Propositionens huvudsakliga innehåll

Landstingen och Gotlands kommun är i dag huvudmän för vårdhögskoleutbildningarna, dvs. utbildning till arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, ortopedingenjör, sjukgymnast, sjuksköterska (inklusive specialistutbildningar) och tandhygienist samt utbildning inom social omsorg. I propositionen föreslås att staten från och med den 1 januari 2002 övertar huvudmannaskapet för dessa utbildningar.

Med ett övertagande av huvudmannaskapet avses att staten tar över det övergripande ansvaret för att organisera, genomföra och finansiera utbildningarna. Samtliga landsting med undantag av Jönköpings läns landsting och Gotlands kommun har under 1995–1999 genom avtal överlämnat ett utbildningsuppdrag till den statliga högskolan. Parterna avser att träffa avtal om att dessa avtal skall upphöra att gälla i samband med att staten tar över huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna.

Reformen skall vara kostnadsneutral, och en ekonomisk reglering bör ske genom att det generella statsbidraget till landstingen från och med 2002 reduceras med 1 420 miljoner kronor. Som en konsekvens av ett förstatligande av vårdhögskoleutbildningarna föreslås att lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting skall ändras så att det för varje landsting och Gotlands kommun inte längre skall beräknas standardkostnad för högskoleutbildning. Vidare bör det särskilda statsbidraget till landstingen under utgiftsområde 16, vilket för 2000 uppgick till 246 miljoner kronor, upphöra från samma tidpunkt.

• Sida 2
•  Original

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till

kommuner och landsting,

2. lag om ändring i lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för

kommuner och landsting,

dels godkänner

3. vad regeringen föreslår om ett förändrat huvudmannaskap för

vårdhögskoleutbildningar (avsnitt 8.1),

4. principöverenskommelsen mellan svenska staten och

Landstingsförbundet av den 11 januari 2001 om ett statligt övertagande av huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar (avsnitt 8.1).

• Sida 5
•  Original

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §¹

För varje kommun beräknas standardkostnad för barnomsorg, äldreomsorg, individ- och familjeomsorg, grundskola, gymnasieskola, vatten och avlopp, gator och vägar, näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder, byggkostnader, uppvärmningskostnader, kallortstillägg, merkostnader till följd av befolkningsminskning och svagt befolkningsunderlag, barn och ungdomar med utländsk bakgrund samt administration, resor och räddningstjänst.

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård, högskoleutbildning och kallortstillägg.

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

¹ Senaste lydelse 1999:675.

• Sida 6
•  Original

2.2. Lag om ändring i lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §¹

För varje kommun beräknas standardkostnad för barnomsorg, äldreomsorg, individ- och familjeomsorg, grundskola, gymnasieskola, vatten och avlopp, gator och vägar, näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder, byggkostnader, uppvärmnings- kostnader, kallortstillägg, merkostnader till följd av befolkningsminskning och svagt befolkningsunderlag, barn och ungdomar med utländsk bakgrund samt administration, resor och räddningstjänst.

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård, högskoleutbildning och kallortstillägg.

För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård och kallortstillägg.

Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som regeringen meddelar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2002.

¹ Senaste lydelse 1999:676.

• Sida 7
•  Original

3. Ärendet och dess beredning

3.1. Bakgrund

Landstingen och Gotlands kommun är i dag huvudmän för vårdhögskoleutbildningarna, dvs. utbildning till arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, ortopedingenjör, sjukgymnast, sjuksköterska (inklusive specialistutbildningar) och tandhygienist samt utbildning inom social omsorg.

Regeringen tillsatte i juni 1998 den s.k. Vårdkommissionen med uppgift att bl.a. kartlägga rekryteringsbehovet inom vård- och omsorgssektorn, analysera villkor som påverkar rekryteringen samt ge förslag till åtgärder mot kommande bristsituation inom vårdyrken. Kommissionen hade också som del i sitt uppdrag att ”överväga en långsiktig lösning av dimensioneringsfrågan för högre utbildning inom vård- och omsorgssektorn”. I detta sammanhang skulle kommissionen även diskutera huvudmannaskapet för vårdutbildningarna och dess effekter för såväl dimensionering av som rekrytering till vård- och omsorgsutbildningarna.

Kommissionen redovisade sitt arbete i rapporten Den ljusnande framtid är vård (Ds 1999:44) och föreslog beträffande landstingens vårdhögskoleutbildningar att huvudmannaskapet för dessa i sin helhet skulle överföras till staten senast år 2001. Av rapporten framgick också att kommissionen ansåg att regeringen i detta syfte snarast borde inleda diskussioner med landstingen. Som skäl för kommissionens uppfattning angavs den otydliga rollfördelningen som kommissionen ansåg förelåg med ett huvudmannaskap där landstingen är finansiär medan den statliga högskolan är utförare av utbildning.

Representanter för Regeringskansliet och Landstingförbundet utarbetade 1998 promemorian Underlag för samtal kring vårdhögskolornas huvudmannaskap – en lägesrapport (dnr U2000/1461/UH). Syftet med promemorian var att redovisa dagsläget för vårdhögskoleutbildningarna avseende kostnader, hur den kliniska praktiken var anordnad och finansierad, utbildningsvolym samt styrning och inflytande över utbildningen. Promemorian redovisade en kartläggning av förhållandena 1999 som underlag för fortsatta samtal kring vårdhögskolornas huvudmannaskap.

I budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1) framförde regeringen att den hade för avsikt att inleda förhandlingar med landstingen i syfte att klargöra under vilka förutsättningar det samlade huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar skulle kunna överföras till staten.

Utbildningsdepartementet inbjöd den 6 april 2000 Landstingsförbundet, samtliga landsting och Gotlands kommun till ett möte för att diskutera promemorians innehåll. Vid mötet informerades deltagarna om regeringens avsikt att tillkalla en förhandlingsdelegation för den fortsatta beredningen av ärendet. De närvarande ställde sig positiva till att

• Sida 8
•  Original

förhandlingar skulle komma till stånd och några övriga synpunkter på promemorians innehåll framfördes inte.

3.2. Förhandlingsdelegationerna

Vid regeringssammanträdet den 27 april 2000 bemyndigades chefen för Utbildningsdepartementet, statsrådet Östros, att tillkalla en förhandlingsdelegation med uppdrag att förhandla med landstingen och Gotlands kommun i syfte att klargöra under vilka förutsättningar det samlade huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar kunde överföras till staten (dnr U2000/1813/UH).

Av direktiven till förhandlingsdelegationen (bilaga 1) framgår bl.a. att en förutsättning för ett ändrat huvudmannaskap är att det sker kostnadsneutralt samt att utgångspunkten skall vara att en eventuell ändring av huvudmannaskapet blir rikstäckande.

Med anledning av Utbildningsdepartementets initiativ i budgetpropositionen för 2000 (prop. 1999/2000:1) till inledande diskussioner, utsåg Landstingsförbundets styrelse den 17 mars 2000, en förhandlingsdelegation inför kommande överläggningar med regeringen.

Förhandlingarna har koncentrerats till två huvuduppgifter: dels att utforma, bearbeta och sammanställa en enkätundersökning (bilaga 2) till samtliga högskolor och landsting som underlag för beräkning av kostnader och utbildningsvolymer, dels att utforma en principöverenskommelse (bilaga 3) om ett förändrat huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningarna från landstingen och Gotlands kommun till staten.

Principöverenskommelsen undertecknades av staten och Landstingsförbundet den 11 januari 2001 och godkändes av regeringen den 18 januari 2001 och av Landstingsförbundets styrelse den 19 januari 2001. För att äga giltighet fordras att principöverenskommelsen också godkänns av riksdagen, samtliga landsting och Gotlands kommun. Landstingens och Gotlands kommuns godkännande beräknas vara klart i god tid före riksdagens beslut.

4. Huvudmannaskap

4.1. Tidigare utredningar om huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningar

Det som i denna proposition kallas vårdhögskoleutbildningar är de utbildningar för vilka landstingen är huvudmän och som i samband med högskolereformen 1977 kom att betecknas som de s.k. medellånga vårdutbildningarna, i jämförelse med de kortare gymnasieutbildningarna och de långa högskoleutbildningarna till bl.a. läkare och tandläkare. Till dessa medellånga vårdutbildningar räknades med dagens benämningar utbildningar till arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, ortopedingenjör, sjukgymnast, sjuksköterska, sjuksköterska

• Sida 9
•  Original

med specialistkompetens och tandhygienist samt yrken inom social omsorg.

Frågan om ett förstatligande av landstingens vårdutbildningar har debatterats alltsedan betänkandet Högskolan (SOU 1973:2) som lades fram av 1968 års utbildningsutredning (U68). Enligt utredningen skulle med högskoleutbildning avses sådan utbildning som förutsätter högre skolunderbyggnad än grundskola eller ställer krav på bestämda erfarenheter utöver grundskolan.

Regeringen och riksdagen anslöt sig till U68:s förslag till definition och avgränsning av begreppet högskoleutbildning. Beteckningen högskola skulle omfatta alla läroanstalter med högskoleutbildning och därtill hörande forskning.

I propositionen Reformering av högskoleutbildningen (prop. 1975:9) framhöll regeringen att det fanns skäl för ett enhetligt, och då i första hand statligt huvudmannaskap för vårdutbildningarna genom att detta skulle främja en helhetssyn på den grundläggande högskoleutbildningen. Huvudmannaskapet behövde dock ses i ett vidare perspektiv än enbart högskolans och flera faktorer ansågs inverka på möjligheten för ett statligt huvudmannaskap. Hit hörde t.ex. frågor som rörde avgränsningen mellan kommunernas och landstingens verksamhetsområden, fördelningen mellan stat och kommun av det ekonomiska ansvaret för skilda slag av offentlig verksamhet, liksom de kommunala vårdutbildningarnas kopplingar till gymnasieskolan och sjukvården. Ett fortsatt kommunalt huvudmannaskap ansågs dock inte innebära att vårdutbildningarna enbart skulle planeras utifrån enskilda landstingskommunala behov utan att samma mål som för den statliga högskolan skulle gälla även i ett regionalt perspektiv.

I propositionen Om utbildning och forskning inom högskolan m.m. (prop. 1976/77:59) framhölls åter att ett enhetligt huvudmannaskap skulle främja en helhetssyn på den grundläggande högskoleutbildningen. Regeringen var dock inte beredd att ta ställning till huvudmannaskapet i den blivande kommunala högskolan innan mera övergripande frågor kring det kommunala och landstingskommunala verksamhetsområdets utveckling klarlagts. I samband med högskolereformen den 1 juli 1977 tillsatte regeringen en kommitté, Vård 77 (U1977:06), som i sitt betänkande Ny vårdutbildning (SOU 1978:50) lämnade förslag till en ny organisation av de medellånga vårdutbildningarna. Regeringen behandlade detta i propositionen Vårdutbildningen inom högskolan (prop. 1978/78:197). Riksdagen fattade beslut i december 1979 (bet. 1979/80: UbU 7, rskr. 1979/80:100). Ledningen av och ansvaret för den kommunala högskolan blev en uppgift i huvudsak för styrelserna för de olika landstingen. I Göteborg och Malmö fick kommunerna motsvarande ansvar. I Stockholm fanns dessutom, och finns fortfarande, tre fristående sjuksköterskeskolor med egna styrelser som kom att underställas beslut i Stockholms läns landsting. Landstingen inrättade för sin högskoleutbildning vårdhögskolor. Några vårdhögskolor ändrade sedan namnet till hälsohögskolor.

Vård 77 gjorde inte någon genomlysning av huvudmannaskapsfrågan varför regeringen tillsatte en särskild kommitté, Huvudmannaskapskommittén (U1978:16). Kommittén lade i januari 1981 fram sitt

• Sida 10
•  Original

betänkande Enhetligt huvudmannaskap för högskolan – Förstatligande av de medellånga vårdutbildningarna (SOU 1981:9).

Regeringen behandlade huvudmannaskapsfrågan i propositionen om kommunal högskoleutbildning m.m. (prop. 1981/82:89) och tog där fasta på resonemang såväl i Vård 77 som i Huvudmannaskapskommittén att både ett enhetligt landstingskommunalt och ett enhetligt statligt huvudmannaskap var fullt genomförbart. Därmed blev alternativens ekonomiska konsekvenser av avgörande betydelse. Enligt Huvudmannaskapskommitténs beräkning skulle den totala kostnadsöverföringen uppgå till drygt 300 miljoner kronor, vilket enligt kommitténs bedömning skulle vara statsfinansiellt neutralt. Denna uppfattning delades inte av regeringen som ansåg att det av statsfinansiella skäl inte var möjligt att genomföra kommitténs förslag att överföra de kommunala högskoleutbildningarna till staten. Detta blev också riksdagens beslut (bet. 1981/82:UbU20, rskr. 1981/82:248).

I propositionen 1981/82:89 föreslogs dock en rad andra genomgripande organisatoriska förändringar för den landstingskommunala högskoleutbildningen inom vårdsektorn. Förslag lämnades om ny studieorganisation, nytt statsbidragssystem, ny beslutsordning för dimensionering och lokalisering, Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) som ny central myndighet, en ny central antagningsnämnd inrättad av Landstingsförbundet liksom övergång till en ny tjänsteorganisation för den kommunala högskolan. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1982 och den nya tjänsteorganisationen den 1 juli 1983.

Vårdhögskolornas situation aktualiserades åter i samband med högskoleutredningens betänkande Frihet – Ansvar – Kompetens: Grundutbildningens villkor i högskolan (SOU 1992:1). Högskoleutredningen uppmärksammade vårdhögskolornas situation och med anledning härav fick en arbetsgrupp inom utredningen till uppgift att särskilt studera vårdhögskolorna. Arbetsgruppen avlämnade i februari 1990 en delrapport – Vårdhögskolornas situation (SOU 1992:1) i vilken det påpekades att landstingens vårdhögskolor intar en särställning inom Sveriges högskoleorganisation, vilket till stora delar ansågs hänga samman med huvudmannaskapet.

Enligt arbetsgruppens redovisning utgör vårdhögskolorna en heterogen grupp där det finns avsevärda skillnader beträffande kunskapssyn, kompetens, studieorganisation och inte minst i fråga om resurser mellan olika huvudmän och olika högskolor. Rapporten pekade på att den högskolereform som genomfördes 1977 startade en process som lade grunden till en radikal förändring av villkoren för vårdutbildningarna, vilket lett till en förändringsprocess som knappast någon annan sektor inom högskolan genomgått.

Rapporten gav upphov till intensiva diskussioner kring vårdhögskoleutbildningarnas situation. En rad övriga rapporter och utredningar presenterades därefter och bl.a. kan nämnas Statskontorets översyn av statsbidraget till vårdhögskolorna (rapport 1991: 25), Landstingsförbundets utredning om vårdhögskolornas organisation och styrformer (Ställdal, Lindqvist, 1991), UHÄ:s översyn av Vårdhögskolornas organisation och innehåll (Aldskogius m.fl., 1991) samt Landstingsförbundets skrivelse hösten 1991 (dnr Lf 666/90) där

• Sida 11
•  Original

förbundet redogjorde för pågående åtgärder när det gällde styrelseformer för vårdhögskolorna, landstingens insatser beträffande forskningsanknytning, förstärkning av handledarfunktionen inom klinisk praktik m.m.

Riksdagens utbildningsutskott har vid flera tillfällen (bet. 1988/89:UbU5, bet. 1989/90:UbU21) kommit till slutsatsen att principiella skäl talar för ett statligt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningarna men att det statsfinansiella läget inte har gjort detta möjligt. Vid riksmötet 1990/91 begärde riksdagen emellertid att huvudmannaskapsfrågan för vårdhögskoleutbildningarna återigen skulle utredas (bet. 1990/91:UbU12, rskr.1990/91:355). Med anledning härav tillkallades en särskild utredare med uppdrag att undersöka möjligheterna att överföra vårdhögskolorna till statligt huvudmannaskap (dir. 1992:03). Utredaren lade i februari 1993 fram sitt betänkande Vårdhögskolor– Kvalitet–Utveckling–Huvudmannaskap (SOU 1993:12).

Utredaren ansåg att det fanns skäl att överföra vissa delar av utbildningarna till statligt huvudmannaskap för att därigenom uppnå ett mer rationellt utnyttjande av utbildningsresurserna, kunna utveckla sambandet mellan utbildning och forskning samt att generellt stärka vårdhögskoleutbildningarnas ställning.

Propositionen Universitet och högskolor – frihet för kvalitet (prop. 1992/93:1) låg till grund för den nya högskolelag (1992:1434) och högskoleförordning (1993:100) som trädde i kraft den 1 juli 1993 och som gav universitet och högskolor ändrade planeringsförutsättningar. Högskolans allmänna utbildningslinjer och påbyggnadslinjer avskaffades och generella examina på olika nivåer infördes. De allmänna utbildningslinjerna ersattes av en examensordning för yrkesexamina för de yrken som hade särskilda behörighetskrav. Detta innebar också att flera av utbildningarna förlängdes. Ett nytt ersättningssystem baserat på helårsstudenter och helårsprestationer infördes från och med budgetåret 1993/94.

I utredningen Den ljusnande framtid är vård (Ds 1999:44), föreslås att huvudmannaskapet för landstingskommunala vårdutbildningar inom högskolan i sin helhet överförs till staten senast 2001.

4.2. Huvudsakliga skillnader mellan staten och landstinget som huvudman

Landstingen har haft en viktig roll i uppbyggnaden av vårdhögskolorna och för att ge dessa förutsättningar att utvecklas. I många landsting har också, särskilt under senare år, stora ansträngningar gjorts för att höja kvaliteten hos vårdhögskoleutbildningarna.

I 2 kap. högskolelagen (1992:1434) och i 2 kap. högskoleförordningen (1993:100) ges riktlinjer för statliga universitet och högskolor och i 11 kap. högskoleförordningen ges bestämmelser om kommuners och landstings högskoleutbildning. Därutöver regleras landstingens verksamhet av kommunallagen (1991:900). Vårdhögskolorna intar därmed en annan ställning särskilt beträffande forskning och forskarutbildning än statliga universitet och högskolor.

• Sida 12
•  Original

Nedan följer en jämförelse beträffande hur styr- och ledningsfunktion, anställningsstruktur, forskning/forskarutbildning och resurstilldelning påverkas om en högskola har staten eller ett landsting som huvudman.

Staten som huvudman Landstinget som huvudman

Styr- och ledningsfunktion Styr- och ledningsfunktion

2 kap. högskoleförordningen. Styrelsen för en högskola består, förutom av ordföranden och rektor, av högst tretton ledamöter.

11 kap. högskoleförordningen. Som styrelse för högskolorna skall finnas en eller flera nämnder. För sådan nämnd gäller vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900). Rektor får i egenskap av utbildningschef vara föredragande i nämnden men ej ledamot.

Rektor anställs av regeringen för högst sex år. Behörig är den som uppfyller kraven för anställning som professor eller lektor.

Rektor utses av landstingsnämnd ofta en utbildningsnämnd. Reglering av behörighet finns ej.

Regeringen utser ordförande i högskolans styrelse och flertalet av styrelsens ledamöter.

Styrelsen utgörs av en politisk nämnd i enlighet med 3 kap. kommunallagen.

Lärare och studenter har rätt att vara representerade i styrelsen.

Lärare och studenter är ej representerade i styrelsen men studenter har rätt att vara representerade i beslutsorgan under styrelsen som behandlar frågor om utbildning och studenternas situation.

Högskolelagen och högskoleförordningen reglerar styrelsens uppgifter.

Kommunallagen reglerar styrelsens uppgifter. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får dock meddela föreskrifter om organisationen av landstings högskoleutbildning.

• Sida 13
•  Original

Anställningsstruktur Anställningsstruktur

Högskolorna får anställa lärare som professorer, lektorer, adjunkter forskarassistenter (inbegripet adjungerade professorer, lektorer och adjunkter) samt timlärare och gästlärare. Högskolorna får inte anställa några andra kategorier av lärare.

Landsting skall för sin högskoleutbildning ha lärare med samma behörighet som gäller för adjunkter och lektorer vid statliga universitet eller högskolor.

Landsting får inte anställa lärare som professorer.

Högskolorna får anställa assistenter, amanuenser eller klinisk assistent.

Högskolorna får ha särskilda anställningar för doktorander för att dessa skall genomföra sin forskarutbildning.

Motsvarande anställningar finns inte.

Forskning och forskarutbildning Forskning och forskarutbildning

Samtliga lärosäten har fasta forskningsresurser. Lärosäten som är universitet eller lärosäten som har vetenskapsområden har rätt att anordna forskarutbildning och utfärda doktorsexamen.

Vårdhögskolor saknar fasta forskningsresurser. Landsting får inte bedriva forskarutbildning.

Resurstilldelningssystem Resurstilldelningssystem

Staten tilldelar sina universitet och högskolor ersättning för utförda prestationer upp till ett takbelopp. Ersättningen består av två delar, ersättning för helårsstudenter och helårsprestationer. Riksdagen beslutar årligen om storleken på ersättningen, för olika utbildningsområden. Dessutom kan högskolorna få ersättning för särskilda åtaganden.

Landstingens kostnader för utbildning beräknas av Statistiska centralbyrån (SCB) som en schablonkostnad; en standardkostnad för landstingens högskoleutbildning baserad på helårsstudenter. Standardkostnaden ingår i det kommunala utjämningssystemet.

Landstingen erhåller statligt stöd till vårdhögskoleutbildning i form av statsbidrag.

• Sida 14
•  Original

5. Avtal mellan staten och landstingen om vårdhögskoleutbildning

5.1. Inledning

I propositionen Utbildning och forskning – kvalitet och konkurrenskraft (prop. 1993/94:177) anfördes beträffande vårdhögskolor att det borde skapas alternativa samarbetsformer med universitet och högskolor för att garantera kvaliteten, mångfalden och den akademiska anknytningen i vårdhögskoleutbildningarna. Det övergripande målet för detta var att höja vårdhögskoleutbildningarnas kvalitet och akademiska anknytning. Forskning och utvecklingsarbete inom vårdhögskoleutbildningarnas karaktärsämnen angavs som viktiga medel för att ge dessa ämnen en klarare profil. Vidare borde vårdhögskolornas kontaktvägar till den statliga forskningsorganisationen stärkas.

För att uppnå detta angav regeringen olika alternativ:

• staten övertar huvudmannaskapet för vårdutbildning och landstinget utgör huvudsaklig beställare av utbildning,
• staten övertar huvudmannaskapet samt hela beställaransvaret för vårdutbildningen, eller
• landstingen fortsätter att driva utbildning vid vårdhögskolor.

Samtliga lösningar förutsatte kostnadsneutralitet som skulle regleras genom avtal mellan staten och berörda landsting.

5.2. Tillkomst och utformning av avtalen

Tillkomsten av avtal

Regeringen beslöt den 14 juli 1994 att tillkalla en särskild förhandlare (dir. 1994:76) med uppgift att utifrån de förslag som förelagts riksdagen i ovan nämnda proposition, utarbeta förhandlingsunderlag, inklusive ramavtal mellan staten och berörda landsting.

En modell för ett kommunalt beställaransvar där landstinget köper utbildning av den statliga högskolan inom ramen för ett långsiktigt avtal utformades. I modellen ingick även att vårdhögskolans personal skulle erbjudas anställning vid den statliga högskolan. I avtalen skulle också de ekonomiska villkoren i samband med övergången regleras, t.ex. vad gäller lokaler, utrustning och landstingets pensionsåtagande gentemot personalen.

Innebörden och utformningen av avtalen

Avtalen skulle enligt direktiv från regeringen kunna omfatta såväl kommunalt beställaransvar som statligt beställaransvar. Utformningen av ramavtalet skulle omfatta en mall för utbildningsavtal mellan landsting och statlig högskola, ersättningsbelopp för teoretisk och klinisk

• Sida 15
•  Original

utbildning inklusive lokaler, personalöverföringsfrågor inklusive reglering av pensionsfrågor samt former för redovisning. De avtal som slöts kom att bestå av tre delar: ett ramavtal, ett överflyttingsavtal och ett utbildningsavtal.

I ramavtalet regleras de övergripande villkoren för överlämnande av uppdraget till staten, avtalets varaktighet samt former för förlängning och uppsägning av avtalen, former för ersättning m.m. Överflyttningsavtalet omfattar själva överförandet till den statliga högskolan, formerna för övertagande av personal, frågor som rör de studenter som antagits till utbildning, ersättningen för lokaler, inredning och utrustning m.m. I utbildningsavtalen fastställs den ekonomiska ersättningen för helårsstudenter och helårsprestationer, utbildningarnas inplacering i olika utbildningsområden, utbildningens lokalisering samt övriga individuella överenskommelser som bedömdes nödvändiga. För avtalens giltighet erfordrades godkännande dels från respektive landstingsfullmäktige, dels från regeringen.

De tecknade avtalen kom att få två olika utformningar. Dels de avtal som tecknades före den 1 december 1997, dels de som tecknades efter den 1 december 1997.

Inom varje avtalstyp finns två modeller där den ena har en uppdragsliknande och mera preciserad utformning medan den andra endast har en generell ram med fastställt belopp. Klinisk praktik är antingen inräknad i det totala beloppet eller ”utan kostnad tillhandahållen”.

De tecknade avtalen innebär att statliga universitet och högskolor anordnar vårdhögskoleutbildningar på uppdrag av ett, i förekommande fall två, landsting. Dessa avtal innebär dock inte att huvudmannaskapet för utbildningarna har flyttats över på staten.

5.3. Avtalens tecknande, godkännande och giltighet

Tecknande och godkännande av avtal

Den 12 april 1995 godkände regeringen sex överflyttningsavtal som tecknats mellan Mitthögskolan och Jämtlands läns landsting, Mitthögskolan och Västernorrlands läns landsting, Mälardalens högskola och Västmanlands läns landsting, Mälardalens högskola och Södermanlands läns landsting, Högskolan i Örebro och Örebro läns landsting samt Högskolan i Halmstad och Hallands läns landsting. Senare under året tecknade även Östergötlands läns landsting avtal med staten avseende överförande av vårdhögskoleutbildning till Linköpings universitet.

Under 1998 tecknade ett flertal övriga landsting avtal med staten antingen genom tilläggsavtal till äldre avtal eller helt nya avtal baserade på förändringar som Riksrevisionsverket (RRV) hade föreslagit (se vidare avsnitt 5.4.). Den 1 januari 2000 hade samtliga landsting tecknat avtal med staten med undantag för Jönköpings läns landsting som saknar statlig högskola i länet. Inte heller Gotlands kommun har något avtal med staten om vårdhögskoleutbildning (se avsnittet 8.4).

• Sida 16
•  Original

Avtalens giltighet

Avtalen gäller tillsvidare med en ömsesidig uppsägningstid eller med ett fast datum för upphörande. Inget avtal löper ut under 2000 eller 2001.

Enligt de avtal som har tecknats med landstingen i Södermanlands län, Västmanlands län, Örebro län, Jämtlands län, Västernorrlands län och Norrbottens län gäller att ramavtalen skall upphöra att gälla i förtid, om riksdagen beslutar om ett förändrat huvudmannaskap

5.4. Granskning och utvärdering av avtalen

Riksrevisionsverkets granskning av avtal 1995

Inför regeringens godkännande av de sex avtal om vårdhögskoleutbildning som 1995 slöts med landstingen i Västmanlands län, Hallands län, Södermanlands län, Örebro län, Jämtlands län och Västernorrlands län uppdrog regeringen åt RRV att för statens räkning göra en bedömning av avtalen avseende kostnadsneutralitet, enhetlighet mellan avtalen med respektive landsting, överflyttningsavtalens regleringar avseende tillgångar och skulder liksom regleringar avseende landstingens avtal med tredje part, t.ex. hyresavtal, forskningsprojekt m.m.

RRV:s granskning (RRV dnr 20-95-0559) omfattade såväl de ramavtal som tecknats mellan staten och respektive landsting som de utbildningsoch överflyttningsavtal som tecknats mellan respektive högskola och landsting. I sin analys av avtalen påpekade RRV att vissa delar i avtalen borde ha utformats annorlunda. Det gällde de avsnitt som reglerar betalningstidpunkter, ränteberäkning, reservation av medel inom takbelopp, prisjustering, hyresavtal, moms, inventarier, klassificering av utbildningsområden samt praktikplatser. RRV ansåg sig inte kunna fastslå om kostnadsneutralitet förelegat i samtliga fall bl.a. beroende på att definitiva hyreskostnader inte var kända när avtalen tecknades.

Riksrevisionsverkets granskning av avtal 1997

År 1997 lämnades avtal in, för regeringens godkännande, om ett utbildningsuppdrag som upprättats mellan Stockholms läns landsting och Karolinska institutet, Västerbottens läns landsting och Umeå universitet samt Bohuslandstinget och Göteborgs kommun med Göteborgs universitet. RRV fick i uppdrag att granska avtalen och rekommenderade i sin rapport (RRV dnr 20-97-2498):

• att tilläggsavtal skulle tecknas med krav på att övertagandebokslut per den 31 december 1997 skulle upprättas, enligt enhetliga principer för att säkerställa ett för båda parter kostnadsneutralt övertagande,
• att avtalet skulle kompletteras med en klausul om hur ansvaret för framtida över- och underskott skulle regleras under den första perioden,
• att personalförteckningen skulle revideras före övergången den

1 januari 1998 för att undvika övertalighet efter denna tidpunkt,

• Sida 17
•  Original

• att ett förtydligande skulle göras under vilka betingelser som avtalet inte skall gälla, dvs. villkor för omförhandling, samt
• att avtal med tredje part skulle granskas före den 1 januari 1998 för att eliminera avtal som inte var förenliga med det statliga regelverket, t.ex. leasingavtal.

Rapporten Vårdhögskolorna nu och i framtiden – särskild utvärdering

I juni 1997 tillsatte regeringen en utredare med uppgift att utvärdera de under 1995 ingångna avtalen. Utredaren skulle framför allt analysera om avtalen som slutits var kostnadsneutrala för staten, dvs. om det i efterhand visat sig att avtalen var konstruerade på ett sådant sätt att de garanterade att staten inte påtagit sig större kostnader än före genomförandet av utbildningarnas överföring till den statliga högskolan. Därutöver skulle utredaren göra en bedömning om de huvudsakliga skälen för tillkomsten av avtalen tillgodosetts beträffande utbildningarnas kvalitetsförstärkning, om nya utbildningsområden uppstått till följd av integreringen med vårdhögskoleutbildningarna samt om forskningsanknytningen stärkts. Vidare skulle utredaren ge regeringen underlag för en bedömning om huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna i sin helhet borde övergå till staten.

Utredaren skulle också analysera de avtal som i januari 1997 inkom från Göteborg, Stockholm och Umeå efter att dessa granskats av RRV.

Resultatet av uppdraget presenterades i oktober 1997 i rapporten Vårdhögskolorna nu och i framtiden (dnr U1997/3561/UH). Av rapporten framgår att erfarenheterna från de vårdhögskolor som överflyttats till den statliga högskolan var mycket positiva, vårdhögskoleutbildningarna hade successivt integrerats i den statliga högskolan och samverkan etablerats mellan olika utbildningsprogram. Intresset att tillvarata vårdhögskolornas erfarenheter hade varit stort bland de statliga högskolorna och antalet disputerade lärare inom vårdhögskoleutbildningarna hade ökat markant. Mot bakgrund av vad som framkommit vid den genomförda utvärderingen lämnades följande förslag till regeringen:

• att godkänna avtalen mellan Stockholms läns landsting och

Västerbottens läns landsting, samt Bohus läns landsting och Göteborgs kommun å ena sidan och Karolinska institutet, Umeå universitet och Göteborgs universitet å andra sidan med verkan från den 1 januari 1998 under förutsättning att RRV:s krav på tilläggsavtal tecknades,

• att övriga till regeringen insända avtal borde godkännas eventuellt med tilläggsavtal som garanterar kostnadsneutralitet,
• att regeringen rekommenderar att förhandlingar snarast påbörjas med övriga landsting som önskar ingå avtal och
• att statsmakterna snarast tar ställning till frågan vad som skall ske med vårdhögskoleutbildningen när huvuddelen av landstingen träffat avtal med högskolan.

I alla avtal som har slutits sedan dess har dessa klausuler infogats.

• Sida 18
•  Original

6. Utvärdering av vårdhögskoleutbildningar

Högskoleverkets utvärdering 1995/96

I december 1994 gav regeringen dåvarande Kanslersämbetet i uppdrag att utvärdera de medellånga vårdutbildningarna. Uppdraget var ett led i statsmakternas ambitioner att uppnå ökad kvalitet och bättre forskningsanknytning i vårdhögskoleutbildningarna. Uppdraget omfattade dels utbildningen vid vårdhögskolorna, dels de statliga sjukgymnastutbildningarna i Stockholm och Lund, sammanlagt 113 utbildningsprogram. Syftet var att ge underlag för regeringens senare bedömning av lärosätenas rätt att utfärda examina.

De grundläggande föreskrifterna om examina i högskolan finns i den s.k. examensordningen, bilaga 2 till högskoleförordningen (1993:100). Här anges vilka examina som får avläggas inom grundläggande högskoleutbildning och vilka krav som skall uppfyllas för respektive examen.

Utvärderingsuppdraget redovisades till regeringen i april 1996 i rapporten Vårdutbildningar i högskolan – en utvärdering (1996:7 R). Högskoleverket konstaterade i rapporten att utvecklingen av de medellånga vårdutbildningarna hade intensifierats under de senaste åren. Av de granskade 113 utbildningsprogrammen bedömdes 69 uppfylla Högskoleverkets kvalitetskriterier medan 44 program inte ansågs uppfylla dessa kriterier.

Resultatet av Högskoleverkets granskningar ledde till en massiv satsning på att utveckla de olika utbildningsprogrammen liksom på att öka lärarkompetensen. Forskarutbildningen av lärare intensifierades och andelen lektorer ökade markant. I avvaktan på effekterna av dessa utvecklingssatsningar gjordes inga ställningstaganden beträffande lärosätenas rätt att utfärda examina. I augusti 1996 fick Högskoleverket i uppdrag att bl.a. beakta om tillräckligt utrymme givits i utbildningarna åt förmedlande av yrkeskunnande och yrkeskompetens. I rapporten Högskoleutbildningar inom vård och omsorg – En utredning (1997:2 R) redovisas bl.a. att utbildningarnas teoretiska och tillämpade kliniska delar bör ömsesidigt kunna stärka varandra genom större integration.

Högskoleverkets uppföljande utvärdering 1999

Hösten 1998 initierade Högskoleverket en uppföljande utvärdering av vård- och omsorgsutbildningarna som genomfördes under 1999. Flertalet landsting hade då genom avtal lämnat utbildningsuppdrag till den statliga högskolan och vårdhögskoleutbildningarna hade börjat etableras i den statliga högskolemiljön.

Den uppföljande utvärderingen omfattade nio yrkesexamina: arbetsterapeut-, audionom-, barnmorske-, biomedicinsk analytiker-, ortopedingenjörs-, sjukgymnast-, sjuksköterske-, social omsorgs- och tandhygienistexamen. Resultatet av den uppföljande utvärderingen redovisade Högskoleverket i december 1999 (2000:5 R).

• Sida 19
•  Original

Rapporten omfattade bedömningen av 84 program fördelade på 25 lärosäten. Av dessa bedömdes 75 program uppfylla Högskoleverkets kvalitetskriterier medan nio program inte gjorde det. En jämförelse från föregående utvärdering visar att de vårdhögskoleutbildningar som uppfyllde Högskoleverkets kvalitetskriterier ökat från 60 procent till 90 procent på tre år.

Bland de nio utbildningsprogram som inte bedömdes uppfylla kvalitetskriterierna ingick tre program som hade godkänts vid den första utvärderingen. Dessa lärosäten ålades att till Högskoleverket inkomma med en handlingsplan med de åtgärder som lärosätet avsåg att vidta med anledning av utvärderingen.

För övriga sex program återkallade Högskoleverket examenstillståndet från och med den 1 juli 2000. Detta gällde tre tandhygienistprogram, ett barnmorskeprogram, ett sjuksköterskeprogram och en utbildning inom social omsorg vid totalt sex olika lärosäten. Av dessa har tre lärosäten omstrukturerat sina program med stöd från övriga lärosäten och ansökt om nya examenstillstånd. Högskolan Dalarna har åter erhållit examensrätt för tandhygienister. Av de övriga tre lärosätena har två avvecklat de ej godkända utbildningarna och det tredje har avbrutit antagningen av studenter till berörd utbildning.

7. Vårdhögskoleutbildningarna 2000

7.1. Lokalisering

Enligt vad som har framgått av den tidigare redogörelsen har samtliga landsting, med undantag av Jönköpings läns landsting och Gotlands kommun, i avtal med staten överlämnat ett utbildningsuppdrag till statlig högskola eller universitet. Detta innebär att landstingens vårdhögskoleutbildningar i dag bedrivs vid följande universitet och högskolor: Stockholms läns landsting – Karolinska institutet (inklusive de tre enskilda utbildningsanordnarna Ersta Diakonisällskap för Ersta Sköndal högskola, Stiftelsen Rödakorshemmet för Röda Korsets Högskola och Stiftelsen Sophiahemmet för Sophiahemmets sjuksköterskehögskola samt Stockholms universitet och Gotlands kommun), Uppsala läns landsting – Uppsala universitet, Södermanlands läns landsting – Mälardalens högskola, Östergötlands läns landsting – Linköpings universitet, Kronobergs läns landsting – Växjö universitet, Kalmar läns landsting – Högskolan i Kalmar, Blekinge läns landsting – Blekinge tekniska högskola, Skåne läns landsting – Lunds universitet, Malmö högskola och Högskolan Kristianstad, Hallands läns landsting – Högskolan i Halmstad, Västra Götalands läns landsting – Göteborgs universitet, Högskolan i Borås, Högskolan i Skövde och Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Värmlands läns landsting – Karlstads universitet, Örebro läns landsting – Örebro universitet, Västmanlands läns landsting – Mälardalens högskola, Dalarnas läns landsting – Högskolan Dalarna, Gävleborgs läns landsting – Högskolan i Gävle, Västernorrlands läns landsting – Mitthögskolan, Jämtlands läns landsting – Mitthögskolan, Västerbottens läns landsting – Umeå universitet och Norrbottens läns

• Sida 20
•  Original

landsting – Luleå tekniska universitet. Jönköpings läns landsting bedriver utbildning vid Hälsohögskolan i Jönköping.

7.2. Enkätundersökningen

För att ge staten och Landstingsförbundet ett aktuellt underlag för kommande beräkningar inför ett eventuellt överflyttande av huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna utformades av Landstingsförbundets och regeringens utsedda förhandlingsdelegationer en gemensam enkät (bilaga 2). I enkäten efterfrågades uppgifter om det totala antalet helårsstudenter och nybörjarplatser utifrån gällande grundavtal och eventuella tilläggsavtal, hur studenterna fördelade sig på program och fristående kurser samt högskolans ekonomiska ersättning för grundutbildning, forskning samt klinisk praktik. Den kliniska praktikens omfattning, tillgång till praktikplatser och hur dessa fördelade sig mellan olika vårdgivare efterfrågades också. Därutöver fanns det möjlighet att i enkäten ge öppna kommentarer.

Ett viktigt ställningstagande var att enkäten skulle besvaras och undertecknas gemensamt av företrädare för landstinget och respektive högskola. Principen var således ett enkätsvar per avtal mellan högskola och landsting. En sammanställning av det insamlade materialet kom därefter att utgöra en gemensam plattform som underlag för fortsatta diskussioner och förhandlingar om ett förändrat huvudmannaskap. I förhandlingsdiskussionerna enades parterna om att 2000 skulle vara det år för vilket totalkostnaden skulle beräknas för statens övertagande av huvudmannaskapet. Nedanstående redovisningar av enkätsvaren baserar sig därför huvudsakligen på de förhållanden som gällde 2000.

Vårdhögskoleutbildningarnas volym och fördelning per lärosäte

Resultatet av enkätundersökningens sammanställning visar följande fördelning och omfattning av de olika lärosätenas vårdhögskoleutbildning, se tabell 1. Av tabellen framgår att det är stor spridning av antal program och att antalet studenter varierar kraftigt mellan olika lärosäten och program. En dominans av sjuksköterskeutbildning med påbyggnadsutbildningar till specialistsjuksköterskor framgår av sammanställningen medan utbildning till ortopedingenjör endast ges vid Hälsohögskolan i Jönköping.

Av tabellen framgår vidare att utbildning bedrivs vid 25 lärosäten. Därutöver ger vissa högskolor utbildning på flera orter som t.ex. Mälardalens högskola med vårdhögskoleutbildning i Västerås och Eskilstuna, Högskolan i Halmstad bedriver utbildning i Halmstad och Varberg. Karolinska institutet bedriver även utbildning på Gotland och har också lämnat uppdrag till de enskilda utbildningsanordnarna i Stockholm och till Stockholms universitet.

I tabell 1 redovisas fördelningen av antal helårsstudenter per program och lärosäte 2000.

8. Statens övertagande av huvudmannaskapet

8.1. Ett förändrat huvudmannaskap

Regeringens förslag: Huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningar skall övergå från landstingen och Gotlands kommun till staten den 1 januari 2002. Vidare skall principöverenskommelsen av den 11 januari 2001 om ett statligt övertagande av huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar mellan svenska staten och Landstingsförbundet godkännas. Regeringens bedömning: Vid ett statligt övertagande bör vårdhögskoleutbildningarna överföras till det eller de statliga lärosäten som finns i respektive landsting med undantag av Jönköpings läns landsting och Gotlands kommun.

Förhandlingsdelegationens förslag: Den av regeringen utsedda förhandlingsdelegationen (dnr U2000/1813/UH) och Landstingsförbundet har föreslagit att staten skall överta huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningar den 1 januari 2002, vilket har kommit till uttryck i den principöverenskommelse som har slutits mellan svenska staten och Landstingsförbundet. Enligt principöverenskommelsen skall samtliga landsting och Gotlands kommun godkänna överenskommelsen.

Remissinstanser: Vid remissmöte den 6 april 2000 ställde sig

Landstingsförbundet, Stockholms läns landsting, Landstinget i Uppsala, Landstinget i Jönköpings län, Landstinget i Kalmar län, Landstinget Blekinge, Region Skåne, Landstinget Halland, Västra Götalandsregionen, Landstinget i Värmland, Örebro läns landsting, Landstinget Västmanland, Landstinget Dalarna, Landstinget Gävleborg, Landstinget Västernorrland, Jämtlands läns landsting, Norrbottens läns landsting, Gotlands kommun positiva till att förhandlingar rörande huvudmannaskapsfrågan skulle komma till stånd.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Högre utbildning är enligt regeringens mening en nationell angelägenhet, och staten har ett ansvar för att högskoleutbildning av hög kvalitet bedrivs inom samtliga samhällssektorer. Ett fullständigt överförande av huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna till staten innebär att dessa utbildningar på

• Sida 26
•  Original

lika villkor och med samma förutsättningar som övrig högskoleutbildning kommer att ingå i den statliga universitets- och högskolekulturen.

I propositionen Utbildning och forskning – kvalitet och konkurrenskraft (prop. 1993/94:177, bet. 1993/94:UbU13, rskr. 1993/94:400) framförde regeringen att utrymme skulle skapas för alternativa samarbets- och huvudmannaskapsformer för vårdhögskoleutbildningarna i syfte att höja utbildningarnas kvalitet och forskningsanknytning. Av det skälet tecknades de avtal som har redovisats i avsnitt 5 och som innebär att statliga universitet och högskolor anordnar vårdhögskoleutbildning på uppdrag av landsting. Dessa avtal har i flera fall medverkat till att påskynda kvalitetsutvecklingen inom berörda utbildningar.

Vårdsektorn lider i dag av en väl dokumenterad brist på personal, särskilt sjuksköterskor med eller utan specialistkompetens. I Vårdkommissionens rapport Den ljusnande framtid är vård (Ds 1999:44) påtalades detta problem och kommissionen gjorde bedömningen att ett utökat behov med 1000 nybörjarplatser på sjuksköterskeutbildningen behövdes senast hösten 2002. Genom att staten övertar det fulla ansvaret för vårdhögskoleutbildningarna från landstingen har lärosätena möjlighet att på ett adekvat sätt göra en övergripande bedömning av samtliga utbildningars behov av dimensionering.

Regeringen anser att ett statligt huvudmannaskap förbättrar förutsättningarna för vårdhögskoleutbildningarnas samarbete och samverkan både inom respektive lärosäte men också med övriga utbildningar inom universitet och högskolor.

Mot denna bakgrund föreslår regeringen att huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna – dvs. utbildning till arbetsterapeut, audionom, barnmorska, biomedicinsk analytiker, ortopedingenjör, sjukgymnast, sjuksköterska (inklusive specialistutbildningar) och tandhygienist samt utbildning inom social omsorg – skall övergå från landstingen och Gotlands kommun till staten. Denna övergång föreslås ske per den 1 januari 2002. Tidpunkten är vald med hänsyn till att medge tid för anpassning till byte av huvudman och inordning i förändrat regelverk. Statens övertagande av huvudmannaskapet föreslås ske i överensstämmelse med den principöverenskommelse om ett statligt övertagande av huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar som har slutits mellan svenska staten och Landstingsförbundet (bilaga 3). I de följande avsnitten redovisas regeringens bedömningar med anledning av principöverenskommelsen.

Såsom framgått av avsnitt 7.3 är principöverenskommelsens giltighet beroende av att den har godkänts av riksdagen, regeringen och Landstingsförbundets styrelse, samtliga landsting samt Gotlands kommun. Vidare krävs det för att överenskommelsen skall bli gällande att staten och samtliga landsting har enats om att de ramavtal som har slutits angående överflyttning av vårdhögskoleutbildning (se avsnitt 7.3) skall upphöra att gälla den dag som ett ändrat huvudmannaskap träder i kraft. Regeringen föreslår därför att riksdagen skall godkänna principöverenskommelsen.

Regeringen och Landstingsförbundets styrelse har godkänt principöverenskommelsen den 18 januari 2001 respektive den 19 januari 2001. Landstingen och Gotlands kommun avser att inom kort godkänna

• Sida 27
•  Original

överenskommelsen. När det gäller upphörande av de ramavtal som gäller mellan staten och landstingen avser parterna att sluta ett avtal om att dessa ramavtal skall upphöra att gälla den dag som ett ändrat huvudmannaskap träder i kraft.

Regeringen avser att informera riksdagen när ovan redovisade förutsättningar för principöverenskommelsens giltighet är uppfyllda. Detta kan förväntas ske i god tid före riksdagens ställningstagande.

De utbildningsuppdrag som i dag finns gällande vårdhögskoleutbildning vid de statliga högskolorna har lett till att olika former av samverkan inom utbildning och forskning har etablerats mellan vårdhögskoleutbildningarna och den övriga högskoleverksamheten. Detta har på ett påtagligt sätt gynnat studenters och lärares etablering och utveckling i högskolemiljön.

Vården har som tidigare nämnts stor brist på personal och framför allt beskrivs tillgången på sjuksköterskor som prekär. Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning i oktober 2000 visar att sjuksköterskeyrket är det största bristyrket av 180 undersökta yrken med ett bristindextal på 4,53 (skala 1 – 5) med små variationer över landet. Norrbotten utnyttjar viss möjlighet att rekrytera sjuksköterskor från Finland men i övrigt råder det viss brist eller stor brist över hela landet. Åldersstrukturen inom kåren innebär stora pensionsavgångar inom en snar framtid och efter 2005 beräknar SCB att de som lämnar yrket är fler än nytillkomna.

Sverige är i dag ett mångkulturellt samhälle och den etniska mångfalden i vården rymmer en rad olika aspekter. Detta återspeglas inte alltid i den studentsammansättning som finns inom vårdutbildningarna. En allsidigt sammansatt studentgrupp ökar förståelsen för skillnader i tradition och synsätt mellan olika etniska grupper vilket är en viktig del för att bibringa studenterna kunnande om olika patientgruppers särskilda behov och hur de bör tillgodoses i vårdverksamheten. Det är också angeläget att tillvarata det kunnande som finns hos människor med utländsk vårdutbildning och underlätta för dem att på olika sätt göra de eventuella kompletteringar som bedöms nödvändiga för svenska behov. Vid den utbyggnad som staten nu initierar bör mångfaldsperspektivet beaktas och rekrytering av studenter med olika bakgrund eftersträvas. Inte minst gäller detta stockholmsområdet och andra större städer som uppvisar en rik provkarta på den etniska mångfaldens olika aspekter.

Tillgången på sökande till vårdhögskoleprogrammen är god. Sökandetrycket till sjuksköterskeprogrammen är högt över hela landet med ett medeltal av 3,1 förstahandssökande per antagen student för höstterminen 2000. Variationer förekommer dock, lägsta siffran var 1,8 och den högsta siffran var 5,9. Även övriga utbildningsprogram har god tillgång på sökande och sjukgymnastprogrammet visar ett medeltal för höstterminen 2000 på 7,5 förstahandssökande per utbildningsplats. Lägsta tillgången på sökande har utbildningsprogrammen till audionom och biomedicinsk analytiker där motsvarande siffra är 1,0 respektive 0,7.

Regeringen anser att staten vid övertagandet av huvudmannaskapet bör ta tillvara nuvarande struktur i form av de högskolor där vårdhögskoleutbildning i dag bedrivs.

• Sida 28
•  Original

8.2. Jönköpings läns landsting

Regeringens bedömning: Vid ett statligt övertagande av huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna bör Stiftelsen

Högskolan i Jönköping erbjudas ett utbildningsuppdrag av staten.

Skälen för regeringens bedömning: Landstinget i Jönköping bedriver sedan högskolereformen 1977 vårdhögskoleutbildning vid Hälsohögskolan i Jönköping. Utbildningsprogrammen omfattar utbildning till arbetsterapeut, biomedicinsk analytiker, ortopedingenjör, sjuksköterska, specialistsjuksköterska, tandhygienist samt utbildning inom social omsorg. Dessutom ges utbildning inom diagnostisk och radiologisk diagnostik. Hälsohögskolan i Jönköping redovisade vid årsredovisningen för 1999 en volym av 1 422 helårsstudenter.

Vid högskolereformens införande 1993 och i enlighet med förslaget i propositionen Högskolor i stiftelseform (prop. 1992/93:231) beslutade regeringen den 16 september 1993 att bl.a. Högskolan i Jönköping skulle övergå i stiftelseform.

En funktionell samverkan mellan Stiftelsen Högskolan i Jönköping och Hälsohögskolan i Jönköping inleddes 1994 och har därefter fördjupats och intensifierats på en rad områden för att kunna utnyttja samverkansoch stordriftsfördelar.

Jönköpings län saknar statlig högskola och olika alternativa lösningar har diskuterats. Staten har redan i dag ett långsiktigt avtal med Stiftelsen Högskolan i Jönköping om ett utbildnings- och forskningsuppdrag. Vid ett statligt övertagande av vårdhögskoleutbildningarna som i dag anordnas av Hälsohögskolan i Jönköping, ser regeringen att redan påbörjade samverkansformer med Stiftelsen Högskolan i Jönköping är så betydande att det utgör stora praktiska fördelar för högskoleverksamheten i Jönköping att från och med den 1 januari 2002 samlas i en enhet.

Enligt regeringens bedömning bör Stiftelsen Högskolan i Jönköping därför erbjudas ett utökat utbildningsuppdrag som i huvudsak omfattar den utbildning som Jönköpings läns landsting bedriver vid Hälsohögskolan i Jönköping. Detta aktualiserar frågan om bl.a. staten och Stiftelsen Högskolan i Jönköping skall ändra det långsiktiga ramavtal som slutits mellan parterna den 8 juli 1994 och förutsätter att Jönköpings läns landsting och stiftelsen har slutit ett avtal om övertagande av Hälsohögskolans personal, studenter, lokaler, inventarier, avtal med tredje man m.m.

8.3. De enskilda utbildningsanordnarna i Stockholm och Stockholms universitet

Regeringens bedömning: Staten bör erbjuda Ersta Diakonisällskap för Ersta Sköndal högskola, Stiftelsen Rödakorshemmet för Röda

Korsets Högskola och Stiftelsen Sophiahemmet för Sophiahemmets sjuksköterskehögskola ett utbildningsuppdrag.

• Sida 29
•  Original

Skälen för regeringens bedömning: Det avtal som Stockholms läns landsting har tecknat med Karolinska institutet, vilket har redovisats i avsnitt 5.4, omfattar även den utbildning som bedrivs av tre enskilda utbildningsanordnare i Stockholm. Vid ett statligt övertagande av vårdhögskoleutbildningar upphör denna koppling till Karolinska institutet och Stockholms läns landsting. Vidare har Karolinska institutet, såsom framgått av nämnda avsnitt, tecknat ett avtal med Stockholms universitet om att institutet ersätter universitetet för att genomföra den utbildning inom social omsorg som Stockholms läns landsting i utbildningsuppdrag lämnat till institutet.

Enligt regeringens bedömning bör, vilket också följer av principöverenskommelsen, staten från och med 2002 erbjuda Ersta Sköndal högskola, Röda Korsets Högskola och Sophiahemmets sjuksköterskehögskola ett utbildningsuppdrag beträffande vårdhögskoleutbildningarna som i huvudsak motsvarar det uppdrag som erhålls från Stockholms läns landsting via Karolinska institutet. De berörda huvudmännen är Ersta Diakonisällskap för Ersta Sköndal högskola, Stiftelsen Rödakorshemment för Röda Korsets Högskola och Stiftelsen Sophiahemmet för Sophiahemmets sjuksköterskehögskola.

Som ovan nämnts har Karolinska institutet i särskilt avtal med Stockholms universitet lämnat ett utbildningsuppdrag till universitetet, eftersom institutet inte själv ger utbildning inom detta ämnesområde. För detta betalar Karolinska institutet en årlig ersättning på 11 miljoner kronor till Stockholms universitet för antagning och examination av studenterna samt för utbildningens genomförande.

Mot denna bakgrund bör Stockholms universitet vid ett förändrat huvudmannaskap tilldelas medel som i huvudsak motsvarar det uppdrag inom socialt omsorgsutbildning som Karolinska institutet lämnar i dag till Stockholms universitet.

8.4. Gotlands kommun

Regeringens bedömning: Staten bör uppdra åt Karolinska institutet att anordna vårdhögskoleutbildning på Gotland. Detta bör ske i samverkan med Gotlands kommun och utgöra en fortsättning på det samarbete som sker i dag.

Skälen för regeringens bedömning: I varje län finns i dag högskoleutbildning inom vårdområdet. I Gotlands län fullgörs dessa uppgifter av Gotlands kommun. Kommunen har emellertid inte själv bedrivit någon vårdutbildning och något överförande av utbildning till statligt huvudmannaskap är därför inte aktuellt på Gotland. Viss vårdutbildning har i stället utförts av statliga högskolor genom särskilda avtal med Gotlands kommun. Sedan ett par år tillbaka har kommunen avtal med Karolinska institutet om att sjuksköterskeutbildning förläggs till Visby. Avtalet avser en antagning om tolv studenter 2000 och ytterligare ett intag av samma omfattning 2001. Utbildningen bedrivs som distansutbildning, och Gotlands kommun medverkar i betydande omfattning genom att tillhandahålla lokaler, handledare, vissa lärare och administration liksom klinisk praktik. Avtalet har inte karaktär av

• Sida 30
•  Original

ramavtal, vilka reglerar verksamheten i övriga län, utan anknyter genom samverkansavtal mellan Stockholms läns landsting och Gotlands kommun till ramavtal och utbildningsavtal mellan Karolinska institutet och Stockholms läns landsting. Därigenom omfattas studenterna i denna utbildning av samma villkor och regler som gäller för övriga vårdhögskoleutbildningar, vilka den statliga högskolan utför på uppdrag av landstingen. Den statliga högskolan på Gotland medverkar i utbildningen genom att tillhandahålla viss infrastruktur men har inte någon egen kompetens på vårdhögskoleområdet.

Avtalet mellan Gotlands kommun och Karolinska institutet har främst ingåtts i syfte att trygga kommunens tillgång på sjuksköterskor. Detta är förvisso ett viktigt syfte med vårdhögskoleutbildningen generellt sett. Gotlands län bör dock, liksom övriga län, tillförsäkras vårdhögskoleutbildning i syfte att vara en generell resurs på högskoleområdet. Omfattning, inriktning och periodicitet måste dock anpassas till studenternas efterfrågan och andra förutsättningar för utbildningen.

Det avtalsreglerade samarbetet mellan Gotlands kommun och Karolinska institutet synes ha utvecklats väl. Studenternas intresse för denna utbildning är stort, vilket visar sig i bl.a. ett stort antal sökande till utbildningsplatserna. Vid ett statligt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningarna avser regeringen att uppdra åt Karolinska institutet att långsiktigt trygga tillgången på vårdhögskoleutbildning på Gotland i överensstämmelse med principöverenskommelsen. På grund av de speciella förhållanden som råder, inte minst i geografiskt hänseende, behövs ett samarbete med Gotlands kommun och med Högskolan på Gotland. Karolinska institutet bör här ha den statliga högskolans frihet att bestämma utbildningens volym, inriktning och kvalitet, men resurser bör särskilt anvisas för institutets åtagande.

Högskolan på Gotland har ingen egen kompetens på vårdhögskoleområdet. Det är inte heller motiverat att utveckla sådan kompetens för den förhållandevis ringa utbildningsvolym som det kommer att handla om. Högskolan erbjuder dock i form av lokaler, datasalar, bibliotek och uppehållsutrymmen en viktig infrastruktur för studenterna och deras utbildning. Denna infrastruktur är ett viktigt stöd för Karolinska institutets studenter på Gotland. Den verksamhet som studentkåren vid Högskolan på Gotland bedriver är också av stor betydelse i sammanhanget. Institutets studenter på Gotland måste få tillgång till det stöd och den gemenskap som en studentkår erbjuder.

I fråga om kommunens medverkan i vårdhögskoleutbildningen förutsätter regeringen att en överenskommelse träffas mellan Gotlands kommun och Karolinska institutet där bl.a. frågor om ekonomisk ersättning till kommunen regleras.

• Sida 31
•  Original

8.5. Klinisk praktik

8.5.1 Samverkan mellan universitet eller högskola och

vårdgivare

Regeringens bedömning: Universitet och högskolor bör samverka med landstingen och andra vårdgivare för att utveckla en väl fungerande klinisk praktik.

Skälen för regeringens bedömning: Den kliniska praktiken är en nödvändig del av utbildningen och utgör för studenten den brygga som skall knyta an de teoretiska studierna med den kommande yrkesverksamheten. Högskolan har ansvar för att såväl den teoretiska utbildningen som den utbildning som är förlagd till klinik eller motsvarande kvalitetsmässigt ligger på en hög nivå.

I dagens hälso- och sjukvård med allt kortare vårdtider för patienterna och med hög arbetsbelastning för personalen har det visat sig nödvändigt att utveckla olika samverkansformer. Inom vården förskjuts fokus alltmer från de stora akutsjukhusens vårdavdelningar till mer avancerad sjukvård i hemmiljö. Detta ställer stora krav på flexibiliteten för den kliniska praktiken. Under senare år har olika initiativ och förändringar skett som ett led i att utveckla möjligheten för studenterna att på ett tillfredsställande sätt få ta del av den verksamhet som skall bli deras framtida arbetsplats. Satsningar har gjorts för att tydligare koppla teoretiska studier till klinisk verksamhet genom inrättande av kliniska adjunkts- och lektorstjänster, kombinationstjänster som gör det möjligt att förena egen klinisk verksamhet med undervisning, liksom utveckling av olika former av centrumbildningar. I några fall har även särskilda kliniska utbildningsavdelningar inrättats där studenter från olika utbildningsprogram gemensamt under handledning driver egna vårdavdelningar.

Ett statligt huvudmannaskap för vårdhögskoleutbildningarna förändrar inte behoven av kliniska utbildningsplatser. I principöverenskommelsen framhålls att parterna är ense om vikten av samverkan mellan högskola och vårdgivare för att utveckla den kliniska praktiken och ett huvudmannaskapsskifte kan tjäna som startskott för olika utvecklingsarbeten.

Universitet och högskolor bör samverka med landstingen samt andra vårdgivare för att utveckla en väl fungerande klinisk praktik.

8.5.2. Tillgång på praktikplatser

Regeringens bedömning: Universitet och högskolor, landsting, kommuner och andra vårdgivare bör samverka så att praktikplatser tillhandahålls i tillräcklig omfattning.

Skälen för regeringens bedömning: Även vid ett statligt huvudmannaskap är det angeläget att landstingen tillhandahåller praktikplatser i sin verksamhet. Enligt principöverenskommelsen är inriktningen att landstingen skall erbjuda minst det antal praktikplatser med inriktning mot landstingens verksamhet som högskolan disponerar vid övertagandet och att genom ytterligare praktikplatser tillgodose

• Sida 32
•  Original

framtida behov. Tillgången på praktikplatser är enligt samstämmiga bedömningar utbildningarnas kritiska moment. Mot bakgrund av att landstingen är huvudman för vårdhögskoleutbildningarna återfinns av naturliga skäl de flesta utbildningsplatserna i klinisk praktik inom landstingens verksamhetsområden. I den genomförda enkätundersökningen framkom att cirka 60 procent av samtliga praktikplatser var förlagda till landstingen som vårdgivare. Resterande platser fördelade sig mellan kommunal vårdgivare och privat vårdgivare. Viss praktisk utbildning bedrevs också i högskolans egna lokaler.

I de enkätsvar som har redovisats i avsnitt 7.2 har högskolorna framfört att bristen på praktikplatser är ett allt mer växande bekymmer som med få undantag gäller generellt över hela landet. Särskilt gäller detta klinisk praktik för studenter på sjuksköterskeutbildningen, men även för studenter på arbetsterapeut- och sjukgymnastprogrammen och i vissa fall inom social omsorgsverksamhet. Flera högskolor påpekar också att ansträngningarna att hitta väl fungerande praktikplatser kräver orimligt hög personalinsats. I de utbildningsavtal som har tecknats mellan landsting och högskola garanterar landstingen att tillhandahålla viss volym av utbildningsplatser. Skulle landstinget i något fall inte kunna uppfylla detta åtagande förbinder sig landstinget att ersätta högskolan för detta, den s.k. garantiklausulen. Av enkätundersökningen framgår att denna endast behövt tillämpas i några enstaka fall.

Bristen på praktikplatser är sedan lång tid tillbaka väl känd och påtalades redan i Vård 77-utredningens behandling av praktikfrågorna (SOU 1978:15). Konkurrensen om praktikplatserna medförde enligt utredningen att utbildningen inte kunde bedrivas i önskvärd omfattning. En förutsättning för en kommande volymökning inom vården är således att tillgången på platser i klinisk praktik kan säkras på ett tillfredsställande sätt. Stora ansträngningar görs redan i dag, och såväl landsting och kommuner som lärosäten är väl medvetna om det gemensamma ansvaret för att denna fråga löses på bästa möjliga sätt.

Den förändrade vårdsituationen med allt kortare vårdtider, vårdens strukturförändringar mot allt mera akutsjukvård i hemmen, en hårt ansträngd personalsituation samt brist på handledare gör det nödvändigt för högskolorna och de olika vårdgivarna att gemensamt på ett kreativt sätt finna nya lösningar och former för den kliniska praktiken.

8.5.3. Ersättning för klinisk praktik

Regeringens bedömning: Den kliniska praktiken bör regleras i avtal mellan respektive högskola och landsting senast vid den tidpunkt då huvudmannaskapet övergår till staten. Om inte annat överenskoms mellan högskola och landsting, bör landstinget få ersättning från högskolan för den kliniska praktik, som är förlagd till landstingets verksamheter, med 1 200 kronor per student och praktikvecka.

Skälen för regeringens bedömning: I förhandlingarna mellan staten och Landstingsförbundet har kostnaden för den kliniska praktiken utgjort en komplicerad fråga. I dag tillhandahåller landstingen huvudsakligen praktikplatser utan särskild ersättning från högskolan. Av redovis-

• Sida 33
•  Original

ningarna i enkätundersökningen (se avsnitt 7.2) framgår att det förhållandet där högskolan ersätter landstinget för klinisk praktik endast föreligger vid tre lärosäten. Det är Lunds universitet som betalar ersättning inom logoped- och sjukgymnastprogrammen, Högskolan i Halmstad som ersätter för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor samt Hälsohögskolan i Jönköping som betalar ersättning för tandhygieniststudenter.

Från högskolornas sida har det framhållits att man anser att rådande förhållande fungerat väl men att det finns ett värde i att högskolan själv förfogar över medel för klinisk praktik. Härigenom ges högskolorna en valfrihet att disponera platser i klinisk praktik på det sätt som gagnar utbildningens bästa. Från landstingens sida har det framhållits att det vore en fördel om reformen blir så komplett som möjligt genom att kostnad för klinisk praktik ingår i den ekonomiska överföringen från landstingen till staten för att sedan återgå till landstingen i form av praktikersättning.

Enligt vad som överenskommits i principöverenskommelsen baseras beräkningen av kostnaden för klinisk praktik inom landstingens vårdverksamhet på en schablonberäkning som motsvarar 1 200 kronor per student och praktikvecka.

Samverkan kring frågor som rör den kliniska praktiken är av så fundamental betydelse att regeringen bedömer att parterna genom avtal bör överenskomma hur utformningen av den kliniska praktiken i de enskilda fallen bäst organiseras. Här finns stort utrymme för alternativa samverkansformer. Skulle landstinget och den enskilda högskolan däremot inte komma överens i fråga om den kliniska praktiken, bör ovanstående ekonomiska överenskommelse att klinisk praktik ersätts med 1 200 kronor per student och praktikvecka gälla.

Förutom landstingens vårdorganisation har allt sedan Ädelreformens ikraftträdande också primärkommunerna utgjort sjukvårdshuvudmän med ansvar för en allt växande vårdorganisation liksom olika privata vårdgivare. För flera av vårdhögskoleutbildningarna utgör primärvården en stor arbetsmarknad för utexaminerade studenter. Här bedömer regeringen att det finns ett gemensamt intresse för högskolorna och primärvårdens personalrekryterare att utveckla olika samverkansformer för att studenterna i sin utbildning även skall ha tillgång till den sjuk- och socialvård som kommunerna bedriver. Någon överenskommelse mellan staten och kommunerna om ersättning för klinisk praktik inom ramen för denna överenskommelse har inte kunnat göras varför regeringen förutsätter att berörda kommuner fortsätter att tillgodose behovet av praktikplatser på samma sätt som hittills.

8.6. Forskningssatsningar inom vårdhögskoleutbildningarna

Regeringens bedömning: Lärosätena bör i ökad utsträckning samverka med varandra, i syfte att utveckla och stärka miljöerna för forskning och forskarutbildning.

• Sida 34
•  Original

Skälen för regeringens bedömning: Vårdforskningen är ett nytt forskningsområde som får allt större betydelse för utvecklingen av hälsooch sjukvården. Genom den medicinska vetenskapens utveckling ändras förutsättningarna för hälso- och sjukvården. Fler människor kan behandlas allt högre upp i åldrarna, och fler sjukdomar botas. Hälso- och sjukvården har under senare år genomgått omfattande strukturella förändringar, samtidigt som det tekniska innehållet i vården ständigt ökar. Dessutom kortas vårdtiden på sjukhus, och hemvården blir alltmer omfattande. Detta skapar nya krav på vård och omsorg. Forskningen bidrar till att utveckla och förbättra vårdmetoderna och höja vårdpersonalens kompetens.

Det är angeläget att öka antalet forskarutbildade lärare inom vårdområdet samt att utveckla vårdforskningen för att därigenom ytterligare stärka forskningsanknytningen av vårdutbildningarna. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av de stora pensionsavgångar som väntar inom lärarkåren de kommande 10–15 åren. Riksdagen har efter förslag av regeringen i budgetpropositionen för 2001 (prop. 2000/01:1) och propositionen Forskning och förnyelse (prop. 2000/01:3) för det ändamålet beslutat att tillföra området nya resurser – totalt 35 miljoner kronor under 2001–2003. Av dessa 35 miljoner kronor skall 20 miljoner kronor fördelas inom Vetenskapsrådets ram och 15 miljoner kronor fördelas till en forskarskola inom vård och omsorg. Dessutom fördelar Vårdalstiftelsen cirka 100 miljoner kronor per år till vård- och allergiforskning.

I de utbildningsavtal som tecknats ingår även ersättning till högskolorna för forskning och vissa särskilda insatser, totalt cirka 130 miljoner kronor (avsnitt 7.2).

Forskningen inom vård och omsorg har utvecklats snabbt under de senaste åren, även sett ur ett internationellt perspektiv. Utredningen om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation konstaterade emellertid i sitt betänkande God vård på lika villkor (SOU 1996:66) att forskningsmiljöerna ofta är alltför små och utspridda för att en nödvändig kritisk massa skall uppnås. Regeringen anser därför att det är viktigt att lärosätena i betydligt större omfattning samverkar med varandra för att därigenom utveckla goda forskningsmiljöer.

• Sida 35
•  Original

9. Ekonomisk reglering

9.1. Minskning av det generella statsbidraget till landstingen

Regeringens bedömning: Det under utgiftsområde 25 Allmänna statsbidrag till kommuner uppförda anslaget 91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting, anslagsposten 3 bidrag till landsting, bör från och med 2002 minskas med 1 420 miljoner kronor till följd av det statliga övertagandet av huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna.

Skälen för regeringens bedömning: Den kommunala finansieringsprincipen innebär att statligt beslutade åtgärder som direkt tar sikte på den kommunala verksamheten och som får ekonomiska konsekvenser, bör regleras (prop. 1994/95:150, bet. 1993/94:FiU19, rskr. 1993/94:442). Från och med 1996 sker sådana regleringar genom att det generella statsbidraget till kommuner och landsting ökas eller minskas.

I enlighet med principöverenskommelsen mellan staten och Landstingsförbundet om ett statligt övertagande av huvudmannaskapet för landstingens vårdhögskoleutbildningar, bör det generella statsbidraget till landstingen under utgiftsområde 25, från och med 2002 reduceras med 1 420 miljoner kronor. Regeringen återkommer i denna anslagsfråga i budgetpropositionen för 2002.

9.2. Upphörande av statsbidraget till utbildning för vårdyrken

Regeringens bedömning: Det statsbidrag som för närvarande ges till landstingen till utbildning för vårdyrken bör upphöra från och med 2002.

Skälen för regeringens bedömning: Under utgiftsområde 16 finns upptaget ett anslag 25:69 Enskilda och kommunala högskoleutbildningar m.m. Från detta anslag erhåller landstingen årligen en ersättning för vårdhögskoleutbildning. För 2001 fördelades drygt 250 miljoner kronor till de olika landstingen och Gotlands kommun för detta ändamål.

Vid ett överförande av huvudmannaskapet för vårdhögskoleutbildningarna från landstingen och Gotlands kommun till staten bör detta statsbidrag till landstingen upphöra. Regeringen återkommer även i denna anslagsfråga i budgetpropositionen för 2002.

• Sida 36
•  Original

9.3. Ändringar i utjämningssystemet för landstingen

Regeringens förslag: Som en konsekvens av förstatligandet av vårdhögskoleutbildningarna skall kostnadsutjämningen för landstingen från och med 2002 inte omfatta högskoleutbildning.

Lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting skall därför ändras så att standardkostnad för högskoleutbildning inte längre skall beräknas för varje landsting. Med landsting avses också kommuner som inte ingår i ett landsting.

Förhandlingsdelegationens förslag: Den av regeringen utsedda förhandlingsdelegation (dnr U2000/1813/UH) har tillsammans med

Landstingsförbundet föreslagit att kostnadsutjämning inte längre skall omfatta högskoleutbildning enligt lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting. Detta har staten och Landstingsförbundet enats om i den principöverenskommelse som slutits mellan parterna den 11 januari 2001 och som skall godkännas av bl.a. samtliga landsting och Gotlands kommun.

Skälen för regeringens förslag: Landstingen omfattas av det kommunala utjämningssystemet. Utjämningssystemet är uppbyggt som två parallella system, ett för kommunerna och ett för landstingen.

I utjämningssystemet ingår dels utjämning för skillnader i skatteunderlag per invånare, dels utjämning för s.k. strukturella kostnadsskillnader. Med strukturella kostnadsskillnader avses kostnadsskillnader som beror på faktorer som i huvudsak är opåverkbara för kommuner och landsting. Kommuner och landsting med gynnsamma förutsättningar betalar en utjämningsavgift till staten, medan kommuner och landsting med ogynnsamma förutsättningar erhåller ett statligt utjämningsbidrag.

Kostnadsutjämningen är uppbyggd av flera olika beräkningsmodeller, en för varje verksamhet eller kostnadsslag som ingår i utjämningen. Både systemet som helhet och varje enskild beräkningsmodell är uppbyggda som ett nollsummespel.

I landstingens kostnadsutjämning ingår en modell för utjämning av kostnadsskillnader inom vårdhögskoleutbildning (högskoleutbildning), baserad på antalet helårsstudenter. Med landsting avses också kommuner som inte ingår i ett landsting. Som en konsekvens av förstatligandet av vårdhögskoleutbildningarna skall kostnadsutjämningen för landstingen och Gotlands kommun från och med 2002 inte omfatta högskoleutbildning. Lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting skall därför ändras i enlighet därmed. Vidare ankommer det på regeringen att ändra förordningen (1995:1645) om utjämningsbidrag och utjämningsavgift för kommuner och landsting.

• Sida 37
•  Original

9.4. Statens planerade utökning av utbildningsplatser 2001 – 2003

Regeringens bedömning: Enligt regeringen bör utbyggnaden av sjuksköterskeutbildningen ske med en ökning av antagningen från och med hösten 2001 med cirka 500 nybörjarplatser samt med ytterligare cirka 400 nybörjarplatser från och med våren 2003.

Skälen för regeringens bedömning: Med anledning av 1999 års ekonomiska vårproposition (prop. 1998/99:100, bet. 1998/99:FiU27, rskr. 1998/99:249) beslöt riksdagen att utbyggnaden av grundutbildningen vid universitet och högskolor skulle fortsätta. Medel för 10 000 nya platser tillfördes högskolan från och med den 1 juli 2001 och för ytterligare 10 000 platser från och med den 1 juli 2002. I enlighet med regeringens förslag i budgetpropositionen för 2000 har riksdagen senare beslutat att denna utökning får omfatta ett större antal platser (prop. 1999/2000:1, bet. 1999/2000:UbU1, rskr. 1999/2000:94). I budgetpropositionen för 2000 redovisade regeringen en fördelning av platserna på olika lärosäten och på olika utbildningsområden. Härvid reserverades 1 000 platser utan angivande av utbildningsområde för vart och ett av åren 2001 och 2002 för senare fördelning. Samtidigt gjorde regeringen den bedömningen att vårdutbildningar hörde till de utbildningar som skulle prioriteras vid utbyggnaden.

I de ramavtal som landstingen slutit med universitet och högskolor anges omfattningen av den vårdutbildning som lärosätena skall svara för. I tilläggsavtal mellan landsting och lärosäten finns överenskommelser om en utbyggnad av framför allt sjuksköterskeutbildningen som 2000 motsvarar cirka 350 nybörjarplatser. För att fullfölja denna av landstingen inledda utbyggnad krävs enligt regeringens beräkningar ett tillskott på 41 miljoner kronor från och med 2002.

Behovet av utbyggnad är stort såväl inom sjuksköterskeutbildningen som inom utbildningar för specialistsjuksköterskor. Tillsammans med den ökning som följer av tilläggsavtalen mellan landstingen och lärosätena innebär statens utbyggnad jämte lärosätenas omfördelning en permanent ökning av antagningen till sjuksköterskeutbildningen med cirka 1 200 nybörjare per år. Fördelningen av nya platser inom sjuksköterskeprogrammet redovisas i tabell 3. Härvid har den utökning som kan ske inom ramen för nuvarande takbelopp markerats med * intill antalet nybörjarplatser.

• Sida 38
•  Original

Tabell 3: Sammanställning av helårsstudenter (Hst) och nybörjarplatser (Npl) enligt grundavtal (G) och tilläggsavtal (T) mellan 2000 och 2001, redovisade i enkätundersökningen samt statens utbyggnad av sjuksköterskeutbildningen från 2001

Landstingens grundavtal och utbyggnad (hst)

Statens utbyggnad

2000

2001

2001

1

(G) (T) (G+T) Npl (G) (T) (G+T) Npl Hst Npl

Stockholm/KI

3 050 105 3 155 30 3 050 150 3 200 60 82 164

Uppsala/UU

1 050

1 050

1 050

1 050

5 10

Södermanland/ MdH

2

600

600

630

630

5 10

Östergötland/LiU 1 335

1 335

1 348

1 348

8 16

Jönköping/HHJ 1 400

1 400

1 400

1 400

Kronoberg/VU

809

809

809

809

Kalmar/HK

350

350

350

350

15 30

Blekinge/BTH

670

670

710

710

7,5 15*

Skåne/MaH

700 30 730 50 700 110 810 80 7,5 15

Skåne/LU

1 368 20 1368 32 1 368 36 1 404 32

Skåne/HKr

600 20 620 20 600

600

Halland/HH

400

400

420

420

8 16

Vä Götaland/GU 1 575 45 1 620 60 1 575 105 1 680 60 5 10 Vä Götaland/HB 692 25 717 25 710 50 760 25 10 20 Vä Götaland/HTU 775 25 800 25 775 50 825 23 7,5 15 Vä Götaland/HS 610 5 615 10 610 15 625 10 15 30* Värmland/KU 432 8 439,5 15 432 38 470 30 Örebro/ÖU 1 200 1 200 1 200 1 200 20 40 Västmanland/ MdH

2

537

537

570

570

Dalarna/HD

515

515

515

515

7,5 15*

Gävleborg/HGä

670

670

670

670

Västernorrland/ MH

2

548

548

594 10 604 20 10 20*

Jämtland/MH

2

355

355

352

352

Västerbotten/UmU 1 176 80 1 256 20 1 176 80 1 256 10 12,5 25* Norrbotten/LTU 645 30 675 0 645 30 675 0 12 24* Gotlands kommun 12 12 12 12

Summa

22 074 393 22 467 287 22 271 674 22 945 350 237,5 475

¹ Ökningen avser höstterminsantagning. För hösten 2002 beräknas antalet nybörjarplatser totalt vara detsamma. Från 2003 beräknas ytterligare 400 nybörjarplatser tillkomma genom en ökning av antalet platser på vårantagningen.² Statens utbyggnad avser Mitthögskolan och Mälardalens högskola utan uppdelning på län. * Utökning inom oförändrat takbelopp.

För att tillgodose ett akut behov av utbildade specialistsjuksköterskor bör även antagningen till de ettåriga specialistutbildningarna tillfälligt öka under läsåret 2001/02. En avvägning måste härvid göras mellan behovet av utbildade och lärosätenas möjlighet att rekrytera studenter. Bristen på sjuksköterskor innebär svårigheter för arbetsgivaren att ge de anställda sjuksköterskorna möjlighet till vidareutbildning inom olika specialiteter. En avvägning måste här göras mellan kortsiktiga och långsiktiga behov. Efter att ha inhämtat lärosätenas bedömning av möjligheterna att öka specialistsjuksköterskeutbildningarna fördelar regeringen engångsvis 381 nybörjarplatser för dessa utbildningar läsåret 2001/02. Se tabell 4.

• Sida 39
•  Original

Tabell 4: Engångssatsning på utbildning av specalistsjuksköterskor läsåret 2001/02

Universitet/högskola/landsting

2001

2002

Nyb.pl ¹

Hst. ²

Hst. ²

Uppsala universitet/Uppsala

20

10

10

Göteborgs universitet/Vä Götaland

45

22,5

22,5

Karolinska institutet/Stockholm

40

20

20

Luleå tekniska universitet/Norrbotten

38*

19

19

Malmö högskola/Skåne

60

30

30

Högskolan i Borås/Vä Götaland

20

10

10

Högskolan Dalarna/Dalarna

48 *

24

24

Högskolan i Halmstad/Halland

40

20

20

Högskolan Kristianstad/Skåne

60

30

30

Högskolan i Skövde/Vä Götaland

10*

5

5

Summa

381

190,5

190,5

¹ Avser höstterminsantagningarna av specialistsjuksköterskor 40 poäng.² Antalet helårsstudenter bygger på halvårseffekter. *Utökningen inom oförändrat takbelopp.

Kostnaden för den här skisserade utbyggnaden under budgetåren 20012003 beräknas kunna rymmas inom ramen för de medel som tidigare beräknats för utbyggnaden 2001 och 2002. För 2004 och 2005 krävs ytterligare medel. Dessa ryms dock inom ramen för de 500 miljoner kronor som riksdagen i 2000 års ekonomiska vårproposition (prop. 1999/2000:100) anvisat för en fortsatt utbyggnad av grundutbildningen från och med 2003. Den totala årliga kostnaden för utbyggnaden beräknas till 209 miljoner kronor. Härav avser 168 miljoner kronor statens utbyggnad av sjuksköterskeutbildningen med 400 nybörjarplatser från och med 2001 och ytterligare 400 nybörjarplatser från och med 2003 inklusive ett engångsbelopp för utökning av specialistutbildningarna för sjuksköterskor under läsåret 2001/02. Den statliga ökningen av volymen motsvarar 2 400 helårsstudenter vilket är drygt 10 procent av vårdutbildningens omfattning år 2000. Till grund för den angivna totalkostnaden ligger en beräknad kostnad på drygt cirka 70 000 kronor per helårsstudent inklusive kostnader för klinisk praktik. Återstående 41 miljoner kronor avser fullföljandet av den ökning med cirka 300 nybörjarplatser inom sjuksköterskeutbildningen från och med 2000 som följer av tilläggsavtal mellan landstingen och lärosätena.

Till denna utbyggnad kommer de cirka 100 platser som lärosätena från och med 2001 kan tillföra sjuksköterskeutbildningen genom omfördelning från andra utbildningsområden.

En viktig utgångspunkt för kostnadsberäkningen har varit den faktiska kostnaden för vårdhögskoleutbildningarna under 2000. Sammantaget för alla lärosäten uppgick denna kostnad för grundutbildningen till 1 506 miljoner kronor, inkluderande såväl ersättningar enligt ramavtal och tilläggsavtal som statsbidrag och kostnader för klinisk praktik men exklusive kostnaden för forskning m.m. som uppgick till 130 miljoner kronor. Antalet helårsstudenter enligt grundavtalen och tilläggsavtalen för 2000 uppgick totalt till 22 467 och det faktiska antalet helårsstudenter uppgick till 22 773. Detta innebär en per capita-kostnad på cirka 67 000 kronor.

• Sida 40
•  Original

Som framgår av tabell 2 är variationen mycket stor mellan de olika lärosätenas kostnader per helårsstudent. För den utbildning som nu genom byte av huvudman förs över till den statliga högskolan innebär detta att en anpassning på sikt måste ske. Regeringen avser att återkomma till frågan om hur en sådan anpassning skall genomföras.

• Sida 41
•  Original