SOU 2011:86

Bättre miljö - minskade utsläpp

Till statsrådet och chefen för Miljödepartementet

Regeringen beslutade vid sitt sammanträde den 21 oktober 2010 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att bl.a. lämna förslag till hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning), det s.k. industriutsläppsdirektivet (IED) ska genomföras i svensk rätt.

Samma dag förordnades hovrättsrådet Ulla Bergendal som särskild utredare för detta uppdrag.

Som experter i utredningen förordnades fr.o.m. den 1 januari 2011 advokaten Mårten Bengtsson, Advokatfirman Åberg & Co AB, länsjuristen Margaretha Berg, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, miljöutredaren Kerstin Blom Bokliden, Sveriges Kommuner och Landsting, professorn Jan Darpö, Uppsala Universitet, juristen Pia Eriksson, Naturvårdsverket, bolagsjuristen David Granberg, Boliden AB, bolagsjuristen Ulrik Johansson, Stora Enso AB, departementssekreteraren Anna Kessling, Socialdepartementet, tekniska rådet Lena Nilsson, Mark- och miljödomstolen i Umeå, civilingenjören Erik Nyström, Naturvårdsverket, tekniska rådet Anna-Lena Rosengardten, Mark- och miljööverdomstolen, hovrättsrådet Liselotte Rågmark, Mark- och miljööverdomstolen, departementssekreteraren Karin Sparrman, Miljödepartementet, dåvarande länsassessorn Gunilla Stener, Länsstyrelsen i Stockholms län, departementssekreteraren Anna Törner, Näringsdepartementet, kanslirådet Malin Wik, Miljödepartementet, departementssekreteraren Conny Öhman, Landsbygdsdepartementet och miljörättsjuristen Oscar Alarik, Svenska Naturskyddsföreningen. Anna Törner entledigades med verkan fr.o.m. den 1 februari 2011. Samma dag förordnades kanslirådet Sven-Olov Ericson, Näringsdepartementet, som expert i utredningen. Miljöjuristen Ulf Wickström, Lantbrukarnas

Riksförbund, förordnades som expert i utredningen fr.o.m. den 18 februari 2011.

Som sekreterare i utredningen anställdes fr.o.m. den 13 december 2010 tf. hovrättsassessorn Therese Sandin och fr.o.m. den 1 april 2011 tf. hovrättsassessorn Emma Degerfeldt.

Utredningen har antagit namnet Industriutsläppsutredningen. Särskilda yttranden har lämnats av Ulf Wickström samt gemensamt av Ulrik Johansson och David Granberg.

Utredningen överlämnar härmed betänkandet. Uppdraget är därmed slutfört.

Stockholm i december 2011

Ulla Bergendal

/Therese Sandin och Emma Degerfeldt

Förkortningar

art. Artikel Art- och habitatdirektivet Rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 22.07.1992 s. 7) Artskyddsförordningen Artskyddsförordningen (2007:845) Avfallsförbränningsförordningen Förordningen (2002:1060) om

avfallsförbränning

BAT Best available techniques, bästa tillgängliga teknik BAT-AELs BAT Associated Emission Levels, begränsningsvärden för utsläpp som motsvarar BAT BMT Bästa möjliga teknik CLP-förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006 (EUT L 353, 31.12.2008, s. 1) dir. Kommittédirektiv

Direktiv om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar

Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/81/EG av den 23 oktober 2001 om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (EGT L 309, 27.11.2001, s. 22)

Egenkontrollförordningen Förordningen (1998:901) om

verksamhetsutövares egenkontroll

EGT Europeiska gemenskapernas

officiella tidning (numera EUT)

EKMR Europeiska konventionen för

de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Esbokonventionen FN/ECE:s konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang EU Europeiska unionen Europakonventionen Europeiska konventionen om

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

EUT Europeiska unionens officiella

tidning (tidigare EGT)

f. Följande sida ff. Följande sidor FEUF Fördraget om Europeiska

Unionens funktionssätt

Fågeldirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar, ersätter rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 26.1.2010, s. 7) Förordningen om allvarliga miljöskador

Förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador

Förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

Förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

Förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön

Förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön

Förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Förordningen om miljösanktionsavgifter

Förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter

Genomförandekommittén Industrial Emissions Directive (IED) Article 75 Committee Grundvattendirektivet Rådets direktiv 80/68/EEG om skydd för grundvatten mot förorening genom vissa farliga ämnen (upphör att gälla den 22 december 2013 i enlighet med artikel 22.2 tredje strecksatsen i direktiv 2000/60/EG) (EGT L 020, 26.01.1980 s. 43) Det nya grundvattendirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/118/EG av den 12 december 2006 om skydd för grundvatten mot föroreningar och försämring (EUT L 372, 27.12.2006, s. 19) Handelsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (EUT L 275, 25.10.2003, s. 32. Senast ändrat genom direktiv 2009/29/EG (EUT L 140, 5.6.2009, s. 63)

IED Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning), (EUT L 334, 17.12.2010, s. 17) Inspiredirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG av den 14 mars 2007 om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen (Inspire) (EGT L 108, 25.4.2007, s. 1) IPPC-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar (EUT L 24, 29.1.2008, s. 8) KN Koncessionsnämnden för

miljöskydd (Myndigheten upphörde i och med att miljöbalken trädde ikraft den 1 januari 1999)

kommissionen Europeiska unionens

kommission

LCP-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG av den 23 oktober 2001 om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (EGT L 309, 27.11.2001, s. 1) Miljöansvarsdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/35/EG om miljöansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (EUT L 143, 30.4.2004, s. 56) MiljöbalkenMiljöbalken (1998:808)

Miljöinformationsdirektivet Europaparlamentets och rådets

direktiv 2003/4/EG av den 28 januari 2003 om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (EUT L 41, 14.2.2003, s. 26)

Miljötillsynsförordningen Miljötillsynsförordningen (2011:13) Minimikriterier för miljötillsyn Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 4 april 2001 om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna (2001/331/EEG) (EGT L 118, s. 41) MKB-direktivet Rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata objekt, EGT L 175, 5.7.1985, s. 40 (ändrat genom direktiv 97/11 och 2003/35) (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40) MKB-förordningen Förordning (1998:905) om

miljökonsekvensbeskrivningar

Nitratdirektivet Europaparlamentets och rådets direktiv 91/676/EEG av den 12 december 1991 om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket (EGT L 375, 31.12.1991, s. 1) Offentlighets- och sekretesslagen

Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Promulgationslagen Lagen (1998:811) om införande av miljöbalken prop. Proposition

Ramdirektivet för avfall Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv (EUT L 312, 22.11.2008, s. 3). Ramdirektivet för vatten Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (EGT L 327, 22.12.2000, s. 1) Reach Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG (EUT L 396, 30.12.2006, s. 1– 849) (senast konsoliderad 2011-12-10) rådet Europeiska unionens råd

Seveso II-direktivet Rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (EGT L 010 14.1.1997, s. 13). Ändrat genom rådets och Europaparlamentets direktiv 2003/105/EG (EUT L 345 31.12.2003 s. 97) Sevesolagen Lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor SGU Sveriges geologiska

undersökning

SMP Svenska miljörapporteringsportalen SOU Statens offentliga utredningar Statens jordbruksverk Jordbruksverket Titandioxiddirektiven Rådets direktiv 78/176/EEG av den 20 februari 1978 om avfall från titandioxidindustrin (EGT L 054, 25.2.1978, s. 19) Rådets direktiv 82/883/EEG av den 3 december 1982 om kontroll och övervakning av miljöer som påverkas av avfall från titandioxidindustrin (EGT L 378, 31.12.1982, s. 1) Rådets direktiv 92/112/EEG av den 15 december 1992 om åtgärder för harmonisering av programmen för att minska och slutligen eliminera förorening genom avfall från titandioxidindustrin (EGT L 409, 31.12.1992, s. 11)

Vattenmiljödirektivet Europaparlamentets och rådets

direktiv 2006/11/EG av den 15 februari 2006 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö (EUT L 064, 04.03.2006 s. 52)

VOC-direktivet Rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar, (EGT L 85, 29.3.1999, s. 1) WI-direktivet Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/76/EG av den 4 december 2000 om förbränning av avfall, (EGT L 332, 28.12.2000, s. 91) Århuskonventionen FN/ECE:s (Förenta

Nationernas ekonomiska kommission för Europa) konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till överprövning i miljöfrågor

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen ska enligt kommittédirektivet (dir. 2010:113) föreslå åtgärder för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning), det s.k. industriutsläppsdirektivet (IED). Senast den 7 januari 2013 ska större delen av de nationella författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet träda i kraft. Av kommittédirektivet framgår vidare att utredningen i samband med genomförandet av IED särskilt ska analysera de svenska reglerna om omprövning av miljöfarlig verksamhet i 24 kap. miljöbalken och reglerna om avhjälpande av miljöskador i 10 kap. miljöbalken. Regelsystemet vid omprövning av miljöfarliga verksamheter i några andra EU-länder ska också studeras.

Utredningen ska vidare analysera om det är lämpligt att begränsa ett tillstånds rättskraft med föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap.8–10 §§miljöbalken.

Slutligen ska utredningen analysera om bestämmelserna för verksamheter som har tillstånd enligt miljöbalken men som inte är tillståndspliktiga behöver ändras.

Bakgrund

Industriell verksamhet är av stor betydelse för Europas ekonomiska välstånd. Industriutsläpp orsakar dock miljöföroreningar och industriutsläppen utgör en stor del av Europas totala utsläpp till luft, vatten och mark. För att uppnå hälso- och miljövinster för EU:s medborgare finns behov av reglering av industriell verksamhet på EU-nivå.

IPPC-direktivet

1996 antogs det s.k. IPPC-direktivet (Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar). Detta direktiv ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. IPPC-direktivet genomfördes i svensk rätt genom miljöbalken och dess förordningar.

IPPC står för ”integrated pollution prevention and control”. Direktivet är inriktat på att säkerställa att EU:s medlemsländer inför system för att förebygga och begränsa föroreningar genom att anta en integrerad ansats vid reglering av miljöaspekter. Det integrerade synsättet för miljöhantering som introducerades inom EU genom IPPC-direktivet innebar ett avsteg från det tidigare dominerande sektoriella synsättet där man behandlade varje sektor för sig. IPPC-direktivet omfattar verksamheter med hög föroreningspotential vilka tas upp i bilaga I till direktivet. Ca 52 000 anläggningar inom EU omfattas av IPPC-direktivet. Ca 1 070 av dessa finns i Sverige.

IPPC-direktivet tar sikte på såväl drift som tillståndsgivande. Det baserar sig på flera grundläggande principer. En av dessa är principen om bästa tillgängliga teknik (BAT, av engelskans ”Best Available Techniques”). BAT utgör ett viktigt beslutskriterium i prövningen för att bestämma olika begränsningsvärden för utsläpp. De begränsningsvärden som fastställs i ett tillstånd ska bygga på BAT, dock utan att användning av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs. För uttolkningen av BAT har EU utarbetat särskilda tolkningsdokument för olika industrisektorer (BAT-referensdokument). BAT-referensdokumenten är ofta komplicerade och omfattande dokument på engelska, men sammanfattningarna finns även på svenska. I dokumentet redovisas vad som anses vara BAT för industrisektorn generellt sett vid publiceringstillfället. I BAT-referensdokumenten beskrivs BAT med hjälp av värden för utsläpp, s.k. BAT-AELs (BAT Associated Emission Levels).

Det nya direktivet, IED

För att förbättra gemenskapspolitiken för industriutsläpp föreslog EU-kommissionen (kommissionen) en översyn av den gällande lagstiftningen. Detta resulterade i en omarbetning av IPPC-direktivet och sex befintliga sektorsdirektiv, som rör industriverksamhet och energiproduktion, till ett enda direktiv om industriutsläpp, IED.

En av de viktigaste förändringarna av regleringen genom IED är att BAT-konceptet får en mer framskjuten roll än i det nuvarande IPPC-direktivet. BAT-referensdokumenten blir i och med IED mycket centrala i tillståndsprövningen, eftersom slutsatserna i dessa dokument (BAT-slutsatser) nu kommer att utgöra ett mer obligatoriskt underlag för tillståndsprövningen. Genom att begreppet BAT förstärks är förhoppningen att obalanserna inom EU i fråga om industriella verksamheters utsläppsnivåer kan begränsas.

För svenskt vidkommande är det de nya och striktare tidskraven på översyn och omprövning som utlöses av offentliggörandet av nya BAT-slutsatser som främst kommer att kräva förändringar i vår nationella lagstiftning.

För att förebygga, minska och i möjligaste mån eliminera föroreningar från industriella verksamheter, i enlighet med principen om att förorenaren ska betala och principen om förebyggande åtgärder mot föroreningar, förstärks genom IED även åtgärderna för kontroll, övervakning och tillsyn.

IED anger miniminormer men överlåter åt medlemsstaternas behöriga myndigheter att bestämma på vilket sätt bestämmelserna ska genomföras i den nationella lagstiftningen.

Genomförande av IED

Flertalet av artiklarna i IED har inte ändrats jämfört med IPPCdirektivet och kräver inte någon ändring av svensk rätt. När det gäller definitioner anser utredningen att endast de nya begreppen BAT-referensdokument, BAT-slutsatser och statusrapport bör införas i svensk rätt.

Nedan följer en kortfattad genomgång av utredningens förslag för att genomföra IED i svensk rätt.

Förstärkt tillämpning av BAT

Två av de centrala nyheterna i IED är att BAT-slutsatser ska ligga till grund för fastställande av tillståndsvillkoren (art. 14) och att gränsvärden för utsläpp under normala driftsförhållanden som huvudregel inte får sättas högre än de nivåer som anges i BAT-slutsatserna (art. 15).

Den uttryckliga skyldigheten för prövningsmyndigheterna att ta hänsyn till BAT-slutsatserna är en nyhet som måste komma till uttryck i svensk lagtext. Utredningen föreslår att en bestämmelse om prövningsmyndighetens skyldighet att ta hänsyn till BAT-slutsatserna införs i 16 kap. miljöbalken. Vidare föreslår utredningen nya bestämmelser som anger hur begränsningsvärden för utsläpp ska fastställas samt i vilka fall mindre stränga värden får fastställas. Dessa bestämmelser föreslås placeras i en ny förordning vars tillämpningsområde begränsas till IED-anläggningar (industriutsläppsförordningen).

Omprövning och översyn

Enligt IED ska hänsyn tas till utvecklingen av BAT, vilket innebär att tillståndsvillkoren måste kunna ses över regelbundet och vid behov uppdateras, och detta särskilt om nya eller uppdaterade BATslutsatser antas. I IED uppställs krav på att den behöriga myndigheten inom fyra år efter offentliggörandet av nya BAT-slutsatser avseende en anläggnings huvudsakliga verksamhet tillser att alla tillståndvillkor för den berörda anläggningen bedöms på nytt och vid behov uppdateras för att säkerställa att direktivet följs (art. 21).

Det nya ökade kravet i IED på omprövning av villkor för miljöfarliga verksamheter kommer att sätta det svenska miljöprövningssystemet under hård press. IED kommer att omfatta ca 1 100 anläggningar i Sverige. Det kommer att finnas ca 30 BAT-referensdokument, varav ca fyra kan komma att offentliggöras per år. Detta innebär att i genomsnitt ca 150 anläggningar kan bli aktuella för villkorsuppdatering per år i Sverige. Med det nuvarande systemet för omprövning av verksamheter skulle det krävas stora resurser hos myndigheterna för att klara av den omprövningsfrekvens som direktivet kräver. Om myndigheterna ska driva omprövningsprocesser riskerar det också att inverka på myndigheternas möjligheter att fullgöra andra

uppgifter, t.ex. tillsyn eller att företräda allmänna miljöintressen i tillståndsprocesser. För att klara av att genomföra omprövningar inom de tidsramar och i den omfattningen direktivet kräver fordras justeringar i det svenska systemet.

För att uppfylla direktivets krav på uppdatering av tillståndsvillkor föreslår utredningen att i första hand generella föreskrifter bör meddelas när detta är möjligt. Generella föreskrifter är mest samhällsekonomiskt och minskar bördorna betydligt för framförallt verksamhetsutövare och prövningsmyndigheter. För de fall generella föreskrifter inte meddelas och individuell prövning måste ske föreslår utredningen ett nytt översyns- och omprövningssystem omfattande IED-verksamheter.

Huvudtanken med förslaget är att processen delas upp i två delar; en översynsdel och en omprövningsdel. För att inte tynga prövningssystemet i onödan ska inledningsvis göras en översyn av de tillstånd vars huvudsakliga verksamhet omfattas av en ny BATslutsats. Vid översynen ska klargöras om tillstånden är i överensstämmelse med slutsatsen. Därefter sker omprövning om behov föreligger.

Ansvaret mellan myndigheter och verksamhetsutövare delas upp på ett nytt sätt jämfört med nuvarande prövningssystem. Regler för förfarandet vid översynsprocessen föreslås införas i den nya industriutsläppsförordningen. Utredningen föreslår även ändringar av vissa bestämmelser i 24 kap. miljöbalken. I 5 § införs en ny omprövningsgrund och i 8 § införs ett nytt stycke som anger att verksamhetsutövarna ska vara sökande när omprövning krävs på grund av ny BAT-slutsats. Tidsgränser för handläggningen införs för att tidskravet i IED ska kunna uppfyllas.

Sverige misslyckades med uppfyllandet av tidskravet i IPPC, vilket har medfört att kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige. En överträdelse kan medföra mycket stora skadestånd för svensk del. Det är därför angeläget att det svenska miljöprövningssystemet kommer att uppfylla kraven i IED.

Översyns- och omprövningsprocessen

Processen kommer i korthet att innehålla följande moment:

  • Naturvårdsverket och Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) ska ansvara för att bevaka arbetet inom EU med BAT-slutsatser.

När en ny BAT-slutsats har offentliggjorts ska verken informera tillsynsmyndigheterna (kommuner och länsstyrelser) om detta.

  • Tillsynsmyndigheterna ska erinra berörda verksamhetsutövare om deras skyldighet att inkomma med underlag till myndigheten. Verksamhetsutövarna ska inom viss tid lämna redovisning som visar om tillståndsvillkoren uppfyller BAT-slutsatsen. Underlåtenhet att inkomma med underlag kommer att kunna sanktioneras med miljösanktionsavgift.
  • Tillsynsmyndigheterna ska inom viss tid göra en översyn av tillståndsvillkoren och besluta om omprövning krävs eller inte. Om omprövning behövs ska verksamhetsutövaren föreläggas att ansöka därom. Även i de fall där verksamhetsutövaren inte inkommer med underlag till tillsynsmyndigheten eller där underlaget är så bristfälligt att tillsynsmyndigheten inte kan avgöra om omprövning krävs, så ges tillsynsmyndigheten möjlighet att meddela föreläggande om att ansökan om omprövning ska göras. Omprövning ska även ske när verksamhetsutövaren åberopar undantag från skyldigheten att uppfylla BAT-slutsatser.
  • Verksamhetsutövarna ska i det fall det krävs omprövning ansöka om omprövning hos prövningsmyndigheterna (miljöprövningsdelegationer vid länsstyrelserna och domstolar).
  • Mål och ärenden om omprövning vid prövningsmyndigheterna ska utgöra en egen kategori. Dessa mål och ärenden ska handläggas skyndsamt och begränsas till att enbart omfatta frågor som har samband med relevanta BAT-slutsatser.
  • Avgöranden från prövningsmyndigheterna ska hanteras enligt vanliga regler för överklagande.

Rätten att överklaga

En miljöorganisation har rätt att under vissa förutsättningar överklaga vissa domar och beslut enligt miljöbalken, bl.a. sådana som rör tillstånd, godkännande och dispens. När det gäller tillsynsbeslut har miljöorganisationer endast rätt att klaga på myndigheternas tillsynsbeslut enligt 10 kap. miljöbalken. Det är i vissa fall inte helt enkelt att särskilja tillsynsbeslut från tillståndsbeslut eftersom vissa slags tillsynsbeslut kan vara intimt förknippade med tillståndet. Ett beslut om behovet av omprövning med anledning av nya BAT-slut-

satser måste enligt utredningen ses som ett tillsynsbeslut och sådana beslut kan, som sagt, inte överklagas av miljöorganisationer. Utredningen föreslår därför en ändring av 16 kap. 13 § miljöbalken som medför att miljöorganisationer får rätt att överklaga alla typer av tillsynsbeslut.

Generella föreskrifter för jordbruket

I svensk rätt har regeringen i 9 kap. 5 § miljöbalken givits ett bemyndigande att inom ramen för prövningssystemet utfärda generella föreskrifter avseende miljöfarliga verksamheter. När det gäller jordbruket finns liknande bemyndiganden i 12 kap. miljöbalken. En viktig skillnad mellan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. respektive 12 kap. är att de behandlas olika vad gäller förhållandet till meddelade tillstånds rättskraft. Enligt 24 kap. 1 § miljöbalken kan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § begränsa ett tillstånds rättskraft. Så är dock inte fallet med föreskrifter enligt 12 kap.

Med IED ställs nya krav på uppdatering av tillstånd. Enligt nuvarande regler skulle ett nytt BAT-referensdokument med nya BAT-slutsatser för djurhållande verksamheter alltid aktualisera individuella prövningar. Detta skulle få ekonomiska konsekvenser för såväl myndigheter som jordbruksföretagen eftersom det skulle innebära att myndigheterna skulle få lägga ner mycket resurser enbart på att göra en översyn av alla de jordbruksföretag som berörs. Ett alternativ till omprövning i det enskilda fallet skulle vara att generella föreskrifter meddelas enligt 12 kap. 10 § miljöbalken. För att dessa föreskrifter ska få genomslag krävs dock att föreskrifterna bryter tillståndens rättskraft, vilket förutsätter en ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken. Utredningen anser att det inte finns skäl att begränsa regleringen till de fall där detta krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Utredningen föreslår därför att generella föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken ska kunna bryta tillståndets rättskraft.

Skador på mark och grundvatten

IED innehåller ett nytt regelverk om skador på mark och grundvatten som är betydligt mer detaljerat än IPPC-direktivet när det gäller föroreningsskador.

Periodiska kontroller

En nyhet i IED är att ett tillstånd ska innehålla lämpliga krav för regelbundet underhåll och övervakning av de åtgärder som vidtagits för att förhindra utsläpp till mark och grundvatten och lämpliga krav avseende periodisk kontroll av mark och grundvatten vad avser farliga ämnen som kan påträffas på platsen med beaktande av risken för förorening inom anläggningens område (art. 14.1 e). Vidare anges att de periodiska kontrollerna bör utföras minst en gång vart femte år för grundvatten och vart tionde år för mark, dock med möjlighet att avvika från dessa tidsintervaller (art. 16.2). Utredningen föreslår att en ny bestämmelse, motsvarande direktivets bestämmelse, införs i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (egenkontrollförordningen) som reglerar skyldigheten att utföra periodiska kontroller.

Avhjälpandeansvar vid nedläggning av IED-anläggning

En annan nyhet i IED är ett instrument som benämns statusrapport (art. 22). För verksamheter som kan leda till föroreningar ska verksamhetsutövaren lämna in en statusrapport innan anläggningen tas i drift eller ett tillstånd uppdateras för första gången efter direktivets ikraftträdande. När verksamheten definitivt har upphört ska verksamhetsutövaren bedöma föroreningssituationen och om anläggningen orsakat betydande föroreningar i mark och grundvatten jämfört med tillståndet i statusrapporten. Därefter ska verksamhetsutövaren avhjälpa skadorna så att området återställs till det tillstånd som beskrivits i statusrapporten. Även en verksamhetsutövare som inte behöver upprätta en statusrapport ska uppfylla vissa skyldigheter, bl.a. ska verksamhetsutövaren när en verksamhet läggs ned vidta åtgärder så att farliga ämnen inte utgör en betydande risk för människors hälsa eller miljön.

Kommissionen har ännu inte utarbetat några riktlinjer för statusrapporternas innehåll. Detta medför att det är svårt att uppskatta hur kravet på statusrapport kommer att påverka svenska verksamhetsutövare.

De svenska reglerna avseende ansvar för miljöskador går i de flesta avseenden längre än kraven i IED. Det behövs därför inte några större ändringar av 10 kap. miljöbalken för att genomföra direktivets krav, med undantag av kravet på statusrapport och krav

på åtgärder vid nedläggning. Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna som behöver införas i svensk rätt placeras i 10 kap. miljöbalken och i den nya industriutsläppsförordningen. Bestämmelserna kommer endast att gälla för IED-anläggningar.

Miljötillsyn

En av nyheterna i IED är att regler om miljötillsyn har antagits (art. 23). Tillsynen utgör ett viktigt offentligrättsligt instrument för genomdrivande av miljökrav. Direktivets bestämmelser om tillsyn är därför av central betydelse för regleringen av industriutsläpp.

När det gäller svensk rätt så finns redan ett svenskt system för miljötillsyn på plats, som säkerställer efterlevnaden av miljöbalken med tillhörande förordningar och föreskrifter. De nya kraven i IED kräver dock en ny bestämmelse i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelsen ska reglera att tillsynsbesök på IED-anläggningar ska utföras med viss regelbundenhet. Efter varje tillsynsbesök ska en skriftlig handling över besöket upprättas av tillsynsmyndigheten. Denna handling ska tillställas verksamhetsutövaren inom två månader efter besöket. Om det vid ett tillsynsbesök konstateras ett allvarligt fall av bristande efterlevnad ska ett nytt tillsynsbesök genomföras inom sex månader.

Utredningens förslag utöver IED

10 kap. miljöbalken

Utredningen har haft i uppdrag att bl.a. analysera om bestämmelserna om avhjälpande av miljöskador i 10 kap. miljöbalken bör ändras för att skapa ett tydligare och effektivare regelverk. Det är tydligt att reglerna i 10 kap. skulle behöva en genomgripande översyn och att flera bestämmelser skulle behöva justeras. Utredningen har dock inte haft den tid som krävs för att göra en tillräckligt noggrann genomgång av bestämmelserna då utredningen har varit tvungen att prioritera genomförandet av IED. Utredningen föreslår endast en mindre ändring.

Utredningen föreslår att en förfaranderegel bör kopplas till 10 kap. 9 § miljöbalken som reglerar kravet på kostnadsansvar för fastighetsägare när avhjälpandeåtgärder medför värdeökning. Sådana mål blir därmed att anse som stämningsmål enligt miljöbalken.

Vidare förespråkar utredningen att övergångsbestämmelserna till 10 kap. miljöbalken ändras. De befintliga övergångsbestämmelserna bör endast gälla för de bestämmelser som avser allvarlig miljöskada.

Minskad tillståndsplikt vid ändringar av verksamheten

Tillståndsplikt gäller som huvudregel vid ändring av s.k. A- och Bverksamheter enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Tillstånd krävs för en ändring som inte är mindre, även om ändringen skulle innebära miljöförbättringar. Även mindre ändringar kan vara tillståndspliktiga, nämligen om de innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Alla ändringar som inte är tillståndspliktiga är anmälningspliktiga.

De svenska reglerna för ändring innebär att ett formaliserat tillståndsförfarande krävs i de allra flesta fall när det gäller ändring av miljöfarlig verksamhet. Gränsen för tillståndsplikt är satt lägre än bestämmelserna i IPPC-direktivet och IED som sätter gränsen för tillståndsplikt vid ”väsentlig ändring”. Utredningen föreslår att tillståndsprövning ska ersättas av anmälan i något större omfattning än vad som sker för närvarande.

Utredningens förslag innebär att begreppet ”mindre ändring” i 5 § tredje stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd tas bort. I stället krävs det tillstånd när verksamheten ändras, om ändringen – ensam eller tillsammans med andra ändringar – är större eller innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma.

Tillstånd för verksamheter utan tillståndsplikt

En verksamhet kan i ett antal olika situationer ha ett tillstånd trots att verksamheten inte är tillståndspliktig. Genom ändringar i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, som trädde i kraft 2008, togs tillståndsplikten bort för ett antal verksamheter. Dessa verksamheter bedrivs i många fall vidare enligt sina tillstånd trots att de inte längre är tillståndspliktiga. En verksamhetsutövare kan vidare frivilligt ansöka om tillstånd för en verksamhet som inte är tillståndspliktig. Tillsynsmyndigheten kan också, även om till-

ståndsplikt inte gäller i det enskilda fallet, under vissa förutsättningar förelägga verksamhetsutövaren att ansöka om tillstånd.

Det finns många oklarheter om hur tillstånd för verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken ska behandlas. Det har inte funnits någon reglering om vad som gäller vid ändring av en verksamhet och hur tillstånd ska kunna upphävas.

Utredningen har analyserat frågorna avseende icke tillståndspliktiga verksamheter som bedrivs med stöd av tillstånd. Som ett led i analysen har utredningen upprättat en enkät som har besvarats av ett stort antal länsstyrelser och kommuner.

Utredningen föreslår att tillstånd för verksamheter som tidigare varit tillståndspliktiga och som alltjämt bedrivs med tillstånd ska jämställas med frivilliga tillstånd. Detta innebär framförallt att den som bedriver sådan verksamhet blir skyldig att betala tillsynsavgift enligt 2 kap. 2 § förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Utredningen föreslår vidare att ändringar av en verksamhet, som inte är tillståndspliktig, i vissa fall ska vara tillståndspliktiga. Slutligen föreslås att tillstånd ska kunna upphävas på verksamhetsutövarens initiativ om verksamheten slutligt har upphört eller om tillståndsplikten för verksamheten har upphört.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken (1998:808)

dels att 2 kap. 7 §, 9 kap. 5 och 6 §§, 10 kap. 1 och 21 §§, 16 kap. 13 §, 19 kap. 5 §, 21 kap. 1 och 1 a §§, 22 kap. 1, 2, 2 a och 25 §§, 23 kap. 7 §, 24 kap. 1, 5 och 8 §§ och 26 kap. 2 § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas tre nya paragrafer 10 kap. 4 a §, 16 kap. 5 § och 22 kap. 2 b § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7 §

Kraven i 2–5 §§ och 6 § första stycket gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till nyttan av skyddsåtgärder och andra försiktighetsmått jämfört med kostnaderna för sådana åtgärder. När det är fråga om en totalförsvarsverksamhet eller en åtgärd som behövs för totalförsvaret, ska vid avvägningen hänsyn tas även till detta förhållande.

Trots första stycket ska de krav ställas som behövs för att följa en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 § första stycket 1. Om det finns ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen, ska det vara vägledande för bedömningen av behovet.

Vid prövning av tillåtlighet, tillstånd, godkännande eller dispens för en verksamhet eller åtgärd som ger en ökad förorening eller störning och kan antas på ett inte obetydligt sätt bidra till att en miljökvalitetsnorm som avses i 5 kap. 2 § första stycket 1 inte följs,

får verksamheten eller åtgärden vid avvägningen enligt första och andra styckena tillåtas om den

1. är förenlig med ett åtgärdsprogram som har fastställts för att följa normen,

2. förenas med villkor om att vidta eller bekosta kompenserande åtgärder som ökar möjligheterna att följa normen i en utsträckning som inte är obetydlig, eller

3. trots att den försvårar möjligheterna att följa miljökvalitetsnormen på kort sikt eller i ett litet geografiskt område, kan antas ge väsentligt ökade förutsättningar att följa normen på längre sikt eller i ett större geografiskt område.

Trots första stycket får inte högre begränsningsvärden för utsläpp fastställas än vad som följer av art. 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar).

9 kap.

5 §

För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Om det finns särskilda skäl, får regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

För att skydda människors hälsa eller miljön får regeringen, om det framstår som mer ändamålsenligt än beslut i enskilda fall, också i andra fall än som avses i 4 § i fråga om miljöfarlig verksamhet meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas i fråga om bästa möjliga teknik och för att i övrigt uppfylla Sveriges internationella åtaganden Om det finns särskilda skäl, får regeringen bemyndiga en myndighet att meddela sådana föreskrifter.

Om det behövs, får regeringen meddela föreskrifter om sådana försiktighetsmått som går utöver vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen eller andra internationella åtaganden.

6 §

Regeringen får meddela föreskrifter om att det ska vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts

1. anlägga eller driva vissa slag av fabriker, andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet,

2. släppa ut avloppsvatten i mark, vattenområde eller grundvatten,

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen, om detta kan leda till att mark, vattenområde eller grundvatten kan förorenas, eller

4. bedriva sådan miljöfarlig verksamhet som avses i 1–3, om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt.

Även om tillståndsplikt inte följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av första stycket, får tillsynsmyndigheten i det enskilda fallet förelägga en verksamhetsutövare att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Regeringen får meddela föreskrifter om skyldighet för tillsynsmyndigheten att meddela sådana förelägganden.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte krävs tillstånd.

Den som bedriver eller avser att bedriva miljöfarlig verksamhet får ansöka om tillstånd till verksamheten enligt denna balk även om det inte krävs tillstånd.

Regeringen får meddela föreskrifter om vad som gäller för ändring av en verksamhet som upphört att vara tillståndspliktig men som alltjämt bedrivs med stöd av meddelat tillstånd.

En anmälningspliktig verksamhet får påbörjas tidigast sex veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsynsmyndigheten bestämmer något annat.

10 kap.

1 §

Med föroreningsskada avses i detta kapitel en miljöskada som genom förorening av ett mark- eller vattenområde, grundvatten, en byggnad eller en anläggning kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

Med allvarlig miljöskada avses i detta kapitel en miljöskada som är så allvarlig att den

1. genom förorening av mark utgör en betydande risk för människors hälsa,

2. genom påverkan på ett vattenområde eller grundvatten har en betydande negativ effekt på kvaliteten på vattenmiljön, eller

3. i en betydande omfattning skadar eller försvårar bevarandet av en djur- eller växtart eller livsmiljön för en sådan art, om skadan avser

a) ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2,

b) ett djurs fortplantningsområde eller viloplats som skyddas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 §, eller

c) en art som skyddas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 eller 2 §.

Med avhjälpande avses i detta kapitel utredning, efterbehandling och andra åtgärder för att avhjälpa en föroreningsskada eller en allvarlig miljöskada.

Med statusrapport avses i detta kapitel en skriftlig rapport som redovisar föroreningar som förekommer i mark och grundvatten inom det område där en verksamhet bedrivs eller ska bedrivas.

4 a §

Den som senast har bedrivit en verksamhet, för vilken statusrapport har upprättats enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 21 § första stycket 5, ska när verksamheten har upphört återställa området där verksamheten har bedrivits till det skick området hade enligt status-

rapporten om

1. verksamheten har orsakat en betydande förorening i mark eller grundvatten, och

2. åtgärder för återställande är tekniskt genomförbara.

Vad som sägs i första stycket innebär inte någon inskränkning av de skyldigheter som i övrigt följer av detta kapitel.

21 §

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av vad som är en allvarlig miljöskada,

2. vilka åtgärder för avhjälpande som skall vidtas i händelse av en allvarlig miljöskada,

3. undantag från bestämmelserna om allvarliga miljöskador i 5 och 12–14 §§, och

4. utredningen i ärenden om miljöriskområden samt tillfälliga inskränkningar och andra villkor enligt 17 § i samband med prövning av sådana ärenden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1. vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vad som är en allvarlig miljöskada,

2. vilka åtgärder för avhjälpande som ska vidtas i händelse av en allvarlig miljöskada,

3. undantag från bestämmelserna om allvarliga miljöskador i 5 och 12–14 §§,

4. utredningen i ärenden om miljöriskområden samt tillfälliga inskränkningar och andra villkor enligt 17 § i samband med prövning av sådana ärenden, och

5. skyldighet att upprätta statusrapport och om innehållet i en sådan rapport.

Föreskrifter om undantag enligt första stycket 3 får meddelas endast

1. i fråga om verksamheter eller åtgärder som med hänsyn till sin art eller omfattning typiskt sett

a) inte anses kunna orsaka en allvarlig miljöskada, eller

b) syftar till en godtagbar påverkan på miljön, om undantaget inte omfattar skador som orsakas av fel eller försummelse, eller

2. i den mån som behövs för att kunna göra avvägningar mellan olika väsentliga allmänna intressen.

16 kap.

5 §

Vid prövning av miljöfarlig verksamhet ska hänsyn tas till de slutsatser i Europeiska kommissionens referensdokument, som utfärdats i enlighet med artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), och som är relevanta för verksamheten.

Regeringen får meddela föreskrifter om hur begränsningsvärden för utsläpp ska fastställas och om undantag från dessa begränsningsvärden.

13 §

Överklagbara domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk, om upphävande av skydd av områden enligt 7 kap. eller om tillsyn enligt 10 kap. eller i sådana frågor enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som

Överklagbara domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk, om upphävande av skydd av områden enligt 7 kap. eller om tillsyn enligt denna balk eller i sådana frågor enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken, får överklagas av en ideell förening eller en annan juridisk person som

1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,

2. inte är vinstdrivande,

3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och

4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.

1. har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen,

2. inte är vinstdrivande,

3. har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år, och

4. har minst 100 medlemmar eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd.

Rätten att överklaga enligt första stycket gäller även om överklagandet enbart avser ett villkor eller en annan bestämmelse i domen eller beslutet och även om domen eller beslutet är resultatet av en prövning enligt 22 kap. 26 §, 24 kap. 2, 3, 5, 6 eller 8 § denna balk eller en prövning enligt 7 kap. 13, 14 eller 16 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Rätten att överklaga enligt första stycket gäller dock inte domar och beslut som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt.

Den som vill överklaga med stöd av första eller andra stycket ska göra det innan tiden för överklagande har gått ut för parterna och sakägarna.

19 kap.

5 §

I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder ska styrelsen eller nämnden tillämpa bestämmelserna

1. i 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2. i 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

3. i 22 kap. 2 a § om prövningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

4. i 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

5. i 22 kap. 6 § om talerätt,

6. i 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,

7. i 22 kap. 12 § om sakkunniga,

8. i 3 kap. 4 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar om undersökning på platsen,

9. i 22 kap. 25 § första stycket 1–3 och 5–11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

10. i 22 kap. 26 § om särskild dom,

11. i 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter,

12. i 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande, och

12. i 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställighetsförordnande,

13. i 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

13. i 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §, och

14. i 22 kap. 2 b § om skyndsam handläggning.

I ärenden som rör lagring, återvinning eller bortskaffande av avfall gäller också de bestämmelser som anges i 22 kap. 25 a–25 c §§ om en tillståndsdoms innehåll.

21 kap.

1 §

Mark- och miljödomstol prövar som första instans mål om 1. miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket,

2. vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom verksamheter som avser markavvattning vilka ska prövas av länsstyrelsen,

3. markavvattningar som enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överlämnats från länsstyrelsen eller anmälts av en lantmäterimyndighet,

4. ersättning för skada och intrång enligt 28 kap. 2–5 §§,

5. ersättning och inlösen vid ingripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksamhet, om inte annat har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap., talan om förbud eller försiktighetsmått enligt 32 kap. 12 § samt grupptalan enligt 32 kap. 13 §,

7. fördelning av solidariskt ansvar mellan flera enligt 10 kap. 6 och 7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som har förelagts med stöd av balken efter särskild ansökan av den myndighet som har förelagt

8. utdömande av vite som har förelagts med stöd av balken efter särskild ansökan av den myndighet som har förelagt

vitet eller, om vitet har förelagts i förfarandet, med tillämpning av 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten, och

vitet eller, om vitet har förelagts i förfarandet, med tillämpning av 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten,

9. fördelning av kostnader för gemensamt utnyttjande av information enligt vad som följer av artiklarna 27.6 och 30.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG.

9. fördelning av kostnader för gemensamt utnyttjande av information enligt vad som följer av artiklarna 27.6 och 30.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG, och

10. kostnadsansvar för fastighetsägare enligt 10 kap. 9 §.

Mark- och miljödomstol prövar, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande enligt 19 kap. 1 § tredje stycket, länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att mark- och miljödomstol efter överklagande prövar Kronofogdemyndighetens beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

1 a §

Ansökningsmål är mål

1. om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som avses i 9 kap. 6 § som inte ska prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 §,

2. om tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § som inte ska prövas av en länsstyrelse,

3. om godkännande enligt 11 kap. 16 § av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, om arbetet eller åtgärderna inte avser en markavvattning som ska prövas av en länsstyrelse,

4. om tillstånd enligt 11 kap. till utrivning av en vattenanläggning eller tillståndsprövning enligt 11 kap. 22 §,

5. om förlängning enligt 24 kap. 2 § andra stycket av genomförandetiden eller den tid inom vilken verksamheten ska ha satts igång,

6. om återkallelse eller förbud mot fortsatt verksamhet enligt 24 kap. 3 §,

7. om omprövning enligt 24 kap. 5–9 §§ samt enligt 7 kap.13–15 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

7. om omprövning enligt 24 kap. 5–9 §§ som inte ska prövas av en länsstyrelse eller en kommun enligt vad som föreskrivits med stöd av 9 kap. 8 § samt enligt 7 kap.13–15 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

8. enligt 7 kap. 1 § lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Gäller ett ansökningsmål uteslutande en viss eller vissa sakägare och kan målet avgöras med bindande verkan endast mot dessa, får mark- och miljödomstolen, om sökanden medger det, förordna att målet ska behandlas enligt vad som enligt 7 kap. lagen med vissa bestämmelser om vattenverksamhet gäller för stämningsmål.

22 kap.

1 §

En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla

En ansökan i ett ansökningsmål ska vara skriftlig. Den ska innehålla

1. ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produktionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning,

2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas för att förebygga uppkomsten av avfall,

2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas

dels för att förebygga uppkomsten av avfall, dels för förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till,

3. en miljökonsekvensbeskrivning när det krävs enligt 6 kap. och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§,

4. förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,

5. förslag till övervakning och kontroll av verksamheten,

6. i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och

6. i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,

7. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–6.

7. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–6, och

8. en statusrapport när det krävs enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 10 kap. 21 § första stycket 5.

En ansökan om sådant ändringstillstånd som avses i 16 kap. 2 § tredje stycket ska innehålla en redogörelse för gällande tillstånd och villkor samt de uppgifter enligt första stycket 1–8 som behövs för bedömning av ändringens omfattning och dess påverkan på människors

hälsa och miljön.

I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla

I mål om vattenverksamhet ska ansökan dessutom innehålla

1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och

2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall ska innehålla i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

2 §

Ansökningshandlingarna skall ges in i det antal exemplar som mark- och miljödomstolen finner behövligt.

Ansökningshandlingarna ska ges in i det antal exemplar som mark- och miljödomstolen finner behövligt. Ansökningshandlingarna ska om det är lämpligt även ges in elektroniskt.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner mark- och miljödomstolen att ansökan är ofullständig skall domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen skall avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner mark- och miljödomstolen att ansökan är ofullständig ska domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen ska avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

2 a §

I fråga om miljöfarlig verksamhet är den som erhållit tillstånd, dispens eller godkännande vid prövning av frågor som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§ skyldig att tillhandahålla den utredning om verksamheten och övriga förhållanden som behövs för prövningen. Mark- och miljödomstolen får förelägga denne att tillhandahålla den utredning som behövs. Föreläggandet får förenas med vite.

Regeringen får meddela föreskrifter om att en tillståndshavare ska inkomma med underlag till tillsynsmyndigheten och ansöka om omprövning när en ny slutsats i Europeiska kommissionens referensdokument, som utfärdats enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för ett förebygga och begränsa föroreningar), har offentliggjorts.

2 b §

Ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket 7 om omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 13 eller 8 § första stycket 3 ska handläggas skyndsamt, om omprövningen grundas på offentliggörandet av nya slutsatser i Europeiska kommissionens referensdokument, som utfärdats enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU.

25 §

En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i förekommande fall innehålla bestämmelser om

En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet ska i förekommande fall innehålla bestämmelser om

1. den tid som tillståndet skall gälla,

1. den tid som tillståndet ska gälla,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt och vilken verksamhet som är den huvudsakliga,

3. tillsyn, besiktning och kontroll såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen skall ske,

4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande åtgärder samt hur betalningen ska ske,

5. skyldighet att betala avgifter,

6. de villkor om utsläpp, begränsningsvärden och bästa möjliga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar samt de övriga villkor som behövs för att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen,

7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, vatten och andra naturresurser,

10. de villkor som behövs med avseende på avhjälpande av miljöskada och ställande av säkerhet,

11. de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för människors hälsa och miljön,

12. den tid inom vilken anspråk i anledning av oförutsedda skador får framställas,

13. den förlust av vatten eller annat som tillståndshavare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

14. rättegångskostnader. Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda.

Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, ska i domen anges den tid inom vilken arbetena skall vara utförda.

Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet skall ha skett skall anges.

Tiden får sättas till högst tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet ska ha skett ska anges.

Mark- och miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar ska innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

23 kap.

7 §

I fråga om rättegången i Mark- och miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i övrigt lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23–28 §§ denna balk samt 7 kap.5 och 7 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Mark- och miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som meddelats av mark- och miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

I fråga om rättegången i Mark- och miljööverdomstolen gäller i ansökningsmål i övrigt lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar, 21 kap. 7 §, 22 kap. 2 b, 12, 21, 23–28 §§ denna balk samt 7 kap.5 och 7 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Mark- och miljööverdomstolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som meddelats av mark- och miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

24 kap.

1 §

Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket denna balk eller

Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket denna balk eller

7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av en länsstyrelse eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 17 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom förelägganden eller förbud enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap. 9 § fjärde stycket.

7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller tillståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av en länsstyrelse eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har meddelats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 17 §, 12 kap. 10 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, kan dock ett tillstånd begränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom förelägganden eller förbud enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.

5 §

I fråga om miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet får tillståndsmyndigheten ompröva tillstånd när det gäller en bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra eller upphäva villkor eller andra bestämmelser eller meddela nya sådana

1. när, från det tillståndsbeslutet vann laga kraft, det förflutit tio år eller den kortare tid som, på grund av vad som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen, föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer,

2. om verksamheten med någon betydelse medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte följs,

3. om den som har sökt tillståndet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller låta bli att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet eller villkoren,

4. när tillståndet eller villkor som gäller för verksamheten inte har följts,

5. om det genom verksamheten uppkommit en olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när verksamheten tilläts,

6. om förhållandena i omgivningen har ändrats väsentligt,

7. om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik,

8. om användandet av någon ny teknik för mätning eller uppskattning av förorening eller annan störning skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten,

9. om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett område där förbud råder enligt föreskrift eller beslut med stöd av 9 kap. 4 §,

10. för att förbättra en anläggnings säkerhet, 11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6 kap. 5 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga, eller

11. om det visar sig att anordningar som har vidtagits eller villkor som har meddelats till skydd för fisket med stöd av 11 kap. 8 § eller enligt 6 kap. 5 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet är mindre ändamålsenliga,

12. om det kan antas att en säkerhet som ställts enligt 9 kap. 6 a §, 15 kap. 34 § eller 16 kap. 3 § inte längre är tillräcklig eller är större än vad som behövs.

12. om det kan antas att en säkerhet som ställts enligt 9 kap. 6 a §, 15 kap. 34 § eller 16 kap. 3 § inte längre är tillräcklig eller är större än vad som behövs, eller

13. om det behövs för att en miljöfarlig verksamhet ska uppfylla för verksamheten relevanta slutsatser i Europeiska kommissionens referensdokument, som utfärdats enligt artikel 13 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar).

Ändringstillstånd som avses i 16 kap. 2 § får förenas med bestämmelser om ändringar i villkor som tidigare har meddelats för de delar av verksamheten som inte omfattas av ändringen, om de tidigare villkoren har ett samband med ändringen.

Ändringstillstånd som avses i 16 kap. 2 § får trots bestämmelserna i första stycket omprövas i samband med att ett tillstånd som omfattar hela verksamheten omprövas.

I fall som avses i första stycket 5 får tillståndsmyndigheten också besluta om andra åtgärder som behövs för att förebygga eller minska olägenheter för framtiden.

Tillståndsmyndigheten får inte med stöd av denna paragraf meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Femte stycket gäller inte om något annat följer av Sveriges medlemskap i den Europeiska unionen.

8 §

Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten upphäva eller ändra andra

Efter ansökan av tillståndshavaren får tillståndsmyndigheten

bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp. Villkoret får dock upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades.

1. upphäva tillstånd till miljöfarlig verksamhet om tillståndsplikten för verksamheten har upphört och verksamheten har anmälts till tillsynsmyndigheten eller om verksamheten slutligt har upphört,

2. ändra eller upphäva andra bestämmelser och villkor i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut än som avser storleken av ersättningens belopp, dock att villkoret får upphävas eller mildras endast om det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt eller om ändringen påkallas av omständigheter som inte förutsågs när tillståndet meddelades, eller

3. ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser i en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut om det finns förutsättningar för omprövning enligt 5 § första stycket 13.

Även andra villkor än de som omfattas av en ansökan enligt första stycket 3 får utan särskild framställning upphävas eller ändras, om de har samband med den sökta omprövningen.

26 kap.

2 §

Tillsynsmyndigheten skall anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med

Tillsynsmyndigheten ska anmäla överträdelser av bestämmelser i balken eller i föreskrifter som har meddelats med

stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

stöd av balken till polis- eller åklagarmyndigheten, om det finns misstanke om brott.

Om tillsynsmyndigheten finner att villkoren i ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet inte är tillräckliga och förutsättningar i övrigt föreligger enligt 24 kap. 5 eller 6 §, skall myndigheten ansöka om prövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor utan någon särskild framställning om detta enligt vad som sägs i 24 kap. 7 §.

Om tillsynsmyndigheten finner att villkoren i ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet inte är tillräckliga och förutsättningar i övrigt föreligger enligt 24 kap. 5 § första stycket 1–12 eller 6 §, ska myndigheten ansöka om prövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor utan någon särskild framställning om detta enligt vad som sägs i 24 kap. 7 §.

Om förutsättningar för omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 13 föreligger ska tillsynsmyndigheten förelägga tillståndshavaren att ansöka om omprövning enligt 24 kap. 8 § första stycket 3.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.

2. I fråga om föreskrifter som har meddelats med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken före den 1 januari 2013 gäller 24 kap. 1 § miljöbalken i dess tidigare lydelse.

2. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

Härigenom föreskrivs att 5, 11 b, 21 och 49 a §§ förordningen (1998:950) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och bilagan till förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Det är förbjudet att, om verksamheten eller åtgärden har beteckningen A eller B i bilagan till denna förordning, utan tillstånd enligt miljöbalken

1. anlägga eller driva fabriker, andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet,

2. släppa ut avloppsvatten, eller

3. släppa ut eller lägga upp fast avfall eller andra fasta ämnen. Det är också förbjudet att utan tillstånd enligt miljöbalken anlägga eller driva en miljöfarlig verksamhet i de fall farliga ämnen, som enligt vad som anges i avdelning 4 i bilagan innebär en miljöfarlig hantering, ingår eller avses ingå i verksamheten.

Första och andra styckena gäller även vid ändring av verksamheten. Tillstånd krävs dock inte om ändringen är mindre och inte innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Tillstånd krävs inte heller om ändringen endast avser lagring av timmer eller annat virke som inte sker på eller nära vattentäkter, om lagringen behövs med anledning av storm eller orkan och virket hålls väl avgränsat från annat virke.

Det är också förbjudet att utan tillstånd enligt miljöbalken bedriva en verksamhet för vilken tillstånd har meddelats enligt balken om verksamheten ändras och ändringen, ensam eller tillsammans med tidigare ändringar, är större eller innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma.

Tredje stycket gäller även en verksamhet som inte är tillståndspliktig men som bedrivs med stöd av meddelat tillstånd.

Tillstånd krävs inte om en ändring endast avser lagring av timmer eller annat virke som inte sker på eller nära vattentäkter, om lagringen behövs med anledning av storm eller orkan och virket hålls väl avgränsat från annat virke.

11 b §

När ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet innehåller villkor om begränsningsvärde för utsläpp, skall med ett sådant begränsningsvärde avses den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tidsperioder eller på annat sätt som närmare anges i tillståndet.

Detta gäller oavsett om begränsningsvärdet har bestämts som gränsvärde, riktvärde eller annat värde. Värdet skall normalt avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till eventuell utspädning.

När ett tillstånd till miljöfarlig verksamhet innehåller villkor om begränsningsvärde för utsläpp, ska med ett sådant begränsningsvärde avses den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tidsperioder eller på annat sätt som närmare anges i tillståndet. Värdet ska normalt avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till eventuell utspädning.

21 §

Det är förbjudet att utan anmälan enligt miljöbalken

1. anlägga eller driva fabriker eller andra inrättningar eller bedriva annan miljöfarlig verksamhet som i bilagan till denna förordning har beteckningen C,

2. bedriva sådan verksamhet som avses i 1 om inrättningen eller verksamheten ändras och ändringen är av betydelse från störningssynpunkt, eller

2. bedriva sådan verksamhet som avses i 1 om inrättningen eller verksamheten ändras och ändringen är av betydelse från störningssynpunkt, om ändringen inte medför att tillstånd krävs enligt 5 § tredje stycket, eller

3. ändra en inrättning eller verksamhet av sådant slag som i bilagan har beteckningen A eller B, om ändringen inte medför att tillstånd krävs enligt 5 § tredje stycket.

49 a §

Naturvårdsverket skall ansvara för sådant utbyte av information och sådan rapportering som avses dels i artikel 16 i rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, dels i artikel 11 i rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar.

Naturvårdsverket ska ansvara för sådant utbyte av information och sådan rapportering som avses dels i artikel 72 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), dels i artikel 11 i rådets direktiv 1999/13/EG av den 11 mars 1999 om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar.

AVDELNING 5 – VERKSAMHETER MED UTSLÄPP AV FARLIGA ÄMNEN

Förorenande ämnen som särskilt ska beaktas enligt 11 a § denna förordning Förorenande ämnen vid utsläpp som direkt eller indirekt kan förorena luft

– Svaveldioxider och andra svavelföreningar

– Svaveldioxid och andra svavelföreningar

– Kväveoxider och andra kväveföreningar – Kolmonoxid – Flyktiga organiska föreningar – Metaller och deras föreningar – Stoft – Asbest (partiklar, fibrer) – Klor och dess föreningar – Fluor och dess föreningar – Arsenik och dess föreningar

– Cyanider – Ämnen och beredningar för vilka det har påvisats att de har cancerogena eller mutagena egenskaper eller via luften kan påverka fortplantningen

– Polyklorerade dibenso-p-dioxiner och polyklorerade dibensofuraner Förorenande ämnen vid utsläpp som direkt eller indirekt kan förorena ytvatten eller grundvatten

– Organiska halogenföreningar och ämnen som kan bilda sådana föreningar i vattenmiljö

– Organiska fosforföreningar – Organiska tennföreningar – Ämnen och beredningar för vilka det har påvisats att de har cancerogena eller mutagena egenskaper eller via vattenmiljön kan påverka fortplantningen eller fortplantningen i vattenmiljö

– Svårnedbrytbara kolväten och svårnedbrytbara och bioackumulerbara organiska toxiska ämnen

– Cyanider – Metaller och deras föreningar – Arsenik och dess föreningar – Biocider och växtskyddsmedel – Suspenderande ämnen – Ämnen som orsakar eutrofiering (i synnerhet nitrater och fosfater)

– Syretärande ämnen (mätbara med hjälp av parametrar som t.ex. BOD och COD)

– Ämnen som förtecknas i bilaga X till Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter

Härigenom föreskrivs att det i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter ska införas en ny bestämmelse av följande lydelse.

Industriutsläppsförordningen

2.5.1 För en överträdelse av 6 §

industriutsläppsförordningen (0000:00) genom att underlåta att i rätt tid till tillsynsmyndigheten ge in föreskrivet underlag är miljösanktionsavgiften 10 000 kr.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll ska införas en ny paragraf, 6 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 a §

En verksamhetsutövare som bedriver en verksamhet som omfattas av bilagan till industriutsläppsförordningen (0000:00) ska utföra periodiska kontroller av mark och grundvatten. Kontrollerna ska avse de ämnen som förekommer i verksamheten och som riskerar att medföra föroreningsskada inom verksamhetens område.

Kontroller enligt första stycket ska genomföras minst en gång vart femte år av grundvatten och minst en gång vart tionde år av mark. Undantag får göras om en systematisk bedömning av föroreningsrisken enligt 6 § första stycket visar att kontroller inte behövs eller att kontroller kan genomföras med andra tidsintervaller.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar

Härigenom föreskrivs att 10 § förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

Den ansvariga myndigheten enligt 9 § ska

1. lämna och ta emot underrättelser och i övrigt fullgöra de skyldigheter som en part har enligt artikel 2 punkterna 4–6, artikel 3 punkterna 1–3 och 5–8, artikel 4 punkten 2 och artiklarna 5–7 i Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang samt artikel 10 i konventionens protokoll om strategiska miljöbedömningar,

2. fullgöra de uppgifter som följer av 6 kap.6 och 15 §§miljöbalken,

3. fullgöra de uppgifter som följer av artikel 7 i rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, senast ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG,

4. fullgöra de uppgifter som följer av artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan,

5. fullgöra de uppgifter som följer av artikel 16 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/21/EG av den 15 mars 2006 om hantering av avfall från utvinningsindustrin och om ändring av direktiv 2004/35/EG, ändrat genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 596/2009, och

6. fullgöra de uppgifter som följer av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG.

6. fullgöra de uppgifter som följer av artikel 18 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EG (upphör att gälla den 7 januari 2014) och

som följer av artikel 26 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar).

Vid behov ska myndigheten samråda med andra berörda myndigheter.

Den ansvariga myndigheten får kungöra information i Sverige, i andra medlemsstater i Europeiska unionen och i ett annat land som är utsatt part enligt Esbokonventionen eller dess protokoll om strategiska miljöbedömningar. Ett sådant kungörande i ett annat land bör göras i samråd med den andra statens ansvariga myndighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

6. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador

Härigenom föreskrivs att 4 och 18 §§ förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skador på arter och livsmiljöer

4 §

Vid bedömningen av om en skada är en allvarlig miljöskada enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 miljöbalkenskall det särskilt beaktas om skadan har en betydande negativ effekt när det gäller att uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarandestatus för

Vid bedömningen av om en skada är en allvarlig miljöskada enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 miljöbalkenska det särskilt beaktas om skadan har en betydande negativ effekt när det gäller att uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarandestatus för

1. en skyddad djur- eller växtart som har markerats med bokstaven B, N eller n i bilagan till artskyddsförordningen (1998:179), eller

1. en skyddad djur- eller växtart som har markerats med bokstaven B, N eller n i bilaga 1 till artskyddsförordningen (2007:845), eller

2. livsmiljön för en sådan art som avses i 1, om skadan avser

a) ett naturområde som har förtecknats enligt 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken, eller

b) ett djurs fortplantningsområde eller viloplats som skyddas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § miljöbalken.

Tillsynsmyndighetens föreläggande om åtgärder

18 §

Innan tillsynsmyndigheten beslutar ett föreläggande enligt 10 kap. 14 § miljöbalkenskall myndigheten i fråga om de åtgärder som behöver vidtas för att avhjälpa en skada

Innan tillsynsmyndigheten beslutar ett föreläggande enligt 10 kap. 14 § miljöbalkenska myndigheten i fråga om de åtgärder som behöver vidtas för att avhjälpa en skada

1. samråda med den som är ansvarig för avhjälpandet,

2. ge ägare och innehavare av särskild rätt till berörda fastigheter, kända borgenärer med panträtt i berörda fastigheter samt de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i frågan tillfälle att yttra sig inom viss tid, och

3. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt ge den allmänhet som är berörd och sådana ideella föreningar som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken tillfälle att yttra sig inom viss tid.

3. genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt ge den allmänhet som är berörd och sådana ideella föreningar och juridiska personer som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken tillfälle att yttra sig inom viss tid.

4. Om det behövs för utredningen i ärendet skall tillsynsmyndigheten hålla sammanträde och besiktning på platsen. Tillsynsmyndigheten skall meddela tid och plats för detta genom kungörelse i ortstidning. De som anges i första stycket 1 och 2 samt andra som har yttrat sig i ärendet skall på lämpligt sätt underrättas.

4. Om det behövs för utredningen i ärendet ska tillsynsmyndigheten hålla sammanträde och besiktning på platsen. Tillsynsmyndigheten ska meddela tid och plats för detta genom kungörelse i ortstidning. De som anges i första stycket 1 och 2 samt andra som har yttrat sig i ärendet ska på lämpligt sätt underrättas.

En kungörelse skall innehålla uppgift om var handlingarna i ärendet hålls tillgängliga. En kungörelse enligt första stycket 3 skall även innehålla uppgift om den tid inom vilken yttrande skall ges in.

En kungörelse ska innehålla uppgift om var handlingarna i ärendet hålls tillgängliga. En kungörelse enligt första stycket 3 ska även innehålla uppgift om den tid inom vilken yttrande ska ges in.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

7. Förslag till förordning om ändring i miljötillsynsförordningen (2011:13)

Härigenom föreskrivs att det i miljötillsynsförordningen (2011:13) ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse.

Tillsynsbesök

9 a §

Vid anläggning som omfattas av bilagan till industriutsläppsförordningen (0000:00) ska tillsynsbesök genomföras, såvitt gäller anläggningar som medför betydande risker för miljön, minst en gång per år och såvitt gäller övriga anläggningar minst vart tredje år. Tillsynsbesök ska redovisas skriftligen. Redovisningen ska lämnas till verksamhetsutövaren senast två månader efter tillsynsbesöket.

Om det vid ett tillsynsbesök konstateras ett allvarligt fall av bristande efterlevnad av tillståndsvillkoren ska ett nytt tillsynsbesök genomföras inom sex månader.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

8. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap.1 och 5 §§ förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken och bilagan till förordningen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1 §

Avgift för prövning och tillsyn ska betalas enligt detta kapitel av den som driver en verksamhet som

1. är tillståndspliktig enligt avdelning 1 i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, eller

2. har ett sådant tillstånd som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken efter en frivillig ansökan om tillstånd eller efter ett föreläggande att ansöka om tillstånd.

2. har ett sådant tillstånd som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken efter en frivillig ansökan om tillstånd eller efter ett föreläggande att ansöka om tillstånd, eller

3. har upphört att vara tillståndspliktig men som alltjämt bedrivs med stöd av ett sådant tillstånd som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken .

I de fall länsstyrelsen har ansvaret för tillsynen över verksamheten omfattar avgift enligt detta kapitel även ersättning för länsstyrelsens tillsyn över att bestämmelserna i 14 kap. miljöbalken följs.

5 §

Avgift enligt detta kapitel skall betalas från och med det kalenderår som följer efter det att beslut om tillstånd till verksamheten har meddelats eller, om verksamheten bedrivs utan tillstånd, det år som följer efter det att den miljöfarliga verksamheten har påbörjats. Avgiften skall därefter betalas med helt avgiftsbelopp för varje påbörjat kalenderår.

Avgift enligt detta kapitel ska betalas från och med det kalenderår som följer efter det att beslut om tillstånd till verksamheten har meddelats eller, om verksamheten bedrivs utan tillstånd, det år som följer efter det att den miljöfarliga verksamheten har påbörjats. Avgiften ska därefter betalas med helt avgiftsbelopp för varje påbörjat kalenderår.

Avgift ska betalas även om verksamheten har upphört att vara tillståndspliktig men alltjämt bedrivs med stöd av meddelat tillstånd.

Bilaga

Avgifter enligt 2 kap. för verksamheter som frivilligt har sökt tillstånd

Avgifter enligt 2 kap. för verksamheter som frivilligt har sökt tillstånd

För en verksamhet som inte är tillståndspliktig enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd men som har fått tillstånd efter en frivillig tillståndsansökan enligt 9 kap. 6 § andra stycketmiljöbalken är avgiften 1 000 kronor.

För en verksamhet som inte är tillståndspliktig enligt förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd men som har fått tillstånd efter en frivillig tillståndsansökan enligt 9 kap. 6 § tredje stycketmiljöbalken är avgiften 1 000 kronor.

Avgifter enligt 2 kap. för verksamheter som har upphört att vara tillståndspliktiga

För en verksamhet som har upphört att vara tillståndspliktig enligt förordningen ( 1998:899 ) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd men som alltjämt bedrivs med stöd av tillstånd enligt 9 kap. 6 § miljöbalken är avgiften 1 000 kronor.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

2. De nya bestämmelserna ska tillämpas för tiden från och med den 1 januari 2014.

9. Förslag till industriutsläppsförordning (0000:00)

Härigenom föreskrivs följande

Inledande bestämmelser

1 § Denna förordning är meddelad

1. med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken i fråga om 18 §,

2. med stöd av 9 kap. 5 § och 12 kap. 10 §miljöbalken i fråga om 19 §,

3. med stöd av 10 kap. 21 § första stycket 5 miljöbalken i fråga om 14 och 15 §§,

4. med stöd av 16 kap. 5 § andra stycket miljöbalken i fråga om 11 och 12 §§,

5. med stöd av 22 kap. 2 a § andra stycket i fråga om 6 och 9 §§,

6. med stöd av 26 kap. 3 § första stycket miljöbalken i fråga om 5, 7 och 13 §§, och

7. i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.

Definitioner

2 § I denna förordning avses med industriutsläppsdirektivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar),

BAT-slutsatser: slutsatser i referensdokument utfärdade med stöd av art. 13 industriutsläppsdirektivet, statusrapport: en statusrapport enligt 10 kap. 1 § miljöbalken, och föroreningsskada: en miljöskada av mark eller grundvatten enligt 10 kap. 1 § miljöbalken.

Tillämpningsområde

3 § Denna förordning gäller sådan miljöfarlig verksamhet som anges i bilagan.

Översyn av tillstånd

4 § Naturvårdsverket ska genast efter det att en ny BAT-slutsats har offentliggjorts informera tillsynsmyndigheterna om detta.

När det gäller verksamheter som omfattas av punkten 6.6 i bilagan ska den information som avses i första stycket i stället lämnas av Statens jordbruksverk.

5 § När tillsynsmyndigheten blivit informerad enligt 4 §, ska myndigheten genast erinra berörda tillståndshavare om skyldigheten enligt 6 § att inkomma med underlag.

6 § En tillståndshavare, vars huvudsakliga verksamhet berörs av en ny BAT-slutsats, ska inom åtta månader från offentliggörandet av

BAT-slutsatsen lämna in det underlag till tillsynsmyndigheten som myndigheten behöver för att ta ställning till om det finns skäl för omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 13 miljöbalken. Om tillståndshavaren anser att det finns skäl för undantag från de begränsningsvärden för utsläpp eller övriga krav som anges i BATslutsatsen ska det motiveras.

7 § Tillsynsmyndigheten ska senast inom ett år från det att en ny

BAT-slutsats har offentliggjorts ta ställning till om behov av omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 13 miljöbalken föreligger beträffande verksamhet som anges i 6 §. Om omprövning behövs ska myndigheten enligt 26 kap. 2 § sista stycket miljöbalken förelägga tillståndshavaren att inom viss tid ansöka om omprövning enligt 24 kap. 8 § första stycket 3 miljöbalken. Om tillståndshavaren själv ansökt om omprövning behöver något föreläggande inte meddelas. Om tillståndsvillkoren uppfyller kraven i tillämpliga BAT-slutsatser ska myndigheten meddela beslut om detta.

8 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt 7 § gäller omedelbart.

9 § Tillståndshavaren ska ansöka om omprövning enligt 24 kap 8 § första stycket 3 miljöbalken om det finns skäl för omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 13 miljöbalken.

Ansökan får inte avse andra villkor än de villkor som har samband med relevanta BAT-slutsatser.

10 § Vad som sägs i 5-7 och 9 §§ gäller inte i den utsträckning som regeringen, Naturvårdsverket eller Statens jordbruksverk har meddelat föreskrifter om tillämpningen av en ny BAT-slutsats.

Fastställande och kontroll av begränsningsvärden för utsläpp

11 § Prövningsmyndigheten ska vid tillståndsprövning och omprövning fastställa begränsningsvärden för utsläpp som säkerställer att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som motsvarar bästa tillgängliga teknik enligt de

BAT-slutsatser som avser verksamheten.

Begränsningsvärdena ska uttryckas för samma eller kortare tidsperioder och samma referensförhållanden som de utsläppsnivåer som motsvarar bästa tillgängliga teknik enligt slutsatserna.

Begränsningsvärden får fastställas på annat sätt om det är möjligt att kontrollera att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än den utsläppsnivå som motsvarar bästa tillgängliga teknik enligt BAT-slutsatserna.

12 § Högre begränsningsvärden än de som motsvarar bästa tillgängliga teknik enligt tillämpliga BAT-slutsatser får fastställas endast om det med beaktande av lokala miljöförhållanden och anläggningens tekniska egenskaper skulle medföra oproportionerligt höga kostnader jämfört med miljönyttan att fastställa begränsningsvärden i enlighet med BAT-slutsatserna.

13 § Om begränsningsvärden har fastställts enligt 11 § tredje stycket ska tillsynsmyndigheten en gång per år bedöma resultatet av utsläppskontrollen för att säkerställa att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som motsvarar bästa tillgängliga teknik.

Statusrapporter

14 § Den som ansöker om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som

avses i 3 § ska upprätta en statusrapport när tillstånd söks för verksamheten.

Om verksamhet som anges i första stycket bedrivs vid denna förordnings ikraftträdande ska tillståndshavaren upprätta en

statusrapport vid den första ansökan om omprövning som görs därefter.

Om en statusrapport har upprättats och lämnats in i samband med en tidigare ansökan avseende samma verksamhet behöver en ny statusrapport inte upprättas.

En statusrapport behöver inte upprättas om risken för föroreningsskada på mark och grundvatten inom det område där verksamheten bedrivs eller ska bedrivas är liten.

15 § En statusrapport ska redovisa

1. nuvarande användning av området där verksamhet bedrivs eller ska bedrivas samt tillgänglig information om tidigare användning av området, och

2. mark- och grundvattenmätningar som avspeglar förhållandena på platsen vid tiden för ansökan om tillstånd eller omprövning.

Myndigheternas informations- och rapporteringsskyldighet

16 § Naturvårdsverkets skyldighet att rapportera till kommissionen följer av 49 a § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

17 § Naturvårdsverket ska informera allmänheten om offentliggörandet av BAT-slutsatser och om utvecklingen av bästa tillgängliga teknik.

Bemyndiganden

18 § Naturvårdsverket får meddela föreskrifter för anläggningar som omfattas av bilagan i fråga om tillämpningen av BAT-slutsatser med särskilt beaktande av artikel 17 industriutsläppsdirektivet och om innehållet i statusrapporter.

19 § Statens jordbruksverk får, efter samråd med Naturvårdsverket, meddela föreskrifter för anläggningar som omfattas av punkten 6.6 i bilagan i fråga om tillämpningen av BAT-slutsatser med särskilt beaktande av artikel 17 industriutsläppsdirektivet.

Ansvar

20 § Bestämmelser om straff finns i 29 kap. miljöbalken.

Överklagande

21 § Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § miljöbalken och 5 kap. 5 § lag (2010:921) om mark- och miljödomstolar.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2013.

2. Bestämmelserna i 14–15 §§ ska tillämpas första gången den 1 januari 2014 för anläggningar som

a) är i drift och omfattas av ett tillstånd som meddelats före den 1 januari 2013, eller

b) omfattas av en tillståndsansökan som är så fullständig att tillståndsmyndigheten före den 1 januari 2013 har påbörjat tillståndsprövningen, om tillstånd meddelas och anläggningen tas i drift senast den 1 januari 2014.

Bilaga

Förteckning enligt 3 § industriutsläppsförordningen (0000:00) över vilka miljöfarliga verksamheter som omfattas av förordningen

1. Industrier inom energisektorn 1.1 Förbränning av bränsle i anläggningar med en total installerad tillförd effekt på minst 50 MW. 1.2 Raffinering av olja och gas. 1.3 Produktion av koks. 1.4 Förgasning eller förvätskning av

a) kol,

b) andra bränslen i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 MW.

2. Produktion och omvandling av metaller 2.1 Rostning och sintring av metallhaltig malm, inbegripet sulfidmalm. 2.2 Produktion av råjärn eller stål (primär eller sekundär smältning), inklusive utrustning för kontinuerlig gjutning, med en kapacitet som överstiger 2,5 ton per timme. 2.3 Behandling av järnbaserade metaller

a) genom varmvalsning, med en kapacitet som överstiger 20 ton råstål per timme,

b) genom hammarsmide, om slagenergin per hammare överstiger 50 kJ och den använda värmeeffekten överstiger 20 MW,

c) genom anbringande av skyddsbeläggningar av smält metall med en inmatning som överstiger 2 ton råstål per timme. 2.4 Drift av järn- och stålgjuterier med en produktionskapacitet som överstiger 20 ton per dygn. 2.5 Behandling av icke-järnmetaller:

a) Produktion av icke-järnmetaller av malm, slig eller sekundärt råmaterial genom metallurgiska, kemiska eller elektrolytiska processer.

b) Smältning, inklusive framställning av legeringsmetaller, av ickejärnmetaller inklusive återvinningsprodukter och drift av gjuterier för icke-järnmetaller, med en smältningskapacitet som överstiger 4 ton per dygn för bly och kadmium eller 20 ton per dygn för övriga metaller. 2.6 Ytbehandling av metaller eller plaster genom en elektrolytisk eller kemisk process där behandlingsbaden har en volym som överstiger 30 kubikmeter.

3. Mineralindustri

3.1 Tillverkning av cement, kalk och magnesiumoxid:

a) Tillverkning av klinker (cement) i roterugn med en produktionskapacitet som överstiger 500 ton per dygn, eller i andra typer av ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dygn.

b) Tillverkning av kalk i ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dygn.

c) Tillverkning av magnesiumoxid i ugnar med en produktionskapacitet som överstiger 50 ton per dygn. 3.2 Tillverkning av asbest eller tillverkning av asbestbaserade produkter. 3.3 Tillverkning av glas inklusive glasfibrer, med en smältningskapacitet som överstiger 20 ton per dygn. 3.4 Smältning av mineraler, inklusive tillverkning av mineralull, med en smältningskapacitet som överstiger 20 ton per dygn. 3.5 Tillverkning av keramiska produkter genom bränning, särskilt takpannor, tegel, eldfast sten, kakel, stengods eller porslin med en produktionskapacitet som överstiger 75 ton per dygn och/eller med en ugnskapacitet som överstiger 4m3 och med en satsningsdensitet per ugn på mer än 300 kg/m3.

4. Kemisk industri Produktion enligt verksamhetskategorierna i denna punkt avser, vid tillämpning av denna punkt, tillverkning av de ämnen eller grupper av ämnen som anges i punkterna 4.1–4.6 där tillverkningen omfattar kemiska eller biologiska reaktioner och sker i industriell skala. 4.1 Tillverkning av organiska kemikalier såsom

a) enkla kolväten (linjära eller cykliska, mättade eller omättade, alifatiska eller aromatiska),

b) syreinnehållande organiska föreningar, särskilt alkoholer, aldehyder, ketoner, karboxylsyror, estrar och blandningar av estrar, acetater, etrar, peroxider och epoxihartser,

c) svavelinnehållande organiska föreningar,

d) kväveinnehållande organiska föreningar, särskilt aminer, amider, nitronyl- och nitroföreningar, nitratföreningar, nitriler, cyanater, isocyanater,

e) fosfor innehållande organiska föreningar,

f) halogenerade kolväten,

g) metallorganiska föreningar,

h) plaster (polymerer, syntetfibrer, regenererad cellulosa),

i) syntetgummi,

j) färgämnen och pigment,

k) ytaktiva ämnen och tensider. 4.2 Tillverkning av oorganiska kemikalier såsom

a) gaser, som t.ex. ammoniak, klor eller klorväte, fluor eller fluorväte, koloxider, svavelföreningar, kväveoxider, väte, svaveldioxid, karbonylklorid (fosgen),

b) syror, som t.ex. kromtrioxid, fluorvätesyra, fosforsyra, salpetersyra, saltsyra, svavelsyra, oleum, svavelsyrlighet,

c) baser, som t.ex. ammoniumhydroxid, kaliumhydroxid, natriumhydroxid, d) salter, som t.ex. ammoniumklorid, kaliumklorat, kaliumkarbonat, natriumkarbonat, perborat, silvernitrat,

e) icke-metaller, metalloxider eller andra oorganiska föreningar som t.ex. kalciumkarbid, kisel, kiselkarbid. 4.3 Tillverkning av gödselmedel baserade på fosfor, kväve eller kalium (enkla eller sammansatta gödselmedel). 4.4 Tillverkning av växtskyddsmedel eller biocider. 4.5 Tillverkning av läkemedel, även mellanprodukter. 4.6 Tillverkning av sprängämnen.

5. Avfallshantering 5.1 Bortskaffande eller återvinning av farligt avfall med en kapacitet som överstiger 10 ton per dygn genom en eller flera av följande verksamheter:

a) Biologisk behandling.

b) Fysikalisk-kemisk behandling.

c) Sammansmältning eller blandning innan någon av de övriga verksamheter som förtecknas i punkterna 5.1 och 5.2 inleds.

d) Omförpackning innan någon av de övriga verksamheter som förtecknas i punkterna 5.1 och 5.2 inleds.

e) Återvinning/regenerering av lösningsmedel.

f) Återvinning/regenerering av oorganiska material utom metaller och metallföreningar.

g) Regenerering av syror eller baser.

h) Återvinning av komponenter som används till att minska föroreningar.

i) Återvinning av komponenter från katalysatorer.

j) Omraffinering av olja eller annan återanvändning av olja.

k) Invallning. 5.2 Bortskaffande eller återvinning av avfall i avfallsförbränningsanläggningar eller i samförbränningsanläggningar

a) för icke-farligt avfall med en kapacitet som överstiger 3 ton per

timme,

b) för farligt avfall med en kapacitet som överstiger 10 ton per dygn. 5.3

a) Bortskaffande av icke-farligt avfall med en kapacitet som överstiger 50 ton per dygn genom en eller flera av följande verksamheter och med undantag för verksamheter som omfattas av rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse1

i) Biologisk behandling. ii) Fysikalisk-kemisk behandling. iii) Förbehandling av avfall för förbränning eller samförbränning. iv) Behandling av slagg och aska.

v) Behandling i anläggningar för fragmentering av metallavfall, inbegripet avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) samt uttjänta fordon samt därtill hörande komponenter.

b) Återvinning, eller en kombination av återvinning och bortskaffande, av icke-farligt avfall med en kapacitet som överstiger 75 ton per dygn genom en eller flera av följande verksamheter, och med undantag för verksamheter som omfattas av direktiv 91/271/EEG:

i) Biologisk behandling. ii) Förbehandling av avfall för förbränning eller samförbränning. iii) Behandling av slagg och aska. iv) Behandling i anläggningar för fragmentering av metallavfall, inbegripet avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) samt uttjänta fordon samt därtill hörande komponenter. När den enda avfallshanteringsverksamhet som bedrivs är anaerob biologisk nedbrytning, ska tröskelvärdet för kapacitet för denna verksamhet vara 100 ton per dygn. 5.4 Avfallsdeponier enligt definitionen i artikel 2 g i direktiv rådets 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall2som tar emot mer än 10 ton avfall per dygn eller med en totalkapacitet på mer än 25 000 ton, med undantag för avfallsdeponier för inert avfall. 5.5 Tillfällig lagring av farligt avfall som inte omfattas av punkt 5.4 i avvaktan på någon av de verksamheter som förtecknas i punkterna

1 EGT L 135, 30.5.1991, s. 40. 2 EGT L 182, 16.7.1999, s. 1.

5.1, 5.2, 5.4 och 5.6 med en totalkapacitet på mer än 50 ton med undantag för tillfällig lagring, före insamling, på den plats där avfallet uppkommer. 5.6 Lagring under markytan av farligt avfall med en totalkapacitet på mer än 50 ton.

6. Annan verksamhet 6.1 Framställning i industriella anläggningar av

a) pappersmassa av trä eller andra fibrösa material,

b) papper, papp eller kartong där produktionskapaciteten överstiger 20 ton per dygn,

c) en eller flera av följande: OSB-spånskivor, spånskivor eller träfiberskivor, där produktionskapaciteten överstiger 600 m3 per dygn. 6.2 Förbehandling (tvättning, blekning och mercerisering) eller färgning av textilfibrer eller textilier där behandlingskapaciteten överstiger 10 ton per dygn. 6.3 Garvning av hudar och skinn med en behandlingskapacitet på mer än 12 ton produkter per dygn. 6.4

a) Drift av slakterier för en produktionskapacitet baserad på en slaktvikt som överstiger 50 ton per dygn.

b) Framställning av livsmedel eller foder med beredning och behandling, utom ren paketering, av följande råvaror, oavsett om de är tidigare behandlade eller obehandlade:

i) Enbart animaliska råvaror (andra än enbart mjölk) för en produktionskapacitet på mer än 75 ton produkter per dygn. ii) Enbart vegetabiliska råvaror för en produktionskapacitet på mer än 300 ton produkter per dygn eller 600 ton per dygn om anläggningen är i drift i högst 90 dygn i rad under ett år. iii) Animaliska och vegetabiliska råvaror, både i kombinerade och separata produkter, där produktionskapaciteten för färdiga produkter i ton per dygn överstiger

-

75 om A är minst 10, eller

-

[300 – (22,5 × A)] i alla andra fall, där A är andelen animaliskt material (i viktprocent) av produktionskapaciteten för färdiga produkter. Förpackningen ska inte inkluderas i produktens slutliga vikt. Denna underpunkt ska inte tillämpas då råvaran är endast mjölk.

c) Behandling och bearbetning av endast mjölk baserad på en invägning av mer än 200 ton per dygn (årsmedelvärde). 6.5 Bortskaffande eller återvinning av djurkroppar eller animaliskt avfall där behandlingskapaciteten överstiger 10 ton per dygn. 6.6 Intensiv uppfödning av fjäderfä eller svin,

a) med mer än 40 000 platser för fjäderfä

b) med mer än 2 000 platser för slaktsvin avsedda för produktion (> 30 kg), eller

c) med mer än 750 platser för suggor. 6.7 Ytbehandling av material, föremål eller produkter med användning av organiska lösningsmedel, i synnerhet för appretering, tryckning, bestrykning, avfettning, vattenskyddsimpregnering, limning, målning, rengöring eller impregnering med en förbrukning av organiskt lösningsmedel som överstiger 150 kg per timme eller mer än 200 ton/år. 6.8 Framställning av kol (hårt kol) eller av grafitelektroder genom bränning eller grafitisering. 6.9 Avskiljning av koldioxidströmmar från anläggningar som omfattas av detta direktiv för geologisk lagring enligt direktiv 2009/31/EG. 6.10 Behandling av trä och träprodukter med kemikalier där produktionskapaciteten överstiger 75 m3 per dygn av annat slag än behandling uteslutande mot ekblånadssvampar.

6.11 Oberoende utförd rening av avloppsvatten utanför anläggningens område som inte omfattas av direktiv 91/271/EEG och som släpps ut av en anläggning som omfattas av kapitel II.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Utredningsuppdraget

Europaparlamentet och rådet har antagit direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning), det s.k. industriutsläppsdirektivet (IED). Senast den 7 januari 2013 ska större delen av de nationella författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet träda i kraft.

Utredaren fick den 21 oktober 2010 i uppdrag att föreslå hur kap. I, II och VII (art. 1–27 och 71–82) i IED ska genomföras i svensk rätt och föreslå de författningsändringar som bedöms nödvändiga och andra åtgärder som direktivet ger anledning till.

Enligt uppdraget ska utredaren särskilt analysera systemet för omprövning av miljöfarlig verksamhet och lämna de förslag som behövs för att skapa ett system som möjliggör omprövningar med den frekvens som EU-rätten kräver. Utgångspunkten för utredarens förslag ska vara att åstadkomma ett system för omprövning av miljöfarlig verksamhet som säkerställer en tillräckligt hög nivå för miljöskydd och tar hänsyn till belastningen för prövningsmyndigheterna samtidigt som de administrativa bördorna och andra kostnader för verksamhetsutövarna minimeras. Utredaren ska även studera hur regelsystemet vid omprövning ser ut i några EU-länder för att se om lösningarna i andra länder har fördelar som kan användas som förebild för att skapa ett effektivare system för omprövning i Sverige.

I samband med genomförandet av direktivets bestämmelser om ansvar för avhjälpande av föroreningsskador på mark och grundvatten ska utredaren även analysera om de svenska reglerna i 10 kap. miljöbalken behöver förtydligas utöver de krav direktivet ställer.

Utöver genomförandet av bestämmelserna i IED ska utredaren analysera om bestämmelserna för verksamheter som har tillstånd enligt miljöbalken utan att vara tillståndspliktiga är tillräckliga och ändamålsenliga eller om reglerna behöver ändras för att åstadkomma ett fungerande system när det gäller sådana tillstånd. Utredaren ska även analysera om det är lämpligt att begränsa ett tillstånds rättskraft med föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap.8–10 §§miljöbalken och lämna de förslag som analysen föranleder.

Kommittédirektivet (dir. 2010:113) finns bifogat som bilaga 1.

1.2. Utredningens arbete

I utredningen finns 19 experter. Bland dessa finns företrädare för bl.a. näringslivet, statliga myndigheter, kommuner, universitet och intresseorganisationer. Utredningsarbetet påbörjades i slutet av december 2010 och har bedrivits på sedvanligt sätt med sammanlagt åtta sammanträden. Däremellan har sekreterarna haft fortlöpande kontakter med experterna.

I enlighet med kommittédirektivet har utredningen besökt myndigheter i Finland, Storbritannien och Danmark för att få kunskap om deras arbete med att genomföra IED, särskilt vad gäller kravet på regelbunden omprövning av tillståndsvillkoren enligt art. 21. Utredningen har även haft viss kontakt med en myndighet i Nederländerna. Utredaren och sekretariatet har i juni 2011 deltagit i en workshop i Bryssel, Belgien, angående sanktioner (art. 79 IED).

Utredningen har kontaktats av Svenskt näringsliv, Teknikföretagen, Jernkontoret, SSAB EMEA Oxelösund, Svenska Petroleum Institutet (SPI) och Svensk Energi. Dessa organisationer har erbjudits möjlighet att muntligen vid möten och skriftligen inkomma med förslag på åtgärder som skulle kunna vidtas för att minska de administrativa kostnaderna eller i övrigt förenkla reglerna för företagen.

Utredningen har även träffat representanter för länsstyrelserna och deltagit i miljövårdsdirektörernas vårmöte den 17 maj 2011. Utredningen har vidare deltagit i ett möte med Sveriges Kommuner och Landstings (SKL) miljöchefsreferensgrupp i februari 2011.

Utredningen har genom en enkät till landets samtliga länsstyrelser och ett antal kommuner försökt utröna behovet av regler rörande verksamheter som har tillstånd utan att vara tillståndspliktiga. Vidare har ett antal länsstyrelser och kommuner samt Natur-

vårdsverket fått möjlighet att yttra sig över förslag till genomförandet av art. 23 IED angående miljötillsyn.

För att nå ut med arbetet och för att ge ett större antal intressenter möjlighet att komma med synpunkter på genomförandet av IED har utredningen även redogjort för det pågående arbetet vid seminarier hos Miljörättsforum 2011, Miljörättsdagen 2011, Stockholms miljörättscentrum och Svenska föreningen för miljörätt.

Utredningen har löpande haft kontakt med Naturvårdsverket för att diskutera verkets och utredningens arbete med att genomföra de olika delarna av IED.

Beträffande redovisningen av förslagens konsekvenser har samråd skett med Regelrådet och Domstolsverket. Utredningens experter från näringsliv och myndigheter har också fått tillfälle att inkomma med underlag till utredningens konsekvensbedömning.

1.3. Genomförande av direktiv

Unionens institutioner antar olika sorters rättsakter, bland annat direktiv. I art. 288 i Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (FEUF) anges att ett direktiv ska med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.

EU-domstolen har med stöd av fördragets bestämmelser utvecklat en praxis i fråga om vilka krav som ska ställas för att direktiven ska anses genomförda. EU-domstolen har förklarat att genomförandet i nationell rätt av ett direktiv inte nödvändigtvis kräver att direktivets bestämmelser återges formellt eller ordagrant i en uttrycklig och specifik lagregel (se exempelvis dom den 30 maj 1991 i mål C-361/88, EG-kommissionen mot Tyskland, REG 1991, s. 2567). För att genomföra ett direktiv kan det, beroende på dess innehåll, vara tillräckligt att det finns en allmän rättslig ram. Särskilt kan förekomsten av allmänna principer i statsrätt eller förvaltningsrätt göra att ett genomförande genom särskilda lagstiftningsåtgärder är överflödigt. Det är emellertid nödvändigt att bestämmelserna i den nationella rättsordningen säkerställer att direktivet tillämpas fullt ut, att den rättsliga situation som följer av dessa bestämmelser är tillräckligt klar och precis samt att de personer som berörs ges möjlighet att få full kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och, i förekommande fall, ges möjlighet att göra sina

rättigheter gällande vid de nationella domstolarna (dom den 30 november 2006 i mål C-32/05, EG-kommissionen mot Luxemburg, REG 2006, s. I-11368).

Vad gäller frågan om ett direktiv kan anses vara genomfört genom att det finns fast rättspraxis krävs det enligt EU-domstolen betydande klarhet och säkerhet för att ett direktiv ska anses genomfört. Det krävs t.ex. att enskilda kan göra gällande sina rättigheter enligt direktivet i nationell domstol. Det är inte tillräckligt att direktivet följs upp i administrativ praxis som kan ändras efter förvaltningens eget gottfinnande (se prop. 1994/95:19 s. 526). Detta innebär att man får avgöra från fall till fall vilken karaktär som bestämmelserna i ett direktiv har för att kunna ta ställning till hur långtgående medlemsstaternas skyldighet att genomföra direktivet är.

För svenskt vidkommande kan konstateras att uttalanden i förarbeten till lagstiftning inte är tillräckliga för att direktivets bestämmelser ska anses genomförda. EU-domstolens inställning till användningen av förarbetsuttalanden för att genomföra ett direktiv framgår av rättsfallet EG-kommissionen mot Danmark (dom den 30 januari 1985 i mål 143/83, REG 1985, s. 427). Enligt domstolen krävde principerna om rättssäkerhet och om enskildas rättsliga skydd en entydig formulering som gjorde det möjligt för de berörda personerna att på ett klart och tydligt sätt få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter och som gjorde det möjligt för domstolarna att säkerställa att dessa iakttogs. Den omständigheten att regeringen i förarbetena till lagförslaget hade förklarat att uttrycket ”lika arbete” i Danmark hade tolkats så extensivt att tillägget ”arbete som tillerkänns lika värde” i praktiken inte skulle innebära någon utvidgning var enligt domstolen inte tillräckligt för att tillförsäkra berörda personer adekvat information. Danmark hade därför inte genomfört direktivet på ett korrekt sätt.

EU-rätten uppställer inte något krav på att direktiv ska genomföras genom en viss typ av bindande författning. På miljöområdet har direktivsbestämmelser till stor del genomförts i svensk rätt genom förordningar. Bestämmelser av teknisk karaktär har oftast tagits in i myndighetsföreskrifter. Bestämmelserna i miljöbalken är begränsade till att behandla de grundläggande bestämmelserna i direktiven. De förslag som lämnas av denna utredning följer den lagstiftningsteknik som tillämpats på miljöområdet, varför flertalet av bestämmelserna föreslås genomföras genom förordningar som beslutas av regeringen.

2. Bakgrund

2.1. Utvecklingen av EU:s reglering av industriutsläpp

Industriell verksamhet spelar en viktig roll för Europas ekonomiska välstånd, men bidrar också till miljöförorening genom att industriutsläppen utgör en stor del av de totala utsläppen till luft

1

, vatten

och mark. Industriutsläppen är till stora delar gränsöverskridande. För att uppnå hälso- och miljövinster för EU:s medborgare finns behov av reglering av industriell verksamhet på EU-nivå. Som en del i denna reglering antogs det s.k. IPPC-direktivet 1996 (Rådets direktiv 96/61/EG) av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar). IPPC-direktivet var ett försök att samordna den sektorsinriktade och fragmenterade gemenskapsrätt som tidigare gällde på miljöområdet inom EU. Detta direktiv ersattes av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/1/EG av den 15 januari 2008 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Direktiv (2008/1/EG) är enbart en konsolidering av direktiv (96/61/EG) och de ändringar som införts sedan 1996.

Industrianläggningar omfattas också av sektorsspecifika direktiv som fastställer särskilda bestämmelser för vissa industriella verksamheter avseende driftsvillkor och andra tekniska krav. Direktiv 1999/13/EG om flyktiga organiska föreningar (VOC-direktivet), direktiv 2000/76/EG om förbränning av avfall (WI-direktivet), direktiv 2001/80/EG om utsläpp till luften av föroreningar från stora förbränningsanläggningar (LCP-direktivet) och direktiv om produktion av titandioxid (78/176/EEG, 82/883/EEG och

1

De största industriella anläggningarna står för en betydande del av de totala utsläppen av viktiga atmosfäriska föroreningar (83 % för svaveldioxid [SO 2

], 34 % för kväveoxider

[NO

x

], 43 % för stoft och 55 % för flyktiga organiska föreningar [VOC]. (KOM(2007)

843, 21.12.2007. På väg mot en bättre politik för industriutsläpp).

92/112/EEG), bygger på en liknande ansats och har en parallell roll i förhållandet till IPPC-direktivet men med fokus på vissa typer av anläggningar.

De nämnda direktivens komplexitet och det bristande sammanhanget mellan olika delar av regelverket gjorde enligt EU-kommissionen (kommissionen) det svårt att nå de mål som uppställs i EU:s strategi för hållbar utveckling och särskilt i de tematiska strategierna för bl.a. luftförorening och markskydd. Det bidrog också till en snedvridning av konkurrensen på grund av stora skillnader i miljönormer och till onödiga administrativa bördor för verksamhetsutövarna och berörda myndigheter. Till följd härav inledde kommissionen i slutet av 2005 ett arbete med översyn av lagstiftningen om industriutsläpp för att se till att den är miljö- och kostnadsmässigt effektiv och för att främja teknologisk innovation (KOM(2005) 540 slutlig, 3.11.2005).

Lissabonagendan

2

, sjätte miljöhandlingsprogrammet3 och EU:s

strategi för hållbar utveckling4 har varit viktiga drivkrafter i översynsarbetet av IPPC-direktivet och anknytande lagstiftning om industriutsläpp. Det övergripande syftet med omarbetningen av gällande lagstiftning har varit att uppnå miljöförbättringar genom att förenkla och förtydliga nuvarande bestämmelser och minska onödig administrativ belastning.

Kommissionens översynsarbete ledde, efter vissa kompromisser mellan kommissionen, Europaparlamentet och rådet, fram till antagandet av ett samlat direktiv kallat industriutsläppsdirektivet (på engelska Industrial Emissions Directive) (IED) (Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU av den 24 november 2010 om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) (omarbetning)). IED sammanför IPPC-direk-

2 Vid toppmötet i Lissabon i mars 2000 fattade EU:s stats- och regeringschefer beslutet att inleda en ambitiös reformagenda som sträckte sig över hela decenniet. Målet var att de europeiska ekonomierna skulle bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomier fram till 2010. Målen för Lissabonstrategin nåddes inte och 2010 ersattes den av en ny strategi för sysselsättning och tillväxt. Den går under namnet Europa 2020. 3 Europaparlamentets och rådets beslut nr 1600/2002/EG av den 22 juli 2002 om fastställande av gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (EGT L 242, 10.9.2002, s. 1). 4 Den nuvarande EU-strategin för hållbar utveckling antogs vid Europeiska rådets möte i juni 2006. Den bygger vidare på den strategi som beslutades i Göteborg i juni 2001. Resultatet är en gemensam, enhetlig strategi för hur EU effektivare ska möta de utmaningar som hållbar utveckling medför. Ett viktigt inslag är ny, effektivare uppföljning. Strategins övergripande syftet är att fastställa och utveckla åtgärder så livskvaliteten ständigt kan förbättras, både för nuvarande och kommande generationer.

tivet och sex sektorsspecifika direktiv om industriutsläpp (LCP- WI- och VOC-direktiven och de tre titandioxiddirektiven).

2.2. IPPC-direktivet

Det ursprungliga IPPC-direktivet från 1996 ändrades vid fyra tillfällen innan en konsoliderad version av detta direktiv antogs 2008 (2008/1/EG). De fyra ändringarna skedde genom två direktiv och två förordningar, nämligen Europaparlamentets och rådets förordningar 1882/2003 och 166/2006, samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG och 2003/87/EG.

IPPC står för ”integrated pollution prevention and control”. Detta visar att direktivet är inriktat på att säkerställa att EU:s medlemsländer inför system för att förebygga och begränsa föroreningar genom att anta en integrerad ansats vid reglering av miljöaspekter. Det integrerade synsättet för miljöhantering som introducerades inom EU genom IPPC-direktivet innebar ett avsteg från det tidigare dominerande sektoriella synsättet där man behandlade varje sektor för sig. Det innebär att alla miljöaspekter prövas i ett sammanhang i stället för att behandla de olika miljöområdena luft, vatten och mark vart och ett för sig. Målet är att uppnå en hög skyddsnivå för miljön som helhet och motverka att föroreningar förs över från en del av miljön till en annan. Det integrerade synsättet är för svensk del inte någon nyhet eftersom det infördes i Sverige redan genom miljöskyddslagen 1969.

IPPC-direktivet omfattar verksamheter med hög föroreningspotential vilka tas upp i bilaga I till direktivet. De verksamheter som omfattas är industrier inom energisektorn, produktion och omvandling av metaller, mineralindustri, kemisk industri, avfallshantering och annan verksamhet såsom pappersindustri, livsmedelsindustri, stora anläggningar med djurhållande verksamhet m.m. Ca 52 000 anläggningar inom EU omfattas av IPPC-direktivet. Ca 1 070 av dessa finns i Sverige.

IPPC-direktivet bygger på att verksamhetsutövarna är skyldiga att inhämta tillstånd för drift av verksamheten. I tillståndet ska myndigheterna föreskriva tämligen detaljerat vilka villkor som ska gälla för driften av verksamheten. IPPC-direktivet anses genomfört i svensk rätt genom miljöbalken.

2.2.1. Principen om BAT

IPPC-direktivet tar sikte på såväl drift som tillståndsgivande. Det baserar sig på flera grundläggande principer. En av dessa är principen om bästa tillgängliga teknik (BAT, av engelskans ”Best Available Techniques”). Denna princip innebär användning av den etablerade teknik som är mest effektiv för att uppnå en hög skyddsnivå för miljön som helhet och som kan tillämpas inom den berörda branschen på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt med beaktande av kostnader samt nytta.

BAT utgör ett viktigt beslutskriterium i prövningen för att bestämma olika begränsningsvärden för utsläpp. Enligt art. 9.4 i IPPCdirektivet ska de begränsningsvärden som fastställs i ett tillstånd bygga på BAT, dock utan att användning av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs. Vid fastställande av begränsningsvärden ska hänsyn tas till anläggningens tekniska egenskaper, dess geografiska belägenhet och de lokala miljöförhållandena. Om väsentliga ändringar av BAT möjliggör en betydande minskning av utsläppen utan att detta medför oskäliga kostnader ska en förnyad bedömning av tillståndsvillkoren göras (art. 13). Att avgöra vad BAT egentligen innebär i det enskilda fallet innefattar ofta komplicerade frågor som kräver att tillståndsmyndigheten gör en kvalificerad bedömning.

För uttolkningen av BAT har EU utarbetat särskilda tolkningsdokument för olika industrisektorer (BAT-referensdokument). Arbetet med att ta fram sådana dokument utförs i arbetsgrupper, en för varje referensdokument, och leds av Europeiska IPPC-byrån som har sitt kontor i Sevilla i Spanien. Arbetet sker genom informationsutbyte mellan medlemsstaterna och de berörda industrierna om BAT för de områden som IPPC-direktivet omfattar. Den s.k. Sevillaprocessen är relativt sluten då personer utanför de tekniska arbetsgrupperna inte har tillgång till de diskussioner som förs och inte kan påverka processen. Sevillaprocessen har dock den fördelen att den innebär regelbundna uppdateringar av den prestandautveckling som konstateras i olika industrigrenar.

BAT-referensdokumenten är ofta komplicerade och omfattande dokument på engelska, men sammanfattningarna finns även på svenska. I dokumentet redovisas vad som, utifrån informationsutbytet, anses vara BAT för industrisektorn generellt sett vid publiceringstillfället. I denna bedömning har en avvägning av kostnad

mot nytta gjorts. Förutom BAT-referensdokumenten för de sektorer som IPPC-direktivet gäller för har det dessutom gjorts några gemensamma s.k. horisontella BAT-referensdokument, till exempel om energieffektivitet. Att dokumenten är horisontella innebär att de inte avser endast en industrisektor utan gäller för alla IPPCsektorerna.

I BAT-referensdokumenten beskrivs BAT med hjälp av värden för utsläpp, s.k. BAT-AELs (BAT Associated Emission Levels). BAT-AELs redovisas ofta i intervaller med stor spridning, vilket bl.a. beror på att kommissionen via IPPC-byrån eftersträvar konsensus. Det innebär att såväl den teknik som anses vara BAT, som de utsläppsnivåerna som BAT anses medföra, i många fall är kompromisser mellan olika ståndpunkter som förts fram under arbetet med att ta fram BAT-referensdokumentet.

2.2.2. Bristande genomförande

Enligt art. 5.1 i IPPC-direktivet skulle medlemsstaterna senast den 30 oktober 2007 ha utfärdat nya tillstånd eller ha omprövat och – vid behov – uppdaterat gällande villkor för alla IPPC-anläggningar som var i drift före den 30 oktober 1999. Flera medlemsstater, däribland Sverige, har inte fullständigt genomfört IPPC-direktivet inom de föreskrivna tidsfristerna.

Bestämmelsen genomfördes i svensk rätt genom förordningen (2004:989) om översyn av vissa miljöfarliga verksamheter. Denna förordning går ut på att verksamhetsutövaren i sin miljörapport för år 2005 skulle redogöra för hur kraven i 2 kap.3 och 5 §§miljöbalken uppfylls. Tillsynsmyndigheten skulle vid behov ansöka om omprövning eller förelägga verksamhetsutövaren att vidta försiktighetsmått. Översynen av samtliga tillstånd har dock inte hunnits med inom den i direktivet angivna tidsramen. I mars 2010 fick därför Sverige en skriftlig varning i och med att 50 verksamheter inte hade genomgått den förnyade bedömning som krävs enligt art. 5.1 i IPPC-direktivet. Per den 28 oktober 2010 kvarstod fortfarande att göra översyn av 26 svenska anläggningar. Kommissionen valde därför att i enlighet med art. 258 Fördraget om Europeiska Unionens funktionssätt (FEUF) stämma Sverige inför EUdomstolen (pressmeddelande från kommissionen, IP/10/1412).5Kommissionen har tidigare stämt sex andra EU-länder (Danmark,

5 Det troliga utfallet är att Sverige kommer att fällas för fördragsbrott vid EU-domstolen.

Grekland, Nederländerna, Portugal, Slovenien och Spanien) för liknande överträdelser av IPPC-direktivet. Av de uppgifter dessa länder lämnat in framgår att det år 2009 fanns mer än 1 500 anläggningar som saknade nya eller uppdaterade tillstånd (pressmeddelande från kommissionen, IP/09/1649). Enligt uppgift från danska MiljØministeriet fälldes inte Danmark för fördragsbrott då beslut om omprövning hade meddelats av första instans för alla IPPC-anläggningar före utgången av år 2011.

2.3. Det nya direktivet, IED

Senast den 7 januari 2013 ska större delen av de nationella författningar som är nödvändiga för att genomföra direktivet träda i kraft. Det finns inget krav på att texten i direktivet ska överföras ordagrant till de nationella bestämmelserna. Medlemsstaterna måste dock se till att de krav som ställs i direktivet blir gällande och möjliga att genomdriva. Direktivet säkerställer miniminormer för skydd av EU:s miljö och medborgare men överlåter åt medlemsstaternas behöriga myndigheter att bestämma på vilket sätt bestämmelserna ska genomföras i den nationella lagstiftningen. I enlighet med art. 193 FEUF hindrar inte direktivet medlemsstaterna från att ha kvar eller införa strängare skyddsåtgärder under förutsättning att dessa åtgärder är förenliga med fördragen och att kommissionen underrättas.

2.3.1. Tillämpningsområde

Det nya direktivets tillämpningsområde är i stort sett oförändrat. IED omfattar de industriella verksamheter som anges i kap. II–VI. Från tillämpningsområdet undantas forsknings- och utvecklingsverksamhet och utprovning av nya produkter och processer. De verksamheter som omfattas av kap. II följer av bilaga I. Tillämpningsområdet för IED har utvidgats något så att det omfattar ytterligare några verksamheter; behandling av trä och träprodukter med träskyddsmedel och tillverkning av träskivor.

2.3.2. Direktivets disposition

Direktivet är uppdelat i sju kapitel: Kapitel I är en allmän övergripande del som anger gemensamma bestämmelser för all industriell verksamhet som omfattas av direktivet. Kapitel II omfattar de verksamheter som anges i bilaga I och motsvarar i huvudsak IPPC-direktivet. Kapitlen III–VI innehåller tekniska minimikrav för stora förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar, anläggningar som använder lösningsmedel respektive anläggningar som producerar titandioxid. Kapitel VII innehåller bestämmelser om behöriga myndigheter, medlemsstaternas rapportering, sanktioner och sedvanliga bestämmelser om genomförande och övergångsbestämmelser m.m. Bestämmelserna i kapitel I, II och VII är, med några undantag, de bestämmelser som utredningen har i uppdrag att behandla. I övriga delar ansvarar Naturvårdsverket för att lämna förslag till genomförande.

2.3.3. Centrala förändringar

En av de viktigaste förändringarna av regleringen genom IED är att BAT-konceptet får en mer framskjuten roll än i det nuvarande IPPC-direktivet. BAT-referensdokumenten blir i och med IED mycket centrala i tillståndsprövningen, eftersom slutsatserna i dessa dokument (BAT-slutsatser) nu kommer att utgöra ett mer obligatoriskt underlag för tillståndsprövningen. För närvarande är referensdokumentet ett dokument som det är lätt för prövningsmyndigheten att frångå. Enligt IED ska beslut som fastställer tillståndsvillkor som avviker från BAT motiveras och dokumenteras. Vidare införs krav på omprövning av tillståndsvillkoren inom fyra år efter det att en ny BAT-slutsats som berör anläggningen har offentliggjorts.

För att förebygga, minska och i möjligaste mån eliminera föroreningar från industriella verksamheter förstärks genom IED åtgärderna för kontroll, övervakning och tillsyn. Vidare införs krav på vidtagande av åtgärder vid nedläggning av verksamhet.

Förstärkt tillämpning av BAT

För att säkerställa att föroreningar förebyggs och begränsas får en anläggning bedriva verksamhet endast om den enligt huvudregeln i art. 4 IED har tillstånd. För att nå en hög skyddsnivå för miljön som helhet ska tillståndet säkerställa att anläggningen drivs enligt allmänna principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter såsom exempelvis krav på användande av BAT samt krav på avfallshantering och energieffektivitet (art. 11). Tillståndet ska även ange gränsvärden för utsläpp för förorenande ämnen eller motsvarande parametrar eller tekniska åtgärder, lämpliga krav för skydd av mark och grundvatten samt kontrollkrav (art. 14 och bilaga II).

Ett motiv till översynen av IPPC-direktivet och de övriga sektorsdirektiven är enligt kommissionen att efterlevnaden av direktiven har varit bristfällig. Detta har lett till betydande skillnader i villkoren för likartade industriverksamheter inom EU. Studier utförda av kommissionen visar att medlemsstaterna har tolkat BATkravet mycket olika, vilket bl.a. beror på BAT-referensdokumentens svaga rättsliga status. För att avhjälpa dessa brister innehåller IED bestämmelser för att förstärka användningen av BAT. Ett led i detta är att Sevillaprocessen blir mer formaliserad genom att de delar av BAT-referensdokumenten där slutsatserna om BAT fastställs, de s.k. BAT-slutsatserna, ska beslutas i ett s.k. kommittéförfarande (se vidare avsnitt 4.4). Det finns ett knappt trettiotal BATreferensdokument som avser olika industrisektorer. Av tabell 2.1 nedan framgår vilka BAT-referensdokument som planeras att tas fram under de närmaste åren. I den högra kolumnen anges kommissionens preliminära tidsplan för antagande av dessa BAT-referensdokument.

För att förstärka tillämpningen av BAT ska hänsyn tas till BATslutsatserna vid fastställande av tillståndsvillkor (art. 14.3). I de delar BAT-slutsatserna anger begränsningsvärden för utsläpp är bundenhet till BAT än striktare. Prövningsmyndigheterna får som huvudregel inte överskrida de utsläppsnivåer som motsvarar BAT enligt BAT-slutsatsen (art. 15.3). Behöriga myndigheter har dock möjlighet att i specifika fall fastställa mindre stränga gränsvärden för utsläpp om det visar sig att uppnående av gränsvärdena innebär oproportionerligt höga kostnader i förhållande till miljönyttan på grund av den geografiska placeringen av anläggningen, de lokala miljöförhållandena eller anläggningens tekniska egenskaper (art. 15.4).

Kommissionen får, om det behövs, bedöma och genom riktlinjer ytterligare klargöra de kriterier som ska beaktas vid bedömningen av undantagsmöjligheten. Fastställs undantag måste skälen för detta framgå. Medlemsstaterna är även skyldiga att rapportera till kommissionen i de fall undantag har beviljats.

För att verksamhetsutövare ska kunna prova ny teknik som kan ge en högre miljöskyddsnivå, ges den behöriga myndigheten även möjlighet att medge tillfälliga undantag från utsläppsnivåer som motsvarar BAT enligt BAT-referensdokumenten (art. 15.5).

Omprövning av tillstånd

Direktivet inför krav på att tillståndsvillkoren ska ses över och vid behov omprövas inom fyra år efter det att en ny BAT-slutsats som berör anläggningens huvudsakliga verksamhet har offentliggjorts (art. 21). Kommissionen har nyligen tagit fram nya BAT-referensdokument och BAT-slutsatser för järn- och stålindustrin och glasindustrin. Dessa beräknas preliminärt att offentliggöras under 2012. Den fyraårsperiod som gäller enligt art. 21 IED börjar enligt kommissionen att räknas från offentliggörandet av dessa BATslutsatser och inte från den tidpunkt vid vilken medlemsstaterna ska ha genomfört direktivet. Detta innebär att de sektorer som berörs av slutsatserna som offentliggörs under 2012 senast 2016 ska ha tillståndsvillkor som överensstämmer med slutsatserna.

Översynen och omprövningen ska ske med beaktande av alla nya och uppdaterade BAT-slutsatser som har offentliggjorts sedan tillståndet utfärdades eller senast omprövades. Även slutsatser om BAT enligt BAT-referensdokument utfärdade under IPPC-direktivet ska beaktas till viss del (art. 13.7).

Det regleras inte i direktivet hur ofta ett nytt BAT-referensdokument ska tas fram. Av preambeln (para. 13) framgår att kommissionen bör sträva efter att uppdatera referensdokumenten senast åtta år efter det att den föregående versionen har offentliggjorts. Det skulle innebära att det kan komma att antas ca fyra BAT-referensdokument per år.

Om en anläggning inte omfattas av någon av BAT-slutsatserna ska tillståndsvillkoren ses över och vid behov uppdateras, om utvecklingen av BAT möjliggör en betydande minskning av utsläppen. Tillståndsvillkoren ska även omprövas och vid behov uppdateras åtminstone i de fall då en anläggning orsakar förorening av sådan

betydelse att nya eller reviderade gränsvärden för utsläpp behöver införas i tillståndet, driftssäkerheten nödvändiggör att annan teknik används eller det är nödvändigt att uppfylla en ny eller reviderad miljökvalitetsnorm.

Tabell 2.1 Förteckning över BAT-referensdokument

BATreferensdokument

Sektor (engelska inom parentes) Kod i bilaga I till IED

Tidsplan för kommande dokument

6

Vertikala LCP Stora förbränningsanläggningar (Large Combustion Plants)

1.1 2014/

2015

REF

Olje- och gasraffinaderier (Mineral Oil and Gas Refineries)

1.2 2012/

2013

IS Framställning av järn och stål (Iron and Steel Production)

1.3,2.1,2.2 2011

FMP Bearbetning av järnmetaller (Ferrous Metals Processing Industry)

2.3a),c) 2014/

2015

SF Smidesverkstäder och gjuterier (Smitheries and Foundries Industry)

2.3b),2.4,

2.5b)

NFM Icke-järnmetallindustri (Non Ferrous Metals Industries) 2.5 a)–b) 2013 STM Ytbehandling av metaller och plaster (Surface treatment of Metals and Plastics)

2.6

CLM Produktion av cement, kalk och magnesiumoxid (Cement, Lime and Magnesium Oxide Manufacturing Industries)

3.1

GLS Glasindustrin (Glass Manufacturing Industry) 3.3,3.4 2011 CER Keramisk industri (Ceramic Manufacturing Industry) 3.5 LVOC* Organisk högvolymkemikalieindustri (Large Volume Organic Chemical Industry)

4.1 a)–g) 2013/

2014

OFC* Framställning av organiska finkemikalier (Manufacture of Organic Fine Chemicals)

4.1 j),4.4,

4.5,4.6

POL* Produktion av polymerer (Production of Polymers)

4.1 a)–c)

CAK** Klor-alkaliindustri (Chlor-Alkali Manufacturing Industry) 4.2 a), c) 2013/

2014

LVIC-AAF** Oorganisk högvolymkemikalieindustri – ammoniak, syror och gödselmedel (Large Volume Inorganic Chemicals – Ammonia, Acids and Fertilisers Industries)

4.2 a)–b), 4.3

6

Uppgifterna är preliminära

LVIC-S** Oorganisk högvolymkemikalieindustri – fasta och övriga ämnen (Large Volume Inorganic Chemicals – Solids and Others Industry)

4.2 d)–e)

SIC** Kemisk industri (Production of Speciality Inorganic Chemicals)

4.2

WT*** Avfallshanteringsindustri (Waste Treatments Industries)

5.1, 5.3

WI*** Avfallsförbränning (Waste Inceneration)

5.1, 5.2

PP Massa- och pappersindustri (Pulp and Paper Industry)

6.1 2012/

TXT Textilindustri (Textiles Industry)

6.2

TAN Garverier (Tanning of Hides and Skins)

6.3 2012

FDM Livsmedel-, dryckes och mjölkindustri (Food, Drink and Milk Industries)

6.4 b)–c)

SA Slakterier och industri för bearbetning av biprodukter (Slaughterhouses and Animals By-products Industries)

6.4 a), 6.5

IRPP Anläggning för djurhållning av fjäderfä eller svin (Intensive Rearing of Poultry and Pigs)

6.6 2013

STS Ytbehandling med organiska lösningsmedel (Surface Treatment Using Organic Solvents)

6.7

WBP Framställning av OSB-spånskivor, spånskivor eller träfiberskivor (Wood-based Panels Production)

6.1 c) 2015

- Behandling av trä och träprodukter med kemikalier (Wood Preservation with Chemicals Products)

6.10 2015

Horisontella CWW* Rening och hantering av avloppsvatten och avgaser inom den kemiska sektorn (Common Waste Water and Waste Gas Treatment / Management Systems in the Chemical Sector)

2012

EFS Utsläpp från lagring (Emissions from Storage) ECM Ekonomi och sideffekter (Economics and Cross-Media Effects) ENE Energieffektivitet (Energy Efficiency) ICS Industriella kylsystem (Industrial Cooling Systems) MON Allmänna principer för utsläppskontroll (General Principles of Monitoring)

2014/

* LVOC, OFC, POL och CWW; samtliga avser organisk kemisk industri ** CAK, LVIC-AAF, LVIC-S och SIC; samtliga avser oorganisk kemisk industri *** WT och WI; båda avser avfallsindustri BREF-dokument i elektronisk form finns att ladda ned på http://eippcb.jrc.ec.europa.eu/

Kontroll, övervakning och tillsyn

För ett effektivt genomförande av lagstiftningen om industriutsläpp krävs ett pålitligt system för övervakning och kontroll som kan se till att miljökraven uppfylls. Det har därför införts en ny bestämmelse om att verksamhetsutövare regelbundet ska rapportera till den behöriga myndigheten om hur tillståndsvillkoren uppfylls. I art. 14.1(d) och (e) och art. 16.2 IED finns ett nytt krav på periodisk kontroll av mark och grundvatten inom en anläggnings område i syfte att ta fram lämplig information som kan användas för att skydda mark och grundvatten från förorening med farliga ämnen. Medlemsstaterna ska också se till att verksamhetsutövaren och den behöriga myndigheten vidtar nödvändiga åtgärder om tillståndsvillkoren inte efterlevs (art. 8). Dessutom innehåller direktivet krav på att medlemsstaterna ska införa ett system för miljötillsyn (art. 23).

Nedläggning av verksamhet

Industriella verksamheter kan ge betydande negativa effekter på kvaliteten i mark och grundvatten till följd av användning, tillverkning och utsläpp av farliga ämnen. Den nuvarande regleringen i IPPC-direktivet har mycket vaga bestämmelser när det gäller nedläggning av verksamhet och avhjälpande av miljöskador efter det att verksamheten har upphört. För att förtydliga kraven och bidra till att nå målen i den tematiska strategin för markskydd, krävs enligt art. 22.2 IED att verksamhetsutövarna före idrifttagande eller vid omprövning ska upprätta en statusrapport med information om föroreningssituationen i mark och grundvatten. Kommissionen ska upprätta riktlinjer om innehållet i statusrapporten. Om anläggningen har orsakat en betydande förorening med relevanta farliga ämnen i mark och grundvatten jämfört med statusen enligt statusrapporten ska verksamhetsutövaren, efter att verksamheten har upphört, vidta nödvändiga åtgärder för att återställa området till den tidigare statusen (art. 22.3).

2.4. Kommissionens konsekvensanalys

Det nya och sammanhållna IED syftar till att öka lagstiftningens genomslagskraft och effektivitet genom att uppnå en hög miljöskyddsnivå, minskad administrativ börda och minimerad snedvridning av konkurrensen inom EU utan att försämra den europeiska industrins konkurrensläge. I den konsekvensanalys som gjorts i samband med översynen av IPPC-direktivet och anknytande lagstiftning har kommissionen gjort en bedömning av det föreslagna åtgärdspaketets effekter (KOM(2007) 843 slutlig, På väg mot en bättre politik för industriutsläpp). Konsekvensanalysen visar att de föreslagna åtgärderna ger stora miljö- och hälsovinster. Exempelvis skulle en mer utbredd användning av BAT spela stor roll för att minska skillnaden (med 30–70 procent) mellan utsläppen av SO

2

och NO

x

referensåret 2020 jämfört med de mål som sattes upp i

den tematiska strategin för luftföroreningar. Detta skulle ge nettovinster för miljön motsvarande 7–28 miljarder euro per år enbart inom sektorn för stora förbränningsanläggningar. Fördelarna uppväger enligt kommissionen med stor marginal de ekonomiska konsekvenserna (med en faktor mellan 3 och 14). Det kan också förväntas positiva, om än mindre kvantifierbara, effekter som rör andra tematiska strategier, exempelvis för mark, vatten och avfall.

Förenklingen av lagstiftningen och omarbetningen av de olika rättsakterna till ett enda direktiv ska förhoppningsvis leda till att de administrativa kostnaderna minskar med netto 105–255 miljoner euro per år.

Inga betydande långtidseffekter på konkurrenskraft, negativa sociala effekter eller effekter som motverkar ekonomisk tillväxt förväntas heller bli följden av en mer utbredd användning av BAT eller andra föreslagna förbättringar. Konsekvensanalyserna visar i stället att en mer enhetlig tillämpning av BAT skulle bidra till att skapa mer enhetliga villkor och minska snedvridningen av konkurrensen inom EU i de industrisektorer som omfattas av IPPCdirektivet. Utveckling och användning av innovativ teknik förväntas också främjas.

2.5. Svenska anläggningar under IPPC-direktivet och IED

Ca 1 070 anläggningar i Sverige omfattas av IPPC-direktivet. Genom införandet av IED kommer utöver de anläggningar som omfattas av IPPC-direktivet uppskattningsvis ytterligare ca 30 anläggningar att omfattas av IED. De nya anläggningarna tas upp i punkterna 6.1 c) (framställning av OSB-spånskivor, spånskivor eller träfiberskivor) och 6.10 (kemikaliebehandling av trä och träprodukter) i bilaga I till direktivet. De flesta A-verksamheterna i Sverige omfattas av IPPC-direktivet och IED och detsamma gäller ett stort antal Bverksamheter.

Tabell 2.2 IPPC-anläggningar

Typ av anläggning

Antal

A-anläggningar 250 B-anläggningar 820 Totalt 1070

För A-verksamheter krävs tillståndsprövning i domstol.

Tabell 2.3 Fördelning av A-anläggningar på domstol

Domstol Antal Mark- och miljödomstolen i Umeå 15 Mark- och miljödomstolen i Östersund 25 Mark- och miljödomstolen i Nacka 45 Mark- och miljödomstolen i Vänersborg 85 Mark- och miljödomstolen i Växjö 80 Totalt 250

För B-verksamheter krävs tillstånd från länsstyrelsens miljöprövningsdelegation (MPD).

Tabell 2.4 Fördelning av B-anläggningar på några större MPD

7

Område Antal Stockholm 125 Östergötland 150 Skåne 210 Västra Götaland 175 Dalarna 100 Västernorrland 25 Norrbotten 35 Totalt 820

Tabell 2.5 Fördelning av IPPC-anläggningar på tillsynsmyndigheter

Myndighet Antal Länsstyrelse 440 Kommun 630 Totalt 1070

7 Regeringen har den 1 december 2011 beslutat att prövningen av B-verksamheter ska koncentreras till tolv länsstyrelser. Utöver de länsstyrelser som anges i tabellen kommer följande länsstyrelser att omfattas; Halland, Kalmar, Örebro, Uppsala och Västerbotten. Koncentrationen kommer att träda i kraft den 1 juni 2012.

Tabell 2.6 Förteckning över IPPC-anläggningar i Sverige

Sektor

IPPC-

kod

Antal A eller B BREF

50 MW förbränning

1.1 130 A och B

LCP

Raffinaderier 1.2 5 A REF Förgasning av kol 1.4 1 A * Rostning och sintring av malm 2.1 4 A IS, NFM Produktion av råjärn och stål 2.2 12 A IS Bearbetning av järnbaserade metaller 2.3 10 A och B FMP Gjuterier 2.4 15 B SF Bearbetning av icke-järnmetaller 2.5 19 A och B NFM Ytbehandling med elektrolytisk eller kemisk process

2.6 100 B STM

Cement och kalk

3.1 11 A och B CLM

Glastillverkning 3.3 3 B GLS Mineralull 3.4 2 B GLS Keramiska produkter 3.5 5 B CER Organisk kemisk industri 4.1 51 A och B LVOC, OFC, POL,

CWW

Oorganisk kemisk industri

4.2 12 A och B CAK, LVIC-AAF,

LVIC-S, SIC

Konstgödsel 4.3 1 A LVIC-AAF Läkemedel 4.5 13 A och B OFC Sprängämnen 4.6 2 A och B OFC Avfallshantering 5.1 39 A och B WT Avfallsförbränning 5.2 22 A och B WI Behandling av Icke-farligt avfall 5.3 12 B WT Avfallsdeponier 5.4 175 A och B * Massa och papper 6.1 56 A PP Textilindustri 6.2 4 B TXT Garverier 6.3 1 B TAN Slakterier, livsmedel och foder 6.4 54 B FDM, SA Behandling av djurkroppar/avfall 6.5 9 B SA Fjäderfä 6.6 a 153 B IRPP Slaktsvin 6.6.b 106 B IRPP Suggor 6.6 c 15 B IRPP Ytbehandling med lösningsmedel 6.7 28 B STS Grafitelektroder 6.8 1 A *

*) För dessa sektorer finns ännu inget BAT-referensdokument (BREF) Källa: Länsstyrelsernas system MiljöReda, januari 2011.

3. Genomförande av kapitel I IED i svensk rätt

I detta kapitel analyseras behovet av författningsändringar med anledning av genomförandet av IED, kapitel I, art. 1–9.

3.1. Syfte

Utredningens bedömning: Syftesbestämmelsen i art. 1 IED

omfattas av 1 kap. 1 § miljöbalken.

Av direktivets inledande artikel framgår att direktivet fastställer bestämmelser om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar som härrör från industriella verksamheter. Direktivet innehåller också bestämmelser som syftar till att förebygga, eller i vart fall minska, utsläppen till luft, vatten och mark samt förebygga uppkomst av avfall så att en hög skyddsnivå kan uppnås för miljön som helhet.

Svensk rätt

Art. 1 IED är en allmän och övergripande syftesbestämmelse vars innehåll omfattas av miljöbalkens portalparagraf (1 kap. 1 § miljöbalken). Någon ändring i den svenska författningstexten behövs därför inte.

3.2. Tillämpningsområde

Utredningens bedömning: Utredningen föreslår inte att undan-

tag från tillämpningsområdet görs för forsknings- och utvecklingsverksamhet.

Direktivet är enligt art. 2 IED tillämpligt på de industriella verksamheter som ger upphov till föroreningar som avses i kapitlen II– VI. Jämfört med IPPC-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats något så att det omfattar ytterligare några verksamheter, exempelvis behandling av trä och träprodukter med träskyddsmedel och tillverkning av träskivor.

Utanför tillämpningsområdet faller dock forsknings- och utvecklingsverksamhet och utprovning av nya produkter. Undantaget är identiskt med punkten 1 i bilaga I till IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Enligt kommittédirektivet omfattar utredningens uppdrag endast de verksamheter som upptas i kapitel II, vilket till största delen motsvarar IPPC-direktivets tillämpningsområde. Utredningen har inte i uppdrag att analysera och lämna förslag vad gäller de delar av IED som handlar om det som i dag regleras genom direktiven om avfallsförbränning, stora förbränningsanläggningar och användning av organiska lösningsmedel. De regleras i svensk rätt genom förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning samt genom Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2002:28, NFS 2002:26, respektive NFS 2001:11. I IED återfinns dessa bestämmelser i kapitel III–V. Naturvårdsverket har fått i uppdrag att genomföra nödvändiga ändringar som följer av att nya anläggningar upptagits i bilaga I till IED. Det ingår alltså inte i utredningens uppdrag att lämna förslag på ändringar avseende de anläggningar som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

Undantag för forsknings- och utvecklingsverksamhet

Från miljöbalkens tillämpningsområde görs inte undantag för forskningsverksamhet. För avfallsförbränningsanläggningar finns däremot ett undantag för experimentanläggningar som används för forsk-

ning, utveckling och provning i syfte att förbättra förbränningsprocessen förutsatt att anläggningen behandlar mindre än 50 ton avfall per år. (4 § andra stycket förordningen om avfallsförbränning). Vid genomförandet av IPPC-direktivet i svensk rätt infördes inte något undantag för forskningsverksamhet. Utredningen ser inte att miljöbalkens reglering hindrar att sådan verksamhet kan bedrivas. Även under IED bör sådan verksamhet kunna bedrivas. Ett undantag formulerat i enlighet med art. 2.2. kan leda till gränsdragningsproblem och utgöra en möjlighet att komma undan ett helt regelverk. Då utredningen inte fått några direkta indikationer om att forskningsverksamhet försvåras till följd av IED finns därför i dagsläget inte skäl att införa ett undantag i enlighet med art. 2.2 IED. I den mån särskilda villkor behövs under en tid då ny teknik prövas kan prövotidsinstitutet användas genom att den slutliga villkorsbestämningen skjuts upp.

3.3. Definitioner

Utredningens bedömning: Flertalet av definitionerna i IED har

inte ändrats jämfört med IPPC-direktivet och kräver inte någon ändring av svensk rätt. För att genomföra IED görs bedömningen att det inte heller behövs särskilda legaldefinitioner av vad som menas med verksamhetsutövare, anläggning, tillstånd, generella bindande regler, mark, miljötillsyn och ny teknik. Utredningen anser att begreppet farliga ämnen inte bör införas i svensk rätt.

Utredningens förslag: Vissa av definitionerna i IED får bety-

delse för utformningen av svenska bestämmelser och bör komma till uttryck i författningstexten. De begrepp som föreslås införas i svensk rätt är BAT-referensdokument, BAT-slutsatser och statusrapport.

I art. 3 IED ges ett antal definitioner som enbart gäller vid tillämpningen av direktivet. I följande avsnitt analyseras behovet av att införa legaldefinitioner i svensk rätt.

Art. 3.24–3.47 berör delar av IED som omfattas av Naturvårdsverkets uppdrag varför betänkandet ej tar upp frågan om dessa definitioner bör genomföras.

3.3.1. Definitioner vilka inte har ändrats jämfört med IPPCdirektivet

Många av definitionerna har inte ändrats jämfört med IPPC-direktivet. Definitionerna för ämne (art. 3.1), förorening (art. 3.2), utsläpp (art. 3.4), gränsvärde för utsläpp (art. 3.5) miljökvalitetsnorm (art. 3.6), väsentlig ändring (art. 3.9), bästa tillgängliga teknik (art. 3.10), allmänheten (art 3.16), den berörda allmänheten (art. 3.17) och fjäderfä (art. 3.23) är desamma som följer av IPPC-direktivet. Överväganden beträffande dessa begrepp har redan gjorts vid genomförandet av IPPC-direktivet och nu krävs följaktligen inte någon ändring i svensk rätt.

3.3.2. Definition av anläggning

Art 3.3 IED innehåller en definition av begreppet anläggning. Anläggning definieras där som

en fast, teknisk enhet inom vilken en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I eller i del 1 i bilaga VII bedrivs, liksom all annan därmed förknippad verksamhet på samma plats som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som anges i dessa bilagor och som kan påverka utsläpp och föroreningar.

Bestämmelsens materiella innehåll överensstämmer med art. 2.3 i IPPC-direktivet. Anläggning definieras där som

en fast, teknisk enhet där en eller flera av de verksamheter som anges i bilaga I bedrivs, liksom all annan därmed förknippad verksamhet som tekniskt sett är knuten till de verksamheter som bedrivs på platsen och som kan påverka utsläpp och föroreningar.

Vad som är ändrat i IED är hänvisningen till direktivets bilagor (bilaga I och del 1 av bilaga VII). Del 1 av bilaga VII anger tekniska bestämmelser för anläggningar och verksamhet som använder organiska lösningsmedel. Vidare har bestämmelsen förtydligats så att det tydligare framgår att en anläggning är en fast, teknisk enhet inom vilken en eller fler av de verksamheter som anges i nämnda bilagor bedrivs. Detta innebär att en anläggning är summan av aktiviteter nämnda i bilaga I och del 1 av bilaga VII och all annan därmed förknippad verksamhet, förutsatt att dessa aktiviteter bedrivs i en fast teknisk enhet.

Av dokument framtagna av EU-kommissionen (kommissionen) med vägledning för tolkningen av anläggningsdefinitionen i art. 2.3 i IPPC-direktivet framgår att bestämmelsen ska tolkas på sätt som nu klart framgår av art. 3.3 IED. Justeringen av art. 3.3 har således tydliggjort den tidigare oklarheten i IPPC-direktivet. (se Guidance on Interpretation of ”Installation” and ”Operator” for the Purposes of the IPPC Directive1). Den svenska språkversionen av art. 2.3 i IPPC-direktivet angav att anläggning är en fast teknisk enhet jämte all annan därmed förknippad verksamhet (jmf den tyska språkversionen som språkligt sett överensstämmer med hur IPPC-direktivet är avsett att tolkas ”eine ortsfeste technische Einheit, in der eine oder mehrere der in Anhang I genannten”).

Svensk rätt

Begreppet anläggning används i flertalet av artiklarna i IED och får betydelse för bl.a. tillståndskravet (art. 4) och vid nedläggning av verksamhet (art. 22). I IED används både begreppen verksamhet och anläggning utan att det anges någon legaldefinition av begreppet verksamhet.

Enligt miljöbalken utgör användning av en anläggning miljöfarlig verksamhet (9 kap. 1 §). Om denna användning orsakat en miljöskada utgör det definitionsmässigt en föroreningsskada (10 kap. 1 §). Vid genomförandet av IPPC-direktivet infördes inte någon legaldefinition av begreppet anläggning i miljöbalken. Men anläggningsbegreppet, i huvudsak motsvarande IPPC-direktivet, finns i bl.a. 1 kap. 2 § lag (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Miljööverdomstolen har anfört att begreppet anläggning får anses betyda att någon åtgärd av teknisk natur har vidtagits för att möjliggöra den avsedda verksamheten (MÖD 2004:59 och 2005:37). Enbart det förhållandet att en verksamhet har bedrivits med viss varaktighet kan inte medföra att en anläggning inrättats. Domstolen anförde dock att räckvidden av begreppet anläggning är något oklar varför miljösanktionsavgift inte kunde åläggas för underlåtenhet att göra anmälan med hänvisning till legalitetsprincipen (se även MÖD 2002:36). Att det inte är helt lätt att avgöra om vad som utgör en anläggning i framgår av Högsta domstolens avgörande om tillstånd till utvidgning av en kraftvärmeanläggning (Gävle Kraftvärme). I målet in-

1http://ec.europa.eu/environment/air/pollutants/stationary/ippc/pdf/installation_guidance.pdf

hämtades ett förhandsavgörande från EU-domstolen som slog fast att om en anläggning består av flera värmepannor ska varje värmepanna med tillhörande utrustning anses utgöra en separat anläggning (NJA 2009 s. 194).

Miljöbalken utgår främst från verksamhetsbegreppet. Enligt miljöbalksutredningen är verksamhet det vedertagna begreppet för att ange det mänskliga handlande som faller inom balkens tilllämpningsområde (SOU 1996:103, del 1, s. 230). Balkens verksamhetsbegrepp är dock inte helt entydigt eftersom begreppet enligt 9 kap. endast omfattar fasta störningskällor till skillnad från betydelsen av verksamhet enligt 2 kap. miljöbalken (Michanek och Zetterberg, Den svenska miljörätten, 2 uppl., s. 115).

Eftersom verksamhet är det vedertagna begreppet i miljöbalken har utredningen valt att i författningsförslaget använda detta begrepp och ”område där verksamheten bedrivs” i stället för ”anläggningens område”. Det har framförts kritik mot att det kan anses som en överimplementering av direktivet om bestämmelserna inte hänförs till begreppet anläggning. Främst har uttryckts en oro för att djurhållande anläggningar som omfattas av IED ska bli skyldiga att vidta åtgärder vid nedläggning och utföra periodiska kontroller av åkermark. Djurhållande verksamheter torde sällan ge upphov till betydande förorening varför åtgärder vid nedläggning i de flesta fall inte kommer att krävas för sådana verksamheter. Om gödsling sker på åkermark som används för växtodling torde det sällan vara något som ingår i den djurhållande verksamheten som sådan. Det är därför svårt att se att åkermarken skulle räknas in i verksamhetens område. Hanteringen av stallgödsel är såvitt gäller den djurhållande verksamheten för vilken tillstånd krävs enligt IED, en fråga om hantering av gödsel inom byggnaderna där djuren hålls, lagring samt hur gödslet senare hanteras (se avsnitt 4.5.4 och 7.4 vad gäller krav på periodiska kontroller och upprättande av statusrapport). Omfattningen av såväl en verksamhet som en anläggning beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

Det har anförts att verksamhetsbegreppet är vidare än begreppet anläggning. Enligt anläggningsdefinitionen i IED kan dock flera verksamheter bedrivas inom en anläggning. Det finns även en bestämmelse i 14 § NFS 2001:11 om anläggningar med flera verksamheter. Enligt denna bestämmelse kan i en anläggning bedrivas två eller flera verksamheter; det krävs dock att dessa är tekniskt knutna till varandra.

Eftersom Sverige har en integrerad miljölagstiftning där begreppet anläggning förekommer på flera olika ställen är det svårt att införa en särskild definition för vissa anläggningar. Svensk rätt uppfyller kraven för tillståndsplikt och reglering av gränsvärden för utsläpp i villkor m.m. för IED-anläggningar. Slutsatsen är således att begreppet anläggning inte behöver definieras i författning och att hinder inte möter mot att man även fortsättningsvis använder begreppet verksamhet utan att detta innebär någon överimplementering.

3.3.3. Definition av tillstånd

I art. 2.9 i IPPC-direktivet definieras tillstånd som

ett eller flera skriftliga beslut eller en del härav, varigenom tillstånd meddelas att driva en anläggning eller delar därav på vissa villkor som säkerställer att anläggningen uppfyller kraven i detta direktiv. Ett tillstånd kan gälla för en eller flera anläggningar eller delar därav som är belägna på samma plats och drivs av samma verksamhetsutövare.

Definitionen för tillstånd i art. 3.7 IED är ändrad på så sätt att tillstånd definieras som

ett skriftlig godkännande att driva en anläggning eller förbränningsanläggning, avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning eller delar därav.

Svensk rätt

Enligt svensk rätt krävs att verksamhetsutövaren ansöker om tillstånd eller lämnar in en anmälan (9 kap. 6 § miljöbalken samt 2, 5 och 21 §§ förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd). Utgångspunkten när krav på tillstånd respektive anmälan ställs är de effekter som utsläppen från olika verksamheter har på omgivningen. Mark- och miljödomstolar prövar de frågor om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som angetts som A-verksamheter i bilaga till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer prövar B-verksamheter. Tillståndsärenden av mindre omfattning, exempelvis för enskilda avloppsanordningar enligt 13 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, prövas av kommunala nämnder. Bilagan till förordningen anger vilka verksamheter som är tillståndspliktiga,

respektive anmälningspliktiga. I prop. 2005/06:182 s. 133 diskuteras vad som ryms i uttrycket tillstånd. Regeringen konstaterar följande.

Att bedöma tillståndsfrågan utan att samtidigt beakta de villkor som är nödvändiga för att det skall vara möjligt att ge ett tillstånd måste anses uteslutet. Villkoren utgör förutsättningen för att verksamhet skall få bedrivas enligt tillståndet. Med tillstånd måste alltså förstås inte enbart att en verksamhet har fått ett tillstånd utan givetvis hela den reglering som kommer till uttryck i tillståndet, dvs. de villkor eller bestämmelser som tillståndet består av.

Även om det av IPPC-direktivets definition av begreppet tillstånd tydligare framgår att tillstånd ges på vissa villkor är det tydligt att begreppet tillstånd enligt svensk rätt innefattar de villkor som utgör förutsättning för tillståndet.

Tillståndsdefinitionen får betydelse för genomförande av art. 4 IED enligt vilken ingen anläggning som omfattas av direktivet får bedrivas utan tillstånd. Med den vida definitionen av tillstånd som ges i direktivet behöver någon legaldefinition inte införas i svensk rätt då den svenska nationella regleringen redan uppfyller direktivets krav.

3.3.4. Definition av generella bindande regler

Generella bindande regler definieras i art. 3.8 IED som

gränsvärden för utsläpp eller andra villkor, på åtminstone sektorsnivå, som antas i syfte att direkt användas för fastställande av tillståndsvillkor.

Denna definition har betydelse för genomförande av art. 6 och 17 IED (se avsnitt 3.6 och 4.7). Definitionen är ny även om möjligheten för medlemsstaterna att välja att fastställa vissa skyldigheter genom generella bindande regler även finns i art. 9.8 i IPPCdirektivet.

Svensk rätt

Begreppet generella bindande regler eller föreskrifter har en allmänt vedertagen betydelse. Det finns därför inte behov av att införa en legaldefinition.

3.3.5. Definition av ny teknik

Ny teknik definieras i art. 3.14 IED som

en ny teknik för en industriell verksamhet som, om den utvecklas kommersiellt, skulle kunna medföra antingen en högre generell miljöskyddsnivå eller åtminstone samma miljöskyddsnivå och större kostnadsbesparing än befintlig bästa tillgängliga teknik.

Denna definition är central för genomförande av art. 27 IED som kräver att medlemsstaterna ska främja utvecklingen och tillämpningen av ny teknik. Bestämmelsen har också betydelse för möjligheten att göra tillfälligt undantag från kraven på att följa BATslutsatserna vid fastställande av utsläppsgränsvärden enligt art. 15.5 IED.

Svensk rätt

Att främja teknikutvecklingen på sätt som krävs enligt art. 27 IED är en politisk fråga och inte främst en lagstiftningsfråga. Med anledning av att utredningen inte föreslår att en bestämmelse motsvarande art. 15.5 införs i svensk rätt aktualiseras ej behovet av legaldefinition (se avsnitt 4.6).

3.3.6. Definition av verksamhetsutövare

I art. 2.13 i IPPC-direktivet definieras verksamhetsutövare som

varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en anläggning eller, om det finns bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen, varje person som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens tekniska funktionssätt.

Definitionen av verksamhetsutövare i art. 3.15 IED är justerad på så sätt att den lyder enligt följande.

varje fysisk eller juridisk person som helt eller delvis driver eller kontrollerar en anläggning eller förbränningsanläggning, avfallsförbränningsanläggning eller samförbränningsanläggning eller, om det finns bestämmelser om detta i den nationella lagstiftningen, varje person som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens funktionssätt.

I andra direktiv, t.ex. art. 2.6 miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG), art. 3.3 Seveso II-direktivet (96/82/EG), och art. 3 f handelsdirektivet (2003/87/EG)) finns snarlika definitioner av begreppet verksamhetsutövare. Någon enhetlig definition existerar inte och EU-domstolen har ännu inte rett ut detta begrepp i sin praxis.

Den som ”helt eller delvis driver eller kontrollerar”

Vad gäller första delen av definitionen av verksamhetsutövare så skiljer sig IED från IPPC genom att definitionen i IED innehåller tillägget ”eller delvis”. Detta tillägg får endast betydelse för det fall att Sverige väljer att genomföra art. 4.3. Eftersom utredningen inte finner skäl att genomföra denna bestämmelse i svensk rätt saknar tillägget betydelse för Sveriges genomförande av IED (se avsnitt 3.4.2).

Vad gäller skrivningen ”driver eller kontrollerar” överensstämmer denna materiellt sett med miljöansvarsdirektivets definition, vilket i IPPC-direktivet anges som ”driver eller innehar”. I den engelska versionen av IPPC-direktivet anges detta som ”operates or controls” och den franska versionen ”exerce ou contrôle”. Den engelska och franska versionen av IED innehåller ingen ändring jämfört med IPPC-direktivet. Rent språkligt synes således inte definitionen av verksamhetsutövare i IED ha ändrats. En jämförelse av språkversionerna av Seveso II-direktivet (96/82/EG) visar att det svenska begreppet ”driver eller innehar” stämmer överens med den engelska versionen ”operates or holds” respektive ”exploite ou détient” i den franska. Den slutsats som kan dras av detta är att någon materiell ändring av verksamhetsutövarbegreppet inte är avsedd varför något genomförande i svensk rätt avseende kontrollbegreppet inte ska behövas. Det finns ändå skäl att något belysa verksamhetsutövarbegreppet i svensk rätt.

Verksamhetsutövarbegreppet enligt svensk rätt

I miljöbalken finns inte någon för hela balken gällande definition av begreppet verksamhetsutövare. När det gäller förorenade områden finns dock en definition i 10 kap. 2 §. Verksamhetsutövare definieras där enligt följande.

Den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som har bidragit till en föroreningsskada eller allvarlig miljöskada (verksamhetsutövaren) är ansvarig för det avhjälpande som skall ske enligt bestämmelserna i detta kapitel.

En snarlik definition finns i 2 a § första stycket i lag om handel med utsläppsrätter. Där definieras verksamhetsutövare enligt följande.

Med verksamhetsutövare avses i denna lag varje fysisk eller juridisk person som driver en verksamhet eller innehar en anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift.

En definition av verksamhetsutövare finns även i 2 § i den s.k. Sevesolagen (lag (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor). Verksamhetsutövare definieras där som

varje fysisk eller juridisk person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.

För att förhindra att säkerhetsbestämmelserna ska kunna kringgås genom att en verksamhet delas upp i flera dotterbolag för att man vill undvika att mängderna farliga ämnen i de olika verksamheterna räknas samman, gjordes ett tillägg i definitionen så att koncernledningen vid samlokaliserade dotterbolag räknas som verksamhetsutövare (prop. 1998/99:64 s. 37).

Definitionen av verksamhetsutövare i Sevesolagen ger således uttryck för att den som är överordnat ansvarig för en verksamhet också, vid sidan av den som faktiskt driver verksamheten, är att betrakta som verksamhetsutövare och därmed bör kunna ges ett offentligrättsligt ansvar för miljöskyddsåtgärder. I kommentaren till 9 kap. miljöbalken hänvisas till Sevesolagen för vägledning i frågan om vem som ska anses vara verksamhetsutövare enligt miljöbalken (Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, suppl. 6, juni 2007, s. 9:7).

Genomförandet av IPPC-direktivet medförde inte någon ändring i det svenska regelverket vad gäller verksamhetsutövarbegreppet. I förarbetena diskuteras inte frågan om införande av en generell definition av verksamhetsutövarbegreppet på annat sätt än att det

konstateras att det är särskilt viktigt att tillämpningsområden och grundläggande definitioner i de svenska reglerna överensstämmer med de i EG-rätten (prop. 1997:98:45, del 1, s. 198).

Inte heller genomförandet av miljöansvarsdirektivet medförde att det intogs en generell definition av begreppet verksamhetsutövare. Frågan diskuterades av Miljöansvarsutredningen som föreslog att miljöbalkens begrepp i 10 kap. 2 § skulle kompletteras med miljöansvarsdirektivets kontrollbegrepp för sådana skador som omfattas av direktivet (SOU 2006:39 s. 101 ff.). Miljöansvarsutredningen drog slutsatsen att det inte i vare sig förarbeten eller rättspraxis fanns något starkt stöd för att verksamhetsutövarbegreppet i miljöbalken har en så vid tillämpning att det även omfattar miljöansvarsdirektivets kontrollansvar. Flera remissinstanser kritiserade förslaget och anförde att det var olämpligt att i lagtexten ha två olika verksamhetsutövarbegrepp beroende på hur allvarlig miljöskadan är. Regeringen höll heller inte med om Miljöansvarsutredningens slutsats. Regeringen konstaterade i stället att av den sparsamma praxis som fanns i frågan om tolkningen av verksamhetsutövarbegreppet i 10 kap. kunde inte slutsatsen dras att det som i miljöbalken avses med en verksamhetsutövare är oförenligt med eller omfattar en snävare personkrets än miljöansvarsdirektivet. Regeringen fann alltså att det inte behövdes en särskild definition i lagtexten av vad som menas med en verksamhetsutövare och överlämnade till domstolarna att uttolka begreppet (prop. 2006/07:95 s. 55 ff.).

Vem som ska betraktas som verksamhetsutövare har diskuterats i rättspraxis inom ramen för både 9 och 10 kap. miljöbalken (se bl.a. KN 1/92, B 15/95 och 14/97, MÖD 2005:64 och MÖD 2010:23). Det avgörande för verksamhetsutövaransvaret har i praxis varit vem som faktiskt och rättsligt har möjlighet att ingripa. I flertalet fall står det klart vem som är verksamhetsutövare men begrepp kan också vålla problem vid tillämpningen. I rättsfallet MÖD 2005:64 konstaterade Miljööverdomstolen att verksamhetsutövarbegreppet är problematiskt och förhållandena i det enskilda fallet är av stor betydelse. Eftersom det är ett central begrepp i flera av bestämmelserna i miljöbalken anser utredningen att det möjligen bör övervägas om en generell definition ska införas i balken för att skapa ett tydligare regelverk. En sådan ändring kräver dock en mycket noggrann genomgång, vilket det inte finns utrymme för inom ramen för denna utredning.

För frågan om genomförandet av begreppet verksamhetsutövare enligt IED är utredningens slutsats att rättspraxis visar att ett kon-

trollansvar har tolkats in i begreppet faktisk och rättslig möjlighet. Att införa en definition av verksamhetsutövare som endast skulle gälla IED-anläggningar är inte lämpligt, då detta riskerar att skapa ett mer inkonsekvent och svårtillämpligt system för miljöfarliga verksamheter. Mot bakgrund härav finns inte skäl för utredningen att föreslå en ny definition av begreppet verksamhetsutövare.

Den andra, utvidgade delen av definitionen

Den andra, utvidgade delen av definitionen av begreppet verksamhetsutövare stadgar att med verksamhetsutövare kan även avses varje person som har givits rätten att fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på anläggningens funktionssätt. Denna del är dock fakultativ och beroende på hur nationell rätt är utformad. Eftersom svensk rätt inte innehåller någon sådan bestämmelse behöver den sista delen av definitionen inte beaktas vid direktivets genomförande i svensk rätt.

3.3.7. Definition av farliga ämnen

I art. 3.18 IED definieras farliga ämnen genom en hänvisning till art. 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering märkning och förpackning av ämnen och blandningar (CLP-förordningen). Där definieras farliga ämnen som.

Ett ämne eller en blandning som uppfyller kriterierna för fysikaliska faror, hälsofaror eller miljöfaror enligt delarna 2–5 i bilaga I är farlig(t) och ska klassificeras med avseende på respektive faroklass enligt den bilagan. När faroklasserna, i bilaga I, är indelade efter exponeringsväg eller typ av effekter ska ämnet eller blandningen klassificeras i enlighet med en sådan indelning.

Definitionen har betydelse för genomförandet av bestämmelser om utförande av periodiska kontroller (art. 14.1 e)) och nedläggning av verksamhet (art. 22).

Svensk rätt

Begreppet ”farliga ämnen” finns i svensk rätt. Enligt 5 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälso-skydd är det förbjudet att utan tillstånd enligt miljöbalken anlägga eller driva en miljöfarlig verksamhet i de fall farliga ämnen ingår eller avses ingå i verksamheten. Avdelning 4 i bilagan till förordningen innehåller en förteckning över farliga ämnen. Denna lista baseras på Seveso II-direktivet (96/82/EG). Begreppen farliga ämnen i IED jämfört med Seveso II-direktivet synes inte fullt ut överensstämma. Mot bakgrund härav går inte begreppet som det införts i avdelning 4 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd att använda för genomförandet av IED.

Hänvisningen i IED till CLP-förordningen gör vidare begreppet farliga ämnen mycket svårt att ta till sig för de tillämpande myndigheterna. Bilagan till CLP-förordningen är ett drygt 1 300 sidor långt dokument med ett mycket tekniskt komplicerat innehåll. Att använda definitionen av farliga ämnen i IED som utgångspunkt skulle skapa ett mycket svårtillämpat regelverk. Utredningen har bl.a. mot denna bakgrund valt att inte införa någon legaldefinition av begreppet farliga ämnen för att genomföra IED (se övriga överväganden i avsnitt 7.4).

3.3.8. Definition av mark och grundvatten

Grundvatten definieras i art. 3.20 IED genom en hänvisning till art. 2.2. i ramdirektivet för vatten 2000/60/EG. Mark definieras i art 3.21 som

det översta lagret av jordskorpan mellan berggrunden och ytan. Marken består av mineralpartiklar, organiskt material, vatten, luft och levande organismer.

Denna nya definition har betydelse för genomförande av art. 14, 16, 22 IED. Detsamma gäller för definitionen av grundvatten. Som exempel kan nämnas att statusrapporten enligt art. 22.2 ska innehålla den information som är nödvändig för att fastställa föroreningsstatusen i mark och grundvatten. Enligt art. 16.2 ska periodiska kontroller av mark genomföras minst vart tionde år och minst vart femte år beträffande grundvatten.

Beträffande begreppet mark kan en intressant jämförelse göras med miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG). I detta direktiv, som behandlar föroreningsskador på mark och vatten definieras vatten. Någon uttrycklig definition av mark ges dock inte. Markskador definieras i miljöansvarsdirektivet som markförorening genom införande av ämnen m.m. i, på eller under mark. Någon definition av begreppet mark infördes inte i svensk rätt vid genomförandet av miljöansvarsdirektivet. Definitionen av markskada kan sägas preciseras i IED genom precisering till översta lagret av jordskorpan.

Svensk rätt

Grundvatten är definierat i 3 § förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön och det krävs inte någon ändring av svensk rätt för genomförandet av IED.

Vad beträffar begreppet mark visar en genomgång av rättspraxis att begreppet har tillämpats i enlighet med definitionen. Två rättsfall som berör frågan vad som är mark är MÖD 2010:10 och MÖD 2010:11. Målen gällde frågan om reglerna i 10 kap. miljöbalken var tillämpliga på industriområden där utfyllnad skett med avfall. Miljööverdomstolen anförde i dessa fall att förorening med fasta ämnen eller fast material i mark inte bör ses annorlunda än förorening med motsvarande material i sediment eller vatten. Miljööverdomstolen hänvisade här till tidigare domar (MÖD 2003:127 och MÖD 2006:36) där domstolen funnit att föroreningar i sediment utgör förorenade områden på vilka 10 kap. miljöbalken är tillämpligt.

En avsaknad av legaldefinition bör inte heller innebära några praktiska problem vid de krav på kontroll av förorening som direktivet ställer upp. I praktiken tas prover i ”marken”, dvs. mellan yta och berggrund. Provtagningar i berggrunden avser prov av grundvatten. Mot denna bakgrund finner utredningen inte skäl att införa en legaldefinition av ordet mark i svensk rätt.

3.3.9. Definition av miljötillsyn

Till skillnad från IPPC-direktivet innehåller IED bestämmelser om tillsyn. Det ska finnas ett system för miljötillsyn som ska omfatta undersökning av relevanta miljöeffekter från de berörda anläggningarna. Miljötillsyn definieras i art 3.22 IED som

alla åtgärder (inklusive tillsyn på plats samt kontroll av utsläpp, interna rapporter, uppföljningsdokument, egen övervakning, använda tekniker och tillfredsställande miljöledning för anläggningen) som vidtas av en behörig myndighet eller för dennas räkning för att kontrollera och främja att anläggningarna uppfyller tillståndsvillkoren och, vid behov, för att övervaka deras miljökonsekvenser.

Denna nya definition har betydelse för genomförande av art. 21 och 23 IED.

Svensk rätt

I svensk rätt görs en åtskillnad mellan den myndighetsutövande tillsynen, ”operativ tillsyn”, och förebyggande och stödjande åtgärder, ”tillsynsvägledning”. Begreppen definieras i 1 kap. 3 § miljötillsynsförordningen (2011:13). Tillsynsvägledning definieras som utvärdering, uppföljning och samordning av den operativa tillsynen samt stöd och råd till de operativa tillsynsmyndigheterna. Det är Naturvårdsverket som enligt 3 kap. 2 § nämnda förordning har det centrala ansvarat för tillsynsvägledning i frågor som avser tillämpningen av 26 och 30 kap. miljöbalken. Operativ tillsyn definieras som tillsyn som utövas direkt gentemot den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtar eller har vidtagit en åtgärd. Denna del av tillsynsarbetet sköts främst av länsstyrelserna och kommunerna. Hur det operativa tillsynsansvaret är fördelat följer av 2 kap. miljötillsynsförordningen. Syftet med tillsynen är enligt 26 kap. 1 § miljöbalken att säkerställa balkens mål att uppnå en hållbar utveckling och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. Det svenska tillsynsbegreppet omfattar alla åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar i syfte att uppnå en efterlevnad av miljöbalken och föreskrifter, tillståndsdomar och beslut som grundar sig på balken (prop. 1997/98:45, del 1, s. 493), vilket väl täcker direktivets definition. Vid genomförandet av direktivets bestämmelser om omprövning och översyn av tillstånd (art. 21) kommer tillsynsmyndigheterna att spela en stor roll. Utredningen föreslår dock inte någon

bestämmelse där begreppet miljötillsyn ingår. Mot denna bakgrund finns det inte något behov av en legaldefinition.

3.3.10. Definitioner av BAT-referensdokument, BAT-slutsatser och utsläppsnivåer som motsvarar BAT

Definitionen i art. 3.10 IED av BAT är i stort sett identisk med art. 2.12 IPPC. Art. 3.10 IED innehåller dock en ny referens till ”andra tillståndsvillkor”, vilket måste avspeglas i nationell rätt. Ändringen jämfört med IPPC innebär att BAT ska utgöra grunden för begränsningsvärden för utsläpp och andra tillståndsvillkor, vilket får betydelse för genomförandet av art. 14 IED.

För att fastställa BAT och för att begränsa obalanserna inom EU i fråga om industriella verksamheters utsläppsnivåer ska BATreferensdokument utarbetas, revideras och, vid behov, uppdateras genom informationsutbyte med berörda parter. BAT-referensdokument definieras i art. 3.11 IED som

ett dokument som är resultatet av det informationsutbyte som anordnats i enlighet med artikel 13 och som upprättats för angivna verksamheter och som framför allt beskriver tillämpad teknik, aktuella utsläpp och förbrukningsnivåer, teknik som beaktats för fastställandet av bästa tillgängliga teknik samt BAT-slutsatser och eventuell ny teknik, med särskilt beaktande av de kriterier som anges i bilaga III.

BAT-referensdokumentens viktigaste delar kallas BAT-slutsatser och antas genom kommittéförfarande. BAT-slutsatserna ska ligga till grund för fastställande av tillståndsvillkor. BAT-slutsatser definieras i art. 3.12 IED som

ett dokument som innehåller de delar av ett BAT-referensdokument där slutsatserna om bästa tillgängliga teknik fastställs, en beskrivning av denna, information för att bedöma dess tillämplighet, utsläppsnivåer som hänger samman med den bästa tillgängliga tekniken, kontroll som hänger samman med denna, förbrukningsnivåer som hänger samman med denna och vid behov relevanta åtgärder för avhjälpande av föroreningsskada på platsen.

Avsikten med IED är att förstärka tillämpningen av BAT. Den nya definitionen av BAT-slutsatser är central för genomförande av art. 14 och 15 IED och behöver därför införas i svensk rätt. Utgångspunkten är att tillståndsmyndigheten ska sätta begränsningsvärden för utsläpp som garanterar att utsläppen under normala driftsförhållan-

den inte är högre än de utsläppsgränser som motsvarar BAT enligt BAT-slutsatserna. Utsläppsnivåer som motsvarar BAT definieras i art. 3.13 IED som

de utsläppsnivåer som erhålls under normala driftsförhållanden med användning av en bästa tillgänglig teknik eller en kombination av flera bästa tillgängliga tekniker, såsom de beskrivs i BAT-slutsatserna, uttryckta som ett genomsnitt under en bestämd tidsperiod, under specificerade referensförhållanden.

Denna nya definition är också central för genomförande av art. 14 och 15 IED. Definitionen säger dock inte något mer än vad som följer av direktivets regler om fastställande av begränsningsvärden för utsläpp. Dessa regler föreslås införas i en ny förordning kallad industriutsläppsförordningen, som enbart gäller för IED-anläggningar. Det behövs därför inte en särskild legaldefinition av begreppet. I nämnd förordning införs även en definition av BATslutsatser med en hänvisning till BAT-referensdokumenten.

3.3.11. Definition av statusrapport

För att säkerställa att driften av en anläggning inte försämrar kvaliteten hos mark och grundvatten inför direktivet ett krav på verksamhetsutövaren att, innan anläggningen tas i drift eller ett tillstånd uppdateras för första gången efter direktivets ikraftträdande, upprätta en statusrapport för att fastställa områdets föroreningsstatus. Statusrapporten är tänkt som ett praktiskt redskap som möjliggör en kvantifierad jämförelse mellan områdets status enligt beskrivningen i rapporten respektive efter det att verksamheten slutligt upphört. Meningen är att man ska kunna konstatera om en betydande ökning av föroreningen av marken eller grundvattnet har ägt rum. Statusrapport definieras i art. 3.19 IED som

information om statusen i mark och grundvatten med avseende på förorening med relevanta farliga ämnen.

Denna nya definition är central för implementeringen av art. 12 och 22 IED och föreslås införas i 10 kap. 1 § miljöbalken.

3.4. Tillståndskrav

Utredningens bedömning: Svensk rätt uppfyller tillståndskravet

enligt art. 4.1 IED.

Utredningen ser inget behov av att utöka möjligheten till att meddela ett tillstånd för flera verksamhetsutövare.

För att säkerställa att föroreningar förebyggs och begränsas får en anläggning enligt art. 4.1 IED inte drivas utan tillstånd. I fråga om vissa anläggningar och verksamheter som använder organiska lösningsmedel krävs endast ett registreringsförfarande. Denna bestämmelse motsvaras av art. 4 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

IPPC-direktivets bestämmelse om skyldighet att ha tillstånd är genomförd i svensk rätt genom 9 kap. 6 § miljöbalken jämte förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd samt bilagan till denna (se prop. 1997/98:45, del 2, s. 112). De ändringar som blir nödvändiga till följd av den begränsade utvidgningen av tillämpningsområdet för s.k. IPPC-anläggningar omfattas av Naturvårdsverkets arbete varför hänvisning i denna del görs till verkets utredning.

3.4.1. Ett tillstånd för flera anläggningar som drivs av samma verksamhetsutövare

Art 4.2 IED ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att ett tillstånd ska gälla för två eller flera anläggningar eller delar därav som drivs av samma verksamhetsutövare på samma plats. Bestämmelsen, som är fakultativ, motsvarar sista meningen i art. 2.9 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Det är enligt svensk rätt möjligt för en verksamhetsutövare att ha ett tillstånd för flera anläggningar. Det är exempelvis vanligt när det gäller större kemiska industrier, där verksamheten bedrivs i ett

stort antal olika fabriker med större eller mindre tekniskt och miljömässigt samband. Det avgörande för tillståndets omfattning är att tillståndsprövning ska ske på ett sådant sätt att den samlade regleringen av utsläpp blir ändamålsenlig (se MÖD 2006:54). Någon särskild regel, motsvarande art. 4.2 IED behövs därför inte i svensk rätt.

3.4.2. Ett tillstånd för delar av en anläggning som drivs av olika verksamhetsutövare

Art. 4.3 IED ger medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att ett tillstånd ska gälla för flera delar av en anläggning som drivs av olika verksamhetsutövare.

Svensk rätt

Svensk rätt innehåller inte någon bestämmelse motsvarande art. 4.3 IED. Den närmaste bestämmelsen i svensk rätt finns i 16 kap. 8 § miljöbalken. Denna bestämmelse gör det möjligt för tillståndsmyndigheten att meddela ett gemensamt tillstånd eller skilda tillståndsbeslut med gemensamma villkor för olika verksamhetsutövare som bedriver olika verksamheter. Detta förutsätter dock att verksamhetsutövarna är överens samt att möjligheterna att uppfylla miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken ökar eller att fördelar från hälso- och miljösynpunkt uppnås på något annat sätt. Ansvaret för att villkor uppfylls är solidariskt. Detta innebär att var och en av verksamhetsutövarna ska se till att villkoren följs.

Ett tillstånd för flera verksamhetsutövare blir ett inte alltför ovanligt resultat om en verksamhetsutövare – ofta efter det att tillståndet meddelats – bolagiserar olika underenheter. Det är inte heller ovanligt att en del av verksamheten överlåts. I sådant fall träder den nya aktören in i befintligt tillstånd i den del som rör aktuell anläggning. Hur tillståndsfrågor då ska hanteras parterna emellan får regleras i avtalet mellan dem. I allmänhet är det dock inte önskvärt att ha gemensamma tillstånd för olika verksamhetsutövare och det är sällsynt att en gemensam ansökan görs.

Art. 4.3 IED är i likhet med art. 4.2 fakultativ och behöver således inte genomföras i nationell rätt. Att tillåta ett mer omfattande gemensamt verksamhetsutövaransvar medger visserligen

större flexibilitet, men en sådan bestämmelse riskerar att försvåra arbetet för tillsynsmyndigheten på grund av att ansvarsförhållandet kan bli oklart. Vidare uppstår problem vid utkrävande av det straffrättsliga ansvaret som kan följa på villkorsbrott. Utredningen ser därför inget behov av att utöka möjligheten till gemensamt verksamhetsutövaransvar i svensk rätt.

3.5. Meddelande av tillstånd

Utredningens bedömning: Svensk rätt uppfyller kraven i art. 5

IED angående samordning av tillståndsförfaranden och beaktande av uppgifter som framkommit i miljökonsekvensbeskrivningen.

Art. 5 IED innehåller allmänna bestämmelser för meddelande av tillstånd och krav på samordning samt användande av uppgifter som framkommit vid tillämpning av MKB-direktivet (85/337/EEG).

Art. 5.1. IED reglerar meddelande av tillstånd. Bestämmelsen motsvarar art. 8 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Bestämmelser om tillstånd i svensk rätt följer av 9 kap. 6 § miljöbalken samt förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd och bilagan till denna förordning. Någon ändring i svensk rätt är således inte nödvändig för att genomföra art. 5.1 IED.

3.5.1. Åtgärder för samordning

Enligt art. 5.2 IED ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att se till att tillståndsvillkoren och förfarandena för meddelande av tillstånd är samordnade när flera behöriga myndigheter eller verksamhetsutövare medverkar eller flera tillstånd meddelas. Bestämmelsen ska garantera effektiviteten i det samordnade förfaringssättet.

Motsvarigheten till art. 5.2 återfinns i IPPC-direktivet, art. 7. Enligt ett ej publicerat dokument producerat av DG Environment (Transposition checklist for directive 2010/75/EU on industrial emissions (integrated pollution prevention and control)) är bestäm-

melserna identiska. Detta är dock inte helt korrekt eftersom IED innehåller ett tillägg för krav på samordning för det fall flera verksamhetsutövare medverkar. Direktivet ger emellertid medlemsstaterna valmöjlighet att införa ett tillstånd för flera verksamhetsutövare. Det krävs följaktligen samordning endast om medlemsstaten valt att införa en sådan möjlighet i nationell lagstiftning.

Svensk rätt

I svensk rätt finns bestämmelser som understryker vikten att myndigheter samarbetar för att uppnå största kostnadseffektivitet genom att undvika dubbelarbete och på bästa sätt se till att miljöbalkens syften uppnås. I 26 kap. 6 § miljöbalken uppställs krav på samarbete mellan myndigheter i fråga om tillsyn. Enligt 6 kap. 22 § miljöbalken ska myndigheter och kommuner sträva efter att samordna arbete med miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar. En allmän regel om skyldighet att samarbeta mellan de förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen finns även i 6 § myndighetsförordningen (2007:515). Enligt denna bestämmelse ska en myndighet verka för att genom samarbete med myndigheter och andra ta till vara de fördelar som kan vinnas för enskilda samt för staten som helhet.

En annan bestämmelse som underlättar samordningen och som gör miljöprövningen mer effektiv är 21 kap. 3 § miljöbalken. Paragrafen anger förutsättningarna för mark- och miljödomstolarna att i ett sammanhang handlägga sådana mål och ärenden, som har samma sökande och som dessutom har ett samband med varandra. Kravet på att det ska vara samma sökande innebär att bestämmelsen inte medger handläggning av mål i en och samma rättegång när fråga är om två skilda verksamhetsutövare (Miljööverdomstolen beslut den 21 april 2008 i mål nr M 3160-08). För att mål ska kunna handläggas gemensamt spelar det ingen roll om målen eller ärendena ska prövas av mark- och miljödomstolen som första eller som andra instans. De kan ändå prövas i ett sammanhang. Mark- och miljödomstolen kan dessutom förbehålla sig prövningen av ett ärende som ska prövas hos en länsstyrelse eller en kommun om ärendet bör handläggas tillsammans med ett mål eller ärende som handläggs av domstolen. En gemensam prövning av frågor enligt 28 kap. om tillträde och miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. lämnas som exempel i

motiven på när en gemensam handläggning bör kunna ske (prop. 1997/98:45, del 2, s. 233).

Föreligger inte processuella förutsättningar för en gemensam handläggning enligt 21 kap. 3 § kan en samordnad prövning av mål med skilda verksamhetsutövare behöva ske. Detta konstaterade Mark- och miljööverdomstolen i en dom den 15 november 2011 i mål nr M 5482-11. I detta fall hade två bolag vart för sig ansökt om tillstånd att uppföra och bedriva gruppstation för vindkraft under ett gemensamt namn. Till ansökningarna hade bifogats en gemensam miljökonsekvensbeskrivning. Domstolen anförde att eftersom det var olika sökande medgavs inte handläggning av mål i en och samma rättegång. Däremot skulle en samordnad prövning ske av den gemensamma miljöpåverkan som verksamheterna orsakade.

Är det fråga om två skilda verksamhetsutövare kan behovet av samordnad prövning även under vissa förutsättningar tillgodoses genom att gemensamma villkor eller tillstånd beslutas i enlighet med 16 kap. 8 § miljöbalken. Meddelar tillståndsmyndigheten ett gemensamt tillstånd för olika verksamhetsutövare med stöd av denna bestämmelse sker detta således genom en materiellt och processuellt samordnad prövning vid tillståndsmyndigheten.

När det gäller kravet på samordnad prövning då flera verksamhetsutövare medverkar har utredningen bedömt att det inte finns skäl för att införa en ökad möjlighet till att medge ett tillstånd för flera verksamhetsutövare enligt art. 4.3 IED (se avsnitt 3.4.2). Väljer Sverige att inte genomföra den fakultativa bestämmelsen i art. 4.3 IED krävs följaktligen inte någon uttrycklig samordningsbestämmelse för dessa fall. Ovanstående redogörelse visar således att den svenska regleringen uppfyller direktivets krav på ett samordnat förfaringssätt vid meddelande av tillstånd.

3.5.2. Koppling till MKB-direktivet

Art. 5.3 IED kopplar samman MKB-direktivet (85/337/EEG) och IED genom att ställa krav på att alla relevanta uppgifter som kommit in eller slutsatser som dragits till följd av tillämpning av art. 5–7 och 9 i MKB-direktivet granskas och används när tillstånd för en ny anläggning eller för en väsentlig ändring meddelas.

Nämnda artiklar i MKB-direktivet behandlar frågor om verksamhetsutövarens skyldigheter att lämna nödvändiga uppgifter (art. 5), möjligheter för berörda myndigheter och allmänheten att

få yttra sig och få tillgång till uppgifter (art. 6), informationslämning och samråd med andra medlemsstater om ett projekt kan antas medföra betydande påverkan på miljön i dessa medlemsstater (art. 7) och skyldigheten för tillståndsmyndigheten att låta allmänheten ta del av ett motiverat beslut att bevilja eller avslå en tillståndsansökan (art. 9).

Art. 5.3 IED är, med undantag av hänvisningen till art. 9 i MKBdirektivet, identisk med art. 9.2 i IPPC-direktivet. Det innebär att bestämmelsen redan ska vara genomförd i svensk rätt.

Svensk rätt

Systemet med miljökonsekvensbedömningar i svensk rätt säkerställer att sådana uppgifter som det hänvisas till i art. 9.2 IPPCdirektivet och art. 5.2 IED granskas och används. Av 6 kap. 1 § miljöbalken framgår att en miljökonsekvensbeskrivning alltid ska ingå som en del i ett beslutsunderlag vid prövning av tillståndspliktiga verksamheter. Miljökonsekvensbeskrivningen är kopplad till tillståndsansökan även genom bestämmelsen i 22 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken om ansökans innehåll. Den prövande myndigheten ska enligt 6 kap. 9 § miljöbalken ta ställning till om miljökonsekvensbeskrivningen uppfyller kraven i 6 kap.

Genom vår grundlagsskyddade offentlighetsprincip har var och en som huvudregel rätt att få ta del av relevanta handlingar i ett mål eller ärende. Bestämmelser om myndigheters och sakägares rätt till deltagande finns även i 6 kap.4 och 5 §§miljöbalken som reglerar samrådsförfarandet (se även 3 § förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar) (MKB-förordningen)). För att säkerställa att allmänheten ges tillfälle att ta del av miljökonsekvensbeskrivningar och ges tillfälle att yttra sig uppställs i 6 kap. 8 § miljöbalken krav på kungörelse (se även 12 § MKB-förordningen). Bestämmelser om kungörelse av tillståndsansökan finns i 19 kap. 4 § 1 och 22 kap. 3 § miljöbalken. Tillståndsansökan och miljökonsekvensbeskrivningen ska även hållas tillgängliga för allmänheten, som också ska beredas tillfälle att yttra sig över dessa innan målet eller ärendet prövas.

Domstolarna respektive prövande myndigheter har en skyldighet att se till att målen och ärendena är tillfredsställande utredda för att säkerställa att verksamheten uppfyller miljölagstiftningens kravregler (22 kap. 11 § andra stycket miljöbalken som omfattar mark-

och miljödomstolarna.)2. Denna s.k. officialprövning säkerställer också fullt ut genomförandet av art. 5.2 IED (prop. 1997/98:45, del 1 s. 295). Möjligheter för myndigheter och allmänheten att få komma till tals erbjuds också genom regler om myndigheters och domstolars skyldighet att i vissa fall hålla sammanträde eller huvudförhandling (19 kap. 4 §, 22 kap. 16 § och 23 kap.6 och 9 §§miljöbalken).

Vad gäller frågan om information vid gränsöverskridande verkningar stadgar 6 kap. 6 § miljöbalken skyldighet för en ansvarig myndighet i Sverige att informera motsvarande myndighet i ett grannland om en verksamhet eller åtgärd, som kan vålla en betydande miljöpåverkan där. Den ansvariga myndigheten i Sverige är enligt 9–10 §§ MKB-förordningen Naturvårdsverket. Verket ska enligt dessa bestämmelser fullgöra Sveriges skyldigheter enligt bl.a. art. 7 MKB-direktivet, art. 18 IPPC-direktivet och Esbokonventionen. 10 § första stycket 6 i MKB-förordningen behöver ändras genom att hänvisning i stället ska ske till art. 26 IED (se avsnitt 4.14). Statliga myndigheter som får kännedom om en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land ska enligt 11 § MKB-förordningen underrätta Naturvårdsverket om detta. Naturvårdsverket ska, förutom att informera det andra landets ansvariga myndighet om verksamheten eller åtgärden, även ge den berörda staten och den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om tillståndsansökan och miljökonsekvensbedömningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det svenska regelverket innehåller bestämmelser som motsvarar art. 5.2 IED varför någon författningsändring inte krävs.

3.6. Generella bindande regler

Utredningens bedömning: Enligt svensk rätt är det möjligt att

meddela generella föreskrifter i stället för att fastställa skyldigheter vid en individuell tillståndsprövning. Några författningsändringar föreslås därför inte i detta avsnitt.

2 Beträffande utredningsskyldigheten för Mark- och miljööverdomstolen se NJA 2010 s. 690.

Art. 6 IED ger medlemsstaterna möjlighet att fastställa skyldigheter för anläggningar, förbränningsanläggningar, avfallsförbränningsanläggningar och samförbränningsanläggningar i form av generella föreskrifter. Detta gäller under förutsättning att det inte påverkar skyldigheten att inneha ett tillstånd i enlighet med direktivet. Bestämmelsen motsvarar art. 9.8 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

I svensk rätt har regeringen genom 9 kap. 5 § miljöbalken givits ett bemyndigande att utfärda generella föreskrifter för att skydda människors hälsa och miljön samt för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. För att föreskriftsrätten ska kunna delegeras vidare till myndighet fordras att det föreligger särskilda skäl. Med stöd av 12 kap.8–10 §§miljöbalken har generella föreskrifter utfärdats för jordbruksverksamheter, som berör djurhållande anläggningar enligt punkten 6.6 i bilaga I till IED. Direktivets art. 17 reglerar medlemsstaternas möjlighet att föreskriva generella bindande regler för de verksamheter som förtecknas i bilaga I. För en mer utförlig redogörelse om möjligheten att utfärda generella föreskrifter enligt svensk rätt hänvisas till avsnitt 4.7.

Föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken har giltighet framför beslut av individuell karaktär, om föreskrifterna är strängare. En föreskrift bryter alltså igenom ett tillstånds rättskraft. Detta framgår av 24 kap. 1 § första stycket fjärde meningen miljöbalken. Som en konsekvens av detta har det införts en möjlighet att få dispens från föreskriften. Detta regleras i den förordning i vilken föreskriften finns införd. Föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. miljöbalken ingår inte i uppräkningen i 24 kap. 1 § miljöbalken. I utredningens uppdrag ingår att överväga om även föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap. miljöbalken ska bryta igenom ett tillstånds rättskraft (se avsnitt 6.8.2).

3.7. Tillbud och olyckor

Utredningens bedömning: De svenska reglerna lever upp till de

krav som ställs i direktivet avseende krav på underrättelse och vidtagande av åtgärder vid tillbud eller olyckor.

Art. 7 IED reglerar verksamhetsutövarens underrättelseskyldighet vid tillbud eller olyckor samt verksamhetsutövarens skyldighet att vidta åtgärder för att begränsa miljökonsekvenserna och för att förhindra ytterligare tillbud eller olyckor. Tillämpningen av bestämmelsen begränsas av att det ska röra sig om tillbud eller olyckor som påverkar miljön i betydande grad. Utan att det påverkar tillämpningen av miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG) ska medlemsstaterna i sådana fall vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att verksamhetsutövaren a) omedelbart underrättar den behöriga myndigheten, b) omedelbart vidtar åtgärder och c) vidtar alla lämpliga kompletterande åtgärder som den behöriga myndigheten anser vara nödvändiga för att begränsa miljökonsekvenserna och för att förhindra eventuella ytterligare tillbud eller olyckor.

Art. 7 är baserad på art. 14 b) i IPPC-direktivet, men IED innehåller en del ändringar, bl.a. krav på att omedelbart vidta åtgärder. Bestämmelsen fanns inte med i kommissionens ursprungliga förslag utan kom till på förslag av rådet (politisk överenskommelse den 25 juni 2009 11320/09).

3.7.1. Krav på omedelbar underrättelse

I händelse av en olycka som påverkar miljön i betydande grad ska verksamhetsutövaren enligt art. 7 a) IED omedelbart underrätta den behöriga myndigheten.

Svensk rätt

Direktivets krav på att verksamhetsutövaren omedelbart ska underrätta den behöriga myndigheten är redan genomfört i svensk rätt genom bestämmelsen i 6 § andra stycket förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll (egenkontrollförordningen). Den uppgiftsskyldighet som åläggs verksamhetsutövaren enligt denna bestämmelse kompletteras även av bestämmelserna i 10 kap.12–13 §§miljöbalken avseende allvarliga miljöskador.

Vidare effektiviseras kraven på verksamhetsutövaren att lämna nödvändiga uppgifter genom miljöbalkens straffbestämmelser. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter som krävs enligt egenkontrollförordningen

och bestämmelserna i 10 kap. döms för försvårande av miljökontroll med stöd av 29 kap. 5 § miljöbalken.

Vid åsidosättande av 6 § egenkontrollförordningen fanns tidigare en möjlighet för tillsynsmyndigheten att ta ut miljösanktionsavgifter med stöd av 30 kap. miljöbalken jämte förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Miljööverdomstolen fastställde med stöd av dessa bestämmelser miljösanktionsavgift för underlåtenhet att underrätta tillsynsmyndigheten vid driftstörningar, vilka hade orsakat luktolägenheter i omgivningen (MÖD 2003:33). Hänvisningen till 6 § egenkontrollförordningen är dock borttagen genom en ändring av bilaga till förordningen om miljösanktionsavgifter (SFS 2006:1300). Ändringen motiverades av att det inte är lämpligt att ha miljösanktionsavgift för en typ av överträdelser som innefattar någon form av bedömning. Överträdelser är i stället sanktionerade med stöd av 29 kap. 5 § 2 miljöbalken.

Miljörätten är ett rättsområde inom vilket den enskildes uppgiftsskyldighet och egenkontroll är viktiga förutsättningar för att systemet ska fungera. Detta konstaterade Miljööverdomstolen i rättsfallet MÖD 2004:64. Domstolen tog i detta fall ställning till om ett föreläggande att inmäta en täkt stred mot rätten att enligt art. 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) förhålla sig passiv då misstanke om brott föreligger. Enligt Miljööverdomstolen bör avsteg från skyldigheten att medverka i utredningar endast undantagsvis komma ifråga och då endast i den mån detta är betingat av de hänsyn som måste tas till kraven på en rättssäker process i brottmål. Eftersom föreläggandet i det aktuella fallet inte var förenat med vite ansåg Miljööverdomstolen att det inte stred mot Europakonventionens art. 6 (se en utförlig redogörelse för förhållandet mellan uppgiftsskyldigheten och rätten att vara passiv, SOU 2004:37, s. 293 ff.).

Sammanfattningsvis lever de svenska reglerna upp till de krav som ställs i direktivet avseende krav på underrättelse vid tillbud eller olyckor.

3.7.2. Krav på omedelbart vidtagande av åtgärder för att begränsa miljökonsekvenserna m.m.

Inträffar en olycka som påverkar miljön i betydande grad ställer art. 7 b) IED krav på verksamhetsutövaren att omedelbart vidta åtgärder för att begränsa miljökonsekvenserna och för att förhindra eventuella ytterligare tillbud eller olyckor.

Svensk rätt

Svensk rätt innehåller genom 5 § egenkontrollförordningen ett krav på att verksamhetsutövaren ska ha rutiner för att fortlöpande kontrollera utrustning m.m. i syfte att förhindra att olägenheter uppstår. När en olycka väl har uppstått ställer 6 § Sevesolagen krav på verksamhetsutövaren att begränsa följderna för människors hälsa och miljön i fall av en allvarlig kemikalieolycka. Tillämpningsområdet för Sevesolagen är dock begränsat jämfört mot IED. I svensk rätt föreskrivs vidare i 26 kap. 19 § miljöbalken en skyldighet för verksamhetsutövaren att efterforska om en skada har uppstått eller inte.

I 2 kap. 8 § miljöbalken finns ett allmänt krav på avhjälpande som omfattar alla som har bedrivit en verksamhet eller har vidtagit en åtgärd som medfört skada eller olägenhet för miljön. Ansvaret enligt denna bestämmelse gäller till dess skadan eller olägenheten har upphört. Bestämmelsen begränsas dock av bestämmelser om skälighet i 10 kap. miljöbalken. Något uttryckligt krav på omedelbart agerande stipuleras dock inte. Skyldigheten att omedelbart vidta åtgärder vid allvarlig miljöskada följer av 10 kap. 5 § miljöbalken. Allvarlig miljöskada definieras i 10 kap. 1 § miljöbalken. När det gäller förorening av mark ska skadan innebära en betydande risk för människors hälsa och när det gäller skada på vattenområden och grundvatten ska skadan ha en betydande negativ effekt på kvaliteten på vattenmiljön. En miljöskada är allvarlig om den i betydande omfattning skadar eller försvårar bevarandet av den biologiska mångfalden (se även avsnitt 7.2.2 som behandlar skadebegreppen i 10 kap. miljöbalken). Vid allvarlig miljöskada har den ansvarige enligt 10 kap. 5 § miljöbalken en omedelbar skyldighet att vidta åtgärder som förebygger ytterligare skada på miljön och risk för människors hälsa. De akuta åtgärder som verksamhetsutövaren ska vidta på egen hand ska syfta till att hindra att skadan får sprid-

ningseffekter. Verksamhetsutövaren behöver inte samråda med tillsynsmyndigheten, innan åtgärderna vidtas. Däremot ska verksamhetsutövaren enligt 10 kap. 13 § underrätta tillsynsmyndigheten, eftersom det kan finnas behov av ytterligare åtgärder för att avhjälpa skadan.

Även om lite olika begrepp används när det gäller att beskriva skadans effekt är det utredningens bedömning att 10 kap. 5 § miljöbalken täcker kraven i art. 7 b) IED. Om en olycka påverkar miljön i betydande grad bör det även innebära en risk för människors hälsa, eller en betydande negativ effekt på kvaliteten på vattenmiljön. Någon författningsändring krävs därför inte.

3.7.3. Krav på vidtagande av de kompletterande åtgärder den behöriga myndigheten anser nödvändiga för att begränsa miljökonsekvenserna m.m.

I händelse av tillbud eller olyckor som påverkar miljön i betydande grad föreskrivs i art. 7 c) IED att den behöriga myndigheten ges verktyg att kräva av verksamhetsutövaren att denne vidtar de kompletterande åtgärder myndigheten anser nödvändiga för att begränsa miljökonsekvenserna och för att förhindra eventuella ytterligare tillbud eller olyckor.

Svensk rätt

Vid fall av allvarlig miljöskada ska tillsynsmyndigheten enligt 10 kap. 14 § miljöbalken göra en materiell prövning av om de åtgärder verksamhetsutövaren har föreslagit enligt 12 och 13 §§ är lämpliga och tillräckliga. Den materiella bedömningen görs enligt bestämmelserna i 5 § och förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador. Tillsynsmyndigheten ska enligt 10 kap. 14 § andra meningen miljöbalken förelägga verksamhetsutövaren att vidta de åtgärder för avhjälpande som behövs enligt 5 § samma kapitel. Finner myndigheten att de föreslagna åtgärderna inte är lämpliga och tillräckliga, får i föreläggandet anges de ytterligare åtgärder som myndigheten bedömer behövs för att avhjälpa skadan. Även om tillsynsmyndigheten fullt ut godtar verksamhetsutövarens förslag ska myndigheten besluta om ett föreläggande. Myndigheten ska även i ett beslut klargöra att ytterligare åtgärder inte behöver

vidtas om alla åtgärder enligt förslaget har vidtagits och skadan bedöms vara avhjälpt. Beslutet kan överklagas, även i fråga om den materiella prövningen. Ett tillstånds rättskraft hindrar inte tillsynsmyndigheten att besluta om de åtgärder som behövs vid en allvarlig miljöskada, vilket följer av 24 kap. 1 § första stycket miljöbalken.

Förutom regleringen i 10 kap. 14 § miljöbalken ger även 26 kap. 9 § miljöbalken tillsynsmyndigheten möjlighet att i ett enskilt fall meddela de förelägganden och förbud som behövs för att balken och därpå grundade beslut och bestämmelser ska efterlevas. Ett sådant föreläggande kan även förenas med vite enligt 26 kap. 14 §. Tillsynsmyndigheten kan med stöd av 26 kap. 9 § kräva att verksamhetsutövaren vidtar skyddsåtgärder, begränsningar eller något annat försiktighetsmått. Myndigheten måste dock iaktta proportionalitetsprincipen och får inte tillgripa mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet. Bestämmelsen gäller för all verksamhet som omfattas av miljöbalken. Det är enligt denna bestämmelse, till skillnad från 10 kap. 14 §, tillsynsmyndigheten som ska ange vad som krävs och inte verksamhetsutövaren som ska lämna förslag till lösning. Det krävs enligt rättspraxis att ett föreläggande är utformat så att adressaten får ett tydligt besked om vad som behöver göras, dock inte nödvändigtvis hur det ska göras (se MÖD 2004:67). Miljööverdomstolen konstaterade i ett mål rörande bolaget Sain Gobain Isover AB att ett föreläggande enligt 26 kap. 9 § att vidta skyddsåtgärder inte gäller som villkor för tillstånd. Ett överskridande är således inte straffsanktionerat och kan inte heller leda till administrativa sanktioner som återkallelse av tillstånd (MÖD 2011:11).

Tillsynsmyndighetens rätt att ingripa med stöd av 26 kap. 9 § är dock inte oinskränkt. Ett föreläggande får som huvudregel inte begränsa ett beslut eller en dom om tillstånd i ansökningsmål som har rättskraft enligt 24 kap. 1 § miljöbalken (se MÖD 2003:134 och 2007:23). Paragrafens fjärde stycke innehåller dock ett undantag från regeln om de bindande verkningarna hos tillståndsdomar och tillståndsbeslut. I brådskande fall ges tillsynsmyndigheten möjlighet att ingripa mot en tillståndshavare om det finns risk för att ohälsa eller ”allvarlig skada” på miljön uppkommer. Tillämpning av undantagsregeln kräver antingen att sannolikheten för skada är ganska stor eller också att den befarade skadan är betydande. Motiven till paragrafen ger inte någon vägledning beträffande undantagsregelns tillämpning (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 493 f. och del 2, s. 272). Miljöskyddslagen innehöll en motsvarande möjlighet för

tillsynsmyndigheten att i brådskande fall, om särskilda omständigheter förelåg, meddela föreläggande utan hinder av tillståndets rättskraft (40 § andra stycket). I propositionen till miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 226) angavs som exempel att en häftigt uppblossande epidemi kunde vara en situation där föreskrifter skulle kunna meddelas enligt lagrummet. Viss vägledning i fråga om bestämmelsens tillämpning följer av Koncessionsnämndens praxis. I rättsfallet KN B 063/95 förelåg förutsättning för tillsynsmyndigheten att meddela föreläggande med krav på begränsning av fosfortillförseln till sjön Södra Bullaren från en fiskodlingen till följd av fosforutsläppens mycket negativa miljöpåverkan på sjön (se även Bjällås och Rahmn, Miljöskyddslagen: handbok i miljörätt, 2 uppl. s. 180 f.). Någon praxis från Mark- och miljööverdomstolen beträffande tillämpningen av undantagsregeln finns inte varför det är svårt att dra en generell slutsats om vad som krävs för att den ska vara tillämplig.

Som konstaterats i avsnitt 3.7.2 anser utredningen att kraven i art. 7 IED inte går längre än miljöbalkens reglering av allvarlig miljöskada. Härtill kommer också möjligheten för tillsynsmyndigheten att tillämpa 26 kap. 9 § miljöbalken. Sammanfattningsvis anser således utredningen att det svenska regelverket innehåller bestämmelser som motsvarar kraven i art. 7 c) IED.

3.8. Bristande efterlevnad

Utredningens bedömning: De svenska bestämmelserna om

tillsyn är tillräckliga för genomförande av art. 8 IED. Någon ändring av svensk rätt för att säkerställa efterlevnad av tillståndsvillkor erfordras inte.

För att säkerställa efterlevnad av reglerna krävs att den kontroll som sker genom tillsyn fungerar. IED inför därför bestämmelser om tillsyn (art. 23) som innebär en att en samordning sker med Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 4 april 2001 om införande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna. Som en del i regleringen av tillsynen uppställs i art. 8 regler om kontroll av anläggningars efterlevnad av tillståndsvillkor genom informationsskyldighet och krav på att vidta åtgärder vid bristande efterlevnad.

3.8.1. Åtgärder för att säkerställa att tillståndsvillkoren följs

Enligt art. 8.1 IED ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att tillståndsvillkoren följs. Denna bestämmelse motsvaras av art. 14 a) i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap. miljöbalken och i miljötillsynsförordningen. I 26 kapitlets inledande bestämmelse sägs att tillsynen ska säkerställa syftet med balken och föreskrifter som har meddelats med stöd av balken. För att åstadkomma detta har tillsynsmyndigheterna en skyldighet att på eget initiativ eller efter anmälan i nödvändig utsträckning kontrollera efterlevnaden av miljöbalken samt av föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken samt vidta de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse. I fråga om miljöfarlig verksamhet som omfattas av tillstånd ska tillsynsmyndigheten även fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga. Utöver den myndighetsutövande operativa tillsynen ingår även som ett led i tillsynen en stödjande och främjande verksamhet genom rådgivning, information och liknande verksamhet som skapar förutsättningar för att balkens ändamål ska kunna tillgodoses. Vid överträdelser är det tillsynsmyndighetens sak att ingripa i den utsträckning som behövs för att åstadkomma rättelse, bl.a. genom att med tillämpning av 9 § meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall. Tillsynsmyndigheten är även skyldig att beivra brott genom att vid misstanke om brott anmäla överträdelser till polis- och åklagarmyndigheten (2 §). Det är i dessa fall åklagaren och inte tillsynsmyndigheten som ska avgöra om skäl för åtal föreligger.

Slutsatsen som kan dras är att de svenska bestämmelserna om tillsyn är tillräckliga för genomförande av art. 8.1 IED.

3.8.2. Åtgärder om tillståndsvillkoren inte följs

En viktig del i tillsynsmyndighetens kontroll är att få rätt information om miljöriskerna. En verksamhetsutövare är därför enligt art. 8.2 a) skyldig att omedelbart informera den behöriga myndigheten om tillståndsvillkoren inte följs. Verksamhetsutövaren är även skyldig att omedelbart vidta de åtgärder som är nödvändiga

för att säkerställa att villkoren åter följs snarast möjligt (art. 8.2 b). Även den behöriga myndigheten är skyldig att kräva att verksamhetsutövaren vidtar alla lämpliga kompletterande åtgärder som den behöriga myndigheten anser vara nödvändiga för att villkoren åter ska följas. Informations- och åtgärdsskyldigheten enligt art. 8.2 a)–c) IED förutsätter inte, till skillnad från art. 7, att överträdelsen av tillståndsvillkoren har en negativ effekt på miljön.

För det fall överträdelsen innebär en omedelbar fara för människors hälsa eller hotar att omedelbart medföra betydande skadeverkningar för miljön ska enligt art. 8.2 andra stycket driften av anläggningen, förbränningsanläggningen, avfallsförbränningsanläggningen, samförbränningsanläggningen eller en relevant del av denna upphöra till dess att villkoren åter följs.

Svensk rätt

Krav på verksamhetsutövarens omedelbara underrättelse vid villkorsöverträdelse

Art. 8.2 a) IED är baserad på art. 10 VOC-direktivet (1999/13/EG). Detta direktiv är genomfört i svensk rätt genom Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2001:11) om begränsning av utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel i vissa verksamheter och anläggningar. När det gäller verksamhetsutövarens informationsskyldighet hänvisar 23 § i föreskrifterna till 6 § andra stycket egenkontrollförordningen. Bestämmelsen anger skyldighet för tillstånds- och anmälningspliktiga verksamheter att omgående underrätta tillsynsmyndigheten om en driftsstörning eller liknande händelse som kan leda till olägenheter för människors hälsa eller miljön. Överträdelse av tillståndsvillkor kan sägas innefattas i ”driftsstörning eller liknande händelse” varför någon ändring i detta avseende i och för sig inte är nödvändig. Till skillnad från egenkontrollförordningen uppställer dock inte IED och VOC-direktivet som förutsättning för att informationsskyldigheten ska utlösas att överträdelse av villkoren riskerar att leda till en olägenhet. En uttrycklig bestämmelse formulerad i enlighet med direktivet kan anses stå i strid med förbudet mot ”self-incrimination” i art. 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättig-

heterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen)3. Med detta menas en rätt för den som anklagats för brott att inte behöva belasta sig själv genom att göra erkännanden, medgivanden eller tillhandahålla belastande material. Även om skyldigheten att lämna upplysningar inte riktas till en enskild som redan har anklagats för brott4 anser utredningen inte att det är lämpligt att ha en uttrycklig bestämmelse utformad som en absolut skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten om en straffsanktionerad villkorsöverträdelse. Ingen erinran har riktats mot Sveriges genomförande av VOC-direktivet. Mot bakgrund härav finns det inte skäl att föreslå ändringar i egenkontrollförordningen.

Krav på omedelbart vidtagande av åtgärder för att säkerställa efterlevnad av villkor

Art. 8.2 b) innehåller krav på att verksamhetsutövaren omedelbart ska vidta snabba åtgärder för att säkerställa att villkoren åter följs. Som ovan nämnts är art. 8.2 b) baserad på art. 10 i VOC-direktivet (1999/13/EG). Detta direktiv är beträffande åtgärdsskyldigheten genomförd i svensk rätt genom 23 § andra stycket NFS 2001:11. Eftersom dessa föreskrifter har ett begränsat tillämpningsområde är denna bestämmelse inte tillräcklig för att IED ska anses genomfört. I svensk rätt uppställs dock ett generellt krav på en verksamhetsutövare att se till att villkoren i tillståndet följs. Detta säkerställs genom att överträdelser av tillståndsvillkor är förenade med stränga sanktioner. En överträdelse kan enligt 24 kap. 3 § första stycket 2 miljöbalken medföra att tillståndet återkallas och den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot ett villkor döms enligt 29 kap. 4 § miljöbalken för otillåten miljöverksamhet till böter eller fängelse i högst två år. Villkor måste därför vara så preciserade att det kan konstateras om en överträdelse har skett och om den kan läggas till grund för sanktioner (se NJA 2006 s. 188, NJA 2006 s. 310 och NJA 2010 s. 516). Slutsatsen är att det

3 Konventionen är inkorporerad i svensk rätt genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. 4 Enligt Europadomstolens praxis har den relevanta tidpunkten inträtt när behörig myndighet har underrättat någon om anklagelsen om brott eller när myndigheterna har vidtagit en åtgärd som gör att en persons situation har väsentligt påverkats av att det föreligger en misstanke (Serves mot Frankrike, dom den 20 oktober 1997, para 42). Se även SOU 2004:37, s. 297 ff. en mer ingående redogörelse för när anklagelse för brott föreligger.

svenska sanktionssystemet tillser att verksamhetsutövaren vidtar åtgärder för att säkerställa efterlevnad av villkoren. Som redogjorts för i avsnitt 3.7.2 upptas även i 10 kap. 5 § miljöbalken och 6 § Sevesolagen skyldigheter för verksamhetsutövaren att vidta åtgärder när mer allvarliga händelser har inträffat. Utredningens bedömning är därför att någon ändring av svensk rätt i detta avseende inte erfordras.

Krav på vidtagande av de kompletterande åtgärder den behöriga myndigheten anser nödvändiga för att säkerställa efterlevnad

Art. 8.2 c) innehåller krav på att verksamhetsutövaren ska vidta de kompletterande åtgärder den behöriga myndigheten anser vara nödvändiga för att tillståndsvillkoren ska efterlevas. Bestämmelsen är baserad på art. 4.8 i WI-direktivet (2000/76/EG). Detta direktiv är i svensk rätt genomfört bl.a. genom avfallsförbränningsförordningen, vilken hänvisar till miljöbalkens bestämmelser om tillsyn i 26 kap. Av 26 kap. 9 § jämförd med 26 kap. 1 § miljöbalken följer att tillsynsmyndigheten har en skyldighet att tillgripa föreläggande eller förbud om ett sådant beslut är nödvändigt för att säkerställa efterlevnaden av ett tillstånd (prop. 1997/98:45, del 1, s. 494). Passivitet från tillsynsmyndighetens sida kan bedömas som tjänstefel (se Svea hovrätts dom den 7 april 2003 i mål nr B 3204-02).

För det fall föreläggandet eller förbudet inte efterlevs har tillsynsmyndigheten rätt enligt 26 kap. 17 § miljöbalken att söka verkställighet hos kronofogdemyndigheten. Detta betyder att ett lagakraftvunnet eller interimistiskt beslut får verkställas enligt utsökningsbalken (3 kap. 20 § och 16 kap.10–12 a §§utsökningsbalken). Tillsynsmyndigheten kan också begära särskild handräckning hos kronofogdemyndigheten för att åstadkomma rättelse när någon har begått en gärning som på ett objektivt sätt utgör miljöbrott som kan skada miljön. Den misstänkte behöver inte vara dömd för brottet utan kronofogdemyndigheten gör enligt lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning en självständig prövning av lagligheten av tillsynsmyndighetens begäran. Innan handräckning begärs i fråga om miljöfarlig verksamhet ska samråd ske med Naturvårdsverket om det kan befaras att kostnaden inte kan tas ut av verksamhetsutövaren (29 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd).

I stället för att vända sig till kronofogdemyndigheten för verkställighet eller rättelse kan tillsynsmyndigheten besluta att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad med stöd av 26 kap. 18 § miljöbalken. Vid risk för allvarliga skador eller om det finns andra särskilda skäl kan tillsynsmyndigheten i brådskande fall fatta ett sådant beslut utan att det har föregåtts av föreläggande eller förbud. Enligt motiven kan detta vara fallet om det finns skäl att anta att ett föreläggande eller förbud inte skulle följas eller att det inte tillräckligt snabbt eller effektivt skulle leda till det önskade resultatet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 278).

Sammanfattningsvis lever de svenska bestämmelserna väl upp till de krav som ställs i direktivet avseende rättelse vid bristande efterlevnad av tillståndsvillkor.

Stoppregel

Stoppregeln i art. 8.2 sista stycket är som ovan nämnts baserad på art. 10 i VOC-direktivet. Stoppregeln i VOC-direktivet är genomförd i svensk rätt genom 24 § NFS 2001:11. Eftersom föreskrifterna har ett begränsat tillämpningsområde jämfört mot IED är denna bestämmelse inte tillräcklig för att stoppregeln i IED ska anses genomförd. Tillsynsmyndigheten kan använda sig av 26 kap. 9 § fjärde stycket miljöbalken för att meddela ett tillfälligt förbud för att undvika att ohälsa eller allvarlig skada uppkommer. Som redan nämnts är det enligt utredningens bedömning ingen skillnad mellan ”allvarlig skada” enligt balken och ”betydande skada” enligt IED. Någon ändring av svensk rätt behövs därför inte.

3.9. Utsläpp av växthusgaser

Utredningens bedömning: Svensk rätt överensstämmer med

direktivet. Ingen ändring behöver göras för att uppfylla kraven i art. 9 IED.

För att undvika dubbelreglering föreskriver art. 9 IED att gränsvärden för utsläpp av koldioxid för anläggningar som omfattas av handelsdirektivet (2003/87/EG) inte ska regleras i tillstånd enligt IED. Art 9 IED är identisk med art. 9.3 tredje–sjätte stycket IPPCdirektivet.

Svensk rätt

Det är inte möjligt att med stöd av miljöbalken reglera utsläppen av koldioxid, varken direkt genom angivande av begränsningsvärden för koldioxid eller indirekt genom att begränsa användningen av mängden fossilt bränsle. Bestämmelser härom återfinns i 16 kap 2 § fjärde stycket, 24 kap. 15 § samt 26 kap. 9 § femte stycketmiljöbalken (se prop. 2003/04:132 s. 50). Utsläpp av koldioxid regleras i stället i lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter. Genom lagändringen år 2009 har paragrafen utvidgats till att avse även dikväveoxid och perfluorkolväten. Beträffande dessa föroreningar finns det ett behov av att göra undantag om utsläppen av dem kan ha betydelse för uppkomsten av lokala föroreningar, t.ex. marknära ozon. I så fall kan utsläppen av dem regleras i ett beslut enligt miljöbalken. Dessa ändringar träder i kraft först den 1 januari 2013. (SFS 2009:1326, prop. 2009/10:28 s. 27 och 46). Ingen ändring behöver göras för att uppfylla kraven i art. 9 IED.

4. Genomförande av kapitel II IED i svensk rätt

I detta kapitel analyseras behovet av författningsändringar med anledning av genomförandet av IED, kapitel II, art. 10–20 och 23– 27. Genomförandet av art. 21 (översyn och omprövning av tillstånd) och art. 22 (åtgärder vid nedläggning) analyseras i kapitel 6 respektive kapitel 7.

4.1. Tillämpningsområde

Kapitel II IED (art. 10–27) är enligt art. 10 tillämpligt på de verksamheter som anges i bilaga I och som, i tillämpliga fall, uppnår de tröskelvärden för kapacitet som anges i den bilagan.

Detta kräver bl.a. ändring av bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Naturvårdsverket har i uppdrag att föreslå hur dessa ändringar ska införas i svensk rätt och detta omfattas således inte av utredningens uppdrag.

4.2. Allmänna principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter

Utredningens bedömning: De allmänna hänsynsreglerna i

2 kap. miljöbalken uppfyller kraven i art. 11 IED.

Art. 11 IED anger ett antal allmänna principer för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter. Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att se till att anläggningen drivs enligt principerna om att

  • förebyggande åtgärder ska vidtas för att undvika föroreningar,
  • bästa tillgängliga teknik (BAT) används,
  • ingen betydande förorening förorsakas,
  • generering av avfall förhindras och avfall omhändertas med tilllämpning av avfallshierarkin enligt ramdirektivet för avfall (2008/98/EG),
  • energianvändningen är effektiv,
  • nödvändiga åtgärder ska vidtas för att förebygga olyckor och begränsa följderna av dessa,
  • nödvändiga åtgärder ska vidtas vid nedläggning av verksamheten.

Denna artikel baseras på art. 3 i IPPC-direktivet. Nyheten i IED är hänvisningen till den grundläggande principen om avfallshierarki i EU:s nya ramdirektiv för avfall samt hänvisning till art. 22 IED avseende nedläggning av verksamheten. Art. 22 är en nyhet i IED även om IPPC-direktivet också uppställde allmänna krav på åtgärder vid nedläggning enligt art. 3 f).

Svensk rätt

Eftersom art. 11 IED inte innehåller några större ändringar jämfört med IPPC-direktivet är de allmänna principerna som ska ligga till grund för tillståndsprövningen inte någon nyhet i svensk rätt. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken anger de grundläggande materiella miljökraven som utgör kärnan i all bedömning av verksamheters och åtgärders tillåtlighet. Bestämmelserna har därigenom en mycket central betydelse för att främja balkens huvudmål om hållbar utveckling. Hänsynsreglerna avser verksamhetsutövarens kunskap (2 §), förebyggande skyddsåtgärder och försiktighetsmått inkluderat krav på användande av bästa möjliga teknik (BMT) (3 §), val av produkt (4 §), hushållning med råvaror och energi (5 §), verksamhetens lokalisering (6 §) samt åtgärder för att avhjälpa redan uppkomna skador och olägenheter (8 §). I princip gäller hänsynsreglerna för all slags verksamhet och för sådana enstaka åtgärder som inte är av försumbar betydelse i det enskilda fallet.

Det ankommer på den som bedriver eller önskar bedriva den aktuella verksamheten att visa att hänsynsreglernas krav är uppfyllda (1 §). Denna bevisbörda gäller både vid tillståndsprövning, omprövning, ändring av tillstånd, vid tillsyn och i fråga om nedlagda och avslutade verksamheter. I brottmål och mål om ersättning gäller andra bevisregler.

Omfattningen av de försiktighetsmått som ska vidtas begränsas på så sätt att kraven gäller i den utsträckning det inte kan anses orimligt att uppfylla dem (7 §). Det är här fråga om en avvägning mellan den miljönytta försiktighetsmåtten medför och kostnaden för dessa. Den övre gräns som anges genom kravet på BMT kan härigenom sänkas om kravet anses orimligt att uppfylla. Det svenska begreppet BMT ska jämföras med direktivets begrepp, BAT, som definitionsmässigt begränsas till den teknik som kan tillämpas på ett ekonomiskt och tekniskt genomförbart sätt och med beaktande av kostnader och nytta (se avsnitt 4.6 för en mer ingående diskussion). 2 kap. 7 § tredje stycket miljöbalken innehåller en s.k. stoppregel vilken innebär att en verksamhet eller åtgärd under vissa förutsättningar inte får tillåtas om den bidrar till att en gränsvärdesnorm1 inte följs.

Vad gäller hänvisningen i IED till EU:s nya ramdirektiv för avfall (2008/98/EG) är, som ovan nämnts, de s.k. hushållnings- och kretsloppsprinciperna uttryckta i 2 kap. 5 § miljöbalken. Hushållningsprincipen innebär bl.a. att råvaror och energi ska användas så effektivt som möjligt så att förbrukningen minimeras. Kretsloppsprincipen siktar mot slutna materialflöden och innebär att det som utvinns ur naturen på ett uthålligt sätt ska kunna användas, återanvändas, återvinnas och bortskaffas med minsta möjliga resursförbrukning och utan att naturen skadas. I miljöbalkspropositionen utvecklas den prioritetsordning som bör gälla på så sätt att återanvändning av produkter i de flesta fall är bättre än återvinning, som innebär en bearbetning eller omvandling av produktionen (prop. 1997/98:45, del 1, s. 222). Av det nya ramdirektivet för avfall framgår än tydligare den avfallshierarki som ska gälla som prioriteringsordning för lagstiftning och politik i medlemsstaterna i fråga om förebyggande och hantering av avfall (art. 4). Principen att avfall i första hand ska förebyggas och därefter återvinnas, i första hand genom materialåtervinning, finns uttryckt redan i det tidigare

1 Gränsvärdesnorm är en miljökvalitetsnorm som anger att vissa värden inte får överskridas eller underskridas. Gränsvärdesnormer har en annan rättsverkan än andra miljökvalitetsnormer (5 kap. 2 § första stycket 1 miljöbalken).

ramdirektivet för avfall (direktiv 2006/12/EG). Ett av syftena i samband med översynen av det nya ramdirektivet var att skärpa de avfallsförebyggande åtgärderna samt att ta hänsyn, inte bara till avfallsfasen, utan även till produkters och materials hela livscykel. Detta kommer ytterligare att bidra till en ökad styrning mot återanvändning och materialåtervinning. Ändringar för att genomföra det nya ramdirektivet för avfall bereds för närvarande inom regeringskansliet.2

Inte heller hänvisningen till den reparativa ansvarsregeln i art. 22 IED medför något behov av ändring i svensk rätt då denna allmänna princip redan uttrycks i 2 kap. 8 § och 10 kap.miljöbalken. Sammanfattningsvis är utredningens bedömning att de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken uppfyller kraven i art. 11 IED.

4.3. Ansökan om tillstånd

Utredningens förslag: Det ska tydligt framgå att det är ett

obligatoriskt krav att en ansökan i ett ansökningsmål enligt miljöbalken ska ange de åtgärder som behövs, inte bara för att förebygga uppkomsten av avfall, utan även de åtgärder för förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till.

En ansökan för en anläggning som omfattas av bilaga I till IED ska i förekommande fall innehålla en statusrapport.

4.3.1. Ansökans innehåll

Art. 12.1 IED anger vad en ansökan om tillstånd ska innehålla. Bestämmelsen är i stort sett identisk med IPPC-direktivets art. 6.1 med undantag av att IED upptar ett nytt krav på upprättande av statusrapport (art. 12.1 e)). Kravet på vidtagande av åtgärder för att förebygga förekomsten av avfall har förstärkts på så sätt att orden ”om det behövs” är borttagna (art. 12.1 h)). Vidare innehåller den senare bestämmelsen en tydligare referens till avfallshierarkin i EU:s nya ramdirektiv för avfall (2008/98/EG).

2 Enligt Ds 2009:37 föreslogs att nya bestämmelser om avfallshierarki och definitioner i fråga om bl.a. återanvändning, återvinning och bortskaffande ska införas i svensk rätt i 15 kap. miljöbalken. Detta förslag avses dock inte genomföras för närvarande.

Svensk rätt

22 kap. 1 § första stycket miljöbalken anger vad en ansökan om tillstånd i ett ansökningsmål ska innehålla. För förvaltningsmyndigheter och kommuner gäller 19 kap. 5 § miljöbalken, vilken hänvisar till 22 kap. 1 § miljöbalken. För att uppfylla IPPC-direktivets krav preciserades miljöbalkens bestämmelser om vad en ansökan om tillstånd ska innehålla (SFS 2002:175, prop. 2001/02:65 s. 51 f.). Med preciseringarna klargörs att en tillståndsansökan ska innehålla uppgifter om råvaror, övriga insatsvaror och andra ämnen, om den energi som används eller genereras i anläggningen, om anläggningens utsläppskällor, förhållandena på platsen och art och mängd av förutsebara utsläpp, om åtgärder för att förebygga uppkomsten av avfall som anläggningen ger upphov till samt om planerade åtgärder för att övervaka utsläpp. Vidare klargörs att en ansökan ska innehålla en icke-teknisk sammanfattning av de lämnade uppgifterna. Vid bl.a. ansökan om tillstånd att anlägga, driva eller ändra miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken ska i ansökan ingå en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken samt en redogörelse för samrådet.3 Det framgår av 6 kap. 7 § att en miljökonsekvensbeskrivning bl.a. ska innehålla en redovisning av alternativa platser samt alternativa utformningar. Ansökan ska vidare ange de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att en domstol ska kunna bedöma och i målet pröva om de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken kommer att iakttas av sökanden. Detta betyder bl.a. att uppgifter ska lämnas som visar att hushållnings- och kretsloppsprincipen iakttas. Förslag till övervakning och kontroll av verksamheten samt i vissa fall en säkerhetsrapport ska också ingå i en tillståndsansökan.

Det är sökanden som har det fulla ansvaret för vad tillståndsansökan och eventuell miljökonsekvensbeskrivning innehåller. En oriktig eller utelämnad uppgift kan medföra straffpåföljd enligt 29 kap. 5 § miljöbalken. En annan konsekvens kan bli att ansökan avslås eller avvisas.

Slutsatsen som kan dras är att svensk rätt till största delen uppfyller de krav på en ansökan om tillstånd vilka följer av art. 12.1 IED. Ändringar behövs dock för att uppfylla kraven i art. 12.1 e) och h) vad gäller statusrapporter och avfallshantering.

3 En miljökonsekvensbeskrivning behöver inte upprättas i samband med en prövning enligt 24 kap. miljöbalken (22 kap. 2 a § miljöbalken. Jfr prop. 2001/02:65 s. 34 ff.).

Beträffande avfallshanteringen föreslår utredningen att 22 kap. 1 § första stycket 2 miljöbalken ändras så att det tydligare framgår att det är ett obligatoriskt krav att ange de åtgärder som behövs för avfallshanteringen enligt art. 12.1 h) IED. Det är utredningens bedömning att denna artikel bör anknyta till avfallshierarkin reglerad i ramdirektivet för avfall genom att ansökan om tillstånd ska innehålla förslag till de åtgärder som kan behövas för att genomföra hierarkin. Kopplingen mellan IED och ramdirektivet för avfall följer uttryckligen av art. 11 d) IED.

Utformningen av avfallshierarkin kommer inte till uttryck på ett korrekt sätt i art. 12.1 h) IED. ”[R]ecycling and recovery of waste” översätts som ”materialåtervinning och återvinning av avfall”, vilket innebär att samma sak sägs två gånger. I det nya ramdirektivet för avfall definieras däremot ”recovery” som återvinning i största allmänhet och ”recycling” är då en delmängd i form av materialåtervinning. I ramdirektivet används också ”recycling” and ”other recovery” vilket visar att materialåtervinningen är en delmängd som står högre upp i avfallshierarkin än övrig återvinning, t.ex. energiåtervinning (se art. 4 ramdirektivet för avfall). Författningsförslaget bör återspegla avfallshierarkin genom att en uppdelning görs mellan förberedelse för återanvändning, materialåtervinning och annan återvinning av det avfall som anläggningen ger upphov till. På så sätt blir anknytningen till avfallshierarkin korrekt. Frågan om vad en tillståndsansökan ska innehålla har en koppling till reglerna om tillståndsprövning och innehållet i tillståndsbeslut enligt art. 23 i det nya ramdirektivet för avfall eftersom tillståndsansökans innehåll får betydelse för innehållet i ett tillståndsbeslut. Av artikeln följer ett antal uppgifter som ska finnas med i en dom om tillstånd för verksamhetsutövare som har för avsikt att lagra, återvinna eller bortskaffa avfall. Bestämmelser om detta infördes i 22 kap. 25 a– c §§ miljöbalken och trädde i kraft den 10 juli 2011 (prop. 2010/11:125).

När det gäller statusrapporter behöver 22 kap. 1 § miljöbalken kompletteras genom tillägg av en ny punkt.

4.3.2. Hänvisning i tillståndansökan till redan inlämnat material

Enligt art. 12.2 IED får i tillståndsansökan hänvisas till upplysningar som lämnats på grund av annan lagstiftning, exempelvis miljökonsekvensbeskrivningar eller säkerhetsrapport. Denna bestämmelse är identisk med art. 6.2 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

I nationell reglering föreskrivs vad en ansökan ska innehålla men inte hur denna ska vara utformad utöver att ett skriftlighetskrav uppställs. Det råder därför inget hinder mot att hänvisa till redan inlämnat material eller bifoga detta till tillståndsansökan. Någon särskild bestämmelse behövs därför inte för att uppfylla kraven i art. 12.2 IED.

4.4. Framtagande av BAT-referensdokument och BAT-slutsatser

Utredningens förslag: I 16 kap. miljöbalken införs en skyldig-

het för prövningsmyndigheterna att ta hänsyn till BAT-referensdokument antagna under IPPC för det fall ny BAT-slutsats inte har antagits.

Analyser utförda av EU-kommissionen (kommissionen) har visat att det finns betydande brister i genomförandet av BAT. Detta beror på BAT-referensdokumentens vaga roll i nuvarande lagstiftning och de berörda myndigheternas stora frihet att avvika från BAT i tillståndsgivningen. Tillstånd som utfärdas för att genomföra IPPC-direktivet anger ofta villkor som inte baseras på BAT enligt beskrivningen i BAT-referensdokumenten och avvikelsen motiveras ofullständigt eller inte alls. Genom IED förtydligas och förstärks BAT. Under IED ska BAT-referensdokument utarbetas, revideras och, vid behov, uppdateras genom informationsutbyte mellan medlemsstaterna, de berörda industrierna, icke-statliga miljöskyddsorganisationer och efter hörande av ett särskilt forum som kommer att baseras på det redan existerande Information Exchange Forum (IEF). BAT-referensdokumentens viktigaste

delar (BAT-slutsatserna) antas genom kommittéförfarande. Kommissionen ska även genom kommittéförfarande fastställa riktlinjer för insamling av data för utarbetande av BAT-referensdokument och för deras kvalitetssäkring (art 13). Art. 13.4 IED föreskriver att kommissionen ska inhämta och offentliggöra forumets yttrande om det föreslagna innehållet i BAT-referensdokumenten. Detta yttrande ska beaktas vid antagandet av BAT-slutsatserna i enlighet med det kommittéförfarande som är föreskrivet i art. 75.2 IED med hänvisning till art. 5, 7 och 8 i rådets beslut av den 28 juni 1999 om de förfaranden som ska tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (1999/468/EG). Detta beslut har dock upphävts genom förordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (art. 12). I art. 13 i denna förordning anges bestämmelser som ska tillämpas i stället för det upphävda beslutet.

Den kommitté som ska vara involverad i antagandet av BATslutsatser är ”Industrial Emissions Directive (IED) Article 75 Committee” (Genomförandekommittén). Enligt direktivets preambel (para 13) bör kommissionen sträva efter att uppdatera BAT-referensdokumenten senast åtta år efter det att den föregående versionen offentliggjorts. För en förteckning över de olika BAT-referensdokumenten, se tabell 2.1.

BAT-slutsatser har ännu inte tagits fram för de olika verksamhetsområdena varför konsekvenserna av IED inte är helt klara. Kommissionen har dock nyligen tagit fram BAT-referensdokument och BAT-slutsatser för järn- och stålindustrin samt glasindustrin, vilka beräknas offentliggöras under 2012. Detta innebär enligt kommissionens uppfattning att översyn och eventuell omprövning ska för berörda verksamheter vara gjorda under 2016 enligt art. 21 IED (se kapitel 6 i betänkandet).

Användandet av BAT-slutsatser utgör en mycket central del av direktivet och uttryckliga referenser till BAT-slutsatser finns i flera av bestämmelserna.

  • Art. 14.3 – BAT-slutsatser utgör grunden för fastställande av tillståndsvillkor,
  • art. 15.3 – begränsningsvärden för utsläpp som motsvarar BAT

(BAT-AELs) satta inom BAT-slutsatserna ska användas för fastställande av begränsningsvärden för utsläpp i tillstånd,

  • art. 16 – kontrollvillkor ska baseras på BAT-slutsatserna,
  • art. 21 – BAT-slutsatserna ska användas vid omprövning och översyn av villkoren i tillstånd,
  • art. 73 – vid utarbetande av unionsomfattande minimikrav om begränsningsvärden för utsläpp och om regler för övervakning och efterlevnad hänvisas till BAT-slutsatserna.

Svensk rätt

Direktivets art. 13.1–6 om informationsutbyte och framtagande av BAT-referensdokument är enbart riktade till kommissionen och behöver därför inte genomföras i nationell lagstiftning. Allmänt kan dock sägas att det är utomordentligt viktigt att framtagandet av BAT-referensdokumenten är transparent och att de som är inblandade i framtagandet av dokumenten besitter rätt kompetens. För att uppfylla direktivets syfte att minska industriutsläppen i Europa är det vidare viktigt att det inte är de minst ambitiösa länderna som sätter standarden. Detta understryker vikten av att Sverige deltar aktivt i arbetet i Sevilla och i Bryssel. Det är också viktigt att det tydligt framgår i de av kommissionen framtagna riktlinjerna hur de tekniska arbetsgrupperna ska komma fram till begränsningsvärden för utsläpp i slutsatserna. För svensk del bör myndigheter, näringsliv och miljöorganisationer arbeta mycket aktivt för att begränsningsvärdena uttrycks på ett sätt som bättre överensstämmer med det gängse sätter att formulera villkor i svenska tillstånd. Flertalet av medlemsstaterna vill till skillnad från Sverige ange begränsningsvärden som dygnsmedelvärden i stället för årsmedelvärden. Arbetet med att ta fram BAT-referensdokument för järn- och stål- och glasindustrin påbörjades under IPPC-direktivet. Kommissionen har tyvärr valt att utan större omarbetning anta dessa under IEDregimen, vilket har kritiserats av Sverige. Det nu framtagna BATreferensdokumentet för järn- och stålindustrin innehåller mätvärden och mätmetoder som i vissa delar inte överensstämmer med det svenska systemet. Detta visar på vikten av att Sverige satsar på att aktivt delta i arbetet med att ta fram kommande BAT-referensdokument och BAT-slutsatser.

4.4.1. Användning av BAT-referensdokument som antagits under IPPC-direktivet vid kommande tillståndsprövning

Från och med ikraftträdandet av IED krävs att BAT-slutsatser antas för alla BAT-referensdokument vilka är under uppdatering efter denna tidpunkt. För BAT-referensdokument vilka har antagits av kommissionen före ikraftträdandet av IED, dvs. före den 6 januari 2011, gäller att slutsatserna om BAT ska tillämpas som BAT-slutsatser med avseende på kapitel II IED med undantag av bestämmelser om begränsningsvärden för utsläpp enligt art. 15.3 och 15.4 (art. 13.7) IED.

Svensk rätt

Enligt utredningens mening bör art. 13.7 IED tolkas så att vid prövning av nya tillstånd ska äldre BAT-referensdokument beaktas för det fall att en ny BAT-slutsats inte har antagits vid tidpunkten för tillståndsprövningen. Utredningen utgår således från att art. 13.7 jämförd med art. 14.3 IED inte innebär ett krav på att alla befintliga tillstånd behöver ses över för att uppdatera tillstånd mot redan befintliga BAT-referensdokument. Dessa dokument togs fram i ett annat sammanhang och hade inte som syfte att utgöra bindande krav. Att nu ge gamla BAT-referensdokument en sådan bindande verkan kan inte vara syftet med direktivet. Denna tolkning stöds av att IED inte innehåller en motsvarighet till art. 5.1 i IPPC-direktivet. Denna artikel krävde att medlemsstaterna senast den 30 oktober 2007 vidtog nödvändiga åtgärder för att se till att de anläggningar som existerade vid IPPC-direktivets ikraftträdande uppfyllde kraven i art. 9 (motsvarande art. 14 IED). Skyldigheten i art. 5.1 i IPPC-direktivet genomfördes i svensk rätt genom förordningen (2004:989) om översyn av vissa miljöfarliga verksamheter. Det uttryckliga omprövningskravet i art. 21.3 IED gäller enbart BAT-slutsatser som antagits enligt art. 13.5 IED, dvs. efter direktivets ikraftträdande. Art. 13.7 IED lyfter således fram befintliga BAT-referensdokument endast såvitt gäller kommande tillståndsprövningar och omprövningar.

Vid tillståndsprövningen som sker efter de svenska reglernas ikraftträdande ska prövningsmyndigheten ta hänsyn till de äldre BAT-referensdokumenten för den aktuella verksamheten vid fastställande av tillståndsvillkor om inte en BAT-slutsats antagits

under IED. Art. 13.7 IED får därigenom betydelse för ett korrekt genomförande av art. 14.3 IED. Utredningen föreslår i avsnitt 4.5.8 att en ny bestämmelse införs i 16 kap. 5 § miljöbalken enligt vilken prövningsmyndigheten ska ta hänsyn till BAT-slutsatser utfärdade i enlighet med art. 13 IED. Genom hänvisning till hela art. 13 IED innefattas en skyldighet för prövningsmyndigheten att i förekommande fall ta hänsyn även till BAT-referensdokument antagna under IPPC-direktivet.

4.5. Fastställande av tillståndsvillkor

Utredningens förslag: Avdelning 5 i bilagan till förordningen

om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd behöver ändras för att uppfylla IED-direktivets krav på att prövningsmyndigheten särskilt ska beakta vissa förorenande ämnen vid bedömningen av behovet av vilka försiktighetsmått som behövs för en verksamhet.

En ny bestämmelse om skyldighet för verksamhetsutövare vid IED-anläggningar att utföra periodiska kontroller införs i förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll. Kraven på kontroll begränsas dock till att endast omfatta IEDanläggningar och till de ämnen som kan påträffas på platsen och som riskerar att orsaka en föroreningsskada av mark och grundvatten. Periodiska kontroller ska i enlighet med direktivet utföras minst en gång vart femte år för grundvatten och vart tionde år för mark.

I 16 kap. miljöbalken införs en bestämmelse om prövningsmyndighetens skyldighet att ta hänsyn till BAT-slutsatserna.

I 22 kap. 25 § miljöbalken, som reglerar vad en tillståndsdom ska innehålla, införs en bestämmelse om att det ska anges vad som är den huvudsakliga verksamheten.

Enligt art. 14 IED ska tillståndet omfatta alla nödvändiga åtgärder som krävs för att uppnå en hög skyddsnivå för miljön som helhet. Syftet är att säkerställa att anläggningen drivs i enlighet med de allmänna principerna för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter. Medlemsstaterna ska säkerställa att tillståndet omfattar alla åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla kraven i art. 11 och 18, vilka behandlar de allmänna principerna för verk-

samhetsutövarens grundläggande skyldigheter respektive miljökvalitetsnormer. Dessa åtgärder ska enligt art. 14.1 a)–h) minst omfatta följande.

  • Begränsningsvärden för utsläpp av förorenande ämnen,
  • skyddsåtgärder,
  • utsläppskontroll,
  • rapporteringsskyldighet,
  • underhåll, övervakning och periodisk kontroll av mark och vatten m.m.,
  • andra förhållanden än normala driftsförhållanden,
  • minimering av gränsöverskridande föroreningar,
  • villkor för bedömning av efterlevnaden av begränsningsvärdena för utsläpp.

Ett grundläggande krav enligt art. 14.3 IED är att tillståndsvillkoren ska fastställas utifrån att hänsyn tas till BAT-slutsatser. Detta hindrar dock inte att strängare tillståndskrav kan fastställas med stöd av art. 14.4 IED. Om en verksamhet eller en typ av produktionsprocess som bedrivs i en anläggning inte omfattas av någon av BAT-slutsatserna eller om dessa slutsatser inte behandlar alla potentiella miljöeffekter av verksamheten eller processen, ska enligt art. 14.6 kriterierna i bilaga III till direktivet tillämpas vid fastställande av tillståndsvillkor. Dessa kriterier ska också tillämpas om prövningsmyndigheten fastställer tillståndsvillkor med hänsyn tagen till BAT som inte beskrivs i någon av de relevanta BAT-slutsatserna (art. 14.5). Kriterierna i bilaga III IED är i huvudsak identiska med bilaga IV till IPPC-direktivet.

4.5.1. Fastställande av begränsningsvärden för utsläpp och andra skyddsåtgärder i tillståndsvillkor

Tillståndet ska omfatta begränsningsvärden för utsläpp för de förorenande ämnen som anges i direktivets bilaga II (exempelvis svaveldioxid, kvävedioxid, asbest och organiska fosforföreningar) och för andra förorenande ämnen som den berörda anläggningen kan antas släppa ut i betydande mängder, med beaktande av ämne-

nas beskaffenhet och förmåga att överföra föroreningar från ett medium till ett annat. Begränsningsvärdena får kompletteras eller ersättas av likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder som säkerställer en likvärdig miljöskyddsnivå. Det uppställs inte något krav på användning av specifik teknik eller teknologi vid fastställande av begränsningsvärden för utsläpp, likvärdiga parametrar eller tekniska åtgärder. Tillståndet ska även omfatta lämpliga föreskrifter som säkerställer skydd av mark och grundvatten samt åtgärder för kontroll och hantering av avfall som genereras vid anläggningen (art. 14.1 a) och b), 14.2 och 15.2). Bestämmelserna är baserade på art. 9.3 första stycket och art. 9.4 första meningen i IPPC-direktivet, men IED innehåller en del ändringar som ger upphov till vissa tolkningsproblem.

Beträffande begränsningsvärden för utsläpp tar art. 14.1 a) IED även upp ”andra förorenande ämnen” än de som anges i bilaga II, vilken motsvarar IPPC-direktivets bilaga III. Bilagorna är i princip identiska med undantag av att bilaga II IED omfattar stoft inklusive fina partiklar samt ämnen som förtecknas i bilaga X till ramdirektivet för vatten (2000/60/EG). Frågan är om art. 14.1 a) ska tolkas så att kvalificeringskravet ”kan antas släppa ut i betydande mån” är hänförligt endast till andra förorenande ämnen än som anges i bilaga II. Detta skulle innebära att begränsningsvärden för utsläpp för alla förorenande ämnen upptagna i bilaga II alltid ska anges oavsett utsläppens storlek. Med anledning av att kommissionen i sitt förslag till nytt direktiv inte har angivit att bestämmelsen innehåller en materiell ändring bör bestämmelsen tolkas så att begränsningsvärden för utsläpp för samtliga typer av förorenande ämnen ska regleras i tillståndet, om anläggningen kan antas släppa ut dessa ämnen i betydande mängder. Det är också så direktivets bestämmelser generellt är utformade, dvs. krav ställs endast om det är av betydelse för miljön.

Vad gäller krav på skyddsåtgärder enligt art. 14.1 b) IED är den enda ändringen jämfört med IPPC-direktivet att åtgärder för kontroll och inte bara för hantering av avfall ska anges i tillståndet.

Svensk rätt

Vid tillståndsprövning enligt miljöbalken ska tillståndsmyndigheten ta ställning till vilka skyddsåtgärder och vilka begränsningar i verksamheten som behövs från miljösynpunkt och som är skäliga att kräva (2 kap.3 och 7 §§miljöbalken). Dessa försiktighetsmått anges som villkor i den dom eller det beslut som tillståndsmyndigheten meddelar. I miljöbalken regleras innehållet i domar och beslut av bestämmelser i 22 kap. 25 § jämförd med 19 kap. 5 § första stycket 8. Den förstnämnda paragrafens första stycke innehåller en inte uttömmande uppräkning av olika villkor en dom ska innehålla. Paragrafen är snarast att se som en form av minneslista. Som utgångspunkt gäller att tillståndet ska omfatta de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter. Vad domen ska innehålla i varje enskilt mål måste anpassas till ansökan och de frågor som den aktualiserar i målet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 246). Eftersom det ibland är svårt att fastställa villkoren i minsta detalj innehåller tredje stycket en regel om att domstolen får överlämna åt tillsynsmyndigheten att fastställa villkor av mindre betydelse. Detta gäller även fastställande av provisoriska föreskrifter (NJA 2005 s. 709).

Svensk rätt kräver alltid en reglering i tillståndet av utsläpp av förorenande ämnen för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar. Oftast innehåller villkoren någon typ av begränsningsvärden (22 kap. 25 § första stycket 6), som anger hur stora utsläppen av förorenande ämnen får vara eller vilken belastning på miljön som är acceptabel. Begränsningsvärdet anger inte vilka konkreta åtgärder som tillståndshavaren ska vidta utan denne får själv välja vad som krävs för att klara värdet. Miljööverdomstolen har i två rättsfall tagit ställning till hur villkor med begränsningsvärden bör utformas (MÖD 2009:2 och 2009:9). Med hänvisning till art. 9 IPPC-direktivet och de nya striktare kontrollkraven i IED gick domstolen ifrån konstruktionen med gräns- och riktvärden och anförde att ett begränsningsvärde bör preciseras genom att mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod anges enligt 25 § första stycket 3. Hur noggrant kontrollen i övrigt ska preciseras är en avvägningsfråga. Detaljerna bör lämpligen överlämnas till kontrollprogrammet (jfr MÖD 2009:19 angående utsläpp av kvicksilver till luft från en krematorieanläggning. Miljööverdomstolen ansåg i det fallet att det mot bakgrund av kontrollsvårigheter inte

var lämpligt att utforma villkoret med angivande av ett begränsningsvärde utan i stället ställdes krav på viss teknik).

I 11 a § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anges särskilda bestämmelser om utsläpp för anläggningar som omfattas av tillståndsplikt enligt avdelning 1 eller 4 i bilagan till förordningen. För dessa anläggningar ska prövningsmyndigheten vid bedömning av behovet av försiktighetsmått och villkor särskilt beakta om det förekommer sådana förorenande ämnen som anges i avdelning 5, vilken motsvarar bilaga III till IPPC-direktivet. Detta innebär att avdelning 5 behöver kompletteras så att ämnen som förtecknas i bilaga X till ramdirektivet för vatten (2000/60/EG) ingår. Sistnämnda bilaga är en lista över de ämnen som av Europaparlamentet och rådet bedömts vara prioriterade. Denna har för svensk del genomförts genom att begreppet ”prioriterade ämnen” definieras genom en hänvisning till bilaga X i 1 kap. 3 § Naturvårdsverkets ändringsföreskrift (2010:12).4 I förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön bilaga 1 punkten 14 hänvisas till prioriterade ämnen enligt art. 16 i ramdirektivet för vatten där det anges att en lista över prioriterade ämnen ska fastställas av kommissionen. Till den färdiga listan i bilaga X i ramdirektivet för vatten fanns alltså ingen hänvisning i förordning eller föreskrift förrän i Naturvårdsverkets ändringsföreskrifter. I avdelning 5 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd kan därför inte hänvisas till en svensk författning. Även om hänvisning till andra EU-direktiv så långt som möjligt bör undvikas är det problematiskt att införa alla ämnen i bilaga X i ramdirektivet för vatten eftersom denna bilaga är föremål för ständiga uppdateringar av kommissionen. Vid genomförandet av bilaga II IED i svensk rätt föreslås därför att hänvisning görs till hela bilaga X i avdelning 5 i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Vad gäller tillägget i IED för fina partiklar av stoft förefaller det självklart att sådana partiklar ingår, varför något tillägg inte föreslås. Vidare bör hänvisningen till ”svaveldioxider” ändras till ”svaveldioxid”. Skrivningen i avdelning 5 följer av ett skrivfel i den svenska översättningen av IPPCdirektivet och IED. Det finns bara en svaveldioxid varför plural-

4 Föreskrifter (NFS 2010:12) om ändring i föreskrifter och allmänna råd (2008:1) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. Föreskrifterna trädde i kraft den 30 november 2010.

formen är felaktig. I den engelska versionen av bilagan är det korrekt angivet ”Sulphur dioxide and other sulphur compounds”.

Även när det gäller säkerställande av skydd av mark och grundvatten uppfyller svensk rätt direktivets krav genom regleringen i 22 kap. 25 § miljöbalken (se särskilt punkten 9). Detsamma gäller reglering i tillstånd av kontroll och hantering av avfall. Enligt 22 kap. 25 § första stycket 8 ska tillståndsmyndigheten föreskriva villkor som gäller avfallshantering och återvinning och återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen kan medföra olägenheter för den yttre miljön. Det är här fråga om de villkor som kan behövas utöver den reglering som finns i gällande förordningar på avfallsområdet. Krav på villkor om kontroll följer av punkten 3.

Förutom bestämmelserna i 22 kap. 25 § miljöbalken om innehållet i tillstånd har Naturvårdsverket meddelat ett antal föreskrifter om begränsningsvärden, skydd av mark och grundvatten samt hantering av avfall (NFS (1995:7), NFS (2001:11), NFS (2002:26), NFS (2002:28), NFS (2003:24) och NFS (2005:3)). För jordbruket finns begränsningsvärden för utsläpp i Statens jordbruksverks (Jordbruksverket) föreskrifter (SJVFS 2004:62) om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring.

Sammanfattningsvis kan konstateras att de svenska reglerna om gränsvärden och skyddsåtgärder i art. 14.1 a) och b), 14.2 och 15.2 uppfyller direktivets krav endast med det tillägget att avdelning 5 i bilagan till förordningen om miljöfarliga verksamheter bör justeras.

4.5.2. Fastställande av villkor om utsläppskontroll

Tillståndsvillkoren ska enligt art. 14.1 c) i) IED ange lämpliga krav för utsläppskontroll som anger mätmetod, mätfrekvens och utvärderingsmetod. Enligt art. 14.1 c) ii) ska resultaten för utsläppskontrollen vara tillgängliga för samma tidsperioder och referensförhållanden som för de utsläppsnivåer som motsvarar BAT om andra begränsningsvärden för utsläpp än de som motsvarar BAT fastställs. Det första ledet i bestämmelsen är identiskt med art. 9.5 första meningen i IPPC-direktivet. Den andra delen av artikeln är en nyhet i IED. De krav på kontroll som avses i art. 14.1 c) ska i tillämpliga fall vara grundade på slutsatserna om kontroll enligt BAT-slutsatserna. Detta följer av art. 16.1 IED.

Svensk rätt

Efter påpekanden från kommissionen kompletterades miljöbalkens bestämmelser om vad en tillståndsdom och ett tillståndsbeslut ska innehålla med de preciseringar som behövdes till följd av bl.a. IPPC-direktivet. Med preciseringarna klargörs numera att en tillståndsdom och ett tillståndsbeslut ska innehålla villkor om begränsningsvärden och utsläppskontroll och om BMT (22 kap. 25 § första stycket 3 miljöbalken, 19 kap. 5 § första stycket 8) (prop. 2001/02:65, s. 57). Bestämmelsen har i praxis tilllämpats så att kontrollfrågorna inte har behandlats i tillståndsavgörandet utan oftast separat i ett kontrollprogram. Kontrollen har främst varit en fråga för tillsynsmyndigheten och tillståndshavaren. Denna praxis har sin grund i en önskan att ge utrymme för ändringar av sättet att utföra kontrollen, vilket förhindras av tillståndets omfattande rättsverkan om kontrollåtgärden preciseras i detalj i själva tillståndet. Med hänvisning till bl.a. IPPC-direktivet konstaterade Miljööverdomstolen i rättsfallet NJA 2010 s. 690 att ramarna för kontroll av begränsningsvärdet också bör anges i villkor.5 Svensk rätt uppfyller således redan direktivets krav om fastställande av lämpliga krav för utsläppskontroll i villkor.

Fastställs med tillämpning av art. 15.3 b) IED andra begränsningsvärden än som motsvarar BAT beträffande bl.a. tidsperioder föreslår utredningen att tillsynsmyndigheten årligen är skyldig att bedöma resultaten av utsläppskontrollen (se avsnitt 4.6). Denna bestämmelse föreslås införas i 13 § i den nya industriutsläppsförordningen. Vid fastställande av tillståndsvillkor avseende utsläppskontroll är det därför viktigt att prövningsmyndigheten beaktar hur skyldigheten enligt art. 14.1 c) ii) uppfylls för att man ska kunna jämföra utsläppskontrollen med de utsläppsnivåer som motsvarar BAT. För att underlätta för tillsynsmyndigheten kan det även finnas skäl att överväga om Naturvårdsverkets föreskrift om miljörapport (NFS 2006:9) bör ändras för att tydliggöra hur resultaten av utsläppskontrollen ska anges.

5 I detta fall fann Högsta domstolen att Miljööverdomstolens ändring av ett visst villkor i tillståndet utgjorde ett rättegångsfel med hänsyn till att enbart sökanden hade överklagat miljödomstolens dom. Av intresse är att Högsta domstolen anmärkte att det finns ett mycket nära samband mellan villkor om själva begränsningen av en viss miljöpåverkan och kontrollen av att fastställda värden för denna påverkan inte överskrids. Även om det formellt är en skillnad mellan dessa typer av villkor får det i processuellt hänseende anses höra till samma del av ett ansökningsmål. Detta innebär att vid bifall till ett överklagande från sökanden kan domstolen vid överprövning göra sådana ytterligare ändringar i domen som har samband med den bifallna ändringen och rör samma del av den överklagade domen.

Kravet på kontroll ska enligt art. 16.1 IED vara grundade på BAT-slutsatserna. Något specifikt förtydligande behöver inte göras eftersom kravet i nämnd artikel faller under det allmänna kravet att BAT-slutsatserna ska ligga till grund för fastställande av tillståndsvillkoren (art. 14.3) Denna bestämmelse föreslås genomföras genom att en ny bestämmelse införs i 16 kap. 5 § miljöbalken (se avsnitt 4.5.8).

4.5.3. Krav på rapportering av utsläppskontroll

I art. 14.1 d) IED uppställs krav på att tillståndet omfattar skyldighet för verksamhetsutövaren att minst en gång per år till den berörda myndigheten rapportera resultaten från utsläppskontrollen samt andra uppgifter som behövs för att myndigheten ska kunna kontrollera efterlevnaden. Rapporteringsskyldigheten är inte heller den en nyhet i IED utan motsvarar art. 9.5 i IPPC-direktivet. Dock har skyldigheten preciserats med ett krav på viss regelbundenhet i rapporteringen. Har andra begränsningsvärden än motsvarande BAT fastställts krävs det att resultaten av utsläppskontrollen ska kunna jämföras med de utsläppsnivåer som motsvarar BAT.

Svensk rätt

Svensk rätt uppfyller kravet på årlig rapportering genom 26 kap. 20 § miljöbalken. Var och en som bedriver tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet är skyldig att varje år lämna in en miljörapport till tillsynsmyndigheten. Rapporten ska ge en samlad bild av företagets arbete med att uppfylla och kontrollera att tillståndsvillkoren efterlevs. Rapporten ska också ange hur villkoren uppfyllts. Rapporteringsskyldigheten syftar till att underlätta för tillsynsmyndigheterna samt att förstärka verksamhetsutövarens egenkontroll. Systemet med miljörapporter tillgodoser även ett informationsbehov hos allmänheten och medför också ökad kunskap om de samlade utsläppen i landet. Regler om den närmare utformningen av miljörapporter finns i föreskrifter meddelade av Naturvårdsverket (NFS 2006:9). Enligt dessa föreskrifter ska rapporten innehålla en kommenterad sammanfattning av resultaten av mätningar, beräkningar eller andra undersökningar som utförts under året för

att bedöma verksamhetens påverkan på miljön och människors hälsa.

Där så är möjligt ska värden till följd av villkor redovisas i Svenska miljörapporteringsportalens (SMP) emissionsdel. I miljörapporten ska även betydande åtgärder som genomförts med anledning av eventuella driftstörningar m.m. redovisas. Naturvårdsverket lanserade i november 2009 en webbplats som heter ”Utsläpp i siffror”. Den innehåller en databas med uppgifter om utsläpp från ca 1 000 företag med miljöfarlig verksamhet i Sverige. Företagen kan nu själva se de data (genom utsläpp i siffror) som de rapporterat in i SMP samt vad andra företag rapporterat in.

Skyldigheten att årligen rapportera resultaten från utsläppskontroll följer av lag och är preciserad genom Naturvårdsverkets föreskrifter. Det är alltså inte en skyldighet som anges i de individuella tillståndsvillkoren. Art. 6 i IED ger också medlemsstaterna utrymme för att anta generella föreskrifter i stället för ange skyldigheter i enskilda tillstånd. Antas generella regler räcker det enligt andra stycket i sistnämnda bestämmelse att en hänvisning till dessa regler sker i tillståndet. Utgångspunkten i svensk rätt är att villkoren ska anpassas till den särskilda verksamhet som tillståndet avser. Genom villkoren kan mera allmänt hållna författningsregler överföras till mer preciserade krav. Däremot behöver mer detaljerade bestämmelser inte upprepas. Högsta domstolen har beträffande hänvisning till gällande regler uttalat att om det är fråga om en närmare reglering i författning saknas många gånger anledning att upprepa regleringen i villkoren för ett visst tillstånd (jfr Bertil Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, suppl. 9, juli 2010, s. 16:6). Villkoren bör i stället ta sikte på sådant som inte direkt följer av de författningsbestämmelser som ändå måste iakttas i verksamheten (NJA 2010 s. 516). Eftersom verksamhetsutövarna är bundna av de tillämpliga regler som utfärdats i Sverige oavsett om dessa har nämnts i tillståndet, bör Högsta domstolens uttalande även i fortsättningen kunna utgöra utgångspunkten för villkorsskrivning även vad gäller IED-anläggningar. Eftersom det är en generell skyldighet fastställd i lag att inkomma med en miljörapport krävs således inte att tillståndsvillkoren hänvisar till denna skyldighet. Härtill kommer att miljörapportskravet även är sanktionerat med miljösanktionsavgift enligt förordning (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Som nämnts ovan i avsnitt 4.5.2 bör dock övervägas om Naturvårdsverkets föreskrift om miljörapport bör ändras för att

tydliggöra hur resultaten av utsläppskontrollen ska anges för att uppfylla skyldigheten i art. 14.1 c)ii) och art. 14.1 d)ii) IED.

4.5.4. Underhåll och periodisk kontroll

Ett tillstånd ska enligt art. 14.1 e) IED innehålla lämpliga krav för regelbundet underhåll och övervakning av de åtgärder som vidtagits för att förhindra utsläpp till mark och grundvatten och lämpliga krav avseende periodisk kontroll av mark och grundvatten vad avser farliga ämnen som kan påträffas på platsen med beaktande av risken för förorening inom anläggningens område. I art. 16.2 IED stipuleras med vilken frekvens de periodiska kontrollerna ska utföras. Dessa bestämmelser har inte någon direkt motsvarighet i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Regelbundet underhåll och övervakning

Som ett led i verksamhetsutövarens egenkontroll ingår en skyldighet att fortlöpande planera och kontrollera verksamheten för att motverka eller förebygga olägenheter för människors hälsa eller miljön. Den grundläggande bestämmelsen om verksamhetsutövarens egenkontroll finns i 26 kap. 19 § miljöbalken. Närmare föreskrifter finns i egenkontrollförordningen, främst i 5–7 §§. Verksamhetsutövaren ska bl.a. upprätta rutiner för att fortlöpande kontrollera att drifts- och kontrollfunktioner hålls i gott skick och systematiskt undersöka och bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt, liksom också förteckna de kemiska produkter samt biotekniska organismer som hanteras inom verksamheten och som kan innebära risker från hälso- och miljösynpunkt. De betydande åtgärder som vidtagits för kontroll av utrustning m.m. ska redovisas i den årliga miljörapporten (4 § NFS 2006:9).

Utöver egenkontrollen kan frågor om kontroll och hushållning med mark, vatten och andra naturresurser regleras i en tillståndsdom enligt 22 kap. 25 § första stycket 3 och 9 miljöbalken. Enligt Miljööverdomstolens resonemang i rättsfallet NJA 2010 s. 690 är det en avvägningsfråga hur noggrant kontrollen ska anges i tillståndsvillkoren. Enligt domstolen kan det av praktiska skäl vara

lämpligt att överlämna detaljerna i kontrollen till ett kontrollprogram.

Genom regler om egenkontroll och regler om vad en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut ska innehålla uppfyller svensk rätt direktivets krav i första ledet av art. 14.1 e) avseende regelbundet underhåll och regelbunden övervakning. Vad gäller det sista ledet i art. 14.1 e), som föreskriver uppställande av tillståndsvillkor avseende periodisk kontroll av mark och grundvatten, behövs däremot en komplettering av de nationella bestämmelserna.

Periodiska kontroller

Genom periodiska kontroller förbättras skyddet för miljön genom att det blir lättare att avgöra om skäl finns att kräva att verksamhetsutövaren vidtar ytterligare skyddsåtgärder. Enligt art. 14.1 e) IED är det de farliga ämnen som kan påträffas på platsen som ska kontrolleras regelbundet. Hänvisningen till de ämnen som kan påträffas på platsen måste åsyfta att det är de ämnen som förekommer i verksamheten som ska kontrolleras. Skyldigheten enligt IED begränsas också av att det är de ämnen som riskerar att förorena mark och grundvatten som ska kontrolleras. När det gäller begreppet ”farliga ämnen” anser utredningen att detta begrepp inte bör användas i svensk författningstext. Innebörden av begreppet ”farliga ämnen” är oklart vilket gör det svårt att tillämpa (se avsnitt 7.4). Att i svensk författning ange att kontrollkravet ska omfatta ”de ämnen som förekommer på platsen” kan tyckas ge upphov till en mer omfattande skyldighet än direktivets begränsning till ”farliga ämnen”. Då kontrollskyldigheten enligt direktivet endast gäller för det fall ämnena riskerar att medföra förorening blir resultatet detsamma även om direktivets skrivning inte används ordagrant. En svensk bestämmelse om kontrollskyldigheten bör således avse de ämnen som förekommer i verksamheten och som riskerar att medföra föroreningsskada av mark och grundvatten inom verksamhetens område. Hänvisning till ”verksamhetens område” görs mot bakgrund av att verksamhet är det vedertagna begreppet i miljöbalken. Inte heller detta medför någon överimplementering av direktivet (se avsnitt 3.3.2).

Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd ger verksamhetsutövaren vissa anvisningar om genomförandet av provtagningar

(NFS 2000:15). Dessa behöver eventuellt uppdateras och förtydligas till följd av kraven i IED.

Eftersom det kan vara förenat med höga kostnader att utföra provtagning av mark och grundvatten finns det inte skäl att ange tätare intervaller för de periodiska kontrollerna än vad som följer av IED. Det innebär att kontroll av grundvatten ska genomföras minst en gång vart femte år och kontroll av mark minst en gång vart tionde år. Enligt 6 § första stycket i egenkontrollförordningen är verksamhetsutövaren skyldig att fortlöpande och systematiskt bedöma riskerna med verksamheten från hälso- och miljösynpunkt. Visar denna bedömning att det inte föreligger någon risk för förorening, behöver dock inte periodiska kontroller utföras alls och är risken mindre kan de utföras med andra tidsintervaller. Detta undantag överensstämmer med det utrymme som finns i art. 16.2 IED.

Art. 16.2 IED hindrar inte att bestämmelsen om periodiska kontroller anges som ett generellt krav. Reglering i varje enskilt tillstånd krävs inte. För att skapa ett enklare och tydligare system anser utredningen att det är mest ändamålsenligt att fastslå tidsintervaller för de periodiska kontrollerna i generella bindande regler. En ny bestämmelse om skyldighet att utföra periodiska kontroller bör lämpligen placeras i egenkontrollförordningen. Dessa regler bör begränsas till IED-anläggningar för att undvika överimplementering.

4.5.5. Andra förhållanden än normala driftsförhållanden

Art. 14.1 f) IED föreskriver att tillståndet ska omfatta åtgärder som rör andra förhållanden än normala driftsförhållanden, t.ex. arbete med igångsättande och urdrifttagning, läckor, störningar i driften, tillfälliga avbrott och den slutliga nedläggningen av verksamheten. Bestämmelsen motsvarar art. 9.6 i IPPC-direktivet. Art. 14.1 f) IED anger, till skillnad mot IPPC-direktivet, inte som förutsättning en risk för miljöpåverkan. En annan skillnad är att i IED anges olika exempel på andra förhållanden än normala driftsförhållanden, vilket inte kan tolkas på annat sätt än att listan på åtgärder inte är uttömmande. Eftersom förutsättningen för meddelade tillståndsvillkor enligt IED är att uppfylla de allmänna principerna för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter och bestämmelser om miljökvalitetsnormer blir följden att villkor för

andra förhållanden än normala driftsförhållanden endast är nödvändiga om miljöintresset kräver det. I praktiken blir det då ingen skillnad jämfört med IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Som redovisats ovan är bestämmelsen i 22 kap. 25 § miljöbalken inte avsedd att på ett uttömmande sätt precisera de krav som kan ställas i ett tillstånd. Detta framgår inte minst av det allmänt formulerade kravet att domen ska innehålla ”de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter” (punkten 6). Svensk rätt ger därigenom det utrymme som krävs för att andra förhållanden än normala driftsförhållanden beaktas i villkoren, om det behövs med hänsyn till miljön. När det gäller nedläggning av verksamheten upptas krav på uppställande av de villkor som behövs med avseende på avhjälpande av miljöskada och ställande av säkerhet (punkten 10). Motsvarande reglering gäller även för ärenden som prövas av länsstyrelser och kommunala nämnder (jfr 19 kap. 5 § miljöbalken). Exempel från rättspraxis visar att reglering i tillstånden av avhjälpandefrågor sker i vissa fall. Med hänvisning till IPPC-direktivets bestämmelser (art. 9.1, 3 f och 9.6.) och principen om fördragskonform tolkning ansåg Miljööverdomstolen att den svenska bestämmelsen om innehållet i tillstånd skulle tolkas mot bakgrund av direktivets bestämmelser. Enligt domstolen kunde det därför vara motiverat och skäligt med villkor avseende bl.a. anmälan till tillsynsmyndigheten vid nedläggning av verksamheten (dom den 7 december 2005 i mål nr M 2019-04 angående Billingsfors bruk). I rättsfallet MÖD 2007:14 (Stena Gotthard AB) ansåg Miljööverdomstolen också att det var både lämpligt och skäligt att som villkor för ett nytt tillstånd reglera frågan om undersökning av eventuella markföroreningar (se även MÖD 2008:22 Volvo Powertrain) (i avsnitt 7.2.3 lämnas en mer utförlig redogörelse för villkorsreglering av frågor som rör avhjälpande av miljöskador).

Mot bakgrund av ovanstående redogörelse kan konstateras att svensk rätt redan uppfyller direktivets krav på villkorsreglering av andra än normala driftsförhållanden.

4.5.6. Gränsöverskridande föroreningar

Ett tillstånd ska enligt art. 14.1 g) IED innehålla bestämmelser som syftar till att minimera långväga eller gränsöverskridande föroreningar. IED innehåller inte någon materiell ändring jämfört med art 9.4 sista meningen i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Förutom den allmänna regleringen av utsläpp och skyldigheten för verksamhetsutövaren att följa de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken finns bestämmelser om gränsöverskridande påverkan i lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (hänvisning i 1 kap. 4 § miljöbalken) och art. 15–21 i lagen (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland avseende gränsöverskridande verkningar på vattnens status i det i lagen definierade avrinningsdistriktet.

Någon ändring av svensk rätt vad gäller villkor för att förhindra gränsöverskridande föroreningar behövs inte.

4.5.7. Villkor för bedömningen av efterlevnaden av begränsningsvärden

Enligt art 14.1 h) IED fordras att villkor uppställs för bedömning av efterlevnaden av begränsningsvärdena för utsläpp eller att en hänvisning görs till de krav som anges på annat ställe. Denna bestämmelse har inte någon motsvarighet i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

För svenskt vidkommande kräver inte bestämmelsen någon författningsändring eftersom en tillämpning av art. 14.1 c) och d) leder till samma resultat, dvs. kontroll av efterlevnad av begränsningsvärdena för utsläpp. Som ovan redogjorts för är dessa två bestämmelser redan införda i svensk rätt.

4.5.8. Fastställande av tillståndsvillkor utifrån BAT-slutsatser

En av de centrala nyheterna i IED är att BAT-slutsatser enligt art. 14.3 ska ligga till grund för fastställande av tillståndsvillkoren. Även krav på utsläppskontroll ska vara grundade på BAT-slutsatser (art. 16.1). En jämförelse med den engelska versionen av IED visar att ”ligga till grund för” möjligtvis är ett felaktigt ordval. I den engelska språkversionen av direktivet används orden ”be the reference for” som snarare betyder ”ta hänsyn till”. Alla språkversioner är i och för sig jämställda så ingen version gäller före någon annan. Sverige har på kommissionens inrådan framfört ett antal synpunkter på den svenska översättningen av direktivet. Bl.a. har ordvalet i art. 14.3 tagits upp i skrivelsen till kommissionen.

För befintliga verksamheter utlöser art. 14.3 i sig inte ett behov av en översyn av villkoren. En sådan översyn krävs enligt art. 21 först när en ny BAT-slutsats har offentliggjorts. Sker en omprövning av något annat skäl innan en ny BAT-slutsats som berör den huvudsakliga verksamheten har antagits ska de BAT-referensdokument som antagits under IPPC-direktivet användas som utgångspunkt vid prövningen. Dock behöver begränsningsvärden för utsläpp inte fastställas enligt BAT i dessa dokument. Detta följer av art. 13.7 IED (se avsnitt 4.4.1).

IED erbjuder, på samma sätt som IPPC, en möjlighet till anpassning till de lokala omständigheterna och de specifika driftsvillkoren. Art. 14.4 IED ger medlemsstaterna rätt att fastställa strängare tillståndsvillkor än de som går att uppnå genom användning av BAT enligt BAT-slutsatserna. Enligt art. 14.5 IED kan den behöriga myndigheten fastställa tillståndsvillkor på grundval av BAT som inte beskrivs i någon av de relevanta BAT-slutsatserna, förutsatt att tekniken fastställs med beaktande av de kriterier som anges i bilaga III till direktivet. De kriterier som räknas upp är bl.a. användning av avfallssnål teknik och mindre farliga ämnen och främjande av återvinning m.m. Ytterligare förutsättningar för att annan teknik ska få användas är att kraven i art. 15 IED är uppfyllda samt att en miljöskyddsnivå motsvarande BAT enligt BATslutsatserna säkerställs. Kriterierna i bilaga III ska också tillämpas om en verksamhet eller en typ av produktionsprocess som bedrivs i en anläggning inte omfattas av någon av BAT-slutsatserna eller om dessa slutsatser inte behandlar alla potentiella miljöeffekter av verksamheten eller processen (art. 14.6). Bilaga III motsvarar bilaga IV i IPPC-direktivet. Den enda skillnaden är att IED även omfattar en

skyldighet att beakta information som offentliggörs av offentliga internationella organisationer.

För de anläggningar som bedriver intensiv uppfödning av fjäderfän och svin vilka omfattas av punkten 6.6 i bilaga I gäller art. 14.1–14.6 utan att det påverkar tillämpningen av lagstiftningen om djurskydd (art. 14.7).

Svensk rätt

Anknytningen till BAT är inte någon nyhet i svensk rätt utan har sedan miljöbalkens tillkomst varit ett uttalat krav i 2 kap. 3 §, där angivet som BMT. Detta krav ligger till grund för prövningsmyndighetens tillståndsbeslut och prövningen av frågan om vilka krav på skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska ställas. De svenska tillståndsvillkoren innehåller vanligtvis inte specifika teknikkrav. I stället anges ett begränsningsvärde där det av domskälen ofta framgår att utsläppsnivåerna är satta utifrån en viss tekniks prestanda (se t.ex. MÖD 2003:130). Den närmare kopplingen mellan BAT och BAT-slutsatserna bör, som Miljööverdomstolen påpekade i sitt remissvar på kommissionens förslag till IED, inte innebära några större svårigheter för svensk del eftersom nuvarande BAT-referensdokument framtagna under IPPC-direktivet redan används som en del av underlaget vid fastställande av villkor. Ett exempel från rättspraxis är ett avgörande från Miljööverdomstolen rörande frågan om krav på biologisk rening av processavloppsvatten från Vallviks bruk. En inte oviktig bedömningsgrund för såväl miljödomstolen som Miljööverdomstolen när det gällde kravnivån på tekniken var i det fallet det BAT-referensdokument som utarbetats under IPPC-direktivet när det gäller BAT för pappers- och massaindustrin. Även om domstolarna redan i dag fäster stor vikt vid BAT bör den uttryckliga skyldigheten för prövningsmyndigheterna att beakta BAT-slutsatserna komma till uttryck i svensk författning. Eftersom kravet utgör en central del av tillståndsprövningen och ingår som en del av de grundläggande krav som kan ställas på en verksamhetsutövare föreslår utredningen att en ny bestämmelse införs i svensk rätt. Denna bestämmelse bör lämpligen placeras i 16 kap. miljöbalken där allmänna bestämmelser om prövningen anges. Enligt denna nya bestämmelse är prövningsmyndigheten skyldig att ta hänsyn till BAT-slutsatserna vid prövning enligt balken. Uttrycket att ta ”hänsyn till” kan eventuellt

anses innebära en mildare form av bundenhet till BAT-slutsatserna än lokutionen ”ligga till grund för”. Som ovan nämnts har Sverige i skrivelse till kommissionen anfört att i den svenska versionen direktivet bör stå ”hänsyn tas till” vilket bättre överensstämmer med den engelska versionen av IED. Utredningen använder därför denna skrivning i författningsförslaget.

Skyldigheten att ta hänsyn till BAT-slutsatserna gäller dessa slutsatser i deras helhet. I den mån BAT-slutsatserna innehåller begränsningsvärden är dessa krav striktare. Undantag får endast göras i särskilt angivna fall. När det gäller fastställande av begränsningsvärden för utsläpp ska prövningsmyndigheten enligt art. 15.3 IED säkerställa att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som motsvarar BAT i slutsatserna, om inte skäl för undantag enligt art. 15.4 IED finns. Bestämmelser om hur begränsningsvärden ska fastställas och när undantag kan göras föreslås införas i en ny förordning som enbart tar sikte på IED-anläggningar (se avsnitt 4.6).

Undantag från BAT-slutsatser

Undantagsmöjligheterna enligt art. 14.4–14.6 IED innebär att de behöriga myndigheterna ges ett visst spelrum för att kunna beakta omständigheter i det enskilda fallet i såväl skärpande som mildrande riktning. Att IED erbjuder en möjlighet att fastställa tillståndsvillkor på grundval av BAT som inte fastställs i en relevant BAT-slutsats är nödvändigt för prövningssystemets trovärdighet. Även om ambitionen är att BAT-referensdokumenten ska uppdateras av kommissionen vart åttonde år finns risk att den BAT som anges i BAT-slutsatserna inte är uppdaterad och att annan nyare teknik i stället utgör BAT. Det är vidare oklart vilken ambitionsnivå de kommande BAT-slutsatserna kommer att ligga på. Att inte tillämpa annan och bättre teknik än vad som anges i BAT-slutsatsen skulle därför kunna leda till en försämrad miljönytta. Bundenheten till BAT bör därför inte vara alltför stelbent.

Som ovan redovisas föreslås att det i svensk rätt införs en bestämmelse enligt vilken hänsyn ska tas till BAT-slutsatserna vid prövning enligt balken. Detta hindrar naturligtvis inte en prövningsmyndighet från att komma fram till att strängare krav bör ställas på en verksamhet än vad som anges i BAT-slutsatsen vid tillämpning av de övergripande hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbal-

ken. Det hindrar heller inte prövningsmyndigheten från att finna att annan teknik än den som anges i BAT-slutsatserna uppnår samma resultat vad gäller utsläppsgränsvärden, men är billigare eller av annat skäl är lämpligare än den teknik som beskrivs i BAT-referensdokumenten. Det kan också tänkas att det finns annan teknik som är mer anpassad efter svenska förhållanden än den som upptas i de inom EU framtagna teknikdokumenten. Vid bestämmande av vad som är BAT utanför BAT-slutsatserna ska kriterierna i bilaga III särskilt beaktas vid prövningen. Dessa kriterier har för svensk del ansetts genomförda genom 2 kap.3 och 7 §§miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 1, s. 216 ff.). Utredningen delar denna bedömning. Tillämpningen av undantagsmöjligheterna från BAT-slutsatserna i art. 14.5-6 IED begränsas dock såtillvida att kraven i art. 15 avseende begränsningsvärden för utsläpp som huvudregel inte får åsidosättas. Detta säkerställs genom att ett nytt fjärde stycke föreslås införas i 2 kap. 7 § miljöbalken. Enligt denna bestämmelse kan skälighetsbedömningen enligt paragrafens första stycke inte leda till att mindre stränga begränsningsvärden än de som följer av BAT-slutsatsen kan fastställas om inte skäl för undantag enligt art. 15.4 IED finns (se avsnitt 4.6).

Den svenska lagstiftningen rörande djurskydd gäller oavsett bestämmelserna i art. 14 IED. Någon bestämmelse som uttryckligen stadgar detta är inte nödvändig att införa i svensk rätt.

4.6. Fastställande av begränsningsvärden för utsläpp, likvärdiga parametrar och tekniska åtgärder

Utredningens förslag: En bestämmelse som anger hur begräns-

ningsvärden för utsläpp ska fastställas samt i vilka fall mindre stränga begränsningsvärden får fastställas införs i en ny förordning kallad industriutsläppsförordningen, vars tillämpningsområde begränsas till IED-anläggningar. I denna förordning införs även en bestämmelse om tillsynsmyndighetens skyldighet att bedöma resultatet av utsläppskontrollen i de fall andra begränsningsvärden anges än de som följer av BAT-slutsatsen vad beträffar värden, tidsperioder och referensvillkor. Dessa regler meddelas med stöd av ett nytt bemyndigande i 16 kap. 5 § miljöbalken.

Ett nytt stycke införs i 2 kap. 7 § miljöbalken enligt vilket det framgår att högre begränsningsvärden inte får fastställas än de som framgår av BAT-slutsatser om det inte finns skäl för undantag närmare preciserade i den föreslagna industriutsläppsförordningen.

Avsikten med omarbetningen av IPPC-direktivet är att förstärka tillämpningen av BAT. Detta görs genom att krav uppställs på att hänsyn ska tas till BAT-slutsatserna vid fastställande av tillståndsvillkoren enligt art. 14.3 IED och genom att begränsningsvärden för utsläpp under normala driftsförhållanden som huvudregel inte får sättas högre än de nivåer som anges i BAT-slutsatserna enligt art. 15.3. De högre nivåerna i de spann för BAT som anges i BATslutsatserna utgör därigenom bindande minimikrav när utsläppsvillkoren ska fastställas för de verksamheter som omfattas av bilaga I. Det är enligt kommissionen de utsläppsvärden som är förknippade med BAT (BAT-AELs) som har bindande verkan enligt IED. Det finns inget stöd i direktivet för att förbrukningsvärden, t.ex. för energi, kan förknippas med BAT med samma legala status som BAT-AELs under art. 15.3. I den sistnämnda bestämmelsen preciseras även hur begränsningsvärdena ska uttryckas. Dessa ska uttryckas för samma eller kortare tidsperioder och samma referensförhållanden som de utsläppsnivåer som motsvarar BAT. Alternativt kan begränsningsvärdena uttryckas på annat sätt vad beträffar värden, tidsperioder och referensvillkor. Fastställs begränsningsvärden på annat sätt än såsom de uttrycks i BAT-slutsatsen, ska den behöriga myndigheten minst en gång per år bedöma resultaten av utsläppskontrollen. På så sätt ska säkerställas att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som motsvarar BAT. Något krav på användning av en specifik teknik eller teknologi föreskrivs inte i IED (art. 15.2). Om specifika tekniker eller teknologier nämns i en BAT-slutsats ska detta inte uppfattas som ett krav på att just dessa används, men nivåerna för begränsningsvärdena som motsvarar BAT enligt slutsatserna måste som huvudregel följas.

I art. 15.4 IED ges möjlighet att avvika från huvudregeln i art. 15.3. Undantag får göras om kostnaderna för att upprätthålla begränsningsvärdena blir oproportionerliga jämfört med miljönyttan med hänsyn till anläggningens geografiska belägenhet och tekniska egenskaper. Undantagsmöjligheten förutsätter att

begränsningsvärden för utsläpp i tillämpliga fall inte sätts högre än de som anges i bilagorna V–VIII till IED och att ingen betydande förorening förorsakas samt att en hög nivå för miljöskyddet i dess helhet uppnås. Medges sådant undantag ska skälen härför anges. Kommissionen har möjlighet att klargöra de kriterier som ska beaktas vid tillämpning av undantagsbestämmelsen. Art. 15.5 IED ger även den behöriga myndigheten möjlighet att under vissa förutsättningar medge tillfälliga undantag för utprovning och användning av ny teknik för en period om totalt högst nio månader.

Svensk rätt

Fastställande och kontroll av begränsningsvärden för utsläpp som motsvarar BAT

Som redogjorts för i avsnitt 4.5 krävs i svensk rätt att tillståndet reglerar utsläpp av förorenande ämnen för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föroreningar (22 kap. 25 § första stycket miljöbalken). Eftersom art. 15.3, uttryckligen reglerar hur begränsningsvärden ska uttryckas bör svensk rätt kompletteras med en ny bestämmelse. En sådan bestämmelse föreslås tas in i 11 § i den nya industriutsläppsförordningen. I den av utredningen föreslagna författningstexten används begreppet ”begränsningsvärde” i enlighet med Mark- och miljööverdomstolens praxis (MÖD 2009:2 och 2009:9). Uttrycks begränsningsvärdet i villkoret på annat sätt än som anges i BAT-slutsatsen ska tillsynsmyndigheten en gång per år bedöma resultatet av utsläppskontrollen. Bedömningen ska säkerställa att utsläppen under normala driftsförhållanden inte är högre än de utsläppsnivåer som motsvarar BAT. En bestämmelse med detta innehåll föreslås införas i 13 § i industriutsläppsförordningen.

Begreppet ”utsläppsgränsvärde”, definierat art. 2.6 första meningen i IPPC-direktivet motsvaras i IED av i ”gränsvärde för utsläpp” definierat i art. 3.5 IED. I IED preciseras detta med begreppet ”utsläppsnivåer som motsvarar bästa tillgängliga teknik” (art. 3.13) (BAT-AELs). Dessa begrepp återspeglas för svensk del till viss del i 11 b § förordningen om miljöfarliga verksamheter och hälsoskydd. Där framgår att med ett begränsningsvärde för utsläpp avses den mängd, koncentration eller nivå på utsläppet som inte får överskridas eller underskridas under en eller flera angivna tids-

perioder eller på annat sätt som närmare anges. Det gäller oavsett om begränsningsvärdet har bestämts som gränsvärde, riktvärde eller annat värde. Värdet ska normalt avse den punkt där utsläppet lämnar anläggningen, utan hänsyn till eventuell utspädning. Sista meningen motsvarar art. 15.1 IED. Bestämmelsen i 11 b § bör dock ändras med hänvisning till ovan nämnda praxis från Mark- och miljööverdomstolen rörande begränsningsvärden. Utredningen föreslår därför att hänvisningen till gränsvärde och riktvärde tas bort. Någon annan ändring av bestämmelsen föreslås inte.

Enligt art. 15.3 IED är det under normala driftsförhållanden som BAT-AELs ska hållas. Med tidigare villkorspraxis kunde detta ha varit problem, eftersom det ofta föreskrevs gränsvärden som föreföll höga men som verksamhetsutövaren var tvingad att hålla sig långt under för att ha marginaler vid driftstörningar som resulterade i högre utsläpp. Vid villkorsskrivningen måste beaktas att BAT-AELs är avsedda att kunna hållas vid normala driftsförhållanden och alltså inte motsvarar vad vi i Sverige tidigare benämnde gränsvärden. Nuvarande praxis kring utformningen av begränsningsvärden bör dock ge förutsättningar för en rimlig och korrekt implementering av kraven.

Villkor som reglerar andra förhållanden än normala driftsförhållanden, t.ex. haverivillkor, kan i vissa fall behöva regleras i tillstånd för IED-anläggningar. När det gäller avfallsförbränningsanläggningar har Naturvårdsverket givits ett bemyndigande att meddela de föreskrifter om onormala driftsförhållanden som behövs till följd av art. 13.2–4 i avfallsförbränningsdirektivet 2000/76/EG (15 § förordning (2002:1060) om avfallsförbränning). Enligt de föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigandet ska verksamhetsutövaren i händelse av haveri i utrustning som kan ha betydelse från miljösynpunkt inskränka eller stoppa driften så snart detta är möjligt till dess att normal drift kan återupptas (19 § NFS 2002:28). De svenska reglerna i 22 kap. 25 § miljöbalken och Mark- och miljööverdomstolens nya praxis angående begränsningsvärden ger utrymme för att formulera lämpliga villkor som tillåter tillfälliga överskridanden vid onormala driftsförhållanden.

Fastställande av mindre stränga begränsningsvärden för utsläpp

Tillståndprövningen enligt IED ger utrymme för viss flexibilitet vid fastställandet av begränsningsvärden för utsläpp genom undantagsbestämmelsen i art. 15.4. Bestämmelsen har stora likheter med skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken. Miljöbalkens bestämmelse stadgar att en avvägning ska göras mellan miljöhänsyn och kostnader för att vidta skyddsåtgärder när kraven på en verksamhet eller en åtgärd ska bedömas. Med nyttan menas de fördelar för miljön som åtgärden får anses innebära i det enskilda fallet, varvid de miljömål som riksdagen antagit särskilt ska beaktas. Av motiven till miljöbalken följer att även verksamhetens värde från samhällssynpunkt skulle kunna beaktas (prop. 19997/98:45, del 2, s. 459). Därigenom skulle exempelvis även hänsyn till sysselsättningen kunna spela en roll. Man bör dock kunna invända att samhällsnyttan ska beaktas först när man prövar, om de restutsläpp som inte kan undvikas enligt 7 § bör motivera förbud enligt 9 §. Synpunkten rörande sysselsättningen nämns dock endast i motiven rörande avvägningsregeln i 2 kap. 10 § (Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, suppl. 10, april 2011, s. 2:35 f. och prop. 1997/98:45, del 1, s. 26).

Även om balkens skälighetsregel i stora delar överensstämmer med art. 15.4 finns ett, om än begränsat, utrymme för att argumentera att hänsyn enligt miljöbalken kan tas till annat än de specifika omständigheter som anges i IED. Syftet med IED är att strama upp tillämpningen av BAT. Därför är art. 14.3, 15.3 och 15.4 IED av mycket central betydelse i direktivet. Att kommissionen anser att tillämpningen av undantagsregeln måste styras upp åskådliggörs bl.a. genom medlemsstaternas skyldighet att rapportera till kommissionen i de fall undantagsregeln har tillämpats. Det är högst sannolikt att kommissionen kommer att vara extra uppmärksam på medlemsstaternas genomförande av nämnda artiklar. Sverige kan naturligtvis på goda grunder argumentera för att 2 kap. 7 § miljöbalken inte går längre än art. 15.4 IED. Av systematiska och pedagogiska skäl anser dock utredningen att en undantagsregel utformad i enlighet med art. 15.4 bör införas i svensk rätt. Som ovan redogjorts för har utredningen föreslagit att en huvudregel om fastställande av begränsningsvärden motsvarande art. 15.3 IED placeras i en förordning omfattande IED-anläggningar. Det bör tydliggöras att undantag utöver vad som ryms inom ramen för art. 15.4 inte kan medges. Detta åstadkoms bäst om undantagsregeln placeras i

anslutning till huvudregeln. Det tydliggörs då även för tillämparen vilka skäl som uttryckligen får beaktas enligt IED vid fastställande av begränsningsvärden för IED-anläggningar. Bestämmelserna i den nya förordningen föreslås meddelas med stöd av ett nytt bemyndigande i 16 kap. 5 § miljöbalken.

Med hänvisning till att skälighetsregeln i 2 kap. 7 § miljöbalken gäller generellt och före bestämmelser i förordning måste även denna bestämmelse begränsas för att säkerställa att den inte tillämpas i strid mot IED. Ett nytt stycke föreslås därför införas i 2 kap. 7 § så att det uttryckligen framgår att tillämpningen av denna bestämmelse inte får leda till att högre begränsningsvärden än de som framgår av BAT-slutsatser fastställs om inte specifika skäl för undantag finns vilka är närmare angivna i 12 § i den nya industriutsläppsförordningen.

Begränsning för tillämpningen av undantaget kan också följa av de bestämmelser som genomför bilagorna V–VIII IED. Arbetet med dessa bilagor åvilar Naturvårdsverket och omfattas inte av utredningens uppdrag.

Undantag för ny teknik

Den möjlighet som direktivet ger i art. 15.5 för att göra undantag för utprovande av ny teknik är positiv för att stimulera teknikutvecklingen. Begreppet BMT enligt 2 kap. 3 § miljöbalken omfattar inte krav på användande av teknik som enbart finns på experimentstadiet. Miljöbalken kan därför inte med denna bestämmelse tvinga fram ny, bättre teknik. Att BAT får en tyngre roll i det nya IED utgör dock tillsammans med kraven på omprövning ett visst incitament för verksamhetsutövarna att använda så bra teknik som möjligt. Bestämmelsen i 22 kap. 27 § miljöbalken ger tillståndsmyndigheten möjlighet att i samband med att någon fråga uppskjuts meddela provisoriska föreskrifter när tillstånd meddelas. Det anges i och för sig ingen tidsgräns för hur länge en villkorsfråga kan skjutas upp. Tillståndsmyndigheten skulle redan i dag med stöd av denna bestämmelse kunna skjuta upp en fråga och meddela en provisorisk föreskrift samt begränsa uppskovet till att gälla under nio månader, varefter utsläppsgränserna i enlighet med BAT-slutsatserna måste följas. Utredningen anser att det inte finns ett behov av en särskild undantagsregel och avstår därför från att lägga fram ett förslag motsvarande art. 15.5 IED. För det fall det skulle visa sig att

en bestämmelse motsvarande art. 15.5 fyller en funktion kan övervägas om 22 kap. 27 § miljöbalken bör ändras.

Behov av svenskt engagemang i arbetet med att ta fram BATreferensdokument

Genom den ökade bundenheten till BAT i IED bör högre krav ställas på att BAT-referensdokumenten blir mer lättillgängliga och användarvänliga. De BAT-referensdokument som antagits under IPPC-regimen har varit av skiftande kvalitet och har ofta saknat entydiga gränser för utsläppsnivåer. Det är svårt att sia om vad de nya kraven på BAT kommer att leda till. En målsättning är att skillnaderna avseende utsläppsnivåer ska minska mellan olika medlemsstater och att miljömålen lättare ska uppnås. Naturvårdsverket påpekade i sitt remissvar på kommissionens förslag till nytt direktiv att det finns en risk för att BAT-AELs blir högre än vad de skulle ha blivit enligt IPPC-direktivet eftersom vissa aktörer inte vill ställa upp för stränga utsläppsgränser då dessa numera får en direkt påverkan på tillståndsvillkoren. Med den strävan efter samförstånd som finns inbyggd i systemet med framtagande av BAT-referensdokument är risken att processen resulterar i lägre ställda krav. Skillnaderna mellan mer och mindre progressiva länder kan då komma att öka ytterligare, vilket i ett längre perspektiv kan leda till sämre miljövård inom EU. Om inte Sverige arbetar aktivt under framtagandet av kommande BAT-referensdokument finns även en risk för att dokumenten kommer att vara utformade på ett sätt som är främmande för det svenska sättet att formulera villkor. Risken är då att kommande BAT-slutsatser medför att krav ställs på den svenska industrin som inte leder till motsvarande miljönytta. De BAT-referensdokument som håller på att tas fram för järn- och stålindustrin och glasindustrin är tyvärr exempel på de problem som kan uppstå för svensk del då den teknik som tas upp i dokumentet baseras på anläggningar som är anpassade efter särskilda förhållanden i andra länder. Näringslivet, myndigheter och miljöorganisationer kommer att behöva samarbeta i framtiden för att bevaka svenska intressen i Sevilla och Bryssel.

Förhållandet mellan begreppen BMT och BAT

En fråga som kan ställas är om det svenska begreppet BMT bör ändras till BAT. När BAT-slutsatserna nu får en mer framskjuten roll i tillståndsprövningen kan argumenteras för att samma begrepp av tydlighetsskäl bör användas i miljöbalken. BMT och BAT kommer än mer tydligt att få samma innebörd när det gäller IEDanläggningar. Skillnaden mellan begreppen BMT och BAT synes dock i praktiken mest vara teoretisk. Utredningens uppfattning är att svensk tillämpning av BMT inte har varit strängare än vad som följer av IPPC-direktivet. En konsekvent hänvisning till BAT i miljöbalken torde inte innebära någon sänkning av den svenska ambitionsnivån på miljöområdet. Genom att detta centrala begrepp tolkas och tillämpas på samma sätt inom EU finns det också större förutsättningar för ett starkt miljöskydd och lika konkurrensförutsättningar.

Av motiven till miljöbalken framgår emellertid att regeringens uppfattning var den att vi i Sverige har en striktare tillämpning av teknikkravet, vilket användandet av begreppet BMT ska visa (prop. 1997/98:45, del 1, s. 215 ff.). Det går också att argumentera för att BAT är ett mer teknikkonserverande begrepp än BMT. Det är bl.a. med hjälp av begreppet BMT och prövotidsförfarandet som teknikutvecklingen i Sverige framgångsrikt drivits mot renare processer (i motsats till ”end-of-pipe”-lösningar). Till exempel har utsläpp av klorerade organiska ämnen från cellulosaindustrin kunnat minskas genom nya blekningsprocesser, och minskade utsläpp av flyktiga organiska ämnen från verkstadsindustrin (t.ex. bilfabrikerna) kunnat åstadkommas genom övergång till nya måleriprocesser (t.ex. pulverfärg och vattenbaserad färg).

BMT är ett centralt begrepp i svensk miljörätt. En ändring av 2 kap. 3 § påverkar utformningen av skälighetsregeln i 2 kap. 7 §. Sistnämnda bestämmelse hänger ihop inte bara med 3 §, utan även med övriga hänsynsregler i 2 kap. miljöbalken Miljökvalitetsnormerna regleras också genom ett intrikat samspel mellan bland annat 3 och 7 §§. Sverige har gentemot kommissionen tidigare med emfas hävdat att 2 kap. 3 § tillsammans med 7 § motsvarar minst lika stränga krav som BAT. Det har också förts en diskussion om i vilket skede olika slag av ekonomiska avvägningar ska ske, dvs. hur bestämmelsen i 2 kap. 7 § första stycket ska tolkas i förhållande till 2 kap. 3 § miljöbalken. Den diskussionen återgavs av Miljöbalks-

kommittén i SOU 2002:107, s. 166 f. Kommittén kom till följande slutsats.

Rättsläget får anses osäkert i frågan om en ekonomisk bedömning skall göras enligt 2 kap. 3 § eller enbart enligt 2 kap. 7 § första stycket. Vi anser för vår del att det lämpligaste är att all ekonomisk avstämning sker i ett sammanhang inom ramen för en tolkning av 2 kap. 7 § första stycket.

Följderna av att ändra begreppet BMT blir svåra att överblicka. Utredningen väljer därför att behålla begreppet BMT i 2 kap. 3 § miljöbalken. Såvitt gäller IED-anläggningar förtydligas begreppet genom bemyndigandet i 9 kap. 5 § miljöbalken, som ger regeringen och utpekade myndigheter möjlighet att meddela föreskrifter om BMT för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Med stöd av detta bemyndigande får alltså meddelas specifika föreskrifter för IED-anläggningar där det bl.a. preciseras att BAT-slutsatserna ska tillämpas vid fastställande av begränsningsvärden.

För kommande prövningar av IED-anläggningar kommer begränsningsvärden i första hand att sättas utifrån en tillämpning av bestämmelserna i den föreslagna förordningen. Det betyder att BAT-slutsatserna används som utgångspunkt vid fastställandet av begränsningsvärdena. Värdena i dessa slutsatser kommer att utgöra ett högsta tak för utsläppen om inte skäl för undantag finns eller generella föreskrifter anger strängare värden. Prövningsmyndigheterna har dock självklart en skyldighet att i varje mål och ärende även beakta de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. För det fall kommande BAT-referensdokument inte motsvarar den ambitionsnivå som prövande myndighet anser vara miljömässigt motiverad tydliggörs skillnaderna mellan BMT och BAT. Prövningsmyndigheten kan då med hänvisning till en prövning enligt 2 kap.3 och 7 §§miljöbalken fastställa strängare villkor än som anges i BAT-slutsatserna. Däremot görs som nämnts ett tillägg till 7 § som medför att tillämpning av den bestämmelsen aldrig får leda till att lägre begränsningsvärden fastslås än vad som är möjligt enligt art. 15.3 och 15.4 IED.

4.7. Generella föreskrifter

Utredningens förslag: Naturvårdsverkets föreskriftsrätt enligt

förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd kompletteras med en hänvisning till art. 17 IED. Avsikten är att föreskrifterna i enlighet med artikeln ska baseras på BAT och uppdateras vartefter ny teknik utvecklas. Jordbruksverket bemyndigas att, efter samråd med Naturvårdsverket, meddela föreskrifter för de djurhållande anläggningar som omfattas av IED.

Art. 17 IED ger medlemsstaterna valmöjligheten att anta generella bindande regler för anläggningar förtecknade i bilaga I. De generella bindande regler som avser IED-anläggningar ska baseras på BAT utan att användning av viss teknik eller teknologi föreskrivs. Medlemsstaterna ska också se till att de generella föreskrifterna uppdateras för att beakta utvecklingen av BAT. De regler som antas ska innehålla en hänvisning till IED. Enligt art. 6 IED är det även tillåtet att i tillstånd hänvisa till generella föreskrifter (se avsnitt 3.6).

Svensk rätt

I svensk rätt har regeringen i 9 kap. 5 § miljöbalken givits ett bemyndigande att inom ramen för prövningssystemet utfärda generella föreskrifter, om sådana föreskrifter framstår som mer ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens syften än ett förvaltningsbeslut eller en dom i ett enskilt fall. Regeringen kan även bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter men för detta krävs att särskilda skäl föreligger. Föreskrifter meddelade med stöd av denna bestämmelse har giltighet framför beslut av individuell karaktär, om föreskrifterna är strängare. En föreskrift meddelad med stöd av 9 kap. 5 § bryter alltså igenom ett tillstånds rättskraft enligt 24 kap. 1 § fjärde meningen miljöbalken. Dispens från föreskriften regleras i den förordning i vilken föreskriften finns införd. Enligt motiven till miljöbalken utgör detaljerade föreskrifter i tekniska frågor exempel på vad som ansetts falla in under kravet på att särskilda skäl för subdelegation ska anses föreligga enligt bemyndigandet i 9 kap. 5 § miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 2, s. 111). Naturvårdsverket har med stöd härav bemyndigats att meddela närmare föreskrifter avseende bl.a. stora förbränningsanläggningar

enligt LCP-direktivet (2001/80/EG) och VOC-direktivet (1999/13/EG), som numera innefattas i IED (47 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd).

12 kap. 8–10 § miljöbalken ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter för jordbruket vid sidan av sådana föreskrifter som avser miljöfarlig verksamhet i allmänhet enligt 9 kap. 5 § miljöbalken. En skillnad mellan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § och 12 kap 8–10 §§ är att de behandlas olika vad gäller bestämmelsernas förhållande till ett tillstånds rättskraft enligt 24 kap. 1 §. Bestämmelser meddelade med stöd av dessa bemyndiganden finns bl.a. i förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket och i föreskrifter som Jordbruksverket har meddelat.

För att öka förutsebarheten och minska de administrativa kostnaderna anser utredningen att generella föreskrifter bör användas i utökad omfattning. Utredningen förslår därför i avsnitt 6.7.2 att Naturvårdsverket och Jordbruksverket bemyndigas att meddela föreskrifter om tillämpningen av BAT-slutsatser med stöd av bemyndigandet i 9 kap. 5 § miljöbalken eller, om det i något fall är lämpligare, 12 kap. 10 § miljöbalken. För en mer utförlig diskussion om rättskraft och användning av generella föreskrifter jämfört med en individuell tillståndsprövning hänvisas till avsnitt 6.8.

4.8. Miljökvalitetsnormer

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om miljökvalitets-

normer i IED kräver inte någon lagändring.

Om en miljökvalitetsnorm ställer högre krav än vad som kan uppnås genom användning av BAT ska enligt art. 18 IED ytterligare åtgärder anges i tillståndet utan att detta påverkar vidtagandet av andra åtgärder som kan behövas för att iaktta miljökvalitetsnormerna. Denna bestämmelse är identisk med art. 10 i IPPCdirektivet.

Svensk rätt

Bestämmelsen om miljökvalitetsnormer i IED motsvaras i svensk rätt av 2 kap. 7 § andra och tredje stycket miljöbalken. De möjligheter som där ges i fråga om att ställa längre gående krav för att följa en miljökvalitetsnorm gäller numera endast gränsvärdesnormer enligt 5 kap. 2 § första stycket 1 miljöbalken. Åtgärdsprogram ska vara vägledande för behovet av sådana krav. En verksamhet eller åtgärd får enligt 2 kap. 7 § tredje stycket under vissa förutsättningar tillåtas även om den bidrar till att en gränsvärdesnorm inte följs. Tredje stycket ersätter den stoppregel som tidigare fanns i 16 kap. 5 § miljöbalken (se prop. 2009/10:184, s. 73 f.). Då bestämmelser motsvarande art. 18 IED redan finns i svensk rätt fordras ingen författningsändring.

4.9. Utvecklingen av BAT

Utredningens förslag: Naturvårdsverket får ansvaret för att

informera allmänheten om offentliggörandet av BAT-slutsatser och utvecklingen av BAT.

Medlemsstaterna ska i enlighet med art. 19 IED övervaka att den behöriga myndigheten följer eller hålls underrättad om utvecklingen av BAT och om offentliggörande av nya eller uppdaterade BAT-slutsatser samt göra denna information tillgänglig för den berörda allmänheten. Bestämmelsen motsvarar art. 11 i IPPCdirektivet. Kravet på att informationen ska göras tillgänglig för allmänheten är dock en nyhet i IED.

Svensk rätt

Naturvårdsverket är den myndighet som ska delta i det arbete på miljöområdet som regeringen bedriver inom EU och i andra internationella sammanhang. Naturvårdsverket ska även särskilt följa upp och utveckla arbetet med miljöinformationsförsörjning (3 och 4 §§ förordning (2009:1476) med instruktion för Naturvårdsverket). Naturvårdsverket har också ett övergripande ansvar för tillsynsvägledning enligt miljöbalken och har ett särskilt ansvar för ett flertal tillsynsområden (3 kap. 2 § miljötillsynsförordningen).

Större delen av Naturvårdsverkets verksamhet riktas därför till andra myndigheter, kommuner, företag och organisationer. Eftersom Naturvårdsverket är den myndighet som är mest delaktig i arbetet inom EU har myndigheten redan i dag i uppgift att hålla sig à jour med utvecklingen av tekniken på miljöområdet. Det är därför naturligt att Naturvårdsverket får i uppdrag att i enlighet med art. 19 IED övervaka och offentliggöra nya eller reviderade BAT-referensdokument och utvecklingen av BAT genom att lägga ut informationen på internet så att denna blir lättillgänglig för samtliga intressenter, inklusive den berörda allmänheten.

Ansvaret för offentliggörande av samtliga BAT-slutsatser på en webbplats bör ligga på en myndighet för att all information ska samlas på ett ställe. Detta hindrar naturligtvis inte de olika sektormyndigheterna, däribland Jordbruksverket, att också offentliggöra specifika BAT-slutsatser inom myndighetens verksamhetsområde.

Utredningen föreslår även i avsnitt 6.7.1 att Naturvårdsverket och Jordbruksverket åläggs ansvar för att informera tillsynsmyndigheterna om offentliggörande av nya BAT-slutsatser. Detta utgör en del av genomförandet av art. 21 IED.

Till följd av Inspiredirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/2/EG om upprättande av en infrastruktur för rumslig information i Europeiska gemenskapen (Inspire)) har det i Sverige och på EU-nivå etablerats en infrastruktur med ett sammanhängande system för tillgång till och utbyte av geografisk information som har elektronisk form och som är användbar för verksamheter och åtgärder som kan påverka människors hälsa eller miljön (geografisk miljöinformation). Inspiredirektivet har i Sverige huvudsakligen genomförts genom lagen (2010:1767) om geografisk miljöinformation och förordningen (2010:1770) om geografisk miljöinformation. Infrastrukturen ska göra det möjligt att på ett enklare sätt hitta och använda geografisk miljöinformation (en viss typ av geodata), och på så sätt maximera samhällets nytta av befintliga data. I Sverige är en geodataportal, geodata.se, under uppbyggnad. Portalen är en ingång till webbaserade geodata och tjänster. Den ger möjlighet att söka, titta på och ladda ner geodata från olika källor. Lantmäteriet tillsammans med informationsansvariga myndigheter ser till att genomföra Inspiredirektivet nationellt.

Förutom hantering av information om utvecklingen av BAT uppställer IED bl.a. krav på att information om vidtagna avhjälpandeåtgärder i samband med nedläggning av verksamheter ska offentliggöras via internet. För att uppfylla direktivets krav på spridning

av information kan den svenska geodataportalen vara lämplig att använda. För detta kommer det att krävas en ändring i förordningen om geografisk miljöinformation. Utredningen lägger inte fram något förslag i denna del eftersom systemet fortfarande är under uppbyggnad. Till dess att detta system är fullt utvecklat kan publicering av BAT-slutsatserna göras på Naturvårdsverkets hemsida. En bestämmelse om denna skyldighet föreslås införas i 17 § i den nya industriutsläppsförordningen.

4.10. Verksamhetsutövarens ändring av anläggningen

Utredningens bedömning: Svensk rätt uppfyller kravet i IED

om tillståndsplikt vid väsentliga ändringar.

Art. 20 IED reglerar verksamhetsutövarens ändring av anläggningen samt krav på tillstånd vid väsentlig ändring. Bestämmelsen motsvarar art. 12 och art. 2.11 IPPC-direktivet. Bestämmelsen är redan genomförd i svensk rätt.

Svensk rätt

Tillstånd till ändringar krävs alltid enligt 5 § andra stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd förutom om fråga är om en mindre ändring och ändringen dessutom inte leder till olägenheter av betydelse. I de fall tillstånd inte krävs föreligger enligt samma förordning 21 § 3 anmälningsskyldighet. Väsentliga ändringar kräver alltid nytt tillstånd (9 kap. 6 § miljöbalken jämförd med 5 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd samt bilagan till denna). Bestämmelserna är sanktionerade genom 29 kap. 4 § miljöbalken. Utredningen har föreslagit att 5 § i ovan nämnda förordning ändras så att tillståndsplikten minskas något (se avsnitt 6.10.1). Även om den föreslagna ändringen genomförs går dock svensk rätt längre än IED vad gäller tillståndsplikt vid ändringar.

4.11. Miljötillsyn

Utredningens förslag: Tillsynsbesök på IED-anläggningar ska

utföras med viss regelbundenhet. Om det vid ett tillsynsbesök konstateras ett allvarligt fall av bristande efterlevnad av tillståndsvillkoren ska ett nytt tillsynsbesök genomföras inom sex månader. Efter varje tillsynsbesök ska en skriftlig handling över besöket upprättas av tillsynsmyndigheten. Denna handling ska tillställas verksamhetsutövaren inom två månader efter besöket.

En av nyheterna i IED är att regler om miljötillsyn har antagits (art. 23). Tillsynen utgör ett viktigt offentligrättsligt instrument för genomdrivande av miljökrav. Direktivets bestämmelser om tillsyn är därför av central betydelse för regleringen av industriutsläpp. Genom art. 23 IED genomförs EU:s minimikriterier för miljötillsyn (2001/331/EG) i medlemsstaterna. Medlemsstaterna är skyldiga att inrätta ett system för miljötillsyn av anläggningar som omfattas av IED. Tillsynen ska omfatta undersökning av alla olika typer av relevanta miljöeffekter. På verksamhetsutövarna vilar ett ansvar att bistå tillsynsmyndigheten så att platsbesök och undersökningar kan genomföras. Alla anläggningar ska omfattas av en miljötillsynsplan på nationell, regional eller lokal nivå som regelbundet ska ses över och vid behov uppdateras. Vidare ska program för rutinmässig miljötillsyn upprättas. Tiden mellan platsbesöken ska baseras på en systematisk bedömning av miljöriskerna utifrån vissa angivna kriterier. Kommissionen får anta riktlinjer för bedömningskriterier för miljörisker. Även icke-rutinmässiga tillsynsbesök ska genomföras vid bl.a. allvarliga miljörelaterade klagomål. Efter varje platsbesök ska den behöriga myndigheten upprätta en rapport som ska lämnas till verksamhetsutövaren inom två månader och offentliggöras inom fyra månader. Verksamhetsutövaren är skyldig att vidta alla nödvändiga åtgärder som anges i rapporten inom rimlig tid. En definition av begreppet miljötillsyn återfinns i art. 3.22 (se avsnitt 3.3.9).

4.11.1. System för miljötillsyn

Medlemsstaterna är enligt art. 23.1 första stycket IED skyldiga att inrätta ett system för miljötillsyn.

Svensk rätt

Det svenska systemet för miljötillsyn finns inrättat i miljöbalkens femte avdelning (26–28 kap.). Där regleras de instrument som tillsynsmyndigheterna behöver i sitt arbete som till exempel förelägganden, vite och tillträde samt regler om avgifter. Förutom bestämmelser om tillsyn i miljöbalken finns också tillsynsbestämmelser bl.a. i 15–19 §§ lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor (Sevesolagen).

Syftet med tillsynen är enligt 26 kap. 1 § miljöbalken att säkerställa balkens mål att uppnå en hållbar utveckling. Det svenska tillsynsbegreppet omfattar därför alla åtgärder som tillsynsmyndigheten vidtar i syfte att uppnå en efterlevnad av miljöbalken och föreskrifter, tillståndsdomar och beslut som grundar sig på balken (prop. 1997/98:45, del 1, s. 493), vilket väl täcker definitionen av miljötillsyn i art. 3.22 IED.

Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, andra statliga myndigheter och kommunerna6 (tillsynsmyndigheter). Med stöd av bemyndigande i 26 kap. miljöbalken har regeringen meddelat miljötillsynsförordningen (2011:13). Miljötillsynsförordningen har ersatt den tidigare gällande förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. Miljötillsynsförordningen består av tre delar; allmänt om miljöbalkstillsyn, den operativa tillsynen och tillsynsvägledning. Syftet med förordningen är bl.a. att förtydliga tillsynsansvaret mellan olika tillsynsmyndigheter och ta bort viss dubblering av tillsynsansvaret som tidigare fanns mellan statliga myndigheter och kommuner.

I Naturvårdsverkets handbok ”Operativ tillsyn” (2001:4) ges vägledning för hur tillsynsarbetet ska bedrivas. Informationen är dock inte rättsligt bindande utan utgör endast ett stöd för de operativa tillsynsmyndigheterna. Informationen i handboken är upp-

6 Den kommunala tillsynen enligt miljöbalken och anslutande författningar är den mest omfattande jämfört med annan tillsyn som kommunerna bedriver. Enligt Reach-utredningen utövar kommunen tillsyn över 70 % av verksamheterna med tillstånd enligt 9 kap. miljöbalken (SOU 2008:73, s. 155).

byggd kring Naturvårdsverkets allmänna råd om tillsyn (NFS 2001:3). Inte heller de allmänna råden är rättsligt bindande. Råden uttrycker Naturvårdsverkets tolkning av den rättsligt bindande lagstiftningen genom att rekommendera hur de operativa tillsynsmyndigheterna kan eller bör göra, när de tillämpar de bindande bestämmelserna.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ett svenskt system för miljötillsyn finns på plats för att säkerställa efterlevnad av miljöbalken med tillhörande förordningar och föreskrifter.

4.11.2. Tillträde för att fullgöra en tillsynsmyndighets uppgifter

Enligt art. 23.1 andra stycket IED ska verksamhetsutövaren ge tillsynsmyndigheten allt nödvändigt bistånd för att kunna utföra tillsynsbesök.

Svensk rätt

Bestämmelsen om tillträde i IED överensstämmer med de redan gällande svenska reglerna i 28 kap. miljöbalken samt 19 § Sevesolagen. En myndighet, eller någon som har en myndighets uppdrag att utföra visst arbete, har enligt 28 kap. 1 § miljöbalken rätt att få tillträde till fastigheter, byggnader, andra anläggningar samt transportmedel för att kunna fullgöra sina uppgifter enligt miljöbalkens bestämmelser. Tillträdesrätten innebär, utöver rätten att få vistas på fastigheten, rätten att ta egendom i anspråk för att utföra både undersökningar och vidta mer eller mindre omfattande åtgärder, även om ägaren motsätter sig det. De myndighetsuppgifter som är aktuella i det här fallet är t.ex. tillsynsuppgifter som inspektioner och mätningar inom ett område där en verksamhet bedrivs eller inom ett område som påverkas av en verksamhet. Det kan också vara fråga om att göra särskilda undersökningar som t.ex. radonmätningar, genomföra kartläggningar eller inventera naturresurser.

4.11.3. Miljötillsynsplan

I art. 23.2 och 23.3 IED uppställs krav på upprättande av miljötillsynsplaner på nationell, regional och lokal nivå. Varje miljötillsynsplan ska omfatta en allmän bedömning av relevanta miljöproblem, geografiskt område, verksamhetsregister, förfaranden för rutinmässig och icke rutinmässig tillsyn samt bestämmelser om samarbete mellan tillsynsmyndigheter.

Svensk rätt

De krav som ställs på de svenska operativa tillsynsmyndigheterna framgår av 1 kap. miljötillsynsförordningen. Behovsutredning, verksamhetsregister och tillsynsplan utgör effektiva instrument för tillsynsmyndighetens arbete. Krav på upprättande av tillsynsprogram finns även enligt 18 § Sevesolagen.

Bedömningen av tillsynsbehovet och beslutet om tillsynsplan förutsätter ett preciserat underlag vad gäller tillsynsobjekten och de relevanta miljöproblemen i det geografiska område som omfattas av tillsynsplanen. Därför behöver myndigheten avsätta tillräckliga resurser för att kunna kartlägga och inventera tillsynsområden, verksamheter och det tillsynsarbete som behöver göras. Behovsutredning ska avse en tid om tre år och utredningen ska ses över vid behov och minst en gång per år (1 kap. 6 §). På grundval av behovsutredningen och verksamhetsregistret ska en tillsynsplan upprättas för varje verksamhetsår (1 kap. 8 §). Behovsutredning och tillsynsplan är viktiga instrument för att styra tillsynen till de mest angelägna områdena där insatserna bedöms ge störst miljönytta.

Tillsynsplanerna har nationell, regional och lokal förankring. Av Naturvårdsverkets handbok (2001:4) framgår att de miljökvalitetsnormer som är fastställda och de av riksdagen antagna nationella miljökvalitetsmålen bör vara utgångspunkt för behovsutredning, tillsynsplanering och tillsyn. Vidare framgår att för att bli användbara operativt behöver målen brytas ned till sektoriella, regionala och lokala miljömål.

Bestämmelser om samarbete mellan tillsynsmyndigheterna finns i 1 kap.16–17 §§miljötillsynsförordningen. I praktiken sker viss tillsyn gemensamt med räddningstjänsten. Informationsmöten

samordnas också mellan exempelvis länsstyrelsen, kommunen och Kemikalieinspektionen.

Vad gäller omfattningen av miljötillsynsplanerna enligt IED anser utredningen att den allmänna bedömningen av relevanta miljöproblem ingår i tillsynsplanen. Det är därför inte nödvändigt med ett tillägg enligt art. 23.3 a) IED. Enligt miljötillsynsförordningen ska tillsynsmyndigheten i en behovsutredning utreda tillsynsbehovet för myndighetens ansvarsområde och det faller sig naturligt att det krävs en allmän bedömning av relevanta miljöproblem för att kunna bedöma tillsynsbehovet. Tillsynsplanen ska sedan grundas på behovsutredningen. Meningen med en tillsynsplan är att beskriva hur tillsynen kommer att utföras, dvs. bl.a. via rutinmässiga eller icke rutinmässiga inspektioner. Detta ingår redan i en tillsynsplanering. Att göra ett tillägg i miljötillsynsförordningen som tydliggör att förfaranden för rutinmässig och icke rutinmässig miljötillsyn ska upptas i tillsynsplanen anser utredningen därför vara onödigt. Även i övrigt uppfyller svensk rätt kraven i art. 23.2 och 23.3 IED.

4.11.4. Frekvens av tillsynsbesök

Tiden mellan tillsynsbesöken ska enligt art. 23.4 IED baseras på en systematisk bedömning av miljöriskerna baserad på vissa angivna kriterier. Det får inte gå mer än ett år mellan tillsynsbesöken för anläggningar som medför de största riskerna och tre år för anläggningar som medför de minsta riskerna. Direktivet anger vissa minimikriterier som den systematiska bedömningen för tillsynsfrekvensen ska baseras på. Bl.a. ska anläggningarnas potentiella och faktiska påverkan på hälsa och miljö beaktas. Även tidigare efterlevnad och deltagande i EU:s miljölednings- och revisionssystem, EMAS, ska beaktas.

Svensk rätt

Utredningens bedömning är att de kriterier som ska användas vid bedömningen av frekvensen av tillsynsbesöken redan täcks av miljöbalkens bestämmelser. I 26 kap. 1 § miljöbalken framgår att tillsynen ska säkerställa syftet med miljöbalken. I det ingår att man vid tillsyn gör en bedömning av verksamhetens potentiella och faktiska

påverkan på människors hälsa och på miljön, med beaktande av nivåerna och typerna av utsläpp, den lokala miljöns känslighet och risken för olyckor. I 26 kap. 1 och 2 §§ ingår även krav på att kontinuerligt granska villkor för verksamheten. I detta ingår implicit ett beaktande av deltagande i eventuella miljöledningssystem. Företag som underkastat sig frivilligt miljöledningssystem har goda förutsättningar att vara välskötta företag som därigenom kan kräva mindre miljötillsyn.

De krav som ställs på tillsynsmyndigheten är även specificerade i Naturvårdsverkets handbok om operativ tillsyn (2001:4). Enligt denna bör i utredningen av tillsynsbehovet beaktas såväl regelbunden som oregelbunden tillsyn, tillsyn genom såväl kontroll som information, tillsyn på myndighetens initiativ samt förväntade tillsynsinsatser på verksamhetsutövares initiativ, exempelvis anmälningsärenden. Vid den närmare bedömningen av tillsynsbehovet för viss verksamhet eller grupp av verksamheter bör även en rad andra faktorer beaktas, såsom verksamhetsutövarens egenkontroll, förebyggandet av påverkan på skyddade områden, uppfyllandet av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram, regionala eller lokala miljö- och hälsoskyddsproblem m.m. För verksamheter som har underkastat sig en frivillig kvalitetskontroll, t.ex. genom EMAS, bör myndigheten särskilt överväga om behovet av tidigare utförd tillsyn förändrats i något avseende. Detta bör ske från fall till fall. Av handboken framgår att även en uppföljande inspektion bör ske.

Art. 23 IED är uppbyggd runt kravet på att det ska ske tillsynsbesök med viss regelbundenhet. Att tillsynsbesök ska göras har inte uttryckligen krävts enligt svenska bestämmelser. Tillsyn har dock i praktiken skett genom besök på plats där tillsynsbehovet har bedömts utifrån miljönyttan m.m. Detta gäller särskilt IPPCanläggningar.

Utredningen har i februari 2011 med hjälp av Sveriges kommuner och landsting tillställt ca 20 kommuner ett frågeformulär rörande olika tillsynsfrågor. Av svarsunderlaget (svar har inkommit från fem kommuner) framgår att A- och B-anläggningar besöks vanligtvis varje år, C-anläggningar vart annat eller vart tredje år och icke anmälningspliktiga anläggningar, s.k. U-anläggningar, besöks vart fjärde år. I praktiken synes således kraven på viss tillsynsfrekvens i IED vara uppfyllda även om hänsyn får tas till det begränsade svarsunderlaget. Något exakt tidsintervall för tillsynsfrekvensen är inte preciserat i miljöbalken, miljötillsynsförordningen eller i vägledande dokument. Ett preciserat tidsintervall passar egentligen

bäst i ett vägledande dokument. Eftersom ett sådant dokument inte är rättsligt bindande bör dock detta centrala krav i art. 23 IED framgå i svensk författning. Vidare bör författningskrav uppställas på nytt tillsynsbesök inom sex månader om det konstateras ett allvarligt fall av bristande efterlevnad av tillståndsvillkoren. Dessa krav bör vara begränsade till IED-anläggningar eftersom tillsynsbesök inte alltid är den mest lämpade tillsynsaktiviteten för vissa mindre miljöstörande verksamheter. Andra metoder kan vara mer framgångsrika. Vidare måste finnas möjlighet att göra andra bedömningar rörande frekvensen av tillsynsbesök vid miljöfarliga verksamheter som inte berörs av IED. Bedömningen av tillsynsfrekvensen bör utgå från ”betydande miljörisker” i stället för att som i IED hänvisa till anläggningar som medför de ”största” respektive ”minsta riskerna”. Valet av betydande miljörisker som bedömningsgrund görs mot bakgrund av att en hänvisning till största respektive minsta risker utgår från ett jämförelseunderlag som inte är preciserat.

De centrala tillsynsbestämmelserna finns i miljötillsynsförordningen varför även kravet på viss tillsynsfrekvens för IED-anläggningar bör placeras där.

4.11.5. Icke-rutinmässig miljötillsyn

Enligt art. 23.5 IED ska icke-rutinmässig miljötillsyn utföras för att undersöka allvarliga miljöklagomål, allvarliga miljöolyckor, tillbud och bristande efterlevnad så snart som möjligt och om det är lämpligt vid omprövning eller uppdatering av ett tillstånd.

Svensk rätt

Svenska tillsynsmyndigheter har redan i dag i uppdrag att agera vid befogade klagomål. Denna skyldighet är således inte begränsad till allvarliga miljöklagomål. I 26 kap. 1–2 §§ finns krav på att utföra tillsyn för att kontrollera efterlevnaden av miljöbalken och krav på att utföra omprövning eller uppdatering av tillståndsvillkoren. Utredningen anser därför att art. 23.5 redan uppfylls i svensk rätt.

4.11.6. Tillsynsrapporter

Efter varje tillsynsbesök ska den behöriga myndigheten enligt IED utarbeta en ”rapport” (art. 23.6 första stycket). Vad som menas med en rapport och vilken form denna ska ha framgår dock inte av IED. Tillsynsrapporten ska enligt art. 23.6 andra stycket IED ”delges” verksamhetsutövaren inom två månader efter tillsynsbesöket. I den svenska språkversionen av IED används begreppet ”delges” medan det i den engelska versionen står ”notify” som närmast betyder underrätta. Ordet delges har i Sverige en specifik juridisk innebörd som således inte motsvaras av det engelska ordet notify. Utredningens bedömning är därför att det är tillräckligt att rapporten överlämnas till verksamhetsutövaren inom den angivna tiden utan att särskilt formkrav behöver iakttas.

Rapporten ska inom fyra månader även ”offentliggöras” av tillsynsmyndigheten enligt miljöinformationsdirektivet (2003/4/EG). Till skillnad från art. 24.2 IED uppställs inte krav på att informationen aktivt ska göras tillgänglig via internet. Referensen i art. 23.6 IED görs till hela miljöinformationsdirektivet. Kraven i detta direktiv kan medlemsstaterna uppfylla antingen genom att rapporten publiceras av behörig myndighet på internet eller på annat sätt, t.ex. genom att hänvisa till möjligheten att ta del av handlingen hos myndigheten. Medlemsstaterna kan även välja att uppfylla kraven genom att publicera information om att rapporten finns och var den går att få tag på.

Svensk rätt

Det finns i svensk rätt inga preciserade krav på upprättande av tillsynsrapporter. Däremot finns en allmän skyldighet för myndigheter att anteckna uppgifter som en myndighet får på annat sätt än genom en handling och som kan ha betydelse för utgången i ärendet om det avser myndighetsutövning mot någon enskild (15 § förvaltningslagen (1986:223)).

Av svaren på de frågor som utredningen tillställt ett antal kommuner framgår att rapportering efter tillsynsbesök sker på olika sätt. Vissa kommuner upprättar tillsynsprotokoll och andra upprättar endast tjänsteanteckningar. Mot bakgrund av att IED inte uppställer några formkrav på den rapport som ska upprättas bör en diarieförd tjänsteanteckning vara tillräcklig för att uppfylla

direktivets krav på rapportering. Det viktiga är att tillsynsmyndigheten skriftligen dokumenterar sina iakttagelser från tillsynsbesöket. Av den upprättade handlingen ska även eventuellt behov av uppföljning framgå. Det torde redan vara gängse praxis att tillsynsmyndigheten i någon form dokumenterar gjorda platsbesök. Detta följer också av Naturvårdsverkets handbok (2001:4) där det anges att ett tillsynsbesök alltid bör resultera i en skriftlig rapport med de förelägganden eller förbud eller den rådgivning som behövs till verksamhetsutövaren. Kraven på skriftlig dokumentation bör dock ändå preciseras i en författning eftersom IED även anger en tidsram för rapportens upprättande. För att inte skapa en onödigt betungande dokumentationsskyldighet anser utredningen att kravet i art. 23.6 bör begränsas till att avse tillsynsbesök endast vid IED-anläggningar. Att den skriftliga handlingen ska innehålla en beskrivning av de iakttagelser som är relevanta för att bedöma hur anläggningen uppfyller tillståndsvillkoren och eventuella behov av att vidta åtgärder följer av 26 kap. 1 § miljöbalken och behöver därför inte specificeras i en ny bestämmelse. I likhet med kravet på viss tillsynsfrekvens anser utredningen att en bestämmelse om upprättande av tillsynsrapporter bör placeras i miljötillsynsförordningen. Av denna bestämmelse ska också framgå att den skriftliga handlingen ska överlämnas till verksamhetsutövaren inom två månader. Mot bakgrund av utredningens tolkning av art. 23.6 innebär detta att den svenska offentlighetsprincipen är tillräcklig för att uppfylla kraven i art. 23.6 andra stycket.

4.11.7. Miljötillsyn måste prioriteras

Sammanfattningsvis kan konstateras Sverige har ett väl uppbyggt system för miljötillsyn där viktiga instrument för myndigheterna är behovsutredning och tillsynsplaner. Eftersom myndigheterna redan synes uppfylla kraven i IED vad gäller frekvens och dokumentation av tillsynsbesöken kommer utredningens författningsförslag inte att medföra några krav på ändrade rutiner i praktiken.

Tillsynen spelar en mycket central roll på miljöområdet och det är av stor vikt att myndigheterna prioriterar tillsynen. I regeringens förslag om en tydligare och effektivare tillsyn kritiserades bl.a. kommunerna för att inte i tillräcklig utsträckning satsa på tillsynsuppgifterna (prop. 2004:100, s. 135). Av landets 1 070 IPPCanläggningar utövar kommunerna tillsyn över ca 60 procent och

länsstyrelserna över resterande 40 procent. 94 av landets 290 kommuner utövar tillsyn över IPPC-anläggningar. Förhoppningsvis har en del ändrats sedan kritiken framfördes så att tillsynen prioriteras i högre grad. Utredningen har uppfattat att tillsynen varierar i effektivitet mellan kommunerna som på grund av storlek och andra faktorer har varierande förutsättningar. De EU-rättsliga kraven på tillsyn och omprövning av tillstånd m.m. kan vara särskilt svåra för små kommuner att efterleva. Detta kan leda till problem för tillsedda verksamheter ur likabehandlings- och rättssäkerhetsperspektiv. Formerna för och inriktningen av tillsynen ställer krav på tillsynsmyndigheterna att upprätthålla en nationell likformighet i sin myndighetsutövning i förhållande till tillsynsobjekten. Här skulle effektivitetsvinster kunna uppnås genom ett än mer omfattande mellankommunalt samarbete. Ett sådant samarbete skulle kunna minska mindre kommuners sårbarhet och öka verksamhetens kvalitet utan en motsvarande ökning av insatta resurser. Ett exempel på mellankommunalt samarbete är det som bedrivs mellan Luleå, Piteå, Boden och Älvsbyns kommun i Norrbotten.

Tillsynen kräver också ett bra centralt stöd och utvecklad tillsynsvägledning. Förutom en prioritering av tillsynsarbetet och en egenkontroll hos myndigheterna i fråga om hur arbetet kan bedrivas effektivare är det även av stor vikt att de offentliga åtagandena har stöd av staten genom en långsiktig finansieringsplan. Detta krav uttrycks i direktivets preambel (para 26) på så sätt att medlemsstaterna bör se till att det finns tillräcklig tillgång till personal med de färdigheter och kvalifikationer som behövs för att effektivt genomföra tillsynen. Det är särskilt viktigt att myndigheter inte töms på den tekniska kompetensen eftersom tillämpningen av IED kräver ett tekniskt fokus.

4.12. Tillgång till information och allmänhetens deltagande i tillståndsförfarandet

Utredningens bedömning: Svensk rätt uppfyller direktivets

regler om allmänhetens deltagande och tillgång till information i de tillståndsprocesser som omfattas av direktivet både i miljöbalken och i annan lagstiftning.

Utredningens förslag: För att underlätta den elektroniska

hanteringen av handlingar ingivna till domstol ska ansökningshandlingar, om det är lämpligt, även ges in elektroniskt.

Debatten om access to justice har förts under lång tid, men miljödemokratiska frågor har successivt fått ökad betydelse och bilden av tillståndsprocessen som enbart en affär mellan verksamhetsutövaren och myndigheten har förändrats. Tillståndsprocessen har därigenom blivit mer av en förankringsprocess, dvs. en process som ger enskilda och organisationer en möjlighet att bli informerade, att få delta och även att utmana besluten rättsligt. Att allmänheten ges effektiva möjligheter att delta i beslutsprocesser leder till ett betydelsefullt flöde av information till prövningsorganen. Ett sådant system ökar samtidigt insynen och allmänhetens möjligheter att påverka och kontrollera samt bidrar till att allmänhetens medvetenhet om miljöfrågor ökar. Den internationella överenskommelse som i dag utgör ledande standard på miljöområdet är Konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor (Århuskonventionen). Den antogs år 1998 av FN:s ekonomiska kommission för Europa (UNECE) och har nu 45 parter. Sverige tillträdde konventionen i maj 2005. Samma år tillträddes konventionen också av EU. Århuskonventionen bygger på en insikt om att miljöarbetet måste vara förankrat hos allmänheten och att det kan förbättras genom allmänhetens påverkan på myndigheter och beslutsfattare. Det förutsätter i sin tur att allmänheten har kunskap om tillståndet i miljön och har kanaler för att medverka i beslut som har betydelse för miljön. Dessa tre grundprinciper utgör grunden för Århuskonventionen och brukar kallas konventionens tre pelare; rätten till information, allmänhetens deltagande i beslutprocesser och tillgången till rättslig prövning i miljöfrågor. Konventionen slår tydligt fast att tillgången till dessa rättigheter och utövandet av dem har betydelse för de möjligheter allmänheten har att kunna påverka sin miljö och att garanterandet av dessa rättigheter är en viktig faktor för skyddet av miljön.

Århuskonventionen har medfört kompletteringar i tillståndsregimerna i både MKB- och IPPC-direktiven och antagandet av bl.a. miljöinformationsdirektivet (2003/4/EG). Enligt art. 15 IPPC-direktivet ska den berörda allmänheten ha möjlighet att delta i beslutsprocessen när tillstånd meddelas för nya verksamheter, vid

väsentliga ändringar och vid uppdatering i form av nya utsläppsgränsvärden. De närmare bestämmelserna för hur deltagande ska gå till återges i bilaga V till IPPC-direktivet. Begreppen allmänheten och den berörda allmänheten definieras i art. 2.14–15 och överensstämmer i huvudsak med Århuskonventionens definition.

Art. 24 respektive bilaga IV samt art. 3.16–17 i IED är till stora delar baserade på IPPC-direktivets bestämmelser. IED innehåller dock en del tillägg, bl.a. vad avser den berörda allmänhetens deltagande vid uppdatering av tillstånd om tillämpning av undantagsbestämmelsen i art. 15.4 föreslås (art. 24.1 c)). En annan nyhet är att allmänheten ska informeras om titeln på relevanta BAT-referensdokument samt hur tillståndsvillkor inklusive begränsningsvärdena för utsläpp har fastställts i förhållande till BAT och de särskilda skälen för det fall undantagsmöjligheten enligt art. 15.4 tilllämpats (art. 24.2 d)–f)). Vidare ska relevanta uppgifter om de åtgärder som vidtagits av verksamhetsutövaren efter det att verksamheten definitivt har upphört enligt art. 22 göras tillgänglig för allmänheten via internet (art. 24.3 a)).

4.12.1. Allmänhetens deltagande

Enligt art. 24.1 IED ska den berörda allmänheten på ett tidigt stadium ges tillfälle att på ett effektivt sätt delta i tillståndsförfaranden vid ansökan om nya anläggningar, ansökan om ändring samt vid uppdatering av tillstånd när tillämpning av art. 15.4 IED föreslås eller om nya begränsningsvärden för utsläpp behöver fastställas på grund av att anläggningen orsakar förorening av viss betydelse. I bilaga IV IED anges vissa regler för allmänhetens deltagande i beslutsprocesser. Av dessa regler följer att allmänheten genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt ska informeras om bl.a. en tillståndsansökan, eventuellt samråd och tid för yttrande. Vidare har den berörda allmänheten rätt att ta del av vissa handlingar och rätt att inom rimlig tid inkomma med yttranden innan beslut fattas. Resultatet av allmänhetens deltagande ska även beaktas av beslutande organ.

Svensk rätt

Allmänhetens deltagande vid ansökan om nytt tillstånd

De svenska bestämmelserna om allmänhetens delaktighet i beslut som rör miljön utgör en väsentlig del av proceduren för tillståndsgivning enligt miljöbalken. Dels innehåller miljöbalken krav på samrådsförfarande i ett tidigt skede av beslutsförfarandet, dels innehåller balken regler om kungörande (av miljökonsekvensbeskrivning och av ansökan) och möjligheter att yttra sig innan ett mål eller ärende avgörs.

Innan en ansökan om tillstånd ges in uppställs när det gäller tillståndspliktiga verksamheter i miljöbalken regler om samråd vid utarbetande av miljökonsekvensbeskrivningar. Samrådet ska inledas i god tid och ske i behövlig omfattning. Dessa regler finns i 6 kap. miljöbalken och MKB-förordningen. Samråd ska ske bl.a. med de enskilda som kan antas bli särskilt berörda. Denna grupp omfattar grannar och liknande, dvs. personer som i många fall är sakägare. Av motiven framgår dock att andra inte är utestängda från processen (prop. 1997/98:45, del 1, s. 285). Uppgiften om att samråd har skett enligt 6 kap.4–6 §§miljöbalken ska tas med i tillståndsansökan.

När tillståndsansökan för en viss verksamhet inkommit till prövningsmyndigheten ska ansökan tillsammans med miljökonsekvensbeskrivning kungöras enligt 6 kap. 8 § miljöbalken, som hänvisar till 19 kap. 4 § och 22 kap. 3 §miljöbalken. För förvaltningsmyndigheterna och kommunerna gäller som huvudprincip att kungörelse ska ske men detta krav är inte obligatoriskt. Om det är uppenbart att syftet med kungörandet kan nås på enklare sätt än genom kungörelsens införande i tidning, bör det enklare tillvägagångssättet kunna användas. Härav följer att en bestämd och till antalet begränsad krets av sakägare kan underrättas genom brev. En ansökan i ett ansökningsmål som tas upp till prövning av mark- och miljödomstol måste däremot kungöras enligt 22 kap. 3 § miljöbalken. Denna bestämmelse innehåller också en uppräkning av vilken information som kungörelsen ska innehålla. Uppräkningen motsvarar i huvudsak Århuskonventionens (art. 6.2 a)) och direktivets krav. Bilaga IV IED innehåller krav på att offentliga meddelanden ska innehålla uppgift om att projektet omfattas av en miljökonsekvensbeskrivning, uppgift om vilka beslut som kan komma att fatttas, uppgift om gränsöverskridande samråd eller uppgift om vilken

miljöinformation av betydelse som finns tillgänglig. Dessa krav framgår inte uttryckligen av 22 kap. 3 § miljöbalken. Enligt 22 kap. 1 § miljöbalken ska en ansökan i förekommande fall innehålla en miljökonsekvensbeskrivning samt uppgifter om det samråd som skett enligt 6 kap.4–6 §§miljöbalken. I kravet på att kungörelsen ska innehålla en kortfattad redogörelse för ansökan (22 kap. 3 § miljöbalken) får därför anses ingå att ange att det finns en miljökonsekvensbeskrivning, och att gränsöverskridande samråd skett, om så är fallet. Eftersom det framgår av ansökan vilket beslut som sökanden önskar är det vidare inte nödvändigt att uttryckligen kräva att kungörelsen ska innehålla uppgift om vilka beslut som kan komma att fattas. I och med att det kungörs att det gjorts en miljökonsekvensbeskrivning som innehåller miljöinformation av betydelse behöver heller inte något uttryckligt krav på kungörelsens innehåll i detta avseende föreskrivas. En miljökonsekvensbeskrivning ska nämligen innehålla de uppgifter som behövs för att identifiera och beskriva de effekter som en planerad verksamhet kan medföra på miljön (jfr 6 kap.3 och 7 §§miljöbalken). Svensk rätt behöver därför inte ändras för att uppfylla kravet i bilaga IV.

Svensk rätt har också regler om allmänhetens deltagande efter att en ansökan om tillstånd lämnats in. En ansökan om tillstånd prövas av mark- och miljödomstol eller länsstyrelse beroende på vilken verksamhet det rör sig om. En ansökan om tillstånd som prövas av mark- och miljödomstol som första instans ska prövas som ansökningsmål. Regler om länsstyrelsernas och domstolarnas handläggning finns i 19 och 22–23 kap. miljöbalken och i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Av sistnämnda lag framgår att rättegångsbalkens regler gäller som utgångspunkt för de mål där mark- och miljödomstol utgör första instans, medan bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstolsärenden som utgångspunkt gäller i de mål som har överklagats till en mark- och miljödomstol. Efter kungörelse av ansökan och miljökonsekvensbeskrivning ska dessa handlingar hållas tillgängliga för allmänheten, som ska beredas tillfälle att yttra sig över dem innan målet eller ärendet prövas, jfr 6 kap. 8 § och 22 kap. 10 §miljöbalken. Den allmänhet som bereds möjlighet att delta i detta stadium av beslutsprocessen är alltså mycket vid i det att den som vill kan lämna synpunkter inför ett beslut. Vem som helst kan yttra sig och ta del av handlingarna i målet eller ärendet. Detta följer av offentlighetsprincipen och principen om officialprövning. Enligt sistnämnda princip kan alla som vill delta i en miljöbeslutsprocess och

prövningsmyndigheten måste beakta alla synpunkter. I de flesta fall hålls en muntlig förhandling vid mark- och miljödomstol i mål avseende verksamheter som kan antas få en betydande miljöpåverkan. Eftersom kallelsen till en sådan förhandling kungörs kan enskilda och organisationer som anser sig berörda delta även i denna del av målets handläggning. Vid prövning av miljöfarlig verksamhet vid länsstyrelse eller kommunal nämnd är dock förfarandet som huvudregel skriftligt. Enligt 19 kap. 4 § 3 miljöbalken ska sammanträde hållas endast om det behövs för utredningen i ärendet.

Århuskonventionen och IED innebär inte ett krav på kungörelse av överklagande (jfr 23 kap. 5 § miljöbalken).

Enligt bilaga IV punkten 5 IED ska det fastställas rimliga tidsramar för de olika etapperna i beslutsprocessen. Det har vid genomförandet av Århuskonventionen och IPPC-direktivet inte ansetts nödvändigt att ange några specifika tidsramar eftersom vad som utgör lämplig tidsrymd naturligtvis är beroende av den tänkta verksamhetens art och omfattning (prop. 2004/05:65, s. 66 f.). Av 22 kap. 10 § miljöbalken följer bara att det är upp till domstolen att bestämma inom vilken tid synpunkter på ansökan ska ha inkommit.

Allmänhetens deltagande vid ändring av tillstånd

Om en ansökan om ändring av tillstånd inkommer till en svensk tillståndsmyndighet ska den behandlas på samma sätt som en initial ansökan om tillstånd, vilket innebär att reglerna om kungörelse m.m. blir tillämpliga. Kravet på upprättande av miljökonsekvensbeskrivning i 6 kap. 1 § miljöbalken omfattar även ändringar av verksamheter. Samrådsreglerna i 6 kap. miljöbalken blir alltså tilllämpliga även vid ändring av tillstånd.

Allmänhetens deltagande vid översyn och omprövning

Som redogörs för i kapitel 6 föreslår utredningen att processen vid uppdatering av tillståndsvillkoren till följd av kraven i IED kommer att delas upp så att det först görs en översyn av villkoren för att avgöra om det krävs en omprövning av tillståndsvillkoren. Omprövningsförfarandet enligt 24 kap. miljöbalken inleds enligt utredningens förslag endast om tillsynsmyndigheten anser att en

uppdatering av villkoren är nödvändig. Vidare föreslås verksamhetsutövaren bli ansvarig för att driva en omprövningsprocess som är utlöst av offentliggörandet av en ny BAT-slutsats. Utredningen har i denna del lämnat förslag till ändring av bestämmelsen i 24 kap. 8 § miljöbalken om prövningsmyndighetens möjlighet att ändra villkor på verksamhetsutövarens begäran. Verksamhetsutövaren ska lämna in ett underlag till tillsynsmyndigheten som visar om verksamheten uppfyller kraven i en ny BAT-slutsats. För det fall verksamhetsutövaren anser att de för anläggningen redan gällande tillståndsvillkoren med mindre stränga begränsningsvärden för utsläpp inte behöver uppdateras blir art. 24.1 c) IED tillämplig. Allmänheten har då rätt att delta i ett sådant förfarande. Utredningen har därför föreslagit att prövning av undantagsregelns tilllämplighet ska göras av prövningsmyndighet. Detsamma gäller enligt art. 24.1 d) IED om anläggningen orsakar förorening av sådan betydelse att nya eller reviderade begränsningsvärden för utsläpp behöver införas. Om det visar sig att nya eller reviderade begränsningsvärden för utsläpp behöver införas kommer en formell omprövning att ske på myndigheternas initiativ med stöd av 24 kap. 5 § miljöbalken. Därigenom kommer regler om kungörelse och rätt för allmänheten att delta och lämna synpunkter att gälla.

En ansökan om omprövning enligt 24 kap. 5–9 §§ handläggs som ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket 7 miljöbalken och prövas av mark- och miljödomstol som första instans om ansökan rör en A-verksamhet. Omprövningsmålen prövas av länsstyrelsen (miljöprövningsdelegationen) som första instans om det är fråga om en B-verksamhet. Den berörda allmänheten blir informerad om att ansökan har lämnats in eftersom kravet på kungörelse i 22 kap. 3 § är tillämpligt även i dessa fall. Genom en lagändring år 2002 har klargjorts att kravet på miljökonsekvensbeskrivningar inte omfattar ansökningar i mål och ärenden om återkallelse av tillstånd eller omprövning av villkor för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Även om inte samråd krävs så gäller allmänhetens rätt att delta på samma sätt som vid prövning av nya tillstånd och ändring av tillstånd.

Sammanfattningsvis finns i svensk rätt regler om allmänhetens deltagande i de beslutsprocesser som omfattas av direktivet. Direktivets krav i art. 24.1 samt bilaga IV är därmed uppfyllda.

4.12.2. Tillgång till information

Enligt art. 24.2 a), b), f) och art. 24.3 a) och bilaga IV IED ska allmänheten via internet informeras om beslutet och skälen för detta och de åtgärder som vidtagits av verksamhetsutövaren vid nedläggning av verksamheten enligt art. 22. Allmänheten ska även informeras om resultaten av de samråd som har hållits, titeln på relevanta BAT-referensdokument, hur begränsningsvärden för utsläpp har fastställs utifrån BAT samt resultat av utsläppskontroll. Undantag från kravet på tillgång till information kan göras med stöd av art. 24.4 som hänvisar till art. 4.1 och 4.2 miljöinformationsdirektivet (2003/4/EG).

Svensk rätt

Tillgång till information löpande under processen

Under processen ska den berörda allmänheten få tillgång till bl.a. de viktigaste rapporter och utlåtanden som ingivits i målet (bilaga IV punkten 2 IED). Sådan information räknas i Sverige som allmänna handlingar. Det innebär att var och en har rätt att ta del av informationen med stöd av offentlighetsprincipen i 2 kap. tryckfrihetsförordningen. Av lagen (2005:181) om miljöinformation hos vissa enskilda organ följer att även andra organ än de som ska tilllämpa offentlighetsprincipen, har en skyldighet att lämna ut handlingar. Fiskevårds- och viltvårdsområdesföreningar är exempel på organ som omfattas av denna lag. Lagen antogs som en del i genomförandet av miljöinformationsdirektivet (2003/4/EG).

De undantag på grund av sekretess som tillåts enligt art. 24.4 IED anges i svensk rätt i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) jämförd med tryckfrihetsförordningen (10 kap. 3 §, 15 kap.1, 2 och 4 §§, 17 kap. 1 §, 18 kap.1–4, 8 och 12 §§, 19 kap.1–3, 5 §§, 20 kap. 1 §, 31 kap.16–19 §§, 32 kap. 9 § och 36 kap. 2 §offentlighets- och sekretesslagen. Se även 2 kap.3 och 7 §§ och 2 kap. 12 §tryckfrihetsförordningen).

Ett viktigt led i att underlätta för allmänheten att ta del av handlingar är att utveckla den elektroniska hanteringen av dokument, genom t.ex. inskanning av handlingar i ett mål. Denna metod används av bl.a. Mark- och miljööverdomstolen. Problemet för underinstanserna är att vissa handlingar, särskilt tillståndsansökan, kan vara mycket omfattande. Sökanden, bör åläggas att inkomma

med handlingar via e-post i den mån det är möjligt och lämpligt. Här kan jämförelse göras med 20 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. enligt vilken en anmälan om vattenverksamhet ska göras skriftligt i två exemplar eller elektroniskt. Vad gäller miljöfarliga verksamheter sägs endast att en ansökan i ett ansökningsmål ska vara skriftlig. För att underlätta den elektroniska hanteringen av handlingar föreslår utredningen att det av 22 kap. 2 § miljöbalken bör framgå att ansökningshandlingarna även, om det är lämpligt, ska ges in elektroniskt.

Sammanfattningsvis bedöms svensk rätt överensstämma med direktivets krav på allmänhetens tillgång till information under beslutsprocessen. Ett tillägg bör dock göras för att underlätta den elektroniska hanteringen av dokument i mål och ärenden.

Tillgång till domar och beslut

Som ovan redogjorts för slår IED fast att allmänheten skyndsamt ska informeras om beslut myndigheten har fattat. Beslutet ska vara tillgängligt för allmänheten, inklusive via internet i vissa delar, och även innehålla de skäl som lagts till grund för beslutet och de överväganden som gjorts, särskilt vad avser fastställande av begränsningsvärdena för utsläpp (art. 24.2).

Enligt 22 kap. 21 § första stycket miljöbalken ska mark- och miljödomstolens dom grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna innehåller. Vidare följer av 6 kap. 9 § andra stycket miljöbalken att den beslutsfattande myndigheten även ska beakta vad som framkommit av samråd och yttranden över miljökonsekvensbeskrivningen och ansökan. Dessa bestämmelser ger uttryck för kravet att vederbörlig hänsyn ska tas till resultatet av allmänhetens deltagande.

Mark- och miljödomstolen ska enligt 22 kap. 21 § andra stycket miljöbalken meddela dom så snart som möjligt med hänsyn till målets art och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl och om huvudförhandling hållits ska dom meddelas inom två månader efter förhandlingen. Parterna ska underrättas om innehållet i domen skriftligen eller genom att domen hålls tillgänglig för allmänheten hos aktförvararen. 17 kap.7 och 12 §§rättegångsbalken, 28 § lagen (1996:242) om domstolsärenden och 20 § förvaltningslagen (1986:223) föreskriver att skälen för domstolens

eller myndighetens ställningstagande ska framgå av domen respektive beslutet. Härigenom uppställs redan ett krav i svensk rätt på att skäl för hur tillståndsvillkoren inklusive begränsningsvärden för utsläpp bestämts samt om undantagsbestämmelsen i art. 15.4 tilllämpats. Vidare kommer av dom- och beslutsskälen att framgå vilka BAT-referensdokument som domstolar och myndigheter har tilllämpat.

Något krav på kungörelse av samtliga domar och beslut finns inte i lagstiftningen, men det är inte ovanligt att så ändå sker. Vad gäller mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet och verksamheter som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan finns i 6 kap. 8 § andra stycket miljöbalken en bestämmelse om kungörelse av dom och beslut. Genom denna paragraf genomförs art. 9 i MKB-direktivet. I praktiken förekommer också i stor utsträckning kungörelse av dom i ansökningsmål med stöd av 22 kap. 3 § första stycket 4 miljöbalken. Regeringen fann vid genomförande av ändringarna i IPPC-direktivet till följd av Århuskonventionen, att svensk rätt uppfyllde konventionens krav avseende bestämmelser om information om beslut m.m. (prop. 2004/05:65, s. 67). Förutom att många domar och beslut kungörs får även allmänhet som närvarar vid huvudförhandlingar och sammanträden information om tidpunkt för doms meddelande. När dom eller beslut senare meddelas innebär den svenska offentlighetsprincipen att allmänheten får ta del av domen eller beslutet. Att domar och beslut kan skickas via e-post underlättar också för allmänheten att ta del av domar och beslut.

Det som skiljer kraven i art. 24 IED från motsvarande bestämmelse i IPPC-direktivet (art. 15) är att IED kräver att viss information ska göras tillgänglig för allmänheten via internet. Vad som menas med internat är inte specificerat. Enligt utredningens uppfattning kan inte med hänvisning till internet per automatik menas att beslutet ska offentliggöras på en webbplats. Det viktiga är att domar och beslut är offentliga och kan göras tillgängliga elektroniskt, t.ex. via e-post. Utredningen anser därför att svensk rätt uppfyller direktivets krav i denna del.

Tillgång till information om vidtagna åtgärder vid nedläggning av verksamheten

En annan nyhet i IED är att den behöriga myndigheten enligt art. 24.3 a) ska se till att allmänheten via internet får del av relevanta uppgifter om de åtgärder som vidtagits av verksamhetsutövaren efter det att verksamheten definitivt har upphört i enlighet med art. 22. En bestämmelse med sådant innehåll bör lämpligen införas i en myndighetsföreskrift i stället för i en förordning. Utredningen har föreslagit att Naturvårdsverket bemyndigas att meddela föreskrifter om IED-anläggningar. Detta bemyndigande bör användas för att genomföra art. 24.3 a).

Tillgång till information om utsläppskontroller

Resultaten av utsläppskontrollen som den behöriga myndigheten förfogar över ska göras tillgängliga för allmänheten enligt art. 24.3 b) IED, vilken överensstämmer med art. 15.2 i IPPCdirektivet. I svensk rätt blir resultaten av utsläppskontrollen som fordras enligt tillståndsvillkor offentliga när miljörapporten enligt 26 kap. 20 § miljöbalken ingivits till tillsynsmyndigheten. Det strider inte mot direktivet att i den nationella lagstiftningen kräva att den som vill ta del av viss information framställer en begäran om det. Någon ändring för svenskt vidkommande för att uppfylla kraven i art. 24.3 b) IED behövs därför inte.

4.13. Rätt till rättslig prövning

Utredningens bedömning: Det svenska prövningssystemet

uppfyller direktivets krav avseende rätt till rättslig prövning enligt art. 25 IED.

Den tredje s.k. pelaren i Århuskonventionen gäller rätten för allmänheten att få vissa frågor prövade av en självständig instans. Rätten till rättslig prövning regleras i art. 25 IED, vilken är identisk med art. 16 i IPPC-direktivet. Den ansvariga myndighetens beslut, handlingar eller underlåtenheter i samband med de beslutsprocesser som anges i art. 24 IED ska vara möjliga för den berörda allmänheten att rättsligt utmana på formella eller materiella grunder.

Kraven på tillgång till rättslig prövning är utformade som i Århuskonventionen.

Svensk rätt

Överklagande av tillståndsbeslut

Den svenska miljöprocessen har varit föremål för översyn av Miljöprocessutredningen (M 2007:04). Utredningens förslag ledde till inrättande av mark- och miljödomstolar och en ny prövningsordning för mål enigt plan- och bygglagen vilka ska överklagas i samma linje som miljömålen, dvs. till mark- och miljödomstol (prop. 2009/10:215).

Alla tillståndsdomar och beslut enligt miljöbalken följer samma överprövningslinje.7 Kommuners beslut får i regel överklagas till länsstyrelsen (16 kap. 1 § miljöbalken) och därefter till mark- och miljödomstolen. De regionala miljödomstolarnas domar och beslut får överklagas till Mark- och miljööverdomstolen. För att Mark- och miljööverdomstolen ska överpröva domar och beslut krävs det prövningstillstånd. För de mål som inleds i mark- och miljödomstol är Högsta domstolen slutinstans. Även i Högsta domstolen fordras prövningstillstånd för att målet ska tas upp till prövning. Av domar och beslut ska framgå hur part ska gå tillväga för att överklaga.

Vid överprövningen kan tillståndsbeslutet prövas både i materiellt och formellt hänseende. En kontroll av att allmänheten fått delta som föreskrivits inför framtagandet av en miljökonsekvensbeskrivning görs genom att ett fullgott genomfört samråd med allmänheten under beslutsprocessen utgör en processförutsättning vid mark- och miljödomstolens behandling av tillståndsansökan (se t.ex. MÖD 2003:88).

Vid prövning av myndigheters beslut som gäller annat än tillstånd blir samma regleringar i huvudsak tillämpliga.

7 Regeringens tillåtlighetsbeslut enligt 17 kap. kan överprövas genom rättsprövning hos Högsta förvaltningsdomstolen enligt lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut.

Rätt att få sin begäran om information prövad

Den som begär att få ta del av en handling hos en myndighet i Sverige har alltid rätt att få ett överklagbart beslut, om den handling han eller hon har begärt att få ta del av inte kan lämnas ut. Rätten att i Sverige överklaga beslut i fråga om utlämnande av allmänna handlingar framgår av 2 kap. 15 § tryckfrihetsförordningen och 6 kap. 7 § offentlighets- och sekretesslagen. Har beslutet fattats av ett statsråd överklagas det hos regeringen medan talan mot beslut av annan myndighet förs hos domstol.

Talerätt enligt miljöbalken

Rätten att överklaga domar och beslut enligt miljöbalken framgår av 16 kap.12 och 13 §§ samt 22 kap. 6 §miljöbalken. Naturvårdsverket8, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, länsstyrelsen och kommunen9 har rätt att överklaga beslut eller domar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet för att tillvarata allmänna intressen eller om det är särskilt föreskrivet. Rätt att överklaga har även den som beslutet angår, dvs. den som beslutet riktar sig till och den som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom det som beslutet avser.

Enligt miljöbalkspropositionen är det svårt att tydligt avgränsa vilka som är sakägare (prop. 1997/98:45, del 1, s. 483). Sakägarbegreppet ska enligt motiven tillämpas generöst. Frågan om vem som i varje enskilt fall anses vara sakägare har därför överlämnats till rättstillämpningen. Högsta domstolen har fastslagit att rätten att vara part och överklaga ska tillkomma varje person som kan tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet för vilken tillstånd söks, om risken för skada eller olägenhet rör ett av rättsordningen skyddat intresse och inte är enbart teoretisk eller helt obetydlig (NJA 2004 s. 590 I och II). Klart är alltså

8 Miljööverdomstolen fann att Naturvårdsverket inte hade talerätt i anmälningsärenden (MÖD 2000:54). En ändring av produktionen som länsstyrelsen och miljödomstolen bedömt vara icke tillståndspliktig kunde därför inte överklagas av Naturvårdsverket.

9

Enligt praxis har kommunala nämnder tillerkänts klagorätt när ett av nämnden meddelat förpliktande beslut eller ett avslagsbeslut ändrats eller upphävts. Däremot har sådan rätt inte getts när det gäller gynnande beslut som ändrats eller upphävts. Angående kommunens rätt att överklaga se MÖD 2009:23, MÖD 2003:3, MÖD 2003:18, MÖD 2003:19 och MÖD 2002:60.

att en person på ett konkret sätt måste vara berörd av ett beslut för att ses som sakägare.

I praxis har konstaterats att bedömningen av talerättsfrågan också måste göras med utgångspunkt i de intressen som ska beaktas vid tillämpningen av de materiella regler som är aktuella. Detta innebär att i mål som endast ansetts gälla en avvägning mellan allmänna intressen och verksamhetsutövarens intressen har andra enskilda intressenter avvisats. Detta gäller främst i mål om strandskyddsdispens (MÖD 2001:29, MÖD 2010:4), men även i ärenden om samråd (MÖD 2005:8, MÖD 2007:6). Var och en som väl är godkänd som part i målet är fri att åberopa såväl allmänna som enskilda intressen (RÅ 1993 ref. 97). Sakägare som berörs har – trots att de inte fört talan i sak vid underinstansen – rätt att överklaga en dom eller beslut. Detta fastslog Miljööverdomstolen i rättsfallet MÖD 2000:4. Däremot tillåts inte s.k. hoppande passivitet.

Förutom rätten att överklaga ett beslut eller en handling ger art. 25 IED den berörda allmänheten även rätt att överklaga myndigheters underlåtenhet att fatta beslut. Enligt Mark- och miljööverdomstolens praxis har en enskild rätt att överklaga beslut av en myndighet att inte ansöka om återkallelse eller omprövning enligt 24 kap. miljöbalken förutsatt att den enskilde är berörd och beslutet har gått denne emot (dom den 12 december 2011 i mål nr M 2554-11). Mark- och miljööverdomstolen har också enligt praxis gett enskilda rätt att överklaga beslut av myndigheter att inte vidta tillsynsåtgärder efter klagomål (se t.ex. MÖD 2004:31 och Mark- och miljööverdomstolens beslut den 27 oktober 2011 i mål nr M 5159-11, samt jfr MÖD 2000:43).

En ideell förening eller annan juridisk person har också rätt att överklaga domar och beslut om bl.a. tillstånd, om organisationen har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen10. I rättsfallet MÖD 2001:9 framhöll Miljööverdomstolen att talerätten inte var begränsad till det geografiska område som en förenings stadgar i förekommande fall anger. För att en sådan sammanslutning ska ha talerätt krävs att den bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år och har minst 100 medlemmar. Kravet på antalet medlemmar uppgick tidigare till 2 000, men regeln ändrades

10 I rättsfallet MÖD 2006:22 fann Miljööverdomstolen att en villaägarförening inte omfattades av 16 kap. 13 § miljöbalken. Föreningen hade visserligen inskrivet i sina stadgar att tillvarata naturskydds- och miljöintressen men då föreningen inte kunde visa att den i sin kontinuerliga verksamhet ägnat sig åt detta ändamål fastställdes miljödomstolens avvisningsbeslut.

sedan EU-domstolen i ett förhandsavgörande (C-263/08) angående Djurgården-Lilla Värtans miljöskyddsförening fastställt att det svenska kravet inte överensstämde med kravet i MKB-direktivet och IPPC-direktivet (prop. 2009/10:184, s. 57–69). Genom en lagändring som skedde efter förslag i prop. 2005/06:182 förtydligades bl.a. att överklagande av ett villkor inryms i begreppet tillstånd. Så gör även en fråga om omprövning m.m. enligt 24 kap. miljöbalken. Ett annat mål från EU-domstolen av intresse för miljöorganisationers rätt till domstolsprövning är C-240/09 (dom den 8 mars 2011). En begäran om förhandsavgörande framställdes i ett mål mellan en slovakisk miljöorganisation, Lesoochranárske zoskupenie VLK (Zoskupenie), och Slovakiens miljöministerium. Som svar på de ställda frågorna fastslog EU-domstolen att art. 9.3 i Århuskonventionen inte har direkt effekt enligt unionsrätten. Enligt EUdomstolen ankommer det däremot på den nationella domstolen att i den utsträckning det är möjligt tolka den processuella rätten avseende de villkor som ska vara uppfyllda för att få till stånd en prövning av domstol eller i administrativ ordning, så att den står i överensstämmelse med såväl målen i art. 9.3 i Århuskonventionen som målet att säkerställa ett effektivt domstolsskydd av rättigheterna enligt unionsrätten. En miljöorganisation som Zoskupenie borde därför ges möjlighet att väcka talan vid domstol mot ett beslut som kan strida mot unionens miljölagstiftning.

Utöver bestämmelsen i 16 kap. 13 § miljöbalken finns bestämmelser om miljöorganisationers talerätt beträffande förbudstalan eller talan om skyddsåtgärder enligt 32 kap. 14 § miljöbalken. Bestämmelsen om organisationstalan ställer inte upp några särskilda villkor om verksamhetstid eller medlemsantal, men det krävs att organisationen är en ideell förening. Denna talerättsregel är knuten till lagen (2002:599) om grupprättegång, men erfarenheten av denna processform är fortfarande begränsad. Ett exempel på sådan grupptalan är dock ett mål där ca 600 ägare till fastigheter i närheten av Arlanda flygplats har stämt Luftfartsverket och yrkat skadestånd för minskade fastighetsvärden på grund av bullerstörningar.11 Frågan om processförutsättningarna för grupptalan var uppfyllda har drivits till Högsta domstolen som inte meddelade prövningstillstånd, vilket innebär att målet kommer att prövas i sak av domstol.

11 Nacka tingsrätt, mark- och miljödomstolen, mål nr M 1931-07.

Efter det att kravet på medlemsantal ändrades så att bestämmelsen om miljöorganisationers talerätt numera anses överensstämma med unionsrättens ändamålsenliga verkan är utredningens utgångspunkt att miljöbalkens regler överensstämmer med direktivets regler om vem som ska ha rätt att föra talan enligt art. 25 IED. Den nuvarande utformning av 16 kap. 13 § miljöbalken täcker dock endast situationen där domen eller beslutet är resultatet av en omprövning men inte situationen där tillsynsmyndigheten har beslutat i frågan om det finns ett behov av omprövning eller inte. För att ge miljöorganisationer rätt att överklaga en tillsynsmyndighets beslut i fråga om huruvida omprövning krävs till följd av antagande av nya BAT-slutsatser måste en lagändring ske. Utredningen föreslår därför i avsnitt 6.7.12 att miljöorganisationer bör ges en generell rätt att överklaga tillsynsbeslut.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det svenska prövningssystemet uppfyller kraven avseende rätt till rättslig prövning enligt art. 25 IED

4.14. Gränsöverskridande verkningar

Utredningens bedömning och förslag: För att fullgöra de upp-

gifter som följer av art. 26 IED krävs en ändring av 10 § MKBförordningen.

Art. 26 IED handlar om skyldighet för en medlemsstat att informera och samråda med annan medlemsstat om driften av en anläggning kan få betydande negativ inverkan på miljön i annan medlemsstat. Bestämmelsen är identisk med art. 18 i IPPCdirektivet, vilket innebär att den redan ska vara genomförd i svensk rätt.

Svensk rätt

Vad gäller frågan om informationsgivning och samråd vid gränsöverskridande verkningar stadgar 6 kap. 6 § miljöbalken skyldighet för en ansvarig myndighet i Sverige att informera motsvarande myndighet i ett grannland om en verksamhet eller åtgärd, som kan vålla en betydande miljöpåverkan där. Enligt 9 § MKB-förordningen är Naturvårdsverket den myndighet som ska fullgöra

Sveriges skyldigheter enligt art. 7 EIA direktivet, art. 18 IPPCdirektivet och FN/ECE:s konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen). Statliga myndigheter som får kännedom om en verksamhet eller åtgärd som kan antas medföra en betydande miljöpåverkan i ett annat land ska enligt 11 § MKB-förordningen underrätta Naturvårdsverket om detta. Naturvårdsverket ska, förutom att informera det andra landets ansvariga myndighet om verksamheten eller åtgärden, även ge den berörda staten och den allmänhet som berörs där möjlighet att delta i ett samrådsförfarande om tillståndsansökan och miljökonsekvensbedömningen. Sverige har också sedan ett tjugotal år ett samarbete beträffande gränsöverskridande störningar med våra närmaste grannländer Danmark, Norge och Finland genom miljöskyddskonventionen från 1974. Den konventionen gäller som särskild lag i Sverige enligt lagen (1974:268) med anledning av miljöskyddskonventionen den 19 februari 1974 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige. I stället för den nordiska miljöskyddskonventionen gäller dock art. 15–21 i lag (2010:897) om gränsälvsöverenskommelse mellan Sverige och Finland avseende gränsöverskridande verkningar på vattnens status i det i lagen definierade avrinningsdistriktet.

Sverige uppfyller redan kraven i art. 26, men hänvisningen till IPPC-direktivet i 10 § första stycket 6 MKB-förordningen måste ändras så att hänvisning i stället görs till IED. Eftersom IPPCdirektivet inte upphör att gälla förrän den 7 januari 2014 (art. 81 IED) bör detta framgå av författningstexten varför hänvisningen till IPPC-direktivet står kvar under en övergångsperiod.

4.15. Ny teknik

Utredningens bedömning: Art. 27 IED kräver inte någon lag-

stiftningsåtgärd för svensk del. Däremot får bestämmelsen betydelse för skyldigheten att rapportera till kommissionen om utvecklingen och tillämpningen av ny teknik enligt art. 72.

Att hitta ny bättre och billigare teknik ökar fortsatt behoven av forskning och innovation. Art. 27 anger att medlemsstaterna vid behov ska främja utvecklingen och tillämpningen av ny teknik, i synnerhet den nya teknik som fastställs i BAT-referensdokument.

Medlemsstaterna är enligt art. 72.1 skyldiga att rapportera till kommissionen om framstegen när det gäller utvecklingen och tilllämpningen av ny teknik. Medlemsstaterna ska tillhandahålla informationen i ett elektroniskt format.

Svensk rätt

Miljötekniken har blivit ett av Sveriges kännetecken internationellt. Med hjälp av miljöteknik kan miljöpåverkan minskas från vår konsumtion och produktion, samtidigt som konkurrenskraften och tillväxten i svensk industri främjas. Miljöforskningen och miljöövervakningen ger kunskaper om tillståndet i miljön, hur miljöproblemen ska lösas och om åtgärder resulterar i förbättringar. Resultaten av forskningen ligger till grund för miljöpolitiken och de åtgärder som görs i samhället. År 2001 inrättades ett nytt forskningsråd för miljö, areella näringar och samhällsbyggande, Formas, med Miljödepartementet som huvudansvarigt departement. Det områdesinriktade forskningsrådet ska stödja forskning om och för en hållbar samhällsutveckling. För den nationella miljöövervakningen ansvarar Naturvårdsverket. Det finns även ett miljömålsråd som är knutet till Naturvårdsverket och som arbetar med uppföljning och utvärdering av utvecklingen mot miljökvalitetsmålen. En viktig del av miljöövervakningen är att följa de gränsöverskridande miljöföroreningarna. Resultaten används som underlag vid förhandlingar om internationella konventioner.

Regeringen gav i mars 2011 Exportrådet i uppdrag att genomföra en särskild satsning på miljöteknik för att stödja små svenska miljöteknikföretag. Uppdraget, som är en del av regeringens särskilda satsning på miljöteknik, omfattar 48 miljoner kr under perioden 2011–2014 (pressmeddelande från Näringsdepartementet den 1 mars 2011).

Art. 27 IED är en politisk fråga som i dagsläget inte föranleder någon lagstiftningsåtgärd för svensk del. Däremot får bestämmelsen betydelse för skyldigheten att rapportera till kommissionen om utvecklingen och tillämpningen av ny teknik enligt art. 72. (se avsnitt 5.2).

5. Genomförande av kapitel VII IED i svensk rätt

I detta avsnitt analyseras behovet av författningsändringar med anledning av genomförandet av IED, kapitel VII, art. 71-82.

5.1. Behöriga myndigheter

Utredningens bedömning: Det svenska systemet har utpekade

myndigheter för tillståndsprövning och tillsyn. Någon ändring av detta system krävs inte till följd av IED.

Naturvårdsverket och Statens jordbruksverk (Jordbruksverket) bör vara de myndigheter som för Sveriges del bevakar och deltar i arbetet med att ta fram nya BAT-referensdokument samt tar fram generella föreskrifter för att genomföra kommande BAT-slutsatser om detta bedöms lämpligt.

Enligt art. 71 IED ska medlemsstaterna utse behöriga myndigheter att svara för fullgörandet av de uppgifter som följer av direktivet. Bestämmelsen motsvarar art. 2.8 i IPPC-direktivet och ska därför i allt väsentligt redan vara införlivad i svensk rätt. De skyldigheter som följer av IED och som åvilar myndigheter rör tillståndsprövning, miljötillsyn och rapportering till kommissionen. I dessa frågor ingår bl.a. skyldigheten för behöriga myndigheter att samråda med andra medlemsstater vid gränsöverskridande verkningar och krav på regelbunden översyn av tillstånden.

Svensk rätt

Tillståndsprövning

Utredningens bedömning är att det inte krävs någon ändring av den svenska prövningsordningen till följd av genomförandet av IED. I bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd specificeras vilka typer av miljöfarliga verksamheter som är tillståndspliktiga respektive anmälningspliktiga. De tillståndspliktiga verksamheterna med beteckningen A och B tillståndsprövas av mark- och miljödomstol respektive av länsstyrelsen. Ett beslut om tillstånd kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen och, om tillståndsfrågan prövades av mark- och miljödomstolen som första instans, till Högsta domstolen. Prövningstillstånd krävs för prövning av Högsta domstolen och av Mark- och miljööverdomstolen.

Om en verksamhet eller åtgärd kan antas få betydande gränsöverskridande verkningar är Naturvårdsverket ansvarigt för att informera och samråda med motsvarande myndighet i en annan medlemsstat enligt 6 kap. 6 § miljöbalken och 9 § förordning (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar (MKB-förordningen).

Miljötillsyn

När det gäller systemet för vilka myndigheter som utövar den operativa tillsynen enligt miljöbalken följer detta av miljötillsynsförordningen (2011:13). Genom antagandet av den nya förordningen har reglerna om ansvarsfördelningen mellan tillsynsmyndigheterna förtydligats jämfört med den tidigare förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken. Utredningen har inte sett behov av någon ändring av det nuvarande systemet för tillsynsordning. Det är länsstyrelserna och kommunerna som utövar tillsyn över IPPC-anläggningarna och som kommer att utöva tillsyn över IED-anläggningarna.

Översyn och omprövning av tillstånd

Tillsynsmyndigheterna är skyldiga att fortlöpande bedöma om villkoren i tillstånden är tillräckliga och vid behov ansöka om omprövning om förutsättningarna enligt 24 kap. 5 eller 6 §

föreligger (26 kap.1 och 2 §§miljöbalken). Enligt nuvarande ordning ligger ansvaret på myndigheter att ansöka om omprövning (24 kap. 7 § miljöbalken). För att uppfylla krav på regelbunden översyn av tillståndsvillkoren i art. 21 IED har utredningen föreslagit att verksamhetsutövarna blir skyldiga att driva omprövningsprocessen om en sådan blir nödvändig till följd av offentliggörandet av en ny BAT-slutsats. Utredningen har vidare föreslagit att skyldigheten att bevaka och delta i arbetet inom kommissionen med att ta fram nya BAT-referensdokument och att informera tillsynsmyndigheterna om offentliggörandet av nya BAT-slutsatser läggs på Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Naturvårdsverket blir även den myndighet som kommer att ansvara för att informera allmänheten om offentliggörandet av nya BAT-slutsatser och om den allmänna utvecklingen av BAT enligt art. 19 IED. Dessa myndigheter har även getts bemyndiganden att meddela generella föreskrifter för att genomföra BAT-slutsatser för en hel kategori anläggningar i de fall detta är lämpligt.

Förslag på hur medlemsstaterna ska se till att kommissionen informeras om tillämpningen av IED lämnas i följande avsnitt.

5.2. Medlemsstaternas rapportering

Utredningens förslag: Naturvårdsverket ska samla in och

sammanställa de uppgifter som anges i art. 72 IED och rapportera till kommissionen. Hänvisningen till IPPC-direktivet i 49 a § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ersätts med en hänvisning till IED.

Medlemsstaterna ska enligt art. 72 IED se till att information om genomförandet av IED görs tillgänglig för kommissionen. Naturvårdsverket ansvarar för att lämna förslag till genomförande av art. 72 som behandlar förbränningsanläggningar, varför detta betänkande endast berör genomförande av art. 72.1–2.

De uppgifter som ska överlämnas till kommissionen handlar om representativa uppgifter om utsläpp och andra former av förorening, gränsvärden för utsläpp, användning av BAT i enlighet med art. 14 och 15, undantag som beviljats med stöd av art. 15.4 samt om framstegen när det gäller utvecklingen av ny teknik enligt art. 27. Medlemsstaterna ska tillhandahålla informationen i ett

elektroniskt format. Typen, formatet och periodiciteten för den information som ska göras tillgänglig ska fastställas enligt kommittéförfarandet fastlagt i art. 75.2. Bestämmelsen motsvarar närmast av art. 17 i IPPC-direktivet.

Svensk rätt

Naturvårdsverket är redan i dag ansvarigt för att uppfylla rapporteringsskyldigheten enligt IPPC-direktivet. Detta följer av 49 a § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Denna bestämmelse hänvisar dock till art. 16 direktiv 96/61/EEG. Antagligen har bestämmelsen inte uppdaterats efter genomförda ändringar i IPPC-direktivet. Hänvisning borde rätteligen göras till art. 17 i IPPC-direktivet som behandlar skyldigheten att rapportera till kommissionen. Det synes även lämpligt att verket i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anförtros uppgiften att fullgöra den Sverige ålagda rapporteringsskyldigheten enligt art. 72 i IED. Detta innebär att bestämmelsen i förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd bör ändras så att hänvisning görs till IED.

Den alltmer omfattande rapporteringsskyldigheten för myndigheter till följd av EU-direktiv är mycket resurskrävande. Enligt Naturvårdsverket tar t.ex. rapporteringsskyldigheten under WIdirektivet (2000/76/EG) cirka 10 personveckor i anspråk. Verket har till en kostnad av ca 90 000 kr uppdragit åt en konsult att uppfylla rapporteringsskyldigheten under VOC-direktivet (1999/13/EG). Till detta ska läggas ytterligare två personveckor för att färdigställa en rapport enligt VOC-direktivets krav.

Rapporteringsskyldigheten enligt IED har preciserats vad gäller hänvisningen till art. 14 och 15. Denna ändring förefaller kräva en ganska omfattande och ingående uppföljning av meddelade tillstånd som ytterligare ökar arbetsbördan för myndigheterna. Det bör därför övervägas om Sverige bör utveckla ett nytt offentligt ITverktyg för behandling av tillstånds- och tillsynsfrågor. Sådana verktyg finns i våra grannländer Norge och Finland och är under uppbyggnad i Danmark. I Sverige är ett IT-verktyg avseende geografisk miljöinformation under utveckling genom antagandet av lag (2010:1767) och förordning (2010:1770) om geografisk miljöinformation, vilka trädde i kraft den 1 januari 2011 (prop. 2009/10:224). Reglerna syftar till att utveckla en infrastruktur med

enkelt användbara elektroniska tjänster, som gör geografisk miljöinformation från olika myndigheter tillgänglig nationellt och inom EU via internet. Eventuellt kan detta system användas för att elektroniskt lägga upp information om tillsyn och tillstånd, vilket kan underlätta informationsinsamling för myndigheterna så att rapporteringsskyldigheten enligt olika EU-direktiv blir mindre betungande. Den allmänna utvecklingen inom EU går också mot att kraven på medlemsstaterna att strukturera miljöinformationen via internet förstärks. Flera av bestämmelserna i IED (art. 19, 23 och 24) visar på detta.

5.3. Översyn m.m.

Art. 73–78 IED har kommissionen och Europaparlamentet som adressater. De behöver därför inte genomföras av medlemsstaterna.

5.4. Sanktioner

Utredningens bedömning: Det finns inte något behov av att

utvidga eller skärpa straffsanktionerna i miljöbalken med anledning av genomförandet av IED.

Utredningens förslag: Miljösanktionsavgift ska kunna påföras

om verksamhetsutövaren underlåter att i rätt tid ge in underlag som visar att anläggningen uppfyller kraven i en ny BATslutsats eller om det finns skäl för undantag från kraven.

Medlemsstaterna ska enligt art. 79 IED fastställa vilka sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas för genomförandet av IED. De sanktioner som ska fastställas ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska senast den 7 januari 2013 informera kommissionen om sanktionsbestämmelserna samt om eventuella efterföljande ändringar.

Ordet sanktion i art. 79 definieras inte i IED. Inget talar för att ordet sanktion skulle omfatta endast straffsanktioner. Begreppet anses lämna öppet för att tillämpa såväl straffrättsliga påföljder som administrativa sanktioner. Samma tolkning gjordes vid anpassningen av svensk lagstiftning till Europaparlamentets och rådets

förordning (EG) nr 1907/2006 Reach, art. 126 (SOU 2007:80 s. 246). Utredningen utgår därför från att med sanktion avses såväl administrativa ingripanden som påföljder för brott.

Svensk rätt

Genom miljöbalken och tillhörande förordningar sanktioneras vissa ageranden genom straff (29 kap.) eller miljösanktionsavgifter (30 kap. och förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter). Miljöbalkens regler om straff och miljösanktionsavgift reviderades 2007 i syfte att tydliggöra och avgränsa straffbestämmelserna. Vissa straff skärptes medan vissa beteenden som ansågs mindre straffvärda togs bort från det straffbara området (prop. 2005/ 06:182). Det finns även straffbestämmelser i vissa andra författningar på miljöområdet.

Det finns även flera andra rättsliga instrument i 26 och 28 kap. miljöbalken som tillsynsmyndigheterna har till sitt förfogande för att säkerställa efterlevnad av krav i författningar eller tillståndsvillkor. Tillsynsmyndigheterna får ingripa med tvångsåtgärder, bl.a. utföra inspektioner (28 kap. 1–8 §§), kräva att verksamhetsutövare lämnar uppgifter om verksamheten (26 kap. 21 §) och förelägga om förbud mot viss åtgärd (26 kap. 9 §). Har tillsynsmyndigheten meddelat ett föreläggande eller ett förbud som inte blir åtlytt kan myndigheten ansöka hos kronofogdemyndigheten om verkställighet eller begära att rättelse ska vidtas på den felandes bekostnad (26 kap. 17–18 §§) Vite är också en administrativ sanktion som kan användas som påtryckningsmedel (26 kap. 14 §). Vitet utdöms om verksamhetsutövaren inte följer ett föreläggande som förenats med vite. Ett tillstånd kan även återkallas bl.a. till följd av att verksamhetsutövaren lämnat oriktiga uppgifter av betydelse i tillståndsansökan eller inte har följt tillståndsvillkor och avvikelsen inte är av ringa betydelse (24 kap. 3 § första stycket 1 och 2 miljöbalken).

Miljöstraffrätten

Miljöbalkens straffbestämmelser finns således i 29 kap. Brotten beskrivs i kapitlets nio första paragrafer. Där finns bl.a. regler om miljöbrott (1 §), miljöfarlig kemikaliehantering (3 §), otillåten

miljöverksamhet (4 §), försvårande av miljökontroll (5 §) och bristfällig miljöinformation (6 §). I 8-9 §§ finns straffkataloger som innehåller bestämmelser om straff som täcker en mängd olika områden. Flera av miljöbalkens straffbestämmelser är s.k. blankettstraffbud. Dessa straffbestämmelser karaktäriseras av att de inte innehåller några fullständiga beskrivningar av den gärning som är straffbar utan fylls ut med handlingsregler i exempelvis regeringens förordningar eller i myndighetsföreskrifter. Ett åsidosättande av en handlingsregel som har meddelats av en förvaltningsmyndighet kan inte sanktioneras med ett fängelsestraff, även om handlingsregeln har fängelse i straffskalan (NJA 2005 s. 33 och NJA 2006 s. 293 II).

I samband med att de straffrättsliga reglerna fördes in i miljöbalken skärptes straffen för överträdelser på miljöområdet. En skärpning av straffskalan för vissa gärningar gjordes också i samband med sanktionsreformen år 2007. Straffskalan för miljöbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år. Detsamma gäller miljöfarlig kemikaliehantering, otillåten miljöverksamhet, försvårande av miljökontroll, bristfällig miljöinformation samt brott som omfattas av 8 §. För grovt miljöbrott (1 §) är straffskalan fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För brott som omfattas av 9 § finns enbart böter i straffskalan. För de flesta av gärningarna gäller att ansvar inte ska dömas ut om gärningen är att anse som ringa. En gärning är att anse som ringa om den framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen (29 kap. 11 § miljöbalken). Miljöbrotten handläggs som vanliga brottmål i allmän domstol.

Tillsynsmyndigheterna är skyldiga att vid misstanke om brott anmäla överträdelse av bestämmelser i miljöbalken eller i föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Det är sedan polis- eller åklagarmyndigheten som ska utföra den straffrättsliga bedömningen. En underlåtenhet att anmäla misstanke om brott kan medföra straffansvar för tjänstefel (se Svea hovrätts dom den 7 april 2003 i mål nr B 3204–02).

Miljöstraffrätten och IED

Flera av straffsanktionerna i 29 kap. miljöbalken berör bestämmelserna i IED. Det är bl.a. straffbart som otillåten miljöverksamhet enligt 4 § första stycket 1 b att påbörja eller bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd utan tillstånd om tillståndsplikt är

föreskriven enligt 9 kap. 6 § miljöbalken. Tillståndsplikt är föreskriven för samtliga IED-anläggningar med stöd av denna bestämmelse. Brottet otillåten miljöverksamhet avser även överträdelse av tillståndsvillkor. När domstolen ska tolka ett tillståndsvillkor från ett straffrättsligt perspektiv gäller därför att det måste vara klart och tydligt för att det ska gå att avgöra om ett åsidosättande av villkoret har skett (se NJA 2006 s. 188).

Det är sökanden som har det fulla ansvaret för vad tillståndsansökan och eventuell miljökonsekvensbeskrivning innehåller. En oriktig eller utelämnad uppgift kan medföra en straffpåföljd för försvårande av miljökontroll enligt 5 §. En annan konsekvens kan bli att ansökan avslås eller avvisas. Straffansvar för försvårande av miljökontroll kan även utkrävas för det fall medvetet oriktiga uppgifter lämnas i en statusrapport, vilken enligt utredningens förslag ska bifogas tillståndsansökan.

Om en verksamhetsutövare underlåter att vid en olycka vidta akuta åtgärder och förebyggande åtgärder för att begränsa miljökonsekvenserna eller förhindra ytterligare tillbud eller olyckor och därigenom genom sin verksamhet orsakar ett utsläpp som kan medföra en sådan skadlig förorening som avses 1 §, bör han allt efter sitt uppsåt eller sin oaktsamhet kunna dömas till ansvar för miljöbrott. Försummar verksamhetsutövaren sin skyldighet enligt 10 kap. 13 § miljöbalken att underrätta tillsynsmyndigheten om att en allvarlig miljöskada har uppstått bör ett ansvar för försvårande av miljökontroll enligt 5 § kunna vara aktuellt.

Företagsbot

Straffansvaret placeras alltid på fysiska personer även om miljöbrottet har skett i näringsverksamhet. För att bekämpa brottslighet inom näringsverksamhet finns också möjlighet att påföra en näringsidkare en företagsbot, om brottet har begåtts i näringsverksamhet och strängare straff än penningböter är föreskrivet. Både näringsverksamhet som bedrivs i privat och offentlig regi omfattas av regleringen (prop. 2005/06:59, s. 20). Som förutsättning för företagsbot gäller att näringsidkaren inte har gjort vad som skäligen kunnat krävas för att förebygga brottsligheten eller att brottet har begåtts av en person i ledande ställning eller en person som annars har haft ett särskilt ansvar för tillsyn eller kontroll i verksamheten. Företagsbot ska fastställas till lägst

5 000 kr och högst 10 miljoner kr. Förutsättningarna för att döma ut företagsbot regleras i 36 kap. 7 § brottsbalken. För att utdöma företagsbot krävs inte att gärningspersonen åtalas eller ens identifieras, men det måste stå klart att ett brott har blivit begånget.

Miljösanktionsavgifter

Inom miljörätten finns förutom straff även sanktioner i form av miljösanktionsavgifter. Regler om miljösanktionsavgifter finns i 30 kap. miljöbalken. Miljösanktionsavgiften är en repressiv sanktion och är avsedd att på det sättet vara styrande. Meningen är att systemet ska bidra till en hög standard i miljöpåverkande verksamhet och till att miljöreglerna får ett effektivt genomslag. Både näringsidkare och privatpersoner kan drabbas av sanktionsavgifter. Tillsynsmyndigheten beslutar om miljösanktionsavgift.1Detta sker genom ett administrativt förfarande sedan myndigheten konstaterat en regelöverträdelse och verksamhetsutövaren getts tillfälle att yttra sig. Myndighetens beslut om miljösanktionsavgift kan överklagas till mark- och miljödomstol. De överträdelser som kan medföra miljösanktionsavgift framgår av bilagan till förordningen om miljösanktionsavgifter. Där anges också storleken på avgiften för respektive överträdelse. Sanktionsavgifterna är i huvudsak riktade mot mindre allvarliga överträdelser som åsidosättande av krav på dokumentation, anmälan och säkerhetsfrågor. T.ex. kan en miljösanktionsavgift tas ut om en miljörapport lämnas in för sent (punkten 2.2.1 bilagan till förordningen). Miljösanktionsavgifter kan uppgå till minst 1 000 kr och högst 1 miljon kr och tillfaller staten. Om en överträdelse upprepas inom två år från det att ett sanktionsbeslut har meddelats ska en avgift med dubbelt belopp tas ut. Den dubbla avgiften får dock vara högst 1 miljon kr.

1Enligt Naturvårdsverkets statistik publicerad på myndighetens hemsida (www.naturvardsverket.se) stod kommunerna för ca 86 procent av de beslutade miljösanktionsavgifterna under 2010. Det är en ökning av avgifternas andel från 82 procent 2009. Länsstyrelserna stod för 5 procent 2010 jämfört med 3 procent 2009. Centrala myndigheters andel av avgifterna har minskat från ca 15 procent 2009 till ca 9 procent 2010. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är den näst största gruppen som stod för ca 16 procent av beloppen. De beslutade beloppen inom denna grupp är i huvudsak 5 000 kr eller mindre.

Systemet med miljösanktionsavgifter bygger på ett strikt ansvar för att undvika bevissvårigheter. Miljösanktionsavgiften förutsätter alltså inte att en överträdelse skett till följd av ett uppsåtligt eller vårdslöst agerande, utan det räcker att objektivt kunna konstatera att en överträdelse har skett. En miljösanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt enligt 30 kap. 2 § miljöbalken. Tanken är att systemet ska vara enkelt, tydligt, snabbt och schabloniserat. Det betyder att det ska vara enkelt att konstatera om det rör sig om en överträdelse och att bestämma vilken avgift som ska påföras. För att åstadkomma detta är det viktigt att de materiella bestämmelser som sanktioneras genom avgifterna är tydliga och inte lämnar utrymme för skönsmässiga bedömningar.

Miljösanktionsavgift och IED

Administrativa sanktionsavgifter på miljöområdet är en effektiv sanktionsform (se SOU 2004:37 s. 59). För att strama upp systemet med översyn av tillstånden vid offentliggörande av en ny BAT-slutsats och för att se till att tidsgränserna efterlevs kan miljösanktionsavgift vara ett alternativ om verksamhetsutövaren är försenad med att ge in föreskrivet underlag.

För att miljösanktionsavgift ska vara en lämplig sanktion är det dock viktigt att de materiella reglerna lämnar ett litet utrymme för bedömningar. Enligt 6 § i den nya industriutsläppsförordningen ska verksamhetsutövare vars huvudsakliga verksamhet berörs av en ny BAT-slutsats senast åtta månader efter offentliggörandet av slutsatsen till tillsynsmyndigheten komma in med underlag som visar att anläggningen uppfyller kraven i slutsatsen eller om det finns skäl för undantag från kraven. Har en verksamhetsutövare inom tiden inkommit med ett blankt underlag där det endast anges att verksamheten uppfyller kraven i BAT-slutsatsen har underlag inkommit. Det kan därför tyckas enkelt för en verksamhetsutövare att komma undan miljösanktionsavgift. Dock riskerar en verksamhetsutövare, som inte lämnar en redovisning av vilka villkor som BAT-slutsatsen berör, att tillsynsmyndigheten beslutar om omprövning. Utredningen bedömer att miljösanktionsavgift ändå är ett viktigt påtryckningsmedel för att säkerställa att tidsgränserna i prövningsförfarandet efterlevs vilket är en förutsättning för att systemet ska fungera. Direktivets tidsram på fyra år för översyn och omprövning av tillstånden är en mycket kort tidsperiod som

kräver en effektivisering av det svenska prövningsförfarandet. Det är därför viktigt att undvika att någon del av det föreslagna prövningsförfarandet vid antagandet av nya BAT-slutsatser drar ut på tiden. Miljösanktionsavgift kan därför utgöra en del i denna effektiviseringssträvan. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en ny punkt läggs till i bilagan till förordningen om miljösanktionsavgifter under rubriken ”Överträdelser av bestämmelser om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd”.

Förbud mot att fortsätta driva verksamhet

Utredningen har i avsnitt 6.7.10 anfört att tillsynsmyndigheten kan ansöka hos prövningsmyndigheten om förbud enligt 24 kap. 3 § första stycket 7 för det fall en tredskande verksamhetsutövare inte uppfyller BAT-slutsatsen när fyraårsperioden har förflutit. Denna sanktion ska av naturliga skäl tillämpas mycket restriktivt och endast om ansvaret för att fyraårsperioden förflutit enbart kan lastas verksamhetsutövaren.

5.5. Ikraftträdande

Utredningens förslag: De författningsändringar som

utredningen föreslår ska träda i kraft den 1 januari 2013.

Enligt art. 80 IED ska medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa vissa angivna artiklar senast den 7 januari 2013. Ett korrekt genomförande av direktivet förutsätter alltså att de lagändringar som behövs träder i kraft senast den dagen. Då lagstiftning vanligtvis börja gälla vid månadsskiften föreslår utredningen att författningsändringarna i stället bör träda i kraft den 1 januari 2013.

5.6. Upphävande

Utredningens förslag: Hänvisning till IPPC-direktivet bör tas

bort i ett antal föreskrifter och ersättas med en hänvisning till IED.

Enligt art. 81 IED ska bl.a. IPPC-direktivet (2008/1/EG) upphöra att gälla den 7 januari 2014 dock utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter när det gäller tidsfristerna för genomförande. Tidsfristerna framgår av bilaga IX, del B. Skyldigheten att införliva IPPC-direktivet senast den 30 oktober 2007 gäller därför fortfarande.

Svensk rätt

I 2 § i förordning (2004:675) om omgivningsbuller och i 10 § förordning (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar hänvisas till IPPC-direktivet (2008/1/EG). I 47 a och 49 a §§ förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd samt bilagan till denna hänvisas till det tidigare gällande IPPC-direktivet (96/61/EG). Hänvisningen till IPPC-direktivet bör tas bort och ersättas med en hänvisning till IED. Utredningen har föreslagit att 10 § i MKBförordningen och att 49 a § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ska ändras. Vad gäller övriga föreskrifter överlämnas åt regeringen att genomföra nödvändiga ändringar.

Övriga direktiv som nämns i art. 81; titandioxiddirektiven, 78/176/EEG, 82/883/EEG, 92/112/EEG, VOC-direktivet 1999/13/EG och WI-direktivet 2000/76/EG, omfattas av Naturvårdsverkets uppdrag och upphävandet av dessa direktiv tas därför inte med i detta betänkande.

5.7. Övergångsbestämmelser

Utredningens förslag: Övergångsbestämmelser införs i den nya

industriutsläppsförordningen. Regler om upprättande av statusrapport ska enligt övergångsbestämmelserna inte tillämpas för befintliga anläggningar förrän den 1 januari 2014.

5.7.1. Övergångsbestämmelser enligt IED

I art. 82 IED anges övergångsbestämmelser för de anläggningar som upptas i bilaga I och specifika bestämmelser för förbränningsanläggningar och för verksamheter som använder organiska

lösningsmedel. För anläggningar som är i drift och har ett tillstånd före den 7 januari 2013 eller för anläggningar för vilka en fullständig tillståndsansökan lämnats in före detta datum ska de regler som antas till följd av IED tillämpas från och med den 7 januari 2014. För de anläggningar som inte tidigare omfattades av IPPCdirektivets tillämpningsområde gäller den 7 juli 2015 som deadline. Enligt kommissionen ska dock en översyn och eventuell omprövning vara gjord inom fyra år från offentliggörandet av slutsatsen för det fall det antas en ny BAT-slutsats med tillämpning av art. 13.5 IED före de datum som anges i art. 82 IED (skrivelse från kommissionen (Directorate-General Environment, 26 oktober 2011, Ref. Ares (2011)1142114-26/10/2011).

5.7.2. Övergångsbestämmelser till följd av utredningens författningsförslag

Som angetts i avsnitt 5.5 föreslår utredningen att förslagen i detta betänkande träder i kraft den 1 januari 2013. Huvuddelen av ändringarna bör gälla med omedelbar verkan. Det betyder att några övergångsbestämmelser i de allra flesta fall inte bedöms behövas. Mål och ärenden som inte är avgjorda vid ikraftträdandet ska handläggas enligt de nya bestämmelserna. Det betyder inte att påbörjade förfaranden behöver göras om, utan handläggningen fortsätter enligt de nya bestämmelserna. Sökanden måste dock i ett pågående mål eller ärende uppdatera tillståndsansökan med en redogörelse för hur avfallshierarkin enligt ändringen av 22 kap. 1 § första stycket 2 miljöbalken.

Övergångsbestämmelser behövs däremot för vissa av bestämmelserna i den nya industriutsläppsförordningen. På grund av att en översyn av tillståndet kan utlösas innan den 1 januari 2014 för det fall ny BAT-slutsats offentliggörs måste de förfaranderegler som upptas i den nya industriutsläppsförordningen börja gälla direkt vid ikraftträdandet även för befintliga anläggningar. Vad däremot gäller skyldigheten att upprätta en statusrapport bör den inte tillämpas på befintliga anläggningar förrän angivet datum. För att anses som en befintlig anläggning krävs att anläggningen är i drift och omfattas av ett tillstånd som meddelats före den 1 januari 2013 eller att prövningsmyndigheten före nämnt datum påbörjat handläggningen av en tillståndsansökan, förutsatt att tillstånd meddelas och anläggningen tas i drift före den 1 januari 2014.

De anläggningar som inte omfattades av IPPC-direktivet (behandling av trä och träprodukter med träskyddsmedel och tillverkning av träskivor) kommer inte att omfattas av reglerna i industriutsläppsförordningen förrän den 7 juli 2015 till följd av att de är först vid detta datum dessa anläggningar kommer att omfattas av tillståndsplikt enligt kommande ändringar av bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Naturvårdsverket är den myndighet som ansvarar för att lämna förslag till ändringar av denna bilaga.

5.7.3 BAT-slutsatser som antas före de svenska reglernas ikraftträdande.

Nya BAT-referensdokument och BAT-slutsatser omfattande järn- och stålindustrin och glasindustrin kommer att antas och offentliggöras i början av 2012. Kommissionen har förklarat att dess inställning är att fyraårsperioden inom vilken översyn ska vara gjord börjar löpa vid offentliggörandet även om IED ännu inte genomförts i nationell lagstiftning. Det bör övervägas att lösa detta problem genom att anta generella föreskrifter. Utredningen har för sin del svårt att se någon annan lösning. Några andra BATreferensdokument är såvitt känt inte planerade att antas under 2012. Om det mot förmodan offentliggörs en ny BAT-slutsats kort innan de svenska reglernas ikraftträdande täcker ordalydelsen i de bestämmelser som reglerar översyn av tillstånd i den nya industriutsläppsförordningen även dessa BAT-slutsatser.

6. Omprövning och översyn av villkoren i tillståndet

I detta kapitel analyseras behovet av författningsändringar för genomförandet av art. 21 IED. Vidare analyseras möjligheten att begränsa ett tillstånds rättskraft med föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap.8–10 §§miljöbalken.

6.1. Krav på omprövning och översyn enligt IED

Utredningens bedömning: Genom det nya industriutsläpps-

direktivet (2010/75/EU), IED, kommer kravet på omprövningar av tillstånd för miljöfarliga verksamheter att öka. För att klara av att genomföra omprövningar inom de tidsramar och i den omfattningen direktivet kräver fordras förändringar i det svenska systemet.

Enligt IED ska hänsyn tas till utvecklingen av bästa tillgängliga teknik (BAT), vilket innebär att tillståndsvillkoren måste kunna omprövas regelbundet och vid behov uppdateras, och detta särskilt om nya eller uppdaterade BAT-slutsatser antas. I art. 21.3 IED uppställs krav på att den behöriga myndigheten inom fyra år efter offentliggörandet av nya BAT-slutsatser, avseende en anläggnings huvudsakliga verksamhet, tillser att alla tillståndsvillkor för den berörda anläggningen bedöms på nytt och vid behov uppdateras för att säkerställa att direktivet följs. Av preambeln (para 22) framgår att det i specifika fall kan behövas en längre period än fyra år efter offentliggörandet av ett beslut om BAT-slutsatser för att införa ny BAT. Enligt utredningens uppfattning bör direktivet tolkas så att en anläggnings tillståndsvillkor i princip ska vara uppdaterade och genomförda inom den fyraårsperiod som anges i IED. I undantags-

fall bör det dock finnas en möjlighet till en längre tidsperiod för genomförande av tillståndsvillkoren. På grund av den relativt korta tidsperiod som erbjuds i direktivet innan anläggningen enligt art. 24.3 b) ska uppfylla de uppdaterade tillståndsvillkoren och de långa ledtider som kan behövas för större investeringar, får en sådan undantagsregel anses vara självklar. Vid tillämpningen av undantagsregeln får de behöriga myndigheterna i tillståndsvillkoren fastställa en tidsperiod för genomförande.

Om en anläggning inte omfattas av någon av BAT-slutsatserna ska tillståndsvillkoren omprövas och vid behov uppdateras om utvecklingen av BAT enligt art. 21.4 IED möjliggör en betydande minskning av utsläppen. Även i andra fall än då en ny tillämplig BAT-slutsats har antagits uppställer art. 21.5 IED krav på omprövning och uppdatering. Om anläggningen orsakar förorening av sådan betydelse att nya eller reviderade gränsvärden för utsläpp behöver införas i tillståndet, om driftssäkerheten nödvändiggör att annan teknik används, eller om det är nödvändigt för att uppfylla en ny eller reviderad miljökvalitetsnorm enligt art. 18 IED ska omprövning och uppdatering ske. Dessa omständigheter är inte exklusiva utan andra skäl för omprövning kan uppställas.

Det är enligt direktivet verksamhetsutövaren som på begäran av den behöriga myndigheten ska överlämna alla nödvändiga uppgifter för en omprövning av tillståndsvillkoren. Av vikt är särskilt resultaten av utsläppskontroller och andra uppgifter som möjliggör en jämförelse av driften av anläggningen med BAT enligt tillämpliga BAT-slutsatser och med de utsläppsnivåer som motsvarar BAT. Vid omprövning av tillståndsvillkoren ska den behöriga myndigheten använda all information som framkommit vid kontroll eller tillsyn (art. 21.2 IED).

Genom IED ökar kravet på omprövningar av tillstånd för miljöfarliga verksamheter, vilket kan komma att sätta det svenska miljöprövningssystemet under hård press. Med det nuvarande systemet för omprövning av verksamheter skulle det krävas stora resurser hos myndigheterna för att klara av den omprövningsfrekvens som direktivet kräver. Om myndigheterna ska driva omprövningsprocesser riskerar det också att inverka på myndigheternas möjligheter att fullgöra andra uppgifter, t.ex. tillsyn, eller att företräda allmänna miljöintressen i tillståndsprocesser. För att klara av att genomföra omprövningar inom de tidsramar och i den omfattning direktivet kräver fordras justeringar i det svenska systemet.

6.2. Allmänt om tillståndsbeslut enligt svensk rätt

Tillståndsregimen i IPPC-direktivet har genomförts bl.a. genom bestämmelser i 9 kap. miljöbalken. Av dessa bestämmelser framgår att den som vill anlägga eller driva en miljöfarlig verksamhet oftast måste ansöka om tillstånd. 1 Det finns också möjlighet att frivilligt ansöka om tillstånd. En tillsynsmyndighet kan även förelägga en utövare av icke-tillståndspliktig verksamhet att ansöka om tillstånd, om verksamheten medför risk för betydande föroreningar eller andra betydande olägenheter för människors hälsa eller miljön. Tillståndsplikt gäller inte bara vid nya verksamheter utan även vid ändringar med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt. Mindre ändringar som inte innebär någon olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön undantas från kravet på tillståndsplikt. Regeringen har genom förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd angivit vilka verksamheter som fordrar tillstånd respektive som behöver anmälas samt var tillstånd ska sökas. Tillstånds- och anmälningsplikten är straffsanktionerad enligt 29 kap. 4 § miljöbalken.

Tillstånd till olika verksamheter meddelas i huvudsak av miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen och av de regionala mark- och miljödomstolarna. Tillstånd till vissa större miljöpåverkande verksamheter enligt miljöbalken och vissa sektorslagar – främst vad gäller infrastrukturanläggningar – ska föregås av ett s.k. tillåtlighetsbeslut av regeringen enligt 17 kap. miljöbalken. Tillståndsprocessen regleras i 22 kap. miljöbalken och i lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar. Här finns bl.a. regler om tillståndsansökans och tillståndsbeslutets innehåll, kungörelse, kommunikation med myndigheter, enskilda och miljöorganisationer samt om sammanträde och syn.

Vid ansökan om att anlägga, driva eller ändra miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. miljöbalken ska en miljökonsekvensbeskrivning upprättas i enlighet med 6 kap. 1 § miljöbalken. Tillståndsansökan ska enligt 6 kap. 4 § miljöbalken föregås av ett samråd med länsstyrelsen (tillsynsmyndigheten) och enskilda som kan antas bli särskilt berörda. Om den aktuella verksamheten kan antas

1 Det är inte ovanligt att en och samma verksamhet kan vara både miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet enligt miljöbalkens definitioner, vilket innebär att tillståndsprövningen sker enligt både 9 kap. och 11 kap.miljöbalken. Eftersom IED huvudsakligen rör tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. är redogörelsen i följande avsnitt begränsad till detta.

medföra betydande miljöpåverkan måste även samråd ske med statliga och kommunala myndigheter och med den allmänhet och de organisationer som kan antas bli berörda. Regeringen har i förordningen (1998:905) om miljökonsekvensbeskrivningar föreskrivit vilka verksamheter som alltid ska antas medföra betydande miljöpåverkan. Bedömningskriterierna för vad som utgör betydande miljöpåverkan motsvarar kraven i MKB-direktivet, men listan på verksamheter för vilka en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas är mer omfattande i svensk rätt än vad MKB-direktivet kräver.

När en tillståndsansökan om miljöfarlig verksamhet prövas ska miljöbalkens grundprinciper (allmänna hänsynsregler, miljökvalitetsnormer, hushållningsbestämmelser m.m.) tillämpas och verksamhetens effekter på omgivningen (utsläpp, buller, damm m.m.) beaktas. Kommunala planer måste också beaktas (2 kap. 6 § tredje stycket miljöbalken).

Ett tillstånd ska förenas med villkor. Av 22 kap. 25 § miljöbalken framgår vilka villkor som i förekommande fall ska redovisas i en dom genom vilken tillstånd lämnas. För ett avgörande från länsstyrelsen eller en kommunal nämnd gäller viss specialreglering enligt 19 kap. 5 § första stycket 8. Som utgångspunkt gäller att tillståndet ska innehålla de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan eller andra olägenheter. Oavsett vilket kapitel i miljöbalken som reglerar prövningsplikten ska prövningen resultera i de villkor eller föreskrifter som fordras enligt miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Det åligger därför tillståndsmyndigheten att ta ställning till om en tillståndsansökan kan ligga till grund för prövningen (angående prövningens omfattning se bl.a. MÖD 2006:6 och 2006:54 samt dom meddelad av Miljööverdomstolen den 10 mars 2011 i mål nr M 4866-10).

Ett tillståndsbeslut ger en verksamhetsutövare rätt att utföra en verksamhet eller vidta en åtgärd. Om inte tillståndsmyndigheten har tidsbegränsat ett tillstånd gäller detta som huvudregel för evigt. Tillståndets bindande verkan brukar benämnas rättskraft. För verksamhetsutövaren innebär tillståndet att denne kommer i åtnjutande av de fördelar som rättskraften innebär. Ytterligare krav på verksamhetsutövaren kan som huvudregel endast ställas genom en myndighetsinitierad omprövning. Vidare skyddar tillståndet verksamhetsutövaren mot att bli föremål för en förbudstalan enligt 32 kap. 12 § miljöbalken. Samtidigt är verksamhetsutövaren skyldig att följa tillståndet och dess villkor. Följs inte tillståndet kan

tillsynsmyndigheten ingripa och besluta om förelägganden och förbud. Vidare kan verksamhetsutövaren drabbas av sanktioner i form av straff eller miljösanktionsavgift. Det är därför väsentligt att tillståndet och dess villkor formuleras tydligt för att samtliga berörda ska ha kännedom om tillståndets omfattning. Högsta domstolen har bl.a. i rättsfallen NJA 2006 s. 210 och NJA 2010 s. 516 framhållit vikten av tydliga och precisa villkor. I praktiken är det dock många tillståndsvillkor som inte uppfyller Högsta domstolens krav eftersom miljösituationen ofta är mycket komplex och ibland uppställs miljökrav som inte är tillräckligt preciserade för att kunna medföra sanktioner vid överträdelse (Michanek och Zetterberg, Den svenska miljörätten, 2 uppl., s. 379).

I följande avsnitt redogörs för de svenska reglerna rörande tillstånds rättskraft och möjligheterna för miljömyndigheterna att skärpa miljökraven mot verksamheter som har tillstånd. I doktrinen har användningen av begreppet rättskraft kritiserats. Det har anförts att traditionell civilrättslig begreppsbildning inte passar på ansökningsmål och att ett alternativ är att se reglerna som materiella regler om tillståndets bindande verkan (Lindblom, Miljöprocess, del II, 2002, s. 659). Termen rättsverkan används bl.a. av Michanek och Zetterberg (Den svenska miljörätten, 2 uppl., s. 379). Eftersom rättskraft, trots kritiken, är den vedertagna terminologin kommer begreppet fortsättningsvis att användas här.

6.3. Befintliga EU-rättsliga krav på fortlöpande uppdatering av tillstånd

Utvecklingen av de svenska omprövningsreglerna har styrts av flera EU-rättsakter, vilka innehåller specifika krav på att de tillstånd som lämnas till verksamheterna ska omprövas i vissa närmare angivna situationer.

Enligt art. 13 i IPPC-direktivet ska medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de behöriga myndigheterna regelbundet gör en förnyad bedömning av och, om nödvändigt, uppdaterar villkoren i tillståndet. En förnyad bedömning ska alltid göras under vissa förutsättningar som anges i art. 13.2. Kortfattat rör dessa förutsättningar situationen att nya gränsvärden för utsläpp påkallas på grund av att anläggningen orsakar förorening av viss betydelse, att BAT kan minska utsläppen i betydande mån, eller att driftssäkerheten påkallar andra villkor. Även ny EU-

lagstiftning eller nationell lagstiftning anges som en ny situation som påkallar att en förnyad bedömning görs. Art. 13 i IPPC-direktivet motsvaras av art. 21.1, 21.4, 21.5 a) och b) IED.

Efter påpekande av kommissionen att de svenska bestämmelserna inte uttryckligen angav att myndigheterna måste göra en förnyad bedömning och, om nödvändigt, uppdatera tillståndsvillkoren kompletterades 26 kap.1 och 2 §§miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna är numera skyldiga att fortlöpande bedöma om villkoren är tillräckliga och om det är nödvändigt är myndigheten skyldig att ansöka om omprövning eller ta upp frågan om att ändra eller upphäva villkor.

Art. 5.1 i IPPC-direktivet uppställer krav på att medlemsstaterna senast den 30 oktober 2007 skulle ha vidtagit åtgärder för att säkerställa att befintliga verksamheter som omfattas av direktivet drivs i överensstämmelse med direktivet. Art. 5.1 genomfördes i svensk rätt genom förordningen (2004:989) om översyn av vissa miljöfarliga verksamheter. Den förordningen syftade till att ge tillsynsmyndigheterna det underlag som behövdes för att bedöma om de villkor som gäller för dessa verksamheter är tillräckliga och uppdaterade. Om ytterligare villkor behövdes skulle tillsynsmyndigheterna vidta nödvändiga åtgärder för att omprövning skulle ske. Senast under 2007 skulle verksamheterna omgärdas av de rättsligt bindande villkor som behövs för att uppfylla IPPC-direktivets krav. Så har emellertid inte kommit att ske i nödvändig utsträckning, varför kommissionen har inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige.

Grundvattendirektivet (80/68/EEG) uppställer också krav på att omprövning ska ske vart fjärde år. Detta direktiv har implementerats i svensk rätt genom miljöbalken (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 331). Eftersom bl.a. grundvattendirektivet kräver att tillstånd ska omprövas infördes en regel i 16 kap. 2 § miljöbalken att tillstånd får lämnas för begränsad tid. Regeringen gavs också ett bemyndigande att meddela föreskrifter om tidsbegränsning av tillstånd i de fall där detta behövs, bl.a. när det gäller verksamheter där det finns risk för att grundvattnet förorenas med vissa ämnen (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 479 f). Ett rättsfall som anknyter till kravet på omprövning i grundvattendirektivet är MÖD 2005:61. Miljödomstolen hade i det fallet tidsbegränsat tillståndet till en deponi till fyra år med hänvisning till direktivets omprövningskrav. Miljööverdomstolen fann att grundvattendirektivet inte kunde tillämpas direkt på det sätt som miljödomstolen gjort, utan att en direktivkonform tolk-

ning av den nationella rätten skulle göras. Miljööverdomstolen fann att deponering av farligt avfall som uppfyller deponeringsförordningens krav på bottentätning och geologisk barriär inte kunde anses utgöra risk för att grundvatten skulle förorenas. Därför fanns det inte något miljöskäl för tidsbegränsning av tillståndet. Trots att miljöbalken saknar regler om obligatorisk omprövning av tillstånd vart fjärde år ansåg domstolen att den svenska lagstiftningen inte stred mot grundvattendirektivets syfte. Tidsbegränsningen upphävdes därför.

Även enligt direktiv (2006/11/EG) om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö får tillståndet enligt art. 4 c) endast beviljas för en begränsad tidsperiod.

6.4. Tillståndets rättskraft och omprövningsmöjligheter enligt svensk rätt

Grundläggande regler om verkan av lagakraftvunna domar eller beslut i ansökningsmål samt vissa andra beslut2 ges i 24 kap. 1 § miljöbalken. Bestämmelsen har sitt ursprung i 1918 års vattenlag (1918:523) och infördes för utsläpp av avloppsvatten genom 1941 års ändringar av 8 kap. Reglerna överfördes sedan i stort sett ordagrant till miljöskyddslagen 1969. Enligt 24 kap. 1 § miljöbalken gäller ett tillståndsbeslut mot alla såvitt avser frågor som prövats i domen eller beslutet. Rättskraften innebär att alla som har kunnat föra talan i målet blir bundna av tillståndet. Tillståndet ger härigenom tillståndshavaren viss trygghet. En verksamhetsutövare kan tvingas att göra stora investeringar med anledning av tillståndsmyndighetens beslut om utsläppsbegränsande villkor och andra restriktioner för en anläggning. Mot den bakgrunden har det framstått som naturligt att tillståndsbeslutet ger verksamhetsutövaren visst rättsligt skydd i den meningen att nya krav på åtgärder inte kan ställas utan att i lag angivna omständigheter föreligger. Den tillståndshavare som följer villkoren behöver därför normalt inte frukta att det allmänna ställer ytterligare krav med stöd av aktsamhetsreglerna, i vart fall inte beträffande sådana frågor som prövats vid tillståndsgivningen. De EU-rättsliga reglerna har emellertid kommit att ställa ökade krav på verksamhetsutövaren att

2 Länsstyrelsens eller kommunens beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 8 § miljöbalken (24 kap. 1§ första stycket andra meningen).

kontinuerligt anpassa sin verksamhet till teknikutveckling och ny kunskap. Synen att tillståndet för obestämd tid reglerar samtliga skyldigheter för verksamhetsutövaren är därför till viss del föråldrad. Tillståndet ska ses mot bakgrund av miljöbalkens mål om en hållbar utveckling och de olika uttryck som ges i balken för miljörättsliga principer, inte minst principen att förorenaren betalar och försiktighetsprincipen. Utvecklingen av den moderna miljörätten går mot en mindre rigid syn på rättskraften där omprövning av tillståndsvillkoren antagligen kommer att ske med en större regelbundenhet. I exempelvis Finland omprövas oftast tillstånd inom en tioårsperiod.

Som framgår av rättskraftsregelns första mening är avgörandets bindande verkan begränsad till de frågor som prövats i domen eller beslutet. Det är inte självklart vad den skrivningen avser (se diskussion i avsnitt 6.4.3, rörande problemet med denna lokution). Eftersom tillstånd ofta innehåller ett s.k. allmänt villkor som innebär att verksamheten ska bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angivits i ansökan kan det vara svårt att avgöra hur rättskraften är avgränsad. Det är värt att notera att tillstånd enligt äldre lagstiftning som miljöskyddslagen och 1918 års vattenlag har samma rättskraft som tillstånd enligt miljöbalken, vilket följer av 5 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken (promulgationslagen) (se MÖD 2007:23). De svenska reglerna medför således att miljöfarliga verksamheter kan vara reglerade genom gamla tillstånd utfärdade med stöd av 1969 års miljöskyddslag. Även om en verksamhet har ett gammalt tillstånd är det inte säkert att myndigheterna tar initiativ till att ompröva tillståndet eller ändra villkoren med stöd av reglerna i 24 kap. miljöbalken. Som redogörs för i följande avsnitt aktualiseras detta förfarande sällan i praktiken. Myndighetsinitierade omprövningar ersätts till viss del av tillståndsprövningar i samband med att verksamhetsutövaren ansöker om tillstånd till ändring av sin verksamhet. Fortfarande bedrivs dock en del verksamheter med stöd av gamla tillstånd, vilket tyder på att gällande system kring uppdatering av tillstånd inte fungerar tillfredsställande. Omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken är ett för myndigheterna resurskrävande förfarande där det saknas drivkraft för verksamhetsutövaren att tillhandahålla nödvändigt underlag och bidra till att tillståndet moderniseras. Det vore därför önskvärt att myndigheterna gavs ekonomiska och personella resurser att se över och vid behov ompröva gamla tillstånd. Ett steg i samma riktning är utredningens förslag att verksamhets-

utövare åläggs en mer aktiv roll i omprövningsförfarandet, bl.a. för att uppfylla kraven i IED (se avsnitt 6.7.5).

6.4.1. Rättspraxis avseende omfattningen av tillstånds rättskraft

Det allmänna villkoret som regelmässigt tas in i tillstånden ger visst handlingsutrymme att bedriva verksamheten ”i huvudsaklig överensstämmelse med det som sökanden angett eller åtagit sig i målet”. Villkorets tolkning får betydelse för om ändringar faller under villkoret eller utlöser tillståndsplikt.3 Vad som omfattas av ett tillstånds rättskraft är många gånger vanskligt att avgöra. För att bedöma saken räcker det inte alltid med att läsa tillståndet. Det kan också krävas ett noggrant studium av de ansökningshandlingar och annan utredning som tillståndet grundar sig på och hänvisar till. I en dom från Miljööverdomstolen från 2005 kan man notera hur de olika instanserna gör helt olika bedömningar av rättsläget i anledning av Luftfartsverkets anmälan om ändringar i flygverksamheten vid Landvetter flygplats (beslut meddelat den 31 maj 2005 i mål nr M 4415-01). Koncessionsnämnden lämnade 1990 tillstånd till verksamheten vid Göteborg-Landvetters flygplats. Enligt ett villkor (villkor 10) bemyndigades länsstyrelsen att besluta om föreskrifter om den närmare användningen av flygvägar och smärre justeringar i flygvägsmönster. Luftfartsverket anmälde vissa förändringar i flygvägssystemet vid flygplatsen. Länsstyrelsen medgav den anmälda förändringen med stöd av villkor 10. Miljödomstolen ansåg däremot att ändringen var beskriven och förutsatt enligt tillståndet och därför inte ens behövde anmälas – den omfattades av tillståndets rättskraft. Miljödomstolen upphävde därför länsstyrelsens beslut. Miljööverdomstolen kom dock till motsatt slutsats. Miljööverdomstolen ansåg att förändringarna inte omfattades av tillståndet och inte heller kunde ses som sådana

3 I anslutning till en hänvisning till bestämmelserna i miljöskyddsförordningen om tillståndsplikt för ändring anför Bjällås m.fl. följande. ”Denna bestämmelse innebär att svaret på frågan om en ändring är tillståndspliktig eller ej oftast avgörs av det allmänna villkoret, som ju anger att verksamheten skall bedrivas i ”huvudsaklig överensstämmelse” med vad som uppgetts i ärendet från sökandens sida. Innebär ändringen att verksamheten inte kommer att bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med åtagandet är ändringen tillståndspliktig” (Miljöskyddslagen, 2 uppl., s. 119 ff.). Exempel från Koncessionsnämndens praxis i denna fråga är B 149/93 angående SCA Ortviken.

mindre justeringar som kan göras med stöd av det särskilda villkor 10 och återförvisade målet till länsstyrelsen.4

Ett annat mål som gällde frågan om rättskraftens omfattning i förhållande till det allmänna villkoret är MÖD 2002:34. Länsstyrelsen förbjöd i det fallet Södra Cell Aktiebolag att ta en mottagningsstation för perättiksyra i drift innan bolaget erhållit tillstånd för stationen. Bolaget överklagade beslutet och anförde att mottagningsstationen omfattades av det allmänna villkoret enligt tillstånd meddelat med stöd av miljöskyddslagen. Miljööverdomstolen påpekade att bolagets användning av klorfria kemikalier inte hade reglerats utöver vad som följde av det allmänna villkoret och villkor avseende utsläpp till vatten. Någon sådan särskild reglering ansåg domstolen heller inte ha varit befogad från miljöskyddssynpunkt. Detta tillsammans med vad bolaget uppgivit i sin ansökan ledde domstolen till slutsatsen att tillståndet innebar att bolaget fick använda sig av klorfria kemikalier såsom perättiksyra. Domstolen fann även att mottagningsstationen var så konkret beskriven i tillståndsansökan att den fick anses ha prövats genom Koncessionsnämndens beslut och att den således omfattades av gällande tillstånd. Länsstyrelsens beslut upphävdes därför.

Miljööverdomstolen har i ett antal avgöranden även behandlat frågor som gäller tillstånds rättskraft och förutsättningarna för att fylla ut regleringen i en tillståndsdom genom tillsynsförelägganden. Dessa domar berör också till viss del betydelsen av det allmänna villkoret. En dom, som också gällde Södra Cell och rättskraften av ett gammalt tillståndsbeslut från 1957, är MÖD 2007:23. Länsstyrelsens föreläggande med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken att ta upp en uttjänt avloppstub ansågs inte lagligen kunna meddelas då tuben omfattades av tillståndets rättskraft enligt 24 kap. 1 § miljöbalken. Miljööverdomstolen hänvisade i stället till bestämmelserna om återkallelse av tillstånd. Detta fall är inte särskilt kontroversiellt eftersom den aktuella avloppstuben klart omfattades av det ursprungliga tillståndet. Länsstyrelsen ansåg att den skulle tas bort

4 Jämför Koncessionsnämndens beslut (B 246/95). Luftfartsverket hade enligt tillstånd från 1987 rätt att enligt miljöskyddslagen driva Karlstad flygplats. I ett särskilt villkor föreskrevs att antalet starter och landningar inte fick överstiga sju per dygn. I det allmänna villkoret angavs också att mindre ändring fick vidtas efter godkännande av länsstyrelsen under förutsättning att ändringen inte bedömdes medföra ökade störningar och verksamheten. Sedan länsstyrelsen medgivit viss förändring beträffande linjetrafiken prövade Koncessionsnämnden länsstyrelsens behörighet att besluta om ändring och fann att länsstyrelsen varit behörig eftersom ändringen inte medförde några ökade störningar.

på den grunden att den inte längre användes för sitt förutsatta ändamål.

I rättsfallet MÖD 2007:20 (Kemira Kemi AB) uttalade Miljööverdomstolen att rättskraften endast omfattar de säkerhetsfrågor som villkorsreglerats i tillståndet eller på annat sätt prövats i tillståndet. En mer detaljerad reglering av de krav som ställs på verksamhetsutövarens fortlöpande säkerhets- och miljöarbete bör inte genomföras vid tillståndsprövningen. Detta arbete förutsätter en kontinuerlig uppföljning och ett ständigt pågående förbättringsarbete. Prövningen av mer detaljerade säkerhetsfrågor var därför enligt domstolen en uppgift för tillsynsmyndigheten. Domstolen fann även skäl att förtydliga att rättskraften för tillståndet inte omfattar dessa säkerhetsfrågor.

I MÖD 2010:35, gällande Mörkeskogs avfallsanläggning, anförde verksamhetsutövaren (Mönsterås kommun) att den i målet aktuella anpassningsplanens text var bifogad ansökan och de åtgärder som angavs i planen omfattades således av det allmänna villkoret. Frågan i målet var om rättskraften hos det tillståndsbeslut som miljöprövningsdelegationen meddelade år 2006 lade hinder i vägen för länsstyrelsens beslut i fråga om en ingiven anpassningsplan med detaljerade anvisningar avseende åtgärderna för avslutning och sluttäckning. Enligt Miljööverdomstolen innehöll beslutet om anpassningsplan regleringar som typiskt sett är av tillsynskaraktär, exempelvis krav på redovisningar av hur olika arbetsmoment ska utföras eller har utförts, och hur kontroll ska ske. Domstolen fann att rättskraften hindrade den del av beslutet som avsåg krav på en redovisning av resultaten av en undersökning av lakvatten vilken hade reglerats genom tillståndsbeslutet. I övrigt utgjorde dock inte tillståndsbeslutets rättskraft hinder för länsstyrelsens beslut avseende anpassningsplanen. Det allmänna villkoret gavs således en begränsad omfattning i förhållande till rättskraften.

I ett mål avseende MIP Technologies AB upphävde Miljööverdomstolen ett villkor om förbud mot användning av vissa kemikalier med hänvisning till att ett sådant villkor felaktigt kunde tolkas som en uttömmande tillämpning av utbytesbestämmelsen i 2 kap. 4 § miljöbalken (MÖD 2007:58). Ett sådant villkor skulle enligt domstolen kunna uppfattas som om ytterligare krav med stöd av den bestämmelsen inte skulle kunna ställas med mindre än att förutsättning för omprövning förelåg. I detta fall innehöll tillståndsansökan omfattande dokumentation om de kemikalier som användes eller skulle kunna komma att användas i verksamheten.

I stället för att reglera kemikaliefrågan i ett villkor hänvisade Miljööverdomstolen till tillsynsmyndighetens möjlighet att med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken meddela de förelägganden och förbud som behövs om verksamhetsutövaren inte skulle tillämpa produktvalsprincipen enligt miljöbalkens krav.

Sistnämnda rättsfall ger tillsammans med målen om Mörkeskogs avfallsanläggning och Kemira Kemi visst stöd för att det allmänna villkoret inte omfattar uppgifter som inte har reglerats i domen även om frågan har prövats. I rättsfallet MÖD 2011:7 fann dock Miljööverdomstolen att ett visst avfallsslag fanns nämnt i den tekniska beskrivningen och därför omfattades av det allmänna villkoret.

Miljööverdomstolens uttalanden i målet om MIP Technologies AB visar att oklarheten rörande rättskraftens räckvidd gör att den kan uppfattas som mer omfattande än vad den i själva verket är. Ett annat fall som illustrerar oklarheten är MÖD 2005:7. Miljööverdomstolen ansåg där att det fanns skäl att tydligt ange att en viss fråga som togs upp i domen inte omfattades av rättskraften. Frågan i målet gällde om transporter till och från Braavikens pappersbruk skulle regleras genom villkor i tillståndet. Domstolen kom fram till att det inte var lämpligt. Trots att frågan om transporter prövats i målet anförde domstolen att transportfrågan därmed inte skulle omfattas av domens rättskraft.

Mot bakgrund av denna praxis från Miljööverdomstolen går det att hävda att det s.k. allmänna villkoret inte ger verksamhetsutövaren någon egentlig trygghet. Miljööverdomstolens praxis är emellertid som framgår inte helt enhetlig vad gäller betydelsen av det allmänna villkoret, varför det är svårt att dra några andra slutsatser av praxis annat än att kopplingen mellan rättskraften och det allmänna villkoret är oklar.

Europadomstolens praxis

I detta sammanhang bör även nämnas Europadomstolens rättspraxis under Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Givna tillståndsbeslut har enligt denna praxis inte givits särskilt långtgående skydd. Inskränkningar av tillstånden kan enligt fast praxis tillåtas om de följer av lag och är motiverade av allmänna intressen av viss tyngd, exempelvis miljöskäl, och om tillståndshavaren har getts tid

och möjlighet att anpassa sig. I rättsfallet Fredin mot Sverige (ECHR 1991-02-18) ansåg domstolen att ett återkallande av täkttillstånd inte var olämpligt eller oproportionerligt. Ur ett konventionsperspektiv bör svenska regler om ändring av villkor enligt 24 kap. miljöbalken inte innebära något problem (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 137).

6.4.2. Begränsningar i rättskraften

Miljömyndigheterna har numera relativt långtgående möjligheter att skärpa miljökraven mot verksamheter som har tillstånd. Ett tillstånds rättskraft begränsas av bestämmelserna om återkallelse och omprövning i 24 kap.3 och 5 §§miljöbalken.

Vissa föreskrifter utfärdade av regeringen eller myndighet enligt balken kan också bryta genom befintliga tillstånd. Detta framgår av uttryckliga undantag i 24 kap. 1 § första stycket fjärde och femte meningen. Ytterligare krav kan ställas genom föreskrifter som gäller för miljöskyddsområden (7 kap. 20 §) eller vattenskyddsområden (7 kap. 22 §), miljöfarliga verksamheter (9 kap. 5 §) och miljöriskområden (10 kap. 17 §).5 Vidare hänvisas till 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Om föreskrifterna är strängare än de meddelade villkoren bryter de därför igenom tillståndets rättskraft. Problemet vid tilllämpning av dessa bestämmelser är att det i flera fall är oklart vilken regel i balken som en förordning eller föreskrift stödjer sig på. Förordning (2001:512) om deponering av avfall är ett exempel på en förordning av vilken det inte uttryckligen framgår vilket bemyndigande den stöder sig på. Den torde dock vara utfärdad enligt 9 kap. 5 § miljöbalken och faller därigenom in under undantaget i 24 kap. 1 §. Detta problem gäller inte nyare förordningar då det numera uttryckligen anges vilka bemyndiganden bestämmelserna baseras på.

Det finns även möjlighet att angripa en tillståndsdom med extraordinära rättsmedel; resning, återställande av försutten tid och klagan över domvilla med stöd av 58 och 59 kap. rättegångsbalken

5 Skyddsformen miljöskyddsområde har förlorat mycket av sin betydelse genom att föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket, som har meddelats med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken, i stort sett har samma materiella innehåll eller i vissa avseenden går längre. Vattenskyddsområden inrättas för att skydda vattentäkter. Vad gäller miljöriskområden finns inte några sådana i Sverige (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 59).

samt 42 § lagen (1996:242) om domstolsärenden. Det senare rättsmedlet kan användas exempelvis om någon sakägare inte kallats i vederbörlig ordning och därför inte kunnat föra talan i målet.

Den omständigheten att ett tillstånd finns hindrar inte heller att tillståndet och därmed förenade rättigheter får vika helt eller delvis till följd av tvångsförfoganden enligt miljöbalken eller expropriationslagen. Tillståndsbeslutet befriar vidare inte från tillståndsprövning enligt annan lagstiftning än miljöbalken, t.ex. plan- och bygglagen (2010:900). Bygglov krävs således som huvudregel även om tillstånd till miljöfarlig verksamhet har givits enligt balken.6Tillståndet hindrar inte heller ingripanden av myndigheter med stöd av annan lagstiftning, t.ex. arbetsmiljölagstiftningen.

Redan i miljöbalkspropositionen lyftes frågan fram om behovet av möjligheten att ändra tillstånd till följd av nya miljökrav (prop. 1997/98:45, del 1, s. 479).

Den tekniska utvecklingen och ökade kunskaper leder till att samhällets miljökrav ändras och skärps. Därför kan det redan av det skälet starkt ifrågasättas om det är riktigt att alltid efter prövningen meddela eviga tillstånd utan tidsbegränsning och således endast ha den möjlighet till översyn av meddelade tillstånd och föreskrivna villkor som finns för närvarande.

Genomgången av svensk rätt visar att rättsliga instrument för omprövning redan finns på plats. Ett ökat hänsynstagande till miljöintressen har successivt lett till att tillståndets orubblighet fått vika i flera fall än tidigare.

Ingripande i brådskande fall

Reglerna i miljöbalken om tillsyn ger tillsynsmyndigheterna rätt att ingripa med förelägganden och förbud i ett enskilt fall för att säkerställa att balkens bestämmelser iakttas enligt 10 kap. 14 § samt 26 kap. 9 §miljöbalken. I det senare lagrummets fjärde stycke föreskrivs att tillsynsmyndigheten i brådskande fall får meddela förelägganden och förbud som är nödvändiga till följd av särskilda omständigheter. För tillämpning av bestämmelsen krävs att det finns risk för att ohälsa eller allvarlig skada på miljön uppkommer.

6

Enligt lagstiftning från den 1 augusti 2009, krävs inte bygglov för vindkraftparker som har tillstånd enligt miljöbalken.

Det fordras att sannolikheten för skada är ganska stor eller också att den befarade skadan är betydande. Motiven till paragrafen ger inte någon vägledning beträffande regelns tillämpning (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 493 f. och del 2, s. 272). Miljöskyddslagen innehöll en motsvarande möjlighet för tillsynsmyndigheten att i brådskande fall om särskilda omständigheter förelåg meddela föreläggande utan hinder av tillståndets rättskraft (40 § andra stycket). I propositionen till miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 226) angavs som exempel att en häftigt uppblossande epidemi kunde vara en situation där föreskrifter skulle kunna meddelas enligt lagrummet. Viss vägledning om bestämmelsens tillämpning följer av Koncessionsnämndens praxis. I rättsfallet KN B 063/95 förelåg förutsättning för tillsynsmyndigheten att meddela föreläggande med krav på begränsning av fosfortillförsel till sjön Södra Bullaren från en fiskodling till följd fosforutsläppens mycket negativa miljöpåverkan på sjön (se även Bjällås och Rahmn, Miljöskyddslagen, 2 uppl., s. 180 f.).

Återkallelse av tillstånd

24 kap. 3 § miljöbalken innehåller bestämmelser om när återkallelse och förverkande av tillstånd m.m. får ske samt när förbud mot fortsatt verksamhet får meddelas. Till skillnad från omprövningsregeln i kapitlets 5 §, som är begränsad till att omfatta miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter, är bestämmelsen om återkallelse allmängiltig och omfattar alla slags tillstånd. Möjligheten att återkalla tillstånd gäller inte bara fall som rör missförhållanden på tillståndshavarens sida, utan även ändrade förutsättningar för verksamheten beroende på om miljösituationen kan föranleda återkallelse. Även EU-rättsliga miljökrav kan leda till återkallelse eller förbud.

Skälen som kan leda till återkallelse framgår av punkterna 1–9. Punkten 1 avser vilseledande i samband med ansökan om tillstånd. För tillämpning av bestämmelsen krävs inte positivt oriktiga uppgifter, utan det räcker med att sökanden avsiktligt har låtit bli att lämna upplysningar av betydelse för myndighetens beslut. Punkten 2 rör avvikelse från tillståndet eller från villkor som gäller för verksamheten eller åtgärden. Återkallelse är då möjlig om avvikelsen inte är av ringa betydelse. Vid bedömningen om avvikelsen är tillräckligt väsentlig bör verksamhetsutövaren i de flesta fall få en

chans till rättelse för att man ska kunna avgöra om avvikelsen beror på bristande vilja eller förmåga att uppfylla kraven i fortsättningen. Framstår avvikelsen som en engångsföreteelse kan det vara skäl att ha överseende med även ganska betydande avvikelser. Däremot kan en påtaglig nonchalans eller mera varaktiga missförhållanden, som inte lätt kan avhjälpas, vara skäl att tillgripa återkallelse, i vart fall om inte avvikelsen kvantitativt sett är obetydlig. Ett exempel på detta är ett utsläpp som i ringa grad överskrider det tillåtna (Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, suppl. 9, juli 2010, s. 24:3). Länsstyrelsen i Hallands län återkallade med tillämpning av punkten 2 ett tillstånd till ytbehandlingsverksamhet till följd av långvarig bristande efterlevnad av tillståndsvillkoren. Miljödomstolen i Vänersborg avslog verksamhetsutövarens överklagande och Miljööverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd (beslut den 11 november 2010 i mål nr M 3446-10). Tillämpningen av 3 § har i övrigt varit mycket begränsad.

I punkterna 3 och 4 behandlas återkallelsegrunder som typiskt sett inte beror på försummelser från verksamhetsutövarens sida. För att återkallelse enligt punkten 3 ska komma i fråga krävs dels att det uppkommit en olägenhet – inte enbart en risk för en sådan – dels att olägenheten är av väsentlig betydelse. Punkten 4 föreskriver återkallelse då den s.k. stoppregeln i 2 kap. 9 § miljöbalken blir tilllämplig. Det innebär att återkallelse av tillståndet kan ske då verksamheten kan befaras medföra skada eller olägenhet av väsentlig betydelse för människors hälsa eller miljön även om vederbörliga försiktighetsmått vidtas, och då risk föreligger att ett stort antal människor får sina levnadsförhållanden väsentligt försämrade eller miljön försämras avsevärt. I det senare fallet får inte verksamheten bedrivas alls om den inte tillåtits av regeringen. Punkterna 5 och 6 anger återkallelse som en följd av att verksamheten upphört och att tillståndet ersatts av annat tillstånd. Om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-medlemskapet kan återkallelse ske enligt punkten 7. Som exempel anges i motiven att EU förbjuder användningen av ett bekämpningsmedel; då måste man i Sverige kunna återkalla ett godkännande som svenska myndigheter gett, även om det saknas grund för åtgärden enligt de övriga punkterna i paragrafen (prop. 1997/98:45, del 2, s. 255). Punkterna 8 och 9 och lagrummets andra stycke rör endast vattenverksamhet. Tredje stycket behandlar täktverksamhet.

Reglerna om återkallelse av tillstånd är i enlighet med proportionalitetsprincipen avsedda att användas som yttersta utväg. Detta

innebär att omprövning enligt 24 kap. 5 § eller åtgärder enligt 26 kap., exempelvis föreläggande eller förbud eller rättelse på den felandes bekostnad (26 kap. 9 § och 18 §), ska övervägas i första hand.

Omprövning av tillstånd

Det skydd mot längre gående krav som tillståndet erbjuder är som redan nämnts inte absolut, utan i vissa situationer kan den verksamhet som avses med ett tillstånd och villkoren för verksamheten tas upp till förnyad prövning. Som en samlad benämning på detta förfarande används uttrycket omprövning. Vissa menar att begreppet omprövning enbart ska användas för de ändringar av tillståndet som sker på myndigheternas initiativ med stöd av 24 kap. 5 §. Av 21 kap. 1 a § första stycket 7 miljöbalken följer dock att mål om omprövning är mål enligt 24 kap. 5–9 §§, dvs. även mål som inleds på verksamhetsutövarens initiativ. Med omprövning avser utredningen de förfaranden som följer av sistnämnda bestämmelser.

Stegvis har reglerna om omprövning ändrats och omprövningsmöjligheterna har blivit flera. För att modernisera ett tillstånds villkor används dock sällan den möjlighet till omprövning som bestämmelserna ger.

Förutsättningar för omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken

24 kap. 5 § miljöbalken tar upp möjligheten för tillståndsmyndigheten att ompröva tillstånd när det gäller en bestämmelse om tillåten produktionsmängd eller annan liknande bestämmelse om verksamhetens omfattning, samt ändra, upphäva eller meddela nya villkor eller andra bestämmelser för en miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet. Denna bestämmelse handlar inte om förbud utan om skärpta krav på försiktighetsmått. Tillstånd och villkor för miljöfarlig verksamhet kan omprövas och ändras under en rad förutsättningar, vilka kan delas upp i tre huvudgrupper. Rent allmänt kan omprövning göras när tio år har gått sedan tillståndet vann laga kraft, alternativt den kortare tid som följer av EU-rätten (punkten 1). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den tid som ska ha förflutit

för att omprövning får ske enligt denna punkt. 7 I fråga om vissa äldre tillstånd kan längre tider för omprövning gälla enligt 32 § lag (1998:811) om införande av miljöbalken. En viktig begränsning för tillstånd meddelade med stöd av miljöskyddslagen är 31 § nämnd lag. Omprövning enligt 24 kap. 5 § miljöbalken av tillåten produktionsmängd eller annan omfattning av verksamheten får endast göras om verksamheten medverkar till att en miljökvalitetsnorm överskrids.

Omprövning kan även ske innan tio år har förflutit men då krävs att någon av förutsättningarna i punkterna 2–12 är för handen. Den första huvudgruppen av omständigheter för omprövning inbegriper förhållanden som är kopplade till miljön. Omprövning kan ske om en miljökvalitetsnorm överträtts (punkten 2), om det uppkommit olägenhet av någon betydelse som inte förutsågs när tillstånd lämnades (punkten 5) eller om omgivningsförhållandena har ändrats väsentligt (punkten 6). Punkten 9 behandlar omprövningsmöjlighet om verksamheten helt eller till väsentlig del är förlagd inom ett område där förbud råder mot att släppa ut avloppsvatten, lägga upp fasta ämnen m.m. Sådana områden är dock ytterst sällsynta varför tillämpningsområdet för denna punkt är mycket begränsat.

Den andra av huvudgrupperna gäller händelser som har med tillståndshavaren att göra. I punkterna 3 och 4 återfinns sådana klandervärda ageranden som även upptas i 24 kap. 3 §, om än med lite lägre trösklar.

Den sista gruppen utgörs av sådana förutsättningar som relaterar till verksamheten och utvecklingen av ny teknik. Omprövning kan enligt punkterna 7 och 8 ske om en från hälso- eller miljösynpunkt väsentlig förbättring kan uppnås med användning av någon ny process- eller reningsteknik eller om användandet av någon ny mätningsteknik skulle medföra väsentligt bättre förutsättningar för att kontrollera verksamheten. Omprövning av villkor kan även ske för att förbättra en anläggnings säkerhet (punkten 10). Dessa bestämmelser ligger nära, men uppfyller inte fullt ut, det nya kravet i IED om uppdatering av tillståndet vid offentliggörande av nya BAT-slutsatser (art. 21.3) (se förslag till författningsändring i avsnitt 6.7.5 och 6.7.6).

Punkten 11 rör åtgärder vidtagna till skydd för fisket.

7 Enligt 8 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd får Naturvårdsverket meddela sådana föreskrifter som avses i 24 kap. 5 § första stycket 1 miljöbalken.

I omprövningsfallet är det redan fastslaget att verksamheten får bedrivas. Tillståndsmyndigheten får därför inte meddela så ingripande föreskrifter att verksamheten inte längre kan bedrivas eller avsevärt försvåras. Detta utgör en viktig begränsning av möjligheterna till omprövning. Bestämmelsen fanns tidigare i 1983 års vattenlag och infördes i miljöbalken på Lagrådets initiativ som en gemensam begränsning för omprövning av alla slags verksamheter som omfattas av rättskraften i 24 kap. 1 §. Bestämmelsens räckvidd har prövats endast i ett fåtal fall och då vid tillstånd till vattenverksamhet.8 I rättsfallet MÖD 2003:74 ogillade Miljööverdomstolen Kammarkollegiets talan om omprövning av villkoren för sjön Östens sänkningsföretag med hänvisning till att sänkningsföretagsverksamheten avsevärt skulle försvåras genom de nya villkoren. Det skulle enligt domstolen bli fråga om att bedriva en helt ny verksamhet med andra syften än den tillståndsgivna verksamheten och med högre ställda krav på verksamhetsutövaren.

Vem får ansöka om omprövning och återkallelse?

Av 24 kap. 7 § miljöbalken framgår att ansökan om prövning enligt 24 kap. 3–6 §§ får göras av Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Kammarkollegiet och länsstyrelsen eller en kommun i de fall kommunen har övertagit tillsynen. För att genomföra IPPC-direktivet tillkom i 26 kap. 2 § andra stycket miljöbalken en uttrycklig skyldighet för tillsynsmyndigheten att under sin fortlöpande kontrollverksamhet uppmärksamma frågan om det finns skäl att på eget initiativ ta upp frågor om omprövning eller ändra eller upphäva villkor (prop. 2001/02:65, s. 64 f.). I den mån kommunen svarar för tillsynen gäller detta även kommunen. Ett beslut av en länsstyrelse eller kommun att självmant ta upp en fråga om omprövning av en verksamhet får inte överklagas enligt 50 § andra stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Enskilda personer och miljöorganisationer kan inte ansöka om omprövning enligt 24 kap. miljöbalken utan är i stället hänvisade till att påkalla de berörda myndigheternas uppmärksamhet. Ett överklagande av Sveriges Ornitologiska förening avvisades då föreningen ansågs sakna rätt att enligt 24 kap. 7 § miljöbalken initiera en omprövning. Föreningen fick därför inte klaga på en dom i ett

8 Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 60.

sådant mål (MÖD 2003:74). 16 kap. 13 § miljöbalken har dock förtydligats på så sätt att det numera framgår direkt av lagtexten att en miljöorganisation har rätt att överklaga ett villkor eller annan bestämmelse i tillståndet även om domen eller beslutet är resultat av omprövning (prop. 2005/06:182, s. 130 f.). Närboende har tidigare i rättspraxis heller inte givits möjlighet att utmana myndigheternas passivitet när det gäller att inleda omprövningsförfaranden. Av rättsfallet MÖD 2000:49 framgår att ett beslut av en länsstyrelse att inte göra en ansökan om omprövning inte kan överklagas av grannarna. Kritik har framförts mot de svenska domstolarna för att inte ta till sig de internationella krav som följer av bl.a. Århuskonventionen i fråga om rätt till rättslig prövning (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 67). Mark- och miljööverdomstolen har nyligen den 12 december 2011 meddelat dom i mål nr M 2554-11 som rörde en enskilds rätt att överklaga länsstyrelsens beslut att inte begära återkallelse av tillstånd för miljöfarlig verksamhet. Domstolen anger i domen att frågan om överklagbarhet av ett sådant beslut som är aktuellt i målet inte uttryckligen har författningsreglerats och förarbetena ger inte någon vägledning. Vid sådant förhållande får den förvaltningsrättsliga princip tillämpas enligt vilken en enskild har rätt till domstolsprövning av förvaltningsmyndighetens beslut om den enskilde är berörd och om beslutet har gått den enskilde emot. Tillämpningen av denna förvaltningsrättsliga princip korresponderar även med Sveriges internationella åtaganden. Det sagda innebär att om en enskild är berörd och beslutet har gått denne emot, har han eller hon rätt att överklaga ett beslut av en myndighet att inte ansöka om återkallelse eller omprövning enligt 24 kap. miljöbalken. Miljödomstolen borde därför inte ha avvisat den enskildas talan på åberopad grund. Miljödomstolens beslut undanröjdes och målet återförvisades till mark- och miljödomstolen för förnyad bedömning angående frågan om den enskilde är berörd på ett sådant sätt att denne har rätt att överklaga länsstyrelsens beslut.

Till följd av att det är myndigheten som är sökande i ett mål om omprövning uppställs inte något krav på verksamhetsutövaren att upprätta en miljökonsekvensbeskrivning (prop. 2001/02:65, s. 34 f.). Vid prövning enligt 24 kap. kan verksamhetsutövaren när det gäller miljöfarlig verksamhet däremot åläggas utredningsskyldighet med stöd av 22 kap. 2 a § miljöbalken. Verksamhetsutövarens utredningsskyldighet är en konsekvens av bevisbördans placering enligt balken. Denna bestämmelse gör det möjligt för

tillsynsmyndigheten att ge in en ansökan om villkorsändring utan att presentera en fullständig utredning om den miljöfarliga verksamheten och dess konsekvenser för miljön. Har verksamhetsutövaren inte velat medverka kan tillsynsmyndigheten yrka att domstolen förelägger denne vid vite att ge in den utredning som behövs för prövningen.

Möjligheten att ompröva tillståndsvillkor efter ansökan av tillståndshavaren

Tillståndshavaren kan när som helst med stöd av 24 kap. 8 § miljöbalken ansöka om ändring av villkoren. Som framgår av paragrafens andra mening är förutsättningarna för att upphäva eller mildra ett villkor begränsade. För detta krävs att det är uppenbart att villkoret inte längre behövs eller är strängare än nödvändigt, eller också att det har tillkommit nya oförutsedda omständigheter. Man kan exempelvis tänka sig att det företag som tillståndet avser drabbas av oväntade arbetssvårigheter (Bengtsson m.fl., Miljöbalken – En kommentar, suppl. 10, april 2011, s. 24:25). I detta fall krävs inte uppenbarhet för att villkor ska mildras, även om det fordras ganska starka skäl för att sänka kraven när det gäller mera miljöfarliga verksamheter. Det är verksamhetsutövaren som har bevisbördan för att förutsättningar för ändring av villkor föreligger. Den praxis som finns visar att kraven för att tillåta ändring av villkoren är strikta (se MÖD 2002:6 och 2003:38). Högsta domstolen fann i rättsfallet NJA 2010 s. 277 angående utvidgningen av Arlanda flygplats att det inte är förenligt med miljöbalken att, som Miljööverdomstolen gjort, medge en mildring av villkoren som i sin tur villkoras av att tillståndshavaren inom viss tid ansöker om ett nytt tillstånd till verksamheten. Högsta domstolen fann också att det inte fanns skäl för ändring av ett villkor avseende utsläpp av kväveoxider. I rättsfallet MÖD 2004:73, som gällde en skjutbana, bifölls däremot tillståndshavarens talan om ändring av villkor. Domstolen upphävde vissa villkor avseende blysanering med hänvisning till att det var uppenbart att villkoren var strängare än nödvändigt.

6.4.3. Brister i det svenska omprövningssystemet

Utredningens bedömning: Regleringen av rättskraften i

24 kap. 1 § miljöbalken borde ändras genom att första stycket förtydligas så att tillståndet gäller mot alla, såvitt avser frågor som uttryckligen har reglerats i domen eller beslutet. Ändringen skulle kunna medföra att rättskraften omfattning blir klarare avgränsad och förenklar prövningen.

De svenska reglerna har kritiserats för att vara oklara, spretiga och illa samordnade (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 61 och 146). Särskilt den oklara lokutionen i 24 kap. 1 § miljöbalken ”såvitt avser frågor som har prövats i domen eller beslutet” har vållat en del tillämpningsproblem.

En annan brist med det svenska systemet är att bestämmelsen i 24 kap. 5 § sista stycket inte står i överensstämmelse med IPPCdirektivet och IED. Den bestämmelsen innebär att en tillståndsmyndighet inte får meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras.

Från myndighetshåll har vidare framhållits att omprövningsförfaranden är alltför resurskrävande. Detta har lett till att systemet har fallerat då myndighetsinitierade omprövningar har skett i ytterst få fall, trots att miljöbalkens krav i detta avseende är tydliga och trots att flera EU-direktiv, däribland IPPC-direktivet, ställer krav på uppdatering av villkor. Rent faktiskt har omprövning av tillståndsvillkor skett i ett antal fall genom att pågående verksamheter tillståndsprövats på nytt till följd av bl.a. tillståndspliktiga ändringar. Därmed har tillståndsprövningarna i samband med ändringar delvis fått den funktion som reglerna om omprövning på myndigheternas initiativ syftat till. Det finns dock inte någon statistik som visar i vilken utsträckning omprövning av tillstånd har skett vid ändringsförfaranden. Regeringen poängterade i prop. 2004/05:129, s. 65 att det är nödvändigt för ansvariga myndigheter att i större utsträckning ta initiativ till omprövningar med stöd av 24 kap. miljöbalken. Någon ändring har ändå inte skett. Systemets brister har också fått till följd att översynen av de befintliga IPPCanläggningarna har gått för långsamt och Sverige har inte efterlevt de tidsmässiga krav på genomförande som följer av IPPC-

direktivet. Kommissionen har därför inlett ett överträdelseförfarande mot Sverige.

Resurskrävande process

Omprövningsärenden kan vara mycket resurskrävande och resursbrist hos myndigheterna anförs ofta som huvudorsaken till passiviteten. Detta illustreras av att Naturvårdsverket sedan 1999, då IPPC-direktivet var genomfört i svensk rätt, endast har begärt omprövning i ett fall (Landvetter flygplats, 2005). I betänkandet Myndighet för miljön – en granskning av Naturvårdsverket angavs att Landvettermålet tog cirka 50 personveckor i anspråk enbart för Naturvårdsverket (SOU 2008:62, s. 260). De rapporter länsstyrelserna ålades av regeringen9 att upprätta för åren 2006 och 2007 om kontrollen av miljöfarliga verksamheter uppvisade mycket låg aktivitet även från länsstyrelsernas sida (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 136). Kammarkollegiet är däremot lite mer processuellt aktiv när det gäller att begära omprövning av vattenverksamheter.

Ett problem som påtalas från myndighetshåll är svårigheten att få in tillräckligt med underlag för omprövningen. I den mån verksamhetsutövaren inte frivilligt lämnar in det underlag som myndigheten anser behövs krävs att prövningsmyndigheten förelägger om uppgifterna. Detta medför att det ofta tar lång tid att få in nödvändigt underlag, vilket gör omprövningsprocessen tungrodd och resurskrävande för myndigheterna.

Genomgången av den svenska ordningen med omprövningar visar att det finns bestämmelser som tillåter miljömässig uppdatering av tillståndsvillkoren. Eftersom systemet inte synes ha fungerat i praktiken är det dock tveksamt om det svenska systemet lever upp till den EU-rättsliga förpliktelsen i IED avseende fortlöpande uppdatering av tillståndsvillkoren.

9 Dnr M2006/3074-3094/R.

Rättskraftens omfattning är oklar

Som framgår av rättskraftsregelns första mening är avgörandets bindande verkan begränsad till de ”frågor som prövats i domen eller beslutet”. Det är inte självklart vad den skrivningen avser. Eftersom ett tillstånd ofta innehåller ett s.k. allmänt villkor som innebär att verksamhetsutövaren ska bedriva verksamheten i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angetts i ansökan, vilken ofta är mycket omfattande, kan det vara svårt att förutse hur rättskraften ska avgränsas. Det allmänna villkoret binder således upp sökanden till den redovisning som denne lämnat i ärendet. Villkoret är i princip lika juridiskt bindande som andra villkor. Från verksamhetsutövarhåll förs av naturliga skäl fram argument för en bred tolkning av rättskraftens omfattning och tillståndet påstås omfatta allt som tas upp i ansökan. Någon enhetlig tolkning går inte att utläsa i den juridiska doktrinen. Även om domstolen eller myndigheten har en utredningsskyldighet ex officio, går det enligt Bengtsson m.fl. onekligen långt att anse att varje uppgift eller åtagande som förts på tal i målet eller förekommer i sökandens inlagor omfattas av avgörandet, så att skyldigheten inte kan skärpas eller ändras under andra förutsättningar än vad miljöbalken anger beträffande uttryckliga villkor. Hur gränsen här ska dras är enligt kommentaren oklart (Miljöbalken – En kommentar, suppl. 9, juli 2010, s. 24:4). Michanek m.fl. hänvisar till ett uttalande i miljöbalkspropositionen som stöd för tolkningen att med termen ”prövats” menas inte alla frågor som behandlats i ett ärende. Det är i stället ”vad som anges i tillståndet och dess villkor som får rättsverkan” (Den svenska miljörätten, 2 uppl., s. 386). Lindblom menar att tillståndets rättskraft torde täcka i vart fall alla ”typiska” störningar från verksamheten och därutöver allt det som explicit regleras i eller genom tillståndet (Miljöprocess, del II, 2002, s. 687). Darpö drar slutsatsen att rättskraftens omfattning är oklar (Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 147). Denna uppfattning delas av samtliga nämnda författare.

Förarbetena erbjuder tyvärr inte någon närmare vägledning i den centrala frågan om rättskraftens omfattning (prop. 1997/98:45, del 1, s. 346 f. och del 2, s. 251 f.). Som redogjorts för i avsnitt 6.4.1 är även rättspraxis motsägelsefull och det är svårt att dra en generell slutsats av praxis eftersom rättsfallen till stor del är s.k. in casu avgöranden där de speciella förhållandena i varje enskilt fall är utslagsgivande. Utredningen konstaterar att genomgången av

praxis i vart fall inte entydigt talar för att det allmänna villkoret medför att rättskraften omfattar samtliga frågor som upptagits i ansökan men som inte uttryckligen behandlats vid tillståndsprövningen. Rättsläget är dock oklart. Denna oklarhet är problematisk både för rättstillämpande domstolar och myndigheter och för verksamhetsutövaren då den ger upphov till åtskilliga tillämpningsproblem. Detta framgår av Nuteks rapport, Stärkt miljöprövning i enklare former, R 2007:28, s. 31. Även Bengtsson påpekar att det kan vara mycket svårt att avgöra vilka frågor som prövats vid tillståndsgivningen (Miljöbalkens återverkningar, 2001, s. 155). En sådan grundläggande fråga som rättskraftens omfattning borde inte omges med så många frågetecken. Osäkerheten kan tänkas leda till att tillsynsmyndigheter avstår från att förelägga verksamhetsutövaren att vidta en nödvändig åtgärd på grund av att det är svårt att avgöra vilket utrymme rättskraften ger. Rättskraftens oklara omfattning kan även medföra att tillståndsprövningen vid etablerandet av en ny verksamhet blir omfattande till följd av en övertro på det blivande tillståndets orubblighet.

Rättskraften har en lång tradition och en stark förankring i den svenska miljörätten och det är viktigt av allmänna företags- och samhällsekonomiska skäl att verksamhetsutövaren tillförsäkras viss trygghet genom tillståndet. Samtidigt bör en modern miljölagstiftning ge utrymme för krav på att tillståndet följer teknikutvecklingen på miljöområdet. Utvecklingen inom miljörätten har också lett till att rättskraften har begränsats mer och mer. Lindblom uttrycker detta på följande sätt (Miljöprocess, del II, 2002, s. 701).

… tillståndets rättskraft läcker som ett såll; tryggheten är till stor del imaginär eftersom begränsningarna i tillståndets bindande verkan är otaliga…

För att komma till rätta med otydligheten i 24 kap. 1 § skulle bestämmelsens första stycke kunna förtydligas genom att ändras så att tillståndet gäller mot alla, såvitt avser frågor som uttryckligen har reglerats i domen eller beslutet. Denna ändring skulle kunna medföra att rättskraften omfattning blir klarare avgränsad och förenklar prövningen. Ändringen skulle förhoppningsvis bidra till att fokus kunde läggas vid miljöfrågor i stället för formaljuridik. Ändringen skulle enligt utredningens uppfattning i praktiken inte medföra något större ingrepp i den trygghet tillståndet redan erbjuder verksamhetsutövaren. Tillsynsmyndigheterna skulle som tidigare kunna

meddela förelägganden med stöd av 26 kap. 9 § miljöbalken med avseende på frågor som inte reglerats i tillståndet. Någon ökad otrygghet innebär detta således inte för verksamhetsutövaren eftersom de förelägganden tillsynsmyndigheterna beslutar om måste ha miljömässigt fog för sig och vara skäliga. Enligt Nuteks rapport (Stärkt miljöprövning i enklare former, R 2007:28, s. 29) betraktas fördelen med rättskraften som förhållandevis svag mot bakgrund av de relativt långtgående begränsningar i rättskraften som följer av 24 kap. miljöbalken.

Förhoppningsvis skulle en ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken innebära att tillståndsprövningen underlättas på så sätt att det går att fokusera på de viktiga miljöfrågorna. Från verksamhetsutövarhåll framförs ofta att man tvingas lägga ned tid och resurser på frågor som inte har en mätbar påverkan på miljön. Ett förtydligande vad gäller rättskraftens omfattning skulle kunna innebära att tillsynsmyndigheterna inte behöver kräva utredning och begära prövning av en rad perifera frågor för att försöka säkerställa att dessa frågor inte ska komma att anses reglerade genom tillståndet och omfattas av rättskraften. En rimlig avvägning bör ske mellan myndigheternas behov av underlag och näringslivets behov av snabbare beslut för att anpassa verksamheten till ekonomiska och konjunkturmässiga förhållanden. En mer avdramatiserad inställning till rättskraften skulle kanske minska prövningens komplikationsgrad och snabba på processerna. Därigenom frigörs resurser som kan läggas på angelägna miljöåtgärder.

Risken med att förtydliga att rättskraften enbart ska omfatta uttryckligt reglerade frågor är att villkorsskrivningen kan försvåras om prövande myndigheter anser att en ökad detaljreglering krävs. Någon förenkling av processen uppnås då inte eftersom domar och beslut riskerar att bli mycket omfattande dokument med långa villkorskataloger. Som Miljööverdomstolen uttalade i rättsfallet MÖD 2007:20 är tillståndsprövningen dock begränsad till de centrala frågor som är avgörande för bedömningen av verksamhetens tillåtlighet. En mer detaljerad reglering av de krav som ställs på verksamhetsutövarens fortlöpande miljöarbete bör inte genomföras vid tillståndsprövningen. Härav följer att villkorsskrivningen inte nödvändigtvis måste bli mer komplicerad för det fall rättskraftens omfattning preciserades. Vad gäller det allmänna villkoret bör alla viktiga åtaganden redan med dagens sätt att skriva villkor slås fast genom andra särskilda villkor och inte täckas enbart av det aktuella villkoret.

En annan risk med den tänkta ändringen är att systemet blir mindre transparent om fler frågor regleras genom tillsynsförelägganden. I målet MÖD 2010:9 om Citybanan avslog Miljööverdomstolen Banverkets begäran om reglering av vissa frågor genom tillsynsförelägganden med hänsyn till att projektets omfattning och komplexitet krävde flexibilitet i villkorsregleringen. Miljööverdomstolen uttalade därvid följande.

Behovet av insyn och möjligheter till påverkan ska således tillgodoses inom ramen för tillståndsprocessen och inte genom tillsynsförelägganden.

Samtidigt förutsätter verksamhetsutövarnas arbete med miljö- och säkerhetsarbetet en kontinuerlig uppföljning och ett ständigt pågående förbättringsarbete som därför inte alltid lämpar sig att reglera genom villkor i ett tillstånd. Frågan om ett uttryckligt villkor ska uppställas eller om ett visst förhållande i stället kan hanteras inom egenkontrollen och tillsynsarbetet får avgöras från fall till fall. (se Miljööverdomstolens skrivning i ovannämnda rättsfallen MÖD 2007:20 och MÖD 2011:39).

Eftersom rättskraften är en central del av den svenska tillståndsregimen fordras en mycket grundlig genomgång av de eventuella konsekvenser som kan följa av en ändring i enlighet med ovanstående. Med den korta tid som utredningen har till sitt förfogande för att föreslå de författningsförändringar som är nödvändiga för att genomföra IED saknas utrymme för en så ingående analys som vore befogad i fråga om rättskraften. Även om utredningen anser att rättskraftens omfattning bör förtydligas avstår utredningen från att lämna ett författningsförslag i detta avseende.

6.4.4. Vilka åtgärder krävs för att komma till rätta med bristerna i det svenska omprövningssystemet?

Slutsatsen kan dras att miljöbalkens rättskraftsbegrepp inte fungerar tillfredsställande i den moderna miljörätten som ställer krav på att utrymme ges för hänsynstagande till utvecklingen inom miljöområdet. Samtidigt måste realistiska krav ställas på industrin mot bakgrund av investeringscykler och ekonomiska förutsättningar för anpassning. Detta ligger i linje med miljöbalkens grundläggande krav på hållbar utveckling. Önskvärt vore att skapa ett mer dynamiskt system som tillåter en mer flexibel ordning för komplette-

ring av tillstånden. En mer fokuserad miljöprövning skulle leda till kortare handläggningstider och till ökad tydlighet för allmänheten. Det är viktigt att framhålla att det är formella krav utan reell betydelse för miljöprövningen som eventuellt kan ändras, inte de krav som gäller skydd av miljön eller åtgärder för en hållbar utveckling. Att åstadkomma en förenkling av reglerna är viktigt för att miljöarbetet hos verksamhetsutövare och myndigheter ska kunna inriktas mot angelägna miljöfrågor och för att undvika att resurser läggs ned på sådant som inte kan leda till motsvarande miljöförbättringar.

I kommande avsnitt diskuteras olika alternativ för att åstadkomma en smidigare ordning för uppdatering av tillstånd som överensstämmer med kraven i IED. Vidare diskuteras frågan om tillståndshavarna i stället för myndigheterna bör vara drivande i en process avseende villkorsändring och hur fördelningen av ansvaret för att bevaka antagandet av nya BAT-referensdokument ska se ut. Andra frågor som diskuteras är en ökad användning av tidsbegränsade tillstånd, ett förenklat ändringsförfarande samt meddelande av generella föreskrifter vid antaganden av nya BAT-slutsatser.

6.5. Begränsningsregeln i 24 kap. 5 § miljöbalken

Utredningens förslag: Bestämmelsen i 24 kap. 5 § sista stycket

miljöbalken ändras så att det framgår att tillståndsmyndigheten vid omprövning får meddela villkor eller andra bestämmelser som medför att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras, om det behövs för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt EU-rätten.

Den svenska begränsningsregeln i 24 kap. 5 § femte stycket miljöbalken stadgar att tillståndsmyndigheten vid omprövning inte får meddela så ingripande villkor eller andra bestämmelser att verksamheten inte längre kan bedrivas eller att den avsevärt försvåras. Denna rättsliga konstruktion infördes efter påpekanden av Lagrådet för att undvika att bestämmelsen skulle stå i strid med grundlagskravet om ersättningsrätt i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen (prop. 1997/98:45, del 2, s. 503). Någon EU-rättslig diskussion fördes dock inte av Lagrådet. IPPC-direktivet och IED innehåller inte någon motsvarande begränsning utöver vad som följer av det allmänna BAT-konceptet. En svensk domstol torde

således vara förhindrad att tillämpa regeln för verksamheter som omfattas av dessa direktiv (Darpö, Rätt tillstånd för miljön, 2010, s. 141). Det är därför tveksamt om begränsningen kan upprätthållas i förhållande till de EU-rättsliga kraven på uppdatering.

Vad gäller den grundlagsstadgade ersättningsrätten i 2 kap. 18 § andra stycket regeringsformen har det under en lång tid förts en debatt om tolkningen av denna. Diskrepans råder mellan lagtexten och förarbetena. Det har diskuterats om bestämmelsen innebär att ersättning ska utgå vid rådighetsinskränkningar som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl. Det har hävdats att en bokstavstolkning av grundlagsbestämmelsen innebär att den grundlagsfästa ersättningsrätten omfattar även dessa typer av rådighetsinskränkningar. För det fall bestämmelsen tolkas i enlighet med förarbetena har det hävdats att sådana rådighetsinskränkningar inte omfattas av den grundlagsfästa ersättningsrätten. Detta har numera klargjorts genom att det i den nya ersättningsbestämmelsen i 2 kap. 15 § regeringsformen har införts ett tillägg som innebär att i fråga om rätt till ersättning vid rådighetsinskränkningar som sker av hälsoskydds-, miljöskydds- eller säkerhetsskäl krävs lagreglering. Följden härav blir att ersättningsrätten för rådighetsinskränkningar på miljöområdet regleras uttömmande i 31 kap. miljöbalken.

I och med denna ändring bör det vara möjligt att ta bort begränsningsregeln i 24 kap. 5 § femte stycket miljöbalken utan att miljöbalkens förenlighet med grundlagen ifrågasätts. Trots att regeln endast tillämpats i få fall utgör den ett visst skydd för verksamhetsutövarna mot alltför långtgående krav. Utredningen föreslår därför inte att den ska avskaffas. Även om en svensk domstol är skyldig att åsidosätta regeln när det gäller IPPC, IED eller andra EU-direktiv bör det emellertid framgå av själva bestämmelsen att den endast ska gälla om inte annat följer av Sveriges medlemskap i EU.

6.6. Genomförande av art. 21 IED i svensk rätt

Utredningens bedömning och förslag: IED kräver regel-

bunden översyn och uppdatering av tillståndsvillkor. Detta kan ske genom antagande av generella föreskrifter eller individuella prövningar. Användningen av generella föreskrifter bör alltid

övervägas. Regeringen och berörda myndigheter bör i samband med att en ny BAT-slutsats är under utarbetande inom EU överväga om det är lämpligt att meddela generella föreskrifter. Om generella föreskrifter inte meddelas ska individuella prövningar göras. De individuella prövningarna ska göras genom en översyns- och omprövningsprocess.

BAT är ett dynamiskt begrepp som innebär att kraven på skyddsåtgärder anpassas till den tekniska utvecklingen; när tekniken förbättras, ändras kraven. Detta förutsätter ett flexibelt prövningssystem. En mer regelbunden översyn av tillstånden där striktare utsläppskrav kommer att ställas successivt driver teknikutvecklingen framåt. Genom att säkerställa en sådan reglering kan Sverige på ett bättre sätt uppfylla de krav som bör ställas på en modern miljölagstiftning och som gäller enligt våra internationella åtaganden.

För att undvika samma problem som uppstod vid genomförandet av art. 5.1 i IPPC-direktivet genom förordningen (2004:989) om översyn av vissa miljöfarliga verksamheter, är utredningens förslag inriktat på att sålla bort de fall där ingripanden inte behövs. Utredningen föreslår att det bör meddelas generella föreskrifter10när detta är möjligt. Under arbetet med att ta fram nya BATreferensdokument och nya BAT-slutsatser är det viktigt att Miljödepartementet i samråd med Naturvårdsverket och Jordbruksverket undersöker om en generell föreskrift kan meddelas (se avsnitt 6.8). Om en generell föreskrift meddelas kan det ge upphov till stora resursvinster för samhället och särskilt för verksamhetsutövare och tillståndsmyndigheter. Om generella föreskrifter inte meddelas ska det ske individuella prövningar. Dessa inleds med ett översynsförfarande avseende de anläggningar som omfattas av BAT-slutsatsen. Därefter ska omprövning ske i de fall som det krävs. För att säkerställa att översyn och omprövning sker inom det tidsintervall om fyra år som anges i IED är det nödvändigt att tidskrav för handläggningen uppställs. Vidare föreslår utredningen en annan rollfördelning än tidigare.

10 Begreppet generella föreskrifter är inte helt korrekt eftersom termen föreskrift normalt avser generella regler. I den svenska översättningen av IED används begreppet ”generellt bindande regler” vilket är samma sak som generella föreskrifter. Mot bakgrund av direktivets begrepp och då generella föreskrifter är det vedertagna begrepp som på ett tydligt sätt beskriver skillnaden mot individuell prövning används detta i betänkandet.

Skiss över alternativ för att genomföra BAT-slutsats

6.7. Översyns- och omprövningsprocess

Utredningens bedömning och förslag: BAT-slutsatsernas

utformning är oviss. Det är svårt att avgöra om svenska verksamheter kommer att uppfylla BAT-slutsatserna. Det måste finnas ett system som hanterar uppföljning av berörda tillstånd på ett smidigt sätt.

Vid individuell prövning ska först göras en översyn av tillstånden för att klargöra vilka tillstånd som omfattas av BATslutsatsen och om tillstånden är i överensstämmelse med slutsatsen. Om tillstånden inte överensstämmer med BAT-slutsatsen ska omprövning ske. Nya bestämmelser införs i 24 och 26 kap. miljöbalken och i en ny industriutsläppsförordning som, såvitt gäller verksamhetsutövarnas skyldigheter, meddelas med stöd av ett nytt bemyndigande i 22 kap. 2 a § miljöbalken.

Ett problem med genomförandet av IED är att flera viktiga delar av systemet inte är fastställda. Inom kommissionen pågår arbete för närvarande med att ta fram riktlinjer för hur BAT-slutsatserna ska vara utformade. Ett utkast till riktlinjer lämnades av kommissionen den 24 juni 2011 (Guidance document under IED Article 13(3)(c) and (d)). Arbetet med framtagandet av dessa riktlinjer kommer antagligen inte att vara avslutat innan utredningens arbete ska redovisas. Ovissheten angående BAT-slutsatsernas utformning medför att utredningen inte kan ha en bestämd uppfattning i fråga om vad slutsatserna kommer att innebära för svenska företag eller hur många omprövningar som kan bli aktuella per år. Mot bakgrund av att det finns 32 BAT-referensdokument kan fyra nya dokument komma att offentliggöras varje år om kommissionen

Ny BAT-slutsats

Individuella prövningar; översyns- och omprövningsprocess

Generella föreskrifter

håller de i preambeln ställda målen om uppdatering av BATreferensdokumenten vart åttonde år.

Det är för närvarande oklart om det kommer att vara lätt att avgöra om ett tillstånd uppfyller kraven i de nya BAT-slutsatserna. Det finns en risk för att BAT-slutsatserna kommer att vara utformade på liknande sätt som de hittillsvarande BAT-referensdokumenten framtagna under IPPC-direktivet. Dessa är ofta svårtillgängliga och begränsningsvärden för utsläpp är ofta utformade på ett sätt som inte överensstämmer med det svenska sättet att skriva villkor. För järn- och stålindustrin kommer en ny BAT-slutsats att offentliggöras under 2012. Tyvärr visar denna BAT-slutsats på problem som kan uppkomma för svensk del. T.ex. föreskrivs i slutsatsen en analysmetod som inte kan användas i Sverige eftersom den förutsätter användande av kvicksilver, som inte är tillåtet här. Om inte Sverige arbetar aktivt för att få gehör för det svenska sättet att skriva villkor kommer det att krävas omfattande arbete hos myndigheterna för att reda ut hur BAT-slutsatserna ska tillämpas på svenska förhållanden, vilket med all sannolikhet kommer att kräva resurstillskott.

När en ny BAT-slutsats offentliggörs måste ett system finnas som hanterar uppföljning av berörda tillstånd på ett så smidigt sätt som möjligt. Det kommer att bli ogörligt att ompröva samtliga tillstånd i domstol eller vid miljöprövningsdelegation efter det att en ny BAT-slutsats har antagits. Det kan antas att befintliga tillstånd i många fall kommer att uppfylla de krav som ställs och att det därför inte blir nödvändigt med en omprövning av villkoren. För att inte tynga prövningssystemet i onödan anser utredningen att en översyn av tillstånden bör göras inledningsvis för att klargöra vilka tillstånd som omfattas av BAT-slutsatsen och om tillstånden är i överensstämmelse med slutsatsen.

Framkommer det vid översynen att ett tillstånd inte uppfyller den nya BAT-slutsatsen måste omprövning av villkoren ske. En verksamhetsutövare som inser att tillståndet inte uppfyller kraven i en ny BAT-slutsats bör vara oförhindrad att direkt ansöka om omprövning. Någon översyn av tillståndet måste inte ske i sådant fall.

Den föreslagna fördelningen av ansvaret och uppdelningen av processen i flera steg – en översyns- respektive omprövningsdel – föreslås komma till uttryck genom bestämmelser i 24 och 26 kap. miljöbalken och i en ny industriutsläppsförordning, meddelad med

stöd av ett nytt bemyndigande i 22 kap. 2 a § miljöbalken i fråga om verksamhetsutövarnas skyldigheter.

6.7.1. Ansvaret att bevaka offentliggörandet av nya BATslutsatser

Utredningens förslag: Naturvårdsverket och Jordbruksverket

ska ansvara för att bevaka arbetet inom EU med BAT-slutsatser och att informera tillsynsmyndigheterna när en ny slutsats har offentliggjorts.

Ansvaret för bevakningen av nya BAT-slutsatser bör ligga på myndigheterna som är involverade i arbetet. Det skulle vara alltför administrativt betungande för verksamhetsutövarna att sköta denna bevakning. Det finns bland de anläggningar som omfattas av IED ett flertal mindre anläggningar. Detta gäller särskilt inom jordbrukssektorn. Det är inte realistiskt att ställa krav på dessa verksamheter att ha kontroll på utvecklingen inom EU och antagandet av nya BAT-slutsatser. Av effektivitetsskäl bör därför detta bevakningsuppdrag läggas på myndigheter.

Naturvårdsverket är en central aktör inom miljöområdet med spetskunskaper särskilt vad gäller miljöarbetet inom EU. I viktiga miljöfrågor är det också hos Naturvårdsverket som den främsta expertisen inom miljövårdsförvaltningen finns. Exempel på ett sådant område är IPPC-området där Naturvårdsverket är engagerat i det internationella samarbetet. På regeringens uppdrag medverkar verket i det förberedande arbetet i EU-kommissionens arbetsgrupper och expertkommittéer, där innehållet i kommande lagstiftning utarbetas. Verket har även representanter i vissa av de Technical Working Groups (TWG) som satts upp under IPPCdirektivet. I betänkandet ”Myndighet för miljön – en granskning av Naturvårdsverket” framhålls att Naturvårdsverkets expertstöd till regeringens arbete i EU och internationellt är en mycket viktig kärnuppgift för Naturvårdsverket och en uppgift som svårligen kan utföras av någon annan (s. 163). Med den kompetens Naturvårdsverket besitter anser utredningen att Naturvårdsverket är den myndighet som är mest lämpad att bevaka offentliggörandet av nya BAT-slutsatser. För att bevaka arbetet inom EU med framtagandet av nya BAT-referensdokument är det mycket viktigt att Naturvårdsverket tilldelas resurser för att upprätthålla en hög bransch-

kompetens så att verket kan delta aktivt i detta för Sverige mycket viktiga arbete. Det är även viktigt att Naturvårdsverket samarbetar nära med näringslivet och miljöorganisationerna för att få bättre underlag i förhandlingarna och för att framföra de svenska ståndpunkterna. När en ny BAT-slutsats har offentliggjorts ska Naturvårdsverket underrätta tillsynsmyndigheterna om detta.

Djurhållande anläggningar som omfattas av IED (punkten 6.6 i bilaga I till IED) uppgår för närvarande till närmare 300 stycken i Sverige.11 Jordbruksverket har tillsynsvägledningsansvaret för dessa anläggningar enligt 3 kap. 13 § 1 miljötillsynsförordningen (2011:13). Jordbruksverket har ett samlat sektorsansvar för bl.a. jordbruksfrågor och är regeringens expertmyndighet på det jordbrukspolitiska området, vilket innebär att verket genomför de politiska besluten inom sitt verksamhetsområde. Utredningen föreslår därför att även Jordbruksverket, som sektorsansvarig myndighet, får ansvar för att meddela tillsynsmyndigheterna om offentliggörandet av nya BAT-slutsatser. Detta avser då jordbruksområdet. Jordbruksverket bör även delta i arbetet med framtagandet av nya BAT-slutsatser avseende myndighetens verksamhetsområde.

Information till myndigheter och allmänhet ska lämnas så fort som möjligt, helst inom en vecka efter offentliggörandet.

En ny bestämmelse angående Naturvårdsverkets och Jordbruksverkets ansvar att informera tillsynsmyndigheterna om ny BATslutsats föreslås i 4 § i den nya industriutsläppsförordningen.

6.7.2. Ansvaret att meddela verksamhetsutövare att ny BATslutsats har offentliggjorts

Utredningens förslag: Tillsynsmyndigheterna ska ansvara för

att informera berörda verksamhetsutövare om deras skyldighet att inkomma med underlag som utvisar om behov av omprövning föreligger.

11 Enligt art. 73.2 IED ska kommissionen se över behovet av att kontrollera även utsläpp från intensiv uppfödning av nötkreatur. Om sådan uppfödning skulle komma att omfattas av IED skulle jordbrukets andel av IED-anläggningar öka betydligt. Antalet anläggningar blir även fler om differentierade tröskelvärden införs enligt art. 73.3 som berör verksamheter med olika arter av fjäderfä eller olika typer av djur i en och samma anläggning.

Naturvårdsverkets och Jordbruksverkets ansvar bör begränsas till att bevaka arbetet inom EU med BAT-slutsatser och att informera tillsynsmyndigheterna när en ny slutsats offentliggjorts. Eftersom det är de operativa tillsynsmyndigheterna som har kunskap om de verksamheter de utövar tillsyn över bör tillsynsmyndigheterna ansvara för att erinra berörda verksamhetsutövare om deras skyldighet att inkomma med underlag som utvisar om behov av omprövning föreligger (se nästa avsnitt om verksamhetsutövarnas skyldighet). Arbetet med att identifiera berörda verksamhetsutövare behöver inte kräva en stor arbetsinsats från tillsynsmyndigheten eftersom tillsynsmyndigheterna är skyldiga att ha kännedom om de verksamheter de har tillsynsansvar för och om kopplingen mellan verksamheten och BAT-referensdokumenten.

Tillsynsmyndigheterna ska inte meddela förelägganden utan endast informera verksamhetsutövarna om att de ska uppfylla sin skyldighet.

Det är även viktigt att tillsynsmyndigheten håller sig à jour med utvecklingen inom EU. För att underlätta för tillsynsmyndigheterna bör Naturvårdsverket och Jordbruksverket löpande informera om arbetet inom EU på sina respektive hemsidor. Särskilt vad gäller mindre anläggningar är det viktigt att tillsynsmyndigheterna för en löpande dialog med verksamhetsutövarna om pågående arbete med framtagande av nya BAT-slutsatser inom EU.

En ny bestämmelse om tillsynsmyndigheternas skyldighet att erinra beröra verksamhetsutövare om skyldighet att inkomma med underlag föreslås i 5 § i den nya industriutsläppsförordningen.

6.7.3. Verksamhetsutövarnas ansvar att redovisa om behov av omprövning föreligger

Utredningens förslag: Verksamhetsutövarna ska inkomma med

underlag till tillsynsmyndigheten som visar om tillståndsvillkoren uppfyller den nya BAT-slutsatsen.

Verksamhetsutövarna ska vara skyldiga att rapportera till tillsynsmyndigheten om kraven i den nya BAT-slutsatsen är uppfyllda. Det underlag som verksamhetsutövarna ska lämna in ska visa på vilket sätt tillståndsvillkoren uppfyller kraven i den nya BAT-slutsatsen. Verksamhetsutövaren ska redogöra för hur verksamheten

förhåller sig till hela BAT-slutsatsen, d.v.s. inte bara de delar som anger begränsningsvärden för utsläpp (BAT-AEL). Underlaget behöver däremot inte innehålla en redogörelse för hur övriga på verksamheten tillämpliga BAT-slutsatser uppfylls. Anser verksamhetsutövaren att det finns skäl för undantag från de utsläppsnivåer eller övriga krav som anges i BAT-slutsatsen ska det motiveras.

En ny bestämmelse om verksamhetsutövarnas skyldighet att inkomma med underlag till tillsynsmyndigheten föreslås i 6 § i den nya industriutsläppsförordningen.

6.7.4. Tillsynsmyndigheternas ansvar att avgöra behovet av omprövning

Utredningens förslag: Tillsynsmyndigheterna ska göra över-

synen av tillstånden och meddela beslut om omprövning krävs eller inte. Tillsynsmyndigheterna ska förelägga verksamhetsutövarna att ansöka om omprövning inom viss tid. Denna skyldighet fastslås genom en ändring av 26 kap. 2 § miljöbalken.

Tillsynsmyndigheterna ska genomföra översynen av tillstånden och ta ställning till om omprövning av tillstånden krävs. En ny bestämmelse föreslås i 7 § i den nya industriutsläppsförordningen där det anges att tillsynsmyndigheten vid översynen ska ta ställning till om behov av omprövning föreligger. Om omprövning krävs ska tillsynsmyndighetens beslut ha formen av ett föreläggande riktat till verksamhetsutövaren. I föreläggandet ska anges inom vilken tid som verksamhetsutövaren ska inkomma med en ansökan om omprövning till prövningsmyndigheten. Om omprövning inte krävs ska tillsynsmyndigheten meddela ett beslut om att aktuella tillståndsvillkor uppfyller kraven i tillämpliga BAT-slutsatser. Båda typerna av beslut är överklagbara (se utförlig redogörelse beträffande rätten att överklaga i avsnitt 6.7.12). Översyn behöver inte ske i de fall en verksamhetsutövare väljer att direkt ansöka om omprövning. Verksamhetsutövaren ska då underrätta tillsynsmyndigheten om att han redan har ansökt om omprövning.

Vid förfarandet hos tillsynsmyndigheterna ska vanliga handläggningsregler tillämpas om bl.a. skyldigheten att kommunicera. (För utförlig redogörelse se författningskommentaren i kapitel 11.)

6.7.5. Verksamhetsutövarens skyldighet att begära omprövning

Utredningens förslag: Det är verksamhetsutövarna som ska

ansöka om omprövning när omprövning krävs på grund av en ny BAT-slutsats. Nya bestämmelser införs i 24 kap.5 och 8 §§miljöbalken samt den nya industriutsläppsförordningen.

Ramen för omprövningsprocessen ska vara de villkor som omfattas av BAT-slutsatsen samt andra villkor som har samband med de villkor som måste omprövas.

Tillståndshavarna är enligt 26 kap. 20 § miljöbalken skyldiga att i den årliga miljörapporten ange vilka åtgärder som vidtagits för att uppfylla tillståndet och resultatet av dessa. Skyldigheten att ta initiativ till omprövning vilar däremot på tillsynsmyndigheterna (26 kap.1 och 2 §§miljöbalken). Från myndighetshåll har omprövningsuppdraget kritiserats, dels därför att man har ifrågasatt miljönyttan i förhållande till de resurser som krävs för omprövning, dels därför att det anses vara ett systemfel att omprövningsinitiativet ligger på miljömyndigheterna. Skyldigheten att uppdatera tillstånden bör enligt myndigheterna i stället ligga på tillståndshavarna, antingen genom ett lagstadgat krav på omprövning eller genom att tillstånden tidsbegränsas (SOU 2008:62, s. 260). Verksamhetsutövarens ansvar för att initiera omprövning av gamla tillstånd togs även upp av regeringen som en fråga som kan behöva utredas särskilt som ett led i arbetet med att se till att alla tillstånd och villkor ska ha anpassats till miljöbalkens krav senast 2015 (prop. 2004/05:129, s. 66).

Enligt 2 kap. 1 § miljöbalken är det i princip tillståndshavaren som måste visa att hänsynsreglernas krav är uppfyllda. Bevisbörderegeln gäller inte endast den första tillståndsprövningen av en verksamhet utan även de fall då omprövning ska ske av tillståndet och villkoren för detta (prop. 1997/98:45, del 2, s. 12).

Redan gällande bestämmelser ger stöd för att det är verksamhetsutövaren och inte den myndighet som tar initiativ till återkallelse eller omprövning som ska visa att verksamheten bedrivs så att de allmänna hänsynsreglerna, däribland skyldigheten att tilllämpa bästa möjliga teknik, iakttas. Det är även verksamhetsutövaren som har den bästa kunskapen om den egna verksamheten. Det faller sig därför naturligt att verksamhetsutövaren bör vara den

drivande parten (sökanden) i prövningar rörande tillståndet. Utredningen anser således att verksamhetsutövaren ska vara den aktör som ska driva den av utredningen föreslagna översyns- och omprövningsprocessen. Den som erhållit tillstånd kan redan med nuvarande regler i balken (22 kap. 2 a §) åläggas utredningsskyldighet vid förfaranden enligt 24 kap.3, 5 och 8 §§miljöbalken. Denna möjlighet har dock inte varit tillräcklig för att omprövningsinstitutet ska fungera som lagstiftaren avsett.12 Även om det är resurskrävande för verksamhetsutövaren att driva en prövningsprocess är det ändå denne, som jämfört med tillsynsmyndigheten, har närmast till nödvändig information. Någon större skillnad jämfört mot det befintliga systemet innebär inte utredningens förslag eftersom verksamhetsutövaren redan enligt nuvarande regler är den som har bevisbördan och ska prestera underlaget för prövningen. Det bör dock leda till en betydande tidsvinst att skyldigheten att initiera prövningen läggs på verksamhetsutövaren. Myndigheterna besparas därigenom det tidsödande arbetet att kräva in ett underlag som är tillräckligt för en ansökan om omprövning.

För att uppfylla kravet i IED på regelbunden översyn och eventuell omprövning av tillståndsvillkor behöver miljöbalken kompletteras med en bestämmelse som reglerar att omprövning kan ske om det krävs på grund av antagandet av en ny BAT-slutsats. En ny omprövningsgrund införs i 24 kap. 5 § miljöbalken (för utförlig redogörelse se avsnitt 6.7.6).

Att verksamhetsutövarna kan ansöka om omprövning på grund av ny BAT-slutsats regleras genom ändring av 24 kap. 8 § miljöbalken. Av bestämmelsen framgår vidare att omprövningen kan innefatta även andra villkor som har samband med de villkor som måste omprövas. Detta kommer att utgöra ramen för en omprövning på grund av ny BAT-slutsats. Myndigheterna behåller möjligheten att på eget initiativ ansöka om omprövning.

Verksamhetsutövarnas skyldighet att ansöka om omprövning på grund av ny BAT-slutsats framgår av 9 § i den nya industriutsläppsförordningen. För att begränsa prövningens omfattning är det utredningens förslag att ansökan inte ska få avse andra villkor än de villkor som har samband med de relevanta BAT-slutsatserna. En sådan begränsning kan kritiseras eftersom den strider mot önskemålet att samtidigt pröva en verksamhet i hela dess omfatt-

12 Motsvarande utredningsskyldighet i 13 a § miljöskyddslagen synes inte heller ha ökat antalet omprövningar (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 480).

ning utifrån alla aspekter. Utredningen vill ändå förorda att begränsningen görs eftersom syftet att tillgodose det i IED föreskrivna tidskravet inte får äventyras. Om en annan ändringsansökan görs samtidigt eller om omprövning krävs på någon annan grund än en ny BAT-slutsats kan prövningsmyndigheten så långt det är möjligt, utan att äventyra tidskraven, handlägga ärendena samtidigt.

Bör en generell omprövningsskyldighet läggas på verksamhetsutövarna?

Utredningen har övervägt frågan om generell omprövningsskyldighet för verksamhetsutövarna. Dagens omprövningssystem där myndigheterna ska initiera omprövningar fungerar inte särskilt väl. Det kan därför ifrågasättas om inte verksamhetsutövarna borde åläggas att initiera fler omprövningar. Denna tanke har dock mött starkt motstånd från näringslivet. En del av kritiken – som även utredningen delar – framhåller att det svårligen kan krävas att verksamhetsutövarna ska vara skyldiga att ansöka om omprövning i samtliga de fall som anges i 24 kap. 5 § miljöbalken. Bestämmelsernas utformning utgår från att det är myndigheterna som har anledning att utifrån det allmänna miljöintresset verka för en omprövning. Det skulle te sig märkligt att kräva att verksamhetsutövarna själva ska driva omprövningsprocesser på grund av t.ex. att en verksamhet medverkar till att en miljökvalitetsnorm inte följs eller att verksamhetsutövaren har vilselett tillståndsmyndigheten (24 kap. 5 § första stycket 2 och 3). Vissa av bestämmelserna är i och för sig av sådant innehåll att det skulle vara mer logiskt att kräva att verksamhetsutövaren initiera omprövning, t.ex. när det gäller behovet av modernisering av tillståndet p.g.a. att ny teknik finns (se 24 kap. 5 § första stycket 7 och 8). Utredningens förslag att verksamhetsutövarna ska vara skyldiga att ansöka om omprövning när detta krävs på grund av ny BAT-slutsats kan ses som ett första steg mot en ökad skyldighet för verksamhetsutövarna att initiera omprövningar. Det kan vara en fördel att först utvärdera utfallet av utredningens förslag innan en mer omfattande omprövningsskyldighet föreslås. Genomförandet av IED innebär dessutom att alla verksamheter som omfattas av IED kommer att ses över med viss regelbundenhet.

Utredningens uppdrag är begränsat till frågor avseende miljöfarlig verksamhet och 24 kap. 5 § miljöbalken avser utöver miljöfarlig verksamhet även vattenverksamhet. Det förefaller välmotiverat att se över omprövningsinstitutet avseende samtliga verksamheter, dvs. både miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet, samtidigt. Att se över reglerna angående vattenverksamhet ingår inte i utredningens uppdrag. Sammantaget så lämnar utredningen inte något förslag om en vidare skyldighet för verksamhetsutövarna att initiera omprövningar.

Från myndigheterna framförs ofta att det föreligger svårigheter med att få tillgång till tillräckligt med underlag från verksamhetsutövarna. Detta anförs som skäl för att verksamhetsutövarna borde vara skyldiga att ta över initiativrätten till omprövningar. Det kan säkerligen vara på det sättet som myndigheterna påpekar, men det kan inte uteslutas att trögheten i systemet orsakas av att det ställs omfattande krav i formellt hänseende på en ansökan om omprövning. Ett sätt att underlätta myndigheternas handläggning av omprövningsförfaranden vore att lätta på de krav som ställs i 22 kap. miljöbalken avseende det underlag som måste presenteras vid en ansökan om omprövning. Det skulle i stället läggas en skyldighet på verksamhetsutövarna att inkomma med relevant underlag till prövningsmyndigheten. Detta är något som kan övervägas som ett alternativ till en mer omfattande skyldighet för verksamhetsutövare att initiera omprövningar.

6.7.6. Skäl för omprövning

Utredningens förslag: När en ny BAT-slutsats har offentlig-

gjorts ska omprövning ske om det behövs. Ett sådant behov föreligger

– när det underlag som verksamhetsutövaren gett in visar att verksamheten inte klarar kraven i BAT-slutsatserna,

– när verksamhetsutövaren åberopar att det finns skäl för undantag från de utsläppsnivåer som anges i BAT-slutsatserna, eller

– när verksamhetsutövaren inte inkommer med underlag inom angiven tid eller underlaget är så bristfälligt att tillsynsmyndigheten inte kan ta ställning till om omprövning behövs.

Enligt art. 21.3 IED utlöser offentliggörandet av en BAT-slutsats som berör en anläggnings huvudsakliga verksamhet omprövningsskyldighet. Det går att argumentera för att detta krav kan tillgodoses enligt nu gällande 24 kap. 5 § punkterna 7 och 8 miljöbalken, som bl.a. avser användandet av ny process- eller reningsteknik. Enligt den svenska bestämmelsen krävs dock att en väsentlig förbättring ska ha uppnåtts för att omprövningskravet ska vara tilllämpligt. Art. 21.3 IED innehåller inte motsvarande begränsning. Vidare kan reviderade BAT-slutsatser komma att innehålla nya begränsningsvärden för utsläpp utan att dessa är kopplade till användning av ny teknik. Utredningen anser därför att det är nödvändigt att komplettera nuvarande katalog med omprövningsgrunder i 5 § med ett tillägg i en ny punkt 13. I den av utredningen föreslagna industriutsläppsförordningen anges i 11 och 12 §§ vad prövningsmyndigheten ska beakta vid omprövningen.

De övriga skälen för omprövning stipulerade i art 21.4 och 21.5 (ny miljökvalitetsnorm, driftssäkerhet m.m.) faller in under befintliga bestämmelser i 24 kap. 5 § miljöbalken. Något behov av ytterligare ändring av den svenska bestämmelsen föreligger därför inte.

För det fall verksamhetsutövaren åberopar undantag från skyldigheten att uppfylla BAT-slutsatserna ska omprövning alltid göras (för utförlig redogörelse angående undantagsmöjligheten se avsnitt 4.5.8). Det innebär att det alltid kommer att vara tillståndsmyndigheten som tar ställning till om det finns anledning att frångå de utsläppsnivåer som föreskrivs i BAT-slutsatsen. Omprövning måste även ske i de fall där verksamhetsutövaren inte inkommer med något underlag till tillsynsmyndigheten eller där underlaget är så bristfälligt att tillsynsmyndigheten inte kan avgöra om omprövning krävs. Regler om omprövningsförfarandet föreslås införas i den nya industriutsläppsförordningen.

6.7.7. Ingen skyldighet vid generella föreskrifter

Utredningens förslag: Skyldigheten att vidta åtgärder enligt

den nya industriutsläppsförordningen gäller inte i den utsträckning föreskrifter har meddelats, vilka ersätter den individuella prövningen.

Skyldigheten för verksamhetsutövarna och tillsynsmyndigheterna att vidta åtgärder vid ny BAT-slutsats gäller inte för det fall regeringen eller de behöriga myndigheterna har meddelat generella föreskrifter med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken - eller, så vitt gäller djurhållande verksamheter, eventuellt med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken - för att genomföra en ny BAT-slutsats i svensk rätt. (För utförlig redogörelse angående generella föreskrifter, se avsnitt 6.8.) En bestämmelse angående detta föreslås i 10 § i den nya industriutsläppsförordningen.

6.7.8. Vad menas med den huvudsakliga verksamheten?

Utredningens förslag: I en tillståndsdom ska det anges vad som

utgör den huvudsakliga verksamheten.

Krav på översyn och eventuell uppdatering av tillståndet uppstår först om den nya BAT-slutsatsen omfattar en anläggnings ”huvudsakliga verksamhet”. Vad som utgör den huvudsakliga verksamheten framgår ofta av den s.k. tillståndsmeningen i en dom eller ett beslut. Baserat på tillståndsmeningen framgår vanligtvis också i den årliga miljörapporten vad som är den huvudsakliga verksamheten. Begreppet bör därför inte leda till några större tillämpningsproblem i praktiken. Det är dock inte alltid självklart vad som är den huvudsakliga verksamheten. En omfattande verksamhet kan träffas av flera BAT-referensdokument. Den språkliga innebörden av ”huvudsaklig” medför dock att endast en typ av verksamhet kan vara den huvudsakliga. Verksamhetsutövarna har oftast vetskap om vilken verksamhet som är att anse som den huvudsakliga.

För att det klart ska framgå vad som är en anläggnings huvudsakliga verksamhet föreslår utredningen att detta ska anges i en tillståndsdom. Det krävs en ändring av 22 kap. 25 § första stycket 2 miljöbalken. Eftersom bestämmelsen om tillståndsdomens innehåll medger att domens innehåll anpassas till det enskilda fallet krävs inte någon precisering till att det enbart är IED-anläggningar som omfattas av kravet. Vidare bör Naturvårdsverket ändra 3 § i Naturvårdsverkets föreskrifter om miljörapport (NFS 2006:9) så att det tydligt framgår att även i en miljörapport ska den huvudsakliga verksamheten anges. På så sätt förtydligas vad som är den huvudsakliga verksamheten även för befintliga anläggningar.

6.7.9. Behov av lagfästa tidsgränser för översyns- och omprövningsprocessen

Utredningens förslag: Bestämmelserna om processen för över-

syn och omprövning av tillståndsvillkor vid antagandet av en ny BAT-slutsats, ska innehålla vissa tidsgränser. Naturvårdsverket respektive Jordbruksverket ska genast efter det att ny BAT-slutsats offentliggjorts informera tillsynsmyndigheterna om detta. Därefter ska tillsynsmyndigheten genast erinra berörda verksamhetsutövare om skyldigheten att inkomma med underlag. Verksamhetsutövarna ska inom åtta månader efter offentliggörandet av en ny BAT-slutsats ha inkommit med underlag. Tillsynsmyndigheten ska inom ett år efter offentliggörandet fatta beslut i frågan om omprövning krävs. För handläggningen vid länsstyrelserna (miljöprövningsdelegationerna) och domstolarna anges inte några särskilda tidsgränser, men det föreskrivs att mål som gäller antagandet av nya BAT-slutsatser ska handläggas skyndsamt.

IED uppställer en tidsgräns på fyra år efter offentliggörandet av en ny BAT-slutsats. Inom denna tid ska alla tillståndsvillkor avseende en viss anläggning vara genomgångna och vid behov uppdaterade. Fyra år är en relativt kort tidsperiod och denna tidsgräns kommer att kräva ett effektivt prövningsförfarande. Som ett led i att uppfylla direktivets tidsramar kan tidsgränser för de olika stegen i proceduren föreskrivas i syfte att säkerställa att ett beslut fattas inom angiven tid.

Långa handläggningstider kan vara ett problem av många skäl, bl.a. skapas en osäkerhet för det företag som planerar att starta en ny verksamhet eller ändra en befintlig. Följden kan bli ekonomiska förluster, exempelvis i form av uteblivna eller fördyrade investeringar. Samtidigt krävs det viss tidsåtgång av rättssäkerhetsskäl för att få olika komplexa frågor behandlade och för att få ett gott beslutsunderlag och en dialog med berörda.

I Sverige har under lång tid diskuterats hur man ska komma till rätta med myndigheternas långa handläggningstider (SOU 1955:19, s. 19 ff., SOU 1968:27 s. 50, SOU 1981:46, s. 96, prop. 1985/86:80 s. 16 f., 24 och 62, SOU 1994:117, s. 197, SOU 2008:164). Alla typer av mål och ärenden som är anhängiggjorda i domstol kan sedan den 1 januari 2010 bli föremål för förtursförklaring enligt lagen (2009:1058) om förtursförklaring.

Det kan framhållas att handläggningstiderna varierar mellan olika länder i Europa. Utredningen har besökt ett antal länder (för utförlig redogörelse se kapitel 8) och då erhållit uppgifter om handläggningstider. I Finland uppgår handläggningstiden för en tillståndsprövning avseende en större anläggning till cirka tio månader. Detta inbegriper dock inte miljökonsekvensbeskrivning, eftersom den handläggs vid en separat prövning som tar cirka ett år. I England och Wales är huvudregeln att en tillståndsprövning ska vara genomförd inom fyra månader. Inte heller i detta fall så inkluderas miljökonsekvensbeskrivningen. I Danmark uppgår tiden för en tillståndsprocess till ca ett och ett halvt år, vilken även innefattar miljökonsekvensbeskrivning. I Nederländerna har det uppgivits att en prövning angående väsentlig ändring av en verksamhet uppgår till ca 26 veckor. Samtliga uppgifter avser prövningen i den första instansen.

På grund av att komplexiteten varierar i de svenska ärendena kan det vara svårt att i lagstiftningen ange tidsgränser för prövningen. Med tidsgränser finns även en risk för att myndigheterna tvingas prioritera sina insatser på ett sätt som inte nödvändigtvis utgör den från samhälleliga och miljömässiga utgångspunkter bästa resursanvändningen. Möjligheterna att hålla fristerna kan därför bli beroende av de resurser som den handläggande myndigheten har. Exempelvis riskerar små kommuner att drabbas extra hårt. Att tvingas meddela ett beslut oavsett frågans komplexitet och enbart på den grunden att en frist inte kan hållas kan dessutom få oönskade konsekvenser för de berörda. För ett snabbt och effektivt förfarande är en väl anpassad rättslig ram en förutsättning, men systemet förutsätter också en lämplig organisation och välutbildade befattningshavare.

När det gäller de myndigheter som tillämpar förvaltningslagen (1986:223) vid miljöprövningen framgår det redan i dag av 7 § denna lag att ärendena ska handläggas så snabbt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Samma principiella synsätt gäller även för domstolarna (prop. 2002/03:106, s. 82). Dessa principer har när det gäller kravet på snabbhet i processen ofta inte fungerat i praktiken. Regeringen valde därför vid antagande av ny plan- och bygglag att föreskriva tidsgränser för handläggningen av bygglov (prop. 2009/10:170 s. 278). Även om det inte är vanligt förekommande i svensk rätt med bestämda handläggningstider finns några ytterligare sådana bestämmelser. Ett exempel är Jordbruksverkets föreskrifter om vissa ärendens handläggningstid och besluts

giltighetstid inom djurområdet (SJVFS 2010:52). Enligt 2 § ska länsstyrelsen fatta beslut i ansökningsärenden senast tre månader efter det att ansökan är komplett och besiktningen är gjord. Om så inte sker ska tillståndet respektive godkännandet anses beviljat om inget annat har beslutats inom fastställd eller förlängd tidsfrist. Även i 11 § förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer anges viss tid inom vilken länsstyrelsen måste fatta beslut.

Miljöbalken har endast ett fåtal bestämmelser som anger tidsfrister med koppling till myndigheternas handläggning. Av 9 kap. 6 § fjärde stycket följer att tillsynsmyndigheten måste agera inom sex veckor i ett anmälningsärende avseende miljöfarlig verksamhet. För vattenverksamheter finns en motsvarande tidsbestämmelse om åtta veckor (11 kap. 9 b §). Ytterligare en frist för handläggningen är att länsstyrelsen inom tre veckor ska ta ställning till om det finns skäl att ompröva kommunens beslut om strandskyddsdispens (19 kap. 3 b §). I övrigt innehåller miljöbalken inte några bestämda handläggningstider. Utvecklingen inom EUrätten går mot att det blir allt vanligare att fastställa bestämda frister för ärendenas avgörande och ange omedelbara följder av att tiderna överskrids (SOU 2010:29, s. 297).

Trots att det finns vissa nackdelar med lagstadgade handläggningstider anser utredningen att det är absolut nödvändigt för att innehålla de tidsramar som följer av IED. Bestämmelser som reglerar processen för översyn och omprövning av tillståndsvillkor vid antagandet av en ny BAT-slutsats bör således ange vissa tidsgränser. De nya bestämmelserna med tidsgränser införs i den nya industriutsläppsförordningen.

Information om offentliggörandet

Naturvårdverket och Jordbruksverket bör genast, helst inom en vecka från offentliggörandet, informera tillsynsmyndigheterna om nya BAT-slutsatser.

Tillsynsmyndigheternas erinran till verksamhetsutövarna om underlag

Tillsynsmyndigheterna ska genast efter underrättelsen från Naturvårdsverket och Jordbruksverket erinra berörda verksamhetsutövare om deras skyldighet att inkomma med underlag till myndigheten. Underlaget ska visa om tillståndsvillkoren uppfyller kraven i tillämpliga BAT-slutsatser eller om det finns skäl för undantag från kraven.

Verksamhetsutövarna ska inkomma med underlag

Verksamhetsutövarna ska inom åtta månader från offentliggörandet av BAT-slutsatsen inkomma med underlag. Sex månader bedömer utredningen vara en lämplig och tillräckligt lång tid. Verksamhetsutövarna måste ha en realistisk möjlighet att gå igenom den nya BAT-slutsatsen och eventuella andra tillämpliga BAT-slutsatser för att kontrollera om tillståndets villkor överensstämmer med de relevanta BAT-slutsatserna samt sammanställa resultatet i skrift. Tidsgränsen bör dock sättas till åtta månader för att ge verksamhetsutövarna en möjlighet att avvakta med att påbörja arbetet med att ta fram underlag för det fall regeringen och relevanta myndigheter avser att genomföra den aktuella BATslutsatsen genom generella föreskrifter. Skyldigheten att inkomma med underlag ska enligt förslaget inte gälla i sådant fall. I de allra flesta fall kommer berörda verksamhetsutövare att känna till om generella föreskrifter avses meddelas. Det är viktigt att Naturvårdsverket eller Jordbruksverket löpande informerar om kommissionens arbete med att ta fram nya BAT-slutsatser och om eventuella planer på att anta föreskrifter för att genomföra dessa. Beslut om att anta en föreskrift för att genomföra en ny BATslutsats kan dock inte meddelas förrän vid offentliggörandet. Två månader krävs därför för att ge utrymme för den formella beslutsgången vid antagande av föreskrifter.

Tillsynsmyndigheterna ska pröva behov av omprövning

Tillsynsmyndigheten ska inom ett år från offentliggörandet av en BAT-slutsats fatta beslut i frågan om omprövning krävs. Tidsfristen bör vara kopplad till offentliggörandet och inte till viss

tid efter det att verksamhetsutövaren har inkommit med underlag. Det senare kan medföra alltför lång tidsutdräkt om underlag inte inkommer. Tiden får anses vara tillräcklig för att tillsynsmyndigheten efter det att underlag har inkommit ska ha utrymme för eventuella kompletteringar och överväganden. Tillsynsmyndighetens beslut i fråga om omprövning krävs eller inte ska gälla omedelbart.

Handläggning vid prövningsmyndigheterna

Vad gäller prövningsmyndigheterna anser utredningen att det inte bör fastställas en uttrycklig tidsgräns, men däremot bör det anges att mål om omprövning till följd av offentliggörandet av ny BATslutsats ska handläggas skyndsamt. Mot bakgrund av de sanktioner som kan drabba Sverige om genomförandet av IED inte garanterar att översyns- och omprövningsprocessen kan slutföras inom fyra år, finns det starka skäl för att föreskriva att denna typ av mål ska handläggas skyndsamt.

För att säkerställa att handläggningen av dessa mål och ärenden inte tar för mycket tid från den övriga mål- och ärendehanteringen vid prövningsmyndigheterna bör målen få en så begränsad omfattning som möjligt. Utredningen föreslår därför att verksamhetsutövarnas ansökan om omprövning till följd av offentliggörandet av nya BAT-slutsats inte får avse andra villkor än de som har samband med relevanta BAT-slutsatser (se 9 § andra stycket i den nya industriutsläppsförordningen).

En ansökan om omprövning prövas av mark- och miljödomstolen som första instans om det rör en A-anläggning. Omprövningsmålen prövas av länsstyrelsen (miljöprövningsdelegationen) som första instans om det är fråga om en Banläggning. Kravet på skyndsam handläggning kräver en lagändring i 19, 22 och 23 kap. miljöbalken för att säkerställa skyndsam handläggning i alla instanser.

6.7.10. Sanktioner för att säkerställa att översyn och omprövning sker inom fyra år

Utredningens bedömning och förslag: Det bör inte kopplas

några sanktioner till tillsynsmyndighetens skyldighet att inom ett år från offentliggörandet av en ny BAT-slutsats ta ställning till om ett tillstånd behöver omprövas eller inte.

Miljösanktionsavgift ska kunna påföras en verksamhetsutövare som inte i tid inkommer med underlag. Nuvarande bestämmelser om återkallelse av tillstånd och förbud mot fortsatt verksamhet är tillämpliga för det fall en verksamhetsutövare inte medverkar i prövningsprocessen och tillståndsvillkoren för verksamheten inte uppfyller BAT-slutsatserna.

Konsekvenser vid myndigheternas passivitet

En fråga som uppkommer om man i lag fastställer tidsgränser för när en myndighet ska ha prövat en viss fråga är om sanktioner ska aktualiseras om tiderna inte följs. Miljöbalkskommittén förde ett allmänt resonemang kring frågan om handläggningstider men stannade för att inte lämna något förslag i den delen, bl.a. med hänvisning till att det rådde alltför stor osäkerhet om vad som bör gälla när en tidsgräns överskrids och vad konsekvenserna av ett sådant system skulle bli (SOU 2003:124, s. 163). Beträffande frågan om sanktioner mot en myndighet som inte uppfyller tidsfristen fann regeringen vid antagandet av ny plan- och bygglag inte skäl att införa sanktioner.

Det är inte ovanligt att det i EU-direktiven föreskrivs hur lång tid handläggningen av ett ärende får ta i första instans. Om handläggningstiden överskrider den tid som föreskrivits är den vanligaste konsekvensen att den enskilde anses ha fått ett överklagbart avslagsbeslut. I vissa fall anses en ansökan bifallen om ett beslut inte fattats inom en viss tid (se t.ex. Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden).

Att passivitet från myndighetens sida leder till att ett beslut fattas med automatik är inte vanligt i svensk rätt, även om exempel på sådana bestämmelser finns (se 14 kap.1 och 2 b §§ lagen (2004:297) om bank och finansieringsrörelse och 15 kap. 8 § försäkringsrörelselagen (2010:2043)). Enligt förvaltningsrättsliga

principer är utgångspunkten i stället att ett ärende avgörs först när myndigheten fattat ett beslut efter verklig prövning. Det förekommer dock regler om s.k. dröjsmålstalan i bl.a. 17 kap. 2 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse.

Frågan om sanktioner för dröjsmål i myndighetshanteringen uppmärksammades av Förvaltningsutredningen. För att komma till rätta med alltför långa handläggningstider föreslog Förvaltningsutredningen att det i förvaltningslagen införs bestämmelser om dröjsmålstalan (SOU 2010:29, s. 253 ff.).13 Med hänsyn till direktivets krav på att tillståndsvillkoren ska följa BAT-slutsatserna är det inte möjligt att sanktionera en för lång handläggning med att ett beslut automatiskt ska anses ha fattats om att en omprövning av villkoren inte ska ske. En sådan bestämmelse skulle vara oförenlig med IED-direktivets krav. Det är inte heller lämpligt att konsekvensen av en för lång handläggningstid är att ett beslut automatiskt fattas om att omprövning ska ske eftersom verksamhetsutövaren vanligtvis inte har någon egen önskan att ompröva ett tillstånd. Utredningen bedömer sammantaget att det inte är nödvändigt att koppla några sanktioner till tidsfristen. Målet om en ökad effektivitet i beslutsprocessen bör kunna nås utan sanktioner. Visar det sig att myndigheterna inte håller föreskrivna handläggningstider bör det dock på nytt övervägas om sanktioner är nödvändiga.

Sanktioner vid verksamhetsutövarens passivitet

Miljösanktionsavgift

Vad gäller sanktioner mot verksamhetsutövare som inte inkommer med nödvändigt underlag kan miljösanktionsavgift användas som påtryckningsmedel för att säkerställa att tidsgränserna efterlevs. I dag finns det inte någon jämförbar situation där miljösanktionsavgift föreskrivits för en situation när ett underlag som en del i en pågående översyn eller prövning inte kommer in inom angiven tid. En nackdel med att koppla en miljösanktionsavgift till en sådan underlåtenhet är att det är svårt att slå fast när ett underlag ska anses ha inkommit eftersom man kan fråga sig om ett bristfälligt

13 Betänkandet har remissbehandlats och remissyttrandena återfinns i Ds 2010:47, som utgavs den 31 januari 2011.

underlag ska vara tillräckligt för att miljösanktionsavgift inte ska utgå. Mot bakgrund av de fyra år som IED-direktivet ger för översyns- och omprövningsprocessen är det av grundläggande betydelse att upprätthålla disciplinen hos aktörerna i dessa ärenden och säkerställa att underlagen kommer in i tid. Utredningen anser att det därför är motiverat att använda miljösanktionsavgift i detta fall. Eftersom det ska vara enkelt att konstatera om det finns grund för att ta ut miljösanktionsavgift menar utredningen att redan den omständigheten att verksamhetsutövaren gett in någon form av underlag, även om det är bristfälligt, ska vara tillräckligt för att undgå miljösanktionsavgift. Även om miljösanktionsavgiften därmed inte kan säkerställa att verksamhetsutövaren inom angiven tid ger in ett fullständigt underlag kan avgiften ändå bidra till att upprätthålla nödvändig disciplin och effektiviteten i dessa ärenden. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att en ny punkt läggs till i bilagan till förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter (se avsnitt 5.4).

Storleken på avgiften kan diskuteras. Utredningen föreslår 10 000 kr. Med beaktande av den skiftande storleken och ekonomiska bärkraften hos de verksamhetsutövare som kommer att omfattas av skyldigheten att prestera ett underlag anser utredningen att ett måttligt avgiftsbelopp ska bestämmas.

Vite

Tillsynsmyndigheterna har redan i dag möjlighet att förena förelägganden med vite med stöd av 26 kap. 14 § miljöbalken samt lagen (1985:206) om viten och kan alltså utnyttja denna möjlighet för att kräva in kompletterande underlag. För att upprätthålla processens effektivitet är det viktigt att den myndighet som meddelat ett föreläggande ser till att varje överträdelse så snabbt som möjligt hänskjuts till bedömning i ett mål om vitets utdömande (se MÖD 2008:19). I motiven till balken påpekas att bestämmelser om vite i allmänhet är effektivare än straffbestämmelser och på ett helt annat sätt verkar förebyggande (prop. 1997/98:45, del 1, s. 494 f. och del 2, s. 275).

Tillsynsmyndigheten beslutar att omprövning ska ske

Eftersom ett omprövningsförfarande ska inledas på verksamhetsutövarens initiativ trots att detta ofta inte ligger i hans intresse finns viss risk för att underlag inte inkommer eller att ett ingivet underlag är bristfälligt och inte kompletteras trots påtryckningar därom. Utredningen föreslår att tillsynsmyndigheten i sådant fall ska ha möjlighet att fatta beslut om att omprövning ska ske.

Som ovan redovisats ska tillsynsmyndigheten vid beslut om omprövning förelägga verksamhetsutövaren, med stöd av 26 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken, att ansöka om omprövning enligt den föreslagna 24 kap 8 § första stycket 3 miljöbalken. Ett sådant föreläggande kan beroende på omständigheterna förenas med vite. Följer inte verksamhetsutövaren föreläggandet är tillsynsmyndigheten skyldig att bevaka detta genom att meddela nytt föreläggande förenat med vite eller att begära att eventuellt tidigare vite döms ut eller att på egen hand ansöka om omprövning.

Förbud mot fortsatt verksamhet

I det fall en tredskande verksamhetsutövare inte medverkar till att villkoren i tillståndet uppfyller BAT-slutsatsen när fyraårsperioden har förflutit anser utredningen att tillsynsmyndigheten ska utnyttja möjligheten att ansöka hos tillståndsmyndigheten om förbud mot fortsatt verksamhet. Ett sådant förbud kan endast bli aktuellt om verksamhetsutövaren, efter att ha blivit förelagd av tillsynsmyndigheten, ändå underlåter att ansöka om omprövning. Som grund för ansökan om återkallelse och förbud kan åberopas 24 kap. 3 § första stycket 7 miljöbalken. Denna bestämmelse innebär att återkallelse och förbud får beslutas av tillståndsmyndigheten om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-medlemsskapet. En verksamhetsutövare som inte medverkar vid prövningen och som bedriver en verksamhet som inte uppfyller BAT-slutsatserna kan föranleda att Sverige inte uppfyller sin skyldighet enligt IED-direktivet. Enligt direktivet ska BAT-slutsatserna följas. Ett förbud eller en återkallelse är en mycket långtgående konsekvens av att en ansökan inte ges in och kan få stora ekonomiska konsekvenser för verksamhetsutövaren. Möjligheterna att begära förbud eller återkallelse ska därför tillämpas mycket restriktivt och endast om ansvaret för att

fyraårsperioden förflutit enbart kan lastas verksamhetsutövaren. Att ett förbud bör användas som en sista utväg följer av proportionalitetsprincipen.

6.7.11. Allmänhetens deltagande

Utredningens bedömning: Svenska regler om allmänhetens

deltagande både vid översyn av tillståndsvillkoren och vid en omprövning uppfyller direktivets krav vad gäller översyn och omprövning av tillståndsvillkor.

Art. 24.1 respektive bilaga IV IED tar upp rätten för allmänheten att delta i ett tillståndsförfarande. Bestämmelsen är till stora delar baserad på IPPC-direktivets art. 15 respektive bilaga V. En av nyheterna i IED är art. 24.1 c), som ger den berörda allmänheten rätt att delta vid uppdatering av tillstånd om tillämpning av undantagsregeln i art. 15.4 föreslås. I sådant fall måste det förfarande som anges i bilaga IV iakttas. Detta innebär att allmänheten måste informeras om förslaget genom offentliga meddelanden eller på annat lämpligt sätt. Allmänheten ska även få tillgång till miljöinformation och ska ha rätt att på ett effektivt sätt delta i beslutsprocessen. Regler om allmänhetens deltagande vid uppdatering av tillståndsvillkor finns redan i IPPC-direktivet (art. 15.1 c) och 13.2 a)). Dessa bestämmelser, som är identiska med art. 24.1 d) respektive 21.5 a), ger allmänheten rätt att delta om anläggningen orsakar förorening av sådan betydelse att nya eller reviderade gränsvärden för utsläpp behöver införas. I avsnitt 4.12 konstateras att det i svensk rätt finns regler om allmänhetens deltagande både vid översyn av tillståndsvillkoren och vid en omprövning enligt 24 kap.5 och 8 §§miljöbalken. Direktivets krav i art. 24.1 c) och d) samt bilaga IV är därmed uppfyllda vad gäller uppdatering av tillståndsvillkor. IED uppställer inte krav på allmänhetens deltagande vid översyn av tillståndsvillkoren till följd av antagandet av en ny BAT-slutsats om inte undantagsregeln enligt art. 15.4 ska tillämpas. Är orsaken till översynen att en ny BAT-slutsats har antagits krävs vanligtvis inte att tillsynsmyndigheten genom kungörelse gör allmänheten uppmärksam på att en översynsprocess pågår. Däremot är myndigheten skyldig att beakta eventuella synpunkter som inkommer från enskilda. Vid en eventuell omprövningsprocess gäller vanliga förfaranderegler hos

länsstyrelserna och mark- och miljödomstolarna. För det fall en verksamhetsutövare åberopar undantag från skyldigheten att uppfylla BAT-slutsatser krävs alltid omprövning och därmed säkerställs att kraven på allmänhetens deltagande tillgodoses.

6.7.12. Rätten att överklaga

Utredningens förslag: Miljöorganisationer får rätt att överklaga

tillsynsbeslut.

Art. 25 IED innehåller bestämmelser om rätt till rättslig prövning som innebär att den berörda allmänheten ska ha möjlighet att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av art. 24 prövad i domstol. De situationer som omfattas av art. 24 är de som rör tillstånd för nya anläggningar, tillstånd för en väsentlig ändring, tillämpningen av undantag enligt art. 15.4 och uppdatering av tillstånd eller villkor i enlighet med art. 21.5 a.

I svensk rätt görs skillnad mellan rätten att delta i första instans och rätten att överklaga. Officialprövningsprincipen innebär att alla som vill kan delta i en miljöprocess. När det sedan gäller rätten att agera processuellt – t.ex. genom att överklaga – finns särskilda regler i 16 kap. 12–14 § miljöbalken. De bestämmelser om rätt att överklaga som nu är aktuella är 16 kap. 12 § första stycket 1 och 4 samt 16 kap. 13 §. Av 16 kap. 12 § första stycket 1 framgår att överklagbara domar och beslut får överklagas av den som saken angår om beslutet har gått honom eller henne emot. I denna krets av ”berörda” ingår givetvis verksamhetsutövaren, som ju är sökande eller adressat för de miljörättsliga kraven. Vilka övriga som är sakägare måste bedömas från fall till fall med hänsyn till vilka miljöstörningar det är fråga om (se avsnitt 4.13). Beslut av tillsynsmyndigheter kan överklagas. Detta gäller även ställningstagande från myndigheten att inte ingripa mot en miljöfarlig verksamhet som berör klagande sakägare (MÖD 2000:43). Rätten att överklaga ett beslut av tillsynsmyndigheten omfattar både beslut att inte inleda ett omprövningsförfarande och att inleda ett sådant förfarande. Denna rätt för enskilda sakägare att överklaga gäller trots att denna grupp saknar initiativrätt till omprövning (jmf

2000:43)14. Dessa grupper har även rätt att överklaga en dom eller ett beslut som är ett resultat av omprövning eller ändring enligt 24 kap. miljöbalken. I 16 kap. 12 § första stycket 4 anges rätten för myndigheter och kommunala nämnder att överklaga.

Miljöorganisationers möjlighet att överklaga

Miljöorganisationernas rätt att överklaga regleras i 16 kap. 13 §. En miljöorganisation har, om den uppfyller vissa i paragrafen angivna förutsättningar, rätt att överklaga domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt miljöbalken samt i frågor om upphävande av skydd av områden enligt 7 kap. eller om tillsyn enligt 10 kap. eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 kap. Överklaganderätten avser även villkor eller andra bestämmelser i domen eller beslutet och även domar och beslut som är resultatet av en prövning enligt 22 kap. 26 § eller 24 kap. 2, 3, 5, 6 och 8 §§ i balken eller en prövning enligt 7 kap. 13, 14 eller 16 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. När det gäller tillsynsbeslut så omfattas enligt gällande rätt endast beslut om tillsyn enligt 10 kap. miljöbalken av miljöorganisationernas talerätt. Övriga tillsynsbeslut omfattas inte av talerätten enligt 16 kap. 13 § miljöbalken.

Enligt art. 24 och 25 IED ska miljöorganisationerna ha rätt till rättslig prövning av beslut som rör meddelande av tillstånd för nya anläggningar, tillstånd för en väsentlig ändring, omprövning av tillstånd om prövningen avser fråga om att göra undantag från de utsläppsnivåer som följer av BAT-slutsatserna samt omprövning av ett tillstånd eller villkor med anledning av att verksamheten orsakar förorening av sådan betydelse att nya utsläppsvillkor behövs.

Den rätt att överklaga som miljöorganisationerna har enligt 16 kap. 13 § uppfyller därmed direktivets krav såvitt avser tillstånd för nya anläggningar och väsentliga ändringar samt prövning av undantag. När det däremot gäller frågan om tillgång till rättslig prövning avseende omprövning gör utredningen följande bedömning.

14 Mark- och miljööverdomstolen har nyligen den 12 december 2011 meddelat dom i mål nr M 2554-11 som rör liknande förhållanden och med ändring av tidigare praxis förklarat att alla tillsynsbeslut i princip är överklagbara för en enskild som är berörd.

Enligt art. 25 IED omfattar rätten till rättslig prövning möjligheten att få den materiella eller formella giltigheten av ett beslut, en handling eller en underlåtenhet som omfattas av art. 24 prövad i domstol. Om en tillsynsmyndighet väljer att inte begära omprövning enligt art. 21.5 a ska det således enligt direktivet finnas en möjlighet att få denna underlåtenhet prövad i domstol. Ett beslut om att inte inleda omprövning enligt nämnda artikel utgör ett beslut inom ramen för tillsynen och någon möjlighet för miljöorganisationer att överklaga enligt den nuvarande bestämmelsen i 16 kap. 13 § finns inte eftersom tillsynsbeslut i andra fall än de som avser tillsyn enligt 10 kap. inte omfattas av talerätten. För att genomföra direktivet är det därmed nödvändigt att införa en möjlighet för miljöorganisationer att överklaga ett beslut om att inte inleda omprövning.

Av art. 9.3 Århuskonventionen följer ett generellt krav på att allmänheten ska ha rätt att få handlingar och underlåtenheter av myndigheter som strider mot den nationella miljölagstiftningen prövade av domstol eller i administrativ ordning. Till skillnad mot direktivet är rätten till rättslig prövning enligt denna del av konventionen inte preciserad och innebär inte heller att den prövning som ska ske måste utgöras av en domstolsliknande prövning. Bestämmelsen anses dock omfatta bl.a. tillsynsbeslut.

EU-domstolen har den 8 mars 2011 meddelat dom i ett mål som berör art. 9.3 i Århuskonventionen (mål C-240/09). I domen konstaterade domstolen att bestämmelserna i konventionen är en integrerad del av unionens rättsordning och slog fast att bestämmelserna i art. 9.3 inte utan att unionsrättens effektiva miljöskydd äventyras, kan ges en tolkning som innebär att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionsrätten. Ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas av unionens miljölagstiftning ska, enligt domstolen, säkerställas. Om en handling, ett beslut eller en underlåtenhet kan strida mot unionens miljölagstiftning måste det därmed finnas en möjlighet att få till stånd en rättslig prövning.

Ett av huvudsyftena med IED är att miljöfarliga verksamheter som omfattas ska ha villkor som grundar sig på BAT. För att säkerställa detta innehåller direktivet bestämmelser som anger att omprövning ska ske om relevanta BAT-slutsatser inte uppfylls. Om myndigheten beslutar att inte inleda omprövning kan med dagens svenska talerättsregler ett sådant beslut inte överklagas av en miljöorganisation. Mot bakgrund av det syfte som direktivet har

är det inte förenligt med den tolkning som EU-domstolen gjort av innehållet i art. 9.3 att miljöorganisationer utestängs från rätten till prövning i en sådan situation. Det svenska regelverket måste därför kompletteras i denna del.

En ändring av 16 kap. 13 § som innebär att miljöorganisationer har rätt att överklaga beslut om tillsyn enligt IED-direktivet behöver således göras. Frågan är dock om denna rätt bör göras generell och gälla alla typer av tillsynsbeslut.

Genomförandet av art. 9.3 är omdiskuterat och har varit föremål för kritik. Exempelvis påpekade Lagrådet i samband med ratificeringen av Århuskonventionen att det framstod som ovisst om Sverige uppfyllde konventionens krav genom att miljöorganisationer inte hade rätt att överklaga tillsynsbeslut enligt 16 kap. 13 § miljöbalken (prop. 2004/05:65, s. 312 f.). Lagrådet har därefter upprepat denna kritik vid flera tillfällen (se bl.a. prop. 2006/07:95 s. 210). Det finns mot denna bakgrund mycket som talar för att nu införa en allmän rätt för miljöorganisationer att överklaga tillsynsbeslut och att inte begränsa talerätten till den del som är nödvändig för genomförandet av direktivet. Det är exempelvis inte logiskt att miljöorganisationer får en rätt att överklaga ett beslut om att inte inleda omprövning enligt bestämmelserna i IED men inte får överklaga beslut om att inte inleda omprövning i andra fall, eftersom samma skäl som kan åberopas till stöd för talerätten enligt IED gör sig gällande även i andra liknande frågor.

En annan omständighet som talar för att en utökad talerätt för miljöorganisationer bör införas är utredningens förslag om att tillståndsplikt vid ändring av verksamhet endast bör gälla för större ändringar och för ändringar som innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa och miljö kan uppkomma, se avsnitt 6.10.1. Om ändringen inte är större eller innebär små risker för påverkan på miljön bör det räcka med en anmälan. En konsekvens av detta förslag är att fler ändringar kan genomföras som anmälningsärenden hos tillsynsmyndigheten vilket, om en ändring av talerättsreglerna inte görs, medför att miljöorganisationerna inte längre får överklaga besluten.

När det gäller tillsynsbeslut i allmänhet kan vidare konstateras att det inte alltid finns något som klart särskiljer tillsynsbeslut från tillståndsbeslut eftersom vissa slags tillsynsbeslut kan vara intimt förknippade med tillståndet. Ett beslut i ett anmälningsärende kan, precis som i ett tillståndsärende, i praktiken innebära att en verksamhet tillåts. Ofta prövas samma typ av frågor i ett

anmälningsärende som i ett tillståndsärende, t.ex. frågor om miljöpåverkan och vilka försiktighetsmått som är nödvändiga.

Miljöorganisationer spelar en viktig roll i miljöprövningar genom att bidra med sakkunskap och förmå verksamhetsutövare och prövningsmyndigheter att motivera sina ställningstaganden tydligt. Miljöorganisationerna kan dessutom på ett effektivt sätt kanalisera synpunkter från många sakägare. I syfte att genomföra Århuskonventionen på ett bättre sätt och för att behålla en transparent process där möjligheten för miljöorganisationer att överklaga beslut inte minskar som en följd av att verksamhetsutövarna på smidigare sätt ska kunna genomföra mindre ändringar av verksamheten, bör miljöorganisationer ges en generell rätt att överklaga tillsynsbeslut.

Mot bakgrund av att miljöorganisationer ändå ofta kan antas ha mindre intresse av att överklaga tillsynsbeslut än tillståndsbeslut och då erfarenheterna av den rätt att överklaga som miljöorganisationerna hittills haft har visat på att denna möjlighet endast används i ett fåtal fall, finns det inte anledning att anta att en utökad rätt att överklaga skulle leda till försenade eller fördyrade projekt.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att IED-direktivet innebär ett krav på en utökning av miljöorganisationers talerätt såvitt avser beslut om att inte inleda omprövning i sådana fall som omfattas av direktivets art. 21.5 a) och, i enlighet med EUdomstolens ovan nämnda dom, att Århuskonventionens krav på talerätt enligt art. 9.3 innebär ett unionsrättsligt krav på att talerätten för miljöorganisationer också ska omfatta övriga beslut om omprövning enligt direktivet. Konventionens krav på talerätt bör tillgodoses genom att rätten för miljöorganisationer att överklaga även ska omfatta tillsynsbeslut generellt.

6.7.13. Flödesschema för översyns- och omprövningsprocessen

Nedan följer ett sammanfattande flödesschema över den av utredningen föreslagna översyns- och omprövningsprocessen.

BAT-slutsats offentliggörs. Publiceras på NV:s hemsida. NV eller JV underrättar genast TSM.

TSM ska genast erinra berörda VU om skyldighet att inkomma med underlag.

VU ska inom 8 månader inkomma med underlag till TSM.*

*Inget eller bristfälligt underlag: -Miljösanktionsavgift -Vite - VU skyldig att ansöka om omprövning

Prövning av TSM om behov av omprövning föreligger inom ett år. Föreläggande/beslut gäller omedelbart. Behövs ej om VU ansöker direkt om omprövning (underrätta TSM).

VU ansöker om omprövning hos prövningsmyndigheten (PM), inom tid som anges i föreläggande/beslut från TSM (TSM bevaka att ansökan ges in).**

Mål om omprövning vid PM; egen målkategori och skyndsam handläggning.

Fullföljd enligt vanliga regler för överklagande.

** Utebliven ansökan om omprövning kan i yttersta fall leda till förbud mot att driva verksamhet.

ÖVERSYN

OMPRÖVNING

6.8. Utökad användning av generella föreskrifter

Utredningens bedömning och förslag: Användningen av

generella föreskrifter bör alltid övervägas vid genomförandet av nya BAT-slutsatser. När detta inte är möjligt aktualiseras individuella prövningar. Antas generella föreskrifter för att genomföra BAT-slutsatser gäller inte skyldigheten för verksamhetsutövarna och tillsynsmyndigheterna att enligt bestämmelserna i den nya industriutsläppsförordningen se över tillståndsvillkoren.

Generella föreskrifter på jordbrukets område ska kunna bryta tillståndets rättskraft.

Utredningen har lämnat förslag till vissa ändringar av det svenska omprövningssystemet enligt 24 kap. miljöbalken. Förslaget går ut på att en översyn av villkoren görs som ett första steg för att konstatera om det är nödvändigt att ompröva och uppdatera tillståndsvillkoren till följd av kraven i art. 21 IED. Fattar tillsynsmyndigheten ett beslut om att omprövning ska ske blir verksamhetsutövaren den som i stället för myndigheten åläggs att driva omprövningsprocessen med stöd av nya bestämmelser i 24 kap. miljöbalken. Kraven på uppdatering av tillståndsvillkoren kan innebära att antalet omprövningar kommer att öka. Det är dock svårt att i dagsläget förutsäga hur många omprövningar per år som kommer att behöva äga rum. Den allmänna uppfattning synes vara att svenska företag står väl rustade teknikmässigt för att klara de utsläppskrav som kommer att ställas i kommande BATslutsatser och att gällande tillståndsvillkor i många fall redan är minst så stränga som krävs enligt dessa slutsatser. Trots detta är det svårt att förutse vilket behov av omprövningar som kommer att behövas med anledning av BAT-referensdokumenten. Det finns en risk för att bedömningarna i BAT-slutsatserna bygger på kontinentala förhållanden som inte alltid är lätta att överföra på svenska förhållanden. De nyss framtagna BAT-slutsatserna för järn- och stålindustrin indikerar att detta kan bli ett problem.

IED kommer att omfatta ca 1 100 anläggningar i Sverige. Det kommer att finnas ca 30 BAT-referensdokument, varav ca fyra ska offentliggöras per år. Detta innebär att i genomsnitt ca 150 anläggningar kan bli aktuella för villkorsuppdatering per år i Sverige.

Tillstånden för de flesta IPPC-anläggningarna har redan uppdaterats till följd av genomförandet av art. 5.1 i IPPC-direktivet som omvandlats till svensk rätt genom förordningen (2004:989) om översyn av vissa miljöfarliga verksamheter. Detta skulle kunna innebära att antalet fullständiga omprövningar inte blir så många per år. Eftersom IED uppställer fasta tidsramar inom vilka en individuell prövning ska vara klar bör dock inte systemet belastas av processer som går att hantera på ett annat och mer effektivt sätt. Utredningen anser därför att det finns anledning att i ökad omfattning överväga om det går att meddela generella föreskrifter rörande utsläppsgränser och andra skyddsåtgärder för IEDanläggningar. När det är fråga om branscher med många verksamheter som har likartade funktioner och väl kända miljöeffekter bör det finnas goda förutsättningar att meddela sådana föreskrifter. En individuell omprövning av villkor i tillståndsbeslut kan då bli en onödig omgång. Enligt IED kan generella föreskrifter meddelas om grundtankarna i direktivet tillgodoses. Art. 17 IED ger medlemsstaterna valmöjligheten att anta generella bindande regler för anläggningar förtecknade i bilaga I. Enligt art. 6 tillåts hänvisning till generella föreskrifter i tillståndet (se avsnitt 4.7). Enligt IED råder det alltså inte något motsatsförhållande mellan generella regler och individuell prövning.

6.8.1. Generella föreskrifter om miljöfarliga verksamheter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken

I svensk rätt har regeringen i 9 kap. 5 § miljöbalken givits ett bemyndigande att inom ramen för prövningssystemet utfärda generella föreskrifter, om sådana föreskrifter framstår som mer ändamålsenliga i förhållande till miljöbalkens syften än ett förvaltningsbeslut eller en dom i ett enskilt fall. Regeringen kan även bemyndiga en myndighet att meddela föreskrifter, men för detta krävs att särskilda skäl föreligger. Genomförande av internationella åtaganden av mera detaljerad karaktär, t.ex. i fråga om mätmetoder och andra tekniska åtgärder angav Miljöbalksutredningen som exempel på när det föreligger särskilda skäl som gör det lämpligt att föreskrifter utfärdas av en myndighet (SOU 1996:103, del 2, s. 125 och prop. 1997/98:45, del 2, s. 110). Avsikten med bestämmelsen i 9 kap. 5 § är att bemyndigandet ska användas, dels för att genom föreskrifter i svensk rättsordning

genomföra rättsakter från EU och andra internationella åtaganden, dels för att utfärda föreskrifter av generell art för en viss bransch eller för vissa verksamheter.

Föreskrifter meddelade med stöd av 5 § har giltighet framför beslut av individuell karaktär, om föreskrifterna är strängare. En föreskrift bryter alltså igenom ett tillstånds rättskraft. Detta framgår av 24 kap. 1 § första stycket fjärde meningen miljöbalken. Det finns därför i enskilda fall behov av dispens från föreskrifter. Dispensmöjligheten regleras i den förordning i vilken föreskriften finns införd (se prop. 1997/98:45, del 1, s. 340 ff.). Förordning (2001:512) om deponering av avfall, deponeringsförordningen, och förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning, avfallsförbränningsförordningen, är exempel på generella bindande regler som har meddelats med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken och som till viss del ersätter den individuella tillståndsprövningen. Med stöd av denna bestämmelse har Naturvårdsverket i 47 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd bemyndigats att meddela närmare föreskrifter om vilka försiktighetsmått som bl.a. ska gälla vid utsläpp till luft av kväveoxider, svaveloxid och stoft från förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt om 50 MW eller mer i enlighet med LCP-direktivet (NFS 2002:26) och utsläpp av flyktiga organiska föreningar förorsakade av användning av organiska lösningsmedel enligt VOC-direktivet (NFS 2001:11).

9 kap. 5 § miljöbalken innehåller ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om förbud, skyddsåtgärder, begränsningar och andra försiktighetsmått. Sådana föreskrifter får också meddelas för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Utredningen anser att detta bemyndigande bör förtydligas med en uttrycklig rätt att meddela föreskrifter om BMT. Med stöd av detta bemyndigande kan generella föreskrifter om vad som ska anses vara BMT utfärdas, grundade på kommande BAT-slutsatser. Bemyndigandet kommer att kunna användas för föreskrifter avseende de djurhållande anläggningar som omfattas av IED eftersom även dessa definitionsmässigt utgör miljöfarlig verksamhet. Även om det ibland kan vara lämpligt att utfärda föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 12 kap. 10 § miljöbalken finns det inte anledning att ändra denna specialbestämmelse. Uppdelningen av regler rörande jordbruksföretag i 12 kap. och mer allmänna regler om miljöfarlig verksamhet i 9 kap. kan komma att upphöra. Strålsäkerhetsutredningen har nämligen föreslagit att nu gällande 12 kap. miljöbalken ska upphöra att gälla och ersättas med

materiella regler som rör kärnsäkerhet och strålskydd under en ny rubrik ”Strålsäkerhet” (SOU 2011:18). De nuvarande bestämmelserna i 12 kap. föreslås flyttas till bl.a. 9 kap. Bemyndigandet i 9 kap. 5 § är även redan nu avsett att användas just för att genomföra rättsakter från EU (prop. 1997/98:45, del 1, s. 341). En annan möjlig placering hade varit i 2 kap. 3 § miljöbalken som behandlar BMT. Denna bestämmelse gäller dock, liksom övriga bestämmelser i 2 kap., för all verksamhet och är grundläggande för all prövning enligt balken. De allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. bör därför så långt som möjligt hållas fria från specialregleringar.

Bemyndigande för Naturvårdsverket och Jordbruksverket

Naturvårdsverket och Jordbruksverket är de svenska myndigheter som enligt utredningens förslag kommer att vara delaktiga i arbetet med framtagande av nya BAT-slutsatser (se avsnitt 6.7.1). Det är därför lämpligt att dessa myndigheter bemyndigas att meddela föreskrifter för att när det är lämpligt genomföra BAT-slutsatser genom generella föreskrifter. De föreslagna bemyndigandebestämmelserna bör placeras i 18 och 19 §§ i den nya industriutsläppsförordningen. Myndigheternas föreskriftsrätt ska förenas med en skyldighet att ta hänsyn till art. 17 IED på grund av att de föreskrifter som meddelas måste stå i överensstämmelse med direktivet.

En ansvarsfördelning mellan Naturvårdsverket och Jordbruksverket kan motiveras utifrån att det som ingår i BAT för djurhållande anläggningar i stor utsträckning redan är reglerat i föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken. En sådan uppdelning innebär också en mer kompetensmässig fokusering och en resursmässig avlastning från Naturvårdsverket. Jordbruksverket bör alltid samråda med Naturvårdsverket för att garantera ett samordnat synsätt på utformningen av föreskrifterna. Utredningen anser inte att en ansvarsfördelning till ytterligare myndigheter bör ske.

Vad gäller Naturvårdsverket bör det övervägas om det finns skäl att ändra den befintliga bestämmelse i 47 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som bemyndigar Naturvårdsverket att meddela föreskrifter avseende stora förbränningsanläggningar m.m.. Annars kommer bemyndiganden med samma innebörd att finnas placerade på två olika ställen.

6.8.2. Generella föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. 8–10 §§ miljöbalken

I svensk rätt ges möjlighet att utfärda generella bindande miljöskyddsföreskrifter för jordbruket (12 kap.8–10 §§miljöbalken). En viktig skillnad mellan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. respektive 12 kap. är att de behandlas olika vad gäller förhållandet till meddelade tillstånds rättskraft. Enligt 24 kap. 1 § miljöbalken är det endast föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § som begränsar ett tillstånds rättskraft.

Generella föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. 8 § miljöbalken

Enligt 12 kap. 8 § miljöbalken får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om den hänsyn till natur- och kulturvärden som ska tas vid skötsel av jordbruksmark och vid annan markanvändning i jordbruket, såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt djur- och växtlivet. Innebörden av paragrafen kommer också delvis till uttryck i de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Avsikten med 12 kap. 8 § är att man ska kunna ställa upp generella och konkreta krav där inte natur- och kulturvärdena kräver särskilda eller mera långtgående föreskrifter enligt andra regler i balken, t.ex. enligt reglerna i 7 kap. om områdesskydd. En viktig begränsning är därför att föreskrifterna inte får vara så ingripande att pågående markanvändning inom den berörda delen av fastigheten avsevärt försvåras. Begränsningen till föreskrifter som inte allvarligt försvårar pågående markanvändning är en skillnad jämförd med 12 kap. 10 § och 9 kap. 5 §miljöbalken.

Föreskrifter enligt 12 kap. 8 § förekommer i förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket och har med stöd av 4 § förordningen meddelats av Jordbruksverket (föreskrifter (SJVFS 1999:119) om hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbruket). Föreskrifterna innehåller bl.a. bestämmelser om gödsling och skötsel av trädor. Om det finns särskilda skäl får länsstyrelsen medge undantag från bestämmelserna (14 §). Några föreskrifter för genomförande av EU-bestämmelser har inte meddelats med stöd av 12 kap. 8 § miljöbalken.

Generella föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. 9 § miljöbalken

12 kap. 9 § miljöbalken innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva anmälningsskyldighet för att ta jordbruksmark ur produktion. Paragrafen blir inte tillämplig för det fall tillåtligheten har prövats i särskild ordning, t.ex. enligt 9 eller 11 kap. miljöbalken, plan- och bygglagen, väglagen eller expropriationslagen.

12 kap. 9 § ger möjlighet att övervaka användningen av värdefull jordbruksmark och knyter an till den grundläggande hushållningsbestämmelsen i 3 kap. 4 § miljöbalken (prop. 1997/98:45, del 2, s. 153). Enligt 3 § förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket får jordbruksmark tas ur jordbruksproduktion tidigast åtta månader efter anmälan till länsstyrelsen, om inte denna medger något annat. Undantag görs dock bl.a. för åtgärder av ringa betydelse för jordbruket på brukningsenheten eller för natur- och kulturmiljön. Jordbruksverket har i samråd med Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet meddelat regler om innehåll i anmälan om att ta jordbruksmark ur jordbruksproduktion (3–4 §§ föreskrifter (SJVFS 1999:119) om hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbruket).

Generella föreskrifter för jordbruket meddelade med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken

12 kap. 10 § miljöbalken ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter för jordbruket vid sidan av sådana föreskrifter som avser miljöfarlig verksamhet i allmänhet enligt 9 kap. 5 § miljöbalken. Föreskrifter som skäligen kan behövas från miljöskyddssynpunkt får enligt 12 kap. 10 § miljöbalken meddelas i fråga om begränsningar av antalet djur i ett jordbruk, försiktighetsmått för gödselhanteringen, och växtodlingen. I förordningen (1998:915) om miljöhänsyn i jordbruket finns bestämmelser meddelade med stöd av bemyndigandet. Bestämmelserna har utformats efter regionala förhållanden, bl.a. gäller särskilda bestämmelser för de s.k. känsliga områdena (kuststräckan från norska gränsen t.o.m. Stockholms skärgård samt Öland och Gotland och de mer intensiva jordbruksområdena i Götaland och Svealand). Enligt

5-7 §§ krävs bl.a. utrymme för lagring av stallgödsel i jordbruksföretag. Vidare får Jordbruksverket efter samråd med Naturvårdsverket meddela sådana föreskrifter som avses i 12 kap. 10 § bl.a. vad gäller spridning av gödsel. Föreskrifter om miljöhänsyn i jordbruket vad avser växtnäring (SJVFS 2004:62) har meddelats med stöd av bemyndigandet. Bestämmelserna avser lagring av gödsel och försiktighetsmått vid spridning av gödsel, bl.a. vilken mängd gödsel som får spridas, vid vilken tidpunkt på året och med vilka metoder spridning får ske samt förbud att sprida på vissa platser. Bestämmelserna genomför EU:s direktiv om skydd mot vattenförorening genom nitrater från jordbruket (91/676/EEG) (nitratdirektivet). Nitratdirektivet ställer krav på medlemsstaterna att vart fjärde år se över vilka områden som bör anses vara känsliga områden (områden där jordbruket orsakar eller kan komma att orsaka övergödning av vatten genom utsläpp av nitrater). Vart fjärde år ska medlemsstaterna också se över om regelverket är tillräckligt för att minska övergödning och om det finns behov av anpassningar. Det innebär att medlemsstaterna kontinuerligt behöver ändra sina bestämmelser. I praktiken har det hittills inneburit att medlemsstaterna allt eftersom har infört strängare krav.

Förordningen om miljöhänsyn i jordbruket och Jordbruksverkets föreskrifter innehåller också bestämmelser om växtodling som innebär att vissa jordbruksföretag med växtodling i bl.a. Blekinge, Skåne och Hallands län ska hålla en viss andel av åkermarken höst- eller vinterbevuxen (11 § respektive 29–34 §§). Reglerna om att lagringsutrymmen ska ha ett svämtäcke eller annars vara täckta samt vissa bestämmelser om att nedmyllning ska ske efter spridning av gödsel syftar till att minska ammoniakavgången till luft. Bestämmelserna bidrar till att genomföra direktiv (2001/81/EG) om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar. Eftersom bestämmelserna inte bryter igenom ett tillstånds rättskraft uppstår problem för Sverige att fullt ut genomföra unionslagstiftningen på jordbruksområdet.

Utökad begränsning av rättskraften för jordbruksföreskrifter

Som nämnts ovan är en central skillnad mellan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 § och 12 kap.8–10 §§miljöbalken att 24 kap. 1 § miljöbalken behandlar dem olika vad gäller

rättskraften. Av förarbetena till miljöbalken framgår att det inte är någon skillnad i sak mellan dessa bemyndiganden. Det enda motivet till att 12 kap. 10 § blev en separat paragraf angavs vara att det var önskvärt att hålla samman de regler som specifikt riktar sig till jordbruksverksamhet (prop. 1997/98:45, del 2, s. 154). Motiveringen löd enligt följande.

I gällande rätt ges möjlighet att utfärda generella miljöskyddsföreskrifter för jordbruket i 6 b § skötsellagen. 9 kap. 5 § i balken innehåller regler om generella föreskrifter beträffande miljöfarlig verksamhet. Skötsellagens nyssnämnda bestämmelse kunde på goda grunder, som vissa remissinstanser har påpekat, smältas in i balkens paragraf om generella föreskrifter. För att hålla samman de regler som specifikt riktar sig till jordbruksverksamhet finns dock enligt regeringens mening skäl att behålla en särskild bestämmelse i balken som motsvarar skötsellagens paragraf.

Av miljöbalkspropositionen framgår inte någon motivering till varför uppräkningen i 24 kap. 1 § inte innefattar jordbruksföreskrifter. Sannolikt var det så att man inte hann med att fullt ut arbeta in lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark (skötsellagen) i den nya miljöbalken. Det är i sammanhanget värt att notera att föreskrifter om miljöskyddsområden meddelade med stöd av 7 kap. 20 § bryter, till skillnad från föreskrifter enligt 12 kap., tillståndets rättskraft. Föreskrifter om miljöskyddsområden har meddelats i mycket begränsad omfattning, men har avsett spridning av stallgödsel, dvs. samma typ av föreskrifter som meddelas med stöd av 12 kap. 10 §. Någon åtskillnad görs inte mellan föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 5 §, 7 kap. 20 § och 12 kap. 10 § vad gäller ersättningsbestämmelserna i 31 kap. miljöbalken.

Jordbruksnäringen har stor inverkan på miljön. Miljöbalksutredningen påpekade att bl.a. jordbruk påverkar i hög grad den biologiska mångfalden, kväveläckage och naturmiljöns utseende (SOU 1996:103, del 1, s. 379). Det är därför viktigt att regler om bedrivande av jordbruk som införs till skydd för miljön får fullt genomslag. Nuvarande rättskraftsregler innebär att anpassningar till nitratdirektivet (91/676/EEG) som med jämna tidsintervall medför en ökad kravnivå för jordbruksföretagen inte slår igenom för de företag som redan har tillstånd. Härigenom kan ifrågasättas om Sverige har genomfört nitratdirektivet fullt ut.

Om nya BAT-slutsatser införs för djurhållande verksamheter skulle det få ekonomiska konsekvenser för såväl myndigheter som

jordbruksföretagen eftersom det skulle innebära att myndigheterna skulle få lägga ner mycket resurser enbart på att göra en översyn av alla de jordbruksföretag som berörs. Ett alternativ till omprövning i det enskilda fallet är att generella föreskrifter meddelas. Dessa bör meddelas i första hand enligt 9 kap. 5 § miljöbalken eftersom djurhållande verksamheter är att betrakta som miljöfarlig verksamhet i miljöbalkens mening. Det kan även finnas situationer specifikt för jordbruket då föreskrifter även ska kunna meddelas med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken. För att föreskrifter ska få genomslag krävs dock att föreskrifterna bryter tillståndens rättskraft, vilket förutsätter en ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken. Ett sådant alternativ skulle kunna hålla nere den administrativa bördan för jordbruksföretagen och skapa utrymme för att resurserna i stället allokeras till myndigheternas miljötillsyn. Utredningen föreslår därför en ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken som innebär att rättskraften får vika även i de fall föreskrifter meddelas att gälla specifikt för jordbruket.

Utredningens förslag begränsas dock till att gälla föreskrifter enligt 12 kap. 10 § miljöbalken som är den bestämmelse som hittills har använts för genomförande av EU:s rättsakter på jordbruksområdet. Föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap. 8 § miljöbalken får inte allvarligt försvåra pågående markanvändning. Denna begränsning medför att föreskrifter inte kommer att få någon större praktisk betydelse för att genomföra EU-direktiv. Några EU-bestämmelser har heller inte genomförts med stöd av detta bemyndigande. Föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap. 9 § har inte någon reell praktisk inverkan på rättskraftsfrågor.

Utredningen anser inte att rättskraften bör brytas enbart i de fall där detta krävs för att uppfylla Sveriges internationella åtaganden. Det är visserligen så att de flesta föreskrifter som meddelas på jordbruksområdet med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken följer av EU-lagstiftningen och att det är dessa bestämmelser som innebär störst ekonomisk börda för jordbrukaren. Men en begränsning till internationella åtaganden kan försvåra genomförande av andra miljökrav som kan vara minst lika angelägna att genomföra. Med en sådan begränsning föreligger det även en risk för att det blir oklart för den enskilde vilka bestämmelser som bryter rättskraften.

Nu föreslagen ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken träffas inte av regeringsformens förbud mot retroaktiv lagstiftning (2 kap. 10 §).

Den föreslagna ändringen i rättskraftsregeln bör dock gälla enbart för föreskrifter meddelade efter den 1 januari 2013, då de nu föreslagna reglerna träder i kraft, med hänvisning till den EUrättsliga proportionalitetsprincipen och till principerna om rättssäkerhet och skyddet av berättigade förväntningar. Av dessa principer följer att ändringar i materiella regler normalt inte träffar förhållanden som ligger före ikraftträdandet, annat än då det på olika sätt, såsom av bestämmelsens ordalydelse, klart framgår att en retroaktiv tillämpning har varit åsyftad. Även i dessa fall krävs dock att de berördas berättigade förväntningar behörigen har respekterats. Eftersom det är mycket svårt att överblicka hur varje tillstånd kommer att beröras av de föreskrifter som gäller för närvarande är det mot bakgrund av angivna principer inte lämpligt med retroaktiv lagstiftning. Detta intresse väger tyngre än de skäl som kan åberopas för att ge reglerna snabbt genomslag. Det bör göras en genomgång av föreskrifter utfärdade enligt 12 kap. 10 § miljöbalken. I de fall det bedöms vara skäligt och lämpligt att dessa får slå igenom tillstånd för befintlig verksamhet kan nya, likalydande föreskrifter meddelas efter ikraftträdandet av nu föreslagen lagändring.

I samband med att föreskrifter antas efter den 1 januari 2013 bör beaktas om det finns behov av särskild övergångstid för verksamheter som har tillstånd med mer generösa villkor än de bestämmelser som antas. Behovet ser olika ut beroende på vilka bestämmelser det rör sig om. I fråga om bestämmelser om nedbrukningskrav, dvs. krav på att gödsel brukas ned inom en viss tid efter spridning, behöves detta knappas. Om det gäller krav på viss lagringsvolym kan man däremot behöva uppföra en ny anläggning för lagring av gödsel. Alternativet till en generell övergångstid kan vara att de föreskrifter som antas efter den 1 januari 2013 innehåller en möjlighet att ansöka om dispens från föreskrifterna under den period som behövs för att anpassa verksamheten.

6.8.3. Användning av generella föreskrifter i stället för individuell tillståndsprövning

Möjligheten att utfärda generella bindande regler har inte använts i någon större omfattning eftersom den svenska tillståndsprövningen har sin utgångspunkt i att en individuell anpassning bör ske

för den enskilda verksamheten där hänsyn tas till lokala förhållanden. En av orsakerna till att generella föreskrifter inte har meddelats, om det inte har krävts till följd av våra internationella åtaganden, kan också vara att det är en mycket arbets- och tidskrävande uppgift för myndigheter som Naturvårdsverket att utforma generella föreskrifter. Det kan också vara svårt att klara individuella hänsynstaganden i generella föreskrifter. I många fall är de olika verksamheterna av så skiftande karaktär och förhållandena så olika i olika delar av landet att den individuella tillståndsprövningen även fortsättningsvis kommer att vara det främsta styrmedlet för miljöfarliga verksamheter. Generella föreskrifter bör dock alltid övervägas som ett alternativ när en ny BAT-slutsats har offentliggjorts.

Den svenska tillståndsprocessen har kritiserats för att vara kostnads- och tidskrävande för både verksamhetsutövare och prövningsmyndigheter. Ett utökat införande av generella bindande regler kan, som Länsstyrelsen i Stockholms län påpekade i sitt remissvar till kommissionens förslag till IED, leda till att BATreferensdokumenten får bättre och snabbare genomslag. Det ökar också förutsebarheten genom att det blir tydligare för verksamhetsutövaren vad som gäller.

Även om utarbetande av generella föreskrifter kan vara tidsödande för utfärdande myndighet ska detta vägas mot effektivitetsvinsterna för samhället i stort. Att utfärda en generell föreskrift innebär att ett flertal individuella tillståndsprövningar, som var och en tar i anspråk resurser hos både verksamhetsutövare, tillståndsmyndigheter och remissmyndigheter, kan undvikas. Faktorer som bör beaktas vid ställningstagande om en generell föreskrift bör tas fram är antalet verksamheter som omfattas och vilken typ av verksamheter som omfattas. Användningen av generella föreskrifter bör kunna komma i fråga i de fall BAT-slutsatsen berör en homogen grupp av verksamheter och då påverkan på omgivningen är väl dokumenterad. Ett exempel på sådana verksamheter av likartat slag är djurhållande verksamheter, vilka omfattas av punkten 6.6 i bilaga I till IED. Förbränningsanläggningar, deponier och anläggningar för ytbehandling av metaller är andra exempel på verksamheter som torde kunna regleras genom generella föreskrifter. En samhällsekonomisk prognos bör göras över var det är mest effektivt att lägga kostnaderna, dvs. på utarbetande av en generell föreskrift eller på ett flertal individuella prövningar. Berörs

verksamheterna av flera olika BAT-referensdokument med olika BAT-slutsatser talar detta eventuellt emot generella föreskrifter.

Med tanke på direktivets krav på regelbunden omprövning är en lösning med generella föreskrifter tilltalande för att hålla nere de administrativa kostnaderna och för att möta det tidskrav som uppställs i art. 21.3 IED. Genom övergripande generella föreskrifter bör det också vara möjligt att bättre utnyttja befintliga resurser inom miljövårdsarbetet. En utredning – Utredningen om miljöbestämmelser för jordbruksföretag och djurhållning – har nyligen tillsatts för att bl.a. analysera vilka för- och nackdelar som finns med generella föreskrifter respektive enskilda tillståndsvillkor för tillstånds- och anmälningspliktiga djuranläggningar (dir. 2011:49).

För att ett system där individuell prövning ersätts av generella föreskrifter ska fungera bättre är det av stor betydelse att föreskrifterna tas fram genom ett samrådsförfarande med verksamhetsutövarnas branschorganisationer. Det är även viktigt att miljöorganisationerna ges delaktighet i förfarandet.

En förutsättning för systemet med generella föreskrifter är att de även ska kunna meddelas på myndighetsnivå eftersom det inte alltid är möjligt eller ens lämpligt att i lagtext eller i förordning ta in alla handlingsregler. Miljörätten innehåller många föreskrifter av teknisk detaljkaraktär och föreskrifter med en utpräglad koppling till lokala förhållanden. Det finns därför ett stort behov av att kunna meddela handlingsregler både i förordningar och i myndighetsföreskrifter (se prop. 2005/06:182, s. 37 f.). Det måste dock beaktas att föreskrifter meddelade av myndigheter inte kan beivras med strängare straff än böter. Grundläggande bestämmelserna om svensk normgivning finns i 2 och 8 kap. regeringsformen. Det är enligt 2 kap. 8 § jämfört med 20 § möjligt att meddela regler om frihetsstraff som påföljd för brott, men sådan reglering ska som huvudprincip ske i lagform. Detta lagkrav upprepas i 8 kap. 2 § regeringsformen. Regeringen har i 8 kap. 3 § första stycket givits bemyndigande att meddela föreskrifter om annan rättsverkan än böter. I andra stycket finns dock en bestämmelse som i viss mån kan sägas lätta upp det nu angivna lagkravet. Riksdagen kan i lag som innehåller ett sådant bemyndigande föreskriva även annan rättsverkan än böter för överträdelser av handlingsregler som regeringen meddelar med stöd

av bemyndigandet (se även NJA 2005 s. 3315). Denna skillnad mellan normgivningsnivåer bör inte medföra att möjligheten att använda sig av generella föreskrifter avfärdas. Det är inte alltid motiverat att ha strängare påföljd än böter i straffskalan och då är det inget som hindrar att föreskrifterna ligger på myndighetsnivå. Om ett brott mot en handlingsregel behöver sanktioneras med strängare straff än böter är det heller inget som hindrar att en viss regel flyttas upp till någon av regeringens förordningar. Hur allvarlig en överträdelse av en viss handlingsregel är får därför bli utgångspunkten för bedömningen av på vilken nivå regeln bör läggas.

Utredningen anser att en utökad användning av generella bindande föreskrifter med exempelvis angivna utsläppsgränser skulle kunna underlätta och förenkla prövningsförfarandet. Utredningen föreslår därför att Naturvårdsverket och Jordbruksverket med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken ges uttryckliga bemyndiganden för att kunna meddela föreskrifter för att genomföra nya BAT-slutsatser när det är lämpligt (se avsnitt 6.8.1).

Det bör skapas förutsättningar för att låta generella föreskrifter av olika slag slå igenom på jordbruksområdet. Rättskraften hos ett meddelat tillstånd bör därför kunna begränsas också av föreskrifter meddelade med stöd av 12 kap. 10 § miljöbalken. Utredningen har därför föreslagit en ändring av 24 kap. 1 § miljöbalken (se avsnitt 6.8.2).

Möjlighet till individuell anpassning

Ett system med generella föreskrifter måste ge utrymme för individuell anpassning genom undantagsbestämmelser. IED, art 15.4, ger utrymme för individuella avvägningar vid tillämpning av undantagsbestämmelsen. De generella föreskrifterna som meddelas måste därför ge utrymme för dispenser för att hänsyn ska kunna tas till de lokala förhållandena och verksamheternas förutsättningar. Utredningen har föreslagit att en undantagsregel motsvarande art. 15.4 IED införs i den nya industriutsläpps-

15 Högsta domstolen fann att det inte kunde anses förenligt med regeringsformen att tillämpa ett s.k. blankettstraffbud i skogsvårdslagen (1979:429) på ett sådant sätt att fängelse ådöms för åsidosättande av en av Skogsstyrelsen meddelad föreskrift. Fängelse kunde därför inte ingå i straffskalan. Ett blankettstraffbud kännetecknas av att brottsbeskrivningen fylls ut genom hänvisning till en primär regel på annat ställe i regelverket.

förordningen (se avsnitt 4.6). Undantagsregler i kommande generella föreskrifter får utformas med beaktande av denna bestämmelse.

6.9. Alternativa förslag för genomförande av IED

Utredningens bedömning: Det saknas anledning att införa en

utökad användning av tidsbegränsade tillstånd för IEDanläggningar. En utökad rätt till ersättning för verksamhetsutövaren vid ändring av tillståndet bedöms inte heller som lämplig.

IED-verksamheter är ofta komplexa och påverkar miljön i en inte obetydlig omfattning. Detta kan användas som argument för att tillstånd för sådana verksamheter bör meddelas för en begränsad tid. Frågan är om en ökad användning av tidsbegränsade tillstånd skulle kunna vara en lämplig väg att gå för att möta kraven i IED på översyn av tillstånden. Denna fråga samt frågan om ökad ersättningsrätt för verksamhetsutövaren vid ändring i tillstånden behandlas i följande avsnitt.

6.9.1. Ökad användning av tidsbegränsade tillstånd?

För att möta Sveriges internationella åtaganden gavs ökade möjligheter att meddela tidsbegränsade tillstånd enligt 16 kap. 2 § första stycket miljöbalken. Det tidigare uppställda kravet på särskilda skäl togs bort (prop. 1997/98:45, del 1, s. 344). Trots denna förändring är det fortfarande ovanligt med tidsbegränsade tillstånd. Främst förekommer sådana avseende täktverksamheter. Mark- och miljööverdomstolen har i flera fall kommit fram till att det inte funnits skäl att tidsbegränsa tillstånd (se MÖD 2003:14, MÖD 2005:61 och MÖD 2010:26).

Regler om tidsbegränsade tillstånd finns även i bl.a. 7 § förordningen (2008:245) om kemiska produkter och biotekniska organismer och 32 § avfallsförordningen (2001:1063).

En fördel med tidsbegränsade tillstånd är att de medför automatiska och återkommande omprövningar och att det därmed blir en regelbunden uppdatering av villkoren så att det kan säkerställas att BAT används. Användning av tidsbegränsade

tillstånd tvingar verksamhetsutövaren att göra en ny ansökan och därvid ge in den utredning som behövs. En bidragande orsak till att antalet omprövningar blivit så få är att det fordras ett mycket omfattande arbete hos tillsynsmyndigheterna för att ansöka om omprövning, vilket skulle undvikas med tidsbegränsade tillstånd. Nackdelen med ett utvidgat system med tidsbegränsade tillstånd är att det är svårt att avgöra hur ofta det av miljömässiga skäl är nödvändigt med en förnyad prövning. Vidare är det inte troligt att en tidsbegränsning av tillståndet skulle följa intervallerna för uppdatering av BAT-referensdokumenten. Även om kommissionens utgångspunkt är att uppdateringar ska ske vart åttonde år är det högst osäkert om så kommer att ske i praktiken. Byrån i Sevilla synes generellt vara överbelastad och har svårt att hinna med sitt arbete inom de tider som förutsetts. En tidsbegränsning av ett tillstånd för miljöfarlig verksamhet på exempelvis tio år skulle kunna innebära att en ny prövning görs utan att ett nytt BATreferensdokument har antagits. Det är då ett tänkbart scenario att ett nytt BAT-referensdokument antas strax efter att ett nytt tidsbegränsat tillstånd givits, varvid en ny omprövning ändå skulle bli nödvändig. En obligatorisk tidsbegränsning för ändringstillståndet skulle således kunna innebära att omprövningar av grundtillståndet måste genomföras utan att det finns något miljömässigt behov. Det obligatoriska omprövningskravet skulle då leda till ineffektivitet i miljöprövningen. Att skapa ett system med ökat antal tillståndsprocesser som belastar verksamhetsutövaren och hela prövningssystemet utan att någon egentlig miljövinst uppstår är en förlustaffär för samtliga berörda.

De negativa effekterna av en obligatorisk tidsbegränsning skulle kunna mildras med en regel om att omprövning inte behöver ske om det står klart att en sådan är onödig, men för att komma fram till att så är fallet skulle en relativt omfattande materiell prövning ändå behöva ske. Det är mot denna bakgrund som utredningen väljer att inte ge något förslag som innebär utökad användning av tidsbegränsade tillstånd för IED-anläggningar. Detta utesluter inte att det i vissa fall kan finnas skäl att meddela tidsbegränsade tillstånd för verksamheter med kraftig miljöpåverkan, varför den möjlighet som finns i miljöbalken att meddela tidsbegränsade tillstånd bör kvarstå.

Den begränsade användningen av tidsbegränsade tillstånd i Sverige utgör inte någon direkt avvikelse jämfört med övriga EUländer. En undersökning gjord av Forum of Judges for the

Environment (EUFJE) visar att tidsbegränsning av tillstånd för IPPC-anläggningar inte används i någon större utsträckning i EU:s medlemsstater. I stället är användningen av ”eviga tillstånd” mest vanligt förekommande i europeiska rättsordningar (Anteckningar från den årliga EUFJE konferensen i Stockholm den 16–17 oktober 2009). I Finland har man dock den ordningen att i själva tillståndet föreskrivs när det senast ska omprövas. Och i flera länder, däribland England och Wales, är det lättare än i Sverige att genomföra villkorsändringar.

6.9.2. Ersättningsrätt vid återkallelse eller ändring av tillstånd

Ersättningsrätten för rådighetsinskränkningar är uttömmande reglerad i 31 kap. miljöbalken (jämfört med 2 kap. 18 § regeringsformen). Om tillståndshavaren förlitat sig på tillståndets rättskraft och gjort stora investeringar i verksamheten kan det argumenteras för att rätt till ersättning vid återkallelse bör utgå om tillståndshavaren är utan skuld till de omständigheter som leder till återkallelse eller ändring (se prop. 2009/10:80, s. 169). En sådan ordning skulle emellertid strida mot principen om förorenarens betalningsansvar (polluter pays principle). Denna princip innebär att den som orsakar eller kan orsaka skada eller annan olägenhet ska betala kostnaden för att förebygga eller avhjälpa skadan eller olägenheten (art. 191 FEUF). Att betala svensk industri för att fullgöra EU-rättsliga förpliktelser riskerar också att strida mot EU:s bestämmelser om olagligt statsstöd. Utredningen lämnar därför inte något förslag som ger verksamhetsutövaren utökad rätt till ersättning.

6.10. Förslag till ändringar i svensk rätt för att underlätta genomförandet av IED

Utredningens bedömning och förslag: Förfarandet vid ändring

av miljöfarliga verksamheter förenklas.

Det saknas anledning att införa kriterier för när ändringstillstånd ska kunna meddelas.

Med de fördelar för tillståndshavaren som följer av rättskraften följer inskränkningar för hur denne får ändra sin verksamhet. Endast mindre ändringar utan negativa miljöeffekter kan hanteras genom ett enkelt anmälningsförfarande. Annars krävs en mer omfattande procedur för att ändra i själva tillståndet (5 § andra stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd). Denna bestämmelse har meddelats av regeringen med stöd av bemyndigandet i 9 kap. 6 § första stycket 4 miljöbalken och motsvarar närmast 10 § 4 miljöskyddslagen. Tillståndsplikt gäller således som huvudregel vid ändring av sådana verksamheter som har beteckningen A eller B i bilagan till förordningen. Tillstånd krävs följaktligen för en ändring som inte är mindre, även om ändringen skulle innebära miljöförbättringar. Även mindre ändringar kan vara tillståndspliktiga, nämligen om de innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Tanken bakom denna omfattande tillståndsplikt är att tillståndsmyndigheten ska ges möjlighet att kontrollera att miljöintressena tillgodoses i tillräcklig utsträckning på samma sätt som gäller vid nyanläggningar. Vidare blir systemet mer transparent genom att allmänheten ges tillfälle att lämna synpunkter på ändringen (se Miljööverdomstolens dom den 20 juni 2006 i mål nr M 5547-05).

Alla ändringar av A- och B-anläggningar som inte är tillståndspliktiga ska enligt 21 § 3 förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anmälas till länsstyrelsen. Krav på att tillsynsmyndigheterna ska underrättas om alla planerade ändringar av verksamheten följer också av art. 12 IPPC-direktivet respektive art. 20 IED. Anmälningsplikten ger tillsynsmyndigheten inflytande över vad som är att bedöma som en mindre ändring.

Behöver tillstånd sökas för en ändring är det enligt 16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken möjligt för prövningsmyndigheten att begränsa prövningen till den sökta ändringen. Ett s.k. ändringstillstånd omfattar ändringen och eventuella villkor i grundtillståndet som har samband med ändringen.

De svenska reglerna för ändring innebär att ett formaliserat tillståndsförfarande krävs i de allra flesta fall när det gäller miljöfarlig verksamhet. Gränsen för tillståndsplikt är satt mycket lägre än i nämnda bestämmelser i IPPC-direktivet och IED som sätter gränsen för tillståndsplikt vid ”väsentlig ändring”. En väsentlig ändring är en ändring av art eller funktion, eller en utvidgning av en anläggning som kan ha en betydande negativ inverkan på

människors hälsa eller miljön. En ändring av anläggningens art eller funktion eller en utvidgning av anläggningen anses vara väsentlig om ändringen eller utvidgningen i sig själv uppnår de tröskelvärden för kapacitet som anges i bilaga I. Definitionen är identisk med IPPC-direktivets motsvarighet.

Vad som utgör en mindre ändring enligt 5 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd är inte helt enkelt att avgöra. Frågan hade betydelse i ett mål som prövades av Högsta domstolen i ett omdiskuterat fall som gällde en ny sodapanna vid Östrands sulfatfabrik (dom den 18 juni 2009 i mål nr T 3216-06). Målet gällde en komplicerad prövningssituation och det är osäkert vilken betydelse domen kommer att få i praxis.

I ett annat rättsfall rörande införande av nya avfallsslag (bioslam och fibermassa från pappersbruk samt reningsverksslam) på Fagerlidens deponi- och behandlingsanläggning i Robertsfors, fann Miljööverdomstolen att detta kunde godtas som en mindre ändring av verksamheten. I detta fall hade underinstanserna kommit till en annan slutsats (MÖD 2011:7).

Frågan om det rör sig om en mindre ändring får även betydelse i mål om miljösanktionsavgift och i mål om otillåten miljöverksamhet. Miljööverdomstolen fann att miljösanktionsavgift inte skulle utgå då det rörde sig om en mindre ändring när ett bolag, Boarps Gård, tog emot överskottsmjölk för mellanlagring och spridning. Bolaget hade tillstånd till mjölk- och slaktsvinsproduktion samt till spridning av stallgödsel på vissa fastigheter. Domstolen beaktade att djurhållningen på gården hade minskat betydligt i omfattning vilket innebar att lagringsutrymmet för flytgödsel inte utnyttjades till sin fulla kapacitet. Mängden mottagen mjölk motsvarade endast cirka 2 % av den totala gödselvolymen (MÖD 2006:51). En liknande slutsats kom Svea hovrätt fram till i ett brottmål rörande bl.a. otillåten miljöverksamhet (dom den 9 mars 2006 i mål nr B 6035-05). Åklagaren menade att verkställande direktören för Bedminster Sverige AB brutit mot tillståndsplikten för verksamheten när man bearbetat 15 ton hönsfjädrar i komposten. Hovrätten ogillade åtalet med hänvisning till att det i förhållande till den totala mängd avfall och slam som bolaget hade rätt att hantera rörde sig om ganska små mängder fjädrar varför hovrätten bedömde att det endast var fråga om en mindre ändring.

Dagens regelverk som innebär en omfattande tillståndsplikt vid ändringar kan leda till att investeringar som är till gagn för såväl

samhällsekonomi som miljöskydd inte blir av. Miljöbalken motverkar i dessa fall sitt eget syfte att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö. Ett viktigt steg mot att skapa en miljöbalk som kan leva upp till sin egen portalparagraf är därför att få en effektivare miljöprövning. IED kommer att medföra att det svenska prövningssystemet sätts under större press till följd av en ökad prövningsfrekvens och krav på snabbare beslutsprocesser. Som ett led i att åstadkomma effektivitetsvinster har utredningen valt att lägga fram ett förslag som syftar till att i någon mån åstadkomma ett förenklat ändringsförfarande. I följande avsnitt diskuteras en ändring av 5 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Vidare görs en översyn över möjligheterna att förtydliga kriterierna för när ändringstillstånd kan meddelas. Detta är två separata frågor som inte är beroende av varandra, men båda frågorna är värda att ta upp för att undersöka om regelförenklingar kan åstadkommas.

6.10.1. Ett förenklat ändringsförfarande

Utredningens förslag: Begreppet ”mindre ändring” tas bort i

5 § tredje stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Tillståndsplikt bör gälla dels för större ändringar och dels för ändringar som innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa och miljön kan uppkomma. För ändringar som inte är större och som inte innebär några större risker för påverkan på miljön, bör det räcka med en anmälan.

När det gäller större verksamheter är det förhållandevis ovanligt med rena nyetableringar. En stor del av miljöärendena handlar därför om ändringar och utbyggnader, och det är viktigt att prövningssystemet avseende sådana åtgärder är effektivt. Det är i dag många gånger administrativt svårarbetat att genomföra ändringar i tillstånd. Det finns därför en risk för att den nuvarande utformningen av tillståndsprövningen vid ändringar i vissa fall kan motverka miljöförbättringar. Därför bör ett företags begäran om att få göra miljöförbättrande åtgärder hanteras på ett sätt som gör att förbättringar snabbare kommer på plats. Ambitionen bör vara att miljöprövningen ska vara enkel för alla som vill genomföra miljöförbättrande åtgärder. Frågan är inte helt okomplicerad

eftersom det alltid kommer att behövas någon form av miljöbedömning för att kunna säkerställa att företagets planerade åtgärd verkligen innebär en förbättring för miljön. Miljöförbättrande åtgärder kan också ha andra konsekvenser som behöver bedömas i det större sammanhang som en miljöprövning syftar till. Miljöprövningen har en viktig funktion för rättssäkerheten och de som påverkas av miljöstörningar måste också få komma till tals.

En prövningsplikt som begränsas till de situationer då prövningen har en viktig uppgift att avväga industriintressen mot allmänna intressen, dvs. då det finns risk för en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön, skapar en drivkraft för verksamhetsutövarna att minska miljöpåverkan. Tillståndsplikt bör därför enligt utredningens uppfattning endast gälla för verksamheter som innebär en risk för reell påverkan på miljön. Om påverkan på miljön inte är av någon betydelse bör det räcka med en anmälan. Miljöpåverkan på grund av en miljöfarlig verksamhet beror bl.a. på omgivningens beskaffenhet. Anmälningsförfarandet är ett enkelt och billigt förfarande som skulle lämpa sig väl för många ändringar med en begränsad påverkan på miljön. Verksamhetsutövare skulle genom en anmälan till tillsynsmyndigheten normalt kunna få ett snabbt besked om förutsättningarna för att göra ändringar. Mark- och miljödomstolarna skulle i större utsträckning kunna använda sina resurser till de mest omfattande och komplicerade verksamheterna. Regelsystemet skulle också bli mer ändamålsenligt utformat än i dag.

Utredningen föreslår att utrymmet utökas för ändringar utan tillstånd. Utredningen föreslår dock att större ändringar alltjämt ska vara tillståndspliktiga. Detta innebär bl.a. att storleken av en investering kan beaktas. Möjligheten att kunna beakta storleken av en investering har kritiserats. Kritikerna menar att det inte kan anses rimligt eller ens lämpligt att tillmäta en investerings ekonomiska omfattning någon betydelse vid tolkningen av 5 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Utredningen konstaterar emellertid att det är i samband med stora investeringar som det är möjligt att vid en fullständig prövning hitta utrymme för ytterligare miljöförbättringar. Det är vid stora förändringar som förutsättningarna för en verksamhet kan ändras.

Exempel på ändringar som enligt utredningens förslag inte skulle vara tillståndspliktiga, utan enbart fordra en anmälan, är införandet av nya processteg eller nya produktionsmetoder i en tillståndsprövad verksamhet. Det kan vara fråga om nya arbets-

moment inom en verkstadsindustri med diversifierad verksamhet eller utbyte av gammal produktionsutrustning mot modern. Det kan också vara fråga om att inom ett ospecificerat tillstånd till produktion av vissa kemikaliegrupper, så kallat paraplytillstånd, starta tillverkning av nya kemikalier inom någon av grupperna. I alla exemplen förutsätts att ändringen inte medför någon påverkan av betydelse på miljön i förhållande till den tillståndsgivna verksamheten för att den ska kunna ske efter enbart anmälan. Det gäller oavsett om störningarna villkorsreglerats eller inte. En kraftig ökning av trafikbelastningen – som oftast inte är villkorsreglerad – kan innebära att det inte räcker med en anmälan, utan att tillstånd erfordras. Ändringar som gäller centrala produktionsenheter, som påverkar förutsättningarna för att begränsa miljöstörningarna från en anläggning som helhet, kommer genom kravet på tillstånd för större ändringar inte heller att kunna godtas efter enbart en anmälan. Det innebär att införandet av ett nytt steg för kemisk ytbehandling inom en ytbehandlingsindustri oftast är tillståndspliktigt, medan införandet av ett nytt arbetssteg i form av blästring troligen kan ske efter en anmälan.

En ändring som innebär att det gällande tillståndet eller särskilda villkor för tillståndet behöver ändras är alltid tillståndspliktig. En sådan ändring fordrar således antingen ett nytt tillstånd till verksamheten, eller ett ändringstillstånd enligt bestämmelserna i 16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken. En ändring får således, för att det ska räcka med en anmälan, bara påverka innebörden i det allmänna villkoret i gällande tillståndsavgörande. En produktionsökning som går utöver gällande tillstånd är alltid tillståndspliktig.

Utredningen förslag innebär sammantaget att begreppet ”mindre ändring” tas bort i 5 § tredje stycket förordningen av miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. I stället krävs tillstånd när verksamheten ändras, om ändringen är större eller innebär att en olägenhet av betydelse för människors hälsa eller miljön kan uppkomma. Förhoppningen är att omformuleringen leder till att ändringar som inte är större och förändringar som saknar miljöpåverkan kan genomföras efter anmälan. Detta tillgodoser näringslivets behov av snabb hantering utan att det sänker miljökraven. Med tanke på att ett anmälningsärende bör behandlas inom sex veckor medan ett tillståndsärende tar betydligt längre tid finns det stora effektivitetsvinster att göra utan att miljöpåverkan ökar. Både prövningsmyndigheterna och verksamhetsutövarna skulle vinna på förenklade prövningar när förändringarna saknar betydelse

ur miljösynpunkt. Förhoppningen är att dessa regelförenklingar stimulerar företagen att miljöförbättra sina verksamheter.

Det har framförts synpunkter på att ändringsärenden i större utsträckning kommer att handläggas av tillsynsmyndigheterna, då fler ändringar endast blir anmälningspliktiga, och att kompetensen och erfarenheten kan vara begränsad hos vissa tillsynsmyndigheter. Detta gäller särskilt för små kommuner. Utredningen anser dock att det knappast kommer att röra sig om särskilt många ärenden hos varje kommun då utredningens förslag endast innebär en försiktig utvidgning av möjligheterna att ändra en verksamhet utan tillståndskrav. Det kan framhållas att länsstyrelserna har möjlighet att återkalla tillsynsansvaret enligt 26 kap. 4 § andra stycket miljöbalken när så krävs.

En annan kritisk synpunkt som har framförts mot förslaget att minska tillståndsplikten vid ändringar i verksamheten är att den ackumulerade betydelsen av ett antal ändringar genomförda vid olika tidpunkter inte beaktas. Det finns en risk för att verksamhetsutövarna delar upp prövningarna för att kringgå tillståndsplikten. Detta kan i sin tur leda till att flera viktiga delar av verksamheten inte är tillståndsprövade. Detta är en högst relevant kritik och därför föreslår utredningen att en ändring ska vara tillståndspliktig om den ”ensam eller tillsammans” med tidigare ändringar är större eller medför betydande miljöpåverkan.

När det gäller IED-anläggningar är det inte risk att BAT-kravet åsidosätts mot bakgrund av kravet på regelbunden översyn av tillståndet utifrån antagna BAT-slutsatser. För övriga anläggningar är det viktigt att den handläggande myndigheten beaktar teknikkravet i 2 kap. 3 § miljöbalken. Riskerar ändringen att innebära en olägenhet för människors hälsa eller miljön krävs fortfarande tillstånd. Om det t.ex. gäller ett rent utbyte av en redan tillståndsgiven anläggningsdel eller utrustning är det heller inte sannolikt att någon verksamhetsutövare kommer att välja att ersätta befintlig utrustning med sådan som har sämre miljöprestanda.

Utredningens förslag innebär ett något enklare ändringsförfarande. Utredningens uppfattning är att det finns mer att vinna än förlora på ett genomförande av en sådan förändring. Föreslagna ändringar överensstämmer också bättre med de regler som gäller för ändringar i de länder utredningen har besökt. Av 4 kap. 28 § den finska Miljöskyddslagen (4.2.2000/86) framgår att nytt tillstånd krävs vid ändringar som ökar utsläppen eller deras konse-

kvenser och för andra väsentliga ändringar av verksamheten. Sådant tillstånd behövs emellertid inte om ändringen inte ökar miljöpåverkan eller riskerna och om tillståndet inte behöver justeras på grund av ändringen av verksamheten. I England och Wales kräver ändringar som inte är väsentliga endast enklare administrativa åtgärder medan väsentliga ändringar kräver en prövning och eventuellt en miljökonsekvensbeskrivning.

Det kan förutses att utredningens förslag kommer att kritiseras från näringslivshåll för att inte vara tillräckligt långtgående. Industrierna har sedan länge framfört önskemål om att produktionsökningar, som inte påverkar miljön, ska få genomföras utan ansökan. Produktionsvolymen anges emellertid oftast i själva tillståndet i enlighet med bestämmelsen i 22 kap. 25 § miljöbalken, där det anges att verksamhetens omfattning ska framgå av tillståndet. I vissa fall utgör produktionsvolymen också en parameter i begränsningsvärdet. Så långtgående lättnader i tillståndskravet som efterfrågas kan enligt utredningens uppfattning inte komma i fråga.

Miljökonsekvensbeskrivning

Föreslagen ändring innebär ett mindre långtgående krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Det är också huvudsyftet med anmälningsplikten, nämligen att göra prövningen av mindre ändringar av miljöfarliga verksamheter enklare, snabbare och mindre kostsamma. I 25 § första stycket förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd anges att en anmälan om miljöfarlig verksamhet ska innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma den miljöfarliga verksamheten eller åtgärdens art, omfattning och miljöeffekter. En anmälan ska även, i den utsträckning som det behövs i det enskilda fallet, innehålla en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken.

Hur påverkas olika intressenter av en ökad användning av anmälningsförfarande?

Mål om tillstånd till miljöfarlig verksamhet utgör ett offentligt förfarande där sakägare och allmänhet har goda möjligheter att framföra sina synpunkter på projektet. Frågan om tillstånd prövas grundligt genom en bred analys utifrån allmänna och enskilda intressen. Kraven på offentlighet och saklig granskning i ett anmälningsärende är däremot inte lika långtgående som i ett mål om tillstånd. Exempelvis behöver en anmälan inte kungöras. Tanken med anmälningsförfarandet är att det ska vara enkelt, snabbt och billigt.

En förutsättning för att ett smidigare ändringsförfarande ska bli rättssäkert är att de närboende och andra motstående intressen inte försvinner i ärendehanteringen. Utredningen bedömer dock att en försiktig utvidgning av utrymmet för ändringar som endast är anmälningspliktiga kommer att ha en liten påverkan på sakägarnas ställning. De ändringar av miljöfarliga verksamheter som föreslås bli anmälningspliktiga är sådana som inte påverkar miljön i någon omfattning av betydelse. Det handlar således om ändringar som i de flesta fall inte har annat än marginell negativ påverkan för närboende. Verksamhetsutövaren ska enligt 25 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd i anmälan även ange vilka miljöeffekter åtgärden har. Även om vissa ändringar enbart kommer att kräva anmälan förloras inte transparensen i systemet eftersom den myndighet som handlägger ett anmälningsärende är skyldig att tillämpa kommunikationsregeln i 26 § samma förordning. De myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha ett särskilt intresse i saken ska på lämpligt sätt och i skälig omfattning ges tillfälle att yttra sig över en anmälan. Det är inte helt klart vilka som ingår i den krets ”som kan ha ett särskilt intresse i saken”. Enligt utredningens uppfattning kan denna krets i vart fall inte vara mindre än den krets som har klagorätt.

Övriga förfaranderegler vid anmälan ger också vissa garantier för att enskilda och allmänna intressen inte åsidosätts. Av 25 § andra stycket följer att berörd kommunal nämnd respektive länsstyrelsen ska underrättas om anmälan. När ärendet är tillräckligt utrett ska handläggande myndighet meddela föreläggande om försiktighetsmått eller förbud enligt miljöbalken om det behövs, eller föreskriva att tillstånd krävs (27 §).

Mot bakgrund av utredningens förslag att ge miljöorganisationer rätt att överklaga tillsynsbeslut enligt balken, här aktualiserat genom beslut som rör anmälningspliktiga verksamheter, får inte en ny ordning med anmälningsplikt några konsekvenser för miljöorganisationers talerätt. Däremot påverkas Naturvårdsverkets talerätt eftersom verket enligt praxis inte har rätt att överklaga tillsynsbeslut. De negativa konsekvenserna för Naturvårdsverket bedöms dock vara begränsade, eftersom de anmälda ändringarna i flertalet fall kommer att ha en marginell påverkan på allmänna intressen. Om påverkan på allmänna intressen skulle vara mera betydande i något ärende bör tillsynsmyndigheten alltid höra de myndigheter eller organisationer som kan ha ett särskilt intresse i saken enligt 26 §. Mot denna bakgrund anser utredningen att den nu beskrivna problematiken inte bör hindra att tillståndsplikten inskränks något såvitt gäller ändringar av miljöfarliga verksamheter.

Överklagande

Tillsynsmyndighetens beslut i ärenden om anmälan om ändring av miljöfarlig verksamhet kommer att vara överklagbara enligt 19 kap. 1 § tredje stycket miljöbalken. Även ett beslut om att den anmälda ändringen inte föranleder någon åtgärd kan vara överklagbart. Överprövning sker enligt den gängse prövningsordningen. Vem som har rätt att överklaga tillsynsmyndighetens beslut styrs av bestämmelserna i 16 kap.12–13 §§miljöbalken.

6.10.2. Ändringstillstånd

Utredningens förslag: För att klargöra att mål rörande ändr-

ingstillstånd ska prövas mot bakgrund av det gällande tillståndet bör en ansökan om ändringstillstånd innehålla en redogörelse för gällande tillstånd och villkor. Bestämmelsen om ansökans innehåll i 22 kap. 1 § miljöbalken bör därför kompletteras i detta avseende.

När miljöbalken antogs var avsikten att tillståndsprövningarna skulle vara så omfattande att en helhetsbedömning kunde göras. Regeringen ansåg att den praxis som Koncessionsnämnden hade utvecklat under miljöskyddslagen i fråga om s.k. påbyggnads-

tillstånd16 varit alltför generös, vilket hade lett till svårigheter att få en samlad bild av vilka villkor som gällde för verksamheten (prop. 1997/98:45, del 1, s. 336). I författningskommentaren till 9 kap. 6 § första stycket 4 miljöbalken avseende tillståndsplikt vid ändring av verksamhet argumenterade regeringen för behovet av en samlad prövning (prop. 1997/98:45, del 2, s. 112).

Enligt första stycket 4 ges regeringen möjlighet att föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts bedriva miljöfarlig verksamhet som avses i 1 – 3 om den ändras med avseende på tillverkningsprocess, reningsförfarande eller på något annat sätt och det inte är fråga om en mindre ändring. Det innebär att om sådan prövning är föreskriven bör det göras en samlad prövning varje gång en verksamhet ändras, om det inte är en liten och obetydlig ändring som ökar utsläpp eller andra störningar. Därmed undviks att det för verksamheten kommer att finnas ett antal tillståndsbeslut, som vart och ett endast avser den del som ändrats vid ett visst prövningstillfälle. Överblickbarheten ökar därmed och dessutom slipper prövningsmyndigheten svårigheten att avgöra vad som skall omfattas av prövningen. Det innebär också att det för såväl verksamhetsutövaren som tillsynsmyndigheten blir lättare att senare kontrollera att tillståndet följs.

Miljööverdomstolen tillämpade i några fall reglerna i enlighet med lagstiftarens intentioner. Enligt domstolen skulle en samlad tillståndsprövning som huvudprincip göras (MÖD 2002:8, MÖD 2002:9 och MÖD 2004:21).

Efter kritik från industrin som menade att en heltäckande prövning vid varje tillfälle blev alltför omständlig och kostsam infördes möjligheten att ansöka om ändringstillstånd (16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken). Prövningen kan därvid komma att begränsas till att avse just den begärda ändringen med möjlighet att ändra sådana tidigare meddelade villkor som har ett samband med ändringen. Regeringen motiverade behovet av att införa ändringstillstånd med att den miljömässiga nyttan av en fullständig prövning inte alltid uppväger den tid en sådan prövning tar och det arbete som läggs ner av verksamhetsutövare och myndigheter (prop. 2004/05:129, s. 62).

Den sökta ändringen kan göra det nödvändigt att även ändra villkor för de delar av verksamheten som inte omfattas av ändringen. Om ändringen innebär en miljöpåverkan i form av t.ex.

16 Med påbyggnadstillstånd menas ett tillstånd som kompletterar grundtillståndet.

utsläpp eller buller som redan regleras i det tillstånd som gäller för verksamheten i dess helhet, finns ett sådant samband mellan ändringen och det gällande villkoret att tillståndsmyndigheten i ändringstillståndet kan meddela ett nytt buller- eller utsläppsvillkor som gäller verksamheten i dess helhet. Ett sådant nytt villkor i ändringstillståndet ersätter villkoret i det ursprungliga tillståndet, om ändringstillståndet tas i anspråk. Eftersom tillståndsmyndigheten ska tillämpa de allmänna hänsynsreglerna vid sin prövning kan det nya villkoret skärpas. Rättskraften i de äldre tillståndsvillkoren begränsas således i dessa situationer (24 kap. 5 § andra stycket miljöbalken). Senare omprövning av grundtillståndet för verksamheten ska även omfatta ändringstillstånden. Detta följer av 24 kap. 5 § tredje stycket miljöbalken.

Ett ändringstillstånd kan innebära att tidigare villkor kvarstår oförändrade, att nya villkor meddelas som enbart avser ändringen eller att det för hela verksamheten meddelas nya eller ändrade villkor avseende sådant som har ett miljömässigt samband med ändringen. För ändring av villkor i det gällande grundtillståndet som inte berörs av den sökta ändringen krävs normalt att någon av de myndigheter som kan ansöka om omprövning också gör det.

Det är enligt förarbetena en lämplighetsfråga i vilka fall en begränsad prövning ska kunna ske. Förutom ändringens omfattning och miljöpåverkan samt dess betydelse för verksamheten som helhet har ett antal andra faktorer betydelse. I motiven anges som exempel på omständigheter följande; hur lång tid som förflutit sedan grundtillståndet meddelades, om flera ändringstillstånd eller förelägganden meddelats tidigare, hur snabb den tekniska och miljömässiga utvecklingen är i branschen, vilka förändringar som skett i företaget och dess omgivning sedan grundtillståndet meddelades samt omfattningen av de miljöstörningar som förekommer (prop. 2004/05:129, s. 63). Prövningens omfattning bör alltid bestämmas utifrån vad som från miljösynpunkt är nödvändigt med anledning av den avsedda ändringen. I många fall kommer en verksamhet att ändras på ett så betydande sätt att det i praktiken inte är möjligt eller lämpligt att över huvud taget avgränsa tillståndet till enbart den avsedda ändringen. Det nya tillståndet bör då avse hela verksamheten så som den ser ut efter ändringen.

Vid prövning av en ansökan om tillstånd till en ändring måste verksamhetsutövaren tillhandahålla det underlag som behövs för att tillståndsmyndigheten ska kunna ta ställning till om ändringen kan tillåtas. Det är tillståndsmyndigheten som slutligt avgör om

avgränsningen är lämplig. En alltför snävt avgränsad ansökan och miljökonsekvensbeskrivning kan innebära att ansökan avslås eller avvisas. När det gäller krav på miljökonsekvensbedömningens omfattning vid ansökan om ändringstillstånd har förenklingar föreslagits av regeringen (Ds 2009:65). Enligt detta förslag kan miljökonsekvensbeskrivningen begränsas till att endast avse sådana uppgifter som behövs för prövningen av själva ändringen. Lagstiftningsarbetet avseende kap. 6 väntas fortsätta under 2012 varför utredningen avstår från att lämna förslag i detta avseende.

I rättspraxis har frågan om ändringstillstånd är lämpligt varit uppe till prövning i ett antal fall. I rättsfallet MÖD 2007:20 aktualiserades frågan om domstolens tillståndsprövning kunde begränsas till att gälla verksamheten vid en av sökandens, Kemira Kemi AB, fabriker eller om tillståndsprövningen skulle avse den samlade verksamheten inom bolagets verksamhetsområde. Räddningsverket överklagade tillståndet och framhöll att det var olämpligt att meddela ändringstillstånd med hänvisning till att prövningen borde ha samma omfattning som säkerhetsrapporten, som i enlighet med Sevesolagen omfattade samtliga fabriker på verksamhetsområdet. Miljööverdomstolen anförde att säkerhetsfrågan har betydelse för avgränsningen av tillståndsprövningen, men att nödvändigheten av en fullständig prövning får bedömas från fall till fall. Avgörande för bedömningen är då om de säkerhetsmässiga konsekvenserna av verksamheten vid den anläggning som ansökan gäller kan överblickas och vad de betyder för verksamheten i sin helhet respektive vad den samlade verksamheten har för betydelse från säkerhetssynpunkt beträffande den verksamhet som tillståndsansökan avser.

Miljööverdomstolen godtog även ett ändringstillstånd, trots principiella invändningar från Naturvårdsverket, i en dom meddelad den 6 mars 2007 i mål nr M 3382-06. Miljööverdomstolen lämnade Studsvik Nuclear AB tillstånd till utökad skrotsmältningsanläggning. Ändringen utgjordes av en produktionsökning från 2 500 till 5 000 ton per år. Enligt domstolen motsvarade bolagets ansökan och miljödomstolens prövning vad som skulle förväntas om ett nytt tillstånd söktes för hela verksamheten. Detta rättsfall innehöll sådana speciella omständigheter att det är svårt att dra några generella slutsatser eftersom Miljööverdomstolen fann att en fullständig prövning av hela verksamheten i själva verket gjorts.

Miljödomstolen godtog ansökan om ändringstillstånd gällande en ökning av antalet flygrörelser för Västerås flygplats. Miljööverdomstolen gjorde ingen annan bedömning (Miljööverdomstolens dom den 16 november 2009 i mål nr M 6194-08). Ändringstillstånd godtogs även av Miljööverdomstolen i dom meddelad den 12 februari 2008 i mål nr M 5577-07 angående Stora Enso Kvarnsveden AB:s pappersbruk. Genomgången ovan visar att Miljööverdomstolen inte har varit alltför restriktiv när det gäller möjligheten att meddela ändringstillstånd.

Att möjligheten till ändringstillstånd erbjuds i 16 kap. 2 § tredje stycket miljöbalken underlättar för verksamhetsutövaren. Ett problem är dock att bestämmelsen ger utrymme för långtgående skönsmässiga bedömningar vilket minskar förutsägbarheten. Frågan är om det går att uppställa mer tydliga kriterier för när en begränsning av tillståndsprövningen ska vara möjlig. Bedömningen av möjligheten att meddela ändringstillstånd hänger ihop med frågan om prövningens omfattning. Miljööverdomstolen har i flera fall slagit fast att utgångspunkten för bedömningen är att prövningen ska ha en sådan omfattning att relevanta miljömässiga konsekvenser kan beaktas och att det kan tryggas att de också får den reglering som bedöms nödvändig (MÖD 2006:6, 2006:64, 2010:9 och Miljööverdomstolens dom den 11 mars 2011 i mål nr M 4866-10). Detta gäller således oavsett om det är fråga om möjligheten att meddela ändringstillstånd eller ett nytt tillstånd. Frågor om prövningens omfattning är komplicerade och kan skapa stora problem för verksamhetsutövaren. Det hade varit önskvärt om det hade gått att ange en tydlig och klar gräns för när en ändring av en verksamhet innebär antingen att hela verksamheten ska omprövas, att ett ändringstillstånd kan meddelas eller att ändringen kan hanteras som ett anmälningsärende. Särskilt gäller detta eftersom mål och ärenden om ändringstillstånd ofta är av brådskande karaktär på grund av snabbt inträffade gynnsamma affärsmässiga förhållanden för verksamhetsutövaren. Den integrerade prövningen är central för svensk miljörätt. För att uppfylla kraven på en fullgod miljöprövning krävs möjlighet att beakta relevanta miljöförhållanden i de enskilda fallen. Det gör det mycket svårt att uppställa särskilda kriterier för prövningens omfattning eftersom förhållandena varierar mycket. Utredningen avstår därför från att lämna något förslag med förtydligande kriterier för när ändringstillstånd ska kunna meddelas.

För att klargöra att mål rörande ändringstillstånd ska prövas mot bakgrund av det gällande tillståndet bör en ansökan om ändringstillstånd innehålla en redogörelse för gällande tillstånd och villkor. Bestämmelsen om ansökans innehåll i 22 kap. 1 § miljöbalken bör därför ändras i detta avseende. Det bör även föreskrivas att en ansökan om ändringstillstånd bör innehålla de uppgifter som enligt första stycket behövs för att möjliggöra en bedömning av ändringens omfattning och dess påverkan på människors hälsa och miljö, s.k. alternativskiljande uppgifter.

7. Ansvar för miljöskador

I detta kapitel analyseras behovet av författningsändringar för genomförandet av art. 22 IED. Därutöver diskuteras vissa frågor rörande tillämpningen av reglerna om avhjälpande av miljöskador i 10 kap. miljöbalken.

7.1. Ansvar för miljöskador vid nedläggning enligt IED

Industriella verksamheter kan ge betydande negativa effekter på kvaliteten i mark och grundvatten till följd av användning, tillverkning och utsläpp av farliga ämnen. För att motverka dessa problem innehåller IED ett nytt regelverk om skyddet av mark och grundvatten (art. 14, 16 och 22). Skyddet för mark och grundvatten och ansvar för förorenade områden upptas även i art. 11 h) som en allmän princip för verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter. I första hand ska preventiva åtgärder vidtas så att det inte uppstår några föroreningar. Varje tillstånd ska därför innehålla bestämmelser med lämpliga föreskrifter som säkerställer skydd av mark och grundvatten samt regelbunden kontroll av mark och grundvatten i fråga om farliga ämnen1 som kan påträffas på platsen och som kan leda till föroreningar inom anläggningens område (art. 14.1 b) och e)). Periodiska kontroller ska enligt art. 16 IED utföras en gång vart femte år när det gäller grundvatten och vart tionde år när det gäller mark. IED innehåller även regler för att hantera avhjälpande av miljöskador. Den behöriga myndigheten ska fastställa tillståndsvillkor för att säkerställa att verksamhetsutövaren vidtar nödvändiga åtgärder för att komma till rätta med föroreningar orsakade av verksamhetsutövaren i det område där anläggningen är belägen

1 Med farliga ämnen avses ämnen eller blandningar enligt definitionen i art. 3 i förordningen om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar (1272/2008) (art. 3.18 IED).

(art. 22.1). Att tillståndsvillkoren kan innehålla krav på åtgärder rörande den slutliga nedläggningen av verksamheten följer även av art. 14.1 f) IED.

Ett nytt viktigt instrument för regleringen av föroreningsskador under IED utgör statusrapporten. Statusrapport definieras i art. 3.19 som

information om statusen i mark och grundvatten med avseende på förorening av relevanta farliga ämnen.

En statusrapport ska upprättas för att säkerställa att driften av en anläggning inte försämrar kvaliteten hos mark och grundvatten. Det avgörande för om en sådan rapport ska upprättas är om verksamheten innefattar användning, produktion eller utsläpp av relevanta farliga ämnen som kan leda till föroreningar av mark och grundvatten. Rapporten ska överlämnas till den behöriga myndigheten innan en anläggning tas i drift eller ett tillstånd för en anläggning uppdateras för första gången efter den 7 januari 2013 (art. 12.1 e) och art. 22.2 första stycket).

Statusrapporten ska som minimikrav innehålla information om nuvarande användning och tillgänglig information om tidigare användning av området. Verksamhetsutövaren kan antingen använda sig av ny eller befintlig information om mark- och grundvattenmätningar med beaktande av risken för förorening med de farliga ämnen som ska användas, produceras eller släppas ut (art. 22.2 tredje stycket). Kommissionen ska upprätta riktlinjer om innehållet i statusrapporten. Arbetet med att ta fram dessa riktlinjer har påbörjats, men kommer antagligen inte att ha avslutats innan utredningens arbete ska redovisas.

För anläggningar som upprättat en statusrapport ska den, som bedriver verksamhet när verksamheten definitivt har upphört, bedöma föroreningsstatusen i mark och grundvatten med avseende på relevanta farliga ämnen från anläggningen. Har anläggningen orsakat en betydande förorening jämfört med statusen i statusrapporten ska nödvändiga åtgärder vidtas för att komma till rätta med föroreningen så att området återställs till statusen enligt statusrapporten. Hänsyn får endast tas till åtgärdernas tekniska genomförbarhet (art. 22.3 första stycket). Statusrapporten är alltså tänkt att fungera som ett praktiskt redskap som möjliggör en kvantifierad jämförelse mellan statusen inom anläggningens område när rapporten upprättas jämfört med statusen när verksamheten läggs ned. Med rapporten som underlag kan det vid ned-

läggning lättare avgöras om en betydande ökning av förorening av mark eller grundvatten har ägt rum.

Utöver skyldigheten i art. 22.3 första stycket gäller även en skyldighet för anläggningar som är i drift vid direktivets ikraftträdande (art. 22.3 andra stycket). Dessa anläggningar ska upprätta en statusrapport i samband med den första omprövning som sker efter den 7 januari 2013. Visar det sig att den verksamhet som bedrivits fram till dess att tillståndet omprövas har orsakat en förorening av mark och grundvatten som utgör en betydande risk för människors hälsa eller för miljön, föreligger en skyldighet att vidta åtgärder vid nedläggning. Dessa åtgärder ska resultera i att området, med beaktande av dess nuvarande eller godkända framtida användning, upphör att utgöra sådan risk. Någon närmare precisering av vad som avses med ”betydande risk” ges inte i IED.

Även verksamhetsutövare som inte har någon skyldighet att upprätta en statusrapport är skyldiga att i viss mån åtgärda föroreningsskador enligt art. 22.4. När en verksamhet definitivt har upphört ska verksamhetsutövaren vidta nödvändiga åtgärder, på samma sätt som enligt art. 22.3 andra stycket, så att farliga ämnen inte utgör en betydande risk för människors hälsa eller för miljön.

Relevanta uppgifter om de åtgärder som vidtagits av verksamhetsutövaren i samband med sanering av ett förorenat område efter nedläggning av verksamheten ska göras tillgängliga för allmänheten via internet (art. 24.3 a)).

Av art. 22 framgår uttryckligen att bestämmelsen inte påverkar tillämpningen av ramdirektivet för vatten (2000/60/EG), miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG) och det nya grundvattendirektivet (2006/118/EG).

7.2. Ansvar för miljöskador enligt svensk rätt

Genom miljöbalkens 10 kap. infördes ett särskilt regelsystem för utredning och efterbehandling av förorenade områden2. Härigenom kom ansvaret för verksamheter som orsakar miljöskador att skärpas betydligt.3 Till följd av EU:s miljöansvarsdirektiv (2004/35/EG) har de reparativa kraven i 10 kap. kommit att ytterligare skärpa

2 I Sverige finns drygt 80 000 områden som är potentiellt eller konstaterat förorenade (Naturvårdsverkets skrivelse den 14 april 2011, NV-03200-11). 3 Före 1999 fanns inget särskilt regelsystem för avhjälpande av miljöskador motsvarande 10 kap. miljöbalken. Frågor om förorenade områden reglerades i första hand i 5 § miljöskyddslagen.

ansvaret för avhjälpande av s.k. allvarliga miljöskador. Den grundläggande regeln finns dock i 2 kap. 8 § miljöbalken. Var och en som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd är enligt denna bestämmelse ansvarig för att avhjälpa de skador eller olägenheter som har uppkommit på grund av företaget i den mån det kan anses skäligt. Principen om att förorenaren ska betala fastslås därigenom.

10 kap. reglerar till största delen det offentligrättsliga ansvaret, dvs. ansvaret mot det allmänna. Det civilrättsliga ansvaret regleras främst genom 32 kap. miljöbalken, där ersättning kan bli aktuell när en miljöskada också medför en personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada.

Reglerna i 10 kap. försöker bl.a. besvara vem som ska ansvara för sanering, vilka åtgärder som ska vidtas och hur omfattande ansvaret ska vara (skäligheten).

7.2.1. Ändrade regler i 10 kap. miljöbalken från och med den 1 augusti 2007

För att genomföra miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG) omarbetades 10 kap. miljöbalken. Kapitlet fick rubriken ”Verksamheter som orsakar miljöskador” och en ny struktur med flera nya underrubriker och till viss del ny terminologi. Kapitlet var tidigare rubricerat ”Förorenade områden”. Den nya kapitelrubriken och kapitlets nya struktur visar att bestämmelserna även kan rymma skyldigheter som inträder innan en miljöskada faktiskt har uppstått (prop. 2006/07:95, s. 76). Den huvudsakliga ändringen i sak är att ansvaret enligt 10 kap. har utvidgats till att inte bara avse föroreningsskador. Där regleras numera även ansvar för allvarliga miljöskador. För de skador som klassificeras som allvarliga miljöskador gäller ansvaret i princip fullt ut till skillnad från avhjälpandeansvaret för föroreningsskador som endast gäller i skälig omfattning. För att bättre anpassa reglerna i 10 kap. till miljöansvarsdirektivets terminologi har dessutom begreppet ”avhjälpande” ersatt begreppet ”efterbehandling” för att beskriva vilka åtgärder som ska vidtas i anledning av en miljöskada. Avhjälpandeansvaret omfattar nu även utredningar av en konstaterad miljöskada och kompenserande hjälpåtgärder. De sistnämnda åtgärderna kan inbegripa skyldighet att utföra åtgärder på annan plats än den skadade miljön (prop. 2006/07:95, s. 63).

Skillnaden mellan de skador som tidigare omfattades av 10 kap. (numera föroreningsskador) och de allvarligare skador som omfattas av miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG) behövde enligt regeringen komma till uttryck i svensk lag. Detta behövs särskilt på grund av att en skälighetsbedömning enligt 10 kap. 4 § inte ska göras vid allvarlig miljöskada och då särskilda krav uppställs i miljöansvarsdirektivet när en sådan allvarlig skada har uppstått, t.ex. i fråga om tillsynsmyndighetens roll. Regeringen fann att det var lämpligt att de regler som gäller ansvaret mot det allmänna i händelse av en miljöskada samlades i 10 kap. miljöbalken (prop. 2006/07:95, s. 38 och 49).

De nya reglerna gäller enligt övergångsbestämmelserna i fråga om miljöskador som orsakats av utsläpp, händelser eller tillbud som har ägt rum efter den 1 augusti 2007. Äldre bestämmelser är tillämpliga om skadan har uppkommit efter detta datum men härrör från verksamhet eller åtgärd som avslutats före den 1 augusti 2007.

7.2.2. Miljöbalkens skadebegrepp

Utredningens förslag: Bestämmelsen i 4 § 1 förordningen

(2007:667) om allvarlig miljöskada föreslås ändras på så sätt att hänvisning görs till den nya artskyddsförordningen (2007:845) i stället för till artskyddsförordningen (1998:179).

Sedan lagändringen den 1 augusti 2007 laborerar miljöbalken alltså med två olika typer av miljöskador, föroreningsskador och allvarliga miljöskador, med delvis olika ansvarsnivåer för avhjälpandet. De miljöskador som omfattas av bestämmelserna definieras i 10 kap. 1 §.

Föroreningsskada

Med föroreningsskada avses enligt 10 kap. 1 § första stycket miljöbalken en miljöskada som genom förorening av mark- och vattenområden, grundvatten, byggnader och anläggningar kan medföra en risk för skador eller olägenheter för människors hälsa eller miljön. Definitionen motsvarar de skador som tidigare reglerats i 10 kap. miljöbalken med det klargörande tillägget att även skador på

grundvatten numera uttryckligen omfattas av bestämmelsen. Definitionen innebär ingen begränsning i fråga om vilka typer av utsläpp som har orsakat en miljöskada, så länge utsläppen ger upphov till en förorening av ett mark- eller vattenområde, m.m. Så kan exempelvis utsläpp av förorenande ämnen i luft ge upphov till en markförorening. En luftförorening i sig som enbart förändrar luftens innehåll omfattas däremot inte av detta skadebegrepp (prop. 2006/07:95, s. 125). Med förorening av ett vattenområde avses även att endast en mindre del av ett vattenområde har förorenats. Vid bedömningen av om det föreligger en föroreningsskada ska man beakta om en förorening kan ge upphov till skada på t.ex. den biologiska mångfalden av djur, växtarter och livsmiljöer. Detta gäller särskilt om det rör sig om sådana arter och livsmiljöer som skyddas enligt reglerna om allvarlig miljöskada (prop. 2006/07:95, s. 126).

Allvarlig miljöskada

Begreppet allvarlig miljöskada hänför sig till de miljöskador som avses i miljöansvarsdirektivet (2004/35/EG) (art. 2.1). Begreppet definieras i 10 kap. 1 § andra stycket miljöbalken. Det är här fråga om förorening av mark (punkt 1), påverkan på vatten (punkt 2), skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer (punkt 3). Det är effekten av skadan som utgör skiljelinjen mellan miljöbalkens två skadebegrepp.

Även om ansvarsnivåerna skiljer sig åt för de två miljöskadetyperna går de i väsentliga delar in i varandra. Gränsen mellan de två skadekategorierna kan därför vara svår att dra. För det fall en markförorening är av så allvarlig art att den utgör en betydande risk för människors hälsa så övergår föroreningsskadan till att bli en allvarlig miljöskada. Vad som i det enskilda fallet ska anses utgöra en allvarlig miljöskada får enligt förarbetena avgöras vid tillsynsmyndighetens prövning och de rättsliga instansernas överprövning av frågan. Närmare vägledning än så erbjuder inte motiven (se prop. 2006/07:95, s. 67). Någon praxis har ännu inte utarbetats eftersom den tidigare lydelsen av 10 kap. i stort sett alltid tillämpas till följd av gällande övergångsbestämmelse. Viss vägledning ges dock genom förordningen (2007:667) om allvarliga miljöskador (3– 7 §§), som innehåller en mer teknisk beskrivning av vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vad som är en allvarlig miljö-

skada. Förordningen utgör inte en uttömmande reglering av vad som ska anses vara en allvarlig miljöskada (prop. 2006/07:95, s. 50).

Vid prövningen av om det har uppstått en allvarlig miljöskada enligt definitionerna i 10 kap. 1 § miljöbalken måste, beroende på skadetypen, olika slags omständigheter beaktas. För skador på arter och livsmiljöer måste man, förutom bestämmelserna i förordningen om allvarliga miljöskador, beakta definitionen av gynnsam bevarandestatus enligt 16 § förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m. När det gäller skador på vattenområden och grundvatten måste man beakta bl.a. de definitioner av ekologisk, kemisk och kvantitativ status som finns i 1 kap. 4 § förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön.

Från ansvaret för allvarliga miljöskador görs vissa undantag för bl.a. Försvarsmakten, jord- och skogsbruk, rennäring, yrkesfisket och väghållning (22–23 §§ förordningen om allvarliga miljöskador). Kraven på avhjälpande för verksamheter som varit nödvändiga med hänsyn till Försvarsmaktens operativa förmåga gäller endast i den utsträckning det kan anses skäligt. För de areella näringarna och för väghållning gäller ansvaret för avhjälpande endast om det på grund av verksamhetsutövarens fel eller försummelse har uppstått en allvarlig miljöskada på en art eller livsmiljö eller om skadan har orsakats på något av de sätt som räknas upp i 23 § 2.

Markskador

I 10 kap. 1 § andra stycket 1 miljöbalken definieras allvarlig miljöskada när det gäller mark som varje förorening som utgör en betydande risk för människors hälsa. Definitionen omfattar endast föroreningar och inte markskador orsakade av andra störningar, t.ex. skakningar (prop. 2006/07:95, s. 126). Tröskeln för när allvarlig markskada ska anses föreligga (”betydande risk”) är betydligt högre än för att en föroreningsskada ska anses föreligga (”kan medföra skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”). Till skillnad från bl.a. skador på vatten är utgångspunkten enbart riskerna för människors hälsa och inte effekterna på miljön. Detta ska jämföras med art. 22.3 andra stycket och art. 22.4 IED, där markskadans effekt gäller ”betydande risk” för ”människors hälsa eller för miljön”. Då reglerna om avhjälpande av miljöskador i 10 kap. miljöbalken även omfattar föroreningsskador täcks dock även effekterna för miljön in i den svenska definitionen av miljöskador.

Skador på vatten

En allvarlig miljöskada på vatten definieras som en miljöskada som genom påverkan på ett vattenområde4 eller grundvatten har en betydande negativ effekt på kvaliteten på vattenmiljön (10 kap. 1 § andra stycket 2 miljöbalken). Definitionen av allvarlig skada på vatten är till skillnad från allvarlig markskada inte begränsad till föroreningar utan omfattar även andra slags störningar som kan ha orsakat skadan. Definitionen av vattenskada är kopplad till ramdirektivet för vatten (2000/60/EG). Detta innebär att vid bedömningen av om en skada är allvarlig måste beaktas vattnets ekologiska, kemiska och kvantitativa status och ekologiska potential (3 § förordningen om allvarliga miljöskador). Vid en sådan bedömning ska förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön beaktas.5 Vid bedömningen av en vattenförekomsts ekologiska status ska hänsyn tas till bl.a. biologiska kvalitetsfaktorer såsom sammansättningen och förekomsten av vattenväxter och fiskfauna. Detta följer av 1 kap. 4 § förordningen om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön som hänvisar till ramdirektivet för vatten, bilaga V. Bedömningar av förekomsten av vissa arter ska även göras i fråga om skador på skyddade arter och skyddade naturliga livsmiljöer. Försämrade förhållanden i en livsmiljö som består av vatten kan alltså vara såväl en vattenskada som en skada på en skyddad livsmiljö. Att en vattenförekomst har god ekologisk status behöver inte betyda att kraven på gynnsam bevarandestatus är uppfyllda eftersom kriterierna för god ekologisk status inte är desamma som kriterierna för gynnsam bevarandestatus (prop. 2006/07:95, s. 48).

Skador på skyddade arter och skyddade livsmiljöer

Med allvarlig miljöskada avses enligt 10 kap. 1 § andra stycket 3 miljöbalken en miljöskada som är så allvarlig att den i betydande omfattning skadar eller försvårar bevarandet av en djur- eller växtart eller livsmiljön för en sådan art om skadan avser ett Natura 2000område, ett fortplantningsområde, en viloplats eller en art som skyddas enligt föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 och 2 §§

4 Vid genomförandet av miljöansvardirektivet ansåg regeringen att miljöbalkens term ”vattenområde” är tillräcklig för att omfatta de olika typer av ytvattenförekomster som definieras i ramdirektivet för vatten (inlandsytvatten, vatten i övergångszon och kustvatten) (prop. 2006/07:95, s. 48). 5 Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2006:1 ger vägledning för tillämpningen av ramdirektivets kvalitetskrav på den svenska vattenmiljön.

miljöbalken. Genom dessa bestämmelser finns en koppling till fågeldirektivet (2009/147/EG) och art- och habitatdirektivet (92/43/EEG). I förhållande till vad som gällde före den 1 augusti 2007 har kapitlets tillämpningsområde således vidgats till att avse även skador på den biologiska mångfalden. Inte heller allvarlig skada på den biologiska mångfalden är begränsad till föroreningar utan omfattar också andra slags störningar som kan ha orsakat skadan.

Vid bedömningen av om en skada är en allvarlig miljöskada på arter ska det enligt 4 § 1 förordningen om allvarliga miljöskador särskilt beaktas om skadan har en betydande negativ effekt när det gäller att uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarandestatus för en skyddad djur- eller växtart, som i bilaga 1 till artskyddsförordningen har markerats med

bokstaven B (arten är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet eller i bilaga 2 till art- och habitatdirektivet för vilka särskilda bevarandeområden eller skyddsområden behöver utses),

bokstaven N (arten är upptagen i bilaga 4 till art- och habitatdirektivet och kräver noggrant skydd) eller

bokstaven n (indikerar också att arten kräver ett noggrant skydd, men skyddsklassningen grundas enbart på en nationell bedömning).

De svenska reglerna går lite längre än miljöansvarsdirektivet på så sätt att artskyddsförordningen omfattar vissa arter som inte omfattas av vare sig fågeldirektivet eller art- och habitatdirektivet. Bestämmelsen hänvisar till artskyddsförordningen (1998:179), vilken upphävdes den 1 januari 2008 då den nya artskyddsförordningen (2007:845) trädde i kraft. Detta måste vara ett förbiseende i tidigare lagstiftningsärende. Utredningen föreslår därför att felet rättas till genom en ändring av förordningen om allvarliga miljöskador.

Vid bedömningen av om en skada är en allvarlig miljöskada på livsmiljöer för sådana arter som avses 4 § 1 förordningen om allvarliga miljöskador ska beaktas om skadan har en betydande negativ effekt när det gäller att uppnå eller bibehålla en gynnsam bevarandestatus. Detta gäller om skadan avser ett Natura 2000-område eller ett djurs fortplantningsområde eller viloplats som skyddas enligt föreskrifter meddelade med stöd av 8 kap. 1 § miljöbalken.

Natura 2000-områden utgör det sammanhängande europeiska ekologiska nätet som bildats med stöd av art- och habitatdirektivet och fågeldirektivet. I Sverige har Natura 2000-områdena förtecknats med stöd av 7 kap. 27 § första stycket 1 eller 2 miljöbalken. Denna bestämmelse hänvisar till rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar, senast ändrat genom direktiv 97/49/EG. Eftersom detta direktiv har upphört att gälla bör hänvisning i stället göras till rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar. Ändringar av 7 kap.27–28 §§miljöbalken förbereds för närvarande inom Regeringskansliet. När det gäller fortplantningsområden och viloplatser6har ett generellt skydd meddelats i artskyddsförordningen (4 § 4). Brott mot artskyddsförordningen utgör artskyddsbrott enligt 29 kap. 2 b § första stycket 1 miljöbalken.

Bedömningen av en skadas effekt på en arts eller livsmiljös bevarandestatus ska göras med utgångspunkt från de kriterier som anges i 5 och 6 §§ förordningen om allvarliga miljöskador. I 7 § i förordningen anges ett antal omständigheter som gör att en skada inte behöver klassas som betydande och således inte är en allvarlig miljöskada. I den mån den negativa effekten har en naturlig orsak eller är ett resultat av en verksamhet som är nödvändig för skötseln och förvaltningen av det berörda området ska dessa omständigheter inte läggas till grund för att anse att en skada är en allvarlig miljöskada. Om tillstånd lämnats för att bedriva en verksamhet eller vidta en åtgärd i ett Natura 2000-område enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken kan inte verksamhetsutövaren därefter bli skyldig att – utöver tillståndsvillkoren – avhjälpa en allvarlig miljöskada som orsakats av den verksamheten eller de åtgärder som uttryckligen har tillåtits i tillståndet.

6 Kommissionen har utarbetat en vägledning till art. 12 art- och habitatdirektivet, som bl.a. avser att klargöra hur termerna fortplantingsområde och viloplats ska tolkas. (Guidance document on the strict protection of animal species of Community interest under the Habitats directive 92/43/EEC, February 2007). På nationell nivå har Naturvårdsverket utarbetat en handbok (2009:2) om tillämpningen av artskyddsförordningen. Nyckelbegrepp samt information om fortplantningsområden och viloplatser för olika arter finns i bilaga 4 till handboken.

7.2.3. Reglering av frågor om avhjälpande av miljöskada i tillstånd

Utredningens bedömning: Utredningen föreslår ingen obliga-

torisk reglering av avhjälpandefrågor i tillstånd. Utgångspunkten bör dock även fortsättningsvis vara att efterbehandlingsfrågorna alltid ska övervägas vid villkorsregleringen för IED-anläggningar. Det är upp till prövningsmyndigheten att i varje enskilt fall avgöra omfattningen av regleringen av efterbehandlingsfrågor.

Frågor om avhjälpande av miljöskador kan uppkomma i tillsynsärenden genom att tillsynsmyndigheten meddelar ett föreläggande enligt exempelvis 26 kap. 22 § miljöbalken. Frågan kan också uppkomma i ett tillståndsärende. I miljöbalken regleras innehållet i domar och beslut av bestämmelser i 22 kap. 25 § jämfört med 19 kap. 5 § första stycket 8. I en dom den 7 december 2005 i mål nr M 2019-04 tolkade Miljööverdomstolen bestämmelsen i 22 kap. 25 § första stycket 10 mot bakgrund av IPPC-direktivets bestämmelser (art. 9.1, 3 f) och 9.6.) med hänvisning till principen om fördragskonform tolkning. Målet gällde en ansökan om tillstånd till ändrad och fortsatt drift av en fastbränslepanna vid en sulfatmassa- och pappersfabrik vid Billingsfors bruk i Bengtsfors kommun. Enligt det av miljödomstolen meddelade tillståndet skulle bolaget anmäla till tillsynsmyndigheten eventuella planer på att avsluta hela eller delar av verksamheten vid fastbränslepannan samt därefter i samråd med tillsynsmyndigheten undersöka om marken inom de områden som berördes av förändringen var förorenad. Miljööverdomstolen avslog bolagets yrkande att villkoret skulle upphävas. Enligt domstolen fanns det en risk för att marken på den plats där den i målet aktuella fastbränslepannan var belägen var förorenad och att det även framdeles kunde uppstå risk för markförorening. På grund härav fann Miljööverdomstolen att det av miljödomstolen föreskrivna villkoret var motiverat och skäligt.

I rättsfallet MÖD 2007:14 bedömdes förutsättningarna vara sådana att det både var lämpligt och skäligt att som villkor för ett nytt tillstånd reglera frågan om undersökning av eventuella markföroreningar. Som villkor för ett tillstånd till nuvarande och utökad återvinningsverksamhet hade länsstyrelsen föreskrivit att tillståndshavaren, Stena Gotthard AB, bl.a. skulle kartlägga eventuellt

behov av sanerings- och efterbehandlingsåtgärder av mark- och vattenområden, anläggningar och byggnader som kunde ha påverkats av föroreningar från verksamheten. I detta fall hade bolaget bedrivit likartad verksamhet på samma plats alltsedan 1986 då tillstånd meddelades. Därmed fanns det enligt Miljööverdomstolen ett klart samband mellan den sökta verksamheten och de föroreningar som kan förekomma på fastigheten. Domstolen beaktade även att verksamhetsområdet var relativt begränsat till sin omfattning. Det framstod enligt domstolen som ändamålsenligt att ta ett samlat grepp avseende försiktighetsåtgärder inklusive eventuella saneringsåtgärder för hela verksamheten då det bedrevs faktisk verksamhet. Samma utgång blev det i rättsfallet MÖD 2008:22 (Volvo Powertrain).

Enligt art. 14.1 f) IED ska tillståndet innehålla krav på åtgärder som rör andra förhållanden än som rör normal drift, t.ex. villkor rörande den slutliga nedläggningen av verksamheten. Som redogjorts för i avsnitt 4.5.5 anses svensk rätt uppfylla direktivets krav genom 22 kap. 25 § 10 miljöbalken. Utredningen har tolkat direktivet på så sätt att det inte uppställs något krav på att villkor om avhjälpande av miljöskada enligt denna punkt regelmässigt ska förekomma i domar om tillstå