleförbund

Socialstyrelsen

Industriförbundet

HUG

ans mellan högskoleenheterna i Öster- sund och Sundsvall/Härnösand, redan under andra halvan av 1990—talet skapa ett universitet i mittsverige. Betonar re- gional balans samt likvärdiga arbets— och utvecklingsbetingelser.

Ökad samverkan mellan vårdhögskolor— na och mellan vårdhögskolor/statliga högskolor.

Högskoleutbildningen Skall leva upp till hälso- och sjukvårdspolitiska mål, samt högskolepolitiska mål. Landstingen bör vara huvudmän.

PM:ans innehåll Och intentioner bör även omfatta vårdhögskoleutbildningar. Professionella vårdhögskolor vill kunna erbjuda yrkes—, kandidat—, magister—, li- centiat— och doktorsexamina. Fasta forskningsresurser behövs för detta.

Instämmer i förslagen. Ifrågasätter den särställning som tilldelas de kommunala högskolorna.

Även om man nu avvecklar onödiga de- taljregler, kommer det att ta lång tid in— nan några Svenska universitet når en så- dan Stark egen finansiell bas att de egentligen står fria från statsmakternas styrning och helt kan reagera på signaler från en utbildningsmarknad. Mekanis- mer behöver utformas som stimulerar till samverkan mellan industriföretag och högskoleinstitutioner. Bör prioritera industrins kompetensförsörjning. Ren- odla NUTEK:S roll till att enbart omfatta ansvar för industrins kompetensförsörj- ning via universitet, högskolor, institut och andra kanaler.

Instämmer i förslagen. Anser sig Själva vara ett exempel på ett Sätt att fram- gångsrikt organisera en fri högskola.

Bilaga 3

Kungl. Vetenskapsakademien Instämmer i förslagen, men de nya för-

IVA

SAV

SLU

Domstolsverket

Vitterhetsakademien

DH

DI

fattningstexterna bör utsättas för en grundlig översyn. Förordar flexibilitet och större utrymme för lokalt beslutsfat- tande för universitet och högskolor.

Instämmer i förslagen. Högskolans inre arbete är för detaljreglerat. Utomordent— ligt betydelsefullt för utvecklingen att några högskolor överföres i stiftelseform.

Instämmer i förslagen. Förutsätter ett långsiktigt och målinriktat arbete för att säkerställa kvaliteten på forskning och grundutbildning.

Instämmer i förslagen. Saknar analys av konsekvenser för högskolan rättsligt och avtalsmässigt om vissa förhållanden blir oreglerade eller reglerade i annan för- fattning.

Instämmer i förslagen, men de nya för- fattningsförslagen bör utsättas för en grundlig översyn.

Instämmer i förslagen. Upphävande av specialregleringen innebär principiellt att den allmänna förvaltningsrätten blir generellt tillämplig på det Statliga uni- versitets— och högskoleväsendet vilket är föga lämpligt. Friheten får ej leda till utarmning av humanistiska och sam- hällsvetenskapliga småämnen och små- språk.

Instämmer i förslagen, men administra- tiva och utbildningsmässiga resursför- stärkningar behövs.

Instämmer i förslagen, men kompe— tenskraven ökar inom personalområdet.

Instämmer i förslagen. Har Särskilt in- tresse för stiftelseformen.

Bilaga 3

SMH

KF

HKS

HS/H

HE/V

HF/B

HG/S

HLu

Instämmer i förslagen, men hänsyn tas inte till de konstnärliga högskoleutbild- ningarnas särart.

Efterlyser fortsatta diskussioner. Författ- ningsutkasten är exempel på en god till- lämpning av de nya, förenklade regler som nu börjar införas i statsverksamhe- ten. SOU:n kommer att utgöra en ”pedago- gisk uppslagsbok”.

SOU:n kommer att utgöra en ”pedago- gisk uppslagsbok”. Samordning av di- stansutbildning bör grundas på en äm- nesbaserad ansvarsfördelning och sam- verkan mellan högskolorna. Inrättandet av ett Särskilt nationellt samordningsor- gan avstyrkes dock.

Instämmer i förslagen. Obalans råder för närvarande mellan den utredande texten i Dszn och de utkast till författningsför- slag som föreligger, dessa måste harmo- niseras.

SOU:n kräver resurstillskott och det in- ternationella perspektivet saknas. Natio— nellt samordningsorgan för distansut- bildningen behövs ej.

Instämmer i förslagen, anses dock ej konsekvent. I vissa fall finns kvardröjan- de detaljreglering.

Friheten skall också gälla gentemot nä— ringsliv och andra organisationer.

Instämmer i förslagen. Konkurrensen man strävar efter måste Ske på reellt lika villkor. De mindre högskolorna riskerar att bli underleverantörer till universite- ten.

Instämmer i förslagen. Ibland kan det vara för detaljreglerat. Endast rambe- stämmelser krävs.

HJ SOU:n kräver stort resurstillskott. Prop. 1992/93:1 Bilaga 3 HS Instämmer i förslagen. Mindre högsko- lor får ej ä priori ha Sämre förutsättning- ar för konkurrens än stora enheter. För mycket detaljreglering.

HH Instämmer i förslagen. Betonar att det är viktigt att vetenskapen är tillgänglig för allmänheten. Anser att det måste vara möjligt för högskolan att inrätta assi— stent— och amanuenstjänster.

HK/R Föreslår att staten skall ge frihet och an- svar och utvärdera kompetens och resul- tat. Efterlyser en mer flexibel högskola än i utredningsförslagen samt utrymme för en friare tjänstestruktur. Studieme- delssituationen måste ses över. Initiativ som Nätverksuniversitetet i Sydost bör premieras. Näringslivet och samhället i övrigt engagerar sig helhjärtat i högsko- lans utveckling. Författningsförslagen måste rensas på inkonsekvenser och up- penbara sakfel.

SSF Instämmer i förslagen. SOU:n tar ej upp jämställdhet t.ex. kvin- nor i forskarutbildningen. Studielön skall införas. Resurser till distansutbild- ning behövs, men inget distansuniversi- tet.

UU, UL, HV och UG Understryker vikten av att svensk biblio- tekssamverkan understödes och sanktio- neras centralt genom att den även fram- ledes inskrives i högskoleförordningen

(SFS 1988:1060, 16 kap.).

2 Grundläggande mål Gemensamt för utbildning och forskning:

TCO Fortbildnings— och vidareutbildningsbe— hoven kommer att öka.

UL Begreppet utvecklingsarbete är otydligt. 129

Bilaga 3

UG

KTH

Konsthögskolan

SFS

CTH

DH

NFR

Högskolans uppgifter bör omfatta forsk- ning och konstnärligt utvecklingsarbete, utbildning på vetenskaplig och konst- närlig grund samt utvecklingsarbete.

Tveksam till att utvecklingsarbete har gi- vits lika stor vikt som forskning och ut— bildning. Ökat utrymme bör ges för fortbildning och vidareutbildning. Dessa aktiviteter bör uttryckligen ingå 'i högskolans upp— gifter.

Betonar konstnärlig kvalitet och ”andli- ga” dimensioner.

Begreppet konstnärligt utvecklingsarbete bör utvecklas och förtjänar ett särskilt omnämnande i högskolelagen.

Tveksam till utvecklingsarbete som en huvuduppgift. Detta är närmast inriktat på industriella tillämpningar. (Om detta inte är fallet bör det förklaras bättre.)

Utvecklingsarbete kan inte ingå i de tek- niska högskolornas verksamhet som en huvuduppgift.

Utvecklingsarbetet skall syfta till att främja utvecklingen inom områden av konstnärlig eller annan karaktär som be- rörs av utbildningen och forskningen. Den konstnärliga kunskapstraditionen bör ges författningsmässigt erkännande i högskolelagen.

Uppgifterna bör vara forskning på eget programansvar, utbildning på vetenskap- lig grund och uppdragsforskning. Ut- vecklingsarbete kan tolkas som att hög- skolan skall överta industrins traditio- nella roll. Detta bör inte betonas på be— kostnad av den fria forskningen.

Konstnärligt utvecklingsarbete borde in- gå i den allmänna målbeskrivningen i högskolelagen.

Bilaga 3

DI

SMH

HLU

Iandstingsförbundet

Forskning/utvecklingsarbete: HT/U

ULi

SAF

Västmanlands läns landsting

HB

SSF

Inom det konstnärliga utbildningsområ- det skall vetenskapliga kriterier ersättas med konstnärliga.

Konsten bör nämnas vid sidan av veten- skapen; konstnärligt utvecklingsarbete bör likställas med forskning och konst- närlig skicklighet med vetenskaplig.

Utbildning bör vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund.

Riksdag och regering Skall ha det ytter- sta ansvaret för att forskning, forskarut- bildning och grundläggande högskoleut— bildning har erforderlig omfattning och inriktning med hänsyn till samhällets behov och resurser, vilket bör skrivas in i högskolelagen.

Forskning och utvecklingskapacitet är nödvändiga för regional utveckling.

Målen bör uttryckas i volym— och in- riktningstermer, beslut bör tas om an— slag och riktlinjer för skilda forsknings- områden. Begreppet utvecklingsarbete bör utvecklas, inryms konstnärligt så- dant i begreppet? Forskare måste kunna sprida sin kunskap i tal och skrift och kunna delta i vetenskaplig diskussion.

Betydelsen av tillämpad forskning och uppdragsforskning bör betonas.

Forskning inom omvårdnadsområdet bör utvecklas.

Begreppet utvecklingsarbete bör vidgas till att avse även tekniskt sådant (OECD:s definition).

Högskolan Skall inte syssla med utveck- lingsarbete enligt OECD:s definition.

Grundutbildning: Prop. 1992/9321

_ ., __ . Bilaga 3 LSF Vlll ha gemensamma mal for forskning

och grundutbildning. lnformationsutby- tet på vetenskaplig nivå bör ske på både svenska och engelska.

SSF Personlig utveckling, internationell för- ståelse och erfarenheter från yrkeslivet! samhället skall tas med i högskolelagen. Rätten till avgiftsfri utbildning skall skrivas in i högskolelagen.

SACO Jämställdhet och det internationella per- spektivet bör föras in i högskolelagen.

ULi Målanalys och formuleringsförslag ter sig torftiga och alltför onyanserade. Yr- kesförberedelse och det internationella perspektivet bör föras in. I förslaget till den nya jämställdhetslagen anförde det ansvariga statsrådet att skyldigheten att främja jämställdhet inom specifika verk- samheter såsom utbildningsomrädet bor- de regleras i ifrågavarande speciallagstift- n1ng.

UUm Jämställdhet och det internationella per- spektivet bör föras in. Nytt förslag till författningstext bör gå på remiss.

CTH Utbildningen bör ge möjlighet till per- sonlighetsutveckling samt sättas in i ett internationellt sammanhang.

Landstingen i Värmlands, All utbildning skall främja de studeran— Skaraborgs och Väster— des personliga utveckling samt att ut- norrlands län bildningen skall främja förståelsen för andra länder och internationella förhål- landen.

Hallands läns landsting Demokratiskt förhållningssätt, jämställd-

het och miljöhänsyn, bör ingå i målen; annan lagstiftning är ej tillräcklig.

HB Yrkesförberedelse bör vara ett mål.

Bilaga 3

Iandstingsförbundet

HK/R

LO

TCO

UHA

SFS

UU

UL

De yrkesförberedande och personlighets- utvecklande målen, ett demokratiskt för- hållningssätt, jämställdhetsperspektivet och den internationella förståelsen bör också tas med i målparagrafen.

Jämställdhet bör skrivas in i högskolela- gen.

Understryker vikten av ”jämlik och lik- värdig” utbildning. En friare högskola får ej leda till snedare social rekrytering (SF).

Högskolan bör verka för demokrati, per- sonlig utveckling och jämställdhet.

Internationellt perspektiv och medveten- het saknas i förslagen. Bör manifesteras i de allmänna målformuleringarna. Ut- vecklingen i Europa bör beaktas.

Bildningen (allmänakademiska Studier) måste ha en plats i högskolan. Det är svårt att ange allmänna mål som går att utvärdera. Rätten till avgiftsfri utbild- ning skall skrivas in i högskolelagen. Kunskaper och färdigheter som har vun- nits inom arbets- och samhällslivet i öv- rigt skall tas till vara.

All grundutbildning skall ha samma målparagraf. Utbildningen Skall vara av hög och likvärdig kvalitet. Kopplingen till samhället och mjuka mål som per- sonlig utveckling, vetenskaplighet, god miljö, internationell förståelse och järn- ställdhet skall vara med (andra lagar gäl- ler ej alltid för högskoleområdet).

Jämställdheten bör beaktas.

Även fortbildning och vidareutbildning bör nämnas, samt jämställdhet. Det in- ternationella perspektivet bör föras in i högskolelagen.

Bilaga 3

Västmanlands läns landsting, TH och DH

KTH

Malmöhus läns landsting

GI/IHR

Kristianstads läns landsting

3 Examensordningen

Internationaliseringsmålet bör kvarstå.

Utbildningen skall främja den studeran— des personliga utveckling.

Praktiken och resurser för handledning i vården är av stor betydelse.

Ha kvar ”förebereda för yrken och vida- reutveckla studeranden inom de yrken de har", ”ny kunskap och vetenskaplig grund för utbildning och annan verk- samhet”, ”Utvecklingsarbetet skall främ— ja utvecklingen inom områden av konst- närlig eller annan karaktär som berörs” i högskoleförordningen.

Högskolans roll som utbildare och som resurs för utvecklingen av den praktiska hälso— och Sjukvården bör framhållas.

LSF, CHF, SACO, TCO, UU, UUm, HV, HLS och HH efterlyser en ökad satsning på studievägledning samt ett tydliggörande av ansvarsför— delningen mellan högskolor och gymnasieskolor när det gäller Studie- vägledning.

UU

UG

I förordning bör explicit anges att rektor beslutar om läsårets förläggning och om terminsindelning. Statsmakterna skall ta slutlig ställning till relationen mellan läsårets längd, ferier och eventuella in- sprängda lov. Kursplanen bör samman— fatta alla väsentliga föreskrifter, t.ex. be— tygsgrader och obligatorisk undervis- ning. Engelska examensbenämningar måste fastställas av regeringen i exa— mensordningen. Examensbevisen måste ge full legitimitet såväl nationellt som internationellt. Introduktion till högskolestudierna be- hövs.

Vad som skall ingå i en kursplan skall kallas ”del”, ej moment.

Bilaga 3

US

KI och HT/U

SACO

SAF

Uppsala läns landsting

UG

UUm

CHF

SAV

Nuvarande förslag till examensordning måste omarbetas/bearbetas. Avskiljande- nämnden kan hänskjutas till Överkla- gandenämnden.

Målformuleringarna i examensbeskriv- ningarna är otydliga.

Specifika mål för utbildningen som grund för framtida yrkesverksamhet skall ingå. Begreppet ”ämne” måste defi- nieras.

Förordar ökat inslag av kvalificerade projektarbeten i grundutbildningen.

Nuvarande förslag till examensbeskriv- ningar måSte omarbetas/bearbetas, bety- delsefulla komponenter för professionen skall beaktas. Ramar för påbyggnadsut- bildningar skall faställas med samma poäng över hela landet, 40-50 p.

Begreppen ”ämne” och ”ämnesmässig bredd” måste definieras. Engelska exa- mensbenämningar måste fastställas av regeringen i examensordningen.

Frågan om var och när de studerande får ta ut examen bör regleras på ett tyd- ligt sätt. Avskiljandenämnden bör hän- skjutas till Överklagandenämnden. An- svarsfördelningen mellan central och 10- kal nivå, skola/högskola, vad gäller in- formationen till presumtiva studerande måste klargöras.

Studiemedelssystemet leder till snedrek- rytering, Studielön om 200 % av basbe- loppet Skall införas.

Examina och examensbenämningarna i en ny examensordning måste bli jämför- bara med internationella motsvarigheter.

Bilaga 3

DH

HF/B

HK

Örebro läns landsting

HKS

HK/R

SSF

Generella examina:

LSF

Information och vägledning till presum- tiva studerande ges med fördel av hög- skolans personal.

Ett examensbevis på engelska skall fin- nas för konstnärliga högskoleexamina.

I kursplan skall också anges betygsskala, kursens nivå och obligatorisk närvaro. Examensbevis skall utfärdas där studen- ten har gjort sin ämnesfördjupning eller där huvudelen av utbildningen har full- gjorts. '

Examensbevis skall utfärdas där studen- ten har gjort sin ämnesfördjupning. In- formationen till gymnasieskolan kan förbättras; direktkontakt mellan Högsko- lan i Kalmar och gymnasieskolan prö- vas.

Högskolan måste ges rimliga förutsätt- ningar att nå presumtiva studerande och dessa måste kunna informera sig om ak- tuella utbildningar.

Omfattande information behövs inför ansökningstillfället samt undervisning i Studieteknik, både på ett centralt och 10- kalt plan.

Begreppet "ämne” bör tolkas.

Olika längd och djup i studierna bör kunna betonas. Kraftinsats på syo—områ- det behövs.

Informationsansvaret skall flyttas från gymnasieskolan till högskolan, resurser bör tas från gymnasieskoleanslaget.

Högskoleexamen skall vara minst 80 p och kandidatexamen skall ha minst 80 p fördjupning.

Bilaga 3

SSF

UHÄ

SACO

TCO

SFS

UU, UUm, US och UL ULi

Västernorrlands läns lands- ting och HE/V

UG

Vetenskaplig grundkurs krav för kandi- datexamen (140 p) och för magisterexa- men (160 p). Examina skall inte inne- hålla några prefix.

Avstyrker förslag om högskoleexamen; ogripbar och intetsägande. Borde i stål- let vara ett kollektivt begrepp för exami- na i högskolan. Kortare utbildningar bör benämnas efter yrkes- eller studieområ- det. Kandidat— och magisterexamina bör uppfylla kraven för särskild behörighet till forskarutbildning. Kraven för magis- ter är för snäva, både ämneskombinatio- ner och professionell profil bör vara möjlig.

Magisterexamen skall avslutas med ett självständigt arbete om 20 p.

Lärarutbildningar som omfattar minst tre år skall vara likvärdiga med kandi- datexamen, detsamma gäller för sjukskö- terskeexamen.

Magisterexamen får inte innebära att får- re studenter bereds plats på högskolan. Ökade resurser till högskolan krävs för att detta ej skall inträffa. För kandidat- och magisterexamina skall forskarbehö- righet krävas, eftersom det finns oklar- heter om vad som är att betrakta som ett ”ämne”.

Avstyrker att högskoleexamen införs.

Högskoleexamen kräver minst 80 p, i övrigt bör utbildningsbevis gälla.

Högskoleexamen bör innehålla 80 p. Högskoleexamen skall endast utfärdas ef- ter utbildning på kurser inom ett utbild- ningsprogram.

Prop. 1992/%:]

Bilaga 3

IH

Svenska Akademien och HKs

CHEF

DH

HK

Yrkesexamina:

LFS

UHÄ

SFS

Ämnet idrott skall utvecklas till 60 p ni- vå för att ingå i högskole—, kandidat— och magisterexamen och det bör vara forskningsförberedande.

Otillfredsställande att en av examensty- perna benämns ”högskoleexamen”.

Kandidatexamen bör bestå av minst 140 p med 60 p fördjupning och vetenskap- lig grundkurs, magisterexamen minst 180 p med antingen 80 p fördjupning el- ler fördjupning i två ämnen om 60 p vardera, kombinerat med 20 p veten- skaplig grundkurs.

Vill ha en minst fyraårig utbildning som leder till magisterexamen med danspeda- gogisk inriktning.

Avvisar både benämningen ”högskole— examen” och ”konstnärlig högskoleexa-

men , intetsägande och provinsiella be— teckningar.

Föreslår ekonomie kandidat och ekono- mie magister.

Kräver akademisk nivå och behörighet till forskningsutbildning för alla yrkes- examina.

Målformuleringarna behöver bearbetas. En översättning på engelska skall finnas för alla yrkesexamina.

Teologie kandidatexamen och yrkestek- nisk högskoleutbildning (YTH) skall va— ra generella utbildningar. Arbetsterapeutexamen skall införas. Det måste finnas en möjlighet att ta en gene- rell juristexamen (kandidat— respektive magisterexamen) bestående av juridik i kombination med andra ämnen. Därför bör den juridiska yrkesexamen benäm-

Bilaga 3

SACO

TCO

SAF

Malmöhus läns landsting

Älvsborgs och Värmlands läns landsting

Kopparbergs läns landsting

Kronobergs läns landsting

UU

nas JURISTEXAMEN. En översättning av examensbenämningen till engelska skall finnas, liksom en beskrivning av utbildningens innehåll. Förslag måste snarast lämnas på de yr- kesexamina som skall finnas vid SLU. Målbeskrivningama skall ange vilka krav den som erhållit examen skall upp- fylla, inte vad som skall ingå i olika kur- ser. (Förslag lämnas tiil nya målbeskriv- ningar.)

Arbetsterapeut—, dietist—, bibliotekarie— och konservatorexamen bör finnas. (Förslag lämnas till nya målbeskrivning- ar bland medlemsförbundens yttranden.)

Yrkesexamina föreslås för sociala om- sorgslinjen, miljö- och hälsoskyddslin- jen, hörselvårdslinjen, dietistlinjen, kost— ekonomutbildningen och laboratorieas- sistentutbildningen. Eventuellt också för tandsköterskeutbildningen.

Det anses vara en fördel för näringslivet om civilekonomexamen får behållas.

Hörselvårdsassistent—, laboratorieassi- stent- och arbetsterapeutexamen före- slås.

Sociala omsorgslinjen och laboratorieas- sistentexamen föreslås. (Värmlands läns landsting lämnar förslag till målbeskriv- ning.)

Yrkesexamina föreslås för sociala om— sorgslinjen och påbyggnadslinjer. (För— slag lämnas till nya målbeskrivningar.)

Yrkesexamina föreslås för sociala om- sorgslinjen.

Ifrågasätter socionomexamen. Förordar dietistexamen. Överarbetning behövs för större likfor- mighet i strukturen för de olika exa-

Bilaga 3

UL

UG

UUm

ULi

HKr

HV

KTH

Västmanlands läns landsting

Västerbottens läns landsting

mensbeskrivningarna, bl.a. i fråga om Prop. 1992/93:1 detaljeringsgrad.

Målformuleringarna skall på nytt remit— teras, då det fastställts vilka yrkesexami- na som skall finnas.

Konservator—, journalist— och dietistexa- men föreslås.

Miljö- och hälsoskyddsexamen, bibliote- karieexamen och dietistexamen föreslås.

Målformuleringarna bör remitteras på nytt. Ekonomexamen utöver kandidat- och magisterexamen med ekonomisk profil föreslås. Ifrågasätter socionomexa- men.

Laboratorieassistent— och arbetsterapeut- examen föreslås. (Förslag lämnas till nya målbeskrivningar.)

För ingenjörsexamen 120 p föreslås be- nämningen ”Högskoleingenjör”.

lngenjörsexamen 120 p och ekonomexa- men föreslås.

Examensbeskrivningarna för civilingen- jörs— och arkitektexamen är alltför all- männa och saknar ett vetenskapligt för- hållningssätt. (Förslag lämnas till nya målbeskrivningar.) Driftteknikerexamen 60 p och 120 p fö- reslås (linjenämnden för driftteknik).

Kravet på något års yrkesverksamhet för sjuksköterskor bör utgå (för samtliga medellånga vårdutbildningar). Könsneu- tral yrkesbenämning förordas. Sociala omsorgslinjen och laboratorieas- sistentexamen föreslås.

Examensbeskrivningarna bör förändras. Det bör framgå att utbildningarna även skall förbereda de studerande för ett livs-

Bilaga 3

Örebro läns landsting

Kalmar läns landsting

Skaraborgs läns landsting

Stockholms läns landsting

Västernorrlands läns landsting

Gävleborgs läns landsting

Iandstingsförbundet

SLU

Norbottens läns landsting

långt lärande, kritiskt tänkande och del- tagande i framtida utveckling— och forskningsarbeten i vården. Väl inarbeta- de yrkesbenämningar bör få behålla yr- kesexamen, t.ex. för utbildningar som sociala omsorgslinjen, laboratorieassi- stent-, arbetsterapeut— och socialpeda- gogutbildningar.

I målen för yrkesexamina tas inte upp de förhållningssätt och den personliga mognad som yrket kräver.

Examensbeskrivningarna bör förändras. (Förslag till målbeskrivning lämnas.)

Examensbeskrivningarna bör förändras. Beskrivningen av barnmorskeexamen är onödigt lång.

Samtliga vårdhögskoleutbildningar bör ha examensbeskrivningar.

Distriktssköterskeutbildningen och alla påbyggnadsutbildningar bör leda till en yrkesexamen.

Tandhygienistexamen och sociala om- sorgslinjen. (Förslag till målbeskrivning lämnas.)

Arbetsterapeutexamen föreslås. Beskriv- ningarna för cxamen inom vårdutbild- ningsområdet behöver omarbetas i sam— råd med företrädare för avnämarna, häl- so— och sjukvården samt tandvården.

Naturligt att utbildningarna även fort- sättningsvis organiseras i program som leder till yrkesexamina.

Samtliga medellånga vårdutbildningar har karaktär av yrkesexamen och bör benämnas som sådana, t.ex. arbetsterape- ututbildningen.

Bilaga 3

Jämtlands läns landsting

Blekinge läns landsting

Domstolsverket

Socialstyrelsen

IVA och HJ

CTH

DH

Målet för sjuksköterskeexamen skall va— ra att kunna arbeta kritiskt och utveck- lande.

Laboratorieassistentlinjen bör bli treårig och anpassas till den internationella ord- ningen med möjlighet att erhålla kandi- datexamen.

Avstyrker examensbeskrivningen för ju- ris kandidatexamen, den är för begrän- sad och bör omarbetas.

Yrkesexamen bör finnas för alla väl defi- nierade yrken vars företrädare måste ha ett yrkesspecifikt kunnande inom social- tjänst, hälso— och sjukvård eller hälso- skydd. Dessa utbildningar bör också kunna leda till högskole—, kandidat— re- spektive magisterexamen. Förslagen bör omarbetas. Yrkesexamen föreslås för ar- betsterapeut—, dietist— och optikerutbild- ningarna. Även för miljö— och hälso- skyddsinspektörslinjen föreslås examen.

Ekonomexamen föreslås.

Examensbeskrivningarna återspeglar in- te skillnaden mellan civilingenjörs— och ingenjörsutbildningarna. Kraven för ar- kitektexamen bör uttryckas enligt EG:s direktiv.

Koreograf— och mimutbildningarna är inte uppdelade i kurser. Antingen måste kursbegreppet definieras klarare eller måste ett undantag från kurskravet för examensgivande utbildning finnas med i de nya bestämmelserna. Danspedagog— examens examensbeskrivning bör änd- ras. (Förslag till målbeskrivning läm- nas.)

Magisterexamen på linjen för inred- ningsarkitektur eller inredningsarkitekt- examen föreslås.

Bilaga 3

HE/V , lngenjörsexamen 100—120 p föreslås.

Examensrätt:

SSF, UHÄ, FRN, CHF, HT/U, HÖs, HB, HKS, HS/H, HE/V, HK/R, HG/S, HF/B, HH, HS, HK, HJ samt landstingen i Kronobergs, Väster- norrlands och Norrbottens län anser att magisterexamensrätt bör ges till samtliga högskolor, under förutsättning att tillräcklig kompetens och aktiv forskning finns vid högskolan.

TCO, UHÄ, SFS, Landstingsförbundet samt landstingen i Västman- lands, Gävleborgs, Hallands, Skaraborgs, Västernorrlands och Norrbot- tens län anser att de landstingskommunala högskolorna bör ha exa- mensrätt för kandidatexamen.

landstingen i Älvsborgs, Malmöhus, Örebro, Uppsala, Kristianstads, Södermanlands, Värmlands, Jönköpings, Kalmar, Stockholms och Jämt- lands län anser att de landstingskommunala vårdhögskolorna bör ha examensrätt för både kandidat— och magisterexamen.

LSF Anser att omprövning av examensrätten inte är praktiskt genomförbar, den skul- le kunna drabba studenterna retroaktivt. I stället föråslås sanktioner på institu- tions- eller fakultetsnivå, t.ex. att under- visningen får upphöra tills kvalitetspro- blemen är åtgärdade. Detta skulle ge en starkare effekt.

SACO Öppnare inställning ifråga om rätten att utfärda magisterexamen.

UU Universitet och högskolor som ges sepa- rat begränsad examinationsrätt skall omedelbart föras in på ”krysslistan”.

UG Teologexamen skall ges vid UG.

KI Kompetensutveckling av de kommunala vårdutbildningarna kan endast uppnås om de ges anknytning till en forsknings- organisation. I så fall bör landstingskom- munala vårdhögskolor kunna utdela kandidat— och magisterexamina. KI bör ha examinationsrätt för både sjukgymnaster och logopeder.

GI/IHR Bör få magisterexamen eftersom de har mest ”post gradual” utbildning.

Bilaga 3

HKr

HÖ

Industriförbundet

Övergångsbestämmelser:

Magisterexamen också till högskolor, om 90—talets regionalpolitik fortfarande gäller.

HÖ bör få rätten att utdela magisterexa- men och den nya gymnasielärarexamen.

Ifrågasätter om ens kandidatexamen bör kunna ges vid högskolor utan stabil och omfattande forskning. Magisterexamen bör under alla omständigheter vara för- behållen högskolor med fasta forsknings- resurser.

HLS, KF, SSF, HÖ, DH och Värmlands läns landsting betonar att över- gångsbestämmelserna måste gälla en längre tid.

UHÄ

Övriga regler: Tillgodoräknande av studier:

UL

UHA

HB

HKr

Måste vara väl genomarbetade för dem som redan bedriver studier.

Tillgodoräknande skall vara generöst, särskilt för att underlätta internationellt Studentutbyte.

Examensbeviset skall kunna godkännas av den enhet där studenten senast god- känts i tentamen eller på den där mer- parten av de i examen ingående kurser- na tenterats. Stelbentheten i tillgodoräk— nandet måste bort.

Vid övergång till magisterutbildning vid annan högskola är det av betydelse att sökande från en enhet utan fasta forsk- ningsresurser behandlas som universite- tets egna studenter.

Förutsätter att de lokala enheterna är villiga att tillgodoräkna studier vid an- nan enhet inom landet eller utomlands.

Bilaga 3

Provtillfällen:

LSF, TCO, SACO, SFS, US, HKr, HV, NFR, CHF, GF/B, HK, HS, HJ, HÖ, HKS samt SSF avstyrker att rätten till förnyade provtillfällen be- gränsas till fyra. Flera av dessa remissinstanser anser att studenter skall författningsmässigt garanteras rätten att få en ny examinator efter två examinationstillfällen.

UU, UG, UUm, KI, HLS, HH, KF och landstingen i Västerbottens, Västernorrlands samt Hallands län tillstyrker att rätten till provtillfällen begränsas till fyra. De flesta av dessa remissinstanser anser dessutom att en student inte bör få genomgå förnyad praktik flera gånger.

UL, ULi och HLu anser att reglering av antalet tentamenstillfällen är en onödig detaljreglering.

UHÄ Det bör finnas en rätt för högskolan att begränsa antalet förnyade prov till fyra, i stället för ett krav.

HÖS Det är bra med en övre gräns för antalet tentamina, men gränsen bör hellre kopplas till tid än volym.

Kopparbergs läns landsting Förnyat prov högst 3 gånger.

4 Tillträde och antagning

Allmänna synpunkter:

SFS, HÖs, UL, UG, LSF samt JO anser att möjlighet att överklaga loka- la antagningsbeslut bör finnas kvar.

LO EG betonar yrkeserfarenhet som behö- righetskriterium, Sverige går i motsatt riktning, vi fjärmar oss från samhälls-, arbets- och näringsliv.

UHÄ Stora informationsproblem. Viktigt att övergångsbestämmelser är långsiktiga. Ökad belastning på den kommunala vuxenutbildningen. Ett förnyat ställ- ningstagande av regeringen kommer att behövas om ett antal förordningar be- hövs eller ej.

SFS Förordar fritt tillträde för alla behöriga sökanden. Det måste alltid finnas goda

Bilaga 3

UU

Skolverket

CHF

UG

HLS och UL

Behörighet:

Allmän behörighet:

möjligheter att komplettera genom olika sorters vuxenutbildning.

Antagningsbeslut skall kunna överkla- gas. Overklagande— och avskiljande- nämnderna kan slås samman.

Den kommunala vuxenutbildningen måste även i fortsättningen vara en vik— tig rekryteringsbas. Mera Självständiga Studier i gymnasieskolan behövs, särskilt för de studieförberedande programmen.

Beslut om behörighet och urval bör vara helt lokala. Fritt tillträde till högskolan förordas.

Lokal antagning kräver ökade lokala re- surser.

Att överklaga lokala antagningsbeslut skall inte vara möjligt.

HB, HG/S, HJ, HS/H, HLu samt landstingen i Västerbottens och Jönkö- pings län är tveksamma till om behörighetsregeln för s.k. 25:4—or skall tas bort.

HUG, HLS, DH, HF/B, HH, HÖ, HKS, HK/R, HE/V, HK, UG, UUm, ULi, HT/U, HV, HÖS, HKr, SSF, LO, SFS, Landstingsförbundet samt landstingen i Sörmlands, Norrbottens, Gävleborgs, Norrlands, Hallands, Örebro, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus samt Koppparbergs län är eniga om att den s.k. 25:4-regeln bör behållas.

LSF

UHÄ

Möjligheten att komplettera blir viktig då behörigheten för s.k. 25:4 försvinner. Kravet på svenska motsvarande slutfört program i gymnasieskolan leder till ut- slagning av alla utomnordiska gäststude- rande.

Sökande med utländsk utbildning bör värderas nationellt, borde finnas special- kurser (preparandutbildning och sven-

Bilaga 3

US

ULi

Konsthögskolan

SFS

Särskild behörighet: LO

HKr

KTH

Gävleborgs läns landsting

Jämtlands läns landsting

Norrbottens läns landsting

ska 2) för dessa. Förslagen Säger inget om krav på engelska för dessa sökande.

Bestämmelserna om allmän behörighet kan tas bort. Det väsentliga för de stude- randes möjligheter att klara en viss ut- bildning är att de särskilda behörighets- kraven till utbildningen är uppfyllda.

Det bör klargöras att om annat språk än svenska är undervisningsspråk på viss kurs så ersätts kravet på kunskaper i svenska av motsvarande krav på kunska— per i det aktuella undervisningsspråket.

3—årigt gymnasium som behörighetskrav kommer att ifrågasättas starkt.

Både kortare och längre arbetslivserfa- renhet bör vara meriterande. Prövning av särskilda skäl bör öka.

Reglerna bör ses över och vara få.

lärare skall uppfylla samma krav för tillträde och examination över landet, då kompetensen för lärarna aldrig skall kunna ifrågasättas.

Betyget tre skall gälla.

Bör vara reglerad när det gäller yrkes— examina, som leder till legitimation att utöva visst yrke.

Under en övergångsperiod skall enhetli- ga behörighetsregler tillämpas i hela den svenska högskolan.

Utbildningsprogram som leder till yrkes- examen bör ha samma behörighetskrav i hela riket.

Bilaga 3

Socialstyrelsen

Urval:

LSF

UHÄ

SAF, KTH och HE/V

UL

us. UG och UHÄ ULi

KTH

LSF, HE/V, HJ, HH, UU, UL, US och ULi

Högskoleprovet: UG, HH och SSF

u

UHA

UUm och UU

Krav för tillträde till påbyggnadsutbild- ning som leder till psykoterapeutexamen bör ändras så att även andra yrkesgrup- per än läkare, psykologer och sociono- mer har möjlighet att genomgå utbild- ningen.

Poängförtur skall kunna användas.

Tveksamt om det i bestämmelserna för urval ges utrymme för intervjuer.

Reglerna beträffande urval och antag— ning är onödigt snäva och detaljregleran- de.

Intervjuer och arbetsprover bör betonas. Urval skall kunna ske efter intervju. Intervjuer och arbetsprover bör betonas. Viktning av betyg och tillgodoräknande av relevanta studiemeriter utöver gym- nasiet skall vara möjligt.

Avstyrker att endast medelvärdet av be- tygen skall kunna användas vid urval; viktning av betyg som har särskild rele- vans bör kunna göras.

Högskoleprovets giltighetstid bör för- längas. Det bör kontinuerligt prövas och omarbetas.

Högskoleprovet bör vara giltigt i 4 år.

Giltighetstiden för högskoleprovet bör ökas till 5 år.

Bilaga 3

Samordning av antagningen:

TCO, SACO, UG,'HT/U, HUG, SLU, HJ, HH, HS/H och HÖ anser att en central servicemyndighet för samverkan och samråd för antagning till de längre studieprogrammen bör finnas.

Landstingen i Älvsborgs, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Väst- manlands, Hallands, Skaraborgs och Norrbottens län samt landstingsför- bundet anser att landstingsförbundets antagningsnämnd (LFA) skall sköta antagningen till de examensgivande utbildningarna inom vårdom— rådet.

LSF

SSF

UHÄ

SFS

KTH och HK/R

Statskontoret

Skolverket

En centralt producerad broschyr som översiktligt beskriver samtliga utbild- ningar i landet på svenska och engelska bör utarbetas centralt.

Staten har ansvar för att sammanställa information från de olika högskolorna.

Samordning behövs för de sökandes skull och för effektiviteten. UHÄ har tillsatt en arbetgrupp som arbetat med frågorna om behovet av gemensam stu- dieinformation.

Informationen till blivande studenter måste förbättras.

Centralt datorsystem skall förteckna de lokala besluten om särskilda behörig- hetsvillkor. Mer resurser behövs för de lokala antagningssystemen.

Nationell serviceenhet skall sköta sam- ordningen av antagningen, behörighets- granskningen och ekvivaleringen av ut- ländska betyg.

En form av central ”clearing” bör finnas så att en sökande inte kan belägga mer än en plats.

Ett centralt och lättöverskådligt informa- tionsmaterial som omfattar hela högsko- lan måste finnas. Högskolorna måste själva ta ett större ansvar för information om högskolestudierna. Gymnasieskolans syo måste begränsas till en mera allmän

Bilaga 3

CTH

HLS samt Sörmlands och Väs- ternorrlands läns landsting

HK

Kalmar läns landsting

5 Forskarutbildning LSF

SSF

SCB

UHÄ

SFS

information om högskolestudier och de generella villkoren. Ett samarbete mel- lan högskola, gymnasieskola och kom— munal vuxenutbildning kan påverka rekryteringen positivt.

En frivillig samordning mellan de tekni— ska högskolorna är önskvärd.

Ingen anledning att ändra på nuvarande antagningsförfaranden.

Överväger en administrativ samordning med HV och HK/R inför Sydostuniversi- tetet.

Lokal antagning kräver stort resurstill- skott._

För forskarutbildning skall ges fyra års handledning eller motsvarande vid del- tidsstudier. Magisterexamen skall ej krä- vas för behörighet till forskarutbildning.

Vid resurstilldelning skall fler högskolor få fakulteter eller bli universitet.

Med ett mål att fördubbla examinatio- nen förutses vikten av att kunna följa ut— vecklingen av antalet nyantagna till fors- karutbildningen.

Följande frågor saknar reglering: möjlig- heten till deltidsstudier, vilket organ som utser handledare, möjlighet att av- lägga doktorsexamen utan att ha genom- gått forskarutbildning och utrymmet för motsvarande kompetens vid behörighets- bedömningen.

Rätten till handledning för doktorander bör garanteras som i dag. Skälen till för- längning av doktorandtjänster bör tydli— gare skrivas ut, maximal tid för förläng- ning bör ej anges.

Bilaga 3

LO

UU

UL

US

ULi

Antagning till forskarutbildning bör ej enbart ske på akademiska meriter.

Dagens skrivning i högskoleförordning- en om forskarstuderandes rätt till hand- ledning bör bibehållas. Förordningsstöd bör finnas för att fastställa individuella studieplaner för varje doktorand. Ifråga- sätter licentiatexamen. Möjlighet till deltid för doktorandtjäns— ter bör säkerställas, detta är särskilt vik- tigt för kvinnor som forskarutbildar sig.

Högskolestyrelsen skall avgöra hur an- tagningen av forskarstuderande skall gå till. Fakultetsopponenten skall avge ett skriftligt omdöme om avhandlingen. Be- tygsnämnden skall likaså ha rätt att mo- tivera sitt beslut och den som har annan uppfattning än majoriteten skall få avge skriftlig motivering. Graderade betyg på doktorsavhandlingen bör kunna före- komma. Kravet att doktorsavhandlingen skall vara offentlig bör finnas kvar. Li- centiatexamen skall vara en självständig examen. En slagkraftig forskningsanknytning för utbildningar som i dag saknar sådan, t.ex. lärar— och vårdhögskolans utbild- ningar, är viktigt.

Forskarstuderande som kan erbjudas godtagbar handledning och studiemiljö men ej studiefinansiering bör ändå kun- na antas. Rätten till handledning för doktorander bör garanteras som i dag. Betygsnämnden skall vara skyldiga att redovisa skälen för sitt beslut.

Det skall finnas möjlighet att kräva viss ”minimiaktivitet” av forskarstuderande för att denne Skall få behålla sin studie- plats.

Huvudopponenten skall skriftligen sam- manfatta sitt omdöme om avhandlingen i ett dokument som får fogas till betygs-

Bilaga 3

KTH

Älvsborgs, Kopparbergs, Malmöhus, Örebro, Kristian— stads, Blekinge, Stockholms, Kalmar, Hallands, Jönkö- pings, Skaraborgs och Väster- norrlands läns landsting

samt Socialstyrelsen

SFR

Kronobergs, Västmanlands, Örebro och Värmlands läns landsting samt HÖ

HV

HÖs

nämndens protokoll. Pedagogisk utbild- ning skall ingå i forskarutbildningen.

Kravet på allmän behörighet till forskar- utbildningen är för lågt. Licentiatexa- men bör förtydligas. Utlåtande om av- handling skall utfärdas av opponenten och fastställas av betygsnämnden.

Fil.lic.—examen bör vara kvar; skall avse tjänst i näringslivet. Ökade resurser krävs. Betygsnämnden bör avge skriftligt yttrande till betyget över doktorsexamen. Doktorandtjänst bör förordnas till maxi- malt sex år (eller 4 års heltidsstudier). Ingen anledning att ange obligatorisk lit- teratur i studieplanen för forskarutbild- ningen.

Vårdhögskolornas anknytning till uni- versitetens forskningsorganisation bör utvecklas. En tydlig fakultetstillhörighet behövs. Viktigt att forsknings— och ut- vecklingsresurser ges till bl.a. lärare för forskarutbildning. En vårdvetenskaplig kandidatexamen skall ge behörighet till en vårdvetenskaplig forskarutbildning.

Det bör ej finnas en absolut gräns mel— lan forskande och icke forskande hög— skolor. Måste vara möjligt för små hög- skolor att skapa sin egen forskningspro- lil. Vid bedömning av medelstilldelning är forskarnas kompetens, kapacitet och den miljö i vilken de verkar avgörande.

Forskningsresurser bör vara tillgängliga för samtliga högskolor.

Avskaffa fil.lic.—examen; om magister in- förs blir den överflödig.

Måste bli tillåtet att bedriva forskarut- bildning vid de nya högskolor som har tillräcklig vetenskaplig kapacitet inom vissa områden.

Bilaga 3

HKr

Statskontoret

TFR

IVA

Industriförbundet

Rätt till fyra års handledning eller mot- svarande vid deltidsstudier.

Problemet med dålig efterfrågan på fors- karutbildade bör åtgärdas genom att uni- versiteten får ett ansvar för att mark- nadsföra den särskilda kompetens de har i näringslivet. Universitet och högskolor som har fasta forskningsresurser kommer att framstå som kvalitetsmässigt bättre. En fastare forskningsanknytning för de mindre högskolorna till ”moderuniversiteten” förordas.

Betygsnämnden kan avge ett skriftligt yttrande som fogas till betyget över dok- torsexamen. Forskarutbildningen bör läggas upp mer som forskarskolemodel- len i USA.

Forskarutbildning ersätts med ordet forskningsutbildning för att betona ut- bildningens stora värde som en metod- träning som kan men inte behöver leda till forskaryrket.

Koncentration av forskningen till färre internationellt starka forsknings— och ut- bildningsmiljöer. De regionala högsko- lorna bör koncentrera verksamheten på utbildningar som inte syftar till direkt forskningsanknytna arbetsuppgifter eller egen forskarutbildning. Nödvändigt att industrins bedömningar kan påverka val av forskningsområden så att detta inte blir en process enbart för forskningsrå- den och universiteten själva. Därigenom bereds utrymme för olika forskningsm— riktningar. Forskningsrådens, NUTEK:s och TFst roll kan behöva förstärkas för att bevaka och medverka till sådana för- ändringar i ett avreglerat högskolesy- stem. Det bör finnas formella möjligheter att sekretessbelägga delar av en avhandling

Bilaga 3

CHF

Jämtlands läns landsting

Västerbottens läns landsting

Gävleborgs läns landsting

CTH

HB

HUG

HLS

för andra än opponenter och betygs- nämnd.

HV, HKS, HÖ, HS/H och HÖs skall ut- vecklas till universitet med fasta forsk- ningsresurser. Samtliga övriga högskole- enheter skall erhålla fasta forskningsre- surser inom de områden där man uppvi- sar kompetens och kvalitet. Forskning skall ske inom samtliga områden där högskoleutbildning ges; pedagogiska och vårdutbildningarna knyts till egna fakul- teter med fast forskning.

Nätverksorganisationen bör förses med egna fasta resurser för forskning, egna professurer och egen forskarutbildning.

Vårdhögskolorna på universitetsorterna bör garanteras ledamotskap i medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultets fakul- tetsnämnd.

Högskoleförordningen skall reglera hur vårdhögskolans forskningsanknytning skall se ut och vilken fakultetstillhörig- het läroanstalten har.

Högskolelagen skall säkerställa licentiat- och doktorsexamina. Vid alla disputatio- ner Skall finnas en oberoende vetenskap- lig kompetent opponent och betygen skall sättas av en grupp med vetenskap- ligt kompetenta personer, där majorite- ten hämtas utanför den egna forsknings- enheten och däribland någon utanför den egna högskolan.

Behörighet till forskarbutbildning bör kompletteras med kvalitetskrav.

Forskningsanknytning behövs då HUG ej förfogar över några forskningsresur- ser.

Bör få en egen fakultet.

Prop. 1992/9321

Bilaga 3

TH

HF/B

HG/S

HS/H

Ett starkare samband mellan grundut- bildning och forskning kräver en för- stärkning av resurserna för konstnärligt utvecklingsarbete.

Forskarutbildning är en fundamental byggsten för utveckling. Allmän behö- righet bör vara minst 120 p med minst 60 p i det ämne forskarutbildningen av- ser.

Forskningsverksamhet som bedrivs vid mindre och _medelstora högskolor måste ha nära knytning till universitet med fasta forskningsresurser.

Konkurrens på lika villkor förutsätter fasta forskningsresurer också vid de nya högskolorna. Önskvärt och naturligt med vetenskaplig anknytning till flera olika högskoleenheter/universitet. I hög- skolelagen skall anges att forskning ingår i alla lärartjänster.

6 Tjänsteorganisatoriska frågor

Principer för reglering av lärar— och doktorandtjänster:

LSF

SSF

US och ULi

Arbetsdomstolen

SFS

Antalet tjänster måste ökas för att försla- gen skall kunna fungera. Professorer Skall vara oavsättliga.

Professurer skall inrättas centralt och tillsättas lokalt. Professorer skall ej vara oavsättliga. Skall ej vara möjligt att kalla till professur. Doktorsexamen krävs för fast tjänst.

Lagen om anställningsskydd (LOA) le- der till att professorer är oavsättliga.

I 4 kap. 4 5 i högskolelagen skall ordet "uppenbarligen” inskjutas framför ordet ”olämplig”.

Professorn bör vara oavsättlig. Tillsätt- ningen skall kunna överklagas.

Bilaga 3

HV, HÖs och KTH

Kopparbergs och Hallands läns landsting

Stockholms läns landsting

Handelshögskolan

Statskontoret

UHÄ

Högskolestyrelsen skall själva få bestäm- ma vilka tjänster man behöver utöver professor och högskolelektor.

Tjänstekonstruktionen vid vårdhögsko- lorna får ej skilja sig från den vid de statliga högskolorna. Tjänst som högsko- lelektor och klinisk assistent skall kunna kombineras med tjänst vid sjukvårdsen- het; direkt tillämpbar för lärare vid vårdhögskolorna.

Vid inrättande av en tjänst som profes— sor eller högskolelektor föreskrivs att denna Skall vara förenad med en tjänst som specialistutbildad läkare. Detta bör även gälla person med medellång vård- utbildning, t.ex. sjuksköterska.

Viktigt att det finns karriärmöjligheter för universitetens lärare. Möjligheten att tidsbegränsa professurer måste behållas, då det är lättare att Skaffa extern finansi- ering för sådana.

Många av forskarna finansieras av exter- na finansiärer, om dessa skall medverka i undervisningen skall motsvarande kostnad tillgodogöras uppdragsgivaren.

Alla regler om högskolans tjänsteorgani- sation bör samlas i ett kapitel. Professo- rer och lektorer Skall finnas obligato— riskt, i övrigt skall högskoleenheterna självständigt få bestämma vilka ytterliga— re tjänstekategorier man anser sig behö- va. Tidsbegränsning bör knytas till tjän- stens innehåll i stället för till dess be- teckning. Det bör ankomma på prefekten att avgö- ra hur mycket forskning respektive and- ra uppgifter som skall ingå i lektorers el- ler forskarassistents tjänster, att lägga dessa beslut på högskole— eller fakultets- styrelsen är omständigt.

Bilaga 3

SFS

SACO

TCO

HSFR

SFR

UL och ULi

KTH

NFR

Docentexamen bör införas. En person skall inte kunna kallas till en professur.

Tjänster som utländsk lektor, nordisk lektor, timlärare och gästlärare skall medtas i högskoleförordningen. Ökad personalrörlighet är viktigt, lik— som stipendier, utbytesprogram osv.

Adjungerad högskolelektor skall förord- nas för högst tre år. Forskarassisstentjän- sten bör förlängas till sex är (två års un- dervisning). Titeln docent bör kunna ges.

Rådsprofessurerna stödjer forskningsut- vecklingen inom specialområden. Råden skall ha rätt att inrätta och tillsätta tjän- ster som professor och även att besluta om inrättande av forskartjänster.

Rörligheten inom systemet skulle garan- teras om forskarassistensttjänster med 4— årsförordnanden kunde knytas till råds- finansiering.

Tidsbegränsade tjänster måste behållas. De viktigaste tjänsterna skall regleras och i övrigt bör högskolestyrelsen be- myndigas att inrätta och tillsätta de tjän- ster som verksamheten kräver (t.ex. dok- torandtjänster, assistenter, amanuenser och kliniska assistenter). Nordisk och utländsk lektor bör omnämnas i högsko- leförordningen.

För att inom forskarassistenttjänsterna klara kraven på både forskning och ut- bildning krävs möjlighet till förlängning av dessa tjänster till sex år. Tidsbegränsa- de tjänster skall vara kvar.

Rådet önskar samma rätt som högskole- enheterna att inrätta och tillsätta profes- surer, ibland utan ledigkungörande. Tidsbegränsade lektorat bör kunna inrät- tas även på rådsmedel. Forskarassistent-

Bilaga 3

IVA

Västmanlands läns landsting

Västernorrlands läns landsting

Sörmlands läns landsting

Landstingsförbundet och Jönköpings läns landsting

HB

tjänst bör utökas till maximalt sex år; krav bör finnas på att innehavaren av tjänsten även utför undervisning.

Det reella ämnesinnehållet för en tillsatt professur skall kunna glida om den ve- tenskapliga utvecklingen med tiden ger skäl därtill. Professor bör få kallas till tjänst. Tillsättning av professur skall vara en angelägenhet för högskolan själv.

Handledningen under praktikperioden måste förstärkas och förbättras.

Lärarutbildningskravet bör vara kvar för vårdhögskolans lärare och även införas i den statliga högskolan.

Lärartjänsterna bör tillsättas av rektor.

Epitetet Kommunal bör tas bort för hög- skolelektorer som tjänstgör vid vårdhög- skola.

Det är tillräckligt att ramar avseende be- hörighets— och befordringsgrunder för lärartjänster och ramar för tillsättnings- förfarandet för professors- och lektors- tjänsterna fastställs. Viktigt att förfaran- det att kalla professorer utan överkla- ganderätt införs. Det bör vara möjligt att skilja professorer från tjänst.

Högskolelektorer skall kunna förenas med annan tjänst i sjukvårdsorganisatio- nen än läkare. Mellantjänst för dispute- rade lärare utöver forskarassistent bör införas, t.ex. tidsbegränsa förordnandet för vissa högskolelektorer till 3+3 år. För klinisk assistent som skall delta i grundutbildning av läkare krävs läkar- examen. Denna behörighetsgrund bör regleras i högskoleförordningen och även omfatta odontologisk fakultet.

Konstnärliga professorstjänster skall kunna inrättas vid mindre och medelsto-

Bilaga 3

SLU

HJ, Hö, SAV och HKS

HKS

DH, KF och HLu

HK/R

HLS

Älvsborgs läns landsting

ra högskolor (med sex års förordnande— tid).

Endast professorstjänsterna bör regleras.

Professorer skall ha samma anställnings- trygghet som andra anställda.

Oklart om vilket organ som skall besluta om högskolelektorers forskning inom tjänsten.

Professor bör få kallas till tjänst.

Tillsättningen av doktorand— och lek- torstjänster måste vara den enskilda hög- skolans ansvar. Professorernas förord- nanden bör tidsbegränsas.

Avstyrker att tjänst som professor endast får inrättas vid högskoleenhet till vilken fakultet är knuten.

Det vore bra att tillskapa kombinations- tjänster för undervisning och tjänstgö- ring inom vården, då sådana ger anknyt- ning mellan högskolan och det praktiska arbetet.

Behörighetsvillkor m.m. för lärartjänster:

HÖs

UG

FRN

Forskning (50 %) skall ingå i alla hög- skolelektorers tjänstgöring.

Bestämmelserna bör kompletteras med krav på konstnärlig skicklighet.

Förmåga att informera om forskning och utvecklingsarbete bör vara jämställd med övriga befordringsgrunder.

Pedagogisk utbildning som krav:

SACO Varmt tillstyrkande. Grundutbildnings- rädet kan kopplas in som välfungerande utvecklingsråd.

Bilaga 3

TCO

LO

SSF

UHA

SFS

KTH

KTH, UL, CTH och HKS

UU

Lärare inom kommunala högskolan bör avkrävas 40 p praktisk-pedagogisk ut— bildning.

Även krav på forskningsförmedlande skicklighet behövs för professorer.

Pedagogisk kurs om 20 p krävs för lärar- tjänst.

En särskild pedagogisk kompetens kom— mer att krävas i en mer internationell högskola. Dessutom krävs ökad kunskap om utbildning i andra länder. Läraren skall kunna förbereda egna studenter för andra undervisningsmiljöer och tillgodo- se annorlunda behov för de utländska studenterna. Varje högskola bör sörja för sitt eget chefsutvecklingsprogram, gärna i regionalt, nationellt och internationellt samarbete.

Alla lärare skall genomgå en 20 veckors pedagogisk utbildning, på betald arbets- tid. Detsamma gäller för de landstings- kommunala högskolornas lärare (föror— dar statligt huvudmannaskap). Studen- ternas synpunkter skall ha stor betydelse vid bedömning av lärarskickligheten. Nya lärare bör ha en kollega som men- tor.

Ett pedagogiskt minimikrav bör skrivas in för professorer och lektorer.

Bör vara lika naturligt att skaffa sig pe- dagogisk behörighet som vetenskaplig så— dan. Varje högskola bör utarbeta ett 10— kalt pedagogiskt program vilket krävs re- surser. Ansvaret för innehåll och omfatt- ning bör överlämnas till lokal nivå. In- strument bör utformas för värdering av pedagogiska meriter vid tjänstetillsätt- ningar.

Tre veckors centralt arrangerad pedago- gisk utbildning och resterande 3 veckor

Bilaga 3

UUm

Malmöhus läns landsting

Örebro läns landsting

GI/IHR

HÖs

Konsthögskolan Västerbottens, Jönköpings, Uppsala, Gävleborgs, Skara—- borgs, Kalmar och Älvs— borgs läns landsting samt Landstingsförbundet

Kalmar läns landsting

Kungl. vetenskapsakademien

förlagda till institutionsnivå. PBI bör ut- vecklas.

Positiva till sexveckorsutbildning, men institutionsanpassad del krävs.

Kravet på pedagogisk kompetens för be- hörighet till lärartjänster skall preciseras i högskoleförordningen, gäller även pro- fessorer.

Kräver omfattande kompetensutveckling av lärarna. Dessutom behov av anknyt- ning till vården för lärarna.

För vårdlärarutbildning förordas 40 p pedagogisk utbildning. Vårdhögskolorna med sin pedagogiskt utbildade lärarkår har gått före i den pedagogiska utveck- lingen inom högskolan (t.ex. PBI).

Pedagogiska meriter och kompetensut- veckling bör omfatta ”yrkespryo” även i internationella miljöer.

Den enskilde läraren måste själv se till att skaffa sig formella meriter via kortare eller längre fackpedagogiska kurser. In- citament bör finnas för pedagogisk meri- tering i tjänstestrukturen.

Pedagogisk utbildning är välmotiverad.

Vårdhögskolornas lärare har bra pedago- gisk kompetens, behöver ämnesutbild— ning.

Egen utveckling för lärarna genom ökad andel forskning i tjänsten samt möjlighet till kompetensutveckling.

Enbart undervisande lektorer vore olyckligt.

Bilaga 3

CHF

HLS, HG/S, LSF och Stock- holms läns landsting

DH och TH

HEJV

HS/H

HK

HLu

Förordar 10 veckors pedagogisk utbild- ning, vilken bör ingå i forskarutbild- ningen. Varje högskola bör svara för sitt eget chefsutvecklingsprogram.

Tillstyrker.

Hög konstnärlig och pedagogisk skick- lighet krävs, samt kontakt med yrkesli- vet.

Tillstyrker, utbildningen skall genomgås innan anställning. Årliga självdeklaratio- ner för lärarna tillstyrks.

Inte tillräcklig. Berör inte pedagogiska meriter hos och kompetensutveckling för högskolans ledningSpersonal; framför allt utbildningsledare, linjeledare, pre- fekter, studierektorer och fortbildnings- ansvariga.

Tillstyrker 6 veckor för lektorer, ingen ytterligare reglering.

Behovet av ämnesmässig kompetensut- veckling är minst lika viktig som den pedagogiska; resurser måste tillföras. Detta får inte leda till central detaljregle- ring.

Avskaffande av tjänsten som högskoleadjunkt:

UHÄ, rco, HK och KF

SACO

SAF

Orealistiskt och ogenomtänkt förslag.

Högskoleadjunkterna bör ges realistiska möjligheter att genomgå forskarutbild- ning.

Kvaliticerad innebär inte nödvändigtvis att läraren har doktorerat. Adjunkter fyller en viktig funktion bl.a. i utbild- ningar som inte är traditionellt akademi- ska.

Bilaga 3

SFS och CHF

UL

UG

US

ULi

LFS, KI, HKr, HV, Lands- tingsförbundet och Koppar— bergs läns landsting

HT/U , HEJV, Gl/IHR, OH och KTH

SMH

HH, HÖ, DI, HG/S, HS/H, HKs, SSF och HF/B samt Skaraborgs och Västman— lands läns landsting

Gävleborgs och Västernorr- lands läns landsting

CI'H

HB, SLU, HJ, DH och SAV

Stöder förslaget.

Finns behov av högskoleadjunkter, t.ex. till studievägledning, konstnärliga och lärarutbildningar, även inom teknik— och vårdområdena.

Högskoleadjunkter bör behållas, eventu- ellt ändrad benämning.

Högskoleadjunkter bör behållas, bl.a. för studievägledning och den pedagogiska dimensionen.

Adjunkter som anställs i fortsättningen skulle ha som ett tjänsteåliggande att ge- nomgå licentiatexamen, anställning skul- le i så fall kunna meddelas för t.ex. sex år som biträdande högskolelektor.

Anser att högskoleadjunkttjänsterna bör finnas kvar under en övergångsperiod. Dessa kan avskaffas på mycket lång sikt.

Högskoleadjunkt eller annan typ av tjänst skall behållas.

Analys måste göras av vilken undervis- ning som faktiskt måste fullgöras av lek- torer.

För avveckling krävs resurser för dem som önskar genomgå forskarutbildning.

Skall finnas kvar; krav på magisternivå och en pedagogisk kurs om 20 p.

En del av undervisningen måste ges av icke disputerade personer, ofta forskar- studerande. Lärare med annan kompe- tens behövs också.

Avstyrker; anses vara resursslöseri samt viktigt med gedigen erfarenhet av olika näringsgrenar.

Bilaga 3

Industriförbundet

Domstolsverket

HLu

Tillsättning av vissa tjänster:

SSF

LO och UUm

SAF

UU, Us, UL, HG/S, HKS, HÖs och Vitterhetsakademien

UL

UG och KI UUm, ULi, US, HKs, KTH och GI/IHR

Konsthögskolan

UHÄ

SFS

Detta behöver ej detaljregleras.

Ser gärna att gruppen s.k. praktiker ut- vidgas.

Avstyrker, licentiatexamen kan vara lämpligt krav för en adjunkttjänst.

Samtliga praktikhandledare skall ge- nomgå en särskild kurs och tilldelas me- ra tid för att fungera som handledare.

Tillsättningen skall ske snabbt, får ej blockeras av överklaganden.

Rekryteringsförfarandet av professorer och lektorer skall styras av högskolan själv. Kallelseförfarande bör i vissa fall kunna tillämpas utan överklaganderätt.

Tjänsten som oavlönad docent bör kvar- stå.

Föreskrifter om tidsbegränsade tjänster bör behållas. En person skall kunna kal- las till professur utan ledigförklarande. Adjungerade professurer skall kunna in- rättas.

En person skall kunna kallas till profes- sur utan ledigförklarande.

Föreskrifter om tidsbegränsade tjänster bör behållas.

Professorer skall tillsättas för bestämd tid, 5 + 5 år, starkt elevönskemål.

Även tjänster som tekniskt administrati- va bör kunna överklagas.

Möjligheten för doktorander att överkla- ga bör ökas. Amanuenstjänsterna skall kunna innehas på heltid.

Bilaga 3

HSFR

OH

DI

MFR

TFR

SAV

HE/V

Docenttjänsten har betydelse som incita- ment till forskning. Prövning för docent- antagning kan ses som ett inslag i den fortlöpande utvärderingen av lärarnas arbete. Kallelse till professur får före- komma endast i undantagsfall, efter medgivande av regeringen.

Sångpedagoger är timanställda. Tjänsten som oavlönad docent bör kvarstå.

Samtliga lärartjänster inom det konst- närliga området skall vara tidsbegränsa- de.

Föreslår att rådsfinansierade högskole- lektorat med tidsbegränsat innehav skall kunna inrättas, i sexårsperioder.

Lärarpersonalen bör vara finansierad av fakultetsmedel, ej tillsvidareförordnade. Forskartjänster kan dock finansieras även med rådsmedel, tjänsterna bör i så fall inrättas och utlysas av universitet och högskolor. Förordar befordringS- gång för högskoleforskarenjläraren, in- rättande av post—doc—positioner för svenska och utländska unga forskare; postdoktorforskare kan på heltid arbeta inom sektorsforskningen och meritera sig antingen för en industrikarriär eller för fortsatt verksamhet inom högskolan.

Tveksamma till förslagen att helt avskaf- fa detaljregleringen, åtminstone beträf- fande de mindre högskolorna, eftersom det saknas garantier för att lärartjänste- reformen fullföljs.

Mindre och medelstora högskolor skall själva svara för ärenden som rör tillsätt- ning av lärare.

Bilaga 3

7 Institutionell organisation

Ledningsprinciper:

SFS, SSF, UL, HÖs, SAV och Prefekten skall inte behöva vara profes- CHF

UHÄ

SFS

LO och SACO

TCO

SSF

SOI".

En mångfald är en förutsättning för en naturlig organisation. Regeringen utser styrelse, styrelsen utser rektor och deka- ner/prefekter. De aktiva kollektiven skall ha inflytande. Styrelsen bör överlå- ta åt lärarna/forskarna att utse ledamöter i fakultetsnämnd och institutionsstyrel— se.

Den lokala friheten att organisera hög- skolan bör vara större. Rektor skall väl- jas av en elektorsförsamling. Studenter skall representeras via studentkårerna i alla beslutande organ, även tjänsteför- slagsnämnderna. Ingen grupp bör ha egen majoritet i något organ. Viktigt att öka kvinnorepresentationen. Avslår för— slaget i SOU:n om ett akademiskt lärar- råd. Institutionsstyrelserna skall innehålla studenter, lärare och teknisk—admini- strativ personal.

Högskolestyrelsen skall ha bred sam— hällsinriktad sammansättning.

Blandning av en hierarkisk och kollegial styrning förordas. Behovet av intern de- mokrati kan förenas med högskolans förankring i det omgivande samhället. Högskolestyrelsen bör utses av regering- en, bl.a. på förslag utifrån, och ha en majoritet av allmänföreträdare. Fakulte— terna bör utse sina företrädare. Rektor bör utses av regeringen efter förslag från en inom högskolan utsedd valförsam- ling.

Förordar en demokratisk struktur. Hög- skolan själv skall avgöra vilka organ som

Bilaga 3

SAF

FRN

HSFR

KTH

UU

den vill ha mellan högskolestyrelsen och institutionsstyrelser.

Förordar en mera företagsliknande led- ning (hierarkisk), vilken innebär en för- enkling och tydliggörande av ledningsor- ganisationen som motverkar byråkrati och ger, snabbare anpassning till nya krav och förutsättningar.

Stärkande av rektor och styrelse till— styrks. Det räcker om regering och riks- dag reglerar dessa nivåer och överlåter på högskolorna själva att bestämma om övrig organisation. Styrelsen bör tillföras personer som står fria från verksamhe— ten, och som har egen kompetens.

En effektivare ledningsorganisation be- hövs. De akademiska lärarna skall kun- na Spela en aktiv roll. Förordar inrättan- det av akademiska samrådsorgan. Deka- ner och prodekaner skall väljas av fakul- tets- respektive sektionskollegier. Fakul- tetskollegierna skall välja elektorer i forskningsrådens valförsamlingar.

Högskolan måste ha samma frihet att be- sluta om sin organisation såväl för forsk— ning som utbildning. Högskolestyrelse/ rektor måste förankra sina förslag om prefekter/dekaner i någon form av aka- demisk beredning. KTl-I avser bl.a. att låta prefekterna tillsättas av högskolesty- relse/rektor efter förslag från respektive dekan. Ingen överklaganderätt. Vid varje universitet och högskola måste finnas en befattningshavare med gedigen förvalt- ningskunskap och ekonomisk kompe- tens som chef för förvaltningen.

Högskolestyrelsen skall innehålla all- mänföreträdare, lärare och studerande. Sammansättningen av styrelse på institu- tions- och fakultetsnivå skall beslutas lo- kalt. Vid högskoleenhet skall finnas en förvaltningschef om regeringen föreskri-

Bilaga 3

UL

UG

US

ULi, HB, HK, KF och HG/S

UUm

IH

HKr

ver det. Vem som skall förordnas som prefekt avgörs lokalt. Prorektor skall er- sätta rektor även som ordförande i sty— relsen.

Nuvarande ordning skall behållas, men organisationen bör förenklas väsentligt. Tillstyrker att förvaltningschefen tillsätts av styrelsen, men vill behålla rektorsäm- betet. Dekanus bör utses genom val.

Kraven på samhällsinflytande och inre legitimitet mäste tillgodoses. I högskole- förordningen skall anges att företrädare för verksamheten och för studenterna skall ingå i styrelsen, falultetsnämnder/ sektionsnämnder och i institutionsstyrel- ser samt att företrädarna skall väljas. Universitet och högskolor skall ha möj- lighet att själva besluta om indelning i fakulteter och sektioner. Sammansätt- ningen av styrelse på institutions— och fakultetsnivå skall beslutas lokalt.

I högskoleförordningen skall anges att företrädare för verksamheten och för studenterna skall ingå i styrelsen, fakul— tetsnämnder/sektionsnämnder och i in- stitutionsstyrelser samt att företrädarna skall väljas. Rektorsämbetet som besluts— fattande organ avskaffas, beslutsbefogen— heterna för rektor respektive styrelse bör regleras i högskoleförordningen.

Bibehållande av dagens korporativa led- ningsmodell förordas.

Nuvarande form för utseende av högsko- lestyrelsen är bra och bör behållas.

Studerande mäste tillförsäkras inflytan- de. Högskolans verksamhet måste få för- ankring i yrkes— och samhällslivet.

Om styrelsen skall ges heltäckande re- sultatansvar bör den ha rättighet att prö- va olika lösningar för den inre organisa-

Bilaga 3

HT/U

Handelshögskolan

Statskontoret

tionen. Lärare, studerande och allmän representanter skall ingå i styrelsen. Le- damöterna bör utses som i dag. Institu- tionernas prefekter utses av rektor eller av styrelsen.

I styrelsen skall ingå allmänrepresentan- ter.

Kollegiala modellen förordas. Högsko- lestyrelsen skall utses enligt gällande reg- ler.

Kollegiala modellen förordas. Kompe- tens bör vara det främsta kriteriet på le- damotskap i ett styrande organ. Lärare och studerande skall ingå i styrelsen.

Rektor skall utses av styrelsen. De admi- nistrativa chefsposterna måste tillsättas av rektor. Däremot skall ansvaret för den akademiska verksamheten inom giv- na budgetramar delegeras till institutio- nerna. Dessa skall ledas av en professor som prefekt.

Högskolestyrelsen kommer att ställas in- för ibland svåra och smärtsamma priori- terings— och omprövningsbeslut, varför styrelserna bör utses av regeringen och bestå av personer som i kraft av sin kompetens kan företräda högskolan så- väl externt som internt.

Beslut om ansvarsfördelningen mellan rektor och styrelse bör avvakta utred- ningen om förvaltningsmyndigheternas ledningsförmer m.m. (dir. 1992:10). Re- geringen bör inte besluta om ytterligare institutionella förhållanden. Institutio- ner bör ha en viss storlek dels för att kunna ge god administrativ service, dels för att kunna ta större grepp om forsk- ningens inriktning.

Regeringen bör överlåta på högskolesty- relsen att utse ordförande. Studenterna skall vara representerade i styrelsen, lik-

Bilaga 3

Svenska Akademien och HKS

IVA

HE/V

DI

HLu

HS

CHF

som lärare och externa företrädare. För- ordar mindre detaljreglering. Regering- en kan om önskvärt godkänna den orga- nisation som en högskola lokalt beslutar om.

Kollegiala modellen grundläggande för att mångsidiga impulser och kontakter skall kunna påverka tänkandet och handlandet vid en akademisk läroanstalt.

Rektor skall inte vara styrelsens ordfö- rande. Allt ledningsarbete måste ske öp— pet och informativt samt medge inflytan- de från alla som berörs, dvs. kollektiva församlingar. Inflytandet för-de stude- rande måste tryggas.

Förordar en kombination av de två yt- terlighetsmodellerna. Styrelsen skall utse ordförande och vice ordförande (rektorn reserverar sig).

Möjligheten att ha en extern ordförande bör kvarstå.

Den kollegiala modellen bör säkerställas genom särskilda föreskrifter. Vem som skall vara högskolestyrelsens ordförande bör vara en fråga för styrelsen. Högsko- lestyrelsen skall ha samma sammansätt- ning som i dag. Studenter och forskar- studerande skall ha inflytande.

Förordar blandad managementinriktad och kollegial styrning. Den enskilda högskolans frihet att själv bestämma sin organisation kunde varit större. Högsko- lestyrelsen skall besluta i alla ärenden som inte har med den akademiska pro- fessionen att göra. Studenter och lärare måste ges betryggande inflytande i hög- skolans verksamhet.

Inflytandet för studenter, lärare och fö- reträdare för allmänheten skall garante- ras i högskolelagen och högskoleförord-

Bilaga 3

HH

HÖ

Kalmar läns landsting

Industriförbundet

LFS

Göteborgs och Bohus läns landsting

UU

ULi

ningen. Institutionen skall styras av en styrelse bestående av studenter och lära- re. ”Akademiska lärarrådet” avstyrks.

Styrelsen skall ha rätt att fritt utforma organisationen. Studenters och lärares representation i olika styrorgan skall ga- ranteras i högskolelagen och i högskole- förordningen.

Ledningslilosofin bör diskuteras mer och djupare innan förslag läggs.

Styrelseformerna för vårdhögskolan bör utvecklas inom ramen för landstingets organisation.

Dagens valmekanismer och traditioner inom högskolan är inte inriktade mot föreslagna ledningsfunktioner. Statsmak- terna kan behöva beredskap för att söka avveckla låsningar som kan uppkomma under den omvandling som nu inleds.

Studeranderepresentanter (och dokto- rander) skall ingå på alla nivåer och del- ta i besluten, detta bör regleras i högsko- leförordningen. Kårobligatoriet hör av- skaffas, och studerandereprepresentanter utses på ett nytt sätt. Högskolestyrelsen och fakultetsstyrelser skall ha en majori- tet av verksamhetsföreträdare och stude- randerepresentanter.

Avskaffande av linjenämndsystemet le- der till försämrade möjligheter för yr- keslivet att påverka utbildningens inne- håll och utformning.

Dekaner och ledamöter i fakultetsnämn- der och institutionsstyrelser skall få sina mandat via val bland kollegor.

Beslut om den lokala organisationen bör fattas av universitetsstyrelsen med väg- ledning av vida ramföreskrifter.

Prop. 1992/93:l

Bilaga 3

KI

KTH

HKr, HT/U och HV

Konsthögskolan

NFR

Kungl. vetenskapsakademien

Värmlands läns landsting

Hallands läns landsting

Högskolorna bör själva utforma det kon- stitutionella system som skall gälla för verksamheten och besluta om de organ som behövs för planering och drift av verksamheten.

Olika högskolor och fakulteter har olika mål och förutsättningar och behöver därför organiseras på olika sätt. Rege- ringen skulle om så bedöms nödvändigt kunna godkänna den lokala organisatio- nen.

Om fakultetsnämnerna ges ansvar för forskning vid de mindre och medelstora högskolorna och tjänstetillsättning av lektoraten (fakultetsnämnden tillsätter tjänsteförslagsnämnden) kommer uni- versiteten att styra nästan all verksam- het.

Rektor beslutar på förslag av tjänsteför- slagsnämnden. De anställda har närva- ro— och yttranderätt i styrelsen.

Det är av största vikt att vetenskapligt kvalificerade lärare/forskare får ett större inflytande på verksamheten för att främ- ja hög kvalitet, varför en kollegial mo- dell förordas. Dekaner och prodekaner bör väljas av fakultets— eller sektionskol- legier.

Högskolestyrelsens majoritet skall häm— tas utifrån och utses av regeringen. Rek- torn skall utses av regeringen. Fakulte- terna bör själva utse dekanus och fakul- tetsnämnd.

Vid de förhållandevis små vårdhögsko- lorna är det ej meningsfullt att inrätta institutioner med egna styrelser för när— varande. Bör finnas stor lokal frihet att anpassa organisationen.

Frågan om styrelsernas placering i den interna politiska organisationen har inte

Prop. 1992/9311

Bilaga 3

Västernorrlands läns landsting

Blekinge läns landsting

HB

SLU

Landstingsförbundet

HLS

DH

någon avgörande betydelse för vårdhög- skolornas verksamhet.

Med den helt politiskt tillsatta styrelse som vårdhögskolorna har haft har linje— nämnderna inneburit en möjlighet för avnämare och verksamhetsföreträdare att få ett visst inflytande över utbildning- en. I samband med översynen av styr— och ledningsfunktionerna för vårdhög- skolorna är det rimligt att avskaffa linje- nämnderna.

Landstinystyrelsen utgör den enda sty- relsen för driften och är tillika högsko- lestyrelsen, vilket innebär att högskole- frågorna ges samma dignitet som övriga frågor. Behovet av att inrätta en särskild högskolestyrelse bortfaller därmed.

Styrelsen bör själv avgöra vilka tjänstety- per som bör finnas. Eventuellt bör tjänst som professor och högskolelektor regle- ras.

Styrelsen för SLU skall förordnas av re- geringen. Nuvarande modell fungerar väl. Förvaltningschefer bör ha 6—årspe— rioder. Fakulteterna skall ej regleras i la- gen.

Anser att företrädare för allmänintressen är viktigt. ”I fakultetsnämnden skall minst en ledamot representera mindre och medelstora högskolor respektive värdhögskola”.

Nuvarande modellen med val av företrä- dare för lärare i nämnder och styrelser skall bibehållas. Högskolestyrelsen bör även i framtiden bestå av lärare, stude- rande och personer utanför högskolan.

Linjenämnd eller annat särskilt organ för grundutbildningen har inte funnits vid DH, men kommer att inrättas.

SMH SMH avser att avskaffa linjesystem och Prop. 1992/93:l nämnder för att ersätta dem med institu- Bilaga 3 tioner och institutionsstyrelser i kombi- nation med vissa ”linjeövergripande” funktioner.

HF/B Det är risk för gymnasiliering av de

mindre och medelstora högskolorna om universiteten skulle få den faktiska be- slutanderätten över deras tillsättning av lärare. Moderuniversitetet bör endast bi- träda med vetenskaplig kompetens vid behov. Prefekt och institutionsstyrelse bör utses efter hörande av institutionsstyrelsen. Lärare/forskare skall ha majoritet i sty- relsen.

HS/H Högskolan bör ha största möjliga frihet att välja egna organisationslösningar. Studentrepresentation bör garanteras i berörda beslutande organ.

HKS Fakultetsnivån anses vara alltför regle- rad. Institutionerna bör genomgående ledas av institutionsstyrelser i vilka pre- fekten är ordförande. Högskolestyrelsen bör vara den instans som utser prefekter efter förslag från institutionsstyrelserna, samma för dekanus. Nuvarande sam- mansättning av högskolestyrelsen bör behållas och skrivas in i högskolelagen. Förordar ett kollegialt valförfarande.

HK/R Studentrepresentation bör regleras i hög- skolelagen. Det måste finnas en rätt att utforma den interna organisationen efter egna kriterier.

GI/IHR, KH, HK/R, HÖs, Förordar mer samverkan mellan biblio- HSFR, US och SLU teken i landet.

Tjänsteförslagsnämnder:

SFS Tjänsteförslagsnämnden skall innehålla företrädare för den högskola vid vilken tjänsten skall inrättas. Den skall också

Bilaga 3

JO

SACO, UHÄ, UU, US, ULi, UL, HB, SLU och SMH

HKS, HG/S, HJ, HH, HÖ, HLu, HS, HÖS, HK/R samt Västmanlands och Skara- borgs läns landsting

UG

UUm

KTH

Västernorrlands läns landsting

innehålla studentrepresentanter och le- damöterna skall vara jämnt fördelade mellan könen. De sakkunniga skall ha kompetens att bedöma pedagogiska me- riter.

Tjänsteförslagsnämnden, som kollegialt organ, bör ha ett udda antal ledamöter för att kunna fatta beslut med enkel ma- joritet.

Anser att tjänsteförslagsnämnderna fun— gerar väl 'i nuvarande ordning.

Avstyrker det nya förslaget till organisa— tion av tjänsteförslagsnämnderna.

Högskolestyrelsen skall kunna medge undantag från föreskrifterna om obliga- torisk tjänsteförslagsnämnd. Ledamöter skall utses av fakultetsnämnden och en- dast en av de sakkunniga skall få tillhöra berörd fakultet. Nämnden är beslutsför om fler än hälften av ledamöterna är närvarande.

Det bör vara upp till den lokala högsko- lestyrelsen att bestämma den exakta sam— mansättningen i tjänsteförslagsnämnden, dock föreskrift om jämn könsfördelning. Sakkunninga bör också kunna bedöma pedagogiska meriter.

Tjänsteförslagsnämnderna bör utformas mer flexibelt.

Tjänsteförslagsnämnderna bör samråda med rektor och fakultetsnämnd under arbetets gång.

Vad gäller tjänsteförslagsnämndens an- knytning är ett alternativförslag att man inrättar en nationell vårdfakultet.

Bilaga 3

Svenska Akademien

Landstingsförbundet

HE/V och HS/H

Genom hemmafakultetens ensamrätt att utse sakkunniga vid tjänstetillsättning finns det risk för att dessa utväljs bland likasinnade, vilket medför vetenskaplig inavel. Nämnden bör inhämta förslag till sakkunniga från samtliga systerfakul- teter.

Företrädare för forskarstuderande bör finnas i tjänsteförslagsnämnderna.

Tjänsteförslagsnämnderna skall tillsättas av rektorn vid den högskola som inrättat tjänsten. Studerande skall ingå i nämn- den.

8 Kvalitet och utvärdering

SCB

UHÄ

Ökade krav kräver ett över tiden och mellan högskolorna jämförbart statistiskt underlag. Ett centralt register kan ut- nyttjas till longitudinella studier (regio- nala strömmningar, flöde gymnasiesko— la/högskola m.m.) samt mäta effektivitet. För att underlätta framtagandet av dessa uppgifter behövs jämförbar ämneskod- ning, jämförbara linjer/studieprogram samt entydiga examensbeteckningar. Viktigt att kunna skilja på begreppen högskolenybörjare/nybörjare vid en viss studieinriktning.

Belöningar av olika slag kan utdelas, in— byggda systemstrukturer kan främja, kräva eller underlätta kvalitetsåtgärder. Det behövs ett tydligt ansvar vad gäller grundutbildningens kvalitet och reellt utkrävande av ansvar. Grundutbild- ningsrådet bra! Det är viktigt att de nationella utvärde- ringarna görs enligt en i förväg fastlagd tidplan så att högskolorna kan anpassa sig därtill. Utvärderingen skall ske ut- ifrån kännedom om lokala utvärdering- ar, bedömningar och underlag av olika typ. Ämnesråden kan här spela en roll. Det är nödvändigt att relatera åtgärder i

den svenska högskolan till vad som sker Prop. 1992/93:1 utomlands. Bilaga 3 SSF Nationella utvärderingen åligger statlig

myndighet, all utvärdering skall innehål- la en del med studentutvärdering, vilket bör skrivas in i högskoleförordningen. Kursutvärderingarna skall sammanställas i en offentlig rapport, där även informa-

tion om kurslitteratur och basfakta om

utbildningarna skall ingå. Utvärderingar

skall vara kvalitetsdrivande. Uppföljning

(kvantitativa mått) skall ej användas vid

resurstilldelningen.

RRV Utnyttja det ökade student/lärarutbytet. Ansvaret för insamlandet av erforderliga uppgifter ligger på respektive högskole- enhet medan servicemyndigheten kom- mer att ansvara för sammanställningen av uppgifterna nationellt och årligen re- dovisa olika prestationsmått till stats- makterna. I den fördjupade anslagsfram- ställningen skall sedan analyseras i vil- ken utsträckning de angivna målen har uppnåtts. Pekar på riskerna att i alltför hög utsträckning betrakta studenternas val av utbildning som ett utvärderingsin- strument och basera tilldelningen av re- surser i förhållande härtill.

SACO Studenterna själva måste ges en tydlig roll i utvärdering och uppföljning. Aka- demierna, IVA och KVA, har en viktig roll, samt grundutbildningsrådet.

SAF Ansvaret för utvärderingarna bör spridas på olika organ och resultaten offentlig- göras. Avnämare skall medverka, bl.a. näringslivsrepresentanter. Marknadens reaktioner ger de bästa kriterierna.

SFS All utvärdering skall ha som mål att hö- ja kvaliteten, uppföljning skall endast användas för att ge signaler och aldrig vara direkt underlag för styrande åtgär- der. Ett system för kvalitetssäkring skall

Bilaga 3

UG, ULi, UUM, KI, UU, UL, HS/H och Västerbottens läns landsting

UG

US

KTH

införas både på lokal och nationell nivå. Grundutbildningsrådet bra!

Varnar för ensidig användning av kvan- titativa mått, uppgiftslämnaren måste be- redas möjlighet att yttra sig i samband med tolkningsprocessen. Kvantitativa da- ta bör vid varje tillfälle kompletteras med kvalitativa data, såsom kvalitetsbe- dömningar .orda av t.ex. externa bedö- mare. Utvärdering av utbildningens kva- litet måste främst vara en uppgift för högskolan själv, kollegor och högskole- organ inom och utom landet måste en- gageras (inklusive externa examinato- rer), samt studenter och avnämare. Frå— gor som berör samarbete mellan högsko- leenheter och som griper över hela läro- säten bör hanteras av verksamhetsföre- trädare på olika orter under ämneskon- ferenser.

Det internationella utbytet utgör en form av utvärdering.

Anser att Grundutbildningsrådet ej be— hövs, resurserna bör i stället fördelas lo— kalt.

Avstyrker inrättande av ”akademiskt lä- rarråd”. ERASMUS är en väsentlig form av kvalitetssäkring. Intern utvärdering förutsätts ske löpande lokalt.

Internt bör ”processkvaliteten” utvärde— ras genom kursvärderingar och resultat— uppföljning. Grundutbildningsrådet bra! Gemensamma definitioner finns ej ut- vecklade varken för prestationsmått eller ekonomisk redovisning. Införandet av större institutioner är en kvalitetshöjan- de faktor, då det leder till bättre veten— skapliga miljöer.

Analys av begreppen kvalitet, uppfölj- ning och utvärdering saknas. Kvalitets- kontroll finns redan, såsom t.ex. utbyte av kursplaner och litteraturförteckning—

Bilaga 3

Konsthögskolan

Statskontoret

SFR

HSFR

ar. Utvärdering skall vara signaler på trender och inte vara direkt resurssty- rande.

Kommer att redovisa en resultatanalys för 1993/94—1995/96.

Systemet för uppföljning bör utvecklas. Uppföljningen får ses främst som kon- trollinformation med tyngdpunkt på kvantitativa data som prestationer och kostnader. Utvärdering fyller sin funk- tion inför beslut om omprövningar av verksamheter eller omstruktureringar. Varnar för en ”mekanisk” koppling dem emellan. Ansvaret för uppföljning- en bör ligga hos respektive högskoleen- het, och knyta an till de kvantitativa mål som finns angivna i utbildningsuppdra- get. Servicemyndigheten skall samman- ställa verksamhetsuppgifter och utforma det långsiktiga behovet av nationell upp- följning. För utvärdering av grundutbildning bör följande faktorer bedömas. Internt: Studenters och lärares bedöm- ning, andra forskares/lärares bedömning, genomsnittlig studietid. Externt: Antal sökande, nivå hos de sö- kande, arbetsmarknadens bedömning, ”peer reviews”. För utvärdering av forskning bör följan- de faktorer belysas: publikationer, antal disputerande i förhållande till handle- darresurser, citationsindex, externa me- del, ”peer reviews”. Såväl uppföljning som utvärdering skall integreras i arbetet med den fördjupade anslagsframställningen.

I första hand bör internationell sakkun- skap utnyttjas för utvärdering.

Utvärdering är en integrerad del av rä- dets verksamhet. HSFR måste även framledes kunna självständigt planera och ta initiativ till utvärderingar.

Bilaga 3

NFR

SJFR

Kungl. vetenskapsakademien

Landstingsförbundet

CHF

CTH

Examinationsfrekvensen måste kombi- neras med fler och hårdare kvalitetskon- troller än bara utvärderingar. Utvärderingar utgör en integrerad del av NFst verksamhet, som måste kunna planera och genomföra de utvärderingar som anses nödvändiga för kvalitets- granskning i ett internationellt perspek- tiv.

Omfattande utvärderingsinsatser utförs av grundforskningsråden, som upprätt— håller mångfalden i systemet. Internatio- nella utvärderingar är ett väsentligt till- skott. Det är viktigt att forskningen kan få en nationell bedömning och ej endast lokal.

Externa utvärderingar bör främst avse institutionsnivån (inte individuella pre- stationer), inte allltför ofta och inte en- bart revision och kontroll. Kvalitets- prövningsansvaret bör ligga på högsko- lan. Vetenskapsakademien kan inte en- gagera sig i en uppgift av myndighetska- raktär.

Ett avnämardeltagande i form av företrä- dare för hälso— och sjukvården är myck- et viktigt i samband med utvärdering in- om vårdområdet, formerna för ett sådant deltagande behöver tydliggöras.

Studentens behov och intressen skall tillfredsställas, inte ett odefinierat sam- hällsbehov. Hänsyn måste tas till både produkt— och processkvalitet. Den loka- la nivån är det centrala i utvärderings- processen, studenternas kursutvärdering- ar är avgörande. Hyser inte mycket till- tro till den centrala kontrollen.

Kvalitet skall alltid bedömas relaterat till uppsatta mål, målen formuleras bäst på den enskilda högskoleenheten. Därför är det orealistiskt att göra generella kvali— tetsutvärderingar via nationella organ.

Bilaga 3

DH

DI

SIWH

HE/V

HH

Höga kvalitetskrav i utbildningen kan leda till ett otillräckligt antal avlagda examina. Internationella jämförelser är viktiga. Resurser krävs för den föreslag- na interna utvärderingen.

Värdet av t.ex. en regiutbildning kan svårligen bedömas förrän efter kanske tio år efter avslutad utbildning. Utvärde- ringstekniken måste anpassas till dessa förutsättningar.

Betonar den interna utvärderingen för kvalitetssäkring. Utbildningen utsätts för allmän utvärdering som recensioner och anmälningar på dagstidningarnas kultur- sidor.

Kvalitetstesten görs vid antagningen, se- dan ”går det som på räls om inga allvar- ligare urspårningar inträffar”. En för- skjutning av kvalitetskontrollen från an- tagning till slutexamen skulle sannolikt innebära att några fler studenter antogs, men att åtskilliga av dessa föll bort un- der vägen.

UHÄ:s råd för forskning bör vara kvar. Grundutbildningsrådet skall inte perma- nentas, bedömning och belöning av pe- dagogiska insatser skall ske i efterhand. Från centralt håll bör följas upp att man på lokal nivå kontinuerligt bevakar kva- litetsfrågorna och successivt arbetar för att förbättra kvaliteten.

Ansvaret för uppföljning och utvärde- ring bör vara tudelat; internt hos hög- skolorna och externt hos utomstående. Sekretariatet bör pröva högskolor även när det gäller forskning och forskarut- bildning, vilket kan ge underlag för framtida förändringar i högskolors rätt att ge forskarutbildning.

Bilaga 3

HG/S

HK

HLu

HJ

HKS

HK/R

Vitterhetsakademien

IVA

Varje bedömning som görs utifrån en kvantitativ måttstock måste kompletteras

-med en kvalitativ analys.

Kritik bör följas av åtgärder. Självvärde- ring bör kompletteras med externa be- dömningar (”peer reviews").

Den väsentligaste utvärderingen är den - som görs av varje enskild högskola. Det—

ta sker redan nu, t.ex. har de tekniska högskolorna genomfört en utvärdering av maskinteknisk linje.

Grundutbildningsrådet bör knytas till Verket för - högskoleservice.

Förslagen bör konkretiseras och proble- matiseras samtidigt som konkurrenssi- tuationen mellan- universitet och hög- skolor måste göras jämlik. Det är viktigt att utvärdera kursen och inte läraren.

Man måste skilja mellan uppföljning och utvärdering. Uppföljningssiffror får inte ges status av att vara uttryck för kvalitativa värderingar. En rejäl utvärde- ring- av forskarutbildningen i kvalitets- höjande syfte är angelägen. Centrala fö- reskrifter om förhandsgranskning av- styrks.-

Erbjuder sig som testplats för ett kvali- tetsutvecklingsprojekt. Det är angeläget att stimulera nationell konkurrens via Grundutbildningsrådet.

Inrättandet av en förhandskontroll är problematisk, men detta är en betydelse- full fråga då det kan ta flera år innan en klart negativ. utvärdering sätter punkt för en dålig utbildning och .hundratals studenter hinner få en- tvivelaktig utbild- ning.

Det är naturligt att inom akademiens kompetensområde medverka i genomfö-

Prop. l992/93:1

Bilaga 3

Socialstyrelsen

LFS

HKr

Kristianstads läns landsting

Utvärderingssekretariatet:

randet av utvärderingen. Högskolans he- la verksamhet måste ingå i konkurrens— bilden och bli föremål för extern be- dömning; HUr återverkan på högskolor skall ske måste utredas närmare.

Det måste klarläggas hur Socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för per- sonalen inom socialtjänst, hälso— och sjukvård och hälsoskydd i vissa fall även legitimationsutfärdare skall relatera sig till universitetens och högskolornas ut- bildning av olika yrkesgrupper samt uppföljning och utvärdering av utbild- ningens kvalitet. Verkets funktion måste vara att svara för expertkunnandet. Exa— mensbeskrivningarna kan användas som underlag när universitet och högskolor utformar yrkesutbildningarnas innehåll, "struktur "och organisation samt följer upp och utvärderar dessa.

Ifrågasätter mätande av kvalitet (SOU:n). Verksamhetsberättelse från institutioner- na är nödvändigt. Interna utvärderingar görs gemensamt av studerande och lära- re.

Kursvärdering skall. ske efter genomförd utbildning.

Förslag till legitimationsutfärdarens (So- cialstyrelsens) roll'och/eller "koppling till kvalitetsuppföljning och utvärdering saknas. ,

UL, ULi, HLS, HEJV och HLu Avstyrks, i stället bör högskolorna i sam-

SSF

verkan ta på sig ansvaret för utvärdering". Nationella akademier är part i målet.

Utvärderingsansvaret skall inte läggas på de vetenskapliga akademierna, då ris- keras en konservativ inverkan på utbild- ningen. Nationella organ skall vara fri-

Bilaga 3

TCO och SFR

NFR

Externa examinatorer:

TH

CTH

SLU

Västernorrlands läns landsting

UL, UG, ULi, SLU, HLS, HS/H, HK/R, KTH och Skara— borg läns landsting

villiga och endast användas för veten— skapligt meningutbyte.

Tillstyrker, men värdefullt om även per- soner från arbetslivet deltar i utvärde- ringen av utbildningen.

Rådens utvärderingar bör samordnas med de sekretariatsstyrda.

Välkomnar insyn och bedömning från uppdraggivare men är principiellt emot nationella kontroll— och styrorgan. Såda- na blir lätt statiska och kan verka kon- serverande på verksamheten.

Ett system med externa examinatorer är ej lämpligt. Skådespelarutbildningen har en speciell profil, elevernas slutproduk— tioner sker inför publik, de potentiella arbetsgivare och recensenter utgör ett slag offentliga examinationer.

Externa examinatorer kan vara bra ut- värderare vid examensarbeten, pro— jektarbeten och examination på större övergripande avsnitt. Det vore mindre bra på fristående kurser, bl.a. av ekono- miska skäl. Dessa bör i stället utföras av högskolans lärare.

Externa examinationen bör utvecklas och introduceras på allvar.

Vad gäller extern utvärdering kan initia- tivet komma från högskolan själv.

Är positiva till externa examinatorer.

Bilaga 3

9 Principer för dimensionering och resurstilldelning

Anslagssystem:

LSF

SSF

LO

SACO

Malmöhus läns landsting

UU

UL

UG, UUm, SAF och RRV

ULi

HV

KTH

Instämmer i principerna, men varnar för att större högskolor kan få för lite på grund av stordriftsfö'rdelar. Förordar en modifierad form av modell II. Den rörliga delen bör betalas ut med ett års eftersläpning.

Vill ha fritt dimensionerad högkola.

I utbildninguppdraget måste de politi- ska målen vara tydliga.

Förordar modell II, då denna skapar ökade incitament. Bör införas på prov för vissa fakulteter och högskolor. Till- styrker resursgarantier för små ämnen.

Olyckligt att förändra statsbidragsyste— met 1992/93 och sedan igen 1993/94.

Ramanslagskonstruktionen stämmer inte med den nya styrfilosofin med mål— och resultatstyrning. Modell II stämmer överens med en bidragsanslagkonstruk- tion vilket skulle ge högkolan tillgång till rörlig kredit.

Modell I förordas tills vidare utredning- arbete avgör i vilken utsträckning det går att få fram mer resultatinriktade mo- deller.

Måste utredas vidare.

Förordar modell I. Modell II har princi- piella fördelar men de praktiska proble- men överväger, eventuellt bör viss- för- söksverksamhet göras.

Oklart, frågorna om redovisning, kon- troll och utvärdering är olösta.

Ser fördelar med en samordning av forskning- och utbildninganslagen.

Bilaga 3

Statskontoret

Västerbottens läns landsting

Örebro läns landsting

Jämtlands läns landsting

SLU

HK

TFR

IVA

CHF

Angeläget att styrningen av högkolan förbättras genom att nuvarande anslag- styrning övergår till resultatstyrning. Tydliga krav på produktionen bör vara vägledande för resurstilldelningen. Grundproblemet i förslagen är att man fortfarande ser medelstilldelningen som styrning samtidigt som det kombineras med andra styrsignaler.

Risk för instabilitet i resurstillflödet på grund av ojämnheter i studerandetill- strömningen.

Accepterar inte ett system där resurstill- delningen påverkas av respektive utbild- ning attraktionskraft, om inte mät— och jämförelsemetoder utvecklas och villko- ren att konkurrera om tillgängliga resur- ser likställs.

I modell II är risken att de redan resurs- starka enheterna ensidigt gynnas. För de små högkolorna innebär det en kon- kurrens på mycket ojämlika villkor.

Bastilldelningen måste vara tillräcklig och inte hämma möjligheterna att starta nya områden där inga resultat finns att redovisa. Samhällets efterfrågan måste också ha betydelse.

Även fortsättningsvis bör.det totala anta- let nybörjarplatser följas.

Det behövs ett nytt ekonomiredovis- ningsystem i högkolan, bl.a. för att kunna utläsa reinvesteringbehov.

Anslagstilldelningen skall anknytas till antalet examinerade och till utbildning- ens kvalitet.

Vissa resurser garanteras för grundut- bildning; ett basanslag, som garanterar en lägta nivå, anslaget fördelas sedan ef-

Bilaga 3

HS/H

HLu

HS

ter studentefterfrågan och en form av ”studentpeng” införs.

Stor frihet avseende lokal resurshante- ring förespråkas. Betonar nödvändighe- ten av en viss tröghet i systemet, långsik- tig kompetensförsörjning samt behovet av att underlätta satsning på långiktiga och längre utbildningsprogram.

Högkolan måste få ett redovisningssy- stem som medger. korrekta resultaträk- ningar och balansräkningar med ett re- ellt innehåll samt möjliggör en rationell kapitalhantering. En övergång till bi- draganslag och redovisningsystem som normala aktiebolag skulle lösa proble- men.

Anslagstyrningen för mindre och me- delstora högskolor bör utformas på an- nat sätt än för stora högskolor; möjlighe- ter att fördela utbildningresurser inom ett samlat anslag för grundutbildningen. Detta bör även tillgodose behov av öv- ningundervisning och laborativ under- visning. Resurser måste tillföras för kompetenshöjning av nuvarande hög— skoleadjunkter. Det vore felaktigt om examinationsfrekvenser kopplas till de högkolor som har utdelat examensbe- vis.

Dimensionering av resurser till grundutbildning:

LSF

UHÄ

Examen är inte det enda utbildningsmä- let för studenter. De kan även ha per- sonliga utbildningmål.

Tilldelningen av en basresurs och en på uppvisade prestationer baserad tilläggre- surs som i efterskott tilldelas innebär att högkolan tar ansvar för en "riskfinansi- ering" av verksamheten. Om denna vilja inte finns kan systemet leda till motsatt resultat.

Bilaga 3

SSF

RRV

SFS

Resursfördelningssystemet måste utveck- las och analyseras närmare.

Det finns ett uppdämt behov av resurs- förstärkning till bl.a. de humanistiska, samhällsvetenskapliga och juridiska om- rådena.

Alla behöriga sökande till högkolan skall antas, och anslagen skall följa stu- denten. Resurserna fördelas efter kvalita- tiv bedömning.

Incitament måste skapas. Prestationster- mer såsom det faktiska antalet helårsstu- denter, antalet helårsprestationer och antalet examinerade skall användas. En modell med en alltför liten rörlig resurs ger ringa incitament, medan en stor rör- lig resurs som baseras på studenternas fria val, examina m.m. riskerar att leda till en kraftig reducering av alla högko- lor med undantag för de äldre, mer etablerade universiteten. I regleringbrev varje år skall uppdragen anges. Institutionerna kommer att få en budget för varje år med en bastilldelning och en rörlig tilldelning samt presta- tionskrav i form av helårsprestationer och examina. Institutionerna kommer därefter i sin uppföljning att redovisa det ekonomiska och verksamhetsmässiga ut- fallet av utbildningen. En avräkning får därvid ske mot den tilldelade budgeten. Bastilldelningen skall vara garanterad. I årsredovisningen skall en uppföljning göras mot de uppdrag som lämnats i reg- leringbrevet. Vart tredje år skall en ut- värdering ske av utbildningen som utgör grund för nästa treårsbudget.

Om alla behöriga sökande kunde antas skulle anslagen kunna följa studenten, men i en underdimensionerad högkola fungerar ej modell II. Anslaget per stu- dent, inom ett utbildningområde skall vara lika stort oavsett antalet studenter.

Bilaga 3

Älvsborg läns landsting

Malmöhus läns landsting

UU

US

UUm

KTH

HKr

HT/U

Basanslaget behövs förstärkas för vård- högskolorna.

Dimensioneringen och resurstilldelning- en till vårdutbildningen har ett nära samband med utvecklingen inom vård- området. Man bör utgå från realistiska prestationsmått. Resurstilldelningsyste— met bör vara kostnadsneutralt till nuva- rande statsbidragsystem. Utvärderingen bör vara långiktig.

Stabiliteten i resurstilldelningen måste prioriteras högt, tvära kast mellan bud- getåren måste undvikas. Modell II väck— er frågor om hur och när konkurrens- kraften skall mätas och hur högskolans kontakter med de studerande skall ord- nas.

Modell II förordas, men påpekandet görs att tillkommande medel inte kan utnytt- jas optimalt. Bastilldelningen bör bygga på ett minimiantal årsstudieplatser, inte på ett medelvärde i ett intervall.

Måste utgå från begreppet helårspresta- tioner. Förordar modell 1 eftersom mo- dell II inte är tillräckligt belyst.

Ansluter sig långiktigt till modell II, men kortsiktigt bör fasta medel tilldelas.

Förordar modell II som försöksverksam- het. Utbildninguppdraget skall ges efter förhandling med respektive högkola. Höga årsstudieplatskostnader är motive- rade av bl.a. höga internationella kvali- tetskrav och laborativa inslag.

Modell I (eller mycket liten ”presta- tionsdel”). Resultat bör redovisas i års- studieplatser, ej i avklarade examina.

Hänsyn till mindre högkolans relativt små möjligheter till hastiga ändringar av t.ex. lärares tjänstgöringförhållanden.

Bilaga 3

HÖS

Konsthögskolan

Statskontoret

UUH

Ifrågasättter en gemensam resursmall för samtliga universitet och högskolor, nya som gamla.

Ekonomiskt redovisningssystem saknas i dag. Förordar ett budgetsystem där re- surserna fördelas i förväg, med ledning av utnyttjandegraden i den senast kända resultatredovisningen.

Resursfördelningen får ej bli repressiv, onda/goda cirklar. De kvalitativa måtten måste få stor vikt.

Förordar ingen av modellerna. Det vore orimligt för mindre högskolor om de studerandes val av högkola skulle på- verka resurstilldelningen.

Utbildninguppdraget måste innehålla rätt utformade incitament till bättre re- sursutnyttjande. Nya redovisningsystem (COSMOS) kommer att medföra en av- sevärd förbättring. Detta måste snabbt införas i hela högkolesektorn, så att re— sultaten kan redovisas snabbt och kor- rekt.

Modell I är enklast att använda, men modell 11 är intressantare, den behöver dock utveckas (hjälper gärna till). Mo- dell II förutsätter att den totala dimen- sioneringen motsvarar efterfrågan. Om det finns kö till högkolan finns risk för att alla högskolor ökar sitt intag, vilket leder till att totala anslagsbelastningen riskerar att bli högre än avsett.

Anslagen till forskning och forskarut- bildning bör ingå i ett med grundutbild- ninganslaget gemensamt ramanslag för varje högkoleenhet. Utbildninguppdra- get blir då forsknings— och utbildnings- uppdrag.

Resursbehoven av utrustning varierar över åren och mellan olika universitet och högkolor. Även i framtiden behövs ett system med centrala medel för ut-

Bilaga 3

HUG, Domstolsverket, DH och TH

DI, HLS, HLu, HK, HS, Västernorrlands och Hallands läns landsting

KF

Norrbottens läns landsting

CTH

HEJV

HG/S

rustning, vilket ger bättre förutsättningar för att planera centrala upphandlingar. Högkolestyrelsen bör medverka vid be— dömningen av uppkommande utrust- ningbehov, när frågan om dimensione- ring av datorsatsning och vetenskaplig grundkurs fastställts. Förordar modell I.

Förordar modell II.

För ett visst läsår redovisas en fördelning av antalet utexaminerade på olika stu- dieprogram. Detta kan fluktuera betyd- ligt över åren och får då inte automa- tiskt leda till plötsliga skillnader i re- surstilldelningen. En bastilldelning mås- te garanteras. Iordningställda utrymmen för ett visst antal studerande är en fast etablerad resurs som inte låter sig tänjas. Förändringar måste ske mycket långik- tigt efter noggrann planering.

Förordar en kombination av modell I och II, med ett fast och ett rörligt bidrag, då detta tillgodoser kravet på dels plane- rad utveckling, dels maximalt utnyttjan- de av resurserna.

Förordar modell II. Det är viktigt att in- förandet av ett system med prestationsre- laterad resurstilldelning inte sker förrän - lämpliga former för utvärdering prövats i en försöksverksamhet.

Förordar modell I. Storleken på de kommande utbildninguppdragen bör anpassas till de tidigare resultaten.

Basresurserna måste vara så stora att de ger stabilitet och kontinuitet åt organisa— tionen. Värde i att geografiskt sprida ut- bildningen.

Bilaga 3

HH

HKS

NFR

Industriförbundet

Uppdragen till högskolorna bör ges som rikttal för lägsta antal platser med möj- lighet att efter hörande av regeringen tillfälligt minska antalet. Resurserna bör följa studenterna ca 5—10 % inledning— vis, vilket ger tid att anpassa sig till syste- met. Positiv till att utbildninguppdraget fo- kuseras på prestationer och större frihet i hur uppdragen skall genomföras samt att det bör finnas en viss rörlighet i re- surserna.

Modell I är stabilast, fördelningen mel- lan fast och rörlig resurs bör utredas yt- terligare. Riskkapital för att utveckla nya smala/innovativa utbildningalternativ behövs.

Påpekar att det är viktigt för återväxten av forskare att inte högkolor tillåts att styra över medel till billigare utbildning- ar för att uppfylla kraven på examina- tion. Mål och resurser måste vara av- stämda mot varandra.

Dyrbara utbildningar som vid de tekni- ska högkolorna kan statsmakterna fort- farande behöva styra mot och aktivt fi- nansiera en ökning av under hela 90—ta- let. På lång sikt är självfallet målet att inga utbildningar skall behöva regleras.

Resurser till forskning och forskarutbildning:

LFS

SSF

Forskningråden bör göra mer långikti- ga satsningar, för att mindre riskfyllt kunna knyta doktorandtjänster till pro- jekten. Öronmärkningen av studiestödet till doktorander bör behållas.

Större delen av forskningsanslaget skall fördelas över grundforskningråden och en mindre del över sektorsråden. Mini- krysslista behövs.

Bilaga 3

SFS

UU

UL

ULi

UHÄ

RRV

FRN

SFR

Andelen fasta anslag i förhållande till externa anslag måste öka. Öronmärk- ningen av studiestödet till doktorander bör behållas. En fördubbling av antalet doktorsexamina kräver stora resurstill- skott.

Avvägningen mellan fasta och rörliga re- surser som finns i dag är ändamålsenlig. Om någon förändring skall göras bör andelen fasta resurser öka.

Konstnärligt utvecklingsarbete bör ha en egen anslagspost. Tillstyrker förslagen om en minikrysslista. Rådens innovativa roll på universitetens bekostnad är över- betonad. Former bör införas för direkt samråd mellan fakulteter och högkole- ledningar å ena sidan och forskningrå- den å den andra för att diskutera den långiktiga inriktningen av rådens stöd.

ULi har lägsta andelen fakultetsmedel. En ökning av de fasta resurserna bör ske för att minska obalansen mellan fasta och rörliga resurser.

Forskningen vid finansiella begränsning- ar tenderar att styras till traditionella områden och avskärmas från okonven- tionella, innovativa och riskfyllda områ- den. Leder till taktisk planering i stället för en profilering.

En mer rationell resurstilldelning krävs. Ett resultatinriktat resurstilldelningssy— stem liknande grundutbildningens bör införas.

Varnar för mekanisk tilldelning av re- surser. En löpande diskussion är nöd- vändig.

Det behövs långiktighet i resurstilldel- ningen. Den rörliga resursen på fakul- tetsnivå för forskning är för liten för att motverka instabilitet och karriärstegen

Bilaga 3

HT/U, HE/V, HLu, HKS, HJ och HKr

NFR

MFR

HSFR

SJFR

för forskare är för smal, därför borde rådsmedlen vara attraktiva.

Rimligt stora fasta och till kompetensen anpassade forskningresurser bör tillde- las högkolorna.

Det är angeläget att säkerställa små, ex- klusiva ämnen. Nuvarande relation mel- lan råds- och fakultetsanslag är väl av— vägd. Viktigt att rådens medel inte binds för långa tider, mekanismer som stimu- lerar rörligheten bör skapas.

Den nuvarande balansen inom högko- lan mellan fasta resurser och rörliga re- surser i form av rådsmedel på det bio- medicinska området bör snarast förskju- tas till förmån för de rörliga medlen. Möjligheterna att göra forskningspriori- teringar utifrån vetenskapliga kriterier på en nationell nivå bör säkerställas. Snabba insatser på särskilda insatsområ- den bör kunna göras och ny forskning på samhällsrelevanta områden kunna initieras.

Högkolan kommer att fortsätta vara be- roende av externa anslag i stor utsträck- ning. Högskolorna bör ha fasta forsk— ningresurser, men det ger en kvalitets- stärkande effekt att medel fördelas efter forskningrådsprövning som nu. Detta leder till en önskvärd konkurrens mel- lan högkoleenheterna, som får incita- ment att rekrytera bra lärare. Det krävs att rådet har fortlöpande kontroll över forskningmedlens användning. Råden har större möjligheter än enskilda hög- skoleenheter att anlägga ett nationellt perspektiv på behoven av forskning och tjänster. En nationell plan behövs för att säkerställa forskarutbildning i små, ex- klusiva ämnen.

Det är högskolans forskare som i prakti— ken själva prioriterar och i praktiken

Bilaga 3

Svenska Akademien och UG

Landstingförbundet

DH

KF

Ovriga resurser:

HÖs, HLS, HE/V, HG/S, HÖ, HJ, DH, HF/B, CHF, Bygg— nadsstyrelsen och Jämtlands läns landsting

beslutar om rådens tilldelning av resur- ser. Medel som fördelas via forskningsrå- den har en kvalitetshöjande effekt samti- digt som regeringen kan ange sina över- gripande prioriteringar av för samhället angelägna forskningområden.

Små ämnen skall garanteras i ett basut- bud av grund- och forskarutbildning.

Resurser behövs till forskning och fors- karutbildning'i anslutning till de medel- långa vårdutbildningarna för att göra detta till ett attraktivt FoU—område.

Konstnärliga utvecklingarbetet bör till- föras resurser under ett särskilt anslag.

Det krävs fasta resurser för konstnärligt utvecklingarbete.

Anser att mer resurser behövs till hög- skolebiblioteken.

Prop. 1992/%:]