Prop. 2013/14:243
Lagvalsregler på civilrättens område – Rom I- och Rom II-förordningarna
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 juni 2014
Fredrik Reinfeldt
Elisabeth Svantesson (Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
EU har antagit två förordningar om tillämplig lag på privaträttens område. Rom I-förordningen gäller för avtalsförpliktelser. Rom II-förordningen gäller för andra typer av privaträttsliga förpliktelser, t.ex. skadestånd. Genom förordningarna skapas ett gemensamt regelverk som är direkt tillämpligt inom EU. I propositionen föreslår regeringen lagändringar som syftar till att undanröja konflikter mellan svensk lag och förordningarna. Det innebär en anpassning av bl.a. de svenska lagvalsregler som gäller för försäkringsavtal och avtal om sjötransporter.
I syfte att öka stabiliteten på finansmarknaden föreslår regeringen därutöver att möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar ska begränsas (3 kap. 2 § konkurslagen). En sådan möjlighet ska inte finnas om rättshandlingen avser finansiella instrument, valuta, visst guld eller vissa kreditfordringar. Även denna lagändring har EU-rättsligt samband.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2015.
1. Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker,
2. lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
3. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
4. lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
5. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
6. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666),
7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672).
2. Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområde undantas
1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
1 Senaste lydelse 1998:169.
2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal1
dels att 2, 4–11 och 13 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå,
dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §,
dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en EES-stat.
I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal.
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) .
3 §
2 § 3
Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EESstat där fordonet är registrerat,
Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EESstat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas.
1 Senaste lydelse av 2 § 2010:2056 4 § 2010:1256 9 § 2010:2056. 2 Senaste lydelse 2010:2056. 3 Senaste lydelse av tidigare 3 § 2007:335.
utom i det fall som avses i c,
c) när ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas,
d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a–d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
12 §
3 §
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6–11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2.3. Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)
dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
1 §
I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna),
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen,
konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller
3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods.
Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
4 §
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig.
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning som den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt.
I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
Första stycket gäller dock inte 5, 8–11 §§ och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla.
4 a §
Det som sägs i 4 § gäller inte 5, 8–11 och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla.
61 §
Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom.
Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena ska också tillämpas.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
14 kap.
1 §
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konseku-
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konseku-
tiva resor när annat inte har angetts. tiva resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,
resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning som något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i
Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2.4. Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015.
2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2.6. Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2.7. Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs.
En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa
andra jämförbara värdehandlingar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
3. Ärendet och dess beredning
Rom I- och Rom II-förordningarna
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit förordningar om tillämplig lag för avtalsförpliktelser respektive s.k. utomobligatoriska förpliktelser (förpliktelser som inte grundas på ett avtalsförhållande).
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen) trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare. Förordningen finns som bilaga 1.
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen) trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som har inträffat den 11 januari 2009 eller senare. Förordningen finns som bilaga 2.
En EU-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna och ska alltså inte genomföras genom nationell normgivning. Medlemsstaterna är dock skyldiga att ändra eller upphäva nationella bestämmelser som står – eller kan uppfattas stå – i konflikt med EU-rätten. En sakkunnig person fick därför i uppdrag att utreda vilka lagändringar som är nödvändiga med anledning av Rom I- och Rom II-förordningarna. Utredaren överlämnade i mars 2013 departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område – Rom I- och Rom II-förordningarna (Ds 2013:21). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3 och promemorians lagförslag finns i bilaga 4.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2013/915/L2).
Under den fortsatta beredningen av departementspromemorian har det uppmärksammats bl.a. att det krävs ytterligare lagändringar, utöver departementspromemorians förslag, för att anpassa svensk lag till förordningarna. Det har därför i Regeringskansliet upprättats en promemoria med utkast till lagrådsremiss. Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss finns i bilaga 6.
Promemorian med utkast till lagrådsremiss har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Promemorian, och remissyttrandena över den, finns tillgängliga i lagstiftningsärendet.
Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar
I december 2011 gav Finansdepartementet en sakkunnig person i uppdrag att utreda och lämna förslag till ett alternativt genomförande av dels artikel 3.1 andra stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (finalitydirektivet), dels artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (säkerhetsdirektivet). Artiklarna innehåller bestämmelser som syftar till att skydda transaktioner och avtal på finansmarknaden, t.ex. om en av parterna går i konkurs. Bakgrunden till
uppdraget var bl.a. att flera remissinstanser, i samband med genomförandet av ändringar av direktiven, pekat på vissa praktiska problem och efterfrågat en tydligare reglering när det gäller ett konkursbos möjlighet att enligt 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) begära återgång av vissa rättshandlingar (se prop. 2010/11:95 s. 43 f.).
Uppdraget redovisades i departementspromemorian Säkerheter och avräkningar – ett alternativt genomförande av två direktiv (Ds 2013:71). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 8 och promemorians lagförslag finns i bilaga 9.
Departementspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 10. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/3079/L2).
I departementspromemorian föreslås en generell ändring av svensk konkursrätt i denna del. Som ett led i beredningen av departementspromemorian har det inom Regeringskansliet utarbetats en promemoria med ett alternativt förslag. Förslaget innebär en mer begränsad ändring med inriktning på finansmarknaden. Lagförslaget i promemorian överensstämmer med lagförslaget i denna proposition.
Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11. Remissyttrandena finns tillgängliga i lagstiftningsärendet (Ju2014/2936/L2).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 juni 2014 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet lämnar lagförslagen utan erinran.
I förhållande till lagrådsremissen görs en ändring i lagförslag 4 som behandlas i avsnitt 12 och i författningskommentaren. Det görs även vissa språkliga ändringar i lagtexten.
4. Rom I- och Rom II-förordningarna
Rom I-förordningen
Rom I-förordningen innehåller lagvalsregler för avtal på privaträttens område, dvs. regler om vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal när det finns en lagkonflikt. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom Danmark.
Förordningen består av fyra delar. I del I finns det regler om förordningens tillämpningsområde (artiklarna 1 och 2). I del II finns förordningens lagvalsregler (artiklarna 3–18). Del III innehåller bestämmelser bl.a. om förordningens förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser och till internationella konventioner (artiklarna 19–28). I del IV finns det slutligen bestämmelser om bl.a. ikraftträdande (artikel 29).
Rom I-förordningen förutsätter inte ömsesidighet. Lagen i det land som utpekas genom förordningens bestämmelser ska tillämpas även om det är lagen i ett land som inte är medlem i EU (artikel 2).
Förordningens huvudprincip är att parterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på deras avtalsförhållande. Det ställs inget krav på att avtalet ska ha anknytning till den valda rättsordningen (artiklarna 3.1 och 3.2). Från huvudregeln om att parterna får bestämma lagvalet gör förordningen några undantag, som alltså inskränker avtalsfriheten. När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar internationell karaktär, får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 3.3). Detsamma gäller för tvingande regler i EU-rätten, om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns i en eller flera medlemsstater (artikel 3.4). Parternas lagvalsfrihet inskränks också genom bestämmelser om s.k. internationellt tvingande regler. Med detta avses regler som ett land anser vara så avgörande för att skydda allmänintressen – t.ex. sin politiska, sociala och ekonomiska struktur – att landet kräver att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen (artikel 9). Det finns vidare särskilda begränsningar av parternas frihet att välja tillämplig lag för vissa avtalstyper, t.ex. transportavtal, konsumentavtal och försäkringsavtal (artiklarna 5.2, 6.2 och 7.3).
Om parterna inte har valt tillämplig lag, innehåller förordningen lagvalsregler för olika typer av avtal (artiklarna 4–8). I artikel 4 finns den allmänna regeln, som gäller om inte någon av specialbestämmelserna i artiklarna 5–8 är tillämplig. I artikeln finns allmänna lagvalsregler för vissa avtalstyper, t.ex. ska ett avtal om köp av varor vara underkastat säljarens lag (artikel 4.1). Om avtalet inte är av detta slag, ska avtalet underkastas lagen i det land där den part som ska utföra den för avtalet karakteristiska prestationen har sin vanliga vistelseort (artikel 4.2). Från dessa regler görs undantag om avtalet har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land. I så fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.3).
I artiklarna 5–8 finns lagvalsregler för transportavtal, konsumentavtal, försäkringsavtal och individuella anställningsavtal.
För avtal om godstransport gäller att avtalet, beroende på vissa förutsättningar, underkastas lagen antingen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller det land där den överenskomna leveransorten är belägen (artikel 5.1). För avtal om persontransport gäller att avtalet, beroende på vissa förutsättningar, underkastas lagen i det land där antingen passageraren eller transportören har sin vanliga vistelseort (artikel 5.2). Om ett transportavtal har en uppenbart närmare anknytning till ett annat land, ska dock detta lands lag tillämpas (artikel 5.3).
För vissa konsumentavtal med en nära anknytning till det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas lagen i konsumentens hemland (artiklarna 6.1 och 6.4). De allmänna reglerna i artiklarna 3 och 4 gäller för övriga konsumentavtal (artikel 6.3).
Försäkringsavtal som täcker s.k. stora risker ska underkastas lagen i det land där försäkringsgivaren har sin vanliga vistelseort (artikel 7.2 andra stycket). Andra försäkringsavtal ska, under förutsättning att risken finns inom EU, underkastas lagen i det land där risken var belägen då avtalet ingicks (artikel 7.3 tredje stycket). För återförsäkringsavtal och för vissa försäkringsavtal där risken finns utanför EU tillämpas de allmänna reglerna i artiklarna 3 och 4.
Individuella anställningsavtal ska underkastas den lag där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (artikel 8.1). Om arbetstagaren inte kan sägas vanligtvis utföra sitt arbete i ett visst land, ska avtalet underkastas lagen i det land där det företag som har anställt arbetstagaren finns (artikel 8.2). Om ett anställningsavtal har en närmare anknytning till ett annat land, ska dock detta lands lag tillämpas (artikel 8.3).
Rom I-förordningen innehåller också regler om tillämplig lag för vissa näraliggande rättsfrågor, bl.a. frågan om avtalets giltighet (artiklarna 10– 13). Därutöver finns särskilda regler om vilken lag som ska tillämpas vid t.ex. överlåtelse av en fordran och kvittning (artiklarna 14–17).
Rom I-förordningen trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som ingåtts den 17 december 2009 eller senare.
Rom II-förordningen
Rom II-förordningen innehåller lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område. Med utomobligatoriska förpliktelser menas förpliktelser som har sin grund i en skadegörande handling och andra privaträttsliga förpliktelser som inte grundas på ett avtalsförhållande mellan parterna. Förordningen tillämpas i samtliga medlemsstater utom Danmark.
Förordningen består av sju delar. I del I finns det regler om förordningens tillämpningsområde (artiklarna 1–3). I del II finns det lagvalsregler för skadestånd till följd av skadevållande händelser (artiklarna 4– 9). Del III innehåller lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser som inte är en följd av en skadevållande händelse (artiklarna 10–13). I del IV och V finns det gemensamma bestämmelser för alla utomobligatoriska förpliktelser, bl.a. om lagval genom avtal och om internationellt tvingande regler (artiklarna 14–22). Del VI innehåller bestämmelser om bl.a. förordningens förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser och till internationella konventioner (artiklarna 23–28). I del VII finns det slutligen bestämmelser om bl.a. ikraftträdande (artiklarna 30–32).
Rom II-förordningen förutsätter inte ömsesidighet. Lagen i det land som utpekas genom förordningens bestämmelser ska tillämpas även om det är lagen i ett land som inte är medlem i EU (artikel 3).
Förordningen ger parterna viss rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på den utomobligatoriska förpliktelsen. För andra än näringsidkare gäller dock att ett sådant avtal får ingås endast efter det att den ersättningsgrundande händelsen har inträffat. Om ett lagvalsavtal är tillåtet, ställs det dock inget krav på att avtalet ska ha någon anknytning till den valda rättsordningen. Lagvalet måste däremot vara uttryckligt eller klart framgå av omständigheterna i det enskilda fallet. Det får inte heller innebära att en tredje mans rättigheter åsidosätts (artikel 14.1).
Det finns vissa ytterligare begränsningar i partsautonomin. När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar internationell karaktär, får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 14.2). Detsamma gäller för tvingande regler i EU-rätten, om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns inom unionen (artikel 14.3). Parternas lagvalsfrihet begränsas också genom bestämmelser om tillämpning av internationellt tvingande regler (artikel 16).
Huvudregeln i Rom II-förordningen är att lagen i det land där skadan uppkom ska tillämpas på anspråk till följd av en skadevållande händelse (artikel 4.1). Från denna regel görs undantag om den skadevållande och den skadelidande har gemensam hemvist. I sådana fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.2). Det görs också undantag om den utomobligatoriska förpliktelsen har uppenbart närmare anknytning till ett annat land. Så kan vara fallet exempelvis till följd av ett tidigare rättsförhållande mellan parterna. I så fall ska lagen i det landet tillämpas (artikel 4.3).
I förordningen finns det vidare lagvalsregler för vissa särskilda typer av utomobligatoriska förpliktelser, bl.a. produktansvar, konkurrensskador, miljöskador, immaterialrättsliga skador och skador till följd av arbetsrättsliga stridsåtgärder (artiklarna 5–9).
Förordningen gäller även för utomobligatoriska förpliktelser som trots att de inte är grundade på avtal inte heller är skadeståndsförpliktelser. Det gäller bl.a. rättsfigurer som återbetalning av felaktigt utbetalda belopp (condictio indebiti) och obehörig vinst (artikel 10), tjänster utan uppdrag (negotiorium gestio, artikel 11) samt vårdslöshet före eller i samband med ingående av ett avtal (culpa in contrahendo, artikel 12).
Rom II-förordningen trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som inträffat den 11 januari 2009 eller senare.
Hänvisningar till S4
- Prop. 2013/14:243: Avsnitt 14.3
5. Behovet av lagändringar med anledning av Rom I- och Rom II-förordningarna
Regeringens bedömning: Det finns till följd av Rom I- och Rom IIförordningarna skäl att överväga ändringar i lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, trafikskadelagen, lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, sjölagen och lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I övrigt finns det inte någon konflikt mellan svensk lag och förordningarna.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Rom I- och Rom II-förordningarna är, i likhet med andra EU-förordningar, direkt tillämpliga i medlemsstaterna. En förordning ska inte genomföras i nationell rätt. Det utesluter dock inte att det kan finnas ett behov av att anpassa nationella bestämmelser till förordningarna. Av EU-rätten följer att förordningarna har företräde framför nationell rätt (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Medlemsstaterna är därför skyldiga att ändra
eller upphäva nationella bestämmelser som står i konflikt med förordningarna.
I svensk rätt finns det ett stort antal lagvalsregler på olika områden. De flesta av dessa lagvalsregler är förenliga med Rom I- och Rom II-förordningarna, antingen för att de inte omfattas av förordningarnas tillämpningsområde eller för att de är tillåtna med hänsyn till förordningarnas förhållande till andra unionsrättsliga bestämmelser eller till internationella konventioner. Det finns inte anledning att inom ramen för detta lagstiftningsärende överväga ändringar i regler som inte står i strid med förordningarna.
I promemorian görs bedömningen att det finns skäl att överväga ändringar i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, trafikskadelagen (1975:1410), lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, sjölagen (1994:1009) och lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I övrigt finns det, enligt promemorian, inte något behov av lagändringar till följd av förordningarna. Regeringen delar, liksom remissinstanserna, den bedömningen. I det följande prövas vilka ändringar som från dessa utgångspunkter krävs för att undvika konflikter mellan svensk lag och förordningarna.
6. Tillämplig lag vid internationella köp av lösa saker
Regeringens förslag: Konsumentköp ska även fortsättningsvis undantas från tillämpningsområdet för lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.
Regeringens bedömning: Sverige bör för närvarande inte säga upp 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.
Promemorians förslag skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att Sverige ska säga upp 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker och att lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker därför ska upphävas.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Malmö tingsrätt och Kommerskollegium anser dock att konsekvenserna av en uppsägning av konventionen bör analyseras närmare, särskilt i förhållande till konventionsstater som inte omfattas av Rom I-förordningen, t.ex. Danmark,
Norge och Schweiz.
Förslaget och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar bedömningen och tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot dem. Lunds universitet, Stockholms tingsrätt och Sveriges advokatsamfund anser dock att en uppsägning av konventionen bör övervägas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (1955 års Haagkonvention) innehåller regler om lagvalet i internationella köprättsliga förhållanden. Konventionen trädde i kraft den 1 september 1964 och har tillträtts av Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien,
Niger, Norge, Schweiz och Sverige. Belgien har dock senare sagt upp sin anslutning till konventionen.
När Sverige tillträdde 1955 års Haagkonvention införlivades den i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Lagen gäller för köp som har internationell karaktär och ska tillämpas även när det leder till tillämpning av lagen i ett land som inte är anslutet till 1955 års Haagkonvention. Rom I-förordningen lämnar företräde till konventionen (artikel 25.1).
Lagvalsreglerna i IKL och Rom I-förordningen är lika men inte identiska. Enligt Rom I-förordningen finns t.ex. möjlighet att göra undantag från regeln om tillämpning av säljarens lands lag, om det finns en uppenbart närmare anknytning till ett annat land (artikel 4.3). Någon sådan möjlighet finns inte i IKL. Enligt Rom I-förordningen gäller vidare att om alla omständigheter av betydelse för lagvalet finns i ett annat land än det parterna valt, får lagvalet inte hindra tillämpningen av tvingande regler i det landet (artikel 3.3). IKL saknar en motsvarande bestämmelse. Det finns även vissa ytterligare skillnader mellan konventionen och förordningen.
I promemorian föreslås att Sverige ensidigt ska säga upp 1955 års Haagkonvention och att IKL därför ska upphävas. En uppsägning av konventionen övervägdes redan i samband med att Sverige tillträde Romkonventionen. Eftersom flertalet konventionsstater också var medlemmar i EU, bedömdes det som lämpligt att avvakta vidare diskussioner om en gemensam uppsägning av konventionen av samtliga anslutna EU-medlemsstater (prop. 1997/98:14 s. 23 f.). Några sådana diskussioner har dock inte kommit till stånd.
Ordningen med särskilda lagvalsregler för internationella köp av lösa saker har funnits i svensk rätt under en lång tid. Som Stockholms tingsrätt, Uppsala universitet, Lunds universitet och Sveriges advokatsamfund påpekar är fördelen med att säga upp 1955 års Haagkonvention att Sverige får ett enhetligt regelverk om val av tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Regeringen konstaterar dock att detta gäller från ett rättstillämpningsperspektiv. Det är däremot inte självklart att en uppsägning av 1955 års Haagkonvention skulle leda till att det blir enklare för svenska företag att förutsäga vilket lands lag som ska tillämpas på ett internationellt köp. Konventionen kommer nämligen även fortsättningsvis att tillämpas av övriga konventionsstater, däribland de nordiska länderna (med undantag för Island) och EU-medlemsstaterna Frankrike och Italien. En uppsägning av konventionen skulle därför inte leda till ett enhetligt system för lagval mellan Sverige och EU:s medlemsstater. Sverige och Finland skulle t.ex. få olika lagvalsregler för internationella köp. För svenska företag är nordiska näringsidkare viktiga handelspartner. Om det inte längre finns ett gemensamt system i Norden för att fastställa tillämplig lag vid internationella köp, kan detta försvåra handeln inom Norden. Lagvalet kan även komma att utfalla olika beroende på i vilket nordiskt land en tvist prövas. I sammanhanget kan det även konsta-
teras att det inte har framkommit att den nuvarande ordningen leder till några problem i praktiken.
Sammantaget anser regeringen att det för närvarande inte finns tillräckliga skäl för Sverige att ensidigt säga upp 1955 års Haagkonvention. IKL bör därför fortsätta att gälla tills vidare.
IKL tillämpas i dag inte på konsumentköp. Bakgrunden är att utan ett sådant undantag skulle lagvalsreglerna i IKL gälla för konsumenters köp av lösa saker, medan lagvalsreglerna i Romkonventionen skulle gälla för andra typer av konsumentavtal. Med hänsyn till att Romkonventionen särskilt reglerar konsumentskyddet och till att konsumentköp rimligen bör bedömas efter samma principer som andra konsumentavtal, ansågs en sådan ordning inte ändamålsenlig (se prop. 1997/98:14 s. 23). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning av denna fråga med anledning av Rom I-förordningen. Konsumentköp bör alltså även fortsättningsvis undantas från lagens tillämpningsområde. Regeringen föreslår en lagändring med denna innebörd.
7. Tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Regeringens förslag: Rom I-förordningen är tillämplig på lagvalet för försäkringsavtal, och de svenska reglerna om detta i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal ska därför upphävas. Det ska dock även fortsättningsvis i svensk rätt finnas dels en särskild lagvalsregel för obligatorisk skadeförsäkring, dels en regel som anger var risken ska anses finnas vid viss import av fordon.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock inte någon bestämmelse om var risken ska anses finnas vid viss import av fordon.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem.
Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem.
Skälen för regeringens förslag
Rom I-förordningen reglerar lagvalet för försäkringsavtal
Romkonventionen var endast i begränsad utsträckning tillämplig på försäkringsavtal. Konventionens lagvalsregler gällde för återförsäkringsavtal och för övriga försäkringsavtal där risken var belägen utanför EU. För försäkringsavtal där risken var belägen inom EU reglerades lagvalet i stället i vissa av EU:s försäkringsdirektiv, huvudsakligen i det konsoli-
derade livförsäkringsdirektivet1och i det andra skadeförsäkringsdirektivet2. Försäkringsdirektivens lagvalsregler har genomförts i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (se prop. 1992/93:222). Försäkringsdirektiven kommer att upphävas den 1 januari 2016 genom det s.k. Solvens II-direktivet3och ändringsdirektiv till detta. Hänvisningar till de upphävda direktiven ska därefter tolkas som hänvisningar till Solvens II-direktivet (artikel 310).
Rom I-förordningen innehåller en i princip heltäckande reglering av tillämplig lag för försäkringsavtal. Sådana livförsäkringar och omställningsförsäkringar som har tecknats genom kollektivavtal är dock undantagna från förordningens tillämpningsområde (artikel 1.2 j).
I Rom I-förordningen finns det lagvalsregler för försäkringsavtal som avser s.k. stora risker. Det är fråga om sådana kategorier försäkringstagare som inte anses vara i behov av särskilt skydd, t.ex. som har en verksamhet av större omfattning eller som försäkrar vissa särskilt stora risker som flygplan och fartyg (artikel 7.2). Det finns vidare lagvalsregler för övriga försäkringsavtal – t.ex. olycksfalls- och sjukförsäkring (s.k. massrisker) samt skadeförsäkring avseende små risker – om risken är belägen inom EU (artikel 7.3). Dessa regler ersätter, som framgått, lagvalsreglerna i försäkringsdirektiven (artikel 23).
För återförsäkringsavtal samt för försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken är belägen utanför EU (artikel 7.1) gäller i stället de allmänna lagvalsreglerna i Rom I-förordningen (artiklarna 3 och 4).
När uttrycket medlemsstat används i artikel 7, innefattar det samtliga medlemsstater (artikel 1.4), dvs. även Danmark. Uttrycket medlemsstat omfattar här även Island, Lichtenstein och Norge. EES-länderna ska nämligen tillämpa likalydande lagvalsregler som de i Rom I-förordningen för att fastställa tillämplig lag för sådana försäkringsavtal som omfattas av artikel 7 (artikel 178 i Solvens II-direktivet samt artikel 36 och bilaga IX i EES-avtalet).
Valet av tillämplig lag för försäkringsavtal regleras alltså numera av Rom I-förordningen. Lagvalsreglerna i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal bör därför upphävas (se dock nedan beträffande obligatorisk skadeförsäkring). Detta medför även behov av en följdändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och övriga informationssamhällets tjänster. När det gäller övriga bestämmelser i lagen gör regeringen följande bedömning.
1 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/EG av den 5 november 2002 om livförsäkring, EGT L 345, 19.12.2002, s. 1. 2 Rådets andra direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster samt om ändring av direktiv 73/239/EEG, EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG av den 25 november 2009 om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II), EUT L 335, 17.12.2009, s. 1.
En särskild regel vid import av fordon
Rom I-förordningen reglerar inte bara tillämplig lag för försäkringsavtal, utan också övriga frågor av relevans för lagvalet. Flera av de särskilda lagvalsreglerna i Rom I-förordningen när det gäller försäkringsavtal utgår från var den försäkrade risken ska anses finnas. Rom I-förordningen anger att det land där risken finns ska fastställas enligt det andra skadeförsäkringsdirektivet och det konsoliderade livförsäkringsdirektivet (artikel 7.6). Reglerna i den svenska lagen om var risken finns vid skadeförsäkring har dock kompletterats till följd av en bestämmelse i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring4(3 § c). Den svenska bestämmelsen, som alltså är en del av genomförandet av direktivet, anger var risken ska anses finnas när ett fordon som är registrerat i ett EES-land köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i ett annat EES-land. Eftersom Rom I-förordningen inte innehåller någon motsvarighet till denna bestämmelse, krävs en särskild svensk bestämmelse. Annars uppfyller svensk rätt inte kravet i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring.
Övriga bestämmelser som kompletterar lagvalsreglerna i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal (1–4 och 13 §§) har motsvarigheter i Rom I-förordningen. De bör därför, som föreslås i promemorian, upphävas.
Bör det införas svenska lagvalsregler som gäller utöver Rom Iförordningen?
Rom I-förordningen ger medlemsstaterna utrymme att ha nationella lagvalsregler för vissa typer av försäkringsavtal. Det finns därför anledning att överväga om Sverige ska utnyttja denna möjlighet.
Rom I-förordningen hindrar inte medlemsstaterna från att reglera lagvalet för sådana kollektivavtalsreglerade livförsäkringsavtal som har undantagits från förordningens tillämpningsområde. I dag finns det inte någon sådan reglering i svensk rätt. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det inte finns skäl att ändra rättsläget i detta avseende.
Parterna har rätt att själva välja tillämplig lag för försäkringsavtal som avser stora risker, för återförsäkringsavtal samt för sådana försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken finns utanför EU (artiklarna 3 och 7.2). Sådan avtalsfrihet finns däremot inte för försäkringsavtal om massrisker och skadeförsäkringsavtal avseende små risker där risken finns inom EU. I dessa fall har parterna endast rätt att välja tillämplig lag i enlighet med de lagvalsregler som anges i förordningen. Medlemsstaterna har dock en viss möjlighet att utvidga parternas lagvalsfrihet (artikel 7.3). Ett sådant utrymme fanns även i försäkringsdirektiven. När direktiven genomfördes i svensk rätt, gjordes bedömningen att det inte fanns skäl att medge en sådan lagvalsfrihet (prop. 1992/93:222 s. 21 f.). Det finns inte anledning att nu göra en annan bedömning.
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon, EUT L 149, 11.6.2005, s. 14.
Rom I-förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att ett avtal om obligatorisk försäkring ska regleras av lagen i den medlemsstat som föreskriver skyldigheten att teckna försäkringen (artikel 7.4). Denna möjlighet fanns för obligatoriska skadeförsäkringar redan i det andra skadeförsäkringsdirektivet och utnyttjades av Sverige när direktivet genomfördes i svensk rätt (12 § lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal). I det lagstiftningsärendet påpekades att föreskrifter om att en viss skadeförsäkring ska vara obligatorisk beror på nationella bedömningar av vilket skydd som behövs och hur det bör utformas. Reglerna om vem som ska vara skyldig att teckna en sådan försäkring, vem försäkringsskyddet ska gälla, hur ansvaret ska begränsas och andra liknande frågor kan skilja sig åt mellan olika länder. Vidare kan vissa typer av försäkringar vara obligatoriska endast i vissa länder. Det ansågs därför lämpligast att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring underkastas lagen i den medlemsstat som har påbjudit försäkringsplikten (prop. 1992/93:222 s. 24 f.). Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning. Lagvalsregeln om obligatorisk skadeförsäkring ska alltså, som föreslås i promemorian, behållas i den svenska lagen.
Förordningen ger medlemsstaterna möjlighet att ha en motsvarande lagvalsregel för avtal om obligatorisk livförsäkring. Frågan har i ett svenskt perspektiv liten praktisk betydelse. I det sammanhanget konstaterar regeringen även att förordningens lagvalsregler för försäkringsavtal inom kort ska bli föremål för översyn (artikel 27). Det saknas därför skäl att nu överväga en sådan förändring.
Hänvisningar till S7
- Prop. 2013/14:243: Avsnitt 14.2, Författningskommentar till 2 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, Författningskommentar till 3 § lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, Författningskommentar till 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
8. Sjölagens lagvalsregler
8.1. Behovet av lagändringar
Regeringens bedömning: De lagvalsregler i sjölagen som grundar sig på internationella konventioner bör behållas, medan övriga lagvalsregler bör upphävas. Lagvalsreglerna vid personbefordran bör dock ses över först i samband med det kommande lagstiftningsarbetet angående kompletterande bestämmelser till Atenförordningen.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs bedömningen att en regel om avtalsvillkors giltighet vid personbefordran (15 kap. 29 § sjölagen) bör upphävas, eftersom den står i konflikt med Rom I-förordningen.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser delar promemorians bedömning. När det gäller lagvalet vid personbefordran påpekar dock
Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen
att det är viktigt att dessa regler anpassas inte bara till Rom I-förordningen utan även till Atenförordningen5.
Bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna delar bedömningen eller har ingen invändning mot den.
Skälen för regeringens bedömning:Sjölagen innehåller flera bestämmelser om tillämplig lag. Rom I-förordningen tillåter medlemsstaterna att behålla de nationella lagvalsregler som grundar sig på tidigare ingångna konventioner (artikel 25.1). I sjölagen finns det sådana regler i bl.a. 9 kap. 11 §, som grundar sig på 1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar och 1996 års ändringsprotokoll till konventionen. I lagen finns det även lagvalsregler som inte är konventionsgrundade. 13 kap. om styckegodstransport och 14 kap. om befraktning av fartyg innehåller bestämmelser om tillämplig lag som grundar sig på nordiska formlösa överenskommelser. Sverige, Danmark och Finland fick enligt ett undantag från Romkonventionen rätt att behålla lagvalsreglerna. Någon sådan möjlighet till undantag finns dock inte enligt
Rom I-förordningen. Dessa lagvalsregler har alltså inte företräde framför förordningen.
Det finns inte skäl att inom ramen för detta lagstiftningsärende närmare överväga de internationella konventioner som sjölagen i stor utsträckning bygger på. Lagvalsregler som grundar sig på dessa konventioner bör därför behållas. De lagvalsregler som inte är konventionsgrundade bör upphävas i den utsträckning de står i konflikt med förordningen.
I promemorian görs bedömningen att det i 15 kap. om befordran av passagerare och resgods finns en regel om avtalsvillkors giltighet som står i konflikt med Rom I-förordningen. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen framhåller att det är viktigt att regeln anpassas även till Atenförordningen, eftersom förordningen medför att kapitlet har begränsad räckvidd i fråga om passageraransvaret. Hela 15 kap. ses för närvarande över inom ramen för ett lagstiftningsarbete angående kompletterande bestämmelser till Atenförordningen. Översynen av lagvalsreglerna om personbefordran bör därför i stället ske i det ärendet.
Regeringen prövar i det följande vilka ändringar som krävs i bestämmelserna om styckegodstransport (13 kap.) och befraktning av fartyg (14 kap.) med anledning av Rom I-förordningen.
5 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 392/2009 av den 23 april 2009 om transportörens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss (EUT L 131, 28.5.2009, s. 24).
8.2. Styckegodstransport
Regeringens förslag: De svenska lagvalsreglerna för avtal om styckegodstransport strider mot Rom I-förordningen och ska därför upphävas.
Reglerna om styckegodstransport ska vara tillämpliga vid all typ av fart, när transportavtalet är underkastat svensk rätt.
Reglerna ska vara tvingande i samma utsträckning som i dag. I inrikes fart i Sverige ska reglerna vara tvingande, oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma ska gälla i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. I dessa fall ska dock parterna ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället.
Promemorians förslag skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att styckegodsreglerna ska vara tillämpliga endast i inrikes fart i
Sverige och i annan fart när avtalet omfattas av Haag-Visbyreglerna. Det lämnas inget förslag om att de svenska reglerna i vissa fall ska tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt gäller för avtalet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Sveriges advokatsamfund och
Svenska sjörättsföreningen påtalar att som förslagen är utformade tycks en situation kunna uppstå när svensk rätt är tillämplig enligt Rom Iförordningen men 13 kap. sjölagen ändå inte ska tillämpas. Svensk Försäkring anser att det är tveksamt om den svenska reglering som innebär att en skiljenämnd alltid ska tillämpa svensk rätt på ett avtal om styckegodstransport är förenlig med förordningen (13 kap. 61 § första stycket).
Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. I utkastet till lagrådsremiss föreslås att de svenska reglerna om styckegodstransport endast ska vara tvingande i inrikes fart i Sverige och i sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser att det saknas tillräckligt underlag för att bedöma konsekvenserna av en ändring i den tvingande regleringens omfattning. Någon ändring bör därför inte göras utan ytterligare överväganden. De anser även att parterna bör ges möjlighet att i skiljeavtal välja inte bara tillämplig lag på de materiella frågorna i tvisten, utan även vilket land som ska ha domsrätt.
Skälen för regeringens förslag
Sjölagens lagvalsregler för avtal om styckegodstransport
Med styckegodstransport avses transport av mindre godspartier, alltifrån ett antal kartonger eller säckar till flera containrar med gods. De svenska reglerna om styckegodstransport ska tillämpas på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige, i fart mellan de nordiska länderna, i sådan utrikes fart som faller under tillämpningsområdet för 1924 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i
fråga om konossement (SÖ 1938:21) i dess ändrade lydelse genom 1968 och 1979 års protokoll (Haag-Visbyreglerna) och i viss annan utrikes fart (13 kap. 2 § sjölagen). Lagvalet för övrig utrikes fart har inte reglerats. I stället ska lagvalet i dessa fall avgöras enligt transportavtalets bestämmelser eller annars enligt allmänna internationellt privaträttsliga principer (se prop. 1993/94:195 s. 154). I det följande prövas i vilken utsträckning dessa regler kan behållas.
Lagvalsregler som bygger på Haag-Visbyreglerna
Rom I-förordningen är direkt tillämplig i Sverige. Som huvudregel är det därmed förordningen som, vid lagkonflikt, avgör vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport. Det finns dock vissa undantag. Bland annat har medlemsstaterna, som framgått, möjlighet att behålla nationella lagvalsregler som grundar sig på internationella konventioner (artikel 25.1).
Promemorians förslag utgår ifrån att lagvalet alltid ska bestämmas av förordningen. De materiella reglerna om styckegodstransport bygger dock i stor utsträckning på en konvention, Haag-Visbyreglerna. Det kan därför ifrågasättas om lagvalsreglerna i Rom I-förordningen är förenliga med de folkrättsliga förpliktelser Sverige har genom Haag-Visbyreglerna.
Ursprungligen byggde det sjörättsliga transportansvaret på ett i princip strikt ansvar. Med tiden kom ansvaret att förlora det mesta av sitt innehåll på grund av att bestämmelserna var dispositiva. Friskrivningar tillämpades i stor utsträckning. För att stoppa denna utveckling inledde den privata internationella föreningen av sjörättsjurister, Comité Maritime International (CMI), ett arbete med en internationell konvention i ämnet. Resultatet blev 1924 års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om konossement, allmänt kallad Haagreglerna. Med konossement avses det dokument som utfärdas till bevis om godsbefordringsavtalet och som innebär att godset får lämnas ut endast mot att dokumentet återställs. Konventionens främsta syfte var att skydda lastägares och konossementsinnehavares anspråk på en säker befordran av godset och att säkerställa konossementets roll som värdepapper.
Haagreglerna blev allmänt accepterade av världens stora sjöfartsnationer. Reglerna infördes i svensk lagstiftning genom 1936 års sjölagsändringar (prop. 1936:133). Trots den internationella framgången för Haagreglerna ledde reglerna inte till önskad enhetlighet. CMI tog därför initiativ till att utarbeta ett tilläggsprotokoll till Haagreglerna. Tilläggsreglerna fick namnet Visbyreglerna och införlivades i svensk rätt genom ändringar i sjölagen år 1973. De s.k. Haag-Visbyreglerna är i dag inarbetade i 13 kap. sjölagen.
Haag-Visbyreglerna föreskriver en skyldighet för konventionsstaterna att tillämpa reglerna i konventionen på avtal om sjötransport mellan två stater när ett konossement ska utfärdas och den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, konossementet har utfärdats i en konventionsstat eller det i konossementet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla (artikel 10). I det sammanhanget kan konstateras att parterna enligt Rom I-förordningen har frihet att avtala om
tillämplig lag (artikel 3). Om parterna inte har avtalat om lagvalet, följer vidare av förordningens dispositiva lagvalsregel att normalt antingen lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller lagen i det land dit varorna levereras ska tillämpas (artikel 5.1). Förordningen ger således parterna möjlighet att avtala bort Haag-Visbyreglerna, även i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, t.ex. genom att välja lagen i en stat som inte är ansluten till konventionen. Detta är enligt regeringens bedömning inte förenligt med Sveriges åtaganden enligt konventionen. För att Sverige ska kunna uppfylla sina folkrättsliga förpliktelser måste det därför finnas regler som ger konventionen eller lag som grundar sig på konventionen genomslag i de situationer som omfattas av konventionen. Sådana regler kommer att bygga på Haag-Visbyreglerna och är därför tillåtna enligt Rom I-förordningen (artikel 25.1).
De nuvarande svenska lagvalsreglerna för avtal om styckegodstransport går emellertid längre än vad konventionen kräver. Reglerna har bl.a. utvidgats till att gälla inte bara när konossement används, utan vid all transport till sjöss oavsett typ av transportdokument. Vidare har parternas möjlighet att välja en annan konventionsstats lag inskränkts till situationer då varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. Denna typ av längre gående styrning av tillämplig lag är inte förenlig med Rom I-förordningen.
Sammanfattningsvis är Sverige skyldigt att ha regler som säkerställer att Haag-Visbyreglerna tillämpas i vissa fall. Samtidigt är det inte förenligt med Rom I-förordningen att behålla nationella lagvalsregler som går längre än de folkrättsliga förpliktelser som följer av anslutningen till konventionen. De aktuella lagvalsreglerna bör därför ersättas av regler som säkerställer att de svenska reglerna om styckegodstransport får genomslag endast i de situationer som konventionen kräver.
Lagvalsregler som har utarbetats efter nordiskt samarbete
Bestämmelserna om styckegodstransport innehåller, förutom lagvalsregler som grundar sig på Haag-Visbyreglerna, även lagvalsregler som bygger på nordiska formlösa överenskommelser. Exempelvis föreskrivs det att lagen i det land där transporten utförs ska tillämpas beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge (se 13 kap. 2 § första stycket).
Den nordiska särregleringen avviker från Rom I-förordningens bestämmelser. Som har framgått gäller enligt förordningen avtalsfrihet och det finns en särskild lagvalsregel för transportavtal (artiklarna 3 och 5). Lagvalsreglerna som bygger på den nordiska överenskommelsen kan därmed inte behållas utan bör upphävas.
I promemorian påpekas att det i bestämmelserna om styckegodstransport även finns en nordisk särreglering beträffande vissa frågor om skiljedomsklausuler, men denna bedöms inte strida mot Rom I-förordningen (13 kap. 61 §). Enligt regeln ska skiljeavtalet alltid anses innehålla en klausul om att skiljenämnden ska tillämpa de svenska bestämmelserna om styckegodstransport (13 kap. 61 § första stycket andra meningen). Detta gäller dock inte om vare sig den avtalade lastnings-
hamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge. En svensk skiljenämnd ska alltså normalt tillämpa de svenska styckegodsreglerna.
Rom I-förordningen tillämpas visserligen inte på skiljeavtal (artikel 1.2 e). I detta fall är det dock inte fråga om en regel för själva skiljeavtalet, utan en bestämmelse som anger att skiljenämnden ska tillämpa de svenska reglerna om styckegodstransport på de materiella frågorna i tvisten. Regeringen bedömer därför att bestämmelsen inte är förenlig med Rom I-förordningen. Det saknas även skäl som talar för att lagvalet bör vara beroende av om tvisten handläggs i domstol eller av skiljenämnd. Regeringen föreslår därför att den särskilda lagvalsregeln för skiljedomsfall upphävs.
Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen föreslår att även den särskilda domsrättsregeln i skiljedomsfall ska upphävas. Frågan har dock inte något samband med Rom I-förordningen och kräver delvis andra överväganden. Detta bör inte ske i detta lagstiftningsärende.
Fri fart
Med s.k. fri fart avses utrikes styckegodstransporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. I svensk rätt saknas det uttryckliga lagvalsregler för viss sådan fri fart. I förarbetena till sjölagen uttalades att lagvalet i dessa fall i stället skulle avgöras av transportavtalet eller annars enligt allmänna internationellt privaträttsliga principer (se prop. 1993/94:195 s. 154). Numera regleras lagvalet för sådana transportavtal, som framgått, i stället av Rom I-förordningen.
Advokatsamfundet och Svenska sjörättsföreningen pekar på att det finns situationer vid fri fart när svensk rätt är tillämplig enligt Rom Iförordningen men de materiella reglerna i 13 kap. sjölagen inte är direkt tillämpliga. Regeringen föreslår därför ett förtydligande som innebär att reglerna i sjölagen om styckegodstransport (13 kap.) alltid blir tillämpliga, när ett avtal om sjötransport är underkastat svensk rätt.
Den tvingande regleringen
Styckegodsreglerna är i dag i huvudsak tvingande. Det finns dock inte något hinder mot att transportören utökar sitt ansvar (13 kap. 4 §). I viss fri fart är, som framgått, de svenska reglerna om styckegodstransport enligt sin ordalydelse inte tillämpliga. Reglerna har i dessa fall ansetts vara dispositiva. I förarbetena till den tidigare sjölagen uttalades att den tvingande regleringen inte omfattar utrikes fart som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (prop. 1973:137 s. 130).
Det är numera Rom I-förordningen som avgör vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport. Detta gäller även i vissa fall av inrikes fart i Sverige, eftersom det är tillräckligt att parterna har valt att ett annat lands lag ska tillämpas på avtalet för att det ska uppstå en lagkonflikt som aktualiserar förordningens tillämpning (artikel 1). Som har framgått ger förordningen parterna större möjligheter att välja vilket lands lag som ska tillämpas på ett avtal om styckegodstransport än de nuvarande svenska lagvalsreglerna. Frågan är om det, när de nuvaran-
de lagvalsreglerna upphävs, finns skäl att ändra omfattningen av den tvingande regleringen.
Rom I-förordningen ger parterna möjlighet att välja bort de svenska styckegodsreglerna genom att avtala om tillämpning av ett annat lands lag. I promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslogs därför att den tvingande regleringen skulle inskränkas till inrikes fart i Sverige och fart inom Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. En tvingande svensk reglering skulle nämligen få en mer begränsad verkan. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen framför dock bl.a. att konsekvenserna av en ändring av den tvingande regleringen inte är tillräckligt belysta. Institutet för sjö- och annan transporträtt påpekar i det sammanhanget att det synsätt som återspeglas i den nuvarande regleringen – att det tvingande ansvaret ska vara oberoende av vilken typ av transportdokument som ska utfärdas – överensstämmer med FN:s konvention om avtal om internationell transport av gods helt eller delvis till sjöss (Rotterdamreglerna). Rotterdamreglerna är den senaste konventionen inom sjötransportens område och är tänkt att ersätta Haag-Visbyreglerna. Sverige undertecknade konventionen år 2011 och regeringen har för avsikt att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga Sveriges tillträde till konventionen. Det finns i avvaktan på en sådan utredning inte skäl att nu göra ändringar i omfattningen av den tvingande regleringen. En sådan ändring är inte heller nödvändig med anledning av Rom I-förordningen. Det nuvarande rättsläget i detta avseende bör därför behållas. Det innebär att reglerna bör vara tvingande i de fall som motsvaras av de nuvarande lagvalsreglerna.
För att Sverige ska uppfylla de folkrättsliga förpliktelser som följer av Haag-Visbyreglerna är det emellertid inte tillräckligt att styckegodsreglerna är nationellt tvingande. Reglerna måste, som framgått, alltid tillämpas i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, dvs. oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet.
I inrikes fart i Sverige kommer reglerna att vara nationellt tvingande. Det finns dock anledning att överväga om de svenska reglerna även i dessa fall bör få genomslag, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. I inrikes fart i Sverige kan parterna, enligt Rom Iförordningen, inte hindra tillämpningen av tvingande lagregler i Sverige genom att välja att ett annat lands lag ska tillämpas på avtalet, om alla andra omständigheter av betydelse för lagvalet finns i Sverige (artikel 3.3). Styckegodsreglerna kommer alltså i och för sig normalt att tillämpas i inrikes fart i Sverige. När det gäller avtal om styckegodstransport i inrikes fart i Sverige där det finns någon annan utländsk anknytning än enbart lagvalet, t.ex. att någon av parterna har hemvist i ett annat land, kommer dock styckegodsreglerna endast att tillämpas när svensk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. Parterna kan i dessa fall kringgå den tvingande svenska regleringen genom att utnyttja den lagvalsfrihet som ges i förordningen. Detta kan dock förhindras genom att reglerna ges genomslag även i de fall ett annat lands lag är tillämplig på avtalet enligt Rom I-förordningen. Sådana s.k. internationellt tvingande regler är tillåtna enligt förordningen (artikel 9.2). För att nationellt tvingande regler ska anses vara tvingande även internationellt, krävs att dessa är så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. ett lands politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver
att de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt förordningen (artikel 9.1). De tvingande styckegodsreglerna har sin grund i de internationellt erkända Haag-Visbyreglerna, som tillkom i syfte att bl.a. skydda den i avtalsrelationen svagare partens, lastägarens, anspråk på säker befordran av godset. Reglerna får anses vara av grundläggande betydelse för detta skydd och för den ekonomiska strukturen inom sjöfarten i Sverige. De tvingande styckegodsreglerna bör därför få genomslag även i inrikes fart, när ett annat lands lag i övrigt gäller för avtalet. Detta innebär att det nuvarande rättsläget vid inrikes fart i princip bevaras.
Regeringen föreslår sammanfattningsvis att styckegodsreglerna ska vara tvingande i samma fall som i dag. I inrikes fart i Sverige och i fart inom Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska detta gälla oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Parterna ska alltså i dessa fall inte ha full frihet att välja vilken lag som ska tillämpas. De ska dock i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället.
Hänvisningar till S8-2
- Prop. 2013/14:243: Avsnitt 14.3, Författningskommentar till 61 § sjölagen (1994:1009)
8.3. Befraktning av fartyg
Regeringens förslag: De svenska lagvalsreglerna för befraktningsavtal strider mot Rom I-förordningen och ska därför upphävas.
Befraktningsreglerna ska även fortsättningsvis vara i huvudsak dispositiva. En bestämmelse om ombordkonossement ska vara tvingande i samma utsträckning som reglerna om styckegodstransporter. I inrikes fart i Sverige och i fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska bestämmelsen gälla, oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. I fart som omfattas av Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska parterna ha rätt att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
I promemorian föreslås dock att befraktningsreglerna ska vara tvingande i all typ av fart. Det lämnas inget förslag om att bestämmelsen om ombordkonossement ska tillämpas oavsett vilket lands lag som i övrigt gäller för avtalet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser dock att det inte är lämpligt att befraktningsreglerna blir tvingande i alla typer av fart.
Förslagen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer delvis med regeringens. Det föreslås dock att tillämpningsområdet för den tvingande regleringen inskränks till inrikes fart i Sverige, och avseende skyldigheten att utställa ombordkonossement, även sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker förslagen eller har ingen invändning mot dem. Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen anser att det saknas tillräckligt
underlag för att bedöma konsekvenserna av en ändring i den tvingande regleringens omfattning.
Skälen för regeringens förslag: Med befraktning avses att någon hyr in ett helt eller en viss del av ett fartyg (hel- eller delbefraktning). Lagvalsreglerna för befraktning av fartyg bygger, som anges i promemorian, inte på konventioner utan grundar sig helt på nordiska formlösa överenskommelser som inte har företräde framför Rom I-förordningen. Den nordiska särregleringen skiljer sig i sak från Rom I-förordningen. Enligt de svenska lagvalsreglerna är det t.ex. lagen i det land där befraktningen utförs som ska tillämpas i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge (14 kap. 1 § tredje stycket). Enligt förordningen har parterna i stället frihet att avtala om tillämplig lag (artikel 3). Om parterna inte har avtalat om lagvalet, följer av förordningens dispositiva lagvalsregel att normalt antingen lagen i det land där transportören har sin vanliga vistelseort eller lagen i det land dit varorna levereras ska tillämpas (artikel 5.1). Lagvalsreglerna för befraktning av fartyg står således i konflikt med Rom I-förordningen. Regeringen föreslår därför att de ska upphävas. Reglerna om befraktning av fartyg bör i stället tillämpas när svensk rätt ska tillämpas på avtalet.
I promemorian föreslås även att befraktningsreglerna ska bli tvingande i all fart, i stället för enbart i inrikes fart i Sverige och i internordisk fart. Detta är, som Institutet för sjö- och annan transporträtt och Svenska sjörättsföreningen påpekar, inte lämpligt utan avviker från vad som gäller internationellt. Eftersom denna del av det nordiska samarbetet inte utgör lagvalsregler, står reglerna inte heller i konflikt med Rom I-förordningen. Reglerna bör därför även fortsättningsvis vara tvingande i inrikes fart i Sverige och i internordisk fart.
I 14 kap. sjölagen finns det en bestämmelse som bygger på Haag-Visbyreglerna (artikel 3.7). Bestämmelsen, som reglerar utfärdande av ombordkonossement, är i dag tvingande i viss typ av fart (14 kap. 2 och 18 §§). I promemorian med utkast till lagrådsremiss föreslås att bestämmelsen ska vara fortsatt tvingande i inrikes fart i Sverige och i sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde. Som framgått har regeringen för avsikt att tillsätta en utredning om Sveriges anslutning till Rotterdamreglerna. Det finns inte skäl att dessförinnan överväga ändringar i det tvingande tillämpningsområdet (jfr regeringens överväganden i avsnitt 8.2 beträffande styckegodsreglerna). För att Sverige ska uppfylla de folkrättsliga förpliktelser som följer av Haag-Visbyreglerna är det dock inte tillräckligt att bestämmelsen är tvingande när svensk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. Bestämmelsen måste alltid tillämpas i sådan fart som faller under konventionens tillämpningsområde, dvs. oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Eftersom bestämmelsen om ombordkonossement bygger på de internationellt erkända Haag-Visby-reglerna bör den tillämpas också i inrikes fart i Sverige, oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet. I fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde bör dock parterna ha frihet att avtala om att en annan konventionsstats lag ska gälla i stället. Det hänvisas i dessa delar till övervägandena i avsnitt 8.2 beträffande styckegodsreglerna. Regeringen föreslår bestämmelser med denna innebörd.
Hänvisningar till S8-3
- Prop. 2013/14:243: Avsnitt 14.3
9. Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Regeringens förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser upphävs.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det. Sveriges advokatsamfund anser dock att det finns skäl att avvakta med att upphäva lagen, eftersom den kommer att vara fortsatt tillämplig på vissa äldre avtal.
Förslaget i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingen invändning mot det.
Skälen för regeringens förslag: Romkonventionen innehåller regler om vilken lag som ska tillämpas på avtalsförpliktelser, när det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika länder. Konventionen antogs år 1980 av de dåvarande medlemsländerna i Europeiska gemenskapen och trädde i kraft den 1 april 1991. Därefter har alla nya medlemsstater anslutit sig till konventionen.
När Sverige tillträdde Romkonventionen införlivades den i svensk rätt genom lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Lagen trädde i kraft den 1 juli 1998 och tillämpas på avtal som har ingåtts från och med denna dag.
Rom I-förordningen ersätter Romkonventionen för de länder som omfattas av förordningen (artikel 24 i förordningen). Enligt lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska dock Romkonventionen tillämpas i Sverige. Lagen strider därmed enligt sin ordalydelse mot Rom Iförordningen och bör, som föreslås i promemorian, upphävas. Det är enligt regeringens uppfattning inte möjligt att, som Sveriges advokatsamfund anser, låta lagen fortsätta att gälla på grund av att lagen kommer att vara fortsatt tillämplig för vissa äldre avtal.
Förslaget i denna del medför att en följdändring bör göras i fastighetsmäklarlagen (2011:666), som innehåller en hänvisning till lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
10. Trafikskadelagen
Regeringens bedömning:Trafikskadelagen behöver inte ändras med anledning av Rom II-förordningen.
Promemorians bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian föreslås dessutom att rätten till trafikskadeersättning i följd av trafik utomlands ska inskränkas till personer med hemvist
i Sverige på grund av EU-rättens förbud mot diskriminering grundad på nationalitet.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har ingen invändning mot den. Flera remissinstanser, bl.a. Svensk försäkring, Sveriges advokatsamfund och Trafikförsäkringsföreningen har dock synpunkter på den föreslagna inskränkningen av rätten till trafikskadeersättning. De pekar bl.a. på att en sådan ändring kan drabba svenska medborgare som under en viss period är bosatta utanför Sverige men ändå färdas med svenska fordon i utlandet. De framhåller även att den föreslagna ändringen kan innefatta en otillåten indirekt diskriminering av EU-medborgare.
Skälen för regeringens bedömning
Regleringens huvuddrag
I trafikskadelagen finns det bestämmelser om trafikförsäkring för motordrivet fordon och om ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning). Lagen bygger på den s.k. no-fault-principen, som innebär att en trafikskada ersätts oavsett om den orsakats genom vållande eller på annat sätt. Ersättning lämnas alltså på strikt ansvarsgrund.
Ägaren till ett motordrivet fordon som är registrerat i Sverige är skyldig att hålla fordonet trafikförsäkrat. Denna skyldighet motsvaras av en kontraheringsplikt för trafikförsäkringsbolagen, som är skyldiga att tillhandahålla trafikförsäkring mot skälig premie.
Trafikskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer och utgår i första hand ur den obligatoriska trafikförsäkringen. Om fordonet inte går att identifiera eller saknar trafikförsäkring, betalas ersättningen av Trafikförsäkringsföreningen, som är en sammanslutning för alla trafikförsäkringsbolag.
Trafikskadeersättning utgår för person- eller sakskada som uppkommer vid framförande av motordrivet fordon i Sverige. Ersättning utgår också om skadan inträffade utomlands och den skadelidande hade hemvist i eller var medborgare i Sverige samt fordonet var registrerat i Sverige eller tillhörde svenska staten. Särskilda bestämmelser finns för skador som uppkommer i andra EES-länder. Trafikförsäkringen täcker också ersättning som enligt lagstiftningen i det land där skadan har uppkommit ska omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring.
En skadelidandes rätt till trafikskadeersättning kan i princip inte inskränkas genom avtal. Den skadelidande får däremot – i stället för att kräva trafikskadeersättning från försäkringsbolaget – kräva skadestånd av den som har varit vållande till en skada.
Reglerna i trafikskadelagen är förenliga med Rom II-förordningen
Det finns ingen särskild lagvalsregel för trafikskador i Rom II-förordningen, utan den allmänna regeln i artikel 4 är tillämplig. Det innebär att det är lagen i det land där skadan har inträffat som ska tillämpas (se vidare i avsnitt 4). Svensk rätt får inte innehålla lagvalsregler som står i strid med Rom II-förordningen. I promemorian görs bedömningen att trafikskadelagen inte innehåller några sådana regler.
Trafikskadelagen innehåller flera bestämmelser som reglerar internationella förhållanden. I 8 § anges när trafikskadeersättning utgår för skada som har uppkommit utomlands. Bestämmelsen anger inte vilket lands lag som ska tillämpas på ersättningsfrågan utan avgränsar endast trafikskadelagens tillämpningsområde för utlandsskador. Eftersom bestämmelsen inte är en lagvalsregel är den, som anges i promemorian, förenlig med Rom II-förordningen.
Övriga bestämmelser som reglerar internationella förhållanden i trafikskadelagen bygger på EU:s motorfordonsförsäkringsdirektiv6. Exempelvis föreskrivs att en svensk trafikförsäkring vid skada som uppkommer i följd av trafik med ett motordrivet fordon i något annat EES-land, utöver vad som gäller för trafikskadeersättning, ska täcka ersättning som enligt lagen i det land där skadan uppkommit ska omfattas av en obligatorisk motorfordonsförsäkring (38 §). Bestämmelsen handlar främst om ersättningsnivåer och är alltså inte en lagvalsregel (se prop. 1993/94:71 s. 20 f.). Ett annat exempel är 14 § som ger den skadelidande rätt att begära att föreskrifter om obligatorisk motorfordonsförsäkring i fordonets hemvistland ska tillämpas vid en skada som uppkommer i Sverige i följd av trafik med ett fordon som hör hemma i ett EES-land. Den skadelidande ges alltså en möjlighet att välja tillämplig lag, när det gäller de regler som anger i vilken omfattning en skada ska ersättas genom obligatorisk försäkring. Det är tveksamt om sådana frågor omfattas av Rom II-förordningens tillämpningsområde (jfr artikel 15). Om det skulle finnas en konflikt mellan bestämmelsen och Rom II-förordningen, framgår det dock av förordningen att lagvalsregler som grundar sig på unionsrättsliga bestämmelser har företräde framför förordningen (artikel 27). Lagvalsregler som bygger på motorfordonsförsäkringsdirektiven är alltså tillåtna.
Sammanfattningsvis konstaterar regeringen att reglerna i trafikskadelagen är förenliga med Rom II-förordningen. Det krävs därför inte några lagändringar i trafikskadelagen med anledning av förordningen.
Trafikskadelagens överensstämmelse med EU-rätten i övrigt bör ses över i ett annat sammanhang
I promemorian görs bedömningen att en bestämmelse om rätt till trafikskadeersättning enligt trafikskadelagen i följd av trafik utomlands står i konflikt med EU-rättens förbud mot diskriminering på grund av nationalitet (8 §). Det lämnas därför ett förslag som innebär att rätten till trafikskadeersättning i dessa situationer inskränks till personer med hemvist i Sverige. Detta skulle innebära att enbart svenskt medborgarskap inte längre kommer att grunda en rätt till ersättning.
En sådan inskränkning av rätten till trafikskadeersättning riskerar, som flera remissinstanser påpekar, att drabba svenska medborgare som under en period är bosatta utanför Sverige men som ändå färdas med svenskregistrerade fordon i utlandet. De kommer nämligen i vissa fall inte längre ha rätt till svensk trafikskadeersättning, trots att de har tecknat en
6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG av den 16 september 2009 om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet (kodifierad version), EUT L 263, 7.10.2009, s. 11.
svensk trafikförsäkring. Samtidigt finns det, som vissa remissinstanser framhåller, en risk för att den föreslagna inskränkningen är otillräcklig. Genom att kravet på hemvist i Sverige behålls kan regleringen fortfarande utgöra en otillåten indirekt diskriminering av EU-medborgare.
Regeringen konstaterar att förhållandet mellan trafikskadelagen och EU-rättens förbud mot diskriminering är komplicerat. Inte minst krävs en utförlig analys av konsekvenserna av en inskränkning och olika möjliga lösningar bör prövas. En sådan analys saknas i promemorian. Regeringen är därför inte beredd att lägga fram ett förslag i denna del utan ytterligare överväganden. Frågan har inte heller något direkt samband med Rom IIförordningen. Det är därför inte nödvändigt att ta upp den i detta lagstiftningsärende. Frågan bör i stället ses över i ett annat sammanhang.
11. Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar
Regeringens förslag: Ett konkursbo ska inte ha rätt att begära återgång enligt 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen, om det är fråga om överlåtelse av eller ett annat förfogande över finansiella instrument, valuta, visst guld eller vissa kreditfordringar.
Departementspromemorians förslag avviker från regeringens. I departementspromemorian föreslås att möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar enligt 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen, den s.k. återgångsregeln, helt ska tas bort.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan invändning. Finansbolagens Förening avstyrker dock förslaget med motiveringen att återgångsregeln har en praktisk betydelse och att beredningsunderlaget för den föreslagna ändringen är bristfälligt.
Föreningen förordar att det i stället införs en ny bestämmelse i 3 kap. 2 § konkurslagen, som neutraliserar verkningarna av återgångsregeln i situationer som omfattas av de aktuella direktiven.
Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund anser att det är oklart om godtrosregeln i 3 kap. 2 § konkurslagen gäller i internationella situationer och föreslår en uttrycklig svensk bestämmelse som motsvarar artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet. Även Svensk Försäkring tar upp att det i internationella situationer råder osäkerhet kring vissa centrala frågor och anser att Sverige bör verka för att frågorna klargörs på EU-nivå. Sveriges advokatsamfund pekar på behovet av en samlad finansmarknadslagstiftning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Sveriges riksbank anser dock att det inte är tillräckligt att hänvisa till egendom som anges i 8 kap. 10 § konkurslagen, utan även betalningsöverföringar och nettningar bör vara uttryckligen undantagna från återgångsregeln. Sveriges advokatsamfund har en
liknande synpunkt och menar att det inte är självklart att förslaget löser tveksamheterna i förhållande till finalitydirektivet. Samfundet föreslår därför att även avräkning som avses i 5 kap. 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument uttryckligen undantas från återgångsregelns tillämpningsområde. Riksbanken och Sveriges advokatsamfund pekar åter på att det bör införas en uttrycklig svensk bestämmelse som motsvarar artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet.
Skälen för regeringens förslag
EU-direktiven och konkurslagens återgångsregel
Det övergripande syftet med både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet är att bidra till stabilitet på finansmarknaden. Därigenom förenklas den gränsöverskridande handeln med finansiella instrument och valuta. Finalitydirektivet är inriktat på att minimera de risker som är förenade med insolvens hos vissa deltagare på finansmarknaden. Säkerhetsdirektivet tar sikte på att öka rättssäkerheten och förutsebarheten vid ställande av säkerhet mellan två parter på finansmarknaden inom EU.
Båda direktiven innehåller sakrättsliga bestämmelser som syftar till att skydda transaktioner och ingångna avtal, t.ex. om en av parterna går i konkurs. Artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet innehåller en bestämmelse som innebär att överföringsuppdrag (men även s.k. nettningar) som införs i ett avvecklingssystem efter den tidpunkt då insolvensförfarandet inleddes ska gälla i förhållande till tredje man. Det gäller om avvecklingen sker samma dag som förfarandet inleddes och om avvecklingsagenten, den centrala motparten eller clearingorganisationen kan bevisa att den inte hade eller borde ha haft kännedom om att ett sådant förfarande hade inletts. I artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet finns en liknande godtrosregel som innebär att vissa åtgärder som en gäldenär vidtar ska vara bindande även när åtgärden har vidtagits samma dag som ett insolvensförfarande har inletts, men efter inledandet. Detta förutsätter dock att säkerhetstagaren kan visa att han eller hon inte kände till och inte heller borde ha känt till att ett sådant förfarande inletts.
Finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt. Vid genomförandet konstaterade regeringen att det inte krävdes någon lagändring i de aktuella delarna. Huvudregeln i svensk konkursrätt är att en gäldenär som försätts i konkurs förlorar sin rättsliga förmåga att förfoga över egendom som tillhör konkursboet. Från denna huvudregel finns det ett undantag genom den s.k. godtrosregeln i 3 kap. 2 § första stycket konkurslagen. Undantaget gäller för rättshandlingar mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den dag då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar. Om gäldenären under denna tid vidtar en rättshandling är den bindande mot tredje man, om det inte visas att den andre, dvs. gäldenärens medkontrahent, kände till beslutet eller om det fanns skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Godtrosregeln begränsas dock av den s.k. återgångsregeln (3 kap. 2 § första stycket andra meningen). Regeln innebär att vissa rättshandlingar som är bindande enligt godtrosregeln ändå kan angripas av konkursboet. Det gäller rättshandlingar i form av överlåtelse av eller annat förfogande över egendom. En sådan rättshandling kan nämligen på konkursboets begäran återgå. Konkursboet
måste dock då ersätta medkontrahenten det som har betalats och för nödvändiga eller nyttiga kostnader. Vid genomförandet av direktiven har svensk rätt alltså ansetts förenlig med nämnda artiklar i direktiven – som har bedömts utgöra en minimireglering – och några särskilda genomförandeåtgärder har inte ansetts nödvändiga (se prop. 1999/2000:18 s. 59 f. och prop. 2004/05:30 s. 82 f.).
Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev och vissa andra jämförbara värdehandlingar (3 kap. 2 § tredje stycket konkurslagen). För löpande skuldebrev och aktiebrev finns särregler i 14 § lagen (1936:81) om skuldebrev respektive 6 kap. 8 § aktiebolagslagen (2005:551). Särskilda bestämmelser för vissa finansiella instrument finns i 6 kap.4 och 7 §§ lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. I dessa fall finns det inte någon möjlighet – motsvarande återgångsregeln – för ett konkursbo att kräva att prestationer ska gå åter.
Återgångsregeln kan leda till problem på finansmarknadsområdet
Genomförandet av artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet och artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet har blivit föremål för diskussion och viss kritik, bl.a. i samband med ett lagstiftningsärende angående vissa ändringar av direktiven. Flera remissinstanser efterfrågade då en tydligare reglering när det gäller ett konkursbos möjlighet att begära återgång av rättshandlingar. I det lagstiftningsärendet bedömdes att frågan om att begränsa rätten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar krävde ytterligare överväganden (se prop. 2010/11:95 s. 43 f.).
Den kritik som har framförts mot nuvarande ordning har framför allt handlat om att rätten att begära återgång av vissa rättshandlingar skapar en osäkerhet, bl.a. när det gäller giltigheten av ett överföringsuppdrag som införs i ett anmält avvecklingssystem samma dag som, men efter, meddelande av ett konkursbeslut. Nuvarande regler innebär att en transaktion i vissa fall kan gå åter trots god tro hos en systemoperatör. Vidare har det framförts att möjligheten att begära återgång av transaktioner med vissa finansiella instrument (som inte omfattas av lagen om kontoföring av finansiella instrument) kan utnyttjas på så sätt att en konkursförvaltare begär återgång av en överlåtelse av ett finansiellt instrument som har stigit i värde under tidsfristen. Detta kan leda till påfrestningar i det finansiella systemet. Synpunkter har framförts om att direktiven i dessa delar inte har genomförts på ett korrekt sätt.
När det gäller frågan om huruvida artikel 3.1 i finalitydirektivet och artikel 8.2 i säkerhetsdirektivet har genomförts i svensk rätt på ett korrekt sätt, saknas det enligt regeringens mening skäl att frångå de bedömningar som har gjorts i samband med genomförandet av direktiven. Den nuvarande regleringen uppfyller alltså i och för sig de krav som följer av direktiven. Det finns dock uppenbarligen en kvarstående osäkerhet kring vad som egentligen bör gälla för ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar. Detta är inte tillfredsställande och motverkar det huvudsakliga syftet med direktiven, nämligen att bidra till stabilitet på finansmarknaden. Mot den bakgrunden anser regeringen att det finns skäl att överväga en förändrad reglering på området. Detta är också något som remissutfallet i detta lagstiftningsärende tydligt utvisar.
Återgångsregeln bör inte tas bort men begränsas
Den kritik som har riktats mot genomförandet av direktiven är således inriktad på konkurslagens återgångsregel, som ansetts kunna leda till problem. Regleringen bör utformas så att svensk rätts förenlighet med aktuella direktivbestämmelser inte kan ifrågasättas. Samtidigt bör detta ske på ett sätt som inte leder till ett omotiverat ingrepp i svensk konkursrätt.
Den lösning som föreslås i departementspromemorian är att återgångsregeln helt ska tas bort. Enligt departementspromemorian bedöms ett slopande av återgångsregeln inte få några praktiska konsekvenser, bl.a. mot bakgrund av att återvinningsreglerna i 4 kap. konkurslagen antas kunna fånga upp de få icke önskvärda fall som ett avskaffande av återgångsregeln kan leda till. Ett upphävande av återgångsregeln innebär samtidigt att konkurslagens generella reglering ändras. Frågan är om detta är lämpligt. Även om återgångsregeln inte tycks tillämpas i stor utsträckning innebär det inte att regeln saknar praktisk betydelse, något som Finansbolagens Förening och Göta hovrätt framhåller. Enligt regeringens bedömning kan inte heller återvinningsreglerna anses kompensera för ett slopande av återgångsregeln. Det gäller nämligen helt olika förutsättningar för att återvinning respektive återgång av en rättshandling ska kunna ske. Att helt upphäva återgångsregeln bör därför inte komma i fråga. En sådan åtgärd förutsätter en bredare analys av godtrosskyddet för rättshandlingar som vidtas efter ett konkursbeslut. En lämpligare lösning i detta sammanhang är att begränsa återgångsregelns tillämpningsområde. En utgångspunkt bör då vara att återgångsregeln inte ska vara tillämplig i de situationer som omfattas av finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet.
Både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet avser transaktioner på finansmarknaden. Finalitydirektivet omfattar överföringsuppdrag och s.k. nettningar inom ramen för ett anmält avvecklingssystem eller ett samverkande system. Det kan vara fråga om överföring av betalning, valuta eller säkerheter. Säkerhetsdirektivet omfattar avtal om finansiellt säkerställande, vilket inkluderar avtal om finansiell äganderättsöverföring och avtal om finansiell säkerhet. Regleringen bör alltså utformas så att överlåtelse eller annat förfogande över egendom som kan ingå i nämnda transaktioner inte omfattas av återgångsregeln.
Frågan är emellertid om begränsningen bör utformas så att den träffar endast de situationer som omfattas av direktiven. De problem som har framhållits när det gäller återgångsregelns tillämpning på området handlar bl.a. om att nuvarande ordning skapar utrymme för spekulation med hänsyn till värdeförändringar. Dessa problem är närmast knutna till karaktären på den egendom som kan bli föremål för återgång på finansmarknadsområdet, t.ex. finansiella instrument. Denna typ av egendom handlas på en marknad där priserna förändras snabbt. Återgångsregeln är naturligare att tillämpa när det handlar om återgång av en lösöresförsäljning, där samma problem med snabba värdeförändringar inte aktualiseras. Som nämnts finns det också särskilda bestämmelser i andra lagar som innebär att återgångsregeln inte blir tillämplig vid gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av viss egendom, bl.a. vissa finansiella instrument. Regeringen anser därför att det finns goda skäl att mer gene-
rellt begränsa tillämpningen av återgångsregeln när det gäller vissa typer av egendom som kan ändra värde snabbt. Detta bör leda till färre gränsdragnings- och tillämpningsproblem jämfört med en begränsning som strikt anknyter till EU-direktivens tillämpningsområden.
I promemorian görs bedömningen att en lämplig avgränsning för återgångsregeln är att den inte ska tillämpas på egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen, dvs. finansiella instrument, valuta, visst guld7och vissa kreditfordringar. Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund anser att en sådan avgränsning är för snäv och föreslår att även betalningsöverföringar och nettningar respektive avräkning enligt 5 kap. 1 § lagen om handel med finansiella instrument ska undantas från återgångsregelns tillämpningsområde. Regeringen konstaterar i det sammanhanget att återgångsregeln endast gäller vid överlåtelser av eller andra förfoganden över egendom. Betalningsöverföringar, nettningar och avräkning är inte egendom, utan betalningstransaktioner och beräkningar till följd av förfoganden över sådan egendom som anges i 8 kap. 10 § konkurslagen. Återgångsregeln kommer alltså enligt promemorians förslag inte att vara tillämplig på de transaktioner som ligger till grund för en betalningsöverföring, nettning eller avräkning. Promemorians förslag framstår därför som riktigt i denna del. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte är lämpligt med de tillägg som Riksbanken och Sveriges advokatsamfund föreslår.
Även i övrigt bedömer regeringen att det föreslagna undantaget från återgångsregeln omfattar allt förfogande över egendom som kan aktualiseras inom ramen för direktivens tillämpningsområden. Vid genomförandet av direktiven ansågs att begreppet finansiella instrument, i dess tillämpning i konkurslagen, omfattar allt sådant förfogande. Till skillnad från lagstiftningen på finansmarknadsområdet finns det inte någon legaldefinition av begreppet finansiella instrument i konkurslagen. Av förarbetena till lagen framgår att begreppet är avsett att omfatta inte bara finansiella instrument i snäv mening såsom aktier och obligationer utan även andra rättigheter och förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden (se prop. 1999/2000:18 s. 107 och prop. 2004/05:30 s. 32). Uttrycket finansiella instrument har alltså en förhållandevis vid innebörd i konkurslagen och bör därför inte skapa några problem i förhållande till direktiven. Att innebörden är flexibel innebär vidare att eventuella framtida innovationer på området kan komma att omfattas av begreppet. Mot den bakgrunden bör en hänvisning till uttrycket finansiella instrument i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen vara tillräcklig för att omfatta alla de situationer som avses i direktiven.
Sammanfattningsvis delar regeringen promemorians bedömning att en lämplig avgränsning för återgångsregeln är att den inte ska tillämpas på egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen. Därigenom undantas egendom som kan aktualiseras inom ramen för både finalitydirektivet och säkerhetsdirektivet, men även annan egendom som
7 I propositionen Säkerheter vid clearing hos central motpart (prop. 2013/14:111) föreslås att även egendom i form av visst guld ska omfattas av regleringen i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen. Riksdagen har beslutat att bifalla propositionen (bet. 2013/14:FiU29, rskr. 2013/14:274). Ändringen kommer att träda i kraft den 1 augusti 2014.
är vanlig på finansmarknaden. Det lämnas ett lagförslag med denna innebörd.
Undantaget från återgångsregeln bör lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i 3 kap. 2 § konkurslagen.
Sveriges riksbank och Sveriges advokatsamfund efterfrågar en uttrycklig svensk bestämmelse motsvarande artikel 3.1 andra stycket i finalitydirektivet i syfte att klargöra godtrosregelns tillämplighet på utländska deltagare i ett svenskt avvecklingssystem. Advokatsamfundet efterfrågar även en mer samlad finansmarknadslagstiftning. Som framgått anser regeringen att nuvarande reglering uppfyller de krav som följer av direktiven. Något beredningsunderlag för att överväga de frågor som Riksbanken och Sveriges advokatsamfund tar upp finns inte. Inom ramen för detta lagstiftningsärende är det därför inte möjligt att överväga frågorna.
Hänvisningar till S11
- Prop. 2013/14:243: Avsnitt Författningskommentar till 2 § konkurslagen (1987:672)
12. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 mars 2015.
Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet ska äldre föreskrifter om ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar gälla.
Regeringens bedömning: Av Rom I-förordningen framgår att förordningen tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009. Detta kräver inte några särskilda svenska övergångsbestämmelser.
Promemorians förslag (Ds 2013:21) skiljer sig från regeringens. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2014. I promemorian föreslås även övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen.
Förslagen och bedömningen i utkastet till lagrådsremiss överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: De flesta remissinstanser yttrar sig inte särskilt över förslagen eller bedömningen. Svea hovrätt efterfrågar överväganden beträffande behovet av övergångsbestämmelser till sjölagen i fråga om de ansvarsregler som gäller i förhållandet mellan en undertransportör och lastägaren.
Departementspromemorians förslag (Ds 2013:71) överensstämmer i huvudsak med regeringens. Lagändringen föreslås dock träda i kraft den 1 juli 2014.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Rom I- och Rom II-förordningarna
De föreslagna lagändringarna syftar till att undanröja konflikter mellan svensk lag och Rom I-förordningen. Förordningen trädde i kraft redan den 7 juli 2008. Lagändringarna bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Ett tidigare ikraftträdande än den 1 mars 2015 bedöms inte möjligt.
Huvudprincipen i svensk rätt är att en ny lag bara tillämpas på avtal som ingås efter lagens ikraftträdande. I detta fall är det fråga om en anpassning av svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och att den har företräde framför nationella regler (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Rom I-förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Detta innebär att förordningens regler, trots eventuellt motstridiga svenska bestämmelser, redan gäller för avtal som har ingåtts sedan dess. De nya bestämmelserna utgör en anpassning av svensk lag till förordningen och ger alltså uttryck för ett rättsläge som redan råder. Några övergångsbestämmelser är inte nödvändiga, eftersom detta framgår redan av förordningen. Det finns därför inte heller skäl att, som föreslogs i lagrådsremissen, ha en särskild övergångsbestämmelse i lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
Som Svea hovrätt påpekar finns det i sjölagen även vissa ansvarsregler som gäller i förhållandet mellan en undertransportör och lastägaren. Undertransportören är den som till följd av ett uppdrag av transportören – helt eller delvis – utför transporten. Undertransportörens ansvar i förhållande till lastägaren bygger dock på transportavtalet mellan transportören och lastägaren. Det är alltså detta avtal som är avgörande för när de nya bestämmelserna ska tillämpas. Detta leder inte till ett behov av någon övergångsbestämmelse.
Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar
För aktörerna på finansmarknadsområdet är det angeläget att de nya bestämmelserna träder i kraft så snart som möjligt. Ett tidigare ikraftträdande än den 1 mars 2015 bedöms inte möjligt.
Den nya bestämmelse som begränsar möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar bör inte gälla vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet av lagändringen. En övergångsbestämmelse med detta innehåll föreslås därför.
13. Konsekvenser
Regeringens bedömning: De föreslagna lagändringarna, som syftar till att anpassa svensk lag till Rom I-förordningen, bedöms inte leda till några ökade kostnader för det allmänna eller för företag.
Förslaget att begränsa ett konkursbos möjlighet att begära återgång av vissa rättshandlingar har en positiv samhällsekonomisk effekt. Förslaget bedöms inte medföra några kostnader för berörda aktörer eller för det allmänna.
Bedömningen i promemorian (Ds 2013:21) och utkastet till lagrådsremiss överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Departementspromemorians (Ds 2013:71) och promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning
Rom I- och Rom II-förordningarna
De föreslagna lagändringarna har till syfte att anpassa svensk lag till Rom I-förordningen, som redan gäller i Sverige. Förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Detta innebär att förordningens regler, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan gäller för avtal som har ingåtts sedan dess. De nya bestämmelserna ger alltså uttryck för ett rättsläge som redan råder. Förslagen bedöms av dessa skäl inte medföra några ökade kostnader för det allmänna eller för företag.
Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar
Förslaget berör aktörer på finansmarknaden som deltar i eller driver avvecklingssystem eller som ställer finansiella säkerheter, men även andra aktörer i en konkurs där vissa rättshandlingar med egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket konkurslagen har vidtagits efter ett beslut om konkurs. En konkursförvaltare kommer inte att kunna begära att sådana transaktioner ska återgå. Förslaget bör leda till ökad stabilitet i det finansiella systemet. Detta bör i sin tur ha positiva samhällsekonomiska effekter.
Förslaget bedöms inte medföra några ökade kostnader för berörda aktörer eller för det allmänna.
14. Författningskommentar
14.1. Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområde undantas
1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 6.
Av första stycket framgår att lagen tillämpas på internationella köp av lösa saker. Lagen reglerar dock inte alla frågor som hör samman med avtalet, t.ex. när det gäller parternas rättshandlingsförmåga eller eventuella formkrav för avtalet (se 2 §). Lagvalet för de frågor som inte omfattas av lagen bestäms av Rom I-förordningen.
I andra stycket anges de köp som undantas från lagens tillämpningsområde. Rom I-förordningen har ersatt Romkonventionen för de länder som omfattas av förordningen (artikel 24 i förordningen). Hänvisningen i fjärde punkten till konventionen ersätts därför av en motsvarande hänvisning till förordningen. Konsumentköp kommer alltså även fortsättningsvis att vara undantagna från lagens tillämpningsområde.
För att avgöra vilket lands lag som ska tillämpas på ett konsumentköp gäller i första hand de särskilda lagvalsreglerna för konsumentavtal i artikel 6 i förordningen. För köp som omfattas av konsumentköplagen, men inte av artikel 6, tillämpas dock förordningens allmänna lagvalsregler (artiklarna 3 och 4). Ett exempel på ett sådant köp kan vara att en småföretagare köper en hushållsapparat som han eller hon avser att använda huvudsakligen i hemmet men också i företaget (se prop. 1997/98:14 s. 23).
Övriga ändringar är språkliga.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015.
Av Rom I-förordningen följer att förordningen ersätter Romkonventionen och tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 17 december 2009 (artiklarna 24 och 28). Förordningen gäller alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild
övergångsbestämmelse. Romkonventionen kommer dock – genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser – att fortsätta tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 till och med den 16 december 2009 (se kommentaren till lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser).
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-1
14.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
1 § I denna lag finns bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal.
Av paragarafen, som har ett nytt innehåll, framgår det att lagen kompletterar Rom I-förordningen när det gäller vissa försäkringsavtal. De grundläggande reglerna finns alltså i Rom I-förordningen, som innehåller en i princip heltäckande reglering av tillämplig lag för försäkringsavtal och övriga frågor av relevans för lagvalet. Övervägandena finns i avsnitt 7.
2 § Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal
om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas.
Paragrafen innehåller en särskild bestämmelse om var risken ska anses finnas vid vissa fordonsförsäkringar. Genom paragrafen genomförs artikel 4.4 i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring (artikel 15 i det kodifierade motorfordonsförsäkringsdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 7.
Flera av Rom I-förordningens lagvalsregler när det gäller försäkringsavtal utgår från var den försäkrade risken ska anses finnas. Enligt artikel 7.6 ska det land där risken anses finnas fastställas enligt EU:s försäkringsdirektiv. Av artikel 4.4 i det femte direktivet om motorfordonsförsäkring framgår dock att vid vissa motorfordonsförsäkringsavtal ska platsen för risken fastställas på ett sätt som avviker från försäkringsdirektiven. Det gäller när ett fordon som är registrerat i ett EES-land köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i ett annat EES-land, dvs. i importsituationer. Av paragrafen, som motsvarar punkten c i den hittillsvarande 3 §, framgår att risken i dessa fall under viss tid ska anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas (se prop. 2006/07:50 s. 43 f.). Detta innebär ingen ändring i sak och motsvarar även vad som gäller enligt 1 kap. 17 § andra stycket 3 försäkringsrörelselagen (2010:2043).
De övriga bestämmelserna i den hittillsvarande 3 § har sin motsvarighet i EU:s försäkringsdirektiv. Direktiven är direkt tillämpliga genom en hänvisning i Rom I-förordningen (artikel 7.6). Att dessa bestämmelser upphävs innebär alltså inte heller någon förändring i förhållande till gällande rätt.
3 § På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i
förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
Paragrafen innehåller en särskild lagvalsregel för avtal om obligatorisk skadeförsäkring. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Paragrafen, som motsvarar den hittillsvarande 12 §, innebär att det är lagen i den EES-stat som har påbjudit försäkringsplikten som är exklusivt tillämplig på försäkringsavtalet (se vidare prop. 1992/93:222 s. 49). I Sverige finns det regler om obligatorisk skadeförsäkring när det gäller t.ex. trafikförsäkring och patientförsäkring. Att en nationell lagvalsregel av detta slag är tillåten framgår av artikel 7.4 i Rom I-förordningen. Ändringarna i paragrafen innebär ingen förändring i förhållande till gällande rätt.
Begreppsanvändningen i lagen bygger på EU:s försäkringsdirektiv och har inte förändrats genom Rom I-förordningen. Definitionerna av olika försäkringstyper i nuvarande 1 och 2 §§ upphävs dock, eftersom motsvarande definitioner följer direkt av förordningen och av EU:s försäkringsdirektiv. Med skadeförsäkring avses även fortsättningsvis sådana försäkringar som anges i 2 kap. 11 § första stycket försäkringsrörelselagen (2010:2043).
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
Lagändringarna börjar tillämpas den 1 mars 2015.
Ändringarna är en anpassning av svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationella regler. Rom I-förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningens regler gäller alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse.
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-2
14.3. Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
13 kap. Om styckegodstransport Definitioner
1 § I detta kapitel avses med
transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport,
transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-
Visbyreglerna),
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen, konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller
3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
I paragrafen definieras vissa grundläggande begrepp vid styckegodstransport. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
I paragrafen läggs det till en definition av begreppet konventionsfart. Begreppet har betydelse för i vilka fall de tvingande svenska styckegodsreglerna alltid ska tillämpas i utrikes fart (se 4 § tredje stycket). Begreppet har också betydelse för i vilka fall bestämmelsen om ombordkonossement i 14 kap. alltid är tvingande i utrikes fart (se 14 kap. 2 § tredje stycket). Med konventionsfart avses sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (artikel 10 i den konventionen). Det är därmed fråga om sjötransport av gods mellan två stater när ett konossement ska utfärdas. Vidare krävs att den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat, att konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller att det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla. Med konossement avses det dokument som utfärdas till bevis om godsbefordringsavtalet och som innebär att godset får lämnas ut endast mot att dokumentet återställs. En definition av begreppet konossement finns i 42 §.
Övriga ändringar är språkliga.
Tillämpningsområde
2 § Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods.
I paragrafen anges tillämpningsområdet för kapitlet. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Enligt paragrafen, som har ett nytt innehåll, ska kapitlet tillämpas på avtal om sjötransport av styckegods. Lagvalsreglerna i paragrafen upphävs. Ändringen innebär att kapitlet alltid gäller när svensk rätt ska tillämpas på avtalet. Genom ändringen förtydligas att kapitlet ska tillämpas vid all s.k. fri fart, dvs. utrikes transporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde.
Om det finns en lagkonflikt, bestäms lagvalet av Rom I-förordningen. Förordningen innehåller en särskild lagvalsregel för transportavtal (artikel 5, se avsnitt 4 och 8.2).
Avtalsbestämmelser
4 § En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning som den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning
för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
I paragrafen anges omfattningen av den tvingande regleringen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Av paragrafen, som har ett delvis nytt innehåll, framgår att bestämmelserna om styckegodstransport är i huvudsak tvingande (se dock den nya 4 a §). I första stycket anges att den tvingande regleringen gäller i inrikes fart i Sverige och i viss utrikes fart. Den tvingande regleringens omfattning motsvarar kapitlets hittillsvarande tillämpningsområde (se vidare prop. 1993/94:195 s. 211 f.). Detta bevarar det nuvarande rättsläget. Kapitlet har nämligen hittills varit tvingande i de fall det uttryckligen ska tillämpas. Ingen ändring i sak är alltså avsedd.
Kapitlet är dispositivt i vissa fall av s.k. fri fart, dvs. utrikes transporter som faller utanför Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde.
Andra stycket motsvarar det hittillsvarande första stycket andra meningen.
Av det nya tredje stycket framgår att de tvingande reglerna ska tillämpas i inrikes fart i Sverige och i konventionsfart, dvs. sådan utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde (se kommentaren till 1 §), oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Det innebär att de tvingande reglerna i dessa fall gäller även när utländsk rätt ska tillämpas på avtalet enligt Rom I-förordningen. I konventionsfart har dock parterna möjlighet att avtala att lagen i en annan bestämd konventionsstat ska tillämpas i stället. Då gäller det landets lag fullt ut. De tvingande svenska styckegodsreglerna ska däremot – trots förordningen – tillämpas, om parterna har avtalat att lagen i en icke-konventionsstat ska tillämpas.
Fjärde stycket motsvarar det hittillsvarande tredje stycket.
De hittillsvarande andra och fjärde styckena flyttas till den nya 4 a §. Övriga ändringar är språkliga.
4 a § Det som sägs i 4 § gäller inte 5, 8–11 och 14–23 §§ och utgör inte heller
hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri.
Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla.
I paragrafen, som är ny och motsvarar de hittillsvarande andra och fjärde styckena i 4 §, anges vissa undantag från den tvingande regleringen i 4 § (se vidare prop. 1993/94:195 s. 214 f.). Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Paragrafen har tillkommit av redaktionella skäl med anledning av de ändringar som görs i 4 §. Någon ändring i sak är inte avsedd.
Skiljedom
61 § Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena ska också tillämpas. Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
Paragrafen innehåller särskilda regler för skiljeförfaranden som gäller tvister om styckegodstransporter. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
I första stycket upphävs lagvalsregeln för skiljeförfaranden. Det finns alltså inte längre någon särskild lagvalsregel för dessa fall.
Övriga ändringar är språkliga.
14 kap. Om befraktning av fartyg Tillämpningsområde och definitioner
1 § Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg.
Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används.
I paragrafen regleras befraktningsreglernas tillämpningsområde och vissa grundläggande begrepp inom befraktningsområdet. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.
Enligt första stycket ska kapitlet tillämpas på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. De lagvalsregler som har tillkommit genom nordiskt samarbete upphävs. Ändringarna innebär att befraktningsreglerna
gäller, när svensk rätt ska tillämpas på avtalet (se dock 2 § tredje stycket). Om det finns en lagkonflikt, bestäms lagvalet av Rom I-förordningen. Förordningen innehåller en särskild lagvalsregel för transportavtal (artikel 5, se avsnitt 4 och 8.3).
Övriga ändringar är språkliga.
Avtalsfrihet
2 § Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning som något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §.
Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
I paragrafen anges i vilka fall de i huvudsak dispositiva befraktningsreglerna är tvingande. Övervägandena finns i avsnitt 8.3.
I andra stycket upphävs den särskilda lagvalsregeln för inrikes fart i Danmark, Finland och Norge.
Av tredje stycket följer att 18 §, som reglerar utfärdande av ombordkonossement, är tvingande i sådan fart som anges i 13 kap. 4 §. Detta motsvarar vad som gäller i dag.
I det nya fjärde stycket anges emellertid att bestämmelsen i inrikes fart i Sverige och i utrikes fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde ska tillämpas, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Det innebär att den tvingande regleringen i dessa fall utsträcks till att gälla även när utländsk rätt ska tillämpas på avtalet. Detta gäller dock inte i sådan fart som faller under Haag-Visbyreglernas tillämpningsområde, om parterna har avtalat att lagen i en annan konventionsstat ska tillämpas. I sådant fall gäller det landets lag fullt ut. Bestämmelsen om ombordkonossement ska däremot – trots Rom I-förordningen – tillämpas, om parterna har avtalat att lagen i en icke-konventionsstat ska tillämpas (se vidare kommentaren till 13 kap. 4 §).
Femte stycket motsvarar det hittillsvarande fjärde stycket.
Övriga ändringar är språkliga.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
Lagändringarna börjar tillämpas den 1 mars 2015.
Genom ändringarna anpassas svensk lag till Rom I-förordningen. Av EU-rätten följer att förordningen är direkt tillämplig i Sverige och har företräde framför nationella regler. Förordningen ska tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningen gäller alltså, trots de äldre svenska lagvalsreglerna, sedan dess. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse.
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-3
14.4. Förslaget till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015.
Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser införlivar Romkonventionen i svensk rätt. Genom förevarande lag upphävs lagen vid utgången av februari 2015. Rom I-förordningen är universellt tillämplig (artikel 2), vilket innebär att den lag som utpekas ska tillämpas oavsett om det är lagen i ett land som omfattas av förordningen eller inte. Detta innebär att Rom I-förordningens lagvalsregler är tillämpliga även i förhållande till t.ex. Danmark, som är part i Romkonventionen men som inte omfattas av förordningen.
Av Rom I-förordningen följer att den tillämpas på avtal som har ingåtts den 17 december 2009 eller senare (artikel 28). Förordningens regler tillämpas alltså, trots de äldre svenska bestämmelserna, redan för avtal som har ingåtts därefter. Detta framgår direkt av förordningen och inte av någon särskild övergångsbestämmelse. Den upphävda lagen ska dock, enligt allmänna principer, alltjämt tillämpas på avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 – då lagen trädde i kraft – till och med den 16 december 2009. För tiden därefter gäller Rom I-förordningen.
Hänvisningar till S14-4
14.5. Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
7 § Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Av paragrafen framgår att det finns vissa situationer när bestämmelserna om den s.k. ursprungslandsprincipen i 3–5 §§ inte tillämpas (se vidare prop. 2001/02:150 s. 115 f.). Övervägandena finns i avsnitt 7.
Ändringen i paragrafen är en följd av att lagvalsregler för försäkringsavtal nu finns i Rom I-förordningen. Den hittillsvarande hänvisningen till
lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal ersätts av motsvarande hänvisning till artikel 7 i förordningen.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015. Det hänvisas till kommentaren till ikraftträdandebestämmelsen i lagen om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-5
14.6. Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)
3 § Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Paragrafen gäller lagens tillämplighet när ett förmedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. Övervägandena finns i avsnitt 9.
Ändringen är en följd av att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser upphävs. Rom I-förordningen gäller på det område som den upphävda lagen reglerade.
Ikraftträdande
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
Lagändringen börjar tillämpas den 1 mars 2015. Det hänvisas till kommentaren till lagen om upphävande av lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-6
14.7. Förslaget till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
3 kap. Verkningar av konkurs Gäldenärens förlust av sin rådighet
2 § En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast
dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes
Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar.
Paragrafen innehåller ett antal undantag från huvudregeln att en rättshandling som en gäldenär företar i strid med rådighetsförbudet inte kan göras gällande mot ett konkursbo (se 3 kap. 1 §). I paragrafen regleras även ett konkursbos möjlighet att begära att vissa rättshandlingar ska gå åter. Övervägandena finns i avsnitt 11.
I andra stycket, som är nytt, införs en begränsning av ett konkursbos möjlighet att begära att en i och för sig giltig överlåtelse av eller annat förfogande över egendom ska gå åter (jfr första stycket andra meningen).
Ändringen innebär att ett konkursbo inte kan begära att en överlåtelse av eller annat förfogande över egendom, t.ex. pantsättning, ska gå åter, om det rör sig om egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket. Den egendom som avses är alltså finansiella instrument, valuta, guld som har ställts som säkerhet till en central motpart och fordringar som uppkommit på grund av att ett kreditinstitut har beviljat ett penninglån. Hänvisningen till 8 kap. 10 § andra stycket avser bara vilken typ av egendom som undantas från återgångsregeln. Egendomen behöver alltså i övrigt inte uppfylla de krav som föreskrivs i den bestämmelsen (t.ex. att egendomen har ställts som säkerhet).
Bedömningen av om återgångsregeln är tillämplig ska göras vid tidpunkten för överlåtelsen av eller förfogandet över egendomen. Om det är fråga om undantagen egendom, t.ex. ett finansiellt instrument, är återgångsregeln inte tillämplig, även om egendomen senare hos motparten har ersatts av annan egendom.
Finansiella instrument och valuta undantas generellt från återgångsregeln (se vidare prop. 1999/2000:18 s. 107 och prop. 2004/05:30 s. 32). Med guld avses sådant guld som uppfyller kraven i Europeiska kommissionens delegerade förordning (EU) nr 153/2013 (se prop. 2013/14:111 s. 101). I fråga om de fordringar som omfattas av bestämmelsen avses med penninglån detsamma som i aktiebolagslagen (2005:551). Se vidare prop. 2010/11:95 s. 49.
Övriga ändringar är språkliga.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Enligt punkten 1 börjar den nya bestämmelsen gälla den 1 mars 2015.
Punkten 2 innebär att den nya bestämmelsen som begränsar möjligheten för ett konkursbo att begära att en rättshandling ska återgå inte ska
gälla vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet. I sådant fall gäller äldre föreskrifter i fråga om ett konkursbos möjlighet att begära att ett förfogande över egendom ska gå åter.
Övervägandena finns i avsnitt 12.
Hänvisningar till S14-7
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 593/2008
av den 17 juni 2008
om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67.5 andra
strecksatsen,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kom-
mitténs yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget (2), och
av följande skäl:
(1)
Gemenskapen har satt som mål att bevara och utveckla ett
område med frihet, säkerhet och rättvisa. I syfte att gradvis
upprätta ett sådant område bör gemenskapen besluta om
åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med gränsöver-
skridande följder i den mån de behövs för att den inre
marknaden ska fungera väl.
(2)
Enligt artikel 65 b i fördraget ska dessa åtgärder omfatta
främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmelser
i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domstolars
behörighet.
(3)
Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i Tammerfors den
15 och 16 oktober 1999 sitt stöd för principen om
ömsesidigt erkännande av domar och andra avgöranden av
rättsliga myndigheter och såg detta som en hörnsten i det
rättsliga samarbetet på det civilrättsliga området samt
uppmanade rådet och kommissionen att anta ett åtgärds-
program för att genomföra den principen.
(4)
Den 30 november 2000 antog rådet ett gemensamt
åtgärdsprogram för kommissionen och rådet för genom-
förande av principen om ömsesidigt erkännande av
domar på privaträttens område (3). I programmet
identifieras åtgärder som rör harmonisering av lagvalsregler
som åtgärder som underlättar ömsesidigt erkännande av
domar.
(5)
I Haagprogrammet (4), som Europeiska rådet antog den
5 november 2004, uppmanades till fortsatt aktivt arbete
med lagvalsreglerna för avtalsförpliktelser (”Rom I”).
(6)
Om den inre marknaden ska fungera väl, måste medlems-
staternas lagvalsregler leda till att domstolarna i varje
medlemsstat tillämpar samma lands lag, oavsett var talan
har väckts, i syfte att göra det lättare att förutse hur en tvist
kommer att lösas, öka rättssäkerheten och främja fri
rörlighet för domar.
(7)
Denna förordnings materiella tillämpningsområde och
bestämmelser bör överensstämma med rådets förordning
(EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols
behörighet och om erkännande och verkställighet av domar
på privaträttens område (5) (”Bryssel I”) och Europaparla-
mentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den
11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska
förpliktelser (6) (”Rom II”).
(8)
Familjeförhållanden bör omfatta förhållanden mellan för-
äldrar och barn, mellan makar, mellan besvågrade samt
mellan släktingar på sidolinjen. Hänvisningen i artikel 1.2
till förhållanden som har samma verkan som äktenskap och
andra familjeförhållanden bör tolkas i enlighet med lagen i
den medlemsstat där talan väcks.
(9)
Förpliktelser som följer av växlar, checkar, löpande
skuldebrev och andra negotiabla värdepapper bör också
omfatta fraktsedlar i den utsträckning som förpliktelserna
enligt fraktsedeln följer av dess negotiabla karaktär.
(10)
Förpliktelser som har sin grund i diskussioner som föregår
ingåendet av ett avtal omfattas av artikel 12 i förordning
(EG) nr 864/2007. Sådana förpliktelser bör således inte
omfattas av den här förordningens tillämpningsområde.
(11)
Parternas frihet att välja tillämplig lag bör utgöra en av
hörnstenarna för systemet av lagvalsregler för avtalsförplik-
telser.
(12)
En överenskommelse mellan parterna om att överföra
exklusiv behörighet till en eller flera domstolar i en
medlemsstat för att lösa avtalstvister bör utgöra en av de
faktorer som bör tas i beaktande vid avgörandet av
huruvida ett lagval klart framgår.
(13)
Denna förordning hindrar inte parterna från att i sitt avtal
hänvisa till en annan lag än en stats lag eller till en
internationell konvention.
L 177/6
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
(1) EUT C 318, 23.12.2006, s. 56.
(2) Europaparlamentets yttrande av den 29 november 2007 (ännu ej
offentliggjort i EUT) och rådets beslut av den 5 juni 2008.
(3) EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.
(4) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.
(5) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom
förordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
(6) EUT L 199, 31.7.2007, s. 40.
(14)
Om gemenskapen i en lämplig rättsakt skulle anta regler
inom den materiella avtalsrätten, inklusive standardformu-
leringar och standardvillkor, kan det där fastställas att
parterna får välja dessa regler som tillämplig lag.
(15)
När ett lagval har gjorts och alla andra omständigheter av
betydelse i det aktuella fallet föreligger i ett annat land än i
det land vars lag har valts, bör lagvalet inte hindra
tillämpningen av sådana lagregler i det landet som inte
kan avtalas bort. Denna bestämmelse bör tillämpas oavsett
om det vid valet av lag också har avtalats om behörighet för
en domstol eller inte. Eftersom avsikten inte är att göra
någon ändring i sak i förhållande till artikel 3.3 i 1980 års
konvention om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (1)
(”Romkonventionen”) bör ordalydelsen i den här förord-
ningen i möjligaste mån anpassas till artikel 14 i förordning
(EG) nr 864/2007.
(16)
För att bidra till denna förordnings övergripande mål, dvs.
rättssäkerhet i det europeiska rättsområdet, bör lagvalsreg-
lerna vara mycket förutsebara. En domstol bör dock ha en
viss frihet att avgöra vilken lag som har starkast anknytning
till den aktuella situationen.
(17)
När det gäller frågan om tillämplig lag när inget lagval har
gjorts, bör begreppen ”utförande av tjänster” och ”försälj-
ning av varor” tolkas på samma sätt som vid tillämpning av
artikel 5 i förordning (EG) nr 44/2001 i den mån
försäljning av varor och utförande av tjänster omfattas av
den förordningen. Franchise- och distributionsavtal omfat-
tas av särskilda regler trots att de är tjänsteavtal.
(18)
När det gäller frågan om tillämplig lag när inget lagval har
gjorts, bör multilaterala system vara system inom vilka
handel bedrivs, t.ex. reglerade marknader och multilaterala
handelsplattformar enligt artikel 4 i Europaparlamentets
och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om
marknader för finansiella instrument (2), oavsett om dessa
är beroende av en central motpart eller ej.
(19)
När något faktiskt lagval inte har gjorts, bör tillämplig lag
fastställas i enlighet med den regel som har fastställts för
avtalstypen i fråga. Om avtalet inte kan hänföras till någon
av de fastställda avtalstyperna, eller om dess enskilda delar
omfattas av fler än en av de fastställda typerna, bör
tillämplig lag vara lagen i det land där den part som ska
utföra avtalets karakteristiska prestation har sin vanliga
vistelseort. Om avtalet består av en samling rättigheter och
skyldigheter som kan omfattas av fler än en av de fastställda
avtalstyperna, bör avtalets karakteristiska prestation fast-
ställas med hänsyn till dess tyngdpunkt.
(20)
Om det klart framgår att avtalet uppenbart har en närmare
anknytning till ett annat land än det som anges i artikel 4.1
och 4.2 bör en skyddsklausul ange att lagen i det andra
landet ska tillämpas. För att kunna fastställa det landet bör
hänsyn bland annat tas till om det aktuella avtalet har en
mycket nära koppling till ett eller flera andra avtal.
(21)
Om inget lagval har gjorts och tillämplig lag inte kan
fastställas vare sig på grundval av det faktum att avtalet kan
hänföras till någon av de fastställda typerna eller som lagen
i det land där den part som ska utföra avtalets
karakteristiska prestation har sin vanliga vistelseort, bör
avtalet omfattas av lagen i det land med vilket det har
starkast anknytning. För att kunna fastställa det landet bör
hänsyn tas bland annat till om det aktuella avtalet har en
mycket nära koppling till ett eller flera andra avtal.
(22)
När det gäller tolkningen av godstransportavtal avses ingen
materiell ändring i förhållande till artikel 4.4 tredje
meningen i Romkonventionen. Av detta följer att certe-
partier för en enstaka resa och andra avtal vilkas huvudsyfte
är transport av gods bör anses utgöra avtal om gods-
transport. I denna förordning bör med ”avsändare” avses
varje person som ingår ett transportavtal med trans-
portören, och med ”transportör” den avtalspart som åtar sig
att transportera varorna, vare sig han eller hon själv utför
transporten eller ej.
(23)
När det gäller avtal som har ingåtts med parter som anses
vara svagare, bör dessa parter skyddas med hjälp av
lagvalsregler som är mer gynnsamma för dessa parters
intressen än de allmänna reglerna.
(24)
I fråga om konsumentavtal bör lagvalsregeln göra det
möjligt att minska utgifterna för att lösa tvister i dessa
ärenden, som ofta rör små belopp, och ta hänsyn till
utvecklingen av ny teknik för distansförsäljning. För att
uppnå överensstämmelse med förordning (EG) nr 44/2001
bör man dels låta begreppet ”riktad verksamhet” vara ett
villkor för tillämpningen av konsumentskyddsregeln, dels se
till att begreppet tolkas på samma sätt i förordning (EG)
nr 44/2001 och den här förordningen genom att hänvisa
till ett gemensamt uttalande från rådet och kommissionen
om artikel 15 i förordning (EG) nr 44/2001 där det anges
att det för att artikel 15.1 c ska kunna tillämpas ”inte räcker
med att ett företag riktar sin verksamhet till den medlems-
stat där konsumenten har hemvist, eller till flera medlems-
stater bland vilka den staten ingår, utan dessutom måste ett
avtal ha ingåtts inom ramen för denna verksamhet.” I
uttalandet anges även att ”det inte räcker med att en
webbplats är tillgänglig för att artikel 15 ska kunna till-
lämpas, men en omständighet att beakta är om denna
webbplats ger möjlighet att ingå distansavtal och om ett
sådant distansavtal också faktiskt har ingåtts på ett eller
4.7.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 177/7
(1) EUT C 334, 30.12.2005, s. 1.
(2) EUT L 145, 30.4.2004, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv
2008/10/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 33).
annat sätt. Därvid är det språk eller den valuta som används
på en webbplats ingen relevant faktor”.
(25)
Konsumenten bör skyddas av sådana regler i det land där
han eller hon har sin vanliga vistelseort som inte kan avtalas
bort, förutsatt att avtalet har ingåtts som ett resultat av att
näringsidkaren bedriver sin affärsverksamhet eller yrkes-
verksamhet i landet i fråga. Samma skydd bör garanteras
om näringsidkaren, i de fall där han inte bedriver sin
affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det land där
konsumenten har sin vanliga vistelseort, på något sätt
riktar sådan verksamhet till det landet eller till flera länder,
däribland det landet, och avtalet ingås som en följd av sådan
verksamhet.
(26)
Vid tillämpningen av denna förordning bör finansiella
tjänster, såsom investeringstjänster och investeringsverk-
samhet och sidotjänster som en näringsidkare tillhanda-
håller en konsument, enligt definitionen i avsnitten A och B
i bilaga I i direktiv 2004/39/EG, samt avtal för försäljning
av andelar i företag för kollektiva investeringar, oavsett om
de omfattas av rådets direktiv 85/611/EEG av den
20 december 1985 om samordning av lagar och andra
författningar som avser företag för kollektiva investeringar i
överlåtbara värdepapper (fondföretag) (1), omfattas av
artikel 6 i den här förordningen. När en hänvisning görs
till villkoren för emittering, erbjudande till allmänheten och
anbud om övertagande av överlåtbara värdepapper och för
tecknande eller inlösning av andelar i företag för kollektiva
investeringar, bör dessa hänvisningar följaktligen inbegripa
alla de aspekter som binder emittenten eller anbudsgivaren
till konsumenten, men bör inte inbegripa frågor som berör
tillhandahållandet av finansiella tjänster.
(27)
Olika undantag bör göras från den allmänna lagvalsregeln i
fråga om konsumentavtal. Enligt ett sådant undantag bör
den allmänna regeln inte gälla avtal om sakrätt till fast
egendom eller hyresrätt till sådan egendom, såvida inte
avtalet gäller rätten att använda fast egendom på tidsdel-
ningsbasis i den mening som avses i Europaparlamentets
och rådets direktiv 94/47/EG av den 26 oktober 1994 om
skydd för köparna vad avser vissa aspekter i avtal om
nyttjanderätten till fast egendom på tidsdelningsbasis (2).
(28)
Det är viktigt att säkerställa att rättigheter och skyldigheter
som utgör ett finansiellt instrument inte omfattas av den
allmänna regel som gäller för konsumentavtal, eftersom
detta kan medföra att skilda lagar tillämpas på vart och ett
av de utfärdade instrumenten, varigenom deras art ändras
och fungibel handel med och fungibelt utbud av dessa
instrument förhindras. På samma sätt behöver det avtals-
förhållande som upprättas mellan emittenten eller anbuds-
givaren och den som tecknar sig för instrumentet inte
nödvändigtvis omfattas av de bindande reglerna om
tillämpning av lagen i det land där kunden har sin vanliga
vistelseort, eftersom det bör säkerställas att villkoren för en
emittering eller ett anbud är enhetliga. Detta resonemang
bör också tillämpas på de multilaterala system som
omfattas av artikel 4.1 h, för vilka det bör säkerställas att
den lag som gäller i det land där konsumenten har sin
vanliga vistelseort inte strider mot de regler som gäller för
avtal som har ingåtts inom ramen för sådana system eller
med operatören av sådana system.
(29)
När det i denna förordning hänvisas till rättigheter och
skyldigheter som utgör villkoren för emittering, erbjudande
till allmänheten eller anbud om övertagande av överlåtbara
värdepapper, och för tecknande eller inlösning av andelar i
företag för kollektiva investeringar, bör dessa hänvisningar
inbegripa villkoren för bland annat tilldelning av värde-
papper eller andelar, rättigheter i fall av överteckning,
återkallelserätter och liknade frågor relaterade till anbudet,
samt de frågor som avses i artiklarna 10, 11, 12 och 13, så
att det säkerställs att alla de relevanta avtalsaspekter av ett
anbud som binder emittenten eller anbudsgivaren till
konsumenten regleras i en enda lag.
(30)
Med finansiella instrument och överlåtbara värdepapper
avses i denna förordning finansiella instrument och över-
låtbara värdepapper enligt definitionen i artikel 4 i direktiv
2004/39/EG.
(31)
Ingenting i denna förordning bör hindra funktionen för ett
formellt arrangemang utformat som ett system enligt
artikel 2 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/
26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i
system för överföring av betalningar och värdepapper (3).
(32)
Med tanke på transportavtalens och försäkringsavtalens
särskilda egenskaper bör det finnas särskilda bestämmelser
som säkerställer en lämplig skyddsnivå för passagerare och
försäkringstagare. Artikel 6 bör därför inte tillämpas i
samband med dessa särskilda avtal.
(33)
Om ett försäkringsavtal som inte täcker en stor risk täcker
mer än en risk, av vilka minst en föreligger i en medlemsstat
och minst en i ett tredjeland, bör de särskilda bestämmel-
serna om försäkringsavtal i denna förordning endast till-
lämpas på den risk eller de risker som finns i den eller de
relevanta medlemsstaterna.
(34)
Regeln om individuella anställningsavtal bör inte påverka
tillämpningen av internationellt tvingande regler i utstatio-
neringslandet i enlighet med Europaparlamentets och rådets
direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om
utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahål-
lande av tjänster (4).
L 177/8
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
(1) EGT L 375, 31.12.1985, s. 3. Direktivet senast ändrat genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/18/EG (EUT L 76,
19.3.2008, s. 42).
(2) EGT L 280, 29.10.1994, s. 83.
(3) EGT L 166, 11.6.1998, s. 45.
(4) EGT L 18, 21.1.1997, s. 1.
(35)
Arbetstagare bör inte förvägras det skydd som de erbjuds
genom bestämmelser från vilka undantag inte får göras
genom avtal, eller från vilka undantag får göras endast till
deras fördel.
(36)
För individuella anställningsavtal gäller dessutom att
utförandet av arbete i ett annat land bör anses som
tillfälligt om arbetstagaren förväntas återuppta sitt arbete i
ursprungslandet efter att ha utfört sin uppgift i utlandet. Att
ett nytt arbetsavtal sluts med den ursprunglige arbets-
givaren eller en arbetsgivare som tillhör samma företags-
grupp som den ursprunglige arbetsgivaren bör inte hindra
att arbetstagaren anses tillfälligtvis utföra sitt arbete i ett
annat land.
(37)
Allmänintresset motiverar att medlemsstaternas domstolar
i vissa undantagsfall bör få möjlighet att tillämpa undantag
genom att åberopa grunderna för rättsordningen (”public
policy”) och internationellt tvingande regler. Begreppet
”internationellt tvingande regler” bör skiljas från uttrycket
”bestämmelser som inte får avtalas bort”, och bör tolkas
mer restriktivt.
(38)
Vid frivillig överlåtelse av fordran bör begreppet ”förhål-
lande” klargöra att artikel 14.1 även gäller egendoms-
aspekterna av en överlåtelse mellan överlåtaren och
förvärvaren i rättsordningar där sådana aspekter behandlas
separat från aspekterna i lagbestämmelser om avtalsför-
pliktelser. Begreppet ”förhållande” bör inte uppfattas så att
det avser varje tänkbart förhållande som kan föreligga
mellan överlåtaren och förvärvaren. Framför allt är det inte
avsett att omfatta prejudiciella frågor om frivillig överlåtelse
av fordran eller avtalsenlig subrogation. Begreppet bör strikt
begränsas till aspekter med direkt relevans för den frivilliga
överlåtelse av fordran eller avtalsenliga subrogation som
avses.
(39)
Av rättssäkerhetsskäl bör man ge en tydlig definition av
begreppet ”vanlig vistelseort”, särskilt för bolag, föreningar
och andra juridiska personer. I motsats till artikel 60.1 c i
förordning (EG) nr 44/2001 som innehåller tre kriterier bör
lagvalsregeln begränsas till ett enda kriterium; annars skulle
parterna inte kunna förutse vilken lag som är tillämplig i
deras fall.
(40)
Man bör undvika fördelning på flera instrument av
lagvalsregler och oförenlighet mellan sådana regler. Genom
denna förordning utesluts emellertid inte möjligheten att
införa lagvalsregler för avtalsförpliktelser i gemenskaps-
rättsliga bestämmelser när det gäller särskilda frågor.
Denna förordning bör emellertid inte påverka tillämp-
ningen av andra instrument som fastställer bestämmelser
avsedda att bidra till att den inre marknaden fungerar väl, i
den mån de inte kan tillämpas tillsammans med den lag
som anvisas genom reglerna i förordningen. Tillämpningen
av bestämmelser i den tillämpliga lag som anvisas i denna
förordning bör inte begränsa den fria rörligheten för varor
och tjänster såsom den regleras av gemenskapsinstrument,
exempelvis Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/
31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel
på den inre marknaden (”direktiv om elektronisk han-
del”) (1).
(41)
Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden
innebär att denna förordning inte bör påverka inter-
nationella konventioner som en eller flera medlemsstater
är anslutna till vid den tidpunkt då denna förordning antas.
För att göra reglerna mer tillgängliga bör kommissionen, på
grundval av uppgifter från medlemsstaterna, offentliggöra
en förteckning över de konventioner det rör sig om i
Europeiska unionens officiella tidning.
(42)
Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag för
Europaparlamentet och rådet om förfaranden och villkor i
enlighet med vilka medlemsstaterna, i enskilda undan-
tagsfall och avseende sektorsfrågor, ska ha rätt att för egen
del med tredjeländer förhandla om och ingå avtal som
innehåller bestämmelser om tillämplig lag för avtalsförplik-
telser.
(43)
Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det
därför, på grund av förordningens omfattning och verk-
ningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan
gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets-
principen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportio-
nalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte
utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(44)
I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europeiska
unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen fogade protokollet om Förenade kungarikets
och Irlands ställning har Irland meddelat sin önskan att
delta i antagandet och tillämpningen av denna förordning.
(45)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Förenade
kungarikets och Irlands ställning, och utan att det påverkar
tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Förenade
kungariket inte i antagandet av denna förordning, som inte
är bindande för eller tillämplig i Förenade kungariket.
(46)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Danmarks
ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna
förordning, som inte är bindande för eller tillämplig i
Danmark.
4.7.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 177/9
(1) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Artikel 1
Materiellt tillämpningsområde
1. Denna förordning ska tillämpas på avtalsförpliktelser på
privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt.
Den ska i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor, tullfrågor och
förvaltningsrättsliga frågor.
2. Denna förordning är inte tillämplig på
a)
frågor
som
rör
fysiska
personers
rättsliga
status,
rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, om inte annat
följer av artikel 13,
b)
förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden och
förhållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana
förhållanden har samma verkan, inbegripet underhålls-
skyldighet,
c)
förpliktelser som har sin grund i makars förmögenhets-
förhållanden, förmögenhetsförhållanden i förhållanden som
enligt den lag som är tillämplig på sådana förhållanden har
samma verkan som äktenskap samt arv och testamente,
d)
förpliktelser som har sin grund i växlar, checkar, löpande
skuldebrev och andra negotiabla värdepapper, i den
utsträckning som förpliktelserna enligt sådana andra
värdepapper följer av deras negotiabla karaktär,
e)
skiljedomsavtal och avtal om val av domstol,
f)
frågor som underkastas lagreglerna om bolag, föreningar
och andra juridiska personer, såsom frågor om deras
upprättande genom registrering eller på annat sätt, deras
rättskapacitet, interna organisation eller upplösning samt
om personligt ansvar för delägare eller medlemmar och
organ i denna egenskap för bolagets, föreningens eller den
juridiska personens förpliktelser,
g)
frågan om en mellanman kan binda en huvudman eller om
ett organ för ett bolag eller en annan juridisk person kan
binda ett bolag, en förening eller en juridisk person i
förhållande till tredje man,
h)
bildande av truster och förhållandet mellan instiftare,
trustförvaltare och förmånstagare,
i)
förpliktelser som har sin grund i de förhandlingar som
föregick ingåendet av avtalet,
j)
försäkringsavtal som uppstår genom verksamhet som
bedrivs av andra organisationer än företag som avses i
artikel 2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/83/
EG av den 5 november 2002 om livförsäkring (1) som har
till ändamål att tillhandahålla förmåner för anställda eller
självständiga näringsidkare, som är knutna till ett företag
eller grupp av företag eller till en viss bransch eller grupp av
branscher, i händelse av dödsfall eller överlevnad eller vid
nedläggning eller inskränkning av verksamhetskällan, eller
vid arbetsrelaterad sjukdom eller arbetsolyckor.
3. Denna förordning ska inte tillämpas på bevisfrågor och
processuella frågor, om inte annat följer av artikel 18.
4. I denna förordning avses med ”medlemsstat” alla medlems-
stater som omfattas av förordningen. I artikel 3.4 och artikel 7
avses emellertid samtliga medlemsstater.
Artikel 2
Universell tillämpning
Den lag som anvisas i denna förordning ska tillämpas även om
det är lagen i en icke-medlemsstat.
KAPITEL II
ENHETLIGA REGLER
Artikel 3
Lagval genom avtal
1. På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet
ska vara uttryckligt eller klart framgå av avtalsvillkoren eller av
övriga omständigheter. Genom sitt val kan parterna ange
tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det.
2. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan
lag ska vara tillämplig på avtalet än den lag som det tidigare var
underkastat, antingen till följd av ett tidigare val enligt denna
artikel eller till följd av andra bestämmelser i denna förordning.
En ändring i valet av tillämplig lag som görs av parterna efter
avtalsslutet påverkar inte avtalets giltighet till formen enligt
artikel 11 och försämrar inte heller tredje mans rättigheter.
3. Om alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten
för lagvalet föreligger i ett annat land än det vars lag har valts, får
inte parternas val hindra tillämpningen av sådana lagregler i det
andra landet som inte kan avtalas bort.
4. Om alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten
för lagvalet föreligger i en eller flera medlemsstater, får inte
L 177/10
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
(1) EGT L 345, 19.12.2002, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
direktiv 2008/19/EG (EUT L 76, 19.3.2008, s. 44).
parternas val av annan tillämplig lag än en medlemsstats lag
hindra tillämpningen av sådana regler i gemenskapsrätten, i
förekommande fall med den tillämpning som görs i dom-
stolsmedlemsstaten, som inte kan avtalas bort.
5. Frågor om förekomsten och giltigheten av parternas sam-
tycke till att en viss lag ska vara tillämplig avgörs enligt
bestämmelserna i artiklarna 10, 11 och 13.
Artikel 4
Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval
1. I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i
enlighet med artikel 3 och utan att det påverkar tillämpningen av
artiklarna 5–8, ska den lag som gäller för avtalet fastställas på
följande sätt:
a)
Avtal om köp av varor ska vara underkastade lagen i det
land där säljaren har sin vanliga vistelseort.
b)
Tjänsteavtal ska vara underkastade lagen i det land där
tjänsteleverantören har sin vanliga vistelseort.
c)
Avtal som avser sakrätt till fast egendom eller hyra av fast
egendom ska vara underkastade lagen i det land där
egendomen är belägen.
d)
Utan hinder av vad som sägs i led c ska avtal om hyra av
fast egendom för tillfälligt personligt bruk i högst sex
månader i följd vara underkastade lagen i det land där
hyresvärden har sin vanliga vistelseort, förutsatt att hyres-
gästen är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i
samma land.
e)
Franchiseavtal ska vara underkastade lagen i det land där
franchisetagaren har sin vanliga vistelseort.
f)
Distributionsavtal ska vara underkastade lagen i det land
där distributören har sin vanliga vistelseort.
g)
Auktionsförsäljningsavtal ska vara underkastade lagen i det
land där auktionen äger rum, om detta kan fastställas.
h)
Avtal som har ingåtts i ett multilateralt system vilket
sammanför eller möjliggör sammanförandet av flera köp-
och säljintressen i finansiella instrument från tredje man
enligt definitionen i artikel 4.1.17 i direktiv 2004/39/EG, i
enlighet med icke skönsmässiga regler och enligt en enda
lag, ska regleras genom denna lag.
2. Om avtalet inte omfattas av punkt 1 eller om delarna i
avtalet skulle omfattas av fler än ett av leden a–h i punkt 1, ska
avtalet vara underkastat lagen i det land där den part som ska
utföra avtalets karakteristiska prestation har sin vanliga vistelse-
ort.
3. Om det framgår av alla omständigheter i fallet att avtalet
uppenbart har en närmare anknytning till ett annat land än det
som anges i punkterna 1 och 2, ska lagen i det andra landet
tillämpas.
4. Om inte tillämplig lag kan fastställas enligt punkt 1 eller 2
ska avtalet vara underkastat lagen i det land till vilket det har
närmast anknytning.
Artikel 5
Transportavtal
1. I den utsträckning tillämplig lag för avtal om godstransport
av varor inte har valts i enlighet med artikel 3, ska lagen i det
land där transportören har sin vanliga vistelseort tillämpas,
förutsatt att platsen för varornas mottagande eller leverans eller
avsändarens vanliga vistelseort också är belägen i det landet. Om
dessa villkor inte är uppfyllda ska tillämplig lag vara lagen i det
land där den plats för varornas leverans som parterna kommit
överens om är belägen.
2. I den utsträckning tillämplig lag för ett avtal om persontran-
sport inte har valts av parterna i enlighet med andra stycket, ska
den tillämpliga lagen vara lagen i det land där passageraren har
sin vanliga vistelseort, förutsatt att avgångsorten eller bestäm-
melseorten också är belägen i det landet. Om dessa villkor inte är
uppfyllda ska lagen i det land där transportören har sin vanliga
vistelseort tillämpas.
Parterna får som tillämplig lag för ett avtal om persontransport
enligt artikel 3 endast välja lagen i det land där
a)
passageraren har sin vanliga vistelseort, eller
b)
tranportören har sin vanliga vistelseort, eller
c)
transportören har sitt huvudkontor, eller
d)
avgångsorten är belägen, eller
e)
bestämmelseorten är belägen.
3. Om det, i avsaknad av lagval, framgår av alla omständigheter
i fallet att avtalet uppenbart har en närmare anknytning till ett
annat land än det som anges i punkterna 1 och 2, ska lagen i
detta andra land tillämpas.
Artikel 6
Konsumentavtal
1. Avtal som ingås av en fysisk person för ändamål som kan
anses ligga utanför hans eller hennes näringsverksamhet
(”konsumenten”), med en annan person som agerar inom ramen
för sin näringsverksamhet (”näringsidkaren”), ska utan att det
4.7.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 177/11
påverkar tillämpningen av artiklarna 5 och 7 vara underkastade
lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort,
under förutsättning att näringsidkaren
a)
bedriver sin affärsverksamhet eller yrkesverksamhet i det
land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, eller
b)
på något sätt riktar sådan verksamhet till det landet eller till
flera länder, inbegripet det landet,
och avtalet faller inom ramen för sådan verksamhet.
2. Utan hinder av vad som anges i punkt 1 kan parterna välja
tillämplig lag för ett avtal som uppfyller villkoren i punkt 1 i
enlighet med artikel 3. Ett sådant val får dock inte medföra att
konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras konsumenten
genom sådana bestämmelser som inte kan avtalas bort enligt den
lag som, om inget lagval gjorts, skulle ha varit tillämplig enligt
punkt 1.
3. Om kraven i punkt 1 a eller 1 b inte har uppfyllts ska den
lag som ska tillämpas för ett avtal mellan en konsument och en
näringsidkare fastställas i enlighet med artiklarna 3 och 4.
4. Punkterna 1 och 2 ska inte tillämpas på följande avtal:
a)
Avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna ska utföras
uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin
vanliga vistelseort.
b)
Transportavtal, bortsett från avtal som avser en paketresa i
den mening som avses i rådets direktiv 90/314/EEG av den
13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra
paketarrangemang (1).
c)
Avtal som avser sakrätt i fast egendom eller hyra av fast
egendom, bortsett från avtal om nyttjanderätt till fast
egendom på tidsdelningsbasis i den mening som avses i
direktiv 94/47/EG.
d)
Rättigheter och skyldigheter som utgör ett finansiellt
instrument och rättigheter och skyldigheter som utgör
villkoren för emittering, erbjudande till allmänheten och
anbud om övertagande av överlåtbara värdepapper och för
tecknande eller inlösning av andelar i företag för kollektiva
investeringar, under förutsättning att dessa inte utgör
tillhandahållande av en finansiell tjänst.
e)
Avtal som har ingåtts i den typ av system om omfattas av
tillämpningsområdet för artikel 4.1 h.
Artikel 7
Försäkringsavtal
1. Vare sig risken föreligger i en medlemsstat eller inte ska
denna artikel tillämpas på de avtal som avses i punkt 2 och på
alla andra försäkringsavtal som täcker risker inom medlems-
staternas gränser. Artikeln ska inte tillämpas på återförsäkrings-
avtal.
2. Ett försäkringsavtal som täcker en stor risk i den mening
som avses i artikel 5 d i rådets första direktiv 73/239/EEG av den
24 juli 1973 om samordning av lagar och andra författningar
angående rätten att etablera och driva verksamhet med annan
direkt försäkring än livförsäkring (2), ska vara underkastat den lag
som väljs av parterna i enlighet med artikel 3 i denna förordning.
Om den tillämpliga lagen inte har valts av parterna ska försä-
kringsavtalet vara underkastat lagen i det land där försäkrings-
givaren har sin vanliga vistelseort. Om det av alla omständigheter
i fallet är uppenbart att avtalet har en mycket större anknytning
till ett annat land ska lagen i detta andra land tillämpas.
3. Vid andra försäkringsavtal än de avtal som omfattas av
punkt 2 får bara följande lagar väljas av parterna i enlighet med
artikel 3:
a)
Lagen i varje medlemsstat där risken föreligger vid den
tidpunkt då avtalet ingås.
b)
Lagen i det land där försäkringstagaren har sin vanliga
vistelseort.
c)
Om avtalet avser en livförsäkring, lagen i det land där
försäkringstagaren är medborgare.
d)
För ett försäkringsavtal som omfattar risker som begränsar
sig till händelser som inträffar i en annan medlemsstat än
den medlemsstat där risken föreligger, lagen i den
medlemsstaten.
e)
Om försäkringstagaren i ett avtal som omfattas av denna
punkt bedriver näringsverksamhet eller industriell verk-
samhet eller utövar ett fritt yrke och försäkringsavtalet
täcker två eller fler risker som relaterar till denna
verksamhet och föreligger i flera medlemsstater, lagen i
en av de berörda medlemsstaterna eller lagen i det land där
försäkringstagaren har sin vanliga vistelseort.
Om medlemsstaterna i de fall som fastställs i leden a, b eller e
beviljar större valfrihet när det gäller val av tillämplig lag för
försäkringsavtalet får parterna utnyttja denna frihet.
L 177/12
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
(1) EGT L 158, 23.6.1990, s. 59.
(2) EGT L 228, 16.8.1973, s. 3. Direktivet senast ändrat genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/68/EG (EUT L 323,
9.12.2005, s. 1).
Om den tillämpliga lagen inte har valts av parterna i enlighet
med denna punkt ska ett sådant avtal regleras av lagen i den
medlemsstat där risken förelåg då avtalet ingicks.
4. Följande tilläggsbestämmelser ska gälla för försäkringsavtal
avseende risker för vilka en medlemsstat föreskriver en
skyldighet att teckna en försäkring:
a)
Försäkringsavtalet innebär inte att skyldigheten att teckna
försäkring är uppfylld, såvida detta inte sker i överens-
stämmelse med de särskilda bestämmelserna för den
försäkringen, vilka fastställts av den medlemsstat som
föreskriver skyldigheten. Vid oförenlighet mellan lagen i
den medlemsstat där risken föreligger och lagen i den
medlemsstat som föreskriver skyldigheten att teckna
försäkring, ska den senare gälla.
b)
Genom undantag från punkterna 2 och 3 får en medlems-
stat fastställa att försäkringsavtalet ska regleras av lagen i
den medlemsstat som föreskriver en skyldighet att teckna
en försäkring.
5. Om avtalet täcker risker som föreligger i mer än en
medlemsstat ska avtalet, vid tillämpning av punkt 3 tredje stycket
och punkt 4, anses utgöra flera avtal som var för sig hänför sig
till enbart en medlemsstat.
6. Vid tillämpning av denna artikel ska det land där risken
föreligger fastställas i enlighet med artikel 2 d i rådets andra
direktiv 88/357/EEG av den 22 juni 1988 om samordning av
lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring
än livförsäkring, och med bestämmelser avsedda att göra det
lättare att effektivt utöva friheten att tillhandahålla tjänster (1),
och när det gäller livförsäkringar ska det land där risken
föreligger vara den plats för åtagandet som avses i artikel 1.1 g i
direktiv 2002/83/EG.
Artikel 8
Individuella anställningsavtal
1. Ett individuellt anställningsavtal ska underkastas den lag
som parterna valt i enlighet med artikel 3. Ett sådant lagval får
dock inte medföra att den anställde berövas det skydd som
tillförsäkras den anställde genom sådana bestämmelser som inte
kan avtalas bort enligt den lag som, om inget lagval gjorts, skulle
ha varit tillämplig enligt punkterna 2, 3 och 4 i denna artikel.
2. När parterna inte har valt en lag som ska vara tillämplig på
det individuella anställningsavtalet, ska avtalet vara underkastat
lagen i det land där eller, om detta saknas, från vilket den
anställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete. Det
land där arbetet vanligen utförs ska inte anses ha ändrats när
arbetstagaren tillfälligtvis utför sitt arbete i ett annat land.
3. Om den lag som ska tillämpas inte kan fastställas enligt
punkt 2, ska avtalet vara underkastat lagen i det land där det
företag som har anställt arbetstagaren är beläget.
4. Om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet
har närmare anknytning till ett annat land än det som anges i
punkterna 2 eller 3, ska lagen i detta andra land tillämpas.
Artikel 9
Internationellt tvingande regler
1. Internationellt tvingande regler är regler som ett land anser
vara så avgörande för att skydda allmänintressen, t.ex. sin
politiska, sociala och ekonomiska struktur, att landet kräver att
de tillämpas vid alla situationer inom dess tillämpningsområde,
oavsett vilken lag som annars ska tillämpas på avtalet enligt
denna förordning.
2. Bestämmelserna i denna förordning ska inte begränsa
tillämpningen av internationellt tvingande regler i domstolslan-
det.
3. De internationellt tvingande reglerna i lagen i det land där de
förpliktelser som har sin grund i avtalet ska utföras eller har
utförts kan tillerkännas verkan om dessa internationellt tvin-
gande regler gör att avtalet blir olagligt att genomföra. Vid
bedömningen av om sådana regler ska tillerkännas verkan ska
hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de
tillämpas eller inte tillämpas.
Artikel 10
Samtycke och materiell giltighet
1. Förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestäm-
melse i ett avtal ska fastställas enligt den lag vilken det skulle
underkastas enligt denna förordning, om avtalet eller bestäm-
melsen var giltig.
2. En part kan dock åberopa lagen i det land där han har sin
vanliga vistelseort för att få fastställt att han inte har samtyckt till
avtalet eller avtalsbestämmelsen, om det framgår av omständig-
heterna att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans
uppträdande enligt den lag som anges i punkt 1.
Artikel 11
Avtalets giltighet till formen
1. Ett avtal som har ingåtts mellan personer, eller deras
mellanmän, vilka befinner sig i samma land när avtalet ingås är
4.7.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 177/13
(1) EGT L 172, 4.7.1988, s. 1. Direktivet senast ändrat genom
Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG (EUT L 149,
11.6.2005, s. 14).
giltigt till formen om det uppfyller formkraven i den lag som
enligt denna förordning i sak reglerar avtalet eller i lagen i det
land där avtalet ingås.
2. Ett avtal som har ingåtts mellan personer, eller deras
mellanmän, vilka befinner sig i olika länder vid tidpunkten för
avtalets ingående är giltigt till formen om det uppfyller
formkraven i den lag som enligt denna förordning i sak reglerar
avtalet eller i lagen i något av de länder där någon av parterna
eller deras mellanmän befinner sig när avtalet ingås eller lagen i
det land där någon av parterna hade sin vanliga vistelseort vid
den tidpunkten.
3. En ensidig handling som avser att ha rättsliga verkningar
med avseende på ett existerande eller ett framtida avtal är giltig
till formen, om den uppfyller formkraven i den lag som enligt
denna förordning gäller för eller skulle gälla för avtalet, lagen i
det land där rättshandlingen upprättades, eller lagen i det land
där den person som har upprättat handlingen hade sin vanliga
vistelseort vid tidpunkten för upprättandet.
4. Bestämmelserna i punkterna 1, 2 och 3 i den här artikeln
ska inte tillämpas på avtal som omfattas av artikel 6. Giltigheten
till formen av sådana avtal ska underkastas lagen i det land där
konsumenten har sin vanliga vistelseort.
5. Utan hinder av vad som anges i punkterna 1–4 ska ett avtal
som avser sakrätt i fast egendom eller hyra av fast egendom vara
underkastat sådana formkrav som ställs enligt lagen i det land där
egendomen är belägen, om enligt denna lag
a)
dessa krav åläggs oavsett i vilket land avtalet ingicks och
oavsett vilken lag som reglerar avtalet, och
b)
dessa krav inte kan avtalas bort.
Artikel 12
Den tillämpliga lagens räckvidd
1. Den lag som är tillämplig på avtalet enligt denna förordning
ska särskilt reglera
a)
avtalets tolkning,
b)
dess fullgörelse,
c)
följderna vid fullständigt eller partiellt avtalsbrott, in-
begripet uppskattning av skadans omfattning i den mån
sådan uppskattning regleras av rättsregler, dock endast
inom ramen för de befogenheter som tillkommer den
domstol vid vilken talan förs enligt dess processuella regler,
d)
olika sätt att få förpliktelserna att upphöra, samt pre-
skription och andra rättighetsförluster som följer av
utgången av en frist,
e)
följderna av avtalets ogiltighet.
2. När det gäller sättet för fullgörelse och åtgärder med
anledning av bristande fullgörelse ska hänsyn tas till lagen i det
land där fullgörelsen äger rum.
Artikel 13
Bristande rättskapacitet och bristande rättslig
handlingsförmåga
När ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i
samma land, kan en fysisk person som skulle ha rättskapacitet
och rättshandlingsförmåga enligt lagen i det landet åberopa
bristande rättskapacitet och bristande rättshandlingsförmåga
enligt lagen i ett annat land, endast om den andra avtalsparten
när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist.
Artikel 14
Överlåtelse av fordran och avtalsenlig subrogation
1. Förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren vid en
frivillig överlåtelse av en fordran eller avtalsenlig subrogation av
en fordran mot en annan person (gäldenären), ska vara
underkastat den lag som enligt denna förordning är tillämplig
på avtalet mellan dem.
2. Den lag som är tillämplig på den fordran som överlåtits eller
varit föremål för subrogation ska reglera fordringens över-
låtbarhet, en förvärvares förhållande till en gäldenär, de
förutsättningar under vilka överlåtelsen eller subrogationen kan
göras gällande mot gäldenären och frågan om en prestation av
gäldenären befriar denne från sina förpliktelser.
3. Begreppet överlåtelse i denna artikel inbegriper fullständiga
överföringar av fordringar, överföringar av fordringar som
säkerhet samt pant eller andra säkerhetsrättigheter i samband
med fordringar.
Artikel 15
Laglig subrogation
När en person (borgenären) har en avtalsgrundad fordran mot en
annan person (gäldenären) och en tredje man är skyldig att
prestera till borgenären, eller redan har presterat till denna för att
uppfylla denna skyldighet, ska den lag som reglerar den tredje
mannens skyldighet mot borgenären avgöra om och i vilken
utsträckning den tredje mannen har rätt att mot gäldenären
utöva de rättigheter som borgenären hade mot gäldenären enligt
den lag som reglerar förhållandet dem emellan.
Artikel 16
Flera gäldenärer
Om en borgenär har en fordran på flera gäldenärer som är
ansvariga för samma fordran och en av gäldenärerna redan helt
eller delvis har fullgjort prestationen enligt denna fordran, ska
den lag som reglerar gäldenärens förpliktelse gentemot borge-
L 177/14
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
nären även reglera gäldenärens regressrätt gentemot medgälde-
närerna. Medgäldenärerna kan hänvisa till de invändningar de
hade mot borgenären i den mån detta är tillåtet enligt den lag
som reglerar deras förpliktelser mot borgenären.
Artikel 17
Kvittning
Om parterna inte avtalat om rätten till kvittning, ska kvittning
omfattas av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten
till kvittning åberopas.
Artikel 18
Bevisbörda
1. Den lag som enligt denna förordning reglerar en avtals-
förpliktelse ska tillämpas även i den mån den uppställer rättsliga
presumtioner eller placerar bevisbördan vad avser avtalsförplik-
telser.
2. Bevisning om ett avtal eller en handling som avser att ha
rättsliga verkningar får föras med varje slags bevismedel som
godtas enligt lagen i domstolslandet eller enligt någon av de i
artikel 11 angivna lagarna enligt vilka avtalet eller handlingen har
giltighet till formen, förutsatt att sådan bevisföring kan genom-
föras vid domstolen.
KAPITEL III
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
Artikel 19
Vanlig vistelseort
1. Vid tillämpning av denna förordning ska ett bolag, en
förening eller en annan juridisk person anses ha sin vanliga
vistelseort där huvudkontoret är beläget.
Den vanliga vistelseorten för en fysisk person i samband med
dennes näringsverksamhet ska vara dennes huvudsakliga
driftställe.
2. Om avtalet ingås i samband med verksamheten vid en filial,
agentur eller annat verksamhetsställe eller om en sådan filial,
agentur eller annat verksamhetsställe enligt avtalet är ansvarigt
för prestationen, ska den plats där filialen, agenturen eller annat
verksamhetsställe är beläget anses som vanlig vistelseort.
3. Vid fastställandet av den vanliga vistelseorten ska den
avgörande tidpunkten vara den tidpunkt då avtalet ingicks.
Artikel 20
Uteslutande av återförvisning
När denna förordning föreskriver att lagen i ett visst land ska
tillämpas, avses gällande materiella rättsregler i det landet, med
undantag för landets internationellt privaträttsliga regler, såvida
inte något annat föreskrivs i denna förordning.
Artikel 21
Grunderna för domstolslandets rättsordning
Tillämpning av bestämmelser i den lag som anvisas i denna
förordning får vägras endast om en sådan tillämpning är
uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rätts-
ordning (”public policy”).
Artikel 22
Stater med mer än en rättsordning
1. När en stat omfattar flera territoriella enheter som var och
en har sina egna rättsregler i fråga om avtalsförpliktelser ska varje
sådan enhet anses som ett land vid fastställandet av den lag som
ska tillämpas enligt denna förordning.
2. En medlemsstat där olika territoriella enheter har sina egna
rättsregler för avtalsförpliktelser behöver inte tillämpa denna
förordning vid lagkonflikter enbart mellan lagarna i sådana
enheter.
Artikel 23
Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser
Denna förordning ska, med undantag för artikel 7, inte inverka
på tillämpningen av gemenskapsrättsliga bestämmelser som på
särskilda områden fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser.
Artikel 24
Förhållandet till Romkonventionen
1. Denna förordning ska ersätta Romkonventionen i medlems-
staterna, utom för de territorier i medlemsstaterna som faller
inom den konventionens territoriella tillämpningsområde och
där denna förordning inte gäller i enlighet med artikel 299 i
fördraget.
2. I den mån denna förordning ersätter bestämmelserna i
Romkonventionen ska alla hänvisningar till den konventionen
anses vara hänvisningar till denna förordning.
Artikel 25
Förhållandet till gällande internationella konventioner
1. Denna förordning ska inte inverka på tillämpningen av
internationella konventioner som en eller flera medlemsstater
har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer
lagvalsregler för avtalsförpliktelser.
4.7.2008
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 177/15
2. Denna förordning ska emellertid bland medlemsstaterna ha
företräde framför konventioner som ingåtts uteslutande mellan
två eller flera av dem, i den mån som konventionerna gäller
frågor som regleras genom denna förordning.
Artikel 26
Förteckning över konventioner
1. Senast den 17 juni 2009 ska medlemsstaterna till
kommissionen överlämna en förteckning över de konventioner
som avses i artikel 25.1. Efter detta datum ska medlemsstaterna
underrätta kommissionen om alla uppsägningar av sådana
konventioner.
2. Inom sex månader efter mottagandet enligt punkt 1 ska
kommissionen i Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra
a)
en förteckning över de konventioner som avses i punkt 1,
b)
de uppsägningar som avses i punkt 1.
Artikel 27
Översynsklausul
1. Senast den 17 juni 2013 ska kommissionen för Europa-
parlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala
kommittén lägga fram en rapport om tillämpningen av denna
förordning. Rapporten ska i förekommande fall åtföljas av förslag
till ändring av förordningen. Rapporten ska innehålla
a)
en studie om tillämplig lag för försäkringsavtal och en
konsekvensbedömning av de eventuella bestämmelser som
ska införas samt
b)
en utvärdering av tillämpningen av artikel 6, särskilt av
enhetligheten inom gemenskapsrätten när det gäller
konsumentskydd.
2. Senast den 17 juni 2010 ska kommissionen för Europa-
parlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala
kommittén lägga fram en rapport om effektiviteten hos en
överlåtelse eller subrogation av en fordran gentemot tredje man
och den överlåtna eller subrogerade fordrans företräde framför en
annan persons rättighet. Rapporten ska i förekommande fall
åtföljas av förslag till ändring av förordningen och en
konsekvensbedömning av de bestämmelser som ska införas.
Artikel 28
Tillämplighet i tiden
Denna förordning ska tillämpas på avtal som ingås efter den
17 december 2009.
KAPITEL IV
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 29
Ikraftträdande och tillämpning
Denna förordning träder i kraft den tjugonde dagen efter det att
den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.
Den ska tillämpas från och med den 17 december 2009, utom
artikel 26 som ska tillämpas från och med den 17 juni 2009.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet
med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Strasbourg den 17 juni 2008.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
J. LENARČIČ
Ordförande
L 177/16
SV
Europeiska unionens officiella tidning
4.7.2008
RÄTTELSER
Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag
för avtalsförpliktelser (Rom I)
(Europeiska unionens officiella tidning L 177 av den 4 juli 2008)
På sidan 16, artikel 28, ska det
i stället för: ”Denna förordning ska tillämpas på avtal som ingås efter den 17 december 2009.”
vara: ”Denna
förordning
ska
tillämpas
på
avtal
som
ingås
den
17
december
2009
eller
senare.”
Rättelse till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för
tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005
(Europeiska unionens officiella tidning L 211 av den 14 augusti 2009)
På sidan 49, artikel 27.1, sista meningen, ska det
i stället för: ”Medlemsstaterna ska underrätta kommissionen om de bestämmelser som inte motsvarar bestämmelserna i
förordning (EG) nr 1775/2005 senast den 3 september 2009 och ska utan dröjsmål meddela kommissionen
eventuella ändringar som påverkar dem.”
vara: ”Medlemsstaterna
ska
underrätta
kommissionen
om
de
bestämmelser
som
inte
motsvarar
bestämmelserna
i
förordning (EG) nr 1775/2005 senast den 3 mars 2011 och ska utan dröjsmål meddela kommissionen
eventuella ändringar som påverkar dem.”
SV
24.11.2009 Europeiska
unionens
officiella
tidning L
309/87
EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EG) nr 864/2007
av den 11 juli 2007
om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II)
EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR
ANTAGIT DENNA FÖRORDNING
med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska
gemenskapen, särskilt artikel 61 c och artikel 67,
med beaktande av kommissionens förslag,
med beaktande av Europeiska ekonomiska och sociala kommit-
téns yttrande (1),
i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, på grundval
av det gemensamma utkast som förlikningskommittén godkände
den 25 juni 2007 (2), och
av följande skäl:
(1)
Gemenskapen har satt som mål att bevara och utveckla
ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. I syfte att
gradvis upprätta ett sådant område bör gemenskapen
besluta om åtgärder rörande civilrättsligt samarbete med
gränsöverskridande följder i den mån de behövs för att
den inre marknaden skall fungera väl.
(2)
Enligt artikel 65 b i fördraget skall dessa åtgärder omfatta
främjande av förenligheten mellan tillämpliga bestämmel-
ser i medlemsstaterna om lagkonflikter och om domsto-
lars behörighet.
(3)
Europeiska rådet uttryckte vid sitt möte i Tammerfors den
15 och 16 oktober 1999 sitt stöd för principen om ömse-
sidigt erkännande av domar och andra avgöranden av rät-
tsliga myndigheter som en hörnsten i det civilrättsliga
samarbetet och uppmanade rådet och kommissionen att
anta ett åtgärdsprogram för att genomföra principen om
ömsesidigt erkännande.
(4)
Rådet antog den 30 november 2000 kommissionens och
rådets gemensamma åtgärdsprogram för genomförande av
principen om ömsesidigt erkännande av domar på privat-
rättens område (3). I programmet identifieras åtgärder som
rör harmonisering av lagvalsregler som åtgärder som
underlättar ömsesidigt erkännande av domar.
(5)
I Haagprogrammet (4), som antogs av Europeiska rådet
den 5 november 2004, uppmanades till fortsatt aktivt
arbete med lagvalsreglerna för utomobligatoriska förplik-
telser (Rom II).
(6)
För att den inre marknaden skall kunna fungera väl, i syfte
att förbättra möjligheten att förutse resultatet av en tvist,
öka säkerheten ifråga om vilken lag som är tillämplig och
öka den fria rörligheten för domar, måste medlemsstater-
nas lagvalsregler leda till att samma nationella lag är
tillämplig oavsett vid vilket lands domstol talan har väckts.
(7)
Denna förordnings materiella tillämpningsområde och
bestämmelser bör överensstämma med rådets förord-
ning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om dom-
stols behörighet och om erkännande och verkställighet av
domar på privaträttens område (5) (Bryssel I) och de instru-
ment som rör tillämplig lag på avtalsförpliktelser.
(8)
Denna förordning bör tillämpas oberoende av vid vilken
slags domstol talan väcks.
(9)
Fordringar som uppkommit på grund av utövandet av
statliga befogenheter (acta iure imperii) bör inbegripa ford-
ringar mot tjänstemän som agerar på statens vägnar och
ansvar för offentliga myndigheters handlingar, inbegripet
ansvar för offentligt tillsatta ämbetsmän. Därför bör ären-
den som rör sådana fordringar undantas från denna för-
ordnings tillämpningsområde.
(10)
Familjeförhållanden bör omfatta förhållanden mellan för-
äldrar och barn, mellan makar, mellan besvågrade samt
mellan släktingar på sidolinjen. Hänvisningen i artikel 1.2
till förhållanden som har samma verkan som äktenskap
och andra familjeförhållanden bör tolkas i enlighet med
lagen i den medlemsstat där talan väcks.
(11)
Innebörden i begreppet utomobligatorisk förpliktelse
varierar från en medlemsstat till en annan. I denna förord-
ning bör därför utomobligatorisk förpliktelse förstås som
ett autonomt begrepp. Lagvalsreglerna i denna förordning
bör också omfatta utomobligatoriska förpliktelser som föl-
jer av strikt ansvar.
(12)
Tillämplig lag bör också reglera frågan om vilka personer
som kan hållas ansvariga för sina handlingar vid skade-
ståndsgrundande händelser (tort/delict).
(
1
) EUT C 241, 28.9.2004, s. 1.
(
2
) Europaparlamentets yttrande av den 6 juli 2005 (EUT C 157 E,
6.7.2006, s. 371), rådets gemensamma ståndpunkt av den 25 sep-
tember 2006 (EUT C 289 E, 28.11.2006, s. 68) och Europaparlamen-
tets ståndpunkt av den 18 januari 2007 (ännu ej offentliggjord i EUT).
Europaparlamentets lagstiftningsresolution av den 10 juli 2007 och
rådets beslut av den 28 juni 2007.
(
3
) EGT C 12, 15.1.2001, s. 1.
(
4
) EUT C 53, 3.3.2005, s. 1.
(
5
) EGT L 12, 16.1.2001, s. 1. Förordningen senast ändrad genom för-
ordning (EG) nr 1791/2006 (EUT L 363, 20.12.2006, s. 1).
L 199/40
SV
Europeiska unionens officiella tidning
31.7.2007
(13)
Enhetliga regler som tillämpas oavsett vilket lagval som
följer av dem kan göra att risken för snedvriden konkur-
rens mellan de rättssökande i gemenskapen avvärjs.
(14)
Kravet på rättssäkerhet och behovet av att skipa rättvisa i
enskilda fall utgör viktiga delar i ett område med rättvisa.
I denna förordning fastställs de anknytningsfaktorer som
är mest lämpliga för att uppnå dessa mål. I denna förord-
ning fastställs därför en allmän regel, men också särskilda
regler och, i vissa bestämmelser, en ”undantagsregel” som
gör det möjligt att göra undantag från dessa regler om det
klart framgår av alla omständigheter i fallet att den skade-
ståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare
anknytning till ett annat land. Alla dessa regler bildar såle-
des ett flexibelt ramverk av lagvalsregler. Det gör det även
möjligt för den domstol där talan har väckts att behandla
enskilda fall på lämpligt sätt.
(15)
Principen att tillämpa lagen i det land där den skadevål-
lande händelsen inträffade (lex loci delicti commissi) är
huvudregeln för utomobligatoriska förpliktelser i nästan
alla medlemsstater, men den praktiska tillämpningen av
principen varierar när fallet har anknytning till flera län-
der. Detta leder till osäkerhet ifråga om vilken lag som är
tillämplig.
(16)
Enhetliga regler bör öka möjligheten att förutse hur dom-
stolarna kommer att döma och garantera rimlig avväg-
ning mellan de intressen som den vars ansvar görs
gällande och den skadelidande har. Anknytningen till det
land där den direkta skadan uppkom (lex loci damni) ska-
par en rimlig balans mellan de intressen som den vars
ansvar görs gällande och den skadelidande har, och den
avspeglar även den moderna uppfattningen om civilrätts-
ligt ansvar och utvecklingen av system för strikt ansvar.
(17)
Tillämplig lag bör bestämmas på grundval av var skadan
uppkommer, oavsett i vilket eller vilka länder indirekta
följder kan inträffa. I enlighet med detta bör, i händelse
av personskada eller skada på egendom, det land där ska-
dan uppkommer vara det land där personskadan uppstår
eller egendomen skadas.
(18)
Huvudregeln i denna förordning bör vara lex loci damni,
som föreskrivs i artikel 4.1. Artikel 4.2 bör ses som ett
undantag från denna huvudprincip, genom vilket en sär-
skild anknytning uppkommer om parterna har sin van-
liga vistelseort i samma land. Artikel 4.3 bör betraktas som
ett undantag från artikel 4.1 och 4.2 om det framgår av
alla omständigheter i fallet att den skadeståndsgrundande
händelsen har en uppenbart närmare anknytning till ett
annat land.
(19)
Särskilda regler bör införas för speciella skadeståndsgrun-
dande händelser där regeln inte tillgodoser behovet av en
rimlig balans mellan berörda intressen.
(20)
Lagvalsregeln om produktansvar bör uppfylla målen att
rättvist fördela de risker som hör till ett modernt högtek-
nologiskt samhälle, skydda konsumenternas hälsa, stimu-
lera till innovation, garantera att konkurrensen inte
snedvrids och underlätta handelsutbyte. Införande av ett
system med anknytningsfaktorer i olika nivåer tillsam-
mans med en förutsebarhetsregel är en väl avvägd lösning
med tanke på dessa mål. I den första nivån beaktas lagen i
det land där den skadelidande hade sin vanliga vistelseort
när skadan uppkom om produkten salufördes i det lan-
det. De övriga nivåerna blir aktuella om produkten inte
salufördes i det landet, utan att det påverkar tillämpningen
av artikel 4.2 och möjligheten att det finns en uppenbart
närmare anknytning till ett annat land.
(21)
Den särskilda regeln i artikel 6 är inte ett undantag från
huvudregeln i artikel 4.1, utan snarast ett klarläggande av
denna. Vid otillbörlig konkurrens bör lagvalsregeln skydda
konkurrerande företag, konsumenterna och den stora all-
mänheten och säkerställa korrekt fungerande marknads-
ekonomi. Dessa mål tillgodoses i allmänhet genom
anknytningen till lagen i det land där konkurrensförhål-
landena eller konsumenternas kollektiva intressen påver-
kas eller kan påverkas.
(22)
De utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i
konkurrensbegränsningar och som anges i artikel 6.3 bör
omfatta överträdelser av såväl nationell konkurrenslagstift-
ning som gemenskapens konkurrenslagstiftning. Tillämp-
lig lag för sådana utomobligatoriska förpliktelser bör vara
lagen i det land där marknaden påverkas eller kan påver-
kas. I fall där marknaden påverkas, eller kan påverkas, i
mer än ett land, bör käranden under vissa förutsättningar
kunna välja att grunda sitt krav på lagen i det land där
talan väcks.
(23)
I denna förordning bör begreppet konkurrensbegränsning
omfatta förbud mot avtal mellan företag, beslut fattade av
företagssammanslutningar samt samordnade förfaranden
som syftar till eller får till resultat att hindra, begränsa eller
snedvrida konkurrensen inom en medlemsstat eller inom
den inre marknaden, liksom förbud mot missbruk av en
dominerande ställning inom en medlemsstat eller inom
den inre marknaden, när sådana avtal, beslut, samordnade
förfaranden eller missbruk är förbjudna enligt artik-
larna 81 och 82 i fördraget eller enligt en medlemsstats
nationella lagstiftning.
(24)
Miljöskada bör förstås som en negativ förändring hos en
naturresurs, såsom vattnet, marken eller luften, försäm-
ring av den funktion som den naturresursen har till för-
mån för en annan naturresurs eller för allmänheten, eller
försvagning av de levande organismernas mångfald.
31.7.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 199/41
(25)
När det gäller miljöskador är tillämpning av principen om
särbehandling av den skadelidande fullt berättigad enligt
artikel 174 i fördraget som föreskriver att det bör finnas
en hög skyddsnivå som bygger på försiktighetsprincipen,
principen att förebyggande åtgärder bör vidtas, principen
att åtgärder vid källan skall prioriteras och principen att
förorenaren skall betala. Frågan om när den person som
begär skadestånd kan välja tillämplig lag bör fastställas i
enlighet med lagen i den medlemsstat där talan väcktes.
(26)
Vid immaterialrättsintrång bör den universellt erkända
principen om skyddslandsprincipen (lex loci protectionis),
fortsätta att gälla. Med begreppet immateriella rättigheter bör
i denna förordning avses till exempel upphovsrätt, närstå-
ende rättigheter, rätt i sitt eget slag i fråga om databas-
skydd och industriellt rättsskydd.
(27)
Innehållet i begreppet stridsåtgärder, såsom strejk eller
lockout, varierar från medlemsstat till medlemsstat och
styrs av varje medlemsstats interna regler. Huvudprinci-
pen i denna förordning är därför att lagen i det land där
stridsåtgärderna vidtas bör tillämpas, i syfte att skydda rät-
tigheterna och skyldigheterna för arbetstagare och
arbetsgivare.
(28)
Den särskilda regeln om stridsåtgärder i artikel 9 påver-
kar inte villkoren för utövandet av sådana åtgärder i enlig-
het med nationell lagstiftning och påverkar inte heller den
rättsliga statusen för fackföreningar eller arbetstagares
representativa organisationer enligt medlemsstaternas
lagstiftning.
(29)
Särskilda regler bör föreskrivas för skada som har vållats
av annat än en skadeståndsgrundande händelse, till exem-
pel obehörig vinst, tjänst utan uppdrag (negotiorum gestio)
och oaktsamhet vid ingående av avtal (culpa in contrahendo).
(30)
Oaktsamhet vid ingående av avtal är ett autonomt begrepp
i denna förordning och bör inte nödvändigtvis tolkas i den
mening som avses i nationell lagstiftning. Begreppet bör
omfatta åsidosättande av upplysningsplikt och avbrutna
avtalsförhandlingar. Artikel 12 omfattar endast utomobli-
gatoriska förpliktelser som har direkt koppling till de dis-
kussioner som föregick ingåendet av avtalet. Detta innebär
att artikel 4 eller andra tillämpliga bestämmelser i denna
förordning bör tillämpas om en person lider personlig
skada under förhandlingar om ett avtal.
(31)
För att respektera principen om partsautonomi och för att
höja den rättsliga säkerheten bör parterna få välja vilken
lag som skall tillämpas på en utomobligatorisk förplik-
telse. Detta val bör vara uttryckligt eller med rimlig säker-
het framgå av omständigheterna i det aktuella fallet. När
domstolen fastställer förekomsten av ett avtal måste den
respektera parternas avsikter. Den svagare parten bör
skyddas genom vissa begränsningar i möjligheten att ingå
lagvalsavtal.
(32)
Allmänintresset motiverar att medlemsstaternas domsto-
lar i vissa undantagsfall bör få möjlighet att tillämpa
undantag genom att åberopa grunderna för rättsord-
ningen och övergripande tvingande bestämmelser. I syn-
nerhet kan tillämpningen av en bestämmelse i den lag som
anvisas i denna förordning, beroende på omständighe-
terna i det enskilda fallet och rättsordningen i den med-
lemsstat där talan väckts, anses stå i strid med grunderna
för domstolslandets rättsordning om den leder till utdö-
mande av ett orimligt icke-kompensatoriskt skadestånd,
vars syfte är att avskräcka eller bestraffa.
(33)
Enligt de nuvarande nationella bestämmelserna om skade-
stånd till skadelidande vid vägtrafikolyckor skall den
berörda domstolen när den fastställer skadeståndets stor-
lek för personskador i sådana fall där olyckan äger rum i
annan stat än den där den skadelidande har sin vanliga
vistelseort ta hänsyn till alla faktiska omständigheter som
rör den enskilde skadelidande, inklusive i synnerhet de fak-
tiska förlusterna och kostnaderna för eftervård och
sjukvård.
(34)
För att uppnå en rimlig avvägning mellan parternas intres-
sen måste i den mån det är lämpligt hänsyn tas till gäl-
lande ordnings- och säkerhetsbestämmelser i det land där
den skadegörande händelsen inträffade, även när den uto-
mobligatoriska förpliktelsen regleras genom lagstiftningen
i ett annat land. Begreppet ordnings- och säkerhetsbestämmel-
ser bör tolkas som att det avser alla regler som har sam-
band med ordning och säkerhet, inklusive exempelvis
trafiksäkerhetsregler i händelse av en olycka.
(35)
Man bör undvika fördelning på flera instrument av lag-
valsregler och skillnader mellan sådana regler. Genom
denna förordning utesluts emellertid inte möjligheten att
införa lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser i
gemenskapsrättsliga bestämmelser när det gäller särskilda
frågor.
Denna förordning bör emellertid inte påverka tillämp-
ningen av andra instrument som fastställer bestämmelser
avsedda att bidra till att den inre marknaden fungerar väl
i den mån de inte kan tillämpas tillsammans med den lag
som anvisas genom reglerna i förordningen. Tillämp-
ningen av bestämmelser i den tillämpliga lag som anvisas
i denna förordning bör inte begränsa den fria rörligheten
för varor och tjänster såsom den regleras av gemenskaps-
instrument, exempelvis Europaparlamentets och rådets
direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rätts-
liga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt
elektronisk handel på den inre marknaden (”Direktiv om
elektronisk handel”) (1).
(
1
) EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.
L 199/42
SV
Europeiska unionens officiella tidning
31.7.2007
(36)
Respekten för medlemsstaternas internationella åtaganden
innebär att denna förordning inte bör påverka internatio-
nella konventioner som en eller flera medlemsstater har
anslutit sig till vid den tidpunkt då denna förordning antas.
För att göra reglerna mer tillgängliga bör kommissionen,
på grundval av uppgifter från medlemsstaterna, offentlig-
göra en förteckning över de tillämpliga konventionerna i
Europeiska unionens officiella tidning.
(37)
Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag för Euro-
paparlamentet och rådet om förfaranden och villkor i
enlighet med vilka medlemsstaterna, i enskilda undantags-
fall och avseende sektorsfrågor, skall ha rätt att för egen
del med tredjeländer förhandla om och ingå avtal som
innehåller bestämmelser om tillämplig lag för utomobli-
gatoriska förpliktelser.
(38)
Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig
utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, och det där-
för, på grund av förordningens omfattning och verk-
ningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå, kan
gemenskapen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritets-
principen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportio-
nalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning
inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.
(39)
I enlighet med artikel 3 i det till fördraget om Europe-
iska unionen och fördraget om upprättandet av Europe-
iska
gemenskapen
fogade
protokollet
om
Förenade kungarikets och Irlands ställning deltar Förenade
kungariket och Irland i antagandet och tillämpningen av
denna förordning.
(40)
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i det till fördraget om
Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av
Europeiska gemenskapen fogade protokollet om Dan-
marks ställning deltar Danmark inte i antagandet av denna
förordning som därför inte är bindande för eller tillämp-
lig i Danmark.
HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.
KAPITEL I
TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Artikel 1
Tillämpningsområde
1.
Denna förordning skall tillämpas på utomobligatoriska för-
pliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lag-
konflikt. Den skall i synnerhet inte tillämpas på skattefrågor,
tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller på statens ansvar
för handlingar och underlåtenhet vid utövandet av statens myn-
dighet (acta iure imperii).
2.
Följande
skall
undantas
från
denna
förordnings
tillämpningsområde:
a)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i familje-
förhållanden och förhållanden som enligt den lag som är
tillämplig på sådana förhållanden har samma verkan, inbe-
räknat underhållsskyldighet,
b) utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i makars
förmögenhetsförhållanden, förmögenhetsförhållanden i för-
hållanden som enligt den lag som är tillämplig på sådana
förhållanden har samma verkan som äktenskap samt arv och
testamenten,
c)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i växlar,
checkar, löpande skuldebrev och andra negotiabla värdepap-
per, i den utsträckning som förpliktelserna enligt sådana
andra negotiabla värdepapper följer av deras negotiabla
karaktär,
d)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i lagstift-
ning om bolag och andra juridiska personer, såsom frågor
om deras upprättande genom registrering eller på annat sätt,
deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning,
personligt ansvar för delägare och medlemmar i denna egen-
skap för bolagets eller den juridiska personens förpliktelser
och det personliga ansvar som ett bolags eller dess medlem-
mars revisorer har för den lagstadgade revisionen av
räkenskaperna,
e)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i förhål-
landen mellan instiftare av en trust, trustees och förmånsta-
gare till en trust som har inrättats frivilligt,
f)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i en
atomskada,
g)
utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i kränk-
ning av privatlivet eller personlighetsskyddet, inberäknat
ärekränkning.
3.
Denna förordning skall inte tillämpas på bevisfrågor och
processuella frågor, utan att det påverkar tillämpningen av artik-
larna 21 och 22.
4.
I denna förordning avses med medlemsstat alla medlemssta-
ter utom Danmark.
Artikel 2
Utomobligatoriska förpliktelser
1.
I denna förordning skall skada omfatta alla följder av ska-
deståndsgrundande händelser (tort/delict), obehörig vinst, tjänst
utan uppdrag (negotiorum gestio) eller oaktsamhet vid ingående av
avtal (culpa in contrahendo).
2.
Denna förordning skall också vara tillämplig på utomobli-
gatoriska förpliktelser som kan uppkomma.
31.7.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 199/43
3.
I denna förordning skall alla hänvisningar till
a)
en skadevållande händelse innefatta skadevållande händelser
som kan inträffa, och
b) skada innefatta den skada som kan uppkomma.
Artikel 3
Universell tillämpning av lag
Lag som anges i denna förordning skall tillämpas oavsett om det
är lagen i en medlemsstat eller inte.
KAPITEL II
SKADESTÅNDSGRUNDANDE HÄNDELSER
Artikel 4
Huvudregel
1.
Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall ifråga
om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i en ska-
deståndsgrundande händelse lagen i det land där skadan upp-
kommer tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande
händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indi-
rekta följder av händelsen uppkommer.
2.
Om både den person vars ansvar görs gällande och den
skadelidande har sin vanliga vistelseort i samma land vid den tid-
punkt då skadan uppkommer, skall dock lagen i det landet
tillämpas.
3.
Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den ska-
deståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknyt-
ning till ett annat land än det som anges i punkt 1 eller 2, skall
lagen i det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning
till ett annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett
rättsförhållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära
anknytning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.
Artikel 5
Produktansvar
1.
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 skall
tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin
grund i skada som orsakas av en produkt vara
a)
lagen i det land där den skadelidande hade sin vanliga vistel-
seort när skadan uppkom, om produkten saluförts i det lan-
det, eller i annat fall,
b) lagen i det land där produkten förvärvades, om produkten
saluförts i det landet, eller i annat fall,
c)
lagen i det land där skadan uppkom, om produkten salu-
förts i det landet.
Emellertid skall tillämplig lag vara lagen i det land där den per-
son vars ansvar görs gällande har sin vanliga vistelseort om han
eller hon inte rimligen kunde förutse att produkten, eller en pro-
dukt av samma typ, skulle saluföras i det land vars lag är tillämp-
lig enligt a, b eller c.
2.
Om det framgår av alla omständigheter i fallet att den ska-
deståndsgrundande händelsen har en uppenbart närmare anknyt-
ning till ett annat land än det som anges i punkt 1, skall lagen i
det landet tillämpas. En uppenbart närmare anknytning till ett
annat land kan särskilt grundas på att det redan finns ett rättsför-
hållande mellan parterna, såsom ett avtal som har nära anknyt-
ning till den skadeståndsgrundande händelsen i fråga.
Artikel 6
Otillbörlig konkurrens och handlingar som begränsar den
fria konkurrensen
1.
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har
sin grund i otillbörlig konkurrens skall vara lagen i det land där
konkurrensförhållandena eller konsumenternas kollektiva intres-
sen påverkas eller skulle kunna påverkas.
2.
Om otillbörlig konkurrens enbart påverkar en bestämd
konkurrents intressen, skall artikel 4 tillämpas.
3.
a)
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som
har sin grund i konkurrensbegränsning skall vara lagen
i det land där marknaden påverkas eller kan påverkas.
b) När marknaden påverkas, eller kan påverkas, i mer än
ett land får den person som begär ersättning för skada
och som lämnar in en stämningsansökan till den dom-
stol där svaranden har hemvist i stället välja att grunda
sitt krav på lagen i det land där talan väcks, under för-
utsättning att marknaden i den medlemstaten är bland
dem som direkt och påtagligt påverkas av den konkur-
rensbegränsning som givit upphov till den utomobli-
gatoriska förpliktelse på vilken kravet grundas. Om den
klagande i enlighet med tillämpliga regler om behörig-
het lämnar in en stämningsansökan mot mer än en
svarande i den domstolen, kan han endast välja att
grunda sitt krav på domstolslandets lag, om den kon-
kurrensbegränsning som ligger till grund för kravet
mot var och en av dessa svarande, direkt och påtagligt
också påverkar marknaden i den medlemsstat där den
domstolen finns.
4.
Det får inte göras undantag från tillämplig lag enligt denna
artikel genom ett avtal i enlighet med artikel 14.
L 199/44
SV
Europeiska unionens officiella tidning
31.7.2007
Artikel 7
Miljöskador
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har sin
grund i en miljöskada eller person- eller egendomsskada till
följd av en sådan skada, skall vara den lag som fastställs genom
tillämpning av artikel 4.1, såvida inte den person som begär ska-
destånd väljer att grunda sin fordran på lagen i det land där den
skadevållande händelsen inträffade.
Artikel 8
Immaterialrättsintrång
1.
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har
sin grund i ett immaterialrättsintrång skall vara lagen i det land
där skydd görs gällande.
2.
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har
sin grund i ett intrång i en immateriell rättighet som gäller i hela
gemenskapen, skall vara lagen i det land där intrånget skedde när
det gäller alla frågor som inte regleras i det relevanta
gemenskapsinstrumentet.
3.
Det får inte göras undantag från tillämplig lag enligt denna
artikel genom ett avtal i enlighet med artikel 14.
Artikel 9
Stridsåtgärder
Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.2 skall tillämp-
lig lag för en utomobligatorisk förpliktelse avseende ansvar för
en person i egenskap av arbetstagare eller arbetsgivare eller orga-
nisationer som företräder deras yrkesmässiga intressen för ska-
dor orsakade av stridsåtgärder, varslade eller genomförda, vara
lagen i det land där åtgärderna kommer att genomföras eller har
genomförts.
KAPITEL III
OBEHÖRIG VINST, TJÄNSTER UTAN UPPDRAG
( NEGOTIORUM GESTIO ) OCH OAKTSAMHET VID INGÅENDE
AV AVTAL ( CULPA IN CONTRAHENDO )
Artikel 10
Obehörig vinst
1.
Om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i
obehörig vinst, inbegripet mottagande av felaktigt utbetalda
belopp, rör ett förhållande som råder mellan parterna, till exem-
pel som har sin grund i ett avtal eller en skadeståndsgrundande
händelse, som har nära anknytning till den obehöriga vinsten,
skall den lag tillämpas som reglerar det förhållandet.
2.
Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1
och parterna har sin vanliga vistelseort i samma land när den
händelse inträffar som ger upphov till obehörig vinst, skall lagen
i det landet tillämpas.
3.
Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1
eller 2 skall den vara lagen i det land där den obehöriga vinsten
gjordes.
4.
Om det framgår av de samlade omständigheterna i fallet
att den utomobligatoriska förpliktelse som har sin grund i obe-
hörig vinst har en uppenbart närmare anknytning till ett annat
land än det som anges i punkterna 1, 2 och 3, skall lagen i det
landet tillämpas.
Artikel 11
Tjänster utan uppdrag
1.
Om en utomobligatorisk förpliktelse som har sin grund i
en tjänst som utförts utan uppdrag i samband med en annan per-
sons angelägenheter, rör ett förhållande som råder mellan par-
terna, till exempel som har sin grund i ett avtal eller en
skadeståndsgrundande händelse, som har nära anknytning till den
utomobligatoriska förpliktelsen, skall den lag tillämpas som reg-
lerar det förhållandet.
2.
Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1
och parterna har sin vanliga vistelseort i samma land när den
händelse inträffar som ger upphov till skada, skall lagen i det lan-
det tillämpas.
3.
Om tillämplig lag inte kan avgöras på grundval av punkt 1
eller 2, skall den vara lagen i det land där tjänsten utfördes.
4.
Om det framgår av de samlade omständigheterna i fallet
att den utomobligatoriska förpliktelse som har sin grund i en
tjänst som utförts utan uppdrag i samband med en annan per-
sons angelägenheter, har en uppenbart närmare anknytning till
ett annat land än det som anges i punkterna 1, 2 och 3, skall
lagen i det landet tillämpas.
Artikel 12
Oaktsamhet vid ingående av avtal
1.
Tillämplig lag för en utomobligatorisk förpliktelse som har
sin grund i diskussioner som föregår ingåendet av ett avtal, oav-
sett om avtalet faktiskt ingicks eller inte, skall vara den lag som
är tillämplig på avtalet eller som skulle ha tillämpats för avtalet
om det hade ingåtts.
2.
När tillämplig lag inte kan fastställas på grundval av
punkt 1, skall den vara
a)
lagen i det land där skadan uppkommer, oavsett i vilket land
den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket
eller vilka länder indirekta följder uppkom, eller
b) om parterna har sin vanliga vistelseort i samma land då den
skadevållande händelsen inträffade, lagen i det landet, eller
c)
om det framgår av de samlade omständigheter i fallet att den
utomobligatoriska förpliktelse som har sin grund i förhand-
lingar som föregår ingåendet av ett avtal har en uppenbart
närmare anknytning till ett annat land än det som anges i a
och b, lagen i det landet.
31.7.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 199/45
Artikel 13
Tillämplighet för artikel 8
Vid tillämpningen av detta kapitel skall artikel 8 tillämpas på utom-
obligatoriska
förpliktelser
som
har
sin
grund
i
ett
immaterialrättsintrång.
KAPITEL IV
LAGVAL GENOM AVTAL
Artikel 14
Lagval genom avtal
1.
Parterna får enas om att en utomobligatorisk förpliktelse
skall regleras av en lag som de själva väljer
a)
genom ett avtal som har ingåtts efter det att den skadevål-
lande händelsen inträffat,
eller
b) om alla parter bedriver kommersiell verksamhet, också
genom ett avtal som de frivilligt har förhandlat fram innan
den skadevållande händelsen inträffat.
Lagvalet skall vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå
av omständigheterna i det aktuella fallet och får inte innebära att
tredje mans rättigheter åsidosätts.
2.
Om alla omständigheter av betydelse för situationen vid
den tidpunkt då den skadevållande händelsen inträffade har
anknytning till ett annat land än det vars lag har valts, får parter-
nas val inte hindra tillämpningen av sådana lagregler i det andra
landet som inte kan avtalas bort.
3.
Om alla omständigheter av betydelse för situationen vid
den tidpunkt då den skadevållande händelsen inträffade har
anknytning till en eller flera medlemsstater, får inte parternas val
av annan tillämplig lag än en medlemsstats hindra tillämpningen
av sådana regler i gemenskapsrätten, i förekommande fall med
den tillämpning som görs i domstolsmedlemsstaten, som inte
kan avtalas bort.
KAPITEL V
GEMENSAMMA BESTÄMMELSER
Artikel 15
Den tillämpliga lagens räckvidd
Tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser enligt denna
förordning skall reglera särskilt
a)
grunden för och omfattningen av ansvaret, däribland fast-
ställandet av vilka personer som kan hållas ansvariga för sina
handlingar,
b) grunderna för ansvarsfrihet, begränsning av ansvar och för-
delning av ansvar,
c)
förekomsten, arten och bedömningen av skadorna eller den
gottgörelse som begärs,
d)
de åtgärder som en domstol får vidta inom gränserna för
sina befogenheter enligt sin processlagstiftning för att för-
hindra skadan eller få den att upphöra, eller för att säker-
ställa att ersättning utgår för skadan,
e)
frågan om rätten att begära skadestånd eller gottgörelse får
överföras, inklusive genom arv,
f)
vilka personer som har rätt till ersättning för skada som de
personligen lidit,
g)
ansvar för andra personers handlingar,
h) det sätt på vilket en förpliktelse kan upphöra samt regler för
preskription och andra rättighetsförluster som följer av
utgången av en frist, däribland regler för när fristen börjar
löpa, när fristen kan avbrytas och när fristen tillfälligt upp-
hör att löpa.
Artikel 16
Överordnade tvingande bestämmelser
Denna förordning skall inte begränsa tillämpningen av bestäm-
melser i domstolslandets lag när de är tvingande, oavsett vilken
lag som i övrigt skall tillämpas på den utomobligatoriska
förpliktelsen.
Artikel 17
Ordnings- och säkerhetsbestämmelser
Vid bedömning av uppträdandet av den person vars ansvar görs
gällande, skall hänsyn tas, som en sakfråga och i den mån det är
lämpligt, till de ordnings- och säkerhetsbestämmelser som gällde
på platsen och vid tidpunkten för den händelse som orsakade att
ansvaret görs gällande.
Artikel 18
Direkt talan mot den ansvariges försäkringsgivare
Den skadelidande kan väcka talan om skadestånd direkt mot den
ansvariges försäkringsgivare, om detta föreskrivs i den tillämp-
liga lagen för den utomobligatoriska förpliktelsen eller i den til-
lämpliga lagen för försäkringsavtalet.
Artikel 19
Subrogation
Om en person (borgenären) har en utomobligatorisk fordran mot
en annan person (gäldenären) och en tredje person är skyldig att
prestera till borgenären eller redan har presterat till denne till
uppfyllelse av sin skyldighet, skall frågan om och i vilken
utsträckning den tredje personen har rätt att mot gäldenären
utöva de rättigheter som borgenären hade mot gäldenären enligt
den lag som gäller för förhållandet dem emellan avgöras enligt
den lag som gäller för den tredje personens skyldighet att pre-
stera till borgenären.
L 199/46
SV
Europeiska unionens officiella tidning
31.7.2007
Artikel 20
Flera skadevållare
Om borgenären har en fordran mot flera gäldenärer som är
ansvariga för samma fordran och en av gäldenärerna redan har
fullgjort prestationen helt eller delvis, skall frågan om den gälde-
närens rätt att begära ersättning från övriga gäldenärer regleras
av den lag som är tillämplig för den gäldenärens utomobligato-
riska förpliktelse gentemot borgenären.
Artikel 21
Giltighet till formen
En ensidig rättshandling som avser en utomobligatorisk förplik-
telse skall vara giltig till formen, om den uppfyller formkraven i
den lag som reglerar den utomobligatoriska förpliktelsen eller i
lagen i det land där rättshandlingen företogs.
Artikel 22
Bevisbördan
1.
Den lag som enligt denna förordning reglerar en utomobli-
gatorisk förpliktelse skall tillämpas i den mån den för utomobli-
gatoriska förpliktelser uppställer rättsliga presumtioner eller
fördelar bevisbördan.
2.
Bevisning som rör en rättshandling får föras med varje slags
bevismedel som godtas enligt lagen i domstolslandet eller enligt
någon av de i artikel 21 angivna lagarna enligt vilka rättshand-
lingen har giltighet till formen, förutsatt att sådan bevisföring kan
genomföras vid domstolen.
KAPITEL VI
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
Artikel 23
Vanlig vistelseort
1.
Vid tillämpning av denna förordning skall bolags eller en
annan juridisk persons vanliga vistelseort vara den plats där den
centrala förvaltningen är belägen.
Om den skadevållande händelsen äger rum eller om skadan upp-
står i samband med verksamheten vid en filial, en agentur eller
annat verksamhetsställe, skall den plats där filialen, agenturen
eller annat verksamhetsställe är beläget anses vara den vanliga
vistelseorten.
2.
Vid tillämpning av denna förordning skall den vanliga vis-
telseorten för en fysisk person i samband med dennes närings-
verksamhet vara dennes huvudsakliga verksamhetsställe.
Artikel 24
Återförvisning är utesluten
När det i denna förordning föreskrivs att lagen i ett visst land
skall tillämpas avses gällande rättsregler i det landet, med undan-
tag för landets regler för internationell privaträtt.
Artikel 25
Stater med mer än en rättsordning
1.
Om en stat omfattar flera territoriella enheter som var och
en har sina egna rättsregler i fråga om utomobligatoriska förplik-
telser, skall varje sådan enhet anses som ett land vid fastställandet
av vilken lag som skall tillämpas enligt denna förordning.
2.
En medlemsstat där olika territoriella enheter har sina egna
rättsregler för utomobligatoriska förpliktelser behöver inte
tillämpa denna förordning vid lagkonflikter enbart mellan lagarna
i sådana enheter.
Artikel 26
Grunderna för domstolslandets rättsordning
Tillämpning av en bestämmelse i den lag som anges i denna för-
ordning får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart
oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning.
Artikel 27
Förhållandet till andra gemenskapsrättsliga bestämmelser
Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen av gemen-
skapsrättsliga bestämmelser som på särskilda områden fastställer
lagvalsregler för utomobligatoriska förpliktelser.
Artikel 28
Förhållandet till gällande internationella konventioner
1.
Denna förordning skall inte inverka på tillämpningen av
internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har
tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsreg-
ler för utomobligatoriska förpliktelser.
2.
Denna förordning skall emellertid bland medlemsstaterna
ha företräde framför konventioner som ingåtts uteslutande mel-
lan två eller flera av dem i den mån som konventionerna gäller
frågor som regleras genom denna förordning.
31.7.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 199/47
KAPITEL VII
SlUTBESTÄMMELSER
Artikel 29
Förteckning över konventioner
1.
Senast den 11 juli 2008 skall medlemsstaterna till kommis-
sionen överlämna en förteckning över konventionerna i arti-
kel 28.1. Efter detta datum skall medlemsstaterna underrätta
kommissionen om alla uppsägningar av konventionerna.
2.
Kommissionen skall inom sex månader efter mottagandet i
Europeiska unionens officiella tidning offentliggöra
i)
en förteckning över de konventioner som avses i punkt 1,
ii)
uppsägningar som avses i punkt 1.
Artikel 30
Översynsklausul
1.
Senast den 20 augusti 2011 skall kommissionen för Euro-
paparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén
lägga fram en rapport om tillämpningen av denna förordning.
Rapporten skall i förekommande fall åtföljas av förslag till änd-
ring av förordningen. Rapporten skall omfatta
i)
en studie av konsekvenserna av det sätt på vilket utländsk
lag behandlas inom olika jurisdiktioner och i vilken omfatt-
ning domstolarna i medlemsstaterna i praktiken tillämpar
utländsk lag i enlighet med denna förordning,
ii)
en studie av konsekvenserna av artikel 28 i denna förord-
ning beträffande Haagkonventionen av den 4 maj 1971 om
tillämplig lag för trafikolyckor.
2.
Senast den 31 december 2008 skall kommissionen för
Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommit-
tén lägga fram en studie om situationen vad gäller tillämplig lag
på utomobligatoriska förpliktelser till följd av kränkning av pri-
vatlivet och rättigheter som rör personlighetsskyddet, med beak-
tande av reglerna om pressfrihet och yttrandefrihet i medierna,
och frågor om lagval i samband med Europaparlamentets och
rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgif-
ter och om det fria flödet av sådana uppgifter (1).
Artikel 31
Tillämplighet i tiden
Denna förordning skall tillämpas på skadevållande händelser som
inträffar efter det att den har trätt i kraft.
Artikel 32
Datum för tillämpning
Denna förordning skall tillämpas från och med den 11 januari
2009, med undantag av artikel 29, som skall börja tillämpas från
och med den 11 juli 2008.
Denna förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i medlemsstater i enlighet med
fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Utfärdad i Strasbourg 11 juli 2007.
På Europaparlamentets vägnar
H.-G. PÖTTERING
Ordförande
På rådets vägnar
M. LOBO ANTUNES
Ordförande
(
1
) EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.
L 199/48
SV
Europeiska unionens officiella tidning
31.7.2007
Uttalande från kommission angående översynsklausulen (artikel 30)
Efter uppmaning från Europaparlamentet och rådet kommer kommissionen inom ramen för artikel 30 i Rom
II-förordningen senast i december 2008 att överlämna en studie om situationen i fråga om lagstiftning til-
lämplig på utomobligatoriska förpliktelser som härrör från kränkningar av privatlivet eller personlighetsskyd-
det. Kommissionen kommer att väga in alla aspekter och om nödvändigt vidta lämpliga åtgärder.
Uttalande från kommission angående vägtrafikolyckor
Kommissionen är medveten om de olika praxis som gäller i medlemsstaterna i fråga om nivån på den kom-
pensation som tilldelas offer för vägtrafikolyckor och är beredd att undersöka de specifika problem som upp-
står för EU-medborgare som råkar ut för en vägtrafikolycka i en annan medlemsstat än den medlemsstat där
de vanligen bor. Kommissionen kommer före utgången av 2008 att ge Europaparlamentet och rådet tillgång
till en studie över alla alternativ, bl.a. också försäkringsaspekter, för att förbättra ställningen för ovanstående
typ av olycksoffer, vilket i sin tur kan bana väg för en grönbok.
Uttalande från kommissionen angående behandlingen av utländsk lagstiftning
Kommissionen är medveten om att olika praxis gäller i medlemsstaterna i fråga om behandlingen av utländsk
lagstiftning och kommer senast fyra år efter ikraftträdandet av Rom II-förordningen och under alla omstän-
digheter så snart den finns tillgänglig att offentliggöra en övergripande studie om hur medlemsstaternas dom-
stolar tillämpar utländsk lagstiftning på privaträttens område, med hänsyn tagen till syftena med Haag-
programmet. Kommissionen är också beredd att om så är nödvändigt vidta lämpliga åtgärder.
31.7.2007
SV
Europeiska unionens officiella tidning
L 199/49
Sammanfattning av departementspromemorian Lagvalsregler på obligationsrättens område – Rom I- och Rom II-förordningarna (Ds 2013:21)
Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog den 11 juli 2007 förordningen (EG) nr 864/2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II). Förordningen trädde i kraft den 20 augusti 2007 och tillämpas på skadevållande händelser som inträffat den 11 januari 2009 eller senare.
Den 17 juni 2008 antog Europaparlamentet och Europeiska unionens råd förordningen (EG) nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I). Förordningen trädde i kraft den 7 juli 2008 och tillämpas på avtal som ingåtts den 17 december 2009 eller senare. Förordningen ersätter konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen), vilken införlivats med svensk rätt genom lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
Förordningarna är till alla delar bindande och direkt tillämpliga i Sverige och övriga medlemsstater i EU med undantag för Danmark. Förordningarna ska alltså inte genomföras genom nationell normgivning. För svenskt vidkommande aktualiserar de dock vissa lagändringar.
Romkonventionen har alltså införlivats i svensk rätt genom lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Mot bakgrund av att konventionen nu ersatts av den direkt tillämpliga Rom I-förordningen föreslås i promemorian att den svenska inkorporeringslagen upphävs. En uttrycklig övergångsbestämmelse bör dock tas in som klargör att de äldre bestämmelserna ska äga fortsatt tillämpning i fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009.
I 8 § trafikskadelagen (1975:1410) finns föreskrifter om rätt till trafikskadeersättning för skadelidande som antingen är svenska medborgare eller har hemvist i Sverige vid trafikolycka utomlands med svenskregistrerat fordon eller fordon tillhörigt svenska staten. Eftersom denna regel inte är en lagvalsregel utan en s.k. avgränsningsregel som anger när trafikskadelagens regler om trafikskadeersättning ska tillämpas föreligger ingen konflikt med Rom II-förordningen. Det strider dock mot förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) att ha en regel som utsträcker en förmån enbart till svenska medborgare utan annan anknytning till Sverige än medborgarskapet. Regeln ändras därför till att omfatta endast personer med hemvist i Sverige.
Rom I-förordningen lämnar i artikel 25.1 företräde för internationella konventioner som en eller flera medlemsstater har tillträtt när denna förordning antas och som fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser. Sverige är part till 1955 års Haagkonvention om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker, som införlivats med svensk rätt genom lagen (1964:528) med samma namn (IKL). Det är en komplicerad ordning att ha ett regelverk för fastställande av tillämplig lag vid köp av lösa saker och ett annat för övriga avtalsförpliktelser och Sverige bör därför säga upp konventionen. Till följd av detta kommer också IKL att upphävas.
De särskilda lagvals- och avgränsningsregler för avtal om befordran som återfinns i 13 och 14 kap. sjölagen har tidigare varit möjliga att bibehålla till följd av ett särskilt protokoll till Romkonventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. När Romkonventionen nu ersatts av Rom I-förordningen finns inte längre något sådant undantag och de särskilda lagvalsreglerna för internordisk sjöfart måste därför upphävas. I samband därmed föreslås även en justering i den internationellt tvingande särreglering för befordran i Norden som återfinns i 15 kap. sjölagen. Romkonventionen var endast i begränsad utsträckning tillämplig på försäkringsavtal. Frågan om tillämplig lag reglerades i stället av ett antal EU-direktiv, vilka i Sverige har genomförts genom lag (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal. Rom I-förordningen innebär dock en heltäckande reglering av frågan om lagval för försäkringsavtal och nu gällande försäkringsdirektiv saknar lagvalsregler. Därigenom har 1993 års lag nästan helt förlorat sin betydelse. I Rom I-förordningen finns dock en möjlighet i artikel 7.4 b för en medlemsstat att fastställa att ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring ska underkastas lagen i den medlemsstat som föreskriver en skyldighet att teckna en sådan försäkring. I promemorian görs bedömningen att denna möjlighet bör utnyttjas och nuvarande regel med den innebörden i 1993 års lag får därför ensam bli kvar.
Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:21)
1 Förslag till lag om upphävande av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker
Härigenom föreskrivs att lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande köp av lösa saker ska upphöra att gälla.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 8 § trafikskadelagen (1975:1410)1ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.
För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas den som har hemvist i Sverige.
Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
2. I fråga om skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser.
1 Lagen omtryckt 1994:43.
3 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag på vissa försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
dels att 1–11 samt 13 §§ ska upphöra att gälla,
dels att nuvarande 12 § ska betecknas 1 §,
dels att den nya 1 § ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
12 §
1 §
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6–11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
På ett sådant avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser.
4 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs att 13 kap. 2 § samt 14 kap.1 och 2 §§sjölagen (1994:1009) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
2. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
3. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
14 kap.
1 §
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa, konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid, delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid resebefraktning får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § får bestämmelserna i
styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
15 kap.
29 §
Bestämmelserna i 7 § får inte åsidosättas genom avtal. Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10–27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt 10–27 §§, 19 kap. 1 § första stycket 6 och 7 och 21 kap. 4 § första och andra styckena är ogiltiga.
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något annat är avtalat eller följer av sedvänja.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser.
5 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Härigenom föreskrivs att lag (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla.
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2014.
2. I fråga om avtal som har ingåtts före den 17 december 2009 gäller äldre bestämmelser.
6 Förslag till lag om ändring i lagen (2010:972) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2010:972) om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.
För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas den som har hemvist i Sverige.
Trafikskadeersättning utgår ej för radiologisk skada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av kärnteknisk anläggning är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
Trafikskadeersättning utgår inte för radiologisk skada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av kärnteknisk anläggning är inskränkt enligt 26 § lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor.
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. I fråga om skadehändelser som har inträffat före ikraftträdandet
gäller äldre bestämmelser.
Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:21)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, Institutet för sjö- och annan transporträtt, Uppsala universitet, Lunds Universitet, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Konkurrensverket, Konsumentverket, Arbetsdomstolen, Sveriges advokatsamfund, Svensk Försäkring, Trafikförsäkringsföreningen och Svenska sjörättsföreningen.
Stockholms Handelskammare, Arbetsgivarverket, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Företagarna, Tjänstemännens Centralorganisation, Landsorganisationen i Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Sveriges Redareförening, Svenska Bankföreningen, Regelrådet, Sveriges Konsumenter och Trafikskadenämnden har avstått från att yttra sig.
Lagförslagen i utkastet till lagrådsremiss
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområde undantas
1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)2
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
1 Senaste lydelse 1998:169. 2 EUT L 177, 4.7.2008, s. 6 (Celex 32008R0593).
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
dels att 2, 4–11 och 13 §§ ska upphöra att gälla,
dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §,
dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå,
dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en
EES-stat.
Denna lag innehåller bestämmelser om lagval för vissa försäkringsavtal och gäller utöver
Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) 2
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) .
3 §
2 § 3
Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EESstat där fordonet är registrerat, utom i det fall som avses i c,
Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om trafikförsäkring för ett motordrivet fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas.
c) när ett fordon som är
1 Senaste lydelse 2010:2056. 2 EUT L 177, 4.7.2008, s. 6 (Celex 32008R0593). 3 Senaste lydelse av tidigare 3 § 2007:335.
registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas,
d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a–d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
12 §
3 §
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6–11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)
dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
1 §
I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna),
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen,
konventionsfart: sjötransport av styckegods mellan två stater när ett konossement har utfärdats och
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller
3. det i konossementet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods.
Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
4 §
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig.
I inrikes fart i Sverige och i konventionsfart är en bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument ogiltig i den utsträckning den
1. avviker från detta kapitel,
2. avviker från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket, eller
3. ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller en annan liknande rätt.
Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt.
Första stycket gäller oavsett
vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet, dock inte i konventionsfart om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
Första stycket gäller dock inte 5, 8–11 §§ och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Om ett konossement är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska det innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla.
4 a §
Bestämmelserna i 4 § gäller inte 5, 8–11 och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla.
61 §
Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
14 kap.
1 §
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,
resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller
bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
Vid befraktning i inrikes fart i
Sverige får 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren, oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i annan fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015.
Den upphävda lagen gäller fortfarande för avtal som har ingåtts under tiden den 30 juni 1998 till och med den 16 december 2009, men inte för
avtal som har ingåtts därefter.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)
1
.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
1 EUT L 177, 4.7.2008, s. 6 (Celex 32008R0593).
6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I)1
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
1 EUT L 177, 4.7.2008, s. 6 (Celex 32008R0593).
Förteckning över remissinstanserna (utkastet till lagrådsremiss)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Svea hovrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Domstolsverket, Konsumentverket, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Arbetsgivarverket, Kammarkollegiet, Uppsala universitet, Lunds Universitet, Institutet för sjö- och annan transporträtt, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Konkurrensverket, Arbetsdomstolen, Svenska Bankföreningen, Småföretagarnas Riksförbund, Svenska sjörättsföreningen, Svensk Försäkring, Sveriges advokatsamfund, Sveriges dispaschör och Trafikförsäkringsföreningen.
Malmö tingsrätt, Regelrådet, Företagarna, Fria Företagare, Landsorganisationen i Sverige, Näringslivets Regelnämnd, Sveriges Redareförening, Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut, Svensk Handel, Svenskt Näringsliv, Sveriges Konsumenter, Tjänstemännens Centralorganisation, Trafikskadenämnden och Västsvenska handelskammarens förtroenderåd har avstått från att yttra sig.
Sammanfattning av departementspromemorian Säkerheter och avräkningar – ett alternativt genomförande av två direktiv (Ds 2013:71)
I promemorian föreslås att den s.k. återgångsregeln i 3 kap. 2 § första stycket andra meningen konkurslagen (1987:672), som gör det möjligt för ett konkursbo att kräva återgång av en bindande rättshandling som företagits efter att ett beslut om konkurs har fattats och senast dagen efter konkursbeslutet kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, upphävs.
I och med det åstadkoms ett tydligt och effektivt införlivande av Europaparlamentets och rådets direktiv 1998/26/EG (finalitydirektivet), 2002/47/EG (säkerhetsdirektivet) och 2009/44/EG (ändringsdirektivet) såvitt gäller direktivbestämmelserna rörande slutgiltig bundenhet för vissa överföringsuppdrag. Förslaget bedöms inte medföra några oönskade bieffekter.
Bedömningen i denna promemoria är att tidigare svenska införlivandeåtgärder och bedömningar innebär att svensk rätt till fullo uppfyller de krav de aktuella direktiven ställer. Genom förslaget undanröjs emellertid den tveksamhet som kan ha funnits om huruvida den svenska regleringen effektivt säkerställer att ifrågavarande transaktioner på de finansiella marknaderna har rättslig verkan och är definitivt bindande för tredje man.
Departementspromemorians lagförslag (Ds 2013:71)
Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs1att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller
1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45, Celex 31998L0026), Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/47/EG av den 6 juni 2002 om ställande av finansiell säkerhet (EGT L 168, 27.6.2002, s. 43, Celex 32002L0047) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/44/EG av den 6 maj 2009 om ändring av direktiv 98/26/EG om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper och direktiv 2002/47/EG om ställande av finansiell säkerhet, vad gäller sammanlänkade system och kreditfordringar (EUT L 146, 10.6.2009, s. 37, Celex 32009L0044).
annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa andra jämförbara värdehandlingar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2014.
2. Vid konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre bestäm-
melser.
Förteckning över remissinstanserna (Ds 2013:71)
Efter remiss har yttranden över departementspromemorian avgetts av Sveriges riksbank, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Konsumentverket, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Kronofogdemyndigheten, Konkurrensverket, Skatteverket, Tillväxtverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Finansbolagens Förening, Fondbolagens förening, Nordic Growth Market NGM AB (NGM), Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges advokatsamfund.
Bolagsverket, Regelrådet, Aktietorget AB, Bankgirocentralen BGC AB, Euroclear Sweden AB, FAR, Finansförbundet, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Företagarna, Institutet för Företagsrekonstruktion, Konsumenternas Bank- och finansbyrå, Konsumenternas Försäkringsbyrå, Kommuninvest i Sverige AB, Landsorganisationen i Sverige, Nasdaq OMX Stockholm AB, Näringslivets Regelnämnd, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige, Stiftelsen Ackordscentralen, Stockholms Handelskammare, Svenskt Näringsliv, Sveriges akademikers centralorganisation, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Kommuner och Landsting, Swedish Pension Fund Association (SPFA), Tjänstemännens Centralorganisation och TriOptima AB har avstått från att yttra sig.
Förteckning över remissinstanserna (promemorian Begränsning av möjligheten för ett konkursbo att begära återgång av vissa rättshandlingar)
Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av Sveriges riksbank, Göta hovrätt, Malmö tingsrätt, Domstolsverket, Riksgäldskontoret, Finansinspektionen, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, Konkurrensverket, Tillväxtverket, Finansbolagens Förening, Finansförbundet, Fondbolagens förening, Nasdaq OMX Stockholm AB, Rekonstruktör- och konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen och Sveriges advokatsamfund.
Stockholms handelskammare, Bolagsverket, Aktietorget AB, Bankgirocentralen BGC AB, Euroclear Sweden AB, FAR, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Företagarna, Institutet för Företagsrekonstruktion, Kommuninvest i Sverige AB, Nordic Growth Market NGM AB (NGM), Näringslivets Regelnämnd, Regelrådet, Stiftelsen Ackordscentralen, Svenskt Näringsliv, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Swedish Pension Fund Association (SPFA) och TriOptima AB har avstått från att yttra sig.
Lagrådsremissens lagförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §1
Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.
Från lagens tillämpningsområde undantas
1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg,
2. köp av värdepapper,
3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser.
4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som ska tillverkas, om materialet ska tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
1 Senaste lydelse 1998:169.
2 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal1
dels att 2, 4–11 och 13 §§ ska upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 1, 5, 6, 12 och 13 §§ ska utgå,
dels att nuvarande 3 § ska betecknas 2 § och att nuvarande 12 § ska betecknas 3 §,
dels att 1 § samt de nya 2 och 3 §§ ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §2
Denna lag tillämpas på sådana avtal om livförsäkring som har anknytning till två eller flera stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stater), om försäkringstagaren är en fysisk person som har sin vanliga vistelseort i en EES-stat eller om försäkringstagaren är en juridisk person och det driftställe som avtalet gäller för är beläget i en
EES-stat.
Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) när det gäller vissa försäkringsavtal.
Med livförsäkring avses i denna lag sådana försäkringar som anges i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) .
3 §
2 § 3
Med EES-stat där risken är belägen avses i denna lag
a) när försäkringen avser antingen byggnad eller byggnad och dess innehåll, till den del byggnaden och innehållet täcks av samma försäkring, den EES-stat i vilken egendomen är belägen,
b) när försäkringen avser registreringspliktigt fordon, den EESstat där fordonet är registrerat,
Vid tillämpning av artikel 7 i förordningen gäller följande i fråga om avtal om försäkring för ett registreringspliktigt fordon. När ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EESstat, ska risken under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning anses finnas i den stat till vilken fordonet ska införas.
1 Senaste lydelse av 2 § 2010:2056 4 § 2010:1256 9 § 2010:2056. 2 Senaste lydelse 2010:2056. 3 Senaste lydelse av tidigare 3 § 2007:335.
utom i det fall som avses i c,
c) när ett fordon som är registrerat i en EES-stat köps i syfte att införas och stadigvarande brukas i en annan EES-stat, under 30 dagar från det att fordonet kommit i köparens besittning, den stat till vilken fordonet skall införas,
d) när försäkringen har en giltighetstid av fyra månader eller mindre och oberoende av försäkringsklass täcker rese- eller semesterrisker, den EES-stat där försäkringstagaren har tecknat försäkringen,
e) i andra fall än de som uttryckligen omfattas av a–d, om försäkringstagaren är en fysisk person, den EES-stat där han har sin vanliga vistelseort eller, om försäkringstagaren är en juridisk person, den EES-stat där det driftställe som avtalet gäller för är beläget.
12 §
3 §
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring tillämpas, i stället för vad som annars skulle följa av 6–11 §§, lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
På ett avtal om obligatorisk skadeförsäkring som avses i artikel 7.4 i förordningen tillämpas lagen i den EES-stat som har föreskrivit skyldigheten att teckna försäkring.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
3 Förslag till lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
Härigenom föreskrivs i fråga om sjölagen (1994:1009)
dels att 13 kap. 1, 2, 4 och 61 §§ samt 14 kap. 1 och 2 §§ ska ha följande lydelse,
dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 kap.
1 §
I detta kapitel avses med transportör: den som ingår avtal med en avsändare om transport av styckegods till sjöss,
undertransportör: den som till följd av ett uppdrag av transportören utför transporten eller en del av den,
avsändare: den som ingår avtal med en transportör om transport av styckegods till sjöss,
avlastare: den som avlämnar godset för transport, transportdokument: ett konossement eller ett annat dokument som utfärdas till bevis om transportavtalet,
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna), och
konventionen: 1924 års internationella konvention rörande konossement med de ändringar som skett genom 1968 och 1979 års tilläggsprotokoll (Haag-Visbyreglerna),
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen.
konventionsstat: en stat som är bunden av konventionen,
konventionsfart: sjötransport av gods mellan två stater, när ett konossement ska utfärdas och
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. konossementet har utfärdats i en konventionsstat, eller
3. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om sjötransport i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige,
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om sjötransport av styckegods.
Danmark, Finland och Norge. Beträffande avtal om sjötransport i inrikes fart i Danmark, Finland och Norge gäller lagen i det land där transporten utförs.
I annan fart gäller bestämmelserna på avtal om sjötransport mellan två stater när
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen samt denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. i transportdokumentet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen skall gälla.
Om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge får dock avtalas att avtalet om sjötransport skall vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
4 §
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den mån den avviker från bestämmelserna i detta kapitel eller från bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt. En bestämmelse som ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande bestämmelse är ogiltig.
En bestämmelse i ett transportavtal eller ett transportdokument är ogiltig i den utsträckning den avviker från detta kapitel eller från 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket eller ger transportören rätt till försäkringsersättning för godset eller annan liknande rätt, när det är fråga om inrikes fart i Sverige eller fart mellan
Sverige, Danmark, Finland och Norge. Detsamma gäller i annan fart mellan två stater om
1. den avtalade lastningshamnen ligger i en konventionsstat,
2. den avtalade lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge,
3. flera lossningshamnar anges i avtalet och en av dessa är den faktiska lossningshamnen och denna ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
4. transportdokumentet har utfärdats i en konventionsstat, eller
5. det i transportavtalet bestäms att konventionen eller lag som grundas på konventionen ska gälla.
Ogiltigheten påverkar inte giltigheten av avtalet eller dokumentet i övrigt.
I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av första stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt är tillämplig på avtalet. Detsamma gäller i konventionsfart, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd konventionsstat.
Första stycket gäller dock inte 5, 8–11 §§ och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, skall transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Om transportavtalet är underkastat konventionen eller på denna grundad lag i en konventionsstat, ska transportdokumentet innehålla uppgift om detta samt om att villkor som avviker från konventionens eller lagens bestämmelser till avsändarens, avlastarens eller mottagarens nackdel är ogiltiga.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten skall utföras, skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga hans rättigheter enligt detta kapitel, skall ett sådant avtal gälla.
4 a §
Vad som sägs i 4 § gäller inte 5, 8–11 och 14–23 §§ och utgör inte heller hinder mot att det tas in bestämmelser i transportavtalet om gemensamt haveri. Transportören får även utöka sitt ansvar och sina förpliktelser enligt detta kapitel.
Om det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka transporten ska utföras, är skäligt att genom avtal inskränka transportörens ansvarighet eller utvidga transportörens rättigheter enligt detta kapitel, ska ett sådant avtal gälla.
61 §
Oavsett vad som föreskrivs i 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal överenskomma att tvister skall hänskjutas till avgörande genom skiljedom.
Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val skall äga rum i en av de stater, där ort som anges i 60 § första stycket är belägen samt att skiljenämnden skall tillämpa bestämmelserna i detta kapitel.
Trots 60 § första stycket får parterna genom skriftligt avtal komma överens om att tvister ska hänskjutas till avgörande genom skiljedom. Som en del av skiljeavtalet gäller alltid att skiljeförfarandet efter kärandens val ska äga rum i en av de stater där en ort som anges i 60 § första stycket är belägen.
Bestämmelserna i 60 § andra och tredje styckena har motsvarande tillämpning.
Första stycket gäller inte om varken den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
Första stycket gäller inte om vare sig den avtalade lastningshamnen eller den avtalade eller faktiska lossningshamnen ligger i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.
14 kap.
1 §
Bestämmelserna om befraktning gäller hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
Detta kapitel är tillämpligt på avtal om hel- och delbefraktning av fartyg. Bestämmelserna om resebefraktning gäller också konsekutiva resor när annat inte har angetts.
I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal för befordran av gods bortfraktar ett fartyg till annan, befraktaren,
avlastare: den som avlämnar godset för lastning, resebefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för resa,
resebefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för resa,
konsekutiva resor: ett visst antal resor som utförs efter varandra enligt ett befraktningsavtal som avser ett bestämt fartyg,
tidsbefraktning: befraktning där frakten skall beräknas för tid,
tidsbefraktning: befraktning där frakten ska beräknas för tid,
delbefraktning: befraktning som gäller mindre än ett helt fartyg eller än en full last när certeparti används.
Bestämmelserna i detta kapitel är tillämpliga på avtal om befraktning av fartyg i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge. Vid avtal om befraktning i inrikes fart i Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid befraktning i fart som inte omfattas av tredje stycket gäller bestämmelserna i detta kapitel när svensk rätt skall tillämpas.
2 §
Bestämmelserna i detta kapitel tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Detta kapitel tillämpas inte i den utsträckning något annat följer av avtalet, av praxis som har utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses bindande för parterna.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får bestämmelserna i 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller bestämmelserna i 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri. Om begränsningar i avtalsfriheten i inrikes fart i
Danmark, Finland eller Norge gäller lagen i det land där befordringen utförs.
Vid resebefraktning i inrikes fart i Sverige och i fart mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge får 27 § inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastare, resebefraktare eller mottagare. Detsamma gäller 19 kap. 1 § första stycket 5 och fjärde stycket. I befraktningsavtalet får dock tas in bestämmelser om gemensamt haveri.
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 2 § första och andra
Vid befraktning i fart som avses i 13 kap. 4 § första stycket får 18 §
styckena får bestämmelserna i 18 § om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
om utfärdande av konossement inte åsidosättas genom avtal till nackdel för avlastaren.
I inrikes fart i Sverige gäller det som följer av tredje stycket oavsett vilket lands lag som i övrigt ska tillämpas på avtalet. Detsamma gäller i sådan konventionsfart som avses i 13 kap. 1 §, dock inte om parterna har avtalat att avtalet ska vara underkastat lagen i en annan bestämd stat som är bunden av den konvention som anges i 13 kap. 1 §.
Att bestämmelserna i detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Att detta kapitel inte heller får åsidosättas genom avtal i vissa andra fall följer av 5 §.
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
4 Förslag till lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Härigenom föreskrivs att lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser ska upphöra att gälla vid utgången av februari 2015.
Den upphävda lagen gäller fortfarande för avtal som har ingåtts från och med den 1 juli 1998 till och med den 16 december 2009, men inte för avtal som har ingåtts därefter.
5 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal.
Bestämmelserna i 3–5 §§ påverkar inte parters frihet att välja tillämplig lag för sitt avtal eller frågor om tillämplig lag för försäkringsavtal av de slag som avses i artikel 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
6 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)
Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (2011:666) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Lagen tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av fastighetsmäklarens uppdrag utförs i Sverige. Detta gäller inte i den utsträckning något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I).
Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
7 Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1987:672)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
2 §
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar skall utan hinder av vad som sägs i 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det förekom omständigheter som gav honom skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs. Överlåtelse av eller annat förfogande över egendom som på grund av detta skall gälla, skall likväl, om konkursboet utan oskäligt uppehåll yrkar det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han har utgett jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
En rättshandling mellan gäldenären och någon annan som företas senast dagen efter den då kungörelsen om konkursbeslutet var införd i Post- och Inrikes Tidningar ska trots 1 § gälla, om det inte visas att den andre kände till beslutet eller att det fanns omständigheter som gav honom eller henne skälig anledning att anta att gäldenären var försatt i konkurs.
En överlåtelse av eller ett annat förfogande över egendom som på grund av detta ska gälla, ska dock, om konkursboet utan oskäligt uppehåll begär det, gå åter mot att boet ersätter den andre vad han eller hon har betalat jämte nödvändig eller nyttig kostnad.
Första stycket andra meningen gäller inte egendom som anges i 8 kap. 10 § andra stycket.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, skall det tillgodoräknas honom, om det av omständigheterna framgår att han var i god tro. En uppsägning eller annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt skall gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Infriar någon en förpliktelse mot gäldenären efter den tidpunkt som anges i första stycket, ska det tillgodoräknas honom eller henne, om det av omständigheterna framgår att han eller hon var i god tro. En uppsägning eller en annan liknande rättshandling som företas mot eller av gäldenären efter sagda tidpunkt ska gälla, om det av omständigheterna framgår att den andre var i god tro och det är uppenbart oskäligt att rättshandlingen blir ogiltig mot konkursboet.
Det finns särskilda bestämmelser om verkan av gäldenärens överlåtelse eller pantsättning av löpande skuldebrev, aktiebrev eller vissa
andra jämförbara värdehandlingar.
1. Denna lag träder i kraft den 1 mars 2015.
2. Vid en konkurs som beslutats före ikraftträdandet gäller äldre föreskrifter.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2014-06-17
Närvarande: F.d. justitierådet Leif Thorsson samt justitieråden
Gudmund Toijer och Olle Stenman.
Lagvalsregler på civilrättens område – Rom I- och Rom IIförordningarna
Enligt en lagrådsremiss den 5 juni 2014 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker,
2. lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal,
3. lag om ändring i sjölagen (1994:1009),
4. lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser,
5. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,
6. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666),
7. lag om ändring i konkurslagen (1987:672). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linnéa Brossner (förslag 1–6) och kanslirådet Danijela Pavic (förslag 7).
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 2014
Närvarande: Statsministern Reinfeldt, ordförande, och statsråden Bildt, Hägglund, Ohlsson, Norman, Attefall, Engström, Kristersson, Elmsäter-Svärd, Ek, Lööf, Arnholm, Svantesson
Föredragande: statsrådet Svantesson
Regeringen beslutar proposition 2013/14:243 Lagvalsregler på civilrättens område – Rom I- och Rom II-förordningarna
Rättsdatablad
Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upphäver eller upprepar ett normgivningsbemyndigande
Celexnummer för bakomliggande EUregler
Lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
32008R0593
Lag om ändring i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal
32008R0593
Lag om ändring i sjölagen (1994:1009)
32008R0593
Lag om upphävande av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser
32008R0593
Lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
32008R0593
Lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (2011:666)
32008R0593