SOU 1968:27

Förvaltningslag : förslag

Innehåller beslut till följd av skrivfel, räk- nefel eller annat dylikt förbiseende uppen- bar oriktighet, får myndigheten rätta denna. Part skall få tillfälle att yttra sig innan rät- telse göres, om det icke är obehövligt.

19 5.

Slutligt beslut av statlig myndighet får överklagas genom besvär hos överordnad myndighet.

Statlig myndighets beslut under förfaran- det får överklagas genom besvär hos myn- dighet, som prövar besvär över slutligt be- slut i ärendet, om myndigheten därigenom

1. avvisat ombud eller biträde,

2. förordnat rörande saken i avbidan på slutligt beslut,

3. förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse till sammanträde och underlåtenhet att efterkomma föreläg- gandet kan ådraga denne särskild påföljd,

4. beslutat angående uttagande av före- lagt vite eller annan påföljd för underlåten- het att efterkomma föreläggande,

5. förordnat angående undersökning el- ler omhändertagande av person eller egen- dom eller om annan undersöknings- eller säkringsåtgärd,

6. förordnat angående ersättning för nå- gons medverkan vid utredningen.

Vad som föreskrivits om överklagande av statlig myndighets beslut äger motsva- rande tillämpning när kommunal myndig- hets beslut får överklagas genom besvär.

20 &.

Besvärsrätt tillkommer part och annan som beslutet angår, om detta går honom emot. Har kommunal myndighets beslut ändrats eller upphävts av statlig myndighet, får också den kommunala myndigheten klaga.

21 &.

Besvärsmyndighet kan förordna att över- klagat beslut icke får tillämpas innan be- svären prövats. Yrkande om sådant förord- nande skall behandlas skyndsamt.

Bestämmelser om besvärstid m. m.

22 5.

Den som vill klaga genom besvär skall göra det skriftligen. Klagoskriften skall ges in hos den myndighet, vars beslut överkla- gas. Vid besvär till statlig myndighet över kommunal myndighets beslut skall klago— skniften dock ges in hos den statliga myn— digheten.

Klagoskriften skall ha kommit in till ve— derbörande myndighet inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslu- tet genom expedition med besvärshänvis- ning.

23 &.

Kommer klagoskrift inom föreskriven tid in till besvärsmyndigheten, fastän den skolat ges in hos beslutsmyndigheten, eller till be- slutsmyndigheten, fastän den skolat ges in

hos besvärsmyndigheten, skall den anses ha kommit in i rätt tid.

24 &.

När klagoskrift, som skall ges in till be- slutsmyndigheten, kommit in till denna, skall myndigheten utan dröjsmål avge skrift- ligt yttrande över besvären till besvärsmyn- digheten och samtidigt sända in de till ären- det hörande handlingarna. Har klaganden yrkat, att det överklagade beslutet icke tillämpas, innan besvären prövats, skall handlingarna dock sändas in genast.

Beslutsmyndighetens yttrande skall ge— nom dennas försorg också sändas till kla- ganden i avskrift med angivande av viss tid inom vilken denne kan yttra sig hos be- svärsmyndigheten. Vad som stadgas i 6 % andra stycket äger motsvarande tillämpning.

25 %.

Besvärsmyndighet får pröva även för sent inkomna besvär, om det är uppenbart att ingens rätt äventyras därigenom.

Denna lag träder i kraft den Beträffande tillkännagivande och över- klagande av beslut, som meddelats före la— gens ikraftträdande, tillämpas äldre bestäm- melser.

Genom denna lag upphäves 4 5 förordningen den 10 januari 1759 an— gående fatalier i politi- och ekonomimål,

förordningen den 4 november 1876 om jäv i hushållsmål,

lagen den 21 juni 1946 om' rätt att i mål och ärenden, som tillhöra stats- eller kom- munalmyndighets handläggning, insända handlingar med posten m.m. samt

lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut.

Såsom upphävda skall anses kungl. brevet den 18 december 1752 till amiralitetskollegium angående släktskaps- jävs tillämpning i hushållningsmål,

cirkuläret den 1 april 1790 till samtliga kollegier, landshövdingar och konsistorier om fogande av delgivningsbevis till besvär,

kungl. brevet den 11 februari 1796 angå— ende fatalietiders iakttagande,

kungörelsen den 19 maj 1845 om besvärs- skrifts eller ansöknings ingivande genom bud,

kungörelsen den 26 maj 1909 angående sättet för besvärs anförande hos kammar- kollegiet samt

cirkuläret den 5 juni 1931 till statens för- valtande myndigheter angående remissers verkställande och besvarande.

Föreskrift i äldre lag eller författning om att handling skall ha kommit in till statlig eller kommunal myndighet före visst klock- slag på dagen gäller icke.

Förekommer i lag eller författning hän— visning till eller avses däri eljest lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

KAPITEL 111 Inledning

Vid 1942 års riksdag väckte herr Herlitz m. fl. en motion (I: 141) om lagstiftning an- gående förfarandet hos förvaltningsdomsto- lar och förvaltningsmyndigheter, när de av- gör frågor som angår enskilds rätt. I motio- nen omnämndes, att frågan om en process- reform beräknades vinna sin lösning vid samma riksdag. Genom denna reform skulle rättegångsförfarandet, anförde motionärer- na, få former som bättre än de dittillsvaran- de tillgodosåg rättssäkerhetens krav. Även förvaltningsdomstolarnas och övriga förvalt- ningsmyndigheters avgöranden var emeller- tid ofta av synnerligen maktpåliggande art och för den enskilde av djupt ingripande be- tydelse. För varje år ökades förvaltnings- myndigheternas befogenheter, i det att på olika områden den enskildes rätt gjordes be- roende av deras beslut. Under dessa förhål- landen var det angeläget, att vid handlägg- ningen av mål och ärenden hos förvaltnings- domstolar och förvaltningsmyndigheter till- lämpades ett förfarande som i möjligaste mån säkerställde ett riktigt och rättvist av— görande. Visserligen saknades inte regler för förvaltningsförfarandet. I många lagar och andra författningar fanns bestämmelser som med större eller mindre noggrannhet reglerade förfarandet hos förvaltningsmyn- digheterua vid mellanhavanden mellan det allmänna och de enskilda. Men denna reg- lering var mycket ofullständig. Luckorna utfylldes till inte ringa del av regler som ut- vecklats i praxis. I mycket stor utsträckning

kunde sådana regler föras tillbaka till den gamla rättegångsbalken .

I motionen utvecklades vidare närmare vad som kunde anmärkas mot den gällande ordningen för förvaltningsförfarandet. Så— lunda fanns många skiljaktigheter olika för- fattningar emellan. Detta var till olägenhet genom att försummelse att iaktta vad som gällde i det särskilda fallet kunde ådra den enskilde rättsförlust. Ökad likformighet i förvaltningsförfarandet var självfallet till gagn för rättssäkerheten. Ytterligare an- märktes att de förvaltningsrättsliga författ- ningarna företedde betänkliga luckor. Så- som exempel härpå nämndes att det endast i ringa utsträckning blivit klargjort under vilka förhållanden jäv föreligger för tjänste- män, att det är osäkert i vilken utsträckning utredningen i ärenden skall åstadkommas av part eller av myndigheten ex officio, att reglerna huruvida part kan företrädas ge- nom ombud eller ställföreträdare är ofull- ständiga samt att oklarhet föreligger beträf- fande den enskildes rätt att bli hörd, be- träffande förfarandet vid förhör och annan förrättning, rörande formerna för delgiv- ning, beträffande möjligheterna till ändring eller återkallelse av myndighets beslut och rörande användning av tvångsmedel. Slut— ligen uttalades i motionen att det genom upphävande av den gamla rättegångsbalken skulle bli oklart i vad män och på vad sätt s.k. extraordinära rättsmedel kunde an- vändas på förvaltningens område.

Tiden syntes motionärerna vara inne att överväga, huruvida ej åt lagstiftningen om förfarandet hos förvaltningsdomstolar och förvaltningsmyndigheter kunde skänkas en större grad av klarhet, fasthet, följdriktig- het och fullständighet. Riktpunkten för en sådan strävan borde naturligtvis ej vara att åstadkomma ens tillnärmelsevis samma grad av enhetlighet som på rättegångsväsendets område. Vid förfarandets gestaltning måste självfallet hänsyn tas till förvaltningsange- lägenheternas skiftande beskaffenhet. Vad det gällde var framför allt att tillse att rätts- säkerhetens krav i möjligaste mån tillgodo- sågs.

Motionärerna ville inte uttala någon be- stämd mening om de vägar, på vilka man borde eftersträva en lösning av lagstiftnings- uppgiften. Det kunde bli fråga om att revi- dera gällande specialförfattningar för att er- hålla större likformighet och fullständighet eller om att åstadkomma nya författningar med giltighet för förvaltningens område i allmänhet. Sannolikast var väl att man fick gå fram på dessa vägar samtidigt.

På hemställan av första lagutskottet (lLU 1942: 34) beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t (rskr 1942: 236) att anhålla om utredning angående en mera enhetlig, fullständig och i övrigt ur rättssäkerhetens synpunkt tillfredsställande lagstiftning an— gående förfarandet hos förvaltningsdomsto— lar och hos övriga förvaltningsmyndigheter, då de avgör frågor som angår enskilds rätt, samt om framläggande för riksdagen av de förslag, vilka kunde föranledas av denna utredning.

Efter en av professorn Nils Herlitz verk- ställd förberedande utredning, vilken lades fram i ett betänkande om förvaltningsför— farandet (SOU 1946: 69), och remissbe- handling av detta betänkande tillkallades enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 besvärssakkunniga att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhäng- ande ämnen.

Efter ett specialbetänkande om åtgärder för förenhetligande av besvärstiden i admi- nistrativa mål (SOU 1953: 30) avgav be—

svärssakkunniga år 1955 ett principbetänk- ande om »Admim'strativt rättsskydd» (SOU 1955: 19). I betänkandet lämnades en över- sikt över det administrativa rättsskyddet i Sverige och främmande länder. Mot denna bakgrund angavs i korthet allmänna rikt- linjer för det förslag till en lag om det ad- ministrativa besvärsförfarandet m.m. som besvärssakkunniga förberedde. Sedan be- tänkandet remissbehandlats anmodades be- svärssakkunniga år 1958 att fullfölja sitt arbete genom att utarbeta lagtext jämte till- hörande motiv. De sakkunniga skulle här- vid överväga om det var möjligt att tillmö- tesgå de önskemål som framkommit om en reglering också av förfarandet i första in- stans. I juni 1964 avgav besvärssakkunniga sitt slutbetänkande »Lag om förvaltnings- förfarandet» (SOU 1964: 27).

Besvärssakkunniga föreslår en lagstiftning om förvaltningsförfarandet med regler för handläggning av förvaltningsärenden i såväl första instans som besvärsinstans. Inte bara förfarandet hos rent administrativa myndig— heter inklusive Kungl. Maj:t i statsrå- det — utan också processen hos förvalt— ningsdomstolar samt hos allmänna och sär- skilda domstolar i rättsvårdsärenden inbe- grips. Något undantag görs inte för kom- munala förvaltningsmyndigheter.

I sak begränsas tillämpningsområdet till administrativa partsärenden, dvs. förvalt- ningsärenden som angår enskilda. Särskilda reservationer görs inte för enkla förvalt- ningsgöromål och ej heller för ärenden av- seende beslut utan rättsverkningar. Intet undantag föreslås heller för ärenden an- gående statlig eller kommunal egenförvalt- ning eller för kommersiella ärenden över huvud taget.

Som allmänt mål uppställs att på förfaran— delagstiftningens område framdeles skall finnas två grundläggande lagverk, rätte- gångsbalken för rättegångsmålen och lagen om förvaltningsförfarandet för förvaltnings— ärenden angående enskilda.

Lagförslaget innehåller 155 paragrafer med regler om lagens tillämpningsområde, jäv, omröstning, tystnadsplikt angående vad som yttrats vid ärendes avgörande hos myn-

dighet, protokoll, service, part och parts talan, ombud, ombuds fullmakt, biträde, inlaga, delgivning, frister, viten, ärendes anhängiggörande, ärendes utredning, sär- skilda utredningsmedel hos domstol, ären- des avgörande, förvaltningsbesvär, besvärs— talans väckande, besvärsärendes utredning, besvärsärendes avgörande, särskilda rätts- medel, kostnader och lagens ikraftträdande.

Lagstiftningen föreslås genomförd på det sättet att lagen först antas och utfärdas men inte tillåts träda i kraft förrän de viktigaste specialförfattningamas förfaranderegler har- moniserats med lagens regler. Övriga spe- cialförfattningar genomgås successivt först efter lagens ikraftträdande och harmoniseras i mån av behov. Sedan lagen trätt i kraft, skall en förfaranderegel med innehåll, som avviker från lagens ordning, kunna medde- las endast i specialförfattningar som tillkom— mer under riksdagens medverkan.

Som främsta ändamål för en lagstiftning om förvaltningsförfarandet sätter besvärs— sakkunniga rättssäkerheten. De anför att medborgarna i mera utvecklade samhällen reser anspråk på en rättssäkerhet, som sträc- ker sig längre än till rent elementära garan- tier mot maktmissbruk och godtycke från myndigheternas sida. En sådan rättssäker- het eftersträvas som innefattar garantier för att avgörandena i förvaltningsärendena blir materiellt riktiga. Besvärssakkunniga påpe- kar vidare att det för svenskt vidkommande måste hållas i minnet att förvaltningen inte står under de allmänna domstolarnas kon- troll. Särskild vikt måste därför fästas vid förvaltningsförfarandets uppbyggnad. Det gäller att i möjligaste mån bygga in garan- tierna för rättssäkerheten direkt i förfaran— det. För besvärssakkunniga har det fram- stått som en huvuduppgift att utforma reg- lerna i en lag om förvaltningsförfarandet så att de ger verklig trygghet för att de avgö- randen som träffas i förvaltningsärendena blir materiellt riktiga.

Besvärssakkunniga erinrar också om att den enskilde medborgaren enligt ledande demokratiska idéer bör ha rätt till ett hän- synsfullt och korrekt bemötande från myn- digheterna. Ett lagfästande av grundläggan-

de regler, som tryggar en sådan ordning, utgör enligt de sakkunnigas mening ett be- tydelsefullt led i strävandena att stärka den enskilde medborgarens ställning.

Hur förnämliga anordningar som än vid- tas till stärkande av det preventiva rättsskyd- det, kan det emellertid aldrig undvikas att oriktiga avgöranden trots allt emellanåt träf- fas. Besvärssakkunniga säger sig därför ock- så fästa stor vikt vid att sådana rättelsemöj- ligheter utformas att förekommande rättelse— behov i möjligaste mån blir tillgodosedda.

Lika förfarandefrågor bör i princip be- handlas lika var de än förekommer. Mot denna bakgrund betecknar besvärssakkun- niga det som en andra huvuduppgift för en lagstiftning om förvaltningsförfarandet att skapa likformighet i handläggningshänseen- de så långt det är ändamålsenligt. De beto- nar emellertid att kravet på likformighet måste träda tillbaka, där avvikelser påkallas av bärande sakliga och funktionella skäl.

Om kostnaderna för den föreslagna re- formen yttrar besvärssakkunniga att säkra hållpunkter saknas för en uppskattning i pengar. Eftersom reformen närmast har karaktär av ett lagfästande och en försiktig utbyggnad av gällande ordning, bedöms kostnadsökningama bli begränsade. Be- svärssakkunniga tillfogar att ökad rättssäker- het i förvaltningen är ett samhällsvärde för vars skull det allmänna måste vara berett till åtminstone sådana smärre ekonomiska uppoffringar som det kan bli fråga om. I ett samhälle med stigande välstånd kan knap- past en måttlig kostnadsökning betraktas som allvarligt hinder för en standardhöjan- de reform av förvaltningsförfarandet, för- klarar besvärssakkunniga.

Med tanke på önskvärdheten av att lagen vinner så vid tillämpning som möjligt har besvärssakkunniga stannat för att föreslå endast några få undantag från dess tillämp- ningsområde, vilka hänför sig till myndig- heternas karaktär, arbetsuppgifter e. d. Av- sikten är sålunda att från lagens tillämpning skall vara undantagna bara förfarandena hos riksdagen, allmänt kyrkomöte och beslutan- de kommunal församling.

Vad särskilt gäller tillämpningen hos de

kommunala myndigheterna framhåller be- svärssakkunniga beträffande organen för specialreglerad förvaltning, t. ex. barna— vårdsnämnder och byggnadsnämnder, att någon saklig skillnad inte kan påvisas mel- lan lokal stalig förvaltning och specialregle- rad kommunal förvaltning. Det synes där— för vara ett naturligt krav att den kommuna- la myndigheten tillämpar samma förfarande som det en statlig myndighet skulle ha haft att följa i motsvarande situation. De sak— kunniga finner det särskilt angeläget att en fullvärdig handläggningsordning iakttas hos de kommunala myndigheterna med tanke på den stora betydelse dessa organs förvalt- ningsuppgifter har för den enskilde. I fråga om drätselkammare, kommunalnämnd och övriga organ för s.k. oreglerad förvaltning framstår det med tanke på det tillämpnings- område i sak som föreslås såsom naturligt för besvärssakkunniga att lagen tillämpas också hos dessa organ när de handlägger administrativa partsärenden.

Å andra sidan skall lagen inte gälla annan offentlig förvaltning än sådan som utövas av statliga eller kommunala myndigheter. Tillräckligt fog för generellt ingripande i förfarandet hos andra organ, som handhar offentlig förvaltning, t.ex. anstalter, stif— telser och sammanslutningar, anser besvärs— sakkunniga inte föreligga. Genom stadgan— de i specialförfattning kan lagen emellertid göras tillämplig också på förfarandet hos annat organ än myndighet, om det finnes ändamålsenligt.

Med hänsyn till vikten av att ett enhetligt förfarande iakttas inom hela statsförvalt- ningen och av att de rättssäkerhetsgarantier, vilka lagen är aVSedd att skänka, gäller i lika mån när ett ärende bereds såsom rege- ringsärende som vid ärendets handläggning i lägre instans, bör lagen enligt besvärssak- kunnigas mening i princip lända till efter— rättelse också i administrativt partsärende hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

När förvaltningsdomstol i Sverige anför- trotts prövning av administrativa partsären- den, har den —— utom i kommunalbesvärs- mål — att bedöma den fullföljda saken i hela dess vidd. Domstolen träder så att säga i

förvaltningsmyndighets ställe med identisk sakprövningskompetens. Härigenom kan den sägas fullgöra samma administrativa funktion som förvaltningsmyndigheten. Ef— ter denna karakteristik förklarar besvärssak- kunniga att förfarandet i alla grundläggande avseenden bör vara uppbyggt på samma sätt hos förvaltningsdomstol som hos förvalt- ningsmyndighet och föreslår lagen tillämplig också på processen i förvaltningsdomstol. Behovet av mera kvalificerade utrednings- medel skall tillgodoses genom ett särskilt kapitel med regler om utredningen hos dom- stol.

Utöver rättegångsmål förekommer hos allmän underrätt s.k. domstolsärenden. Vidare handläggs i hovrätt och högsta dom— stolen vissa besvärsärenden som i första in- stans handlagts hos länsstyrelse eller över- exekutor. Förfarandet i ärende hos under- rätt regleras i valda delar i lagen den 20 december 1946 om handläggning av dom- stolsärenden. I övrigt gäller i princip rätte- gångsbalken. Besvärssakkunniga framhåller att det oftast inte går att påvisa någon skill- nad med avseende på behovet av handlägg- ningsregler mellan domstolsärenden och ärenden, vilka förvaltande myndigheter har att handlägga. Allmänt sett ställer de sam- ma krav i handläggningshänseende, t.ex. i fråga om formerna för anhängiggörande, utredning och avgörande. Genom att lagen om förvaltningsförfarandet görs tillämplig hos underrätt i domstolsärenden, bortfaller i allt väsentligt behovet av särreglering av förfarandet och för överrättsförfarandets del erhålls en mera funktionell ordning än den som rättegångsbalken tillhandahåller. På dessa skäl föreslås lagen skola gälla även hos allmän domstol i domstolsärenden som ut- gör administrativa partsärenden.

I fråga om lagens tillämpningsområde i sakligt hänseende överväger besvärssakkun- niga en begränsning till ärenden vilka avgörs medelst förvaltningsakter, dvs. beslut med rättsliga verkningar. Enligt de sakkunnigas mening är det emellertid av så stort värde att ordnade, enhetliga former iakttas även i ärenden angående meddelande av upplys- ningar, avgivande av yttranden och förslag,

lämnande av råd och anvisningar samt an- modanden av oförbindande slag m.m. att dessa inte bör undantas.

De sakkunniga diskuterar också om till— lämpningsområdet bör begränsas till Vissa från rättssäkerherssynpunkt särskilt betydel- sefulla ärenden, där ett mera processliknan- de förfarande framstår som eftersträvans— värt. En sådan begränsning skulle öka möj- ligheterna att utforma fasta och entydiga normer. De sakkunniga anser sig emellertid vid sina undersökningar ha funnit att det även inom ramen för en lagstiftning med generell tillämpning i stort sett låter sig göra att skapa de garantier, vilka normalt krävs för en trygg och ändamålsenlig handlägg- ning. Med hjälp av speciallagstiftning kan dessa sedan byggas ut på de områden där det behövs. De fördelar, som ligger i stabi- litet och likformighet inom förvaltningen i dess helhet, uppväger enligt besvärssakkun- nigas mening mer än väl vad som till även- tyrs går förlorat genom att bestämmelserna på enstaka punkter ej alltid kan göras lika fasta och utmejslade som eljest kanske varit möjligt. Fördelarna måste anses rättfärdiga en formalisering av förfarandet också i ru— tin- och bagatellärenden, så länge den ej in- verkar hinderligt på ärendenas handlägg- ning.

I fråga om ärenden som handläggs helt muntligt tänker besvärssakkunniga sig en tillämpning som närmast blir symbolisk. Men de framhåller att det formlösa muntliga förfarandet inte kan lämnas helt utanför eftersom myndigheterna då i vissa fall får möjlighet att välja inte bara mellan skriftligt och muntligt utan också mellan ett förfaran- de med och ett utan rättssäkerhetsgarantier, vilket inte kan godtas.

Enkla förvaltningsbestyr handläggs van- ligen formlöst och muntligt. De berörs här- igenom i praktiken inte av lagen. Men ut- vecklas ett förvaltningsbestyr till ett verkligt tvisteärende, bör lagen tillämpas. Förvalt- ningsbestyren som sådana kan därför enligt besvärssakkunnigas mening inte lämnas utanför. Av lagtekniska skäl stannar de sak- kunniga vidare för att ej heller söka undanta

lämpningsområde som i och för sig borde avskiljas därifrån.

Vad härefter gäller ärenden angående det allmännas affärsförvalming, egenförvalt- ning och rena tjänsteprestationer, där av- görandena får karaktär av partsbesked, har besvärssakkunniga fäst vikt vid att det all- männas verksamhet där ofta är av stor fak- tisk betydelse för den enskilde på grund av att prestationer motsvarande det allmännas över huvud taget inte kan fås på annat håll eller i vart fall inte fås lika förmånligt som hos det allmänna. Behov gör sig härigenom gällande av garantier för rättvis och likfor- mig behandling, oaktat rättsliga anspråk på prestationerna inte kan framställas. Med hänsyn härtill görs inga undantag från lagens tillämpningsområde för dessa ärendens del heller.

Ärenden angående normbeslut kan på samma sätt som ärenden angående indivi— duella beslut angå enskilda och alltså utgöra administrativa partsärenden. Gränsen mel- lan de två beslutstyperna är flytande. Under angivna omständigheter anser besvärssak- kunniga att också administrativa partsären- den som avgörs genom normbeslut bör falla inom lagens tillämpningsområde.

Efter en inventering av de förfarandefrå- gor som synes förtjänta av reglering i en lag om förvaltningsförfarandet uttalar besvärs- sakkunniga att behovet av normer är en sak men att en annan sak är om och i vad mån det är praktiskt möjligt att tillgodose be- hovet i en lagstiftning med generell räck- vidd. Härom anför de sakkunniga att det är av vikt att hålla i sikte att förfarandebe- stämmelser såtillvida är att betrakta som en utbyggnad av de materiella förvaltningsrätts- liga reglerna som de skall gestalta de former under vilka den materiella rätten skall om- sättas i praktiskt skeende av rättslig betydel- se. På grund härav måste tillses att bestäm- melserna står i ett ändamålsenligt funktio- nellt samband med de materiella rättsregler- na. Detta krav framträder med särskild styrka i fråga om de två viktigaste leden i förfarandet: utredning och beslut.

Vissa förfarandefrågor sägs vara så neu-

de enkla förvaltningsbestyr från lagens till-å trala och ur den materiella rättens synvinkel

så likgiltiga att de låter sig lösa generellt tämligen oberoende av sakens beskaffenhet i det särskilda fallet. Som exempel nämns frågor om handlingars ingivande, besvärs- tid, jäv, fullmakt och besluts dokumenta— tion. När det gäller förfarandefrågor, som inte kan bedömas jämförelsevis oberoende av den materiella rättens innehåll, vållas särskilda vanskligheter av den heterogenitet i sakligt hänseende som kännetecknar för- valtningsmyndigheternas uppgifter. Lagtek— niskt löses problemen enligt besvärssakkun- niga genom att man avstår från att göra reg- lerna absoluta och använder »bör»-regler i stället för »skall»-regler och genom att uppmjuka »skall»-regler medelst behovs-, lämplighets- och skälighetskriterier. Härige- nom erhålls den erforderliga flexibiliteten. Föreligger behov av regler rörande en för- farandefråga men möter hinder mot utfär- dande av bindande föreskrifter, synes det besvärssakkunniga vara att föredra att en »bör»-regel införs framför att ingen be- stämmelse alls meddelas. När det gäller för- farandeföreskrifter, som skall tillämpas rö- rande saker av skiftande beskaffenhet, låter det sig enligt besvärssakkunniga inte göra att i alla fall vinna enkla och precisa formu— leringar. Man nödgas välja sådana ordalag som att en åtgärd skall vidtas, om den inte finnes obehövlig eller olämplig, eller att den skall komma till stånd, om det finnes erfor- derligt. Ej sällan måste utrymme också läm- nas för viss skälighetsprövning. Det kan t.ex. finnas lämpligt att stadga att något skall göras eller underlåtas, när särskilda eller synnerliga skäl är därtill. Fördelen med regler av denna art är att de blir huvud- regler, från vilka avsteg inte får göras utan att bärande skäl klart kan redovisas.

I fråga om lagstiftningens omfattning framhåller besvärssakkunniga att en viss ut— förlighet inte kan undvikas t. ex. när det gäller regleringen av utredningsförfarandet, men att allmänt sett förfarandet i första in- stans inte kan regleras lika utförligt som besvärsförfarandet. De sakkunniga har haft som riktpunkt att utforma reglerna med så hög grad av utförlighet som varit möjlig med hänsyn till de mångskiftande situationer i

vilka de skall tillämpas. En tämligen utför- lig och detaljerad reglering finner besvärs- sakkunniga inte bara möjlig utan också önskvärd i fråga om t. ex. jäv, omröstning, ombud, fullmakt och delgivning. Det måste enligt de sakkunniga antas vara enbart till gagn för myndigheterna att i dessa hänseen- den ha en i stort sett uttömmande norme- ring att tillgå. Även för de enskilda med- borgarna antas det vara av värde att detal- jerade bestämmelser finns i dessa ämnen under förutsättning att normeringen inte går så långt att risker uppstår för rättsförluster.

Besvärssakkunniga diskuterar vidare de vådor, som kan följa av en formalisering av handläggningen, och framhåller att förfa- randet redan är och av naturliga skäl också framdeles måste vara åtminstone i någon mån formbundet. En normering får emeller- tid inte så insnöra en myndighet att den för— lorar sådan handlingsfrihet som fordras för att den skall kunna fullgöra sina förvalt- ningsuppgifter på ett godtagbart sätt. En avvägning måste ske mellan rättssäkerhets- intressen som påkallar normering och effek— tivitetsintressen som skapar behov av obun- denhet i förfarandehänseende.

Vad angår författningsmaterialets disposi- tion är det besvärssakkunnigas tanke att för- farandereglerna, med de undantag som be- tingas av myndigheternas egenskaper av förstainstansorgan respektive besvärsorgan, skall vara gemensamma för alla myndighe- ter. Någon uppdelning på ett mera utveck— lat och ett mindre utvecklat förfarande kom- mer därför inte i fråga. Däremot erfordras givetvis en särskild avdelning för de specifi— ka reglerna om besvärsförfarandet. Härige— nom erhålls alltså en avdelning för första instans och en för besvärsinstans. Allmän- giltiga regler finnes böra tas upp i en all— män avdelning. De rör sådana ämnen som jäv, omröstning, handlingars ingivande, frister och laga förfall samt delgivning. Även åtskilliga frågor, som hänför sig till ärendes utredning och avgörande, bör emel- lertid enligt besvärssakkunniga lösas på sam— ma sätt vare sig fråga är om handläggning i första instans eller besvärsinstans. Regler- na härom tas emellertid inte in i den allmän-

na avdelningen. Av praktiska skäl föreslås i stället att de primärt meddelas i avdelning- en om första instans och att en hänvisning till dem görs i avdelningen om besvärsin- stans.

K A Pl T EL I V betänkande

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgetts av regeringsrättens ledamöter, justi- tiekanslersämbetet (JK), riksåklagarämbetet (RÅ), Svea hovrätt, kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden, lagberedningen, nämnden för internationellt bistånd, över- befälhavaren (ÖB), försvarets civilförvalt- ning, fortifikationsförvaltningen, riksvärde- ringsnämnden, inskrivningsrådet, socialsty- relsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkrings- domstolen, riksförsäkringsverket, medici- nalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, sinnessjuknämnden, civilförsvarsstyrelsen, poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrel- sen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vat- tenfallsstyrclsen, sjöfartsstyrelsen, bygg- nadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, statens bil- trafiknämnd, kammarkollegiet, statskonto- ret, kammarrätten, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksrevisionsver- ket, kontrollstyrelsen, riksskattcnämnden, centrala folkbokförings- och uppbördsnämn- den, riksarkivet, riksantikvarieämbetet, skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, lant- bruksstyrelsen, lan tmäteristyrelsen , skogs- styrelsen, veterinärstyrelsen, statens vatten— inspektion, statens jordbruksnämnd, statens naturvårdsnämnd, kommerskollegium, pa- tent- och registreringsverket, ombudsmanna- ämbetet för näringsfrihetsfrågor, statens pris- och kartellnämnd, överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, arbetsmark-

Remissyttrandena över besvärssakkunnigas

nadsstyrelsen, bostadsstyrelsen, statens hy- resråd, statens utlänningskommission, över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Upp- sala, Jönköpings, Kronobergs. Gotlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värm- lands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämt- lands och Norrbottens län, domkapitlet och stiftsnämnden i Uppsala, domkapitlet och stiftsnämnden i Luleå, universitetskanslers- ämbetet, länsskolnämnderna i Malmöhus och Älvsborgs län, statens biografbyrå, domstolskommittén, .förvaltningsdomstols- kommittén, offentlighetskommittén, exeku- tionsväsendets organisationsnämnd, dele- gerade för riksdagens verk, valutastyrelsen, riksdagens justitieombudsman (JO), riksda- gens militieombudsman (MO), Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sve- riges stadsdomare, Föreningen Sveriges kommunala förvaltningsjurister, Förening— en Sveriges rättshjälpsjurister, Taxerings- nämndsordförandenas riksförbund, Sveri- ges advokatsamfund, Sveriges fastighets— ägareförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist- förbund, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorga- nisation (SACO), Statstjänstemännens riks— förbund (SR), Svenska kommunförbundet, Svenska landstingsförbundet, Svenska stads- förbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska bankföreningen, Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF), Kooperativa

förbundet, Försäkringskasseförbundet, Hy- resgästernas riksförbund, Svenska nykter- hetsvårdsförbundet.

Yttranden har därjämte inkommit från Svenska Journalistförbundet, Svenska Tid- ningsutgivareföreningen, Publicistklubben, Sveriges lantmätareförening och Svenska pastoratens riksförbund.

Remissinstanserna har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna iStockholms, Gö- teborgs och Malmö åklagardistrikt,

ÖB från armé-, marin- och flygförvalt- ningarna,

lantmäteristyrelsen från överlantmätarna i Älvsborgs, Värmlands, Örebro och Norr- bottens län,

kommerskollegium från Handelskamrar- nas nämnd, vilken såsom sitt yttrande ock- så åberopat en promemoria den 19 mars 1965 utarbetad av en särskilt tillsatt delega- tion på grundval av överläggningar mellan företrädare för Stockholms handelskamma- re, Svenska bankföreningen, Svenska arbets- givareföreningen, Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund och Kooperativa förbundet,

överståthållarämbetet från Stockholms stad och polischefen i Stockholm,

länsstyrelsen i Uppsala län från Uppsala och Enköpings städer,

länsstyrelsen i Jönköpings län från Jön- köpings, Värnamo, Tranås och Vetlanda stä- der, Norrahammars köping, Forserums kom- mun och häradsskrivar-en i Eksjö fögderi,

länsstyrelsen i Kronobergs län från Växjö och Ljungby städer, Åseda, Älmhults och Göteryds kommuner, barnavårdsnämnderna i Ljungby, Älmhult och Stenbrohult, nyk- terhetsnämnderna i Växjö och Markaryd samt byggnadsnämnderna i Alvesta och Bergunda,

länsstyrelsen i Gotlands län från Visby stad och Slite köping,

länsstyrelsen i Malmöhus län från Mal- mö, Hälsingborgs, Lunds, Landskrona, Trelleborgs och Ystads städer samt'Bjuvs, Lomma och Svedala köpingar,

länsstyrelsen i Värmlands län från Karl- stads, Kristinehamns, Arvika, Säffle och Hagfors städer,

länsstyrelsen i Västmanlands län från Västerås och Köpings städer samt Hallsta- hammars och Norbergs köpingar,

länsstyrelsen i Gävleborgs län från Gävle och Bollnäs städer samt Ovansjö, Iggesunds och Järvsö kommuner,

länsstyrelsen i Jämtlands län från J ämt- lands läns landsting, Östersunds stad, Frösö köping och Lits kommun,

länsstyrelsen i Norrbottens län från Norr- bottens läns landsting, Luleå och Kiruna städer, Gällivare och Nederkalix kommuner samt polischefen i Luleå,

universitetskanslersämbetet från konsisto- rierna vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg, Stockholm och Umeå, karolins- ka institutet, farmaceutiska institutet, tek- niska högskolan i Stockholm, Chalmers tek— niska högskola, juridiska och samhällsveten- skapliga fakulteterna vid universiteten i Uppsala, Lund och Stockholm samt sam- hällsvetenskapliga fakulteten vid universite- tet i Göteborg samt

delegerade för riksdagens verk från banko- fullmäktige.

Hushållningssällskapens förbund, som in- te avgett något eget utlåtande, har över— lämnat yttranden från Blekinge och Gävle- borgs läns hushållningssällskap.

En lagstiftning om förvaltningsförfaran- det i huvudsaklig överensstämmelse med be- svärssakkunnigas förslag tillstyrks _ om också i några fall med vissa väsentliga reser- vationer beträffande tillämpningsområdet av kriminalvårdsstyrelsen, internerings- nämnden, nämnden för internationellt bi-

stånd, arméförvaltningen, flygförvaltning- en, försvarets civilförvaltning, inskrivnings- rådet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, väg- och vattenbygg- nadsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen, statens bil- trafiknämnd, statskontoret, statistiska cen- tralbyrån, centrala folkbokförings- och upp- bördsnämnden, Skogsstyrelsen, veterinär- styrelsen, Handelskamrarnas nämnd, över- styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap, bostadsstyrelsen, statens utlänningskommis- sion, länsstyrelserna i Kronobergs, Malmö- hus, Gävleborgs och Norrbottens län, dom-

kapitlet i Luleå stift, universitetskanslers- ämbetet, karolinska institutet, farmaceutis- ka institutet, tekniska högskolan i Stock- holm, samhällsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Uppsala, juridiska fakulteten vid universitetet i Lund, länsskolnämnderna i Malmöhus och Älvsborgs län, statens bio- grafbyrå, offentlighetskommittén, delegera- de för riksdagens verk, MO, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sve- riges stadsdomare, Föreningen Sveriges rättshjälpsjurister, Taxeringsnämndsordfö- randenas riksförbund, Sveriges advokat- samfund, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges industriförbund, Sveriges grossist- förbund, LO, TCO, SR, Svenska arbets— givareföreningen, Svenska bankföreningen, RLF, Kooperativa förbundet, Hyresgäster- nas riksförbund, Svenska nykterhetsvårds- förbundet och Sveriges lantmätareförening. Även sex ledamöter av regeringsrätten (rege- ringsråden Jarnerup, Hjern, Walberg, Kör— lof, Wieslander och Paulsson) tillstyrker lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med besvärssakkunnigas förslag men gör sitt tillstyrkande beroende av att lagen ges ka- raktär av en ramlag, som sätts i kraft om- rådesvis.

Flertalet av de uppräknade remissinstan- serna motiverar inte sin uppfattning närmare utan nöjer sig med att hänvisa till besvärs— sakkunnigas överväganden i de allmänna motiven i betänkandet eller med att i all- männa ordalag framhålla den föreslagna lagstiftningens betydelse för rättssäkerheten inom förvaltningen.

Statskontoret anmärker, att den föreslag- na lagen kan tyckas väl omfångsrik med hänsyn till att det är fråga om grundläggan- de regler, som i princip skall gälla överallt inom förvaltningen och som för sin förståel- se och tillämpning därför inte bör kräva sär- skilda kvalifikationer hos berörda tjänste— män. Enligt statskontorets mening ligger det emellertid ett betydande värde i att ett för— sök görs att mera generellt reglera förvalt- ningsförfarandet i partsärenden. I den mån de bestämmelser, som tas in i lagen, verk- ligen är att hänföra till dem som bör vara allmängiltiga, åstadkoms en avlastning av

andra författningar som på längre sikt bör visa sig vara rationell. Statskontoret förkla- rar sig i stort kunna acceptera det framlagda förslaget såsom grundval för en lag om för- valtningsförfarandet i partsärenden.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län konstate- rar, att de föreslagna bestämmelserna inne- håller mycket som i och för sig är självklart. Mot denna bakgrund uttalar länsstyrelsen, att det kan ifrågasättas, om behov verkligen föreligger av en så ingående reglering av oli- ka spörsmål, som besvärssakkunniga före- slagit. Länsstyrelsen finner sig emellertid i stort sett kunna godta lagförslaget, eftersom det får anses ha sitt värde att en lag om för- valtningsförfarandet lämnar en fyllig redo— görelse för vad som är att iaktta i skilda lägen, inte minst med hänsyn till de olika myndigheternas skiftande karaktär och praxis.

Några av de uppräknade remissinstanser- na ger, fastän de tillstyrker lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med försla— get, uttryck för betänkligheter av skilda slag.

Efter att ha uttalat att det framlagda lag- förslaget synes väl ägnat att efter överarbet- ning läggas till grund för lagstiftning i äm- net, framhåller kriminalvårdsstyrelsen att det står klart för styrelsen att en likformig- het är av värde på många områden inom förvaltningsutövandet men att frågan är om inte besvärssakkunniga gått väl långt i sin strävan efter enhetlighet. Styrelsen befarar att hänsynen till likformighet kommer att medföra att myndigheterna formbinds på ett sätt som hämmar deras effektivitet och minskar möjligheterna till eftersträvansvärd arbetsrationalisering. Styrelsen uttalar ock— så, att förvaltningsförfarandet otvivelaktigt kommer att bli mer arbetskrävande för myn- digheterna och även fordra större insatser av enskilda parter. Med reformen får vidare beräknas följa ökade kostnader, kanske stör— re än besvärssakkunniga föreställt sig, fram- för allt för det allmänna men även för en- skilda parter. Styrelsen anser också att åt- skilliga av de föreslagna reglerna måste te sig svårtolkade och svårbegripliga för icke rättsbildade. Trots ökat biträde från myn-

digheternas sida torde de enskilda i betyd- ligt större omfattning än nu få anlita juridisk hjälp.

Medicinalstyrelsen finner sig böra påpeka att åtskilliga förvaltningsmyndigheter saknar den administrativt kvalificerade personal, som utgör förutsättning för en riktig tillämp- ning av lagförslagets alla bestämmelser, och att parternas möjligheter att själva riktigt tolka formella stadganden torde vara be- gränsade. Det finns därför enligt medicinal- styrelsens mening en risk för att regler, som är avsedda att garantera parternas rättssäker- het, kan få en rakt motsatt effekt och leda till rättsförluster. Styrelsen antar också att en kraftig utökning av den administrativt skolade personalen inom förvaltningen blir ofrånkomlig och att allmänheten i större omfattning blir tvungen att anlita juridisk hjälp, om lagförslaget genomförs. Detta be- tecknas emellertid som synnerligen väl ge— nomarbetat och motiverat samt sägs fylla ett stort behov.

Till förmån för en allmän lagstiftning om förvaltningsförfarandet utan direkt tillstyr- kande av besvärssakkunnigas lagförslag ut- talar sig Svea hovrätt, ungdomsfängelse- nämnden, ÖB, marinförvaltningen, statens institut för folkhälsan, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, riksantikvarieämbetet, domänstyrelsen, statens vatteninspektion, ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrå- gor, arbetsmarknadsstyrelsen, samhällsve- tenskapliga fakulteterna vid universiteten i Lund och Göteborg, domstolskommittén och Sveriges lantbruks/örbund. Generaltull- styrelsen och domstolskommittén utgår från att lagen utformas som ramlag.

Marinförvaltningen framhåller som sär- skilt önskvärt att minimifordringarna be- träffande myndigheternas skyldigheter med avseende på förfarandet anges så noga som möjligt till förebyggande av påståenden om felaktig handläggning.

Generaltullstyrelsen finner det, framför allt från rättssäkerhetssynpunkt, vara värde- fullt att genom en lag om förvaltningsför- farandet generella normer utformas för vis- sa förfarandefrågor men varnar för risken

för minskad arbetseffektivitet eller ökat per- sonalbehov genom att förvaltningsförfaran- det av abstrakta rättssäkerhetshänsyn om— gärdas med formaliteter, som i det stora flertalet fall inte tjänar något praktiskt syfte men som tynger handläggningen och drar uppmärksamheten från sak- till procedur- frågor.

En kortare och enklare allmän lag om förvaltningsförfarandet än besvärssakkun- niga föreslagit förordas av nio ledamöter av regeringsrätten (regeringsråden Eckerberg, Nevrell, Lorichs, Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Björne, Martenius och Cars), en ledamot av socialstyrelsen (byråchefen An- dersson), försäkringsdomstolen, byggnads- styrelsen, luftfartsstyrelsen, kammarkolle- giet, bankinspektionen, riksskattenämnden, lantmäteristyrelsen, patent- och registre- ringsverket, länsstyrelserna i Uppsala, Got- lands, Göteborgs och Bohus, Värmlands och Jämtlands län, domkapitlet och stifts- nämnden i Uppsala, JO och SACO. Samma ståndpunkt intas av ännu några instanser, som emellertid gör sitt tillstyrkande beroen- de av det ytterligare villkoret att lagstiftning- en ges karaktär av en ramlag. Dessa instan- ser är JK, försäkringsinspektionen, kom- merskollegium, statens pris och kartell- nämnd, överståthållarämbetet och förvalt- ningsdomstolskommittén.

Regeringsrådet Björne framhåller med in- stämmande av regeringsrådet: Eckerberg, Nevrell, Lorichs, Hegrelius, Wilkens, Martenius och Cars, att offentlig förvalt- ningsverksamhet i första instans är av syn- nerligen varierande art och ombesörjs ge- nom myndigheter av mycket olikartad be- skaffenhet. Förvaltningsuppgifterna hand- has numera, påpekas det, i stor omfattning av personer, som kan vara väl skickade för sina åligganden men sakna administrativ ru— tin i vanlig bemärkelse. Det torde vara na- turligt att sådana personer inte arbetar i sam- ma former som administrativt tränade kraf- ter. Förslaget att tillskapa en lag om för- valtningsförfarandet förklaras inte vara lämpligt för en reglering av de olika förfa- randen, som förekommer i första instans.

Uttrycket förvaltningsförfarande synes vida- re enligt yttrandet inte ha sådan bestämd innebörd att det bör användas i författnings— text. Där anförs vidare att en lag med ett sådant omfång som den föreslagna måste anses alltför vidlyftig för att lämpa sig för det stora flertalet myndigheter i första in— stans. Det framhålls att varje år ett avsevärt antal funktionärer nytillträder inom förvalt- ningen i första instans, ofta utan tillräcklig administrativ rutin och utan möjlighet att snabbt lära sådan av företrädare. De talrika hänvisningarna i författningsförslaget be- döms försvåra tillämpningen. Särskilt hän- visningarna till rättegångsbalken antas te sig främmande för åtskilliga myndigheter i första instans med starkt specialiserade ar— betsuppgifter. Vidare förutses svårigheter kunna uppkomma till följd av det obestäm- da och svävande innehållet i många paragra— fer. Slutsatsen blir att det för förvaltnings- verksamheten i första instans torde vara mest ändamålsenligt med en jämförelsevis kort förfarandelag, som överskådligt och i så klara ordalag som möjligt uttrycker grundsatser, som bör iakttas i rättssäker- hetens intresse, t. ex. om jäv.

Byråchefen Andersson framhåller i sitt särskilda yttrande hos socialstyrelsen att det torde vara visst att besvärssakkunnigas för- slag inte kan genomföras i praktiken utan att ett stort antal stats- och kommunalmyn- digheter tillförs större eller mindre personal- och anslagsförstärkningar. Han stryker un- der att, om den formella handläggningen av förvaltningsärenden görs mera betungande än förut och förvaltningsorganen inte sam- tidigt erhåller erforderlig personal, myndig- heterna mindre än förut hinner att ägna sig åt de rent sakliga frågor, som de i främsta rummet har att befatta sig med. Följden kan också bli att ärendenas materiella av- görande drar ut längre på tiden än förr. La— gen bör därför enligt hans mening göras så kortfattad, enkel och överskådlig att den utan svårighet kan uppfattas och tillämpas även av personer, som saknar juridisk ut- bildning och närmare erfarenhet av förvalt— ningsrättslig praxis.

Det synes försäkringsdomstolen uppen-

bart, att besvärssakkunniga drivit sin strävan efter likformighet i handläggningshänseende för långt. Den dömande verksamhetens be— hov sägs vidare i alltför stor utsträckning ha satt sin prägel på reglerna för det egentliga förvaltningsförfarandet med en alltför vid- lyftig reglering av detta som följd. Försäk- ringsdomstolen förordar för sin del en mind- re omfattande lagstiftning för de egentliga förvaltningsmyndigheterna. I denna skulle meddelas vissa allmänna förfaranderegler beträffande sådana spörsmål som är i huvud— sak gemensamma för sådana myndigheter i allmänhet, exempelvis frågorna om jäv, delgivning och kommunikation samt besvärs- tid. Resultatet förmodas bli en i förhållande till den föreslagna lagen avsevärt mera kort- fattad och överskådliglagstiftning, måhända uppdelad i några författningar av olika dig- nitet.

Också enligt byggnadsstyrelsens bedöman- de har reglerna i lagförslaget rönt ett starkt inflytande av dem som gäller för rättegång i domstol. Tillsammans med reglernas detalj- rikedom innebär detta förhållande svårighe- ter för en generell tillämpning inom det mångskiftande förvaltningsarbetet. Styrelsen framhåller att någon allmän kritik inte fram- förts rörande rättssäkerheten inom förvalt- ningen men däremot mot ett förvaltningsför- farande med många fördröjande moment. Styrelsen rekommenderar därför en sådan reglering av förvaltningsförfarandet som tar sikte på att lagfästa de viktigaste allmänna principerna för förvaltningen i dess helhet, eventuellt i en något utbyggd verksstadga.

Nutida krav på snabbhet, effektivitet och rättssäkerhet tillgodoses inte med gällande ofullständiga och delvis ålderdomliga eller i glömska fallna bestämmelser, säger luft- fartsstyrelsen. Samtidigt betonar styrelsen, att bestämmelserna inte bör ges sådan om- fattning att förfarandet blir onödigt kompli- cerat. Frågan är enligt styrelsens mening om besvärssakkunniga inte låtit sig påverka av rättegångsbalkens bestämmelser i så hög grad att förfarandet blivit reglerat i viss mån på ett för förvaltningens väsen främmande sätt. Ett så noga reglerat förfarande som det föreliggande skulle enligt styrelsens mening

komma att ställa mycket stora krav på per- sonalen i olika grader och kräva juridisk skolning i utökad omfattning. En förenkling och nedskärning av det framlagda förslaget sägs vara synnerligen önskvärd och kunna göras utan eftergift på kravet om materiellt riktiga beslut. Som exempel nämns 2 kap., där jävs- och omröstningsbestämmelserna borde kunna förenklas, samt bestämmelser- na i 3 kap. och 8 kap. Enligt riksskatte- nämnden har lagen blivit utförligare och i vissa avseenden mera detaljerad samt mind- re överskådlig än vad som skulle blivit fal— let, därest den utformats med tanke blott på den egentliga förvaltningen. Ej minst med tanke på att ett stort antal statliga och kom- munala myndigheter inte är utrustade med juridisk expertis synes detta otillfredsställan- de. Eftersom behovet av vägledning är sär- skilt starkt i fråga om dessa myndigheter, anser riksskattenämnden, att en lag i ämnet i första hand bör ta sikte på att tillgodose dessa myndigheters behov av enkla, klara och lättöverskådliga handläggningsregler. Lagen bör därför begränsas till enkla och klara bestämmelser beträffande de praktiska handläggningsspörsmål som vanligen möter hos flertalet förvaltande myndigheter. Kam- markollegiet förordar likaså att lagstiftning- en i görligaste mån begränsas till klara och enkla huvudregler.

Länsstyrelsen i Gotlands län gör gällande att avsaknaden av kodifierade förfarande- regler i förvaltningen endast i tämligen säll- synta undantagsfall lett till att en myndighet i ovist nit eller eljest av oförstånd förfarit på ett sätt som medfört rättsförlust och att nå— got trängande behov av en motsvarighet inom förvaltningen till den för domstols- väsendet avsedda rättegångsbalken därför inte kan sägas föreligga. Länsstyrelsen fin- ner det å andra sidan tacknämligt om en ad- ministrativ rättegångsbalk kunde bli inför- livad med vårt rättssystem men förordar en lag som gäller endast för förvaltande myn- digheter på skilda nivåer. Vid en sådan lag- stiftning skulle åtskilliga av lagförslagets be- stämmelser kunna utgå, såsom reglerna om omröstning, fullmakt, formella samman- träden för muntlig handläggning och syn,

särskilda utredningsmedel hos domstol och resning. Därmed skulle lagen bli mera lätt- tillgänglig både för allmänheten och för de myndigheter som skall tillämpa den.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att för- slaget i vissa avseenden kännetecknas av en något överdriven strävan efter perfektio- nism. Härigenom har bl.a. innehållet i några paragrafer — förutom att det i sak kan anses obehövligt närmast karaktär av truismer. Som exempel nämns 3 kap. 4 5 om juridisk persons talan, 6 kap. 1 & om rådrum, 7 kap. 1 5 om ärendes an- hängighet Och 11 kap. 1 5 om att ärende skall avgöras så snart ske kan. Länsstyrel- sens slutomdöme blir att lagförslaget inte utan en i vissa avsnitt grundlig överarbet- ning är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framför som sin uppfattning att den svenska förvaltningens problem ligger på organisa- tions- och arbetskraftssidan. Länsstyrelsen säger sig inte vilja förringa rättssäkerhets— synpunkterna men det är enligt länsstyrel- sens mening inte främst där man har att söka svagheterna i dagens förvaltning. Erfaren- heterna av taxeringsreformen visar att den formalisering, som denna reform innefatta- de, blivit både dyrbar och personalkrävan— de. Länsstyrelsen nödgas därför mana till stor försiktighet inför tanken att på liknan- de sätt genom en allmän lag binda upp för- valtningsorganens handlande inom vida fält. Länsstyrelsen anser sig inte kunna tillstyrka att en lag om förvaltningsförfarandet utfär- das i den föreslagna utformningen. Läns- styrelsen förordar i stället, att programmet begränsas så att man med ledning av inkom- na remissyttranden söker utforma en lag som berör sådana spörsmål, varom enighet i stort sett råder och som även kan genomföras utan praktiska olägenheter. Länsstyrelsen uttalar också, att det är möjligt att en lag- stiftning bör genomföras i etapper för att längre fram sammanfattas i en allmän balk rörande förvaltningsförfarandet. Som lämp- liga områden för partiella reformer anges jäv, omröstning, delgivning och viten.

Juridiska fakulteten vid universitetet i

Uppsala ger uttryck för den uppfattningen att det synes vara ett bättre sätt att angripa lagstiftningsuppgiften, om man sökte skapa en verklig rättegångsordning för de förfaran- den inom svensk förvaltning, vilka står pro— cessen nära, medan man för övriga förvalt- ningsförfaranden begränsade sig till ett mindre antal regler, vilka i stort sett utan undantag kunde iakttas av alla förvaltnings- organ.

JO tecknar som bakgrund till sitt yttran- de att en reglering av förfarandet utgör en- dast en av de faktorer, som främjar rättssä- kerheten i förvaltningen och att faktorn inte ensam eller ens främst kan skapa trygghet för riktiga beslut. Frågor om t.ex. myn- dighetsorganisationen, tjänstemannautbild— ningen och ej minst de materiella bestäm- melsernas utformning ter sig enligt hans me- ning i princip väsentligare. Betydelsen från rättssäkerhetssynpunkt av en procedurregle- ring blir därför helt naturligt beroende av hur förhållandena i övrigt gestaltas inom för- valtningen. Om det förhåller sig så att vårt land i skilda hänseenden har ett tämligen väl utbyggt rättsskyddssystem i förhållande till många andra länder, kan man även om vissa procedurfrågor förvisso är av väsentlig betydelse från rättssäkerhetssynpunkt helt allmänt säga, hävdar han, att en utförligare procedurreglering hos oss får en relativt sett mindre betydelse från den angivna synpunk- ten. Han framhåller också, att procedurfrå- gorna sinsemellan är av mycket växlande betydelse. I inte obetydlig utsträckning är det fråga om regler som väsentligen tjänar rena ordningssyften eller som i varje fall från rättssäkerhetssynpunkt ter sig tämligen perifera. Slutsatsen blir att intresset framför allt bör inriktas på de från rättssäkerhets- synpunkt essentiella spörsmålen.

SACO anser att förslaget till en början bör föranleda en lagstiftning, som begränsas till att omfatta från rättssäkerhetssynpunkt centrala spörsmål, såsom regler om jäv, be— slutsmotivering och besvärshänvisning.

JK erinrar om att viktiga förbättringar genomförts på centrala områden av förvalt- ningslagstiftningen under senare år men stäl- ler häremot förvaltningens expansion. En

följd av denna sägs vara att ärenden av vä- sentlig betydelse för enskilda medborgare i ökad utsträckning kommit att anförtros myndigheter och organ, vilkas huvuduppgif- ter är av annan än rättstillämpande natur. De väsentligaste bristerna i nuvarande ord- ning utgörs enligt ämbetets mening av att de allmänna grundsatser för handläggningen av förvaltningsärenden, som utformats i cen- tral administrativ lagstiftning och i praxis hos kvalificerade förvaltningsmyndigheter och som i stor utsträckning uppfyller skäliga krav från rättssäkerhetssynpunkt, dels ofta är svårtillgängliga för gemene man, dels inte helt trängt igenom i den mindre centrala lagstiftningen och hos mindre kvalificerade förvaltningsmyndigheter. Även andra syn- punkter än rättssäkerhetssynpunkter kan emellertid enligt ämbetet anföras till förmån för en allmän lag om förvaltningsförfaran- det. Här hänvisas bl. a. till den enskildes berättigade anspråk på korrekt bemötande från myndigheternas sida. Vidare stryker ämbetet under att arbetseffektiviteten all— mänt sett främjas av ordnade handläggnings- former. Sistnämnda förhållande talar för att en kodifiering och generalisering av de all- männa förfarandeprinciperna skulle vara av värde inte bara för de enskilda utan också för myndigheterna.

Det framlagda lagförslaget förtjänar enligt ämbetets mening ett gynnsamt helhetsom- döme och det förklaras väl ägnat att läggas till grund för vidare överväganden i ämnet. Mot bakgrund av de jämförelser besvärs- sakkunniga anställt mellan besvärsförfarande och förfarande i första instans uttalar äm- betet att konsekvensen synes bli, att en enk- lare reglering är påkallad för första instans, en mera kvalificerad för besvärsinstans. Strävan efter likformighet har enligt ämbe- tets mening drivits för långt. Bl. a. bör be- stämmelserna om förfarandet i första instans göras väsentligt mera kortfattade än enligt besvärssakkunnigas förslag.

Försäkringsinspektionen säger sig med till- fredsställelse skola hälsa en utveckling, som innebär att regleringen av förvaltningsför- farandet blir mera enhetlig, men framhål- ler, att behovet av en allmän lagstiftning om

förfarandet hos förvaltningsmyndigheterna inte är detsamma inom alla delar av förvalt- ningen med hänsyn bl. a. till förekomsten av specialregleringar och sedvanerätt. In- spektionen fortsätter.

Behovet av en lagstiftning i ämnet torde vara störst med avseende å de myndigheter, där regler rörande förfarandet saknas och den handläggande personalen huvudsakligen utgö- res av personer, som i sak behärskar veder- börande förvaltningsområde men inte förvär- vat juridisk utbildning och mera mångsidig förvaltningsrättslig erfarenhet. För en bety- dande del av dessa både statliga och kommu- nala myndigheter skulle det vara av värde att i viktiga frågor, som rör allmänhetens be- hov av service och rättssäkerhet, kunna hämta ledning från en lag om förvaltningsförfarandet. Det bör dock samtidigt framhållas, att be- svärssakkunnigas utredning icke ger något be- lägg för att myndigheterna hittills åsidosatt rimliga service- och rättssäkerhetshänsyn. Nå- got reellt behov av en höjning av standarden inom förvaltningen har icke dokumenterats. Övervägande skäl synes dock tala för att en lagstiftning om förvaltningsförfarandet bör komma till stånd. Försäkringsinspektionen an- ser sig därför böra tillstyrka en lagstiftning på området, förutsatt att lagstiftningens inne- håll och tillämpningsområde avväges på ett ändamålsenligt sätt och att vid denna avväg- ning hänsyn tages även till personal- och kostnadssynpunkter samt till behovet av effek- tivitet i förvaltningen.

Inspektionen riktar följande kritik mot lagförslaget.

De sakkunniga har inte tillräckligt beaktat, att det föreligger en väsentlig skillnad mellan å ena sidan sådana administrativa partsären- den, i vilka fråga huvudsakligen är om tolkning och tillämpning av gällande rätt och vilkas av- görande har karaktären av ett dömande, och å andra sidan sådana förvaltningsärenden, i vilka det beslutande organet har en vidsträckt handlingsfrihet och i allmänhet har att träffa avgöranden grundade huvudsakligen på lämp- lighets— och ändamålsenlighetsöverväganden. I sistnämnda slag av ärenden ankommer det i stor utsträckning på myndigheterna att bedriva en viss politik, som statsmakterna beslutat och som, om också endast i principiell form, angetts i lag eller annan författning.

Det förhållandet att bestämmelserna i den föreslagna lagen om förvaltningsförfarandet ut- formats för tillämpning inte blott hos förval- tande myndigheter utan även hos domstolar och domstolsliknande organ har medfört, att den rent rättstillämpande verksamhetens behov

i alltför hög grad satt sin prägel på lagens för- farandeordning. På flera Viktiga punkter har förfarandet blivit mera formbundet och om- ständligt än vad som kan godtagas för de egentliga förvaltningsmyndigheternas del. Det mest påtagliga exemplet på alltför långt gå— ende formkrav är den föreslagna bestämmel- sen att anteckning skall göras om alla upp- gifter av betydelse, som tillföres ett förvalt— ningsärende annorledes än skriftligen. Regler- na om kommunikationsskyldighet och besluts— motivering kan också befaras i vissa fall be- tunga förvaltningsförfarandet på ett mindre ändamålsenligt sätt. Även andra exempel på olämplig fastlåsning av myndigheterna före- kommer.

I det moderna samhället, där det allmänna i växande grad har att svara för medborgarnas behovstillfredsställelse, måste förvaltningsmyn- digheterna kunna handla snabbt, smidigt och effektivt. Den statliga och kommunala för- valtningen bör inte underkastas formregler, som visserligen i enstaka fall kan vara av värde från snäva rättssäkerhetssynpunkter, men som äventyrar eller hindrar de snabbhets— och effektivitetssträvanden inom svensk offentlig förvaltning, som bäst gagnar medborgarnas intressen, om man ser hithörande frågor i stort. Det bör också observeras, att om de krav, som i förfarandehänseende ställs på ämbetsverken, hindrar dem från att fungera tillfredsställande, även rättssäkerheten blir li- dande. Den kritik, som i allmänhet riktats mot förvaltningsmyndighetema, har gått ut på att myndigheterna uppträtt alltför osmidigt och formalistiskt. Det bör under angivna förhål- landen inte ifrågakomma att vid en lagstift— ning om förvaltningsförfarandet uppställa reg- ler, som gör förfarandet hos de egentliga för- valtningsmyndigheterna väsentligt mera tidskrä— vande och formbundet än nu. Enkelheten och snabbheten i förvaltningen är värden, som inte får äventyras.

Det står också klart för försäkringsinspek- tionen att en reformering av förvaltningsför— farandet enligt de av besvärssakkunniga före— slagna linjerna på många håll förutsätter be— tydande personalökningar, om myndigheter- na i samma utsträckning som hittills skall hinna ägna sig åt de materiella frågor, som de i främsta rummet har att befatta sig med. Det betvivlas att sådana personalökningar går att åstadkomma. Inspektionen befarar därför, att den föreslagna reformeringen på grund av personalbrist skulle stanna på papperet och inte kunna efterlevas av myn— digheterna. Inspektionen anför vidare.

Besvärssakkunniga har uttalat, att i ett sam- hälle med stigande välstånd en måttlig kost- nadsökning knappast kan betraktas som all- varligt hinder för en standardhöjande reform av förvaltningsförfarandet. I anledning härav vill försäkringsinspektionen uttala, att det för- hållandet att bruttonationalprodukten i Sverige ökat och antagligen även kommer att fort- sätta att stiga inte utgör ett bärande skäl för att statsmakterna nu skall besluta en reform av förvaltningsförfarandet, som enligt inspektio- nens uppfattning kommer att medföra en vä- sentlig ökning av personal- och medelsbehovet inom administrationen. Såsom försäkringsin- spektionen redan antytt finns många andra om- råden, där en höjning av standarden är mycket mera påkallad och angelägen. Understrykas bör också att de framtida höjningarna av brut- tonationalprodukten till stor del redan är bund- na för den i den allmänna försäkringen in- gående tilläggspensioneringen samt för re- former på sjukvårdens och skolväsendets om- råden. Det måste dessutom tillses att någon del av ökningen kommer att stå till förfo- gande för medborgarna i aktiv ålder för kon- sumtionsändamål av olika slag.

Försäkringsinspektionens överväganden utmynnar i att en lag om förvaltningsförfa— randet bör utarbetas med tanke på förhål- landena hos flertalet myndigheter, som syss— lar med förvaltning i egentlig mening och att den bör begränsas till att på ett så kortfattat, enkelt och praktiskt sätt som möjligt reglera sådana spörsmål, vilka mera allmänt möter nos flertalet egentliga förvaltningsmyndig- heter med lokalt, regionalt eller centralt verksamhetsområde. Som exempel på frågor vilka lämpligen kan lämnas utanför en sådan lag nämns de angående processbehörighet, ombud. fullmakt, biträde, delgivningsdetal- jer, formella sammanträden för muntlig handläggning och syn.

Också kommerskollegium befarar, att ett genomförande av lagförslaget i alla delar kan resultera i att rättssäkerheten i alltför hög grad vinns på bekostnad av snabbheten i förfarandet. Kollegium framhåller, att det i vissa typer av ärenden är av stor vikt för den enskilde att få besked utan dröjsmål och att snabbheten i många fall kan te sig viktigare än kravet på fullständighet i ut— redningen av ett ärende.

I det samtidiga kravet på snabbhet och effektivitet, å ena, samt rättssäkerhet, å

andra sidan, ligger, framhåller statens pris- och kartellnämnd, en motsättning, som besvärssakkunniga inte alltid förefaller till- räckligt medvetna om, På få områden inom lagstiftningen torde sålunda enligt nämndens mening det gamla talesättet om det bästa som det godas fiende vara så tillämpligt som när det gäller regler för förvaltningsförfaran- det. Nämnden understryker också vikten av att man vid granskningen av de enskilda bestämmelserna i en lag om förvaltningsför— farandet noga undersöker vilken ökning av myndigheternas arbetsbörda som de kan medföra och frågar sig, från fall till fall, om den vinst från rättssäkerhetssynpunkt, som kan göras, är tillräckligt stor för att påkalla reformen. Nämnden påpekar vidare att en fastare ordning kan visa sig vansklig att realisera, därför att personalresurserna helt enkelt inte förslår. Slutomdömet blir att den föreslagna lagen skulle kunna för- kortas och förenklas genom att rättssäker- hetskraven här och var modifieras till för- män för en smidigare och snabbare hand- läggning.

Förvaltningsdomstolskommittén pekar på att de under senare tid tillkomna arbetsupp- gifterna för den offentliga förvaltningen ofta har annan karaktär än rättstillämpning och att det i vid utsträckning blivit naturligt, att de nya förvaltningstjänsterna kommit att beklädas med personer vilka utsetts mera på grund av tekniska eller andra fackmässiga meriter än på grund av juridiska insikter och förvaltningsrättslig erfarenhet. För dem och för lekmän, vilka såsom ett led i demokra- tiseringen av förvaltningsverksamheten be- retts plats i ökad utsträckning i ledningen för olika myndigheter, skulle en kodifiering av de grundläggande regler som skall följas vid handläggningen av förvaltningsärenden bli av värde. Emellertid har önskemålet att täcka även verksamheten hos mera judiciella myndigheter föranlett besvärssakkunniga att föreslå mycket utförliga regler, vilka enligt förvaltningsdomstolskommitténs mening kan bli onödigt tyngande. Kommittén gör också gällande att den detaljmässiga utförligheten i dessa delar kan minska den lättillgänglig- het, som är särskilt önskvärd i fråga om ett

lagverk, vilket i vid utsträckning riktar sig till allmänheten och till personal utan mera ingående förvaltningsutbildning.

Bland återstående instanser som yttrat sig i den allmänna frågan finns åtskilliga, som ger uttryck för tveksamhet i det ena eller andra avseendet och som inte tar bestämd ståndpunkt till om en lagstiftning rörande förvaltningsförfarandet bör komma till stånd eller ej eller hur den bör vara utformad. Till denna grupp av instanser hör RÅ, riksvär- deringsnämnden, fortifikationsförvaltning— en, poststyrelsen, telestyrelsen, järnvägs- styrelsen, kammarrätten, skolöverstyrelsen och Försäkringskasseförbundet. Av de upp- räknade instanserna förklarar RÅ, kammar- rätten och skolöverstyrelsen att, om en lag skall stiftas om förvaltningsförfarandet, den bör få karaktär av ramlag.

Telestyrelsen säger sig inte kunna under— låta att ställa frågan huruvida en så långt- gående detaljreglering som den föreslagna för förvaltningen i dess helhet är påkallad av eventuellt aktuella brister i olika förvalt- ningsorgans sätt att fungera. Som telesty- relsen ser saken, är frågan den, i vad mån det under rådande förhållanden kan vara erforderligt eller till gagn för förvaltningen, samhället i stort och medborgarna att för statsförvaltningen i dess helhet genomföra en lagstiftning, vilken för betydande delar av densamma inte skulle medföra några på- visbara fördelar men i stället komma att utgöra en stark administrativ belastning, be- gränsa den erforderliga handlingsfriheten och verka som en hämsko på verksamheten. Telestyrelsens studium av de olika paragra— ferna i lagförslaget har vidare gett vid han- den att dessa i stor omfattning är försedda med i allmänna ordalag uttryckta förbehåll, utvidgningar eller begränsningar. Så pass all- männa riktlinjer hör enligt telestyrelsens uppfattning inte hemma i lag utan i organi- sationshandböcker eller liknande publika— tioner. Andra bestämmelser utsäger bara vad som framstår som självklart eller för- nuftigt i största allmänhet.

Kammarrätten anser att kravet på snabb- het i det fortsatta reformarbetet bör stå

tillbaka för noggranna överväganden. Som allmän synpunkt framförs att förfarande- frågorna i större utsträckning än besvärs- sakkunniga tänkt bör överlämnas åt regle— ring i specialförfattningar. Efter att ha dis- kuterat en begränsning av lagstiftningsupp- giften till besvärsinstitutet och vad därmed sammanhänger anför kammarrätten i fråga om en mera utbyggd lagstiftning, som av- ser också förfarandet i första instans, att en sådan bör vara mindre omfattande och de— taljreglerande än vad som är fallet med besvärssakkunnigas lagförslag. Den bör uppta i huvudsak endast sådana bestämmel- ser, beträffande vilka det med fog kan an- tas, att de är lämpade att reglera förfaran- det inom alla eller åtminstone huvudparten av de åsyftade områdena.

Försäkringskasseförbunder har funnit be- svärssakkunnigas förslag onödigt omfattande och anser att det inte utan grundlig omar— betning bör läggas till grund för lagstift- ning.

Stiftandet av en allmän lag om förvalt— ningsförfarandet avstyrks av länsstyrelsen i Västmanlands län. Länsstyrelsen tar fasta på besvärssakkunnigas beskrivning av förslaget som ett lagfästande och en försiktig utbyggnad av gällande ordning och hävdar, att uttalandet egentligen utgör ett erkännande av att en lagstiftning i ämnet inte kan vara någon stor och betydelsefull reform. Länsstyrelsen pekar vidare på att i de flesta moderna lagar, som ger admi- nistrativa myndigheter befogenhet att i det allmännas intresse ingripa mot enskilds per- sonliga frihet eller egendom, förfarande- regler finns inbyggda, som är avsedda att skydda den enskildes rätt och säkerställa beaktandet av hans synpunkter. Länssty- relsen säger vidare, att ordningen för hand— läggningen av förvaltningsärenden måste va- rieras alltefter behovet, vilket med hänsyn till förvaltningens mångskiftande karaktär självfallet är högst växlande. En lag med bestämmelser för hela förvaltningsförfaran- det måste därför, om den skall innehålla mera än allmänna grundsatser, förses med en mängd undantag och modifikationer. De

fördelar, som man vill vinna genom den föreslagna lagstiftningen, bör enligt läns- styrelsens mening kunna uppnås med be- tydligt enklare och för förvaltningen mindre komplicerade medel. Det borde vara till- räckligt att vid kommande översyn över de olika förvaltningsrättsliga författningarna ytterligare beakta rättssäkerhetsproblemen och rätta till vad som eventuellt brister. Länsstyrelsen betraktar det som den bästa garantin för rättssäkerheten i förvaltningen att de författningar, som reglerar förut- sättningarna för samhällets ingripanden i den enskildes rättssfär, är klart utformade och handhas av sakkunniga, ändamålsen- ligt organiserade myndigheter. En lagstift- ning som enbart behandlar de processuella utanverken bedöms ha mera underordnad vikt. Länsstyrelsen finner sig därför inte kunna tillstyrka en lagstiftning i enlighet med förslaget.

Den utvidgning av den ursprungliga lag- stiftningsuppgiften, som ligger däri att inte bara besvärsförfarandet utan också förfa- randet i första instans skall ingå, föran- leder få uttalanden och nästan alla går i till- styrkande riktning. Socialstyrelsen förkla— rar, att den ökade rättssäkerhet som krävs bör garanteras genom ett centralt lagverk och att man däri bör reglera inte bara be- svärsförfarandet utan också förfarandet i första instans. Samma ståndpunkt intar kammarkollegiet, riksskattenämnden, sjö- fartsstyrelsen, försäkringsinspektionen, domstolskommittén, offentlighetskommit- tén, Föreningen Sveriges häradshövdingar och Föreningen Sveriges stadsdomare samt Sveriges advokatsamfund. Nämnda doma- reföreningar bedömer behovet av att få ett samlat lagverk, som kodifierar nuvarande praxis och ersätter nu gällande småförfatt- ningar, såsom minst lika stort för förvalt- ningsorganen i första instans som för be- svärsorganen.

Svea hovrätt gör gällande att det i själva verket torde få anses att behovet av regle- ring i lag gör sig gällande med särskild styrka för förfarandet i första instans. Som skäl åberopas att detta förfarande i stor ut-

sträckning omhänderhas av personer som inte erhållit särskild utbildning för eller besitter mera ingående erfarenhet av att under sysslande med praktiska angelägen— heter tillbörligen beakta rättsskyddssynpunk- ter. För dem måste det enligt hovrättens mening vara av värde att äga tillgång till skrivna regler. Som ett starkt skäl för en reglering i ett sammanhang av förvaltnings- förfarandet i dess helhet anför hovrätten att åtskilliga problem är helt eller delvis gemen- samma för förfarandet i första instans och för besvärsförfarandet. Som exempel nämns parts- och myndighetsbegreppen, delgiv- ning, ärendes utredning och ärendes av- görande.

Regeringsrådet Björne anför med in- stämmande av regeringsråden Eckerberg, Nevrell, Lorichs, Hegrelius, Wilkens, Ringdén, Martenius och Cars, att hand- läggningen i första instans i realiteten inte framstår såsom något första led i ett en- hetligt förfarande, vari ingår också be- svärsförfarande. De framhåller att väsent- liga skiljaktigheter kan påvisas mellan för- valtningsförfarande i första instans och ad- ministrativt besvärsförfarande t. ex. att en besvärsmyndighet vid sin prövning är bun- den av omfattningen av det överklagade be- slutet och av yrkandena, medan en myn- dighet i första instans ofta får handla obe- roende av yrkanden. Vidare pekas på att besvärsmyndighetema sinsemellan är täm- ligen jämförbara i fråga om sammansätt- ning och tillgång till administrativt utbildade och tränade krafter, medan myndigheterna i första instans är mycket olika till organi- sation och personaluppsättning. Skiljaktig- heterna synes dem i själva verket så väsentli- ga att det ingalunda kan sägas ligga i sakens natur, att så skilda områden av offentlig verksamhet i förfarandehänseende skall reg- leras enhetligt och i gemensam lagstiftning. De olikartade förhållandena kunde snarare antas kräva en lösning i motsatt riktning. De förordar, att lagstiftningsuppgiften de- las upp på en författning om administrativt besvärsförfarande, som grundas på besvärs- sakkunnigas förslag, och en jämförelsevis kort förfarandelag för första instans.

JO hänvisar till det växande antalet för- valtningsärenden och den ökade betydelse dessa får för såväl den enskilde som det allmänna och förklarar, att olägenheterna av en bristfällig handläggningsordning i första instans framträder med allt större styrka. Han finner det från rättssäkerhets- synpunkt angelägnare att reglera förfaran- det i första instans än besvärsförfarandet och uttalar, att lagstiftningsarbetet i fråga om procedurfrågorna enligt hans mening bör primärt inriktas på förfarandet i första instans.

Även om man kan konstatera att lag- förslaget i väsentlig del innebär en kodifie- ring av gällande praxis, är det enligt läns- styrelsen i Jönköpings län givet att under- låtenhet att följa de lagfästa bestämmelserna kommer att bedömas strängare än avsteg från nuvarande oskrivna regler. Länssty- relsen befarar att effektiviteten i verksam- heten blir lidande genom den press, som plikten att alltid överväga tillämpligheten av de lagfästa bestämmelserna kommer att utöva på tjänstemännen. Länsstyrelsen för- modar också att åtskilliga av bestämmelser- na kommer att tillämpas utan att det strängt taget är påkallat. Av antydda skäl ifråga— sätter länsstyrelsen, om ej lagstiftningen borde begränsas till vad som i första hand innefattades i besvärssakkunnigas uppdrag, dvs. till besvärsinstitutet och vad som sammanhänger därmed. Kammarrätten framför liknande tankar.

Flertalet remissinstanser, som uttalar sig till förmån för en förfarandelagstiftning. vilken omfattar samtliga instanser, yttrar sig inte särskilt rörande spörsmålet om en sådan lagstiftnings tillämpning på processen hos förvaltningsdomstol. I några yttranden tas detta spörsmål emellertid upp till när- mare granskning. Regeringsråa'en Jarnerup, Hjern, Walberg, Körlof, Wieslander och Paulsson anför, att mot besvärssakkunnigas förslag på denna punkt kunde framföras den invändningen att förvaltningsförfarandet i första instans hos många myndigheter och i stora grupper av ärenden till sin allmänna karaktär skiljer sig så mycket från proces-

sen i förvaltningsdomstolarna, att det kunde vara motiverat att utforma en särskild lag för denna besvärsprocess. Gentemot denna invändning genmäler de följande:

Vad angår förhållandet mellan besvärspro- cessen och förvaltningsärenden i första in- stans är den här diskuterade invändningen närmast betingad av det vidsträckta tillämp- ningsområde för den nya lagstiftningen som de sakkunniga tänkt sig, varvid huvudparten av ärendena i första instans skulle komma att ut- göras av tämligen enkla förvaltningsåtgärder, i vilka det rättsliga momentet är föga fram- trädande. Väljes åter den i detta utlåtande för- ordade lösningen att begränsa den nya lagens tillämpningsområde till förvaltningsakter, vilka äga betydelse från rättssäkerhetssynpunkt, får en invändning av antytt slag mindre tyngd. Reglerna för förfarandet i första instans skulle då i huvudsak endast tillämpas på ärenden med starkt rättsligt inslag, vilka efter anförda besvär utan att ändra karaktär utvecklas till förvaltningsprocesser. Under sådana förhål- landen framstår det som naturligt, att reg- lerna om förfarandet i samtliga instanser upp- tagas i en gemensam lag och att den nya lag- stiftningen i överensstämmelse med de sak- kunnigas intentioner även i detta hänseende framträder som en parallell till rättegångs— balken.

Tillstyrkanden av det föreslagna tillämp- ningsområdet särskilt i vad gäller förvalt- ningsdomstolarna lämnas också i JO:s och Sveriges advokatsamfunds yttranden.

I den mån remissinstanserna eljest yttrat sig särskilt om lagens tillämpning på pro- cessen hos förvaltningsdomstolarna, har det emellertid varit för att anmäla en avvikande mening.

JK säger sig ha svårt att förstå besvärs- sakkunnigas resonemang att »den om— ständigheten att en domstol, då den hand- lägger ett administrativt partsärende, i fråga om prövningskompetens och funktioner i övrigt allmänt sett icke skiljer sig från rättstillämpande förvaltningsmyndighet talar starkt för att förfarandet i alla grundläggan- de avseenden bör vara uppbyggt på enahan— da sätt hos organen i fråga». Vad besvärs— sakkunniga själva anfört om behovet av ut- förligare regler hos domstolarna förklaras motsäga detta omdöme. Ämbetet finner emellertid det oaktat uppenbart att starka principiella och systematiska skäl talar för

att en allmän förfarandelagstiftning ut- sträcks till att omfatta även förvaltnings- domstolarna, Efter att ha påpekat att för- valtningsdomstolarna påkallar åtskillig spe— cialreglering inom ramen för en allmän för- farandelag, understryker ämbetet att för- valtningsdomstolarnas ställning till en lag om förvaltningsförfarandet är ett problem, som accentuerats genom att besvärssakkun- niga valt en generell reglering av förfarandet i första instans. Ämbetet finner det logiskt att uppställa frågan vilket som bör priorite- ras, reglering av första instans eller av förvaltningsdomstolarna, om bådadera inte befinnes kunna förverkligas samtidigt och fortsätter:

Ämbetet hyser för sin del ingen tvekan om att första instans bör ges företräde som lag- stiftningsuppgift. Frågan är om detta bör an- ses, helt eller tills vidare, utesluta förvalt- ningsdomstolarna. Härvidlag är vissa syn- punkter av praktisk natur att beakta.

Förvaltningsdomstolsorganisationen är för närvarande föremål för utredning genom för- valtningsdomstolskommittén. Ett huvudsyfte är att åstadkomma en mera enhetlig ordning. Att önskvärdheten av enhetliga förfarandereg- ler härigenom understrykes är tydligt. Det framstår emellertid för ämbetet som klart, att man inte bör genomföra en ny förfarande- lagstiftning för förvaltningsdomstolarna, innan resultaten av nämnda utredning föreligger. Ämbetet finner sig böra underlåta alla spe- kulationer rörande möjligheterna att samordna beredningen av besvärssakkunnigas och förvalt— ningsdomstolskommitténs förslag. En konse- kvens härav blir, att ämbetet måste förorda att förvaltningsdomstolarna åtminstone tills vi- dare hålles utanför en allmän förfarandelag- stiftning.

Sistnämnda önskemål kan uppenbarligen för- verkligas på flera sätt. Huvudalternativen sy— nes vara, att lagen konstrueras så, att för- valtningsdomstolama faller utanför, eller att lagen utformas så, att den i princip omfattar även dessa myndigheter, men medelst ikraftträdandebestämmelser efter mönster av allmänna verksstadgan — tills vidare inte sätts i kraft för dessa. Ämbetet är närmast benäget att förorda det förstnämnda alternati- vet. Väl är det otvivelaktigt önskvärt med en allmän förfarandelagstiftning även för för- valtningsdomstolarna, men om denna bör ske inom ramen för en sådan allmän lag, som de sakkunniga åsyftar, eller på annan väg, kan inte bedömas, förrän förvaltningsdomstols- kommittén avslutat sitt arbete. Samtidigt är

det tydligt, att medtagandet av förvaltnings— domstolarna ökar de redan förut betydande vansklighetema att utforma och genomföra en allmän lag om förvaltningsförfarandet och kan antagas försena denna önskvärda reform.

F örsäkringsdomstolen erinrar om att dess process reglerats genom att i en särskild, tämligen kortfattad lag hänvisats till sådana bestämmelser i rättegångsbalken som bör lända till efterrättelse i tillämpliga delar be- träffande förfarandet hos domstolen. Den härigenom skapade ordningen med sin an- knytning till den fasta praxis som utbildats i anslutning till rättegångsbalken har visat sig fungera väl. Det är enligt försäkrings- domstolens mening av vikt att även i fort- sättningen överensstämmelse i väsentliga hänseenden råder mellan förfarandet vid försäkringsdomstolen och processen vid de allmänna domstolarna. Försäkringsdomsto- len avstyrker därför att den föreslagna lagen görs tillämplig på förfarandet hos domsto— len och ifrågasätter, om man inte även för övriga förvaltningsdomstolar bör använda samma lagstiftningsteknik som tillämpats för domstolen. Inte heller dessa skulle i så fall omfattas av den föreslagna lagen.

Kammarrätten har fäst sig vid att en lagstiftning, vars primära ändamål är reg- lering av förfarandet hos förvaltningsmyn- digheter, skulle tyngas av de särskilda reg- ler, som måste gälla för domstolsförfaran- det. Kammarrätten förmodar också att reg- lerna om förfarandet hos förvaltningsmyn- digheterna skulle kunna ges en för dessa myndigheter bättre avvägd utformning, om bestämmelser inte eftersträvas som kan till- lämpas också hos förvaltningsdomstolarna. Även principiella skäl talar enligt kammar- rättens mening mot gemensam lagstiftning. En sådan sägs vara ägnad att motverka det understrykande av förvaltningsdomsto- larnas likställighet med de allmänna dom— stolarna som är önskvärt. Vidare skulle förvaltningsdomstolarna komma att följa bestämmelser med ett inte i allo lika kvali- ficerat innehåll som rättegångsbalkens , vil- ka de nu har att iaktta, t. ex. i fråga om jäv. Då vidare några olägenheter, i allt fall inte för kammarrättens vidkommande, varit

förenade med att följa rättegångsbalken , synes enligt kammarrättens uppfattning övervägande skäl tala för att gällande ord- ning behålls. Den bör emellertid lagfästas för både kammarrättens och regeringsrät- tens del.

Kammarkollegiet betonar, att en väsent- lig skillnad gör sig gällande mellan den egentliga förvaltningen och förvaltnings- domstolarna i fråga om behovet av för- faranderegler. För den egentliga förvalt- ningen skulle det enligt kollegiets mening vara mera gagneligt med ett antal enkla och lättöverskådliga standardregler än med den föreslagna vida och komplicerade regle- ringen. Mer detaljerade bestämmelser skulle däremot vara ändamålsenliga och naturliga för en förfarandeordning med syftemålet att utgöra en förvaltningsdomstolarnas »rättegångsbalk». Dessa domstolar skulle därmed kunna få ett för verksamheten där speciellt avsett och för deras uppgift som kvalificerade rättsinstanser direkt anpassat regelsystem, med rättegångsbalken som förebild. Kollegiet förklarar sig också prin- cipiellt tveksamt till besvärssakkunnigas upp- fattning att förvaltningsdomstolarna närmast utgör överordnade förvaltningsmyndigheter. En lag förordas som inrymmer två huvud- avdelningar, den ena tillämplig dels på för- valtningsdomstolama och dels på egentliga förvaltningsmyndigheter vid avgörande av vissa särskilt judiciellt betonade ärenden och den andra tillämplig på förvaltningsförfa- randet i övrigt.

F örvaltningsdomstolskommittén kritiserar besvärssakkunnigas jämförelse mellan för- valtningsdomstolar och rättstillämpande för- valtningsmyndigheter i fråga om prövnings- kompetens och funktioner i övrigt. För- valtningsdomstolarna sägs utöva samma rättstillämpning som de allmänna domsto- larna. Den omständigheten att prövningen är densamma som tidigare utförts av en förvaltningsmyndighet anses inte motivera ett annat betraktelsesätt. Kommittén påpe- kar också att förvaltningsdomstolarna inte alltid fullgör helt samma funktion som de förvaltande myndigheter, vilkas beslut över- klagats. Återförvisning beslutas, när sakens

avgörande kräver särskild teknisk eller prak- tiskt detaljerad utformning, såsom t. ex. är fallet beträffande byggnadslov. Kommittén fortsätter:

I detta sammanhang må erinras om att gränsen mellan rättsfrågor och lämplighets- frågor är flytande. Det ankommer icke blott på förvaltningsdomstolarna att i viss utsträck- ning göra lämplighets- och skälighetsbedöm- ningar. Detsamma gäller de allmänna dom- stolarna. Både på civilrättens och på straff- rättens område råder en tendens att öka ut- rymmet för lämplighets- och skälighetsbedöm- ningar hos de allmänna domstolarna.

Besvärssakkunniga synes för övrigt ej till- räckligt ha besinnat det viktiga förhållandet, att när statsmakterna bestämt, att en del rätts- ligt färgade besvärsmål skall fullföljas icke till överordnad administrativ myndighet utan till förvaltningsdomstol, detta skett bl.a. där— för att man önskat en annan sorts prövning än den som sker hos administrativ myndighet — mera juridiskt betonad och mera domstols- mässigt grundlig. Det är riktigt, att i äldre tid handläggningen av ärenden hos t.ex. vissa kollegier i mycket anslöt sig till grundläggande regler i den äldre rättegångsbalken , men ök- ningen av ärendenas antal, uttunningen av det juridiska ämbetsmannainslaget och all- männa rationaliseringssynpunkter har medfört, att denna domstolsmässighet i handläggningen starkt reducerats.

Uppenbart är i varje fall, att förvaltnings- domstolarnas handläggning och arbetssätt står mycket nära de allmänna domstolarnas rätt- skipande verksamhet, särskilt till den del dessa tillämpar skriftlig procedur, och vitt skiljer sig från den handläggning av partsärenden. som förekommer hos ett stort antal även cen- trala förvaltningsmyndigheter. Detta kommer icke blott till uttryck däri att förvaltningsdom- stolarna liksom de allmänna domstolarna för- fogar över vissa utredningsmedel _- t.ex. hörande av vittnen -— med vilka förvaltande myndigheter ej betrotts utan gäller i vid ut- sträckning också arbetsmetoderna och inställ- ningen till ärendena. Till skillnaden bidrager självfallet att hos de vanliga förvaltningsmyn- digheterna de ärenden, där talan kan full- följas till förvaltningsdomstol, i allmänhet blott utgör en mycket ringa del av samtliga ärenden. Ett stort antal myndigheter — också centrala sådana — har över huvud taget näs- tan inga saker av den art, där fullföljd till förvaltningsdomstol kommer i fråga. Bland myndigheter, vilkas ärenden i stort sett icke är jämförbara med förvaltningsdomstolarnas, må som slumpvis valda exempel anföras nämn- den för internationellt bistånd, de lärda ver- ken, skolöverstyrelsen, universitetskanslersäm-

betet, arbetsmarknadsstyrelsen, bankinspek- tionen, de affärsdrivande verken, de regionala länsarbetsnämnderna samt den stora massan av lokala myndigheter.

Förvaltningsdomstolskommittén anser också att förfarandeordningen för de egent- liga förvaltningsmyndigheterna blivit lidande på den gemensamma regleringen genom att den rättstillämpande verksamhetens behov i ej ringa mån satt sin prägel på densamma. Kommittén förordar, att en lag om för- valtningsförfarandet inte görs tillämplig på förvaltningsdomstolarna utan att bestämmel- ser om förfarandet hos dem i stället medde- las i särskilda lagar rörande dem, därvid det bör vara till fyllest att hänvisa till be— stämmelser i rättegångsbalken .

Samma ståndpunkt som förvaltningsdom- stolskommittén intar länsstyrelsen i Gotlands län. Kommerskollegium anser att lagen om förvaltningsförfarandet inte bör omfatta för- valtningsdomstolarna och åberopar som skäl att det är angeläget att lagen inte tyngs av specialbestämmelser. Försäkringsinspektio- nen är av samma åsikt. Länsstyrelsen i Jämtlands län förordar att resultatet av förvaltningsdomstolskommitténs utrednings- arbete avvaktas, innan ställning tas till frå- gan om lagförslaget bör göras tillämpligt på förfarandet hos förvaltningsdomstolarna.

Mot förslaget att göra en lag om för- valtningsförfarandet tillämplig även på dom- stolsärenden kan riktas den invändningen att det innebär ett onödigt ingrepp att er- sätta den på rättegångsbalken grundade lag- stiftningen om domstolsärenden med ett nytt regelsystem, som de allmänna domstolarna skulle få tillämpa vid sidan om rättegångs- balken, förklarar regeringsråden Jarnerup, Hjern, Walberg, Körlof, Wieslander och Paulsson. De framhåller emellertid, att å andra sidan starka skäl talar för förslaget. Sålunda skiljer sig de förvaltningsärenden, som handläggs av allmän domstol, till sin natur inte från likartade förvaltningsärenden hos exempelvis länsstyrelserna. Det synes under sådana omständigheter inte motiverat att ärendena handläggs efter olika regler be- roende på åt vilket organ —— allmän dom-

stol eller ej ärendet av historiska eller andra skäl blivit överlämnat. Härtill läggs att den nu gällande lagen om domstols- ärenden, enligt vad som torde vara allmänt erkänt, inte fått en i allo lämplig ut- formning.

JO finner det tvivelaktigt om en lag om förvaltningsförfarandet bör göras tillämplig i fråga om de på domstolarna ankommande ärendena. Han förklarar, att det skulle vara en klar fördel om domstolarna fick behålla en procedurlagstiftning, intagen i RB och därtill anknytande författningar. Det kunde möjligen vara motiverat att komplettera la- gen om handläggning av domstolsärenden med hänvisning till vissa stadganden i la— gen om förvaltningsförfarandet, som anses böra få giltighet även i domstolsärenden. Såvitt JK kunnat utläsa ur betänkandet har väsentligen systematiska skäl beaktats vid besvärssakkunnigas ställningstagande till domstolsärendena. Utan att i och för sig vilja bestrida de sakkunnigas iakttagelser i fråga om domstolsärendenas likhet med förvaltningsärenden vill ämbetet understryka att än starkare systematiska skäl synes före- ligga för att hålla det icke-administrativa domstolsväsendet utanför förfarandelagens tillämpningsområde. Starka skäl talar en- ligt ämbetets mening för att inte ingripa på rättegångsbalkens s.a.s. systematiskt na- turliga område. Ämbetet avstyrker därför besvärssakkunnigas förslag i denna del.

Svea hovrätt påvisar mot bakgrund av processlagberedningens överväganden röran- de lagen om handläggning av domstolsären— den att någon klar och oomtvistlig gräns ej finns mellan domstolarnas mål och deras ärenden. Som exempel anförs frågor om vårdnaden av barn vilka handläggs än som mål än som ärende. Hovrätten hävdar vi- dare, att avgörande för frågan om en ny- ordning bör ske beträffande handläggningen av domstolsärenden måste vara om den nu— varande handläggningen av dessa ärenden är otillfredsställande och om en bättre ord— ning skulle komma till stånd genom att lagen om förvaltningsförfarandet görs till- lämplig på ärendena. Såvitt hovrätten har sig bekant, har anmärkning inte framställts

mot de förfaranderegler som numera gäl- ler enligt lagen om handläggning av dom- stolsärenden. Såsom en fördel med gällande ordning, vilken vilar på rättegångsbalkens grund, framhålls att därigenom praktiskt sett inte framträder det behov av klar gränsdragning mellan domstolsärenden och rättegångsmål som blir ofrånkomlig om förvaltningsförfarandelagen skall tillämpas på domstolsärenden. Domstolsärendelagen förklaras över huvud taget möjliggöra en önskvärd praktisk anpassning av handlägg- ningen efter vad som erfordras i varje särskilt fall. Efter genomgång av före- kommande olikheter mellan rättegångsbal— kens och förvaltningsförfarandelagens reg— ler i åtskilliga ämnen förklarar hovrätten att allvarliga olägenheter uppenbarligen skul- le uppkomma såväl för de rättssökande som för domstolarna, om för skilda grupper av rättsangelägenheter skulle på sätt de sak- kunniga föreslagit tillämpas olika förfaran— deregler. På de anförda skälen avstyrker hovrätten bestämt att lagen tillämpas på domstolsärenden. Även domstolskommittén avstyrker under liknande motivering. Så— som en principiellt oriktig konsekvens av förslaget betecknar den att prejudikatsbild- ning i processrättsliga frågor, som härrör från förfarandelagen, skulle komma att ske såväl i högsta domstolen som i regerings- rätten. Särskild vikt tillmäts de praktiska svårigheter som förekomsten av två regel- system skulle vålla domstolarna. Förvaltningsdomstolskommittén hävdar, att tillkomsten av en lag om förvaltnings- förfarandet inte är anledning att bryta med en fullgod ordning, som vunnit hävd och veterligen inte berett allmänheten eller dom- stolarna några svårigheter. I enlighet här- med avstyrker kommittén besvärssakkunni- gas förslag i denna del. Samma ställning intar länsstyrelsen i Gotlands län. För- eningen Sveriges häradshövdingar och För- eningen Sveriges stadsdomare finner efter en utförlig genomgång av förarbetena till domstolsärendelagen och jämförelse mellan det nuvarande och det föreslagna systemet att bärande skäl inte har anförts för för- slaget att förvaltningsförfarandelagen skall

bli tillämplig på domstolsärenden, däri in- begripet såväl inskrivningsärendena som de kriminella ärendena. Även Sveriges advo- katsamfund och SACO avstyrker lagens tillämpning på domstolsärendena.

Lagberedningen, som aVStyrker att en lag om förvaltningsförfarandet tillämpas i dom- stolsärenden under åberopande av samma principiella och praktiska betänkligheter som Svea hovrätt och domstolskommittén, ut- talar sig också särskilt om en sådan lags tillämpning i administrativt besvärsärende hos hovrätt och högsta domstolen. Bered- ningen finner det uppenbart nödvändigt att det i domstolsärenden och utsökningsmål som fullföljts till domstol blir rättegångs- balkens bestämmelser som får gälla.

I fråga om konkursärenden anför lag- beredningen att det i ett läge när konkurs- förfarandet är föremål för översyn hos be- redningen skulle vara olämpligt att låta en lag om förvaltningsförfarandet vinna till- lämpning på området ens till någon del.

Svea hovrätt uppehåller sig vid frågan om tillämpningen av en förvaltningsförfa- randelag i besvärsmål hos hovrätt och högsta domstolen angående utsökning och gåvo- skatt. Hovrättens uppfattning är att nu- varande ordning bör bibehållas med rätte- gångsbalken som rättesnöre. Som ett sär- skilt skäl härför åberopar hovrätten att en- hetliga bestämmelser om särskilda rätts- medel då alltjämt kommer att gälla för mål och ärenden vid de judiciella domstolarna.

I fråga om förfarandet hos kommuner- nas beslutande församlingar görs i remiss— yttrandena ingen annan mening gällande än att det, såsom besvärssakkunniga föresla- git, skall tas undan från tillämpningsområ- det för en lag om förvaltningsförfarandet.

Beträffande förfarandet hos kommunala styrelser, nämnder m.m. delar meningarna sig starkt i fråga om tillämpningen av en lag om förvaltningsförfarandet.

Av de kommuner som hörts tillstyrker följande besvärssakkunnigas förslag om gec

nerell tillämpning hos nämnda kommunala organ eller lämnar det utan erinran: En- köpings stad, Värnamo stad, Tranås stad, Forserums kommun, Norrahammars kö- ping, Göteryds kommun, Ljungby stad, Älmhults köping, Åseda köping, Visby stad, Slite köping, Ystads stad, Trelleborgs stad, Bjuvs köping, Lomma köping, Ar— vika stad, Säffle stad, Hagfors kommun, Västerås stad, Köpings stad, Norbergs kö- ping, Gävle stad, Iggesunds kommun, Frösö köping, Bollnäs stad, Ovansjö kom- mun, Luleå stad och Nederkalix kommun. Västerås stad förordar dock en grundlig bearbetning av förslaget av hänsyn till den oreglerade förvaltningen.

I de tillstyrkande yttrandena hänvisas i allmänhet till de skäl besvärssakkunniga an- fört. Sålunda förklarar t.ex. Gävle stad, att värdet av enhetlighet bör vara avgörande och att det bör vara möjligt att finna prak- tiska vägar för att undvika olägenheter av de föreslagna formföreskrifterna.

Efter att ha erinrat om att behovet av allmänna förvaltningsregler är mycket olika för olika myndigheter understryker läns- styrelsen i Jämtlands län att, om anledning föreligger att närmare reglera förvaltnings- förfarandet hos statliga myndigheter, så kan behovet av sådana regler ingalunda vara mindre för förfarandet hos kommunala nämnder och styrelser m.m. Offentlighets- kommittén framhåller att utsikten att efter besvär få till stånd ett riktigt och lämpligt avgörande aldrig kan utgöra en från rätts- säkerhetssynpunkt tillfredsställande ersätt— ning för en omsorgsfull och tillförlitlig pröv- ning i den första instansen. Kommittén fin— ner det av detta skäl i hög grad angeläget att de regler som införs om förvaltningsför- farandet blir tillämpliga även inom den kommunala förvaltningen, framför allt inom sådan förvaltning som är reglerad ge-