SOU 1995:92
EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet : delbetänkande
Till statsrådet och chefen för Arbetsmarknadsdepartementet Anders Sundström
Genom beslut den 26 januari 1995 bemyndigade regeringen stats- rådet Sundström att tillkalla en parlamentarisk kommitté med upp- gift att utreda effekter av olika arbetstidsförändringar, m.m. Den 26 januari 1995 förordnades riksdagsledamoten Ulrica Messing (s) som ordförande.
Den 27 mars 1995 förordnades riksdagsledamoten Lena Lars- son (s), riksdagsledamoten Björn Kaaling (s), riksdagsledamoten Laila Bjurling (s), landstingsrådet Marie Sällström (s), landstings- rådet Sören Gunnarsson (s), f d riksdagsledamoten Ylva Anner- stedt (fp), riksdagsledamoten Görel Thurdin (c), riksdagsledamoten Christel Anderberg (m), riksdagsledamoten Ingrid Burman (v), projektledare Anders Josephsson (kds), lärare Bertil Borglund (mp), ombudsman Roger Mörtvik (TCO), ombudsman Marie-Loui— se Strömgren (SACO), förhandlingsdirektör Iréne Nilsson—Carlsson (Arbetsgivarverket), chefsjurist Karl Pfeifer (Landstingsförbundet), sekreterare Marianne Hörding (Svenska Kommunförbundet), di— rektören Karl-Olof Stenqvist (VI), LO-sekreterare Ingalill Land- quist—Westh (LO), samtidigt förordnades som experter departe- mentssekreterare Christer Eriksson (arbetsmarknadsdepartementet), departementssekreterare Tony Malmborg (finansdepartementet), byråchef Bertil Segerfalk (Arbetarskyddsstyrelsen), hovrättsasses- sor Inga Åkerlund (arbetsmarknadsdepartementet).
Genom beslut den 28 mars förordnades Claes Stråth som hu- vudsekreterare och Per Ewaldsson som sekreterare. Den 13 juni 1995 förordnades Marita Pihl som bitr sekreterare.
Kommittén har i uppdrag att analysera de långsiktiga konse- kvenserna av alternativa arbetstidsfo'rkortningar, undersöka på vil- ket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning, samt utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Härmed överlämnas delbetänkandet EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet.
Reservationer har avgivits av ledamöterna Ingrid Burman, Ber- til Borglund och Karl-Olof Stenqvist samt av ledamöterna Christel Anderberg och Anders Josephsson gemensamt.
Särskilda yttranden har avgivits av ledamöterna Görel Thurdin, Ingrid Burman, Bertil Borglund och Karl Pfeifer samt av ledamö— terna Roger Mörtvik, Marie-Louise Strömgren och Ingalill Land-
qvist Westh gemensamt.
Stockholm i september 1995
Ulrica Messing Iréne Nilsson Carlsson Lena Larsson Karl Pfeifer
Björn Kaaling Marianne Hörding
Laila Bjurling Karl-Olof Stenqvist Marie Sällström Roger Möttvik
Sören Gunnarsson Marie-Louise Strömgren Ylva Annerstedt Ingalill Landqvist-Westh
Görel Thurdin
Christel Anderberg
Ingrid Burman Claes Stråth Anders Josephsson Per Ewaldsson
Bertil Borglund Marita Pihl
Förkortningar
Anställnings- skyddslagen
A. prop.
ArbetsmiljölagenArbetstidslagen EEG
EG
EGT
EU Dir. Ds
Förtroendemanna- lagen
Föräldra- ledighetslagen
Lagen (l982:80) om anställningsskydd
Anförd proposition och i förekommande fall anförd bilaga till propositionen
Arbetsmiljölagen (197711160) Arbetstidslagen (1982z673) Europeiska ekonomiska gemenskapen Europeiska gemenskapen
Europeiska gemenskapernas officiella tidning
Europeiska unionen
Direktiv
Publikation i departementsserien
Lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen
Föräldraledighetslagen (19951584)
IT Informationsteknologi
ILO International Labour Organisation Jämställdhets- Jämställdhetslagen (199lz433) lagen
Lagen mot etnisk Lagen (19941134) mot etnisk diskriminering diskriminering
Medbestämmande- Lagen (19762580) om medbestämmande i
lagen arbetslivet
Prop. Proposition
SemesterlagenSemesterlagen (1977z480)
Studieledighets- Lagen (1974:981) om arbetstagares rätt lagen till ledighet för utbildning
Förklaringar av vissa begrepp, definitioner m.m.
Direktiv
Bindande EG—föreskrifter vad gäller de resultat som skall uppnås utfärdas i form av direktiv. Tillvägagångssättet för att nå de an- givna målen får dock väljas av medlemsstaterna själva. Direktiv är den vanligaste formen för EG—lagstiftning. Det förekommer ytterli- gare två typer av bindande föreskrifter: förordningar, som till alla delar är bindande och direkt tillämpliga i varje medlemsstat, och beslut, vilka är bindande för den eller de som berörs av besluten.
EG-domstolen
EG—domstolen är den högsta uttolkaren av de grundläggande för- dragen samt övrig gemenskapsrätt. Den består av 15 domare, dvs. en från varje medlemssland. EG-domstolen har en viktig roll för rättsbildningen inom EG och anses utveckla EG-rätten i en integ- rationsfrämjande anda.
EG:s sociala stadga
EG:s sociala stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rät- tigheter antogs av 1 1 av de dåvarande EG-medlemsstatemas stats- överhuvuden vid Europeiska rådets möte i december 1989. Storb- ritannien skrev inte under. Stadgan är inte en rättsligt bindande föreskrift utan snarare ett politiskt instrument med "moraliska för— pliktelser" för medlemsstaterna att se till att de grundläggande sociala rättigheterna som stadgan behandlar garanteras i respektive medlemsstat. Stadgan uppmanar också kommissionen att lägga fram förslag till direktiv eller andra åtgärder på en rad områden.
På grundval av stadgan antog kommissionen ett handlingsprogram omfattande 47 åtgärder, varav en del var förslag till EG-lagstift- ning. Ett av dessa förslag resulterade i direktivet om vissa aspekter på arbetstidens förläggning.
Ekonomiska och sociala kommittén (ECOSOC)
Den Ekonomiska och social kommittén är ett rådgivande organ till rådet och kommissionen, men saknar beslutsbefogenheter. Kom- mittén består av 222 ledamöter som företräder arbetsmarknadens parter, jordbruk, producent-konsument- och miljöintressen, m.m.
Europaparlamentet
Benämns även "parlamentet". Parlamentet är ett rådgivande och övervakande organ som även har medbeslutanderätt beträffande EG:s budget. I och med Maastrichtfördraget har parlamentet fått större inflytande i en rad frågor, vilket i vissa fall innebär att di- rektiv på vissa områden endast kan antas om rådet och parlamen- tet kommer överens. Parlamentet består av 626 ledamöter.
Europeiska gemenskapen (EG)
Tidigare benämnd Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG). (På engelska European Community resp. European Economic Community, förk. EC resp. EEC.) Benämningen Europeiska ge- menskapen infördes med Maastrichtfördraget om den Europeiska unionen. Europeiska gemenskapen är Europeiska unionens s.k. första pelare och omfattar de grundläggande bestämmelserna om den interna marknaden, den gemensamma handels-, jordbruks-, transport-, social- och arbetsmarknadspolitiken etc., alltså de sam- arbetsområden som av tradition brukar hänföras till som EG. Dock omfattas inte Europeiska kol- och stålgemenskapen eller Europeis-
ka atomenergigemenskapen inom den Europeiska gemenskapen. De grundläggande bestämmelserna för dessa gemenskaper finns i separata fördrag. Europeiska gemenskapens grundfördrag är Rom- fördraget från 1957, som reviderades senast i och med Maastricht- fördraget om den Europeiska unionen.
Europeiska gemenskapernas kommission
Benämns vanligen (Europeiska) "kommissionen". Kommissionen är ett utredande, förslagsställande, verkställande och övervakande organ som består av 20 ledamöter (kommissionärer). Beslut fattas med enkel majoritet. Varje ledamot har sitt eller sina ansvarsom- råden. Kommissionen bistås av ett sekretariat som är indelat i stabsfunktioner, generaldirektorat och vissa andra enheter.
Europeiska rådet
Europeiska rådet är EU:s toppmöte och består av EU:s medlems- staters stats- eller regeringschefer. Äger rum vanligtvis en gång per halvår, dvs. en gång under varje medlemsstats ordförandeskap (som roterar och innehas per halvår) i EU:s ministerråd. Enligt artikel D i fördraget om den Europeiska unionen skall Europeiska rådet ge unionen de impulser som behövs för dess utveckling och fastställa allmänna politiska riktlinjer för denna utveckling.
Europeiska unionen (EU)
Europeiska unionens grundläggande dokument är det s.k. Maastrichtfördraget, som trädde ikraft den 1 november 1993. I EU ingår alla samarbetsområden som omfattas av Maastrichtfördraget, dvs. Europeiska gemenskapen (den s.k. första pelaren), den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (den s.k. andra pela- ren) och samarbetet beträffande rättsliga frågor och inrikespolitik
(den s.k. tredje pelaren). EU är det övergripande politiska begrep- pet och omfattar alltså både hela det nya utvidgade samarbetet och de tidigare samarbetsområdena (Europeiska ekonomiska gemen- skapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska atomenergigemenskapen).
Europeiska unionens råd
Benämns vanligen "ministerrådet", "rådet" eller EU-rådet. Rådet är EU:s högsta beslutande organ och fattar beslut om vilka gemen- samma regler som skall gälla inom EU. Det består av de 15 med- lemsstaternas utrikes- eller fackministrar. Sammansättningen varie- rar således beroende på vilka frågor som behandlas. Beslut i rådet fattas antingen enhälligt eller genom kvalificerad majoritet, bero- ende på vilken fråga som behandlas. Ordförandeskapet i rådet roterar mellan medlemsstaterna halvårsvis.
Generaldirektorat (DG)
Kommissionen består av 24 s.k. generaldirektorat (samt av vissa övriga funktioner), vilka ansvarar för olika sakområden. Sålunda ansvarar t.ex. generaldirektorat V för frågor rörande sysselsättning, arbetsmarknad och socialpolitik. Generaldirektoraten benämns vanligen DG efter franskans "directorat général".
Internationella arbetsorganisationen (ILO)
ILO är ett FN-organ och dess beslutande församling — internatio— nella arbetskonferensen — sammanträder i regel en gång per år. Till dags dato har antagits 174 konventioner och 181 rekommen- dationer. Även resolutioner förekommer. Varje medlemsland skall inom viss tid från avslutandet av en konferens förelägga antagna konventioner och rekommendationer behörig myndighet (i Sverige
riksdagen) för lagstiftning eller andra åtgärder. Varje medlemsland skall vidare underrätta ILO-kontoret om vilka åtgärder som har
vidtagits.
Ramdirektivet på arbetsmiljöområdet
Rådets direktiv 89/391 EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet, benämns vanligen "ramdirektivet". Det innehåller allmänna principer för bl.a. förebyggande av olycksrisker på arbetsplatser, skydd av säkerhet och hälsa, undanröjande av risk- och olycksfaktorer, samt principer angående information till och hö- rande av arbetstagarna. Ramdirektivet skall inte tillämpas om det finns andra EG-bestämmelser av högre skyddsvärde. Direktivet omfattar all verksamhet, såväl privat som offentlig. Men direktivet skall inte tillämpas när särskilda omständigheter som är typiska för vissa arbeten inom offentlig sektor, skulle leda till att verksam- heten oundvikligen kommer i konflikt med direktivets bestämmel- ser. Ramdirektivet föreskriver att rådet skall anta separata, mer detaljerade direktiv på en rad områden. Så har skett i en rad frå- gor, bl.a. avseende personlig skyddsutrustning, skydd av gravida kvinnor samt säkerhet och hälsa vid arbete vid dataskärm.
Romfördraget
EG:s grundfördrag som antogs 1957. Romfördraget inrättade den Europeiska ekonomiska gemenskapen, vilken var en av de tre Europeiska gemenskaperna (de övriga två var Europeiska kol- och stålgemenskapen samt Europeiska atomenergigemenskapen). Rom- fördaget har därefter reviderats vid en rad tillfällen. De viktigaste ändringarna utgörs av den s.k. Enhetsakten 1987 och Maastricht- fördraget om den Europeiska unionen 1992. I samband med det senare ändrades namnet från den Europeiska ekonomiska gemen- skapen till enbart den Europeiska gemenskapen. Romfördraget
innehåller i artiklarna 117—122 bestämmelser angående vissa frå— gor rörande socialpolitik, arbetsliv samt jämställdhet mellan könen. I artikel 118a t.ex. sägs vad medlemsstaterna åtagit sig i fråga om för arbetsmiljön. Se i övrigt ovan, vid EG.
Sammanfattning
Inledning
En väsentligt höjd och uthållig tillväxt är en förutsättning för att Sveriges ekonomiska problem skall kunna lösas. En aktiv tillväxt- politik måste föras. Med denna utgångspunkt tillkallades 1995 års Arbetstidskommitte'. Kommittén har enligt sitt utredningsuppdrag tre huvudsakliga uppgifter: analysera de långsiktiga konsekvenser- na av alternativa arbetstidsförkortningar; undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning; utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regel- systemet på arbetstidsområdet.
Kort översikt
Detta delbetänkande behandlar konsekvenserna av EG-direktivet. Då kommittén har haft mycket kort tid till sitt förfogande för den- na uppgift, beslutades i ett tidigt skede att eventuella förslag till förändringar i det svenska regelsystemet bör hållas till ett nödvän- digt minimum. Endast förändringar som vid en rättslig bedömning anses vara absolut nödvändiga för att EG-direktivet skall anses vara införlivat i det svenska regelsystemet har därför föreslagits. Med detta tillvägagångsätt lämnar vi största möjliga utrymme till det fortsatta utredningsarbetet.
Vi har med utgångspunkt i EG-direktivet gjort jämförelser med svenska författningsbestämmelser och därvid bedömt bestämmel- sernas skyddsvärden. Vi har konstaterat att vissa betydande skill- nader föreligger. Sålunda likställs med arbetstid enligt svensk lag- stiftning all ledighet som arbetstagaren kan ha rätt till. Utöver semester och sjukledighet kan nämnas föräldraledighet, studiele- dighet och ledighet för fackliga uppdrag. Ledigheter likställda med arbetstid enligt EG-direktivet är endast sjukledighet och betald
semester. En annan betydelsefull skillnad är att den svenska för- fattningen utgår från ett nattarbetsförbud, medan EG-direktivet saknar sådant förbud men föreskriver att nattarbetspassens längd skall begränsas.
Enligt vår mening motsvaras varje föreskrift i EG-direktivet av svenska författningsbestämmelser som sammantaget ger ett för arbetstagarna väl så högt skyddsvärde. Vi föreslår därför i princip inte några förändringar i den lagreglerade arbetstiden. Däremot har vi konstaterat att arbetstidslagens disposivitet till förmån för kol- lektivavtal måste begränsas till följd av EG-direktivet. Om regler med ett lägre skyddsvärde tillämpas enligt visst kollektivavtal, skall sådan tillämpning därför kunna förklaras ogiltig. Mindre vanligt torde vara att avtalet i sin helhet (eller del därav) ogiltig- förklaras. Brott mot EG-direktivets minsta godtagbara skyddsnivå- er bör vidare medföra att skadestånd kan dömas ut. Även Arbetar- skyddsstyrelsens dispenser måste fortsättningsvis hållas inom EG— direktivets ramar och tillsynen vad avser den lagreglerade arbets- tiden skall trygga att EG-direktivets lägsta godtagbara skyddsnivå- er inte underskrids.
EG:s arbetstidsdirektiv
Rättslig grund för arbetstidsdirektivet är artikel ] 18a i Romfördra- get. Direktivets ändamål är arbetstagarnas säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstider. Direktivet anger minimiregler för vila och andra bestämmelser om arbetstidens förläggning (bl.a. angåen- de begränsning av veckoarbetstiden), natt- och skiftarbete samt arbetsrytm. De centrala begreppen definieras, t.ex. arbetstid och vila. Vidare anges en rad allmänna bestämmelser för bl.a. beräk- ningsperioder över vilka arbetstid och viloperioder kan genom- snittsberäknas samt i vilka fall och under vilka förutsättningar avvikelser eller undantag får göras från direktivets huvudbestäm- melser. Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaternas regel- system senast den 23 november 1996.
Svenska författningsbestämmelser
Svenska arbetstidsbestämmelser finns främst i arbetstidslagen. Där stadgas begränsningar i arbetstidens omfattning samt ges regler för viloperioder, såsom natt- och veckovila, raster, måltidsuppehåll och pauser, vissa ordningsföreskrifter av administrativ karaktär, samt bestämmelser om dispens, tillsyn, straff, övertidsavgifter och överklaganden. Av betydelse i sammanhanget är också regler i arbetsmiljölagen och semesterlagen, ledighetslagstiftningen (t.ex. reglerna om föräldra— och studieledighet) samt lagen om anställ- ningsskydd. En omfattande kollektivavtalsreglering finns vad avser
arbetstidsfrågor.
Overväganden — allmänt
Vi har med vår valda utgångspunkt att endast föreslå förändringar som är absolut nödvändiga, att göra en rättslig bedömning av skyddsvärdena i bestämmelserna i EG-direktivet respektive det svenska regelsystemet. I detta ligger att noggrant uppmärksamma och beakta helheten i direktivets bestämmelser. Vi har avsett att identifiera de ramar som EG-direktivet kommer att sätta för svens- ka arbetstidsregler i framtiden.
Då denna del i vårt uppdrag är avklarad kan vi fortsätta med övriga delar, nämligen att utreda förutsättningarna för samt konse- kvenserna av olika flexibla arbetstidsregler och alternativa arbets- tidsförkortningar. Vi skall i vårt fortsatta arbete återkomma till i stort sett alla de aspekter som behandlas i EG-direktivet. Det skul- le därför vara hindrande att i detta skede binda oss för regler som föranleds av annat än en strikt rättslig bedömning av behovet till EG-anpassning. De förändringar vi föreslår skall ses som proviso- riska.
Av central betydelse för de flesta av EG-direktivets bestämmel- ser är definitionen av begreppet arbetstid. En betydande skillnad mellan EG-direktivet och det svenska regelsystemet är sättet att räkna arbetstid, dvs. vad som skall anses vara arbetstid och vad
som skall likställas med arbetstid. EG-direktivet anger att arbetstid är all tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter. Vid genomsnittsberäkning av veckoarbetstiden kan enligt direktivet perioder av betald semes- ter och sjukledighet antingen räknas som arbetad tid eller inte inkluderas i beräkningsperioden (vilket alltså förkortar denna). Begreppet arbetstid definieras inte i arbetstidslagen. Enligt praxis menas dock med arbetstid att arbetstagaren står till arbetsgi- varens förfogande på arbetsstället och utför arbete eller är beredd att börja arbeta, om så behövs. Med arbetstid likställs enligt det svenska regelsystemet kompensationsledighet som arbetstagaren erhåller till följd av övertidsarbete samt alla ledigheter som arbets- tagaren har rätt till enligt andra författningar än arbetstidslagen. Utöver semester och sjukledighet kan nämnas föräldraledighet, studieledighet, ledighet för fackligt arbete, ledighet för studier i svenska för invandrare, osv. Arbetstidslagen innehåller dessutom bestämmelser om jourtid och beredskap, vilka räknas för sig och har betydelse för lagens bestämmelser om vila. Jourtiden är vidare begränsad i antal timmar. EG-direktivet saknar bestämmelser om jourtid och beredskap och dessa företeelser kan inte anses vara arbetstid enligt direktivet. Mot bakgrund av vår valda utgångs- punkt föreslår vi inga förändringar av det svenska arbetstids-
begreppet.
Bestämmelsernas tillämpningsområde
Från EG-direktivets tillämpningsområde undantas luft-, järnvägs-, väg- och sjötransporter, havsfiske och annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare under utbildning. Vidare undantas arbetstagare som utför arbete i arbetsgivarens hem. Medlemsstater— na kan själva avgöra i vilken utsträckning som direktivets bestäm- melser skall tillämpas inom viss offentlig verksamhet, såsom poli- sen, försvaret och viss civilskyddsverksamhet. Hem- och distans- arbete omfattas i princip av direktivet, men medlemsstaterna med— ges att för vissa kategorier arbetstagare, nämligen sådana vars
arbetstid inte mäts eller bestäms i förväg eller bestäms av arbets- tagarna själva, avvika från reglerna om viloperioder och begräns- ningar av veckoarbetstiden respektive nattarbetets längd.
Arbetstidslagen har i stort sett samma tillämpningsområde men undantar inte allt som undantas i EG-direktivet. Det finns även annan relevant lagstiftning, såsom arbetsmiljölagen och semester- lagen, vilken omfattar i stort sett alla arbetstagare. Arbetstidslagen undantar emellertid arbetstagare som utför s.k. okontrollerbart arbete (t.ex arbetstagare som arbetar i sitt eget hem) samt arbets- tagare i företagsledande eller därmed jämförlig ställning och ar— betstagare som själva disponerar sin arbetstid. Samtliga dessa ar- betstagarkategorier omfattas som nämnts av EG-direktivet, men medlemsstaterna medges avvikelser beträffande en stor del av direktivets huvudbestämmelser.
Arbete i hemmet och på distans ökar i omfattning. Vi vill stu- dera detta område närmare innan förslag i arbetstidshänseende presenteras. Det pågår även diskussioner och studier på detta om- råde intemationellt, t.ex inom EU. Mot bakgrund av vår valda utgångspunkt menar vi därför att även av detta skäl bör undantaget i arbetstidslagen i detta skede av utredningen kvarstå med stöd av EG-direktivets avvikelseregler. Förutsättningen för en sådan av- vikelse, att de aktuella arbetstagarna skall omfattas av allmänna skyddsbestämmelser, är uppfylld då de omfattas av arbets- miljölagen som innehåller sådana bestämmelser. Vidare uppfylls direktivets bestämmelse om semester för dessa arbetstagare av semesterlagen. Bestämmelserna om nattarbete (annat än nattarbe— tets längd), skiftarbete och arbetsrytm motsvaras i betydande ut- sträckning av regler i arbetsmiljölagen, som alltså omfattar även dessa arbetstagare. För att tydliggöra sambandet mellan arbetstids- frågor och arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser före- slår vi att en hänvisning görs i arbetstidslagen till arbetsmiljölagen.
Dygnsvila
EG-direktivet anger att alla arbetstagare skall erhålla 11 timmars
sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod. Det anges dock inte var på dygnet denna period skall förläggas. Om under en pe- riod om två kalenderdygn, dygnsvilan under det första dygnet läggs under de 11 första timmarna och under det andra dygnet läggs under de 11 sista, skulle 26 timmar förflyta utan ledighet. Medlemsstaterna medges möjlighet att för en rad typer av arbets- tagare och situationer avvika från att tillämpa denna dygnsvilere— gel.
Arbetstidslagen har ingen uttrycklig dygnsvilebestämmelse, utan föreskriver att alla arbetstagare skall ha ledighet för nattvila, som skall omfatta tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Enligt praxis och förarbeten skall inte dessa fem timmar ens tillfälligtvis anses utgöra tillräcklig dygnsvila. Arbetstagarna skall ha den vila som är behövlig. Vid bedömning om behövlig vila skall enligt arbetsmiljölagen utgångspunkten vara den enskilde arbetstagarens förutsättningar. Det svenska arbetstidsbegreppet är ett annat än EG-direktivets och lagens bestämmelse om arbetstid, jourtid och beredskap har betydelse för att bedöma arbetstagarens ledighet.
Vi menar att en samlad bedömning av skyddsvärdena i EG- direktivets regel om dygnsvila och relevanta svenska författnings- bestämmelser visar att de svenska reglerna har ett väl så högt skyddsvärde. Ett tillägg av direktivets dygnsvileregel skulle därför inte tillföra arbetstidslagen ett högre skyddsvärde. Med vår valda utgångspunkt föreslår vi därför inga förändringar i det svenska regelsystemet.
Raster
Enligt EG-direktivet skall alla arbetstagare ha rätt till en rast om arbetsdagen överskrider sex timmar. Avvikelser från denna regel får göras i vissa fall.
Arbetstidslagen stadgar att arbetstagarna skall erhålla en rast senast efter fem timmars arbete. Rastemas längd, antal och för- läggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsförhål-
landena. I vissa fall får rasten bytas mot måltidsuppehåll. Lagen innehåller även en bestämmelse om pauser.
En jämförelse visar att arbetstidslagens bestämmelser har ett högre skyddsvärde. Vi föreslår därför ingen förändring i det svens- ka regelsystemet.
Veckovila
EG-direktivet föreskriver att alla arbetstagare skall ha minst 24 timmars sammanhängande ledighet per sju-dagarsperiod, plus de 11 timmarnas dygnsvila. Ledigheten får i vissa fall nedsättas till 24 timmar. Veckovila får genomsnittsberäknas över en period om 14 dagar. Avvikelser från bestämmelsen om dygnsvila får ske i vissa fall.
Arbetstidslagen säger att arbetstagarna skall ha minst 36 tim- mars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Undantag får göras tillfälligtvis i vissa fall.
Vi menar att det svenska regelsystemet — arbetstidslagen, ar- betsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser samt ledighetslag- stiftningen — har ett högre skyddsvärde än EG-direktivets skydds- regel. Ingen förändring i det svenska regelsystemet föreslås alltså vad gäller regeln om veckovila,
Begränsning av veckoarbetstiden
Enligt EG—direktivet skall veckoarbetstiden för arbetstagarna be- gränsas till i genomsnitt 48 timmar. Beräkningsperioden för ge- nomsnittsberäkningen får vara fyra månader. Medlemsstaterna medges att i vissa fall tillämpa en sex månaders beräkningsperiod. Arbetsmarknadens parter kan i kollektivavtal avtala om tolv må— nader. Perioderna för genomsnittsberäkning är inte definierade som kalenderperioder. Medlemsstaterna kan under vissa förutsättningar välja att inte tillämpa regeln om begränsningen av veckoarbets-
tiden. Undantaget förutsätter dock att varje enskild arbetstagare har rätt attt vägra arbeta mer än 48 timmar per fyra-månadersperiod.
Arbetstidslagen föreskriver att ordinarie arbetstid får uppgå till högst 40 timmar per kalendervecka. I vissa fall får de 40 timmarna beräknas som ett genomsnitt över fyra veckor. Om det finns sär- skilt behov av ökad arbetstid får övertid tas ut med 48 eller 50 timmar per fyra veckor respektive kalendermånad, dock högst 200 timmar per kalenderår. Ytterligare 150 timmar per kalenderår kan medges genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Nödfallsövertid får tas ut i speciella fall och är inte förenad med en övre gräns. Om övertid tas ut med stöd i lag sker dock en myndighetstillsyn.
Sett över en period längre än fyra månader innebär arbetstids- lagens bestämmelser en större begränsning av möjligt uttag av arbetstid. Och även sett över en period om en månad begränsar arbetstidslagen arbetstidsuttaget mer än vad direktivet gör, då la- gen innehåller även en månadsbegränsning.
Vid en jämförelse av arbetstid över fyra månader kan noteras att arbetstidslagen medger ett högre uttag av arbetstid. Jämförelsen måste dock analyseras närmare. Som vi konstaterat likställs enligt det svenska regelsystemet alla ledigheter arbetstagaren har rätt till med arbetstid, dvs. arbetstagaren anses ha arbetat om han eller hon t.ex. varit studieledig. Vidare gäller att om ett lägre mått för ordi- narie arbetstid än 40 timmar/vecka följer av avtal, skall med över- tid förstås sådan tid som överstiger detta mått. Om ordinarie ar— betstid är lägre än lagens 40 timmar/vecka blir följdaktligen det totala antalet tillåtna timmar också lägre. Arbetstiden beräknas enligt arbetstidslagen på kalenderperioder, vilket medför att perio- derna är förutbestämda. Direktivets beräkningsperioder kan vara rullande.
Av betydelse är även att semesterlagen ger rätt till längre ledig- het än vad som följer av EG—direktivets bestämmelse om semester. Vidare kan märkas att sjukdom under semester medför enligt se- mesterlagen rätt för arbetstagaren att skjuta på semesterledigheten.
Vi menar att en samlad bedömning av det svenska regelverket (främst arbetstidslagen, ledighetslagstiftning, semesterlagen och
arbetsmiljölagen) medför att detta måste tillmätas ett för arbets- tagarna högre skyddsvärde. Andringar i det svenska regelsystemet föreslås därför inte.
Årlig semester
Alla arbetstagare skall enligt EG—direktivet erhålla en årlig betald semester om fyra veckor. Närmare föreskrifter om rätten till och beviljandet av sådan semester får bestämmas nationellt. Den svenska semesterlagen stadgar att alla arbetstagare har rätt till 25 dagars semester per år. Lagen anger bestämmelser angående in- tjänandet av rätten till semester och semesterlön. EG-direktivet föranleder oss inte att föreslå några förändringar i det svenska regelsystemet.
Nattarbetets längd
EG-direktivet innehåller två regler angående begränsning av natt- arbete. Den första regeln stadgar att nattarbetet inte får överstiga i genomsnitt åtta timmar under varje 24-timmarsperiod. Den andra regeln säger att för arbeten som innebär säskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning får nattarbetet inte överstiga åtta timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs. Det är i detta fall alltså inte tillåtet att genomsnittsberäkna arbetstiden.
Medlemsstaterna får enligt direktivet fastställa en beräknings- period för beräkning av den genomsnittliga arbetstiden enligt den första regeln. Beräkningsperioden får inte inkludera veckovilan om 24 timmar, vilket innebär att de åtta timmarna i genomsnitt kan beräknas på 48 timmar/vecka (sex dagar x åtta timmar). Vidare får medlemsstaterna i vissa fall avvika från tillämpningen av båda reglerna, dvs. både vad avser längden på arbetspassen och vad avser förbudet mot genomsnittsberäkning.
Arbetstidslagen utgår från ett nattarbetsförbud och i nattvilan skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Avvikelser från
nattarbetsförbudet får ske i vissa fall. Nattarbete med stöd i arbets- tidslagen står under myndighets tillsyn och kontroll.
Vid en samlad bedömning får anses att det svenska regelsyste- mets bestämmelser (främst arbetstidslagens nattarbetsförbud, ar- betsmiljölagen, bestämmelserna om tillsyn och kontroll samt le— dighetslagstiftningen) har ett väl så högt skyddsvärde som direkti- vets båda regler om begränsning av nattarbete. Vi föreslår därför inga förändringar i det svenska regelsystemet.
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete
Nattarbetande skall enligt EG-direktivet ha rätt till fri hälsounder- sökning innan de påbörjar sin anställning och därefter till regel- bundna sådana undersökningar. Om den nattarbetande har hälsop- roblem som kan anses bero på nattarbetet skall denne om möjligt omplaceras till dagarbete.
Arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser (kap. 4) om bemyn- diganden. En sådan bestämmelse behandlar regeringens eller myn— dighets möjlighet att utfärda föreskrifter om skyldighet att vid vissa riskfyllda arbeten föranstalta om läkarundersökning. Vi anser att regeringen med stöd av denna bestämmelse bör uppdra åt Ar- betarskyddsstyrelsen att utfärda föreskrift angående hälsoundersök- ningar vid nattarbete.
Beträffande rätten till omplacering konstaterar vi att i arbets- miljölagens tredje kapitel stadgas att arbetsgivaren bl.a. skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att undvika ohälsa på arbetsplatsen. Detta innebär ytterst en omplaceringsskyldighet. Till detta kommer det skydd som ges genom regeln i lagen om anställningskydd om att en uppsägning inte är sakligt grundad om arbetsgivaren skäli- gen kan erbjuda annat arbete hos sig. Dessa stadganden samman- tagna torde innebära att en rätt motsvarande den som stadgas i EG-direktivet redan finns i svensk rätt. Vi föreslår alltså inga för- ändringar i det svenska regelsystemet med anledning av direktivets regel om omplacering.
Garantier för nattarbete
EG—direktivet anger att medlemsstaterna får meddela särskilda regler till skydd för vissa kategorier arbetstagare. Detta föranleder oss inte att föreslå någon förändring av det svenska regelsystemet.
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande
En arbetsgivare som regelbundet använder nattarbetande skall an- mäla detta till behöriga myndigheter om dessa begär det. Bestäm- melsen motsvaras i det svenska regelsystemet av arbetstidslagen bestämmelse om arbetsgivares upplysningsplikt. Vi föreslår således inga förändringar i det svenska regelsystemet.
Skydd av hälsa och säkerhet
Arbetstagare som arbetar natt och skift skall enligt EG-direktivet erhålla ett skydd som motsvarar arten av deras arbete. Skyddsa- nordningar skall finnas tillgängliga alla tider på dygnet då arbete bedrivs. Dessa bestämmelser motsvaras i Sverige av andra och tredje kapitlen i arbetsmiljölagen och föranleder oss inte att föreslå förändringar i det svenska regelsystemet.
Arbetsrytm
Arbetsgivare skall enligt EG-direktivet iaktta principen att arbetet anpassas till arbetstagaren. Denna bestämmelse motsvaras av ar- betsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser i andra och tredje kapitlen. Bestämmelsen föranleder således inga förändringsförslag avseende det svenska regelsystemet.
Arbetsmarknadens parter
Vi har konstaterat att EG-direktivet i princip inte föranleder några förändringsförslag vad avser den lagreglerade arbetstiden. Arbets- tidslagen är dock dispositiv till förmån för kollektivavtal. Arbets- tidslagens disposivitet innebär att lagstiftaren inte sätter andra gränser än vad som följer av arbetsmiljölagens allmänna skydds— bestämmelser för vad arbetsmarknadens parter kan avtala i kollek- tivavtal. EG—direktivet medför emellertid att vissa gränser i fort- sättningen måste iakttas. Detta måste framgå av arbetstidslagen och en hänvisning bör därför göras i lagen till EG-direktivet.
Arbetsmarknadens parter skall således ha möjlighet att även fortsättningsvis fritt avtala om arbetstidsfrågor. men de skall göra detta inom EG-direktivets ramar. Parterna har därvid att bedöma om de regler som avtalas har ett skyddsvärde som minst motsvarar EG-direktivets regler.
Myndighetstillsyn och dispenser
Om inte kollektivavtal kan slutas om avvikelser från arbetstids- lagen kan Arbetarskyddsstyrelsen i vissa fall bevilja dispens. Ge- nom dispens kan beviljas avvikelse från en rad av lagens bestäm- melser beträffande arbetstidens omfattning och viloperioder. Arbe- tarskyddsstyrelsen har fortsättningsvis vid beviljandet av dispenser att hålla sig inom direktivets ramar.
Om ett kollektivavtal har ersatt arbetstidslagens regler om ar- betstid faller myndighetstillsynen (av lagens efterlevnad) bort. Vad gäller den del av arbetstiden som inte är reglerad i kollektivavtal skall tillsynen i fortsättningen även avse EG-direktivets regler i den mening att direktivets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte underskrids.
Sanktioner m.m.
Om ett kollektivavtal tecknas om arbetstidsfrågor bortfaller alltså myndighetstillsynen på detta område. Detta medför även att lagens sanktioner bortfaller. Då vi föreslår att arbetstidslagen tillförs en bestämmelse som säger att kollektivavtal måste hållas inom EG- direktivets ramar, bör för att säkerställa efterlevnaden sådan före— skrift sanktioneras.
Vi föreslår dels en regel som markerar att avtal eller del därav, i den mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet är ogiltiga. Vanligare torde dock bli att det är tillämpningen av visst kollektivavtal i det enskilda fallet som förklaras ogiltigt. Vidare bör brott mot EG-direktivets minsta godtagbara skyddsnivåer kun- na medföra att skadestånd utdöms.
Konsekvenser av våra förslag
Vi anser att konsekvenserna av våra förslag är mycket begränsade. Själva avsikten med vårt arbete i denna del har ju varit att hålla förändringsförslaget till ett nödvändigt minimum. Av detta följer att våra förslag inte torde betyda något vad gäller jämställdheten mellan kvinnor och män, regionalpolitiskt eller för statens utgifter.
Vi skall i vårt fortsatta arbete återkomma till konsekvenserna av olika arbetstidsförslag på produktivitet, sysselsättning, jäm- ställdhet, osv.
Summary
Introduction
One of the prerequisites for solving Sweden's economic problems is significantly higher, sustainable development. An active growth policy must be pursued. The 1995 Working Hours Commission was set up in this perspective. The Commission's terms of reference cover three principal tasks: analysis of the long-term consequences of alternative forms of shorter working time, investigation of ways in which flexible provisions for working time can be introduced in Swedish legislation, and investigation of the consequences of the EC Working Time Directive on the Swedish regulatory system in the working time Sphere.
Brief Overview
This interim report considers the consequences of the EC Directive. Since the Commission has been under considerable time pressure, it was decided at an early stage that any proposals for amendments to the Swedish regulations should be restricted to an essential, minimum level. As a result, our proposals have been confined to amendments which are considered to be absolutely necessary from a legal point of view for incorporation of the EC Directive into the Swedish regulatory system. This approach offers the greatest possible scope for our future consideration of these questions.
Taking the EC Directive as our starting point, we have made comparisons with the Swedish statutory provisions and have assessed the protective value of these provisions. We note that there are certain significant differences. Thus, under Swedish legislation, all leave to which an employee may be entitled is regarded as equivalent to working time. Apart from periods of annual leave and sick leave could be mentioned parental leave,
leave for purposes of study and leave for trade union duties. Under the EC Directive the only periods equivalent to working time are periods of annual paid leave and sick leave. Another major difference is that Swedish legislation assumes the prohibition of night work, while there is no such prohibition in the EC Directive which, instead, prescribes that the duration of night shifts is to be limited.
In our opinion, every provision in the EC Directive corresponds to Swedish statutory provisions which, on the whole, give employees a high degree of protection. Therefore, in principle, we do not propose any amendments in statutory working time. On the other hand, we note that the optional features of the Working Hours Act must be limited as a result of the EC Directive. If provisions of a lower protective value are applied under a certain collective agreement, such application should therefore be deemed invalid. It will probably be less common that the agreement in whole (or features thereof) is ruled invalid. In addition, it should be possible to award damages for breaches of the minimum acceptable protection levels under the EC Directive. In the future, dispensations granted by the National Board of Occupational Safety and Health will also have to be restricted to the framework of the Directive, and supervision as regards statutory working hours must ensure compliance with the minimum acceptable levels of protection under the EC Directive.
EC Working Time Directive
The legal basis for the Working Time Directive is Article 118a in the Treaty of Rome. The Directive aims to ensure the safety and health of employees in connection with the organization of working time. The Directive states minimum rules for rest periods and other provisions regarding the organization of working time (including restrictions on working hours per week), night work, shift work and patterns of work). The Directive defines the key concepts, for example working time and rest periods. In addition,
there a number of general provisions, including methods of calculating average working time and rest periods, and also cases in which exceptions may be made from the principal rules contained in the Directive, and also the prerequisites for such exceptions. The Directive must be incorporated into the regulatory systems of members states not later than 23 November 1996.
Swedish Statutory Provisions
Swedish provisions concerning working time are primarily covered by the Working Hours Act, which stipulates restrictions on the extent of working time, rules for rest periods (e.g. night and weekly rest periods, break periods, meal breaks and pauses), certain provisions of an administrative nature, and provisions for dispensations, supervision, penalties, overtime fees and appeals. The rules contained in the Work Environment Act, the Annual Leave Act, legislation affecting leave of absence from work (e.g. rules for parental leave and leave for purposes of study) and the Act on Security of Employment are also of importance in this connection. Collective agreements also involve extensive regulation of working time issues.
General Considerations
In view of the assumption on which we have based our work, we confine our proposals to the bare essentials, that is to say arriving at a legal assessment of the protective value of the provisions contained in the EC Directive and in the Swedish regulatory system, respectively. This involves fully noting and taking into account the provisions contained in the Directive. We have endeavoured to identify the future frameworks which the EC Directive will establish as regards the regulation of working time in Sweden.
When we have completed this aspect of our assignment, we will be able to proceed to our other tasks, that is to say to study the prerequisites for and the consequences of various flexible rules for working time and alternative forms of shorter working time. In this context, we will be returning to virtually all the aspects covered in the EC Directive. Hence, a commitment at this stage to rules which are not the result of a strict legal assessment of the need for EC harmonization would hinder our future work. The amendments which we propose should be regarded as provisional.
The definition of the concept of working time is of crucial importance in most of the provisions of the EC Directive. One important difference between the Directive and the Swedish regulatory system is the method of calculating working time (i.e. what is to be counted as working time and what is to be considered as equivalent to working time). The Directive states that working time constitute all periods in which the employee is working, at the employer's disposal and carrying out his activity or duties. Under the Directive, when computing average working time per week, periods of annual leave or sickness leave for which the employee receives pay may either be counted as work time or excluded from the period on which calculation is based (thus reducing the period).
The concept of working time is not defined in the Working Hours Act, but in practice working time means that the employee is at the employer's disposal at the place of work, carrying out tasks or prepared to work if so required. Under the Swedish system, compensatory leave which the employee receives as compensation for overtime work is equated with working time, and this also applies to all leave to which the employee is entitled under statutes other than the Working Hours Act, Apart from holidays and sickness leave, this also includes parental leave, leave for purposes of study, leave for trade union duties, leave for immigrants to study the Swedish language, etc. In addition, the Working Hours Act also contains provisions regarding emergency and stand-by duty, which are taken into account separately and
affect the provisions of the Act as regards rest periods. Moreover, there are restrictions regarding the number of hours allowed for emergency duty. The EC Directive contains no provisions relating to emergency and stand-by duty and, according to the Directive, such phenomena should not be regarded as working time. In the light of the basic assumption we have made we therefore propose that there should be no amendments to the Swedish concept of
working time.
Area of Application
Work in connection with air, rail, road and waterborne transport, fishing and other work at sea, and work carried out by doctors undergoing training are excluded from the area of application covered by the EC Directive. This also applies to employees who work in their employer's home. Member states may themselves decide the extent to which the Directive's provisions are to apply in certain types of public sector activities such as the police, defence and certain civil defence services. In principle, work in the home and work at a distance are covered by the Directive, but member states are allowed to make exceptions to the rules regarding periods of rest and restrictions on weekly hours and the duration of night work for certain categories of employees (i.e. employees whose working time is not measured, is not determined in advance or is decided by employees themselves).
The Working Hours Act has identical areas of application for the most part, but it does not permit all the exemptions covered by the EC Directive. There is also other relevant legislation which covers virtually all employees, for example the Work Environment Act and the Annual Leave Act. The Working Hours Act, however, excludes employees who carry out work which cannot be monitored (e.g. employees who work in their own homes), employees in executive or comparable positions and employees who determine their working time themselves. As already mentioned, all these employee categories are covered by the EC
Directive, but member states are allowed to make exceptions regarding many of the Directive's main provisions.
Work in the home and at a location remote from the workplace is on the increase. We want to study this area more closely before presenting proposals as regards working hours. This question is also being discussed and studied at the international level, for example in the EU. In view of the assumptions we have made regarding our task, we consider that the exception in the Working Hours Act, also for this reason, can be left intact, in view of the rules regarding derogations in the EC Directive. The prerequisites for an exception of this kind — that the employees concerned must be covered by general protective provisions — are fulfilled since they are covered by the Work Environment Act, which contains provisions of this nature. In addition, the Directive's provisions regarding holidays for such employees are covered by the Annual Leave Act. The provisions regarding night work (apart from the duration of night work), shift work and patterns of work largely correspond to provisions in the Work Environment Act which also covers such employees. We propose that reference be made in the Working Hours Act to the Work Environment Act in order to clarify the relationship between working time issues and the general protective provisions embodied in the Work Environment Act.
Daily Rest
The EC Directive states that all employees must have 11 consecutive hours of free time per 24 hour period. However, there is no indication of at what point this free time is to be arranged. In the case of a period covering two calendar days, for example, if the daily rest period occurred in the first 11 hours of the first day and in the final 11 hours of the second day, the employee would work for 26 hours without a rest period. Member states are allowed to make derogations from the daily rest period rule for several types of employees and situations.
There is no express provision regarding daily rest in the Working Hours Act. Instead, the Act prescribes that all employees must have free time for rest at night in the period 24.00 — 05.00 hours. In practice and in accordance with the preamble to the Act, these five hours should not be considered to constitute sufficient daily rest, even on a temporary basis. Employees are to have the period of rest they require. Under the Work Environment Act, assessment of the rest period needed must be based on the prerequisites of the individual employee. The Swedish working time concept differs from that embodied in the EC Directive and, under Swedish law, statutory provisions regarding working time, emergency duty and stand-by duty are relevant factors when assessing employee leave and free time.
We consider that an overall assessment of the protective value of the EC Directive's rules about daily rest periods and the relevant Swedish statutory provisions indicates that the Swedish rules have a rather high protective value. Hence the incorporation of the Directive's provisions for daily rest periods would not give the Working Hours Act greater protective value. In the light of the basic assumptions we have made, we therefore propose that there should be no amendment of the Swedish regulatory system.
Breaks
Under the EC Directive, all employees must be entitled to breaks if the working day is in excess of six hours. Derogations from this rule may be made in certain cases.
The Working Hours Act stipulates that employees must have a break after not more than five hours work. The duration, number and timing of breaks must be satisfactory, taking into account the work situation. In certain cases, work breaks may be replaced by meal breaks. The Act also contains a provision concerning pauses.
Comparison between the Directive and the Act indicates that the provisions of the Working Hours Act have a higher protective
value. Therefore, we propose that there should be no amendment of the Swedish regulatory system.
Maximum Weekly Rest Period
The EC Directive stipulates that all employees must have at least 24 hours of consecutive free time per seven-day period, in addition to 11 hours of daily rest. In certain cases, this free-time period may be reduced to 24 hours. Weekly rest periods may be averaged out over a period of 14 days. Derogations from the provisions for daily rest may be made in certain cases.
The Working Hours Act states that employees must have at least 36 hours of consecutive free time in each seven day period. Exceptions may be made on a temporary basis in certain cases.
We consider that the Swedish regulatory system (the Working Hours Act, the general protective provisions of the Work Environment Act and legislation regulating rest periods and free time) have a higher protective value than the protective element in the Directive. Hence, no amendment of the Swedish regulatory system is proposed as regards provision for weekly rest periods.
Weekly Working Time
Under the EC Directive, weekly working time for employees should not exceed an average of 48 hours. The period on which such an average calculation is based may be four months. In certain cases, member states are allowed to employ a period of six months for purposes of calculation. In collective agreements, employer and employee organizations may agree on a period of 12 months. The average calculation periods are not defined as calendar periods. Under certain conditions, member states may choose not to apply the rule concerning restrictions on the working week, providing that each individual employee is entitled
to refuse to work more than 48 hours per week per four month period.
The Working Hours Act stipulates that normal working time must not exceed 40 hours per calendar week. In certain cases, these 40 hours may be calculated as an average over a four week period. If there is a special need for an extension of working time, overtime work amounting to 48 hours per four week period is permitted, or 50 hours per calendar month, but not more than 200 hours per calendar year. The National Board of Occupational Safety and Health may grant dispensation for a further 150 hours per calendar year. Emergency overtime may be worked in special cases, and in this case there is no upper limit. However, if overtime is worked under the provisions of the Act, this is subject to supervision by a public authority.
The provisions of the Working Hours Act mean a greater degree of restrictiveness as regards potential working time in the case of a period in excess of four months. In the case of a period of one month, the Act also restricts maximum working time more than the Directive, since the Act also includes a monthly restriction.
In comparing working time over a four month period, it may be noted that the Working Hours Act allows for more hours to be worked. This conclusion calls for closer analysis, however. As we have already noted, the Swedish regulatory system equates all forms of leave to which the employee is entitled with working time (i.e. an employee is considered to have been working if, for example, he or she has been granted leave of absence in order to study). In addition, if an agreement results in a figure for normal working time which is lower than 40 hours per week, overtime is to be interpreted as working time in excess of this figure. If normal working time is less than the 40 hours per week stipulated by law, the result will be that the total number of working hours permissible will also be lower. Under the Working Hours Act, working time is calculated on the basis of calendar periods, which
means that such periods are predetermined. Under the Directive, rolling calculation periods may be employed.
It is also important to note that the Annual Leave Act entitles employees to greater free time than the EC Directive's provisions for holiday leave. In addition, under the Annual Leave Act, sickness in the course of a holiday period entitles the employee to postpone his or her holiday leave.
We consider that an overall assessment of the Swedish regulatory system (primarily the Working Hours Act, legislation concerning free time and leave, the Annual Leave Act and the Work Environment Act) indicates that it offers employees a greater measure of protection than the Directive. As a result, it is not proposed that the Swedish system should be amended.
Annual Leave
Under the EC Directive, all employees should receive an annual paid leave period of four weeks. Detailed provisions regarding holiday entitlement and the granting of holidays may be determined at the national level. The Swedish Annual Leave Act stipulates that all employees are entitled to 25 days of holiday per year and contains provisions concerning requirements regarding entitlement to holidays and holiday pay. We consider that there is no call to amend the Swedish system of rules in the light of the EC Directive.
Length of Night Work
The EC Directive contains two provisions regarding restrictions on night work. The first rule stipulates that night work must not, on average, exceed eight hours in each 24 hour period. Under the second rule, night work which involves special risks or considerable physical or mental strain must not exceed eight hours in the 24 hour period in which night work is carried out — in other
words calculation of average working time is not permitted in this case.
Under the Directive, member states may determine an appropriate period for calculating average working time under the first rule. This period may not include the weekly rest period of 24 hours, which means that the average figure of eight hours may be calculated on the basis of 48 hours per week (six days of eight hours). In addition, in certain cases member states may make derogations as regards both rules (i.e. regarding both the duration of the shift and the prohibition of computation on an average basis).
The Working Hours Act is based on the assumption that night work is prohibited and that the period 24.00 — 05.00 hours is to form part of the nightly rest period. Exceptions to the prohibition on night work may occur in certain cases. Night work under the Working Hours Act is subject to supervision and monitoring by public authorities.
In making an overall assessment, the provisions under the Swedish regulatory system (primarily the prohibition of night work under the Working Hours Act, the Work Environment Act, the provisions regarding supervision and monitoring and legislation concerning free time) must be considered to offer a degree of protection which is at least as high as that provided by the two rules in the Directive regarding restrictions on night work. As a result, we do not propose any amendment of the Swedish regulatory system.
Health Assessment and the Transfer of Night Workers to Daytime Work
Under the EC Directive, personnel who work at night must be entitled to free health assessments prior to commencing employment, and are also subsequently entitled to regular assessments. If a person who works at night experiences health
problems which might be considered to be the result of night work, he or she must have the option of transfer to daytime work.
Chapter 4 of the Work Environment Act contains provisions regarding the delegation of authority. One such provision covers the issuing of regulations by the Government or a public authority regarding the obligation to institute medical examinations in the case of certain types of hazardous occupations. In view of this provision we consider that the Government should assign the National Board of Occupational Safety and Health to issue regulations concerning medical examinations in connection with night work.
As regards the right to transfer to other work, we note that Chapter 3 of the Work Environment Act stipulates that, amongst other things, an employer must take all measures necessary to avoid ill-health in the work place. In the last resort, this involves a liability to transfer an employee to other work. In addition there is also the principle embodied in the Act on Security of Employment under which there are no objective grounds for dismissal if the employer can reasonably offer alternative employment. In combination, these provisions probably mean that rights corresponding to those embodied in the EC Directive already exist under Swedish law. We therefore propose that there should be no amendment of the Swedish regulatory system in the light of the Directive's provisions regarding transfer to alternative employment.
Guarantees for Night-Time Work
The EC Directive stipulates that member states may institute special rules to protect certain categories of employee. We consider that there are no grounds for proposing any amendment of the Swedish regulatory system.
Notification of Regular Use of Night Workers
An employer who employs personnel who work at night on a regular basis must notify this to the appropriate authorities if so required. This provision corresponds to the provision under the Swedish Working Hours Act regarding an employer's liability to supply information. Hence we propose that no amendment of the Swedish regulatory system is called for.
Safety and Health Protection
Under the EC Directive, employees who work shifts and at night must receive protection in keeping with the nature of their work. Protective facilities must be available at all times of the working day. These provisions correspond to Chapters 2 and 3 of the Swedish Work Environment Act and therefore we do not consider that there are grounds for proposing amendment of the Swedish
regulatory system.
Patterns of Work
Under the EC Directive, employers are to observe the principle that work should be adapted to the employee. This provision corresponds to the general provisions regarding protection embodied in Chapters 2 and 3 of the Work Environment Act. Hence, there is no call for any proposal as regards amendment of the Swedish regulatory system.
Employer and Employee Organizations
We have noted that, in principle, the EC Directive does not call for any proposal for amendment as regards statutory working hours. Collective agreements, however, may take precedence over the provisions of the Working Hours Act. The optional nature of
the Working Hours Act means that this legislation does not establish limits which differ from those resulting from the general protective provisions of the Work Environment Act regarding what employer and employee organizations may determine in collective agreements. However, the EC Directive does mean that certain limits must be observed in the future. This must be made clear in the Working Hours Act and therefore reference should be made to the EC Directive in the Act.
Thus, employer and employee organizations should continue to be free to draw up agreements regarding working time issues, but they should do so on the basis of the framework of the EC Directive. In this connection, they must judge whether the terms on which they agree offer a protective value which at least corresponds with the provisions under the Directive.
Supervision and Dispensation
If a collective agreement cannot be concluded regarding deviation from the Working Hours Act, the National Board of Occupational Safety and Health may grant dispensation in certain cases. Exemption from a number of provisions under the Act can be granted in this way as regards rest periods and hours of work. In the future, the National Board of Occupational Safety and Health must observe the framework established by the Directive when it grants dispensations.
If a collective agreement has replaced the provisions of the Working Hours Act concerning hours of work, supervision by a public authority (of compliance with the Act) will not be required. As regards aspects of working time which are not covered by collective agreements, in the future supervision will also involve ensuring compliance with the Directive's minimum acceptable levels of protection.
Sanctions, etc.
As noted above, if a collective agreement covering working time is signed, official supervision is not required in this area. This also means that statutory sanctions do not apply. Since we propose that the Working Hours Act should be supplemented by a provision stating that collective agreements must adhere to the framework of the EC Directive, a provision regarding sanctions should be instituted to ensure compliance with the EC Directive.
We propose, on the one hand, that a provision should be introduced which denotes that agreements, or features thereof, are invalid if they imply provisions of a lower protective value for employees than those resulting from the EC Directive. However, a ruling that the application of a collective agreement in a specific case is invalid is probably more common. On the other hand, it should be possible to award damages for breaches of the minimum acceptable levels of protection under the EC Directive.
Consequences of Our Proposals
We consider that the consequences of our proposals are very limited. The intention underlying our endeavours in this interim report has been to keep the amendments required to a minimum. This means that our proposals should not affect equality of opportunity between women and men, regional policy or national
expenditure. In the course of our future tasks, we will be returning to the
consequences of various proposals for working hours, with regard to productivity, employment, equality, etc.
Författningsförslag Förslag till lag om ändring i arbetstidslagen (1982z673)
Härigenom föreskrivs i fråga om arbetstidslagen (1982:673)
dels att 1, 3, 19 och 20 55 skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en 24 a &.
1 5
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 5, varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räk-
ning.
Om arbetstiden för minder- Allmänna skyddsbestämmel- åriga finns ytterligare be- ser vad avser förläggning av stämmelser i 5 kap. arbets- arbetstid finns i 2 kap. 1 9" miljölagen (1977:1160). arbetsmiljölagen
(1977.'1160). Särskilda be— stämmelser om arbetstiden för minderåriga finns i 5 kap. den lagen.
3 5 Genom kollektivavtal som Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisa- central arbetstagarorganisa- tion får göras antingen un- tion får, under förutsättning
dantag från lagens tillämp- ning i dess helhet eller av- vikelser från bestämmelserna i 5 och 6 55, 7 5 andra stycket, 8 —1055, 12 — 14 55 samt 15 å andra och tredje styckena. Vidare får raster bytas ut mot måltids- uppehåll genom sådana kol- lektivavtal.
Avvikelser från 8 (j, 9 5 andra och tredje styckena, 10 å och 13 5 får göras även med stöd av kollekti- vavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisa- tion. Sådana avvikelser gäl- ler dock under en tid av högst en månad, räknat från dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollek- tivavtal som avses i första och andra styckena får till- lämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtals— slutande arbetstagarorgani- sationen men sysselsätts i arbete som avses med av- talet.
att avtalet inte innebär att regler med ett lägre skydds- värde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av E U—rådets direktiv 93/104/EEG av den 23 no— vember 1993, göras antingen undantag från lagens tillämpning i dess helhet eller avvikelser från bestäm- melserna i 5 och 6 55, 7 & andra stycket, 8 — 10 55, 12 — 14 åå samt 15 å andra och tredje styckena. Vidare får raster bytas ut mot måltids- uppehåll genom sådana kol- lektivavtal.
Avvikelser från 8 &, 9 5 andra och tredje styckena, 10 å och 13 & får göras även med stöd av kollekti— vavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisa- tion. Sådana avvikelser gäl- ler dock under en tid av högst en månad, räknat från dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollek- tivavtal som avses i första och andra styckena får till— lämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtals- slutande arbetstagarorgani-
sationen men sysselsätts i arbete som avses med av- talet.
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetsta- garna än vad som följer av E U—rådets direktiv 93/104/EEG av den 23 no— vember 1993.
195
Kan kollektivavtal som avses i 3 & inte träffas får Arbetarskydds- styrelsen, om det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 5, 6 5, 9 & andra och tredje stycke- na och 12 5,
2. medge undantag från 8 5 vad avser begränsningen av över- tidsuttag under en tid av fyra veckor eller under en kalenderrnå- nad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 åå samt 15 5 andra och tredje styckena.
Arbetarskyddsstyrelsens be- slut enligt denna paragraf får inte innebära att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetsta-
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skall ut- öva tillsyn över efterlevna- den av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
205
garna än vad som följer av EU—rådets direktiv 93/104/EEG av den 23 no- vember 1993.
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skall ut- öva tillsyn över efterlevna— den av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Vid den- na tillsyn skall även iakttas att inte regler med ett lägre skyddsvärde tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av E U—rådets direktiv 93/104/EEG av den 23 no- vember 1993.
24a59
En arbetsgivare som bryter mot 3 5 denna lag på så sätt att avtalet innebär att regler med ett lägre skydds- värde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av E U-rådets direktiv 93/104/EEG, skall betala skadestånd för den förlust
som uppkommer och för den kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.
1. Utredningsarbetet
1.1. Allmänt om utredningsuppdraget
Arbetstidskommitténs direktiv fastställdes av regeringen den 26 januari 1995. I utredningsuppdraget sägs att en lösning av Sveri- ges ekonomiska situation kräver en höjd och uthållig tillväxt. Olika politikområden skall medverka till att en aktiv tillväxtpoli- tik kan föras. Med denna utgångspunkt tillkallade regeringen en parlamentarisk kommitté med uppgift att
— analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar
— undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan inför- as i svensk lagstiftning
— utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Kommittén skall enligt direktivet bl.a. analysera effekterna av alternativa arbetstidsförkortningar och arbetstidsmönster på pro- duktionen, produktiviteten, sysselsättningen, konkurrenskraften, arbetets organisation och välfärden. Därvid skall särskilt belysas konsekvenser av förslagen för bl.a. jämställdheten mellan kvinnor och män.
En central utgångspunkt för kommittén skall enligt kommitté- direktivet vara att arbetstidsfrågoma även fortsättningsvis i största möjliga utsträckning bör regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Den enskilde arbetstagarens möjlighet till medinflytande
och valfrihet vad avser arbetstidernas förläggning skall dock be- aktas.
1.2. Speciellt avseende EG-aspekten
Europeiska unionens råd antog den 23 november 1993 ett direk- tiv om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (93/104/EEG). Direktivet skall vara införlivat i medlemsstaternas regelsystem senast den 23 november 1996.
En arbetsgrupp inom Arbetsmarknadsdepartementet konstate- rade i en rapport (Ds 1994:74) att icke obetydliga skillnader före- ligger mellan EG-direktivet och det svenska regelsystemet. Ar- betsgruppen konstaterade att det på vissa punkter kan finnas an- ledning att överväga en ändring av arbetstidslagen. Gruppen ef- terlyste en fördjupad utvärdering av direktivets konsekvenser för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
1.3. Arbetets bedrivande
Vi konstaterade tidigt att de förändringar som vi i detta skede av utredningen föreslår bör vara endast vad som vid en rättslig be- dömning krävs för att EG-direktivets bestämmelser skall införli- vas med det svenska regelsystemet. Främsta anledningen härtill är att så små förändringar som möjligt i detta skede lämnar större utrymme för det fortsatta utredningsarbetet. En annan anledning är att den knappa tiden inte medger annat än tekniska justeringar av regelverket. Utgångspunkten för förslagen i detta del- betänkande är således att de bör hållas till ett nödvändigt mini- mum.
Det följer av vårt utredningsuppdrag att vi kommer åter- komma i det fortsatta utredningsarbetet till en rad av de aspekter som diskuteras i detta delbetänkande. Vi skall ju analysera och bedöma förutsättningarna för och konsekvenserna av flexibla ar-
betstidslösningar och arbetstidförkortningar. Här skall även näm- nas att Riksdagens arbetsmarknadsutskott hänvisat frågor om bl.a. övertid till pågående eller aviserat utredningsarbete (Arbetsmark- nadsutskottets betänkande 1994/95:AU2, Arbetstid m.m.)
För att hämta in ytterligare information och kunskap om EG:s arbetstidsdirektiv och i övrigt pågående arbete har kommitténs ordförande, huvudsekreterare och sekreterare företagit en resa till Bryssel och där träffat bl.a. företrädare för Europeiska kommis- sionens generaldirektorat V. Detta generaldirektorat ansvarar för bl.a. arbetsmarknads- och sysselsättningsfrågor.
Detta delbetänkande behandlar således endast konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet. Vi har dock påbörjat arbetet även i övriga delar av utredningsuppdraget. Beträffande arbetssätt och metod avser vi att delvis lägga tonvikt vid studiebesök på arbetsplatser. Sådana studiebesök kan bl.a. medverka till att belysa ett flertal av delarna i utredningsuppdra- get genom att påvisa konkreta försök med flexibla arbetstidssys- tem och även arbetstidsförkortningar. Vidare planerar vi att anordna seminarier och konferenser samt, för att sprida informa- tion och stimulera till debatt, utge en skriftserie inom utrednings— arbetets ram. Skriftserien kommer bl.a. att återge olika forskares syn på arbetstidsfrågor.
2. EG:s arbetstidsdirektiv och det svenska regelsystemet
2.1. Inledning
Europeiska kommissionens ursprungliga direktivförslag presente- rades i september 1990 (COM [90] 317 final — SYN 295). Däref- ter följde mer än tre års diskussioner i och mellan kommissionen, Europaparlamentet och ministerrådet. Parlamentet yttrade sig i en första och andra läsning, den 20 februari 1990 respektive 27 ok- tober 1993, och föreslog en mängd förändringar. Ekonomiska och sociala kommittén lämnade ett yttrande den 18 december 1990. Rådets s.k. gemensamma ståndpunkt, den 30 juni 1993, innebar avsevärda förändringar av kommissionens ursprungliga förslag (samt tillgodosåg vissa av parlamentets förändringsförslag i första läsningen). Som tidigare nämnts antog alltså rådet slut- giltigt direktivet den 23 november 1993.
Rådets direktiv 93/104/EEG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (publicerat i EGT nr L 307, 13.12.1993, s. 18) skall vara införlivat i medlemsstaternas regelsystem senast den 23 november 1996. Direktivet finns återgivet på engelska och svens- ka i bilaga 2.
2.2. EG:s arbetstidsdirektiv — en redogö- relse
Allmänt
Direktivets rättsliga grund är artikel 118a i Romfördraget, där det föreskrivs att medlemsstaterna skall sträva efter att förbättra ar- betstagarnas säkerhet och hälsa. Förhållandena beträffande fram- förallt arbetsmiljön i de olika staterna skall harmoniseras gradvis samtidigt som gjorda förbättringar bibehålls. Harmoniseringen skall ske på miniminivå och medlemsstaterna är alltså fria att nationellt ha ur skyddssynpunkt skarpare formulerade bestämmel- ser. Att den rättsliga grunden är artikel 118a möjliggjorde att di- rektivet antogs med kvalificerad röstmajoritet i ministerrådet. Storbritannien lade ner sin röst när beslutet om direktivet togs och ifrågasatte senare den rättsliga grunden för direktivet vid EG- domstolen. Utslag från domstolen väntas komma under våren 1996.
I ingressen till direktivet görs de allmänna överväganden som ligger till grund för direktivet samt hänvisningar till relevanta uttalanden, bestämmelser och konventioner. Sålunda nämns be- träffande det senare t.ex. EG:s sociala stadga, som antogs vid Europeiska rådets möte den 9 december 1989. I denna stadga finns bl.a. uttalanden om förbättringar i levnads- och arbetsför— hållanden för arbetstagarna avseende arbetstidens längd och för- läggning. Vidare omtalas Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning, inklusive avseende nattarbete.
I ingressen hänvisas även till det s.k. ramdirektivet på arbets- miljöområdet (rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet). Liksom för alla arbetsmiljödirektiv (dvs. di- rektiv som baseras på artikel 118a i Romfördraget) är ramdirekti-
vet tillämpligt även på arbetstidsområdet utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestämmelser i arbetstidsdirektivet (artikel 1, punkt 4). Ramdirektivets bestämmelser om t.ex. kon- troll och tillsyn gäller således även på arbetstidsområdet.
Arbetstidsdirektivet består av fyra avsnitt. I det första avsnittet anges direktivets ändamål och tillämpningsområde samt ges defi— nitioner av direktivets centrala termer (artiklama 1 — 2). Det and- ra avsnittet innehåller bestämmelser angående minimiperioder för vila och andra bestämmelser om arbetstidens förläggning samt om begränsning av veckoarbetstiden (artiklarna 3 — 7). I det tred- je avsnittet finns föreskrifter om natt- och skiftarbete samt arbets- rytm (artiklama 8 — 13). Det avslutande fjärde avsnittet innehål- ler allmänna bestämmelser om bl.a. beräkningsperioder och av- vikelser samt närmare anvisningar om införlivandet av direktivet i medlemsstaternas regelsystem (artiklarna 14 — 18).
I det följande skall redogöras för det huvudsakliga innehållet i direktivet. För direktivets fullständiga text hänvisas till bilaga 2.
Räckvidd och definitioner — artikel 1 och 2
I artikel ] lägger man fast direktivets ändamål och räckvidd. Di- rektivet innehåller enligt denna artikel föreskrifter om minimikrav på hälsa och säkerhet för arbetstagarna vid förläggningen av ar- betstiden (punkt 1). Artikeln räknar upp de olika viloperioder och begränsningar som omfattas av direktivet samt övriga be- stämmelser angående natt- och skiftarbete samt arbetsrytm (punkt 2).
Angående räckvidden (tillämpningsområdet) anges i artikel 1 (punkt 3) att direktivet är tillämpligt på alla arbetsområden, såväl offentliga som privata i den betydelse som anges i artikel 2 i ramdirektivet utan att det påverkar artikel 17 i arbetstidsdirektivet (artikel 17 anger vilka avvikelsemöjligheter som finns beträffande direktivets huvudbestämmelser). I artikel 2 i ramdirektivet står angivet att det direktivet är tillämpligt på alla arbetsområden, både privata och offentliga. Dock skall inte bestämmelserna i
ramdirektivet tillämpas när särskilda omständigheter, som är ty- piska för vissa arbeten inom offentlig sektor, skulle medföra att verksamheten oundvikligen kommer i konflikt med direktivets bestämmelser. Som exempel på sådana verksamheter anges för- svaret, polisen och viss civilskyddsverksamhet. Medlemsstaterna torde alltså ha visst utrymme att själva välja i vilken utsträckning bestämmelserna i ramdirektivet och därmed även avseende arbetstidsdirektivet, skall tillämpas inom nämnda områden. Med- lemsstaterna skall dock i sådana fall iaktta de allmänna skydds- principer som direktivet ger uttryck för (artikel 2, punkt 2 andra stycket i ramdirektivet).
Artikel 1 undantar dock från direktivets tillämpningsområde: luft-, järnvägs-, väg- och sjötransporter, havsfiske liksom annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare under ut- bildning (punkt 3).
Beträffande direktivets definitioner (i artikel 2) av ”arbetstid”, ”viloperiod ”, ”natt ”, ”nattarbetande ”, ”skiftarbete ” och ”skiftarbetare ”, hänvisas till den fortsatta framställningen, främst kap. 2.3. och 3, och till direktivtexten i bilaga 2.
Dygnsvila — artikel 3
Artikel 3 har föreskrifter om att varje arbetstagare skall ha rätt till minst 11 timmars sammanhängande ledighet per 24—timmars-
period.
Raster — artikel 4
Artikel 4 anger att varje arbetstagare som har en arbetsdag längre än sex timmar har rätt till en rast. Direktivet beskriver dock inte närmare hur rasten skall vara utformad. Rastens utformning, bl.a. dess längd och förläggning, skall i stället bestämmas genom kol— lektivavtal eller, då sådana avtal inte kommer till stånd, genom nationell lagstiftning.
Veckovila — artikel 5
Artikel 5 anger att alla arbetstagare under varje period om sju dagar, skall ha rätt till minst 24 timmars sammanhängande ledig- het plus de 11 timmar arbetstagaren har rätt till i form av dygns- vila.
Begränsning av veckoarbetstiden — artikel 6
Enligt artikel 6 skall veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra författningar eller genom kollektivavtal. Den genomsnittli- ga arbetstiden inklusive övertid för en arbetstagare får inte över- stiga 48 timmar per sjudagars-period.
Årlig semester — artikel 7
I artikel 7 föreskrivs att varje arbetstagare skall ha rätt till en år- lig betald semester om minst fyra veckor. Den nämnare utform- ningen av regeln får bestämmas nationellt genom lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan se- mester. Den årliga semestern får inte bytas mot kontant ersätt- ning utom då anställningen upphör.
Nattarbetets längd — artikel 8
Enligt artikel 8 får inte den normala arbetstiden för en nattarbe- tande (enligt definitionen i artikel 2) överstiga i genomsnitt 8 timmar under varje 24-timmarsperiod. Om en nattarbetande har ett arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller men- tal ansträngning, får arbetstiden för den arbetstagaren inte över- stiga 8 timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs. Vad som skall anses vara sådant särskilt betungande arbete skall definieras i nationell lagstiftning eller genom praxis eller i kol—
lektivavtal. Vid sådana definitioner skall hänsyn tas till nattarbe- tets särskilda konsekvenser och risker.
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete — artikel 9
Nattarbetande skall enligt artikel 9 ha rätt till en kostnadsfri häl— soundersökning innan de börjar anställningen. Därefter skall den nattarbetande ha rätt till regelbundna sådana hälsoundersökningar. Nämnda undersökningar skall omfattas av lagstadgad tyst— nadsplikt och får utföras inom den offentliga sjukvården. Om den nattarbetande har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet skall han om möjligt omplaceras till dagarbete.
Garantier för nattarbete — artikel 10
Artikel 10 medger att medlemsstater, som så vill, får meddela särskilda regler, enligt villkor i nationell lagstiftning eller praxis, för vissa kategorier av nattarbetande som riskerar hälsa eller sä— kerhet genom sitt nattarbete.
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande — artikel 11
I artikel 11 anges att medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att säkra att de arbetsgivare som regelbundet syssel- sätter nattarbetande, anmäler detta till behöriga myndigheter om dessa begär det.
Skydd av hälsa och säkerhet — artikel 12
Enligt artikel 12 skall nattarbetande och skiftarbetare ha ett hål- so- och säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete. För
dessa arbetstagare skall vidtas skyddsåtgärder och finnas skydd- sanordningar motsvarande de som finns för andra arbetstagare och anordningarna skall vara tillgängliga på alla tider av dygnet.
Arbetsrytm — artikel 13
En arbetsgivare som avser att organisera arbetet enligt en viss rytm skall enligt artikel 13 ta hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren, särskilt i syfte att lindra effekterna av monotona arbetsuppgifter och av arbete i ett förut- bestämt tempo. Arbetsgivaren skall också ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet för arbetstagarna, särskilt beträffande avbrott under arbetstiden.
Mer detaljerade gemenskapsbestämmelser — artikel 14
I artikel 14 läggs det fast att arbetstidsdirektivet inte skall tilläm- pas då det finns mer detaljerade krav beträffande vissa yrken el- ler arbeten i andra EG-bestämmelser.
Gynnsammare bestämmelser — artikel 15
I linje med artikel 118a i Romfördraget sägs det i artikel 15 att arbetstidsdirektivet inte får hindra medlemsstaterna att ha ur skyddssynpunkt längre gående bestämmelser nationellt. Sådana bestämmelser kan finnas i författning, administrativ praxis eller i kollektivavtal.
Beräkningsperioder — artikel 16
Artikel 16 anger att medlemsstaterna i fråga om vissa av de ovan angivna bestämmelserna får tillämpa olika beräkningsperioder. Sålunda medges beträffande tillämpningen av bestämmelsen om
veckovila (artikel 5) en längre beräkningsperiod som dock inte får överstiga 14 dagar. Angående bestämmelsen om begränsning av veckoarbetstiden (artikel 6) sägs det att medlemsstaterna får tillämpa en beräkningsperiod som inte överstiger fyra månader. Vid beräkning av arbetstiden under en sådan fyra-månadersperiod skall perioder av betald semester (som avses i artikel 7) och sjuk— frånvaro antingen inte inkluderas i beräkningsperioden eller lik— ställas med arbetstid. När det gäller nattarbetets längd (artikel 8) får staterna tillämpa en beräkningsperiod vars längd skall faststäl- las efter samråd med arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå. Veckovilan om minst 24 timmar (artikel 5) skall inte inkluderas vid beräkningen av genomsnittet.
Avvikelser — artikel 17
I artikel 17 kan utläsas tre huvudsakliga kategorier av avvikelser:
]. en generell avvikelsemöjlighet för medlemsstaterna från arti- klarna 3, 4, 5, 6, 8 och 16 för vissa speciella kategorier av arbetstagare, närmare bestämt de vars arbetstid inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. En icke uttömmande uppräkning av sådana arbetstagarkatego- rier görs i artikel 17.1;
2. avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 för vissa arbets- områden. En icke uttömmande uppräkning av arbetsområden som omfattas finns i artikel 17.2. Enligt artikel 17.2.2 får av- vikelser göras från nämna artiklar även vid onormala och oförutsedda händelser utom arbetsgivarens kontroll (punkt a), samt vid olycksfall eller då risken för olycksfall är överhän- gande (punkt b). Vidare kan avvikelser göras enligt artikel 17.2.3 från artiklarna 3 och 5 i fråga om skiftarbete i vissa fall samt i beträffande arbete som delas upp i perioder under dagens lopp, särskilt städarbete. Dessa avvikelser kan göras
antingen av medlemsstaten direkt i lag eller andra författ- ningsbestämmelser eller genom kollektivavtal;
3. avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8, och 16 för samtliga arbetsområden. Dessa avvikelser får dock enligt artikel 17.3 endast göras genom kollektivavtal. Artikel 17.3 innehåller vid— are föreskrifter angående typen av (kvaliteten av) kollektivav- tal som avses samt hänvisningar till olika nationella system för kollektivavtals verkningar. Av detta torde framgå att direk— tivet avser att ge utrymme för nationella variationer p.g.a. de olika system som finns i medlemsstaterna avseende kollekti- vavtal, deras status och verkningar.
Vid avvikelser enligt artikel 17.1 gäller som förutsättning att medlemsstaterna måste iaktta de allmänna principerna för arbets- tagarnas säkerhet och hälsa. Vid avvikelser enligt artiklarna 17.2 och 17.3 gäller som förutsättning att arbetstagarna måste få mot- svarande kompensations-ledighet eller — i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensa- tionsledighet — lämpligt skydd.
Enligt artikel 17.4 får avvikelse enligt 17.2 och 17.3 inte leda till en längre beräkningsperiod för beräkning av veckoarbetstiden än sex månader. Om de allmänna principerna till skydd för ar- betstagarnas säkerhet och hälsa iakttas, skall dock medlemsstater- na ha möjlighet att tillåta kollektivavtal om beräkningsperioder som inte överstiger tolv månader.
Slutbestämmelser — artikel 18
Enligt artikel 18 skall medlemsstaterna senast den 23 november 1996 ha antagit de lagar eller andra författningar som är nödvän- diga för att bestämmelserna i direktivet skall vara genomförda. Medlemsstaterna kan även överlåta till arbetsmarknadens parter att fastställa de nödvändiga bestämmelserna. Om så sker är dock
medlemsstaterna de ansvariga för att direktivets bestämmelser efterlevs (punkt 1. a).
Direktivet ger en möjlighet för medlemsstaterna att inte till- lämpa bestämmelsen i artikel 6 om begränsning av veckoarbets- tiden. Om så sker skall dock medlemsstaten iaktta de allmänna principerna om skydd av arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Dess- utom föreskriver artikel 18 (punkt 1. b, i) en rad ytterligare förut- sättningar som medlemstaten har att iaktta om den väljer att inte tillämpa artikel 6. Här kan nämnas att det krävs ett samtycke av den enskilde arbetstagaren att arbeta mer än 48 timmar i veckan i genomsnitt under en fyra-månadersperiod. Arbetstagaren får inte lida skada om han inte ger sådant samtycke.
Medlemsstaterna medges också en möjlighet att inte omedel- bart den 23 november 1996 ha bestämmelser om årlig betald se- mester som motsvarar artikel 7. Medlemstaterna kan enligt artikel 18 (punkt 1. b, ii) under en övergångsperiod om högst tre år ha bestämmelser som endast ger rätt till tre veckors betald semester (och med samma villkor som i artikel 7 i övrigt).
Övriga bestämmelser i artikel 18 är av karaktären anvisningar för genomförandet av direktivet. Av dessa skall här endast näm— nas punkten 3, vilken föreskriver en s.k. icke-regressionsbestäm— melse. Innebörden torde vara att direktivet inte får medföra att en medlemsstat genomför försämringar i nationella bestämmelser. Det är däremot tillåtet att anta olika bestämmelser som följer av ändrade omständigheter, så länge direktivets minimiskydd efter- levs.
2.3. Jämförelser med svenska författnings- bestämmelser samt exempel på kol- lektivavtalsregler
Allmänt
Bestämmelserna i EG:s arbetstidsdirektiv motsvaras främst av arbetstidslagen (1982z673). Lagen innehåller regler om arbetsti- dens förläggning och begränsning av arbetstiden samt vissa där- med tillhöriga bestämmelser. Arbetstidslagen är emellertid dispo- sitiv till förmån för kollektivavtal, främst sådana som slutits eller godkänts av en central arbetstagarorganisation. Lagen kan då frångås helt eller delvis. Vissa bestämmelser i lagen är möjliga att frångå även genom lokala kollektivavtal för en begränsad tid.
Även arbetsmiljölagen (1977:1160) bör uppmärksammas vid beslut om och i den utsträckning EG-direktivet föranleder föränd- ringar av det svenska regelsystemet. Arbetsmiljölagen är en tvingande författning och medger alltså inte avsteg genom kol- lektivavtal. Det finns även bestämmelser om arbetstid i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete och i sjöarbetstids- lagen (1970:105). Se också vid Bestämmelsernas tillämpningsom- råde. Slutligen skall nämnas semesterlagen (1977:480).
I detta avsnitt skall vi göra jämförelser mellan EG-direktivet och det svenska regelsystemet. Vi tar EG—direktivet som utgångs- punkt. Vid varje jämförelse nämns direktivets huvudregel (enligt artiklarna 3 — 13), eventuell möjlighet att genomsnittsberäkna (enligt artikel 16) samt eventuella möjligheter till avvikelser och undantag (enligt artikel 17 respektive artikel 18), och närmaste motsvarigheter i den svenska författningen.
Då arbetstidslagen i sin helhet är dispositiv till förmån för kollektivavtal på förbundsnivå och då direktivet medger att dess bestämmelser genomförs nationellt genom avtal mellan arbets- marknadens parter, kommer vi även vid vissa jämförelser ange exempel på svenska kollektivavtalsregler.
Bestämmelsernas tillämpningsområde
EG-direktivet — artikel 1
Vi har tidigare konstaterat att direktivet är tillämpligt inom alla arbetsområden, såväl privata som offentliga. med vissa angivna undantag: luft-, järnvägs-, väg— och sjötransporter, havsfiske lik- som annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare under utbildning. Dessutom medger direktivet att för viss offent- lig verksamhet medlemsstaterna tillämpar bestämmelserna i den utsträckning som arten av dessa arbeten medger.
Svenska författningsbestämmelser
Arbetstidslagen gäller varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning (1 5). Lagen gäller dock inte i följande fall (enligt uppräkning i 2 5):
”l. arbete som utförs i arbetstagarens hem eller annars under så- dana förhållanden att det inte kan anses vara arbetsgivarens upp— gift att vaka över hur arbetet är ordnat,
2. arbete som utförs av arbetstagare som med hänsyn till arbets- uppgifter och anställningsvillkor har företagsledande eller därmed jämförlig ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroendet att själva disponera sin arbetstid,
3. arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll,
4. skeppstjänst. ”
För arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll finns särskilda be- stämmelser i lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete. Regler om arbetstider vid skeppstjänst finns i sjöarbetstidslagen (1970:105). Regeringen kan enligt 2 5 andra stycket föreskriva
att arbetstidslagen tillämpas på skeppstjänst som undantagits från sjöarbetstidslagen. Vidare skall nämnas arbetstidskungörelsen (1982z901), förordningen (1994:1297) om vilotiden vid vissa vägtransporter inom landet, sjöarbetstidskungörelsen (1970z550) och förordningen (1993:184) om kör- och vilotider samt färdskri- vare vid vägtransporter.
Arbetsmiljölagen är tvingande lagstiftning och innehåller all- männa krav för vad som skall anses vara en godtagbar arbetsmil- jö, framförallt i andra och tredje kapitlen. I 2 kap. första paragra- fen, fjärde stycket, arbetsmiljölagen stadgas att förläggning av arbetstider skall beaktas när teknik, arbetsorganisation och arbets- innehåll utformas.
Kollektivavtal — exempel
Det finns en mängd kollektivavtal som helt eller delvis undantar arbetstidslagens tillämpning. Som exempel på undantagna grup- per kan nämnas personliga assistenter och anhörigvårdare, båda inom den kommunala sektorn.
Definitioner EG-direktivet — artikel 2
Direktivet definierar arbetstid som all tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande och åt honom utför aktiviteter eller uppgifter. Viloperiod är enligt direktivet varje period som inte är arbetstid. Natt är varje period om minst sju timmar, bestämd en- ligt nationell lagstiftning, som omfattar perioden mellan klockan 24 och klockan 5. Med nattarbetande avses, dels varje arbetsta— gare som utför minst tre timmar av sitt dagliga arbete nattetid, dels varje arbetstagare som utför en viss del av sin årsarbetstid nattetid. Det senare skall bestämmas antingen genom lag efter samråd med arbetsmarknadens parter eller genom kollektivavtal.
Med skiftarbete avses varje metod som delar in arbetet i skift och där arbetstagarna avlöser varandra enligt en viss arbetsgång som kan vara roterande. Skiften kan vara kontinuerliga eller diskonti- nuerliga och metoden kan innebära att arbetstagarna arbetar vid olika tillfällen under dygnet under en given period av dagar eller veckor. En skifiarbetare är enligt direktivet varje arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete.
Svenska författningsbestämmelser
I arbetstidlagen definieras inte arbetstid. Enligt praxis torde la- gens ”ordinarie arbetstid ” dock innebära att arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället och utför arbete för dennes räkning. Detta gäller även vid lagens bestämmelser om ”övertid ”, ”nödfallsövertid ” och ”mertid ”. Dessa fyra begrepp ryms inom EG-direktivets arbetstid. Arbetstidslagen rymmer emellertid ytterligare två begrepp som bör nämnas i detta sam- manhang, nämligen jourtid och beredskap. Enligt 6 & arbetstids- lagen förstås med jourtid tid då arbetstagaren står till arbetsgiva- rens förfogande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete. Med beredskap förstås enligt 14 & arbetstidslagen tid då arbets- tagaren får uppehålla sig utanför arbetsstället men skall stå till arbetsgivarens förfogande. Beredskap räknas inte som arbetstid men inverkar på veckovilan. Begreppet viloperiod är inte heller direkt definierat i lagen men får ett innehåll i reglerna om nattvi— la (13 å), veckovila (14 å) och raster (15 å). Natt är indirekt de- finierat i bestämmelsen om nattvila, som anger att alla arbetsta- gare skall ha ledigt för nattvila och att i ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och klockan 5. Övriga begrepp som de- finieras i EG—direktivet (natt, nattarbetande, skiftarbete, skiftar- betare) är inte definierade i arbetstidslagen.
Kollektivavtal — exempel
I kollektivavtal finns olika definitioner av begreppet arbetstid, ibland är definitionerna överensstämmande med arbetstidslagen. Vad som skall anses vara skiftarbete, skiftarbetare, nattarbetande och natt varierar ofta mellan olika kollektivavtal. Även definitio- nen av vad som skall räknas som arbetstid kan variera. Inom t.ex. räddningstjänsten är de angivna tjänstgöringsmåtten en sam- manvägning av ordinarie arbetstid och jourtid.
Dygnsvila EG-direktivet — artikel 3
Enligt artikel 3 är huvudregeln att alla arbetstagare skall ha minst 11 timmars sammanhängande ledighet per 24—timmarspe- riod.
För de arbetstagarkategorier som har arbeten av den särskilda art som omfattas av artikel 17.1 (arbeten för vilka arbetstiden inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbets- tagarna själva), kan medlemsstaterna välja att göra avvikelser från bestämmelsen om dygnsvila. Som förutsättning gäller att medlemsstaten iakttar de allmänna principerna för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Från bestämmelsen om dygnsvila kan göras avvikelser även för de arbetsområden som omfattas av artikel 17.2.1 ( bl.a. arbeten som kräver permanent närvaro för att skyd- da egendom eller personer och arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller produktionen) samt i de fall som beskrivs i artikel 17.2.2 (bl.a. vid olycksfall) och 17.2.3 (bl.a. vid skiftarbete då ett skift går på och inte kan ta dygns- eller veckovila mellan slutet av ett skift och början av nästa). Här medges avvikelser såväl genom lag eller annan författning som genom kollektivavtal. Som förutsättning i dessa fall gäller att arbetstagaren skall ges motsva- rande kompensationsledighet eller — i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensa-
tionsledighet — lämpligt skydd. Enligt artikel 17.3 slutligen, kan det göras avvikelser från bestämmelsen om dygnsvila genom kol- lektivavtal för samtliga arbetsområden.
Svenska författningsbestämmelser
Arbetstidslagen saknar en direkt bestämmelse om dygnsvila. Stadgandet om nattvila (13 ij) kan dock anses innehålla en under- liggande princip om dygnsvila men anger endast att nattvila skall omfatta tiden mellan klockan 24 och klockan 5.
Kollektivavtal — exempel
De flesta kollektivavtal saknar vanligtvis bestämmelser om dygns- vila. Däremot regleras ofta arbetspassens längd per dygn. Ett kol- lektivavtal för hotell- och restauranganställda föreskriver en kor- tare dygnsvila. än EG-direktivet. Detsamma gäller ett arbetstids— avtal för arbetstagare hos staten. Inom vårdsektorn förekommer långa arbetspass. En kollektivavtalsreglering för läkare anger att det vid planering av arbete under obekväm arbetstid, skall beak- tas att sammanhängande arbetspass bör begränsas till 18 timmar.
Raster EG—direktivet — artikel 4
Om arbetsdagen är längre än sex timmar skall arbetstagarna en- ligt direktivets huvudregel i artikel 4 ha rätt till en rast, vars när- mare utformning får fastställas nationellt.
Avvikelser medges enligt artikel 17 i samma fall och under samma förutsättningar som för dygnsvila. Avvikelse enligt artikel 17.2.3 medges dock inte beträffande raster.
Svenska författningsbestämrnelser
Arbetstidslagen föreskriver att arbetstagaren skall erhålla en rast senast efter fem timmars arbete (15 å). Rastemas antal, längd och förläggning skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetsför- hållandena. Raster får i vissa fall bytas mot måltidsuppehåll, som räknas in i arbetstiden (16 å). Utöver raster skall arbetstagarna kunna ta pauser, vilka skall räknas som arbetstid (17 5). Om inte kollektivavtal kan träffas om avvikelse från lagen, får Arbetar- skyddsstyrelsen medge dispens från bestämmelsen om raster om det finns särskilda skäl (19 5, punkt 5).
Kollektivavtal — exempel
Flera kollektivavtal medger att raster byts mot måltidsuppehåll vid nattarbete trots att förhållandena är sådana att ett utbyte inte torde vara tillåtet enligt lagen. Enligt några kollektivavtal behö- ver rast inte ges om arbetstiden är högst 6 timmar per dag.
Veckovila EG-a'irektivet — artikel 5
Huvudregeln enligt EG-direktivet är att varje arbetstagare skall ha 24 timmars sammanhängande ledighet plus de 11 timmarnas dygnsvila under varje period om sju dagar. Veckovilan skall i princip omfatta söndag. Om det finns sakliga, tekniska eller ar- betsorganisatoriska skäl får veckovilan begränsas till lägst 24 timmar. Veckovilan kan genomsnittsberäknas under en period som inte överstiger 14 dagar (artikel 16).
Avvikelser enligt artikel 17 medges i samma fall och under samma förutsättningar som för dygnsvila.
Svenska författningsbestämmelser
14 5 i arbetstidslagen anger att arbetstagarna skall ha minst 36 timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Jourtid och beredskap (se ovan under Definitioner) bryter veckovilan. Veckovila skall i princip förläggas till veckoslut. Un— dantag från bestämmelsen om veckovila får göras tillfälligtvis. Förutsättningen är att undantaget förorsakas av något särskilt för- hållande som inte har kunnat förutses av arbetsgivaren. Kan inte kollektivavtal träffas om avvikelse från lagen, får Arbetarskydds- styrelsen bevilja dispens från bestämmelsen om veckovila om det finns särskilda skäl.
Kollektivavtal — exempel
Ett flertal kollektivavtal (t.ex. på de kommunala och landstings- kommunala områdena samt verkstadsavtalet) medger lokala av- vikelser från regeln om 36 timmars veckovila.
Begränsning av veckoarbetstiden
EG-direktivet — artikel 6
Enligt direktivets huvudregel i artikel 6 skall veckoarbetstiden begränsas så att arbetstagaren arbetar högst 48 timmar i veckan i genomsnitt, inklusive övertid. Beräkningsperioden för den genomsnittliga arbetstiden får enligt artikel 16.2 uppgå till högst fyra månader. Vid beräkningen av genomsnittet skall perioder av sjukfrånvaro och betald semester antingen inte inkluderas i beräk- ningsperioden eller likställas med arbetstid.
Direktivet medger avvikelser från huvudregeln i artikel 6 om begränsning av veckoarbetstiden endast i de fall som omfattas av artikel 17.1 (arbeten för vilka arbetstiden inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva). Som förut-
sättning gäller att medlemsstaten iakttar de allmänna principerna för arbetstagarnas säkerhet och hälsa.
Vidare kan göras avvikelse från bestämmelsen om beräk- ningsperiodens längd i de fall som omfattas av artikel 17.2.] (bl.a. arbeten som kräver permanent närvaro för att skydda egen- dom eller personer och arbeten som kräver kontinuitet i produk- tionen eller servicen) och l7.2.2 (bl.a. vid olycksfall). Som förut- sättning här gäller att arbetstagarna skall erhålla motsvarande kompensationsledighet eller — i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensationsledighet — lämpligt skydd. Avvikelse enligt artikel 17.2.1 och 17.2.2 får göras genom lag eller andra författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal. En sådan avvikelse får dock inte leda till en längre beräkningsperiod än sex månader (artikel 17.4).
Genom kollektivavtal kan enligt artikel 17.3 göras avvikelser för alla arbetsområden med samma förutsättningar och begräns- ningar som i artikel 17.2.] och 17.2.2. Om det finns sakliga, tek- niska eller arbetsorganisatoriska skäl kan medlemsstaterna enligt artikel 17.4 tillåta en beräkningsperiod om högst tolv månader. Som förutsättning gäller då att de allmänna principerna om skyd- det av arbetstagarnas säkerhet och hälsa måste iakttas.
Här skall också nämnas att direktivet i artikel 18.1 punkt b i, ger medlemsstaterna en möjlighet att inte tillämpa bestämmelsen om begränsning av veckoarbetstid. Förutsättningen för ett utnytt- jande av detta undantag är att medlemsstaten iakttar de allmänna principerna för skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet och att vidare följande villkor är uppfyllda. Ingen arbetstagare skall kun- na tvingas att arbeta mer än 48 timmar i veckan i genomsnitt under en period om högst fyra månader. För att arbetstagaren skall arbeta mer krävs att han lämnar sitt samtycke. Denne får inte tillfogas skada om han inte lämnar sådant samtycke. Arbets- givaren måste föra anteckningar om alla arbetstagare som har längre arbetstid än den ovan stipulerade. Myndigheterna skall ha tillgång till dessa anteckningar. Av skäl som rör arbetstagarnas säkerhet och hälsa skall myndigheterna ha möjlighet att förbjuda
eller begränsa möjligheten att överskrida begränsningen av vecko- arbetstiden.
Svenska författningsbestämmelser
Som nämnts ovan (under Definitioner) använder arbetstidslagen olika begrepp för reglering av arbetstidens längd. Ordinarie ar- betstid får enligt 5 & uppgå till högst 40 timmar i veckan. Om det är nödvändigt med hänsyn till arbetets natur eller arbetsför- hållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt under en period om högst fyra veckor.
Om det finns särskilt behov av ökad arbetstid får enligt 8 & övertid tas ut med högst 48 timmar under en fyraveckorsperiod eller med 50 timmar under en kalendermånad, dock högst 200 timmar under ett kalenderår.
Vid beräkning av övertid skall enligt 7 5 andra stycket kom- pensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till arbets- tagarens ordinarie arbetstid likställas med fullgjord ordinarie ar- betstid.
Om en natur- eller olyckshändelse inträffar får dessutom en— ligt 9 5 nödfallsövertid tas ut för arbete i den utsträckning som förhållandena kräver.
Om kollektivavtal om avvikelse inte kan träffas och om det finns särskilda skäl får enligt 19 & första, andra och tredje punk— terna Arbetarskyddsstyrelsen medge dispens från bestämmelsen om ordinarie arbetstid. Vidare kan dipens ges från bestämmelsen om begränsning av övertidsuttag under fyra veckor alt. en kalen- dermånad. Arbetarskyddsstyrelsen kan även medge övertid utöver de 200 timmarna.
Kollektivavtal — exempel
Arbetstidslagens disposivitet används ofta för att utöka övertiden. Läkares ordinarie arbetstid inkluderar både vad som stadgas i de
i avtal reglerade bestämmelserna och en individuellt fastställd arbetstid. Dessutom finns möjligheter till övertid. Arbetstiden över året för läkare kan alltså bli hög. Vidare är vanligt att det avtalas om kortare veckoarbetstid vid natt- och skiftarbete. Van- ligt är även att andra gränser än lagens avtalas för övertid. Det förekommer t.ex. också att det avtalas om längre beräkningspe- rioder än lagens, vad gäller beräkning av såväl ordinarie arbetstid som övertid, och att kompensationsledighet inte skall likställas med arbetad tid.
Årlig semester EG—direktivet — artikel 7
Artikel 7 föreskriver som huvudregel att varje arbetstagare skall ha rätt till en årlig betald semester om minst fyra veckor. Närma- re regler om utformningen av denna föreskrift får bestämmas na- tionellt. Den årliga semestern får bytas mot kontant betalning endast i de fall då anställningen upphör.
Direktivet medger inte avvikelser från denna bestämmelse. Däremot kan medlemsstaterna välja att under en övergångsperiod ha regler som tidigare beskrivits (se ovan, i avsnitt 2.2. under Slutbestämmelser) och som skulle utgöra ett undantag från nämnda huvudregel.
Svenska författningsbestämmelser
Regler om semester finns i semesterlagen (1977:480) och i lagen (l963:1 15) om förlängd semester för vissa arbetstagare med ra- diologiskt arbete. Enligt 4 & i semesterlagen har arbetstagare rätt till 25 semesterdagar varje semesterår. I den mån arbetstagaren har tjänat in sådan förmån under intjänandeåret, skall han ha rätt till semesterlön under semesterledigheten.
Kollektivavtal — exempel
Delar av semesterlagen är dispositiva och kan frångås genom kollektivavtal. Detta gäller t.ex. beträffande reglerna om hur se- mesterledigheten och semesterlönen beräknas samt om semester- ledighetens förläggning. Det är vanligt förekommande att semes- terlagen kompletteras och delvis ersätts av kollektivavtal, bl.a. att längre semesterledighet ges eller att betald semesterledighet er- hålls trots att sådan rätt inte intjänats enligt lagen.
Nattarbetetslängd EG—direktivet — artikel 8
Artikel 8 föreskriver som huvudregel att den normala arbetstiden för en nattarbetande inte får överstiga i genomsnitt åtta timmar per 24-timmarsperiod. Om den nattarbetande har ett arbete som innebär särskilda risker eller stor fysiskt eller mental ansträng- ning påbjuder direktivet att den nattarbetande inte får arbeta mer än åtta timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs. Vad som skall anses vara sådant betungande arbete får bestäm- mas genom lagstiftning eller praxis eller genom kollektivavtal, under iakttagande av nattarbetets särskild konsekvenser och ris- ker. För beräkningen av de åtta timmarna i genomsnitt, får be- stämmas en beräkningsperiod efter samråd med arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå. De 24 timmarna arbetsta- garen arbetstagaren har rätt till som veckovila skall inte inklude- ras om de faller inom beräkningsperioden.
Avvikelser enligt artikel 17 medges i samma fall och under samma förutsättningar som för dygnsvila.
Svenska författningsbestämmelser
Arbetstidslagen innehåller i 13 5 ett principiellt nattarbetsförbud, vilket innebär att tiden mellan klockan 24 och klockan 5 skall
vara ledig. Om nattarbete tillåts (direkt enligt lag [13 å andra stycket] eller genom kollektivavtal) sägs inget om att arbetstiden skall begränsas till ett visst antal timmar. Nattarbete kan även tillåtas enligt 19 å, punkt 5, genom dispens av Arbetarskyddssty- relsen om det finns särskilda skäl och om inte kollektivavtal om avvikelse från nattarbetesförbudet kan träffas.
Kollektivavtal — exempel
Lagens principiella nattarbetsförbud frångås ofta genom ett kol- lektivavtal för det enskilda fallet, t.ex. ett visst industriföretag. Det är ovanligt att arbetstidens längd under natten är begränsad i sådana kollektivavtal.
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete
EG-direktivet — artikel 9
De nattarbetande skall enligt artikel 9 ha rätt till en fri hälsoun- dersökning innan de påbörjar anställningen och därefter med jäm- na mellanrum. Sådan hälsoundersökning skall omfattas av tyst- nadsplikt och får utföras inom den offentliga sjukvården. Om det kan visas att eventuella hälsoproblem beror på arbetstagarens nattarbete skall han om möjligt omplaceras till lämpligt dagarbe- te.
Svenska författningsbestämmelser
I arbetsmiljölagen innehåller kap. 4 bestämmelser om bemyndi- ganden. Enligt 5 5 får regeringen (eller den myndighet regering- en bestämmer), om ett arbete innebär risk för hälsa eller säkerhet, föreskriva om skyldighet att föranstalta om läkarundersökning. Sådan föreskrift beträffande hälsoundersökningar för nattarbetan-
de föreligger dock inte. Det finns inte någon uttrycklig föreskrift angående omplacering av nattarbetande till dagarbete. Däremot finns regler i andra och tredje kapitlen i arbetsmiljölagen om att förläggningen av arbetstider skall beaktas i syfte att förebygga ohälsa och om arbetsgivares skyldighet att ta hänsyn till arbets- tagarens särskilda förutsättningar för arbetet genom att anpassa arbetsförhållandena eller vidta andra åtgärder.
Garantier för nattarbete
EG-direktivet — artikel 10
Enligt artikel 10 får medlemsstaterna besluta om särskilda regler för vissa kategorier av nattarbetande. Bestämmelsen gäller arbets- tagare som riskerar hälsa eller säkerhet genom sitt nattarbete.
Svenska författningsbestämmelser
Svensk författning saknar sådana särskilda regler.
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande
EG-direktivet — artikel 11
En arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande skall enligt artikel 11 anmäla detta till de behöriga myndigheterna om dessa begär det.
Svenska författningsbestämmelser
Arbetstidlagen innehåller i 21 å en regel som innebär att tillsyns- myndighetema (Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen) har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som
behövs för tillsynen. En motsvarande bestämmelse finns i 7 kap. 3 & arbetsmiljölagen.
Skydd av hälsa och säkerhet EG-direktivet — artikel 12
Direktivets artikel 12 stipulerar att nattarbetande och skiftarbetare skall ha ett hälso- och säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete. De skyddsåtgärder som finns för andra arbetstagare skall finnas även för nattarbetande och skiftarbetare och vara till- gängliga alla tider på dygnet.
Svenska författningsbestämmelser
Direkt motsvarande regler finns inte i den svenska författningen. Arbetsmiljölagen föreskriver dock i andra och tredje kapitlen de allmänna villkor som skall gälla för att arbetsmiljön skall anses godtagbar. Det andra kapitlet i arbetsmiljölagen innehåller all- männa regler om arbetsmiljöns beskaffenhet och det tredje kapit- let innehåller de allmänna skyldigheter som främst arbetsgivaren har att rätta sig efter.
Arbetsrytm EG-direktivet — artikel 13
En arbetsgivare som avser att organisera arbetet enligt ett viss tempo Skall enligt artikel 13 ta hänsyn till den allmänna prin- cipen om att arbetet anpassas till arbetstagaren. Detta gäller sär- skilt i syfte att lindra effekterna av monotona arbetsuppgifter och arbete enligt ett på förhand fastställt fastställt tempo. Arbets- givaren har även att ta hänsyn till kraven på hälsa och säkerhet, speciellt vad avser avbrott under arbetstiden.
Svenska författningsbestämmelser
Även denna föreskrift saknar en direkt motsvarighet i den svens- ka författningen. Även här skall dock framhållas andra och tredje kapitlen i arbetsmiljölagen och framförallt 2 kap. 1 å den lagen.
3. Nödvändiga förändringar av det svenska regelsystemet — över— väganden
3.1. Inledning
Som vi konstaterade i avsnitt 1.3. är utgångspunkten för detta delbetänkande att förändringarna av det svenska regelsystemet till följd av EG:s arbetstidsdirektiv bör begränsas till ett nödvändigt minimum. Förslagen till förändringar skall med andra ord inte gå längre än vad som vid en rättslig bedömning krävs för att direkti- vets bestämmelser skall anses införlivade i det svenska regelsys- temet. Anledningen härtill är, som inledningsvis berörts, att ge kommittén största möjliga utrymme för det fortsatta utrednings— arbetet. Den korta tid vi haft till vårt förfogande har inte heller medgivit att vi utarbetar längre gående förslag.
Vi kommer i det fortsatta utredningsarbetet att återkomma till i stort sett alla de aspekter som omfattas av EG:s arbetstidsdirek- tiv. Ett sådant exempel är arbetstagare som bl.a. med hjälp av ny teknik kan utföra arbete i hemmet eller annars under förhållanden som kan anses vara icke-typiska, om med typiska arbeten menas arbeten som normalt utförs på en arbetsplats mellan vissa bestämda tider. EG-direktivet omfattar till skillnad från vår arbetstidslag allt hemarbete.
Hemarbete innebär emellertid inte endast arbete med hjälp av ny teknik. Arbetstagare som arbetar hemma eller i någon annans hem kan även vara t.ex. dagbarnvårdare, personliga assistenter
eller personer sysselsatta i s.k. hemindustriellt arbete. Ny teknik medför dock nya möjligheter och det är sannolikt att antalet ar- betstagare som utför sina arbeten i hemmen och på distans är en växande del av arbetskraften. Det är därför även av detta skäl synnerligen angeläget att vi i det fortsatta utredningsarbetet noga uppmärksammar hemarbete och arbete på distans. Vi menar att de nya sätten att organisera arbetet, bl.a. till följd av ny teknik, bör studeras närmare innan förslag i arbetstidshänseende presen- teras.
Vi vill i detta sammanhang även peka på den utveckling och de diskussioner som f.n. pågår internationellt, framförallt inom EU. Europeiska kommissionen utfärdade i april i år ett medde- lande till Rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén (KOM [95] 134 slutlig) om ett medelfristigt socialt handlingsprogram, 1995—1997. I handlings- programmet aviseras bl.a. dels en rekommendation om hemarbete (andra halvåret 1995), och dels ett meddelande om telearbete och dess sociala och hälsomässiga aspekter (första halvåret 1996). Frågor om arbetstid kommer att behandlas i båda dokumenten. Enligt uppgift avser man att ta upp hemarbete i dess mer traditio— nella forrn, såsom hemindustriellt arbete, i rekommendationen och hemarbete med användande av ny teknik i meddelandet om telearbete. Dessutom skall påpekas att kommissionen tillsatt en ”högnivåexpertgrupp ” för att undersöka inforrnationssamhällets sociala och samhälleliga konsekvenser. Bl.a. kommer diskuteras IT:s inverkan på arbetets organisation, i vilken ingår frågor om arbetstid. En delrapport av denna grupp skall presenteras i november 1995. Kommissionen har även skapat ett ”forum för informationssamhället ” som hade sitt första möte i juli i år. Vid- are genomför f.n. Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (den s.k. Dublinfonden) studier om telearbete och dess sociala konsekvenser, bl.a. avseende arbetsmiljö och arbetsrätt. Här skall även nämnas att Internationella arbetskonferensen i juni i år diskuterade ett förslag till konvention och rekommenda—
tion om hemarbete. ILO—kontorets förslag till konvention innehål- ler föreskrifter för likabehandling av hemarbetande i förhållande till andra arbetstagare inom en rad centrala områden, bl.a. beträf— fande arbetsmiljöfrågor. Ett eventuellt antagande av konventionen (och rekommendationen) kommer att ske tidigast ijuni 1996, då förslaget skall genomgå en s.k. andra läsning.
Vi har i kapitel 2 redogjort för innehållet i EG:s arbetstidsdi- rektiv och gjort jämförelser med det svenska regelsystemet. Vi ska nu gå vidare och redovisa våra överväganden punkt för punkt och därvid följa EG—direktivets disposition. Innan vi går igenom de olika bestämmelserna skall dock vissa allmänna överväganden redovisas.
3.2. Allmänna överväganden
Vi skall i detta kapitel närmare överväga i vilken utsträckning det svenska regelsystemet behöver förändras till följd av EG:s arbets- tidsdirektiv. Som vi tidigare framhållit är vår utgångspunkt att eventuella förändringar skall hållas till ett nödvändigt minimum. Endast de förändringar som vid en rättslig bedömning nödvän- diggörs av EG-direktivet skall föreslås. Vi skall därför noga ana- lysera och bedöma skyddsvärdena i EG-direktivets och det svens- ka regelsystemets respektive bestämmelser. I detta ligger att nog- grant uppmärksamma och beakta helheten i direktivets be- stämmelser.
I vårt fortsatta utredningsarbete kommer vi att återkomma till i stort sett alla de aspekter som behandlas i EG-direktivet. Vi skall därför identifiera de ramar som EG-direktivet kommer att sätta för svenska arbetstidsregler i framtiden. Då denna del av vårt uppdrag är avklarad kan vi fortsätta med övriga delar, näm- ligen att utreda förutsättningarna för och konsekvenserna av olika flexibla arbetstidsregler och alternativa arbetstidsförkortningar. Det vore därför hindrande att i detta skede binda oss för regler som föranleds av annat än en strikt rättslig bedömning av beho-
vet till EG-anpassning. De förslag till förändringar vi kommer att presentera skall därför ses som provisoriska.
Vi menar att det med fog kan framhållas att det svenska re- gelsystemet, allmänt sett, har ett för arbetstagarna väl så högt skyddsvärde som det skydd EG-direktivet föreskriver.
Sålunda kan konstateras att EG-direktivets definition av arbetstid förutsätter aktivitet. En arbetstagare måste enligt direkti- vet utföra aktiviteter eller uppgifter. Som exempel på svenska regler vilka har ett högt skyddsvärde kan nämnas bestämmelserna om ordinarie arbetstid och övertid. Vid beräkning av övertid en- ligt arbetstidslagen skall all ledighet som arbetstagaren har rätt till och som förläggs till ordinarie arbetstid, likställas med full- gjord ordinarie arbetstid. Ledighet enligt följande lagar skall allt— så likställas med fullgjord ordinarie arbetstid: föräldraledighetsla- gen (1995z584), lagen (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m., lagen (1974z98l) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, lagen (1986zl63) om rätt till svenskundervisning för invandrare, lagen (1988zl465) om ersättning och ledighet för närståendevård, samt kommunalla- gen (1991:900).
En motsvarande bestämmelse finns endast i begränsad ut- sträckning i EG-direktivet. Enligt detta skall vid genomsnittsbe- räkning av de högst 48 timmarna per vecka under en fyramåna- dersperiod, endast betald semester och sjukledighet antingen lik- ställas med arbetstid eller inte inkluderas i beräkningsperioden.
Det finns andra exempel. Svensk lag innehåller bestämmelser om jourtid, vilken inverkar på viloperioder, och beredskap, vilken inverkar på veckovilan. Sådana bestämmelser saknas i EG-direk- tivet. Samtliga ovan nämnda skillnader kommer ytterligare åskåd- liggöras i den fortsatta framställningen.
Dessutom finns i arbetsmiljölagen allmänna regler för arbets- miljön. Arbetstidemas längd och förläggning är viktiga delar av arbetsmiljön och skall beaktas i den helhetssyn på arbetsmiljön som arbetsmiljölagen är ett uttryck för. Vidare utgår arbetsmil-
jölagen från individen och föreskriver att arbetsmiljön skall an- passas efter människors olika förutsättningar. Vi kommer i den fortsatta framställningen att återkomma till arbetsmiljölagen och övriga författningar av vikt, såsom ledighetslagstiftningen, semes- terlagen och lagen om anställningsskydd.
Mot bakgrund av det som sagts ovan vill vi föreslå att arbets- tidslagen i princip kvarstår oförändrad i väntan på den totala översyn vi skall göra. Eventuella kompletteringar eller justeringar kan emellertid behövas i form av tillägg till arbetstidslagen eller annan författning. Vid den genomgång som följer utgår vi från EG-direktivets huvudbestämmelser och redogör för våra övervä- ganden punkt för punkt. Innan vi gör detta skall vi dock kort be- röra frågan om metod för genomförande av EG-direktivets be- stämmelser.
3.3. Lag eller kollektivavtal
I avsnitt 2.2. noterade vi att EG-direktivets föreskrifter kan ge— nomföras nationellt genom lag eller andra författningar eller ge- nom kollektivavtal. Innan vi går vidare i våra överväganden bör vi därför ta ställning till hur detta bör regleras i Sverige.
Det svenska regelsystemet bygger på en arbetstidlag som är dispositiv till förmån för kollektivavtal och en arbetsmiljölag som är tvingande, vilket innebär att arbetsmarknadens parter skall iaktta arbetsmiljölagens allmänna skyddsprinciper. Mot bakgrund av vårt ståndpunktstagande att nu endast föreslå ett nödvändigt minimum av förändringar ser vi inte någon anledning att för- ändra det förhållande som råder mellan lag och kollektivavtal. En annan sak är att EG-direktivet ändå kommer att påverka parternas utrymme för avtalslösningar och att arbetstidslagens disposivitet därmed begränsas. Mer om detta i avsnitt 3.5.
Vi föreslår alltså, i den mån förändringar krävs, att dessa för- ändringar görs i lag med därtill hörande andra författningar. Som vi tidigare konstaterat är det i första hand arbetstidslagen och
arbetsmiljölagen som aktualiseras. Vi återkommer senare (kapitel 4) till en diskussion om förhållandet beträffande EG-direktivet
och gällande svenska kollektivavtal.
3.4. Överväganden och jämförelser av skyddsvärden, m.m.
Allmänt
Vi skall i detta avsnitt redogöra för våra överväganden beträffan- de nödvändiga förändringar i den svenska författningen till följd av EG:s arbetstidsdirektiv. Skillnader och likheter mellan EG- direktivet och arbetstidslagen kommer att värderas och kommen- teras.
Bestämmelsernas tillämpningsområde
Vi har i avsnitt 2.3. redovisat att EG-direktivet undantar från sin tillämpning en rad områden som i och för sig omfattas av arbets- tidslagen, t.ex. en rad transportsektorer samt viss offentlig verk- samhet. Detta föranleder oss inte att föreslå några motsvarande förändringar i arbetstidslagen.
Det är dock värt att uppmärksamma detta faktum, att EG-di- rektivet ger en möjlighet till medlemsstaterna att undanta viss offentlig verksamhet från tillämpningsområdet. Den svenska ar- betstidslagen är med några få undantag en allmän arbetstidslag som tillförsäkrar alla arbetstagare, såväl privat som offentligt an- ställda, samma skydd. Relativt sett fler arbetstagare omfattas så- ledes av arbetstidslagen i förhållande till EG-direktivet.
Det har emellertid konstaterats att arbetstidslagen också un- dantar kategorier av arbetstagare som omfattas av EG-direktivet. I 2 5 arbetstidslagen sägs nämligen att lagen inte skall tillämpas på arbete som utförs i arbetstagarens hem och när det inte kan anses ankomma på arbetsgivaren att kontrollera hur arbetet är
ordnat (punkt 1), eller på arbetstagare med företagsledande eller därmed jämförlig ställlning eller på arbetstagare som själva dis- ponerar sin arbetstid (punkt 2). Dessa arbetstagarkategorier om- fattas av EG-direktivet. Bör med anledning härav arbetstidslagens tillämpningsområde förändras?
EG-direktivet lämnar en möjlighet i artikel 17.1 att för vissa speciella arbetstagarkategorier avvika från direktivets bestämmel- ser om dygns- och veckovila, begränsning av nattarbete och ar- betstiden per vecka samt raster. Dessa arbetstagarkategorier skall ha arbeten vars arbetstid inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva.
Bl.a. ny teknik gör det möjligt att kontrollera arbetstiden för vissa av de arbeten som undantas arbetstidslagen enligt vad som beskrivits ovan. Det är därför viktigt att vi i det fortsatta arbetet noga utreder detta. En sådan översikt är nödvändig innan vi kan ta ställning till om arbetstidslagens tillämpningsområde bör änd- ras. Mot bakgrund av vår valda utgångspunkt menar vi därför att direktivets flexibilitet på detta område (artikel 17.1) följaktligen bör utnyttjas i detta skede av utredningen. Arbetstidslagen tillämpningsområde kan därmed kvarstå oförändrat tills vidare.
Förutsättningen enligt EG-direktivet för att utnyttja denna av- vikelsemöjlighet är dock att de allmänna principerna för arbets- tagarnas hälsa och säkerhet iakttas. För att tydliggöra att förut- sättningen angående de allmänna skyddsprinciperna är uppfylld anser vi att en hänvisning till arbetsmiljölagen bör göras i arbets- tidslagen. Arbetsmiljölagen är nämligen allmängiltig och omfattar således även de här diskuterade arbetstagarkategoriema.
Arbetsmiljölagen föreskriver allmänna krav på arbetsmiljön och det framgår klart i förarbetena till ändringarna i den lagen (som trädde ikraft 1 juli 1991) att arbetstidens längd och förlägg- ning är en del av arbetsmiljön, se prop. 1990/91:140 5.32 ff. Se även i proposition om ny arbetstidslag (prop. 1981/82:154 s.l7). Detta förhållande är således redan gällande rätt i Sverige och vad vi föreslår skulle endast vara ett förtydligande av denna. Som vi skall återkomma till i den fortsatta framställningen har dock ar-
betsmiljölagen betydelse även i andra avseenden. Vi kommer därför i kapitel 7 att föreslå att en allmän hänvisning görs i ar- betstidslagen till arbetsmiljölagen.
Det skall även framhållas att nämnda kategorier av arbetstaga- re omfattas av semesterlagen (1977z480). Direktivets regel om semester är således upfylld för dessa arbetstagare.
Dygnsvila
EG-direktivet föreskriver som vi tidigare konstaterat att varje ar- betstagare skall erhålla 1 1 timmars sammanhängande ledighet under varje 24—timmarsperiod. Arbetstidslagen saknar en sådan regel om dygnsvila. Däremot finns regeln om nattvila i 13 &. Be- stämmelsen säger att alla arbetstagare skall ha ledigt för nattvila och att i ledigheten skall ingå tiden mellan klockan 24 och klock- an 5. Nattarbetsförbudet får frångås i vissa fall enligt 13 å andra stycket.
] förarbetena till bl.a. arbetsmiljölagen (prop. 1976/77: 149, sid. 308 ff.) erinras om att kravet på behövlig ledighet för nattvi- la inte tar sikte enbart på de egentliga nattimmarna. Den behöv- liga ledigheten skall också innefatta begränsningar i möjligheter- na att anlita arbetstagare till rnorgon- och kvällsarbete. Vidare uttalas att de timmar som anges som minimum för nattvilan inte ens tillfälligt kan anses utgöra ledighet av tillräcklig varaktighet (a. prop., s. 31 1). En arbetstagare har således rätt till en så lång dygnsvila som behövs. Om arbetet är av sådan att att det får på- gå nattetid skall arbetstagaren istället vara ledig under någon an- nan tid på dygnet.
EG-direktivet anger sålunda ett visst antal timmar som dygn- svila per 24-timmarsperiod. Däremot ges inga föreskrifter om förläggningen av dygnsvila. Om under en period om två kalen- derdygn dygnsvilan under det första dygnet läggs under de 11 första timmarna och dygnsvilan under det andra dygnet läggs under de 11 sista, skulle alltså 26 timmar förflyta utan ledighet.
Beträffande svenska regler skall vidare nämnas de allmänna skyddsprinciperna i arbetsmiljölagen som tidigare diskuterats. Vi har tidigare konstaterat att arbetsmiljölagen är tillämplig generellt och att arbetstider är viktiga beståndsdelar i arbetsmiljön. Vidare är viktigt att framhålla att arbetsmiljölagen utgår från att männi- skor har olika förutsättningar och att därmed risk för ohälsa i ett och samma arbete kan variera beroende på vilka arbetstagare som utför arbetet. Om nattarbete inte baseras på kollektivavtal utan följer genom tillämpning av lagen, föreskriver lagen en tillsyn och myndig- hetskontroll. Tillsynsmyndigheterna kan ingripa med stöd av be- stämmelsen om behövlig ledighet för nattvila om arbetspassen på en viss arbetsplats är så långa att arbetstagarna ej får nödvändig vila ur hälsosynpunkt (a. prop., s. 310). Även arbetsmiljölagens tillsynsbestämmelser har betydelse.
Det finns ytterligare faktorer som är av betydelse för att av— göra skyddsvärdet i EG-direktivets bestämmelse om dygnsvila. Vi har tidigare konstaterat att direktivets arbetstidsbegrepp är av- sevärt annorlunda än arbetstidslagens. Vid genomsnittsberäkning av veckoarbetstid kan enligt direktivet betald semester och sjuk— ledighet likställas med arbetstid. I övrigt likställs inga ledigheter med arbetstid. Jourtid och beredskap anses inte enligt direktivet vara arbetstid. Detta får naturligtvis betydelse även för beräkning av viloperioder såsom dygnsvila. Då EG—direktivet inte räknar dessa företeelser som arbetstid torde de därför inte bryta en vilo- period enligt direktivet. Det skulle alltså vara möjligt att enligt direktivet samtidigt ha t.ex. beredskap och veckovila, vilket inte är möjligt enligt arbetstidslagen.
Därtill kommer att artikel 17 ger stora möjligheter till avvi- kelser från bestämmelsen om dygnsvila. Från bestämmelsen om dygnsvila kan nämligen enligt artikel 17 medlemsstaterna avvika i situationer när det är långt avstånd mellan arbetsplatsen och arbetstagarens hem (17.2.1.a), i fråga om arbeten där det krävs permanent närvaro (17.2.1.b), i fråga om arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller produktionen (l7.2.1.c), på områden
inom vilka det förekommer förutsägbara arbetstoppar (17.2.1.d), i fråga om onormala eller oförutsedda händelser utom arbetsgiva- rens kontroll och vid olycksfall (l7.2.2), samt i fråga om visst skiftarbete och arbete som delas upp i perioder under dagens lopp (17.2.3).
Visserligen sägs att vid avvikelser skall arbetstagarna erhålla kompensationsledighet eller, i vissa speciella undantagsfall, lämpligt skydd. Här bör dock beaktas de snävare begränsningar i arbetstidslagen av arbetstidens omfattning, som följer framförallt av lagens definition av arbetstid jämfört med EG—direktivets. (Mer om detta nedan vid Begränsning av veckoarbetstiden).
En samlad bedömning av det skydd EG-direktivet erbjuder avseende dygnsvila i förhållande till det svenska regelsystemet på området, föranleder oss att konstatera att ett införande av EG- direktivets bestämmelse om dygnsvila i svensk rätt inte skulle medföra ett för arbetstagarna högre skyddsvärde. Med vår valda utgångspunkt att endast föreslå förändringar som nödvändiggörs av EG-direktivet, menar vi att något tillägg i arbetstidslagen i nu diskuterat avseende inte bör göras.
Raster
EG-direktivet föreskriver att alla arbetstagare skall ha rätt till rast då arbetsdagen är längre än sex timmar. Den närmare utform- ningen av en sådan regel, t.ex vad gäller rastens längd, får avgör- as nationellt. Direktivet medger att medlemsstaterna avviker från denna föreskrift direkt i lagstiftning i en rad fall enligt artikel 1721 (bl.a. avseende arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller produktionen) och 1722. (bl.a. vid olycksfall). Om sådana avvikelser sker skall dock arbetstagarna erhålla motsvarande kompensationsledighet eller, i vissa speciella undantagsfall, lämpligt skydd.
Arbetstidslagen föreskriver att raster är sådana avbrott i arbetstiden då arbetstagarna inte är skyldiga att stanna kvar på arbetsstället. Arbetstagarna skall enligt lagen inte behöva arbeta
mer än fem timmar utan rast och rasternas längd, förläggning och antal skall vara tillfredställande med hänsyn till arbetsförhållan- dena. I vissa fall får raster enligt lagen utbytas mot måltidsupp- ehåll, vilka inräknas i arbetstiden. Utöver raster har arbetstagarna enligt lagen rätt till de pauser som behövs.
Vid en jämförelse får anses att arbetstidslagens bestämmelser innehåller ett för arbetstagarna högre skydssvärde än det som anges i EG-direktivet.
Veckovila
Enligt EG-direktivet skall alla arbetstagare erhålla en samman- hängande ledighet om minst 24 timmar under varje period om sju dagar plus de elva timmarna dygnsvila. I princip skall vecko- vilan omfatta söndag. I vissa fall, nämligen om sakliga, tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden berättigar det, får ledig- heten begränsas till 24 timmar. Vidare får veckovilan enligt di- rektivet genomsnittsberäknas över en period om maximalt 14 dagar.
Direktivet medger att medlemsstaterna direkt i lag ger förut- sättningar för avvikelser från bestämmelsen om veckovila. Enligt artikel 17.2.1 kan sådan avvikelse ske bl.a. avseende arbeten som kräver kontinuitet i servicen eller produktionen. Enligt artikel 17.22 kan avvikelse ske vid bl.a. olycksfall och enligt artikel 17.2.3 vid visst skiftarbete. Som förutsättning för avvikelse gäller dock i samtliga fall att arbetstagarna skall erhålla motsvarande kompensationsledighet eller, i vissa speciella undantagsfall, lämpligt skydd.
Arbetstidslagen stadgar att alla arbetstagare skall erhålla minst 36 timmars sammanhängande ledighet under varje period om sju dagar. Veckovila kan enligt lagen inte utgå om arbetstagaren har beredskap. Så långt som möjligt skall veckovilan förläggas till veckoslut. Undantag från bestämmelsen om veckovila får göras tillfälligtvis, om det föranleds av något särskilt förhållande som arbetsgivaren inte har kunnat förutse.
Vi menar att arbetstidslagens bestämmelse om veckovila med- för ett för arbetstagarna högre skyddsvärde än motsvarande regel i EG-direktivet. Utöver bestämmelserna om veckovila i arbets- tidslagen skall framhållas arbetsmiljölagens allmänna skyddsbe- stämmelser samt de skillnader i sätt att räkna arbetstid och arbetstidslagens bestämmelser om jourtid och beredskap, som vi tidigare berört och vilka har betydelse även då skyddsvärde i vi- loperioder skall bedömas.
Begränsning av veckoarbetstiden
EG-direktivet definierar arbetstid som tid då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller upp- gifter. Huvudregeln säger att sådan arbetstid får uppgå till högst 48 timmar i veckan och att veckoarbetstiden får beräknas som ett genomsnitt under en period icke överstigande fyra månader. Vid sådan genomsnittsberäkning skall perioder av betald semester och sjukfrånvaro antingen inte inkluderas i beräkningsperioden eller räknas som arbetad tid.
Beräkningsperioden får av medlemsstaterna i vissa fall förlän- gas till sex månader. De typer av arbeten för vilka en beräk- ningsperiod om maximalt sex månader får tillämpas av medlems- staterna med stöd direkt i lag framgår i EG-direktivets artikel 17.2.]. Där anges i en icke uttömmande lista verksamhet som kräver permanent närvaro i vissa syften (t.ex. säkerhets— och övervakningsarbeten), verksamhet som kräver kontinuitet i servi- cen eller produktionen (t.ex. inom vårdsektorn och inom distribu- tion av vatten och el samt industrier vilka inte kan avbrytas av tekniska skäl) samt områden inom vilka det förekommer förut- sägbara arbetstoppar (t.ex. inom jordbruk, turism och postservi- ce). För den fullständiga texten, se bilaga 2.
Dessutom får medlemsstaterna direkt i lag använda sex-må- nadersperioden beträffande onormala och oförutsedda händelser utom arbetsgivarens kontroll, samt vid olycksfall eller då risken för olycksfall är överhängande.
Vi kan således konstatera att EG-direktivet medger medlems- staterna att direkt i lag tillämpa sex månaders beräkningsperiod för en lång rad verksamhetsområden och situationer.
EG-direktivet medger vidare medlemsstaterna i artikel l8.1.b.i, att under iakttagande av vissa förutsättningar inte alls tillämpa bestämmelsen om begränsning av veckoarbetstiden till 48 timmar.
Arbetstidslagen föreskriver att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan. I vissa fall, när det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt, får arbetstiden uppgå till 40 timmar i genomsnitt under en period om högst fyra veckor. Veckan räknas från och med måndag om inte annat bestäms på arbetsstället. Till den ordinarie arbetstiden får läggas övertid omfattande 48 timmar per fyra—veckorsperiod eller 50 timmar per kalendermånad. Övertiden får dock ej över— stiga 200 timmar per kalenderår. Emellertid kan ytterligare 150 timmar övertid per kalenderår medges i vissa fall genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Till detta kommer att det i vissa spe- ciella fall får tas ut nödfallsövertid, vilken inte är behäftad med en övre gräns i antal timmar. Vidare är arbetstidslagen dispositiv till förmån för kollektivavtal i vilka parterna under iakttagande av arbetsmiljölagens allmänna skyddsbestämmelser, kan avtala om annan ordinarie arbetstid respektive övertid.
Vi vill med ett räkneexempel jämföra regleringen av vecko- arbetstid i de båda regelverken. Enligt arbetstidslagen är normalt ordinarie arbetstid 40 timmar i veckan. 40 timmar x 17,3 veckor (fyra månader) = 692 timmar. Om ett maximalt uttag av årets tillgängliga allmänna övertid görs under de fyra månaderna in- nebär det att 200 timmar läggs till de 692 timmarna, vilket ger totalt 892 timmar. Till detta kommer en möjlighet till ytterligare övertid efter dispens av Arbetarskyddsstyrelsen (maximalt 150 timmar per kalenderår) och i vissa speciella fall även nödfallsö- vertid (vilken inte är förenad med någon gräns i antal timmar).
Motsvarande beräkning enligt EG-direktivet skulle bli 48 tim- mar i veckan under 17,3 veckor, vilket gör 831 timmar. Härtill
kan komma ytterligare arbetstid under förutsättning att arbetsta- garen lämnar samtycke därtill.
En jämförelse av antal timmar verkar alltså leda till att arbets- tidslagen bör kompletteras med ytterligare en bestämmelse om begränsning av veckoarbetstiden (per fyra-månadersperiod). Jäm- förelsen kan dock inte stanna här. Vi måste även göra jämförelser där vi beaktar de skillnader som föreligger i EG-direktivets sätt att räkna arbetstid i förhållande till det svenska regelsystemet (t.ex vad som följer av den svenska ledighetslagstiftningen, så— som föräldraledighet).
Vi lägger ut en fiktiv arbetsvecka, där ordinarie arbetstid är 40 timmar, med inslag av sjukfrånvaro respektive ledighet och ser vilka skillnaderna blir enligt de två sätten att räkna.
Mån Tis Ons Tor Fre 8 h sjuk 8 h 14 h föräldraledighet
Detta ger enligt arbetstidslagen 46 timmars arbetstid, eller 40 timmars ordinarie arbete och 6 timmar övertid. Enligt EG-direkti- vet ger exemplet 38 timmars arbetstid, då sjukledighet (och be- tald semester) men inte föräldraledighet likställs med arbetad tid (eller räknas inte in i beräkningsperioden, vilken därmed alltså blir kortare).
Om den ordinarie arbetstiden för en arbetstagare är t.ex. 38 timmar i veckan (enligt visst kollektivavtal), kan ges följande exempel på hur man räknar arbetstid och, enligt arbetstidslagen, tillgänglig övertid enligt de två sätten.
Mån Tis Ons Tor Fre 6 h sjuk 8 h 14 h* föräldraledighet
(* varav 6 h övertid)
Detta ger enligt arbetstidslagen 44 timmars arbetstid, eller 38 timmar ordinarie arbetstid och 6 timmar övertid. Enligt EG-direk-
tivet ger exemplet 36 timmars arbetstid. Om den ordinarie arbets- tiden är lägre än 40 timmar i veckan är alltså enligt arbetstidsla- gen det totala antalet tillängliga timmar, inklusive övertid, också lägre. Detta gäller inte enligt EG-direktivet, då alltså de 48 tim- marna i veckan är disponibla även om ordinarie arbetstid är lägre än ett visst mått.
Dessutom gäller vid beräkning av övertid enligt arbetstidsla- gen att all ledighet som arbetstagaren har rätt till och som för- läggs till ordinarie arbetstid, likställs med fullgjord ordinarie ar- betstid. Sålunda skall utöver föräldraledighet enligt föräldraledig- hetslagen, ledighet enligt följande lagar likställas med fullgjord ordinarie arbetstid: lag (19742358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, lag (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m., lag (9174:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, lag (19861163) om rätt till svenskundervisning för invandrare, lag (l988:l465) om ersättning och ledighet för närståendevård, samt kommunallagen (1991:900).
Här kan även nämnas att enligt svenska regler (semesterlagen [l977:480]) sjukdom som infaller under semesterledighet, liksom t.ex. ledighet för studier i vissa fall och även viss facklig verk- samhet samt föräldraledighet, medför rätt för arbetstagaren att inte räkna sjukdagarna (eller de andra ledighetsdagarna) som se- mester och på så sätt skjuta på semesterledigheten. I detta sam- manhang kan även nämnas att semesterledigheten enligt semes- terlagen är längre än vad direktivet föreskriver (25 dagar enligt lagen och fyra veckor enligt direktivet) och att ytterligare semes- terdagar ofta avtalas i kollektivavtal.
Detta medför att den skillnad mellan de båda regelverken i antal tillgängliga veckoarbetstimmar, som vi räknade fram i vårt första räkneexempel ovan, blir mindre tydlig. De båda regelver— ken innehåller emellertid även annat som medför att den skillnad i skyddsvärde som tycks framgå av det första räkneexemplet, reduceras ytterligare eller helt försvinner.
EG—direktivets möjlighet att tillämpa en sex-månaders beräk- ningsperiod för en rad verksamhetsområden och situationer (vil- ket ju innebär att ett större antal timmar tillgängliggörs under en given period) samt att fyra- och sex—månadsperioderna (liksom tolv-månadersperioden) inte definieras som kalenderperioder, ur- holkar ytterligare direktivets skyddsvärde. Som ovan nämnts medger vidare direktivet medlemsstaterna att alls inte tillämpa regeln om begränsning av veckoarbetstiden, dvs. om systemet med individuella samtycken tillämpas.
Beträffande omfattningen av arbetstid föreskriver arbetstids- lagen tre begränsningar, 40 timmar/vecka, 48 eller 50 timmar övertid per fyra—veckorsperiod respektive per månad samt 200 övertid maximalt under ett år. Dessutom finns i vissa fall möjlig- het till ytterligare övertid efter dispens av Arbetarskyddsstyrelsen eller genom kollektivavtal. Samtliga begränsningar i lag gäller alltså per kalenderperiod (vecka, månad och år), vilket innebär att perioderna är på förhand bestämda att löpa mellan vissa dagar och ej kan justeras samt att detta innebär en begränsning i sig.
Vad avser en längre period än fyra månader begränsar arbets- tidslagen det möjliga uttaget av arbetstid mer än vad som följer av EG-direktivet. Detta blir nämligen följden av lagens bestäm- melser om ett visst antal timmar som står till förfogande under ett kalenderår. Under en fyra-månadersperiod kan antalet timmar enligt arbetstidslagen bli större än vad EG-direktivet medger. Vi menar dock att denna skillnad måste analyseras på sätt som nyss gjorts. Om jämförelsen görs över en månad medger direktivet ett större uttag av arbetstid (samtliga de 831 timmarna är det ju teo- retiskt möjligt att ta ut utan annan begränsning än vad som följer av bestämmelserna om viloperioder) än arbetstidslagen, vilken endast medger 50 timmars övertid (utöver ordinarie arbetstid) per kalendermånad.
I detta sammanhang skall även pekas på arbetstidslagen be- stämmelser om jourtid och beredskap, vilka saknar motsvarighe- ter i EG-direktivet. Dessa företeelser räknas inte som arbetstid enligt lagen (och följaktligen ej heller enligt EG-direktivet) utan
räknas separat och har betydelse för lagens bestämmelser om vi- loperioder. För jourtid finns dessutom en regel om hur många timmar som får tas ut.
Vi vill även framhålla arbetsmiljölagens allmänna skyddsbe- stämmelser, vilka syftar till att sätta en yttersta gräns för såväl arbetstidens längd som dess förläggning.
Arbetstidslagens bestämmelse om nödfallsövertid saknar som tidigare nämnts en övre gräns för hur många timmar som får tas ut. Däremot förutsätter bestämmelsen att tillstånd söks hos Arbe- tarskyddsstyrelsen senast två dygn efter arbetets början. Arbete enligt nödfallsbestämmelsen bedrivs sålunda under myndighets- tillsyn, vilket möjliggör kontroll av arbetstiden. Genom centralt eller, om högst en månad, lokalt kollektivavtal kan dock denna skyldighet avtalas bort. Vid olyckssituationer och liknande med- ger som vi tidigare har konstaterat EG-direktivet att medlemssta- terna använder en sex-månaders beräkningsperiod.
Vi menar att en samlad bedömning av arbetstidslagens bestämmelser om veckoarbetstid och omfattningen av arbetstid i allmänhet samt övriga för området relevanta författningar, medför ett för arbetstagarna lika högt eller högre skyddsvärde som det EG-direktivet föreskriver. Med vår valda utgångspunkt menar vi därför att arbetstidslagens bestämmelser om ordinarie arbetstid, övertid, nödfallsövertid och mertid bör kvarstå oförändrade. Detta ger oss även större frihet i det fortsatta utredningsarbetet att un- dersöka och analysera förutsättningar för och konsekvenser av mer flexibla arbetstidsregler och eventuella arbetstidsförkortning— ar.
Semester
Alla arbetstagare skall enligt EG-direktivet erhålla minst fyra veckors betald semester. Den närmare utformningen av denna rättighet får bestämmas nationellt. I direktivets artikel 18.1.b.ii, medges medlemsstaterna att under en övergångsperiod stadga att betald semester får uppgå till minst tre veckor.
Semesterlagen anger att alla arbetstagare skall ha rätt till minst 25 dagars semester per år. I lagen finns även föreskifter om intjänande av semester och semesterlön. Svensk lag är alltså mer förmånlig för arbetstagarna och vi föreslår därför inte någon
förändring.
Nattarbetets längd
Vad gäller arbetstidslagens bestämmelse om nattvila och EG-di— rektivets regel om en begränsning av längden av nattarbetandes arbetspass vill vi framhålla att regelverken har skilda utgångs- punkter. Arbetstidslagen utgår från ett principiellt nattarbetsför- bud från vilket får göras avvikelser i speciella fall. EG-direktivet innehåller inget nattarbetsförbud men föreskriver att arbetstiden för nattarbetande skall begränsas till i genomsnitt 8 timmar per 24-timmarsperiod. I vissa fall tillåts inte en sådan genomsnittsbe- räkning och nattarbetet skall då begränsas till 8 timmar under den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs.
Arbetstidslagen saknar direktivets begränsning för det fall nattarbete tillåts. Skall därför 8-timmarsgränsen föras till lagen och hur skall det avgöras för vilka arbeten genomsnittsberäkning- en inte skall vara tillåten?
Med vår valda utgångspunkt anser vi att arbetstidslagens prin- cipiella nattarbetsförbud bör bibehållas. Den begränsning av natt- arbetets längd som EG-direktivet föreskriver skall därför ses i samband med arbetstidslagens möjlighet till avvikelser från natt- arbetsförbudet. Det är alltså två regler avseende nattarbetets längd vi har att ta ställning till. Den ena gäller situationer då nattarbetets längd beräknas som ett genomsnitt (artikel 8.1). Den andra gäller situa- tioner då sådan genomsnittsberäkning av längden inte är tillåten (artikel 8.2).
Vad avser den första av reglerna vill vi framhålla följande. Direktivet stadgar att medlemsstaterna får föreskriva hur lång perioden för genomsnittsberäkning skall vara (efter samråd med
arbetsmarknadens parter). Om veckovilan på minst 24 timmar faller inom beräkningsperioden skall den inte inkluderas vid be- räkningen av genomsnittet (artikel 16, punkt 3). Genomsnittet kan alltså beräknas på sex av veckans sju dagar, vilket ger 48 timmar per vecka. Med ledning av detta kan anföras samma prin— cipiella resonemang och jämförelser som gjordes ovan i avsnittet om begränsning av arbetstidens omfattning.
Arbetstidslagen stadgar sålunda att ordinarie arbetstid per ka- lendervecka är 40 timmar. I vissa fall får arbetstiden genom- snittsberäknas över en period om fyra veckor. Begränsningar i övertidsuttag gäller per fyra-veckorsperiod eller kalendermånad respektive kalenderår och är 48 eller 50 timmar respektive 200 timmar. Med arbetad tid jämställs all ledighet till vilken man har rätt, dvs. föräldraledighet, studieledighet, ledighet för fackliga uppdrag osv. Ytterligare övertid och nödfallsövertid kräver dis- pens av respektive anmälan till Arbetarskyddsstyrelsen, vilket innebär att dessa arbetstidstyper står under myndighetskontroll. Det skall dock påpekas att annan ordinarie arbetstid respektive övertid kan avtalas i kollektivavtal.
Beträffande direktivets regel om nattarbetets längd, där arbets- tidens längd framräknas som ett genomsnitt, menar vi alltså att det svenska regelverket sammantaget erbjuder ett väl så högt skydd för arbetstagarna som det EG-direktivet föreskriver. Ett tillägg av en åtta-timmarsregel i detta avseende skulle inte förhö— ja skyddsvärdet. &
Den andra av EG-direktivets regler om nattarbetes längd före- skriver emellertid att för vissa arbeten skall genomsnittsberäkning av arbetets längd inte vara tillåten. Detta gäller när arbetet i fråga innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträng— ning. Vid sådant arbete får arbetspassets längd vara högst åtta timmar inom den 24-timmarsperiod då nattarbetet utförs.
Det är tämligen vanligt förekommande att arbetspass på natten är längre än åtta timmar. Den sammanlagda arbetstiden per vecka är dock inte högre då långa nattarbetspass normalt kompenseras genom fridagar eller att nattarbetande har en kortare veckoarbets—
tid enligt kollektivavtal. EG-direktivet föreskriver dock i denna del att varje arbetspass skall begränsas till högst åtta timmar. Di- rektivet medger dock medlemsstaterna att avvika även från denna regel.
Vi inledde detta avsnitt med att konstatera att arbetstidslagen utgår från ett nattarbetsförbud (13 5 första stycket). Förbudet får frångås med stöd i lag i vissa fall (13 å andra stycket). Avvikel— ser får således göras ”om arbetet med hänsyn till dess art, all— mänhetens behov eller andra särskilda omständigheter måste fort— gå även nattetid ”. Vi menar att de typer av arbeten och situatio- ner som här avses ryms inom de arbetsområden och situationer, vilka omfattas av EG-direktivets artikel 17.2.] och 17.22. Beträffande dessa kan medlemsstaterna direkt i lag avvika från åtta-timmarsregeln, under förutsättning att (i första hand) kom- pensationsledighet ges.
Artikel 17.2.] och 17.22 medger dessutom att medlemsstater- na avviker från regeln om att i vissa fall (särskilt ansträngande arbeten) får inte nattarbete genomsnittsberäknas. För det fall de åtta timmarna per 24-timmarsperiod genomsnittsberäknas har vi ju tidigare konstaterat att en sådan regel inte skulle tillföra det svenska regelsystemet ett ytterligare skyddsvärde.
Med vår valda utgångspunkt att endast föreslå de förändringar av det svenska regelsystemet som EG-direktivet nödvändiggör, menar vi att det finns anledning att uppmärksamma alla direkti- vets aspekter för att avgöra dess skyddsvärde. Vi har alltså även i denna del att ställa EG-regeln mot arbetstidslagens nattarbetsför- bud, lagens myndighetskontroll och tillsyn för det fall nattarbete medges, arbetsmiljölagens allmänna skyddsprinciper samt skillna- derna i sätt att räkna arbetstid.
Det bör i detta sammanhang även påpekas att EG-direktivet i detta avseende tar arbetet eller arbetsuppgiften som utgångspunkt vid fastställande av när genomsnittsberäkning skall vara eller inte vara tillåten. Det svenska regelsystemet, i detta sammanhang främst arbetsmiljölagen, utgår från arbetstagaren och dennes in- dividuella förutsättningar. Enligt det svenska synsättet kan alltså
ett arbete som objektivt sett kan beskrivas som riskfyllt, vara det i varierande grad beroende på förutsättningarna hos den arbets- tagare som utför arbetet. Omvänt kan naturligtvis ett arbete som objektivt sett borde medföra ringa risker vara farligare eller mer ansträngande för vissa arbetstagare.
Vid en sådan jämförelse och efter en samlad bedömning kan vi alltså konstatera att inte heller den andra av EG-direktivets två regler om nattarbete skulle tillföra det svenska regelsystemet ett
högre skyddsvärde.
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete
Nattarbetande skall enligt EG-direktivet ha rätt till fria hälsoun- dersökningar, före anställningens början och regelbundet därefter (artikel 9.1.a). Hälsoundersökningen skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt (artikel 9.2) och får utföras inom den offentliga sjukvården (artikel 9.3).
Arbetsmiljölagens fjärde kapitel innehåller bestämmelser om bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regering— en bestämmer (Arbetarskyddsstyrelsen) att utfärda ytterligare för— eskrifter inom en rad områden. 4 kap. 5 & bemyndigar regeringen att meddela föreskrifter om skyldighet att föranstalta om läkarun- dersökning, om ett arbete innebär risk för hälsa eller säkerhet. Regeringen kan som sagt också delegera den uppgiften till en myndighet.
En föreskrift om hälsoundersökning finns inte idag. En lämp- lig åtgärd för att införliva direktivets föreskrift kunde vara att regeringen uppdrog åt Arbetarskyddsstyrelsen att utfärda före- skrifter angående hälsoundersökning av nattarbetande, motsvaran- de EG—direktivets bestämmelse.
EG—direktivet föreskriver även att nattarbetande vilka har häl- soproblem som kan visas bero på nattarbetet skall om möjligt bli omplacerade till lämpligt dagarbete (artikel 9.1.b).
Den svenska författningen saknar en uttrycklig regel om rätt till omplacering av nattarbetande till dagarbete. Som vi tidigare redogjort för utgår det svenska regelsystemet från ett nattarbets- förbud (13 5 första stycket arbetstidslagen) som vi föreslår bibe- hålls. Vissa av EG—direktivets bestämmelser som direkt tar sikte på nattabetande saknas därför naturligen i den svenska författ- ningen, så även bestämmelsen om omplacering.
I arbetsmiljölagens tredje kapitel anges vilka skyldigheter en arbetsgivare har när det gäller arbetsmiljön. I arbetsgivaransvaret ligger bl.a. att vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall (2 5). Arbets— givaren åläggs att anpassa arbetsförhållandena till arbetstagarnas särskilda förutsättningar, men också i övrigt ta hänsyn till arbets— tagarens särskilda förutsättningar (3 5). I vissa fall kan en ompla- cering t.ex. från natt— till dagarbete vara den lämpligaste åtgärden (prop. 1990/91:140 s. 45 f). Givetvis kan en sådan omplacering endast ske inom ramen för anställningen och enligt anställnings- skyddslagens (1982280) regler. Det särskilda rehabiliteringsansvar som arbetsgivaren har enligt 22 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring kan också nämnas i detta sammanhang. Sammantaget måste dessa regler anses innebära att det finns en skyldighet för arbetsgivaren — och en motsvarande rättighet för arbetstagaren i den omfattning som EG-direktivet anger — vad gäller omplace- ring från natt- till dagarbete. Denna rättighet för arbetstagaren förstärks genom vårt förslag angående rätten till hälsoundersök- ningar som nyss redogjorts för. Mot bakgrund av vår valda ut- gångspunkt föreslår vi därför inga förändringar i det svenska re- gelsystemet.
Garantier för nattarbete
EG-direktivets artikel angående garantier för nattarbete (artikel
10) innebär att medlemsstaterna ges möjlighet att föranstalta om ytterligare skydd för vissa arbetstagarkategorier. Artikeln är inte att anse som en föreskrift som medlemsstaterna har att efterleva
vid införlivandet av direktivets bestämmelser, utan snarare som en möjlighet som det står medlemsstaterna fritt att utnyttja. Med vår valda utgångspunkt anser vi inte att denna artikel föranleder oss att föreslå några åtgärder.
Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande
Arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande skall en— ligt EG-direktivet anmäla detta till behöriga myndigheter, om dessa begär det (artikel 1 1).
En till EG-direktivet motsvarande bestämmelse finns som vi tidigare konstaterat i 21 & arbetstidslagen. Där föreskrivs att till- synsmyndigheterna har rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs för tillsyn av lagen. Vi föreslår alltså inga åtgärder med anledning av denna bestämmelse i direktivet. Det kan även nämnas att det finns en bestämmelse med motsvarande innehåll i 7 kap. 3 & arbetsmiljölagen, angående tillsyn av efter- levnaden av den lagen.
Skydd av hälsa och säkerhet
Arbetstagare som arbetar på natten och i skift skall enligt EG- direktivet ha ett hälso- och säkerhetsskydd som motsvarar arten av deras arbete (artikel 12.1). Åtgärder och anordningar till skydd för nattarbetande och skiftarbetare som motsvarar vad som finns för andra arbetstagare skall vara tillgängliga alla tider på dygnet (artikel 12.2).
Denna bestämmelse i EG-direktivet har sin motsvarighet i andra och tredje kapitlen i arbetsmiljölagen. Där anges allmänna principer för arbetsmiljöns beskaffenhet (2 kap.) samt om arbets- givares och arbetstagares allmänna skyldigheter vad avser arbets— miljön (3 kap.). Vi har tidigare i framställningen behandlat arbetsmiljölagens allmänna skyddsprinciper och deras inverkan i bl.a. arbetstidshänseende. Vi skall därför inte gå in ytterligare i
detta här utan bara konstatera att arbetsmiljölagens föreskrifter i nämnda kapitel ger ett väl så gott skydd som det som EG-direkti- vet föreskriver i detta sammanhang. Mot denna bakgrund anser vi att det inte finns anledning att föreslå några åtgärder med an- ledning av EG-direktivets bestämmelse om skydd av hälsa och säkerhet.
Arbetsrytm
Om en arbetsgivare avser att organisera arbetet enligt en viss rytm skall denne enligt EG-direktivet ta hänsyn till den allmänna principen om att anpassa arbetet till arbetstagaren, särskilt för att lindra effekterna av monotont arbete och liknande (artikel 13). Hälsa och säkerhet skall iakttas, särskilt beträffande avbrott under arbetstiden.
Beträffande svenska författningsbestämmelser kan här anföras i princip samma resonemang som nyss har anförts angående be- stämmelsen om skydd av säkerhet och hälsa. Arbetsmiljölagens andra och tredje kapitel innehåller alltså bestämmelser som väl uppfyller vad EG-direktivet föreskriver, särskilt 2 kap. 1 & arbetsmiljölagen kan framhållas. Vi har tidigare påtalat att arbets- miljölagen sätter individen i centrum och utgår från att männi- skor har olika förutsättningar. Vi föreslår alltså inga åtgärder med anledning av EG-direktivets bestämmelse om arbetsrytm.
3.5. Behovet av ändringar i arbetstidslagen
Allmänt
Vi har i avsnitt 3.4. konstaterat att EG-direktivets bestämmelser i princip inte föranleder oss. att föreslå några förändringar av den lagreglerade arbetstiden. Däremot har vi föreslagit en hänvisning i arbetstidslagen till arbetsmiljölagen. Vi har emellertid tidigare, i
avsnitt 2.2. och 2.3., redovisat att EG-direktivet har vissa gränser och aspekter som bör föranleda viss anpassning av arbetstidsla— gen vad gäller lagens bestämmelser om avvikelser genom kollek- tivavtal och genom dispens av Arbetarskyddsstyrelsen. Vi skall i detta avsnitt redogöra för våra överväganden angående detta och även behandla frågor om tillsyn och sanktion.
Avvikelsemöjligheter för arbetsmarknadens parter
Arbetstidslagen är dispositiv, helt eller delvis, till förmån för kol- lektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Lagens huvudprincip är att kollektivavtal om avvikelser skall slutas eller godkännas av en central arbetstagarorganisation.
EG-direktivet lämnar utrymme för arbetsmarknadens parter att genom kollektivavtal avvika från direktivets huvudbestämmelser. Medlemsstaternas utrymme för motsvarande avvikelser är mer begränsat. Direktivet sätter dock gränser för möjligheterna till avvikelser och då vi skall EG-anpassa det svenska regelsystemet bör detta återspeglas i arbetstidslagen.
Som tidigare konstaterats finns endast en ”kvantifierbar ” eller absolut gräns för avvikelse från en huvudbestämmelse, dvs. begränsningen av veckoarbetstiden till 48 timmar i genomsnitt under en beräkningsperiod om högst 12 månader (enligt överens- kommelse i kollektivavtal). Övriga bestämmelser har inga preci- serade yttre gränser för avvikelser. Gränserna anges i stället i form av villkor om att kompensationsledighet, eller i vissa speci— ella undantagsfall lämpligt skydd, skall ges till arbetstagaren.
Detta villkor skall vara uppfyllt om avvikelser görs från direk- tivets huvudbestämmelser om dygns- och veckovila, raster, arbetspassens längd för nattarbetande samt om det avtalas om längre begränsningsperiod för genomsnittsberäkning av veckoar- betstiden än fyra månader.
Vi konstaterar således att EG-direktivet sätter vissa yttre ra— mar och uppställer förutsättningar för avvikelser. Då detta är fal- let måste det framgå i arbetstidslagen att arbetsmarknadens parter
i fortsättningen endast kan frångå lagen, helt eller delvis, under iakttagande av EG-direktivets bestämmelser.
Det torde i första hand bli en fråga för arbetsmarknadens par- ter att i kollektivavtalsregleringen av arbetstidsfrågor definiera vad som skall anses vara kompensationsledighet eller lämpligt skydd. Det ligger även i linje med vårt utredningsuppdrag som fastslår att arbetstidsfrågoma även fortsättningsvis i första hand skall regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter.
Parterna på arbetsmarknaden skall således ha möjlighet att även fortsättningsvis fritt avtala om arbetstidsfrågor, men de skall göra detta inom EG- direktivets ramar. Motsvarande konstruktion finns i lagen om anställningsskydd och medbestämmandelagen (se prop. 1994/95:102 s. 79 och 83). De har därvid att bedöma om de regler som avtalas har ett skyddsvärde som minst motsva- rar EG-direktivets regler. Lagreglema blir alltså ”semidispositiva med EU-spärr ”. (Semidispositiva lagregler = lagregler som kan avvikas från genom kollektivavtal.)
Kollektivavtal som innebär att EG-direktivets regler inte iakt- tas skall inte hindra en enskild arbetstagare från att göra sin rätt enligt EG-direktivet gällande. För att markera detta bör en regel införas om att ett avtal eller del därav är ogiltiga i den mån de innebär ett sämre skydd för arbetstagaren än vad EG-direktivet kräver. Ogiltigheten torde dock vanligtvis riktas mot tillämp- ningen av ett kollektivavtal i det enskilda fallet.
Arbetsmarknadens parter har vidare att hålla sig inom det om- råde som anvisas i arbetsmiljölagens allmänna skyddsprinciper. Som vi skall återkomma till i kapitel 7 har dock dessa regler betydelse även för andra delar i genomförandet av EG-direktivet i svensk rätt.
Vi vill här även påminna om att EG-direktivets regel om se- mester samt föreskrifterna om nattarbete (annat än dess längd), skiftarbete och arbetsrytm uppfylls av icke-dispositiva svenska författningsbestämmelser som alltså inte kan frångås genom kol- lektivavtal.
Myndighetstillsyn och dispenser
Arbetstidslagen innehåller bestämmelser om myndighetstillsyn och dispenser samt vissa straff- och processrättsliga regler. Vi har tidigare nämnt att Arbetarskyddsstyrelsen, om det finns särskilda skäl och då kollektivavtal om avvikelse inte har kunnat tecknas, kan bevilja dispens från en rad bestämmelser i lagen.
Liksom att arbetsmarknadens parter har att hålla sig inom EG- direktivets ramar vid eventuella avvikelser från arbetstidslagen, har naturligtvis Arbetarskyddsstyrelsen att göra det vid eventuella dispenser. Detta gäller samtliga punkter i 19 & arbetstidslagen, vilka har en motsvarighet i EG-direktivet. Det har alltså ingen betydelse för dispens avseende arbetsgivarens informationsplikt, utan torde ha störst betydelse vad avser arbetstidens omfattning och nattarbete. Vi menar att begränsningarna vad gäller dispenser för tydlighetens skull bör framgå direkt i arbetstidslagen.
Beträffande myndighetstillsyn över arbetstidslagens efter- levnad skall följande framhållas. Det stadgas i lagens 20 & att Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen har att utöva sådan tillsyn samt även tillsyn över efterlevnaden av de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Enligt 21 5 har tillsynsmyndighe- terna rätt att på begäran få den information som behövs för till- synen och myndigheterna har vidare rätt att komma in på arbets- ställena. Om nödvändigt skall därvid polisen lämna hand- räckning.
Yrkesinspektionen och Arbetarskyddsstyrelsen får meddela förelägganden och förbud om detta behövs för efterlevnaden av arbetstidslagen. I sådana beslut får myndigheten sätta ut viten.
Vi har i föregående avsnitt framhållit betydelsen av myndig- hetstillsynen för skyddsvärdet i de svenska bestämmelserna. Även om vi inte föreslår några förändringar vad avser den lag- reglerade arbetstiden skall naturligtvis i fortsättningen tillsyns— myndigheterna i sin verksamhet tillse att EG-direktivets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte underskrids. För att tydliggöra detta bör det uttryckligen anges i arbetstidslagen i samband med lagens tillsynsbestämmelser.
Vad å andra sidan gäller den kollektivavtalsreglerade arbets- tiden skall följande framhållas. Vid tillkomsten av arbetstidslagen klargjordes genom uttalanden i lagens förarbeten att om kollekti- vavtal ersätter lagens regler bortfaller myndighetstillsynen enligt arbetstidslagen (prop. 1981/82:154 s. 54). Detta är sedan dess gällande praxis på arbetsmarknaden och vi menar att denna prax- is inte bör förändras.
Sanktioner
Då myndigheternas tillsyn bortfaller om kollektivavtal träffas bör inte heller påföljdsbestämmelserna tillämpas i sådana fall. Detta är också avsikten enligt uttalanden i förarbetena till arbetstidsla- gen (a. prop. s. 47 ff.). Sverige har emellertid som EU-medlem att tillse att EG-rätten inte bara genomförs i det nationella regel- systemet, utan även att EG-rätten efterlevs på ett korrekt sätt.
Vi har i avsnitt 3.4. konstaterat att den svenska författningen uppfyller alla direktivets bestämmelser. Om på ett arbetsställe arbetstidslagen (och alltså inte ett kollektivavtal) tillämpas och arbetsgivaren följer lagen innebär alltså detta att arbetstagarna omfattas av skyddsbestämmelser som uppfyller EG-direktivets bestämmelser. Efterlevnaden av lagen är som nämnts straffsank- tionerad.
Tidigare i detta avsnitt har vi föreslagit att arbetstidslagen bör formuleras så att kollektivavtal som reglerar arbetstidsfrågor hålls inom EG—direktivets ramar. För att en sådan bestämmelse skall bli effektiv bör den sanktioneras. Som nyss nämnt bortfaller dock lagens tillsyns- och sanktionssystem om lagens regler ersätts av ett kollektivavtal. Detta bör även gälla i fortsättningen. Vi före- slår därför andra regler om påföljder för det fall att parterna i kollektivavtal inte iakttar EG-direktivets minsta godtagbara skyddsnivåer.
Vi menar att för att säkerställa efterlevnaden av EG-direkti- vets minsta godtagbara skyddsnivåer, det finns anledning att se till att bestämmelsen skadeståndssanktioneras. Vi föreslår alltså
en regel om skadestånd av samma slag som finns i annan lag- stiftning på arbetsrättens område, t.ex. i föräldraledighetslagen (22 5), lagen om anställningsskydd (38 5), semesterlagen (32 &) etc. Skadeståndet bör kunna vara både ekonomiskt och ideellt. Det bör i vissa fall kunna nedsättas eller helt falla bort.
En bestämmelse om detta bör införas i anslutning till lagens nuvarande straffbestämmelser.
4. Förhållandet mellan gällande kol- lektivavtal och införlivandet av EG:s arbetstidsdirektiv
Sverige har, som medlemsland i EU, att senast den 23 november 1996 se till att bestämmelser som motsvarar EG-direktivet är in- förlivade i det svenska regelsystemet. Vi har sett, främst i kapitel 2.3, att det kan finnas kollektivavtalsregleringar som skulle kunna strida mot bestämmelser i EG-direktivet.
Om våra förslag till förändringar blir antagna måste framtida kollektivavtal om avvikelser från arbetstidslagen hållas inom EG- direktivets ramar. Men de kollektivavtal som nu gäller har en löptid av ibland flera år och det finns alltså avtal som är avsedda att bestå även efter 23 november 1996.
Vi måste därför ställa oss frågan om övergångsbestämmelser skall införas för att säkerställa att hela det svenska regelsystemet, inklusive kollektivavtal, uppfyller EG-direktivets föreskrifter. Det tillägg vi kommer att föreslå i 3 5 arbetstidslagen (se nedan, ka- pitel 7) innebär ju att kollektivavtal fortsättningsvis kan frångå arbetstidslagens bestämmelser endast under förutsättning att av- talet hålls inom EG-direktivets ramar.
Beträffande nya dispositiva lagregler har det framförts princi- piella invändningar mot att lagstiftaren inför övergångsbestäm- melser som innebär att bestående kollektivavtal ogiltigförklaras (se vad lagrådet anförde med anledning av förslagen till över- gångsbestämmelser till medbestämmandelagen [prop. 1975/76:105, bilaga 1, s. 520 ff.]). Det har ansetts motsägelsefullt
att nya dispositiva regler skulle slå undan gällande kollektivavtal. Å andra sidan finns exempel på att sådana regler har godtagits (SFS 199321496, lag om ändring i lagen om anställningsskydd). Senast har emellertid regeringen sagt sig vilja undvika sådan lag- stiftning i samband med ett påpekande från 1LO:s styrelse (prop. 1994/95:76, 5.18 f).
Vad gäller nya tvingande lagregler har dessa ibland fått slå igenom gällande kollektivavtal, men under iakttagande av största restriktivitet (prop. l975/76:105, bilaga 1, s. 520). De tvingande bestämmelsernas innehåll verkar avgöra om de skall bryta bestå— ende rättsförhållanden eller ej.
De tillägg vi föreslår arbetstidslagen (se vidare kapitel 7) är av tvingande karaktär och föranledda av Sveriges åtaganden som medlem i EU. De tvingande reglernas innehåll och karaktär skul- le därmed kunna anses vara tillräcklig grund för att föreslå att de skall slå igenom i gällande rättsförhållanden och att därmed för- ändringsförslagen bör åtföljas av en övergångsbestämmelse.
EG:s arbetstidsdirektiv är dock formulerat så att dess före- skrifter kan genomföras nationellt både av lagstiftaren och av arbetsmarknadens parter. Parterna på den svenska arbetsmarkna- den har alltid haft en viktig roll, även i frågor avseende arbets— tider. Sveriges EU-medlemsskap innebär att rollen för arbets- marknadens parter fått ytterligare en dimension.
Vi utgår därför från att parterna ser till att befintliga kollektiv— avtal efter den 23 november 1996 tillämpas inom ramarna för EG:s arbetstidsdirektiv. Någon särskild åtgärd från lagstiftarens sida bör därför inte vidtas i detta sammanhang.
5. Sveriges övriga internationella åtaganden på arbetstidsområdet
Enligt vårt utredningsuppdrag skall vi beakta de av Sverige rati- ficerade ILO-konventionema (nr 14) om veckovila i industriarbe- te, (nr 47) om fyrtiotimmarsvecka samt (nr 132) om semester.
ILO-konventionen (nr 14) om veckovila i industriarbete stipu- lerar såsom huvudregel att varje industriarbetare skall erhålla 24 timmars sammanhängande ledighet per sjudagarsperiod. Om möj— ligt skall vilotiden infalla på de dagar som enligt nationell sed- vänja veckovilan normalt är förlagd till. Då vi inte föreslår några förändringar i det svenska regelsystemet (arbetstidslagen) angå- ende veckovila anser vi inte att Sveriges åtagande under denna ILO-konvention påverkas.
ILO-konventionen (nr 47) om fyrtiotimmarsvecka antogs 1935 och ratificerades av Sverige 1982. Då vi inte föreslår några för- ändringar i arbetstidslagen vad gäller den lagreglerade arbetstiden anser vi att Sveriges åtaganden under denna konvention inte på- verkas av våra förslag.
Den 1970 reviderade ILO—konventionen (nr 132) om semester ratificerades av Sverige 1978. Konventionen föreskriver att varje arbetstagare skall ha rätt till en årlig betald semester om tre veckor. Konventionen innehåller även föreskrifter om bl.a. intjä- nande av semester, lön under semestern och förläggning av se- mestern. Då vi inte föreslår några förändringar i de svenska reg- lerna om semester påverkas inte Sveriges åtaganden under denna konvention av våra förslag.
Såvitt vi förstår föreligger inga andra av Sverige ratificerade ILO-konventioner inom de områden som behandlas av EG:s ar- betstidsdirektiv. Sverige har alltså inte ratificerat någon av de ILO-konventioner som gäller nattarbete och som hänvisas till i ingressen till arbetstidsdirektivet (se ovan, kapitel 2.2).
Det föreligger även ett antal ILO-rekommendationer gällande arbetstidsfrågor. Här kan nämnas rekommendation 116 angående förkortning av arbetstiden (prop. 1963:29).
6. Vissa konsekvenser av förslagen
Som nämndes i kaptel 1.1 skall vi enligt vårt uppdrag bedöma och analysera en rad aspekter vad gäller konsekvenserna av alter- nativa arbetstidsförkortningar och arbetstidsmönster. Sålunda skall analyseras effekterna av olika förslag på produktionen, pro- duktiviteten, sysselsittningen m.m. Dessa och andra aspekter är naturligtvis delar av själva kärnan i vårt uppdrag. Vi anser inte att de förslag som vi i detta delbetänkande presenterar medför några konsekvenseri detta sammanhang, då ju föremålet för del- betänkandet har vart ett annat. Det ligger i sakens natur att de begränsningar som EG—direktivet medför kan få konsekvenser för ovan nämnda områcen. Vi avser naturligtvis att återkomma till detta i vårt fortsatta utredningsarbete.
Enligt vårt uppdrag skall vi emellertid även bedöma och redo- visa konsekvensernz av våra förslag för jämställdheten mellan kvinnor och män, regionalpolitiska konsekvenser samt hur förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar (för offent- lig verksamhet) skall finansieras.
Direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (Dir. 1994:124) för- eskriver att alla förslag som läggs fram skall föregås av en analys och redovisa de jämställdhetspolitiska effekterna. Om utrednings- uppdraget eller ämnets karaktär är av en art att sådan analys och redovisning inte kar göras på ett meningsfullt sätt, skall detta anges och motiveras.
Vår utgångspunkt har varit att ge våra förslag en så begränsad omfattning som möjligt för att lämna största möjliga utrymme för det fortsatta utredningsarbetet. Vi har endast föreslagit ett nöd- vändigt minimum fcr att EG:s arbetstidsdirektiv skall anses bli
införlivat i det svenska regelsystemet. Vi kan inte se att våra för- slag till förändringar i regelsystemet skulle medföra några negati- va konsekvenser för jämställdheten. Det kan i och för sig inte uteslutas att det vi föreslår, i form av kompletterande skyddsreg— ler till en redan existerande skyddslagstiftning, kan medföra posi- tiva effekter för jämställdheten. Det får dock anses att förslagen är av så begränsad omfattning och samtidigt av tvingande karak- tär till följd av EU-medlemskapet att det inte är meningsfullt att tala om jämställdhetspolitiska effekter. Vi menar emellertid att detta är en aspekt som har en central betydelse och vi åter- kommer naturligtvis till frågan i vårt fortsatta arbete.
Enligt direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (Dir. 1994z23) skall offentliga åta- ganden prövas förutsättningslöst. Om en kommitté ger förslag som innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för den offentliga sektorn, skall det visas hur dessa förslag skall finans- ieras. Förändringsförslagen skall beskrivas i finansiella och, om möjligt, i samhällsekonomiska termer.
Vi menar att våra förslag torde ha ringa betydelse även på detta område. Det kan emellertid inte uteslutas att de något mer begränsade möjligheterna att träffa kollektivavtal om exempelvis övertidsuttag kan medföra större kostnader i förhållande till vad som råder idag. Detta är dock något som följer av EG-anpass- ningen. Vi avser att återkomma med ekonomiska analyser i det fortsatta arbetet och då skall även analyseras konsekvenser av eventuella förslag i samhällsekonomiska termer.
Beträffande direktiv till kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konsekvenser (Dir. l992:50), vill vi resonera på ett likartat sätt. Vi anser att våra förslag är av en så- dan begränsad karaktär att regionalpolitiska konsekvenser inte på ett meningsfullt kan redovisas. Men även denna aspekt skall na- turligtvis beaktas i det fortsatta utredningsarbetet.
7. Författningskommentarer
Lag om ändring i arbetstidslagen (l982:673)
1 &
Denna lag gäller, med de inskränkningar som anges i 2 &, varje verksamhet där arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räk- ning.
Om arbetstiden för minder- Allmänna skyddsbestämmel- åriga finns ytterligare be- ser vad avser förläggning av stämmelser i 5 kap. arbets- arbetstid finns i 2 kap. 1 _? miljölagen (1977:1160). arbetsmiljölagen
(1977:1160). Särskilda be- stämmelser om arbetstiden för minderåriga finns i 5 kap. den lagen.
Ett nytt andra stycke tillförs 1 &. Syftet är att tydliggöra samban- det mellan arbetstidslagen och arbetsmiljölagen. Arbets-
miljölagens allmänna skyddsbestämmelser innebär bl.a. att arbetstidsfrågor skall beaktas i en helhetssyn på arbetsmiljön. Som vi redogjort för i tredje kapitlet är hänvisningen främst för- anledd av att vi inte föreslår någon förändring av arbetstidslagens tillämpningsområde (se ovan, avsnitt 3.4.) samt med anledning av lagens disposivitet till förmån för kollektivavtal och myndighets eventuella dispenser (se ovan, avsnitt 35).
Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisa- tion får göras antingen un- dantag från lagens tillämp- ning i dess helhet eller av- vikelser från bestämmelser- na i 5 och 6 55, 7 5 andra stycket, 8 — 10 55, 12 — 14 59 samt 15 å andra och tredje styckena. Vidare får raster bytas ut mot måltids- uppehåll genom sådana kol- lektivavtal.
Avvikelser från 8 5, 9 å andra och tredje styckena, 10 å och 13 5 får göras även med stöd av kollekti- vavtal som har slutits av en lokal arbetstagarorganisa- tion. Sådana avvikelser gäl- ler dock under en tid av högst en månad, räknat från dagen för avtalets ingående.
35
Genom kollektivavtal som har slutits eller godkänts av central arbetstagarorganisa— tion får, under förutsättning att avtalet inte innebär att regler med ett lägre skydds- värde skall tillämpas för ar- betstagarna än vad som fö— ljer av EU—rådets direktiv 93/104/EG av den 23 novem— ber 1993, göras antingen undantag från lagens tillämp- ning i dess helhet eller av- vikelser från bestämmelserna i 5 och 6 55, 7 5 andra stycket, 8 — 10 55, 12 — 14 55 samt 15 å andra och tred- je styckena. Vidare får raster bytas ut mot måltidsuppehåll genom sådana kollektivavtal. Avvikelser från 8 5, 9 & andra och tredje styckena, 10 å och 13 5 får göras även med stöd av kollektivavtal som har slutits av en lokal
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollek- tivavtal som avses i första och andra styckena får till- lämpa avtalet även på arbetstagare som inte är medlemmar av den avtals- slutande arbetstagarorgani- sationen men sysselsätts i arbete som avses med av- talet.
arbetstagarorganisation. Så- dana avvikelser gäller dock under en tid av högst en må- nad, räknat från dagen för avtalets ingående.
En arbetsgivare som är bunden av ett sådant kollek- tivavtal som avses i första och andra styckena får till- Iämpa avtalet även på arbets- tagare som inte är medlem- mar av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsätts i arbete som avses med avtalet.
Ett avtal är ogiltigt i den mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetsta- garna än vad som följer av E U—rådets direktiv 93/104/EG av den 23 novem- ber 1993.
Ett tillägg föreslås i 3 5 första stycket, vilket innebär att lagens regler i fortsättningen kommer att vara ”semidispositiva med EU-spärr”, dvs. lagen kan endast frångås om kollektivavtalets regler ger minst det skydd som EG:s arbetstidsdirektiv anger. Den föreslagna lydelsen ”... regler med ett skyddsvärde ...” har samma syfte som lydelsen ”... mindre förmånliga regler ...” i 2 & anställningsskyddslagen och 4 & medbestämmandelagen. Vi väljer att tala om ”skyddsvärde” dels för att anknyta till de reso-
nemang vi fört angående detta i kapitel 3, och dels för att arbets— tidsfrågor regleras i kollektivavtal med inte sällan allmänt hållna ramar samt att EG-direktivets yttre ramar är svåra att definiera.
Om avtalet innebär att mindre skydd ges än enligt EG-direkti- vet, är avtalet enligt det nya — fjärde — stycket ogiltigt i den de- len. Som tidigare nämnts (avsnitt 3.5.) torde det emellertid vara ovanligt att ett avtal i sin helhet ogiltigförklaras. Vanligare torde vara att det är avtalets tillämpning i ett enskilt fall som förklaras ogiltigt.
Varken kollektivavtal eller individuella avtal skall alltså kunna hindra att en enskild arbetstagare gör sin rätt enligt EG-direktivet gällande vid domstol.
195
Kan kollektivavtal som avses i 3 5 inte träffas får Arbetarskydds- styrelsen, om det finns särskilda skäl,
1. medge avvikelse från 5 5, 6 &, 9 & andra och tredje styckena och 12 5,
2. medge undantag från 8 & vad avser begränsningen av över- tidsuttag under en tid av fyra veckor eller under en kalenderrnå- nad,
3. medge ytterligare övertid utöver allmän övertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,
4. medge ytterligare mertid utöver allmän mertid med högst 150 timmar under ett kalenderår,
5. medge avvikelse från 13 och 14 55 samt 15 5 andra och tredje styckena.
Arbetarskyddsstyrelsens be- slut enligt denna paragraf får inte innebära att regler
med ett lägre skyddsvärde tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av E U- rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993.
Vi föreslår att ett nytt andra stycke läggs till 19 &. Syftet är att tydliggöra att eventuella dispenser från Arbetarskyddsstyrelsen fortsättningsvis måste hållas inom EG-direktivets ramar.
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skall ut- öva tillsyn över efterlevna- den av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.
205
Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen skall utöva tillsyn över efterlevnaden av denna lag och de föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Vid denna tillsyn skall även iakttas att inte regler med ett lägre skyddsvärde tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EU- rådets direktiv 93/104/EEG av den 23 november 1993.
En ny mening läggs till 20 5 för att tydliggöra att det i fort- sättningen ligger i tillsynsmyndigheternas uppgift att vaka över att EG-direktivets lägsta godtagbara skyddsnivåer inte under— skrids.
24215
En arbetsgivare som bryter mot 3 5 denna lag på så sätt att avtalet innebär att regler * med ett lägre skyddsvärde ' skall tillämpas för arbetsta- garna än vad som följer av E U—rådets direktiv 93/104/EG, skall betala ska- destånd för den förlust som uppkommer och för den kränkning som har skett.
Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.
Som behandlats ovan föreslår vi att ett avtal eller del därav, i den
mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tilläm- pas för arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet, är ogil- tigt. Vi har även nämnt att ogiltigheten främst torde riktas mot 1 tillämpningen av ett avtal i det enskilda fallet. För att ytterligare * trygga efterlevnaden av EG-reglernas skyddsnivå föreslår vi, vil- ket redogjordes för i avsnitt 3.5., att tillägget i 3 5 första stycket skadeståndssanktioneras.
Detta sker genom att en 24 a & läggs till lagen. Den nya be- ; stämmelsen placeras i anslutning till lagens bestämmelser om 5 straff, men före 25 å som påminner om vad som sker vid bris- tande fullgörande av förpliktelser enligt kollektivavtal.
1 24 a 5 andra stycket sägs att skadestånd kan jämkas eller helt bortfalla. Omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra
om så kan ske.
Denna lag träder i kraft den 23 november 1996.
EG-direktivet skall vara införlivat i medlemsstaternas regelsystem senast den 23 november 1996.
Reservationer och särskilda yttranden
Reservation av ledamöterna Christel Anderberg (m) och An- ders Josephsson (kds)
Dispositiviteten
l ingressen till EG-direktivet finns några viktiga utgångspunkter angivna för hur och i vilken omfattning medlemsstaterna bör in- förliva direktivet i sin nationella lagstiftning. Rådet erinrar om att direktiven enligt artikel 118a i Romfördraget inte bör innebära administrativa, finansiella eller lagstiftande regler som hämmar skapandet och utvecklingen av små och medelstora företag. Man säger vidare att, eftersom direktivet om arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen, det är önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Det sägs därför vara nöd- vändigt att tillåta att vissa bestämmelser får bli föremål för av- vikande tillämpningar av medlemsstaterna eller av arbetsmarkna- dens parter.
Detta bör rimligen tas till intäkt för att EG-direktivet inte har varit avsett att ordagrant implementeras som lag i medlemsstater- na, vare sig i sin helhet eller vissa artiklar därav. Det har lämnats utrymme för att varje stat, med iakttagande av sina rättstraditio- ner på det arbetsrättsliga området, att göra en helhetsbedömning av de minimikrav till skydd för arbetstagarnas hälsa och säkerhet som direktivet uppställer samt anpassa den nationella lagstift- ningen därefter.
Vi är därför ense med majoriteten om slutsatsen att gällande arbetstidslag i princip inte behöver ändras för att uppfylla EG- direktivet på detta område. Vår genomgång av de materiella reg- lerna om arbetstidens längd och förläggning i arbetstidslagens respektive EG-direktivet ger nämligen entydigt vid handen av
arbetstidslagen ger ett väl så högt skyddsvärde för arbetstagarna som direktivet.
Vi kan däremot inte instämma i majoritetens uppfattning att arbetstidslagens dispositivitet måste begränsas när det gäller ar- betsmarknadens parters rätt att sluta kollektivavtal. Genom den föreslagna lydelsen av 3 & arbetstidslagen om kollektivavtal som slutits ”under förutsättning att avtalet inte innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EU-rådets direktiv 93/104/EEG ” har EG-direktivet de facto införlivats med svensk rätt i sin helhet, in i minsta de- talj. Genom den uttryckliga hänvisningen till EG-direktivet blir det nödvändigt att pröva varje avtal som rör arbetstid om det står i överensstämmelse med direktivet. Då direktivet är både omfat- tande, svårtolkat och svårt att in i minsta detalj foga till det svenska regelverket kommer en sådan lagstiftningsteknik att leda till osäkerhet och onödiga tvister. Resultatet blir en mindre flexi- bilitet som kommer att motverka det nyskapande av arbeten som Europa och Sverige så väl behöver.
Vi har funnit att arbetstidslagen ger ett väl så högt skyddsvär- de för arbetstagarna som EG-direktivet föreskriver och att lagen därför inte behöver ändras. Enligt vår mening är det i praktiken så att de kollektivavtal som sluts på den svenska arbetsmarkna- den sammantaget ger en minst lika högt skyddsvärde som lagen. I den mån ett kollektivavtal t.ex. medger längre arbetspass än vad som föreskrivs i direktivet är direktivets föreskrift att arbetstagar- na skall ges motsvarande kompensationsledighet vid en avvikan- de tillämpning ändå uppfylld. Avtal som innehåller sådana avvi- kelser är regelmässigt föranledda av sakliga, tekniska eller arbets- organisatoriska skäl och ger uttryck för en gemensam partsvilja.
Detta innebär inte att Sverige undandrar sig sina skyldigheter som EU-medlem att införliva EU:s direktiv. Frågan hur mycket som behöver göras för att denna skyldighet skall anses vara upp- fylld är emellertid inte helt lätt att besvara. Ansvaret för att Sve- rige uppfyllt sina skyldigheter bör åvila Sverige och inte enskilda medborgare. Det rimliga är därför att en eventuell prövning av
frågan om direktivets uppfyllelse görs inte på nationell utan på europeisk nivå. Om det vid en prövning i EU-domstolen skulle visa sig att Sverige inte nu har gjort allt vad som kan krävas så är det självklart att Sverige omedelbart vidtar erforderliga åtgär- der.
Någon hänvisning till EG-direktivet bör på anförda skäl inte införas i arbetstidlagen. Det är tillräckligt att komplettera lagen med en bestämmelse som tar sikte på det som enligt EG-direkti- vet inte är dispositivt, nämligen att arbetstiden inte får överstiga 48 timmar i genomsnitt under en beräkningsperiod av högst 12 månader, såvida inte arbetsgivaren och arbetstagaren träffat en individuell överenskommelse om avsteg från denna begränsning.
Vi instämmer med majoriteten i att det av l & arbetstidslagen uttryckligen bör framgå att arbetsmiljölagens allmänna skyddsbe- stämmelser vad avser förläggning av arbetstid skall iakttas.
Genom de av oss föreslagna ändringarna menar vi att Sverige har uppfyllt vad som nu kan krävas av oss för att EG-direktivet skall anses vara införlivat i det svenska regelsystemet. Det finns inga skäl att gå längre än vad som oundgängligen är nödvändigt eftersom det innebär att Sverige i onödan skaffar sig komparativa nackdelar i förhållande till andra EG-länder vad gäller arbetsti- dema.
Vi vill också erinra om att arbetslösheten allt mer kommit att uppfattas som ett dominerande problem inom EU. 1 vitboken ”Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning ” anges grunden för en politik för fler jobb vara en ekonomi som fungerar. Bl.a. framhålls behovet av strukturella förändringar av de europeiska ländernas hårt reglerade och styrda arbetsmarknader. Sedan vit- bokens rekommendationer varit föremål för diskussioner vid flera möten i det Europeiska rådet antogs i december 1994 de nu gäl- lande riktlinjerna för EU:s arbete mot arbetslösheten i det s.k. Essen-programmet, som innehåller fem punkter för kampen mot arbetslösheten, däribland en förstärkning av tillväxtens effekter på sysselsättningen genom en mer flexibel arbetsorganisation som tillgodoser såväl arbetstagarnas önskemål som konkurrenskraven.
Det växande arbetslöshetsproblemet inom EU har alltså lett till en viss omorientering sedan det mycket hårt reglerade arbets- tidsdirektivet utfärdades. 1 Essen—programmet framhålls att det för att lösa de strukturella problemen kommer att krävas ytterli- gare ansträngningar, i vilken process dialogen mellan arbetsmark- nadens parter och politiker, där alla berörda parter måste ta sitt fulla ansvar, kommer att spela en viktig roll.
Om förändringarna i arbetstidslagen nu inskränks till det mini— mum som vi föreslår kan Sverige behålla sina traditioner på ar- betstidsområdet som ger arbetsmarknadens parter en stor frihet under stort ansvar. Samtidigt måste svenska politiker visa att vi är beredda att tillvarata Sveriges intressen inom ramen för EU— medlemskapet snarare än att ägna oss åt ängslig bokstavstolk— ning. En av de slutsatser man måste dra av valet till EU-parla— mentet den 17 september 1995 är att detta förhållningssätt är en- da möjligheten att legitimera Sveriges medlemskap i EU hos en majoritet av den svenska befolkningen.
Sanktionsbestämmelser
Enligt majoritetens förslag införs i arbetstidslagen ett nytt sank- tionssystem i 24 a 5 för det fall ett kollektivavtal inte hålls eller tillämpas inom EG-direktivets ramar. Samtidigt görs ett tillägg till 3 5 som fastslår att ett avtal är ogiltigt i den mån det inskrän- ker en arbetstagares rättigheter enligt EG-direktivet.
Vi anser inte att det behövs några tillägg till nu gällande sanktionssystem. Vid brott mot arbetstidslagen träder dess sank- tionssytem in och vid brott mot kollektivavtal följer påföljd en- ligt avtalet eller enligt medbestämmandelagen. Dessa sanktioner är och förblir heltäckande.
Att lagra ett tredje sanktionssystem ovanpå dem som redan gäller är därför onödigt och krävs inte heller enligt EG- direktivet. Det strider också mot utredningens övergripande målsättning att i detta skede hålla förändringar till ett nödvändigt minimum. Även i denna del är majoritetens förslag ägnat att medföra komparativa
nackdelar för svenska företag. Särskilt besvärligt blir det för små och medelstora företag mot bakgrund av EG-direktivets komplexitet.
Reservation av ledamoten Ingrid Burman (v)
Inledning
EG-direktivet är i första hand ett skyddsdirektiv. Det innehåller föreskrifter om minimikrav för att garantera hälsa och säkerhet för arbetstagarna. Direktivet tillåter vissa avvikelser men när av— vikelser medges skall medlemsländerna iaktta de allmänna skyddsprinciper som direktivet ger uttryck för.
Arbetstidskommittén har behandlat införlivandet av EG:s ar- betstidsdirektiv med förtur. Införlivandet sker i svensk lagstift- ning enbart på rättsliga grunder, dvs. bara förändringar som anses nödvändiga för att EG—direktivet skall anses införlivat föreslås. Diskussioner om övertidsuttag, arbetstidsförkortning m.m. återstår och kommer att presenteras i slutbetänkandet.
Jag har ställt mig bakom arbetssättet eftersom kommittén hade att införliva EG-direktivet med förtur. Att presentera en helt ny arbetstidslag innan kommittén utrett effekterna av och lagt för- slag om eventuella arbetstidsförkortningar var inte möjligt och hade i vart fall begränsat det fortsatta utredningsarbetet.
Jag delar inte majoritetens uppfattning när det gäller vilka förändringar som sedan är nödvändiga för att EG—direktivet skall anses införlivat.
Kommitténs majoritet har tolkat svensk lagstiftning så att den svenska arbetstidslagen, kombinerad med annan skyddslagstift- ning, ger samma skydd som EG-direktivet och föreslår därför enbart att rätten att träffa kollektivavtal och dispenser givna av Arbetarskyddsstyrelsen begränsas så att de ej innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EG-direktivet.
Enligt min mening täcks inte direktivets bestämmelser om begränsning av veckoarbetstiden, dygnsvila och rätt till omplace— ring vid nattarbete av svensk lagstiftning eller författning. [ ett särskilt yttrande har jag dessutom pekat på att EG-direktivet in- nehåller en bestämmelse om att arbetstidsdirektivet även skall omfatta hemarbete. Svensk lagstiftning saknar idag motsvarande bestämmelser.
Begränsning av veckoarbetstiden
EG-direktivets huvudregel säger att den samlade veckoarbetstiden får uppgå till högst 48 timmar i veckan (inklusive övertid) och att veckoarbetstiden får genomsnittsberäknas på högst fyra må- nader. Högsta tillåtna arbetstidsuttag blir 831 timmar på fyra må— nader. Den svenska lagstiftningen medger ett högre arbetstidsut— tag under samma period. Enligt svensk lagstiftning kan ordinarie arbetstid och maxi— malt utnyttjande av övertid under samma period tas ut till 892 timmar, dvs 61 timmar mer, vilket motsvarar en och en halv ar- betsvecka. En väsentlig skillnad.
Att majoriteten vägrar att lyfta in 48-timmarsbegränsningen i arbetstidslagen beror enligt betänkandet på att svensk lagstiftning innehåller en strängare restriktion sett över året och att EG-direk- tivet under vissa omständigheter tilllåter avvikelser från beräk- ningsperioden. Majoritetens argumentation innebär att EG-direk- tivets möjlighet till avvikelse görs till norm och att skyddet mot ett högt koncentrerat övertidsuttag ej tillåts få genomslag i svensk lagstiftning. Det innebär att grundprincipen att EG-direktivet i första hand skall vara ett skydd för löntagarna sätts ur spel, allt för att bibehålla möjligheten till ett högre, mer koncentrerat över- tidsuttag.
Arbetstidskommittén kommer att koncentrera sitt fortsatta ar- bete på flexibla arbetstider och alternativa arbetstidsförkortningar. I det sammanhanget är det naturligt och oundvikligt att också se över reglerna för övertidsarbetet men enligt min mening åligger
det Sverige att redan nu införliva EG-direktivets regel om maxi- malt arbetstidsuttag på 48 timmar i veckan (inklusive övertid) i arbetstidslagen. Införlivandet skall ske med bibehållet svenskt arbetstidsbegrepp och med en beräkningsgrund på maximalt fyra månader, sedan kan undantag från beräkningsperioden göras i form av kollektivavtal eller via dispenser.
Omplacering av nattarbetande till dagarbete
EG-direktivet föreskriver att nattarbetande vilka har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet skall om möjligt bli omplacera- de till lämpligt dagarbete.
Den svenska författningen saknar en uttrycklig regel om rätt till omplacering av nattarbetande till dagarbete. Istället för att föreslå en sådan regel hänvisar majoriteten till att arbets- miljölagen och arbetsgivarnas skyldighet sammantaget torde ge motsvarande rättighet. Enligt min mening är detta en mycket kro- kig och krånglig väg att gå för att säkra den anställdes rättighe- ter. Man hänvisar till andra lagar som i sin tur skall tolkas för att rättigheten skall framgå.
Enligt min mening bör arbetstidslagen tillföras en klar och tydlig bestämmelse om rätten till omplacering enligt EG-direkti- vet.
Dygnsvila
EG-direktivet föreskriver att arbetstagare skall erhålla 11 timmars sammanhållande ledighet under varje 24-timmarsperiod. Från bestämmelsen kan avvikelse göras dels för vissa yrkessektorer, dels av vissa skäl.
Majoriteten konstaterar i sitt förslag att samma skydd kan fås om man tolkar förarbetet till arbetsmiljölagen och genom att till- synsmyndighetema kan ingripa om en arbetstagare inte får till- räcklig dygnsvila. Enligt min mening räcker inte detta. Vi bör i
enlighet med EG-direktivet införliva en bestämmelse om dygn- svila i vår arbetstidslag. Avvikelse från denna bestämmelse kan sedan göras i kollektivavtal eller genom dispens från Arbetar- skyddsstyrelsen. Vi bör göra EG-direktivets bestämmelse till norm (lag) och låta rätten till avvikelse vara en avvikelse som kräver dispens eller kollektivavtal.
Sammanfattning
Arbetstidskommittén har valt att införliva EG:s arbetstidsdirektiv dels genom att lagstifta så att ingen dispens eller kollektivavtal får ge sämre villkor än direktivet, dels genom att hänvisa till och tolka andra lagar så att de enligt majoriteten ger samma skydds- värde som direktivet.
Den svenska arbetstidslagen är sedan tidigare dispositiv varför bestämmelserna, inskränkningarna, för parterna när det gäller att träffa kollektivavtal är ganska naturlig. Problemet är att det läm- nar öppna, vita fält när det gäller icke kollektivavtalsbundna ar- betsplatser.
Här krävs enligt min uppfattning lagstiftning på tre punkter: rätten till dygnsvila, begränsning av veckoarbetstiden, och rätt till omplacering vid nattarbete.
Inte ens med mycket god vilja kan jag dela majoritetens upp- fattning att dessa områden täcks in av andra lagar, deras förarbe- ten eller av andra författningar.
Jag anser därför att rätten till dygnsvila, regeln om maximalt 48 timmars arbetstid per vecka (inklusive övertid) med en beräk- ningsperiod på maximalt fyra månader samt rätten till omplace- ring vid nattarbete, skall tas med i arbetstidslagen och att det svenska arbetstidsbegreppet skall gälla när dessa bestämmelser införlivas. Avvikelser i enlighet med direktivet kan sedan göras via kollektivavtal eller via dispenser av Arbetarskyddsstyrelsen.
Reservation av ledamoten Bertil Borglund (mp)
Jag reserverar mig mot kommitténs förslag att inte göra den be- gränsning av övertids- och mertidsarbete som föranleds av EG- direktivet.
Reservation av ledamoten Karl-Olof Stenqvist, Sveriges Verkstadsindustrier
Arbetstidens längd och förläggning
Införlivandet av EG-direktivet i den svenska lagstiftningen bör ske utifrån reglernas innehåll och varför en regel finns till. Gäl- lande arbetstidslags regler skall jämföras med motsvarande be- stämmelser i EG-direktivet. Jag delar majoritetens slutsats att det materiella innehållet i reglerna om arbetstidens längd och för- läggning i gällande arbetstidslag ger ett för arbetstagarna väl så högt skyddsvärde som EG-direktivet. Några ändringar eller tillägg behöver därför inte göras i arbetstidslagen för att uppfylla EG- direktivet på dessa områden.
Dispositivitet
Däremot delar jag inte majoritetens förslag att gällande arbets— tidslags dispositivitet skall begränsas till kollektivavtal där ”av- talet inte innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall till- lämpas för arbetstagarna än vad som följer av EU-rådets direktiv 93/104/EEG ”. Genom att hänvisa till EG-direktivet i lagtexten görs direktivet till svensk lag och då främst artikel 17. Varje av- tal och dess tillämpning som rör arbetstid kommer härigenom att kunna prövas om det står i överensstämmelse eller ej med direk- tivet. Tvist härom kommer att kunna föras till domstol som har att pröva direktivets innehåll mot det berörda avtalet. Även om det finns en gemensam partsvilja om avtalets innehåll kan denna
prövning komma till stånd. Då direktivet och inte minst artikel 17 är både omfattande och svårtolkat torde denna snåriga och svåröverskådliga lagstiftningsteknik leda till både osäkerhet och onödiga tvister. Denna osäkerhet kommer att resultera i ett oflexi- belt och ineffektivt tillvaratagande av arbetstiderna. Härigenom riskerar Sverige helt i onödan att bygga upp komparativa nack- delar genom ett dåligt utnyttjande av arbetstiderna i förhållande till andra EG-länder.
EG-direktivet har heller aldrig varit avsett att i sin helhet eller vissa enskilda artiklar ordagrant implementeras som lag i de en— skilda medlemsländerna. Medlemsländernas skyldighet begränsas till att se till att de lagar, författningar eller kollektivavtal kom- mer till stånd som är nödvändiga för att följa direktivet. Eftersom direktivet ger frihet för en rad tolkningar och olika tillämpningar, kan varje medlemsland ge utrymme för den praxis och tradition som finns i respektive land.
Otydligheter i direktivet kan således regleras i svensk lagstift- ning på ett generöst sätt för att behålla gällande arbetsrättslig tra- dition, istället för att ordagrant föras över till de kollektivavtals- slutande parterna. Arbetstidslagens 3 & bör därför inte innehålla en hänvisning till EG-direktivet. Istället tillförs arbetstidslagens 3 5 en komplettering som redovisar vad som inte är dispositivt en- ligt EG-direktivet. Det bör vara fullt tillräckligt att begränsningen i dispositiviteten består i att dels arbetstiden inte får överstiga 48 timmar i genomsnitt under 12 månader, dels att arbetsmiljölagens skyddsbestämmelser skall beaktas. Härigenom kan Sverige behål- la sin rättstradition på arbetstidsområdet som ger arbetsmarkna- dens parter en stor frihet men också ett stort ansvar.
Sanktionsbestämmelser
Enligt författningsförslaget tillförs arbetstidslagen ett nytt sank- tionssystem i 24 a 5 för det fall ett kollektivavtal inte hålls inom EG-direktivets ramar.
Samtidigt görs ett tillägg i 3 5 som säger att ett avtal är ogil- tigt i den mån det innebär att regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EG-direkti- vet.
Att införa ett nytt sanktionssystem är att lagra ett sanktions- system över de två som idag gäller. Ett gäller vid brott mot ar- betstidslagen och ett vid brott mot kollektivavtal i enlighet med medbestämmandelagen. Att införa ett tredje sanktionssystem för de fall ett kollektivavtal skulle innebära att ”regler med ett lägre skyddsvärde skall tillämpas för arbetstagarna än vad som följer av EU-rådets direktiv ”, strider mot delbetänkandets övergripande målsättning, att endast föreslå förändringar som är absolut nöd- vändiga. Om en regel har ”ett lägre skyddsvärde ” är dessutom mot bakgrund av EG-direktivets komplexitet inte enkelt att av- göra och fordrar i vart fall inget särskilt sanktionssystem enligt EG-direktivet.
Någon förändring av gällande sanktionssystem behöver såle- des inte göras då det täcker upp alla situationer oberoende om brott sker mot arbetstidslagen eller ett kollektivavtal.
Övergångsbestämmelser
Direktivet skall vara implementerat till den 23 november 1996. På en lång rad kollektivavtalsområden gäller avtal om arbetstid till 1998. Detta innebär att giltiga kollektivavtal kan komma att ifrågasättas med hänvisning till den föreslagna avgränsningen för dispositiviteten i kollektivavtalen för tiden efter den 23 november 1996. För att undvika onödiga tvister bör övergångsbestämmelser införas i den nya arbetstidslagen. De skall ange att gällande kol- lektivavtals giltighet förlängs till att gälla för tiden fram till av- talens utgång.
Särskilt yttrande av ledamoten Görel Thurdin (c)
Jag anser i princip att det varit rätt att göra endast de ändringar som krävs för att svensk rätt skall anpassas till EG-direktivet, eftersom kommittén skall fortsätta sitt arbete med att gå djupare in i utformningen av den svenska arbetstidslagen. Trots detta an- ser jag att det hade varit en fördel om kommittén redan i detta skede kunnat signalera en restriktivitet när det gäller det totala arbetstidsuttaget och därmed utnyttjat den möjlighet som finns att använda EG-direktivets begränsning.
Det finns idag en stor möjlighet att frångå arbetstidslagen och tillåta en omfattande övertid. Den fiexibilitet som finns i arbets- tidslagens disposivitet behövs eftersom företagens verksamheter inte är statiska eller identiska. Men med tanke på det delvis om- fattande uttaget av övertid hade det varit av värde att redan i det- ta skede visa en viljeinriktning i utredningsarbetet genom att ut- nyttja EG-direktivet för en mer restriktiv linje vad gäller över- tidsuttag.
EG-direktivet har en annan definition av arbetstid, där man inte inkluderar olika ledigheter som vi gör i Sverige. Det före- kommer emellertid med stor sannolikhet övertid, där arbetstaga- ren har en renodlad total arbetstid utan uttag av ledigheter under den arbetade tiden. I det fallet kan vad jag förstår EG-direktivets angivna totala arbetstid överskridas. Det skulle innebära att den förändring kommittén föreslår inte är tillräcklig vid en strikt rättslig prövning.
Mina ifrågasättanden gäller även dygnsvila och nattarbete, där jag anser att de av kommittén åberopade bestämmelserna i arbetsmiljölagen inte kan jämställas med EG-direktivets artiklar vad avser tydlighet och direkt tillämpbarhet.
Särskilt yttrande av ledamoten Ingrid Burman (v)
Arbetstidslagens tillämpningsområde - hemarbete
EG-direktivet omfattar till skillnad från vår svenska arbetstidslag även arbete som utförs i arbetstagarens hem. Arbete i hemmet, distansarbete, är en växande del av arbetslivet. Allt fler ges möjlighet att arbeta i hemmet och behovet att införliva denna del av arbetslivet i arbetstidslagen växer. Arbetstidskommittén har valt att senarelägga diskussionen om hur denna växande sektor av svensk arbetsmarknad skall införlivas i lagen. Motivet för det- ta är att det nya sättet att organisera arbetet bör utredas närmare innan vi lägger ett förslag. Jag ställer mig bakom kommitténs beslut att detta bör utredas för att kunna hitta en lagstiftning som på ett heltäckande sätt ger ett likvärdigt skydd och likvärdiga rättigheter för arbetstagare som arbetar i hemmet som för arbets- tagare som arbetar på en av arbetsgivaren anordnad arbetsplats. Jag har därför accepterat kommitténs beslut att avvakta med en lagstiftning och att kommittén återkommer i frågan. Detta inne- bär inte att jag anser att nuvarande svenska lagstiftning ger det skydd som EG-direktivet kräver.
Särskilt yttrande av ledamoten Bertil Borglund (mp)
Enligt EG-direktivet begränsas veckoarbetstiden till i genomsnitt 48 timmar. Denna begränsning gäller för normal arbetstid och övertid sammantaget. Beräkningsperioden för genomsnittsberäk— ningen får omfatta högst fyra månader.
EG-direktivet begränsar det totala arbetstidsuttaget mer än vad arbetstidslagen gör. Arbetstidslagen bör därför ändras beträffande övertids- och mertidsarbete enligt följande:
Övertid och mertid får tas ut med högst den tidsvolym som finns mellan normal arbetstid enligt lag eller avtal och 48 timmar per vecka.
Särskilt yttrande av ledamöterna Roger Mörtvik, TCO, Ma- rie-Louise Strömgren, SACO samt Ingalill Landqvist-Westh, LO
Vi ansluter oss i princip till kommitténs förslag som utgår ifrån förutsättningen att i nuvarande skede endast göra de ändringar som krävs för att svensk rätt skall anpassas till EG-direktivet, eftersom ett antal av de frågor som reses av direktivet återkom- mer i kommitténs fortsatta arbete.
Kommitténs slutsats är att svensk rätt överensstämmer med direktivet utom vad gäller arbetstidslagens dispositivitet. Vi vill inte uttala någon bestämd mening om huruvida den rättsliga ana- lys som lett fram till denna slutsats kommer att godtas av EU eller ej, men vi finner ändå skäl att uttala vår tveksamhet på någ- ra punkter. Det gäller särskilt reglerna om dygnsvila och nattar- bete. Vi anser att de i detta sammanhang åberopade bestämmel- serna i arbetsmiljölagen inte kan jämställas med EG-direktivets artiklar vad avser tydlighet och direkt tillämpbarhet.
Kommittén anser vidare att hemarbete tills vidare kan lämnas utanför arbetstidslagens tillämpningsområde. Enligt vår bedöm- ning är det uppenbart att hemarbete i vissa fall omfattas av direk- tivet - det kan således inte generellt lämnas utanför arbetstidsla- gen. Kommittén ämnar dock återkomma till denna fråga.
Kommittén har kommit till slutsatsen att då arbetstagares häl- soproblem kan visas bero på nattarbete, föreligger en rätt till om- placering. För att förtydliga denna rätt bör regeringen uppdra åt Arbetarskyddsstyrelsen att utarbeta en föreskrift.
Särskilt yttrande av ledamoten Karl Pfeifer, Landstingsför- bundet
Jag ställer mig bakom utredningens förslag. Det är dock viktigt att framhålla att jag uppfattat att 3 5 i lag- förslaget innebär att det är tillämpningen av ett kollektivavtal,
och inte kollektivavtalet i sig som kan leda till sanktioner enligt 24 a &.
. , . . um Kommrttedlrektlv ww W Effekter av olika arbetstidsförändringar, Dir. m.m. 1995:6
Beslut vid regeringssammanträde den 26 januari 1995
Sammanfattning av uppdraget
En parlamentarisk kommitté tillkallas med uppgift att
— analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa ar- betstidsförkortningar
— undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning
— utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Tidigare utredningar Arbetstidskommittén
Frågan om arbetstidsförkortning behandlades senast i 1987 års Arbetstidskommitté som hade i uppgift (dir. 1987z23) att ana- lysera konsekvenserna av olika arbetstidsformer och arbetstids- mönster.
Arbetstidskommittén drog i sitt betänkande Arbetstid och välfärd (SOU 1989:53) den generella slutsatsen att en förkort- ning av arbetstiden inte är ett effektivt medel att minska ar- betslösheten. Enligt kommittens bedömning fanns inte ut-
rymme för ytterligare generella arbetstidsförkortningar fram till mitten av 1990-talet.
I stället efterlyste kommittén en ny modell för arbetstids- politiken. En ny arbetstidspolitik borde utformas på ett sådant sätt att hänsyn tas till småbarnsfamiljernas situation, arbetsti- derna utformas så att jämställdheten mellan män och kvinnor gagnas, skydds- och hälsoskäl beaktas, kraven på rättvisa mel- lan olika yrken och avtalsområden tillgodoses, förutsättningar- na för produktionen garanterar att ett högt välstånd uppnås och den enskildes valfrihet underlättas att själv välja arbetstid och över livet variera sin arbetstid.
En ny norm för heltidsarbete behövdes och en sådan norm borde vara likartad över hela arbetsmarknaden. Genom att arbetstiden beräknades över hela året skulle en rad fördelar kunna uppnås. En årsarbetstidsnorm skulle ge möjlighet till flexibla lösningar och skapa förutsättningar att ta ut arbetstids- förkortningar i framtiden på ett sätt som stämmer överens med olika önskemål. En större flexibilitet i arbetstiderna skulle öka valfriheten för den enskilde arbetstagaren.
Kommittén föreslog därför att möjligheterna att övergå till årsarbetstid borde utredas.
Årsarbetstid
En särskild utredare tillkallades i februari 1991 för att under- söka om mer flexibla regler för arbetstid och semester borde införas i svensk lagstiftning (dir. 1991:7). Utredningen om mer flexibla regler för arbetstid lämnade i mars 1992 sitt betänkan- de Årsarbetstid (SOU 1992:7).
Utredningen föreslog en gemensam lag om arbetstid och semester. Enligt förslaget skulle den lagstadgade 40-timmars- veckan omvandlas till en årsarbetstid och semestern ingå i årsarbetstiden. På arbetsplatser som har kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor skulle arbetstidslagens regler om arbetstidens förläggning slopas. På arbetsplatser som saknar kollektivavtal skulle arbetstidslagens nuvarande regler
om förläggningen av arbetstiden behållas. Reglerna om ordina- rie veckoarbetstid föreslogs dock kunna frångås genom per-
sonliga avtal.
Vid remissbehandlingen framkom att flertalet instanser i princip var positiva till flexibla arbetstider. I övrigt var remiss- opinionen blandad. Såväl arbetsgivar- som arbetstagarorgani- sationer uttalade kritik mot utredningens principiella åtskillnad mellan arbetsplatser som har kollektivavtal och sådana, där avtal saknas. Landsorganisationen i Sverige och Tjänstemän- nens centralorganisation ansåg att utredningens förslag inte i tillräcklig grad tillgodosåg den enskilde arbetstagarens infly- tande över arbetstiden. Några remissinstanser hävdade att för- slaget om årsarbetstid stred mot de arbetstidsregler som var under övervägande inom EG.
I budgetpropositionen (prop. 1992/93:100, bil. 11) konstate- rade arbetsmarknadsministem att utredningens förslag i väsent- liga avseenden stred mot det då föreliggande förslaget till EG- direktiv på arbetstidsområdet. Eventuella lagändringar med anledning av förslaget till årsarbetstid skulle prövas, då direk- tivet slutligt antagits.
Riksdagens arbetsmarknadsutskott ansåg i betänkandena 1992/93:AU4 och 1993/94:AU3 att en friare arbetstidsförlägg- ning var en framtidsfråga. Utskottet uppehöll sig särskilt vid de positiva konsekvenserna av flexibla arbetstider, sedda såväl utifrån produktionens som den enskilde arbetstagarens perspektiv. Utskottet har utgått från att regeringen skall åter- komma med förslag på området. Utskottet har därefter i sitt betänkande 1994/95:AU2 behandlat arbetstidsfrågan och det aviserade utredningsarbetet samt därvid förutsatt att även över- tidsfrågoma kommer att ingå i utredningsuppdraget.
EG:s arbetstidsdirektiv
Europeiska Unionens råd antog den 23 november 1993 ett direktiv om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (93/104/EEG).
Direktivet skall införlivas i medlemsstaternas lagstiftning inom tre år efter antagandet, dvs. senast den 23 november 1996.
Direktivet upptar regler om dygnsvila, raster, veckovila, veckoarbetstidens längd samt semester. Vidare regleras natt- arbete, skiftarbete och tempoarbete. Veckoarbetstiden får enligt direktivet uppgå till högst 48 timmar i veckan, övertid inräknad.
Chefen för Arbetsmarknadsdepartementet tillkallade i no- vember 1993 en arbetsgrupp med uppgift att systematiskt gå igenom direktivets bestämmelser och jämföra dessa med ar- betstidslagen. Arbetsgruppen har lämnat sin rapport EG:s ar- betstidsdirektiv (Ds 1994:74).
Ett införlivande av direktivet förutsätter enligt arbetsgrup- pen en anpassning av det svenska regelsystemet till direktivets bestämmelser i vissa avseenden. På vissa punkter kan det, enligt gruppens uppfattning, finnas anledning att överväga en ändring av arbetstidslagen.
Gruppen anser att det krävs en fördjupad utvärdering av direktivets konsekvenser för det svenska regelsystemet på ar- betstidsområdet.
Utvecklingen av arbetstidsfrågoma i Sverige och i Europa
I jämförelse med flera västeuropeiska länder har Sverige en lång lag- eller avtalsreglerad veckoarbetstid. Under det senaste decenniet har den faktiska arbetstiden reducerats i samtliga västeuropeiska länder utom i Luxemburg och Sverige. År 1973 infördes lagstadgad 40—timmarsvecka i Sverige. Sedan dess har inga generella förkortningar av veckoarbetstiden genomförts. Under 1970-talet trädde i övrigt en omfattande arbetsrättslig lagstiftning i kraft som i praktiken bidragit till att det faktiska antalet arbetade timmar eller norrnalarbetstiden minskat betydligt. Ett typiskt drag i arbetstidernas utveckling har såle- des varit att det totala antalet arbetade timmar sjunkit, trots att antalet sysselsatta under 1980-talet ökat. Förklaringen till den—
na utveckling är att kvinnornas förvärvsarbete har ökat, ofta i form av deltidsarbete. Kvinnornas inträde i arbetslivet sam- manföll med en stor efterfrågan på arbetskraft framför allt inom den offentliga sektorn, men även inom industrin och tjänstesektorn. Därmed ställdes också nya krav på förläggning- en av arbetstid och arbetets planering.
Som en följd av att kvinnorna i större grad kom ut på ar- betsmarknaden ökade utbudet av arbetskraft, mätt i antalet arbetade timmar, under hela 1980-talet. I början på 1990-talet vände utvecklingen. Antalet sysselsatta minskade med 550 000 personer under perioden 1990 fram till årsskiftet 1993/94. Den relativa arbetslöshetsnivån steg från 1,6 % år 1990 till 8,2 % år 1993. Arbetsmarknadsläget har under år 1994 förbättrats något.
Sedan år 1990 har medelarbetstiden per sysselsatt stigit kraftigt. Det har inneburit att den faktiska arbetstiden förlängts för vissa grupper av arbetstagare inom bl.a verkstadsindustrin, bank- och försäkringsväsendet samt den kommunala verksam- heten. Den ökade medelarbetstiden beror huvudsakligen på minskad sjukfrånvaro och ett stort övertidsutttag.
Under senare delen av år 1993 och första hälften av år 1994 var andelen övertidstimmar inom industrin mycket högre än någon gång under hela 1980-talet. Undersökningar visar också att övertiden i kommuner och landsting ökat markant de två senaste åren.
Utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden har på sena- re år stadigt försämrats. Flera bedömare konstaterar att det kan finnas en uppenbar risk att Sverige under resten av 1990-talet får uppleva en betydligt högre permanent arbetslöshet än man tidigare varit van vid. Detta är en viktig förklaring till att ar- betstidsfrågoma på nytt tilldragit sig ett allt större intresse i den politiska debatten.
I likhet med tidigare decenniers arbetstidsdiskussioner har dagens debatt alltmer kommit att kretsa kring frågan om olika former av arbetstidsförkortning som ett medel att minska ar- betslösheten. Till skillnad från tidigare finns nu studier, bl.a. från Tyskland, som pekar på ett visst positivt samband mellan
förkortad arbetstid och sysselsättning. Nyligen har svenska MetalIindustriarbetareförbundet lagt fram ett förslag om avtals- reglerad arbetstidsförkortning inom industrin, som är avsett att behandlas i den kommande avtalsrörelsen.
En del försök med alternativa arbetstidsformer har genom- förts i Sverige, framför allt inom den offentliga sektorn.
1 den europeiska ekonomin har tillväxttakten och investe- ringarna minskat och arbetslösheten stigit stadigt under de senaste tjugo åren. EU—kommissionens senaste sysselsättnings- rapport visar att övertidsarbetet ökat inom de flesta medlemsländer under de senaste tio åren. Europeiska Unionen har i sin strategi för ökad sysselsättning för 1990-talet behand— lat frågan om arbetstidsförkortning och lagt stor vikt vid be- hovet av flexibla arbetstider som ett instrument för att skapa nya arbeten.
1 Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark och Nederländer- na prövar man genom lagstiftning eller avtal olika arbetstids- former i syfte att minska arbetslösheten. 1 Tyskland har man i första hand reglerat en förkortad arbetstid genom avtal. I Frankrike trädde i december 1993 en lag i kraft som medger en flexibel arbetstid på årsbasis. 1 Danmark gäller sedan 1 januari 1994 ett system som ger alla anställda rätt till betald tjänstledighet under ett år. De vikariat som uppstår skall be— sättas med arbetslösa. l partiledardebatten i riksdagen den 12 oktober 1994 med anledning av regeringsförklaringen uttalade statsministern att regeringen avsåg att tillsätta en arbetstidsutredning.
Utredningsuppdraget
En väsentligt höjd och uthållig tillväxt är en förutsättning för att Sveriges ekonomiska problem skall kunna lösas. En aktiv tillväxtpolitik, där olika politikområden samverkar, skall bidra till detta.
Med denna utgångspunkt tillkallas en parlamentarisk kom- mitté med uppgift att
— analysera de långsiktiga konsekvenserna av alternativa ar— betstidsförkortningar
— undersöka på vilket sätt flexibla arbetstidsregler kan införas i svensk lagstiftning
— utreda konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet.
Kommittén skall bedöma de långsiktiga konsekvenserna av alternativa arbetstidsförkortningar. Kommittén skall därmed analysera effekterna av alternativa arbetstidsförkortningar och arbetstidsmönster på produktionen, produktiviteten, sysselsätt- ningen, konkurrenskraften, arbetets organisation och välfärden. Det är särskilt angeläget att belysa arbetstidernas roll inom ramen för en sammanhållen arbetslivspolitik, vars syfte är att stärka produktiviteten och medverka till utvecklande arbeten.
Särskild hänsyn skall tas till de konsekvenser som kan upp- stå för olika grupper av arbetstagare i deras familjesituation, utbildning och yrkesområden. Kommittén skall särskilt belysa vilka krav olika former av arbetstidsförkortningar ställer på arbetsmarknadens sätt att fungera och hur dessa arbetstidsför- kortningar generellt kan komma att påverka kvinnor respektive män. Kommittén skall där närmare studera utvecklingen av den faktiska årsarbetstiden och sysselsättningsgraden under den senaste femårsperioden.
Kommittén skall vidare kartlägga de senaste årens svenska och utländska studier, utredningar och forskningsrapporter som behandlar arbetstidsfrågor och framför allt belyser sambandet mellan olika former av arbetstidsförkortningar och sysselsätt- ning. I samband därmed skall kommittén studera och värdera aktuella europeiska erfarenheter på arbetstidsområdet.
Kommittén skall ge en samlad överblick och redovisa re— sultaten av de svenska försök med arbetstidsförkortningar och flexibel arbetstid, som har genomförts under senare tid. Denna redovisning skall också innehålla en beskrivning av hur de
olika försöken har påverkat kvinnors respektive mäns arbets- situation.
Utöver det material som redovisats ovan skall kommittén särskilt beakta de förslag, som presenterats i betänkandet om Årsarbetstid, där det föreslås att arbetstids— och semesterregler- na skall föras samman i en gemensam lag. Kommittén skall där även beakta remissvaren på betänkandet samt de uttalan- den som gjorts av riksdagen i frågan, särskilt med beaktande av uttalandet om övertidsfrågoma.
En central utgångspunkt för kommittén skall vara att arbetstidsfrågoma även i fortsättningen så långt som möjligt regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter. Takten och den fortsatta inriktningen av eventuella alternativa arbetstids— förkortningar bör bedömas ur detta perspektiv. Hänsyn till den enskilde arbetstagarens möjlighet till medinflytande och valfri- het vad gäller arbetstidens förläggning måste därvid beaktas.
Kommittén skall vidare analysera och redovisa effekterna av sina förslag ur ett jämställdhetsperspektiv samt även beakta hälsomässiga och sociala konsekvenser av olika arbetstidsfor- mer.
Kommittén skall ange de eventuella kostnader som kan bli följden av de förslag som presenteras. Utredningsförslagen får inte innebära ökade kostnader för stat och kommuner.
Kommittén skall med förtur och skyndsamt behandla frågan om konsekvenserna av EG:s arbetstidsdirektiv för det svenska regelsystemet på arbetstidsområdet. Arbetet med denna del i utredningen skall vara avslutat vid juni månads utgång 1995.
Kommittén skall beakta innehållet i regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23) och regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspo- litiska konsekvenser och regeringens direktiv till kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konse- kvenser (dir. 1994:24) och därvid lämna förslag till de författ- ningsändringar som behövs.
I utredningsarbetet skall de av Sverige ratificerade ILO- konventionema (nr 14) om veckovila i industriarbete, (nr 47) om fyrtiotimmarsvecka samt (nr 132) om semester beaktas.
De direktiv som nu föreslås skall ersätta de direktiv om flexibel arbetstid och konsekvenser av 15st arbetstidsdirektiv som beslutades den 8 september 1994 (dir. 1994z99).
Redovisning av uppdraget
Kommitténs arbete skall vara avslutat före utgången av år 1995.
(Arbetsmarknadsdepartementet)
Official journal L 307
Volume 36
of the European Communities ”Mmm,,
English edition LenglatIOn
Contents I Acls whose publication IS obligatory
* Council Directive 93/103/EC of 23 November 1993 concerning the minimum safery and health requiremenrs for work on board fishing vessels (thirteenrh individual Directive within the meaning of Article 16 (1) of Directive 89/391/EEC) ........ 1
* Council Directive 93/104/EC of 23 November 1993 concerning certain aspects of the organization of working time ......................................... IS
Aer; whose titles are printed in light rype are those relating ro day-ro-dly management of agricultural matters. and ue generally valid for : limited period. The urles of all other Acts are printed in bold type and preceded by an asterisk. ___—___—
COUNCIL DIRECTIVE 93/104/EC of 23 November 1993
concerning certain aspects of the organization ol' working time
THE COUNCIL OF THE EUROPEAN UNION.
Having regard to the Treary establishing the European Community. and in particular Article 113: thereof,
Having regard to the proposal from the Commission ('). ln cooperation wirh the European Parliament (1).
Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee (3).
Whereas Article 118: of the Treaty provides that the Council shall adopt. by means of direcrives. minimum requirements for encouraging improvements, especially in the working environment. ro ensure I herrer level of protection of the safety and health of workers;
Whereas. under the terms of that Article. those direcrives are ro avoid imposing administrative. financial and legal constraints in a way which would hold back the creation and development of small and medium-Sized undertakings;
Whereas the provisions of Council Directive 89/391/EEC of 12 June 1989 on the introduction of measures ro encourage improvements in the safety and health of workers ar work ('i are fully applicable to the areas covered by this Directive without prejudice ro more stringent and/or specific provisions contained rherein;
Whereas the Communiry Charter of the Fundamental Social Rights of Workers. adopted at the meeting of the European Council held at Strasbourg on 9 December 1989 by the Heads of State or of Government of 11 Member States, and in particular points 7. first subparagraph, 8 and 19. first subparagraph. thereof, declared rhar:
'7. "Ilie completion of the internal marker must lead to an improvement in the living and working conditions of workers in the European Communiry. This process must result from an approximation of
(I) 0] No C 254, 9. 10. 1990, p. 4. (|) 0] No C 72. 18. J. 1991. |). 95; and Decision of 27 October 1993 (not yet published in the Official journal). (1) 0] No C 60, 8. 3. 1991. p. 26. ('I 0] No L 133. 29. 6. 1989. p. 1.
these conditions while the improvement is betr mainrained. as regards in particular the duratlon an organization of working time and forms 1 employment other than open-ended cnnrracrs. such . fixed—rerm contracts. part-rlme working. remporsi work and seasonal work.
8. Every worker in the European Community shJ have a right ro : weekly rest period and to annu. paid leave, the duration of which must k progressively harmonized in accordance with nanon. practices.
19. Every worker musr enjoy satisfactory health an safety conditions in his working envrronmcn Appropriare measures must be raken in order 1 achieve further harmonization of COndHlOnS ln th area while maintaining the improvements made.':
Wherezs the improvement of workers' safety, hygm and health ar work is an objective which should not 1 subordinared ro purely economic considerations;
Whereas this Directive is : practical conrriburion rowan creating the social dimension of the internal marker;
Whereas laying down minimum requirements wirh regai ro rhe organization of working time is likely to improi the working conditions of workers in the Community;
Whereas. in order to ensure the safety and health 4 Community workers. the latter must be grann minimum daily. weekly and annual periods of rest ar adequate breaks; whereas it is also necessary in rh context to place : maximum limit on weekly workir hours;
Wherezs account should be raken of the principles of rl International Labour Organization wirh regard ro rl organization of working rime, including those relating * night work;
Whereas, with respect to the weekly rest period. di account should be taken of the diversity of culrur: ethnic. religious and other factors in the Member Sure
whereas. in particular, ( is ultimately for each Member State to decide whether :unday should be included in the weekly rest period. andzf so to what extent;
Whereas research has hown that the human body is more sensitive at night (| environmental disturbances and also to certain burdenSIme forms of work organitation md that long periods o' night work can be detrimental to the health of worker and can endanger safety at the workplace;
Whercas there is a neec to limit the duration of periods of night work. includitg overtime, and to provide for employers who regularl' use night workers to bring this information to the attenion of the competent authorities if they so request;
Whereas it is importatt that night workers should be entitled to a free heilth assessment prior to their assignmEnt and thereafer at regular intervals and that whenever possible they hould be transferred to day work for which they are suted if they suffer from health problems;
whereas the situation o night and shift workers requires that the level of safety and health protection should be adapted to the natur: of their work and that the organization and fuictioning of protection and prevention services and resources should be efficient;
Whereas specific wtrking conditions may have detrimental effects on ne safety and health of workers; whereas thc organizatiot of work according to a certain pattern must take acctunt of the general principle of adapting work to the worker;
Whereas. given the specfic nature of the work concerned, it may be necessary to adopt separate measures with regard to the organiu—ion of working time in certain sectors or activities which are excluded from the scope of this Directive;
Whereas, in view of tl: question likely to be raised by the organization of working time within an undertaking. it appears desirable to provide for flexibiliry in the application of certain provisions of this Directive, whilst ensuring compliance with the principles of protecting the safety and health of wcrkers;
Whereas it is necessary to provide that certain provisions may be subject to derogations implemented, according to the case. by the Metrber States or the two sides of industry; whereas, as : general rule, in the event of : derogation. the worlcrs concerned must be given equivalent compensatory rest periods,
SECl'lON l
SCOI'E AND DEFINITIONS
Article !
Purpose and scope
1. This Directive lays down minimum safety and health requirements for the organization of working time.
2. This Directive applies to:
(a) minimum periods of daily rest. weekly rest and annual leave. to breaks and maximum weekly working time; and
(b) certain aspects of night work. shift work and patterns of work.
3. This Directive shall apply to all sectors of activity, both public and private, within the meaning of Article 2 of Directive 89/391/EEC. without prejudice to Article 17 of this Directive, with the exception of air, rail, road, sea. inland waterway and lake transport, sea fishing. other work at sea and the activities of doctors in training;
4. The provisions of Directive 89/391/EEC are full)" applicable to the matters referred to in paragraph 2. without prejudice to more stringent and/or specific provisions contained in this Directive.
Article 2
Detinitions
For the purposes of this Directive, the following definitions shall apply:
1. working time shall mean any period during which the worker is working. at the employer's disposal and carrying out his activity or duties, in accordance with national laws and/or practice;
2. rest period shall mean any period which is not working time;
3. night time shall mean any period of not less than seven hours, as defined by national law, and which must include in any case the period between midnight and 5 a. m.;
4. night worker shall mean:
(a) on the one hand, any worker, who. during night time, works at least three hours of his daily working time as a normal course; and
(b) on the other hand. any worker who is likely during night time to work a certain proportion of his annual working time. as defined at the choice of the Member State concerned:
(i) by national legislation. following consultation with the two sides of industry; or
(ii) by collective agreements ot agreements concluded between the two sides of industry at national or regional level;
5. shift work shall mean any method of organizing work in shifts whereby workers succeed each other at the same work statiors according to a certain pattern. including a ror-:mg pattern. and which may be continuous or discontinuous. entailing the need for workers to work at different times over a given period of days or weeks;
6. shift worker shall mean any worker whose work schedule is part of shift work.
SECTION Il
MINIMUM REST PERIODS — OTHER ASI'ECTS OF THE ORGANIZATION OF WORKING TIME
Article 3
Daily rest
Member States shall take the measures necessary to ensure that every worker is entitled to a minimum daily rest period of 11 consecutive hours per 24—hour period.
Article 4
Breaks
Member States shall take the measures necessary to ensure that, where the working day is longer than six hours, every worker is entitled to a rest break, the details of which. including duration and the terms on which it is granted, shall be laid down in collective agreements or agreements between the two sides of industry or, failing that. by national legislation.
Article 5
Weekly rest petiod
Member States shall take the measures necessary to ensure that. per each seven-day period, every worker is entitled to a minimum uninterrupted rest period of 24
hours plus the 11 hours' daily rcst referred to i Article 3.
The minimum rest period referred to in the firsl subparagraph shall in principle include Sunday.
If objective, technical or work organization conditions su justify, a minimum rest period of 24 hours may bt aonlied.
Article 6
Maximum weekly working time
Member States shall take the measures necessary to ensure that. in keeping with the need to protect the safety and health of workers:
]. the period of weekly working time is limited by means of laws, regulations or administrative provisions or by collective agreements or agreements between the two sides of industry;
2. the average working time for each seven—day period. including overtime, does not exceed 48 hours.
Article 7
Annual leave
1. Member States shall take the measures necessary to ensure that every worker is entitled to paid annual leave of at least four weeks in accordance with the conditions for entitlement to. and granting of. such leave laid dow by national legislation and/or practice.
2. The minimum period of paid annual leave may not be replaced by an allowance in lieu, except where the employment relationship is terminated.
SECTION 111 l
NIGHT WORK — SHIFI' WORK — PATTERNS OF WORK
Article 8
Length of night work
Member States shall take the measures necessary tm ensure that: ,
1. normal hours of work for night workers do not exceed an uverage of eight hours in any 24-hour period;
|.4 night workers whose work involves specul hazards ur lit-_ivy physical or mental strain do not work mori: than eight hours in any period of 24 hours during which they perform night work.
For the purposes of the aforementioned. work involving special hazards or heavy physical or mental strain shall be defined by national legislation and/ot practice or by collecrive agreements or agreements concluded between the two Sides of industry, taking account of the specific effects and hazards of night work.
Article 9
Health assessment and transfer of night workers to day work
]. Member States shall take the measures necessary to ensure that:
(a) night workers are entitled to a free health assessment before their assignment and thereafter at regular intervals;
lb) night workers suffering from health problems recognized as being connected with the fact that they perform night work are transferred whenever possible to day work to which they are suited.
2. The free health assessment referred to in paragraph 1 (a) must comply with medical confidentiality.
3. The free health assessment referred to in paragraph 1 (a) may be conducted within the national health system.
A Hide 1 O
Guarantees for night-time working
Member States may make the work of certain categories of night workers subject to certain guarantees, under conditions laid down by national legislation and/or practice. in the case of workers who incur risks to their safety or health linked to night-time working.
Article 11
Notifieation of regular use of night workers
Member States shall take the measures necessary to ensure that ari employer who regularly uses night workers brings this information to the attention of the competent authorities if they so request.
Safety and health prorcciion
Mcmhcr States shall take the measures necessary to ensure that:
I. night workers and shift workers have safety and hcalth prottction appropriate to the nature of their work;
IJ appropriate PI'OICCTIOI'I and prVCnllOn SL'YVICCS OT facilities With regard to the safety and health of night workers and shift workers are equivalent to those applicable to other workers and are available at all times.
Article 13
Pattern of work
Member States shall take the measures necessary to ensure that an employer who intends to organize work according to a certain pattern takes account of the general principle of adapting work to the worker, with ; view. in particular. to alleviating monotonous work and work at a predetermined work-rate. depending on the type of activxty. and of safety and health requirements. especially as regards breaks during working time,
SECTION IV
MISCELLANEOUS PROVISIONS
Article 14
More specific Community provisions
The provisions of this Directive shall not apply where other Community instruments contain more specific requirements concerning certain occupations or occupational activities.
Article I 5
More favourable provisions
This Directive shall not affect Member States" right to apply or introduce laws. regulations or administrative provisions more favourable to the protection of the safety and health of workers or to facilitate or permit the application of collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry which are more favourable to the protection of the safety and health of workers.
Artirlc I 6
Reference periods
Member States may lay down:
]. for the application of Article 5 (weekly rest period). a reference period not exceeding 14 days;
2. for the application of Article 6 (maximum weekly working time), a reference period riot exceeding four months.
The periods of paid annual leave. granted in accordance with Article _. and the periods of sick leave shall not be included or shall be neutral in the calculation of the average;
3. for the application of Article 8 (length of night work). a reference period defined after consultation of the two sides of industry or by collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry at national or regional level.
If the minimum weekly rest period of 24 hours required by Article 5 falls within that reference period. it shall not be included in the calculation .of the average.
Article 1 7
Derogations
l. With due regard for the general principles of the protection of the safety and health of workers, Member States may derogate from Article 3, 4, 5. 6, 8 or I6 when. on account of the specific characteristics of the actiVity concerned. the duration of the working time is not measured and/or predetermined or can be determined by the workers themselves. and particularly in the case of:
(a) managing executives or other autonomous decision-taking powers;
persons with
(b) family uorkers; or
(c) workers officiating at religious ceremonies in churches and religious communities.
2. Derogations may be adopted by means of laws, regulations or administrative provisions or by means of collective agreements or agreements between the two sides of industry provided that the workers concerned are afforded equivalent periods of compensatory rest or that, in exceptional cases in which it is not possible, for objective reasons, to grant such equivalent periods of compensatory rest. the workers concerned are afforded appropriate protection:
2.1. from Articles 3, 4. 5, 8 and 16:
another or where the worker's different places of work are distant from one another;
(h) in the case of security and surveillance acnvitics requiring a permanent presence in order to protect property and persons. particularly security guards and caretakers or security firms;
(c) in the case of activities involving the need for continuity of service or production, particularly:
(i) services relating to the reception. treatment and/or care provided by hospitals or Similar establishments. residential institutions and prisons;
(ii) dock or airport workers;
(iii) press, radio. television, cinematographic production. postal and telecommunications services. ambulance. fire and civil protection services;
(iv) gas, water and electricity production. transmission and distribution, household refuse collection and incineration plants;
(v) industries in which work cannot be interrupted on technical grounds;
(,vi) research and development activities;
(vii) agriculture;
(d) where there is a foreseeable surge of activity. particularly in:
(i) agriculture; (ii) tourism;
(iii) postal services;
2.2. from Articles 3, 4, $, 8 and 16:
(a) in the circumstances described in Article 5 (4) of Directive 89/391/EEC;
(b) in cases of accident or imminenr risk of accident;
2.3. from Articles 3 and 5:
(a) in the case of shift work activities. each time the worker changes shift and cannot take daily andlor weekly rest periods between the end of one shift and the start of the next one;
(b) in the case of activities involving periods of work split up over the day, particularly those of cleaning staff.
3. Derogations may be made from Articles 3, 4. S, 8 and l6 by means of collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry at national
nr rcgitmal level or. itt conformity with the rulcs laid down liy llmn. hy means of collective agreements or agreements concluded bcht'L'n the two sides of industry at .! lower level.
Member States in which there is no statutory system ensuring the conclusion of collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry at national or regional level. on the matters covered by this Directive. or those Member States in which there is :i specific legislative framework for this piirposr and within the limits thereof, may. in accordance with national legislation and/or practice allow derogations from Art-:lcs 3. 4. .8 and 16 by wav of collective agreements ('.' ';'rCL'anls concluded between the two sides of inc....ry at the appropriate collective level.
The derogations provided for in the first and second subparagraphs shall be allowed on condition that equivalent compensating rest periods are granted to the workers concerned or. in exceptional cases where it is not possible for obiective reasons to grant such periods. the workers concerned are afforded appropriate protection.
Member States may lay down rules:
— for the application of this paragraph by the two sides of industry, and
— for the extension of the provisions of collective agreements or agreements concluded in conformity with this paragraph to other workers in accordance with national legislation and/or practice.
4. The option to dcrogate from point 2 of Article 16, provided in paragraph 2, points 2.1. and 2.2. and in paragraph 3 of this Article, may not result in the establishment of a reference period exceeding six months.
However. Member States shall have the option, subject to compliance with the general principles relating to the protection of the safety and health of workers, of allowing, for objective or technical reasons or reasons concerning the organization of work, collective agreements or agreements concluded between the two sides of industry to set reference periods in no event exceeding l2 months.
Before the expiry of a period of seven years from the date referred to in Article 18 (1) (a), the Council shall, on the basis of a Commission proposal ;iccompanied by an appraisal report, re-examine the provisions of this paragraph and decide what action to take.
Årlir'lc IP
Final provisions
l. (a) Member States shall adopt the laws. regulations and administrative provisions necessary to comply
with this Directive by 13 Niivcmlicr 1996. ur shall ensure by that date that the two side» i)! industri establish thc necessary measures lit agreement. with Member States being obligcd tii takc .iiii necessary steps to enable them to guarantee at all times that the provisions laid dowii bt (his Directive are fulfilled.
(b) (i) However. a Member State shall have the option not to apply Article 6. while respectint: the general principles of the pretection of the safety and health of workers. and protided it takes the necessary measures to ensure that.
— no employer requires a worker to work more than 48 hours over a seven-day period, calculated as an average for the reference period referred to in paint 2 of Article 16. unless he has first obtained the worker's agreement to perform such work.
-— rio worker is subjecred to any detriment by his employer because he is not willing to give his agreement to perform such work,
—— the employer keeps up—to-date records of all workers who carry out such work,
— the records are placed at the disposal of the competent authorities. which may. for reasons connected with the safety and/or health of workers. prohibit or restrict the possibility of exceeding the maximum weekly working hours.
— the employer provides the competent authorities at their request with information on cases in which agreement has been given by workers to perform work exceeding 48 hours over a period of seven days. calculated as an average for the reference period referred to in point 2 of Article 16.
Before the expiry of a period of seven years from the date referred to in (a). the Council shall. on the basis of a Commission proposal accompanied by an appraisal report. re-examine the provisions of this point (i) and decide on what action to take.
(ii) Similarly. Member States shall have the option, as regards the application of Article" /. of making use of a transitional period of nor more than three years from the date referred to in (a), provided that during that transitional period:
— every worker receives three weeks' paid annual leave in accordance with the
conditions for the entitlement to. and granting of, such leave laid down by national legislation and/or practice. and
— the three-week period of paid annual leave may not be replaced by an allowance in lteu. except where the employment relationship is terminared.
(c) Member states shall forthwith inform the Commission thereof.
2. When Member States adopt the measures referred to in paragraph ], they shall x(tlllal'l ,— reference to this Directive or shall be accompamed by such reference on the occasnon of their official publication. The methods of making such a reference shall be laid down by the Member states.
3. Without preiudice to the right of Member States to develop. in the light of changing eitcumsrances. different legislative. regulatory or contractual provisions in the field of working time. as long as the minimum requirements provided for in this Directive are complied with. implementation of this Directive shall not constitute valid grounds for reducing the general level of protection afforded to workers.
4. Member States shall communicate to the Commission the texts of the provisions of national law already adopted or being adopted in the field governed by this Directive.
5. Member States shall report to the Commission eve . five years on the practical implementation of th provisions of this Directive. indicating the viewpoinrs 0 the two sides of industry.
The Commission shall inform the European Parliament the Council. the Economic and Social Committee and th Advisory Committee on Safety. Hygiene and Healtl'i Protection at Work thereof. i .
6. Every five years the Commission shall submit to the European Parliament, the Council and the Economic anti Social Committee a report on the application of thi Directive taking into account paragraphs 1. 2. 3, 4 and 5.
Article 1 9
This Directive is addressed to the Member States.
Done at Brussels. 23 November l993.
For the Council
The President M. SMET
RÅDETS DIREKTIV 93/104/EG
av den 23 november 1993
om arbetstidens förläggning i vissa avseenden
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV
med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. särskilt anikel 118a i detta.
med beaktande av kommissionens fdrslag'. i samarbete med Europaparlamentetf.
med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande). och
med beaktande av följande:
Artikel 118ä i fördraget föreskriver att rådet genom direktiv skall anta minimikrav for att främja förbättringar. särskilt inom arbetsmiljöområdet. för att trygga bättre hälsa och säkerhet för arbetstagarna.
Enligt artikel ll8a bör dessa direktiv inte innebära administrativa. finansiella eller lagstiftande regler som hämmar skapandet och utvecklingen av små och medelstora foretag.
Rådets direktiv 89/39l/EEG av den l2 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa iarhetetl är fullt tillämpligt på de områden som omfattas av detta direktiv utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestämmelser 'i detta.
I gemenskapens avtal om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter som antogs av de ll medlemsstaternas statsöverhuvuden vid Europeiska rådets möte | Strasbourg den 9 december 1989. särskilt punkt 7 första stycket. punkt 8 och punkt 19 första stycket. fastställdes att:
"7. Genomförandet av den inre marknaden måste leda till förbättringar i Ievnads- och arbetstörliållanden for arbetstagare inom gemenskapen. Denna process bör
'EGT nr C 254, 9.l0.l990. s. 4, :EGT nr C 72. 18.3.199l. s. 95. och beslut av den 27 oktober 1993 (ännu inte offentliggjort |
Ettmpei'xku Gemenskapemas Opictella Tidning). 'EGT nr C 60. 8.3.l99l. s. 26. 'EGT nr L 183. 29.6.l089. 5. 1.
vara resultatet av en tillnärmning av fothållandena samtidigt som förbättringar görs. särskilt beträffande arbetstidens längd och förläggning och betraffandc andra anställningsformer än tillsvidareansta'llning, såsom exempelvis tidsbegränsad anställning. deltidsanställning. tillfällig anställning och säsongsanställning.
8. Varje arbetstagare i gemenskapen skall ha ratt till en viloperiod varje vecka och till en ärlig betald semester vars längd gradvis bör harmoniseras | enlighet med nationell plaXlS.
19, Varje arbetstagare skall åtnjuta godtagbara säkerhets- och hälsoförhällanden pit sin arbetsplats. Lämpliga atgärder skall vidtas för att uppnå en storre harmonisering av fotliällandenu på detta område samtidigt som förbättringar uppnås."
Arbetstagarnas säkerhet. hygien och hälsa på arbetsplatsen är ett mail som inte bor vara underkastat rent ekonomiska liansyn.
Detta direktiv är en konkret åtgärd i syfte att införa en social dimension på den inre marknaden.
Att föreskriva minimikrav ftir arbetstidens forlaggning kommer sannolikt att förbättra arbetsförhållandena for gemenskapens arbetstagare.
För att trygga hälsa och säkerhet för arbetstagare inom gemenskapen hör arbetstagarna ges dygnsvila. veckovila och semester av en viss minsta langd samt tillräckliga raster. [ detta sammanhang är det även nödvändigt att sätta en ovre gräns för veckoarbetstiden.
Hänsyn bör tas till Internationella arbetsorganisationens (ILO) principer när det gäller arbetstidens förläggning. inklusive avseende nattarbete.
Beträffande veckovilan bör rimlig hänsyn tas till olika kulturella. etniska. religiösa och andra faktorer i medlemsstaterna. Det står varje medlemsstat helt fritt att
avgöra huruvida söndagen skall omfattas av veckovilan, och i så fall i vtlken utsträckning.
Forskning har visat att människokroppen nattetid är känsligare för störningar och även för vissa betungande former av arbetsorganisation och att långa perioder av nattarbete kan vara hälsovådliga for arbetstagare och äventyra säkerheten på arbetsplatsen,
Det finns ett behov av att begränsa arbetstidens längd vid perioder av nattarbete. inklusive övertid. och att se till att arbetsgivare som regelbundet sysselsätter nattarbetande anmäler det till de behöriga myndigheterna om dessa begär det.
Det är viktigt att nattarbetande har rätt till en kostnadsfri hälsoundersökning innan de börjar anställningen och därefter till regelbundna hälsoundersökningar och att de snarast möjligt omplaceras till lämpligt dagarbete om de har probolem med hälsan.
Natt- och skiftarbeiandes situation kräver att nivån på säkerhet och hälsoskydd anpassas till arbetets art och att skyddsåtgärder. förebyggande åtgärder och resurser är effektiva.
Vissa arbetsförhållanden kan ha en skadlig inverkan på arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Arbete som organiseras enligt en viss rytm bor ta hänsyn till den allmänna prtnCipen om att anpassa arbetet till arbetstagaren.
Med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda att kan det vara nodvandigt att vidta speCiella åtgärder beträffande forläggningen av arbetstiden inom vissa områden och verksamheter som inte omfattas av detta direktiv.
Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta llexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av prinCiperna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.
Det är nödvändigt att tillåta att vissa bestämmelser beroende på omständigheterna i enstaka fall får bli föremål för avvikande tillämpningar av medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter. Som allmän regel vid en avvikande tillämpning bör de berörda arbeLstagarna ges motsvarande kompensationsledighet,
HÄRIGENOM rökesrouvs FÖLJANDE.
AVSNITT l näcxvroo OCH DEFINITIONER Artikel !
Ändamål och räckvidd
l. I detta direktiv föreskrivs minimikrav på säkerhet och hälsa vid förläggningen av arbetstiden.
2. Detta direktiv är tillämpligt på
a) minimitider för dygnsvila. veckovila och årlig semester. vidare på raster och begränsning av veckoarbetstiden. samt
b) vissa former av nattarbete. skiftarbete och arbetsrytm.
3. Detta direktiv skall tillämpas inom alla arbetsområden, säväl offentliga som privata. i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/39lIEEG utan att det påverkar tillämpningen av anikel 17 i det här direktivet. med undantag för luft—. järnvägs-. väg— och sjötransporter. havsfiske liksom annat arbete till sjöss samt det arbete som utförs av läkare under utbildning.
4. Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.
Artikel 2
Definitioner
l detta direktiv anvands följande beteckningar med de betydelser som här anges:
i . arbetstid: alltid ienlighet med nationell lagstiftning eller praxis da arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utfor aktiviteter eller uppgifter.
ra viloperiod: varje period som inte är arbetstid,
3. natt: varje period om minst sju timmar. bestämd enligt nationell lagstiftning. som omfattar perioden mellan midnatt och 05 .00.
4 . natrarberande:
a) varje arbetstagare som normalt utför minst tre timmar av sitt dagliga arbete nattetid. och
b) varje arbetstagare som troligen kommer att fullgnra en viss del av sin årsarbetstid nattetid: denna del bestäms av den berorda medlemsstaten
i) genom nationell lagstiftning efter samråd med arbetsmarknadens parter. eller
ii) genom kollektivavtal på nationell eller regional nivå.
5_ skiftar/tele: varje metod att dela in arbetet i skift varigenom arbetstagare avlöser varandra vid samma arbetsplatser enligt en viss arbetsgång. även då denna är roterande; skiften kan vara kontinuerliga eller diskontiiiuerliga: metoden kan medföra att arbetstagare måste arbeta vid olika tider under en given period av dagar eller veckor.
6, skiftarbetare: varie arbetstagare vars arbetsschema ingår i skiftarbete.
AVSNITT ll
MlNlMlPERlODER FÖR VILA _ ANDRA BESTÄMMELSER OM ARBETSTIDENS FÖRLÄGGNING
Artikel 3 Dygnsvila
Medletiisstaternu skall vrdtu de åtgärder som behövs för att se till att Varje arbetstagare får minst ll timmars sammanhängande ledighet per 24—iimmarsperiod.
Artikel 4 Raster
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs for att se till att varje arbetstagare — då arbetsdagen är längre än sex timmar — får en rast, Den närmare utformningen. däribland rastens längd och på vilka villkor den ges. skall fastställas i kollektivavtal eller, då detta inte lyckas. genom nationell lagstiftning.
A fli/(el 5 Veckovila
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den l 1 timmars dygnsvila som avses i artikel 3.
Den minimitid for vila som avses i första stycket skall i prtnCip omfatta söndag.
Om sakliga. tekniska eller arbetsorganisatoriska förhållanden beraitigar det lär crt ledighet om minst 24 timmar iillampas,
Artikel 6 Begränsning av veckoarbetstiden
Medlemsstaterna skall vrdia de åtgärder som behovs for att åstadkomma att
veckoarbetstiden begränsas genom lagar och andra fnrl'aitriingar eller genom kollektivavtal.
ta den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperitrd inkluswe övertid inte överstiger 48 timmar.
Artikel 7
Ärlig semester ], Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs for att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst lyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstinning eller praxis angående rätten till och
beviljandet ax en sådan semester.
2. Den årliga semestern får inte utbytas mot kontant ersattning. utom då anställningen avslutas.
AVSNITT lll
NATTARBETE — SKIFTARBETE — ARBETSRYTM
Artikel 8 Nattarbetets längd
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att
1 . den normala arbetstiden for nattarbetande inte överstiger ett genomsnitt av åtta timmar under varje 24- timmarsperrod.
2. nattarbetande vars arbete innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning inte arbetar mer än åtta timmar inom en 24-timmarsperiod när de utför nanarbete.
För tillämpningen av ovanstående skall arbete som innebär särskilda risker eller stor fysisk eller mental ansträngning definieras genom nationell lagstiftning eller praxis eller genom kollektivavtal. med hänsyn tagen till nattarbetets särskilda konsekvenser och risker.
Artikel 9
Hälsoundersökning och omplacering av nattarbetande till dagarbete
l . Medlemssuterna skall vidta de åtgärder som behovs for att se till att
a) nattarbetande har rätt till en fri hälsoundersökning innan de börjar anställningen och därefter till regelbundna hälsoundersokningar.
b) nattarbetande som har hälsoproblem som kan visas bero på nattarbetet om det ar m0||lgl omplaceras till lampligt dagarbete.
2. Den kostnadsfria hälsoundersökning som avses ] punkt 1 a skall omfattas av lagstadgad tystnadsplikt.
3. Den kostnadsfria lialsoundersokning som avses ) punkt 1 3 får utföras inom den offentliga sjukvården.
Artikel 10 Garantier för nattarbete
Medlemsstaterna får for Vissa kategorier av nattarbetande meddela särskilda regler enligt villkor som faststalls genom nationell lagstiftning eller prans, nar det giiller arbetstagare som riskerar hälsa eller sakerhet genom sitt nattarbete
Artikel 1 1 Anmälan om regelbunden sysselsättning av nattarbetande
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som heh0vs for att se till att arbetsgivare som regelbundet sysselsatter nattarbetande anmäler detta till de behöriga myndigheterna om dessa begar det.
A rnkel 12
Skydd av hälsa och säkerhet
Medlemsnaterna skall thlade åtgärder som behövs för att 5 till att
[. nattarbetande och skiftarbetare har ett hälso- oc säkerhetsskydd som mostarar arten av deras arbete.
2, sk) ddsåtgärder och skyddsanordningarför nattarbetand och skiftarbeiande motsvarar dem som finns för andr arbetstagare och att dessa är tillgängliga alla tider p d) ;:net.
A rti/tel 13 Arbetsrytm
Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att 51 till att en arbetsgivare som avser att organisera arbetet enlig en VISS rj—tm tar hänsyn till den allmänna principen om at anpassa arbetet till arbetstagaren. särskilt i syfte att lindra effekten..- av monotona arbetsuppgifter och arbete i ett forv'ag tällt tempo beroende på arbetets art. Arbetsgivarer skall ai &: La hansyn till kraven på hälsa och säkerhet, särskil beträffare: avbrott under arbetstiden.
AVSNITT lV ALLMANNA BESTÄMlmeSER Artikel 14 xler detaljerade gemenskapsbestämmelser Bestammdserna i detta direktiv skall inte tillämpas när andra gemenskapsbestammelser innehåller mer detaljerade krav beträffanc: tissa )rken eller arbeten. Artikel IS Gynnsammare bestämmelser Dena dl!:klll' skall inte påverka medlemsstaternas rätt att tillampa :ller infnra tbrfattningsbestammelser eller en administrativ praxis som bättre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet eller underlattar eller tillater tillämpningen av kollektiiaatal som battre skyddar arbetstagarnas hälsa och säkerhet
Artikel )6 Beräkningsperioder Medlemsstaterna får föreskriva följande:
]. För tillämpningen av anikel S (veckovila): En beräkningsperiod som .inte överstiger 14 dagar.
2. För tillämpningen av artikel 6 (begränsning av veckoarbestiden): En beräkningsperiod som inte överstiger fyra månader.
De perioder av årlig betald semester som beviljas i enlighet med anikel 7 liksom även sjukfrånvaro skall inte inkluderas eller skall vara neutrala vid beräkningen av genomsnittet.
3. För tillämpningen av anikel 8 (nattarbetets langd): En beräkningsperiod som bestäms efter samråd med arbetsmarknadens parter på nationell eller regional nivå.
Om den veckovila på minst 24 timmar som avses i anikel 5 faller inom nyssnämnda period skall den inte inkluderas vid beräkningen av genomsnittet.
Årrikel I 7 Avvikelser
l. Med iakttagande av de allmänna principerna för arbetstagarnas hälsa och säkerhet får medlemsstaterna göra avvikelser från artiklarna 3. 4. 5. 6. 8 eller 16. Avvikelser får göras när — med hänsyn till det aktuella arbetets särskilda art — arbetstidens längd inte mäts eller bestäms i förväg eller kan bestämmas av arbetstagarna själva. Detta gäller särskilt beträffande
a) företagsledare eller andra personer med självständiga beslutsbefogenheter.
b) anställda i familjeföretag, eller
c) arbetstagare som tjänstgör vid religiösa ceremonier i kyrkor och religiösa samfund.
2. Avvikelser fär fastställas genom lagstiftning eller andra författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller —— i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sadan kompensationsledighet — att arbetstagarna erbjuds lämpligt skydd.
2.l Avvikelser från artiklarna ]. 4. 5. 8 och 16 får göras a) i fråga om långt avstånd mellan arbetstagarens bostad
b) i fråga om säkerheLs- och övervakningsarbeten när permanent närvaro krävs för att skydda egendom eller personer. särskilt [ fråga om säkerhetsvakter. vaktmästare eller vaktbolag,
c) i fråga om arbeten som kräver en kontinuitet i servicen
eller produktionen. särskilt
i) service | form av reception. behandling eller vård på sjukhus och liknande inrättningar. institutioner eller fangelser.
ii) hamn- eller flygplatsarbete.
iii) press. radio. televtsion. filmproduktion, post— och telekommunikationer. ambulans. brand- och civilforsvar.
iv) produktion och distribution av gas. vatten och el. sophämtning och sopforbränningsanläggningar,
v) industrier i vilka arbetet inte kan avbrytas av tekniska skäl.
vi) forsknings- och utvecklingsarbete, vii) jordbruk;
d) på områden inom vilka det forekommer förutsägbara arbetstoppar, särskilt
i) jordbruk. ii) turism.
iii) postservice.
2.2 Avvikelser från artiklarna 3. 4, 5. 8 och 16 får göras
a) under de omständigheter som beskrivs i artikel 5.4 i direktiv 89/39l/EEG.
b) vid olycksfall eller då risken för olycksfall är överhängande. 2.3 Avvikelser från artiklartia 3 och 5 får göras a) i fråga om skiftarbete varje gång ett nytt skift går på och inte kan ta en dygnsvila eller veckovila mellan slutet av ett skift och början av nästa.
b) i fråga om arbete som delas upp i perioder under dagens lopp. sarskilt städarbete.
3. Avvikelser får göras från artiklarna 3. 4. 5. 8 och l6 genom kollektivavtal på nationell eller regional nivå eller
genom kollektivavtal på en lägre nivå om det tillåts genom sådana avtal.
De medlemsstater som saknar ett system för kollektivavtal på nationell eller regional nivå i de fall som omfattas av detta direktiv. och vidare de medlemsstater som för dena ändamål har en särskild lagstiftning får inom ramen för sådan lagstiftning — ienlighet med nationell lagstiftning eller praxis — tillåta avvikelser från artiklarna 3. 4. 5. 8 och 16. Detta får ske genom kollektivavtal på lämplig nivå.
De avvikelser som avses i första och andra styckena skall tillåtas på villkor att motsvarande kompensationsledighet beviljas de berörda arbetstagarna eller — i undantagsfall. när det inte är möjligt att bevan sådan ledighet av objektiva skål — att de berörda arbetstagarna ges lämpligt skydd.
Medlemsstatema får föreskriva om
- hur arbetsmarknadens parter skall tillämpa denna punkt. och
— tillämpningen av de bestämmelser i kollektivavtal som sluts i enlighet med detta stycke på andra arbetstagare i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis.
4. Den möjlighet att göra avvikelser från anikel 162 som föreskrivs i andra stycket. punkterna 2.l och 2.2 och anikel 17.3 får inte leda till en längre beräkningsperiod än sex månader.
Under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall dock medlemsstaterna ha möjlighet att — av sakliga. tekniska eller arbetsorganisatoriska skäl — tillåta kollektivavtal om beräkningsperioder som inte överstiger 12 månader.
Före utgången av en period om sju år från den dag som anges i artikel 18.1 a skall rådet på förslag från kommissronen. åtföljt av en utvärdering. på nytt granska bestämmelserna ! denna punkt och besluta om ett lämpligt förfarande.
Artikel I 8
Slutbestimmelser
!. a) Medlemsstaterna skall anta de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta
direktiv senast den 23 november l996 eller se till af arbetsmarknadens parter senast den dagen genori överenskommelse fastställer de nödvändiga bestämmelsernt varvid medlemsstaterna skall se till att de alltid kan garantert' att direktivets bestämmelser efterlevs.
b) i) En medlemsstat skall dock ha möjlighet att mtl tillämpa anikel 6 varvid medlemsstaten docl skall respektera de allmänna principerna on skydd av arbetstagarnas hälsa och säkerhet ocl vidta de åtgärder som behövs för att se till at
— ingen arbetsgivare kräveratt en arbetstagare arbeta mer än 48 timmar under en period om sju dagar beräknad som ett genomsnitt för det beräkningssperiod som avses i artikel 16.2. sävidt han inte först har fått arbetstagarens medgivande.
-— ingen arbetstagare tillfogas skada av sit arbetsgivare på grund av att han inte är beredd at ge sitt samtycke att utföra sådant arbete.
— arbetsgivaren for aktuella noteringar om allt arbetstagare som utför sådant arbete.
— att noteringarna ställs till de behörigt myndigheternas förfogande och att dessa — av skä som rör arbetstagarnas hälsa eller säkerhet —— kar förbjuda eller begränsa möjligheten att överskrida begränsningen av veckoarbetstiden.
— arbetsgivaren på begäran ger de behörigt myndigheterna information om fall då arbetstagare har gått med på att utföra arbete som överskridet 48 timmar under en period om sju dagar. beräknad som ett genomsnitt under den beräkningsperiod som avses i artikel l6.2.
Före utgången av en period om sju år från den dag som avses i a skall rådet på förslag från kommissionen. åtföljt av en utvärdering. på nytt granska" bestämmelserna i punkt i och besluta om ett lämpligt förfarande. '
ii) På samma sätt skall medlemsstaterna ha möjlighet att i fråga om tillämpningen av artikel 7 utnyttja en övergångsperiod som inte överstiger tre år från den dag som avses i a. under förutsättning att under övergångsperiodcn
— varje arbetstagare fär tre veckors årlig betald semester i enlighet med de villkor som föreskrivs för rätten till och beviljandet av semester genom nationell lagstiftning eller praxis. och
—— treveckorsperioden av årlig betald semester inte utbyts mot kontant ersättning. utom när anställningen upphör.
c) Medlemsstatema skall genast anmäla detta till kommissionen,
2. När medlemsstaterna antar de bestämmelser som avses i punkt 1 skall dessa innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.
3. Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att med hänsyn till förändrade omständigheter anta olika bestämmelser mum urbelsddeus område. så länge de minimikrav som föreskrivs i detta direktiv följs. skall tillämpningen av detta direktiv inte utgöra skäl att sänka den allmänna nivån för det skydd som erbjuds arbetstagarna.
_l, Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till bestämmelser i nationell lagstiftning som redan antagits eller skall antas inom det område som omfattas av detta direktiv.
5. Medlemsstaterna skall vart fetnte år till kommissionen mgc en rapport om den praktiska tillämpningen av bestämmelserna I detta direktiv med bifogande av synpunkter från arbetsmarknadens parter.
Kommissionen skall informera Europaparlamentct. r'adet. Ekmtmmska och sociala kommittén och Rådgivande kommitten för arbetarskyddsfrågor om detta.
6. Vart femte år skall kommissionen till Eurttpaparlamentet. rådet och Ekonomiska och soul-alu kmnmtttén avge en rapport om tillämpningen av detta direktiv med hänsyn till punkt i. 2. 3. 4 och 5.
Artikel 19
Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.
Utfärdat i Bryssel den 23 november 1993.
På rådets vägnar M. SMET Ordförande
d?ga—RO», & u _v a mémmaå
Kronologisk förteckning
Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. Grön diesel — miljö- och hälsorisker. Fi. .IÅngtidsutredningen 1995. Fi. . Vårdens svåra val.
Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S. . Muskövarvets framtid. Fö.
UIÅEQNF—
. Pensionsrättigheter och bodelning. Ju. . Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. 10. Översyn av skattebrottslagen. Fi. 11. Nya konsumentregler. Ju. 12. Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. Fi. 13. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. 14.Ny Elmarknad + Bilagedel. N. 15.Könshandeln. S. 16. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. S. 17. Homosexuell prostitution. S. 18. Konst i offentlig miljö. Ku. 19. Ett säkrare samhälle. Fo. 20. Utan el stannar Sverige. Fö. 21. Staden på vatten utan vatten. Fo. 22. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. 23. Brist på elektronikkomponenter. Fö. 24. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. 25. Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. S. 27.Regional framtid + bilagor. C. 28. Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. UD. 29. Civilt bruk av försvarets resurser — regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. 30. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M. 31. Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. 32. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju. 33. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju. 34. Kompetens för strukturomvandling. A. 35. Avgifter inom handikappomrädet. S.
lO(nxla'k
26.
36. Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. Fi. 37. Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress. Ku. 38. Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. 39. Some reflections on Swedish labour Market Policy. A. Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. A. . Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A.
40. 41. 42. 43. 44. 45. .Effektivare styrning och rättssäkerhet 46
47.
48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.
55. 56.
57.
58.
59.
60. 61. 62. 63.
64. 65. 66.
67. 68. 69. 70. 71.
72.
73.
74. 75. 76.
Älvsäkcrhet. K. Allmän behörighet för högskolestudier. U. Framtidsanpassad Gotlandstraftk. K. Sambandet Redovisning — Beskattning. Ju. Aktiebolagets organisation. Ju. Grundvattenskydd. M.
i asylprocessen. A. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. Ju. EG-anpassade körkortsregler. K. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Kunskapsläget på kämavfallsomrädet 1995. M. Elförsörjning i ofred. N. Godtrosförvärv av stöldgods? Ju. Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. Fö. Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. M. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. Förmåner och sanktioner
— utgifter för administration. Fi. Förslag om ett internationellt tlygsåkerhets— universitet i Norrköping—Linköping. U. Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes- roller och arbetsfält inom socialtjänsten. S. Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. S.
Kvinnofrid. Del A+B. S. Myndighetsutövning vid medborgarkontor. C. Ett renat Skåne. M. Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. Fi. Klimatförändringar i traftkpolitiken. K. Näringslivets tvistlösning. Ju. Polisens användning av övervakningskameror vid förundersölming. Ju. Naturgrusskatt, m.m. Fi. lT-kommissionens arbetsprograrn 1995-96. SB. Betaltjänster. Fi.
Allmänna kommunikationer — för alla? K. Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. U. Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. Fö. Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. U.
Lägenhetsdata. Fi. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A. Arbete till invandrare. A.
Kronologisk förteckning
77. Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. UD. 78. Den svenska rymdverksarnheten. N. 79. Vårdnad, boende och umgänge. JU. 80. EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. UD. 81. Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt biständ. Ju. 82. Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverenskommelsema. K. 83. [EU—kandidater - 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD.
84.Kulturpolitikens inriktning. Ku.
84. Kulturpolitikens inriktning — i korthet. Ku. 85.Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. Ku. 86. Dokumentation och socialtjänstregister. S. 87. Försäkringsrörelse i förändring 3. Fi. 88. Den brukade mångfalden. Del l+2. Jo. 89. Svenska: i EU—tjänst. Fi. 90. Kärnavfall och Miljö. M. 91. Ett reformerat straffsystem. Del l—III. Ju. 92. [5st arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet. A.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen lT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. [68]
J ustitiedepartementet
Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [1 1] IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33] Sambandet Redovisning — Beskattning. [43] Aktiebolagets organisation. [44] Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. [47] Godtrosförvärv av stöldgods? [52] Näringslivets tvistlösning. [65]
Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. [66] Vårdnad, boende och umgänge.[79] Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. [81] Ett reformerat straffsystem. Del H". [91]
Utrikesdepartementet
Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. [28] Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. [77] EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapponer - synpunkter i övriga medlemsländer. [80] EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. [83]
Försvarsdepartementet
Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] BriSt på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]
Civilt bruk av försvarets resurser —
regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. [53]
Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72]
Socialdepartementet
Vårdens svära val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26]
Avgifter inom handikappområdet. [35] Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkeS» roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi
— olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60] Dokumentation och socialtjänstregister. [86]
Kommunikationsdepartementet
Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Älvsäkerhet. [40] Framtidsanpassad Gotlandstraftk. [42] EG-anpassade körkortsregler. [48] Klimatförändringar i traftkpolitiken. [64] Allmärma kommunikationer — för alla? [70] Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverenskommelsema. [82]
Finansdepartementet
Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] Långtidsutredningen 1995. [4]
Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10] Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. [12] Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. [36] Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Förmåner och sanktioner — utgifter för administration. [56] Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. [63] Namrgrusskatt, m.m. [67] Betaltjänster. [69] Lägenhetsdata. [74] Försäkringsrörelse i förändring 3. [87] Svenskar i EU-tjänst. [89]
Systematisk förteckning
Utbildningsdepartementet
Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38]
Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. [57] Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. [71] Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. [73]
Jordbruksdepartementet Den brukade mångfalden. Del l+2. [88]
Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för strukturomvandling. [34] Some reflections on Swedish Labour Market Policy. [39] Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. [46] Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Arbete till invandrare.[76] EG:s arbetstidsdirektiv och dess konsekvenser för det svenska regelsystemet. [92]
Kulturdepartementet
Konst i offentlig miljö. [18]
Vän dagliga blad - Pstöd till svensk dagspress.[37] Kulturpolitikens inriktning. [84] Kulturpolitikens inriktning — i korthet. [84] Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. [85]
Näringsdepartementet
Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Elförsörjning i ofred. [51] Den svenska Rymdverksamheten. [78]
Civildepartementet
Regional framtid + bilagor. [27] Myndighetsutövning vid medborgarkontor. [61]
Miljödepartementet
Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Grundvattenskydd. [45] Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. [50] Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne. [62] Kärnavfall och Miljö. [90]