SOU 1989:53

Arbetstid och välfärd

Till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 14 maj 1987 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, Anna-Greta Leijon, att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda konsekvenserna av olika arbetstidsreformer och för- ändrade arbetstidsmönster. Den 15 augusti 1987 förordnades riksdagsledamo- ten Mona Sahlin (s) som ordförande.

Som övriga ledamöter tillkallades samma datum riksdagsledamoten Johnny Ahlqvist (s), dåvarande riksdagsledamoten Lennart Alsén (fp), riksdagsleda- moten Marianne Andersson (c), riksdagsledamoten Ewa Hedkvist Petersen (s), kanslisten Gunvor Persson (vpk), riksdagsledamoten Gustav Persson (s), riksdagsledamoten Sonja Rembo (m), ombudsmannen Jan Björinge (SACO/SR), direktören Sune Eriksson (Svenska kommunförbundet), för— bundssekreteraren Christina Högmark (Beklädnadsarbetarnas förbund), om- budsmannen Göran Karlsson (LO), direktören Rune Nyman (Landstingsför- bundet), ombudsmannen Knut Rexed (TCO) och direktören Göran Trogen (SAF: s allmänna grupp). Samtidigt förordnades som sakkunniga bitr. direktö- ren Bo Sundén (SAF) och departementsrådet Lars Ettarp (arbetsmarknadsde— partementet). Rexed ersattes den 12 juli 1988 av ombudsmannen Jaan Kolk. Gunvor Persson ersattes den 15 mars 1989 av informationssekreteraren Ann- Christine Andersson.

Experter i kommittén har, fr.o.m. den 15 augusti 1987, varit departements— sekreteraren Ulla Weigelt (arbetsmarknadsdepartementet), fr.o.m. den 8 sep— tember 1987 kanslirådet Sten-Ove Glaas (civildepartementet) och förhand— lingsdirektören Lars Mathlein (Statens arbetsgivarverk) samt fr.o.m. den 1 ok- tober 1987 departementsrådet Svante Holgersson (socialdepartementet).

Genom beslut den 15 augusti 1987 förordnades sakkunnige Lars-Olof Pet— tersson som sekreterare och till bitr. sekreterare förordnades departementssek- reteraren Lena Eriksson. Lena Eriksson ersattes den 1 januari 1987 av forska- ren Marianne Sundström. Marianne Sundström entledigades från den 25 juli 1987. Den 15 oktober 1987 förordnades högskolelektorn Lena Johansson till bitr. sekreterare. Den 1 januari 1989 förordnades assistenten Anne Baxter som bitr. sekreterare. Assistenter i utredningen har varit Britt—Louise Eriksson och Ingrid Hellström.

Till kommittén har varit knutna tre referensgrupper som biträtt sekretariatet i arbetet.

Genom det betänkande som kommittén nu lägger fram, (SOU 1989:53) Ar- betstid och välfärd, har vi fullgjort vårt uppdrag. Till betänkandet har fogats två bilagedelar.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Ann-Christine Andersson, Jan Björinge, Jaan Kolk och Sonja Rembo samt särskilda yttranden av ledamöterna Lennart Alsén och Marianne Andersson.

Stockholm ijuni 1989

Mona Sahlin

Johnny Ahlqvist Lennart Alsén

Ann-Christine Andersson Marianne Andersson

Jan Björinge Sune Eriksson

Ewa Hedkvist Petersen Christina Högmark

Göran Karlsson Jaan Kalk

Rune Nyman Gustav Persson

Sonja Rembo Göran Trogen /Lars-Olof Pettersson

Lena Johansson Anne Baxter

Förkortningar

AKU Arbetskraftsundersökningar AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU Arbetsmarknadsutbildning ATP Allmän tilläggspension BNI Bruttonationalinkomst BNP Bruttonationalprodukt DELFA Delegationen för arbetstidsfrågor HUS Hushållens ekonomiska levnadsförhållanden ITP Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän KAS Kontant arbetsmarknadsstöd KBT Kommunalt bostadstillägg LAS Lagen om anställningsskydd LNU Levnadsnivåundersökningarna LO Landsorganisationen i Sverige MBL Lagen om medbestämmande i arbetslivet OECD Organisation for Economic Co-operation and Development PTK Privattjänstemannakartellen RFV Riksförsäkringsverket SAF Svenska arbetsgivareföreningen SAV Statens arbetsgivarverk SCB Statistiska centralbyrån SFO Statens förhandlingsorganisation SIF Svenska industritjänstemannaförbundet SNI Svensk näringsgrensindelning SNS Studieförbundet näringsliv och samhälle STP Särskild tilläggspension

SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens centralorganisation

ULF Undersökningar av levnadsförhållanden

DEL I INLEDNING

Sammanfattning

Kapitel 1 Kommitténs uppdrag

Arbetstid och välfärd

Arbetstidens längd och förläggning, inflytandet över arbetstiden och möjlighe- terna att variera arbetstiderna har stor betydelse för välfärden. Välfärdens om- fattning, innehåll och fördelning påverkas.

Välfärden innefattar såväl materiella nyttigheter, tjänster tillhandahållna ge- nom den offentliga sektorn och arbetsvillkor som ledigheter av olika längd. Ar- betstidskommitténs uppgift har varit att analysera hur välfärden i arbetsmark- nadsmässig, ekonomisk och social bemärkelse påverkas av olika arbetstidsre— former.

Reformer avseende arbetstidens längd har genomgripande betydelse för samhällsutvecklingen i många olika avseenden.

Arbetsutbudet

Arbetstiden påverkar produktionsförmåga och välstånd. Enligt våra beräknin- gar kommer det sammanlagda arbetsutbudet att öka under de närmaste 10—15 åren enligt ett referensalternativ, dvs. under förutsättning att inga arbetstidsre- former genomförs. Det skulle innebära att en utveckling som inleddes i början av 1980-talet fortsatte. Tidigare decennier—sedan 1930—talet—minskade ar— betsutbudet i timmar räknat kontinuerligt. Fler och fler förvärvsarbetar men arbetstiden per individ och totalt har blivit allt kortare. Sedan år 1890 har årsar- betstiden per sysselsatt halverats, från omkring 2770 timmar till knappt 1500 timmar. Antalet utförda förvärvsarbetstimmar i den svenska ekonomin har va— rierat mellan sex och sju miljarder per år de senaste hundra åren.

I början av 1980-talet skedde alltså ett trendbrott genom att arbetstiderna bå- de per individ och totalt började öka. Flera förklaringar kan sökas till denna förändring. Reallönen hade under flera år minskat, marginalskatterna sänktes i mitten på1980-talet, det skedde åldersmässiga förändringar i arbetskraftens sammansättning och efterfrågan på arbetskraft steg kraftigt.

Våra beräkningar pekar på att det sammanlagda arbetsutbudet under 1990-talet kan öka med omkring fem procent. I början på nästa sekel förväntas arbetsutbudet åter minska men i måttlig takt. Antalet sysselsatta utvecklas pa- rallellt med arbetsutbudet och vid sekelskiftet väntas antalet sysselsatta vara uppe i över 4,7 miljoner personer, drygt 200 000 fler än 1988. Därefter minskar antalet sysselsatta till år 2025 med drygt 100 000 personer.

De prognoser som kan göras beträffande befolkning och arbetsutbud pekar inte på att ”försörjningsbördan" kommer att öka under den närmaste tiden. Tvärtom kommer den att vara mindre än för närvarande under ett par decennier

framöver. Andelen ålderspensionärer kommer att vara relativt stabil. 17—18 procent. till år 2010. Först därefter sker en påtaglig ökning av antalet pensionä— rer. Befolkningens fördelning på barn och ungdom. personer i arbetsför ålder och pensionärer förändras föga före år 2010. Däremot kommer det att ske stora åldersmässiga förändringar inom grupperna: av pensionärerna kommer en större andel att vara 80 år eller äldre och den genomsnittliga åldern inom ar— betskraften kommer att bli 1.5 är högre under det närmaste decenniet.

Reformalternativ

Vi har gjort beräkningar av vilka effekter sex olika arbetstidsreformer skulle få på arbetsutbudet: 35 timmars arbetsvecka (V 35). 30 timmars arbetsvecka (V 30), sex veckors semester (S 6). sju veckors semester (S 7). 18 månaders för- äldraförsäkring (FF 18) och sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar (FF 30).

Effekter på arbetsutbudet

V 35 innebär en 12.5—procentig reduktion av normalarbetstiden. I våra beräk- ningar, som bl.a. bygger på att de deltidsanställda kan öka sin arbetstid. innebär denna arbetstidsförkortning att det totala arbetsutbudet blir 8,7 procent lägre än i referensalternativet. V 30 betyder 25 procents kortare arbetstid och antas få till följd att arbetsutbudet reduceras med 18 procent i relation till referensalter- nativet. Motsvarande beräkningar för S 6 innebär en arbetstidsreduktion med 2.2 procent och ett arbetsutbud som blir 1,5—2 procent lägre samt för S 7 4,4 respektive 3.5—4 procent lägre. Då har förutsatts att de som i utgångsläget har längre semester än den lagstadgade inte kompenseras genom ökade ledigheter till följd av förlängningen av semestern. FF 18 kan beräknas minska arbetsutbu- det med 1 procent och FF 30 med 2,5 procent.

Den i regeringsförklaringen utlovade sjätte semesterveckan och förlängnin- gen av föräldraförsäkringen betyder sammantaget 2 ,5—3 procents lägre arbets- utbud i förhållande till referensalternativet. Även med dessa reformer kan ar- betsutbudet vara högre än 1988 ända till år 2025.

Vid reformer av veckoarbetstiden, V 35 och V 30, sjunker dock arbetsutbu— det snabbt samtidigt som ”försörjningsbördan” ökar relativt kraftigt.

Konsekvenser för utbildningskapaciteten

Arbetstidsreformer kommer att ställa stora krav på arbetsmarknadens anpass- ningsförmåga. Ökade anspråk kommer att ställas på utbildningssystemet. Den välutbildade arbetskraftens minskade arbetstid medför att utbildningskapacite- ten måste öka inom många yrkesområden. En beräkning vi gjort visar att vid V 35 skulle det behövas en fyrdubbling av läkarutbildningen för att antalet lä— kartimmar skulle vara återställt inom sju år. En motsvarande beräkning för det reguljära skolsystemet, dvs. grund— och gymnasieskola, visar att 15 000 fler lä- rare behöver anställas vid V 35 än om inga arbetstidsreformer genomförs.

Regionala konsekvenser

En ökad inflyttning till storstäderna och flyttning från glesbygden skulle bli följden av kortare arbetstid. De tendenser till urbanisering som finns i ekono— min förstärks när arbetstiden förkortas.

Kortare arbetstid kommer att kräva geografiska omflyttningar av befolkning och arbetskraft. Det krävs förändringar i produktionsstrukturen och en föränd- rad yrkesstruktur för att klara förkortningen.

Betingelser för ekonomiska konsekvenser

Arbetstidsreformernas ekonomiska konsekvenser beror, förutom på förändrin- gar av arbetsutbudet, bl.a. på reformernas produktivitets—. kapitalutnyttjande- och lönekostnadseffekter.

Det har tidigare varit vanligt att räkna med en ökad produktivitet till följd av arbetstidsförkortningar. En viss del av produktionsbortfallet har kompenserats genom ökad produktivitet. När arbetstiden var lång kunde dessa effekter vara betydande. Ju kortare arbetstiden är desto mindre anledning finns det att tro på positiva produktivitetseffekter. Studier som utförts på senare tid pekar på att ef— fekterna på produktiviteten kan bli negativa.

Genom att produktionen ökar långsammare vid kortare arbetstid blir kapital- bildningen mindre. Produktionsutrustningens förnyelse går långsammare och produktiviteten ökar av den anledningen inte lika snabbt som om arbetstiden in- te förkortas. Kapitalstocken kommer att bli mindre.

Kapitalutnyttjandet kommer att minska vid en arbetstidsförkortning i företag och förvaltningar som inte tillämpar skiftsystem. Minskat kaptitalutnyttjande leder till ökade kapitalkostnader. Detta skulle kunna motverkas om drifttiden i olika anläggningar förlängdes. Beräkningar pekar på att det behövs kraftiga förändringar av driftsmönstret för att det skall få effekter på produktionsresul— tatet. Från teoretiska utgångspunkter har det rests tvivel på att en förändring av driftsmönstret som sker till följd av arbetstidsförkortningar har betydelse för produktionsresultatet. Från praktiska utgångspunkter är det tveksamt om detär möjligt och önskvärt att som en konsekvens av kortare arbetstid genomföra en så stor förändring av driftsmönstret. Det krävs att betydligt fler än i dag arbetar på obekväma arbetstider. Det finns alltså flera skäl att tvivla på möjligheterna att nå en ökad produktion till följd av ökade drifttider vid en arbetstidsför— kortning.

Lönekostnadernas utveckling är central vid en bedömning av effekterna av en arbetstidsförkortning. En alltför snabb ökning av lönekostnaderna leder till en försämring av konkurrenskraften med åtföljande hög inflation, underskott i bytesbalansen och därmed på sikt försämrad sysselsättning och ökad arbets- löshet. Dessa risker är högst påtagliga för ett land som Sverige som är mycket beroende av utrikeshandel.

Ekonomisk prognos

Vi har i princip utgått från den bedömning som 1987 års långtidsutredning gjor- de beträffande tillväxten i ekonomin. Vi har vidare arbetat med ett långt per- spektiv. Horisontåret i våra beräkningar är 2010.

Konsekvenser för produktionen

Med de antaganden som gjorts kan BNP beräknas bli 13 procent lägre år 2010 om V 35 genomförs jämfört med utfallet om inga arbetstidsförkortningar görs. I 1986 års penningvärde skulle BNP blir närmare 200 miljarder lägre vid V 35. Tillväxttakten skulle under ett kvarts sekel motsvara den låga tillväxt som rådde i Sverige under lågkonjunkturen 1975—1983. Om arbetstidsförkortningen kom- bineras med en produktivitetsökning på 0,25 procent för varje procents arbets- tidsförkortning skulle produktionsbortfallet begränsas till 154 miljarder. Om det skulle ske en viss ökning av drifttiden kan bortfallet beräknas till 85 miljar— der jämfört med om 40-timmarsveckan bibehålls. Om lönekostnadsökningen blir för stor innebär det att arbetslösheten snabbt ökar kraftigt och produktions- bortfallet blir ännu större.

Skulle V 30 genomföras innebär det att en fjärdedel av den möjliga produk- tionen år 2010 bortfaller, vilket motsvarar 400 miljarder kronor. Tillväxten skulle under ett kvartssekel bli under en procent om året. Om arbetstidsför- kortningen är förenlig med en produktivitetsökning på 0,25 procent för varje procents arbetstidsförkortning kan produktionsbortfallet begränsas till 320 miljarder. Om i stället en viss ökning av drifttidema kan åstadkommas blir bortfallet 330 miljarder. Vid en 25-procentig ”lönekompensation” kommer ar- betslösheten i detta fall att bli 12 procent och produktionsbortfallet att bli hela 480 miljarder kronor.

Konsumtionseffekter

Utgångspunkten för våra beräkningar har varit att den offentliga sektorns om- fattning inte skall påverkas av arbetstidsförkortningar, att sparkvoten skall vara oförändrad och att bytesbalansen skall visa ett visst överskott. Det betyder att den privata konsumtionen påverkas mer än produktionen vid en arbetstidsför- kortning. Vid V 35 beräknas konsumtionen bli 17 procent lägre och vid V 30 34 procent lägre än om arbetstiden bibehålls.

Det är således betydande effekter för produktion och konsumtionsförmåga som förändringar av veckoarbetstiden får. En förlängning av semestern, S 6 och S 7, eller selektiva reformer för småbarnsföräldrar, FF 18 och FF 30, får däremot betydligt mindre effekter. S 6 innebär att produktionen blir två procent lägre år 2010 och S 7 att produktionen blir fem procent lägre år 2010 än om se— mestern inte förlängs. FF 18 medför ett produktionsbortfall på en procent och FF 30 beräknas minska produktionen med tre procent.

Den offentliga sektorn

Man kan fråga sig vilken betydelse arbetstidens längd har på efterfrågan på of- fentliga tjänster. Vi har tidigare pekat på behovet av att öka utbildningskapacite- ten vid en arbetstidsförkortning. En stor del av den offentliga sektorn utgörs av vård och omsorg. En rimlig bedömning är att behovet av de insatserna inte är beroende av arbetstidens längd. Troligen kommer efterfrågan på sjukvård och äldreomsorg inte att påverkas vid en kortare arbetstid. Efterfrågan på delar av den offentliga sektorns verksamhet kan dock påverkas av arbetstidens längd. För vissa delar kan efterfrågan förväntas öka, t.ex. fritid och rekreation, och för andra kan den minska, t.ex. för barnomsorg. För huvuddelen av de offentliga tjänsterna kommer dock inte efterfrågan att påverkas. Det finns ingen grund för antagandet att förändringar i arbetstidens längd skulle påverka behovet av of- fentliga tjänster i någon bestämd riktning.

De flesta transfereringarna antas följa den ekonomiska utvecklingen. Beträf- fande pensionerna sker detta emellertid med mycket lång eftersläpning. I våra beräkningar av arbetstidsreformers effekter på Skattekvoten har vi gjort kalky- ler av vad varierande tillväxttakt betyder för behovet av pensionsavgifter men i övrigt låtit nivån på transfereringarna variera med den ekonomiska utvecklin- gen. Det innebär att t.ex. barn— och bostadsbidragen antagits bli lägre ju kortare arbetstiden är.

Skattekvoten

Trots detta innebär V 35 att Skattekvoten (skatter och avgifter i förhållande till BNP) måste höjas med 4,7 procentenheter, vilket i dagens penningvärdde mot— svarar omkring 50 miljarder kronor. V 30 innebär ett krav på höjning av skat- tekvoten med 11,2 procentenheter eller 115 miljarder. Skatteandelen i ekonomin skulle behöva öka avsevärt om den offentliga sektorn skall kunna upprätthållas med kortare arbetstid. Det är en allvarlig invändning mot arbetstidsförkortnin- gar att det krävs en högre skattebelastning i ekonomin för att upprätthålla den servicenivå som den offentliga sektorn erbjuder.

Värdering av fritiden

Arbetstiden har stor inverkan på den ekonomiska utvecklingen. Fritiden måste värderas högt för att generella arbetstidsförkortningar skall genomföras. Det skall dock framhållas att med den tillväxt vi räknat med kommer det att finnas utrymme för en tämligen kraftig ökning av levnadsstandarden även om arbets- tidsförkortningar genomförs. Det förtjänar emellertid också påpekas att pro- duktivitetstillväxten bara varit omkring hälften så snabb det senaste decenniet som i vår prognos. Tillväxten har dessutom varit trendmässigt sjunkande under 25 års tid. Med en lägre tillväxt kan förkortningar av arbetstiden få mycket stora konsekvenser för levnadsstandard och konkurrensförmåga.

Önskemålen om arbetstidsreformer har under senare år varit mycket omfattan- de. De har främst manifesterats i kraven på sex timmars arbetsdag. De flesta fackliga organisationer och flera politiska partier har drivit krav på arbetstids- förkortningar.

Kraven på arbetstidsförkortningar är knutna till förhoppningar om förbättra- de sociala förhållanden. Det finns relativt omfattande och entydiga studier som visar att arbetstidens förläggning påverkar hälsa och social situation. Såväl häl- san som förmågan att upprätthålla sociala relationer och tidsbundna aktiviteter påverkas negativt av obekväm och oregelbunden förläggning av arbetstiden. Däremot finns det få studier som visar vilken betydelse arbetstidens längd har för hälsa och sociala förhållanden. Det finns inte mycket som tyder på att hälsan skulle påverkas av kortare arbetstid. Sjukfrånvaro och hälsa har tidigare inte påverkats av arbetstidsförkortningar. Frånvaron varierar heller inte systema- tiskt mellan hel- och deltidsanställda.

När arbetstiden förkortas kan arbetets sociala roll komma att minska. De som redan har ett väl utvecklat socialt kontaktnät, familj, vänner och organise- rad fritid får mer tid att odla dessa kontakter. För dem som saknar sådana rela- tioner kommer möjligheterna att utveckla nya kontakter i arbetslivet sannolikt att minska.

Förändring av arbetsorganisationen

Arbetstidsförkortningar kommer att innebära ett tryck på förändringar av ar- betsorganisationen. Trycket kan gå i olika riktningar och innebära att organisa— tionen blir plattare eller mer specialiserad. För dem som är beroende av vård och omsorg kommer arbetstidsförkortningen att leda till att fler måste ingå i omvårdnadsgruppen än vad som annars hade varit möjligt. Vårdorganisationen är redan i dag komplicerad med ett stort antal deltidsanställda. Arbetstidsför- kortningar kommer att ställa Vårdorganisationen inför nya och svårare problem.

Barnfamiljerna

Motiven för arbetstidsförkortningar är till stor del förknippade med barnfamil— jernas förhållanden. Tidsknappheten är stor för många barnfamiljer. Det tar tid och måste få ta tid att uppfostra barn. Samtidigt är småbarnsfamiljernas ekono- miska situation många gånger ansträngd.

För barnen skulle kortare arbetstid för föräldrarna och en regelbunden tillva- ro att föredra. Detta kan förvisso åstadkommas till tämligen låga kostnader genom selektiva åtgärder för småbarnsföräldrar. Sex timmars arbetsdag för en- bart småbamsföräldrar skulle emellertid kunna medföra att deras särställning på arbetsmarknaden förstärktes. Det finns betydande risk för att det skulle bli mödrarna som i än högre utsträckning fick en speciell situation på arbetsmark- naden. Jämställdheten skulle kunna påverkas negativt.

Barnomsorgen

För barnomsorgen skulle en arbetstidsförkortning sannolikt leda till lägre ef- terfrågan. Redan i dag saxar var sjunde smäbarnsfamilj sina arbetstider för att klara barnomsorgen. Det finns anledning tro att allt fler skulle välja att göra så om arbetstiden förkortades. Vistelsetiderna inom barnomsorgen skulle kunna bli kortare. Däremot skulle en ökad oregelbundenhet i arbetstiderna kunna be— tyda större krav på barnomsorg på obekväm arbetstid och en ökad ryckighet i den pedagogiska planeringen på daghemmet.

Skolan

Skolan skulle ställas inför kraftiga anpassningsproblem i samband med arbets- tidsförkortningar. En arbetstidsförkortning kommer att medföra ökade krav på utbildningsinsatser eftersom en stor del av den arbetstid som bortfaller måste ersättas. Om arbetstiden minskas genom kortare arbetsdag på fredagar kom- mer skolarbetet med nödvändighet att bli intensivare under veckans övriga da- gar vilket försvårar inlärningen.

Tidsanvändning

Kortare arbetstid betyder att fritiden blir mer omfattande. Enligt vår intervju- undersökning kommer barnfamiljer i stor utsträckning att använda den tiden till mer samvaro i familjen. Om den dagliga arbetstiden förkortas kommer friti- den troligen att ägnas åt sådant som kan göras i små portioner som t.ex. läsning och TV—tittande. Längre veckoslut betyder att man i större utsträckning kan ut- nyttja sin sommarstuga eller ägna sig åt andra fritidsaktiviteter som kräver lång sammanhängande tid. Om veckosluten förlängs och arbetstiderna blir mer ore- gelbundna kan det uppstå svårigheter för föreningslivet.

Krav på arbetstidspolitiken

Arbetstidens längd får konsekvenser för samhällets funktionssätt. Den totala standardnivån är beroende av en rationell produktion och därmed avhängig bl.a. hur lång arbetstiden är. Den analys om vi gjort beträffande arbetstidsre— forrners effekter har lett oss fram till att följande krav utan inbördes rangord- ning bör ställas på arbetstidspolitiken: _ att arbetstiderna utformas så att de gagnar jämställdhet mellan män och

kvinnor

_ att arbetstidspolitiken underlättar barnfamiljernas situation ekonomiskt,

socialt och tidsmässigt att arbetstiden är sådan att den upplevs som rättvis mellan olika lönta- gargrupper att arbetstidernas förläggning tillgodoser nödvändiga skyddsaspekter

_ att förutsättningarna för produktionen garanterar att högt välstånd

uppnås

_ att arbetstiderna utformas så att tjänsternas tillgänglighet blir rimlig och så att fritiden kan utnyttjas meningsfullt av alla

att den enskildes möjligheter till valfrihet att själv välja arbetstid och över livet variera sin arbetsinsats underlättas

Dessa krav går inte att uppnå parallellt och med samma medel. I viss mån är de motstridiga. Arbetstiderna är en kompromiss mellan önskemål om välstånd i olika avseenden och tid för olika aktiviteter. Arbetstidspölitikens syfte är att tillgodose en rimlig avvägning mellan de krav som ställs. Den bör underlätta möjligheterna att lösa olika intressekonflikter.

Slutsatser

Den svenska ekonomin har visserligen under senare år i en rad avseendenut- vecklats gynnsamt. Underskotteti statsbudgeten har eliminerats. Arbetslöshe- ten har sjunkit avseVärtheallönen har de senaste fem åren ökat. Industrin har ökat sin kapacitet genom investeringar av stor omfattning.

Utvecklingen rymmer också en rad problem. Produktiviteten har inte ökat'i samma takt som i omvärlden. Ekonomin kommer att stå inför en rad balans— problem. Kärnkraften skall avvecklas och ersättas med andra energikällor. En ökad andel av produktionsresultatet fnåste 'åvsättas för en växät'i'de'grupp pen— sionärer med intjänad ATP.

Mot denna bakgrund är det vår mening att inga arbetStidsreformer kan kom- ma i fråga före mitten av 1990—talet, utöver vad'som i regeringsförklaringen re- dan utlovats i form av en förlängning av föräldraförsärkingen till 18 månader och semestern till sex veckor. Vilka produktivitetsförbättringar som kan åstad- kommas under denna period blir avgörande för om arbetstidsförkortningar kan genomföras under resterande period till sekelskiftet.

En modell för arbetstidspolitik

Likväl menar vi att det bör prövas om det går att övergå till en ny modell för är- betstidspolitik. Vi anser att det behövs en norm för heltidsarbete och att den normen bör vara likartad över hela arbetsmarknaden. Vi tror inte att villkoren . för arbetstidens längd för dagtidsarbetande heltidsanställda kan variera i någon högre grad, lika lite som pensionsvillkor och sjukförsäkringsvillkor i längden kan göra det. Arbetstidens längd har betydelse för de sociala villkoren som bör vara likartade och generella. Det är inte lämpligt att se arbetstidsvillkoren en- bart utifrån en grupps intressen eftersom det finns betydande samhällsintressen i arbetstidens utveckling.

Årsarbetstid som norm

Vi tror emellertid att den normen kan utgöras av den samlade årsarbetstiden. Genom att beräkna arbetstiden över hela året menar vi att en rad fördelar kan uppnås:

3 det skulle skapa överblick över den totala arbetstiden under, ett år

det skulle ge möjligheter till flexibla lösningar- arbetstidsförkormingar i framtiden skulle kunna tas ut på ett sätt som bäst överensstämmer med olika preferenser man skulle kunna komma bort från olika kalendereffekter, som uppstår genom att helgdagarna har varierande betydelse under olika är ledigheterna skulle kunna tas ut på ett mer flexibelt sätt.

l |

Möjligheterna och förutsättningarna för att övergå till årsarbetstid som norm bör utredas.

Vi pekar på att man redan nu skulle kunna ta steg i riktning mot ökad flexibili- tet. All semester utöver de fyra veckor som är förbehållna sammanhängande sommarledighet enligt semesterlagen skulle kunna tas ut mycket flexibelt. Den skulle kunna sparas för framtida längre ledighet, tas ut som hela semesterveck— or, enstaka dagar, som ledighet del av dag eller i form av kortare arbetsvecka under hela eller del av året. Det skulle kunna öka valfriheten för löntagarna.

Med årsarbetstiden som norm bör man i god tid före det nya, året budgetera inte bara penningströmmen utan också arbetstidens utläggning. Det bör fast— ställas ett arbetstidsschema i god tid och man bör varje år kunna pröva olika for- mer för utläggning av arbetstiden. Det är i det sammanhanget avgörande med ett starkt löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.

I samband med vår tankegång om årsarbetstiden som norm för heltidsarbetet för vi också ett resonemang om möjligheten att slå samman arbetstidslagen och semesterlagen till en allmän lag om årsarbetstid. Vi menar att tanken allvarligt bör prövas och att den närmare utformningen med nödvändiga skyddsregler bör utredas.

Reservationer och särskilda yttranden

Resrevationer har avgivits av ledamöterna Ann-Christine Andersson. Jan Björinge. Jaan Kolk och Sonja Rembo samt särskilda yttranden av ledamöterna Lennart Alsén och Marianne Andersson.

1. Kommitténs uppdrag

Direktiven

Arbetstidskommittén tillsattes i augusti 1987 med syfte att analysera konsek- venserna av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster. Enligt direktiven (dir. 1987:23) ”bör utgångspunkten vara att studera olika arbetstids- förändringar som syftar till att öka de enskilda individernas välfärd i sam- hållet”.

Kommitténs uppdrag enligt direktiven kan sammanfattas på följande sätt:

att analysera vilka effekter som arbetstidsförkortningar kan ha på den eko— nomiska utvecklingen, prisutvecklingen, produktiviteten, konkurrensför- hållandena, sysselsättningen, den regionala utvecklingen och arbetets or- ganisation att belysa fördelningseffekter och de problem som kan uppstå i enskilda sektorer och för olika grupper på arbetsmarknaden med hänsyn till utbild- ning och yrkesområde. Härvid bör särskilt belysas de krav som olika for- mer av arbetstidsförkortningar ställer på arbetsmarknaden och dess sätt att fungera att kartlägga arbetstidens nuvarande fördelning på män och kvinnor i olika åldersgrupper och med olika arbetsuppgifter, yrkesutbildning och inkomst att undersöka arbetstidens variation för män och kvinnor med avseende på hushållstyp, antal barn och barnens ålder —— att kartlägga de konsekvenser som olika former av arbetstidsförändringar kan få för jämställdheten mellan könen, barnomsorgen samt för olika fa— miljetyper och under olika livsfaser — att beakta de forskningsresultat som rör hälsomässiga och sociala konsek- venser av skilda arbetstidsformer — att undersöka hur stora resurser olika reformer kan beräknas ta i anspråk och på vilket sätt reformerna kan finansieras.

De arbetstidsreformer som nämns i direktiven är:

Kortare arbetstid per dag eller vecka

_ Längre semester

_ Utökad föräldraledighet och sextimmarsdag för småbarnsföräldrar Alternativa arbetstidsförkortningar

Rörlig pensionsålder

Projektrapporter

Kommitténs uppgift har varit att presentera ett samlat underlag för att bedöma effekterna av de i direktiven nämnda arbetstidsreformerna.

Vi har därför låtit genomföra ett antal projekt för att dels kartlägga nuvarande förhållanden, dels bedöma önskemål om olika reformer och dels få en över- blick över vilka effekter arbetstidsförkortningar kan ha i olika avseenden. Rap— porterna har presenterats för kommittén under arbetets gång och även publice- rats. De återfinns som bilagor till betänkandet. Följande projektrapporter har utarbetats på uppdrag av kommittén men författarna svarar själva för inne- hållet.

El Bilagedel A:

Hushållens arbetstider (bilaga 1) innehåller en analys av arbetstidens längd och förläggning för olika grupper och hushållstyper. Den innehåller också upp- gifter om barnomsorg och restider.

Attityder till arbetstider (bilaga 2) återger svar på frågor om hur angeläget in- dividerna anser att arbetstidsförkortningar är. Den ger också svar på frågor om vilken typ av arbetstidsförkortning som är mest angelägen.

Faktiska, möjliga och önskade arbetstider (bilaga 3) redovisar resultat från en tidsanvändningsstudie. Möjligheterna att själv påverka sin arbetstid analyse- ras, liksom olika frihetsgrader vad gäller arbetstiden.

Förkortning av arbetstiden —— konsekvenser för hälsa och sociala förhållan- den (bilaga 4) är en genomgång av vilken betydelse arbetstidens längd och för- läggning har för hälsa och möjligheter till att t.ex. umgås med familjen.

VäU'ärdssystemet och arbetstiderna (bilaga 5) beskriver hur välfärdssystemet påverkas av arbetstidsförkortningar. Påverkan på offentlig verksamhet och transfereringar beSkrivs utan kvantifieringar.

Arbetstideri tolv länder (bilaga 6) redogör för normalarbetstider och faktis- ka arbetstider i tio europeiska länder samt USA och Japan. En jämförelse av sysselsättning och arbetslöshet görs.

Vad betyder kortare arbetsvecka, längre semester och längre föräldraledig- het för utbudet av arbetskraft? (bilaga 7) analyserar det framtida arbetsutbudet med utgångspunkt från 1989 års befolkningsprognos. Huvudintresset ägnas åt effekter av olika arbetstidsförkortningar.

Samhällsekonomiska följder av kortare arbetstid (bilaga 8) innehåller beräk- ningar av följderna för tillväxt, investeringar, konsumtion och arbetslöshet av olika arbetstidsförkortningar. Beräkningarna görs med hjälp av en modell utar— betad inom den norska arbetstidsutredningen.

El Bilagedel B:

Motala och arbetstidsförkortningar, Göteborg och arbetstidsförkortningar samt Robertsfors kommun och arbetstidsförkortningar (bilagor 9, 10 och 11) är tre rapporter som behandlar effekterna av olika arbetstidsförkortningar för tre olika orter. Ortema representerar en medelstor industristad, en storstad och en glesbygdskommun.

Kortare arbetstid för småbarnsföräldrar — villkor och konsekvenser (bilaga 12) redovisar tre olika modeller för förlängning av föräldraförsäkringen. Mo— dellerna uppfyller i princip önskemålet om sex timmars arbetsdag för små—

barnsföräldrar med heltidslön.

Regionala konsekvenser av en arbetstidsförkortning (bilaga 13) innehåller en genomgång av hur det regionala arbetstidsmönstret ser ut i dag och vilka regio— nala konsekvenser som en förkortning av arbetstiden får.

Seminarier Kommittén har också haft till uppgift att sprida information och stimulera till debatt om arbetstidsfrågor. Som ett led i detta arbete har komtnittén givit ut en informationsbroschyr om arbetstidsfrågor, Yid att arbeta — tid att leva. Vidare har kommittén anordnat fyra seminarier:

Arbetstider i ekonomin — Hushållens arbetstider och attityder till arbetstider Arbetstider, ekonomi och arbetskraft — Arbetstidsförkortningar och tidsorganisation

Studieresa

Ordföranden och sekreteraren har besökt Norge för att diskutera det arbete som just hade slutförts inom den norska arbetstidsutredningen. Vidare har ordfö— randen och sekretariatet företagit en studieresa till Finland i syfte att studera de finska arbetstidsförhållandena.

Overläggningar med arbetsmarknadens parter

Ordföranden och sekretariatet har haft överläggningar med följande parter på arbetsmarknaden: Landsorganisationen (LO), Svenska arbetsgivareförenin- gen (SAF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisatio- nen SACO/SR, Landstingsförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbun- det, Svenska fabriksarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Statsanställdas förbund (SF), Svenska kommu- naltjänstemannaförbundet (SKTF), Smtstjänstemannaförbundet (ST), Sven- ska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Svenska industri- tjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges verkstadsförening (Vf) och Handelns arbetsgivareorganisation (HAO).

Överläggningar med myndigheter etc. Ordföranden och sekretariatet har haft överläggningar med arbetarskyddssty- relsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetslivscentrum, AMU-styrelsen och institutet för social forskning.

Ledamöter

Kommitténs ledamöter, sakkunniga och experter samt sekretariat finns för— tecknade i appendix 2. Sekretariatet har i sitt arbete biträtts av tre referensgrup- per med experter på ekonomiska frågor, arbetsmarknadspolitiska frågor och sociala frågor. Referensgruppemas sammansättning framgår också av appen— dix 2.

Sammanträden Kommittén har haft 24 sammanträdesdagar. Sekretariatet har vidare haft 8 sammanträden med sociala referensgruppen, 8 sammanträden med arbets- marknadspolitiska referensgruppen samt 9 sammanträden med den ekonomis— ka referensgruppen.

Ordföranden och sekretariatet har samrått med semesterkommittén, pen- sionsberedningen och affärstidsutredningen.

Inkomna skrivelser Skrivelser har inkommit till kommittén från några landsting angående delta- gande i försöksverksamhet med förkortad arbetstid.

Regeringen har till kommittén överlämnat en skrivelse från Svenska gruvin- dustriarbetareförbundet angående översyn av arbetstidslagens regler om över— tid och jourtid.

Avgivet yttrande Kommittén har avgivit yttrande över betänkandet (SOU 1988:43) Folk- och bostadsräkningar i framtiden.

Betänkandets disposition Del I i betänkandet är en inledning som innehåller sammanfattning och kom- mitténs uppdrag (kapitel 1).

I del II redogörs för framväxten av dagens arbetstider. Den ekonomiska ut— vecklingen, välfärden och arbetstiderna (kapitel 2) analyserar förutsättningar- na under de senaste hundra åren. Förändringar vad gäller produktion, arbetstid Och välfärd sedan 1965 analyseras särskilt.

Arbetstider och produktionssektorer (kapitel 3) redogör för arbetstidens för- delning på varuproduktion, privat och offentlig tjänsteproduktion. Arbetstids- former i olika branscher beskrivs och arbetstidens längd i olika sektorer likaså. _ Arbetskraft och arbetstider (kapitel 4) redogör för sysselsättningsutvecklin- gen och fördelningen på hel— och deltid. Vidare analyseras frånvaro, restider, raster och arbetstidens förläggning. Arbetskraftens utbildning och regionala fördelning beskrivs.

Önskemål om och inflytande över arbetstider (kapitel 5) redogör för olika at- titydundersökningar samt möjligheterna att själv bestämma över sin arbetstid.

Arbetstiden i ett socialt sammanhang (kapitel 6) diskuterar definitionen av arbete och relationerna mellan betalt och obetalt arbete och fritid. Förvärvsar— betet ses ur ett livscykelperspektiv.

Arbetstid och hälsa (kapitel 7) beskriver förhållandet mellan arbetstidens längd och förläggning samt olika hälsoaspekter. Olika miljömässiga aspekter på arbetet beskrivs.

Arbetstidsrefo rmer (kapitel 8) innehåller en redogörelse för de reformer som genomförts på arbetstidens område sedan 48-timmarsveckan beslutades 1919. Olika ledighetslagar och avtalsregler om arbetstider beskrivs.

Arbetstider i andra länder (kapitel 9) beskriver arbetstidsreformer som ge- nomförts i elva olika länder. Jämförelser mellan ländernas faktiska och lag- och avtalsenliga arbetstider görs.

I del III görs en analys av olika arbetstidsreformers konsekvenser. Arbets- tidsdebatt och arbetstidspolitik — olika reformalternativ (kapitel 10) innehåller en redogörelse för de ståndpunkter och program som de politiska partierna och arbetsmarknadens organisationer har. Olika föreslagna reformer på arbetsti- dens område beskrivs och analyseras.

Arbetsmarknadseffekter av arbetstidsreformer (kapitel 11) innehåller en ana- lys av framtida arbetsutbud och konsekvenserna av olika arbetstidsreformer. Regionala konsekvenser och effekter för utbildningssystemet samt hur arbets- marknaden i övrigt påverkas av arbetstidsförkortningar beskrivs.

Ekonomiska konsekvenser av arbetstidsreformer (kapitel 12) redogör för villkoren för de ekonomiska konsekvenserna av arbetstidsreformer. Olika be— räkningsresultat presenteras och särskild uppmärksamhet riktas på konsekven- serna för den offentliga sektorn.

Sociala effekter av arbetstidsreformer (kapitel 13) beskriver vilka följder för bl. a. jämställdhet, barnomsorg och barnfamiljer som olika förkortningar av arbetstiden får. Hälsoaspekter, effekter på arbetsorganisation och tidsanvänd- ning berörs. *

Del IV innehåller en strategi för arbetstidspolitik. I motiv för arbetstidspoli- tik (kapitel 14) analyseras motiven för och kraven på arbetstidspolitik.

Slutsatser och avvägningar (kapitel 15) innehåller bedömningar av möjlighe- terna att i den närmaste framtiden genomföra arbetstidsförkortningar.

I en modell för arbetstidspolitik (kapitel 16) förs en idé fram om en ny modell för arbetstidspolitik, vilken kommittén förordar skall utredas.

DEL 11 FRAMVÄXTEN AV DAGENS ARBETSTIDER

Kapitel 2 Den ekonomiska utvecklingen, välfärden och arbetstiderna

Kapitel 3 Arbetstider och produktionssektorer

Kapitel 4 Arbetskraft och arbetstider

Kapitel 5 Önskemål om och inflytande över arbetstider

Kapitel 6 Arbetstiden i ett socialt sammanhang

Kapitel 7 Arbetstider och hälsa

Kapitel 8 Arbetstidsreformer

Kapitel 9 Arbetstider i andra länder

2. Den ekonomiska utvecklingen, välfärden och arbetstiderna

2.1. Historisk översikt *

För hundra år sedan utfördes i Sverige 6 miljarder förvärvsarbetstimmar årli— gen. Sedan dess har befolkning och levnadsstandard ökat kraftigt. Ändå utförs inte mer än 6,5 miljarder förvärvsarbetstimmar per år. Vad som åstadkoms är emellertid något helt annat än resultatet av 1880-talets arbetstimmar.

Befolkning, sysselsättning och arbetstider

Med industrialismens framväxt, urbaniseringen och nya anspråk på välfärd har följt förändringar i sysselsättning och arbetstider. Sverige har under det senaste seklet genomgått en dramatisk utveckling avseende välfärdens omfattning och sättet att producera den. Det har bl .a. inneburit att fördelningen mellan det obe— talda hushållsarbetet och det betalda förvärvsarbetet förändrats. En allt större del av det totala arbetet utförs i form av förvärvsarbete och det är förvärvsarbe- tets utveckling som kommer att belysas i det här kapitlet.

Befolkningen i landet har ökat från drygt 4,8 till knappt 8,5 miljoner invåna- re. Samtidigt har antalet sysselsatta ökat från 2,2 till 4,4 miljoner. Det innebär att andelen sysselsatta av den totala befolkningen ökat från 45 till 52 procent, en måttlig ökning med tanke på kvinnornas ökade förvärvsdeltagande. Att ök- ningen inte varit större beror på att förvärvsarbetet har komprimerats till en mindre andel av levnadsåren.

Numera lever man en femtedel av livet som pensionär. Medellivslängden har ökat och pensionsförmånerna förbättrats. För hundra år sedan började många arbeta innan de fyllt tio år. I dag studerar de flesta till l8—20-årsåldern. En fjärdedel av livet hinner gå innan förvärvsarbetet börjar. Samtidigt arbetar de flesta från skolåldern till pensionen med endast kortvariga avbrott. Det aktiva arbetslivet har pressats samman mellan skolutbildning och pensionärstillvaro.

Lite förenklat kan man säga att för hundra år sedan arbetade drygt halva be- folkningen nästan hela sitt liv. Numera arbetar nästan hela befolkningen halva sitt liv.

Att antalet sysselsatta fördubblats medan arbetstidsvolymen är densamma nu som för hundra år sedan innebär att årsarbetstiden per sysselsatt har halverats, från ca 2770 timmar per år till drygt 1450 timmar. Utslaget på hela befolkningen har arbetstiden minskat med 40 procent, från 1250 timmar till lite mer än 750 timmar per person och år.

Figur 2.1 Befolkning, sysselsättning och arbetstider i ett hundraårigt perspektiv, index 1890=100.

Index 1890=100

200

100

—ARBETST lP'NAR PER SYSSELSATT

— — —TOIALI ANTAL ARBETSTHMAR

— SYSSE LSATTA

» BEFOLKNING

1890 1910 1930 1950 1970 1987 1900 1920 1940 1960 1980

Tabell 2.1 Befolkning, sysselsättning och arbetstider i ett hundraårigt perspektiv.

__—_J____—_———

Är Befolkning, Sysselsatta, Totalt antal Arbetstid per år arbetstimmar och sysselsatt tusental tusental miljoner ___—___, 1890 4 785 2 155 5 969 2770 1900 5 136 2 314 6 220 2688 1913 5 640 2 602 6 734 2588 1929 6 100 3 146 7 182 2283 1938 , 6 325 3 159 6 962 2204 1950 7 042 3 422 6 676 1951 1960 7 498 3 616 6 592 1823 1970 8081 3912 6418 1641 1980 8 318 4 234 6 090 1438 1987 8 414 4 383 6 427 1466

____________——_——

Produktion och produktivitet

Det som gjort att arbetstiden per person minskat samtidigt som levnadsstandar- den ökat är att produktiviteten mångdubblats. Den samlade produktionen är omkring 18 gånger större än för ett sekel sedan. BNP per person har tiodubb- lats. Produktionen per arbetstimme, dvs. produktivitewn, har ökat sextonfalt sedan 1880—talet. Det är ett mått på den väldiga effektivisering som skett.

Figur 2.2 Produktion och arbetstid i ett hundmår'gt perspektiv, index 1890=100.

Index 1890=100

2000

1500

1000

500 _ ' näsapa ———MPanmw U — BNP 1890 1910 1930 1950 1970 198? 1900 1920 1940 1950 19130 Produktionsstruktur

Produktionens struktur har förändrats. För hundra år sedan svarade jordbruket för en tredjedel av produktionen jämfört med mindre än fem procent för närva— rande. En omfattande mekanisering och rationalisering av jordbruket gjorde det möjligt att frigöra arbetskraft för den framväxande industrin. Jordbruks- produktionen är tre gånger så stor som för hundra år sedan. Antalet sysselsatta är en bråkdel jämfört med i slutet på 1800—talet.

Övrig varuproduktion, dvs. huvudsakligen industri och hantverk, utgjorde en femtedel av produktionen för hundra år sedan jämfört med en tredjedel för närvarande. Antalet sysselsatta i de här näringsgrenama har fördubblats. Pro- duktionen är mer än 100 gånger så stor som för hundra år sedan.

Medan de privata tjänsterna omfattade 40 procent av produktionen för hund- ra år sedan utgör de för närvarande en femtedel. Det kan synas något förvånan- de att den privata tjänstesektorn minskat som andel av produktionen. En stor del av de privata tjänsterna, t.ex. hembiträden, har försvunnit medan andra, exempelvis barnomsorg, numera utförs inom den offentliga sektorn. I de priva- ta tjänstenäringarna produceras det ändå tio gånger mer nu än för hundra år se— dan. Antalet sysselsatta har mer än tredubblats under perioden.

Den offentliga sektorn utgjorde endast en tjugondedel av BNP för ett sekel sedan. Numera svarar den för drygt en fjärdedel av produktionen. Antalet of- fentliganställda har nära nog femdubblats.

Kortare arbetstid Bakom de aggregerade siffrorna ligger en väldig utveckling av produktionen. Det är rationaliseringarna och produktivitetsökningarna inom varutillverknin- gen som gjort det möjligt att samtidigt förkorta arbetstiden, öka det materiella välståndet och bygga ut den offentliga välfärden.

Den ordinarie veckoarbetstiden har förkortats från omkring 63 till 40 timmar per vecka och i realiteten är den genomsnittliga arbetstiden 37 timmar per vec- ka. Semestern har byggts ut från introduktionen av de första fyra lediga dagarna till fem lagstadgade semesterveckor och fyra av tio löntagare har mer än fem veckors semester. Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år och den effektiva pensionsåldern är nere i 62,5 är samtidigt som flexibla lösningar införts som bl.a. gör det möjligt för 60—åringar att få delpension.

Olika faser

Det är det långsiktiga perspektivet som ger oss distans till den mer kortsiktiga situationen. Samtidigt kan den långa sikten dölja att utvecklingen genomgått olika faser. Situationen vid två tidpunkter säger inget om förloppet mellan dessa tillfällen.

Det totala antalet förvärvsarbetstimmar ökade till 1930-talets början. Det är först därefter som antalet minskat med omkring 15 procent och kommit ner i samma nivå som på 1880-talet. Sysselsättningsökningen var särskilt markant efter första världskriget och de båda senaste decennierna. Befolkningen ökade som mest under 1940- och 1960—talen. Arbetstiden minskade särskilt snabbt de första decennierna efter andra världskriget. Mellan 1950 och 1980 minskade antalet arbetstimmar per sysselsatt med drygt 25 procent. Under andra perio- der har minskningen varit mer måttlig och sedan 19 80-talets början har arbets— tiden per sysselsatt till och med ökat.

Industrisysselsättningen har sett över en längre period ökat men sedan mitten av 1960-talet växer inte längre antalet industrisysselsatta. Under de senaste de- cennierna är det sysselsättningen inom tj änstesektorema som expanderat snab- bast. Under 1960- och 1970-talen var det främst i den offentliga sektorn som sysselsättningen ökade och de allra senaste åren är det inom den privata tjänste- sektorn som expansionen varit snabbast.

För närvarande består arbetsmarknaden av tre ungefär lika stora sektorer: va- ruproduktion, privat tjänstesektor och offentlig sektor. Det innebär också starkt förändrade ekonomiska förutsättningar jämfört med den period då de stora arbetstidsreformerna genomfördes. Den snabba produktionstillväxten under efterkrigstiden förklaras till stor del av den allt friare handeln mellan län— der. Investeringarna ökade snabbt. Den industriella produktionen blomstrade som aldrig förr. I dag arbetar en allt mindre andel av de sysselsatta inom varu- produktionen där de starkaste drivkrafterna för ökad produktivitet finns. Sam- tidigt växer den offentliga sektorn där själva tidsinsatsen många gånger utgör produktionen och där produktiviteten i mätbar bemärkelse är svårare att öka.

2.2. Utvecklingen sedan 1965 2

För att mer i detalj studera utvecklingen under de senaste decennierna har vi valt att se på ekonomins och arbetsmarknadens förändringar sedan 1965. Från

1965 till den första oljekrisen 1973 var tillväxten hög och utrymmet för stan- dardstegring och reformer var stort. Decenniet därefter var tillväxten låg och reallönen sjönk under flera år. Vinstnivån i näringslivet blev allt lägre. Sedan 1983 har det rått en internationell högkonjunktur. Reallönen har återigen stigit och en återhämtning har skett på flera centrala områden inom ekonomin men utvecklingen rymmer också flera problem som har betydelse inte minst för ar- betstidens förändringar.

Produktion och produktivitet

BNP-tillväxten var 1965 till 1975 omkring 3,5 procent per år. Under slutet av 1970- och början av 1980-talet inskränkte sig tillväxten till omkring 1,5 procent årligen. De allra senaste åren har BNP-tillväxten uppgått till ca 2 procent om året. Tillväxten har alltså varit något högre de senaste åren jämfört med den mycket dåliga utvecklingen under den långvariga lågkonjunkturen till 1983.

Samtidigt är det viktigt att studera hur tillväxten åstadkommits. Under 1960—talet var det en kraftig produktivitetsökning på 4,5 procent per år som höll tillväxten uppe. I samband med oljekrisen skedde ett trendbrott. Därefter har produktionsökningen per timme successivt avtagit. Under lågkonjunkturen i slutet på 1970- och början av 1980-talet var den knappt två procent om året. Men inte heller under den senaste högkonjunkturen har produktiviteten ökat i sam- ma takt som under perioder med snabb tillväxt. I hela näringslivet var den ge- nomsnittliga produktivitetsökningen så låg som 1,5 procent om året mellan 1983 och 1987. En förklaring till den låga produktivitetsökningen under senare år är att kapitalintensiteten inte ökat så snabbt som tidigare.

Figur 2.3 Årlig procentuell produktivitetsökning 1965—1987.

5

1970-75 15'85 i%5-87 1%5-7O ' 1975-83

Tabell 2.2 Ekonomisk utveckling och utvecklingen på arbetsmarknaden 1965—1987, absoluta tal (kronor i 1987 års penningvärde) och ärlig procentuell förändring.

År BNP Sysselsätt— Arbetade Produkti- Arbetstid miljarder ning timmar vitet per år och kronor tusental totalt kr/tim sysselsatt

1965 575 3 762 6 648 86:50 1767 1970 697 3 912 6418 108:60 1641 1975 796 4 089 6 201 128z40 1517 1980 847 4 234 6 090 139: 10 1438

1981 844 4241 6066 139:10 1430 1982 851 4 233 6112 13920 1444

1983 871 4242 6163 * 141130 1453 1984 906 4 278 6 223 145z60 1455 1985 925 4 322 6 304 146:70 1459 1986 936 4 348 6 334 147:8O 1457 1987 956 4 383 6 427 148170 1466

Årlig procentuell förändring under perioden

År Produk- Syssel- Arbetade Produkti— Arbetade

tion sättning timmar vitet timmar per sysselsatt

1965—70 + 3,9 + 0,8 - 0,4 + 4,3 - 1,5

1970—75 + 2,7 + 0,9 - 0,7 + 3,4 - 1,5 1975—80 + 1,3 + 0,7 - 0,4 + 1,7 — 1,0 1980—85 + 1,8 + 0,4 + 0,7 + 1,1 + 0,3

1986—87 + 1,7 + 0,7 + 1,0 + 0,7 + 0,1

Eftersom förändringen i produktivitet plus förändringen i antalet arbetstim— mar är lika med produktionsförändringen är det genom ett ökat antal förvärvs- arbetstimmar som BNP ökat något snabbare de senaste åren. Fortfarande åter— står det underliggande problemet i ekonomin att produktiviteten ökar så sakta.

Det är av flera orsaker anmärkningsvärt att produktiviteten inte ökat snabba- re. Efterfrågetrycket har varit kraftigt i ekonomin. På många områden har det varit brist på arbetskraft. Det har, förutom en långvarig brist på yrkesarbetare

och tekniker, under 1988—1989 uppstått flaskhalsar i stora delar av ekonomin. Under slutet av 1970-talet skedde stora strukturella förändringar i industrin. Den gick under många år på lågvarv och investeringarna minskade snabbt. I konjunkturuppgångens början ökade investeringarna mycket kraftigt.

Allt detta borde ha blommat ut i en snabb produktivitetsökning. Under åren 1983 och 1984 ökade produktiviteten inom industrin med omkring åtta respek- tive fem procent, vilket var normala tal under 1960- talet. Sedan dess har pro- duktivitetsökningen inom industrin hållit sig till mer måttliga 2— 3 procent om året. 3Vad som skett under senare år är alltså att kapitalstocken ökat utan att det lett till några omfattande rationaliseringar. Det kan visserligen vara svårt att åstadkomma detta under själva högkonjunkturen när man väl nått kapacitets- taket. Ändå måste utvecklingen inge betänkligheter.

Produktiviteten har avgörande betydelse för möjligheterna att hävda lev- nadsstandard och välfärd. Det är ur en förbättrad produktivitet som både real- löneökningar och en ökad omfattning av vård och omsorg skall hämtas.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande möjligheten att förkorta ar- betstiden. Det är endast genom en produktivitetsökning som det skapas utrym— me för en arbetstidsförkortning utan att reallönen minskar.

Det är mot den här bakgrunden problematiskt att produktiviteten uppvisar så låga ökningstal. Om inte produktiviteten förmås öka snabbare blir utrymmet li- tet både för högre materiell standard och för arbetstidsförkortningar.

Internationell jämförelse

Fenomenet är emellertid ingalunda unikt för Sverige. Inom hela OECD- området har motsvarande utveckling skett, om än med varierande styrka mel- lan länderna. Arbetsproduktiviteten inom näringslivet ökade med 1,4 procent mellan 1979 och 1986 i genomsnitti OECD-länderna. Mellan 1973 och 1979 var motsvarande tal 1,6 procent för OECD—området och för Sverige 2,2 procent. Sverige har alltså inte haft en sämre utveckling än genomsnittet för OECD— länderna. Däremot har enstaka länder, t. ex. Västtyskland och Japan, haft en betydligt snabbare utveckling. Å andra sidan har USA haft en sämre ökning än genomsnittet, ca en halv procent om året. Siffrorna avser näringslivet och inne- här att Sverige med sin stora offentliga sektor haft en något sämre utveckling räknat på hela ekonomin.

Orsaker till stagnation

Sannolikt har en rad faktorer haft betydelse för utvecklingen. Oljekrisen med stigande energikostnader som följd och den dämpade ekonomiska aktiviteten har förändrat förutsättningarna för produktionen. Tjänstesektoms växande an- del av den totala produktionen innebär minskade möjligheter att öka proudukti- viteten eftersom det är främst inom varuproduktionen som förutsättningarna för ökad effektivitet är stora. De undersökningar som gjorts av faktorer bakom produktivitetsförändringar visar att efterfrågan har en avgörande betydelse. Ef— terfrågans betydelse för produktiviteten är dessutom större för tjänstesektorn än för varuproduktionen.

I hela tjänstesektorn är själva mätningen av produktiviteten osäker. Det är en-

dast inom varuproduktionen som det finns någorlunda säkra metoder för pro- duktivitetsmätningar. Ju större tjänstesektorn är desto större blir därför osäker- heten i produktivitetsmåttet för ekonomin som helhet. I den offentliga sektorn är produktionsvärdet lika med kostnaderna i den officiella statistiken varför produktivitetsutvecklingen definitionsmässigt är lika med noll. Med en växan- de offentlig sektor blir därför den registrerade totala produktivitetsökningen allt lägre.

Produktiviteten i ojjfentlig sektor

Vissa försök har gjorts att mäta produktiviteten inom delar av den offentliga sektorn. Inom arbetsförmedlingen pekar dessa studier på en ökning med åtta procent om året under första hälften av 1980-talet jämfört med en långsiktig minskning under 1960- och 1970-talen. Inom—skatteförvaltningen har man be- räknat att produktiviteten minskade under 1980-talet med mellan en och två procent, efter att ha ökat ganska kraftigt i slutet av 1970-talet. Inom skolväsen- det har produktiviteten minskat med mellan en och två procent om året på alla nivåer sedan början av 1970—talet.5 Det bör betonas att svårigheterna att beräk- na produktivitet inom dessa verksamheter är stora och att kalkylerna också ut- satts för kritik av olika slag. Verksamhetens art gör det svårt att mäta produkti- viteten och beräkningarna tar ofta inte hänsyn till kvalitetsförändringar.

Teknisk utveckling

Det senaste decenniets utveckling kontrasterar mot de farhågor som knutits till den tekniska utvecklingens inverkan på sysselsättningen. Det har hävdats att tekniken skulle utvecklas så snabbt inom alla sektorer av ekonomin och för oli- ka kategorier av sysselsatta att det inte skulle gå att hålla alla i arbete. I den snab- ba rationaliseringens spår skulle massarbetslöshet följa. I dag har Västeuropa en massarbetslöshet som snarare beror på för låg efterfrågan och på att om- vandlingen går för långsamt. Det har tagit allt längre tid för den som blivit ar- betslös att finna ett nytt arbete.

Det är möjligt att den nya tekniken så småningom kommer att leda till en snabb produktivitetsutveckling. Några resultat kan emellertid ännu inte avläsas och de flesta bedömare räknar med att produktionen per timme kommer att öka med mellan en och två procent om året under överskådlig framtid. Det finns de som talat om den västliga industrivärldens produktivitetskris.

BNP år ett mått på produktionens storlek men säger ingalunda hela sannin- gen om Levnadsstandarden och inget om fördelningen av resurserna mellan in- vånarna i ett land. Välfärd rymmer så mycket mer än bara ekonomi. Miljö och ekologi ingår inte i den ekonomiska räkenskapen. Beräkningar av den samlade produktionen och produktiviteten säger ändå en del om välståndet och dess ut- veckling. De ger en bild av de samlade resuserna och möjliggör internationella jämförelser.

Inkomstefekt och substitutionsejfekt

Det är uppenbart att det finns ett samband mellan reallöner och arbetstider. Ekonomerna menar att högre inkomst ger upphov till två motverkande krafter på arbetsutbudet. Reallöneökningen leder å ena sidan till en substitutionseffekt som innebär att fritiden blir dyrare. Arbetet blir mer lönsamt och arbetsutbudet tenderar att öka. Å andra sidan ger ökad reallön upphov till en inkomsteffekt som innebär att en individ har råd att arbeta mindre och ändå uppnå samma lev- nadsstandard. Arbetsutbudet tenderar av den anledningen att minska. Om det är ökade reallöner som lett till de arbetstidsförkortningar som genomförts bety- der det att inkomsteffekten varit starkare än substitutionseffekten.

En tolkning som gjorts av efterkrigstidens utveckling utgår från att reallöne- ökningar under en period ger upphov till arbetstidsförkortningar under en se- nare period. När man under en tid upplevt högre levnadsstandard ter sig mer fritid som allt attraktivare. Beräkningar av lag- och avtalsenliga arbetstidsför— kortningar har visat att en femtdedel av reallöneökningen under en femårspe— riod tagits ut i form av arbetstidsförkortning under kommande fem år. Beräk- ningen, som avsåg perioden 1950—1985, förutsåg att inga arbetstidsförkort- ningar skulle genomföras under 1980—talet.6 Några generella sådana genom— fördes heller inte. På basis av vad vi nu känner till av reallöneutvecklingen un— der sista delen av 1980—talet kan en arbetstidsförkortning på 2,5—3 procent för- väntas under första hälften av 1990—talet om samma preferenser kommer att fin— nas även i framtiden.

Reallöneutveckling

Mellan 1965 och 1987 har reallönen per timme stigit med 38 procent före skatt. Under samma period har antalet faktiskt utförda arbetstimmar per sysselsatt minskat med 17 procent. Utvecklingen är emellertid inte linjär.7

Reallönen ökade snabbt fram till 1979 då den nådde sin hittills högsta nivå. Den hade då stigit med nästan 50 procent på mindre än 15 år. Fyra år i följd sjönk sedan reallönen och var 1983 nere på 1972 års nivå. Därefter har reallönen åter stigit men var 1987 fortfarande fem procent lägre än 1979.

Arbetstiden per sysselsatt minskade till 1981. Då var den genomsnittliga års- arbetstiden knappt 20 procent kortare än den var 1965. Därefter har arbetstiden per sysselsatt ökat i princip varje är, totalt med tre procent mellan 1981 och 1987. Detta kan tolkas så att individerna försökt kompensera en del av reallöne- fallet med ett ökat arbetsutbud.

Reallönen per sysselsatt nådde den hittills högsta nivån 1976 då den var nästan 25 procent högre än 1965. Därefter sjönk den fram till 1983 då den faktiskt var lägre än 1968. Mellan 1983 och 1987 har reallönen per sysselsatt ökat med sju procent. Till största delen beror det på att reallönen per timme åter stigit, till mindre del är det avhängigt den ökade arbetstiden per sysselsatt.

Det kan invändas att individens arbetsutbud beror på reallön efter skatt. Real— lönen per timme efter skatt nådde också sin högsta nivå 1979 och sjönk sedan tillbaka till år 1983 då den åter började öka. Utvecklingen för reallönen per tim- me före och efter skatt är alltså parallell. Reallöneminskningen mellan 1979 och 1983 var emellertid inte lika stor efter skatt som före skatt. Sett över hela perio— den 1979—1987 har utvecklingen varit likartad avseende reallönen före och efter skatt.

Figur 2.4 Reallön och arbetstid 1965—11987, index 1965=190t

Index 1965=100 50

140 130 120 110

100

_— REALLCN PER SYSSELSATT

* _ ARBETSIID PER SYSSELSATT

— ' ' REALLCN PER TIM'E

1965

1970 1975 1980 1985 1987

Det kan också invändas att det är hushållens snarare än individens inkomster och arbetsutbud som bör beaktas. Slutsatserna blir emellertid desamma beträf- fande hushållens reala disponibla inkomster. De nådde sin högsta nivå 1980 och sjönk därefter tillbaka till år 1983 dock inte lika mycket som reallönen.

Det visar sig alltså att individen lika väl som hushållen fått vidkännas en real inkomstförsämring i början av 1980-talet. Sedan 1981 har arbetsutbudet för första gången sedan 1930—talet ökat under en följd av år, både avseende indivi— dens faktiska arbetstid och den totala arbetsinsatsen i landet. Det är svårt att fri— göra sig från tanken att reallöneförändringarna haft en avgörande inverkan på arbetsutbudets omfattning.

Välfärdens finansiering Skola, sjukvård och social omsorg har byggts ut. Pensioner, barnbidrag och andra transfereringar är allt större betydelse i samhällsekonomin. Till största delen har dessa välfärdsreformer finansierats med skatter. Skatternas andel av den totala produktionen har ökat.8 Skatterna motsvarade år 1965 35,9 procent av BNP och 1987 54,8 procent. Merparten av tillväxten mellan 1965 och 1987 har använts för att finansiera offentlig verksamhet och transfereringar. Som an- del av BNP har skatterna ökat tämligen jämnt under perioden. De steg med om- kring en procentenhet per år till 1980. Därefter har ökningstakten varit omkring en halv procentenhet om året. Det har inneburit att Sverige hamnat i en viss särklass vad gäller skatter i OECD-området.

Skattehöjningarna har emellertid inte inneburit att den offentliga sektorns verksamhet ökat i samma omfattning eftersom hälften av skatterna går tillbaka till hushållen i form av transfereringar.

Margitta/skatter

Eftersom skatteskalan år progressiv betalar man en större andel i skatt på de sist intjänade hundralapparna än genomsnittligt på hela inkomsten. En extraför- tjänst ger därmed lite i utbyte och det kostar förhållandevis lite att arbeta deltid. [ samma riktning verkar de inkomstprövade transfereringarna.

Ett par räkneexempel kan åskådliggöra resonemanget. Den som tjänar 130 000 kronor betalar omkring 52 000 kronor i skatt eller 40 procent av in- komsten. Om vederbörande i stället väljer att arbeta deltid, låt oss säga tre- kvarts arbetstid. sjunker bruttoinkomsten med 25 procent till drygt 98 000 kro- nor. Eftersom marginalskatten i detta inkomstläge är 50 procent minskar skat— ten med halva inkomstminskningen till 36 000 kronor. Nettoinkomsten har därmed sjunkit från 78 000 till 62 000 kronor, dvs. trots att arbetstiden minskat med 25 procent har nettoinkomsten bara sjunkit med 20 procent. Om inkomst- tagaren dessutom har inkomstberoende bostadsbidrag och daghemsavgifter kan den sammanlagda effekten på den disponibla inkomsten inskränka sig till mellan 10 och 15 procent. Den enskilde har förlorat mycket lite på att förkorta arbetstiden. Däremot har stat och kommun förlorat inkomster och eventuellt fått ökade utgifter för inkomstberoende bidrag därför att individen minskat sin arbetstid.

Om individen i stället vill arbeta mer uppstår motsatt resultat. En person som tjänar 130 000 kronor och ökar sin arbetstid med 25 procent får en inkomstök- ning på ca 32 000 kronor. Av detta går emellertid 64 procent i skatt. Nettoin— komsten ökar med 11 500 kronor eller 15 procent. Om bostadsbidragen mins- kar och daghemsavgifterna ökar kan utbytet bli ännu lägre. På den konsumtion som nettolöneökningen leder till utgår moms och andra skatter. Den här si— tuationen har gjort att marginalskatternas inverkan på arbetsutbudet blivit ett allt hetare debattämne. Frågan har ställts om inte sänkta marginalskatter skulle leda till ökat arbetsutbud.

Resonemanget utgår från samma teori som beträffande förändringar av real- lönen, dvs. att en förändring av nettolönen ger upphov till en inkomst- och en substitutionseffekt på arbetsutbudet. En sänkt marginalskatt innebär således att nettoinkomsten av ytterligare en timmes arbete blir större än före marginalskat— tesänkningen. Det blir "dyrare" att avstå från arbete. En marginalskattesänk- ning innebär ju dessutom att nettolönen ökar även vid oförändrad arbetstid för dem vilkas inkomster berörs av skattesänkningen. Det betyder att skattesänk- ningen också ger upphov till en inkomsteffekt, dvs. att individen behöver arbeta mindre för samma totala inkomst.

De forskningsresultat som finns beträffande marginalskatternas inverkan på arbetsutbudet visar tämligen olikartade resultat. Två undersökningar har ge- nomförts inom ramen för inkomstskatteutredningen. Enligt den ena skulle gifta män mellan 25 och 54 år öka sitt arbetsutbud med knappt nio procent vid en marginalskattesänkning på tio procentenheter. Det skulle för dessa män betyda en genomsnittlig normalarbetstid på omkring 46 timmar i veckan. Dessutom förutsågs att kvinnor också skulle öka sitt arbetsutbud. De totala skatteintäkter— na förutsågs stiga, trots skattesänkningen. Enligt den andra undersökningen, där man tog hänsyn till de trögheter som finns i arbetstidernas lag- och avtals- mässiga reglering samt hushållens samlade arbetstider, blir effekterna på ar- betsutbudet mycket begränsade. Skatteintäkterna minskar avsevärt.9

Marginalejj'ekter i hushållet

Det är således fortfarande en omstridd fråga hur arbetsutbudet påverkas av sänkta marginalskatter. Det är dessutom väsentligt att studera hur marginalef- fekterna ser ut för olika hushållsmedlemmar. Om marginalskatterna sänks en- bart för personer med höga inkomster blir det relativt sett mer lönsamt för hus- hållet att låta den som har högst inkomst arbeta mer.

Ett exempel kan belysa situationen. I ett hushåll har kvinnan en timförtjänst på 50 kronor för ett halvtidsarbete och mannen arbetar heltid för 75 kronor i timmen. I utgångsläget har kvinnan en marginalskatt på 35 procent och man- nen 64 procent. Om mannen arbetar en timme extra ger det ett nettotillskott i kassan på 27 kronor medan en timmes arbete för kvinnan skulle inbringa 32:50 kronor. Om skatten sänks med tio procentenheter för inkomster över 70 000 kronor (vilket var den förutsättning som gällde i beräkningarna för inkomst- skatteutredningen) skulle mannens extraförtjänst vara värd 34:50 kronor och kvinnans fortfarande 32:50 kronor. Genom marginalskattesänkningen har det således blivit mer lönsamt för den heltidsarbetande mannen att arbeta extra. Före marginalskattesänkningen var det tvärtom mer lönsamt för den deltidsar- betande kvinnan att göra en extrainsats.

Iden politiska debatten har marginalskattesänkningar dessutom ofta kombi- nerats med förslag om kraftigt höjda inträdeskostnader på arbetsmarknaden genom höjda barnomsorgskostnader. De ekonomiska incitamenten skulle i så fall öka för hushållet att låta den ene av makarna stå för hushållets hela arbetsut— bud. Ett annat alternativ, som redan i dag begagnas av 14 procent av småbarns— föräldrarna, är att arbeta med saxade arbetstider. I en situation där barnom- sorgskostnaderna stiger kraftigt skulle det bli ekonomiskt mycket lönsamt. I många fall innebär det att den i hushållet som arbetar motskift skulle ha ett be- gränsat arbetsutbud i timmar räknat.

Låt oss ta ett exempel för att belysa också det senare. En handelsanställd ar- betar 20 timmar i veckan med en lön på 60 kronor i timmen plus ett genomsnitt— ligt ob—tillägg på 50 procent. Nettolönen är 54 000 kronor om året. Barnom— sorgen klarar man inom familjen genom saxade arbetstider. Om den handels- anställda vill gå över till dagtid måste barnet få plats inom den kommunala barnomsorgen vilket vi antar kostar 6 000 kronor om året. För att få ut samma nettolön som vid sitt kvälls— och helgarbete måste hon arbeta 34 timmar i veck— an, dvs. 72 procent mer än i utgångsläget. Om barnomsorgskostnaden ökar med 12 000 kronor om året. men blir avdragsgill, måste kvinnan arbeta 37 tim- mar i veckan för att få samma nettolön som vid det aktuella halvtidsarbetet.

Det är således viktigt att studera marginaleffekter även för hushållen och de olika hushållsmedlemmarnas incitament att förändra sina arbetstider vid änd- rade förhållanden. De kan nämligen ha mycket stora effekter för exempelvis fördelningen av arbetstider mellan män och kvinnor.

Särbeskatmingen

Ett tillfälle då förändrade marginalskatter hade påtaglig betydelse för utveck— lingen på arbetsmarknaden var när sambeskattningen avskaffades år 1971. Övergången från hemarbete till marknadsarbete för gifta kvinnor befrämjades eftersom marginalskatten för deras inträde på arbetsmarknaden sänktes radi-

kalt. Följden blev också en mycket snabb ökning av sysselsättningen bland gifta kvinnor. Samtidigt ökade emellertid progressiviteten i skatteskalan. De hel- tidsarbetande som redan befann sig på arbetsmarknaden, huvudsakligen män, fick en stigande marginalskatt. Resultatet blev också under hela 1970-talet minskande totala arbetstider men en omfördelning av arbetstiderna mellan män och kvinnor.

Total marginalejfekt

Många har menat att det är den totala marginaleffekten som är avgörande för ar- betsutbudet. Med total marginaleffekt menas inkomstskatt, moms, delar av ar- betsgivaravgiften, inkomstberoende bidrag m.m. Det är vad som brukar be- nämnas skattekilen, dvs. skillnaden mellan vad det kostar för en uppdragsgiva- re att få ett arbete utfört och vad uppdragstagaren får ut i form av varor och tjänster som är det intressanta. Enligt beräkningar har den genomsnittliga mar- ginaleffekten stigit från 55,3 procent 1965 till 73,7 procent 1982. Därefter sjönk den något i och med marginalskattereformen som påbörjades 1983 och uppgick 1985 till 71,4 procent.")

Vad som är påtagligt när man studerar de totala marginaleffekterna är hur be- roende den offentliga sektorns finansiering är av arbetstidens omfattning. Av produktionsresultatet för en extra timmes arbete går drygt 70 procent till den of— fentliga sektorn. En stor del av förklaringen till budgetunderskottets försvin- nande i mitten av 1980-talet är alltså ett ökat arbetsutbud. En beräkning som bygger på att arbetsutbudet ökat med omkring 500 miljoner timmar mellan 1981 och 1988 och en genomsnittlig timlön (inklusive socialförsäkringsavgif- ter) på ca 100 kronor leder till att den konsoliderade offentliga sektorn på grund av den ökade arbetsvolymen fått ett tillskott på ca 35 miljarder kronor mellan 1981 och 1987. Detta har verksamt bidragit till att få bort det statliga budgetun— derskottet. "

Figur 2.5 Totala marginaleffekter av skattesystemet och arbetstid per sysselsatt 1965—1987, index 1965=100.

0 Index 1965=100

130 120 110

100

' ' ' ARBETSTID PER SYSSELSATT

80

___—" TOTAL MARGINAL- EFFEKT

70

Figur 2.6 Arbetstid och sysselsättning, index 1965=100. 0 Index 1965=100

110

100

90

_— ARBETSTID m SYSSELSATT

80 - - — ARBETSTIMR _ _ _ SYSSELSÄTTNING

70

1965 1975 1980 1985 1970 1987

;- .—

Varför ökar arbetstiderna under 1980—talet?

Vi har här redogjort för en lång utveckling med minskade arbetstider, stigande produktion och ökad välfärd. Under 1980—talet inträffar en förändring. Arbets- tiderna minskar inte längre, några generella arbetstidsförkortningar genomförs inte och de faktiska arbetstiderna ökar. Frågan har ställts om detta är ett tillfäl- ligt fenomen eller ett trendbrott.

Det kan finnas flera orsaker som lett till ett ökat arbetsutbud under senare år: 13 Reallönema sjönk och hushållens disponibla inkomst minskade i slutet på 1970— och början på 1980-talet. Inte ens ökade arbetstider och sedan 1983 stigande reallöner har gjort att reallönen per sysselsatt uppnått 1979 års niva. Marginalskatterna sänktes 1983—1985. Det blev därigenom lättare att kompensera en del av reallöneförlusten genom ett ökat arbetsutbud. E Befolkningen har ökat mest i de åldrar där arbetsutbudet är som störst och relativt sett minskat i grupper som vanligen har ett lägre arbetsutbud. An— talet kvinnor med barn under sju år har t.ex. minskat. :! Den regionala fördelningen har förändrats genom att allt fler bor i storstä-

derna där arbetsutbudet är större än i övriga landet.

_ Utbildningsnivån har höjts. Ju längre utbildning individen har desto längre

arbetstider har man.

De fackliga strävandena har varit att få fler heltidstjänster. Önskemålen om ökad jämställdhet innebär jämnare fördelning av för— värvsarbetet. Efterfrågan på arbetskraft har ökat.

Ill—|

f_l

Det är alltså en tämligen unik period som förändrat förutsättningarna för ar— betsutbudet. Förklaringen till de allt längre genomsnittliga arbetstiderna kan vara en samverkan mellan alla de ovan uppräknade faktorerna.

2.3. Arbetstidsförändringar 1965—1987'2

Sett över hela perioden har den totala arbetstidsvolymen minskat med tre pro- cent. Bakom detta ligger emellertid stora arbetstidsförändringar av olika slag.

Befolkningen i arbetsför ålder har ökat med sex procent. Om de tillkomman— dc personerna arbetar i samma utsträckning som 1965 års befolkning gjorde, borde alltså arbetstidsvolymen ha ökat med sex procent. Det är den demogra— fiska effekten på förväntad arbetsvolym.

Det är emellertid en betydligt större andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar 1987 än det var 1965. Andelen sysselsatta har ökat från 71 till 82 procent av befolkningen mellan 16 och 64 år. Det betyder att arbetstiden borde ha ökat med 15 procent på grund av ökad sysselsättningsandel.ÅGenom befolk- ningsförändringar och ökad sysselsättningsandel borde således den totala ar- betstidsvolymen vara 22 procent större 1987 än 1965. De som fanns på 1987 års arbetsmarknad arbetade emellertid inte lika mycket som de som fanns på 1965 års arbetsmarknad.

Deltidsarbetet har ökat under perioden. Även om det totala deltidsarbetet ökat med omkring 600 000 personer mellan 1965 och 1987 är bortfallet i ar- betstid relativt litet. Det har skett en förskjutning mot allt längre deltidsanställ- ningar. Arbetstidsbortfallet på grund av ökat deltidsarbete kan beräknas till fy- ra procent av den totala arbetstidsvolymen.

En del av den ökade sysselsättningsandelen beror på att många småbarnsför- äldrar är sysselsatta samtidigt som de har betald föräldraledighet. Enligt ar— betskraftsundersökningarna motsvarar den frånvaron omkring två procent av de sysselsatta.

Frånvaron har ökat också av andra anledningar. Enligt beräkningar har det inneburit att två procent av arbetstiden bortfaller pågrund av ökad sjukfrånvaro och andra frånvaroanledningar (exklusive betald föräldraledighet och förlängd semester).

Slutligen har avtal om diverse arbetstidsförkortningar träffats, bl .a. för skift— arbetare och andra grupper. Vi har beräknat det här som en restpost på omkring en procent av den totala arbetsvolymen.

Om några generella arbetstidsförkortningar inte genomförts borde således den totala arbetstidsvolymen ha ökat med tolv procent. Eftersom den i stället minskat med tre procent betyder det att de generella arbetstidsförkortningarna under perioden minskat arbetstidsvolymen med tretton procent.

Den ordinarie veckoarbetstiden har förkortats från 45 till 40 timmar. Brutto motsvarar det en arbetstidsminskning med drygt elva procent. Eftersom en del grupper. t.ex. företagare. inte omfattas av arbetstidsförkortningen och stora tjänstemannagrupper redan hade 40 timmars arbetsvecka vid genomförandet har vi värderat denna arbetstidsförkortning till nio procent.

Semestern har förlängts från fyra till fem veckor enligt lag. Därutöver har andra grupper förhandlat sig till avtalsenliga semestervillkor som är mer om- fattande än vad lagen föreskriver. Vi har beräknat effekten av förbättrade se-

mestervillkor till två procent under perioden.

Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Brutto betyder det omkring fem procent av arbetslivet men eftersom alla grupper inte omfattades av reformen har vi värderat den till tre procent av arbetstiden.

Vi kan alltså konstatera att de generella arbetstidsförkortningarna under perioden varit omfattande. Den senaste reformen genomfördes 1978 då den femte semesterveckan infördes. Det senaste decenniet har inga generella ar- betstidsreformer genomförts medan reformer som omfattade 13 procent av livs- arbetstiden genomfördes decenniet dessförinnan.

Tabell 2.3 Faktorer bakom förändringen av antalet arbetade timmar.

Perioden 1965—1987 Procent Befolkningsökning + 6 Sysselsättningsandel + 15 Ökat deltidsarbete 4 Betald föräldraledighet - 2 Ökad frånvaro (exklusive semester och betald föräldraledighet) - 2 Övrigt. t.ex. arbetstidsförkortning för skiftarbetare - 1 Generella arbetstidsförkortningar - 13

varav veckoarbetstid 9

— semester 2 — pension - 3

Totalt antal arbetade timmar - 3 Perioden 1981—1987 Procent Befolkningsökning + 1.5 Sysselsättningsandel + 2,0 Ökade arbetstider för deltidsanställda + [ Betald föräldraledighet 0 Frånvaro 0 Övertidsarbete, bisyssla, företagande samt oreglerade arbetstider + 1,5 Generella arbetstidsförkortningar 0

Totalt antal arbetade timmar + 6

Mellan 1981 och 1987 har den totala arbetstidsvolymen ökat med omkring sex procent. En procent kan förklaras av befolkningsökningen och ett par procent beror på ökad sys selsättningsandel. Andelen deltidssysselsatta har inte föränd- rats och det har skett en förskjutning mot allt längre genomsnittliga arbetstider. Övertidsarbetet har samtidigt ökat.

De stora arbetstidsreformerna kunde genomföras i en period med stark eko- nomisk tillväxt samtidigt som befolkningsökning och sysselsättningsökning motverkade en del av bortfallet av arbetskraft. Det är lätt att konstatera att det inte hade varit möjligt att upprätthålla produktionen om inte befolkningen ökat och sysselsättningen stigit.

2.4. Vad har den ökade levnadsstandarden inneburit?

Den snabba produktionsökningen under några decennier efter andra världskri- get kommer knappast att kunna upprepas. Det gör att förutsättningarna att för— korta arbetstiden med bibehållen levnadsstandard är mindre i framtiden än de var under t.ex. 1960-talet.

Produktionsökning och arbetstidsförkortning har gått hand i hand. Tidsan- vändningen har förskjutits från att producera till att konsumera. Men att konsu- mera tar också tid.

Fler prylar i hemmet och större bostadsytor kräver mer tid för vård och un- derhåll. För att få nytta av alla ting man köpt går det åt tid för användning. Det stigande välståndet och de kortare arbetstiderna har inte gjort alla lugnare och mer harmoniska i sin tillvaro. ”Den rastlösa välfärdsmänniskan" blev ett be- grepp på 1970—ta1et och ett uttryck för hur välfärden och arbetsbesparande ma- skiner i själva verket kan öka stress och tidsknapphet. Staffan Burenstam Lin- der har uttryckt det på följande sätt:

Ett stigande välstånd i form av en ökande mängd konsumtionsvaror kommer inte att medföra en problemfri stegring av det allmänna välbefinnandet. Att rikedom in- te är någon garanti för lycka är ingen nyhet. Däremot är det kanske en nyhet att vi nu kan skönja en mekanism som åstadkommer att en stigande konsumtionsvolym i sig själv ger upphov till inre motsägelser, som kommer att påverka vår slutliga be- dömning av resultaten av våra tillväxtansträngningar.

Allteftersom utvecklingssträvandena accelereras under den ekonomiska tillväx- tens dekadensperiod, kommer följande fenomen att göra sig alltmer märkbara. Vilket avseende som skall fästas vid dem står det var och en fritt att själv avgöra. Men att begrunda deras innebörd kan ingen undgå. a Ett alltmer hektiskt livstempo, karakteriserat av genomtänkta försök att hus- hålla med en allt knappare tid. b En tilltagande mängd varor, som kommer att ställa stora krav på tid för sådant underhålls- och servicearbete som inte gärna låter sig mekaniseras, detta trots att underhållstiden per enhet minskar. c Genom att välståndet endast är partiellt, kommer svårigheterna att öka för de människor vars välfärd mera är beroende av andras knappa tid än av ett över- flöd på varor. De gamla, som i början av tillväxtperioden saknade husrum och mat, kommer mot slutet av tillväxtmanins utveckling i stället att sakna folk som kan ta hand om dem. B

I Maddison (1982), Södersten (1982) och SCB (1988 f och g). 2 SCB (1988 foch g). 3 Prop. 1987/88:150, s. 29. 4 OECD Economic Outlook June 1988, s.50.

5 SOU 1987:3, bilaga 21. 6 Bäckström (1985).

7 Beräkningar på konjunkturinstitutet.

8 Bosworth och Rivlin (1987), s. 187 samt prop. 1987/88:150, s. 60. 9 Blomquist (1989) och Aaberge m.fl. (1989).

10 Hansson (1983 och 1986).

11 Se även SNS (1989). 12 Beräkningar utifrån AKU, samt uppgifter i propositioner.

13 Burenstam Linder (1970).

3. Arbetstider och produktionssektorer

3.1. Inledning

Arbetets syfte är att producera varor och tjänster. Resultatet av arbetsinsatserna säljs på en marknad eller tillgodoser behov i enlighet med politiska beslut. I det här kapitlet beskrivs omfattningen av de arbetsinsatser som görs i'olika produk- tionssektorer. Det ger en uppfattning om fördelningen och omfattningen av ar— betsinsatserna i produktionen av varor och tjänster. Beskrivningen sker med avseende på produktion, antal sysselsatta, antal arbetade timmar samt arbetsti- dens fölrläggning. Till beskrivningen har fogats exempel på olika arbetstidslös- ningar.

3.2. Näringsliv och offentlig verksamhet

Till att börja med analyseras utvecklingen i tre sektorer: varuproduktion, privat tjänstesektor och offentliga myndigheter.2

Sedan 1970 har det skett små förskjutningar i produktionsandelar mellan sek- torerna. Varuproduktionen har minskat från drygt 42 till knappt 40 procent år 1987. Den privata tjänstesektorn svarar för 37 procent av produktionen jämfört med 34,5 procent år 1970 och den offentliga sektorns produktionsandel har ökat från 21,5 till drygt 24 procent. Det synes som en måttlig utveckling.3

Antalet arbetstimmar fördelade på de olika sektorerna har däremot föränd- rats dramatiskt. Är 1970 utfördes 47 procent av arbetstimmarna inom varupro— duktionen medan motsvarande andel år 1987 var en knapp tredjedel. Den priva- ta tjänstesektorns andel av arbetstimmarna var densamma år 1987 som 17 år ti- digare, knappt 35 procent. Följaktligen har andelen arbetstimmar i den offentliga sektorn ökat kraftigt, från 18,5 till 28 procent av det totala antalet ar- betstimmar.

Fördelningen av antalet sysselsatta i respektive sektorer har förändrats ännu kraftigare. Den offentliga sektorns sysselsättningsandel har ökat från 20,5 till 32 procent. Att den offentliga sysselsättningen ökat mer än andelen arbetstim- mar återspeglar främst att antalet deltidssysselsatta ökat inom sektorn.

Det här innebär att varuproduktionen ökat med omkring 30 procent, samti— digt som antalet anställda i sektorn minskat med 20 procent och antalet arbeta- de timmar minskat med 30 procent.

Inom den privata tjänstesektorn har produktionsökningen varit knappt 50 procent, men antalet arbetade timmar har ökat med 7 procent och sysselsättnin— gen med 13 procent.

Figur 3.1 Produktion, arbetstider och sysselsättning i olika sektorer.

BNP till prod.prxs Antal arbetade tunnlar Antal sysselsatta (1980 års värde) 100

VARUPRODUKTTON

4

VARUPRODUKTION

VARUPRODUKTXON

75 75

50

PRIVATA TJÄNSTER 25 . .., .. ..

OFFENTLIGA TJÄNSTER

50

PRIVATA TJÄNSTER PRIVATA TJÄNSTER

__ 25

OFFENTLIGA TJÄNSTER OFFENTLIGA TJÄNSTER

1970 1975 1980 1985 1970 1975 1980 1985 1970 1975 1980 1985

Iden offentliga sektorn har såväl produktionen som antalet arbetade timmar ökat med mellan 50 och 60 procent medan sysselsättningsökningen varit drygt 70 procent. Den offentliga sektorn har byggts ut och tagit på sig en allt större uppgift. Det har inneburit att ytterligare 600 000 personer fått arbete i offentlig tjänsteproduktion vilket framför allt gett arbete åt de kvinnor som under 1970- och 1980-talen sökt sig ut på arbetsmarknaden.

Genom de åtaganden som samhället gjort beträffande hälso- och sjukvård, äldrevård och barnomsorg krävs stora arbetsinsatser. Bortsett från de mätpro- blem som finns beträffande den offentliga sektorns produktivitet och effektivi— tet, är det självklart att de uppgifter som den offentliga sektorn skall sköta inte låter sig effektiviseras på samma sätt som t.ex. varuproduktion.

3.3. Varuproduktion

Inom varuproduktionen dominerar industrin. Det är där som rationaliseringar- na varit mest omfattande. Det har gjort att antalet industrianställda långsiktigt är fallande trots att produktionen ökar. Industrin hade stora problem under slu— tet av 1970— och början av 1980-talet då produktionen minskade flera år i följd. Sedan 1982 har den åter ökat och antalet sysselsatta nådde sin lägsta nivå 1983. Mellan 1970 och 1987 har antalet industrisysselsatta minskat med omkring 150 000 personer och uppgick år 1987 till 890 000.

Inom industrin har det skett stora strukturella förändringar. Verkstadsindu— strin som år 1970 svarade för en dryg tredjedel av industrin omfattade 1987 när— mare hälften av densamma. Även kemisk industri och massa- och pappersin- dustri har haft en snabb produktionsutveckling. Däremot har produktionsvär- det inom livsmedelsindustrin och trävaruindustrin stagnerat och textil- och be- klädnadsproduktionen har minskat med 40 procent.

De industrianställda har i liten utsträckning oregelbundna arbetstider. 67 procent arbetar dagtid. Samtidigt är det inom industrin som skiftarbete är van- ligast. Drygt var femte industrianställd arbetar skift. Arbetstidsförläggningen varierar mellan olika delbranscher. Inom massa- och pappersindustrin arbetar nästan varannan skift, vilket gäller för blott 15 procent av de anställda inom verkstadsindustrin.

Under 1980-talet har det genomförts arbetstidsförkortningar för skiftarbeta- re. Frånvaron inom industrin har dessutom ökat. Den genomsnittliga arbetsti- den per anställd inom industrin var 1750 timmar är 1970 men har därefter mins- kat drastiskt. År 1987 var den genomsnittliga arbetstiden för en industrian- ställd 1485 timmar.

Industriell verksamhet har under lång tid varit känd för stela arbetstidsfor- mer. När fabriksvisslan ljöd i brukssamhället började arbetarna sin arbetsdag och någon timme senare tjänstemännen. Skiftformerna var standardiserade och det gavs litet utrymme för lokala variationer.

Fortfarande har man på många håll en stel och fastlåst förläggning av arbets— tiden. På senare år har man dock på en del håll prövat mer flexibla arbetstider och inom vissa företag har tämligen radikala försök genomförts.

Ett av de mer bekanta är den så kallade arbetstidsbuketten på Volvo i Köping. De anställda kan där välja mellan åtta olika arbetstidsvarianter. Variationen gäl— ler både arbetstidens längd och förläggning. De olika arbetstiderna täcker in hela dygnet och veckans alla dagar. Det finns t.ex. möjlighet att välja en arbets- tidsform som enbart omfattar lördags- och söndagsarbete. Valmöjligheten är givetvis begränsad till tillgången på arbetstidsformer och det har visat sig vara svårast att rekrytera till det traditionella tvåskiftsarbetet.

Ett annat exempel från industrin är Electrolux i Motala där man arbetar med sammanlagt hela 154 olika individanpassade arbetstider. Det har gjort det möj- ligt att rekrytera personal som annars inte haft intresse för traditionellt industri- arbete.

Flextid har till största delen endast tillämpats för tjänstemän inom industrin. Flera industrier har emellertid infört flextid även för arbetare. På Alfa—Laval i Lund och Ericsson i Visby har man t.ex. flextidssystem för produktionsanställ- da. I det senare fallet omfattar flextiden även skiftarbetare. I många fall har man inom industrin kunnat avläsa såväl minskad frånvaro som ökad produktivitet och trivsel på arbetsplatsen när flextidssystemen införts.

Byggnadsproduktionen hade en svag ökningstakt under 1970-talet men har under 1980-talet ökat något snabbare. Antalet sysselsatta minskade till mitten av 1980-talet med omkring 100 000 personer men har sedan ökat något. År 1987 sysselsattes 283 000 personer.

Inom byggnadsverksamheten dominerar dagtidsarbetet helt, hela 88 procent arbetar dagtid. Det helt övervägande antalet anställda är män som arbetar hel- tid. Byggnadsarbetare har ofta långa resvägar till sin arbetsplats med vecko- pendling som följd. Det har gjort att komprimerade arbetsveckor med fyra och en halv arbetsdagar förekommer för att ge tillfälle till mer sammanhängande le- dighet.

Byggnadsarbetarna utför i genomsnitt fler arbetstimmar per år än de indu- strisysselsatta. Antalet arbetstimmar har ökat under 1980-talet med ett par pro- cent till knappt 1600 timmar om året vilket är drygt 100 timmar mer än inom industrin.

Jordbruk, skogsbruk etc. som för bara 50 år sedan var den dominerande nä- ringsgrenen i Sverige svarade 1987 för endast 3,5 procent av den samlade pro- duktionen. '

Inom jordbruket är oregelbundna arbetstider vanliga. Ett problem för många är att få möjlighet till längre sammanhängande ledigheter, både avseende helg-

ledighet och semester. Avbytarsystem ger vissa möjligheter men gör det inga- lunda möjligt att tillämpa femdagarsvecka och ha fem veckors semester.

3.4. Privat tjänsteproduktion

Den största tjänstenäringen är varuhandeln. Drygt tolv procent av den totala produktionen utgörs av handel. Antalet sysselsatta är omkring 600 000.

Inom detaljhandel samt hotell och restauranger dominerar obekväma arbets— tider. Endast var fjärde sysselsatt arbetar enbart dagtid på vardagar jämfört med tre av fyra av dem som arbetar inom partihandeln.

Det genomsnittliga antalet arbetade timmar per sysselsatt är sedan början av 1980-talet högre inom varuhandeln än i industrin. Däremot arbetar de anställda inom detaljhandeln i genomsnitt färre timmar än de industrianställda. Det är naturligt med tanke på att många affärsbiträden arbetar deltid. År 1987 arbeta- de en detaljhandelsanställd 1415 timmar om året, en ökning med tre procent se- dan 1980.

Arbetstidens förläggning är inom detaljhandeln, liksom inom andra kund- orienterade serviceinrättningar, beroende av kundernas tillströmning. Med ett utökat öppethållande och affärstidslagens avskaffande har det inneburit mer ar- bete på obekväma arbetstider. Den ojämna arbetsbelastningen har gjort att de- taljhandeln laborerat med många olika arbetstider och ett pussel av korta och långa arbetstider. Man har lång vana vid att arbeta med ett flertal arbetstids— mönster. Många gånger har det emellertid varit svårt att påverka sin egen ar- betstid när man väl fått anställning med en viss arbetstidsförläggning.

Inom NK i Stockholm har man decentraliserat ansvaret för personalbeman- ningen i ett försök att ge de anställda ett större inflytande över den egna arbetsti- den. Deltidsanställda har t.ex. helt individuell arbetstidsförläggning som inte följer något mönster.

En relativt snabbt expanderande näringsgren är bank— och försäkringsverk- samhet. Verksamhetens karaktär gör det svårt att jämföra produktionsmåttet med andra näringsgrenar. Den svarar emellertid för omkring en åttondedel av BNP. Antalet sysselsatta har ökat kraftigt från omkring 175 000 år 1970 till 280 000 personer år 1987, då de utgjorde 6,5 procent av alla sysselsatta.

Antalet arbetade timmar per sysselsatt är lägre än inom flertalet branscher i näringslivet. Redan 1970 arbetade de bankanställda i genomsnitt enbart 1550 timmar om året och år 1987 var antalet nere i 1450. Det beror inte på att andelen deltidsanställda är hög. Den är endast ca 20 procent. Andelen med oregelbun- den arbetstid är den lägsta inom samtliga näringsgrenar, endast 14 procent. Däremot har de bank- och försåkringsanstållda 38,5 respektive 38,75 timmars arbetsvecka enligt avtal.

Antalet sysselsatta inom samfärdselsektom har ökat tämligen kraftigt under de senaste decennierna, från 260 000 till 310 000 personer. Dess bidrag till den samlade produktionen har stigit i motsvarande takt. De genomsnittliga arbetsti- derna har ökat något under 1980-talet och motsvarade för de anställda omkring 1550 timmar 1987. De obekväma arbetstiderna är vanliga och endast 40 procent har sin arbetstid förlagd till dagtid.

Att arbeta med transporter har alltid inneburit att arbetstiden varit förlagd på dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Taxibilarna rullar dygnet runt, tå—

gen likaså och lastbilarna har ofta långkörningar som innebär övernattning i samband med arbetet. Tunnelbanan i Stockholm har uppehåll endast några tim- mar på natten och spårvägen i Göteborg likaså.

Arbetstiderna inom samfärdseln har ofta varit ett problem både hälsomässigt och för den sociala anpassningen till familjeliv och andra fritidsaktiviteter, samtidigt som sektorn ofta erbjudit lämpliga arbetstider för den som velat göra extraförtjänster i samband med studier. Därutöver har skyddsaspekten på ar— betstidens längd och förläggning en särskild tyngd i trafiken.

3.5. Offentlig tjänsteproduktion

I sysselsättning och arbetstid är det den offentliga tj änsteproduktionen som ökat i omfattning under den studerade perioden. Det är ett vägval Sverige gjort ge- nom politiska beslut. Det har handlat om att synliggöra de vård- och omsorgs- uppgifter som tidigare till stor del utfördes obetalda i hemmen. Det är en ut- veckling som inte skett i motsvarande omfattning i andra länder.

Ett viktigt skäl för den offentliga verksamhetens utbyggnad har varit jäm— ställdheten mellan könen. Utbyggnaden har gett kvinnor sysselsättning. Men barnomsorg och äldrevård har också varit en förutsättning för kvinnornas inträ- de på arbetsmarknaden. Det har främjat kvinnornas ekonomiska och sociala självständighet.

En stor del av den offentliga verksamheten måste ske dygnet runt. Det gör att en stor andel av de offentliganställda har oregelbundna arbetstider. Det gäller exempelvis 42 procent inom hälso- och sjukvården och 35 procent inom social- vården. Däremot är dagtidsarbete vanligast inom undervisningsväsendet och inom den offentliga förvaltningen. I den statliga sektorn dominerar dagtidsar- betet, medan både oregelbundna arbetstider och deltidsarbete är vanligt före- kommande i den kommunala verksamheten.

Hälso- och sjukvården svarar för en knapp tredjedel av den offentliga sek— torns verksamhet och knappt nio procent av alla utförda arbetstimmar i landet.

Socialvården, till vilken t.ex. barnomsorgen räknas, har också expanderat och motsvarar en fjärdedel av hela den offentliga sektorns arbetstid. 450 miljo- ner arbetstimmar utförs i socialvården.

Inom utbildningsväsendet utförs drygt 300 miljoner arbetstimmar, knappt fem procent av alla arbetstimmar i hela ekonomin.

De tre stora delarna av den offentliga sektorn (hälso- och sjukvården, social- vården och undervisningen) svarar tillsammans för omkring tre fjärdedelar av den offentliga verksamheten.

Samtidigt som den offentliga sektorn expanderat är det också där deltidsar- betet ökat som mest. Knappt 1300 timmar om året utförde en offentliganställd i genomsnitt 1987, betydligt mindre än de knappt 1500 timmar per sysselsatt som utfördes i näringslivet. Det visar att det finns en relativt stor potential inom den offentliga sektorn att öka arbetstiden utan att anställa fler. Om man i den of- fentliga sektorn hade samma genomsnittliga arbetstid som inom näringslivet skulle det motsvara närmare 200 000 personer. Under senare år har också flera landsting och kommuner försökt förmå de deltidsanställda att öka antalet ar- betstimmar och AMS har uppmanat landstingen att erbjuda de anställda fler ar- betstimmar.

Den offentliga sektorn har, liksom industrin, haft tämligen enhetliga arbets- tidsformer. Sjukvårdens arbetstider har sett likartade ut på landets alla sjukhus med schemalagd arbetstid där dag-, kvälls- och helgarbete vävts in i varandra medan nattarbetet utförts av särskilt anställd personal.

Mönstren börjar numera brytas upp. På många sjukhus har det gamla sche— mat med tjänstgöring varannan helg ersatts med arbete endast var tredje helg. Vid hemtjänsten i Kiruna betalar kommunen heltidslön för de anställdas arbete under sex timmar om dagen. Vid Gunillahemmet i Malmberget har de anställda fått större möjlighet att välja sina arbetstider och på Kullbergska sjukhuset l Katrineholm genomförs försök med flextid för de sjukvårdsanställda.

1 Huvudsakliga källor: SCB (1988 f och g) Pettersson (1989 a) samt Berg (1988). 2 Sektorsindelningen har gjorts genom näringsgrensindelning enligt SNI. Till varuproduktionen har SNI 1—5 förts, till privat tjänstesektor SNI 6—9 (exkl. offentliga myndigheter) och till den offentliga produktionen SNI 9 vad avser offentliga myndigheter.

3 Produktionsresultatet har mätts till producentpris i 1980 års priser, exkl. varuskatter.

4. Arbetskraft och arbetstider

4.1. Inledning

I detta kapitel beskrivs landets arbetskraftsresurser och faktiska arbetstider un- der tidsperioden 1970 till 1988. Beskrivningen görs för män och kvinnor i olika åldrar samt i ett livscykelperspektiv. Vi redogör för den demografiska utveck- lingen. Därefter går vi in på sysselsättning och arbetslöshet. Vi gör en fördel— ning av de sysselsatta på hel- och deltid. Sedan redogör vi för de faktiska arbets— tiderna i olika grupper samt frånvaron enligt olika källor. Det finns även en re- dogörelse för restider och tid för raster, vilket ger en uppfattning om bruttoarbetstiden. Det förs en diskussion om vilka arbetskraftsreserver som finns. En summarisk redogörelse för arbetstidens förläggning ingår. Slutligen finns en beskrivning av arbetskraftens utbildning.]

4.2. Befolkningsutveckling

Sedan 1970 har befolkningen i Sverige ökat med omkring 350 000 personer. Befolkningen var 1988 nästan 8,5 miljoner eller fyra procent större än arton år tidigare. Befolkningsökningen har under perioden varit rekordlåg, endast ca 0,2 procent om året, något större under 1970—talet och väsentligt lägre under 1980-talet. Man får gå tillbaka till det första decenniet på 1800-talet för att hitta en lika låg befolkningsökning i Sverige.

Det är främst de små födelsekullarna som gjort att befolkningsökningen varit så måttlig. Födelsekullarna har generellt sett blivit allt mindre under efterkrigs- tiden. Mellan 1975 och 1985 föddes i genomsnitt omkring 95 000 barn om året, vilket skall jämföras med 115 000 per år under l960-talet. Under senare år har dock barnafödandet åter ökat.

De små födelsekullarna har inneburit att andelen barn och ungdomar mins- kat kraftigt under perioden. Andelen som är under 16 år har minskat från 22 till 19 procent medan andelen som är över 64 år ökat från 14 till 18 procent, en ökning med knappt 400 000. Antalet personer i förvärvsaktiv ålder (16 till 64 år) har ökat med 160 000, vilket gör att deras andel av hela befolkningen varit i stort sett konstant, 63 procent.

Antalet 16—24-åringar har blivit 38 000 mindre och antalet 55—64-åringar

| Källa till de beräkningar som görs i det här kapitlet är där inte annat anges a