SOU 1984:72
Fastighetsbildning : delbetänkande
Till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Den 15 november 1979 bemyndigade regeringen statsrådet Georg Danell att tillkalla en kommitté med högst tre ledamöter med uppdrag att se över fastighetsbildningslagstiftningen.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Danell den 28 november 1979 hovrättspresidenten Tore Landahl samt den 21 december 1979 riksdagsledamoten Kurt-Ove Johansson och dåvarande riksdagsleda- moten Ivan Svanström såsom ledamöter. Landahl förordnades till ord- förande för kommittén.
Att såsom sakkunniga biträda kommittén förordnades den 21 decem- ber 1979 depanementsrådet Lars Beckman, universitetslektorn Ingvar Fridell, överlantmätaren Bo Hansson, tekniske direktören Olle Mill- gård, hovrättsassessorn Stefan Molander och civilingenjören Åke Sätre samt den 11 januari 1980 lantmätaren Bo Eliason. Till expert förordna- des den 11 januari 1982 rådmannen Agneta Ohlsson.
Rådmannen Jan Alvå förordnades den 28 november 1979 till sekrete- rare och hovrättsassessorn Fredrik Bonde den 28 januari 1980 till biträ- dande sekreterare åt kommittén. Fr.o.m. den 1 mars 1983 har Alvå förordnats till expert och Bonde till sekreterare.
Kommittén har antagit namnet fastighetsbildningsutredningen. Kommittén har tidigare avgett delbetänkandena (SOU 1983:37) Fas- tighetsbildning 1, Avveckling av samfällda vägar och diken samt (SOU 1983:38) Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor.
Härmed får kommittén överlämna ett tredje delbetänkande. Detta innehåller bl. a. ett förslag till lag om inlösenförrättning.
Sakkunnige Åke Sätre har avgett särskilt yttrande. 1 övrigt är betän- kandet enhälligt och avgivet med instämmande av de sakkunniga och experterna.
Kommitténs arbete fortsätter.
Malmö i juli 1984
Tore Landahl Kurt-Ove Johansson Ivan Svanström
/Fredrik Bonde Lars Beckman Bo Eliason Ingvar Fridell Bo Hansson Olle Millgård Stefan Molander
Förkortningar
AL anläggningslagen (1973:1149)
BL byggnadslagen (19471385)
ExL expropriationslagen (1972z719)
FBK fastighetsbildningskungörelsen (1971 :762) FBL fastighetsbildningslagen (1970:988)
JB jordabalken
LL ledningsrättslagen (1973:1144)
PBL förslaget till plan- och bygglag (i SOU 1979:65)
Författningsförslag
Förslag till Lag om inlösenförrättning
Härigenom föreskrivs följande
Tillåmpningsområde m. m.
1 & Fråga om inlösen enligt 18, 18 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 åbyggnadslagen (19471385) prövas enligt denna lag vid förrättning (inlösenförrättning) som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Förrättningen 2 & Inlösenfråga tas upp efter ansökan.
Inlösenfråga får prövas gemensamt med annan inlösenfråga eller med fråga om åtgärd enligt fastighetsbildningslagen (1970:988), anläggnings- lagen (1973 :1 149) eller ledningsrättslagen (1973 :1 144) vid en och samma förrättning. Sådan gemensam förrättning får åter delas upp på skilda förrättningar.
Vid inlösenförrättning består fastighetsbildningsmyndigheten av en för- rättningslantmätare. Om sammanträde med sakägarna skall hållas vid förrättningen, skall dessutom två gode män ingå i myndigheten, såvida inte sakägarna enas om att sådan medverkan ej skall ske. I utförandet av tekniska göromål skall gode män aldrig delta. Vad som före sammanträ- det beslutats vid förrättningen rubbas inte av gode männens medverkan.
I övrigt skall 4 kap. 2—24, 27—40 och 42 55 fastighetsbildningslagen (1970:988) tillämpas vid inlösenförrättning.
Innehavare av särskild rätt till fastighet eller del därav som inlöses är sakägare vid förrättningen, om hans rätt berörs.
4 & Fastighetsbildningsmyndigheten skall i samverkan med sakägarna utre- da förutsättningarna för inlösen. Myndigheten skall också ombesörja de tekniska utredningar och värderingar som behövs. Vid behov skall sam— råd ske med de myndigheter som berörs av inlösenåtgärden.
5 Ö Om det inte finns något hinder mot inlösen, skall fastighetsbildnings- myndigheten meddela inlösenbeslut. I beslutet skall anges fastighet, samfällighet eller del därav som inlöses samt hur fastighetsindelningen ändras och vilka servituts- och nyttjanderättsåtgärder som vidtas. I öv- rigt skall beslutet i förekommande fall innehålla avgöranden i ersätt- ningsfrågor och andra frågor som har ett omedelbart samband med inlösenåtgärden. Om det är lämpligt, får inlösenbeslut meddelas utan hinder av att tekniska arbeten och värderingar ej utförts. Under samma förutsättning får inlösenbeslut meddelas särskilt beträffande viss del av det markom- råde som skall inlösas.
Markfrågor m. m.
6 5 Vid inlösen enligt denna lag gäller bestämmelserna i 5 kap. 15— 17, 19, 21 —23, 25—33 och 35 åå fastighetsbildningslagen (1970:988) i tillämp- liga delar. Avser inlösen avstående av mark på vilken finns byggnad eller annan anläggning, som utgör hinder för det ändamål för vilket inlösen äger rum, övergår anläggningen i kommunens ägo, även om den ej hörde till den fastighet från vilken marken avstås. Detsamma sker, under motsvarande förhållanden, när inlösen avser upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt till mark på vilken finns byggnad eller annan anläggning som tillhör markägaren.
Bestämmelserna i 1 kap. 3 och 4 && expropriationslagen (19722719) skall tillämpas vid inlösen enligt denna lag. Utan hinder av dessa be- stämmelser kan dock särskild rätt som tillkommer staten och ej utgör vågrätt rubbas. Vidare får i samband med upplåtelse av servituts- eller nyttjanderätt enligt denna lag förordnas att sådan rätt skall ha företräde framför särskild rätt som tillskapats genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt, dock ej om den särskilda rätten utgör vågrätt.
Uppgift om inlösenförrättning, som föranleder att fastighetsindel- ningen ändras eller att servitut eller nyttjanderätt bildas eller upphävs, införs i fastighetsregistret snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts, domstolens avgörande vunnit laga kraft. Sådan förrättning är fullbordad när den registrerats. Annan inlö- senförrättning är fullbordad sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts, domstolens avgörande vunnit laga kraft.
Har fastighetsbildningsmyndigheten inte meddelat bestämmelse om tillträde, sker tillträde när förrättningen är fullbordad.
7 5 Har inlösen av del av fastighet sökts av kommunen och lider en återstå- ende del av fastigheten synnerligt men genom inlösenåtgärden eller det sätt på vilket den inlösta delen används, skall fastighetsbildningsmyn- digheten förordna om inlösen av den del som lider sådant men, om ägaren begär det. Avser sökt inlösen upplåtelse av servitut eller nyttjan— derätt och vållar inlösenåtgärden synnerligt men för fastigheten eller
någon del av den, skall fastighetsbildningsmyndigheten på begäran av ägaren förordna om inlösen av område som lider sådant men.
Skall endast del av fastighet inlösas eller skall servitut eller nyttjande- rätt upplåtas, har kommunen rätt till sådan utvidgning av inlösen som avses i första stycket, om detta skulle medföra endast en ringa höjning av den inlösenersättning som tillkommer fastighetsägaren och denne inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla den återstående delen av fastigheten.
Vid tillämpning av andra stycket skall kostnaden för åtgärd som avses i 4 kap. 1 & andra stycket expropriationslagen (l972:719) räknas in i inlösenersättningen.
8 & Avser inlösen avstående av mark, får fastighetsbildningsmyndigheten på begäran av kommunen förordna att marken skall överföras till fastighet som tillhör kommunen, om en sådan åtgärd leder till en mera ändamåls- enlig fastighetsindelning.
Ersättning m. m.
9 5 I fråga om ersättning för inlösen gäller 4 kap. expropriationslagen (l972:719). Vad som där föreskrivs om fastighet skall tillämpas beträf- fande byggnad eller annan anläggning på annans mark. Ersättning för sådan skada som anges i 4 kap. 1 & första stycket tredje meningen expropriationslagen förutsätter yrkande vid förrättningen.
Vid tillämpning av 4 kap. 3 5 första stycket expropriationslagen räk- nas tiden för värdeökningen från dagen tio år före det inlösenförrätt- ningen påkallades.
Ersättning för mark som enligt generalplan eller stadsplan är avsedd för allmän plats skall bestämmas med utgångspunkt i de planförhållan- , den eller i det eljest tillåtna användningssätt som gällde närmast före fastställandet av den plan i vilken marken först lades ut till allmän plats.
Föranleder inlösenåtgärd att sådan skada som inte beaktas enligt första stycket uppkommer för annan sakägare än fastighetsägare, skall på yrkande av sakägaren vid förrättningen särskild ersättning för skadan utgå.
Är innehavare av rättighet, som minskar fastighetens värde, berättigad till ersättning, skall det värde som tillgodoräknas fastighetens ägare minskas med belopp motsvarande den värdeminskning för fastigheten som rättigheten inneburit. Om det värde som skall tillgodoräknas fastig- hetens ägare ej kan minskas utan att skada uppkommer för innehavare av fordran med bättre rätt, minskas i stället ersättningen till rättighets- havaren med motsvarande belopp.
10 5 Vill kommunen lösa i enskild väg ingående mark som enligt byggnadsla- gen (1947z385) får tas i anspråk och nyttjas till trafikled eller annan allmän plats, skall vid bestämmande av ersättningen enligt 9 & hänsyn tas till denna rätt. Har kommunen nedlagt kostnad för trafikledens eller
platsens iordningställande får denna kostnad inte föranleda höjning av ersättningsbeloppet.
115 Undantag får göras från 9 och 10 55, om de sakägare vilkas rätt berörs av inlösenåtgärden medger det.
Avser inlösenåtgärden fastighet som svarar för fordran, får undantag enligt första stycket med stöd av ägarens samtycke ske endast om även fordringens innehavare medger det. Besväras en fastighet av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringshavare som i 22 kap. 1 1 & jordabalken föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs inte, om åtgärden är väsentligen utan betydelse för honom.
12 & Kommunen skall svara för förrättningskostnadernai den män inte annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 lj rättegångs- balken.
Har inlösenåtgärd sökts av annan än kommunen och avvisas ansök- ningen eller inställs förrättningen, svarar dock sökanden för uppkomna kostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalnings- skyldigheten bestäms på annat sätt.
Handläggs inlösenfråga gemensamt med fråga om åtgärd enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller led- ningsrättslagen (1973:1143), skall förrättningskostnader som är gemen- samma för skilda åtgärder fördelas på dessa efter vad som är skäligt.
Till förrättningskostnader hänförs taxeavgift, ersättning till sakkunnig och syssloman, utgift för hantlangning som ej ingår i taxeavgiften samt ersättning för sådan skada som avses i 4 kap. 38 & tredje stycket fastig- hetsbildningslagen.
13 & Kommunen skall ersätta annan sakägare kostnader av följande slag som varit nödvändiga för att ta tillvara dennes rätt vid inlösenförrättningen, nämligen
]. ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med instäl- lelse enligt bestämmelser som regeringen meddelar,
2. utgift för utredning och
3. kostnad för ombud eller biträde. På ersättningsbelopp skall utgå ränta efter sex procent från dagen då inlösenförrättningen avslutas till dess betalning sker.
Har inlösenåtgärd sökts av annan än kommunen och avvisas ansök- ningen eller inställs förrättningen, svarar sökanden själv för sina kost- nader, om inte särskilda omständigheter föranleder att ersättningsskyl— digheten bestäms på annat sätt.
Beslut om ersättning för sakägares kostnader meddelas i samband med att förrättningen avslutas.
14 & Ersättning för sakägarkostnader enligt 13 5 får inte bestämmas till mer än vad som motsvarar inlösenersättningens storlek, om inte synnerliga skäl föranleder annat. Vid bedömningen av om ombuds- eller biträdeskostnader varit nöd- vändiga skall fastighetsbildningsmyndigheten ta hänsyn till möjligheten för sakägare som ej har motstridiga intressen att anlita samma ombud eller biträde.
Handläggs inlösenfråga gemensamt med fråga om åtgärd enligt fastig- hetsbildningslagen (1970:988), anläggningslagen (1973:1149) eller led- ningsrättslagen (1973:1143), föreligger ersättningsskyldighet enligt 13 & endast beträffande kostnader som föranletts av inlösenåtgärden.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall på begäran lämna sakägare be- sked om huruvida denne kan påräkna kostnadsersättning för en tilläm- nad utredning.
15 & Fastighetsbildningsmyndigheten får förordna att kommunen skall utge förskott på den ersättning som kan komma att utgå enligt 13 5. Innan förordnande meddelas skall kommunen erhålla tillfälle att yttra sig. Har förskott utgått får den slutliga ersättningen inte bestämmas till lägre belopp än förskottet.
Domstolsprövning m. m.
16 5 I fråga om överklagande av beslut eller åtgärder av fastighetsbildnings- myndigheten enligt denna lag skall 15 kap. 1—8, 10 och l l åå fastighets- bildningslagen (1970:988) tillämpas. Bestämmelserna om fastighetsbild- ningsbeslut skall därvid tillämpas på inlösenbeslut. Mot beslut i fråga om förskott enligt 15 & förs talan särskilt enligt 15 kap. 2 & fastighetsbild- ningslagen.
17 & Bestämmelserna i 16— 18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) om rättegången i fastighetsbildningsmål skall tillämpas i mål som fullföljs enligt 16 &. I fråga om rättegångskostnad i mål om inlösen, som ej avser fullföljd mot beslut att avvisa förrättningsansökningen eller inställa förrättningen, när förrättningen sökts av annan än kommunen, skall därvid tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 & och 18 kap. 2 & fastighetsbildningslagen gäller i mål om ersättning för överföring av mark enligt 5 kap. 8 a eller 8 b & fastighetsbildningslagen.
]. Denna lag träder i kraft den
2. Bestämmelsernai 137, 138, 140—144 och 146 % byggnadslagen (l947:385) gäller fortfarande beträffande inlösenmål som är anhängiggjorda före ikraftträ- dandet.
Förslag till Förordning om inlösenförrättning
Härigenom föreskrivs följande
Protokoll, dagbok och aktbildning m. m. 1 & Bestämmelserna i 6— 17 och 18 (55 fastighetsbildningskungörelsen (1971 :762) skall tillämpas i ärenden som avses i lagen ( ) om inlösen- förrättning.
2 5
I fråga om storleken av ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan enligt 13 5 lagen ( ) om inlösenförrättning gäller förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. m. i tillämp- liga delar.
Underrättelser m. m. 3 Ö
' Uppkommer fråga om tillämpning av 9 5 första stycket tredje meningen och fjärde stycket lagen ( ) om inlösenförrättning, skall sakägare på lämpligt sätt underrättas om vad han har att iaktta om han önskar få ersättning.
4 5 När fråga uppkommer om inlösen av hel fastighet eller bebyggt område av fastighet, skall fastighetsbildningsmyndigheten göra anmälan därom till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken.
5 & Innebär inlösen att nyttjanderätt, servitut eller rätt till elektrisk kraft, som inskrivits, upphör att gälla i viss fastighet eller i inskriven tomträtt, skall fastighetsregistermyndigheten för anteckning i fastighetsboken el- ler tomträttsboken utan dröjsmål skriftligen underrätta inskrivnings- myndigheten härom, när uppgift om inlösenbeslutet införts i fastighets- registret.
Underrättelse till inskrivningsmyndigheten skall även ske, om fastig- hetsbildningsmyndigheten förordnat att särskild rätt, som inskrivits, skall lämnas orubbad enligt 6 5 andra stycket lagen ( ) om inlösen- förrättning.
Redovisas inskrivningsförhållandena rörande fastighet eller tomträtt, som berörs av inlösenbeslut, i inskrivningsregister, skall underrättelse enligt första och andra styckena i stället lämnas enligt fastighetsregister- kungörelsen (1974: 1059).
Expediering av förrättningsakt m. m.
6 5 Bestämmelserna i 24—27 och 29 55 fastighetsbildningskungörelsen (1971:762) skall tillämpas i fråga om förrättning enligt lagen ( ) om inlösenförrättning.
Slutbestämmelse 7?)
Statens lantmäteriverk meddelar de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagen ( förordning.
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till
) om inlösenförrättning och denna
Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)l dels att 8 kap. 1—4 åå skall upphöra att gälla, dels att 4 kap. 34 &, 5 kap. 8 (j, 7 kap. 2 och 9 åå, 8 kap. 7 5, 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 & skall ha nedan angivna lydelse, dels att i 5 kap. skall införas tre nya paragrafer, 8 a——8 c 55, av nedan
angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap. 34 &
För utredning av fråga, vars be- dömande kräver särskild fackkun- skap, får fastighetsbildningsmyn- digheten anlita biträde av sakkun- nig. Den som står i sådant förhål- lande till saken eller till någon sak- ägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkunnig.
För utredning av fråga, vars be- dömande kräver särskild fackkun- skap, får fastighetsbildningsmyn- digheten förordna sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses för- ringad får ej anlitas som sakkun- nig.
Vid förrättningssammanträde, där fråga förekommer för vars utre- dande sakkunnig förordnats, skall denne närvara, om det inte är obe- hövligt.
Ersättning till sakkunnig bestämmes av myndigheten. Anlitas befatt- ningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, utgår ersättning endast när särskild föreskrift är meddelad.
' Lagen omtryckt i SFS 1971 : 1035
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 kap.
Vid fastighetsregleringen iaktta- ges att varje däri ingående fastig- het får sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten får icke ändras så, att dess grade- ringsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avse- värd olägenhet uppkommer för ägaren. Vad som sålunda föreskri- vits utgör icke hinder mot förord- nande enligt 8 kap. att fastighet el-
' ler del därav skall avstås genom in- lösen.
85
Vid fastighetsregleringen iaktta- ges att varje däri ingående fastig- het får sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regleringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas. Fastigheten får icke ändras så, att dess grade- ringsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avse- värd olågenhet uppkommer för ägaren.
835
Fastighetsreglering, som avser att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med tomtindel- ning, får ske utan hinder av bestäm- melserna i 7och 8 55.
Yrkas åtgärd enligt första stycket av flera som äger mark i samma tomt, äger den företräde vars tomt- del har största värdet. Har tomtde— larna lika värde, äger den företräde som först yrkat åtgärden. Vid be- dömning av frågan om företräde skall hänsyn tas till överenskom- melser om marköverföring som träffats mellan sakägare samt till sådan ändring i fastighetsindel- ningen som samtidigt sker genom annan regleringsåtgärd.
8b5
Har fastighetsreglering till syfte att inom område som omfattar mark till ett flertal fastigheter med skilda ägare åstadkomma en all-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
män förbättring av fastighetsbe- ståndet och är det ett väsentligt in- tresse från allmän synpunkt att storleksförändringar därvid ge- nomförs, får fastighetsbildnings- myndigheten utan hinder av 8 åför- ordna att mark skall överföras till annan fastighet.
Överföring av mark enligt första stycket får inte avse en fastighet som uppfyller de i 3 kap. uppställda kraven på lämplighet. En del av en sådan fastighet får dock överföras, om delen efter regleringens genom- förande inte lämpligen skulle kunna användas tillsammans med fastig- hetens övriga ägor och inte heller med fördel skulle kunna utnyttjas för sig. Mark som ingår i eller är ' avsedd att intas i gemensamhets- skog får inte överföras enligt denna paragraf.
Överföring av mark enligt första stycket får inte äga rum, om avse- värd olägenhet därigenom skulle uppkomma för fastighetens ägare eller brukare. Vid bedömningen hu- ruvida sådan olägenhet skulle upp- komma får hänsyn inte tas till an- ordning som vidtagits i syfte att hindra överföringen.
8 c &
Mark som kan inlösas vid för- rättning enligt lagen ( ) om inlö- senförrättning får inte överföras ge- nom fastighetsreglering utan med- givande av sakägarna.
7 kap. 2 5
Servitut som avser skogsfång el- Servitut som avser skogsfång el- ler rätt att dra ledning enligt led- ler rätt att dra ledning enligt led- ningsrättslagen (1973:1144) får in- ningsrättslagen (1973 :1 144) får in-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
te bildas genom fastighetsregle- te bildas genom fastighetsregle- ring. ring. Detsamma gäller servitut som kan upplåtas enligt lagen ( ) om inlösenförrättning.
Servitut som kan upplåtas till förmån för ett vattenföretag enligt 8 kap. l & vattenlagen (19832291) får bildas genom fastighetsreglering endast om tillstånd till företaget har meddelats enligt vattenlagen eller om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom företagets inverkan på vattenförhållandena. Andra servitut som kan upplåtas enligt vattenlagen får inte bildas genom fastighetsreglering.
Servitut, som kan upplåtas efter prövning vid särskild förrättning i andra fall än som anges i första och andra styckena, får bildas genom fastighetsreglering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbildningsåtgärd och är av betydelse för denna.
Första - tredje styckena gäller inte servitut som avser avloppsledning för en fastighet eller ledning för vatten till husbehovsförbrukning.
9 &
Servitut som kan inlösas vid för- rättning enligt lagen ( ) om inlö- senförrättning får inte upphävas ge- nom fastighetsreglering.
Servitut, som har tillkommit till förmån för ett vattenföretag med stöd av 8 kap. 1 & vattenlagen (1983 :291) eller motsvarande äldre bestämmel- ser, får ändras eller upphävas endast om åtgärden inte medför olägenhet av någon betydelse för företaget. Andra servitut som har tillkommit med stöd av vattenlagen eller motsvarande äldre lagstiftning får inte ändras eller upphävas genom fastighetsreglering.
Servitut, som har tillkommit enligt lagstiftningen om ägofred eller enskilda vägar eller enligt anläggningslagen (1973:1149) eller motsva- rande äldre lagstiftning, får ändras eller upphävas genom fastighetsre- glering endast om åtgärden sker i samband med en annan fastighetsbild- ningsåtgärd och är av betydelse för denna.
8 kap. 7 5
När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall underrättelse därom delges ägaren och övriga berörda sakäga- re, innan frågan företages till slutlig behandling, samt anmälan göras till inskrivningsmyndigheten för an- teckning i fastighetsboken. Delgiv-
Nuvarande lydelse
ning får ej ske i sådan särskild ord- ning som beslutas enligt 4 kap. 20 5 andra stycket.
Ägaren är skyldig att för fastig- hetsbildningsmyndigheten uppge innehavare av servitut, nyttjande- rätt och rätt till elektrisk kraft. Un- derlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighets- havaren till följd av underlåtenhe- ten skall han ersätta skadan. Äga- ren skall erinras om detta i sam- band med att underrättelse enligt första stycket lämnas honom.
Förordnande om inlösen skall upptagas i fastighetsbildningsbeslu- tet.
Föreslagen lydelse
Ägaren av en fastighet är skyldig att när fastighetsbildningsmyndig- heten begär det uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt och rätt till elektrisk kraft. Underlåter han det utan giltigt skäl och uppstår skada för rättighetshavaren till följd av underlåtenheten skall han ersätta skadan.
16 kap. 145
Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rät- tegångskostnad. I mål om inlösen- ersättning skall dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad obe- roende av utgången i målet.
Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, förordna att sakägare som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rät- tegångskostnad. I mål om ersätt- ning vid överföring av mark enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5 skall dock sak- ägare som avstår mark eller sär- skild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet.
Första stycket gäller ej, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rätte-
gångsbalken.
Vinner sakägare mål mot företrädare för allmänt intresse, kan dom- stolen tillerkänna honom ersättning för rättgängskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsverket eller, om endast byggnadsnämnden företräder det allmänna intresset, av kommu—
nen.
Skall i annat fall än som avses i 135 kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan dom- stolen när detär skäligt förordna att kostnaden skall stanna på statsver- ket.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
I 7 kap.
I fråga om rättegången i hovrät- ten äger 16 kap. 3, 7 och 9— 14 55, 15 5 andra stycket samt 165 mot— svarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlösenersättning gäller dock, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 85 samma balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten ge- nom att själv fullfölja talan. Vida- ' re skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när hovrätten återför- visar mål till fastighetsdomstolen.
35
I fråga om rättegången i hovrät- ten äger 16 kap. 3, 7 och 9— 14 55, 15 5 andra stycket samt 16 5 mot- svarande tillämpning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om ersättning vid överföring av mark enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5 gäller dock, med tillämpning i öv- rigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge sådan er- sättning, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 samma balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. Vidare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när hov- rätten återförvisar mål till fastig- hetsdomstolen.
Bevis genom syn på stället får upptagas i hovrätten endast om synner-
liga skäl föreligger.
18 kap.
I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 55, 1 1 5 andra och tredje stycke- na, 12—1455, 155 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämp— ning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om inlöse- nersättning gäller dock bestäm- melsen därom i 17 kap. 3 5 första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när hög- sta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.
25
I fråga om rättegången i högsta domstolen äger 16 kap. 3, 7, 9 och 10 55, 11 5 andra och tredje stycke- na, 12—1455, 155 andra stycket samt 16 5 motsvarande tillämp- ning. Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i mål om ersätt- ning vid överföring av mark enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5 gäller dock be- stämmelsen därom i 17 kap. 3 5 första stycket. Vidare skall 16 kap. 15 5 andra stycket ej tillämpas när högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.
Bevis genom syn på stället får upptagas i högsta domstolen endast om
synnerliga skäl föreligger.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Förordning om ändring i fastighetsbildningskungörelsen (1971:762)
Regeringen föreskriver att i fastighetsbildningskungörelsen (19711762) skall införas två nya paragrafer, 17 b och 17 c 55, av nedan angivna lydelse.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse
17 b 5 I kallelse till första sammanträ- det under förrättningen skall erin- ras om sakägares rätt att begära att gode män skall ingå i fastighets- bildningsmyndigheten.
17 c 5
När fråga uppkommer om över- föring av hel fastighet eller bebyggt område av fastighet enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5fastighetsbildningsla— gen (1970:988), skall underrättelse därom delges ägaren och övriga be- rörda sakägare, innan frågan före- tas till slutlig behandling, samt an- mälan göras till inskrivningsmyn- dighetenför anteckning i fastighets- boken. Delgivning får ej ske isådan . särskild ordning som beslutats en- ligt 4 kap. 20 5 andra stycket fastig- hetsbildningslagen.
1. Denna förordning träder i kraft den 2. Bestämmelserna äger ej tillämpning beträffande förrättningar som har sökts före ikraftträdandet.
Förslag till Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)
Härigenom föreskrivs i fråga om anläggningslagen (1973:1149) att 22 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 5 Uppkommer fråga om inlösen, Uppkommer fråga om inlösen äger 8 kap. 7 5 första och andra äger8kap.75andra stycketfastig-
' Instruktionen om- tryckt l980:753
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
styckena fastighetsbildningslagenhetsbildningslagen (1970:988) (1970:988) motsvarande tillämp- motsvarande tillämpning. ning.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)
Härigenom föreskrivs i fråga om ledningsrättslagen (1973:1144) att 20 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
20 5 Uppkommer fråga om inlösen Uppkommer fråga om inlösen äger 8 kap. 7 5 första och andra äger8kap.7 5 andra stycketfastig- styckena fastighetsbildningslagenhetsbildningslagen (1970:988) (1970:988) motsvarande tillämp- motsvarande tillämpning. ning.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till Förordning om ändring i lantmäteriinstruktionen (1974z336)
Regeringen föreskriver i fråga om lantmäteriinstruktionen (l974z336)l att 36 5 skall ha nedan angivna lydelse.
Nu varande lydelse Föreslagen lydelse 36 5
Chef för fastighetsbildningsmyndighet beslutar ensam i ärende som ankommer på myndigheten. Han får dock uppdraga åt annan tjänste- man vid myndigheten att besluta i sådant ärende.
Om fastighetsbildningsmyndighets sammansättning vid förrättning finns särskilda bestämmelser. Chef för fastighetsbildningsmyndighet är förrättningslantmätare. Han får för viss förrättning eller del av förrätt- ning sätta annan tjänsteman vid myndigheten i sitt ställe som förrätt- ningslantmätare. Han skall därvid tillse att tjänstemannen har tillräck- liga kunskaper och erfarenheter för uppgiften.
Behörighet att handlägga för- rättning enligt lagen ( ) om inlö- senförrättning tillkommer endast tjänsteman som dels har avlagt ci-
Nu varande lydelse
Denna förordning träder i kraft den
Förslag till
Föreslagen lydelse
vilingenjörsexamen vid sektionen för lantmäteri vid Tekniska högsko- lan i Stockholm med utbildningen särskilt inriktad på fastighetsbild- ning eller fastighetsekonomi och därmed sammanhängande frågor eller har motsvarande kunskaper, dels har förvärvat minst två års praktisk erfarenhet av sådan verk- samhet som enligt lag eller annan författning ankommer på fastig- hetsbildningsmyndighet.
Lag om ändring i byggnadslagen (1947z385)
Härigenom föreskrivs i fråga om byggnadslagen (l947:385)' dels att 143 och 146 55 skall upphöra att gälla, dels att 47 och 137 55 skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
475
Tillhör enligt tomtindelning sär- skilda delar av tomt olika ägare och har ej fastighetsbildning i över- ensstämmelse med tomtindelningen kommit till stånd på grund av ansö- kan som gjorts senast ett år efter tomtindelningens fastställande, är kommunen berättigad lösa tomtde- larna.
Har ansökan om fastighetsbild- ning i överensstämmelse med tomt- indelningen gjorts innan kommu- nen med stöd av bestämmelserna i fösta stycket väckt talan om inlö- sen, skall målet förklaras vilande till dess frågan om fastighetsbild- ningen slutligt avgjorts. Bildas fas- tighet som överensstämmer med tomtindelningen, förfaller kommu- nens talan.
Tillhör enligt tomtindelning sär- skilda delar av tomt olika ägare får kommunen lösa tomtdelarna när ett år förflutit från det tomtindel- ningen fastställts. Rätt till inlösen föreligger dock inte om en förrätt- ning för fastighetsbildning enligt tomtindelningen pågår.
' Lagen omtryckt i SFS 1981 :872
Nuvarande lydelse
När kommun väckt talan om in- lösen av tomt skall domstolen oför- dröjligen sända underrättelse där- om till fastighetsbildningsmyndig- heten.
Föreslagen lydelse
1375
I mål om ersättning som avses i 23 5, 71 5 andra stycket, 75, 85 el- ler 117 5 och i mål om inlösen av mark enligt denna lag, skall ex- propriationslagen (l972:719) i till- lämpliga delar lända till efterrät- telse i den mån avvikande bestäm- melser ej meddelas i denna lag.
I mål om ersättning som avses i 23 5, 715 andra stycket, 75, 85 eller 1175 och i mål om inlösen enligt 83 5 denna lag skall exprop- riationslagen (l972:719) i tillämp- liga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag.
I mål som eljest enligt denna lag skall upptagas av fastighetsdomstol, skola bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om rättegång samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning i tillämpliga delar gälla i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag.
Fråga om inlösen enligt 18, I 8 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 5 denna lag
prövas vid förrättning enligt lagen ( ) om inlösenförrättning.
Sammanfattning
Fastighetsbildningsutredningen skall enligt sina direktiv se över fastig- hetsbildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i di- rektiven vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärksamma. En av dessa har i direktiven redovisats under rubriken ”Plangenomförande genom fastighetsreglering m.m.” Utredningen har valt att behandla den- na fråga i delbetänkande.
I stor utsträckning sker i praktiken det rättsliga genomförandet av fastställda planer vid lantmäteriförrättningar med användande av fastig- hetsbildningslagstiftningen. Utvecklingen synes gå mot ett ännu större användningsområde för förrättningsförfarandet. Här åsyftas bl. a. rege- ringens lagrådsremiss den 20 oktober 1983 med förslag till lag om ex- ploateringssamverkan. Enligt förslaget skall frågor om exploaterings- samverkan prövas vid förrättning —- exploateringsförrättning — som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Av genomförandeinstrumenten har fastighetsregleringsinstitutet i fas- tighetsbildningslagen kommit att inta en framträdande plats. Fastighets- reglering har alltmer kommit att användas i situationer, där tidigare det normala varit att vidta de rättsliga genomförandeåtgärderna enligt ex- propriationslagstiftningen.
Regleringsinstitutet har emellertid ett visst begränsat tillämpningsom- råde, vilket till en del hämmar dess användbarhet som genomförande- medel. I praktiken gäller detta främst vid genomförande av stadsplan i de avseenden kommunen är huvudman. Fastighetsreglering kan sålunda användas för att tvångsvis minska en fastighet endast i den begränsade omfattning som är tillåten enligt 5 kap. 8 5 FBL. För användande av fastighetsreglering fordras också att den som tar mark i anspråk äger en lämplig fastighet till vilken marköverföringen kan ske. Även i andra avseenden kan begränsningar av institutets användningsområde förelig- ga. Högsta domstolen har i det 5. k. Ängelholmsmålet (NJA 1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överföring i enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till gatumark inte kan tillåtas när avsevärda buller- och andra miljöstörningar kan väntas uppstå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning. I målet uttalar högsta domstolen att ”kostnad till förebyggande av s. k. företagsskada ej lärer kunna ersättas vid fastighetsreglering”. Detta uttalande har uppfattats så att det förhållandet att ersättningsbestämmelserna i fastighetsbildnings-
lagen inte gör det möjligt att ersätta företagsskada, var en av anledning- arna till att fastighetsreglering inte kunde genomföras i målet.
Utredningens uppgift har i första hand varit att finna en lösning som leder till att de nu nämnda begränsningarna elimineras i så stor utsträck- ning som möjligt. En sådan reform av regleringsinstitutet skulle göra detta till ett effektivare instrument för genomförande av stadsplan.
Utredningen har emellertid gått längre i sitt arbete. Ett medel vid sidan om fastighetsreglering, som dagens lagstiftning erbjuder för att till kommunen överföra mark eller rättigheter som kom- 4 munen får tai anspråk, är inlösen enligt byggnadslagen. I många fall kan
de båda instrumenten vara alternativ till varandra. Kommunen kan sålunda ofta välja vilket genomförandemedel den vill tillämpa. Det är emellertid inte utan betydelse vilket medel kommunen väljer. Fastighets- reglering påkallas genom ansökan till fastighetsbildningsmyndigheten som avgör frågan genom ett förrättningsförfarande, medan inlösen in- nebär att kommunen väcker talan mot fastighetsägaren vid fastighets- domstolen. Förrättningsförfarandet skiljer sig från domstolsförfarandet i flera viktiga hänseenden. Förrättningsförfarandet bygger på official- principen, dvs. fastighetsbildningsmyndigheten har att sörja för att ären- det blir i alla avseenden ordentligt utrett. Denna princip ligger bakom det förhållandet att fastighetsbildningslagen inte ger möjlighet att tiller- känna sakägare ersättning av motpart för hans egna kostnader med anledning av förrättningen. Förutom olikheter på den processuella sidan skiljer sig de båda genomförandemedlen även åt i materiellträttsligt avseende. Härvid märks särskilt att vid fastighetsreglering måste en prövning ske med hänsyn till villkoren i 3 och 5 kap. fastighetsbildnings- lagen, medan däremot kommunens inlösenrätt enligt byggnadslagen i princip är ovillkorlig.
En reform av fastighetsregleringsinstitutet på sätt ovan nämnts — och som i visst avseende kommer till stånd om utredningens förslag till ändrade ersättningsregleri 5 kap. FBL, framlagt i delbetänkandet (SOU 1983:38) Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor, genomförs —— skulle förbättra regleringsinstitutet som plangenomförandemedel. Stora olik- heter skulle emellertid fortfarande komma att bestå mellan fastighetsreg- lering och inlösen. Utredningen har mot nämnda bakgrund ställt sig frågan om det är nödvändigt att i rättsordningen behålla två skilda förfaranden för i princip samma ändamål. Av skäl som är närmare redovisade i den allmänna motiveringen har utredningen funnit det tillräckligt med enbart ett förfarande, nämligen förrättningsförfarandet.
Utredningen har därför löst förevarande uppgift genom att föreslå att fråga om kommunal inlösen enligt byggnadslagen, skall prövas vid särskild förrättning (inlösenförrättning), som handläggs av fastighets- bildningsmyndigheten, oavsett om inlösenåtgärden påkallats av kom- munen eller den enskilde fastighetsägaren.
De regler som skall gälla beträffande inlösenförrättning har lagts fram i en ny lag kallad lagen om inlösenförrättning med en tillhörande förord- ning. Lagförslaget, vilket i vissa hänseenden utformats med den finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter som förebild, innehåller i huvudsak följande.
Lagen skall äga tillämpningi fråga om inlösen enligt 18, 18 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 5 byggnadslagen.
Beträffande förfarandet vid inlösenförrättning äger huvuddelen av bestämmelserna i 4 kap. FBL tillämpning. Vidare skall bestämmelserna i 5 kap. 15—17, 19, 21—23, 25—33 och 35 55 FBL tillämpas. I några avseenden gäller emellertid särskilda förfaranderegler.
Handläggningen av inlösenförrättningar kommer i allmänhet att in- nefatta ståndpunktstaganden av sådan beskaffenhet, att den ställer sär- skilda fordringar på den tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten som tilldelas sådan uppgift. Det är därför viktigt att tjänstemannen ifråga besitter tillräcklig kompetens. Utredningen föreslår i ett tillägg till 36 5 lantmäteriinstruktionen att behörighet att handlägga inlösenförrätt- ning tillkommer endast tjänsteman som innehar sådan kompetens som enligt 405 lantmäteriintruktionen erfordras för att komma i fråga till tjänst som chef för en fastighetsbildningsmyndighet. Till skillnad mot vad som föreskrivs i 40 5 har i tillägget till 36 5 framhållits utbildning i fastighetsekonomi, eftersom sådan utbildning får bedömas som särskilt värdefull vid handläggning av inlösenfrågor.
En annan fråga rörande kompetensen som utredningen tar upp gäller expertmedverkan vid inlösenförrättning. Utredningen anser att det är tillräckligt att bygga expertmedverkan på sakkunniginstitutet i 4 kap. 34 5 FBL. Utredningen pekar också på möjligheten med s. k. parallellförord- nanden. Vidare föreslår utredningen i ett nytt andra stycke till 4 kap. 34 5 FBL att vid förrättningssammanträde, där fråga förekommer för vars utredning sakkunnig förordnats, denne skall närvara om det inte är obehövligt. Utredningen föreslår också att när fastighetsbildningsmyn- digheten behöver expertmedverkan, skall myndigheten alltid förordna experten som sakkunnig. Förslaget kommer till uttryck genom en änd- ring i förevarande paragrafs första stycke.
När fastighetsdomstolen handlägger mål om inlösen enligt byggnads- _ lagen deltar alltid nämndemän i avgörandena. Genom utvecklingen mot användande av lantmäteriförrättning i stället för av domstolsförfarande vid handläggning av inlösenfrågor har lekmannainflytandet över sådana frågor kommit att minska i första instans. Den av utredningen förordade reformen, som innebär att fastighetsbildningsmyndigheten skall ersätta fastighetsdomstolen som första instans i mål om inlösen, får till konse- kvens att det inte längre finns någon garanti för att lekmän kommer att medverka vid handläggningen av nu nämnda frågor. Eftersom medver- kan av lekmän är obligatorisk vid fastighetsdomstolens handläggning av inlösenfrågor, talar starka skäl för att så också bör vara fallet vid fastig- hetsbildningsmyndighetens handläggning av dessa frågor. Utredningen är dock inte beredd att gå så långt som till att föreslå obligatorisk medverkan av lekmän vid inlösenförrättningar. Det är emellertid viktigt att lekmannainflytandet blir väl tillgodosett vid sådana förrättningar. Utredningen föreslår att, om det vid inlösenförrättning skall hållas sam- manträde med sakägarna, skall två gode män ingå i myndigheten, såvida inte sakägarna enas om att sådan medverkan ej skall ske. Det förordas att kostnaderna för dessa gode män inte skall finansieras genom lant— mäteritaxan utan genom anslag från staten.
När inlösenåtgärd avser avstående av mark får, enligt utredningens förslag, fastighetsbildningsmyndigheten på begäran av kommunen för- ordna att marken skall överföras till fastighet som tillhör kommunen, om en sådan åtgärd leder till en mera ändamålsenlig fastighetsindelning. Inlösenförfarandet kan därmed ge samma resultat i fråga om fastighets- indelningen som fastighetsreglering.
I fråga om inlösenersättning och grunderna för bestämmande av sådan ersättning innehåller lagförslaget regler som överensstämmer med mot- svarande bestämmelser i expropriationslagen.
Beträffande förrättningskostnader vid inlösenförrättning föreslår ut- redningen att kommunen skall svara för dessa i den mån ej annat följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken. Har inlösenåtgärd sökts av annan än kommunen och avvisas ansökan eller inställs förrättningen, svarar dock sökanden för uppkomna kost- nader, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyl- digheten bestäms på annat sätt.
En fråga som utredningen ägnat särskild uppmärksamhet gäller den enskilde sakägarens rättsställning vid inlösenförrättning.
Den utveckling som har skett mot ett ökat användande av förrätt- ningsförfarandet vid tvångsförvärv av fast egendom i situationer där tidigare handläggningen ankommit på domstol har föranlett att det i skilda sammanhang rests krav på en förstärkning av den enskilde sak- ägarens rättsställning vid lantmäteriförrättningar med expropriations- rättsliga inslag. Utredningens överväganden och förslag angående ett utökat användande av lantmäteriförrättning för det rättsliga genomfö- randet av planer har ställt frågan än mer i blickpunkten. Vad spörsmålet närmare gäller är om den enskilde sakägaren skall ha rätt att erhålla gottgörelse för kostnader som han haft i anledning av sin talan vid inlösenförrättningen.
Den inlösenreform som utredningen har föreslagit innebär att det expropriationsrättsliga förfarande, som det är fråga om vid inlösen enligt byggnadslagen, i framtiden enbart skall kunna ske vid lantmäte- riförrättning. Detta talar otvivelaktigt för att frågan om ersättning för sakägares egna kostnader vid inlösenförrättning löses på samma sätt som vid expropriation. Det kan vara av både psykologiska och sakliga skäl angeläget att synpunkter från den enskilde — som sällan själv har någon nytta av en inlösenåtgärd — blir klart och fullständigt framlagda inför fastighetsbildningsmyndigheten, något som den enskilde inte alltid är i stånd att göra utan hjälp. Härtill kommer att det måste vara önskvärt atti största möjliga utsträckning undvika att t. ex. tvister om ersättningen förs vidare till domstol. En förstärkning av den enskildes rättsställning är ägnad att skapa bättre underlag för fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden och därmed bidra till att handläggningen begränsas till förrättningen.
De förstärkningsåtgärder i fråga om sakägares rättsställning som det kan bli fråga om får emellertid inte leda till en förändring av karaktären hos förrättningsförfarandet. Detta måste även i framtiden präglas av snabbhet och enkelhet. Det kan därför inte komma i fråga att helt likställa den enskilde mark- eller rättighetsinnehavarens rättsliga status
vid inlösenförrättning med den som gäller för honom i expropriations- mål.
1 den finska inlösningslagen föreskrivs att sökanden av en inlösenför- rättning skall åläggas betala nödvändiga kostnader, som åsamkats ägare till egendom som skall inlösas, för bevakning av dennes rätt vid förrätt- ningen. Till kostnader som ersätts, om de bedöms nödvändiga, hör förlorad arbetsförtjänst, resekostnader, ombudskostnader och utred- ningskostnader. I rättstillämpningen tolkas begreppet ”nödvändiga kostnader” restriktivt.
Enligt utredningens uppfattning utgör en lösning efter finsk modell en lämplig avvägning mellan kraven på en förstärkt rättsställning för den enskilde sakägaren i förrättningen å ena sidan och kraven på en snabb och enkel handläggningsform å andra sidan. Utredningen föreslår att kommunen med vissa undantag skall ersätta annan sakägare sådana kostnader som varit nödvändiga för att ta tillvara dennes rätt vid inlösen- förrättningen. Kostnader för vilka ersättning kan utgå är ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan, utgift för utredning samt kostnad för ombud eller biträde.
Begreppet nödvändiga kostnader skall ges en restriktiv tolkning. Kostnader som överstiger inlösenersättningens storlek är i princip att bedöma som inte nödvändiga.
Ersättning för inställelse och tidsspillan får inte bestämmas till högre belopp än vad som följer av förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m. m.
Vid bedömningen av om ombuds- eller biträdeskostnader varit nöd- vändiga skall hänsyn tas till möjligheten för sakägare som ej har motstri- diga intressen att anlita samma ombud eller biträde.
Fastighetsbildningsmyndigheten skall på anfordran lämna sakägare besked om huruvida denne kan påräkna kostnadsersättning för en till- ämnad utredning.
Utredningen har inte ansett det erforderligt att i fråga om inlösenför- rättning föreslå någon ändring av den ordning som i dag gäller beträf- fande rättshjälp vid lantmäteriförrättning. Utredningen har emellertid ansett det lämpligt att efter förebild från regeln i 7 kap. 5 5 ExL föreslå en regel som ger fastighetsbildningsmyndigheten rätt att besluta om förskott.
Talan mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut förs vid fastighets- domstol. Fullföljd från denna domstol kan ske till hovrätt och därifrån till högsta domstolen. Såväl fullföljdsregler som bestämmelser om rätte- gången ansluter så nära som möjligt till bestämmelserna i 15— 18 kap. fastighetsbildningslagen.
Beträffande rättegångskostnad föreslås regler motsvarande fastighets- bildningslagens bestämmelser för de fall då fastighetsbildningsmål rör inlösenersättning. Detta innebär att i mål mellan kommunen och enskild sakägare vid fastighetsdomstolen kommunen, oberoende av utgången, skall ersätta den enskilde sakägaren dennes rättegångskostnader, om annat ej följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller, med tillämpning i övrigt av 18 kap. rättegångs- balken, att kommunen, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 samma
balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som kommunen orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. De ifrågavarande förmånligare rättegångskostnadsreglerna skall dock inte gälla om målet avser fullföljd mot beslut av fastighetsbildningsmyndigheten att avvisa förrättningsansökningen eller inställa förrättningen, när förrättningen sökts av annan än kommunen. I sådana mål tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 35 och 18 kap. 25 FBL gäller beträffande andra fastighetsbildningsmål än sådana om inlösenersättning.
I en ny 8c5 i 5 kap. och genom ändringar i 2 och 9 55 i 7 kap. FBL föreslås att avstående av mark och bildande eller upphävande av servitut som kan ske genom inlösen inte får åstadkommas med tillämpning av fastighetsreglering, såvida inte sakägarna medger det.
I betänkandet föreslås också att bestämmelserna i 8 kap. FBL om inlösen arbetas in i 5 kap. FBL (5 kap. 8 a och 8 b 55) Och i FBK(17 c 5). I samband därmed utmönstras begreppet inlösen från fastighetsbild- ningslagen. Ändringarna innebär bl. a. att samma regler blir tillämpliga vid genomförande av tomtindelning med användning av fastighetsre- glering. Förslagen kräver justeringar av 16 kap. 14 5, 17kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 FBL.
I FBK föreslås en ny paragraf — 17b 5 — av innehåll att sakägare skall i kallelse till första sammanträdet, som skall hållas i en fastighets- bildningsförrättning, erinras om sin rätt att begära att gode män skall ingå i fastighetsbildningsmyndigheten.
I betänkandet föreslås slutligen upphävande av 143 och 14655 BL samt ändringari 4 7 och 137 55 samma lag.
1. Inledning
1.1. Utredningens direktiv och uppdrag
Direktiven för fastighetsbildningsutredningen lämnades av dåvarande statsrådet Danell i ett anförande vid regeringssammanträde den 15 no- vember 1979. Enligt direktiven omfattar utredningens uppdrag en över- syn av fastighetsbildningslagstiftningen. Inom ramen för detta uppdrag anges i direktiven vissa frågor som utredningen särskilt skall uppmärk- samma. Dessa frågor har redovisats under rubrikerna ”1. Sanering av fastighetsindelning m.m., 2. Rättighetsåtgärder, 3. Plangenomförande genom fastighetsreglering m.m., 4. Ersättningsfrågor, 5. Förrättnings- förfarande och överprövning” samt ”6. Särskilda frågor”. Flertalet av de frågor som förts samman under nämnda rubriker har tidigare behandlats i den av överdirektören Helmer Wallner upprättade departementspro- memorian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildnings- lagstiftningen. Fastighetsbildningsutredningen har behandlat huvudde- len av frågorna om sanering av fastighetsindelningen i delbetänkandet (SOU 1983:37) Fastighetsbildning ], Avveckling av samfällda vägar och diken. Utredningen har vidare behandlat ersättningsfrågorna i delbetän- kandet (SOU 1983:38) Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor.Försla- gen i delbetänkandena har remissbehandlats och övervägs för närvaran- de inom regeringskansliet.
Under rubriken ”3. Plangenomförande genom fastighetsreglering m. m.” anförde statsrådet följande:
1 promemorian' föreslås dels att det införs nya bestämmelser för att underlätta överföringen till kommun av mark för allmän plats (5 kap. 8 b 5 FBL), dels att bestämmelserna om genomförande av tomtindelning flyttas från 8 kap. till 5 kap. FBL (5 kap. 8 a 5 FBL), dels att det tillskapas nya former för byggnadsnämnder- nas inflytande på förrättningsfrågor (23 5 anläggningslagen och 21 5 lednings- rättslagen).
Remissinstanserna har i allmänhet redovisat en positiv inställning till försla- gen. Viss kritik framförs dock mot utformningen av förslagen.
Jag vill först framhålla att PBL-utredningen har särskilt behandlat vissa frågor om plangenomförande (SOU 1979:65 och 66 del 2 s. 365). Utredningen föreslår bl. a. ett nytt institut, fastighetsplan, som bl. a. skall ersätta nuvarande tomtindel- ning. Vidare föreslår utredningen nya bestämmelser om exploateringssamverkan i 56—67 55 anläggningslagen.
PBL-utredningen föreslår också ändrade bestämmelser om samordningen mel- lan den nya plan- och bygglagen och fastighetsbildningslagstiftningen (SOU
' Departementsprome— morian Ds Ju 1977:12
1979:65 och 66 del 2 s. 619). Utredningens överväganden leder bl. a. till att 23 5 anläggningslagen och 21 5 ledningsrättslagen föreslås upphävda. Kommittén bör därför inte behandla dessa paragrafer och inte heller de frågor om plangenom- förande som redan har behandlats av PBL—utredningen.
Fastighetsreglering enligt 5 kap. FBL kan ske för att åstadkomma en förbättring av fastighetsindelningen inom ett område. Ersättning för mark som frångår en fastighet lämnas i princip genom att annan mark tillförs fastigheten. Skillnaden utjämnas genom ersättning i pengar. Vid 5. k. ensidig marköverföring ges enbart ersättning i pengar. Denna typ av fastighetsreglering används exempelvis för överföring av mark till gatufastighet i enlighet med stadsplan. Det är en allmän uppfattning att det är mycket värdefullt att kunna använda fastighetsreglering för sådant ändamål, trots att kommunen som ett alternativ kan påkalla inlösen enligt byggnadslagen (19471385).
Även jag anser det mycket värdefullt att fastighetsreglering kan användas i plangenomförande syfte. Att sådan fastighetsreglering bör främjas underströks senast år 1977 när möjligheter till förtida tillträde infördes (prop. 1976/77 : 1 14, Cu 1976/77:36, rskr 1976/771321, SFS 19772362). Som framhålls i promemorian har emellertid en viss tveksamhet uppkommit om möjligheten att använda fastighets- reglering i plangenomförande syfte. Högsta domstolen har i dets. k. Ängelholms- målet (NJA 1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överföring i enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till gatumark inte har kunnat tillåtas ' i ett fall, där avsevärda buller- och andra miljöstörningar kunde väntas uppstå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning.
En av anledningarna till att fastighetsreglering inte kunde genomföras i Äng- elholmsfallet var att ersättningsbestämmelserna i FBL inte gör det möjligt att ersätta s. k. företagsskada, dvs. restfastighetens värdeminskning på grund av buller m.m. I nästa avsnitt kommer jag att ta upp frågan om en översyn av ersättningsbestämmelserna i FBL för att undanröja detta hinder.
Jag förordar att kommittén får i uppdrag att överväga frågan om fastighetsreg- lering i plangenomförande syfte mot bakgrund av promemorieförslaget och vad som har framkommit vid remissbehandlingen. Jag anser det även angeläget att kommittén överväger om de särskilda bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL kan arbetas in i 5 kap. Denna fråga hänger delvis samman med den framtida utformningen av ersättningsbestämmelserna, vilket jag återkommer till i nästa avsnitt.
1 promemorian föreslås att fastighetsreglering i plangenomförande syfte skall få ske även om den överförda marken inte kan tilläggas någon annan fastighet. Detta förslag kritiseras av praktiskt taget samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan. Enligt min mening bör förslaget inte genomföras, eftersom deti dessa fall är fråga om nybildning av fastigheter och inte om fastighetsreglering. Kom- mittén bör dock vara oförhindrad att söka andra lösningar på det problem som ligger bakom förslaget, nämligen att kommunen i vissa fall inte har någon lämplig fastighet att överföra marken till (jfr i fråga om tunnelbaneservitut NJA 1978 s. 57).
I direktiven har statsrådet även behandlat vissa frågor som inte hänger samman med förslagen i departementspromemorian. Behandlingen av dessa avslutas med följande generella uttalande:
Skulle det under utredningsarbetets gång aktualiseras andra frågor som har samband med dem som nu har angetts, bör det stå kommittén fritt att ta upp också dem och lägga fram de förslag som kan te sig påkallade.
1.2. Utredningens arbete
I arbetet med utredningen av plangenomförandefrågan har visst samar- bete ägt rum med lantmäteriverket.
Lantmäteriverket har sålunda genomfört en undersökning för att be- lysa dels i vilken utsträckning lantmäteriförrättningar med tillämpning av fastighetsregleringsinstitutet förekommer i plangenomförande syfte, dels hur ofta det anförs besvär mot sådana förrättningar.
Utredningen har genomfört en enkätundersökning avseende landets fastighetsdomstolar angående domstolarnas handläggning av mål om inlösen m. in. enligt reglerna i 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 byggnadslagen.
Hearingar beträffande frågor som rör plangenomförande har hållits med dels företrädare för Svenska kommunförbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges villaägareförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommunaltekniska föreningen, överlantmätarmyndigheten i Uppsala län och länsstyrelsen i Koppar- bergs län, dels fastighetsråd i Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Falu tingsrätt.
Utredningen eller företrädare för utredningen har besökt överlantmä- tare och fastighetsbildningsmyndigheter i olika delar av landet och stu- derat frågor som rör fastighetsrättsligt plangenomförande.
Vidare har företrädare för utredningen vid två tillfällen, det ena hös- ten 1980 och det andra hösten 1983, besökt Finland och tagit del av erfarenheterna av hur den finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter från 1977 har tillämpats när fråga varit om ian- språktagande av mark m. m. i plangenomförande syfte.
Ordföranden och sekreteraren har deltagit i olika konferenser angå- ende fastighetsbildningsrättsliga frågor och därvid informerat om utred- ningsarbetet och mottagit synpunkter på detta.
Utredningen har tagit del av PBL-utredningens överväganden och förslag i fråga om plangenomförande samt vad som i anledning härav lagts fram i regeringens lagrådsremisser med förslag till ny plan- och bygglag rn. rn. samt till ny lag om exploateringssamverkan.
2. Allmänt om fastighetsrättsligt plangenomförande
Med plangenomförande menas i dag vanligen de åtgärder som vidtas efter fastställelse av en fysisk plan för att förverkliga de syften som kommit till uttryck i planen. Det kan gälla t. ex. byggande av gator, vatten och avlopp m. m. samt fastighetsrättsliga åtgärder såsom fastig- hetsbildning, inrättande av gemensamhetsanläggningar m. in.
För att en plan skall bli genomförd krävs insatser både från samhället och från de enskilda fastighetsägarna. Vilka insatser som krävs och vem som svarar för dem påverkas av valet av planinstitut.
Inom områden med stadsplan har kommunen i stor utsträckning an- svarat för genomförandet. Exempelvis är kommunen enligt byggnadsla- gen skyldig att tillhandahålla gator och andra allmänna platser. Som kompensation har kommunen rätt att ta ut ersättning för gatumark och gatubyggnadskostnader.
Ansvaret för genomförande av stadsplan åvilar emellertid även de enskilda fastighetsägarna. Enskilt huvudmannaskap gäller sålunda nor- malt den mark inom planen som är avsedd för enskilt bebyggande.
Vid sidan om kommunen och de enskilda fastighetsägarna har staten ett genomförandeansvar för vissa särskilda anläggningar, t. ex. järnvä- gar, allmänna vägar, post-, tele- och försvarsanläggningar.
Inom områden med byggnadsplan är det i princip fastighetsägarna som är ansvariga för genomförandet. Detta ansvar gäller normalt all mark inom planen. Det ankommer sålunda på fastighetsägarna att om- besörja utbyggnad samt drift och underhåll av vägar och andra allmänna platser. För detta ändamål är det vanligt att fastighetsägarna sluter sig samman i en vägförening eller en anläggningssamfällighet.
Principen om enskilt huvudmannaskap inom byggnadsplaneområden gäller dock inte undantagslöst. Genomförandet av vatten- och avlopps- anläggningar ansvarar ofta kommunen för enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Det är inte heller ovanligt att kommu- nen frivilligt tar på sig skyldighet att hålla väg eller annan allmän plats. Vidare kan, i likhet med vad "som gäller beträffande stadsplan, staten vara huvudman för genomförandet av byggnadsplan i vissa fall.
Inom områden med generalplan är det inte vanligt med genomförande i den bemärkelse som man brukar avse när man talar om plangenomfö- rande. Generalplanen ligger i stället ofta till grund för efterföljande detaljplanering. Den anger då huvuddragen för markens användning för
olika ändamål såsom tätbebyggelse, viktiga trafikplatser och andra all- männa platser.
En generalplan kan emellertid fastställas, antingen i sin helhet eller enbart i vissa delar. Härvid tilläggs planen rättsverkningar, bl. a. lösen- rätt till mark för kommunen, som kan aktualisera vissa plangenomföran- deåtgärder från kommunens sida. Det genomförande som det i första hand kan bli fråga om gäller ianspråktagande av mark som i planen utlagts för trafikändamål m. m. Hittills har dock enbart ett fåtal general- planer fastställts. Det vanligaste är att generalplaner endast antagits av kommunfullmäktige.
För genomförande av nu nämnda planer krävs ofta att mark kan säkerställas. Detta åstadkommes i stor utsträckning på frivillighetens väg. Lyckas inte detta står olika fastighetsrättsliga genomförandemedel till förfogande. Vilka genomförandemedel som kan komma i fråga beror på vem som är huvudman för genomförandet och vad för typ av plan genomförandet avser.
2.1. Fastighetsrättsliga genomförandemedel för kommunen
När kommunerna behöver ta i anspråk mark för att genomföra en plan sker detta oftast genom överenskommelser med berörda markägare.
Vanligt förekommande är att det mellan kommunen och större mark- ägare — exploatörer — träffas ett exploateringsavtal. Exploatören är redan när avtalet träffas ägare till marken och behåller sådana delar av området som utgör kvartersmark för enskilt bebyggande, medan mark för gator och andra allmänna platser m. m. avstås till kommunen eller till en blivande anläggningssamfällighet, när marken har ställts i ordning för det avsedda ändamålet.
Några regler om exploateringsavtal finns inte i gällande lagstiftning. I två avseenden ger dock byggnadslagen grund för upprättande av exploateringsavtal. Inom områden med stadsplan kan med stöd av 70 och 73 55 BL förordnas att exploatören skall avstå mark, som behövs för gator eller andra allmänna platser eller allmänna byggnader, samt att han skall bekosta anläggande av gator och anordningar för vatten och avlopp. Beträffande byggnadsplanelagd mark kan en exploatör med stöd av 113 5 BL förpliktas att utan ersättning upplåta obebyggd mark som behövs för en väg eller någon annan allmän plats.
Vid sidan om exploateringsavtalet är köp det normala sättet för kom- munerna att anskaffa mark.
När överenskommelser på sätt nu angetts inte går att få till stånd har kommunerna möjlighet till vissa tvångsförvärv enligt regler som återfinns i ett flertal lagar.
2.1.1. Stadsplan
En fastställd stadsplan ger kommunen rätt att med stöd av regler i byggnadslagen ta mark i anspråk, företrädesvis sådan som är avsedd för annat än enskilt bebyggande.
Enligt 41 5 första stycket BL har kommunen rätt att lösa mark som är avsedd till gata eller annan allmän plats. Utgör sådan mark allmän väg skall vägmarken enligt 42 5 BL utan ersättning tillfalla kommunen om den tas i anspråk för avsett ändamål.
Genom en bestämmelse i 41 5 andra stycket BL får kommunen även lösa annan mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande. Härmed avses mark för allmän byggnad, såsom mark för skolor, barnstugor m. m. eller mark avsedd till specialområden, såsom område för trafikändamål, fritidsändamål m.m. Förutsättning för att inlösen skall få ske är att markens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd. Om t. ex. mark som i planen upptagits såsom trafikområde tillhör ett trafikföretag vilket bedriver trafik inom orten, torde kommunen inte ha rätt att inlösa området.
Om kommunägd mark besväras av särskild rätt, t. ex. servitut eller nyttjanderätt, som hindrar dess användning för det ändamål som avses i planen, har kommunen rätt att enligt 41 5 tredje stycket BL lösa rättig- heten. Detta tredje stycke har till syfte att möjliggöra upphävande av särskild rätt som besvärar sådan kommunen tillhörig mark som, om den tillhört annan, kunnat lösas med äganderätt enligt paragrafens första eller andra stycke. Det skall alltså vara fråga om mark som enligt planen är avsedd för annat än enskilt bebyggande.
Om stadsplan läggs över ett område som tillhör en ägare har kommu- nen möjlighet att enligt 70 5 BL utan ersättning erhålla den mark som erfordras till gata, annan allmän plats eller allmän byggnad. Detta sker efter förordnande av regeringen eller länsstyrelsen på ansökan av kom- munen vid fastställelsen av planen. Förutom att marken är i en ägares hand gäller som förutsättning för ett sådant förordnande att det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande och övriga omständigheter. I praktiken medde- las sällan förordnanden enligt 70 5. Som tidigare nämndes utgör emeller- , tid bestämmelserna i paragrafen ofta underlag för exploateringsavtal som träffas mellan kommun och exploatör.
Enligt 41 a 5 BL har kommunen rätt att erhålla servitut eller nyttjan- derätt i fråga om mark som enligt planen inte skall vara gata eller annan allmän plats, men som enligt planen skall utnyttjas för allmän trafikan- läggning eller allmän ledning. Bestämmelsen avser främst de fall där områden för va-ledningar (s. k. u—områden) eller för gång- och fordons- trafik (s. k. x-områden) utlagts för kvartersmark.
Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark, som enligt planen är avsedd till gata eller annan allmän plats, får kommunen enligt 43 5BL nyttja vägmarken för avsett ändamål. Bestämmelsen rubbar inte kommunens rätt att när den så önskar lösa marken enligt 41 5 första stycket BL.
I vissa fall har kommunen enligt gällande bestämmelser även möjlig- het att lösa mark för enskilt bebyggande. Enligt 475 BL föreligger lösningsrätt för kommunen till tomtdelar som tillhör olika ägare. Lös- ningsrätten inträder ett år efter det att tomtindelningen fastställts, om ägare av tomtdel inte ansökt om inlösen enligt fastighetsbildningslagen av återstoden av tomten. Denna möjlighet för kommunen utnyttjas
sällan. Den torde dock utgöra ett viktigt påtryckningsmedel för att få en plan genomförd.
De hittills nämnda reglerna avhandlar de fall där kommunen har rätt att ta mark i anspråk. I byggnadslagen finns emellertid också regler enligt vilka kommunen kan tvingas lösa mark. I 41 a 5 BL finns, förutom den ovan nämnda regeln om rätt för kommunen att i visst fall få servitut eller nyttjanderätt, även en regel av det innehållet att en fastighetsägare under vissa förutsättningar kan begära att kommunen förvärvar servitut eller nyttjanderätt till marken om en planbestämmelse medför intrång för fastighetsägaren. Kommunen kan också bli skyldig att lösa mark enligt 48 5 BL. Enligt första stycketi paragrafen kan kommunen tvingas lösa mark som enligt stadsplanen skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande. Så är fallet om markägaren till följd av planen kan använda marken bara på ett sätt som står i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde. Kommunen kan också enligt paragrafens andra stycke tvingas lösa tomtdel, som efter tomtindelning kan utnyttjas bara på sätt som står i uppenbart missförhållande till markens värde. Lös- ningsplikten uppkommer i så fall ett år efter det att tomtindelningen fastställts.
Mål om inlösen enligt de nämnda reglerna i 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 BL upptas och avgörs i första instans av fastighetsdomstol.
Förutom i byggnadslagen erbjuds på andra håll i lagstiftningen tvångsmedel för att till kommunen överföra mark eller rättigheter som kommunen får ta i anspråk.
Beträffande mark för allmän plats tillämpas oftast fastighetsregle- ringsinstitutet i fastighetsbildningslagen. Äger kommunen fastighet som i stadsplanen är utlagd till allmän plats och som är belägen i anslutning till ett markområde vilket också utlagts till allmän plats, kan tvångsvis överföring av området ske till denna fastighet genom fastighetsreglering. Genom fastighetsreglering kan även servitut bildas, upphävas eller änd- ras. I fastighetsbildningslagen finns dock vissa bestämmelser som be- gränsar möjligheterna att tvångsvis förvärva fast egendom genom fastig- hetsreglering.
När det gäller allmänna vatten- och avloppsanläggningar kan, som tidigare nämnts, erforderlig mark tas i anspråk av kommunen enligt bestämmelserna i 41 a 5 BL om tvångsvis tillskapande av servitut eller nyttjanderätt. Ett alternativ till dessa bestämmelser erbjuds i lednings- rättslagen. Genom förrättning enligt denna lag kan ledningsrätt upplåtas för kommunen eller för av kommunen ägd fastighet. I vissa fall är även inlösen av den behövliga marken möjlig enligt lagen.
Ibland kan det lämpligaste genomförandemedlet vara att hämta i anläggningslagen. Exempelvis kan kommunikationsytor på kvarters- mark ingå i gemensamhetsanläggning. Är kommunen ägare till fastighet som skall delta i anläggning, kan kommunen ansöka om förrättning enligt anläggningslagen och begära att utrymme för sådana kommuni- kationsytor tvångsvis tas i anspråk. Oavsett om kommunen äger någon fastighet eller inte har byggnadsnämnden initiativrätt till anläggnings- förrättning som behövs för att genomföra planen.
Vid sidan av nu nämnda lagar finns möjlighet att tvångsvis tillgodose
kommunens markbehov enligt expropriationslagen och — under särskil- da förutsättningar -— enligt förköpslagen.
2.1.2. Byggnadsplan
Genomförandet av byggnadsplan ankommer i allt väsentligt på fastig- hetsägarna. Som tidigare nämnts ansvarar emellertid kommunen i vissa fall för vatten- och avloppsförsörjningen enligt lagen om allmänna vat- ten- och avloppsanläggningar, och det är inte heller ovanligt att kom- munen frivilligt tar på sig skyldighet att hålla väg eller annan allmän plats.
I byggnadslagen finns inte några bestämmelser som ger kommunen rätt att tvångsvis lösa eller på annat sätt få tillgång till mark inom byggnadsplan. Byggnadslagen saknar även bestämmelser som gör det möjligt för markägaren att framtvinga inlösen av mark som blir onyttig för honom till följd av byggnadsplanen.
I övrigt står emellertid i princip samma rättsliga genomförandeinstru- ment till kommunens förfogande som beträffande områden inom stads- plan, dvs. ianspråktagande av marken enligt reglerna i fastighetsbild- ningslagen, ledningsrättslagen, anläggningslagen, expropriationslagen och förköpslagen.
2.1.3. Generalplan
En fastställd generalplan medför rätt och — under vissa förutsättningar — skyldighet för kommunen att ta i anspråk mark enligt särskilda bestämmelser i byggnadslagen. .
Enligt 18 5 första stycket BL har kommunen rätt att lösa mark som enligt planen är avsedd till trafikled eller annan allmän plats. Utgör sådan mark allmän väg skall vägmarken enligt 19 5 BL utan ersättning tillfalla kommunen om den tas i anspråk för avsett ändamål.
I 18 5 andra stycket BL stadgas att kommunen även har rätt att lösa annan mark som ej är avsedd för enskilt bebyggande. Förutsättning för att inlösen skall få ske är att markens användning för avsett ändamål ej ändock kan anses säkerställd.
Är kommunen ägare till mark som avses i 18 5 andra stycket BL och är marken belastad med särskild rätt som hindrar dess användning för det ändamål som avses i planen, har kommunen rätt att enligt paragra- fens tredje stycke lösa rättigheten.
Genom bestämmelser i 18 a 5BL ges kommunen rätt att erhålla servi- tut eller nyttjanderätt i fråga om mark som enligt planen inte skall vara trafikled eller annan allmän plats, men som enligt planen skall utnyttjas för allmän trafikanläggning eller allmän ledning. Uppkommer till följd av planen synnerligt men vid användningen av marken kan enligt en särskild bestämmelse i paragrafen markens ägare påfordra att kommu- nen tar marken i anspråk med servitut eller nyttjanderätt.
Ingår enskild väg för två eller flera fastigheter i mark som enligt planen är avsedd till trafikled eller annan allmän plats får kommunen enligt 20 5 BL rätt att nyttja vägmarken för avsett ändamål.
Enligt 22 5 tredje stycket BL gäller att om en fastställd generalplan medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras och därvid uppkommer synnerligt men vid användandet av fastighet som marken tillhör, är kommunen skyldig att lösa fastigheten om det påfordras.
De nämnda paragraferna 18, 19, 18 a och 20 har i allt väsentligt samma innehåll som 41 5, 42 5, 41 a 5 respektive 43 5 BL. Bestämmelsen i 22 5 har en viss motsvarighet i 48 5 BL.
2.2. Fastighetsrättsliga genomförandemedel för enskilda
Vid enskilt huvudmannaskap, som normalt gäller kvartersmarken inorn stadsplan och all mark inom byggnadsplan, åstadkommes plangenom— förandet — liksom vid kommunalt huvudmannaskap — till största delen inom ramen för frivillighet. Kan erforderlig markanskaffning inte åstad- kommas genom köp eller andra överenskommelser ges möjligheter för fastighetsägare, genom bestämmelser i olika lagar, att tvångsvis ingripa mot fast egendom.
2.2.1. Stadsplan
Fastighetsregleringsinstitutet i fastighetsbildningslagen torde vara det främsta genomförandemedlet som står till fastighetsägarens förfogande. Fastighetsreglering används inte bara som form för tvångsvis ianspråk- tagande av mark utan ofta också som form för förhandlingar som leder till överenskommelse om ianspråktagandet och om ersättningen till de markägare som avstår marken.
I 8 kap. 4 5 FBL erbjuds möjlighet för fastighetsägare att tvångsvis förvärva mark för att vinna överensstämmelse mellan fastighetsindel- ning och tomtindelning på kvartersmark i en stadsplan. Saknas tomtin- delning är nämnda paragraf inte tillämplig. I sådana fall kan fastighets- ägaren, under vissa förutsättningar, använda sig av den ordinära formen av fastighetsreglering om vilken det finns bestämmelser i 5 kap. FBL. Undantagsvis kan även bestämmelserna i 8 kap. 1 5 FBL vara tillämpli- ga. Genom fastighetsreglering har fastighetsägare även möjlighet att tvångsvis bilda samfällighet och vidta servitutsåtgärder.
Av redogörelsen ovan om kommunalt huvudmannaskap framgår att kommunikationsytor, grönområden, lekplatser, bollplaner m.m. kan tillhandahållas av kommunen och att kommunen har särskilda genom- förandemedel för detta ändamål. I planen kan emellertid även bestäm- mas att de enskilda fastighetsägarna skall stå för dessa anläggningar. När så är fallet behövs normalt samverkan mellan ägarna. En ändamåls- enlig lösning kan ofta vara att inrätta en gemensamhetsanläggning ge- nom förrättning enligt anläggningslagen. Nödvändigt utrymme för ge-
mensamhetsanläggning kan tvångsvis säkerställas genom servitut enligt särskilda bestämmelser i lagen.
I byggnadslagen, 54 5, finns bestämmelser om rätt för fastighetsägare att i vissa fall nyttja obebyggd mark som är avsedd för gatuändamål. Reglerna har betydelse framför allt innan kommunen har ställt i ordning gatorna inom en stadsplan.
Bland genomförandemedel som står till buds för fastighetsägare skall slutligen nämnas tvångsförfarande enligt expropriationslagen. Under särskilda förutsättningar har enskild fastighetsägare möjlighet att ta i anspråk mark genom expropriation.
2.2.2. Byggnadsplan
Inom byggnadsplanelagt område svarar, som ovan nämnts, markägarna i princip själva för genomförandet såväl avseende byggnadsmark som beträffande vägar och andra allmänna platser.
När det gäller instrument för att ta i anspråk byggnadsmark är den enskilde fastighetsägaren inte lika väl tillgodosedd som han är beträffan- de kvartersmark inom stadsplan. Inlösen enligt 8 kap. 4 5 FBL kan inte ske av mark inorn byggnadsplan. I övrigt står emellertid samma genom- förandemedel till markägarnas förfogande som beträffande mark inom stadsplan.
I fråga om mark för väg eller annan allmän plats är markägarna däremot bättre rustade. Förutom de genomförandemedel som mark- ägarna disponerar över för ianspråktagande av byggnadsmark har mar- kägarna även tillgång till lagen om enskilda vägar. Enligt regler i denna lag har av markägarna bildad vägförening möjlighet att lösa till sig rätt — närmast en servitutsrätt — att begagna väg eller annan allmän plats som vid särskild förrättning enligt lagen förklarats vara mark som väg- föreningen skall hålla.
Den inom områden med stadsplan ibland tillämpliga 54 5 BL motsva- ras i byggnadsplanefallen av 112 5 BL. I paragrafen finns bestämmelser om rätt för fastighetsägare att i vissa fall utnyttja obebyggd mark som är avsedd för vägändamål. Bestämmelserna har betydelse framför allt in- nan en anläggningssamfällighet har bildats för vägar inom en byggnads- plan.
En liknande möjlighet, som den kommunen har inom områden med stadsplan att under vissa förutsättningar utan ersättning få tillgång till mark som erfordras för bl. a. gator enligt 70 5 BL, har fastighetsägarna inom områden med byggnadsplan beträffande mark som behövs för bl. a. vägar. Enligt 113 5 BL kan sålunda länsstyrelsen förordna att en markägare utan ersättning skall upplåta mark som erfordas för det nämnda ändamålet.
2.3. Fastighetsrättsliga genomförandemedel för staten
De genomförandemedel som står till statens förfogande är i princip desamma oavsett vilken plan som gäller. I allmänhet står tvångsförfa- rande enligt expropriationslagen till buds men även de olika instrumen- ten i fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och anläggningslagen kan vara tillämpliga.
3. Tidigare reformförslag angående fastighetsrättsligt plangenomförande
3.1. Departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen
I syfte att göra fastighetsreglering till ett mera effektivt medel för plan- genomförande föreslogs i promemorian vissa ändringar och tillägg i fastighetsbildningslagen.
Genomförande av tomtindelning genom fastighetsreglering kan ske enbart med tillämpning av reglerna i 5 kap. FBL eller dessutom med tillämpning av de särskilda inlösenreglerna i 8 kap. 45 FBL. De sist- nämnda reglerna måste användas när genomförandet innebär att ett markavstående kommer att strida mot begränsningsreglerna i 5 kap. 7 eller 8 5 FBL. Med utgångspunkt i uppfattningen att komplettering av fastighet genom tomtindelat område är en så ordinär åtgärd att de särskilda inlösenreglerna i 8 kap. FBL inte borde tillgripas för detta, föreslogs i promemorian att reglerna i 8 kap. 45 FBL flyttades över till 5 kap. FBL, där de fick bilda en ny paragraf, 8a 5. Förslaget innebar sålunda — i förening med ett annat förslag om ändring av värderings- reglerna i fastighetsbildningslagen, varom mera nedan — att överföring till en fastighet av all mark i en tomt gavs en enhetlig reglering i 5 kap. FBL.
I promemorian föreslogs vidare införande i 5 kap. FBL av ytterligare en paragraf om plangenomförande, 8 b 5, innehållande regler om avstå- ende av mark för allmän plats.
I paragrafens första stycke intogs bestämmelser för överföring till kommun av mark som i fastställd generalplan elleri stadsplan avsatts för allmän plats. Bestämmelserna innebar att sådan mark skulle kunna överföras till kommunen genom fastighetsreglering utan hinder av de eljest för fastighetsreglering uppställda jord- och planpolitiska villkoren i 3 kap. FBL samt regleringsvillkoren och planeringskraven i 5 kap. Ett åsidosättande av dessa villkor föreslogs också kunna ske när servitutsrätt skulle upphävas i mark som nu nämnts och när rätt skulle instiftas för kommunen att med servitut disponera mark för bebyggande som enligt planen skulle användas för trafikändamål.
Vidare intogs i paragrafens andra stycke en bestämmelse att överfö- ring av mark enligt första stycket skulle få äga rum oberoende av huru— vida kommunen redan ägde någon lämplig fastighet att överföra marken till.
Promemorian innehöll även förslag om en reformering av ersättnings- systemet i fastighetsbildningslagen med anknytning till vad som föror- dades under 8 a och 8 b 55 FBL.
Sålunda föreslogs att de särskilda ersättningsreglerna vid inlösen en- ligt 8 kap. FBL utmönstrades. En direkt följd härav blev, i förening med förslaget att till en ny 8 a5 i 5 kap. FBL överföra reglerna i 8 kap. 45 FBL, att i samtliga fall av fastighetsreglering i syfte att bringa fastighets- indelningen i överensstämmelse med tomtindelning, ersättningen skulle bestämmas enligt reglerna i 5 kap. 10— 12 55 FBL, såvida inte överens- kommelse om ersättningen kunde träffas.
De ersättningssituationer som kunde uppkomma dels vid fastighets- reglering enligt den ovan beskrivna 8 b 5 i 5 kap. FBL, dels vid inlösen enligt 8 kap. 1 5 FBL föreslogs bli reglerade i en ny paragrafi 5 kap. FBL, 12 a 5, enligt vilken expropriationslagens ersättningsregler skulle tilläm- pas.
Förslagen i promemorian har remissbehandlats. Remissinstanserna redovisade i allmänhet en positiv inställning. Viss kritik framfördes dock mot utformningen av förslagen. Detta gällde i synnerhet förslageti 5 kap. 8 b 5 andra stycket FBL om att fastighetsreglering i plangenomförande syfte skulle få ske även om den överförda marken inte kunde tilläggas någon annan fastighet. Som framgår av de ovan under avsnitt 1.1 åter- givna direktiven för fastighetsbildningsutredningen skall utredningen emellertid inte vidare överväga en sådan lösning.
3.2 Lagrådsremiss med förslag till ny plan- och bygglag m. rn.
PBL-utredningen avlämnade i september 1979 betänkandet (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och bygglag. I betänkandet föreslogs att bl. a. byggnadslagen och byggnadsstadgan ersattes av en plan- och bygglag (PBL). Dessutom föreslogs följdändringar i ett tjugotal författningar.
Betänkandet remissbehandlades varefter det bearbetats inom rege- ringskansliet. Mot bakgrund av denna bearbetning beslöt regeringen den 20 oktober 1983 lagrådsremiss med förslag till ny plan- och bygglag m. rn.
I lagrådsremissen har föreslagits en ny plan- och bygglag, PBL, som skall ersätta byggnadslagen, byggnadsstadgan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande rn. m.
Förslaget bygger i väsentliga delar på principerna i gällande rätt men innebär en genomgripande systematisk omarbetning av dagens lagstift- ning samt en förenkling och modernisering av regelsystemet. Vad angår frågor om fysiska planer och plangenomförande läggs bl. a. fram följan- de förslag.
Byggnadslagens generalplan samt kommunöversikt, markdisposi- tionsplan, områdesplan och andra av dagens informella planer föreslås bli ersatta av en ny plan benämnd översiktsplan. Alla kommuner skall ha en översiktsplan. Planen, som antas av kommunfullmäktige, skall ange
grunddragen i användningen av mark- och vattenområden i hela kom- munen. För begränsade områden och i vissa bestämda avseenden kan översiktsplanens syfte säkerställas i form av områdesbestämmelser. Be- stämmelserna får inte avse områden med detaljplan. Till skillnad mot en fastställd generalplan ger varken en översiktsplan eller områdesbestäm- melser lösenrätt till mark för kommunen. Däremot kan kommunen bli skyldig att, under i princip samma förutsättningar som i dag gäller beträffande fastställd generalplan enligt 225 tredje stycket BL, lösa fastighet för vilken områdesbestämmelser gäller.
I detaljplanehänseende föreslås att byggnadslagens stadsplan och byggnadsplan blir ersatta av en enda planform. Den kallas detaljplan och utformas med utgångspunkt i gällande regler om stadsplan. I varje detaljplan skall de olika områdenas huvudändamål anges, dvs. allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Dagens specialområden får utgå. De inryms enligt förslaget huvudsakligen under beteckningen kvar- tersmark. I detaljplanen skall bestämmas en genomförandetid på lägst 5 och högst 15 år. Detaljplan skall antas av kommunfullmäktige som dock får delegera sin beslutanderätt för planen inom visst område eller av visst slag till byggnadsnämnden eller kommunstyrelsen. Det nuvaran- de förfarandet med fastställelseprövning av länsstyrelsen slopas.
För att få till stånd gemensamhetsanläggningar och förändringar i fastighetsindelningen inom detaljplanelagt område föreslås bestämmel- ser om fastighetsplan, som utgör en utbyggnad och modernisering av dagens tomtindelning.
Beträffande ansvaret för detaljplans och fastighetsplans genomföran- de kommer enligt förslaget att gälla i stort sett samma fördelning mellan samhället och de enskilda fastighetsägarna som i fråga om stadsplan och tomtindelning. Kommunen skall sålunda normalt vara huvudman för gator och andra allmänna platser medan huvudmannaskapet beträffan- de kvartersmarken i stor utsträckning kommer att åvila de enskilda fastighetsägarna. För fullgörande av detta ansvar ställs i förslaget till förfogande i huvudsak samma genomförandeinstrument som finns i dagens system.
Reglerna i byggnadslagen om såväl rätt som skyldighet för kommunen att ta i anspråk mark tas sålunda i stort sett oförändrade in i PBL. Några förändringar märks dock. En av dessa gäller bestämmelsen i 41 a 5 BL som ger kommunen rätt att lösa nyttjanderätt eller servitut till mark som skall användas för en trafikanläggning eller en allmän ledning. En sådan bestämmelse har inte längre ansetts nödvändig av det skälet att dylika upplåtelser i tillräcklig utsträckning kan åstadkommas med stöd av t. ex. expropriationslagen, fastighetsbildningslagen, ledningsrättslagen och anläggningslagen. En annan förändring gäller den rätt kommunen har att enligt regler i 47 5 BL lösa mark för enskilt bebyggande. Här förordas en väsentlig utvidgning. Kommunen föreslås få rätt att lösa all sådan mark inom en detaljplan där genomförandet inte har påbörjats inom genomförandetiden. Lösenrätten gäller endast under en viss tid efter genomförandetidens slut. Dessutom krävs att det skall vara fråga om mark inom sådana planområden där kommunen är huvudman för gator och allmänna platser. Några förändringar tar sikte på bestämmelserna
i 41 a 5 och 48 5 BL om skyldighet för kommunen att ta i anspråk mark. Enligt dessas motsvarigheter i PBL krävs inte att någon viss kvalifika- tionsgräns uppnås för att inlösenskyldighet skall inträda. I förslaget återfinns inte heller någon motsvarighet till andra stycket i 48 5. Ägare till tomtdel har ansetts ha tillräckligt skydd enligt bestämmelser på annat håll i lagstiftningen.
De gällande bestämmelserna om rätt för fastighetsägare att ta i an- språk mark återfinns också i förslaget. De flesta bibehålls oförändrade i de lagar där de nu finns — bestämmelserna i 8 kap. 4 5 FBL dock med de ändringar som föranleds av förslaget om att tomtindelningsinstiutet ersätts av fastighetsplan — medan andra får motsvarigheter i PBL.
I förhållande till den i 41 a5 och 48 5 BL stadgade rätten för fastig- hetsägare att påfordra inlösen har en utvidgning gjorts i förslaget. Om det i en detaljplan bestämts att annan än kommunen skall vara huvud- man för mark som utlagts till allmän plats eller för mark avsedd till enskilt bebyggande som skall användas för trafikanläggning eller för allmän ledning, är huvudmannen inlösenskyldig om fastighetsägaren begär det.
I likhet med vad som är förhållandet i dag kommer enligt PBL att gälla
' att inlösenmål skall handläggas av fastighetsdomstol i första instans.
3.3. Lagrådsremiss med förslag till ny lag om exploateringssamverkan
I PBL-utredningens förslag till plan- och bygglag fanns bl. a. bestäm- melser om exploateringssamverkan som var avsedda att utgöra ett medel att genomföra bebyggelseplaner. Efter bearbetning av dessa bestämmel- ser lade regeringen under våren 1982 fram ett förslag till lag om exploa- teringssamverkan m. m. (prop. 1981/822221). Den nya regering som tillträdde efter riksdagsvalet samma år återkallade emellertid sedermera
propositionen.
Frågan togs därefter ånyo upp och regeringen beslöt den 20 oktober 1983 att för lagrådets yttrande överlämna ett reviderat förslag till lag om exploateringssamverkan m. m. I sak är det ingen skillnad mot förslaget i den ovannämnda propositionen, bortsett från ändring på en punkt som saknar intresse i förevarande sammanhang. Innehållet är i korthet föl- jande.
Förslaget gör det möjligt för flera fastighetsägare inom ett område att tillsammans vidta åtgärder för att ställa i ordning mark för ny bebyggelse eller förtätning eller andra förbättringar i redan bebyggda områden. Förslaget innebär också att den ökning av markvärdet som en ny eller ändrad detaljplan kan medföra kan fördelas mellan fastigheterna i för- hållande till deras ursprungliga ägoinnehav inom området.
Frågor om exploateringssamverkan skall prövas vid förrättning — exploateringsförrättning — som handläggs av fastighetsbildningsmyn- digheten.
De förändringar i den befintliga fastighetsindelningen som är nödvän- diga för samverkansföretaget skall genomföras som fastighetsreglering och handläggas tillsammans med övriga frågor om exploateringssamver- kan.
Efit r-l luTl
4. Den finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheterl
Den finska lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter, allmänt kallad inlösningslagen, trädde i kraft den 1 januari 1978. Den ersatte lagen den 14 juli 1898 om expropriation av fast egendom för allmänt behov, vilken efter hand kommit att framstå som alltför föråld- rad.
Inlösningslagen har väckt fastighetsbildningsutredningens intresse av bl. a. det skälet att lagen stadgar att frågor om inlösen av mark, såsom exempelvis ianspråktagande av mark i plangenomförande syfte, skall handläggas i första instans av lantmäterimyndighet. I syfte att ta del av erfarenheterna av hur inlösningslagen tillämpats, har representanter för utredningen gjort studiebesök i Finland. En kort redogörelse skall här lämnas om lagens innehåll och av vad som vid studiebesöken delgavs utredningen. Redogörelsen inskränker sig till främst sådana uppgifter som bedömts ha intresse från plangenomförandesynpunkt.
Hos oss kan i vissa plangenomförandefall frågor om överföring av mark handläggas antingen vid domstol eller hos fastighetsbildningsmyn- dighet i första instans. I Finland handläggs emellertid alla mål om inlösen vid lantmäteriförrättning i enlighet med vad som är närmare reglerat i inlösningslagen. Någon möjlighet att i stället väcka talan vid domstol finns alltså inte.
För att inlösen enligt inlösningslagen skall få ske erfordras normalt ett inlösningstillstånd. Fråga om tillstånd prövas av statsrådet. Statsrådet kan överföra sin behörighet på länsstyrelsen eller av särskild orsak på annan förvaltningsmyndighet (55 1 mom.). Beslut om inlösningstill- stånd skall ofördröjligen meddelas lantmäterikontoret, som är en mot— svarighet till vår överlantmätarmyndighet. Lantmäterikontoret har där- efter att utfärda förordnande om verkställande av inlösen (11 5 1 mom.).
1 en del fall fordras emellertid ej något inlösningstillstånd (55 2 mom.). Detta gäller som huvudregel bl. a. vid sådant ianspråktagande av mark inom stadsplaneområden som hos oss kan ske enligt reglerna i 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 byggnadslagen samt 8 kap. 4 5 fastighetsbildningsla- gen. När tillstånd ej krävs utfärdas lantmäterikontorets ovannämnda verkställighetsförordnande på ansökan av den som önskar inlösen (1 l 5 2 mom.).
Verkställandet av inlösen sker därefter vid en särskild inlösningsför- rättning. Denna, som är en lantmäteriförrättning, utförs av en inlös- ningskommission bestående av en förrättningsingenjör och två gode
'. Finlands författnings- samling 1977 nr 603 och 1982 nr 110.
män. Kommissionen har rätt att till biträden kalla en eller flera sakkun- niga (12 5).
Till förrättningsingenjör skall lantmäterikontoret förordna en lant- mätare med särskild erfarenhet av inlösningsärenden (13 5). Regelmäs- sigt utses någon av de lantmätare — kallade lantmäteriingenjörer — som tjänstgör vid lantmäteribyrån i orten, motsvarigheten till vår fastighets- bildningsmyndighet. Det är i allmänhet en lantmätare på varje lantmä- teribyrå som handlägger alla vid byrån förekommande inlösningsför- rättningar. Under vissa förutsättningar kan till förrättningsingenjör även förordnas en fastighetsingenjör. Denne, som närmast motsvarar hos oss vid kommunal fastighetsbildningsmyndighet tjänstgörande lantmätare, får dock inte förordnas om den kommun han är anställd av är sakägare vid inlösningsförrättningen (13 5).
Den grundläggande utbildningen för lantmätare i Finland är gemen- sam. De som förordnas till förrättningsingenjörer har ingen utbildning med speciell inriktning på inlösningsfrågor. Lantmäteriutbildningen motsvarar i stort sett den som förekommer i Sverige.
Medverkan av gode män är obligatorisk vid inlösningsförrättning (12 5). Det är förrättningsingenjören som kallar gode männen. Liksom
' hos oss tillsätts dessa politiskt och utses av kommunfullmäktige.
Förfarandet vid inlösningsförrättning är i huvudsak inriktat på att fastställa och att ange det område som skall inlösas samt att bestämma inlösningsersättning (15 5). Kan sakägarna inte komma överens i ersätt- ningsfrågan skall denna, i likhet med vad som gäller hos oss, prövas och avgöras av förrättningsmännen ex officio. Sakägarna har möjlighet att argumentera och framlägga bevis för sina ståndpunktstaganden (41 5).
Sökanden av inlösningsförrättning är skyldig att betala förrättnings- kostnaderna (81 5). I undantagsfall kan emellertid även annan sakägare åläggas sådan skyldighet. Ett sådant fall föreligger när en markägare söker inlösen på den grunden att kommunen är skyldig att inlösa. Fastän det är markägaren som är sökande kan kommunen förpliktas betala förrättningskostnaderna.
Förrättningskostnaderna debiteras efter en särskild lantmäteritaxa. Taxeintäkterna används till betalning av lantmäteriets såväl direkta som indirekta kostnader. Till skillnad mot förhållandet hos oss gäller inte principen om full kostnadstäckning i Finland. Uppskattningsvis täcker taxeintäkterna 50—70% av lantmäteribyråernas totala kostnader för inlösningsförrättningar.
En väsentlig olikhet i förhållande till vad som gäller vid lantmäteriför- rättningar i Sverige är att sökanden av en inlösenförrättning skall åläg- gas betala nödvändiga kostnader, som åsamkats ägare till egendom som skall inlösas, för bevakning av dennes rätt vid förrättningen (82 5). Till kostnader som ersätts, om de bedöms nödvändiga, hör förlorad arbets- förtjänst,'resekostnader, ombudskostnader och utredningskostnader.
Förlorad arbetsförtjänst och resekostnader anses i regel alltid vara nödvändiga kostnader. I rättstillämpningen förekommer dock undan- tag. När sakägare anlitar ombud och båda inställer sig vid förrättningen händer det att sakägaren ej tillerkänns ersättning av sökanden för resa och förlorad arbetsförtjänst. Man anser att ombudets inställelse onödig-
gjort sakägarens närvaro. I dessa fall utgår emellertid ersättning för anlitandet av ombudet. Om sakägarsidan består av en sammanslutning, exempelvis ett dödsbo, och flera inställer sig vid förrättningen brukar i regel ersättning för inställelsekostnader utgå till enbart en av de närva- rande.
Det är inte ett obetingat krav att en sakägare styrker sina kostnader. Man godtar i regel hans egna uppgifter, om inte särskilda skäl föranleder annat. Resekostnader ersätts normalt efter det billigaste färdsättet.
Beträffande kostnaderna för anlitande av ombud bedöms sällan hela kostnaden som nödvändig. Detta skall ses mot bakgrund av inlösnings- kommissionens skyldighet att ex officio verkställa utredning. För att full ersättning skall utgå krävs i allmänhet att ombudet tillför ärendet något utöver vad som är lätt iakttagbart för kommissionen. Att exempelvis enbart komma med uppgifter från köpeskillingsstatistiken berättigar i regel inte till ersättning. Om framförda krav på ombudsersättning med- ges av förrättningssökanden, bifaller kommissionen dock kraven utan särskild prövning.
Frågan om anlitande av ombud varit nödvändigt avgörs regelmässigt inte förrän yrkandet om ersättning för ombudet framställs. Det är bara på direkt förfrågan — markägare frågar exempelvis i samband med förrättningens inledande om han kan påräkna ersättning för anlitande av ombud — som inlösningskommissionen dessförinnan tar ställning.
Det är ganska vanligt att sakägare ställer ombud för sig. I exempelvis helsingforsområdet förekommer ombud i omkring 50 % av alla inlös- ningsförrättningar. Vid inlösen av tomtdel förekommer inte sällan att såväl den sökande markägaren som markägaren på motsidan har om- bud.
Kvalifikationerna på ombuden varierar. Vid tätortsförrättningar upp- träder vanligtvis personer som är verksamma i fastighetsbranschen. Vid förrättningar som berör jordbruksmark anlitas ofta tjänstemän vid lant- bruksproducenternas värderingscentral.
När det gäller kostnader för sakägarens egen utredning är utgångs- punkten för nödvändighetsbedömningen densamma som beträffande ombudskostnader. Det är således i princip enbart om utredningen tillfört ärendet någonting utöver vad kommissionen själv känt till som utred- ningskostnader ersätts.
Det förekommer att såväl kommunen som enskilda sakägare inger utredningar. Kommunen inger exempelvis utredning för att styrka sitt bemötande av ett framställt ersättningsyrkande. Enskilda markägare har en viss benägenhet att inge utredningar när det rör sig om stora inlösen- belopp.
Någon direkt motsvarighet till vårt i expropriationslagen intagna in- stitut om utredningsbeslut finns inte. Inlösningskommissionen skall emellertid på anfordran ange vilka utredningar som kan anses erforder- liga och därmed ersättningsgilla.
Ägare av mark som skall inlösas kan beviljas rättshjälp. Beslut härom fattas av inlösningskommissionen. Ett sådant beslut innebär att mark- ägaren kan få de kostnader ersatta av staten, som kommissionen bedömt nödvändiga. Staten har sedan i sin tur rätt att få ut erlagt belopp från förrättningssökanden.
Rättshjälp har hittills inte beslutats i någon inlösningsförrättning. Behovet av denna möjlighet anses litet eftersom sökanden alltid är skyldig att ersätta motsidans nödvändiga kostnader.
Enligt gjorda beräkningar uppgår sakägarkostnaderna vid inlösnings- förrättningar utan medverkan av ombud till mellan 100 och 1 000 finska mark. Uppträder ombud, ökar kostnaderna med 1 000—6 000 finska mark.
Från det inlösningslagen trädde i kraft och fram till och med 1982 års utgång har sammanlagt 450 inlösningsförrättningar slutförts. Av dessa utgör 62 % förrättningar i plangenomförande syfte.
Närmare 40 % av samtliga slutförda inlösningsförrättningar överkla- gas till nästa instans som är jorddomstolen. Procentsiffran innefattar även de förrättningar som berör ett stort antal sakägare men där en sakägare överklagar enbart i det hänseende förrättningen angår honom.
Av de överklagade antalet förrättningar utgör 70 % förrättningar i plangenomförande syfte. Merparten av dessa är sådana som avser inlö- sen av tomtdel och av mark för allmän plats. Överklagandet avser nästan undantagslöst ersättningens storlek.
Vid handläggning av inlösenmål är jorddomstolen sammansatt av en
' jordrättsdomare som ordförande, en jordrättsingenjör, en länslantmäte- riingenjör och två nämndemän. Jordrättsingenjören motsvarar hos oss den tekniske ledamoten i fastighetsdomstolen. Länslantmäteriingenjö- ren är en motsvarighet till vår överlantmätare. Till skillnad mot jordrätts- ingenjören är länslantmäteriingenjören inte fast knuten till domstolen.
I cirka 30 % av de till jorddomstolarna överklagade förrättningarna görs ändringar i inlösningskommissionernas ersättningsbeslut.
Jorddomstolen är den enda instansen mellan förrättningsinstansen och högsta domstolen. Till skillnad mot förhållandet hos oss kan ett förrättningsavgörande således överklagas i enbart två instanser.
För att få ett mål prövat av högsta domstolen krävs prövningstillstånd. Ett sådant tillstånd kan meddelas endast under samma stränga förutsätt- ningar som fordras för erhållande av prövningstillstånd i Sverige.
5. Undersökningar rörande fastighetsrättsligt plangenomförande
I syfte att få belyst hur förrättningshanteringen av plangenomförande— frågor fungerar i praktiken och vilka för- och nackdelar i den nuvarande ordningen som tillämpande myndigheter, sakägare m. fl. anser förelig- ga, har fastighetsbildningsutredningen avhållit två hearingar. Den ena ägde rum i maj 1983 i Stockholm med företrädare för Svenska kommun- förbundet, Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges villaägareförbund, Sve- riges advokatsamfund, Sveriges lantmätareförening, Svenska kommu- naltekniska föreningen och överlantmätarmyndigheten i Uppsala län. Den andra avhölls i september samma år i Mora med fastighetsråd vid Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt och Falu tingsrätt samt med företrä- dare för länsstyrelsen i Kopparbergs län (landshövdingen Ingvar Gull- näs).
Fastighetsbildningsutredningen har vidare låtit lantmäteriverket ge- nomföra en undersökning för att belysa dels i vilken utsträckning för- rättningar med tillämpning av fastighetsregleringsinstitutet förekommer i plangenomförande syfte, dels hur ofta det anförs besvär mot sådana förrättningar. Resultatet redovisas nedan under avsnitt 5.1.
Utredningen har slutligen gjort en enkät hos landets fastighetsdomsto- lar angående domstolarnas handläggning av mål om inlösen m. in. enligt reglerna i 41 5, 41 a 5, 47 5 och 485 BL. Enkäten och de svar den gav upphov till redovisas nedan under avsnitt 5.2.
5.1. Lantmäteriverkets undersökning
Någon direkt tillgänglig statistik som ger uppgifter om i vilken utsträck- ning förrättningar med tillämpning av fastighetsregleringsinstitutet fö- rekommer i plangenomförande syfte och om besvärsfrekvensen beträf- fande sådana förrättningar har lantmäteriverket inte haft tillgång till. Uppgifter i dessa hänseenden har därför inhämtats på annat sätt.
Med hjälp av sitt ärenderegister har lantmäteriverket relativt noggrant kunnat uppskatta det totala antalet regleringsförrättningar inom plan som ägt rum under senare år.
För att få fram uppgifter om besvärsfrekvensen har lantmäteriverket emellertid inte kunnat använda sig av ärenderegistret. Information här- om har i stället inhämtats genom att verket gjort en direkt förfrågan till ett antal slumpvis utvalda överlantmätarmyndigheter, nämligen över-
lantmätarmyndigheterna i Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bo- hus, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Västernorr- lands samt Norrbottens län.
Resultatet av insamlingen från ärenderegistret och av undersökningen hos överlantmätarmyndigheterna har sammanställts i nedanstående ta- bell. Tabell 1
79/80 80/81 81/82 82/83 Summa Tot. antal frgl. inom plan (riket) 2 855 3 165 3 100 2 718 11 838 Antal under- sökta frgl. 1 200 1 249 1 163 1 043 4 655 Antal besvär 19 22 9 16 66 Besvär över ers. beslut 13 12 7 9 41
De angivna uppgifterna omfattar alla kategorier av regleringsförrätt- ningar inom plan. Företrädesvis är det fråga om gaturegleringar och tomtbildningar, men även t. ex. servituts- och samfällighetsregleringar ingår i materialet. Uppgifterna innefattar inte förrättningar utförda av de kommunala fastighetsbildningsmyndigheterna.
I 24 av de 41 förrättningar i vilka besvär anförts över ersättningsbeslu- ten har fastighetsdomstolen prövat målet i sak. Återstoden har avskrivits efter träffad förlikning. I de nämnda 24 förrättningarna har den genom- snittliga ersättningsnivån legat på 9 605 kr.
Med anledning av siffrorna i tabellen angående anförda besvär har lantmäteriverket i november 1983 gjort följande kommentar.
Den låga besvärsfrekvensen bör ses mot bakgrund av att parterna många gånger är överens om ersättningen innan förrättning söks. I den fältundersökning som lantmäteriverket genomförde 1975 —1977 framkom att officialvärdering förekom i liten utsträckning. Av 239 undersökta fastighetsregleringar hade sålunda i sju fall officialvärdering skett. Detta motsvarar ca 3 %. Det finns anledning att förmoda att dagens siffra är något högre. Värderingsenheten vid lantmäteriverkets fastig- hetsavdelning har under hösten (1983) inhämtat uppgifter om omfattningen av de värderingar som görs i samband med förrättningar. Enligt överlantmätarmyndig- heternas uppfattningar uppgår antalet regleringsförrättningar och förrättningar enligt anläggningslagen och ledningsrättslagen där värderingar utförs av fastig- hetsbildningsmyndigheterna till ca 9 % (ca 700 fall av totalt ca 8 000 förrättning- ar). Av de ca 8 000 förrättningarna avser omkring 78 % regleringsförrättningar, 14 % anläggningsförrättningar och 8 % ledningsrättsförrättningar. Uppgifterna avser det statliga lantmäteriet och budgetåret 1982/83. Det bör betonas att upp- gifterna grundas på ren uppskattning.
Mot bakgrund av det framtagna siffermaterialet, såväl det i tabellen som det som nämns i kommentaren, har lantmäteriverket uppskattat att av
alla regleringsförrättningar som görs inom plan utförs officialvärdering i 5—10 % av fallen.
Lantmäteriverket har slutligen anfört att om antalet besvär över ersätt- ningsbeslut, siffran 41 i tabellen, relateras till det uppskattade antalet
regleringsförrättningar
inom plan där officialvärderingar utförs, 5—
10 % av siffran 4 655 i tabellen, erhålles en besvärsfrekvens på ca 5 —
10%.
5.2. Fastighetsbildningsutredningens enkät till fastighetsdomstolarna
Fastlghetsbildningsutredningen har till envar av de tingsrätter i landet som är fastighetsdomstolar' och handlägger mål om inlösen m. m. enligt byggnadslagen — sammanlagt 24 stycken — ställt följande frågor. 1. Hur många mål om inlösen m. 111. enligt 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 BL har anhängiggjorts vid fastighetsdomstolen under perioden 1 januari 1981—1 juli 1983? (Ange om möjligt hur målen fördelar sig på de olika
paragraferna.)
2. Hur många mål av ovannämnda slag har avgjorts totalt vid fastig- hetsdomstolen under perioden 1 januari 1981—] juli 1983? Hur många av dessa har avgjorts efter prövning i sak? (Ange om möjligt hur målen fördelar sig på de olika paragraferna.)
3. I vilken utsträckning beviljas part allmän rättshjälp i förevarande mål? (Ange ungefärligt procenttal.)
4. I vilken utsträckning förekommer det att parterna träffar överens- kommelse om inlösenersättningens storlek sedan målet anhängiggjorts vid domstolen? (Ange ungefärligt procenttal.)
5. Hur hög är överklagandefrekvensen för nu ifrågavarande mål? (Ange med procenttal paragraferna.)
och om möjligt med uppdelning på de olika'
Alla de tillfrågade fastighetsdomstolarna har avgett svar. Svaren har sammanställts i nedanstående tabell.
Tabell 2
Tidsperiod
[ jan. 81—1 juli 83
l. Anhängiggjorda mål
2. Avgjorda mål 3) Prövade i sak
b) Avskrivna
3. Allmän rättshjälp
4. Överenskommelse om ersättningens storlek
5. Överklagade mål
Som framgår av tabellen är det inlösenmål enligt reglerna i 41 5 BL
Mål om inlösen enligt reg- lerna i byggnadslagens 415 41a5 475 485
27 5 34 4 9 22 ' KK 1 ' 25 2 . ( 971.549) om fas- 3 trghetsdomstol (Om- tryckt i SFS l976:681). 23 3 3 I ett av målen avsåg 7 1 prövningen i sak enbart
frågan om inlösenskyl- dighet. I ersättningsfrå- gan träffades överens-
som klart dominerar. Av de avgjorda målen enligt nämnda paragraf har kommelse.
ca 26 % prövats i sak. Resterande ca 74 % har avskrivits, så gott som samtliga på grund av att parterna har förlikts.
Allmän rättshjälp har beviljats i tre av de ifrågavarande målen. De mål som i tabellen har angetts vara överklagade hänför sig uteslu- tande till sådana som avgjorts efter prövning i sak. Överklagandefre- kvensen utgör således 73 %.
Av de avgjorda målen svarar Göteborgs tingsrätt för drygt 30 % och Stockholms tingsrätt för drygt 20 %. Vid åtta tingsrätter — Uppsala, Linköpings, Gotlands, Karlskrona, Vänersborgs, Falu, Härnösands och Umeå tingsrätt — har under den aktuella tidsperioden varken anhäng- iggjorts eller avgjorts något inlösenmål.
Några tingsrätter har lämnat information av intresse utöver vad som efterfrågats.
Vänersborgs tingsrätt har sålunda uppgett att det under åren 1972 och 1973 inkom fem mål om inlösen enligt 41 5 BL, vilka avslutades under perioden 1974— 1975. Två av dem avslutades genom avskrivningsbeslut och de tre övriga genom domar, av vilka en grundades på förlikning. Rättshjälp förekom inte i något av målen och inget av avgörandena överklagades.
Från Göteborgs tingsrätt har meddelats att i mål av ifrågavarande slag har så gott som aldrig beviljats allmän rättshjälp.
Halmstads tingsrätt har meddelat att mål om inlösen enligt angivna bestämmelser inte har förekommit i nämnvärd utsträckning sedan fastig- hetsdomstolen kom till.
Malmö tingsrätt har uppgett att, såvitt man kan erinra sig, har efter den 1 januari 1972 vid tingsrätten inte förekommit några mål enligt 41 a 5, 47 5 och 48 5 BL. Från nämnda tidpunkt har däremot förekommit mål enligt 41 5 BL. Under senare år har de dock varit fåtaliga, vilket enligt tingsrättens bedömning sannolikt beror på att kommunerna före- drar att använda fastighetsreglering vid inlösen av mark för allmän plats.
6. Kommitténs allmänna överväganden
6.1. Inledning
Under avsnitt 2 har allmänt behandlats frågor om fastighetsrättsligt plangenomförande. I stor utsträckning sker i praktiken det rättsliga genomförandet av fastställda planer vid lantmäteriförrättningar med användande av fastighetsbildningslagstiftningen. Vanliga förrättnings- typer är förrättningar för bildande av fastighet för bebyggande och för överföring av mark som ingår i gata eller annan allmän plats. Andra exempel är förrättningar för inrättande av gemensamhetsanläggning och för tillskapande av ledningsrätt.
Av genomförandeinstrumenten har fastighetsregleringsinstitutet i fas- tighetsbildningslagen kommit att inta en framträdande plats. Detta in- strument har alltmer kommit att användas i situationer, där tidigare det normala varit att vidta de rättsliga genomförandeåtgärderna enligt ex- propriationslagstiftningen. Det som gör regleringsinstitutet särskilt an- vändbart är att det till skillnad mot de flesta andra genomförandeinstru- menten inrymmer både möjligheten att ta mark i anspråk från den som inte frivilligt vill avstå från denna och möjligheten att få till stånd en , ändamålsenlig ändring av fastighetsindelningen. Fastighetsreglering kan också utgöra en ram för frivilliga uppgörelser om markavståendet och om ersättningens storlek.
Regleringsinstitutet har emellertid ett visst begränsat tillämpningsom- råde vilket till en del hämmar dess användbarhet som genomförande- medel. I praktiken gäller detta främst vid genomförande av stadsplan i de avseenden där kommunen är huvudman. Man kan således inte an- vända fastighetsregleringsinstitutet i sådana fall när det blir aktuellt att tvångsvis minska en fastighet mer än som är möjligt enligt begränsnings- regeln i 5 kap. 8 5 FBL. Om kommunen exempelvis skall bredda en gata med en intilliggande mindre restfastighets hela markområde kan fastig- hetsreglering inte användas om ägaren ej frivilligt vill avstå fastigheten.' För användande av fastighetsreglering fordras också att kommunen äger en lämplig fastighet till vilken marköverföringen kan ske. Även i andra avseenden kan begränsningar av institutets användningsområde förelig- ga. Högsta domstolen har i det 5. k. Ängelholmsmålet (NJA 1976 s. 139) funnit att fastighetsreglering för överföring i enlighet med stadsplan och tomtindelning av del av tomt till gatumark inte har kunnat tillåtas i ett fall, där avsevärda buller- och andra miljöstörningar kunde väntas upp-
' Under speciella förut- sättningar kan sådan
fastighet inlösas enligt 8 kap. 1 ;; FBL.
2 Se exempelvis de under avsnitt 1.1 återgivna de— larna av fastighetsbild- ningsutredningens di- rektiv.
stå på restfastigheten till följd av den överförda delens användning. I målet uttalar högsta domstolen att ”kostnad till förebyggande av s. k. företagsskada ej lärer kunna ersättas vid fastighetsreglering”. Detta ut- talande har uppfattats så att det förhållandet att ersättningsbestämmel- serna i fastighetsbildningslagen inte gör det möjligt att ersätta företags- skada var en av anledningarna till att fastighetsreglering inte kunde genomföras i målet.2 '
Fastighetsbildningsutredningens uppdrag går i första hand ut på att finna en lösning som leder till att de nu nämnda begränsningarna eli- mineras i så stor utsträckning som möjligt. En sådan reformering av regleringsinstitutet skulle göra detta till ett effektivare instrument för genomförande av stadsplan. _
Utredningen har emellertid gått längre i sitt arbete. Utredningen har nämligen övervägt en lösning som innebär ett utökat användande av lantmäteriförrättning för handläggning av frågor om genomförande av stadsplan m.m., utöver den ökning av ett sådant användande som en reformering av regleringsinstitutet av ovannämnt slag kunde väntas leda till. De gjorda övervägandena och förslagen i denna fråga presenteras nedan under avsnitt 6.2.
En utvidgning av tillämpningsområdet för förrättningsförfarandet ger emellertid upphov till en rad andra frågor som kräver särskilda övervä- ganden.
En reform som innebär att möjligheten till domstolshandläggning i första instans för prövning av plangenomförandefrågor försvinner får konsekvenser för instansordningen. Utredningen tar upp spörsmål kring detta under avsnitt 6.3.
Som nämndes tidigare har fastighetsreglering i ökad omfattning kom- mit att användas som genomförandeinstrument i sådana fall där tidigare det normala varit användande av expropriation eller av inlösen enligt byggnadslagen. Detta mera frekventa användande av fastighetsreglering har kommit att fokusera intresset till den enskilde sakägarens rättsställ- ning. Denna är i vissa hänseenden annorlunda vid expropriation och inlösen än vid fastighetsreglering. Vid regleringsförrättning finns inte möjlighet att besluta om ersättning till sakägare för dennes kostnader i anledning av förrättningen. Det finns även andra olikheter. Från en del håll har rests krav på att stärka den enskildes rättsställning vid regle- ringsförrättning. Fastighetsbildningsutredningens överväganden och förslag angående ett utökat användande av lantmäteriförrättning för handläggning av plangenomförandefrågor accentuerar dessa krav. Ut- redningen redovisar sina ställningstaganden i frågan under avsnitt 6.4. Under detta avsnitt tar utredningen också upp frågan om skyldighet att svara för sakägares rättegångskostnader vid fastighetsdomstolen, ho- vrätten och högsta domstolen.
Fastighetsbildningsutredningen tar även upp vissa frågor som gäller förrättningsorganisationen. Det gäller främst fastighetsbildningsmyndig- hetens kompetens och sammansättning. Utredningens överväganden och förslag i nämnda hänseenden läggs fram under avsnitt 6.5.
I kommittédirektiven uttalas att detär angeläget att utredningen över- väger om de särskilda bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL kan
arbetas in i 5 kap. Utredningen har under sina tidigare överväganden redan kommit in på denna fråga. Vad utredningen ytterligare har att anföra härom redovisas under avsnitt 6.6.
6.2. Lantmäteriförrättning i större utsträckning för fastighetsrättsligt plangenomförande
Inom områden som ingår i stadsplan har, såsom tidigare nämnts, kom- munen i stor utsträckning ansvaret för genomförandet. Av de medel som dagens lagstiftning erbjuder för att till kommunen överföra mark eller rättigheter som kommunen behöver ta i anspråk för fullgörande av nämnda ansvar, tillämpas oftast fastighetsreglering enligt fastighetsbild- ningslagen. Såsom bl. a. enkäten till landets fastighetsdomstolar visar, används emellertid i viss omfattning även inlösen enligt byggnadslagen. Imånga fall är sådana förutsättningar för handen att de båda instrumen- ten kan användas alternativt. Kommunen kan sålunda ofta välja vilket genomförandemedel den vill.
Det är emellertid inte utan betydelse vilket medel kommunen väljer. Fastighetsreglering påkallas genom ansökan till fastighetsbildningsmyn- digheten som avgör frågan genom ett förrättningsförfarande, medan inlösen enligt byggnadslagen innebär att kommunen väcker talan mot fastighetsägaren och att fastighetsdomstolen avgör saken. I vissa fall ankommer det på fastighetsägaren att väcka talan.
Förrättningsförfarandet skiljer sig från domstolsförfarandet i flera viktiga hänseenden. Förrättningsförfarandet bygger på officialprinci- pen, dvs. fastighetsbildningsmyndigheten har att sörja för att fastighets- bildningsärendena blir allsidigt utredda. Denna princip innebär i och för sig inte att sakägare har mindre möjligheter att själv hävda sina intressen , vid förrättningen. Det möter sålunda inget hinder för sakägaren att själv ombesörja utredning och åberopa denna i fastighetsbildningsärendet, med eller utan biträde av juridisk och teknisk expertis. Fastighetsbild- ningslagen ger emellertid inte möjlighet att tillerkänna sakägaren ersätt- ning av motpart för de kostnader som han ådragit sig med anledning härav. Detsamma gäller i fråga om sakägares egna inställelsekostnader. Beträffande sakägares möjligheter att anskaffa utredning gäller även andra begränsningar. Fastighetsbildningsmyndigheten kan inte fram- tvinga personlig inställelse av en sakägare och inte höra denne under sanningsförsäkran. Ej heller kan vittnesförhör äga rum under förrätt- ning. Likaså saknas möjlighet att meddela editionsföreläggande för att tvinga fram skriftligt bevis. Dessa omständigheter begränsar i realiteten sakägarens möjligheter att hävda sin rätt.
Till beskrivningen av skillnaderna mellan förrättningsförfarandet och domstolsförfarandet hör också frågan om finansieringen av fastighets- bildningsmyndighetens respektive fastighetsdomstolens kostnader med anledning av handläggningen. Fastighetsbildningsmyndighetens kost- nader för regleringsförfarandet betalas av sakägarna. Debiteringen sker enligt särskilda bestämmelser i lantmäteritaxan som har utfärdats av
regeringen enligt grunder fastslagna av riksdagen. Taxan bygger på kostnadstäckningsprincipen, dvs. taxeintäkterna skall i princip täcka statens kostnader för lantmäteriets förrättningsverksamhet. Parternas avgifter för ett inlösenförfarande täcker endast en ringa del av rättsvä- sendets kostnader för förfarandet. Detta finansieras till största delen skattevägen. I fråga om skillnader mellan förrättningsförfarandet och domstolsförfarandet skall till sist nämnas'att ett överklagat förrättnings- beslut kan komma att prövas i sammanlagt tre fullföljdsinstanser, medan prövningen av ett avgörande om inlösen enligt byggnadslagen kan över- klagas i högst två efterföljande instanser.
De nu beskrivna olikheterna mellan fastighetsreglering och inlösen hänför sig uteslutande till den processuella sidan. De båda genomföran- demedlen skiljer sig emellertid även åt i materiellträttsligt avseende. Vid fastighetsreglering måste en prövning ske med hänsyn till villkoren i 3 och 5 kap. fastighetsbildningslagen medan däremot kommunens inlö- senrätt enligt byggnadslagen i princip är ovillkorlig. Vidare gäller att vid fastighetsreglering bildas inga nya fastigheter såsom kan bli fallet vid inlösen. Vid inlösenförfarande kan därför en mindre lämplig fastighets- indelning uppkomma. Vill man ändra på ett sådant resultat krävs en efterföljande fastighetsbildningsförrättning. Till skillnad mot fastighets- reglering är äganderättsövergången vid inlösen förenad med lagfarts- plikt. Slutligen gäller vissa olikheter i värderingshänseende. I praktiken gäller det främst möjligheten till ersättning för s. k. företagsskada. Sådan ersättning kan utgå vid inlösen men ej vid fastighetsreglering.
De olikheter som föreligger mellan de båda instituten, främst i proces- suellt avseende, ställs ibland emot varandra i rättstillämpningen. Till belysning härav anförs följande två fall.
Det första fallet härrör från Boden. Kommunen ansökte om fastighetsreglering för marköverföring enligt stadsplan. De områden som avsågs utgjorde gata och park enligt planen. Inom gatuområdet skulle allmän väg'nyanläggas. Ett flertal bostadsfastigheter berördes. I ärendet medgav kommunen att ersättningsreglerna i expropriationslagen fick tillämpas i stället för fastighetsbildningslagens. Med- givandet innebar bl. a. att 5. k. företagsskada ersattes, om sådan uppstod. Fastig- hetsägarna ansåg att stadsplanen i första hand borde genomföras enligt byggnads- lagens bestämmelser och i andra hand genom inlösen enligt 8 kap. FBL. Om inlösenreglerna i byggnadslagen tillämpades, hävdades att fastighetsägarna på ett helt annat sätt kunde ta till vara sin rätt när det gällde t. ex. värdering. Fastighets- bildningsmyndigheten meddelade genom fastighetsbildningsbeslut tillstånd till fastighetsreglering. Detta beslut undanröjdes sedermera av hovrätten som ansåg att hinder mot fastighetsreglering förelåg på grund av bestämmelserna i 5 kap. 8 5 första stycket FBL. Hovrättens avgörande vann laga kraft. 1 hovrättens skäl uttalades att när man avgör om fastighetsreglering som genomförs mot fastighets- ägares vilja skall vara tillåten eller inte, måste man beakta sakägarnas möjligheter att ta till vara rätten att erhålla full ersättning för den mark som de tvingas avstå.
Det andra fallet kommer från Sollefteå. Där hade det aktualiserats att kommu- nen skulle ta i anspråk mark som i stadsplan avsatts för gatuändamål. Sedan försök att träffa frivillig uppgörelse hade misslyckats, ansökte kommunen om fastighetsreglering för överföring av marken. Samtidigt härmed stämde markens ägare kommunen till fastighetsdomstolen och yrkade inlösen av den ifrågavaran- de marken enligt 48 5 första stycket BL. Det främsta skälet till anhängiggörandet
vid domstol var enligt uppgift att markägarna ansåg sig ha bättre möjligheter att ta till vara sin rätt där än vid fastighetsbildningsmyndighet. Stämningsansök- ningen kom in till domstolen innan ansökningen om fastighetsreglering kom in till fastighetsbildningsmyndigheten. Under hänvisning till sin ansökan om fastig- hetsreglering begärde kommunen att markägarnas talan skulle avvisas. Denna begäran avslogs av fastighetsdomstolen. Domstolen, som i avsaknad av tillämp- ligt lagrum gjorde en omvänd analogisering från 47 5 BL, motiverade sitt beslut med att talan om inlösen var väckt före ansökan om fastighetsbildning. Domstols- beslutet föranledde kommunen att återkalla sin ansökan om fastighetsreglering. Plangenomförandefrågan blev därefter handlagd som ett inlösenmål enligt bygg- nadslagen.
Fallet belyser bl. a., liksom det föregående, skillnaderna mellan lantmäteriför- rättning och domstolsförfarande när det gäller sakägares rättsställning.
Ett genomförande av det förslag till reformering av fastighetsreglerings- institutet som lades fram i departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen och av det förslag till nya ersättningsregler vid fastighetsreglering som fastighets- bildningsutredningen har presenterat i sitt delbetänkande (SOU 1983238) Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor skulle i stor utsträck- ning förbättra regleringsinstitutet som plangenomförandemedel. Stora olikheter skulle emellertid fortfarande komma att bestå mellan fastighetsreglering och inlösen. Det gäller då främst de skillnader i fråga om förfarandet som beskrivits ovan. Som framgår av de båda refererade exemplen händer det att dessa skillnader leder till kollisioner mellan förfarandena i rättstillämpningen. Utredningen har mot nämnda bakgrund ifrågasatt om det är nödvän— digt att i rättsordningen bibehålla två skilda förfaranden för i princip samma ändamål. Vid införandet av fastighetsbildningslagen upphävdes bestämmelsen om inlösen av tomtdel i 46 5 BL. Skälet härtill var att i 8 kap. 45 FBL upptagits ett stadgande angående rätt till inlösen av tomtdel. Departe- mentschefen förklarade, när han i motsats till fastighetsbildningskom- mittén föreslog upphävandet av 46 5 BL, att det inte kunde anses lämp- ligt att i två olika lagar ha bestämmelser med exakt samma syfte men som inte var helt parallella.' Något motsvarande uttalande gjordes däremot inte beträffande de övriga bestämmelserna om inlösen i byggnadslagen som ju också fick kvarstå. Departementschefens ställningstagande gjordes särskilt med hänsyn till att värderingsreglerna enligt de olika lagarna inte var enhetligt utfor- made. Departementschefen pekade emellertid även på andra grundläg- gande skillnader mellan de båda förfarandena. Han uttalade sålunda bl. a. att inlösen enligt byggnadslagen handläggs av expropriationsdom- stol2 i huvudsak med stöd av expropriationslagens bestämmelser, medan fråga om inlösen enligt fastighetsbildningslagen är en fastighetsregle- ringsåtgärd som i första hand skall avgöras av fastighetsbildningsmyn- ] ProPOSition ”69328 S' digheten genom fastighetsbildningsbeslut. B 609 OCh proposrtron _ 19701144 5. 132 och 5. Det rfrågavarande ställningstagandet är av intresse av två skäl. För det 15 j_ första medförde det att friheten att välja mellan ett domstolsförfarande 2 Numera fastighets- och ett forrattnrngsforfarande togs bort beträffande tomtdelsrnlösen. domstol.
För det andra innebar det att förrättningshandläggning valdes framför alternativet med domstolshandläggning.
Utredningen har tagit intryck av de skäl departementschefen anförde som grund för att enbart ha ett förfarande för tomtdelsinlösen och anser att dessa är relevanta även när det gäller annan inlösen som kan ske enligt båda lagarna. Utredningen tänker då i första hand på kommunens rätt att ta i anspråk mark för sådana ändamål som är beskrivna i 41 5, 41 a5 och 47 5 BL. Erfarenheten visar, vilket utredningen återkommer till längre fram, att det är motiverat att införa ett enhetligt förfarande även för dessa fall. Utredningen föreslår därför att man där tar bort möjligheten med alternativa handläggningsformer, i likhet med vad som skedde vid fastighetsbildningslagens tillkomst beträffande inlösen av tomtdel. Fråga uppkommer då om vilken av de två handläggningsformerna som skall förordas. Vid övervägandena härav har fastighetsbildningsut- redningen beaktat följande förhållanden.
Fastighetsregleringsinstitutet var en av de stora nyheterna i 1954 års fastighetsbildningskommittés förslag till fastighetsbildningslag. Försla- get i denna del blev i princip allmänt accepterat av remissinstanserna, ' dock att från remissinstanser som företrädde tätortsintressen hävdades att förslaget konstruerats för glesbygdsförhållanden och att motiven i allt för ringa grad behandlade tätortsförhållanden.
Förslaget om fastighetsreglering blev genomfört huvudsakligen på det sätt fastighetsbildningskommittén tänkt sig. I propositionen 19692128 med förslag till fastighetsbildningslag uttalade departementschefen att fastighetsreglering otvivelaktigt skulle bli ett utomordentligt medel för att genomföra en rationell fastighetsindelning inom jordbruks- eller skogsbruksområden. Han uttalade emellertid också att även för planom- rådens vidkommande kunde man räkna med en vidsträckt användning av regleringsinstitutet. I sistnämnda hänseende framhöll han att fastig- hetsreglering inom detaljplaneområden uppenbarligen skulle komma att spela en mycket stor roll som instrument för att genomföra planer och nämnde särskilt institutets användbarhet vid gatumarksreglering inom stadsplanelagt område.
Fastighetsregleringsinstitutets betydelse som plangenomförandeme- del har betonats även i senare lagstiftningsärenden. I propositionen 1976/77:114 om förslag till bl. a. ökade möjligheter till tillträde enligt fastighetsbildningslagen uttalade departementschefen att det är en all- män uppfattning att det är mycket värdefullt att kunna använda fastig- hetsreglering för överföring av mark till gatufastighet i enlighet med plan. .
Frågan om fastighetsreglering som plangenomförandemedel har ock- så behandlats i den tidigare nämnda departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) "Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. I promemorian uttalades att erfarenheterna av fastighetsregleringsinstitu- tet talade för att detta medel väl lämpade sig som instrument för genom- förande av plan. Promemorieförfattaren föreslog ändringar i fastighets— bildningslagen som syftade till att effektivisera regleringsinstitutet som genomförandemedel. (Se ovan avsnitt 3.1.)
Fastighetsreglering som plangenomförandemedel har varit föremål för uppmärksamhet även i andra sammanhang.
Till ett cirkulär från Svenska kommunförbundet till landets kommu- ner daterat den 7 mars 1973 fanns bl. a. fogat en promemoria som utarbetats av kommunförbundet och dåvarande lantmäteristyrelsen i samråd. Promemorians rubrik är ”Gatumarksförvärv genom fastighets- reglering enligt fastighetsbildningslagen eller inlösen enligt byggnadsla- gen”. I promemorian finns positiva uttalanden om fastighetsreglering som genomförandemedel. Den uppfattning som uttrycks är att instru- mentet i de flesta fall är lämpligare än inlösen för att ta i anspråk gatumark.
Sveriges villaägareförbund har i en skrivelse den 13 december 1976 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet med rubriken ”Hemstäl- lan om ändring av fastighetsbildningslagen för att förbättra sakägares ställning vid fastighetsbildningsförrättning” uttalat sig om fastighetsre- glering som medel för genomförande av planer. Förbundet har en positiv inställning i frågan och anser att förrättningsformen i stort sett är ett smidigt, effektivt och lämpligt instrument för nämnda ändamål. Enligt förbundet krävs dock en förstärkning av den enskilde sakägarens rätts- ställning vid förrättningar i plangenomgörande syfte, där kommun eller annat expropriationsberättigat organ uppträder på ena sidan.
De nu återgivna uttalandena ger vid handen att det är en utbredd uppfattning att det är värdefullt att kunna använda förrättningsformen och då främst fastighetsreglering för genomförande av plan. Detta be- styrks också i hög grad av de under avsnitt 5 redovisade undersökning- arna som fastighetsbildningsutredningen låtit utföra. Både lantmäteri- verkets undersökning och enkäten till fastighetsdomstolarna ger en klar antydan om att när ianspråktagandet av marken ej kan ske på frivillig- hetens väg, kommunerna föredrar förrättningsförfarandet framför dom- stolsförfarandet. Det ligger nära till hands att förmoda att vissa av de i enkäten redovisade målen avser sådana fall där villkoren i 5 kap. fastig- hetsbildningslagen lagt hinder i vägen för tillämpning av regleringsinsti- tutet.
Kommunernas benägenhet att i så stor utsträckning använda sig av förrättningsförfarandet torde i första hand förklaras av att handlägg- ningen hos fastighetsbildningsmyndigheten normalt är snabbare, smi- digare och mer informell än handläggningen vid fastighetsdomstolen. De av lantmäteriverket framtagna uppgifterna tyder vidare på att för- rättningsbesluten leder till överklagande enbart i liten utsträckning. På grund bl. a. härav torde förrättningsalternativet generellt sett även vara ett billigare sätt för kommunerna att ta i anspråk mark än domstolsalter- nativet. Domstolsförfarandet måste dessutom ibland följas av en fastig- hetsbildningsförrättning för att få till stånd en lämplig fastighetsindel- ning, vilket medför en extra kostnad.
Det rättsliga genomförandet av fastställda planer sker alltså redan i dag i stor utsträckning vid lantmäteriförrättningar. Utvecklingen synes dessutom gå mot ett ännu större användningsområde för förrättnings- förfarandet i plangenomförandeprocessen. Fastighetsbildningsutred- ningen tänker då på den i avsnitt 3.3 omnämnda lagrådsremissen med
3 Proposition 19722109 s. 147 och s. 239 f. 4 Se byggforskningsrå- dets rapport (R 13221982) ”Expropriationslagens roll i planeringsproces- sen. Kostnadsaspekten” s. 43 f och s. 48 ff samt lantmäteriverkets rap- port (LMV-Rapport 198218) ”Markpolitik för en socialt inriktad Stadsförnyelse” s. 69 ff.
förslag till ny lag om exploateringssamverkan. Enligt förslaget skall frågor om exploateringssamverkan prövas vid förrättning — exploate- ringsförrättning — som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Det som nu anförts får anses väga tungt till förmån för förrättnings- alternativet. En utvidgning av användningsområdet för lantmäteriför- rättning till att omfatta samtliga fall av nu aktuella plangenomförande- frågor skulle inte innebära att man tillförde fastighetsbildningsmyndig- heten uppgifter av annat slag än sådana myndigheten redan i dag är van att handlägga.
Om valet av handläggningsform faller på förrättningsalternativet, innebär detta att förrättningsinstansen får handlägga en del fall av ex- propriationsliknande karaktär. Tanken på att låta ett förrättningsförfa- rande föregå domstolsprövningen i expropriationsmål är emellertid inte ny hos oss. I förarbetena till expropriationslagen har en sådan lösning diskuterats. Som positivt med förrättningsformen framhölls då att den ger en ram för förhandlingar mellan parterna, samtidigt som förrätt- ningsmyndigheten genom egna initiativ kan påverka förrättningen och dennas resultat. Tanken på en lösning av ifrågavarande slag avvisades dock av departementschefen. Enligt hans uppfattning motiverade inte
' de erfarenheter som dittills vunnits av domstolarnas handläggning av
expropriationsmål att man övergick till ett annat system. Enligt depar- tementschefen borde man i stället göra domstolsprövningen mer effektiv genom reformer av olika moment av förfarandet. Departementschefen slog emellertid inte helt igen dörren för förrättningslösningen. Om de ändringar i domstolsförfarandet som han avsåg föreslå inte skulle leda till åsyftat resultat, ansåg han att ett förrättningsförfarande i expropria- tionsmål fick övervägas på nytt.]
Även i andra sammanhang har frågan om ett förrättningsförfarande i expropriationsmål diskuterats.4
Vid övervägandena av den föreliggande frågan har utredningen slut- ligen beaktat de erfarenheter av hur den finska inlösningslagen tilläm- pats i plangenomförandesammanhang, som delgavs utredningen vid dess studiebesök i Finland. De sakägarrepresentanter utredningen kom i kontakt med vid dessa besök — såväl företrädare för stads- och kom- munförbunden som företrädare för enskilda sakägare — uttryckte en positiv uppfattning om inlösningsförrättning för handläggning av plan- genomförandefrågor. Från kommunhåll betonades betydelsen av inlös- ningslagen som processlag. Man framhöll att förfarandet var snabbt och smidigt samt att värderingsgrunderna och värderingstekniken hade ut- vecklats och blivit enhetligare. Det uppgavs särskilt att det förhållandet att det regelmässigt var samme förrättningsingenjör som var kommis- sionsordförande vid de inom ett lantmäteridistrikt förekommande inlös- ningsförrättningarna hade lett till ett effektivt förfarande som man hade förtroende för. Från jorddomstolssidan upplystes att det sällan fanns anledning för domstolarna att rikta anmärkningar mot inlösningskom- missionernas sätt att handlägga inlösenfrågorna. Uppfattningen från domarhåll var att kommissionerna förrättade sina värv väl.
Mot bakgrund av det nu anförda har fastighetsbildningsutredningen valt att föreslå förrättningsförfarandet framför domstolsalternativet.
När utredningen nu förordar att det rättsliga genomförandet av stads- plan skall ske vid lantmäteriförrättning, har utredningen främst tänkt på de inlösensituationer som behandlas i 41 5, 41 a5 första punkten och i 47 5 BL. I dessa fall har kommunen en rätt att inlösa. Enligt 41 a 5 andra punkten och 48 5 BL kan kommunen emellertid även bli skyldig att inlösa. I sådant fall är det markägaren som påkallar inlösen. Även i dessa situationer kan förutsättningar för alternativa handläggningsförfaran- den vara för handen. Enligt utredningens mening talar de skäl som ovan anförts till stöd för att slopa domstolsalternativet i fall där inlösenrätt för kommunen föreligger också för ett upphävande av detta alternativ när kommunen är inlösenskyldig. Utredningen föreslår därför att även de sist nämnda plangenomförandefrågorna i framtiden skall kunna hand- läggas vid enbart lantmäteriförrättning.
Till en fastställd generalplan knyts bl. a. vissa inlösenregler, vilka redovisats ovan under avsnitt 2.1.3. De har väsentligen samma innehåll som de till stadsplan knutna inlösenreglerna. Inlösen för genomförande av generalplan aktualiseras nästan aldrig, vilket sammanhänger med att ytterst få generalplaner fastställts. Utredningen anser det ändå lämpligt att anpassa reglerna om förfarandet vid inlösen inom områden med fastställd generalplan till de som ovan förordats skall gälla vid inlösen inom stadsplaneområden.
Utöver nu nämnda inlösenfall finns i byggnadslagen reglerat ytterli- gare ett fall, när inlösen skall ske. Det gäller vid förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret eller luftfarten m. m. enligt bestämmelseri 81 och 82 55 BL. Medför stadgandet i 81 5 eller förordnande enligt 82 5 BL att pågående markanvändning avsevärt försvåras och uppkommer synner- ligt men vid markens nyttjande är ägare till sådan anläggning som sägs i 81 5 BL skyldig att enligt 83 5 BL lösa fastighet som lider sådant men, om inte en dylik skyldighet åligger kommunen på grund av generalplan eller stadsplan.
Om i en fastställd generalplan eller stadsplan, med hänsyn till anlägg- ning, som avses i 81 5 eller i förordnande enligt 82 5 BL, blivit bestämt att marken skall användas för annat ändamål än enskilt bebyggande kan kommunen bli inlösenskyldig enligt 22 eller 48 5 BL. Sker inlösen är det således fråga om sådana plangenomförandesituationer som tidigare av- handlats.
När ägare till anläggning som nu sagts är inlösenskyldig sker inlösen inte för något plangenomförandeändamål. Trots detta kunde det över- vägas att även låta sådana inlösenfall handläggas av fastighetsbildnings- myndigheten. Utredningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl föreligga för att lägga fram ett förslag härom.
Sammanfattningsvis föreslår fastighetsbildningsutredningen sålunda att fastighetsbildningsmyndigheten blir exklusivt forum i första instans för handläggning av frågor om-inlösen enligt reglerna i 18 5, 18 a 5, 22 5, 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 BL. Utredningen förordar att sådan förrätt- ning vid vilken förevarande frågor skall prövas benämns inlösenförrätt- ning.
Som redovisats under avsnitt 3.2 innehåller det framlagda förslaget till ny plan- och bygglag inlösenmöjligheter av i stort sett samma slag som
finns reglerade i 22 5, 41 5, 41 a 5, 47 5 och 48 5 BL. I förslaget görs inga ändringar såvitt avser själva inlösenförfarandet. Den som vill påkalla inlösen kan antingen väcka talan vid fastighetsdomstolen eller _- under samma förutsättningar som i dag — alternativt ansöka om fastighetsreg- lering hos fastighetsbildningsmyndigheten. Mot bakgrund härav har de skäl fastighetsbildningsutredningen ovan andragit till stöd för sitt re- formförslag samma bärkraft efter det att byggnadslagen ersatts av plan- och bygglagen.
Det nu framlagda reformförslaget ger, som förutskickats i inlednings- avsnittet, upphov till en del frågor som kräver särskilda överväganden. Redovisningen härav sker under olika avsnitt nedan. Fastighetsbild- ningsutredningen vill emellertid redan nu nämna att en reform av för- ordat slag kommer att fordra en del särskilda bestämmelser angående förfarandet vid inlösenförrättning. Därmed uppkommer spörsmålet om hur man i lagtekniskt hänseende skall låta reformen komma till uttryck. Härvid är olika lösningar tänkbara.
En möjlighet är att genomföra reformen genom ändringar och tillägg i byggnadslagen. En fördel härmed skulle vara att reglerna om förutsätt- ningarna för inlösen och om inlösenförfarandet blev samlade i en och
' samma lag. Mot denna lösning talar emellertid det förhållandet att byggnadslagen inom en snar framtid av allt att döma kommer att ersättas av en ny plan- och bygglag. De nya bestämmelserna om inlösenförrätt- ning skulle således knappast hinna träda i kraft förrän tiden var inne att upphäva dem igen.
Om nu inte byggnadslagen framstår som en lämplig ram för de aktu- ella reglerna, skulle det kunna ligga nära till hands att i stället föreslå en placering av dem i den föreslagna plan- och bygglagen. Detta förslag är emellertid fortfarande under bearbetning. Det är ännu osäkert hur för- slaget slutligt kommer att utformas. Utredningen har därför inte heller velat välja denna väg.
En ytterligare möjlighet är att inarbeta de nya reglerna i fastighetsbild- ningslagen. Denna lösning förefaller särskilt bestickande med tanke på att inlösen handlar om ianspråktagande av mark genom ett förrättnings- förfarande och att detta ianspråktagande i stor utsträckning skulle kun- na ske såsom fastighetsreglering. Det finns emellertid invändningar även mot denna lösning. Fastighetsbildning är en i enlighet med fastighets- bildningslagen företagen åtgärd genom vilken fastighetsindelningen ändras eller servitut bildas, ändras eller upphävs. Mot denna bakgrund bör gälla att de regler om ianspråktagande av mark som skall inrymmas i fastighetsbildningslagen avser fastighetsbildning i nu nämnd mening. Vid inlösen kommer det emellertid inte alltid att vara fråga om fastig- hetsbildning. I vissa fall förekommer det att kommunen saknar någon lämplig fastighet att överföra mark till. Om det i en sådan situation är aktuellt att ta i anspråk en hel fastighet, föreligger över huvud taget inte något moment av fastighetsbildning. Det är enbart fråga om en ägande- rättsövergång. Om markavståendet i den nu beskrivna situationen i stället gäller del av fastighet, blir resultatet visserligen en ändring av fastighetsindelningen, tvångsavstyckning. I likhet med förhållandet vid inlösen med tillämpning av de nuvarande förfarandereglerna i byggnads-
lagen är det emellertid inte åstadkommandet av en ändring i fastighets- indelningen som är det väsentliga. Det primära är i stället att få tillgång till marken för det ändamål som föranleder inlösen. Genom inlösen kan vidare nyttjanderätt till mark både upplåtas och upphävas. Sådana åt- gärder innefattas inte i det ovannämnda begreppet fastighetsbildning. Mot att inarbeta de aktuella inlösenreglerna i fastighetsbildningslagen talar även den omständigheten att det inte finns någon självklar plats i lagen där alla reglerna kan samlas. Några av dem skulle kunna placeras i 8 kap. FBL som, enligt vad utredningen längre fram förordar, kommer att bli tömt på sina nuvarande bestämmelser. Av systematiska skäl skulle det emellertid bli nödvändigt att sprida ut en del av reglerna i andra kapitel, såsom i 4, 5 och 10 kap. FBL. En sådan uppdelning skulle göra reglerna svåröverskådliga. Ett ytterligare skäl som talar mot att genom- föra reformen som ändringar i fastighetsbildningslagen är att det vid inlösenförrättning kommer att gälla vissa förfaranderegler som saknar motsvarighet vid annan förrättningsverksamhet.
] belysning av det nu sagda och särskilt med hänsyn till det nu pågående arbetet med en ny plan- och bygglag har fastighetsbildnings- utredningen därför i stället ansett den lämpligaste lagtekniska lösningen vara att bestämmelserna om inlösenförrättning i detta betänkande tas upp i en särskild lag. Lagen kan, i likhet med vad som gäller beträffande annan särlagstiftning om förrättningsverksamhet, utformas så att den i behövlig omfattning hänvisar till reglerna i fastighetsbildningslagen. Den särskilda lagen bör benämnas lag om inlösenförrättning.
6.3 Instansordningen
Den reform som ovan förordats får konsekvenser i fråga om instansord- ningen. När möjligheten att väcka talan om inlösen vid fastighetsdom- stolen inte längre skall finnas kvar, försvinner en ordning med enbart tre instanser för prövning av inlösenfrågor. Förslaget skulle således inne- bära att en inlösenberättigad i framtiden alltid löper risken att få saken prövad i sammanlagt fyra instanser.
När fastighetsbildningsutredningen presenterade sina tankar på den reform som nu föreslagits vid de under avsnitt 5 nämnda hearingarna, anfördes från några håll att reformen förutsatte en begränsning av möjligheterna att fullfölja talan mot ett förrättningsavgörande. I annat fall, menade man, kunde handläggningen bli mera långdragen och kost- sam än vid ett förfarande med genomgående domstolshandläggning. Den lösning som antyddes gick ut på att slå samman fastighetsdomstolen och hovrätten till en andra instans. Slutinstans skulle fortfarande vara högsta domstolen. Härigenom skulle man tillskapa en ordning som liknar den som i dag gäller beträffande inlösenmål i Finland.'
Som nämnts i föregående avsnitt ger både den av lantmäteriverket gjorda undersökningen och enkäten till fastighetsdomstolarna en klar antydan om, att när fråga för kommunerna uppkommer om tvångsvisa ianspråkstaganden av mark, kommunerna föredrar förrättningsförfa-
' Tanken på överpröv- ning av förrättningsin- stansens beslut i enbart två efterföljande dom— stolsinstanser är inte ny hos oss. Fastighetsbild- ningskommittén före- slog en sådan ordning (SOU 1963:68). Försla- get innebar att förrätt- ningsinstansens avgö- rande skulle fullföljas till särskilda jorddom- stolar som skulle vara knutna till hovrätterna. Fullföljd från jorddom- stolen skulle ske direkt till högsta domstolen (a.a. s. 697 ff). Förslaget utsattes för en hel del re- misskritik och vann inte beaktande i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
randet framför domstolsförfarandet. Som också nämnts ligger det nära till hands att förmoda att vissa av de i enkäten redovisade målen avser sådana fall där villkoren i 5 kap. fastighetsbildningslagen lagt hinder i vägen för tillämpning av regleringsinstitutet. Den möjligheten att för- rättningsförfarandet skulle kunna leda till en mera långdragen procedur än en handläggning vid enbart domstol verkar således inte avhålla kommunerna från att gå fram förrättningsvägen. Resultatet av lantmäteriverkets undersökning tyder vidare på att för- rättningsavgörandena i tämligen liten utsträckning överprövas. I jämfö- relse med förhållandet i Finland för motsvarande fall är överklagande- frekvensen anmärkningsvärt låg. Överklagandefrekvensen framstår även som mycket låg om man ställer den i relation till det antal överkla- ganden avseende inlösenmål som framkom genom enkäten till fastig- hetsdomstolarna. Det finns ingenting som direkt tyder på att antalet överklagade förrättningsavgöranden skulle öka, om man nu överför den handläggning av inlösenfall som i dag sker vid fastighetsdomstolen till fastighetsbildningsmyndigheten. Även om denna bedömning inte skulle vara riktig kan en ökning av antalet överklaganden numerärt sett endast bli marginell.
Tidigare har utredningen, på grundval av de gjorda undersökningar- na, uttalat att förrättningshandläggningen generellt sett ter sig billigare än ett domstolsförfarande. Betraktar man ett enskilt fall som överklagas till alla efterföljande instanser, är det möjligt att förhållandet är ett annat. Det behöver emellertid inte vara på det sättet. När ett förrätt- ningsavgörande angående ersättning överklagas, föreligger regelmässigt en av fastighetsbildningsmyndigheten gjord officialutredning. Denna gör det i allmänhet obehövligt att sakägarna i fullföljdsinstanserna för- anstaltar om egna omfattande utredningar. När inlösentalan väcks vid fastighetsdomstolen, måste parterna emellertid själva ombesörja och bekosta all utredning. Kommunen är dessutom som regel skyldig att betala motpartens utredningskostnader. Eftersom utredningskostnader- na ofta uppgår till stora belopp, kan det därför inte uteslutas att förrätt- ningsvägen, med en prövning av inlösenfrågan i fyra instanser, är eko- nomiskt gynnsammare för kommunen än domstolsvägen med en pröv- ning i enbart tre instanser.
Mot bakgrund av vad nu anförts anser utredningen inte att den reform som förordats under avsnitt 6.2 påkallar någon ändring i fråga om möjligheterna att fullfölja talan mot ett förrättningsavgörande.
Den föreslagna reformen innebär att fastighetsdomstolen som första instans avlastas inlösenmål. Med tanke på det ringa antal sådana fall som fastighetsdomstolarna i dag handlägger torde emellertid denna avlastning knappast påverka arbetssituationen vid domstolarna i nämn- värd grad. På grund härav och eftersom sannolikt en del av målen kommer tillbaka till fastighetsdomstolarna som överklagade förrätt- ningsavgöranden, har utredningen inte funnit anledning att föreslå någ- ra personalinskränkande eller andra organisatoriska åtgärder beträffan- de fastighetdomstolarna.
6.4 Den enskilde sakägarens rättsställning
Den enskilde sakägarens rättsställning är som förut framhållits i vissa hänseenden annorlunda vid förrättningsförfarandet än vid domstolsför- farandet. Vid handläggning hos fastighetsbildningsmyndigheten saknas möjlighet att få ersättning för kostnader för inställelse, för egna utred- ningar och för anlitande av ombud eller biträde. Enligt fast praxis beviljas inte rättshjälp enligt rättshjälpslagen i ärende hos fastighetsbild- ningsmyndigheten. Vid förrättningsförfarande gäller inte heller den van- liga rättsskyddsförsäkringen. Vidare kan fastighetsbildningsmyndighe- ten inte tvinga fram personlig inställelse av en sakägare och inte höra sakägare under sanningsförsäkran. Ej heller kan vittnesförhör äga rum under förrättning. Likaså saknas möjlighet att meddela editionsföreläg- gande för att tvinga fram skriftligt bevis.
Att sakägare inte har samma rättsliga ställning vid förrättningshand- läggning som vid domstolsförfarande har sin främsta grund däri att bestämmandet av marklikviden m. ni. inte baseras på parternas yrkan- den och bevis utan på en officialutredning som utförs av fastighetsbild- ningsmyndigheten.
I förarbetena till fastighetsbildningslagen är nämnda förhållande när- mare utvecklat. Av dessa (prop. 1969:128 5. B 191 ff och 591) framgår att huvudskälet till att möjlighet saknas att besluta om ersättning till sakäga- re för utredningskostnader är att förrättningsförfarandet ger fastighets- bildningsmyndigheten en aktiv processledande uppgift och en informa- tionsskyldighet gentemot sakägarna, som normalt skall sätta dessa i stånd att utföra sin talan utan juridiskt biträde eller annan expertmed- verkan. Beträffande möjligheten att förebringa utredning och bevisning vid förrättningar intog departementschefen den ståndpunkten att för- rättningsförfarandet skall vara snabbt och enkelt och inte att likna vid ett domstolsförfarande. Han menade därför att möjlighet till upptagande av ' muntlig bevisning vid förrättning inte skall finnas. Inte heller borde sakägare kunna ta fram egna utredningar vid förrättningen. Departe- mentschefen var visserligen inte beredd att förorda att man genom direkta bestämmelser hindrade sakägare från detta, men hans stånd- punkt var att förfarandet skulle utformas så att sakägarnas egna utred- ningar — och muntliga bevisning — skulle koncentreras till den efterföl- jande domstolsinstansen. Departementschefens tanke har sålunda varit att sakägare som vill förebringa bevisning måste föra ärendet vidare till fastighetsdomstolen genom besvär över fastighetsbildningsmyndighe- tens ersättningsbeslut.
Samma synsätt i fråga om sakägares rätt till kostnadsersättning vid förrättning enligt fastighetsbildningslagen har också legat bakom från- varon av sådan rätt vid förrättning enligt anläggnings- och lednings- rättslagarna.'
Saken har också tagits upp i departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. Be- handlingen där var närmast föranledd av den under avsnitt 6.2 nämnda skrivelsen från Sveriges villaägareförbund till justitiedepartementet. I
' Beträffande lednings- rättslagen se SOU 1972:57 s. 74 ffoch 101 f samt prop. 1973:157 5. 112 f.
2 a.a. s. 85 ff.
3 Se ”Sammanställning av remissyttrandena be- träffande Ds Ju 1977:12. Del 2", s. 326 ff.
4 Se t. ex. Sveriges Do- mareförbunds remissytt- rande den 30 maj 1980 över betänkandet (SOU 1979:65—66) Ny plan- och bygglag samt riks- dagsmotion 1981/
82: 1984 angående viss översyn av lednings- rättslagen (CU 1981/ 82:28 och riksdagsproto- koll 1980/81 nr 134 s. 70).
promemorian förordades ingen ändring i det nu ifrågavarande avseen- det.2
Efter fastighetsbildningslagens tillkomst har i skilda sammanhang rests krav på en förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning vid lantmäteriförrättningar med expropriationsrättsliga inslag. I den i det föregående nämnda skrivelsen från Sveriges villaägareförbund hem- ställdes sålunda att fastighetsbildningslagen ändrades så att det vid förrättning, i de fall fastighetsreglering användes i situationer och för ändamål som är likartade dem som gäller vid inlösen av mark enligt byggnadslagen och vid expropriation, blir möjligt för sakägare att få ersättning för kostnader för juridiskt biträde, egen inställelse och — efter beslut av fastighetsbildningsmyndigheten — egna utredningar, genom att sådana kostnader räknas som förrättningskostnader, vilka skall be- talas av förrättningssökanden. Vid remissbehandlingen av departe- mentspromemorian Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstift- ningen framfördes också synpunkter av motsvarande innebörd.3 Det finns ytterligare exempel på uttalanden med liknande innehåll.4
De framförda kraven angående sakägarnas rättsställning grundas på det förhållandet att sakägarna inte alltid är jämbördiga när det gäller förutsättningarna för att ta till vara de egna intressena vid förrättningen. Det gäller främst i fråga om förrättningar som sökts av kommun eller annat offentligrättsligt organ. Det förekommer nämligen att dessa or- gan, som ofta har tillgång till egna experter inom det värderingstekniska och ersättningsrättsliga området, utför egna utredningar som inges till fastighetsbildningsmyndigheten och åberopas i förrättningen. Samtidigt kan det förhålla sig så att de sakägare mot vilka det offentligrättsliga organet har anspråk utgörs av enskilda markägare eller rättighetshavare som saknar kunskaper och förutsättningar i övrigt att kunna bedöma och bemöta den åberopade utredningen. Beträffande nämnda situationer har det hävdats att en sådan uppkommen ojämvikt mellan sakägarna inte alltid i tillräcklig grad uppvägs av den utredningsplikt som åvilar fastighetsbildningsmyndigheten. Den utveckling som har skett mot ett ökat användande av förrätt- ningsförfarandet vid tvångsförvärv av fast egendom i situationer där tidigare det vanliga varit inlösen eller expropriation vid domstol har kommit att skjuta frågan om sakägares rättsställning vid förrättning i förgrunden. Fastighetsbildningsutredningens överväganden och förslag angående ett utökat användande av lantmäteriförrättning för det rätts- liga genomförandet av planer ställer frågan än mer i blickpunkten.
Utredningen har i ett inledande skede av sina överväganden i frågan diskuterat tre skilda lösningar, vilka utredningen kallat noll-lösningen, hänskjutande-lösningen och förordnande-lösningen. Lösningarna inne- bär följande.
Noll-lösningen går ut på att den nuvarande ordningen bibehålls oför- ändrad. Lösningen tar fasta på de tidigare återgivna uttalandenai för- arbetena till fastighetsbildningslagen. Inför man möjligheten att låta enskild sakägare få ersättning för sina egna kostnader, kommer förfa- randet vid fastighetsbildningsmyndigheten att i stor utsträckning liknas vid ett domstolsförfarande. De främsta förtjänsterna med förrättnings-
förfarandet — snabbheten och enkelheten — riskeras då gå förlorade. Den ojämvikt mellan sakägarna som kan förekomma vid förrättningar med kommun eller annat offentligrättsligt organ på ena sidan och enskil- da markägare eller rättighetshavare på andra uppvägs av den aktiva processledande uppgift och informationsskyldighet som fastighetsbild- ningsmyndigheten har. Det ankommer på fastighetsbildningsmyndighe- ten att göra behövliga utredningar och på eget initiativ lämna de enskilda sakägarna behövlig hjälp med att förklara sakfrågor och framställda yrkanden. En bärande tanke bakom lösningen är vidare att den enskilde sakägarens råttssäkerhetsintressen tillgodoses även därigenom att sak-
ägaren alltid äger få förrättningen överprövad hos fastighetsdomstolen i vilken instans han har rätt till kostnadsersättning för bevisning rn. m.
En utgångspunkt i hänskjutande-lösningen är att den ojämvikt som kan föreligga mellan sakägarna vid en förrättning inte alltid neutralise- ras genom fastighetsbildningsmyndighetens ageranden. En annan syn- punkt är att med den nuvarande ordningen kan tyngdpunkten i förfaran- det komma att förskjutas till fastighetsdomstolen, vilket inte rimmar väl med den eljest inom rättskipningen tillämpade principen att tyngdpunk- ten i processen skall ligga i första instans. Hänskjutande-lösningen skulle gå ut på följande. När en kommun eller ett motsvarande expropriations- berättigat organ vill inlösa, skall ansökan om åtgärden i vanlig ordning göras hos fastighetsbildningsmyndigheten. Föreligger stridiga intressen i ersättningsfrågan och har försök att åstadkomma överenskommelse inte lyckats, meddelar fastighetsbildningsmyndigheten beslut i markfrå- gorna utan att värderingar utförts. Fastighetsbildningsmyndigheten av- gör inte ersättningsfrågan. I stället hänskjuter myndigheten denna till fastighetsdomstolen. Tanken är inte att alla ersättningsfrågor skall hän- skjutas. Det bör först och främst krävas att frågan är tvistig. Vidare bör det vara fråga om inte alltför obetydliga belopp. Slutligen bör krävas att frågan är av viss komplicerad natur.
Hänskjutande-lösningen innebär således att när ersättningsfrågan är av nu nämnd beskaffenhet blir fastighetsbildningsmyndigheten första instans i fråga om handläggning av fastighetsindelningsfrågor m. m. och fastighetsdomstolen, där rätten till betalning för bevisning och biträdes- hjälp föreligger, första instans i ersättningsfrågan.
Förordnande-lösningen har samma utgångspunkter som hänskju- tande-lösningen. När ett organ som företräder allmänt intresse står som sökande av förrättning, skall fastighetsbildningsmyndigheten kunna förordna att enskilda sakägare som förrättningsåtgärden riktar sig mot får ersättning av sökanden för sina kostnader för förlorad arbetsför- tjänst, resekostnader för erforderliga utredningar och kostnader för anlitande av ombud eller biträde. Den närmare utformningen av lös- ningen kan varieras. Ett alternativ är att bestämma att de nämnda kostnaderna alltid skall gottgöras, i den mån annat inte följer vid en motsvarande tillämpning av 18 kap. 6 eller 85 rättegångbalken. Ett annat är att göra rätten till kostnadsersättning beroende av att vissa villkor är uppfyllda, exempelvis att fastighetsbildningsmyndigheten måste finna kostnaderna nödvändiga för tillvaratagande av den enskilde sakägarens rätt. Det sistnämnda alternativet motsvarar den lösning som valts i den finska inlösningslagen.
I mål om inlösen enligt byggnadslagen gäller expropriationslagen i tillämpliga delar. I fråga om rättegångskostnader innebär det att den inlösande alltid är skyldig att svara för motpartens rättegångskostnader om inte annat föranleds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 55 rätte- gångsbalken. Ogillas yrkande om rätt eller plikt att lösa, skall dock allmänna regler om rättegångskostnader tillämpas.
Den inlösenreform som fastighetsbildningsutredningen ovan förordat innebär att det expropriationsrättsliga förfarande, som det är fråga om vid inlösen enligt byggnadslagen, i framtiden enbart skall kunna ske vid lantmäteriförrättning. Detta talar otvivelaktigt i viss män för att frågan om ersättning för sakägares egna kostnader vid de förordade inlösenför- rättningarna bör lösas på samma sätt som vid expropriation. Enligt utredningens mening kan det vara av både psykologiska och sakliga skäl angeläget att synpunkter från den enskilde — som sällan själv har någon nytta av en inlösenåtgärd — blir klart och fullständigt framlagda inför fastighetsbildningsmyndigheten, vilket den enskilde inte alltid är i stånd att göra utan experthjälp. Härtill kommer att det måste vara önskvärt att i största möjliga utsträckning undvika att t. ex. tvister om ersättningen förs vidare till domstol. En förstärkning av den erfskildes rättsställning skulle enligt utredningens uppfattning vara ägnad att skapa bättre un- derlag för fastighetsbildningsmyndighetens avgöranden och därmed bi- dra till att handläggningen begränsades till förrättningen.
De förstärkningsåtgärder i fråga om sakägares rättställning som det kan bli fråga om får emellertid inte leda till en förändring av karaktären hos förrättningsförfarandet. Detta måste även i framtiden präglas av snabbhet och enkelhet. Det kan därför inte komma i fråga att helt likställa den enskilde mark- eller rättighetsinnehavarens rättsliga status vid inlösenförrättning med den som gäller för honom i expropriations- mål.
Mot bakgrund av vad nu anförts har utredningen uteslutit noll-lös- ningen och den första av de två varianterna av förordnande-lösningen från vidare överväganden. De lösningar som därmed återstår är hänskju- tande-lösningen och förordnande-lösningen efter finsk modell.
Hänskjutande-lösningen innebär, som tidigare utvecklats, både att fördelarna med förrättningsförfarandet behålls och att kraven på en förstärkning av sakägares rättsställning vid handläggning i första instans tillgodoses. Fastighetsbildningsutredningen inser emellertid samtidigt att lösningen kommer att ge upphov till besvärliga gränsdragningsfrå- gor. Det går knappast att ställa upp några riktmärken med vars hjälp man på ett tillfredsställande sätt skulle kunna avskilja sådana ersätt- ningsfrågor som kräver en särskilt ”rättssäker” handläggning från andra ersättningsfrågor. Att exempelvis relatera frågan om hänskjutande till någon viss beloppsgräns skulle förmodligen inte sällan komma att slå fel. Det torde inte heller vara lämpligt att grunda beslutet om hänskjutande på mera skönsmässiga överväganden. Lämnar man bestämmanderätt i frågan till förrättningsmannen finns risken att han skjuter ifrån sig värderingsfrågor som han av en eller annan anledning tycker är besvär- liga att handlägga. Det torde inte heller utan vidare gå att lägga bestäm- manderätten hos sakägarna. Deras intresse av att hänskjuta skulle för-
modligen ofta vara motstridiga. Oavsett hos vem man lägger avgörandet för ett hänskjutande, måste antagligen ett sådant avgörande föregås av arbete med värderingsfrågan från fastighetsbildningsmyndighetens sida. Det vore då på sätt och vis ett slöseri med resurser att inte låta detta arbete komma till nytta vid den fortsatta handläggningen hos fastighets- domstolen. Skulle å andra sidan fastighetsbildningsmyndigheten bifoga resultatet av nedlagt värderingsarbete till beslutet om hänskjutande, måste man emellertid fråga sig vari den reella skillnaden blir mellan hänskjutande-lösningen och den nuvarande ordningen med överklagan- de av förrättningsbeslut.
På grund av det som nu framförts blir utredningens ståndpunkt att hänskjutande-lösningen framstår som mindre lämplig för att åstadkom- ma förstärkning av den enskilde sakägarens ställning vid förrättning. Utredningens överväganden i frågan har sålunda slutligen begränsats till en förordnande-lösning av finsk modell.
I den finska inlösningslagen har lösningen kommit till uttryck i 82 5. Utredningen har i avsnitt 4 redogjort för paragrafens innehåll och hur den tillämpas i praktiken. De allmänna intryck fastighetsbildningsutred— ningen fick av samtalen i Finland med olika personer med erfarenhet av inlösningsförrättningar var att möjligheten till kostnadsersättning för den enskilde sakägaren uppfattades som något positivt. Ingenting fram- kom som tydde på att förekomsten av biträde eller förebringande av egna utredningar hämmade effektiviteten i förrättningsförfarandet i nämnvärd grad. Det framhölls tvärtom från något håll att förekomsten av sakägarombud kunde vara ägnat att underlätta handläggningen. Det förhållandet att förrättningsförfarandet inte påverkades i negativ rikt- ning genom möjligheten till ersättning för sakägarkostnader hade för- modligen till viss del sin förklaring i inlösningskommissionernas stränga bedömning av begreppet ”nödvändiga kostnader”.
Med hänsyn till vad som sålunda upptagits har fastighetsbildningsut- , redningens överväganden utmynnat i uppfattningen att en lösning efter mönster från den finska inlösningslagen utgör en lämplig avvägning mellan kraven på en förstärkt rättsställning för de enskilda sakägarna i förrättningen å ena sidan och kraven på en snabb och enkel handlägg- ningsform å andra. Stöd för en sådan lösning har även uttalats från kommunhåll. Utredningen föreslår därför att i den föreslagna lagen om inlösenförrättning införs regler med i huvudsak samma innebörd som de som finns i 82 5 inlösningslagen.
Reglerna, som i lagförslaget tas upp i 13 och 1455, avviker i vissa avseenden från de finska förebilderna. Utredningen återkommer till detta i specialmotiveringen. Redan nu skall dock en skillnad påpekas. Det gäller frågan om möjlighet för enskild sakägare att erhålla allmän rättshjälp. Enligt 825 i den finska inlösningslagen kan ägare av mark som skall inlösas beviljas rättshjälp vid inlösningsförrättning. När fas- tighetsbildningsutredningen nu förordar kostnadsregler av liknande in- nehåll som de i nämnda paragrafi inlösningslagen, ligger det nära till hands att också föreslå att en motsvarighet till den finska regeln om rättshjälp får flyta in i lagen om inlösenförrättning. Som nämnts under avsnitt 4 hade vid tiden för fastighetsbildningsutredningens senaste stu-
diebesök i Finland ännu aldrig beslutats om rättshjälp vid någon inlös- ningsförrättning. Skälet härtill uppgavs vara att förrättningssökanden alltid är skyldig att betala motsidans nödvändiga kostnader.
Enligt fastighetsbildningsutredningens uppfattning ger de finska erfa- renheterna vid handen att det knappast kan tänkas uppkomma behov av rättshjälp vid de av utredningen föreslagna inlösenförrättningarna. I samma riktning talar resultatet av enkäten till fastighetsdomstolarna såvitt avser förekomsten av allmän rättshjälp i inlösenmål, se avsnitt 5.2. Med anledning härav har utredningen stannat för att inte föreslå någon ändring av den ordning som i dag gäller beträffande rättshjälp vid lantmäteriförrättning.
Det kan inte uteslutas att en enskild sakägare någon gång kan behöva förskott för kostnader i anledning av en inlösenförrättning, exempelvis inställelsekostnader. Utredningen har ansett det lämpligt att efter före- bild från regeln i 7 kap. 5 5 ExL, som äger tillämpning vid inlösen- och expropriationsmål, föreslå en regel som ger fastighetsbildningsmyndig- heten rätt att besluta om förskott vid inlösenförrättning. Regeln tas upp i 15 5 i lagförslaget.
Ovan har utredningen redovisat några skillnader mellan förrättnings- förfarandet och domstolsförfarandet beträffande möjligheten till munt- lig bevisupptagning. Vad som kan övervägas är vittnesförhör vid inlösen- förrättning. Utredningen tänker då främst på hörande av s. k. sakkun- nigt vittne.
Enligt vad utredningen erfor vid en av sina hearingar förefaller det vara ovanligt att part åberopar förhör med sakkunnigt vittne i mål vid fastighetsdomstolarna. De sakkunniga uppträder i stället som biträden åt parterna. Att införa rätt för sakägare att höra vittnen vid inlösenför- rättningar torde därför inte vara behövligt och skulle f. ö. komma att närma handläggningen vid fastighetsbildningsmyndighet till den som förekommer vid domstol på ett sätt som utredningen inte anser lämpligt. Utredningen finner inte tillräckliga skäl föreligga för en sådan reform.
I förevarande avsnitt om den enskilde sakägarens rättsställning har fastighetsbildningsutredningen också valt att behandla frågor om rätt till ersättning för rättegångskostnader ifastighetsbildningsmål enligt bestäm- melserna i 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 25 FBL.
I princip är bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om rättegångs- kostnad i tvistemål tillämpliga i fråga om fastighetsbildningsmål. I några avseenden gäller emellertid annat. Detta är bl. a. fallet i mål om inlösen- ersättning. Här har bestämmelserna i rättegångsbalken inte ansetts pas- sa. Vad först angår förfarandet vid fastighetsdomstolen föreskrivs i ställeti 16 kap. 145 FBL, efter förebild från 7 kap. 1 5 1 st ExL, atti mål om inlösenersättning skall sakägare som avstår egendom få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Beträffande hovrättsför- farandet har särregleringen kommit till uttryck i 17 kap. 3 5 FBL där det efter mönster från 7 kap. 3 5 ExL föreskrivs att den som har att utge inlösenersättning alltid själv skall vidkännas sina egna kostnader samt kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. I 18 kap. 2 5 FBL, som innehåller bestämmelser om högsta domstolens hand- läggning av fastighetsbildningsmål, meddelas regler som till sitt sakliga
innehåll stämmer överens med den nämnda föreskriften i 17 kap. 3 5 FBL.
Det har från en del håll hävdats att de nu nämnda generösare reglerna för sakägare som avstår mark genom inlösen borde utvidgas till att avse de situationer då någon med stöd av de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap. FBL— alltså utan att inlösen skett — ålagts att avstå fast egendom men möjlighet funnits att i stället genom expro- priation eller därmed jämförbart tvångsförfarande ta samma egendom i anspråk.
Sådana krav har bl. a. framställts i den förut nämnda skrivelsen från Sveriges villaägareförbund till justitieministern. Dessa krav tillmötes- gicks i huvudsak i departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) Uppföl- jande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen. I promemorian före- slogs sålunda ändringar i 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 25 av innebörd att vad som gällde i fråga om inlösenmål skulle jämväl gälla mål om ersättning för avstående av mark eller rättighet eller utrymme för rättighet till kommun m. fl. enligt den i promemorian föreslagna 5 kap. 8 b 5 FBL. Ändringsförslagen rönte ett positivt mottagande vid remiss- behandlingen av promemorian.
Krav på en nu nämnd utvidgning har även framförts i en riksdags- motion i januari 1981.5 Vid utskottsbehandlingen avslogs motionen med motiveringen att frågan föll inom det område som behandlades av fastighetsbildningsutredningen.6
I förevarande sammanhang kan också nämnas att högsta domstolen prövat frågan huruvida en analogisk tillämpning av särregeln i 16 kap. 14 5 FBL är tillåten i mål angående ordinär fastighetsreglering, gällande avstående av mark till kommun i en situation där kommunen i stället kunnat ta marken i anspråk enligt inlösenregeln i 41 5 1 st BL. Högsta domstolen, som avvisade en sådan tillämpning, framhöll bl. a. att rätte- gångskostnadsbestämmelsen i fråga var under utredning. Härvid åsyfta- . des fastighetsbildningsutredningens pågående arbete.7 Fastighetsbildningsutredningen anser de krav som framförts på en vidgad tillämpning av särreglerna i 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 25 FBL beaktansvärda. Den inlösenreform som utredningen föreslår innebär att det expropriationsrättsliga förfarande, som det är fråga om vid inlösen enligt byggnadslagen, i framtiden enbart skall kunna ske vid lantmäteriförrättning. Detta utgör enligt utredningens uppfattning till- räckliga skäl för att föreslå att i fråga om rättegångskostnader i mål som utgör fullföljda inlösenförrättningar, skall gälla samma regler som i dag gäller beträffande fastighetsbildningsmål om inlösenersättning. Utred- ningen tar in en regel om detta i 17 5 lagförslaget.
6.5 Fastighetsbildningsmyndighetens kompetens och sammansättning
. .. .. .. . .. 5 Riksdagsmotion Frågan om den enskilde sakagarens rattsstallmng har nara samband 1980/81:1444.
med vissa frågor angående förrättningsorganisationen. De frågor fastig- 6 CU 1980/81:17. hetsbildningsutredningen främst har tänkt på rör fastighetsbildnings— 7 NJA 1983 s. 367.
myndighetens kompetens och sammansättning. I dessa avseenden vill utredningen framföra följande.
6.5.1 Kompetensen
Vid förrättningar enligt den finska inlösningslagen gäller, som tidigare redovisats, att till ordförande i inlösningskommissionerna kommer en- dast i fråga förrättningsingenjörer med tillräckliga kunskaper och erfa- renheter för uppgiften. Regelmässigt är det samme förrättningsingenjör som är ordförande vid samtliga inom ett lantmäteridistrikt förekomman- de inlösningsförrättningar. Från kommunhåll uppgavs vid fastighets- bildningsutredningens studiebesök i Finland att nämnda förhållande hade lett till ett effektivt förfarande som man hade förtroende för.
Handläggningen av de av utredningen föreslagna inlösenförrättning- arna kommer i allmänhet att innefatta ståndpunktstaganden av sådan beskaffenhet, att den ställer särskilda fordringar på den tjänsteman vid fastighetsbildningsmyndigheten som tilldelas sådan uppgift. Enligt ut- redningens uppfattning är det därför viktigt att tjänstemannen ifråga besitter tillräcklig kompetens. Genom bestämmelserna i 36 5 lantmäte— riinstruktionen är i stor utsträckning sörjt för att detta är fallet. Fastig- hetsbildningsutredningen anser emellertid att annan tjänsteman än så- dan som är utbildad lantmätare inte bör komma ifråga som förrättnings- lantmätare vid inlösenförrättningar. Tjänstemannen bör dessutom ha förvärvat en viss tids praktisk erfarenhet av sådan verksamhet som förekommer vid fastighetsbildningsmyndighet. Utredningen låter det sagda komma till uttryck genom ett tillägg till den nämnda 36 5.
I likhet med vad som gäller i Finland för motsvarande fall bör efter- strävas att alla vid en fastighetsbildningsmyndighet förekommande in- lösenförrättningar tilldelas samme förrättningslantmätare. Fastighets- bildningsutredningen anser det inte erforderligt med en uttrycklig be- stämmelse härom. Det skärpta kompetenskravet som utredningen ovan förordat torde i önskad utsträckning leda till en koncentration av hand- läggningen av inlösenförrättningar till någon eller några få tjänstemän vid fastighetsbildningsmyndigheten.
En annan fråga rörande kompetensen, som utredningen vill ta upp, gäller expertmedverkan vid förrättning. Enligt fastighetsbildningslag- stiftningen är det enbart fastighetsbildningsmyndigheten som svarar för förrättningsverksamheten. Myndigheten kan emellertid anlita biträde av sakkunnig i fråga som kräver särskild fackkunskap (4 kap. 345 FBL). Den sakkunnige fungerar som opartisk medhjälpare till myndigheten. Hans utredning läggs vanligen fram i skriftlig form för myndigheten, men det är också möjligt att han muntligen redovisar sin utredning vid ett sammanträde. Sakkunnig hörs, i motsats till vad fallet är beträffande sakkunnig i rättegång, utan ed. Talan mot beslut om sakkunnigutredning förs i den ordning som föreskrivs i 15 kap. 45 FBL. Ersättning till sakkunnig är att hänföra till förrättningskostnad och skall bestämmas av fastighetsbildningsmyndigheten.
Inom det statliga lantmäteriet har efter hand utbildats ett arbetssätt som innebär att de olika organisationsnivåerna samverkar. Ett viktigt led
i denna samverkan utgörs av den specialistservice som överlantmätar- myndigheterna lämnar fastighetsbildningsmyndigheterna i värderings- frågor m. m. Även samverkan över länsgräns förekommer. Vidare läm- nar lantmäteriverket i ökande utsträckning service till fastighetsbild- ningsmyndigheterna i olika frågor. Specialistservicen vilar på bestäm- melserna i 4 kap. 345 FBL men utförs oftast utan att något sakkunnig- förordnande meddelas.
Lantmäteriverket har i sitt remissyttrande över departementsprome- morian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslag- stiftningen framhållit att det är mycket betydelsefullt att kunna arbeta på nu berörda sätt, eftersom det bl. a. ger ökad kapacitet, bättre resultat och bättre utnyttjande av tekniska och personella resurser. Lantmäteriverket har emellertid samtidigt uttalat att bestämmelserna om sakkunnig inte ger någon riktigt bra beskrivning av det nämnda arbetssättet. Enligt lantmäteriverket finns det anledning att låta denna arbetsform komma till uttryck genom en särskild bestämmelse i fastighetsbildningslagen.
Vid fastighetsbildningsutredningens under avsnitt 5 nämnda hearing- ar gavs allmänt uttryck åt uppfattningen att det är önskvärt att förrätt- ningsinstansen förstärks i många fall med avseende på värderingskom- petensen. Från något håll ifrågasattes om man inte borde åstadkomma en sådan förstärkning på det sättet att den medverkande experten adjun- geras till förrättningsinstansen.
De av fastighetsbildningsutredningen förordade inlösenförrättningar- na kan komma att öka behovet av expertmedverkan vid fastighetsbild- ningsmyndigheterna. Utredningen anser emellertid inte att man behöver gå så långt som till att låta en utomstående expert ingå som adjungerad ledamot av fastighetsbildningsmyndigheten. Det finns andra sätt att lösa frågan på. Skulle en fastighetsbildningsmyndighet för viss förrättning med invecklade värderingsfrågor sakna en tillräckligt kompetent förrätt- ningslantmätare kan sålunda överlantmätarmyndigheten, med den be- gränsning som anges i 46 5 lantmäteriinstruktionen, till förrättningslant- mätare förordna någon från annan lantmäterimyndighet, som är särskilt kunnig på värderingsområdet. I övrigt är det enligt utredningens upp- fattning tillräckligt att bygga expertmedverkan på sakkunniginstitutet i 4 kap. 34 5 FBL.
Det är knappast erforderligt att i lagen föreskriva att fastighetsbild- ningsmyndigheterna bör använda sig av sakkunniga i ökad utsträckning. Det är tillräckligt att lantmäteriverket utarbetar allmänna råd i saken. I ett sådant sammanhang bör det framhållas, att det är lämpligt att förrätt- ningslantmätaren informerar sakägarna om vem han tänker förordna som sakkunnig och att han därvid beaktar sakägarnas eventuella syn- punkter. Det som framförallt skall beaktas är att den som skall anlitas som sakkunnig har den behövliga kompetensen.
I ett par avseenden anser emellertid utredningen att det finns skäl att ändra sakkunnigparagrafen. Som framgått ovan är det inte något krav att den sakkunnige är närvarande vid förrättningssammanträde. Detta anser utredningen vara en brist. Om den sakkunnige uppträder vid förrättningen och där presenterar sin utredning har sakägarna möjlighet att ställa frågor till honom, varvid eventuella oklarheter kan redas ut och
brister rättas till. Det nu sagda har inte relevans enbart beträffande de föreslagna inlösenförrättningarna utan beträffande förrättningar över- huvudtaget.
Att tillskapa en ordning enligt vilken den sakkunnige alltid skall vara närvarande vid förrättningssammanträde är emellertid inte lämpligt. Det kan exempelvis förhålla sig så att det i en förrättning inte förekom- mer stridiga intressen mellan sakägarna beträffande den fråga som för- anlett sakkunnigförordnandet. Det är i allmänhet obehövligt att den sakkunnige är närvarande vid sammanträde som hålls i sådan förrätt- ning. Det kan även tänkas andra fall där det skulle framstå som opåkallat att låta den sakkunnige vara med vid sammanträdet. Kostnadsaspekten är inte helt oviktig i detta sammanhang.
Mot bakgrund av det nu sagda föreslår utredningen ett tillägg till 4 kap. 34 5 FBL av det innehållet att en förordnad sakkunnig skall vara närvarande vid förrättningssammanträde, om det inte är obehövligt.
Vid tillämpningen av den ovan redovisade ordningen med expertmed- verkan utan formella sakkunnigförordnanden har den av fastighetsbild- ningsmyndigheten anlitade experten inte samma krav på sig som den som har ett förordnande. Den hjälp han lämnar inskränker sig ofta till ' under hand lämnade uppgifter till förrättningslantmätaren. Det finns inte heller någon garanti för att ifrågavarande uppgifter av betydelse i ett ärende blir dokumenterade på samma sätt som eljest gäller beträffande utsaga av sakkunnig enligt 105 fastighetsbildningskungörelsen. En så- dan expert måste därför ur sakägarsynvinkel framstå som en anonym person. Enligt utredningens uppfattning skulle förrättningsverksamhe- ten vinna på att experten alltid knyts till fastighetsbildningsmyndigheten genom förordnande. Denna fördel framstår ännu klarare i belysning av det tillägg till 4 kap. 34 5 FBL som utredningen ovan föreslår.
Att ställa upp krav på förordnande kommer enligt utredningens be- dömning inte att inverka tyngande på förrättningshandläggningen i nämnvärd grad. Detta gäller också med beaktande av kostnadsaspekten. Enligt vad utredningen erfarit tillämpas nämligen i dag den ordningen att för lämnade serviceinsatser interndebiteras fastighetsbildningsmyn- digheterna belopp enligt gällande taxa och inom lantmäteriet tillämpade kostnadsfördelningsnormer.
Mot nu nämnda bakgrund föreslår utredningen att när fastighetsbild- ningsmyndighet behöver expertmedverkan, skall myndigheten alltid förordna experten som sakkunnig. Utredningen låter förslaget komma till uttryck genom att i 4 kap. 34 5 första stycket byta ut orden ”anlita biträde av” mot ordet ”förordna”.
6.5.2 Sammansättningen
Det spörsmål utredningen tar upp under förevarande avsnitt gäller med- verkan av gode män vid förrättning.
Medverkan av gode män vid lantmänteriförrättning är f. n. inte obli- gatorisk. Enligt 4 kap. 1 5 FBL är det enbart när förrättningslantmätaren finner att det behövs eller när sakägare begär det och oskäligt dröjsmål
inte föranleds därav som gode män ingår i fastighetsbildningsmyndig- heten. Vid införandet av fastighetsbildningslagen underströk föredragande statsrådet vikten av att gode män medverkar när det uppkommer kont- roversiella frågor, oavsett om enskilda intressen står mot varandra eller mot det allmänna.' Enligt vad fastighetsbildningsutredningen erfarit medverkar gode män inte särskilt ofta. När de medverkar sker det företrädesvis vid större förrättningar på landsbygden. Vid fastighetsbildning i tätorter är det emellertid ovanligt att gode män deltar. Det är alltså uppenbart att fastighetsbildningsmyndigheterna inte följer lagstiftarens intentioner. Förklaringen till det ringa användandet av gode män är främst det kostnadstänkande som utmärker lantmäteriorganisationen. Från några av de förrättningslantmätare som tillfrågats i saken har också andragits att det sällan är möjligt att lägga ned erforderliga resurser på att infor- mera gode männen om grundläggande lagtekniska regler och principer samt att gode männen sällan har något att tillföra förrättningarna. Efter fastighetsbildningslagens tillkomst har i olika sammanhang ut- tryckts önskemål om en ökad medverkan av gode män i förrättnings- verksamheten. Med anledning av ett motionskrav i riksdagen i denna riktning utta- lade civilutskottet 1978 att man förutsatte att lantmäteriverket skulle utarbeta anvisningar i syfte att få till stånd en ökad användning av gode män.2 I departementspromemorian (Ds Ju 1977: 12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen lades fram ett förslag om att kostnader- na för medverkan av gode män skulle bestridas av allmänna medel och inte som nu belasta lantmäteriverksamheten. Förslaget bedömdes vara ägnat att stimulera till ökad medverkan av gode män. De remissinstanser som yttrade sig i frågan var positiva till syftet med förslaget. I en fråga (1980/ 81 :177) i riksdagen efterhördes om bostadsministern var beredd att vidta åtgärder för att trygga sakägares rätt till gode män i fastighetsregleringsmål och därmed stärka rättssäkerheten. I sitt svar på frågan hänvisade bostadsministern till att frågan om medverkan av gode män vid fastighetsbildningsförrättningar hade utretts av lantmäteriver- ket, som höll på att färdigställa anvisningar, vilka syftade till att öka användningen av gode män. Bostadsministern uppgav vidare att det låg inom ramen för fastighetsbildningsutredningens uppdrag att undersöka hur bestämmelserna om gode män fungerade i praktiken och att föreslå de lagändringar som kunde visa sig vara motiverade.3 Vad angår de nämnda anvisningarna från lantmäteriverket har utred- ningen inhämtat att sådana ännu inte utfärdats. Verket har emellertid i andra former ägnat saken uppmärksamhet, och detta har också lett till en ökad användning av gode'män. Det anses emellertid att gode män _ _ fortfarande inte används i den utsträckning som är önskvärd. ' PTOPOS'tlone" När frågan om medverkan av gode män vid förrättning diskuterades 1969'128 S' B 202' vid utredningens hearingar gavs uttryck åt delade meningar. Vid den 2 CU 1977/78: 18 S' ” f' förra av dem intog flertalet en positiv attityd till en sådan medverkan. : Riksdagens protokoll Vid den senare var inställningen inte lika välvillig. Inte någon av de 1980/81 nr 49 s. 25. hörda ville förorda obligatorisk medverkan av gode män.
Gode män medverkade tidigare i lantmäteriverksamheten i betydligt större omfattning än som blivit fallet senare. För närvarande pågår en samhällsutveckling i riktning mot ett större lekmannainflytande inom allt fler områden. Ett motiv för lekmannamedverkan är att åstadkomma insyn i och kontroll av olika myndigheters verksamhet. Detta är i sin tur ägnat att skapa förtroende för myndighetsutövningen. Det nu anförda har i hög grad giltighet också beträffande fastighetsbildningsmyndighe- ternas verksamhet. Medverkan av lekmän kan vidare uppfattas som en förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning. Detta gäller i synnerhet vid den typ av förrättningar där företrädare för allmänt intres- se uppträder på ena sidan. Mot nu nämnda bakgrund finns det enligt utredningens uppfattning skäl att verka för ett ökat användande av gode män. En förändring i riktning häremot skulle säkerligen kunna åstad- kommas genom anvisningar från lantmäteriverket.
Att gode män sällan medverkar vid lantmäteriförrättning kan i viss utsträckning bero på att sakägarna inte alltid är medvetna om sin rätt att begära sådan medverkan. Det finns inte någon skyldighet för förrätt- ningslantmätaren att upplysa sakägarna om denna rätt. Enligt utred- ningens mening skulle en sådan upplysningsskyldighet vara ägnad att öka användandet av gode män. Utredningen föreslår därför att det i fastig- hetsbildningskungörelsen införs en ny paragraf — 1 7 b 5 — av innehåll att sakägarna i kallelse till första sammanträdet under förrättningen skall erinras om sin rätt att begära att gode män skall ingå i fastighets- bildningsmyndigheten.
När fastighetsdomstolen handlägger mål om inlösen enligt byggnads- lagen deltar alltid nämndemän i avgörandena. Genom utvecklingen mot användande av lantmäteriförrättning i stället för av domstolsförfarande vid handläggning av inlösenfrågor har lekmannainflytandet över sådana frågor kommit att minska i första instans. Den av utredningen förordade reformen, som innebär att fastighetsdomstolen ej längre skall vara första instans i inlösenmål, får till konsekvens att det inte längre finns någon garanti för att lekmän kommer att medverka vid handläggningen av nu nämnda frågor. Eftersom lekmän är obligatoriska vid fastighetsdomsto- lens handläggning av inlösenfrågor talar starka skäl för att lekmän också obligatoriskt bör delta vid fastighetsbildningsmyndighetens handlägg- ning av dessa frågor. I detta sammanhang kan erinras om att i Finland är lekmannamedverkan obligatorisk vid förrättningar enligt inlösnings- lagen.
Fastighetsbildningsutredningen är dock inte beredd att gå så långt som till att föreslå obligatorisk medverkan av gode män vid inlösenför- rättningar. Utredningen anser emellertid att det är viktigt att lekman- nainflytandet blir väl tillgodosett vid sådana förrättningar. Utöver ge- nom anvisningar som kan komma från lantmäteriverket anser utred- ningen att detta bör åstadkommas genom en lagbestämmelse angående fastighetsbildningsmyndighetens sammansättning vid inlösenförrätt- ningar. En sådan bestämmelse bör som huvudregel ange att gode män skall medverka. Utredningen föreslår därför att när sammanträde hålls i sådana förrättningar skall gode män ingå i fastighetsbildningsmyndig- heten, såvida inte sakägarna motsätter sig sådan medverkan. Bestäm-
melsen har kommit till uttryck i 3 5 i den förordade lagen om inlösenför- rättning.
Frågan om ersättning till gode män regleras i kungörelsen (1971 :1085) om ersättning till gode män vid fastighetsbildningsförrättning m.m. (ändrad senast 1981 :871). Det allmännas utgifter för gode männen utgör inte förrättningskostnad. Kostnaderna ingår emellertid bland de kost- nader som skall läggas till grund när lantmäteritaxan bestäms i syfte att åstadkomma kostnadstäckning för lantmäteriverksamheten. Gode- manskostnaderna får således bäras av sakägarkollektivet.
Den utveckling som har skett mot användande av lantmäteriförrätt- ning i stället för av domstolsförfarande vid handläggning av inlösenfrå- gor har inneburit att statens kostnader för lekmannamedverkan vid fastighetsdomstol har minskat. Den av utredningen förordade inlösen- reformen leder till ytterligare minskning av dessa kostnader. Mot nu nämnda bakgrund och med beaktande av att staten svarar för kostna- derna för lekmannamedverkan i all annan statlig verksamhet anser utredningen det rimligt att kostnaderna för godemansmedverkan vid inlösenförrättning inte skall finansieras genom lantmäteritaxan utan genom anslag. Vad utredningen tar upp är alltså en taxe- och anslagsfrå- ga. Något författningsförslag framläggs inte.
I samband med utredningens överväganden angående fastighetsbild- ningsmyndighetens sammansättning har utredningen även kommit in på frågan om fastighetsbildning under kommunalt huvudmannaskap. Vad frågan närmare gäller är lämpligheten av att den kommunale förrätt- ningslantmätaren får handlägga förrättningar i vilka den kommun han är anställd av är sakägare. Efter ingående diskussioner har utredningen stannat för att den nuvarande ordningen bör bibehållas.
6.6 Reglerna i 8 kap. FBL m. m.
Som framgått av det tidigare har i kommittédirektiven uttalats att det är angeläget att fastighetsbildningsutredningen överväger om de särskilda bestämmelserna om inlösen i 8 kap. FBL kan arbetas in i 5 kap.
Utredningen har under sitt tidigare arbete redan kommit in på denna fråga. Utredningen har sålunda i sitt ersättningsbetänkande,' på närma- re anförda skäl, föreslagit att 8 kap. 5 och 6 55 skall upphöra att gälla. Vidare har utredningen vid sina överväganden av frågan om rättighets- åtgärder funnit att 8 kap. 7 5 2 st lämpligen bör föras över till 4 kap. 11 5 FBL. Förslag om detta kommer att presenteras i slutbetänkandet. Vad som återstår att behandla är således bestämmelserna i 8 kap. 1—4 55 och de kvarvarande bestämmelserna i 8 kap. 7 5.
Vad först gäller bestämmelserna i 8 kap. 4 5 har under avsnitt 3.1 redovisats deti departementspromemorian (Ds Ju 1977:12) Uppföljande översyn av fastighetsbildningslagstiftningen framlagda förslaget att flyt- ta över reglerna i denna paragraf till 5 kap. FBL, där de fick bilda en ny paragraf, 8 a 5. Som motivering för förslaget anfördes att komplettering av fastighet inom tomtindelat område är en sådan ordinär åtgärd att de
' Se utredningens delbe- tänkande (SOU 1983 :38) Fastighetsbildning 2, Er- sättningsfrågor s. 87 ff.
särskilda inlösenreglerna i 8 kap. inte bör tillgripas. Förslaget innebar, i förening med ett annat förslag i promemorian om att ersättningsregler- na i 8 kap. 5 och 6 55 FBL skulle upphävas, att överföring till en fastighet av all mark i en tomt gavs en enhetlig reglering i 5 kap. FBL.
Vid remissbehandlingen av förslaget redovisades i allmänhet en posi- tiv inställning. Ett par remissinstanser avstyrkte dock förslaget på i huvudsak den grunden, att de skäl som anförts i promemorian som motiv till förslaget inte var tillräckligt bärande för att ändra på den systematik som ligger till grund för fastighetsbildningslagen.
Genomförande av tomtindelning genom fastighetsreglering kan ske enbart med tillämpning av reglerna i 5 kap. FBL eller dessutom med tillämpning av inlösenreglerna i 8 kap. 4 5. De sistnämnda reglerna måste användas när genomförandet innebär att ett markavstående kom- mer att strida mot begränsningsreglerna i 5 kap. 7 eller 8 5. Denna uppdelning på två skilda regelkomplex kan i vissa fall medföra olägen- heter i tillämpningen. Det kan sålunda uppstå gränsfall där svårigheter föreligger att avgöra om reglerna i 5 kap. eller 8 kap. skall tillämpas. Det är inte utan betydelse hur denna bedömning utfaller. Exempelvis har frågan om företräde mellan två konkurrerande ägare inte fått samma ' lösning i 5 kap. som i 8 kap. Vidare är de särskilda förfarandereglernai 8 kap. 7 5, som i vissa avseenden ger ett förstärkt rättsskydd åt sakägarna och tredje man, inte tillämpliga när genomförandet äger rum med stöd av reglerna i 5 kap. Slutligen kan nämnas att enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 FBL gälleri rättegångskostnadshänseende generösare regler för sakägare som avstår mark genom inlösen. Nu nämnda skill- nader förefaller inte alltid motiverade. Det kan vara en praktisk olägen- het att skilda regler gäller i fall som handläggs samtidigt och som ter sig väsentligen likartade. Detta är särskilt framträdande i sådana fall där vissa fastigheter i ett tomtindelat kvarter färdigbildas genom inlösen enligt 8 kap. 4 5, medan övriga fastigheter samtidigt anpassas till tomt- indelningen genom fastighetsreglering enligt 5 kap.
Med beaktande av det nu nämnda skulle det enligt fastighetsbild- ningsutredningens mening vara en fördel om alla tomtbildningfall hand- lades med tillämpning av samma regler. Utredningen har redan tagit ett steg i sådan riktning genom att i delbetänkandet om ersättningsfrågor föreslå att 8 kap. 5 och 6 55 FBL upphävs. Det förslaget innebär att, oavsett om komplettering av en fastighet i överensstämmelse med tomt- indelning sker med stöd av reglerna i 5 eller 8 kap. FBL, regleringslik- viden och eventuell ersättning för personlig skada skall bestämmas med tillämpning av ersättningsreglerna i 5 kap. Om reglerna i 8 kap. 45 inarbetades 15 kap. på det sätt som föreslogs i den ovannämnda depar- tementspromemorian, skulle uppnås att genomförandet av tomtindel- ning genom fastighetsreglering blev enhetligt reglerat. På grund härav och med instämmande i uttalandet i departementspromemorian att komplettering av fastighet inom tomtindelat kvarter kan ses som en ordinär åtgärd, för fastighetsbildningsutredningen på nytt fram den lösning som finns i promemorieförslaget. Utredningen föreslår sålunda att det sakliga innehållet i reglerna i 8 kap. 4 5 förs över till 5 kap. där de får bilda en ny 8 a 5.
Vad därefter gäller bestämmelserna i 8 kap. 1—3 55 vill utredningen anföra följande. Inlöseninstitutet innebär en utvidgning av bestämmel- serna i 5 kap. 8 5 avseendei vilken omfattning en fastighet tvångsvis får minskas. I de fall inlösen tillämpas i praktiken — främst för att åstad- komma storleksrationalisering inom jordbruk och skogsbruk — bildar de olika slagen av marköverföring ofta ett gemensamt mönster. De kan förekomma vid samma förrättning och gripa in i varandra. Det är därför angeläget att de kan behandlas på ett enhetligt sätt. En sådan enhetlig behandling är redan nu möjlig såvitt gäller bestämmande av ersättning för avstådd mark. Det är nämnda skäl som ligger bakom utredningens ovannämnda förslag om att utmönstra ersättningsreglerna i 8 kap. 5 och 6 55 och i stället göra ersättningsreglernai 5 kap. tillämpliga på alla slag av markavståenden som sker med tvång enligt fastighetsbildningslagen. Mot denna bakgrund anser utredningen det lämpligt att även arbeta in bestämmelsernai 8 kap. 1—3 55 i 5 kap. Utredningen föreslår sålunda att de ifrågavarande bestämmelserna överförs till 5 kap. och där samman- förs till en paragraf, 8 b 5.
Vad slutligen gäller bestämmelserna i 8 kap. 7 5 finner utredningen att reglerna i tredje stycket kan utgå av skäl som utredningen återkommer till i specialmotiveringen.
De återstående bestämmelserna i paragrafen måste dock finnas kvar. Utredningen anser emellertid att bestämmelserna om underrättelse av ägare och av andra berörda sakägare samt om anmälan till inskrivnings- myndigheten har förordnandekaraktär. De har därför sin rätta plats i fastighetsbildningskungörelsen. De föreslås få bilda en ny 17 c 5 i denna.
Förslaget att upphäva bestämmelserna i 8 kap. 7 5 första stycket och i stället tillskapa motsvarigheter i fastighetsbildningskungörelsen kräver följdändringar i 22 5 anläggningslagen och 20 5 ledningsrättslagen. Be- stämmelser om nu ifrågavarande underrättelse- och anmälningsskyldig- het vid förrättningar enligt de båda lagarna tas lämpligen upp i anlägg- ningskungörelsen och i ledningsrättskungörelsen.
7. Specialmotivering
7.1. Förslaget till lag om inlösenförrättning
Tillämpningsområde m. m. l 5 I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Enligt denna skall frågor om inlösen enligt de angivna lagrummen i byggnadslagen prövas vid inlösenförrättning som handläggs av fastighetsbildningsmyndigheten.
Lagen är i princip exklusiv när det gäller handläggning vid lantmäte- riförrättning av frågor om ianspråktagande av mark för sådana ändamål som sägs i 18, 18 a, 22, 41, 41 a, 47 eller 48 5 BL. Det skall således inte vara möjligt att i stället använda sig av fastighetsreglering enligt fastig- hetsbildningslagen. Detta har utredningen låtit komma till uttryck ge- nom dels en ny 8 c 5 i 5 kap. FBL, dels kompletteringar av 7 kap. 2 och 9 55 FBL. I övrigt hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen till de nämnda paragraferna.
Lagens exklusivitet gäller dock inte fullt ut. Utredningen har sålunda , inte funnit anledning att hindra kommunen från att få ledningsrätt enligt ledningsrättslagen för allmänna vatten- och avloppsanläggningar, när möjlighet funnits att i stället ta erforderlig mark i anspråk enligt 41 a 5 BL. Här hänvisas till vad som anförts under 7 kap. 2 5 FBL.
Det ligger i sakens natur att ett inlösenförfarande enligt ifrågavarande lag inte är nödvändigt, om kommunens behov av mark kan tillgodoses genom frivillig överenskommelse. Detta har närmare berörts i special- motiveringen till de ovannämnda bestämmelserna i fastighetsbildnings- lagen. Det skall i förtydligande syfte framhållas att för att ett inlösenför- farande skall kunna underlåtas måste överenskommelsen omfatta såväl frågan om ianspråktagandet av marken som ersättningen härför.
Förrättnin gen 2 & Paragrafen innehåller bestämmelser om upptagande av inlösenfråga.
Första stycket anger sättet för inledande av förrättning. Rätt att ansöka tillkommer dels kommunen, när fråga är om inlösen enligt 18 5, 18 a 5 första meningen, 41 5, 41 a 5 första meningen och 47 5 BL, dels markäga-
re som anser att kommunen är inlösenskyldig enligt 18 a 5 andra me- ningen, 22 5, 41 a 5 andra meningen eller 48 5 BL.
Enligt andra stycket ges möjlighet att pröva flera inlösenfrågor vid samma förrättning och att formellt koppla samman fastighetsbildnings-, anläggnings-, ledningsrätts- och inlösenförrättning. Bestämmelsen är praktiskt betingad. Den avser att underlätta en smidig samordning mel- lan en eller flera inlösenåtgärder och sådana åtgärder som krävs för det fastighetsrättsliga genomförandet i övrigt av en plan.
Det ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten att i varje särskilt fall avgöra om en gemensam handläggning av förrättningarna bör ske. Av andra stycket framgår vidare att en gemensam förrättning åter kan delas upp på skilda förrättningar. Även denna fråga avgörs av fastighets- bildningsmyndigheten.
3 & Paragrafen innehåller huvudbestämmelsen om förfarandet vid inlösen- förrättning.
I första stycket finns regler om fastighetsbildningsmyndighetens sam- mansättning. Dessa överensstämmer med vad som gäller vid fastighets- bildningsförrättning enligt 4 kap. 1 5 FBL, utom såvitt avser godemans- medverkan. Av skäl som redovisats iden allmänna motiveringen (avsnitt 6.5.2) gäller som huvudregel att gode män alltid medverkar vid inlösen- förrättning. Behov av medverkan av gode män gör sig främst gällande i de situationer när det föreligger stridiga intressen mellan sakägarna. Enligt 4 kap. 145 FBL, som gäller vid inlösenförrättning, är fastighets- bildningsmyndigheten skyldig att alltid hålla sammanträde i sådana fall. Av denna anledning har utredningen funnit det tillräckligt att föreskriva att gode män skall medverka endast vid sådan förrättningshandläggning som sker vid sammanträde. Deras medverkan bör därvid avse alla frågor som skall avhandlas vid sammanträdet. Självfallet innefattar godemans- medverkan även överläggning till beslut i fråga som förekommit vid sammanträde.
Det är givetvis önskvärt att den gode man som medverkat i handlägg- ningen av en viss fråga får följa denna tills den är slutbehandlad. Något hinder mot att byta ut en god man under förrättningen föreligger emel— lertid inte.
Medverkan av gode män vid förrättningssammanträde har dock inte gjorts obligatorisk. Utredningen har funnit det lämpligt att låta sakägar- na disponera över denna fråga på det sättet att om sakägarna ger till känna att de inte önskar medverkan av gode män, skall sådana inte heller ingå i myndigheten. Det bör ankomma på sakägarna att självmant och i god tid före förrättningssammanträdet framföra sina önskemål härom till förrättningslantmätaren. Detta kan ske formlöst. Förrätt- ningslantmätaren bör ha rätt att utgå från att en underlåtenhet från en sakägare att uttala sig i godemansfrågan är liktydigt med att sakägaren inte har någon erinran mot att gode män medverkar.
För att medverkan av gode män skall kunna underlåtas måste det råda enighet bland sakägarna därom. Det är således inte tillfyllest att enbart kommunen och en enskild fastighetsägare kommer överens härom. Är
innehavare av särskild rätt till fastighet eller del därav som inlöses sakägare, måste även denne biträda överenskommelsen.
Vid förening av inlösenförrättning med annan lantmäteriförrättning enligt 2 5 bör nu avhandlade regler om gode män tillämpas. Det betyder att vid sådan gemensam förrättning skall gode män medverka, såvida inte samtliga sakägare enas om annat.
I övrigt skall enligt andra stycket huvuddelen av bestämmelserna i 4 kap. FBL tillämpas i fråga om inlösenförrättning. Vissa undantag görs dock. Någon hänvisning till reglerna i 4 kap. 25 5 FBL om skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att sörja för utredning och om medde- lande av fastighetsbildningsbeslut har inte skett. Särskilda bestämmelser om sådan skyldighet och om meddelande av inlösenbeslut tas i stället upp i 4 och 5 55. Även reglerna i 4 kap. 26 5 F BL om tillståndsbeslut har uteslutits från hänvisningen. Något behov av en motsvarighet till dessa regler har bedömts inte föreligga. Föreskrifterna i 4 kap. 41 5 FBL, som handlar om vad som skall iakttas när fastighetsbildning leder till ändring av kommun- eller församlingsgräns saknar aktualitet vid inlösenförrätt- ning. Någon hänvisning till denna paragraf har därför inte heller skett.
I tredje stycket tas in en bestämmelse om att innehavare av särskild rätt är sakägare vid en inlösenförrättning när hans rätt berörs. Begreppet särskild rätt ges här samma innebörd som i 1 kap. 2 5 expropriationsla- gen och avser således nyttjanderätt, servitut, rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.
4 & Paragrafen innehåller bestämmelser om fastighetsbildningsmyndighe- tens utredningsarbete.
Enligt paragrafen, som utformats efter mönster av 4 kap. 25 5 första
stycket FBL, åligger det fastighetsbildningsmyndigheten att utreda för-, utsättningarna för inlösen. Myndighetens prövning skall i första hand ta sikte på frågan huruvida de legala villkor för den begärda inlösenåtgär- den, som ställs upp i de olika inlösenparagraferna i byggnadslagen, föreligger. Uppkommer fråga om att kombinera inlösenåtgärd med för- ordnande om överföring enligt 8 5, måste dessutom undersökas om överföringen leder till en mera ändamålsenlig fastighetsindelning.
Till de olika arbetsuppgifter som ålagts fastighetsbildningsmyndighe- ten hör också att ombesörja tekniska utredningar och värderingar. En erinran härom har tagits in i andra meningen.
Vid genomförandet av de olika förrättningsgöromålen är det betydel- sefullt att förrättningslantmätaren håller kontakt med sakägarna. En föreskrift härom ges i paragrafen. Som regel torde samarbetet med sakägarna ske vid sammanträden. Många gånger kan emellertid ett effektivare sätt att bedriva utredningsarbetet vara att förrättningslant- mätaren på ett mera informellt sätt tar kontakt med sakägarna och i fria former får till stånd ett tankeutbyte med sakägarna.
I paragrafens sista punkt har tagits upp skyldighet för fastighetsbild- ningsmyndigheten att vid behov samråda med de myndigheter som berörs av inlösenåtgärden.
Någon motsvarighet till bestämmelsen i 4 kap. 255 första stycket andra punkten FBL om utarbetande av fastighetsplan har inte upptagits. En fastighetsplan är ett förslag till fastighetsindelning, vilket skall ligga till grund för fastighetsbildningsbeslutet. Vid inlösen torde fastighetsin- delningsfrågor sällan få någon mera framträdande plats. De ändringar som uppkommer torde i erforderlig utsträckning vara klarlagda i detalj- planen och i den genomförandebeskrivning som, enligt förslaget till plan- och bygglag, i framtiden skall fogas till detaljplaner. Fastighets- bildningsutredningen har därför bedömt att institutet fastighetsplan kan undvaras i förevarande sammanhang.
5 & Paragrafen innehåller bestämmelser om inlösenbeslut.
I första stycket anges som villkor för meddelande av inlösenbeslut att hinder inte möter mot inlösen. Av hänvisningen i 3 5 till 4 kap. 31 5 FBL följer att fastighetsbildningsmyndigheten skall inställa förrättningen, om hinder föreligger som inte kan undanröjas.
Av första stycket framgår även vad ett inlösenbeslut skall innehålla. Det skall ange vilken mark som tas i anspråk samt hur fastighetsindel- ningen ändras och vilka servituts- och nyttjanderättsåtgärder som vidtas. Beslutet skall också i förekommande fall innehålla avgöranden i ersätt- ningsfrågor och andra frågor som har ett omedelbart samband med inlösenåtgärden. Hit hör t. ex. fråga om ett avgörande som innebär att förordnande varom sägs i 8 5 vägras. '
Det nu redovisade förslaget bygger på att alla materiella avgöranden i själva saken skall tas upp i inlösenbeslutet. Ersättningsfrågor kan dock avgöras genom särskilda beslut innan förrättningen avslutas. Detta framgår av andra stycket.
I andra stycket ges möjlighet att meddela inlösenbeslutet utan hinder av att tekniska arbeten och värderingar ej utförts. Som enda villkor anges att det är lämpligt. Regeln innebär att exempelvis arbetskrävande utstak- ningar eller värderingar kan uppskjutas till dess inlösenbeslutet vunnit laga kraft och tveksamhet inte längre föreligger om att arbetet blir till verklig nytta. Bestämmelsen torde främst få betydelse vid inlösen på begäran av fastighetsägare — exempelvis enligt 48 5 BL — där en viss kvalifikationsgräns måste vara överskriden, innan inlösenskyldighet uppkommer.
I detta stycke finns också en regel som gör det möjligt att meddela inlösenbeslut beträffande viss del av den mark som begärs inlöst. Utred- ningen har bl. a. tänkt på det fall, när kommunen skall bredda en gata med mark från ett flertal fastigheter utmed gatan. Sedan inlösenförrätt- ning inletts träffar kommunen uppgörelser med nästan alla fastighets- ägarna. Överenskommelser saknas kanske enbart beträffande ett' litet fåtal på en mindre sträcka av gatan. Det kan då vara lämpligt att inlösenbeslut meddelas för sträckningen i övrigt, där det är angeläget att snabbt kunna påbörja utbyggnaden av gatan.
Markfrågor m. m.
6 & Paragrafen innehåller vissa materiellträttsliga regler och förfarandebe- stämmelser som skall tillämpas vid inlösen enligt denna lag.
Enligt första stycket skall bestämmelserna i 5 kap. FBL om avräkning, förfallodag, avbetalning och ränta (15 5), om nedsättning av ersättnings- belopp (16 5), om förfarandet vid utbetalning av likvid som tillkommer delägare i samfällighet (17 5), om likställande av tomträtt med fastighet i vissa fall (19 5), om inskränkningar i rätten att nyttja egendom (21 — 23 55), om flyttning av byggnad eller annan anläggning (25—29 55), om tillträde och förskott (30—32 55), om rätt för fastighetsbildningsmyndig- heten att bestämma nytt område för utövning av nyttjanderätt (33 5) samt om beivrande av överträdelse av förbud mot skogsavverkning m. m. (35 5) gälla i tillämpliga delar vid inlösen. Vad som i olika lagrum sägs om fastighetsreglering och fastighetsbildningsbeslut skall därvid tillämpas på inlösen respektive inlösenbeslut.
Vad gäller hänvisningen till 5 kap. 155 vill utredningen fästa upp- märksamheten på sitt i delbetänkandet om ersättningsfrågor (SOU 1983:38) framlagda förslag till ändring av paragrafens tredje stycke angående skyldighet att utge ränta. Ändringen innebär att överensstäm- melse vinnes med vad som gäller om sådan skyldighet vid expropriation enligt 6 kap. 16 5 ExL.
Som framgått av den allmänna motiveringen skall kommunal inlösen få ske utan hinder av de inskränkningar som enligt 5 kap. FBL gäller vid fastighetsreglering. Till de bestämmelser i 5 kap. som således inte skall äga motsvarande tillämpning vid inlösen hör de i 7 5 om överföring av bebyggd mark. Vid ifrågavarande inlösen av mark på vilken finns bygg- nad eller annan anläggning kommer anläggningen ofta att utgöra hinder för användande av marken för det ändamål för vilket denna skall tas i , anspråk. Sådan anläggning blir det därför nödvändigt att avlägsna. Detta möter i allmänhet inga problem när anläggningen utgör tillbehör till fastighet. Vid inlösen följer nämligen anläggningen marken på vilken den finns. Den som avträder marken måste således avstå också från anläggningen.
Det nu sagda gäller dock inte om inlösen avser upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt till bebyggd mark, exempelvis inlösen enligt 41 a5 BL. Är byggnad eller annan anläggning på sådan mark fast egendom, dvs. tillhörig markens ägare, kvarblir äganderätten hos markägaren.' Äganderätt till byggnad eller annan anläggning som är lös egendom, dvs. finns på mark som anläggningens ägare disponerar med servituts- eller nyttjanderätt, övergår inte heller till den som inlöser sådan mark.
För att i de sist nämnda fallen möjliggöra att den inlösta marken skall kunna användas för avsett ändamål har, efter viss förebild av 5 kap. 7 5 andra stycket andra meningen FBL, i förevarande paragrafs första styc- ' Regel" 1 2 kaP- 1 åafld- ke föreskrivits att äganderätten till byggnad eller annan anläggning i de ra StYCket filma menmg' ifrågavarande inlösensituationerna övergår till kommunen. Med denna en JB kan [me tolkas på
.. . .. . . _ " _ _ det sättet att annat skulle losning behovs 1nte någon motsvarighet till bestämmelserna om rivning gälla vid servitutsbild-
av byggnad i 5 kap. 245 FBL. ning.
Exempel på anläggningar vilka så gott som alltid torde hindra använ- dandet av mark för det ändamål för vilket marken skall inlösas utgör gränsavskiljande staket, mur och liknande på mark som skall avstås från Villafastighet för att ingå i en intilliggande gatufastighet. Om en sådan anläggning från praktisk synpunkt går att flytta till annan lämplig plats på den avträdande fastigheten kan det framstå som mera ändamålsenligt att föranstalta om sådan åtgärd än att låta anläggningen ingå i kommu- nens förvärv. Utredningen föreslår därför att reglerna om flyttning av byggnad eller annan anläggning i 5 kap. 25—29 55 skall gälla i tillämp- liga delar vid inlösen. Villkoren i 5 kap. 25 5 första stycket får därvid anses uppfyllda, om det framgår att anläggningen utgör hinder för den avsedda markanvändningen. Flyttning skall normalt ombesörjas av an- läggningens ägare mot ersättning. Därmed menas givetvis inte att han personligen måste utföra arbetet, utan han är oförhindrad att själv anlita någon som gör detta. Av 5 kap. 26 5 andra stycket följer emellertid att flyttningen enligt beslut av fastighetsbildningsmyndigheten kan utföras som gemensamt arbete enligt 9 kap., om ägaren begär det innan förrätt- ningen avslutas eller om det annars befinnes lämpligt. Avser flyttningen exempelvis byggnad eller annan anläggning som utgör lös egendom kan föreskriften i 5 kap. 33 5 om rätt för fastighetsbildningsmyndigheten att bestämma nytt område för utövning av nyttjanderätt bli aktuell.
Enligt andra stycket, som har utformats efter förebilder av 12 5 tredje stycket AL och 12 5 fjärde stycket LL, äger 1 kap. 3 och 4 55 ExL motsvarande tillämpning vid inlösen enligt förevarande lag.
I 1 kap. 3 5 ExL föreskrivs att vid expropriation av fastighet med äganderätt upphör all sådan särskild rätt till fastigheten som tillkommit genom frivillig upplåtelse, om rättigheten inte skall lämnas orubbad på grund av förordnande i expropriationstillståndet eller överenskommelse som fastställs av domstolen. Av hänsyn till panträttshavare uppställs vissa villkor för att förbehåll eller fastställande skall få ske. I fråga om annan särskild rätt än sådan som tillkommit genom frivillig upplåtelse gäller att den består efter expropriationen, om inte annat förordnats i expropriationstillståndet. De nu berörda reglerna gäller dock inte sär- skild rätt som tillkommer staten eller vågrätt som tillkommer annan än staten. Sådan rättighet består alltid efter expropriation.
Enligt 1 kap. 4 5 ExL har nyttjanderätt eller servitutsrätt som tillska- pats genom expropriation företräde framför all annan rätt till fastigheten utom särskild rätt som tillkommit genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt. Särskild rätt som tillkommer staten och vågrätt som tillkommer annan än staten rubbas dock aldrig genom expropriation.
Vid inlösenförrättning ankommer det på fastighetsbildningsmyndig- heten att meddela sådana förbehåll, godkännande och förordnande som avses i 1 kap. 3 och 4 55 ExL. I den praktiska tillämpningen måste avgörandet av om en särskild rättighet skall kvarstå eller inte efter en inlösenåtgärd bli beroende av huruvida rättigheten kommer att hindra det ändamål som skall tillgodoses genom inlösenåtgärden.
Enligt andra meningen i andra stycket kan särskild rätt som tillkom- mer staten och inte utgör vågrätt rubbas utan hinder av bestämmelserna
i 1 kap. 3 och 4 55 ExL. Vidare kan enligt tredje meningen förordnas att servituts- eller nyttjanderätt som upplåtes vid inlösenförrättning skall ha företräde framför särskild rätt som tillskapats genom expropriation eller annat tvångsförvärv eller vid fastighetsbildning eller på liknande sätt, dock ej om den särskilda rätten utgör vågrätt. Angående motiven för dessa undantag från bestämmelserna i 1 kap. 3 och 4 55 ExL hänvisas till prop. 1973:160 5. 544, 545, 591 och 592.
I tredje stycket finns bestämmelser angående anteckning om inlösen- förrättning i fastighetsregistret och angående den tidpunkt när en inlö- senförrättning är fullbordad.
De krav på publicitet som ligger bakom skyldigheten att göra anteck- ning i fastighetsregistret om förrättningar enligt fastighetsbildningsla- gen, anläggningslagen och ledningsrättslagen gör sig lika starkt gällande beträffande inlösenförrättningar. I första meningen föreskrivs därför att uppgift om inlösenförrättning skall införas i fastighetsregistret snarast möjligt sedan förrättningen avslutats och denna eller, om besvär anförts, domstolens avgörande vunnit laga kraft.
Föreskriften i fråga gäller dock inte inlösenförrättningar vid vilka hel fastighet avstås utan att detta samtidigt leder till ändring av fastighetsin- delningen. Uppgift om tvångsvisa avståenden av fast egendom som inte innebär annat än att egendomen byter ägare redovisas inte i registret.
Sakrättsliga verkningar vid fastighetsbildning inträder när uppgift om åtgärden införts i fastighetsregistret (1 kap. 2 5 andra stycket FBL). Enligt uttalanden i förarbetena till anläggningslagen (prop. 1973:160 5. 557) och till ledningsrättslagen (prop. 1973:157 5. 159) anses de sakrätts- liga verkningarna av förrättningar enligt dessa lagar också inträda vid registreringen. I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande styc- kes andra mening att inlösenförrättning som skall registreras är fullbor- dad när så skett. Vid inlösenförrättning som inte skall registreras bör de sakrättsliga verkningarna inträda när inlösenbeslutet vunnit laga kraft. , En regel med denna innebörd finns i tredje meningen.
I 5 kap. 305 FBL — som enligt förevarande paragrafs första stycke gäller i tillämpliga delar vid inlösen enligt denna lag — stadgas i andra stycket i fråga om fastighetsreglering att om fastighetsbildningsmyndig- heten inte meddelat bestämmelse om tillträde, sker tillträde när uppgift om regleringen införts i fastighetsregistret. En motsvarande tillämpning av denna regel vid inlösen skulle inte komma att omfatta de inlösenför- rättningar som inte skall antecknas i fastighetsregistret. För att enklare kunna utläsa vad som gäller i fråga om inlösen när bestämmelse om tillträde inte meddelats föreskrivs i fjärde stycket att tillträde äger rum när inlösenförrättningen är fullbordad.
7 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om utvidgning av inlösen. Bestäm- melserna har utformats efter förebild av reglerna i 3 kap. 8 5 ExL om utvidgning av delexpropriation. De ställningstaganden som ligger till grund för paragrafen har utredningen nedan framfört under specialmo- tiveringen till ändringarna i 137 5 BL.
2 Prop. 1972:111 bilaga 2 s. 336—337 samt prop. 1973:160 5. 206 och 1973:157 5. 135. Se även prop. 1972:109 5. 424.
3 Prop. 1971:122 5. 205—207, 255 och 265.
I första stycket regleras möjligheterna för fastighetsägare vars mark skall inlösas att få inlösenförfarandet utvidgat. Denna möjlighet bör en fastighetsägare ha oavsett om det är kommunen eller han själv som begärt den ursprungliga inlösenåtgärden. Om exempelvis en fastighets- ägare har ansökt om inlösen av del av sin fastighet enligt 48 5 BL och ansökan skall bifallas, bör han kunna begära utvidgning av inlösen avseende återstoden av fastigheten eller del av denna.
Vägledning för tolkning av begreppet synnerligt men bör kunna fås från tillämpningen av detta begrepp — förutom i reglerna om utvidgning av delexpropriation enligt 3 kap. 8 5 ExL — i t. ex. reglerna om rätt att begära inlösen till följd av generalplan (22 5 BL) eller till följd av förord- nanden enligt naturvårdslagen (27 5 NVL) samt i reglerna om skyldighet att avstå utrymme enligt anläggningslagen (12 5 AL) eller ledningsrätt- slagen (12 5 LL).2
I andra och tredje styckena regleras möjligheterna för kommunen att få en utvidgning till stånd. Även kommunens rätt till utvidgning bör vara oberoende av vem som är sökande till den ursprungliga inlösenåtgärden.
De i andra stycket angivna villkoren, som måste vara uppfyllda för att kommunen skall få till stånd en utvidgning, är avsedda att ha samma innebörd som motsvarande villkor i 3 kap. 8 5 andra stycket ExL. I fråga om vad som närmare skall innefattas i dessa villkor görs vissa uttalanden i förarbetena till expropriationslagen.3
Det ankommer på fastighetsägaren enligt första stycket och kommu- nen enligt andra stycket att begära utvidgning. Frågan skall tas upp i den anhängiggjorda inlösenförrättningen och behandlas som ett led i denna. Den kan således inte prövas i en särskild förrättning. Därav följer att de vid inlösen gällande förfarandereglerna skall tillämpas vid handlägg- ning av utvidgningsfråga.
8 5 . Paragrafen innehåller bestämmelser som gör det möjligt att i samband med avstående av mark genom inlösen få till stånd en lämpligare fastig- hetsindelning än vad enbart inlösenåtgärden föranleder. Avser inlösen- åtgärd avstående av mark får enligt paragrafen fastighetsbildningsmyn- digheten, på begäran av kommunen, i inlösenbeslutet förordna att mar- ken skall överföras till fastighet som tillhör kommunen. Sådant förord- nande förutsätter emellertid att åtgärden leder till en mera ändamålsen- lig fastighetsindelning. Detta krav innebär i praktiken att åtgärden inte får möta hinder enligt bestämmelserna i 3 kap. FBL. Fastighetsbildningsutredningen bedömer att det i tillämpningen kom- mer att bli vanligt med förordnande enligt förevarande paragraf. Insti- tutet torde bli särskilt användbart vid gatumarksinlösen. Gatumark, som i samband med plangenomförande behöver förvärvas av kommunen, tillhör i regel ett flertal olika fastigheter och omfattar ofta mindre områ- den på varje fastighet. Vid inlösen blir resultatet att varje sådant område kommer att bilda en egen gatumarksfastighet. Dessa små fastigheter kommer naturligtvis i stor utsträckning att framstå som olämpliga både från redovisningssynpunkt och från andra synpunkter. De måste exem- pelvis lagfaras. Från fastighetsindelningssynpunkt torde det vara önsk-
värt om de olika gatumarksdelarna kan sammanföras till en enhet. Äger kommunen sedan tidigare en lämplig fastighet, vilket ofta är fallet, torde en nu nämnd fastighetsindelning kunna åstadkommas på ett enkelt sätt genom att marken överförs.
Ersättning m. m.
9 5 Paragrafen behandlar frågan om ersättning när inlösen sker.
Enligt första stycket skall bestämmelserna i 4 kap. ExL tillämpas i fråga om ersättning för inlösen. Detta innebär i huvudsak följande. För fastighet som inlöses i sin helhet skall betalas löseskilling med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Inlöses bara del av fastig- het, skall intrångsersättning betalas med belopp som motsvarar den minskning av fastighetens marknadsvärde som uppkommer genom in- lösningen. I båda fallen kan fastighetsägaren dessutom få ersättning för annan skada som uppkommer. I vissa fall skall löseskilling och intrångs- ersättning jämkas med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 2—5 55 ExL.4
Av 65 följer att.vid kommunens inlösen av mark på vilken finns byggnad eller annan anläggning som inte tillhör markägaren, tillfaller byggnaden eller anläggningen kommunen, om den hindrar det ändamål för vilket inlösen sker. Detsamma gäller i motsvarande fall byggnad eller annan anläggning på mark tillhörig anläggningens ägare, när marken inlöses med servituts- eller nyttjanderätt. För att klargöra att det skall bestämmas en särskild likvid för byggnaden eller anläggningen har i förevarande styckes andra mening föreskrivits att vad som i 4 kap. expropriationslagen stadgas om fastighet skall äga motsvarande tillämp- ning beträffande byggnad eller annan anläggning.
Av de regler som gäller beträffande förrättningsförfarandet följer att fastighetsbildningsmyndigheten självmant skall beakta eventuell ersätt- ning för personlig eller annan skada. Här meddelas emellertid en regel av annat innehåll. I tredje meningen i detta stycke föreskrivs sålunda att ersättning till fastighetsägare för sådan skada utgår först efter yrkande vid förrättningen. Föreskriften har utformats efter mönster från utred- ningens i delbetänkandet om ersättningsfrågor framlagda förslag till lydelse av 5 kap. 12 5 första stycket FBL. Beträffande motiven till infö-
4 I sitt förslag till delbetänkande om ersättningsfrågor (SOU 1983:38) har utred- ningen i 4 kap. ExL infört en ny paragraf — 3 a 5 -— enligt vilken ersättning för mark som skall ingå i fastighet för enskilt bebyggande skall bestämmas enligt den s. k. genomsnittsvärdeprincipen, såvida inte en sålunda beräknad ersättning framstår som uppenbart oskälig. Vinner detta förslag beaktande innebär det att vad ovan sagts om tillämpningen av 4 kap. ExL, såvitt avser inlösen av del av fastighet, inte alltid kommer att gälla. Ändringar i 4 kap. ExL har även framlagts i bostadsdepartementets promemo- ria Expropriationsersättning (Ds Bo 1984z2). Både betänkandet och departementspromemorian har remissbehandlats och övervägs för närvarande inom regeringskansliet.
randet av ett krav på yrkande för att ersättning för ifrågavarande skada skall kunna utgå hänvisas till nämnda betänkande (SOU 1983:38) s. 93.
I andra stycket anges hur 4 kap. 3 5 ExL skall tillämpas vid bestäm- mande av ersättning. Motsvarande bestämmelser finns i 13 5 första stycket AL och 13 5 första stycket LL. I delbetänkandet om ersättnings- frågor har samma bestämmelse föreslagits i 5 kap. 10 a 5 tredje stycket FBL.
Tredje stycket innehåller den på praxis grundade regeln att ersättning för gator, parker och motsvarande anläggningar skall bestämmas med utgångspunkt i de planförhållanden eller eljest tillåtna användningssätt som gällde närmast före den plan varigenom marken först lades ut till gata 0. d. 1 delbetänkandet om ersättningsfrågor har fastighetsbildnings- utredningen föreslagit införande i fastighetsbildningslagen av en mot- svarande bestämmelse, när fråga är om överföring genom fastighetsreg- lering av mark som enligt stadsplan eller byggnadsplan skall ingå i allmän plats, se 5 kap. 10 a 5 fjärde stycket FBL. Beträffande motivering— en till lagfästandet av denna regel hänvisas till det angivna arbetet s. 73. Förslaget i detta betänkande om att mark, som enligt stadsplan skall ingå i allmän plats, i framtiden skall överföras enbart genom inlösen, medför
' att regeln i 9 5 tredje stycket lagen om inlösenförrättning tar över den nämnda fastighetsbildningslagsregeln med avseende på stadsplanelagd mark.
I fjärde stycket anges att annan sakägare än fastighetsägare har rätt till ersättning för skada i anledning av inlösen som inte beaktas enligt första stycket. Vad bestämmelsen i första hand reglerar är rätten till ersättning för innehavare av sådan särskild rätt som upphör att gälla till följd av inlösningen. Bestämmelsen reglerar emellertid även rätten till ersättning för ägare till byggnad eller annan anläggning på annans mark som drabbas av personlig skada, exempelvis förlust av rörelse, flyttningskost- nader m. m.
Nu ifrågavarande ersättningsrätt förutsätter, liksom fastighetsägares rätt till ersättning för annan skada, yrkande vid förrättningen. Angående skälen härtill hänvisas till vad som ovan anförts under kommentaren till första stycket.
Efter mönster från bl. a. fastighetsbildningslagen (5 kap. 12 5 tredje stycket), anläggningslagen (13 5 andra stycket) och ledningsrättslagen (13 5 andra stycket) har i femte stycket tagits in föreskrifter om beräkning av ersättningen när det finns rättighetshavare som är berättigade till ersättning.
10 5 I paragrafen upptas särskilda bestämmelser om ersättning vid inlösen av i enskild väg ingående mark som utlagts till allmän plats. Bestämmelser- na har förts över från 143 5 BL till förevarande lag.
Paragrafen utgör ett komplement till bestämmelserna i 20 och 43 55 BL. Ersättningen för vägmarken skall bestämmas efter det värde marken
äger med hänsyn tagen till den nyttjanderätt som enligt 20 eller 435 tillkommer kommunen.5
11 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om överenskommelser mellan sak- ägare m. m.
I första stycket anges att bestämmelserna i 9 och 10 55 är dispositiva såtillvida att avsteg får göras från dem om de fastighetsägare och andra sakägare vilkas rätt berörs medger det.
Andra stycket innehåller föreskrifter till skydd för rättsägare som inte är sakägare vid förrättningen och som alltså inte själva kan bevaka sina intressen vid förrättningen. Berör överenskommelsen en fastighet som svarar för fordran, får avsteg från 9 eller 10 5 inte ske utan att fordringens innehavare medger det. Besväras fastigheten av gemensam inteckning, fordras dessutom de medgivanden från fastighetsägare och fordringsha- vare som i 22 kap. 11 5 JB föreskrivs för relaxation. Medgivande av rättsägare behövs dock enligt stycket inte, om inlösenåtgärden är väsent- ligen utan betydelse för honom. Bestämmelserna i andra stycket har utformats efter förebild av bl. a. 5 kap. 18 5 andra stycket FBL. I fråga om motiven till bestämmelserna hänvisas till prop. 1969:128 3. B 449, 453,1122 och 1161.
Av hänvisningen i 6 5 till 5 kap. 19 5 FBL följer att bestämmelserna i andra stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om ersättning som tillkommer tomträttshavare.
12 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om förrättningskostnaderna.
I första stycket har utredningen som huvudregel uppställt att kommu- nen skall betala alla förrättningskostnader. Man kan emellertid inte utesluta möjligheten av att förrättningskostnaderna blir onödigt stora till följd av vårdslösa beteenden från andra sakägares sida. I sådant fall bör den vårdslöse sakägaren kunna åläggas ett kostnadsansvar. Efter före- bild av 7 kap. 1 5 första stycket ExL föreslås därför att undantag från huvudregeln görs för det fall att annat följer vid en motsvarande tillämp- ning av 18 kap. 6 eller 8 5 RB.
Andra stycket innehåller ytterligare ett undantag från huvudregeln. Det gäller när inlösenåtgärd sökts av annan än kommunen — inlösen enligt 18 a 5 andra meningen, 22 5, 41 a 5 andra meningen eller 48 5 BL — och ansökan avvisas eller förrättningen inställs. För sådana fall föreslås, efter förebild av 2 kap. 6 5 första stycket första punkten FBL, att sökanden skall betala uppkomna kostnader, om inte särskilda omstän- digheter föranleder att betalningsskyldigheten bestäms på annat sätt. Det bör i så fall vara möjligt att låta kommunen bära kostnaderna eller
5 Bestämmelserna i 143 5 BL har inte fått någon motsvarighet i förslaget till ny plan- och bygglag. Enligt det förslag till ändringar i expropriationslagen som lagts fram i departementspromemorian Expropriationsersättning (Ds Bo 1984z2) skall sådan mark som avses i paragrafen fortsättningsvis avstås utan ersättning.
del därav. Ett exempel på fall där det kan vara rimligt att lägga kostna- derna 'på kommunen är när en förrättning inställs på grund av återkal- lelse som gjorts därför att kommunen accepterat sökandens yrkanden.
En kompletterande regel om fördelning av förrättningskostnader be- hövs för det fall att inlösenfråga enligt 2 5 andra stycket skall prövas gemensamt med åtgärd enligt fastighetsbildnings-, anläggnings- eller ledningsrättslagen vid en förrättning. De gemensamma kostnaderna måste i sådant fall fördelas på de olika åtgärderna. Fördelningen bör ske på sätt fastighetsbildningsmyndigheten finner skäligt. Föreskrift härom har tagits upp i tredje stycket. Bestämmelserna har utformats efter möns- ter av 2 kap. 6 5 första stycket andra meningen FBL.
I fjärde stycket anges vad som skall hänföras till förrättningskostnad. Stycket motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 2 kap. 6 5 fjärde stycket FBL. Som förrättningskostnad skall i första hand anses den taxereglera- de avgiften till statsverket. Till förrättningskostnaderna hör vidare er- sättning till sakkunnig och syssloman, utgift för hantlangning som inte ingår i taxeavgiften samt ersättning för skada enligt 4 kap. 38 5 tredje stycket FBL.
' 13 och 14 55
I 13 5 tas upp bestämmelser enligt vilka kommunen kan bli skyldig att ersätta annan sakägare dennes egna kostnader vid inlösenförrättning. I 14 5 finns bestämmelser som i vissa avseenden begränsar denna skyldig- het.
Bestämmelserna i 13 5 ger uttryck åt en ny princip i fråga om lantmä- teriförrättning. I den nu gällande fastighetsbildningslagstiftningen sak- nas nämligen regler om rätt för en sakägare att få gottgörelse av annan sakägare för sina kostnader i förrättningsinstansen. Angående de ställ- ningstaganden som ligger till grund för paragrafen hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.
Det är fastighetsbildningsmyndigheten som beslutar om kostnadser- sättning. I enlighet med vid rättegångsförfarande tillämpade principer bör kommunen kunna åläggas erlägga kostnader bara om det framställs yrkande därom. Det ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten att före inlösenförrättningens avslutande ta reda på om ersättning för kost- nader yrkas. Kommunen skall beredas tillfälle yttra sig över yrkandet.
Paragraferna innehåller inte några bestämmelser om kommunens eg- na kostnader. Dessa svarar kommunen alltid själv för.
För att ett kostnadsyrkande skall kunna bifallas krävs enligt 13 5 första stycket att kostnaderna varit nödvändiga för att ta tillvara sakägarens rätt vid inlösenförrättningen. Här uppräknas också de kostnader som kan komma i fråga att ersätta. Dessa utgörs av ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan i samband med inställelse, utgift för utredning samt kostnad för ombud eller biträde. Ersättning utgår inte för tidsspil- lan som sakägaren annars kan ha haft i anledning av förrättningen.
Det avgörande för kommunens kostnadsansvar är således om de ifrågavarande kostnaderna befunnits vara ”nödvändiga”. Detta rekvisit, som har sin förebild i den finska inlösningslagen, har ingen motsvarighet i någon annan kostnadsregel på den svenska fastighetsrättens område. I
7 kap. 1 5 ExL, som äger motsvarande tillämpning vid tvångsingripan- den enligt flertalet fastighetsrättsliga lagar, föreskrivs att den exproprie- rande skall svara för samtliga kostnader som uppkommit i målet vid fastighetsdomstolen, allt i den mån ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken eller vid en motsvarande tillämpning av något av dessa lagrum. Huvudregeln är således att markägaren alltid får ersättning för sina egna kostnader. Undantag görs för sådana kostnader som markäga- ren ådragit sig på grund av egen försummelse (18 kap. 6 5 RB) eller som inte skäligen varit påkallade för tillvaratagande av dennes rätt (18 kap. 8 5 RB). Den annorlunda formuleringen av förevarande paragraf har valts för att markera att den enskilde sakägarens rätt till ersättning vid inlösenförrättning är mera begränsad än i expropriationsmål.
I lagförslaget har inte närmare angetts hur man skall avgränsa nöd- vändiga kostnader för andra, utom i ett avseende. Av 14 5 första stycket framgår att sakägarkostnader som överstiger inlösenersättningens stor- lek i princip inte är att anse som nödvändiga. Denna begränsningsregel vilar på uppfattningen att sakägarkostnaderna bör stå i rimlig propor- tion till inlösenersättningen. Den bakomliggande tanken är att sådana kostnader i allmänhet är mera motiverade vid förrättningar som rör sig om stora inlösenersättningar än vid andra. Undantag görs dock för det fall att synnerliga skäl föranleder annan bedömning. Här avses exem- pelvis fall av s. k. pilotkaraktär där de kostnader som uppkommit avsett utredning och annat arbete som kan bli av betydelse utöver det aktuella ärendet.
Med den utformning som begränsningsregeln fått kommer den i prak— tiken att få störst betydelse vid förrättningar där sakägare tillkommande inlösenersättning är ringa. I dessa fall kommer gottgörelse till sakägaren inte att kunna utgå annat än i begränsad utsträckning. Vad nu sagts torde dock enbart gälla förrättning med en eller ett fåtal enskilda sakägare inblandade. När fråga är om inlösenåtgärd som riktar sig mot flera sakägare samtidigt — exempelvis breddning av gata med mark från många fastigheter tillhöriga olika ägare — torde begränsningsregelns verkan kunna mildras. I sådana fall har fastighetsägarna möjlighet att gå samman och använda sig av gemensamt ombud eller biträde. Sker detta, skall det inlösenbelopp som ställs i relation till sakägarkostnaden avse summan av de inlösenersättningar som sakägarna är berättigade till. På så sätt kan en sakägarkostnad undgå att träffas av begränsningsregeln. Frågan om gemensamt ombud eller biträde behandlas mera nedan.
Begränsningsregeln kräver ytterligare några kommentarer. Regeln är inte enbart avsedd som en hjälpregel för fastighetsbildningsmyndighe- ten, när denna skall besluta om uppkomna sakägarkostnader. Det är även tänkt att den i visst avseende skall tjäna som handlingsnorm för den enskilde sakägaren. Denne skall ha möjlighet att på ett tidigt stadium i förrättningen kunna bedöma i vilken utsträckning han kan dra på sig kostnader, utan att drabbas av begränsningsregeln. Det ligger dock i sakens natur att denna bedömning är förenad med en viss osäkerhet, vilket beror på begränsningsregelns konstruktion med sakägarkostna- den relaterad till inlösenersättningens storlek. Till exakt vilket belopp inlösenersättningen kommer att uppgå torde sällan gå att konstatera i
förrättningens inledande skede. Å andra sidan kan man räkna med att en ansökan om inlösenförrättning i de allra flesta fall kommer att föregås av diskussioner mellan kommun och enskild sakägare om inlösenersätt- ningen. Den sistnämnde kommer därför ofta att ha ett visst beslutsun- derlag för sitt ställningstagande i kostnadsdelen. Åtminstone torde han veta vilken ersättning kommunen är beredd att betala. Den sakägare som inte vill riskera att någon del av hans egna kostnader automatiskt ”skalas bort” av begränsningsregeln såsom varande inte nödvändiga gör klokast i att agera utifrån den erbjudna inlösenersättningen i kostnadsfrågan.
Begränsningsregeln leder till särskilda konsekvenser när besvär anförs mot ett beslut om inlösenersättning och ett samtidigt därmed meddelat beslut om ersättning för sakägarkostnad. Följande exempel kan belysa detta.
I en inlösenförrättning har fastighetsbildningsmyndigheten förpliktat kommunen att till en enskild sakägare utge 2 000 kr i inlösenersättning. Myndigheten har vidare ålagt kommunen att till sakägaren utge 2 000 kr, av begärda 3 000 kr, som ersättning för dennes egna kostnader.
Antag först att det är kommunen som besvärar sig till fastighetsdomstolen. Kommunen yrkar dels att inlösenersättningen skall bestämmas till 1 000 kr och 4 dels att ersättningen för sakägarkostnaden skall reduceras med 1 000 kr. Vinner
kommunens talan angående inlösenersättningen bifall har fastighetsdomstolen att, med tillämpning av begränsningsregeln, bifalla även kommunens talan i kostnadsdelen. Har förskott utgått enligt 15 5 med belopp överstigande ] 000 kr får dock fastighetsdomstolen — på grund av bestämmelser i den nämnda para- grafens sista mening — inte bestämma ersättningen för sakägarkostnaderna till lägre belopp än förskottet.
Antag därefter att det i stället är den enskilde sakägaren som klagar. Denne begär inlösenersättning med 3 000 kr och ersättning för hela den egna sakägar- kostnaden — 3 000 kr —— hos fastighetsbildningsmyndigheten. Om fastighetsdom- stolen finner att inlösenersättningen bör utgå med 3 000 kr är det inte givet att sakägaren får bifall till sitt kostnadsyrkande. Huruvida den yrkade kostnadser- sättningen skall utgå bestäms i detta läge inte främst med tillämpning av begräns- ningsregeln. Visserligen har "taket" för kostnadsersättningen lyfts genom änd— ringen av inlösenbeloppet. Avgörande är emellertid om fastighetsdomstolen be- dömer att kostnaden varit nödvändig för tillvaratagande av sakägarens rätt hos fastighetsbildningsmyndigheten.
Att sakägarkostnader enligt den nu redovisade begränsningsregeln i princip inte är att anse som nödvändiga till den del de överstiger inlösen- ersättningens storlek betyder inte att sakägarkostnader som ligger under eller högst uppgår till nämnda nivå skall vara ersättningsgilla. Även dessa kostnader måste, som nyss antyddes, underkastas en nödvändig- hetsbedömning. Fastighetsbildningsutredningen har härvid tänkt sig att följande skall gälla.
Ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan
De tillfällen där den enskilde sakägaren har bäst möjligheter att ta tillvara sin rätt vid inlösenförrättningen torde normalt vara vid samman- trädena. Utredningen har därför ansett det rimligt att kostnader och ekonomiskt avbräck som drabbar en enskild sakägare i anledning av
hans egen inställelse till ett förrättningssammanträde i princip alltid bör bedömas som nödvändiga.
Vad som närmare skall innefattas i de ifrågavarande ersättningspos- terna är reseersättning, traktamente samt ersättning för minskad in- komst eller annan ekonomisk förlust. Vid överväganden av i vilken omfattning ersättning skall utgå har utredningen funnit skäligt att för- orda samma begränsning som, enligt förordningen (1982:805) om ersätt- ning av allmänna medel till vittnen, m.m., gäller när ersättning för någons inställelse i mål eller ärenden vid domstolar eller andra myndig- heter skall betalas av allmänna medel. Det sist sagda kommer till uttryck genom hänvisningen i 13 5 första stycket under punkten 1 till ”bestäm- melser som regeringen meddelar” och genom 2 5 i den föreslagna inlö- senförordningen.
Från den nu redovisade principen bör dock avsteg göras inte bara till följd av begränsningsregeln utan även när förrättningen berör fastighet som ägs av flera personer eller av en juridisk person, exempelvis ett dödsbo. Inställer sig mer än en person från en sådan ägargrupp vid förrättningssammanträdet, bör kommunen inte kunna åläggas att utge större ersättning än vad som motsvarar inställelsekostnaden för enbart en av de närvarande. I föreliggande fall bör förrättningslantmätaren i samband med kallelse till förrättningssammanträde upplysa om nämnda kostnadsregel.
Utgift för utredning
Frågan om uppkomna kostnader för enskild sakägares egen utredning är att anse som nödvändiga måste bedömas mot den bakgrunden, att bestämmandet av inlösenersättningen inte grundar sig på sakägarnas yrkanden och bevis utan på en officialutredning av fastighetsbildnings- myndigheten. I belysning härav bör utredningskostnad anses ersätt- ningsgill enbart om utredningen har tillfört ärendet uppgifter av bety- delse utöver vad förrättningslantmätaren själv kan inhämta inom ramen för sin officialskyldighet, inbegripet möjligheten att anlita biträde av sakkunnig. Härav följer att utrymmet för att tillerkänna en enskild sakägare ersättning för utredningskostnad blir begränsad. Kostnader för att skaffa fram utredning med inriktning på att utröna marknadsvärdet genom prisstatistik bör exempelvis höra till det slag som inte annat än i rena undantagsfall kan ersättas. Ersättning bör emellertid kunna utgå för kontroll av fastighetsbildningsmyndighetens utredning.
En värderingssituation där det kan finnas anledning att inta en mera liberal hållning föreligger vid bestämmande av ersättning för s. k. per- sonlig eller annan skada. Om exempelvis en sakägare tvingas att lägga ner en av honom driven rörelse torde fastighetsbildningsmyndigheten inte kunna beräkna den ekonomiska skadan utan sakägarens medver- kan. Förebringar sakägaren i en sådan situation en egen utredning om skadan bör fastighetsbildningsmyndigheten se positivt på hans anspråk på kostnadsersättning.
Att en sakägare befinnes berättigad till ersättning för sin utrednings- kostnad är inte liktydigt med att kommunen skall åläggas betala hela
kostnaden. Fastighetsbildningsmyndigheten måste i det enskilda fallet — förutom att iaktta den ovan redovisade begränsningsregeln — göra en skälighetsbedömning, varvid myndigheten särskilt har att beakta i vilken utsträckning utredningen haft betydelse för ersättningens bestämmande. Om framförda krav på kostnadsersättning medges, saknas dock anled- ning att göra någon särskild prövning.
En sakägares ställningstagande till frågan om han skall låta utföra egna utredningar torde i inte oväsentlig grad påverkas av vem som slutligen skall stå för kostnaderna. Fastighetsbildningsutredningen har på grund härav ansett befogat att i 14 5 fjärde stycket ta in en regel om förhandsbesked. Regelns innebörd är att fastighetsbildningsmyndighe- ten skall vara skyldig att på begäran lämna besked huruvida en sakägare kan påräkna ersättning för utförande av en tillämnad utredning.
Ett negativt förhandsbesked ärinte att uppfatta som ett förbud mot att förebringa sådan utredning som beskedet angår. Utför sakägaren utred- ningen, får han emellertid räkna med att själv stå för kostnaderna, såvida inte — vilket måste bedömas som föga sannolikt i en ifrågavarande situation — utredningen visar sig få betydelse för ställningstagandet i ersättningsfrågan.
Ett positivt besked får å andra sidan inte tas till intäkt för att den uppkommande utredningskostnaden utan vidare kommer att bli ersatt. Först och främst måste begränsningsregeln beaktas. Som nämnts ovan skall fastighetsbildningsmyndigheten vidare göra en skälighetsbedöm- ning av den uppkomna kostnaden. Det ligger i sakens natur att denna bedömning inte kan ske förrän den utförda utredningen förebringats. I samband med att ett positivt förhandsbesked lämnas kan det vara lämp- ligt att fastighetsbildningsmyndigheten ger viss vägledning om hur ut- redningen bör utföras.
Det nu avhandlade förhandsbeskedet bör normalt lämnas i skriftlig form. Undantagsvis kan dock ett muntligt besked vara tillfyllest, exem- pelvis om förrättningssammanträde hålls i anslutning till en förfrågan. Lämnas beskedet muntligt bör det dock på lämpligt sätt dokumenteras hos fastighetsbildningsmyndigheten. Enligt fastighetsbildningsutred- ningens mening saknas anledning att tillåta överprövning av ett för- handsbesked.
Kostnad för ombud eller biträde
Det är förutsatt att fastighetsbildningsmyndigheten skall bedriva en omfattande verksamhet för information och rådgivning vid handlägg- ningen av förrättningar. Myndigheten skall således på eget initiativ lämna sakägare behövlig hjälp med att förklara sakfrågor och framställ- da yrkanden.
Den nu nämnda informations- och rådgivningsskyldigheten utesluter emellertid inte att den enskilde sakägaren kan ha ett berättigat behov av hjälp från utomstående för att kunna tillvarata de egna intressena och påverka ärendenas avgöranden. Som utredningen närmare utvecklat i den allmänna motiveringen gör sig detta behov särskilt gällande vid förrättningar av det slag där ena sakägarsidan — såsom vid inlösenför-
rättningar —— utgörs av ett offentligträttsligt organ med tillgång till be- hövlig expertis. På grund härav och av de ytterligare skäl utredningen andragit i den allmänna motiveringen till stöd för en förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning, bör den huvudregeln gälla att kost- nader som sakägare åsamkats för anlitande av ombud eller biträde är att bedöma som nödvändiga.
Från denna huvudregel måste emellertid göras vissa undantag. Först må erinras om den ovan redovisade begränsningsregeln. Vidare måste, med en analog tillämpning av 18 kap. 8 5 RB, undantag göras för sådana ombuds- eller biträdeskostnader som inte varit skäligen påkallade. Om- buds- eller biträdeskostnader som avser utredningsarbete som ombudet eller biträdet utfört — antingen själv eller genom anlitande av utomstå- ende — skall bedömas enligt de restriktiva reglerna om utredningskost- nad.
I rättegång vid allmän domstol förekommer i vissa mål, där det redan under sakframställningen kan ifrågakomma att rätten orienteras om frågor av speciell karaktär, att ombudet till förhandlingen medför en expert som vid behov kan lämna honom upplysningar eller komplettera sakframställningen. I den mån motsvarande förekommer vid förrätt— ningssammanträde hos fastighetsbildningsmyndigheten bör restriktivi- tet iakttas när det gäller att jämte för ombudskostnaden utdöma ersätt- ning för expertkostnaden. Behovet av en ifrågavarande expertmedver- kan bör i första hand tillgodoses genom det i 4 kap. 34 5 FBL stadgade sakkunniginstitutet.
Utöver de nu gjorda undantagen från huvudregeln har utredningen ansett det befogat att göra ytterligare en inskränkning i sakägares rätt till kostnadsersättning. Det gäller vid sådana inlösenförrättningar där fråga är om att ta i anspråk mark från flera fastigheter med olika ägare. En sådan förrättningssituation kan t. ex. föreligga när kommunen vill ge- nomföra en planerad gatubreddning. För att undgå verkan av begräns- . ningsregeln har utredningen ovan pekat på möjligheten för sakägarna att i ett sådant fall ena sig om ett gemensamt ombud eller biträde. Enligt utredningens mening bör emellertid möjligheten att använda sig av samma ombud eller biträde alltid vara något som skall beaktas vid bedömande av om uppkomna ombuds- eller biträdeskostnader har varit nödvändiga! Det sagda kan åskådliggöras med följande exempel.
6 På den norska expropriationsrättens område finns en kostnadsregel av angivet slag. Regeln, som finns intagen i Loven 1 juni 1917 nr 1 om skjann, expropria- sjonssaker, og odelslosning m. m., 54 5, har följande lydelse: Saksokaren skal erstatte saksokte nodvendige utgifter i anledning av skjannsa- ken. Ved avgjarelsen av sparsmålet om utgiftene har vart nodvendige, skal retten blant annet ha for eye at de saksokte til varetakelse av likeartete interesser som ikke står i strid, bor nytte samme juridiske og tekniske bistand. Vil saksakeren pårope denne bestemmelse, må han ta spörsmålet opp snarest mulig under
. skjonnsaken. I byggforskningsrådets rapport (R 132:l982) ”Expropriationslagens roll i plane- ringsprocessen. Kostnadsaspekten” har tanken väckts att i vår expropriationslag införa en regel om gemensamt ombud efter norskt mönster (s. 51).
1 en inlösenförrättning har mark från fyra fastigheter ägda av olika personer avståtts till kommunen. Envar av ägarna har tillerkänts 5 000 kr i inlösenersätt- ning. Vid förrättningen har varje ägare företrätts av ett eget ombud. Kostnaden för varje ombud uppgår till 3 000 kr. Det uppskattas att kostnaderna för ett gemensamt ombud skulle stannat vid 4 000 kr. Om kostnadsersättningen bestäms efter huvudregeln blir kommunen skyldig att betala 12 000 kr i ombudskostnader. Tillämpas i stället den förordade undantagsregeln begränsas kommunens betal- ningsansvar till 4 000 kr. Varje sakägare tillerkänns således 1 000 kr i ersättning för sina ombudskostnader om 3 000 kr.
Den nu redovisade bedömningsnormen får inte leda till att fastighets- bildningsmyndigheten i förevarande förrättningssituationer aldrig tiller- känner sakägaren ersättning för dennes fulla ombudskostnader. Fram- går det att sakägarna har motstridiga intressen i saken skall undantags- regeln inte tillämpas.
Utredningens nu gjorda överväganden har kommit till uttryck i en regel i 145 andra stycket med det innehållet att vid bedömningen av huruvida ombuds- eller biträdeskostnader varit nödvändiga skall fastig- hetsbildningsmyndigheten ta hänsyn till möjligheten för sakägare som ej har motstridiga intressen att anlita samma ombud eller biträde.
Ersättningsregeln är dispositiv. Fastighetsbildningsmyndigheten be- höver därför inte göra någon prövning av enskild sakägares anspråk på kostnadsersättning, om kommunen medger anspråket.
Ränteersättnin g
Principen om ränta på rättegångskostnader bör även gälla i förevarande sammanhang. Efter förebild av 18 kap. 8 5 andra stycket RB har utred- ningen i 13 5 andra stycket föreskrivit att på ersättningsbelopp skall utgå ränta efter sex procent från dagen då inlösenförrättningen avslutas till dess betalning sker. Det är inte tänkt att begränsningsregeln skall vara tillämplig på den sålunda beräknade räntan.
Av det hittills sagda framgår således att kommunen är skyldig att betala enskild sakägares egna kostnader om dessa — med tillämpning av de nu genomgångna bedömningsgrunderna — befunnits nödvändiga för att ta tillvara sakägarens rätt. Från denna princip om kommunalt kost- nadsansvar bör dock avsteg göras, när en inlösenåtgärd sökts av den enskilde sakägaren själv och ansökan avvisas eller förrättningen inställs. För sådana fall har utredningen i 13 5 tredje stycket föreskrivit — efter förebild av 138 5 andra stycket BL och 18 kap. 5 5 RB — att sökanden skall stå för sina egna kostnader, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten bestäms på annat sätt. I fråga om när ”särskilda omständigheter” kan anses vara för handen må hänvisas till vad utredningen ovan under 12 5 anfört för motsvarande fall beträf- fande betalningsskyldigheten för förrättningskostnader.
I 14 5 tredje stycket har intagits en bestämmelse om att vid kombinerad förrättning är kommunens kostnadsansvar begränsat till enbart de kost- nader som föranletts av inlösenåtgärder. Om ett sakägarombud utför arbete med både en inlösenfråga och exempelvis en ledningsrättsfråga måste följaktligen göras en fördelning av ombudskostnaderna efter hur
mycket arbete ombudet lagt ner på de olika frågorna. Fördelningen bör ske på sätt fastighetsbildningsmyndigheten finner skäligt. Det är natur- ligt att ombudet lämnar myndigheten erforderliga uppgifter till grund för fördelningen.
I 13 5 fjärde stycket föreskrivs att beslut i fråga om ersättningsskyldig- het meddelas i samband med att förrättningen avslutas.
15 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om förskott för kostnader i anled- ning av en inlösenförrättning. Frågan om förskott avgörs genom beslut.
Enligt paragrafen får fastighetsbildningsmyndigheten förordna att kommunen skall utge förskott på kostnadsersättning till enskild sakäga- re. Innan förordnande meddelas skall kommunen erhålla tillfälle att yttra sig.
Förskottet bör bestämmas med viss försiktighet. Fastighetsbildnings- myndigheten bör undvika att bestämma förskottet till så stort belopp att det kan finnas risk för att den slutliga ersättningen för uppkomna sak- ägarkostnader blir lägre än förskottet. I annat fall kan komplikationer uppkomma i samband med återbetalning av förskottet. En lämplig lös— ning är att uppställa förbud mot att den slutliga ersättningen sätts lägre än förskottet. I paragrafen tas därför upp en bestämmelse om att den slutliga kostnadsersättningen inte får bestämmas till lägre belopp än förskottet om sådant utgått. Regeln är belyst i ett exempel under special- motiveringen till 13 och 14 55 (s. 98).
I övrigt hänvisas till den allmänna motiveringen, avsnitt 6.4.
Domstolsprövning m. m.
16 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om fullföljd till fastighetsdomstol. Reglerna om förfarandet vid inlösenförrättning har i allt väsentligt anpassats till motsvarande bestämmelser i fastighetsbildningslagen (jfr 3 5). Bestämmelserna om domstolsprövning har därför utformats i nära anslutning till 15 kap. FBL. Paragrafen innehåller i enlighet härmed en hänvisning till 15 kap. 1—8 55 samt 10 och 11 55 FBL. De bestämmelser som avser fastighetsbildningsbeslut skall därvid tillämpas på inlösenbe- slut. Regeln i 15 kap. 9 5 FBL saknar aktualitet i detta sammanhang och bör alltså inte omfattas av hänvisningen.
Vissa bestämmelser i 15 kap. FBL berör tillståndsbeslut. Dessa be- stämmelser saknar betydelse i inlösenärenden, eftersom bestämmelserna i 4 kap. FBL om tillståndsbeslut inte gälleri fråga om inlösenförrättning. Detsamma är fallet beträffande vad som i 15 kap. FBL föreskrivs om fastighetsbestämningsbeslut.
I sista meningen anges att mot fastighetsbildningsmyndighetens beslut i fråga om förskott enligt 15 5 får talan föras särskilt enligt 15 kap. 2 5 FBL.
17 5 Paragrafen innehåller föreskrifter om förfarandet vid fastighetsdomsto- len och rättegången i övrigt.
Enligt paragrafen äger bestämmelserna i 16— 18 kap. FBL om rätte- gången i fastighetsbildningsmål motsvarande tillämpning på mål som fullföljts enligt lagen om inlösenförrättning. I denna del överensstäm- mer paragrafen med 31 5 första stycket AL och 29 5 första meningen LL.
I den allmänna motiveringen har på närmare anförda skäl föreslagits att i fråga om rättegångskostnad i mål som utgör fullföljda inlösenför- rättningar skall gälla vad som enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 FBL i dag tillämpas i mål om inlösenersättning. Detta innebär att i mål mellan kommunen och enskild sakägare vid fastighetsdomstolen kommunen, oberoende av utgången, skall ersätta den enskilde sakäga- ren dennes rättegångskostnader, om annat ej följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken. Fullföljs sådant mål till högre rätt gäller, med tillämp- ning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att kommunen, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 85 samma balk, alltid själv skall bära sina kostnader samt kostnad som kommunen orsakar motparten genom att själv fullfölja talan. Av det anförda följer att rättegångskostnaderna skall bestämmas enligt reglerna i RB. De begränsningar som gäller för hand- läggningen vid fastighetsbildningsmyndigheten enligt 13 och 14 55 skall således ej tillämpas vid domstolarna.
De ifrågavarande generösare rättegångskostnadsreglerna bör dock inte gälla om målet avser fullföljd mot beslut av fastighetsbildningsmyn- digheten att avvisa förrättningsansökningen eller inställa förrättningen, när förrättningen sökts av annan än kommunen. I sådana mål bör i stället tillämpas vad som enligt 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 FBL gäller beträffande andra fastighetsbildningsmål än sådana om in— lösenersättning.
Ett stadgande med nu nämnd innebörd tas upp i förevarande para- graf. Vid stadgandets utformning har hänsyn tagits till de ändringar i 16 kap. 14 5, 17 kap. 3 5 och 18 kap. 2 5 FBL vilka tidigare framlagts såsom en följd av utredningens förslag om att utmönstra begreppet inlösen från fastighetsbildningslagen.
7.2. Förslaget till förordning om inlösenförrättning
Protokoll, dagbok och aktbildning m.m. 1 & Paragrafen anger att bestämmelserna i fastighetsbildningskungörelsen om protokoll, dagbok och aktbildning (6—1655), om kallelser (175) samt om in- och utbetalningar av vissa penningmedel (18 5) skall tilläm- pas i ärenden som avses i lagen om inlösenförrättning. Paragrafens innehåll är detsamma som i 3 5 första stycket anläggningskungörelsen och 2 5 ledningsrättskungörelsen.
2 & I paragrafen anges att förordningen om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m. gäller i tillämpliga delar i fråga om ersättning för resa, uppehälle och tidsspillan enligt 13 5 lagen om inlösenförrättning. Frågan om sådan ersättning är närmare behandlad i specialmotiveringen till sistnämnda paragraf.
Underrättelser m. m.
3 5 Paragrafen föreskriver skyldighet för fastighetsbildningsmyndigheten att underrätta sakägare om vad denne har att iaktta för att få ersättning för personlig skada eller annan skada.
Paragrafen har en förebild i 17 a 5 i utredningens förslag till förord- ning om ändring i fastighetsbildningskungörelsen som lagts fram i del- betänkandet om ersättningsfrågor (SOU 1983:38). Beträffande den när- mare innebörden av bestämmelsen hänvisas till det angivna betänkandet (s. 105).
4 och 5 55 Paragraferna innehåller bestämmelser om underrättelse till inskriv- ningsmyndighet vid inlösen.
En motsvarighet till bestämmelsen i 45 har utredningen föreslagit i 17 c 5 fastighetsbildningskungörelsen.
Bestämmelserna i 5 5 har förebilder i bl. a. 4 5 ledningsrättskungörel- sen.
Expediering av förrättningsakt m. m.
6 5 [ paragrafen meddelas bestämmelser om expediering av förrättningsakt ' m. m. Den har utformats efter mönster av 65 anläggningskungörelsen och 5 5 ledningsrättskungörelsen.
Slutbestämmelse
7 5 Enligt paragrafen ankommer det på lantmäteriverket att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpning av lagen om inlösen- förrättning och denna förordning.
7.3. Förslaget till lag om ändring i fastighetsbildningslagen
7.3.1 4 kap.
34 5 Paragrafen innehåller bestämmelser om sakkunnigt biträde åt fastighets- bildningsmyndigheten. I första stycket har orden ”anlita biträde av” bytts ut mot ”förordna”. Vidare har i ett nytt andra stycke föreskrivits att om fastighetsbildningsmyndigheten anlitar sakkunnig i en förrättning vid vilken sammanträde med sakägare skall hållas, den sakkunnige skall närvara vid sammanträdet, om det inte är uppenbart obehövligt. Skälen till de gjorda ändringarna har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 6.5.1.
7.3.2 5 kap. 85
I paragrafen, som innehåller de grundläggande bestämmelserna om regleringsfastigheternas sammansättning och dimensionering, har sista meningen fått utgå. På grund av utredningens förslag att i 5 kap. FBL arbeta in de särskilda bestämmelserna om inlösen i 8 kap. har meningen inte längre någon funktion.
8 a 5 Paragrafen är ny. Den behandlar frågan om att genom fastighetsregle- ring bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med gällande tomtindelning. Bestämmelserna i paragrafen har överförts från 8 kap. 4 5 FBL. Sistnämnda paragraf har därför upphävts. Motiven för den gjorda ändringen har angetts i avsnitt 6.6.
Genom ändringen blir samma regler tillämpliga vid genomförandet av tomtindelning med användning av fastighetsreglering. Tillhör enligt tomtindelningen särskilda delar av en tomt olika ägare och begär ägare av sådan del att få ta i anspråk återstoden av tomten, skall genomföran- det ske med tillämpning av förevarande paragraf. Det gäller således även i de fall, där det av hänsyn till begränsningsreglerna i 5 kap. 7 och 8 55 FBL inte skulle ha mött något hinder att tillämpa de vanliga bestämmel- serna om fastighetsreglering.
I den föreslagna paragrafens första stycke anges att fastighetsregle- ringen skall avse att ”bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med tomtindelning”. Genom denna formulering vill utredningen först och främst uttrycka att den som önskar ta i anspråk mark med stöd av 8 a 5 måste ta i anspråk hela återstoden av tomten. Man kan således inte gå fram stegvis och lägga under sig en bit i sänder. Det sagda överens- stämmer helt med det sakliga innehållet i nuvarande 8 kap. 4 5.
För att fastighet skall anses stå i överensstämmelse med tomtindelning fordras vid tillämpningen av byggnadslagstiftningen att fastigheten i förekommande fall också har utrustats med servitut- och samfällighets- andelar i enlighet med vad som sägs i tomtindelningen. Vid tillämpning-
en av nu föreslagna paragraf bör det emellertid vara tillräckligt att fastighetsindelningen bringas i överensstämmelse med tomtindelningen med avseende på den nya fastighetens gränser.
Enligt nuvarande 8 kap. 45 finns det inte något hinder mot att den fastighet till vilken marken överförs också omfattar mark utanför torn- ten. I ett sådant fall måste avstyckning ske efter tomtgränsen innan tomtindelningen kan anses helt genomförd. Enligt utredningens mening förefaller det mest ändamålsenligt att det vid ett och samma tillfälle bildas en fastighet som överensstämmer med tomtindelningen. Det fö- reslagna uttrycket ”bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med tomtindelning” skall därför även innefatta det kravet att en förut- sättning för fastighetsregleringens tillåtlighet är att en samtidig delning av fastigheten efter tomtgränsen äger rum.
I paragrafens andra stycke tas upp motsvarighet till de nuvarande reglerna i 8 kap. 45 om företräde mellan två konkurrerande ägare. Utredningen har inte funnit anledning att låta 8 a 5 få exklusiv karaktär för fastighetsreglering i tomtindelat byggnadskvarter. Det skall således även i fortsättningen vara möjligt att företa fastighetsreglering inom tomindelat område enligt de vanliga bestämmelserna. Vad som härvid i första hand kommer i betraktande är fastighetsreglering av byteskarak- tär som syftar till att inom ett område med mer än en tomt bringa fastighetsindelningen i bästa möjliga överensstämmelse med tomtindel- ningen. Det kan emellertid även vara fråga om överenskommelser om marköverföring helt inom viss tomt.
För att belysa tillämpningen av reglerna om företräde vill utredningen anföra följande exempel.
Fastigheterna 121, 1:2, 1:3 och 1:4 ligger inom tomtindelat område. Enligt tomtindelningen skall områdena e, f, g och h utgöra tomten l, områdena c och d tomten 2, område b tomten 3 samt område a tomten 4. Det förutsätts att all mark har samma värde per ytenhet.
Mellan ägarna till fastigheterna 122 och 1:4 föreligger konkurrens för bildande av fastighet i överensstämmelse med tomten 1. Tomtdelen f har större värde än tomtdelen h. Ägaren till 1:4 kan tänkas skaffa sig före- träde enligt följande.
lSe6kap. 12 5 PBLiden nämnda lagrådsremis- sen. 2 Fastighetsplan äri PBL motsvarigheten till da- gens tomindelning.
1. Ägaren till 1:4 köper tomtdelen g av ägaren till 123. Företrädesrät- ten följer härvid av bestämmelsen i förevarande paragrafs andra stycke första meningen.
2. Ägaren till 1:4 träffar en överenskommelse med ägaren till 1 :3 om överföring av tomtdelen g till fastigheten 1:4. Överenskommelsen ger företräde enligt bestämmelsen i paragrafens andra stycke tredje mening- en första punkten.
3. Ägaren till 1:4 begär fastighetsreglering enligt de vanliga bestäm- melserna i 5 kap. FBL, som går ut på överföring av tomtdelen d till 13 — vars ägare inte frivilligt vill medverka till någon fastighetsbildning — och tomtdelen g till 124. Ett genomförande av åtgärden, som inte får hindras av den omständigheten att ägaren till 1:2 begärt att bli ägare till hela tomten 1, leder till företräde för ägaren till 1:4 på grund av bestäm- melsen i nu aktuella paragrafs andra stycke tredje meningen andra punk- ten. Det ärinte ovanligt att stadsplan ändras medan behövlig följdändring av tomtindelning inte genast eller inte alls kommer till stånd. För att inlösen skall kunna ske enligt 8 kap. 4 5 förutsätts enligt hittillsvarande praxis att den fastställda tomtindelningen överensstämmer med gällan- de stadsplan. Denna ordning har i tillämpningen vållat vissa bekymmer i genomförandehänseende. I lagrådsremissen med förslag till ny plan- och bygglag har emellertid tagits in en bestämmelse] av det innehållet att om en detaljplan ändras och detta innebär att fastighetsplanen2 strider mot detaljplanen, upphör fastighetsplanen att gälla i de delar där den strider mot den ändrade detaljplanen. Motsvarande föreskrivs för det fall detaljplanen upphävs. På grund härav anser utredningen att även i fortsättningen utan särskild föreskrift kan gälla att åtgärder för att ge- nomföra tomtindelning i princip bör tillåtas bara om tomtindelningen i berörd del överensstämmer med gällande stadsplan.
8 b 5 Paragrafen är ny. Den innehåller de nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 1—3 55, vilka således upphävs. Motiven för den gjorda ändringen har angetts i avsnitt 6.6.
I förhållande till de sistnämnda paragraferna har ett par smärre änd- ringar gjorts. Den ena avser utmönstring av begreppet inlösen. Detta begrepp blir i förrättningssammanhang fortsättningsvis reserverat för dels markavstående m. m. enligt den föreslagna lagen om inlösen, dels ianspråktagande av hel fastighet på begäran av ägaren enligt bestämmel- serna i 12 5 AL eller 12 5 LL.
Den andra ändringen som gjorts är att första stycket i 8 kap. 2 5 inte fått någon motsvarighet i 8 b 5. De motiv som bär upp bestämmelserna i nämnda stycke är närmast att fastighetsbildningsmyndigheten alltid måste undersöka om inte egendomen i första hand kan anskaffas på frivillig väg. Enligt utredningens mening får det anses ligga i sakens natur att fastighetsbildningsmyndigheten visar aktivitet i detta hänseen- de, innan ett tvångsförfarande inleds.
8 c 5 Paragrafen är ny. Utredningen anser att markavståenden med tvång för sådana ändamål som anges i 18, 22, 41, 47 och 48 55 byggnadslagen i framtiden skall kunna ske enbart genom inlösen enligt den föreslagna lagen om inlösenförrättning och inte dessutom genom fastighetsregle- ring enligt fastighetsbildningslagen. En annan ordning skulle kunna inbjuda till kringgående av de regler om förstärkning av den enskilde sakägarens rättsställning som föreslås gälla vid inlösen. I förevarande paragraf föreskrivs därför att mark som kan inlösas vid förrättning enligt lagen om inlösenförrättning inte får överföras genom fastighetsregle- ring.
Förevarande paragraf avser inte att hindra fastighetsreglering som grundar sig på överenskommelse. När en kommun behöver ta i anspråk mark för plangenomförande sker detta, som tidigare nämnts, oftast genom överenskommelser med berörda markägare. Det skall även i fortsättningen vara möjligt för kommunen att ansöka om fastighetsreg- lering avseende mark för allmän plats m. m. på grundval av ett köp eller annan frivillig överlåtelse. Med frivillig överlåtelse bör härvid jämställas ett s. k. regleringsavtal som ingåtts före eller i anslutning till ansökan om fastighetsreglering. '
Det nu sagda undantaget från förbudet mot fastighetsreglering torde behöva modifieras för det fall den på frivillighetens väg avstådda mar- ken är belastad av en avtalsrättighet. Innehavare av en sådan rättighet blir normalt sett av med sin rättighet vid fastighetsreglering. Det kommer han att bli även vid inlösen enligt den föreslagna lagen om inlösenför- rättning. Vid inlösen kommer han emellertid enligt förslaget att vara bättre tillgodosedd när det gäller ersättning för egna kostnader än vid fastighetsreglering. I de fall överlåten mark är upplåten med servitut eller nyttjanderätt m. m. bör fastighetsreglering inte vara tillåten, såvida inte rättighetsinnehavaren i samband med förrättningsansökan lämnar sitt medgivande till regleringsåtgärden.
7.3.3 7 kap.
2 & Paragrafen innehåller vissa bestämmelser som begränsar möjligheterna att genom fastighetsreglering tillskapa servitutsrättigheter. Genom ett tillägg i första stycket föreslår utredningen att servitut som kan upplåtas enligt den föreslagna lagen om inlösenförrättning inte får bildas genom fastighetsreglering. De servitutsåtgärder som åsyftas är sådana som an- ges i 18 a och 41 a 55 BL. Skälet till den gjorda begränsningen är detsam- ma som ligger bakom förslaget i 5 kap. 8 c 5, nämligen att en annan ordning skulle kunna leda till ett kringgående av de regler om förstärk- ning av den enskilde sakägarens ställning som kommer att gälla enligt lagen om inlösenförrättning.
När det gäller allmänna vatten— och avloppsanläggningar kan kom- munen ta erforderlig mark i anspråk enligt den nämnda 41 a 5 BL. Ett alternativ till bestämmelserna i denna paragraf erbjuds i ledningsrättsla- gen. Tillskapande av ledningsrätt torde vara det normala för ändamålet.
Tillkomsten av lagen om inlösenförrättning kommer knappast att ändra på detta förhållande. Enligt ledningsrättslagen går det inte att förplikta ledningens innehavare att ersätta annan sakägare för dennes egna kost- nader. Utredningen har övervägt att tillskapa samma regler angående den enskilde sakägarens rättsställning vid ledningsrättsförrättning som vid inlösenförrättning. Utredningen har emellertid ansett att frågan krä- ver ytterligare överväganden som lämpligen bör göras i annat samman- hang.
9 5 I paragrafen föreskrivs vissa begränsningar i möjligheterna att genom fastighetsreglering ändra eller upphäva servitut. I ett nytt första stycke föreslår utredningen, av motsvarande skäl som ligger bakom den före- slagna ändringen i förevarande kapitels 2 5, att servitut som kan lösas vid förrättning enligt den föreslagna lagen om inlösenförrättning inte får tvångsvis upphävas genom fastighetsreglering. Närmare bestämt gäller förbudet upphävande av servitut för tillgodoseende av sådana ändamål som anges i 18 och 41 55 BL. Enligt 8 5 i detta kapitel kan efter överenskommelse mellan ägarna av ' den härskande och den tjänande fastigheten servitut ändras eller upp- hävas genom fastighetsreglering under förutsättning att hinder häremot inte föreligger enligt bestämmelserna i 3 kap. FBL. Paragrafen torde sakna betydelse för avtalsservitut. Beträffande sådana servitut gäller nämligen att de fritt kan ändras och upphävas genom enskilda rätts- handlingar. Den föreslagna begränsningen i 95 avser inte att hindra fastighetsreglering för upphävande av servitut som grundar sig på sådan överenskommelse som sägs i 8 5.
7.3.4 8 kap. l—4 55
Paragraferna har fått utgå. De har överförts med i huvudsak samma sakliga innehåll till 5 kap. Där har 1—3 55 sammanförts till en paragraf, 8 b 5, och 4 5 fått utgöra 8 a 5. I övrigt hänvisas till den allmänna moti- veringen, avsnitt 6.6.
7 5 Förevarande paragrafs första stycke har också fått utgå. Bestämmelserna i detta om underrättelse till fastighetsägare och övriga berörda sakägare samt om anmälan till inskrivningsmyndigheten m.m. har med vissa ändringar överförts till fastighetsbildningskungörelsen och där fått ut- göra en ny 17 c 5. I sitt nästa betänkande kommer utredningen att föreslå att de i para- grafens andra stycke intagna reglerna om fastighetsägares uppgifts- och skadeståndsskyldighet överförs till 4 kap. 11 5 FBL. Som en följd av förslagen beträffande 8 kap. som nu läggs fram måste dock en justering av innehållet i andra stycket göras redan i förevarande sammanhang. Enligt tredje stycket i förevarande paragraf skall förordnande om inlösen upptas i fastighetsbildningsbeslutet. Inlösen blir härigenom klart
avgränsad från övriga ändringar i fastighetsindelningen. Detta har an- setts viktigt särskilt med hänsyn till att särskilda ersättningsregler gäller för inlösen. Kravet på ett uttryckligt beslut har också motiverats med att det underlättar för de enskilda sakägarna att bevaka sin rätt. Fastighetsbildningsutredningen har bedömt att den ifrågavarande re- geln fortsättningsvis kan undvaras. Genom förslaget i ersättningsbetän- kandet (SOU 1983:38) om att 8 kap. 5 och 6 55 FBL skall upphöra att gälla kommer i framtiden ersättningsreglerna i 5 kap. FBL att vara tillämpliga i samtliga fall av markavstående enligt fastighetsbildningsla- gen. Härigenom försvinner det skäl som främst bär upp den nu avhand- lade regeln i tredje stycket. Det bör naturligtvis även i framtiden framgå av fastighetsbildningsbeslutet med stöd av vilken bestämmelse i 5 kap. FBL mark har tagits i anspråk. Detta är särskilt viktigt med tanke på de särskilda reglerna för kostnaderi besvärsmål som kommer att gälla i mål om ersättning vid överföring av mark enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5. En sådan ordning torde emellertid kunna gälla utan någon uttrycklig lag- bestämmelse härom. Regeln om att förordnande om inlösen skall upptas i fastighetsbildningsbeslutet har därför inte fått någon ny motsvarighet.
7.3.5 16 kap.
14 5 Paragrafen innehåller huvudbestämmelserna om rättegångskostnader i fastighetsbildningsmål. I första stycket andra punkten stadgas f. n. att i mål om inlösenersättning skall sakägare som avstår mark eller rättighet få gottgörelse för sina kostnader oberoende av utgången i målet. Denna ersättningsrätt bör bibehållas. Överflyttningen av inlösenreglerna i 8 kap. l—4 55 FBL till 5 kap. och det därvid samtidigt framlagda förslaget om utmönstring av begreppet inlösen ur fastighetsbildningslagen, kräver dock en ändringi 16 kap. 14 5. I paragrafen görs en hänvisning till 5 kap. 8 a och 8 b 55 som innehåller de förutvarande inlösenbestämmelserna i 8 kap. FBL.
Det kan uppmärksammas att ändringen inte endast är av redaktionellt slag. Den nya 5 kap. 8 a 5 FBL omfattar nämligen förutom de nuvarande inlösenfallen i 8 kap. 4 5 FBL även de fall genomförande av tomtindel- ning i dag kan ske med tillämpning av enbart bestämmelserna om ordinär fastighetsreglering i 5 kap. FBL. Ändringen i 16 kap. 14 5 inne- bär att de nuvarande specialbestämmelserna om rättegångskostnader i paragrafen utvidgas till att gälla även de sist nämnda fastighetsbild- ningsfallen. Denna utvidgning är en nödvändig följd av förslaget att i en och samma paragraf — den nämnda 5 kap. 8 a 5 FBL -— reglera alla fall där fastighetsbildning sker tvångsvis inom tomtindelat område. Utvidg- ningen ligger emellertid i linje med utredningens under avsnitt 6.6 gjorda överväganden om att åstadkomma ett enhetligt förfarande vad gäller de förevarande fastighetsbildningsfallen.
7.3.6 17 kap. 35 Paragrafen innehåller särbestämmelser i fråga om hovrättens handlägg- ning av fastighetsbildningsmål. Beträffande skyldighet att svara för rät- tegångskostnad i hovrätten gäller i mål om inlösenersättning, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den som har att utge inlösenersättning alltid själv skall bära sina kostnader och dessutom ersätta kostnad som han orsakar motparten genom att själv fullfölja talan, om ej annat följer av 18 kap. 6 eller 8 5 rättegångsbalken.
De nämnda rättegångskostnadsreglerna föreslås nu i stället gälla mål om ersättning vid överföring av mark enligt 5 kap. 8 a och 8 b 55 FBL. Angående skälen till ändringen och den närmare innebörden härav kan hänvisas till vad som ovan anförts under 16 kap. 14 5 FBL.
7.3.7 18 kap.
2 & Paragrafen innehåller särbestämmelser i fråga om högsta domstolens handläggning av fastighetsbildningsmål. Beträffande skyldighet att sva- ' ra för rättegångskostnad innehåller paragrafen bestämmelser som till sitt sakliga innehåll överensstämmer med föreskrifterna i 17 kap. 3 5. Utredningen föreslår samma ändring beträffande rättegångskostnad i högsta domstolen som i 17 kap. 3 5 beträffande sådan kostnad i hovrätt.
7.4. Förslaget till förordning om ändring i fastighetsbildningskungörelsen
17 b 5 Paragrafen är ny. I denna tas upp bestämmelser om skyldighet för förrättningslantmätaren att i kallelse till första sammanträdet under förrättningen erinra om sakägarnas rätt att begära att gode män skall ingå i fastighetsbildningsmyndigheten. Motiven bakom förslaget har angetts i avsnitt 6.5.2.
Enligt 4 kap. 18 5 FBL får kallelse till första förrättningssammanträdet underlåtas, om det kan antas att sakägaren ändå infinner sig. I sådana fall bör förrättningslantmätaren i god tid före sammanträdet på annat lämpligt sätt underrätta sakägaren om den nu ifrågavarande rätten. Något krav på delgivning av sådan underrättelse synes inte behövas ställas upp. Det bör räcka att det nu sagda kommer till uttryck genom föreskrift meddelad av lantmäteriverket.
17 c 5 Paragrafen är ny. I denna tas upp bestämmelser om särskild underrättel- se till berörda sakägare, när fråga uppkommer om överföring av all mark av en fastighet eller ett bebyggt område av fastighet enligt 5 kap. 8 a eller 8 b 5 FBL. Vidare föreskrivs om skyldighet att göra anmälan till inskriv- ningsmyndighet i sådana marköverföringsfall.
Bestämmelserna i paragrafen har av skäl som anförts i avsnitt 6.6 överförts från 8 kap. 7 5 första stycket FBL.
Lydelsen av de bestämmelser som nu tas upp avviker från motsvaran- de bestämmelser i 8 kap. 7 5. Ändringarna är av såväl redaktionell som saklig natur.
De redaktionella ändringarna är föranledda av överflyttningen av 8 kap. 1—4 55 FBL till 5 kap. samt den samtidigt därmed vidtagna åtgär- den att utmönstra begreppet inlösen ur fastighetsbildningslagen.
I sak innebär ändringarna att den ifrågavarande underrättelse— och anmälningsskyldigheten i ett visst avseende har utvidgats men i ett annat begränsats i jämförelse med vad som i dag gäller enligt 8 kap. 7 5.
Förslaget att flytta reglerna i 8 kap. 4 5 till 5 kap. och där samla dem i en ny 8 a 5 får som tidigare nämnts till konsekvens att samtliga förrätt- ningar som avser genomförande av tomtindelning blir reglerade enligt nämnda paragraf, således även de fall som för närvarande kan äga rum med tillämpning av enbart bestämmelserna om ordinär fastighetsregle- ring i 5 kap. FBL. Om nu reglerna om underrättelse och anmälningsskyl- dighet gjordes tillämpliga på alla situationer enligt den föreslagna 5 kap. 8 a 5, skulle man få en utvidgning av den ifrågavarande skyldigheten, som enligt fastighetsbildningsutredningens uppfattning skulle kunna föra för långt i praktiskt avseende. Utredningen anser därför att en begränsning av reglernas tillämpningsområde bör göras. En lämplig avgränsning finner utredningen vara att inskränka reglernas räckvidd till de fall när fråga är om överföring av antingen all mark som hör till en fastighet eller ett bebyggt område av fastighet. Den nu förordade begränsningen bör även gälla de marköverföringsfall som i framtiden skall regleras i 5 kap. 8 b 5 FBL.
Bestämmelsen i nuvarande 8 kap. 7 5 om anmälan till inskrivnings- myndigheten för anteckning i fastighetsboken syftar bl. a. till att ge ett förstärkt rättsskydd åt presumtiva köpare och inteckningshavare. Enligt utredningens mening gör sig detta syfte gällande även i marköverfö- ringsfall som grundar sig på medgivande enligt 5 kap. 18 5 FBL. I sitt nästa betänkande kommer utredningen att ta upp frågor angående bl. a. överenskommelse om marköverföring. Utredningen kommer då också att behandla nu aktuella spörsmål.
7.5. Förslaget till lag om ändring i anläggningslagen
22 5 Se den allmänna motiveringen, avsnitt 6.6.
7.6. Förslaget till lag om ändring i ledningsrättslagen
20 5 Se den allmänna motiveringen, avsnitt 6.6.
7.7. Förslaget till förordning om ändring i lantmäteriinstruktionen
36 5 Paragrafen, som handlar om handläggning av ärenden som ankommer på fastighetsbildningsmyndigheten, har kompletterats med ett tredje stycke angående behörighet att handlägga inlösenförrättning enligt den föreslagna lagen härom. Motiven för det gjorda tillägget har angetts i avsnitt 6.5.1.
De behörighetskrav som utredningen funnit lämpligt att uppställa är i princip desamma som enligt 40 5 lantmäteriinstruktionen erfordras för att komma i fråga till tjänst som chef för en fastighetsbildningsmyndig- het. Till skillnad mot 405 har i förevarande författningsförslag också framhållits utbildning i fastighetsekonomi, eftersom sådan utbildning får bedömas som särskilt värdefull vid handläggning av inlösenfrågor.
7.8. Förslaget till lag om ändring i byggnadslagen
47 5 Paragrafens första stycke, som stadgar om lösningsrätt för kommunen till tomtdelar vilka enligt tomtindelning tillhör olika ägare, har ändrats med anledning av att fråga om sådan inlösen i framtiden skall avgöras av fastighetsbildningsmyndigheten och inte av fastighetsdomstolen. Eftersom både inlösenförrättning och förrättning för fastighetsbild- ning enligt tomtindelning skall handläggas av en och samma myndighet, föreligger inte längre något behov av vare sig konkurrensreglerna i andra stycket eller reglerna om underrättelse i tredje stycket. Reglerna har därför upphävts.
137 5 I paragrafen finns bl. a. bestämmelser om förfarandet i mål om inlösen av mark enligt byggnadslagen. Enligt vad utredningen föreslagit kom- , mer i framtiden inlösen enligt 83 5 BL att vara det enda fall som skall handläggas som ett mål vid fastighetsdomstolen. All annan inlösen enligt byggnadslagen skall handläggas vid lantmäteriförrättning enligt den föreslagna lagen om inlösenförrättning. Utredningens förslag ford- rar därför dels en ändring i paragrafens första stycke, dels ett tillägg som tagits upp i ett nytt tredje stycke.
I nuvarande lydelse av 137 5 föreskrivs att i mål om inlösen av mark enligt byggnadslagen skall expropriationslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i bygg- nadslagen. Av 146 5 BL följer att detsamma gäller vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt. Hänvisningen till expropriationslagen innebär bl. a. att reglerna i nämnda lags 3 kap. 8 5 om utvidgning av delexpropriation är tillämpliga vid inlösen. I 3 kap. 8 5 första stycket stadgas att om expropriationstillstånd meddelats beträf- fande en del av en fastighet och genom expropriationen eller den ex-
proprierade delens användning en återstående del av fastigheten lider synnerligt men, jämväl denna del skall exproprieras, om ägaren begär det. I första stycket föreskrivs vidare att om nyttjanderätt eller servitut skall upplåtas och det därav uppkommer synnerligt men för fastigheten eller någon del därav, är ägaren berättigad fordra att område som lider sådant men skall exproprieras. I paragrafens andra stycke meddelas bestämmelser om rätt för den exproprierande att under vissa förutsätt- ningar påkalla utvidgning av expropriationen. Genom bestämmelser i 141 och 146 55 BL görs dock en inskränkning i de återgivna utvidgnings- reglernas tillämpningsområde vid inlösen. Paragraferna stadgar nämli- gen att en fastighetsägares rätt att begära utvidgning av delexpropriation enligt 3 kap. 8 5 ExL inte gäller vid inlösen inom stadsplanelagt område.
Genom utredningens förslag att inlösenfrågor i framtiden skall be- handlas vid lantmäteriförrättning enligt närmare bestämmelseri den nya lagen om inlösenförrättning uppkommer frågan om vilken reglering man fortsättningsvis skall ge rätten till utvidgning av inlösen.
De möjligheter till utvidgning som nu finns torde sällan utnyttjas. Den främsta förklaringen härtill är att talan om inlösen i liten utsträckning väcks vid våra fastighetsdomstolar. Härtill kommer de förhållandevis stränga förutsättningar som enligt 3 kap. 8 5 ExL måste vara uppfyllda för att utvidgning skall få ske. Mot nämnda bakgrund kan man fråga sig om reglerna om utvidgning av inlösen fyller något behov längre.
I lagstiftningsarbetet rörande en ny plan- och bygglag har nämnda fråga berörts. PBL-utredningen har sålunda föreslagit att de nuvarande möjligheterna till utvidgning av inlösen behålls. Utredningen har emel- lertid inte nöjt sig härmed. Utredningen har nämligen dessutom förordat att den gällande begränsningen av möjligheten till utvidgning inom stadsplanelagt område — vilken har motiverats med att det vid planlägg- ning bör tillses att all mark får en lämplig användning, varför synnerligt men för återstående del av fastigheten inte kan uppkomma — skall upphävas. Som skäl härtill har anförts att kommunen visserligen också vid planläggning enligt PBL bör se till att all mark i en detaljplan får en lämplig användning men att man inte kan bortse från möjligheten att en fastighet i en viss situation kan lida synnerligt men vid en delexpropria- tion.'
PBL-utredningens nu nämnda förslag och motivuttalanden har bi- trätts av departementschefen i lagrådsremissen med förslag till ny plan- och bygglag (s. 320).
I belysning av det nu angivna har fastighetsbildningsutredningen inte velat föreslå ett upphävande av de ifrågavarande reglerna om utvidg- ning. Utredningen har inte heller någon erinran mot tanken att reglernas tillämpningsområde sträcks ut i enlighet med PBL-förslaget. Fastighets- bildningsutredningen föreslår därför att möjligheterna till utvidgning av inlösen, utan de nuvarande begränsningarna i 141 och 146 55 BL, skall finnas även i framtiden. Det sagda har kommit till uttryck genom att en motsvarighet till 3 kap. 8 5 ExL tagits in i förslaget till lag om inlösenför- rättning, se 7 5. i Se betänkandet (sou 1979:65) Ny plan- och bygglag s. 581.
143 5 Paragrafen, som innehåller en särskild bestämmelse om ersättning vid inlösen av mark som ingår i en enskild väg, har flyttats över till der. föreslagna lagen om inlösenförrättning. Den har där upptagits som 10 5.
146 5 Paragrafen, som innehåller förfaranderegler vid inlösen av särskild rätt eller upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt, har fått utgå. Förfarandet vid ifrågavarande inlösen blir i framtiden reglerat i den föreslagna lagen om inlösenförrättning.
Särskilt yttrande
av Åke Sätre
I vissa avseenden står även jag bakom kommitténs förslag. Det gäller i fråga om förordnande av och viss närvaroskyldighet för sakkunnig vid förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen, uttryckt i ändring och komplettering av 4 kap. 345 fastighetsbildningslagen (FBL). Det gäller vidare beträffande erinran till sakägare vid förrättning om dennes rätt att begära att gode män skall ingå i fastighetsbildningsmyndigheten, se förslaget till 17 b 5 fastighetsbildningskungörelsen (FBK). Jag instäm- mer även i kommitténs uttalande i avsnitt 6.5.2, sista stycket (5. 81), att den nuvarande ordningen i fråga om fastighetsbildning under kommu- nalt huvudmannaskap bör bibehållas.
Däremot kan jag inte godtaga förslaget att ett nytt förrättningsinstitut, inlösenförrättning, skall införas och att i samband därmed möjligheten att använda sig av det i byggnadslagen anvisade domstolsförfarandet skall avskaffas i avseende på tillämpningen av vissa av bestämmelserna i denna lag. Jag kan inte heller instämma i förslaget om dels överflyttning till 5 kap. FBL och 17 c5 FBK av bestämmelserna i 8 kap. 1—4 55 och 7 5 första stycket FBL, dels upphävande av tredje stycket i sistnämnda paragraf.
Eftersom kommitténs författningsförslag i övrigt — avseende förord- ning om inlösenförrättning samt ändringar i FBL, anläggningslagen, ledningsrättslagen, lantmäteriinstruktionen och byggnadslagen —— utgör följdverkningar av de nyssnämnda förslagen, innebär det sagda att jag avstyrker hela det föreslagna författningskomplexet, bortsett från FBL 4:34 och 17 b 5 FBK. Vissa lagändringar berörande det fastighetsrättsli- ga plangenomförandet har tidigare föreslagits i kommitténs delbetän- kande Fastighetsbildning 2, Ersättningsfrågor (SOU l983:38). De lag- stiftningsåtgärder som därutöver behövs för att underlätta plangenom- förandet är enligt min mening av jämförelsevis obetydlig omfattning. De framgår i huvudsak nedan under rubriken Förslag.
Invändningar mot kommittéförslaget
Mina invändningar mot kommittéförslaget kan sammanfattas på följan- de sätt.
1) Trots att direktiven för kommittén är mycket omfattande finns där ingen grund för att stänga domstolsvägen vid plangenomförande eller att införa ett nytt förrättningsinstitut. Detta nya institut inrättas
2)
3)
4)
5)
6)
7)
8)
9)
t. o. m. utanför fastighetsbildningslagens ram. Uppdraget rörde plangenomförande genom fastighetsreglering, men fastighetsregle- ringsinstitutets användbarhet blir inte förbättrad. Förslaget skjuter över målet.
Kommittéförslaget rör i praktiken en mycket liten del av plan- genomförandefallen. De allra flesta markförvärven för genomför- ande av plan har skett genom frivilliga avtal som fullföljts genom fastighetsreglering (se avsnitten 5.1 och 5.2). Någon ändring i detta förhållande åsyftas inte (se 5. 85, sista stycket under ”1 5”, och s. 109, andra stycket under ”8 c 5”). — Lagstiftningsförslagets stora omfatt- ning och komplicerade natur står inte i rimlig proportion till dessa förutsättningar. Även i fråga om tvångsfallen visar statistiken att användningen av lantmäteriförrättning som instrument för plangenomförande inte alls behöver stimuleras. Förrättningsalternativet dominerar helt över domstolsalternativet, och att förrättningsförfarandet fungerat väl visas av att överklagandefrekvensen är mycket låg (se avsnitten 5.1 och 5.2 samt 5. 68, fjärde stycket under 6.3). Mot bakgrund av det som anförts under l)—3) krävs det mycket tungt vägande skäl för ett så omfattande och radikalt förslag som kommitténs. Några sådana skäl har inte framlagts. Vid inlösenförrättning enligt kommittéförslaget förlorar man i hög grad den enkelhet och smidighet i förrättningsförfarandet som utgör ett mycket viktigt argument för förrättningsformen. I stället införes — utan valmöjlighet — en rättegångsliknande handläggning, som dessutom innebär väsentlig fördyring. Denna hänför sig inte bara till kostnader för sakägares utredningar och ombud m. m. utan även till det mera komplicerade förfarandet. En ny marknad för professionella sakförare tillskapas. Man kan förutse propagandaåtgärder för deras medverkan, en dyr medver- kan som ofta kan vara helt onödig. Den kan dessutom komma att motverka att frivilliga avtal träffas. Ett normalt inslag i en förrättning är att man, om inte avtal mellan berörda parter redan ingåtts, söker uppnå överenskommelse. Kom- mittéförslaget torde innebära att man, om skriftligt avtal inte före- ligger, ej kan välja den enklare förrättningsformen fastighetsregle- ring (enligt FBL) utan är hänvisad till inlösen enligt den nya lagen, vilken är avsedd för tvångsfall. Därigenom ökar risken för att utred- nings- och ombudskostnader m. m. tillkommer i onödan. Om över- enskommelse uppnås vid förrättningen, fortsätter likväl förrätt- ningshandläggningen enligt tvångslagen. Förrättningsmännen får nya uppgifter som i avsevärd utsträckning är improduktiva. Förrättningsförfarandet bygger — till skillnad från domstolsförfa- randet —- på officialprincipen. Denna innebär att fastighetsbild- ningsmyndigheten har 'att sörja för att ärendena blir i alla avseenden ordentligt utredda (Landahl—Nordströms Kommentar till fastig- hetsbildningslagen, s. 82). Uppenbarligen kan det bli så att förrätt-
10)
11)
12)
13)
14)
ningslantmätaren känner mindre ansvar för denna sin viktigaste uppgift, när båda parter i inlösenärendet presenterar egna utred- ningar och uppträder med professionellt ombud eller biträde. Det blir med andra ord risk för sämre kvalitet på officialutredningen.
Domstolsalternativet omfattar tre instanser inklusive fullföljdsin- stanserna och förrättningsalternativet fyra. Avskaffandet av dom- stolsalternativet innebär att den längre vägen med förrättning blir obligatorisk även i de fall då man redan från början kan förutse att saken kommer att föras till domstol. Det betyder försening och fördyring. —— När det (normalt) är staten som står som inlösare av mark enligt byggnadslagen (83 5) avses däremot den kortare dom- stolsvägen fortfarande stå öppen (se nedan 5. 122, näst sista stycket i kommentaren till punkt 4), liksom när detär fråga om ersättningar m. m. enligt en rad paragrafer i samma lag.
Det föreslagna förrättningsobligatoriet betyder, i de fall då man med domstolsvägen öppen skulle ha valt denna väg, att kostnader över- vältras från staten på kommunen. Förrättningskostnaderna betalas av kommunen, under det att domstolens handläggning i huvudsak finansieras av staten.
Fastighetsbildningslagstiftningen är redan i dagens läge svåröver- skådlig. Bestämmelser om fastighetsbildningsmyndigheters förrätt- ningar finns i FBL, lagen om äganderättsutredning och legalisering, anläggningslagen och ledningsrättslagen. Där förekommer både upprepningar och hänvisningar i stor utsträckning, och det är inte lätt att hålla reda på om likartade bestämmelser har samma inne- börd eller ej. Lantmäteriverkets tillämpningsanvisningar är synner- ligen omfattande. Ytterligare en förrättningslag avses tillkomma samtidigt med den tillämnade plan- och bygglagen, nämligen en lag om exploateringssamverkan. Floran föreslås nu utökad ännu mer med en särskild lag om inlösenförrättning. I stället vore en ökad koncentration i förrättningslagstiftningen önskvärd.
Inarbetning i 5 kap. FBL av ersättningsbestämmelserna i 8 kap. (8:5 och 8:6) har redan skett (kommitténs betänkande om ersättningsfrå— gor, SOU 1983 :38). Det är den viktiga delen av det i direktiven givna uppdraget att överväga inarbetning. Flyttningen av övriga bestäm- melser i 8 kap. är en oväsentlig fråga, och någon motivering för en flyttning av dessa har inte lämnats i direktiven. Flyttning av lagbe- stämmelser i onödan är olämplig och bör undvikas.
Med inlösen avses i fastighetsbildningslagstiftningen och närliggan- de lagstiftning tvångsförvärv av mark eller (i byggnadslagen och gruvlagen) av en förefintlig rättighet mot ersättning i pengar. Enligt kommittéförslaget utmönstras nu denna klargörande och även för allmänheten välbekanta term ur FBL, trots att tvångsförvärvsbe- stämmelser med precis samma sakliga innehåll som tidigare behålles i lagen. I den nya lydelsen blir tvångskaraktären i viss mån dold. Samtidigt kvarstår termen och begreppet inlösen i byggnadslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen, vattenlagen, väglagen, natur- vårdslagen, gruvlagen, lagen om skötsel av jordbruksmark, bostads-
förvaltningslagen och bostadssaneringslagen. Utmönstringen av termen inlösen ur FBL är mot denna bakgrund olämplig. Uttrycken ”åtgärd som avses i första stycket” och ”överföring av mark enligt första stycket” (se FBL 5:8 a respektive 5:8 b) är uppenbart ingen tillfredsställande ersättning.
Dessutom ges termen inlösen i den föreslagna lagen om inlösen- förrättning en ny betydelse. Enligt gällande lagstiftning kan man inte tillskapa servitut eller nyttjanderätt genom inlösen. 1 18 a, 41 a och 146 55 BL talas det om upplåtelse av servitut eller nyttjanderätt. Likväl upptar den nya lagens portalparagraf en föreskrift om inlö- sen enligt 18 a eller 41 a 5 BL. Detta är inte godtagbart. 15) Även utifrån den målsättning som ligger bakom kommittéförslaget uppstår olämpliga verkningar. Exempel ges nedan i kommentaren till denna punkt. 16) Det som här anförts i avseende på bestämmelser i byggnadslagen äger tillämpning även i fråga om de motsvarande bestämmelser som kan komma att ingå i den blivande plan- och bygglagen (PBL). — PBL avses numera träda i kraft redan 1.1.1986. Förberedelserna inför tillämpningen måste därför forceras. I det läget synes det inte vara lämpligt att belasta remissinstanserna med granskning av ett så omfattande och diskutabelt förslag som kommitténs. — Att lagstift- ning enligt förslaget skall kunna träda i kraft samtidigt med PBL förefaller inte sannolikt.
Kommentar
Vissa av de nyss anförda invändningarna mot kommittéförslaget föran- leder följande kommentarer.
Punkt 1) ovan Kommittédirektiven under rubriken ”3. Plangenomförande genom fas- tighetsreglering m. m.” finns citerade i avsnitt 1.1 i betänkandet (s. 31 — 32). Se särskilt femte styckets sista mening, sjätte stycket och åttonde styckets första mening.
Kommitténs resonemang i avsnitt 6.2 leder (på s. 62, andra stycket) fram till det grundläggande ställningstagandet att man skall ta bort möjligheten till alternativa handläggningsformer för inlösen. Därefter går kommittén, sekundärt, in på överväganden om vilken av de båda handläggningsformerna som skall förordas. Detta innebär att kommit- tén mycket väl skulle ha kunnat komma fram till ett förslag om att stänga förrättningsvägen. Enligt min mening är varken det primära ställnings- tagandet eller det sekundära valresonemanget förenligt med direktiven. Saken är betydelsefull, eftersom resultatet blir en låsning: domstolsvä- gen skall stängas (s. 64, sista stycket), trots att förrättningsförfarandet föreslås ändrat till en mera komplicerad och dyrare handläggningsform än fastighetsregleringsförfarandet.
Punkt 4) ovan Kommittén nämner tre begränsningar i fastighetsregleringsinstitutets användbarhet för plangenomförande (s. 57, sista stycket). Därom an-
tecknas här följande. — Begränsningen i fråga om möjligheten att tvångsvis minska en fastighet (ej omnämnd i direktiven) hänför sig till FBL 5:8, andra meningen: ”Fastigheten får icke ändras så, att dess graderingsvärde minskas väsentligt eller ökas i sådan omfattning att avsevärd olägenhet uppkommer för ägaren.” Denna begränsning, som inte gäller generellt (se not 1 s. 57), kan elimineras genom ändring av eller undantag från den citerade bestämmelsen. — Den andra angivna be- gränsningen är endast teoretisk. I praktiken äger kommunen alltid en fastighet till vilken marköverföringen kan ske. (I fråga om det rättsfall rörande servitut som nämnes i direktiven, NJA 1978 sid. 57, må noteras att Högsta domstolen fann att hinder mot den begärda servitutsbildning- en genom fastighetsreglering inte förelåg.) — Frågan om den begräns- ning som enligt det 5. k. Ängelholmsmålet följer av att kostnad till förebyggande av företagsskada inte kan ersättas vid fastighetsreglering har redan behandlats av kommittén i betänkandet om ersättningsfrågor (SOU l983:38). Detta hinder blir undanröjt, om kommitténs där fram- lagda förslag genomföres.
] Ängelholmsmålet var det emellertid i första hand följande bestäm- melse som var avgörande för utgången (FBL 5:8 första meningen): ”Vid fastighetsregleringen iakttages att varje däri ingående fastighet får sådan sammansättning och utformning att den ej i mindre mån än före regle- ringen lämpar sig för det ändamål vartill den är avsedd att användas.” HD fann att fastigheten i fråga efter regleringens genomförande skulle bli sämre lämpad för bostadsändamål (angivet i gällande stadsplan) än tidigare och att nämnda stadgande därför måste anses innefatta hinder mot godtagande av regleringen. — Även denna begränsning i fastighets- regleringsinstitutets användbarhet för plangenomförande kan elimine— ras genom ändring av eller undantag från FBL 5:8, förutsatt att det nyss berörda förslaget om ersättning för företagsskada samtidigt genomföres.
De båda fall som relaterats i kommitténs allmänna motivering (s. 60— 61) ,
utgör inte något skäl för att vare sig stänga domstolsvägen eller införa ett nytt förrättningsinstitut.
Kommittén anser (s. 62, andra stycket) att de av departementschefen i prop. 1969:128 anförda skälen för att ha endast ett förfarande för tomtdelsinlösen är relevanta även när det gäller annan inlösen som kan ske enligt såväl FBL som byggnadslagen. Det är dock att märka att departementschefen underströk (5. B 609) att det han anfört gällde särskilt med hänsyn till att värderingsreglerna enligt de olika lagarna inte var enhetligt utformade. Dessa regler kommer, efter ett genomföran- de av kommitténs förslag i SOU l983:38, att vara enhetligt utformade. Det är också att märka att de nu aktuella bestämmelserna i BL och FBL, till skillnad mot dåvarande 465 BL och den föreslagna FBL 8:4, inte tjänar ”exakt samma syfte”. Den gatumark m.m. som avses i de nu aktuella paragraferna i BL utgör endast en liten del av all den mark som beröres av bestämmelserna om fastighetsreglering i FBL. Däremot stad- gades i 465 BL, precis som i FBL 8:4, att ägare av tomtdel fick lösa återstoden av tomten, och även företrädesreglerna var desamma.
Till saken hör att man vid tillkomsten av FBL ingalunda förbisåg övriga frågor om dualism mellan BL och FBL. I fråga om inlösen enligt FBL inom bebyggelseområden anförde departementschefen (5. B 588— 589):
”Tvångsmedlen enligt BL och ExL är, såvitt de tar sikte på bebyggelseområden, i första hand inriktade på situationer där det av en eller annan anledning är nödvändigt eller önskvärt att kommunen kan ta på sig ett direkt ansvar för att bebyggelseplaneringen genomförs. De i FBL upptagna reglerna om inlösen är inte primärt inriktade på sådana situationer, låt vara att de ibland kan visa sig användbara för att nå också syften som omfattas av BL:s eller ExL:s bestämmel- ser. I stället är de att betrakta som ett komplement till reglerna om marköverföring vid fastighetsreglering. -- - Jag delar med hänsyn till det anförda inte de vid remissbehandlingen framförda farhågorna för en besvärande dualism vid till- lämpningen av de i olika lagar förekommande bestämmelserna av expropriations- karaktär."
Bland skälen för att stänga domstolsvägen åberopas (på s. 63, andra stycket) en promemoria av Kommunförbundet och lantmäteristyrelsen. l promemorian ger man uttryck för uppfattningen att fastighetsregle- ringsinstrumentet i de flesta fall är lämpligare än inlösen enligt byggnads- lagen för att ta i anspråk gatumark. Här är att märka att det står ”i de flesta fall”, inte ”alltid”.
Enligt 835 BL kan skyldighet att inlösa fastighet uppkomma för ägaren av militär anläggning, statlig flygplats, annan än staten tillhörig flygplats för allmänt bruk eller atomenergianläggning. Anläggningsäga- ren torde alltid äga en fastighet vartill inlösningsfastigheten kan överfö- ras. I fråga om inlösen enligt denna paragraf i byggnadslagen behåller kommittén båda vägarna, domstolsvägen och fastighetsregleringsvägen, trots sitt primära ställningstagande att man bör ha endast en väg att gå (se ovan andra stycket i kommentaren till punkt 1). Bibehållandet anses alltså acceptabelt, när lösenskyldigheten åvilar staten (mera sällan en enskild sammanslutning eller kommun). I dessa fall öppnar man inte möjlighet för markägaren eller annan sakägare att få utrednings- och ombudskostnader m. m. vid förrättning ersatta. —- Kan de båda nuva- rande vägarna bibehållas vid inlösen enligt 83 5 BL, bör de också kunna bibehållas när kommunen är inlösare enligt andra paragrafer i samma lag. Att 83 5 gäller även utanför plan kan inte anses ha någon nämnvärd betydelse i sammanhanget. I den föreslagna lagen om inlösenförrättning finns plangenomförande inte nämnt.
Se även sista stycket i kommentaren här nedan till punkt 5).
Punkt 5) ovan
Det finns anledning att instämma i följande uttalande i departements- promemorian Ds Ju 1977:12, Uppföljande översyn av fastighetsbild- ningslagstiftningen (s. 87):
”En förändring av förrättningsinstansen till större likhet med domstol skulle sannolikt minska smidigheten i förrättningsinstansens verksamhet och begränsa effektiviteten i arbetet.”
Uttalandet gjordes med anledning av Sveriges Villaägareförbunds skrivelse till chefen för justitiedepartementet 13.12.1976 angående för- bättring av sakägares ställning vid fastighetsbildningsförrättning. (I di- rektiven för kommittén är denna skrivelse inte nämnd, till skillnad från en skrivelse till regeringen 18.7.1978 från förbundet och Småhusägarnas Centralorganisation.)
Här skall även åberopas följande uttalanden av departementschefen i fråga om förfarandet vid inlösen enligt FBL (prop. 1969:128, 5. B 590 och 591—592; kursiveringen gjord nu):
”Betänkligheterna mot förslaget /om integrerat förfarande i fråga om inlösen och annan marköverföring genom fastighetsreglering/ synes främst grundade på hänsyn till sakägarnas krav på rättssäkerhet. Det integrerade förfarandet ger emellertid ett fullgott skydd för sakägarna i detta hänseende. Jag behöver bara peka på det förhållandet att den fastighetsägare som drabbas av att hans fästighet inlöses kan få beslutet därom överprövat av domstol såväl i fråga om skyldigheten att avstå fastigheten som beträffande ersättningsfrågan.
I några remissyttranden har vissa frågor om sakägarnas ställning vid inlösen uppmärksammats. Det gäller främst deras möjlighet att förebringa utredning och bevisning vid förrättningar samt deras rätt till ersättning för kostnader. För förrättningsförfarandet i allmänhet gäller att möjlighet till upptagande av muntlig bevisning saknas. Likaså saknas möjlighet att besluta om ersättning till sakägare för utredningskostnader. Enligt min mening bör en annan ordning inte gälla i dessa hänseenden vid inlösen. Visserligen skulle sakägarnas egna utredningar ibland kunna vara värdefulla för en allsidig belysning av de spörsmål som uppkommer vid inlösen, men som jag förut har anfört är det inte lämpligt att konstruera förrättningsförfarandet så, att fullständig bevisupptagning skall kun- na äga rum inför fastighetsbildningsmyndigheten. Sakägarnas utredning skulle sålunda ändå i vissa fall bli ofullständig. Förfarandet bör därför utformas så, att sakägarnas egen utredning och bevisning — som kan vara motiverad huvudsak- ligen i mera komplicerade fall — koncentreras till den första domstolsinstansen. Att genom direkta bestämmelser hindra sakägarna från att förebringa egen utred- ning vid förrättningen kan visserligen inte komma i fråga, men en förstärkning av sakägarnas ställning i detta hänseende i förhållande till kommitténs förslag bör inte företas. Den föreslagna ordningen främjar enligt min mening ett snabbt förrätt- ningsförfarande utan att äventyra rättssäkerheten. Några nämnvärda kostnader för den som utsätts för inlösen torde inte behöva uppkomma vid förrättningen. En regel som gav möjlighet för sådan sakägare att få kostnadsersättning i förrätt—
ningsinstansen skulle motverka koncentrationen av sakägarnas utredning och , bevisning till domstolen.”
Departementschefen anknöt härtill i motiveringen till FBL 16:14 (5. B 919—920):
”Som jag tidigare har anfört har emellertid någon regel om ersättning för sakägares kostnad i förrättningsinstansen inte tagits upp i departementsförslaget. Detta hänger samman med att upptagningen av sakägares bevisning i inlösenfrå- gor ansetts böra koncentreras till fastighetsdomstolen. När fastighetsbildnings- myndighetens avgörande i fråga om inlösenersättning överklagas, kommer tyngdpunkten i processen således att ligga i fastighetsdomstolen. Det synes mot denna bakgrund rimligt att man i kostnadshänseende jämställer förfarandet i denna domstol med handläggningen i första instans av expropriationsmålen. På grund av vad som nu har anförts har i 14 5 första stycket i departementsförslaget föreskrivits att - - - den som avstått egendom genom inlösen och yrkar ersättning härför skall få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet."
Mot det föreslagna nya förrättningsinstitutet talar även att vissa för- faranderegler saknar motsvarighet i annan förrättningsverksamhet (se 5. 67, slutet av första stycket).
Ett av de skäl som kommittén anfört för att stänga domstolsvägen är
att kommunerna i de flesta fall föredrar förrättningsförfarandet framför domstolsförfarandet (s. 63, fjärde stycket). Denna kommunernas benä- genhet antages (i det påföljande stycket) i första hand bero på att förrätt- ningshandläggningen normalt är snabbare, smidigare och mera infor- mell än handläggningen vid fastighetsdomstolen men även på att förrätt- ningsalternativet generellt sett bedömes vara billigare för kommunerna än domstolsalternativet. När nu förrättningsförfarandet för inlösen fö- reslås bli mera komplicerat och mera likt domstolsförfarandet än tidi— gare — mindre snabbt, mindre smidigt, mera formellt och dyrare — gäller inte längre kommunernas nämnda benägenhet som argument. Det är tvärtom — med hänsyn till de ändrade förutsättningarna för förrätt- ningsalternativet — anmärkningsvärt att man avskaffar den nuvarande valmöjligheten. Är det måhända att befara att domstolsvägen, om den bibehölls öppen, i många fall skulle föredragas framför förrättningen enligt den föreslagna nya lagen?
Punkt 8) ovan
Bland nya, improduktiva uppgifter för förrättningsmännen kan främst nämnas
att utreda vilka kostnader för annan sakägare än kommunen som varit nödvändiga, ingående i kostnaderna för inställelse, tidsspillan, utred- ning, ombud och biträde (13 5 första och tredje styckena samt 14 5 andra stycket i den nya lagen),
att vid gemensam handläggning av inlösenfråga och fråga om åtgärd enligt annan lag utreda vilka kostnader av det nyssnämnda slaget som föranletts av inlösenåtgärden (14 5 tredje stycket),
att på begäran i förväg utreda om en sakägare kan påräkna kostnads- ersättning för en tillämnad utredning (14 5 fjärde stycket),
att först remittera och sedan ta ställning till frågan om eventuella förskott från kommunen på ersättning för kostnader enligt första eller andra att-satsen här ovan (15 5) samt
att meddela beslut i fråga om kommunens skyldighet att ersätta kost- nader enligt första eller andra att-satsen och utge förskott enligt fjärde att-satsen (135 fjärde stycket, 145 första stycket, 155 och 165 sista meningen).
Punkt 10) ovan
Enligt kommittén kan det inte uteslutas att förrättningsvägen, med en prövning av inlösenfrågan i fyra instanser, är ekonomiskt gynnsammare för kommunen än domstolsvägen med en prövning i enbart tre instanser (s. 68, tredje stycket). Detta uttalande framstår inte som rimligt, i varje fall inte med förrättningen handlagd enligt den föreslagna nya lagen. Kommunen harju att förutom utredningskostnader i domstol betala dels förrättningskostnaderna inklusive kostnaden för officialutredningen, dels ersättning till motparten för utrednings- och ombudskostnader m. in. vid förrättningen.
Punkt 12) ovan
I slutet av avsnitt 6.2 (5. 66—67) diskuterar kommittén fyra olika lagtek- niska lösningar av de problem som stängningen av domstolsvägen och införandet av en ny förrättningsform för med sig. Där framgår att alla fyra lösningarna medför uppenbara nackdelar. Redan detta talar för att man inte bör genomföra en omfattande och radikal lagstiftning som denna, så länge det i den praktiska tillämpningen av gällande lagar inte framkommit något verkligt behov därav.
Punkt 13) ovan
Onödig flyttning av lagbestämmelser innebär onödigt arbete för utreda- re, remissinstanser, departement, riksdag, anvisningsskrivande centrala verk och kommentarförfattare. Lagtillämparna får också onödigt be- svär, bland annat på grund av att osäkerhet kan uppstå om lagändringen har saklig betydelse eller ej. Även vid, exempelvis, ett senare studium av förrättningsakter från olika år kan det uppstå osäkerhet och behov av genomgång av förarbetena till lagändringen. — Vid flyttning och sam- tidig omformulering av en bestämmelse kan risk för en inte avsedd saklig" ändring uppkomma (jfr nedan kommentaren till punkt 15).
Punkt 14) ovan
Ändring av fastighetsindelningen genom överföring av mark vid förrätt- ning enligt den nya lagen sker i realiteten genom fastighetsreglering, men åtgärden kan med den valda konstruktionen inte benämnas fastighets- reglering. Den kan inte ens benämnas fastighetsbildningsåtgärd (se 17 5 andra stycket och 24 5 tredje stycket anläggningslagen samt 15 5 andra stycket och 22 5 tredje stycket ledningsrättslagen). Motsvarande gäller om man låter en inlöst del av en fastighet bli särskild fastighet: åtgärden kan inte benämnas avstyckning. Korrekt men klumpig benämning blir ' ”ändring av fastighetsindelningen genom inlösenbeslut” e. d. Kommunens förvärv av en tomtdel med stöd av 47 5 BL skall även i fortsättningen benämnas inlösen, men om i stället en enskild markägare tvångsförvärvar precis samma tomtdel är det enligt kommittéförslaget inte fråga om inlösen (FBL 5 :8 a). Inte heller kommunens tvångsförvärv av samma tomtdel får kallas inlösen, om förvärvet grundar sig på att kommunen redan äger mark inom tomten. Reflexionerna gör sig själva.
Punkt 15) ovan
I samband med att kommittén föreslår flyttning av bestämmelser i 8 kap. FBL till 5 kap. föreslås även att sista meningen i 5:8 skall utgå. I det till lagrådet i april 1968 remitterade förslaget hade denna mening följande lydelse: ”Vad som sålunda föreskrivits utgör icke hinder mot inlösen enligt 8 kap.” På hemställan av lagrådet ändrades lydelsen till: ”— — — mot förordnande enligt 8 kap. att fastighet eller del därav skall avstås genom inlösen.” Lagrådets motivering för ändringen var att avsikten inte torde vara att inlösen skall kunna leda till att en fastighetsägare påtvingas utökning av vilken omfattning som helst (prop. 1969:128, 5. B
1112). Kommittéförslaget innebär att detta skydd för mottagares intres- sen upphör att finnas.
Enligt FBL 8:4 får ägare av tomtdel på begäran lösa återstoden av tomten. Detta gav lagrådet anledning att i anslutning till sin nyssnämnda hemställan framhålla ”att mottagaren vid inlösen av tomtdel enligt 8 kap. 4 5 aldrig blir påtvingad mark; marköverföringen kan i sådana fall endast ske på hans egen begäran.” Vid flyttningen av 8 :4 till 8 a 5 i 5 kap. har emellertid kommittén formulerat om paragrafen så att även detta skydd för markägare har borttagits.
Vid omformuleringen av 8:4 har kommittén vidare i 5:8 a fört in uttrycket ”fastighetsreglering, som avser att bringa fastighetsindelningen i överensstämmelse med tomtindelning”. Den tilltänkta innebörden här- av framgår av tredje-femte styckena under rubriken 8 a 5 i avsnitt 7.3.2 (5. 106—107). Man ger det citerade uttrycket i FBL en betydelse som inte motsvarar betydelsen av uttrycket ”fastighet som överensstämmer med tomtindelning” i byggnadslagen (se t. ex. 155 5 andra stycket BL). Detta är, liksom de ovan berörda flyttnings- och omformuleringseffekterna, olämpligt. — Hit hör också den föreslagna ändringen av 475 första stycket BL. Borttagandet där av orden ”fastighetsbildning i överens- stämmelse med tomtindelningen” står i strid mot vad kommittén i nyss- nämnda femte stycke (s. 107) anfört om vad som förefaller mest ända- målsenligt. .
I detta sammanhang bör här erinras om att införandet av uttrycket ”fastighet som överensstämmer med tomtindelning” stod i samband med att termen tomt inte längre skulle få ha betydelsen fastighet. Före 1.1.1972 kunde tomt betyda antingen rättsligen bestående tomt (fastig- het) eller administrativt bildad tomt (tomt enligt fastställd tomtindel- ning). Numera gäller endast den senare betydelsen. Detta bör iakttagas. När fråga om inlösen av fastighet eller fastighetsdel uppkommer, skall
enligt FBL 817 första stycket särskild underrättelse därom delges ägaren m. fl. Lagrådet framhöll härom att det är av stor vikt att underrättelsen om att inlösenfråga uppkommit verkligen når fastighetsägaren och öv- riga berörda sakägare, så att de får möjlighet att bevaka sina intressen och framställa ersättningsanspråk (prop. 1969:128, 5. B 1144). Vid den av kommittén föreslagna flyttningen av bestämmelserna i stycket till en ny paragraf i FBK (17 c 5) tar man nu bort det skydd för markägare som underrättelsen till ägare av obebyggd fastighetsdel utgör. Bakom detta finns ingen saklig motivering. Det sker i stället enbart som en följd av kommitténs förslag om flyttning av reglerna i 8:4 till 5 kap. (se den ä 5. 112— 1 13 lämnade motiveringen). Det sagda, bortsett från lagrådsut- talandet, gäller även i fråga om anmälan till inskrivningsmyndigheten beträffande fråga om inlösen av obebyggd fastighetsdel. Försämringen av sakägarskyddet avser även de inlösenfall för vilka kommittén föreslår att bestämmelserna i 8 kap. 1—3 55 skall flyttas till 5 kap.
Enligt FBL 8:7 tredje stycket skall förordnande om inlösen upptagas i fastighetsbildningsbeslutet. Därigenom blir det möjligt att avgöra inlö- senfrågan genom ett särskilt, för sakägarna överklagbart delbeslut. Ett uttryckligt beslut underlättar för de enskilda sakägarna att bevaka sin rätt. Kommitténs förslag om att stycket skall upphävas synes inte syfta
till att sakägarnas ställning skall försämras (se sista stycket 5. l 1 1). Konsekvensen bör då vara att stycket får kvarstå. Om strävan att avföra termen inlösen ur FBL är det verkliga skälet för förslaget, så är motivet alltför svagt.
I anslutning till sitt förslag om ett nytt förrättningsinstitut föreslår kommittén vissa tillägg i FBL 7:2 och 7:9, avseende förbud mot att bilda respektive upphäva servitut genom fastighetsreglering. Där saknas be- stämmelser om att detta institut får användas efter medgivande av sakä- garna (jfr kommitténs förslag till 8 c 5 i 5 kap.).
1 kommittéförslaget har servitutsupplåtelse enligt 18 a eller 41 a 5 BL inrymts under begreppet inlösen (se ovan s. 00, andra stycket under punkt 14). Detta medför att det föreslagna nya stycket i FBL 7:9 har blivit tvetydigt.
Förslag
I början av yttrandet har jag redogjort för mitt instämmande i kommit- téns förslag rörande FBL 4:34 och 17 b 5 FBK samt mitt avstyrkande av det föreslagna författningskomplexet i övrigt. Förutom förslagen till de båda nämnda paragraferna bör i det nu aktuella sammanhanget enligt min mening följande övervägas.
Det fastighetsrättsliga plangenomförandet bör främjas inom fastig- hetsregleringsinstitutets ram genom, huvudsakligen — utöver vad som föreslagits i kommitténs betänkande om ersättningsfrågor (SOU 1983 :38) — ändring av eller undantag från bestämmelserna i FBL 5:8. Se härom första och andra styckena i kommentaren här ovan till punkt 4) (s. 00).
Det är att märka att också de förslag, som framförts av kommittén samt i det särskilda yttrandet i delbetänkandet Fastighetsbildning 1, Avveckling av samfällda vägar och diken (SOU 1983:37), är ägnade att , underlätta plangenomförandet.
Den nuvarande domstolsvägen bör hållas öppen, även om kommit- téns här avstyrkta förslag om ett nytt förrättningsinstitut skulle bli ge- nomfört. Se sista stycket i kommentaren till punkt 5) (s. 00) och punkt 10) med kommentar (5. 00 och 00).
Den enskilde sakägarens möjlighet att bevaka sin rätt vid förrättning för plangenomförande kan stärkas, utan att man behöver gå så långt som i kommittéförslaget. Rimligt är att den som tvingas avstå mark eller rättighet till det allmänna får ersättning för sina inställelsekostnader vid förrättningen, och detta gäller oavsett om tvångsförvärvet kallas inlösen eller ej.
Det är också rimligt att bestämmelsernai FBL 16:14, 17:3 och 1812 om gottgörelse för rättegångskostnader i mål om inlösenersättning utvidgas till att även omfatta mål om ersättning vid andra tvångsförvärv genom förrättning än enligt 8 kap. FBL. Av stort intresse är här tre rättsfall: Svea hovrätts lagakraftvunna utslag nr 14:UÖ 26 den 2 juli 1982, Göta hov- rätts lagakraftvunna beslut nr SÖ 138 den 8 mars 1983 och Högsta domstolens beslut nr SO 1163 den 9 maj 1983 med skiljaktig mening anförd av det refererande justitierådet (NJA 1983 sid. 367—373).
Vidare bör sakägaren i kallelsen till första sammanträdet vid en lant- mäteriförrättning få ett klart och lättläst besked om vad som gäller i fråga om hans möjligheter att få kostnader ersatta dels vid förrättningen, dels vid överprövning i domstol. Den föreslagna 17 b 5 FBK bör alltså kom- pletteras.
En fråga som kan övervägas är dessutom om den enskilde markägaren möjligen bör få samma rätt som kommunen att välja domstolsvägen i stället för förrättningsvägen. En ansökan från kommunen om förrätt- ning skulle i så fall, om inte ett skriftligt avtal bilagts, omedelbart delgivas markägaren tillsammans med upplysningar om hans valmöjlig- het och om innebörden av de båda alternativen. -— Jfr i detta samman- hang de båda rättstillämpningsfall som relaterats i avsnitt 6.2 (s. 60—61).
Slutligen antecknas här i anslutning till förslaget om införande av 17 b, FBK att även 1 5 kungörelsen (1971:1086) om äganderättsutredning och legalisering, 3 5 anläggningskungörelsen (1973:1165) och 2 5 lednings- rättskungörelsen (1973:1 148) behöver ändras. Bestämmelserna i FBL om gode män vid förrättning gäller _ i likhet med bestämmelserna om sakkunnig — även vid äganderättsutrednings-, legaliserings-, anlägg- nings- och ledningsförrättningar. Därför bör upplysning enligt 17 b5 FBK lämnas också vid dessa förrättningar. I de båda sistnämnda kun- görelserna inkluderas för närvarande 17 b 5 i formuleringen ”6— 18 55”, men denna behöver ändras vid ett genomförande av kommitténs förslag rörande ersättningsfrågor (SOU 1983:38). Den däri upptagna 17 a 5 FBK bör nämligen inte ingå. Formuleringen bör ändras till ”6— 17, 17 b och 18 55”.
Statens offentliga utredningar 1984
Kronologisk förteckning
1. Sociala aspekter på regional planering. I. 52. Svensk sydafrikapolitik. Ud.
2. Värdepappersmarkneden. Fi. 53. Föreningarnas radio. U.
3. Domstolar och eko-brott. Ju. 54. Tvångsmadel — Anonymitet — Integritet. Ju. 4. Långtidsutredningen. LU 84. Huvudrepport. Fi. 55. | rätt riktning. A.
5. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. Fi. 56. Folkrätten i krig. Fö.
6. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. Fi. 57. Kommunerna itotalförsvaret. Fö.
7. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. Fi. 58. lnvandrar- och minoritetspolitiken. A.
8. Näringstillstånd. Ju. 59. Näringsförbud. Ju.
9. Förslag till lag om Kooperativa föreningar. I. 60. Generell permutation av donationsbeståmmelser. Fi. 10. Kompletterande motståndsformer. Fö. 61. I stället för kärnkraft. I. 11. Rösträtt och medborgarskap. Ju. 62. Med sikte på nedrustning. Ud. 12. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. Ju. 63. Homosexuella och samhället. $. 13. Samordnad narkotikapolitik. $. 64. Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. S. 14. RF 10:5. Ju. 65. Via satelit och kabel. U. 15. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, 66. Den allmänna rättshjälpen. Ju. åtgärder. Ju. 67. Cancer-orsaker-förebyggande m.m. S. 16. Förvärvi god tro. Ju. 68. Samordnad samhällsinformation. C. 17. Sveriges internationella transporter. K. 69. Säker elförsörjning. 1. 18. Arbetsmarknadsstriden |. A. 70. Staketmetoden. Fi. 19. Arbetsmarknadsstriden ll.A. 71. Värnplikteniframtiden. Fö. 20. Datorer och arbetslivets förändring. A. 72. Fastighetsbildning 3. Plangenomförande genom inlösen— 21. Förenklad självdeklaration. Fi. förrättning. Ju. 22. Panträtt. Ju. 23. Folkbiblioteki Sverige. U. 24. En bättre information om kemiska produkter. Jo. 25. Ny konsumentköplag. Ju. 26. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörelselag. Fi. 27. Ny Banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagslag. Fi. 28. Ny Benklagstiftning. Del 3. Sparbanksleg. Fi. 29. Ny Banklagstiftning. Del 4. Föreningsbenkslag. Fi. 30. LÄS MERAI u. 31. Arbetsmarknadspolitik under omprövning. A. 32. Nya alternativ till frihetsstraff. Ju. 33. Handla med tjänster. Ud. 34. Bostadskommittens delbetänkande. Sammanfattning. 80. 35. Bostadskommittens delbetänkande. Del 1. Bo. 36. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. Bo. 37. Rullande fastighetstaxering m m Del 1. Fi. 38. Rullande fastighetstaxering m m Del 2. Fi. 39. Hälso- och sjukvård inför 90—talet. (HS 90) Huvudrepport. S. 40. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Under- lagsstudie. S. 41. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvud- bilaga 1—3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbets- miljö, yrke, utnyttjande av sluten vård, Huvudbilaga 3: Den jämlika sjukvården? S. 42. Att förebygga skador — ett hälsopolitiskt handlingspro- gram. Underlagsstudie. 8. Att förebygga hjärt- och kärlsjukdom — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. S. Hälsopolitik i samhällsplaneringen — Boendemiljö — Ar— betsmiljö — Arbetslöshet — Kost. Underlagsstudie. S. Invandrarna i hälso— och sjukvården. Underlagsstudie. S. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Un— derlagsstudie. S. 47. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Hu- vudbilaga: Hälsoupplysning. S. 48. Länssjukvården — möjligheter till förändring. Underlags- studie. S.
49. Hälsa — vård — Samhällsekonomi — Sysselsättning. Ex— pertrapport. S.
50. Personal för framtidens hälso- och sjukvård. Underlagsstu- die. $. 51. Datateknik och industriell förnyelse. I. $ ?»
$$
___—___—
Statens offentliga utredningar 1984
Systematisk förteckning
Justitiedepartementet
Kommissionen mot ekonomisk brottslighet. 1. Domstolar och eko-brott. [3] 2. Näringstillständ. [8] 3. Ekonomisk brottslighet i Sverige. Bakgrund, övervägande, åtgärder. [15] 1983 års rösträttskommitté. 1. Rösträtt och medborgarskap. [11] 2. Rösträtt och medborgarskap. Bilaga. [12] RF 10:5. [14] Förvärv i god tro. [16] Panträtt. [22] Ny konsumentköplag. [25] Nya alternativ till frihetsstraff. [32] Tvångsmedel — Anonymitet — Integritet. [54] Näringsförbud. [59] Den allmänna rättshjälpen. [66] Fastghetsbildning 3. Plangenomförande genom inlösenförrätt- ning. [72]
Utrikesdepartementet Handla med tjänster. [33] Svensk sydafrikapolitik. [52] Med sikte på nedrustning. [62]
Försvarsdepartementet Kompletterande motståndsformer. [10] Folkrätten i krig. [56]
Kommunerna itotalförsvaret. [57] Värnplikten i framtiden. [71]
Socialdepartementet
Samordnad narkotikapolitik. [13] Hälso— och sjukvård inför 90-talet. (HS 90)
1. Hälso- och sjukvård inför 90-talet, (HS 90) Huvudrapport. [39] 2. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Underlags— studie. [40] 3. Hälsopolitiska mål och behovsbaserad planering. Huvudbilaga 1—3 Huvudbilaga 1: Fakta om ohälsans sociala och yrkesmässiga fördelning i Sverige, Huvudbilaga 2: Arbets— miljö, yrke, utnyttjande av sluten vård, Huvudbilaga 3: Den jäm— lika sjukvården? [41] 4. Att förebygga skador — ett hälsopoli- tiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. [42] 5. Att förebygga hjärt- och kärlsjukdom — ett hälsopolitiskt handlingsprogram. Underlagsstudie. [43] 6. Hälsopolitik i samhällsplaneringen — Boendemiljö — Arbetsmiljö - Arbetslöshet — Kost. Under- lagsstudie. [44] 7. Invandrarna i hälso- och sjukvården. Under- lagsstudie. [45] 8. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Underlagsstudie. [46] 9. Primärvårdens uppgifter i det förebyggande arbetet. Huvudbilaga: Hälsoupplysning. [47] 10. Länssjukvården -— möjligheter till förändring. Underlagsstudie. [48] 11. Hälsa -— vård — Samhällsekonomi — Sysselsättning — Expertrapport. [49] 12. Personal för framtidens hälso- och sjuk- värd. Underlagsstudie. [50] Homosexuella och samhället. [63] Psykiatrin, tvånget och rättssäkerheten. [64] Cancer-orsaker-förebyggande m.m. [67]
Kommunikationsdepartementet Sveriges internationella transporter. [17]
Finansdepartementet
Värdepapparsmarknaden. [2]
Längtidsutredningen. 1. Längtidsutredningen. LU 84. Huvu- drapport. [4] 2. Sektorstudier. LU 84. Bilagedel 1. [5] 3. Särskilda studier. LU 84. Bilagedel 2. [6] 4. Långtidsutredningen. LU 84. Bilagedel 3. [7] Förenklad självdeklaration. [21] Banklagsutredningen. 1. Ny Banklagstiftning. Del 1. Bankrörel- selag. [26] 2. Ny banklagstiftning. Del 2. Bankaktiebolagslagen. [27] 3. Ny banklagstiftning. Del 3. Sparbankslag. [28] 4. Ny banklagstiftning. Del 4. Föreningsbankslag. [29] Fastighetstaxeringskommitten. 1. Rullande fastighetstaxering m m Del 1. [37] 2. Rullande fastighetstaxering m m Del 2. [38] Generell permutation av donationsbestämmelser. [60] Staketmetoden. [70]
Utbildningsdepertementet Folkbibliotek i Sverige. [23]
LÄS MERA! [30] Föreningarnas radio. [53] Via satelit och kabel. [65]
Jordbruksdepartementet En bättre information om kemiska produkter. [24]
Arbetsmarknadsdepartementet Konfliktutredningen. 1. Arbetsmarknadsstriden I. [18] 2. Arbets- marknadsstriden II. [19]
Datorer och arbetslivets förändring. [20] Arbetsmarknadspolitik under omprövning. [31] I rätt riktning. [55] lnvandrar- och minoritetspolitiken. [58]
Bostadsdepartementet
Bostadskommittén. 1. Bostadskommittäns delbetänkande. -Sammanfattning. [34] 2. Bostadskommitténs delbetänkande.
Del 1. [35] 3. Bostadskommitténs delbetänkande. Del 2. [36]
lndustridepartementet
Sociala aspekter på regionaI planering. [1] Förslag till lag om Kooperativa föreningar. [9] Datateknik och industriell förnyelse. [51] | stället för kärnkraft. [61] Säker elförsörjning. [69]
Civildepartementet Samordnad samhällsinformation. [68]
Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningens nummer i den kronologiska förteckningen.
_ '_'—___:
Kur—731.551.) 1984 'lfl" ] &
Rättelser i Fastighetsbildning 3 (SOU 1984:72)
åtsi-
127 127 127
Rätt huvudrubrik: "Kommentarer".
På rad 14 står "förrättningen". Skall vara "förrättning".
På raderna ll—lO nedifrån står "å s. 112—113". Skall vara "i femte stycket 5. 113".
På rad 1 står "sista". Skall vara "andra". I tredje stycket står "OO". Skall vara "120". I femte stycket står "OO". Skall vara "120-121".
I sjunde stycket står på tre ställen "00". Skall vara "123—124", "119" och "124" respektive.
Sist på rad 13 står "b,". Skall vara "b 5".
