Prop. 2009/10:115

En ny radio- och tv-lag

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Lena Adelsohn Liljeroth (Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att den nuvarande radio- och TVlagen (1996:844) ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den föreslagna lagen innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, direktivet om audiovisuella medietjänster, genomförs i svensk lagstiftning. Med en modern och mer teknikneutral lagstiftning ges branschen bättre villkor och förutsättningar att främja mångfald, konkurrens och kvalitet.

Genom en förändrad struktur ges den föreslagna lagen en förbättrad överskådlighet. Förtydliganden föreslås när det gäller annons- och reklambegreppen och förslag lämnas om införande av regelsystem för nya annonstekniker. Vidare lämnar regeringen förslag och gör bedömningar avseende regleringen för kabel-tv-nät.

Därutöver lämnas förslag som innebär att omfattningen av tillståndsplikten för sändningar av ljudradio och tv-program minskar, att tillståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv och att tillstånd att sända tv och sökbar text-tv i vissa fall ska kunna överlåtas.

Propositionen innehåller dessutom förslag till ett nytt regelsystem för kommersiell radio. Förslagen innebär bland annat att regler för digitala kommersiella radiosändningar införs, att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom slutna anbudsförfaranden, att tillståndsperioderna ska vara åtta år, att krav på att sändningarna ska innehålla eget material och program med lokal anknytning tas bort samt att möjligheterna till sponsring utökas.

När det gäller närradiosändningar lämnas förslag som innebär ökade möjligheter för tillståndshavare att dels sända material som inte har pro-

ducerats för den egna verksamheten, dels få större sändningsområde än en kommun. Förslagen innebär också att kretsen av tillståndshavare utökas. Vissa förslag lämnas även om lokala kabelsändarföretag.

I propositionen görs bedömningar när det gäller möjligheterna att komplettera lagstiftningen på radio- och tv-området med system för självreglering.

Vidare föreslår regeringen att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter bör tas över av en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Regeringen föreslår också att Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet. Bedömningen görs att nämndens verksamhet bör föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Vissa följdändringar föreslås i andra lagar. Den nya radio-_och_tv-lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010.

1. Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen

dels antar regeringens förslag till

1. radio- och tv-lag,

2. lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3. lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

4. lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst,

5. lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område,

6. lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

7. lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,

8. lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

9. lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer,

10. lag om ändring i tullagen (2000:1281), 11. lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

12. lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, 13. lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486), 14. lag om ändring i alkohollagen (2010:000),

dels godkänner vad regeringen föreslår om 15. avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och

TV, Radio- och TV-verket och Taltidningsnämnden (avsnitten 14.2 och 14.3),

16. att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och TV-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och TV under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra föreslagna organisatoriska förändringar (avsnitten 14.2 och 14.3 ).

2. Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1. Förslag till radio- och tv-lag

Härigenom föreskrivs följande.

Övergripande bestämmelser 1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar enligt följande.

Övergripande bestämmelser – Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.) – Information och registrering (2 kap.) – Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv – Krav på tillstånd (4 kap.) – Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.) – Produktplacering (6 kap.) – Sponsring (7 kap.) – Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.) – Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)

Ljudradiosändningar – Krav på tillstånd (10 kap.) – Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell radio (11 kap.) – Tillstånd att sända närradio (12 kap.) – Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.) – Innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.) – Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser – Granskning och tillsyn (16 kap.) – Straff, särskild avgift och vite (17 kap.) – Återkallelse av tillstånd (18 kap.) – Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.) – Överklagande (20 kap.)

Genomförande av AV-direktivet

2 § Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisuella medietjänster)1, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG2, nedan benämnt AV-direktivet.

Tv-sändningar och beställ-tv

3 § Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1. är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet,

2. varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3. inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4. inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Oavsett vad som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11–14 §§ och bestämmelserna i 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AVdirektivet.

4 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre gäller bara 9 kap. 1–4 §§ och i yttrandefrihetsgrundlagen bara 1 kap. 2 och 3 §§.

Ljudradiosändningar över satellit

5 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Undantag för vissa ljud i tv-sändning

6 § Andra föreskrifter än 4 kap. 10 § 1 om villkor om förbud mot att sända reklam och 8 kap. 15 § om förbud mot att sända reklam gäller inte för ljud i en tv-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudradiosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller som den sändande låtit registrera sig för.

1 EGT L 298, 17.10.1989, s. 23 (Celex 31989L0552). 2 EUT L 332, 18.12.2007, s. 27 (Celex 32007L0065).

2 kap. Information och registrering

Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv

1 § Programföretag som sänder tv liksom leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

1. namnet på leverantören av medietjänster,

2. den geografiska adress där leverantören är etablerad,

3. uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats, och

4. uppgifter om behörig tillsynsmyndighet. För leverantörer av beställ-tv gäller även 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Registrering

2 § Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska anges

1. namn, firma eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

Register

3 § Myndigheten för radio och tv ska upprätta ett register över dem som

1. har anmält sig enligt 2 § och vilkas verksamhet omfattas av denna lag, eller

2. har sådant tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5–9 §§.

3 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

1. annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2. annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3. beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren, Prop. 2009/10:115

b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och

c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;

4. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds att beställa varor och tjänster;

5. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som

a) inte kräver tillstånd av regeringen,

b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket, eller

c) inte är närradio;

6. leverantör av medietjänster: den som

a) har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b) avgör hur innehållet struktureras;

7. ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

8. närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registrerade trossamfund;

9. närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

10. produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betalning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

11. programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

12. programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv-program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

13. reklam: varje form av meddelande

a) som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b) som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

14. sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

15. sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

16. sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a) en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b) är riktad till allmänheten,

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

17. tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

18. tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel; 19. virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tv-bilden på fasta föremål, som normalt används för annonser, eller på marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv 4 kap. Krav på tillstånd

Sändningsutrymme

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för sådana tv-sändningar liksom sökbar text-tv som kräver tillstånd enligt denna lag.

När det krävs tillstånd

2 § För att sända tv och sökbar text-tv med användande av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Vem som ger tillstånd

3 § Regeringen ger tillstånd att sända tv och sökbar text-tv om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Myndigheten för radio och tv ger tillstånd i övriga fall.

Innebörden av ett tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv innebär rätt att i varje område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

5 § Tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får endast ges till ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden och som är berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor.

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

6 § Vid fördelningen av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1. för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2. för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3. av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillstånd begränsat till vidaresändning

7 § Ett tillstånd som ges av Myndigheten för radio och tv får innebära rätt för ett programföretag att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av ett annat programföretag. I ett sådant tillstånd får myndigheten besluta att bestämmelserna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar med stöd av tillståndet.

Tillståndsvillkor

8 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i tv.

9 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor om skyldighet att

1. sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. sända sökbar text-tv i viss omfattning,

5. sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

6. bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

7. använda en viss sändningsteknik,

8. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

9. använda vissa radiosändare, 10. ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av programmen,

11. sända genmälen, 12. i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv, 13. sända ett mångsidigt programutbud, 14. regionalt sända och producera program, 15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med förbud mot och villkor för att sända

1. reklam eller andra annonser,

2. sponsrade program även i andra fall än som anges i 7 kap. 1–3 §§, och

3. program där produktplacering förekommer.

11 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som får tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

Tillståndens giltighetstid

12 § Ett tillstånd som har beviljats av regeringen att sända tv och sökbar text-tv ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats av Myndigheten för radio och tv att sända tv eller sökbar text-tv gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl, får myndigheten besluta att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Undantag för sändningar med tillstånd som gäller för en begränsad tid

13 § Föreskrifterna i 5 och 6 §§ behöver inte tillämpas om tillståndet att sända tv och sökbar text-tv gäller under en begränsad tid om högst två veckor.

Myndigheten för radio och tv får besluta att 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som avses i första stycket.

Yttrande över tillståndsvillkor

14 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

15 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får överlåtas om Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1. förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 5 §,

2. överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ökar i mer än begränsad omfattning, och

3. överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

16 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 och 13 §§ har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye innehavaren inte har underrättats gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläggandet har förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Avgifter

17 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända tv och sökbar text-tv eller om medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

5 kap. Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

Allmänna krav

1 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 § Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Beriktigande

4 § Uppgifter som förekommit i ett program i tv-sändning eller i sökbar text-tv som inte är reklam och som sänts på något annat sätt än genom tråd, ska beriktigas när det är befogat.

Även uppgifter som har förekommit i ett program i tv-sändning och i sökbar text-tv som inte är reklam och som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

5 § Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt. I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Åsiktsannonser

6 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Program av europeiskt ursprung

7 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1. Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2. Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren. Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försäljningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in. Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

8 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Exklusiva rättigheter till tv-sändningar

9 § Den som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten till en tvsändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället får inte, om programföretaget sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri tv se evenemanget i direktsändning eller, om det finns saklig grund för det, med en mindre tidsförskjutning. De evenemang som avses är sådana som inträffar högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.

Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska unionens officiella tidning har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan EES-stat, får de som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri tv på ett sätt som närmare anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller andra stycket erbjuder någon annan att sända evenemanget i tv ska detta göras på skäliga villkor.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

10 § I 48 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk finns bestämmelser om rätten för programföretag i en EES-stat att i sina allmänna nyhetssändningar använda utdrag ur ett annat programföretags med ensamrätt sänd tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintresse.

Krav på sändningsbeteckning för tv-sändningar och sökbar text-tv

11 § Den som sänder tv eller sökbar text-tv enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndigheten för radio och tv.

Beteckningen ska i tv-sändningar anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar texttv ska beteckningen anges löpande.

Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

12 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Det ska göras i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med radio- och tv-avgift enligt lagen (1989:41)

om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst, och av Myndigheten för radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.

6 kap. Produktplacering

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

1 § I program i tv eller i program i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

2 § Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer produktplacering av

1. alkoholdrycker och tobaksvaror,

2. andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror, eller

3. receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Krav på program där det förekommer produktplacering

3 § Program där det förekommer produktplacering får sändas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

Information om produktplacering

4 § När det förekommer produktplacering i ett program ska information lämnas om detta i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser.

Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om förekomsten av produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i programmet.

7 kap. Sponsring

Program som inte får sponsras

1 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv som huvudsakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Vem som inte får sponsra program

2 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Begränsningar för läkemedelsföretag

3 § Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i en tv-sändning, sökbar text-tv eller i beställ-tv, får sponsringen bara främja företagets namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

4 § När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat program i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören ange vem som har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen.

I sökbar text-tv ska ett sådant meddelande lämnas löpande. Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska sponsringsmeddelandet lämnas i början eller i slutet av den delen. Ett sådant meddelande förutsätter dock att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

När sponsringsmeddelanden får lämnas

5 § I tv-sändning får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelanden lämnas

1. i början och i slutet av ett program, om ett meddelande har lämnats enligt 4 § tredje stycket,

2. i sportprogram med längre pauser och i program som återger föreställningar eller evenemang, i pauser för publiken,

3. i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan,

4. vid växlingar mellan studiosändningar och andra sändningar, och

5. i samband med annonsavbrott. Första stycket gäller endast om sponsringsmeddelandet kan lämnas på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

6 § I beställ-tv får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelanden lämnas om det kan göras utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Hur ett sponsringsmeddelande ska utformas

7 § Ett sponsringsmeddelande i tv-sändningar, sökbar text-tv eller beställ-tv ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

Sponsringsmeddelande med delad skärm

8 § Ett sponsringsmeddelande får lämnas med delad skärm i de fall som anges i 4–6 §§, om det kan göras utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

8 kap. Reklam och andra annonser m.m.

Annonstid för tv-sändningar

1 § Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag.

Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förutsättning att sändningstiden är minst femton minuter.

2 § Den sammanlagda annonstiden i en tv-sändning får vid ett givet tillfälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för annonssignaturen enligt 5 § har räknats bort.

Program som inte får avbrytas av annonsering

3 § I tv-sändning får program som innehåller gudstjänster eller program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonsering.

I beställ-tv får program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonsering.

När program får avbrytas av annonsering

4 § Andra program i tv-sändningar än sådana som avses i 3 § första stycket får avbrytas av annonsering endast om avbrottet, med hänsyn till naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär, inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter.

Sändning av nyhetsprogram, biograffilmer och filmer producerade för tv, utom tv-serier och dokumentärprogram, får under förutsättning att kraven i första stycket är uppfyllda avbrytas av annonsering en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter.

Annonssignatur

5 § Före och efter varje annonsering i tv-sändningar och i beställ-tv ska det förekomma en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från det övriga innehållet. Signaturen ska bestå av både ljud och bild. I sökbar text-tv, försäljningsprogram och vid annonsering med delad skärm ska signaturen alltid vara synlig. Den behöver dock bara anges i bild.

I fråga om tv-sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får regeringen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet på kortaste annonstid enligt 2 §. Sådant undantag får även medges av

Myndigheten för radio och tv i fråga om sändningar av program som myndigheten lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Uppgift om i vems intresse en annons tillhandahålls

6 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i tv-sändning, sökbar text-tv eller beställ-tv ska det framgå i vems intresse detta sker.

Reklam och barn

7 § Reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

I tv-sändningar och beställ-tv får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

8 § I reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Personer som inte får förekomma i annonser

9 § I annonser i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer.

Annonsering med delad skärm

10 § Annonsering med delad skärm får förekomma i tv-sändning som består av direktsänt evenemang som pågår utan avbrott. Annonsering i form av egenreklam med delad skärm får förekomma även i andra tvsändningar.

Annonsering med delad skärm får förekomma i beställ-tv. Annonsering med delad skärm får inte förekomma om den kränker programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter.

Första stycket gäller även vid återutsändning av ett tv-program i oförändrat skick.

Virtuell annonsering

11 § Virtuell annonsering får förekomma i sportevenemang i tvsändningar och beställ-tv om annonseringen inte

1. är mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på platsen eller på något annat sätt inverkar störande på möjligheterna att uppfatta programmet, eller

2. innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Före och efter varje program som innehåller virtuell annonsering ska leverantören av medietjänster på lämpligt sätt upplysa om att sådan annonsering förekommer. Informationen ska bestå endast av en neutral upplysning om att det förekommer virtuell annonsering i programmet.

Bestämmelserna i 7–9 §§ ska tillämpas vid virtuell annonsering.

Elektroniska företagsskyltar

12 § I sport- och tävlingsprogram i tv-sändningar och beställ-tv får namnet på eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit nödvändig utrustning eller tjänster som är nödvändiga för att producera information om resultat, matchställning eller dylikt fogas in i tv-bilden elektroniskt om följande villkor uppfylls:

1. Företagsnamnet eller logotypen visas i samband med leveransen av den information som företaget i fråga tillhandahållit.

2. Programföretaget eller leverantören av beställ-tv får inte någon ersättning för visningen.

3. Företagsnamnet eller logotypen förenas inte med ljud och tar bara upp en liten del av bilden.

4. Företagsnamnet eller logotypen visas i rimlig omfattning.

Reklam för alkohol och tobak

13 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobakslagen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

14 § Reklam för sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Reklamförbud för lokala kabelsändarorganisationer

15 § En lokal kabelsändarorganisation får inte sända reklam.

Undantag för egenreklam

16 § Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin programverksamhet.

9 kap. Vidaresändningar i kabelnät

Skyldighet att vidaresända program

1 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tvsändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tvsändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för tv-sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Tv-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även tv-sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd.

Antalet programtjänster som omfattas av sändningsplikten

2 § Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

Teknik som ska användas vid vidaresändning

3 § I nät där tv sänds med både analog och digital teknik ska vidaresändning ske med analog teknik av minst två programtjänster som avses i 2 §, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändning ske med digital teknik.

Undantag från sändningsplikten

4 § Sändningsplikten enligt 1 § första och andra styckena omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 §.

Sändningsutrymme för tv-program från lokala kabelsändarorganisationer

5 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd och som minst 100 av de hushåll som är anslutna till

nätet använder som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar ska, i varje kommun där han eller hon förfogar över ett sådant nät, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tvprogram från en eller flera lokala kabelsändarorganisationer som har förordnats av Myndigheten för radio och tv.

I nät där tv sänds med analog och digital teknik ska utrymme för sändningar av en lokal kabelsändarorganisation tillhandahållas med både analog och digital sändningsteknik.

Krav på lokala kabelsändarorganisationer

6 § En lokal kabelsändarorganisation ska vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksamhet.

En lokal kabelsändarorganisation ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Myndigheten för radio- och tv:s förordnande av lokala kabelsändarorganisationer gäller i högst tre år.

Möjlighet till undantag

7 § Myndigheten för radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheterna enligt 1–3 och 5 §§, om det finns särskilda skäl till det.

Ljudradiosändningar 10 kap. Krav på tillstånd

När det krävs tillstånd

1 § För att sända ljudradioprogram med användning av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om

1. sändningen sker på frekvenser under 30 megahertz och som enligt för Sverige bindande internationella överenskommelser är avsedda för rundradiosändningar, eller

2. sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174– 240 megahertz eller 470–790 megahertz.

2 § Tillstånd enligt 1 § krävs inte för sändningar som är särskilt anpassade för synskadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från radiosändare som används för sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag.

3 § Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

11 kap. Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell radio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända ljudradioprogram meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

Regeringen meddelar också tillstånd att sända ljudradio till utlandet.

Myndigheten för radio och tv får ge tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradio som inte är närradio eller kommersiell radio. Myndigheten får besluta att 14 och 15 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen ge tillstånd att sända ljudradio i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller kommersiell radio.

Innebörden av tillstånd av regeringen

2 § Ett tillstånd att sända ljudradioprogram innebär rätt att i varje område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Tillståndsvillkor

3 § Ett tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell radio får förenas med villkor som anges i 4 kap. 8, 10 och 11 §§.

Ett tillstånd får dessutom förenas med villkor om skyldighet att

1. sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för synskadade enligt 10 kap. 2 § och utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning,

5. bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

6. använda en viss sändningsteknik,

7. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen,

10. iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket, 11. sända genmälen, 12. i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv, 13. sända ett mångsidigt programutbud, 14. regionalt sända och producera program, 15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillståndens giltighetstid

4 § Ett tillstånd som beviljats av regeringen att sända ljudradioprogram ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats för en tid av minst fyra år förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång har meddelat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Yttrande över tillståndsvillkor

5 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

12 kap. Tillstånd att sända närradio

Vem som ger tillstånd

1 § Myndigheten för radio och tv ger tillstånd att sända närradio.

Möjligheter att sända närradio

2 § Om sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § så önskar och det är tekniskt möjligt, ska det finnas en möjlighet att sända närradioprogram i en kommun.

Om det finns särskilda skäl, får det samtidigt sändas mer än ett närradioprogram i kommunen.

Sändningsområden

3 § Ett sändningsområde för närradio ska omfatta högst en kommun.

Därvid bör det utanför storstadsområdena eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Myndigheten för radio och tv får besluta om större sändningsområden än en kommun, om det finns särskilda skäl.

Vilka sammanslutningar som kan få tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan bara ges till följande juridiska personer, nämligen

1. ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

2. registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet, eller

3. närradioföreningar. Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till sändningsområdet ska det särskilt beaktas var

1. föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är belägna,

2. ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är bosatta, och

3. föreningsstämma och styrelsemöten hålls.

Krav på utgivare

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att sammanslutningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt yttrandefrihetsgrundlagen.

Hinder för tillstånd

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända kommersiell radio.

Sändningstillståndet för närradio gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända kommersiell radio. Tillståndet att sända närradio upphör från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillståndet att sända kommersiell radio.

Sändningstider

7 § Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av sändningstid, bestämmer Myndigheten för radio och tv sändningstiderna. Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att myndigheten ska fastställa sändningsschemat i dess helhet.

Den tillståndshavare som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt ska ges förtur.

Myndigheten för radio och tv:s beslut om sändningstid gäller till dess att ett nytt beslut fattas av myndigheten eller att en tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar myndigheten om att tillståndshavarna enats om en annan sändningstid.

8 § Myndigheten för radio och tv får besluta att en sändningstid inte får användas av någon annan under en tid av högst tre månader om en innehavare av ett tillstånd att sända närradio, som har fått ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sändningstillstånd.

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar som det krävs tillstånd för enligt denna lag.

Tillståndens giltighetstid

9 § Tillstånd att sända närradio gäller för en viss tid.

13 kap. Tillstånd att sända kommersiell radio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända kommersiell radio ges av Myndigheten för radio och tv.

Analog kommersiell radio

Sändningsområden

2 § Myndigheten för radio och tv ska bestämma sändningsområdenas omfattning för analog kommersiell radio med hänsyn till

1. vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge,

2. hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas i andra områden, och

3. vad som är naturliga lokala intresseområden. Sändningsområdena ska utformas så att ett stort antal tillstånd kan ges. Flera tillstånd kan ges för samma sändningsområde.

3 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio innebär rätt att bedriva sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det sändningsområde som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

4 § Tillstånd att sända analog kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att sända analog kommersiell radio, vare sig direkt eller indirekt genom

1. ett företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del som för dem gemensamt motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande inflytande, eller

2. ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses i 1.

5 § Ingen får ha mer än ett tillstånd att sända analog kommersiell radio inom ett sändningsområde, om det inte finns särskilda skäl till det.

Ansökan

6 § Myndigheten för radio och tv ska kungöra när ett utrymme att sända analog kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet och sändningsområdets omfattning.

I en ansökan om tillstånd att sända analog kommersiell radio ska det belopp anges som sökanden är villig att betala i sändningsavgift. Sändningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Parters rätt att få del av uppgifter

7 § I ett ärende enligt 6 § ska bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) om rätt för parter att få del av uppgifter inte tillämpas på uppgifter som endast rör någon annan sökande.

Vem ska ges tillstånd

8 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio ska ges till den av de sökande som uppfyller kraven i 4 § och som har angett den högsta sändningsavgiften.

Har två sökande angett samma belopp ska frågan om vem som ska ges tillståndet avgöras genom lottdragning.

Villkor

9 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får förenas med villkor som avser skyldighet att

1. sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området,

2. sända under en viss minsta tid,

3. använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor, och

4. använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap. 11 §.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Betalning av sändningsavgift

10 § Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska betala den sändningsavgift som angetts i ansökan.

11 § Skyldigheten att betala sändningsavgift inträder den dag då sändningarna med stöd av tillståndet får påbörjas.

Ränta

12 § Ränta ska betalas på sändningsavgift från den dag som anges i 11 §.

Räntan beräknas på det sätt som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

När betalning anses fullgjord

13 § Sändningsavgift och ränta betalas genom insättning på ett särskilt konto som Myndigheten för radio och tv anvisar. Betalning ska anses ha fullgjorts den dag beloppet har bokförts på kontot.

Verkställighet

14 § Beslut om sändningsavgift och ränta får verkställas om avgiften eller räntan är obetald och förfallen till betalning.

Betalningsansvar och indrivning

15 § För sådan avgift och ränta som nämns i 14 § tillämpas 12 kap. 6 § första stycket, 7 §, 12 § första stycket och 13 § samt 20 kap.skattebetalningslagen (1997:483).

Delägare i handelsbolag

16 § Myndigheten för radio och tv beslutar om ansvar när det gäller sändningsavgift för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.

Om beslut enligt första stycket har fattats, ska vad som föreskrivs om tillståndshavare gälla ansvarig delägare och vad som föreskrivs om sändningsavgift gälla för belopp som delägare är betalningsskyldig för.

Anstånd att betala sändningsavgift och ränta

17 § Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv meddela anstånd med betalning av sändningsavgift och ränta.

Överlåtelse av tillstånd

18 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får överlåtas om

Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om förvärvaren uppfyller kriterierna enligt 4 § andra stycket.

Om förvärvaren redan har ett tillstånd i samma sändningsområde som det tillstånd vilket överlåtelsen avser, direkt eller indirekt genom företag förvärvaren har del i som motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande i, får överlåtelse medges endast om det finns särskilda skäl.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

19 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelse underrätta den nye innehavaren om detta. Om innehavaren

inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläggandet förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Om sändningsavgift har betalats och tillståndet upphör att gälla

20 § En tillståndshavare som överlåter sitt tillstånd har inte rätt att återfå någon del av den sändningsavgift som har betalats. Detsamma gäller om ett tillstånd

1. återkallas på begäran av tillståndshavaren enligt 31 §,

2. upphör att gälla enligt 32 § till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider, eller

3. återkallas av Myndigheten för radio och tv enligt 18 kap. 5 §.

21 § Sändningsavgift enligt denna lag omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

Digital kommersiell radio

Sändningsutrymme

22 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio.

Vem som kan få tillstånd

23 § Tillstånd att sända digital kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som

1. har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela tillståndsperioden, och

2. är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Tillstånd får inte lämnas till sådana som anges i 4 § andra stycket.

Ansökan

24 § Myndigheten för radio och tv ska meddela när ett sändningsutrymme att sända digital kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får äga rum med stöd av tillståndet och sändningsutrymmets omfattning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Avgifter

25 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio eller medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

26 § Myndigheten för radio och tv ska vid fördelningen av tillstånd för digital kommersiell radio beakta att utrymmet för sådana sändningar ska kunna tas i anspråk

1. för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2. för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3. av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillståndsvillkor

27 § Utöver de villkor som anges i 9 § får ett tillstånd att sända digital kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att

1. sända ett mångsidigt programutbud,

2. utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och

3. inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som innehar tillståndet mer än i begränsad omfattning.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Ett beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

28 § Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får överlåtas om

Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1. förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 23 § första stycket,

2. överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ökar i mer än begränsad omfattning, och

3. överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

29 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye innehavaren inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläggandet förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Gemensamma bestämmelser

Tillståndens giltighetstid

30 § Ett tillstånd att sända kommersiell radio gäller i åtta år.

Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv besluta att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Begäran om återkallelse av tillstånd

31 § Om en tillståndshavare begär att tillståndet ska återkallas, ska tillståndet anses ha upphört att gälla den dag en sådan begäran kommit in till Myndigheten för radio och tv eller den senare dag som tillståndshavaren angett i sin begäran.

Tillståndets upphörande vid konkurs, likvidation och dödsfall

32 § Försätts en tillståndshavare i konkurs eller träder denne i likvidation upphör tillståndet att gälla tre månader efter beslutet om konkurs respektive likvidation. Avlider en tillståndshavare upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet.

Har en begäran om medgivande till överlåtelse av tillståndet kommit in till Myndigheten för radio och tv innan tillståndet upphört att gälla enligt första stycket ska begäran prövas.

14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar

Allmänna krav

1 § Den som sänder ljudradioprogram med tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

2 § Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1. uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2. framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Åsiktsannonsering

3 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Programutbud i närradioförening

4 § En närradioförenings programutbud får endast innehålla

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna,

2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och

4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.

Varningsmeddelanden i kommersiell radio

5 § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö ska, om en myndighet begär det, sändas kostnadsfritt i kommersiell radio.

Krav på svenska program i sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen

6 § Ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i

Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

Krav på sändningsbeteckning

7 § Den som sänder ljudradioprogram enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndigheten för radio och tv. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring

Annonssignatur

1 § Före och efter varje ljudradiosändning av annonser ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.

Regeringen får medge undantag från denna skyldighet i fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Annonstid för ljudradiosändningar

2 § Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag, får annonser sändas under högst femton procent av sändningstiden.

Uppgift om i vems intresse en annons sänds

3 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i ljudradiosändningar ska det framgå i vems intresse detta sker.

Personer som inte får förekomma i annonser

4 § I annonser i ljudradiosändningar får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

Reklam för alkohol och tobak

5 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobakslagen (1993:581).

Reklam för läkemedel

6 § Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Undantag för egenreklam

7 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin programverksamhet.

Program som inte får sponsras

8 § Program i ljudradiosändning som huvudsakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Vem som inte får sponsra program

9 § Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror.

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

10 § Den som sänder ett sponsrat program i ljudradio ska ange vem som har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen.

Sponsringsmeddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

Gemensamma bestämmelser

16 kap. Granskning och tillsyn

Justitiekanslerns granskning

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §.

Granskningsnämnden för radio och tv:s granskning

2 § Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i efterhand om program som har sänts i tv eller ljudradio eller tillhandahållits i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Nämnden övervakar även efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har meddelats av regeringen.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio och tv.

Finner granskningsnämnden för radio och tv att en sändning eller ett tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §, ska nämnden göra en anmälan om detta till Justitiekanslern.

Myndigheten för radio och tv:s tillsyn

3 § Myndigheten för radio och tv övervakar att programföretagen följer sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27 § första stycket 3.

Myndigheten för radio och tv övervakar även efterlevnaden av bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet om tillgänglighet har meddelats av myndigheten.

Konsumentombudsmannens tillsyn

4 § Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena och 15 kap. 4 § övervakas av Konsumentombudsmannen.

Redovisning beträffande europeiska produktioner

5 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år, med början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

6 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska vart fjärde år, med början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovi-

sa vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

Upplysningsskyldighet för den som sänder tv-program över satellit

7 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som sänder tvprogram över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och hur verksamheten finansieras.

Upplysningsskyldighet för satellitentreprenörer

8 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare, dennes adress, programtjänstens beteckning samt om hur sändningen över satellit sker.

Upplysningsskyldighet för den som bedriver tillståndspliktig verksamhet

9 § På begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentombudsmannen ska den som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna lag lämna myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen och de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Upplysningsskyldighet i övrigt

10 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för radio och tv ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Skyldighet att tillhandahålla inspelade program

11 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, ska på begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten.

Redovisningsskyldighet för den som har tillstånd att sända kommersiell radio

12 § Den som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ska årligen till Myndigheten för radio och tv redovisa hur de skyldigheter som avses i 13 kap. 27 § första stycket 1 och 2 har uppfyllts.

Underrättelse för den som förvärvat en exklusiv rättighet

13 § Den som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett sådant evenemang som anges i 5 kap. 9 § ska omedelbart underrätta Myndigheten för radio och tv om det.

Om granskningsnämnden för radio och tv

14 § Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande.

Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

Samarbete mellan myndigheter

15 § Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning från ett programföretag etablerat i en annan EES-stat strider mot 6 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2 när det gäller produktplacering av alkoholdrycker eller 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka alkoholdrycker, får en behörig myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EESstaten för att uppmana programföretaget att följa bestämmelsen.

Detsamma gäller om en tv-sändning som nämns i första stycket strider mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000).

Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §, 17 kap.5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§marknadsföringslagen (2008:486) om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det land vars myndighet ingriper. Myndigheten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

16 § En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser om

1. programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap.2 och 3 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter enligt 15 och 16 §§.

17 kap. Straff, särskild avgift och vite

Sändning utan tillstånd

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sändning från öppna havet

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanläggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader om

1. sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller

2. sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och oavsett vad som föreskrivs i 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas bara efter beslut av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot

1. svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsedda att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller

2. utlänningar även i andra fall än de som anges i 2 kap. 5 § brottsbalken.

Brott mot anmälningsskyldigheten

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Förverkande

4 § Egendom som använts vid brott enligt 2 § ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller föremålets värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Skyldighet att betala en särskild avgift

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som beslutats med stöd av 4 kap. 10 §,

2. bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3. bestämmelserna, när det gäller andra annonser än reklam, i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4. bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5. bestämmelserna om produktplacering i 6 kap.,

6. bestämmelserna om sponsring i 7 kap. samt 15 kap. 8–10 §§,

7. bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 § samt 15 kap. 1 och 2 §§,

8. bestämmelserna om virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar i 8 kap. 11 och 12 §§, eller

9. bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §. Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Den särskilda avgiftens storlek

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänster hade under det föregående räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras och de intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen.

När och till vem den särskilda avgiften ska betalas

7 § Den särskilda avgiften ska betalas till Myndigheten för radio och tv inom trettio dagar efter det att avgörandet vunnit laga kraft.

Indrivning av obetalda avgifter

8 § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 7 §, ska Myndigheten för radio och tv lämna fordran på den obetalda avgiften för indrivning. Indrivningen ska ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Handlingar som ska anses otillbörliga enligt marknadsföringslagen (2008:486)

9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig marknadsföring mot konsumenter.

En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt bestämmelserna i 2936 §§marknadsföringslagen.

Offentliggörande av granskningsnämnden för radio och tv:s beslut

10 § Granskningsnämnden för radio och tv får besluta att leverantören av medietjänster på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut, när nämnden funnit att någon har brutit mot programrelaterade villkor som beslutats med stöd av 4 kap. 8 och 9 §§, 11 kap. 3 § eller bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket. Ett sådant beslut får dock inte innebära att offentliggörandet måste ske i leverantörens program.

Beslutet får innefatta ett föreläggande vid vite.

Föreläggande att följa bestämmelser

11 § Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelsena, får meddelas de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelserna ska efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1. varning (5 kap. 2 §),

2. tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,

3. beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §),

4. skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som har meddelats med stöd av den bestämmelsen,

5. sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6. närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7. skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8. skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9. skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10. skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller 11. skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för radio och tv enligt 16 kap. 12 §.

Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8, 10 eller 11 får beslutas av Myndigheten för radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsumentombudsmannen.

Föreläggande om förbud för den som har tillstånd att sända närradio

12 § Myndigheten för radio och tv får i ett föreläggande förbjuda tillståndshavare att överträda beslut om sändningstid i närradion som har fattats av myndigheten eller att låta någon annan utnyttja tillståndshavarens sändningsrätt. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Detsamma gäller om någon vid upprepade tillfällen tillhandahåller beställ-tv på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för satellitentreprenörer

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att de bestämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas. Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenörens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot uppdragsgivaren.

18 kap. Återkallelse av tillstånd

När ett tillstånd ska återkallas

1 § Ett tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller ljudradioprogram ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkallas enligt 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt 2 och 7 §§.

Återkallelse och ändring av tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram

2 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas om

1. tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1–14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap., eller

2. ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradioprogram får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1. förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Återkallelse av tillstånd att sända närradio

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1. inte längre uppfyller kraven enligt 12 kap. 4 §, eller

2. inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten. Det är den domstol som fattat beslutet om yttrandefrihetsbrott som beslutar om återkallelse av tillståndet i dessa fall.

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får det bestämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får den domstolen besluta att tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd inom en tid av högst ett år eller, om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen.

Domstolen får besluta att beslutet ska gälla även för tiden innan domen vinner laga kraft.

Återkallelse av tillstånd att sända kommersiell radio

5 § Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om

1. tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter tillståndets början,

2. tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veckor,

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4 och 8–10 §§, eller

4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myndigheten för radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell radio i ett sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket förvärvaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande i, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Myndigheten för radio och tv medgett överlåtelse trots att tillståndshavaren redan har tillstånd att sända analog kommersiell radio i samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket tillståndshavaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska Myndigheten för radio och tv återkalla det tillståndet.

Återkallelse av förordnande som lokal kabelsändarorganisation

6 § Ett förordnande som lokal kabelsändarorganisation får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst tre månader.

Vad som ska beaktas när tillstånd återkallas eller ändras

7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får fattas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingripande.

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får fattas endast om tillståndshavarens rätt enligt 4 kap. 4 § kan tillvaratas.

19 kap. Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m.

Vem som prövar mål om återkallelse och ändring av tillstånd

1 § Mål om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 4 kap. 8 §, 9 § 10–12, 11 kap. 3 § första stycket eller andra stycket 9–12 och om överträdelse av 5 kap. 1, 2 och 4 §§ eller 14 kap. 1 § ska på talan av Justitiekanslern prövas av allmän domstol.

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Myndigheten för radio och tv.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

När en fråga om återkallelse får tas upp

2 § Har tillståndet lämnats av regeringen, får en fråga om återkallelse prövas först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet lämnats av Myndigheten för radio och tv får en fråga om återkallelse tas upp

1. på begäran av tillståndshavaren,

2. på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan, eller

3. efter anmälan av granskningsnämnden för radio och tv på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av nämnden enligt 16 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av tillståndshavaren, tas upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan.

Innan Myndigheten för radio och tv fattar beslut i ett ärende om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av granskningsnämnden för radio och tv enligt 16 kap. 2 §, ska myndigheten begära ett yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsentlig.

Bestämmelser om rättegången

3 § För rättegången i mål enligt 1 § första stycket tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tilltalade ska tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om tillståndet ska återkallas.

Domstolen får besluta att domen ska gälla även för tiden innan den vinner laga kraft.

Vem som prövar frågor om påförande av särskild avgift m.m.

4 § Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltningsrätten i

Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Vem som prövar frågor om utdömande av vite

5 § Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 § prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. För rättegången i ett sådant mål tillämpas bestämmelserna för yttrandefrihetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tilltalade ska tillämpas för

den som talan om utdömande av vite riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om vitet ska dömas ut.

Frågor om utdömande av vite i andra fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

20 kap. Överklagande

Beslut om tv-sändningar, sökbar text-tv och närradio

1 § Beslut enligt denna lag av Myndigheten för radio och tv får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller

1. tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller närradio,

2. fördelning av sändningstid i närradion,

3. ändring eller återkallelse av tillstånd, eller

4. beslut att inte medge överlåtelse av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv.

Beslut som avses i första stycket gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Beslut om kommersiell radio

2 § Beslut av Myndigheten för radio och tv om kommersiell radio får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller beslut om att

1. avslå en ansökan om tillstånd,

2. inte medge överlåtelse av ett tillstånd,

3. återkalla ett tillstånd, och

4. en delägare i handelsbolag ska anses som betalningsansvarig enligt 13 kap. 16 §.

Mål om överklagande av beslut som avses i första stycket 1 och 3 ska handläggas skyndsamt.

Beslut som avses i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Övriga beslut som får överklagas

3 § Följande beslut av Myndigheten för radio och tv får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol:

1. beslut om beteckningar enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §,

2. beslut enligt 5 kap. 12 § om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning,

3. förordnande av lokala kabelsändarorganisationer enligt 9 kap. 5 §,

4. beslut om återkallelse av ett förordnande enligt 18 kap. 6 §, och

5. beslut enligt 9 kap. 7 § om undantag från sändningsplikt och skyldighet att tillhandahålla sändningsutrymme för lokala kabelsändarorganisationer.

Beslut som anges i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Vitesförelägganden

4 § Beslut av Myndigheten för radio och tv, granskningsnämnden för radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket och 12 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 2, 3, 6 och 8 samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Prövningstillstånd i kammarrätten

5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande hos kammarrätten av beslut som meddelats av en allmän förvaltningsdomstol enligt 1–4 §§.

Beslut som inte får överklagas

6 § Andra beslut av Myndigheten för radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2. Genom lagen upphör radio-_och_TV-lagen (1996:844) och lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område att gälla.

3. Tillstånd att sända tv och ljudradio som meddelats med stöd av radio-_och_TV-lagen (1996:844) ska gälla även fortsättningsvis.

4. Den som har fått tillstånd att sända tv-program med stöd av radio-_och_TV-lagen (1996:844) har rätt att också sända sökbar text-tv i rimlig omfattning under återstoden av tillståndstiden.

5. Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på tillhandahållande av program som produceras efter den 1 augusti 2010.

6. Den som den 1 augusti 2010 har ett sändningstillstånd som har förlängts med stöd av lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att utan särskild ansökan få fortsätta att bedriva sändningar inom det sändningsområde som tillståndet avser till den 1 augusti 2018. För ett sådant tillstånd gäller endast villkor enligt 13 kap. 9 § första stycket.

7. Den som sänder kommersiell radio och omfattas av femte punkten ska betala avgift

a) enligt 15–17 §§ den upphävda lokalradiolagen (1993:120), om tillståndet ursprungligen meddelades före den 1 juli 2001, eller

b) enligt 4 b § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område, om tillståndet ursprungligen meddelades efter den 1 juli 2001.

8. Sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor som har fått tillstånd att sända närradio enligt äldre föreskrifter ska i fortsättningen anses ha fått sitt tillstånd med stöd av 12 kap. 4 § första stycket 1. Tillståndet ska dock inte gälla för en viss tid.

2.2. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

dels att 49 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas två nya paragrafer, 25 a och 48 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 a §

Verk som syns eller hörs i en televisionsutsändning får återges när ett televisionsföretag med stöd av 48 a § återger ett utdrag ur utsändningen.

48 a §

Om ett televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut ett evenemang av stort allmänintresse får, trots 48 §, andra televisionsföretag som är etablerade i ett land som ingår i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet återge utdrag ur televisionsutsändningen från evenemanget i sina televisionsutsändningar av allmänna nyhetsprogram. Televisionsföretaget får även återge utdraget när en upptagning av nyhetsprogrammet därefter överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Det får inte heller återges längre tid efter evenemanget än vad som motiveras av nyhetsintresset.

Bestämmelserna i 11 § andra stycket ska tillämpas i de fall som avses i första stycket.

49 §3

Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för allmänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgängligt för allmänheten.

Bestämmelserna i 2 § andra– fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra stycket, 12 § första, andra och fjärde styckena, 14, 16–22, 25, 26–26 b och 26 e §§, 26 g § femte och sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§ skall tillämpas på arbeten som avses i denna paragraf. Är ett sådant arbete eller en del av det föremål för upphovsrätt, får denna rätt också göras gällande.

Bestämmelserna i 2 § andra– fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra stycket, 12 § första, andra och fjärde styckena, 14, 16–22, 25–26 b och 26 e §§, 26 g § femte och sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§ ska tillämpas på arbeten som avses i denna paragraf. Är ett sådant arbete eller en del av det föremål för upphovsrätt, får denna rätt också göras gällande.

Avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltiga.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3 Senaste lydelse 2005:359.

2.3. Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Härigenom föreskrivs att 5 § förfogandelagen (1978:262) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

Genom förfogande kan

1. fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2. nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

3. ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianläggning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning,

4. ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att förvara egendom,

5. ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6. viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvisare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

Radiosändare eller sändarutrustning får inte tas i anspråk, om den stadigvarande utnyttjas för tillståndspliktiga ljudradio- eller TVsändningar enligt radio- och TVlagen (1996:844). Detsamma gäller anläggning för trådsändning vari sådana sändningar vidaresänds.

Radiosändare eller sändarutrustning får inte tas i anspråk om den stadigvarande utnyttjas för tillståndspliktiga ljudradio- eller tvsändningar enligt radio- och tvlagen (2010:000). Detsamma gäller anläggning för trådsändning som sådana sändningar vidaresänds i.

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2001:268.

2.4. Förslag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

Härigenom föreskrivs att 1 § i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Radio- och TV-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den ska finansieras med en radio- och

TV-avgift enligt denna lag under förutsättning dels att sändningstillstånd enligt 2 kap. 2 § första och andra styckena radio- och TVlagen (1996:844) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten, dels att tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.

Radio- och tv-verksamhet i allmänhetens tjänst och verksamhet som är direkt anknuten till den ska finansieras med en radio- och tvavgift enligt denna lag under förutsättning dels att sändningstillstånd enligt 4 kap. 3 § radio- och tv-lagen (2010:000) har meddelats den som bedriver sändningsverksamheten, dels att tillståndet innehåller ett förbud mot att sända reklam.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2009:1235.

2.5. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område1

dels att rubrikerna närmast före 3 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att 3 kap. 1, 3, 4, 11–14, 17–19, 21–24 och 27 §§ samt 5 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Sändningar med tillstånd av regeringen samt sändningar av

TV -program med tillstånd av Radio- och TV-verket som med-

delats för en längre tid än två veckor

Sändningar med tillstånd av regeringen samt sändningar av

tv -program med tillstånd av Myndigheten för radio och tv som

meddelats för en längre tid än två veckor

1 §

Uppgift om vem som är utgivare skall antecknas i ett register hos programföretaget innan programmet sänds.

I registret skall vidare för varje särskilt program antecknas beräknad tidpunkt för sändningens början och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret skall det anges när anteckningen har gjorts.

Registret skall vara tillgängligt för allmänheten.

Uppgift om vem som är utgivare ska antecknas i ett register hos programföretaget innan programmet sänds.

I registret ska vidare för varje särskilt program antecknas beräknad tidpunkt för sändningens början och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret ska det anges när anteckningen har gjorts.

Registret ska vara tillgängligt för allmänheten.

Andra sändningar med tillstånd av Radio- och TV-verket

Andra sändningar med tillstånd av Myndigheten för radio

och tv

3 §2

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 4 kap. radio-_och_TV-lagen

Varje sammanslutning som avser att sända ljudradio med stöd av 12 kap. radio-_och_tv-lagen

1 Lagen omtryckt 2002:911. 2 Senaste lydelse 2007:1288.

(1996:844) ska utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd till sådana sändningar som anges i 2 kap. 2 § fjärde stycket och 3 kap. 12 § radio- och TVlagen samt innehavare av tillstånd enligt 5 kap. samma lag. Sammanslutningen eller tillståndshavaren ska till Radio- och TV-verket anmäla vem som är utgivare.

(2010:000) ska utse en utgivare för programverksamheten. Detsamma gäller innehavare av tillstånd till sådana sändningar som anges i 4 kap. 13 § och 11 kap. 1 § andra stycket radio-_och_tv-lagen samt innehavare av tillstånd enligt 13 kap. samma lag. Sammanslutningen eller tillståndshavaren ska till Myndigheten för radio och tv anmäla vem som är utgivare.

Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, ska sammanslutningen eller tillståndshavaren omedelbart utse en ny utgivare. Denne ska anmälas så som föreskrivs i första stycket.

4 §3

En ställföreträdare för utgivaren skall vara godkänd av den sammanslutning som har utsett utgivaren eller av den som innehar tillståndet. Utgivaren skall till Radio- och TV-verket anmäla vem som är ställföreträdare.

En ställföreträdare för utgivaren ska vara godkänd av den sammanslutning som har utsett utgivaren eller av den som innehar tillståndet. Utgivaren ska till Myndigheten för radio och tv anmäla vem som är ställföreträdare.

11 §

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige.

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om

1. radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige, och

2. andra radioprogram än radiotidningar som får sändas utan tillstånd enligt radio-_och_tv-lagen ( 2010:000 ).

I fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige tillämpas inte andra föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§. Inte heller tillämpas första stycket.

12 §4

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TVlagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänheten av

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen (2010:000) att sända radioprogram också driver verksamhet för sändning till allmänhe-

3 Senaste lydelse 1997:334. 4 Senaste lydelse 2007:1288.

ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

ten av ljud, bilder eller text genom tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om verksamheten.

13 §5

Den som utser utgivare av andra radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § skall anmäla vem som har utsetts till Radio- och TVverket.

Den som utser utgivare av andra radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § ska anmäla vem som har utsetts till Myndigheten för radio och tv.

14 §6

En ställföreträdare för utgivaren skall vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren skall anmäla vem som är ställföreträdare till Radio- och TV-verket.

En ställföreträdare för utgivaren ska vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren ska anmäla vem som är ställföreträdare till Myndigheten för radio och tv.

17 §7

Beträffande program som direktsänds får den som skall utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträder i programmet själv skall svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändningsverksamheten. Anteckningen skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslutet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Beträffande program som direktsänds får den som ska utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträder i programmet själv ska svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut ska före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändningsverksamheten. Anteckningen ska innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslutet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret skall genast sändas till Radio- och TVverket varje gång ett beslut har antecknats i det.

Ett utdrag ur registret ska genast sändas till Myndigheten för radio och tv varje gång ett beslut har antecknats i det.

18 §8

Bestämmelserna i 12–15 §§ tilllämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första

Bestämmelserna i 12–15 §§ tilllämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första

5 Senaste lydelse 1994:400. 6 Senaste lydelse 1994:400. 7 Senaste lydelse 1994:1032. 8 Senaste lydelse 2007:1288.

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet ska till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, ska i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksamhet ska till Myndigheten för radio och tv anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen (2010:000) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen, ska i stället för det som anges i 1 § första stycket gälla att

– utgivare ska utses för verksamheten, – uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföreträdare, ska antecknas i register hos programföretaget.

19 §9

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansökan av den som bedriver verksamheten.

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Myndigheten för radio och tv på ansökan av den som bedriver verksamheten.

En ansökan skall innehålla uppgift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

En ansökan ska innehålla uppgift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan skall också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av beskrivningen skall det framgå hur information tillhandahålls allmänheten. Beskrivningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Ansökan ska också innehålla en teknisk beskrivning av verksamheten. Av beskrivningen ska det framgå hur information tillhandahålls allmänheten. Beskrivningen ska ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

Till en ansökan ska fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

9 Senaste lydelse 2002:911.

hetsvillkor som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig uppdraget.

hetsvillkor som anges i yttrandefrihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig uppdraget.

21 §10

I god tid innan ett utgivningsbevis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagenskall Radio- och TV-verket till den som bedriver verksamheten sända en påminnelse om att bevisets giltighetstid är begränsad till tio år och att beviset förfaller, om en ansökan om förnyelse av beviset inte har kommit in till myndigheten före tioårsperiodens utgång.

Beslut om att ett utgivningsbevis skall anses förfallet vid tioårsperiodens utgång meddelas av Radio- och TV-verket.

I god tid innan ett utgivningsbevis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagenska Myndigheten för radio och tv till den som bedriver verksamheten sända en påminnelse om att bevisets giltighetstid är begränsad till tio år och att beviset förfaller, om en ansökan om förnyelse av beviset inte har kommit in till myndigheten före tioårsperiodens utgång.

Beslut om att ett utgivningsbevis ska anses förfallet vid tioårsperiodens utgång meddelas av Myndigheten för radio och tv.

En ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får göras tidigast ett år före och senast på dagen för tioårsperiodens utgång. För en ansökan om förnyelse gäller i övrigt samma bestämmelser som för den första ansökan. Om en ansökan om förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset att gälla till dess att beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft.

22 §11

Om de förhållanden som avses i 19 § andra–fjärde styckena ändras, skall den som bedriver verksamheten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

Om de förhållanden som avses i 19 § andra–fjärde styckena ändras, ska den som bedriver verksamheten genast anmäla detta till Myndigheten för radio och tv.

23 §12

I 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i vilka fall utgivningsbevis får återkallas. Om ett utgivningsbevis inte borde ha utfärdats på grund av risk för förväxling med namn på en annan verksamhet, får beviset dock återkallas endast om det inom sex månader sedan beviset utfärdades visas att ansökan borde ha avslagits på grund av denna risk.

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Radio-

Beslut om återkallelse av utgivningsbevis meddelas av Myndig-

10 Senaste lydelse 2002:911. 11 Senaste lydelse 2002:911. 12 Senaste lydelse 2002:911.

och TV-verket. I ärenden om återkallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

heten för radio och tv. I ärenden om återkallelse ska den som bedriver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

24 §13

Beslut av Radio- och TV-verket i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Beslut av Myndigheten för radio och tv i ärenden om utgivningsbevis får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

27 §14

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Registret får föras med hjälp av automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

Myndigheten för radio och tv ska föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Registret får föras med hjälp av automatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

5 kap.

7 §15

I radio- och TV-lagen (1996:844) finns ytterligare bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av radioprogram.

I radio-_och_tv-lagen (2010:000) finns ytterligare bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av radioprogram.

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmelser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

13 Senaste lydelse 2002:911. 14 Senaste lydelse 2002:911. 15 Senaste lydelse 2008:1418.

2.6. Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§tobakslagen (1993:581)1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §2

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TVlagen (1996:844), eller

2. ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:000), eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än som avses i första stycket är förbjuden. Detta gäller dock inte

1. i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller i överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig,

2. marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning, eller

3. kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden enligt andra stycket 3 skall i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

Kommersiella meddelanden enligt andra stycket 3 ska i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

14 a §3

En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en tobaksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukännetecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gällande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TVlagen (1996:844), eller

2. ljudradio- eller tv-program eller i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tvlagen (2010:000), eller

1 Lagen omtryckt 2005:369. 2 Senaste lydelse 2005:369. 3 Senaste lydelse 2005:369.

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i första stycket vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som där sägs, skall näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

Om en näringsidkare använder ett sådant varukännetecken som avses i första stycket vid marknadsföring till konsumenter på något annat sätt än som där sägs, ska näringsidkaren iaktta den måttfullhet som är betingad av att kännetecknet också kan förknippas med tobaksvaran.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte

1. i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2. i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

3. i andra fall om det är oskäligt.

14 b §4

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror främjas.

Bestämmelser om förbud mot sponsring av program i radio och

TV finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Bestämmelser om förbud mot sponsring av program i radio och tv samt om produktplacering i tv finns i radio-_och_tv-lagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Senaste lydelse 2005:369.

2.7. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §1

Av ljudradio- och televisionsprogram, som skall spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, skall pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som skall göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televisionsprogram än som avses i andra stycket skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar skall lämnas.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som ska spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden, ska pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som ska göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag får sända med stöd av tillstånd enligt 4 kap. 3 § och 11 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:000) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televisionsprogram än som avses i andra stycket ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar ska lämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 1996:859.

2.8. Förslag om lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

Härigenom föreskrivs att 21 b § lotterilagen (1994:1000) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 b §1

Ett sådant egentligt lotteri som avses i 21 a § får inte anordnas utan särskilt tillstånd utom i fall som anges i 21 c §.

Tillstånd får ges till sådan sammanslutning som avses i 15 §. Tillstånd får ges endast om kraven i 16 § i tillämpliga delar är uppfyllda.

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i lokalradio, närradio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och TV-lagen (1996:844) får lämnas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

Tillstånd att anordna egentliga lotterier i kommersiell radio, närradio eller andra trådsändningar av television än vidaresändningar enligt radio- och tv-lagen (2010:000) får lämnas bara om det kan antas att marknaden för lokala lotterier inte försämras.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2002:592.

2.9. Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Talan får avse att åtgärder ska vidtas mot någon för att denne åsidosätter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med stöd av 23, 24, 26 och 27 §§marknadsföringslagen (2008:486) eller förbud enligt 3 och 6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 10 kap. 5 och 6 §§ radio-_och_TV-lagen (1996:844), eller

2. åläggande att till svenska staten betala en sådan särskild avgift som avses i 17 kap. 5 och 6 §§ radio-_och_tv-lagen (2010:000), eller

3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:486) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. Länsrätten i Stockholms län i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio-_och_TV-lagen (1996:844),

2. Förvaltningsrätten i Stockholm i fråga om sådan särskild avgift som avses i radio- och tvlagen (2010:000),

3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stockholms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2008:504. 2 Senaste lydelse 2008:504.

2.10. Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)

Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

11 kap.

6 §1

Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Radio- och TV-verket, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.

Tullverket ska på begäran tillhandahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljöverket, Boverket, Elsäkerhetsverket, Fiskeriverket, Statens jordbruksverk, Kemikalieinspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och telestyrelsen, Myndigheten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportstyrelsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhetspolisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2008:1375.

2.11. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §

När en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster skall leverantören ge information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin epostadress samt i förekommande fall

När en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska leverantören ge information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin epostadress samt i förekommande fall

1. organisationsnummer,

2. registreringsnummer för mervärdesskatt, och

3. behörig tillståndsmyndighet. Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet skall informationen även omfatta uppgifter om

Om en tjänsteleverantör bedriver reglerad yrkesverksamhet ska informationen även omfatta uppgifter om

1. yrkestitel och den stat där denna erhållits,

2. den yrkesorganisation eller liknande där tjänsteleverantören är registrerad, och

3. de bestämmelser som är tillämpliga på yrkesverksamheten och sättet att få tillgång till dem.

Informationen skall finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

Informationen ska finnas tillgänglig för tjänstemottagare och myndigheter på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt.

I fråga om leverantörer av beställ-tv gäller även 2 kap. 1 § radio-_och_tv-lagen ( 2010:000 ).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.12. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § och 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

6 §

Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och TVlagen (1996:844) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Förutom bestämmelserna i denna lag finns det i radio- och tvlagen (2010:000) bestämmelser om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

3 kap.

10 §1

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 8 § 8 radio-_och_TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan användning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 4 kap. 9 § 9 eller 11 kap. 3 § 8 radio-_och_tv-lagen (2010:000) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2007:1284.

2.13. Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486)

Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 29 §§marknadsföringslagen (2008:486) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i – luftfartslagen (1957:297), – konsumentkreditlagen (1992:830), – lagen (1992:1672) om paketresor, – tobakslagen (1993:581), – alkohollagen (1994:1738), – lagen (1995:1571) om insättningsgaranti, – radio-_och_TV-lagen (1996:844),radio-_och_tv-lagen (2010:000), – lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet,

– lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas, – lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende, – lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet,

– lagen (1999:158) om investerarskydd, – lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

– lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, – prisinformationslagen (2004:347), – distans- och hemförsäljningslagen (2005:59), – försäkringsavtalslagen (2005:104), – lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och – lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet

2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet.

Lagen tillämpas också på sådana

TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Lagen tillämpas också på sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:000).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen.

29 §

En näringsidkare får åläggas att betala en särskild avgift (marknadsstörningsavgift) om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot

– 7 §, – 8 § och någon av bestämmelserna i 9, 10, 12–17 §§, – 18 §, – 20 §, eller – någon av bestämmelserna i bilaga I till direktiv 2005/29/EG. Detsamma gäller om en näringsidkare uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av bestämmelserna i

– 14 § första stycket 2 eller 3 eller 14 a § första stycket 2 eller 3 tobakslagen (1993:581),

4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738), – 7 kap. 3, 4 eller 10 § första eller tredje stycket radio- och TVlagen (1996:844),

– 8 kap. 7 § första stycket, 8, 9 eller 14 § första eller andra stycket samt 15 kap. 4 § radio- och tvlagen (2010:000) ,

11 § lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller 8 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet när det gäller ett erbjudande som inte är riktat bara till andra än konsumenter.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också en näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet väsentligt har bidragit till överträdelsen.

Avgiften tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.14. Förslag till lag om ändring i alkohollagen (2010:000)

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:125 Föreslagen lydelse

7 kap.

3 §

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudradio- eller TV-program användas. Det gäller även sådana TV-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen (1996:844).

Vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter får inte kommersiella annonser i ljudradioprogram, tv-program eller beställ-tv användas. Det gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_tv-lagen (2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3. Ärendet och dess beredning

Regeringen beslutade den 19 september 2007 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en allmän översyn av radio-_och_TV-lagen (1996:844) i syfte att förenkla regelverket för radio- och tv-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet (dir. 2007:133). Uppdraget innefattade även att analysera de lagändringar som krävs med anledning av antagandet av Europaparlamentet och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG, det s.k. AV-direktivet, och att analysera om det finns behov av att omarbeta tidigare förslag som lämnats av Radio- och TV-lagsutredningen i betänkandena Anpassning av radio-_och_TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Utredningen antog namnet AVutredningen. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 3 april 2008 (dir. 2008:33). AV-direktivet finns i bilaga 1. I december 2008 överlämnade utredningen betänkandet En ny radio- och TV-lag (SOU 2008:116). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. En sammanställning av remisssvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2231/MFI).

Regeringen beslutade den 14 juni 2007 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå de villkor som bör gälla för den kommersiella radion i framtiden (dir. 2007:77). Utredningen antog namnet 2007 års utredning om kommersiell radio. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 19 december 2007 (dir. 2007:174). I december 2007 överlämnade utredningen delbetänkandet Tillfälliga regler om tillstånd att sända kommersiell radio (SOU 2007:110). I oktober 2008 överlämnade utredningen betänkandet Kommersiell radio – nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2027/MFI).

Radio- och TV-verket fick den 21 december 2006 i uppdrag av regeringen att genomföra en översyn av lokal icke-kommersiell radio och tv. Uppdraget redovisades i oktober 2007 genom överlämnandet av rapporten Närradio & när-TV i fokus. Samma myndighet fick den 11 september 2008 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av reglerna om vidaresändningsplikt i kabelnät. I december 2008 redovisade Radio- och TVverket uppdraget genom att överlämna rapporten Vidaresändningsplikt i kabelnät. En sammanfattning av rapporterna finns i bilaga 6. Rapporternas lagförslag finns i bilaga 7. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2007/3216/MFI och Ku2008/2260/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Översyn av vissa mediemyndigheter – en effektivare administration (Ds 2009:4) upprättats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 8. Promemorians lagförslag finns i bilaga 9. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/620/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Förändring av kretsen som kan få tillstånd att bedriva närradio enligt radio-_och_tv-lagen upprät-

tats. Promemorian finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/1866/MFI).

Betänkandena, rapporterna och promemoriorna har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 december 2009 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar. Regeringen har följt de flesta av Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter kommenteras i avsnitten 12.3.1 och 14.2 samt i författningskommentaren. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Vissa följdändringar i 3 kap.17, 19 och 27 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden med anledning av den föreslagna radio-_och_tv-lagen har inte varit föremål för Lagrådets granskning. Ändringarna innebär att Radio- och TV-verket ersätts med Myndigheten för radio och tv i bestämmelserna. Regeringen anser att ändringarna författningstekniskt och även i övrigt är av sådan karaktär att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4. AV-direktivet

4.1. Bakgrund

Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT L 298, 17.10.1989, s. 23–30), det s.k. tv-direktivet, syftar till att skapa fri rörlighet för tv-sändningar. Direktivet reglerar tv-sändningar som oavsett teknik är avsedda för mottagning av allmänheten. Direktivet reglerar Sveriges förhållande till såväl EU-länder som övriga EES-länder, dvs. Island, Liechtenstein och Norge. Däremot är det inte tillämpligt på sändningar som är avsedda att tas emot uteslutande i länder utanför EU och EES.

Med hänsyn till bland annat teknik- och marknadsutvecklingen antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december 2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 332, 18.12.2007, s. 27–45), direktivet om audiovisuella medietjänster, fortsättningsvis AV-direktivet. Genom antagandet av ändringsdirektivet har titeln på direktivet ändrats .

AV-direktivet trädde i kraft den 18 december 2007 och ska vara genomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009.

AV-direktivet är i likhet med tv-direktivet ett minimidirektiv. Det innebär att medlemsstaterna får föreskriva strängare eller mer långtgående regler inom de områden som samordnas genom direktivet, under förutsättning att reglerna överensstämmer med unionsrätten.

4.2. Tillämpningsområdet

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kommersiella meddelanden faller alltjämt inom direktivets tillämpningsområde. Sammantaget omfattar AV-direktivet alltså alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik.

Audiovisuella medietjänster är utförligt beskrivna i ingressen till AVdirektivet (skälen 16–25). Begreppet finns även definierat i artikel 1 i direktivet.

4.3. Definitioner

Artikel 1 i AV-direktivet innehåller definitioner av en mängd begrepp som används i direktivet.

Definitionen av begreppet audiovisuell medietjänst är omfattande. En rad rekvisit ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en sådan tjänst:

a) det ska vara en tjänst enligt artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget (artiklarna 49–52 i EUF-fördraget),

b) tjänsten ska falla in under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

c) det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

d) programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät.

Av artikeln följer vidare att sådana audiovisuella medietjänster som avses utgörs antingen av

a) tv-sändningar, eller

b) audiovisuella medietjänster på begäran (beställtjänster), och/eller

c) audiovisuella kommersiella meddelanden. Samtliga ovan nämnda begrepp definieras i AV-direktivet. I AV-direktivet finns en ny definition av begreppet tv-sändning. En sådan sändning definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Det som skiljer tv-sändningar från andra sändningar är att programmen sänds för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Av skäl 24 till direktivet framgår att begreppet samtidigt tittande även bör innefatta nästan samtidigt tittande på grund av den tidsförskjutning som av tekniska skäl kan uppstå mellan sändning och mottagande. Begreppet programtablå är inte definierat. Det får ändå anses framstå som klart vad det är fråga om, nämligen ett i förväg fastställt tidsschema för när tvprogrammen sänds.

Begreppet beställtjänst definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran, utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören. Beställtjänster skiljer sig alltså från tv-sändningar på så sätt att användaren bestämmer när han eller hon vill se ett program.

Som redovisats tidigare omfattar audiovisuella medietjänster även audiovisuella kommersiella meddelanden. Även detta begrepp definieras i AV-direktivet. Audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i AV-direktivet som bilder med eller utan ljud som utformats i syfte att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster som tillhandahålls av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, dvs. en näringsidkare, eller för att främja näringsidkarens anseende. Dessutom ska bilderna ingå i eller åtfölja ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Som exempel på audiovisuella kommersiella meddelanden nämns i direktivet tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering. Sistnämnda fyra begrepp definieras i direktivet.

AV-direktivet innehåller också definitioner av andra centrala begrepp i direktivet. Som exempel kan nämnas redaktionellt ansvar, leverantör av medietjänster, programföretag och produktplacering.

4.4. Ursprungslandsprincipen

Ursprungslandsprincipen lades fast redan i tv-direktivet. Principen innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av en leverantör av medietjänster inom statens jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden.

Det sagda innebär att den medlemsstaten som har jurisdiktion ska se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Den staten som tar emot t.ex. tv-sändningar från en annan medlemsstat behöver bara fastställa att programmet har sitt ursprung i en annan ansvarig medlemsstat. Två medlemsstater kan inte samtidigt ha jurisdiktion, dvs. ha rätt att vidta åtgärder mot en och samma medietjänst.

I artikel 2 i AV-direktivet regleras under vilken medlemsstats lagstiftning som en leverantör av medietjänster hör. I första hand bestäms jurisdiktionen av vissa etableringskriterier. Om inte dessa kriterier är tillämpliga, gäller vissa tekniska kriterier. I sista hand tillämpas artiklarna 43–48 i EG-fördraget (artiklarna 20 och 48 i EUF-fördraget).

Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till tv-direktivet. En leverantör av medietjänster anses vara etablerad i den medlemsstat där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret och de redaktionella besluten fattas i olika medlemsstater, ska leverantören anses etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Ger inte detta utslag är det var huvudkontoret är beläget som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstaten där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om vilken medlemsstat som har jurisdiktionen ska vissa tekniska kriterier tillämpas. AV-direktivet innebär vissa förändringar i förhållande till tv-direktivet när det gäller satellitsändningar. Det är numera i första hand den med-

lemsstaten där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand den staten vars satellitkapacitet leverantören av medietjänsterna använder sig av. Dessutom har kriteriet om frekvensupplåtelse, som gällde enligt tv-direktivet, utgått.

4.5. Fri vidaresändning

AV-direktivet bygger i likhet med tv-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. Enligt artikel 2a i AV-direktivet ska medlemsstaterna i likhet med vad som gäller enligt tv-direktivet säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som omfattas av direktivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställtjänster.

En medlemsstat har sedan tidigare haft rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. AV-direktivets regler i dessa delar innebär inte någon ändring i sak i förhållande till tvdirektivet.

Även när det gäller beställtjänster får medlemsstaterna avvika från principen om fri mottagning under vissa i AV-direktivet angivna förutsättningar. Den fria rörligheten för dessa tjänster får i huvudsak begränsas av samma skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mottagning och vidaresändning av beställtjänster begränsas om den är nödvändig med hänsyn till allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter. Åtgärderna ska vara proportionerliga. Det finns även bestämmelser om förfarandet.

4.6. Samarbete mellan medlemsstaterna

Genom AV-direktivet införs nya regler om formerna för samarbete mellan medlemsstaterna. Formerna kan tillämpas när en medlemsstat har utnyttjat rätten att införa strängare eller mer detaljerade bestämmelser beträffande tv-sändningar och den medlemsstaten bedömer att ett programföretag under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en tv-sändning som huvudsakligen är inriktad på dess territorium. De nya reglerna finns i artikel 3.2–3.5.

I de aktuella fallen kan den berörda medlemsstaten kontakta den medlemsstat som har jurisdiktion i syfte att nå en ömsesidigt tillfredsställande lösning. Om medlemsstaterna inte kan uppnå ett tillfredställande resultat, kan den medlemsstat som sändningen riktas till vidta lämpliga åtgärder. Det kan dock bara ske om medlemsstaten bedömer att programföretaget etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmelser som skulle gälla om programföretaget var etablerat i den stat dit sändningarna riktas.

En medlemsstat får bara vidta åtgärder, om den har underrättat kommissionen och medlemsstaten där det berörda programföretaget är etablerat och kommissionen har bedömt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

4.7. Självreglering

I artikel 3.7 i AV-direktivet finns en ny bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att främja system för sam- eller självreglering inom de områden som samordnas genom direktivet och i den utsträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning.

4.8. Förhållandet till e-handelsdirektivet

Av artikel 3.8 i AV-direktivet framgår att Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1–16), e-handelsdirektivet, gäller, men att AV-direktivet har företräde vid en konflikt mellan de båda direktiven.

4.9. Identifiering

I artikel 3a i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om identifiering. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medietjänster sörjer för att mottagarna av tjänsterna alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till information om deras namn, geografiska adress till etableringsstället, kontaktuppgifter och om de behöriga kontroll- och övervakningsorgan som är aktuella.

4.10. Uppammande till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet

Tv-direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att tv-sändningar under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet utsträcks genom AV-direktivet till att även omfatta beställtjänster. Bestämmelsen återfinns i artikel 3b.

4.11. Syn- och hörselskadade

En nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster inom respektive stats jurisdiktion att se till att medietjänsterna successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Regler om det finns i artikel 3c i AV-direktivet.

4.12. Biograffilmer

På samma sätt som i tv-direktivet föreskrivs i AV-direktivet att medlemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer utöver de perioder som det avtalats om med rättighetsinnehavaren (artikel 3d).

4.13. Audiovisuella kommersiella meddelanden

AV-direktivet innehåller i likhet med tv-direktivet minimiregler när det gäller marknadsföring. Det överordnade begreppet i AV-direktivet är audiovisuella kommersiella meddelanden och innefattar inte bara tvreklam, utan även sponsring, teleshopping och produktplacering.

Regler om de krav som ställs på sådana kommersiella meddelanden ges i artikel 3e.1 i AV-direktivet. De krav som ställs överensstämmer i huvudsak med de som gäller för tv-reklam i tv-direktivet. Vad som bland annat är nytt är att reglerna nu görs tillämpliga på kommersiella meddelanden när det gäller både linjära och icke-linjära audiovisuella medietjänster och en uttrycklig regel om reklamidentifiering (artikel 3e.1 a). En nyhet är också att medlemsstaterna enligt artikel 3e.2 ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder när det gäller marknadsföring av ohälsosam mat och dryck i anslutning till barnprogram.

4.14. Produktplacering

En nyhet i AV-direktivet är uttryckliga regler om produktplacering. Regler om produktplacering finns i artikel 3g. Enligt huvudregeln ska produktplacering vara förbjudet. Medlemsstaterna får emellertid tillåta produktplacering i vissa särskilt angivna fall och under vissa särskilt angivna förutsättningar.

4.15. Särskilda regler om beställtjänster

Artiklarna 3h och 3i i AV-direktivet innehåller särskilda bestämmelser om beställtjänster. I artikel 3h finns bestämmelser till skydd av minderåriga som i huvudsak motsvarar artikel 22.1 i tv-direktivet. Beställtjänster får enligt artikel 3h inte innehålla något som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Artikel 3i i AV-direktivet handlar om främjande av europeiska produktioner.

4.16. Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i tvsändningar

Av tv-direktivet följer att varje medlemsstat får vidta åtgärder som står i överensstämmelse med unionsrätten för att se till att programföretag

inom dess jurisdiktion inte exklusivt sänder ut vissa evenemang på sådant sätt att betydande del av befolkningen berövas möjligheten att följa dem genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri television. I AV-direktivet har inte någon annan ändring gjorts än att bestämmelserna återfinns i artikel 3j.

Vad som däremot är nytt i AV-direktivet är att varje programföretag – på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor – för korta nyhetsinslag i tv-sändningar ska ha tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter. Regler om det ges i artikel 3k i AV-direktivet.

4.17. Främjande av distribution och produktion av tvprogram

Artiklarna 4 och 5 i AV-direktivet innebär i huvudsak en skyldighet för medlemsstaterna att se till att programföretagen reserverar en viss del av sändningstiden eller programbudgeten för europeiska produktioner.

4.18. Tv-reklam och teleshopping

Artikel 10 i AV-direktivet motsvarar i huvudsak samma artikel i tvdirektivet. Enligt denna ska tv-reklam och teleshopping bland annat vara lätta att känna igen och hållas klart åtskilda från andra delar av programtjänsten med optiska, akustiska eller rumsliga hjälpmedel. Enstaka reklaminslag och teleshoppinginslag får bara förekomma undantagsvis, utom vid sändningar av sportevenemang.

När reklam infogas i programmen ska naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär beaktas. Reklamavbrott får vidare inte påverka programmens integritet eller rättighetsinnehavarens rättigheter. Det framgår av artikel 11.1 i AV-direktivet, som i huvudsak är oförändrad jämfört med vad som gäller i dag.

Genom artikel 11.2 i AV-direktivet har reglerna om reklamavbrott förenklats och liberaliserats. Enligt AV-direktivet gäller att filmer producerade för tv (med undantag för tv-serier och dokumentärer) biograffilmer och nyhetsprogram får avbrytas av tv-reklam eller teleshoppinginslag en gång varje tablåbelagd period på minst trettio minuter. Detsamma gäller barnprogram, under förutsättning att programmets tablålagda längd överstiger trettio minuter. I likhet med vad som gäller nu får tv-reklam eller teleshopping inte infogas i tv-sändningar av gudstjänster.

Enligt artikel 18 i AV-direktivet får tv-reklaminslagens eller teleshoppingsinslagens längd inte överstiga tjugo procent inom en given klocktimme. Därvid räknas inte programföretagets meddelanden som rör dess egna program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.

I artikel 18a i AV-direktivet finns regler om teleshoppingblock. Sådana ska tydligt identifieras som sådana och ha en sammanlagd varaktighet om minst femton minuter.

4.19. Skydd av minderåriga vid tv-sändningar

Artikel 22 i tv-direktivet är oförändrad i AV-direktivet. Artikeln innehåller regler till skydd för minderåriga. Medlemsstaterna ska se till att tvsändningar inte innehåller program som bedöms allvarligt kunna skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Detta gäller även andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av tid för sändningen eller genom tekniska åtgärder, att de minderåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. När sådana program sänds ska de föregås av en akustisk varningssignal eller markeras med en visuell symbol hela tiden.

4.20. Rätten till genmäle i tv-sändningar

Artikel 23 i AV-direktivet innehåller regler om rätt till genmäle i tvsändningar. Bestämmelsen har inte ändrats genom AV-direktivet.

4.21. Samarbete mellan tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna

I artikel 23b i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om samarbete mellan medlemsstaternas regleringsorgan. Med regleringsorgan bör förstås tillsynsmyndigheter. Enligt artikeln är medlemsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder för att förse varandra och kommissionen med den information som är nödvändig för att tillämpa direktivet.

5. Gällande rätt

5.1. Yttrandefrihetsgrundlagen

5.1.1. Inledning

Av 2 kap. 1 § regeringsformen följer att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på något annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Särskilda bestämmelser om yttrandefrihet i medierna finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Tryckfrihetsförordningen behandlar rätten att yttra sig och sprida information genom framför allt tryckta skrifter. Yttrandefrihetsgrundlagen ger den enskilde rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i bland annat ljudradio och television.

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sverige med de ändringar och tillägg som har gjorts genom tilläggsprotokoll. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Europakonventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för yttrandefriheten. Enligt artikeln ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Det anges i artikeln att eftersom utövandet av nämnda friheter medför ansvar och skyldigheter får de underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

5.1.2. Medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar bara yttranden som framförs i vissa medier. Den skyddar yttrandefriheten mot angrepp i första hand från det allmänna och sätter gränser för vilka inskränkningar som kan göras med stöd av lag.

Yttrandefrihetsgrundlagen omfattar ljudradio, television och vissa liknande överföringar. Med liknande överföringar avses andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor, exempelvis överföringar av databaslagrad information. Som en samlingsbeteckning på program i ljudradio, program i television och innehåll i sådana andra sändningar används i yttrandefrihetsgrundlagen ordet radioprogram. Grundlagen omfattar också filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar

avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar användningen av dessa medier för att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta betyder alltså att det inte är all användning av de grundlagsskyddade medierna som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

5.1.3. Tillämpningsområde för yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sändningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas (1 kap. 6 § första stycket). Med kravet att sändningen ska vara riktad till allmänheten menas att sändningen ska vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begäran från mottagaren. Traditionella ljudradio- och tv-sändningar faller in under denna regel. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om sändningen är avsedd att tas emot i Sverige eller utomlands. Beträffande radioprogram som är avsedda att tas emot i utlandet finns det enligt 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen möjlighet att i lag göra undantag från grundlagens bestämmelser.

För att andra överföringar från en databas än de som avses i nämnda bestämmelse ska omfattas av grundlagsskyddet krävs enligt den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §) bland annat följande. Innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Den som driver verksamheten är antingen en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller enligt tryckfrihetsförordningen därmed jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå, eller att den som driver verksamheten har utgivningsbevis för den. En annan förutsättning är att tillhandahållandet sker på särskild begäran. Med det menas att överföringen startas av mottagaren.

Yttrandefrihetsgrundlagen är i första hand tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige. Vid sändning av sådana program gäller samtliga regler i grundlagen. Satellitsändningar anses utgå från Sverige, om upplänkningen äger rum från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk. Sändningen bör också efter omständigheterna kunna anses ha utgått från Sverige, om programtransporten avser ett färdiginspelat program i form av en upptagning som inte är avsedd för mångfaldigande eller annars för spridning i annan form än genom upplänkningen och den efterföljande utsändningen (prop. 1990/91:64 s. 110).

Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar också tillämplig på samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 1 kap. 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satellitsändning men inte utgår från Sverige (1 kap. 7 §). För sådana program gäller bland annat censurförbudet, förbudet mot ingripanden utan stöd i

grundlagen och rätten att sända radioprogram i tråd. Däremot gäller inte ensamansvaret. För radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex. program som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning, gäller bara meddelar- och anskaffarfriheten liksom rätten till anonymitet (10 kap. 2 §).

För att utgivningsbevis ska meddelas för en databas krävs enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen att överföringen ska utgå från Sverige. För andra överföringar enligt databasregeln finns det inte något sådant uttryckligt krav i yttrandefrihetsgrundlagen.

I vissa fall kan den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen innebära att ett radioprogram ska betraktas som en bilaga till en periodisk skrift och att tryckfrihetsförordningens regler blir tillämpliga. Det gäller om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram, om det återger innehållet i skriften oförändrat och om det anger hur innehållet har disponerats. Regeln tar främst sikte på taltidningar (se SOU 2006:96 s. 55). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 31 konstaterat att bilageregeln inte omfattar ett tillhandahållande som faller in under databasregeln.

5.1.4. Vissa grundläggande principer i grundlagsskyddet

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bygger på samma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot censur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.

Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för var och en att sända radioprogram genom tråd. Något krav på tillstånd för verksamheten får inte ställas och rätten att driva verksamheten påverkas inte av konkurs eller näringsförbud. När det gäller sändning av radioprogram genom etern är begränsningen av etableringsfriheten tillåten. Anledningen till det är att frekvensutrymmet som kan användas för sådana sändningar är begränsat.

Förbudet mot censur innebär enligt 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av myndigheter eller andra allmänna organ. Undantag görs dock bland annat för rörliga bilder i filmer som ska visas offentligt. Huvudregeln är således att all eventuell granskning av radio- och tv-program ska ske i efterhand. Förbudet mot hindrande åtgärder i samma bestämmelse innebär att det allmänna inte får, på grund av innehållet i ett medium som avses i yttrandefrihetsgrundlagen, hindra framställningen och spridningen på annat sätt än vad som är medgivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Det allmänna får inte heller utan stöd i grundlagen, på grund av innehållet i en framställning, förbjuda eller hindra innehav eller användning av tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot radiosändningar eller uppfatta innehållet i filmer och ljudupptagningar. Eftersom förbudet mot hindrande åtgärder gäller åtgärder som föranleds av yttrandets innehåll omfattar det inte ingripanden som sker med hänsyn till rena ordningsskäl.

Ensamansvaret innebär att bara en person är straffrättsligt ansvarig för innehållet i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad sändning (6 kap. 1 §). Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen är utformade med förebild i det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för periodiska tidskrifter. Ansvaret ska bäras av en utgivare. Utgivaren ska ha befogenhet att bestämma över programmets innehåll så att inget införs mot hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).

Meddelarskyddet omfattar meddelar- och anskaffarfrihet, rätt till anonymitet och efterforskningsförbud. Skyddet innebär i huvudsak följande. Upphovsmannen till ett radioprogram är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har framträtt i ett sådant program eller den som har lämnat en uppgift för offentliggörande. De som tar del av tillkomsten eller spridningen av något som är avsett att ingå i ett radioprogram har tystnadsplikt och får således inte röja sina källor. Efterforskningsförbudet innebär att det allmänna inte heller får efterforska anonyma upphovsmän eller meddelare såvida detta inte är möjligt med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en fullständig uppräkning av vilka gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott när de begås i en i yttrandefrihetsgrundlagen skyddad framställning och är straffbara enligt lag. Innehållet i ett yttrande som framförs i ett grundlagsskyddat medium kan bara beivras när det innehåller ett sådant brott som uppräknas i brottskatalogen (dvs. ett yttrandefrihetsbrott). Hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring är exempel på yttrandefrihetsbrott, när de begås i sådana medier som omfattas av grundlagen. Innehåller yttrandet ett annat brott kan det inte beivras. Ett beivrande enligt vanlig lag kan dock ske om innehållet i yttrandet faller utanför grundlagens tillämpningsområde.

5.1.5. Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten

Yttrandefriheten får i viss utsträckning inskränkas genom lag. Enligt 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen kan det meddelas föreskrifter med bland annat förbud mot kommersiell reklam i radioprogram. Det får också ställas villkor för sådan reklam. Vidare får det i lag ges föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver programverksamheten.

När det gäller möjligheten att i övrigt meddela föreskrifter eller villkor om innehållet i radioprogram skiljer yttrandefrihetsgrundlagen på trådsändningar och andra sändningar.

Trådsändningar

För sändningar av radioprogram genom tråd råder enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen i princip full etableringsfrihet, vilket innebär att det inte får krävas tillstånd för sändning. Rätten att sända genom tråd får bara begränsas i den omfattning som framgår av 3 kap 1 §

andra stycket. Med sändning genom tråd avses, till skillnad från sändning genom etern, sändning genom en särskilt anordnad ledare. Telefonnätet för fast telefoni och kabel-tv-nätet är exempel på trådnät.

Det får i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Denna vidaresändningsplikt innebär en skyldighet för nätinnehavaren att tillåta utrymme i nätet för dels vissa sändningar som sker med tillstånd av regeringen, t.ex. Sveriges Television AB:s sändningar, dels från lokala kabelsändarföretag.

Dessutom tillåts lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller allmänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Överföringarna kan avse både privat innehåll och sådant massmedialt innehåll som regleras i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen möjliggör föreskrifter i vanlig lag om tillträde till och s.k. samtrafik mellan kommunikationsnät.

Vidare tillåts lagstiftning som tillförsäkrar mottagarkretsen ett inflytande över programvalet, t.ex. regler om skyldighet för en nätinnehavare att höra mottagarkretsen om dess önskemål om vilka program som ska förmedlas.

Slutligen är det tillåtet med lagstiftning i fråga om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, pornografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Det handlar om sådana programkanaler som har inriktat sitt utbud på våldsskildringar, pornografi eller rasistiska program (prop. 1990/91:64 s. 115 f.).

Andra sändningar än trådsändningar

När det gäller sändning av radioprogram som sker på något annat sätt än genom tråd är det enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Det råder inte full etableringsfrihet för trådlösa radiosändningar. Av tekniska skäl har det ansetts nödvändigt att reglera användningen av det begränsade sändningsutrymme som finns i etern (prop. 1990/91:64 s. 79). Grundlagen innehåller emellertid en bestämmelse enligt vilken det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Bestämmelsen uttrycker en principiell målsättning för såväl normgivning som beslut i enskilda fall (3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

Regeringsformens tillämpning på begränsningar i sändningsrätten

Enligt 3 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller vad som i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen föreskrivs om begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter i fråga om de begränsningar som får göras i sändningsrätten enligt 3 kap.1 och 2 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

Av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen framgår att sådana begränsningar bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i

ett demokratiskt samhälle och att en begränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den. Begränsningen får vidare inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Slutligen får en begränsning inte göras endast på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får yttrande- och informationsfriheten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske bara om särskilt viktiga skäl föranleder det.

5.1.6. Redaktionellt oberoende

Den som sänder radioprogram avgör självständigt vad som ska förekomma i programmen (3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen). Bestämmelsen är avsedd att dels skydda programföretag som sänder med stöd av tillstånd i förhållande till tillståndsgivaren, dels värna om programföretagets oberoende gentemot andra, t.ex. annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117).

Innebörden av bestämmelsen är att det allmänna inte får ställa några krav på innehållet i vad som ska sändas annat än i konstitutionellt tillåtna former. Det innebär i sin tur att krav på innehållet bara kan ställas genom lag eller sådana villkor för tillstånd som får förekomma.

5.1.7. Domstolsprövning

Av 3 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att frågor om rätt att sända radioprogram ska kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare. Om saken gäller en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan dock, med undantag för överträdelser av villkor eller föreskrifter i fråga om reklam och andra annonser, prövas av domstol under medverkan av jury.

5.1.8. Tillsyn

Justitiekanslern har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte överskrids. Detta sker genom utövningen av de befogenheter som tillkommer Justitiekanslern i egenskap av åklagare i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern är ensam åklagare i fråga om sådana uttalanden eller uppgifter som förekommer i de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat för innehållet i radio- och tv-sändningar. I offentlig verksamhet har även Riksdagens ombudsmän (JO) till uppgift att övervaka att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen följs. JO har dock inte någon befogenhet att väcka åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får det i lag föreskrivas att en nämnd ska granska om radioprogram som har sänts på annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskriften eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Bestämmelsen ger i yttrandefrihetsgrundlagen stöd åt den efterhandsgranskning av radioprogram som nu utförs av Granskningsnämnden för radio och TV (prop.1990/91:64 s. 130).

5.1.9. Tillämpningsföreskrifter

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns kompletterande bestämmelser till de båda grundlagarna. Det gäller bland annat bestämmelser om utgivare av radioprogram och tekniska upptagningar samt bevarande av inspelningar.

5.2. Radio- och TV-lagen

5.2.1. Lagens tillämpningsområde

Radio-_och_TV-lagen (1996:844) omfattar sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses riktad till allmänheten bara om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (1 kap. 1 §).

Lagen är tillämplig på sändningar av tv-program, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och om den som bedriver sändningsverksamheten är etablerad i Sverige eller uppfyller vissa tekniska kriterier (1 kap. 2 §). Om det inte med stöd av etableringskriteriet eller de tekniska kriterierna går att avgöra om lagen är tillämplig, ska bestämmelserna om etablering i EG-fördraget avgöra frågan.

Bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen om tillståndskrav och tillståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade och andra bestämmelser om tillsyn och återkallande av tillstånd gäller för sändningar av tvprogram, trots att den som bedriver sändningsverksamheten står under en annan EES-stats jurisdiktion.

Har den vars sändningar huvudsakligen riktar sig till Sverige tidigare varit etablerad här men etablerat sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning, ska denne ändå anses etablerad i Sverige vid tilllämpningen av radio-_och_TV-lagen (1 kap. 2 § andra stycket). Lagen gäller också för sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från sändare här i landet (1 kap. 4 §).

5.2.2. Tillstånd och registrering

Tillstånd krävs för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Det krävs inte tillstånd för sändningar av sökbar text-tv eller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade (2 kap. 1 §).

Regeringen meddelar tillstånd att sända tv-program, om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften. Radio- och TVverket meddelar tillstånd i övriga fall. Tillstånd att sända ljudradio till hela landet eller till utlandet och att sända lokal digital radio meddelas också av regeringen. Radio- och TV-verket meddelar tillstånd att sända när- och lokalradio (2 kap. 2 §).

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket (2 kap. 3 §).

5.2.3. Sändningar av tv-program och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Regeringen beslutar enligt 3 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för tv-sändningar som kräver tillstånd.

Tillstånd att sända tv-program får bara beviljas ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och som bedöms berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (3 kap. 3 §).

I 3 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen anges de urvalskriterier som tillståndsmyndigheten ska beakta vid tillståndsgivning för att säkerställa att det sänds programtjänster med såväl blandat innehåll som tematiska programtjänster med olika inriktning (prop. 2007/08:8 s. 45). På grund av den begränsade kapaciteten i det digitala marknätet är det naturligt att marksändningar utnyttjas för ett brett utbud när det gäller programgenrer och inriktningar mot olika publikgrupper och intresseområden

Ett sändningstillstånd kan förenas med villkor. I 3 kap. 7–10 §§ radio-_och_TV-lagen anges uttömmande de villkor som ett sändningstillstånd får förenas med. Ett sändningstillstånd får bara innehålla villkor som den sökande har godtagit (3 kap. 14 §).

Sändningstillstånd för tv och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och televisionen (3 kap. 7 §).

I 3 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen finns en uppräkning av ytterligare villkor som kan ställas i sändningstillstånden. Några av villkoren är av teknisk karaktär eller har att göra med sändningens utbredning. Andra villkor avser krav på olika åtgärder för att personer med funktionsnedsättning ska kunna ta del av programmen. Det är vidare möjligt att ställa krav på att programföretagen ska ta hänsyn till ljudradions och televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och

utformning samt tiden för sändning av programmen. Som villkor kan även föreskrivas en skyldighet att i programverksamheten respektera den enskildes privatliv och att sända genmälen. För att hindra ett programföretag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning ges möjlighet att som villkor för tillstånd ställa ett krav att programföretaget ska sända ett mångsidigt programutbud. Som villkor kan också föreskrivas en skyldighet att sända och producera program regionalt. Villkor får vidare föreskrivas om skyldighet att på begäran av en myndighet kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten. Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och även andra sponsrade program än sådana som anges i vissa bestämmelser i lagen (3 kap. 9 § första stycket).

Slutligen anges i 3 kap. 10 § radio-_och_TV-lagen att sändningstillstånd får förenas med villkor om att ägarförhållanden och inflytandet i ett företag inte får förändras i mer än begränsad omfattning. Radio-_och_TV-lagen innehåller inte några bestämmelser som ger möjlighet att hindra mottagning eller vidaresändning av tv-sändningar som kommer från utlandet.

5.2.4. Närradio

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen lokala ljudradiosändningar för föreningslivet. Sändningsområdet för närradio omfattar normalt en kommun (4 kap. 2 §). Tillstånd att bedriva närradiosändningar kan ges till ideella föreningar, församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska kyrkan, obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor och närradioföreningar om dessa har anknytning till sändningsområdet (4 kap. 4 §).

Om någon sammanslutning som kan få tillstånd att sända närradio vill få tillstånd och det är tekniskt möjligt ska det finnas en möjlighet att sända närradio i en kommun. Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio (4 kap. 2 och 3 §§).

5.2.5. Lokalradio

Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, tillfälliga tillstånd av Radio- och TV-verket eller som är närradio (5 kap. 1 § radio- och TVlagen).

Radio- och TV-verket meddelar sändningstillstånd och bestämmer sändningsområdenas omfattning för lokalradio. I 5 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen anges även vad Radio- och TV-verket ska beakta när verket bestämmer omfattningen av lokalradions sändningsområden. När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta (5 kap. 3 §).

Finns det mer än en sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Radio- och TV-verket fördela sändningsutrymmet enligt vissa kriterier i 5 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen. Verket ska sträva efter en fördelning som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program

med lokalanknytning samt motverkar dominans över nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och att möjligheter till mångfald tas till vara. Vid fördelningen ska Radio- och TV-verket också beakta sökandens finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. Sändningstillståndet kan förenas med villkor om bland annat ägarförhållanden, skyldigheten att sända viss mängd eget material och att sända viss mängd program med lokal anknytning (5 kap. 10 och 11 §§).

5.2.6. Sändningars innehåll

Bestämmelserna om sändningarnas innehåll i radio-_och_TV-lagen omfattar alla sändningar som lagen är tillämplig på, om inte annat anges. I 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmelsen som föreskriver att den som sänder tv-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i televisionen ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid eller på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt (6 kap. 2 §).

I 6 kap. 3 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs att uppgifter som har förekommit i ett tv-program, som inte är reklam och som har sänts på något annat sätt än genom tråd ska beriktigas när det är befogat, medan sådana uppgifter, om de sänts genom tråd, bör beriktigas när det är befogat.

Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen (6 kap. 4 §). I sändningar för vilka villkor om opartiskhet har ställts upp får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (6 kap 5 §).

För den som sänder tv-program över satellit eller med stöd av tillstånd finns det bestämmelser om minsta andel program av europeiskt ursprung och om att sändningarna, om det inte finns särskilda skäl emot det, i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 §).

I 6 kap. 10 § radio-_och_TV-lagen finns särskilda regler för den som har den exklusiva rätten till en tv-sändning från ett evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Slutligen finns det bestämmelser som anger att den som sänder program ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket (6 kap. 9 §). Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

I närradio får enligt 6 kap. 6 § radio-_och_TV-lagen bara sändas program som har framställts för den egna verksamheten. Under högst tio timmar per månad får dock andra program sändas, om innehållet är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar, främjar kunskap och bildning eller utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.

Närradioföreningars programutbud får bara innehålla sändningar av evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna, information om kommunal verksamhet och därutöver vissa provsändningar och information om den egna programverksamheten (6 kap. 7 §).

I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje dygn mellan kl. 06.00 och 21.00 (6 kap. 7 a §).

5.2.7. Reklam och annan annonsering

Regler om reklam och annan annonsering finns i 7 kap. radio- och TVlagen. Vissa av bestämmelserna i kapitlet gäller både tv och ljudradio, medan andra bara avser sändningar i tv. Reklam som den sändande gör för sin programverksamhet omfattas dock inte av bestämmelserna i 7 kap.

Med annonser avses dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan (7 kap. 1 § tredje stycket).

Ett sponsrat program är ett program som inte är en annons, men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (7 kap. 8 §).

Före och efter varje sändning av annonser ska det sändas en signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar (7 kap. 1 § första stycket). Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse annonsen sänds. Regler om reklamidentifiering finns i marknadsföringslagen.

I 7 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen finns det s.k. barnreklamförbudet som innebär att reklam i en tv-sändning inte får syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Därutöver finns ytterligare begränsningar för reklam i eller i samband med program som vänder sig till barn under tolv år. Det finns vidare bestämmelser om hur mycket annonser som får sändas i tv och om hur annonser får placeras i sändningen (7 kap. 5–7 b §§). Den vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror får inte sponsra program (7 kap. 9 §). I 7 kap. 10 § radio-_och_TV-lagen finns bestämmelser om begränsningar för läkemedelsföretags möjligheter att marknadsföra sig och sina produkter i tv.

5.2.8. Vidaresändning i kabelnät

Enligt 8 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen är innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skyldiga att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (vidaresändningsplikt). Skyldigheten gäller under förutsättning att en betydande

del av de anslutna hushållen använder det som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar. I praktiken handlar det om Sveriges Television AB:s (SVT) och Utbildningsradion AB:s (UR) sändningar. Sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredställande sätt utan kostnad för själva mottagningen. Allmänna kommunikationsnät som består av parkabel av metall är undantagna från vidaresändningsplikten även om näten i viss utsträckning används för att distribuera program.

Innehavare av anläggningar för trådsändningar av tv-program är skyldiga att i varje kommun, där de vidaresänder tv-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §).

Radio- och TV-verket förordnar lokala kabelsändarföretag. I 8 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen anges kraven för att kunna förordnas som ett lokalt kabelsändarföretag.

5.2.9. Granskning och tillsyn

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om sända program innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen (9 kap. 1 §). Den som gör sig skyldig till upprepade överträdelser av 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen kan föreläggas vid vite att inte på nytt sända sådana program på tider och på ett sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se programmen (10 kap. 11 §). Justitiekanslern får också i vissa fall väcka talan vid allmän domstol om återkallelse av sändningstillståndet.

Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att genom granskning i efterhand övervaka om sändningar i radio och tv står i överensstämmelse med radio-_och_TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden granskar endast svenska radio- och tvsändningar (9 kap. 2 §). Nämndens övervakning omfattar: – marksändningar bedrivna av Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Utbildningsradion AB (UR), – marksänd tv som sänds av andra än SVT och UR, samt – lokalradio, närradio, kabel-tv, satellit-tv och webbsändningar. Beträffande trådsändningar är nämndens granskning av innehållet begränsad till att omfatta bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande, reklam och annan annonsering samt om våldsskildringar och pornografi.

Granskningen kan inledas efter anmälningar från tittare och lyssnare eller på eget initiativ. Nämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande. Finner nämnden att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen ska nämnden anmäla detta till Justitiekanslern (9 kap. 2 § fjärde stycket). Vid överträdelser av bestämmelserna om reklam, sponsring m.m. kan nämnden enligt 10 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen ansöka hos länsrätten om att programföretaget ska betala en särskild avgift. Nämnden kan också förelägga programföretaget vid vite att följa vissa bestämmelser i 10 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen. Av nämndens beslut är det bara beslut om föreläg-

gande vid vite som kan överklagas. I fråga om övriga beslut kan man dock begära omprövning.

Konsumentombudsmannen övervakar att vissa bestämmelser om reklam följs bland annat förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år (9 kap. 2 § andra stycket). Vid överträdelser kan Konsumentombudsmannen med stöd av marknadsföringslagen väcka talan om förbud förenat med vite eller om marknadsstörningsavgift.

Radio- och TV-verket utövar tillsyn över att radio-_och_TV-lagen följs. Tillsynen är emellertid begränsad till de områden där Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV eller Konsumentombudsmannen inte utövar tillsyn. Verket prövar frågan om återkallelse av tillstånd i de fall då frågan inte ska prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern.

De programföretag som är skyldiga att främja europeiska produktioner och fristående producenter ska årligen till Radio- och TV-verket rapportera hur stor del av verksamheten som har utgjorts av sådana produktioner (9 kap. 4 §).

De som sänder lokalradio ska årligen till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa hur de uppfyllt skyldigheten att sända en viss mängd eget material och att sända en viss mängd program med lokal anknytning (9 kap. 9 §).

Det finns också bestämmelser om skyldigheter för de sändande att lämna vissa upplysningar eller inspelningar till de myndigheter som granskar och utövar tillsyn.

5.2.10. Straff och särskilda avgifter m.m.

Bestämmelser om straff och särskilda avgifter finns i 10 kap. radio-_och_TV-lagen. Bland annat anges vilka bestämmelser i lagen som är straffsanktionerade (10 kap. 1–3 §§). Det gäller t.ex. bestämmelserna om tillstånd och om anmälningsskyldighet.

Enligt 10 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen kan den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen åläggas att betala en avgift som tillfaller staten. Det gäller t.ex. när villkor eller bestämmelser om annonser och sponsring överträds eller förbudet mot att otillbörligt gynna kommersiella intressen åsidosätts. Vid prövningen av om avgiften ska påföras ska särskilt beaktas överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften är lägst 5 000 kronor och högst fem miljoner kronor.

Av 10 kap. 8 § framgår att Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut när nämnden funnit att den sändande har brutit mot vissa villkor.

5.2.11. Återkallelse av tillstånd m.m.

Enligt 11 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen kan ett tillstånd att sända tvprogram eller ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram återkallas, om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt bryter mot bestämmelserna om sändningarnas innehåll eller om reklam och annan annonsering. Ett tillstånd kan också återkallas, om tillståndshava-

ren väsentligen har åsidosatt villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7–10 §§ radio-_och_TV-lagen.

I 11 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen anges när ett tillstånd får ändras till att avse annat sändningsutrymme exempelvis på grund av förändringar inom radiotekniken.

Tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren inte längre är en sammanslutning som får sända närradio eller inte nyttjat rätten att sända under tre månader (11 kap. 3 §). Om en domstol har funnit att ett närradioprogram innefattat yttrandefrihetsbrott som inneburit ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, får tillståndet också återkallas. Återkallas tillståndet kan en karenstid bestämmas inom vilken ett nytt tillstånd inte får meddelas.

Tillstånd att sända lokalradio får enligt 11 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen återkallas, om tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom en viss tid eller inte nyttjat rätten att sända under en tid av fyra veckor. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren brutit mot bestämmelserna i 6 kap. 4 §, om ägare eller ägarförhållanden eller mot reklam- och annonsreglerna. I likhet med tillstånd till närradio kan tillstånd återkallas vid brott mot yttrandefriheten.

5.2.12. Handläggning av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse, m.m.

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § 9–12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol (12 kap. 1 och 3 §§). Bestämmelserna om yttrandefrihetsmål tillämpas på rättegången i dessa mål. I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

Radio- och TV-verket har i övriga fall rätt att ta upp frågan om återkallelse. Har regeringen meddelat sändningstillståndet får Radio- och TVverket emellertid inte aktualisera frågan om återkallelse utan anmälan från regeringen. Om frågan är väckt på grund av ett förhållande som faller under Granskningsnämnden för radio och TV:s verksamhetsområde ska Radio och TV-verket höra nämnden innan verket fattar beslut. Radio- och TV-verkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

5.2.13. Överklagande

Bestämmelser om överklagande av Granskningsnämnden för radio och TV:s, Radio- och TV-verkets och Konsumentombudsmannens beslut finns i 13 kap radio-_och_TV-lagen. De beslut av nämnden och verket som går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol är uttömmande uppräknade i 13 kap. 1–3 §§.

5.3. Marknadsföringslagen

5.3.1. Inledning

Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller den grundläggande regleringen av reklam och annan marknadsföring i svensk rätt. Lagen genomför i svensk rätt helt eller delvis en rad olika unionsrättsakter, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, EUT L 149, 11.6.2005, s. 22–39 (direktivet om otillbörliga affärsmetoder) och tv-direktivet.

Marknadsföringslagens bestämmelser kompletteras med en lång rad författningar och föreskrifter med närmare bestämmelser om dels marknadsföring av vissa typer av varor och tjänster, dels marknadsföring med hjälp av vissa säljmetoder och medier. Som exempel kan nämnas radio-_och_tv-lagen, alkohollagen och tobakslagen.

5.3.2. Lagens syfte och struktur

Marknadsföringslagen har enligt 1 § till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Lagen bygger på en vitessanktionerad allmän generalklausul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Därutöver finns två specifika förbud mot aggressiv respektive vilseledande marknadsföring (7 och 8 §§). Dessa förbud kompletteras med en katalog med regler rörande specifika marknadsföringsåtgärder (12–17 §§). I lagen hänvisas också till en s.k. svart lista med ett trettiotal förbjudna åtgärder som finns angivna i en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

5.3.3. Lagens materiella tillämpningsområde

Lagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Begreppet marknadsföring definieras i lagen som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Marknadsföringsbegreppet omfattar även s.k. efterköpssituationer, dvs. den fas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren. Med produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Marknadsföringslagen har generell räckvidd och är tillämplig på alla former av kommersiell marknadsföring av alla slags varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen gäller även för alla former av medier, inklusive tv, radio och Internet.

5.3.4. Lagens territoriella tillämpningsområde

Svensk marknadsföringslagstiftning har under lång tid ansetts tillämplig på marknadsföring som har effekt på eller, med andra ord, helt eller delvis riktar sig mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen härrör från utlandet. Däremot har lagstiftningen inte ansetts tillämplig på marknadsföringsåtgärder som härrör från Sverige och som bara riktar sig mot andra länder. Lagstiftningen bygger således på den s.k. effektlandsprincipen. Denna princip följer inte av lagstiftning utan grundar sig på förarbetsuttalanden och Marknadsdomstolens praxis (prop. 1970:57 s. 92 f. och rättsfallet MD 1989:6).

Genomförandet av vissa unionsrättsakter, bland annat tv-direktivet, har dock fört med sig att effektlandsprincipen kommit att luckras upp. Enligt 2 § andra stycket är marknadsföringslagen tillämplig på sådana tvsändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen.

5.3.5. Generalklausul om god marknadsföringssed

Lagen innehåller, som nämnts, i 5 § en generalklausul, dvs. en allmänt hållen bestämmelse, där det föreskrivs att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Om så inte är fallet är marknadsföringen att anse som otillbörlig, dock bara under förutsättning att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (6 §). Detta krav, som återkommer även i fråga om övriga förbud i lagen, innebär med andra ord att bristen i marknadsföringen i varje fall ska ha hypotetisk ekonomisk effekt.

Begreppet god marknadsföringssed definieras i lagen som god affärssed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen om en åtgärd är att anse som otillbörlig kan läggas en rad olika faktorer såsom olika uppförandekoder, t.ex. Internationella handelskammarens regelverk, branschpraxis och andra utomrättsliga rekommendationer, råd och riktlinjer utfärdade av myndigheter samt rättspraxis. Marknadsföring som strider mot lag är normalt sett alltid otillbörlig. I kravet på god marknadsföringssed ligger också ett allmänt krav på vederhäftighet.

5.3.6. Förbud mot aggressiv och vilseledande marknadsföring

I 7 § marknadsföringslagen finns ett förbud mot aggressiv marknadsföring. Marknadsföring är att anse som aggressiv om näringsidkaren använder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller någon annan aggressivt påtryckningsmedel. För att aggressiv marknadsföring ska betraktas som otillbörlig enligt lagen krävs dessutom att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut.

I 10 § finns ett allmänt förbud mot att vid marknadsföring använda sig av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i fråga om näringsidkarens egen eller annans verksamhet. En näringsidkare får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen. Detta gäller även om informationen lämnas på ett oklart, obegripligt,

tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Information som ska lämnas enligt unionsrättsakter anses alltid väsentlig.

Marknadsföring är även att anse som vilseledande om den strider mot vissa andra i lagen närmare angivna föreskrifter, bland annat kravet på reklamidentifikation i 9 § och reglerna om specifika marknadsföringsåtgärder, de s.k. katalogreglerna i 12–17 §§. Även i fråga om vilseledande marknadsföring krävs att det vilseledande momentet påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut för att marknadsföringen ska anses otillbörlig i lagens mening.

5.3.7. Reklamidentifikation

I 9 § marknadsföringslagen finns regler om reklamidentifikation. Av paragrafen följer att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte s.k. teasers, dvs. framställningar som har som enda syfte att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar.

5.3.8. Katalogreglerna

I 1217 §§marknadsföringslagen finns de s.k. katalogreglerna som bland annat innehåller förbud mot användningen av vilseledande förpackningsstorlekar. Vidare regleras på vilket sätt man får använda begrepp som konkursutförsäljning, utförsäljning och realisation i marknadsföring.

5.3.9. Obeställd reklam

Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till mottagaren, exempelvis via telefon, e-post eller telefax, utan att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan att genom sitt tidigare uppträdande anses ha visat intresse för att få reklamen. I 19–21 §§ finns närmare bestämmelser om under vilka förutsättningar obeställd reklam får användas vid marknadsföring.

5.3.10. Bilagan med otillåtna affärsmetoder

I en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns en lista med 31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter ska betraktas som otillbörliga och därmed förbjudna. Det ska således inte göras någon prövning om åtgärden är ägnad att påverka konsumentens ekonomiska beteende. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt med uttryckliga förbud mot olika former av vilseledande respektive aggressiva åtgärder. I 4 § marknadsföringslagen föreskrivs att bilagan ska gälla som svensk lag. Vissa av punkterna på listan gäller även marknadsföring som riktar sig till andra näringsidkare. Bilagan har kungjorts genom regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av marknadsföringslagen (2008:486).

5.3.11. Sanktionssystemet

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får enligt 23 § marknadsföringslagen förbjudas att fortsätta med denna eller en liknande åtgärd. Ett sådant förbud kan meddelas även en anställd, någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar och var och en som i övrigt väsentligt har medverkat till marknadsföringen. Om näringsidkaren låter bli att lämna information av väsentlig betydelse för konsumenter får denne åläggas att lämna sådan information (24 §). Ett sådant förbud eller åläggande får förenas med vite.

En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen, bland annat förbuden mot aggressiv och vilseledande marknadsföring, kravet på reklamidentifiering samt katalogreglerna, kan åläggas att betala en marknadsstörningsavgift. Avgiften ska fastställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr. Näringsidkaren kan också bli skyldig att betala skadestånd till konsumenter och näringsidkare som lider ekonomisk skada med anledning av otillbörlig marknadsföring (37 §).

5.3.12. Processuella regler

Talan om förbud eller åläggande väcks vid Marknadsdomstolen. Talerätt har Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av marknadsföringen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Talan om marknadsstörningsavgift förs i Stockholms tingsrätt. Talan om utdömande av vite väcks vid den tingsrätt som enligt forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken är behörig domstol. Skadeståndskrav prövas vid antingen Stockholms tingsrätt eller den domstol som är behörig enligt rättegångsbalken. Tingsrätternas domar och beslut enligt marknadsföringslagen överklagas hos Marknadsdomstolen. Marknadsdomstolens domar får inte överklagas.

5.4. Alkohollagen

Särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker finns i 4 kap.813 §§alkohollagen (1994:1738) och 27 § alkoholförordningen (1994:2046). Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol (1 kap. 3 § alkohollagen).

Enligt 4 kap. 8 § gäller att särskild måttfullhet ska iakttas vid all marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter. Reklam eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol får inte förekomma. Marknadsföring av alkohol får inte heller rikta sig särskilt till eller skildra barn och ungdomar som inte har fyllt 25 år.

I 4 kap. 10 § finns ett förbud mot kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program vid marknadsföring av alkoholdrycker. Förbudet gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TVlagen.

En handling som strider mot 4 kap.811 b §§alkohollagen ska enligt

4 kap. 12 § samma lag anses otillbörlig mot konsumenter och, i vissa fall, även andra näringsidkare. En handling som strider mot förbudet mot kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program i 4 kap. 10 § kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

Regeringen föreslår i prop. 2009/10:125 en ny alkohollag (2010:000). Innehållet i de bestämmelser som nämns ovan föreslås föras över till den nya lagen.

5.5. Tobakslagen

Tobakslagen (1993:581) syftar till att motverka de hälsorisker och olägenheter som tobaksbruk och exponering av tobaksrök medför. I 14 § första stycket finns ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring av tobak använda sig av kommersiella annonser i periodiska skrifter eller jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig, ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen, eller andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Från förbudet i 14 § första stycket är enligt paragrafens andra stycke undantaget marknadsföring som är skyddad enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen och marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning och kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen. I 14 a § finns ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam i bland annat ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen.

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte heller enligt 14 b § sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen för tobaksvaror främjas. I paragrafen hänvisas i fråga om radio- och tv-program till radio- och TVlagens motsvarande förbud mot sponsring av program.

En marknadsföringsåtgärd som strider mot bland annat bestämmelserna i 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av marknadsföringslagen anses otillbörlig mot konsumenter. Marknadsföring som strider mot förbudet i 14 § första stycket kan leda till marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

5.6. Läkemedelslagen

Läkemedelslagen (1992:859) är tillämplig på varor som avser varje substans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos människor eller djur, eller kan användas på eller tillföras människor eller djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att ställa diagnos (1 §).

I 21 a § första stycket föreskrivs att marknadsföring av humanläkemedel som inte har godkänts för försäljning är förbjuden. Av paragrafens

andra stycke följer att marknadsföring av humanläkemedel inte får riktas till barn. Enligt 21 a § tredje stycket är marknadsföring av receptbelagda läkemedel som riktar sig till allmänheten – med undantag för vissa vaccinationskampanjer – förbjuden. Marknadsföringen får inte vara vilseledande och den ska även i övrigt stå i överensstämmelse med god sed för sådan marknadsföring (21 b §). Reklam för humanläkemedel som riktas till allmänheten ska vara utformad så att det klart framgår att meddelandet är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till användning av läkemedel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.

Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet. Verket får enligt 23 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. I tillsynsansvaret ligger bland annat att i efterhand granska förekommande reklam på området

5.7. E-handelslagen

5.7.1. Inledning

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) i svensk rätt. Syftet med direktivet är att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden.

5.7.2. Lagens tillämpningsområde

E-handelslagen är en horisontell reglering som gäller alla informationssamhällets tjänster. Den gäller för informationssamhällets tjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 §). Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I begreppet ingår förutom elektronisk handel även övriga tjänster som är kopplade till handel med varor och tjänster över Internet eller andra nät. Förutom själva handeln ingår alltså bland annat informationstjänster, finansiella tjänster, fastighetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. Det krävs att tjänsten tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt interaktiv kommunikation.

Radiosändningar och sändningsverksamhet för television enligt tvdirektivet omfattas inte av begreppet informationssamhällets tjänster, eftersom de inte tillhandahålls på individuell begäran. Andra tjänster som sänds från en punkt till en annan, såsom video på beställning eller tillhandahållande av kommersiella meddelanden via e-post hör däremot till informationssamhällets tjänster. Om en sådan tjänst omfattas av bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska

dessa bestämmelser tillämpas på grund av deras ställning som grundlag (prop. 2001/02:150 s. 55). I skäl 9 till e-handelsdirektivet tydliggörs också att direktivet inte är avsett att påverka nationella grundläggande regler och principer som rör yttrandefrihet.

Med tjänsteleverantör avses enligt 2 § en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster. I definitionen inbegrips t.ex. Internetleverantörer, tillhandahållare av sökmotorer, serverägare och näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online.

5.7.3. Ursprungslandsprincipen

E-handelslagen bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen. En tjänsteleverantör med en annan etableringsstat än Sverige inom EES har enligt 3 § e-handelslagen rätt att tillhandahålla tjänstemottagare i Sverige informationssamhällets tjänster, trots att det finns svenska regler inom det samordnade regelområdet. Med det samordnade regelområdet avses rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänsteleverantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Om det är nödvändigt för att skydda allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller konsumenter är det dock i undantagsfall möjligt för en domstol eller en myndighet att vidta en åtgärd som hindrar den fria rörligheten för tjänster som härrör från andra EES-stater. Innan en sådan åtgärd vidtas måste dock ett visst samrådsförfarande iakttas. Åtgärden måste också vara proportionell.

Av 5 § e-handelslagen följer att svensk rätt ska gälla inom det samordnade regelområdet för tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat, även om tjänsten helt eller delvis riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat inom EES. I skäl 19 till e-handelsdirektivet anges att etableringsorten fastställs i enlighet med Europeiska unionens domstols praxis. Den innebär att etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedrivandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe.

Ursprungslandsprincipen består således av två delar. Den första delen innebär att medlemsstaterna ska se till att tjänsteleverantörer som är etablerade i det egna landet ska följa de bestämmelser inom det samordnade området som gäller där. Den andra delen innebär att en medlemsstat inte får hindra den fria rörligheten för sådana informationssamhällets tjänster som härrör från en annan EES-stat.

5.7.4. Tjänsteleverantörers informationsskyldighet

I 8 § e-handelslagen föreskrivs att när en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska denne lämna information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i vissa fall även andra uppgifter. Informationen ska finnas tillgänglig på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt. Upplysningarna ska alltid ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet. Om en tjänsteleverantör vid tillhandahållandet av informationssamhällets tjänster anger priser på varor eller tjänster ska dessa anges klart och otvetydigt (9 §).

5.7.5. Möjlighet att rätta inmatningsfel

En tjänsteleverantör ska enligt 10 § e-handelslagen tillhandahålla lämpliga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel, innan denne gör en beställning. Enligt 11 § ska tjänsteleverantören också på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställning informera denne om bland annat de tekniska hjälpmedel som avses i 10 § och de tekniska steg som måste vidtas för att ingå avtal.

5.7.6. Bekräftelse av beställning

En tjänsteleverantör ska utan onödigt dröjsmål på elektronisk väg bekräfta mottagandet av en beställning som gjorts på elektronisk väg (12 § ehandelslagen). Avtalsvillkor ska göras tillgängliga för tjänstemottagare på ett sätt som gör det möjligt att spara och återskapa dem. Bestämmelsen innebär att tjänsteleverantören inte får spärra en webbsida på ett sådant sätt att tjänstemottagaren inte kan spara de avtalsvillkor som anges där.

5.7.7. Tillsyn

Ursprungslandsprincipen innebär att det är ursprungslandets myndigheter inom det samordnade regelområdet som ska sköta kontrollen av tjänsteleverantörerna och deras tjänster, oberoende av till vilken marknad tjänsterna riktas. De myndigheter som avses är de som redan på grund av annan lagstiftning har en skyldighet att på något sätt kontrollera att svenska lagar på området följs, bland annat Konsumentverket och Konsumentombudsmannen, Läkemedelsverket och Finansinspektionen.

5.7.8. Sanktioner

I 15 § e-handelslagen hänvisas till marknadsföringslagens påföljdssystem. Hänvisningen innebär att den tjänsteleverantör som inte iakttar sina skyldigheter enligt e-handelslagen kan åläggas att lämna den information som saknas eller tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Någon marknadsstörningsavgift kan inte dömas ut vid överträdelser av ehandelslagen. Det finns inte heller några civilrättsliga sanktioner knutna till lagen.

6. Genomförande av AV-direktivet i svensk rätt

6.1. Inledning

AV-direktivet genom vilket ändringar i tv-direktivet har gjorts syftar, så som tidigare nämnts, att skapa fri rörlighet för audiovisuella medietjänster.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att direktivet lägger fast en lägsta nivå som medlemsstaterna ska uppfylla. Därutöver får en medlemsstat föreskriva mer långtgående eller strängare regler på de områden som regleras av direktivet. Det krävs dock att dessa regler överensstämmer med unionsrätten i övrigt.

AV-direktivet omfattar alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik. Genom direktivet har därmed tillämpningsområdet för den europeiska regleringen utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kommersiella meddelanden faller fortfarande inom direktivets tillämpningsområde.

En annan nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska främja system för sam- och självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet (artikel 3.7). Av direktivet följer dock att detta ska ske i den utsträckning som det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning. Dessa frågor behandlas i avsnitt 10.

Av AV-direktivet följer vidare att medlemsstaterna är skyldiga att underrätta kommissionen om nationella genomförandeåtgärder. Enligt skäl 13 till direktivet bör dessutom förslag till nationella åtgärder, tillämpliga på beställmedietjänster, av striktare eller mer detaljerad art än de som behövs för att endast införliva AV-direktivet följa de förfaranderegler som fastställs i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG, EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 31998L0048).

En anmälan enligt direktivet till kommissionen har skett av vissa bestämmelser i den föreslagna radio-_och_tv-lagen samt av ändringen i alkohollagen (2010:000).

6.2. Audiovisuella medietjänster och definitioner

Regeringens förslag: Radio- och tv-lagens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även sådana beställtjänster som avses i AVdirektivet och därtill knutna kommersiella meddelanden.

I radio-_och_tv-lagen införs en paragraf med definitioner av begrepp som förekommer i lagen.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Handikappförbundens

Samarbetsorgan efterlyser ett förtydligande av hur lagstiftningen påverkar olika medietjänster som tillhandahålls via Internet eller ip-tv. Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) och Sveriges Reklamförbund ifrågasätter om tillhandahållandet av beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden ska kunna inskränkas i samma utsträckning som traditionella tv-sändningar. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att i vissa fall utvidga bestämmelserna i radio-_och_tv-lagen om kommersiella meddelanden till att även omfatta beställ-tv. Några instanser har synpunkter på utformningen av vissa definitioner. Göteborgs universitet, Sveriges Television AB (SVT), TU, TV4 AB (TV4) och Yttrandefrihetskommittén anser att definitionen av beställ-tv bör förtydligas. TV4 menar att definitionen av begreppet ska begränsas till tjänster som huvudsakligen tillhandahåller program. Länsrätten i Stockholms län anser att innebörden av begreppet program bör klargöras.

Bakgrund

Tv-sändningar och tv-liknande tjänster

Tv kan i dag bland annat sändas analogt eller digitalt i trådlöst marknät, via satellit eller i kabelnät. Kabelnät förses från satellit- eller marksändningar eller direkt via kabel från tv-bolagen. Tv kan även distribueras i s.k. IP-nät. Dessa är geografiskt eller marknadsmässigt avgränsade bredbandsnät och kan därför liknas vid kabelnät. Tv kan dessutom sändas i öppna Internet-sändningar.

Interaktiva tjänster kännetecknas i tv-sammanhang av att tittaren själv kan påverka det som sänds. I tidigare lagstiftningsärenden har skillnad gjorts mellan å ena sidan lokal eller skenbar interaktivitet och å andra sidan central eller verklig interaktivitet (SOU 2001:28 s. 164 och SOU 2005:62 s. 160 f.).

Vid lokal interaktivitet sänds informationen ut av det sändande företaget samtidigt till alla tittare och sparas i tv-mottagarnas minnen. Med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren kan tittaren söka i den lagrade informationen och välja vad han eller hon vill se. Denna typ av interaktivitet är skenbar, eftersom tittaren inte kommunicerar med den som sänder. Informationen som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren är allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Som exempel på tjänster av aktuellt slag kan nämnas sökbar text-tv och elektronisk programguide (EPG). EPG är en programtablå på tv-skärmen med översikt över pågående och kommande program som informerar om och ger tittaren möjlighet att söka efter tv-program.

För verklig interaktivitet krävs att det finns en returkanal från tittarens mottagare tillbaka till den som sänder. Returkanalen finns i olika distributionsformer. Som exempel kan nämnas bredbands-, tele- och mobiltelenät. Tittaren kan kommunicera direkt med tv-kanalen eller med sin operatör via returkanalen. När en returkanal finns är det möjligt att erbjuda en rad centralt interaktiva tjänster som komplement till tvprogrammen. Som exempel på sådana tjänster kan nämnas spel, annonser, tävlingar och omröstningar, informationstjänster (t.ex. nyheter, aktiekurser och väder), elektroniska handelstjänster och pay-per-view- eller video-on-demand-tjänster (möjlighet att via fjärrkontrollen beställa t.ex. filmer, musik och sportsändningar).

Programanknutna tjänster kan samexistera med ett tv-program. Som exempel kan nämnas textning och tjänster som är anpassade för personer med funktionsnedsättning. Till programanknutna tjänster hör även tjänster som ger tittaren möjlighet att interagera med utgångspunkt från ett program och på så sätt få tillgång till ytterligare information. Med hjälp av fjärrkontrollen kan tittaren klicka på olika ikoner i tv-bilden och på så sätt ta del av extra information. Som exempel kan nämnas matrecept i anslutning till matlagningsprogram. Även reklam kan länkas till ett program eller till annonser som visas mellan programmen. Tittaren kan också välja mellan olika kameravinklar och se flera bilder samtidigt på skärmen.

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik.

En audiovisuell medietjänst definieras i artikel 1a) i AV-direktivet som – en tjänst enligt definitionen i artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget, – tjänsten ska falla under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

– det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

– programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät. I artikeln konstateras vidare att sådana audiovisuella medietjänster som avses utgörs av tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kommersiella meddelanden.

Med begreppet program avses rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller katalog.

Utanför tillämpningsområdet faller tjänster som varken primärt har ekonomiska syften eller konkurrerar med tv-sändningar eller beställtjänster. Som exempel kan nämnas privata webbplatser och tjänster som innebär tillhandahållande eller distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intressegrupper.

Även begreppen tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i AV-direktivet. En tv-sändning tillhandahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå och sändningen startas av den som tillhandahåller tjänsten. En beställtjänst tillhandahålls på tider som mottagaren väljer och på dennes egen begäran utifrån en katalog av program som leverantören av tjänsten tillhandahåller. Med audiovisuella kommersiella meddelanden avses dels bilder med eller utan ljud som mot betalning eller liknande ersättning ingår i eller sänds i anslutning till program och som syftar till att marknadsföra en näringsidkares varor eller tjänster eller att främja näringsidkarens anseende, dels egenreklam. Som exempel på sådana meddelanden nämns i AVdirektivet tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.

Gällande rätt

I radio-_och_TV-lagen finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 § första stycket). En sändning ska enligt paragrafens andra stycke anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

Begreppen ljudradio- och tv-program definieras inte närmare i lagen, men bör enligt motiven till radio-_och_TV-lagen bestämmas utifrån det allmänna språkbruket och behovet av att reglera denna typ av verksamhet. Lagens tillämpningsområde är inte beroende av vilken teknik som används (prop. 1995/96:160 s. 65). Tv- eller radiosändningar som tas emot i en annan apparat än den traditionella tv- eller radioapparaten kan

därför, om sändningarna i övrigt uppfyller kraven för att omfattas av lagen, utgöra ett ljudradio- eller tv-program. Det innebär att även program som tas emot i t.ex. en dator eller en mobiltelefon kan omfattas av radio-_och_TV-lagen.

Vid lokalt interaktiva tjänster som sökbar text-tv och EPG är den information som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Radio-_och_TV-lagen är därför tillämplig på sådana tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Audiovisuella medietjänster

Genom AV-direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att, förutom tvsändningar, även omfatta beställtjänster. Det som skiljer en tv-sändning och en beställtjänst åt är vem sändningen riktas till och vem som startar den. Som AV-utredningen konstaterat kan beställtjänster inte anses riktade till allmänheten på det sätt som förutsätts i 1 kap. 1 § andra stycket radio-_och_TV-lagen. Sådana tjänster är med tidigare använd terminologi centralt interaktiva tjänster på vilka den nuvarande radio-_och_TV-lagen inte är tillämplig.

Gemensamt för tv-sändningar och beställtjänster enligt AV-direktivet är att det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten (artikel 1a)). Programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät i den mening som avses i artikel 2a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Med elektroniska kommunikationsnät avses bland annat system för överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elektromagnetiska överföringsmetoder oberoende av vilken typ av information som överförs (7 § lagen om elektronisk kommunikation).

En viss reglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). De frågor som regleras i lagen omfattas emellertid, med något undantag, inte av AV-direktivets bestämmelser. Vidare tar lagen inte specifikt sikte på medietjänster. I radio- och TV-lagen däremot regleras specifikt medietjänster och tv-direktivet har implementerats i Sverige genom bestämmelser i framför allt den lagen. Det är därför naturligt att radio- och TV-lagens tillämpningsområde utvidgas till att även omfatta beställtjänster i AV-direktivets mening.

Som tidigare nämnts omfattar radio-_och_TV-lagen även kommersiella meddelanden som ingår i eller omger tv-sändningar. Eftersom det föreslås att beställtjänster ska omfattas av radio- och tv-lagens tillämpningsområde bör även kommersiella meddelanden som är knutna till beställtjänster omfattas av lagen.

Beställtjänster i AV-direktivets mening utgör sådana tjänster som i Sverige i olika sammanhang kallas för beställ-tv (se t.ex. prop. 1995/96:160 s. 65). Tjänsten kännetecknas bland annat av att en

person efter beställning får se tv-program när personen själv önskar. I likhet med AV-utredningen anser regeringen att beställtjänster i AVdirektivets mening i radio-_och_tv-lagen bör benämnas beställ-tv. Regeringen återkommer till den närmare innebörden av begreppet.

Definitioner

Inledning

I AV-direktivet finns definitioner av ett antal grundläggande begrepp som tidigare inte har definierats närmare. Dessutom innehåller direktivet ändrade definitioner av vissa begrepp. När det gäller dessa begrepp verkar avsikten inte vara att åstadkomma någon ändring av begreppens innebörd utan ändringarna synes vara motiverade för att särskilja olika begrepp.

För att dels underlätta förståelsen av radio-_och_tv-lagen, dels tydliggöra lagens tillämpningsområde föreslår regeringen att det i lagen bör införas en paragraf där vissa begrepp definieras.

Regeringen återkommer till innebörden av begreppen sponsring och produktplacering i avsnitten 6.10 och 6.11. Det föreslås även att andra begrepp definieras i radio-_och_tv-lagen. Dessa begrepp behandlas bl.a. i författningskommentaren (avsnitt 17).

Tv-sändning

Begreppet tv-sändning definieras i AV-direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå (artikel 1 e).

Tv-sändningar beskrivs i radio-_och_tv-lagen som sändningar av tvprogram som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Någon skillnad i sak tycks inte finnas mellan de två definitionerna. I likhet med AV-utredningen anser regeringen att begreppet för att anpassas till radio- och tv-lagens utformning bör vara tv-sändning.

Beställ-tv

En beställtjänst definieras i direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören av medietjänster (artikel 1 g).

AV-utredningen har definierat beställ-tv som en tjänst varigenom en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät på begäran av användaren, vid en tidpunkt som han eller hon väljer och från en katalog med program som leverantören har valt ut. Definitionen överensstämmer i stort med AV-direktivets definitioner av beställtjänst och audiovisuell medietjänst.

Till skillnad från några remissinstanser anser regeringen inte att den av AV-utredningen föreslagna definitionen behöver förtydligas eller inskränkas. Även om beställ-tv inte tillhandahålls för samtidigt tv-tittande har var och en möjlighet att ta del av tjänsten. Det som skiljer tvsändningar från beställ-tv är vem som startar sändningen.

Avsikten är inte att databaser där endast några få eller delar av tvprogram tillhandahålls tillsammans med innehåll av annat slag ska omfattas av definitionen, t.ex. tidningarnas webbsidor där de audiovisuella inslagen bara är en del av tjänsten. Detta framgår bl.a. av att leverantören ska erbjuda tjänsten i form av en katalog med program som leverantören har valt ut. Vidare är avsikten att definitionen av beställ-tv ska motsvara direktivets definition, dvs. det ska vara fråga om en audiovisuell medietjänst. En sådan tjänst definieras enligt direktivet bl.a. som att det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program, vilket inte är fallet med tidningars webbsidor. Verksamheter som primärt inte har ekonomiska syften bör inte heller omfattas. Detta följer redan av EUFfördragets bestämmelse om tjänst (jfr även artikel 1 a och skäl 16 till AV-direktivet). Dessutom innebär den föreslagna definitionen att tjänsten ska tillhandahållas av en leverantör av medietjänster och att det är tvprogram som tillhandahålls i informations-, utbildnings- eller underhållningssyfte.

För att användaren ska kunna välja program utifrån en katalog av program och se programmen vid en tidpunkt som denne väljer behöver programmen sändas ut individuellt till varje användare via t.ex. mobiltelenät eller Internet. Om beställ-tv tillhandahålls via Internet kan det vara en trådsändning. Även sådana sändningar omfattas av definitionen. Att så torde vara tanken följer också av motiven till radio-_och_TV-lagen. I motiven framhålls nämligen att med beställ-tv avses en verksamhet där en kund kan beordra att ett visst tv-program sänds till henne eller honom över ett trådnät (prop. 1995/96:160 s. 65).

Vissa bestämmelser i AV-direktivet innebär dock inskränkningar i rätten att tillhandahålla beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden. I dessa fall måste alltså bestämmelserna i direktivet prövas mot reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen. Som redovisats inledningsvis har också några remissinstanser ifrågasatt behovet av att inskränka tillhandahållandet av beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden. Frågan behandlas i kommande avsnitt.

Leverantör av medietjänster

Regeringen anser att begreppet leverantör av medietjänster bör definieras i enlighet med AV-utredningens förslag. Det vill säga såsom den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tvsändning, beställ-tv eller sökbar text-tv och avgör hur innehållet struktureras. Definitionen ansluter till AV-direktivets definition av begreppet. Leverantör av medietjänster definieras i AV-direktivet som den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras (artikel 1 d).

Tv-program

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att tv-program bör definieras i lagen. Tv-program bör definieras som program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud.

Den föreslagna definitionen överensstämmer till viss del med definitionen av program i AV-direktivet. Någon skillnad i sak avses inte. Program definieras i direktivet som en uppsättning rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog som har sammanställts av en leverantör av medietjänster och vars form och innehåll är jämförbara med formen och innehållet för tv-sändningar (artikel 1 b). Som exempel på sådana program nämns långfilmer, sportevenemang, komediserier, barnprogram och dokumentärer.

Till skillnad från AV-utredningen anser regeringen inte att program bör definieras i lagen. Med begreppet program avses i den nuvarande radio-_och_TV-lagen detsamma som i yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär att även enkla meddelanden som t.ex. ”Fröken Ur” faller in under begreppet (prop. 1995/96:160 s. 65). Någon ändring i detta avseende är inte avsedd.

6.3. Ansvarigt land

Regeringens förslag: Bestämmelserna om jurisdiktion ska även omfatta beställ-tv. Kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige ska upphöra att gälla och ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet blir den omvända.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Enligt Radio- och TVverket bör definitionen av etableringskriterierna i artikel 2.3 i AVdirektivet införlivas direkt i radio-_och_TV-lagen. SBS/Kanal 5 anser att de tekniska kriterierna bör förtydligas på så sätt att en satellitupplänk anses belägen i den medlemsstaten där sändarföretaget under sin kontroll och på sitt ansvar för in prestationerna i en oavbruten överföring till satelliten.

Bakgrund

AV-direktivet bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen (artiklarna 2.1 och 3.6). Principen, som lades fast redan i tv-direktivet, innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla tv-sändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden. Den stat som har jurisdiktion ska således se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Genom AV-direktivet utsträcks principen till att omfatta alla audiovisuella medietjänster.

I artikel 2 i AV-direktivet regleras frågan om ansvarig medlemsstat, dvs. under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster

lyder. Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand av etableringskriterierna och i andra hand av de tekniska kriterierna (artikel 2.3-2.4).

Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till tv-direktivet. I första hand anses en leverantör av medietjänster etablerad i den medlemsstaten där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret inte finns i samma medlemsstat som de redaktionella besluten fattas, ska leverantören anses etablerad i den medlemsstat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Om behörig medlemsstat ändå inte kan fastställas är det huvudkontorets belägenhet som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstat där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om behörig medlemsstat ska de tekniska kriterierna tillämpas. Genom AV-direktivet har dessa kriterier ändrats något i förhållande till tv-direktivet. Kriteriet om frekvensupplåtelse har utgått och kriterierna tar numera bara sikte på satellitsändningar. Det är i första hand den medlemsstat där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand den stat vars satellitkapacitet leverantören av medietjänster använder sig av. Ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet är således den omvända i förhållande till tv-direktivet.

Kan ansvarig medlemsstat inte bestämmas med ledning av etableringskriterierna och de tekniska kriterierna är behörig medlemsstat den i vilken leverantören av medietjänster är etablerad enligt artiklarna 43–48 i EG-fördraget (numera artiklarna 49-54 i EUF-fördraget) (artikel 2.5 i AV-direktivet).

Skälen för regeringens förslag

I 1 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen regleras vilka tvsändningar som omfattas av lagen. Bestämmelsen överensstämmer med tv-direktivets regel om jurisdiktion. Det är alltså i första hand den stat där den som tillhandahåller tv-sändningen är etablerad som har jurisdiktion. Om den som tillhandahåller tv-sändningar varken är etablerad i Sverige eller i någon annan EES-stat avgörs jurisdiktionen av vissa tekniska kriterier som anges i lagen. I sista hand bestäms jurisdiktionen av bestämmelserna om etablering i EG-fördraget (numera EUF-fördraget).

Därutöver finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige (1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen). Bestämmelsen är en kodifiering av Europeiska unionens domstols praxis (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). AVdirektivet innehåller regler för delvis samma situation. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.5. AV-direktivet innehåller dock som redovisas ovan vissa ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Bestämmelserna om jurisdiktion i radio-_och_tv-lagen bör därför ändras så att de

stämmer överens med direktivets bestämmelser. Det innebär bland annat att bestämmelserna bör ändras på så sätt att de även omfattar beställ-tv.

I samband med utformningen av nuvarande bestämmelse om jurisdiktion i radio-_och_TV-lagen påpekade flera remissinstanser att etableringskriterierna enligt tv-direktivet borde definieras i författningstexten (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). Regeringen anser alltjämt att detta bör ske genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet.

Därutöver innehåller AV-direktivet som redovisas ovan endast mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Med anledning därav anser regeringen att bestämmelserna om jurisdiktion i radio-_och_tv-lagen bör ändras på så sätt att kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige upphör att gälla och att ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet blir den omvända.

När det gäller den närmare utformningen av de tekniska kriterierna överensstämmer AV-utredningens förslag med ordalydelsen i såväl tvdirektivet som AV-direktivet. Den närmare innebörden av kriterierna framgår bland annat av motiven (prop. 1997/98:184 s. 32 f. och 72). Regeringen anser inte att det finns något behov av att i lagen ytterligare förtydliga kriteriernas innebörd.

Som AV-utredningen konstaterat finns det ingen anledning att anta att föreslagna ändringar i praktiken kommer att innebära några större förändringar eller tillämpningssvårigheter när det gäller tv-sändningar.

AV-direktivet innebär dock en helt ny reglering för leverantörer av beställ-tv. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV kan kriterierna för jurisdiktion bli svåra att tillämpa på beställ-tv, i synnerhet på sändningar som tillhandahålls via Internet. Skälet är att leverantörer av beställ-tv, i jämförelse med traditionella programföretag, torde kunna förekomma i betydligt större omfattning och med en mer spridd företagsstruktur. Det är därför nämndens bedömning att reglerna om jurisdiktion kommer att ge upphov till andra och mer komplicerade frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv-sändningar.

Regeringen har viss förståelse för nämndens bedömning men anser att framtiden får utvisa om de nya reglerna om jurisdiktion ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tvsändningar. Det är viktigt att Europeiska kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området. I denna del kan också nämnas att enligt AV-direktivet ska kommissionen senast den 19 december 2011 och därefter vart tredje år till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet och vid behov utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till utvecklingen i fråga om audiovisuella medietjänster (artikel 26).

6.4. Säkerställande av fri mottagning

Regeringens bedömning: De möjligheter som ges i AV-direktivet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-sändningar och beställ-tv från andra medlemsstater bör inte utnyttjas.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utredningens bedömning eller lämnar den utan erinran.

Skälen för regeringens bedömning: AV-direktivet bygger, i likhet med tv-direktivet, på principen om fri rörlighet för tjänster. Enligt AVdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och de får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden för direktivet (artikel 2a.1). Från denna huvudregel finns dock vissa undantag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställ-tv.

När det gäller tv-sändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring i sak i förhållande till tv-direktivet. En medlemsstat har rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar (artikel 2a.2). Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet.

En nyhet i AV-direktivet är alltså att möjligheten att avvika från principen om fri mottagning även omfattar beställ-tv. Medlemsstaterna får avvika från principen under vissa i direktivet angivna förutsättningar. Den fria rörligheten för beställ-tv får i huvudsak begränsas av samma skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mottagning och vidaresändning av beställ-tv begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter (artikel 2a.4).

I samband med att tv-direktivet genomfördes i svensk rätt gjordes bedömningen att det fanns starka skäl som talade emot att utnyttja möjligheten att tillfälligt begränsa mottagningen eller vidaresändningen av tvsändningar. Bland annat anfördes att ett ingripande i yttrande- och informationsfriheten endast får ske på så sätt att åtgärden står i rimlig proportion till den gärning som ska hindras (prop. 1992/93:75 s. 25 f.). Dessutom konstaterades att det är en mycket drastisk åtgärd att stoppa en tvsändning och att man i övrigt i huvudsak har avstått från att begagna sig av en sådan åtgärd när det gäller lagstiftning som reglerar tv-sändningar.

Även om utbudet av tv-sändningar har ökat kraftigt sedan tvdirektivets regler införlivades i svensk rätt anser regeringen att det inte har kommit fram någonting som nu motiverar en annan bedömning. Någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tvsändningar eller beställ-tv från andra medlemsstater bör därför inte införas. Denna bedömning gäller alltså även för beställ-tv.

6.5. Samarbete mellan EES-staters myndigheter

Regeringens förslag: I radio-_och_tv-lagen införs en bestämmelse om att en behörig myndighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i den andra EES-staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är riktad mot Sverige och strider mot de svenska bestämmelserna om re-

klam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelserna. Om programföretaget inte följer uppmaningen får myndigheten i Sverige vidta åtgärder mot programföretaget om programföretaget, i fråga har etablerat sig i det andra landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det hade varit etablerat i Sverige. Myndigheten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser om

1. programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

Ett beslut av en behörig myndighet i Sverige om att inte vidta några åtgärder med anledning av en begäran om samarbete från en behörig myndighet i en annan EES-stat får inte överklagas.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Några instanser menar dock att bestämmelserna i praktiken kommer att få begränsad betydelse alternativt bli svåra att tillämpa. Granskningsnämnden för radio och TV anser att ett samarbetsförfarande bör begränsas till fall där överträdelsen kan betraktas som väsentlig. Vidare bör det framgå att beslut om att åtgärder inte ska vidtas med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete inte kan överklagas. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen menar att det för att förenkla prövningen bör föreskrivas vad en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AVdirektivet ska innehålla. För att föreslagna bestämmelser om samarbete ska kunna tillämpas måste enligt SES Sirius motsvarande bestämmelse om jurisdiktion i radio-_och_TV-lagen avskaffas. Enligt Yttrandefrihetskommittén bör det i radio-_och_tv-lagen införas ett tillägg med innebörd att uppmaningen inte får strida mot 1 kap.2 och 3 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

Bakgrund

AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är bestämmelserna om samarbete mellan medlemsstaterna (artikel 3.2–3.5). Artikeln avser de fall där ett programföretag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler. Med programföretag avses en leverantör av medietjänster som tillhandahåller

tv-sändningar (artikel 1 f) i AV-direktivet. Det innebär att bestämmelserna om samarbete inte är tillämpliga på beställ-tv.

Begreppet bestämmelser i allmänhetens intresse har utvecklats av Europeiska unionens domstol och avser bland annat bestämmelser om konsumentskydd, skydd av minderåriga och kulturpolitik (jfr skäl 32 till AVdirektivet).

Enligt artikel 3.2 i AV-direktivet får den medlemsstat som tar emot sändningarna (mottagarstaten) ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion (sändarstaten) för att försöka få en lösning på eventuella problem. Om mottagarstaten kommer med en motiverad begäran, är sändarstaten skyldig att i sin tur begära att programföretaget följer de aktuella nationella bestämmelserna.

Sändarstaten är skyldig att inom två månader informera mottagarstaten om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att kommissionens kontaktkommitté, som regleras i artikel 23a i AV-direktivet, ska undersöka fallet.

Om mottagarstaten inte är nöjd med resultatet som uppnåtts efter sändarstatens begäran hos ett programföretag, får mottagarstaten vidta lämpliga åtgärder mot programföretaget enligt vissa angivna villkor (artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet). För det första ska programföretaget ha etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmelserna i mottagarstaten. Innan åtgärder vidtas måste också Europeiska kommissionen och sändarstaten underrättas och kommissionen ha fastställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Kommissionen har tre månader på sig att göra en sådan prövning. Om kommissionen anser att föreslagna åtgärder inte är förenliga med unionsrätten får mottagarstaten inte vidta åtgärderna.

Gällande rätt

Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på alla tv-sändningar som utgår från Sverige. Genom vanlig lag får dock föreskrivas om undantag från grundlagen avseende sändningar som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Ett sådant undantag får emellertid inte avse reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot censur. Denna möjlighet har utnyttjats i 3 kap. 11 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område (tillämpningslagen). I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om trådlösa sändningar om undantag från yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde för program som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige.

Skälen för regeringens förslag

Sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige

Sverige har i vissa hänseenden valt att ha mer långtgående eller strängare bestämmelser i nationell rätt än tv-direktivets minimiregler. I svensk rätt finns bestämmelser om förbud mot reklam riktad till barn, förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam och ett totalförbud mot alkoholreklam. I likhet med AV-utredningen anser regeringen att det i dessa fall är fråga om sådana bestämmelser i allmänhetens intresse som avses i artikel 3.2 i AV-direktivet. Direktivet gör det således möjligt för Sverige att hävda dessa bestämmelser mot programföretag etablerade i andra EES-stater som riktar sina tv-sändningar mot Sverige.

En mottagarstat anses enligt Europeiska unionens domstols praxis ha jurisdiktion i de fall då ett programföretag har etablerat sig i en annan medlemsstat i syfte att kringgå mottagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

Genom artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet kodifieras domstolens praxis om kringgående samtidigt som ett särskilt förfarande läggs fast som medlemsstaterna ska följa innan åtgärder vidtas mot ett programföretag som inte följer de mer långtgående eller strängare reglerna och som omfattas av en annan stats jurisdiktion. Förfarandet innebär att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarstatens regler. Om detta inte ger resultat får mottagarstaten vidta åtgärder, under förutsättning bland annat att kommissionen har godkänt planerade åtgärder.

En behörig myndighet får dock endast vidta åtgärder mot ett programföretag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör möjligheten för en behörig myndighet att inleda ett samarbetsförfarande i syfte att eventuellt vidta vissa åtgärder begränsas till fall där överträdelsen av svenska regler kan betraktas som väsentlig i förhållande till dess art och omfattning.

Frågan om att eventuellt begränsa behörig myndighets möjlighet att inleda ett samarbetsförfarande har inte utretts av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att i detta ärende ta ställning i frågan. Vidare kan noteras att föreslagen författningstext innebär att myndigheten får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat. Det är alltså myndigheten som avgör i vilka fall detta är lämpligt.

Sammantaget anser regeringen i likhet med AV-utredningen att det i radio-_och_tv-lagen bör införas en bestämmelse om att en behörig myndighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i den andra EESstaten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är riktad mot Sverige och som strider mot bestämmelserna om förbud mot reklam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelsen. Om programföretaget inte följer uppmaningen får myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt vissa bestämmelser i marknadsföringslagen bara om de förutsättningar som anges i artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet är uppfyllda.

Regeringen avser att ge de statliga myndigheter som har till uppgift att utöva tillsyn över aktuella nationella bestämmelser behörighet att agera enligt de föreslagna bestämmelserna.

Granskningsnämnden för radio och TV har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och tv-sändningar till allmänheten. I avsnitt 14 föreslås att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. I stället anser regeringen att myndigheternas uppgifter ska tas över av en ny myndighet, Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheten och det särskilda beslutsorganet granskningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Konsumentombudsmannen övervakar att tv-sändningar inte strider mot reglerna om barn- och alkoholreklam.

Granskningsnämnden för radio och TV har också till uppgift att följa innehållet i utländska ljudradio- och tv-sändningar som riktas till den svenska allmänheten (1 § förordningen (2007:1183) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV). Genom att följa innehållet i utländska sändningar kan nämnden fånga upp sådant som strider mot svenska regler som är strängare än direktivets, t.ex. reglerna om förbud mot barnreklam, men som en annan myndighet har tillsyn över. För att utnyttja de möjligheter som finns att samarbeta med andra EES-stater och som AV-direktivet öppnar för, bör behörig myndighet också få till uppgift att informera andra tillsynsmyndigheter om sändningar som kommer från andra EES-stater och som strider mot de strängare svenska reglerna.

I radio-_och_tv-lagen bör införas en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

Granskningsnämnden för radio och TV efterlyser kriterier för att kunna fastställa om en etablering i utlandet har skett i syfte att kringgå svenska bestämmelser. Enligt nämnden torde det vara svårt att visa att en etablering har skett i en annan medlemsstat för att kringgå svensk jurisdiktion.

I 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige. Bestämmelsen är en kodifiering av Europeiska unionens domstols praxis (prop. 1997/98:184 s. 33). Av domstolens praxis följer att en medlemsstat har rätt att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att vissa av dess medborgare på ett otillbörligt sätt försöker undandra sig den nationella lagstiftningen genom att använda sig av de möjligheter som ges i EUF-fördraget och att medborgarna inte har rätt att åberopa bestämmelser i unionsrätten när det är fråga om missbruk eller bedrägeri.

Med den föreslagna bestämmelsen om samarbete och skyldigheten för statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar att följa praxis från Europeiska unionens domstol är det enligt regeringen inte längre nödvändigt med en reglering i denna del. Regeringen föreslår därför att bestämmelsen om jurisdiktion i 1 kap. 2 § andra stycket radio-_och_TV-lagen inte ska få någon motsvarighet i den nya radio-_och_tv-lagen.

Sändningar som utgår från Sverige

I radio-_och_TV-lagen finns det inte några bestämmelser som ålägger inhemska myndigheter att agera om ett programföretag under svensk jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida med hänvisning till att tv-sändningarna bryter mot mottagarstatens strängare lagstiftning. Någon på unionsrätten grundad skyldighet att agera i sådana fall har inte heller funnits tidigare.

Genom artikel 3.2 i AV-direktivet införs emellertid en skyldighet för medlemsstaternas myndigheter att samarbeta i vissa gränsöverskridande frågor. Samarbetet syftar till att lösa de problem som kan uppstå i de fall då ett programföretag sänder program som riktas mot en annan EES-stats territorium. I förhållande till programföretaget kräver direktivet inte något mer än att sändarstaten ska begära att programföretaget följer mottagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

Ett problem med att införa en sådan skyldighet som AV-direktivet föreskriver är att det inte går att på förhand överblicka vilka utländska bestämmelser som en svensk behörig myndighet kan behöva uppmana ett programföretag som är etablerat i Sverige att följa. Även om det inte kommer att bli fråga om andra åtgärder från myndighetens sida än att uppmana programföretaget att frivilligt följa den andra EES-statens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse, får införandet av en sådan skyldighet för myndigheten inte komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen.

Utgångspunkten i yttrandefrihetsgrundlagen är att alla sändningar av tv-program som utgår från Sverige, oberoende av om de är avsedda att tas emot här eller utomlands, omfattas av grundlagsskyddet. När det gäller program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands finns det emellertid en möjlighet att, med undantag för meddelar- och anskaffarfriheten och förbudet mot censur, undanta dem från grundlagens tillämpningsområde (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen). För sådana tv-sändningar som helt eller i huvudsak är avsedda att tas emot i utlandet kan en bestämmelse om samarbete i enlighet med AVdirektivet således införas.

Bestämmelsen om samarbete innebär samtidigt att det grundlagsskyddade området kommer att begränsas i den omfattning som anges där. Beträffande utländska programföretag saknas redan i dag grundlagsskydd för trådlösa sändningar av program som inte är avsedda att tas emot i Sverige (se 3 kap. 11 § andra stycket tillämpningslagen). Samarbetet gäller sådana sändningar som i och för sig utgår från Sverige, men där sändningarna i huvudsak inte är avsedda för en svensk publik. Det finns således från ett svenskt perspektiv inte några starka yttrandefrihetsrättsliga intressen som hindrar att AV-direktivet kan genomföras i denna del. Det ingrepp i yttrandefriheten som det är fråga om inskränker sig dessutom till en uppmaning från den svenska myndigheten till programföretaget att följa de bestämmelser som en annan EES-stat har infört, och det rör sig bara om regler som har till syfte att värna tjänster i allmänhetens intresse. Samtidigt är det självklart att myndigheten inte får medverka till att konflikt med reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om för-

budet mot censur uppkommer. En bestämmelse om samarbete i linje med vad som anges i AV-direktivet kan och bör således införas.

Om en behörig myndighet i en annan EES-stat lämnar en begäran till en behörig myndighet i Sverige i enlighet med artikel 3.2 i AV-direktivet bör den svenska myndigheten till att börja med pröva om de grundläggande förutsättningarna i artikeln är uppfyllda. Myndigheten ska således bedöma om det rör sig om ett programföretag under svensk jurisdiktion och om det företaget tillhandahåller är en tv-sändning som helt eller huvudsakligen riktar sig mot den begärande statens territorium. Dessutom bör myndigheten bedöma om den aktuella bestämmelsen kan anses vara en bestämmelse som verkligen är i allmänhetens intresse och som är mer långtgående än direktivets minimibestämmelser. Om samtliga dessa förutsättningar bedöms vara uppfyllda bör myndigheten vända sig till programföretaget med en uppmaning om att det ska följa den aktuella bestämmelsen. Myndigheten bör därefter redovisa programföretagets inställning till uppmaningen till den EES-stat som framställt begäran.

Som flera remissinstanser påtalat är det redovisade förfarandet nytt och obeprövat på det yttrandefrihetsrättsliga området. Det finns därför anledning att gå fram med viss försiktighet. Med hänsyn därtill bör inte heller någon ytterligare åtgärd från en behörig myndighets sida kunna vidtas mot programföretaget för den händelse företaget inte följer uppmaningen.

För att genomföra AV-direktivet i denna del bör en bestämmelse införas i radio-_och_tv-lagen om att en behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser, om

1. programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2. det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets minimibestämmelser.

En motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet ska innehålla uppgifter så att behörig myndighet kan göra en prövning i enlighet med föreslagen bestämmelse. Någon närmare reglering i denna del synes inte nödvändig.

Enligt Yttrandefrihetskommittén bör i radio-_och_tv-lagen införas ett tillägg om att en uppmaning till ett programföretag inte får avse en bestämmelse som strider mot 1 kap.2 eller 3 §§yttrandefrihetsgrundlagen.

Redan av yttrandefrihetsgrundlagen följer att en myndighet inte får medverka i en situation som kan komma i konflikt med bestämmelserna om meddelar- och anskaffarfriheten och om förbudet mot censur i yttrandefrihetsgrundlagen. Regeringen anser därför att ett tillägg i enlighet med Yttrandefrihetskommitténs förslag inte behövs. Däremot bör det i radio-_och_tv-lagen införas en upplysningsbestämmelse där det hänvisas till aktuella bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen.

Som nämnts ovan följer det av AV-direktivet att den behöriga myndigheten i Sverige senast två månader från det att den tog emot begäran ska underrätta den behöriga myndigheten i den andra EES-staten om vidtagna åtgärder och om resultatet därav. Närmare bestämmelser om detta bör meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Dessutom avser regeringen att ge behöriga myndigheter behörighet att

agera enligt de föreslagna bestämmelserna. I radio-_och_tv-lagen bör dock som redovisats tidigare införas en upplysningsbestämmelse om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

I radio-_och_TV-lagen finns bestämmelser om vilka beslut av Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV som går att överklaga. Om det inte särskilt anges i lagen att ett beslut är överklagbart kan det inte överklagas. Som redovisats ovan föreslås i avsnitt 14 att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter ska tas över av Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheten och den till myndigheten knutna granskningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Ett beslut som innebär att myndigheten inte vidtar någon åtgärd med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete bör inte kunna överklagas. Principen att beslutet inte är överklagbart bör även gälla hos övriga svenska tillsynsmyndigheter som kan få en begäran om samarbete och vilkas tillsynsuppdrag inte regleras i radio-_och_tv-lagen.

6.6. Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv

Regeringens förslag: Programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

– namnet på leverantören av medietjänster, – den geografiska adress där leverantören är etablerad, – uppgifter om leverantören, inklusive e-postadress eller webbplats, och

– uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det finnas en sanktion kopplad till kravet på information. TeliaSonera AB anser att ansvarsfördelningen är oklar mellan programföretag som tillhandahåller program för beställ-tv och leverantörer av beställ-tv. Enligt TeliaSonera är det dessutom oklart om enbart tv-program som tillhandahålls via beställ-tv ska omfattas av regleringen eller om regleringen också ska omfatta uthyrning av filmer via tv:n.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3a i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjänster under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till åtminstone följande information, vilken ska vara lättillgänglig:

– Namnet på leverantören av medietjänster. – Den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etablerad.

– Uppgifter om leverantören av medietjänster, inbegripet dennes epostadress eller webbplats, så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne.

– I tillämpliga fall behöriga kontroll- och övervakningsorgan. Kravet på information gäller både för dem som tillhandahåller tvsändningar, dvs. programföretag, och för dem som tillhandahåller eller levererar beställ-tv (jfr artikel 1 d och 1 f i AV-direktivet). Den närmare innebörden av begreppen beställ-tv och leverantör av medietjänster framgår av avsnitt 6.2.

Syftet med artikel 3a i direktivet är att mottagare av audiovisuella medietjänster smidigt och direkt ska få tillgång till information om leverantörer av medietjänster. Bestämmelsen anger inte hur informationen ska hållas tillgänglig utan lämnar över till medlemsstaterna att bestämma de praktiska detaljerna.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller vissa bestämmelser om namn på databaser och uppgifter om utgivare. Sålunda ska databaser ha ett namn (1 kap. 9 § femte stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Närmare bestämmelser om sådana namn meddelas, enligt samma lagrum, i lag. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen ska uppgift om utgivare av radioprogram hållas tillgänglig för allmänheten enligt vad som närmare föreskrivs i lag. Med radioprogram avses tv-program och ljudradioprogram. Bestämmelser om utgivare av radioprogram m.m. ges i 3 kap. tillämpningslagen.

När informationen lämnas enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetslagen (den s.k. databasregeln) ska uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Uppgifterna ska vara lättillgängliga och tydliga samt anges i anslutning till varandra (3 kap. 26 § tillämpningslagen). Kravet på lättillgänglighet innebär att det ska vara enkelt att hitta uppgifterna (prop. 2001/02:74 s. 109). Av motiven följer vidare att det är lämpligt att uppgifterna anges på den ”sida” som presenterar databasen och som i regel först möter en användare. Namnet på databasen ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift (3 kap. 18 § och 19 § andra stycket tillämpningslagen).

I 6 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen finns en bestämmelse som har ett likartat syfte som artikel 3a i AV-direktivet. Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket. Sändningsbeteckningen måste ha särskiljningsförmåga och den ska i regel anges minst en gång varje sändningstimme.

För beställ-tv som omfattas av databasregeln gäller enligt 3 kap. 26 § tillämpningslagen en skyldighet att vid varje tillhandahållande lämna uppgift om verksamhetens namn och utgivare samt vem som har utsett denne. Därutöver ställer e-handelslagen krav på att den som tillhandahåller beställ-tv lämnar information som gör det möjligt att kontakta tjänsteleverantören.

Regeringen anser att den information som ska lämnas enligt yttrandefrihetsgrundlagen, tillämpningslagen, radio- och TV-lagen och ehandelslagen inte är tillräcklig för att mottagare av audiovisuella medietjänster ska kunna ta direkt kontakt med leverantörer av medietjänster eller för att få information om behöriga kontroll- eller övervakningsor-

gan. Befintliga nationella bestämmelser uppfyller alltså inte fullt ut kraven i artikel 3a i AV-direktivet.

Ett sätt att lämna den i direktivet förskrivna informationen i tvsändningar är naturligtvis att lämna den i samma form som sändningarna. Informationen utgör då ett program i yttrandefrihetsgrundlagens mening och träffas därmed av reglerna i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

En skyldighet att lämna den aktuella informationen i trådsändning skulle därmed komma i konflikt med 3 kap.1 och 4 §§yttrandefrihetsgrundlagen. Däremot lämnar 3 kap. 2 § samma lag en möjlighet att ålägga ett programföretag som sänder på något annat sätt än genom tråd en sådan informationsskyldighet, eftersom en sådan skyldighet måste anses förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen.

Informationskravet i AV-direktivet gäller alla tv-sändningar, oavsett om de sänds genom etern eller tråd. Om informationskravet utformas så att det ska fullgöras i tv-sändning och avse alla sändningar skulle det som ovan nämnts inte vara förenligt med yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser.

AV-direktivet ställer dock inte några andra krav på informationslämnandet än att mottagarna av audiovisuella medietjänster hela tiden ska ha tillgång till den föreskrivna informationen och att den ska vara lättillgänglig, alltså inte på att t.ex. informationen ska lämnas i en tv-sändning. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att föreskriva att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska lämna den i direktivet föreskrivna informationen, att informationen ska lämnas så att mottagare enkelt har tillgång till informationen och i övrigt lämna över till programföretagen och leverantörerna att bestämma på vilket sätt det ska ske. De kan då välja att lämna informationen på så sätt att den alltid kan hämtas i en sändning på tv-skärmen eller att lämna den på något annat sätt, t.ex. på företagets webbplats.

Sammantaget anser regeringen således att det i radio-_och_tv-lagen bör införas en bestämmelse om att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören av medietjänster, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leverantören, inklusive dess e-postadress eller webbplats och uppgift om behörig tillsynsmyndighet.

Som redovisas ovan motsvarar e-handelslagen inte fullt ut vad som krävs för att genomföra artikel 3a i AV-direktivet. Dessutom innehåller lagen krav på information i andra avseenden än vad som följer av direktivet. På sätt som AV-utredningen föreslagit bör det i radio- och tv-lagen införas en upplysning om att 8 § e-handelslagen även gäller för leverantörer av beställ-tv. På motsvarande sätt bör i e-handelslagen finnas en hänvisning till radio- och tv-lagen.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det finnas en sanktion kopplad till föreslagen bestämmelse om krav på information.

Det finns enligt regeringen i och för sig inga rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen om krav på information. Något förslag om detta har emellertid inte lämnats av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att nu ta ställning i den frågan.

6.7. Krav på innehållet

6.7.1. Innehåll som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet

Regeringens förslag: Den s.k. demokratibestämmelsen utvidgas till att även omfatta den som tillhandahåller beställ-tv.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändning. Granskningsnämnden för radio och TV är tveksam till utredningens slutsats att demokratibestämmelsen bidrar till ett förbud i beställ-tv mot sändningar som innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Nämnden anför att demokratibestämmelsen avser programverksamheten som helhet och inte kan tillämpas på enstaka sändningar samt att bestämmelsen endast kan sanktioneras genom återkallelse av tillstånd vilket inte är en möjlighet när det gäller beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Tv-direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna ska säkerställa att tv-sändningarna inte innehåller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet har genom AV-direktivet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster (artikel 3b).

Bestämmelsen i tv-direktivet har ansetts genomförd i Sverige genom straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp och den s.k. demokratibestämmelsen i radio-_och_TV-lagen.

Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den som i uttalande eller i något annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning för hets mot folkgrupp.

Hets mot folkgrupp är även ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen). Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller alltså oavsett på vilket sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar ingen roll om brottet begås i en tv-sändning, genom beställ-tv eller på något annat sätt. Som AV-utredningen konstaterat tillgodoses kraven i artikel 3b i AV-direktivet därför till övervägande del av nämnda bestämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelserna tar dock inte hand om kravet i AV-direktivet att audiovisuella medietjänster inte får innehålla något som uppammar hat grundat på kön.

Demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen gäller för alla tv-sändningar som omfattas av lagen, dvs. även trådsändningar (jfr 1 kap. 1 och 3 §§ radio-_och_TV-lagen samt prop. 1995/96:160 s. 62 ff., 93 och 171). Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Bestämmelsen omfattar även det som sänds under annonstid i tv (prop. 1990/91:149 s. 85).

Demokratibestämmelsen infördes dels för att lagstiftaren ansåg att det fanns ett inhemskt behov, dels för att tv-direktivet krävde det. Lagstiftaren har konsekvent ansett att demokratibestämmelsen tillsammans med

reglerna om hets mot folkgrupp tillgodoser de allmänna krav som ställs i tv-direktivet på att sändningar inte får innehålla något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Regeringen anser att samma synsätt som lagstiftaren har haft i fråga om tv-sändningar bör anläggas i fråga om beställ-tv. Även den som levererar beställ-tv tillhandahåller tv-program (jfr artikel 1 g) i AVdirektivet). Till skillnad mot tv-sändningar där programmen tillhandahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå, tillhandahålls programmen i beställ-tv efter begäran av mottagaren ur en katalog med program som valts ut av leverantören av beställ-tv. Det är svårt att se att det skulle finnas någon principiell eller praktisk skillnad mellan de olika tjänsterna när det gäller programverksamheten. Om beställ-tv tillhandahålls via Internet kan den vara en trådsändning. Frågan är då om reglerna om trådsändningar i yttrandefrihetsgrundlagen kan anses tillåta att demokratibestämmelsen i radio-_och_TV-lagen blir tillämplig på beställ-tv som sänds i tråd. Som tidigare nämnts avser demokratibestämmelsen programverksamheten i dess helhet och den gäller även för trådsändningar. Överträdelse av bestämmelsen kan leda till återkallelse av sändningstillståndet om tillståndshavaren väsentligt har brutit mot reglerna (11 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen). Eftersom sändning genom tråd inte kräver tillstånd är en sådan sanktion inte möjlig. Demokratibestämmelsen gäller dock redan i dag för trådsändningar och det kan inte anses möta hinder mot att göra demokratibestämmelsen tillämplig också på beställ-tv. Det finns också skäl att låta demokratibestämmelsen gälla även beställ-tv. Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar det inte. Även om bestämmelsen inte alltid kan sanktioneras är det en viktig markering. Mot denna bakgrund bör demokratibestämmelsen avse även beställ-tv.

6.7.2. Skydd av minderåriga

Regeringens förslag: Program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Barnombudsmannen är i stort positiv till utredningens förslag men, anser att det har brister när det gäller minderårigas rätt till skydd mot våldsskildring och pornografisk framställning. Enligt ombudsmannen bör förslaget skärpas i flera avseenden – utöver vad direktivet föreskriver och i linje med barnkonventionen och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV – både vad avser tv-sändningar och beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV, Sveriges Television (SVT), TV4 AB och Sveriges Utbildningsradio (UR) anser att det finns praktiska och tekniska problem med förslaget. Nämnden påpekar att den måste avgöra om sådana tekniska spärrar som ska hindra att barn tar del av programmet är tillräckligt effektiva för

att fylla sin funktion samt att sådana bedömningar ligger vid sidan om nämndens huvudsakliga uppdrag och kompetensområde.

Bakgrund

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar är oförändrad genom AV-direktivet. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tv-sändningar från programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld (artikel 22).

Därutöver gäller att åtgärderna ska utsträckas till att gälla andra program som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underåriga inom sändningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Om sådana program sänds i okodad form ska medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell symbol under hela sändningstiden.

Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av minderåriga när det gäller beställ-tv.

Enligt artikel 3h i direktivet ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhandahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana tjänster.

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar har ansetts genomförd i svensk rätt dels genom bestämmelserna om yttrandefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen, om barnpornografibrott, olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, uppvigling och förledande av ungdom i brottsbalken, dels genom bestämmelserna om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär i radio-_och_TV-lagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 95). Enligt 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen får program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ser programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Skälen för regeringens förslag: I propositionen där förslag till nuvarande radio- och TV-lag behandlades uttalades att program som här i landet innefattar bland annat barnpornografibrott och olaga våldsskildring torde vara sådana program som allvarligt kan skada minderåriga och att sådana sändningar är förbjudna enligt yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken (prop. 1995/96:160 s. 95). I det sammanhanget pekades också på brotten uppvigling och hets mot folkgrupp. Vidare ansågs att bestämmelsen i tv-direktivet ska tolkas så att program som innehåller pornografi eller meningslöst våld av mindre allvarlig art kan godtas under förutsättning att sändningarna sker på ett sådant sätt att det är säkert

att minderåriga normalt inte ser eller hör programmen. Detta kunde ske genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder.

Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än den som tidigare har gjorts när det gäller frågan om vad som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Aktuella bestämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga oavsett hur programmen distribueras. Detta innebär att program som allvarligt kan skada minderåriga och som tillhandahålls som beställ-tv redan i dag är förbjudna enligt brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen.

Som AV-utredningen konstaterat går alltså redan i denna del de svenska reglerna längre än vad AV-direktivet kräver i fråga om beställ-tv. Artikel 3h i direktivet innefattar nämligen bara ett krav på att sådana program ska tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det emellertid inget som hindrar att de svenska reglerna är mer långtgående eller strängare än direktivets bestämmelser. Det krävs dock att medlemsstaten håller sig inom ramen för vad unionsrätten tillåter.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som ”bara” kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga är allt annat än tydlig. Det kan därför finnas anledning att överväga om inte en bestämmelse motsvarande den i radio-_och_TV-lagen om skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll vid tv-sändningar ska införas även när det gäller beställ-tv. Det är emellertid inte enbart gränsdragningsproblem som talar för en sådan ordning. Det är svårt att hävda att intresset av att skydda minderåriga mot vissa skadliga program är större när programmen sänds linjärt i tv än när de tillhandahålls icke-linjärt i form av beställ-tv. Skydd av barn och unga tillhör sådana hänsyn som kan motivera en avvikelse från den fria rörligheten för varor och tjänster, så länge reglerna inte går längre än vad som är nödvändigt för att nå målet och reglerna verkar icke-diskriminerande. En regel av det slag som AV-utredningen föreslagit faller väl inom ramen för vad som är tillåtet enligt unionsrätten (jfr skäl 32 i AV-direktivet).

En sådan ordning överensstämmer också med 3 kap. 1 § andra stycket 4 yttrandefrihetsgrundlagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 97). Beställ-tv som tillhandahålls via Internet kan vara en trådsändning och rätten att sända genom tråd får inskränkas endast i de fall som avses i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen ger möjlighet att meddela föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsskildringar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp.

Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för en enhetlig ordning när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll. Det bör därför i radio-_och_tv-lagen införas en bestämmelse för beställ-tv som motsvarar den som gäller för tv-sändningar. Enligt bestämmelsen får program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Regeringen anser att detta utgör en lämplig avvägning mellan intresset av att upprätthålla en hög grad av medie- och yttrandefrihet och ett nödvändigt skydd av minderåriga.

När det gäller frågan på vilket sätt beställ-tv med ovan angivet innehåll ska kunna tillhandahållas ger skäl 45 till AV-direktivet god ledning. Som exempel nämns användningen av personliga identifieringsnummer (PIN-koder), filtersystem eller märkning. Vidare hänvisas i skäl 37 till direktivet till exempel på en rad möjliga åtgärder som anges i Europaparlamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska industrin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (EUT L 378, 27.12.2006 s. 72.).

I denna del vill regeringen understryka att det i AV-direktivet endast ges exempel på metoder, t.ex. tekniska spärrar, som leverantörerna av beställ-tv kan använda och att det är behörig nationell tillsynsmyndighet som i varje enskilt ärende har att bedöma om de metoder som används är tillräckligt effektiva för att fylla sin funktion.

Regeringen har viss förståelse för de farhågor som Granskningsnämnden för radio och TV ger uttryck för när det gäller kontrollfunktionen, men anser att framtiden får utvisa om förslaget leder till konkreta problem. Det är viktigt att kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området (se bland annat artikel 26 i AVdirektivet).

Avslutningsvis vill regeringen nämna att radio-_och_TV-lagen även innehåller andra regler som har till syfte att skydda barn och att regeringen föreslår att dessa bestämmelser ska utvidgas till att även omfatta beställtv (se bl.a. avsnitten 6.9 och 6.11).

6.7.3. Främjande av europeiska produktioner

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska från och med år 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myndighet redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner.

Den nuvarande skyldigheten i radio-_och_TV-lagen för programföretag att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgöras vartannat år.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser ansluter sig till utredningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. C More Entertainment anser att kraven på att tjänsterna ska ha något annat innehåll än vad som efterfrågas av allmänheten inte är rimligt. Föreningen Sveriges Filmpro-

ducenter och Sveriges TV-producenter anser att kvoten för självständig produktion bör höjas till tjugofem procent, att en förutsättning för att räkna produktion som självständig är att produktionen ägs och förvaltas av producenten samt att andelen självständig produktion bör kontrolleras av behörig myndighet årligen och inte vartannat år. Granskningsnämnden för radio och TV efterlyser anvisningar om vilka åtgärder nämnden förväntas vidta med den information som ges. Enligt Teaterförbundet bör förslagen förenas med tydliga incitament för att kunna förverkligas. TV4 AB (TV4) anser att bestämmelsen om främjandet av europeiska produktioner endast bör omfatta beställ-tv där det är praktiskt och tekniskt möjligt. Enligt TV4 bör begreppet särskilda skäl i nuvarande bestämmelse om tv-sändningar tas bort och ersättas med de kriterier som gäller för beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Enligt tv-direktivet ska medlemsstaterna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att programföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Nyheter, sportevenemang, tävlingar och reklam omfattas inte av artikeln. AV-direktivet innehåller inte några ändringar i den delen.

När det gäller beställ-tv innehåller dock AV-direktivet en ny bestämmelse (artikel 3i.1). Enligt den ska medlemsstaterna se till att leverantörer av sådana tjänster där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Sådant främjande kan bland annat avse det finansiella bidraget från sådana tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produktioner i den programkatalog som erbjuds för beställ-tv. Vad som avses med europeiska produktioner framgår av artikel 1 n i i AV-direktivet.

Artikel 3i.1 i AV-direktivet innebär inte något krav på hur främjandet av europeiska produktioner ska ske. Vidare finns inte något absolut krav på främjande utan i direktivet anges endast att det ska ske där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt.

Motiven till artikeln framgår av skäl 48 till AV-direktivet. Eftersom beställ-tv delvis kan komma att ersätta tv-sändningar bör sådana tjänster främja produktion och distribution av europeiska produktioner och på så sätt aktivt bidra till och främja den kulturella mångfalden. Som exempel på sådant stöd till europeiska produktioner anges, förutom ekonomiska bidrag, en minsta andel av europeiska produktioner i beställvideokataloger eller en attraktiv presentation i elektroniska programguider.

Tv-direktivets bestämmelse om främjande av europeiska produktioner har genomförts i svensk rätt (6 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen). För ett korrekt genomförande av AV-direktivet i svensk rätt krävs att nationell lagstiftning anpassas till direktivets bestämmelser om beställ-tv.

Leverantörer av beställ-tv kan antas ha olika förutsättningar att främja europeiska produktioner. Av betydelse är bland annat typ av program och till vilken publik som tjänsten huvudsakligen riktar sig. Behovet av olika former av stöd kan också variera över tiden. Regeringen anser att en bestämmelse som närmare anger på vilket sätt främjandet ska ske kan innebära svårigheter för vissa leverantörer. En sådan ordning kan också motverka önskvärd flexibilitet.

Övervägande skäl talar alltså för att inte närmare reglera på vilket sätt en leverantör av beställ-tv ska främja europeiska produktioner. Regeringen anser att AV-direktivet i denna del bör genomföras på så sätt att det i radio-_och_tv-lagen införs en bestämmelse om att en leverantör av beställtv på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. En sådan bestämmelse bör, i likhet med motsvarande bestämmelse för tvsändningar, begränsas till att avse trådlöst tillhandahållande.

AV-utredningen har inte föreslagit någon ändring av bestämmelsen som gäller för tv-sändningar. Således saknas underlag för att närmare kunna överväga förslaget från TV4 att ändra denna regel.

Av AV-direktivet följer att medlemsstaterna vart fjärde år med början år 2011 ska rapportera om genomförandet av skyldigheten att främja europeiska produktioner när det gäller beställ-tv (artikel 3i.2). Granskningsnämnden för radio och TV har efterlyst anvisningar om vilka åtgärder som behörig myndighet förväntas vidta med den information som ges. I skäl 48 till AV-direktivet anges att det är viktigt att tillämpningen av artikeln om främjande av europeiska produktioner följs upp och att medlemsstaterna i sina rapporter bör beakta det finansiella bidraget från beställ-tv till europeiska produktioner och förvärv av sändningsrätten till sådana, andelen europeiska produktioner i utbudet av beställ-tv och den faktiska konsumtionen av europeiska produktioner. Liknande rapporteringskrav ställs redan i dag på medlemsstaterna när det gäller andelen europeiska produktioner i tv-sändningar. Denna redovisning görs till Radio- och TV-verket. Viss vägledning kan alltså fås av verkets hantering. I radio-_och_tv-lagen bör således införas en bestämmelse om att en leverantör av beställ-tv 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myndigheten ska redovisa vad leverantören har gjort för att främja framställningen av och tillgången till sådana europeiska produktioner som avses i artikel 1 n i i AV-direktivet.

När det gäller europeiska produktioner av tv-sändningar ska rapporterna lämnas till kommissionen vartannat år. Programföretagen är dock enligt 9 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen skyldiga att årligen redovisa andelen till Radio- och TV-verket. För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till kommissionen när det gäller beställ-tv måste leverantörerna rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Det bör vara tillräckligt att leverantörerna lämnar in en sådan rapport vart fjärde år dvs. lika ofta som Sverige ska lämna sin rapport till kommissionen. För att underlätta för programföretag bör således, i enlighet med AVutredningens förslag, den nuvarande skyldigheten i radio-_och_TV-lagen att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgöras vartannat år.

6.8. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

Regeringens förslag: En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av regeringen eller Myndigheten för radio och tv. Besluten ska gälla för en viss tid. Leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster ska beaktas när det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga.

Behörig myndighet får meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelsen och de beslut som meddelats med stöd av bestämmelsen ska efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Det ska inte längre vara möjligt att förena sändningstillstånd med villkor om skyldighet att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. I stället ska sändningstillstånd kunna förenas med villkor om att programmens innehåll ska vara särskilt anpassat.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En stor del av remissinstanserna delar utredningarnas förslag eller lämnar dem utan invändningar. Axess Publishing anser att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör skapas genom frivilliga överenskommelser. Enligt Boxer är det viktigt att nyttan matchas mot kostnaderna. C More Entertainment anser bl.a. att kraven bör godkännas av företagen eller endast gälla program som är särskilt värdefulla för yttrande- och informationsfriheten. Förbundet Sveriges

Dövblinda och Hjälpmedelsinstitutet anser att antalet personer som följer sändningarna inte ska ha någon betydelse för om kravet på tillgänglighet ska gälla. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det övervägas om bestämmelser om tillgänglighet kan göras tillämpliga även på utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige. Nämnden menar vidare att det inte finns något avgörande sakligt skäl för att inte även trådsändningar ska omfattas och att det är angeläget att gå vidare med Yttrandefrihetskommitténs förslag om att möjliggöra sådana bestämmelser i vanlig lag. Enligt nämnden och Radio- och TV-verket bör nämnden ha tillsynsansvar när det gäller radio och tv i allmänhetens tjänst och verket för övriga. Nämnden anser också att det kan ifrågasättas om det är möjligt att meddela villkor om hörbarhet med stöd av förslaget och efterfrågar tydliga riktlinjer för vad som ska beaktas vid bedömningen av om villkor om hörbarhet är uppfyllda. Enligt Radio- och TV-verket bör det utredas i vad mån föreskrifter behövs även för ljudradiosändningar. Hörselskadades Riksförbund menar att alla svenskspråkiga tvsändningar oavsett sändningsteknik ska vara textade och finner det tveksamt att företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet tittare ska begränsa den tillgänglighet som var och en betalar för. Konkurrensverket, som stödjer utredningarnas förslag, understryker

att det är viktigt att de svenska reglerna överlag inte ställer upp betydligt högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än dem som gäller i andra länder. Myndigheten för handikappolitisk samordning anser att alltför stor hänsyn tas till marknaden. SVT anser att det är naturligt att regeringen inte vidaredelegerar rätten att utfärda föreskrifter för radio och tv i allmänhetens tjänst till en myndighet och att någon sanktionsmöjlighet inte ska finnas för radio och tv i allmänhetens tjänst.

UR avvisar utredningens förslag att Granskningsnämnden för radio och

TV ska kunna förelägga UR att följa bestämmelser eller föreskrifter och att sådana förelägganden ska kunna förenas med vite. Enligt Teracom och Yttrandefrihetskommittén bör det av radio-_och_TV-lagen framgå att även effekten på sändningsutrymme i nätet ska beaktas vid bestämmande av skyldigheten att göra sändningarna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Enligt TV4 AB bör bestämmelser om att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning fastställas av behörig myndighet i samband med beslut om sändningstillstånd. Vidare anser TV4 att det är tveksamt om förslaget är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller beställ-tv och att det kan leda till snedvridning av konkurrensen. För det fall att bestämmelserna ska ligga utanför sändningstillstånden bör den som åläggs skyldigheter samtycka till dessa.

Bakgrund

Enligt 3 kap. 8 § 5 radio-_och_TV-lagen får ett tillstånd att sända tvprogram förenas med villkor om skyldighet att utforma sändningar på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. Villkor som meddelats med stöd av denna punkt avser både att programföretaget genom textning, tolkning och andra tekniska åtgärder ska se till att personer med funktionsnedsättning ska kunna följa de ordinarie programmen och att företaget ska producera särskilda program för sådana personer. För tv-sändningar som inte kräver tillstånd, dvs. sändningar via satellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.

Till skillnad från tv-direktivet innehåller AV-direktivet en bestämmelse om att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer (artikel 3c). I skäl 64 till AV-direktivet anges att tillgängligheten bör uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtextning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer. Artikeln är tilllämplig på såväl tv-sändningar som beställ-tv.

Det framgår inte av direktivet på vilket sätt medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster för att få till stånd en ökad tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Det enda kravet som ställs är att staten ska göra något för att åstadkomma en ökad tillgänglighet.

Radio- och TV-lagsutredningen

Behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten av tvsändningar för personer med funktionsnedsättning övervägdes av Radio- och TV-lagsutredningen. Utredningen la i sitt betänkande Tillgänglighet,

mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) fram förslag till lagstiftning på området. Uppdraget omfattade inte förslag till grundlagsändringar. Utredningens förslag avsåg därför endast sådana sändningar som förmedlas på annat sätt än genom tråd, dvs. marksändningar och satellitsändningar.

Enligt utredningen bör det grundläggande kravet på tillgänglighet av tv-sändningar för personer med funktionsnedsättning framgå direkt av lag. Utredningen föreslog att det skulle införas en bestämmelse i radio-_och_tv-lagen som ålägger den som sänder tv-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer föreskriver.

Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska enligt utredningen programföretagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom tv-området och antalet tittare som följer den enskilda programtjänsten beaktas.

Utredningen föreslog att Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga den som åsidosätter den föreslagna bestämmelsen eller föreskrifterna om skyldighet att se till att tv-programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning att följa bestämmelsen eller föreskrifterna. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Dessutom föreslog utredningen att sändningstillståndet ska kunna återkallas om ett programföretag som sänder med stöd av tillstånd på ett väsentligt sätt har åsidosatt bestämmelsen eller föreskrifterna om tillgänglighet.

Remissutfallet var blandat. Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget, medan andra ansåg att den nuvarande ordningen borde behållas. Några remissinstanser vände sig mot att en myndighet skulle besluta om tillgängligheten.

I sanktionsdelen hade remissinstanserna med något undantag inget att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av ökad tillgänglighet

För närvarande är det bara de programtjänster som tillhandahålls av SVT, UR och TV4 som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Övriga programföretag som har tillstånd att sända marksänd tv har inga sådana villkor.

Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till program som sänds i tv eller sökbar text-tv eller tillhandahålls i form av beställ-tv. Kravet på tillgänglighet av program för personer med funktionsnedsättning bör vidgas och omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. Därtill kommer att övergången från analog till digital utsändningsteknik innebär att möjligheterna ökar att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sammantaget menar regeringen att det finns an-

ledning att ställa högre krav än i dag på leverantörer av medietjänster i detta avseende.

Hur ska kraven utformas?

Som Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen framhållit medger yttrandefrihetsgrundlagen inte att det ställs krav på leverantörer av medietjänster om ökad tillgänglighet av programtjänster för personer med funktionsnedsättning när det gäller sändningar som sker genom tråd.

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04), som numera har omvandlats till en kommitté, Yttrandefrihetskommittén har haft i uppdrag att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om tv-sändningars tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder. I februari 2009 överlämnade kommittén delbetänkandet Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor (SOU 2009:14). Delbetänkandet har behandlats i prop. 2009/10:81 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor som överlämnats till riksdagen i december 2009. I propositionen föreslås en bestämmelse i 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen som tillåter regler i vanlig lag om skyldighet för den som i tråd sänder program i television att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen genom textning, teckenspråkstolkning, syntolkning, uppläst text eller liknande teknik blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Förslaget till ändring i grundlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 måste krav på leverantörer av medietjänster att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning för närvarande begränsas till tjänster som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd. Regeringen får återkomma i ett annat sammanhang till frågan om kravet på tillgängliggörande ska gälla även beträffande program i trådsändningar.

Med den nämnda avgränsningen blir den första frågan om ett sådant krav ska anges i lag, som Radio- och TV-lagsutredningen och AVutredningen föreslagit, eller genom tillståndsvillkor på det sätt som sker i dag.

En nackdel med den nuvarande ordningen är att kraven bara kan ställas på tillståndspliktiga sändningar, vilket utesluter satellitsändningar och beställ-tv. I avsnitt 11 föreslås dessutom att tillståndsplikten för tvsändningar ska begränsas så att sändningar utanför de traditionella rundradionäten utesluts från tillståndsplikt. Det innebär att bl.a. mobil-tv i mobiltelenät inte kommer att kräva sändningstillstånd.

Regeringen anser att dessa omständigheter talar mot den nuvarande ordningen att genom villkor i sändningstillstånden reglera kraven på tillgänglighet. Dessutom kan en reglering genom tillståndsvillkor innebära att tillståndshavarnas skyldigheter inte kan ändras under en pågående tillståndsperiod. Frågan är då om kraven ska anges genom föreskrifter i lag.

När det gäller vad skyldigheten ska omfatta är det en väsentlig skillnad mellan en skyldighet att förse t.ex. tv-sändningar med sådana tekniska hjälpmedel som syftar till att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och en skyldighet att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats till personer med kognitiv funktionsnedsättning. Den förstnämnda skyldigheten kan inte anses röra yttrandets innehåll så länge det är fråga enbart om tekniska hjälpmedel. Den senare skyldigheten däremot är en klar och väsentlig inskränkning i den sändandes grundlagsskyddade rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen. Bestämmelsen bör därför bara avse tekniska hjälpmedel.

Det finns anledning att ställa högre krav än vad som gäller i dag på tillgänglighet på såväl radio och tv i allmänhetens tjänst som andra leverantörer av medietjänster. Det innebär emellertid inte att det går att ställa samma krav på alla leverantörer av medietjänster. Behovet av tillgänglighet måste vägas mot leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster.

Kraven bör inte ställas så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut från marknaden. Det bör därför finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer med goda ekonomiska förutsättningar. Under en uppbyggnadsperiod kan det också finnas anledning att ställa högre krav på leverantörer av medietjänster som redan har tillgång till den teknik som krävs för exempelvis effektiv textning av direktsända program eller uppläst textremsa än på leverantörer som ännu inte har samma tekniska förutsättningar. Det kan också finnas skäl att göra skillnad mellan radio och tv i allmänhetens tjänst och kommersiella programföretag samt mellan leverantörer av medietjänster vars tjänster nyttjas av många personer och de som har fåtal användare. Därtill kommer att det inte bör ställas upp betydligt högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än dem som gäller i andra länder. Det övergripande syftet bör dock vara att samtliga leverantörer på sikt ökar tillgängligheten i sitt utbud.

Hänsyn bör kunna tas till leverantörernas tekniska och finansiella förutsättningar att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Kraven bör även kunna ändras från tid till annan, om den enskilde leverantörens förutsättningar förändras, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör således leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas. Regeringen anser till skillnad från Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen att antalet personer som följer sändningarna inte bör beaktas självständigt. Däremot bör omständigheten kunna ingå i prövningen av en leverantörs finansiella förutsättningar.

Yttrandefrihetskommittén och Teracom har uppgett att även effekten på sändningsutrymmet i nätet ska beaktas vid bestämmande av skyldighet att göra sändningar tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Enligt Teracom är vissa av aktuella tekniker bredbandskrävande och

utrymmet i marknätet är begränsat. Det är därför naturligt att vid bestämmande av omfattningen av skyldigheten att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning väga in effekterna för andra tjänster som programbolagen bedriver eller vill bedriva i nätet. Yttrandefrihetskommittén har i sitt nyligen lämnade delbetänkande angett att det i fråga om trådsändningar bör framgå av lagtexten att även effekten på sändningsutrymme i trådnätet ska beaktas vid bestämmande av skyldighet att göra trådsändningar i tv-program tillgängliga för funktionshindrade. Med en sådan utformning av lagreglerna anser kommittén att det är sörjt för att det kommer att ske en rimlig avvägning mellan intresset av etableringsfrihet för trådsändningar och intresset av att sådana sändningar är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En motsvarande bestämmelse bör enligt kommittén införas avseende tv-sändning, beställtv och sökbar text-tv som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd.

Flera av de åtgärder som leverantörer av medietjänster förväntas vidta för att öka tillgängligheten kräver sändningsutrymme. Besluten måste således i regel fattas med beaktande av tillgången till sändningsutrymme. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att ange att effekten på sändningsutrymmet i nät särskilt ska beaktas vid bestämmandet av skyldigheten att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det i lag bör framgå att en leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska vara skyldig att utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med tolkning bör avses såväl teckenspråkstolkning som syntolkning. Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas.

Det bör även i fortsättningen finnas en möjlighet att förena sändningstillstånd med villkor att sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning. Nuvarande bestämmelse i radio-_och_TV-lagen om möjligheten att ställa upp villkor i sändningstillstånd bör dock begränsas till en möjlighet att ställa upp villkor om att sända särskilt anpassade program. Bestämmelsen bör dessutom förtydligas. Av författningstexten bör således framgå att det är programmens innehåll som ska vara särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning. I begreppet innehåll ingår även krav på hörbarhet.

Granskningsnämnden för radio och TV har påpekat att enligt AVdirektivet ska medlemsstaterna uppmana leverantörer av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Direktivets bestämmelser om jurisdiktion har dock i svensk lagstiftning inte ansetts tillämpliga i fråga om villkor och bestämmelser som inte är direkt programrelaterade (jfr prop. 2007/08:8 s. 38 f.). Yttrandefrihetskommittén har dock funnit att skyldighet att använda tekniska hjälpmedel såsom textning, teckenspråkstolkning och uppläst textremsa inte kan anses röra yttrandets inne-

håll (se SOU 2009:14). Enligt nämnden bör det därför övervägas om bestämmelser om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan göras tillämpliga även på utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige.

AV-utredningen har inte utrett frågan om även utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige kan omfattas av föreslagen bestämmelse. Regeringens tolkning av AV-direktivets artikel 3c innebär att bestämmelserna endast kan upprätthållas i relation till leverantörer etablerade i Sverige.

Granskningsnämnden för radio och TV har vidare påtalat att det inte kan anses föreligga något avgörande sakligt skäl för att inte också trådsändningar ska omfattas av krav på tillgänglighet. Nämnden anser därför att det är angeläget att gå vidare med Yttrandefrihetskommitténs förslag om att möjliggöra sådana bestämmelser i vanlig lag genom en ändring av yttrandefrihetsgrundlagen.

Ett förslag till ändring i grundlagen i nu nämnt avseende föreslås träda i kraft den 1 januari 2011, se ovan. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 får regeringen återkomma i frågan om även trådsändningar ska omfattas av krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Enligt Radio- och TV-verket bör det utredas i vad mån föreskrifter behövs även för ljudradiosändningar. I AV-utredningens uppdrag har inte ingått att utreda frågan om krav på tillgänglighet avseende ljudradiosändningar. Det saknas således underlag för att ta ställning till den frågan.

När det gäller beslut om den omfattning i vilken programbolagen ska göra tjänsterna tillgängliga har Radio- och TV-lagsutredningen föreslagit att den närmare regleringen av omfattningen av tillgänglighetstjänster bör ligga på lägre konstitutionell nivå än lag. Detta eftersom en reglering som är både klar och tydlig men samtidigt flexibel är svår att skapa genom lagbestämmelser. AV-utredningen instämde i förslaget. Sådana bestämmelser kunde enligt utredningarna meddelas med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Rätten att sända tv-program kan endast begränsas genom lag (3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen). Att ålägga någon en skyldighet att göra tjänsterna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning innebär en sådan inskränkning att lagform krävs. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen om regeringens möjlighet att besluta om föreskrifter om verkställighet av lag finns inte i yttrandefrihetsgrundlagen. Någon reglering av den omfattning i vilken programbolagen ska göra sina tjänster tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kan därför inte ske på förordnings- och myndighetsföreskriftsnivå såsom utredningarna föreslagit utan grunderna för hur kraven ska fastställas måste anges i lag.

Radio- och TV-lagsutredningen har lämnat riktlinjer om hur utredningen anser att de föreslagna föreskrifterna bör utformas. Till exempel anser utredningen att det är rimligt att föreskriva att de programtjänster som inte av ekonomiska eller tekniska skäl undantas från kraven på tillgänglighet eller medges mindre omfattande krav ska texta minst 90 procent av sina sändningar inom åtta år från i dag. Det ska därutöver ställas upp årliga delmål. Kraven på textning bör omfatta alla programtyper som inte

särskilt undantas, oavsett om det är fråga om förstasändningar eller repriser, direktsändningar eller förinspelade program och oavsett vilket språk som talas i programmen. Sådana detaljerade regler är enligt regeringens mening olämpliga att ställa upp i lagform. Detta med hänsyn till att kraven bör kunna ändras från tid till annan, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav. Det krävs dock som ovan nämnts att bestämmelsen på ett tydligt sätt anger vad som ska beaktas vid bestämmandet av den omfattning i vilken programbolagen ska göra sina tjänster tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Beslut om i vilken omfattning leverantören av medietjänster ska utforma tjänsten så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio- och TV i allmänhetens tjänst och av Myndigheten för radio och tv i övriga fall. Besluten bör gälla för en viss tid. Med hänsyn till att den tekniska utvecklingen går framåt bör inte beslutet avse en alltför lång period.

Vid remissbehandlingen av Radio- och TV-lagsutredningens betänkande hävdade några remissinstanser att det är olämpligt att en myndighet ska ange kraven på tillgänglighet och ifrågasatte om den föreslagna ordningen är ägnad att skapa tydliga regler. För de programföretag som får sändningstillstånd och tillståndsvillkor utfärdade av en myndighet, för närvarande Radio- och TV-verket, anser regeringen att den föreslagna ordningen inte riskerar att bli otydlig.

För radio och tv i allmänhetens tjänst gäller däremot att det är riksdagen som fattar beslut om de generella riktlinjer och villkor som ska gälla för verksamheten och hur denna ska finansieras. Regeringen formulerar utifrån riksdagens beslut de villkor som ska vara förenade med sändningstillståndet.

För radio och tv i allmänhetens tjänst gäller således en särskild ordning för att bestämma företagens uppdrag och också för uppföljning och utvärdering. Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas om det är lämpligt eller nödvändigt att reglera deras skyldigheter att göra sändningarna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i lag. Som AVutredningen påpekat skulle det dock framstå som egendomligt att undanta dem från en sådan lagreglerad skyldighet, inte minst med hänsyn till att de har kommit längst när det gäller att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Regeringen anser därför att radio och tv i allmänhetens tjänst bör omfattas av en lagreglering, men att regeringen fattar beslut om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga. Det kan ske i anslutning till att sändningstillstånden meddelas men även vid andra tidpunkter. I denna del vill regeringen dock understryka behovet av förutsebarhet och kontinuitet för företagen. Om det krävs tillstånd för att tillhandahålla en tjänst bör beslut om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som huvudregel meddelas i samband med tillståndsprövningen och bör i regel inte ändras under pågående tillståndsperiod.

Sanktioner

Det bör finnas möjligheter att ålägga de leverantörer av medietjänster som åsidosätter skyldigheten att utforma tjänsten så att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning någon form av sanktion.

Att bryta mot dessa skyldigheter kan visserligen sägas ha ett ekonomiskt motiv, eftersom sådana överträdelser kan antas bero på att tillgänglighetstjänsterna kostar pengar för leverantörerna. Till skillnad från överträdelser av bestämmelser om reklam eller andra annonser, innebär emellertid inte ett åsidosättande av tillgänglighetskraven en extra intäkt för leverantören. Ett föreläggande – eventuellt förenat med vite – ger leverantören möjlighet att undvika ekonomisk påföljd genom att se till att kraven fortsättningsvis uppnås. Regeringen anser därför att den påföljd som bör komma i fråga för den som åsidosätter kraven på tillgänglighet är vitesföreläggande. Det bör utformas som en skyldighet för leverantören av medietjänsten att vidta den åtgärd som leverantören tidigare har underlåtit, t.ex. att fortsättningsvis texta en viss andel av sina program.

SVT har motsatt sig förslaget när det gäller sanktioner med hänvisning till den särskilda ordning som gäller för utvärdering av dess uppdrag och regeringens och riksdagens uttalanden om att det inte bör vara några särskilda sanktionsmöjligheter kopplade till utvärderingsuppdraget.

Det saknas tillräckliga skäl för att undanta radio och tv i allmänhetens tjänst och på så vis särbehandla dem. Dessa företag är inte heller i övrigt undantagna från radio- och TV-lagens sanktionssystem

6.9. Krav på audiovisuella kommersiella meddelanden

Regeringens förslag: Bestämmelserna om reklamidentifiering i radio-_och_TV-lagen och förbudet i alkohollagen (2010:000) om att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program ska utvidgas till att även omfatta beställ-tv. Detsamma gäller bestämmelserna om barnreklam och om reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination.

Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller i övrigt de krav på audiovisuella kommersiella meddelanden som följer av AV-direktivet.

AV-utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna delar utredningens förslag och bedömning eller lämnar dem utaninvändningar. Enligt

SES Sirius bör audiovisuella medietjänster som uteslutande är avsedda för mottagning i utlandet inte omfattas av striktare svenska regler än vad som krävs enligt AV-direktivets miniminivåer. Sveriges Reklamförbund menar att Sverige inte kan behålla barnreklamförbudet. Förbundet anser vidare att de svenska reglerna avseende alkoholreklam utgör en konkurrensnackdel för svenska programföretag. TV4 AB anser att förbudet mot alkoholreklam inte är motiverat och att förbudet innebär en konkurrensnackdel. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga

lämpligheten och nödvändigheten av att i vissa fall utvidga bestämmelserna om reklam i radio-_och_TV-lagen till att även omfatta beställ-tv.

Bakgrund

AV-direktivet är tillämpligt på audiovisuella kommersiella meddelanden i tv-sändningar och i beställ-tv. Begreppet audiovisuella kommersiella meddelanden omfattar i huvudsak tv-reklam, produktplacering, teleshopping och sponsring.

Av AV-direktivet följer att alla audiovisuella kommersiella meddelanden ska uppfylla vissa grundläggande krav (artikel 3e.1 a–g). Dessa grundläggande krav kompletteras med specifika regler som bara gäller för tv-reklam och teleshopping (artiklarna 10, 14.2 och 15 i direktivet). Artiklarna behandlas närmare i avsnitten 6.12 och 6.13. Sponsring och produktplacering ska också uppfylla vissa krav enligt artiklarna 3f och 3g i AV-direktivet. Artikeln behandlas närmare i avsnitten 6.10 och 6.11.

Annons- och reklambegreppen behandlas närmare i avsnitt 7.

Skälen för regeringens förslag och bedömning

Yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelser i vanlig lag om förbud mot och villkor för reklam

I 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen finns regler som tillåter bestämmelser i vanlig lag om bland annat kommersiell reklam. I första stycket anges att vad som sägs i tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter får meddelas i lag om vissa kommersiella annonser gäller också i fråga om ljudradio- och tv-program och tekniska upptagningar. Det handlar om marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror, om s.k. indirekt tobaksreklam och om förbud mot kommersiella annonser som har meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av unionsrätten (1 kap. 9 § 1–4 tryckfrihetsförordningen). Bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i ljudradio- och tv-program eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten, s.k. sponsring (1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

I motiven till yttrandefrihetsgrundlagen anges att med kommersiell reklam avses rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättning av varor eller tjänster m.m. (prop. 1990/91:64 s. 114).

Vad gäller beställ-tv kan noteras att motiven till 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen endast berör möjligheten till lagbestämmelser rörande radio och tv. Överföringar enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen nämns inte i detta sammanhang (jfr prop. 1990/91:64 s. 113).

Möjligheten att i lag reglera bland annat reklam enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen synes alltså inte ha övervägts i detta sammanhang. Frågan berörs inte heller i anslutning till behandlingen av 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Som Yttrandefrihetskommittén påtalat får

lydelsen av 1 kap. 12 § jämförd med 1 kap. 9 § och 1 kap. 1 § tredje stycketyttrandefrihetsgrundlagen anses innebära att 1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillåter lagregler om förbud mot kommersiell reklam eller om villkor för sådan reklam även för sådana överföringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen t.ex. beställ-tv. Regeringen delar Yttrandefrihetskommitténs bedömning att yttrandefrihetsgrundlagen tillåter att regler om reklam införs för beställ-tv.

Som Yttrandefrihetskommittén framhållit omfattas även kommersiell marknadsföring i princip av skyddet för yttrandefriheten. Detta framgår av Europadomstolens praxis i anslutning till artikel 10 i Europakonventionen och av 2 kap.1 och 13 §§regeringsformen (jfr NJA 1999 s. 749). Enligt den senare paragrafen får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas.

Vi återkommer i kommande avsnitt till om det är lämpligt och nödvändigt att utvidga bestämmelserna om reklam i radio-_och_TV-lagen till att även omfatta beställ-tv.

Reklamidentifiering

Enligt artikel 3e.1 a och 3e.1 b i AV-direktivet ska audiovisuella kommersiella meddelanden vara lätta att känna igen. Det är förbjudet med dolda meddelanden och subliminal teknik får inte förekomma. Artikeln motsvarar i allt väsentligt tv-direktivets bestämmelse och den ger uttryck för den grundläggande principen om reklamidentifiering. Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.

I marknadsföringslagen och den bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som gäller som svensk lag finns flera bestämmelser som grundas på principen om reklamidentifiering. Marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. I 9 § marknadsföringslagen föreskrivs att all marknadsföring ska utformas och presenteras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Enligt punkt 11 i bilagan är det vidare förbjudet att oriktigt påstå eller skapa intryck av att en näringsidkare inte agerar i syften som är hänförliga till näringsverksamhet. Mot denna bakgrund anser regeringen i likhet med AV-utredningen att nationell rätt uppfyller kraven i artikel 3e.1 a–b i AV-direktivet. Någon ytterligare åtgärd för att genomföra AV-direktivet behövs därför inte.

Även radio-_och_TV-lagen innehåller dock bestämmelser om reklamidentifiering. Det finns bestämmelser om annonssignatur och om uppgift om i vems intresse en annons sänds. I lagen regleras vidare att i annonser i tv-sändningar får det inte uppträda personer som spelar en framträdande roll i tv-program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer.

Med beaktande att principen om reklamidentifiering och då en utvidgning av bestämmelserna inte kan anses stå i strid med yttrandefrihetsgrundlagen anser regeringen att bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen om reklamidentifiering bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Mänsklig värdighet och diskriminering

Enligt artikel 3e.1 c i–ii i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella meddelanden inte vara utformade så att de strider mot mänsklig värdighet. De får inte heller innehålla eller främja diskriminering på grund av kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet.

I 6 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs att den som sänder tvprogram eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Dessa krav gäller även för reklam. Regeringen föreslår i avsnitt 6.7.1 att paragrafen ska utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Tv-direktivets förbud mot diskriminerande reklam och reklam som strider mot mänsklig värdighet har ansetts genomfört i svensk rätt genom de tidigare motsvarigheterna till demokratibestämmelsen som fanns i radiolagen och i lagen om satellitsändningar av televisionsprogram (se SOU 1992:49 s. 68 och prop. 1992/93:75 s. 33). Regeringen delar AVutredningens bedömning att det nu, vid genomförandet av motsvarande regler i AV-direktivet, saknas anledning att göra någon annan bedömning. Någon ytterligare lagstiftning utöver den som regeringen föreslår i avsnitt 6.7.1 avseende beställ-tv behövs således inte.

Hälsa, säkerhet och miljö

I artiklarna 3e.1 c iii–iv i AV-direktivet föreskrivs att audiovisuella kommersiella meddelanden inte får uppmuntra till ett beteende som är skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skadligt för miljön. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet.

Ovan nämnda krav i tv-direktivet har i tidigare lagstiftningsärenden ansetts tillgodosedda genom gällande svensk rätt, främst marknadsföringslagen och dess regler om otillbörlig marknadsföring (se SOU 1992:49 s. 67 f. och prop. 1992/93:75 s. 33). Marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. Regeringen bedömer att kraven i AV-direktivet är uppfyllda genom denna lag. Inte heller i denna del krävs således någon åtgärd.

Cigaretter och andra tobaksvaror

I artikel 3e.1 d i AV-direktivet finns ett förbud mot alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden för cigaretter och tobak. I sak innebär AV-direktivet ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet. Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.

Enligt 14 § första stycket tobakslagen får en näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio-_och_TV-lagen, eller

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Som AV-utredningen konstaterat är marknadsföring av tobak i tvprogram genom kommersiella annonser redan förbjuden genom bestämmelserna i 14 § första stycket 2 tobakslagen. Beställ-tv omfattas av 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Även marknadsföring av tobak i beställ-tv genom kommersiella annonser är således förbjuden enligt 14 § första stycket 3 tobakslagen. Kraven i artikel 3e 1 d i AVdirektivet är därmed redan uppfyllda i svensk rätt när det gäller kommersiella annonser.

Alkoholhaltiga drycker

Enligt artikel 3e.1 e i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella meddelanden om alkoholhaltiga drycker inte vara särskilt riktade till minderåriga. Sådana meddelanden får inte heller uppmuntra till överkonsumtion av alkohol. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen ändring i förhållande till tv-direktivet.

Som redovisats i avsnitt 5 finns i 4 kap. 8 § alkohollagen bestämmelser med krav på måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker och förbud mot att särskilt rikta marknadsföring av alkoholdrycker till barn eller ungdomar, som ligger väl i linje med vad som krävs enligt AV-direktivet. Marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring i tv-sändningar och i beställ-tv. Bestämmelsen i 4 kap. 8 § alkohollagen är således tilllämplig även på beställ-tv. Därtill kommer att det enligt 4 kap. 10 § alkohollagen är förbjudet att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program. Bestämmelsernas innehåll kommer att föras över till den nya alkohollagen som föreslås (se prop. 2009/10:125). Svensk rätt har således gått längre än vad som krävs i fråga om tv-sändningar enligt AV-direktivet.

De hälsoskäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Enligt AV-direktivet kan dessutom beställ-tv delvis komma att ersätta tv-sändningar (skäl 48). Regeringen anser att alkohollagens förbud att vid marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Receptbelagda läkemedel och medicinsk behandling efter ordination

Artikel 3e.1 f i AV-direktivet reglerar marknadsföring av medicinska produkter och medicinsk behandling. I artikeln föreskrivs att audiovisuella kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk

behandling ska vara förbjudna om produkterna är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstaten till vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör. I denna del innebär AV-direktivet ingen ändring i förhållande till tv-direktivet. Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.

Enligt 7 kap. 10 § första stycket radio-_och_TV-lagen får reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination inte sändas i tv, såvida det inte är fråga om tillåtna sponsringsmeddelanden. Av paragrafens tredje stycke följer vidare att försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling är förbjudna.

I 21 a § tredje stycket läkemedelslagen (1992:859) finns ett förbud mot marknadsföring av receptbelagda mediciner med undantag för vissa vaccinationskampanjer.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att AV-direktivets olika krav på förbud mot marknadsföring av medicinsk behandling efter ordination genomförts i nationell rätt genom 7 kap. 10 § radio- och TVlagen. Genom 21 a § läkemedelslagen är också kravet på förbud mot marknadsföring av receptbelagda läkemedel genomfört i svensk rätt. Det nuvarande förbudet är generellt utformat och omfattar således även beställ-tv. Någon lagstiftningsåtgärd behövs därmed inte i denna del. De skäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Enligt AV-direktivet kan dessutom beställ-tv delvis komma att ersätta tv-sändningar (skäl 48). Med beaktande av det anförda anser regeringen i likhet med AV-utredningen att bestämmelsen om reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Reklam riktad till minderåriga

I artikel 3e.1 g i AV-direktivet anges att audiovisuella kommersiella meddelanden inte får orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Marknadsföringen får inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmana dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller personer eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen ändring i förhållande till tv-direktivet.

Enligt 7 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen får reklam i en tv-sändning inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Svensk rätt har således i fråga om tv-program gått längre än vad som krävs enligt AV-direktivet.

All marknadsföring ska vidare stämma överens med god marknadsföringssed. Som redovisats i avsnitt 5 får begreppet god marknadsföringssed sitt innehåll genom bland annat Internationella Handelskammarens grundregler för reklam. I artikel 18 i dessa regler finns bestämmelser om marknadsföring riktad till barn och ungdomar som nästan ordagrant motsvarar artikel 3e.1 g i AV-direktivet. Marknadsföring via tv-program och beställ-tv som strider mot nämnda artikel i AV-direktivet strider således

normalt sett även mot marknadsföringslagen. Att utnyttja barn och ungdomars oerfarenhet och godtrogenhet vid marknadsföring kan också i vissa fall innebära att näringsidkaren använt sig av vilseledande marknadsföring i strid med marknadsföringslagen.

Mot denna bakgrund kan regeringen inte se att genomförandet av artikel 3e.1 g i AV-direktivet kräver någon annan särskild lagstiftningsåtgärd utöver att barnreklamförbudet i radio-_och_tv-lagen utsträcks till att också omfatta beställ-tv.

I 7 kap. 7 b § radio-_och_TV-lagen finns förbud mot annonsavbrott i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och mot sändning av reklam omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, om det inte är fråga om sponsringsmeddelanden. Det får inte heller i reklam i tvsändningar förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Regeringen anser att även dessa bestämmelser bör utvidgas till att omfatta beställ-tv.

6.10. Sponsring av program

Regeringens förslag: Bestämmelserna om förbud mot sponsring dels av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dels för den vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Detsamma gäller bestämmelsen om begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag.

Sponsring definieras i radio-_och_tv-lagen som bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat program i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören vid vissa, i lagen angivna, tillfällen ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finansieringen.

Ett sponsringsmeddelande i en tv-sändning eller i beställ-tv ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser stödjer utredningarnas förslag eller lämnar dem utan erinran. Enligt AB Trav och Galopp (ATG) och Kanal 75 måste bestämmelserna vara tydligare och i större utsträckning ansluta till ordalydelsen i AV-direktivet. Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges TV-producenter anser att bestämmelserna ytterligare bör anpassas till AV-direktivet. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV torde avsikten inte vara att tillåta sponsring av enkla meddelanden om tid, väderlek m.m. (vilka omfattas av programbegrep-

pet) och lagtexten bör därför kompletteras i detta avseende. Nämnden anser vidare att möjligheten att sponsra ett sportevenemang bör kompletteras med någon form av begränsningsregel, t.ex. ett högsta antal tillåtna meddelanden per timme. Kammarrätten i Stockholm rekommenderar att bestämmelsen uttömmande reglerar otillåtet innehåll och därmed inte behöver prövas enligt bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Kammarrätten anser vidare att det är av vikt att sponsringsmeddelanden, i likhet med gällande praxis, anses ingår i det programmet som det avser och att formuleringen omedelbar anslutning till i motsats till begreppet i början och i slutet knappast kan omfattas av definitionen av program. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen anser att det bör införas ett förbud mot sponsring av barnprogram. Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) ifrågasätter om reglerna ska gälla för beställ-tv. Sveriges Annonsörer anser att det av författningstexten bör framgå att det är tillåtet att visa sponsorns namn och/eller tjänst eller annat kännetecken. Förbudet mot sponsring av alkoholdrycker bör tas bort, i vart fall för drycker upp till 15 volymprocent. Sveriges Reklamförbund noterar att AV-utredningen förbigått möjligheten att tillåta sponsringsmeddelande i samband med reklamavbrott och menar att det är en avvikelse jämfört med AV-direktivet och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV samt ologiskt i förhållande till vad som föreslås gälla för produktplacering. Förbundet påpekar också att det verkar oklart om föreslagen bestämmelse om s.k. fakultativa sponsringsmeddelanden även omfattar beställ-tv. Teaterförbundet anser att sponsringsbegreppet bör utvidgas till att även omfatta program som utformats i samarbete med ett företag, som på annat sätt än genom direkt finansiering av programmet skapar goodwill eller en associering till nytta för företagets varumärke eller produkter. TV4 AB menar att det bör vara uttryckligen tillåtet att visa sponsorskyltar i samband med annonsavbrott och sponsorns namn och/eller tjänst eller annat kännetecken. Förbudet mot alkoholsponsring bör tas bort och trailers för program bör kunna sponsras. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att införa regler om sponsring för beställ-tv.

Bakgrund

AV-direktivet

Begreppet sponsring definieras i AV-direktivet som varje bidrag som ges för finansiering av audiovisuella medietjänster eller program av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person som inte är engagerat/engagerad i tillhandahållande av audiovisuella medietjänster eller i produktion av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter (artikel 1 k). Definitionen motsvarar i huvudsak definitionen av sponsring i tv-direktivet.

I AV-direktivet finns närmare bestämmelser om sponsring (artikel 3f). Till skillnad från tv-direktivet avser regleringen i AV-direktivet sponsring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. Vidare har i AV-direktivet införts mer specifika regler om på vilket sätt sponsrade program ska identifieras. Dessutom får en medlemsstat enligt AV-direktivet förbjuda

att sponsorns logotyp visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program.

Gällande rätt

Tv-direktivets bestämmelser om sponsring är genomförda i svensk rätt genom 7 kap. 8 och 9 §§ radio-_och_TV-lagen. I 7 kap. 8 § första stycket föreskrivs att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (sponsrat program), ska på lämpligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället anges vem eller vilka bidragsgivarna är. Bestämmelserna är tillämpliga på såväl ljudradio- som tv-program. I sökbar text-tv ska ett meddelande om sponsorerna lämnas löpande.

Begreppet på lämpligt sätt har fått sin närmare innebörd genom praxis från Granskningsnämnden för radio och TV. Av denna praxis följer att det är nödvändigt att meddelandet innehåller information om att programmet är sponsrat och om vem eller vilka som bidragit till finansieringen. Det är således inte tillräckligt med skyltar med skriften ”Tack till…” och liknande. Nämnden har vidare accepterat produkter och varumärken som beteckning för sponsorer. Nämnden har inte godtagit att både ett företag och en produkt från samma företag sponsrar samma program. Musikillustrationer får förekomma, om de inte innebär att meddelandet kan förväxlas med ett vanligt reklaminslag. Reklamliknande tillägg eller uppgifter om sponsorns adress, telefonnummer, öppettider och liknande får inte heller förekomma i sponsringsmeddelanden.

I nämndens praxis har de flesta ärenden som gällt sponsring prövats mot 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen. Av paragrafen följer att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen. Nämnden har som regel ansett att sponsringsmeddelanden med reklambetonade uttalanden om sponsorns verksamhet, tillägg eller uppgifter om sponsorns adress, telefonnummer och liknande uppgifter strider mot bestämmelsen. Likaså har ett otillbörligt kommersiellt gynnande ansetts föreligga när någon omväxlande anger ett företags namn och dess produkter som sponsor eller i samma program anger olika produkter från ett och samma företag. Det har inte ansetts acceptabelt att visa bilder av produkter eller andra bilder med anknytning till sponsorns verksamhet i sponsringsmeddelandet. En överträdelse av sponsringsbestämmelsen innebär dock inte alltid även en överträdelse av bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande.

Enligt 7 kap. 8 § andra stycket radio-_och_TV-lagen får ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte sponsras. I 7 kap. 9 § föreskrivs vidare att ett program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Ett sponsringsmeddelande anses i marknadsrättslig mening vara att betrakta som reklam. Det innebär att annonsreglerna i radio-_och_TV-lagen är tillämpliga på sponsringsmeddelanden. I 7 kap. 8 § finns dock regler som innebär att sponsringsmeddelanden inte behöver omges av annonssignatur och att de inte ska räknas in i annonstiden. Av förarbetena till

lagen framgår att sponsringsmeddelanden inte får utformas som reklam eller åsiktsannonser (prop. 1995/96:160 s. 114).

SVT:s och SR:s villkor för sponsringsmeddelanden framgår av programföretagens sändningstillstånd och dessa är strängare än villkoren för andra programföretag. Av sändningstillstånden framgår att sponsringsmeddelanden ska vara korta, att de inte ska åtföljas av musik och att de även i övrigt ska ges en neutral utformning.

Radio- och TV-lagsutredningen

I Radio- och TV-lagsutredningens uppdrag ingick även att se över bestämmelserna om sponsring i radio-_och_TV-lagen. Enligt utredningen skiljer sig regleringen av sponsringsmeddelanden respektive reklam åt och detta har fört med sig osäkerhet i rättstillämpningen. Det bör därför tydligare i radio-_och_tv-lagen skiljas på regleringen av reklam och sponsringsmeddelanden på så sätt att sponsringsmeddelanden uttryckligen undantas från annonsbegreppet i radio-_och_tv-lagen. Radio- och TVlagsutredningen lämnade dessutom förslag om i vilka situationer som sponsringsmeddelanden ska vara tillåtna och hur de ska utmärkas.

När det gäller placeringen av sponsringsmeddelanden ansåg utredningen att sådana, på samma sätt som i dag, ska lämnas före eller efter det sponsrade programmet. Om endast en klart avgränsad del av programmet är sponsrat bör dock sponsringsmeddelandet lämnas före eller efter denna del. I sådana fall får meddelandet lämnas även före eller efter programmet som helhet. Enligt utredningen är det vidare rimligt att tillåta sponsringsmeddelanden även vid andra tillfällen än i början eller slutet av ett program. Med anledning därav lämnade utredningen förslag till bestämmelser med en uttömmande uppräkning av i vilka situationer, förutom de obligatoriska, som sponsringsmeddelanden får lämnas (fakultativa sponsringsmeddelanden). Fakultativa sponsringsmeddelanden föreslogs få lämnas i vissa typer av program, vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändningar, i samband med avbrott för annonser samt då sändningen av ett sponsrat program övergår från en programtjänst till en annan programtjänst inom samma programföretag.

En förutsättning är dock att det sker på ett sådant sätt att varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Enligt förslaget får sådana sponsringsmeddelanden lämnas bara om den sammanlagda sändningstiden för programmet överstiger fyrtiofem minuter och det är minst tjugo minuter mellan meddelandena.

Enligt Radio- och TV-lagsutredningen bör reglerna om placering av sponsringsmeddelanden vara desamma oavsett om meddelandet sänds med hel eller delad skärm och att sponsringsmeddelanden med delad skärm således inte bör vara tillåtna i vidare omfattning än vad som gäller för sponsringsmeddelanden i allmänhet.

Slutligen föreslog Radio- och TV-lagsutredningen att det i lagen ska anges att ett sponsringsmeddelande ska innehålla uppgift om att programmet är sponsrat och vem eller vilka som har bidragit till finansieringen av programmet. Enligt utredningen får meddelandet inte innehålla säljfrämjande inslag eller annat som kan föra med sig att det kan förväxlas med ett reklaminslag.

Skälen för regeringens förslag

Yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelser i vanlig lag om förbud mot och villkor för sponsring

Som nämnts i avsnitt 6.9 tillåter 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen bestämmelser i vanlig lag om bland annat kommersiell reklam. Bestämmelsen är även tillämplig på sponsring. Det innebär alltså att lagregler om förbud mot och villkor för sponsring är tillåtna avseende traditionell tv.

Vad gäller beställ-tv kan noteras att motiven till 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen endast berör möjligheten till lagbestämmelser rörande radio och tv. Som redovisats i avsnitt 6.9 anser regeringen dock att yttrandefrihetsgrundlagen även tillåter regler om sponsring i beställ-tv. Det finns dock skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av sådana bestämmelser.

Tanken med ett sponsringsmeddelande är att informera mottagaren av en medietjänst om att någon annan än leverantören av tjänsten har bidragit till finansieringen av ett program som inte är en annons. Syftet är således att skydda mottagaren genom att varna för att det finns en möjlig risk för att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programinnehållet. Detta syfte gör sig även gällande avseende beställ-tv. Med beaktande därav och då förbud mot och villkor för sponsring inte får anses komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen samt de förpliktelser som AV-direktivet medför anser regeringen att regler om sponsring för beställ-tv bör införas i radio-_och_tv-lagen.

Sponsringsbegreppet

Ett sponsringsmeddelande är normalt sett att betrakta som reklam i radio- och TV-lagens mening. Följaktligen är reglerna i radio-_och_TV-lagen om annonser med vissa undantag tillämpliga på ett sponsringsmeddelande. De motiv som ligger till grund för reglerna om sponsringsmeddelanden och reklammeddelanden skiljer sig emellertid åt. Det främsta syftet med sponsringsmeddelande är att informera om att ett utomstående intresse kan ha påverkat programinnehållet. Reklam däremot knyter inte an till ett visst program utan sänds fristående från programutbudet i övrigt.

Att syftet med reglerna är olika kommer till uttryck bland annat på så sätt att reglerna om sponsringsmeddelanden är utformade som en skyldighet för programföretaget att på ett visst sätt lämna upplysning om att ett program är sponsrat. Sponsringsmeddelanden får enligt förarbetena inte heller utformas som reklam eller åsiktsannonser.

I avsnitt 7 föreslås att begreppen reklam och annons ska definieras i radio-_och_tv-lagen. Genom dessa definitioner kommer sponsringsmeddelanden automatiskt att falla utanför annonsbegreppet. Att särskilt undanta sponsringsmeddelanden från reklambegreppet i enlighet med Radio- och TV-lagsutredningens förslag behövs därför inte.

Däremot bör begreppet sponsring definieras i radio-_och_tv-lagen. I AV-direktivet definieras sponsring som varje bidrag som någon som inte tillhandahåller audiovisuella medietjänster eller producerar sådana verk ger för att finansiera medietjänster eller program i syfte att främja bi-

dragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. AV-direktivet innehåller således kriterier för syftet med bidraget. Genom att i radio-_och_tv-lagen också införa sådana syften kommer bidrag från exempelvis Stiftelsen Svenska Filminstitutet eller andra produktionsformer inte längre att betraktas som sponsring i lagens mening. I likhet med AV-utredningen anser regeringen vidare att utöver bidrag med de syften som anges i AV-direktivet bör även sådana bidrag som ges för att främja bidragsgivarens intresse omfattas. Sammantaget bör med sponsring avses bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tvsändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

Begränsningar av vilka program som får sponsras

Enligt AV-direktivet får medlemsstaterna förbjuda att en sponsors logotyp visas under barnprogram. I denna del innebär direktivet ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet. Genom AV-direktivet utvidgas dock tilllämpningsområdet till att även omfatta beställ-tv. Eftersom AVdirektivet är ett minimidirektiv är det möjligt att gå ännu längre och helt förbjuda sponsring av barnprogram. Ett sådant förbud övervägdes, men ansågs vid tillkomsten av radio-_och_TV-lagen inte nödvändigt (prop. 1995/96:160 s. 117). Sponsring av barnprogram är således tillåten (jfr 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen). I likhet med AV-utredningen anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa ett sådant förbud. Detsamma gäller införandet av restriktioner för möjligheten att visa sponsringsmeddelanden under barnprogram.

Bestämmelsen i AV-direktivet om att nyhets- och samhällsprogram inte får sponsras är redan genomförd i svensk rätt genom bestämmelsen i radio-_och_TV-lagen om förbud mot sponsring av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. För att AVdirektivets krav ska genomföras korrekt behöver dock bestämmelsens tillämpningsområdet utvidgas till att också omfatta beställ-tv.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller liknande inte få sponsras. I denna del har nämnden hänvisat till sin praxis. Vid bedömningen av om en sändning utgör ett sponsringsbart program har nämnden tagit hänsyn till omständigheter som särskilt namn eller egen vinjett, särskild programledare, eget tema, särskild sändningstid och längd (se även rättsfallet RÅ 2001 ref. 4). Enligt nämnden är avsikten inte att tillåta sponsring av enkla meddelanden. Bestämmelsen i radio-_och_TV-lagen om förbud mot sponsring av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer bör därför enligt nämnden utvidgas till att också omfatta program som inte består av annat än, utom angivande av namn eller källa, ett enkelt meddelande om tid, väderlek, nyheter eller motsvarande.

AV-utredningen har inte utrett frågan om sponsring av enkla meddelanden. Radio- och TV-lagsutredningen har dock övervägt frågan. Enligt utredningen bör enkla meddelanden inte betraktas som ett program i sponsringshänseende. Förutom angivna meddelanden om tid, väderlek och nyheter nämndes som exempel en s.k. trailer rörande ett sponsrat

program. Enligt utredningen bör det alltså inte förekomma något sponsringsmeddelande i anslutning till en sådan trailer.

Med ett program i nuvarande radio-_och_TV-lagen avses detsamma som avses i yttrandefrihetsgrundlagen vilket innebär att enkla meddelanden inte undantas från programbegreppet (jfr prop. 1995/96:160 s 65). Någon ändring i det avseendet är inte avsedd. Regeringen anser inte att det finns några starka skäl att förbjuda sponsring av enkla meddelanden som t.ex. trailers. Som nämnts ovan får nyhetsprogram inte sponsras. Någon begränsning därutöver av program som inte får sponsras anser regeringen således inte bör införas.

Förbudet i radio-_och_TV-lagen om att ett tv-program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror kan behållas (7 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen). AV-direktivet kräver nämligen att ett motsvarande förbud tas in i den nationella lagstiftningen när det gäller tobaksvaror och gör det möjligt att införa eller behålla ett förbud i fråga om alkoholdrycker. De hälsoskäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen bör därför ändras på så sätt att förbuden även avser beställ-tv. Vidare följer av AV-direktivet att sponsring som lämnas av läkemedelsföretag är tillåten i ett program i en tv-sändning eller i beställ-tv, under förutsättning att sponsringen främjar företagets namn eller anseende, däremot inte särskilda medicinska produkter eller behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination. Motsvarande bestämmelser finns i 7 kap. 10 § andra stycket radio-_och_TV-lagen. De hälsoskäl som påtalats avseende tvsändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Bestämmelsen i radio-_och_TV-lagen bör därför ändras på så sätt att förbudet även avser beställ-tv.

Krav på sponsring

Enligt AV-direktivet ska audiovisuella medietjänster eller program som sponsras uppfylla vissa krav. Deras innehåll och, när det gäller tvsändningar, deras programläggning får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänsten. I denna del överensstämmer AV-direktivet i allt väsentligt med tv-konventionen. Redan genom bestämmelserna i 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen är direktivets krav på säkerställande av redaktionellt ansvar och frihet uppfyllt i svensk rätt. Någon särskild lagstiftning utöver vad som redan gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen behövs således inte i denna del.

Av AV-direktivet följer vidare att sponsringen inte får direkt uppmuntra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster. Bestämmelsen motsvarar i allt väsentligt vad som redan gäller för program i tv-sändningar enligt tv-direktivet. Dessa krav, som enligt AV-direktivet även gäller sponsring av beställ-tv, måste således uppfyllas för att Sverige på ett korrekt sätt ska genomföra AV-direktivet. För att genomföra direktivet i denna del krävs att säljfrämjande inslag i sponsringsmeddelanden i tv-program och i beställ-tv uttryckligen förbjuds. Regeringen

anser att det i radio-_och_tv-lagen därför bör införas en bestämmelse om att ett sponsringsmeddelande inte får innehålla säljfrämjande inslag.

När sponsringsmeddelande ska och får lämnas

Av AV-direktivet följer att sponsrade program i en tv-sändning och i beställ-tv ska tydligt identifieras som sådana i början av programmet, under programmet och/eller i slutet av programmet. AV-direktivet medger vidare att sponsringsmeddelanden lämnas under pågående program.

Den gällande regleringen i radio-_och_TV-lagen innebär att sponsrade program ska markeras i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället. Reglerna uppfyller således delvis vad som krävs enligt AVdirektivet.

Regeringen delar AV-utredningens bedömning att det dessutom i radio-_och_tv-lagen bör införas en bestämmelse för det fall bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrat. Utredningen har föreslagit att sponsringsmeddelandet ska visas i omedelbar anslutning till den sponsrade delen. Som Kammarrätten i Stockholm konstaterat ska sponsringsmeddelanden anses ingå i det program eller den programdel som det avser. Regeringen delar därför kammarrättens bedömning att formuleringen i omedelbar anslutning till bör ersättas med begreppet i början och i slutet. Bestämmelsen bör gälla såväl när endast en avgränsad del av ett program är sponsrat som när sponsorerna inte sponsrar övriga delar av programmet. Om sändningarna från ett visst evenemang eller en viss tävling under ett sportprogram är sponsrade, ska sponsringsmeddelandet således sändas i början eller i slutet av detta inslag i programmet.

En grundläggande förutsättning för att ett sponsringsmeddelande ska få sändas i början eller i slutet till en del av ett program, dvs. normalt sett under programmet, bör vara att det kan ske på ett sådant sätt att inte programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Som redovisats har Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram ett förslag som gör det möjligt att bland annat lämna sponsringsmeddelande under pågående program i en tv-sändning. Regeringen delar utredningens bedömning och det finns goda skäl för förslaget. Dock ingår i Radio- och TV-lagsutredningens förslag även sponsringsmeddelanden i samband med avbrott för annonser. Denna del finns inte med i AV-utredningens förslag. Detta synes dock vara ett förbiseende från utredningens sida. I en tv-sändning bör således sponsringsmeddelanden även få lämnas i samband med annonsavbrott. I avsnitt 6.12 behandlas när annonsavbrott får ske. Förslaget innebär att andra program i tv-sändningar än gudstjänster och barnprogram får avbrytas av annonser bara om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Denna begränsning kommer följaktligen att gälla även för antalet sponsringsmeddelanden som får lämnas i samband med annonsavbrott. Någon begränsning därutöver anser regeringen inte behövs.

Sammantaget ser regeringen alltså inte någon anledning att frångå Radio- och TV-lagsutredningens förslag när det gäller vilka typer av program och i vilka situationer sponsringsmeddelanden ska få sändas under

pågående program i en tv-sändning. Förslaget bör därför med vissa smärre justeringar genomföras.

I radio-_och_tv-lagen bör således införas en bestämmelse om att sponsringsmeddelanden i en tv-sändning får lämnas

i början eller i slutet av ett program om bara en klart avgränsad del av programmet är sponsrad och ett sponsringsmeddelande har lämnats i början eller i slutet till den delen,

– i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som återger föreställningar eller evenemang, i pauser för publiken,

– i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan,

– vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning, och

– i samband med annonsavbrott. AV-direktivet innehåller inte några särskilda tidsbegränsningar när det gäller programmets längd eller hur lång tid som måste löpa mellan meddelandena. Som AV-utredningen påtalat bör i linje med strävandena att förenkla för företagen några sådana regler inte införas. Däremot anser regeringen att det av hänsyn till tittarna och rättighetsinnehavarna i lagen bör införas en bestämmelse om att ett sponsringsmeddelande inte får kränka programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter.

Som redovisats ovan medger AV-direktivet att sponsringsmeddelanden även lämnas under pågående program i beställ-tv. AV-utredningen har inte utrett frågan närmare. Beställ-tv skiljer sig delvis från tv-sändningar och det synes därför inte lika angeläget att som för tv-sändningar närmare reglera när sponsringsmeddelanden får lämnas under bland annat pågående program. På samma sätt som för tv-sändningar bör dock gälla att sponsringsmeddelanden i beställ-tv bara får lämnas om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

AV-direktivet innebär en helt ny reglering i svensk rätt avseende beställ-tv. Det är inte möjligt att närmare bedöma eventuella konsekvenser av förslaget. Framtiden får utvisa om reglerna om sponsring av program i beställ-tv ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv-sändningar.

Utformningen av sponsringsmeddelanden

När det gäller utformningen av sponsringsmeddelanden föreskrivs i dag att sponsorn ska anges på lämpligt sätt. Vid tillkomsten av radio-_och_TV-lagen övervägdes att i lagtexten ge mer detaljerade regler om på vilket sätt informationen skulle lämnas. En sådan lösning ansågs dock kunna bli alltför stelbent och låsa rättsläget (se prop. 1995/96:160 s. 114). Som redovisats tidigare har innebörden av begreppet på lämpligt sätt utmejslats genom avgöranden av Granskningsnämnden för radio och TV. Under AV-utredningens arbete har dock från programföretagens sida framförts att ett så oprecist begrepp i lagtexten har fört med sig osäkerhet om vilka krav som gäller. Programföretagen har vidare efterfrågat större möjligheter att lämna information om adress och liknande om det spons-

rade företaget och föreslagit att lagtexten utformas på ett mer detaljerat sätt och i enlighet med direktivtexten.

AV-direktivet innehåller preciserade begrepp som lämpar sig väl för att komma till uttryck i lag. Bestämmelserna om hur ett sponsringsmeddelande ska se ut bör utformas i nära anslutning till ordalydelsen av aktuell bestämmelse i AV-direktivet. Ett sponsringsmeddelande i en tv-sändning eller i beställ-tv ska således innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Syftet är att sponsrade program tydligt ska kunna identifieras som sådana vilket anges i artikel 3f.1 c AVdirektivet. Programföretag har dock möjlighet att ange både logotyp och annan symbol, såsom en hänvisning till sponsorns produkter eller tjänster eller något annat kännetecken om man så önskar. Meddelandet får emellertid inte innehålla säljfrämjande inslag.

Sanktioner och tillsyn

Överträdelse av reglerna om sponsring i nuvarande radio-_och_TV-lagen kan leda till ett åläggande att betala en särskild avgift (10 kap. 5 § första stycket 5). Reglerna övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV.

De nya bestämmelserna om sponsring bör inte föranleda någon ändring när det gäller vilka former av sanktioner som kan komma i fråga vid överträdelser eller när det gäller övervakningen av hur reglerna följs.

6.11. Produktplacering

Regeringens förslag: Det är förbjudet att sända program i tv eller tillhandahålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering.

Med produktplacering avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänster har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller en tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis.

Förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering gäller inte för filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhållning. Det är emellertid förbjudet att sända sådana program om de huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Det är förbjudet att sända filmer, tv-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram där det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma gäller för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Program där det förekommer produktplacering får sändas bara om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt bestämmelsen nedan.

Bestämmelsen om att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen ska kompletteras på så sätt att

det framgår att detta innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

När det förekommer produktplacering i ett program ska tittarna informeras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om att det förekommer produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i programmet.

Den som överträder bestämmelser om produktplacering ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. AB Trav och Galopp (ATG) och

Kanal 75 tillstyrker utredningens förslag men anser att det bör förtydligas att reglerna om produktplacering och otillbörligt kommersiellt gynnande har samma innebörd. Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges TV-producenter anser att regler om produktplacering och om otillbörligt kommersiellt gynnande bör formuleras på liknande sätt och att regeln om otillbörligt kommersiellt gynnande bör anpassas så att den inte kan sanktioneras när det inte har förekommit en betalning, eftersom regeln annars strider mot yttrandefrihetsgrundlagen samt innebär en strängare lagstiftning än vad som stipuleras i AV-direktivet. Nivån för vad som anses vara otillbörligt i regeln om otillbörligt kommersiellt gynnande bör anpassas till AV-direktivets bestämmelser som tillåter en högre grad av gynnande. Granskningsnämnden för radio och TV anser att föreslagen reglering med två bestämmelser (produktplacering respektive otillbörligt gynnande av kommersiella intressen) som har samma syfte men olika formulering bör undvikas. Enligt nämnden bör i stället bestämmelsen om produktplacering ändras på så sätt att en hänvisning införs till bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen som kan kompletteras med en upplysning om dessa krav. Nämnden efterlyser vidare ett förtydligande eller exemplifieringar när det gäller innebörden av begreppet liknande ersättning i fråga om produktplacering. Företagets namn och logotyp bör inte få anges i meddelandet och det bör av författningstexten framgå att informationen endast ska bestå av en neutral upplysning om att det förekommer produktplacering i programmet. Nämnden anser vidare att det i fall där företag samtidigt sponsrar ett program och placerar sina produkter i programmet bör ställas särskilt höga krav på att produkterna exponeras på ett sådant sätt att inte den sammanlagda framställningen otillbörligt gynnar kommersiella intressen.

Enligt Göteborgs universitet kan det bli gränsdragningsproblem mellan bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen och om produktplacering. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen anser att Sverige bör avstå från möjligheten att tillämpa undantagen om produktplacering i AV-direktivet på grund av svårigheten för konsumenterna att identifiera produktplaceringen som en marknadsföringsåtgärd. Värnandet av konsumenternas skydd mot smygreklam måste väga tyngre

än programföretagens möjlighet till en alternativ finansieringskälla. En neutral logotyp som upplyser konsumenten om att produktplacering förekommer i ett visst program är inte tillräckligt för att kompensera den bristande reklamidentifieringen. Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter om det är nödvändigt att införa en bestämmelse om produktplacering eftersom en sådan bestämmelse i allt väsentligt torde reglera situationer som omfattas av bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen. Länsrätten framhåller vidare att det inte kan uteslutas att det i rättstillämpningen uppstår gränsdragningsproblem mellan bestämmelserna om produktplacering och om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen. SBS/Kanal 5 menar att AV-direktivets definition av produktplacering inte ska tolkas så snävt att produktplacering bara avser fall då leverantören av medietjänsten får betalt, utan att det bör förtydligas att produktplacering också avser när externa produktionsbolag och andra leverantörer till leverantören av medietjänsten får betalt eller liknande ersättning och detta direkt eller indirekt kommer leverantören av medietjänsten till del, exempelvis genom minskade produktionskostnader.

Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) menar att det är angeläget att endast sådan produktexponering som har ett rent kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden till föremål omfattas av föreslagna bestämmelser. Enligt TU möjliggör yttrandefrihetsgrundlagen regler i vanlig lag om exempelvis produktplacering men denna möjlighet verkar endast avse traditionell tv. Föreslagna bestämmelser bör därför inte omfatta beställ-tv. Sveriges Annonsörer anser att alkoholförbudet för produktplacering ska tas bort, i vart fall för drycker upp till femton volymprocent. TV4 AB (TV4) tillstyrker utredningens förslag att införa regler om produktplacering, men anser det viktigt att förtydliga att ”otillbörligt framhäva” inte är detsamma som ”otillbörligt kommersiellt gynnande”.

Vidare tillstyrker TV4 inte utredningens förslag att förbjuda produktplacering av alkoholdrycker. TV4 ifrågasätter om möjligheten att ålägga programföretag en särskild avgift för otillbörligt kommersiellt gynnande, i fall då programbolaget inte fått betalt, är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Enligt TV4 ska regeln om otillbörligt kommersiellt gynnande inte vara tillämplig i de fall TV4 endast köpt visningsrätter till ett program eller en film, då TV4 aldrig har insyn i programmen/filmerna. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att införa regler om produktplacering för beställtv.

Bakgrund

Med produktplacering avses det förhållandet att en produkt i avsättningsfrämjande syfte exponeras på olika sätt i ett tv-program eller i en spelfilm. Det finns olika typer av produktplacering. Den enklaste formen innebär att en produkt placeras i ett tv-program eller i en spelfilm som rekvisita. Produktplacering kan också ske i form av s.k. manusplacering, som innebär att produktens namn nämns i någon dialog. En mer ingripande form av produktplacering är när en produkt får en framträdande roll i handlingen och t.ex. knyts till huvudrollsinnehavaren.

Produktplacering utgör marknadsföring i marknadsrättslig mening. För att produktplacering ska omfattas av radio- och TV-lagens annonsbegrepp krävs att varumärken, företagsnamn, logotyper och liknande fogas in i tv-signaler på elektronisk väg. Produktplacering som innebär att vissa produkter används som rekvisita i tv-program eller i filmer, och som alltså inte är anpassade för tv-sändningar eller särskilt infogade, är däremot inte att betrakta som reklam i den nuvarande radio- och TV-lagens mening. Annonsreglerna är därmed inte heller tillämpliga. Däremot kan lagens bestämmelse om otillbörligt kommersiellt gynnande vara tillämplig. I 6 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs nämligen att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen.

En nyhet i AV-direktivet är regleringen av produktplacering. Enligt direktivet får produktplacering tillåtas under vissa omständigheter såvida en medlemsstat inte beslutar något annat. Produktplacering som har formen av smygreklam bör dock förbjudas (skäl 55). AV-direktivets reglering av produktplacering innebär alltså att sådan produktplacering som inte är smygreklam i vissa fall får tillåtas.

Produktplacering definieras i AV-direktivet som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning (artikel 1 m). Enligt artikel 3g.1 i direktivet är produktplacering som huvudregel förbjudet. För att säkerställa lika konkurrensvillkor för företagen och förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft är det lämpligt att undanta vissa program från förbudet och nödvändigt att anta regler för produktplacering (skäl 61 och 62).

Av artikel 3g.2 följer att om medlemsstaterna inte beslutar något annat, är produktplacering tillåten

– i biograffilmer, filmer och serier producerade för audiovisuella medietjänster, sportprogram och lätta underhållningsprogram, eller

– när det inte förekommer någon betalning utan bara gratis tillhandahållande av vissa varor eller tjänster, exempelvis rekvisita och priser, för att de ska ingå i ett program.

En medlemsstat bör dock ha möjlighet att helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa undantag, exempelvis genom att bara tillåta undantagen i program som inte helt och hållet produceras inom medlemsstaten.

Undantaget från förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering gäller inte barnprogram. I sådana program får det således inte förekomma produktplacering.

I AV-direktivet finns vidare ett förbud mot produktplacering av dels cigarretter och andra tobaksvaror eller av produkter från ett företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror, dels särskilda medicinska produkter och behandlingar som är receptbelagda i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör.

Av AV-direktivet följer vidare att program där det förekommer produktplacering ska uppfylla åtminstone följande krav:

a) Innehållet, och när det gäller tv-sändningar deras programläggning, får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänster.

b) Programmen får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster.

c) Programmen får inte otillbörligt framhäva den berörda produkten.

d) Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produktplacering. Program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott.

Om programmet varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänster själv eller av ett närstående företag till en sådan leverantör får medlemsstaterna besluta att göra avkall på kravet i punkten d).

Sammanfattningsvis är det enligt AV-direktivet förbjudet med alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att ingå eller omnämnas i ett program mot betalning eller liknande ersättning om 1) de förekommer i barnprogram, nyhetsprogram och dokumentärer, 2) det handlar om cigaretter och andra tobaksvaror eller av produkter från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigaretter och andra tobaksvaror oavsett i vilka program de förekommer och 3) det handlar om särskilda medicinska produkter och behandlingar som är receptbelagda oavsett i vilka program de förekommer.

Att produktplacering är förbjudet i nyhetsprogram och dokumentärer följer motsatsvis av artikel 3g.2 i direktivet. I de fall där audiovisuella kommersiella meddelanden som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att ingå eller omnämnas i ett program mot betalning eller liknande ersättning i andra fall än de ovan nämnda, måste redovisade kriterierna a–d uppfyllas.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

I svensk rätt definieras inte produktplacering och den är inte särskilt reglerad i nuvarande lagstiftning. En situation där programföretag får ersättning för att ha med en produkt i ett program, och produkten inte exponeras på ett otillåtet sätt, är alltså i och för sig tillåten. Av 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen följer emellertid att om program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten (sponsrade program) ska det på lämpligt sätt informeras om vem eller vilka bidragsgivarna är.

Genom AV-direktivet införs dock en åtskillnad mellan sponsrade program och produktplacering. Det avgörande kriteriet för att skilja mellan sponsring och produktplacering är att vid produktplacering är hänvisningen till produkten infogad i programhandlingen. Bestämmelserna om sponsring behandlas närmare i avsnitt 6.10. Skälet till att det har införts särskilda bestämmelser om produktplacering i direktivet är att regelverket kring produktplacering i biograffilmer och audiovisuella produktioner som görs för tv ser olika ut i de olika medlemsstaterna inom EU, vilket påverkar branschens konkurrenskraft på ett negativt sätt (skäl 61). För att

säkerställa lika konkurrensvillkor och därmed förbättra branschens konkurrenskraft har regler om produktplacering införts.

Svensk reglering av produktplacering i förhållande till grundlagsbestämmelser m.m.

Som redovisats tidigare omfattas program i tv-sändningar och i beställ-tv av yttrandefrihetsgrundlagen. Frågan om produktplacering kan förbjudas eller regleras på annat sätt måste således prövas mot de regler i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som gör det möjligt att i vissa fall inskränka yttrandefriheten i de medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.

Med stöd av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen är det möjligt att införa förbud mot kommersiella annonser avseende alkoholdrycker och tobaksvaror, förbud mot kommersiella annonser avseende varukännetecken som är i bruk för tobaksvaror (s.k. indirekt tobaksreklam) och förbud mot kommersiella annonser som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av unionsrätten. Inte heller hindrar yttrandefrihetsgrundlagen att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten (1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att produktplacering är en form av marknadsföring. Att det även är fråga om en åtgärd med ett kommersiellt syfte råder det inte heller någon tvekan om. Till skillnad från den typiska reklamen för exempelvis en vara där det kommersiella budskapet är direkt och ohöljt är det kommersiella inslaget i produktplacering mer inlindat eftersom produktplacering förekommer som en integrerad del av ett tv-program eller en film. Detta innebär att produktplacering inte omfattas av begreppet kommersiell annons i dess betydelse enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan inte heller inordnas under begreppet kommersiell reklam, vilket tar sikte på rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättningen av en vara eller en tjänst. Ett förbud mot produktplacering kan alltså inte införas i svensk rätt med stöd av de nämnda undantagen i 1 kap. 12 § första stycket och andra stycket första meningen yttrandefrihetsgrundlagen.

Bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen medger att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Med stöd av bestämmelsen är det enligt regeringens bedömning möjligt att göra inskränkningar i yttrandefriheten i form av förbud eller villkor för att sända program där det förekommer produktplacering under förutsättning att det är fråga om fall då sändningen av programmet helt eller delvis har bekostats av någon annan än programföretaget eller den som tillhandahåller beställ-tv, dvs. leverantören av medietjänster.

Det innebär att det inte finns något hinder mot att införa ett förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering, under förutsättning att inskränkningen även är tillåten enligt 2 kap. regeringsformen och artikel 10 i Europakonventionen. I denna fråga delar regeringen AVutredningens slutsats att ett förbud eller andra inskränkningar i möjligheterna att använda sig av produktplacering i audiovisuella medietjänster inte står i strid med regeringsformens och Europakonventionens bestämmelser om yttrandefrihet.

All annan produktplacering än då det är fråga om fall då sändningen helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten kommer att falla utanför regleringen. Sådana företeelser kommer emellertid liksom i dag att omfattas av bestämmelsen i radio-_och_tv-lagen om otillbörligt kommersiellt gynnande.

Definition av begreppet produktplacering

Som redovisats tidigare definieras produktplacering i AV-direktivet som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning. Begreppet produktplacering bör i svensk rätt definieras på så sätt att det omfattar situationer då ett program helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver programverksamheten, dvs. då betalning för produktplacering har tagits emot av programbolaget själv. Det är bara i det fallet som yttrandefrihetsgrundlagen medger förbud eller andra föreskrifter.

Andra företeelser som i AV-direktivets mening är produktplacering, som t.ex. då betalning för produktplaceringen utgått i tidigare produktionsled, kommer då att falla utanför radio- och tv-lagens reglering av produktplacering.

Sådana företeelser som faller utanför föreslagen definition av produktplacering i radio- och tv-lagen kommer dock liksom i dag att omfattas av bestämmelsen i radio- och tv-lagen om otillbörligt kommersiellt gynnande. Det kommer således att vara möjligt att med stöd av den bestämmelsen förbjuda sådan produktplacering som har formen av s.k. smygreklam. Den valda begränsningen av begreppet produktplacering i svensk rätt bedömer regeringen i praktiken inte leda till ett annat resultat än det som avses i direktivet.

Sammantaget anser regeringen att det i radio-_och_tv-lagen bör införas en bestämmelse av innebörd att med begreppet produktplacering avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller en tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis.

Den närmare innebörden av begreppet liknande ersättning får överlämnas till rättstillämpningen.

När ska produktplacering få förekomma?

Av AV-direktivet följer alltså att det som huvudregel är förbjudet med produktplacering. Bestämmelserna om produktplacering gäller både för tv-sändningar och för beställ-tv. En del remissinstanser, däribland Yttrandefrihetskommittén, har uttryckt tveksamheter när det gäller lämpligheten och nödvändigheten av att utsträcka förbudet till program i beställtv. Även om grundlagsbestämmelserna i 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen och möjligheterna att begränsa kommersiell reklam på det grundlagsskyddade området tillkom under en tid då endast traditionella tv-sändningar fanns, framgår av den tidigare redovisningen att det inte finns något uttryckligt hinder mot att undantagen tillämpas på samtliga de överföringar som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen, dvs. vissa beställtjänster. Utvecklingen på medieområdet på senare tid visar att efterfrågan på beställtjänster har ökat och att marknaden i större utsträckning än tidigare erbjuder konsumenter sådana tjänster.

Det finns därför anledning att så långt det är möjligt skapa en enhetlig reglering av de olika tjänsterna. Därtill kommer att det skydd som reglerna om produktplacering innebär även bör tillkomma konsumenter av beställ-tv. Förbudet mot produktplacering bör därför införas i den svenska lagstiftningen, inte bara för tv-sändningar, utan även för beställ-tv, vilket också förutsätts för ett korrekt genomförande av direktivet. Av radio-_och_tv-lagen bör det alltså framgå att det är förbjudet att sända program i tv eller tillhandahålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering. Enligt direktivet kan, som det redogjorts för ovan, vissa program undantas från förbudet.

Vid prövningen av om ett totalt förbud mot produktplacering ska införas i svensk rätt måste en avvägning göras mellan olika intressen. Tittarna har genom den tekniska utvecklingen fått allt större möjligheter att på olika sätt undvika reklaminslag. Detta har i sin tur gjort det svårare för programföretagen att finansiera sin verksamhet. Produktplacering kan fungera som en alternativ finansieringskälla för programföretagen. Dessutom kan bestämmelser införas som tydligt informerar tittarna om att det förekommer produktplacering i ett tv-program. Därtill kommer att det är viktigt att överlag inte ställa upp strängare krav för produktplacering än de som gäller i andra medlemsstater. Sammantaget anser regeringen att produktplacering bör tillåtas i viss omfattning.

Den uppräkning i AV-direktivet av programtyper där produktplacering får tillåtas utgör en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Det innebär att det i radio-_och_tv-lagen bör införas ett uttryckligt undantag från förbudet mot produktplacering. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till AV-direktivet. Undantag bör alltså göras för filmer, tv-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram. Det ska dock vara förbjudet att sända sådana program om de huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Den närmare innebörden av undantagen överlämnas till rättstillämpningen.

I tobakslagen finns ett förbud mot marknadsföring av tobaksvaror i kommersiella annonser, bland annat i ljudradio- och tv-program (14 §). Eftersom produktplacering inte omfattas av begreppet kommersiell annons omfattas inte produktplacering av förbudet i tobakslagen. Det saknas även i svensk rätt en motsvarighet till AV-direktivets förbud mot

produktplacering av andra produkter från företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillverkning av tobaksprodukter. Ett korrekt genomförande av direktivet i dessa delar kräver således att det i svensk rätt införs ett förbud mot sådana former av produktplacering. Det bör framhållas att föreslagen definition av begreppet produktplacering bara omfattar placering av produkter i marknadsföringssyfte, dvs. i rent kommersiellt syfte, och som sker mot betalning till leverantören av medietjänster. Det är alltså inte fråga om något generellt förbud mot att exponera exempelvis varor i tv-program (jfr prop. 2001/02:64 s. 41 f.).

I AV-direktivet finns även ett förbud mot produktplacering av receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination. Enligt 21 a § läkemedelslagen är alla former av marknadsföring av läkemedel, inklusive produktplacering enligt föreslagen definition förbjudna. Begreppet läkemedel motsvarar i sak begreppet medicinska produkter. Svensk rätt uppfyller således redan vad som krävs enligt AV-direktivet i fråga om produktplacering av receptbelagda läkemedel. Ett förbud i radio- och tv-lagen skulle därmed i och för sig inte behövas. För tydlighets skull bör detta ändå komma till uttryck i lagen tillsammans med en bestämmelse om förbud mot produktplacering av sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

I den föreslagna alkohollagen (se prop 2009/10:125) finns ett förbud mot marknadsföring av alkoholdrycker i 7 kap. 3 §. Förbudet är tillämpligt på kommersiella annonser. Det innebär att produktplacering av alkoholdrycker inte omfattas av bestämmelsen.

Något krav på att produktplacering av alkoholdrycker ska vara förbjuden följer inte av AV-direktivet. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv är det dock möjligt för en medlemsstat att gå längre och införa ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker. Det krävs emellertid att ett sådant förbud är förenligt med unionsrätten i övrigt.

Förbudet mot marknadsföring av alkoholdrycker i alkohollagen har motiverats av de hälsorisker som förtäring av alkoholdrycker kan föra med sig (jfr prop. 1994/95:89 s. 43). Detta skäl gör sig gällande i lika hög grad i fråga om produktplacering som vid annan marknadsföring genom kommersiella annonser. Regeringen anser därför att det i svensk rätt bör införas ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker i program i en tv-sändning eller i beställ-tv. Det bör understrykas att detta inte innebär ett förbud mot att alkoholdrycker förekommer i filmer eller andra program. Förbudet avser produktplacering av alkoholdrycker i kommersiellt syfte och mot betalning.

I likhet med vad som gäller för sponsring bör även produktplacering av andra produkter från företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillverkning och försäljning av alkohol förbjudas.

Krav på program där produktplacering förekommer

Som redovisats tidigare följer av AV-direktivet att program där det förekommer produktplacering ska uppfylla åtminstone följande krav:

a) Innehållet, och när det gäller tv-sändningar deras programläggning, får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänster.

b) Programmen får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster.

c) Programmen får inte otillbörligt framhäva den berörda produkten.

d) Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produktplacering. Program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott.

Om programmet varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänster eller av ett närstående företag till en sådan leverantör får medlemsstaterna besluta att göra avkall på kravet i punkten d).

AV-direktivets bestämmelser om produktplacering ska bara tillämpas på program som har producerats efter den 19 december 2009.

Kravet i punkten a) tillgodoses genom dels bestämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen om programföretagens redaktionella självständighet (3 kap. 4 §) och om utgivarens bestämmanderätt över innehållet (4 kap. 3 §), dels demokratibestämmelsen i förslaget till radio- och tv-lag (5 kap. 1 §).

Kraven i punkten b) saknar motsvarighet i svensk rätt. För ett korrekt genomförande av AV-direktivet i denna del har AV-utredningen föreslagit att det införs en bestämmelse om att programmen inte får uppmuntra till inköp eller hyra av produkter, dvs. i praktiken att programmen inte får innehålla säljfrämjande inslag. Dessutom har utredningen föreslagit att kravet i punkten c) om att en produkt inte otillbörligen får framhävas vid produktplaceringen ska regleras på så sätt att en motsvarande bestämmelse tas in i den svenska lagstiftningen.

Som Granskningsnämnden för radio och TV och Länsrätten i Stockholms län påtalat i sina remissyttranden bör en reglering med två bestämmelser, en bestämmelse som reglerar produktplacering och en bestämmelse som reglerar otillbörligt kommersiellt gynnande, som har samma syfte men olika formuleringar undvikas. Regeringen anser i likhet med nämnden att det skulle öka förutsebarheten och underlätta tillsynen om frågan om otillbörligt gynnande kunde prövas självständigt, utan att behörig myndighet först måste ta ställning till om produktplacering enligt lagens mening skett.

AV-direktivets regler om att program som innehåller produktplacering inte får direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster bör därför genomföras på så sätt att bestämmelsen i radio-_och_tv-lagen om att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen kompletteras. Det bör framgå av bestämmelsen att otillbörligt kommersiellt gynnande innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt. Bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande kommer därmed att överensstämma med AV-direktivets regel om otillbörligt kommersiellt gynnande när det gäller produktplacering. Enligt regeringens bedömning blir därmed utrymmet större för programföretagen att gå annonsörernas önskemål till mötes än vad som gäller med nuvarande bestämmelse i radio-_och_TV-lagen. Detta ligger väl i linje med regeringens uppfattning att det i regel inte finns anledning att behål-

la regler på området som är snävare än vad som följer av AV-direktivet. En bestämmelse som reglerar att program där det förekommer produktplacering bara får sändas om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt bestämmelsen som nyss nämnts ska införas. Denna regel tillämpas om det är fråga om produktplacering enligt lagens definition. I de fall det inte handlar om produktplacering kan den generella bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande bli aktuell.

Enligt punkten d i AV-direktivet ska tittarna informeras om att det förekommer produktplacering. Vidare följer av direktivet att program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt. I skäl 61 till direktivet anges att ett godtagbart sätt att informera om produktplacering kan vara att med hjälp av en neutral logotyp påpeka att produktplacering förekommer i ett visst program.

Regeringen anser att det är angeläget att informationen inte utformas som reklam, dvs. att den inte innehåller några säljfrämjande inslag, eller att informationen lämnas på ett sådant sätt att den kan förväxlas med reklam. En regel av denna innebörd bör därför införas.

I likhet med Granskningsnämnden för radio och TV anser regeringen att syftet med bestämmelsen om krav på information om produktplacering måste vara att värna tittarnas intressen. Informationstillfället bör därför inte kunna få utnyttjas som en möjlighet för det produktplacerande företaget att främja sitt namn eller sitt anseende. Regeringen delar nämndens uppfattning att det produktplacerande företagets namn eller logotyp inte bör få anges i meddelandet. Ett neutralt meddelande om att produktplacering förekommer och om den vara eller tjänst som placerats bör vara tillräckligt utifrån ett tittarintresse. Sammantaget bör bestämmelsen i radio-_och_tv-lagen om att program som inte är reklam inte får på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen kompletteras på så sätt att otillbörligt gynnande innebär att programmet inte otillbörligt får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt. Av lagen bör vidare framgå att när det förekommer produktplacering i ett program ska tittarna informeras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser. Informationen ska bestå av en neutral upplysning om att det förekommer produktplacering i programmet och om den vara eller tjänst som placerats.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om produktplacering krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion. En sådan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.

Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom överträdelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder programmet. Detsamma gäller för produktplacering. Därför anser regeringen att den som överträder någon av bestämmelserna om produktplacering

bör kunna påföras en särskild avgift. På samma sätt som avseende överträdelser av reglerna om sponsring bör även ett tillstånd kunna återkallas.

6.12. Placering av annonser

Regeringens förslag: Andra program i tv-sändningar än gudstjänster och barnprogram får avbrytas av annonser bara om avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv – utom tv-serier och dokumentärprogram – och nyhetsprogram får avbrott för annonser ske en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter under förutsättning att kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. Kammarrätten i

Stockholm ifrågasätter om undantagen för tv-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram i motsvarande bestämmelse i nuvarande lag när det gäller att en viss tid måste gå mellan annonssändningar för spelfilmer och filmer som är gjorda för tv har glömts bort. Kammarrätten efterlyser vidare klargöranden av begreppet filmer producerade för tv respektive gränsdragningen mellan tv-serier och filmer producerade för tv. Teaterförbundet anser att regeringen ska återgå till regler med förbud mot reklamavbrott i filmer. Enligt TV4 AB är utredningens förslag att det ska vara trettio minuter mellan avbrotten i biofilmer, filmer producerade för tv och nyhetsprogram resultatet av en felläsning av AV-direktivet.

Om inte måste vad som avses med begreppet trettio minuter mellan avbrotten förtydligas, då dagens tjugo-minutersregel tolkas på ett sätt i Sverige och på ett annat sätt i de flesta andra europeiska länder.

Bakgrund

Gällande rätt

I radio-_och_TV-lagen finns bestämmelser om placering av reklam och annan annonsering i tv-sändningar (7 kap. 7–7 b §§). Genom bestämmelserna har delar av tv-direktivet genomförts i svensk rätt.

Enligt 7 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen ska annonser i tv-sändning sändas mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor i 7 kap. 7 a § är uppfyllda får annonser dock avbryta ett program om det sker på ett sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Syftet bakom den aktuella bestämmelsen är att värna publikens möjligheter att ostört följa programmen.

Enligt motiven till radio-_och_TV-lagen innebär bestämmelsen bland annat att annonserna bör sättas in där det även utan avbrott för annonser skulle ha skett ett avbrott i programmets kontinuitet (prop. 2001/02:82 s. 15).

I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken får annonser sändas i pauserna (7 kap. 7 a § första stycket radio-_och_TV-lagen). I program som består av avslutade delar får annonser enligt paragrafens andra stycke sändas mellan delarna. Vidare får i spelfilmer och filmer som är gjorda för tv – utom tv-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram – annonser sändas om den programlagda sändningstiden överstiger fyrtiofem minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om fyrtiofem minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst tjugo minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om fyrtiofem minuter, får annonser sändas ytterligare en gång (7 kap. 7 a § tredje stycket radio-_och_TV-lagen). Enligt fjärde stycket samma lagrum ska det i andra program än de som avses i första och andra styckena vara minst tjugo minuter mellan annonssändningarna i programmet.

Annonser får dock inte alls avbryta program med gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år (7 kap. 7 b §). Vidare får program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor inte avbrytas av annonser, om den programlagda sändningstiden är kortare än trettio minuter. Om den programlagda sändningstiden är trettio minuter eller längre gäller vad som sägs i 7 kap. 7 a § andra och fjärde styckena. Dessutom får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, såvida det inte är fråga om sponsringsmeddelanden.

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av tv-reklam och reklamavbrott förenklats och liberaliserats. De nya reglerna om reklamavbrott syftar till att stärka konkurrenskraften hos den europeiska audiovisuella sektorn. Ändringarna har även motiverats med att konvergensutvecklingen och den tekniska utvecklingen innebär att tittarna fått betydligt större möjligheter att själva välja hur och när de ska ta del av ett visst innehåll.

När tv-reklam eller s.k. teleshopping infogas i programmen ska medlemsstaterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetshavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska därvid beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär (artikel 11.1).

Enligt artikel 11.2 i direktivet får sändningar av filmer producerade för tv (med undantag för tv-serier och dokumentärer), biograffilmer och nyhetsprogram avbrytas av tv-reklam och teleshoppinginslag en gång varje tablålagd period om minst trettio minuter. Sändningar av barnprogram får avbrytas av tv-reklam eller teleshopping en gång under varje tablålagd period på minst trettio minuter, under förutsättning att pro-

grammets tablålagda längd överstiger trettio minuter. Tv-reklam eller teleshopping får inte infogas i sändningar av gudstjänster.

Skälen för regeringens förslag: AV-direktivet innebär en genomgripande förenkling och liberalisering av reglerna om reklamavbrott i tvsändningar. De nya reglerna innebär bland annat att den tidigare huvudregeln i tv-direktivet om att reklamavbrott ska ske mellan program har övergetts. Av AV-direktivet följer dock att naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär ska beaktas. Dessutom kvarstår kravet att avbrotten måste ske på ett sådant sätt att de inte kränker programmens integritet och värde eller upphovsmännens rättigheter. Som

AV-utredningen påtalat är det tveksamt om regleringen i praktiken innebär någon skillnad i förhållande till tv-direktivet.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det är således möjligt för en medlemsstat att behålla eller införa regler som är strängare för programföretagen än vad som följer av direktivet, under förutsättning att reglerna i övrigt stämmer överens med unionsrätten. Den svenska lagstiftningen är strängare och mer komplicerad än vad som krävs av AV-direktivet som minimum.

Som regeringen angett i direktiven till AV-utredningen är det angeläget att så långt som möjligt undanröja de hinder som kan finnas för företagens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden. Därvid måste givetvis upphovsmännens rättigheter och skyddet av barn och unga beaktas.

En självklar utgångspunkt är därför att det skydd av barn och unga som nu finns i radio-_och_TV-lagen ska behållas. Således bör förbuden mot att avbryta program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år av annonser och mot reklam omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn behållas. Vidare följer av AV-direktivet att tv-reklam eller teleshopping inte får infogas i sändningar av gudstjänster. Nuvarande bestämmelse om att annonser inte får avbryta gudstjänster bör således behållas.

När det gäller annonsering i övrigt anser regeringen att en viktig utgångspunkt är program- och annonsföretagens syn på de hinder som de anser att den nuvarande lagstiftningen eller dess tillämpning för med sig. Samtidigt är det angeläget att så långt som möjligt beakta tittarnas intresse av att kunna ta del av program utan avbrott för annonser.

Den tekniska och marknadsmässiga utveckling som sker i Europa och som legat till grund för de nya reglerna om reklamavbrott i AV-direktivet sker även i Sverige. Svenska programföretag har i olika sammanhang hävdat att de svenska reglerna innebär en onödigt komplicerad och hämmande reglering samt att de leder till sämre möjligheter att avbryta program där det är mest naturligt från ett tittar- och upphovsmannaperspektiv.

Regeringen anser att AV-direktivets nya bestämmelser om reklamavbrott utgör en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande, nämligen programföretagens och annonsörernas intressen på den ena sidan och rättighetsinnehavarnas och tv-tittarnas intressen på den andra sidan.

Med undantag för reklamavbrott i program riktade till barn under tolv år och reklam före eller efter barnprogram finns det enligt regeringens

mening inte anledning att införa eller behålla regler på området som är strängare än vad som följer av AV-direktivet.

Som AV-utredningen föreslagit bör därför det nuvarande kravet på att minst tjugo minuter måste förflyta mellan reklaminslagen avskaffas. Därigenom får programföretagen större möjligheter att placera in reklaminslagen där de passar bäst. Program i tv-sändningar bör få avbrytas av annonser om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv – utom tv-serier och dokumentärprogram – och nyhetsprogram får avbrott för annonser ske en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter. En förutsättning är dock att det grundläggande kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls. I denna del frångår regeringen delvis AV-utredningens förslag på så sätt att föreslagen bestämmelse mer överensstämmer med innebörden av motsvarande bestämmelse i AVdirektivet.

Den närmare innebörden av de olika programmen får utvecklas i rättstillämpningen.

En liberalisering av de svenska reglerna påverkar inte i sig upphovsmännens rättigheter enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Kravet att programmets integritet och värde och upphovsmännens rättigheter inte får kränkas innebär således, i likhet med vad som är fallet i dag, en gräns för förekomsten av reklamavbrott. Reglerna om högsta tillåtna annonstid påverkas givetvis inte heller.

6.13. Tillåten tid för annonser

Regeringens förslag: Regeln om att den sammanlagda sändningstiden för annonser i tv-sändningar inte får överstiga femton procent av sändningstiden avskaffas.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker utredningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Teaterförbundet anser dock att nuvarande bestämmelser i radio och TV-lagen om tillåten reklam bör behållas.

Bakgrund: Enligt 7 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen får annonser i en tvsändning sändas högst tolv minuter under en timme mellan hela klockslag. Den sammanlagda sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte överstiga femton procent av sändningstiden.

I 7 kap. 5 § andra stycket finns ett undantag som innebär att reglerna om längsta tillåtna annonstid i paragrafens första stycke inte hindrar sändningen av programtjänster som uteslutande är avsedda för program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningsprogram). Programtjänstens beteckning ska anges i början och i slutet av sändningen.

AV-direktivet innebär en förenkling och liberalisering av bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i tv-sändning.

Enligt artikel 18.1 i AV-direktivet får inslag med tv-reklam och teleshopping inte överstiga tjugo procent av sändningstiden inom en given klocktimme, dvs. tolv minuter. Med s.k. teleshopping avses, som nämnts, sändning av direkta erbjudanden till allmänheten om att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster inklusive fast egendom, eller rättighet eller förpliktelser (i tv-direktivet benämnt köp-tv).

Bestämmelsen är inte tillämpliga på de av programföretagets meddelanden som rör dess egna program och biprodukter med direkt koppling till dessa program (egenreklam), sponsringsmeddelanden och produktplaceringar (artikel 18.2). Till skillnad från tv-direktivet undantas inte meddelanden till allmänheten eller välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis. Eftersom sådana meddelanden inte omfattas av begreppet reklam, torde detta inte innebär någon ändring i sak.

Skälen för regeringens förslag: Radio- och TV-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid ändrades så sent som i februari 2008. I samband därmed uttalade regeringen att det är angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas och att risken för att programföretag etablerar sig utomlands minskar. Vidare påtalades att det inte är försvarligt att behålla en ordning som missgynnar tolde tv-företag som väljer att etablera sig i Sverige. Med anledning därav borde de svenska reglerna om sändningstid för annonser i tv-sändningar närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt tv-direktivet.

Motsvarande synsätt gäller också vid genomförandet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid. Det saknas därför skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i tv-sändningar bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt direktivet. Detta innebär att den nuvarande tolv-minutersregeln behålls och dygnsregeln i 7 kap. 5 § första stycket radio-_och_TV-lagen avskaffas.

När det gäller högsta tillåtna annonstid i ljudradiosändningar har riksdagen i samband med 2008 års lagändringar uttalat att reglerna för högsta tillåtna annonstid i tv-program utgör en rimlig utgångspunkt för bestämmandet av sändningstiden för annonser i ljudradio. Mot den bakgrunden bör den nuvarande tolv-minutersregeln i radio-_och_TV-lagen behållas. Av 7 kap. 5 § tredje stycket radio-_och_TV-lagen följer att annonser får sändas under högst femton procent av sändningstiden om sändningstiden inte infaller en timme mellan hela klockslag. I 2008 års lagstiftningsärende övervägdes om inte denna begränsningsregel borde avskaffas. Ett sådant förslag lades också fram i den promemoria som låg till grund för den aktuella propositionen. Regeringen fann dock att förslaget inte borde genomföras och att begränsningsregeln skulle behållas. I stället höjdes procentandelen från tio till femton procent. Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning. Begränsningsregeln för annonser i ljudradio bör därför vara kvar.

I AV-utredningens betänkande behandlas frågan om s.k. svartrutor ska räknas in i annonstiden. Med begreppet svartruta avses de svarta bildrutor som mycket hög hastighet visas mellan annonsinslagen (normalt 0,5 sekunder per reklamfilm) för att ge ögat en paus. Programföretagen har i olika sammanhang hävdat att dessa svartrutor inte ska räknas in i annons-

tiden vid bedömningen av om högsta tillåtna annonstid överskridits. Granskningsnämnden för radio och TV har i sin praxis funnit att allt som sänds under markerad annonstid ska räknas in i den högsta tillåtna annonsmängden inklusive svartrutorna (se exempelvis nämndens beslut den 18 februari 2008 SB 92/08). I likhet med AV-utredningen anser regeringen att svartrutorna är att anse som en integrerad del av reklamsändningarna och de kan därmed inte undantas vid bedömningen av frågan om den tillåtna annonstiden överskridits. Någon lagändring bör därför inte göras.

6.14. Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

Regeringens förslag: I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) införs två nya inskränkningsbestämmelser. Den första av dessa innebär att ett televisionsföretag som är etablerat inom EES-området får återge utdrag ur en televisionsutsändning från ett evenemang av stort allmänintresse i sina televisionsutsändningar av allmänna nyhetsprogram. Detta gäller dock bara om ett annat televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut evenemanget. Utdraget får också återges när nyhetsprogrammet därefter tillhandahålls genom överföring till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till programmet från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Det får inte heller användas längre tid efter evenemanget än som motiveras av nyhetsintresset.

Vidare ska källan anges enligt bestämmelserna i 11 § andra stycket upphovsrättslagen då utdraget återges.

Det införs även en inskränkningsbestämmelse i upphovsrättslagen med innebörden att ett televisionsföretag som i sina allmänna nyhetsprogram använder sådana utdrag också får återge verk som syns eller hörs i utdraget.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Enligt Copyswede och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) måste den föreslagna inskränkningen i upphovsrättslagen vara begränsad och noggrant preciserad och det måste undersökas om den aktuella inskränkningen är tillåten enligt direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. IEC in Sports anser att förslaget leder till snedvridning av konkurrensen på en självreglerad marknad. SBS/Kanal 5 anser att betydelsen av begreppet evenemang bör förtydligas. Svenska Fotbollsförbundet anser att utredningens förslag innehåller flera otillfredsställande oklarheter som ger stort utrymme för missbruk och oundvikligen kommer att leda till rättstvister. Enligt förbundet bör tidsbegränsningen om maximalt nittio sekunder per evenemang fixeras och kombineras med en föreskrift om att aktuella bildsekvenser får visas endast två gånger dagligen. Enligt förbundet bör även rätten till korta utdrag begränsas till allmänna nyhets-

sändningar och inte gälla för sportsändningar. SVT förutser tolkningsproblem i förhållande till upphovsrättslagen när det gäller föreslagna definitioner och skrivningar vad avser begreppen beställ-tv och sända. Enligt SVT är en förutsättning för att en inskränkning i signalrätten ska vara tillräcklig för att tillgodose programbolagens rätt att nyttja korta utdrag att även sådana sändningar som sker linjärt på Internet (s.k. webcast) omfattas av signalrätten. SVT:s uppfattning är att så är fallet och utgår från att detta kommer till uttryck i den slutliga utformningen av lagstiftningen eller i förarbetena. SVT menar vidare att det finns behov av att lagstiftaren säkerställer att programbolag inte har rätt att vidta tekniska åtgärder i syfte att hindra tillgången till korta utdrag, samt att programbolagens behov av att på plats få tillgång till det signalproducerande bolagets signal säkerställs. SVT anser att det bör klargöras i förarbetena att även ett flertal nationella evenemang, som t.ex. Allsvenskan, Elitserien och andra stora idrottsmästerskap som intresserar en mycket stor krets personer, omfattas av definitionen evenemang av stort allmänintresse.

TV4 AB anser att den föreslagna regeln inte ska gälla för redan avtalade nyhetsrätter. Enligt TV4 bör skrivningen stort allmänintresse tolkas så att endast OS, Ishockey-VM och Fotbolls-VM omfattas och att varje dag ska tolkas som ett evenemang. TV4 anser att rätten att utnyttja korta utdrag endast ska gälla tv-sändningar. Om beställ-tv ska inkluderas bör enligt TV4 bara den senaste nyhetssändningen omfattas, eftersom ett nyhetsprogram som därefter tillhandahålls genom beställ-tv inte längre är en nyhetssändning. Utdragen bör inte heller få vara längre än vad som krävs för att förmedla nyheten. Enligt TV4 bör rätten till korta utdrag inte få utnyttjas så att de exklusiva rättigheterna till ett evenemang urholkas och först då ett evenemang är avslutat.

Bakgrund

AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är bestämmelsen om korta nyhetsinslag i tvsändningar (artikel 3k). Syftet med bestämmelsen är bland annat att främja mångfald genom en diversifierad nyhetsproduktion och ett diversifierat programutbud och att skydda den grundläggande informationsfriheten och tittarnas intressen (skälen 38 och 39 till direktivet).

Medlemsstaterna ska när det gäller korta nyhetsinslag se till att programföretag som är etablerade i gemenskapen, på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor har tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter av ett programföretag under deras jurisdiktion (artikel 3k.1 i AV-direktivet).

Om ett annat programföretag, som är etablerat i samma medlemsstat som det programföretag som ansöker om tillgång, har fått exklusiva rättigheter till det berörda evenemanget av stort allmänintresse, måste ansökan om tillgång göras hos det programföretaget (artikel 3k.2 i direktivet).

Medlemsstaterna ska enligt artikel 3k.3 i AV-direktivet se till att sådan tillgång säkerställs genom att tillåta programföretag att fritt välja korta

utdrag från det sändande programföretagets signal med åtminstone angivande av källan, om detta inte är omöjligt av praktiska skäl.

I tv-sändningar får korta utdrag bara användas i allmänna nyhetsprogram (artikel 3k.5 i AV-direktivet). Programföretaget får också använda det korta utdraget i beställ-tv, om programföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan tv.

Utdragen bör inte vara längre än nittio sekunder och alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda sådana korta utdrag för sändningar inom hela EU. Begreppet allmänna nyhetsprogram omfattar inte en sammansättning av korta utdrag till ett underhållningsprogram (skäl 39 till direktivet).

Enligt artikel 3k.6 i AV-direktivet ska medlemsstaterna se till att i enlighet med sina rättsliga system och praxis fastställa närmare bestämmelser och villkor för tillhandahållandet av sådana korta utdrag, särskilt eventuella ersättningsbestämmelser, maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändning av dem. Om ersättning betalas ut, får den inte överstiga de extrakostnader som är resultatet av att tillgången tillhandahålls.

När det gäller förhållandet till upphovsrätten sägs i skäl 40 till AVdirektivet att kraven på tillgång till evenemang av stort allmänintresse för korta nyhetsinslag inte bör påverka Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och de tillämpliga internationella konventionerna på området för upphovsrätt och närstående rättigheter (direktivet om upphovsrätten i informationssamhället) (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10–19, Celex 32001L0029).

Vidare framhålls att medlemsstaterna bör underlätta tillgången till evenemang av stort allmänintresse genom att bevilja tillgång till programföretagets signal i den mening som avses i direktivet. De får dock välja andra liknande sätt i den mening som avses i direktivet. Sådana sätt inbegriper bland annat att bevilja tillgång till platsen för dessa evenemang innan de beviljar tillgång till signalen. Programföretag ska också kunna ingå mer detaljerade avtal med företaget som har de exklusiva rättigheterna.

Gällande rätt

I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) finns bestämmelser om upphovsrätt och vissa till upphovsrätten närstående rättigheter.

Upphovsrätten är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina litterära eller konstnärliga verk. Upphovsrätten består av två delar, den ekonomiska rätten och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär att upphovsmannen har en exklusiv rätt att framställa exemplar av verket och att göra detta tillgängligt för allmänheten (2 §). Verket görs tillgängligt för allmänheten när det överförs till allmänheten, framförs offentligt, visas offentligt och när exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning, utlåning eller på något annat sätt sprids till allmänheten.

I 48 § upphovsrättslagen ges radio- och televisionsföretag en till upphovsrätten närstående rättighet, den s.k. signalrätten. Signalrätten ger ett televisionsföretag en rätt till utsändningen som sådan, dvs. till de programbärande signalerna, men inte någon rätt till det innehåll som de förmedlar. Signalrätten innebär bland annat en uteslutande rätt att ta upp utsändningen på en anordning genom vilken den kan återges, att framställa exemplar av en upptagning av utsändningen, att återutsända utsändningen, samt att på trådbunden eller trådlös väg överföra en upptagning av utsändningen till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Det finns en rad inskränkningar i upphovsrätten. Bland annat citaträtten och reportagerätten (22 och 25 §§). Dessa utgör även inskränkningar i signalrätten (48 § tredje stycket). Syftet med inskränkningarna sammanfaller delvis med motiven till rätten till korta utdrag enligt AV-direktivet.

Citaträtten innebär en rätt för var och en att citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motiveras av ändamålet. Reportagerätten innebär att verk som syns eller hörs under en dagshändelse får återges vid information om dagshändelsen genom ljudradio, television, direkt överföring eller film. Verken får dock bara återges i den omfattning som motiveras av informationssyftet.

Källan ska anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver när ett verk återges offentligt med stöd av bland annat citaträtten och reportagerätten (11 § andra stycket). Enligt 48 § tredje stycket ska bestämmelserna i 11 § andra stycket tillämpas i fråga om sådana radio- och televisionssändningar som avses i paragrafen.

Skälen för regeringens förslag

Behöver lagstiftningen förändras

Syftet med artikel 3k i AV-direktivet är att programföretag som har ensamrätt till evenemang av stort allmänintresse inte ska kunna utestänga andra programföretag från att i sina nyhetsprogram rapportera om evenemangen. Detta ska i första hand ske genom att övriga programföretag får tillgång till det sändande programföretagets signal, även om det i ingressen också anges att så kan ske t.ex. genom att andra programföretag får tillgång till platsen för evenemanget. De korta utdragen får bara användas i allmänna nyhetsprogram. Samtidigt anges i ingressen att även kanaler med uteslutande inriktning på sport har rätt att använda korta utdrag. Av ingressen framgår vidare att användningen av de korta utdragen bara får ske med vederbörlig hänsyn till ensamrätter och att utdragen inte bör vara längre än nittio sekunder.

Frågan är om bestämmelserna i upphovsrättslagen, främst de möjligheter till återgivande som citaträtten och reportagerätten innebär, är tillräckliga för att anse att Sverige har genomfört artikel 3k i AV-direktivet.

Citaträtten är en rätt för var och en att använda en mindre del ur ett skyddat verk eller annan prestation. Användningen måste ske i överensstämmelse med god sed. Därmed avses bland annat att citatet får användas som hjälpmedel inom ramen för ett eget arbete i syfte att kritisera

eller belysa det andra verket. Däremot är det inte tillåtet att i underhållningssyfte använda delar ur ett annat verk för ren vidarebefordran (SOU 1956:25 s. 199). Citaträtten är således begränsad på ett sätt som gör att den inte tillgodoser de krav som artikel 3k i AV-direktivet ställer.

Reportagerätten har tillkommit i informationsfrihetens intresse med hänsyn till att det vid nyhetsförmedling ofta är svårt och tidskrävande att undersöka vilka upphovsrättsliga intressen som kan beröras av ett nyhetsinslag. Bestämmelsen om reportagerätten är tillämplig på såväl rena nyhetsprogram som exempelvis kommenterande aktualitetsprogram. Det krävs dock att verkets framförande ingår som ett led i den dagshändelse som rapporteras (se SOU 1956:25 s. 235). En televisionsutsändning från ett evenemang av stort allmänintresse ingår inte som ett led i evenemanget. Även om det bakomliggande syftet till reportagerätten delvis sammanfaller med motivet till rätten till korta utdrag enligt AV-direktivet anser därför regeringen att reportagerätten avser en annan situation än rätten till korta utdrag. De inskränkningar som finns i upphovsrättslagen i form av citaträtten och reportagerätten gör det alltså inte möjligt att använda korta utdrag på det sätt som föreskrivs i direktivet. En lagändring krävs således för att genomföra direktivet i denna del.

En ny inskränkningsbestämmelse i signalrätten

Av AV-direktivet följer att medlemsstaterna i första hand ska säkerställa tillgången till korta utdrag genom att tillåta programföretag att fritt välja sådana utdrag från det sändande programföretagets signal. Regeringen delar AV-utredningens uppfattning att direktivet i denna del bör genomföras genom att en ny inskränkningsbestämmelse i televisionsföretagens signalrätt införs i upphovsrättslagen.

Som konstateras i AV-utredningen får enligt artikel 3k.5 i direktivet de korta utdragen bara användas i allmänna nyhetsprogram. Av skäl 39 framgår dock att alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda korta utdrag. I samma skäl uttrycks att begreppet allmänna nyhetsprogram inte bör omfatta en sammansättning av korta utdrag till ett underhållningsprogram. AV-utredningen har gjort bedömningen att uttalandena i direktivet tyder på att med allmänna nyhetsprogram också kan avses program med enbart sportnyheter.

En möjlig tolkning av begreppet skulle kunna vara att det endast omfattar program med blandade nyheter. En sådan tolkning stämmer dock inte med skäl 39 till AV-direktivet. Eftersom det där framgår att även kanaler som enbart sänder sport har rätten att utnyttja korta utdrag måste det innebära att även nyhetssändningar inriktade uteslutande på sportnyheter omfattas av begreppet allmänna nyhetsprogram. Detta i sin tur måste även innebära att även sådana kanaler som har ett blandat innehåll får använda korta utdrag i sina sportnyheter. Enligt regeringens uppfattning omfattar alltså begreppet allmänna nyhetsprogram i direktivets mening också sådana program som innehåller enbart t.ex. sportnyheter. Med denna utgångspunkt är en möjlig tolkning av begreppet att det syftar på att programmen ska vara allmänna i den meningen att de ska vara riktade till allmänheten. En annan möjlig tolkning är att begreppet avser att tydliggöra att rätten till korta utdrag inte ska omfatta även program av

magasintyp med en smal inriktning. Den tolkningen har också stöd i skäl 39 där det anges att begreppet allmänna nyhetsprogram inte bör omfatta sammansättningar av korta utdrag till ett underhållningsprogram. Som konstaterats i AV-utredningen är det dock upp till rättstillämpningen och ytterst Europeiska unionens domstol att avgöra den närmare innebörden av begreppet.

För att korta utdrag ska få användas krävs enligt artikel 3k i direktivet att det rör sig om ett evenemang av stort allmänintresse. Som AVutredningen konstaterat definieras begreppet inte närmare i direktivet, vare sig vad gäller frågan om vad som ska anses utgöra ett evenemang eller vad som ligger i begreppet stort allmänintresse. Vad gäller det sistnämnda talar det förhållandet att ett programföretag förvärvat sändningsrätten till evenemanget med ensamrätt i viss mån för att det är fråga om ett evenemang av stort allmänintresse. Enligt regeringens uppfattning kan dock inte detta förhållande ensamt vara tillräckligt för att det ska anses förhålla sig på det sättet. Utgångspunkten bör enligt regeringens uppfattning i stället vara att evenemanget kan anses vara av stor betydelse för den breda allmänheten. Exempel på sådana evenemang är i första hand olika större nationella och internationella mästerskap. Vidare kan, som AV-utredningen framhållit, statsbesök, viktigare framträdanden och andra liknande händelser vara evenemang av stort allmänintresse. Med avseende på frågan om hur begreppet evenemang ska avgränsas är en möjlig tolkning att ett större mästerskap med många ingående idrotter, såsom Olympiska spelen (OS), i dess helhet är att anse som ett evenemang. En sådan tolkning skulle dock leda till slutsatsen att allt som förekommer under OS är av sådant stort allmänintresse att det skulle omfattas av den nu föreslagna bestämmelsen. Enligt regeringens uppfattning skulle en sådan tolkning av begreppet föra väldigt långt. En rimligare tolkning är därför enligt regeringens uppfattning att i ett sådant sammanhang, där t.ex. ett idrottsevenemang består av flera olika grenar eller matcher, avgränsningen sker med utgångspunkt i hur det fysiska tillträdet till evenemanget har avgränsats av arrangörerna. För ett tydligt genomförande av direktivets bestämmelser i denna del och en tydlig avgränsning av bestämmelsen bör det – såsom AV-utredningen föreslagit – uttyckligen framgå av lagtexten att rätten till utdrag är begränsad till evenemang av stort allmänintresse. Den närmare avgränsningen av vad som är att anse som ett evenemang av stort allmänintresse blir en fråga för rättspraxis, i sista hand Europeiska unionens domstol.

Som redogjorts för ovan anges i artikel 3k.5 att korta utdrag får användas i audiovisuella medietjänster på begäran (beställ-tv) endast om programföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan tv. Av skäl 41 till AV-direktivet framgår att det bör säkerställas att programföretagen kan fortsätta med sin praxis att i efterhand tillhandahålla sina direktsända nyhetsprogram i tv som beställ-tv efter direktsändning utan krav på att skräddarsy det enskilda programmet genom att de korta utdragen utelämnas. Enligt regeringens bedömning kräver ett genomförande av direktivet att möjligheten att använda sig av korta utdrag enligt den nu föreslagna inskränkningsbestämmelsen ska omfatta även denna situation.

I artikel 3k.6 anges att medlemsstaterna i enlighet med sina rättsliga system och praxis ska fastställa närmare bestämmelser och villkor för

tillhandahållande av korta utdrag, däribland maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändningen av dem. I skäl 39 till direktivet anges att utdragen inte bör vara längre än 90 sekunder. I samma skäl anges att bestämmelserna om korta utdrag avser att tillgodose tittarnas informationsintresse. Den nu föreslagna möjligheten till korta utdrag kan komma att användas i vitt skilda sammanhang. Det framstår därför, som AVutredningen konstaterat, inte som lämpligt eller möjligt med en statisk reglering av längden på utdragen. Lämpligare är i stället att denna får bestämmas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till vad som ovan sagts om vad som i direktivet anges som skäl för bestämmelsen framstår det som naturligt att låta informationsintresset vara vägledande för hur långa utdragen får vara. Det följer också den ordning som redan finns i upphovsrättslagen för reportagerätten. Enligt regeringens bedömning leder ett sådant synsätt till att det endast i undantagsfall kan anses berättigat med ett så långt utdrag som 90 sekunder och att det i normalfallet bör bli fråga om utdrag som är väsentligt mycket kortare än så. Sammanfattningsvis delar därför regeringen AVutredningens bedömning att det framstår som lämpligt att – på samma sätt som i 25 § görs beträffande omfattningen av återgivande av verk – ange i lagtexten att utdragen inte får vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Enligt regeringens uppfattning följer redan av detta att det inte kan bli fråga om annat än korta utdrag och det saknas därför anledning att i lagtexten därutöver särskilt ange att utdragen ska vara korta.

Som framhållits i AV-utredningen framstår det inte heller som lämpligt att ange en exakt tidsgräns för hur lång tid efter det att ett evenemang avslutats som ett kort utdrag får användas. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att nyhetsintresset bör vara vägledande i denna del, då direktivets bestämmelser bl.a. syftar till att möjliggöra en diversifierad nyhetsproduktion. Regeringen delar vidare utredningens uppfattning att en rimlig tolkning är att det även ett par dagar efter det att ett evenemang har ägt rum kan finnas ett tillräckligt nyhetsintresse i att rapportera från evenemanget i en nyhetsutsändning. Såvitt avser upptagningar av nyhetsprogram som i efterhand görs tillgängliga via t.ex. Internet delar regeringen vidare utredningens bedömning att det kan finnas ett kvarvarande nyhetsintresse i att låta upptagningen vara tillgänglig upp mot en vecka efter den ursprungliga sändningen. Som utredningen föreslagit bör ett rekvisit av innebörd att utdraget inte får användas längre tid efter evenemanget än vad som motiveras av nyhetsintresset införas i den föreslagna inskränkningsbestämmelsen.

Vad gäller den närmare lagtekniska utformningen av AV-utredningens förslag till ny inskränkningsbestämmelse har SVT ansett att begreppen beställ-tv och sända kan föranleda tolkningsproblem. SVT framhåller att beställ-tv inte är ett begrepp som används i upphovsrättslagen och att begreppet sända bör vara förbehållet linjära sändningar. SVT har därför föreslagit att möjligheten att använda korta utdrag i beställ-tv i lagtexten bör uttryckas med användande av de begrepp som redan finns i upphovsrättslagen och med undvikande av begreppet sända som alltså inte normalt används avseende on-demand-tjänster. Regeringen delar SVT:s uppfattning i denna del. Därutöver måste, enligt regeringens uppfattning, det komma till tydligt uttryck i lagtexten att möjligheten att använda sig

av korta utdrag inte bara innebär en möjlighet att sända ut dessa eller göra dem tillgängliga genom beställ-tv. Det krävs därutöver att inskränkningen även innefattar en rätt att – för dessa ändamål och i nödvändig utsträckning – ta upp en utsändning på en anordning och framställa exemplar av upptagningen. Det begrepp som i andra sammanhang i upphovsrättslagen används för att ge uttryck för en sådan möjlighet är återge (se t.ex. 23, 25 och 26 §§ samt jfr. prop. 1960:17 s. 143). I lagtexten bör därför i dessa delar anges att televisionsföretagen vid utsändning av allmänna nyhetsprogram får återge utdrag samt att utdraget får återges även då en upptagning av nyhetsprogrammet därefter överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. SVT har vidare gett uttryck för att en förutsättning för att en inskränkning i signalrätten ska vara tillräcklig för att tillgodose rätten att nyttja korta utdrag är att även sändningar som sker linjärt på Internet (webcasting) omfattas av denna rätt. Detta eftersom programbolagens möjligheter att sända enbart på Internet kommer att öka i och med den tekniska utvecklingen. Utifrån dagens tekniska verklighet tillgodoser dock enligt SVT den föreslagna inskränkningen oberoende härav i stort programbolagens behov. SVT anser för egen del att signalrätten redan i dag omfattar även sådana linjära sändningar på Internet och har sagt sig utgå från att detta kommer till uttryck i den slutliga utformningen av lagtexten eller i förarbetena. I upphovsrättslagen används i dessa sammanhang begreppen utsändning och sända ut (48 och 42 e §§). Enligt lagtexten finns alltså inte någon begränsning till viss teknik. Inte heller i förarbetena till gällande lagstiftning har getts uttryck för sådana begränsningar. Detta följer också den allmänna inriktningen i upphovsrättslagen där begreppen som utgångspunkt är teknikneutrala (jfr. prop. 2004/05:110 s. 69). Att utsändningsbegreppet omfattar även linjära sändningar på Internet synes också vara den rådande uppfattningen i doktrinen (se t.ex. Olsson, Copyright, svensk och internationell upphovsrätt, sjunde upplagan, s. 366 och Rosén i NIR 5/2006 s. 416 ff.). Regeringen anser därför att det i detta sammanhang inte finns anledning att se över den närmare utformningen av radio- och tv-företagens rättigheter enligt 48 §. Skulle det framöver visa sig finnas skäl för en sådan översyn får regeringen återkomma i frågan.

TV4 har ansett att den nya bestämmelsen inte bör omfatta redan avtalade nyhetsrättigheter. En möjlighet att åstadkomma detta är att genom övergångsbestämmelser från inskränkningsbestämmelsens tillämpningsområde undanta möjligheten till utnyttjande av korta utdrag från sådana evenemang till vilka nyhetsrättigheter redan avtalats. Dessa avtal avser dock ofta evenemang som ligger långt fram i tiden. Enligt regeringens bedömning lämnar inte direktivet utrymme för ett sådant omfattande undantag. En övergångsbestämmelse av denna innebörd skulle därför enligt regeringens uppfattning innebära att direktivet inte genomförs på rätt sätt. En annan möjlighet skulle vara en mer begränsad övergångsbestämmelse av innebörd att den nya inskränkningsbestämmelsen inte ska tillämpas på förhållanden mellan parter i redan ingångna avtal. Ett televisionsföretag som redan förvärvat nyhetsrättigheter skulle i så fall endast kunna utnyttja utdrag i enlighet med avtalet och alltså inte enligt den föreslagna inskränkningen. En sådan lösning skulle dock försätta dessa televisionsföretag i en sämre position jämfört med de företag som valt att

avstå från att förvärva nyhetsrättigheter. Detta särskilt om avtalet helt eller delvis innehåller större begränsningar av möjligheten till användande av korta utdrag än de möjligheter den föreslagna inskränkningsbestämmelsen kommer ge. Enligt regeringens uppfattning är också den nu föreslagna inskränkningsbestämmelsen relativt begränsad till sin räckvidd. Detta innebär att en stor andel av de evenemang som i dag sänds med ensamrätt inte är av det stora allmänintresse som krävs för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Därmed kommer bestämmelsen inte heller att påverka de avtal om nyhetsrätter som avtalats för dessa evenemang. För de utsändningar från evenemang som omfattas av inskränkningsbestämmelsen kommer det vidare endast bli fråga om en möjlighet till korta utdrag. Bestämmelsens påverkan på redan avtalade nyhetsrättigheter bör därför bli begränsad. Regeringen anser därför inte att det finns anledning att införa begränsningar för redan avtalade nyhetsrättigheter.

TV4 har vidare anfört att möjligheten att utnyttja utdrag endast bör avse redan avslutade evenemang. Regeringens uppfattning är att det inte finns något stöd i direktivet för att införa en sådan begränsning. Många evenemang pågår dessutom under längre tid, t.ex. under en hel dag. För att tillgodose informationsintresset bör det därför, enligt regeringens uppfattning, även vara möjligt att återge utdrag från evenemanget medan det pågår. Enligt regeringens bedömning bör det därför inte införas en sådan begränsning.

Ansökan om tillgång och ersättning m.m.

Enligt AV-direktivet ska ansökan om tillgång i första hand göras hos ett programföretag som är etablerat i samma medlemsstat som det företag som ansöker om tillgång. Enligt direktivet är det vidare upp till medlemsstaterna att se till att fastställa närmare bestämmelser om bl.a. eventuell ersättning för tillhandahållandet av korta utdrag.

Programföretagen har i dag teknisk tillgång till andra programföretags signaler och det är vanligt att programföretagen efter överenskommelse hämtar utdrag från varandras programbärande signaler för att sända dem i sina egna program. Det krävs alltså inte några särskilda tekniska eller andra åtgärder för att det sändande programföretaget ska kunna ge det andra programföretaget tillgång till signalen. Förfarandet är inte heller i praktiken förenat med några särskilda kostnader för det sändande programföretaget.

Såsom AV-utredningen angett krävs därför inte – mot bakgrund av den föreslagna inskränkningsbestämmelsen i signalrätten – några särskilda regler om ansökningsförfarande för att säkerställa att andra programföretag får tillgång till det sändande programföretagets signal för korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse. Inte heller i övrigt anser regeringen att det finns behov av att säkerställa tillgång till signaler genom några särskilda regler. Det följer vidare av AV-direktivet att ett utdrag i första hand ska hämtas från ett programföretag i samma land. Den inskränkning som nu föreslås i signalrätten kan bara göras gällande för upphovsrättsliga förfoganden som vidtas i Sverige. Enligt vad som angetts i AV-utredningen är det vidare vedertagen praxis att utdragen i

första hand hämtas från ett programföretag i samma land. Regeringen delar därför utredningens uppfattning att det inte behövs några särskilda regler om detta. Eftersom det inte är förenat med några kostnader att ge andra programföretag tillgång till signalen behövs inte heller några särskilda regler om ersättning.

En ny inskränkningsbestämmelse i 2 kap. upphovsrättslagen

En utsändning från ett evenemang av stort allmänintresse ur vilken korta utdrag hämtas innehåller ofta även sådana verk eller prestationer som åtnjuter skydd enligt upphovsrättslagen. I utsändningen kan det t.ex. förekomma litterära, musikaliska eller andra skyddade verk.

För att få avsedd verkan måste rätten att sända korta utdrag kunna utövas trots de ensamrätter som gäller för detta innehåll. Regeringen delar därför AV-utredningens bedömning att det bör införas en ny inskränkningsbestämmelse i 2 kap. upphovsrättslagen med denna innebörd. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till den s.k. reportagerätten i 25 §. Det innebär att den bör utformas på så sätt att verk som syns eller hörs i korta utdrag får återges när ett televisionsföretag med stöd av den nya inskränkningsbestämmelsen i signalrätten återger utdraget.

Med undantag för det skydd som ges till framställare av kataloger m.m. i 49 § kommer samtliga övriga närstående rättigheter i upphovsrättslagen genom befintliga hänvisningsbestämmelser att omfattas av denna nya inskränkningsbestämmelse. Några lagändringar krävs alltså inte i dessa delar förutom i 49 § där en hänvisning till den nya bestämmelsen bör införas.

Förslagets förenlighet med EG-direktivet om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället

Inskränkningar i upphovsrätten och vissa till upphovsrätten närstående rättigheter måste uppfylla de krav som ställs i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. Direktivet bygger på två internationella fördrag som antogs av FN:s organ för immaterialrätt, Word Intellectual Property Organisation (WIPO) i december 1996. I artikel 5 i direktivet anges uttömmande vilka inskränkningar som är tillåtna i upphovsrätten och till upphovsrätten närstående rättigheter. Av artikel 5.3 c framgår att inskränkningar får göras för användning av verk och andra alster vid nyhetsrapportering, i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till informationssyftet och förutsatt att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges om inte detta visar sig omöjligt. Även AV-direktivet uppställer krav på att källan ska anges om detta inte visar sig omöjligt. De nu föreslagna inskränkningsbestämmelserna syftar till att möjliggöra användande av korta utdrag vid nyhetsförmedling. Regeringen gör därför bedömningen att det är fråga om användning i samband med nyhetsrapportering. Enligt regeringens förslag får utdragen inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet, vilket alltså uppfyller motsvarande krav i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. För att upp-

fylla kraven på källhänvisning bör en hänvisning till 11 § andra stycket införas i den nya inskränkningsbestämmelsen avseende signalrätten.

Den nya inskränkningsbestämmelsen såvitt gäller upphovsrättsligt skyddade verk kommer redan på grund av sin placering i 2 kap. upphovsrättslagen att omfattas av 11 § andra stycket. Kravet på källangivelse i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället bör, på samma sätt som gäller för återgivande av verk vid information om en dagshändelse enligt 25 § upphovsrättslagen, anses uppfyllt genom bestämmelserna i 11 § andra stycket upphovsrättslagen (jfr prop. 2004/05:110 s. 231 f.). Regeringen delar alltså utredningens bedömning att förslaget är förenligt med såväl direktivet om upphovsrätten i informationssamhället som AVdirektivet.

Sammanfattning

I upphovsrättslagen bör införas en bestämmelse om att ett televisionsföretag som är etablerat inom EES-området i sina utsändningar av allmänna nyhetsprogram får återge utdrag ur utsändningar från evenemang av stort allmänintresse som ett annat televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut. Av bestämmelsen bör framgå att televisionsföretaget får återge utdraget också när en upptagning av nyhetsprogrammet därefter tillhandahålls på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer (beställ-tv). Utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet, vilket innebär att det bara kan bli fråga om korta utdrag från evenemanget. Det får inte heller användas längre tid efter evenemanget än som motiveras av nyhetsintresset. Vid användande av utdrag ska vidare bl.a. källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver.

Vidare bör införas en bestämmelse om att när ett televisionsföretag i sina nyhetsprogram återger utdrag med stöd av den ovan nämnda inskränkningsbestämmelsen får företaget också återge verk som syns eller hörs i utdraget.

På detta sätt säkerställs enligt regeringens uppfattning att televisionsföretag som är etablerade i gemenskapen får tillgång till korta utdrag på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Slutligen bör som AVutredningen föreslagit i radio-_och_tv-lagen införas en upplysningsbestämmelse om att det i upphovsrättslagen finns bestämmelser om att ett programföretag i en EES-stat i sina allmänna nyhetssändningar får använda utdrag ur en tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat programföretag ensamt har rätt att sända ut.

7. Annons- och reklambegreppen

Regeringens förslag: Med annons avses i radio-_och_tv-lagen dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé.

Begreppet reklam definieras i lagen som varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som

utgör egenreklam, och som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att annonsbegreppet skulle förtydligas på så sätt att det av lagtexten framgick att begreppet – utöver kommersiell reklam – även avser sändningar som sker på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé eller att förmedla information.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio- och TV har anfört att vederlagsrekvisitet i definitionen av reklam kan leda till komplicerade utredningar av om vederlag har utgått eller inte och att bevisbördan för att sändningen har skett utan vederlag bör ligga på programföretaget. Övriga instanser som har yttrat sig i denna fråga har tillstyrkt förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Annons definieras i 7 kap. 1 § nuvarande radio-_och_TV-lagen som reklam samt sändningar som utan att vara reklam sker på uppdrag av någon annan. Samlingsbegreppet infördes vid den nuvarande radio- och TV-lagens tillkomst och avser dels kommersiell reklam, dels s.k. åsiktsannonser som är inriktade på att ge allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning. I tidigare lagstiftningsärenden har bedömningen gjorts att sändningar av åsiktsannonser, i likhet med vad som gäller för kommersiell reklam, bara ska få ske under annonstid, dvs. under sändningstid som inleds och avslutas av en särskild signatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör det på uppdrag av någon annan (se prop. 1995/96:160 s. 110).

Begreppet reklam definieras inte i den nuvarande radio-_och_TV-lagen. Av förarbetena framgår dock att avsikten varit att reklambegreppet ska ha samma innebörd som det har inom marknadsrätten (a.a. s. 110). Det ska således vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar sändare (jfr Bernitz, Marknadsföringslagen, 1997, s. 16). Med andra ord ska meddelandena spridas i marknadsföringssyfte. Till skillnad från vad som är fallet enligt tv- och AV-direktiven finns det inte något vederlagskrav som ska vara uppfyllt.

Enligt artikel 1 i i AV-direktivet definieras begreppet tv-reklam som varje form av sänt meddelande antingen mot betalning eller mot liknande ersättning eller sändning för egenreklam, som utförs av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person i samband med handel, affärsverksamhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot betalning av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, rättigheter och förpliktelser. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet tv-reklam i tv-direktivet. Sponsring och produktplacering omfattas inte av begreppet tv-reklam enligt AV-direktivet.

Begreppet annons har under lång tid utgjort ett samlingsbegrepp för kommersiell reklam och meddelanden som utan att utgöra sådan reklam har till syfte att ge allmänheten vissa allmänna värderingar. Begreppet är väl inarbetat och bör behållas och liksom tidigare definieras i den nya

lagstiftningen. Som begränsande kriterium för vad som är att betrakta som en annons, utan att vara reklam, gäller i dag att sändningen ska ske på uppdrag av någon annan. Regeringen delar utredningarnas bedömning att denna omständighet även framöver bör tjäna som grundläggande kriterium för avgörandet i vilka fall ett program, som inte är reklam, ska anses utgöra en annons.

Radio- och TV-lagens nuvarande definition av begreppet annons innebär dock att även rena informations- och utbildningsprogram i rättstillämpningen kommit att betraktats som annonser i radio- och TV-lagens mening och därför ska omges av särskilda signaturer och räknas in i den högsta tillåtna annonsvolymen. I likhet med utredningarna anser regeringen att annonsbegreppet bör inskränkas så att rena informations- eller utbildningsprogram, även om de sänds på uppdrag av någon annan, inte omfattas. Det bör ske genom en hänvisning till att meddelanden som sänds på uppdrag av annan ska ha till syfte att främja en sak eller en idé.

Även begreppet reklam är av grundläggande betydelse och bör därför också det definieras i lagtexten. Definitionen bör knyta nära an till den definition som finns i artikel 1 i AV-direktivet. Det innebär en viss inskränkning av begreppets innebörd i förhållande till vad som gäller i dag, nämligen att det tas in ett vederlagsrekvisit i definitionen. Reklambegreppet kommer härigenom att på radio- och tv-området i högre grad än vad som varit fallet tidigare motsvara vad som redan gäller i flera andra europeiska länder, bl.a. Storbritannien. De fall när tveksamhet råder om sändningen har skett mot betalning eller annan ersättning torde enligt regeringens mening vara få. Fördelarna med att anpassa det svenska reklambegreppet till AV-direktivet överväger.

Sammanfattningsvis anser regeringen således att samlingsbegreppet annons bör behållas och definieras i lagtexten som dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé. Regeringen anser också att begreppet reklam bör definieras i lagen och att med det ska avses varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter.

8. Reglering av nya reklam- och annonstekniker

8.1. Annonsering med delad skärm

Regeringens förslag: I ett program i en tv-sändning som består av ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott och i beställ-tv får annonsering med delad skärm sändas under förutsättning att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Annonsering i form av egenreklam med delad skärm får förekomma även i andra tv-sändningar än direktsändningar.

Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm under samma förutsättningar som med hel skärm. Den som överträder bestämmelser

om annonsering med delad skärm ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag för tv-sändningar.

Remissinstanserna: Yttrandefrihetskommittén anser att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV anser att annonsering med delad skärm bara bör komma i fråga om programtiden överskrider 48 minuter och annonsen inte förenas med ljud samt att bestämmelsen kan medföra vissa gränsdragningsproblem. Kammarrätten i

Stockholm anser att det bör preciseras att bestämmelsen gäller längre direktsända evenemang om det är vad som avses. Sveriges filmproducenter anser att avgränsning genom antingen ljud eller bild bör räcka för att identifiera reklamen och att tillåtandet av annonsering med delad skärm inte bör begränsas till direktsända evenemang. KLYS, Copyswede, STIM och Teaterförbundet anser att upphovsmannens eller annan rättighetsinnehavares samtycke alltid bör inhämtas om annonsering med delad skärm används i upphovsrättsligt skyddade verk eller prestationer. Svenska journalistförbundet anser att den föreslagna annonseringen knappast är möjlig om kravet på att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte får kränkas efterlevs. TV4 anser att de svenska reglerna om annonsering med delad skärm inte bör vara strängare än vad som krävs enligt kommissionens tolkningsmeddelande samt att användningen av annonsering delad skärm inte bör begränsas i beställ-tv. ATG/Kanal 75 anser att antingen ljud- eller bildsignatur borde räcka för att avskilja annonsering med delad skärm i beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Tekniken med delad skärm (split screen) innebär att olika former av innehåll kan visas samtidigt i bild.

Detta sker genom att tv-skärmen delas upp i olika delar. Exempelvis kan annonsinslag sändas i ett fönster under sändningen av ett tv-program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Tekniken med delad skärm kan användas både vid sändning med digital och med analog sändningsteknik. Den förekommer i stor utsträckning på Internet. Redan i dag används split screen-tekniken av svenska tv-programföretag, främst genom att i vissa program låta en rullande text längst ner i rutan ange börskurser eller återge sms-meddelanden som skickats till ett program. Det förekommer också att rörliga bilder visas i en infälld list i nederkanten av bilden med information om kommande program.

Annonsregleringen i den nuvarande radio-_och_TV-lagen bygger, liksom i tv- och AV-direktiven på den s.k. separationsprincipen, dvs. att redaktionellt material ska hållas skilt från kommersiella meddelanden. Bestämmelsen i 7 kap. 7 § radio-_och_TV-lagen (1996:844) om att annonser ska sändas mellan programmen är ett uttryck för denna princip. Att sända reklam samtidigt som ett program pågår innebär att en åtskillnad i tiden inte kan upprätthållas.

Frågan om det är tillåtet med sändningar med delad skärm har inte prövats av Granskningsnämnden för radio och TV. Radio- och TVlagsutredningen och AV-utredningen har bedömt att ordalydelsen av bestämmelserna i 7 kap. 7, 7 a och 7 b §§ radio-_och_TV-lagen innebär att

det måste finnas en tidsmässig åtskillnad mellan redaktionellt material och annonser. Det är således inte möjligt att sända en annons på en del av tv-skärmen och ett program på en annan del av denna utan att överträda reglerna i fråga. Detta gäller dock inte egenreklam som är undantagen från lagens annonsregler. Utredningarna fann däremot att det var möjligt att använda sig av annonsering med delad skärm utan att komma i konflikt med bestämmelserna om annonssignatur i 7 kap. 1 §.

Tv- och numera AV-direktivet tillåter annonsering med delad skärm dock under förutsättning att reklamen inte strider mot övriga annonsbestämmelser. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande tvdirektivet (EGT 2004/C102/02) angett att reklam med delad skärm är förenlig med direktivet, förutsatt att den upprätthåller separationsprincipen genom att den är lätt att känna igen och att den hålls åtskild genom akustiska eller optiska hjälpmedel för att förhindra att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll. Reklam med delad skärm får inte innebära att programmets integritet kränks. Sådan reklam omfattas helt av de vanliga reklambestämmelserna i direktivet. I tolkningsmeddelandet konstateras att eftersom delad skärm används för att sända reklammeddelanden i direktivets mening måste tekniken behandlas på samma sätt som andra reklammeddelanden. Det innebär att meddelandena måste hållas åtskilda från redaktionellt innehåll. Traditionella reklammeddelanden har åtskilts från redaktionellt material i tiden med akustiska eller optiska hjälpmedel. Kommissionen poängterar dock i meddelandet att det av direktivets lydelse och syfte följer att en åtskillnad i tid från resten av programmet inte är nödvändig om de optiska eller akustiska hjälpmedlen förhindrar att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll. En åtskillnad i rummet är därmed tillräcklig om den uppnår detta mål.

Tv-reklam med delad skärm är således förenlig med tv- och numera AV-direktivet och förekommer i en del av EU:s medlemsländer. Samtidigt anses en sådan annonsering inte tillåten i Sverige. Som framhållits av utredningarna kan detta leda till en situation med en ojämn konkurrens mellan svenska och utländska programföretag. Denna omständighet talar för att det i den nya lagen tas in bestämmelser som innebär att annonsering med delad skärm tillåts. Det krävs dock att detta kan ske på ett sådant sätt att de skyddsintressen som värnas genom reglerna om annonsplacering, separation mellan program och annons samt annonstid inte blir åsidosatta.

Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen har i sina förslag ställt upp en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att annonsering med delad skärm ska vara tillåten. Regeringen instämmer i utredningarnas förslag avseende tv-sändningar. Sålunda bör en sådan annonsering bara få förekomma i program som avser ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott. Annonsering av egenreklam får dock förekomma även i andra tv-sändningar. På den del av skärmen där annonser visas bör löpande i bild anges att det är fråga om en annons. Vidare bör annonseringen få sändas med delad skärm bara om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

I likhet med vad flera remissinstanser påpekat gör regeringen bedömningen att mindre restriktiva regler bör gälla för beställ-tv. Annonsering

med delad skärm är som nämnts en vanligt förekommande reklamteknik på Internet vilket är den huvudsakliga distributionsformen för beställ-tv. Annonsering med delad skärm bör därför få ske i de program som får avbrytas av annonser, dvs. alla program utom sådana som är riktade till barn under tolv år. På motsvarande sätt som för tv-sändningar bör på den del av skärmen där annonser visas löpande anges att det är en annons. Annonsering med delad skärm bör bara få ske om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Detta är särskilt viktigt i de fall annonstekniken används för andra program än sportsändningar. I övrigt bör lagens annonsbestämmelser gälla även annonser som sänds med delad skärm i tvsändningar liksom då program tillhandahålls i beställ-tv. Den annonssignatur som ska skilja annonsering med delad skärm från andra sändningar behöver endast anges i bild, inte i ljud (se föreslagna

8 kap. 5 §).

I praktiken torde annonsering av delad skärm, när det gäller tvsändningar, komma att användas i längre sportevenemang. Någon anledning att inskränka användningen av annonstekniken till sådana program eller att inte tillåta att annonser får förenas med ljud finner regeringen dock inte.

Sponsringsmeddelanden får sändas med delad skärm under de förutsättningar som föreslagits i fråga om sponsringsmeddelanden i övrigt (se avsnitt 6.10). Tekniken med delad skärm kan användas inte bara för att skicka reklam och andra annonser utan även för att framhäva en sponsor. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande tv-direktivet framhållit att om tekniken med delad skärm används för att ange vem som har sponsrat ett program måste detta ske i enlighet med bestämmelserna i artikel 17 i tv-direktivet, dvs. de allmänna krav på sponsrade program som i huvudsak numera återfinns i artikel 3f.1 a–c i AVdirektivet. Kommissionen har vidare uttalat att skulle vara oförenligt med tv-direktivet att presentera sponsorföretagets logotyp eller namn på ett sätt som kan innebära att det sponsrade programmets integritet kränks. Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att sponsringsmeddelanden med delad skärm inte bör vara tillåten i vidare omfattning än vad som gäller för sändning av sponsringsmeddelanden med hel skärm.

Den som överträder bestämmelserna om annonsering med delad skärm ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

8.2. Virtuell annonsering

Regeringens förslag: Virtuell annonsering får förekomma i program som avser sportevenemang under vissa i lagen angivna förutsättningar

Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om annonseringen. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning.

Reglerna om annonsinnehåll när det gäller reklam riktad till barn och om personer som inte får förekomma i annonser ska vara tillämpliga även på virtuell annonsering. Den som överträder bestämmelserna

om virtuell annonsering ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

När ersättning betalas till programbolaget vid virtuell annonsering är det att betrakta som produktplacering och ska därför följa reglerna om detta.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak eller har inte någon att invända mot förslaget. Yttrandefrihetskommittén framför att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV anför att om bestämmelsen är avsedd att endast gälla internationella sportevenemang bör det framgå av lagtexten, att upplysningen om annonseringen bör vara neutral samt att undantaget från bestämmelserna om annonsavbrott kan tolkas som att virtuell annonsering är tillåten i program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år. Svenska

Journalistförbundet anser att virtuell annonsering är en sådan manipulation med dokumentära bilder som inte bör accepteras. Sveriges Television AB (SVT) anför att det av programmässiga skäl är orimligt att före och efter en sändning informera om förekomsten av virtuell annonsering. TV4 AB motsätter sig att annonsreglerna ska vara tillämpliga för virtuell annonsering samt att programföretaget inte ska kunna ta betalt för annonseringen. KLYS och Copyswede anför i princip samma resonemang och invändningar mot virtuell annonsering som de gjort gällande mot produktplacering.

Skälen för regeringens förslag

Virtuell annonsering

Med virtuell annonsering avses användningen av virtuella metoder för att infoga annonsinslag under sändning av tv-program, särskilt genom att befintliga annonsskyltar på en plan byts ut eller att nya bilder placeras över dem. Tittaren får på så sätt intrycket att annonsbilderna finns i verkligheten, dvs. rent fysiskt, medan de i själva verket är inlagda på elektronisk väg i tv-signalen. Det förekommer såväl att befintliga annonser ersätts med virtuella annonser som att ytterligare annonser läggs till. Tekniken används normalt under sportsändningar för att visa en logotyp eller ett varumärke tillhörande den annonsör som kan anses vara programmets sponsor. Tekniken kan även användas för exempelvis produktplacering i vanliga tv-program såsom tv-serier och långfilmer.

Metoden gör det möjligt att anpassa annonsmeddelandena i ett program som når flera länder till varje enskilt land som tar emot sändningen. Under en och samma fotbollsmatch kan således annonser bytas ut på elektronisk väg så att olika varumärken eller logotyper visas i olika länder. Detta innebär att ett företag kan marknadsföra sig på olika marknader med sina olika varumärken eller att arrangörerna av evenemanget kan sälja reklamplats flera gånger till olika företag i de mottagande länderna. Likaså kan annonsering som är otillåten i vissa länder men tillåten i andra anpassas till lagstiftningen i mottagarlandet.

De meddelanden som infogas i bilden på virtuell väg har i allmänhet ett avsättningsfrämjande syfte. Eftersom de dessutom är särskilt infogade i bilden och anpassade för tv-sändningar är de att betrakta som annonser i den nu gällande radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om annonser är därmed tillämpliga. I det sammanhanget kan framhållas att s.k. arenareklam, liksom reklam på spelardräkter och liknande, inte utgör annonsering i radio- och TV-lagens mening, eftersom reklamen inte kan sägas vara anpassad för tv-sändning.

I vissa av EU:s medlemsländer är virtuell reklam förbjuden. I andra länder godtas virtuell reklam under vissa förutsättningar som anges i respektive lands lagstiftning. I några länder har granskningsmyndigheterna accepterat användningen av virtuell reklam utan att det funnits någon särskild reglering om detta.

Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande (EGT 2004/C 102/02) tagit ställning för att metoden med virtuell reklam är förenlig med tvdirektivet, dock under förutsättning att tittarnas bekvämlighet och nöje inte påverkas eller att den inte innebär att programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vidare krävs att allmänintresset beaktas. Kommissionen framhåller också att programföretagen och tittarna måste få information i förväg om förekomsten av virtuella bilder.

Virtuell annonsering är således inte oförenlig med tv-direktivet och inte heller med AV-direktivet. Radio-_och_TV-lagen förbjuder inte virtuell annonsering i och för sig. Däremot används virtuell annonsering ofta på ett sådant sätt att den strider mot flera av radio- och TV-lagens annonsbestämmelser. Exempelvis visas annonserna under pågående program, samtidigt med redaktionellt material och utan föregående annonssignatur. Dessutom överskrids den högsta tillåtna annonstiden. I praktiken strider alltså användningen av virtuell annonsering ofta mot nuvarande svenska regler.

Som framhållits av utredningarna försätter detta svenska programföretag i en situation där företagen måste antingen bryta mot annonsreglerna eller låta bli att köpa sändningsrättigheter till internationella sportevenemang. Konkurrensen vid försäljningen av sändningsrättigheterna begränsas också genom att programföretag som är etablerade i Sverige inte får sända programmen.

Regeringen anser därför, i likhet med utredningarna och flertalet remissinstanser, att lagstiftningen bör öppna för en begränsad möjlighet att sända program som innehåller virtuella annonser.

Radio- och TV-lagsutredningen har föreslagit att virtuell annonsering inte ska anses som annonser i radio- och tv-lagens mening om de infogas på fasta föremål där annonsmeddelanden kan placeras ut fysiskt och som normalt används för sådana meddelanden. En förutsättning för att tillåta sådan annonsering är dock enligt utredningen att programbolaget inte får någon betalning eller annan ersättning för att visa meddelandet.

AV-utredningen ansåg att förslaget lagtekniskt borde utformas så att virtuell annonsering inte undantas från annonsbegreppet utan att det i lagtexten uttryckligen anges att bestämmelserna om annonssignatur, annonsavbrott och annonstid inte ska tillämpas vid sådan annonsering.

Definitionen av reklam har ändrats i förslaget till ny radio- och tv-lag (se avsnitt 7.1). Det innebär att virtuell annonsering inte är att betrakta

som reklam i de fall någon ersättning inte betalas till programföretaget. Virtuell annonsering omfattas inte heller i övrigt av definitionen annons och utgör därför inte annons enligt förslaget till ny radio- och tv-lag. Annons- och reklamreglerna blir därmed inte tillämpliga. Något undantag behöver därför inte göras från bestämmelserna om annonssignatur, annonsavbrott och annonstid.

Regeringen anser att det finns skäl att inta en restriktiv hållning till sådan annonsering som innebär en elektronisk manipulering av tv-signalen i efterhand. Med hänsyn härtill och att yttrandefrihetsgrundlagen inte hindrar att det i lag meddelas förbud mot eller villkor för sådan annonsering bör denna restriktiva inriktning avse både tv-sändningar och beställtv. Virtuell annonsering bör begränsas så att det enbart är tillåtet i samband med sportevenemang. Vidare bör det uppställas krav på att virtuell annonsering inte får vara mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på den plats varifrån tillhandhållandet sker eller på något annat sätt inverkar störande på tittarnas möjlighet att uppfatta programmet. Annonseringen får inte heller innebära att programmets integritet och värde kränks.

Dessutom bör reglerna om annonsinnehåll vad gäller reklam riktad till barn och om personer som inte får förkomma i annonser vara tillämpliga även på virtuell annonsering.

Regler om reklam för alkohol, tobak och läkemedel finns i de lagar som reglerar hantering av dessa produkter. I de lagarna definieras reklam som i övriga marknadsrätten, dvs. det ska vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsättnings och tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar avsändare. Det finns inte något vederlagskrav som ska vara uppfyllt. Virtuell annonsering utgör reklam enligt denna definition. Reglerna om alkohol, tobaks- och läkemedelsreklam gäller därmed för virtuell annonsering.

Som framhållits av utredningarna och som även understrukits i kommissionens tolkningsmeddelande gör sig den grundläggande principen att det alltid måste stå klart för tittarna vad som är annonser och vad som inte är det gällande även vid virtuell annonsering. Traditionella sändningar av annonser måste föregås av annonssignaturer före och efter sändningen. De skäl som motiverar denna ordning gäller även i fråga om virtuell annonsering. En bestämmelse som innebär att information om att virtuell annonsering förekommer i programmet och ska lämnas på lämpligt sätt föreslås därför. Det är således fråga om en nödvändig upplysning till tittarna om att virtuell annonsering används. Det är vidare angeläget att upplysningen inte innehåller några säljfrämjande inslag eller annars utformas på ett sätt som kan förväxlas med reklam. I likhet med Granskningsnämnden för radio och TV anser regeringen därför att informationen ska vara neutralt utformad. Förslaget ligger även i övrigt väl i linje med de riktlinjer som ställs upp i kommissionens tolkningsmeddelande och framstår som en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande.

En vanligt förekommande situation är att ett programbolag köper in sändningsrättigheterna till ett sportevenemang där virtuell annonsering har infogats. I dessa fall kan det antas att det oftast inte utgår någon betalning till programbolaget. En annan situation är dock att programföre-

taget själv fogar in virtuell annonsering i programmet och uppbär ersättning för detta. Radio- och TV-lagsutredningen har gjort bedömningen att det inte bör vara möjligt för programföretag att sälja virtuella annonsplatser dvs. att uppbära ersättning för de i tv-sändningen elektroniskt infogade meddelandena. Skälet till att inte tillåta programföretagen att sälja virtuell annonsering ansågs bl.a. vara att detta kan äventyra företagens redaktionella oberoende. Utredningen fann även att förbudet mot att sälja virtuell annonsplats torde stämma överens med kommissionens tolkningsmeddelande. Enligt detta får ett programföretag infoga virtuell reklam under förutsättning att detta kan betraktas som sponsring i tvdirektivets mening. Med virtuell sponsring enligt tolkningsmeddelandet torde avses att virtuella skyltar med namnen på programmets sponsorer visas i bild. De har således ingen likhet med det som vi i Sverige benämner sponsringsmeddelanden. Även AV-utredningen har ansett att kravet på att det inte får betalas någon ersättning till programföretaget är nödvändigt.

Regeringen anser inte att det som framförts av utredningarna utgör tillräckliga skäl för att förbjuda programföretagen att ta emot ersättning för virtuell annonsering. I de fall ersättning tas emot anses dock annonseringen utgöra virtuell sponsring enligt tv-direktivet, jfr ovan nämnda tolkningsmeddelande. Genom AV-direktivet införs emellertid specifika regler om produktplacering (se avsnitt 6.11). Virtuell annonsering där ersättning utgår till programbolagen faller inom definitionen för produktplacering. I dessa fall blir således reglerna om produktplacering tillämpliga.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om virtuell annonsering krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion. En sådan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.

Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom överträdelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder programmet. Detsamma gäller för virtuell annonsering. Därför anser regeringen att den som överträder bestämmelsen om virtuell annonsering bör kunna påföras en särskild avgift. På samma sätt som avseende reklam m.m. bör även ett tillstånd kunna återkallas i detta fall.

8.3. Elektroniska företagsskyltar

Regeringens förslag: Det blir möjligt att i vissa fall infoga s.k. elektroniska företagsskyltar i sport- och tävlingsprogram. Sådana företagsskyltar ska få förekomma i tv-sändning och vid tillhandahållande i beställ-tv under särskilda förutsättningar.

Den som överträder bestämmelserna om elektroniska företagsskyltar ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har lämnat förslaget utan invändningar. Yttrandefrihetskommittén framför att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. TV4 AB (TV4) motsätter sig begränsningen att elektroniska företagsskyltar endast ska få förekomma i sportprogram och att leverantören av medietjänsten inte ska kunna ta betalt.

ATG/Kanal 75 anser att förbehållet om att programföretaget inte får ta betalt bör tas bort eftersom det i vissa fall är arrangörer av evenemang som själva är leverantörer av medietjänster samt att begränsningen att företagsnamnet visas i rimlig omfattning bör tas bort.

Skälen för regeringens förslag

Elektroniska företagsskyltar

Med elektroniska företagsskyltar avses sådana skyltar som förekommer i sportsändningar och som tillsammans med tid-, placerings- och resultatinformation anger namnet på det eller de företag som tillhandahållit den tidmätnings- eller datautrustning som används vid sportevenemanget. Det är alltså fråga om skyltar som inte finns naturligt utan som infogas i bilden av produktionsföretaget i samband med sändningen.

Elektroniska företagsskyltar förekommer framför allt i sändningar från internationella sportevenemang. Rättigheterna att sända programmet över ett visst område säljs normalt till flera tv-företag från olika länder. Normalt finns det mycket små eller obefintliga möjligheter för programföretaget att påverka avtalsvillkoren.

I vissa fall sker en internationell tv-sändning från Sverige och då kan ett svenskt programföretag vara s.k. host-broadcaster för sändningen. Det är dock alltjämt den som arrangerar tävlingen som regelmässigt har beslutanderätten över förekomsten av elektroniska företagsskyltar i sändningen. Det saknas normalt möjlighet att i förhandlingarna om sändningsrätter till sportevenemang föra fram önskemål om att få en modifierad tv-signal där de elektroniska företagsskyltarna uteslutits. Programföretagen har inte heller rätt att på egen hand förändra signalen och ta bort företagsskyltar. Det förekommer vanligtvis inte att programföretag får betalt för att sända elektroniska företagsskyltar.

Granskningsnämnden för radio och TV har i sin praxis funnit att reklammeddelanden som är anpassade för en tv-sändning och särskilt infogade i programmet normalt utgör tv-reklam. Nämnden har vidare intagit ståndpunkten att det saknar betydelse om meddelandet infogats i programmet av programföretaget, av ett annat programföretag eller av ett produktionsbolag. Förvaltningsdomstolarna har i de fall som överklagats anslutit sig till Granskningsnämndens bedömning.

Elektroniska företagsskyltar anses således utgöra reklam i den nuvarande radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonsmängd, inplacering av annonser och annonssignatur är alltså tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Som framhållits av utredningarna skiljer sig dock elektroniska företagsskyltar åt från re-

klammeddelanden i egentlig mening i flera väsentliga avseenden. Sålunda visas en företagsskylt enbart i samband med resultat- eller tidsangivelser i ett program. Företagsskylten består vidare bara av namnet på ett företag eller dess logotyp. Den tar också upp en liten del av bilden. Därtill kommer att meddelandet visas under ett fåtal sekunder varje gång. Dessa skillnader i fråga om placering, varaktighet och frekvens för med sig att de nuvarande annonsreglerna i radio-_och_tv-lagen inte är ändamålsenliga när det gäller elektroniska företagsskyltar. Tillämpningen av gällande rätt leder således till en situation där programföretagen i praktiken bara kan välja mellan att överträda bestämmelserna eller att avstå från att köpa in sändningsrättigheter till internationella evenemang.

AV-direktivet saknar i likhet med tv-direktivet särskilda bestämmelser om elektroniska företagsskyltar. Definitionen av begreppet tv-reklam i direktivet innehåller ett vederlagsrekvisit, vilket innebär att annonsören måste betala ersättning till programföretaget för att det ska vara fråga om tv-reklam i AV-direktivets mening. Vederlagsrekvisitet i definitionen av begreppet tv-reklam innebär således att elektroniska företagsskyltar normalt sett faller utanför AV-direktivets definition av tv-reklam. Direktivets bestämmelser om annonstid, placering av annonser m.m. är därmed inte heller tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Detta leder fram till slutsatsen att AV-direktivet inte utgör något hinder mot att tillåta exponering av elektroniska företagsskyltar oberoende av reklamregleringen i övrigt. Snarare uppmuntras i direktivet till att moderna reklamtekniker utvecklas (se skäl 55). Denna bedömning stämmer också överens med hur man ser på elektroniska företagsskyltar i flera andra medlemsländer inom EU.

I den nya radio-_och_tv-lagen föreslås en definition av reklam där ett krav på ersättning ställs. Elektroniska företagsskyltar faller därmed inte längre in under begreppet reklam eller annons. Annons- och reklamreglerna blir därmed inte tillämpliga.

För att elektroniska företagsskyltar inte ska komma att användas i en utsträckning som inte är önskvärd föreslår regeringen, i likhet med utredningarna, vissa begränsningar. Sålunda ska endast företagets namn eller logotyp få visas på skyltarna. Det ska inte heller få förekomma ljud i samband med exponeringen av dem. Företagsskyltarna ska vidare bara få visas i samband med sändning av den information som företaget tillhandahåller och får bara ta upp en liten del av bilden samt endast sändas i rimlig omfattning.

TV4 har påpekat att elektroniska företagsskyltar inte enbart används i sportprogram utan också i sådana tävlings- och lekprogram där det finns motsvarande behov av tid-, placerings- och resultatinformation. Regeringen anser att det är lämpligt att tillåta motsvarande företagsskyltar också i sådana program.

Även om förekomsten av elektroniska företagsskyltar blir aktuell främst vid internationella evenemang, bör samma regler gälla även för sändningar av enbart nationellt intresse.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om elektroniska företagsskyltar krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion. En sådan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.

Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom överträdelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder programmet. Detsamma gäller för elektroniska företagsskyltar. Därför anser regeringen att den som överträder denna bestämmelsen ska kunna påföras en särskild avgift. På samma sätt som avseende reklam m.m. ska även ett tillstånd kunna återkallas i detta fall.

8.4. Interaktiva tjänster i radio och tv

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu införa särskilda regler för interaktiv annonsering och interaktiva ikoner. Det finns inte heller skäl att särskilt reglera interaktiva tjänster i radio.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att reglerna om sökbar text-tv skulle gälla för samtliga icke-linjära tilläggstjänster som sänds ut till alla i radio och tv-sändningar. Utredningen föreslog vidare att interaktiva ikoner i tv-program skulle vara neutrala och att de inte fick placeras på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter kränks. Slutligen föreslog Radio- och TV-lagsutredningen ett begränsat förbud mot ikoner som leder till annonsmaterial och restriktioner för interaktiva ikoner i barnprogram och gudstjänster.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som uttalar sig i frågan instämmer i regeringens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: I radio- och tv-sammanhang innebär interaktivitet enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv kan påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del av det. Genom att vara aktiv kan den mottagande i viss utsträckning själv välja vad han eller hon vill ta del av. När digital-tv infördes fanns det stora förhoppningar på tittarnas användning av interaktiva tjänster.

Marknadens aktörer såg framför sig ett mer aktivt tittande. Exempelvis lanserades uppkoppling till Internet via digital-tv-boxen och därigenom möjligheten att utföra bankärenden och e-handla på tv-skärmen. Informationstjänster, nyheter, sport och spel skulle finnas tillgängligt på tv:n dygnet runt.

Radio- och TV-verket har sedan 2004 haft regeringens uppdrag att årligen rapportera om utvecklingen när det gäller interaktiva tilläggstjänster och elektroniska programguider för digital-tv. Verket drar i sin rapport Interaktiva digital-tv-tjänster 2008 samma slutsatser som i 2007 års rapport, nämligen att utvecklingen av interaktiva tjänster tycks söka sig andra vägar via konvergerande lösningar som kombinerar traditionell tvdistribution med någon form av bredbandsuppkoppling.

När Radio- och TV-lagsutredningen lade sina förslag beskrevs en interaktiv miljö som var nära länkad till, och i många fall ingick i, de linjära, traditionella tv-sändningarna. Därefter har dock utvecklingen av interaktiva tjänster tagit andra vägar och det förekommer inte någon nämnvärd interaktivitet i tv-sändningar, om man bortser från sökbar text-tv och elektroniska programguider. Ikoner eller andra medel för att interagera och lämna den linjära miljön förekommer således inte i de traditionella linjära tv-sändningarna.

Den interaktivitet som för närvarande förekommer i den traditionella miljön för tv-sändningar är sökbar text-tv och elektroniska programguider. Regler om sökbar text-tv finns redan och kommer med våra förslag också framgent att finnas och därvid också omfatta elektroniska programguider (se avsnitt 11.2).

Regeringens förslag innebär att den nya lagstiftningen ska omfatta också interaktiva tv-tjänster, s.k. beställ-tv. Beställ-tv föreslås också att omfattas av ett antal grundläggande annonsregler. Därigenom blir det tydligt att t.ex. principen om annonsidentifiering och annonsseparation kommer att gälla både traditionella tv-sändningar och sådana som sker interaktivt, s.k. beställ-tv.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag byggde på att utvecklingen och förekomsten av interaktiva tjänster skulle bli en annan än den som blev fallet. När utredningens förslag lämnades var det inte heller aktuellt att utöka radio- och TV-lagens tillämpningsområde till att också omfatta beställ-tv. Mot denna bakgrund anser regeringen att det för närvarande inte finns något behov av att införa särskild reglering för interaktiv annonsering och interaktiva ikoner i tv-sändningar.

Innan det klarläggs vilka typer av interaktiva tjänster som kan komma att erbjudas vid digitala radiosändningar och vilket behov av reglering som kan uppkomma, är det enligt regeringens uppfattning inte heller motiverat att införa bestämmelser för interaktiva tjänster i ljudradio som inte är sökbar text-tv.

9. Reglering för kabelnät

9.1. Vidaresändningsplikt i kabelnät

9.1.1. Bakgrund

Radio- och TV-verket har haft i uppdrag av regeringen att göra en översyn av reglerna för vidaresändningsplikt. Översynen har avsett om reglerna uppfyller de krav på tydligt angivna mål, proportionalitet och öppenhet för insyn som anges i artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51–77, Celex 32002L0022), det s.k. USO-direktivet. I uppdraget ingick att överväga om reglerna i övrigt är lämpligt utformade och vid behov lämna förslag till förändringar. Enligt uppdraget skulle särskilt redovisas vilka trådbundna nät som vidaresändningsplikten ska gälla för, vem som bör vara ansvarig för vidaresändningsplikten, om tilläggstjänster bör omfattas samt på vilka villkor hushållen bör kunna få del av programtjänsterna.

Uppdraget redovisades i december 2008 i rapporten Vidaresändningsplikt i kabelnät.

9.1.2. Finns det behov av en vidaresändningsplikt och är reglerna förenliga med USO-direktivet?

Regeringens bedömning: Det finns fortfarande ett behov av en lagstadgad vidaresändningsplikt för att tillgodose allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

De nuvarande och de nu föreslagna bestämmelserna om vidaresändningsplikten uppfyller det s.k. USO-direktivets krav på tydligt angivna mål, proportionalitet och öppenhet för insyn.

Radio- och TV-verkets bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Yttrandefrihetskommittén, KLYS, Copyswede, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, TCO och Film- och TV-producenterna tillstyrker eller har ingen invändning emot bedömningen. Konkurrensverket anser att utgångspunkten bör vara att vidaresändningsplikten finns kvar endast så länge den är motiverad med anledning av det allmänna intresset av tillgång till allsidig upplysning. Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB (UR) delar bedömningen men föreslår en annan utformning av vidaresändningsplikten.

Skälen för regeringens bedöming: För trådsändningar gäller den grundläggande principen om etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Vidaresändningsplikten, som utgör en inskränkning i etableringsfriheten, har stöd i bestämmelsens andra stycke som anger att det i lag får meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Reglerna om vidaresändningplikt tillkom främst för att säkerställa att de som bor i en kabelansluten fastighet har tillgång till vissa marksända programtjänster på samma eller likvärdiga villkor som de som kan ta emot marksända sändningar med egen antenn. Plikten baseras på artikel 31 i USO-direktivet. Av direktivet framgår att reglerna ska vara rimliga och att plikten ska vara proportionerlig och öppet redovisad mot bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset.

En utgångspunkt är att vidaresändningsplikten ska vara väl avvägd mellan kabeloperatörernas rätt att fritt förfoga över vilket innehåll som ska distribueras i deras nät och allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Vid denna avvägning bör även den tekniska utvecklingen inom distribution av tv-program och allmänhetens utökade möjligheter att ta emot tv-program beaktas.

Regeringen anser att direktivets krav på tydligt angivna mål som avser allmänintresset är uppfyllt. Regeringen konstaterar vidare att det, även om tillgänglighet till alternativa distributionsformer har ökat, under överskådlig tid kommer att finnas ett stort antal hushåll som är beroende av trådbundna nät för att kunna ta emot tv-sändningar. Det är därför nödvändigt att behålla en vidaresändningsplikt för att även fortsättningsvis

garantera att dessa hushåll får möjlighet att ta del av det programutbud som finansieras av radio- och tv-avgiften.

9.1.3. Undantaget för xDSL-nät

Regeringens förslag: Undantaget från vidaresändningsplikten tas bort när det gäller en anläggning där ett begränsat antal tv-program förs fram till abonnenterna med hjälp av digital teknik genom ett allmänt kommunikationsnät som består av parkabel av metall (s.k. xDSL-nät).

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna instämmer i

Radio- och TV-verkets förslag. Konkurrensverket anför bl.a. att förslaget ligger i linje med verkets uppfattning om plattformsneutralitet. TeliaSonera AB avstyrker förslaget och anser bl.a. att tv-sändningar som distribueras genom det allmänna telenätet fyller samma alternativa funktion som satellitsänd tv och bör undantas från vidaresändningsplikten.

Skälen för regeringens förslag: Den som med digital teknik tillhandahåller tv-program via allmänt kommunikationsnät som består av parkabel av metall (s.k. xDSL-nät) är undantagen från vidaresändningsplikt om nätet endast används för att föra fram ett begränsat antal tv-program (8 kap. 1 § sjätte stycket radio-_och_TV-lagen). För närvarande är TeliaSonera AB den dominerande operatören för tv-sändningar i sådana nät.

Bolaget erbjuder abonnemang för ett relativt stort antal tv-program, sammanlagt ca 70 olika programtjänster. Den teoretiska tekniska räckvidden för detta nät är cirka 2,7 miljoner hushåll. Den faktiska räckvidden begränsas dock av ett antal faktorer, bland annat antalet portar på telestationerna och det faktum att det krävs bredbandsaccess för att få tillgång till tjänsten. För närvarande har bolaget drygt 300 000 abonnerande hushåll.

Frågan om detta nät i dag skulle omfattas av vidaresändningsplikt har inte prövats av Radio- och TV-verket. Myndigheten gör dock bedömningen att det är rimligt att anta att det aktuella utbudet inte kan anses som ett begränsat antal tv-program. Slutsatsen skulle då vara att även detta nät kan omfattas av vidaresändningsplikten om de grundläggande förutsättningarna är uppfyllda i övrigt.

När undantaget infördes för xDSL-nät anfördes bland annat att det inte fanns något behov av att säkerställa att vissa tv-program kunde erhållas just via telenätet. Det påpekades dock att frågan om vad som på längre sikt bör gälla i fråga om sändningsplikten måste bedömas i ljuset av den kommande tekniska utvecklingen. TeliaSonera AB har bl.a. anfört att utvecklingen av IP-tv via xDSL-teknik inte ändrat de utgångspunkter som tidigare anförts som skäl för att ha kvar undantaget. Dessa skäl är i huvudsak att en anslutning till telenätet inte, på samma sätt som för satellitnät och trådlösa nät, innebär samma risk för inlåsningseffekter för hushållen som en anslutning till ett kabelnät normalt gör (prop. 2004/05:105 s. 20).

Regeringen anser att utvecklingen av distribution av tv-program via xDSL-nät de senaste åren har varit sådan att det nu saknas anledning att

generellt undanta sådana anläggningar som består av parakabel av metall från vidaresändningsplikten. Även om xDSL-nät i många fall säkerligen fungerar som ett kompletterande distributionsnät för hushållen ändras förutsättningarna kontinuerligt. Utvecklingen kan innebära en risk för inlåsningseffekter i xDSL-nät. Härtill kommer att lagstiftningen så långt möjligt bör vara teknikneutral. Om Myndigheten för radio och tv finner att ett visst xDSL-nät används som det huvudsakliga medlet att ta emot tv-sändningar för hushållen och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda bör således myndigheten ha möjlighet att ålägga vidaresändningsplikt. I detta sammanhang kan också nämnas att Myndigheten för radio och tv även fortsättningsvis kommer att ha möjlighet att medge undantag från vidaresändningsplikten om det finns särskilda skäl.

9.1.4. Undantaget för centralantennanläggningar

Regeringens förslag: Undantaget från vidaresändningsplikt för anläggning som endast vidaresänder tv-program som sänds i marknät på lägre frekvens än 3 GHz tas bort.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet instanser instämmer i eller har inget att invända mot regeringens förslag. Boxer avstyrker förslaget och anför bl.a. att centralanläggningar inte kan jämställas med de trådnät där lagen syftar till att garantera att licensfinansierad tv finns tillgänglig på samma villkor som i marknätet. Teracom anser att undantaget bör behållas bl.a. med hänvisning till att denna typ av nät endast är att betrakta som ett medel för användaren att ta emot marksändningar och att något regleringsbehov inte finns.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 3 § radio-_och_TV-lagen innebär ett undantag från vidaresändningsplikt i sådana nät där det endast sänds tv-program som ursprungligen sänds i marknät på frekvens under 3 GHz, s.k. centralantennanläggningar.

Bestämmelsen infördes innan marknätet hade digitaliserats och inga andra programtjänster sändes ut i marknätet än sådana som omfattades av vidaresändningsplikten. I dagsläget, när ett stort antal programtjänster sänds ut i marknätet, kan bestämmelsen – vilket Radio- och TV-verket pekar på i sin rapport – tillämpad enligt ordalydelsen försvaga vidaresändningsplikten.

Mot denna bakgrund och då det även i övrigt saknas anledning att undanta centralantennanläggningar från vidaresändningsplikten anser regeringen att undantaget ska tas bort.

9.2. Skyldighet att bereda utrymme vid mikrovågssändningar

Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för den som bedriver mikrovågssändningar från marksändare att bereda utrymme för lokala kabelsändarföretags tv-sändningar tas bort.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig i frågan har inte invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I 8 kap. 4 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs en skyldighet för den som bedriver mikrovågssändningar från marksändare att bereda utrymme för lokala kabelsändarföretags tvsändningar. Bestämmelsen motiverades av att det genom lagen blev tillåtet att utan särskilt tillstånd bedriva s.k. mikrovågssändningar från marksändare, dvs. sändare på frekvenser högre än 3 GHz (prop. 1995/96:160 s. 126 f.). I propositionen gjordes bedömningen att sådana sändare kunde komma att användas för att t.ex. förse kabelnät med program som ursprungligen tagits emot från satellit. Såvitt framkommit förekommer sådana sändningar inte alls eller i mycket liten omfattning.

Med hänsyn till att den aktuella bestämmelsen synes sakna praktisk betydelse anser regeringen att den bör upphävas.

9.3. Övriga frågor

Regeringens bedömning: Det är inte aktuellt att i övrigt ändra bestämmelserna om vidaresändningsplikt. Det finns dock anledning att fortsatt följa och vid behov återkomma i frågor som rör vidaresändningsplikten.

Regeringen avser att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att i samråd med andra berörda myndigheter följa utvecklingen av valfrihet i kabel-tv nät och vid behov lämna förslag till förändringar.

Radio- och TV-verkets bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Radio- och TV-lagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: När det gäller vidaresändningsplikt i andra nät anför UR och SVT att utvidgning av vidaresändningsplikten bör gälla både trådbundna och trådlösa nät. HI3G Access anser att det måste övervägas om vidaresändningsplikten bör utsträckas till att omfatta mobil-tv.

När det gäller frågan om vem som bör vara ansvarig för vidaresändningsplikten anför Hyresgästföreningen att ansvaret för vidaresändningsplikten kommer att bli oklar i nya öppna bredbandsnät. Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO) undrar om alla operatörer i samma infrastruktur som når ett minsta antal bostäder ska ha skyldighet att vidaresända vidaresändningspliktiga tv-kanaler eller om det ska finnas krav på samordning. När det gäller frågan om tilläggstjänster bör omfattas av vidaresändningsplikten har inte någon remissinstans haft något att invända. När det gäller frågan om på vilka villkor hushållen bör kunna få del

av programtjänsterna anför SVT att det för att uppfylla syftet med vidaresändningsplikten är nödvändigt att plikten utökas i de blandade näten till att omfatta analog vidaresändning av fyra samtidiga programtjänster. SVT anser inte att detta utgör en oproportionerlig inskränkning av operatörernas rätt att förfoga över sitt nät eller står i strid med USO-direktivets krav på proportionalitet. SABO anför att hyresgäster/konsumenter bör ha möjlighet att se de vidaresändningspliktiga kanalerna utan att träffa avtal med en operatör och att vidaresändningsplikten bör gälla fullt ut i såväl analoga som digitala nät. När det gäller frågan om valfrihet inom kabelnät m.m. har flera remissinstanser yttrat sig om frågan om konkurrens och abonnentinflytande i kabel-tv-nät. Teracom AB, Boxer TV-Access

AB, UR, Svenska Journalistförbundet, KLYS och Copyswede anser att det inte bör införas någon lagstiftning om konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-tv-nät. Eurosport SA och Hyresgästföreningen anser att det bör införas regler om konkurrens i kabel-tv-nät. LM Ericsson AB,

SABO, Svenska Stadsnätsföreningen och Fastighetsägarna anser att frågan bör utredas ytterligare medan TV4 föreslår att regeringen noga följer utvecklingen för att eventuellt i ett senare skede införa regleringar.

Skälen för regeringens bedömning

Vidaresändningsplikt i andra nät

Vid den senaste översynen ändrades reglerna så att vidaresändningsplikten under vissa förutsättningar omfattade elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd (prop. 2004/05:105 s. 18, bet. 2004/05, rskr. 2004/05:252). Bedömningen gjordes att det saknades anledning att vidga vidaresändningsplikten till att avse sändningar genom satellitnät och andra trådlösa tvsändningar, som exempelvis via trådlösa LAN-nät och ip-tv till mobiltelefon. Vidaresändningsplikten kom därför fortfarande att endast gälla för trådbundna nät. Som skäl för detta anfördes att det bedöms som nödvändigt att föreskriva en vidaresändningsskyldighet just för innehavare av kabelnät, eftersom sådana nät normalt utgör en nödvändig länk mellan den ursprungliga utsändningen och de boende i de anslutna fastigheterna. Motsvarande skäl att utvidga sändningsplikten till andra distributionsformer bedömdes inte finnas.

Regeringen delar Radio- och TV-verkets bedömning att den senaste tidens utveckling inte ger skäl för någon annan bedömning än att plikten fortfarande bör vara begränsad till trådbundna nät och att den, utöver vad som har föreslagits beträffande xDSL-nät, centralantennanläggningar och microvågssändningar, inte behöver ändras.

Vem bör vara ansvarig för vidaresändningsplikten?

Nuvarande regelverk är utformat så att vidaresändningsplikten kan omfatta alla typer av elektroniska kommunikationsnät om de uppfyller förutsättningen att ”ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar”.

Bedömningen har tidigare gjorts att plikten åvilar nätoperatörer och inte enskilda nätägare (prop. 2004/05:105 s. 22).

Radio- och TV-verket konstaterar att den tekniska utvecklingen inom distribution av tv-program går fort och att nya plattformar och aktörer snabbt etablerar sig. Det blir också vanligare att ett hushåll kan vara anslutet till flera olika leverantörer av medietjänster, såväl trådbundna som trådlösa. Enligt Radio- och TV-verkets bedömning ger det nuvarande regelverket möjlighet att beakta denna utveckling och hur vidaresändningsplikten ska hanteras t.ex. i de fall där ett hushåll är anslutet till flera nät. Regeringen delar bedömningen. Det får därför liksom i dag avgöras i rättstillämpningen vilket nät som i det enskilda fallet ska omfattas av vidaresändningsplikten. Någon ändring av regelverket beträffande vem som ska vara ansvarig för vidaresändningsplikten bör därför inte göras.

Bör tilläggstjänster omfattas av vidaresändningsplikten?

Övergången till digital sändningsteknik ger nya, utvidgade möjligheter att förse hushållen med tjänster utöver tv-programmen. Denna typ av tjänster benämns ofta tilläggstjänster och erbjuder i varierande utsträckning tittaren interaktivitet, dvs. tittaren kan själv påverka vad han eller hon vill se eller konsumera. Digitaliseringen har vidare medfört ökade möjligheter att tillgängliggöra utbudet för fler grupper. Tjänster som tillgängliggör tv för personer med funktionsnedsättning är bl.a. textning, teckenspråkstolkning, talad textremsa och syntolkning.

Vidaresändningsplikten avser i dag endast tv-sändningar. Sökbar texttv och andra tilläggstjänster omfattas alltså inte. Regeringen delar Radio- och TV-verkets och remissinstansernas bedömning att den ökade tillgängligheten också bör komma dem till godo som bor i hushåll med kabel-tv. Sökbar text-tv är en tilläggstjänst som i likhet med text-tv i dag är en naturlig del av programutbudet och dessutom en populär tjänst som en stor del av tv-tittarna använder varje dag. De tilläggstjänster som syftar till att tillgängliggöra tv för personer med funktionsnedsättning är viktiga för att även dessa personer ska kunna ta del av tv-utbudet och känna sig delaktiga i samhället. Det finns därför anledning att överväga om inte även dessa tjänster, i synnerhet de som har direkt anknytning till de programtjänster som ingår i vidaresändningsplikten av tv-program, bör omfattas av denna plikt.

Regeringen föreslår att det i den nya radio-_och_tv-lagen införs en bestämmelse om att den som sänder tv, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik, se avsnitt 6.8. Som Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen framhållit skulle lagregler om motsvarande skyldighet för trådsända tvprogram i dag strida mot den i yttrandefrihetsgrundlagen skyddade etableringsfriheten för trådsändningar. Regeringen har dock i propositionen Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor (prop. 2009/10:81) föreslagit att det i yttrandefrihetsgrundlagen införs en bestämmelse som ger tillåtelse till regler i lag om skyldighet för den som i tråd sänder program i tv att utforma sändningarna på ett sådant sätt att

programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Bestämmelsen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. När rapporten utarbetades ansåg Radio- och TV-verket det svårt att förutsäga hur tilläggstjänsterna i tillståndshänseende skulle komma att regleras i radio-_och_tv-lagen och om ett förslag att utöka vidaresändningsplikten till att avse olika typer av tilläggstjänster är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Verket lämnade därför inget lagförslag om att vidaresändningsplikten också ska omfatta de aktuella tilläggstjänsterna. Regeringen avser därför att återkomma till denna fråga senare. Även frågan om sökbar text-tv ska omfattas av vidaresändningsplikten bör anstå. Regeringen ser anledning att fortsatt följa och vid behov återkomma i frågor som rör vidaresändningsplikten. Till detta kommer att en översyn av vidaresändningsplikten enligt det s.k. USO-direktivet bör ske regelbundet.

På vilka villkor bör hushållen kunna få del av programtjänsterna?

Vidaresändningsplikten omfattar högst fyra programtjänster som sänds samtidigt av SVT. I nät där tv-sändningar sänds ut med både digital och analog teknik, s.k. blandade nät, har nätoperatören en skyldighet att vidaresända minst två av programtjänsterna analogt om dessa sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändningen ske med digital teknik. Särbestämmelsen om analog vidaresändning i de blandade näten infördes under digital-tv-övergången för att tillgängligheten för dem som tar emot sändningar i kabelnät med analog teknik inte skulle försämras.

Regelverket uppställer ett krav på att sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt. Kravet innebär enligt Radio- och TV-verkets praxis att sändningarna ska ha en sådan kvalitet att ljud och bild ska vara störningsfria.

Sändningarna ska även kunna tas emot utan kostnad för själva mottagningen. Kravet innebär att en nätoperatör inte får ta ut någon abonnemangsavgift från en boende som endast vill ha tillgång till de vidaresändningspliktiga programtjänsterna. De kostnader som en operatör enligt praxis anses ha rätt att få ersättning för, oberoende av om det är ett analogt, digitalt eller blandat nät, är anläggnings- och driftskostnader. Med anläggningskostnader har avsetts kostnader för utbyggnad av nät, som också kan också belasta bostadsrättsföreningen eller hyresvärden. Med driftskostnader har avsetts bl.a. underhåll av nätet.

En återkommande fråga är vem som ska stå för de upphovsrättsliga kostnaderna vid vidaresändning. Rättighetsskyddet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) innebär att nätoperatören är beroende av tillstånd från berörda rättighetshavare för att kunna vidaresända sådana upphovsrättsligt skyddade verk och andra prestationer som ingår i en televisionsutsändning. Sådana tillstånd kan förenas med krav på ersättning. Föreningen Copyswede, som företräder rättighetshavare bl.a. när det gäller avtal om vidaresändning i kabelnät, tog inledningsvis inte ut någon sådan avgift av kabel-tv-operatörerna. Från 2005 fram till den 31 januari 2009 fanns ett avtal mellan SVT och Copyswede enligt vilket SVT betalade upphovsrättsersättningar för vidaresändningar av SVT:s program som kabel-tv-

operatörerna utför. Förhandlingar mellan nätoperatörerna och rättighetshavarna om ersättning från och med den 1 februari 2009 inleddes under hösten 2008. I februari 2009 strandade förhandlingarna och kabeloperatörerna begärde att regeringen skulle utse en medlare vilket gjordes i april 2009.

Frågan om upphovsrättskostnaderna har föranlett ett flertal synpunkter från remissinstanserna. Vissa (Boxer, Hyresgästföreningen, SABO, Telia

Sonera, Teracom, Tidningsutgivarna och OSU) anser att operatörer inte ska tvingas betala upphovsrättsliga kostnader. En del instanser (Fastighetsägarna, Svenska Stadsnätföreningen, Telia Sonera och OSU) anser att SVT ska klarera upphovsrättskostnader inom ramen för tv-avgiften och att detta bör klargöras. SVT menar dock att ett åläggande om att SVT ska svara för operatörernas kostnad till andra rättighetshavare än SVT för att erhålla avtalslicens skulle kunna stå i strid med de EG-rättsliga reglerna om statsstöd. Flera remissinstanser (Film- och TV-producenterna, KLYS och Copyswede, Journalistförbundet, TCO, UR, Teaterförbundet och SVT) anser att upphovsrättskostnader kan anses utgöra en sådan kostnad för själva mottagningen som kan övervältras på konsumenterna.

Upphovsrättskostnaderna är därför att likställas med de kostnader för vilka det enligt praxis är möjligt att övervältra på konsumenterna, bl.a. anläggnings- och driftkostnader. Noteras kan att Radio- och TV-verket i remissvar på sin egen rapport gjort förtydligandet att frågan om övervältring av upphovsrättskostnader inte har prövats av verket i något enskilt ärende.

Radio- och TV-verket bedömer att frågor om ersättningens storlek, fördelning av kostnadsansvar m.m. beträffande ersättning till rättighetshavare bör lösas genom avtal mellan berörda parter. Regeringen instämmer i den bedömningen. Vi finner även sammanfattningsvis, i likhet med Radio- och TV-verket, att det inte behövs någon ändring beträffande vidaresändningspliktens omfattning samt att det inte finns skäl att ändra nuvarande regel om att tv-sändningar som omfattas av vidaresändningsplikten ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Valfrihet i kabel-tv-nät m.m.

Många tv-abonnenter, framför allt boende i flerfamiljshus, är anslutna till ett traditionellt kabel-tv-nät eller nyare fiberbaserade nät. Det är i dessa fall fastighetsägarna, antingen i egenskap av hyresvärdar eller bostadsrättsföreningar, som sluter avtal om leverans av tv- och radioprogram med tv-operatörerna. Under lång tid har det i olika sammanhang framförts kritik mot den bristande valfrihet och den begränsade möjlighet till inflytande som råder för kabel-tv-abonnenter. Liknande problematik har på senare tid aktualiserats när det gäller ip-tv via fiber. Regeringen gav 2004 den s.k. Radio- och TV-lagsutredningen i uppdrag att utreda möjligheten till ökad konkurrens i kabel-tv-nät. Utredaren gjorde bl.a. bedömningen (SOU 2005:62) att det framför allt är vid anläggandet av nya nät och i viss mån då ett avtal om tv-distribution i ett befintligt nät skall förnyas som det råder egentlig konkurrens mellan olika operatörer. Utredaren menade emellertid att det i stor utsträckning är geografiskt betingat

om det finns möjlighet att välja mellan olika operatörer. På vissa orter finns det endast en verksam operatör med följd att det inte finns någon reell valmöjlighet för fastighetsägarna. I stora tätorter kan möjligheten att välja vara större. Även om det finns flera verksamma operatörer på en ort utgör näten ofta en begränsning i sammanhanget. I de flesta fall krävs nämligen att en operatör anlägger ett nytt nät för att kunna konkurrera med en befintlig operatör. Detta kan hämma konkurrensen eftersom det många gånger är mycket kostsamt att anlägga ett nytt nät. Utredaren gjorde dessutom bedömningen att en fastighetsägare i praktiken ofta är förhindrad att sluta avtal med mer än en operatör p.g.a. att ett avtal med en operatör ger denne en exklusiv rätt att distribuera tv-program i den aktuella fastigheten.

En faktor som fortfarande kan anses begränsa valfriheten i flerfamiljshus är att avgiften för kabel-tv-anslutningen, eller andra trådbundna nät, ofta är en obligatorisk del i hyran eller avgiften för lägenheten. Detta innebär att de de boende måste betala en avgift för en tjänst som de inte utnyttjar, om de väljer att ta emot tv via någon annan distributionsform.

Radio- och TV-lagsutredningen gjorde vidare bedömningen att det inte finns någon möjlighet att införa lagstiftning på området, utöver de regler som redan finns i lagen om elektronisk kommunikation, som anvisar tillvägagångssätt för en eventuell förhandsreglering av Post- och telestyrelsen. AV-utredningen fann inte anledning att göra någon annan bedömning än Radio- och TV-lagsutredningen.

Regeringen delar bedömningen när det gäller de rättsliga förutsättningarna för ökad konkurrens i kabel-tv-nät. I december 2009 presenterades konsultrapporten Från TV till rörlig bild, beställd av Radio- och TVverket och Konkurrensverket. Där tas bl.a. frågan om konkurrens mellan tv-operatörer upp. Enligt rapporten har de senaste åren inneburit stora förändringar på betal-tv-marknaden och utvecklingen har gått i en riktning som kan innebära förbättrad konkurrens. Exempelvis har utbudet av nya interaktiva tjänster såsom video-on-demand ökat, och svaren på en marknadsundersökning som presenteras i rapporten tyder på att andelen hushåll som upplever att de har fler än en tv-operatör att välja mellan har ökat de senaste två åren. De bedömningar som görs i rapporten återspeglar inte nödvändigtvis myndigheternas uppfattning. Regeringen anser att det finns anledning att fortsatt följa hur den snabba utvecklingen inom olika tv-plattformar (kabel-tv, IP-tv, marksänd tv eller satellitsänd tv) påverkar de enskilda hushållens valfrihet. Regeringen avser därför att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att, i samråd med andra berörda myndigheter, följa den fortsatta utvecklingen och vid behov lämna förslag till åtgärder.

10. Självreglering

10.1. Själv- och samreglering

Regeringens bedömning: Det finns förutsättningar att utveckla självregleringen inom radio- och tv-området på samma sätt som framgångsrikt

sker inom andra områden. Programföretagen kan ansluta sig till befintliga system eller skapa egna. Ökad självreglering kan medföra att behovet av annan reglering minskar.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: KLYS, Copyswede, Sveriges Annonsörer, TV4 AB (TV4) och Svenska Tidningsutgivareföreningen delar bedömningen. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen delar bedömningen att en effektiv självreglering kan bidra till en hög nivå på konsumentskyddet under förutsättning att det omfattar en uppförandekod samt att överträdelsen mot koden prövas och att åtgärder mot dessa överträdelser kan vidtas.

Radio- och TV-verket har inget att erinra mot ökad självreglering, men efterlyser riktlinjer för när en sådan organisation kan anses uppfylla kraven och om det kan finnas flera organisationer som ett programbolag kan ansluta sig till. Handikappförbundens Samarbetsorgan anser att självsanerande instrument ska kombineras med andra instrument för uppföljning, till exempel rapporter av forskare och oberoende granskare. Stockholms tingsrätt framhåller att självreglering, beroende på hur den utformas och tillämpas, kan komma i konflikt med EUF-fördragets konkurrensregler och regler om fri rörlighet samt att utredningen inte har inte övervägt denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 3.7 i AV-direktivet ska medlemsstaterna främja system för sam- och /eller självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas i direktivet i den utsträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning.

Artikeln gäller både tv-sändningar och beställtjänster. Skäl 36 till direktivet påminner om kommissionens meddelande om bättre lagstiftning vari betonas att det är nödvändigt med en noggrann analys av vilken lagstiftningsmetod som är lämplig, särskilt om självreglering eller samreglering kan övervägas. Direktivet innebär dock enligt AV-utredningen inte att medlemsstaterna åläggs att upprätta system för sam- och självreglering.

AV-utredningen har gjort en analys av situationen på den svenska marknaden avseende själv- och samreglering. Det konstateras att flera system för självreglering finns som på olika sätt berör audiovisuella tjänster. Det finns dock inte något sam- eller självregleringssystem som skapats av eller uteslutande riktar sig till programföretagen eller övriga leverantörer av audiovisuella tjänster.

Utredningen nämner två viktiga system för självreglering som finns på marknadsföringsområdet i form av Marknadsetiska rådet (MER) och Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). På marknadsföringsområdet har en omstrukturering skett i samband med att en ny aktör, Reklamombudsmannen, har inrättats. Reklamombudsmannen har ersatt MER och ERK.

För den tryckta pressen finns Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON). Verksamheten är en av pressbranschen inrättad självsanerande verksamhet som funnits sedan början av 1900talet. Syftet är att upprätthålla god publicistisk sed och skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. På tv-sidan har SVT, UR och TV4 beslutat att följa de pressetiska reglerna i den utsträckning det är

lämpligt med hänsyn till radio-_och_TV-lagen och företagens sändningstillstånd. Eventuella avsteg från de pressetiska reglerna prövas dock inte av PO eller PON.

AV-utredningen konstaterar att det inte finns motsvarande strukturer för sam- eller självreglering på Internet. Majoriteten av de ledande Internetleverantörerna är dock medlemmar i den ideella föreningen Branschorganisationen för innehålls- och tjänsteleverantörer på onlinemarknaden i Sverige (BitoS). Som ett led i BitoS arbete har det tagits fram etiska riktlinjer som syftar till att upprätthålla en hög kvalitet för besökare och annonsörer.

För betalteletjänster finns Etiska Rådet för Betalteletjänster som är en fristående och oberoende organisation med uppgift att utarbeta etiska regler. Branschorganisationen Morgan är en sammanslutning av företag verksamma inom den svenska mobila tjänstesektorn som bl.a. tagit fram affärsetiska regler.

Inom Medierådet har Rådet mot skadliga inslag i medierna våldsskildringar (U1990:03) regeringens uppdrag att verka för självreglering inom medierna för att främja skydd av minderåriga.

AV-utredningen konstaterar att tv-företag har olika förutsättningar för att delta i de självreglerande organ som finns eller som växer fram för nya medier. Utredningen konstaterar vidare att både det växande antalet aktörer inom radio och tv-området och det förhållandet att gränserna mellan olika medieområden luckras upp talar för att det borde finnas förutsättningar för att utveckla självregleringen inom radio- och tvområdet på samma sätt som framgångsrikt sker inom andra områden. Programföretagen kan ansluta sig till befintliga system eller skapa egna. En självregleringsordning skulle med fördel kunna omfatta allt som de berörda företagen publicerar, oberoende av sändningsform. På samma sätt skulle den kunna omfatta företag som är verksamma på den svenska marknaden oberoende av om de står under svensk jurisdiktion eller inte. En sådan ordning kan dock enligt utredningens bedömning inte tvingas fram, utan är upp till de berörda företagen själva att initiera. Regeringen delar utredningens bedömning.

AV-utredningen konstaterar att en del av det som nu regelmässigt meddelas i form av villkor i sändningstillstånd skulle kunna ersättas med själreglering och därmed undgå myndighetskontroll. Enligt utredningens bedömning bör tillståndsmyndigheten kunna främja självregleringen genom att avstå från att ställa upp sändningsvillkor inom områden som omfattas av självregleringen. Flera remissinstanser har påpekat att utredningen inte har lämnat tillräckligt detaljerade förslag och inte heller tillräckligt väl analyserat konsekvenserna av en övergång till självreglering. Radio- och TV-verket har också påpekat att utredningen inte har lämnat något förslag om när förutsättningarna ska anses vara uppfyllda för att avstå från tillståndsvillkor. Detta kan innebära att myndigheten utan ytterligare lagstöd kan komma att även fortsättningsvis meddela vissa allmänna tillståndskrav även om självregleringssystem växer fram. Regeringen kommer därför följa utvecklingen noga i detta avseende och återkomma om utvecklingen ger anledning till det.

10.2. Villkor för sändningarnas innehåll

Regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningens förslag om att införa lagregler med krav på att sändningsrätten ska utövas sakligt, att programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv och att det ska iakttas återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar, även utöver det som gäller enligt nuvarande 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen, bör inte genomföras. Därigenom bör inte de föreslagna reglerna om hur dessa lagregler ska övervakas och sanktioneras genomföras.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag om att flytta tillsynen över program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen från Justitiekanslern till Granskningsnämnden för radio och TV bör inte genomföras. Detsamma gäller förslaget att ett tillstånd att sända tv i marknätet ska kunna förenas med att vissa innehållsvillkor också ska gälla för kompletterande sändningar via satellit.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Lagregler införs med krav på att sändningsrätten ska utövas sakligt, att programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv och att det ska iakttas återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancerade sexuella framställningar, även utöver vad som gäller enligt nuvarande 6 kap 2 § radio-_och_TV-lagen. Granskningsnämnden för radio och TV ska ha tillsyn över efterlevnaden av samtliga bestämmelser i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen. Tillstånd att sända tv i marknätet ska kunna förenas med vissa innehållsvillkor som också ska gälla för kompletterande sändningar via satellit.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att erinra mot AVutredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att lägga fram förslag som gör att samma regler kan tilllämpas på samtliga tv-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt.

I tilläggsdirektiv gavs utredningen i uppdrag att föreslå mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna. Bakgrunden var att Granskningsnämnden för radio och TV vid upprepade tillfällen hade fällt samma programföretag för att ha sänt program med våldsskildringar under eftermiddagstid eller tidig kvällstid i strid med skyldigheten att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag avstyrktes av huvuddelen av remissinstanserna. Bland de skäl som anfördes kan nämnas att förslagen innebär en begränsning av yttrandefriheten, att tillståndsvillkor är mer flexibla och ger programföretagen möjlighet att påverka utformningen samt att förslaget skulle komma att innebära en omotiverad skillnad mellan olika distributionssätt eftersom lagregleringen inte föreslogs gälla för trådsändningar.

AV-utredningen gjorde bedömningen att regler som har till syfte att tjäna angelägna intressen, t.ex. att skydda barn mot olämpligt programinnehåll eller att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att ta del av programmen bör kunna upprätthållas oberoende av formen för sändningen och oberoende av om sändningen kräver tillstånd. I enlighet med vad flera remissinstanser hade anfört menade AV-utredningen dock att en sådan ordning kräver ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen. AVutredningen konstaterade också att vissa av de föreslagna innehållsreglerna var av sådan art att de med fördel skulle kunna omfattas av ett eventuellt framtida självregleringssystem. Då skulle det emellertid vara en fördel om reglerna kvarstod som tillståndsvillkor snarare än lagregler eftersom sådana är mera flexibla och därmed lättare kan ändras. Utredningen ansåg sammanfattningsvis att förslagen från Radio- och TVlagsutredningen inte borde genomföras.

Beträffande Radio- och TV-lagsutredningens förslag att Granskningsnämnden för radio och TV ska ha tillsyn över efterlevnaden av samtliga bestämmelser i 6 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen ansåg AV-utredningen att det sätt på vilket uppgifter och ansvar är fördelat mellan Justitiekanslern och Granskningsnämnden när det gäller förbudet i 6 kap. 2 § i huvudsak är ändamålsenligt och att ett genomförande av Radio- och TVutredningens förslag inte skulle ändra den nuvarande ordningen på något mer påtagligt eller bättre sätt.

AV-utredningen ansåg vidare att förslaget att det skulle införas en möjlighet att förena ett tillstånd att sända marksänd television med villkor om att sådana sändningsvillkor som rör sändningarnas innehåll ska gälla även för sådana kompletterande satellitsändningar, som görs för att uppfylla en i sändningstillståndet föreskriven skyldighet att sända program till hela landet eller till viss del av landet, inte borde genomföras. Detta mot bakgrund av att inget programföretag för närvarande har ett sändningstillstånd där det föreskrivs att företaget ska sända via satellit för att uppfylla en skyldighet att sända till hela landet eller till en del av landet. Förslaget att tillståndsvillkor ska kunna göras tillämpliga på sådana satellitsändningar skulle därför inte uppfylla något syfte.

Regeringen gör samma bedömning som AV-utredningen i dessa delar. Angående förslaget om att införa lagregler med krav på innehållet i sändningar skulle en ytterligare själv- eller samreglering på radio- och tvområdet kunna minska kraven på annan reglering. Tillståndsvillkor är lättare att anpassa till en sådan utveckling än lagregler. Regeringen bedömer därför i likhet med AV-utredningen att förslaget inte ska genomföras. Det kan vidare konstateras att Yttrandefrihetskommittén har i uppdrag att se över yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan därför finnas skäl för regeringen att återkomma till de här frågorna vid senare tillfälle.

11. Tillstånd och registrering

11.1. Omfattningen av tillståndsplikt

Regeringens förslag: Tillstånd krävs för att sända tv-program med hjälp av radiovågor, om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Tillstånd krävs för att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor om sändningarna sker på

1. frekvenser under 30 megahertz som är avsedda för rundradiosändningar enligt internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, eller

2. frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470– 790 megahertz.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att det inte skulle krävas tillstånd enligt radio-_och_tv-lagen för att sända radio- och tv-program som förmedlas av en radiosändare som enligt det tillstånd som meddelats enligt lagen om elektronisk kommunikation huvudsakligen ska användas för annat än rundradio.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig har i huvudsak inte något att erinra mot förslaget. Boxer och Teracom framför dock att även frekvensområdet 1452-1492 megahertz bör vara tillståndspliktigt för rundradio. Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB (UR) har angett att det bör klargöras om bestämmelsen innebär att de angivna frekvensområdena ska användas uteslutande för ljudradio- och tvsändningar.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz. Ett skäl för tillståndsplikten är knappheten på sändningsfrekvenser. I förarbetena till bestämmelsen anges att yttäckande sändarnät är mycket frekvenskrävande och att sändningar i de frekvensområden som lämpar sig bäst för sådana sändningar därför fortsatt bör vara tillståndspliktiga (prop. 1995/96:160 s. 70 f.).

Även om digitaliseringen har medfört att överföringskapaciteten i marksändningarna har ökat påtagligt är det fortfarande viktigt att kunna säkerställa att boende i hela landet har möjlighet att ta emot programmen och att sammansättningen av programtjänster präglas av mångfald när det gäller såväl innehåll som ägande. De principer som ligger bakom tillståndsplikten gör sig därför fortfarande gällande. Regeringen anser därför att tillståndsplikten för ljudradio och tv bör behållas.

Däremot finns det anledning att överväga om man bör begränsa omfattningen av de sändningar för vilka det ska krävas tillstånd enligt radio-_och_tv-lagen.

Utnyttjandet av radiofrekvenser i Sverige bygger på den frekvensplan som upprättas av Post- och telestyrelsen och som i sin tur bygger på internationella överenskommelser. Frekvensplanen är ett allmänt råd och alltså inte bindande, men används som intern vägledning för Post- och telestyrelsen i samband med beviljande av tillstånd att använda radiosän-

dare. Enligt frekvensplanen får bland annat frekvensområdena 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz och 470–862 megahertz användas för rundradio, dvs. ljudradio- eller tv-sändningar. Vissa delar av dessa frekvensband får emellertid användas även för andra tjänster.

Regeringen beslutade den 19 december 2007 om vilket sändningsområde som får användas för marksänd tv. Beslutet omfattar fem frekvenskanaler i hela landet eller, under förutsättning att inga tv-sändningar äger rum på högre frekvenser än 790 megahertz, det större antal frekvenskanaler som kan göras tillgängligt i frekvensbandet 470–790 megahertz, samt ytterligare en frekvenskanal i hela landet under förutsättning att frekvensutrymme kan göras tillgängligt i bandet 174–230 megahertz. Beslutet innebär att frekvensområdet 790–862 megahertz inte är reserverat för tv-sändningar efter det att nödvändig omplanering skett. Rätten att använda radiosändare i detta frekvensområde kommer att utlysas av Post- och telestyrelsen enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Tillståndsplikten bör knytas till bestämda frekvensområden som anges i lagen. Regeringen kan emellertid, i samband med beslut om vilket sändningsutrymme som ska upplåtas, bestämma att ett mindre frekvensutrymme än som anges i lagen ska användas för tillståndspliktiga sändningar av tv och sökbar text-tv, eller begränsa hur stor del av ett tillståndspliktigt sändningsutrymme som ska utnyttjas.

Regeringen konstaterar att det är möjligt att sprida innehåll som utgör tv-sändningar eller ljudradiosändningar via andra former av elektroniska kommunikationsnät än traditionella rundradionät. Några skäl att via tillståndsgivning enligt radio-_och_tv-lagen styra frekvensanvändningen i andra elektroniska kommunikationsnät finns emellertid inte. Med hänsyn till att det inte har påvisats någon brist på överföringskapacitet utanför det egentliga rundradioområdet finns det inte heller skäl att via tillståndsgivning påverka sammansättningen av de tjänster som erbjuds. Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte finns skäl att behålla tillståndsplikt för sändningar av tv eller ljudradio utanför de traditionella rundradionäten.

För närvarande gäller som nämnts tillståndsplikten för sändningar på frekvenser under 3 gigahertz. Skälet till att denna gräns valdes, trots att sändningar av ljudradio- och tv till allmänheten inte förekom på högre frekvenser än 862 megahertz, var att eventuella framtida sändningar i 1,5-gigahertzbandet (1452-1492 megahertz) skulle vara tillståndspliktiga. Även om detta frekvensområde kan användas för rundradio enligt internationella överenskommelser har några sådana sändningar inte aktualiserats under de tretton år som den nuvarande lagen har gällt. Däremot innebär den nuvarande gränsen för tillståndsplikt att tv-sändningar som sker via mobiltelenät omfattas av tillståndsplikt. Regeringen anser inte att de skäl som motiverar krav på tillstånd för traditionella rundradiosändningar är giltiga för sändningar i mobiltelenät eftersom de inte utnyttjar något sändningsutrymme som annars hade kunnat tas i anspråk för traditionell rundradio. Det bör därför inte krävas tillstånd enligt radio- och tvlagen för att sända rundradio utanför de områden som särskilt anges i lagen. De föreslagna förändringarna utesluter således inte att exempelvis frekvensområdet 1452-1492 megahertz används för rundradiotjänster, under förutsättning att tillstånd från Post- och telestyrelsen finns. I detta sammanhang bör även nämnas Radio- och TV-lagsutredningens förslag

till avgränsning av tillståndsplikten. När Post- och telestyrelsen meddelar tillstånd att använda radiosändare för annat än rundradio beslutar myndigheten numera normalt inte för vilka tjänster radiosändaren får användas. I stället är det tillståndshavaren som avgör om sändaren ska användas för t.ex. fast radio eller mobila tjänster. Därmed är det inte möjligt att, som utredningen föreslog, knyta kravet på tillstånd till radiosändarens huvudsakliga användningsområde.

Det tillståndspliktiga området bör kunna bestämmas på olika sätt för olika tjänster och olika frekvensområden. För sändningar på lägre frekvenser än 30 megahertz, det vill säga ljudradiosändningar i de s.k. AMbanden, anser regeringen att det är tillräckligt att i lagen ange att frekvenserna – enligt internationella överenskommelser som Sverige omfattas av – är avsedda för rundradio.

För ljudradiosändningar på högre frekvensband och för tv-sändningar föreslår regeringen att det tillståndspliktiga området bestäms genom direkta hänvisningar till vissa frekvensband. Tillstånd bör således krävas för sändningar av program i ljudradio eller television inom frekvensbanden 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz och 470–790 megahertz. Det motsvarar det s.k. FM-bandet för ljudradio, de frekvensband som får upplåtas för tv-sändningar enligt regeringens ovan nämnda beslut den 19 december 2007 och frekvenser som används för digitala ljudradiosändningar. I lagen bör inte anges vilka frekvensband som ska användas för tillståndspliktiga sändningar av ljudradio respektive tv. Därmed kommer det att vara möjligt att blanda t.ex. ljudradio och tv i samma frekvenskanaler.

Krav på sändningstillstånd kommer således enligt förslaget bara att gälla för sändningar i de angivna frekvensbanden. Utanför dessa frekvensband kommer det att vara möjligt att sända tv eller ljudradio utan sändningstillstånd, t.ex. i nät som används för mobila kommunikationstjänster. Under förutsättning att tillståndet från Post- och telestyrelsen inte begränsar användningen, kommer den som innehar radiosändaren att kunna avgöra om sändningsutrymmet ska användas för ljudradio och tv eller för andra ändamål.

Förslagen innebär inte att de angivna frekvensområdena bara kan användas för ljudradio- och tv-sändningar. Regeringen beslutar liksom tidigare vilket sändningsutrymme som får upplåtas för sändningar som kräver tillstånd enligt radio- och tv-lagen.

11.2. Sökbar text-tv

Regeringens förslag: Tillstånd krävs för att sända sökbar text-tv i de frekvensband som är tillståndspliktiga för sändning av ljudradio- och tvprogram.Med sökbar text-tv avses en sändning riktad till allmänheten, som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, där användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske. Ett tillstånd att sända tv får förenas med villkor om att sända sökbar

text-tv. Tillståndsmyndigheten får ta ut en avgift av den som ansöker om att sända sökbar text-tv.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker förslaget i huvudsak. Boxer och Teracom påpekar att det finns anledning att uppmärksamma skillnaden mellan olika typer av elektroniska programguider.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande bestämmelser finns det vissa undantag från tillståndsplikten. Sändningar av sökbar text-tv kräver inte tillstånd, under förutsättning att de sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio- och TVlagen. Bakgrunden är att sändningar av sökbar text-tv i analoga tvsändningar utnyttjar ett utrymme, det s.k. bildsläckningsintervallet, som inte kan användas för andra ändamål.

Text-tv har kommit att bli en naturlig del av ett programutbud som i hög grad utnyttjas av tittarna. Text-tv fungerar både som ett självständigt massmedium och som ett komplement till andra programtjänster. I den sistnämnda funktionen kan text-tv vara ett sätt att förbättra tillgängligheten för hörselskadade eller ett sätt att tillhandahålla ytterligare material med anknytning till tv-programmen. Det torde inte vara möjligt att dra någon klar gräns mellan de olika funktionerna.

Regeringen anser att de skäl som motiverar att sökbar text-tv får sändas utan tillstånd inte har bärkraft när det gäller digitala sändningar. I analoga tv-sändningar sänds som nämnts sökbar text-tv i ett särskilt utrymme som inte kan användas till något annat och som därför inte tar i anspråk kapacitet som skulle kunna användas för andra programtjänster. I digitala sändningar däremot sänds allt innehåll ut som bitströmmar inom ramen för den totalt tillgängliga kapaciteten. Den kapacitet som används för text-tv skulle alltså i stället kunna användas för att sända ut annat innehåll.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör krävas tillstånd för att sända sökbar text-tv. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att utforma sådana tjänster på en rad olika sätt och innehållet är inte längre begränsat till text och enkel grafik. Begreppet sökbar text-tv får emellertid anses så vedertaget att det bör behållas, även om innehållet förutom av text och grafik kan bestå av stillbilder eller, i begränsad omfattning, rörliga bilder med eller utan ljud. Det avgörande är att användaren kan välja vilken del av innehållet hon eller han vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska se. Genom att rörliga bilder endast ska kunna förekomma i begränsad omfattning kommer vanliga tv-program inte att kunna inrymmas i begreppet sökbar text-tv.

Regeringen anser vidare att text-tv har så nära anknytning till övriga tv-sändningar att den som har tillstånd att sända andra programtjänster bör ha möjlighet att i rimlig omfattning sända sökbar text-tv. Tillståndsmyndigheten bör således normalt kunna meddela ett sådant tillstånd om programföretaget önskar det. Det bör komma an på tillståndsmyndigheten att avgöra vad som i det enskilda fallet ska anses vara rimlig omfatt-

ning. Det bör även vara möjligt att meddela tillstånd att sända sökbar text-tv till den som inte har tillstånd att sända tv-program.

Ett sändningstillstånd bör kunna förenas med villkor om att programföretaget, vid sidan om den egentliga programtjänsten, ska sända sökbar text-tv i viss omfattning. Sådana tjänster skulle exempelvis kunna förbättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

En elektronisk programguide (EPG) är en form av sökbar text-tv som underlättar för användaren att navigera mellan olika program, styra inspelningsutrustning m.m. Det förekommer olika typer av EPG:er och den tekniska lösning som väljs för att tillhandahålla en sådan tjänst har betydelse för den sändningskapacitet som behöver tas i anspråk. En enkel typ av EPG kan vara baserad på den information om programutbudet som sänds inom ramen för den nuvarande digital-tv standardens s.k. service information. Att tillgängliggöra en sådan EPG för tv-konsumenten kräver relativt lite sändningsutrymme jämfört med den typ av EPG som är APIbaserad och bygger på användning av mjukvarumässigt avancerade digital-tv-mottagare.

Regeringen anser att den som har tillstånd att sända andra programtjänster även bör ha möjlighet att sända den information som krävs för att det samlade tv-utbudet ska kunna presenteras genom en EPG. Även i detta fall bör tillståndsmyndigheten normalt kunna förena ett tillstånd med ett sådant villkor om programföretaget önskar det. Det bör även vara möjligt att meddela tillstånd att sända en EPG till någon som inte har tillstånd att sända tv-program.

I de sändningstillstånd som nu gäller finns villkor om teknisk samverkan som ålägger tillståndshavarna att ingå avtal som innebär att den som sänder en elektronisk programguide presenterar de olika programtjänsterna på ett likvärdigt sätt och inte otillbörligt gynnar vissa företag eller finansieringsformer. Förslaget till reglering i den nya lagen innebär att villkoret om samverkan i den nuvarande s.k. villkorskatalogen i 3 kap. 8 § 7 radio-_och_TV-lagen delas upp i två punkter. Den första punkten ska gälla samverkan om att använda en viss sändningsteknik, medan den andra punkten ska avse skyldighet att samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor i syfte att främja tillgänglighet och konkurrens. Den nya andra punkten ger stöd för att förena ett tillstånd att sända en elektronisk programguide med ett villkor om hur de olika programtjänsterna ska presenteras.

Tillståndsmyndigheten bör kunna ta ut en avgift av den som ansöker om tillstånd att sända sökbar text-tv. Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen.

11.3. Utgivare

Regeringens förslag: De regler om utgivare som föreskrivs i 3 kap.1 och 2 §§ lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska även gälla för tv- och ljudradiosändningar som inte kräver tillstånd.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: SVT och UR instämmer i förslaget. Övriga instanser har inte yttrat sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt yttrandefrihetsgrundlagen ska radioprogram ha en utgivare. Utgivaren ska enligt vad som närmare föreskrivs i lag utses för varje program eller för hela eller delar av sändningsverksamheten av den som bedriver sändningsverksamheten. Närmare regler om utgivare av radioprogram finns i lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Enligt 3 kap. 1 § första stycket tillämpningslagen ska uppgift om vem som är utgivare antecknas i ett register hos programföretaget innan programmen sänds. Enligt 3 kap. 2 § samma lag kan under vissa förutsättningar den som framträder i direktsändning själv svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Dessa regler gäller dels för sändningar med tillstånd av regeringen och tv-sändningar med tillstånd av Radio- och TV-verket för en tid av mer än två veckor och dels för radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (3 kap. 11 §).

Av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser följer att tv- och radiosändningar bör ha en utgivare även om de sänds i marksändning på ett sätt som inte kräver tillstånd. Därför bör bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§ tillämpningslagen gälla också för sådana sändningar.

Hänvisningar till S11-3

  • Prop. 2009/10:115: Avsnitt 17.5

11.4. Radiotidningar m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att sändningar som är särskilt anpassade för hörselskadade ska vara tillståndsfria tas bort.

Möjligheten att genom tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att bereda utrymme för särskilt anpassade sändningar begränsas till att gälla för ljudradiosändningar.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: SVT och UR har ingen invändning mot förslaget.

Teracom tillstyrker förslaget. Öriga instanser har inte yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § andra stycket radio-_och_TV-lagen får sändningar som är särskilt anpassade för syn- och hörselskadade sändas utan tillstånd över sändare som i övrigt används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen. Denna bestämmelse kompletteras med en möjlighet att enligt 3 kap. 8 § 4 förena ett sändningstillstånd med skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade.

Taltidningar är versioner av dagstidningar som har gjorts tillgängliga för synskadade genom att tidningens innehåll läses in eller genom att texten i tidningen omvandlas till syntetiskt tal. Materialet kan distribueras med posten, via mobiltelenät eller bredbandsnät eller som radiotidningar i rundradiosändning. Radiotidningar sänds ut i sändarnät som används av Sveriges Radio, som i sina sändningstillstånd har ett villkor om skyldighet att bereda utrymme för sådana tidningar.

Staten stöder genom Taltidningsnämnden produktion och distribution av taltidningar. Taltidningsnämnden har haft regeringens uppdrag att utreda möjligheter att effektivisera verksamheten. Nämnden överlämnade i november 2008 rapporten Framtida inriktning för taltidningsverksamheten i Sverige till regeringen. I rapporten föreslås bl.a. att en övergång från post- och radiodistribution av taltidningar till distribution via Internet påbörjas och att övergången ska vara fullt genomförd vid utgången av 2014.

Med hänsyn till att radiodistribution av taltidningar enligt Taltidningsnämndens förslag ska fortsätta till och med 2014 och att frågan om ändringar för taltidningsverksamheten föreslås utredas vidare bör radiotidningar tills vidare få sändas utan tillstånd enligt nuvarande regler. Sändningar som är särskilt anpassade för hörselskadade personer får som nämnts sändas utan tillstånd på samma villkor som gäller för sändningar för synskadade personer. Enligt det register som förs hos Radio- och TVverket förekommer det emellertid inte några sådana sändningar. Undantaget från tillståndsplikten infördes samtidigt som motsvarande undantag för synskadade. Det som avsågs var sändningar av program på teckenspråk (prop. 1995/96:160 s. 74). De sändningar för döva och hörselskadade som förekommer hos SVT sker inte med stöd av det aktuella lagrummet utan inom ramen för det sändningstillstånd som SVT har. Något behov av att behålla bestämmelsen finns således inte. Därtill kommer att alla sändningar inom det tillståndspliktiga området kräver tillstånd eftersom de tar utrymme i sändarnäten och nätanvändningen måste planeras. Som en konsekvens av att undantaget tas bort bör möjligheten att genom tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att bereda utrymme för särskilt anpassade sändningar begränsas till att gälla för ljudradiosändningar.

11.5. Registrering hos Myndigheten för radio och tv

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv. En anmälan ska innehålla uppgift om e-postadress och webbplats. Myndigheten ska vid anmälan om registrering av dem som sänder tv-program, sökbar text-tv och beställ-tv pröva om verksamheten omfattas av radio-_och_tv-lagen.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV anser att registreringens rättsverkan bör klargöras och att ett beslut om registrering inte bör vara avgörande för om en verksamhet står under nämndens tillsyn eller inte. Radio- och TV-verket anser att ett beslut om registrering bör vara en presumtion för att radio-_och_tv-lagen är tillämplig, men att tillsynsmyndigheten ska kunna göra en ny bedömning i ett enskilt ärende.

En sådan bedömning ska även kunna göras beträffande en leverantör av medietjänster som inte har anmält sig för registrering. Verket anser vidare att ett beslut om att inte registrera sändningsverksamhet eller återkalla en registrering bör kunna överklagas.

Skälen för regeringens förslag: Den som bedriver sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för annans räk-

ning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska enligt gällande bestämmelser anmäla sig för registrering till Radio- och TV-verket (2 kap. 3 § radio- och TVlagen). Radio-_och_TV-lagen ställer vissa krav på innehållet, t.ex. i fråga om reklam även för sådana verksamheter som inte kräver tillstånd. För att underlätta tillsynen av dessa verksamheter har denna skyldighet till anmälan för registrering införts. Skyldigheten gäller dels för den som bedriver sändningsverksamheten, dvs. programföretag, dels för den som för annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet, satellitentreprenörer.

AV-direktivet har samma regler som tv-direktivet när det gäller vilken medlemsstat som är ansvarig på grund av var leverantören av medietjänster är etablerad. Om ansvaret inte kan fastställas enligt dessa kriterier ska den ansvariga medlemsstaten i första hand bestämmas utifrån var satellitupplänken är belägen och i andra hand utifrån vilken stat som har tillhandahållit satellitkapaciteten. Med hänsyn till direktivets regler bedömer regeringen att en fortsatt registreringsskyldighet är befogad och att den bör avse de tjänster som omfattas av AV-direktivet. Det innebär att registreringsplikten bör utsträckas till att också gälla den som tillhandahåller beställ-tv.

Skälet för registreringsskyldigheten är som nämnts att underlätta tillsynen och att myndigheterna därvid behöver veta vilka som bedriver verksamhet som Sverige är ansvarigt för enligt direktivet. Bestämmelsen är således av ordningskaraktär och kommer därmed inte i konflikt med 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt nuvarande bestämmelse (2 kap. 3 § andra stycket radio- och TVlagen) ska en anmälan om registrering innehålla vissa uppgifter. Denna skyldighet bör utökas till att även omfatta e-postadress och webbplats.

De kriterier som används i AV-direktivet för att avgränsa audiovisuella medietjänster från andra tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg är omfattande och det kan inte uteslutas att tillämpningen ibland kan komma att vålla osäkerhet. Med hänsyn härtill anser regeringen att Myndigheten för radio och tv, när en anmälan om registrering kommer in, bör pröva om den tjänst som anmälaren bedriver omfattas av radio- och tvlagen och om Sverige är ansvarigt för innehållet enligt AV-direktivet.

Om Myndigheten för radio och tv på grundval av de uppgifter som anmälaren har lämnat finner att det inte rör sig om en verksamhet som omfattas av radio-_och_tv-lagen bör anmälaren inte föras in i registret. Anmälaren bör då underrättas om de regler som gäller för audiovisuella medietjänster och om att en utebliven registrering inte befriar den som bedriver verksamheten från ansvar om han eller hon skulle komma att bedriva sådana tjänster.

I likhet med vad Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket har påpekat anser regeringen att ett beslut om registrering inte är avgörande för om verksamheten omfattas av radio- och tv-lagens tillsynsbestämmelser utan att tillsynsmyndigheten ska göra en fristående prövning i varje enskilt ärende. Ett beslut om registrering kan enligt regeringens mening inte anses utgöra någon presumtion för att radio-_och_tv-lagen är tillämplig i ett tillsynsärende. Mot denna bakgrund bör ett beslut att inte registrera en sändningsverksamhet eller en återkallelse inte kunna överklagas.

11.6. Överlåtelse av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det.

Sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd, ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv inte påverkas i mer än begränsad omfattning och överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Om tillståndsmyndigheten inte har lämnat sitt medgivande är överlåtelsen utan verkan. Ett beslut att inte medge överlåtelse kan överklagas.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter.

Om ett föreläggande har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nya innehavaren. Tillståndsmyndigheten ska underrätta den nya innehavaren om detta, annars gäller inte föreläggandet mot denne.

Ett vite som föreläggandet har förenats med gäller inte mot den nya innehavaren.

Tillståndsmyndigheten får ta ut en avgift av den som ansöker om medgivande till överlåtelse av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget, men anser att kriteriet ringa omfattning är alltför långtgående och försvårar möjligheten att överlåta tillstånd. Verket anser även att bestämmelsen om att tillstånd får förenas med villkor avseende ägarförändringar bör ses över och synkroniseras med möjligheten att överlåta ett tillstånd. C More

Entertainment anför att det är bra att överlåtelse regleras, men anser att kriteriet ringa omfattning bör ersättas med ett krav på att ägarkoncentrationen inte ökar påtagligt. Boxer anser att förslaget riskerar att leda till minskad mångfald, färre programbolag och ökad mediekoncentration. SBS/Kanal 5 anser att en spekulationsmarknad för sändningstillstånd vore olycklig och ställer sig därför tveksamma till förslaget. SVT och UR tillstyrker förslaget. TV4 AB anser att sändningstillstånd bör följa med vid försäljning av bolag och prövas på motsvarande sätt som vid överlåtelse. Teracom avråder från att tillstånd ska kunna överlåtas bl.a. med hänsyn till att en bredare prövning kan göras av en ny tillståndshavare är vid en isolerad prövning vid en överlåtelse. Teracom menar att det finns risk att vissa aktörer söker tillstånd med det huvudsakliga motivet att senare kunna sälja det vidare.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser i radio-_och_TV-lagen fördelas tillstånd att sända tv efter ansökan från programföretag. Tillstånd att sända tv får bara ges till programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och som bedöms vara berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. När tillstånd att sända tv-program beviljas ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer

att tillgodose olika intressen och smakriktningar, för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och av flera av varandra oberoende programföretag.

Vid konkurrens om tillstånden finns det alltså kriterier som ska beaktas vid urvalet, bland annat att flera av varandra oberoende programföretag ska beredas utrymme. Vem som äger det bolag som söker tillstånd har således betydelse vid urvalet. För att det programföretag som fått tillstånd inte omedelbart ska kunna förändra ägandet finns det möjlighet att ställa upp tillståndsvillkor som innebär att ägarförhållanden och inflytande i ett företag som får tillstånd inte får förändras mer än i begränsad omfattning. I de nu gällande sändningstillstånden har detta villkor utformats på så sätt att ägarförhållandena och inflytandet i bolaget som har tillståndet inte i sin helhet får förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Syftet med reglerna är att tillåta att vissa ägarförändringar sker, men inte så stora att ägarkoncentrationen ökar. Skulle sådana ägarförändringar ändå ske kan tillståndsmyndigheten besluta om att återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse av tillstånd får meddelas endast om det, med beaktande av skälen för åtgärden, inte framstår som alltför ingripande. Ett beslut om återkallelse kan överklagas. Återkallelse är en ingripande sanktion då den innebär att grunden för programföretagets verksamhet (dvs. tillståndet) undanröjs och verksamheten omedelbart måste upphöra.

Sedan övergången till digital sändningsteknik har ett stort antal programföretag fått tillstånd att sända tv-program och marknaden för marksänd reklamfinansierad tv och betal-tv har vuxit. I en dynamisk marknad kommer det att finnas behov av förändringar i ägandet bland bolagen som har tillstånd, t.ex. för att få in investeringskapital. Ett mer flexibelt synsätt på ägarförändringar är därför befogat. Detta skulle kunna uppfyllas genom att det införs en möjlighet att överlåta tillstånd.

Det är visserligen redan med dagens regler möjligt att förvärva aktier i ett bolag som har tillstånd om förändringen bara har begränsad omfattning och inte leder till att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Det kan också noteras att samma juridiska person ofta innehar flera sändningstillstånd, dvs. att olika programtjänster inte drivs i separata bolag, vilket försvårar avyttring av en enstaka programverksamhet.

Enligt regeringens mening är det nuvarande systemet inte tillräckligt flexibelt eftersom det innebär att tillståndsmyndigheten i efterhand ska göra en bedömning om en ägarförändring i det enskilda fallet kan accepteras och att den sanktion som kan tillgripas om tillståndsmyndigheten finner att ägarförändringen inte är tillåten typiskt sett är mycket ingripande, nämligen återkallelse av tillståndet. Härtill kan läggas att sändningsutrymmet för marksänd tv är begränsat och att antalet sökande hittills vida har överstigit antalet lediga tillstånd. I en situation där ett programföretag inte kan eller vill fortsätta bedriva sändningsverksamhet är det ur frekvenseffektivitetssynpunkt viktigt att snabbt kunna få in en ny tillståndshavare för att sändningsutrymme inte ska stå outnyttjat. Med dagens ordning finns det en risk att utrymme kan stå outnyttjat under lång tid i avvaktan på rättsliga processer, ny utlysning av ledigt tillstånd och fördelningsprocess.

Det är emellertid viktigt att urvalsförfarandet som har grundat det ursprungliga tillståndsbeslutet inte omkullkastas, t.ex. genom att en och samma aktör skaffar sig kontroll över alltför många sändningstillstånd så

att flera av varandra oberoende programföretag inte kommer att beredas utrymme. En prövning av överlåtelsens påverkan av ägarförhållandena bland tillståndshavarna bör därför göras.

Regeringen instämmer dock i Radio- och TV-verkets och C More Entertainments synpunkt att kriteriet ringa omfattning som föreslagits av utredningen är alltför långtgående. Den prövning som ska göras bör i stället avse om ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd ökar mer än i begränsad omfattning. Ett sådant kriterium överensstämmer även med det villkor om ägandeförhållande som får ställas i ett sändningstillstånd. En överlåtelse bör inte heller innebära att den fördelning mellan programtjänster som gällde vid tillståndsgivningen påverkas på ett sätt som för med sig en påtagligt minskad mångfald. En prövning av förvärvet bör därför ske även i den delen. Myndigheten för radio och tv bör också kunna neka medgivande till överlåtelsen, om förvärvaren inte uppfyller de grundläggande krav som ställs för att kunna få tillstånd. Myndighetens beslut att inte medge överlåtelse bör kunna överklagas.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter. Det innebär bl.a. att de tillståndsvillkor som har gällt för överlåtaren också bör gälla gentemot förvärvaren. I detta ligger att ett föreläggande som har meddelats mot överlåtaren bör gälla för förvärvaren. Ett vite som föreläggandet förenats med bör dock inte gälla mot förvärvaren.

Tillståndsmyndigheten kan medge att tillståndsvillkor ändras, exempelvis om en tidigare vald inriktning visar sig vara ekonomiskt ohållbar. Ett sådant medgivande kan avse såväl den ursprungliga tillståndshavaren som den som har förvärvat sändningstillståndet. Frågan om ändring av ett sådant tillståndsvillkor kan väckas såväl under pågående tillståndsperiod som i samband med en överlåtelse.

Regeringen föreslår således att det ska införas en möjlighet att, efter tillståndsmyndighetens prövning och medgivande, överlåta ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv. Regler om överlåtelse av tillstånd att sända lokalradio finns redan i dag (jfr. prop. 1999/2000:55 s. 69 f.) Det kan också noteras att regeringen föreslår att det även i fortsättningen ska vara möjligt att överlåta tillstånd att sända kommersiell radio.

Tillståndsmyndigheten bör kunna ta ut en ansökningsavgift för de kostnader som uppstår vid handläggningen av en ansökan om överlåtelse.

11.7. Förbud mot att diskriminera annonsörer

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten att förbjuda programföretag att diskriminera annonsörer ges inte någon motsvarighet i den nya lagen.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen föreslog att förbudet mot att diskriminera annonsörer ska lagregleras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna avstyrkte utredningens förslag.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: JK har inget att erinra mot förslaget. Göteborgs universitet och Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget. Övriga instanser har inte yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att förbjuda programföretag att diskriminera annonsörer finns i 3 kap. 9 § andra stycket nuvarande radio-_och_TV-lagen och syftar till att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Bestämmelsen infördes 1991 i samband med att regler om reklamfinansiering av marksänd svensk television infördes. Något motsvarande förbud har inte varit aktuellt för satellitsänd television, eftersom det där finns utrymme för konkurrerande reklam-tv-kanaler. Vid det fåtal tillfällen då bestämmelsen har aktualiserats har inget programföretag fällts för att ha överträtt den. I de sändningstillstånd som utfärdades av

Radio- och TV-verket i mars 2008 förekommer inte något sådant villkor.

Regeringen konstaterar att det nu gällande förbudet mot att diskriminera annonsörer inte har någon praktisk betydelse och att det inte längre tillämpas. Bestämmelsen bör därför inte ges någon motsvarighet i den nya radio-_och_tv-lagen.

11.8. Mobil-tv

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda regler för tv-sändningar som är anpassade för mobil mottagning.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen utformade ett förslag för reglering av tv-sändningar med rundradioteknik som är särskilt anpassade för mobil mottagning och som äger rum i ett särskilt avdelat frekvensutrymme.

Remissinstanserna: Remissutfallet var blandat. AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet instanser, däribland Boxer, SVT, UR,

TV4 AB, Teaterförbundet och Teracom, stöder eller har inget att invända mot bedömningen. Tidningsutgivarna delar bedömningen, men ifrågasätter att mobil-tv-sändningar som ändå äger rum inom det tillståndspliktiga området ska följa samma regler som tv-sändningar i allmänhet.

Skälen för regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningen föreslog omfattande och detaljerade regler för tv-sändningar med rundradioteknik som är särskilt anpassade för mobil mottagning och som äger rum i ett särskilt avdelat frekvensutrymme. Bakgrunden till förslaget var det stora intresse som visades för sådana sändningar och som exempelvis tog sig uttryck i försöksverksamhet i Sverige och på andra håll.

Med hänsyn bl.a. till den tekniska utvecklingen på området bedömer regeringen att det är mindre sannolikt att det inom det frekvensområde som föreslås tillståndspliktigt (se avsnitt 11.1) kommer att bli aktuellt att inleda tv-sändningar som är särskilt anpassade för mottagning med små bärbara mottagare. Det finns därför ingen anledning att införa några särskilda regler för sådana tv-sändningar. Om särskilda mobil-tvsändningar ändå skulle komma till stånd inom det tillståndspliktiga området, kommer de att följa samma regler som tv-sändningar i allmänhet.

12. Kommersiell radio

12.1. Bakgrund

Den 1 april 1993 blev det genom lokalradiolagen (1993:120) tillåtet att sända kommersiell radio i Sverige, förutsatt att tillstånd beviljades. Varje tillstånd auktionerades ut till den som betalade mest och auktionsbudet blev sedan den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren fick betala. En tillståndshavare var tvungen att sända program som hade framställts särskilt för den egna verksamheten minst under en tredjedel av sändningstiden varje dygn. Koncessionsavgifterna justeras varje år i förhållande till konsumentprisindex och för 2010 uppgick den genomsnittliga avgiften för ett sändningstillstånd som har meddelats enligt lokalradiolagen till 1,5 miljoner kr per år. Vissa tillståndshavare, framför allt de som har tillstånd i storstadsområdena, betalar dock nästan 4 miljoner kr årligen.

Nivån på koncessionsavgifterna, i kombination med kravet på eget framställda program, medförde att många tillståndshavare redan snart efter det att lokalradiolagen hade trätt i kraft fick svårt att nå lönsamhet. Flertalet slöt sig därför samman i nätverk, vilket ledde till ett likriktat utbud med några få dominerande aktörer. I syfte att öka mångfalden och den lokala förankringen i lokalradion trädde nya regler i kraft den 1 juli 2001. Reglerna togs in i radio-_och_TV-lagen (1996:844) och innebar dels att koncessionsavgiften bestämdes till 40 000 kr per år, dels att tillstånden skulle fördelas utifrån särskilda kriterier där den mängd eget och lokalt material som en aktör åtog sig att sända blev utslagsgivande. För att få ett tillstånd gjorde de sökande mycket omfattande åtaganden vad gäller sändning av eget och lokalt material, i en del fall upp till 24 timmar per dygn. Dessa åtaganden blev därefter villkor, som knöts till de enskilda sändningstillstånden.

Lokalradiolagen upphävdes den 1 juli 2001, dvs. samtidigt som de nya reglerna i radio-_och_TV-lagen trädde i kraft. Enligt särskilda övergångsbestämmelser skulle dock vissa av lokalradiolagens bestämmelser tillämpas fram till utgången av 2008 för de tillståndshavare som hade fått sina tillstånd före den 1 juli 2001. Genom lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har denna period utsträckts att gälla till utgången av 2009. Lagen ger även möjligheter till förlängning med ytterligare en tillståndsperiod om högst ett år. Därefter ska radio- och TV-lagens bestämmelser tillämpas fullt ut även för de tillståndshavare som ursprungligen fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen. Avgiften för dessa sänks dock inte utan de ska även fortsättningsvis betala den avgift (indexuppräknad) som fastställdes vid den auktion då de erhöll sina respektive tillstånd.

En tillståndshavare med tillstånd enligt lokalradiolagen har haft möjlighet att återlämna sitt tillstånd till Radio- och TV-verket och ansöka om det på nytt för att kunna komma i åtnjutande av ett tillstånd enligt radio-_och_TV-lagen med väsentligt lägre avgift. För sist nämnda tillstånd ställs dock mer långtgående krav på sändning av eget material och program med lokal anknytning än vad lokalradiolagen kräver. En tillståndshavare kan heller inte vara säker på att återfå sitt tidigare tillstånd eftersom någon annan kan erbjuda sig att sända mer eget och lokalt material. Endast

en aktör har valt att lämna tillbaka sitt tillstånd och ansöka om det på nytt.

Situationen är i januari 2010 sådan att av 89 tillståndshavare har 81 fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen och åtta enligt radio- och TV-lagen. Även om avgiften är väsentligt lägre för sist nämnda tillståndshavare har de åtaganden dessa gjort om sändning av eget och lokalt material medfört att de haft svårt att nå lönsamhet. I princip alla tillståndshavare är anslutna till något av de två stora nätverken MTG Radio och SBS Radio. Sändningarna är likartade och består av pop- eller rockmusik som varvas med reklam. De lokala inslagen i sändningarna är få. Således har varken lokalradiolagens auktionsmetod eller radio- och TV-lagens metod med urval enligt särskilda kriterier lett till mångfald och lokal förankring i den kommersiella radion.

12.2. Radio- och tv-lagens terminologi

Regeringens förslag: Det nuvarande begreppet lokalradio ersätts med kommersiell radio. Det kommer att finnas två former av kommersiell radio, nämligen analog kommersiell radio och digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för radio och TV och Sveriges Radio anser att förslaget innebär en förbättring eftersom begreppet lokalradio ofta förväxlas med Sveriges Radios lokala sändningar (P4). Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Sedan lokalradiolagen infördes har tillstånd att sända kommersiell radio benämnts tillstånd att sända lokalradio. Många lyssnare förväxlar dock detta begrepp med Sveriges Radios lokala sändningar. För att bättre anpassa lagens terminologi till rådande förhållanden bör begreppet lokalradio ersättas med kommersiell radio.

Sådan radio kan vara av två slag analog kommersiell radio eller digital kommersiell radio.

12.3. Analog kommersiell radio

12.3.1. Urvalssystem

Regeringens förslag: Tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom ett slutet anbudsförfarande. Den som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som i sin ansökan om det lediga tillståndet har angett den högsta sändningsavgiften av samtliga sökande ska beviljas tillståndet. Sändningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden. Det ska inte ställas några krav på sändning av eget eller lokalt material. Förvaltningslagens bestämmelser om rätt för parter att få del av uppgifter ska inte tillämpas på uppgifter i tillståndsärendet som endast rör någon annan sökande

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Radio- och TVverket, Granskningsnämnden för radio och TV, Radiobranschen, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket och Sveriges Reklamförbund tillstyrker eller har inte någon invändning mot förslaget. Konsumentverket avstyrker förslaget och menar att det leder till att endast kapitalstarka aktörer kommer att kunna få ett tillstånd. Myndigheten förespråkar i stället ett urvalssystem där tillstånden fördelas utifrån särskilda kriterier. TCO anser att slopandet av krav på lokalt innehåll bör ersättas med krav på egenart och unikt perspektiv.

Skälen för regeringens förslag: Varken auktionsmetoden eller metoden med urval enligt särskilda kriterier har lett till mångfald i ägande eller utbud, eller lokal förankring i den kommersiella radion. I stället har båda regelverken resulterat i en kraftig nätverksbildning med ett fåtal stora aktörer.

På tv-området fördelas tillstånden med grund i att sändningarna ska tillgodose olika intressen och smakriktningar. Eftersom samtliga tvsändningar numera sker digitalt finns det ett relativt stort antal tillstånd att fördela. När det gäller analog kommersiell radio finns det dock som regel endast två till tre tillstånd att fördela inom varje enskilt sändningsområde. Med så få tillstånd går det inte att åstadkomma en fördelning där sändningarna på ett rimligt sätt tillgodoser olika intressen och smakriktningar. Regeringen anser därför att dessa kriterier inte ska tillämpas när det gäller sändningstillstånden för analog kommersiell radio.

En urvalsmetod som inte tidigare har prövats är slutet anbudsförfarande. Ett sådant förfarande skulle innebära att tillståndsmyndigheten utlyser ett tillstånd som blir ledigt. Den som ansöker om tillståndet ska ange villken avgift som sökanden är beredd att betala för hela tillståndsperioden. Ansökningen ska alltså innehålla de uppgifter som behövs för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den sökande uppfyller grundläggande krav på finansiella och tekniska förutsättningar för att kunna bedriva sändningar under hela tillståndsperioden. Sändningsavgiften ska anges i form av ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden. Ur den tillståndsgivande myndighetens perspektiv är ett engångsbelopp att föredra framför en årlig avgift, eftersom det underlättar administrationen och uppbörden av avgiften. För tillståndshavaren är det i och för sig mer betungande att betala en engångsavgift än att fördela kostnaden på flera år. Om avgiften skulle fördelas på flera år innebär det dock att staten i praktiken ger en kredit till tillståndshavaren.

Fördelen med ett anbudsförfarande är att en sökande noga måste tänka igenom vilken avgift denne är beredd att betala för att få tillståndet. Buden kan därmed förväntas bli både ekonomiskt bärkraftiga och marknadsmässiga. Genom att förfarandet är slutet minskar risken för att anbuden höjs på ett omotiverat sätt, vilket skedde vid auktionerna. Nackdelen med ett slutet anbudsförfarande, där högsta lämnade bud blir avgörande för vem som får ett sändningstillstånd, är att mindre aktörer utan ett starkt finansiellt stöd knappast kan komma ifråga för att få ett tillstånd, åtminstone inte i de större städerna. Kravet på att avgiften ska

betalas som ett engångsbelopp för hela tillståndperioden bidrar också till att små aktörer kan ha svårt att få ett tillstånd i vissa delar av landet. Samtidigt måste verksamheten vara ekonomiskt bärkraftig för att sändningar ska kunna bedrivas. De krav som ställs i nuvarande och tidigare regelverk på sändning av eget och/eller lokalt material har tillståndshavarna ofta kringgått eller inte förmått uppfylla. De krav som gäller på sändningarnas innehåll har förvärrat många tillståndshavares ekonomiska situation. Erfarenheterna av att ställa sådana villkor är således inte goda. Dessutom är det rimligt att tillståndshavare har möjlighet att ändra sändningarnas inriktning utan risk att förlora tillståndet.

Mot denna bakgrund anser regeringen att tillstånden bör fördelas genom ett slutet anbudsförfarande. Den som får tillståndet bör betala avgift för hela tillståndsperioden i anslutning till att tillståndet börjar att gälla. Krav bör inte ställas på innehållet i det som sänds, t.ex. att viss andel av sändningarna ska vara eget eller lokalt material.

Det föreslagna urvalssystemet innebär att betalningsviljan blir avgörande för vem som får ett tillstånd. Detta innebär således en viss risk för att ägandet kan komma att koncentreras till ett färre antal kapitalstarka aktörer. Dock har det visat sig att inte heller ett urvalssystem, som grundar sig på en låg avgift och med krav på sändning av eget och lokalt material, har förmått bryta nätverksbildningen. För att kunna sända kommersiell radio krävs finansiell stabilitet och det skulle inte främja, utan snarast motverka möjligheterna att göra satsningar i branschen, om det inte skulle vara tillåtet att inneha mer än ett tillstånd. Regeringen anser därför att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att inneha flera tillstånd. Inom ett och samma sändningsområde ska detta dock endast vara möjligt om det finns särskilda skäl, t.ex. att det inte finns någon annan sökande till ett ledigt tillstånd.

Av 17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en förvaltningsmyndighet inte får avgöra ett ärende utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. I vissa fall kan myndigheten avstå från sådan underrättelse, t.ex. om avgörandet inte går parten emot. Huvudregeln är dock att en part har rätt att få reda på de uppgifter som har tillförts ärendet av andra än honom själv. Bestämmelsen aktualiserar därmed frågan om den som har ansökt om ett analogt sändningstillstånd kan få reda på vilken sändningsavgift övriga sökande har erbjudit. Enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkt 101 i bilagan till sistnämnda förordning gäller sekretess för bl.a. uppgifter om en enskilds affärs- och driftsförhållanden vid tillståndsgivning på radio- och tv-området, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Eftersom den uppgift som en sökande lämnar om sändningsavgift är grundat på affärsmässiga hänsyn bör som regel denne anses lida skada om uppgiften kommer ut. Bestämmelsen i 17 § förvaltningslagen gör dock att en sökande inte kan vara helt säker på att uppgiften inte kommer att lämnas ut. Detta skulle motverka syftet med det föreslagna systemet för anbud. Därför föreslås att det i radio-_och_tv-lagen föreskrivs att i ett ärende om tillstånd att sända analog kommersiell radio ska 17 § förvaltningslagen inte tillämpas på uppgifter som endast rör någon annan sökande.

Lagrådet har anfört att det i bestämmelsen förutsätts att inkomna ansökningar om tillstånd att sända analog kommersiell radio ger upphov till endast ett ärende. Frågan om flera konkurrerande ansökningar om en förmån ger upphov till ett eller flera ärenden (dvs. ett för varje ansökning) är mycket omdiskuterad inom förvaltningsrätten. Den vanligaste åsikten torde vara att varje ansökning föranleder ett ärende. Se Hellners och Malmqvist, Förvaltningsrätten med kommentarer, 2 u. 2007, s. 56 ff.

Lagrådet vill dock, med hänsyn till att rättsläget inte är helt klart, inte rekommendera att bestämmelsen utgår.

Mot denna bakgrund anser regeringen att bestämmelsen fyller en funktion och att den av den anledningen bör finnas med i den nya lagen.

För det fall två sökande lämnar samma anbud bör tillståndsmyndigheten avgöra vem som ska få tillståndet genom lottdragning. Det förfarandet kan bl.a. tillämpas av Post- och telestyrelsen vid fördelning av tillstånd att använda radiosändare (jfr 20 § Post- och telestyrelsens författningssamling 2004:13).

12.3.2. Tillståndsvillkor

Regeringens förslag: Möjligheten att förena ett tillstånd att sända analog kommersiell radio med villkor som avser skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget eller att sända en viss mängd eget material och program med lokal anknytning ges inte någon motsvarighet i den nya radio-_och_tv-lagen.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Sveriges Annonsörer anser att de villkor som får ställas är rimliga. Konkurrensverket anser att det är viktigt att villkor om skyldighet att samarbeta i tekniska frågor regleras genom tydliga förhållningsregler för aktörerna avseende de frågor i vilka samarbete ska ske samt formerna för samarbetet.

Skälen för regeringens förslag: Av 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen följer att rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd får regleras genom lag, som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. Bestämmelser som berör själva sändningsinnehållet samt tillståndets innebörd och bestånd ska framgå direkt av lagen, eftersom det är fråga om en begränsning av yttrandefriheten. När det gäller andra krav bör däremot villkoren kunna anges i det enskilda tillståndet.

Kraven bör dock ha stöd i lag eftersom det gäller begränsningar av yttrandefriheten.

Enligt 5 kap. 10 § radio-_och_TV-lagen får tillstånd att sända lokalradio förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området, sända under en viss minsta tid, använda en viss sändningsteknik och samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor, och använda en viss teknik vid s.k. referensbandning. Av 5 kap. 11 § följer att ett sändningstillstånd även får förenas med villkor som avser skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning, sända en viss mängd eget material och sända en viss

mängd program med lokal anknytning. Vidare framgår av 5 kap. 12 § radio-_och_TV-lagen att sökanden ska ges tillfälle att ta del av och yttra sig över villkoren innan beslut meddelas.

Regeringen föreslår nu att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom ett slutet anbudsförfarande i stället för dagens urvalssystem för lokalradio med särskilda kriterier om bl.a. mängd eget material och program med lokal anknytning samt ägarförhållanden (se avsnitt 12.3.1). Ett sändningstillstånd ska tilldelas den som har erforderliga tekniska och finansiella förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och har uppgett den högsta sändningsavgiften av samtliga sökande. De villkor som nu får ställas att sända en viss mängd eget material och program med lokal anknytning och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i tillståndsföretaget mer än i begränsad omfattning bör mot denna bakgrund inte längre kunna ställas.

Övriga villkor är dock fortfarande relevanta och bör även fortsättningsvis kunna ställas. Liksom i dag bör den sökande ges möjlighet att ta del av och yttra sig över de villkor som tillståndsmyndigheten avser att förena tillståndet med innan myndigheten fattar beslut.

12.3.3. Befintliga tillståndshavare

Regeringens förslag: Den som vid lagens ikraftträdande har ett sändningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att bedriva sändningar inom det sändningsområde som tillståndet avser i åtta år utan särskild ansökan.

Ett sändningsutrymme som blir ledigt under övergångsperioden ska utlysas och fördelas enligt de nya reglerna med slutet anbudsförfarande.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslog dock att övergångsperioden ska vara fyra år och att avgifterna för samtliga befintliga tillståndshavare ska vara 45 000 kr per år under övergångsperioden.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget men anser att rätten att fortsätta sända inte ska gälla med automatik utan att en särskild ansökan ska krävas. Verket påpekar också att det är oklart om tidigare meddelade villkor, exempelvis att ägandet i ett tillståndshavarföretag inte får förändras mer än i begränsad omfattning, ska fortsätta att gälla. Justitiekanslern anser att möjligheten att åstadkomma en frivillig uppgörelse med berörda tillståndshavare om de ekonomiska villkoren under en övergångsperiod borde övervägas. Radiobranschen och Sveriges Reklamförbund anser att övergångsperioden ska vara åtta år. Även

Post- och telestyrelsen anser att övergångsperioden skulle kunna vara längre än vad utredningen föreslagit.

Sveriges Radio anför att villkoren riskerar att påverka konkurrensen på radioområdet och därvid till det sämre för Sveriges Radio, vars resurser kommer att minska.

Skälen för regeringens förslag: Av samtliga nuvarande 89 tillståndshavare har 81 fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen. Den lagen ger en mycket långtgående rätt till förlängning av ett tillstånd. Endast om det

föreligger skäl för att återkalla tillståndet får Radio- och TV-verket vägra förlängning.

En tillståndshavare, vars tillstånd har meddelats enligt radio- och TVlagen, har också rätt till förlängning av sitt tillstånd. Förlängning kan i och för sig vägras av fler skäl än enligt lokalradiolagen men generellt ger regelverket befintliga tillståndshavare en rätt till förlängning, såvida de inte missköter rätten att sända radio.

Ett beslut om att meddela sändningstillstånd är ett gynnande förvaltningsbeslut. Förvaltningslagen reglerar inte möjligheten att ändra eller upphäva ett sådant beslut. I praxis har dock vissa principer utvecklats. Till skillnad från betungande beslut får ett gynnande beslut som regel varken återkallas eller ändras. Detta motiveras med att den enskilde ofta har förlitat sig på beslutet och vidtagit en rad åtgärder till följd av det. Undantag har dock skett i praxis om – tvingande säkerhetsskäl gör återkallelse nödvändig (t.ex. hänsyn till trafikfara eller hälsofara), – beslutet har baserats på vilseledande uppgifter från den enskilde, eller – det finns ett återkallelseförbehåll antingen i själva beslutet eller i den tillämpliga författningstexten.

Enligt utredningens uppfattning måste den som innehar ett sändningstillstånd i och för sig räkna med att förutsättningarna för tillståndet kan förändras med tiden. Att i strid med gällande lagstiftning inte förlänga nu befintliga tillstånd vid tillståndsperiodens utgång är dock enligt utredningen att betrakta som en återkallelse av tillstånden. Eftersom tillståndshavarna har investerat i bl.a. lokaler, personal och utrustning är det nödvändigt att de får kompensation för att inte staten ska bli skadeståndsskyldig. Samtliga befintliga tillståndshavare bör därför enligt utredningen få fortsätta att bedriva sändningar under en övergångsperiod med generösa villkor.

Regeringen, som noterar att tillstånden i fråga uttryckligen är begränsade i tiden, instämmer i utredningens bedömning att tillståndshavarna bör få fortsätta bedriva sändningarna under en övergångsperiod med generösa villkor avseende krav på innehåll. Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio bör enligt vad som tidigare sagts inte få förenas med krav på skyldighet att sända eget material eller program med lokal anknytning (se avsnitt 12.3.2). Detta bör även gälla för befintliga tillståndshavare under övergångsperioden. När det gäller andra villkor som tidigare har kunnat ställas, t.ex. att ägandet inte får förändras mer än i begränsad omfattning, framstår det som mest konsekvent att endast sådana villkor som får ställas enligt det nya regelverket ska gälla en tillståndshavare som fortsätter att bedriva sändningar under övergångsperioden. Vad gäller övergångsperiodens längd anser regeringen, i likhet med bl.a. radiobranschen, att den bör vara längre än vad utredningen har föreslagit. En övergångsperiod om åtta år är rimlig med hänsyn tagen både till de nuvarade tillståndshavarna och till genomförandet av det nya urvalssystemet.

Utredningen föreslår att avgifterna för sändningstillstånden ska sänkas till 45 000 kr per år för samtliga tillståndshavare under övergångsperioden. Mot bakgrund av övergångsperiodens längd, att några krav inte längre kommer att ställas på sändningar med eget material och program med lokal anknytning samt de utökade möjligheter som föreslås för

sponsring av program (se avsnitt 12.5.3) anser regeringen att de befintliga tillståndshavarna kompenseras för att det nya regelsystemet saknar möjlighet till förlängning. För vissa tillståndshavare kan emellertid avgiften innebära en ekonomisk börda som reducerar deras möjligheter att utveckla verksamheten. Regeringens ambition är att skapa förutsättningar för en livskraftig kommersiell radio. En livskraftig kommersiell radio är av stor betydelse för mångfalden och konkurrensen på hela radioområdet. Vad gäller frågan om eventuellt sänkta avgifter avser regeringen att återkomma i 2011 års budgetproposition.

I avsnitt 15 föreslås regelverket träda i kraft den 1 augusti 2010. Den åttaåriga övergångsperioden kommer därmed löpa till 1 augusti 2018. Under denna tid ska samtliga befintliga tillståndshavare, dvs. de som vid lagens ikraftträdande har ett sändningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio, få fortsätta bedriva sändningar inom det område som tillståndet avser. Regeringen bedömer det inte som nödvändigt att en tillståndshavare ska behöva göra en särskild ansökan utan denna rätt bör gälla med automatik. Den som inte vill fortsätta att bedriva sändningar kan antingen återlämna sitt tillstånd till tillståndsmyndigheten eller ansöka hos myndigheten om att få överlåta tillståndet.

Den övergångsperiod som regeringen nu föreslår är längre än den som utredningen föreslog. Mediemarknadens utveckling och den tekniska utvecklingen innebär att förutsättningarna för kommersiell radio kan förändras under denna tid. Regeringen anser därför att det är lämpligt med en avstämning under 2013 för att följa upp effekterna av de föreslagna förändringarna. Det ger utrymme för att granska de skilda förutsättningar som råder för olika medier och olika tekniker.

12.3.4. Överlåtelse av tillstånd

Regeringens förslag: Påverkan på mångfalden i medieutbudet ska inte längre beaktas vid bedömningen av om överlåtelsen ska medges. Den som överlåter ett tillstånd har inte rätt att få tillbaka någon del av sändningsavgiften. Ett föreläggande som meddelats mot överlåtaren ska liksom tidigare gälla mot den nye inehavaren av tillståndet. Ett vite som föreläggandet har förenats med ska dock inte gälla mot den nye innehavaren.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna del. Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 16 § radio- och TVlagen får ett sändningstillstånd överlåtas om Radio- och TV-verket ger sitt medgivande till överlåtelsen. Sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren är behörig att inneha ett sändningstillstånd och inte redan har tillstånd inom sändningsområdet. Om det föreligger särskilda skäl kan dock överlåtelse tillåtas även om förvärvaren redan har tillstånd i sändningsområdet. Överlåtelse ska enligt nuvarande regler inte heller medges om det medför en påtaglig minskning av mångfalden i medieutbudet inom sändningsområdet.

De skäl som framförts tidigare för att tillåta en överlåtelse av tillstånd att sända lokalradio gör sig fortfarande gällande (se prop. 1999/2000:55 s. 70) Möjligheterna för ett företag att få kredit är som regel väsentligt större om ett tillstånd kan överlåtas. Kredit kan i sin tur vara nödvändigt för att en tillståndshavare ska kunna investera i sin verksamhet. Om ett sändningstillstånd inte får överlåtas kan det utgöra ett hinder för att etablera ett nytt eller utveckla ett befintligt företag. Ett annat skäl för att tillåta överlåtelse är att kommersiellt drivna bolag bör ha möjlighet att överlåta sina tillgångar. Tillstånd bör därför även fortsättningsvis kunna överlåtas, förutsatt att tillståndsmyndigheten ger sitt medgivande till överlåtelsen. Förutsättningarna för att medge en överlåtelse bör vara samma som i dag. Eftersom sökandens ägarförhållanden inte längre är ett urvalskriterium för att få sändningstillstånd bör dock påverkan på mångfalden i medieutbudet inte beaktas vid prövningen av om överlåtelse ska medges.

Förslaget om att sändningsavgiften ska betalas som ett engångsbelopp, i stället för i form av ett årligt belopp, innebär att en tillståndshavare som vill överlåta sitt tillstånd kommer att ha betalat in beloppet för hela perioden när överlåtelsen sker. En tanke bakom det nya urvalssystemet är att en sökande noggrant ska bedöma vilken avgift denne är beredd att betala för rätten att bedriva sändningar under tillståndsperioden. Om denne tilldelas ett tillstånd men efter viss tid finner att förutsättningarna inte är sådana som tillståndshavaren bedömde när anbudet lämnades, kan tillståndshavaren avtala om eventuell ersättning med den som övertar tillståndet. Tillståndshavare bör inte ha rätt att återfå någon del av redan inbetald sändningsavgift utan får själv stå risken för att det inte är lönsamt.

Liksom i dag bör vissa typer av förelägganden, som har meddelats mot den tidigare innehavaren, gälla även mot den nye tillståndsinnehavaren. De förelägganden som avses är att använda en godkänd beteckning för sina sändningar samt att på begäran av behörig tillsynsmyndighet lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Eventuellt vite som föreläggandet har förenats med bör dock inte gälla mot den nye tillståndsinnehavaren.

12.3.5. Avgiftsregler

Regeringens förslag: Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område upphävs och avgiftsbestämmelserna förs in i den nya radio-_och_tv-lagen.

Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska till tillståndsmyndigheten betala den sändningsavgift som angetts i ansökan om det lediga tillståndet.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker att lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område (koncessionsavgiftslagen) upphävs och påpekar att sedan de analoga

markbundna tv-sändningarna upphört är lagen inte längre tillämplig på tv-sändningar.

Skälen för regeringens förslag: I koncessionsavgiftslagen finns avgiftsbestämmelser för radio och tv. Genom övergången från analoga till digitala tv-sändningar har avgiftsskyldigheten för den som innehar tillstånd att sända tv-program upphört. Detta har medfört att bestämmelserna om tv-avgift i koncessionsavgiftslagen har blivit inaktuella. Det behövs därför inte längre en särskild avgiftslag utan koncessionsavgiftslagen bör upphävas och relevanta avgiftsbestämmelser i stället föras in i den nya radio- och tv-lagen. Dessa regler avser när betalning ska ske, ränta vid försenad betalning, anstånd med betalning samt betalningsansvar för delägare i handelsbolag.

Tillstånd att sända analog kommersiell radio föreslås i fortsättningen fördelas genom ett slutet anbudsförfarande där tillståndshavaren ska betala den avgift som denne angett i sin ansökan. För betalning av avgiften bör gälla de regler som nu gäller enligt koncessionsavgiftslagen.

12.4. Digital kommersiell radio

12.4.1. Nya regler för digitala kommersiella radiosändningar

Regeringens förslag: Regler om digitala kommersiella radiosändningar införs i den nya radio-_och_tv-lagen.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radiobranschen, Radio- och TV-verket, Teracom,

Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Konkurrensverket är positiva till att utvecklingen mot digitala radiosändningar fortsätter och att nya regler för sådana sändningar införs.

Skälen för regeringens förslag: Sedan 1995 har det genom förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar varit möjligt för privata programföretag att sända digitalradio i Sverige. Regelverket innebär att Radio- och TV-verket har hand om ansökningsförfarandet och lämnar förslag till regeringen på vilket eller vilka programföretag som ska meddelas tillstånd. Regeringen beslutar sedan om vem som ska meddelas tillstånd. Några tillstånd till kommersiella programföretag har dock inte meddelats utan de enda digitala sändningar som ägt och äger rum sker i Sveriges Radios regi.

Sverige har enligt internationella överenskommelser tillgång till frekvensutrymme planerat för fyra sändarnät eller multiplexer för digitalradiosändningar. Enligt frekvensplaneringen kan tre av sändarnäten vara regionalt nedbrytbara i olika omfattning. Regionalt nedbrytbara nät kan användas dels för sändning av olika material i de skilda regionerna, dels för nationella sändningar om samma innehåll sänds i de olika regionerna. Hur många programtjänster, dvs. radiokanaler, som tillsammans kan sändas i en multiplex beror på vilken teknik som används för radiodistributionen.

Fördelarna med digital radiodistribution, jämfört med analog sådan, är framför allt att det är möjligt att sända fler kanaler till en lägre kostnad.

Andra fördelar är bättre ljud och möjlighet till olika slag av tilläggstjänster. I bl.a. Danmark och Storbritannien har utvecklingen av digitalradion nått mycket längre än i Sverige. För att främja utvecklingen av digitalradio anser regeringen att det är av stor vikt att skapa tydligare förutsättningar för sådana sändningar. Sådana regler bör därför föras in i den nya radio- och tv-lagen. Förordningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar bör därmed upphävas.

12.4.2. Sändningsutrymme

Regeringens förslag: Regeringen beslutar om det sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket och Teracom tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt beslutar regeringen om det sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital-tv. Motsvarande reglering bör tillämpas för digitala radiosändningar.

12.4.3. Tillståndsgivande myndighet

Regeringens förslag: Den myndighet som ger tillstånd att sända analog kommersiell radio ska även ge tillstånd att sända digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker utredningens förslag. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: På tv-området ger i dag Radio- och

TV-verket alla sändningstillstånd avseende kommersiella programföretag medan regeringen ger tillstånd till sändningar som sker i allmänhetens tjänst, dvs. tillstånden till SVT:s och UR:s sändningar. Uppdelningen motiveras med att sändningar i allmänhetens tjänst är av stor betydelse för samhället och att det för de tillstånden inte förekommer något urvalsförfarande. Övriga ärenden är inte sådana som kräver ett ställningstagande av regeringen. Skälen för denna uppdelning gäller fortfarande och den bör därför bestå.

Regeringen ska fortsatt ge tillstånd om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst och tillstånd att sända ljudradio till utlandet, dvs. tillstånd till Sveriges Radios sändningar. Tillstånd att sända kommersiell radio meddelas av behörig myndighet.

12.4.4. Om tillstånden ska meddelas de enskilda programföretagen eller särskilda operatörsföretag

Regeringens förslag: Tillstånd ska ges till den som bedriver programverksamhet.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket, Teracom, SVT och UR tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Ett sändningstillstånd kan ges antingen till de enskilda programföretagen eller till nätoperatören, dvs. den som äger och driver det nät i vilket sändningarna sker.

Tillstånd att sända digital-tv tilldelas enligt gällande rätt de enskilda programföretagen. Denna ordning föreslås gälla även fortsättningsvis. Vid tillkomsten av bestämmelsen var frågan uppe om tillstånd i stället skulle meddelas nätoperatören, som därefter skulle få fördela sändningsutrymme till de enskilda programföretagen. Regeringen fann dock inte skäl att föreslå en sådan ordning (prop. 2007/08:8 s. 35 f.).

En modell där en eller flera nätoperatörer tilldelas sändningsutrymme och sedan får fördela utrymmet till olika programföretag innebär att någon form av urval och godkännande av operatörerna måste ske. Dessutom medför modellen att operatörsföretagen ges mycket stora befogenheter på yttrandefrihetens område genom rätten att få fördela tillstånden. Även om staten skulle kunna ställa upp kriterier för fördelningen av sändningsutrymme inger ett sådant förfarande allvarliga betänkligheter, eftersom det handlar om att ge privata aktörer stora befogenheter. Regeringen föreslår därför att tillståndsmyndigheten ska bevilja tillstånden till de aktörer, dvs. programföretag, som ska bedriva sändningarna.

12.4.5. Urvalskriterier

Regeringens förslag: Tillstånd att sända digital kommersiell radio får endast lämnas till den som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Tillståndsmyndigheten ska fördela tillstånden med utgångspunkt i att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar samt av flera programföretag som är oberoende av varandra.

Staten, landsting och kommuner ska inte kunna inneha sändningstillstånd.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget. Verket anser dock att vid urvalet mellan olika sökande bör även de sökandes planer beträffande tilläggstjänster, som syftar till att tillgängliggöra radioprogram för personer med funktionsnedsättning, och andra tilläggstjänster som digital teknik möjliggör i radiomediet kunna beaktas. Myn-

digheten för handikappolitisk samordning tillstyrker förslaget under förutsättning att krav också kan ställas på generella lösningar av tillgänglighet och användbarhet för så många som möjligt, inkluderat personer med funktionsnedsättning. Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen anser att tillstånden ska auktioneras ut istället för att fördelas enligt särskilda urvalskriterier. Radiobranschen tillstyrker förslaget varvid organisationen förutsätter att alla som har tillstånd att sända analog kommersiell radio kommer att erbjudas digitala sändningstillstånd. Teracom tillstyrker förslaget men anser att särskild hänsyn även bör tas till om sökanden har erfarenhet från analog kommersiell radio och etablerade programtjänster som kan hjälpa till att driva utvecklingen av digitalradio framåt. Teracom anser dessutom att det bör finnas två sorters tillstånd, enkanalstillstånd och flerkanalstillstånd.

Skälen för regeringens förslag: Tillståndsmyndigheten bör meddela när ett sändningsutrymme för att sända digital kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten bör ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet och sändningsområdets omfattning. Det kan bli fråga om nationella, regionala och lokala sändningar. Eftersom det kan antas att intresset för att sända digital kommersiell radio kommer att vara större än det sändningsutrymme som finns tillgängligt behövs någon form av urvalskriterier. Samtidigt kan fler programföretag komma i fråga eftersom det tillgängliga frekvensutrymmet medger att avsevärt fler tillstånd meddelas.

Liksom för tillstånd att sända analog kommersiell radio bör det krävas av en sökande att denne har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningar under hela tillståndsperioden. Detta kan t.ex. ske genom att den sökande i samband med sin ansökan ger in en affärsplan samt en budget för de två eller tre första verksamhetsåren av tillståndsperioden. Vidare bör, liksom för analog kommersiell radio, krävas att sökanden är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. På samma sätt som gäller för analog kommersiell radio bör varken staten, landsting eller kommuner direkt eller indirekt kunna få sändningstillstånd.

När det gäller tillstånd att sända analog kommersiell radio kommer en sökandes betalningsförmåga att vara avgörande för vem som får ett sådant tillstånd. För tillstånd att sända digital kommersiell radio gör sig dock delvis andra överväganden gällande vad avser urvalsförfarandet. Det rör sig dels om en helt ny typ av radiosändningar för vilka det kan vara svårt att beräkna det kommersiella värdet, dels om sändningar som företrädesvis kommer att rikta sig till hela eller i vart fall större områden av landet och för vilka det sammantaget är rimligt att ställa högre krav på ett varierat och allsidigt utbud. För att skapa förutsättningar för sändningar med ett brett och mångsidigt innehåll bör det vara avgörande vilket utbud var och en avser att sända och på vilket sätt det samlade utbudet – dvs. de digitala sändningarna sett som en helhet – kan tilltala allmänheten i stort. En sökande ska bl.a. uppge när och under vilken tid på dygnet som sändningarna avses ske och typen av programutbud. Eftersom radiomediet delvis skiljer sig från tv-mediet kan programkategorierna inte bli exakt samma men vissa kategorier, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram, barnprogram och olika former av musikprogram, kan förväntas finnas i båda medierna. Vidare ska tillståndsmyndigheten vid

sitt urval kunna beakta om en sökande är beredd att utforma sändningarna så att personer med funktionsnedsättning lättare kan ta del av dem. Sådan anpassning kan t.ex. bestå av att sändningarna kompletteras med relevant textinformation, som lyssnaren kan ta emot via sin radiomottagare. Ett annat exempel kan vara att tillståndshavaren utfäster särskilt god hörbarhet, exempelvis genom användning av sådan teknik som minimerar störande bakgrundsljud.

Urvalet bör givetvis så långt det är möjligt ske på objektiva grunder. Exakt hur fördelningen av tillstånd kommer att se ut blir dock beroende av vilka aktörer som söker tillstånd i varje tillståndsomgång och hur dessa aktörers programförklaringar ser ut. En målsättning bör vara att det samlade utbudet ska tillgodose olika intressen och smakriktningar. Det bör även vara möjligt att i viss mån beakta ägarförhållandena hos de sökande så att flera av varandra oberoende programföretag kan konkurrera om lyssnarna.

Hur urvalskriteriet tillgodose olika intressen och smakriktningar förhåller sig till yttrandefrihetsgrundlagen bör något beröras. Av intresse är framför allt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som anger att det allmänna ska sträva efter att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till största möjliga yttrande- och informationsfrihet. Även 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen, som anger att den som sänder radioprogram självständigt avgör vad som ska förekomma i programmen, måste dock beaktas. Det kan härvid konstateras att ingen eller inga kategorier av sökande kommer att ges något försteg i konkurrensen om sändningstillstånd. Tvärtom ger det föreslagna urvalskriteriet möjlighet för alla programföretag, oavsett programinriktning, att delta i tillståndsgivningen. Detta torde vara väl förenligt med grundlagen och kravet på att det allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet.

Frågan är vidare hur det nämnda urvalskriteriet förhåller sig till kravet om att eftersträva vidaste möjliga informationsfrihet. Kriteriet kan i och för sig sägas innebära att staten i någon mening ingriper i den enskildes frihet att inhämta och motta upplysningar eftersom staten bestämmer vilka programföretag som ska få tillstånd. Samtidigt säkerställer emellertid kriteriet att frekvensutrymmet för digital kommersiell radio, som är begränsat vad gäller hur många programtjänster som kan sändas, inte används på ett sådant sätt att den enskilde endast kan få del av viss information. Enligt regeringens mening skapar således det föreslagna urvalskriteriet goda förutsättningar för att den enskilde ska ges möjlighet till information med olikartad inriktning. Ett sådant urvalskriterium står i överensstämmelse med grundlagens krav på en strävan efter största möjliga informationsfrihet. Urvalsförfarandet har för övrigt godtagits när det gäller den nuvarande ordningen för tillstånd att sända digital-tv (prop. 2007/08:8 s. 46 ff.).

Det förtjänar att påpekas att det är de sökande själva som kommer att ange inriktningen på sina sändningar, och det är således inget som den tillståndsgivande myndigheten utformar. Därmed kan den redaktionella självständigheten hos de sökande, som senare får tillstånd, inte ifrågasättas.

12.4.6. Tillståndsvillkor

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området, att sända under en viss minsta tid, att använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor samt att använda en viss teknik vid s.k. referensbandning.

Vidare får ett tillstånd att sända kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud, att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning.

Innan tillståndsmyndigheten meddelar beslut om tillstånd ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som myndigheten avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Sveriges Annonsörer anser att villkoren förefaller rimliga. Konkurrensverket menar att villkor om samarbete i tekniska frågor ska regleras genom tydliga förhållningsregler för aktörerna avseende vilka frågor samarbetet omfattar samt formerna för samarbetet.

Myndigheten för handikappolitisk samordning anser att krav ska kunna ställas på generella lösningar om tillgänglighet och användbarhet för så många som möjligt inklusive personer med funktionsnedsättning. Radio- och TV-verket anför att ett tillstånd att sända digital kommersiell radio även bör kunna förenas med villkor som avser skyldighet att erbjuda de tilläggstjänster som angetts i ansökan för det lediga tillståndet och vilka har beaktats i tillståndsprocessen. Post- och telestyrelsen anser att det i en tillståndsgivning bör övervägas att möjliggöra användning på teknikneutral grund. Syftet skulle vara att göra det möjligt för programbolagen att välja den teknik som passar dem för att bäst nå ut till sina användare med sitt innehåll. Teracom tillstyrker förslaget men anser att de digitala tillstånden ska vara nationella och förenas med krav på att sändningarna ska täcka minst 80 procent av befolkningen.

Skälen för regeringens förslag: Liksom när det gäller tillstånd att sända analog kommersiell radio bör ett tillstånd att sända digital kommersiell radio kunna förenas med villkor om att sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området. Regeringen delar dock inte Teracoms uppfattning att alla tillstånd ska vara nationella och att krav ska kunna ställas på en minsta befolkningstäckning på 80 procent. Tillstånd ska i stället kunna meddelas för såväl lokala eller regionala som nationella sändningar. För att tillgängligt frekvensutrymme ska utnyttjas på ett sätt som leder till största möjliga yttrande- och informationsfrihet måste vidare villkor kunna ställas om minsta sändningstid.

Att kunna ställa villkor om användning av en viss teknik och om samarbete med andra tillståndshavare i tekniska frågor är särskilt viktigt eftersom vissa sändningstekniker innebär att flera olika radiokanaler i ett

nät blandas (multiplexeras) i en och samma signal. Ett samarbete blir då nödvändigt inte bara för att sändningarna ska kunna bli tillgängliga för alla, utan också för att de investeringar som behöver göras blir kostnadseffektiva. Liksom för de analoga tillstånden bör det även kunna ställas som villkor att en särskild teknik ska användas vid s.k. referensbandning.

De digitala tillstånden kommer att fördelas enligt andra kriterier än de analoga tillstånden. Tillståndsmyndigheten ska grunda urvalet på det utbud som de sökande avser att sända. För att de sökandes avsikter när det gäller programinnehållet ska bli verklighet är det rimligt att programförklaringarna tas in som tillståndsvillkor. Detta gäller även i de fall en sökande förklarat sig beredd att utforma sändningarna, eller en viss del av sändningarna, på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sådan tillgänglighet kan exempelvis ske genom utsändning av särskilda text- eller grafikremsor som lyssnaren kan ta emot på sin radiomottagare.

Eftersom tillståndsmyndigheten vid sitt urval ska beakta att tillstånden ska fördelas till flera av varandra oberoende programföretag bör det också vara möjligt att knyta ett tillståndsvillkor till det kriteriet. Det kan vara lämpligt att ställa upp ett villkor om att en tillståndshavare inte får förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget i mer än begränsad omfattning.

När det gäller digital-tv ges en sökande, innan ett tillståndsbeslut meddelas, tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med tillståndet. Rör det sig om programrelaterade villkor får dock ett beslut om tillstånd inte innehålla andra villkor än sådana som den sökande godtagit. Detta har motiverats med att programföretagens redaktionella självständighet måste värnas och att programföretagen är de som har den bästa möjligheten att bedöma vad som är praktiskt genomförbart i dessa avseenden. Dessa skäl är giltiga även för sändningstillstånd för digital kommersiell radio. Det bör därför i lag föreskrivas att när det gäller villkor som har att göra med programinnehåll, får tillståndet endast förenas med sådana villkor som den sökande godtagit.

12.4.7. Ansökningsavgift

Regeringens förslag: Den som ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio ska betala en ansökningsavgift. Om en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett tillstånd ska denne också betala en ansökningsavgift. Avgiften ska motsvara tillståndsmyndighetens kostnad för att handlägga ett tillståndsärende.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens. Dock har inte utredningen föreslagit att en avgift ska utgå när en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett tillstånd.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget men påpekar att en avgift även bör tas ut i det fall en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett tillstånd.

Skälen för regeringens förslag: Den som ansöker om tillstånd att sända analog kommersiell radio betalar inte någon ansökningsavgift. I stället ska den som får ett sådant tillstånd betala en sändningsavgift i form av ett engångsbelopp till staten.

Fördelningen av tillstånd att sända digital kommersiell radio föreslås ske utifrån andra kriterier än vad som gäller för analoga tillstånd. Avgörande kommer att vara tillståndsmyndighetens bedömning av vilket utbud som sammantaget kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar. På tv-området är ordningen sådan att en sökande betalar en ansökningsavgift på 30 000 kr för att få sin ansökan prövad. Den ordning som föreslås för kommersiell digital radio är i allt väsentligt densamma som för tv. En ansökningsavgift bör därför utgå. Denna avgift bör motsvara tillståndsmyndighetens kostnader för att handlägga en ansökan. Någon avgift ska däremot inte betalas för att sända digital kommersiell radio.

I avsnitt 12.4.9 föreslås att det ska vara möjligt att överlåta ett tillstånd. Tillståndsmyndigheten kommer då att vara tvungen att göra en prövning av om överlåtelse ska medges eller inte. Det är rimligt att myndighetens kostnader för detta täcks, varför en ansökningsavgift även bör utgå för det fall att en tillståndshavare ansöker om överlåtelse av ett tillstånd.

12.4.8. Innehav av flera tillstånd

Regeringen förslag: En tillståndshavare ska kunna inneha mer än ett sändningstillstånd för digital kommersiell radio. Det bör dock eftersträvas att tillstånden fördelas till flera av varandra oberoende programföretag.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Teracom tillstyrker förslaget. Konsumentverket anser att det åtminstone för lokala och regionala sändningstillstånd bör finnas en begränsning där samma tillståndshavare inte ska kunna inneha flera eller en begränsad mängd sändningstillstånd inom samma sändningsområde.

Skälen för regeringens förslag: Det föreslagna regelverket för digitala kommersiella radiosändningar skapar utrymme för en ny typ av sändningar. Det är sannolikt att det kommer att krävas relativt omfattande resurser av de aktörer som vill bedriva sändningar. Om en och samma aktör inte får ha mer än ett tillstånd motverkas incitamenten för att utveckla och investera i sådan verksamhet. Regeringen anser därför att en och samma tillståndshavare ska kunna inneha mer än ett tillstånd att sända digital kommersiell radio. Tillståndsmyndigheten bör dock vid fördelningen av tillstånd eftersträva att dessa ska fördelas till flera av varandra oberoende programföretag.

12.4.9. Överlåtelse av tillstånd

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio ska kunna överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det.

Tillståndsmyndigheten ska vid ansökan om medgivande till överlåtelse pröva om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd. Vidare ska myndigheten pröva om ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända digital kommersiell radio därigenom skulle påverkas i mer än ringa omfattning eller om överlåtelsen skulle föra med sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter.

Om ett föreläggande har meddelats mot den tidigare innehavaren gäller föreläggandet även mot den nya innehavaren. Tillståndsmyndigheten ska underrätta den nya innehavaren om detta, annars gäller inte föreläggandet mot denne.

Ett vite som föreläggandet har förenats med gäller inte mot den nya innehavaren.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio Utredningen har föreslagit att ett tillstånd ska få överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det, men har inte lämnat några förslag på vilka omständigheter tillståndsmyndigheten därvid ska beakta.

Remissinstanserna: Teracom tillstyrker förslaget. Radio- och TVverket tillstyrker förslaget med den reservationen att reglerna på radioområdet bör vara enhetliga med reglerna på tv-området.

Skälen för regeringens förslag: Såväl tillstånd att sända analog kommersiell radio som tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ska enligt förslagen i denna proposition få överlåtas om tillståndsmyndigheten ger sitt medgivande till överlåtelsen. Om överlåtelsen avser analog kommersiell radio och förvärvaren redan har ett tillstånd i det aktuella sändningsområdet får dock överlåtelse ske endast om det föreligger särskilda skäl.

På en dynamisk och konkurrensutsatt marknad finns det behov av att kunna vidta förändringar bland de aktörer som har sändningstillstånd. Om ett programföretag som har ett sändningstillstånd inte kan eller vill fortsätta bedriva sändningsverksamhet är det viktigt att snabbt kunna få in en ny tillståndshavare för att sändningsutrymmet inte ska stå outnyttjat. Naturligtvis kan tillståndshavaren återlämna tillståndet som därmed kan ledigförklaras på nytt, men en sådan process kan vara tidsödande och frekvensen kan komma att stå outnyttjad under tiden. Att möjliggöra överlåtelse av ett sändningstillstånd ökar också incitamenten för att utveckla och investera i digitalradio. Ett tillstånd bör därför kunna överlåtas. Det är dock viktigt att det urvalsförfarande som har grundat det ursprungliga tillståndsbeslutet inte kullkastas, t.ex. genom att en och samma aktör skaffar sig kontroll över allt för många sändningstillstånd så att flera av varandra oberoende programföretag inte kommer att beredas utrymme. En överlåtelse får inte heller innebära att den fördelning mellan programtjänster med olika innehållslig inriktning som gällde vid tillståndsgivningen påverkas på ett sätt som för med sig en minskad mångfald. En prövning av förvärvet bör därför ske och tillståndsmyndigheten

bör också kunna neka överlåtelsen om förvärvaren inte uppfyller de grundläggande villkor som ställs för att kunna få tillstånd. De tillståndsvillkor som har gällt för överlåtaren bör också kunna gälla gentemot förvärvaren.

Det är rimligt att tillståndsmyndigheten ska kunna medge att tillståndsvillkor ändras, exempelvis om en tidigare vald inriktning visar sig vara ekonomiskt ohållbar. Ett sådant medgivande kan avse såväl den ursprungliga tillståndshavaren som den som har förvärvat sändningstillståndet.

För tillstånd att sända digital kommersiell radio kommer det inte att utgå någon sändningsavgift utan endast en ansökningsavgift. Som angetts i avsnitt 12.4.7 ska tillståndsmyndigheten även ha möjlighet att ta ut en ansökningsavgift av den som vill överlåta sitt tillstånd.

12.5. Gemensamma bestämmelser

12.5.1. Tillståndsperiod

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända kommersiell radio ska gälla i åtta år. Om det finns särskilda skäl ska tillståndsmyndigheten kunna besluta om en kortare tid. Ett tillstånd ska inte kunna förlängas.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio innebär att tillstånd att sända kommersiell radio ska gälla i sex år.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget att invända mot förslaget. Radiobranschen, Sveriges Reklamförbund och

Radioakademien anser dock att tillståndsperioderna ska vara längre eftersom det krävs omfattande investeringar i teknik, marknadsföring och löpande kompetensuppbyggnad hos personal för att driva kommersiell radio. Remissinstanserna förordar perioder på minst åtta år för såväl analoga som digitala sändningstillstånd. Teracom anser att de digitala tillstånden åtminstone inledningsvis bör meddelas för tioårsperioder i syfte att ge de aktörer som tar den ekonomiska risken att bygga upp en marknad för digital radio långsiktiga stabila villkor. Post- och telestyrelsen anser att det för såväl analoga som digitala tillstånd bör övervägas om inte tillståndsperioden ska göras längre. Sveriges Journalistförbund anser att ett tillstånd måste kunna förlängas för att seriösa ägare ska vilja satsa på och utveckla verksamheten ifråga. Även TCO anser att det ska vara möjligt att förlänga ett tillstånd.

Skälen för regeringens förslag: Att sända kommersiell radio kräver stora investeringar för tillståndshavaren. För att denne ska kunna planera sin verksamhet samt se resultatet av gjorda investeringar och nedlagt arbete bör en tillståndsperiod inte vara för kort. Samtidigt finns det omständigheter som talar för att en tillståndsperiod inte ska vara alltför lång, nämligen att den tekniska utvecklingen kan medföra att förändringar blir nödvändiga och att även andra aktörer än de som en gång beviljats tillstånd ska kunna få möjlighet att få ett sändningstillstånd.

Tillstånden enligt lokalradiolagen beviljades för åtta år i taget. Rätten till förlängning var mycket stark och förlängning kunde vägras endast om det fanns grund för att återkalla tillståndet. Tillstånd enligt den nu gäl-

lande radio-_och_TV-lagen beviljas för fyra år i taget. Radio- och TVverket kan neka förlängning endast om det finns grund att återkalla tillståndet, tillståndshavaren väsentligt har brutit mot villkor som förenats med sändningstillståndet, tillståndshavaren väsentligt har brutit mot bestämmelsen om sändning av eget material och det inte finns särskilda skäl för att tillståndet ändå ska förlängas, eller förändringar i tekniken eller i användningen av radiofrekvenser medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle meddelas. Någon begränsning i hur många gånger ett tillstånd kan förlängas finns inte uttryckligen angiven.

Den hittillsvarande utvecklingen med förlängda tillstånd har bidragit till att kretsen av tillståndshavare blivit statisk. Regeringen anser därför att tillstånden inte ska kunna förlängas.

Att sända kommersiell radio kräver omfattande investeringar i form av lokaler, teknisk utrustning och personal. För att en tillståndshavare ska kunna planera verksamheten samt se resultatet av gjorda investeringar och nedlagt arbete bör en tillståndsperiod inte vara för kort. Samtidigt finns det omständigheter som talar för att en tillståndsperiod inte ska vara alltför lång, nämligen att den tekniska utvecklingen kan medföra att förändringar blir nödvändiga och att även andra aktörer än de som en gång beviljats tillstånd ska kunna få möjlighet att få ett sändningstillstånd. De digitala tillstånden kan emellertid förväntas kräva ett stort mått av utvecklingsarbete. För att aktörer ska motiveras att göra seriösa satsningar krävs det, särskilt eftersom ett tillstånd inte ska kunna förlängas, att tillståndsperioderna är så långa att aktörerna får en rimlig möjlighet att bygga upp sina verksamheter och kunna få avkastning på gjorda investeringar. Vid en sammanvägd bedömning anser regeringen att varje tillståndsperiod bör vara åtta år, såväl för analog som för digital kommersiell radio. Om det föreligger särskilda skäl ska tillståndsmyndigheten kunna besluta om en kortare tid. Ett exempel på särskilda skäl kan vara att en tillståndshavare får tillstånd men efter något år finner sig sakna möjlighet att fortsätta bedriva sändningar och därför återlämnar sitt tillstånd. För att samtliga sändningstillstånd ska löpa ut vid samma tidpunkt kan det i den situationen finnas skäl för tillståndsmyndigheten att besluta om en kortare tillståndsperiod än åtta år.

12.5.2. Tillståndets upphörande vid konkurs, likvidation eller dödsfall

Regeringens förslag: Om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation ska tillståndet upphöra att gälla tre månader efter beslutet om konkurs eller likvidation.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 19 § radio- och TVlagen upphör ett tillstånd att sända lokalradio, dvs. vad som i det nya regelverket benämns analog kommersiell radio, att gälla om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation. Denna regel

infördes 1993 i lokalradiolagen och fördes sedan oförändrad över till radio-_och_TV-lagen. I motiven till lokalradiolagen uttalades att det föreföll mindre lämpligt att ett tillstånd skulle bli en tillgång i tillståndshavarens konkursbo. Några närmare skäl till denna bedömning gavs dock inte. Tillståndet anses upphöra samma dag som beslutet om konkurs eller likvidation har fattats (prop. 1992/93:70 s. 51).

Om en tillståndshavare avlider upphör enligt 5 kap. 20 § radio-_och_TV-lagen tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. I förarbetena till lokalradiolagen sades angående denna situation att ett sändningstillstånd inte kan ärvas i egentlig mening, men att tillståndet ska upphöra att gälla tre månader efter dödsfallet för att göra det möjligt för tillståndet att övergå till arvingarna (prop. 1992/93:70 s. 51). Under denna tremånadersfrist förfogar således dödsboet över tillståndet och kan överlåta det, förutsatt att Myndigheten för radio och tv ger sitt medgivande till överlåtelsen. Om Myndigheten för radio och tv inte hinner pröva en ansökan om överlåtelse som kommit in inom tremånadersfristen innan fristen löpt ut, är myndigheten skyldig att ändå pröva ansökningen. Det innebär att om överlåtelsen godkänns övergår tillståndet till den nye innehavaren med verkan från den dag som myndigheten beslutar i frågan. Godkänns inte överlåtelsen ska tillståndet anses ha upphört att gälla.

Det är rimligt att ett sändningstillstånd upphör att gälla först en viss tid efter det att en tillståndshavare avlidit. Tre månader framstår som en väl avvägd period. Även när en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation finns det dock anledning att låta tillståndet fortsätta att gälla under en viss tid för att konkursboet eller likvidatorn ska kunna driva verksamheten vidare. Ett tillstånd föreslås därför upphöra att gälla tre månader efter det att tingsrätten fattat beslut om att en tillståndshavare ska försättas i konkurs eller träda i likvidation. Kan konkursförvaltaren eller likvidatorn under denna tremånadersfrist finna en aktör som är beredd att ta över verksamheten, blir det möjligt att ansöka om överlåtelse av tillståndet hos tillståndsmyndigheten. Samma regler bör gälla för analoga som för digitala sändningstillstånd.

12.5.3. Sponsring

Regeringens bedömning: Förbudet mot att sponsra nyhetsprogram i ljudradio bör fortsatt gälla. Något förbud mot att sponsra s.k. enkla meddelanden eller någon begränsning i övrigt av vilka program som får sponsras bör inte införas.

2007 års utredning om kommersiell radio har föreslagit att det ska vara tillåtet att lämna sponsringsmeddelanden i anslutning till ett s.k. enkelt meddelande om tid, väderlek, nyheter eller liknande. Sådana meddelanden ska få lämnas vid högst tre tillfällen under en hel timme.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i

Stockholms län påpekar att den föreslagna lagregleringen medför att ett sponsringsmeddelande inte kommer att utgöra en del av det program som meddelandet sänds i anslutning till. Radio- och TV-lagens regler om program kan därigenom inte tillämpas på sådana sponsringsmeddelanden, vilket de två domstolarna finner otillfredsställande. Gransknings-

nämnden för radio och TV påpekar att program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte får sponsras och att det bör övervägas om inte ett förbud mot att sponsra sådana program även bör gälla enkla meddelanden om nyheter. Radiobranschen och Konkurrensverket är positiva till att möjligheterna att lämna sponsringsmeddelanden utökas.

Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. 8 § radio-_och_TV-lagen föreskrivs att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten (sponsrat program), ska uppgift om vem sponsorn är lämnas på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen.

Bestämmelsen är tillämplig på såväl ljudradio som tv-program. Av samma bestämmelse framgår att ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte får sponsras. Vidare anges i 7 kap. 7 § andra stycket att s.k. enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller liknande inte ska betraktas som särskilda program vid tillämpning av annonsbestämmelserna. Av det följer enligt praxis att sådana meddelanden inte heller får sponsras (se Regeringsrättens avgörande RÅ 2001 ref. 4).

Sponsring är ett sätt för de kommersiella radioaktörerna att öka sina intäkter. För att förbättra branschens affärsmässiga möjligheter bör möjligheterna att sponsra program utökas. Det kan först konstateras att en kort väderleksrapport, ett meddelande om tid, t.ex. Fröken Ur, eller liknande utgör egna program i yttrandefrihetsgrundlagens mening (prop. 1995/96:160 s. 65). Utgångspunkten är därmed att sådana program får sponsras, såvida det inte i lag anges ett uttryckligt förbud. Den nu gällande radio-_och_TV-lagen innehåller ett sådant förbud i och med att s.k. enkla meddelanden inte ska betraktas som särskilda program vid tillämpning av bestämmelserna om annonser och sponsring. Regeringen har föreslagit att den tidigare huvudregeln att annonser i tv-sändningar ska sändas mellan programmen ska tas bort, se avsnitt 6.12. Därmed kommer inte heller undantaget för s.k. enkla meddelanden att gälla. I Granskningsnämnden för radio och TV:s praxis har denna bestämmelse tillämpats även för ljudradio. För tv kommer de nya reglerna att innebära att alla program utom nyhetsprogram får sponsras. Regeringen anser att detsamma bör gälla för ljudradio. Något förbud mot att sponsra s.k. enkla meddelanden eller någon inskränkning i övrigt av vilka program i ljudradio som kan sponsras bör således inte införas. Sammanfattningsvis innebär detta att den enda inskränkning av vilka program som får sponsras avser nyhetsprogram och att något förbud mot att sponsra övriga program inte bör gälla.

12.5.4. Återkallelse av tillstånd

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten att återkalla tillstånd att sända lokalradio ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

Om ett tillstånd att sända analog kommersiell radio återkallas på begäran av tillståndshavaren själv eller av tillståndsmyndigheten har tillståndshavaren inte rätt att återfå någon del av den sändningsavgift som

har betalats. Detsamma gäller om ett tillstånd upphör att gälla till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län påpekar att det av utredningens författningsförslag inte framgår om en tillståndshavare, vars tillstånd att sända analog kommersiell radio återkallas av annan anledning än på dennes egen begäran, ska ha rätt att återfå någon del av erlagd sändningsavgift.

Skälen för regeringens förslag: En återkallelse av ett sändningstillstånd innebär en inskränkning i yttrandefriheten. Utgångspunkten i den nu gällande radio-_och_TV-lagen är därför att den som har fått ett sändningstillstånd ska få bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden. I 11 kap. radio-_och_TV-lagen anges de fall när återkallelse ska eller får ske. Enligt 1 § ska ett tillstånd att sända lokalradio återkallas om tillståndshavaren begär det. Av 5 § följer att Radio- och TV-verket får återkalla ett sådant tillstånd under vissa förutsättningar.

Regeringen anser att återkallelse även i fortsättningen ska få ske endast om det finns mycket starka skäl för det samt om åtgärden inte framstår som alltför ingripande för tillståndshavaren.

Om en tillståndshavare själv begär att tillståndet ska återkallas bör det upphöra att gälla samma dag som begäran om återkallelse kommer in till tillståndsmyndigheten, eller den senare dag som tillståndshavaren angett i sin begäran.

Det är av stor vikt att ett sändningstillstånd utnyttjas. Om tillståndet inte utnyttjas bör det återkallas och sändningsutrymmet utlysas på nytt så att någon annan får möjlighet att utnyttja det. Tillståndsmyndigheten bör därför kunna återkalla ett tillstånd om tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex månader efter det att tillståndet började löpa. Samma bör gälla om en tillståndshavare har påbörjat sändningar men dessa sker i mycket blygsam skala. Som sändning i obetydlig omfattning bör kunna betraktas inte bara sändningar som pågår endast under en liten del av dygnet utan även t.ex. brus, fågelkvitter eller korta inspelade programslingor.

Det är viktigt att en tillståndshavare följer radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och sponsring. Allvarliga överträdelser mot dessa regler bör därför kunna få till följd att tillståndet återkallas. Ett sändningstillstånd ska även kunna återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

Staten, landsting eller kommuner ska liksom enligt den nu gällande radio-_och_TV-lagen inte kunna inneha ett tillstånd att sända kommersiell radio. Skulle det uppmärksammas att så ändå är fallet bör tillståndet kunna återkallas.

Sammantaget anser regeringen att de regler som nu gäller för återkallelse av tillstånd att sända lokalradio även fortsättningsvis bör gälla för analog kommersiell radio. Dessa regler bör även tillämpas för digital kommersiell radio.

I avsnitt 12.3.4 har föreslagits att någon återbetalning av sändningsavgiften inte ska ske när ett tillstånd att sända analog kommersiell radio har överlåtits. Detsamma bör gälla om ett sådant tillstånd återkallas på begäran av tillståndshavaren själv eller av tillståndsmyndigheten. Genom att någon återbetalning inte ska ske ökar också sannolikheten för att tillståndshavaren bedriver sändningen enligt gällande regelverk. Någon återbetalning bör inte heller ske då tillståndet upphör att gälla till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider.

12.5.5. Straff och förelägganden

Regeringens förslag: Nuvarande regler för lokalradio om straff, särskild avgift, förelägganden och vite ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

2007 års utredning om kommersiell radio har inte lämnat något förslag i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 kap. 1 § radio- och TVlagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan att inneha tillstånd till böter eller fängelse i högst sex månader. Detta föreslås gälla även fortsättningsvis.

Den som bryter mot radio- och TV-lagens bestämmelser om annonser och sponsring får åläggas att betala en särskild avgift (10 kap. 5 § första stycket 1). Den särskilda avgiften uppgår som lägst till 5 000 kr och som högst till 5 miljoner kr. För att gällande regler ska efterlevas bör detta gälla även fortsättningsvis.

Vissa bestämmelser är i dag vitessanktionerade för att respekten för gällande bestämmelser ska kunna upprätthållas. Vitesföreläggande fungerar dels som en reaktion mot en överträdelse av en bestämmelse, dels som en varning om att vitet kan dömas ut om överträdelsen upprepas. Denna sanktion bör kunna användas även fortsättningsvis. De bestämmelser som i dag är vitessanktionerade, nämligen bestämmelserna om sändningarnas beteckning, skyldigheten att lämna vissa uppgifter till tillståndsmyndigheten om innehav av aktier och andelar i företag samt skyldighet att lämna inspelningar, bör även vara det fortsättningsvis.

Regeringen föreslår att de regler om straff, särskild avgift, föreläggande och vite som nu gäller för lokalradio ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

12.5.6. Överklagande

Regeringens förslag: Nuvarande regler för lokalradio om överklagande och prövningstillstånd ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer huvudsakligen med regeringens. Utredningen har dock beträffande tillstånd att sända analog kommersiell radio föreslagit att beslut genom vilket sändningsavgift och ränta fastställs ska kunna överklagas.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i

Stockholms län ifrågasätter att det skulle vara möjligt att överklaga ett beslut om sändningsavgift eller ränta när tillståndshavaren själv har angett sändningsavgiften i sin ansökan. Vidare påpekar Länsrätten i Stockholms län att det genom utredningens förslag inte är möjligt att överklaga beslut där tillståndsperioden fastställts till kortare tid än sex år samt att det inte längre verkar vara möjligt att kunna överklaga beslut om avgiftsansvar för delägare i handelsbolag.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om att avslå en ansökan om sändningstillstånd för lokalradio, att inte medge överlåtelse och att återkalla ett sådant tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 1 a § radio-_och_TV-lagen. Detta bör även gälla fortsättningsvis. De förelägganden vid vite som får överklagas i dag bör även få överklagas enligt de nya bestämmelserna. Ett beslut om ansvar för delägare i handelsbolag avseende sändningsavgift bör, såsom i dag gäller för koncessionsavgift för lokalradio, kunna överklagas enligt den nya lagen.

Samtliga dessa regler bör även gälla för digital kommersiell radio. Eftersom ett tillstånd inte längre ska kunna förlängas (se avsnitt 12.5.1) behöver inte möjligheten att överklaga ett beslut om att inte medge förlängning få någon motsvarighet i den nya lagen.

Utredningen har föreslagit att även ett beslut om sändningsavgift och ränta för analog kommersiell radio ska kunna överklagas. Den som tilldelas ett sådant tillstånd kommer dock i sin ansökan avseende tillståndet själv att ha angett den sändningsavgift hon eller han är beredd att betala. Såsom Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm har påpekat saknas det därmed skäl att en tillståndshavare ska kunna överklaga ett beslut genom vilket sändningsavgift och eventuellt även ränta fastställs.

Enligt 13 kap. 4 § i den nuvarande radio-_och_TV-lagen krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen.

13. Icke-kommersiella medier

13.1. Bakgrund

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att bland annat analysera hur de icke-kommersiella tv-sändningarna påverkas av digitaliseringen och om förutsättningarna för sådana sändningar kan förbättras genom lagstiftning. I uppdraget ingick även att överväga vad verksamheten skulle benämnas. Utredningen lade i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) fram vissa bedömningar och förslag till lagstiftning på området. I samma betänkande lämnade också utredningen förslag om registrerade trossamfunds möjligheter att få närradiotillstånd. AV-utredningen har haft i uppdrag att analysera förslagen och bedömningarna samt de synpunkter som framkommit vid remissbehandlingen.

I rapporten Närradio & när-TV i fokus har Radio- och TV-verket kartlagt och dokumenterat situationen för lokal icke-kommersiell radio och

tv (dvs. närradio och lokal kabel-tv), analyserat framtidsförutsättningarna för dessa medier och kommit med förslag till förändringar. Radio- och TV-verket har även behandlat frågor om reklamförbud, sändningsområden för lokal-tv och skyldighet att bereda utrymme för lokala kabelsändarföretag i mikrovågssändningar.

13.2. Närradio

13.2.1. Riksförbudet i närradion avskaffas

Regeringens förslag: Det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte har producerats för den egna verksamheten.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Post- och telestyrelsen, Göteborgs universitet, Teracom, Sveriges förenade studentkårer, Närradions riksorganisation och Kristna

Radionätet tillstyrker eller har inget att erinra mot Radio- och TVverkets förslag. Närradions riksorganisation anser att närradion ska ges möjlighet att samsända i större utsträckning än tidigare eftersom föreningslivet har förändrats och det på många orter varken finns medlemsmässigt eller ekonomiskt underlag att bedriva närradioverksamhet längre. Konkurrensverket menar att det finns en uppenbar risk att förslagen leder till en snedvridning av konkurrensen på annonsmarknaden och myndigheten vill därför att ändringarnas effekt utvärderas efter något år. Granskningsnämnden för radio och TV anser att det inte finns något uppenbart behov av att utöka möjligheten att sända annat material än det som producerats för den egna verksamheten. Nätverket närradio i Sverige anser att förslaget riskerar att tränga undan det lokala utbudet i dagens närradio. Radiobranschen anser att förslaget riskerar att slå ut den ideella närradion.

Skälen för regeringens förslag: Den som innehar ett tillstånd att sända närradio får i dag i huvudsak bara sända program som har framställts särskilt för den egna verksamheten. Detta kallas för riksförbudet. Det finns vissa möjligheter att sända program som inte producerats för den egna verksamheten, men det får ske högst tio timmar per månad. Denna begränsning kan i vissa fall utgöra problem för sammanslutningar som vill sända från större organisationers riksmöten eller från andra evenemang som har ett stort lyssnarunderlag och pågår under en längre tid.

Utökade möjligheter att sända program som inte producerats särskilt för den egna verksamheten innebär enligt regeringens mening att det skapas förutsättningar för såväl utbyte av program mellan närradiosändande föreningar som samverkan mellan föreningar för programproduktion i större utsträckning än i dag. Utökade möjligheter till samsändningar kan i längden leda till bättre kvalitet på innehållet och en förbättrad ekonomi för sammanslutningarna. Att ge tillståndshavarna möjlighet att sända både egenproducerade och centralproducerade program bör kunna öka föreningslivets intresse och engagemang för närradion.

När det gäller den kommersiella radion föreslås att kraven på att sända en viss mängd eget eller lokalt material slopas och att en ny modell – slutet anbudsförfarande – införs för fördelning av tillstånden (se avsnitt 12). Sändningsavgiften, dvs. den avgift som en tillståndshavare ska betala för att få bedriva sändningar, kommer på ett bättre sätt än i dag att avspegla de kommersiella förutsättningarna för att bedriva radioverksamhet i ett visst område. Regeringen bedömer att nya villkor för den kommersiella radion kommer att medföra ett minskat intresse från de kommersiella aktörernas sida att använda närradiofrekvenser för sina sändningar. Därigenom skapas också bättre förutsättningar att genomföra förbättringar för närradion så att det även fortsättningsvis kan vara en attraktiv möjlighet för det lokala ideella föreningslivet att sända radio.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte har producerats för den egna verksamheten. Regeringen anser också att det är lämpligt att regelförändringarna följs upp med en analys av effekterna för närradion. Denna uppföljning kan ske inom ramen för den avstämning som aviserats i avsnitt 12.3.3.

De förändrade förutsättningarna för närradion ska även bedömas mot bakgrund av EUF-fördragets statsstödsregler. Regeringen kommer, om det bedöms nödvändigt, att i förordning ange tillståndsmyndighetens skyldigheter i detta avseende efter att vårbudgeten för 2011 har fastställts.

13.2.2. Lättare att få utvidgat sändningsområde

Regeringens förslag: Det ska vara tillräckligt att det finns särskilda skäl för att sändningsområdet för närradio ska kunna vara större än en kommun.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Inga remissinstanser har framfört några invändningar mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler ska sändningsområden för närradio omfatta högst en kommun. Om det föreligger synnerliga skäl får dock Radio- och TV-verket besluta om större sändningsområden. I praktiken innebär det att det ytterst sällan kan bli fråga om större sändningsområden. Radio- och TV-verket har i sin rapport ansett att det bör vara lättare att få utökat sändningsområde för närradio och föreslagit att det ska vara tillräckligt med särskilda skäl för att besluta om utökning av ett sändningsområde. Möjligheten att få utvidgat sändningsområde skulle enligt myndigheten innebära en anpassning till föreningslivets organisation som präglas av regionalisering, kommuners samarbete och hur ungdomar organiserar sig.

En större flexibilitet avseende sändningsområdenas storlek skulle enligt regeringens mening underlätta för närradion. Det handlar framför allt om kommuner på landsbygden där underlaget för närradiosändningar kan variera kraftigt, men också om större befolkningscentra där kommungränsen skiljer invånarnas arbetsplatser från deras bostäder. En utvidg-

ning av ett sändningsområde kan underlätta för de närradiosändande föreningarna även i fall där det förekommer omfattande samarbeten över kommungränserna.

Regeringen föreslår därför att det ska vara tillräckligt att särskilda skäl föreligger för att Myndigheten för radio och tv ska få besluta om större sändningsområden för närradio än en kommun.

13.2.3. Utökning av tillståndshavarkretsen till samtliga registrerade trossamfund

Regeringens förslag: Tillståndshavarkretsen när det gäller närradiosändningar utökas till att omfatta alla registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till ett sändningsområde.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Tillstånd att sända närradio kan enligt nuvarande reglering bl.a. ges till ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet och till församlingar och samfälligheter inom

Svenska kyrkan. I samband med behandlingen av ett lagstiftningsärende som rörde närradio ifrågasatte Lagrådet om det fanns skäl att i lagtexten särbehandla Svenska kyrkan, jämfört med andra trossamfund (prop. 2003/04:182 s. 21). Radio- och TV-lagsutredningen, som utredde frågan, konstaterade att det sedan tillkomsten av lagen (1998:1593) om trossamfund inte längre är möjligt för ett registrerat trossamfund, eller en registrerad organisatorisk del av ett registrerat trossamfund, att ansöka om närradiotillstånd. Utredningen ansåg att det inte finns några sakliga skäl att särbehandla Svenska kyrkan jämfört med andra trossamfund när det gäller rätten att sända närradio. Ingen remissinstans hade någon invändning mot den bedömningen. AV-utredningen har instämt i Radio- och TV-lagsutredningens förslag och anser att det bör genomföras.

Regeringen föreslår därför att tillståndshavarkretsen inom närradio utökas till att även omfatta samtliga registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till ett sändningsområde.

13.2.4. Förändring av tillståndshavarkretsen med anledning av avskaffandet av det s.k. kårobligatoriet

Regeringens förslag: Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor ska inte längre finnas bland de subjekt som kan få tillstånd att bedriva närradiosändningar. I stället kan studentföreningar ges tillstånd att bedriva närradio i egenskap av ideella föreningar.

Förslaget i promemorian Förändring av kretsen som kan få tillstånd att bedriva närradio enligt radio-_och_tv-lagen överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker förslaget. Närradions riksorganisation anser att en övergångsregel ska införas som innebär att de sju studentsammanslutningar som i dagsläget har tillstånd att sända närradio tills vidare ska få tillstånd som begränsas till viss tid. Övergångstiden kan bestämmas till ett år. Radio- och TV-verket anser att möjligheten för de obligatoriska föreningar som i dag har tillstånd att sända närradio att behålla sina tillstånd bör villkoras på så sätt att sammanslutningarna endast får behålla tillstånden om de inte ändrar sina stadgar vad gäller syfte och mål i sådan omfattning att de inte längre kan anses vara samma juridiska person.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 4 § 3 radio- och TVlagen kan obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor ges tillstånd att sända närradio. Med stöd av riksdagens beslut med anledning av propositionen Frihet och inflytande - kårobligatoriets avskaffande (prop. 2008/09:154, bet. 2008/09:UbU14, rskr. 2008/09:275) har regeringen utfärdat lagar och beslutat förordningar som innebär att obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor inte längre kan förekomma. Från och med den 1 juli 2010 kommer det således inte att finnas några obligatoriska studentsammanslutningar. Detta får konsekvenser för vilka subjekt som kan få tillstånd att sända närradio enligt radio-_och_tv-lagen.

Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor bör mot bakgrund av att kårobligatoriet avskaffas tas bort från uppräkningen av möjliga tillståndshavare i 4 kap. 4 § radio- och TVlagen. Eftersom avsikten är att studentsammanslutningar även i fortsättningen ska kunna ges tillstånd att sända närradio är frågan vilka studentsammanslutningar som i stället ska kunna ges tillstånd att sända närradio.

Enligt 4 kap. 4 § 1 radio-_och_TV-lagen kan ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet ges sådana tillstånd. Enligt praxis ska en ideell förening för att uppfylla kraven på att vara en juridisk person ha ett namn, antagit stadgar av viss omfattning samt utsett en styrelse som kan företräda föreningen. Av stadgarna ska framgå föreningens ändamål och hur beslut fattas i föreningen.

Anledningen till att obligatoriska studentsammanslutningar tagits upp i särskild punkt vid uppräkningen av de subjekt som kan ges tillstånd att sända närradio enligt den nu gällande bestämmelsen torde vara det faktum att medlemmarna varit tvångsanslutna genom det s.k. kårobligatoriet sammantaget med att sammanslutningarna haft särskilda uppgifter vid universiteten och högskolorna. När det nu blir frivilligt att tillhöra föreningarna bör studentföreningar anses som ideella föreningar som kan ges tillstånd att sända närradio enligt punkten om sådana föreningar. Någon särskild punkt som behandlar student-sammanslutningar behövs därmed inte i den aktuella bestämmelsen i radio-_och_tv-lagen. Se avsnitt 15.2 om en övergångsbestämmelse för de studentsammanslutningar som i dag har tillstånd att bedriva närradio enligt punkten om obligatoriska studentsammanslutningar.

13.3. Lokal icke-kommersiell tv

13.3.1. Anpassning till USO-direktivet

Regeringens förslag: Skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag ska gälla dem som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät i stället för en anläggning för trådsändning.

Förslagen i Radio- och TV-lagsutredningen, AV-utredningen och Radio- och TV-verkets rapport överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Boxer och Riksförbundet Öppna kanaler i Sverige tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 kap. 2 § radio-_och_TV-lagen är den som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsändning skyldig att i varje kommun där han eller hon vidaresänder tvprogram till allmänheten, och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag, s.k. lokala kabelsändarföretag.

År 2005 anpassades bestämmelserna om vidaresändningsplikt i 8 kap. 1 § radio-_och_TV-lagen till artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och kommunikationstjänster (det s.k. USO-direktivet). Anpassningen innebar att vidaresändningsplikten också skulle omfatta andra trådnät än traditionella kabel-tv-nät. Det skedde genom att det i paragrafen bland annat byttes ut orden anläggning för trådsändning mot orden elektroniskt kommunikationsnät. Samma anpassning bör göras när det gäller bestämmelsen om skyldighet att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag.

Ändringen innebär att skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag kan ligga på inte bara den som förfogar över ett traditionellt kabel-tv-nät, dvs. nät som inrättats för att distribuera tvsändningar, utan även andra kabelnät, t.ex. bredbandsnät (jfr prop. 2004/05:105 s. 37). Bestämmelsen blir med andra ord teknikneutral.

En förutsättning för att nätinnehavaren ska vara skyldig att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag ska dock fortfarande vara att minst 100 anslutna hushåll använder nätet som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar. Om en fastighet är knuten till såväl ett traditionellt kabel-tv-nät som ett annat nät för elektronisk kommunikation, exempelvis ett bredbandsnät, bör frågan om att tillhandahålla utrymme för sändningar från lokala kabelsändarföretag bedömas fristående för varje nät, om hushållen tar emot tv-sändningar via båda näten. Använder sig 100 eller fler hushåll regelbundet av båda näten för mottagning av tv-program bör båda nätinnehavarna vara skyldiga att tillhandahålla de lokala kabelsändarföretagen utrymme (jfr a. prop. s. 21).

13.3.2. Nät med analog och digital sändningsteknik

Regeringens förslag: Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät och som i nätet vidaresänder tv-program till allmänheten med både analog och digital teknik ska vara skyldig att tillhandahålla såväl analogt som digitalt sändningsutrymme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar.

Radio- och TV-lagsutredningen: Skyldigheten att tillhandahålla sändningsutrymme ska bara gälla analog teknik.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Landsorganisationen i Sverige och Riksförbundet Öppna Kanaler i Sverige anser att skyldigheten att tillhandahålla sändningsutrymme ska gälla såväl analog som digital teknik.

Förslagen i AV-utredningen och Radio- och TV-verkets rapport överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Riksförbundet Öppna kanaler i Sverige tillstyrker förslaget. Ingen annan instans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Radio- och TV-lagsutredningen ansåg att det inte borde ställas något krav på att kabelsändarföretagen ska tilldelas digitalt sändningsutrymme. Anledningen till det var bland annat att syftet med skyldigheten att tillhandahålla utrymme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar är att de som sänder ska kunna nå ut med sitt budskap till en vid krets av tv-tittare.

Enligt Radio- och TV-verket är det sannolikt att distributionen i kabelnäten kommer att övergå till att vara enbart digit