SOU 1976:50

Statligt personskadeskydd

Till Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Yrkesskadeförsäkringskommittén tillsattes efter bemyndigande av Kungl. Maj:t den 30 april 1971. Sedan kommitten avlämnat betänkandena (DSS 197213) med förslag till decentraliseringsåtgärder rörande yrkesskadeförsäk- ringen m. rn. och (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada har kommittén i denna utredningsetapp haft följande ledamöter: justitieombudsmannen Leif Ekberg. tillika ordförande. riksdagsmännen Alvar Andersson och Torsten Fredriksson, direktören i Sveriges verkstadsförening Olof Gustafsson, för- bundssekreteraren i Svenska metallindustriarbetareförbundet Henry Karls- son. bitr. direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Inge Svensson och ombudsmannen i Landsorganisationen i Sverige Håkan Walander.

Som experter har deltagit försäkringsdomaren Lars Dahlström, departe- mentsrådet Lars Grönwall, ombudsmannen i Landsorganisationen Göran Karlsson. byråchefen i riksförsäkringsverket Arvo Marits, bitr. direktören i Svenska arbetsgivareföreningen Arne Sandell, tf. avdelningschefen i riks- försäkringsverket Åke Söderberg och hovrättsassessorn Olof Forssberg, för- svarsdepartementet.

Sekreterare i denna utredningsetapp har varit kammarrättsfiskalerna Bengt Gustavsson och Lars-Göran Hessmark.

Avelningsdirektören i riksförsäkringsverket Malte Brogren har biträtt kommittén med beräkningar.

De förslag kommittén lade fram i betänkandet (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada har legat till grund för lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring, som träder i kraft den 1 juli 1977.

I förevarande betänkande behandlas återstående utredningsuppgifter, vilka gäller egenföretagares tillhörighet till arbetsskadeförsäkringen och frivillig yrkesskadeförsäkring. frågan om hur man skall förfara med äldre skadefall vid den nya lagstiftningens införande samt översyn av militärersättnings- lagen (19501261) och liknande författningar om ersättning av statsmedel och krigsförsäkringen för sjömän. Dessutom framläggs förslag om följdänd- ringar i bl. a. lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Kommittén får härmed överlämna betänkandet Statligt personskade- skydd.

Förslaget är enhälligt. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i september 1976

Leif Ekberg Alvar Andersson Torsten Fredriksson Olof Gustafsson Hemy Karlsson Inge Svensson Håkan Walander

/Bengt Gustavsson

L-G Hessmark

5. Ersättning för personskada i samband med räddningstjänst 5.1 Räddningstjänst enligt brandlagen (1974z80)

5.2 Atomskydd . .

5.3. Flygräddningstjänst

5.4 Statistik

5.5. Överväganden

6 Skador under anstaltsvistelse

6.1 Gällande rätt . . . .

6.2 Utvecklingen fram till gällande rätt . .

6.3. Vissa inskränkningar l förmåner enligt AFL för anstaltsintagna

6.4 Statistik

6.5 Överväganden . . . . 6.5.1 Behovet av särskilt skydd för anstaltsintagna . 6.5.2 Den skyddade personkretsen 6.5.3 Ersättningsanordningens materiella innehåll

7. Ersättningens administration 7.1 Gällande rätt

7.2. Uttalanden 1 förarbetena till 1973 års partiella decentralisering

av vissa yrkesskadeärenden .

7.3. Kommitténs motiv för decentralisering av yrkesskadeärenden

7.4 Överväganden .

7.5. Administrationen av arbetsskaderegleringen för statsanställda 7.6 Kostnader

Sid. 74 75 76 78 78 79 83 86 86 86 86 87 93

95 95 96 96 97 97

99 99 99 100 100 101

103 103 104 105 106 106 106 107 111

115 115

115 116 117 118 119

8.1 8.2

8.3 8.4 8.5

8.6

9.1 9.2 9.3

9.4 9.5 9.6 9.7 9.8

10 10.1 10.2 10.3 10.4

10.5

10.6

Ersättning för ideell skada . .

Gällande ordning inom YFL MEL CEF och AEF

Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. 11. . .

8.2.1. Statistik över tillämpningen av det särskilda olycks- fallsskyddet . . Särskild ersättning till skadade värnpliktiga m. 11

Arbetsskadeförsäkringen .

Trygghetsförsäkringen (TFY) 8.5.1 Jämförelse mellan ersättningsbelopp enligt särskilda olycksfallsskyddet för värnpliktiga och enligt TFY .

Överväganden . .

8.6.1 Målsättningen . .

8.6.2 Menersättningens utformning . 8.6.3 Menersättningens personella omfattning 8.6.4 Menersättningens territoriella omfattning 8.6.5 Menersättningens administration . 8.6.6 Kostnader

Krigsförsäkring för sjömän m.fl. . Gällande rätt . . . . Utvecklingen fram till gällande rätt

Begreppet arbetsskada enligt lagen (1976: 380) om arbetsska-

deförsäkring .

TFY Vissa ersättningar som utgår enligt kollektivavtal Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA) Statistik

Överväganden

Äldre skadefall

Inledning .

Livräntebeståndet

Tidigare uppräkningar .

Överväganden . . .

1041 Motiv för uppräkning .

10.42 Metod vid uppräkning . . . . . Samordningen mellan yrkesskadelivränta och pensionsförmå- ner från den allmänna försäkringen

10.5.1 Nuvarande ordning .

10 5. 2 Arbetsskadeförsäkringen

10. 5. 3 Överväganden . . . . . . . Ersättning till livräntetagare som insjuknar på nytt på grund av den skada som föranlett livräntan .

10.6.1. Nuvarande ordning enligt YFL 10.6.2 Arbetsskadeförsäkringen

10.6.3 Överväganden .

Sid. 121 121 121

122 122

122 123

124 124 124 125 126 126 127 128

129 129 130

133 134 134 135 135 135

139 139 139 140 142 142 143

146 146 147 147

150 150 151 151

11 11.1 11.2 11.3

11.4 11.5

11.6

11.7

11.8

11.9 11.10

11.11

11.12

Specialmotivering . . Förslaget till lag om statligt personskadeskydd

Förslaget till lag om ersättning av statsmedel för ideell skada Förslaget till lag om ersättning till sjömän vid personskada till följd av krigshändelse Förslaget till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m. Förslaget till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel m. m.

Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1976: 380) om arbetsska- deförsäkring. Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1962. 381) om allmän för- säkring Förslaget till lag om ändring 1 lagen (1956. 293) om ersättning

åt smittbärare Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (1972. 207) . Förslaget till lag om ändring 1 reglementet (1961. 265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder Förslaget till lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring Förslagen till lag om ändring i luftfartslagen (1957z297) och författningsändringar i övrigt

Sid. 153 153 164

167 168

169

170

171

173 173

174

174

174

Sammanfattning

I detta betänkande redovisar yrkesskadeförsäkringskommittén resultatet av sin fortsatta översyn av yrkesskadeförsäkringen och till yrkesskadeförsäk- ringsområdet hörande författningar. Kommitténs förslag avser egenföreta- gares tillhörighet till den nya arbetsskadeförsäkringen och frågan om behovet av en frivillig arbetsskadeförsäkring, författningar anknutna till yrkesska- deförsäkringen men enligt vilka ersättningen utgår av statsmedel och lagen ( 1954:246 ) om krigsförsäkring för sjömän samt frågan vad man i olika hän- seenden skall göra med de äldre skadefallen.

Egenföretagares arbetsskadeförsäkring frivillig försäkring (kap. 2)

Enligt den av riksdagen tidigare i år antagna lagen ( 1976:380 ) om arbets- skadeförsäkring (LAF) skall arbetsskadeförsäkringen omfatta alla arbetsta- gare. Kommittén har vid sin fortsatta prövning av försäkringstillhörighetens omfattning funnit att alla förvärvsarbetände bör tillförsäkras skydd vid ar- betsskada inte bara genom den allmänna försäkringen utan även genom arbetsskadeförsäkringen. Kommittén föreslår därför att även egenföretagare och uppdragstagare skall omfattas av försäkringen. Anslutningen skall i princip vara obligatorisk men möjlighet till undantagande skall finnas. Med hänsyn till de samordningsregler som gäller när förmåner från den allmänna försäkringen sammanträffar med förmåner från arbetsskadeförsäkringen skall kopplingen mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP vara fast. Ett undantagande från ATP skall gälla även för arbetsskadeförsäkringen. Någon möjlighet till självständigt utträde ur arbetsskadeförsäkringen skall inte f1n- nas. Försäkringen skall för egenföretagarna finansieras genom egenavgifter. För uppdragstagare får avgiftsbetalningen falla på uppdragsgivaren.

De nya reglerna föreslås gälla från den 1 juli 1977 dvs. samma dag som gäller för ikraftträdandet av den nya arbetsskadeförsäkringslagen. Den som vid denna tidpunkt genom undantagande står utanför ATP föreslås få möj- lighet att då kunna återkalla undantagandet oberoende av regeln i lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring (AFL) att återkallelse får ske först efter fem år. Det har ansetts rimligt att den som tidigare valt att stå utanför de allmänna försäkringsanordningarna får möjlighet att ansluta sig nu när arbetsskadeförsäkringen görs tillgänglig för egenföretagare och uppdragsta- gare.

Genom den allmänna försäkringens utbyggnad och arbetsskadeförsäk- ringens i förhållande till yrkesskadeförsäkringen mycket utsträckta omfatt- ning har den frivilliga yrkesskadeförsäkringen förlorat mycket av sin tidigare betydelse. En stor del av den frivilliga försäkringens personkrets kommer att få skydd för arbetsskada genom arbetsskadeförsäkringen och trygghets— försäkringarna på arbetsmarknaden. Den frivilliga försäkringen skulle om den behölls — få sin största betydelse som fritidsförsäkring. Att meddela fritidsförsäkring kan knappast anses vara någon mera angelägen uppgift för socialförsäkringen utan torde i första hand få ankomma på den privata för- säkringsmarknaden.

Kommittén föreslår på grund härav att frivillig yrkesskadeförsäkring inte skall meddelas efter den 30 juni 1977. Ersättning som utgår på grund av skada som inträffat dessförinnan skall givetvis utgå även i framtiden.

Ersättning för personskada under militärtjänstgöring, civilförsvarstjänst- göring, räddningstjänst och under vistelse på anstalt (kap. 3—7)

Arbetsskadeförsäkringen har utgjort den naturliga utgångspunkten när kom- mittén nu haft att se över militärersättningslagen (19501261). förordningen (19542249) om ersättning i anledning av kroppsskada. ådragen under tjänst- göring i civilförsvaret. vissa bestämmelser i brandlagen (1974:80) och kungö- relserna (1961:564 och 1961:457) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst och i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar samt förordningen ( 1954:250 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m.m. Liksom regelkomplexet i lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring (YFL) varit grundläggande för utfor- mandet av nämnda specialförfattningar bör arbetsskadeförsäkringslagen nu utgöra stommen i en reformerad ersättningsanordning. Vid översynen har kommittén därför sökt att så långt möjligt anpassa regelsystemet i spe- cialförfattningarna till LAF. Kommittén har vidare funnit det ändamålsenligt att den nuvarande uppdelningen av lagstiftningen på specialområden i sex olika författningar överges och att bestämmelserna om ersättning vid per- sonskada i stället sammanförs i en gemensam lag, kallad lag om statlig personskadeskydd. I denna lag tas de särregler in som är motiverade av den speciella verksamhet som den skyddade personkretsen deltar 1. Genom hänvisning i lagen om statligt personskadeskydd till LAF skall i övrigt arbetsskadeförsäkringens regelkomplex bli tillämpligt. Detta innebär att ett likvärdigt skydd vid skada erhålls oavsett om skadan inträffar i arbetet eller i verksamhet som omfattas av lagen om statligt personskadeskydd.

Den föreslagna lagen om statligt personskadeskydd bygger på grundsatsen att skador under deltagande i landets försvar eller i verksamhet för att rädda liv eller egendom motiverar liksom skador i arbetet en rätt till högre ersättning för uppkommen ekonomisk förlust än andra skador. Samma prin- cip har också ansetts böra gälla då samhället ingripit mot någon i frihets- berövande syfte och det därför inte varit möjligt för den skadade att själv bygga upp ett försäkringsskydd.

I fråga om Skyddets omfattning föreslås atti huvudsak alla de som tidigare omfattades av de särskilda författningarna skall vara skyddade enligt den nya lagen. Den kommer således att omfatta den som fullgör tjänst i

totalförsvaret. civilförsvarstjänst eller liknande tjänst på grund av tjänsteplikt och den som är häktad eller intagen på kriminalvårdsanstalt. vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller arbetsanstalt. Kommittén föreslår därutöver att skyddet utvidgas till att avse anhållna och andra som mer kortvarigt intas i anstalter. häkten eller polisarrester. Dessutom föreslås att ungdomsvårds- skoleelever, som nu omfattas av yrkesskadeförsäkringen, skall få ersättning enligt den nya lagen.

Alla skador. dvs. såväl olycksfallsskador som yrkessjukdomar och andra sjukdomar, skall grunda rätt till ersättning. Detta innebär en utvidning för bl.a. civilförsvarspliktiga och anstaltsintagna i fråga om "andra” sjuk- domar. Kommittén har inte funnit det motiverat att för dessa kategorier göra något undantag från den ordning som i dag gäller för värnpliktiga, hemvärnspersonal och annan frivillig personal.

Skyddet föreslås gälla inte bara under utövande av den egentliga verk- samheten utan även under fritid och annan ledighet. För den värnpliktige innebär detta att skyddet kommer att gälla hela tiden från det han påbörjar färd för inryckning till tjänstgöring till dess han avslutar hemfärden efter utryckning. Den anstaltsintagne föreslås åtnjuta skydd även under permis- sion och vård utom anstalt, som varar kortare tid än sex månader. Kom- mitténs motiv för att utvidga skyddet till att gälla all fritid är framför allt att den värnpliktige och anstaltsintagne normalt saknar förvärvsinkomst och därigenom har begränsade möjligheter att skaffa sig eget försäkrings- skydd.

I fråga om förmånerna vid skada ansluter lagen om statligt personska- deskydd. som tidigare sagts, till LAF.

De förmåner som föreslås utgå vid skada är ersättning för sjukvårdskost- nader. sjukpenning, livränta och begravningshjälp.

Genom hänvisning till LAF kommer invaliditetsbedömningen i den nya lagen att anknyta till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete som bestämmer livräntans storlek. Liv- räntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till sju och ett halvt basbelopp mot f. n. fem basbelopp. Samordningen med den allmänna pen- sioneringen skall vara samma som inom arbetsskadeförsäkringen. dvs. liv- räntan skall täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom allmän pension. Livräntan skall vara pensionsgrundande för pension inom ATP.

Som underlag för beräkning av sjukpenning och livränta skall i princip läggas den skadades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. De närmare reglerna härom är med två undantag desamma som finns i LAF. Det ena undantaget tar sikte på värnpliktiga som fullgör sin grundutbildning och anstaltsintagna som är intagna längre tid än sex må- nader och motiveras av att dessa som regel saknar möjlighet att skaffa sig en sjukpenninggrundande inkomst genom förvärvsarbete. För dessa ka- tegorier föreslås därför en garantiregel av innebörd att ersättningsunderlaget lägst skall beräknas till belopp motsvarande två. två och ett halvt eller tre basbelopp beroende på den skadades ålder. Det andra undantaget gäller studerande. Enligt LAF gäller en garantiregel för studerande som är utsatta för särskild risk för skada. Regeln innebär att ersättningsunderlaget för be— räknad utbildningstid utgörs lägst av den inkomst som han sannolikt skulle

ha fått om han när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. För tid efter utbildningstidens slut utgörs underlaget av den inkomst som han då sannolikt skulle ha fått om skadan inte inträffat. Enligt kommitténs mening bör denna specialregel i förevarande sammanhang ut- vidgas att gälla alla studerande, eftersom den verksamhet som nämns i lagen om statligt personskadeskydd får anses vara särskilt riskfylld. För samtliga som omedelbart före den skyddade verksamheten genomgick eller hade avslutat utbildning föreslås därför att ersättningsunderlaget skall be- räknas till lägst det belopp som enligt 4 kap. IOé LAF gäller för elever i särskilt riskfylld verksamhet.

Administrationen föreslås i likhet med vad som skall gälla inom arbets- skadeförsäkringen flyttad från riksförsäkringsverket till försäkringskassorna. För den enskilde underlättas härigenom kontakten med myndigheterna genom att han kan vända sig till en myndighet på sin hemort och en myn- dighet som han sannolikt är van vid. De materiella reglernas likhet med arbetsskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen torde innebära att en decentralisering inte kommer att medföra några större svårigheter för kassorna.

Ersättning för ideell skada (kap. 8)

Lagen om statligt personskadeskydd avser liksom LAF att kompensera för inkomstbortfall. När det gäller ideell skada kompletteras LAF med de trygg- hetsförsäkringar som avtalsvis inrättats på arbetsmarknaden. Kommitténs målsättning att skapa jämställdhet mellan den som skadas i arbete och den som skadas i verksamhet för landets försvar eller under anstaltsvistelse krä- ver att det tillskapas en ersättningsanordning som ger dessa sistnämnda grupper ersättning för ideell skada på liknande sätt som trygghetsförsäkringen. Ideell skada föreslås därför ersatt i enlighet med de regler om sådan skada som gäller inom den statliga trygghetsförsäkringen, den s.k. statliga per- sonskadeförsäkringen. Bestämmelser härom ges i en särskild författning, som kommittén kallar lag om ersättning av statsmedel för ideell skada. I denna lag slås rätten till ersättning fast. Vidare slås fast att förmånerna i materiellt hänseende skall motsvara de förmåner som anställda hos staten får genom den statliga personskadeförsäkringen. När den statliga person- skadeförsäkringens förmåner genom avtal får ändrat innehåll skall ändringen även gälla de grupper som omfattas av lagen om ersättning av statsmedel för ideell skada. Denna lagstiftningsteknik saknar inte motsvarighet i tidigare lagstiftning. Den föreslagna lagen skall gälla för alla de kategorier som omfattas av lagen om statligt personskadeskydd. Till skillnad från sistnämnda lag bör dock inte ersättning utgå för skada under fritiden. Kommittén har därför begränsat skyddet att gälla skador som inträffat under själva verksamheten eller vistelsen inom förläggningsområde, anstalt eller liknande samt under resor till och från dessa.

Krigs/öl'säkringför sjömän m. fl. (kap. 9)

Krigsförsäkringslagen (1954:246) för sjömän och förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. 11. föreslås ersatta av en enda lag, kallad lag om ersättning till sjömän vid personskada till följd av krigshändelse. Den nya lagens ersätt- ningsbestämmelser skall tillämpas när arbetskadeförsäkringen inte gäller, dvs. när skadan har inträffat utom arbetet. Ersättningen skall utgå i enlighet med reglerna i LAF. Som komplement till livränta skall dessutom liksom hittills kunna utgå särskild ersättning med ett engångsbelopp motsvarande högst sex gånger basbeloppet.

Förordningen ( 1954:248 ) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare föreslås slopad eftersom de situationer som förordningen avser att täcka numera omfattas av arbetsskadeförsäk- rlngen.

Äldre skadefall (kap. 10)

Kommittén, som haft att överväga vad man i olika hänseenden skall göra med de äldre skadefallen, har funnit att den främsta uppgiften därvidlag torde vara att räkna upp äldre livräntor. Kommitténs motiv för att nu föreslå en uppräkning är dels tröskeleffekterna av den nya lagstiftningens utvidgade förmåner i förhållande till äldre lagstiftnings ofta mindre generösa ersätt- ningsbestämmelser, dels de äldre livräntornas bristande följsamhet till den allmänna standardutvecklingen. Eftersom en uppräkning efter individuell prövning är praktiskt ogenomförbar har kommittén valt en generell metod. Den begränsningen har gjorts att livräntor som grundar sig på låga inva- liditetsgrader inte skall omfattas av uppräkningen eftersom skador med lång medicinsk invaliditet mycket sällan medför inkomstförlust. Gränsen för att omfattas av uppräkningen föreslås — i likhet med vad som gällt vid förbättring av vissa andra statliga ersättningsanordningar under senare tid bli satt vid 25 % invaliditet.

Uppräkning föreslås ske med 30 % om skadan har inträffat år 1954 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat något av åren 1955—1967 och med 10 % om skadan inträffat under tiden 1 januari 1968—30 juni 1977. Om den procentuella uppräkningen inte leder till förhöjning med 500 kr föreslår kommittén — i syfte att undvika höjning med obetydliga belopp att livräntan ändå räknas upp med detta belopp.

Vid bestämmandet av de procentsatser varmed höjningen föreslås ske har kommittén beaktat effekten av de olika skatteregler som gäller för liv- ränta beviljad före resp. efter årsskiftet 1954—1955.

Uppräkningen av livräntor som grundas på skador i privat eller kommunal tjänst föreslås finansierad genom arbetsskadeförsäkringsavgiftema. Kostna- den för uppräkningen av livräntor som utgår av statsmedel föreslås stanna på statsverket. De totala årliga kostnaderna för uppräkningen torde uppgå till ca 37 milj. kr för enskilda och kommunala arbetsgivare och till ca 10 milj. kr för statens del.

Kommittén har övervägt om det går att ändra bestämmelserna i 17 kap. 25 AFL om samordningen mellan äldre livräntor och pensionsförmåner

från den allmänna försäkringen. Dessa regler, som i korthet innebär att pensionsförmånerna minskas med 3/4 av livräntan, strider mot den av stats- makterna numera fastslagna principen att pensionsförmånen skall ligga i botten och yrkesskadeförmånen utgöra ett komplement till den allmänna förmånen.

De nuvarande samordningsreglerna ger emellertid i de flesta fall tillfreds- ställande materiellt resultat. En omvänd samordning för de äldre skadefallen skulle nödvändiggöra särregler som skulle ytterligare komplicera den redan nu invecklade författningsregleringen utan att därigenom materiella fördelar uppnås. Skattereglernas konstruktion försvårar ytterligare en ändamålsenlig lösning. Dessa omständigheter har tvingat kommittén att avstå från att föreslå någon ändring i de nuvarande samordningsreglerna för de äldre ska— defallen. Det är emellertid viktigt att informationsinsatserna ökas så att livräntetagarna får klar insikt i hur reglerna är konstruerade. Vidare bör utbetalningsrutinerna ändras.

De nuvarande bestämmelserna om ersättning till den som på nytt in- sjuknar i den skada som har föranlett livräntan har utsatts för kritik från olika håll. Reglerna innebär att den skadade i detta fall får nöja sig med förmåner som motsvarar livräntan medan den som insjuknar i annan sjuk- dom får såväl livränta som sjukpenning på restarbetsförmågan. Kommittén anser att samma ersättning bör utgå när en livräntetagare drabbas av recidiv som när han insjuknar i annan sjukdom. Under sjukdomstiden bör han således få behålla livräntan och dessutom få sjukpenning från yrkesska- deförsäkringen, oberoende av sjukdomsorsak. Den sammanlagda ersätt- ningen bör dock inte få överstiga den maximala ersättning som kan utgå i sjukpenning enligt AFL, dvs. 90 % av sju och ett halvt basbelopp.

Kommitténs förslag såvitt avser de äldre skadefallen har sammanförts i förslag till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m. och förslag till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel m. m. Lagarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1977.

Kommitténs förslag aktualiserar förslag till ändring av bestämmelser i åtskilliga författningar. främst i AFL. Sådana förslag läggs fram i detta be- tänkande.

I detta betänkande läggs också fram förslag till en rad ändringar som motiveras av lagen om arbetsskadeförsäkring och kommitténs framlagda förslag till lag om statligt personskadeskydd m.m.

'Författningsförslag

1. Förslag till Lag om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrives följande.

Tillämpningsomräde m. m.

15. Denna lag gäller ersättning från staten vid personskada och tillämpas på

1. den som under tid då Sverige ej är i krig fullgör tjänstgöring eller genomgår inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen (1941:967) , lagen ( 1966:413 ) om vapenfri tjänst eller civilförsvarslagen (1960174) eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning enligt särskilda bestämmelser,

2. den som deltager i räddningstjänst eller övning med brandstyrka enligt brandlagen (1974z80), skyddsarbete enligt lagen (19601331) om skyddsåtgär- der vid olyckor i atomanläggningar m.m. eller flygräddningstjänst enligt luftfartslagen (19571297),

3. den som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, arbetsanstalt, ung- domsvårdsskola eller allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare,

den som är anhållen eller häktad, den som i annat fall är intagen eller tagen i förvari kriminalvårdsanstalt. häkte eller polisarrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som fri- villigt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skador på människor eller egendom.

25 Ersättning enligt denna lag utgår ej i den mån ersättning utgår enligt lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring.

39” Personskadeskyddet handhas av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.

Skyddstid

45. Personskadeskyddet gäller

1. för den som avses i 1 & första stycket 1: under tid från det färd för inryckning till tjänstgöringen eller utbildningen påbörjas till dess färd för utryckning avslutas,

2. för den som avses i 1 & första stycket 2: under tid från det färd till verksamheten påbörjas till dess färd från verk- samheten avslutas,

3. för den som avses i 1 & första stycket 3: under tid från det färd till anstalten, skolan, häktet eller arresten påbörjas till dess färd efter frigivning avslutas.

55 Vid vistelse utom Norden gäller personskadeskyddet endast om resan har betalats eller anordnats av staten. Vid vård utom anstalt eller skola av någon som avses i 1 55 första stycket 3 gäller personskadeskyddet endast under de första sex månaderna efter det att sådan vård har påbörjats.

Om skada

6 % Personskadeskyddet omfattar skada som någon som avses i 1 & har ådra- git sig under skyddstiden.

75 Har någon varit utsatt för olycksfall under skyddstiden, skall skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av olycksfallet, om ej betydligt starkare skäl talar mot det.

8 & Skada till följd av annat än olycksfall vilken visar sig under skyddstiden skall anses vara ådragen under denna, om skälig anledning ej flnns att antaga att skadan har orsakats av annat än verksamheten i fråga och att denna icke väsentligt har bidragit till skadan. Visar sig skadan först efter skyddstiden, skall den anses vara ådragen under denna, om verksamheten kan antagas ha väsentligt bidragit till skadan.

95 Bestämmelserna i 2 kap. 3 och 4 åå lagen ( 1976:380 ) om arbetsska- deförsäkring har motsvarande tillämpning i fråga om skada enligt denna lag.

Ersättningar

105 Ersättning enligt denna lag utgår vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid har 3 kap. 4—10 åå och 4— 6 kap. lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring motsvarande tillämpning, om ej annat följer av 11—15 åå denna lag.

11 & Sjukvårdsersättning utgår endast i den mån staten icke tillhandahåller förmånen på annat sätt. Sjukpenning och livränta utgår ej under skyddstiden.

125 För den som avses i 15 första stycket 1 skall sjukpenningunderlag och livränteunderlag vid skada som har ådragits under grundutbildning eller repetitionsutbildning i omedelbar anslutning till grundutbildning beräknas till lägst belopp som sägs i 4 kap. 105 andra stycket lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring. Detta gäller även den som avses i 1 & första stycket 3 och som när skadan inträffade hade varit intagen längre tid än sex månader samt. om regeringen föreskriver det, den som avses i 1 & andra stycket.

13 5 För den som omedelbart före skyddstiden genomgick eller hade avslutat utbildning skall sjukpenningunderlag och livränteunderlag beräknas till lägst belopp som sägs i 4 kap. 10 & lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

145 Den som avses i 1 & första stycket 1 har rätt till särskild sjukpenning, om han under grundutbildning eller repetitionsutbildning i omedelbar an- slutning till grundutbildning har ådragit sig sjukdom som efter tjänstgö- ringstidens slut sätter ned hans förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete med minst hälften och sjukdomen ej berättigar till sjukpenning enligt denna lag. Vad nu har sagts gäller även vid sjukdom som har inträffat under utryckningsmånaden eller månaden efter denna. Särskild sjukpenning utges med det belopp som skulle ha utgått om sjuk- penningunderlaget hade beräknats enligt 4kap. 10% andra stycket lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring. Är den som har rätt till särskild sjukpenning samtidigt berättigad till sjukpenning enligt 3 kap. lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring, utgår den särskilda sjukpenningen endast i den mån den är högre.

155 Bestämmelserna i 20 kap. 35 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring om indragning och nedsättning av ersättning i vissa fall har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt denna lag. Ersättning till den som avses i 1 & första stycket 3 får även i annat fall sättas ned eller dragas in. om särskilda skäl talar för det.

Övriga bestämmelser

16 & Underrättelse om skada skall omedelbart lämnas till chef eller annan förman enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Har skadan visat sig efter skyddstiden, skall underrättelsen lämnas till allmän försäkringskassa.

175 Bestämmelserna i 8 kap. lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring om anmälan om skada, bestämmande och utbetalning av ersättning, upp- giftsskyldighet, ansvar samt besvär, m. m. gäller i tillämpliga delar i ärende enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Genom lagen upphäves

a) militärersättningslagen ( 1950:261 ),

b) förordningen ( 1954:249 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra— gen under tjänstgöring i civilförsvaret,

c) förordningen ( 1954:250 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådra- gen under vistelse å anstalt m.m.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommeri lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.

3. Med grundutbildning som avses i 12 och 14 && jämställes motsvarande utbildning enligt 275 1 mom. D värnpliktslagen (l941:967) i dess lydelse före den 1 juni 1972.

2. Förslag till Lag om ersättning av statsmedel för ideell skada

Härigenom föreskrives följande.

15 Den som ådrager sig skada som avses i lagen ( 1977:000 ) om statligt personskadeskydd har rätt till ersättning av statsmedel för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Ersättningen utgår med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade omfattats av statens personskadeförsäkring. Har skadan inträffat under ledighet eller fritid vid vistelse utom förlägg- ningsområde eller liknande plats där verksamheten i fråga bedrives, utgår ersättning endast om skadan har orsakats av olycksfall vid färd till eller från nämnda plats som föranleddes av och stod i nära samband med verk- samheten. Vid skada till följd av annat än olycksfall utgår ersättning endast om skadan har varat längre än 90 dagar. Oberoende härav utgår ersättning för sveda och värk om denna har varit svår.

25 Bestämmelserna i 16 kap. 11 5 och 20 kap. 3—6 55 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring och 15 5 lagen ( 1977:000 ) om statligt personskadeskydd om indragning och nedsättning av ersättning i vissa fall, återbetalnings- skyldighet, preskription och utmätningsförbud har motsvarande tillämpning i fråga om ersättning enligt denna lag.

35 Riksförsäkringsverket beslutar om ersättning enligt denna lag. Talan mot riksförsäkringsverkets beslut föres hos försäkringsrådet genom besvär. Försäkringsrådet får även om talan ej föres taga upp ärende till prövning. Bestämmelserna i 65 lagen ( 1917:466 ) om försäkringsrådet och 44 5 förvaltningsprocesslagen (1971 1291) har motsvarande tillämpning i ären- de enligt denna lag hos försäkringsrådet. Mot försäkringsrådets beslut föres talan hos försäkringsdomstolen genom besvär. Besvärshandlingen skall ha kommit in till försäkringsrådet inom tre veckor från den dag då klaganden lick del av beslutet. Den omstän- digheten att handlingen har tillställts försäkringsdomstolen utgör ej hinder för att taga upp besvären till prövning, om handlingen har kommit in till domstolen före besvärstidens utgång. Beslut som meddelas enligt denna lag länder omedelbart till efterrättelse, om ej annat föreskrives i beslutet eller bestämmes av myndighet som har att pröva beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977, då kungörelsen ( 1969:761 ) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. 11. skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraft- trädandet.

3. Förslag till Lag om ersättning till sjömän vid personskada till följd av krigs- händelse

Härigenom föreskrives följande.

15 Har sjöman som tjänstgör på svenskt fartyg, vid vistelse utomlands på den ort där fartyget ligger, ådragit sig skada till följd av olycksfall på grund av krigshändelse, utgår ersättning av statsmedel enligt denna lag. Sådan ersättning utgår även när sjöman efter avslutad tjänstgöring på svenskt fartyg har ådragit sig skada till följd av olycksfall på grund av krigshändelse under hemresa till Sverige eller i väntan på tillgängligt transportmedel för hemresa till Sverige.

25 Lagen gäller ej den som ersättes enligt lagen (l976:380) om arbetsska- deförsäkring eller tjänstgör på krigsfartyg eller skadas i krig i vilket Sverige befinner sig.

35 Ersättning utgår i enlighet med bestämmelserna i lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring, om ej annat följer av 4—6 55 denna lag. Bestämmel- serna i nämnda lag skall även i övrigt gälla i tillämpliga delar.

45 Den skadade har utöver livränta rätt till särskild ersättning med belopp som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar sex gånger det basbelopp enligt 1 kap. 65 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring som gällde vid början av det år då skadan inträffade. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgår så stor andel av summan som svarar mot graden av nedsättningen.

55 Vid dödsfall utgår utöver livränta särskild ersättning till den avlidnes efterlevande med belopp som motsvarar sex gånger det basbelopp som avses i 4 5. Sådan ersättning utgår dock ej till kvinna som avses i 5 kap. 8 5 lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring. Finns ej annan efterlevande än änka. tillfaller hela beloppet henne. Finns även annan efterlevande, tillfaller halva beloppet änkan. Belopp som utgår till andra efterlevande än änka fördelas lika. Med änka jämställes kvinna som avses i 5 kap. 65 lagen om arbetsskadeförsäkring. Från den särskilda ersättningen skall dragas av dels vad som har utgått i särskild ersättning enligt 45, dels vad som utgår i begravningshjälp.

65 Riksförsäkringsverket beslutar om ersättning enligt denna lag. Bestämmelserna om besvär m.m. i 35 lagen (l977:000) om ersättning av statsmedel för ideell skada har motsvarande tillämpning i ärende enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Genom lagen upphäves ]. lagen ( 1954:246 ) om krigsförsäkring för sjömän m. 11..

2. förordningen ( 1954:247 ) om ersättning av statsmedel vid olycksfall. som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl.,

3. förordningen ( 1954:248 ) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare.

Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

4. Förslag till Lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 5 Denna lag gäller livränta och sjukpenning på grund av obligatorisk för- säkring enligt

1. lagen ( 1916:235 ) om försäkring för olycksfall i arbete,

2. lagen (1929zl31) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

3. lagen ( 1937:348 ) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

4. lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring,

5. lagen ( 1954:246 ) om krigsförsäkring för sjömän m.fl. Lagen gäller ej ersättning som utgår av statsmedel eller livränta som har bytts ut mot engångsbelopp.

25 Livränta till försäkrad vars arbetsförmåga är nedsatt med minst en fjär- dedel och livränta till försäkrads efterlevande skall räknas upp med 30 pro- cent om skadan inträffade år 1954 eller tidigare, med 20 procent om skadan inträffade något av åren 1955—1967 och med 10 procent om skadan inträffade under tiden den 1 januari 1968 den 30juni 1977, dock lägst med 500 kronor. Till grund för uppräkningen lägges den livränta som utgår eller, vid sjuk- dom som avses i 4 5, kunde ha utgått i juni 1977.

35 Den uppräknade livräntan anknytes till basbeloppet enligt lkap. 65 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring och omräknas vid förändring av detta. Livräntebeloppet avrundas till närmast lägre hela krontal som är jämnt del— bart med tolv.

45 Har livränta utgått, får hel sjukpenning som senare utgår med anledning av samma skada icke understiga en trehundrasextiofemtedel av den livränta som efter-uppräkning och värdesäkring enligt denna lag skulle ha utgått till den försäkrade vid förlust av arbetsförmågan.

55 Föreskrift i lag eller annan författning om livränta eller sjukpenning som avses i denna lag gäller även den höjning av ersättningen som följer av lagen. Belopp varmed livränta höjes enligt denna lag skall ej beaktas vid till- lämpning av 17 kap. 25 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring i fråga om den som vid utgången av juni 1977 uppbar pension vilken enligt nämnda lagrum hade minskats med hänsyn till livräntan. Vad nu sagts har mot- svarande tillämpning i fråga om den som vid utgången av juni 1977 uppbar sjukpenning med anledning av skada för vilken livränta tidigare har utgått.

65 Den som uppbär livränta med anledning av yrkesskada och som på nytt blir sjuk på grund av skadan har utan hinder av äldre bestämmelser rätt till både livräntan och sjukpenning med belopp som motsvarar hans sjukpenning enligt 3 kap. lagen (1962z381) om allmän försäkring. Sjukpen- ning utgår dock ej i den mån den sammanlagda ersättningen för dag över-

stiger 90 procent av sju och en halv gånger det basbelopp som gällde vid årets början, delat med trehundrasextiofem.

75 Kostnad som föranledes av denna lag täckes av avgifter enligt 7 kap. lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 men gäller ej ersättning som belöper på tid dessförinnan.

5 Förslag till Lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel

m. m.

Härigenom föreskrives följande.

1 5 Denna lag gäller livränta och sjukpenning som utgår av statsmedel enligt

1. lagen (1901139 5. l) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete,

2. kungörelsen (1908:100 5. 2) angående en särskild för flskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall,

3. förordningen ( 1909:89 ) om ersättning i anledning av kroppsskada. ådra— gen under militärtjänstgöring,

4. lagen (l9l6z235) om försäkring för olycksfall i arbete.

5. förordningen (19182375) angående en särskild för fiskare avsedd för- säkring mot skada till följd av olycksfall,

6. förordningen ( 1923:138 ) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig.

7. förordningen ( 1927:234 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

8. lagen ( 1929:131 ) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

9. lagen ( 1937:348 ) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer,

10. förordningen ( 1938:102 ) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. 11.,

11. förordningen ( 1938:103 ) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m.fl.,

12. förordningen ( 1940:213 ) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd.

13. förordningen ( 1941:593 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring,

14. förordningen ( 1941:595 ) om ersättning i anledning av kroppsskada. ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

15. förordningen (19432183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt,

16. kungörelsen ( 1947:344 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

17. militärersättningslagen (1950:261) , 18. lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring, 19. lagen ( 1954:246 ) om krigsförsäkring för sjömän m. 11., 20. förordningen ( 1954:247 ) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl.,

21. förordningen ( 1954:249 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret,

22. förordningen ( 1954:250 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m.,

23. kungörelsen ( 1954:492 ) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m.,

24. kungörelsen (19612457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m.m.,

25. kungörelsen (19611564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst.

26. kungörelsen (l962:607) om ersättning på grund av verksamhet för brandsläckning m.m..

27. brandlagen (1974180). Lagen gäller även livränta och sjukpenning enligt författning under första stycket 1, 2 eller 5 som ej utgår av statsmedel samt, i den mån regeringen icke bestämmer annat. livränta och sjukpenning som enligt regeringens be- slut utges med tillämpning av grunderna i författning som anges i första stycket.

Lagen gäller ej livränta som har bytts ut mot engångsbelopp.

25 Bestämmelserna i 2—6 55 lagen ( 1977:000 ) om uppräkning av yrkesska- delivräntor m. in. har motsvarande tillämpning i fråga om livränta och sjuk- penning som avses i denna lag.

35 Staten svarar för kostnad som föranledes av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 men gäller ej ersättning som belöper på tid dessförinnan.

6. Förslag till Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrives att 1 kap. 1 5, 6 kap. 1 5. 7 kap. 1—3 55 samt 8 kap. 1, 7, 8 och 11 55 lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring skall ha nedan angivna lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 8 A rbetstagare är försäkrad för ar- Den som förvärvsarbetar är försäk- betsskada enligt denna lag. rad för arbetsskada enligt denna lag.

Försäkringen skall även gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

A nnan förvärvsarbetande än arbets- tagare är försäkrad under förutsätt- ning att han är bosatt i Sverige och att undantagande från försäkringen för tilläggspension enligt 11 kap. 7 5 lagen ( I 962 381 ) om allmänförsäkring ej gäller för honom.

6 kap. 1 8

Är någon som har rätt till livränta enligt 4 eller 5 kap. samtidigt berättigad till folkpension eller tilläggspension i form av förtidspension eller famil- jepension enligt lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

Livränta enligt 5 kap. till änka eller kvinna som avses i 5 kap. 6 5 utgår från och med den månad under vilken hon fyller 65 år endast i den mån hon ej har rätt till folkpension i form av ålderspension och tilläggspension i form av änkepension med belopp som motsvarar en livränta som är be- räknad på 65 procent av livränteunderlaget enligt 5 kap. 2 5. Bestämmelserna i 4 kap. 45 tredje stycket har därvid motsvarande tillämpning.

Första stycket gäller även i fråga om pension som enligt utländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Har försäkrad efter det att arbets- skadan inträffade anmält undanta- gande frän försäkringen för tilläggs- pension enligt I 1 kap. 7 5" lagen om allmän försäkring, skall vid tillämpning av denna paragraf och 4 kap. 4 5 den- na lag hänsyn tagas till tilläggspension

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

som skulle ha utgått om undantagande ej hade anmälts. Motsvarande skall gälla om han till följd av underlåten avgiftsbetalning ej har tillgodoräknats pensionspoäng enligt ]] kap. 6 5? nämnda lag.

7 kap.

Arbetsskadeförsäkringen finansie- ras genom avgifter som arbetsgivare årligen har att erlägga enligt detta ka- pitel. För staten gäller särskilda be- stämmelser.

Avgift utgår på summan av vad ar- betsgivaren under året har utgivit som lön till arbetstagare i pengar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräl- drapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 165 lagen ( 1962:381 ) om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverk- samhet i de fall avdrag för lönen ej får ske vid inkomsttaxeringen.

15

För finansiering av arbetsskadeför- säkringen erlägges årligen avgifter en- ligt detta kapitel. För staten gäller särskilda bestämmelser.

25

Arbetsgivare erlägger avgift på sum- man av vad han under året har ut- givit som lön till arbetstagare i peng- ar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad eller, ifall som avses i 3 kap. 2 59 andra stycket sista me- ningen lagen (1962.'381) om allmän försäkring, annan ersättning för utfört arbete. Vid beräkningen av avgiften tages ej hänsyn till arbetstagare vars lön under året har understigit 500 kronor.

Avgift erlägges icke för arbetsta- gares lön vid sjukdom eller ledighet för vård av barn till den del lönen motsvarar sjukpenning eller föräl- drapenning som arbetsgivare äger uppbära enligt 3 kap. 165 lagen om allmän försäkring. Avgift erlägges ej heller för lön som arbetsgivare har utgivit till barn för arbete utfört i hans förvärvsverksamhet i de fall av- drag för lönen ej får ske vid in- komsttaxeringen.

Försäkrad som under året har haft inkomst av annat förvärvsarbete enligt 3 kap. 2 5 lagen om allmän försäkring erlägger avgm enligt de grunder som anges för sjukförsäkringsavgift i 19 kap. 2 59 samma lag.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Avgift utgår efter procentsats som fastställes i lag. Procentsatsen skall vara avvägd så att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker

l. ersättningar enligt denna lag samt ersättningar på grund av obligatorisk försäkring enligt lagen (19161235) om försäkring för olycksfall i arbete. lagen (19291131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lagen ( 1954:243 ) om

yrkesskadeförsäkring,

2. kostnader som föranledes av la- gen (19551469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om för- säkring för olycksfall i arbetet m. m., lagen (l962z303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yr- kesskada m. m. och lagen (1967z919) om värdesäkring av yrkesskadeliv- räntor m. m.,

3. förvaltningskostnader, 4. behövlig fondbildning.

2. kostnader som föranledes av la- gen (19551469) angående omregle- ring av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 253) om för— säkring för olycksfall i arbete m. m., lagen ( 1962:303 ) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yr- kesskada m. m.. lagen(l967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m. m. och lagen (197 7.000) om upp- räkning av yrkesskadelivräntar m. m.,

Med förvaltningskostnader enligt första stycket 3 avses omkostnader för riksförsäkringsverkets och de allmänna försäkringskassornas verksamhet be- träffande arbetsskadeförsäkringen. Den del av avgifterna som skall anses svara mot förvaltningskostnader fastställes genom särskild lag.

Beslut om procentsats och förvaltningskostnadsandel för visst år skall fattas senast under året dessförinnan. Riksförsäkringsverket skall vart femte år föreslå procentsats och förvaltningskostnadsandel för de sju följande åren, i den mån beslut ej redan har fattats.

8 kap.

Underrättelse om arbetsskada skall omedelbart lämnas till den ar- betsgivare hos vilken den,/örsäkrade var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara ut- satt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på ar- betsgivarens vägnar förestår arbetet. får underrättelsen i stället lämnas till denne.

Underrättelse om arbetsskada skall beträffande arbetstagare ome— delbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken denne var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan som har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den arbetsgivare "nos vil- ken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns någon som på arbetsgivarens vägnar förestår ar- betet, får underrättelsen i stället läm— nas till denne. Beträffande/örsäkrad

Nuvarande lvtle/se

Arbetsgivare eller arbetsförestån- dare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbets- skada är skyldig att anmäla skadan till allmän försäkringskassa enligt/ö- reskrif'ter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgiften/ör läkarutlåtan- den ersättes i enlighet med vad rege- ringen föreskriver.

Beträffande försäkrad som avses i 1 kap. 1 _5' andra stycket skall vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

Myndighet och arbetsgivare är skyldiga att på begäran lämna för- säkringsdomstolen, riksförsäkrings- verket, allmän försäkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 2 5 uppgift om namngiven person rö— rande förhållande som är av bety- delse för tillämpningen av denna lag. Arbetsgivare är även skyldig att läm- na sådan uppgift om arbetet och ar- betsförhållandena som behövs för att bestämma ersättningsbelopp.

Försäkringsdomstolen.riksförsäk- ringsverket och allmän försäkrings- kassa har. i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbets- givares verksamhet begära under-

Föreslagen lydelse

som avses i 1 kap. 1 58" andra stycket ska/l vad i detta kapitel sägs om ar- betsgivare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

Arbetsgivare eller arbetsförestån— dare som genom underrättelse enligt första stycket eller på annat sätt har fått kännedom om inträffad arbets- skada är skyldig att omedelbart an- mäla skadan till allmän försäkrings- kassa. Annan försäkrad än arbetsta— gare skall själv anmäla arbetsskada till försäkringskassan. Har han avlidit till följd av skadan, skall anmälan göras av den som har rätt attföreträda döds— boet

Anmälan enligt andra stycket skall göras enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter,/ör läka/utlåtanden ersättes [ enlighet med vad regeringen föreskriver.

:rl:

Myndighet, arbetsgivare och upp- dragsgivare är skyldiga att på be- ran lämna försäkringsdomstolen, riksförsäkringsverket. allmän för- säkringskassa eller lokal myndighet som avses i 1 kap. 25 uppgift om namngiven person rörande förhål- lande som är av betydelse för till- lämpningen av denna lag. Arbetsgi- vare och uppdragsgivare är även skr/- diga att lämna sådan uppgift om ar- betet och arbetsförhållandena som behövs för att bestämma ersätt- ningsbelopp.

.5

Försäkringsdomstolen.riksförsäk- ringsverket och allmän försäkrings- kassa har, i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag, rätt att hos myndighet som har att utöva tillsyn över arbets— givares verksamhet begära under-

1 1976:380 21977:000.

Nuvarande lydelse

sökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger, själ- va företaga sådan undersökning.

Föreslagen lydelse

sökning av arbetsförhållanden eller att, om särskilda skäl föreligger eller det gäller annan försäkrad än arbets- tagare, själva företaga sådan under- sökning.

115

Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 5 andra stycket dömes till böter. Till samma straff dömes arbetsgivare som underlåter att fullgöra uppgifts— skyldighet enligt 7 5.

Den som underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 1 5 andra stycket första meningen dömes till böter. Till samma straff dömes arbetsgivare och uppdragsgivare som underlåter att fullgöra uppgiftsskyl- dighet enligt 75.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktigt meddelande i uppgift som skall lämnas enligt denna lag dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken .

1. Denna lag] träder i kraft den 1 juli 1977, då lagen ( 1954:243 ) om yr- kesskadeförsäkring skall upphöra att gälla. Äldre bestämmelser gäller fort- farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den nya be- stämmelsen.

1. Denna lag2 träder i kraft den 1 juli 1977. 2. Avgiftsbestämmelserna i 7 kap. tillämpas från och med januari 1977. Avgift för år 1977 skall tagas ut efter 0.125 procent såvitt avser dels annan förvärvsarbetande än arbetstagare, dels arbetstagare som vid lagens ikraft- trädande var undantagen från lagen ( 1954:243) om yrkesskadeförsäkring en- ligt 45 samma lag.

7 Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrives att 2 kap. 13 5, 3 kap. 13 5, 4 kap. 11 5, 11 kap. 2 och 35516 kap. 1 5 samt 17 kap. 2 5 lagen( 1962:381 )om allmän försäkring] skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 13 52

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring, må för tid efter utgången av den i 115 sistnämnda lag omförmälda samord- ningstiden Sjukvårdsersättning ej ut- givas med anledning av skadan.

Drabbas någon, som är försäkrad enligt denna lag, av skada för vilken han är obligatoriskt försäkrad enligt lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeför- säkring eller lagen (1976.'380) om ar- betsskadeförsäkring, må för tid efter utgången av den i nämnda lagar om- förmälda samordningstiden sjuk- vårdsersättning ej utgivas med an- ledning av skadan.

Omfattas skadan av frivillig försäkring enligt lagen om yrkesskadeför- säkring, må för tid efter det den skadade blivit berättigad till livränta enligt sagda lag Sjukvårdsersättning ej utgivas med anledning av skadan.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäk- ring eller enligt särskild författning eller enligt regeringens förordnande medför rätt till motsvarande ersätt- ning, som bestämmes av eller utbe- talas från riksförsäkringsverket, ut- gives Sjukvårdsersättning endast i den mån beloppet därav överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen, den sär- skilda författningen eller förordnan- det.

Vid sjukdom, som enligt annan lag än lagen om yrkesskadeförsäk- ring och lagen om arbetsskadeförsäk- ring eller enligt särskild författning eller enligt regeringens förordnande medför rätt till motsvarande ersätt- ning, som bestämmes av eller utbe— talas från riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa, utgives Sjukvårdsersättning endast i den mån beloppet därav överstiger vad som i motsvarande hänseende utgår enligt den andra lagen, den särskilda författningen eller förordnandet.

Vad i tredje stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning vid sjukdom, som medför rätt till ersättning enligt utländsk lagstiftning om yrkesska-

deförsäkring.

3 kap. 13 53

Bestämmelserna i 2 kap. 105 för- sta stycket, 11 och 13 55 äga mot- svarande tillämpning i fråga om sjukpenning.

Bestämmelserna i 2 kap. 105 för- sta stycket, 11 och 13 55 äga mot- svarande tillämpning i fråga om sjukpenning. Vid tillämpning av 2

' Lagen omtryckt 1973z908 ? Senaste lydelse 1976:279. 3 Senaste lydelse 19761279.

4 Senaste lydelse 19761279. 5 Senaste lydelse 1975:1160.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

kap. 13 _5' tredje stycket skall hänsyn icke tagas till särskild sjukpenning en- ligt 14 _5' lagen (197 7.000) om statligt personskadeskydd.

Bestämmelserna i 3, 5 och 8 55 i fråga om förtidspension äga motsvarande tillämpning där den försäkrade skulle ha kommit i åtnjutande av sådan pension, om han varit svensk medborgare.

Har försäkrad, utan att bestämmelserna i 3 kap. 35 första stycket äro tillämpliga, efter ingången av den månad, varunder han uppnått sextiofem års ålder, åtnjutit sjukpenning under etthundraåttio dagar, må allmän för- säkringskassa besluta att sjukpenning icke längre skall utgå.

4 kap. 11 54

Föräldrapenning utgår ej i den Föräldrapenning utgår ej i den mån föräldern för samma dag uppbär sjukpenning enligt denna lag eller/a- gen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäk- ring eller motsvarande ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnan- de.

mån föräldern för samma dag uppbär sjukpenning enligt denna lag eller la- gen (I 976 380) om arbetsskadeförsäk- ring eller likartad ersättning som ut- går enligt annan författning eller på grund av regeringens förordnande.

11 kap. 2 55

Med inkomst av anställning avses den lön i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad, som försäkrad åtnjutit såsom arbetstagare i allmän eller enskild tjänst. Till sådan inkomst hänföres dock icke från en och samme arbetsgivare åtnjuten lön som under ett år ej uppgått till fem- hundra kronor. Såsom inkomst av anställning anses även

a) sjukpenning enligt denna lag el- ler lagen ( 1954:243 ) om yrkesskade- försäkring eller motsvarande ersätt- ning som utgår enligt annan författ- ning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för försäkrads inkomst såsom arbetstagare i allmän eller en- skild tjänst.

b) föräldrapenning, c) vårdbidrag enligt 9 kap. 45,

a) sjukpenning enligt denna lag el- ler lagen (1976380) om arbetsskade- försäkring eller likartad ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förord- nande samt livränta som rrtgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller eljest med tillämpning av sagda lag, iden mån ersättningen träderi stället för försäkrads inkomst såsom arbets- tagare i allmän eller enskild tjänst,

d) dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa, e) kontant arbetsmarknadsstöd enligt lagen ( 1973:371 ) om kontant arbets- marknadsstöd,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dutbildningsbidrag under arbetsmarknadsutbildning i form av dagpen- ning och Stimulansbidrag,

g) timstudiestöd, inkomstbidrag och vuxenstudiebidrag enligt studiestöds- lagen ( 1973:349 ) samt

h) delpension enligt lagen (1975:380) om delpensionsförsäkring. I fråga om ersättning i penningar eller naturaförmåner som i första stycket sägs för arbete som någon utfört för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst skall vad i 3 kap. 25 andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

Vid beräkning av inkomst av anställning skall hänsyn tagas till lön eller annan ersättning, som försäkrad åtnjutit från arbetsgivare, vilken är bosatt utom riket eller är utländsk juridisk person, endast i fall då den försäkrade sysselsatts här i riket eller tjänstgjort som sjöman ombord på svenskt han- delsfartyg. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare, såframt svenska staten eller, där lönen härrör från utländsk juridisk person, svensk juridisk person, som äger ett bestämmande inflytande över den utländska juridiska personen, enligt av riksförsäkringsverket god- tagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för tilläggspension enligt 19 kap. 15.

Hänsyn skall ej heller tagas till lön eller annan ersättning från främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller från arbetsgivare, vilken tillhör beskickning eller konsulat som nu sagts och icke är svensk medborgare. Vad i detta stycke sägs skall icke gälla beträffande lön till svensk medborgare eller den som utan att vara svensk medborgare är bosatt i riket, såframt utländsk beskickning här i riket enligt av riksförsäkrings- verket godtagen förbindelse har att svara för avgift till försäkringen för till- läggspension enligt 19 kap. 15.

Den som åtagit sig förbindelse enligt tredje eller fjärde stycket skall anses såsom arbetsgivare.

356

Med inkomst av annat förvärvsarbete avses a)inkomst av här i riket bedriven rörelse;

b) inkomst av här belägen jordbruksfastighet, som brukas av den för- säkrade;

c) ersättning i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad för arbete för annans räkning; samt

(1) sjukpenning enligt denna lag el- ler lagen ( 1954:243 ) om yrkesskade- försäkring eller motsvarande ersätt- ning som utgår enligt annan författ- ning eller på grund av regeringens förordnande, i den mån ersättningen träder i stället för inkomst som ovan nämnts;

d) sjukpenning enligt denna lag el- ler lagen ( I 976.380) om arbetsskade- försäkring eller likartad ersättning som utgår enligt annan författning eller på grund av regeringens förord- nande samt livränta som utgår enligt lagen om arbetsskadeförsäkring eller eljest med tillämpning av sagda lag,

6 Senaste lydelse 1976277.

7 Senaste lydelse 1974z784. 8 Senaste lydelse 1974:510.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse.

iden mån ersättningen träder i stället

för inkomst som ovan nämnts: allt i den mån inkomsten icke enligt 25 är att hänföra till inkomst av

anställning.

Till inkomst som avses i första stycket a) och b) räknas även sådan inkomst av rörelse eller jordbruksfastighet, som enligt punkt 13 av anvisningarna till 32 5 eller anvisningarna till 52 5 kommunalskattelagen (19281370) taxeras hos försäkrad, om den försäkrade varit verksam i förvärvskällan i ej blott ringa omfattning.

Har inkomst som avses i första stycket a), b) eller c) icke uppgått till femhundra kronor för år, tages den ej i beräkning.

16 kap. 1 57

Den som önskar komma i åtnjutande av pension skall göra ansökan hos allmän försäkringskassa i enlighet med vad regeringen förordnar.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård en— ligt denna lag, må allmän försäk- ringskassa tillerkänna honom för- tidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

Åtnjuter försäkrad sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård cn— ligt denna lag. må allmän försäk— ringskassa tillerkänna honom för- tidspension utan hinder av att han icke gjort ansökan därom. Detsamma skall gälla däförsäkrad åtnjuter sjuk— penning. ersättningför sjukhusvård el- ler livränta sorn utgår enligt lagen (I 976.380) om arbetsskade/örsäkring eller eljest med tillämpning av sagda lag.

Åtnjuter försäkrad sjukbidrag eller till viss tid begränsad handikappet— sättning, må den tid varunder sådan förmån skall utgå förlängas utan att ansökan därom gjorts.

[ den mån regeringen så förordnar må allmän försäkringskassa tillerkänna den pensionsberättigade pension enligt denna lag utan hinder av att han icke gjort ansökan därom.

För den försäkrades kostnader för läkarundersökning och läkarutlåtande vid ansökan om förtidspension. handikappersättning eller vårdbidrag skall ersättning utgå i enlighet med vad regeringen förordnar.

17 kap.

Äger pensionsberättigad rätt till livränta på grund av obligatorisk för- säkring jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, lagen om för- säkring för vissa yrkessjukdomar el-

258

Äger pensionsberättigad rätt till livränta på grund av obligatorisk för— säkring jämlikt lagen ( 1916:235 ) om försäkring för olycksfall i arbete, la- gen ( 1929:131 ) om försäkring för vis-

Nuvarande lydelse

ler lagen om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt rege- ringens förordnande rätt till livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsva- rande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt utländsk lag- stiftning om yrkesskadeförsäkring. Medför skada, för vilken livränta börjat utgivas, återigen sjukdom som berättigar till sjukpenning, skall det anses som om livränta utginge under sjukdomstiden. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkrings- tekniska grunderna svarar mot en- gångsbeloppet.

Föreslagen lydelse

sa yrkessjukdomar eller lagen ( 1954:243 ) om yrkesskadeförsäkring eller äger han jämlikt annan lag eller särskild författning eller enligt rege- ringens förordnande rätt till livränta, som bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsverket, minskas honom eljest tillkommande pension enligt vad nedan stadgas. Motsva- rande skall äga tillämpning i fall då livränta utgår enligt utländsk lag- stiftning om yrkesskadeförsäkring. Vad nu sagts gäller ej i fråga om liv- ränta som utgår enligt lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring eller eljest med tillämpning av sagda lag och ej heller i fråga om livränta enligt utländsk lagstiftning som avräk- nats mot sådan livränta. Medför ska— da, för vilken livränta börjat utgivas återigen sjukdom som berättigar till sjukpenning, skall det anses som om livränta utginge under sjukdomsti- den. Har livränta eller del därav eller livränta för viss tid utbytts mot ett engångsbelopp, skall anses som om livränta utginge eller den utgående livräntan vore förhöjd med belopp som enligt de vid utbytet tillämpade försäkringstekniska grunderna sva- rar mot engångsbeloppet.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålders- pension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande livränta såsom skadad; dock må avdrag å annan förtidspen- sion än hel sådan ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt från vilken pensionen utgår och avdrag å tilläggspension göras endast om den pensions- berättigade ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tid- punkt då skadan inträffat.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension även- som tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med tre fjärdedelar av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande liv- ränta såsom efterlevande; dock må avdrag å tilläggspension göras endast om den avlidne ägt tillgodoräkna sig pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då skadan inträffat.

Minskning enligt denna paragraf skall i första hand göras å tilläggspension. Utan hinder av vad i paragrafen stadgas skall folkpension alltid utgå, i form av förtidspension eller barnpension med minst en fjärdedel, i form av än-

kepension med minst hälften samt i form av ålderspension med minst tre fjärdedelar av belopp som eljest skolat utgå.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Anmälan som avsesi 11 kap. 7 5 första stycket lagen ( 1962:381 )om allmän försäkring får utan hinder av andra stycket samma paragraf återkallas före utgången av september 1977 med verkan från och med ingången av år 1977 eller år 1978.

8. Förslag till Lag om ändring i lagen (l956:293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (19561293) om ersättning åt smitt- bärare

dels att i 12 och 13 55 ordet ”Konungen” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att i 135 ordet ”inrikesdepartementet” skall bytas ut mot ”soci-

aldepartementet”,

dels att 55 skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

551

Från ersättningen för in- komstbortfall skola avräknas sjuk- penning och sjukpenningtillägg, var- till smittbäraren under tiden för in- gripandet må vara berättigad på grund av försäkring enligt lagen (19621381) om allmän försäkring el- ler med stöd därav meddelade be- stämmelser, lagen (]954:774) med särskilda bestämmelser om frivillig s_jukpenningförsäkring i allmän sjuk- kassa eller lagen ( 1954:243 ) om yr- kesskadeförsäkring.

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för ingripandet utgår enligt annan lag el- ler enligt särskild författning eller enligt Konungensförordnande och som be- stämmes av eller rrtbetalas från riks- försäkringsverket eller bolag som om- förmä/es i l _5' lagen om yrkesskade— försäkring ävensom livränta, som nå- gon åtnjuter på grund av att han är smittbärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke Sägs skall äga motsvarande tillämpning, därest smittbäraren äger uppbära er- sättning enligt främmande makts lagstiftning om _vr'kesskade/örsäkring.

Från ersättningen för in- komstbortfall skola avräknas sjuk— penning och sjukpenningtillägg, var- till smittbäraren under tiden för in- gripandet må vara berättigad på grund av försäkring enligt lagen (19621381) om allmän försäkring el- ler med stöd därav meddelade be- stämmelser.

Från ersättningen skola jämväl avräknas sjukpenning som för tid för ingripandet utgår enligt lagen ( ] 976.380) om arbetsskadeförsäkring eller eljest med tillämpning av sagda lag ävensom livränta, som någon åt- njuter på grund av att han är smitt- bärare, till den del den belöper å tid för ingripandet.

Vad i nästföregående stycke sägs Skall äga motsvarande tillämpning, därest smittbäraren äger uppbära er- sättning enligt främmande makts lagstiftning om arbetsskadeförsäk- ring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fort- farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

1 Senaste lydelse 19731469.

' Lagen omtryckt 19752404.

9. Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen ( 1972:207 )

Härigenom föreskrives att 5 kap. 35 skadeståndslagen (l972:207)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av un- derhåll avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form av

1. ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt la- gen ( 1962:381 ) om allmän försäkring eller lagen ( 1954:243 ) om yrkesska- deförsäkring, eller annan likartad för- mån,

1. ersättning, som utgår på grund av obligatorisk försäkring enligt la- gen (19622381) om allmän försäkring eller lagen (l976:380) om arbetsska- deförsäkring, eller annan likartad för- män,

2. sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare på grund av anställ-

ningsavtal,

3. pension som utgår på grund av kollektiv tjänstepensionsförsäkring, 4. periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjuk- försäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal.

Vid bestämmande av ersättning en- ligt ] 5" första stycket 3 avräknas för— mån som den skadelidande med an- ledning av skadan har rätt till enligt lagen (l977.'000) om ersättning av statsmedel för ideell skada.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

10. Förslag till Lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Härigenom föreskrives i fråga om reglementet (19611265) angående för- valtningen av riksförsäkringsverkets fonder]

dels att i 1 och 9 && ordet ””yrkesskadeförsäkringsfonden” skall bytas ut mot *'arbetsskadeförsäkringsfonden”,

dels att Zä skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse F äreslagen lydelse

2552

Arbetsskadeförsäkringsfondens in- komster utgöras av

avgifter enligt 7 kap. lagen (1976.'380) om arbetsskade/örsäkring;

Yrkesskade/örsäkringsfondens in- komster utgöras av

Ilörsäkringsat'gi/"ter enligt 38 och 399")( lagen om _vrkesskadeförsäkring saint til/ägg sont/öran/edas av tillämp- ningen av lagen om krigsförsäkring/är sjömän nt. I/l. ;

återbetalda belopp enligt 12 å andra stycket lagen om försäkring för olycks- fall i arbete och SIå andra stycket lagen om yrkesskadeförsäkring;

bötesmedel enligt 34ä lagen om försäkring för olycksfall i arbete; kapitalbelopp. som inflyta vid inköp i riksförsäkringsverket av livräntor enligt 10 & lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete eller på grund av verkets övertagande jämlikt 35å lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 åå lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande skyldighet att utgiva ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom; samt

räntor och annan avkastning. Yrkesskadeförsäkringsfondens ut- gifter utgöras av ersättningar och andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om för- säkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdo- mar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per- soner. lagen om yrkesskadeförsäk- ring och lagen om krigsförsäkring för sjömän m.fl.. ävensom kostnader för omreglering, förhöjning och vär- desäkring av ersättningar enligt des- sa lagar;

A rbetsskadeförsäkringsjbndens ut- gifter utgöras av ersättningar och andra kostnader, som i anledning av inträffade skadefall skola utbetalas av riksförsäkringsverket eller allmän försäkringskassa på grund av obliga- torisk försäkring enligt lagen om för- säkring för olycksfall i arbete, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdo- mar, lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande per- soner, lagen om yrkesskadeförsäk- ring, lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. och lagen om arbets- skadeförsäkring, ävensom kostnader för omreglering, förhöjning, uppräk- ning och värdesäkring av ersättning- ar enligt dessa lagar.

' Senaste lydelse av l & 19752481, 959 19762147.

2 Senaste lydelse 1973:65.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ersättningar, som skola utbetalas av riksförsäkringsverket på grund av övertagande jämlikt 105 lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, 355 lagen om försäkring för olycksfall i arbete samt 54 och 55 55 lagen om yrkesskadeförsäkring av annan åvilande ersättnings- skyldighet;

belopp, som av riksförsäkringsver— belopp, som av riksförsäkringsver- ket eller eljest återbetalas på grund ket eller eljest återbetalas på grund av att för mycket influtit till verket i av att för mycket influtit till verket i försäkringsang eller tillägg som i för— avgift som i första stycket sägs; sta stycket sägs;

belopp, som skola utbetalas för be- belopp, som skola utbetalas för be- stridande av förvaltningskostnader stridande av förvaltningskostnader enligt 39 5 andra stycket lagen om yr— enligt 7 kap. 3 _sl' andra stycket lagen kesskadeförsäkring; samt om arbetsskadeförsäkring; samt

belopp, som utbetalas till följd av vad nedan i 3 & stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977 och tillämpas även dessförinnan på avgift enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Lagen tillämpas även på försäkringsavgifter och förvaltningskostnader en- ligt äldre bestämmelser.

11. Förslag till Lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring

Härigenom föreskrives att följande författningar skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977, nämligen

1. lagen (l973:60) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m. m.,

2. kungörelsen (1973:185) om handläggning av vissa ärenden angående ersättning enligt lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring m.m.

De upphävda författningarna gäller dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den 1 juli 1977.

] Senaste lydelse l976:l l.

12. Förslag till

Lag om ändring i luftfartslagen(1957:Z97)

Härigenom föreskrives att 11 kap. 1 ;” luftfartslagen(19571297) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

151

Föreskrifter angående åtgärder, då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttrafiken (flygräddningstjänst). meddelas av re- geringen eller, efter regeringens bemyndigande, av luftfartsverket.

Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medver- ka i flygräddningstjänsten, så ock meddela bestämmelser om ersätt- ning av allmänna medel för sådan medverkan.

Regeringen må ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som göra tjänst å sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medver- ka i flygräddningstjänsten, så ock meddela bestämmelser om ersätt- ning av allmänna medel för sådan medverkan. Ifråga om ersättning vid personskada gäller lagen (l977:000) om statligt personskadeskydd.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977.

13. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m.m.

Härigenom föreskrives att 1 och 3 åå kungörelsen (1961 1564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m.m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Ersättning av statsmedel må en- ligt nedan angivna grunder utgå dels för deltagande och annan medver- kan i flygräddningstjänst, dels ock för skada, vilken tillfogas den som medverkar i sådan tjänst.

Föreslagen lydelse

Ersättning av statsmedel må en- ligt nedan angivna grunder utgå dels för deltagande och annan medver- kan i flygräddningstjänst, dels ock för annan skada än personskada, vil- ken tillfogas den som medverkar i sådan tjänst.

Vad i denna kungörelse stadgas om deltagande i flygräddningstjänst avser även färd till eller från platsen för tjänstgöringen i flygräddningstjänsten, såframt färden föranledes av och står i nära samband med tjänstgöringen.

Har någon under deltagande i flyg- räddningstjänst ådragit sig kroppsska- da, ska/l vad som är stadgat i förord- ningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civil/ör- svaret, äga motsvarande tillämpning, därvid dock den enligt nämnda för- ordning på civil/örsvarschef ankom- mande anmälningsskyldigheten skall ävila ledaren av_/lvgt'äddnings/öreta- get.

Skada på kläder eller annat, vilken någon lidit till följd av deltagande i flygräddningstjänst, ersättes med belopp motsvarande skadans värde, där ej särskilda skäl föranleda att ersättningen bestämmes till lägre belopp.

Denna förordning träderi kraft den ljuli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

14. Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor

i atomanläggningar m. m.

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m. dels att i 2 och 12—14 åå ordet ”Konungen" skall bytas ut mot ”rege- ringen”,

dels att 8å skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Den som uttagits till arbete med stöd av 6å första stycket äger av statsmedel erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom, allt enligt de föreskrifter Ko- nungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 å andra stycket, skall enligt föreskrifter, som meddelas av Ko- nungen, lämnas ersättning av stats- medel. Har egendomen tagits i an- språk med nyttjanderätt, skall ersätt- ning utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan,jämväl för den skada eller försämring egen- domen må hava lidit.

713

Föreslagen lydelse

Den som uttagits till arbete med stöd av 6å första stycket äger av statsmedel erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom, allt enligt de föreskrifter re- geringen meddelar. Ifråga om ersätt- ning vid personskada gäller doek lagen ( 1977:000 ) om statligt personskades- kydd).

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 å andra stycket, skall enligt föreskrifter, som meddelas av rege- ringen, lämnas ersättning av stats- medel. Har egendomen tagits i an- språk med nyttjanderätt, skall ersätt- ning utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan,jämväl för den skada eller försämring egen- domen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget arbete eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i skydds- arbete som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fort- farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

15 Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (l96lz457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Härigenom föreskrives att 2 och 4 åå kungörelsen (1961 1457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. ni. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

2'.

För deltagande och annan med- verkan i skyddsarbete samt för ska- da, vilken åsamkats någon som medverkat i sådant arbete, utgår er- sättning av statsmedel enligt be- stämmelserna i denna kungörelse.

Föreslagen lydelse

För deltagande och annan med- verkan i skyddsarbete samt för an- nan skada än personskada, vilken åsamkats någon som medverkat i så- dant arbete, utgår ersättning av stats- medel enligt bestämmelserna i den- na kungörelse. Vad i kungörelsen stadgas om deltagande i skyddsarbete avser även färd till eller från platsen för tjänstgöringen, såframt färden föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen.

4.5

Har någon under deltagande i skyddsarbete ådragit sig kroppsskada, skall vad som är stadgat i/örordningen den 14 maj 1954 (nr 249) om ersätt- ning i anledning av kroppsskada. ådra- gen under tjänstgöring i civilförsvaret, äga motsvarande tillämpning. Därvid skall det dock åligga länsstyrelsen att göra sådan anmälan till riksförsäk- ringsverket som enligt nämnda/örord- ning ankommer på eivil/örsvarseltell Skada på kläder eller annat, vilken någon lidit till följd av deltagande i skyddsarbete, ersättes med belopp motsvarande skadans värde, om ej sär- skilda skäl föranleda att ersättningen bör bestämmas till lägre belopp.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

16. Förslag till

Lag om ändring i brandlagen(1974z80)

Härigenom föreskrives i fråga om brandlagen (l974:80)' dels att i 20 och 22 åå ordet ”kroppsskada” skall bytas ut mot ”person- skada",

dels att 19å skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

19å

Den som har deltagit i räddnings- tjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av stats- medel/ör kroppsskada som han därvid har ådragit sig. I fråga om sådan er- sättning skall vad somjöreskrives i för- ordningen (] 954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret äga motsvarande tillämpning. För skada på kläder eller andra personliga till- hörigheter är han berättigad till er- sättning av kommunen. Den som frivilligt eller på anmodan med stöd av 10å första stycket har deltagit i räddningstjänst och ej tillhör brand- värn är berättigad till ersättning av kommunen för arbete och tidspillan samt för kostnad för resa och uppe- hälle.

Ifråga om ersättning vid personska— da till den som har deltagit i rädd- ningstjänst eller i övning med brand- styrka gäller lagen ( 1 97 7 :000) om stat- ligt personskadeskydd. För skada på kläder eller andra personliga tillhö- righeter är han berättigad till ersätt- ning av kommunen. Den som fri- villigt eller på anmodan med stöd av 10 å första stycket har deltagit i rädd- ningstjänst och ej tillhör brandvärn är berättigad till ersättning av kom- munen för arbete och tidspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.

När transportmedel, redskap eller annan utrustning för räddningstjänst har tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av 11 å, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning av kommunen för skada på ut- rustningen, förlorad avkastning eller nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1977. Äldre bestämmelser gäller fort- farande i fråga om skada som har inträffat före ikraftträdandet.

l Senaste lydelse av 22å 197596.

17. Förslag till Förordning om ändring i kungörelsen (l974z411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m.m.

Härigenom föreskrives att 4å kungörelsen (1974:411) om ersättning för deltagande i räddningstjänst m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1977.

Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om skada som har inträffat före den 1 juli 1977.

..?" ut. -..|.-1 '

""källa iq, Nää-'N ".l. ' .. |.J'lJl .. .fi-.. unfun"

li .Ä'. ...-'. "lill—lli ' t...-

Wllrluånlpi'lF-HI ,ililllhll '. Il " '— " I'l'h IAI] A'l-ii' Mil .Il-- l'l » '_ ""': ' ' "' " |

-l-—-. . .:»

ätt.-fhm. '

:....r nu...5-..'g*u..,'.l* _. ., ...-. :.. »- |II LI . ll _ I

. '.'” . : ... ' ” . Aw- . . . . '. ll 111,73»: -. . .. . . l,... . ... -. . . . N'” _. . | I .... I " | .. lj. | | . . '. | '. ; r. . T' | ..ri || 'l. .l it tlf ' .

lll ll "! ' | _ .. | _ . . . . . .. u ' . llll ' | ' HI IIllI ' l .-'-"5' l. " H' ll llHi

1 Inledning

1.1. Utredningens arbete m.m.

Direktiven framgår av vad chefen för socialdepartementet anförde till stats- rådsprotokollet den 30 april 1971 i samband med att departementschefen bemyndigades tillkalla utredningsmän för utredningen.

Kommitténs huvuduppgift är enligt direktiven att göra en fullständig genomgång av hela lagstiftningen om yrkesskadeförsäkring. l betänkandet (SOU 1975:84) Ersättning vid arbetsskada lade kommittén fram förslag till en ny lag, kallad lagen om arbetsskadeförsäkring, som skall ersätta yrkes- skadeförsäkringslagen (1954:243). Den nya lagen avser i princip endast ska- defall som inträffar efter lagens ikraftträdande och saknar bestämmelser om frivillig försäkring. Enligt direktiven har kommittén att pröva även den frivilliga försäkringen och att överväga hur man i olika hänseenden skall förfara med äldre skadefall. I detta betänkande tar kommittén upp dessa frågor, liksom frågan om egenföretagares och uppdragstagares till- hörighet till arbetsskadeförsäkringen.

Kring yrkesskadeförsäkringen grupperar sig olika ersättningsanordningar som bygger på samma principer som denna, men där ersättning lämnas av statsmedel. Detta gäller militärersättningslagen(1950:261) (MEL), förord- ningen (1954z249) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (CEF), vissa bestämmelser i brandlagen (1974:80), kungörelsen (1961 :457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar m. m., kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m.m., förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. (AEF), förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl. och för- ordningen (1954z248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare. Slutligen kan här nämnas lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m.fl.

Enligt direktiven bör kommitténs översyn omfatta även dessa ersättnings- anordningar. 1 förevarande betänkande behandlas frågan hur gällande regler på dessa områden bör utformas i framtiden.

I huvudbetänkandet erinrar kommittén om att det framlagda lagförslaget aktualiserar frågor om upphävande eller ändring av bestämmelser i åtskilliga

författningar, framför allt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). Då samma bestämmelser skulle bli berörda av den översyn som ingår i fö- revarande utredningsetapp, avstod kommittén från att i huvudbetänkandet lägga fram förslag om följdändringar. Sådana förslag läggs i stället fram i detta betänkande.

1.2. Den nya arbetsskadeförsäkringen

Kommitténs förslag till ny arbetsskadeförsäkring har efter remissbehandling med endast mindre avvikelser lagts till grund för regeringens preposition (1975/76zl97) med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring. Propositionen har den 25 maj 1976 antagits av riksdagen (StU nr 40, rskr 377. SFS 1976:380). Den nya lagen om arbetsskadeförsäkring (LAF) träder i kraft den 1 juli 1977. 1 materiellt hänseende är en av de viktigaste förändringarna i för- hållande till nuvarande yrkesskadelagstiftning att ersättning i form av liv- ränta skall utgå endast om inkomstförlust uppkommer. Man har således övergått från ett i huvudsak medicinskt till ett ekonomiskt invaliditets- begrepp. Enligt den nya lagstiftningen har försäkrad, som till följd av ar- betsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst 1/15. rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust som uppkommer. Livränta utgår dock ej om inkomstförlusten understiger 1/4 av basbeloppet. Underlaget för beräkning av livränta utgörs för den som är sjukpenningförsäkrad enligt 3 kap. AFL av hans sjukpenninggrundande inkomst vid den tidpunkt från vilken livränta skall utgå. För den som inte är sjukpenningförsäkrad liksom för personer som skadas i unga år finns särskilda bestämmelser. Livräntans kompensationsgrad har höjts till 100%. Livränta utgår nämligen med så stor del av den försäkrades livränteunderlag, som helt motsvarar graden av nedsättningen av hans förmåga att bereda sig inkomst genom arbete. I praktiken innebär det att livräntan utgör skillnaden mellan den inkomst som den försäkrade kan antas ha haft om han inte skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas komma att få. Även yrkesskadebegreppet har genomgått en väsentlig förändring i den nya lagen. Man har övergått till beteckningen arbetsskada och förstår därmed alla skador och sjukdomar som har uppstått till följd av olycksfall i arbetet eller annan skadlig inverkan i arbetet. Denna regel ersätter bl. a. nuvarande särskilda förteckning över yrkessjukdomar. I fråga om samordningen mellan den allmänna pensio- neringens förmåner och arbetsskadelivräntan innebär lagen förenklade regler jämfört med vad som nu gäller. Livräntan skall täcka den del av inkomstför- lusten som inte ersätts genom förtidspension. Livräntan skall i princip vara pensionsgrundande för ålderspension från ATP. Den utgår fram till pen- sionsåldern 65 år, dock att en särskild garantiregel gäller för dem som har liten eller ingen ålderspension enligt AFL. Den nya arbetsskadeförsäkringen skall liksom yrkesskadeförsäkringen finansieras helt genom arbetsgivarav— gifter. Administrationen av arbetsskadeförsäkringen decentraliseras från riksförsäkringsverket till de allmänna försäkringskassorna. Övergångsvis skall äldre yrkesskadeärenden handläggas av riksförsäkringsverket.

Den nya lagstiftningen gäller för skadefall som inträffar fr.o.m. den 1 juli 1977. De nya reglerna skall gälla även en skada som har uppstått till

följd av en inverkan som skett före lagens ikraftträdande, när skadan inte visar sig förrän efter denna tidpunkt.

1.3. Inledande orientering om gällande rätt

Kommittén lämnar här en summarisk redovisning för gällande rätt i de avsnitt av yrkesskadeförsäkringskomplexet som behandlas i denna utred- ningsetapp. Mera utförligt återkommer kommittén till gällande rätt under resp. avSnitt i de följande kapitlena.

1.3.1. Frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen

Yrkesskadeförsäkringen är dels obligatorisk, dels frivillig. Den obligatoriska försäkringen omfattar i princip varje arbetstagare i allmän och enskild tjänst samt i den mån regeringen förordnar, elever vid vissa skolor och utbild- ningsanstalter. Yrkesskadeförsäkringen är öppen för frivillig anslutning, an- tingen enskilt eller kollektivt genom arbetsgivare, yrkes- eller fackorgani- sation eller skola. För de obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade innebär den frivilliga försäkringen en möjlighet att komplettera den allmänna försäk- ringen med skydd vid skador som inträffar under fritid eller i egen verk- samhet. För övriga utgör den frivilliga försäkringen ett komplement till den allmänna försäkringen dygnet runt och året om. Frivillig försäkring meddelas av RFV. I fråga om försäkringsskyddets omfattning och förmå- nernas storlek råder viss avtalsfrihet. Försäkringen bekostas genom avgifter från försäkringstagarna.

1.3.2. Skador under militärtjänst

De grundläggande bestämmelserna om ersättning med anledning av kropps- skada som ådragits under militärtjänstgöring finns i militärersättningslagen(1950:261). Lagen är tillämplig bl.a. på värnpliktiga, vapenfria tjänste- pliktiga, elever vid skola för bistånds- och katastrofutbildning, hemvärns- män och på viss av regeringen särskilt angiven frivillig personal, bl. a. med- lemmar av de frivilliga försvarsorganisationerna. Ersättning utgår för skada på grund av olycksfall eller sjukdom, även om denna inte är yrkessjukdom. Lagen gäller även andra skador än sådana som inträffar under den egentliga tjänstgöringen. Skador som drabbar värnpliktig under fritiden, t.ex. när han uppehåller sig på förläggningsorten eller dess omgivning, ersätts enligt MEL. I fråga om förmånerna ansluter sig lagen i huvudsak till YFL. Vissa särbestämmelser finns dock. Sålunda skall sjukpenning och livränta inte utgå så länge tjänstgöringen varar. Vidare gäller att den årliga arbetsför- tjänsten för bl. a. skadad värnpliktig inte får beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet.

1.3.3. Skador under civilförsvarstjänst, räddningstjänst m. m.

Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, utgår ersättning av statsmedel

om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses i 6å YFL drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret. Med sådan tjänstgöring jämställs utbildning eller övning för civilförsvarstjänstgöring samt inställelse för inskrivning i civilförsvaret. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL. För skada som omfattas av YFL utgår ingen ersättning.

Enligt 19å brandlagen(1974:80) och kungörelserna (1961:564 och 1961:457) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst eller i skyddsarbete vid olyckor i atomanläggningar skall förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under tjänstgöring i civil- försvaret äga motsvarande tillämpning, om någon ådragit sig kroppsskada under viss verksamhet som avses i dessa författningar.

1.3.4. Skador under anstaltsvistelse

Förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m., gäller den som är häktad eller intagen på fångvårdsanstalt eller vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vård- anstalt för alkoholmissbrukare. På grund av skada, som under vistelse på häktet eller anstalten drabbar sådan person till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses i 6 å YFL, utgår ersättning av statsmedel, oavsett om skadan inträffat i eller utom arbete. Ersättningsbestämmelserna följer i stort sett YFL.

1.3.5. Krigsförsäkring för sjömän m. m.

Lagen (1954:246) om krigsförsäkring för sjömän m. fl. avser personer som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som inom område och under tid som regeringen bestämmer till följd av krigsåtgärd drabbas av olycksfall. För skada på grund av sådant olycksfall utgår ersättning som om skadan hade varit yrkesskada, även om den har inträffat utom arbetet. Den årliga arbetsförtjänsten skall enligt krigsförsäkringslagen beräknas till lägst två och en halv gånger basbeloppet vid skadeårets början. Vid invaliditet eller döds- fall utgår dessutom särskilda kapitalbelopp.

Förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m. fl., ger ekonomiskt skydd i vissa fall då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen avser personer som har tjänstgjort på svenskt fartyg vilket genom sjöolycka utom riket har gått förlorat eller inte kunnat sättas i stånd, och som har drabbats av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat fartyg. Olycks- fall skall ha inträffat inom sådant område och under sådan tid att krigs— försäkringslagen gäller. Enligt förordningen har regeringen rätt att besluta om ersättning av statsmedel i vissa andra fall än de nämnda.

Förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare, avser personer som idkar fiske för sin utkomst och som under fiske eller vid försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt utan att fiske bedrivs drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om krigsförsäkringslagen inte är till- lämplig och om skadan inte har uppkommit vid användning av utländsk fiskebåt, har den skadade eller hans efterlevande rätt till engångsbelopp

efter samma grunder som enligt krigsförsäkringslagen gäller för ombordan- ställda och deras efterlevande.

1.3.6. Äldre skadefall

I fråga om ersättningarna på yrkesskadeområdet gäller den principen att varje skadefall skall regleras enligt de bestämmelser som gällde då skadefallet inträffade. Åtskilliga livräntor utgår därför enligt äldre lagstiftning, huvud- sakligen 1901 års lag angående ersättning till följd av olycksfall i arbete, 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om för- säkring för vissa yrkessjukdomar. Utgående livräntor har höjts vid skilda tillfällen och är numera värdesäkrade genom anknytning till basbeloppet. De senaste och viktigaste höjningarna ägde rum genom lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen (1916:235) om för- säkring för olycksfall i arbete m.m., lagen (19622303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m. samt lagen (1967:919) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m.

1.4. Vissa allmänna överväganden

Den nya lagen ( 1976:380 ) om arbetsskadeförsäkring ger enligt kommitténs mening arbetstagare ett tillfredsställande skydd för ekonomisk skada till följd av olycksfall eller sjukdom i arbetet. De remissinstanser som yttrade sig när lagen förelåg i förslag ansåg i allmänhet att ersättningsanordningen fyllde ett angeläget behov och att förmånssystemet var väl utformat. Ett enigt socialförsäkringsutskott hade liknande uppfattning.

När kommittén nu har att se över militärersättningslagen (1950:261), för- ordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, vissa bestämmelser i brandlagen(1974:80) och kungörelserna (1961:564 och 1961:457) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst och i skyddsarbete vid olyckor i atom- anläggningar, samt förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt rn. m. utgör LAF den naturliga utgångspunkten. Liksom YFL:s regelkomplex är grundläggande för de nämnda specialförfattningarna bör arbetsskadeförsäkringslagen nu utgöra stommen i en reformerad ersättningsanordning. På grund härav och på i avsnitt 11.1 anförda skäl föreslår kommittén att den nuvarande uppdelningen av lagstiftningen på detta område i sex olika författningar skall ersättas av en enda gemensam lag, kallad lag om statligt personskadeskydd. Denna lag bör innehålla endast de särregler som är motiverade av den speciella verksamhet som den skyddade personkretsen ägnar sig åt. Genom hän- visning i lagen om statligt personskadeskydd till LAF bör i övrigt arbets- skadeförsäkringens regelskadekomplex gälla. Detta innebär ett likvärdigt skydd vid skada oavsett om skadan inträffar i arbetet eller i verksamhet som åläggs genom tjänsteplikt eller myndighets beslut. Den enskilde med- borgaren kan härigenom lättare överblicka de ersättningsanordningar som gäller inom skilda delar av verksamheten i samhället. 1 avsnitt 3—6 skall kommittén närmare redogöra för sina överväganden beträffande de aktuella specialförfattningarna.

.. ...". ' .it... "'i-"'H'

'. | ' ' ..... "'.':""i-'l'.l' ,.".g.li.- , . . . l-

., .I II , ,, I

., . .' .. ...—..,,g. ...i .

,_|'|"' li... '.".,,t."" . ' i-l'lpl'rrfi-H, milt....iiu.-1l--'.u.'.., " ' '.'..', ' 'lri..."1i'w' ' ..'

;_'..'.: .'._,1 _..j: "l_'."'||"_!,"||',,:,'|, .'Mghpu u, ', "ll,.ll , . '.. 1' 'l"" i,, d-mwt... "Mä” .. '."""" ,,': , "d' E' ”'I: r,.l'lrl'n 'l! IW _ 1 uu ' 'I ' __ * |_l ".d'qlnllå- '.'m. ' . | ,r.|.'..|, "J-l' -. ' ""." |_l.'i.'. ,.,-,. .

. "'1'-'? 'n' .' 111211, lill» 'J..'I'".," '..i '.i_' "' i... ... l . ..

I:"'|'|I'.. ""ll'll'.!.'.:' Jl "_l'i.,i.i" '."'.l.ll|Ä'J-, ""r' . .'

"lut.-,,,, Elm.] , |" '. ' i.l"'.'ll..l" . ' .i ' . ' ' 'h"..all|'1 ' Inn, "i"... , r_' .' '.”i'j;"'l.'.l'$ _i'.1',.'r.',.'.'l,ll,,".,illi, .. _.- ....

| ...' '.i,F.i_'|4 IJ. ,, "l' _ ',I'gifl'. :".r'J' ' .il ..., .. :i '. -.|" . "”'-'.' l.'l'|'.ll'" Um . ' ' '

.1. . .l'l'l I."

'I :*E'1

i '=. .'i_;'.'i. ' | l., .. l'l'll ":. ' .'. 'lllf"'| ','.'i . . :ll.

#fuI-Ip ' "MH '_.'..,' -'l-'l

i'ii- ".ini'iiim_ i'l"J .l._ _ . I' ' .': " i'il.'l',,u'...' l.'|"|l " '...'-' ;. . .. 'l. .'.

i'. .|," , .....-i.'.. '. .' ,... _..

i.. 'dl'l, ,, .. . .

i'."'iai..' ....” ..:"i, . .. "I-.'l'. ,,,-'... :..lii | .. .. fl.:.r'n :l.|'-*'-liL ".'l'-n' _..llm

'å'-”"'” ,'1,|' il..-'. " II'...|. 'i ,"'l..|

- , , än” .'l'-ii.] ""'l ,...Ll.'.'I' ,.iili'h, .. nME-mä -nhnihun-Ll'w. .. '....iait... . 'llflli ". i... in ':i |. '.ii ..i..iiIi' '. Hål-'E- ,lli- i..lx'fi'li...' ' ...i-"Jr

. w '.'irti-f'lll'i . i"| "l'J' i... vi

" Jli i"__"i. ..är .i_. .'l' % än dfk-ipnu'd .. Nora,-1 F-IIIWlf-Mlli" "',-u, r|"rJ,'l,ul...,_ln1.W ”MW 'llja r,.iu .i .' ' i ,,..mi:

' ,,wbiur'qil" u:.ii in:... i.."'l. .. uti» ,."i=,5'."'.'.... , - . , _ ,._ :.... .il'a i......" .. ...”... .....ji- ..i'" .- . .:. . ' .,'.lll-:i:.1'!"i.il..n'i. .' . .. :.riior

' ' ' fw *. kl '|."' l'lj'r' 'i'JT.._.IFl1 'l"n'l '.l'.'li.i'llj 'rii 'i'i,i i:.llilt't .Mllilr. '.'r|"|'lll'|'Wl")l i..'.,iriiiT.i"'.' Innan);

. In.-' "!

2 Egenföretagares arbetsskadeförsäkring — fri- villig försäkring

2.1. Gällande bestämmelser

2.1.1. Den obligatoriska försäkringens personkrets

Enligt lagen (l976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) skall varje arbets- tagare omfattas av den nya arbetsskadeförsäkringen. I förhållande till YFL innebär detta främst att de nuvarande undantagen i 4å för arbetsgivares make och andra familjemedlemmar har slopats. Enligt 5 & YFL får regeringen vidare undanta vissa arbetstagare hos staten eller kommun samt meddela avvikande föreskrifter i andra särskilda fall. Någon motsvarighet till dessa bestämmelser har inte tagits in i den nya lagen.

Arbetsavtalen, varmed förstås alla avtal som huvudsakligen går ut på arbetsprestation, indelas civilrättsligt sett i tjänsteavtal och uppdragsavtal. Parterna i tjänsteavtalet kallas arbetsgivare och arbetstagare. Parterna i upp- dragsavtalet, vilket typiskt sett kännetecknas av att den arbetspresterande parten intar en i förhållande till motparten självständig ställning, kallas upp- dragsgivare och uppdragstagare. I stället för uppdragstagare används ibland termen självständig företagare. Denna term är givetvis inte helt liktydig med uppdragstagare. En självständig företagare kan ju utöva annan verk- samhet än att utföra arbete för annans räkning. Å andra sidan omfattar termen uppdragstagare även förvärvsarbetande som inte är självständiga företagare. Inom socialförsäkringen brukar man i fråga om uppdragstagare tala om att någon (fysisk person) utför arbete för annans räkning utan att vara anställd i hans tjänst (jfr 3 kap. 2 & AFL). De självständiga företagarna brukar kallas egenföretagare, och hit hör i stort sett de som driver rörelse eller jordbruk som enskild verksamhet. Huruvida egenföretagaren driver verksamheten själv eller med hjälp av anställda saknar betydelse i detta sammanhang.

YFL och LAF bygger i princip på det arbetstagarbegrepp som gäller inom den allmänna civilrätten och som har utbildat sig vid tillämpning av se- mesterlagstiftningen. Den allmänna försäkringen bygger i huvudsak på sam— ma arbetstagarbegrepp men omfattar även övriga förvärvsarbetande. dvs. egenföretagare och uppdragstagare. Frågan huruvida någon är att anse som arbetstagare, uppdragstagare eller egenföretagare har emellertid där betydelse huvudsakligen för skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter. För upp- dragstagare gäller dessutom särskilda regler.

En närmare redogörelse för arbetstagarbegreppet ligger utom ramen för detta betänkande. Beträffande förvärvsarbetande som står utanför arbets- skadeförsäkringen är en uttömmande uppräkning alltför komplicerad för att göras i detta sammanhang. Svårigheterna beror bl. a. på att en helhets- bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet är avgörande för skyd- det vid arbetsskada. Några exempel kan dock ges. De som innehar offentliga eller privata förtroendeuppdrag betraktas i allmänhet inte som arbetstagare. Hit hör bl. a. nämndemän 0. l.. kommittéledamöten styrelseledamöter, för- myndare, gode män, personundersökare, övervakare och fosterföräldrar. För— säkringsskydd kan vidare saknas för vissa konsulter. arkitekter. läkare, re— visorer, försäljare, kulturarbetare, artister och fotomodeller. Uppdrag som dessa förvärvsarbetande utför ingår ofta i en rörelse, och de är oskyddade även som egenföretagare. [ fråga om YFL:s omfattning kan även hänvisas till arbetsrättskommitténs betänkande (SOU 1975:1) Demokrati på arbets- platsen, s. 691 ff.

YFL anses enligt praxis inte tillämplig på anställda hos utländska am— bassader eller hos andra som har immunitet här i landet. Inte heller LAF kommer att omfatta denna arbetstagargrupp.

Den obligatoriska försäkringens internationella räckvidd regleras varken i YFL eller LAF. Enligt ILO-konvention nr 121, som Sverige har ratificerat fr.o.m. år 1970, skall varje medlemsland inom sitt område jämställa ut- länningar med egna medborgare i fråga om förmåner vid yrkesskada. Sverige har dessutom ratificerat ett flertal andra konventioner om lika behandling av utlänningar vid yrkesskada och om den obligatoriska försäkringens till- lämplighet i vissa fall. Om försäkringens räckvidd inte regleras genom kon- vention, får den bestämmas med ledning av praxis. Detta torde för såväl yrkesskadeförsäkringen som den nya arbetsskadeförsäkringen innebära att svensk arbetstagare som utför arbete här för utländskt företags räkning re- gelmässigt anses omfattad av den obligatoriska försäkringen. och detta även om företagets verksamhet här är av tillfällig natur. Om en svensk arbetsgivare sysselsätter en från Sverige utsänd arbetstagare utomlands, anses denne för- säkrad enligt svensk lag när arbetet är tillfälligt eller andra särskilda skäl talar för att arbetstagaren skall återvända hit inom begränsad tid. I praxis gäller i detta hänseende en ettårsregel. Beträffande utländsk arbetstagare som utför arbete här åt arbetsgivare i hemlandet tillämpas i huvudsak mot- svarande regler.

Studerande är inte automatiskt yrkesskadeförsäkrade. Regeringen får emellertid föreskriva att den som vid viss skola eller på annat sätt genomgår yrkesutbildning 6. d. skall anses som arbetstagare enligt YFL och således omfattas av den obligatoriska försäkringen. Enligt kungörelsen (1954z715), som är utfärdad med stöd av bemyndigandet, omfattas numera ett mycket stort antal elever av YFL. Även LAF kommer att gälla den som genomgår utbildning, men endast i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada.

2.1.2. Frivillig yrkesskadeförsäkring

Den frivilliga yrkesskadeförsäkringen regleras i huvudsak genom särbestäm- melser i 45—48 åå YFL. Enligt 45% får RFV meddela frivillig försäkring åt a. arbetsgivare som bedriver verksamhet här i landet för arbetstagare hos honom, b. utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten,

svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen, d. varje här bosatt svensk medborgare samt här bosatt och mantalsskriven utlänning för egen del.

Försäkringen skall enligt huvudregeln avse alla i eller utom arbete ådragna olycksfallsskador och i den obligatoriska försäkringen ersättningsberättigan- de sjukdomar. Den frivilliga försäkringen gäller inte skador som täcks av det obligatoriska skyddet eller ersätts enligt MEL eller CEF (se kap. 3—6) eller orsakas av krigsåtgärd under krig i vilket riket befinner sig. Försäkringen omfattar även skador som har ådragits utom riket. YFL:s yrkesskadebegrepp och regler om orsakssamband gäller också i fråga om frivillig försäkring. Parterna har möjlighet att i försäkringsavtalet begränsa det skydd som för- säkringen i och för sig kan ge. Detta innebär bl, a. att elever kan försäkras endast för skador i studiearbetet, att RFV har möjlighet att undanta ex- ceptionella risker och att försäkring avseende endast skador under fritiden kan tecknas.

Reglerna om ersättning från den obligatoriska försäkringen gäller i all- mänhet även för ersättning från den frivilliga försäkringen. Under den s. k. samordningstiden utgår ersättningen således normalt från den allmänna sjukförsäkringen. Sjukvårdsersättning och sjukpenning utges emellertid även efter samordningstiden från sjukförsäkringen, dock längst till dess liv- ränta börjar utgå (jfr 4 kap. Så AFL). Därvid utgår dessutom tillägg från den frivilliga försäkringen med så stort belopp att den totala ersättningen motsvarar vad som skulle ha utgetts om det hade gällt obligatorisk för- säkring. ] detta sammanhang och i fråga om livränta används även en an- tagen årsinkomst för hemmamakar och studerande. Livränta från den fri- villiga försäkringen medför inte avdrag på allmänna pensionsförmåner (17 kap. Zå AFL). Rätten till ersättning från den frivilliga försäkringen får som har nämnts ovan begränsas i försäkringsavtalet. En egenföretagare kan därvid få sitt ersättningsunderlag bestämt till ett lägre belopp än som följer av bestämmelserna för obligatorisk yrkesskadeersättning.

I fråga om finansiering bygger försäkringen på ett kapitaltäckningssystem och en riskgraderad premiesättning. Avgifterna skall täcka både försäkrings- förmåner och förvaltningskostnader. Grunderna för avgiftsberäkningen fast- ställs av regeringen. Avgifterna förs till en fond som förvaltas av RFV.

Försäkringsbeståndet framgår av nedanstående tabell. Antalet försäkrade har minskat under senare år, från 25 000 år 1970 till 20 000 år 1974. Ungefär hälften var skyddade genom försäkring som arbetsgivaren hade tecknat för dem enligt 45 ;" a. Dessa försäkringar gällde i allmänhet endast skador under fritid. Försäkring enligt 45 & b har inte meddelats efter år 1960.

.”

45 & a 45 & c 45 tå d Totalantal försäk- rade enligt Antal Antal Antal Antal Antal Kategorier 45 å YFL (ca) arbets- försäk- organi— försäk- försäk- givare rade (ca) sationer rade (ca) rade Egenföre- Hemma- Stude- Fritidsfor— År tagare makar rande säkringar 1970 732 12 200 11 5 500 7 370 2 712 2 392 122 2 144 25 000 1971 692 12 000 11 5 450 7 175 2 544 2 386 150 2 095 24 000 1972 661 11 000 11 4 900 6 659 2 265 2 405 145 1 844 23 000 1973 602 10 500 11 4 800 6 559 2 227 2 160 160 2 012 22 000 1974 609 10 500 10 3 200 6 302 2 101 2 112 141 1 948 20 000 1975 552 1) 9 3 000 5 764 1 904 1 923 139 1 798 1)

1) Uppgift härom kan inte lämnas förrän i februari 1977.

Av 1975 års 552 försäkringsavtal enligt 45 å ä hade 15 tecknats av ut- ländska ambassader. 61 hade tecknats av rörledningsfirmor, 27 av lant- brukare. 27 av rederier, 24 av ideella föreningar, 20 av mekaniska verkstäder och 17 av större industribolag. Resten var fördelad mellan en stor mängd olika arbetsgivargrupper. Försäkringarna enligt 45 5 a gällde bortsett från ambassaderna och vissa utlandsanställda i allmänhet endast utom arbete. Av 1975 års 9 försäkringsavtal enligt 45 & c hade 7 tecknats av fiskarförbund och nästan alla de 3 000 försäkrade var fiskare. Försäkringarna enligt 45 & c gällde både i och utom arbete. Antalet försäkrade skall varje år ökas med Svenska Aeroklubbens medlemmar. Bland de 1 904 egenföretagare som år 1975 hade försäkring enligt 45 & d bör särskilt nämnas lantbrukare (658), köpmän (160), byggmästare (96), målare (83) och mekaniker(80). Skaderisken är i allmänhet ganska betydande för exempelvis lantbrukare.

I fråga om skadeanmälningar kan i korthet sägas att några tiotal sådana har gjorts per är såvitt angår försäkrade enligt 45 & a eller (1 och att antalet är lägre beträffande 45 & c. Inom de olika grupperna har i regel några eller enstaka livräntor till försäkrade och efterlevande beviljats varje år. Under år 1975 uppgick frivilliga yrkesskadeförsäkringsfondens kostnader för sjuk- penning och sjukvårdsersättning till 131 000 kr., begravningskostnaderna till 8 820 kr. och livräntekostnaderna till 2,3 milj. kr. Vid slutet av år 1975 fanns 1 099 livränteförpliktelser. 1975 års avgiftsintäkter utgjorde 1,9 milj. kr. Behållningen i fonden uppgick den 29 juni 1976 till ca 34,1 milj. kr.

2.1.3. Vissa bestämmelser inom den allmänna försäkringen

Till den allmänna försäkringen är en frivillig sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring anslutna (21 och 22 kap. AFL). Den frivilliga sjukpenningförsäkringen står öppen för bl. a. hemmamakar. För deras del avser försäkringen visst sjukpenningtillägg som tillsammans med vanlig sjukpenning får uppgå till högst 20 kr. Även den som på grund av studier eller annan utbildning under minst sex månader avstår från förvärvsarbete får försäkra sig för sådant sjukpenningtillägg. Är han inte berättigad till vanlig sjukpenning, kan försäkringen avse frivillig sjukpenning på högst 20 kr. För hemmamakeförsäkringen gäller en karenstid av 3, 18, 33 eller 93 dagar. Elevförsäkringen har endast en karenstid, nämligen 14 dagar. Den frivilliga pensionsförsäkringen kan omfatta livsvarig eller temporär ålders- pension. I regel kan pensionen börja utgå först vid 55 års ålder. Pension får dock utges tidigare om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften. Pensionen utgår då med reducerat belopp.

Den som enligt AFL har inkomst av annat förvärvsarbete än anställning, främst inkomst av jordbruk eller rörelse, kan göra anmälan om undantagande från ATP (11 kap. 7å AFL). Undantagandet gäller då all hans inkomst av annat förvärvsarbete. Har undantagande skett, bortses från inkomsten av annat förvärvsarbete vid beräkning av pensionsgrundande inkomst. När undantagande från ATP gäller skall inkomsten av annat förvärvsarbete inte heller beaktas vid beräkning av sjukpenninggrundande inkomst (3 kap. 2 ;" första stycket AFL). Undantagande får alltså aldrig ske beträffande enbart ATP eller enbart sjukpenningförsäkringen utan måste alltid avse båda dessa

' Livförsäkringsskatte— kommitténs betänkande (SOU 1975:21) Pensions- försäkring. s. 81 och 85.

försäkringar. På inkomster som omfattas av undantagandet erlägger den försäkrade ingen tilläggspensionsavgift och hans sjukförsäkringsavgift be— räknas enligt särskilda bestämmelser. Undantagandet gäller fr. o. m. året efter det då anmälan gjordes. Anmälan kan återkallas med verkan från nästa årsskifte. Undantagandet skall dock gälla minst fem år. Har återkallelse skett, kan nytt undantagande inte komma i fråga. Undantagandet kan på visst sätt minska rätten till pension på grundval av sådan inkomst som inte har undantagits från försäkringen. Undantagandet kan vidare reducera storleken av utgående pensionstillskott enligt lagen (1969:205) om pensions- tillskott. År 1975 torde ca 30 000 personer i åldrar intill 65 år ha varit undan— tagna från ATP på grund av egna önskemål. Denna siffra kan beräknas minska successivt.l

Uppdragstagare, t. ex. den som har förtroendeuppdrag, anses fr. o. m. år 1976 som arbetstagare vid beräkning av sjukpenninggrundande och ATP- grundande inkomst enligt AFL, om ersättningen under året har uppgått till minst 500 kr. (3 kap. Zå och 11 kap. 25 AFL). I sådant fall är upp- dragstagaren befriad från skyldighet att betala socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomsten. Denna skyldighet åvilar i stället uppdragsgivaren. Av- giftsskyldigheten omfattar avgifter till ATP, folkpension, sjukförsäkring. del- pensionsförsäkring, arbetslöshetsförsäkring m. m., arbetsmarknadsutbild- ning, vuxenutbildning samt, fr. o. m. är 1977 till barnomsorgen. Detta sys— tem gäller dock inte automatiskt, om ersättningen är att hänföra till inkomst av rörelse som bedrivs av den som utför arbetet eller till inkomst av jord- bruksfastighet som brukas av denne. I sådana fall måste parterna träffa ett s.k. likställighetsavtal för att reglerna skall tillämpas.

Om arbetet faller inom ramen för handel eller industri som bedrivs av den arbetspresterande, torde det i allmänhet inte kunna betraktas som arbete för annans räkning och likställighetsavtal kan då inte träffas. Så anses där- emot kunna ske i fråga om ersättning för visst uppdrag som ingår i rörelse av sådan art att den huvudsakligen består av en samling fortlöpande uppdrag för annans räkning. Sålunda kan exempelvis arkitekter, konsulter och olika kulturarbetare träffa överenskommelse för avgränsade uppdrag som ingår i deras rörelser. Antalet uppdragstagare låter sig inte beräkna på ett tillförlitligt sätt. Pensionskommittén har emellertid i sitt i september 1975 avgivna del- betänkande (1975z74) Socialförsäkringsavgifter på uppdragsinkomster m. m. anfört (s. 24) att det totala avgiftsunderlaget för uppdragsersättningar år 1976 kan uppskattas till ca 1,9 miljarder kr.

Likställighetsavtalet är inget formbundet avtal. En anmälan till försäk- ringskassan från den som utger ersättningen är t. ex. tillräcklig. Som bevis för att parterna har kommit överens om att viss ersättning skall räknas som anställningsinkomst godtas även att den som har utgivit ersättningen i kontrolluppgift till taxeringen anger denna på sådant sätt att det framgår att han skall betala arbetsgivaravgift på den. Har så inte skett, ankommer det på inkomsttagaren att styrka att överenskommelse har träffats, antingen direkt med uppdragsgivaren eller genom kollektiv uppgörelse. Undantagsvis kan även sedvänja utgöra bevis för att parterna har varit ense om att in- komsten skall behandlas som anställningsinkomst. Det bör erinras om att ett likställighetsavtal inte för med sig att en rörelseinkomst skall betraktas som inkomst av tjänst också vid inkomsttaxeringen.

2.2. Historik och tidigare förslag

1901 års olycksfallsersättningslag och 1916 års olycksfallsförsäkringslag om- fattade endast arbetstagare. Frivillig försäkring för yrkesskada erbjöds första gången genom 1916 års lag. Arbetsgivare gavs då rätt att försäkra arbetstagare som inte omfattades av lagens obligatoriska skydd, t. ex. egna familjemed- lemmar, för olycksfall i arbete (s.k. inomarbetsförsäkring). Arbetsgivaren kunde vidare försäkra en obligatoriskt eller frivilligt försäkrad arbetstagare för olycksfall utom arbete (5. k. utomarbetsförsäkring). Varken arbetsgivare, annan egenföretagare eller arbetstagare fick teckna försäkring för egen räk- ning. lnomarbetsförsäkringen gällde fr.o.m. år 1930 även för yrkessjuk- domar. Utomarbetsförsäkringens olycksfallsbegrepp skulle bestämmas av rättstillämpningen. I praxis lät man efter hand denna försäkring täcka också olycksfall under arbete för egen räkning. Enligt en särskild förordning (1918:375) kunde vidare fiskare meddelas frivillig försäkring för skada till följd av olycksfall. Försäkringen knöt an till 1916 års lag.

Frågan om social olycksfallsförsäkring för egenföretagare har behandlats i socialvårdskommitténs betänkande (SOU 1951:25) med förslag till yrkes- skadeförsäkringslag och socialförsäkringsutredningens betänkande (SOU 1952:39) angående sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring.

Socialvårdskommittén ansåg att de möjligheter som då stod mindre bär- kraftiga företagare till buds att genom försäkring skydda sig mot de eko- nomiska följderna av olycksfallsskada inte tillgodosåg behovet på ett till- fredsställande sätt och att det ur social synpunkt tedde sig önskvärt att bristerna blev avhjälpta. Man fann emellertid att en del av försäkringens bestämmelser om det obligatoriska Skyddets räckvidd och förmåner inte passade så väl ens för den självständige rörelseidkare som under hela året hade haft anställda och själv deltagit i arbetet. Även om de självständiga yrkesutövarna fördes in under lagen, skulle vidare stora grupper av be- folkningen lämnas utanför. Kommittén ville därför inte föreslå att själv- ständiga rörelseidkare skulle omfattas av obligatorisk eller frivillig yrkes- skadeförsäkring. Kommittén förordade i stället att det infördes en särskild och frivillig försäkringsanordning för alla som inte omfattades av yrkes- skadeförsäkringslagen. Kommittén såg dock gärna att försäkringen faktiskt blev obligatorisk i så stor utsträckning som möjligt. Anordningen, som kal- lades invaliditets- och dödsfallsförsäkring, skulle vara ett komplement till den allmänna sjukförsäkringen och gälla såväl i som utom arbete. 1 den mån inte särskilda regler gavs skulle yrkesskadeförsäkringslagens bestäm- melser gälla.

Socialförsäkringsutredningen behandlade i sitt betänkande både den ob- ligatoriska yrkesskadeförsäkringens personkrets och den frivilliga försäk- ringen men tog inte närmare upp frågan om obligatorisk försäkring för egen- företagare. Socialvårdskommittén hade i sitt betänkande sett som ett fram- tidsmål att olycksfallsförsäkringen helt inordnades i en allmän socialför- säkring med trygghetsbehovet som enhetlig norm. När socialförsäkrings- utredningen behandlade frågan om frivillig försäkring anfördes bl. a. att det fanns ett verkligt behov av en av staten anordnad olycksfallsförsäkring också för egenföretagare. Även om ett lika försäkringsskydd för nedsättning eller förlust av arbetsförmågan eller vid dödsfall oberoende av orsaken kunde

anses vara ett framtidsmål för socialförsäkringen, borde detta inte hindra att staten som en etapp anordnade en frivillig och allmän olycksfallsför- säkring.

I remissyttrandena över socialvårdskommitténs förslag accepterades att yrkesskadeförsäkringen i stort sett borde behållas vid sitt dåvarande omfång. Den av kommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen be— rördes i allmänhet inte i remissyttrandena. För en sådan försäkring i form av komplement till den allmänna sjukförsäkringen uttalade sig emellertid bl.a. dåvarande riksförsäkringsanstalten och LO. Socialförsäkringsutred- ningen hade föreslagit att endast anställda skulle omfattas av den obliga- toriska yrkesskadeförsäkringen. De flesta remissinstanserna tillstyrkte detta eller lämnade det utan erinran. Också förslaget om en allmän frivillig yr- kesskadeförsäkring godtogs av de flesta remissinstanserna.

I prop. 1953:178 om sjukförsäkring och samordning med yrkesskadeför- säkringen samt riktlinjer för den senare togs inte upp till särskild behandling huruvida egenföretagare borde vara obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade. Det framhölls dock att även de egna företagarna tillförsäkrades ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligatoriska sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kunde kompletteras genom föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeförsäkringar.

Enligt prop. 1954:60, som låg till grund för YFL, skulle den nya yrkes- skadeförsäkringen omfatta arbetstagare. I propositionen anfördes att tve- kan inte borde råda om att frivillig inomarbetsförsäkring skulle finnas för anställda som inte omfattades av den obligatoriska försäkringen. Som exem- pel på sådana arbetstagare angavs vissa anhöriga till arbetsgivaren, vissa arbetstagare med utlandsanställning och arbetstagare som undantogs på grund av att arbetsgivaren hade diplomatisk immunitet. Det kunde däremot sättas i fråga om annan frivillig försäkring borde meddelas. Den allmänna sjukförsäkringen gav ju ett tillfredsställande skydd även vid flertalet olycks- fallsskador. Vidare fanns möjlighet att teckna olycksfallsförsäkring hos pri- vata försäkringsbolag. Det kunde dessutom göras gällande att staten saknade anledning att ordna ett bättre försäkringsskydd vid olycksfallsskador än då arbetsförmågan hade satts ned av andra orsaker. I propositionen erinrades emellertid om att 150 000 arbetstagare omfattades av frivillig utomarbets- försäkring. Därvid nämndes även den särskilda fiskarforsäkringen. Vidare hade vid upprepade tillfällen framkommit önskemål om att olycksfallsför- säkringen skulle få gälla även andra än arbetstagare. Dessa önskemål hade dock delvis tillgodosetts genom den allmänna sjukförsäkringen. Det an- märktes också att företagare, hemmafruar och studerande kunde teckna frivillig sjukpenningförsäkring samt att det då var naturligt att just dessa grupper som ju inte omfattades av YFL:s obligatoriska skydd även gavs möjlighet att träffa avtal om frivillig yrkesskadeförsäkring. Det ansågs slut- ligen både praktiskt och rimligt att den frivilliga försäkringen öppnades för var och en för egen del. Till denna borde då också fiskarna ansluta sig.

Yrkesskadeutredningen, som bl. a. avgav betänkandet (1966z54) Yrkes- skadeförsäkring, hade att lägga fram förslag till reviderad lagstiftning om yrkesskadeförsäkring. Utredningen skulle därvid även pröva möjligheten att föra in andra förvärvsarbetande än arbetstagare under yrkesskadeför- säkringsreglerna. I detta hänseende gjorde utredningen följande övervägan-

den. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen hade alltifrån begynnelsen varit inriktad på att utgöra ett skydd vid yrkesskada för den tjänande parten i ett arbetsavtal. Försäkringen bekostades av arbetsgivarna och bidrag av statsmedel utgick endast till omkostnaderna. För förvärvsarbetande som inte var arbetstagare hade förvärvsverksamheten i allmänhet ett mer eller mindre starkt inslag av rörelse. Genom den allmänna försäkringen hade alla förvärvsarbetande tillförsäkrats ett ekonomiskt skydd vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Det syntes därför utredningen föga motiverat att utvidga yrkesskadeskyddet, som ju hade byggts upp med tanke på arbets- tagarnas behov av ekonomiskt skydd, till att omfatta även företagare. Ut- redningens förslag var dock inte enhälligt.

Utredningen ansåg vidare att den frivilliga försäkringen borde slopas. Den- na utnyttjades främst som skydd vid olycksfall utom arbete och som skydd åt självständiga yrkesutövare. Utredningen anförde att försäkringen hade kommit till under en tid då det inte fanns ett allmänt täckande social- försäkringssystem. Den allmänna försäkringen lämnade visserligen inte kompensation i alla situationer. men den täckte åtminstone de svåra ska- dorna och de mest behjärtansvärda fallen. Utredningens förslag till yrkes- skadelag bröt radikalt med YFL, och utredningen fann det därför besvärligt att knyta en frivillig försäkring till det nya yrkesskadeskyddet. Det föreföll vidare utredningen mera rationellt att den som ville teckna frivillig yrkes- skadeförsäkring hänvisades till den privata försäkringsmarknaden.

Utredningens förslag om yrkesskadeskyddets allmänna omfattning blev i huvudsak tillstyrkt eller lämnat utan erinran av remissinstanserna. Endast tre av dem tog upp frågan om den frivilliga försäkringen. RFV fann skälen för att slopa försäkringen i och för sig övertygande men anmärkte att frågan kunde komma i ett annat läge om en yrkesskadereform utformades efter andra principer än utredningen hade förordat. Staten borde dock åtminstone tillgodose de självständiga yrkesfiskarnas behov av en inte alltför dyr olycks- fallsförsäkring. Riksförbundet landsbygdens folk accepterade att försäkring- en avskaffades under förutsättning att samtliga förvärvsarbetande tillför- säkrades samma förmåner vid yrkesskada som anställda och att avgiften för förmånen hölls på samma nivå som arbetsgivaravgiften. Svenska väst- kustfiskarnas centralförbund ansåg däremot att försäkringen fyllde ett stort behov hos yrkesfiskarna, som oftare än andra fick möta riskfyllda situationer i sitt arbete.

Den av utredningen föreslagna omläggningen av yrkesskadeförsäkringen genomfördes aldrig, och den frivilliga försäkringen behölls oförändrad. I propositionen härom (1967:l47) gjordes inga särskilda uttalanden angående egenföretagarna. Det anfördes dock att yrkesskadeskyddets allmänna om- fattning inte borde undergå någon ändring.

2.3. Överväganden

2.3.1. Utsträekning av det obligatoriska skyddet

1 en skrivelse till regeringen i februari 1976 har kommittén anmält att den under utredningsarbetet med bl. a. frågan om den frivilliga yrkesskadeför-

säkringen har funnit att arbetsskadeförsäkringen bör ges samma tillämp- ningsområde som den allmänna försäkringen och att kommittén därför avser att i sitt slutbetänkande föreslå att försäkringsskyddet sträcks ut till egen- företagare och uppdragstagare.

I den under våren 1976 avlämnade propositionen med förslag till lag om arbetsskadeförsäkring (1975/762197) förordade departementschefen att arbetsskadeskyddet i den lag som då föreslogs skulle gälla för arbetstagare. Till frågan om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare och upp- dragstagare avsåg han att återkomma när kommittén hade slutfört sitt åter- stående utredningsarbete. Han anförde därvid (s. 69 och 88) att denna och andra återstående frågor skulle behandlas i en särskild proposition till riks- dagen inom sådan tid att ikraftträdandet av ytterligare bestämmelser kunde samordnas med arbetsskadeförsäkringens ikraftträdande den ljuli 1977.

I en motion med anledning av propositionen (1975/76:2490) hemställdes att riksdagen skulle besluta att 1 kap. 1 & lagen om arbetsskadeförsäkring utformades så att därav klart framgick att lagen även omfattade egenfö- retagare i dennes yrkesutövning. Det hade dessutom i två under allmänna motionstiden väckta motioner (1975/76:552 och 1174) hemställts att riks- dagen hos regeringen skulle uttala att de yrkesarbetande som stod utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen obligatoriskt borde anslutas till den nya arbetsskadeförsäkringen resp. att reglerna för yrkesskadeförsäkring- en borde utformas så, att man erhöll likvärdigt skydd till samma kostnad oavsett om man var anställd eller arbetade i eget företag. I socialförsäkrings- utskottets enhälliga betänkande över propositionen (StU 1975/ 76:40) anför- des: Utskottet vill i likhet med motionärerna starkt understryka angelägen- heten av att även egenföretagarna redan från början omfattas av arbetsska- deskyddet i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. Utskottet är medvetet om att egenföretagarnas inrymmande i arbetsskadeskyddet kan vara förenat med vissa problem som kräver ytterligare överväganden men förutsätter att riksdagen i enlighet med uttalandet i propositionen kommer att föreläggas förslag om arbetsskadeskyddets utsträckning till egenföretagare i så god tid att regler av sådan innebörd kan träda i kraft samtidigt som lagen om arbets- skadeförsäkring den ljuli 1977. Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna.

Riksdagen beslöt i enlighet med betänkandet (rskr 377).

Huvudmotiven för kommitténs förs/ag

Socialförsäkringen för skador i arbete har alltsedan sin tillkomst gällt enbart för arbetstagare. Övriga förvärvsarbetande har själva fått skaffa sig försäk- ringsskydd på den privata försäkringsmarknaden eller genom frivillig för- säkring enligt YFL eller AFL, om de har velat komplettera det skydd som den allmänna försäkringen ger. En sådan ordning har i huvudsak fungerat tillfredsställande. Det kan emellertid inte uteslutas fall av arbetsskada hos egenföretagare där inkomstbortfallet inte har kompenserats. Även om en privat försäkring kan täcka in de fall i vilka den allmänna försäkringen inte ger ersättning, t.ex. när arbetsförmågan är nedsatt med miridre än hälften, måste man nämligen räkna med att åtskilliga förvärvsarbetande av en eller annan anledning inte har något sådant kompletterande skydd.

Inom den allmänna försäkringen förekommer inte något generellt undantag för egenföretagare, och kommittén kan inte heller finna något bärande skäl för att inte ge alla som deltar i produktionen möjlighet att tillhöra den nya arbetsskadeförsäkringen.

Om man fångar in alla förvärvsarbetande under den nya försäkringen, skulle den i och för sig oskarpa gränsen mellan arbetstagare och egenfö- retagare mista mycket av sin betydelse på socialförsäkringsfältet. En sådan utvidgning är också ett stort steg på väg mot samordningen inom soci- alförsäkringslagstiftningen, särskilt samordningen mellan den allmänna för- säkringen och försäkringen för skador i arbete. Mot en sådan utsträckning torde i och för sig kunna resas invändningar om att den skulle föra med sig såväl svårigheter i fråga om bevisning av orsakssamband mellan skada och skadlig inverkan som andra kontrollsvårigheter. Anledning saknas emel- lertid att anta att dessa svårigheter inte kan bemästras. Kommittén vill därvid särskilt peka på den frivilliga yrkesskadeförsäkringen och på likheten mellan egenföretagare och s. k. hemarbetare. Hemarbetarna, som länge stod utanför yrkesskadeförsäkringen, fördes utan större betänkligheter in under YFL vid dess tillkomst.

Kommittén föreslår således att egenföretagarna skall bli arbetsskadeför- säkrade på samma sätt som anställda. Egenföretagarnas anslutning bör i princip vara obligatorisk. Arbetsskadeförsäkringen blir en billig försäkring för de flesta egenföretagarna. Försäkringen måste givetvis för deras del fi- nansieras genom egenavgifter.

En försäkring av egenföretagarna får anses föra med sig att även mel- langruppen uppdragstagare bör omfattas av den nya lagen. Detta motiveras bl. a. av svårigheten att dra gränser mellan arbetstagare, uppdragstagare och egenföretagare. Uppdraget står vidare många gånger anställningen nära och uppdragstagaren befinner sig ofta socialt och ekonomiskt sett i samma si- tuation som en arbetstagare.

Anknytning till ATP

Om egenföretagarna förs in under arbetsskadeförsäkringen, uppkommer sär- skilda problem beträffande dem som har anmält undantagande från ATP enligt 11 kap. 7å AFL. Undantagandet inskränker rätten till ATP i form av ålderspension, förtidspension eller familjepension. Detta skulle med hän— syn till de samordningsregler i fråga om AFL-förmåner som finns i 4 kap. 4 & och 6 kap. 1 & LAF kunna föra med sig att egenföretagaren och hans efterlevande blev berättigade till större livränta från arbetsskadeförsäkringen än om den försäkrade hade varit ansluten till ATP. Livräntan skulle i den delen kunna betraktas som kostnadsfri ATP.

Berörda egenföretagare skulle alltså ur kostnadssynpunkt kunna bli en större belastning för arbetsskadeförsäkringen än andra förvärvsarbetande, ett förhållande som dessutom skulle bero på att de frivilligt har ställt sig utanför ATP. En möjlighet att komma till rätta med detta är att undanta dessa egenföretagare även från arbetsskadeförsäkringen. En annan lösning kan vara att låta dem betala en högre avgift än övriga. Avgiften skulle dock behöva tas ut efter så stor procentsats att försäkringen inte blev at- traktiv. En tredje lösning är att låta undantagandet få verkan även i fråga

om arbetsskadeförsäkringens ersättningsnivå. Lösningen innebär att livränta enligt LAF inte skall utgå i den mån den föranleds av att den försäkrades rätt till ATP är påverkad av undantagandet. Det blir alltså nödvändigt att i förekommande fall räkna ut hur stor ATP som skulle ha utgått till den försäkrade eller hans efterlevande om undantagande aldrig hade gjorts. En liknande bestämmelse finns i 459 lagen (1969:205) om pensionstillskott. Undantagandet från ATP bör däremot anses sakna betydelse i fråga om sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen efter samordningstiden och liv- ränta före samordning med AFL-pension. Nämnda förmåner grundas vis- serligen i huvudsak på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst, men enligt LAF skall från ATP undantagen inkomst räknas in i ersättnings- underlaget utan hinder av att den inte ingår i den sjukpenninggrundande inkomsten (4 kap. 8 g, 3 kap. 6 & andra stycket och 5 kap. 2 5 andra stycket). I dessa avseenden kan det inte heller göras gällande att ett undantagande från ATP innebär en ekonomisk belastning för arbetsskadeförsäkringen. Det är ju här närmast fråga om att beräkna inkomstbortfallet på ett rättvist sätt.

Vid övervägande av de olika lösningarna i fråga om anknytningen till ATP har kommittén fäst särskild vikt vid att enhetlighet och samordning bör eftersträvas inom socialförsäkringssystemet. Kommittén vill därför und- vika att tillhörighet till försäkringarna förekommer i flera olika kombina- tioner. Detta innebär att kommittén förordar en fast koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och ATP. Ett undantagande från ATP skall alltså gälla även för arbetsskadeförsäkringen. Någon möjlighet till självständigt utträde ur denna försäkring bör inte heller införas. Kommittén har vidare övervägt att låta den som väl är arbetsskadeförsäkrad men tidigare har haft undantagande från ATP få bära följderna av undantagandet även i fråga om livränta från arbetsskadeförsäkringen. Livräntan borde i så fall samordnas (4 kap. 45 och 6 kap. 1 åLAF) med den ATP som kunde ha utgått om undantagande aldrig hade gjorts (jfr 45 lagen om pensionstillskott). Den som återkallar ett undantagande för att komma med i arbetsskadeförsäk- ringen skulle då emellertid många gånger få ett otillräckligt skydd och kanske bli tvungen att komplettera med en privat försäkring. Med hänsyn härtill och till att möjligheten att tillhöra arbetsskadeförsäkringen inte fanns när undantagandet anmäldes har kommittén inte velat föreslå någon sådan be- stämmelse. Utsträckningen av försäkringsskyddet föreslås träda i kraft samtidigt med LAF den 1 juli 1977. För att bereda även den som då har gällande undan- tagande från ATP möjlighet att tillhöra arbetsskadeförsäkringen redan från början föreslår kommittén att undantagandet därvid bör kunna återkallas utan hinder av att det inte har gällt under minst den femårsperiod som är bestämd i 11 kap. 7å AFL.

Särskilda frågor beträffande uppdragstagare

Kommittén har tidigare uttalat att egenföretagarnas anslutning till LAF får anses föra med sig att också uppdragstagarna bör tas med. För upp- dragstagarna, dvs. de som utför arbete för annans räkning utan att vara

anställda, gäller särskilda bestämmelser inom AFL (se avsnitt 2.1.3). Fr. o. m. är 1976 anses de flesta uppdragstagarna som arbetstagare enligt AFL. En tidigare allmän anordning med s. k. likställighetsavtal har emellertid behållits för egenföretagare. Reglerna grundar sig på ett utredningsförslag av pen- sionskommittén (SOU 1975:74).

Tvekan kan knappast råda om att det praktiskt sett är lämpligt att ar- betsskadeförsäkra de uppdragstagare som automatiskt behandlas som ar- betstagare inom AFL, t. ex. förtroendemän. Det kan däremot sättas i fråga om skyddet bör gälla alla uppdragstagare med likställighetsavtal. Det rör sig ju här om uppdrag som ingår i rörelse eller jordbruk och om personer som i och för sig är egenföretagare och för vilka kommittén föreslår särskilda regler. Gäller det en egenföretagare som omfattas av ATP och arbetska- deförsäkringen, föreligger givetvis inga svårigheter. Problemet ställs emel- lertid på sin spets i fråga om egenföretagare som valt att stå utanför för- säkringarna. Ett likställighetsavtal har inom AFL-området betydelse hu- vudsakligen för skyldigheten att betala socialförsäkringsavgifter. Inom ar- betsskadeförsäkringen skulle avtalet däremot få karaktär av försäkringsavtal.

Frågan huruvida likställighetsavtal borde ges verkan även inom YFL- området har tidigare behandlats i betänkandet (SOU 1961:57) Sociallagstift- ningen och de 5. k. beroende uppdragstagarna. Frågan ansågs då vara kom- plicerad. Svårigheter befarades uppkomma när det gällde att utreda om par- terna hade träffat likställighetsavtal före skadefallet. Dessa svårigheter kunde visserligen elimineras, om man föreskrev att avtalet inte blev gällande förrän det hade anmälts till vederbörande myndighet. Den arbetspresterande parten skulle i så fall inte få någon ersättning om anmälningsskyldigheten av en eller annan anledning inte hade fullgjorts. Detta ansågs ibland kunna leda till stötande resultat. Ett sådant anmälningsförfarande förmenades dessutom kunna bli betungande ur administrativ synpunkt.

Även yrkesskadeutredningen tog i sitt huvudbetänkande (SOU 1966:54) upp frågan om likställighetsavtal inom YFL. Utredningen hade därvid först avvisat tanken på att allmänt sträcka ut yrkesskadeskyddet till andra för- värvsarbetande än arbetstagare. Beträffande likställighetsavtalen anförde ut- redningen bl. a. att det givetvis måste fordras att avtal hade träffats innan arbetet påbörjades eller i vart fall innan skadan inträffade. Att avgöra hu- ruvida så hade skett torde ofta ställa sig svårt, om man inte införde något slags anmälningsförfarande. Därigenom skulle man emellertid skapa en sorts frivillig försäkring som helt bröt mot det obligatoriska yrkesskadeskyddets automatiska karaktär. Utredningen, som ansåg att den frivilliga yrkesska- deförsäkringen borde slopas, kunde med hänsyn härtill inte förorda lik- ställighetsavtal inom YFL.

De nu redovisade synpunkterna är enligt kommitténs mening fortfarande giltiga och kommittén, som i avsnitt 2.3.2 föreslår att den frivilliga för- säkringen inte skall föras över till LAF, vill därför inte förorda att likstäl- lighetsavtal skall få verkan inom arbetsskadeförsäkringen. Kommittén vill dock påpeka att det i princip inte är fråga om att utestänga berörda upp- dragstagare från den nya försäkringen. Den föreslagna modellen innebär endast att dessa skall behandlas som egenföretagare.

Beträffande uppdragstagarna finns även andra problem. Gränsen mellan de båda uppdragstagargruppema, dvs. mellan uppdragstagare som automa-

tiskt anses som arbetstagare enligt AFL och uppdragstagare som först genom likställighetsavtal anses som arbetstagare, skall nämligen dras enligt skat- terättsliga regler. Man måste då avgöra om uppdragstagaren driver rörelse eller jordbruk i skatterättslig mening. Därefter får bestämmas om ersätt- ningen för uppdraget bör beskattas i rörelsen eller i jordbruket eller som inkomst av tjänst. Det torde i allmänhet inte vara förenat med några större svårigheter att klassificera uppdrag men man måste räkna med besvärliga gränsfall. Till detta kommer att uppdragstagarens taxering är avgörande för bedömningen. Man kan normalt inte räkna med att någon lagakraftvunnen taxering för skadeåret föreligger när arbetsskadefrågan skall avgöras. Detta ger enligt kommitténs mening ytterligare stöd åt ställningstagandet i fö- regående stycke. Härav torde vidare följa att någon skillnad inte bör göras mellan de båda uppdragstagargrupperna. Detta för i sin tur med sig att även vanliga uppdragstagare som i övrigt är egenföretagare och därvid har undantagande från ATP bör ställas utanför försäkringen. Den som inte har sådant undantagande är däremot arbetsskadeskyddad oavsett om han är vanlig uppdragstagare eller uppdragstagare med likställighetsavtal enligt AFL eller egenföretagare.

Övriga frågor

För egenföretagarnas (och uppdragstagarnas) del bör föreskrivas att arbets- skadeförsäkringen gäller endast när de är bosatta häri riket. Det får nämligen anses rimligt att beträffande självständiga företagare uttryckligen kräva en fast anknytning till Sverige. Därigenom erhålls även ett naturligt samband med den allmänna försäkringen, särskilt sjukpenningförsäkringen.

Egenföretagarna måste givetvis finansiera sin försäkring genom egenav- gifter. I avvaktan på en översyn av reglerna om socialförsäkringsavgifter, som f. n. görs inom pensionskommittén, bör några nya avgiftsunderlag inte tillskapas. Beträffande egenavgift till arbetsskadeförsäkringen förordar yrkesskadeförsäkringskommittén därför en koppling till sjukförsäkringsav- giften. Slutlig ställning i denna fråga bör tas senare. Uppdragstagarnas för- säkring bör bekostas genom avgifter från uppdragsgivarna såvitt avser upp- dragstagare som enligt AFL skall jämställas med arbetstagare. Eftersom egenföretagarna och uppdragstagarna inte ges bättre förmåner än arbets- tagarna och allmänt sett inte löper större risk att råka ut för arbetsskada, bör redan fastställd procentsats för avgiftsuttag 0,25 kunna gälla även för dessa nya grupper. Inkomstunderlaget för sjukförsäkringsavgifter från egenföretagare för år 1977 torde kunna uppskattas till ca 10000 milj. kr.

Det får anses praktiskt omöjligt att låta de nya avgiftsreglerna börja verka vid ett halvårsskifte; lagändringen föreslås träda i kraft den i juli 1977. En i annat sammanhang (delpensionsförsäkringen) använd metod är att låta lagen träda i kraft vid halvårsskifte och samtidigt föreskriva att av- giftsreglerna skall tillämpas från årets början och att endast halv avgift skall tas ut på inkomsten under året. Eftersom förmånerna för de nya grupperna i princip bör täckas av motsvarande avgifter även andra halvåret 1977, föreslår kommittén att nämnda metod för avgiftsuttag skall användas i fråga om berörda arbetsskadeförsäkringsavgifter år 1977.

2.3.2. Frivillig försäkring

Frivillig försäkring enligt 45é YFL får meddelas a. arbetsgivare som bedriver verksamhet här i landet för arbetstagare hos honom, b. utbildningsanstalt i riket för elever vid anstalten,

svensk yrkes- eller fackorganisation för medlemmar i organisationen, d. varje här bosatt svensk medborgare samt här bosatt och mantalsskriven utlänning för egen del. Försäkringsbeståndet har beskrivits i avsnitt 2.1.2. Antalet försäkrade har minskat påtagligt under senare år.

Den frivilliga försäkringen kom till när det inte fanns något allmänt täck— ande socialförsäkringssystem. Under de senaste decennierna har det emel- lertid vuxit fram en allmän socialförsäkring med utöver folkpension även sjukförsäkring och ATP. Förutsättningarna för den frivilliga yrkesskade- försäkringen har därmed ändrats betydligt. Detta påpekades redan i yrkes- skadeutredningens huvudbetänkande år 1966. Utredningen föreslog att den frivilliga försäkringen skulle slopas, och detta föranledde i allmänhet ingen kritik från remissinstanserna (se dock avsnitt 2.2). Den allmänna försäk- ringen har därefter byggts ut ytterligare. Till detta skall läggas att arbets- skadeförsäkringen nu föreslås omfatta i princip alla förvärvsarbetande samt tillkomsten av TFY. Det torde således redan med beaktande härav vara berättigat att påstå att den frivilliga försäkringen numera har förlorat mycket av sin tidigare betydelse.

Yrkesskadeskyddet enligt 45 & a gäller huvudsakligen s. k. utlandsanställ- da och anställda hos utländska ambassader i Sverige. Dessa grupper kommer visserligen inte att omfattas av LAF men de kan få motsvarande skydd genom TFY. Bestämmelsen kan vidare omfatta arbetsgivares make och familjemedlemmar. Sådana arbetstagare kommer emellertid i motsats till vad som gäller enligt YFL att vara obligatoriskt försäkrade enligt LAF.

Försäkring enligt 45 & b har inte meddelats efter år 1960. Skyddet enligt 45 & c gäller nästan uteslutande yrkesfiskare. Enligt kom- mitténs förslag i avsnitt 2.3.l kommer emellertid fiskarna att bli obligatoriskt omfattade av LAF, oberoende av om de är arbetstagare eller egenföretagare. De har även möjlighet att få skydd enligt TFY.

Av de ca 5 750 personer som har egna försäkringar enligt 45 5 d är ca 2 000 egenföretagare som kommer att falla in under LAF. I övrigt rör det sig om hemmamakar och studerande. Även om ett visst behov av hem- mamakeförsäkring möjligen kan anses föreligga, har kommittén inte funnit tillräckliga skäl för att vid sidan av de försäkringar som kan erbjudas på den privata marknaden inrätta en frivillig försäkring inom LAF:s ram. An- talet studerandeförsäkringar är så litet att dessa får anses sakna betydelse vid övervägande om anordningen skall behållas.

En stor del av den frivilliga försäkringens personkrets kommer som har nämnts ovan att obligatoriskt omfattas av arbetsskadeförsäkringen och en del kan erhålla försäkringsskydd genom TFY. Fritidsförsäkringar förekom- mer inom samtliga tre tillämpade former för frivillig försäkring. Att meddela fritidsförsäkringar kan emellertid knappast vara någon mera angelägen upp- gift för socialförsäkringen utan torde i första hand få ankomma på den privata försäkringsmarknaden.

.0

Kommittén föreslår således att den frivilliga försäkringen inte skall föras över till LAF utan slopas den ljuli 1977. Vid denna tidpunkt upphör alltså nu löpande avtal om frivillig yrkesskadeförsäkring att gälla.

Slopandet av försäkringen påverkar däremot inte rätten till ersättning i skadefall som har inträffat före den ljuli 1977 (övergångsbestämmelserna till LAF). Erlagda premier är beräknade på försäkringstekniska grunder och medel finns därför för löpande ersättningar. Handläggningen av skadeä- renden som faller under de nuvarande bestämmelserna bör liksom i fråga om YFL:s obligatoriska skydd ligga kvar hos RFV under ett övergångsskede.

3 Militärersättningslagen (MEL)

3.1. Gällande rätt

De grundläggande bestämmelserna om ersättning i anledning av kropps- skada ådragen under militärtjänstgöring finns i militärersättningslagen (1950:261). Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1950. Bestämmelserna i lagen ansluter i flera viktiga hänseenden till lagen om yrkesskadeförsäkring.

Lagen omfattar värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, hemvärnspersonal och viss frivillig personal som deltar i militärtjänstgöring. Den frivilliga personalen anges närmare i kungörelsen (l950:334)_ med tillämpningsföre- skrifter till militärersättningslagen. Till frivilliga hänförs förutom hemväms- personal följande kategorier:

a) personer som, utan att på grund av vämpliktslagens föreskrifter eller eljest vara krigstjänstgöringsskyldiga, på grund av krigsfrivilligavtal för- bundit sig till tjänstgöring vid krigsmakten eller som genom annat särskilt avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret;

b) medlemmar av Sjövärnskåren och de frivilliga försvarsorganisationema;

c) praktikanter vid armén, marinen eller flygvapnet, varmed avses ynglingar vilka i rekryteringsbefrämjande syfte beretts tillfälle att frivilligt tjänstgöra vid enhet tillhörande vederbörande försvarsgren; samt

d) värnpliktiga hemvärnsmän som avses i kungörelsen (1951:549) om värn- pliktiga hemvärnsmän. Militärersättningslagens bestämmelser innebär att ersättning utgår för ska- da till följd av olycksfall under militärtjänstgöring och för sjukdom ådragen under sådan tjänstgöring. Med militärtjänstgöring jämställs inskrivnings- förrättning, prövning för antagning som regementsofficers- eller reservoffi- cersaspirant och sådan frivillig utbildning till gagn för försvaret som kon- trolleras av myndighet. Enligt kungörelsen (19661414) med vissa bestäm- melser om vapenfria tjänstepliktiga gäller vad som i MEL föreskrivs om militärtjänstgöring vapenfri tjänstgöring.

Lagen omfattar inte bara skador under själva tjänstgöringen utan även färdolycksfall. Ersättning utgår sålunda för olycksfall under färd till tjänst- göring som skall påbörjas och under färd från avslutad tjänstgöring liksom under färd i samband med permission och fritid. Vidare ersätts skada som inträffat inom tjänstgöringsområdet även om vederbörande inte tjänstgjort vid skadetillfället. Även olycksfall under vistelse på allmän plats på tjänst-

göringsorten eller den omgivning av orten där värnpliktiga brukar vistas under fritiden ersätts enligt militärersättningslagen.

Liksom inom yrkesskadeförsäkringen anses orsakssamband mellan olycksfall och inträffad skada föreligga om inte betydligt starkare skäl talar däremot.

Militärersättningslagen ger till skillnad från yrkesskadeförsäkringen skydd även vid sådan sjukdom som inte är egentlig yrkessjukdom. Sjukdom som inte orsakats av olycksfall och som yppats under tjänstgöringen anses ådra- gen under denna om skälig anledning inte finns att anta att sjukdomen föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligt bidragit till sjukdomen. Sjukdom som yppats först efter tjänstgöringen anses vara ådragen under denna om tjänstgöringen skäligen kan antas ha vä- sentligen bidragit till sjukdomen.

Vid skada ersätts kostnader för sjukvård (läkar- och tandvård, sjukhus- vård, läkemedel och resor) i samma mån som vid yrkesskada. Vid ned- sättning av arbetsförmågan utgår sjukpenning, livränta och vårdbidrag enligt regler som i huvudsak motsvarar de som gäller vid yrkesskada. Sjukpenning, livränta och vårdbidrag får dock inte utgå så länge tjänstgöringen varar.

Sjukpenning beräknas enligt bestämmelserna om sjukpenning i AFL. Med sjukpenninggrundande inkomst avses därvid den skadades årliga arbets- förtjänst som skall beräknas enligt YFL:s principer. För den som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring och för hemvärnspersonal som fyllt 20 år får arbetsförtjänsten dock inte beräknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet. Värnpliktig, som under grundutbildning eller repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildningen ådragit sig sjukdom som inte föranletts av tjänstgöringen men som efter tjänstgöringens slut medför nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften har rätt till s. k. särskild sjukpenning. Detsamma gäller om han efter tjänstgöringens slut ådragit sig sjukdomen under utryckningsmånaden eller månaden när- mast efter denna. Den särskilda sjukpenningen utgår med det belopp som skulle ha utgått enligt AFL om den årliga arbetsförtjänsten motsvarade två och en halv gånger basbeloppet. Från den särskilda sjukpenningen av- räknas i förekommande fall sjukpenning enligt AFL eller YFL.

Bestämmelserna i militärersättningslagen om ersättningarna under sjuk- domstid är i övrigt samordnade med den allmänna försäkringens sjukför- säkring genom bestämmelsen i 4 kap. 5 & AFL att Sjukvårdsersättning och sjukpenning endast utges i den mån beloppet överstiger vad som utgår enligt militärersättningslagen. Någon annan samordning under sjukdomstid mellan militärersättningslagen och AFL motsvarande den som gäller mellan YFL och AFL förekommer inte.

Livränta, vårdbidrag och begravningshjälp utgår efter samma regler som gäller för yrkesskador med det undantaget att den årliga arbetsförtjänsten för bl. a. värnpliktiga skall beräknas till lägst två och en halv gånger bas- beloppet vid fastställande av livränta.

Ersättningarna bestäms i första instans av riksförsäkringsverket. Verkets beslut kan överklagas hos försäkringsrådet, som även har att i första instans handlägga ärenden om utbyte av livränta mot engångsbelopp. Rådets beslut kan i sin tur överklagas hos försäkringsdomstolen.

3.2. Andra ersättningar till värnpliktiga vid militärskador

3.2.1. Värnplikrsavlöningskungörelsen

Värnpliktsavlöningskungörelsen (19702676) reglerar förmåner till värnplik- tiga och vapenfria tjänstepliktiga under tjänstgöringstiden. Värnpliktiga och vapenfria tjänstepliktiga får fri hälso- och sjukvård under tjänstgöring, in- och utryckningsdagar och vid färd till eller från tjänstgöringen. Vårdas den värnpliktige eller den tjänstepliktige vid tiden för utryckning på militär sjuk- vårdsavdelning får han fri sjukvård där under högst 90 dagar efter utryck- ningsdagen.

Avlider värnpliktig eller den tjänstepliktige under tid då han har rätt till fri sjukvård, utgår begravningshjälp till hans dödsbo med 2000 kr.

3.2.2. Särskilt olycksfallsskydd _för värnpliktiga m. fl.

Kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga om- fattar värnpliktiga, civilförsvarspliktiga under tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret och vapenfria tjänstepliktiga. Olycksfallsskyddet gäller för ska- da till följd av olycksfall som inträffar under tjänstgöring och vid in— och utryckningsresor. Vid varaktig förlust av arbetsförmågan utgår ersättning med 150 000 kr. Vid varaktig nedsättning av arbetsförmågan utgår ersättning med det lägre belopp som svarar mot nedsättningen. Ersättningsbeloppen är inte värdesäkrade.

Nedsättningen av arbetsförmågan skall bedömas med hänsyn till skadans beskaffenhet och dess inverkan inte bara på den skadades förmåga i all- mänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke. Vid bedömningen skall också skälig hänsyn tas till olä- genheter av olika slag som skadan medfört för den skadade liksom graden av lyte och annat stadigvarande men. Olycksfallsskyddet är inte samordnat med andra förmåner av social natur som utgår av statsmedel vid invaliditet. Ersättning enligt trafikskadelagen (1975: 1410) skall dock avräknas. Då staten är skadeståndsskyldig på grund av skadan får ersättningen avräknas mot skadeståndet.

Det särskilda Olycksfallsskyddet omfattar inte frivilliga. För dem har skydd, som motsvarar det särskilda Olycksfallsskyddet, anordnats genom kollektiva olycksfallsförsäkringar. Dessa tecknas av de frivilliga försvars- organisationerna, som får statsbidrag till premierna.

3.2.3. Gruppliv/örsäkring

Värnpliktiga, frivillig personal, Sjövärnskårens personal, hemvärnskårens personal, civilförsvarspliktiga under tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret och vapenfria tjänstepliktiga har enligt kungörelsen (19631243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. försäkringsskydd under tjänstgöring från det inryckningsresa till tjänstgöring påbörjas till dess färd för utryckning avslutas. Försäkringen ansluter till de regler som gäller för arbetstagare i statens tjänst. Vid dödsfall utgår ersättning till efterlevande med f. n. högst 58 200 kr. För varje barn under 20 år kan tilläggsbelopp utgå med högst 19 400 kr.

3.2.4. Stiftelsen Kungajbna'en Med folket för fosterlandet

Stiftelsen ger bidrag efter individuell prövning för att lindra ekonomiska svårigheter till följd av sjukdom eller skada.

3.3. Bakgrund till militärersättningslagen

Värnpliktiga, vissa volontärer och visst stammanskap erhöll ekonomiskt grundskydd vid olycksfall under militärtjänstgöring efter år 1909 enligt be- stämmelserna i förordningen (1909:89) om ersättning i anledning av kropps- skada, ådragen under militärtjänstgöring. Bestämmelserna i 1909 års mi- litärersättningsförordning anslöt sig i stort sett till den då gällande olycks- fallsersättningslagen (190139). Ersättningsbeloppen var dock ca 50 % högre enligt förordningen. Om en olycksfallsskada orsakade en bestående ned- sättning av arbetsförmågan med minst 10 %, var den skadade berättigad till livränta enligt förordningen. Förlust av arbetsförmågan ersattes med en årlig livränta på 450 kr. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgavs ett i mot- svarande mån lägre belopp. Värnpliktigs civila arbetsförtjänst inverkade inte vid beräkningen av livräntans storlek. Ersättningsbeloppen fördubblades år 1921 men förordningens ersättningsbestämmelser blev med tiden ändå otill- fredsställande i åtskilliga hänseenden. Förordningen upphävdes genom 1927 års militärersättningsförordning (19271234).

1927 års militärersättningsförordning innebar en anpassning till den då gällande olycksfallsförsäkringslagen (19162235). Den omfattade värnpliktiga och viss fast anställd personal. Kungl. Maj:t fick enligt förordningen rätt att besluta om ersättning enligt angivna grunder till personer som skadats under frivilligt deltagande i militärtjänstgöring. l kungörelsen (1944z446) förordnades att 1927 års militärersättningsförordning skulle äga tillämpning på krigsfrivilliga och medlemmar av Sjövärnskåren, Centralförbundet för befälsutbildning med därtill anslutna sammanslutningar, Frivilliga automo- bilkåren, Frivilliga motorcykelkåren, Riksförbundet Sveriges lottakårer, För- eningen Svenska blå stjäman, Föreningen Svenska Röda korset samt prak— tikanter. Enligt förordningen utgavs årlig livränta då olycksfallsskada under militärtjänstgöring medförde fullständig arbetsoförmåga, med ett belopp som motsvarade i huvudsak två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst. Då skadan medfört en bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst 10 % utgavs livränta med ett i motsvarande mån lägre belopp. För värnpliktiga gällde enligt förordningen att deras årliga arbetsförtjänst antogs uppgå till vissa belopp. Dessa belopp varierade beroende på bl. a. värnpliktstjänstgö- ringens art, men de var helt oberoende av de värnpliktigas faktiska civila arbetsförtjänster. Det lägsta beloppet var 1 764 kr och det högsta beloppet var 2 700 kr.

Hemvärnsmän tillförsäkrades grundskydd vid olycksfall enligt bestäm- melserna i förordningen (1941:593) om ersättning i anledning av kropps- skada, ådragen under hemvärnstjänstgöring. Kungl. Maj:t fick besluta att förordningen skulle tillämpas på skador som inträffat före den 1 juli 1941, då förordningen trädde i kraft.

1927 års militärersättningsförordning avlöstes av den nu gällande mi-

litärersättningslagen (1950:261, ändrad senast 1976:180). Den trädde i kraft den 1 juli 1950. Lagen anpassades 1954 till yrkesskadeförsäkringslagen.

Yrkesskadeutredningen framhöll i sitt år 1966 avgivna betänkande Er- sättning vid yrkesskada i statlig tjänst m. m. (Ds S 196618) att behovet av särskilda regler om ersättning för skador ådragna under militärtjänstgöring var större tidigare då det i stort sett saknades allmänna trygghetsanordningar. Utredningen erinrade om att den under de senaste åren kraftigt utbyggda allmänna försäkringen bereder även dem som fullgör militärtjänstgöring skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom, invaliditet och försörjarens frånfälle. Mot den bakgrunden ställde utredningen frågan om det fortfarande fanns skäl för särskilda regler om ekonomiskt skydd vid skada på grund av militärtjänst. Utredningen menade att det fanns behov av sådana regler och åberopade tre skäl för denna ståndpunkt. . Militärtjänsten är något som tvångsvis åläggs de tjänstgörande. . Militärtjänsten innebär särskilda risker, som i regel inte föreligger vid civil verksamhet. . Militärtjänsten hindrar i många fall den tjänstgörande från att bygga upp och förstärka de inkomstgraderade delarna av sitt skydd inom den allmänna försäkringen, dvs. sjukpenningskyddet och tilläggspensions- skyddet.

Yrkesskadeutredningen föreslog en reformerad lagstiftning med skydd för den som skadas under vämpliktstjänstgöring m.m. Förslaget anknöt till utredningens förslag i huvudbetänkandet (SOU 1966:54) till yrkesska- delag. Vissa bestämmelser i militärersättningslagen kom genom utredning- ens förslag att ändras men förslaget ledde inte till någon helt ny författning.

3.4. Statistik

1. Antal anmälningar om skada under militärtjänstgöring

År Anmälningar 1972 3 104 1973 3 099 1974 2 987 1975 3 100

Anmälningarna kan med hänsyn till skadans art uppdelas i följande grup-

per:

År Lung— Olycks- Övriga sjukdomar fall sjukdomar

1972 211 2 542 393 1973 239 2 451 441 1974 318 2 232 437 1975 232 2 435 433

2. Utförlig Skadestatistik upprättades tidigare. 1969 var sista året sådan sta- tistik upprättades. Av denna kan följande inhämtas av intresse. Framställning om ersättning kom in i 3 891 ärenden, som inte tidigare

hade behandlats av riksförsäkringsverket. Under året bifölls 3467 fram- ställningar och avslogs 469. l 1 239 fall utgavs ersättning för första gången under året. 1 785 av dessa fall var anledningen till ersättning olycksfall och i 454 fall sjukdom. Invaliditetsersättning tillerkändes i 66 fall och döds- fallsersättning i 27 fall, där ersättning icke tidigare beviljats. Antalet till- komna livräntor till efterlevande utgjorde 33. De fall, i vilka invaliditets- eller dödsfallsersättning för första gången beslutats, under år 1969, fördelade sig efter olycksfallets orsak och sjukdomens art på sätt som framgår av följande sammanställning.

Olycksfallets Antal Sjukdomens Antal orsak _ art _— lnvalidi- Döds- lnvalidi— Döds— tetsfall fall tetsfall fall Fordon 22 3 Influensa — — Hästar — — Lungtbc 1 8 Drunkning — — Annanlungsjukdom 2 — Flygning — 4 Nerv-o.sinnes— sjukdomar — — Maskinerellerverktyg 2 — Hjärtsjukdom l -— Halkningellerfall 15 _ Klämning,slagstöt, stick etc. 3 — Skott.minexpl..expl. 6 1 Annan orsak 4 1 Summaolycksfall 52 9 4 8

3. Totalt för hela militärersättningskomplexet löpte i januari 1975 4272 egenlivräntor och 1031 efterlevandelivräntor.

3.5. Allmänna överväganden

Vårt försvar är sedan lång tid tillbaka utformat efter den grundläggande principen att befolkningen är skyldig att ställa sig till förfogande för olika former av tjänstgöring inom försvaret. Många människor gör också bety- dande insatser i statens intresse genom att frivilligt genomgå utbildning och delta i övningar av militär beskaffenhet.

Att vissa särförmåner hittills utgått vid militärskador är i huvudsak en följd av att man ansett att skador under fullgörande av den medborgerliga skyldighet, som tjänstgöringen innebär, skall kompenseras med större er— sättning än andra skador. Detsamma gäller för den som frivilligt bidrar till den viktiga uppgiften att stärka landets totalförsvar.

Bakom denna uppfattning ligger i sin tur den bedömningen att militär- tjänsten innebär större skaderisker än annan verksamhet. Den enskilde har därtill mycket små möjligheter att själv påverka risksituationen.

Detta resonemang är enligt kommitténs mening alltjämt bärande. Trots ansträngningar från de militära myndigheterna att göra tjänsten säkrare är fortfarande risken att råka ut för skada vid militärtjänstgöring betydande.

Värnplikten är en obligatorisk tjänstgöring som fullgörs av större delen av landets manliga befolkning. Genom alltmer omfattande läkarkontroller vid inskrivning och i viss mån även vid inryckning har de värnpliktiga visserligen kommit att bli en grupp där personer med nedsatt hälsotillstånd frikallats från tjänstgöring. Den värnpliktige fullgör emellertid sin tjänstgöring under förhållanden som avsevärt skiljer sig från hans civila liv. De alltmer ökade kraven på användbarhet hos den enskilde soldaten i ett modernt krig medför också särskilda påfrestningar för den värnpliktige och risker för skador under övningar och annan utbildning.

Det nu anförda motiverar enligt kommitténs mening att det även i fort- sättningen finns ett skydd utöver den allmänna försäkringens vid skador som drabbar den som fullgör militärtjänstgöring.

Staten har sedan lång tid försökt att minska de ekonomiska följderna av personskador som uppkommit under militärtjänstgöring genom särskilda ersättningsanordningar. Successivt har det ekonomiska skyddet vid skador på grund av olycksfall under arbetsutövning förbättrats inom både den civila och den militära sektorn av samhällslivet. Bestämmelserna om ersättning för skada under obligatorisk och frivillig tjänstgöring inom försvaret har också ändrats åtskilliga gånger i en för skadelidande personer förmånlig riktning.

Militärskadeskyddet har alltid varit uppbyggt på i princip samma sätt som yrkesskadeförsäkringen. Utgående förmåner har emellertid varit ge- nerösare än yrkesskadeförsäkringens och försäkringsskyddet har varit vidare och omfattat även sjukdomar som inte är att anse som yrkessjukdomar i YFL:s mening. Militärersättningslagen har också, till skillnad från YFL. omfattat vissa skador i samband med fritid.

Kommittén har vid arbetet med arbetsskadeförsäkringen haft som mål- sättning att ersättningsskyddet bör sträva mot att i ekonomiskt hänseende försätta den arbetsskadade i samma situation som om skadan inte inträffat. Ersättningsskyddet har dock ansetts böra maximeras till vad som är be- tingat av sociala skäl och har därför begränsats till inkomstförluster mot- svarande 7.5 basbelopp. Vidare har skyddet koncentrerats till skydd mot inkomstförlust. Kommittén har när det gäller ersättning för ideell skada hänvisat till arbetsmarknadens trygghetsförsäkring.

Det är enligt kommitténs mening riktigt att ge skyddet för militärskador en liknande inriktning. Den som skadas under militärtjänst bör alltså i eko- nomiskt hänseende försättas i samma situation som om skadan inte inträffat. Ersättningen bör utgöra en renodlad kompensation för inkomstförlust. Det blir alltså i fortsättningen den reella nedsättningen i den skadades förmåga att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska de- fekten som sådan som grundar rätt till livränta.

När det gäller ersättning för ideell skada, dvs. för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men kompletteras militärersättningslagens er- sättningsbestämmelser f. n. av det särskilda Olycksfallsskyddet enligt 1969 års kungörelse. Vid bedömningen av den ersättning som kan utgå enligt kungörelsen skall skälig hänsyn tas till olägenheter av olika slag och graden av lyte och men som olycksfallet medfört för den skadade. Kungörelsens regler skiljer sig emellertid i väsentliga delar från trygghetsförsäkringens skydd vid yrkesskada. Om militärskador skall få samma skydd som ar-

betsskador måste övergången till en renodlad ersättning för inkomstförlust kombineras med en särskild ersättningsanordning som motsvarar de trygg- hetsförsäkringar som gäller för arbetstagare. Kommittén redovisar sina över— väganden i detta hänseende i kapitel 8.

Den förbättring av yrkesskadeförsäkringens förmånssida som genomförts i lagen om arbetsskadeförsäkring bör även komma dem till del som skadas under militärtjänstgöring. Militärersättningens kompensationsnivå bör så- ledes höjas till 100 % och ersättningsunderlaget för livränta utökas till 7,5 basbelopp. Även i övrigt bör riktmärket vara att ersättningens materiella förmåner skall förstärkas.

3.6. Begreppet skada i militärersättningslagen

3.6.1. Gällande rätt

Militärersättningslagen ger under militärtjänstgöring ekonomiskt skydd vid skada till följd av olycksfall och vid sjukdom. Med skada till följd av olycks- fall avses inte bara kroppsskada utan även skada på konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning som är i bruk för sitt ändamål.

Skada under tid då riket befinner sig i krig ersätts inte enligt MEL. Ett nära samband med reglerna om skada har de s.k. bevisreglerna i 3 5 1 och 2 mom. MEL. Enligt 1 mom. skall orsakssamband anses föreligga mellan ett inträffat olycksfall och en föreliggande skada om inte betydligt starkare skäl talar däremot. 1 2 mom. första stycket sägs att sjukdom, som yppas under militärtjänstgöring, skall anses vara ådragen under denna, såvida skälig anledning inte finns att anta, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna inte väsentligen bidragit därtill. Enligt andra stycket skall annan sjukdom anses vara ådragen under tjänstgöringen, om denna skäligen kan antas ha väsentligen bidragit till sjukdomen. Om sjukdomen föranletts av olycksfall gäller i båda fallen be- visregeln i första momentet.

Den medicinska sambandsfrågan avser en skadas eller sjukdoms orsaks- förhållande till en viss händelse. När det gäller det militära skadeskyddet omfattar sambandsfrågan även relationen till tjänstgöringen i dess helhet.

Ersättning utges enligt MEL inte bara då vederbörande deltagit i militär- tjänstgöring utan även . då vederbörande eljest på grund av tjänstgöringen uppehållit sig inom

kasernområde, fartyg eller annan förläggningsplats eller i nära samband

med tjänstgöringen lovligen uppehållit sig på allmän plats inom tjänst- göringsorten eller den omgivning därav, där värnpliktiga vanligen vistas under fritid, eller

. då han färdats till eller från tjänstgöringen samt färden föranletts av och stått i nära samband antingen med tjänstgöringen eller med per- mission eller annan ledighet. Med permission jämställs fritid, under vil- ken vederbörande haft rätt att utan särskilt tillstånd vistas utom tjänst-

göringsorten.

Med militärtjänstgöring jämställs, som tidigare redovisats, av myndighet kontrollerad frivillig utbildning till gagn för totalförsvaret samt inskrivnings- förrättning och viss antagningsprövning.

3.6.2. Utvecklingen fram till gällande rätt

Olycksfallsskada och sjukdom

Militärersättningslagens bestämmelser att ersättning utges inte bara för så- dana skador och sjukdomar som omfattas av yrkesskadeförsäkringen utan även för andra under tjänstgöringen ådragna skador och sjukdomar har oför- ändrade överförts från 1909 års förordning och 1927 års förordning till MEL. Någon ändring i dessa regler har inte övervägts i något sammanhang. So- cialvårdskommittén anförde i sitt förslag (tryckt som bilaga till prop. 1950196) till ny militärersättningsförordning att utvidgningen av ersättningsrätten i jämförelse med yrkesskadeförsäkringen torde få anses vara betingad av de särskilda sjukdomsrisker, som kan vara förenade med militärtjänstgöring.

Bevisregeln beträffande skada till följd av olycksfall är samma som yr- kesskadeförsäkringens bevisregel. Före 1955 fanns ingen regel i MEL om orsakssamband mellan olycksfall och skada. Vid tillkomsten av YFL in- fördes emellertid den regeln i MEL att orsakssamband skulle anses föreligga mellan ett inträffat olycksfall och en skada, såvida inte övervägande skäl talade däremot. Departementschefen framhöll i propositionen 19542130 att regeln mer sällan skulle komma att få aktualitet eftersom den medicinska sambandsfrågan i MEL vanligen avsåg inte bara orsaksförhållandet till viss händelse utan även relationen till tjänstgöringen i dess helhet. Regeln intogs dock eftersom det inte ansågs uteslutet att den kunde få betydelse i vissa fall.

Efter förslag av andra lagutskottet (2LU 1967z68) infördes den nu gällande bevisregeln som innebär att orsakssamband anses föreligga, såvida inte betyd- ligt starkare skäl talardäremot.

Bevisreglerna beträffande sjukdom är i stort sett likalydande de i 1927 års förordning. Socialvårdskommittén övervägde 1949 att inskränka pre- sumtionsregeln beträffande sjukdom som yppats under tjänstgöring till att gälla endast när tjänstgöringen varat under längre tid i följd än en dag. En sådan begränsning ansåg dock kommittén utan egentlig praktisk be- tydelse eftersom det ligger i sakens natur att presumtionen försvagas om tjänstgöringen pågått så kort tid som högst en dag. Departementschefen anslöt sig i propositionen (195096) till vad socialvårdskommittén anfört i denna fråga.

Skyddets omfattning i tid och rum

Enligt 1909 års förordning ansågs militärtjänstgöring vara för handen endast under tid då den skadade för fullgörande av värnplikt eller tjänsteplikt nöd- gats uppehålla sig på viss ort eller i föreskriven ordning varit stadd på marsch eller annan färd. Uttrycket ”viss ort” ansågs omfatta det 5. k. fritidsområdet inom vilket värnpliktig utan att ha permission eller tjänstledighet fick vistas under tiden mellan revelj och tapto.

1927 års förordning innehöll fram till 1944 samma bestämmelse i detta avseende som 1909 års förordning, dock med det tillägget att färd till och från militärtjänstgöring inbegreps i skyddet om färden föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen.

I början av beredskapsåren framställdes i motioner vid flera riksdagar krav på ändring i reglerna om Skyddets omfattning. Regeringen uppdrog i anledning härav åt riksförsäkringsanstalten (RFA) att företa översyn av bl. a. tillämpningsområdet. RFA presenterade 1943 resultatet av översynen i en skrivelse till regeringen. I skrivelsen erinrade RFA bl. a. om att ersättning vid färd till och från tjänstgöring endast utgick om färden föranletts av och stått i nära samband med tjänstgöringen. Detta tolkades i praxis så att ersättning kunde tillerkännas skadad endast när färden haft samband med inryckning till eller utryckning från militärtjänst. Däremot utgick inte ersättning om skadan inträffat vid färd i samband med permission eller tjänstledighet, såvida inte färden företagits med av kronan tillhandahållet transportmedel eller företagits i trupp under militärbefäl.

Enligt RFA motiverade militärtjänstgöringens tvångsmässiga karaktär att ersättning skulle utgå för skador som åsamkades värnpliktiga vid resor som dessa företog till eller från hemmet vid permission.

Departementschefen vari den proposition (19442107) som följde på RFA:s förslag inte beredd att förorda annan ändring än att med militärtjänstgöring skulle jämställas av militär myndighet särskilt anordnad färd till och från tjänstgöring, som föranletts av och stått i omedelbart samband med per- mission eller annan ledighet.

Departementschefen tog vidare upp ett av civila departementet framfört förslag rörande tolkningen av uttrycket ”viss ort” i MEF. Uttrycket ”viss ort” ansågs omfatta det s.k. fritidsområdet inom vilket värnpliktig utan att ha permission eller tjänstledighet fick uppehålla sig under tiden mellan tapto och revelj. Då emellertid fritidsområdena var av varierande storlek anförde departementschefen — och i vissa fall sådana områden över huvud taget inte var bestämda ledde tolkningen av uttrycket ”viss ort” till ir- rationella resultat. På grund härav föreslogs att militärtjänstgöring skulle anses vara för handen förutom då verklig tjänstgöring äger rum — under tid då vederbörande eljest på grund av tjänstgöringen uppehållit sig inom kasernområde eller motsvarande förläggningsplats.

Andra lagutskottet (2LU 1944138) yttrade i utlåtande:

Utskottet kan icke ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag i denna del, somju innebär en viss försämring i förhållande till nu tillämpad praxis. Den eftersträvade likfor- migheten vid bedömningen av de särskilda fallen torde kunna nås på annat sätt. Med hänsyn till att det liggeri försvarets eget intresse att personalen erhåller rekreation och förströelse vill utskottet för sin del i huvudsaklig anslutning till ett av försäk- ringsrådet i dess remissyttrande väckt förslag förorda en sådan utvidgning av begreppet militärtjänstgöring i förevarande hänseende, att militärtjänstgöring skall anses ha varit för handen utom då den skadade uppehållit sig inom kasernområde, fartyg eller annan förläggningsplats — under tid då han i omedelbart samband med tjänstgöringen lovligen uppehållit sig å allmän plats eller för allmänheten tillgänglig lokal inom tjänst- göringsorten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen vistas under fritid.

Genom denna definition göres såvitt angår personal, för vilken fritidsområde gäller, ingen annan ändring i nu gällande regler beträffande ersättningsrätt vid skada under tid då vederbörande ej har permission eller tjänstledighet, än att den omständigheten att ett fritidsområde är förhållandevis stort ej kommer att inverka på ersättningsrätten.

] motsats till nu gällande regler medgiver utskottets forslag rätt till ersättning även vid olycksfall under permission eller annan ledighet under förutsättning att olycksfallet

inträffat å allmän plats eller lokal inom tjänstgöringsorten eller den omgivning därav, där personal tillhörande manskapet vanligen vistas under fritid. Om personalens rö— relsefrihet genom särskild föreskrift begränsats, medför enligt den föreslagna bestäm- melsen olycksfall, som inträffar utom det tillåtna området, ej rätt till ersättning. även om den skadade kan anses ha uppehållit sig inom område som avses i den föreslagna bestämmelsen. Detta framgår av bestämningen, att uppehållet skall ha skett ”lov- ligen”.

Genom den i definitionen införda bestämningen att uppehållet skall ha skett ”i omedelbart samband med tjänstgöringen” har utskottet velat från ersättningsrätt undantaga fall då vistelsen å tjänstgöringsorten eller dess omgivning icke direkt är betingad av tjänstgöringen. Om exempelvis en. värnpliktig, som beviljats ledighet för vårdande av enskilda angelägenheter, kvarstannar i orten, skall han icke vara berättigad till ersättning för olycksfall som inträffar under ledigheten.

Vad gäller färdolycksfallen anförde utskottet: Enligt utskottets mening tala övervägande skäl för att personalen tillförsäkras rätt till ersättning för skador även under enskilda ledighetsresor. Detta gäller i synnerhet den personal som tjänstgör å annan ort än hemorten, alltså det stora flertalet, be- träffande resor till hemorten. Men även beträffande resor med annat mål och be- träffande annan personal synes en sådan ersättningsrätt i många fall vara skälig. Att i förevarande avseende draga en bestämd gräns mellan olika slag av resor med hänsyn till deras ur försvarets synpunkt mer eller mindre vällovliga ändamål är mycket vanskligt. En gränsdragning enligt det motionsvis framförda förslaget, att ersättnings— rätt skulle föreligga för skador under resor, vid vilka ersättning utgår för resekostnad, har skäl för sig. Denna utväg bör emellertid enligt utskottets mening ej beträdas, eftersom den skulle från ersättningsrätt utesluta bland annat skador som inträffa under vanlig permission, således även vid resa under söndagsledighet på s. k. militär veckoslutsbiljett. Den skulle dessutom medföra den mindre önskvärda konsekvensen att vid ett olycksfall, som vid ett och samma tillfälle drabbat flera, en del kanske skulle erhålla ersättning, medan andra skulle bliva utan, trots att de företagit resan i liknande ändamål som de ersättningsberättigade. På grund av vad sålunda anförts har utskottet stannat vid att föreslå en generell ersättningsrätt för skador som inträffa på färd till eller från tjänstgöringen, där färden föranletts av och stått i omedelbart samband med permission eller annan ledighet.

Riksdagen (rskr 1944z315) beslutade i enlighet med utskottets förslag. Bestämmelserna om Skyddets omfattning i tid och rum i 1927 års för- ordning överfördes i sak oförändrade till 1950 års MEL.

Som villkor för ersättningsrätt föreskrivs att uppehåll resp. färd skall stå i nära samband med tjänstgöringen eller med permission. Tidigare angavs graden av fordran på samband med omedelbart. Efter det att motsvarande krav i OL på omedelbart samband med arbetet mjukats upp till nära vid tillkomsten av YFL, vidtogs motsvarande ändring i MEL år 1954. 1955 tillfogades beträffande färdolycksfallen att med permission skall likställas fritid, varunder vederbörande ägt rätt att utan särskilt tillstånd vistas utom tjänstgöringsorten. Tillägget föranleddes av att en faktisk inskränkning i ersättningsrätten hade uppkommit genom att manskapet fått vidgad rätt att utan beviljad permission eller annan ledighet vistas utom tjänstgörings- orten på fritid. Departementschefen framhöll (prop. 1955:179) att ersättning skulle utgå enligt samma förutsättningar som gällde för färd vid permission. Detta har i praxis tolkats så att inte bara färd mellan bostad och tjänst- göringsort anses omfattad av skyddet utan även färd mellan tjänstgöringsort och ort där den värnpliktige avser att roa sig, utöva idrott eller liknande sysselsättning.

Yrkesskadeutredningen framhöll i sitt betänkande (Ds S 1966z8) att be- stämmelserna medfört betydande gränsdragningsproblem och i vissa situa- tioner lett till inte önskvärda resultat. Som exempel angavs att en värnpliktig med hemmet inom tjänstgöringsorten och tillhörande ett seriefotbollslag är skyddad enligt MEL vid spel inom orten, men inte när han med sitt lag deltar i spel på annan ort. Den som bor utanför tjänstgöringsorten är på bosättningsorten inte skyddad, såvida inte skadan inträffar under färd till och från tjänstgöringen. Utredningen ansåg att det inom yrkesskades- kyddet använda begreppet ”arbetsområde” var en användbar förebild vid avgränsningen av skyddet i rummet. I första hand skulle således skador som ådragits under utövning av militärtjänst räknas in under skyddet.

När det gäller fritidsskador ville yrkesskadeutredningen inskränka skyddet till att omfatta endast den tid då värnpliktsavlönad uppehåller sig inom förläggningsområdet.

Även skyddet vid färdolycksfall föreslogs ändrat. Endast resor vid in- ryckning till och utryckning från militärtjänstgöring föreslogs omfattade av skyddet. Vid färder i samband med helger och annan ledighet skulle ve- derbörande få lita till det allmänna skyddet.

Överbefälhavaren och försvarets sjukvårdsstyrelse framhöll i yttrande över förslaget att det förläggningsområde (arbetsområde) utredningen sökt de- finiera syntes vara ett väl snävt område. Skyddet borde vidare gälla under de värnpliktigas fria resor.

Försvarets civilförvaltning fann förslaget innebära en avsevärd försämring i förhållande till gällande regler. Gränsdragningen ansågs alltför snäv och mindre lämplig ur bl. a. personalvårdssynpunkt.

Försäkringsrådets majoritet ansåg utredningens förslag att inskränka er- sättningsrätten till att avse skada inom förläggningsområdet innebära en sakligt mera motiverad och ur tillämpningssynpunkt mera adekvat avgräns- ning än enligt gällande bestämmelser. Rådet ifrågasatte dock om inte färder mellan förläggningsområdet och hemmet i samband med permission eller annan ledighet borde omfattas av MEL.

En minoritet i rådet ansåg att färder till hemorten liksom vistelse på förläggningsorten borde inrymmas i det särskilda skyddet när det gällde värnpliktsavlönade. Däremot ansåg minoriteten lika med majoriteten att skador som inträffar ”i den omgivning av förläggningsorten, där personer tillhörande manskapet vanligen vistas under fritid”, inte skulle falla under MEL.

Yrkesskadeutredningens förslag i denna fråga ledde inte till ny lagstiftning.

Värnpliktigas reseförmåner

Under tjänstgöring får värnpliktig fri resa vid in- och utryckning och vid tjänstledighet för enskild angelägenhet av synnerlig vikt i form av s.k. fria ledighetsresor. Antalet fria ledighetsresor beräknas till en för varje hel tjänstgöringsperiod om 30 dagar under grundutbildningen och en för varje hel tjänstgöringsperiod om 60 dagar under annan utbildning.

Från och med den 1 juli 1974 får värnpliktiga under grundutbildning och fr.o.m. den 1 augusti 1974 värnpliktiga under repetitionsutbildning dessutom köpa ett valfritt antal resor till ett enhetspris av 10 kr per resa

(s.k. Vpl 10). Både fria ledighetsresor och ”Vpl 10-resor” gäller vid valfri resa till plats inom landet med allmänna kommunikationer. Transporter till hemorten sker i stor omfattning också med särskild chartenrafik. Flyg får användas vid fri ledighetsresa till och från Gotland och i allmänhet om reseavståndet till hemorten är mer än 800 km. I dessa fall får värnpliktig dessutom köpa en lO-kronors flygresa per 30-dagarsperiod.

Om allmänt kommunikationsmedel saknas eller inte kan anlitas utan avsevärd tidsförlust får annat färdmedel, t. ex. bil, användas varvid rese- kostnadsersättning utgår. För ledighets- samt in-och utryckningsresor utan- för Sverige kan ersättning utgå enligt särskilda föreskrifter.

Vad som här har sagts om fria resor till värnpliktig gäller även vapenfri tjänstepliktig.

Fri resa tillhandahålls också i samband med inskrivningsförrättning. Ytterligare förbättringar har utlovats i proposition 1975z37 för dem som har långa och/eller tidsödande resor till hemorten.

3.6.3. Överväganden

Skadebegreppet

Sjukdomsriskerna under militärtjänstgöring måste fortfarande sägas vara större än vid annan verksamhet. De värnpliktigas förläggningsförhållanden bidrar till att öka smittoriskema. Övningar som företas under realistiska förhållanden kan medföra starka påfrestningar på den enskildes fysiska och psykiska kondition. Det torde därför inte finnas anledning att nu ifrågasätta den alltsedan år 1909 rådande ordningen att inte bara skador till följd av olycksfall utan även sjukdomarsom ådragits under militärtjänstgöring skall omfattas av skyddet. Att försöka införa ett sjukdomsbegrepp motsvarande det inom arbetsskadeförsäkringen skulle leda till en försämring av skyddet för den personal som omfattas av MEL. Kommittén vill därför inte föreslå någon ändring av MEL:s regler i detta hänseende.

Bevisreglerna

Den bevisregel som gäller vid olycksfall är i sak identisk med motsvarande i lagen om arbetsskadeförsäkring och bör följaktligen överföras oförändrad till den nya lagen.

Bevisreglerna vid sjukdom, som inte orsakats av olycksfall, är olika för det fall sjukdomen visade sig under tjänstgöringen och för det fall sjukdomen visade sig först sedan tjänstgöringen upphört. Sjukdom som visat sig under tjänstgöring anses ådragen under denna såvida skälig anledning inte finns att anta, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänst- göringen och att denna inte väsentligen bidragit till den. Sjukdom som visar sig efter tjänstgöringen anses ådragen under denna om tjänstgöringen skäligen kan antas ha väsentligt bidragit till sjukdomen.

Reglerna om sjukdom som yppats under tjänstgöringen kan synas ge- nerösa och tyckas leda till att så gott som alla sjukdomar även sådana som den värnpliktige haft före tjänstgöringen faller inom skyddet. Det måste ju i många fall vara svårt att säkert säga att inte tjänstgöringen kan

antas ha väsentligen bidragit till sjukdomens framträdande. Man måste emel- lertid komma ihåg att i vart fall de som fullgör sin militära grundutbildning utgör en i hälsohänseende utvald kategori. Vid såväl inskrivning som in- ryckning företas en hälsoundersäkning. Den som lider av sjukdom kan då frikallas från tjänstgöring. På grund av detta måste sannolikheten för att sjukdom som visat sig under sådan tjänstgöring också är orsakad av denna anses vara stor. Även det förhållandet att tjänstgöringens påfrestningar bi- dragit till att en latent sjukdom brutit ut motiverar att ersättning utgår. Vid normal, ”civil” livsföring hade kanske sjukdomen inte framträtt.

När det gäller sjukdom som yppats efter tjänstgöringen är presumtionen omvänd. Sjukdomen anses i första hand ha inträffat av annan orsak än tjänstgöringen. Endast om tjänstgöringen kan antas ha väsentligen bidragit till sjukdomen anses sjukdomen ådragen under tjänstgöringen. I dessa fall har viss tid förflutit från det tjänsten upphörde. Kontrollen av den enskildes hälsa har fråntagits de militära myndigheterna. Vid tillkomsten av 1927 års förordning framhöll riksförsäkringsanstalten (RFA) att möjligheten kun- de finnas att sjukdom, som yppats efter tjänstgöringens slut, orsakats av omständighet som inträffat först då. Starkare krav måste därför ställas på bevisningen rörande orsakssammanhanget än för sjukdom som yppats under tjänstgöringen. Departementschefen delade RFA:s synpunkter i den pro- position (l927:179) som efter riksdagens godkännande ledde till 1927 års förordning.

Kommittén anser att de nuvarande bevisreglerna i sjukdomsfallen är lämp- ligt utformade och föreslår därför att de oförändrade överförs till den nya

lagen.

Skyddets omfattning i tid och rum

Bestämmelserna i 25 om när militärtjänstgöring skall anses ha varit för handen fick sin nuvarande huvudsakliga utformning under beredskapsåren. De värnpliktigas förhållanden var då annorlunda dagens. Den värnpliktige hade små möjligheter att vistas utom militärförläggningen eller garni- sionsorten under sin fritid. Bestämmelserna om permission och annan le- dighet ledde till att den värnpliktige var bunden till ett ganska snävt geo-* grafiskt område. Det var vidare ovanligt att den värnpliktige ägde tillgång till bil. De militära reseförmånerna var begränsade.

I dag är den värnpliktiges tjänstgöringsförhållanden ganska lika arbets- tagarens genom att han har rätt att utan särskilt tillstånd vistas varhelst han vill mellan tjänstetidens slut och början. De värnpliktigas rörlighet har ökat dels genom att många av dem har bil, dels genom att de för en ringa kostnad kan resa med de allmänna kommunikationerna. De värnpliktigas ökade fritid och större möjligheter att företa resor har medfört att bestämmelserna om fritidsskador och färdolycksfall ofta anses orättvisa av de värnpliktiga. Den som är bosatt på tjänstgöringsorten får de fritidsskador, som inträffat där, ersatta enligt MEL, medan den, som bor en timmes bilresa därifrån inte omfattas av skyddet vid skada som inträffar på hemorten. Reglerna leder vidare till att ersättning ges för skada som inträffar under ”rent privata” resor till eller från exempelvis en ort där de värnpliktiga

avser att roa sig. Under uppehållet på orten saknar de dock skydd såvida inte det är fråga om en sådan ort där värnpliktiga vanligen vistas under fritid.

Gränsdragningssvårigheterna har blivit stora och ändring av reglerna synes redan av denna anledning motiverad.

Kommittén har under sina överväganden av denna fråga funnit att skyddet måste vara mycket omfattande eller mycket inskränkt om man vill undvika gränsdragningsproblem och stötande konsekvenser i praxis.

Det förefaller mot bakgrund av de kraftigt förstärkta förmåner som föreslås i och för sig motiverat att anpassa skyddets territoriella omfattning till det som gäller för arbetstagare, dvs. att skyddet endast skall gälla skador som uppstår under deltagande i den egentliga tjänstgöringen och vid färd mellan bostad och tjänstgöringsställe.

En sådan ordning skulle emellertid stämma dåligt överens med det ansvar kommittén anser att statsmakterna bör ta för den som fullgör den med- borgerliga skyldighet värnplikten innebär. På fritiden är den värnpliktige hänvisad till en förläggning av kollektiv karaktär. Hans livsföring och fri- tidsvanor kan antas påverkas av detta till att bli annorlunda än hans normala. De ökade resemöjligheterna innebär att han ofta söker sig till andra orter än förläggningsorten på fritiden. Under vistelse på sådan ort saknar han normalt skydd mot följderna av skada. Det är vidare att märka att den värnpliktige i allmänhet inte har någon förvärvsinkomst. Hans ekonomiska situation är följaktligen sådan att han har begränsade möjligheter att teckna egen försäkring för skador.

Kommittén föreslår mot bakgrund av det nu anförda att skyddet för de värnpliktiga skall utsträckas till att omfatta inte bara skador i tjänsten och skador under viss fritid utan i princip alla skador som inträffar under ut- bildningstiden, dvs. även skador under övningsuppehåll och annan fritid.

Kommitténs förslag innebär att skyddet skall få samma omfattning som det statliga grupplivförsäkringsskyddet. Enligt det anses tjänstgöring före- ligga under tid från det färd för inryckning till tjänstgöringen påbörjas till dess färd för utryckning från tjänstgöringen avslutas. Det så utformade grupplivskyddet gäller även för frivillig personal under tjänstgöring med viss anknytning till totalförsvaret.

Vad kommittén anfört om skyddets omfattning för värnpliktiga har na- turligtvis samma tyngd såvitt gäller vapenfria tjänstepliktiga och elever vid katastrof— och biståndsutbildning. När det gäller den frivilliga personalen kan visserligen sägas att deras i allmänhet mycket korta tjänstgöringsperiod inte hindrar dem från att förvärvsarbeta och härigenom skaffa sig eget för- säkringsskydd för fritidsskador. I syfte att undvika gränsdragningsproblem och med tanke på den stora utvidgning av skyddet som förslaget innebär för de värnpliktiga har kommittén emellertid stannat för att samma ordning bör gälla för den frivilliga personal som deltar i verksamhet inom total- försvaret. Genom denna kategoris mycket korta sammanhängande tjänst- göringsperioder får utvidgningen marginell betydelse.

Enligt kommitténs mening måste ett skydd som det föreslagna förses med vissa begränsningar. Sådana är nödvändiga vid bl. a. förvärvsarbete och utlandsvistelse. I specialmotiveringen redogörs närmare för kommitténs överväganden i detta hänseende.

3.7. Ersättning vid inkomstförlust 3.7.1 Nuvarande ordning

3.7.2. Ersättning vid sjukdom

Om olycksfall medfört sjukdom som förorsakat förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av den med minst hälften utgår enligt MEL sjukpenning fr.o.m. dagen efter dagen för olycksfallet om sjukdomen varat i mer än två dagar. Sjukpenning utgår inte för tid under vilken tjänstgöringen varar. Den skadade har rätt till hel sjukpenning om arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften.

Sjukpenningen utgör 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Med sjukpenninggrundande inkomst avses den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid sjukdomsrecidiv sedan livränta börjat utgå får hel sjukpenning inte utgå med lägre belopp än som motsvarar livräntan för dag.

Den skadade mister inte sin rätt till sjukpenning från allmän försäkrings- kassa därför att han har rätt till sjukpenning enligt MEL. Däremot har han inte rätt till dubbel ersättning. Ibland kan en värnpliktig på grund av sitt civila arbete vara tillförsäkrad högre sjukpenning från sjukförsäkringen än vad som kan utgå enligt MEL. I sådant fall får han skillnaden från sjukförsäkringen. Bestämmelse härom finns i 4 kap. 5 % tredje stycket AFL. Under tid då försäkrad fullgör vämpliktstjänstgöring utgår dock inte sjuk- penning enligt AFL men han anses fortfarande ha kvar sin sjukpenning- grundande inkomst.

3.7.3. Ersättning vid invaliditet

Invalidlivränta utgår till den skadade om skadan efter sjukdomstillståndets upphörande medför under längre eller kortare tid bestående förlust av ar- betsförmågan eller nedsättning av denna med minst en tiondel. Livräntan bestäms med ledning av ett ersättningsunderlag, som utgör viss del av den skadades årliga arbetsförtjänst.

lnvaliditetsbedömningen

lnvaliditetsbedömningen inom militärersättningslagen är samma som yr- kesskadeförsäkringens. I huvudbetänkandet (SOU l975:84 s. 104 ff) lämnas en redogörelse för bedömningen inom yrkesskadeförsäkringen, den allmänna försäkringen och skadeståndsrätten. Förutom den redogörelsen, till vilken hänvisas, bör här nämnas att den ersättning som utgår enligt kungörelsen (l969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga rn. fl. beräknas med utgångspunkt från den medicinska invaliditetsgraden.

Kompensationsnivån

Reglerna i MEL följer helt motsvarande regler inom yrkesskadeförsäkringen. Dessa innebär att i ersättningsunderlaget medräknas hela den årliga arbets- förtjänsten upp till två gånger basbeloppet medan överskjutande belopp upp till tre gånger basbeloppet medräknas till tre fjärdedelar och belopp därutöver

upp till fem basbelopp medräknas till hälften.

Vid förlust av hela arbetsförmågan utgör den årliga livräntan 11/ 12 av ersättningsunderlaget. Om nedsättningen av arbetsförmågan ligger mellan 30 och 100 % utgör livräntan en mot graden av nedsättningen svarande del av ersättningsunderlaget, minskad med 1/12 av detta. Vid nedsättning av arbets- förmågan med mindre än 30 % uppgår livräntan till den del av 2/3 av ersätt- ningsunderlaget som svarar mot invaliditetsgraden. Den andel av ersättnings- underlaget som gäller vid en viss invaliditetsgrad blir alltså mindreju lägre in- validitetsgraden är. Vid en invaliditetsgrad om 50 % förhåller sig livräntan till ersättningsunderlaget som fem till tolv. Om invaliditetsgraden i stället är 20 % är förhållandet som två till femton. Då den försäkrade fyller 65 år sänks livräntan med 1/4.

Den årliga arbetsförtjänsten

Sjukpenning, invaliditets- och efterlevandelivräntor fastställs på grundval av den skadades årliga arbetsförtjänst. Regler om dennas beräkning finns i 95 MEL som hänvisar till yrkesskadeförsäkringens bestämmelser. En re- dogörelse för dessa har lämnats i SOU 1975:84 s. 114115.

Reglerna i MEL om beräkning av den årliga arbetsförtjänsten skiljer sig på en punkt från YFL:s regler. Enligt 9 & YFL får den årliga arbetsförtjänsten för en yrkesskadad inte beräknas till lägre belopp än 1 800 kr. Samma belopp gäller enligt MEL men inte för den som skadats under vämpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänstgöring. Den årliga arbetsförtjänsten fåri sådant fall inte beräknas till lägre än två och en halv gånger basbeloppet vid skadeårets ingång. Detsamma gäller ersättning till hemvärnsman för tid efter det att denne fyllt 20 år eller då det är fråga om livränta till efterlevande till hem- värnsman.

3.7.4. Överväganden

K ompensationsnivän

Under åberopande av principen att en yrkesskadad genom försäkringen skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat, har efter förslag av kommittén i huvudbetänkandet LAF utformats så att sjuk- penning och livränta skall bestämmas efter en kompensationsnivå av 100 %. Någon självrisk skall inte finnas.

Detta bör tillämpas även på sjukpenning och livränta som utgåri anledning av militärskada.

S amordningstid

Arbetsskadeförsäkringens regler om ersättning vid sjukdom är samordnade med den allmänna sjukförsäkringens på så sätt att arbetsskadad som är omfattad av sjukförsäkringen. äger för tid t. o. m. nittionde dagen efter den då skadan inträffade. dock längst till den dag skadan medför rätt till livränta eller t.o.m. den dag rätten till sjukpenning upphör (samordningstiden), rätt att från allmän försäkringskassa erhålla Sjukvårdsersättning och sjuk-

penning såsom vid annan sjukdom. För tiden efter samordningstidens ut— gång svarar arbetsskadeförsäkringen helt för eventuell ersättning.

Ersättningen vid sjukdom enligt militärersättningslagen är i princip inte samordnad med sjukförsäkringen. Någon samordningstid finns således inte. Däremot utgår inte någon ersättning från militärersättningen eller sjukför- säkringen under den tid tjänstgöringen varar. Under tjänstgöringstiden er- håller den värnpliktige i stället fri hälso- och sjukvård samt dagersättning eller penningbidrag enligt värnpliktsavlöningskungörelsen (19701676). Enligt kommitténs mening finns inga bärande skäl för att frångå den nu gällande ordningen att sjukpenning- och livränteförmånerna sätter in först när tjänst- göringen avslutats och då genast utgår från militärersättningen. Eventuellt skulle en regel att allmänna försäkringen svarar för ersättningen under de första 90 dagarna innebära en viss nedgång i antalet ersättningsärenden. Frågan övervägdes (prop. 1954zl30) när MEL i samband med tillkomsten av YFL anpassades till denna. Man avstod emellertid då från att införa samordning.

Att nu införa samordning skulle förmodligen endast medföra en mycket liten nedgång av antalet ersättningsärenden. Det förhållandet att ersättning utgår först efter tjänstgöringens slut innebär att många ärenden avvecklas dessförinnan. En sådan regel skulle dessutom innebära viss försämring bl. a. genom att sjukförsäkringen inte ger full ersättning för sjukvårdskostnader. Det bör också påpekas att ett av de viktigaste skälen för samordning inom yrkesskadeförsäkringen, nämligen att man slipper ta ställning till yrkes- sjukdomsbegreppet, saknar relevans i fråga om militärskador.

lnvaliditetsbedömningen

Enligt LAF skall invaliditetsbedömningen i fortsättningen ske efter ett eko- nomiskt invaliditetsbegrepp och den nedre gränsen för ersättningsberätti- gande invaliditet sättas vid en nedsättning av arbetsförmågan med en fem- tondel. Samma regler bör gälla i en reformerad militärersättningsförfattning. Kom- mittén hänvisar i övrigt till vad som anförs härom i huvudbetänkandet (s. 117 ff).

Den årliga arbetsförtjänsten

Kommitténs resonemang i huvudbetänkandet om beräkningen av den årliga

arbetsförtjänsten kan sammanfattas enligt följande.

Då reglerna om den årliga arbetsförtjänsten till övervägande del innebär att den försäkrade kommer i en sämre ställning än enligt reglerna om sjukpenninggrundande inkomst finner kommittén att den årliga arbetsförtjänsten inte längre kan anses vara ett ändamålsenligt underlag för beräkning av sjukpenning inom yrkesskadeförsäk- ringen. Enligt kommitténs mening är det önskvärt att samma beräkningsgrunder för sjukpenning gäller inom hela socialförsäkringsområdet. Behovet av enhetliga regler förstärks genom den decentralisering av yrkesskadeförsäkringens sjukersättningsären— den till försäkringskassorna som redan genomförts och den ytterligare decentralisering som kommittén i det följande kommer att förorda.

Kommittén föreslår att, för den som är sjukpenningförsäkrad, hans sjukpenning— grundande inkomst skall läggas till grund även för sjukpenning från yrkesskade—

försäkringen. För den som inte är sjukpenningförsäkrad men ändå har inkomst av förvärvsarbete föreslås som sjukpenningunderlag hans inkomst av sådant arbete be— räknad med tillämpning av bestämmelserna om sjukpenninggrundande inkomst i 3 kap. 2 %$ AFL. Genom att kommittén föreslår att sjukpenningen i normalfallet även efter samordningstidens slut skall grundas på den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst kan sjukpenningen under hela sjukdomsperioden anpassas till den inkomst den försäkrade skulle ha haft om skadan inte inträffat. Då invaliditetstillståndet in- träder skall sjukpenningen avlösas av livränta. Om denna skulle bestämmas på grund- val av en årlig arbetsförtjänst som är låst vid inkomstförhållandena vid tiden för skadans inträffande kan livräntan bli lägre än sjukpenningen.

Kommittén anser att det nuvarande regelsystemet om årlig arbetsförtjänst som grund för livräntan inte bör behållas. Såväl sjukpenningen som livräntan skall enligt kommitténs förslag utgöra full kompensation för den av yrkesskadan föranledda in- komstförlusten. Det kan därför inte komma i fråga att livräntan uppgår till ett lägre belopp än sjukpenningen. Enligt kommitténs mening bör samma inkomstunderlag ligga till grund för både sjukpenning och livränta. Kommittén föreslår därför att liv- räntan skall bestämmas på grundval av den försäkrades sjukpenninggrundande in- komst vid den tidpunkt från vilken livräntan skall utgå. För personer som inte har rätt till sjukpenning från sjukförsäkringen föreslås en garantiregel innebärande att livräntan skall baseras på den inkomst, som skulle ha utgjort sjukpenninggrundande inkomst om den skadade varit sjukpenningförsäkrad enligt AFL.

När det gäller vissa kategorier skulle den föreslagna ordningen kunna leda till oför- delaktigt resultat. Det gäller bl. a. unga yrkesskadade och studerande. För dessa föreslås särregler. För den som skadats i unga år innebär dessa att livränteunderlaget räknas upp när den skadade uppnår 18, 21 och 25 års ålder. För studerande skall inkomstun- derlaget för utbildningstiden utgöra den inkomst som han skulle fått om han avbrutit studierna och börjat förvärvsarbeta. För tiden efter beräknad studietid föreslås en bestämmelse som tar sikte på den inkomst som den försäkrade efter avslutad ut- bildning skulle ha uppnått då han börjat förvärvsarbeta. Vid den tidpunkt då studierna kan antas vara avslutade skall sålunda underlaget, om det därigenom blir högre, beräknas till den inkomst av förvärvsarbete som den försäkrade skäligen kan antas ha uppnått om skadan ej inträffat. För varje särskilt fall får undersökas vad som skall anses vara en normal begynnelselön i yrket.

Om den skadade inte utbildas till något bestämt yrke är en individuell bedömning av de framtida inkomstförhållandena knappast möjlig. Kommittén föreslår därför en garantiregel för sådana studerande innebärande att livränteunderlaget skall beräknas till två gånger basbeloppet för tiden före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tiden därefter fram till 25 års ålder samt tre gånger basbeloppet för tiden fr. o. m. 25 års ålder.

Som övre gräns för bestämmande av ersättningsunderlaget för sjukpenning och livränta föreslår kommittén sju och en halv gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Kommittén föreslår vidare en minimiregel. Ersättningsunderlaget för sjukpenning efter samordningstidens slut och för livränta föreslås beräknat till 4 500 kr även om årsinkomsten inte uppgår till detta belopp.

Riksdagen har genom antagandet av lagen om arbetsskadeförsäkring i allt väsentligt godtagit kommitténs resonemang i detta hänseende. Enligt 1927 års förordning antogs de värnpliktigas årliga arbetsförtjänst utgöra vissa belopp. Dessa belopp varierade beroende på bl. a. värnplikts- tjänstgöringens art, men de var helt oberoende av de värnpliktigas faktiska civila arbetsförtjänster. Intill den 1 juli 1944 indelades de värnpliktiga i två ersättningsklasser. Mellan 1944 och 1950 fanns fyra ersättningsklasser graderade efter arten av vämpliktstjänstgöring och den värnpliktiges ålder.

Det lägsta beloppet var 1764 kr och det högsta beloppet var 2 700 kr.

Socialvårdskommittén föreslog (se bilaga till prop. 1950z96) att den årliga arbetsförtjänsten skulle beräknas enligt grunderna i olycksfallsförsäkrings- lagen, dock med tillämpning av vissa minimibelopp. Som ett skäl mot en gradering av de värnpliktigas ersättningar vid kroppsskador i förhållande till deras civila inkomst, hade vid tillkomsten av 1927 års förordning åbe- ropats att de värnpliktigas förmåner i övrigt inte påverkades av deras civila förhållanden. Detta argument ansåg inte socialvårdskommittén bärkraftigt. Att de värnpliktiga inte fick kompensation för ekonomiskt avbräck under tjänstgöringstiden kunde, enligt socialvårdskommittén, inte motivera att ersättning vid skada utgick efter mindre förmånliga regler än vid olycksfall i avlönat arbete. När det gällde minimibeloppens avvägning borde enligt kommitténs mening beaktas dels att antalet av de fall i vilka skälighets- beräkning enligt olycksfallslagen måste göras, reducerades om relativt höga minimibelopp fastställdes, dels att överkompensation borde undvikas.

Departementschefen anslöt sig (prop. 195096) till socialvårdskommitténs uppfattning. Han framhöll bl. a. att det förhållandet att många värnpliktiga ännu inte trätt in i förvärvslivet talade för att ett relativt högt minimibelopp borde fastställas och föreslog att det skulle utgöra 3 600 kr.

Propositionen vann riksdagens bifall. Minimibeloppet ändrades därefter vid två tillfällen och utgjorde 5 000 kr år 1967 då det i samband med införandet av värdesäkring av Iivräntorna höjdes till ett belopp motsvarande två och en halv gånger basbeloppet vid ingången av det år skadan inträffade.

Som framgår av det ovan anförda beräknas den årliga arbetsförtjänsten för MEL:s personkrets i enlighet med YFL:s regler. För den som skadas under vämpliktstjänstgöring och för hemvärnspersonal som fyllt 20 år skall dock beaktas att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar 21/2 basbelopp.

Enligt kommitténs mening är det riktigt och lämpligt att för dem som skall omfattas av det militära skadeskyddet använda sig av samma regler om sjukpenningunderlag och livränteunderlag som tagits in i lagen om ar- betsskadeförsäkring.

När det gäller de frivilliga uppstår inga problem med att anknyta till reglerna om ersättningsunderlag i LAF. Under de i regel mycket korta till- fällen de är i tjänst inverkar denna inte på deras sjukpenninggrundande inkomst.

Den som fullgör vämpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst får i regel sina inkomstförhållanden helt ändrade under tjänstgöringstiden. Han kan enligt 3 kap. 15å AFL inte heller få någon sjukpenning. Tjänstgöringen skall emellertid inte påverka den sjukpenninggrundande inkomst, som gäller vid tjänstgöringstidens början. Eftersom vämpliktstjänstgöring och vapenfri tjänst inte medför ändring av den sjukpenninggrundande inkomsten kan den sjukpenninggrundande inkomsten användas som ersättningsunderlag även för dessa kategorier. För den som skadas i unga år och för vissa stu- deranden kompletteras huvudprincipen i LAF med särskilda bestämmelser. Dessa särbestämmelser torde ha stor betydelse för dem som skadas under sin militära grundutbildning. De stärker emellertid skyddet endast för dem som tillhör enligtl kap. ] åandra stycket LAF försäkrade studerandegrupper

eller varit förvärvsarbetande före tjänstgöringens början. Det finns emellertid åtskilliga värnpliktiga som strax före militärtjänstgöringen inte kan hänföras till någon av dessa kategorier men som, om inte skadan kommit emellan, haft för avsikt att efter militärtjänsten påbörja förvärvsarbete eller sådan utbildning som nämns i 1 kap. l & andra stycket LAF. För dessa studerande och för de andra som på grund av militärtjänstgöringen inte hunnit skaffa sig någon sjukpenninggrundande inkomst måste alltjämt finnas en garan- tiregel. Principen att den skadade skall försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte inträffat måsteju med tanke på dess skadeståndsrättsliga ursprung rimligtvis avse även ett på längre sikt tänkt ekonomiskt läge.

Den i dag gällande garantiregeln innebär att den årliga arbetsförtjänsten inte får beräknas till lägre belopp än 2 1/2 basbelopp. Bestämmelsen gäller skada som uppkommit under vämpliktstjänstgöring och beträffande hem- värnspersonal, ersättning för tid efter det den skadade fyllt 20 år eller då fråga är om livränta till efterlevande till hemvärnspersonal.

Som ovan anförts anser kommittén det nödvändigt med en garantiregel för dem som genom militärtjänstgöringen kommit att sakna eller hindrats från att bygga upp sin sjukpenninggrundande inkomst. Då det endast är en lång sammanhängande tjänstgöring som har sådan effekt bör garanti- regeln endast gälla värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och elever vid bi- stånds- och katastrofutbildning. De frivilligas tjänstgöring är däremot av mycket kort varaktighet. De korta tillfällen under vilka de är i tjänst inverkar inte på deras planering av arbete eller studier och därmed inte heller på deras sjukpenninggrundande inkomst. Kommittén har därför inte ansett att de frivilliga bör omfattas av garantiregeln.

En grupp frivilliga som kräver särskilda överväganden är hemvärnsper- sonalen. 1 dag omfattar garantiregeln denna personal. Före 1941 förutsatte rätten till ersättning vid hemvärnsskada beslut av Kungl. Maj:t i varje enskilt fall. Först genom förordningen (1941:593) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under hemvärnstjänstgöring, som trädde i kraft den ljuli 1941, kom rätten till ersättning att regleras i författning. Vid tillkomsten av förordningen diskuterades om den årliga arbetsförtjänsten skulle liksom för de värnpliktiga antas utgöra vissa fixa belopp eller om hemvärnsmännen skulle jämställas med de av 1929 års militärersättningsförordning omfattade fast anställda i försvaret. För de fast anställda bestämdes den årliga ar- betsförtjänsten efter den verkliga arbetsinkomsten. Departementschefen framhöll i den proposition (19422290), som låg till grund för förordningen, att det inte var tilltalande att den som vid sidan av sitt civila arbete frivilligt fullgjorde hemvärnstjänst och skadades skulle erhålla lägre ersättning än om han skadats genom olycksfall i arbetet. Den årliga arbetsförtjänsten fö- reslogs därför bli bestämd efter samma grunder som för vid försvaret fast anställd personal. ”[ betraktande av hemvärnspersonalens värdefulla, på fri- villighetens grund vilande insats för rikets försvarsberedskap" föreslogs vida- re den särbestämmelsen, att livränta inte skulle utgå efter lägre arbetsförtjänst än lägsta arbetsförtjänsten för värnpliktiga, 1 764 kr. Propositionen godtogs av riksdagen (BU l941:7l rskr. 481). När sedan reglerna om minimibelopp vid beräknandet av årlig arbetsförtjänst ändrades fr. o. m. den 30juni 1946 för fast anställt manskap justerades också reglerna för hemvärnspersonal. Det innebar att arbetsförtjänsten inte fick beräknas till lägre belopp än 3 000

kr vid bestämmande av sjukpenning efter fyllda 21 år eller livränta. Vid tillkomsten av 1950 års militärersättningslag diskuterades en regel om mi- nimibelopp för de värnpliktiga. I samband därmed (prop. 1950196 5.68, 111) konstaterades att det redan fanns en sådan regel för fast anställt manskap och hemvärnspersonal. Dessa kategorier kom därför att jämte värnpliktiga omfattas av garantiregeln i 9 & MEL. Garantiregeln för de värnpliktiga moti- verades av att dessa ofta saknade jämförbar "civil" årlig arbetsförtjänst. Motivet för garantiregeln för hemvärnsmännen var som nämnts ett annat, nämligen deras värdefulla insats för rikets försvarsberedskap.

Det finns enligt kommitténs mening i dag knappast någon anledning att behandla hemvärnspersonalen annorlunda än övriga frivilliga. Huvud- regeln att den skadade skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat leder till att en garantiregel endast behövs för den som har en lång sammanhängande tjänstgöring. Till sådan kategori kan hemvärnspersonalen inte hänföras. Kommittén föreslår därför att garan— tiregeln inte skall gälla denna personal. När det gäller en hemvärnsman som på grund av studier inte har fått någon sjukpenninggrundande inkomst kan dock garantiregeln för studerande bli aktuell.

Med utgångspunkt i dels principen att ersättningen i fortsättningen skall utgöra en kompensation för inkomstförlust, del utvecklingen mot den ökade differentieringen av repetitionsutbildningen med i vissa fall mycket korta övningar kan ifrågasättas om inte garantiregeln i MEL endast bör omfatta grundutbildningen. Den som fullgör repetitionsutbildning har i allmänhet inträtt i arbetslivet och erhållit en sjukpenninggrundande inkomst. För den som genomgår yrkesutbildning gäller särskilda regler om ersättningsunder- lag. En garantiregel för den som fullgör repetitionsutbildning skulle med hänsyn härtill inte i första hand motiveras av försäkringstekniska skäl utan närmast på överväganden med sikte på tjänstens tvångsmässiga karaktär och dess vikt för vårt samhälle. Enligt kommittén är ett sådant resonemang kanppast bärande. Med fog kan sägas att även medlemmarna i de frivilliga försvarsorganisationerna i hög grad bidrar till landets försvar. Många ar- betstagare utför också riskfyllda uppgifter av stort värde för samhället. Att bestämma ersättningen efter graden av samhällsnytta bör inte komma ifråga.

Vid en slutlig bedömning av vad kommittén nu anfört har kommittén stannat för att utforma garantiregeln som en hjälpregel för bestämmande av ersättningsunderlag för dem som på grund av längre tids tjänstgöring är ur stånd att själva påverka sitt sjukpenningunderlag. Garantiregeln föreslås därför gälla värnpliktig, vapenfri tjänstepliktig och elev vid bistånds- och katastrofutbildning som skadats under grundutbildning eller repetitionsut- bildning i omedelbar anslutning till grundutbildning. Däremot skall den inte gälla vid annan repetitionsutbildning. Regeln skall i materiellt hänseende — i likhet med vad som föreskrives i 4 kap. 10 & LAF om beräkning av livränteunderlag för studerande — innebära att ersättningsunderlaget ej får beräknas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid fr. o. m. 25 års ålder.

Till frågan om specialbestämmelser för vissa studerande — i syfte att uppnå överensstämmelse med den ordning som gäller för dessa i LAF— återkommer kommittén i specialmotiveringen.

3.7.5. Särskild sjukpenning

22 a & MEL lyder:

Har värnpliktig under grundutbildning eller motsvarande utbildning enligt 275 1 mom. D. värnpliktslagen eller under repetitionsutbildning i direkt anslutning till grundutbildning ådragit sig sjukdom, som efter tjänstgöringens slut medför nedsätt- ning av arbetsförmågan med minst hälften men som ej berättigar till ersättning enligt denna förordning. har han rätt till särskild sjukpenning. Detsamma gäller om han efter tjänstgöringens slut ådragit sig sjukdomen under utryckningsmånaden eller må- naden närmast efter denna.

Den särskilda sjukpenningen utgår med det belopp som skulle ha utgått enligt lagen om allmän försäkring vid en sjukpenninggrundande inkomst svarande mot den i 9 & denna förordning angivna lägsta årliga arbetsförtjänsten. Från den särskilda sjukpenningen skall avräknas sjukpenning som utgår enligt lagen om allmän för- säkring eller lagen om yrkesskadeförsäkring eller enligt grunderna för sistnämnda lag.

Bestämmelsen i 22 aå MEL om särskild sjukpenning trädde i kraft den 1 juli 1970. Vid dess tillkomst framhöll departementschefen bl.a. (prop. 19702102).

Det sjukpenningskydd som värnpliktig har genom militärersättningsförordningen och lagen om allmän försäkring kan i vissa fall vara otillfredsställande. Många av dem som fullgör grundutbildning eller motsvarande utbildning har låg sjukpenning eller ingen sjukpenning alls från den allmänna försäkringen. Om den värnpliktige är sjuk när tjänstgöringen upphör, men på grund av att sjukdomen inte har samband med denna, inte har rätt till ersättning enligt militärersättningsförordningen, får han ett i sjukpenninghänseende sämre skydd än om han under tjänstgöringstiden hade kunnat få inkomst av förvärvsarbete och därigenom bygga upp ett sjukpenningskydd.

Enligt 3 kap. 15 & AFL utgår inte sjukpenning för tid då försäkrad fullgör vämpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Tjänstgöringstiden skall emel- lertid inte påverka den sjukpenninggrundande inkomst, som gällde vid tjänstgöringens början. När tjänstgöringen upphör blir den värnpliktige så- ledes berättigad till sjukpenning i enlighet med den inkomst han hade vid inryckningen. Enligt samordningsreglerna i 4 kap. 5 & AFL utgår vid skada som berättigar till sjukpenning enligt MEL, ersättning från försäkringskassa endast i den mån beloppet från sjukförsäkringen överstiger vad som utgår enligt MEL.

De som har behov av särskilt sjukpenningskydd vid utryckningen är de värnpliktiga som vid inryckningen saknade sjukpenninggrundande inkomst eller hade mycket låg sådan. Genom att fullgöra en lång sammanhängande militärtjänstgöring hindras de från att bygga upp sitt sjukpenningskydd. Den bedömning som låg till grund för 1970 års beslut om införande av särskild sjukpenning synes alltjämt bärande. Kommittén föreslår därför att reglerna om den s. k. särskilda sjukpenningen behålls i huvudsak oföränd- rade. Det belopp som sjukpenningen skall bestämmas till bör dock ändras i konsekvens med vad som föreslagits som lägsta ersättningsunderlag, dvs. två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid fr. o. m. 25 års ålder.

|'|".'|". 'Hål'l'lh' '.'|.|'.I|'.| '|'. '|"'' "":|'||.l' ' 'lLl'f"='.'" n' '.”; "'. l " .*"35. ha .ÄIL ""||..'""" :' '.._' ___ "'|..|_-" . '.. I."

"'_'äly." '."|"'||.|.||'|q'|..||!|r". "_| .'.|' '|"' "|". "' .. "

_. | ”d.- '. '.||'_ . |.—'. _ ;;].. miä'.-T.'.'"..j"'f ||.'.-. ..

|||er |.."_'f'.|| -' ...' h..'_"' '.-|.r|

.Iii'II-JF." ful!!-| | "QH . _.|.. . ||_| ,|| |||| |||| '- '. ut '.' &%l'i .'l ' ' ' "I. ” |._" || |.' | . I w

'Il'|'_..u'|'. JLi-'|lll.,.lbr._'||'||. |FJ."'.._ ' ' -"-. ' '.cl .-|||||' .- ..| |__." . " | . ,' ||_":| ';'ä'::_lfi_'£"f1"di"åål' Ju'l'l' :|!” | MM!” " . '|'|'.' "'_| . -' [_|-|. ..|' ' . " ""||'|—"" -|_!'|.|| |'" "." . -' ' "' ' .'11 I... | ..| | " |' . ' '

'|'-.,.

' |.=||F'h.li" |||-|la_ || . |...|r' . J.| "||-'.” ' . r:. maj |||-||-d| i$lw= ll | 'ur | qmn | "t.- :11".' '|" |.'. .' "um" ._ ' '|'|"' .. . . '|

| |. . . _||..|. || 11. '|._. .|.. ...|.|'|._ .|;_

-. .'|"| .'l'w'fM'lF'F'r'" |||._ _ .| . | '.' '] |||.' '|'-"|||” |_r '|'.'.| ||| -,||| .... . ..1: |

| _.-..|. ”M_E”. :'| " '|.' .._, ..,1._ '.' » "l'. .'l'-Hull. | ." " '|'.|| '|..T' -

Elf-_. lill-"]" .;l. _|.|.| "' "|'1|..: " :- I.' |" »'»'.| ”',-|. .:rir» Er.-. -r _ :| . '..|.|, ...,: 'r »- ' .. 'M. A:... '1'"? "Fll'hl' .."." ” .. . .. .._. .., .|_. al;-51 |'|-||1|II|'|"'.' " ' | ""' r|i 'l W.. h" || |||.'. | 'i '.- "". n'.'.".| ' |'|||'|i.l' # lil '#' I..| .'|'| "J.'. '||'|||-.

"FH-'I %uänililaåurå ._ll "' .'. "' "|| .ml.| "||.L.|_ ' '| ||||r"|.'_|1||J

,Ej—:| "" 'i- www.... |.| |-'.I '-|"|-" ".'F.

""-"| JWII " .'IH'HI, h'l- »|.»"l.-'"'| |:'.J ..'llllm " --'|'|"M-|N l||'-. t'...'.||l' na.. 'n' ,Ll.,|'|1bl|

'-"|. ”=.-! |I*| '.'-I '? $"_IIIILIILV'L11;1 '| . 333-th ”i'll'irin'» ..'T' »”,L' ” ».,» .: |

' -' ' ur...-M- . '...»-...-'_...-,» .'.-'..'.»

"I. .

.||...| '|.' |.'-' r'r'",'..-.|:

'..'. ..'." ' '| rmr'i-Jäfliff ”ul-| Jiml " "="! '|. |:"il.|".f,"".="i_. ""J'

._- '.. äl" ';..|_|. "" | '|'”... '.' ' "_|'| " |. |

'1'??? :: |1£|1||3lä ||.|||||.|'|"'|| |||.I |. |._' .. ..L'l'J'iLu' -'|._

n_|;||.|'r|' "|| -".,.||1.. |||. | |

| ,- . ' '| !. |||| ||| . | -| ' '|'. ' " . | | |".."|'. .|F|| _ .| ' _| |. ||, '| |

4 Skador under civilförsvarstjänst

4.1. Gällande rätt

Civilförsvarsplikten omfattar både män och kvinnor i åldern 16—65 år. Den innebär i fredstid skyldighet att genomgå utbildning högst 30 dagar, eller i fråga om vissa kvalificerade befattningar, högst 60 dagar. Civilförsvars- pliktig är också skyldig att delta i övningar under högst 60 timmar under varje följd av tre år. De faktiska tjänstgöringstiderna är f. n. avsevärt kortare än de maximala. Under utbildningsåret 1972/73 var den genomsnittliga utbildningstiden 4—5 dagar för omkring 66 % och 9—10 dagar för omkring 24 %.Föromkring 10 % varutbildningstiden 15—20 dagar.

Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar, dels som verk- skydd. Verkskyddet är i första hand avsett för skyddet av den egna ar- betsplatsen men kan även tas i anspråk för uppgifter utanför denna.

Civilförsvarspliktiga erhåller under utbildning, övning och färd för inryck- ning eller utryckning fri sjukvård. Avlider civilförsvarspliktig under tid då han är berättigad till fri sjukvård utgår begravningshjälp.

Enligt förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret (CEF) utgår ersättning av stats- medel om någon till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses i 6,5; YFL, drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret.

] skyddet inbegrips även olycksfall vid vistelse inom förläggningsområde på grund av tjänstgöringen och vid färd till eller från platsen för tjänstgöringen om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen. Som tjänstgöring räknas äveninställelseforinskrivningicivilförsvaret.

I fråga om ersättning hänvisar CEF — med ett undantag ? till bestäm- melserna härom inom yrkesskadeförsäkringen. Undantaget gäller samord- ningstiden. Någon sådan gäller inte enligt CEF. Ersättning utgår fr.o.m. den dag skadan inträffade efter de bestämmelser i YFL som vid yrkesskada gäller efter samordningstidens utgång. Sjukpenning utgår dock inte för den dag då skadan inträffade men däremot för de två följande dagarna om skadan någon följande dag medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst hälf- ten.

Ersättning enligt CEF utgår inte i anledning av skada för vilken den skadade är obligatoriskt försäkrad enligt YFL.

Riksförsäkringsverket bestämmer och utger ersättning.

Kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. gäller för civilförsvarspliktig personal under föreskriven tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, som fullgörs efter inskrivning i civilförsvaret och under tjänstgöring vid krigsmakten enligt lagen (1952:269) om skyldighet för civilförsvarspliktig att tjänstgöra vid krigsmakten.

Kungörelsen (19631243) angående grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. omfattar civilförsvarspliktig personal under tjänstgöring som nyss nämnts.

4.2. Utvecklingen fram till gällande CEF

1954 års CEF föregicks av förordningen (1941 1595) om ersättning vid kropps- skada ådragen under tjänstgöring vid luftskyddet m.m. När luftskydds- organisationen år 1944 ombildades till civilförsvar f|ck förordningen en annan benämning. Vid förordningens tillkomst år 1941 ingick i luftskyddet dels tvångsvis uttagen personal dels frivilliga. Sociala försvarsberedskapskom- mittén. som fått i uppdrag att utreda luftskyddspersonalens skadeskydd, föreslog i sitt betänkande (SOU l941:1) att ersättning vid kroppsskada skulle utgå med motsvarande tillämpning av den då gällande militärersättnings- förordningens regler om ersättning till fast anställt manskap, dock endast i den mån ersättning inte utgick enligt olycksfallsförsäkringslagen eller yr- kessjukdomsförsäkringslagen. I den proposition (19412290) som följde på kommitténs förslag erinrade departementschefen bl. a. om att kommitténs förslag innebar att ersättning skulle utgå såväl för skador till följd av olycks- fall. som för sjukdomar. Den tjänstgöring och de övningar som förekommer under fredstid, torde dock — sade departementschefen i allmänhet inte vara av beskaffenhet att motivera bestämmelser om ersättning för andra sjukdomar än sådana, som omfattas av yrkessjukdomsförsäkringslagen. Med hänsyn härtill föreslogs i propositionen att bestämmelserna i olycksfalls- försäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen i tillämpliga delar skul- le lända till efterrättelse i fråga om ersättning till luftskyddspersonalen. För- slaget antogs av riksdagen.

När yrkesskadeförsäkringslagen antogs 1954 reviderades CEF i enlighet med denna. Någon samordning med sjukförsäkringen infördes dock inte för CEF:s del.

4.3. Tidigare förslag

Frågan om civilförsvarspliktigas förmåner har behandlats av Utredningen rörande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. (UFV). I sitt betänkande (SOU 1973z40) Civilförsvarsförmåner har utredningen föreslagit att de ci- vilförsvarspliktiga skall ges i huvudsak samma skydd vid skada och sjukdom som det MEL ger. Någon separat lagstiftning för civilförsvarspersoner i detta avseende är enligt UFV inte längre motiverad. Med undantag för det sär- skilda sjukpenningskyddet bör i huvudsak de regler som gäller för värn- pliktiga kunnatillämpas. UFV sägerbl. a.:

Sjukdomar i allmänhet som ådrages under civilförsvarstjänstgöring bör enligt UFst uppfattning vara ersättningsgilla även om de inte orsakats av olycksfall eller är sådan yrkessjukdom som avses i lagen om yrkesskadeförsäkring. Det synes därvid lämpligt

att reglerna i MEF i fråga om presumtion (bevisregeln) tillämpas för ifrågavarande sjukdomar.

Vad gäller skadeskyddets avgränsning i rummet synes det även vara möjligt och lämpligt att tillämpa de regler som finns i MEF. UFV är dock medveten om att MEF:s regler i fråga om skadeskyddets territoriella giltighet behöver preciseras och moderniseras. MEF innehåller den garantiregeln att den årliga arbetsförtjänsten inte får räknas till lägre belopp än två och en halv gånger basbeloppet vid skadeårets ingång. Garantiregeln har stor betydelse för värnpliktiga men för civilförsvarspliktiga torde en sådan motsvarande regel relativt sällan bli tillämplig. De allra flesta av dessa har förvärvsinkomster som uppgår till högre belopp än 18 250 kr/år (2,5 x 7 300:-) som utgör lägsta gräns för 1973. Undantag kan gälla för hushållsarbetande kvinnor, men för dessa finns redan en särskild garantiregel. Något hinder mot att tillämpa garantiregeln om två och en halv gånger basbeloppet vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för civilförsvarspliktiga torde dock inte föreligga. UFV är för sin del närmast benägen förorda att sagda regel införs jämväl för de civilförsvarspliktiga.

Det synes inte finnas skäl att bibehålla den nuvarande rätten enligt 1954 års för- ordning för civilförsvarspliktiga att erhålla skadeersättning före tjänstgöringens av— slutande. En övergång till MEF:s regler om när ersättning skall börja utgå bedöms vara möjlig.

l fråga om de olika ersättningsformerna bedöms i huvudsak oförändrade regler böra gälla. Något egentligt behov av att införa den särskilda sjukpenningen som gäller för värnpliktiga även på civilförsvarspliktiga föreligger inte. Jämförelse med värn- pliktiga som fullgör repetitionsutbildning enligt värnpliktslagen talar också för att den särskilda sjukpenningen inte utvidgas till att omfatta civilförsvarspliktiga.

Riksförsäkringsverket har för vardera åren 1971 och 1972 utbetalat ersättning till ca 40 personer med tillämpning av förordningen om ersättning i anledning av kropps- skada ådragen under tjänstgöring icivilförsvaret. De årliga kostnaderna beräknas under nämnda år ha utgjort 10000—15000 kr. De av UFV här förordade utvidgningarna av skadeskyddet torde inte medföra några märkbara kostnadsökningar.

UFV erinrar vidare om att yrkesskadeförsäkringskommittén i sitt utred- ningsarbete kommer att se över skadeskyddet för civilförsvarspliktiga. Vid bifall till UFV:s förslag bör därför — säger UFV — genomförandet därav övervägas närmare av yrkesskadeförsäkringskommittén.

I den proposition (1975137) som följde på UFV:s förslag hänvisade de- partementschefen till yrkesskadeförsäkringskommitténs arbete och sade sig därför avstå från förslag om ändring i CEF.

4.4. Statistik

Under år 1972 inkom 41 anmälningar om skada till RFV, under år 1973 32, under år 1974 28 och under år 1975 32.

'I januari 1975 löpte 14 egenlivräntor och 2 efterlevanderäntor.

4.5. Överväganden

Civilförsvarsplikten är liksom värnplikten en medborgerlig skyldighet. Till följd härav har sedan länge funnits en särskild ersättningsanordning för den som skadas medan han fullgör Civilförsvarsplikten. Enligt kommitténs mening är de skäl som i kapitel 3 anförts till stöd för att behålla en särskild

ersättningsanordning för de värnpliktiga bärande även när det gäller de ci- vilförsvarspliktiga.

De civilförsvarspliktiga får vid övning och utbildning i stor utsträck- ning samma förmåner som värnpliktiga. Riksdagen har i maj 1975 beslutat (FöU 1975118, rskr 1975zl95) att värnpliktiga under repetitionsutbildning och civilförsvarspliktiga fr.o.m. den 1 januari 1977 skall få dagpenning som anknyter till sjukpenningförsäkringen. Vid skada och dödsfall gäller kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. och kungö- relsen om grupplivförsäkring åt värnpliktiga m. fl. även för civilförsvarspliktig personal. (Dock ej för civilförsvarspliktig personal inom verkskyddet.) Då de civilförsvarspliktigas tjänstgöring företer stora likheter med de värn- pliktigas under repetitionsutbildning eller med de frivilligas bör de civilför- svarspliktigas skydd vid olycksfall och sjukdom i princip vara detsamma som för dessa kategorier. Anledningen till att civilförsvarspersonalen hittills knutits till yrkesskadeförsäkringens regler var att man 1941 inte ville låta andra sjukdomar än yrkessjukdomar omfattas av skyddet. Civilförsvars- tjänstgön'ngens karaktär av tjänsteplikt talar enligt kommitténs mening för en utvidgning. Det ter sig inkonsekvent att hemvärnspersonal och annan frivillig personal omfattas av det vidare skyddet men inte civilförsvars- pliktiga. Kommittén föreslår därför att ersättningen till den som skadas under civilförsvarstjänstgöring bestäms enligt samma regler som föreslås gälla för värnpliktiga och frivilliga. Detta innebär — förutom att även andra sjukdomar än yrkessjukdomar kommer att omfattas av skadeskyddet — att skyddets omfattning i tid och rum utvidgas. I dag har de civilför- svarspliktiga såvitt angår fritidsskador skydd endast när de uppehåller sig inom förläggningsområde. Kommitténs förslag innebär att alla fritids- skador som inträffar medan tjänstgöringen pågår kommer oberoende av var de inträffar att innefattas i skyddet. Å andra sidan kommer rätten att erhålla skadeersättning för tid under vilken tjänstgöringen pågår att för- svinna. Ersättning utgår enligt den nya lagen först sedan tjänstgöringstiden upphört. Något skäl att i detta avseende behandla de civilförsvarspliktiga annorlunda än värnpliktiga kan kommittén inte finna.

Kommittén anser inte heller att det finns anledning att låta de civil- försvarspliktiga omfattas av garantiregeln för ersättningsunderlagets beräk- nande eller få rätt till särskild sjukpenning. De civilförsvarspliktigas tjänst- göring är nämligen så kortvarig att den inte påverkar deras sjukpenning- grundande inkomst.

5 Ersättning för personskada i samband med räddningstjänst

Med flygräddningstjänst menas enligt 11 kap l & luftfartslagen (1957:297) åtgärder då luftfartyg är saknat, förolyckat eller nödställt eller fara hotar lufttraftken Föreskrifter om flygräddningstjänst meddelas av regeringen el- ler, efter regeringens bemyndigande, av luftfansverket. Enligt nämnda lag- bestämmelse får regeringen ålägga ägare eller innehavare av luftfartyg samt dem som gör tjänst på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten skyldighet att medverka i flygräddningstjänsten. Regeringen får vidare meddela bestämmelse om ersättning av allmänna medel för sådan medverkan. Närmare bestämmelser i ämnet finns i 114—121 55 luftfarts- kungörelsen (1961:558). Enligt 115 & leds flygräddningstjänsten av luftfarts- verket eller den som erhållit verkets uppdrag därtill. 1 1185 stadgas att då det erfordras för flygräddningstjänst skall den som tjänstgör vid flygplats eller annan anläggning för luftfarten vara pliktig att fullgöra tjänsten även på tid då sådan skyldighet eljest inte åligger honom.

Med stöd av luftfartslagen (1957:297) har meddelats kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel/ör medverkan i flygräddningstjänst m. m. Enligt kungörelsen utgår ersättning av statsmedel enligt bestämmelserna i CEF till den som ådragit sig kroppsskada under deltagande i flygräddningstjänst eller vid färd till och från platsen för tjänstgöringen om färden föranleds av och står i nära samband med tjänstgöringen.

Bestämmelserna om ersättning för kroppsskada som ådragits vid deltagande i flygräddningstjänst tillämpas mycket sällan. Motsvarande regler vid at- omolycka har aldrig tillämpats. Också brandlagens bestämmelser om er- sättning för kroppsskada vid räddningstjänst tillämpas sällan, eftersom dessa uteslutande tar sikte på sådana större olyckor där brandvärnet eller tjän- stepliktiga kallas att delta. Vid normal brandsläckning tjänstgör den kom- munalt organiserade brandkåren, som består av arbetstagare hos kommunen. Dessa får vid skada ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagens regler.

Tjänsteplikt för allmänheten föreligger endast vid räddningstjänst enligt brandlagen och vid atomolycka enligt lagen om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning m.m. Vid flygräddningstjänst föreligger ingen allmän skyldighet att delta. Enligt luftfartslagen får regeringen ålägga endast ägare eller innehavare av luftfartyg samt den som gör tjänst på sådant fartyg eller vid flygplats eller annan anläggning för flygfarten skyldighet att med- verka i flygräddningstjänst.

I den i dag gällande lagstiftningen på dessa områden föreskrivs att er- sättning skall utgå i enlighet med bestämmelserna i CEF till den som drab- bats av skada när han deltagit i bekämpande av olycka.

Det är enligt kommitténs mening naturligt att den som vid ett visst nödläge tvångsvis uttagits till eller frivilligt deltagit i räddningsarbete erhåller ersättning av statsmedel för personskada som drabbar honom. Det är likaså naturligt att skyddet utformas i enlighet med de bestämmelser som föreslås gälla för den som deltar i militärtjänstgöring eller civilförsvarstjänstgöring. Anknytningen till dessa bestämmelser innebär bl. a. att ersättning utgår såväl för skada till följd av olycksfall som för sjukdom som ådras under tjänstgöringen. Vidare innebär bestämmelserna i fråga om skyddets om- fattning i tiden att skydd åtnjuts från det färd för påbörjande av verksamheten inleds till dess färd efter avslutad tjänstgöring upphör. På grund av verk- samhetens korta varaktighet i anslutning till en konkret olyckshändelse och på grund av bevisreglernas utformning torde bestämmelserna i praktiken inte innebära någon utvidgning i förhållande till nuvarande regler.

"få"; ” [H: ' ””--"""'|l5"' " |

|... . .

'..I'l'll'LIIIIIEI-M|"F.'|'I1H"'i'i.. _ l'- " ' . - . .'träli'ä'l' ...'|.|_ . '. . ',,'. .. ..,'.'|.|". .” |. " " . '| *. __ *L. .. 'lri. - ' " ' .'l'; |'|-'1'"I '.'l'l ' |. ,'|"| " . ':',1' . - .;" .i | .' ' ;. |" '.. |: '..1. :, w...... ,. ._l-l,f' . . .,» -. -.'*P"""';--.- '... . rn'i'fu'll ' '.' |"|. | adl . ' -.' l'Jl" " +| ""'. '|'.',"-' .|' .... ', _' '. .-I "| l..—Ju. ”F...-'n... . . .'...r. -ll.|,'.' -:' ..'

”':-' 1,'ll.""|..|"' ;."11' """'!'——|"'." |'. ..|l' -..' |.

FL' "|"'I'|| -" ”"-Fit Lugi-"'.': || -... . -| . -

.. . -. '.. .. .. .-.r.,-,

?I. l'-" ':'lli'l. "|." "ullnilu'l l:.ll' .. " JH 'h ..'..FTIHI'fll' fl.:w|l4l”lu'll_ |||. . .,.|.. 'r' ' *J-r'ful'"":-|illjt'|'ll.a| |""".|' "l'i'i'"

.|...' .. 'n..|.|,|.

. |l - - ämmu' _ '. ' "." .. "'1' | fut' ' Il'ww...'|l . "' """" '|'.'."

| ' i' -._.|.. '|' '. . 'rJ'.

|""l

'.Il |"|l'" | 'Jl.'.'|L ' '

:|_".' |.- -' . '||.' . " "' . . ...'_| r|_"|'.'.|' "

'|.| .. '.|. ('N, :. '."|' '|t. .'. - . .|' |. "lugnt..-.".

.J'l' ":”—".'I ;" "' ' -. -..-'..— |'| -|. .... '.'..." ".'l' '; 3. illa—|” .kl' ' '.' "JH' " "”, '.

illa.".l "W .|"p'|-||-'.;|!'"|". "".|' "E'Wt'u ' ' I.: TLI" . "

. . . . . . . I I ". _ . - r._.|' .. . . . ., . . . . . .. ' _ .. :.', .' " . I] | | ! ._.,_ —'| .4, ,

5.1. Räddningstjänst enligt brandlagen (1974z80)

I 19 5 brandlagen (1974180) stadgas att den som deltagit i räddningstjänst eller i övning med brandstyrka är berättigad till ersättning av statsmedel för kroppsskada som han därvid ådragit sig. I fråga om sådan ersättning skall vad som föreskrivs i CEF äga motsvarande tillämpning. Enligt 15 brandlagen förstås med räddningstjänst verksamhet som syftar till att vid brand, oljeutflöde, ras, översvämning eller annat nödläge avvärja eller be- gränsa skada på människor eller egendom eller i miljön. Lagen är inte till- lämplig på bl. a. sjöräddning, tjällräddning eller på oljebekämpning till havs.

Enligt brandlagen är i princip alla mellan 16 och 65 år tjänstepliktiga när det behövs för släckning av brand. Bland de tjänstepliktiga i en kommun får brandstyrelsen ta i anspråk lämpliga personer för tjänst i brandvämet. Den som tagits ut är skyldig delta i övningar under högst 20 timmar per år. Vid vissa nödlägen får länsstyrelsen förordna att alla i länet mellan 16 och 65 år skall vara skyldiga att på anmodan av visst brand- eller polisbefäl delta i räddningstjänst i den mån hälsa och kroppskrafter tillåter.

Enligt en bestämmelse i kungörelsen (1974z411) om ersättning för del- tagande i räddningstjänst m. m. anses färd till och från platsen för övning eller räddningstjänst som deltagande i räddningstjänst om färden föranletts av övningen eller tjänsten och stått i nära samband med denna.

5.2. Atomskydd

I lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. finns bestämmelser, som ger länsstyrelsen långtgående befogenheter i sam- band med räddningsarbete efter sådan olycka. Länsstyrelsen får förbjuda vistelse utomhus och tillträde till visst område samt förordna om avspärrning och bortförande av livsmedel och om inskränkning i rätten att nyttja mark, vatten, naturprodukter eller egendom. Kan behovet av arbetskraft för genomförande av skyddsåtgärder inte tillgodoses på annat sätt, får läns- styrelsen förordna om tjänsteplikt för alla som är mellan 18 och 65 år. Om länsstyrelsen meddelat sådant förordnande är den tjänstepliktige skyldig att på anfordran av polisbefäl lämna sådant bistånd som hans kroppskrafter

och hälsotillstånd tillåter. Om den som uttagits till arbete åsamkas skada har han rätt till ersättning av statsmedel. Ersättning får även tillerkännas den som frivilligt varit verksam i skyddsarbete. I kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atom— anläggning m.m. stadgas att om någon under deltagande i skyddsarbete har ådragit sig kroppsskada skall vad som är stadgat i CEF äga motsvarande tillämpning.

Som deltagande i skyddsarbete anses även färd till eller från platsen för tjänstgöringen om färden föranletts av och stått i nära samband med tjänst- göringen.

5.4. Statistik

Under år 1972 inkom en anmälan om skada på grund av verksamhet för brandsläckning till RFV, under år 1973 ingen, under år 1974 3 anmälningar och under år 1975 inkom 5 anmälningar.

I januari 1975 löpte 5 egenlivräntor och 5 efterlevanderäntor på grund av verksamhet för brandsläckning fr. o. m. 1948.

Några livräntor har inte beviljats på grund av verksamhet vid flygräddning elleratomolycka.

6 Skador under anstaltsvistelse

Sjukpenning utgår enligt 3 kap. 15 & AFL inte för tid då försäkrad är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola, är häktad eller intagen i fångvårds- eller arbetsanstalt eller i annat fall än nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad. Försäkrad som är intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare har rätt till sjukpenning under vistelsen på anstalten. men hans sjukpenning minskas enligt de regler som gäller angående sjukpenning vid sjukhusvård. Den som är intagen på kriminalvårdsanstalt får sin sjukpenningplacering påverkad på så sätt att om intagningen varar en längre tid bortfallet av förvärvsinkomst leder till lägre sjukpenninggrundande inkomst eller till att den intagne inte längre anses tillhöra sjukpenningförsäkringen.

Om den som är berättigad till folkpension är intagen på fångvårdsanstalt. är häktad eller eljest på statens bekostnad är intagen på anstalt utgår inte folkpension med de vanliga beloppen utan endast i form av ett visst ga- rantibelopp.

6.1. Gällande rätt

Förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under vistelse å anstalt m. m. (AEF) omfattar den som är häktad eller intagen på fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt eller, den som vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller, den som på arbetshem fullgör arbete, som jämlikt 41 & lagen om socialhjälp eller 72% barnavårdslagen förelagts honom.

Om någon som nu nämnts under vistelsen på häktet, anstalten eller ar- betshemmet drabbas av skada till följd av olycksfall eller sådan inverkan som avses i 6 & yrkesskadeförsäkringslagen (YFL), utgår ersättning av stats- medel oavsett om skadan inträffat i eller utom arbetet. Olycksfall som in- träffar vid färd till eller från häktet. anstalten eller arbetshemmet. omfattas av förordningen, om färden föranleds av och står i nära samband med vis— telsen där.

Ersättningen utgår i princip i enlighet med bestämmelserna i YFL och lagen om allmän försäkring (AFL). Vissa särbestämmelser finns dock. Bland annat kompletteras reglerna i 9 & YFL om beräknande av årlig arbetsförtjänst med en bestämmelse att skälig hänsyn skall tas till årsinkomsten av för- värvsarbete för en arbetstagare med samma arbetsförmåga som den skadade och i det yrke denne hade då han omhändertogs. Om han då saknade yrke skall skälig hänsyn tas till inkomsten för en med honom jämförlig arbets- tagare på den ort, där han senast arbetat eller haft sin verksamhet eller huvudsakligen uppehållit sig.

Sjukpenning och livränta utges inte till den skadade under den tid han är intagen. Efterlevandelivränta kan dock utges för denna tid om särskilda skäl talar för det. 90-dagarssamordningen enligt YFL gäller i övrigt.

Om skadan föranletts av att den skadade åsidosatt ordningsföreskrifter eller om särskilda omständigheter eljest talar för det får ersättning nedsättas eller dras in.

Ersättning utgår inte enligt AEF till skadad som omfattas av den ob- ligatoriska yrkesskadeförsäkringen.

Riksförsäkringsverket (RFV) bestämmer ersättningen.

6.2. Utvecklingen fram till gällande rätt

AEF föregicks av förordningen (1938:102) om olycksfalls- och yrkessjuk- domsersättning åt tvångsarbetare m. fl. och förordningen (1938:103) om så- dan ersättning åt fångar m. fl. Bestämmelserna i dessa förordningar kor- responderade med bestämmelserna i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbetet och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I övrigt var innehållet i huvudsak samma som i 1954 års förordning.

Vid tillkomsten av 1938 års förordningar (prop. l938:l8) angavs grunden för ersättningen åt tvångsarbetare hänga samman med avsikten med in- tagningen. som var att förmå den intagne att för framtiden fullgöra sina skyldigheter mot anhöriga. Detta syftet ansågs bli förfelat om den försörj- ningspliktiges arbetsförmåga gick förlorad genom olycksfall i det arbete som anvisats honom. Vidare framhölls att då ersättning för olycksfall i arbetet annars regelmässigt utgick det måste kännas särskild bittert att sådan cr- sättning inte fanns då arbetet blivit förelagt som ett tvång.

När det gällde fångar och intagna på alkoholistanstalter framhölls att syftet med frihetsberövandet var att försöka göra den omhändertagne till en sam— hällsduglig medborgare. Det överensstämde dåligt med det syftet att överlåta åt den intagne att efter utskrivningen försöka reda sig på egen hand. sedan han som en direkt följd av det ålagda arbetet blivit för framtiden mer eller mindre arbetsoförmögen.

I förordningarna föreskrevs inte som villkor för ersättningen att olycks- fallet inträffat i arbetet. Departementschefen framhöll emellertid att en in- tagen inte borde få ersättning för varje olycksfallsskada som inträffat under vistelsen på anstalten. Detta sades särskilt gälla då den skadade genom viss verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse framkallat olycksfallet. Därför intogs särskilda bestämmelser om att ersättningen i vissa fall kunde nedsättas eller inte alls utgå.

Vid tillkomsten av 1954 års förordning (prop. l954:94) anfördes samma motiv som 1938. De viktigaste förändringarna i skyddet var sådana som hängde samman med införandet av YFL. Bl.a. infördes samordning med sjukförsäkringen.

Yrkesskadeutredningen föreslog att det alltjämt skulle finnas en särskild författning om ersättning till den som skadats vid vistelse på anstalt. Ut- redningen erinrade om att det allmänna skyddet byggts ut under de år som gått och att det därför var tveksamt om det fanns tillräckliga skäl att behålla en särskild reglering för de anstaltsintagna. Utredningen stannade dock för att man inte skulle frångå den princip som gällde.

I särskilt yttrande framhöll tre reservanter att det med hänsyn till den allmänna försäkringens effektivitet inte fanns tillräckliga skäl för att an- staltsintagna fick kompletterande förmåner. Man erinrade om att majori- tetens förslag även skulle gälla vid olycksfall utom arbetet.

Försäkringsrådets majoritet. som yttrade sig över förslaget. anslöt sig till reservanternas uppfattning. En minoritet inom rådet menade att såväl all- mänt sociala som vägande individualpreventiva skäl talade för den ordning som föreslagits.

RFV ansåg det vara tveksamt med särskilt skydd utöver AFL. Kortare frihetsberövanden behöver inte medföra ändring i sjukpenningklass och tor-

de heller inte påverka rätten till tilläggspension. RFV ifrågasatte om inte regeringen kunde besluta om ersättning i varje särskilt fall, då skadad an- staltsvårdad skäligen borde få kompensation för utebliven socialförsäkrings» förmån.

Kriminalvårdsstyrelsen anförde:

Även om det allmänna försäkringsskyddet i dag förefaller vara relativt betryggande utbyggt, talar likväl enligt styrelsens uppfattning starka skäl för att bibehålla separata bestämmelser för anstaltsklientelet. Det extra skydd. som här tillkommer detta klientel kan vid en jämförelse med övriga arbetstagarkategorier visserligen förefalla exklusivt, särskilt i fråga om de anstaltsintagna. som före anstaltsvistelsen inte i någon högre grad kvalificerat sig för att komma i åtnjutande av den föreslagna yrkesskadelagens förmåner. Häremot kan anföras att anstaltsklientelet i många stycken har en avvikande ställning i jämförelse med "normalarbetaren". Den senare har i regel själv valt sin arbetsplats och har utbildat sig för ett visst yrke. De anstaltsintagna kan få arbets— uppgifter som de tidigare inte sysslat med. de känner sig osäkra och ovana i ar— betsmiljön och de upplever i regel vistelsen på anstalten som något negativt. Dessa faktorer är ägnade att öka risken för olycksfall och yrkesskador. Utan det ekonomiska skydd. som tillkommer dem enligt gällande bestämmelser skulle deras situation efter anstaltsvistelsen försämras. Det bör också beaktas. att de i många fall inte har den trygghet. som ligger i en socialt etablerad familjerelation. Det särskilda yrkesska— deskydd. som sedan 1938 tillförsäkrats anstaltsklientelet. är sålunda enligt styrelsens mening väl motiverat.

Socialstyrelsen ansåg att anknytningen till yrkesskadeförsäkringen borde behållas. De skäl för sådan anknytning som åberopades i motiven till 1938 och 1954 års författningar ansågs fortfarande äga giltighet.

Yrkesskadeutredningens förslag ledde inte till lagstiftning.

6.4. Statistik

Skador ådragna under anstaltsvistelse År Antal anmälningar

1972 126 1973 132 1974 103 1975 79

I november 1975 löpte 102 egenlivräntor och 4 efterlevandelivräntor beviljade enligt 1938 och 1954 års författningar.

6.5. Överväganden

6.5.1. Behovet av särskilt skydd för anstaltsintagna

Det har sedan 1938 funnits ett särskilt skydd utöver samhällets allmänna ersättningsanordningar för intagna på olika anstalter. I samband med yr- kesskadeutredningens förslag är 1966 till reformerad yrkesskadelagstiftning ifrågasatte flera remissinstanser om det var motiverat att behålla en särskild reglering för dessa kategorier. Det skäl som framför allt åberopades mot en särskild reglering var att den allmänna socialförsäkringen i tillräcklig grad gav förmåner till den som skadat sig under vistelse på anstalt. Yr- kesskadeförsäkringskommittén kan för sin del inte ansluta sig till denna uppfattning. De anstaltsintagna torde tvärtom utgöra en sådan grupp som ofta har bristfälligt skydd i den allmänna försäkringen vid skada och sjuk- dom. Genom vistelsen på anstalt går de nämligen miste om möjligheten att bygga upp sitt sjukpenningskydd och sin pensionsgrundande inkomst. Det är redan på grund härav rimligt att de tillförsäkras ett extra skydd för skador som drabba dem medan de är intagna på anstalten.

Den omständigheten att det råder arbetsplikt på vissa anstalter (krimi- nalvårdsanstalter och allmänna vårdanstalter för alkoholmissbrukare) och att intagna på alla anstalter varom nu är i fråga av olika skäl uppmuntras att arbeta förstärker angelägenheten av ett särskilt skydd. Som framhölls redan i förarbetena till 1938 års författningar i detta ämne ter det sig stötande att den som arbetar av tvång inte har det skydd som alla andra förvärvsar- betande har genom arbetsskadeförsäkringen. Att de som är intagna på anstalt är utsatta för särskilda olycksrisker. bl. a. genom att de ofta utför ovana arbetsuppgifter och saknar klar motivation för arbetet, torde vara ostridigt. Av kriminalvårdsstyrelsen redovisad statistik framgår att den intagne råkar ut för fler olycksfall i arbetet än normalarbetaren.

En inte oväsentlig funktion har den nuvarande förordningen genom att tjäna som gruppolycksfallsskydd för de intagna när de inte befinner sig i arbete. Det har sedan länge ansetts vara riktigt att staten svarar för de skador som någon ådrar sig även utom arbetet när han berövats friheten. Enligt kommitténs mening är detta fortfarande en riktig princip.

Kommittén anser mot bakgrund av det anförda att det alltjämt bör finnas

en ersättningsanordning som ger en intagen på anstalt skydd för ekonomisk skada till följd av olycksfall eller sjukdom som ådragits under intagnings- tiden.

6.5 .2 Den skyddade personkretsen

Enligt förordningen (1954:250) om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under vistelse i anstalt m.m. (AEF) omfattas följande personer av skyddet:

1. den som är intagen på fångvårdsanstalt,

2. den som är intagen på tvångsarbetsanstalt,

3. den som vårdas på allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

4. den som är häktad,

5. den som på arbetshem fullgör arbete som jämlikt 41 & lagen om so- cialhjälp och 72% barnavårdslagen förelagts honom.

Häktade och intagna på kriminalvårdsanstalt omfattas av skyddet i dag. Kommittén föreslår ingen ändring härvidlag.

Lagen (1885227) angående lösdrivares behandling, enligt vilken intagning i tvångsarbetsanstalt kunde ske, har upphört att gälla den 1 januari 1965 och ersatts av lagen (1964:450) om samhällsfarlig asocialitet. Med stöd av denna lag kan domstol i vissa fall förordna om intagning på arbetsanstalt. Enligt vad som upplysts från socialutredningen, som överväger lagens fort- satta existens, tillämpas lagen inte längre. Socialutredningen kommer för— modligen att föreslå att lagen skall upphöra att gälla. Så länge lagen gäller bör emellertid intagen på arbetsanstalt omfattas av ersättningsskyddet.

Med allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare menas enligt lagen (1954:579) om nykterhetsvård,

1. anstalt eller avdelning därav som av staten inrättats för sådant ändamål, 2. av landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan anordnad anstalt eller avdelning därav, vilken av regeringen erkänts såsom allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Den som vistas på allmän vårdanstalt kan vara tvångsintagen eller ha frivilligt gått in på anstalten. Den som tas in efter frivillig ansökan måste förbinda sig att stanna kvar under viss tid, dock högst 6 månader. Vårdtiden för den som tvångsintagits är 1 år eller om han förut varit intagen, 2 år. Både för tvångsintagen och frivilligt intagen gäller arbetsplikt.

Nykterhetsvårdslagen gäller inte i fråga om den som intagits på enskild statsunderstödd vårdanstalt. De som är intagna på sådan anstalt omfattas emellertid också av AEF:s skydd. Anledningen härtill är att kostnaderna för de enskilda anstalternas anordnande och drift bestrids av statsmedel. En kontroll ligger i att understöd endast ges till anstalt där vård bedrivs på ett ändamålsenligt sätt. Samtliga vårdanstalter statligt anordnade, er- kända och statsunderstödda enskilda — står vidare under samma tillsyns- myndighet, nämligen socialstyrelsen.

Socialutredningen kommer i sitt betänkande att föreslå en reformerad nykterhetsvård. Oberoende härav utgår kommittén ifrån att någon form

av vårdanstalter för alkoholmissbrukare kommer att finnas även i framtiden. Med hänsyn härtill har kommittén i avvaktan på socialutredningens förslag utformat sitt förslag med utgångspunkt i den nuvarande nykterhetsvården och överfört gällande bestämmelser såvitt avser den skyddade personkretsen oförändrade.

Vad till sist gäller dem som nämns i 5 ovan har bestämmelserna i 41 &" socialhjälpslagen och 72 $$ barnavårdslagen om arbete i arbetshem upphävts år 1964 (SFS 1964:66—67). Efter den 1 juli 1964 får ingen kvarhållas i ar- betshem eller hållas till tvångsarbete enligt socialhjälps- eller barnavård- slagen. I den nya lagen bör därför denna personkrets mönstras ut.

Kommittén har övervägt frågan om det finns skäl att utvidga ersätt— ningsskyddet till ytterligare kategorier som av olika anledningar berövats friheten. De grupper kommittén därvid tänker på är bl. a. ungdomsvårds— skoleelever, intagna på sjukhus för sluten psykiatrisk vård. anhållna, gripna och andra som tillfälligt omhändertagits av polisen eller kriminalvården.

Ungdomsvårdsskolor inrättas och drivs av staten. Ändamålet med sådana skolor är att bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård och skrivits in som elever vid skolorna. Vården av eleverna äger rum inom eller utom skolan. Vården inom skolan skall vara så anordnad att den skapar förutsättningar att överföra eleven till friare vård. Om det anses lämpligt får elev beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan. Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård kan eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt. Den som är inskriven i ungdomsvårdsskola räknas — vare sig han vårdas inom eller utom skolan — som intagen i skolan. Ungdomsvårdsskoleeleverna jämställs enligt kungörelsen (1954z715) angående tillämpningen av lagen om yrkes- skadeförsäkring å vissa elever m. fl. med arbetstagare och omfattas således av yrkesskadeförsäkringen. Elever på ungdomsvårdsskolor omfattas inte av lagen om arbetsskadeförsäkring men torde utgöra sådana studerande som regeringen får föreskriva skall jämställas med arbetstagare. Arbetsskade- försäkringen gäller emellertid i sådant fall endast under utbildningsmoment då särskild risk för arbetsskada föreligger. Enligt kommitténs mening bör ungdomsvårdsskoleeleverna åtnjuta skydd under hela den tid de vistas på skolan och även under viss tid av vården utom skola. Då bl. a. sjukför- säkringslagstiftningen beträffande ungdomsvårdsskoleeleverna bygger på att dessa är jämställda med dem som är intagna på kriminalvårds- eller ar- betsanstalt bör denna kategori även åtnjuta det skydd som övriga intagna har. Kommittén föreslår därför att ungdomsvårdsskoleeleverna skall om- fattas av personskadeskyddet.

De som dömts till sluten psykiatrisk vård eller eljest tvångsintagits för sådan vård saknar skydd enligt AEF. Att psykiatriska vårdfall inte omfattas motiverades vid förordningens tillkomst (prop. 1938zl8) med att ”otillräk- neliga” personer inte bör få fördelar som andra som vårdas på sjukvårdsan- stalter inte har bara för att de begått en straffbelagd handling.

De personer som är intagna på sjukhus omfattas i dag av de landstingskom- munala patientförsäkringarna, vilka är uppbyggda i huvudsak som trygg- hetsförsäkringen. Även patienter som bereds sluten psykiatrisk vård har detta skydd. Kommittén ser inte någon anledning varför man skall för den sistnämnda patientgruppen införa ett kompletterande skydd lagstiftnings-

vägen. Liksom hittills ser kommittén det som väsentligt att samtliga pa- tientgrupper behandlas lika ur ersättningssynpunkt.

Häktade har i dag skydd enligt AEF under vistelsen på häktet och vid färd till och från häktet. De häktade utgör emellertid bara en del av dem som av tvång vistas på de allmänna häktena eller vid kriminalvårdsan- stalternas häktesavdelningar. Den blandning av olika kategorier omhän- dertagna som förekommer på häkten, belyses av följande sammanställning (hämtad från Ds Ju 197518) avseende allmänna häktet i Göteborg.

Sammanställning över olika kategorier intagna i allmänna häktet i Göteborg. Man- liga och kvinnliga avdelningar juli—december 1973.

Antal Män Kvinnor

För brott gripna eller anhållna 1 478 126 Omhändertagna enl.

Utlänningslagen 181 22 Barnavårdslagen 153 16 Nykerhetsvårdslagen 116 1 Omhändertagna för

straffverkställighet 2 0 fylleri (endast kvinnliga avd.) 0 367 övervakningsnämnder 32 0 identitetskontroll 2 ] mentalsjuka 40 4 " barn 1 0 Ovriga 33 65 Transporter: Till läkare. sjukhus eller polikliniker 51 32 Till häkningsdomstol 500 27 Till länsstyrelse 2 0 Till övervakningsnämnd 12 0 Förpassning till annan ort 959 97 Rättegångar 528 32

De fall som i huvudsak kan förekomma när någon är berövad friheten och vistas på anstalt, häkte eller i polisarrest utan att åtnjuta ABF:s skydd är följande:

1. Anhållen såsom misstänkt för brott (24 kap. Så RB). 1 normalfallet högst 9 dagar. 2. Gripen såsom misstänkt för brott (23 kap. 95 RB). Högst 12 timmar. 3. Omhändertagen enligt lagen (1973:558) om tillfälligt omhändertagande. Högst 6 timmar. 4. Uppkommer fråga om avvisning, förpassning, utvisning eller förvisning enligt utlänningslagen får i vissa fall förordnas att utlänning skall tas i förvar. Förvaringstiden är högst 14 dagar men kan i vissa fall vara upp till 2 månader. För längre tids förvaring än 2 månader krävs syn- nerliga skäl. Utlänning som tagits i förvar intas i kriminalvårdsanstalt. häkte eller polisarrest. Uppkommer fråga att förklara villkorligt medgiven frihet från verk- ställighet av fängelse förverkad kan övervakningsnämnd enligt 26 kap. 22; BrB förordna att den frigivne skall omhändertas på lämpligt sätt i avbidan på vidare förordnande. Motsvarande bestämmelser finns be- U|

träffande den som undergår skyddstillsyn, ungdomsfangelse eller in- ternering i 28 kap. 11 &, 29 kap. 11 5 resp. 30 kap. l4å BrB. I 38 kap. 125 samma balk föreskrivs skyldighet för polismyndighet att lämna handräckning för omhändertagande enligt dessa bestämmelser eller för den dömdes inställande i mål eller ärende enligt balken.

Några bestämmelser om sättet för omhändertagande enligt förord- nande av övervakningsnämnd finns inte. Övervakningsnämnden får bestämma såsom den finner lämpligt. Det vanliga torde emellertid vara. att nämnden låter placera den omhändertagne i fristående arrest eller i arrest som är ansluten till allmänt häkte.

6. Enligt 33% barnavårdslagen (1960297), 21 & nykterhetsvårdslagen (1954:579) och 7 & lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall kan polismyndighet i avvaktan på annan myndighets beslut omhänderta någon för att underlätta att lämplig vård sätts in eller annan åtgärd kan vidtas.

7. I en rad författningar finns bestämmelser som ger möjlighet att hos polismyndighet påkalla handräckning för omhändertagande eller in- ställelse hos viss myndighet. Som exempel på sådana bestämmelser kan nämnas 94 & barnavårdslagen (1960197), 56 & nykterhetsvårdslagen (1954:579) och 35 & lagen (19662293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Den som omhändertagits enligt något av dessa lagrum — i avbidan på transport eller beslut om placering på viss inrättning —kan för kortare eller längre tid vara omhändertagen i arrest som är fristående eller ansluten till allmänt häkte. I allmänhet sträcker sig förvaringstiden bara över några timmar eller en natt. I undantagsfall kan den bli ett par veckor.

8. Berusade personer som anträffas på allmän plats får omhändertas av polisen. Förvaringen äger rum i polisarrest. Den normala förvarings- tiden är fem—sex timmar. Enligt riksdagens beslut i anledning av re- geringens proposition 1975/76:113 med förslag till ny lag om omhän— dertagande av berusade personer skall berusade även i fortsättningen i normalfallet förvaras i arrestlokaler. Längsta tid för omhändertagande skall enligt huvudregeln vara åtta timmar. Omkring 25 000 personer anhålls årligen. Maximitiden är i sådant fall normalt 9 dagar, men det stora flertalet anhållanden är betydligt kortvarigare. Av en undersökning av riksåklagaren framgår bl. a. att 59 % av alla anhållna under år 1970 frigavs senast dagen efter an- hållandet. Av kriminalvårdsstyrelsens statistik framgår att nära 29000 personer togs in i de allmänna häktena år 1973. I genomsnitt var 114 personer intagna där per dag. På fångvårdsanstalterna intogs år 1972 sammanlagt 2 381 häktade, gripna eller anhållna och i genomsnitt fanns där 336 personer av denna kategori per dag. Tiden för omhändertagandet skiftar starkt mellan olika kategorier av dem som omhändertas på de allmänna häktena och vid kriminal- vårdsanstalternas häktesavdelningar. I många fall varar omhänderta- gandet bara några timmar, t. ex. när en person omhändertas enligt de sociala vårdlagarna for att inställas på sjukhus, anstalt e. (1. Andra gånger kan häktningstiden t.ex. i samband med rättspsykiatriska under-

sökningar — sträcka sig över flera månader.

Av de olika kategorier som mera kortvarigt vistas på anstalter, häkten och i polisarrester har endast häktade skydd enligt AEF. Övriga har endast den allmänna försäkringens skydd. Härav följer att en och samma person under sin vistelse i häktet har olika skydd när han först är gripen och anhållen och när han sedan blir häktad. Enligt kommitténs mening är denna ordning otillfredsställande. I princip bör envar som genom myndighets beslut berövas friheten ha ekonomiskt skydd för personskada som drabbar honom under vistelsen i häkte eller liknande. Än mer påkallat synes det vara med sådant skydd under frihetsberövanden som inte beslutats av domstol. Det ter sig stötande att t. ex. den som kanske av misstag anhållits för en gärning från vilken han sedan blir friad av domstol inte annat än genom skadeståndskrav får ersättning för skada som till följd av olyckshändelse drabbat honom medan han var anhållen.

Om man låter ersättningsskyddet omfatta även anhållna och sådana som eljest för annat ändamål än verkställighet av påföljd är intagna på krimi- nalvårdsanstalt, häkte eller i polisarrest får skyddet en viktig funktion som gruppolycksfallsskydd. Kriminalvården har i den mån polisen inte utför transporter hand om så gott som alla transporter av häktade, interner, an- hållna, ungdomsvårdsskoleelever, alkoholmissbrukare och personer som skall utvisas eller är föremål för annan liknande åtgärd enligt utlänningslagen. Kriminalvårdens häkten och anstalter används därvid medan man väntar på och samordnar transporter. Det är enligt kommitténs mening angeläget att enhetliga ersättningsregler gäller vid de skador som kan uppkomma i samband med denna transportverksamhet.

Kommittén föreslår därför att ersättningsskyddet skall gälla följande per- sonkrets såvitt nu är fråga nämligen den som är

a) intagen i kriminalvårdsanstalt

b) intagen i arbetsanstalt eller ungdomsvårdsskola

c) intagen i allmän eller statsunderstödd enskild vårdanstalt för alkohol- missbrukare,

d) anhållen, häktad eller den som i annat fall är intagen i kriminalvårds- anstalt, häkte eller polisarrest utan att påvöljd verkställes.

6.5.3. Ersättningsanordningens materiella innehåll

I dag innebär bestämmelserna i AEF att yrkesskadeförsäkringens regler om ersättning i stort sett skall gälla. För kommittén framstår det som naturligt att denna princip alltjämt skall gälla. Vidare finner kommittén det motiverat att de anstaltsintagna får i övrigt samma skydd som övriga som fått sin rörelsefrihet inskränkt. Det innebär att vad kommittén i det föregående har föreslagit om personskadeskydd för värnpliktiga m. fl. även skall gälla för de anstaltsintagna.

En anknytning till personskadeskyddet innebär bl. a. att de anstaltsintagna till skillnad från vad som nu gäller får skydd även vid andra sjukdomar än yrkessjukdomar. Detta framstår för kommittén som lika motiverat vid vistelse på anstalt som vid annan tvångsmässig verksamhet. Anknytningen innebär vidare att skyddets omfattning i tiden utvidgas. Enligt gällande

regler har de anstaltsintagna skydd under vistelsen på anstalten för såväl skador i arbetet som skador utom arbetet. I kommitténs förslag utsträcks skyddet till att gälla även viss del av den tid som den intagne vistas utom anstalt på permission eller för rehabilitering. Enligt kommitténs mening är det angeläget att de intagna har skydd även när de under viss del av verkställighetstiden eller vårdtiden vistas utom anstalt, De saknar oftast möjlighet att skaffa sig eget försäkringsskydd på den privata försäkrings- marknaden under denna begränsade tid medan de fortfarande är att anse som intagna på anstalt. Det kan här erinras om att verksamheten på såväl kriminalvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor som vårdanstalter för al- koholmissbrukare redan från början i princip inriktas på åtgärder som för- bereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Anpassningen i samhället söker man såvitt avser kriminalvårdens klientel tillgodose bl. a. genom att ge intagen i lokalanstalt möjlighet att under arbetstid utföra arbete eller delta i undervisning, utbildning eller annan verksamhet utom anstalten. Kommittén anser att en skada som drabbar en anstaltsintagen under sådan tid bör omfattas av ersättningsskyddet i den mån arbetsskadeförsäkringens bestämmelser inte gäller. Att ersättningen i vissa fall när den intagne t. ex. missbrukat friheten till att begå brottslig gärning eller liknande får sättas ned eller dras in kommenteras i specialmotiveringen.

l 4 & AEF finns en hjälpregel för att beräkna den årliga arbetsförtjänsten. Hjälpregeln gäller vid sidan av de regler som finns i 9 & YFL. Enligt hjälpregeln skall man vid beräknande av en intagens årliga arbetsförtjänst ta skälig hänsyn till årsinkomsten för en arbetstagare med samma arbetsför- måga och samma yrke som den skadade hade när han togs in på anstalten eller om han då inte hade något yrke till motsvarande inkomst för en med honom jämförlig arbetstagare på den ort där han senast arbetat eller vistats.

Bestämmelsen i 4 & tillkom ursprungligen genom beslut av 1942 års riksdag (prop. 1942z295, 2LU nr 51 och rskr nr 486). Grunden för regeln var att man funnit det svårt att finna tillfredsställande underlag för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten för anstaltsklientelet. Sociala skäl ansågs tala för att viss årlig arbetsförtjänst beräknades även för den fullt arbetsföre person som inte tidigare helt utnyttjat sin arbetsförmåga. Vid tillämpningen av bestämmelsen skulle enligt riksdagens uppfattning dock skälig hänsyn tas inte bara till den skadades fysiska förutsättningar för arbete utan även till hans arbetsvillighet och egenskaper i övrigt.

Enligt kommitténs mening bör bestämmelserna i lagen om arbetsska- deförsäkring om sjukpenningunderlag och livränteunderlag gälla även för de anstaltsintagna. Det stora flertalet av dessa är intagna endast för kortare tid och har kvar den sjukpenningplacering de hade vid intagningen. Den sjukpenninggrundande inkomsten kan i sådant fall läggas till grund för sjuk- penning och livränta. För den vars vistelse på anstalt varat så länge att han uteslutits ur sjukpenningsförsäkringen måste emellertid särskilda be- stämmelser tillskapas. Sådana kan också vara motiverade i de fall där den intagne genom en längre tids intagning fått försämrade möjligheter att bygga upp sin sjukpenninggrundande inkomst. Bestämmelserna bör i materiellt hänseende utformas i överensstämmelse med vad kommittén tidigare fö- reslagit för värnpliktiga m. fl. Sammanfattningsvis föreslår därför kommittén att ersättningsunderlaget för en intagen, som vid skadans inträffande hade

varit intagen längre tid än sex månader, inte skall få bestämmas till lägre belopp än vad som motsvarar två gånger basbeloppet för tid före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och tre gånger basbeloppet för tid fr.o.m. 25 års ålder.

Någon annan motsvarighet till nuvarande hjälpregel i 4å AEF föreslås inte. För den anstaltsintagne som före intagningen avhållit sig från för- värvsarbete utgörs ersättningsunderlaget av minimibeloppet 4 500 kr, om inte vistelsen på anstalt varat längre tid än sex månader när skadan inträffade. Genom bl. a. övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och införan- det av en 100-procentig kompensationsnivå finns inte längre skäl för nu- varande särbestämmelse i 45 AEF.

&” H- ”E' -. AH!"!!! "" Jul" *

np, ,__-.. | . ». rainy-i: tu- ftw ”frn. ut.

|.,..-_1'l""'.'.!ll.lt! fqlls' '.l.| V'" 'l'h' " "'lf ' ".'.T'l'

" . |" " ;. 'N' 'I T'". ".

' .'ill J.."..fllt'd'rn l' l" " .å-adnuwrru. .nu. 'l-' ,'ji'nlll'pm' .| "| ,.|f_-"

H ...' L '. ..l'

7 Ersättningens administration

1973 års beslut grundade sig på ett förslag som kommittén lagt fram i ett delbetänkande 1972 (Ds S 19723). I detta anförde kommittén att skador som någon ådragit sig under tjänstgöring i civilförsvaret, under brandsläck- ning, under skyddsarbete vid olyckor i atomanläggning samt under vistelse på anstalt m.m. borde undantas från decentralisering. Det rörde sig här enligt kommittén om ett obetydligt antal skadefall, sammanlagt 100—200 per år. Övervägande praktiska skäl ansågs tala mot en överflyttning. Vad angår militärersättningsärenden konstaterade kommittén att ersätt-

ning utgår i stort sett enligt samma regler som finns i YFL. De skäl som talade för en överflyttning av sjukersättningsärenden enligt YFL gällde enligt kommittén också beträffande sjukersättningsärenden enligt MEL. Kommit- tén menade dock att det var lämpligt att dröja något med ett decentra— liseringsbeslut i denna del med hänsyn till att försäkringskassorna tidigare inte haft någon kontakt med MEL:s bestämmelser.

I fråga om militärersättningsärendena avstyrkte riksförsäkringsverket i sitt yttrande över kommitténs förslag en omedelbar decentralisering. Verket hänvisade till att dessa ärenden ofta gav anledning till samarbete mellan verket och försvarets civilförvaltning redan innan av skadorna föranledda sjukdomstillstånd upphört. Försvarets civilförvaltning och utredningen rö- rande systemet för förmåner åt värnpliktiga m. fl. ifrågasatte om inte ären- dena enligt MEL t.v. borde undantas från decentralisering i avvaktan på en översyn av bestämmelserna i lagen. Utredningen framhöll därvid att utvecklingen inom försvaret med ökad fritid och vidgade resemöjligheter för de värnpliktiga medfört ett ökat antal svårbedömda gränsfall vid till- lämpning av förordningens bestämmelser om skyddets giltighetsområde. Med nuvarande regler kunde en decentralisering väntas medföra risk för oenhetlig rättstillämpning utan att några direkta rationaliseringsvinster upp- nåddes. För de militära myndigheterna torde enligt utredningen en samtidig decentralisering av sjukersättnings- och livränteärendena vara att föredra. LO och Försäkringskasseförbundet ansåg att överförandet av ärenden enligt MEL inte borde uppskjutas. LO menade därvid att sambandsfrågorna då det gäller militärskador är betydligt enklare än enligt YFL samt påpekade att antalet militärskadeärenden endast uppgår till 3000—4 000 per år.

Departementschefen (prop. 197314) delade kommitténs uppfattning att ärenden enligt MEL, CEF, AEF och liknande författningar inte borde föras över till försäkringskassorna redan den 1 juli 1973 men ansåg att lagen borde ge regeringen möjlighet att senare förordna om decentralisering om det befanns lämpligt. Den så utformade lagen antogs av riksdagen. Denna möjlighet för regeringen har inte utnyttjats.

I 1972 års betänkande (Ds S 1972z3) framfördes olika skäl för och emot över- flyttning av vissa ärenden enligt YFL till försäkringskassorna. Kommittén framhöll därvid att dessa skäl ägde giltighet även i fråga om en generell decentralisering samt att kommittén utgick från att en sådan skulle komma till stånd. Vid sina överväganden tog kommittén i första hand hänsyn till den försäkrades intressen och betonade de fördelar i fråga om säkerhet i bedömningen och snabbhet i handläggningen som en personlig kontakt mel- lan den försäkrade och försäkringskassan innebär. Vidare framhölls att en handläggning på det lokala planet skulle göra det lättare att besluta om adekvat vård och andra rehabiliteringsåtgärder. En decentralisering skulle också medföra administrativa förenklingar genom att vissa arbetsrutiner kunde slopas. Å andra sidan anförde kommittén att en decentralisering kunde medföra risk för oenhetlighet i rättstillämpningen men att risken

inte borde överdrivas, åtminstone inte beträffande den typ av ärendendet då var fråga om.

I sitt slutbetänkande (SOU 1975:84) föreslog kommittén att skaderegle— ringen inom den nya arbetsskadeförsäkringen i sin helhet skulle överföras till försäkringskassorna. Kommittén anförde i anslutning härtill:

Eftersom den partiella decentraliseringen_omfattar endast vissa sjukersättnings- ärenden hänför sig erfarenheterna därav till ett relativt begränsat fält. Enligt vad som inhämtats från RFV:s tillsynsavdelning och flera försäkringskassor har emellertid de erfarenheter som föreligger från de drygt två år som förflutit sedan reformen genom— fördes varit goda. De skäl som kommittén tidigare har anfört till stöd för en de- centralisering har alltjämt bärkraft. Övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp inom yrkesskadeförsäkringen gör det nu möjligt att ta steget fullt ut till en total decentralisering. Även frånvaron av menersättning underlättar en sådan åtgärd.

Förslaget har godtagits av statsmakterna. Ärenden som skall avgöras enligt YFL eller äldre lagstiftning skall dock tills vidare ligga kvar hos RFV.

Kommittén har i sitt huvudbetänkande inte föreslagit några särskilda regler om arbetsskadeförsäkring för statsanställda. Arbetstagare hos staten omfattas av YFL på samma sätt som andra arbetstagare och kommer också att tillhöra arbetsskadeförsäkringen. De statsanställdas YFL-förmåner bestäms normalt av riksförsäkringsverket i första instans. Ärendena handläggs där inom en särskild sektion på andra skaderegleringsbyrån. Antalet skadeanmälningar uppgår f. n. till ca 1 300 om året. Varje år tillkommer ca 200 nya livräntor. Däri ingår livräntor vid omkring 35 dödsfall. YFL-ersättningen utgår för de statsanställdas del av statsmedel och staten betalar därför ingen arbets- givaravgift till försäkringen (s.k. självrisk). Staten svarar dock för försäk- ringsrådets och riksförsäkringsverkets förvaltningskostnader beträffande sta- tens arbetstagare. Vissa myndigheter betalar själva ut YFL-ersättningen men vanligtvis görs utbetalningen av riksförsäkringsverket. Statens särställning inom yrkesskadeförsäkringen regleras genom en särskild kungörelse (l954:670). Det finns vidare två kungörelser (1954:716 och 1959z4) med undantagande resp. särskilda regler för vissa arbetstagare. Dessa båda kungö— relser saknar numera praktisk betydelse (huvudbetäkandet s. 170 och 171).

Statens arbetstagare har alltså rätt till samma förmåner från YFL som andra arbetstagare. Även AFL gäller utan inskränkning för statsanställda. I fråga om Sjukvårdsersättning och pension enligt AFL finns inte några särregler. Sjukpenning betalas däremot i allmänhet ut som lön, varvid gäller 5. k. arbetsgivarinträde. De statsanställda har försäkringsskydd även genom avtal (AST m. fl.). Detta skydd är förmånligare än det allmänna socialför- säkringsskyddet. Samordningen mellan förmånerna görs på lönesidan. Lö- nefrågorna kan ibland vara ganska besvärliga, och riksförsäkringsverket har efter hand både fått olika uppgifter i detta och andra hithörande sammanhang och blivit ett rådgivande organ i fråga om statsanställdas förmåner vid yr- kesskada.

Enligt LAF skall staten fortfarande stå självrisk beträffande sina arbets- tagare (7 kap. l ä och prop. s. 89 och 108). Kommittén föreslår nu att skade- ärendena decentraliseras och handläggs på samma sätt som andra ar- betsskadeärenden. Den omständigheten att ersättningen skall utgå av stats- medel eller att riksförsäkringsverket f.n. även har andra uppgifter i detta sammanhang utgör enligt kommitténs mening inte tillräckliga skäl att ha någon särskild handläggningsanordning för dessa skadeärenden. Riksför- säkringsverkets andra hithörande uppgifter synes i princip kunna ligga kvar hos verket men denna fråga bör övervägas i annat sammanhang.

Det ankommer på regeringen att meddela närmare bestämmelser om ut- betalning av ersättning och finansiering i fråga om statsanställdas arbets- skadeförmåner. Kommittén vill slutligen erinra om att den nya försäkringen gör det nödvändigt att se över bestämmelserna om statsanställdas löne- och pensionsförmåner vid arbetsskada.

7.1. Gällande rätt

Ersättningen enligt MEL,CEF och anslutande författningar samt AEF ad- ministreras av riksförsäkringsverket (RFV) och handläggs på verkets yr- kesskadeavdelning. Tillsyns- och besvärsmyndighet är försäkringsrådet, som även har att i första instans handlägga frågor om utbyte av livränta mot engångsbelopp. Högsta besvärsinstans är försäkringsdomstolen.

Enligt en av 1973 års riksdag antagen lag (l973:60), som trätt i kraft den 1 juli 1973, får regeringen förordna att allmän försäkringskassa i RFV:s ställe skall handlägga ärenden angående sjukpenning och Sjukvårdsersätt- ning enligt YFL och krigsförsäkringslagen samt enligt MEL, CEF, AEF och övriga författningar om ersättning av statsmedel. Sådant förordnande har i särskild kungörelse (19731185) meddelats i fråga om Sjukvårdsersättning och sjukpenning enligt YFL. Undantag gäller dock för vissa skador. Någon decentralisering av administrationen av militärskador och liknande skador har inte skett.

Enligt den nya lagen om arbetsskadeförsäkring skall handläggningen av skadeärenden decentraliseras från RFV:s yrkesskadeavdelning till de all- männa försäkringskassorna. Ärenden angående egenlivränta och ärenden där prövning skall ske om yrkessjukdom föreligger skall avgöras av för- säkringskassornas pensionsdelegation.

7.4. Överväganden

De skäl för en decentralisering av yrkesskadeärenden som kommittén anför i 1972 och 1975 års betänkanden synes bärande även för militärersättnings- ärenden och liknande ärenden. Ersättningsbestämmelserna föreslås nu bli i stort sett gemensamma för samtliga dessa ärenden och handläggande myn- dighet får endast en lag, lagen om statligt personskadeskydd, att tillämpa mot tidigare sex författningar. Antalet ärenden torde komma att uppgå till ca 3000 per år.

De materiella reglerna kommer till stor del att överensstämma med LAF:s regler. I de avseenden lagen om statligt personskadeskydd avviker från LAF torde personskadeskyddets regler vara mer lättillämpade. Så saknas t. ex. yrkessjukdomsbegreppet. Kommitténs förslag att utvidga skyddets giltig- hetsområde innebär vidare att tidigare gränsdragningssvårigheter försvinner. Dessa omständigheter innebär att det för försäkringskassornas personal inte blir mer komplicerat att handlägga ärenden enligt lagen om statligt per- sonskadeskydd än ärenden enligt LAF. De materiella reglernas likhet i de båda författningarna gör att man kan bortse från att antalet ärenden blir litet vid varje enskild försäkringskassa.

Kommittén föreslår därför att skaderegleringen inom den nya lagen för- läggs till försäkringskassorna.

När det gäller ärenden enligt nu gällande eller äldre lagstiftning föreslås i likhet med vad som gäller för yrkesskadeärenden att dessa alltjämt skall administreras av RFV.

Handläggningen av ärenden enligt den nya lagstiftningen hos försäkrings- kassorna bör följa samma ordning som gäller för arbetsskadeärenden. Det innebär att frågor om rätt till egenlivränta skall avgöras av kassans pen- sionsdelegation liksom frågan om sjukdom ådragits under skyddstiden.

Kommittén återkommer till vissa administrativa specialfrågor i samband med övervägandena rörande ersättning för ideell skada och krigsförsäkringen för sjömän.

7.6. Kostnader

Vid de beräkningar som kommittén har låtit göra har framkommit att kommitténs förslag till lag om statligt personskadeskydd föranleder kost- nadsökning i förhållande till nuvarande ordning under de första åren. Kost- nadsökningen torde understiga en milj. kr årligen. Efter någon tid torde kostnaderna sjunka. Kostnadsminskningen kan inte beräknas närmare men årskostnaden för personskadeskyddet torde på sikt komma att motsvara nuvarande kostnad för ersättningar till den personkrets som i dag omfattas av MEL, CEF och AEF.

8 Ersättning för ideell skada

8.1. Gällande ordning inom YFL, MEL, CEF och AEF

Vid invaliditet utgår enligt YFL och närliggande författningari princip endast ersättning för inkomstbortfallet. Inom yrkesskadeförsäkringen liksom inom de ersättningsanordningar som gäller vid militär- och civilförsvarstjänst- göring och anstaltsvistelse m.m. används emellertid det medicinska in- validitetsbegreppet som utgångspunkt för invaliditetsbedömningen. Detta förhållande har — som utvecklas närmare i huvudbetänkandet s. 118 ff medfört att livräntorna för den övervägande delen skadade, nämligen de med lindrigare skador, faktiskt kommit att bli något annat än kompensation för inkomstförlust. De framstår därför närmast som ersättning för lyte eller stadigvarande men av annat slag. Härigenom har de ersättningsanordningar varom nu är i fråga kommit att fjärma sig från de motiv som en gång lades till grund för dem. Den breddning i ersättningsrätten som tillämp- ningen av den medicinska invaliditetsbedömningen medfört i praxis har ursprungligen inte varit avsedd. Ersättning för ideell skada ingår formellt sett inte i YFL, MEL, CEF och AEF.

8.2. Särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m.fl.

Värnpliktiga, vapenfria tjänstepliktiga och civilförsvarspliktiga har, utöver grundskyddet i MEL och CEF, ett särskilt skydd som vid vissa olycksfall ger ersättning för ideell skada. Bestämmelser härom finns i kungörelsen (l969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. och innebär följande. Skyddet omfattar skador som inträffar under tjänstgöringen samt under inrycknings- och utryckningsresor. Skador som inträffar utanför för- läggningen under ledighet och fritid undantas dock från kungörelsens till- lämpningsområde. Ersättning utgår vid förlust eller bestående nedsättning av arbetsförmågan på grund av skadan. Vid fullständig invaliditet utgår ersättning med 150 000 kr och vid partiell invaliditet utgår ett i motsvarande mån lägre belopp. Vid invaliditetsbedömningen skall skälig hänsyn tas till olägenheter av olika slag som skadan medfört för den skadade liksom till graden av lyte och annat stadigvarande men. Ersättningen samordnas

inte med andra ersättningsförmåner i vidare mån än att ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) avräknas. Staten får avräkna ersättningen från skadestånd som staten kan förpliktas utge. Det särskilda Olycksfallsskyddet omfattar skador som har inträffat år 1969 och senare.

Det särskilda Olycksfallsskyddet omfattar inte frivilliga. För dem har skydd, som motsvarar det särskilda Olycksfallsskyddet, anordnats genom kollektiva olycksfallsförsäkringar. Dessa tecknas av de frivilliga försvars- organisationerna, som erhåller statsbidrag till premierna.

Antal utbetalade ersättningar 1969—första halvåret 1976

År Invaliditet i procent (10 10—14 15—19 20—24 25—29 > 30 Summa

1969 — — — 2 2 1970 9 4 1 1 — 2 17 1971 30 8 1 5 l — 45 1972 38 7 4 1 1 — 51 1973 21 4 - l 1 27 1974 31 3 4 — — 4 42 1975 33 4 4 2 — — 43 första

halvåret

1976 5 — l — — — 6 Summa 167 30 15 10 2 9 233

8.3. Särskild ersättning till skadade värnpliktiga m.fl.

1 regeringens proposition 1975/761139 föreslogs särskild ersättning åt värn- pliktiga, vapenfria tjänstepliktiga, civilförsvarspliktiga och vissa frivilliga som har skadats svårt vid olycksfall under tjänstgöring inom försvaret före den ljanuari 1969.

Enligt förslaget skulle den särskilda ersättningen utgå till personer som är födda år 1908 eller senare om skadan har medfört rätt till livränta av statliga medel och orsakat en bestående nedsättning av arbetsförmågan med minst en fjärdedel. Vid fullständig invaliditet föreslogs en engångsersättning om 50 000 kr och vid partiell invaliditet ett lägre belopp som beräknas efter invaliditetsgraden. Den särskilda ersättningen skall utgöra ersättning för sveda och värk samt lyte och annat stadigvarande men. Riksdagen (FöU 31, rskr 280) har den 5 maj 1976 antagit propositionen.

8.4. Arbetsskadeförsäkringen

I lagen om arbetsskadeförsäkring renodlas livräntans centrala funktion att kompensera för inkomstbortfall genom anknytning till de principer som

gäller för invaliditetsbedömningen inom den allmänna försäkringen. Det blir i fortsättningen den reella nedsättningen i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom förvärvsarbete och inte den medicinska defekten som sådan som skall grunda rätt till livränta.

Man har inte funnit anledning att i den nya lagen om arbetsskadeförsäkring föra in någon särskild rätt till ersättning för lyte och men. Departements- chefen framhöll i prop. 1975/76:197 med förslag till lag om arbetsskade- försäkring att arbetsgivarna genom avtal om trygghetsförsäkring har tagit på sig ett skadeståndsrättsligt ansvar för personskada som har orsakats av arbetet. Genom avtalen om trygghetsförsäkring kan den skadade tillförsäkras ersättning för lyte och men på grund av skador i arbetet. Frågan om ersättning för lyte och men har därigenom fått en tillfredsställande lösning. Den nya lagstiftningen har därför renodlats till en på inkomstbortfallet inriktad so- cialförsäkring.

8.5. Trygghetsförsäkringen (TFY)

Under senare år har 5. k. trygghetsförsäkringar växt fram genom olika .kol- lektivavtal på arbetsmarknaden. Den första trygghetsförsäkringen kom till år 1971 och gällde anställda inom stuverifacket. Snart följde avtal om trygg- hetsförsäkring för bleck- och plåtslageriarbetare samt för arbetare inom gruv- industrin. Statstjänstemännen fick en på kollektivavtal grundad trygghets- försäkring år 1972 som byggde på stuverifackets trygghetsförsäkring. Den 16 maj 1974 träffade SAF, LO och PTK överenskommelse om definitiva försäkringsvillkor för trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Överenskommel- sen har därefter antagits som kollektivavtal av de till dessa organisationer anslutna förbunden. Samma dag träffades även avtal om trygghetsförsäkring för kommunanställda. Även för andra anställda har sådana avtal senare träffats.

Avsikten med TFY är att den som drabbas av personskada genom olycks- fall i arbetet skall få ersättning enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller annan är skadeståndsskyldig. Från TFY utges sålunda ersättning oavsett 'om någon är vållande till skadan. TFY är avsedd att komplettera förmånerna inom den allmänna försäkringen och yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår därför inte i den mån den för- säkrade uppbär sjukpenning, pension eller livränta enligt dessa försäkringar.

Ersättning till yrkesskadad utgår för sjukvårdskostnader, för förlorad ar- betsinkomst, för sveda och värk och bestående lyte eller men samt för rehabilitering.

Ersättning för sveda och värk under akut sjukdomstid lämnas i normal- fallet vid arbetsoförmåga som har varat mer än 30 dagar och beräknas med tillämpning av vissa tabellnormer. För lyte och men lämnas ersättning när defekten kan förutses bli bestående för framtiden, dock tidigast då den akuta sjukdomstiden har upphört. Ersättningen beräknas enligt särskild tabell med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder. Härutöver kan ersättning utgå, om det bestående lytet eller menet har med- fört t. ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte har beaktats

vid bestämmandet av den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sin- nesfunktion eller tänder eller inre organ. Amputationsdefekt m. m. ersätts genom tillägg på tabellen för lyte och men. Ersättning kan vidare utgå för allmänna olägenheter av skadan. Allmänna olägenheter ersätts genom att ersättningsbeloppen för lyte och men förhöjs.

Inom det statliga området kallas den på avtal mellan parterna på den statliga arbetsmarknaden grundade trygghetsförsäkringen för statens per- sonskadeförsäkring. Personskadeförsäkringens regler och tabellnormer såvitt avser ideell skada är samma som de inom TFY. Frågan om ersättning enligt personskadeförsäkringen avgörs av en statlig nämnd, trygghetsnämnden. Tre av nämndens sju ledamöter representerar de statsanställdas huvudor- ganisationer. Ersättningarna utbetalas av riksförsäkringsverket.

8.5.1. Jämförelse mellan ersättningsbelopp enligt särskilda olycksfalls- skyddet jär värnpliktiga och enligt TF Y

Ersättning i kronor till en 25-åring som skadats år 1976

Invalidi- Kungörelsen Lyte och men Lyte och men tetsgrad om särskilt enligt TFY + allmänna olägen- olycksfalls- 1976 heter 1976 skydd enligt TFY 100 % 150 000 kr 83 900 kr 116 399 kr 80 120 000 64 700 97 100 60 90 000 47 900 80 300 40 60 000 31 100 63 500 30 45 000 21 600 54 000 20 30 000 16 800 42 000 10 15 000 10 800 16 200 5 7 500 5 400 8 100 1 1 500 1 100 1 650

8.6. Överväganden

8.6.1. Målsättningen

Kommittén har tidigare framhållit att målsättningen i dess reformförslag är att ge värnpliktiga, civilförsvarspliktiga, anstaltsintagna m. fl. samma för- måner vid skada som en förvärvsarbetande får vid arbetsskada. Detta för- verkligas när det gäller ersättning för inkomstförlust genom att den fö- reslagna lagen om statligt personskadeskydd anknyter till bestämmelserna härom i lagen om arbetsskadeförsäkring.

Inom skadeståndsrätten och i praktiken också inom yrkesskadeförsäk- ringen gäller sedan länge att ersättning vid personskada utgår även för ideell skada. För värnpliktiga och civilförsvarspliktiga finns dessutom sedan 1969 en särskild ersättningsanordning som bl. a. innehåller en bestämmelse om att hänsyn skall tas till bl. a. lyte och annat stadigvarande men vid fast- ställande av ersättning. Genom att arbetsmarknadens parter avtalsvägen genom TFY kommit överens om att ideell ersättning skall utgå vid skada i arbetet har kommittén i huvudbetänkandet ansett att frågan om ersättning

för lyte och men fått en tillfredsställande lösning för arbetstagarnas del. Kommitténs målsättning att åstadkomma en så långtgående jämställd- het som möjligt mellan den som skadas i förvärvsarbete och den som skadas i verksamhet inom samhällets försvar eller under anstaltsvistelse kräver att det tillskapas en ersättningsanordningsanordning som ger dessa två sist- nämnda ersättning för ideell skada på liknande sätt som den förstnämnda får genom TFY. Genom övergången till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust kommer många skadade inte att få någon livränta eftersom skadan inte medför någon minskning av förvärvsförmågan. Inte desto mindre kan den medicinska skadan orsaka olägenheter när det gäller den skadades allmänna livsföring. Enligt kom- mitténs mening bör ersättning för sådana olägenheter utgå oberoende av om skadeståndsrättsligt ansvar kan fastställas. Kommittén föreslår därför att den personkrets som omfattas av den föreslagna lagen om statligt per- sonskadeskydd genom en särskild ersättningsanordning ges rätt till ersätt- ning för lyte och annat liknande men. I samband därmed kan kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m.fl. upphävas.

8.6.2. Menersättningens utformning

Önskemålet att uppnå likställighet mellan den som skadas i arbete och den som skadas under av staten anordnad verksamhet leder enligt kommitténs mening till att bestämmelserna om menersättning bör utformas efter mönster av den TFY som gäller på det statliga området dvs den statliga person- skadeförsäkringen. Kommittén föreslår därför att den som drabbas av skada på vilken lagen om statligt personskadeskydd i princip är tillämplig skall ha rätt till ersättning för sveda och värk, bestående lyte och men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan i den utsträckning som anges i den statliga personskadeförsäkringen. Denna rätt bör slås fast i en särskild lag. I kommitténs förslag till sådan lag, kallad för lag om ersättning av statsmedel för ideell skada, har tagits in föreskrifter som fastslår rätten till ideell ersättning. Ersättningen föreslås utgå med belopp som skulle ha utgått om den skadade hade omfattats av statens personskadeförsäkring. De ta- bellnormer för ersättning för sveda och värk, lyte och men och olägenheter i övrigt till följd av skadan som tillämpas av den statliga personskadeför- säkringen skall således följas. Detta innebär att värnpliktiga och andra som omfattas av lagen får samma ersättning för ideell skada som arbetstagare hos staten får. Ersättningen skall utgå med engångsbelopp och beräknas med utgångspunkt från den medicinska invaliditetsgraden och den skadades ålder.

Genom kommitténs förslag slås rätten till ersättning fast i lag men ges rätten materiellt innehåll genom ett avtal på arbetsmarknaden. Denna teknik, som inte saknar motsvarighet i tidigare lagstiftning, har den fördelen att de grupper som omfattas av lagen vid varje tillfälle är tillerkända samma förmåner som arbetstagare på vilka trygghetsavtalet gäller.

Avtalen om trygghetsförsäkring innehåller den bestämmelsen att den som har rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen inte får föra skadestånds- talan rörande ersättning för skada som omfattas av försäkringen mot ar- betsgivare eller mot arbetstagare hos arbetsgivaren. De författningsreglerade

ersättningsanordningar som finns i AFL, LAF, MEL, kungörelserna om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga och om statligt förarskydd saknar motsvarande inskränkning i rätten att föra skadeståndstalan. 1 AFL (20:7) och LAF (genom hänvisning till 2027 AFL) sägs tvärtom att den som har rätt till ersättning enligt lagarna inte är hindrad därav att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som må tillkomma honom.

Genom anknytningen till den statliga personskadeförsäkringen kommer ersättningen för ideell skada att utgå med belopp som ligger gott och väl i nivå med de belopp som vanligtvis utdöms av domstolarna i skadestånds- processen. Härigenom kan man anta att det blir sällsynt med skadestånds- anspråk i framtiden. På grund härav och då övriga författningsreglerade ersättningsanordningar saknar inskränkning i rätten att föra skadeståndstalan avstår kommittén från att föreslå sådan inskränkning som gäller inom trygg- hetsförsäkringarna.

För att undvika att dubbel ersättning utges bör föreskrivas i 5 kap. 35 skadeståndslagen (19721207) att ersättningen skall avräknas vid bestämman- de av skadestånd som omfattar ersättning för ideell skada. Kommittén för- utsätter att ersättning från trygghetsförsäkringarna inte kommer att utges i den mån ersättning enligt den föreslagna lagen utgår. Ersättning enligt trafikskadelagen (1975:1410) bör ej utgå för skada som omfattas av lagen. Om den ovan föreslagna ändringen i skadeståndslagen genomförs behövs ingen ändring i trafikskadelagen eftersom 95 trafikskadelagen innehåller hänvisning till 5 kap. skadeståndslagen.

8.6.3. Menersättningens personella omfattning

Enligt kommitténs mening bör lagen om ersättning av statsmedel för ideell skada omfatta alla de grupper som åtnjuter skydd enligt den föreslagna lagen om statligt personskadeskydd. Detta innebär en kraftig förstärkning för bl. &. de anstaltsintagna som i dag inte omfattas av det särskilda olycks- fallsskyddet. Det särskilda Olycksfallsskyddet gäller endast värnpliktiga, va- penfria tjänstepliktiga och civilförsvarspliktig personal under i kungörelsen angiven tjänstgöring. Kommittén anser att det är oförenligt med målsätt- ningen att i ersättningshänseende jämställa personskadeskyddets personk- rets med arbetstagare att undantaga någon grupp från rätten till ideell er— sättning. Beträffande en kategori nämligen den civilförsvarspliktiga perso» nalen i verksskyddet kan gränsdragningsproblem uppkomma gentemot TFY. Kommittén återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till lagen.

8.6.4. M enersättningens territoriella omfattning

Kommittén har ansett att grundskyddet enligt lagen om statligt personska- deskydd av sociala skäl bör utvidgas till att omfatta även viss del av den skyddade personkretsens fritid. Skyddet föreslås i princip gälla under hela den tidsperiod någon fullgör t. ex. vämpliktstjänstgöring eller är berövad friheten genom att vara intagen på anstalt. Denna vida ersättningsrätt har kommittén funnit motiverad när det gäller det grundläggande skyddet för inkomstförlust. Skälet härför har främst varit att den skadade saknat större möjlighet att själv bygga upp ett skydd mot inkomstförlust. När det gäller

ersättning för ideell skada kan detta skäl inte åberopas för en ersättningsrätt utvidgad till fritiden. Kommittén har därför stannat för att ersättningsrätten bör begränsas till vad som gäller inom den statliga personskadeförsäkringen och således omfatta endast skador som inträffar under själva tjänstgöringen, verksamheten eller vistelsen inom förläggningsområde, häkte, anstalt eller liknande samt under resor till eller från dessa. Däremot skall skyddet inte omfatta skador som i annat fall inträffar utanför förläggningsområde, anstalt eller liknande under permission, ledighet eller anna fritid.

8.6.5. M enersättningens administration

Kommittén har i huvudbetänkandet föreslagit att skaderegleringen inom den nya arbetsskadeförsäkringen i sin helhet förs över till försäkringskas- sorna. I nu förevarande betänkande föreslås att även administrationen av ärenden enligt lagen om statligt personskadeskydd skall handläggas av kas- sorna i första instans. Kommittén har övervägt att föreslå att även men- ersättningen skall administreras av de allmänna försäkringskassorna. Olik- heter i de grundläggande förutsättningarna för rätt till menersättning re- spektive rätt till livränta och sjukpenning talar emellertid mot en sådan ordning. Någon motsvarande skadereglering ombesörjer inte heller kassorna när det gäller arbetsskador och avsaknaden av erfarenhet kan därför göra skaderegleringen till en belastning för kassorna. Att samtidigt med decen- traliseringen av arbetsskadeförsäkringen och militärersättningsärenden m. fl. påföra kassorna även denna nya ersättningsanordning finner kommittén därför mindre lämpligt.

Kommittén har övervägt att låta trygghetsnämnden handha administra- tionen av menersättningen. Trygghetsnämnden har en väl utbyggd admi- nistration. Den är sammansatt för att avgöra ärenden om ersättning till statstjänstmän. Trygghetsnämndens arbetssätt är emellertid inte anpassat för att behandla ärenden om ersättning till här diskuterade grupper. De utredningar som är nödvändiga i skadefallen görs nämligen normalt av den myndighet där den skadade är anställd. Myndigheten avgör om det är fråga om olycksfall i arbetet. RFV avgör om det är fråga om yrkessjukdom. För att nämnden skall kunna handlägga ärenden enligt den föreslagna lagen utan att förutsättningarna för nämndens arbete rubbas krävs därför att annan myndighet än nämnden utreder ärendet och bedömer om skadan inträffat under sådana förhållanden att menersättning kan utgå. Av skäl som tidigare redovisats kan inte kassorna utnyttjas för ändamålet. En annan omständighet som talar mot trygghetsnämnden som handläggande myndighet är att dess beslut endast kan omprövas genom hänskjutande till en skiljenämnd. Enligt kommitténs mening bör ärenden angående menersättning liksom andra ärenden kunna prövas i domstol och i fler instanser än en.

Kommittén har i stället prövat om riksförsäkringsverket kan bli hand- läggande myndighet för menersättningen. I och för sig är verket väl lämpat att handha administrationen av menersättningen. Verket har stor erfarenhet av frågor som hänger samman med ett medicinskt invaliditetsbegrepp och har sedan länge administrerat militärersättningsärenden och ärenden rörande ersättning till anstaltsintagna. Kontaktvägar till försvarets civilförvaltning och kriminalvårdsstyrelsen finns redan och bör kunna utnyttjas även i fram-

tiden. Kommittén föreslår därför att riksförsäkringsverket skall administrera den nya menersättningen. Verkets beslut skall så länge försäkringsrådet finns kunna överklagas dit och rådets beslut hos försäkringsdomstolen.

8.6.6. Kostnader

Kostnaderna för det särskilda Olycksfallsskyddet för värnpliktiga m. fl. har under de senaste fyra åren uppgått till ca en halv miljon kr årligen. Kommitténs förslag till lag om ersättning av statsmedel för ideell skada kommer att medföra ökade kostnader för statsverket. De totala kostnaderna torde emellertid inte komma att överstiga 1 milj. kr.

9 Krigsförsäkring för sjömän m.fl.

9.1. Gällande rätt

Enligt YFL är i princip alla arbetstagare försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Försäkringen omfattar även sådana olycksfall, som or- sakas av krigsåtgärd, dock inte i krig i vilket Sverige deltar. Genom krigs- försäkrings/agen (1954:246) lämnas ett kompletterande skydd vid krigs- olycksfall för den som tjänstgör ombord på fartyg. Denna lag omfattar även olycksfall som inträffar utom arbetet. Den gäller i likhet med YFL inte skada till följd av krig, i vilket vårt land är indraget.

Krigsförsäkringslagen är en fullmaktslag i det att den gäller endast inom område och tid, som regeringen bestämmer. Genom kungörelsen (1954:278) angående tillämpningen av lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. har regeringen förordnat att lagen skall tillämpas t.v. inom samtliga farvatten samt, vid vistelse i land, inom utrikes ort där fartyget befinner sig.

Lagen omfattar alla som tjänstgör ombord på svenskt fartyg och som är obligatoriskt försäkrade enligt YFL. Vidare omfattas statlig befattnings- havare som under utövande av sin befattning tjänstgör ombord på utländskt fartyg. Härmed avses i första hand lotsar.

Skada till följd av krigsolycksfall skall anses utgöra yrkesskada vare sig olycksfallet skett i eller utom arbetet. YFL:s bestämmelser om obligatorisk försäkring skall bortsett från vissa särbestämmelser äga tillämpning.

Särreglerna innebär i första hand att ersättning utgår utöver vad som följer av YFL. Den skadades årliga arbetsförtjänst får inte beräknas till lägre belopp än 2 1/2 basbelopp. Vidare utgår utöver livränta ett engångsbelopp till skadad och efterlevande. Vid förlust av arbetsförmågan och vid dödsfall uppgår engångsbeloppet till 6 gånger basbeloppet. Vid nedsättning av ar- betsförmågan utgår det lägre belopp som svarar mot nedsättningen.

Arbetsgivare är skyldig att för krigsförsäkringen erlägga ett särskilt tillägg till försäkringsavgiften enligt YFL. Enligt uppgift från riksförsäkringsverket påförs arbetsgivarna numera inte sådant tillägg.

Krigsförsäkringslagen innehåller en presumtionsregel, som motsvarar den i 245 YLF om försäkrad som försvunnit, men är mera gynnsam för de efterlevande än 24é YFL. Enligt krigsförsäkringslagen skall person som försvunnit inom lagens tiliämpningsområde anses ha omkommit genom krigsolycksfall om det inte är sannolikt att annan orsak till försvinnandet förelegat.

Lagen får inte tillämpas på personer som tjänstgör ombord på krigsfartyg. Vid sidan av krigsförsäkringslagen avser/örordningen (] 95424 7) om ersätt- ning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl. att bereda ekonomiskt skydd i vissa fall, då krigsförsäkringslagen inte gäller. Förordningen avser person, som tjänstgjort på svenskt fartyg vilket genom sjöolycka utom riket gått förlorat eller efter olyckan inte kunnat iståndsättas. Om sådan person drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd under hemresa till Sverige med annat fartyg inom område och tid att krigs- försäkringslagen gäller utgår ersättning av statsmedel. Ersättningen bestäms i enlighet med krigsförsäkringslagens regler.

Ersättningen bestäms av riksförsäkringsverket. Då det kan förekomma att person som tjänstgjort på svenskt fartyg i annat fall än som sagts ovan under hemresa drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd, har regeringen vidare tillagts rätt att besluta om ersättning av statsmedel enligt reglerna i krigsförsäkringslagen, ”om skäl äro därtill”.

Även förordningen ( I 954 .'248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare anknyter till krigsförsäkringslagen. För- ordningen avser den som idkar fiske som yrke eller eljest för sin utkomst under fiske eller vid försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid an- vändning av fiskebåt utan att fiske därvid bedrivs, drabbas av olycksfall till följd av krigsåtgärd. Om krigsförsäkringslagen inte gäller, och om skadan inte uppkommit vid användning av utländsk fiskebåt utgår ett engångs- belopp till skadad eller efterlevande enligt samma grunder som enligt krigs- försäkringslagen.

9.2. Utvecklingen fram till gällande rätt

År 1937 tillkom lagen (1937:348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Vid lagens tillkomst gällde OL. Enligt OL var per- soner som tjänstgjorde ombord på svenska fartyg obligatoriskt försäkrade för olycksfall i arbetet, oberoende av om olycksfallet inträffat till följd av krigsåtgärd eller inte. Vid livränteberäkning enligt OL togs årlig arbetsför- tjänst, som översteg 3 000 kr, inte i beräkning. Understeg arbetsförtjänsten 450 kr skulle den beräknas till detta belopp.

Departementschefen anförde i prop. 1937z3l3 med förslag till krigsför- säkringslag bl. a. följande:

Då krig pågår eller krigsfara är för handen, äro med sjötrafik till områden, som därav beröras, förenade betydligt större risker för de sjöfarande till liv och lem än under fredliga förhållanden. Det är ett rimligt krav, att de sjömän, vilka med de större riskerna för ögonen giva sig ut till sjöss. som kompensation därför tillförsäkras högre ersättningar vid inträffat olycksfall än de, som under vanliga förhållanden utgå.

Ombord å fartyg tjänstgörande personer äro enligt bestämmelserna i 1916 års olycks- fallsförsäkringslag obligatoriskt försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Allmängiltiga lagbestämmelser om förhöjd ersättning vid olycksfall, förorsakade av krigsförhållanden, saknas däremot för närvarande i vårt land. Avtalsvis ha emellertid — genom överenskommelser mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer — för ett enstaka fall, det nu pågående spanska inbördeskriget. bestämts

sådana förhöjda ersättningar. De skola utgå vid olycksfall, som förorsakats av krigs- händelscr vid fart inom områden, som beröras av nämnda krig.

De sjömän. som begiva sig ut till av krig berörda områden, synas emellertid med visst fog kunna räkna med att samhället självt tillser, att, om en olycka skulle inträffa, skälig högre ersättning under alla förhållanden är dem tillförsäkrad. Häremot kan visserligen invändas, att samhället icke annat än i undantagsfall bör för en särskild grupp arbetare giva bestämmelser om olycksfallsersättning, vilka avvika från de i den allmänna olycksfallsförsäkringslagen meddelade. Ett sådant undantagsförhållande synes mig emellertid föreligga beträffande nu ifrågavarande slags arbetare, vilka full- göra sina tjänsteåligganden i farvatten, som på grund av krig eller krigsfara äro för sjöfarten osäkra. Det är nämligen ett samhällsintresse av stor vikt, att samfärdseln över haven till och från vårt land under alla förhållanden upprätthålles i så stor ut- sträckning som möjligt. I våra grannländer Danmark och Norge hava också nyligen lagbestämmelser antagits, enligt vilka vissa högre ersättningsbelopp utgå till sjömän vid olycksfall i arbete, som förorsakas av krigshändelser. Med hänsyn till det anförda har jag ansett mig böra föreslå införande i svensk rätt att lagbestämmelser angående obligatorisk krigsförsäkring för olycksfall i arbete av ombord å fartyg tjänstgörande personer.

Förslaget, som godtogs av riksdagen, var konstruerat så att högre er— sättning utgick vid krigsförsäkring än som utgick enligt OL. Därutöver fö- reskrevs endast, att OL:s bestämmelser i övrigt utan undantag skulle gälla. Beträffande innehållet i de särskilda reglerna kan nämnas, att sådana regler gavs beträffande beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för bestämmande av sjukpenning eller livränta. Sålunda hade den i OL stadgade minimigränsen höjts från 450 till 2 900 kr, medan maximigränsen höjts från 3 000 till 4 800 kr. Enligt lagen skulle i vissa fall, utöver livränta, utgå vissa engångsbelopp. I 1937 års lag uppgick beloppen, om den försäkrade var befälhavare, styrman eller maskinbefäl till lägst 5 000 kr och högst 9000 kr, och annars till ett belopp av 4800 kr. Vid nedsättning av arbetsförmågan utgick det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen i arbetsförmågan.

Krigsförsäkringslagen gällde ursprungligen enbart inom arbetet och om- bord på fartyget. Efter en framställning av Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer utvidgades (prop. 1941:275) lagen till att gälla all tid ombord på fartyget och vid all vistelse i land på den utrikes ort där fartyget befinner sig.

Under giltighetstiden för 1937 års lag skedde ändringar av maximi- och minimibeloppen för årliga arbetsförtjänsten liksom av engångsbeloppen.

Genom 1954 års lagstiftning inom detta område skedde samordning av yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. Departementschefen anförde i prop. 1954z90 med förslag till ny krigsförsäkringslag bl. a.:

Det torde — eftersom här är fråga om en teknisk översyn av 1937 års krigsför- säkringslag ej finnas anledning att i detta sammanhang frångå de grunder på vilka den nuvarande lagen är uppbyggd. Systemet med högre minimibelopp för den årliga arbetsförtjänstens beräkning samt engångsbelopp utöver livräntan bör därför bibe- hållas. Jag är ej heller beredd att nu föreslå annan ändring i de bestämmelser i detta hänseende som nu gäller än att jag, av skäl som jag i det följande skall ange, förordar att minimibeloppet för den årliga arbetsförtjänsten höjes från 3 600 kr till 5000 kr.

Förutom höjningen av minimibeloppet vid beräkningen av arbetsförtjän- sten kom maximibeloppet — genom den samtidigt införda yrkesskadeför-

säkringslagen i krigsförsäkringsfallen att höjas från 7 200 kr till 15 000 kr. I fråga om det belopp, som i vissa fall skall utgå utöver livränta. skedde inte någon ändring genom den nya krigsförsäkringslagen.

Yrkesskadeutredningen begränsade sig i sitt arbete (SOU 196654) till att anpassa krigsförsäkringslagens regler till utredningens förslag till ny yrkes- skadelag. Enligt utredningen skulle vid krigsolycksfallsskada alltjämt utgå ett särskilt engångsbelopp. Tillräckliga skäl ansågs inte föreligga för att göra skillnad i ersättningshänseende efter vederbörandes befattning. Förslaget saknade därför sådan differentiering. Som högsta ersättningsbelopp föreslogs 6 basbelopp. Utredningen föreslog vidare att den skadades föräldrar skulle uteslutas ur den ersättningsberättigade efterlevnadskretsen.

Sjöfolksförbundet i vars remissyttrande LO instämde hade ingen annan erinran mot förslaget än att förbundet motsatte sig en utmönstring av för- åldrarna.

Genom lagändring kom från den 1 januari 1968 minimibeloppet för be- räkning av årlig arbetsförtjänst att fastställas till 2 1/2 basbelopp. Samtidigt bestämdes engångsbeloppet till 6 basbelopp oberoende av den skadades be— fattning.

Förordningen (1954:247) om ersättning av statsmedel vid olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl. föregicks av förordningen (1940:213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd. Innehållet i den gamla förord- ningen är så gott som identiskt med det i 1954 års lag.

1940 års förordning tillkom mot bakgrund av konkreta händelser inträffade under 1939. Krigsförsäkringslagen ansågs inte tillämplig då ombordanställda, vars fartyg förlist, skadades genom krigsåtgärd under hemtransport på annat fartyg. Omständigheterna var i sådant fall — enligt departementschefen i prop. 1940:105 — sådana att ersättning skäligen borde utgå. Staten borde svara för ersättningen. Detta motiverades av att staten i de tider som då var hade ett synnerligen starkt intresse av att sjöfolkets förhållanden ord— nades så att det inte undandrog sig att ställa sina tjänster till förfogande.

Förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall. som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare avser att vid krigsolycksfall garantera fiskare eller deras efterlevande samma engångsbelopp som enligt krigsför- säkringslagen tillkommer de ombordanställda och deras efterlevande. Enligt förordningen (1918:375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall kunde fiskare genom försäkring i riks- försäkringsanstalten få skydd enligt i huvudsak OL:s grunder. Om ett olycks- fall som omfattades av fiskarförsäkringen hade orsakats av krigsåtgärd skulle enligt kungörelsen (19421218) utges ett tillägg av statsmedel motsvarande 50 % av den ersättning, som utgick i form av sjukpenning, livränta eller be- gravningshjälp.

Genom införandet av YFL upphävdes 1918 års förordning. Fiskarna fick i stället möjlighet att teckna frivillig försäkring enligt YFL. Genom för- ordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall, som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare vilken ersatte 1942 års kungörelse om statliga tillägg — får fiskarna vare sig de tecknat frivillig försäkring eller inte samma engångsbelopp som enligt krigsförsäkringslagen utgår till om- bordanställda vid krigsolycksfall.

Yrkesskadeutredningen fann i sitt betänkande (stencil 5196618) om er- sättning vid yrkesskada i statlig tjänst att förordningarna om ersättning till hemresande sjömän och fiskare kommit till obetydlig tillämpning. Med hänsyn härtill ifrågasattes om inte bestämmelserna kunde slopas. Den all- männa försäkringens utbyggnad ansågs också tala i den riktningen. Ut- redningen ansåg emellertid att skyddet fortfarande hade sin mission att fylla. Utredningen menade att minfaran fortfarande var en realitet. Den skyddade personkretsen sades fullgöra en funktion vars uppehållande utgör ett vitalt samhällsintresse. Reglernas materiella innehåll föreslogs därför fin- nas kvar anpassade till utredningens huvudförslag om yrkesskadeskyddet. Reglerna om skyddet för hemresande sjömän föreslogs infogade i krigs- olycksfallslagen, som tidigare föreslagits ersätta krigsförsäkringslagen. För fiskarna föreslogs en särskild lag.

RFV, som yttrade sig över yrkesskadeutredningens förslag ifrågasatte om det fanns skäl behålla särskilda bestämmelser för hemresande sjömän och fiskare. som genom krigsåtgärd drabbats av skada. Verket förordade att ersättning skulle beviljas efter proposition i varje särskilt fall eller att re- geringen bemyndigades av riksdagen att besluta om ersättning ur en viss fond.

Sjöfolksförbundet ansåg att frågan borde utredas ytterligare. LO instämde i detta yttrande.

Yrkesskadeutredningens förslag ledde inte till andra ändringar än ersätt- ningsbeloppen höjdes och gjordes lika för de olika personalkategorierna om- bord.

9.3. Begreppet arbetsskada enligt lagen (l976:380) om arbets- skadeförsäkring

För att olycksfall skall kunna grunda rätt till ersättning krävs liksom i YFL att olycksfallet har samband med arbetet. Enligt gällande praxis omfattar yrkesskadeskyddet sjömans fritid under vistelse ombord på fartyg på vilket han är anställd. Olycksfall under sådan fritid anses alltså som olycksfall i arbetet. Även då skadan inträffat på plats nära fartyget eller inom speciellt hamnområde kan ersättning utgå. Om skadan eljest inträffar under fritid vid sjömannens vistelse i land utgår däremot ingen ersättning. I huvud- betänkandet anför kommittén att det visserligen kan sägas att sjömännen på grund av sina speciella förhållanden är bundna till fartyget arbetsplatsen även under sin fritid. En liknande bundenhet föreligger emellertid för åt- skilliga andra grupper arbetstagare som i sitt arbete tvingas att för kortare eller längre tid övernatta utanför hemmet, t. ex. anläggningsarbetare. Att för särskilda grupper göra undantag från försäkringens grundläggande princip att olycksfallet skall äga samband med den skadades arbete har kommittén inte funnit möjligt. Det särskilda behov av socialt skydd vid sjukdom och olycksfall som sjöman kan ha, får anses på ett tillfredsställande sätt bli tillgodosett genom bestämmelserna i sjömanslagen (19731282).

I sitt remissyttrande över betänkandet ansåg TCO att en uttrycklig regel borde tas in i den nya lagen om att ersättning skulle utgå till sjöman för

skada under landpermission eller väntetid i samband med avlösning. Regeln skall dock kunna begränsas till att avse fritid under vistelse i utlandet. Yrkanden av liknande innebörd framställdes av Sveriges fartygsbefälsför- ening och av Svenska Sjöfolksförbundet. LO ansåg sjöfolksförbundets syn— punkter vara beaktansvärda men påpekade att problemet inte är begränsat till de ombordanställda utan gäller även andra arbetstagare som beordras att utföra arbete utom riket under längre eller kortare tidSperioder.

Den av riksdagen antagna lagen om arbetsskadeförsäkring innehåller ingen specialregel för sjöfolk.

9.4. TFY

Mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas fackliga organi— sationer har slutits avtal om trygghetsförsäkring. Skyddet omfattar bl. a. olycksfall i arbetet. Olycksfall i arbetet har samma innebörd i TFY som i yrkesskadeförsäkringen. Ersättning utgår således vid olycksfall som in— träffar ombord på fartyget vare sig den skadade vari tjänst vid olyckstillfallet eller inte. Skada som inträffar under fritid vid sjömans vistelse i land ersätts däremot i allmänhet inte.

9.5. Vissa ersättningar som utgår enligt kollektivavtal

Enligt kollektivavtal mellan Sveriges redareförening och Svenska sjöfolks- förbundet utgår extra ersättning om 1 500 kr till arbetstagare på fartyg som förlist till följd av krigshändelse.

Mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer träffas regelmässigt avtal om s. k. krigsriskersättning när krig eller politiska oroligheter utbrutit i visst område. Avtalen innebär att vid vistelse inom riskzonen utgår lönen med viss procentuell förhöjning.

När avtal träffats om att krigsriskersättning skall utgå vid fart inom visst angivet område är enligt avtal mellan redareföreningen och de ombordan- ställdas organisationer redare som har fartyg i området skyldig att i för- säkringsbolag teckna krigsolycksfallsförsäkring. Försäkringen anknyter till la- gen om krigsförsäkring för sjömän och innebär att höjda ersättningsbelopp utgår vid dödsfall och invaliditet vid olycka till följd av krigshandling. Enligt avtalet skall ersättningen vara 112 000 kr, inkl. ersättning enligt lagen om krigsförsäkring för sjömän. Vid dödsfall utgår särskilda barntillägg om 18 000 kr per barn.

Då ersättningen enligt krigsförsäkringslagen vid 100 % invaliditet och dödsfall för år 1976 är 58200 kr, blir kompletteringsbeloppet enligt den kollektiva krigsolycksfallsförsäkringen 53 800 kr förutom barntilläggen. Här— till kan dock tillkomma ett tilläggsbelopp vid invaliditet. Enligt avtalet skall nämligen 112 000 kr utgå i händelse av invaliditet som gör den anställde oförmögen att i fortsättningen utöva sjömansyrket. Sådan invaliditet behöver inte medföra fullt ersättningsbelopp enligt krigsförsäkringslagen. För det fall endast en del av detta belopp utgår skall krigsolycksfallsförsäkringen täcka mellanskillnaden.

9.6. Arbetsmarknadens försäkringsaktiebolag (AFA)

Grupplivförsäkringen är en kollektiv efterlevandeförsäkring som ingår i anställningsvillkoren för flertalet arbetstagare. Avtalen gäller vart för sig på respektive område av arbetsmarknaden. På den privata arbetsmarknaden sköts grupplivförsäkringen av ett av SAF och LO ägt bolag, Arbetsmark- nadens försäkringsaktiebolag. Tjänstegrupp/iv/örsäkringen för sjöfolk har följande regel om försäkringens giltighet i samband med krigstillstånd:

Vid arbetstagarens eller hans makes/ makas dödsfall, som inträffar vid vistelse utan- för Sverige inom område, där krigstillstånd råder, eller inom ett år efter sådan vistelse och som beror på detta förhållande, är AFA fritt från ansvarighet.

Efter tre år från det försäkringen meddelats gäller denna inskränkning endast om dödsfallet förorsakats av deltagande i kriget.

Med område, där krigstillstånd råder, förstås enligt AFA:s avtalstext, såväl område som utsätts för krigshandlingar mellan två eller flera öppet krig- förande parter, som område, där till följd av inbördeskrig, politiska oro- ligheter av motsvarande karaktär eller utländsk makts infiltration krigs- handlingar förekommer. Från AFA har uppgetts att vistelse ombord på fartyget anses som vistelse i Sverige.

9.7. Statistik

I november 1975 löpte följande livräntor

l. beviljade enligt 1937 års krigsförsäkringslag

egenlivräntor efterlevandelivräntor 20 224

2. beviljade enligt 1954 års krigsförsäkringslag egenlivräntor efterlevanderäntor 3 5

Ingen livränta löper enligt 1940 eller 1954 års förordningar om ersättning av statsmedel vid olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabba sjömän m.fl. I vart fall 1940 års förordning har dock tillämpats i några fall. Engångsbelopp till fiskare har utbetalats vid några få tillfällen.

9.8. Överväganden

Det huvudsakliga motivet för krigsförsäkringslagen var vid dess tillkomst att man ville förstärka den relativt låga ersättning som utgick enligt OL med en extra ersättning. Den extra ersättningen skulle utgå vid olycksfall i arbetet som orsakats av krigsåtgärd. Skyddet gällde således ursprungligen inte olycksfall utom arbetet.

Detta motiv för lagen — att förstärka grundförmånerna vid yrkesskada kan enligt kommitténs mening inte längre åberopas som skäl för att behålla

lagen. Den bärande principen i den nya arbetsskadeförsäkringslagen är att den skadade skall försättas i samma ekonomiska situation som om skadan inte hade inträffat. Denna princip förverkligas bl. a. genom att kompen- sationsnivån höjs till 100 % och ersättningsunderlaget för livränta utökas till 7,5 basbelopp.

Förutom livränta från arbetsskadeförsäkringen utgår ersättning i form av engångsbelopp från TFY för bl. a. lyte och men och allmänna olägenheter. Ersättning för lyte och men och för allmänna olägenheter enligt TFY utgick för 1975 med följande belopp jämförda med krigsförsäkringens engångs- belopp. TFY Engångsbelopp 25-åring SO-åring enligt krigsför- säkringslagen (6 basbelopp) 100 % 107 800 80 850 54 000 80 % 90 000 67 500 43 200 50 % 65 600 49 200 27 000 20 % 39 000 29 250 10 800 10 % 15 000 11 250 5 400

Från TFY utges, som sammanställningen visar, belopp som klart över- stiger det engångsbelopp som utges enligt krigsförsäkringslagen.

Förmånerna vid skada i arbetet till följd av krigsåtgärd blir genom LAF och TFY sålunda så tillfredsställande att det ursprungliga motivet för krigs- försäkringslagen inte längre kan anses giltigt.

Det finns emellertid ett annat motiv för krigsförsäkringslagen, vilket till- kom genom lagändring år 1942. Då utvidgades lagen till att gälla skador till följd av krigsåtgärd som inträffat i land under sjömannens fritid. I för- arbetena (prop. 1941:275) till den ändringen sägs bl. a. att sjömän ofta måste gå i land för att uträtta ärenden. Vidare nödgas besättningarna lämna fartyget vid bombanfall för att söka skyddsrum i land. Departementschefen framhöll att det var rimligt att de ombordanställda under de då rådande utomordent- liga förhållandena var försäkrade för de risker, som var i fråga, även när de inte vistades ombord och i arbete.

1940 års förordning (1940:213) vidgade utomarbetsskyddet ytterligare till att gälla skador till följd av krigsåtgärd som inträffa under sjömäns hemresor till Sverige. Förordningen motiverades (prop. 1940:105) av att staten i de tider som då var hade ett starkt intresse av att sjöfolkets förhållanden ord- nades så att det inte undandrog sig att ställa sina tjänster till förfogande.

Detta andra motiv för krigsförsäkringslagstiftningen — att vidga yrkes- skadeskyddets tillämpningsområde — kan alltjämt åberopas eftersom varken LAF eller TFY gäller vid skador utom arbetet.

Sjöman som skadas till följd av krigsåtgärd när han befinner sig i land på sin fritid står utan ersättning från LAF och TFY. Kommittén, som inte velat utsträcka arbetsskadeskyddet till att omfatta sjömans fritidsskador i land, anser att det fortfarande finns fog för att ge sjömannen skydd under de exceptionella förhållanden som krig innebär. Sjömannens arbetsförhål- landen skiljer sig från andra arbetstagares på det sättet att sjömannen ibland tvingas befinna sig inom områden där krig eller politiska oroligheter råder.

Samfärdseln till sjöss upprätthålls i allmänhet trots att krigshändelser fö- rekommer i hamnar och omgivande farvatten. De ombordanställda kom- penseras för krigets risker bl. a. genom de särskilda lönetillägg som utgår avtalsvis vid fart i riskområde. Avtalsvis tecknas vidare särskild krigsolycks- fallsförsäkring. Någon säkerhet för att försäkring föreligger vid ett inträffat olycksfall finns emellertid inte, om inte obligatorisk försäkring gäller. Med hänsyn till att sjömännens skydd i detta avseende sedan mycket länge varit utvidgat genom krigsförsäkringslagen och ”hemreseförordningen”, vilka i vart fall under beredskapsåren får antas ha haft stor betydelse för skadade och efterlevande, bör det alltjämt finnas en ersättningsanordning som ger skydd när arbetsskadeförsäkringen inte gäller. Vid sina överväganden av hur skyddet skall konstrueras har kommittén stannat för att en reformerad krigsförsäkringslagstiftning för sjömän endast bör ge ersättning i de fall LAF inte gäller på grund av att skadan inte inträffat i arbetet. [ sådana situationer utgår inte heller ersättning från TFY.

I fråga om förmånerna bör lagen anknyta till LAF med det tillägget att särskild ersättning om sex basbelopp alltjämt bör utgå. Eftersom lagen föreslås avse endast utomarbetsskydd och motivet för lagen framför allt är samhällets intresse av att samfärdseln till sjöss upp- rätthålls trots risk för krigsskador bör ersättningen utgå av statsmedel.

Administrationen av ersättningsanordningen bör med hänsyn till åren- denas sällsynta förekomst och speciella art ligga kvar hos riksförsäkrings- verket.

Förordningen (1954:248) om ersättning av statsmedel vid olycksfall som till följd av krigsåtgärd drabba fiskare garanterar fiskare ellerderas efterlevande ett engångsbelopp om högst 6 basbelopp vid skada eller dödsfall. Fiskarnas grundskydd vid yrkesskada är i dag beroende på om de tecknat frivillig försäkring. Kommittén föreslår i kapitel 2 att den frivilliga yrkesskadeför- säkringen skall upphöra samt att egenföretagare skall omfattas av arbets- skadeförsäkringen. Detta innebär att fiskarnas grundskydd vid yrkesskada kommer att förstärkas i hög grad. Arbetsskadeförsäkringen för egenföre- tagare föreslås emellertid konstruerad så att utträde är möjligt. Om egen- företagaren begärt undantagande från ATP skall han inte heller omfattas av arbetsskadeförsäkringen.

Den fiskare som är ansluten till LAF kommer att få ett mycket gott ekonomiskt skydd vid skada och vid dödsfall. Arbetsskadeförsäkringen torde dessutom innefatta även skador som inträffar under sådana förhållanden som nämns i 1 & av fiskarnas krigsersättningsförordning. Någon särskild lagstiftning av det skälet att LAF har snävare tillämpning än förordningen är därför inte nödvändig. Genom att fiskarna numera kan teckna försäkring för yrkesskada i TFY har de vidare möjlighet att få kompletterande ersättning t.ex. för ideell skada.

På grund av vad som anförts ovan föreslår kommittén att den nuvarande krigsersättningsförordningen för fiskare upphävs. Genom anslutning till LAF och TFY får fiskaren bättre ersättning vid skada än vad som kan utgå enligt den frivilliga yrkesskadeförsäkringen och enligt förordningen. Som ytterligare skäl för att slopa krigsersättningen för fiskare kan anföras krig- sersättningens karaktär av beredskapslagstiftning. Förordningen har tilläm—

pats i mycket få fall och är i dagens läge helt betydelselös. Om det åter skulle uppstå sådana extraordinära förhållanden som under beredskapsåren och om av fiskarna vanligen utnyttjade farvattnen skulle bli osäkra på grund av andra länders krig kan frågan om ytterligare ersättning för personskada till fiskare tas upp till nya överväganden.

10 Äldre skadefall

10.1. Inledning

Under hela den tid vi har haft särskilda ersättningsbestämmelser på yr- kesskadeområdet har huvudprincipen vid ersättningens fastställande varit att de bestämmelser som gällde när skadan inträffade följt skadan även under den fortsatta ersättningsregleringen.

Enligt kommitténs direktiv bör en reviderad lagstiftning om yrkesska- deförsäkring inte tillämpas på skadefall som inträffat före den nya lagstift- ningens ikraftträdande. Kommittén har dock att särskilt överväga frågan vad man i olika hänseenden skall göra med de äldre skadefallen i samband med den nya lagstiftningens genomförande.

Under utredningsarbetet har kommittén funnit att bland de åtgärder be- träffande de äldre skadefallen som bör övervägas är i första hand någon form av uppräkning av utgående livräntebelopp. Vidare bör samordningen mellan ersättningarna från den allmänna försäkringen och ersättningarna från yrkesskadeförsäkringen ses över. Bestämmelserna om ersättning till en livräntetagare som på nytt insjuknar på grund av den skada som föranlett livräntan kan också behöva revideras.

10.2. Livräntebeståndet

Det totala livräntebeståndet uppgick ijuli 1976 till cirka 81000 livräntor, varav något mer än 15 % utgjorde efterlevandelivräntor. Följande tabell utvisar antalet livräntor fördelade på egenlivräntor och efterlevandelivräntor och uppdelade med hänsyn till de författningsbestämmelser enligt vilka livräntan beviljats.

Antalet i juli 1976 utgående livräntor fördelade på tillämpad författning

Tillämpad Egen- Efterlevandelivräntor till författning liv- .. | " "

räntor Ankor Barn Foraldrar Summa 1901 års lag 502 21 523 1916 års lag (OL) 25 497 3 371 67 28 935 1929 års lag (YL) 509 264 773 1954 års lag (YFL) 37 847 4 937 2 085 74 44 943 Ovriga 4 504 1 069 115 132 5 820 Summa 68 859 9 662 2 200 273 80 994

' Här innefattas även med änkor jämställda kvinnor samt änklingar.

Tabellen illustrerar hur lång giltighet en lagstiftning angående livränta har efter det att lagen upphört att gälla för nya skador. Alltjämt utgår det alltså 523 livräntor med stöd av 1901 års lagstiftning trots att denna ersattes år 1916 med olycksfallsförsäkringslagen. Vidare kan det noteras att över 40 % av samtliga livräntor har beviljats enligt författningar som är äldre än YFL.

Antalet nya livräntor uppgår till ca 3 000 per år och i genomsnitt upphör ca 1 000 livräntor. Livräntebeståndet ökar således f. n. med omkring 2 000 livräntor per år.

Enligt RFV fördelar sig livräntorna på olika invaliditetsgrader på följande sätt. 1 knappt 1/3 av fallen är invaliditetsgraden under 15 %, i omkring hälften under 20 %, i omkring 8/10 under 33 1/3 % och i 9/10 under 50 %. Endast ca var tionde livränta grundas alltså på en invaliditet om 50 % eller mera.

Det första livräntebeslutet i ett yrkesskadefall avser i regel begränsad tid och förutsätter att omprövning sker efter utgången av denna tid. Erfaren- hetsmässigt omprövas en invalidlivränta i genomsnitt tre gånger med om- kring två års intervall innan beslut om definitiv livränta fattas. Under år 1974 omprövade RFV 8 570 livräntor. Av dessa hade i 4 % av fallen skadan inträffat/yppats före år 1959.

Cirka 77 % av de gamla livräntorna uppgick till lägre belopp än 5 000 kr. 1 93 % var livräntan lägre än 10000 kr och i 99 % lägre än 16000 kr. 25 % av livräntorna utgick med belopp under 1000 kr per år. Cirka 31000 livräntor utgår till personer som fyllt 65 år.

10.3. Tidigare uppräkningar

En av principerna vid bestämmande av livräntors storlek är att de är beroende av den försäkrades årliga arbetsförtjänst vid skadetillfället. Vissa maximi— och minimiregler har därjämte uppställts.

För att utjämna skillnaden i ersättningsnivån från olika tider inom olycks- fallsförsäkringslagstiftningen infördes år 1950 och 1953 särskilda ersättnings- tillägg. Ersättningstillägg utgick endast vid högre invaliditetsgrader än 30 procent. Det kan nämnas att särskilda dyrtidstillägg utgick under 1940-talet.

De utgick som procentuella tillägg och varierade mellan 150 och 20 procent beroende på invaliditetsgrad och tid när skadan inträffade.

Efter införandet av YFL den 1 januari 1955 företogs fr.o.m. år 1956 en genomgripande reform beträffande de äldre livräntorna. Den omreglering av livräntorna som då gjordes utfördes efter en annan metod än tidigare. I stället för en schablonmässig uppräkning av livräntebeloppen innebar lagen (1955-469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1 916 (nr 235 ) om försäkring,/ör olycksfall i arbetet m. ni. en uppräkning av den årliga arbetsförtjänsten, som är grundläggande för ersättningens bestäm- mande. Om arbetsförtjänsten motsvarade medelarbetsförtjänsten för det år skadan inträffade räknades arbetsförtjänsten upp till 6 600 kr oberoende av när under åren 1918—1954 skadan inträffat. Var arbetsförtjänsten högre eller lägre än medellönen för skadeåret räknades den upp i proportion härtill, dock högst till 7920 kr. Full uppräkning skedde endast om invaliditeten uppgick till minst 30 procent.

Omregleringen av ersättningarna illustreras av följande tabell.

Skadeår Maximum för Medelarbets- Livränta för helinvalid beräkning av förtjänst med angiven medelarbets- årlig arbets- för skadade förtjänst förtjänst försäkrade

Ursprung- Efter lig omreglering

1918 1 800 1 600 1 067 6 050 1921 2 400 2 100 1 400 6 050 1935 3 000 1 800 1 200 6 050 1943 3 900 2 900 1 933 6 050 1950 7 200 5 400 4 950 6 188 1954 7 200 6 600 5 500 6 050

Efter omregleringen år 1955 har yrkesskadelivräntor räknats upp vid ytter- ligare två tillfällen 1962 och 1967. Vid båda tillfällena använde man sig av metoden att räkna upp utgående livräntebelopp med vissa procent. 1962 års höjning gällde från och med den 1 januari 1963. Genom lagen (1962:303) omförhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m. m. höjdes liv- räntorna med 30 % om skadan inträffat 1955 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat 1956 eller 1957 och med 10 % om skadan inträffat åren 1958 eller 1959. Lagen avsåg skadade under 67 års ålder med minst 20 % invaliditet, skadade fyllda 67 år med minst 30 % invaliditet och efterlevande. Förhöjningen fick inte leda till att livräntan översteg det belopp som den enligt YFL skulle uppgått till om arbetsförtjänsten beräknades till 15 000 kr.

Genom lagen (1967:9]9) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor m.m. genomfördes en ytterligare uppräkning av gamla livräntor. Dessa skulle höjas med 25 % om skadan inträffat år 1961 eller tidigare, med 20 % om skadan inträffat åren 1962—1964 och med 10 % om skadan inträffat åren 1965—1967. Uppräkningen gällde även livräntor som grundades på låga invaliditetsgra- der. Livräntorna värdesäkrades efter höjningen genom att anknytas till bas- beloppet.

De livräntor som höjts genom de nu behandlade författningarna är liv- räntor beviljade enligt YFL och 1954 års lag om krigsförsäkring för sjömän

m. fl. och enligt dessa lagars föregångare dvs OL, YL och 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Skadorna hade inträffat i privat och kommunal tjänst.

Enligt dessa fem lagar utgår också ersättning av statsmedel, när staten står som arbetsgivare och vid sidan av dessa lagar finns en mängd för- fattningar om ersättning av statsmedel. Även inom detta område har upp- skrivning och värdesäkring av livräntorna ägt rum. Sålunda har 1955 års omregleringslag, 1962 års förhöjningslag och 1967 års värdesäkringslag sina motsvarigheter på det statliga området genom förordningen (] 955 .'4 70) on- gående omreglering av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av olycksfall i arbetet m. m. , förordningen (1962:304) omförhöjning av vissa ersättningar av statsmedel i anledning av yrkesskada m. rn. och förordningen (] 96 7 .'920) om vår- desäkring av yrkesskadelivräntor, som utgår av statsmedel m. m.

Ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar om- fattades i princip inte av omregleringsförordningen eller förhöjningsförord- ningen. I stället innehåller,/förordningen (1950:262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring bestämmelser om uppräkning av dessa ersättningar. Den militära omreg- leringsförordningen bygger inte på den årliga arbetsförtjänsten, utan er- sättningarna bestäms i fixa belopp, som är avpassade efter invaliditetsgraden. I samband med 1955 års omreglering och 1962 års förhöjning räknades beloppen upp.

Ersättning enligt 1901 års olycksfallsersättningslag har räknats upp 1921 och 1938. 1952, 1955 och 1962 skedde återigen viss förhöjning, liksom 1967 då ersättningen även värdesäkrades genom anknytning till basbeloppet.

De uppräkningar som nu nämnts avser den obligatoriska yrkesskade- försäkringen och ersättningar av statsmedel. Det har emellertid funnits stats- understödd frivillig försäkring för fiskare (1908 och 1918 års kungörelse resp. förordning). De livräntor som beviljats med stöd av dessa författningar har omreglerats, förhöjts och värdesäkrats 1956, 1962 och 1967.

När det gäller den frivilliga yrkesskadeförsäkringen bemyndigades RFV 1965 (prop. 1965z45, 2LU 41, rskr 229) att disponera yrkesskadeförsäkrings- fonden för uppskrivning av livräntor grundade på en invaliditetsgrad av lägst 30 %. I regleringsbrev 1969/ 70 bemyndigades åter RFV att räkna upp livräntor grundade på frivillig försäkring.

10.4. Överväganden

10.4.1. Motiv för uppräkning

Den nya arbetsskadeförsäkringslagen är avsedd att träda i kraft den 1 juli 1977. De yrkesskador som inträffat dessförinnan kommer inte att beröras av de nya bestämmelserna. De nya reglerna innebär att försäkringens för- månssida förstärks kraftigt. De nya livräntorna kommer att skilja sig från de äldre framför allt genom att kompensationsnivån höjts till 100 % och ersättningsunderlaget för livränta utökats till 7 1/2 basbelopp. Detta innebär att de äldre livräntorna i många fall kommer att framstå som små i jämförelse med de nya och att tröskeleffekter uppstår mellan gamla och nya livräntor.

Redan här finns ett motiv för att låta det nya förmånssystemet ”smitta av sig" på de äldre skadefallen..

Som redovisats i det föregående har de äldre livräntorna räknats upp vid flera tillfällen och livräntorna följer sedan den 1 januari 1968 prisnivån i samhället genom att vara anknutna till basbeloppet. Någon anknytning till den allmänna standardutvecklingen finns inte. De inkomster som utgör underlag för beräknande av de äldre livräntorna framstår därför ofta som mycket små i jämförelse med vad den skadade som frisk hade kunnat skaffa sig i dagens läge. Trots uppräkningar och värdesäkring har de äldre livräntorna kommit att släpa efter standardutvecklingen. Den standardök- ning som de fullt förvärvsarbetande har fått åtnjuta bör enligt kommitténs mening komma även den till del som på grund av yrkesskada inte har kunnat arbeta alls eller arbeta i endast begränsad omfattning.

Det nu anförda motiverar enligt kommitténs mening att man i anslutning till införandet av den nya arbetsskadeförsäkringen förbättrar livränteförmå- nerna för de äldre skadefallen.

10.4.2. Metod vid uppräkning

I huvudbetänkandet (SOU 1975:84 s. 118) påpekar kommittén att tillämp- ningen av det medicinska invaliditetsbegreppet kan ge till resultat att vissa skador överkompenseras och vissa underkompenseras. Flera undersökningar visar att det förra är vanligt vid lägre invaliditeter och det senare vid högre invaliditeter. Enligt kommitténs mening kan man dra den slutsatsen av undersökningarna att skador med låg invaliditet nästan undantagslöst inte har någon inverkan på förvärvsförmågan.

Mot bakgrund av vad kommittén anfört i huvudbetänkandet beträffande det nuvarande livräntebeståndet och den medicinska invaliditetsbedömning- en förefaller en generell uppräkning av alla gamla livräntor föga motiverad. En sådan uppräkning skulle förstärka olägenheterna med det medicinska invaliditetsbegreppet. Med hänsyn till att arbetsskadeförsäkringen skall grun- das på ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och det är införandet av arbets- skadeförsäkringen som motiverar livränteuppräkningen, bör målsättningen enligt kommitténs mening i stället vara att uppräkning skall ske endast i de fall där yrkesskadan minskat den skadades förvärvsförmåga. Den metod som framstår som riktigast för att uppnå denna målsättning är att efter individuell prövning räkna upp livräntan i den mån livränta skulle ha utgått enligt LAF. Man skulle därvid kunna tillämpa LAF:s bestämmelser om kompensationsnivå och därigenom ge full täckning för inkomstbortfallet. Kommittén har låtit företa en stickprovsstudie i syfte att utröna om det är möjligt att göra en rättvis omprövning av äldre livräntor med utgångspunkt i LAF:s regler. Undersökningen har omfattat ett mindre antal skadefall och värdena är därför osäkra men undersökningen belyser svårigheterna att bedöma invaliditetsgraden hos de äldre skadefallen med tillämpning av den nya lagens grundsatser. Det visade sig bl. a. mycket svårt och i vissa fall omöjligt att göra någon beräkning av den skadades i och för sig möjliga arbetsinkomst som fullt frisk. Detta var särskilt framträdande då den skadade uppbar hel förtidspension, var arbetslös eller av annan anledning

saknade förvärvsarbete. Det visade sig också i många fall vara omöjligt att efter några års förlopp fastställa om inkomstbortfallet berodde på skadan eller på andra omständigheter.

På grund härav är det enligt kommitténs mening inte en framkomlig väg att företa en individuell omprövning av de gamla livräntorna. I stället måste man välja en generell metod och avstå från kravet i varje enskilt fall på att inkomstbortfall i realiteten föreligger. Den begränsningen i rätten till uppräkning kan dock göras att livräntor som grundar sig på relativt låga invaliditetsgrader inte skall få omfattas av uppräkningen. De tidigare nämnda undersökningarna visar ju att skador med låg invaliditet nästan undantagslöst saknar inverkan på förvärvsförmågan. Utgående ersättning utgör därför ingen kompensation för inkomstförlust utan i stället en er- sättning för lyte och men. Det kapitaliserade värdet av dessa låga livräntor motsvarar väl den ersättning för lyte och men som numera kan utgå från TFY. Vid tidigare uppräkningar har gränsen i allmänhet satts vid 30 %. På senare tid har vid uppräkning av vissa statliga ersättningar gränsen för att omfattas av ersättningsanordningen satts vid 25 %. Kommittén anser att gränsen bör bestämmas på samma sätt i förevarande sammanhang och föreslår att uppräkningen av äldre skadelivräntor skall ske generellt i alla fall där invaliditetsgraden enligt den äldre lagstiftningen uppgår till minst 25 %.

Kommittén har under sina överväganden av vilken metod som skall an- vändas vid en generell uppräkning undersökt vilket resultat en omreglering enligt den modell som tillämpades genom 1955 års omregleringslag skulle ge i dag. Målsättningen för kommittén har därvid varit att alla skadade skall få den årliga arbetsförtjänsten som ligger till grund för livräntan upp- räknad till samma värde oberoende av när skadan inträffat. Kommittén har utfört en provomräkning enligt formeln

Årlig arbetsförtjänst vid skadetillfället x 3 basbelopp

medelarbetsförtjänsten för skadeåret

Provomräkningen visar att livräntebeloppet genom denna metod ökar med 55—60 % om skadan har inträffat före 1955 och med omkring 20 % om skadan inträffat 1955—1967. Vid skador som inträffat efter 1967 ger metoden negativa resultat på grund av att medelarbetsförtjänsten för åren efter 1967 varit högre än tre gånger det vid årets ingång gällande basbeloppet.

Omregleringsmetodens förtjänst ligger främst i att de livräntetagare vars livräntor grundar sig på låga arbetsförtjänster och restriktiva ersättningsregler får en avsevärd förbättring. Förbättringen kan emellertid inte ses isolerad utan måste bedömas med beaktande av gällande skatteregler. Livräntebe- lopp, som utgår i de fall frågan om ersättning i anledning av yrkesskadan prövats jämlikt de bestämmelser som gällde efter den 1 januari 1955, anses enligt 32 & kommunalskattelagen (1928z370) som skattepliktig intäkt till hela sitt belopp. När frågan om livränta prövats efter de regler som gällde före den ljanuari 1955 beskattas livräntan endast till reducerat belopp. Som skattepliktig intäkt räknas endast viss del av livräntans belopp efter en fal- lande skala beroende på livräntetagarens ålder under beskattningsåret. Om exempelvis livräntetagaren är 64—69 år skall endast 40 % av livräntan räknas som skattepliktig intäkt.

Skattereglerna innebär att uppräkningens reella värde blir betydligt högre för den som skadats före 1955 än för den vars livränta utgår på grund av skada som inträffat efter den 1 januari 1955. För att få rättvist resultat måste omregleringsmetoden därför differentieras för äldre och nyare fall eller kombineras med ändrade beskattningsregler. Kommittén ärinte beredd att förorda någondera lösningen utan anser i stället att en procentuell upp- räkningsmetod bör komma till användning. Med en procentuell uppräkning kan skillnaderna i beskattningshänseende beaktas genom att procentsatsema avpassas utöver vad som är motiverat enbart av principen om kompensation för utebliven förvärvsinkomst. Vid bestämmandet av lämplig procentsats kan vägledning fås av resultatet av kommitténs omregleringsundersökning. Denna gav en procentuell förhöjning av livräntan på 55 till 60 % för den som skadats före 1955 och ca 20 % för den som skadats 1955—1967. Om man önskar utjämna den effekt som oförändrade skatteregler medför för livräntor beviljade före 1955 bör den procentsats som dessa livräntor skall höjas med, sättas vid ca 30 %. För senare beviljade livräntor bör procent- satsen sättas lägre och liksom vid tidigare uppräkningstillfällen sänkas för de senast beviljade livräntorna. Kommittén föreslår därför att livräntan räknas upp till den som skadats före 1955 med 30 %, till den som skadats under åren 1955 t.o.m. 1967 med 20 % och till den som skadats efter 1967 med 10 %.

I många fall innebär den procentuella uppräkningen att ökningen av liv- räntan blivit mycket måttlig. Detta gäller främst livräntor som grundar sig på en invaliditetsgrad om 25 % och strax däröver och skadefall som inträffat för många år sedan. I syfte att undvika att livränta höjs med allt för obetydligt belopp föreslår kommittén att uppräkning alltid skall ske med minst 500 kr.

I huvudbetänkandet (s. 131) framhåller kommittén att det är angeläget att livräntorna anpassas efter den allmänna standardhöjning som sker i sam- hället. Kommittén säger sig förutsätta att pensionskommittén, som utreder frågan om standardsäkring inom den allmänna pensioneringen, beaktar frå- gans särskilda vikt för de yrkesskadade och lägger fram förslag i sådan tid att en standardsäkring kan ingåi den nya lagen om arbetsskadeförsäkring. Om en standardsäkring av livräntan kommer till stånd bör den enligt kom- mitténs mening omfatta även livräntor som beviljats före den nya lagens ikraftträdande.

Kostnaderna för en uppräkning enligt den föreslagna metoden av alla livräntor med en invaliditetsgrad av 25 % och högre uppgår enligt beräk- ningar som RFV för kommitténs räkning låtit göra till 36 000000 kr när det gäller skador under privat eller kommunal anställning och till ca 4 000 000 kr när det gäller skador under statlig anställning. Kostnaderna för uppräkning av livräntor som utgår på grund av skador som inträffat under värnplikts- tjänstgöring, civilförsvarstjänstgöring och liknande uppgår till ca 5 000 000 kr. Merkostnaden för garantiregeln att livränta skall räknas upp med lägst 500 kr utgör ca 1 000 000 kr när det gäller skador under privat och kommunal anställning, ca 60 000 kr när det gäller skador i statlig tjänst och ca 44 000 kr för övriga skador.

Kommittén har endast beaktat den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och författningsreglerade ersättningar som utgår av statsmedel. Frågan om

uppräkning av livräntor som grundar sig på frivillig yrkesskadeförsäkring får övervägas i annat sammanhang.

10.5. Samordningen mellan yrkesskadelivränta och pensions- förmåner från den allmänna försäkringen

10.5.1. Nuvarande ordning

Livränta till yrkesskadad är f. n. i princip livsvarig. Enligt YFL och MEL reduceras dock livräntan till 3/4 av sitt belopp fr. o. m. den månad under vilken den skadade fyllt 67 år (65 år i fråga om skada som inträffar efter den 30 juni 1976). Samordningen mellan livränta och pension följer samma regler oberoende av om pensionen utgår i form av förtidspension eller ål- derspension. I fråga om samordningen på pensionssidan gäller i princip sam- ma regler vare sig ersättningen utgår enligt nyare eller äldre bestämmelser.

Om pensionsberättigad har rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkrings- lagen eller enligt någon av de övriga särskilda ersättningsbestämmelserna och ersättningen inte utgår på grund av frivillig försäkring, så skall den folk- och tilläggspension, som tillkommer honom, minskas enligt 17 kap. 25 AFL.

Folkpension och tilläggspension i form av förtidspension eller ålderspen- sion minskas med 3/4 av invalidlivräntan.

Den som har partiell förtidspension kan vara förvärvsarbetande och därvid drabbas av yrkesskada. Den livränta, som har då får, är till sin storlek be- roende av den, på grund av den tidigare invaliditeten reducerade, arbets- förtjänst han hade vid olyckstillfället. Liksom den partiella pensionen utgår vid sidan av denna arbetsförtjänst, har man ansett att den livränta, som ersätter arbetsförtjänsten, bör lämna pensionen orubbad, i den mån inte den till följd skadan ökade sammanlagda invaliditeten medför att högre partiell eller hel pension skall utgå. Därför har stadgats att avdrag på partiell förtidspension får ske endast om skadan inträffat före den tidpunkt, från vilken pensionen utgår.

Om den försäkrade var invalidiserad till följd av yrkesskada redan innan han började intjäna de pensionspoäng, som ligger till grund för tilläggs- pension, har det ansetts vara oberättigat att låta livräntan reducera tilläggs- pensionen. Den till grund för tilläggspensionen liggande arbetsförtjänsten kan nämligen antas vara lägre till följd av yrkesskadeinvaliditeten. Därför har stadgats att avdrag på tilläggspension får ske endast om den pensions- berättigade intjänat pensionspoäng för minst ett år vid den tidpunkt då yrkesskadan inträffade.

Har livränta eller del därav utbytts mot ett engångsbelopp, skall vid sam- ordningen anses som om livräntan alltjämt utgick eller utgående livränta var förhöjd med belopp, som svarar mot engångsbeloppet.

Folkpension i form av ålderspension, änkepension eller barnpension och tilläggspension i form av änkepension eller barnpension minskas med 3/4 av den pensionsberättigade för samma tid tillkommande efterlevandeliv- ränta.

Har man rätt till både folkpension och tilläggspension, skall avdrag för

yrkesskadeersättning göras i första hand på tilläggspensionen.

Åtminstone något av folkpensionen skall bli kvar att utbetala. Sålunda skall efter avdrag alltid vara kvar minst 1/4 av förtidspension och barn- pension. Av änkepension skall alltid minst 1/2 utbetalas. Och av ålders- pension skall minst 3/4 vara kvar.

I samband med tillkomsten av de år 1967 beslutade procentuella upp- räkningarna av äldre yrkesskadelivräntor och värdesäkringen av livräntor genom anknytning till basbelopp uppkom särskilda problem i samordnings- fallen. Man stannade för att livräntorna skulle värdesäkras i sin helhet och att minskning därefter skulle ske enligt de ovan redovisade samordnings- reglerna. Det stadgades därför att de samordningsregler, som gäller för grund- livräntan, skall gälla även för de förhöjningar, som föranleds av värdesäk- ringslagstiftningen. I fråga om livräntor, som redan vid ikraftträdandet av värdesäkringslagstiftningen den I januari 1968 var samordnade med all- män pension, skulle det emellertid kunna inträffa— i synnerhet när livräntan var liten — att höjningen verkade reducerande på pensionen. För att undvika detta har stadgats att belopp, varmed livränta höjts genom den procentuella uppräkningen, samt sådan höjning av detta belopp, som föranleds av den automatiska värdestegringen, inte får beaktas vid tillämpningen av sam- ordningsreglerna i fråga om sådan livräntetagare som vid utgången av år 1967 åtnjöt pension, som minskats med hänsyn till livräntan.

10 . 5 . 2 A rbetsskade/örsäkringen

LAF:s bestämmelser om åldersförmåner innebär att livräntan upphör att utgå då livräntetagaren fyller 65 år. För den som efter uppnådda 65 år saknar ålderspension eller har en låg pension gäller en garantiregel att livräntan skall utgå även efter 65 års ålder i den mån pensionsförmånema inte uppgår till minst 65 % av livräntebeloppet. Pensionsförmånerna skall inte reduceras utan utgå ograverade. Livräntan skall beaktas vid beräkning av pensions- grundande inkomst. Är någon som har rätt till livränta samtidigt berättigad till förtidspension med anledning av den inkomstförlust som har föranlett livräntan, utgår livräntan endast i den mån den överstiger pensionen.

10.5.3. Överväganden

Statsmakterna har vid flera tillfällen slagit fast att den riktiga principen för en samordning, när en förmån från den allmänna pensioneringen sam- manträffar med en förmån från yrkesskadeförsäkringen, är att den allmänna förmånen utgår fullt ut och att yrkesskadeförmånen utformas som ett kom- plement till den allmänna förmånen. Vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring ansågs det inte möjligt att genomföra denna princip. Som ett provisorium har man tagit in samordningsbestämmelser som bygger på den motsatta principen dvs. reduktionen av de sammanlagda pensions- och liv- ränteförmånerna sker på pensionssidan. Utgångspunkten för den nuvarande samordningen är att man å ena sidan velat hindra överkompensation — den förvärvsarbetande får ju vid inträde i pensionsåldern normalt vidkännas en minskning av sina intäkter och å andra sidan velat se till att det utgår något högre ersättning ipensionsfall som har samband med yrkesskada än

i andra pensionsfall. Detta senare är motiverat av att den yrkesskadades tilläggspension kan antas vara lägre än andras genom att skadan hindrat honom från att bygga upp sin pensionsgrundande inkomst.

Bestämmelserna i 17 kap. 25 AFL får till resultat att i de pensionsfall där rätt till yrkesskadelivränta föreligger, utgår en något högre sammanlagd åldersförmån än i övriga fall. Ökningen motsvarar 1/4 av yrkesskadeliv- räntan.

De nuvarande samordningsreglerna ger enligt kommitténs mening i de flesta fall tillfredsställande materiellt resultat. Att en yrkesskadad i åtskilliga situationer får vidkännas sämre åldersförmåner till följd av yrkesskadan än om han hade kunnat arbeta fullt under sitt yrkesverksamma liv hänger framför allt samman med äldre yrkesskadelagstiftnings låga kompensations- nivå och bestämmelser om beräkning av årlig arbetsförtjänst. Dessa brister i äldre lagstiftning har man tidigare och nu genom kommitténs förslag i avsnitt 10:4 försökt begränsa genom uppräkning av äldre livräntor. I de fall livräntetagaren på grund av yrkesskadan saknar eller har låga tilläggs- pensionsförmåner kompenseras han av pensionstillskott. De nuvarande sam- ordningsreglerna ger f. ö. förmånligast resultat för den som saknar eller har låg ATP. Detta hänger samman med bestämmelserna att reduktionen i första hand skall göras på tilläggspensionen och att viss del av folkpensionen skall lämnas orörd.

Kommittén är emellertid medveten om att många livräntetagare upplever det negativt att pensionsförmånerna reduceras med viss del av livräntans belopp. Livräntan utgår ju som kompensation för yrkesskador och borde därför inte få försämra deras pensionsförmåner. Psykologiskt känner de sig därför berövade viss del av sin pension och satta i ett sämre läge än icke yrkesskadade pensionärer. Synpunkter av detta slag har kommit fram i olika sammanhang och kommittén har därför övervägt att ändra på samordnings- reglerna även i äldre skadefall. En möjlighet skulle vara att helt slopa sam- ordningen och låta pension och livränta löpa vid sidan av varandra. En sådan dubbelersättning kan emellertid inte vara förenlig med principerna i ett socialförsäkringssystem. Inslaget av överkompensation som blir följden av en sådan ordning ökar dessutom ytterligare i de många fall där skadan inte orsakat någon inkomstförlust.

En annan utväg skulle vara att låta pensionerna utgå helt men föreskriva visst större avdrag på livräntesidan än vad som sker f. n. (livräntan minskas i dag med 1/4 av sitt belopp vid inträde i pensionsåldern). Undersökningar som kommittén gjort visar att de materiella effekterna av en sådan ordning inte blir tillfredsställande. Kommittén har undersökt effekterna av att låta pensionerna utgå helt medan livräntan minskats med 3/4 respektive 1/2 av sitt belopp. Endast den som har ATP-förmåner som överstiger 20000 kr. tjänar på att pensionerna utgår helt när livräntan reduceras med 3/4. Om man reducerar livräntan med endast 1/ 2 tjänar fortfarande livräntetagare med hög ATP mest på denna ordning. Den sammanlagda ökningen av ersättningsbeloppen blir mycket hög för den som har goda ATP-förmåner vid en 50-procentig reduktion av livräntan. De livräntetagare som saknar ATP eller har låg sådan får däremot vidkännas minskning av den sam- manlagda ersättningen i jämförelse med vad de erhåller enligt gällande regler. I de fall där livräntan är hög blir minskningen mycket betydande.

SOU1976150 Äldre skadefall 149 Dessa effekter leder till att en omvänd samordning rimligen måste kom- bineras med en garantiregel av innebörd att äldre bestämmelser fortfarande skall tillämpas om dessa leder till gynnsammare resultat. En omvänd sam- ordning innebär därför en administrativ belastning eftersom tillämpande myndighet alltjämt måste kontrollera vilken ersättning som skulle ha utgått enligt de gamla reglerna. För den enskilda livräntetagaren skulle regelkom- plexet framstå som mycket invecklat och svåröverskådligt. Hans möjligheter att kunna överblicka vilka åldersförmåner han har rätt till skulle inte förbättras. Den psykologiska belastningen av nuvarande samordnings— regler skulle inte heller kunna elimineras.

Till detta kommer ytterligare en omständighet som talar mot en ändring av nuvarande samordningsregler, nämligen skattebestämmelserna. Dessa innebär ju som tidigare nämnts att livränta till den som skadats före 1955 räknas som skattepliktig intäkt endast till viss del av sitt belopp. För exem— pelvis den som är mellan 64 och 69 år upptas endast 40 % av livräntans belopp som skattepliktig intäkt. Om samordningen skulle ändras så att liv- räntan minskade men pensionsförmånerna ökade, kan effekten med oför- ändrade skattebestämmelser bli negativ. Om t.ex. livräntan reducerades

Livränta ATP Folkpension Summa Värde efter skatt

Ex. A

Nu utgående förmåner efter

samordn. enligt 17:2 15000 0 10 350 25 350 23 726 Förmåner efter upphävande av

samordn. enligt 17:2 och minsk— ning av den oreducerade livräntan med 3/4 5 000 10 000 9 500 24 500 20 900 Ex. B

Nu utgående förmåner efter

samordn. enligt 17:2 30 000 0 8 700 38 700 35 335 Förmåner efter upphävande av

samordn. enligt 17:2 och minsk- ning av den oreducerade livräntan med 3/4 10 000 10 000 9500 29 500 25 092 Ex. C Nu utgående förmåner efter

samordn. enligt 17:2 15 000 8 750 9 500 33 250 28 494 Förmåner efter upphävande av

samordn. enligt 17:2 och minsk- ning av den oreducerade livräntan med 3/4 5 000 20 000 9 500 34 500 26 500 Ex. D Nu utgående förmåner efter

samordn. enligt 17:2 30 000 0 9 100 39 100 37 940 Förmåner efter upphävande av

samordn. enligt 1712 och minsk- ning av den oreducerade livräntan med 3/4 10 000 20 000 9 500 39 500 30 600

med mer än 1/4 och pensionsförmånerna utgår ograverade minskar den sammanlagda ersättningens realvärde. Uppställningen på föregående sida visar de förmåner som utgår enligt nuvarande samordningsbestämmelser och de som skulle utgå om pensionsförmånerna utgick ograverade och liv- räntan minskades med 3/4. 1 exemplen har ATP-förmånerna angetts till 10 000 kr och 20 000 kr. Livräntan uppgår före inträdet i pensionsåldern till 20 000 kr resp. 40 000 kr och reduceras vid inträdet till 15 000 resp. 30 000 kr. Värdet efter skatt har framräknats med utgångspunkt i de bestämmelser som gäller för den som skadats före 1955, varvid livräntan reducerats med 40 % vid fastställandet av taxerad inkomst. Reglerna om avdrag för nedsatt skatteförmåga har beaktats.

En annan omständighet som ökar osäkerheten om värdet av en omvänd samordning är det arbete som pågår inom pensionskommittén med frågan om standardsäkring. Det torde vara mycket tveksamt om samhällets resurser räcker till för en standardsäkring av pensionerna Däremot är det mera troligt och enligt yrkesskadeförsäkringskommitténs tidigare uttalade uppfattning önskvärt att yrkesskadelivräntorna kommer att standardsäkras. Även de äldre skadefallen bör omfattas av en standardsäkring. Om de äldre livrän- torna standardsäkras men inte pensionsförmånerna skulle en omvänd sam- ordning innebära att livräntetagaren genom samordningen fick en standard- säkrad livränta utbytt mot en icke standardsäkrad pension.

De anförda omständigheterna föranleder kommittén att inte föreslå någon ändring i de nuvarande samordningsreglerna för de äldre skadefallen. Det är emellertid viktigt att livräntetagarna får klar insikt i hur reglerna är kon- struerade och att utbetalningen av pensionerna och livräntan sker gemen- samt. Enligt uppgift från RFV sker utbetalningen i dag på det sätt att liv- räntan skickas ut på en anvisning och den reducerade pensionen på en annan. Enligt kommitténs mening bör utbetalningen ske genom en enda anvisning. Uträkningarna skall redovisas lättfattligt, så att livräntetagaren förstår att han faktiskt får större total ersättning än den icke yrkesskadade. Informationsbehovet hos de yrkesskadade bör tillgodoses inte bara genom att utbetalade belopp redovisas klarare utan även genom att livräntetagaren när han börjar uppbära pension tillställs lättfattlig information om vilka förmåner som kommer att utgå, hur förmånerna är samordnade och grunden för samordningsbestämmelserna.

10.6. Ersättning till livräntetagare som insjuknar på nytt på grund av den skada som föranlett livräntan

Frågan om sjukpenningsskyddet för livräntetagare med restarbetsförmåga har uppmärksammats särskilt av kommittén. F. n. medför gällande regler att olika ersättningar utgår om en sådan livräntetagare insjuknar i en ny åkomma eller får recidiv i den åkomma som berättigar honom till livränta.

Livräntetagare, som blir sjuk i annan sjukdom än den som har föranlett livräntan, får nämligen behålla livräntan och får därutöver sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen enligt AFL:s regler, på den inkomst som

han har på grund av restarbetsförmågan. Denna sjukpenning motsvarar 90 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.

Livräntetagare, som får återfall i den skada som föranlett livräntan, mister däremot enligt 16 & YFL sin livränta under sjuktiden och får i stället sjuk- penning från yrkesskadeförsäkringen. Enligt huvudregeln motsvarar sjuk- penningen 90 % av den årliga arbetsförtjänsten. Sjukpenningen måste dock minst uppgå till det belopp som skulle ha utgått från den allmänna sjuk- försäkringen om det inte varit fråga om yrkesskada. Sjukpenningen beräknas vid recidiv efter inkomsten på restarbetsförmågan. I intet fall får sjukpen- ningen enligt 13 å YFL understiga det belopp som skulle ha utgått i livränta per dag vid 100-procentig invaliditet.

1 realiteten innebär detta att den skadade i sistnämnda fall får nöja sig med förmåner som motsvarar livräntan medan han i det förstnämnda fallet får såväl livränta som sjukpenning på restarbetsförmågan.

10.6.2. Arbetsskadeförsäkringen

Kommittén kritiserade nu redovisade bestämmelser i recidivfallen i sitt hu- vudbetänkande (s. 178) och anförde — under erinran om vissa riksdagsmo- tioner — bl. a. följande.

Om livränta utgår på grund av yrkesskada och yrkesskadan på nytt medför sjukdom som grundar rätt till sjukpenning, får enligt 165 YFL den skadade inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. Denna bestämmelse har aktualiserats i två vid 1970 års riksdag väckta motioner, 11242 och 111282, vilka överlämnats till kommittén för beaktande. l motionerna framhålls att en livräntetagare som har inkomst av för— värvsarbete kan få sämre kompensation om han får återfall i den sjukdom som ligger till grund för livräntan än om han insjuknar i annan sjukdom. Motionärerna finner detta otillfredsställande. eftersom inkomstbortfallet blir lika stort oberoende av sjuk- domens art.

Även om vissa principiella skäl kan anföras till stöd för att livränta och sjukpenning inte samtidigt skall utgå på grund av samma arbetsskada, delar kommittén i huvudsak motionärernas uppfattning att nuvarande bestämmelser icke ger nöjaktigt resultat. Av kommitténs principinställning i fråga om 100-procentig kompensation för in- komstförlust på grund av arbetsskada följer att en arbetsskadad, som ånyo blir sjuk på grund av arbetsskadan och därigenom går miste om inkomst som han förvärvar genom sin restarbetsförmåga, skall få ersättning från arbetsskadeförsäkringen även för denna förlust. Ur administrativ och lagteknisk synpunkt har kommittén funnit den lämpligaste lösningen av denna ersättningsfråga vara att livräntan fortsätter att utgå och kompletteras med sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen beräknad på den sjukpenninggrundande inkomst som finns fastställd för restarbetsförmågan och som också gäller för beräkning av sjukpenning vid annan sjukdom.

En uttrycklig bestämmelse härom har tagits in i 3 kap. 75 lagen om arbetsskadeförsäkring.

10.6.3. Överväganden

Om livräntetagare på nytt insjuknar på grund av den skada som föranlett livräntan får han enligt YFL inte uppbära livräntan under sjukdomstiden. Han får i stället sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen som dock inte

får utgå med lägre belopp än som motsvarar livräntan för dag räknad. In- sjuknar han i ”annan” sjukdom får han behålla livräntan och får därutöver sjukpenning från sjukförsäkringen. Den sjukpenningen utgör 90 % av den sjukpenninggrundande inkomst som han har genom sin restarbetsförmåga.

YFL:s regler har följaktligen den effekten att ersättningen för en partiellt arbetsför livräntetagare kan bli lägre vid recidiv än vid annan sjukdom. Många upplever detta som en ”lucka" i lagen. Den nya lagen om arbets- skadeförsäkring har också utformats så att dessa olägenheter inte kommer att drabba de skadefall som inträffar efter den 30 juni 1977. Kommittén anser emellertid att de nu gällande reglerna är så otillfredsställande att änd- ring är befogad även såvitt avser de tidigare inträffade skadefallen. Samma ersättning bör utgå när en livräntetagare drabbas av recidiv som när han insjuknar i annan sjukdom. Under sjukdomstiden bör han således få behålla livräntan och dessutom få sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen obe- roende av sjukdomsorsak. Eftersom livräntan och sjukpenningen i reci- divfallen kompenserar samma totala inkomstförlust bör den sammanlagda ersättningen inte få överstiga den maximala ersättning som kan utgå i sjuk- penning enligt AFL, dvs. 90 % av 7,5 basbelopp. En spärregel av innebörd att det sammanlagda beloppet av livränta och sjukpenning vid recidiv inte skall få överstiga vad som skulle ha utgått i sjukpenning enligt AFL vid en sjukpenninggrundande inkomst om 7,5 basbelopp måste därför införas.

11 Specialmotivering

11.1. Förslaget till lag om statligt personskadeskydd

Som framgår närmare av redogörelserna i avsnitt 3—7 för kommitténs över- väganden såvitt avser skador som uppstår under militärtjänstgöring och liknande verksamhet föreslår kommittén att det fortfarande skall finnas särskilda ersättningsanordningar utöver lagen om allmän försäkring. De nya bestämmelserna bör enligt kommitténs mening ansluta till arbetsskadeför- säkringens regler i så stor utsträckning som möjligt. Endast när verksam- hetens speciella karaktär gör det nödvändigt med andra bestämmelser bör särreglering tillgripas. En annan utgångspunkt som kommittén haft i sitt arbete 'är att de olika författningarna bör ges mer enhetliga regler. Detta är inte bara en fråga om större rättvisa mellan olika grupper utan sam- manhänger även med kommitténs strävan att decentralisera administra- tionen till försäkringskassorna. Man vinner också ökade möjligheter att lätt- fattligt informera allmänheten om den nya lagstiftningens innehåll och där- igenom undvika rättsförluster för den enskilde. Kommittén har under sina överväganden av hur den framtida lagstiftningen på detta område skall ut- formas funnit det möjligt att sammanföra de nu gällande sex författningarna till en enda gemensam lag för alla de kategorier som på grund av tjänsteplikt eller myndighets dom eller beslut under viss tid står till offentlig myndighets förfogande eller befinner sig i förvar hos sådan myndighet. Det finns enligt kommitténs mening flera skäl som talar för en gemensam lag. Det viktigaste skälet är att ersättningsreglerna skall ges i huvudsak samma innehåll i mate— riellt hänseende för samtliga personkategorier som nu äri fråga. Ofta hänvisas till bestämmelserna i LAF. Att splittra regelkomplexet på flera olika för- fattningar är omotiverat och försvårar överblicken av bestämmelserna på området. Författningsinformationen och rättstillämpningen främjas om i huvudsak likalydande regelkomplex återfinns i så få författningar som möj- ligt. Kommittén föreslår därför att bestämmelserna i de nu gällande sex författningarna om ersättning för kroppsskada ådragen under militärtjänst, civilförsvarstjänst, räddningstjänst rn. m. och vistelse på anstalt ersätts av en gemensam lag, kallad lag om statligt personskadeskydd.

Den föreslagna lagen bör i likhet med LAF renodlas att gälla endast ersättning för ekonomisk skada. Ersättning för ideell skada bör som kom-

mittén redovisat i kapitel 8 regleras för sig. I detta avseende lägger kommittén fram ett förslag till lag om ersättning av statsmedel för ideell skada.

l paragrafen anges den skyddade personkretsen. Denna utgörs med ett undantag av samma kategorier som nu omfattas av MEL, CEF, katastrof- kungörelserna och AEF. Dessutom har tillkommit anhållna och andra som för annat ändamål än verkställighet av påföljd är intagna i anstalt, häkte eller polisarrest. Undantaget utgöres av befälsanställda vid civilförsvaret. CEF gäller envar som drabbas av skada under tjänstgöring i civilförsvaret och således även de befälsanställda. Utredningen rörande systemet för för- måner åt värnpliktiga ansåg i betänkandet (SOU 1973:40) Civilförsvarsför- måner att den befälsanställdes försäkringsskydd borde korrespondera med vad som gäller för försvarsmaktens reservofficerare. För dem gäller lagen om yrkesskadeförsäkring. Tidigare omfattades reservofficerare liksom annan fast anställd personal i försvarsmakten av MEL. Statsmakterna ansåg emel- lertid att arbetstagare hos försvaret inte bör ges någon särställning ijämförelse med andra arbetstagare. Delaktigheten av MEL:s, i förhållande till YFL:s utvidgade skydd innebar en sådan särställning. Fr. o. m. 1971 gäller därför MEL endast för värnpliktiga och frivilliga och inte för reservofficerare och andra arbetstagare. Enligt kommitténs mening bör samma ordning tillämpas inom civilförsvaret. I lagen om statligt personskadeskydd har kommittén därför inte tagit med de befälsanställda vid civilförsvaret. I stället får dessa i fortsättningen sitt skydd som övriga arbetstagare hos staten genom ar- betsskadeförsäkringen.

Hörsta punkten har medtagits förutom de som fullgör tjänstgöring enligt civilförsvarslagen. en del av den personkrets som i dag omfattas av MEL. Denna lag omfattar värnpliktiga varmed förstås den som fullgör tjänstgöring enligt värnpliktslagen eller eljest åtnjuter förmåner enligt grunder som gäller för värnpliktig. Det sistnämnda syftar på dem som fullgör tjänstgöring enligt lagen om vapenfri tjänst, dem som utbildas enligt kungörelsen (19711331) om bistånds- och katastrofutbildning och dem som genomgår utbildning till regementsofficer, reservofficer eller annan liknande utbildning som inte fullgörs enligt värnpliktslagen. Enligt kommitténs mening bör samtliga nämnda grupper och således även den som utbildas till regementsofficer. reservofficer eller liknande utbildning som inte fullgörs enligt värnpliktslagen omfattas av personskadeskyddet. Emellertid anser kommittén det motiverat att ur lagteknisk synpunktjämställa de sistnämnda med frivilliga. Som kom- mittén senare anför bör det ligga i regeringens hand att bestämma vilka frivilliga hos försvarsmakten som skall omfattas av personskadeskyddet. 1 paragrafens sista stycke ges regeringen en sådan befogenhet. Kommittén utgår från att regeringen vid sitt ställningstagande härvidlag tar med de nämnda grupperna. I förevarande punkt har kommittén däremot tagit med sådana värnpliktiga som tjänstgör eller genomgår inskrivningsprövning en- ligt värnpliktslagen, lagen om vapenfri tjänst eller genomgår bistånds- och katastrofutbildning enligt särskilda bestämmelser.

Med inskrivningsprövning avser kommittén inskrivningsförrättning enligt värnpliktslagen och civilförsvarslagen. När det gäller antagningsprövning för regementsofficers- och reservofficersaspiranter och antagningsprövning

som anordnas för plutonofficersaspiranter och teknikeraspiranter bör det ligga i regeringens hand att bestämma om sådan prövning skall innefattas i skyddet. Kommittén anser att dessa grupper bör omfattas av skyddet.

Den personkrets som tagits upp under andra punkten utgörs av den som i dag omfattas av 195 brandlagen (1974180), 4å kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete vid olyckor i atoman- läggning m. m. och 3 & kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst m.m. Bestämmelserna om plikt att medverka i skyddsarbete vid atomolycka och i flygräddningstjänst finns i lagen (19601331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggning m. m. och i luftfarstslagen (1957:297). I punkten hänvisas därför till — förutom brandlagen — dessa båda lagar.

Vilka närmare kategorier som avses i tredje punkten har behandlats ut- förligt 1 kap. 7.

1 paragrafens sista stycke anges att även frivilliga skall kunna omfattas av personskadeskyddet.

MEL omfattar genom direkt föreskrift frivillig personal. Med frivilliga avses enligt 1 & MEL hemvärnspersonal och sådan i militärtjänstgöring fri- villigt deltagande personal, som enligt regeringens förordnande hänförs un- der MEL. I tillämpningskungörelsen (1950:261) till MEL föreskrivs att till frivilliga hänförs förutom hemvärnspersonal a) personer som, utan att på grund av värnpliktslagens föreskrifter eller

eljest vara krigstjänstgöringsskyldiga, genom frivilligavtal förbundit sig till tjänstgöring vid försvarsmakten eller som genom annat särskilt avtal åtagit sig att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret,

b) medlemmar av Sjövärnskåren och de frivilliga försvarsorganisationerna,

c) praktikanter vid armén. marinen eller flygvapnet, varmed avses ynglingar vilka i rekryteringsbefrämjande syfte beretts tillfälle att frivilligt tjänstgöra inom totalförsvaret,

d) värnpliktiga hemvärnsmän som avses i kungörelsen (1951:549) om värnp- liktiga hemvärnsmän.

Enligt kommitténs mening bör personskadeskyddet gälla alla de frivilliga som nu omfattas av MEL. Som tidigare nämnts bör även de som genomgår utbildning till regementsofficerare och annan liknande frivillig utbildning som inte genomförs enligt värnpliktslagen omfattas. Likaså bör de som utan att tjänstgöringsplikt föreligger deltar i verksamhet för att avvärja eller be- gränsa skador på människor eller egendom omfattas. Kommittén syftar där— vid på deltagare i fjällräddning och sjöräddning.

Att direkt i lagtexten ange alla de frivilliggrupper som bör omfattas av personskadeskyddet finner kommittén tungrott och därför mindre lämpligt. En smidigare anpassning till rådande förhållanden uppnås om det liksom nu i huvudsak gäller enligt MEL — får ankomma på regeringen att förordna vilka frivilliga som skall tillerkännas skydd enligt lagen.

Enligt 6 ;" CEF och 8 & AEF utgår inte ersättning i anledning av skada för vilken den skadade är obligatoriskt försäkrad enligt YFL. Enligt 8,5 AEF utgår inte heller ersättning i anledning av skada för vilken den skadade

är frivilligt försäkrad enligt YFL. MEL har inte några motsvarande bestäm- melser.

I förevarande paragraf har kommittén tagit in en bestämmelse av samma principiella innebörd. Med hänsyn till det militära skadeskyddets utvidgning i tid och rum har bestämmelsen gjorts generellt tillämplig. Enligt kommitténs bedömning måste det vara en riktig princip att ersättning skall utgå i första hand från LAF, om man kan härleda ett arbetstagare- arbetsgivareför» hållande. Den värnpliktige som skadas under övningsuppehållet medan han förvärvsarbetar bör således, liksom den intagne som vid vård utom anstalt skadas medan han utför arbete hos en arbetsgivare, ersättas enligt LAF.

45

I denna paragraf anges den tid under vilken någon är omfattad av per- sonskadeskyddet. Kommittén har funnit det praktiskt att kalla denna tid för skyddstid.

1. För dem som avses i l & första stycket 1 har kommittén behandlat fö- revarande fråga utförligt 1 kap. 3. Personskadeskyddet föreslås för dem gälla från det färd för inryckning till tjänstgöring eller verksamhet påbörjas till dess färd från tjänstgöringen eller verksamheten avslutas efter ut- ryckningen. För den värnpliktige innebär detta att han omfattas av skyd- det under hela sin utbildningstid. såväl då utbildning pågår som under fritid och under övningsuppehåll. För hemvärnsmannen som deltar i hemvärnsövningar under en eller två dagar i taget innebär regeln att han har skydd under dessa dagar men inte under tid till nästa övnings- omgång.

2. När det gäller dem som deltari katastrofbekämpande verksamhet innebär bestämmelsen i andra punkten att de har skydd under den konkreta händelsen eller övningen och vid färd dit och hem. Bestämmelsen över- ensstämmer med gällande regler.

3. Skyddet för den som är intagen på anstalt föreslås i tredje punkten gälla från det färd till anstalt påbörjas till dess färd från anstalten efter frigivning avslutas. Regeln innebär att den intagne har skydd även under den tid han vistas utom anstalt på exempelvis försökspermission och tillfällig permission enligt 49% lagen (19541579) om nykterhetsvård, korttidsper- mission enligt 32 & lagen (1974:263) om kriminalvård i anstalt (KvaL), frigivningspermission enligt 33 & KvaL eller i rehabiliteringssyfte enligt 3455; KvaL. Detta skall gälla även när tid för vistelse utanför anstalt enligt 3535 KvaL ej skall inräknas i verkställighetstiden. De fall som avses i 355 är enligt förarbetena till KvaL (prop. 1974:20 s. 147) när den intagne missbrukat friheten genom att avvika eller att utnyttja den för annat ändamål än det avsedda, t. ex. brottslig verksamhet. Frågan huruvida ersättning i sådant fall skall sättas ned eller dras in får bedömas enligt 15% lagen om statligt personskadeskydd. Det bör nämnas att med frigivning avses även villkorlig frigivning enligt 26 kap. Gå brottsbalken. Tid under vilken någon är villkorligt frigiven omfattas således inte av skyddet. Intagen på vårdanstalt för alkoholmissbrukare kan som nämnts få för- sökspermission och tillfällig permission. Tillfällig permission beviljas för

högst sju dagar i följd, försökspermission betydligt längre. (för återstoden av vårdtiden eller för viss tid). Försökspermission brukar beviljas ganska tidigt. Redan efter ett par månaders vårdtid är det vanligt att den intagne får lämna anstalten på försökspermission. Följden i sådana fall är att tiden för vård utom anstalt kan bli mycket lång. Kommittén har därför funnit det motiverat att i följande paragraf ta in en regel om begränsning av skyddstiden vid vård utom anstalt. I praktiken skrivs emellertid den intagne ut från anstalten före vårdtidens utgång om han sköter sig under permissionen. Frågan om utskrivning i förtid brukar tas upp efter sex månaders vårdtid. Den som missköter sig under permission tas åter in på anstalten, varefter ny försökspermission kan beviljas. Om den per- mitterade hämtas åter från permission skall enligt 52;; andra stycket nykterhetsvårdslagen den tid under vilken han vistats utom anstalten inte räknas in i vårdtiden. Den nu föreslagna skyddstidsbestämmelsen innebär emellertid att personskadeskyddet skall gälla även under sådan tid oberoende av om den skall anses som vårdtid. Ersättningen kan dock vid skada under sådan tid dras in eller sättas ned med stöd av 15 &.

För den som är intagen på ungdomsvårdsskola jämställs utskrivning med frigivning.

För häktade, anhållna och de som i annat fall är intagna på anstalt gäller skyddet under vistelsen i och under färd till eller från anstalten, häktet eller polisarresten.

5 & Paragrafen innehåller vissa begränsningar av personskadeskyddets omfatt- ning.

Första stycket innebär att skyddet inskränks vid vistelse utom Norden. Utan sådan begränsning skulle eljest det av kommittén föreslagna utvidgade fritidsskyddet medföra rätt till ersättning enligt lagen vid skada under fri- tidsresor i utlandet. En värnpliktig som under övningsuppehåll företar en nöjestur till en turistort utomlands skulle få ett statligt försäkringsskydd för skada under resan. Enligt kommitténs mening saknas det motiv att utvidga försäkringsskyddet så långt. Däremot kan skäl åberopas för att låta vistelse inom Norden omfattas. Över de nordiska riksgränserna pågår en omfattande trafik. I Tornedalen sker t. ex. ett livligt kontaktutbyte. Enligt en undersökning från 1971 (NU 1971:7) har 80 % av dem som bori Sverige och 60 % av dem som bor i Finland släktingar på andra sidan gränsen. Andra kontaktorsaker är gränshandel, nöjesliv och religionsutövning. Visst kommunalt samarbete bedrivs också. Liknande förhållanden kan redovisas från andra gränstrakter. För personer som är bosatta vid eller förlagda vid gränserna ingår därför ofta vistelse i grannlandet som ett naturligt inslag i fritiden.

Försvarsmakten anordnar ibland resor för värnpliktiga till länder utanför Norden. Under dessa bör skyddet naturligtvis gälla. Likaså bör värnpliktiga som är bosatta utanför Norden åtnjuta samma skydd under uppehåll i hem- landet som om han var bosatt i Sverige i de fall staten bekostat hans hemresa. Liknande fall kan tänkas för andra kategorier än värnpliktiga. Flygrädd- ningstjänst kan t. ex. bedrivas utom Norden. I sådant fall bör skyddet också

gälla. Kommittén har därför begränsat undantaget för utlandsvistelse så att undantaget inte gäller i de fall där utlandsresor anordnats eller betalats av staten.

1 andra stycket har en regel tagits in som begränsar skyddstiden vid vård utom anstalt till de första sex månaderna av denna vård. Om permissions- tiden i undantagsfall skulle överstiga sex månader får det anses rimligt att den intagne ordnar sitt skydd på annat sätt. Om den intagne tas in på anstalten och ny permission beviljas börjar ny skyddad sexmånadersperiod att löpa.

65)

Paragrafen innehåller den centrala bestämmelsen att varje skada. dvs. olycks- fall eller sjukdom, som någon ådragit sig under skyddstiden grundar rätt till ersättning.

Den föreslagna paragrafen innebär ingen ändring i förevarande avseende för den personkrets som omfattas av MEL. För civilförsvarspliktiga, del- tagare i räddningstjänst, atomolycksbekämpning och flygräddnlng samt för anstaltsintagna innebär regeln däremot en utvidgning i förhållande till nu- varande ordning. Dessa kategorier har i dag endast skydd för olycksfall och yrkessjukdomar som avses i 69" YFL men inte skydd för andra sjuk- domar. Likheten mellan tjänstgöringsförhållandena för de värnpliktiga och övriga grupper talar, som kommittén utvecklat i tidigare kapitel, för en sådan utvidgning av skyddet. När det gäller deltagare i katastrofbekämpning och civilförsvarspliktiga har utvidgningen mindre praktisk betydelse efter- som varje tjänstgöringstillfälle har kort varaktighet. vilket får betydelse vid tillämpning av bevisreglerna i 8 &.

Det kan här erinras om att kommitténs förslag överensstämmer — såvitt gäller civilförsvarspliktiga — med vad UFV föreslagit i sitt betänkande (SOU 1973140) Civilförsvarsförmåner på denna punkt.

75

Denna paragraf motsvarar den nuvarande bevisregeln i 3é 1 mom. MEL och överensstämmer med bevisregeln om olycksfall i arbetet i 2 kap. 25 LAF.

85

Paragrafen överensstämmer i sak med bevisreglerna i 35 2 mom. MEL. Dessa har kommenterats av kommittén i den allmänna motiveringen 1 kap. 3.

Enligt 65 lagförslaget, omfattar personskadeskyddet (liksom MEL) alla skador som ådragits under skyddstiden. Med detta skadebegrepp behöver man — till skillnad från vad som följer av LAF inte konstatera om det förekommit någon skadlig inverkan. Man behöver inte heller göra någon farlighetsbedömning av denna inverkan. Skadebegreppet anknyter i stället till skadans förhållande till skyddstiden i dess helhet. Har den inträffat under skyddstiden är den i princip ersättningsgill. Bevisreglerna i förevarande pa-

ragraf är konstruerade med utgångspunkt i detta resonemang. När det gäller skada som visat sig under skyddstiden skall skadan anses vara ådragen under denna om skälig anledning inte finns att anta att skadan har orsakats av annat än den verksamhet som omfattas av skyddet och att denna inte har väsentligt bidragit till sjukdomen. Regeln innebär att orsakssamband mellan den skyddade verksamheten och sjukdom som visat sig under denna presumeras föreligga om inte starka skäl talar emot det.

När det gäller sjukdom som visat sig efter skyddstiden krävs för ersätt— ningsrätt att den skyddade verksamheten kan antas ha väsentligt bidragit till skadan. Presumtionen är här omvänd.

Bestämmelserna har fått en annan språklig utformning än i MEL. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.

95

I 2 kap. 335" LAF föreskrivs att med skada skall avses personskada och skada på protes eller annan liknande anordning som används för avsett ändamål när skadan inträffade. I 2 kap. 4 & LAF sägs att skada till följd av annat än olycksfall skall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. Dessa bestämmelser bör ha motsvarande tillämpning i fråga om skada enligt förevarande lag.

105

Förmånerna vid skada skall enligt denna paragraf i princip vara lika med de förmåner som utges efter samordningstiden vid arbetsskada enligt LAF. Någon samordning med den allmänna sjukförsäkringen på sätt som sägs i 3 kap. l & LAF skall inte förekomma. Sjukpenning skall utgå fr.o.m. dagen efter det skadan inträffade, om inte annat följer av 11 å andra stycket. De förmåner som kan utgå vid skada är ersättning för sjukvårdskostnader, sjukpenning, livränta och begravningshjälp.

Ersättningen för sjukvårdskostnader skall i sin helhet utgå från person- skadeskyddet. En nyhet i förhållande till nuvarande ordning är att även konvalecentvård inom riket blir ersättningsberättigad.

Genom hänvisning till LAF kommer invaliditetsbedömningen i den nya lagen att anknyta till de principer som gäller inom den allmänna försäkringen. Det blir därigenom den faktiska nedsättningen i den skadades förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete som bestämmer livräntans storlek. Liv- räntan skall kunna ersätta årlig inkomstförlust upp till 7,5 basbelopp mot f. n. 5 basbelopp. Samordningen med den allmänna pensioneringen blir sam— ma som inom arbetsskadeförsäkringen, dvs. livräntan skall täcka den del av inkomstförlusten som inte ersätts genom pension. Livräntan blir pen- sionsgrundande inom ATP.

llå

Värnpliktiga och anstaltsintagna har fri sjukvård under tjänstgörings- resp. anstaltstiden. Kommittén föreslår ingen ändring härvidlag. ] första stycket av denna paragraf har därför tagits in en bestämmelse att Sjukvårdsersättning

enligt denna lag utgår endast om staten inte tillhandahåller förmånen på annat sätt.

Sjukpenning och livränta till skadad utgår enligt 6å 5 mom. MEL inte för tid under vilken tjänstgöringen varar. Bestämmelsen inverkar enligt ett motivuttalande från 1944 inte på den skadades rätt att få ersättning under ny tjänstgöring. Detta innebär att den som skadas under grundutbildningen inte får ersättning från MEL förrän grundutbildningen avslutats genom hem- förlovning. Om han får en livränta på grund av skadan utgår denna även under tid när han fullgör repetitionsutbildning. CEF saknar motsvarande regel. Däremot föreskriver AEF (5 &) att sjukpenning och livränta inte skall utges till den skadade för tid under vilken han är häktad eller är intagen på anstalt eller arbetshem.

I 209". MEL finns vidare en bestämmelse av innebörd att sjukpenning och livränta i anledning av sjukdom, som inte förorsakats av olycksfall, inte utges för tid varunder ersättningstagaren undergår frihetsstraff eller tvångsarbete eller är intagen i säkerhetsanstalt eller i skola tillhörande barna- och ungdomsvården.

Andra stycket i förevarande paragraf har utformats efter samma princip som nu gäller i MEL och AEF och innebär att sjukpenning och livränta inte skall utges för den tid under vilken tjänstgöring eller anstaltsvistelse pågår. Under sådan tid gör den skadade normalt ingen inkomstförlust. Den som deltar i verksamhet inom försvaret får samma förmåner oavsett om han är sjuk eller frisk. Den som är intagen på kriminalvårdsanstalt kan i vissa fall få vidkännas inkomstförlust vid sjukdom eftersom han inte kan delta i anstaltens arbetsverksamhet. Ersättningen för arbete i anstalt är emel- lertid vanligen låg och kan intejämföras med förvärvsinkomst. Kommittén ser därför ingen anledning att föreslå något undantag från huvudregeln för denna begränsade kategori av anstaltsklientelet.

Ett särskilt problem i förevarande sammanhang utgör de intagna på vår- danstalt för alkoholmissbrukare. Den som vårdas på allmän eller enskild anstalt anses ha förlorat minst hälften av sin arbetsförmåga och är därför berättigad till sjukpenning under intagningen. De deltar emellertid normalt i arbete på anstalten till följd av gällande regler om arbetsplikt och får f. n. 10 kr/dag i flitpengar. Dessa speciella förhållanden skulle i och för sig kunna åberopas för en särbehandling av nykterhetsvårdens anstaltsintagna. Kom- mittén har emellertid stannat för att låta samma förutsättningar för det förstärkta sjukpenningskyddet — och livränteskyddet genom personska- delagen gälla för dessa intagna som för andra intagna.

I LAF finns inga inskränkningar i rätten att få sjukpenning efter sam- ordningstiden eller att få livränta. Under samordningstiden gäller däremot AFL:s regler vilket innebär (3 kap. 15% AFL) att sjukpenning inte utgår för tid under vilken den försäkrade fullgör militärtjänstgöring, är häktad eller intagen på kriminalvårdsanstalt eller arbetsanstalt eller i annat fall av annan orsak än sjukdom tagits om hand på det allmännas bekostnad. Per- sonskadeskyddslagens bestämmelser tar sikte på motsvarande bestämmelser i LAF efter samordningstidens slut. Kommittén har inte funnit det motiverat att göra någon avvikelse från denna princip i förevarande sammanhang. Bortsett från den inskränkning som ligger i att sjukpenning och livränta inte utgår under skyddstiden föreslås därför ingen avvikelse från LAF:s

regler om förmåner efter samordningstiden. Detta innebär att någon mot— svarighet till 205)» MEL inte heller återfinns i den föreslagna lagen.

Det bör nämnas att andra stycket endast avser den tjänstgöring under vilken skadan inträffade. Den som skadats under tjänstgöring i hemvärnet skall således inte mista ersättningen när han deltar i ny hemvärnstjänstgöring eller fullgör vämpliktstjänstgöring.

12,5

Huvudprincipen är att sjukpenning- och livränteunderlag skall fastställas efter LAF:s regler. I förevarande paragraf har tagits in en garantiregel med samma innehåll som garantiregeln i 4 kap. 10% andra stycket LAF för stu- derande som inte utbildas till något bestämt yrke. Garantiregeln innebär att ersättningsunderlaget ej får beräknas lägre än 2 basbelopp för tid före 21 års ålder, 2 1/2 basbelopp för tid mellan 21 och 25 års ålder och 3 basbelopp för tid fr. o. m. 25 års ålder. Bestämmelsen motsvaras av 9,5 andra stycket MEL. Denna garantiregel omfattar värnpliktiga och hemvärnspersonal, som fyllt 20 år. Som utvecklats i den allmänna motiveringen föreslår kommittén att regeln bara skall gälla för den som på grund av längre tids samman- hängande tjänstgöring är ur stånd att själv påverka sitt ersättningsunderlag genom inkomst av förvärvsarbete. Detta innebär att regeln liksom nu skall omfatta värnpliktiga, vapenfria och biståndselever men endast då de fullgör längre tids tjänstgöring, dvs. grundutbildning och repetitionsutbildning i omedelbar anslutning till grundutbildning. Hemvärnspersonalen skall där- emot inte omfattas eftersom de icke vid något tillfälle fullgör någon längre tids sammanhängande utbildning eller tjänstgöring. Garantiregeln föreslås vidare utvidgad till att gälla den som är intagen på anstalt under längre tid än sex månader. Svårigheterna för dem att av egen kraft bygga upp ett ersättningsunderlag har berörts i den allmänna motiveringen 1 kap. 6.

Regementsofficersaspiranter och reservofficersaspiranter bör enligt kom- mitténs mening omfattas av garantiregeln. Det bör emellertid ligga i re- geringens hand att besluta härom. I sista meningen har regeringen givits den möjligheten.

1355

Denna paragrafgäller beräkning av ersättningsunderlaget för dem som ome- delbart före skyddstiden studerade eller just avslutat sina studier.

Det har inom yrkesskadeförsäkringen ansetts otillfredsställande att fast- ställa en livsvarig ersättning efter inkomstförhållandena vid olycksfallet, om den skadade då, på grund av låg ålder eller oavslutad yrkesutbildning, inte hade full lön eller kanske inte hade någon lön alls. YFL har därför tillförts Specialregler i 9å tredje och fjärde styckena om beräkning av årlig arbetsförtjänst för sådana försäkrade. Dessa bestämmelser har enligt 9 ; MEL gjorts tillämpliga även på den som skadas under militär tjänstgöring. Be- stämmelserna har kanske sin största betydelse just vid tillämpningen av MEL med hänsyn till det stora inslaget av yngre icke färdigutbildade personer som fullgör militärtjänstgöring.

Bestämmelsen i 9; tredje stycket YFL tar sikte på den som vid tiden

för skadans inträffande ej fyllt 25 år och innebär att uppräkning skall ske av den årliga arbetsförtjänsten vid 18, 21 och 25 års ålder. Uppräkningen bygger på antaganden om genomsnittslönen för ifrågavarande åldersgrupper i den försäkrades yrke. Arbetsförtjänsten skall beräknas till det belopp vartill inkomsten av förvärvsarbete skäligen kan uppskattas, med hänsyn till arten av den skadades sysselsättning vid tiden för skadans inträffande. När det gäller den som skadats under vämpliktstjänstgöring har man i praxis tagit hänsyn till den skadades sysselsättning vid tiden före påbörjandet av värn- pliktstjänstgöring. En motsvarande bestämmelse om uppräkning av livrän- teunderlaget för den som skadats före 25 års ålder har tagits in i 4 kap. 9 5 LAF. Denna bestämmelse har genom hänvisningen till LAFi 10 5 lagen om statligt personskadeskydd gjorts tillämplig även på den som omfattas av personskadeskyddet. I likhet med nuvarande ordning skall hänsyn därvid tas till den sysselsättning den skadade hade före skyddstidens början.

När det gäller den som genomgår yrkesutbildning vid tiden för skadans inträffande föreskriver 9 5 fjärde stycket YFL att den årliga arbetsförtjänsten skall beräknas till vad han skulle ha förtjänat om han vid tiden för skadans inträffande avbrutit utbildningen och börjat förvärvsarbeta. Med yrkesut- bildning avses i 95 YFL inte bara sådan yrkesutbildning som i 35 YFL nämnda studerande åtnjuter utan all yrkesutbildning. Bestämmelserna i 95 fjärde stycket YFL har vid tillämpningen av MEL tolkats så att man utgått från den utbildning som den skadade hade vid inryckningen.

I 4 kap. 105 LAF har tagits in en bestämmelse som innebär att vissa studerande som skadas under riskfylld utbildning skall få sitt ersättnings- underlag under beräknad utbildningstid bestämt lägst till den inkomst som de skulle ha fått om de när skadan inträffade hade avbrutit utbildningen. För tiden efter utbildningstidens slut utgörs livränteunderlaget av den in- komst av förvärvsarbete som sannolikt skulle ha utgått om skadan inte inträffat. Bestämmelserna kompletteras med en garantiregel för den som inte utbildas till något bestämt yrke av innehåll som redovisats under fö-

regående paragraf. Genom att 4 kap. 105 LAF enbart avser vissa studerande nämligen de

som genomgår utbildning med särskild risk för arbetsskada är det nödvändigt med en specialregel i lagen om statligt personskadeskydd, om inte nuvarande skydd skall försämras t. ex. för de många värnpliktiga som just avslutat utbildning före inryckningen eller som avbrutit utbildningen för att fullgöra militärtjänstgöring. I förevarande paragrafhar därför tagits in en bestämmelse att ersättningsunderlaget för alla som omedelbart före skyddstiden genom- gick eller hade avslutat utbildning lägst skall beräknas till det belopp som följer av 4 kap. 105 LAF.

Samtliga studerande kommer därigenom att bli delaktiga av de materiella förbättringar som ligger i 4 kap. 105 LAF och som innebär — utöver gar- antiregeln — att hänsyn skall tas till vederbörandes sannolika inkomst som utbildad, när den beräknade utbildningstiden väl är slut.

145

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 22 a5 MEL och har närmare motiverats i avsnitt 3.7.5.

155

Paragrafen innehåller — liksom 6 kap. 75 LAF — en hänvisning till 20 kap. 35 AFL. Enligt denna får ersättning dras in eller sättas ned om den som har rätt till ersättning bl.a. uppsåtligen åsamkat sig skadan eller ådragit sig skadan vid förövandet av handling för vilken ansvar genom lagakraf- tägande dom ådömts honom.

AEF innehåller även den inskränkningen att ersättningen till häktad eller intagen på anstalt får dras in eller sättas ned om skadan föranletts av att ordningsföreskrifter åsidosatts eller eljest särskilda omständigheter föran- leder det (75 AEF). Den bestämmelsen kommenteras inte närmare i för- arbetena till AEF. Vid tillkomsten av 1938 års förordning i samma ämne framhöll departementschefen (prop. 1938218) att huvudregeln var att er- sättning skulle utgå när någon under vistelsen på anstalt skadades till följd av olycksfall. En anstaltsintagen borde emellertid inte tillerkännas ersättning för varje skada som han genomiolycksfall ådrog sig under vistelsen på an- stalten. Detta gällde särskilt ”då den skadade genom viss verksamhet för sitt eget nöje eller i sitt eget särskilda intresse framkallat olycksfallet”.

Kommittén anser att det inte går att undvara motsvarande inskränkning i den nya lagen. Vissa handlingar som om de förövats utom anstalt skulle föranleda ansvar genom dom leder inte till åtal när de utförs på anstalt. Ersättning vid olycksfall som inträffar i samband med sådan handling och vid olycksfall som inträffar t. ex. i samband med rymning bör kunna sättas ned eller dras in om särskilda skäl talar för det. Enligt kommitténs mening bör bestämmelsen utnyttjas restriktivt och endast gentemot den skadade. Livränta till efterlevande och begravningshjälp bör liksom hittills utgå med oavkortat belopp.

Övergångsbestämmelser

Övergångsbestämmelserna har utformats efter mönster av övergångsbestäm- melserna till LAF. Det innebär bl.a. att den nya lagen kommer att gälla även en sjukdom som har uppstått under tjänstgöring eller anstaltsvistelse som ligger före lagens ikraftträdande när sjukdomen inte visar sig förrän efter denna tidpunkt. MEL, CEF, AEF eller äldre lagstiftning kommer således inte att tillämpas i dessa fall. Det är endast MEL, CEF och AEF som upphävs genom införandet av den nya lagen. De tre författningar som innehåller bestämmelser om räddningstjänst har däremot fortfarande be- tydelse i fråga om annat än ersättning vid personskada.

I 22 a 5 MEL föreskrivs att särskild sjukpenning skall utges under grund- utbildning eller motsvarande utbildning enligt 275 1 mom. D värnplikt- slagen (1941 :967). 127 5 1 mom. Dåterfrnns numera en regel om bistånds-och katastrofutbildning. Det är emellertid inte denna utbildning som åsyftas i 22 a 5 MEL utan den specialtjänst som bl. a. läkare, tandläkare och tekniker kunde fullgöra fram till den 1 juni 1972 i stället för ”vanlig" militärut- bildning. Efter lagändring (l971:129) fullgör dessa kategorier numera grund— utbildning och repetitionsutbildning liksom övriga värnpliktiga. Det kunde därför tyckas motiverat att helt slopa hänvisningen till 27 5 1 mom. D. värnp- liktslagen i dess äldre lydelse. Så är emellertid inte möjligt eftersom enligt

övergångsbestämmelserna till ändringen av värnpliktslagen (prop. 197188) den som påbörjat specialtjänstutbildning före den 1 juni 1972 skall fullgöra resterande utbildningstid enligt de gamla bestämmelserna. Det är därför nödvändigt att i övergångsbestämmelserna till lagen om statligt personska- deskydd föreskriva att med grundutbildning skall jämställas utbildning enligt 275 1 mom. D. i dess lydelse före den 1 juni 1972.

11.2. Förslaget till lag om ersättning av statsmedel för ideell skada

I likhet med LAF avser lagen om statligt personskadeskydd ersättning för ekonomisk skada. Ersättning för lyte och men vid arbetsskada regleras helt genom de avtal om trygghetsförsäkring som parterna på arbetsmarknaden har kommit överens om. Den personkrets som omfattas av lagen om statligt personskadeskydd är emellertid inte arbetstagare i den verksamhet som lagen avser att täcka. Deras rätt till ideell ersättning måste därför fastslås i för- fattning. Den författningsmässiga utformningen bestäms av regeringsfor- men.

1 den nya regeringsformen (RF) anges ett antal ämnen där normgivnings- kompetensen i första hand skall ligga hos riksdagen och utövas genom lagstiftning. De viktigaste av de bestämmelser som beskriver detta primära lagarnrdde finns såvitt gäller den offentliga rätten i 8 kap. 3 5. Bestäm- melserna i 3 5 innebär att till detta område skall räknas sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna. som gäller åligganden för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller eko- nomiska förhållanden. Med "ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden" förstås sådana åtgärder från normgivarens sida som allmänt anses innebära inskränkningar i enskildas dittillsvarande handlingsfrihet, möjligheter att förfoga över egendom etc. Till lagområdet skall enligt ut- trycklig bestämmelse i 35 andra stycket räknas bl. a. föreskrifter som be- gränsar någon av de fri- och rättigheter som anges i 2 kap. den nya RF, bland dem rörelsefriheten. Bestämmelserna i 35 har utformats på sådant sätt att även en föreskrift, som t. ex. i något hänseende begränsar omfatt- ningen av ett redan föreliggande ingrepp i enskildas förhållanden och därför kan sägas gå i "berättigande” riktning. omfattas av kravet på lagform.

Den nya RF öppnar möjlighet för riksdagen att delegera en del av sin primärkompetens till regeringen De viktigaste av dessa bestämmelser finns i 8 kap. 7 och 8 55. Reglerna i 7 5 avser delegation på den offentliga rättens område. Denna delegationsmöjlighet avser med andra ord de normgivnings- områden, som beskrivs i bl. a. 8 kap. 3 5. Inom dessa kan, med vissa be- gränsningar. föranledda av den nya RFzs reglering av medborgerliga fri- och rättigheter, delegation äga rum beträffande vissa angivna ämnen. Bland dem ingår inte försvarsfrågor eller kriminalvårdsfrågor.

De delar av det primära lagområdet som inte kan öppnas för regeringen genom delegation utgör det obligatoriska lagområdet.

På grund av 8 kap. 135 första stycket 1 har regeringen behörighet att utan särskilt bemyndigande i lag meddela föreskrifter om verkställighet av

lag. Detta gäller även om lagen ligger inom det obligatoriska lagområdet och verkställighetsföreskrifterna således rör ett ämne som i princip inte får regleras annat än i lagform. Bestämmelserna om verkställighetsföreskrifter får emellertid inte tillämpas på sådant sätt att den nya RF:s övriga kom- petensfördelningsregler sätts ur kraft. Det är inte avsett att man skall förfara så att riksdagen beslutar mycket allmänt hållna lagregler inom lagområdet som sedan fylls ut av regeringen med "verkställighetsföreskrifter". 1 prop. 197390 5. 211 säger departementschefen:

Med föreskrifter om verkställighet av lag bör enligt min mening i första hand förstås tillämpningsföreskrifter av rent administrativ karaktär. I viss utsträckning torde det emellertid vara ofrånkomligt att tillåta. att regeringen med stöd av sin behörighet att besluta vetkställighetsföreskrifter i materiellt hänseende "fyller ut" en lag, även om lagen i och för sig skulle befinna sig inom det obligatoriska lagområdet. En för- utsättning för att regeringen skall få göra detta måste emellertid vara. att den lag- bestämmelse som skall kompletteras är så detaljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom den av regeringen beslutade föreskriften. 1 verkställighets- föreskriftens form får således inte beslutas om något som kan upplevas som ett nytt åliggande för enskilda eller om något som kan betraktas som ett tidigare ej föreliggande ingrepp i enskilda personliga eller ekonomiska förhållanden.

Av det ovan anförda torde följa att rätten till menersättning för de grupper som genom vämpliktstjänstgöring elleri annat fall genom myndighets beslut berövats sin rörelsefrihet måste meddelas i lag. Delegation till regeringen kan inte äga rum. Regeringen kan däremot meddela de närmare föreskrifter som behövs för verkställigheten av lagen. Lagen måste dock vara så de- taljerad att regleringen inte tillförs något väsentligt nytt genom regeringens föreskrifter. I enlighet härmed fastslås i den föreslagna lagen rätten till er- sättning. Det får ankomma på regeringen att fastställa de närmare ersätt- ningsbeloppen genom verkställighetsföreskrifter. De författningsändringar som kan föranledas av framtida höjningar av ersättningsbeloppen kräver av nu angivna skäl inte lagform utan kan beslutas av regeringen.

1 5"

Den i lagen om statligt personskadeskydd skyddade personkretsen har rätt till menersättning vid skada som sägs i nämnda lag.

Kommittén har särskilt övervägt om civilförsvarspliktig personal i verk- skyddet bör omfattas av lagen. Civilförsvaret skall anordnas dels som allmänt civilförsvar, dels som verkskydd. Verkskyddet är i första hand avsett för skyddet av den egna anläggningen. Enligt civilförsvarslagen (l960:74) åligger det anläggningens ägare att utge ersättning för tjänstgöring i verkskyddet till de i hans tjänst anställda. 1 en motion (197512062) till 1975 års riksdag ifrågasatte motionären om inte kostnadsansvaret borde flyttas över från fö- retagen till det allmänna eftersom verkskydden inte uteslutande är avsedda för det egna företaget. Försvarsutskottet (FöU 1975118) menade, under erin- ran om ett tidigare riksdagsbeslut, att verkskyddet i stor utsträckning även måste anses vara ett företagareintresse. Utskottet ansåg därför att motionen borde avslås. Riksdagen (rskr 19751195) biföll utskottets hemställan.

Bestämmelserna i kungörelsen om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga gäller dels under föreskriven tjänstgöring i det allmänna civilförsvaret, som fullgörs efter inskrivning i civilförsvaret, dels under tjänstgöring vid

försvarsmakten enligt lagen (l952z269) om skyldighet för civilförsvarSpliktig att tjänstgöra vid krigsmakten. Detta innebär att civilförsvarspliktig personal som tjänstgör inom verkskyddet står utanför det särskilda olycksfallsskyd— det.

När det gäller verkskyddspersonalens möjligheter att få ersättning från TFY torde det vara klart att sådan ersättning utgår när de skadas på ar- betsplatsen. Verkskyddsutbildningen äger emellertid som regel rum på ci- vilförsvarsstyrelsens utbildningsanläggningar runt om i landet, t.ex. Ro- sersberg och Sandö. Utbildningskostnaderna. dvs. kostnader för lärare. kurs- material och kost och logi tas ut av arbetsgivarna enligt fastställd taxa. Ersättning till den civilförsvarspliktige för förlorad inkomst betalas direkt till den anställde av arbetsgivaren. Ersättningen får inte understiga det pen— ningbidrag eller den civilförsvarspenning som bestäms i civilförsvarsavlö- ningskungörelsen. Många arbetsgivare betalar dock full lön. Enligt AST åtnjuter statligt anställd tjänsteman tjänstledighet med B-avdrag under fö- reskriven tjänstgöring i civilförsvaret.

I CEF föreskrivs att ersättning enligt förordningen inte skall utgå i an- ledning av skada för vilken den skadade är obligatoriskt försäkrad enligt YFL. Frågan om ersättning till den som skadats under verkskyddsutbildning utom arbetsplatsen vid civilförsvarsstyrelsens utbildningsanläggningar torde inte ha prövats av tillämpande myndigheter. Det är därför svårt att säkert säga om TFY skulle anses tillämplig på sådan skada. Man kan emellertid våga anta att bedömningen enligt såväl YFL som LAF skulle bli att skada som inträffar på arbetsstället anses som yrkes— resp. arbetsskada medan skada som inträffar på civilförsvarsstyrelsens utbildningsanstalter under tjänstledighet från det ordinarie arbetet inte anses som sådan skada och att CEF:s ersättningsregler får tillämpas. Då TFY följer yrkesskadeförsäk- ringens yrkesskadebegrepp kan man anta att inte heller TFY anses omfatta skada som drabbar verkskyddspersonal på civilförsvarsstyrelsens utbild- ningsanstalter. Civilförsvarspliktiga i verkskyddet kan således få ersättning för ideell skada endast om förutsättningarna för att få skadestånd föreligger. Kommittén anser att detta förhållande är otillfredsställande. Ersättnings— anordningarna för denna personkrets bör vara lika heltäckande som för övriga kategorier som omfattas av lagen om statligt personskadeskydd. Kommittén föreslår därför att civilförsvarspliktiga i verkskyddet skall få ersättning för lyte och men i den mån skadan omfattas av lagen om statligt personska- deskydd. Det är enligt kommitténs mening rimligt att staten och inte ar- betsgivarna står för kostnaderna för skada som inträffar på civilförsvars- styrelsens anläggningar. Om ersättning skulle utgå som skadestånd hade inte arbetsgivaren utan staten varit betalningsansvarig. Arbetsgivarna har vidare ingen möjlighet att påverka miljön och därmed risken för skada på internaten.

Rätten till menersättning är till skillnad från rätten till ersättning för in- komstbortfall inte begränsat vid låga invaliditetsgrader. Även om nedsätt- ningen av förvärvsförmågan understiger 1/15 kan menersättning utgå.

De slag av ersättningar som kan utgå är ersättning för sveda och värk. lyte och men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Med olägenheter i övrigt avses dels ersättning för t, ex. amputationsdefekt. vanprydande ärr. förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ. dels ersättning för

vad som i trygghetsförsäkringarna anges som allmänna olägenheter. Därmed avses bl.a. fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan och allmän risk för förlust av mer extraordinära in- komster.

I paragrafens andra stycke inskränks rätten till ersättning. Endast skador som uppkommit inom verksamheten i fråga eller under vistelse inom det område där verksamhet bedrivs eller under resa dit berättigar till mener- sättning. Fritidsskador ersätts inte enligt lagen såvida inte skadan uppstått i samband med färdolycksfall. Den som är intagen på anstalt eller på ung- domsvårdsskola kan således inte få menersättning vid skada som inträffar under vård utom anstalten eller skolan om inte skadan uppstått medan han färdades till eller från anstalten eller skolan.

2?"

Paragrafen innehåller genom hänvisning till AFL och lagen om statligt per- sonskadeskydd bestämmelser om indragning och nedsättning av ersättning. återbetalningsskyldighet. preskription och utmätningsförbud. När det gäller anmälan. utbetalning av ersättning. uppgiftsskyldighet etc. får det ankomma på regeringen att meddela närmare föreskrifter härom. Det praktiska för- farandet när det gäller anmälan bör anknyta till anmälan enligt lagen om statligt personskadeskydd. Försäkringskassa som mottagit sådan anmälan bör vidarebefordra denna till riksförsäkringsverket som har att pröva om ersättning för lyte och men m.m. kan utgå. Det är angeläget att försäk- ringskassan sänder över samtliga anmälningar och inte bara anmälan om skada som enligt kassans bedömande berättigar till ersättning enligt lagen om statligt personskadeskydd. Menersättning kan ju som tidigare sagts utgå även om nedsättningen i förvärvsförmågan understiger 1/15.

Besvärsbestämmelserna överensstämmer med de gängse inom yrkesskade- försäkringen. Utredningen rörande besvärsorganisationen inom socialförsäk- ringen m. m. har i betänkandet (Ds 5 19759) Övergångsfrågor beträffande besvärsorganisationen inom yrkesskadeförsäkringen föreslagit att försäk- ringsrådet skall upphöra den 30juni 1978. Därefter skall en ny mellaninstans överta rådets uppgifter. Riksdagen har godtagit utredningens principförslag. Besvärsreglerna i 35 kommer därför att gälla endast en kort tid.

11.3. Förslaget till lag om ersättning till sjömän vid person- skada till följd av krigshändelse

Paragrafen ersätter såväl 1 & krigsförsäkringslagen som 1 & ”hemreseförord- ningen”. Bestämmelsen innebär att arbetsskadeförsäkringslagens skydd ut- sträcks till sjömans vistelse i land på sin fritid. Om sjömannen skadas till följd av krigshändelse när han befinner sig ombord på fartyget gäller LAF

och TFY. Skyddet utsträcks vidare att gälla under sjömans hemresa till Sverige. Till skillnad mot gällande bestämmelser skall skyddet omfatta vän- tetid och gälla resa även på annat transportmedel än fartyg. Med sjöman avses arbetstagare som enligt sjömanslagen (1973282) anses som sjöman och med ort där fartyget ligger den ort som är hamnens hu- vudort;jämför 13 & utlänningskungörelsen (1969zl36). Med krig skall förstås såväl krigshandlingar mellan två eller flera öppet krigförande parter som krigshandlingar till följd av inbördeskrig, politiska oroligheter av motsva- rande karaktär eller utländsk makts infiltration. ”Krigshändelse” skall tolkas på samma sätt som ”krigsåtgärd” har tolkats i praxis vid tillämpningen av 1937 och 1954 års krigsförsäkringslag.

2 &"

Ersättning skall i första hand utgå från arbetsskadeförsäkringen. Om denna emellertid inte skulle vara tillämplig skall ersättning utgå enligt förevarande lag. Inskränkningen i paragrafens andra led har förts över från krigsför— säkringslagen.

3 €

Vid skada som avses i lagen skall arbetsskadeförsäkringens ersättningsbe- stämmelser ha i princip motsvarande tillämpning.

4 &

Den särskilda ersättningen skall beräknas efter den medicinska invalidi- tetsgraden. Ersättningen är avsedd att ge kompensation för att TFY-er— sättning inte utgår vid skada som omfattas av lagen.

5?

Den ersättningsberättigade kretsen utvidgas till att omfatta även sådan sam- manboende kvinna som kan få ersättning enligt LAF. ] enlighet med be- stämelserna i LAF föreslås att den nuvarande rätten för änkling att få er- sättning inte skall överföras till den nya lagen.

11.4. Förslaget till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m.

Paragrafen har utformats i anslutning till l ; 1962 års förhöjningslag och l & 1967 års värdesäkringslag.

Av sista stycket följer att det är livräntan efter tidigare tillägg. omregleringar. förhöjningar och basbeloppsanknytning vid tidpunkten för den föreslagna lagens ikraftträdande som skall ligga till grund för uppräkningen.

Denna paragraf har sin motsvarighet i 4; 1967 års värdesäkringslag. In- nebörden av bestämmelsen är att den skadade när livränta byts ut mot sjukpenning enligt YFL:s recidivregler i 1655 första stycket garanteras en sjukpenning som motsvarar livräntan efter uppräkning.

55

Paragrafen motsvarar 5 & 1967 års värdesäkringslag och har berörts i den allmänna motiveringen i kapitel 10.

6 &

Paragrafen utgör en garantiregel för den livräntetagare som drabbas av re- cidiv. En närmare redogörelse för regeln har lämnats i avsnitt 10.6. Obe- roende av vad YFL eller äldre lagstiftning stadgar skall den som drabbas av recidiv få uppbära både livränta och sjukpenning. Den sammanlagda ersättningen för dag får dock inte överstiga maximibeloppet för hel sjuk- penning enligt AFL.

I enlighet med gängse principer på detta område skall kostnaderna för upp- räkningen såvitt gäller skador i privat och kommunal tjänst täckas genom arbetsskadeförsäkringsavgifter. När det gäller kostnaderna för uppräkning av ersättningar som utgår av statsmedel svarar staten för dessa.

11.5. Förslaget till lag om uppräkning av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel m.m.

1 &

I denna paragraf anges i överensstämmelse med l & förordningen (1967:920) om värdesäkring av yrkesskadelivräntor som utgår av statsmedel m.m. de grundförfattningar enligt vilka livräntorna utgår. Två författningar har tillkommit, nämligen kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i flygräddningstjänst och brandlagen (1974280) (punkterna 25 och 27). Livräntor enligt författningarna under l & punkterna l. 2 och 5 utgår i hu- vudsak. men inte helt. av statsmedel. Enligt bestämmelserna i paragrafens andra stycket skall uppräkningen betalas av statsmedel även för den del av livräntan som utgår i annan ordning. På samma sätt har förfarits vid tidigare livräntehöjningar.

11.6. Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om ar- betsskadeförsäkring

lkap. lå

Genom ändringen i inledningsparagrafen omfattar lagen i princip alla för- värvsarbetande. I enlighet med vad som har anförts i den allmänna moti- veringen har beträffande egenföretagare och uppdragstagare föreskrivits vill- kor om bosättning i Sverige och om att undantagande från ATP inte får gälla. Det är att märka att uppdragstagare inte som inom AFL (3 kap. 2 &) formellt skall anses som arbetstagare. I fråga om förmåner från arbetsska- deförsäkringen skall uppdragstagarna i stället följa samma regler som egen- företagarna. Kravet på försäkring för ATP beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning gäller även uppdragstagare som anses som arbetstagare enligt AFL och som dessutom har sådan inkomst.

6 kap. 1 &

Bestämmelserna i det nya fjärde stycket gäller den som efter skadetillfället anmäler undantagande från ATP beträffande inkomst av annat förvärvsar- bete än anställning. Underlåtenhet att betala ATP-avgift får samma verkan som undantagande. Med hänsyn till de samordningsregler mellan livränta och ATP som finns i LAF (4 kap. 4 5 och 6 kap. 1 & första och andra styckena) kan ett undantagande från ATP föra med sig att arbetsskade- livräntan till den försäkrade eller hans efterlevande blir större än om han hade varit ansluten till ATP beträffande all sin inkomst. Livräntan skulle i den delen kunna betraktas som avgiftsfri ATP. Kommittén har i fråga om försäkringens anknytning till ATP (avsnitt 2.3.1) funnit det skäligt att bortse från denna effekt såvitt angår undantagande som har gällt före ska- detillfället. En senare anmälan om undantagande bör däremot rimligtvis inte lämnas obeaktad. Som ett nytt fjärde stycke i paragrafen har därför tagits in bestämmelser av innebörd att livräntan vid sådan anmälan skall samordnas med den ATP som kunde ha utgått om anmälan inte hade gjorts (jfr 4é lagen om pensionstillskott).

Egenföretagare för vilken sjukpenningförsäkringen jämlikt 3 kap. 11 ;" AFL gäller med karenstid (3, 33 eller 93 dagar) bör i enlighet med vad kommittén har förordat i fråga om verkan av undantagande från ATP inte under denna tid få kompletterande sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen i den mån tiden ligger inom samordningstiden. Detta kräver ingen ändring i LAF.

7 kap.

Här återfinns de nya avgiftsbestämmelserna. Bestämmelserna i 25 första stycket har getts samma innehåll som flertalet motsvarande regler om ar- betsgivaravgifter. Hänvisningen i 2 & första stycket till 3 kap. 2 & AFL gäller alla uppdragstagare som skall anses som arbetstagare inom AFL. Detta in- nebär att avgift får betalas också för sådan uppdragstagare som på grund av undantagande från ATP står utanför arbetsskadeförsäkringen enligt 1 kap. lå LAF.

Kostnader som föranleds av den av kommittén föreslagna lagen om upp- räkning av yrkesskadelivräntor m. ni. skall enligt denna täckas genom ar- betsskadeförsäkringsavgifterna. Detta har markerats även i 3 & första stycket 2 i förevarande kapitel.

8 kap.

I detta kapitel har införts bestämmelser om anmälan av arbetsskada som har drabbat egenföretagare och uppdragstagare(1 & andra stycket). Uppdrags- tagarna jämställs med egenföretagare i fråga om förmåner och bör därför själva göra skadeanmälan. I 8 kap. har vidare föreslagits tillägg som närmast bör betraktas som följdändringar. Med uppdragsgivare i 7 och 11 åå skall förstås den som civilrättsligt sett har gett någon som inte är anställd hos honom i uppdrag att utföra arbete för hans räkning.

Ikraftträdande m. m.

Den föreslagna utvidgningen av arbetsskadeförsäkringen bör i enlighet med riksdagens beslut vid antagandet av LAF (se inledningen till avsnitt 2.3.1) träda i kraft samtidigt med denna.

Som har föreslagits i den allmänna motiveringen bör de nya avgiftsbe- stämmelserna ges verkan på inkomst från och med januari 1977. De för- säkrade för vilka endast halv avgift skall tas ut år 1977 är egenföretagare. uppdragstagare. arbetstagare som är gift med arbetsgivaren och vissa andra arbetstagare som är släkt med arbetsgivaren.

11.7. Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

2 kap. 13 å och 3 kap. 13 &

Bestämmelserna gäller samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen och andra liknande ersättningssystem. Nuva- rande bestämmelser om samordning med bl. a. YFL finns i 4 kap. 5 & AFL men flyttas den 1 januari 1977 (SFS 1976:279) över till 2 kap. 1335 och 3 kap. 13; AFL. De av kommittén föreslagna ändringarna innebär ingen omläggning av samordningengjfr även 11 & YFL med 3 kap. 1—3 ;s" LAF. I fråga om YFL och LAF skall alltså ersättning vid arbetsskada i princip utgå från sjukförsäkringen under de första 90 dagarna. För motsvarande ersättning av statsmedel enligt MEL och lagen om statligt personskadeskydd eller ersättning enligt äldre författningar finns ingen samordningstid. I dessa fall utgår den särskilda ersättningen i första hand och sjukförsäkringen funge- rar endast som ett komplement. När det gäller förmåner enligt lagen om statligt personskadeskydd kommer regeln normalt att sakna praktisk be— tydelse. eftersom ersättningsnivån då bestäms av LAF:s regler om förmåner efter samordningstidens slut och alltså är högre än sjukförsäkringens nivå. Särskild sjukpenning enligt 14% lagen om statligt personskadeskydd skall emellertid utgå endast i den mån den är högre än AFL-sjukpenningen.

Detta har markerats genom ändringen i 3 kap. 13 & AFL. Det bör slutligen anmärkas att den av kommittén föreslagna lagen om ersättning till sjömän vid personskada till följd av krigshändelse helt följer LAF i fråga om er- sättning vid sjukdom och att samordningstiden på 90 dagar således kommer att gälla även där.

4 kap. 115

Ändringen i denna paragraf (3 kap. 13; tredje stycket är 1976) är en ren följdändring. Uttrycket "likartad ersättning" skall således här täcka såväl sjukpenning som är knuten till LAF:s regler som sjukpenning enligt YFL och till YFL anslutna författningar.

11 kap. 2 och 3åé

Som har föreslagits i kommitténs huvudbetänkande (s. 140 och 141) och den därpå följande propositionen (s. 80) bör arbetsskadelivränta beaktas vid beräkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP. Syftet är att tillförsäkra den arbetsskadade i princip samma pensionsförmåner som han skulle ha fått om han inte hade blivit skadad. De föreslagna ändringarna kommer med nuvarande bestämmelser i 11 kap. l ä AFL inte att beröra den som uppbär förtidspension. eftersom pensionsgrundande inkomst inte fastställs för honom. Härmed sammanhängande problem omfattas av pensionskom- mitténs (S 1970140) pågående översyn av pensionsbestämmelser.

Lagändringarna tar sikte på alla egenlivräntor som utgår enligt LAF eller med tillämpning av LAF. LAF:s livräntor är till skillnad från livräntor enligt YFL eller motsvarande eller äldre författningar renodlade ersättningar för förlust av arbetsinkomst som kunde ha varit ATP-grundande. Som har nämnts nyss skall också livränta enligt lagen om statligt personskadeskydd grunda rätt till ATP. Detsamma gäller livränta enligt lagen om ersättning till sjömän vid personskada till följd av krigshändelse. dock inte särskild ersättning enligt 4 5.

Liksom i fråga om sjukpenning enligt LAF. YFL eller motsvarande regler får i förekommande fall göras en uppdelning mellan ersättning för anställ- ningsinkomst och ersättning för inkomst av annat förvärvsarbete när den pensionsgrundande inkomsten fastställs. Livränta kommer liksom sjukpen» ning att vara fri från egenavgift till socialförsäkringarna m.m.

16 kap. 1 &

Pension enligt AFL utgår normalt på särskild ansökan. I andra stycket av förevarande paragraf föreskrivs emellertid att förtidspension får utges utan ansökan när den försäkrade uppbär sjukpenning eller ersättning för sjuk- husvård enligt AFL. Genom tillägget i detta stycke föreslår kommittén att samma ordning skall gälla när sådan förmån eller egenlivränta utgår enligt det nya systemet för ersättning vid arbetsskada 0. 1. Denna fråga har berörts i RFV:s remissvar över kommitténs huvudbetänkande.

17 kap. 2 &

Denna paragraf reglerar samordningen mellan allmän pension och livränta enligt YFL eller motsvarande eller äldre författningar. Samordningen innebär att pensionsförmånerna reduceras på visst sätt. Enligt LAF och motsvarande nya lagar skall samordningen ske på livräntesidan. Som har redovisats i avsnitt 10.53 har kommittén inte funnit det möjligt att vända på sam- ordningen även i fråga om livränta enligt gällande eller äldre författningar. Detta för med sig att de nuvarande samordningsbestämmelserna i 17 kap. 2 ä AFL underlång tid kommer att ha avsevärt vidare tillämpning i praktiken än de nya samordningsreglerna. Kommittén har därför ansett det ända- målsenligt att låta paragrafen stå kvar i huvudsak oförändrad och därvid endast undanta de nya livräntorna. De gamla reglerna bör vidare fortfarande gälla för utländsk livränta som inte har räknats av mot någon av de nya livränteförmånerna.

Ikraftträdande m. m.

Ändringarna i AFL måste givetvis träda i kraft samtidigt med det nya sys- temet för ersättning vid arbetsskada.

Kommittén har i detta betänkande föreslagit att egenföretagare och upp- dragstagare skall omfattas av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen skall dock inte gälla för den som har anmält undantagande från ATP enligt 11 kap. 7 & AFL. Ett sådant undantagande gäller under minst fem år och räknas alltid per helt år. Den som har undantagande bör emellertid ges möjlighet att redan från början, dvs. från den 1 juli 1977, vara försäkrad för arbetsskada. Han bör därför kunna återkalla sin anmälan om undantagande i förtid. Åter- kallelsen kommer då i fråga om ATP att gälla från 1977 års början. Eftersom återkallelsen medför skyldighet att betala egenavgift till ATP och arbets- skadeförsäkringen och även påverkar sjukförsäkringsavgiften, bör man dess- utom låta egenföretagaren välja mellan att gå in i försäkringarna redan år 1977 eller vänta till den 1 januari 1978. Betänketiden bör bestämmas till tre månader från lagens ikraftträdande. Information om bestämmelsen bör ges redan när lagen har antagits av riksdagen. Det bör inte heller möta något hinder att sända in återkallelsen före den 1 juli 1977.

11.8. Förslaget till lag om ändring i lagen (1956:293) om er- sättning åt smittbärare

De föreslagna ändringarna utgör huvudsakligen rena följdändringar och an- sluter i viss mån till ändringarna i 2 kap. 13ä och 3 kap. 13% AFL.

11.9. Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen (19722207)

Ändringen i 5 kap. 3 & första stycket, som gäller inkomstförlust och förlust av underhåll, innebär endast att de mot skadeståndet avräkningsbara för- månerna utökas med ersättningar från det nya systemet för ersättning vid arbetsskada 0. ].

Kommittén har i avsnitt 8.6.2 föreslagit att förmåner enligt lagen om ersättning av statsmedel för ideell skada skall räknas av mot motsvarande skadestånd. En liknande bestämmelse finns f. n. i 8 & kungörelsen (1969:761) om särskilt olycksfallsskydd för värnpliktiga m. fl. Den nya bestämmelsen bör stå i skadeståndslagen och då lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i 5 kap. 3 &.

11.10. Förslaget till lag om ändring i reglementet (1961:265) angående förvaltningen av riksförsäkringsverkets fonder

Yrkesskadeförsäkringsfonden har genom LAF fått benämningen arbetsska- deförsäkringsfonden. Det är alltså inte fråga om någon ny fond.

Vad gäller reglementets 2 & har kommittén endast föreslagit nödvändiga följdändringar. Avgifter enligt YFL kommer under några år att flyta in till fonden jämsides med arbetsgivaravgifter och nya egenavgifter enligt LAF. Något tillägg till YFL-avgiften enligt lagen om krigsförsäkring för sjömän m. fl. har inte tagits ut under senare år. Ny motsvarande försäk- ringsersättning skall utgå av statsmedel.

Förslaget om tillämpning av lagändringen på de nya avgifterna redan före ikraftträdandet är en följd av motsvarande förslag i fråga om avgifts- uttaget.

11.11. Förslaget till lag om upphävande av vissa författningar om handläggning av ärenden angående yrkesskadeförsäkring

Dessa författningar kommer alltjämt att ha betydelse för äldre skadefall. Kommittén har emellertid funnit det lämpligt att upphäva bestämmelserna redan nu och därvid föreskriva att de fortfarande skall gälla för de äldre fallen.

11.12. Förslagen till lag om ändring i luftfartslagen (1957:297) och författningsändringar i övrigt

Författningarna har samband med förordningen (1954:249) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret. Den- na och andra motsvarande förordningar upphävs genom lagen om statligt personskadeskydd. De författningsregler i vilka ändring nu föreslås har där- emot fortfarande betydelse i fråga om annat än ersättning vid personskada. Ändringarna innebär endast en anpassning till det nya ersättningssystemet.

KUNGL. BIBL. 6 UKT1976

Kronologisk förteckning

SDPNQWPPNH

23. 24. 25. 26. 27.

28. 29. 30. 31. 32. 33. 34. 35. 36. 37. 38. 39. 40. 41. 42.

43. 44. 45. 46. 47. 48. 49. 50.

Arbetsmiljölag. A. Bakgrund till förslag om arbetsmiljölag. A. Rapport i psykosociala frågor. A. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. A. Säkerhetspolitik och totalförsvar. Fö. Deltidsanställdas villkor. Ju. Deltidsarbete 1974. Ju. Regionala trafikplaner länsvisa sammanfattningar. K Sexuella övergrepp. Ju.

. Skolans ekonomi. U. . Bostadsbeskattning Il. Fi. . Företagens uppgiftslämnande. Fi. . Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. Fi. . Kårobligatorium? U. . Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. Fö. . Folkhögskolan. U. . Skador | arbetet. A.

. Lokala trafikföreskrifter m. m. K.

. Den militära underrättelsetjänsten. Fö. . Kultur åt alla. U. . Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. K. . Sveriges export 1975—1980. Bilaga 2 till 1975 års långtids— utredning. Fr. Produktansvar I. Ersättning för läkemedelsskada. Ju. Internationellt patentsamarbete II. H. Internationellt patentsamarbete II. Bilagor. H. Bostadsverket. Samordning-decentralisering. B. Den internationella bakgrunden. Bilaga 1 till 1975 års lång- tidsutredning. Fi. Vattenkraft och miljö 3. B. Verkstadsindustrins arbetsmarknad. I. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del I. !. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del II. I. Spent nuclear fuel and radioactive waste. I. Musiken-människan-samhället; U. Arbetstidsförkortning när? hur? A. Dryckesförpackningar och miljö. Jo. Anonymitet och tvångsmedel. Ju. Smugglingsbrott och tulltillägg. Fi. Yrkesinriktad rehabilitering. A. Hemvist. Fi. Kommunal utveckling. Fi. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bilagor. I. Långtidsutredningens modellsystem. Bilaga 8 till 1975 års långtidsutrednrng. Fi. Länskort i kollektivtrafiken. K Sjöfart och flagg. K. Kommunernas ekonomi 1960—1972. Fi. Skolhälsovården. U. Färre brottmål. Ju. Reklam och integritet. Ju. Offentligt utredningsväsende. Fi. Statligt personskadeskydd. S.

Kronologisk förteckning

Nordiske naturgasudredninger Maktstrukturer och styrelseformer inom teatern Adult Education Nordisk samarbeide om energisparing i byggesektoren Norden och fackpressen ILO og kvinner i arbeidslivet Aikuiskasvatur Pohjoismaissa Cooperation Agreements between the Nordick Countries Medborgarskap för barn och jämlikhet vid naturalisation 10. Nordisk konvention om gränskommunalt samarbete 11. Sjofartsmedisinsk forskning 12. Seminarium för jorunalistlärare 13. Nabospråksforståelse i Skandinavia

wPNWQPPNr

Systematisk förteckning

___—___—

Justitiedepartementet

Delegationen för jämställdhet mellan män och kvinnor 1. Deltids- anställdas villkor. [6] 2. Deltidsarbete 1974. [71 Sexuella övergrepp. [9] Produktansvar I. Ersättning för Iäkemedelsskada. [23] Anonymitet och tvångsmedel. [36] Färre brottmål. [47] Reklam och integritet. [48]

Försvarsdepartementet

Säkerhetspolitik och totalförsvar. [5] Utbildning i förvaltning inom försvaret. Del 3. [15] Den militära underrättelsetjänsten. [191

Socialdepartementet Stathgt personskadeskydd. [50]

Kommunikationsdepartementet

Regionala trafikplaner — länsvisa sammanfattningar. [8] Lokala trafikföreskrifter. [18] Trafikbuller. Del 3. Buller från fritidsbåtar. [21] Länskort i kollektivtrafiken. [43] Sjöfart och flagg. [44]

Finansdepartementet

Bostadsbeskattning II. [11] Företagens uppgiftslämnande. [12] Byggnadsindex för husbyggnader och anläggningar. [13] 1975 års Iångtidsutredning. 1. Sveriges export 1975—1980. Bilaga 2 till 1975 års längtidsutredning. [22] 2. Den internationella bak- grunden. Bilaga 1 till 1975 års Iångtidsutredning. [27] 3. Lång- tidsutredningens modellsystem. Bilaga 8 till 1975 års långtids- utredning. [421 Smugglingsbrott och tulltillägg. [37] Hemvist. 139] Kommunal utveckling. [40] Kommunernas ekonomi 1969—1972. [45] Offentligt utredningsväsende. [49]

Utbildningsdepartementet

Skolans ekonomi. [10] Kårobligatorium? [14] Folkhögskolan. [16] Kultur åt alla. [20] Musiken-människan»samhället. [33] Skolhälsovården. [46]

Jordbruksdepartementet Dryckesförpackningar och miljö. [35]

Handelsdepartementet

Patentpolicykommittén. 1. Internationellt patentsamarbete II. [24] 2. Internationellt patentsamarbete Il. Bilagor. [25]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsm|ljöutredningen. l. Arbetsmiljölag. [1] 2. Bakgrund till för- slag om arbetsmiljölag. [2] 3. Rapport i psykosociala frågor. [3] 4. Internationella konventioner inom arbetarskyddet. [4] Skador i arbetet. [17] Arbetstidsförkortning — när? hur? [34] Yrkesinriktad rehabilitering. [38]

Bostadsdepartementet

Bostadsverket. Samordning-decentralisering. [26] Vattenkraft och miljö 3. [28]

Industridepartementet

Verkstadsindustrins arbetsmarknad. [29] Åka—utredningen. 1. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del I. [30] 2. Använt kärnbränsle och radioaktivt avfall. Del II. [31] 3. Spent nuclear fuel and radioactive waste. [32] 4. Använt kärn- bränsle och radioaktivt avfall. Bilagor. [41]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

iii -:" ”.::,rik' ill "l' " .' fritt,",

., _ __v=__=..—_._... "'.'?" ,, "Inf—J

',|."|'| ' ' '

. 'l'it "! adl-an..I.|-'. M -—-_ ny"-E';

'- _,,... '_ - ',i1 . . _LJ ...,," ,, ,, ... ||... %...—e.;- . ”: H.. | ..'-= .l-l qiiu .. HE: ' ,,:f' ": ' ' ""l'm ='..1" ""l'l_.'|.|;|||i| |.i....|'.|-.

" ' .' ' .' f.? "| ""'-' 't” "' 'F'M". M .-.A'.|

.. [_|-i'll ”Mil ww...1,,:i|',.,1,l' '.,_"' "L.,: r.i mf. ":*-..'. ..,. : 151-'|' ||. lllll"l|l' .. . -.-.. ..ui.|"..|»_a|| "'." ' i . _ S.;—'"..T'. ' IHE: är lill—äh! " '='"? "":EE' '|. M I'|I|'|h""+| ""I-"t

|||. ;? || l..-'I]

ugn-|. |... . . ".'l'. '.. .. '.'-,. .. .it. ... |. Hlä.! -mlr.uau-u-r|=-tem

|| .lll'l _: ”"-'5' E...-.- .'

. . , | . "m,... ..lm. .. .= . .

., |" : mull'i'dl'hl ". |.-

I,, I ”I.! |_|| _ - ... .!'l ':'.l' ... -"jr"i_|=,,,'- "| uf ait-"'mn'lui'...|" .' .. "i _.i' ha ,,.'.|':,,,.!,' .. |._- g...||.|'-. . .,. ...

. i'm "nu

., ,, ,,,; .... .,. ,, I' " - ":I.!.||.|'|'h.|.r-

ulgii --'

_ 'till": - - T'..—

_|||| || M: i | |||-|. || |||,,,|, _ . .,. . ...... ..' ': .. '....,,.='||..l

d'," ;. [|._,_,.u.1|g'_ ...|.| 'N”. '!I' '..-..i"'|"|..'|."..'H|'—% " .. . . ' , .|1 .J' :::"..lw '.ulr' '|',- | 'H, |."'

|| " || |'|-in!"?! 1!- -'|| Tilll

JF." |||... 1.'I||. 1.1.1. ”'...'dll '|'.,|..|' mllFfäéiilÄ

] ||.J' . mål.-u.! :- '+ ' .'lmju' |||

. I.- & "' .'I-'l|'I jla-I'v'ug .'|..,, ... . .:.t . ,.L'15..|.|| ("-"k - ' fw

'anna'. ' älv-i!.lls'll'i'.

. . .. "J"" "' "' " : .. ;- 33715: ” ,..; -.="".-'| ...-." _ , f";—",,ll .,..- .. . .| ,, |

= ,, ill.. FJ.-.Wiwhr .

' "':-»»».HHJI'J

||| ua. ||| |

| . u.. - .. .' ,=- Ilr ".'."'.-l-- -

|..i. w g.."...i'ik'lquym

"l' |'|-.'-

.- NE:”; . " ”",,_'"|..

Hult.”: -..

' KUNG'LfBIBLL 6 0KT|976

' ' LiberFörlag isen 91-38—03073-0 Allmänna Förlaget ISSN 0375-250 X