Prop. 1993/94:177
Utbildning och forskning
Regeringens proposition & 1993/94zl77 ,
%& Utbildning och forskning.
Kvalitet och konkurrenskraft Prop. . . 1993/94;177
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 24 mars 1994 Carl Bildt
Per Unckel (Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll '
I propositionen lämnas förslag inom framför allt fyra områden, nämli- gen den eftergymnasiala utbildningens omfattning och struktur på lång- re sikt, utvecklingen av informationsteknologin, internationaliseringen av utbildning och forskning samt samspelet mellan universitet, högsko- lor och företag i syfte att stärka näringslivets konkurrensförmåga. Dess- utom föreslås insatser för att stärka vårdforskningen och för att främja ett vitalt kulturliv.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden,
2. godkänner det som regeringen förordar om en utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen innefattande en ny struktur för kvalifice- rad yrkesutbildning, (avsnitt 6.1),
3. godkänner det som regeringen förordar om en särskild beslutsord- ning för samordning av vissa lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområ- det, (avsnitt 6.1)
4. godkänner det som regeringen förordar om alternativa huvudman- naskapsformer för vårdutbildningar och vad som förordats i fråga om ut- bildningsuppdragen, inbegripet ramavatal och övriga avtal, (avsnitt 6.1)
5. godkänner det som regeringen förordar om principerna för ut- formningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundläg- gande högskoleutbildning, (avsnitt 6.1)
6. godkänner det som regeringen förordar om principerna för resurs- tilldelning till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar, (av- snitt 6.1)
7. godkänner det som regeringen förordar om principerna för ut- formning av resultatrelaterade fakultetsanslag, (avsnitt 6.1)
8. godkänner det som regeringen förordar om-dispositionsrätten till och förvaltningen av universitetens donationsfastigheter, (avsnitt 8)
9. bemyndigar regeringen att vidta nödvändiga förberedelseåtgärder ' för etablering av en ny universitetsstruktur i Stockholmsområdet, 10. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskarutbildning och profllforskning vid mindre och medelstora högskolor, främjande av in- formationsteknologianvändning samt för forskarutbildning på områden av betydelse för näringslivet samt för omstrukturering-av industriforsk- ningsinstituten, 11. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för forskning och forskar- utbildning vid en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm, 12. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för förstärkt vårdforskning m.m., 13. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för projektet Internatio- nellt Miljöuniversitet i Lund, 14. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för vidgad internationell samverkan inom utbildning och forskning, 15. bemyndigar regeringen att delta i beslut om att låta EG:s fjärde ramprogram för forskning och teknisk utveckling omfattas av EES-avta- let, 16. bemyndigar regeringen att bilda stiftelse för kvalitetsinriktade kul- turprojekt, 17. till Statens skola för vuxna i Härnösand för budgetåret 1994/95 un- der åttonde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 462 000 kronor, 18. till Statens skola för vuxna i-Norrköping för budgetåret 1994/95 un- der åttonde huvudtiteln anvisar ett ramanslag på 19 153 000 kronor.
Hänvisningar till S1
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
Förslag till lag om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pensionsfonden
dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om änd- ring i nämnda lag skall införas två nya punkter, 11 och 12, av följande lydelse,
dels att punkterna 2-12 i samma övergångsbestämmelser skall upphö- ra att gälla vid utgången av juni 1995.
11. Avvecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen, under år 1994 överföra ett belopp motsvarande 840 miljoner kronor "från sin för- valtning till statsverket. 12. Avvecklingsstyrelsen skall, efter beslut av regeringen och sedan dels avräkning skett för de belopp som skall utgå enligt punkterna 10 och 11 men som ännu inte överförts från styrelsen, dels erforderliga medel reserverats för det premiegrundande allemanssparandet och för avvecklingsstyrelsens verksamhet t.o.m. juni månad 1995, senast den 1 augusti 1994 överföra de medel som därutöver kvarstår under avveck- lingsstyrelsens förvaltning till stiftelser enligt följande.
- 46,6 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att stödja dels inrikting på särskilda forsknings- profiler vid mindre och medelstora högskolor, dels en breddad använd- ning av informationsteknologi dels ock kunskaps— och kompetensutbyte mellan näringsliv, universitet, högskolor och forskningsinstitut,
- 16,45 procent av medlen till en' stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att främja humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning vid en ny universitetsstruktur i Södra Storstockholm,
— 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att stödja forskning och forskarutbildning på vårdområdet,
— 13,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att främja internationalisering av utbildning och forskning,
- 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att främja det regionala kulturlivet främst ge— nom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt,
— 6,85 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att ge innovationsstöd samt
— 2,7 procent av medlen till en stiftelse som regeringen bestämmer och som har till uppgift att stödja projektet det internationella miljö- universitetet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Om det vid utgången av juni 1995 återstår något av de medel som en- ligt punkt 12 reserverats för det premiegrundande allemanssparandet el- ler avvecklingsstyrelsens verksamhet, tillfaller dessa medel statsverket.
3. Ärendet och dess beredning
I prop. 1991/92:36 om avveckling av löntagarfonderna angavs att målet för avvvecklingsarbetet borde vara att tillgångarna slutligt utskiftas se- nast den 1 juli. Riksdagen lämnade denna målsättning utan erinran. De förslag som regeringen nu lägger fram innefattar en slutlig utskiftning av de tidigare löntagarfondsmedlen och en avveckling av den särskilda styrelse som funnits för förvaltningen av medlen under avvecklingsfa- sen. I förslagen finns också de ändringar i lagstiftningen som behövs för utskiftningen och nedläggning av avvecklingsstyrelsen. Med undantag för en mindre del av fondmedlen föreslås dessa fördelas på ett antal ny- bildade stiftelser (avsnitten 6.1, 6.2, 6.3, 6.4, 6.5, 6.6).
Riksdagen behandlade vid 1992/93 års riksmöte propositionerna Hög- re utbildning för ökad kompetens (prop. 1992/93:169, bet. 1992/93:UbU 14, rskr. 1992/93:363), Forskning för kunskap och framsteg (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:UbU15, rskr. 1992/93z388) och Forsk- ning i frontlinjen (prop 1992/93:171, bet. 1992/93zUbU16, rskr. 1992/93:387). Regeringen aviserade i dessa propositioner sin avsikt att återkomma med en uppföljande proposition om utbildning och forsk- ning. |
Regeringen föreslår i propositionen kapacitetsf— .och strukturföränd- ringar på utbildnings— och forskningsområdet.
Enligt regeringens bedömning måste insatser göras för att öka utbild- ningskapaciteten så att den motsvarar 20 000 fler lielårsstuderande på ef- tergymnasial nivå. Huvuddelen skall avse kvalificerad yrkesutbildning (avsnitt 6.1). |
Den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen bör ges nya for- mer för att tillgodose ett föränderligt arbetsmarknadsbehov. Teoretisk utbildning tillsammans med yrkespraktik stimuleras. Regeringen avser att tillsätta en särskild utredare för att utreda de närmare formerna för den nya utbildningsstrukturen (avsnitt 6.1).
Utbildningen vid universitet och högskolor bör byggas ut med början i slutet av 1990—talet. En fortsatt satsning görs på naturvetenskapliga och tekniska utbildningar (avsnitt 6.1).
Enligt propositionen torde en tyngdpunktsförskjutning ske så att uni- versitet och fackhögskolor koncentrerar sig på de längre akademiska ut- bildningarna och på forskarutbildningen. De mindre och medelstora högskolorna bör ta på sig ökade uppgifter inom grundutbildning (av— snitt 6.1).
Regeringen föreslår satsningar på profilforskning inom särskilda styr- keområden i samarbete mellan mindre och medelstora högskolor och näringslivet. För detta ändamål föreslås att medel skall avsättas ur åter- stoden av Fond 92—94. Regeringen begär riksdagens bemyndigande att bilda en stiftelse för bl.a. detta ändamål (avsnitten 6.1 och 6.6).
Den fortsatta expansionen av högre utbildning i Stockholmsområdet föreslås ske inom en ny universitetsstruktur. Den nya strukturen före- slås omfatta södra Stockholmsområdet och ha en profil mot Östersjö— och Östeuropafrågor (avsnitt 6.1). Förbättrade förutsättningar för ut-
bildning och forskning inom vårdområdet är också angelägna. För forskning och forskarutbildning i den nya Söderstrukturen föreslås att medel avsätts från återstoden av Fond 92-94 till en stiftelse. Regeringen begär riksdagens bemyndigande att inrätta stiftelsen (avsnitt 6.1 och av-
snitt 6.6). Regeringen avser" att tillsätta en organisationskommitté för att -
vidta nödvändiga förberedelseåtgärder för etableringen av den nya uni- versitetsstrukturen. För att förbättra förutsättningarna för de konstnärli- ga högskolorna i Stockholm skall huvuddelen av dessa erbjudas möjlig- het att få en samlad lokalisering i anslutning till den' nya universitets- strukturen. Regeringen föreslår att riksdagen godkänner en särskild till— fällig beslutsordning avseende lokalförsörjningen för de konstnärliga högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområ- det (anvsnitt 6.1).
Ur återstoden av Fond 92—94 avsätts medel till en särskild stiftelse med ändamål att bidra till Projektet Internationella Miljöuniversiteteti Lund (avsnitt 6.1 och avsnitt 6.6).
Vid riksmötet 1990/91 begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrågan för vårdutbildningarna skulle utredas (prop. 1990/91:100 bil. 10, bet. 1990/91:UbU12, rskr. 1990/91:355). Vårdhögskolornas huvudmanna- skap har utretts. I betänkandet Vårdhögskolor — kvalitet, utveckling och huvudmannaskap (SOU1993:12) presenteras förslag rörande utveck- lingsmöjligheter för vårdutbildningarna. Betänkandet har remissber handlats och en sammanställning av remissyttrandena finns i bilaga 1. Regeringen föreslår åtgärder för att garantera kvaliteten och mångfalden i vårdutbildningen vid vårdhögskolorna. Utrymme bör enligt regering- ens förslag skapas för alternativa huvudmannaskapsformer. Vidare före- slås att medel ur Fond 92—94 avsätts till stöd för forskarutbildning och forskning på vårdområdet. Regeringen begär riksdagens bemyndigande att bilda stiftelse för ändamålet (avsnitt 6.1).
Riksdagen godkände i december 1992 principerna för ett nytt resurs- tilldelningssystem till grundläggande högskoleutbildning. Efter riksdags- beslut våren 1993 infördes de två delar av systemet som baserar sig på antalet registrerade studenter och deras prestationer Utformningen av den tredje och sista delen av systemet - kvalitetsdelen - har uttretts av Resursberedningen. Förslag lämnades i (SOU 1993:102) Kvalitet och dy- namik, vilket har remissbehandlats. Sammanfattning och remissynpunk- ter framgår av bilaga 2. Regeringen föreslår att maximalt fem procent av resurserna fr.o.m. budgetåret 1977 skall tilldelas respektive lärosäte i förhållande till en bedömning av lärosätets program för kvalitetsutveck- ling och genomförandet av detta. Regeringen begär riksdagens godkän- nande av de förordade principerna för utformningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundläggande högskoleutbildning (avsnitt 6.1).
Det resurstilldelningssystem för grundutbildning som infördes den 1 juli 1993 innebär att resurser till de konstnärliga och idrottsliga högsko— leutbildningarna, liksom till lärarutbildningar i ett konstnärligt eller id- rottsligt ämne, tilldelas i form av en hundraprocentig högskolespecifik
studentpeng. Under hösten 1993 har inom Utbildningsdepartementet gjorts en översyn av principerna för beräkning av resurser till dessa ut- bildningar i syfte att införa samma principer för dessa som för övrig grundutbildning. Remissynpunkterna på översynen framgår av bilaga 3. Regeringen föreslår att samtliga berörda universitet och högskolor fr.o.m. budgetåret 1995/96 skall erhålla enhetliga ersättningsbelopp för antalet registrerade studenter och deras prestationer inom vissa angivna konstnärliga och idrottsliga utbildningsområden."Regeringen begär riks- dagens godkännande av de förordade principerna för resurstilldelning till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar (avsnitt 6.1). '
Möjligheterna att till viss del relatera resurstilldelningen till fakultet ,
terna för forskning och forskarutbildning till prestationsmått har analy- serats av Resursberedningen. Förslag framlades i betänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av detta och re— missynpunkterna återfinns, som tidigare framgått, i bilaga 2. Regeringen föreslår att fem procent av de totala anslagen för ett fakultetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter vid olika lärosäten i proportion till antalet avlagda forskarexamina. Omräkningen av respektive fakul- tetsanslag förslås med början budgetåret 1995/96 göras inför varje bud— getår. Regeringen begär riksdagens godkännande av de förordade princi- perna för resultatrelaterade fakultetsanslag (avsnitt 6.1). '
Regeringen föreslår att medel ur återstoden av Fond 92—94 avsätts för internationalisering av högre utbildning och forskning. Regeringen ber om riksdagens bemyndigande för att inrätta en stiftelse för ändamålet (avsnitt 6. 2 och avsnitt 6. 6)
Vidare ber regeringen om riksdagens bemyndigande att delta i beslut rörande EG:s ramprogram för forskning och teknisk utveckling (avsnitt 6.2).
Förslag lämnas om insatser för att främja en ökad användning av in- formationsteknologi. Regeringen föreslår att medel från återstoden av Fond 92—94 avsätts till en stiftelse med bl.a. detta ändamål. Regeringen ber om bemyndigande att inrätta stiftelsen (avsnitt 6.3 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att resurser avsätts för att stärka kunskaps- och kompetensutbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor. Medlen skall avse finansiering av utbildning inom områden av betydel- se för näringslivet på doktors—, licentiat- och magisternivå samt en om- strukturering av industriforskningsinstituten. Regeringen ber om riks- dagens bemyndigande att med medel ur återstoden av Fond 92—94 bilda en stiftelse för bl.a. dessa ändamål (avsnitt 6.4 och avsnitt 6.6).
Regeringen föreslår att en kulturstiftelse bildas och tillförs medel ur återstoden av Fond 92—94. Stiftelsen skall främja utveckling och tillväxt i regionerna genom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt. Riksda- gens bemyndigande begärs för att bilda stiftelsen (avsnitt 6.5).
Hänvisningar till S3
4. Den nya verkligheten 4.1 Inledning
Det århundrade som nu går mot sitt slut har inneburit stora förändring- ar i människors villkor och i samhällets uppbyggnad. Det århundrade som närmar sig, hävdar många, kommer att innebära än större föränd- ringar. Nya levnadssätt och samarbetsmönster kommer att växa fram." Idag okända teknologier kommer att utvecklas.
För Sverige, ett land vars befolkning snart utgör bara en dryg promil- le av jordens, är den utmanande och nödvändiga frågan hur vi bäst kan rusta oss för en framtid som vi egentligen vet mycket lite om. Vilken kunskap och kompetens behövs för att klara snabba förändringar och för att utveckla landets framtida välstånd? Vilka nya kunskaper behöver utvecklas inom landet och vilka möjligheter har vi 'att attrahera den kunskap som vi inte själva genererar? Vilka institutionella och andra förändringar behövs för att vi skall kunna utnyttja de möjligheter fram- tiden erbjuder? '
I denna proposition lägger regeringen förslag till åtgärder för att Sve- rige genom en utbildning och forskning av högsta klass skall kunna stå väl rustat för framtida utmaningar. '
Förslagen bygger vidare på den analys och de förslag som redovisades i propositionerna Högre utbildning för ökad kompetens (1992/93:169), Forskning för kunskap och framsteg (1992/93:170) och Forskning i front- linjen (1992/93zl71). Regeringen aviserade i detta sammanhang sin av- sikt att återkomma med en uppföljande proposition om högre utbild- ning och forskning.
I denna proposition fokuseras analys och förslag på framför allt 'fyra områden, nämligen den eftergymnasiala utbildningens omfattning och struktur på längre sikt, utvecklingen av informationsteknologin, inter- nationalisering av högre utbildning och forskning samt samspelet mel— lan universitet, högskolor och företag i syfte att stärka näringslivets kon- kurrensförmåga. Samtidigt bör understrykas att den eftergymnasiala ut- bildningen, liksom forskning och forskarutbildning, inte kan ses isole— rad från annan utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder. Väl fungerande grund— och gymnasieskola, liksom vuxenutbildning, är en förutsättning för att de förslag och åtgärder som redovisas i denna pro- position skall få avsedda resultat.
De stora politiska förändringarna i Sveriges närhet utgör en viktig bakgrund till regeringens bedömningar. Efter järnridåns försvinnande öppnas helt nya möjligheter för ett framtida handelsområde runt Öster- ' sjön, ett område som knyts samman av kulturella, historiska, personliga och organisatoriska band samt gemensamma utmaningar på miljöområ- det. '
Utbildning och forskning blir i den nya Östersjöregionen inte bara kulturellt och ekonomiskt värdefulla. Utbildning och forskning ger också förutsättningar för stabilitet och fred efter ett omvälvande över- gångsskede. Utbildning och forskning har stor betydelse för ett fortsatt
miljöarbete i Östersjöområdet. Ett starkt utvecklat samarbete i nätverk mellan kulturella och vetenskapliga centra runt Östersjön - bl.a. längs axeln Stockholm/ Uppsala — S:t Petersburgregionen, inkluderande orter som Åbo, Riga, Helsingfors, Tallinn och Tartu — kan bli en viktig del'av den vidare gemenskap i hela Europa som nu skapas. .
En historisk möjlighet har öppnats att utveckla samarbetet inom han- del och kultur, ekonomi och vetenskap inom hela Östersjöregionen. Ett första steg för ömsesidig förståelse är en ökad-samverkan kring forsk- ning och utbildning. I propositionen lämnas förslag för att främja en. så- dan utveckling. . .
De europeiska integrationssträvandena skapar samtidigt ett alltmer gränslöst Europa. EES-avtalet ger Sverige nya rättsliga och ekonomiska möjligheter att delta i detta arbete, om än begränsat i fråga om inflytan- det över samarbetets framtid. Bara ett fullvärdigt medlemskap ger Sveri- ge likvärdigt deltagande i det europeiska utbildnings- och forsknings- samarbetet. -
Regeringens förslag i denna proposition avser att stärka Sveriges för- måga att utnyttja de nya samarbetsmöjligheter inom utbildning och forskning som EES—avtalet öppnat. Svenska företag och forskningsinsti- tutioner får bättre förutsättningar att dra nytta av EU:s resurser och samarbetsprogram. Svenska studenter får möjlighet till en bredare inter- nationell orientering och erfarenhet.
Ett vidgat Östersjö— och Europasamarbete' är en del av en strategi för. att fördjupa och bredda den svenska utbildningens och forskningens in- ternationella relationer. För att främja en sådan utveckling behövs emellertid också förstärkta internationella nätverk. Sådana nätverk har även ett vidare syfte, nämligen att skapa kännedom om och förtroende för bl.a. svensk kultur och svenskt näringsliv. I propositionen lämnas förslag till utökade kontakter med framstående universitet utomlands. Det sker genom en särskild stiftelse för internationalisering av svensk forskning samt för stipendieprogram för forskare och studenter från vis- sa länder. Förslag lämnas också om internationellt samarbete på miljö- området.
Den tekniska utvecklingen, främst-inom informations— och kommu- nikationsområdet, är både en förutsättning för och en pådrivande kraft i - internationaliseringen och globaliseringen av ekonomi, handel, veten- skap och kultur.
Informationsteknologin utvecklas nu mycket snabbt. I USA pågår en utveckling av elektroniska ”motorvägar”, Electronic Super Highways, som ett led i omställningen till ett framtida, mer informations— och kunskapsinriktat samhälle. Likartade initiativ har tagits bl.a. inom EU_ och i Japan.
Sverige har en liberal telelagstiftning som främjar en effektiv konkur- rens. I Sverige finns också väl utbyggda nät för informationsöverföring. Fortfarande utnyttjas emellertid nätens möjligheter i-alltför .liten ut- sträckning.
Regeringen aviserar i propositionen insatser för att främja en vidgad användning av informationsteknologi bl.a. i utbildning och forskning. Dessa insatser ingår som ett led i det arbete som utförs av regeringens kommission för en utökad användning av informationsteknologin i stort. Kommissionens uppdrag är att främja en utveckling som år 2010 gör Sverige till en av de ledande nationerna i fråga om varje led i an- vändningen av informationsteknologi. .
En långsiktig satsning på kunskaps- och kompetensuppbyggnad, där skolan, den högre utbildningen och forskningen är. viktiga och sinse- mellan beroende delar, är nödvändig om vi i Sverige skall kunna upp- rätthålla och utveckla välståndet.
I jämförelse med viktiga länder i vår omvärld är 'den svenska 'arbets- kraftens kompetens och utbildningsbakgrund inte tillräckligt god. Inte minst har stagnationen i den högre utbildningens volymutveckling un- der 1970- och 80- talen skapat hinder för en långsiktigt hållbar ekono- misk återhämtning. I propositionen anges riktlinjer för en fortsatt ut- byggnad av den eftergymnasiala utbildningen.
Trots att Sverige historiskt gjort betydande ansträngningar inom forsk- ningen har många svenska företag svårt att hålla jämna steg-med företag i andra länder i fråga om produktionens kunskapsinnehåll. Det beror delvis på faktorer utanför utbildnings- och forskningspolitiken. Att' så få vetenskapligt utbildade medarbetare finner sysselsättning i företagen är emellertid ett avgörande hinder för kunskapsöverföringen.
Regeringen föreslår i denna proposition en förstärkning av företagens möjligheter till kunskaps— och kompetensutbyte med forskningens in- stitutioner. -
Flera av de förslag som presenteras i propositionen ger utrymme för en utbyggnad av forskarutbildningen. Tillsammans med debeslut-som riksdagen fattade med anledning av 1993 års forskningsp'roposition och insatserna från de nya forskningsfinansiärer, som skapats med medel ur de tidigare löntagarfonderna, kommer rekryteringen av forskare att kunna utökas väsentligt.
I denna proposition förordas en förändrad organisation av vårdhög- skolorna. Det är viktigt att denna förändring kan ske på ett sådant sätt att insatserna inom vårdforskningen samtidigt kan förstärkas. Därige- nom kan vården vinna i kvalitet. Förslag om förstärkningen av vård- forskningen läggs fram senare i propositionen.
Betydande åtgärder är nödvändiga för att öka Sveriges konkurrens— kraft. Det är angeläget att såväl ekonomiska och tekniska som kulturella insatser görs parallellt. I den tid som kommer behöver kompetensen hos alla att bli mera mångfacetterad. Tekniskt/ekonomiska synsätt behö- ver förenas med mera kulturella.
Att utveckla den svenska kulturtraditionen blir också viktigare med tanke på Sveriges närmande till det övriga Europa. En stark svensk kul- turell identitet gör utbytet med andra europeiska länder vitalare. För- slag för att förbättra villkoren för kulturen genom en avsättning från Fond 92-94 läggs fram.
Efter riksdagens beslut-med anledning av förslagen i denna proposi- tion är löntagarfonderna slutgiltigt avvecklade. Tillgångarna föreslås för- delade på sex nya stiftelser enligt följande: '
* för en ny universitetsstruktur i södra Storstockholm * för projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund * för förstärkt vård— och allergiforskning ' * för vidgad internationell samverkan inom utbildning och forsk- ning '
a för främjande av informationsteknologianvändning, för utveckling av industriforskningsinstituten, för forskarutbildning och för profilerad forskning vid mindre och medelstora högskolor
* för kulturell utveckling I det följande ges en bakgrund till regeringens förslag.
4.2. Sveriges konkurrensförmåga
Den tilltagande internationaliseringen tillsammans med informations- teknologins genombrott kommer att få djupgående konsekvenser. Själva kunskapen blir en allt viktigare produktionsfaktor. Tillgången på råva- ror och andra naturgivna förhållanden spelar en allt mindre roll för ett lands konkurrenskraft. Ett ökat politiskt och ekonomiskt samarbete mellan länder och avreglering av finansiella marknader innebär att det enskilda landet får allt mindre manöverutrymme för att bedriva en pen- ning— och finanspolitik som avviker från omvärldens. När teknik och kapital är globalt rörliga blir de lokala kunskapsmiljöernas utvecklings— kraft och attraktivitet allt mera styrande för produktionens lokalisering och företagens investeringar. Detta faktum ger en viktig utgångspunkt för alla analyser av Sveriges kompetensmässiga förutsättningar.
4.2.1. Kompetensens ökade rörlighet
Människan själv är den egentliga bäraren av all kompetens. Betydelsen därav växer därför att människor kommer att få allt lättare att röra sig mellan länder. Ett lands kompetensnivå kommer framgent att vara be-l roende av i vilken utsträckning det kan behålla respektive locka till sig kompetent arbetskraft.
Den ökade rörligheten bland studenter illustrerar detta. Ett stort antal svenska studenter studerar idag utomlands. Sedan reglerna för att få stu- diemedel för utlandsstudier liberaliserades '1989 har antalet svenska stu- denter som på eget initiativ studerar utomlands nästan fyrdubblats.
Antal svenska studenter som läser utomlands, 1987/88—1992193 (index)
Index 1987/88: 100 Svenska studenter utomlands 500 400 300 200 _ _ _ __ Studenter i Sverige
____,--_n--"
100
gg 22 c: -— ca en x x Q Q Q 2” r- oo ox :: - ca 00 oo ca en ca en ca en c» om en en _. __ __ __ __ _.
Ett motsvarande inflöde till Sverige av studenter från andra länder saknas emellertid. Språkbarriärer är en orsak. En annan förklaring kan vara att de svenska reglerna för att utnyttja studiemedel är betydligt ge- nerösare än motsvarande. regler i andra länder. Även inom de reguljära utbytesprogrammen är Sverige emellertid ”nettoexportör” av studenter. Inom ERASMUS—programmet reste 1992/93 1 125 svenska studenter ut, medan endast 330 utländska studenter valde att komma till Sverige.
Den här beskrivna utvecklingen ger en bild både av Sveriges möjlig- heter och utsatthet. Inget land kan vara säker på att kompetensen stan- nar i landet. Genom EES—avtalet kan individer redan idag utan större hinder flytta mellan länder.
Att svenska studenter väljer att förlägga en del av sina studier utom- lands är av stort värde. Samtidigt skärps emellertid kraven på Sverige att kunna erbjuda sådana arbetsvillkor att det också upplevs som stimule- rande att återvända.
4.2.2. Det sjunkande kunskapsinnehållet i svensk export
Sverige satsar en stor andel av.bruttonationalprodukten på forskning och utvecklingsarbete (FoU). Trots det har framgångar i form av ökad kunskapsintensiv export uteblivit. Snarare har en förskjutning mot mel- lan- och lågteknologisk export ägt rum. Sveriges förmåga att konkurre- ra med produkter som har ett högt kunskapsinnehåll minskade under 1980—talet.
Detta var en viktig signal om att kunskapsutvecklingen och kunskaps- överföringen i Sverige inte fungerade tillräckligt väl. Sverige har en li-
ten befolkning och utgör ett litet språkområde; en omständighet som Prop. 1993/94:177 måste uppvägas av god tillgång till den mest kvalificerade kunskapen. Om så inte blir fallet kommer vårt lands ekonomi inte att kunna bära det välstånd vi vant oss vid.
Orsakerna till Sveriges tillbakagång som kunskapsnation är flera. Av betydelse är att den högre utbildningen under en lång period varit efter- satt och dessutom inriktad på den offentliga sektorns snarare än på när- inglivets behov. Som redovisas i det följande är andelen sysselsatta i det svenska näringslivet med längre utbildning mycket låg.
Väl så viktigt är emellertid att samspelet och kunskapsutbytet mellan forskningen vid universiteten och högskolorna och företagens utveck- lingsarbete fungerat mindre väl. En ömsesidigt befruktande växelverkan och rörlighet mellan dessa verksamheter har, med några få undantag, saknats.
Den bristande rörligheten såsom en förklaring till varför en för liten del av forskningsresultaten omsätts i högteknologisk industriell produk- tion bör ses parallellt med det faktum att nyföretagandet i Sverige, in- ternationellt sett, varit mycket lågt. En bidragande orsak är också att nå- ringslivet domineras av internationellt orienterade företag som har möj- lighet att lokalisera forskning och produktion var helst i världen gynn- sammaste villkor råder. Ett stort antal mindre och medelstora företag är ofta underleverantörer, med begränsad egen förmåga att tillgodogöra sig nya kunskaper och produktionsmetoder p.g.a. närmast obefintliga kon- takter med utbildnings— och forskningssystemet.
Utmaningen för Sverige ligger självfallet inte enbart i att skapa gynn- samma villkor för utbildning och forskning. Därutöver krävs att ekono- miska och andra allmänna villkor förbättras så att de möjligheter som faktiskt öppnas genom kunskapsutvecklingen tas till vara.
Det är väsentligt att näringslivet, vars utveckling är starkt beroende av en omfattande och kvalifiCerad forskning, stimuleras att ekonomiskt bi- dra till denna verksamhet. Därvid bör företagens goda möjligheter till avdrag vid inkomsttaxeringen för forskning och utveckling framhållas. En generell utvidgning av avdragsrätten gjordes år 1970. För avdragsrätt krävs inte mer än att företaget har ett rimligt intresse av den FoU— verksamhet som bidraget avser. I samband med 1990 års skattereform konstaterades att tillämpningen fick anses svara mot detta syfte (jfr prop. 1989/90:110 s. 611f). Samtidigt gjordes den bedömningen att med sådana generella regler fanns det inte längre behov av särskilda regler liknande dem som tidigare fanns i den s.k. forskningsförordning'en (jfr SFS 1975:127).
Inom ramen för en kontinuerlig utvärdering av skattereglerna som görs i Finansdepartementet följs rättstillämpningen på området (jfr prop. 1992/93:117 s. 43). Med en generös tillämpning av gällande regler ges enligt regeringens uppfattning företagen goda förutsättningar att bi- dra till forskningens utveckling. '
4.3. Informationsteknologins möjligheter
Starka skäl talar för att vår förmåga att utnyttja de möjligheter som det informationsteknologiska genombrottet innebär blir avgörande för Sve- riges framtida utveckling. Produktionens och arbetslivets villkor, liksom utbildnings- och forskningssystemets roll och sätt att fungera, kommer genom den nya tekniken att förändras i grunden.
På väg mot kunskapssamhället
Det har länge hävdats att vi står inför den tid när industrisamhället övergår i kunskaps— och informationssamhället. Emellertid kommer in- dustriell produktion också i framtiden att ha fundamental betydelse för ekonomins utveckling medan informationsutbytet och kunskapsförsörj- ningen får växande betydelse såväl för industrins som för andra verk- samheters utveckling.
Mindre än 20 procent av den svenska arbetskraften är idag sysselsatt i industriarbete. Tjänstesektorn har drastiskt ökat och Sverige är inte längre den traditionella industrination som så lång tid ut'ort vår själv- bild.
Inom industrin har informationsteknologins insteg redan i hög grad påverkat strukturförändringar och investeringar. Även den mer traditio- nella, råvarubaserade industrin använder idag processer och utrustning som inte skulle kunna ha utvecklats utan den nya tekniken. Många fö- retag har fått bättre tillgång till data och information, bl.a. för sitt ut- vecklingsarbete. Därtill tillkommer naturligtvis de industrier som ut- vecklar och tillverkar olika informationsteknologiska produkter och komponenter. Ett antal framgångsrika svenska företag finns på denna i högsta grad internationella marknad.
Kunskaps— och informationssamhället innebär en genomgripande för- ändring i fråga om vilka arbeten som kommer att dominera arbets- marknaden, men också av hur människor privat kommer att kunna ut— veckla sina liv.
Förändringen mot ett kunskaps- och teknikintensivare samhälle kommer med stor sannolikhet att ske på bred front. Tekniken finns i många fall redan i hemmen och blir en naturlig del av allt fler arbets- platser. I Sverige använder var tredje människa en persondator (PC) an- tingen i hemmet eller på arbetet. Sverige har också den snabbast växan- de PC—marknaden i världen. Den svenska marknaden ökar mer än dub- belt så fort som övriga Europa. Av personer med högre utbildning an- vänder mer än 50 procent en dator i arbetet.
De tekniska grundförutsättningarna i Sverige, övriga Europa och värl- den för ett expansivt utnyttjande av informationsteknologi finns eller är inom räckhåll. Utvecklingen sker med stor hastighet. Det är viktigt att Sverige finns i informationsteknologins frontlinje i fråga om alla använ- darområden.
4.4. Kompetensutvecklingens förutsättningar
Kunskap och kompetens får en växande betydelse för alla länder. För att vara fortsatt konkurrenskraftigt måste ett exportberoende, litet land som Sverige särskilt väl kunna hantera snabbheten i kunskapsutveck- lingen, det ökade kunskapsinnehållet i såväl varu— som tjänsteproduk- tion liksom den ökade komplexiteten i samhällsutvecklingen.
4.4.1. Utbildningens och forskningens betydelse för ekonomisk utveckling
Länder med god tillgång på kompetent och välutbildadarbetskraft har större möjligheter att utveckla eget kunnande och egna innovationer, men också att ta till sig teknologi som utvecklats i andra länder. De län- der som varit framgångsrika i att bygga upp sitt s.k. humankapital ten- derar av dessa skäl att ha en snabbare ekonomisk tillväxt och produkti- vitet än andra. Investeringar i fysiskt kapital får de önskade effekterna på ekonomisk utveckling först om investeringarna i kompetensutveck- ling, dvs. främst utbildning och forskning, är tillräckliga.
Produktionen av varor och tjänster blir också allt mera vetenskapsbe- roende och allt flera företag och industrigrenar behöver, för att vara framgångsrika, en nära kontakt med kunskapsfronten. De verksamheter som har välutbildade, flexibla och förändringsbenägna medarbetare kommer att ha bättre förutsättningar än andra att kontinuerligt utveckla sitt eget kunnande, men också att utnyttja den kunskap och kompetens som finns tillgänglig inom universiteten och högskolorna.
Det är viktigt att flera företag och andra organisationer kommer över kompetenströskeln. När så väl skett kan de kunskaps- och kompetens- utvecklande processer som idag är typiska för samspelet mellan vissa fö- retag och forskningsinstitutioner inom t.ex. elektronik, informationstek- nologi och biomedicin bli självgenererande även inom andra områden.
4.4.2. Utbildnings— och forskningssystemets strategiska roll
I det framväxande informations- och kunskapssamhället får utbild- nings- och forskningssystemen en strategisk roll. De nya villkoren för— ändrar också utbildningens roll och former.
Grundskolan och gymnasieskolan måste ge gedigna kunskaper i alla viktiga grundläggande ämnen. Utöver detta bör skolan fostra till en lä- randets kultur, en livslång lust att lära. Därutöver behöver den enskilde stöd och hjälp i att utveckla kunnandet utifrån egen fallenhet. De unika kombinationerna blir viktigare än strikta, förutbestämda yrkesvägar ef- tersom det ändå inte är möjligt att med någon säkerhet bedöma enskild- heterna i det kommande samhällets kompetensbehov. Detta gäller i hög grad även för den högre utbildningen.
Det understryker också vikten av att lära sig lära. Denna förmåga blir en förutsättning för att kunna hävda sig i ett alltmer föränderligt sam- hälle. Det blir viktigt att kunna sortera, välja och bearbeta, men också
att kunna lära mera och att kunna lära om. Denna utveckling ställer krav på en generell kompetenshöjning i hela samhället.
4.4.3. Svensk utbildningsnivå i internationell belysning
Sverige har idag inte den höga utbildningsnivå som är en förutsättning för att framgångsrikt kunna konkurrera inom kunskapsintensiv varu- och tjänsteproduktion.
Såsom bl.a. framhålls i bilaga 11 till Ekonomikommissionens rapport (SOU 1993:16) har Sverige halkat efter andra viktiga länder i väsentliga avseenden. En alltför liten andel av varje ungdomsgrupp genomgår hög- re utbildning. En låg andel av den eftergymnasiala utbildningen har ut- gjorts av längre akademiska utbildningar. En för låg andel av varje års- kull går vidare till forskarutbildning. Examinationsfrekvensen i högre utbildning gick ner under slutet av 1980-talet.
Väsentliga brister finns dessutom när det gäller eftergymnasiala ut- bildningar som kombinerar teoretisk skolning och gedigen företags- praktik. Utbildningar av detta slag har idag ingen naturlig hemvist.
När det gäller antalet utbildade inom olika områden är bristerna sär- skilt allvarliga beträffande tekniska utbildningar. Till dessa är dessutom rekryteringen från gymnasieskolan en källa till bekymmer.
År 1992 avslutade ca 17 000 elever gymnasieskolan med teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Detta antal är inte tillräckligt för att fylla de program och kurser inom universiteten och högskolorna som har så- dan gymnasieutbildning som behörighetskrav.
Den svenska utbildningsnivåns brister framstår särskilt tydligt vid en direkt internationell jämförelse. Om till utbildningen vid universitet och högskolor läggs annan eftergymnasial utbildning uppgår den andel av varje ungdomsgeneration som i Sverige påbörjar någon form av efter- gymnasial utbildning till mindre än 30 procent."
Detta kan jämföras med länder som USA och Kanada där sedan länge 50—60 procent av ungdomskullarna påbörjar någon form av college- el- ler universitetsutbildning. Enligt OECD kommer nivåer som dessa att etableras som normala även i andra länder inom en inte alltför avlägsen framtid. Denna uppfattning stöds även av Vetenskapsakademien (KVA) i skriften ”Kunskap och kompetens inför 2000-talet” (Ds 199392).
En högre andel unga människor med längre utbildning från universi- tet och högskolor krävs mot denna bakgrund för att Sverige skall få en gynnsam välståndsutveckling. En förstärkning av sådana utbildningar måste förenas med en utbyggnad av praktiskt orienterade utbildningar med i första hand industriell inriktning.
4.4.4. Näringslivets erfarenheter och attityder
Andelen sysselsatta med högre utbildning är särskilt låg i näringslivet och därtill betydligt lägre än i de flesta jämförbara länder. En viktig or- sak härtill är att den högre utbildningens tidigare expansion i så hög grad inriktats mot anställning i den offentliga sektorn. Dagens brist på
välutbildade medarbetare med industriell inriktning är ett av de pris som nu betalas för försummelser under 1970— och 1980-talen.
Det bör emellertid också understrykas att näringslivets attityd till och erfarenheter av att anställa personer med längre utbildning spelar en roll för rekryteringen. Med undantag för ett antal stora, framgångsrika företag med inriktning på avancerad teknologi är i såväl små som stora företag den genomsnittliga utbildningsnivån låg.
Traditioner inom de små och medelstora företagen, liksom i vissa tra— ditionella svenska industrigrenar, har lagt hinder i vägen för den nöd- vändiga rekryteringen av högutbildad arbetskraft. I flera studier, bl.a. av lngenjörsvetenskapsakademien (IVA), har påvisats att svenskt näringsliv måste uppgradera sin arbetskraft till minst samma nivå som konkur- rentländernas.
Insikten om detta förefaller nu sprida sig i företagen. Inte minst för att ge studenterna och universiteten och högskolorna signaler-om val och utformning av lämpliga studieinriktningar är det angeläget att före- tagen tydligt visar sina avsikter att aktivt rekrytera långtidsutbildade.
Samspelet mellan företagen och universitet/högskolor behöver samti- digt stärkas även på andra områden. De senare .har i många fall varit oförmögna att skapa kontakter med mindre företag och med de traditio- nella basnäringarna på det framgångsrika sätt som skett med främst lä- kemedelsföretag och med de företag som verkar inom elektronikområ- det.
Såväl universiteten och högskolorna som företagen måste bryta ge- nom dessa barriärer. En nyckel till detta är en ökad andel forskarutbil- dade medarbetare i företagen och en väsentligt ökad rörlighet mellan de olika miljöerna.
Genom en aktiv rekrytering av anställda med längre utbildning, sär— skilt forskarutbildning, kan en mer positiv utveckling främjas. Ett ökat antal välutbildade i företagen leder i sig till närmare kontakter med kunskapsutvecklingen inom forskningen och bildar grunden för fortsatt rekrytering av kvalificerade medarbetare.
För universiteten och högskolorna är det ett starkt egenintresse att etablera kontakter med ett bredare spektrum av företag inom de utbild- nings— och forskningsområden som har särskild betydelse för näringsli- vet. Genom dessa kontakter kan viktiga erfarenheter återföras till forsk— ning och utbildning, samtidigt som insikten om dessa verksamheters be- tydelse kan spridas bättre inom näringslivet. De universitet och högsko- lor som kan påvisa att deras utbildning, på grundutbildnings- och fors- karutbildningsnivå, ger goda förutsättningar på arbetsmarknaden kom- mer att stå sig särskilt väl i den framtida konkurrensen om bra studen- ter.
4.4.5. Lönestruktur och andra incitamentsproblem
För att flera individer skall vara villiga att skaffa sig den utbildning och annan kompetens som behövs för att Sverige skall klara sig väl, krävs att den enskilde har motiv att utbilda sig. Det kan röra sig om ett brett
spektrum av olika samverkande motiv. Avkastningen på investeringar i utbildning har sjunkit i Sverige. Däremot ger utbildning i vårt land ofta arbetsuppgifter som är mera ansvarsfulla och krävande.
Flera studier har visat att den s.k. utbildningspremien är betydligt läg— re i Sverige än genomsnittet för andra industriländer. Den har dessutom minskat över tiden. Personer födda efter 1950 har en utbildningspremie som bara är hälften av den som födda före 1950 erhåller. Särskilt kraftig var nedgången under 1970—talet. En botten nåddes vid mitten av 1980— talet varefter en viss ökning av avkastningen på utbildningsinvestering— en kunnat noteras.
Samband mellan lönevillkor och viljan att investera i utbildning har konstaterats i flera länder. Lönebildningen måste vara flexibel nog att återspegla detta förhållande. Att Sverige skulle vara ett undantag är svårt att tro.
Det kan också vara så att själva risktagandet, snarare än storleken på den möjliga avkastningen, är en avgörande faktor när människor tar ställning till vidare studier. Det tycks vara en av de slutsatser man kan dra av den studie regeringen låtit göra angående social snedrekrytering. Ur denna synpunkt får systemen för studiefmansiering avgörande bety- delse.
Men incitament för studier handlar inte bara om den ekonomiska vinsten utan i lika hög grad om den personliga tillfredsställelsen - att utvecklas och förkovra sig. Studier av den unga generationens värder- ingsmönster tyder på att sådana faktorer får ökad betydelse.
Tidigare har pekats på de attityder som ofta möter långtidsutbildade på arbetsmarknaden. Dessa attityder, liksom den låga ekonomiska åter- bäringen på en utbildningsinvestering, ger svaga incitament för indivi- den att satsa på en längre utbildning. Det slår dessutom särskilt hårt mot ungdomar från s.k. icke—studievana hem vilket förvärrar den socia- la snedrekryteringen.
För att skapa rimliga och effektiva incitament måste förändringar ske i de traditionella synsätt som finns inom lönepolitiken men också inom universitet och högskolor och hos arbetsgivarna. Förstärkta kontakter mellan den högre utbildningen och främst företagen bör kunna bidra till en rimligare incitamentsstruktur.
4.4.6. Forskningens förnyelsekraft
Genom forskning vidgas kunskapshorisonterna. Ny kunskap skapas och etablerade sanningar ifrågasätts. När hastigheten i kunskapsutvecklingen ökar och komplexiteten i samhällsutvecklingen tilltar blir det allt vikti- gare att forskningens förnyelsekraft utvecklas och tas till vara i samhäl- let i stort.
När verkligheten förändras snabbt blir det särskilt angeläget att forsk- ningen bidrar till att tolka och förklara tidens skeenden. Det är en för- utsättning för att vi skall kunna klara de omställningar. som behövs men också för att åtgärder skall kunna vidtas när utvecklingen tar en icke önskvärd riktning.
Samspelet mellan forskningen och företagen får i den snabbt förän- derliga verkligheten också en större betydelse, inte minst därför att såväl varu- som tjänsteproduktion inom många områden har blivit mer ve— tenskapsberoende. Inte sällan går utvecklingen så snabbt. genom mycket korta ledtider mellan forskningsresultat och färdiga produkter, att den riktigt avancerade metod- och teknikutvecklingen sker inom företagen snarare än inom universitet och högskolor. Kunskaps- och erfarenhets- utbytet mellan dessa miljöer blir därmed både viktigare och mer- jäm- bördigt.
Forskningen utvecklas i en dynamisk internationell miljö. Forsk- ningsrön överförs lätt mellan länder. Det understryker att det även in- om forskningssystemet behövs en ökad förnyelseförmåga. Stela struktu- rer och organisationsformer behöver brytas upp för att möjliggöra om- prioriteringar och nytänkande. En mångfald av finansieringsformer och oberoende bedömningsgrunder möjliggör mer djärva satsningar. Inte sällan är det i gränsskiktet mellan olika fakultets- och disciplingränser eller i mötet mellan tillämpad forskning ooh grundforskning som de verkligt nydanande upptäckterna görs.
De senaste åren har villkoren för den högre utbildningen, men också för forskningen, förändrats. Universitet och högskolor, som vid sidan av utbildningsuppgiften också är Sveriges viktigaste forskningsinstitutioner, har fått ökad självständighet. Det ökar möjligheterna till utveckling och ' flexibilitet.
Att ytterligare insatser behöver göras för att främja ett bättre kun- skapsflöde har regeringen redan framhållit. Det kan också ifrågasättas om inte visa" regleringar som alltjämt styr universitetens och högskolor- nas verksamhet på sikt skulle behöva avvecklas, så att de kan ges reella möjligheter att axla det ansvar för forskningens kvalitet och förnyelse de är ålagda att bära. En sådan frågeställning är den nuvarande centralt fastställda fakultetsstrukturen. Inför en kommande forskningspolitisk proposition finns anledning att överväga förändringar i detta avseende t.ex. på grundval av framställningar i detta syfte från universiteten. Mot bakgrund av de förändringar som skett i finansiering av forskning ge- nom tillkomsten av de nya Stiftelserna för forskning, det europeiska forskningssamarbetets ökande betydelse m.m. är det angeläget att den nuvarande organisationen av de forskningsråd som arbetar med finan- siering av grundforskning blir föremål för en översyn. Regeringen avser att ta initiativ till detta.
Forskningsinformationen fyller en viktig uppgift såväl för att stärka kunskapsflödet från universitetens forskare till allmänhet och arbetsliv som för att stärka förståelsen i samhället för forskningen som företeelse. Regeringen avser att ta intitiativ för att följa upp de åtgärder som redan vidtagits för främjande av forskningsinformation och för att ytterligare stärka denna.
4.4.7. Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa århundrade
Utbildnings— och forskningssystemen måste ständigt utvecklas för att svara mot den nya tidens krav. Genom utvecklingsprojektet ”Agenda 2000 - kunskap och kompetens för nästa århundrade” stimuleras en bred diskussion om det svenska samhällets långsiktiga kompetensbehov. Det arbetet kommer senare att redovisas för riksdagen.
De förslag som läggs fram i denna proposition skall också ses i ett så- dant perspektiv.
5. Sveriges Väg mot ökad kompetens 5.1 Regeringens strategi
I regeringsförklaringen hösten 1991 slog regeringen fast att en av dess huvuduppgifter var att stärka Sverige som kunskapsnation. Förändring- ar aviserades såväl i fråga om skolan som den högre utbildningen och forskningen.
1993 års universitets- och högskolereform, vars principer drogs upp i propositionen 1992/93zl Frihet för kvalitet, förändrar på ett avgörande sätt villkoren för den högre utbildningen och forskningen i Sverige. I propositionen lade regeringen fast följande tredelade reformstrategi: * Frihet och incitament för utveckling och kvalitet inom statliga uni- versitet och högskolor. * Fasta och entydiga regler för relationerna mellan staten och friståen- de universitet och högskolor. * Förändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högskolor. För frigörelsen från statlig detaljstyrning angavs två väsentliga motiv. Det första var kvalitativt. Universitet och högskolor som står fria ansågs ha de största förutsättningarna att förmedla en kvalificerad utbildning,- då avancerad kunskapsutveckling fordrar frihet, oberoende och konkur- rens. Det andra motivet var principiellt. Ett samhälle som värnar mång- falden och som inser riskerna med en allomfattande statsmakt måste skydda de kritiska motvikterna, till vilka fria universitet och högskolor i hög grad hör. .
Parallellt med den omfattande omstruktureringen av de högre utbild- ningen har dennas kapacitet byggts ut väsentligt. Sedan hösten 1991 har den högre utbildningens omfattning förstärkts med cirka 30 procent. Denna förstärkning ökar — om än på någon sikt - det svenska samhäl- lets konkurrensförmåga.
Ett tredje väsentligt inslag i förstärkningen av Sveriges som kunskaps- nation utgörs av den nya forskningspolitik som riksdagen beslutade om våren 1993.
Två huvudprioriteringar angavs för forskningspolitiken: * Koncentrerade forskningssatsningar inom strategiska områden
* Ett förstärkt samspel mellan universitet och högskolor å ena sidan och näringslivet och samhället i övrigt å den andra. Därutöver angavs ytterligare tre viktiga områden: * Ökad förnyelseförmåga inom forskningen vid universiteten och hög- skolorna * Förstärkt rekrytering av forskare * Vidgad internationell samverkan. I de följande avsnitten ges översiktliga beskrivningar av de åtgärder som hittills vidtagits för att förverkliga denna regeringens strategi.
5.2. Nya förutsättningar för universitet och högskolor — frihet och ansvar
Statsmakternas detaljinflytande över de statliga universiteten och hög— skolorna har minskat kraftigt i och med den nya högskolelagen och den nya högskoleförordningen. Nya huvudmannaskapsformer, som ökar mångfalden och konkurrensen, utvecklas successivt. Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping överförs i stiftelseform den 1 juli 1994 (prop. 1992/93:231, bet. 1992/93:UbU18, rskr. 1992/93:405). Pröv— ning av enskilda utbildningsanordnares rätt att utfärda examina har lag— reglerats. Vidare har alternativa former för vårdhögskolornas framtida huvudmannaskap presenterats i betänkandet (SOU 1993:12) Vård/lög- skolor. I kapitel 6 redovisas hur regeringen avser gå vidare i denna frå- ga. . Ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbild- ning införs successivt under innevarande treårsperiod. Studenternas val och kvalitetskrav kommer i fortsättningen att få en avgörande betydelse för utvecklingen av verksamheten vid offentligt Enansierade universitet och högskolor, vare sig de har statligt, landstingskommunalt eller pri- vaträttsligt huvudmannaskap. Systemet innebär dessutom att universitet och högskolor ersätts för vad de presterar inte - som tidigare - vad sta- ten planerar. Förslag till utformning av en kvalitetsutvecklande del av systemet presenteras i kapitel 6.
Det nyinrättade Kanslersämbetet har en nyckeluppgift när det gäller att säkra och utveckla kvaliteten i såväl forskning som utbildning. Ett uppföljningsansvar har lagts på det nya Verket för högskoleservice (VHS).
Samtidigt med dessa strukturförändringar sker en betydande utbygg- nad kombinerad med delvis ändrad inriktning av utbildningskapacite- ten som ett första steg i strävandena att ge Sverige en minst lika välutbil- dad arbetskraft som viktiga konkurrentländer. Sedan höstterminen 1991 har kapaciteten inom grundutbildningen byggts ut med cirka 30 pro- cent. Denna utbyggnad kombineras med stora satsningar på kvalitet, bl.a. i form av permanenta resursförstärkningar till vissa utbildningsom- råden och en treårig satsning på lärarnas kompetensutveckling m.m. En vidare diskussion om de långsiktiga kompetensbehoven förs i avsnitt 6.1.
För att förverkliga målet att fördubbla antalet årligen avlagda doktors— examina mellan åren 1990 och 2000 avsattes i 1993 års propositioner Forskning för kunskap och framsteg och Forskning i frontlinjen (prop. 1992/93:170 resp. 1992/93:171) ytterligare resurser för doktorandernas studiefinansiering såväl inom ramen för fakultetsanslagen som från de nyinrättade forskningsstiftelserna. Andra statliga forskninganansiärer förväntas också medverka i denna satsning på forskarutbildningen. I denna propositon framläggs ytterligare förslag för att göra det möjligt att nå detta mål. '
I enlighet med intentionerna i proposition 1992/93zl har Resursbered- ningen gjort en analys av hur en viss del av resurstilldelningen till fa- kulteterna för forskning och forskarutbildning skall kunna relateras till resultat- och aktivitetsmått. Regeringen föreslår i avsnitt 6.1, mot bak- grund av remissynpunkterna, det ovan redovisade målet för antalet dok- torsexamina och övergripande kvalitetsaspekter nya principer för re- surstilldelningen till fakulteterna. .
Genom 1993 års forskningspolitiska beslut skapades nya förutsättning— ar för dynamik och förnyelse inom forskningen. Olika åtgärder för att underlätta kunskapsöverföringen mellan universitet och högskolor å ena sidan och näringslivet å den andra vidtogs, bl.a. har särskilda s.k. teknikbrostiftelser inrättats och möjligheter för universitet att äga forsk- ningsbolag har skapats. Dessutom anvisades resurser för att förstärka forskningsmiljöerna vid de mindre och medelstora högskolorna.
Möjligheten att göra koncentrerade satsningar på områden som har förutsättningar att nå högsta internationella klass förbättrades väsentligt genom beslutet att använda medel ur de tidigare löntagarfonderna till två stiftelser för strategisk forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin respektive miljö samt till kulturvetenskaplig forskning genom Riksbankens Jubileumsfond.
Genom särskilda insatser främjas rekryteringen av flera kvinnor till den högre utbildningen och forskningen. Utgångspunkten är det tio- punktsprogram för ökad jämställdhet som på regeringens förslag fast- ställdes av riksdagen våren 1993.
Regeringen anser det vara viktigt att noga följa effekterna av de för- ändrade villkoren för lärosätena. Hur den nya frihet och det ökade an- svar som kännetecknar 1993 års reform hanteras av universiteten och högskolorna under den innevarande treårsperioden kommer därför att belysas av en särskild utredare som nyligen tillkallats (dir. 1993:143). Vidare följer Resursberedningen införandet av det nya resurstilldel- ningssystemet för grundutbildning (dir. 1992:85). I den mån den samla- de utvärderingen eller beredningens uppföljning visar på icke förutsed- da och önskade effekter är regeringen beredd att vidta korrigerande åt- gärder.
Hänvisningar till S5-2
5.3. Ökad omfattning
5.3.1. Kraftig utbyggnad av grundutbildningen
Efter en utbyggnad av den högre utbildningen på 1960—talet var i prin- cip antalet utbildningsplatser konstant under 1970— och l980-talen. Samtidigt ökade utbildningsvolymen i övriga OECD-länder. Detta led- de till att Sverige från att i början av 1970—talet legat väl till under 1980—talet fick i förhållande till dessa länder en allt lägre andel studen- ter i högre utbildning (jfr figur 2). Till detta skall läggas att svenska ung- domar påbörjar sina högre studier betydligt senare än andra OECD— länders (jfr figur 3).
Antal studenter i eftergymnasial utbildning per 100 invånare i åldern 15-64 år, 1980-1990
15
. ** OECD-24
Ålder
17 18 19 20 21 22 23 24 26— 29
Andel studenter per åldersgrupp som läser på heltid i eftergymnasial utbild- ning, 1991
4 OECD
SVERIGE
IQ
1983 1985 1987 1989
00 O _-
I slutet av 1980-talet kunde dåvarande Universitets- och högskoleäm- betet i en rapport (UHÄ—rapport 1989:17) konstatera att Sverige - till följd av stora pensionsavgångar efter sekelskiftet - t.o.m. riskerade att antalet personer med vissa examina från längre utbildningar skulle minska i befolkningen efter sekelskiftet om inte antalet platser utöka- des. Den dåvarande regeringen fann emellertid att behovet av dimensio- neringsökningar inte kunde prioriteras framför andra utgifter över stats- budgeten (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 39).
Sedan hösten 1991 har en betydande utbyggnad av grundutbildningen ägt rum. De beslut som fattats i olika omgångar har inneburit att antalet årsstudieplatser ökar från cirka 140 000 till cirka 185 000 vid 1990—ta- lets mitt, dvs. med cirka 30 procent. Till detta skall läggas att dessa plat- ser genom resurstilldelningssystemets utformning kommer att kunna ut— nyttjas bättre, vilket innebär ytterligare 5—10 procents ökning av antalet studenter.
Sverige har — i förhållande till sina främsta konkurrentländer — en låg andel personer som studerat i längre akademiska utbildningar. Samti- digt med det senaste förslaget om utbyggnad i proposition 1992/932169 Högre utbildning för ökad kompetens föreslog regeringen därför också omstruktureringar inom utbildningsutbudet. En viktig markering för att poängtera betydelsen av vetenskaplig fördjupning, breddning och självständigt arbete ledde till kravet att öka antalet examina som avläggs vid statliga universitet och högskolor efter treåriga eller längre utbild- ningar från strax under 14 000 budgetåret 1991/92 till drygt 17 000 per år under den innevarande treårsperioden.
Målsättningen för budgetåret 1998/99 angavs i propositionen till åt- minstone 20 000 och helst 25 000 examina. För att exempelvis nå den examinationsnivä i relation till arbetskraftens storlek vad gäller längre tekniska, datavetenskapliga och naturvetenskapliga utbildningar som i genomsnitt gäller för Tyskland, Finland, Frankrike, USA och Kanada, skulle det årliga nytillskottet av nyexaminerade från dessa utbildningar behöva öka med uppskattningsvis 25 till 30 procent jämfört med 1991/92 års examinationstal. Särskilt viktigt ansågs det därför vara att så snart som möjligt öka antalet avlagda civilingenjörsexamina, medan ut- bildningar som primärt leder till den offentliga sektorn borde begrän- sas.
Ett sätt att nå nya grupper av studenter, såväl de examensinriktade ungdomsstudenterna som de redan yrkesverksamma med behov av åter— kommande kompetensutveckling, är att utveckla mediaburen distansut- bildning. Då detta kräver stora utvecklingsinsatser — läromedel, lärare, teknik och samverkan mellan lärosäten - föreslog regeringen i 1993 års kompletteringsproposition att 66 miljoner kronor (exklusive studieme- delskostnader) skulle avsättas för utvecklingskostnader samt 1 500 nya platser inom distansutbildningen. Av dessa har hittills 44 miljoner kro- nor fördelats till tolv universitet och högskolor som i samverkan kan erbjuda cirka 1 200 ungdomar platser under innevarande läsår och un- der höstterminen 1994.
5.3.2. Fördubblad examination i forskarutbildningen
Regeringen har satt som mål att examinationen inom forskarutbildning- en skall fördubblas mellan åren 1990 och 2000. Denna ambition har flera syften; att ytterligare vitalisera forskningen, att stärka kvaliteten i den högre utbildningen och slutligen att förse näringslivet och andra samhällssektorer, inte minst skolan, med ett ökat antal vetenskapligt ut- bildade medarbetare. '
För att målet skall kunna nås krävs insatser från statsmakternas sida bl.a. inom studiefmansieringen. Genom 1993 års forskningspolitiska be- slut anvisades ytterligare resurser för detta ändamål inom ramen för fa— kultetsanslagen. Resursförstärkningarna avsåg i första hand omvandling av utbildningsbidrag till doktorandtjänster, men även inrättande av nya doktorandtjänster. De nya strategiska forskningsstiftelserna har dessut- om som en av sina huvuduppgifter att ge stöd till forskarutbildning och till rekrytering av yngre forskare. Även övriga forskningsfinansiärer för- väntas bidra med ökade resurser till forskarutbildningen.
Ett annat initiativ för att förbättra rekryteringen till och öka effektivi- teten i forskarutbildningen är de forskarskolor som nu håller på att etableras. Dessa möjliggör nya och mer rationella former för forskarut- bildning. I forskningspropositionen avsattes 10 miljoner kronor per år under innevarande treårsperiod för ändamålet. Budgetåret 1993/94 har ansökningar om totalt 40 miljoner kronor efter beredning av en expert- grupp resulterat i att 7 miljoner kronor fördelats till Linköpings, Upp- sala och Lunds universitet.
5.3.3. Unik utbyggnad av svensk forskning
I 1993 års forskningspropositioner konstaterades att svensk forskning på flera områden har nått mycket framstående positioner. Det gäller in-' te minst den medicinska forskningen, som också avsatt väsentliga resul- tat såväl för kvaliteten i vår sjukvård som för vår internationellt fram- gångsrika läkemedelsindustri.
För att Sverige skall kunna hävda sig i framtiden krävs kunskapsut- veckling med stor bredd, men det krävs också särskilda insatser för att främja forskning 1 den absoluta frontlinjen.
De tidigare strukturerna för att finansiera forskning har därför kom- pletteras med en struktur som möjliggör större insatser på koncentrera- de områden. Inom dessa strategiska områden, av såväl grundforsknings— SOm mer tillämpad karaktär, skall verksamheten vara av högsta interna- tionella kvalitet. Detta är nödvändigt dels för att stärka Sveriges kun- skapsutveckling på viktiga områden, dels för att skapa möjligheter till samarbete och kontakter med motsvarande miljöer utomlands. Dessut- om behövs dessa insatser för att stimulera till förnyelse och dynamik m- om det svenska forskningssystemet.
Regeringen avsatte en betydande del av löntagarfonderna för koncen- trerade forskningssatsningar. I propositionen 1992/93:171 Forskning i frontlinjen föreslogs att 10 miljarder kronor från de tidigare löntagarfon-
Prop. 1993/941177
derna skall användas för att stärka den svenska forskningen inom strate- giska områden. Dessa resurser skall utnyttjas på ett sådant sätt att sam- manlagt cirka en miljard årligen kan utbetalas till forskningen efter en uppbyggnadsperiod. Huvuddelen av medlen - 6 miljarder kronor - har anvisats till en stiftelse för strategisk forskning inom naturvetenskap, teknik och medicin. Resten av medlen har fördelats mellan en stiftelse för miljöstrategisk forskning - 2,5 miljarder kronor - och till Riksban- kens Jubileumsfond för kulturvetenskap - 1,5 miljarder kronor.
Den förstärkning av strategiskt viktiga områden som härmed möjlig- görs sker - till skillnad från vad som i flera fall inträffat i andra länder — utan att det krävs en omfördelning av resurser från universitetens basor— ganisation och från den forskningsrådslinansierade grundforskningen.
Den andra huvudfrågan i regeringens forskningspolitik har varit att förstärka samspelet och kunskapsutbytet mellan universiteten och hög- skolorna och det övriga samhället, särskilt företagen. För att stimulera en sådan samverkan föreslog regeringen därför i 1993 års forskningspro- position bl.a. att universiteten och högskolorna skulle ges möjlighet att bedriva viss forskning i bolag, att en översyn av industriforskningsinsti- tuten skulle initieras och att särskilda insatser för forskarutbildning i samverkan med näringslivet skulle vidtas. Samtidigt förstärktes teknik- parker och forskarbyar för att underlätta affärsmässig tillämpning av forskningens resultat. Särskilda teknikbrostiftelser inrättades.
För att stimulera en större flexibilitet och förnyelseförmåga pekades i forskningspropositionen bl.a. på att universiteten och högskolorna i större omfattning än nu borde fördela forskningsmedel internt på grundval av forskares och forskargruppers resultat. Beträffande statens tilldelning av fakultetsmedel hänvisades i propositionen till Resursbe— redningens arbete med resultat— och aktivitetsrelaterade fakultetsanslag (jfr avsnitten 5.5 och 6.1).
En ökad rekrytering av forskare förutsätter att fler unga ges möjlighet att forska. Regeringens plan för att fördubbla antalet doktorsexamina till år 2000 styrdes, som nämnts ovan, bl.a. av ambitionen att förnya forskningen. Fler kvinnor måste rekryteras, dels för att öka tillgången på kvalificerade doktorander, dels för att de genom sina skilda erfaren- heter och perSpektiv kan bidra till att utveckla ny kunskap. För detta krävs bl.a. särskilda åtgärder för att undanröja hindren för kvinnor att påbörja och slutföra forskarutbildning (jfr avsnitt 5.4). Som ytterligare en åtgärd anfördes i 1993 års forskningsproposition att en del av forsk- ningsrådens resurser borde gå till unga, lovande forskare.
Forskning och utvecklingsarbete av hög klass har alltid en internatio- nell karaktär. I forskningspropositionen föreslogs därför utökat stöd till internationellt samarbete, såväl bilateralt som multilateralt. Fler for- skar— och resestipendier inrättas och långSiktigt samarbete mellan sven- ska och utländska universitet stimuleras. Olika former av internationell samverkan behandlas mer ingående i avsnitt 6.2.
Tillsammans med Sveriges medverkan på ramprogramsnivå i EG- forskningen, vilken behandlas mer utförligt i avsnitt 6.2, innebär den
kraftiga utbyggnaden av svensk forskning att helt nya villkor har skapats för dynamik och förnyelse i forskningssystemet i sin helhet. Genom de strategiska forskningsstiftelserna och stödet till den kulturvetenskapliga forskningen möjliggörs särskilt kraftfulla insatser. I praktiken fördubb- las exempelvis den årliga tinansieringskapaciteten av samhällsvetenskap och humaniora hos Riksbankens Jubileumsfond, samtidigt som en ökad mångfald och ett ökat oberoende skapas inom forskningsfinansieringen. Det leder också till ett ökat ansvar även för de redan tidigare verksam- ma forskningsfinansierande organen, såväl på lokal som på nationell ni- vå, att utforma prioriteringar och kvalitetskriterier som gör att respekti- ve organ kan fylla sin roll väl i det nya systemet.
Det är bara genom en stark inhemsk forskning, från grundforskning- en vid universitet och högskolor till den forskning som bedrivs inom företagen, som det är möjligt för Sverige att till fullo utnyttja de möjlig- heter som EG—forskningen innebär.
Som ytterligare ett led i regeringens forskningspolitk föreslogs i pro- positionen 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens en utbygg— nad av utbildningar med inriktning mot den privata sektorn och nå- ringslivet. Högskolorna i Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Halmstad, Karlskrona/Ronneby och Skövde samt Mälardalens högskola fick där- med ett förändrat utbildningsutbud inriktat i huvudsak mot sådana be- hov. Vid dessa högskolor är förutsättningarna särskilt goda för utbyggd forskningssamverkan med industri och näringsliv till följd av existeran— de samarbete mellan högskolan och ett eller flera företag eller organisa- tioner med kvalificerad verksamhet.
Regeringen vill stimulera en fortsatt positiv utveckling i denna rikt- ning för att skapa slagkraftiga miljöer. För att finansiera respektive hög- skolas andel i ett sådant långsiktigt forskningssamarbete föreslog rege- ringen i forskningspropositionen att 40 miljoner kronor skulle avsättas. Fördelningen av medlen kommer att göras senare under våren 1994 ef- ter en bedömning av kvaliteten i den föreslagna verksamheten. Bedöm— ningen görs av en särskild beredningsgrupp bestående av representanter för forskningsråden samt Närings- och teknikutvecklingsverket (NU- TEK).
Hänvisningar till S5-3-3
5.4. Åtgärder för att höja kvaliteten
Hänvisningar till S5-4
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 5.3.3
5.4.1. Ansvarsf'ördelningen mellan statsmakterna och lärosätena
Enligt högskolelagen (1992:1434,1 kap. 4 5) skall verksamheten ”avpas- sas så att en hög kvalitet nås, såväl i utbildningen som i forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet”.
Statsmakterna har ett övergripande ansvar för kvaliteten. Detta ansvar- omfattar såväl stöd och stimulans till alla lärosäten att utveckla sin verksamhet som granskning av detta arbete. I 1993 års reform ingår föl- jande fyra väsentliga instrument för detta: * Studenternas fria val av utbildning
* Universitetens och högskolornas åtagande enligt respektive utbild- ningsuppdrag att utarbeta och genomföra kvalitetsutvecklingspro— gram * Inrättandet av Kanslersämbetet med uppgift att främja hög kvalitet genom att dels stödja och stimulera, dels granska universitetens och högskolornas verksamhet * Utformningen av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet för grundutbildning (Regeringens förslag presenteras i avsnitt 6.1) _ Som framgår av såväl propositionen 1992/93:169 Högre utbildning för ökad kompetens som Resursberedningens betänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik har varje universitet och högskola ett eget ansvar för kvaliteten. I betänkandet framhålls särskilt att universitets— och hög- skoleledningarna måste ta ett aktivt ansvar för kvaliteten i hela verksam- heten och för de interna systemen för att säkra och utveckla denna. Detta anses vara en förutsättning för att alla - studenter, lärare och öv- rig personal - skall kunna ta sitt ansvar för kvaliteten.
Den slutliga avvägningen mellan olika typer av åtgärder görs således av respektive lärosäte efter dialog med Kanslersämbetet. I det följande beskrivs och motiveras de initiativ som regeringen tagit för att främja kvalitetsutvecklingen i verksamheten.
Hänvisningar till S5-4-1
5.4.2. Kvalitet i grundutbildningen
Utgångspunkten för alla kvalitetsförbättrande åtgärder är att den enskil- de studenten måste ges möjlighet att ta ansvaret för sin utbildning — bå- de för dess innehåll och för genomförandet av den. Samtidigt har uni- versitetet eller högskolan ett ansvar för att ge studenterna det stöd de be- höver för att kunna välja kurser och inriktningar, och för att kunna tränga in i ämnesområdet på en vetenskaplig nivå.
En god högskoleutbildning kan beskrivas som en utbildning där stu- dentens eget kunskapssökande står i centrum och där lärarinsatserna vä- sentligen utgör ett stöd i den processen. Den lärande processen, dvs. stu- dentens självständiga sökande efter kunskap om och inom ämnet, kan antingen underlättas eller försvåras av
deLs de pedagogiska former och andra yttre förutsättningar som lärosä- tet erbjuder,
dels den studieorganisation och den kursstruktur som utgör den orga- nisatoriska ramen för studierna.
Såväl studenter som lärare, forskare och övriga verksamma vid lärosä- tet bör därför engageras i att utveckla och förnya ämneskunskaper, de pedagogiska formerna och andra viktiga stödfunktioner som bibliotek, lokaler och utrustning samt utbildningsprogram och kurser. Att moti- vera varje student att - i enlighet med högskolelagens intentioner (1993:1434, 1 kap. 9 5) - delta i ett ifrågasättande av etablerad kunskap, givna förutsättningar och metoder är ett viktigt mål för varje universi- tets och högskolas ansträngningar att förbättra kvaliteten inom grundut- bildningen.
Införandet av den nya magisterexamen och dess krav på vetenskaplig fördjupning och självständigt arbete om minst 20 poäng är ett exempel på regeringens syn på den högre utbildningens mål.
Den nya högskoleförordningen och dess examensordning (1993:100, senast ändr. 199437), som trädde i kraft den 1 juli 1993, lägger grunden för studenternas möjlighet att friare välja kurser och kombinera dessa till examina. Därmed avskaffades det av statsmakterna reglerade linje- systemet. Om inte reformen i detta avseende skall stanna vid att de tidi- gare linjerna döps om till program som inrättas av respektive lärosäte, krävs fortlöpande, förutsättningslösa översyner och analyser av olika studieorganisatoriska modeller.
Preliminära iakttagelser som gjorts inom ramen för Resursberedning- ens uppföljning tyder på att studenternas förväntningar vad gäller valfri- heten - också inom starkt yrkesinriktade utbildningar - är större än lä- rosätenas förändringsbenägenhet. Även om införandet av den s.k. stu- dentpengen i princip skall möjliggöra studenternas fria val, begränsas dessa val av det faktiska utbudet. Att följa denna fråga är därmed en av de viktigaste uppgifterna för den fristående reformuppföljningen som nämndes inledningsvis i detta kapitel.
Regeringen anser att den pågående kraftiga utbyggnaden av grundut- bildningen måste kompletteras med en satsning på kompetensen hos lä- rarna. Med kompetens avses såväl vetenskaplig kompetens som pedago- gisk skicklighet. För närvarande genomförs ett program för kompetens- utveckling med hjälp av de särskilda treåriga resurstillskott som före- slogs i proposition 1992/93:42 om förstärkning av den grundläggande högskoleutbildningen m.m. (bet. 1992/93:UbU5, rskr. 1992/93:159). Dä- ri ingår bl.a. satsningen för att öka tillgången på vetenskapligt meritera- de lärare, på pedagogisk utbildning och annan kompetensutveckling för lärare.
Även disputerade lärare behöver kontinuerligt utveckla sin kompe- tens, bl.a. beroende på den snabba vetenskapliga utvecklingen. Med det- ta resonemang följer att en forskarutbildning kan bli inaktuell om inte individen med viss regelbundenhet ägnar sig åt fortsatt forskning inom sitt vetenskapsområde. Lärare förväntas i huvudsak själva ta ansvar för sin kompetensutveckling, men för att underlätta denna verksamhet krävs att lärosätet erbjuder vissa yttre förutsättningar. Att säkerställa de yttre ramarna för lärarnas ämnesmässiga och pedagogiska kompetensut- veckling bör med andra ord vara en central del i varje lärosätes strategi för ökad kvalitet inom både utbildning och forskning.
De nationella utvärderingar av utbildning - och forskning - som Kanslersämbetet enligt sin instruktion skall låta genomföra kan anting— en göras på eget initiativ eller på uppdrag av regeringen. Några specifi- cerade regeringsuppdrag att utvärdera utbildningar som leder till en viss examen har ännu inte givits. Däremot har regeringen erfarit att ämbetet påbörjat planeringen för en utvärdering av lärarutbildningen i landet. Denna utvärdering bedöms som särskilt intressant, då den ger möjlighet till jämförelser av de olika studieorganisatoriska modeller för bl.a.
grundskollärarutbildningen som finns parallellt vid olika lärosäten. Ämbetet bedriver också utvärderingar av enstaka ämnen, för närvaran- de matematik, och som ett pilotprojekt ett helt universitet, nämligen det i Umeå.
Av högskoleförordningen framgår dels vilka examina som får avläggas inom grundutbildningen vid lärosäten med offentlig huvudman, dels vilka av dessa lärosäten som har rätt att ufärda de olika examina. I en särskild lag (1993z792) regleras enskilda utbildningsanordnares rätt att utfärda examina. De ansökningar som fortlöpande kommer in till reger- ingen om examensrätt för offentliga lärosäten och enskilda utbildnings— anordnare bereds av Kanslersämbetet, som gör en helhetsbedömning av utbildningsanordnarens förutsättningar att upprätthålla den kvalitet som krävs för att en examensrätt skall kunna beviljas. Efter det att Kanslersämbetet avgivit sin rekommendation fattar regeringen sitt be- slut. Därvid fästs utomordentligt stor vikt vid Kanslersämbetets ställ- ningstagande. Hittills har vissa av de mindre och medelstora högskolor- na fått rätt att utfärda magisterexamen i vissa ämnen. Lunds universitet har fått rätt att utfärda konstnärlig högskoleexamen i konst och design. Vissa fristående teologiska seminarier har också tilldelats examensrättig— heter.
Det bör dock med hänvisning till propositionen 1992/93:1 Frihet för kvalitet framhållas ”att rätten att utfärda examina inte förusätts vara en gång för alla given. Detta gäller även universitet och högskolor med fast forskningsorganisation. Villkoret för att ett universitet eller en högskola skall få behålla eller tilldelas den rätten skall vara att vederbörande er- bjuder utbildningar som fyller de kvalitativa fordringarna”.
5.4.3. Samband mellan utbildning och forskning
Ett nära samband mellan utbildning och forskning har varit grundläg- gande för universitet i hela världen. I de europeiska universitetetens Magna Charta som antogs i Bologna år 1988 anges följande: ”Undervis- ningen och forskningen vid universiteten får inte skiljas om utbildning- en skall kunna motsvara förändrade behov, samhällets krav och veten- skapliga framsteg.”
Tidigare svenska universitets- och högskolereformer under 1960— och 1970-ta1en har dock medverkat till att successivt vidga klyftan mellan dessa båda huvudverksamheter. De negativa effekterna därav under- ströks i Högskoleutredningens huvudbetänkande (SOU 1992:1) Frihet, Ansvar, Kompetens och av så gott som samtliga remissinstanser som ytt- rade sig över detta.
I den nya högskolelagen (1 kap. 3 &) slås därför fast att "verksamheten skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och ut- bildning".
Det bör dock i detta sammanhang erinras om det resonemang som fördes i proposition 1992/93:1 Frihet för kvalitet om att högskoleutbild- ning - i varierande utsträckning — vilar såväl på vetenskaplig eller
konstnärlig grund som på beprövad erfarenhet. Detta förhållande illu- strerades med nedanstående figur:
BEPRÖVAD ERFARENHET
VETENSKAPLIG/KONSTNÄRLIG GRUND
Traditionella Praktiska akadem1ska yrkesutbildningar ämnesstud1er .
Detta resonemang ledde till formuleringen av högskolelagens 1 kap. 2 5 om de statliga universitetens och högskolornas uppgifter. Med detta sätt att ange lärosätenas uppgift understryks att inom det breda begrep- pet högre utbildning och forskning ryms verksamhet med mycket olika inriktning och krav. Formerna och villkoren för verksamhetens bedri- vande måste därför tillåtas variera inom vida ramar. Det eftersträvade nära sambandet mellan forskning och utbildning gäller därmed endast de delar av den högre utbildningen där ett sådant samband är relevant. Förutom de konstnärliga utbildningarna kan vissa delar av lärarutbild- ningarna och yrkesteknisk högskoleutbildning utgöra exempel på ut- bildningar där det nära sambandet med forskning inte är relevant.
Det önskade sambandet mellan utbildning och forskning tar sig i 1993 års reform det mest konkreta uttrycket i att det i högskoleförord- ningen anges att fakultetsnämnden normalt bör vara det gemensamma beslutsorganet för grundutbildning samt forskning och forskarutbild- ning.
En rad andra åtgärder för att tillgodose högskolelagens samband kan bl.a. återfinnas i flera lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram. Som rele- vanta indikationer på ett sådant samband anges där t.ex. andelen forsk- arutbildade lärare, andelen lärare som samtidigt är aktiva forskare samt andelen forskare som engagerar sig i grundutbildningen. I samtliga des- sa fall anses en hög andel bidra till att sannolikheten ökar för att kurs- innehåll skall vara relaterat till aktuell forskning och därmed vara av hög kvalitet. Att detta dock inte kan tillämpas på all utbildning följer av det ovan förda resonemanget om graden av vetenskaplig respektive be- prövad erfarenhet som grund för utbildningen.
Det eftersträvade sambandet mellan utbildning och forskning har of- tast kommit att uppfattas just som krav på forskningsanknytning av grundutbildningen för utbildningens skull. Förhållandet mellan dessa huvudverksamheter bör emellertid beskrivas som symbiotiskt. Högsko- leutbildade studenter är nämligen det viktigaste och effektivaste medlet för att sprida ny kunskap och nya forskningsrön ut i samhället. Dessut- om underlättas rekryteringen av nya doktorander och forskare av ett
Prop. 1993/941177
gott samband. Högskoleutredningen pekade slutligen på att kontakten mellan studenter och forskare också erbjuder stimulans för båda parter. Betydelsen av de äldre och erfarnare lärarna - t.ex. professorerna — som förebild ansågs ofta ha underskattats i Sverige, liksom stimulansen för den äldre läraren och forskaren att diskutera sina teorier och rön med unga studenter (SOU 199211 5. 89).
För att stärka sambandet mellan utbildning och forskning vid de mindre och medelstora högskolorna föreslog regeringen i 1993 års forskningsproposition att medel skulle avsättas till stöd för nätverk för forskning och forskarutbildning mellan en eller flera mindre och me- delstora högskolor och ett eller flera universitet och högskolor med fas- ta forskningsresurser. Samtliga medel som anvisades för treårsperioden fördelas innevarande budgetår på grundval av ansökningar från högsko- lorna och utifrån de prioriteringar mellan de föreslagna nätverken som gjorts av en beredningsgrupp inom Utbildningsdepartementet bestående av representanter för forskningsråden samt NUTEK.
5.4.4. Genomförande av tiopunktsprogrammet för jämställdhet
Ett framgångsrikt jämställdhetsarbete har stor betydelse för kvaliteten i verksamheten, inte minst när det gäller möjligheterna att rekrytera till- räckligt kvalificerade studenter till såväl grundläggande utbildning som forskarutbildning, och i förlängningen därmed även till lärartjänster. Inom forskningen kan kvinnors erfarenheter och andra perspektiv leda till nya problemformuleringar och därmed till ny kunskap. I 1993 års forskningsproposition presenterade därför regeringen ett tiopunktspro- grarn för jämställdhet, vilket nu håller på att förverkligas.
* För att stimulera till en fördjupad analys och ett ökat engagemang inom olika delar av utbildnings- och forskningssystemet höll utbild- ningsministern i juni 1993 ett seminarium med kvinnliga professo- rer. Ett huvudtema var inflytande över beslutsprocessen inom unl- versiteten och från många håll framhölls vikten av att antalet kvinn- liga dekaner och prefekter ökar. * De särskilda medel som inför budgetåret 1993/94 har anvisats för jämställdhetsfrämjande åtgärder på olika nivåer inom universitet och högskolor har fördelats av Rådet för grundläggande högskoleut- bildning respektive av regeringen. Inom grundutbildningen har me- del anslagits till ett antal universitet och högskolor för att starta för- söksutbildning för kvinnliga och manliga studenter inom såväl civil- ingenjörs- som ingenjörsutbildning enligt nya utbildningsplaner. Vi- dare har regeringen fördelat närmare 7 miljoner kronor för ett stort antal olikartade åtgärder med jämställdhetsfrämjande syfte, bl.a. kvinnliga gästprofessurer, vid universitet och högskolor. * Det nya nationella jämställdhetspriset har utdelats för första gången till nätverketjprojektet Kvinnliga läkares köns- och yrkesroll i den me- dicinska grundutbildningen. * En kartläggning och utvärdering av hittills genomförda jämställd- hetsprojekt vid universitet och högskolor kommer att presenteras
under våren. Regeringen avser att senare återkomma till riksdagen med slutsatserna av utvärderingen. Tiopunktsprogrammet skall ses som en extra stimulans till det jäm- ställdhetsarbete som bedrivs av universitet och högskolor. Ansvaret för att främja jämställdhet på alla nivåer och inom alla delar av verksamhe- ten åvilar de enskilda lärosätena.
Det pågår förändringar mot ökad jämställdhet, men utvecklingen är långsam. Inom forskarutbildningen har antalet kvinnor ökat. Under pe- rioden 1987/88-1992/93 ökade deras andel bland de antagna från 32 procent till 38 procent. Under samma tid har enligt preliminära uppgif- ter andelen kvinnor bland de nyexaminerade doktorerna ökat från 24 procent till 30 procent. För att på sikt väsentligt öka andelen kvinnliga professorer krävs att universitet och högskolor aktivt underlättar kvin- nors karriärmöjligheter inom forskningen. .
På initiativ av den särskilda arbetsgruppen för jämställdhet inom hög- re utbildning och forskning, JÄST—gruppen, har rapporten Kvinnor och män inom lärarkåren vid universitet och högskolor tagits fram. Av rap- porten framgår att under femårsperioden 1987-1992 ökade andelen kvinnliga professorer från 5 till 6 procent, andelen kvinnliga högskole- lektorer från 17 till 20 procent och andelen kvinnliga forskarassistenter från 23 till 25 procent.
En viktig skillnad mellan kvinnor och män, särskilt inom vissa fakul- teter, är att kvinnor är äldre när de påbörjar den universitetskarriär som bygger på doktorsexamen. Kvinnliga forskarassistenter är i genom- snitt betydligt äldre än de manliga. Detta sammanhänger med att me- dianåldern vid doktorsexamen är högre för kvinnor än för män (38,5 år mot 35,5 år för samtliga fakulteter sammantagna). Skillnaderna mellan könen härvidlag är markant störst vid samhällsvetenskaplig fakultet.
Inom grundutbildningen är kvinnor allmänt sett väl representerade, men huvuddelen återfmns i de kvinnodominerade utbildningarna som leder till anställning inom den offentliga sektorn, t.ex. vårdutbildningar och lärarutbildningar. Merparten av kvinnorna med högskoleutbildning är anställda inom offentlig verksamhet, medan de med kortare utbild- ning framför allt återfinns i den privata sektorn.
Kvinnorna utgör således en hittills dåligt utnyttjad potential för det svenska näringslivet och den privata tjänstesektorn. Ett viktigt led 1 an- strängningarna att öka kompetensen hos arbetskraften i näringslivet är därför att höja andelen högskoleutbildade kvinnor där. Detta är angelä- get inte minst sett i ett internationellt konkurrensperspektiv. Samtidigt är en sådan förändring positiv från jämställdhetssynpunkt.
Den strukturomvandling som nu sker på den svenska arbetsmarkna- den och den ökade internationaliseringen kommer att innebära att är- betstillfällen försvinner inom traditionella kvinnoyrken, samtidigt som möjligheter öppnar sig på nya fält. I vissa avseenden har kvinnor sär- skilda möjligheter att göra sig gällande på den framtida arbetsmarkna- den, t.ex. i kraft av goda språkkunskaper förenade med ekonomisk eller
juridisk kompetens. Det är därför viktigt att kvinnor breddar sitt yrkes- val och söker sig till utbildningar som ger förutsättningar härför.
5.4.5. Utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap
Det stora ansvar som nu läggs på universitet och högskolor ställer nya och ökade krav på ledningarna vid lärosätena. Den viktigaste uppgiften för styrelser och rektorer är att svara för den långsiktiga, strategiska pla- neringen. Denna planering måste utgå från frihet för studenterna i de- ras utbildningsval. Det är ledningens ansvar att med utgångspunkt i statsmakternas resurstilldelningssystem själv utforma de interna princi- perna för resursfördelning på ett sådant sätt att kvaliteten i verksamhe- ten säkras och utvecklas samtidigt som allt fler studenter, doktorander och forskare ges möjligheter att göra goda prestationer. Som stöd för att åstadkomma detta måste en ändamålsenlig intern beslutsstruktur ska- pas, nya ekonomiadministrativa rutiner införas samt effektiva former för uppföljning av verksamhet och kostnader etableras.
Den överordnade uppgiften måste vara att skapa ett universitet eller en högskola med gott rykte när det gäller kvalitet och omsorg om sina studenter, så att man blir attraktiv för studenter och lärare och kan stå sig väl i en framtida konkurrens med svenska och utländska lärosäten.
För att stärka ledningskompetensen har Utbildningsdepartementet ta- git initiativ till ett utvecklingsprogram för akademiskt ledarskap, inom vilket fem seminarier genomförts hittills. Vid dessa seminarier, som i första hand vänt sig till samtliga rektorer och förvaltningschefer, har så- väl internationella erfarenheter som svenska erfarenheter från andra samhällssektorer redovisats. Insatserna syftar till att förankra och vida— reutveckla ledningsstrategier, klargöra ledningens roll och ansvar samt att ge kunskap om instrument, metoder och arbetssätt både i plane- ringsprocessen och vid hanterandet av radikala förändringar i verksam- heten. Därutöver är avsikten att skapa nätverk, också till ledare inom övriga sektorer i samhället.
Ett viktigt led i utvecklingen av ledarskapet inom universitet och hög- skolor är att bättre ta till vara kvinnors kompetens.
Den nya situationen ger ledningar på olika nivåer en förändrad roll, som är svår att kombinera med den andra uttalade ledningsprincipen för universitet och högskolor, nämligen den traditionella kollegiala mo— dellen för beslutsfattande. Utan värdering kan konstateras att ledningar- na vid universiteten sannolikt möter större problem när det gäller kol- legors attityder än ledningar vid mindre högskolor, som i detta avseende har en mer hanterlig uppgift. Regeringen vill understryka att den kolle- giala beslutstraditionen inte får tillåtas motverka en angelägen utveck- ling mot ett tydligt ledarskap för universitetet eller högskolan i dess hel- het.
5.5. Nya resurstilldelningssystem för grundutbildning samt forskning och forskarutbildning
Hänvisningar till S5-5
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt Utbildning och forskning
5.5.1. Incitament införs
Principerna för de båda nationella resurstilldelningssystem som skall ge incitament till mer och bättre verksamhet godkändes av riksdagen hös- ten 1992. Förslag till utformning har fortlöpande lagts fram av Resurs- beredningen.
5.5.2. Tredelat system för grundutbildning
För grundläggande högskoleutbildning införs ett nytt, tredelat resurstill- delningssystem successivt under innevarande treårsperiod. Fr.o.m. den 1 juli 1993 erhåller således universitet och högskolor ersättning i förhål- lande till antalet registrerade studenter — studentpeng — och deras pre- stationer. I 1994 års budgetproposition föreslås att studentpengen för re- spektive utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli skall inkludera en s.k. hy- respeng. Vidare föreslås en justering av respektive studentpeng så att denna även skall inkludera resurser för anskaffning av inredning och utrustning. Senare i denna proposition (avsnitt 6.1) kommer ytterligare ändringar att föreslås införas. Dels lämnas förslag till utformning av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet, dels presenteras en modell för tilldelning av resurser till högre konstnärliga och idrottsliga utbild- ningar. Denna modell innebär att tilldelningen till dessa utbildningar kommer att ske efter samma principer som för övriga utbildningsområ- den. Därmed föreligger alla delar av resurstilldelningssystemet för grundutbildning, vilket kommer att kunna tillämpas i sin helhet fr.o.m. nästa treårsperiod. De förväntade effekterna av det nya systemet kan sammanfattas i följande punkter. * Då lärosätenas resurstilldelning görs direkt beroende av antalet regi- strerade studenter och deras studieresultat och inte som tidigare av planerad verksamhet kommer 5-10 procent fler studenter att kunna utbildas till samma kostnad utan att kvaliteten i verksamheten på- verkas negativt. * Studentpengen gör det nödvändigt för varje lärosäte att erbjuda så- dan utbildning som kan rekrytera studenter och få dem att stanna kvar på lärosätet. * Prestationsersättningen leder till att lärarstödet utformas på ett så- dant sätt att studenterna ges rimliga förutsättningar att vara fram- gångsrika i sina studier. ' * Förutom de övervägande positiva effekter som dessa båda incitament på lång sikt förväntas ha för kvaliteten i utbildningen, ger kvalitets- premien lärosätena direkt stimulans att systematiskt utveckla kvalite- ten i verksamheten. * De enhetliga per capitaersättningarna som innehåller samtliga resur- ser ger alla lärosäten samma ekonomiska förutsättningar för likartad utbildning, vilket gör systemet rättvist och förutsägbart.
Den tidigare nämnda utvärderingen av reformen kommer att kunna ge en bild av utvecklingen under den första treårsperioden. I avvaktan på utredarens iakttagelser kommer Resursberedningen inom ramen för sin uppföljning av resurstilldelningssystemet att avge ett delbetänkande senare i vår om de hittillsvarande tendenserna och framför allt om in- ställningen till systemets olika delar. Redan nu kan dock konstateras att införandet av det nya systemet har lett till en konstruktiv och livlig de- batt om utbud av olika typer av kurser, studieorganisation, rimliga kva- litetskrav och framför allt hur studenternas önskemål skall kunna mö- tas. Under det senaste året har grundutbildningen uppenbarligen kom- mit att betraktas som mer betydelsefull än tidigare. Den ägnas därmed också större uppmärksamhet.
Hänvisningar till S5-5-2
5.5.3. Resultatrelaterad tilldelning till forskning och forskarutbildning
Via fakultetsanslagen anslås resurser för forskning och forskarutbild- ning direkt till universitet och högskolor. För forskningen, men även i avsevärd utsträckning för forskarutbildningen, erhåller lärosätena därut— över resurser från externa finansiärer, bl.a. forskningsråden. De nuva- rande fakultetsanslagens storlek är resultatet av en lång följd forsknings- politiska beslut. Inte annat än översiktligt har dessa inneburit en samlad bedömning av resurserna i relation till uppnådda resultat inom de olika fakulteterna.
Resursberedningen har därför haft i uppgift att analysera hur resurs- tilldelningen till forskning och forskarutbildning till någon del skall kunna relateras till prestationsmått. En sådan analys och ett därpå base- rat förslag presenterades i Resursberedningens betänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik i november 1993. Regeringens ställ- ningstagande till beredningens förslag framgår av avsnitt 6.1.
Hänvisningar till S5-5-3
6. Inför ett nytt sekel 6.1 Kapacitets- och strukturförändringar
Kunskap och kompetens får allt större betydelse för sysselsättning och välstånd.
Under de senaste decennierna har Sveriges konkurrensläge försämrats när det gäller arbetskraftens kompetens. Jämförbara länder uppvisar t.ex. klara försteg i fråga om arbetskraftens kompetens i allmänhet. Sve- riges ekonomiska potential mätt som tillgång till s.k. humankapital har minskat.
Den långsiktiga kunskapsnivån
Sverige måste ha en hög kunskapsnivå och förmåga att organisera och utnyttja denna kunskap om det skall vara möjligt att klara de höga am- bitioner som det svenska samhället har. Allt talar också för att Sverige skulle kunna vara en kunskapsmässigt ledande nation. Den folkliga bildningen och läskunnigheten har lång tradition, forskningen är såväl kvantitativt som kvalitativt stark, viktiga industrier leder utvecklingen inom sina respektive områden, osv.
När det gäller gymnasieutbildade motsvarar Sveriges situation genom- snittet för OECD—länderna. Däremot har länder som USA och Tysk- land ett betydande försprång framför Sverige. I dessa länder har närma- re nio av tio personer i arbetskraften en utbildning motsvarande minst gymnasienivå. Med nuvarande utbildningskapacitet kommer en sådan nivå att uppnås i Sverige först om 15-20 år.
För de eftergymnasiala utbildningarna är situationen, trots de senaste årens utbyggnad, allvarligare. Följande diagram belyser i ett 25—årspers- pektiv den svenska arbetskraftens kunskapsnivå i relation till omvärl- dens.
Andelen av arbetskraften i åldern 20-64 år med kortare eftergymnasial utbild- ning (enligt OECD—material)
%
Norge USA OECD SVERIGE
10
()
Hänvisningar till S6
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 3
1991
% O ln OK 0 O ON O O '— Fl Öl
2010 2015 2020
Andel av arbetskraften i åldern 20-64 år med minst treårig eftergymnasial ut- bildning (enligt OECD—material)
9h
USA ,. -- " Canada
x' OECD ' Norge
20 SVERIGE
10
1995 2000 2005 2010 2015 2020
_— Oi Ch _—
Såväl ifråga om kortare som — och framför allt - i fråga om längre ef— tergymnasiala utbildningar släpar alltså Sverige efter viktiga konkur- rentländer. Situationen långsiktigt har emellertid förbättrats jämfört med hur kompetensnivån i arbetskraften skulle ha utvecklats om de se- naste tre årens utbyggnad, av framför allt den högre utbildningen, inte kommit till stånd. Med den andel studenter i högre utbildning som gäll- de före höstterminen 1991 skulle arbetskraftens kompetens, mått som andel personer i arbetskraften med längre akademisk utbildning, ha sjunkit efter sekelskiftet.
De uppgifter som har redovisats kan inte enkelt översättas i exakta ut- bildningstal för olika utbildningar. Villkoren såväl i Sverige som i om— världen förändras ständigt. Sveriges långsiktiga konkurrenskraft kan emellertid knappast hävdas utan en kunskapsnivå som är högre än da- gens.
En utveckling av ovan beskrivet slag är därmed oförenlig med Sveri— ges långsiktiga intressen. Regeringens bedömning är därför att investe- ringarna i kunskapsutveckling och kompetens på den eftergymnasiala nivån ytterligare måste förstärkas. I det följande beskriver regeringen villkoren och formerna för denna utveckling.
Expansionens förutsättningar
1970— och 80—talens underlåtelser har försämrat de strukturella förut- sättningarna att snabbt nå den högre kunskapsnivå som är ytterst ange- lägen. Att Sverige inte genomförde den utbyggnad av den högre utbild— ningen som andra länder genomförde under denna tid är det viktigaste
Prop. 1993/941177
exemplet härpå. Ett annat exempel är att det råder brist på utbildnings- former som kombinerar teoretisk skolning och företagsskolning för att säkerställa tillgången på yrkesskickliga medarbetare. Ett tredje exempel är de påtagliga rekryteringsproblemen till naturvetenskapliga och tek- niska utbildningar som gradvis uppstått. Universitet och högskolor är hårt ansträngda för att klara regeringens nuvarande snabba utbyggnads- program av den akademiska utbildningen. Det finns brister inte minst i fråga om tillgången på lärare med doktorsexamen. Därmed begränsas starkt möjligheterna att nu bygga ut den högre utbildningen ytterligare med bibehållen hög kvalitet. Såväl regeringen som riksdagen har tidiga- re slagit fast att i princip all akademisk utbildning skall förmedlas av disputerade lärare.
Nedanstående tabell belyser rekryteringsläget när det gäller vetenskap- ligt kvalificerade lärare vid universitet och högSkolor.
Tabell 5.1: Beräknat nyrekryteringsbehov av lärare är 1995
Antal Procent av antalet doktorsexamina om alla skall vara med nuvarande forskarutbildade andel med
forskarutb. Humaniora 118 107 63 Samhällsvetenskap 60 46 20 Naturvetenskap 149 47 31 Teknik 128 73 32
Problemen att rekrytera lärare för den grundläggande utbildningen kommer att förbli stora under de närmaste åren. Orsaken till detta är expansionen av forskning genom bl.a. de strategiska fondernas finansie- ring, konjunkturuppgång och ökande benägenhet att rekrytera forskar- utbildad personal på arbetsmarknaden utanför universiteten. Den nu inledda utbyggnaden av forskarutbildningen kommer sannolikt att för- bättra läget kring sekelskiftet.
Det finns således kvalitativa hinder som måste övervinnas för att nå en långsiktigt acceptabel utbildningsnivå. Hänsyn härtill måste enligt re- geringens mening tas vid en bedömning av den praktiskt möjliga ut- byggnadstakten.
Starka skäl talar för att nu ge prioritet åt mer praktiskt inriktade, kor- tare eftergymnasiala utbildningar vid sidan av universitets- och högsko- lesystemet. Sådana utbildningar kan vara av mycket varierande slag. Särskilt betydelsefullt är det emellertid att stimulera tekniskt inriktade utbildningar där teori och företagspraktik blandas. En förebild finns i det trainee—system som regeringen aviserat i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 15).
Beträffande de längre akademiska eftergymnasiala utbildningarna krä- ver tidslogik och kvalitetskrav att den påbörjade utbyggnaden först full— följs. Det är främst tillgången på kvalif1cerade lärare som sätter restrik- tioner för en snabbare-expansion.
Sådan högre utbildning bör därför inte byggas ut ytterligare förrän mot slutet av 1990—talet. Då bör det finnas möjligheter att med iaktta- gande av höga kvalitetskrav påbörja en expansion som får sitt fulla ge- nomslag på andra sidan är 2000.
Regeringen anger nedan formerna och inriktningen på dessa satsning- ar.
6.1.1 Utbyggnad av eftergymnasial utbildning
Regeringens förslag: Insatser skall göras för att öka utbildnings- kapaciteten så att den motsvarar 20 000 fler helårsstuderande på eftergymnasial nivå. Huvuddelen skall avse kvalifierad yrkes— utbildning. Längre högskoleutbildning prioriteras i en andra etapp.
Skälen för regeringens förslag: Jämfört med många andra länder ge- nomgår en relativt låg andel av en svensk ungdomskull eftergymnasial utbildning. Svenska studerande tenderar också att påbörja utbildningen vid en högre ålder än vad som är fallet utomlands. Dessa två faktorer samverkar till en alltför låg utbildningsnivå hos den svenska arbetskraf- ten.
En successiv utbyggnad av den eftergymnasiala utbildningen bör ge- nomföras, med målet att erbjuda åtminstone ytterligare 20 000 platser under 1990—talets andra hälft. Utbyggnaden bör omfatta främst efter- gymnasiala utbildningar utanför universitet och högskolor, företrädesvis i samverkan med näringslivet.
Mot 1990-talets slut bör en ny expansionsfas för den akademiska ut- bildningen inledas. Erfarenheterna av de senaste årens utbyggnad av den akademiska utbildningen visar att utbildningssystemet kräver en av- sevärd resursförstärkning för att kunna genomföra en expansion med god kvalitet. Den utbyggnad som nu skett gör dessutom en ny lika snabb utbyggnad omöjlig att klara. Kvaliteten kräver en rimlig utbygg- nadstakt.
De ytterligare ekonomiska resurser som krävs för utbyggnaden av yr- kesinriktad eftergymnasial utbildning kan tillföras genom att behovet av reguljära arbetsmarknadsinsatser minskar i motsvarande mån.
Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning i nya former
Regeringens bedömning: Den kvalificerade eftergymnasiala yr— kesutbildningen bör ges nya former. Teoretisk utbildning till- sammans med yrkespraktik stimuleras. En särskild statsbidrags- form införs.
Skälen för regeringens bedömning: Nya yrken tillkommer och gamla försvinner i en allt snabbare takt. Också innehållet i yrkena förändras
allt snabbare. Samtidigt ökar specialiseringsgraden i många yrken. Av dessa anledningar kommer behovet av kvalificerade yrkesutbildningar på god teoretisk grund att öka. Även på eftergymnasial nivå behövs ut- bildningar med praktiska inslag som ger yrkeskompetens eller speciali- sering inom yrken.
I skriften ”Teknisk kompetens för framtidens företag" redovisar Sven- ska arbetsgivareföreningen (SAF) i samarbete med ett antal medlemsför- bund sin syn på utvecklingen av arbetslivet och behoven av utbildning på det tekniska området. Man pekar bl.a. på den snabba förändringen av arbetets organisation där den traditionella indelningen i arbetare och tjänstemän försvinner. Vidare efterlyses en mera yrkesinriktad utbild- ning och en större medverkan av företagen. Det understryks att detta t.ex. kan ske i form av entreprenader, företagsskolor, branschskolor och fristående tekniska institut.
Behovet av kvalificerad yrkesutbildning gäller i betydande utsträck- ning också utanför det tekniska området. Det finns ett mycket skiftande utbildningsbehov av detta slag som borde kunna tillgodoses av en rad olika typer av utbildningsanordnare.
Vad som här sagts gäller inte enbart ungdomsutbildningar. Många re- dan yrkesverksamma behöver dessutom utbildning på eftergymnasial nivå för att komplettera eller fördjupa sin kompetens. Relativt korta ut- bildningar, som integrerar teori och praktik, kan fylla en viktig funk- tion för att möta detta behov. En avgränsning mot såväl ungdomsutbild- ning som personalutbildning i företagen måste emellertid göras.
Internationellt sett har Sverige varit framgångsrikt när det gäller korta eftergymnasiala utbildningar inom universitet och högskolor. Framför allt har dessa vunnit en snabb acceptans både bland studenter och ar- betsgivare jämfört med andra länder.
De utbildningar som nu behöver ges förbättrade möjligheter är av ett annat slag, mera inriktade på det kvalificerade yrkeskunnandet. För att möta morgondagens behov av yrkeskunnande behövs utbildning, som inte är akademisk i traditionell mening, men som är mer kvalificerad än yrkesutbildningen i gymnasieskolan. En slutsats som kan dras av SAF-undersökningen är att det behövs flexiblare utbildningsformer än de nuvarande samt ökade möjligheter till varvad teoretisk/praktisk ut- bildning.
Den utbildning det här är fråga om förekommer till en del redan i dag inom utbildningsvåsendet, t.ex. som påbyggnadsutbildning inom kommunal vuxenutbildning (komvux).
Det finns i dag ett mycket stort antal Specialkurser, högre specialkur- ser och s.k. påbyggnadsutbildningar (inklusive f.d. särskilda yrkesinrik- tade kurser). Specialkurser får anordnas enligt nu gällande regler t.o.m läsåret 1994/95. Avsikten är att nya eller aktualiserade kursplaner för påbyggnadsutbildningar inom komvux skall föreligga i god tid före läså- ret 1994/95 . Regeringen har informerat riksdagen om denna fråga i bud— getpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 27).
Beredning pågår inom Utbildningsdepartementet och Skolverket av denna fråga. Inriktningen är att nuvarande kurser skall ersättas enligt följande: '
- Yrkesinriktade kurser inom programmen i gymnasieskolan kan er- sätta vissa kurser. Dessa kan då också anordnas inom komvux. Merpar- ten av de särskilda yrkesinriktade kurserna inom komvux tillhör denna kategori. — Kurser som har vissa förkunskaps— och ålderskrav och/eller är kopp-
lade till vissa myndighetskrav t.ex. yrkesförare. Kurserna bygger ofta på grundskolan men återfinns inte inom gymnasieskolans program. Dessa kurser skall vara komvuxkurser. — Egentliga påbyggnadsutbildningar som är relativt korta eftergymna- siala yrkesutbildningar, 1—3 terminer. Nu gällande krav på en påbygg- nadsutbildning är att den antingen skall leda till ett nytt yrke eller till en höjning av nivån i det yrke man har. De anordnas i huvudsak inom områdena ekonomi, teknik och omvårdnad.
Bland de här beskrivna utbildningarna tillhör den sistnämnda katego- rin sådana utbildningar som skulle kunna vinna på att utvecklas i en ny form, i enlighet med vad regeringen anfört ovan.
Regeringens bedömning är att det inom det nuvarande offentliga ut- bildningsväsendet, med sin relativt fasta organisatoriska struktur, inte finns tillräckliga förutsättningar att stimulera sådan yrkesutbildning som kräver en hög grad av specialisering eller där behovet av snabba omställningar är stort. Företagen måste också engageras ekonomiskt och pedagogiskt i utformning och genomförande av den typ av kvalificerad yrkesutbildning som uppenbarligen kommer att behövas.
En arbetsmarknad där många kommer att byta yrke flera gånger un- der sitt liv förutsätter en god teoretisk grund inte minst som bas för kontinuerligt lärande. Samtidigt kommer de yrkesspecifika kompe- tenskraven att skärpas. Att tillgodose båda dessa behov och bringa dem i samklang med varandra ställer särskilda krav på ett flexibelt utbild- ningsutbud. Det talar för att många olika typer av utbildningsanordnare tas i anspråk.
Det ankommer på statsmakterna att tillskapa en struktur som gör det möjligt att tillgodose de framväxande utbildningsbehoven vad gäller kvalificerad yrkesutbildning samt stimulera sådan utbildning av god kvalitet. De instrument som i första hand kommer ifråga är organisato- riska och ekonomiska. .
För en utbyggnad av kvalificerad yrkesutbildning krävs enligt rege- ringens bedömning följande: * Flexibla utbildningsanordnare med god överblick över arbetsmark- nadens behov. Därför behövs flera aktörer än dagens, som främst är kommuner samt universitet och högskolor. De skall kunna identi- fiera efterfrågan och på ett smidigt sätt tillgodose denna. Företagen bör kunna spela en viktig roll som förnyare. Det utesluter inte att befintliga organisationer med särskilda förutsättningar bör kunna medverka i denna typ av utbildning.
* En statlig organisation med uppgift att stimulera kvalificerade yrkes- utbildningar, bedöma utbildningens kvalitet och förutsättningar för statlig finansiering och studiestöd. I organisationens uppgifter bör ingå att göra nödvändiga prioriteringar. * Förstärkta statliga resurser.
Den här beskrivna formen för att utveckla eftergymnasiala utbild- ningar har sammanfattningsvis de bästa förutsättningarna att tillgodose ett föränderligt arbetsmarknadsbehov. Påbyggnadsutbildningar kan sam- tidigt inpassas i en naturlig struktur. Genom denna kan till sist också studiemedelsrättigheter ges en bm som stärker den enskildes rättssäker- het.
Regeringen kommer snarast att tillsätta en särskild utredare med upp- gift att skyndsamt utarbeta detaljerna för en struktur och organisation för att möta arbetsmarknadens behov av kvalificerad eftergymnasial yr- kesutbildning. I uppdraget kommer också att ingå att bedöma villkoren för de nuvarande påbyggnadsutbildningarna så att de även fortsättnings- vis kan anordnas inom kommunen. Uppdraget omfattar vidare att vär— dera erfarenheterna från den försöksverksamhet med kunskapscentra som Utbildningsdepartementet följt genom en särskild arbetsgrupp.
Universitet och högskolor — utbyggnad och profilering Inledning
Den högre utbildningen har de senaste åren byggts ut med cirka 30 pro- cent. Det är en snabbare utbyggnad än i något annat land under senare tid. Som regeringen tidigare framhållit är en fortsatt utbyggnad av den längre akademiska utbildningen nödvändig för att Sveriges långsiktiga konkurrensförmåga skall kunna hävdas. Framför allt gäller det utbild- ningar på kandidatnivå och däröver. Regeringen har inledningsvis redo- visat detta behov i ett tidsperspektiv.
' Ökad satsning vid universitet och högskolor
Regeringens förslag: Utbildningen vid universitet och högskolor skall byggas ut ytterligare med början i slutet av 1990—talet. Sär- skild vikt skall därvid läggas vid längre utbildningar. Universitet och högskolor får- delvis nya uppgifter. Forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna får en nisch- och nätverks- struktur.
Skälen för regeringens förslag: Regeringens bedömning är att det är nödvändigt att öka utbildningskapaciteten vid universitet och högskolor även efter det att den nu pågående utbyggnaden fullföljts. Särskild vikt behöver läggas vid längre utbildningar.
Med hänsyn till den påfrestning de senaste årens utbyggnad inneburit för universiteten och högskolorna måste emellertid tid nu ges för kvali-
tativ konsolidering. Först när framför allt lärartillgången förbättrats kan en ny utbyggnadsetapp komma ifråga. En expansion av den högre ut- bildningen aktualiserar också viktiga struktruella frågor vad gäller uni- versitetens och högskolornas uppgifter såväl inom grundutbildningen som forskningen.
Sverige har i dag sex universitet, två tekniska högskolor, Karolinska institutet, Handelshögskolan i Stockholm samt en teknisk fakultet inom Högskolan i Luleå som centra för avancerad forskning och forskarut- bildning. Femton mindre och medelstora högskolor bedriver utbildning av varierande bredd och djup samt viss forskning. I Stockholm finns vi- dare åtta specialhögskolor för konst samt idrott. Sveriges lantbruksuni- versitet bedriver såväl grundutbildning som forskning.
Flera universitet har idag nått en betydande storlek med 20-30 000 studenter. De bör inte i någon betydande utsträckning expandera ytter- ligare. En tyngdpunktsförskjutning torde på sikt ske så att universitet och fackhögskolor koncentrerar sig på längre akademiska utbildningar och på forskarutbildning.
Frågan är mot denna bakgrund hur den långsiktiga förstärkningen av den högre utbildningen skall ske. Svaret på frågan kräver även en be- dömning av hur den avancerade forskningen skall kunna ges bästa möj- liga utvecklingsförutsättningar, samt hur relationerna mellan grundut- bildningen och forskningen skall kunna upprätthållas.
Det är knappast rimligt att antalet studenter vid ett universitet i en sammanhållen organisation överstiger 30 000. Större lärosäten skulle kunna riSkera att förlora sin identitet och kunna få svårigheter att upp- rätthålla sin roll som avancerade forskningscentra. De mindre och me- delstora högskolorna bör därför ta på sig ökade uppgifter inom grund- utbildningen. En utveckling i denna riktning skisseras av Vetenskaps- akademien i en rapport — (Ds l993:92) Vetenskapsakademiens syn på kunskap och kompetens inför 2000-talet — inom ramen för arbetet med Agenda 2000.
Dagens mindre och medelstora högskolor har mycket olika karaktär. Några av dem har utvecklat intressanta profiler, framförallt tillsammans med' det lokala och regionala näringslivet. Andra har en större utbild- ningsvolym och därmed en större bredd i utbildningsutbud och forsk- nignsverksamhet. Ett större uppdrag inom grundutbildningen, tillsam- mans med ett ökat ansvar för den kontinuerliga kompetensutvecklingen i landet, skulle kunna ge de mindre och medelstora högskolorna en allt viktigare roll.
Den forskning som de mindre och medelstora högskolorna bedriver är av betydelse för att stödja grundutbildningen. Stor betydelse har vida- re de satsningar på forskningssamarbete i nätverk med universitet och forskande högskolor som har etablerats samt forskningssamarbete med näringslivet.
De nu vunna erfarenheterna visar på en struktur för forskningen som långsiktigt kan förstärkas. Nätverkssamarbete gör de mindre och medel-
stora högskolorna delaktiga i forskningen vid starka, vetenskapliga mil— Prop. 1993/94:177 jöer. . Forskning vid mindre och medelstora högskolor
Regeringens förslag: Forskningen vid mindre och medelstora högskolor förstärks. Från återstoden av Fond 92—94 avsätts 16,45 procent till en stiftelse med bl.a. detta ändamål (jfr avsnitt 6.6). Avkastningen på kapitalet skall gå till profilforskning inom sär- skilda styrkeområden i samarbete med näringslivet.
Skälen för regeringens förslag: Genom 1993 års forskningspolitiska beslut har anslagen för olika forskningsstödjande åtgärder vid de mind- re och medelstora högskolorna förstärkts. I den regionalpolitiska propo- sition (prop. 1993/94:140) Bygder och regioner i utveckling, som nyli- gen överlämnats till riksdagen föreslår regeringen att vissa engångsme— del avsätts för de mindre och medelstora högskolornas fortsatta utveck- ling och fördjupning av intressanta profiler i samarbete med näringsli- vet. Särskilt framhålls samarbetet med de lokala företagen.
Regeringen anser det angeläget att bygga vidare på de erfarenheter som nu vinns vid vissa högskolor som en följd av ett förändrat utbild- ningsutbud och samarbete med företagen. Denna utveckling har blivit möjlig genom de beslut som tidigare fattats om förstärkningar i sådan riktning. Det är viktigt att denna utveckling sker i ett långsiktigt per- spektiv.
Regeringen föreslår därför att medel ur återstoden av Fond 92-94 av- sätts till en stiftelse för att skapa möjligheter för mindre och medelstora högskolor att ingå avtal om forskningssamarbete i första hand med loka- la företag. Forskningens inriktning skall vara ett led i högskolans profi- lering och ha koppling till dess grundutbildning.
Högskolornas samarbete med näringslivet bör enligt regeringens upp- fattning utvecklas på så sätt att varje högskola ges möjlighet att utveckla en avgränsad forskningsinriktning med större djup. Stiftelsen bör i en- lighet med vad som nyss framhållits, upp till en viss nivå, normalt omk- ring 50 %, kunna svara för delfinansieringen av sådan forskning, förut- satt att icke-offentliga intressenter, i första hand det regionala näringsli- vet, är beredda att långsiktigt svara för resten.
Medlen bör också kunna användas för forskarutbildning. Därvid åvi- lar den vetenskapliga ledningen ett universitet eller fackhögskola med rätt att anta studenter till forskarutbildning.
Stiftelsens verksamhet förutsätts inom detta område vara permanent. De satsningar som redan beslutats om kommer att få full genomslags- kraft först om några år. Det är viktigt att framgångsrik sådan verksam- het kan tillåtas expandera långsiktigt. Av det skälet bör inte det för än- damålet avsedda kapitalet förbrukas. Stiftelsen bör dock ha möjligheter att över tid förändra prioriteringar mellan områden och högskolor.
Den här beskrivna samarbetsmodellen förutsätter således vetenskaplig ledning från högskolorna i samverkan med företagen samt, då även fors- karutbildning ingår, anknytning till ett universitet eller fackhögskola som är beredd att ansvara för handledningen av de forskarstuderande.
Genom den nu föreslagna förstärkningen av resurserna för forskning och forskarutbildning vid mindre och medelstora högskolor skapas för- utsättningar för en slagkraftig profilering och en förstärkning av den ve- tenskapliga miljön — till nytta för såväl högkolorna som näringslivet i Sverige.
Det är angeläget att de mindre och medelstora högskolorna långsiktigt kan upprätthålla den kompetens som upparbetats inom respektive pro- filområde. Verksamheten måste åtnjuta en betydande stabilitet samtidigt som den kontinuerligt prövas vad gäller kvalitet och inriktning. Företa- gens intresse för medverkan är ett viktigt kriterium vid sidan av den ve- tenskapliga prövningen.
Regeringen vill i detta sammanhang erinra om vad som tidigare fram- hållits i proposition 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg om utveckling av forskningen inom de mindre och medelstora högsko- lorna. Därvid lades riktlinjer för den långsiktiga utvecklingen fast. Det innebar att väsentliga resurser dels för forskning och forskarutbildning i nätverk med universitet och högskolor med fast organisation för forsk- ning, dels för samarbete mellan mindre och medelstora högskolor och näringsliv tillfördes. Därutöver förstärktes resurserna för generella forskningsstödjande åtgärder. Regeringen anser att en fortsatt utveckling efter dessa riktlinjer är önskvärd. Under senare tid har allt fler mindre och medelstora högskolor efter kvalitetsprövning fått rätt att utfärda magisterexamen. Ett samband mellan utbildning på den nivån och forskning är naturligt.
' Det ökande behovet av naturvetenskaplig och teknisk kompetens
Regeringens förslag: Vid universitet och högskolor görs en fort- satt satsning på naturvetenskaplig och teknisk utbildning. Den förläggs till lärosäten med naturvetenskaplig utbildning på lägst magisternivå och/eller civilingenjörsutbildning och annan tek- nisk utbildning på motsvarande nivå.
Skälen för regeringens förslag: Omfattningen av de akademiska ut- bildningarna på det tekniska och naturvetenskapliga området måste öka. Hinder för rekryteringen till sådana utbildningar måste undanrö- jas.
Ingenjörsvetenskapsakademien framhåller, i skriften (Ds 1993:96) In- genjörer i livslångt lärande, att civilingenjörernas andel av arbetskraften har en avgörande betydelse för Sveriges utveckling. Civilingenjörerna verkar pådrivande på utvecklingen och bidrar också i hög grad till att ny verksamhet skapas. Som tidigare visats änns emellertid vissa brister i rekryteringsbasen till teknisk och naturvetenskaplig utbildning.
Kungl. Vetenskapsakademien poängterar, i skriften (Ds 1993:92) Kun- skap och kompetens inför 2000-talet, att analyser av framtidens kompe- tensbehov entydigt pekar mot behov av grundläggande kunskaper i så- väl naturvetenskap som kulturvetenskap. Man betonar att kompetensni- vån måste höjas för att Sverige skall kunna fortsätta att utvecklas som kunskapsnation.
Samtidigt som behovet av tekniskt och naturvetenskapligt högutbil- dade ökar är rekryteringsbasen till dessa på väg att minska drastiskt av två orsaker. Av demografiska skäl kommer antalet studenter med natur- vetenskaplig eller teknisk inriktning från gymnasieskolan att minska till cirka 14 000 elever per år i slutet av seklet. Samtidigt uppgår universite- tens och högskolornas rekryteringsbehov till åtminstone 25 000 om det nu bedömda kunskapsbehovet skall kunna tillgodoses. Dagens tendens är att allt färre ungdomar väljer en gymnasieutbildning som ger kompe- tens för en eftergymnasial naturvetenskaplig eller teknisk utbildning. SCB:s statistik över sökande och antagna till gymnasieskolan visar att antalet antagna till dessa utbildningar minskat med drygt en procenten- het från höstterminen 1992 till 1993. Det behövs således en attitydför- ändring bland ungdomar redan i skolan för att undvika en framtida brist på behöriga sökande till högre utbildning inom naturvetenskap och teknik.
Stimulerande kontakter mellan elever och näringslivet är en av vägar- na för att åstadkomma attitydförändringar. Här bör lärosäten och nå- ringsliv arbeta tillsammans för att knyta skolan och dess aktörer närma- re forskning och yrkesliv i syfte att öka intresset för naturvetenskap och teknik. Tekniskt naturvetenskapliga centra finns på olika håll i landet och de fyller en viktig funktion.
Kemikontoret, Svenska kemistsamfundet, Karolinska institutet, Kungl. Tekniska högskolan och Stockholms universitet har kommit med förslag om att anordna en försöksverksamhet med ett nationellt re- surscentrum i kemi. Detta kemicentrums syfte skulle vara att sprida in- formation till lärare i grund— och gymnasieskola om de senaste forsk- ningsresultaten, ge tips om nya experiment samt ge information om fortbildningslitteratur, miljö— och säkerhetsfrågor. En verksamhet av detta slag skulle enligt regeringens mening kunna utgöra en fruktbäran- de länk mellan forskning, skola och näringsliv. Under förutsättning av näringslivets engagemang i denna fråga överväger regeringen att med- verka i finansieringen av verksamheten.
Regeringen har redan vidtagit en rad åtgärder för att stimulera intres- set för matematiska, naturvetenskapliga och tekniska utbildningar. Ver- ket för Högskoleservice (VHS) och Skolverket har fått i uppdrag att un- der en femårsperiod vidta åtgärder inom skolans och den högre utbild- ningens område som syftar till att öka ungdomars intresse för teknik och naturvetenskap. Ett särskilt mål är att framför allt kvinnor skall sti- muleras att söka till utbildningar inom dessa områden.
Den mer kursutformade gymnasieskola som riksdag och regering ny— ligen skapat förutsättningar för bör också kunna bidra till att bredda
Sl
rekryteringsbasen till universitetens och högskolornas tekniska och na- turvetenskapliga utbildningar.
Regeringen har också vidtagit åtgärder som syftar till att förbättra rek- ryteringsläget på kort sikt. Fr.o.m. budgetåret 1992/93 anordnas behö- righetsgivande förutbildning (basår) vid flera universitet och högskolor i syfte att ge fler ungdomar med samhällsvetenskaplig eller ekonomisk gymnasieutbildning möjlighet att skaffa sig behörighet till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar på universitet och högskolor. Även här gäller att det är betydelsefullt att öka andelen kvinnor i sådana utbild- ningar. Resurser för ytterligare basårsplatser har fördelats budgetåret 1993/94 och i årets budgetpropositionen föreslås ytterligare resurser för ändamålet (prop. 1993/94:100, bilaga 9). VHS har regeringens uppdrag att utvärdera basåret. De erfarenheter som redovisats hittills är goda. Huvuddelen av dem som antogs budgetåret 1992/93 har gått vidare till högre studier vid universitet och högskolor.
Regeringen har vidare genom tidigare åtgärder givit förutsättningar för en Ökad omfattning av längre teknisk och naturvetenskaplig utbild- ning (prop. Högre utbildning för ökad kompetens 1992/93:169, bet. 1992/93zUbU 14, rskr 1992/93:363). Av den totala expansionen budgetå- ret 1993/94 omfattande resurser motsvarande drygt 9 600 årsstudieplat- ser utgjorde 10 procent naturvetenskaplig och 20 procent teknisk ut- bildning. Av den planerade expansionen budgetåret 1994/95 avser 10 procent naturvetenskaplig och 15 procent teknisk utbildning.
Examinationen i de längre tekniska och naturvetenskapliga utbild- ningarna måste emellertid öka ytterligare. Detta måste ske i en takt som tar hänsyn till de kvalitativa kraven. I den utbildningspolitiska debatten har aktualiserats etablerandet av en ny teknisk högskola för att tillgodo- se detta behov. En schablonmässig beräkning av kostnaderna visar att en sådan geografisk koncentrerad satsning skulle kräva driftskostnader för grundutbildning och forskning på cirka 400 miljoner kronor per år. Beräkningen bygger på en examination av 500 civilingenjörsstudenter och 300 naturvetarstudenter per år och omfattar kostnader för under- visning, forskning, lokaler, lärare samt övrig personal. Erfarenheterna från uppbyggnaden av teknisk fakultet vid Högskolan i Luleå och Lin- köpings universitet visar att högkvalitativa vetenskapliga resultat erhålls först efter en lång uppbyggnadsperiod.
Regeringen anser inte att en sådan struktur på utbyggnaden är ända- målsenlig. En fortsatt satsning på naturvetenskaplig och högre teknisk utbildning bör i stället ske vid de universitet och högskolor där civiling- enjörsutbildning samt naturvetenskaplig utbildning på magisternivå be- drivs idag. Vid Kungl. Tekniska högskolan och Chalmers tekniska hög- skola har kapaciteten höjts genom samarbete med vissa mindre och me- delstora högskolor. Regeringen bedömer att en expansion av naturve- tenskaplig och teknisk utbildning är mest effektiv om den sker vid dessa befintliga lärosäten, samt genom en fortsatt utveckling av redan inlett samarbete mellan framför allt tekniska högskolor och mindre och me- delstora högskolor med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Det
finns således inte anledning till nyetableringar för högre teknisk utbild- ning.
Regeringen kommer inför 1996 års forskningsproposition att överväga behovet av forskning inom lantmäteriområdet vid Lunds universitet.
De här redovisade riktlinjerna bör kunna ligga till grund för de kon- kreta ställningstaganden som måste göras under de kommande åren. En struktur för den högre utbildningen och forskningen enligt dessa riklin— jer tillgodoser såväl viktiga utbildnings- som forskningskrav.
I Storstockholm är situationen för den högre utbildningen och forsk- ningen speciell. Regeringen redovisar i nästa avsnitt sin syn på hur hu- vudstadsregionens intressen i dessa hänseenden bäst kan tillgodoses.
6.1.2 Högre utbildning iStockholm
Regeringens förslag: Den fortsatta expansionen av högre utbild- ning i Stockholmsområdet skall ske inom ramen för en ny uni- versitetsstruktur. Denna bör få en inriktning som särskilt främ- jar en förstärkning av de kulturella och ekonomiska banden mellan Sverige och Östersjöregionen i övrigt. Förbättrade förut- sättningar för utbildning och forskning inom vårdområdet är också angelägna. Den nya universitetsstrukturen föreslås omfat- ta södra Storstockholmsområdet.
Från återstoden av Fond 92—94 avsätts 16,45 procent (jfr av— snitt 6.6) till en särskild stiftelse vars avkastning skall gå till forskning och forskarutbildning i den nya universitetsstruktu- ren.
En särskild tillfällig beslutsordning införs för att möjliggöra samordning av lokalförsörjningsfrågorna i Stockholmsområdet.
Ny universitetsstruktur i södra Storstockholm
Förstudiens Förslag: Utbildningsministern uppdrog i november åt en särskild utredare att utföra en förstudie rörande möjligheterna att sam— lokalisera viss högre utbildning i Stockholm. Uppdraget gavs mot bak- grund av bl.a. att Stockholms universitet att hade anmält att universite- tet inte kan klara av en nämnvärd ytterligare ökning av utbildningens omfattning i anslutning till sina nuvarande lokaler.
Förstudien - CAMPUS FÖR MÅNGFALD - har redovisats. i förstu- dien belyses enligt direktiven olika förutsättningar för etablering av campus — akademiska, pedagogiska, administrativa, resursmässiga och lokaliseringsmässiga samt kostnader och förslag till finansiering.
I förstudien föreslår utredaren att verksamheten i den nya lokalise- ringen får en stor ämnesmässig bredd. Forskningsverksamheten bör — i
varje fall inledningsvis — profileras mot frågor som är av intresse inom Östersjöområdet.
Förstudien redovisar två principiellt olika lokaliseringsalternativ - in- nerstadsuniversitet och campusuniversitet. Den lokalisering som väljs måste ha sådana kvaliteter att den kan hävda sig väl i konkurrensen om kvalificerad personal och studenter, framhåller utredaren. Denne anser att en lokalisering till Södermalm eller till Kvarnholmen på olika sätt fyller sådana krav. För att ordna en tillfredsställande miljö på Kvarnhol- men krävs emellertid att affärsmässigt acceptabla avtal kan träffas med markägaren samt att transportfrågorna kan ordnas framhålls det i för- studien. Om så inte är fallet bör någon av de i förstudien angivna loka- liseringarna på Södermalm eller i närbelägna områden i södra Stock- holm väljas.
I ett Östersjöperspektiv är det väsentligt att det nya campus får en tyd- lig identitet. En sådan uppnås främst genom ett gott vetenskapligt anse- ende, men lokalisering och fysisk miljö bidrar också. I de senare avse- endena har Kvarnholmen klara fördelar.
Den högre utbildning som redan finns på Södertörn bör enligt utre- daren utvecklas i anslutning till Novum, i Haninge och i Fittja/Södertäl- je. Dessa bör ingå som noder i ett nätverk och ingå i den nya organisa- tion som skapas för att sköta den tillkommande utbildningen och det nya campus.
Förstudien har bedrivits i kontakt med berörda intressenter i regio- nen. I förstudien föreslås sammanfattningsvis att
* ett nytt campus för högre utbildning och forskning etableras i Stockholm
* detta administreras av ett nytt universitet eller av en beställarorga- nisation som antingen är helt fristående eller en del av Stockholms uni- versitet
* den nya organisationen också får ansvaret för högskoleutbildning på Södertörn
* den nya organisationen får ansvar för en verksamhet som till sin omfattning motsvarar minst 8 000 helårsstudenter fördelat mellan cam- pus och Södertörn
* utbildning skall erbjudas inom alla utbildningsområden, dock med undantag för civilingenjörs—, läkar- och tandläkarutbildning
* forskningsverksamhet med ämnesmässig bredd och en inriktning som kan stärka Stockholms ställning i Östersjöområdet skall bedrivas på det nya campus
* det nya campus lokaliseras till Stockholms innerstad eller till södra Stockholmsområdet, eventuellt till Kvarnholmen
* befintlig verksamhet i Novum, Haninge och Fittja/Södertälje för— stärks inom ett nätverk tillsammans med det nya campus.
Andra initiativ: Stockholms läns landsting presenterade den 2 februari 1994 ett förslag till vad man kallar ett universitetscentrum runt Hud- dinge sjukhus och forskningsparken Novum. Enligt förslaget bör lands- tingets vårdutbildning flyttas till Novum och bilda bas i en stiftelse.
Denna stiftelse skall också bedriva undervisning i andra ämnen, främst med naturlig anknytning till vård och omsorg. I förslaget förutses också ett nära samarbete med de verksamheter inom utbildning och forskning som Karolinska institutet har lokaliserat till Huddinge sjukhus. Stock- holms läns landsting har förklarat sig berett att bidra med 250 miljoner kronor, som en grundplåt till ett universitetscenter. Där visas på möjlig- heter till gränsöverskridande forskning och utbildning genom samver- kan med angränsande discipliner inom samhällsvetenskap, medicinska och tekniska vetenskaper.
Ett sådant universitetscenter skulle få till uppgift att svara för finan- siering av en samlad verksamhet i vilken Vårdhögskolan ingår; lösa frå- gorna om lokaler och utrustning för verksamheten; svara för övergri- pande och gemensam forskningsutveckling samt svara för service, bib- liotek, tele och data inom det blivande universitetsområdet. Eftersom man förutser betydande finansiella svårigheter under överskådlig tid bör stor vikt läggas vid att minimera ekonomiska åtaganden och att tillvara- ta alla möjligheter att åstadkomma största möjliga ekonomiska rationa- litet.
Haninge kommun uppvaktade den 12 november 1993 utbildningsmi- nistern med en önskan om en förstärkning av de högskoleutbildningar som bedrivs inom kommunen. I dag erbjuds i Haninge ingenjörsutbild- ning genom KTH:s försorg samt utbildning i företagsekonomi och språk genom Stockholms universitets försorg. Institutet för datorstödd före- tagsledning, som är en del av den företagsekonomiska institutionen, har genom kommunens initiativ också förlagts till Haninge.
Länsstyrelsen i Gotlands län har i en promemoria presenterat ett pro- jekt omfattande kultur— och utbildningssatsningar med inriktning på länderna kring Östersjön. Sommaren 1993 öppnades Östersjöns Förfat- tar— och Översättarcentrum i Visby med denna inriktning. Ytterligare kultursatsningar planeras.
Under senare år har en systematisk satsning skett på ett förstärkt kun- skapssamarbete med inriktning på Östersjöfrågor i samverkan mellan Högskoleutbildningen på Gotland och flera svenska universitet och högskolor. På denna grund har utbildningssamarbete och Studentutbyte med universitet i Baltikum och Ryssland byggs upp.
Den programutveckling som pågår i länsstyrelsens regi utgår från att verksamheten i Visby — kunskapscentrum i Visby — skall vara selektiv och upplevas som angelägen av berörda universitet och högskolor. Pro- gramutvecklingen utgår från att ett Visbycentrum skall komplettera och stärka pågående samarbete i Östersjöregionen.
Befintlig högskoleutbildning i Storstockholm: Stockholms universitet bedriver utbildning och forskning inom humanistisk, juridisk, sam- hällsvetenskaplig och matematisk—naturvetenskaplig fakultet. Utbild— ningen omfattar f.n. cirka 21 000 helårsstudenter. Universitetet har re- geringens uppdrag att årligen förlägga utbildning för 275 helårsstuden- ter till verksamheten i anslutning till forskningsparken Novum. Budget-
året 1993/94 har universitetet utbildningar omfattande ca 330 helårsstu- denter på Södertörn, till större delen i Botkyrka och Huddinge.
Karolinska institutet (KI) bedriver utbildning och forskning inom medicinsk och odontologisk fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 3 000 helårsstudenter. Delar av läkarutbildningen med tillhörande forskning samt hela odontologiska fakultetens utbildning och forskning är förlagd till Huddinge sjukhus. Där ligger också logoped— och tand- teknikerutbildningarna. Under 1994 flyttas även sjukgymnastutbildning- en dit. Sammanlagt betyder detta bara för KI:s del en utbildning för mer än 1 100 helårsstudenter i anslutning till Novum.
Kungl. Tekniska högskolan (KTH) bedriver utbildning och forskning inom teknisk fakultet. Utbildningen omfattar f.n. cirka 10 000 helårs- studenter. I Stockholmsområdet har KTH tvååriga ingenjörsutbildning- ar förlagda till Järfälla och Kista i norr samt Haninge, Södertälje och Tumba i söder. Sammanlagt har ingenjörsutbildningarna plats för cirka 1 800 helårsstudenter varav ca 800 i Haninge och 400 i Södertäl- je/Tumba.
Lärarhögskolan i Stockholm bedriver grundläggande högskoleutbild- ning inom undervisningsområdet samt forskning och forskarutbildning i pedagogik. Utbildningen omfattar f.n. cirka 5 000 helårsstudenter. Geografiskt är utbildningarna spridda till Liljeholmen, Blommensberg, Solna och Södertälje samt Rålambshovsområdet. En stor del av grundskola och gymnasielärarutbildningarna är förlagda till universite- tet, Konstfack samt Idrottshögskolan och Kungl. Musikhögskolan.
Vårdhögskolan i Stockholm bedriver kommunal högskoleutbildning och har Stockholms läns landsting som huvudman. Utbildningen om- fattar cirka 2 500 helårsstudenter och är förlagd till lokaler invid Hud- dinge sjukhus och Södersjukhuset, på Karolinska institutets område och på Lindhagensgatan.
Vid Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konst- högskolan, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm, Operahögskolan i Stockholm samt Teaterhögskolan i Stockholm bedrivs grundläggande högskoleutbildning inom det konstnärliga området samt konstnärligt ut- vecklingsarbete. Skolornas utbildning omfattar sammanlagt cirka 1 600 helårsstudenter, fördelade med ungefär 550 studenter på vardera Konst— fack och Musikhögskolan i Stockholm och återstoden på övriga skolor.
Skälen för regeringens förslag: Redan fattade beslut om ökade resur- ser till universitet och högskolor innebär en väsentlig ökning av omfatt- ningen av svensk högre utbildning. Det finns, som tidigare framhållits, skäl att förutsätta att behovet av högre utbildning kommer att fortsätta att öka. En framtida expansion måste därför också ske i Stockholmsom- rådet.
Behov av utbyggnad i Stockholmsområdet
Inom regionen finns innevarande läsår cirka 30 000 (17 procent) av de omräknat 180 000 helårsstudenterna i Sverige. Jämfört med övriga län gäller för Stockholm
* att andelen högskoleutbildade i arbetskraften är 50 procent högre än riksgenomsnittet
* och att antalet sökande till universitet och högskolor i Stockholms län har varit extremt stort
* men att andelen högskolenybörjare är lägre än riksgenomsnittet. Därtill kommer att * antalet ungdomar under 1990—talet inte minskar lika mycket i Stockholmsregionen som i resten av landet
* utbudet av kurser för fortbildning och vidareutbildning är bra, men på bekostnad av ungdomsutbildningen vilket medfört en stark konkurrens bland ungdomsstudenterna
* en större andel invandrare efterfrågar högre utbildning. Även i Stockholmsområdet måste den högre utbildningen mot den här beskrivna bakgrunden byggas ut. En utgångspunkt för en sådan ut- byggnad är att den måste ske så att hög kvalitet kan säkerställas. Den fortsatta utbyggnaden bör också ske på ett sådant sätt att huvudstadens naturliga styrka kan tas till vara.
Utöver de skäl som låg till grund för att ge uppdraget om genomfö- rande av förstudien vill regeringen framhålla att Stockholm har ett unikt läge i den nya Östersjöregion som avtecknar sig efter Östeuropas frigörelse. Det är mot den bakgrunden viktigt att Stockholm som nod i Östersjösamarbetet får en sådan tyngd att de befolkningsmässigt starkare konkurrenterna, bl.a. S:t Petersburg, kan balanseras också när den ryska ekonomin återhämtat sig.
Karaktäristiskt för universitetet och högskolorna i Stockholmsområ- det är att de är relativt starkt specialiserade och — frånsett de konstnärli- ga högskolorna och Idrottshögskolan - är stora och utan goda expan- sionsmöjligheter i nuvarande lokalisering. Regeringen vill dessutom un- derstryka behovet av en förbättrad samordning särskilt vad gäller utbild- ning och forskning på vårdområdet.
Inriktning organisation lokalisering
En ny universitetsstruktur i södra Storstockholm med ett brett utbild- ningsutbud och en profilerad men ämnesmässigt bred forskning och . forskarutbildning skulle innebära en väsentlig förstärkning av den ve- tenskapliga potentialen i Stockholm. Därigenom skulle också belast- ningen på Frescatiområdet minska.
Det behöver, som regeringen ser det, inte finnas någon konflikt mel— lan de tre lokaliseringsorter i södra Storstockholm som först och främst har aktualiserats. Något slutgiltigt ställningstagande i denna del bör dock inte göras på det här stadiet. En ämnesmässig struktur uppbyggd kring tre tyngdpunkter med inriktning på humaniora, samhällsveten- skap och kultur respektive medicin och vård samt teknik bör emeller- tid eftersträvas, Det bör under alla omständigheter vara naturligt att inom den nya universitetsstrukturen också integrera modern informa- tionsteknologi.
Styrelsen för Stockholms universitet bör mot den här beskrivna bak- grunden få ansvaret för att vid sidan av universitetets nuvarande verk- samhet i Frescati leda en ny Söderstruktur. Det innebär tekniskt att Stockholms universitet får två skilda utbildningsuppdrag och takbelopp. För forskningen vid den nya universitetsdelen bör en tvärvetenskapligt inriktad forskningsorganisation inrättas. En samverkan med KTH:s in- genjörsutbildningar och andra specialutbildningar t.ex. vid KI bör ske på respektive plats.
Inrättande av en forskningsstiftelse m.m.
Forskningsverksamheten i Söderstrukturen bör ges en organisation som främjar mångdisciplinära utvecklingslinjer. Den bör ges en särskild pro- fil mot Östersjö— och Östeuropafrågor, men också mot vård och om- sorg. Östeuropaperspektivet ger särskilt anledning att rikta in verksam- heten mot ämnesområden som ekonomi, kultur och historia. Inom des- sa kunskapsområden bör också inledningsvis den nya forskningsverk- samheten byggas upp. Även andra områden kan bli aktuella innan verksamheten fått sin slutliga utformning.
Till stöd för forskning och forskarutbildning i den nya Söderstruktu- ren förslår regeringen att 16,45 procent av återstoden av Fond 92—94 av- sätts till en särskild stiftelse. Stiftelsens uppgift skall vara att förvalta det kapital som anförtrotts den och att med avkastningen stödja forskning och forskarutbildning med den inriktning som nyss nämnts - dvs. in— ledningsvis inom humaniora, kultur och samhällsvetenskap.
Utbildningen inom Söderstrukturen bör i övrigt finansieras på samma sätt som annan grundläggande högskoleutbildning. Det rör sig dels om den expansion som redan beslutats för Stockholms universitet, dels om omfördelningar inom Stockholmsområdet. Söderstrukturen får också till uppgift att fånga upp Stockholmsområdets del i en eventuell framti- da expansion av den högre utbildningen. Lärarna kommer att kunna få externa medel för forskning som andra forskare vid universitet och hög- skolor. Regeringen anser att särskilda medel från stiftelsen bör ställas till förfogande under ett uppbyggnadsskede för att bidra till kostnader för bl.a. akademisk infrastruktur.
Det fortsatta planeringen
En förstärkning och profilering av universitetsstrukturen av det slag som regeringen nu föreslår skulle kunna ge ett väsentligt bidrag till hela Sveriges kunskaputveckling och bli ett starkt stöd för att hävda Stock- holm/Uppsalaregionen som ett intellektuellt centrum i den nya Öster- sjöregionen. Det skulle skapa en tät akademisk miljö i vilken universi— tet, högskolor och andra vetenskapliga institutioner kan stimulera var- andra.
Ytterligare analyser bör dock genomföras innan detaljerade ställnings- taganden görs till den nya universitetsstrukturen. Sålunda bör precise- ringar göras vad gäller
* verksamhetens inriktning och omfattning
* lokalbehov
* lokaliseringar samt förutsättningarna för att tillgodose dessa med goda kommunikationer
* behov av förbättringar i infrastrukturen för att uppnå en god funk- tion och arbetsmiljö i den nya universitetsstrukturen
* Söderstrukturens organisation inklusive nya alternativa former för
styrning och ledning
* kostnader och finansiering för strukturen. Regeringen avser att inom kort tillsätta en organisationskommitté med uppgift att — i avvaktan på riksdagens ställningstaganden — ta fram ytterligare planerings— och beslutsunderlag för att förbereda etablering- en av den nya universitetsstrukturen och att samlat utreda vissa andra frågor rörande lokalförsörjningen för högre utbildning i Stockholm. Regeringen återkommer till denna fråga sist i följande avsnitt.
Samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm
Utbildningsdepartementet har initierat diskussioner med rektorerna för de konstnärliga högskolorna i Stockholm för att undersöka förutsätt- ningarna för en samlokalisering. Regeringen vill i det följande informe- ra riksdagen om denna fråga, som kan ha långsiktig betydelse för Sveri- ges kulturella liv.
Bakgrund
Det konstnärliga rektorskonventet har i skrivelse 1993-10—01 till Ut- bildningsdepartementet i princip ställt sig bakom tanken på en samlo- kalisering av de konstnärliga högskolorna i Stockholm och framfört synpunkter i frågan. En arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet med representanter för de olika högskolorna tillsattes i december 1993. Gruppens uppgift är att utreda olika lokaliseringsalternativ inom Stock- holmsområdet mot bakgrund av nuvarande splittrade lokalisering och på andra sätt otillfredsställande lokalsituation. Denna har också en ne- gativ inverkan på verksamheten och samverkansmöjligheterna mellan högskolorna.
I Stockholm finns sju fristående konstnärliga högskolor nämligen Danshögskolan, Dramatiska institutet, Konstfack, Kungl. Konsthögsko- lan, Kungl. Musikhögskolan, Operahögskolan och Teaterhögskolan. Till de konstnärliga högskolorna räknas även Grafiska institutet och institu- tet för högre kommunikations- och reklamutbildning (GI/IHR) som or- ganisatoriskt skall inordnas i Stockholms universitet den 1 juli 1994. Högskolorna har sammantaget en verksamhet av unik bredd och är av mycket stor betydelse för kulturlivet i Sverige och för Sveriges interna- tionella position inom kulturområdet. Förhållandet att högskolorna är små och självständiga bidrar till en särskild vitalitet och ett starkt enga— gemang i uppgifterna. Å andra sidan har detta förhållande historiskt sett lett till en splittrad lokalisering som medför att alla potentiella utveck-
lingsmöjligheter blir svåra att tillvarata. Samtidigt har flera av högsko- lorna dessutom dåligt anpassade eller nedslitna lokaler och i vissa fall även brist på lokaler vilket inverkar negativt på verksamheterna.
I första hand har Dramatiska institutet, Operahögskolan, Musikhög- skolan, Konstfack och Konsthögskolan var för sig under senare tid be- drivit ett planeringsarbete för att i olika etapper kunna genomföra nöd— vändiga förbättringar av sin lokalsituation. Konsthögskolans problem kommer att lösas efter hand som nya lokaler på Skeppsholmen färdig- ställs. I de fördjupade anslagsframställningarna för perioden 1993/94— 1995/96 anmälde högskolorna sina lokalproblem. I propositionen (1992/93:169) Högre utbildning för ökad kompetens togs dock ej ställ- ning till frågorna. Dock anmäldes att ett antal projekt behövde beredas ytterligare varför en reserv avsattes till regeringens disposition (s 2400.
Hänvisningar till US3
Överväganden
I samband med diskussionerna om de olika aktuella lokalproblemen för de konstnärliga högskolorna i Stockholm har frågan om en samlad lös- ning för samtliga högskolor utom Konsthögskolan aktualiserats. En samlad lokalisering, skulle förutom att lösa de enskilda högskolornas lo- kalproblem, även kunna skapa ett kulturellt centrum, ge nya förutsätt- ningar för utveckling av verksamheterna samt möjligheter att väsentligt förstärka deras internationella position. Nya generationer konstnärer skulle få bättre förutsättningar att inspirera varandra. Den samlade ef— fekten skulle kunna bli en väsentlig förstärkning av Stockholms kultu- rella miljö. Högskolornas möjligheter att fungera som en direkt tillgång i kulturlivet i Stockholm skulle också kunna förstärkas. Dessutom skul- le en samlokalisering kunna vara administrativt förmånlig.
Konstnärliga utbildningar har helt eller delvis kunnat ges en gemen- sam lokalisering i Göteborg, Malmö och Umeå. De pedagogiska och konstnärliga effekterna har på många sätt blivit mycket goda. Regering- en kan i anslutning till synpunkter som har framförts av det konstnärli- ga rektorskonventet konstatera att positiva effekter skulle uppstå inom flera områden till följd av en samlokalisering till en central plats inom Stockholm med fortsatt goda möjligheter till nära kontakter med olika kulturinstitutioner. Det gäller bl.a. de pedagogiska, konstnärliga, kultur- politiska och administrativa områdena enligt följande:
- genom närheten kan ett bredare och friare kursutbud erbjudas, vil- ket förbättrar studenternas framtida möjligheter till arbete
— bättre möjligheter skapas för kontakter mellan lärare och studenter från de olika konstarterna
- bättre förutsättningar skapas för att anordna gemensamma kurser, gemensamt utnyttja lärare och gästföreläsare och för att ordna gemen- samma gränsöverskridande projekt inom det konstnärliga utvecklingsar- betet
— gemensamma kontakter och information både nationellt och inter- nationellt underlättas bl a genom en större samlad lyskraft
- större flexibilitet medges i fråga om lokaler och utrustning
— bättre resurser åstadkoms för bibliotek, verkstäder, publika lokaler t.ex. scener, konsertsalar m.m.
— samlad administrativ kompetens vid högskolorna kan utnyttjas lät- tare
- möjlighet ges till bättre service (restaurang, post, bank, hälsovård, motionslokaler, kommunikationer) p.g.a. större underlag.
Mot denna bakgrund anser regeringen att det nu finns skäl att skapa de ekonomiska och övriga planeringsmässiga förutsättningar som be— hövs för en samlokalisering av konstnärliga högskolor i Stockholm.
Den avsedda samlokaliseringen innebär inte någon ändring av hög- skolornas ställning som självständiga högskolor. En genomgång av de administrativa förhållandena vid berörda högskolor har också visat att det behov av ökad administrativ effektivitet som finns kan tillgodoses inom nuvarande organisatoriska former. Regeringen räknar dock med att en samlokalisering kan underlätta en samverkan även inom andra områden än de som har direkt samband med lokalerna. '
En samlokalisering är möjlig att genomföra i anslutning till de loka— ler Konstfack och Dramatiska institutet förfogar över. På sikt går det att samla samtliga konstnärliga utbildningar utom Konsthögskolan till detta område.
Med det förslag regeringen nyss presenterat om en ny universitets- struktur öppnas ytterligare en lokaliseringsmöjlighet för de konstnärliga utbildningarna. En samlad lokalisering också av konstnärlig utbildning till södra Stockholmsområdet tillsammans med annan utbildning fram- står i ett sådant sammanhang som ett attraktivt alternativ, som skulle kunna stimulera till utveckling av nya utbildnings— och forskningsin- riktningar. I det utredningsarbete som regeringen tidigare aviserat vad gäller den nya universitetsstrukturen är det mot denna bakgrund ange- läget att pröva om inte en sådan lokalisering för de konstnärliga hög- skolorna skulle vara att föredra för de aktuella högskolorna framför andra lokaliseringsalternativ.
En särskild beslutsordning för lokalisering
Ett lokalförsörjningsprojekt som möjliggör en samlokalisering av de konstnärliga högskolorna med den nya universitetsstrukturen behöver genomföras i någon gemensam form. I det fortsatta arbetet bör den or- ganisationskommitté som fåri uppgift att utveckla den nya universitets- strukturen också få i uppgift att samverka med de konstnärliga högsko- lorna vad gäller dessas lokalförsörjning. Om en samlokalisering av nyss- nämnt slag genomförs kommer ett fast strukturerat samarbete mellan de konstnärliga högskolorna och Söderstrukturen därefter att krävas för förvaltningen av de gemensamma resurserna. Enligt regeringens bedöm- ning bör det konstnärliga rektorskonventet kunna utgöra basen för en samarbetsorganisation för de konstnärliga högskolornas del.
Arbetet med dels den nya universitetsstrukturen, dels lokalfrågorna för de konstnärliga högskolorna och vissa andra lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområdet kräver ett mycket stort mått av koordination för
att gynnsamma ekonomiska och funktionella villkor för de berörda myndigheterna skall kunna uppnås. En särskild tillfällig beslutsordning för lokalförsörjningsfrågor i Stockholmsområdet, som innebär att reger- ingen har möjlighet att avvika från den eljest gällande principen, är nödvändig för att hanteringen av lokalfrågorna i området skall bli ända— målsenlig. Detta innefattar ett visst avsteg från den princip för myndig- heternas ansvar för lokalförjningen som nu gäller. Den ordning som här föreslås bör därför godkännas av riksdagen.
6.1.3 Projektet Internationella Miljöuniversitetet i Lund
Regeringens förslag: Från återstoden av Fond 92—94 avsätts 2,70 procent till en särskild stiftelse (jfr avsnitt 6.6) till stöd för pro- jektet Internationellt Miljöuniversitet i Lund.
Bakgrund: Vid Lunds universitet finns en avdelning för industriell miljöekonomi. I en utvärdering, som på uppdrag av Statens Naturvårds- verk (SNV) utförts av två utländska experter, har verksamheten vid av- delningen fått mycket goda omdömen vad avser forskning och undervis- ning samt kunskapsspridning i övrigt.
I anslutning till beredningen av regeringens proposition Forskning i frontlinjen (prop. 1992/93:171) har förslag till upprättandet av ett inter- nationellt miljöuniversitet inkommit. Det internationella miljöuniversi- tetet skulle vara en i förhållande till Lunds universitet fristående organi- sation. Syftet är att bedriva forskning och forskarutbildning med inrikt- ning på strategiska frågor inom det miljöekonomiska området. Även ut- bildning på masternivå skall ingå i verksamheten. En viktig uppgift för det internationella miljöuniversitet är vidare att arbeta aktivt för att etablera nära kontakter med beslutsfattare inom olika områden, inte minst inom industrin. Svenska och utländska företag och organisationer förutsätts bidra till verksamheten också ekonomiskt. Verksamheten skall bedrivas dels i Sverige, dels i Frankrike.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i 1993 års forsknings- proposition understrukit vikten av internationalisering av svensk forsk- ning och högre utbildning. Långsiktigt samarbete mellan svenska forsk- ningsmiljöer och utländska institutioner är en väsentlig del i en sådan utveckling.
Den forskning och utbildning på miljöområdet - med inriktning på sambandet miljö och ekonomi — som föreslås bedrivas inom det inter- nationella miljöuniversitetet ligger väl i linje med den förstärkning av svensk miljöstrategisk forskning som inrättandet av Stiftelsen för mil- jöstrategisk forskning (Mistra) innebär. Den utvärdering som genom- förts visar att den forskning som bedrivs vid avdelningen för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet håller hög kvalitet.
Regeringen erinrar om att det här aktuella förslaget liksom övriga för- slag rörande miljöstrategisk forskning, som inkommit under beredning-
en av propositionen (prop. 1992/93:171) Forskning i frontlinjen, över— lämnats till stiftelsen Mistra.
Regeringen anser det angeläget att det projekt, som enligt förslaget le- der fram till ett internationellt miljöuniversitet med förankring i Lund resp. Nice, Frankrike, kan få en stabil grund. Detta kan enklast åstad- kommas genom att erforderliga medel läggs i en särskild stiftelse med ändamål att bidra till upprättandet av det vi nu betecknat som miljöuni- versitetet i Lund och att därefter främja detta projekts fortgång. Förvalt- ningen av en sådan stiftelse kan inledningsvis anförtros åt Mistra, som under hand förklarat sig villig till detta. Sedan projektet kommit igång bör förvaltningen kunna övergå till ledningen för projektet. En sådan ordning kan föreskrivas i stiftelsens stadgar. Det bör ankomma på Mist- ra att närmare överväga hur den föreslagna verksamheten bäst kan ut- formas för att överensstämma med de miljöpolitiska ambitionerna och kopplas till övrig miljöforskning. Det är särskilt angeläget att satsningen kan användas för att öka kompetensen i miljöfrågor hos svenska företag, särskilt små och medelstora.
6.1.4 Åtgärder för ökad kvalitet i vårdutbildning Bakgrund
Det finns i dag 27 kommunala vårdhögskolor geografiskt spridda över hela Sverige. Huvudmän för de kommunala vårdhögskolorna är land- stingen samt Göteborgs och Malmö kommuner. När i fortsättningen landsting nämns som huvudmän eller beställare avses även de ovan nämnda två kommunerna. Dessutom finns i Stockholm tre enskilda sjuksköterskeskolor. Vid vårdhögskolorna bedrivs i huvudsak sjukskö- terskeutbildning, sjukgymnastutbildning, arbetsterapeututbildning, labo- ratorieassistentutbildning, social omsorgsutbildning, tandhygienistut- bildning och barnmorskeutbildning. Vid Karolinska institutet och Lunds universitetet bedrivs dessutom sjukgymnastutbildning i statlig re- gi.
Huvudmannaskapet för vårdhögskolorna har utretts tidigare, bl.a. i samband med att vårdutbildningarna inordnades i högskolesystemet 1982. Vid riksmötet 1991 begärde riksdagen att huvudmannaskapsfrå- gan återigen skulle utredas (bet. UbU 1990/91:12, med anledning av prop. 1990/91:100 bil. 10, rskr. 1990/911355). Landshövding Anita Brå- kenhielm fick våren 1992 ett utredningsuppdrag som också omfattade vårdhögskolornas styrning, forskningsanknytning och kvalitet i utbild- ningarna. Utredningen har belyst dessa frågor. I dess betänkande Vård- högskolor — kvalitet, utveckling och huvudmannaskap (SOU 1993:12) presenterades ett flertal utvecklingsmöjligheter för vårdutbildningarna.
Regeringens förslag: För att garantera kvaliteten och mångfal- den i den vårdutbildning som för närvarande bedrivs vid vård- högskolorna skall utrymme skapas för alternativa samarbets— och huvudmannaskapsformer. Staten bör anordna vårdutbild- ning på de orter där så avtalas med den nuvarande huvudman- nen.
Följande alternativ kan bli aktuella: * Staten övertar huvudmannaskapet för vårdutbildning och landstinget utgör huvudsaklig beställare av utbildning. * Staten övertar huvudmannaskapet samt hela beställaransva- ret för vårdutbildningen. * Landstingen kan också fortsätta som hittills att driva utbild- ning vid kommunala vårdhögskolor. * Slutligen finns möjlighet för enskilda utbildningsanordnare att inom redan gällande bestämmelser driva vårdutbildning.
Samtliga lösningar förutsätter kostnadsneutralitet för staten och landstingen som i förekommande fall regleras genom avtal mellan staten och berörda landsting.
Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 6,85 procent (jfr avsnitt 6.6) till en särskild stiftelse vars avkastning skall gå till forsk- ning och forskarutbildning på vårdområdet samt forskning med inriktning på allergier och annan överkänslighet.
En utvärdering av all vårdutbildning inom universitet och högskolor genomförs för att avgöra under vilka omständigheter fortsatt examensrätt kan påräknas.
Utredarens förslag: Det övergripande målet är att höja vårdutbild- ningarnas kvalitet och akademiska anknytning. Forskning och utveck- lingsarbete inom vårdutbildningarnas karaktärsämnen är viktiga medel för att ge dessa ämnen en klarare profil. För att åstadkomma detta före- slår utredaren att vårdhögskolornas kontaktvägar till den statliga forsk- ningsorganisationen på Olika sätt stärks. De viktigaste åtgärderna är en- ligt utredarens mening att åstadkomma en starkare samordning mellan olika högskolor samt en ökad nationell koncentration. Huvudmanna- skapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad betydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett gemensamt perspektiv för universi- tet och högskolor.
I betänkandet anför utredaren kritik rörande den kvalitativa nivån inom delar av vårdutbildningarna.
Det finns idag, vilket också redovisas av utredningen samt i vissa re- missvar, ett antal samarbetsprojekt mellan statlig utbildning och lands- tingens vårdutbildning. Hälsouniversitetet i Linköping är ett exempel på ett sådant samarbetsprojekt som kommit att omfatta både kortare vårdutbildning och längre medicinsk utbildning. 1 Linköping, Umeå och Uppsala finns professurer i omvårdnad. Vid Göteborgs universitet finns en professur i vårdpedagogik. Utöver detta har ett antal centrum-
bildningar tillskapats för att främja den vetenskapliga utvecklingen av vårdutbildningarna samt forskning och forskarutbildning inom områ- det.
Utredaren redovisar tre alternativ för förändring av huvudmannaskap. Det första är att vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap genom att de flyttas från kommunala vårdhögskolor till statliga utbild- ningsanordnare. Det andra innebär att vårdhögskolorna i Linköping och Umeå förstatligas och inordnas i universitetet på respektive ort. Det tredje är att all vårdutbildning överförs till statligt huvudmannaskap. Utredaren föreslår också att avtal skall kunna slutas mellan landsting och staten om en samarbetsorganisation för vårdutbildning.
Utredaren föreslår vidare att en vårdhögskola, oberoende av huvud- mannaskap, skall ha en särskild högskolestyrelse i vilken rektors, låra- res och studenters inflytande garanteras.
Därutöver anser utredaren att den interkommunala ersättningen bör avskaffas.
En sammanfattning av betänkandet finns bifogat som bilaga 1. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna förordar ett enhetligt statligt eller ett blandat huvudmannaskap för vårdutbildningarna. Landstinget i Uppsala samt Göteborgs kommun accepterar ett förstatli- gande. Landstingen i Västerbotten, Stockholm och Östergötland är öpp- na för olika lösningar. Universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stock- holm, Umeå, Linköping samt Karolinska Institutet tillstyrker också ett förstatligande. Malmöhus läns landsting och Malmö kommun har av- stått från att svara på denna fråga i sina remissvar. Endast ett fåtal lands— ting förordar ett kommunalt huvudmannaskap.
Landstingsförbundet anser att varje förändring måste föregås av en förhandling som utmynnar i ett avtal om vem som skall vara huvud- man, samt hur finansierings- och inflytandefrågor skall lösas.
I remissvaren från Mälardalens högskola samt Södermanlands och Västmanlands läns landsting och för Mitthögskolan jämte Jämtlands och Västernorrlands läns landsting finns förslag om att utbildningen som uppdragsutbildning övertas av statliga högskolor.
Ungefär en fjärdedel av remissinstanserna ansåg att viss utbildning bör överföras till statligt huvudmannaskap. Vikten av att utbildningar som överförs skall behålla sin särart och skall ha anknytning till den akade- miska forskningsmiljön betonas.
Nästan samtliga universitet och högskolor har svarat att samarbete re- dan pågår mellan vårdhögskolan och universitetet eller högskolan på orten. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker att styrnings— och ledningsformerna skall vara likartade för all högskoleutbildning och ga- rantera inflytande för rektorer, lärare och studenter. Majoriteten till- styrker vidare förslaget att magisterkompetens bör vara miniminivå för vårdlärarna och att kliniska lektorat inrättas.
Remissinstanserna vid universitetsorterna avstyrker förslaget att mins- ka vårdutbildningens volym, medan övriga orter tillstyrker.
Majoriteten av landstingen avstyrker förslaget att avskaffa den inter- kommunala ersättningen. . '
Samtliga remissinstanser som yttrat sig anser att en utvärdering av landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolorna är nödvändig.
De tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm har tillstyrkt för- slaget att ombildas till fristående högskolor. Stockholms läns landsting stödjer förslaget.
En fullständig remissammanställning finns 1 bilaga 1. Skälen för regeringens förslag: Vårdutbildning bedrivs för närvarande vid ett stort antal enheter under varierande betingelser. Staten har i dag två instrument för att garantera att utbildningen håller akademisk nivå. Det ena är regleringen av rätten att utfärda examen enligt samma nor- mer som gäller vid statliga universitet och högskolor. Det andra är möj- ligheten att utöver examensrätt ge statsbidrag till verksamheten.
Sedan utredningen om vårdhögskolorna genomfördes har det i flera fall också blivit tydligt att de nya formerna för ekonomistyrning inom sjukvården medför att utbildningsfrågorna kan komma att bli lågpriori- terade inom klinikerna. Regeringens förslag i det följande syftar bl.a. till att förstärka ledningens för vårdutbildningen inflytande över de kliniska momenten i dessa utbildningar. .
Vad gäller den framtida organisationen av vårdutbildning föreslår re- geringen alternativa former.
Vårdutbildningarna bör, liksom övrig högre utbildning, kunna bedri- vas av olika utbildningsanordnare, kommunala, statliga eller enskilda. Genom att regeringen beslutar om examensrätten har regeringen, oav- sett huvudmannaskapet, ett instrument för att säkra en lägsta godtagbara kvalitet i utbildningen. .
Av utredningen och i remissbehandlingen har framkommit att sam- verkan mellan vårdhögskolor och statliga högskolor inte är ovanlig. Förutom den samverkan som redan finns på universitetsorterna pågår vid flera vårdhögskolor diskussioner med närliggande statliga högskolor om att påbörja eller fördjupa pågående samarbete. På vissa håll finns ge- mensamma lokaler. Samarbetet syftar till att utveckla såväl de statliga högskolorna som de kommunala vårdhögskolorna.
I åtskilliga fall kan det finnas väsentliga pedagogiska, organisatoriska och ekonomiska skäl att låta huvudmannaskapet för högre vårdutbild- ning övergå från ett landsting till en statlig högskola. I det föregående har fastslagits att vårdutbildning skall kunna bedrivas under huvudmän med olika legal status. I remissvaren föreligger vissa variationer i inställ- ning hos nuvarande huvudmän till tanken på ett statligt huvudmanna- skap.
Landstingen i Stockholms och Östergötlands län har aviserat att ett al- ternativ till statligt huvudmannaskap för deras del kan vara en privat- rättslig associationsform. Om de nuvarande huvudmännen skulle före- dra detta bör staten kunna träffa samarbetsavtal med dessa organisatio- ner samt medge rätt att utfärda examen enligt lag (1993:792) om till-
stånd att utfärda vissa examina. I Stockholm bedrivs merparten av sjuk- sköterskeutbildningen vid tre enskilda skolor (Ersta, Sophiahemmet och Röda Korset). Särskilda avtal bör träffas mellan staten, landstinget och dessa skolor angående utbildningens volym, inriktning och-genom- förande.
Vårdutbildning bör således kunna bedrivas vid statliga universitet och högskolor eller i högskolor som drivs av ett landsting. Härutöver kan vårdutbildning bedrivas av enskilda utbildningsanordnare.
Statlig vårdutbildning
En åtgärd som bör kunna bidra till att generellt utveckla kvaliteten i vårdutbildningarna är att lärarna i en betydande utsträckning inlemmas i den statliga fakultetsorganisationen. Då kan den kritiska massa fakul- —. teterna redan har utnyttjas effektivt. Denna vinst kan bäst uppnås ge— nom att ett antal vårdhögskolor som nu drivs i landstingsregi förstatli- gas. I första hand bör detta ske med universitetsorternas vårdhögskolor. Det skapar förutsättningar för stabila, varaktiga och slagkraftiga miljöer där vårdhögskolans lärare får möjligheter att bedriva forskning på lika villkor som lärarna vid andra statliga universitet och högskolor.
I samband med ett förstatligande infogas vårdutbildningarna i univer- sitetens och de statliga högskolornas forskningsorganisation. Fakultets- anknytningen kan variera något beroende på utbildningarnas karaktär men den torde i huvudsak beröra medicinsk, samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet. .
I Stockholm bör vårdutbildningarna ingå i eller samverka med den nya universitetsstruktur som föreslagits i föregående avsnitt. Särskilda anordningar kan därvid krävas för att tillgodose behovet av anknytning till medicinsk fakultet för dessa utbildningar.
Ett förstatligande innebär att samtliga för utbildningen erforderliga ekonomiska, personella och fysiska resurser, efter förhandling mellan staten och berört landsting ställs till den statliga utbildningshuvudman- nens förfogande. Ekonomiska resurser för både för teoretisk och klinisk utbildning inkluderas i ersättningen för vårdutbildningen och den kli- niska delen av utbildningen köps i sin tur av respektive statlig högskola från sjukvårdshuvudmannen (klinik eller motsvarande). Härigenom markeras att ansvaret för utbildningen entydigt och i sin helhet övergått till den högskola som också har examensrätten. Samarbetsavtal mellan respektive lärosäte och sjukvårdshuvudmannen som tillgodoser högsko- lans inflytande över den kliniska utbildningens innehåll och omfattning kan undantagsvis ersätta ett rent köp-sälj—förhållande.
Beställaransvaret för den vårdutbildning som förstatligats kan i allt vä- sentligt ligga kvar hos respektive landsting (som påpekats ovan avses med landsting här även de primärkommuner som i dag anordnar kom- munal vårdutbildning) eller i sin helhet föras över till staten. Är lands- tingen beställare innebär det att dessa uppträder som huvudlinansiär för vårdutbildning medan staten står för ett mindre utbildningsuppdrag - i princip motsvarande det tidigare statsbidraget - till de lärosäten som an-
ordnar vårdutbildning. Ett statligt beställaransvar innebär att vårdut- bildningen vid det aktuella universitetet eller högskolan framdeles helt finansieras av staten och ingår som en del i det utbildningsuppdrag riks- dagen fastställer för varje lärosäte.
Kommunalt beställaransvar
I de landsting där överenskommelse träffas mellan staten och landsting- et bör kommunalt beställd grundutbildning av varaktig karaktär etable- ras. Landstinget blir därmed den dominerade beställaren av vårdutbild- ning från den statliga högskola som har ansvar och examensrätt avseen- de utbildningen. Övergången kan ske enligt följande principmodell: * Genom avtal mellan staten och berörda landsting överförs ansvaret för utbildningens genomförande till en statlig högskola. I avtalet reg- leras också de ekonomiska villkoren i samband med övergången, t.ex. vad gäller lokaler och personalens pensionsskuld . * Regeringen fattar beslut om att flytta rätten att utfärda examen, efter yttrande från kanslersämbetet, från den kommunala Vårdhögskolan till en statlig högskola. * Vårdhögskolans personal erbjuds anställning i den statliga högsko- lan. * Landstinget köper utbildning av den statliga högskolan inom ramen för ett långsiktigt avtal. Ett långsiktigt ramavtal, förslagsvis benämnt Vårdutbildningsavtal, VUA, skall ge de erforderliga ramarna för förhållandet mellan den stat- liga högskolan, den eller de avtalsslutande landstingen och regeringen. Avtalet skall bl.a. omfatta frågor rörande krav på utbildningens kvalitet, regler för beräkning av ersättning samt rollfördelningen mellan staten och landstingen. I avtalen kan ingå överenskommelser om formerna för berörda landstings inflytande över omfattningen av utbildningen, lokali- seringen och den övergripande inriktningen vid de "säljande" högsko- lorna. För att hänsyn skall kunna tas till Kanslersämbetets utvärdering 1996 skall det också vara möjligt att säga upp ramavtalet.
VUA bör förutsätta att landstingen och de statliga högskolorna direkt sluter lokala utbildningsavtal. Staten lägger därvid ut ett mindre utbild- ningsuppdrag, vilket i princip motsvarar det nuvarande statsbidraget, samtidigt som landstinget lägger ett större uppdrag. Omfattningen av landstingets uppdrag förutsätts vara beroende på landstingets bedöm- ning av utbildningsbehoven. I dessa uppdrag regleras takbelopp, högsta antal helårsstudenter, prestationer och vilka examination som förväntas, i enlighet med det system som redan tillämpas för statliga universitet och högskolor. De lokala avtalen bör tecknas för perioder som överens— stämmer med statens för närvarande treåriga utbildningsuppdrag till universitet och högskolor i övrigt.
Statligt beställaransvar
På vissa orter kan det finnas ett intresse för staten att överta både hu- vudmannaskap och beställaransvar. Ett övertagande av hela ansvaret förutsätter dock att ekonomiska regleringar kan göras så att det vid övergångstillfället och under överskådlig tid är kostnadsneutralt för sta- ten och det berörda landstinget.
En eventuell överenskommelse får inte vara förenad med villkor eller begränsad till tiden. I förhandlingar med varje enskilt landsting där en överföring av beställaransvaret till staten är intressant måste möjlighe- terna till att ordna en sådan kostnadsneutral finansiering klarläggas.
Regeringen bedömer att ett statligt beställaransvar i första hand kan vara av intresse på universitetsorterna. Om ovan angivna förutsättningar kan uppfyllas bör möjlighet även finnas att på andra orter sluta avtal som innebär ett helstatligt beställaransvar. Övergång till det nya syste- met bör kunna ske med början den 1 juli 1995.
Regeringen avser att återkomma till riksdagen i 1995 års budgetpro- position i de fall förutsättningar funnits för att sluta avtal enligt denna modell.
Kommunala vårdhögskolor
Det bör stå varje landsting, som idag har examensrätt, fritt att även fort- sättningsvis driva vårdutbildning i egen regi om utbildningen håller godtagbar kvalitet. Även om vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till staten och ytterligare vårdhögskolor förändras enligt VUA- modellen kommer visa vårdhögskolor, på eget initiativ, sannolikt att kvarstå med kommunalt huvudmannaskap. Dessutom kommer alltjämt vissa helt fria vårdutbildningar att leva vidare utan förändringar.
Ledning av kommunala vårdhögskolor
Vårdhögskolorna har i dag inte samma grad av självständighet som de statliga universiteten och högskolorna. Vårdhögskolornas styrelser ut- görs av politiskt sammansatta nämnder. Dessa nämnders arbete regleras i kommunallagen. I de flesta fall betyder detta att föredragande för nämnden är landstingens utbildningschef, som är en tjänsteman som of- tast också har ansvar för övriga utbildnings— och kulturfrågor i lands- tinget. Endast om rektor alltså är utbildningschef har denne samma ställning i styrelsen som rektorer vid statliga universitet och högskolor. Visserligen har kommuner och landsting medgivits rätt att när det gäl- ler frågor inom deras högskolor delegera beslut till andra organ än de som inrättats inom högskolan, men någon skyldighet att göra det finns inte. Denna ordning ger inte studenter och lärare sådana garantier för inflytande som de har vid statliga universitet och högskolor.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att det bör införas en skyldighet för landstingen att inrätta styrelser, med största möjliga parallellitet till de statliga universitetens och högskolornas styrelser.
Prop. 1993/942177
Rektor, lärare och studenter kan härigenom ges ett starkare inflytande och styrelserna sålunda få en starkare akademisk kompetens. Sådana be- stämmelser kan enligt regeringens bedömning ges inom ramen för det bemyndigande som regeringen har enligt 5' kap 5 & högskolelagen (1992:1434) när det gäller organisationen av kommuners och landstings högskoleutbildning.
Andra utbildningsanordnare
Utöver de nu befintliga vårdhögskolorna kan också nya utbildningsan- ordnare komma till. Dessa förutsätts på vanligt sätt ansöka om examens- rätt hos regeringen. Ansökningarna kommer precis som för andra en- skilda utbildningsanordnare att prövas av_Kanslersämbetet innan rege- ringen fattar beslut i frågan. ' _
Vårdforskning m.m. Vårdforskning
Forskning kring omsorg och vård är ett relativt ungt område med tvär- vetenskaplig karaktär där forskningserfarenhet och forskningstradition är begränsad. Forskningen är angelägen bl.a. för att kunna utveckla nya metoder för att på ett bättre sätt ta hand om patienter vilket kan leda till minskat lidande och därmed ökad livskvalitet för individen. För samhället kan det i sin tur medföra besparingar inom hälso— och sjuk- vården. Vårdutbildningarna innehåller stora inslag av yrkesförberedan- de klinisk utbildning. För att säkerställa en hög kvalitet i utbildningen är det angeläget att de vetenskapliga inslagen samt den kliniska anknyt- ningen förstärks. Detta kan bl.a. ske genom att andelen disputerade lä- rare inom vårdutbildningen ökas, samt genom ökade forskningsinsatser på vårdområdet.
Det är lämpligt att i samband med en förändring av huvudmannaska- pet för vårdhögskolorna göra insatser som garanterar en långSiktig ut- veckling av vårdforskningen. .
En förstärkning av vårdforskningen är mot denna bakgrund angelä- gen.
Allergiforskning
Allergier och annan överkänslighet är vanliga och har ökat under de se- naste decennierna. Allergiutredningen (SOU 1989:76) har framhållit behovet av forskning om orsaker till allergiska sjukdomstillstånd och möjligheter att förebygga dessa. Det finns särskilda behov av att förstär- ka den gränsöverskridande allergologiska forskningen, omfattande t.ex. beteendevetenskap, ekonomi, byggnadsteknik och toxikologi.
Vårdutbildningarna; forskningsanknytning
Vikten av ett nära samband mellan forskning och utbildning _vid de aka- demiska lärosätena är markerad genom ett uttryckligt stagande i 1 kap. 3 & högskolelagen (1992:1434). Hur anknytningen till forskningen skall ske beror på om utbildningen har statligt, kommunalt eller enskilt hu— vudmannaskap.
För utbildningar under statligt huvudmannaskap skall fakulteterna vid de statliga lärosätena ges ansvar genom att utbildningarna inlemmas i olika fakulteters verksamhetsområden (Bilaga 2, förteckning B till högskoleförordningen 1993:100). För vårdutbildning med annan hu- vudman än staten bör frågan lösas genom föreskrifter för fakulteterna att sluta samverkansavtal. Detta är också vad utredaren har föreslagit.
Stiftelse för vårdforskning och forskning om allergier
Regeringen föreslår att 6,85 procent ur återstoden av Fond 92—94 avsätts till en vårdforskningsstiftelse. Avkastningen ur denna stiftelse bör an— vändas till forskning och forskarutbildning på vårdområdet i enlighet-, med vad som nyss framhållits. Inledningsvis bör medlen användas för att öka andelen disputerade lärare med vårdutbildning som grundut- bildning. Vidare är forskning om allergier och annan överkänslighet angelägen. Därvid är det viktigt att utrymme ges till gränsöverskridande forskning inom medicinens olika grenar men även forskning inom om- råden av icke—medicinsk karaktär t.ex. beteendevetenskap, byggnadstek- nisk forskning och ekonomi.
Vidare bör som regeringen tidigare framhållit utrymme finnas för forskningsinsatser vid Vårdhögskolan i Stockholm i samband med en etableringi Novum.
Organisation, den närmare preciseringen av medlens användning m.m. kommer att bli föremål för beredning med bl.a. sjukvårdshuvud- männen.
Särskilda frågor lnterkommunal ersättning
lnterkommunal ersättning är det belopp landstingen betalar varandra för att studenter skall kunna studera i ett landsting som personen inte är skriven i.
Sedan den 1 juli 1991 måste en studerande vara folkbokförd på den ort där vederbörande bedriver studier senast sex månader efter det att studierna påbörjats. Detta torde redan ha fått konsekvenser för tillämp— ningen av interkommunal ersättning. För en student som studerar vid en kommunal högskola och som då han/hon sökte till utbildning var folkbokförd i ett annat landsting kan interkommunal ersättning utgå under det första halvårets studier. Därefter skall studenten vara folkbok- förd i det landsting där denne också studerar varför interkommunal er- sättning ej längre kan utgå.
Den interkommunala ersättningen kommer därför framdeles att utgö- ra en betydligt mindre del av landstingens budget än idag.
För de fall där vårdutbildningen förs över till statlig huvudman kom- mer på motsvarande sätt de regler som gäller idag om statens rätt till er- sättning för viss utbildning att tillämpas (5 kap. 4 & Högskolelagen (1992:1434) och förordning (1989:26) om ersättning för statlig högsko- leutbildning från landsting, senaste ändring 199436).
I de fall landsting uppdrar åt en statlig högskola att genomföra vårdut- bildning inom det egna landstinget torde det bli nödvändigt att reglera de ekonomiska villkoren vad avser ersättning mellan stat och kommun så att konkurrensneutralitet erhålls.
Utvärdering
Regeringen avser att ge Kanslersämbetet i uppdrag att genomföra en ut- värdering av kvaliteten i all vårdutbildning. Detta uppdrag kan vara slutfört tidigast i september 1996. Åtgärder som syftar till att förstärka kvaliteten i utbildningen vid vårdhögskolorna bör givetvis vidtas löpan- de utan att man avvaktar utvärderingens resultat. Om det skulle föran— ledas av universitetskanslerns utvärdering kan det visa sig nödvändigt att regeringen omprövar rätten för utbildningsanordnare att utfärda exa- men.
Oavsett vilket huvudmannaskap utbildningen har förutsätter regering- en att den kommer att omfattas av universitetskanslerns utvärdering. Slutgiltig ställning till examensrätt bör tas när resultatet av utvärdering- en föreligger. De flesta landsting avsätter i ökande grad resurser för forskning och forskarutbildning inom vårdområdet. Den trenden måste sannolikt fortsätta för att vårdhögskolorna skall kunna möta kvalitets- kraven.
Om det skulle visa sig att en högskola inte håller tillräckligt hög kva- litet enligt Kanslersämbetets bedömning kan den, om förhållandena inte förbättras, komma att mista rätten att utfärda examina. De högskolor som inte har examensrätt kan inte heller räkna med statsbidrag.
Det fortsatta arbetet
Regeringen kommer inom kort att utse en förhandlare med uppgift att förbereda och under förutsättning av riksdagens godkännande genomfö- ra de förhandlingar som blir aktuella.
6.1.5 Fullf'öljande av resurstilldelningssystemet för grundutbildning Kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet Bakgrund
Av föregående kapitel framgår den principella utformningen av resurs- tilldelningssystemet för grundutbildning liksom de huvudsakliga moti- ven härför.
Principerna för det nya resurstilldelningssystemet godkändes av riks- Prop. 1993/941177 dagen i december 1992. Utformningen av de två delar som baserar sig på antalet registrerade studenter (studentpeng) och deras prestationer infördes den 1 juli 1993.
För den tredje och sista delen av resurstilldelningssystemet - kvalitets- delen — lämnade Resursberedningen i november 1993 ett förslag till ut— formning i delbetänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av betänkandet bifogas denna proposition i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats av ett femtiotal remissinstanser, vars huvudsakliga synpunkter framgår av den remissammanställning som också ingår i bilaga 2.
Regeringens förslag: Statsmakterna har ett ansvar för kvaliteten i det svenska universitets— och högskolesystemet. Därför skall de kvantitativt inriktade delarna av resurstilldelningssystemet kom- pletteras med en del som explicit skall främja kvaliteten, ett kvalitetsbelopp. .
Regeringen föreslår att resurstilldelningen i detta avseende ba- seras på en bedömning av respektive lärosätes ambitioner för kvalitetsutveckling, som de uttrycks i fastställda planer - pro- gram för kvalitetsutveckling - och genomförandet av dessa. An- svaret för denna bedömning föreslås åligga Kanslersämbetet, som får i uppdrag att med hjälp av expertgrupper göra en be- dömning av samtliga universitet och högskolor under varje tre- årsperiod.
Fem procent av de totala resurserna för grundutbildning av- sätts fr.o.m. nästa treårsperiod (1997—1999) för kvalitetsdelen av resurstilldelningssystemet. För varje lärosäte avsätts varje bud- getår ett maximalt kvalitetsbelopp som motsvarar fem procent av anslaget till grundutbildning, exklusive särskilda åtaganden. Beroende på Kanslersämbetets senaste bedömning är lärosätet berättigat till hela, halva eller ingen del av detta belopp. Kvali- tetsbeloppet utbetalas av Kammarkollegiet efter rekvisition av respektive lärosäte. Detta förslag innebär att lärosätena erhåller kvalitetsbeloppet i efterhand som belöning för sitt arbete med kvalitetsutveckling.
Kanslersämbetet bör inom ramen för sitt anslag erhålla vissa medel för fördelning till angelägna utvecklings- och stödprojekt med anknytning till kvalitetsutveckling.
Den föreslagna modellen för utformning av kvalitetsdelen kan i princip tillämpas för all grundutbildning, oberoende av hu- vudmannaskap.
Beredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. På följande punkter avviker beredningens förslag:
Resursberedningen föreslog att de fem procent som skulle avsättas som kvalitetsbelopp för varje lärosäte skulle avsättas i förhållande till anslaget till grundutbildning exklusive lokalkostnader.
Beredningen föreslog att hela kvalitetsbeloppet skulle betalas ut -i för— skott månadsvis. Varje lärosäte skulle sedan vid varje budgetårs slut få behålla de utbetalda medlen i förhållande till hur programmet för kva— litetsutveckling och dess genomförande bedömts av Kanslersämbetet. De delar av kvalitetsbeloppet som lärosätet inte kunde tillgodoräkna sig skulle årligen inbetalas till ämbetet. Dessa medel skulle Kanslersämbetet sedan få fördela till angelägna stöd— och utvecklingsprojekt.
Bedömningen, som skulle göras rullande under varje treårsperiod, skulle sammanfattas i ett av fem slutomdömen, vilka berättigade till 100, 60, 20 respektive 0 procent av. kvalitetsbeloppet. Omdömet före- slogs omgående få genomslag på kvalitetsbeloppets storlek.
Beredningen föreslog att bedömningarna skulle få effekt på resurstill- delningen redan under budgetåret 1995/96, då kvalitetsbeloppen före- slogs motsvara tre procent.
Remissinstanserna: Vid sidan av de allmänna synpunkter som redovi- sats ovan avser remissynpunkterna huvudsakligen tre frågor; Nedan görs en kort sammanfattning av de synpunkter som därvid framförts.
I . Kanslersämbetets roll
Ett stort antal remissinstanser, nästan hälften av universiteten och hög- skolorna samt RRV, är mycket tveksamma till att Kanslersämbetet ges en dubbel roll, dels att stödja och stimulera, dels att granska och bedö- ma. Därtill kommer, vilket påpekas av bl.a. Uppsala och Lunds univer- sitet, uppgiften att fördela medel. Lunds och Umeå universitet samt Mä- lardalens högskola anser att regeringen borde besluta om kvalitetsbelop— pets fördelning.
2. Den tekniska utformningen av förslaget
Uppsala, Lunds och Göteborgs universitet samt LO framhåller svårighe- terna att bedöma verksamheten i sin helhet vid ett stort universitet, var- för en bedömning hellre borde ske fakultets—/områdesvis.
Många universitet och högskolor anser att det är olämpligt eller opsy- kologiskt att dra in medel från dem som lyckas mindre väl, och att man i stället borde belöna dem som lyckas bra. Kvalitetsbeloppet borde en- ligt deras mening således inte betalas ut i förskott utan i efterhand.
Kanslersämbetet samt högskolorna i Gävle/Sandviken, Karlstad och Skövde föreslår att tre procent av kvalitetsbeloppet skall knytas till be- dömningen av kvalitetsprogrammen, dvs. till ambitionerna och att två procent skall knytas till genomförandet av dessa planer. Å andra sidan påpekar några remissinstanser, bl.a. Lunds universitet, att det inte finns någon anledning att premiera högt svävande planer över huvud taget utan att det är resultatet av kvalitetsarbetet som skall bedömas.
Beredningens förslag att de delar av kvalitetsbel0ppet som ej kan ut— nyttjas borde inbetalas till Kanslersämbetet, som sedan skulle fördela medlen till angelägna stöd— och utvecklingsprojekt, har också rönt kri- tik från flera lärosäten. En del av kritiken som gäller ämbetetets olika roller har berörts under punkt 1 ovan. Andra menar att förslaget leder till onödig rundgång. Stockholms universitet föreslår att de outnyttjade
medlen i likhet med outnyttjade takbelopp efter varje treårsperiod skul- le tillföras de lärosäten som ej kunnat få full ersättning för sina studen— ter och deras resultat inom sina takbelopp.
Hänvisningar till US4
3. Bedömningsskalan och dess koppling till resursberäkning
Flera remissinstanser vänder sig mot den föreslagna femgradiga bedöm— ningsskalan. De flesta av dem förordar i stället en två- eller tregradig skala. Umeå universitet anser dock att det är bra att de två högsta stegen båda berättigar till fullt belopp.
Några remissinstanser efterlyser fastare angivna kriterier för Kanslers- ämbetets bedömningar.
Skälen för regeringens förslag: Grundläggande motiv
Principerna för systemet som fastställts av riksdagen innebär att de läro- säten vars grundutbildning har hög- kvalitet också skall ges mer resurser. Det huvudsakliga skälet är. att ge incitament för universitet och högsko- lor att förbättra kvaliteten. Därtill kommer värdet av en tydlig signal att resurser inte bara tilldelas för kvantitativa resultat. Att så nu skulle vara fallet är en — i och för sig inte korrekt — ofta förekommande kritisk be- skrivning av de hittills införda delarna av systemet. Denna kritik, bl.a. framförd vid den hearing om Resursberedningens förslag som Utbild- ningsdepartementet ordnade ijanuari 1993 och i skrivelse från de fack- liga organisationerna, har emellertid stärkt de ursprungliga motiven för att införa en kvalitetsdel i resurstilldelningssystemet.
Resursberedningen pekar i sitt betänkande inledningvis på att oron för kvaliteten i grundutbildningen har gamla anor. Bara under de se- naste decennierna har den rönt stor uppmärksamhet åtminstone vid två tillfällen. Under 1960—talet gav den snabba expansionen anledning till förstärkt oro. Men även under 1980—talet, då ingen expansion sked— de och inga egentliga krav på prestationer fanns, uppkom en kritik mot bristande kvalitet. Denna kritik artikulerades främst av Sveriges förena- de studentkårer (SFS).
Den snabba ökningen av kapaciteten som nu sker inom grundutbild- ningen ger därför anledning till skärpt uppmärksamhet. Den viktigaste och mest svårgripbara aspekten på grundutbildningens situation ligger dock i dess förhållande till forskningen. Som tidigare påpekats i denna proposition konstaterade Högskoleutredningen att praktiskt taget all professionell status inom lärarkåren finns att söka i forskningen. Den helt övervägande andelen av alla priser, stipendier, utmärkelser och do- nationer avser vetenskaplig verksamhet. Medan engagemang i grundut- bildningen tidigare praktiskt taget inte haft någon som helst effekt på resurstilldelningen har kopplingen mellan kvalitet i verksamheten och mer resurser varit högst påtaglig i forskningen.
Resursberedningen konstaterar att intresset för grundutbildningen med betoning på kvalitetsfrågorna glädjande nog sedan några år är
mycket levande. Åtskilliga pedagogiska pris har inrättats, statsmakterna har satsat särskilda resurser för att stärka kvaliteten inom vissa områden och för att ge lärare möjlighet att genomgå pedagogisk utbildning och forskarutbildning. Grundutbildningsrådet, som tillkom på initiativ av Högskoleutredningen, delar ut projektmedel till enskilda lärares utveck- lingSprojekt inom undervisning och examination samt till internatio- nellt lärarutbyte, vilket tillför nya referensramar.
Kärnfrågan är dock om de allra senaste årens landvinningar blir be- stående i konkurrens med forskningen. Det huvudsakliga motivet för en koppling mellan kvalitet och resurstilldelningen ligger — enligt Re- sursberedningens uppfattning - i övertygelsen om att ytterligare åtgär- der krävs och att det tydligt måste framgå att det lönar sig att systema- tiskt arbeta för att höja kvaliteten i grundutbildningen.
Flera remissinstanser, bl.a. Göteborgs, Stockholms och Umeå univer- sitet, Kungl. Tekniska högskolan samt Chalmers tekniska högskola, an- ger explicit att de delar denna uppfattning. Uppsala, Lunds och Linkö- pings universitet, högskolorna i Växjö och Örebro, Konstfack, Opera- högskolan och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) ifrågasätter dock det lämpliga i att koppla bedömningar av kvalitet till resurstilldelning och anser att riksdagens beslut bör omprövas. Högskolorna i Borås, Kristianstad och Örebro samt Mälardalens högskola framhåller att en- bart offentliggörandet av de föreslagna bedömningarna av lärosätenas kvalitetsutveckling skulle ha tillräckligt stora effekter, t.ex. vad gäller studenttillströmningen.
Olika metoder att koppla kvalitet och resurser
Resursberedningen har. med hjälp av en expertgrupp, Kvalitetsgruppen, dels utifrån internationella erfarenheter, dels utifrån en förutsättnings- lös analys av kvalitetsbegreppet övervägt olika modeller för utformning av statsmakternas resurstilldelningssystem. Beredningen konstaterar in- ledningsvis att gemensamma, nationella indikatorer på kvalitet inte bör användas för statsmakternas resurstilldelning. Däremot skulle ett enskilt lärosäte eventuellt kunna använda sådana indikatorer vid sin interna re- sursfördelning. Beredningen förordar i stället att statsmakternas resurs- tilldelning skall kopplas till en bedömning av respektive lärosätes pro- gram för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta. Dessa bedöm- ningar skall göras av expertgrupper knutna till Kanslersämbetet, som därmed får i uppgift att avgöra vad som skall anses vara acceptabelt.
Det huvudsakliga skälet för beredningens förslag är att statsmakterna därigenom stimulerar varje lärosäte att utifrån sina förutsättningar ta ansvaret för att utveckla kvaliteten i grundutbildningen. I detta sam- manhang framhåller beredningen särskilt ledningarnas aktiva roll. Den- na innefattar bl.a. utformning av interna system för att säkra och ut- veckla kvaliteten i hela verksamheten.
Mot den grundläggande analysen och ansvarsfördelningen finns i princip inga allvarligare invändningar från remissinstanserna. De är, med undantag för Riksrevisionsverket (RRV) och Naturvetenskapliga
Prop. 1993/941177
forskningsrådet (NFR), ense med beredningen om att gemensamma, na- tionella kvalitetsindikatorer inte kan ligga till grund för statsmakternas resurstilldelning. En klar majoritet tillstyrker beredningens förslag att bedömningen skall avse processen — kvalitetsarbetet - och inte kvalite- ten i verksamheten. Lunds universitet anser dock att om en koppling måste göras mellan resurstilldelning och kvalitet vore det bättre att kny- ta den till bedömningar av kvaliteten, t.ex. genom nationella utvärde- ringar.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i Karlstad och Skövde framhåller i detta sammanhang att det vore natur- ligt att programmen för kvalitetsutveckling även skulle innefatta forsk- ning och forskarutbildning. Därmed skulle helhetssynen understrykas ytterligare. Enligt Kanslersämbetets uppfattning bör följaktligen ett mot- svarande kvalitetsbelopp avsättas också inom varje lärosätes fakultetsan- slag. Linköpings universitet anser att samma system bör tillämpas för grundutbildning som för forskning och forskarutbildning.
Regeringen återkommer senare i propositionen till denna fråga i sam- band med ställningstagandet till utformningen av resultatrelaterade fa- kultetsanslag.
Uppsala och Linköpings universitet ifrågasätter den omedelbara kopp- lingen till resurstilldelningen. Uppsala universitet anser att det lärosäte vars kvalitetsarbete vid två tillfällen inte bedömts som tillfredsställande i stället borde få sitt utbildningsuppdrag reducerat. Linköpings universi- tet föreslår att Kanslersämbetet genomför utvärderingar tillsammans med lärosätet och att statsmakterna tar hänsyn till reusultatet av dessa vid budgetprövningen inför nästa treårsperiod.
Utformning av kvalitetsdelen i resurstilldelningssystemet
Även om grundutbildningens kvalitet under de senaste årens ägnats en glädjande uppmärksamhet anser regeringen att ytterligare åtgärder be- hövs för att befästa detta intresse. Det huvudsakliga motivet för en koppling mellan kvalitet och tilldelning av resurser ligger i att det där- med tydligt framgår att det lönar sig att systematiskt arbeta för att höja kvaliteten i grundutbildningen.
Resursberedningens förslag utgick från att statsmakternas resurstilldel- ning bör utformas på ett sådant sätt att den stimulerar till en fruktbar kvalitetsutveckling inom universitet och högskolor. Ansvaret för analys, åtgärder och genomförande ligger hos varje lärosäte. En bedömning av detta arbete kräver en hög grad av professionell, oberoende kompetens. 1993 års reform förutsätter att den högre utbildningen och forskningen tillförs en sådan kompetens genom Kanslersämbetets försorg. Ämbetet har enligt sin instruktion till uppgift att granska, stödja och stimulera kvalitetsutvecklingen vid universitet och högskolor.
Den tillkommande uppgiften att bedöma programmen för kvalitetsut- veckling och deras genomförande innebär därmed enligt regeringens uppfattning inte att ämbetet ges någon ny roll annat än den som ligger i att de genomförda bedömningarna kommer att vara avgörande för en
mindre del av resurstilldelningen. Som flera remissinstanser påpekat ligger dock antagligen den största effekten, åtminstone på lite längre sikt, i offentliggörandet av omdömet som sådant. Det bör också under- strykas att beredningens förslag innebär att bedömningarna huvudsakli- gen skall utföras av expertgrupper, varigenom det torde vara möjligt att hålla isär de båda rollerna. '
Regeringen anser att Kanslersämbetet, i ett tillägg till sin instruktion, bör ges i uppgift att svara för en bedömning av universitetetens och högskolornas program för kvalitetsutveckling inom grundutbildning och genomförandet av dessa program.
Vid den närmare utformningen av förslaget har regeringen tagit fasta på följande utgångspunkter som överensstämmer med dem som bered- ningen hade för sitt förslag.
* Kvalitetsdelen av resurstilldelningen bör betraktas som en invest- ring för utveckling av grundutbildningen.
* Resurserna för kvalitetsutveckling bör ses som en integrerad del av de totala resurser som anvisas. Att utveckla kvaliteten är ett ständigt på- gående arbete som utgör en naturlig del i universitetens och högskolor- nas totala verksamhet och bör inte ses som någonting separat.
* Det är universitets— och högskoleledningarnas ansvar att se till att hela verksamheten genomsyras av kvalitetstänkande.
* Samtliga universitet och högskolor bör ges möjlighet att få del av kvalitetsmedel på samma eller liknande villkor. Detta innebär att de in- te i särskild ordning skall behöva ansöka om medel för kvalitetsinsatser, utan att deras program för kvalitetsutveckling, ambitioner, ansträng— - ningar och resultat skall bedömas utifrån deras egna förutsättningar.
* De kunskaper och erfarenheter rörande kvaliteten vid universitet och högskolor som Kanslersämbetets arbete kommer att ge bör utnyttjas som underlag för den bedömning av programmen för kvalitetsutveck- ling som skall ligga till grund för resurstilldelningen. Det är däremot inte lämpligt att ämbetet självt fördelar resurserna annat än i mycket begränsad utsträckning, eftersom det skulle innebära att ytterligare en beslutsnivå skulle föras in mellan statsmakterna och lärosätena. Kans- lersämbetet bör även i fortsättningen enbart fungera som expertorgan.
* Därutöver bör inte statsmakterna — riksdag och regering - ha ett direkt inflytande på fördelningen av kvalitetsdelen av resurserna.
Utifrån det nuvarande resurstilldeln'ingssystemet för grundutbildning redovisas nedan regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen.
1. Anslag som anvisas av riksdagen
Fr.o.m. den 1 juli 1993 anslår riksdagen för ett budgetår i taget ett an- slag för grundutbildning till varje universitet och högskola. Detta anslag - som är ett maximibelopp — består av ett gemensamt takbelopp för stu- dentpeng och ersättning för helårsprestationer samt ersättning för even- tuella särskilda åtaganden. För varje utbildningsområde eller grupp av utbildningsområden anges studentpengens respektive prestationsersätt- ningens storlek. -
Varje månad betalas en tolftedel av anslaget ut till universitetet eller högskolan. Efter budgetårets slut gör varje universitet och högskola en redovisning av det faktiska antalet registrerade studenter (helårsstuden- ter) och deras uppnådda helårsprestationer. Denna redovisning ligger till grund för den slutliga anslagsavräkningen, vilken ingår i bokslutet. Granskning av redovisningen görs därefter av Riksrevisionsverkets revi- sorer.
Eventuellt ickeutnyttjat takbelopp kan sparas och användas under se— nare år inom aktuell treårig'planeringsperiod. Återbetalning av icke—ut- nyttjade takutrymmen sker därför först vid treårsperiodens slut. (Där- emot sker inbetalning av ränta för icke-utnyttjat takbelopp efter varje år.)
Lokalkostnaderna för såväl utbildning som forskning har hittills anvi- sats på ett särskilt anslag för respektive lärosäte. I 1994 års budgetpropo- sition har regeringen emellertid föreslagit att dels en s.k. hyrespeng, dels resurser för utrustning och inredning skall inkluderas i studentpengen för respektive utbildningsområde fr.o.m. den 1 juli 1994. På detta sätt kommer i princip alla resurser som statsmakterna anvisar till grundut- bildningen att ingå i per capitaersättningarna och i respektive lärosätes anslag till grundutbildning.
Regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen i resurstilldel- ningssystemet innebär att fem procent av de nuvarande takbeloppen av- sätts som kvalitetsbelopp. Dessa kvalitetsbelopp sammanförs till ett an- slag som disponeras av Kammarkollegiet. Anslagen för grundutbildning anvisas på samma sätt som föreslagits för budgetåret 1994/95 årligen av riksdagen till respektive lärosäte, dvs. med angivande av takbelopp och eventuella medel för särskilda åtaganden. Jämfört med den resurstilldel- ning som gäller för budgetåret 1993/94 kommer alltså takbeloppen — förutsatt att inga andra ändringar görs — att vara fem procent lägre. För Sveriges lantbruksuniversitets del'motsvaras detta av 1,5 procent av det totala anslaget.
Då måste också studentpengen och prestationsersättningen reduceras på motsvarande sätt som takbeloppet, dvs. genom en generell neddrag- ning med fem procent. I det här föreslagna resurstilldelningssystemet, som blir tredelat, kommer därmed i princip lika stora resurser att kun- na tilldelas samma verksamhetsvolym som i det nuvarande systemet.
Detta innebär att regeringen anser att även lokalkostnaderna bör in- räknas i det totala resursutrymme för grundutbildning från vilket fem procent bör avdelas för kvalitetsbeloppen. Summan av dessa belopp skulle därmed i dagsläget uppgå till cirka 400 miljoner kronor årligen.
Det maximala kvalitetsbeloppet är således ett fast årligen beräknat be- lopp per lärosäte, som beräknas i förhållande till takbeloppet,
Att göra kvalitetsbeloppet rörligt. dvs. beroende av det slutligt utbetal- da ersättningsbeloppet för studentpeng och helårsprestationer skulle dels bli beräknings— och redovisningsmässigt mer komplicerat, dels i praktiken inte leda till väsentligt ändrade kvalitetsbelopp. Vidare kom- mer kvalitetsbeloppet att med tidsfördröjning anpassa sig till den verkli-
ga utbildningsvolymen för varje lärosäte, då hänsyn kommer att tas till utfallet vid fastställandet av takbeloppen för kommande treårsperiod. Ingen remissinstans har kommenterat denna fråga. Med den modell som regeringen valt för beräkning och utbetalning av kvalitetsbeloppet är det naturligt att det maximala kvalitetsbeloppet är ett i förväg fast- ställt belopp per år.
Hur stor del av det maximala kvalitetsbeloppet varje lärosäte är berät- tigat till är direkt beroende av den senaste bedömning som Kanslersäm- betet giort av dess program för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta (jfr p. 2 nedan). Varje lärosäte rekvirerar från Kammarkollegiet den del av kvalitetsbeloppet som bedömningen berättigar till. Kam- markollegiet utbetalar normalt - för att det skall vara ränteneutralt - hela detta belopp mitt i budgetåret.
Utgångspunkten för hur stort kvalitetsbeloppet skulle vara var att det skulle utgöra en procentuell andel av de resurser som i dag utbetalas till ett lärosäte för studentpeng och ersättning för helårsprestationer. Bered- ningen ansåg att denna del inte bör vara så stor att osäkerheten om ut— fallet äventyrar lärosätets planering av verksamheten, men inte så liten att den får försumbar effekt. Beredningen bedömde intervallet 3—8 pro- cent som möjligt och stannade vid att föreslå 5 procent. För budgetåret 1995/96 föreslogs dock 3 procent. Skälen för denna lägre nivå var att er- farenheterna av det nya resurstilldelningssystemet ännu är begränsade, samtidigt som alla lärosätens kvalitetsutvecklingsprogram inte utformats fullt ut. Bland de remissinstanser som kommenterat procentsatsens stor- lek finns varierande uppfattningar företrädda.
Regeringen gör samma bedömning som beredningen när det gäller vilka procentsatser som kan anses rimliga. Dock bör den förordade pro- centsatsen — fem procent — tillämpas på det totala resursutrymmet för grundutbildning, dvs. inklusive lokalkostnaderna för grundutbildning. Vad gäller tidpunkten innebär den valda modellen att kvalitetsbeloppet kan ingå i resurstilldelningssystemet först under kommande treårspe- riod. Den första bedömningsomgången måste nämligen först slutföras under innevarande period. Regeringen anser att fem procent bör avsät- tas för kvalitetsbeloppen redan från början.
Vad gäller frågan huruvida kvalitetsbeloppet bör betalas ut i förskott som beredningen förordat eller i efterhand som belöning, vilket flera lä- rosäten förordat, har regeringen med den valda modellen tillmötesgått dessa remissinstanser.
Kanslersämbetets bedömning - liksom hur utbildningsuppdraget i öv- rigt har fullgjorts — ingår givetvis också i statsmakternas beslutsunderlag när lärosätets utbildningsuppdrag för kommande treårsperiod skall ut- formas, dvs. om uppdraget skall öka eller minska inom ett eller flera ut- bildningsområden.
2. Kanslersämbetets bedömning av universitetens och högskolornas program för kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa
En nödvändig förutsättning för att universiteten och högskolorna stän- digt skall kunna förbättra sin kvalitet är att de systematiskt arbetar med
kvalitetsutveckling. Det är därför detta arbete och inte varje enskild del i verksamheten som skall bedömas och det är resultatet av dessa bedöm- ningar som skall utgöra grunden för kvalitetsdelen i resurstilldelningen.
Beredningens förslag innebär att bedömningarna bör omfatta hela lä- rosäten för att utveckla hela verksamheten och för att resurstilldelnings- systemet skall ge incitament för att arbeta med helheten. Ett sådant syn- sätt bidrar till att universitetet eller högskolan på ett mer effektivt sätt kan utveckla sina starka sidor och ge stöd åt de viktiga delar som behö- ver förbättras. Det gör det också möjligt för varje lärosäte att göra jäm- förelser över tiden, snarare än att enskilda delar av verksamheten jäm- förs med liknande delar vid andra lärosäten.
Även om regeringen hyser förståelse för de svårigheter som finns vid de större universiteten att fastställa ett gemensamt program för kvalitets- utveckling talar de skäl som beredningen redovisat för att detta bör gö- ras. Det är inte minst viktigt att härmed markera ledningens ansvar för helheten och att vissa frågor måste spegla en gemensam grundsyn. I andra avseenden är det naturligtvis både möjligt och lämpligt att pro- grammet speglar de ingående verksamheternas skiftande karaktär och förutsättningar.
Beredningen föreslog att bedömningen skulle ta hänsyn dels till fast— ställda planer för utveckling, dels till uppnådda resultat i förhållande till uppsatta mål och slutligen till varje lärosätes särskilda förutsättning- ar. Mot detta har inga egentliga invändningar rests, förutom Kanslers- ämbetets och några högskölors synpunkter att kvalitetsbeloppet borde delas upp i två delar som kopplas till bedömning dels av planen (3%), dels av genomförandet (2%). Lunds universitet anser dock att tyngd- punkten i bedömningarna borde avse genomförandet och inte de ”lufti- ga” planerna.
Regeringen delar beredningens uppfattning att såväl planen som be- dömningen av denna och genomförandet skall avse hela grundutbild- ningen vid respektive lärosäte. Regeringen har ingen invändning mot de olika moment i bedömningsprocessen som Kanslersämbetet beskriver men anser, med hänvisning till diskussionen ovan om tidpunkten för utbetalning av kvalitetsbeloppet, att detta bör ske i ett sammanhang och grundas på en samlad bedömning av såväl program som dess genomfö— rande. Regeringen konstaterar att det förefaller sannolikt att den samla- de bedömningen kommer att innefatta dels en bedömning av ett nytt, reviderat program, dels en bedömning av genomförandet av det tidigare programmet.
Regeringen delar också beredningens uppfattning att statsmakterna inte i detalj skall föreskriva hur Kanslersämbetet skall genomföra be- dömningarna. I enlighet med grundtanken för ämbetets verksamhet skall bedömningarna göras av expertgrupper. I detta fall bör experterna vara väl förtrogna med kvalitetsutveckling inom högskoleutbildning. Det bör återigen understrykas att uppgiften är att bedöma varje lärosätes arbete med kvalitetsutveckling och inte kvaliteten i grundutbildningen i 51g.
Det bör vidare understrykas att Kanslersämbetets arbete med gransk- ningen av programmen för kvalitetsutveckling och deras genomförande måste utformas utifrån principen att ansvaret för det enskilda lärosätets kvalitetetsutveckling till alla delar åvilar lärosätet och dess ledning. Det är därför viktigt att ämbetet i förväg klargör för lärosätena hur bedöm- ningarna kommer att genomföras.
En bedömning föreslås göras av varje lärosätes kvalitetsutveckling en gång per treårsperiod. Denna skall resultera i att Kanslersämbetet avger ett skriftligt utlåtande om respektive universitet och högskola utifrån dess program för kvalitetsutveckling och de hittills uppnådda resultaten.
En ny bedömning sker normalt efter tre år, om inte Kanslersämbetet anser att det finns anledning till att göra bedömningen tidigare. Vid var— je bedömningstillfälle lämnas således ett utlåtande om varje lärosätes ak- tuella nivå beträffande genomförandet av dess program för kvalitetsut— veckling, liksom vad som ytterligare bör förbättras. På så vis stöds uni- versiteten och högskolorna i sina ambitioner att kontinuerligt öka kva- liteten i verksamheten. Därmed blir det också naturligt att nivån för vad som bedöms vara acceptabla program successivt höjs.
För att tillse att alla universitet och högskolor hinner få en bedöm- ning av sin kvalitetsutveckling innan kvalitetsbeloppet skall införas fö- reslår regeringen att Kanslersämbetet inleder arbetet med att granska programmen under hösten 1994. Budgetåret 1995/96 kommer — under förutsättning av riksdagsbeslut under våren 1994 om övergång till ka- lenderår som budgetår - att omfatta 18 månader och således pågå t.o.m. december månad 1996. Det bör vara möjligt för [Kanslersämbetets ex- pertgrupper att göra en första bedömning av genomförandet av samtliga lärosätens program under åren 1995 och 1996, dvs. innan budgetåret 1997 börjar.
Den ovan skisserade tidplanen innebär att kvalitetsbeloppet skall in- gå i resurstilldelningssystemet med fem procent fr.o.m. nästa treårspe- riod, dvs. l997—l999. Det nu föreslagna systemet bör utvärderas efter denna period, dvs. med början under budgetåret 2000.
3. Sammanfattningen av bedömningen och beräkningen av kvalitetsbeloppen
Beredningen föreslog att Kanslersämbetet efter avslutad bedömning av respektive lärosätes kvalitetsutveckling skulle avge ett utlåtande, som skulle avslutas med fem sammanfattande omdömen. De två högsta om- dömena berättigade till hela kvalitetsbeloppet, medan de övriga tre mot- svarade 60, 20 respektive 0 procent av beloppet.
Beträffande utformningen av bedömningsskalan och tillämpningen av denna har flera remissinstanser, särskilt uppmanade härtill, framfört synpunkter. De flesta av dem som är kritiska argumenterar för att be- dömningsskalan bör vara två- eller tregradig.
Enligt regeringens uppfattning skall de lärosäten som aktivt arbetar med sin kvalitetsutveckling antingen erhålla hela eller halva kvalitetsbe- loppet. Endast det lärosäte som uppenbart nonchalerar arbetet med
kvalitetsutveckling, t.ex. genom att inte ens utarbeta ett acceptabelt pro- gram, bör helt gå miste om kvalitetsbeloppet nästa treårsperiod.
Det skriftliga utlåtandet från Kanslersämbetet skall sammanfattas på ett sådant sätt att det klart framgår för varje lärosäte om det är berättigat till helt, halvt eller inget kvalitetsbelopp.
4. Användningen av de resurser som ej fördelas som kvalitetsbelopp
Regeringens föreslagna modell för beräkning av kvalitetsbeloppen inne-- bär att Resursberedningens förslag med inbetalning av icke tillgodogjor- da kvalitetsbelopp till Kanslersämbetet inte blir aktuellt. De resurser, som på grund av Kanslersämbetets bedömningar inte kunnat rekvireras av lärosätena kvarstår på det av Kammarkollegiet disponerade anslaget. Denna reservation innebär att anslaget inte behöver tillföras så mycket medel vid senare budgetarbete. De resurser som då inte behöver tas i anspråk för detta ändamål bör regeringen lämna förslag om till riksda- gen inför varje budgetår. Det förefaller naturligt att en del av dessa re- surser avsätts till Kanslersämbetet för fördelning till angelägna utveck- lings— och stödprojekt vid lärosätena med anknytning till kvalitetsut- veckling.
5 . Övrigt
De ökade kostnader som bedömningsarbetet kommer att medföra för Kanslersämbetet - 10-15 miljoner kronor årligen enligt beredningens bedömning — avser regeringen att återkomma till i samband med 1995 års budgetproposition.
Avslutningsvis vill regeringen framhålla att förslaget till utformning av kvalitetsdelen i princip kan tillämpas för all grundutbildning, obero- ende av huvudmannaskap, dvs. för stiftelsehögskolor och fristående högskolor. En förutsättning är dock att dessa högskolor utarbetar pro- gram för kvalitetsutveckling, och att dessa bedöms av Kanslersämbetet på det sätt som här beskrivits.
Nya principer för tilldelning av resurser till konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar
Bakgrund
Vid utarbetande av propositionen1992/93:l69 Högre utbildning för ökad kompetens presenterade regeringen förslag till ersättningsnivåer för olika utbildningsområden inom grundläggande högskoleutbildning. Ersätt- ningsbeloppen grundades på de förslag som Högskoleutredningen hade presenterat i betänkandet (SOU 1992:44) Resurser för högskolans grund- utbildning. Betänkandet omfattade emellertid inte de konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna. Regeringen föreslog därför att resur- ser till dessa utbildningar, liksom till lärarutbildningar i ett konstnärligt eller idrottsligt ämne, i princip skulle tilldelas respektive universitet och högskola i samma omfattning som tidigare. Resurserna skulle tillde- las i form av en hundraprocentig s.k. studentpeng, dvs. i förhållande till
antalet registrerade studenter på kurser. För var och en av de berörda universiteten och högskolorna beräknades en specifik studentpeng med utgångspunkt i antalet tillhandahållna årsstudieplatser enligt de plane- ringsramar som gällde för budgetåret 1992/93. Liksom för övriga delar av grundläggande högskoleutbildning förutsattes att antalet helårsstu- denter i princip skulle vara detsamma som det tidigare angivna antalet tillhandahållna årsstudieplatser.
Det faktum att hälften av studenterna inom de konstnärliga och id- rottsliga utbildningarna studerar vid små och starkt specialiserade hög- skolor bidrog till den särlösning som tillämpas fr.o.m. den 1 juli 1993. Erfarenheterna av den valda modellen för resurstilldelning har dock vi- sat på i huvudsak två problem, nämligen -
att olika ersättningsbelopp tillämpas för samma utbildning vid olika universitet och högskolor och
att den hundraprocentiga studentpengen medför att de små högskolor- na blir extra känsliga för studenters avhopp och studieuppehåll och inte lika lätt kan kompensera sig härför genom överintag eller genom höjd prestationsgrad.
Inom Utbildningsdepartementet har därför under hösten 1993 en ut- redare gjort en översyn av principerna för beräkning av resurser till de konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna. Syftet var att så långt möjligt införa samma principer för resurstilldelning för dessa ut- bildningar som för övrig grundutbildning. Översynen (PM 1993-12—02 Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleut- bildningar, dnr U 93/3191/UI—I) har remitterats till berörda universitet och högskolor, Kanslersämbetet, Verket för högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), arbetstagarnas huvudorganisationer och Sveriges Förenade Studentkårer (SFS).
I 1994 års budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 9) redovisades förslag om enhetliga och integrerade lokalkostnader för grundläggande högskoleutbildning. Förslaget innebär att en s.k. hyrespeng läggs till nu gällande ersättningar för helårsstudenter i form av studentpeng. Även i detta fall undantogs de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna 1 av- vaktan på den ovan nämnda översynen.
Förslag till nya princper Prop. 1993/94:177
Regeringens förslag: De nya principerna för resurstilldelning till grundläggande högskoleutbildning skall fr.o.m. den 1 juli 1995 tillämpas även för konstnärliga och idrottsliga högskoleut- bildningar. Det innebär att också enhetliga ersättningsbelopp för antalet registrerade studenter och deras prestationer införs för samtliga berörda universitet och högskolor. På grund av de stora skillnader i resurstilldelning per helårsstudent som för närvarande gäller för olika konstnärliga utbildningar vid speci- alhögskolorna - men också vid universiteten och de övriga hög- skolorna — bör ersättningsbeloppen differentieras mellan olika konstnärliga utbildningsområden.
Till de konstnärliga och idrottsliga områdena räknas, liksom hittills, även utbildning av ettämneslärare i ämnena musik och bild respektive idrott. Regeringen föreslår att även motsvarande kurser i musik, bild och idrott inom s.k. tvåämneslärarutbild- ning hänförs till de konstnärliga och idrottsliga utbildningsom- rådena.
Det tidigare presenterade förslaget om utformning av kvalitets- delen i resurstilldelningssystemet gäller givetvis även de här ak-
tuella utbildningarna.
En förutsättning för en enhetlig ersättning per student (stu- dentpeng) som inkluderar ersättning för lokaler är att nuvaran— de stora skillnader i lokalstandard minskar inom det konstnärli- ga området. Därför förutsätter förslaget ett resurstillskott som möjliggör en förbättrad lokalstandard vid de universitet och högskolor som för närvarande har bristfälliga lokaler. Behovet av sådana upprustningar har i många fall redan aktualiserats. Regeringen avser att ta i anspråk medel som redan tidigare har reserverats för lokalförbättringar.
Utbildning inom design och formgivning är väsentlig för ut- veckling och marknadsföring av svenska produkter. För närva- rande utgår en låg ersättning för denna utbildning jämfört med andra utbildningar inom det konstnärliga området. Därför anser regeringen det rimligt att inom ramen för ett system för enhetlig ersättning föreslå en höjd ersättning för design och formgivning.
De förordade resurstillskotten innebär att inte något lärosäte förlorar på tillämpningen av de nya enhetliga resurstilldelnings- principerna, medan några efterhand kommer att kunna få vissa förstärkningar.
Utredarens förslag: Inom ramen för nuvarande resurser har utredaren studerat de tekniska förutsättningarna för att tillämpa principerna för det nya resurstilldelningssystemet även för de konstnärliga och idrottsli- ga utbildningarna. Syftet har således inte varit att förutsättningslöst prö-
va resursbehoven för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna. Ut- redarens förslag kan sammanfattas i följande punkter:
— Ett enhetligt system för ersättning bör införas inom de konstnärli- ga och idrottsliga utbildningarna, vilket innebär att samma per capitaer- sättning ges för samma utbildningar oberoende av vid vilket universitet eller vid vilken högskola utbildningen ges.
— Beroende på hittillsvarande stora kostnadsskillnader mellan olika slag av konstnärlig och idrottslig utbildning måste ersättningen därvid differentieras på förslagsvis sex olika ersättningsnivåer.
— För att uppnå de önskade enhetliga ersättningarna synes det lämp- ligt att samordna övergången till det nya systemet med övergången till ett system som innefattar ersättning för lokaler. Vidare måste ett sådant system bygga på att likvärdig lokalstandard vid olika universitet och högskolor skall kunna uppnås inom de närmaste åren.
— Övergången till den nya ersättningsmodellen föreslås ske fr.o.m. budgetåret 1995/96.
— Ersättningsnivån för de ämnesspecifika momenten i bild— och mu- siklärarutbildningarna föreslås utgå med cirka 80 procent av den ersätt- ning som utgår för utbildning inom design respektive musik. Samma ersättning bör även gälla utbildning av s.k. tvåämneslärare med ämnena bild och musik.
— Ersättning för såväl helårsstudenter som helårsprestationer bör kunna införas även för de konstnärliga och idrottsliga utbildningarna.
Remissinstanserna: I de remissyttranden som inkommit över prome- morian Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga hög- skoleutbildningar framförs inga invändningar mot principen att tillämpa enhetliga ersättningar för likartade utbildningar. Omkring hälften av in- stanserna tillstyrker utredarens uppdelning av konstnärliga utbildningar på olika utbildningsområden. Invändningarna gäller främst detaljer i gränsdragningen. Flera remissinstanser anser att även slöjdlärarutbild- ningen bör räknas som konstnärlig utbildning. Vad gäller ersättning för lokalkostnader framför ett flertal instanser farhågor för den reduktion av ersättningen som ett bortfall av studenter innebär. Omkring hälften av de remissinstanser som yttrat sig i frågan har inget att invända mot att en prestationsersättning införs.
Många av remissinstanserna är missnöjda med att utredningen endast avsett en teknisk prövning att införa det nya ressurstilldelningssystemet. De anser att utredaren förutsättningslöst borde ha prövat resursbehoven inom det konstnärliga området. Flera instanser anser också att många ersättningsnivåer försvårar en flexibel användning av tilldelade resurser.
Remissinstansernas huvudsakliga synpunkter framgår av den remiss- sammanställning som bifogas denna proposition som bilaga 3.
Skälen för regeringens förslag: Ett nytt resurstilldelningssystem för grundläggande högskoleutbildning infördes den 1 juli 1993. Flera av de grundläggande principerna i systemet kunde då inte tillämpas på de konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningarna. En sammanfattan- de beskrivning av systemet inklusive förslag till förändringar har tidiga-
re givits i avsnitt 5.5. Tidigare i det här avsnittet har regeringens förslag till utformning av kvalitetsdelen beskrivits närmare. Detta förslag avser givetvis också de nu aktuella utbildningarna.
Enhetliga principer för resurstilldelning
Det är av både principiella och praktiska skäl angeläget att fullfölja in- förandet av ett enhetligt resurstilldelningssystem för all grundutbild- ning. Särbehandling av de konstnärliga och idrottsliga områdena inne- bär inskränkningar i lärosätenas möjligheterna att anpassa utbildnings- utbudet till samhällets och studenternas efterfrågan. Det är vidare rim— ligt att även de högskolor som huvudsakligen har sin verksamhet inom de konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena ges samma ansvar och möjligheter som övriga universitet och högskolor att flexibelt kun- na utnyttja tilldelade resurser.
Uppdelningen på olika utbildningsområden
Utredaren har utifrån de examina som finns angivna i högskoleförord- ningen (l993:100 bil. 3, senast ändr. 1994z37) föreslagit att konstnärlig och idrottslig utbildning i detta sammanhang uppdelas på följande åtta utbildningsområden: Musik
Scenisk utbildning (exkl. operaartister) Konst Design och formgivning samt utbildning av bildlärare Dramatik, dramaturgi, regi och medier
Dans
Opera
Idrott
Olika uppfattningar finns om gränsdragningen mellan "konst, konst- hantverk, formgivning och design. Konsthantverk har både anknytning till fritt skapande konst och till industriell formgivning. Konsthant- verksutbildningarna har stor betydelse för förnyelse av formspråket för möbler, glas, porslin, textil etc. Med tanke på den satsning på design och formgivning som regeringen nu föreslår är det naturligt att sam- manföra konsthantverk med design och formgivning.
Det stora antalet områden med olika ersättningsnivåer motiverades av utredaren med de stora skillnader i utbildningskostnader per student som för närvande föreligger. En sammanslagning till ett fåtal områden och införande av enhetlig ersättning per student och område skulle få drastiska konsekvenser för resurstilldelningen till flera av de små konst- närliga högskolorna i Stockholm.
Prestationsersättning
Grundläggande högskoleutbildning är normalt indelad i kurser som av- slutas med prov och betygssättning. De konstnärliga utbildningarna är i varierande grad indelade på likartat sätt. Till största delen är de konst- närliga utbildningarna tidsmässigt väl strukturerade och har obligato- risk närvaro. Det är därför i de flesta fall möjligt att likställa olika mo—
ment och projekt i de konstnärliga utbildningarna med kurser i den öv- riga högskoleutbildningen samt att likställa fullgjorda moment och pro- jekt med godkänd kurs.
Utredaren har därför föreslagit att systemet med ersättning för helårs- studenter och helårsprestationer införs även för konstnärliga och id- rottsliga utbildningar. Hälften av remissinstanserna har tillstyrkt försla- get eller har inte haft några invändningar. Andra har ansett ett sådant system byråkratiskt krångligt eller praktiskt obehövligt, men några av- görande invändningar har inte framförts. De konstnärliga och idrottsli- ga utbildningarna bör därför i detta avseende likställas med all annan grundläggande högskoleutbildning.
Integrerade lokalkostnader
Regeringens förslag i 1994 års budgetproposition innebär att en s.k. hy- respeng per helårsstudent och utbildningsområde läggs till den nu gäl- lande ersättningen för helårsstudenter, dvs. studentpengen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 93).
De konstnärliga högskoleutbildningarna bedrivs för närvarande i 10- kaler av varierande standard. Vid flera universitet och högSkolor be- drivs utbildningen i nya och specialanpassade lokaler, medan andra har mindre ändamålsenliga lokaler. De flesta konstnärliga högskolorna i Stockholm har äldre lokaler som inom de närmaste åren behöver för- nyas eller rustas upp.
Införandet av principen enhetlig studentpeng inklusive hyrespeng för samma utbildning i hela landet innebär att samtliga berörda universitet och högskolor ges ekonomiska förutsättningar att skaffa sig en rimlig lo- kalstandard. Genom det nya resurstilldelningssystemet fördelas detta medelstillskott så att förutsättningar skapas för att höja lokalstandarden där brister har påtalats. Dramatiska institutet ges samtidigt möjlighet till en motiverad utökning av lokalerna. Regeringen avser att för detta än- damål ta i anspråk medel som redan tidigare har reserverats för lokal- förbättringar (prop. 1992/93:169 s. 242, bet. 1992/93:UbU22, rskr. 1992/931390). Beloppet motsvarar de ökade hyreskostnader som skulle ha blivit aktuella de närmaste åren om olika motiverade lokalförbätt- ringar för de konstnärliga utbildningarnas del hade genomförts inom ramen för det hittills tillämpade resurstilldelningssystemet.
Den i 1994 års budgetproposition föreslagna integreringen av ersätt- ningen för lokalhyror i studentpengen innebär för vissa högskolor initi- alt en påtaglig ökning av hyresmedlen jämfört med nuvarande lokal- kostnadsanslag. Dessa högskolor föreslås inte få tillgång till hela belop- pet före nästa treåriga anslagsperiod. På motsvarande sätt föreslås de universitet och högskolor, som får en påtaglig ökning av hyresmedel ge- nom införandet av det nya resurstilldelningssystemet även för de konst— närliga utbildningarna, inte få tillgång till hela beloppet innan en för— bättrad lokalstandard uppnåtts. De medel som härigenom inte tas i an- språk kan om så erfordras användas för att finansiera de merkostnader för utrustning och inredning som under en övergångsperiod kan drabba
högskolorna vid en eventuell flyttning till nya lokaler. De konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena budgetåret 1995/96 bör också om— fattas av övergångsregeln för beräkning av hyresmedel för de lärosäten som inte kan utnyttja hela sitt takbelopp (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 95).
Som också redovisats i 1994 års budgetproposition (bil. 9 s. 96—97) kommer nya villkor att gälla fr.o.m. den 1 juli 1996 för huvuddelen av hyresavtalen för lokaler som disponeras av universitet och högskolor. Detta gäller även för de lokaler som disponeras för verksamheter inom de konstnärliga och idrottsliga utbildningsområdena. Studentpengens (inklusive hyrespengen) respektive prestationsersättningens storlek är därför viktiga planeringsförutsättningar när hyresavtalen skall omför- handlas inför nästa treårsperiod.
I samband med beräkningen av ersättningsnivåer bör Danshögskolan tillföras 500 000 kronor för ersättning till dansare som är en förutsätt— ning för koreografutbildningen. Sådana dansare har tidigare betalats med medel från Länsarbetsnämnden.
I översynen kunde konstateras att design, formgivning och konsthant- verk, framför allt som den bedrivs i Stockholm, har en lägre resursnivå än övriga konstnärliga utbildningar. De mest praktiskt inriktade konst- närliga utbildningarna har kommit i skymundan för andra mera upp- märksammade konstformer.
Om skillnader i lokalstandard inom olika konstnärliga utbildnings- områden utjämnas skulle ersättningsnivån bli cirka 135 000 kronor per student inom Design och formgivning (inklusive konsthantverk och bildlärarutbildning) jämfört med 206 000 kronor per student inom Konstområdet (som hundraprocentig studentpeng).
Formgivningen av varor och andra föremål i vår dagliga omgivning har stor betydelse både för goda funktionella egenskaper och. estetiska kvaliteter. En god formgivning är också en viktig grund för svenska va- rors konkurrenskraft både på hemmamarknaden och vid export. Det finns en gammal svensk tradition inom detta område, med gott interna- tionellt anseende, som det är viktigt att vidareutveckla. Utbildningssats- ningen på ökad kompetens för att stärka svensk ekonomi bör därför även innefatta en satsning på utbildning inom området Design och konsthantverk i form av en högre ersättningsnivå.
Regeringen föreslår att ersättningsnivån för området Design och form- givning höjs till 162 500 kronor per student.
Belopp för studentpeng och ersättning för helårsprestation
Följande ersättningsnivåer föreslås för de åtta olika utbildningsområde- na (prisläge: 1994 års budgetproposition):
Utbildnings— Studentpeng Ersättning för Prop. 1993/941177 område (inkl. hyrespeng) en helårsprestation Idrott 74 915 37 050 Dans 129 701 77 445 Konst 144 824 68 981 Musik 88 002 59 937 Design 93 730 ' 76 411 Teater 204 049 108 801 Opera 210 316 135 133 Regi/medier 262 697 178 582
Vid beräkningen av de olika beloppen har förutsatts dels 90 procents fullföljande av utbildningarna, dels mindre ökningar och minskningar av antal helårsstudenter i förhållande till vad som angivits i 1994 års budgetproposition. Tekniska justeringar kommer senare att göras av an- slags— och per capitabeloppen för att anpassa dessa till vad regeringen anfört i budgetpropositionen (prop. 1993/94:100 bil. 9 s. 102) beträffan- de kapitalförsörjningen för universitet och högskolor. För att skapa ut- rymme för regeringens förslag om kvalitetsbelopp skall vidare alla per capitabelopp ovan fr.o.m. budgetåret 1997 reduceras med fem procent.
Remissinstanserna har i huvudsak avvisat utredarens förslag om en re- ducering av ersättningen för utbildningen av lärare i musik och bild. Enligt regeringens uppfattning bör samma ersättningsbelopp gälla för musiklärare som för övrig musikutbildning och samma nivå för bildlä- rare som för området Design och formgivning.
Vidare bör, i enlighet med utredarens förslag, samma ersättningsbe- lopp gälla för tvåämneslärare som för ettämneslärare i musik, bild och idrott. Deras ämnesutbildning är nämligen identisk med den som ges ettämneslärare. Universitet och högskolor med utbildning av grundskol- lärare med inriktning mot årskurserna 4—9 bör få tillämpa samma er- sättningsnivå för sådan lärarutbildning inom musik, bild och idrott in— om ramen för nuvarande takbelopp.
Grafiska institutet/Institutet för högre reklamutbildning (GI/IHR), som enligt riksdagsbeslut skall ingå i Stockholms universitet fr.o.m. den 1 juli 1994, berördes inte av utredningen. Enligt regeringens uppfatt- ning är det naturligt att för dessa utbildningar tillämpa samma ersätt- ningsprinciper som för journalistutbildningen, dvs. vad som gäller för utbildningsområdet Övrigt.
Med de redovisade ersättningsnivåerna är det möjligt att tilldela varje berört lärosäte minst lika stora resurser som föreslagits för budgetåret 1994/95. Vissa mindre justeringar av antalet helårsstudenter kommer dock att behöva göras. De förordade resurstillskotten kommer att inne- bära förstärkningar, främst till flera av de konstnärliga högskolorna i Stockholm, men även andra lärosäten kommer att få del av en högre re- sursnivå.
6.1.6 Resultatrelaterade fakultetsanslag Bakgrund
Som angivits i avsnitt 5.5 har Resursberedningen haft i uppgift att ana- lysera hur resurstilldelningen till fakulteterna för forskning och forskar- utbildning till viss del skall kunna relateras till prestationsmått. En så- dan analys och ett därpå baserat förslag presenterades i betänkandet (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik. En sammanfattning av detta och remissynpunkterna återfinns som tidigare framgått i bilaga 2.
Regeringens förslag: För att stärka förnyelsekraften och kvalite- ten i svensk forskning föreslås att fem procent av de totala an- slagen för ett fakultetsområde skall fördelas bland berörda fa- kulteter vid olika lärosäten i proportion till antalet avlagda forskarexamina. Det främsta skälet härför är att forskarutbild- ningens effektivitet nära hänger samman med forskningens kva- litet, och därmed även med förmågan att attrahera externa an- slag, också sådana från näringslivet och andra samhällsorgan. Denna parameter ger således också utslag för det som bered- ningen och många remissinstanser har bedömt som ett relevant kvalitetskriterium. Vidare ges incitament till att öka examinatio- nen i forskarutbildningen.
Examinationen föreslås beräknad så att doktorsexamina ges vikten 1 och licentiatexamina vikten 0,5. Doktorsexamen efter licentiatexamen ges halv vikt. För att främja en bredare rekryte- ring till forskarutbildningen föreslås att vikten för examina av- lagda av underrepresenterat kön ökas med 25 procent. Detta gäller i de fall något kön svarar för mindre än 40 procent av det totala antalet avlagda examina i riket inom fakultetsområdet i fråga. För närvarande är kvinnor underrepresenterade inom alla fakultetsområden.
Varje lärosätes andel av examinationen föreslås beräknad ge- nom att examinationen — beräknad enligt ovan — under de sc- naste fyra åren summeras för fakultetsområdet samt för varje enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom att den egna examinationen divideras med fakultetsområdets.
Omräkningar av respektive fakultetsanslag görs således inför varje budgetår. Spärregler garanterar att omfördelningseffekter- na hålls inom rimliga gränser. Förslaget innebär att fördelning— en mellan olika fakultetsområden inte påverkas.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarut- bildning skall införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Beredningens förslag: Utgångspunkten för beredningens förslag var att fördelningen mellan olika fakultetsområden inte skulle påverkas. Be- redningen föreslog att minst 20 procent av de totala resurserna för ett fakultetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till
examination i forskarutbildningen och 5—10 procent av resurserna i för- hållande till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. Vikt- ning med faktor 1,25 föreslogs för att främja jämställdheten inom forsk- arutbildningen. En spärregel föreslogs för att garantera att medlen för en fakultet tillåts minska med högst 5 procent mellan två budgetår och högst 10 procent under en treårsperiod. Den tekniska utformningen av förslaget överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Göteborgs universitet tillstyrker, som enda remiss- instans, beredningens förslag i dess helhet. Bland remissinstanserna i övrigt accepterar flertalet principen, men har olika uppfattningar om vilka aktivitetsmått som bör användas och vilken vikt som skall läggas på dem.
Kanslersämbetet, Uppsala och Linköpings universitet samt Kungl.
Tekniska högskolan anser att omfördelningar inom fakultetsanslagen ' endast bör göras i förhållande till examinationen i forskarutbildningen och inte utifrån andelen externfinansierad verksamhet. Lunds universi- tet anför att det vore en fördel om lärosätena fick volymmässigt definie- rade utbildningsuppdrag på liknande sätt som i grundutbildningen, då detta anses ge tydligare effekt. Även Stockholms universitet anser att forskarutbildningen borde ersättas enligt i stort sett samma principer som grundutbildningen.
Karolinska institutet (KI), Medicinska forskningsrådet (MFR) och Na- turvetenskapliga forskningsrådet (NFR) anser å andra sidan att den ex- terna forskningen borde ges större tyngd än antalet forskarexamina i förhållande till beredningens förslag. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) vill däremot tona ner vikten av externa anslag.
Några instanser önskar ytterligare aktivitetsmått. KI, Chalmers teknis- ka högskola (CTH) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) anser att antalet utländska gästforskare bör ingå, medan Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Iandsorganisationen i Sverige (LO) och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) anser att forskningssamarbete med nä- ringslivet och det omkringliggande samhället också bör premieras.
Flera remissinstaner påpekar att de föreslagna måtten förstärker var— andra genom att examinationen i forskarutbildning också påverkas av omfattningen av de externa anslagen. Umeå universitet och Högskolan i Luleå är starkt kritiska mot beredningens förslag och hävdar att lärosä- tena har olika förutsättningar när det gäller möjligheterna att erhålla externa anslag, och att dessa förutsättningar snarare sammanhänger med lärosätets ålder än med kvaliteten i verksamheten. Det framhålls från dessa båda lärosäten att de jämfört med de mer etablerade lärosätena in- te har haft samma möjligheter till finansiering av doktorandtjänster med externa medel. En jämförelse mellan antalet avlagda forskarexami— na och fakultetsanslagets storlek skulle därmed alltid utfalla negativt för dem med lägre externfinansiering, vilket skulle leda till en successiv utarmning av dessa lärosäten.
Kanslersämbetet, Göteborgs och Umeå universitet samt högskolorna i Karlstad och Skövde framhåller att det vore naturligt att de program för
Prop. 1993/942177
kvalitetsutveckling som beredningen föreslagit för grundutbildningen även innefattade forskning och forskarutbildning. Därmed skulle hel- hetssynen på verksamheten understrykas ytterligare. Enligt Kanslersäm- betets uppfattning borde följaktligen ett motsvarande kvalitetsbelopp av- sättas också inom varje lärosätes fakultetsanslag. Linköpings universitet anser att samma system bör tillämpas för grundutbildning som för forskning och forskarutbildning.
Endast Högskolan i Borås har framfört invändningar mot den före— slagna viktningen av forskarexamina för underrepresenterat kön. Hög- skolan anser att de strukturer som främst hindrar kvinnor i forskarkar- riären och orsakar en tydlig snedrekrytering till höga forskartjänster in— te i nämnvärd grad påverkas av ett system med premiering i efterhand. Linköpings universitet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO) och SFS förordar en viktning med faktorn 2 i enlighet med expertgruppens ursprungliga förslag. Göteborgs universitet förordar vikten 1,5.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare beskrivits pekade rege- ringen i 1993 års forskningsproposition på en rad åtgärder som borde vidtas för att stimulera till ökad flexibilitet och förnyelseförmåga inom forskningen vid universitet och högskolor. Ett av de anvisade medlen för att åstadkomma detta är att resultatrelatera en del av fakultetsansla- gen.
Val av parametrar och andel av fakultetsanslaget
Resursberedningens analys av vilka parametrar som skulle kunna an- vändas resulterade i att fyra bedömdes intressanta. Förutom de två före- slagna — forskarexamina och externa anslag — angavs också vetenskaplig publicering och utländska gästforskare. Praktiska mätsvårigheter avhöll dock beredningen från att föreslå de två sist nämnda parametrarna.
Flera av remissinstanserna framhåller att de föreslagna måtten i bety- dande utsträckning samvarierar. Fakulteter som förmår attrahera exter- na medel för kvalitetsbedömda projekt har i allmänhet även en hög exa- mination inom forskarutbildningen. Som ett första steg föreslår därför regeringen att en mindre del av fakultetsanslaget skall fördelas i förhål- lande till antalet avlagda forskarexamina. Regeringens skäl för att nu välja en enda parameter kan sammanfattas enligt nedan:
* Det främsta skälet är således att forskarutbildningens effektivitet nära hänger samman med forskningskvalitet, och därmed även med för- mågan att attrahera externa anslag, också sådana från näringslivet och andra samhällsorgan. Detta innebär att denna parameter indirekt också ger utslag för det som beredningen och många remissinstanser har be- dömt som ett relevant kvalitetskriterium.
* Det mest uppenbara skälet är givetvis kopplingen till det av riksda- gen våren 1992 beslutade målet att fördubbla antalet avlagda doktors- examina från år 1990 till år 2000.
* Därtill kan läggas att'ny och intressant forskning i många fall be- drivs inom ramen för forskarutbildningen.
* Slutligen bör framhållas att även om beräkningarna av anslagen görs utifrån kvantitativa uppgifter om antalet doktorsexamina, så har dessa uppgifter samtidigt en kvalitativ dimension i och med disputa- tionsförfarandet, som innebär en öppen, vetenskaplig kvalitetsgransk- ning. Uppgifterma är dessutom lätt tillgängliga och har hög statistisk tillförlitlighet.
Vad gäller hur stor andel av fakultetsanslagen som bör resultatrelate- ras gjorde Resursberedningens expertgrupp bedömningen att 20 procent skulle relateras till examinationen i forskarutbildningen. Detta motsva— rar i medeltal de öronmärkta beloppen till studiestöd inom anslagen. Beredningen avstod från att ta definitiv ställning till vilken andel som skulle vara den lämpliga, utan ansåg att den frågan borde belysas av be- rörda universitet och högskolor i remissen.
Regeringen är medveten om att förslaget att omfördela minst 20 pro- cent av anslaget åtminstone inledningsvis skulle kunna få väl dramatis- ka omfördelningseffekter för en del fakulteter. Då regeringen anser det viktigt att ge incitament åt alla att anstränga sig så att resurserna utnytt- jas på bästa sätt har regeringen stannat för att tills vidare endast fem procent av anslaget årligen bör fördelas i förhållande till examinationen i forskarutbildningen. För Sveriges lantbruksuniversitet motsvarar detta 3,5 procent av det totala anslaget. En spärregel införs för att garantera att medlen för en fakultet tillåts minska med högst 2 procent mellan två budgetår och högst 5 procent under en treårsperiod. .
Frågan om hur stor del av fakultetsanslagen som långsiktigt bör göras rörlig samt frågan om en mer omfattande koppling mellan fakultetsan- slagen och parametrar som beskriver olika forskningsprestationer kom— mer regeringen att bereda vidare inför 1996 års forskningsproposition. Därvid kommer särskild uppmärksamhet att ägnas parametrar som be— skriver verksamhetens internationella konkurrenskraft. t.ex. antalet ut- ländska gästforskare.
Olika vikter för examination — för breddad rekrytering till forskarutbildning
I enlighet med Resursberedningen föreslår regeringen att doktorsexa- men normalt ges vikten 1, medan licentiatexamen ges vikten 0,5. Dok- torer som redan tagit ut en licentiatexamen ges vikten 0,5.
Regeringen har i olika sammanhang framhållit att det är angeläget att rekrytera fler kvinnor till forskarutbildningen. De främsta skälen för detta är, som framhållits i det föregående, att få tillräckligt kvalificerade doktorander. En ökad rekrytering till forskarutbildningen är också en förutsättning för en ökad rekrytering av kvinnor till lärartjänster, vilket i sin tur på sikt kan bidra till att ny kunskap utvecklas.
Andelen kvinnliga doktorer har ökat kontinuerligt under flera decen— nier, men ligger trots detta fortfarande endast på knappt 30 procent to- talt enligt senast tillgängliga uppgifter. Inte vid något fakultetsområde har andelen stigit över de 40 procent som utgör gränsen för när ett kön anses vara underrepresenterat.
Regeringen anser därför att det finns skäl att stimulera antagning, ut- bildning och examination av kvinnliga doktorander genom att låta anta— let examinerade kvinnor väga tyngre än antalet män vid anslagsberäk- ningen. I likhet med beredningen och flertalet remissinstanser finner regeringen det rimligt att examina avlagda av kvinnor ges 25 procent större vikt, dvs. 1,25 för doktorsexamen och 0.625 för licentiatexamen. Den föreslagna viktningen för underrepresenterat kön skall naturligtvis tillämpas för män i de fall de i en framtid skulle komma att svara för en lägre andel av antalet avlagda examina än 40 procent inom något fakul- tetsområde.
Beräkning av andelen examina
Regeringen anser att beräkningen av respektive fakultets andel av exa- minationen i forskarutbildning skall göras på det sätt som beredningen föreslog. Detta innebär att de fyra senaste årens examination, viktad en- ligt ovan, summeras för varje enskild fakultet och för varje fakultetsom- råde. Respektive fakultets andel fås genom att den egna examinationen divideras med fakultetsområdets. De fakultetsområden som endast finns vid ett lärosäte — tema vid Linköpings universitet och farmaci vid Upp- sala universitet — föreslås jämföras med näraliggande fakultetsområden i enlighet med beredningens förslag. Motsvarande system kommer att ut— arbetas för Sveriges lantbruksuniversitet.
Särskilda satsningar
I enlighet med beredningens förslag bör särskilda satsningar som görs på fakultetsanslaget för att bygga upp helt nya verksamheter, t.ex. en ny fakultet, undantas från den föreslagna omfördelningsmodellen under en rimlig tidsperiod. Undantag bör naturligtvis också göras för andra sär- skilda åtaganden som statsmakterna valt att finansieras över ett lärosätes fakultetsanslag.
Genomförande
Det föreslagna nya resurstilldelningsystemet för forskning och forskar- utbildning kan införas tidigast budgetåret 1995/96. Uppgifterna om an— talet avlagda forskarexamina kan då hämtas från den resultatredovisning som varje lärosäte enligt förordningen om redovisning av studier m.m. vid universitet och högskolor skall göra för första gången avseende bud- getåret 1993/94. I resultatredovisningarna ingår också uppgifter om an- talet avlagda forskarexamina under de tre närmast föregående budget— åren (1993:1153, 4 kap. 7, 8 och 18 55).
Detta förslag bör tills vidare betraktas som ett första steg i införandet av resultatrelaterade fakultetsanslag. Frågan om den slutliga omfattning- en och om ytterligare parametrar kommer att övervägas inför 1996 års forskningsproposition.
Det förslag regeringen stannat för när det gäller att ge incitament till ökad kvalitet i forskning och forskarutbildning skiljer sig från det som tidigare i denna proposition föreslagits för grundutbildningen. Rege— ringen anser att den här föreslagna modellen är enklare och effektivare
att använda för forskning och forskarutbildning än grundutbildningens modell innebärande bedömning av kvalitetsutveckling. Lärosätena är naturligtvis oförhindrade att inkludera forskning och forskarutbildning i sina program för kvalitetsutveckling för att därmed markera ett hel- hetsgrepp på verksamheten.
En avgörande faktor för effektiviteten i forskarutbildningen är incita- menten för doktoranden att slutföra sina studier inom rimlig tid. Förut- om den diskussion om nya linansieringsformer inom forskarutbildning- en som förs i följande avsnitt kan också framhållas de examenspremier som lärosätena kan dela ut till den som avlagt doktorsexamen.
6.1.7 Studiefinansieringen inom forskarutbildningen
Regeringens bedömning: Det bör övervägas om nya metoder för studiefinansiering kan utvecklas i syfte att öka effektiviteten i forskarutbildningen och höja examinationsgraden.
Skäl för regeringens bedömning: Inom ramen för fakultetsanslagen har under en följd av år stora satsningar .orts på studiefmansieringen inom forskarutbildningen. För innevarande budgetår har sammanlagt drygt 800 miljoner kronor angivits som den miniminivå som fakulteter- na måste avsätta för detta ändamål.
De huvudsakliga formerna för studiefinansiering inom forskarutbild- ningen utgörs av utbildningsbidrag (ibland i kombination med assistent- tjänst) och doktorandtjänster. Det finns också doktorander som innehar andra typer av universitetstjänster. I viss utsträckning används även stu- diemedel för att finansiera doktorandstudier. Doktorsexamen skall kun- na avläggas efter en arbetsinsats motsvarande fyra års heltidsstudier, inkl. avhandlingsarbete.
Sedan budgetåret 1987/88 har en successiv omvandling av utbildnings- bidrag till doktorandtjänster skett i syfte att dels förbättra de forskarstu- derandes ekonomiska villkor och sociala trygghet och därmed öka ef- fektiviteten i deras studier, dels trygga rekryteringen till vissa discipli- ner. Medlen för studiefinansiering inom fakultetsanslagen har kontinu- erligt ökats för att kompensera universitet och högskolor för de mer- kostnader som omvandlingen medfört för dem. Riksmötet 1992/93 be- slutade efter förslag i prop. 1992/93:170 Forskning för kunskap och framsteg att den pågående omvandlingen av utbildningsbidragen till doktorandtjänster skulle slutföras under innevarande planeringsperiod och utbildningsbidragen därmed avskaffas som finansieringsform. Sär- skilda medel anvisades för att täcka de merkostnader som därvid skulle drabba fakultetsanslagen.
I sina förenklade anslagsframställningar för budgetåret 1994/95 har Uppsala universitet, Linköpings universitetet och Karolinska institutet tagit upp frågan om studiefinansieringen inom forskarutbildningen. De medel som anvisats för omvandling anges vara otillräckliga. Doktorand- tjänsterna är dyrare än utbildningsbidragen och målet att öka antalet av-
lagda doktorsexamina med 100 procent från år 1990 till år 2 000 ställer krav på ökade resurser.
I olika skrivelser har den naturvetenskapliga dekankonferensen och de medicinska fakulteternas dekanråd begärt att 1993 års beslut om en avveckling av utbildningsbidragen skall omprövas. Som motiv framförs dels resursbrist, dels behov av större flexibilitet i systemets utformning.
Orsakerna till att resurserna bedöms vara otillräckliga kan sökas i fle- ra förhållanden. Exempelvis har inom medicinsk fakultet betydande lö- neökningar skett för de doktorander som avlönas enligt det centrala lä- karlöneavtalet. Merkostnaden för omvandlingen av utbildningsbidrag har härigenom blivit större än den genomsnittliga och kompensationen otillräcklig.
Ytterligare en förklaring är att de resursförstärkningar som skett har varit dimensionerade för att täcka'omvandlingskostnaderna endast för det antal hela utbildningsbidrag som finansierades via de "öronmärkta” medlen inom fakultetsanslagen budgetåret 1987/88. Eftersom i vissa fall nya utbildningsbidrag tillkommit sedan dess - finansierade med fakul- tetsmedel eller externa medel — uppstår problem när avskaffandet av utbildningsbidragen som finansieringsform nu planenligt närmar sig.
Forskarutbildningen är en integrerad del av universitetens och hög- skolornas forskning. Det är enligt regeringens mening viktigt att under- stryka att stöd till forskarutbildning inte bara kommer från fakultetsan- slagen utan även från många externa anslagsgiva're, såsom forskningsråd, sektorsorgan och i vissa fall även företag. Den externfinansierade FoU— verksamheten har sålunda alltid haft stor betydelse för forskarutbild- ningen. På några års sikt, när de nyligen bildade Stiftelserna för strate— gisk respektive miljöstrategisk forskning är i full verksamhet, kommer detta förhållande att ytterligare accentueras. Stöd till forskarutbildning och rekrytering av yngre forskare kommer att vara en av huvuduppgif- terna för dessa stiftelser. Detsamma gäller för Riksbankens Jubileums- fond, som har tillförts resurser för kulturvetenskaplig forskning. Härtill kommer de förstärkningar av finansieringen av forskarutbildningen som föreslås i denna proposition.
Man kan sålunda förvänta sig en totalt sett betydligt större satsning på forskarutbildning framöver. Den resursbrist som påtalas från exem- pelvis de medicinska fakulteterna får därför bedömas vara temporär. De kommande resursförstärkningarna till forskarutbildning inom de områ- den som omfattas av de nya Stiftelserna kan komma att leda till övervä- ganden från regeringens sida beträffande fakultetsanslagens inbördes storlek. Det kan således komma att bli aktuellt med omprioriteringar i syfte att öka studiefmansieringsresurserna inom fakulteter som inte får ökad externfinansiering.
Trots att resurserna för studiefinansiering kommer att öka framöver, finns det behov av att pröva om åtgärder kan vidtas för att göra studie- finansieringssystemet mer flexibelt och kostnadseffektivt för att tillgodo- se de speciella omständigheter som råder inom skilda vetenskapsområ- den och discipliner.
Inom exempelvis de tekniska fakulteterna är det angeläget att in- komstnivån under forskarutbildningen är konkurrenskraftig i förhål- lande till välbetalda anställningar inom industrin. Inom andra fakulte- ter är förutsättningarna ofta annorlunda och det vore där önskvärt att åstadkomma en struktur och nivå för studiefinansieringen som inte minskar motivationen att slutföra utbildningen. Det är sålunda viktigt att skapa ekonomiska incitament som attraherar de mest lämpade stu- denterna till forskarutbildning och uppmuntrar dem att avlägga exa- men.
Statsmakterna har i skilda sammanhang understrukit det ansvar som universitet och högskolor har att anpassa dimensioneringen av forskar- utbildningen till resurserna. Detta ansvar finns explicit angivet i hög— skoleförordningen. Enligt regeringens mening bör det övervägas hur lärosätenas möjligheter att göra samlade avvägningar mellan olika re- sursinsatser skall kunna förbättras. Det instrument som regering och riksdag förfogar över — studiefinansieringen - borde i högre grad än för närvarande kunna anpassas till övriga resursinsatser i form av kvalifice- rad handledning, samverkan mellan institutionstjänstgöring och studier m.m. '
En möjlighet som bör studeras år att ge universitet och högskolor fri- het att - om man så önskar — skapa en ”studiefinansieringstrappa”, där doktoranden successivt får bättre ekonomiska villkor allteftersom stu- dierna framskrider. Även andra möjligheter bör övervägas. En strävan bör vara att utforma studielinansieringssystemet så att det innehåller in- citament för ökad effektivitet och höjd examinationsgrad.
Regeringen avser att pröva olika alternativ för att främja flexibiliteten i forskarutbildningen och återkomma med förslag i nästa forskningspo- litiska proposition.
6.2. Internationalisering av högre utbildning och Prop. 1993/94:177 forskning
Regeringens f'o'rslag: Om EU beslutar att ett fjärde ramprogram för forskning och klinisk utveckling skall Sverige delta i detta program.
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbild- ning och forskning inrättas genom att medel tillskjuts från Fond 92—94. Stiftelsen tillförs 13,70 procent av återstoden av fonden (jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen bör ha till uppgift att svara för pla- nering och genomförande av internationaliseringsåtgärder, sär- skilt — att övergångsvis medverka i finansieringen av Sveriges delta- gande i EUs fjärde ramprogram, . — stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk ut— veckling, samt — finansiering av svenska och utländska post-doktorers vistel- ser vid utländska respektive svenska universitet och högskolor.
Skälen för regeringens förslag: Inledning
Samtidigt som den nationella omfattningen av högre utbildning och forskning ökat under senare år har särskilda insatser .orts för att öka Sveriges deltagande i det internationella utbildnings- och forsknings— samarbetet. Det finns en stark övertygelse om att det internationella samarbetet bidrar till ökad nationell kompetens och konkurrenskraft.
Volymen av och bredden i det internationella samarbete som svenska studerande, lärare och forskare deltar i har ökat betydligt under senare år. Ansvariga myndigheter inom högre utbildning och forskning - uni- versitet och högskolor, forskningsråd, akademier och andra myndighe- ter med ansvar inom högre utbildning och forskning — har, liksom rege- ring och riksdag, bidragit till denna utveckling. Även svenska företag har stärkt sitt engagemang i det internationella forskningssamarbetet bl.a. genom deltagande i EU:s FoU—verlsamhet.
EU—samarbetet inom högre utbildning och forskning blir en allt vik- tigare del av svensk utbildnings- och forskningspolitik. Detta sker i takt med att ambitionerna inom EU vad gäller utbildning och forskning ökar. '
EES—avtalet innebär ökade möjligheter för Sverige att delta i det eu- ropeiska utbildnings- och forskningssamarbetet. Det är emellertid först vid ett medlemskap i EU som Sverige får fullt inflytande i beslutspro- cessen bl.a. genom deltagande i Europaparlamentet och Ministerrådet. Som EU—medlem får Sverige delta som fullvärdig medlem i exempelvis CREST—gruppen, vilken är rådgivande inom forsknings— och veten- skapspolitiken till såväl Kommissionen som Ministerrådet. Sverige blir
integrerat i den europeiska forskningsgemenskapen, i dess planeringsor- gan och informella nätverk.
Ett svenskt medlemSkap i EU är lika viktigt för utbildningsområdet. Av särskild vikt är att vid ett medlemsskap svenska studenter inte längre behöver betala de ofta mycket omfattande avgifter som många europeis- ka universitet och högskolor avkräver studenter från icke-medlemslän- der.
Även med hänsyn tagen till det utökade samarbetet inom EU utgör resurserna för internationellt samarbete emellertid fortfarande en rela- tivt liten del av de totala statliga resurserna. En nyligen genomförd in- ventering av formerna för och omfattningen av det organiserade stödet på nationell nivå för internationellt utbyte och kontakter inom utbild- ning och forskning, vilken genomförts under medverkan av Vetenskaps- akademien, Ingenjörsvetenskapsakademien, de största forskningsråden samt Svenska institutet, visar att efterfrågan fortfarande inte på långt när kan tillgodoses. De medel som dessa organ avsätter för detta ändamål uppgår till ca 100 miljoner kronor årligen. ' '
Regeringen föreslår därför i det följande avsevärt utökade resurser för internationellt forskarutbyte. Etableringar av svenska universitetscentra vid utländska framstående universitet föreslås. Ett akademiskt centrum i S:t Petersburg bör inrättas och de tre svenska medelhavsinstituten för- stärkas och ges en bredare inriktning. Sammantaget skall dessa insatser utgöra basen i ett svenskt utbildnings- och forskningsnätverk som täck- er viktiga delar av världen.
Ett väsentligt utbyggt program för forskarstipendier samt vissa särskil- da stipendier till unga akademiker från länder i dynamisk utveckling föreslås. Dessa program skall finansieras genom en stiftelse för internationalisering. Stiftelsen skall också medverka i finansieringen av forskning inom ramen för EU:s ramprogram.
Inledningsvis redovisar regeringen utvecklingen av det europeiska ut- bildningssamarbetet. I anslutning härtill presenteras forskningssamarbe- tet med EU och de förändringar i ambitionsnivå som Sveriges närman- de till EU medför, samt förslag till en förändrad organisation i Sverige vad avser forskningssamarbetet med EU. ' '
6.2.1. Europeiskt utbildningssamarbete
Vid årsskiftet 1993/94 beslutade E'G—kommissionen att lägga fram för— slag att utbildningsprogrammen Comett, Erasmus,-Eurotechnec, Force, Iris, Lingua och Petra ersätts av två nya program av större omfatttning. Leonardo avser yrkesutbildning och Sokrates skolor och universitet. Bå- da programmen omfattar även stödåtgärder som språkutbildning, infor- mationsutbyte och distansundervisning. Verksamheten inom det nuva- rande Erasmusprogrammet kommer att fortsätta. De nya programmen avses löpa under perioden'l- januari 1995 till utgången av 1999. Beslut om programmen kommer troligen kunna fattas under hösten 1994. Det viktigaste nya inslaget i Kommissionens förslag är insatser på skolområdet och att den europeiska dimensionen blir ett centralt inslag
i programmen. Myndigheter och företag får en starkare ställning i Leo- nardo—programmet i syfte att öka genomslagskraften för och sprid— ningsffekten av projekt med EUstöd. I båda programmen finns en stark strävan att ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen och medlemsländernas suveränitet när det gäller utbildningens innehåll och organisation.
Ett aktivt deltagande i internationell utbildning förutsätter ömsesidigt erkännande av examina. Frågor om erkännande omfattar dels s.k. aka- demiskt erkännande och erkännande av studieperioder, dels erkännan- de av hela, avslutade utbildningar för t.ex. tillträde till utbildning eller för erkännande av yrkeskompetens.
Inom Europarådet finns konventioner, överenskommelser och dekla- rationer rörande tillträde till högre studier, erkännande av universitets- utbildning m.m. Även Unesco har antagit två konventioner av relevans för högre utbildning inom Europaregionen. Möjligheten att slå samman Europarådets och Unescos konventioner utreds för närvarande.
Inom ramen för EES-avtalet kommer för första gången svenska med- borgare att garanteras att även yrkeskompetens värderas och godkänns i ett internationellt perspektiv.-Den fria rörligheten på arbetsmarknaden som är en av de fyra friheter som EES-avtalet syftar till, innebär att medborgare i de avtalsslutande länderna kan utöva sitt yrke i vilket land som helst.
Ett av de stora hindren för den fria rörligheten för personer — inte minst för personer inom traditionella akademikeryrken — är svårigheten att förstå andra länders utbildningssystem, och att få enskilda utbild- ningar rätt värderade i andra länder. Det är mot denna bakgrund som EU—kommissionens ökade engagemang för utbildningssamarbetet skall ses.
I många EU—länder finns betydligt fler regleringar kring arbetsmark- naden än i de nordiska länderna. Tillträdet till vissa yrken är beroende av innehav av ett nationellt examensbevis eller legitimation.
För att undanröja dessa hinder har EU-kommissionen antagit ett an- tal direktiv om ömsesidigt erkännande av examensbevis som skall ga- rantera medborgarnas rättigheter att få sin behörighet erkänd i de andra medlemsländerna. Den närmare innebörden i dessa direktiv har rege- ringen redovisat i propositionen om europeiska ekonomiska samarbets- avtalet (prop. 1991/92:170, bil 7.)
För att erkännandeprocedurerna skall löpa smidigt har Sverige utsett en s.k. contact point, som skall ge upplysningar till utländska myndig- heter och personer om vilka rättigheter direktivet ger. Regeringen har nyligen gett VHS i uppdrag att sköta denna uppgift.
Antalet ungdomar som på egen hand valt att studera utomlands har ökat kraftigt under senare år, från ca 2 500 år 1989 till ca 15 000 under budgetåret 1993/94. Till detta skall också läggas ca 5 000 studerande ut- omlands inom ramen för sin svenska utbildning, t.ex. genom Erasmus eller Nordplus. _
Den som väljer att studera utomlands kan i många hänseenden ha en mer utsatt situation än studerande i Sverige. Bristen på kontakt med
Prop. 1993/941177
och information om vad som händer i hemlandet bidrar härtill. Enligt regeringens mening finns det därför anledning att från statens sida med- verka till att de studerande utomlands ges en fortlöpande information om Sverige.
6.2.2. Europeisk forskningssamverkan Bakgrund
Forsknings— och utvecklingssamarbetet inom EU är en viktig del i de europeiska integrationssträvandena. Detta har, tillsammans med mer konkreta fördelar för deltagande forskare och företag, varit ett huvud- motiv för Sveriges deltagande i samarbetet. Sedan de europeiska gemen- skaperna bildades på 1950—talet har Sverige deltagit på en rad olika sätt i det gemensamma forskningssamarbetet.
EES—avtalet innebär att Sverige får delta i de EU—grupper som är råd- givande till Kommissionen i övergripande FoU—frågor. Sverige får där- med delta i utvecklingen av europeisk FoU—politik, vilket tidigare inte varit fallet.
I enlighet med EES—avtalet kommer Sverige att delta i finansieringen av EU:s forskningsinsatser på programnivå. För att få tillgång till dessa forskningsmedel måste svenska forskare och företag skaffa sig samar- betspartners i Europa och söka projektfinansiering hos Kommissionen. Dessutom medför EES—avtalet att Sverige deltar i finansieringen av EU:s laboratoriekonglomerat Joint Research Centre.
EES—avtalet omfattar det nu löpande tredje ramprogrammet men inte det fjärde, vilket planeras för 1995—98. Beslut om att låta det fjärde ram- programmet omfattas av EES—avtalet skall tas av den styrande gemen- samma kommitté som stipuleras i avtalet. Detta skall ske så snart EU beslutat om det fjärde ramprogrammet.
Det fjärde ramprogrammet kommer att fastläggas till totalt omfång och inriktning genom formella beslut av Ministerrådet och Europapar- lamentet i mars—april 1994. Enighet har nåtts om 12,3 miljarder ECU för åren 1995—98 samt ytterligare 0,7 miljarder ECU för de sista åren om ekonomin så tillåter. Detta skall jämföras med det tredje rampro- grammets 6,6 miljarder ECU. Flertalet av de program som ingår i det tredje ramprogrammet kommer, ofta i modifierad form, att ingå även i det fjärde. Dessutom ingår flera nya program liksom även aktiviteter som, utan deltagande av icke-EU—länder, redan pågår utanför rampro- grammet.
EU:s forskning är i första hand inriktad på att stärka den tekniska och vetenskapliga basen för europeisk industri och därmed göra den mer in- ternationellt konkurrenskraftig. Vikten av att mindre och medelstora företag i ökad utsträckning deltar i FoU-verksamheten betonas. Denna företagsgrupp bedöms som en väsentlig bas för ökad tillväxt i Europa. I det fjärde ramprogrammet kommer dock fler aktiviteter att ingå som i första hand är motiverade utifrån andra ändamål än industriell konkur-
renskraft. Detaljerna i programmet kommer att utarbetas senare under 1994.
Ökningen av statens stöd till svenskt deltagande i FoU—samarbetet med EG fördröjdes genom att EES-avtalet trädde i kraft först den 1 ja- nuari 1994. Detta ledde till att 29,6 miljoner kronor av de medel som anvisats för budgetåret 1992/93 under förslagsanslaget E 19. Europeisk forskningssamverkan, åttonde huvudtiteln (Utbildningsdepartementet), blev outnyttjade. Mot denna bakgrund och med hänsyn till svårigheter- na att budgetera för EG-samarbetet beslutade regeringen den 17 juni 1993 att medge en merutgift av högst motsvarande belopp inom raman- slaget för budgetåret 1993/94. .Inom anslaget har för budgetåret 1993/94 126,4 miljoner kronor budgeterats för EG-samarbete. Kostnaderna be- räknas bli i storleksordningen 140 miljoner kronor.
EU—forskningens möjligheter och utmaningar
En av de viktigaste frågorna för svensk forsknings utveckling är hur Sverige skall kunna utnyttja de möjligheter som ett närmare FoU-sam- arbete med EU erbjuder. Nya förutsättningar skapas såväl för den natio- nella forskningspolitiken som för ansvariga myndigheter och svenska företag och forskare. En förutsättning för att kunna dra nytta av samar- betet är att Sverige även fortsättningsvis har en stark inhemsk forskning.
Genom deltagandet på programnivå öppnas stora möjligheter för svenska forskare och företag. Svenska företag får ökade möjligheter att tillsammans med europeiska konkurrenter delta i och påverka teknik- utvecklingen inom områden där svensk industri har stor marknadspo- tential. Det är av vikt att svenska företag deltar tillsammmans med uni- versitet och högskolor i forskningssamarbetet.
Vidare blir det lättare att dra nytta av den forskning som bedrivs av forskargrupper och vid framstående laboratorier inom EU. Samarbetet ger tillgång till dyrbar utrustning och kostnadskrävande metodik. Inom ramen för forskningsprojekten ges goda möjligheter att rekrytera kom- petenta utländska forskare till Sverige.
EU— —programmens inriktning skapar samtidigt en ökad mångfald vad gäller bedömningsgrunder och prioriteringar för svensk forsknings fi- nansiering. De ger möjligheter till gränsöverskridande forskning såväl mellan olika fakultetsområden som mellan grundforskning och mer tillämpad forskning.
Viktiga lärdomar torde kunna inhämtas om processerna kring kun— skaps- och tekniköverföring mellan företag och universitet. Etableran- det av europeiska nätverk skapar möjligheter till samarbete av mer kommersiell karaktär som har betydelse för svenskt näringslivs konkur- renskraft.
EU—forskningens ökade omfattning innebär att det svenska forsk- ningssystemet ställs inför viktiga utmaningar och förändringar. De i EU_arbetet engagerade svenska forskningsråden och sektorsorganen får i och med EES—avtalet vidgade och förändrade uppgifter. Planerings- och samordningsrollen blir mer betydelsefull, medan den direkta pro-
jektfmansieringen minskar. Likaså kan svenska forskningsfinansierande organ behöva göra andra prioriteringar än tidigare. Diskussion om hur dessa prioriteringar bör se ut har nu inletts.
Dessutom behövs ett aktivt arbete i Sverige bland berörda myndighe- ter för att informera om EU—samarbetets möjligheter, liksom en kunnig och aktiv representation från Sverige i EU—forskningens programkom- mittéer och expertpaneler.
Statens kostnader för det svenska deltagandet i FoU-samarbetet med EU förväntas enligt EES-avtalet under ca tre år stiga från nuvarande cirka 350 miljoner kronor per år till mer än det dubbla. Detta skall ställas i relation till statens stöd till forskning inom motsvarande områ— den genom fakultetsanslag, forskningsråd och sektorsorgan, som kan uppskattas till ca 8 miljarder kronor. Om Sverige blir EU—medlem 1995 kommer bidraget till EU:s forskning att ingå i Sveriges totala bi- drag till EU. '
Tillgången på resurser som söks i nationell konkurrens kommer ock- så att öka avsevärt genom tillkomsten av de strategiska stiftelser som till— förts medel ur de tidigare löntagarfonderna. Stiftelsernas uppgift är, som nämnts, att stödja koncentrerade forskningssatsningar, såväl grundforsk- ning som tillämpad forskning, med långsiktig inriktning och av högsta kvalitet.
I syfte att underlätta berörda myndigheters möjligheter till omställ- ning och omprioriteringar anser regeringen likväl det vara befogat att skapa möjlighet till att övergångsvis och vid behov tillföra vissa resurser för Sveriges deltagande i EU:s fjärde ramprogram. Det bör ske genom den stiftelse för internationalisering som regeringen strax återkommer till.
Mot den ovan beskrivna bakgrunden föreslås i denna proposition att regeringen bemyndigas att delta i beslut att låta det fjärde ramprogram- met omfattas av EES—avtalet. Sverige blir därmed, oberoende av ett medlemskap i EU, även fortsättningsvis delaktigt i utvecklingen av det europeiska FoU—samarbetet.
Organisationsfrågor
Det svenska deltagandet i det europeiska forskningssamarbetet kommer att öka avsevärt. En förändrad organisation för det svenska engagemang— et är mot denna bakgrund nödvändig.
Den ökade omfattning och tyngd som det svenska deltagandet i EU—. samarbetet får genom EES—avtalet gör en översyn av den statliga organi- sationen för samarbetet motiverad. Organisationen bör kunna säkerstäl- la bästa möjliga förutsättningar för svenskt deltagande även vid ett even- tuellt medlemskap i EU.
Senast organisationen på den statliga sidan förändrades var 1 juli 1992. Då utpekades för varje särprogram inom ramprogramet en' ansva- rig svensk myndighet med vissa uppgifter. Vidare inrättades Rådet för FoU—samarbete mellan Sverige och EG (”EG—rådet”) med uppgift att utse svenska representanter i programkommittéer, att vara nationellt
Prop. 1993/942177
kontaktorgan, att svara för vissa informationsfrågor, och att vara samar- betsorganisation på det operationella planet för de ansvariga myndighe- terna.
Regeringen anser att det bör skapas en starkare organisation för ut- veckling av policy för det svenska deltagandet på olika nivåer. Därvid är det av stor betydelse att uppdelningen av uppgifter och ansvar mellan den operationella och den policyutvecklande nivån görs tydlig. Lika viktigt är det att säkerställa sambandet mellan dessa nivåer. Till den operationella nivån räknas i detta sammanhang EG—rådet och de ansva- riga myndigheterna.
Mot denna bakgrund kommer regeringen att stärka den interdeparte- mentala beredningen för utveckling av policy för FoU—samarbete med EU. EG—rådet och ansvariga myndigheter förväntas bidra med underlag och förslag för policyarbetet. Förordningar och instruktioner för EG- rådet och för övriga berörda myndigheter kommer att modifieras så att deras uppgifter och ansvar vad gäller FoU—samarbete .med EU klart framgår.
Regeringen kommer att noga följa hur de möjligheter och utmaning- ar som forskningssamarbetet med EU innebär tas till vara och avser att ta initiativ i syfte att förstärka den del av den svenska representationen i Bryssel som arbetar med EU:s forskningsverksamhet
Regeringen förutsätter vid planeringen av FoU—samarbetet att Sverige är medlem av EU från den 1 januari 1995. Om forskningssamarbetet med EU däremot även fortsättningsvis skall bedrivas inom ramen för EES-avtalet kommer regeringen att initiera en förnyad prövning av for- merna för finansiering av forskningssamarbetet med EU.
6.2.3. Centra för långsiktigt samarbete inom forskning och forskarutbildning
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen 1993 avsattes särskilda medel för att bygga upp långsiktigt avtalsbaserat samarbete mellan svenska universitet och högskolor och framstående utländska ' universitet. Regeringen har fördelat vissa medel för denna verksamhet, och kommer under våren 1994 att fördela ytterligare medel. Samarbetet ger de deltagande svenska universiteten och högskolorna möjlighet att uppmärksammas mer i ett internationellt sammanhang, att visa vad svensk forskning har att erbjuda samt att erbjuda svenska forskare sti- mulerande internationellt samarbete. '
Strävan att främja långSiktigt samarbete inom högre utbildning och forskning mellan Sverige och utlandet bör även åstadkommas genom etablering i utlandet av svenska akademiska centra eller genom förstärk— ning av redan existerande svenska institutioner i andra länder. Verk- samheterna i det följande kommer att finansieras inom ramen för redan tillgängliga medel. ' '
De svenska medelhavsinstituten
Medelhavsområdet är en region som, utöver sin stora historiska och kulturella betydelse, spelar en viktig politisk och ekonomisk roll. Sveri- ge har, liksom en rad andra länder i Europa och Nordamerika, institut för forskning och kulturutbyte i detta område. Dessa institut har växt fram som en följd av 1800—talets intresse för antikens kultur och klas- sisk arkeologi, men har också haft betydelse för utvecklingen av politis- ka och kommersiella nätverk.
Svenska institutet i Rom bildades 1926, Svenska institutet i Athen 1948 och Svenska Forskningsinstitutet i Istanbul 1962. Svenska institu- tet i Rom har nära samverkan med Stiftelsen San Michele och intar en central vetenskaplig och kulturell position i Rom och i Italien i övrigt. Svenska institutet i Rom är det av de tre instituten som i flera avseen- den torde ha den största utvecklingspotentialen.
De svenska instituten är alla stiftelser med statsbidrag som verksamhe- tens ekonomiska bas. Regeringen fastställer stadgar och utser ordföran- de. Instituten har alla egna byggnader.
De svenska medelhavsinstituten är forsknings— och kulturinstitutio- ner som också bedriver undervisning. De är huvudsakligen humanis— tiskt inriktade med uppgifter inom arkeologi och konst som historiskt betingad grundval. Under sin utveckling har de dock kommit att inför- liva andra uppgifter av både vetenskaplig och kulturell karaktär. Fors- kare från andra ämnesområden och fakulteter har fått arbetsmöjlighe- ter, assistens och bostad på instituten. '
I det framtida universitetssamarbetet inom Europa bör instituten kun- na spela en mer betydelsefull roll som kontaktorganisationer och repli- punkter för svensk forskning och utbildning i ett mer allmänt perspek- tiv, också inom andra vetcnskapsområden än dem som nu dominerar verksamheten. Detta bör genomföras utan att inkräkta på den hittillsva— rande kärnverksamheten.
l institutens verksamhet ingår bl.a. utdelandet av stipendier för längre eller kortare studieperioder vid instituten. Symposier och seminarier skapar kontakter med universitet och högskolor i Sverige och i värdlan— det och utgör inte sällan en brygga mellan forskare i berörda länder. In- stituten bör ha större möjligheter att själva ta initiativ till sådan verk- samhet än vad som idag är fallet. Även andra typer av kurser och ut- bildning bör kunna ordnas vid eller med bistånd av instituten.
Institutens stadgar har i flera fall inskrivet att instituten skall främja kulturutbytet mellan värdlandet och Sverige. Satsningen på kulturutby- tet måste ses i relation till institutens andra aktiviteter. Svenska utlands- myndigheter (ambassader och generalkonsulat) och Svenska institutet i Stockholm är naturliga samarbetspartners när det gäller kulturutbytet.
Informationsverksamheten blir särskilt betydelsefull om instituten skall få en mer poängterad uppgift att inom den svenska universitets— och högskolevärlden sprida kunskap om värdlandet och dess vetenskap- liga möjligheter.
Genom sin belägenhet och nära kontakter med motsvarande institut från andra länder och med värdlandets universitet och andra organisa- tioner har instituten en position som gör det möjligt för dem att utgöra länkar till hemlandet på många områden. En förstärkning av insatserna på informationsområdet bör kunna samordnas med de verksamheter som bedrivs genom Svenska institutet i Stockholm. Regeringen har i denna fråga samrått med Svenska institutet.
En förstärkning och utökning av verksamheten bör ske i'första. hand vid Svenska institutet i Rom, som genom sin redan inarbetade position har stora möjligheter att utvidga och utveckla sin verksamhet. Förstärk- ningen avser främst andra ämnesområden än dem som hittills domine- rat verksamheten. Syftet är att förstärka det allmänvetenskapliga samar- betet med Italien. Även de båda övriga institutens uppgifter bör kunna vidgas. Svenska forskningsinstitutet i Istanbul har en viktig uppgift som brygga till den muslimska världen på de samarbetsområden svenska universitet och högskolor kan ha intresse av.
Akademiskt centrum i S:t Petersburg
Efter Sovjetunionens upplösning har samarbetet med Ryssland intensi- fierats och tagit nya former. Detta har skett utifrån de övergripande riktlinjer som riksdag och regering angett för samarbete med länderna i Central— och Östeuropa. Det innebär bl.a. att nordvästra Ryssland givits prioritet såsom tillhörande det geografiska närområdet. Längst har sam- arbetet kommit med staden S:t Petersburg. En rad projekt har finansie- rats genom BITS, SWEDECORP och Svenska institutet.
Det mest omfattande samarbetet på det akademiska området mellan Sverige och Ryssland/S:t Petersburg står för närvarande Stockholms och Uppsala universitet, Kungl. Tekniska högskolan och Sveriges Iantbruksuniversitet för.
Regering och riksdag fattade : våren 1993 beslut| om att bidra till etableringen av en Handelshögskola i Riga — den största koncentrerade svenska utbildningsinsatsen utomlands någonsin. Satsningen är ett vik- tigt led i att stärka samarbetet i Östersjöregionen. Utbildningen kommer att utgöra ett värdefullt bidrag till de baltiska staternas utveckling. Han- delshögskolan skall också kunna verka som en bro för svenska företags utveckling i Lettland.
För Östersjösamarbetet spelar svenskundervisningen en stor roll. Det hör till Svenska institutets uppgifter att stödja svenskundervisningen ut- omlands. Detta sker bl.a. genom bidrag till lektorer för undervisning i svenska vid vissa universitet och högskolor i Östersjöregionen. Rege— ringen har utöver detta anslagit särskilda medel för litteratur och utrust— ning som ett bidrag till dessa universitets möjligheter att upprätthålla en hög kvalitet i svenskundervisningen.
Stödet till svenskundervisningen, etableringen av Handelshögskolan i Riga och det ökande universitetssamarbetet skall ses som delar i en sys— tematisk satsning att stärka de vetenskapliga och kulturella relationerna mellan Sverige och övriga Östersjöstater. Det är också i detta perspektiv
som inriktningen mot Östeuropa i den nya universitetsstrukturen i Stockholm skall ses.
Ett fortsatt och förstärkt samarbete inom högre utbildning och forsk- ning med länder inom Östersjöregionen är angelägen. Ryssland har ett stort intellektuellt kapital och hög vetenskaplig kompetens särskilt in— om det naturvetenskapliga området. S:t Petersburg är i olika avseenden en strategisk plats i Östersjöregionen, inte minst gäller detta utbildning och forskning. .
För att skapa hållbarhet i kontakterna krävs en fastare och mera lång- siktig etablering. S:t Petersburg är en uppenbar plats för en sådan etablering vilken skulle kunna bestå i ett självständigt centrum eller va— ra anknutet till ett universitet eller en akademi.
En naturlig utgångspunkt för inriktningen av det fortsatta samarbetet bör kunna vara kunskapsområden som är av gemensamt intresse för Östersjöregionen. Samarbetet bör gälla avgränsade områden där svenska universitet och högskolor har en framskjuten position t.ex. naturveten- skap/miljö, ekonomi/handel samt tekniklinformationsteknologi.
Regeringen har erfarit att ett stort intresse finns bland universitet och högskolor i Stockholms— och Uppsalaregionen för att etablera ett per- manent samarbete på det akademiska området inom områden där sam- arbete redan inletts. Förutom de som redan är engagerade i S:t Peters- burg har Handelshögskolan i Stockholm uttryckt intresse för att i första hand medverka i grundutbildning motsvarande engagemanget i Riga samt med företagsledarutbildning.
Akademiska centra vid framstående universitet i utlandet
Det ovan föreslagna akademiska centrum i S:t Petersburg motiveras dels utifrån en allmän strävan att stödja återupprättandet av demokrati och införande av marknadsekonomi i Ryssland, dels av önskemålet att stär- ka samarbetet mellan länderna i Östersjöregionen. Det skall också ses som ett led i strävan att skapa ett nära och varaktigt samarbete med ut— ländska akademiska miljöer.
Sådant samarbete bör också etableras med andra framstående utländs- ka universitet. Verksamheten vid dessa centra bör variera alltefter det utvalda universitetets tyngdpunkter, men vissa drag bör vara gemensam- ma. Tonvikten bör ligga på utbildning på mycket kvalificerad nivå, men kan också omfatta forskning. Dessa centra bör efter hand till en del kunna bli självbärande genom bidrag från andra källor, bl.a. från före- tag och genom kursavgifter.
Stanford University avses bli ett av de första utländska universitet vid vilket ett ”svenskt campus” inrättas. Många svenska universitetsforskare har redan utvecklat goda kontakter med detta universitet. Inriktningen av Stanfordetableringen bör ligga inom naturvetenskap, teknik och ny- företagande med möjlighet att utnyttja den omgivande högteknologiska miljön i Silicon Valley.
Tillgången till spetskunnande och kontakt med ytterst betydelsefulla miljöer är motivet för utvecklingen av ett liknande centrum i Berlin. I
ett senare skede kan ytterligare centra komma att etableras i Frankrike och vid den amerikanska östkusten.
Att etablera svenska universitetscentra vid utländska universitet kom- mer att kräva ett starkt engagemang från de deltagande svenska universi- tetens sida. Regeringen avser ge Svenska institutet i uppdrag att tillsam- mans med företrädare för det svenska universitets— och högskoleväsen- det planera och ansvara för genomförande av de' insatser som här aktua- liserats. Regeringen har erfarit att Svenska insitutet är berett att ta på sig denna uppgift.
6.2.4. Forskningssamarbete med vissa länder
Regering och riksdag har i olika sammanhang understrukit att forsk- ningssamarbetet med vissa länder bör stärkas. Det har gällt t.ex. Japan, Frankrike och Tyskland; länder med vilka forskningssamarbetet funge- rar väl men där ett utökat samarbete skulle få särskilt positiva effekter. I den översyn av organisationen för vissa internationella uppgifter inom utbildningsområdet, som presenteras i ett kommande avsnitt, förordas att länderprioriteringar av detta slag skall diskuteras i budgetdialogen, så att en fortlöpande omprövning av inriktningen av bl.a. Svenska insti- tutets resurser för forskarutbyten m.m. möjliggörs. Regeringen avser ta fasta på detta förslag.
Den prioritering av forskningssamarbetet med vissa länder som rege- ring och riksdag givit uttryck för har börjat märkas, men i långsam takt. Det finns därför enligt regeringens mening behov av ytterligare initiativ. Det gäller bl.a. Frankrike och Japan. Ett svensk-franskt forskningssym- posium på regeringsnivå kommer under våren 1994 att äga rum i Paris. Svenska institutet ordnar ett seminarium i syfte att undanröja hinder för ett utökat utbyte av forskarstuderande och forskare mellan Frankri- ke och Sverige.
Forskningskontakterna med Japan framstår som allt viktigare. På grund av de stora kulturella och språkliga skillnaderna mellan Japan och Sverige har det varit svårt att öka kontakterna med Japan på ett en- ligt regeringens mening önskvärt sätt. Det krävs alldeles särskilda insat- ser för att stimulera detta samarbete. Under våren 1994 kommer ett symposium äga rum i Stockholm med företrädare för Utbildningsdepar- tementet, vissa myndigheter och för det svenska universitetsväsendet, liksom vissa japanska myndigheter inom högre utbildning och forsk— ning. Avsikten är att åstadkomma ett utökat samarbete mellan länderna.
Svensk—japanska stiftelsen har sedan lång tid tillbaka god överblick över det svensk—japanska samarbetet inom högre-utbildning och forsk- ning och kontakter med institutioner och företag i Japan. Stiftelsen har sedan början av 1970-talet skickat stipendiater till Japan. Numera skickar stiftelsen även ut unga akademiker för examensarbeten i japans— ka företag och organisationer. Dessa finansieras genom bidrag från stif- telsens egen Gadeliusfond samt andra fonder och företag. '
Svensk—japanska stiftelsensverksamhet finansieras 'för närvarande iill ca 80 procent med medel från näringslivet. Regeringen avser att med-
verka till att Svensk-japanska stiftelsens möjlighet att främja utbild- nings- och forskningssamarbete förstärks.
6.2.5. Stipendiering av unga akademiker från länder i dynamisk utveckling
Strävan att intensifiera samarbetet med t.ex. Tyskland, Frankrike och Japan sker främst utifrån vetenskapliga grunder. Det finns emellertid samarbete som, åtminstone till en början, äger rum främst av. andra skäl än rent vetenskapliga. Det rör sig då om utrikes—, handels— eller bi- ståndspolitiska motiveringar. Styrelsen för u—landsforsknings (SAREC) stöd till kunskapsuppbyggnad i u—länderna och till u—landsinriktad forskning vid svenska universitet och högskolor har biståndspolitiska motiveringar. Satsningen på Baltikum och Östeuropa sker främst ut- ifrån motivet att bistå dessa länder i utvecklingen mot demokrati, mark- nadsekonomi och en bättre miljö.
Samarbete sker således ofta utifrån ett huvudsakligt motiv men resul— tatet tjänar ofta mer än ett syfte. De yrkesinriktade kurser som Bered- ningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) finan- sierar är biståndspolitiskt motiverade, men har ofta varit positiva för andra former av utbyte mellan Sverige och u—länderna.
Det finns således redan nu möjligheter för personer från u-länder och Östeuropa att studera och forska vid svenska universitet och högskolor. Utöver den verksamhet som initierats av SAREC och BITS har univer- siteten tagit egna initiativ till samarbete med u-länderna. Dessa initiativ, bland vilka kan nämnas International Science Program vid Uppsala universitet, stöds då ofta med medel från SAREC, SIDA eller BITS. Även andra universitet och högskolor är involverade i en omfattande utbildnings— och forskningsverksamhet som berör u-länderna. Svenska institutets gäststipendieprogram och program för expertutbyte avser till största delen u—länderna. _
Regeringen förordar att ett särskilt program inrättas för att öka möj- ligheterna för unga akademiker och forskare från länder i dynamisk ut— veckling att tillbringa längre studie- eller forskarperioder i Sverige. Det- ta stipendieprogram bör erbjudas unga akademiker i länder med vilka Sverige vill utveckla särskilda ekonomiska och kulturella relationer.
Det bör vara individuellt upplagda studieprogram på mycket kvalifi- cerad nivå med primär inriktning mot ämnen som rör exempelvis eko- nomi, företagsledning, management, etc. Den- kontaktskapande verk- samheten med det svenska samhället bör vara framträdande liksom uppföljningen av Stipendiaterna för att vidmakthålla kontakten med Sverige.
6.2.6. Utbyte på post-doktor nivå
Under senare år har möjligheterna för svenska högskolestuderande att tillbringa en del av studietiden vid utländska universitet och högskolor i hög grad ökat. Inte minst har deltagandet i EG—programmen bidragit
härtill, men också de möjligheter till studiestöd som numera finns för studier utomlands.
Även forskarstuderandes möjligheter att vistas vid utländska universi- tet har ökat under senare år. Detta har skett bl.a. genom Svenska insti- tutets forskarstipendier som framför allt riktar sig till forskarstuderande och unga forskare.
Universiteten och högskolorna i Sverige har under senare år låtit fors- karstuderande som uppbär utbildningsbidrag eller innehar doktorand- tjänst behålla finansieringen under utlandsvistelsen.
Det är viktigt att samtliga nivåer inorn högre utbildning och forskning bereds tillfälle att berikas genom den stimulans som studier och forsk— ningsarbete utomlands kan ge. Enligt samstämmiga uppgifter finns ett särskilt behov av stipendier för forskare som avlagt doktorsexamen, s.k. post—doktorer, för vistelser vid utländska universitet och högskolor. Dessa forskare bör kunna vistas i utländsk akademisk miljö av hög stan- dard en längre tid, dvs. mellan 1 och 3 år. Stipendiet bör möjliggöra för forskaren att medföra familj under utlandsvistelsen. En förstärkning av möjligheterna för post-doktorer till utlandsvistelser bör ske enligt dessa riktlinjer.
De förslag till åtgärder som presenterats i det föregående kommer på ett avsevärt sätt att öka möjligheterna för svenska studerande och unga forskare att vistas vid utländska universitet och högskolor. Det gäller samarbetet med utländska elituniversitet, universitetscentra utomlands och de nyss nämnda Stipendierna på post-doktorsnivå. Antalet svenskar som härigenom och genom deltagande i EU—utbytet kommer att vistas i utlandet under någon tid av studierna eller forskningen blir betydande.
Samtidigt bör möjligheten för svenska universitetsinstitutioner att un- der längre tidsperioder knyta till sig särskilt framstående yngre utländs- ka forskare förstärkas. Inom ramen för Svenska institutets forskarstipen- dier finns möjligheter att rekrytera utländska gästforskare till Sverige. Det är emellertid endast en mindre del av medlen som används härför och stipendiebeloppen är förhållandevis små eftersom stipendiaten för- utsätts ha en basförsörjning.
Inom vissa områden håller den svenska forskningen så god standard att en längre vistelse vid en svensk institution kan framstå som attraktiv även för en framstående, utländsk forskare. För-äldre akademiker är de ekonomiska villkor som kan erbjudas fortfarande sådana att endast kor- tare vistelser i Sverige är möjliga. För yngre forskare på post—doktorsni- vå bör dock villkoren kunna göras tillräckligt goda för att några års vis- telse i Sverige skall framstå som ett konkurrenskraftigt alternativ.
De internationaliseringsåtgärder som presenterats i det föregående kommer sammantaget att kunna bidra till en positiv förändring av sam- arbetet mellan Sverige och utlandet inom högre utbildning och forsk- ning. De föreslagna åtgärderna kräver emellertid avsevärda resurser så- väl för planering som själva genomförandet.
6.2.7. En stiftelse för internationalisering
En särskild stiftelse för internationalisering av högre utbildning och forskning bör bildas. Stiftelsen tillförs 13,70 procent av återstoden av Fond 92—94. Stiftelsen bör ansvara för planering och genomförande av de ovannämnda internationaliseringsåtgärderna, nämligen finansiering av svenska och utländska post-doktorers vistelser vid utländska respek- tive svenska universitet och högskolor samt Stipendiering av unga aka- demiker från länder i dynamisk utveckling. Som tidigare anförts bör stiftelsen också bidra till finansieringen av Sveriges deltagande i EU:s ramprogram. 65 procent av stiftelsens kapital får förbrukas för detta än? damål. _|
Regeringen återkommeri avsnitt 6.6 till vissa organisatoriska frågor rörande denna stiftelse.
6.2.8 Vissa internationella uppgifter .
Regeringen vill informera riksdagen om vissa ytterligare frågor som be- rör Svenska institutet. '
Inom Utbildningsdepartementet har en översyn gjorts av organisatio- nen för vissa internationella uppgifter inom utbildningsområdet. I rap- porten Utlandsstudier och internationella utbildningskontakter. Vad ska göras centralt, vem ska göra det och hur? (Ds 1993176) föreslår utre- daren bl.a. att en utbildnings- och forskningsnämnd inrättas inom Svenska institutet. Ledamöterna i nämnden bör hämtas från i första hand universitet och högskolor och utses av regeringen. Nämndens all- männa funktion skall vara "att underlätta samspelet mellan SI och övriga intressenter och aktörer inom utbildningsväsendet. Inför behandlingen i SI:s styrelse bör nämden bereda anslagsframställningar och andra fram- ställningar till regeringen såvitt gäller sådan verksamhet inom Svenska institutet som avser utbildning och forskning samt bestämma inrikt- ningen av insatser och principer för hantering av medel när sådana an- visats. '
De medel som Svenska institutet anvisas för utbildning och forskning motiveras utifrån delvis olika utgångspunkter. Stipendier för unga fors-' kare för vistelser vid utländska lärosäten och för etablerade utländska forskares vistelser vid svenska universitet och högskolor sker utifrån ve- tenskapliga kvalitetsbedömning'ar. Medel för exempelvis samarbete med Öst— och Centraleuropa syftar främst till att stödja utvecklingen i de be— rörda länderna. Emellertid spelar kontakter inom utbildning och forsk- ning härvid en stor roll. ' ' Regeringen anser att det finns ett behov av överblick och samordning av de medel för utbyte inom utbildning och forskning som Svenska in- stitutet disponerar. En utbildnings- och forskningsnämnd vid Svenska ' institutet bör inrättas i enlighet med utredarens förslag.,Som anförts ti- digare under avsnittet Forskningssamarbete med vissa länder anser rege- ringen att en fortlöpande budgetdialog med Svenska institutet om in- riktningen av utbytet inom högre utbildning och forskning bör möjlig-
göras. Utbildnings- och forskningsnämnden kan i detta sammanhang fylla en viktig funktion. Vidare anser regeringen att Svenska institutets roll på detta område bör renodlas. Institutets arbete för internationell samverkan inom utbildning och forskning bör i allt väsentligt vara upp- dragsbaserat.
Svenska institutet bör ges möjlighet att upprätta en särskild kanslire- surs upprättas för att samordna de mera fasta utlandsetableringar som regeringen tidigare aviserat. Inom ramen för denna resurs bör det ock- så säkerställas att de olika etableringarnas särart värnas. Även i denna fråga har regeringen erfarit att Svenska institutet är berett att påta sig denna uppgift.
Hänvisningar till S6-2-7
6.3. Att utnyttja informationsteknologins möjligheter 6.3.1 Inledning
Genombrottet för informationsteknologin förändrar i grunden villko- ren för såväl arbetsliv som privatliv. Information kan göras tillgänglig oberoende av tid och rum och i former och tillämpningar som driver också själva kunskapsutvecklingen framåt.
Under senare år har den svenska staten och näringslivet gjort stora satsningar på forskning och utveckling inom informationsteknologin (IT).
Detta har bidragit till att ett Stort antal universitets- och högskolein— stitutioner och institut inrättats och att, inom några segment, IT- industrin nått stora tekniska och kommersiella framgångar. Det gäller olika delar av IT-området, alltifrån den grundläggande mikroelektroni- ken som är av betydelse för komponentindustrin och dess kunder till förmågan att utveckla effektiva IT-system som specialiserade datorer och programvaror. Till IT—området hör även överföring av information - kommunikation.
lT-området har redan blivit i så måtto moget att komponenter och delsystem av IT-karaktär blivit självklara byggstenar tillsammans med mer konventionell teknik i allt från "IV—apparater, persondatorer och bilar till små och stora industriella produktionssystem, telesystem, CAD/CAM etc. Starka svenska marknadspositioner har uppnåtts inom exempelvis industrirobotar och mobil kommunikation.
Den nya telelag som riksdagen fattade beslut om 1993 gör den svenska telemarknaden till en av de friaste i världen. Näten för telekommunika- tion är väl utbyggda. Användningen av och förståelsen för IT är utveck- lad inom svensk förvaltning. Sammanfattningsvis står Sverige väl rustat inför den utveckling av informationsteknologin och dess användning som nu förestår. '
I flera länder tas nu mått och steg för att främja en vidare utveckling. USA:s arbete för en IT-infrastruktur — National Information Infrastrucf' ture - är kanske mest känt. EU tillsatte i början "av 1994 en s.k." högni- vågrupp för att främja en europeisk samordning i syfte att stimulera än-
vändningen av informationsteknologi. Den skall rapportera sitt resultat till EU:s stats— och regeringschefer redan i juni i år. Ingenjörsveten- skapsakademien har redovisat problem och möjligheter inom IT—områ- det och lämnat förslag till åtgärder.
Den potential till ny och bredare lT—användning som främst den kommunikationstekniska utvecklingen redan gett kan utnyttjas för att uppnå högre produktivitet och levnadsnivå. Det är angeläget att Sverige genom starka insatser såväl inom den offentliga sektorn som inom nä- ringslivet även i fortsättningen är bland de ledande. Goda förutsättning- ar finns, inte minst genom landets starka position inom nyckelområdet kommunikation.
Det är mot denna bakgrund som regeringen har inrättat en kommis- sion för att främja användningen av informationsteknologin. Kommis- sionen leds av statsministern. Att främja en breddad användning av IT är kommissionens viktigaste uppgift.
Detta kan ske genom att kunskap om och system för tillämpning av IT utvecklas. Det kan gälla nya tillämpningar inom industri, tjänstesek- tor och offentlig förvaltning, men även teknologier och system för inter- aktiv och användarorienterad IT-användning. Enklare s.k. användar- gränssnitt måste utvecklas för att övervinna initialmotståndet hos dem som inte är förtrogna med den nya teknologin.
En stor och viktig uppgift är att mer allmänt främja en utveckling av attityder till teknik i allmänhet och IT i synnerhet. En ökning av IT— mognaden är angelägen. Detta är en uppgift inte minst för skolor, uni- versitet och högskolor, för forskare och företag. Utvecklingen kan främjas genom pilotprojekt.
Hänvisningar till S6-3
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 3
6.3.2. Hittillsvarande insatser
Utvecklingen av informationsteknologi i Sverige försiggår på olika plan. Det tidigare engagemanget har manifesterats bl.a. genom flera IT—utred- ningar, senast den s.k. IT 2000 som blev färdig våren 1991.
Mer än 1 miljard kronor per år går 'nu som statligt stöd till forskning och utveckling inom IT—om'rådet och dess tillämpningar. En stor del av insatserna är industriellt inriktade. Inom detta område har NUTEK ett huvudansvar. Bland olika sektorsorgan med ansvar för IT—forskning kan Kommunikationsforskningsberedningen nämnas.
Tidigare Televerket, nu Telia, har ett huvudansvar för nåt m.m. Sveri- ge har, som tidigare nämnts, ett väl utbyggt nät för informationsöverfö- ring. . '
SiREN är namnet på en intressegrupp inom informationsteknolo- giområdet. 1 ”IT 2000. SiREN, ett initiativ till. nationell samverkan in- om ITområdet” (Ds 1993:33) sammanfattar gruppen sitt arbete på föl- jande sätt: . _ , , ,
”Syftet med SiREN-programmet är att ge Sverigeen internationell tätplats. Det skall ske genom avancerad forskning och effektiva me— kanismer som hjälper till att föra ut forskningsresultat via pilot— verksamhet till nyttig användning, i'samverka'n. Förslaget omfattar
därför tre olika slags aktiviteter som är nödvändiga i denna pro- cess: forskning, pilotverksamhet med ny teknik och stöd till använ- dare så att de kan ta till sig ny teknik.” Ett översiktligt arbete på informationsteknologiområdet har också, som nämnts ovan, utförts av Ingenjörsvetenskapsakademiens avdelning för informationsteknik. Detta arbete har publicerats inom ramen för Agenda 2000—projektet (Ds 1994:19).
6.3.3. Kommissionens arbete
Regeringens förslag: Särskilda resurser avsätts för att främja ökad användning av informationsteknologi. Från återstoden av Fond 92-94 avsätts 13,70 procent till en stiftelse med bl.a. dessa ändamål (jfr avsnitt 6.6.)
Skälen för regeringens bedömning: Den kommission för att främja en ökad användning av informationsteknologi som regeringen tillkallat be- står av företrädare för såväl regeringen som det övriga samhället. Dess mål angavs av statsministern i ett tal på Ingenjörsvetenskapsakademien den 7 februari 1994.
"Låt oss ställa målet att senast år 2010 tillhöra den globala utveck- lingens absoluta spjutspetsar när det gäller varje del av utnyttjandet av informationsteknologin." I kommissionen ingår, förutom statsministern, följande ledamöter: ut- bildningsminister Per Unckel, statsrådet Reidunn Laurén, kommunika- tionsminister Mats Odell, finansminister Anne Wibble, näringsminister Per Westerberg, arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund, direktör Lars Ramqvist, professor Peter Seipel, universitetskansler Stig Hagström, kanslichef Anne—Marie Nilsson, näringslivschef Gunnar Hedborg, v. VD Monica Ulfhielm, VD Hans Bratt.
Kommissionens arbete är inriktat på användningen av informations- teknologin inom olika sektorer av samhället. Ett centralt område är härvid att granska hur lagstiftningen i stort är anpassad till de nya vill- koren för informationsförsörjning.
Ett viktigt område gäller, som tidigare nämnts, främjande av pilotpro- jekt för att stimulera till en ökad användning av informationsteknolo- gin. På detta område bereds projekt inom bl.a. utbildnings— och forsk- ningsområdet. Dessa projekt syftar till att förnya undervisningsformer samt att knyta samman skolorna i ett gemensamt nät-med universitet och högskolor. Ett annat viktigt område för pilotprojekt gäller kompe- tensutveckling för mindre och medelstora företag. Genom användning av IT bör mindre och medelstora företag kunna få möjlighet att utnyttja universitetens och högskolornas forskning, myndigheternas information
om regelverk, information om storföretagens behov av leverantörer, -
EU:s FoU—program, etc. på ett effektivare sätt.
De insatser kommissionen planerar kan idag inte i detalj kostnadsbe- räknas. Enligt regeringens uppfattning är det emellertid av vikt att nöd- vändiga stimulerande insatser kan initieras utan dröjsmål.
För detta syfte bör 13,70 procent av de medel som Fond 92—94 förval- tar avsättas för främjande av en spridd användning av informationstek- nologin. Härigenom kan sådana projekt som kommissionen för en ökad användning av informationsteknologi aktualiserar ges en ändamålsenlig finansiering. Regeringen återkommer strax till hur de avsatta resurserna bör förvaltas (avsnitt 6.6).
Hänvisningar till S6-3-3
6.3.4. Informationsteknologin inom utbildning och forskning
Oberoende av den nämnda kommissionens arbete är det väsentligt att utbildnings— och forskningssystemen verkar pådrivande för en ökad in- formationsteknologianvändning.
Universitet och högskolor har en dubbelt viktig roll i detta samman- hang. Där bedrivs vid vissa institutioner ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete på det informationsteknologiska området; Än viktiga- re är emellertid att universitet och högskolor som kvalificerade använ- dare går i bräschen för den informationsteknologiska utvecklingen. In- formationstekniken gör intelligenta lösningar tillgängliga för många och är därmed kunskapsdrivande.
Informationsteknologins främsta betydelse ligger inte i att göra gam- malt mera rationellt utan att göra nytt. Interaktion är en nyckel till det- ta. UtbildningS— och forskningssystemet, liksom exempelvis högskole- biblioteken kan bli föregångare för ett sådant arbetssätt.
Informationsteknologins utveckling öppnar möjligheter till nya for- mer av utbildning som kan ge såväl ökad kvalitet som ökad bredd. Me- diaburen utbildning är inte liktydigt med traditionell distansutbildning utan ett långt vidare begrepp som kan utveckla utbildningen vid univer- sitet och högskolor men också i skolorna. Till och med mera traditio- nell distansutbildning har idag snarare en svagare ställning än under 1950—talet - kanske framför allt för att de tekniska förutsättningarna saknats.
Tillgången till reguljär utbildning är fortfarande ett hinder för många. För att möta de krav på kompetenshöjning, som regeringen tidigare framhållit, fordras flexibla lösningar av utbildningsinsatsernas innehåll, - form och förläggning i tiden.
I ett land som Sverige - med långa avstånd och gles befolkningi kom- bination med en väl utvecklad infrastruktur - måste distansmetoder in- om utbildningen bli en betydelsefull undervisningsform. Distansmeto- dernas betydelse på utbildningsområdet har starkt understrukits i betän- kandet Kunskapens krona (SOU 1993:23).
Mediaburen utbildning kan också ses som ett värdefullt och utveck- lingbart alternativ till den mera traditionella skolundervisningen och kunna utvecklas som ett inslag i en-i övrigt lärarledd utbildning.
Ett ökat utnyttjande av informationsteknologi i utbildningen kommer. i grunden att förändra de pedagogiska villkoren. Lärare och studenter
kah'fun'gera tillsammans oberoende av tid och rum och ändå kommu- nicera på ett sätt som upplevs som direkt. Därmed kan studierna i stör- re utsträckning förläggas till den tid eleven — eller studenten — väljer och inte bara vid den tidpunkt då en viss kurs erbjuds vid en viss skola eller ett visst lärosäte. Inte minst—för den kontinuerliga kompetensut- vecklingen efter grundutbildningen innebär detta en betydande fördel. Redan idag finns det världsomspännande nätverk som universitet och högskolor är anslutna till.
Informationsteknologins möjligheter har under de senaste åren kom- mit att uppmärksammas mer och mer inom den högre utbildningen. Efter att satsningar från statsmakternas sida gjorts under ett antal år för att utveckla distansutbildningen vid universitet och högskolor har in- tresset ökat för denna form av utbildning som ett komplement till den reguljära undervisningen. , .
Mot bakgrund av bl.a. det ökande antalet sökande till högre utbild- ning har regeringen i olika sammanhang framhållit vikten av att utnytt- ja mediaburen utbildning i högre grad. För budgetåret 1993/94 har 66 miljoner kronor anvisats för distansutbildning. ' '
Fördelningar av dessa medel har hittills gjorts till intresserade univer- sitet och högskolor som sammanlagt kunnat erbjuda cirka 1 200'nya ut- bildningsplatser till i första hand ungdomsstuderande i grundläggande högre utbildning. Som mål uppställdes tillskapandet av 1 500 nya ut— bildningsplatser.
Ett steg i riktning mot en organiserad, nationell samordning av det mediaburna utbildningsutbudet. gjordes under sommaren 1993 i och med bildandet av Konsortiet för nationell distansutbildning. Universite- ten i Umeå, Uppsala och Linköping, Kungl. Tekniska högskolan och Högskolan i Växjö har slutit ett avtal bl.a. i syfte att samverka avseende planering, utveckling och genomförande av distansutbildning på hög- skolenivå med nationell räckvidd. Parterna avser också att avtala om samarbete med Utbildningsradion.
Det återstår emellertid åtskilligt utvecklingsarbete innan den nya tek- niken har fått ett ändamålsenligt genomslag i utbildningen. Med sats- ningar på utveckling av läromedel, kompetensutveckling hos. lärare och en effektiv information och marknadsföring av mediaburen utbildning bör förutsättningarna finnas för att utöka antalet studenter i denna form av utbildning.
Regeringen anser att en bättre anpassad pedagogik nu måste stå i cent- rum för utvecklingen, dvs. hur ny kunskap skall presenteras på data- skärm för att den skall vara inbjudande att ta till sig och locka till två- vägskommunikation. Det är angeläget att pedagoger tillsammans med tekniker engageras för denna uppgift.
Behovet av utveckling på detta område gäller såväl inom högskolor och universitet som inom annan eftergymnasial utbildning, liksom för grundskola och gymnasieskola, i kommunal vuxenutbildning, vid folk- högskolor och vid distansutbildning på olika nivåer och med olika ut- bildninganordnare.
6.4. Kunskap och kompetens för ett konkurrenskraftigt Prop. 1993/94:177 svenskt näringsliv '
Konkurrenskraften i näringslivet är beroende av en rad olika faktorer. Hit hör en kostnadsstruktur som inte negativt avviker från omvärlden och en riskkapitalförsörjning som gör det möjligt för företag att starta och att växa. I ökande utsträckning blir också kunskaperna allt mera avgörande för konkurrensförmågan. Mycket talar för att kunskapen är den enskilda produktionsfaktor som i framtiden kommer att betyda mest för ett lands utvecklingsförmåga. För små länder som Sverige är detta särskilt uppenbart.
Kunskapsnivån
I det föregående har en genomgång skett av av Sveriges utbildningsnivå i stort. Av genomgången framgick bl.a. att andelen högre utbildade är lägre i Sverige än i många andra länder. Särskilt gäller-detta i näringsli— vet. Antalet forskare i företagen är, med några få undantag inom läke- medel och elektronik, extremt litet. Sett från ett näringslivsperspektiv är situationen särskilt allvarlig när det gäller tillflödet till arbetsmarknaden av medarbetare med teknisk eller naturvetenskaplig bakgrund.
I de mindre och medelstora företagen är kompetenssituationen ännu allvarligare än i näringslivet i stort.
En snabb utbyggnad av utbildningen har nu inletts. Trots det kommer det att ta viss tid innan tidigare försummelser har rättats till, försum- melser som inte minst går tillbaka på en utbildningspolitik som styrt ungdomar bort från industriarbete och till den offentliga sektorn.
Forskning och utveckling
Sverige satsar förhållandevis stora belopp på forskning och utveckling. Enligt statistiska centralbyrån (SCB) uppgick de samlade forskningsin- satserna 1991 till 41 miljarder kronorfAv dessa stod staten för knappt 15 miljarder kronor. Näringslivets insatser för-forskning och utveckling faller till ca 15 procent på forskning, medan 85 proCent avser utveck- lingsarbete. '
FoU-utgifter fördelade per utförande sektor, 1991 Prop. 1993/94:177
Off sektor, 1732 milj kr
UoH, 4%
Företag, 28 189 milj kr
Statliga resurser för forskning vid universitet och högskolor 1990/91
Milj kr 900 . Fakultetsmedel
800 700 600 500
Sektorsmcdel
El Rådsmedel
400 300
? 200 5 p ; :: 100 i .! a & 0 ». ;
Medicm Teknik ' Naturvet Humaniora Tema
Lantbruksvet Samhällsvet
FoU—verksamheten i företagssektorn finansieras huvudsakligen av fö- retagen själva. 7 procent finansieras av militära myndigheter medan an- nan offentlig finansiering utgör 4 procent.
FoU i företagssektorn 1991 Prop. 1993/941177
Miljkr 8000 7000 6000 5000 4000 3000 2000 1000 0 ou—=w=m IDO-MH ' 553555? 352525, &%uämo> Oeämm 2=E 5.210 mio-HEL. manår; %&.g h!” ”"DQ ["'” 40 _) (LD
I en internationell jämförelse är den svenska forskningsvolymen bety- dande. Endast Japan, USA och Tyskland satsar mera än Sverige, mått som forsknings— och utvecklingsarbetets andel av BNP.
De statligt finansierade forskningsinsatserna utförs i Sverige till stor del vid universiteten och högskolorna. Skälet härtill är en strävan att genom kraftansamling uppnå tillräckligt starka forskningsmiljöer och en ambition att genom grundutbildning och forskarutbildning sprida forskningsresultat utanför universitet och högskolor.
Universitetens och högskolornas forskning kompletteras av s.k. indu- striforskningsinstitut. Tjugotalet institut omsätter ca en miljard kronor. Staten bidrar med ca 40 procent. Vid en internationell jämförelse är den forskning som bedrivs inom institutssektorn i Sverige till en följd av den valda kraftsamlingen av liten omfattning.
Instituten drivs i stiftelseform med berörda företag som huvudintres- senter. Storleken på instituten varierar från exempelvis Möbelinstitutet med en omslutning på ca 10 miljoner kronor till STFI — Skogsindu- strins tekniska forskningsinstitut - med en omslutning på knappt 200 miljoner kronor.
Kunskapsutnyttjandet
Den sammantagna bilden av Sveriges situation när det gäller den för nä- ringslivets framtid angelägna kunskapsutvecklingen är splittrad. Tvek- löst är att Sveriges forskningsinsatser i en internationell jämförelse är betydande. Forskningen håller också en genomsnittligt hög kvalitet. Up- penbart är emellertid att forskningsresultat i alltför liten utsträckning leder till en expansion och förändring av produktionen. Forskningens
bidrag till den ekonomiska tillväxten blir därigenom mindre än den Prop. 1993/942177 skulle kunna vara. Orsakerna härtill står att finna i forskningens inrikt- ' ning och organisation, i utbildningsnivån i företagen och därmed före- tagens förmåga att tillgodogöra sig kunskap och kompetens. En viktig - " faktor är naturligtvis investeringsklimatet i stort. Utbildningen inom för företagen viktiga områden uppvisar brister trots förbättringen de senaste åren. Teknikintresset i skolan är alltför svagt. Andelen ungdomar som vid universiteten och högskolorna väljer utbildningar med inriktning på arbete inom företag, särskilt industrifö- retag, är för låg för att svara mot näringslivets långsiktiga rekryterings- behov. Utbildningar på olika eftergymnasiala nivåer där företagen med- verkar är alltför sällsynta. ' Sammantaget har detta lett till ett fallande kunskapsinnehåll i expor- ten kommer att få svårt att hävda sig i en konkurrenssituation där kun- skaper blir allt mera betydelsefulla. Utbildningsnivån i företagen är för låg samtidigt som kunskapsutbytet från universiteten och högskolorna, i vissa fall via forskningsinstituten, till företagen inte fungerar tillräckligt väl. I det senare hänseendet saknas bl.a. mekanismer som gör det natur- ligt för forskare - och företag — att korsa gamla kulturgränser. En situation av detta slag är enligt regeringens uppfattning i längden inte försvarbar. Det gäller desto mera som den industriella och veten- skapliga utvecklingen snarast motiverar hårdare krav på utvecklingen och nyttiggörandet av nytt'kunnande.
6.4.1. Ett tolvpunktsprogram för kunskapsutveckling
Regeringen presenterar i det följande ett program i 12 punkter för en kunskapsutveckling som står i överensstämmelse med Sveriges och svenska företags långsiktiga behov. Programmets genomförande kom- mer att följas av en särskild grupp.
0 insatser för att stimulera intresset för teknik och naturvetenskap hos skolungdomar _ 0 samverkan mellan utbildningsväsende och företag för att ge utbild- ningar av särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inrikt- ning 0 fortsatt utbyggnad av civilingenjörsutbildningen 0 mindre och medelstora högskolors forskning bör innefatta forskning inom nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga näringslivsbehov ' koncentrerade forskningsinsatser genom Stiftelserna för strategisk forskning respektive miljöstrategisk forskning ' förstärkt finansiering av forskarutbildning inom främst det tekniska området
' inrättande av s.k. teknikbrostiftelser
0 initiativ för att stärka universitetens och högskolornas intresse för att forskningsresultat utnyttjas ' möjligheter för universitet och högskolor att för viss tid anställa s.k. extraprofessorer på externa anslag
' möjlighet att inom det tekniska området, efter regeringens medgi- vande, tillsätta professurer för viss tid, oberoende av anslagsform ' omstrukturering och förstärkning av industriforskningsinstituten 0 inrättande av stiftelse för särskilt stöd till innovationer.
Teknikintresset
För att trygga näringslivets rekrytering av medarbetare med teknisk och naturvetenskaplig kompetens måste det naturliga teknikintresset hos skolungdomar tas till vara. Mycket talar härvid för att insatser behöver göras tidigti skolan.
Regeringen har i det föregående redovisat bl.a. förslaget att anordna försöksverksamhet med ett nationellt resurscentrum för kemi för att stärka länkarna mellan universitet och högskolor, företag och skolor.
Verket för högskoleservice och Skolverket har av regeringen fått i uppdrag att över en femårsperiod vidta lämpliga åtgärder för att stimu- lera teknik— och naturvetarintresset. Regeringen kommer att ta initiativ till att också företagen knyts till detta arbete.
Regeringen har tidigare aviserat en utvärdering av lärarutbildningar- na. En särskild studie skall därvid göras av hur lärarnas egna kunskaper i teknik svarar mot de krav som det finns anledning att ställa.
Nya utbildningar
Utbildningsväsende och företag måste samverka för att ge utbildningar som är av särskilt intresse för näringslivet en ändamålsenlig inriktning. Det gäller i gymnasieskolan, men också på den eftergymnasiala nivån.
Vid vissa mindre högskolor har utbildningar som förenar teoretisk högskoleutbildning med företagspraktik — s.k. coop—utbildning - ut- vecklats. Regeringen avser att särskilt utvärdera dessa initiativ.
I avsnitt 6.1 har regeringen redovisat förslag om eftergymnasial kvali- ficerad yrkesutbildning. Syftet med dessa är att säkerställa näringslivets rekrytering av yrkesskickliga medarbetare med tillräckliga teoretiska baskunskaper. De nya utbildningarna kan utformas och genomföras in- tegrerat med och i företagen.
C ivilingenjörsutbildningen
Civilingenjörsutbildningen har byggts ut sedan 1992. I avsnitt 5.1 föror- das att denna utbyggnad fortsätter.
Regeringen avser att fullfölja utbyggnaden av civilingenjörsutbildning— en genom att främja en samverkan i utbildningen mellan framför allt de tekniska högskolorna - samt universitet med motsvarande utbildning — och mindre och medelstora högskolor med teknisk och naturveten— skaplig kompetens. Goda erfarenheter har redan vunnits från en samar- betsform där mindre högskolor svarar för de inledande utbildningsmo- menten, medan de tekniska högskolorna svarar för. de mera specialisera- de utbildningsmomenten mot slutet av utbildningen.
"Utöver den kapacitetsförstärkning som en sådan uppläggning möjlig— gör, förstärker den dessutom kunskapsmiljöerna kring mindre och me- delstora högskolor. Det är betydelsfullt inte minst för att underlätta mindre och medelstora företags kontakter med kvalificerat tekniskt och naturvetenskapligt kunnande.
En förutsättning för att den här beskrivna utbyggnaden skall kunna genomföras är att nyutexaminerade ingenjörer också kan beredas an- ställning. För detta har företagen det avgörande ansvaret. Ingenjörsar- betslöshet undergräver direkt rekryteringen av unga kvinnor och män till teknisk och naturvetenskaplig utbildning. Lönebildningen är en vä- sentlig faktor och måste utformas så att kunskapssökande och kompe- tensutnyttjande premieras. Nya rekryteringsformer bör kunna prövas så att kvinnors kunskap och kompetens tas till vara bättre.
Regeringens strävan att utveckla de mindre och medelstora högskolor- nas forskning mot nischer av hög kvalitet riktade mot väsentliga nä- ringslivsbehov verkar också befrämjande på företagens kontakter med mera avancerad teknisk och naturvetenskaplig kunskap. Det är viktigt att understryka att forskning riktad mot för det lokala näringslivet vikti- ga områden också kräver ett motsvarande engagemang hos företagen.
Regeringen är i enlighet med en sådan utvecklingsriktning beredd att bistå mindre och medelstora högskolor med forskningsresurser på ett utvalt område, men endast under förutsättning att respektive högskola förmått intressera framför allt företag att bidra med lika mycket som staten.
Ett forskningssystem av detta" slag innehåller starka incitament för samverkan mellan företag och högskola, samtidigt-som kvaliteten i forskningen säkras genom nischernas begränsningar. En utveckling av vissa mindre högskolor, som innebär att nära och långsiktig samverkan etableras med vissa företag eller företagsgrupper, fullföljs därmed.
Den avancerade forskningen
För att stärka Sveriges konkurrensförmåga är koncentrerade insatser på områden där Sverige har särskilda förutsättningar att nå framgång vä- sentliga. Sådana forskningsinsatser är en huvuduppgift för universiteten och de tekniska högskolorna.
Koncentrerade forskningsinsatser är också en huvuduppgift för de nya forskningsstiftelser som upprättats med medel från de tidigare löntagar- fonderna. Om dessa stiftelsers inriktning framhöll regeringen i preposi- tion 1992/93zl71 följande:
”Löntagarfondsmedlen öppnar möjligheter till att genom strategiska val och kraftsamling ge förutsättningar för en långsiktigt positiv utveck- ling av såväl svensk forskning som svenskt näringsliv och det svenska samhället i dess helhet. Resurserna bör inriktas på särskilda insatser, ut- över och som komplement till den forskning som finansieras i nuvaran- de former. Det är särskilt angeläget att med löntagarfondsmedlen skapa starka forskningsmiljöer'av högsta internationella klass med betydelse för utvecklingen av Sveriges framtida konkurrenskraft. Sådana känne-
tecknas bl.a. av livligt internationellt samarbete samt av att forskare från olika- discipliner deltar islösande av komplexa gränsöverskridande pro- blem: Sådana s.k. centers of exellence — starka forskningscentra eller forskningsområden, är av vital betydelse för Sveriges framtid.”
Denna inriktning framgår också av de stadgar regeringen fastställt för ' respektive stiftelse. Det ankommer nu på Stiftelsernas styrelser att mål- medvetet förverkliga dessa riksdagens intentioner. .
Kunskapsfiödet
Regeringens förslag: I syfte att stärka kunskaps- och kompetens- utbytet mellan näringsliv och universitet och högskolor avsätts särskilda resurser för
— att finansiera utbildning inom det tekniska området på dok-
tors—, licentiat— och magisternivå, — omstrukturering av industriforskningsinstituten.
Från återstoden av Fond 92—94 avsätts 16,4S% till en stiftelse med bl.a. dessa ändamål (jmf. avsnitt 6.6.). -
En huvudfråga för att främja den samlade kunskapsutvecklingen är att främja ett smidigare flöde av kunnande mellan universitet, högsko-l lor, institut och företag.
Ett område av särskild vikt i detta sammanhang är forskarutbildning- en. Regeringen genomför just nu ett tioårsprogram för att fördubbla an- talet doktorsexamina. Vid genomförandet av detta program är det sär- skilt betydelsefullt att främja forskarutbildningen på de tekniska områ- dena gärna i nära samarbete med företag.' Inom Teknikvetenskapliga forskningsrådet har ett system utvecklats varigenom en väsentlig del av avhandlingsarbetet kan utföras i företagen. Erfarenheterna från detta initiativ förefaller i allt väsentligt vara goda.
Regeringen föreslår att möjligheten att finansiera forskarutbildningen främst i samverkan med företag, bl.a. inom det tekniskt-naturveten- skapliga området, förstärks. l6,45 procent av återstoden av Fond 92-94 tillförs en stiftelse med uppgift att göra det möjligt för studenter på dok- tors—, licenciat— och mastersnivå att finansiera utbildning. Inom ramen för detta program bör det också vara möjligt att utveckla sådant samar- bete med företag som Teknikvetenskapliga forskningsrådet tagit initiativ till. Stiftelsen skall, vilket regeringen strax återkommer till, också bidra till omstrukturering av industriforskningsinstituten.
Enligt regeringens mening innebär samarbetet att studenterna blir mera förtrogna med företagens problemformuleringar, men också att företagen blir mera medvetna om forskningens möjligheter.. -
Företag med hög kompetens— och utbildningsnivå upprätthåller den- na genom en fortsatt rekrytering av medarbetare med längre, avancerad utbildning. Inom företag som inte har en sådan tradition krävs särskilda insatser för att bryta traditionerna. Motsvarande avsaknad av erfarenhet av samverkan med näringslivet återfinns inom delar av högre utbild-
ning och forskning. På sikt måste en så utvecklad samverkan mellan fö- retagen och universitetens och högskolornas forskning, forskarutbild- ning och högre utbildning ha utvecklats att kunskaps— och kompe- tensflödet blir självgenererande.
Mot denna bakgrund bör nu en i tiden avgränsad satsning göras. Det kapital som stiftelsen för kunskaps- och kompetensutbyte mellan uni- versitet och högskolor och näringslivet kommer att disponera för detta ändamål bör därför få förbrukas under en viss tidsperiod. Regeringen återkommer i avsnitt 5.6 till hur resurserna bör förvaltas.
För kunskapsflödet har också de nyinrättade teknikbrostiftelserna ett viktigt ansvar, liksom de forskningsbolag som regeringen erbjuder uni- versitet och högskolor att upprätta. Av särskild betydelse är att inom och utom denna organisatoriska ram finna nya former för forskare att kommersialisera sina forskningsresultat.
Enligt den svenska och europeiska universitetstraditionen tillhör forskningsresultaten den enskilde forskaren. I USA tillhör däremot forskningsresultaten det universitet eller den forskningsinstitution. vid vilken forskaren verkar. Det amerikanska systemet ger starka incita- ment till t.ex. universiteten att säkra inte bara goda forskningsresultat utan också en kommersialisering av dessa. Regeringen avser att ta initia- tiv till förändringar som förstärker- universitetens intresse för att utnytt- ja forskarnas resultat.
För att främja ett naturligt flöde av forskare mellan t.ex. de tekniska högskolorna och företagen behöverdagens tjänstestruktur vid högsko- lorna göras mera flexibel. Avsaknaden av en möjlighet att anställa pro- fessorer på viss tid har av företrädare för de tekniska högskolorna angi— vits som ett särskilt problem. Man har bl.a. framhållit att möjligheterna för en person med de kvalifikationer som krävs för en professur att ef- ter vis tid få en annan anställning är mycket goda. Eftersom vikten av förnyelse genom personalrörlighet inom vissa områden med stor anlägg- ningsyta mot näringslivet är mycket stor förordar regeringen att möjlig— heter öppnas för att inrätta och tillsätta tjänster som professor på exter- na anslag på viss tid.
Hänvisningar till S6-4-1
6.4.2. Industriforskningsinstituten
Industriforskningsinstituten har som uppgift att utföra av näringslivet efterfrågestyrd forskning och. att bidra till att forskning från universitet och högskolor förs vidare till företagen.
Kunskap och kompetens är, som nämnts, den strategiskt viktigaste faktorn för näringslivets och Sveriges framtida konkurrenskraft och väl- stånd. Ett väsentligt utökat samarbete mellan universitet, högskolor, forskningsinstitut och näringsliv är nödvändigt för att ta till vara kom- petensen på bästa sätt. .
Industriforskningsinstituten har en viktig roll som gemensam forsk- nings- och utvecklingsresurs till svenska företag. De har kvalificerad personal och utrustning, är nästan utan undantag belägna vid en hög- skola och har vana att arbeta med företagsspecifika problem genom
främst tillämpad forskning. Instituten har därmed goda möjligheter att fungera som bryggor mellan näringsliv och högskola.
Industriforskningssystemet kan bidra till att näringslivets behov och prioriteringar av tillämpad forskning kan tillgodoses. Instituten blir där- med ett medel för att genom forskning och teknik- .och kompetensöver- föring stärka konkurrenskraften för svenska företag. Särskilt angeläget är sådan verksamhet för mindre och medelstora företag. Industriforsk- ningsinstituten har visat sig vara framgångsrika när det gäller att engage- ra de mindre och medelstora företagen i EG:s FoU—samarbete. Institu— ten har även en viktig uppgift för att sprida kunskap och kompetens till företag över hela landet.
Den nuvarande industriforskningsorganisationens svaghet består främst i dels bristande flexibilitet i förhållande till nya utvecklingslinjer inom näringsliv och forskning, dels en i vissa fall alltför låg rörlighet bland forskare och personalutbyte med universitet och högskolor.
Ett övergripande mål är enligt regeringens uppfattning att skapa en struktur som främjar en nödvändig kunskapsöverföring mellan olika forskningsinstitutioner och företag samt att säkerställa att forskning på olika tillämpningsnivåer och för olika behov kommer till stånd. För in- dustriforskningsinstitutens del kräver detta en högre grad av flexibilitet och förmåga att förändras i takt med kunskaps- och teknikutvecklingen liksom i takt med att näringslivets struktur och krav på kunskap och kompetens förändras. Detta gäller institutens forsknings— och utveck- lingsverksamhet, deras uppgifter för tekniköverföring, främjande av forskarrörlighet mellan universitet, högskolor och företag, teknikbevak- ning m.m. Möjligheterna till förändring i takt med framväxten av nya, för näringslivet strategiskt viktiga forskningsinriktningar, måste särskilt beaktas. Det är angeläget att förutsättningar för tillkomsten av nya insti- tut kan åstadkommas.
Förnyelsekraften och flexibiliteten i industriforskningssystemet bör bygga på ett förnyelsetryck från institutens intressenter, dvs. företag, universitet och högskolor samt andra statliga teknikintressenter. Målet för den nu förordade förändringen är flerfaldigt: att öka möjligheten till forskning som är direkt inriktad mot näringslivets behov, att öka antalet forskarutbildade i näringslivet, att i allmänhet stärka funktionen av brygga mellan universitet/högskolor och näringsliv, att öka teknik- och kompetensöverföringen särskilt till mindre och medelstora företag.
Instituten bör i framtiden drivas i aktiebolagets form, vilket ger enkla former för ägande och inflytande samt borgar för' en större flexibilitet jämfört med stiftelseformen.
Uppgiften att medverka till en förnyelse av industriforskningssystemet bör anförtros en särskild organisationskommitté som kommer att till- kallas av chefen för Näringsdepartementet efter samråd med chefen för' Utbildningsdepartementet och berörda intressenter. Uppgiften rör om- bildning och omstrukturering av dagens industriforskningsinstitutitill bolag samt medverka i tillkomsten av nya institut. Detta skulle i princip kunna innebära att institutens nuvarande egna stiftelser upplöses och
att eventuellt apportkapital efter omstruktureringen tillförs ägarna av aktiebolagen för industriforskning. I arbetet kommer också att beaktas det förslag (Ds l994:25) som lämnats av den styrgrupp som tillkallades av chefen för Näringsdepartementet i augusti 1993.
Av de flesta institutens stadgar framgår att kvarvarande tillgångar i form av apportkapital kan tillföras det nybildade bolaget. Apportkapita- let, möjligheten av ett tillskott av aktiekapital från stiftelsen för kunskaps— och kompetensutbyte mellan universitet och högskolor och näringslivet samt ett åtagande från stiftelsen att finansiera forskartjänster vid instituten utgör grunden för de erbjudanden organisationskommit- tén kan ge vid förhandlingar med näringslivets intressenter, universitet, högskolor samt andra statliga teknikintressenter. [ varje bolag bör såväl näringsliv som universitet och högskolor vara delägare, dock bör när- ingslivet vara huvudintressent. Frågan om ett mer varaktigt ägande för stiftelsens del bör avgöras från fall till fall. Stiftelsen bör aktivt kunna medverka i tillkomsten av nya institut.
Vid omvandling av instituten bör syftet vara att skapa bolag vars verk- samhet bygger på breda kunskapsområden. Därigenom kommer en nödvändig flexibilitet att åstadkommas. Avgörande för strukturen av det förnyade industriforskningssystemet blir behovet av och efterfrågan från intressenterna. Det är samtidigt viktigt att ta till vara framgångsrika och effektiva strukturer.
Stiftelsen bör ha möjlighet att utnyttja en del av de resurser, som av- sätts för en förändring av industriforskningsinstituten, till finansiering av tvärteknologiskt inriktade projekt för att stimulera samarbete mellan institut och mellan institut och högskola. Härutöver bör stiftelsen kun- na stödja information och kompetens— och tekniköverföring till mindre och medelstora företag.
NUTEK bör på de områden det här är fråga om, i framtiden främst ha rollen som beställare av forskning. NUTEK förutsätts finansiera forskning vid instituten i samma utsträckning som i dag. En viktig aspekt vad gäller finansieringen är att verksamheten vid instituten krä- ver stabilitet och goda förutsättningar för långsiktig kompetensuppbygg— nad för att vara effektiv och konkurrenskraftig. Därför krävs en basfi- nansiering av institutens verksamhet som tar hänsyn till respektive in- stituts behov och strategiska betydelse. En ökad flexibilitet uppnås ge- nom att NUTEK ges bättre möjligheter att tillsammans med intressen- terna mer flexibelt förlägga forskningsuppdrag av såväl långfristig som kortfristig natur i det totala industriforskningssystemet. På detta sätt kan omfattningen av näringslivsinitierade forskningsbeställningar som sam- finansieras av företag och staten öka.
Även andra statliga organ kan förutsättas uppträda som ägare och/el- ler beställare av forskning inom den nya industriforskningsstrukturen t.ex. Försvarets materielverk, kemikalieinspektionen, Arbetarskyddssty- relsen m.fl.
6.4.3. Innovationsstöd
För Sveriges ekonomiska och industriella utveckling är det särskilt vik- tigt att innovationer kan ge upphov till att nya företag etableras eller att mindre företag kan växa. Finansieringsmöjligheterna är i dessa sam- manhang av särskild betydelse.
Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1993/94 bilaga 13) re- dovisat sin avsikt att förelägga riksdagen förslag om ökat stöd till inno- vationer. Härvid framhålls att för att öka stödet till innovationer bör, enligt regeringens mening, en verksamhet komma till stånd motsvaran- de den som enligt regeringens utredare skulle bedrivas av det s.k. inno- vationscentret. Syftet är att finansiera innovationer i tidiga utvecklings- skeden. De insatser som behöver finansith stöd kan vara dels olika for- mer av tekniska utvärderingar, tester, prototyper osv., dels kommersiell utveckling av projekt.
Det behövs enligt regeringens uppfattning en förbättring av finansie- ringsmöjligheterna för enskilda innovationsprojekt för att dessa i ökad utsträckning skall kunna bidra till höjd tillväxttakt. 6,85 procent av återstoden av de medel som förvaltas av Fond 92—94 bör tillföras en stif- telse för finansiering av innovationer i tidiga skeden. Detta stöd bör gäl- la såväl teknisk som kommersiell utveckling. Regeringen avser att i sär- skild proposition förelägga riksdagen förslag till ökad innovationsstöd.
Regeringen fäster stor vikt vid att den förnyelse av relationerna mel- lan universitet och högskolor, institut, företag och andra intressenter, som här beskrivits, kan genomföras målmedvetet och med stöd av alla som beörs.
En särskild grupp kommer att tillsättas för att följa genomförandet av det 12-punktSprogram som regeringen presenterat. I gruppen skall ingå företrädare för alla berörda samverkansparter.
6.5. Utveckling av kulturprojekt
Regeringens förslag: En kulturstiftelse bildas och tillförs 6,85 procent av återstoden av Fond 92—94 (jmf. avsnitt 6.6.) Stiftelsen skall främja utveckling och tillväxt i regionerna genom stöd till kvalitetsinriktade kulturprojekt.
Skälen för regeringens förslag:
I ett samhälle präglat av förändring och utveckling spelar kulturfrågor- na en central roll. Genom sin mångfald skapar kulturen även förutsätt- ningar för större gemenskap i värderingar och attityder - kulturen har den unika förmågan att överbrygga motsättningar.
12'
Ett utvecklat kulturliv spelar en viktig roll såväl i landet i sin helhet som på enskilda orter. Den kreativa kraft som kulturen representerar kan öka orters och regioners attraktionskraft för t.ex. turistverksamhet men även för lokalisering och etablering av annan verksamhet. Kultu- ren kan därmed som tillväxtskapande faktor väsentligt bidra till dyna- miken i en regions utveckling. Regeringen har tidigare (prop. 1992/93:171 s. 19) understrukit att Sveriges förmåga till samverkan med andra länder och folk hänger samman bl.a. med vårt lands förankring i den egna kulturen och i människors insikt i och förståelse för andra förhållanden.
För att främja ett vitalt kulturliv bör en kulturstiftelse bildas och till- föras 6,85 procent av återstoden av Fond 92-94. Stiftelsen skall ledas av en styrelse med företrädare för bl.a. kulturlivet och för den högre konstnärliga utbildningen. I styrelsen skall även ingå personer med eko- nomisk kompetens.
Stiftelsen skall - helt vid sidan av ordinarie resurser för kulturverk- samhet — stimulera det regionala kulturlivet i vid mening i syfte att står- ka tillväxt och utveckling i regionerna. Härigenom kan nya former och vägar prövas inom det man vanligen förknippar med kulturverksamhet. Insatserna bör bl.a. inriktas på projekt som attraherar även ungdoms- grupper som för närvarande i relativt liten omfattning tar del av det tra- ditionella kulturutbudet.
Stiftelsen skall ge stöd till utvecklingen av kvalitetsinriktade kultur- projekt. Syftet är att skapa förebilder och ta initiativ som efter en tid kan inordnas i den ordinarie kulturverksamheten. För att stiftelsens satsningar skall ge bestående effekter är det angeläget att lokala och re- gionala intressen engageras i och bidrar till projekten. Mot bakgrund av att stiftelsens uppgift är att under viss tid, dock inte mindre än tio år, stimulera utveckling av kvalitetsinriktade kulturprojekt får stiftelsens kapital förbrukas.
Hänvisningar till S6-5
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 3
6.6. Upprättande av vissa stiftelser och finansieringen av dem
StifteLsekapitalet m.m.
Regeringen har i det föregående föreslagit riksdagen att som ett led i den slutliga avvecklingen av Fond 92—94 avsätta medel för en rad ända- mål inom ramen för stiftelser. I en särskild proposition, som också läggs fram i dag, föreslås vidare inrättande av en stiftelse för innovationsstöd. De tillgångar i Fond 92—94, som inte intecknats genom tidigare beslut, uppgick den 24 mars 1994 till omkring 8,4 miljarder kronor. Då har hänsyn tagits till att de medel som anslagits för stiftelsebildningen av Chalmers tekniska högskola och Högkolan i Jönköping ännu inte har betalats ut från fonden. Likaså har avräknats det belopp som kan upp- skattas åtgå för slutregleringen av premiesparandet samt ett belopp för kostnaderna för avvecklingen av Fond 92—94. Av de därefter återstående
fondmedlen bör reserveras 840 miljoner kronor att tillföras statsverket i stället för de tillgångar i form av inredning och utrustning som tillförs de förut nämnda stiftelsehögskolorna.
Vad som återstår av. fondmedlen sedan hänsyn tagits till beslutade men ej gjorda utbetalningar och till de reservationer som ovan angivits bör i sin helhet fördelas mellan Stiftelserna. Skulle medel bli över, där- för att reservationerna för premiesparandets avveckling och fondens egen avveckling beräknats för högt eller av annan anledning synes det rimligt att även dessa medel tillförs statsverket.
För överblickens skull sammanfattas här de ändamål för vilka medlen bör bestämmas liksom den andel av medlen som bör gå till respektive ändamål. Såsom framgår av det följande avses att i vissa fall en stiftelse får svara för fullgörandet av två eller flera av dessa ändamål. Antalet stiftelser blir alltså färre än ändamålen.
En fördelning efter en sådan procentuell nyckel kräver givetvis att ut- skiftningen till de olika Stiftelserna sker samtidigt. Det är då också na- turligt att varje stiftelse tillskiftas en proportionell andel av de olika vär- depappersposter som finns tillgängliga vid utskiftningen.
Ändamål och andel av fondmedlen:
a) Informationsteknolo'gi 13.70 %
b) Näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte med universitet, högskolor och institut 16,45 %
c) Profilforskning vid mindre och medelstora högskolor 16,45 % d) Högre utbildning och forskning i södra Storstockholm 16,45 % e) Förstärkt vårdforskning 6,85 % f) Internationella miljöuniversitetet 2,70 % g) Internationalisering av högre utbildning och forskning 13,70 % h) Kvalitetsinriktade kulturprojekt 6,85 %
i) Innovationsstöd 6,85 %
Hänvisningar till S6-6
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 3, 6.2, 6.2.7, 6.3.3, 6.4.1, 6.5, 1995 2000 2005 2010 2015 2020, Överväganden
6.6.1. Vissa organisatoriska aspekter
Inledningsvis bör det konstateras att upprättandet av stiftelser enligt för- slagen i denna proposition innebär att ett antal i förhållande till staten självständiga rättssubjekt bildas. De ändamål som fastställes på grundval av riksdagens beslut är bindande för Stiftelsernas verksamhet. Frågan om ändring av ändamålen kan initieras endast av Stiftelserna själva. Den trohet mot de av stiftaren givna ändamålen som är en bärande princip inom stiftelserätten sammanhänger med principen om varaktighet i en
Stiftelses uppgift. Kravet på varaktighet hindrar dock inte att en Stiftelses medel på någon sikt förbrukas och ej heller att en viss del av stiftelseka— pitalet förbrukas för mer momentana insatser från stiftelsen. Stiftelser framstår som en sällsynt väl lämpad organisationsform för de olika in— satser som regeringen föreslår att de resterande medlen från Fond 92-94 skall användas till. Genom Stiftelsernas oberoende ställning, de har så— lunda varken ägare eller någon huvudman som kan styra dem, förenad med stiftelseförvaltningens bundenhet till de av stiftaren givna ändamå— len uppnås en stabilitet och långsiktighet i verksamheten, som är av be— tydelse för att främja de ändamål som nu är i fråga. Detta bör bidra till att medlen kommer till största möjliga nytta för de olika ändamålen.
Det bör framhållas att den finansiering av olika verksamheter som Stiftelserna kan bidra med inte är något som staten avses överta ansvaret för, sedan Stiftelserna i vissa fall slutfört sina uppdrag. Det bör från bör- jan göras klart att Stiftelsernas insatser är unika insatser, som utan fond- medlen knappast kunnat komma till stånd.
Stiftelser av den storlek det nu är fråga om bör givetvis ha auktorise- rade revisorer. I enlighet med de principer som lades fram i 1993 års kompletteringsproposition och 'som godkändes av riksdagen (prop. 1992/93:150, FiU30, rskr. 447) bör dessutom Riksrevisionsverket ha rätt att utse en revisor i respektive stiftelse. Detta är förhållanden som det bör ankomma på regeringen att reglera i de olika styrelsernas stadgar.
Mellan de olika ändamål som regeringen vill befordra med de till- gängliga medlen finns i vissa fall funktionella samband. Regeringen har därför funnit lämpligt att sammanföra vissa olika ändamål inom en och samma stiftelse. Därmed uppnås också en minimering av den admini- strativa apparat som behövs för att uppfylla ändamålen.
Enligt regeringens uppfattning är det angeläget att sådana administra- tiva lösningar väljes som underlättar synergieffekter mellan verksamhe- ter som är besläktade, om än icke helt sammanfallande. Det främsta ex- emplet på detta är sambandet mellan kunskaps- och kompetensutbyte för näringslivet å ena sidan och stödet till forskning vid de mindre och medelstora högskolorna å den andra.
Regeringen föreslår mot den bakgrund som här redovisas följande or- ganisatoriska struktur.
En stiftelse för särskild kompetensutveckling
Stiftelsen ges tre ansvarsområden, nämligen profilforskning vid de mindre och medelstora högskolorna, kortfristiga satsningen på breddad användning av informationsteknologin, näringslivets kunskaps- och kompetensutbyte med universitet, högskolor och institut.
De riktlinjer som redovisats i det föregående ger vid handen att sam- verkan mellan högskola och näringsliv kommer att vara ett inslag av central betydelse för den föreslagna utvecklingen av forskning vid mindre och medelstora högskolor. Den kontaktyta och den kompetens som måste byggas upp för finansiering av den verksamheten kommer att ha åtskilligt gemensamt med vad som krävs för området näringslivets
kunskaps- och kompetensutbyte. Vad gäller informationsteknologin finns dels beröringspunkter mellan nu nämnda verksamhetsområden, dels skapas med den föreslagna organisationen en ordning som tillmö- tesgår det inledningsvis berörda varaktighetskriteriet.
Av vad regeringen tidigare anfört följer att kapitalet för respektive än- damål inom denna stiftelses ansvarsområde skall disponeras utifrån skil- da förutsättningar även ifråga om varaktighet. Detta förutsätter att stif- telsens förmögenhet förvaltas i sådana former att kapital och avkastning för respektive ändamål lätt kan identifieras. Regeringen erinrar om att motsvarande arrangemang redan tillämpas av Riksbankens Jubileums- fond bl.a. vid förvaltningen av fonden för kulturvetenskaplig forskning.
För överblickens och tydlighetens skull sammanfattas och preciseras här villkoren för respektive ändamål.
Profilforskning vid mindre och medeLstora högskolor
Regeringen har tidigare förordat att endast avkastningen på det kapital som avsatts för ändamålet bör få förbrukas. Skälet är - som tidigare nämnts - att dessa resurser skall utnyttjas för en varaktig delfinansiering i det samarbete mellan högskolor och näringsliv som bör utvecklas.
Främjande av informationsteknologi
Denna del av kapitalet får förbrukas under relativt kort tid, dock lägst fem år. Det bör för fullföljandet av detta ändamål vara naturligt att stif- telsen håller sig noga underrättad om resultatet av det arbete som görs i regeringens informationsteknologikommission. En föreskrift av inne- bärd att stiftelsen informerar sig i det nu nämnda avseendet bör tas in i stadgarna.
Kunskaps- och kompetensutbyte mellan näringsliv och universitet, högskolor och institut
Av det kapital som avsättes för detta ändamål skall lägst 75 procent an- vändas för finansiering av utbildning på magister— och licenciatnivå samt forskarutbildning, mm enligt vad som tidigare angivits i avsnitt 6.4. Normalt bör insatser i detta syfte avse delfinansiering.
Denna del av kapitalet får förbrukas under lägst 10 år. När så har skett förutsättes stöd till samverkan mellan universitet, högskolor och näringsliv ha resulterat i så etablerade och attraktiva relationer att sär- skilt finansiellt stöd inte fortsättningsvis erfordras.
Den del av kapitalet som får utnyttjas som tillskott av aktiekapital i industriforskningsbolag bör stiftelsen ställa till förfogande dels i sam- band med omstruktureringen av industriforskningssystemet i enlighet med de riktlinjer som tidigare redovisats, dels vid bildande av institut inom nya områden och vid andra universitet och högskolor än de där institut idag finns. Det bör ankomma på stiftelsen att från fall till fall
bedöma om stiftelsens aktiepost skall kvarbli i stiftelsens ägo eller över- låtas till annan/övriga intressenter i bolaget.
Stiftelse för högre utbildning och forskning i Stockholm
I det föregående (avsnitt 6.1) har riktlinjerna för en fortsatt expansion av högre utbildning i Storstockholmsområdet redovisats. Den stiftelse som regeringen föreslår skall bildas får till ändamål att inledningsvis främja tillkomsten av en universitetsstruktur för södra Storstockholms- området och i fortvarighet finansiera forskning inom denna, med tyngd- punkt i humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning med den Östersjö- profil som regeringen tidigare angivit.
Stiftelsen disponerar endast avkastningen på kapitalet._ Sedan den av- sedda universitetsstrukturen etablerats bör stiftelsens administration och förvaltning kunna samordnas med denna.
Projektet Internationella miljöuniversitetet
Regeringen har tidigare (avsnitt 6.1) föreslagit att medel ur Fond 92-94 bör avskiljas för att möjliggöra tillkomsten av en organisation med ar- betsnamnet Internationella miljöuniversitetet i anslutning till verksam— het som nu bedrivs vid institutionen för internationell miljöekonomi vid Lunds universitet. Medlen tillförs en stiftelse, som i vart fall inled- ningsvis förvaltas av Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (Mistra). Statuterna för stiftelsen bör ge möjlighet för Mistra att sedermera, om så befinns lämpligt, överföra förvaltningen på ett annat subjekt.
Stiftelse för vårdforskning
Regeringen har tidigare föreslagit tillkomsten av en stiftelse för forsk- ning med inriktning särskilt mot dels omvårdnad, dels allergiska sjuk- domar. Regeringen avser att närmare utforma ändamål och organisation för stiftelsen efter samråd med bl.a. nuvarande huvudmän för sjukvård och vårdutbildningar samt vissa statliga myndigheter. Stiftelsen kan ar- beta med såväl avkastning på kapital som avveckling av detta, dock un- der en period av lägst tio år.
En stiftelse för internationalisering av forskning och högre utbildning
1 avsnitt 6.2 har regeringen redovisat vilket uppdrag denna stiftelse bör erhålla. Av detta följer att stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapital som successiv avveckling av detta, dock inte under kortare tid än 10 år. 65 procent av kapitalet bör avse medverkan i finansiering av forskning inom ramen för EU:s ramprogram, alternativt för finansie- ring av motsvarande verksamhet inom ramen för EES—avtalet. Ändamålet för stiftelsen för internationalisering ansluter i övrigt nära till verksamhet som bedrivs av såväl Svenska Institutet som Kungliga Vetenskapsakademien. Regeringen avser att utforma stadgar och arbets-
ordning för denna stiftelse så att möjligheterna till synergieffekter mel- lan denna och bl.a. de båda nämnda organisationerna tas väl till vara.
Stiftelse för kvalitetsinriktade kulturprojekt
En stiftelse bör upprättas med ett ändamål i enlighet med vad regering— en tidigare anfört.
Stiftelsen kan arbeta med såväl avkastning på kapital som avveckling av detta, dock under en period av lägst tio år.
En stiftelse för innovationsstöd
Såsom nyss nämnts lägger regeringen i dag fram en särskild proposition med förslag att det skall inrättas en särskild stiftelse för innovationsstöd. Även denna stiftelse föreslås få sitt stiftelsekapital ur de kvarvarande medlen i Fond 92-94, närmare bestämt 6,85 procent av dessa medel.
Hänvisningar till S6-6-1
6.6.2. Den lagtekniska lösningen
De dispositioner av medlen i Fond 92—94 som nu föreslagits fordrar ändringar i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna Pensions- fonden. Ändringarna bör ha formen av ett tillägg till övergångsbestäm- melserna till lagen (1991:1857) om ändring i den förut nämnda lagen. Dessa dispositioner medför sammantagna en slutlig utskiftning av med- len i fonden. Det är därmed också dags att avveckla denna särskilda or- ganisation för de förutvarande löntagarfonderna. Även detta fordrar lag- ändring. Sålunda måste för en avveckling de särskilda regler om aweck- lingsstyrelsen som införts i lagen (1983:1092) med reglemente för Al]- männa Pensionsfonden upphävas. Bestämmelser om upphävande av dessa regler kan dock inte träda i kraft förrän samtliga överföringar har skett.
Bestämmelser om utskiftningen
De belopp som åtgår för att avveckla det premiegrundande allemansspa— randet i enlighet med vad som beslutats därom låter sig inte nu beräk- nas exakt. Inte heller går det att exakt beräkna kostnaderna för nedlägg- ningen av fondförvaltningen. Med hänsyn härtill bör bestämmelserna om utskiftningen utformas på följande sätt.
I en punkt för sig anges först de 840 miljoner kronor som skall tillfö- ras statsverket. Därefter föreskrivs i en andra punkt att vad som återstår av fondmedlen skall fördelas enligt den procentuella nyckeln, sedan dels alla överföringar som föreskrivits i de tidigare punkterna avräknats, dels erforderliga medel för avvecklingen av det premiegrundande alle- manssparandet och för nedläggning av fondförvaltningen reserverats. Beslutet om hur stora dessa reservationer skall göras vilar på avveck- lingsstyrelsen. Styrelsen bestämmer själv vilket underlag den behöver för en realistisk beräkning.
Vid tidigare utskiftningar har det ankommit på Riksförsäkringsverket att svara för överföringarna av fondmedlen. Enligt regeringens bedöm- ning kan emellertid avvecklingsstyrelsen själv svara för den utskiftning som nu är i fråga.
Nedläggningen av avvecklingsstyreLsen
Första-femte löntagarfondstyrelserna avvecklades vid årsskiftet 1991/92 (prop. 1991/92:36, bet 1991/92zFiU9) och de tillgångar som förvaltades av dessa styrelser överfördes till förvaltning hos en avvecklingsstyrelse som tagit namnet Fond 92—94. Fonden, som i formellt hänseende har samma rättsliga ställning som övriga fondstyrelser inom Allmänna pen- sionsfonden, regleras i övergångsbestämmelserna till lagen (1991:1857) om ändring i lagen (1983:1092) med reglemente för Allmänna pen- sionsfonden.
Fond 92-94:s huvuduppgift har varit att förbereda en total utskiftning av de förutvarande löntagarfondsmedlen. Enligt den i avvecklingspropo- sitionen angivna målsättning skulle utskiftningen vara genomförd till halvårsskiftet år 1994. Genom de förslag som nu presenteras av ses samtliga tillgångar som förvaltas av Fond 92-94 att vara utskiftade senast vid utgången av år 1994. Efter det att fonden genomfört utskiftningen av tillgångar till nu aktuella ändamål och fört över tillgångar till de alle- mansfonder som medverkat i det premiegrundande allemanssparandet kommer dess huvuduppgift att vara fullgjord.
Emellertid kvarstår en del arbetsuppgifter för Fond 92-94 även efter det att utskiftningen av tillgångarna ägt rum. Således skall fondens sty- relse upprätta årsredovisning för räkenskapsåret 1994. Styrelseledamö- terna, jämte suppleanterna, måste därför ha förordnanden som tidsmäs- sigt täcker även detta arbete. Vidare skall styrelsens förvaltning för rä— kenskapsåret 1994 bli föremål för revision. Följaktligen behöver även revisorerna ha förordnanden som gör att de kan fullgöra detta uppdrag. Samtliga de åtgärder som krävs för att slutligt avveckla fonden bör dock rimligen kunna slutföras under första halvåret 1995. Bestämmelserna om avvecklingsstyrelsen kan därför upphöra att gälla med utgången av juni månad 1995.
i enlighet med vad som angivits i det föregående bör medel reserveras för kostnaderna för avvecklingsstyrelsen fram till dess Fond 92-94 har upphört. Skulle de reservationer som gjorts för premiesparandet och fondavvecklingen inte vara helt förbrukade då Fond 92-94 slutligt av- vecklas, bör dessa medel tillfalla statsverket. En bestämmelse om detta tas in i lagen.
7. Uppföljning av 1993 års forskningsproposition
Regeringen anmälde i 1993 års forskningsproposition att det var angelä- get att de förstärkningsåtgärder och strukturella förändringar som forsk- ningspropositionen innebar följdes upp med insatser och fortsatta åtgär- der i linje med den presenterade forskningspolitiken. [ det följande re- dovisas detta förändringsarbete.
7.1. Samverkan mellan militär och civil forskning
Bakgrund
I 1993 års forskningsproposition föreslog regeringen bl.a. att ett särskilt anslag för s.k. strategisk försvarsforskning skulle inrättas under fjärde huvudtiteln fr.o.m. budgdetåret 1994/95. Anslaget disponeras av en självständig nämnd under Försvarsdepartementet. Ett viktigt syfte med förslaget är att förbättra kontakten mellan militär och civil forskning. Vidare föreslog regeringen att ett nationellt flygtekniskt forskningspro— gram skulle skapas, med inriktning på forskning av gemensamt militärt och civilt intresse och delad finansiering mellan staten och flygindust— rin. Ett avtal om nationellt flygtekniskt forskningsprogram har slutits. Programmets ekonomiska omfattning är totalt 180 miljoner kronor un- der perioden 1993/94—1995/96, och finansieringen delas lika mellan sta- ten och flygindustrin.
I 1994 års budgetproposition föreslog regeringen ett nytt anslag under fjärde huvudtiteln, Gö. Strategisk försvarsforskning. Det föreslagna an- slagsbeloppet är 30 miljoner kronor.
I forskningspropositionen (prop. 1992/93:170) anmäldes att regering- en skulle återkomma till frågan om samordning av forskningsverksam- heter inom och utanför försvaret.
Regeringen återkommer nu till frågan. Mot bakgrund av den tekniska och säkerhetspolitiska utvecklingen är den aktuell i ett flertal länder.
Internationellt
I USA är ”dual use technology", dvs den dubbla användningen av tek- nologier inom civil och militär verksamhet, något som blivit mer och mer aktuellt. I USA görs en medveten satsning på samverkan mellan militär och civil forskning. Tyskland och Japan har tidigt satsat på en överföring av forskningsresultat från det civila området till försvaret.
För Frankrike gäller att universitet, forskningsorganisationer och pri- vat industri uppmanas att öka sin medverkan i den franska försvars- forskningen och på så sätt bredda den gemensamma kunskapsbasen och dra nytta av de gemensamma resurserna.
Den nederländska försvarsforskningen är generellt sett särskilt omfat- tande inom områden där det finns förutsättningar för och behov av in- hemsk utveckling av materiel.
I Norge har försvarsforskningen nyligen granskats av en offentlig ut- redning. En slutsats är att försvarsforskningen borde vidga sina ansvars- områden till att även omfatta civila områden med koppling till närlig- gande myndigheter och industrier. Resultatet av utredningen är att sam- arbetsprojekt av utrednings— och analyskaraktär har etablerats. Koordi- nering av likartad verksamhet och teknikutveckling inom såväl militär som civil verksamhet kommer att äga rum.
Nationellt
De säkerhetspolitiska förändringar som skett i omvärlden har konse- kvenser även för svensk försvarsforskning. Förändrade krav och ständigt ökade kostnader för teknikutveckling innebär att försvaret behöver an- vända sina FoU—resurser i samverkan med civil FoU-verksamhet i hög- re grad än hittills. På vissa ämnesområden ligger den civila forskningen främst som t.ex. inom delar av informationsteknologin. På andra områ- den gäller att försvarsforskningen är ledande.
Med beaktande av den snabba teknikutvecklingen som sker för närva- rande och att kunskapsbasen för teknikutvecklingen är gemensam är det nödvändigt att ett vidgat samarbete etableras mellan den militära och civila forskningen.
Det kan gälla områden som exempelvis styr- och reglerteknik, opto- elektronik, signalbehandling eller materialutveckling. För ett litet land som Sverige är det angeläget att de totala forskningsresurserna kan sam- utnyttjas.
Av olika skäl har civil och militär forskning länge bedrivits åtskilt och olika kulturer utvecklats. Mot bakgrund av behovet av ett effektivt resursutnyttjande och det begränsade antalet forskare är det viktigt att överbrygga skillnaden speciellt som själva teknikutvecklingen i sig är giltig för båda. Det gäller att uppmärksamma de möjligheter som finns och kommer att utvecklas inom detta område.
Det innebär bl.a. att driva forskningsprojekt i samverkan, främja per- sonalutbyte och fackmässiga kontakter samt sprida kunskap och etable- ra kontaktnät. Regeringens roll är i första hand att skapa förutsättningar och incitament härför.
Det är också viktigt att det bedrivs ett internationellt FoU-samarbete så att både länder och företag går samman för att finansiera och effek- tivt genomföra den forskning som behövs.
Olika former för samverkan
Som ovan nämnts avses en särskild nämnd för strategisk försvarsforsk- ning inrättas. Nämnden skall arbeta med sådan FoU som kan komma att få avsevärd betydelse för uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret eller för bedömning av dess förmåga i kris och krig. Ett viktigt syfte
med nämnden är att skapa breda kontaktytor mellan å ena sidan för- svarssektorn och dess forskningsorgan och å andra sidan universitet och högskolor samt andra samhällssektorer. Med denna inriktning får nämndens arbete betydelse för en ökad samverkan mellan militär och civil forskning.
Industriforskningsinstitutens uppgift skall vara att bidra till ett flöde av kunskap och kompetens från FoU-verksamheten t.ex. vid universitet och högskolor och till enskilda företag och därmed fungera som en kontaktyta däremellan. Regeringen har tidigare redovisat behovet av en omstrukturering av industriforskningsinstituten. Försvarets myndighe- ter, med sin kompetens och bredd, bör kunna fungera som dynamiska ägare och beställare av FoU i vissa av dessa institut.
IVA har med framgång utfört studier av olika forsknings- och tekni- kområden. Mot bakgrund av vad som ovan anförts avser regeringen ge IVA ett uppdrag att undersöka förutsättningarna för att utveckla forsk- ning och utveckling inom områden av betydelse för både militära och civila tillämpningar.
7.2. Fysikforskning
Den fortsatta satsning på fysikforskning som regeringen föreslagit, bl.a. i form av ett fysikcentrum i Stockholm, aktualiserar frågan om de samla- de resurserna för fysikforskning i Sverige. NFR har mot bakgrund av den utvärdering av fysikforskning som rådet genomfört redovisat sina. åtgärder. Enligt rådet är de förändringar som vidtas gradvisa och kom— mer först på längre sikt att medföra mer genomgripande förändringar vad gäller de områden Sverige prioriterar och var insatserna görs för att få fullt genomslag. Rådet konstaterar således att hittills har endast be- gränsade förskjutningar i prioriteringarna kunnat göras men att arbetet fortsätter. I detta arbete måste såväl fakulterna, som har ansvar för den fasta strukturen i form av tjänster, lokaler och utrustning som rådet med sin nationella överblick medverka. Mekanismerna i omprioritering från NFR:s sida måste baseras på kvalitetskriterier i en öppen konkur- rens mellan forskare och forskargrupper om tillgängliga medel. Vidare innebär en utveckling mot allt dyrare utrustning att koncentrerade sats- ningar måste ske.
I ett läge med begränsade resurser måste både en ämnesmässig och en geografisk prioritering göras. Regeringen vill understryka vikten av att detta förändringsarbete bedrivs med kraft och i samverkan mellan NFR, övriga finansiärer av fysikforskning samt universitet och högskolor. Re- geringen kommer att uppdra åt NFR att inför nästa forskningsproposi- tion redovisa hur långt arbetet med att profilera den svenska fysikforsk- ningen framskridit. Vid medelsbedömningen kommer hänsyn att tas till bredvilligheten hos forskningsfinansiärer och fakulteter att åstadkomma den angelägna koncentrationen.
7.3. U—landsforskning
Regeringen anmälde i forskningspropositionen sin avsikt att genomföra en utvärdering av den u—landsforskning som bedrivs i Sverige samt så- dan forskning som bedrivs under väsentlig medverkan av svenska veten- skapliga institutioner eller forskare. Regeringen har utsett en särskilt ut- värderare. Förhoppningen att utvärderingen skulle kunna redovisas i denna proposition har inte infriats. Volymen av och mångfalden i svensk u-landsforskning är betydande och utvärderingsuppgiften där- med omfattande. Resultatet av denna utvärdering kommer att slutföras i sådan tid att den kan beaktas i arbetet inför nästa forskningspolitiska planeringsperiod.
7.4. Sektorsorganens sammansättning
Regeringen underströk i den forskningspolitiska propositionen det stora värde som finns i att offentliga myndigheter genom stöd till forskning och utvecklingsarbete söker få viktiga aspekter av sina respektive verk- samhetsfält vetenskapligt belysta. Regeringen ifrågasatte emellertid om alla sektorsorgan är sammansatta på ett sätt som garanterar kvaliteten i forskningen. Den fråga som därigenom reses gäller inte i första hand hur sektorsorganens styrelser är sammansatta. Det väsentliga i samman- hanget är vilka system för kvalitetsgranskning som sektorsorganen byggt upp. '
Antalet sektorsorgan som i någon utsträckning finansierar FoU är stort. Däremot är antalet sektorsorgan med omfattande stöd, eller som har FoU-finansiering som dominerande uppgift, begränsat. Vare sig omfattningen är stor eller begränsad är det angeläget att fördelningen av stöd sker på ett sådant sätt att kvaliteten i forskningen är hög. Endast därigenom kan förtroendet för sektorsforskning upprätthållas vilket bl.a. är viktigt för att de bästa forskarna skall kunna engageras.
De stora sektorsorganen, såsom BFR, NUTEK, SNV, KFB och AM- FO, har betydande möjligheter att organisera sitt prioriterings- och be- dömningsarbete på ett sätt som garanterar en god kvalitetsprövning. SNV har exempelvis en särskild forskningsnämnd som ansvarar för SNVs stöd till forskning inom de ramar och riktlinjer som riksdag och regering fastställer. Denna ordning ger goda förutsättningar för att upp- rätthålla den autonomi i vetenskaplig kvalitetsprövning som måste ka- raktärisera även sektorsorganens arbete. Flera sektorsorgan har, utifrån sina förutsättningar och ansvarsområden, utvecklat motsvarande system och procedurer. Denna utveckling, som stärker nyttan av och förtroen- det för sektorsforskningen, bör drivas vidare. Kännetecknande för sek- torsforskningen i Sverige är att en stor del av forskningsarbetet utförs vid universitet och högskolor som även har ansvar för att den veten- skapliga kvaliteten upprätthålls.
De'sektorsorgan, som stödjer forskning i begränsad omfattning och som en deluppgift för myndigheten, kan ha praktiska svårigheter att på egen hand organisera prioriterings- och bedömningssystem som till ful- lo uppfyller ovan angivna krav. Detta får emellertid inte leda till att de vetenskapliga kvalitetskraven sätts lägre. De mindre sektorsorganen bör därför i ökad utsträckning kunna utnyttja av andra myndigheter etable- rade grupper för den vetenskapliga kvalitetsprövningen. Särskilt forsk- ningsråden, som har väl utvecklade system för vetenskaplig prövning, bör kunna bistå sektorsorganen i detta arbete.
För att säkerStälla att bedömningen av forskningen sker på ett sätt som garanterar den vetenskapliga kvaliteten behöver vissa förändringar göras. Inför nästa forskningspolitiska proposition kommer regeringen att föranstalta om en översyn av sektorsorgans beslutsformer. Den 1 juli 1996 bör alla sektorsorgan ha beslutsformer genom vilka en prövning- på forskningsmässiga kvalitetsgrunder säkerställs utan att relevanskravet åsidosätts. I de organ som kvalitetsgranskar ansökningar om forskning- anslag bör vetenskapligt kvalificerade ha det avgörande inflytandet.
Samlade utvärderingar av forskningsområden, där de nationella insat- serna bedöms i ett internationellt perspektiv, är ett viktigt instrument för kvalitetskontroll. Utvärderingarna av detta slag bör i ökad utsträck- ning vara underlag för planering, omprioritering och koncentration av insatser. Forskare eller forskargrupper, liksom enskilda institutioner, bygger ofta sin verksamhet på finansiering från en rad olika källor, främst forskningsråd och sektorsorgan. En uppfattning om verksamhe- tens kvalitet kan därför i allmänhet endast erhållas om utvärderingarna gäller hela verksamheten, oberoende av finansieringskälla.
Forskningsråden liksom flera andra forskningsfinansiärer genomför regelbundet utvärderingar av vetenskapsområden, ofta med utnyttjande av utländsk expertis. Regeringen förutsätter att en ökad samverkan mel- lan råd och andra forskningsfinansiärer utvecklas så att den nationella forskningen inom ett område blir utvärderad i sin helhet.
7.5. Fasta anslag för forskning
I det svenska forskningssystemet finns ett fåtal institut och myndigheter som har fasta anslag över statsbudgeten för den egna forskningsverksam- heten. Regeringen aktualiserade i den forskningspolitiska propositionen möjligheten att föra över en del av de fasta anslagen till annan finansie- ringsform som vidgar möjligheterna för nationell konkurrens. Tanken var att medlen även fortsättningsvis skulle öronmärkas för det ur- sprungliga syftet men att öppna för konkurrens även från andra utföra- re av forskning inom det aktuella området.
I den forskningspolitiska propositionen genomfördes en sådan föränd- ring beträffande Väg— och trafikinstitutet (VTI). En del av VTI:s anslag fördes över till sektorsorganet, Kommunikationsforskningsberedningen. Den FoU—verksamhet som fram till den 1 januari 1994 bedrevs inom Statens institut för byggnadsforskning, har upphört i sin tidigare organi-
satoriska form. Forskning av intresse för bygg— och bostadsområdet etableras f.n. vid Kungl. Tekniska högskolan resp. Uppsala universitet. Försvarets forskningsanstalt (FOA) kommer fr.o.m. budgetåret 1994/95 vara ett intäktsfinansierat forskningsinstitut. Det hittillsvarande anslaget Gemensam försvarsforskning över statsbudget till FOA kommer att ingå Försvarsmaktens totala budget. Det innebär att FOA för sin verk- samhet mäste konkurrera om uppdrag och intäkter. En ny nämnd för strategisk försvarsforskning disponerar forskningsresurser som sökes i öppen konkurrens mellan forskare vid institut, universitet och högsko- lor m.fl.
Dessa förändringar innebär bättre förutsättningar för effektivt resur- sutnyttjande, kvalitetskontroll och flexibilitet i formerna för forskning— ens utförande.
Regeringen avser att inför nästa forskningspolitiska planeringsperiod redovisa förslag för att stimulera konkurrens om forskningsresurser. Konkret innebär detta att delar av de f.n. fasta myndighetsanslagen för forskning görs tillgängliga även för forskare utanför myndigheterna, dvs. att dessa resurser skall kunna sökas i öppen konkurrens. Detta bör ske utan att nya organ för fördelning av forskningsresurserna inom re— spektive område tillskapas. Förändringarna kommer att börja tilllämpas från den 1 juli 1996.
7.6. Forskningsrådsorganisationen
Regeringen underströk i 1993 års forskningspolitiska proposition bety- delsen av forskningsrådens verksamhet. Forskningsråden har i Sverige, liksom i de flesta jämförbara länder, en strategisk betydelse för forsk- ningen. Forskningsråden har ett nationellt perspektiv och arbetar med utgångspunkt i internationella kvalitetskriterier. I riksdagens beslut med anledning av proposition 1991/92:76 (bet. 1991/92:UbU18, rskr. 1991/92:195) uttalades att regeringen borde redovisa en samlad bedöm- ning av forskningsrådsorganisationen.
Genom beslut med anledning av forskningspropositionen överfördes det teknikvetenskapliga forskningsrådet till åttonde huvudtiteln (Utbild- ningsdepartementet). Vikten av ett samspel mellan fakulteter och forsk- ningsråd, liksom rådens ansvar även för gränsöverskridande forskning betonades.
Betydande förändringar har skett i forskningsrådens omvärld. Rege- ringen har i det föregående redovisat förslag till åtgärder för att öka exa- minationen i forskarutbildningen, bl.a. prestationsrelaterade fakultets- anslag. Universitet och högskolor har en friare ställning och större an- svar än tidigare, även vad gäller forskning och forskarutbildning. Till- komsten av Stiftelserna för strategisk forskning respektive miljöstrate- gisk forskning liksom de särskilda resurser som tillförts Riksbankens Jubileumsfond för kulturvetenskaplig forskning innebär mycket bety- dande resurstillskott inom vissa forskningsområden. Sveriges medver- kan i EU:s forskningsprogram kommer att ligga på en betydligt högre
nivå inom en mycket snar framtid. Vidare kan konstateras att sektorsor- ganen i flera fall och i ökad omfattning inriktar sitt stöd mot mera lång— siktig forskning. Sammantaget innebär detta att forskningsråden har att verka i ett i flera avseenden förändrat system.
Den forskning som råden finansierar måste ha den inriktning och den kontakt med den internationella forskningsfronten som är en förut- sättning för en framgångsrik och konkurrenskraftig svensk forskning. Det förutsätter bl.a. förmåga att göra kraftfulla prioriteringar, återigen i ett nationellt och internationellt perspektiv. I det föregående har sådana krav beträffande fysikforskning redovisats.
Regeringen kommer att föranstalta om en översyn av forskningsråds— organisation inför 1996 års forskningspolitiska proposition. Syftet är att forskningsråden även fortsättningsvis skall kunna fylla rollen som en strategisk resurs i samspelet med främst universitetens och högskolornas forskning.
7.7. Institutet för framtidsstudier
Institutet för framtidsstudier är en stiftelse som grundades år 1987, bl.a. på grundval av en utvärdering av dåvarande Sekretariatet för framtids- studier. Stiftelsen bedriver i egen regi eller i samarbete med andra fram- tidsstudier, långsiktig analys och därmed sammanhängande verksamhet för att stimulera till en öppen och bred diskussion om samhällsutveck- lingen. En utvärdering av institutets verksamhet beräknas att föreligga i slutet av 1994. Ansvaret inom regeringskansliet för beredningen av de regeringsärenden som stiftelsen föranleder ligger f.n. på Statsrådsbered- ningen.
Med de förändringar som skett i regeringskansliets arbete finns inte längre någon naturlig koppling mellan institutets verksamhet och Stats- rådsberedningen. Utbildningsdepartementet har numera det ansvar för samordningen av forSkningspolitiken som fram till 1991 åvilade Stats- rådsberedningen. Mot denna bakgrund kommer beredningsansvaret för ärenden som rör Institutet för framtidsstudier att överföras på Utbild- ningsdepartementet.
7.8. Fristående beredning
Riksdagen skall 1996 fatta ett nytt treårigt forskningsbeslut. Det faktum att kompletterande beslut behjöver fattas under treårsperioderna motsä- ger inte värdet av rimlig långa perioder under vilka spelreglerna är fas- ta.
Inte minst mot bakgrund av den snabba kunskapsutvecklingen finns det anledning att förmoda att betydelsen av en förutsättningslös pröv- ning av forskningstyngdpunkterna vid ingången av varje treårsperiod kommer att öka. Mekanismerna för att möjliggöra en sådan prövning,
utan att denna ger upphov till olyckliga och oavsiktliga brott i en fram- gångsrik forskning, behöver utvecklas.
Inför nästa treårsbeslut om forskningspolitiken kommer regeringen att ta hjälp av en fristående beredning för att genomlysa svenska forsk- ningsprioriteringar, inte minst i internationell belysning. Till bered- ningen skall knytas forskare och andra högt kvalificerade personer från såväl Sverige som andra länder.
Beredningens arbete skall inledas i sådan tid att betydande utrymme ges för offentlig debatt.
8. Övriga frågor
Hänvisningar till S8
- Prop. 1993/94:177: Avsnitt 1
8.1. Lärosätenas donationsfastigheter
Regeringens förslag: Ett klarläggande görs av vad som får anses gälla i fråga om disposition och förvaltning av universitetens do- nationsfastigheter.
Regeringens överväganden:
En fråga av väsentligt principiellt intresse för vissa av våra statliga läro- säten, främst universiteten i Uppsala och Lund, är den framtida hante- ringen av sådana fastigheter som utgör donationer riktade till respektive lärosäte. Det är alltså inte fråga om sådana donationer som utgör egna stiftelser och därmed har ställning som enskilda rättssubjekt.
Donationer av det slag som nu är i fråga har förekommit under lång tid och har, när det gäller de två äldsta universiteten, kommit att sam- manlagt representera betydande värden. Fastigheterna har dessutom ofta en praktiskt viktig funktion i verksamheten. Från statsmakternas sida har det tidigare inte ansetts föreligga någon anledning att göra en sär- skild analys av de rättsliga aspekterna på dessa donationer. I samband med att staten skulle föra över äganderätten till vissa universitets- och högkolefastigheter till Statliga Akademiska Hus AB väcktes emellertid frågan om ett sådant överförande egentligen vore möjligt beträffande do- nationsfastigheterna.
En faktor som ger en särskild relief åt frågan är det förhållandet att donationerna daterar sig från så vitt skilda tider. De rättsliga betraktelse- sätten kan ha varit olika under olika tidsperioder och förutsättningarna både på donators och mottagarens sida därför ha skiftat. För de äldsta donationerna, de som tillkom under 1600—talet och 1700-talet, använ- des ofta ett språkbruk som, sett med dagens ögon, ger intryck av att uni- versiteten sågs som egna rättssubjekt, skilda från staten. Detta gäller framför allt donationer från monarken. Såväl Uppsala universitet som Lunds universitet har gort gällande att universiteten här kunde inta en ställning som särskilda rättssubjekt och ägare till fastigheterna ifråga.
lärosätena har därvid kunnat visa också på senare rättsliga dokument som indikerar att universiteten intog en särställning. Sålunda uttalas år 1826 i ett kungligt brev, där Kungl. Maj:t hade att ta ställning till frågan om Uppsala universitets donationsjordar var kronojord, att marken till- hörde universitetet med ”fullkomlig frälsemannarätt”.
Utan att ta ställning i denna sak kan man emellertid konstatera att ett sådant språkbruk långt in på 1800-talet dröjde sig kvar t.o.m. i författ- ningar som rörde förvaltningen vid statliga myndigheter. Det kan sålun- da i författningarna talas om myndighetens egendom, trots att det vid den tiden inte kan ha rätt något tvivel om att vi hade att göra med stats- egendom. Ytterligare en faktor att beakta, när man studerar dessa äldre donationsurkunder som utfärdats av svenska regenter, är att donationer kunde vara en form av medelsanvisningar.
I stället för dagens årliga kontanta anslag tilldelade man en institution en fastighet att tillgodogöra sig avkastningen ifrån. Betydelsen av sådan rätt till avkastningen från en fastighet speglas bl.a. i det förhållandet att under en lång epok, som varade fram till början av 1800—talet, en sär— skild lagfart kunde ges på avkastningen av en fastighet, medan någon annan person hade lagfart på den egentliga fastigheten. Såväl när det gäller Uppsala universitet som Lunds universitet lades f.ö. den ur- sprungliga ekonomiska grunden genom att lärosätena av statsledningen anvisades fastigheter.
Enligt regeringens bedömning behöver man dock inte fördjupa sig i frågan om de gamla universitetens rättsliga ställning för att få ett svar på frågan i vad mån staten kan anses ha rätt att så förfoga över dona- tionsfastigheterna att äganderätten till dem överläts till ett statligt fastig— hetsbolag som har till uppgift att på affärsmässiga grunder erbjuda uni- versitet och högskolor lokaler. Av allmänna rättsgrundsatser får-nämli- gen anses följa att, om staten har mottagit en gåva under vissa bestämda förutsättningar beträffande gåvans användning och disposition, kan sta- ten inte utan stöd i lag ensidigt bestämma sig för att disponera donatio- nen på annat sätt. Statens ställning som gåvomottagare skiljer sig i detta hänseenden inte från andra rättssubjekts. Villkor som är knutna till en gåva skall respekteras, om gåvan tas emot. Har en fastighet donerats så att donationen varit avsedd att komma ett universitet tillgodo och kans- ke till yttermera visso också stå under universitets direkta förvaltning och disposition, kan det sålunda inte från rättslig synpunkt anses tillåt- ligt att staten utan vidare disponerar egendomen för förmögenhetsbild- ning i ett statligt aktiebolag eller på annat sätt som inte innefattar full- goda garantier för att universitetet kommer i åtnjutande av den förmån av fastigheten som givaren avsett. Som huvudregel måste i stället gälla att staten i enlighet med förutsättningarna för donationen behåller egen- domen och ser till att den används för det avsedda ändamålet, varvid de fastigheter som ställts under universitetens direkta förvaltning bör förbli där. En annan sak är att en förändrad disposition i vissa fall kan tänkas möjlig efter en överenskommelse med donator.
Förutom de rent rättsliga principer som kan åberopas för en sådan hållning i frågan kan också anföras att ett motsatt förfarande skulle stå i strid med vanliga hedersbegrepp. Därmed finns även den rättspolitiska aspekten. Om staten börjar hantera donationsegendom på ett sätt som inte kan ha varit donatorernas mening, är risken uppenbar att benägen- heten att ge donationer till lärosätena avtar kraftigt. En sådan utveck— ling vore olycklig för våra lärosäten.
Den ståndpunkt som här utvecklats ligger i linje med det principutta- lande som riksdagens utbildningsutskott gjorde i sitt yttrande till finans- utskottet i ärendet om ny organisation för förvaltningen av statens fas- tigheter och lokaler m.m., 1992/93:UbU4y. Utskottet uttalar sålunda i detta yttrande att ”av universitet och högskolor mottagna donationer måste anses vara riktade till visst enskilt lärosäte och inte till staten mer allmänt”. Finansutskottet har anslutit sig till detta uttalande (1992/93:FiU8 s. 11).
Finansutskottet anförde i anslutning därtill också att utskottet inte ha- de något att erinra mot att de unika donationsfastigheter som förvalta- des av universiteten stannade kvar i denna förvaltningsform.
Vad som nu sagts om fastigheter som donerats till universitet och hög- skolor bör rimligen också gälla fastigheter som har förvärvats i utbyte mot den ursprungligen donerade egendomen, om en sådan omsättning kunnat ske med hänsyn till gåvovillkoren. Principen bör också gälla fastigheter som sedermera förkovrats med statliga medel, eftersom bygg- nader och annat som ingår i fastigheten numera inte kan skiljas ut från fastigheten utan särskild lagstiftning. I konsekvens med detta senare bör emellertid också omvänt gälla att, om ett lärosäte använt medel från en donation för investeringar i en statlig, icke donerad fastighet, detta inte kan åberopas för att en sådan fastighet skall börja behandlas som dona- tionsfastighet. Det förhållandet att en donationsfastighet behåller sin sta- tus som sådan, även om staten sedemera uppför byggnader på den för andra medel än donationsmedel, innebär dock inte något hinder för att staten, såsom ägare till fastigheten i dess helhet, lägger förvaltningsan- svaret för mark och för byggnader på skilda statsorgan, om det skulle anses lämpligt. Inte heller finns det något generellt hinder för att staten betingar sig ersättning för utnyttjandet av de sålunda för andra medel uppförda byggnaderna, även om det gäller det lärosäte som donationen riktats mot. Givetvis gäller att både byggandet och utnyttjandet av bygg- naderna måste ske på ett sätt som inte kränker donationsvillkoren eller eljest får anses stå i strid med avsikten med donationen.
De bedömningar i principfrågorna som regeringen nu har lort, fin- ner regeringen skäl att underställa riksdagen för godkännande i syfte att uppnå en större säkerhet för donationerna i en direkt offentlig förvalt- ning.
8.2. Arkeologisk forskning och de arkeologiska uppdragsundersökningarna
I årets budgetproposition (prop. 1993/94:100 bil. 12 s. 74ff) redovisade regeringen förslag som syftade till att förbättra förutsättningarna för go- da resultat vid arkeologiska uppdragsundersökningar, dvs. de undersök- ningar som utförs enligt fornminneslagens bestämmelser i samband med att företag ges tillstånd att exploatera mark med fasta fornlämning- ar. .
Förslagen syftade i korthet till att skapa klarare roller och ansvars- gränser för dem som medverkar i undersökningarna.
De arkeologiska uppdragsundersökningarna har numera en förhållan- devis stor omfattning. De investeringar i trafikens infrastruktur som riksdagen beslutat om (prop. 1992/93:176, bet. 1992/93zTU35, rskr. 446) innebär att de arkeologiska uppdragsundersökningarna mer än fördubb- las till sin omfattning under innevarande budgetår. Under de närmaste åren kan det förutses att undersökningar kommer att utföras till en kostnad om ca 250 miljoner kr årligen.
Det är mot denna bakgrund viktigt att undersökningarna bedrivs på ett sådant sätt att de kan utnyttjas av olika forskningsinriktningar inom arkeologi och närliggande discipliner.
Ett syfte med undersökningarna är att dokumentera de fornlämningar som förstörs vid exploateringarna och ta tillvara de fornfynd som änns inom området. Ett nära sammanhängande syfte är att öka kunskaperna om den kultur-, social— och bebyggelsehistoria som fornlämningarna utgör källor till. De enskilda undersökningarna bör också inlemmas i ett större kunskapsbygge i ett vidare historiskt perspektiv.
De omfattande arkeologiska uppdragsundersökningarna som nu in- letts i anslutning till de nyligen beslutade satsningarna på vägar och järnvägar innebär en utomordentlig potential för forskningen — även i ett internationellt perspektiv - och utgör samtidigt en vetenskaplig och organisatorisk utmaning. För att de rätt skall kunna utnyttjas måste un- dersökningarna göras till delar i en framåtsyftande forskningsprocess.
Det är viktigt att vetenskapliga frågeställningar finns med redan i ett tidigt planeringsskede. Detta kan bara ske genom aktiv medverkan från universitets- och forskningsorganisationen.
I betänkandet (SOU 1992:137) Arkeologi och exploatering gavs bl.a. rekommendationen att kulturmiljövårdens organisation i samverkan med universiteten borde organisera forsknings— och utvecklingsprojekt som gjorde det möjligt att sätta in de olika undersökningarna i ett forsk- ningsstrategiskt sammanhang. Av universitetens remissyttranden över utredningen framgick att universitetens och den rådsstödda forskningen inte hade det inflytande och den medverkan i verksamheten som var önskvärd.
En utvecklad och tydlig fördelning av roller och ansvar mellan de medverkande är en viktig förutsättning för att verksamheten skall kun-
na drivas effektivt och målinriktat och ge en god behållning. Det inne- bär att inte bara riksantikvarieämbetet, länsmuseerna m.fl. inom den kulturmiljövårdande sektorn utan även universitets- och forskningsor- ganisationen har ett ansvar för att ta till vara de möjligheter som upp- dragsarkeologin erbjuder.
Mot bakgrund av det unika i situationen är det av stor vikt att univer- siteten och Humanistisk—samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) samverkar med riksantikvarieämbetet och den kulturmiljövårdande or- ganisationen för att ta de initiativ som krävs för att uppdragsundersök- ningarna skall kunna ge full vetenskaplig utdelning. Eftersom stora de- lar av landet omfattas av exploateringarna, föreligger möjligheterna att sammanföra de olika undersökningarna till ett eller flera forskningspro- jekt som tillsammans kan lägga helhetsperspektiv på verksamheten.
Inte minst är det viktigt att den forskning, som utförs utifrån upp- dragsarkeologin kan ges en bra och till sina uppgifter väl anpassad orga- nisation, t.ex. med tanke på universitetens utbildningsmöjligheter och den inriktning på långsiktig kunskapsuppbyggnad om landets historia som också är en av kulturmiljövårdens främsta uppgifter. Det bör an— komma på de ansvariga myndigheterna att ta de initiativ som kan krä- vas i detta sammanhang. Häri bör ingå att återkomma till regeringen med förslag om de strukturella insatser som kan behövas för att långsik- tigt åstadkomma en god interaktion mellan den arkeologiska uppdrags- verksamheten och forskningen.
9. Anslagsfrågor för budgetåret 1994/95
I prop. 1993/94:100 (bil. 9) har regeringen föreslagit att riksdagen, i av- vaktan på en särskild proposition om distansutbildning, skall beräkna ett ramanslag på 19 025 000 kr för Statens skola för vuxna i Härnösand och ett ramanslag på'18 667 000 kr till Statens skola för vuxna i Norr- köping. Regeringen har idag överlämnat en skrivelse till riksdagen om utvecklingsplan för skolväsendet (1993/94:183). I skrivelsen behandlas bl.a. distansutbildning och frågor rörande statens skolor för vuxna.
Regeringen återkommer nu till anslagen till statens skolor för vuxna för nästa budgetår.
ÅTTONDE HUVUDTITELN
A. Skolväsendet
A 12.—Statens skola för vuxna i Härnösand
1993/94 Anslag 18 849 000 1994/95 Förslag 19 462 000
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma slag i form av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordning- en (l986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt avgifter för studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgif— ter enligt 6 5 andra stycket och 7 & lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93 och därvid konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVH var budgetåret 1991/92 5593. Elev i en kurs har då definierats som en person som under läsåret visat aktivi- tet genom att delta i minst en sammankomst eller sända in minst en in- sändningsuppgift.
Antalet tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår till 159 (omräk- nat till heltidstjänster 31). Kostnaden för SSVH uppgick budgetåret 1991/92 till 19,2 miljoner kronor, varav 1,2 miljoner'kronor finansiera- des genom elevavgifter för undervisningsmaterial. Härutöver svarade Härnösands kommun för vissa lokalkostnader till en kostnad av 1,8 miljoner kronor.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick till 22 360.
Amlagsframställnirtg
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisför- ändringar samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut anäende den framtida ställningen för SSVH.
Regeringens överväganden
Anslagsberäkning
De övergripande målen bör ligga fast under budgetåret 1994/95.
Resurser Ramanslag 1994/95 19 462 000 kr
A 13. Statens skola för vuxna i Norrköping
1993/94 Anslag 18 688 000 1994/95 Förslag 19 153 000
De grundläggande bestämmelserna om SSV finns i lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna och förordningen (1992:601) om statens skolor för vuxna.
Det övergripande målet för SSV är att komplettera den kommunala vuxenutbildningen genom att erbjuda utbildning av i huvudsak samma slag i form av distansutbildning.
Anslaget tillförs inkomster vid uppdragsutbildning enligt förordning- en (1986:64) om uppdragsutbildning vid statens skolor för vuxna samt avgifter för studiematerial och andra hjälpmedel samt ansökningsavgif— ter enligt 6 5 andra stycket och 7 5 lagen (1991:1108) om statens skolor för vuxna.
Riksrevisionsverket har granskat årsbokslutet för budgetåret 1992/93 och därvid konstaterat att bokslutet är rättvisande.
Statens skolverk Verksamhetsredovisning
Det totala antalet elever vid SSVN var budgetåret 1991/92 7654. Elev i en kurs har då definierats som en person som under läsåret visat aktivi- tet genom att delta i minst en sammankomst eller sända in minst en in- sändningsuppgift. Antalet tjänstgörande lärare uppgick samma budgetår till 65 (omräknat till heltidstjänster 21). Kostnaden för SSVN uppgick budgetåret 1991/92 till 20,2 miljoner kronor, varav 3,2 miljoner kronor finansierades genom elevavgifter för undervisningsmaterial.
Antalet genomförda lärartimmar under budgetåret 1991/92 uppgick till 15 311.
Anslagsframställning
Skolverket hemställer att anslaget räknas upp med hänsyn till prisför- ändringar samt att anslaget justeras i enlighet med regeringens beslut angående den framtida ställningen för SSVN.
Regeringens överväganden Prop. 1993/94:177 Anslagsberäkning
De övergripande målen bör ligga fast under budgetåret 1994/95 .
Resurser Ramanslag 1994/95 19 153 000 kr
SOU 1993:12 Vårdhögskolor — Kvalitet — PYOP- 1993/941177 Utveckling — Huvudmannaskap Bllaga 1
1. Sammanfattning av (SOU 1993:12)
Genom beslut den 2 april 1992 bemyndigade regeringen chefen för Ut- bildningsdepartementet, statsrådet Per Unckel, att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att undersöka möjligheterna" att överföra vård- högskolorna till statligt huvudmannaskap.
Med stöd av bemyndigandet förordnade departementschefen den 1 ju- ni 1992 som särskild utredare landshövdingen Anita Bråkenhielm. Ut- redningen antog namnet huvudmannaskapsutredningen, HVU-92 och överlämnade i februari 1993 betänkandet Vårdhögskolor - kvalitet - ut- veckling - huvudmannaskap.
Enligt direktiven till utredningen uppmanades utredaren att presente- ra alternativa lösningar för vårdhögskolornas framtida huvudmanna- skap och verksamhet. Kommittédirektiven föreskrev att de ekonomiska konsekvenserna av att föra över samtliga vårdhögskolor till ett statligt huvudmannaskap skulle redovisas.
Utgångspunkter för översynen har bl.a. varit beslutet om en ny exa- mensordning, EG—direktiv vad avser medellång vårdutbildning, omvärl- dens och arbetsmarknadens krav på högskoleutbildning, utbildningar- nas anknytning till andra utbildningsverksamheter samt möjligheterna till forskningsanknytning.
En förutsättning för utredningen har varit att staten har ett särskilt ansvar för uppbyggnaden av starka miljöer för forskning och utveck- ling.
Utredaren anser att utredningsarbetet skett under stark tidspress och att vidare utredningar och förhandlingar, bl.a. avseende kostnadsomför- delningen mellan stat och landsting bör genomföras.
Bakgrund
Som grund för reformeringen av den svenska högskoleutbildningen 1977 låg 1968 års högskoleutredning, den s.k. U68. Reformeringen in- nebar bl.a. en vidgningen av högskolebegreppet omfattande utbildning- ar med annat huvudmannaskap än det statliga nämligen landstingskom- munalt, primärkommunalt och enskilt huvudmannaskap.
Högskolereformen 1977 innebar inte att de medellånga vårdutbild- ningarna omedelbart förändrades till sin struktur och organisation. Vis- sa justeringar i befintliga kursplaner gjordes för att bättre anpassa dem till den övriga högskolans mål, organisaion och innehåll. De grundläg- gande målen i högskolelagen blev gemensamma för både statlig och kommunal högskoleutbildning medan regler om ledning, styrning och tjänstekonstruktion kom att ges olika utforming.
Regeringen bemyndigade den 9 juli 1977 chefen för Utbildningsde- partementet att tillkalla en kommitté, även kallad Vård 77, med upp- drag att utreda vissa frågor om vårdutbildningar inom högskolan. Kom-
mittén lämnade i sitt betänkande (SOU l978:50) Ny vårdutbildning, Prop. 1993/94:177 förslag till ny organisation av de medellånga vårdutbildningarna, utifrån Bilaga 1 vilket riksdagen i december 1979 fattade beslut om utbildningarnas nu- varande organisation.
Regeringen beslöt 1975 att utreda frågan om ett enhetligt huvudman- naskap för högskolan. Den tillsatta ”huvudmannaskapskommittén” ut- redde frågan 1978—1980. Kommittén bedömde att ett enhetligt huvud— mannaskap borde eftersträvas för en och samma linje inom högskolan och att riksdagens beslut om en mer samlad studieorganisation inom kommunal högskoleutbildning talade emot ett delat huvudmannaskap för dessa utbildningar. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av det statsfinansiella läget inte var möjligt att ändra det kommunala huvud- mannaskapet för berörda utbildningar.
I prop. (1992/9311) om universitet & högskolor - frihet för kvalitet och i den nya högskolelagen redovisades en ny strategi för att förändra det svenska universitets- och högskolesystemet som efter riksdagsbeslut gäller fr.o.m. den 1 juli 1993. Strategin innebär bl.a. ökad frihet för och skapande av incitament för utveckling och kvalitet inom statliga univer- sitet och högskolor, införande av fasta och entydiga regler för relatio- nerna mellan staten och fristående universitet och högskolor samt för- ändrat, icke-statligt huvudmannaskap för vissa universitet och högsko- lor. Från och med budgetåret 1993/94 gäller dessutom ett nytt anslags- system för grundläggande högskoleutbildning och forskning.
För närvarande finns 27 vårdhögskolor i landet. Huvudregeln år att det inom varje landsting eller kommun som svarar för landstingets upp- gifter skall finnas en vårdhögskola. Förutom landstingens vårdhögskolor bedrivs även sjuksköterskeutbildning vid tre enskilda sjuksköterskesko— lor i Stockholm; Ersta diakonisällskaps sjuksköterskeskola, Röda kor- sets sjuksköterskeskola samt Sophiahemmets sjuksköterskeskola.
Verksamheten vid de olika enheterna är av skiftande omfattning och karaktär avseende såväl utbildningsutbud, ekonomisk omslutning som inriktning mot forsknings— och utvecklingsarbete.
Till den av regeringen tillsatta Högskolekommittén (Frihet Ansvar Kompetens. Grundutbildningens villkor i högskolan. SOU 1992:1) fanns en arbetsgrupp knuten som hade till uppgift att göra en invente- ring av de problem som kan räknas som specifika för vårdhögskolorna. I februari 1990 överlämnade arbetsgrupppen sin rapport - Vårdhögsko- lornas situation — till utredningen. Fem olika problemområden där vårdhögskolorna skiljer sig från övriga högskolor i landet redovisas; vårdhögskolornas roll i samhället, jämlikhet i högskolefamiljen, sam- spelet mellan teori och praktik, undervisningsformerna samt lärarsta- bens kompetens.
Utredningens överväganden
Utredarens uppfattning är att de "viktigaste åtgärderna är att åstadkom— ma en större samordning mellan olika högskolor samt en ökad natio- nell koncentration. Forskning och utvecklingsarbeten inom vårdutbild-
ningarnas karaktärsämnen är viktiga medel för att ge dessa ämnen en Prop. 1993/94:177 klarare profil. Målet är att höja utbildningarnas kvalitet och akademiska Bilaga 1 anknytning. För att åstadkomma detta föreslår utredaren att vårdhög— skolornas kontaktvägar på olika sätt stärks till den statliga forskningsor- ganisationen. Huvudmannaskapsfrågan är med denna utgångspunkt av underordnad betydelse om mål och strategi kan uppfyllas i ett gemen- samt perspektiv för hela högskolan.
I utredningen redovisas tre olika modeller för att helt eller delvis överföra vårdutbildningarna till statligt huvudmannaskap; * vissa utbildningar överförs till statligt huvudmannaskap, * vårdhögskolorna på universitetsorterna överförs till statligt huvud- mannaskap medan övriga vårdhögskolor har landstingen som huvud- män, * enhetligt statligt huvudmannaskap.
Dessa tre modeller bildar utgångspunkt för följande föreslagna åtgär-
der; * Vårdhögskolorna kommer att omfattas av såväl statlig som lands- tingsägt huvudmannasmskap. * Kraven på styrnings— och ledningsformer skall vara likartade för all högskoleutbilning med garanterat inflytande för rektor, lärare och stu- denter i särskilda högskolestyrelser. * Överföring av social omsorgslinje till de universitet och högskolor som har utbildning inom ämnesområdet socialt arbete samt en överfö- ring av ansvaret för utbildningarna i arbetsterapi och sjukgymnastik i Boden till Umeås universitet. Tandhygienistutbildningen i Malmö före- slås överföras till den odontologiska fakulteten i Lund med lokalisering till tandläkarhögskolan i Malmö. * En besparing om 22 milj. kr till följd av rationaliseringsvinster och dimensioneringsminskning har beräknats. * Minskningen av de grundläggande utbildningarna bör i första hand ske på universitetsorternas vårdhögskolor där belastningen för prak- tikplatserna är stor. * Införande av kvalitetskrav i samband med statsbidragsgivning till landsting och fristående högskolor för att såvitt möjligt garantera lika kvalitet för den grundläggande högskoleutbildningen. Kraven kan avse internationella kontakter, forskningsaktivitet, ökat antal forskarutbilda- de lärare samt biblioteksresurser. * Minimikrav på viss kvantitet och bredd i utbildningsutbud vid vård— högskolorna, minst 300 årsstudieplatser och minst två utbildningspro- gram. * Ett 10—tal av dagens vårdhögskolor kommer inte att uppfylla krite- rierna för fortsatt verksamhet med statsbidrag och examinationsrätt. * Resurser för magisterutbildningar bör om några år finnas på samtli- ga universitetsorter. Magisterutbildningar skall utgöra grund för lärarut- bildning liksom till vissa kvalificerade tjänster inom vård och omsorg. Utredaren föreslår att 4 miljoner kronor fördelas till de medicinska och
samhällsvetenskapliga fakulteterna som stöd för uppbyggand av sådana Prop. 1993/94:177 utbildningsprogram. Bilaga 1 * Kliniska högSkolelektorat, förenade med tjänster i vården t.ex. som sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut bör oberoende av huvud- mannaskap inrättas vid Vårdhögskolorna. * Minimikravet för ämnesfördjupning för lärartjänster bör vara magis- terutbildning. * Vårdlärarutbildningen bör avvecklas fr.o.m. läsåret 1994/95. De me- del som därmed frigörs bör användas till bl.a. utbyggnad av ovan nämn- da magisterprogram. Den pedagogiska utbildningen för vårdlärare bör lösas på samma sätt som för övriga lärare vid universitet och högskolor. * Stödet för utbyggnad av forskning och forskarutbildning inom vård- utbildningarnas karaktärsämnen kan öka med ca 25 miljoner kronor om utredarens förslag till rationaliseringar, dimensioneringsminskning- ar och samordningar kan genomföras. Dettta stöd föreslås fördelas mel- lan universiteten och forskningsråden. * Vårdhögskolorna i Linköping och Umeå föreslås överföras till staten och integreras i universiteten. ' * På övriga universitetsorter bör fördjupningsutbildning, forskning och forskarutbildning finansieras av staten och byggas upp inom ramen för redan etablerad samverkan mellan vårdhögskolorna och universite- ten samt Karolinska institutet. * Vårdhögskolorna uppförs i den bilaga i högskoleförordningen som anger fakulteternas verksamhetsområden. * Systemet med interkommunal ersättning bör avvecklas. * De tre enskilda sjuksköterskeskolorna föreslås ges en ställning som fristående skolor. Staten bör teckna avtal med resp. enhet, efter för- handlingar med Stockholms läns landsting, för reglering av utbildnings- verksamhetens omfattning, inriktning, kvalitet och finansiering. * Landstingens vårdhögskolor och de tre enskilda sjuksköterskeskolor- na bör inom en treårsperiod bli föremål för en utvärdering av kvalitet och uppnådda mål avseende högskolans krav på internationellt samar- bete, forskningsaktivitet, lärarkompetens, biblioteksresurer m.m. Kans- lersämbetet föreslås få i uppdrag att ta ett sådant initiativ.
Ekonomiska aspekter
Ett förstatligande av vårdhögskolorna - helt eller delvis - aktualiserar i huvudsak två kostnadsfrågor. Dels direkta utbildningskostnader och dels den pensionsreglering som blir aktuell för den personal som i och med det ändrade huvudmannaskapet övergår från anställning i lands- ting till statlig anställning.
Driften av vårdhögskolorna uppgick enligt Landstingförbundets be- räkningar för 1990 till ca 989 424 000 kr. Om denna siffra accepteras som ”den närmaste sanningen” kan kostnadsfördelningen för ett enhet- ligt förstatligande av vårdutbildningarna beskrivas enligt följande. Av to- talkostnaden motsvarar ca 162 000 000 kr den summa som redan idag utgår som statsbidrag. Landstingsmedlen utgör ca 710 000 000 kr. De
interkommunala ersättningarna är också landstingsmedel och omfattar Prop. 1993/94:177 ca 117 000 000 kr. Den summa som förutsatt oförändrad kostnad för Bilaga 1 staten måste överföras från landstingen uppgår därmed till 827 000 000 kr. Att beräkna kostnaderna för ett delvis förstatligande är förenat med svårigheter främst på grund av ofullständiga och disparata underlag om kostnader för utbildning inom olika landsting. De faktiska kostnaderna måste fastställas via förhandlingar med varje enskilt landsting.
2. sammanställning av remissyttranden över Pion 1993/941177 betänkandet (SOU 1993:12) Vårdhögskolor — 511383 1 Kvalitet — Utveckling — Huvudmannaskap
] Remissinstanser
Yttranden över betänkandet har inkommit från Socialstyrelsen, Stats- kontoret, Riksrevisionsverket, Statens arbetsgivarverk, Karolinska insti- tutet, Uppsala universitet, Högskolan i Eskllstuna/Västerås (Från 930701 Mälardalens högskola), Högskolan i Falun/Borlänge, Högskolan i Gävle/Sandviken, Högskolan i Örebro, Högskolan i Jönköping, Lunds universitet, Högskolan i Halmstad, Högskolan i Kalmar, Högskolan i Kristianstad, Högskolan i Växjö, Högskolan i Karlskrona/Ronneby, Gö- teborgs universitet, Högskolan i Borås, Högskolan i Karlstad, Högskolan i Skövde, Högskolan i Trollhättan/Uddevalla, Umeå universitet, Hög— skolan i Luleå, Malmö kommun, Göteborgs och Bohus vårdhögskole— förbund, Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Iandsorga- nisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveri- ges Förenade Studentkårer (SFS), landstingen i Stockholms, Uppsalas, Sörmlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Blekinge, Kristinastads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebros, Västmanlands, Kopparbergs, Gävle- borgs, Västerbottens och Norrbottens län.
Gemensamma yttranden har inkommit dels från landstingen i Väster- norrlands och Jämtlands län samt den interimistiska styrelsen för Mitt- högskolan i Sundsvall/Härnösand och Östersund, dels från Landstinget i Östergötland och Linköpings universitet.
Särskilda yttranden har dessutom inkommit från Legitimerade sjuk- gymnasters riksförbund, Vårdhögskolornas rektorskollegium, Sveriges läkarförbund, Föreningen föreståndare inom social service, Regionkom- mittén för Fyrstad, TCOs studeranderåd, Moderata kvinnoförbundet Stockholms län, Stockholms universitet, Svenska kommunförbundet, Sophiahemmets sjuksköterskeskola, Ersta diakonisällskaps sjuksköter- skehögskola och Röda korsets sjuksköterskeskola.
Vidare har särskilda yttranden kommit från kommunstyrelserna i Gö- teborg, Vänersborg, Uddevalla och Borås, Kommunförbunden i Värm- land och Älvsborg samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Norr- bottens, Malmöhus och Älvsborgs län.
2 Allmänt
Remissinstanserna uttrycker allmänt en positiv inställning till betänkan- det. De flesta framför att utredaren utifrån givna direktiv har presente- rat ett väl avvägt och genomtänkt betänkande där en mångfald av idéer och möjliga lösningar presenteras. Speciellt påpekas att likt utredaren vill man understryka att kvalitet i utbildningarna är överordnat huvud- mannaskapsfrågan.
SAF har avstått från att yttra sig. Sveriges sjuksköterskestuderandes Prop. 1993/941177 förbund har ej inkommit med yttrande. Bilaga 1
3 Huvudmannaskap 3.1 Statligt
Huvudmannaskapsfrågan
Landstingskommunalt Blandat
Majoriteten, 58 %, av remissinstanserna förordar ett statligt eller ett blandat huvudmannaskap för vårdutbildningarna.
Av landstingen har nio varit positivt inställda till ett statligt huvud- mannaskap, fyra har motsatt sig detta och resten har avstått från att sva- ra.
Majoriteten av universitet och högskolor har förespråkat statligt hu- vudmannskap, endast Högskolan i Kristianstad har sagt nej och högsko- ioma i Jönköping, Halmstad, Växjö och Skövde har avstått från att yttra Sig.
3.2 Kommunalt
Stockholms, Jönköpings, Älvsborgs, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting förordar ett kommunalt huvudmannaskap. Sörmlands, Öster- götlands och Örebros läns landsting motsätter sig kommunalt huvud- mannaskap.
Samtliga universitet och högskolor antingen är emot kommunalt hu- vudmannaskap eller har avstått från att svara.
LO förordar ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap med motiver- ingen att vårdutbildningens traditioner och rötter är i yrkesrelaterad ut- bildning samt att förutsättningarna för god tillgänglighet av vårdutbild— ning ökar.
3.3 Överföring av viss utbildning till statligt huvudmannaskap
Nio landsting har varit för överföring av viss utbildning till statligt hu- vudmannaskap och sju har varit emot. Lunds universitet, Karolinska in- stitutet och Högskolan i Örebro är för en överföring medan Uppsala universitet, Mitthögskolan, och högskolorna i Falun/Borlänge, Borås, Karlstad, Trollhättan/Uddevalla och Luleå har varit emot.
RRV anser att anknytningen till den akademiska forskningsmiljön skall vara avgörande för vilka vårdutbildningar som skall överföras. SA- CO förordar att samtliga sjukgymnast— och arbetsterapeututbildningar bör förstatligas. Vidare att tandhygienistutbildningen bör överföras på de orter där odontologisk fakuktet finns tillgänglig samt sociala om- sorgsutbildningen till de universitet och högskolor som har utbildning inom området socialt arbete. SFS är också positiva till ett förstatligande av sociala omsorgsutbildningen men betonar vikten av att utbildningen får behålla sin särart.
Socialstyrelsen och TCO är emot överföring av enbart delar av vård— utbildningen och anser att kostnadsfrågorna för ett enhetligt förstatli- gande borde bättre belysas.
3.4 Samarbetsformer under olika huvudmannaskap
Nästan alla universitet och högskolor har svarat att samarbete pågår mellan Vårdhögskolan och universitetet/högskolan på orten. Högskolan i Borås redovisar inget samarbete. '
4 Högskolestyrelser
Utredaren föreslår att styrning- och ledningsformerna skall vara likarta- de för all högskoleutbildning med garanterat inflytande för rektorer, lä- rare och studenter. En majoritet av remissinstanserna tillstyrker detta förslag. Landstingsförbundet med flera uppmärksammar att om nuva- rande statlig högskolestyrelse införs vid vårdhögskolorna krävs ändring- ar i gällande kommunallag. Flertalet landsting framför att om landsting- et kvarstår som huvudman måste denne huvudman också garanteras in- flytande i styrelsen. Därutöver bör ordförande utses av huvudmannen.
5 Lärare Prop. 1993/9421 77 5 .] Magisterkompetens Bilaga ]
Lärarfrågor
r———
!
Avskaffa vårdlärarfjtb. Inrätta kliniska lektorat
Magisterkompetens
Samtliga remissinstanser som yttrat sig, utom SACO, anser att magis- terkompetens bör vara miniminivå för vårdlärarna. Flertalet instanser anser att kravet på disputerade lärare som finns för universitet och hög- skolor också skall gälla vårdhögskolorna.
5.2 Vårdlärarutbildningen
Utredaren föreslår att nuvarande vårdlärarutbildning avvecklas. 70% av remissinstanserna avstår från att kommentera detta förslag. Endast ett fåtal avstyrker medan ett femtontal tillstyrker. '
Eftersom vårdlärare inte är någon fastställd yrkesexamen är det inte ett beslut för regering och riksdag huruvida vårdlärarutbildningen skall läggas ner.
Utredaren menar att den pedagogiska utbildningen för de framtida lä- rarna inom högskolans vårdutbildning skall lösas på samma sätt som för universitetens och högskolans övriga lärare. Många remissinstanser på— pekar att dagens vårdlärare har en gedigen pedagogisk skolning.
5 .3 Kliniska lektorat
Utredaren föreslår att kliniska lektorat inrättas. Drygt fyrtio remissin- stanser, däribland samtliga landsting som yttrat sig, tillstyrker förslaget. Övriga avstår från att kommentera förslaget.
6 Dimensionering
Utredaren föreslår att antalet utbildningsplatser på den sociala omsorgs- linjen halveras och dessutom ytterligare neddragningar av platserna av
de övriga grundläggande vårdutbildningarna. Utredaren föreslår att ned- Prop. 1993/942177 dragningarna sker vid universitetsorterna med hänvisning till att det där Bilaga 1 kan vara mer komplicerat att finna praktikplatser. Remissinstanserna vid universitetsorterna avstyrker förslaget medans de vid övriga orter tillstyrker detsamma.
7 övrigt 7.1 Avskaffande av den interkommunala ersättningen
Högskolan i Trollhättan/Uddevalla och Mitthögskolan vill avskaffa den interkommunala ersättningen. Även Malmö kommun och Stockholms, Blekinges, Hallands, Värmlands, Västernorrlands samt Jämtlands läns landsting tillstyrker förslaget. Statskontoret och SFS anser också att den- na form av ersättning för studenter bör avskaffas.
Linköpings universitet och högskolorna i Örebro samt Växjö avstyr- ker förslaget. Detta gör också Sörmlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmars, Kristianstads, Malmöhus, Bohus, Älvsborgs, Ska- raborgs, Örebros, Dalarnas, Gävleborgs och Västerbottens läns lands- tingsförbund. Landtingsförbundet anser att utredaren inte anfört några vägande skäl för ett avskaffande av den interkommunala ersättningen. Istället anser Landstingsförbundet att det är effektivitetsfrämjande att vissa landsting kan äta sig ett utbildningsansvar för studenter från andra landsting. Detta avlastar vissa landsting från att ge utbildning och det är därför rimligt att de utbildningsgivande landstingen erhåller interkom- munal ersättning.
7.2 Utvärdering om tre år
Samtliga instanser som yttrat sig anser att en framtida utvärdering är nödvändig. Många tillägger dock att tre år kan vara en för kort tid för att utvisa hur utbildningen har förändrats och förespråkar att vänta med utvärderingen till om minst fem år eller mer.
7.3 Ombilda de tre enskilda sjuksköterskeskolorna i Stockholm till fristående högskolor
Statskontoret, RRV, SFS och Högskolan i Skövde samt Stockholms läns landsting tillstyrker förslaget.
De berörda sjuksköterskeskolorna; Sophiahemmets sjuksköterskesko- la, Ersta diakonisällskaps sjuksköterskehögskola och Röda korsets sjuk- sköterskeskola har alla i särskilda yttrande tillstyrkt utredarens förslag.
Linköpings universitet och Östergötlands läns landsting avstyrker för- slaget med motiveringen att samma kvalitetskriterier och krav bör gälla för sjuksköterskeutbildningar med enskilt huvudmannaskap som gäller för övrig högskoleutbildning.
SOU 1993:102 Kvalitet och dynamik PrOP- 1993/94:177
Bil 2 1. Sammanfattning av SOU 1993:102 samt aga beredningens slutsatser och förslag
Universitetens och högskolornas kvalitetsutveckling och resurstilldelningen till grundutbildningen (kap. 2)
Vi har koncentrerat utredningsarbetet beträffande grundutbildningen på att, utifrån svenska och internationella erfarenheter beträffande kva- litetsarbete, skissera en modell för resurstilldelningen som stimulerar universiteten och högskolorna att arbeta systematiskt med kvalitetsut- veckling. Därmed tar vårt förslag hänsyn till de enskilda universitetens och högskolornas varierande förutsättningar och olika prioriteringar vad gäller verksamheten.
Detta kapitel inleds i avsnitt 2.1 med en aktuell översikt över kvali- tetsutvecklingen inom grundutbildning vid universitet och högskolor i Sverige samt internationella erfarenheter av kvalitetsutveckling och an- vändning av kvalitetsindikatorer. Arbete med dessa frågor, med olika tyngdpunkter, pågår i flera länder. Resurstilldelning på grundval av kvalitetsindikatorer inom grundutbildningen tycks tillämpas enbart i vissa delstater i USA.
Vi diskuterar i avsnitt 2.2 varierande synsätt på kvalitet och möjlighe- terna att koppla detta begrepp till resurstilldelning. Vi drar slutsatsen att objektiva, generella mått på kvalitet inom grundläggande högsko- leutbildning inte går att fastställa. Det är trots detta väsentligt att utveck- la kvaliteten vid varje universitet och högskola på ett systematiskt sätt. Det är också viktigt att detta arbete följs och uppmuntras.
Beträffande resurstilldelningen drar vi slutsatsen att kvalitetsindikato- rer skulle kunna användas för fördelning av resurser på respektive uni- versitet och högskola i den utsträckning man kan nå enighet om vad de står för och hur de skall bedömas. Vi anser däremot att det inte är möj- ligt att använda gemensamma, nationella kvalitetsindikatorer för stats- makternas resurstilldelning.
Vi föreslår i stället att statsmakternas resurstilldelning kopplas till en bedömning av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och genomförandet av detta. Dessa bedömningar föreslås göras av expert- grupper knutna till Kanslersämbetet, som därmed får i uppgift att avgö- ra vad som vid bedömningstillfället anses vara acceptabelt.
I avsnitt 2.3 betonas universitets- och högskoleledningarnas ansvar för kvalitetsutveckling. De flesta universitet och högskolor har i dag någon form av koppling mellan resursfördelning och antalet registrerade stu- denter samt deras studieresultat. Vi hävdar att det är ett grundläggande krav att varje universitet och högskola bedriver ett systematiskt arbete att utveckla kvaliteten i hela dess verksamhet. Därigenom kan de kvali- tativa och kvantitativa delarna i systemet samverka till den höga kvalitet i grundutbildningen som är ett av reformens huvudsyften. I den interna resursfördelningen bör det i framtiden även vara naturligt att resurser
fördelas på basis av olika kvalitetsindikatorer. Hur universiteten och Prop. 1993/94:177 högskolorna utformar detta anser vi vara varje universitets och högsko- Bilaga 2 las ansvar.
Slutligen behandlas i avsnitt 2.4 statsmakternas ansvar. Statsmakterna har ett ansvar för kvaliteten i det svenska universitets— och högskolesys- temet. Ett sätt att ta detta ansvar är utformningen av statsmakternas re- surstilldelningssystem, vars kvantitativa delar i form av studentpeng och ersättning för prestationer, i enlighet med riksdagens principbeslut, skall kompletteras med en del som skall främja kvaliteten, ett kvalitets- belopp.
Vi föreslår att resurstilldelningen i detta avseende baseras på en be- dömning av respektive lärosätes program för kvalitetsutveckling och ge- nomförandet av detta. Ansvaret för denna bedömning föreslås åligga Kanslersämbetet, som får i uppdrag att göra en rullande bedömning av samtliga universitet och högskolor. Under varje treårsperiod skall en så- dan bedömning göras av varje lärosäte.
Fr.o.m. treårsperioden 1996/97—1998/99 föreslår vi att fem procent av de totala resurserna för grundutbildning avsätts för kvalitetsdelen av re- surstilldelningssystemet. För budgetåret 1995/96 föreslås tre procent. Skälet för den lägre nivån är att erfarenheterna av det nya resurstilldel- ningssystemet ännu är begränsade, samtidigt som alla lärosätens kvali- tetsutvecklingsprogram inte utformats fullt ut.
Kvalitetsbeloppet föreslås ingå i det anslagsbelopp som betalas ut varje månad i förskott. Varje universitet och högskola får behålla de utbetal- da medlen i förhållande till hur programmet för kvalitetsutveckling och dess genomförande bedömts. De delar av kvalitetsbeloppet som lärosätet inte fått tillgodogöra sig inbetalas årligen till Kanslersämbetet. Dessa medel får sedan fördelas till angelägna utvecklings- respektive stödpro- jekt.
Resultat— och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till forskning och forskarutbildning (kap. 3)
I avsnitt 3.3 redovisar vi förslag om hur statsmakternas resurstilldelning till forskning och forskarutbildning till en del skall kunna relateras till vissa resultat- och aktivitetsmått.
En utgångspunkt för vårt förslag är att fördelningen mellan olika fa- kultetsområden inte skall påverkas.
Vi anser att en del av fakultetsanslaget, minst 30 procent - i vissa fall 25 procent - bör resultat- och aktivitetsrelateras. Omräkningar av an- slagen bör i enlighet med vårt förslag göras inför varje budgetår.
Vi föreslår att minst 20 procent av de totala resurserna för ett fakul- tetsområde skall fördelas bland berörda fakulteter i proportion till exa- mination i forskarutbildningen och 10 procent av resurserna i förhål- lande till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag. För teo- logisk, juridisk och odontologisk fakultet bör 5 procent av resurserna relateras till förekomsten av vetenskapligt prövade externa anslag.
Examinationen förslås beräknas så att doktorsexamina avlagda av un- Prop. 1993/94:177 derrepresenterat kön ges vikten 1,25, övriga doktorsexamina vikten 1, Bilaga 2 licentiatexamina avlagda av underrepresenterat kön ges vikten 0,625 och övriga licentiatexamina vikten 0,5. Doktorer som redan tagit ut en licentiatexamen bör ges halv vikt. Underrepresenterat kön föreligger om något kön svarar för mindre än 40 procent av antalet avlagda ex- amina i riket inom fakultetsområdet i fråga.
Andelen examination föreslås beräknas genom att examinationen (be- räknad enligt ovan) under de fyra senaste åren summeras för fakultets- området samt för varje enskild fakultet. Fakulteternas andel fås genom att dividera den egna examinationen med fakultetsområdets.
Andelen vetenskapligt prövade externa anslag föreslås beräknas på motsvarande sätt sedan anslagen för de fyra åren räknats om i fast pen- ningvärde.
En spärregel föreslås garantera att medlen med anledning av det akti- vitetsrelaterade budgetsystemet minskar högst 5 procent mellan två på varandra följande budgetår och högst 10 procent under en treårsperiod. Om spärregeln utlöses innebär detta att mindre resurser kan omfördelas till övriga.
Underlag för beräkning av anslagen bör redovisas av respektive uni- versitet och högskola i de årliga resultatredovisningarna. Efter riksdags- behandling av detta förslag bör således en komplettering av den nyligen beslutade förordningen om redovisning av studier m.m. göras i detta av- seeende.
Det nya resurstilldelningssystemet för forskning och forskarutbildning bör enligt vår mening införas fr.o.m. budgetåret 1995/96.
Kanslersämbetet föreslås få i uppdrag att svara för uppföljning och ut- värdering av det nya resurstilldelningssystemet för fakulteterna samt för bedömningen av vilka finansiärer som kan anses fördela anslag efter ve- tenskaplig prövning.
2. Remissammanställning I131010- 12993/941177 . . __ _ 1 aga Remissmstanser och sammanstallmng av
remissyttranden över Resursberedningens delbetänkande (SOU 1993:102) Kvalitet och dynamik
1 Remissinstanserna
Yttranden över betänkandet har avgivits av Kanslersämbetet (KÄ), Ver- ket för högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Uppsala uni- versitet (UU), Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (GU), Stockholms universitet (SU), Umeå universitet (UmU), Linköpings uni- versitet (LiU), Karolinska institutet (KI), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH), Högskolan i Luleå (HLu), Danshögskolan (DH), Dramatiska institutet (DI), Grafiska institutet och Institutet för högre kommunikations— och reklamutbildning (GI/IHR), Högskolan i Borås (HB), Högskolan i Falun/Borlänge (HF/B), Högsko— lan i Gävle/Sandviken (HG/S), Högskolan i Halmstad (HH), Högskolan i Jönköping (HJ), Högskolan i Kalmar (HK), Högskolan i Karlskrona! Ronneby (HK/R), Högskolan i Karlstad (HK$), Högskolan i Kristianstad (HKr), Högskolan i Skövde (HS), Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), Högskolan i Trollhättan/Uddevalla (HT/U), Högskolan i Växjö (HV), Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshögskolan i Stockholm (IH), Konst- fack (KF), Kungl. Konsthögskolan (KH), Kungl. Musikhögskolan i Stockholm (KMH), Mitthögskolan (MH), Mälardalens högskola (MdH), Operahögskolan i Stockholm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH), Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturve- tenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Akademi- kers Centralorganisation (SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Förenade Studentkårer (SFS), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) och Cancerfonden.
Yttranden över betänkandet har dessutom inkommit från Arbetsmil- jöfonden, Uppsala universitets jämställdhetskommitté, Sveriges läkarför- bund, Centrala doktorandrådet vid Lunds universitet, Doktorandför- eningarna vid de medicinska, odontologiska, humanistiska, matematisk- naturvetenskapliga, och samhällsvetenskapliga fakulteterna vid Umeå universitet, Ekonomkåren vid Högskolan i Luleå, Lunds studentkår, Stockholms universitets studentkår, Doktoranders och forskare för- bund, Institutet för kvalitetsutveckling (510) samt rektorerna för Johan- nelunds Teologiska institut, Teologiska Högskolan i Stockholm och Örebro Missionsskola.
2 Universitetens och högskolornas kvalitetsutveckling och resurstilldelningen till grundutbildningen 2.1 Allmänt Remissinstansernas inställning till. betänkandet varierar. Majoriteten är ' klart positiv till synen. på kvalitet och på att detär kvalitetsarbetet som skall utgöra basen för medelstilldelning och inte kvaliteten i verksamhe- ten. Man delar vidare i stort beredningens uppfattning att gemensamma, nationella kriterier inte kan ligga till grund för resurstilldelningen. Någ-
ra, som accepterar en bedömning av kvalitetsarbetet, vill dock inte ha ,- en koppling mellan resurstilldelning och denna bedömning, utan anser att de konsekvenser som ett negativt omdöme ger är betydligt större än _ konsekvenserna av en eventuell femprocentig indragning av resurser.
Vissa (bl. a. LiU) ser det som en svaghet i betänkandet att det finns en '
så klar skillnad i behandlingen av å ena sidan grundutbildningen och å den andra forskarutbildning och forskning.
Styrelsen för LU vill "bestämt förorda att frågan om kvalitetsbelopp i resurstilldelningen för grundutbildningen och principerna för dess för- delning blir föremål för ytterligare övervägandenff
2.2 Kvalitet och resurser , 2.2.1 Riksdagsbeslut
Riksdagen har i december 1992 beslutat att kvalitetsbedömningar skall knytas till resurstilldelningssystemet för grundutbildning (prop. 1992/93zl, bet. 1992/93zUbU3, rskr. 1992/93:103). Några enstaka remiss- instanser (t.ex. LiU, KF, OH, HÖ, SFS och SACO)-anser att så inte bör ske. Andra påpekar eller antyder att redan bedömningarna av universi- teten och högskolorna i sig kommer att leda till ekonomiska konse- kvenser genom att studenterna kommer att välja de lärosäten som får goda vitsord (HB, HKr, HÖ, MdH och SACO). UU framhåller att detär nödvändigt med något slag av kvalitetskontroll, men att ”utgångspunk- ten bör vara universitetets eget ansvar för dessa frågor.” UU skisserar en delvis alternativ modell enligt vilken det vart tredje år skulle göras en "bedömning av respektive universitets kvalitetsarbete. Beroende avre-
sultatet av bedömningen skulle universitetet få i uppdrag att disponera . vissa delar av sina resurser på kvalitetsarbete. Vid förnyad kontroll efter ytterligare tre år görs en bedömning om universitetet uppnått sådan kvalitet som berättigar till att behålla utbildningsuppdragen intakta eller om det skall lämna ifrån sig delar av dem. "
HV anser att kvalitetsutvecklingsprogrammet inte bör utgöra grund för resurstilldelning på det sätt som föreslås, därför att en minskning av resurserna som skulle bli följden av ett negativt omdöme skulle drabba just dem som behöver resurser för att förbättra sig.
2.2.2 Kvalitetsindikatorer och kvalitetsutveckling som grund för Prop. 1993/94:177 resurstilldelning , Bilaga 2
I stort sett alla remissinstanser instämmer i beredningens slutsats att ge- mensamma, nationella kvalitetsindikatorer är olämpliga som underlag för statsmakternas resurstilldelning. Som framgått ovan har de allra fles- ta också uppfattningen att det är lämpligt att universitetens och högsko- lornas program för kvalitetsutveckling och genomförandet av dessa är en lämplig utgångspunkt för en bedömning, knuten till resurstilldel- ningen. Detta gäller t.ex. IQ.-X, GU, UmU, KI, CTH, HLu, DH, DI, GI/IHR, HF/B, HH, HJ, HK, HKS, LHS, IH, KF, KMH, MH, MdH, TCO, LO och SFS.
Direkt negativa är RRV och NFR, som önskar en bedömning med hälp av kvalitetskriterier. LU hävdar att ”om statsmakterna anser att ett styrsystem av detta slag är nödvändigt, kan det ifrågasättas om ej Ibe- dömningarna/ borde baseras på kvaliteten i själva verksamheten, t.ex. på grundval av de utvärderingar av verksamheten som görs av Kanslers- ' ämbetet. LiU framhåller att en knytning av resurser till kvalitetsutveck- lingsprogram leder till samma nackdelar som en koppling mellan resur- ser och kvalitetsindikatorer och yrkar att riksdagsbeslutet rivs upp.
Några (bl.a. LU) framhåller att det är olämpligt att planer, snarare än resultatet av kvalitetsarbetet, blir föremål för bedömning.
2.3 Universitets- och högskoleledningarnas ansvar för kvalitetsutveckling
Beredningen framhåller att universitets- och högskoleledningarna mås- te ta ett aktivt ansvar för kvaliteten i hela verksamheten och för de in- terna systemen för att säkra och utveckla denna.
Samtliga som har kommenterat denna punkt är ense med beredning- en om ledningarnas ansvar.
2.4 Statsmakternas ansvar för kvalitetsutveckling 2.4.1 Ansvaret för bedömningen
Beredningen föreslår att ansvaret för bedömningen av kvalitetsutveck- lingen åligger Kanslersämbetet, genom expertgrupper knutna till ämbe- tet.
En majoritet av remissinstanserna är starkt negativa mot att Kanslers- ämbetet får denna uppgift, eftersom det skulle ge KÄ en dubbel roll, dels som stödjande, dels som kontrollerande. Denna åsikt hävdas av bl.a. RRV, UU, LU, LiU, KTH, HLu, DH, GI/IxHR, HB, HF/B, HH, HT/U, Hö, IH, MH, MdH, TH och SLU. " '
HV framhåller att det är mer ”gynnsamt för verksamhetens kvalitet att man vid varje lärosäte i en konstruktiv dialog med representanter för Kanslersämbetet satsar en viss del av tillgängliga medel på de aspek- ter i verksamheten som är i behov av utveckling.”
LU ifrågasätter om ej ansvaret bör ligga på politisk nivå, och hävdar Prop. 1993/942177 att den föreslagna storleken av kvalitetsdelen (för LU:s del kan den ut- Bilaga 2 göra 50 milj.kr) bidrar till att det är olämpligt att KÄ skulle besluta i denna fråga; förslaget ”innebär att en central förvaltningsmyndighet skulle utöva en detaljstyrning av högskolornas budget av långt mer in- gripande slag än man tidigare upplevt”. UmU föredrar ett system där KÄ lämnar bedömningsunderlag till Utbildningsdepartementet, som
fördelar resurserna. MdH fastslår att "regeringen bör besluta om kvali-
tetsbeloppet”.
2.4.2 Kvalitetsbeloppets storlek
Beredningen föreslår att 5 procent av nuvarande takbelopp avsätts för kvalitetsdelen av resurstilldelning fr.o.m. nästa treårsperiod. För budget- året 1995/96 föreslås 3 procent.
När det gäller frågan om beloppets storlek, skiljer sig remissinstanser- na åt i betydande utsträckning. CTH anser liksom MdH att 5 procent är en lagom stor andel. HJ hävdar att 3 procent är tillräckligt. incitament. Andra vill inte ha någon fast procentsats. Flera av de konstnärliga hög- skolorna är oroliga över andelens storlek och framhåller att det skulle vara förödande för dem om de miste motsvarande summa. LU anknyter frågan om beloppet till Kanslersämbetets roll (jfr 2.4.1 ovan).
2.4.3 Kanslersämbetets bedömning
Frågan om Kanslersämbetets roll redovisas under 2.4.1 ovan.
]. Bedömning av hela verksamheten eller fakultet
Synpunkter har framkommit beträffande vilken nivå bedömningarna skall avse. Beredningen föreslår att de omfattar hela universitetet eller högskolan.
Även här skiljer sig remissinstansernas uppfattningar. UU och LU lik- som LO anser att bedömningar bör göras på fakultetsnivå. LiU framhål- ler att särskilda unika kvalitetssatsningar såsom uppbyggnaden av Hälso— universitetet i Linköping inte premieras, eftersom det ”inte är aktuellt med någon kvalitetspremiering på mer detaljerad nivå än den som gäl- ler för hela universitetet.” UU hävdar att ”bristen på möjligheter till differentiering inom stora universitet med många olika utbildningsom- råden blir svårbemästrad”. GU framhåller att ”grunden bör vara fakul- teterna i ett nationellt och internationellt perspektiv. Det sammanlagda resultatet kan därefter ingå i en bedömning av universitetet i dess hel- het. De mindre och medelstora högskolor, som uttalar sig i denna fråga är positiva till en helhetsbedömning (HG/S, HK, HKs och MdH).
Några (t.ex. KÄ, GU, UmU, HKS, HS och SACO) framhåller att kva- litetsbedömningen bör omfatta såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning och LiU anser att det är olyckligt att olika förslag lagts fram beträffande grundutbildning och forskning/forskarutbildning.
Beredningen utgår från att statsmakterna inte bör föreskriva hur Prop. 1993/94:177 Kanslersämbetet skall- genomföra sina bedömningar. ' Bilaga -2 Några få (t.ex HF/B och HT/U) anser att någon i förväg fastställd ' norm bör finnas, eftersom det annars finns risk för att några enstaka universitet och högskolor ”normerar hela bedömningen”. KÄ fmner li- ' kaledes att det är angeläget att programmen uppfyller vissa gemensam- -. ma kriterier och anger huvudinnehållet i en program för kvalitetsut- veckling som det är rimligt att använda som utgångspunkt för en be- dömning.
2. Indragning av medel
Den största kritiken av förslaget rör indragningen av medel i efterhand. Den kommer från bl.a. LU, UU, GU, UmU, LiU, KTH, HLu, DH, DI, HB, HG/S, HK/R, HKs, HKr, HÖ, HS och MH. Skälet till den negativa inställningen i detta hänseende är huvudsakligen att man skulle föredra ett system som innebär belöning för göda insatser i stället för ”bestraff- ning” för dåliga insatser. Somliga (bl.a. GU) framhåller den risk för ”rundgång” som det kan innebär om beslut om minskade resurser som ett negativt omdöme från Kanslersämbetet leder till upphävs genom be- slut om stödresurser från samma instans.
Andra (bl. a. UU, HKr, HÖ, KF och TH) framhåller den negativa spi- ral som kan uppstå genom att ett dåligt omdöme leder dels till indragna resurser, dels till färre och mindre väl förberedda studenter.
Några framlägger alternativa förslag, som de anser skulle lindra eller upphäva de negativa effekterna av Resursberedningens förslag i detta hänseende.
KÄ, HG/S, HKs och HS föreslår en tvåstegsmodell, där ett kvalitetsbe- lopp skulle tilldelas i två steg. 3 procent i samband med bedömning av program för kvalitetsutvecklingsprogram och 2 procent när program- met har genomförts.
GU föreslår att de universitet och högskolor som inte lyckas presente- ra ett fullvärdigt kvalitetsarbete bör få möjlighet att genomgå förnyad prövning redan efter ett år. '
UU, LiU och HÖ föreslår något varierande modeller som har till ut- gångspunkt att Kanslersämbetets bedömningar vägs in när uppdragen ' för följande treårsperiod skall fastställas. .
MdH anser att Kanslersämbetets bedömning bör koncentreras till den senare delen av budgetperioden och kopplas till kommande budgetpe- riod. De lärosäten vars kvalitetsut vecklingsprogram bedöms som otill- räckliga kan prövas igen under år 1 av den kommande budgetperioden, ' och medlen dras in om programmet fortfarande bedöms som otillräck- ligt. Detta skulle minska lärosätets ovisshet beträffande anslagets storlek.
SLU föreslår ett system där det bästa omdömet ger en extra tilldelning på tex. 2 procent. I konsekvens därmed skulle den lägsta procentsatsen stanna vid minus 3 för att det föreslagna intervallet om 5 procentenhe- ter skulle bevaras.
3. Bedömningsskala ' . . Prop. 1993/94:177
Resursberedningen föreslår att Kanslersämbetet vid sin bedömning an- Bilaga 2 vänder sig av en bedöinningsskala med ett av följande omdömen: Väl utvecklat, Acceptabelt, Inte helt acceptabelt, Out'vecklat, Ej acceptabelt. Remissinstanserna har särskilt uppmanats att lämna synpunkter på ut- formningen av bedömningsskalan".
19 remissinstanser har invänt mot förslaget. Ett antal har valt att inte kommentera det och några finner det möjligt att tillämpa. De flesta av dem som är negativa (RRV, SU, GU, KI, HG/S, HJ, LHS och IH) öns- kar en tregradig eller tvågradig skala. Vissa (HF/B, KF, TH, MH, MdH och Cancerfonden) hävdar att bedömningen bör vara mer flexibel och nyanserad. Några (RRV, HT/U och HKr) påpekar att det är viktigt att det från början finns fastställda normer för bedömningen.
4. Bedömningsskalans koppling till belopp
Beredningen föreslår att bedömningen knyts till det slutliga kvalitetsbe- loppet på följande sätt: 0 Iärosäte vars program erhållit omdömena Väl utvecklat eller Accep- tabelt får behålla hela beloppet. 0 Iärosäte vars program' erhållit omdömet Inte helt acceptabelt får be- hålla 60 procent av beloppet. ' o lärosäte vars program erhållit omdömet Outvecklat behåller endast
20 procent av beloppet. o Lärosäte vars program bedömts som Ej acceptabelt får inte behålla nå- gon del av kvalitetsbeloppet. Ett stort antal kommenterar inte direkt denna punkt, bl.a. de flesta av dem som avvisar antalet omdömen (se ovan). Hos övriga är remissopi- nionen delad. UmU anser att det är bra att även näst högsta omdömet ger fullt belopp. Detta ger en indikation på att det är dags att förbättra s1g.
GU föreslår en fyrgradig skala_med 100, 70, 30 och 0 procent. MdH avvisar en fast bedömningsskala med koppling till belopp.
2.5 Användningen av ej tillgodoräknade kvalitetsbelopp
Beredningen föreslår att icke—utnyttjat belopp efter anslagsavräkning överförs till Kanslersämbetets disposition och att ämbetet får ”fördela dessa medel till de universitet och högskolor som har utarbetat planer för projekt för stöd och/eller utveckling”. '
Åtskilliga är kritiska mot beredningens förslag på denna punkt. UU talar om Kanslersämbetet tredubbla roller (dvs. att stödja, bedöma och fördela medel) som inte är'förenliga. KTH och CTH framhåller att Kanslersämbetets verksamhet inte bör finansieras med medel som fri- gjorts som resultat av deras egen bedömning. IH hävdar att Kanslersäm- betet genom det föreslagna förfaringssättet skulle kunna börja fungera
som en parallell myndighet till Rådet för grundläggande högskoleut- Prop. 1993/942177 bildning. _ Bilaga 2 HÖ föreslår att Kanslersämbetet i stället för att tilldelas de ej tillgodo- räknade beloppen skall få förfoga över ”vissa ekonomiska resurser som kunde fördelas till större utvecklingsprojekt av nationellt intresse”. KI anser att de outnyttjade kvalitetsbeloppen i sin helhet skulle tillfal- la de lärosäten som har väl utvecklade program. Detta skulle ge starkare incitament.
2.6 Alternativa förslag
Som framgått under punkt 2 i avsnitt 2.4.3 skulle ett stort antal lärosä- ten föredra ett system där ett kvalitetsbelopp delas ut som belöning för väl genomförda prestationer i stället för att ingå i takbeloppet.
MH föreslår att Kanslersämbetet granskar planer och projekt som de enskilda universiteten och högskolorna söker medel för, och att ämbe- tet sedan svarar för utvärdering av dessa projekt.
UU skisserar ett system där universitetens och högskolornas kvalitets- arbete bedöms vart tredje år. Beroende av resultat skulle de få i uppdrag disponera vissa delar av sina resurser på kvalitetsarbete. Vid förnyad kontroll efter ytterligare tre år görs en bedömning om de nått en sådan kvalitet som berättigar dem att behålla sina utbildningsuppdrag eller om delar av dem skall dras in. HÖ framför liknande synpunkter.
LiU föredrar en modell enligt vilken utvärderingar genomförda av Kanslersämbetet utgör ”underlag för dialog mellan ämbetet och den en- skilda högskolan om olika kvalitetsdimensioner i utbildningen och om lämpliga åtgärder för att stärka verksamheten. De resursmässiga konse- kvenserna hänskjuts i stället till statsmakternas budgetprövning.”
3 Förslag till resultat- och aktivitetsrelaterad resurstilldelning till forskning och forskarutbildning
Denna del av Resursberedningens förslag har kommenterats av följande remissinstanser:
Kanslersämbetet (KÄ), Uppsala universitet (UU), Lunds universitet (LU), Göteborgs universitet (LU), Stockholms universitet (SU), Umeå universitet (UmU), Linköpings universitet (LiU), Karolinska institutet (KI), Kungl. Tekniska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH), Högskolan i Luleå (HLu), Högskolan i Borås (HB), Högskolan i Kalmar (HK), Högskolan i Karlstad (HKs), Lärarhögskolan i Stockholm (LHS), Högskolan i Örebro, HÖ), Idrottshögskolan (IH), Mälardalens högskola (MdH), Forskningsrådsnämnden (FRN), Humanistisk-sam- hällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR), Medicinska forskningsrådet (MFR), Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Teknikvetenskapliga forskningsrådet (TFR), Sveriges akademikers centralorganisation (SA- CO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Iandsorganisationen i Sverige (LO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges förenade studentkårer (SFS) och Sveriges lantbruksuniversitet (SLU).
Bilaga 2
3.1 Tänkbara resultat- och aktivitetsmått
De allra flesta remissinstanserna delar beredningens uppfattning att det är rimligt att tilldela resurser på grundval av aktivitet och resultat. Det råder emellertid delade meningar dels beträffande vilka mått som är rimliga att utnyttja, dels hur dessa mått skall viktas, i den mån man skall använda mer än ett. För den stora merparten av de instanser som besvarat denna del av remissen framstår antalet doktorsexamina som ac- ceptabelt. GU är positivt till de båda mått som beredningen enats om men inga andra. Några (KI, CTH och SLU) anser att även antalet ut- ländska gästforskare skulle kunna utgöra en grund för medelstilldel- ning. MdH önskar premiera internationalisering genom att räkna in tid som lärosätets forskare/lärare vistats vid utländska universitet. Flera re- missinstanser diSkuterar andra former av forskarrörlighet som grundval för resurstilldelning. Således anser NFR att doktorsexamina som avläggs av personer som avlagt grundexamen vid annat universitet bör räknas som 1,25. TFR, LO och SAF framhåller att också forskningssamarbete med företagen eller kontakt med samhället utanför universitet och hög- skolor bör kunna utgöra grundval för resurstilldelning.
Flera (t.ex. UU, TFR och SACO) påpekar, att antalet forskarstuderan- de och examinationen i forskarutbildningen påverkas av omfattningen av de externa anslagen, eftersom dessa även finansierar många dokto- rander. På så vis mäter de båda indikatorerna i viss utsträckning samma sak.
Somliga vill, bl. a. av ovan nämnda skäl, lägga större vikt vid ett av de båda föreslagna måtten än vad beredningen velat göra. SFS vill tona ner vikten av externa anslag, och några (KÄ, UU, LiU och KTH) anser att dessa utgör ett helt olämplig kriterium, och endast vill acceptera antalet doktorsexamina. LiU argumenterar kraftigt mot användande av externa anslag för detta ändamål, och framhåller att den starka konkurrensen om forskningsmedel medför en stor risk för ”att ännu fler forskare tvingas att orientera sig mot vad som för ögonblicket utgör den etablera— de uppfattningen och att originalitet och nytänkande hämmas.” KI, MFR och NFR föreslår däremot att externa forskningsanslag får större tyngd än examinationen. MFR ifrågasätter om inte olika kriterier kan användas för olika fakulteter. För medicinsk fakultet föreligger t.ex. ing- et behov av ökad examination. ,
CTH är positivt till förslaget som helhet, men påpekar att den teknis- ka fakulteten vid HLu enligt de beräkningar som gjorts av beredningen skulle drabbas mycket hårt om förslaget genomförs. CTH föreslår därför att Kanslersämbetet undersöker orsakerna till Luleås lägre prestationer och att endast begränsade resurser omfördelas i avvaktan på resultatet av en sådan undersökning. Även FRN hyser liknande farhågor, och ef- terlyser liksom HSFR en analys av ”hur startläget ser ut när systemet skall sättas igång.” LHS hävdar att utvecklingen noga måste följas och att man bör börja med lägre procentsatser än de föreslagna. MdH fram- håller att förslaget innebär en risk för att gamla etablerade forsknings- områden konserveras längre än önskvärt.
Några'(SU, UmU och HLu) ställer sig av olika skäl helt avvisande. Prop. 1993/94:177 UmU och HLu' pekar på de problem som (även enligt Resursberedning— Bilaga 2 ens egna beräkningar) skulle uppstå för dem i ett system som bygger på. omfattningen av externa anslag, och i vilket de av regionala, och andra orsaker har svårt att hävda sig gentemot de mer etablerade universiteten och högskolorna. De trycker särskilt på att' modellen har en ”inbyggd spiraleffekt, som innebär att lärösäten med initialt begränsade resurser har mycket svårt att kunna förbättra sin resurstilldelning.” Två forskare vid UmU framhåller att även om de föreslagna måtten skulle vara de rätta, innebär detta inte att förslaget skulle vara samhällsekonomiskt rimligt, eftersom.en effektiv resursfördelning kräver att 'hänSyn tas till den marginella avkastningen snarare än den genomsnittliga. De påpekar att skillnaderna blir avsevärda beroende på vilken av de båda principer- na man använder, och att' en tillämpning av förslaget skulle kunna leda till resultat som går stick i stäv'mot det som användningen av den' prin- cipiellt riktiga modellen skulle ge. De förkastar Resursberedningens för- slag men framför inte någöt eget alternativ. SU anser att tilldelning till grundutbildningen och forskarutbildningen bör behandlas på likartade sätt och föreslår ett system med ”prislappar” enligt den modell som till-. lämpas för grundutbildningen. Forskningen bör däremot finansieras på samma sätt som nu sker. _ _ ' '
HSFR är tveksamt till de styreffekter som det föreslagna systemet skulle få och påpekar att inom humaniora och samhällsvetenskaper är studiefinansieringen kanske det svåraste problemet, och att beredning- ens förslag inte påverkar den.
3.2 Alternativa förslag
LU anför att det vore en fördel om lärosätena fick ”volymmässigt defi- nierade utbildningsuppdrag" på liknande sätt som i grundutbildningen, då detta kan ge tydligare effekt.
KÄ anser att hela verksamheten skall omfattas av kvalitetsinsatser och att en mer nyanserad bedömning än den som föreslagits kan göras i samband med prövningen av lärosätets kvalitetsprogram och forsknings- rådens nationella utvärderingar. Även SU, UmU, HKs, HS och SACO föreslår en modell där grundutbildning o'ch forskning/forskarutbildning erhåller resurser efter samma principer. GU framhåller att det är lämp- ligt att utveckla kvalitetsprogram även för forskningen. LiU framhåller att det är olyckligt att man föreslår olika lösningar för grundutbildning och forskning.
HLu skisserar en modell enligt vilken mål fastställs för varje lärosäte och resurser tilldelas på grundval av i hur hög grad lärosätet uppnår dessa mål.
HB anser att resurstilldelningen skall vara av den karaktären att den gynnar utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora hög— skolorna, och HK framhåller att om medel till forskning eventuellt går till de nya högSkolorna, bör dessa undantas från den föreslagna model— len. IH påpekar att det är väsentligt att det finns ett positivt samband
mellan resurser och hur väl de etablerade fakulteterna stöder mindre Prop. 1993/94:177 högskolor. ' Bilaga 2
3.3 Jämställdhet
När det slutligen gäller beredningens förslag beträffande viktning för underrepresenterat kön vid beräkningen av underlag för medel för ut- examinerade doktorer mottas detta överlag positivt. Vikten 1,25 för kön uppfattas som rimlig. LiU, SFS och TCO stödjer dock expertgruppens förslag, vilket också förordats av JÄSIT—gruppen, och föreslår 2,0. Göte- borgs universitet förordar vikten 1,5.
Remissammanställning - läpp. -13993/94:177 ' ' .. . raga Remrssrnstanser och sammanställning av
remissyttranden över promemorian Nytt resurstilldelningssystem för konstnärliga och idrottsliga högskoleutbildningar.
1 Remissinstanserna
Yttranden över promemorian har inkommit från Kanslersämbetet, Ver- ket för högskoleservice (VHS), Riksrevisionsverket (RRV), Lunds uni- versitet (LU), Göteborgs universitet (GU), Umeå universitet (UmU), Linköpings universitet (LiU), Högskolan i Luleå (HLu), Danshögskolan (DH), Dramatiska institutet (DI), Högskolan i Örebro (HÖ), Idrottshög- skolan i Stockholm (IH), Konstfack (KF), Kungl. Konsthögskolan (KH), Kungl. Musikhögskolan i Stockhom (KMH), Operahögskolan i Stock- holm (OH), Teaterhögskolan i Stockholm (TH), Sveriges Förenade Stu- dentkårer (SFS), Iandsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges Akade- mikers Centralorganisation (SACO), Tjänstemännens Centralorganisa- tion (TCO).
Yttrande har dessutom inkommit från musiklärarutbildningarna i vid Ingesunds musikhögskola, Göteborgs universitet, Lunds universitet, Högskolan i Luleå, Kungl. Musikhögskolan i Stockholm och Högskolan i Orebro.
2 Allmänt
Remissinstansernas reaktion på promemorians förslag är blandad. Kans- lersämbetet anser att förslaget till ersättningssystem utformats med in- sikt om och hänsyn till de aktuella utbildningarnas speciella situation. RRV framhåller att konsekvent tillämpat utgör förslaget en klar och en- kel modell för resurstilldelning och styrning av högskolornas verksam- het.
Ett flertal remissinstanser framhåller att det är svårt att ta ställning till förslagen eftersom det inte går att utläsa det ekonomiska utfallet. Vidare anser en del instanser att en av utredarens utgångspunkter, att finna prislappar som ger varje högskola ungefär nuvarande anslag, strider mot utredningsdirektivet att systemet bättre ska överensstämma med resurs- tilldelningssystemet i övrigt. En återkommande åsikt är att en diskus- sion och prövning av ersättningsnivåerna i förhållande till utbildnings- mål och innehåll borde ha genomförts.
LU anser att den nu framlagda utredningen inte kan ligga till grund för beslut om ett nytt resurstilldelningssystem då de konstnärliga utbild- ningarna är en heterogen grupp och efterlyser ett fortsatt utredningsar- bete. KF framför liknande synpunkter. UmU anser att slutkapitlet är en komprimerad version av direktiven. TH framhåller att det kan vara svårt att göra rättvisande jämförelser mellan utbildningen vid fristående högskolor och motsvarande utbildningar vid ett universitet då vissa kostnader som i Stockholm bärs av de enskilda högskolorna, bärs av
Göteborgs och Lunds universitet som helhet, genom gemensamma av- Prop. 1993/942177 sättningar. TCO betonar att de konstnärliga utbildningarnas speciella Bilaga 3 förhållanden i högre utsträckning, än strävan att åstadkomma likhet ' med vad som gäller för universitet och högskolor i övrigt, bör bilda ut- gångspunkt för ett nytt resurstilldelningssystem.
3 Ersättningsnivåer
Utredaren föreslår en differentiering på förslagsvis sex olika ersättnings- nivåer. Ett femtontal instanser har yttrat sig i frågan.
HLu, KMH, OH, TH och SFS har inga invändningar mot indelning och gruppering av de konstnärliga utbildningarna.
Följande remissinstanser avstyrker utredarens förslag. LU anser att det är orimligt att ha sex ersättningsnivåer, vilket ju är lika mycket som för all övrig utbildning. LU framhåller vidare att underlaget för varje ersätt- ningsgrupp är för litet och därför riskerar förslaget att få oacceptabla konsekvenser. GU framhåller att ett system med ett högsta antal helårs- studenter inom vardera ersättningsnivån skulle begränsa möjligheterna att på lokal nivå fatta beslut om förändringar av utbildningsutbudet. GU ifrågasätter vidare om den inbördes relationen i resurssituationen mellan Stockholmshögskolorna är rimlig. UmU framhåller att konst— och designutbildningarna i Umeå på grund av sitt geografiska läge, med relativ litenhet och höga gästlärarkostnader, har en hög per capitakost- nad. DH anser dels att dansarutbildningen är likvärdig med utbildning- en av operasångare och skådespelare, och dels att koreografutbild ningen borde jämföras med utbildningen av regissörer, och därför borde ha samma ersättningar. IH betonar att utredningen inte beaktar IH:s situa- tion som nyetablerad fackhögskola och föreslår att ersättningen för IH:s del räknas upp med drygt tio procent. KF anser det inte nödvändigt med en uppdelning mellan konst och design. Om det blir en uppdel- ning mellan fri konst och design bör KF:s konsthantverksutbildningar ingå i kategorin fri konst. SACO anser att bildlärarutbildningen inte ba- ra skall sammanföras med området design och formgivning utan även med fri konst och regi/medier. TCO framhåller att bildlärarutbildning- en bör föras samman med området fri konst och inte med design.
4 Dimensionering inom de konstnärliga och idrottsliga områdena
Utredaren föreslår att en eventuell översyn av dimensioneringen av de konstnärliga högskoleutbildningarna utifrån arbetsmarknadsskäl bör an- stå till nästa treåriga budgetperiod.
RRV och Musiklärarutbildningarna tillstyrker utredarens förslag.
5 Enhetlig studentpeng
Utredaren föreslår att ersättningen för hyreskostnaderna inkluderas i en för varje konstnärlig ersättningsnivå enhetlig studentpeng. Ett tiotal re- missinstanser har yttrat sig i frågan.
GU anser att det är konsekvent att räkna in lokalkostnaderna i stu- Prop. 1993/942177 dentpengen. KF och TH framför liknande åsikter. KMH betonar vikten Bilaga 3 av att hänsyn tas till det skiftande kostnadsläget för lokaler i, olika delar av landet, vilket kan innebära att anslaget för likvärdiga lokaler är oli- ka. _ . . DH, IH, TH, SFS och musiklärarutbildningarna framhåller att ett bortfall av helårsstudenter innebär en reduktion av takbeloppet som också avser kostnader för lokaler. Eftersom det med kort varsel är svårt att ändra lokalkostnaderna så innebär ett bortfall av helårsstudenter att lokalkostnadernas andel av det totala anslaget ökar på bekostnad av un- dervisningsandelen, vilket innebär kvalitetsförsämringar. HÖ och KH anser därför att systemet måste innehålla någon slags buffert så att inte studenterna drabbas av att lokalkostnader är trögrörligare än lärarkost- nader. IH avstyrker förslaget och förutsätter en ny utredning på denna punkt med medverkan av berörda högskolor.
6 Bastilldelning
Utredaren diskuterar i utredningen en eventuell extra bastilldelning för de små konstnärliga högskolorna som därigenom skulle kunna göras mindre sårbara för oförutsedda förändringar i verksamheten. .Utreda- rens slutsats blir emellertid att ett väl fungerande system för ekonomisk redovisning och uppföljning jämte lånemöjligheter hos Riksgäldskonto- ret bör vara tillräcklig förutsättning för varje sådan högskola att lösa si- na problem. Ett tiotal remissinstanser har yttrat sig i frågan.
RRV avstyrker en extra bastilldelning då detta skulle innebära att an- slagsmedel avräknades på olika grunder. GU framför liknande åsikter. GU framhåller att man i Stockholm lättare och.till lägre kostnader kan engagera högkvalitativa lärare.
IH anser att frågan om en baspeng bör utredas även från andra ut- gångspunkter än lokaler och lånemöjligheter.
Resterande instanser anser att en basresurs är befogad. UmU framhål— ler att det krävs basresurser, oavsett vilken utbildningskapacitet en hög- skola har, som en lösning på strukturella eller regional—, kultur— och utbildningspolitiska problem. Tilldelningen skulle kunna omprövas ef- ter ett antal år. HLu och KF föreslår att en basresurs skulle kunna un— derlätta en växlande tillströmning. OH framför liknande synpunkter. KH och SFS förespråkar en extra bastilldelning då det gäller lokalkost- nader.
7 Slöjdlärarutbildning
Utredaren frågar om slöjdlärarutbildningens områdestillhörighet. Öns- kemål finns nämligen att slöjdlärarutbildningen med inriktning på trä och metall, i likhet med utbildning av lärare i musik och bild, skall räknas till det konstnärliga området. Utredaren anser att den konstnärli- ga tillhörigheten är starkare markerad för bild— och musiklärare än för slöjdlärare. Fyra remissinstanser har yttrat sig i frågan.
GU anser att slöjdlärarutbildningen bör hänföras till det konstnärliga Prop. 1993/94:177 området. UmU anser dels att ämnet slöjd ligger lika nära designområdet Bilaga 3 som bild, och dels att dess ställning som estetiskt—praktiskt ämne gör att det borde ersättas som en konstnärlig utbildning. LiU framför liknande synpunkter. LiU framhåller också att den definition av formgivning som gjordes i (SOU 1992:12) Konstnärlig högskoleutbildning sammanfal- ler med examensordningens målbeskrivning av slöjdlärarutbildningen , och därför hör denna utbildning hemma inom området Design och, formgivning. SFS anser att frågan om slöjdlärarutbildningen som konst- närligt inriktad skall avgöras av Kanslersämbetet.
8 Ersättningsnivåer för utbildning av lärare Utredaren har föreslagit'at't ersättningen för de konstnärliga momenten i bild- och musiklärarutbildningarna ska reduceras, till 80 procent av ersättningen för områdena design respektive musik. Ett tiotal remissin- _ stanser har yttrat sig i frågan. ' UmU tillstyrker utredarens förslag,,men framhåller att det ter sig oklart om 80—procentsnivån är rimlig då den inte relateras till ett fak- tiskt belopp. . Resterande instanser avstyrker utredarens förslag. LU, HLu,' KMH och TCO framhåller att musiklärarutbildningen 'är dyrare än musiker- utbildningen därför att den kräver stor ämnesbredd som skall förbereda för ett varierande och krävande arbete som musiklärare, och att musi- kerutbildningen behöver relativt få lektionstill'fällen med stark koncent- ration på huvudämnet. GU och HLu betonar att detta konstaterades av OMUS-utredningen. GU och HÖ anser 'vidare att det nuvarande syste- met där 25 procent av musiklärarutbildningen fått undervisningsområ- dets prislapp redan har snedvridit förhållandet mellan de båda utbild- ningarna i fel riktning. HÖ framhåller att utredarens motiveringar både för en åtskillnad av musiker och musiklärare och valet av procentnivå är otillräckliga. SACO framför liknande åsikter. KF avstyrker förslaget om större grupper i bildlärarnas konstnärliga undervisning. SACO an- ser att avvägningar om en differentierad tilldelning bör ske på lokal ni- vå. En begränsning av resurstilldelningen för en viss del av ett utbild- ningsområde strider mot principerna i resurstilldelningssystemet. Mu- siklärarutbildningarna anser att utredningen uppvisar brist på kunskap om behovet av utbildning för musiklärarens yrkesverksamhet och att förslaget till resurstilldelning saknar realism. Utredaren har vidare föreslagit att samma ersättning som föreslås för de konstnärliga momenten i bild- och musiklärarutbildningarna skall gälla för de s.k. tvåämneslärarna med ämnena bild och musik. Fyra re- missinstanser har yttrat sig. UmU, HLu, KF och SACO tillstyrker utredarens förslag av resurs- mässiga skäl. UmU anser att även grundskollärare 1-7 bör få samma tilldelning och att idrottslärare som går tvåämnesutbildning bör få sam- ma ersättning för de idrottsliga momenten i sin utbildning som ettäm- neslärarna i idrott. IH instämmer vad gäller idrottslärarna.
9 Prestationsersättning
Utredaren har föreslagit en uppdelning på studentpeng och prestations- ersättning för det konstnärliga och idrottsliga området. Ett tiotal remiss- instanser har yttrat sig i frågan. . GU, UmU, HLu, DI, IH och KF tillstyrker utredarens förslag. IH och KF framhåller dock den betydande merkostnad som administrationen av detta innebär. RRV framhåller att det dels krävs en entydig defini- tion av vad som avses med begreppen helårsstudenter och helårspresta- tioner och dels en verifierbar dokumentation. RRV föreslår dessutom att resurstilldelningen till de konstnärliga och idrottsliga högskoleut- bildningarna skall bestämmas på grundval av kvalitetskriterier.
KF och TH anser att ett system med prestationsersättning bör utredas ytterligare. TH framhåller vidare att jämförelsen mellan konstnärlig högskoleutbildning och annan högskoleutbildnining är haltande då ut- bildningen av skådespelare inte är indelad i kurser som avslutas med prov och betyssåttning.
Följande instanser avstyrker utredarens förslag. DH framhåller att det stränga urvalet är en garanti för att studier i hög utsträckning fullföljs. HÖ anser att det knappast finns något behov av en prestationsersättning eller att en sådan skulle fylla någon funktion. KMH betonar att det inte är säkert att det finns relevanta sätt att mäta prestation eftersom konst- närlig utbildning inte har som mål att nå en miniminivå av" kunskaper utan en maximinivå, och yrkar på en hundraprocentig "studentpeng. KH och TH instämmer vad gäller studentpengen". KH hemställer om gene- rös resurstilldelning. SFS betonar de negativa konsekvenser som en pre- stationsersättning skulle medföra för de konstnärliga utbildningarn
Utbildningsdepartementet Prov
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 mars 1994
Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Wester- berg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Lundgren, Unckel, P. Westerberg
Föredragande: statsrådet Unckel
Regeringen beslutar proposition 1993/942177 Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrenskraft
gofab 46309. Stockholm 1994