SOU 1989:53

Arbetstid och välfärd

Till statsrådet och chefen för arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 14 maj 1987 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, Anna-Greta Leijon, att tillkalla en kommitté med uppdrag att utreda konsekvenserna av olika arbetstidsreformer och för- ändrade arbetstidsmönster. Den 15 augusti 1987 förordnades riksdagsledamo- ten Mona Sahlin (s) som ordförande.

Som övriga ledamöter tillkallades samma datum riksdagsledamoten Johnny Ahlqvist (s), dåvarande riksdagsledamoten Lennart Alsén (fp), riksdagsleda- moten Marianne Andersson (c), riksdagsledamoten Ewa Hedkvist Petersen (s), kanslisten Gunvor Persson (vpk), riksdagsledamoten Gustav Persson (s), riksdagsledamoten Sonja Rembo (m), ombudsmannen Jan Björinge (SACO/SR), direktören Sune Eriksson (Svenska kommunförbundet), för— bundssekreteraren Christina Högmark (Beklädnadsarbetarnas förbund), om- budsmannen Göran Karlsson (LO), direktören Rune Nyman (Landstingsför- bundet), ombudsmannen Knut Rexed (TCO) och direktören Göran Trogen (SAF: s allmänna grupp). Samtidigt förordnades som sakkunniga bitr. direktö- ren Bo Sundén (SAF) och departementsrådet Lars Ettarp (arbetsmarknadsde— partementet). Rexed ersattes den 12 juli 1988 av ombudsmannen Jaan Kolk. Gunvor Persson ersattes den 15 mars 1989 av informationssekreteraren Ann- Christine Andersson.

Experter i kommittén har, fr.o.m. den 15 augusti 1987, varit departements— sekreteraren Ulla Weigelt (arbetsmarknadsdepartementet), fr.o.m. den 8 sep— tember 1987 kanslirådet Sten-Ove Glaas (civildepartementet) och förhand— lingsdirektören Lars Mathlein (Statens arbetsgivarverk) samt fr.o.m. den 1 ok- tober 1987 departementsrådet Svante Holgersson (socialdepartementet).

Genom beslut den 15 augusti 1987 förordnades sakkunnige Lars-Olof Pet— tersson som sekreterare och till bitr. sekreterare förordnades departementssek- reteraren Lena Eriksson. Lena Eriksson ersattes den 1 januari 1987 av forska- ren Marianne Sundström. Marianne Sundström entledigades från den 25 juli 1987. Den 15 oktober 1987 förordnades högskolelektorn Lena Johansson till bitr. sekreterare. Den 1 januari 1989 förordnades assistenten Anne Baxter som bitr. sekreterare. Assistenter i utredningen har varit Britt—Louise Eriksson och Ingrid Hellström.

Till kommittén har varit knutna tre referensgrupper som biträtt sekretariatet i arbetet.

Genom det betänkande som kommittén nu lägger fram, (SOU 1989:53) Ar- betstid och välfärd, har vi fullgjort vårt uppdrag. Till betänkandet har fogats två bilagedelar.

Reservationer har avgivits av ledamöterna Ann-Christine Andersson, Jan Björinge, Jaan Kolk och Sonja Rembo samt särskilda yttranden av ledamöterna Lennart Alsén och Marianne Andersson.

Stockholm ijuni 1989

Mona Sahlin

Johnny Ahlqvist Lennart Alsén

Ann-Christine Andersson Marianne Andersson

Jan Björinge Sune Eriksson

Ewa Hedkvist Petersen Christina Högmark

Göran Karlsson Jaan Kalk

Rune Nyman Gustav Persson

Sonja Rembo Göran Trogen /Lars-Olof Pettersson

Lena Johansson Anne Baxter

Förkortningar

AKU Arbetskraftsundersökningar AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU Arbetsmarknadsutbildning ATP Allmän tilläggspension BNI Bruttonationalinkomst BNP Bruttonationalprodukt DELFA Delegationen för arbetstidsfrågor HUS Hushållens ekonomiska levnadsförhållanden ITP Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän KAS Kontant arbetsmarknadsstöd KBT Kommunalt bostadstillägg LAS Lagen om anställningsskydd LNU Levnadsnivåundersökningarna LO Landsorganisationen i Sverige MBL Lagen om medbestämmande i arbetslivet OECD Organisation for Economic Co-operation and Development PTK Privattjänstemannakartellen RFV Riksförsäkringsverket SAF Svenska arbetsgivareföreningen SAV Statens arbetsgivarverk SCB Statistiska centralbyrån SFO Statens förhandlingsorganisation SIF Svenska industritjänstemannaförbundet SNI Svensk näringsgrensindelning SNS Studieförbundet näringsliv och samhälle STP Särskild tilläggspension

SÖ Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens centralorganisation

ULF Undersökningar av levnadsförhållanden

DEL I INLEDNING

Sammanfattning

Kapitel 1 Kommitténs uppdrag

Arbetstid och välfärd

Arbetstidens längd och förläggning, inflytandet över arbetstiden och möjlighe- terna att variera arbetstiderna har stor betydelse för välfärden. Välfärdens om- fattning, innehåll och fördelning påverkas.

Välfärden innefattar såväl materiella nyttigheter, tjänster tillhandahållna ge- nom den offentliga sektorn och arbetsvillkor som ledigheter av olika längd. Ar- betstidskommitténs uppgift har varit att analysera hur välfärden i arbetsmark- nadsmässig, ekonomisk och social bemärkelse påverkas av olika arbetstidsre— former.

Reformer avseende arbetstidens längd har genomgripande betydelse för samhällsutvecklingen i många olika avseenden.

Arbetsutbudet

Arbetstiden påverkar produktionsförmåga och välstånd. Enligt våra beräknin- gar kommer det sammanlagda arbetsutbudet att öka under de närmaste 10—15 åren enligt ett referensalternativ, dvs. under förutsättning att inga arbetstidsre- former genomförs. Det skulle innebära att en utveckling som inleddes i början av 1980-talet fortsatte. Tidigare decennier—sedan 1930—talet—minskade ar— betsutbudet i timmar räknat kontinuerligt. Fler och fler förvärvsarbetar men arbetstiden per individ och totalt har blivit allt kortare. Sedan år 1890 har årsar- betstiden per sysselsatt halverats, från omkring 2770 timmar till knappt 1500 timmar. Antalet utförda förvärvsarbetstimmar i den svenska ekonomin har va— rierat mellan sex och sju miljarder per år de senaste hundra åren.

I början av 1980-talet skedde alltså ett trendbrott genom att arbetstiderna bå- de per individ och totalt började öka. Flera förklaringar kan sökas till denna förändring. Reallönen hade under flera år minskat, marginalskatterna sänktes i mitten på1980-talet, det skedde åldersmässiga förändringar i arbetskraftens sammansättning och efterfrågan på arbetskraft steg kraftigt.

Våra beräkningar pekar på att det sammanlagda arbetsutbudet under 1990-talet kan öka med omkring fem procent. I början på nästa sekel förväntas arbetsutbudet åter minska men i måttlig takt. Antalet sysselsatta utvecklas pa- rallellt med arbetsutbudet och vid sekelskiftet väntas antalet sysselsatta vara uppe i över 4,7 miljoner personer, drygt 200 000 fler än 1988. Därefter minskar antalet sysselsatta till år 2025 med drygt 100 000 personer.

De prognoser som kan göras beträffande befolkning och arbetsutbud pekar inte på att ”försörjningsbördan" kommer att öka under den närmaste tiden. Tvärtom kommer den att vara mindre än för närvarande under ett par decennier

framöver. Andelen ålderspensionärer kommer att vara relativt stabil. 17—18 procent. till år 2010. Först därefter sker en påtaglig ökning av antalet pensionä— rer. Befolkningens fördelning på barn och ungdom. personer i arbetsför ålder och pensionärer förändras föga före år 2010. Däremot kommer det att ske stora åldersmässiga förändringar inom grupperna: av pensionärerna kommer en större andel att vara 80 år eller äldre och den genomsnittliga åldern inom ar— betskraften kommer att bli 1.5 är högre under det närmaste decenniet.

Reformalternativ

Vi har gjort beräkningar av vilka effekter sex olika arbetstidsreformer skulle få på arbetsutbudet: 35 timmars arbetsvecka (V 35). 30 timmars arbetsvecka (V 30), sex veckors semester (S 6). sju veckors semester (S 7). 18 månaders för- äldraförsäkring (FF 18) och sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar (FF 30).

Effekter på arbetsutbudet

V 35 innebär en 12.5—procentig reduktion av normalarbetstiden. I våra beräk- ningar, som bl.a. bygger på att de deltidsanställda kan öka sin arbetstid. innebär denna arbetstidsförkortning att det totala arbetsutbudet blir 8,7 procent lägre än i referensalternativet. V 30 betyder 25 procents kortare arbetstid och antas få till följd att arbetsutbudet reduceras med 18 procent i relation till referensalter- nativet. Motsvarande beräkningar för S 6 innebär en arbetstidsreduktion med 2.2 procent och ett arbetsutbud som blir 1,5—2 procent lägre samt för S 7 4,4 respektive 3.5—4 procent lägre. Då har förutsatts att de som i utgångsläget har längre semester än den lagstadgade inte kompenseras genom ökade ledigheter till följd av förlängningen av semestern. FF 18 kan beräknas minska arbetsutbu- det med 1 procent och FF 30 med 2,5 procent.

Den i regeringsförklaringen utlovade sjätte semesterveckan och förlängnin- gen av föräldraförsäkringen betyder sammantaget 2 ,5—3 procents lägre arbets- utbud i förhållande till referensalternativet. Även med dessa reformer kan ar- betsutbudet vara högre än 1988 ända till år 2025.

Vid reformer av veckoarbetstiden, V 35 och V 30, sjunker dock arbetsutbu— det snabbt samtidigt som ”försörjningsbördan” ökar relativt kraftigt.

Konsekvenser för utbildningskapaciteten

Arbetstidsreformer kommer att ställa stora krav på arbetsmarknadens anpass- ningsförmåga. Ökade anspråk kommer att ställas på utbildningssystemet. Den välutbildade arbetskraftens minskade arbetstid medför att utbildningskapacite- ten måste öka inom många yrkesområden. En beräkning vi gjort visar att vid V 35 skulle det behövas en fyrdubbling av läkarutbildningen för att antalet lä— kartimmar skulle vara återställt inom sju år. En motsvarande beräkning för det reguljära skolsystemet, dvs. grund— och gymnasieskola, visar att 15 000 fler lä- rare behöver anställas vid V 35 än om inga arbetstidsreformer genomförs.

Regionala konsekvenser

En ökad inflyttning till storstäderna och flyttning från glesbygden skulle bli följden av kortare arbetstid. De tendenser till urbanisering som finns i ekono— min förstärks när arbetstiden förkortas.

Kortare arbetstid kommer att kräva geografiska omflyttningar av befolkning och arbetskraft. Det krävs förändringar i produktionsstrukturen och en föränd- rad yrkesstruktur för att klara förkortningen.

Betingelser för ekonomiska konsekvenser

Arbetstidsreformernas ekonomiska konsekvenser beror, förutom på förändrin- gar av arbetsutbudet, bl.a. på reformernas produktivitets—. kapitalutnyttjande- och lönekostnadseffekter.

Det har tidigare varit vanligt att räkna med en ökad produktivitet till följd av arbetstidsförkortningar. En viss del av produktionsbortfallet har kompenserats genom ökad produktivitet. När arbetstiden var lång kunde dessa effekter vara betydande. Ju kortare arbetstiden är desto mindre anledning finns det att tro på positiva produktivitetseffekter. Studier som utförts på senare tid pekar på att ef— fekterna på produktiviteten kan bli negativa.

Genom att produktionen ökar långsammare vid kortare arbetstid blir kapital- bildningen mindre. Produktionsutrustningens förnyelse går långsammare och produktiviteten ökar av den anledningen inte lika snabbt som om arbetstiden in- te förkortas. Kapitalstocken kommer att bli mindre.

Kapitalutnyttjandet kommer att minska vid en arbetstidsförkortning i företag och förvaltningar som inte tillämpar skiftsystem. Minskat kaptitalutnyttjande leder till ökade kapitalkostnader. Detta skulle kunna motverkas om drifttiden i olika anläggningar förlängdes. Beräkningar pekar på att det behövs kraftiga förändringar av driftsmönstret för att det skall få effekter på produktionsresul— tatet. Från teoretiska utgångspunkter har det rests tvivel på att en förändring av driftsmönstret som sker till följd av arbetstidsförkortningar har betydelse för produktionsresultatet. Från praktiska utgångspunkter är det tveksamt om detär möjligt och önskvärt att som en konsekvens av kortare arbetstid genomföra en så stor förändring av driftsmönstret. Det krävs att betydligt fler än i dag arbetar på obekväma arbetstider. Det finns alltså flera skäl att tvivla på möjligheterna att nå en ökad produktion till följd av ökade drifttider vid en arbetstidsför— kortning.

Lönekostnadernas utveckling är central vid en bedömning av effekterna av en arbetstidsförkortning. En alltför snabb ökning av lönekostnaderna leder till en försämring av konkurrenskraften med åtföljande hög inflation, underskott i bytesbalansen och därmed på sikt försämrad sysselsättning och ökad arbets- löshet. Dessa risker är högst påtagliga för ett land som Sverige som är mycket beroende av utrikeshandel.

Ekonomisk prognos

Vi har i princip utgått från den bedömning som 1987 års långtidsutredning gjor- de beträffande tillväxten i ekonomin. Vi har vidare arbetat med ett långt per- spektiv. Horisontåret i våra beräkningar är 2010.

Konsekvenser för produktionen

Med de antaganden som gjorts kan BNP beräknas bli 13 procent lägre år 2010 om V 35 genomförs jämfört med utfallet om inga arbetstidsförkortningar görs. I 1986 års penningvärde skulle BNP blir närmare 200 miljarder lägre vid V 35. Tillväxttakten skulle under ett kvarts sekel motsvara den låga tillväxt som rådde i Sverige under lågkonjunkturen 1975—1983. Om arbetstidsförkortningen kom- bineras med en produktivitetsökning på 0,25 procent för varje procents arbets- tidsförkortning skulle produktionsbortfallet begränsas till 154 miljarder. Om det skulle ske en viss ökning av drifttiden kan bortfallet beräknas till 85 miljar— der jämfört med om 40-timmarsveckan bibehålls. Om lönekostnadsökningen blir för stor innebär det att arbetslösheten snabbt ökar kraftigt och produktions- bortfallet blir ännu större.

Skulle V 30 genomföras innebär det att en fjärdedel av den möjliga produk- tionen år 2010 bortfaller, vilket motsvarar 400 miljarder kronor. Tillväxten skulle under ett kvartssekel bli under en procent om året. Om arbetstidsför- kortningen är förenlig med en produktivitetsökning på 0,25 procent för varje procents arbetstidsförkortning kan produktionsbortfallet begränsas till 320 miljarder. Om i stället en viss ökning av drifttidema kan åstadkommas blir bortfallet 330 miljarder. Vid en 25-procentig ”lönekompensation” kommer ar- betslösheten i detta fall att bli 12 procent och produktionsbortfallet att bli hela 480 miljarder kronor.

Konsumtionseffekter

Utgångspunkten för våra beräkningar har varit att den offentliga sektorns om- fattning inte skall påverkas av arbetstidsförkortningar, att sparkvoten skall vara oförändrad och att bytesbalansen skall visa ett visst överskott. Det betyder att den privata konsumtionen påverkas mer än produktionen vid en arbetstidsför- kortning. Vid V 35 beräknas konsumtionen bli 17 procent lägre och vid V 30 34 procent lägre än om arbetstiden bibehålls.

Det är således betydande effekter för produktion och konsumtionsförmåga som förändringar av veckoarbetstiden får. En förlängning av semestern, S 6 och S 7, eller selektiva reformer för småbarnsföräldrar, FF 18 och FF 30, får däremot betydligt mindre effekter. S 6 innebär att produktionen blir två procent lägre år 2010 och S 7 att produktionen blir fem procent lägre år 2010 än om se— mestern inte förlängs. FF 18 medför ett produktionsbortfall på en procent och FF 30 beräknas minska produktionen med tre procent.

Den offentliga sektorn

Man kan fråga sig vilken betydelse arbetstidens längd har på efterfrågan på of- fentliga tjänster. Vi har tidigare pekat på behovet av att öka utbildningskapacite- ten vid en arbetstidsförkortning. En stor del av den offentliga sektorn utgörs av vård och omsorg. En rimlig bedömning är att behovet av de insatserna inte är beroende av arbetstidens längd. Troligen kommer efterfrågan på sjukvård och äldreomsorg inte att påverkas vid en kortare arbetstid. Efterfrågan på delar av den offentliga sektorns verksamhet kan dock påverkas av arbetstidens längd. För vissa delar kan efterfrågan förväntas öka, t.ex. fritid och rekreation, och för andra kan den minska, t.ex. för barnomsorg. För huvuddelen av de offentliga tjänsterna kommer dock inte efterfrågan att påverkas. Det finns ingen grund för antagandet att förändringar i arbetstidens längd skulle påverka behovet av of- fentliga tjänster i någon bestämd riktning.

De flesta transfereringarna antas följa den ekonomiska utvecklingen. Beträf- fande pensionerna sker detta emellertid med mycket lång eftersläpning. I våra beräkningar av arbetstidsreformers effekter på Skattekvoten har vi gjort kalky- ler av vad varierande tillväxttakt betyder för behovet av pensionsavgifter men i övrigt låtit nivån på transfereringarna variera med den ekonomiska utvecklin- gen. Det innebär att t.ex. barn— och bostadsbidragen antagits bli lägre ju kortare arbetstiden är.

Skattekvoten

Trots detta innebär V 35 att Skattekvoten (skatter och avgifter i förhållande till BNP) måste höjas med 4,7 procentenheter, vilket i dagens penningvärdde mot— svarar omkring 50 miljarder kronor. V 30 innebär ett krav på höjning av skat- tekvoten med 11,2 procentenheter eller 115 miljarder. Skatteandelen i ekonomin skulle behöva öka avsevärt om den offentliga sektorn skall kunna upprätthållas med kortare arbetstid. Det är en allvarlig invändning mot arbetstidsförkortnin- gar att det krävs en högre skattebelastning i ekonomin för att upprätthålla den servicenivå som den offentliga sektorn erbjuder.

Värdering av fritiden

Arbetstiden har stor inverkan på den ekonomiska utvecklingen. Fritiden måste värderas högt för att generella arbetstidsförkortningar skall genomföras. Det skall dock framhållas att med den tillväxt vi räknat med kommer det att finnas utrymme för en tämligen kraftig ökning av levnadsstandarden även om arbets- tidsförkortningar genomförs. Det förtjänar emellertid också påpekas att pro- duktivitetstillväxten bara varit omkring hälften så snabb det senaste decenniet som i vår prognos. Tillväxten har dessutom varit trendmässigt sjunkande under 25 års tid. Med en lägre tillväxt kan förkortningar av arbetstiden få mycket stora konsekvenser för levnadsstandard och konkurrensförmåga.

Önskemålen om arbetstidsreformer har under senare år varit mycket omfattan- de. De har främst manifesterats i kraven på sex timmars arbetsdag. De flesta fackliga organisationer och flera politiska partier har drivit krav på arbetstids- förkortningar.

Kraven på arbetstidsförkortningar är knutna till förhoppningar om förbättra- de sociala förhållanden. Det finns relativt omfattande och entydiga studier som visar att arbetstidens förläggning påverkar hälsa och social situation. Såväl häl- san som förmågan att upprätthålla sociala relationer och tidsbundna aktiviteter påverkas negativt av obekväm och oregelbunden förläggning av arbetstiden. Däremot finns det få studier som visar vilken betydelse arbetstidens längd har för hälsa och sociala förhållanden. Det finns inte mycket som tyder på att hälsan skulle påverkas av kortare arbetstid. Sjukfrånvaro och hälsa har tidigare inte påverkats av arbetstidsförkortningar. Frånvaron varierar heller inte systema- tiskt mellan hel- och deltidsanställda.

När arbetstiden förkortas kan arbetets sociala roll komma att minska. De som redan har ett väl utvecklat socialt kontaktnät, familj, vänner och organise- rad fritid får mer tid att odla dessa kontakter. För dem som saknar sådana rela- tioner kommer möjligheterna att utveckla nya kontakter i arbetslivet sannolikt att minska.

Förändring av arbetsorganisationen

Arbetstidsförkortningar kommer att innebära ett tryck på förändringar av ar- betsorganisationen. Trycket kan gå i olika riktningar och innebära att organisa— tionen blir plattare eller mer specialiserad. För dem som är beroende av vård och omsorg kommer arbetstidsförkortningen att leda till att fler måste ingå i omvårdnadsgruppen än vad som annars hade varit möjligt. Vårdorganisationen är redan i dag komplicerad med ett stort antal deltidsanställda. Arbetstidsför- kortningar kommer att ställa Vårdorganisationen inför nya och svårare problem.

Barnfamiljerna

Motiven för arbetstidsförkortningar är till stor del förknippade med barnfamil— jernas förhållanden. Tidsknappheten är stor för många barnfamiljer. Det tar tid och måste få ta tid att uppfostra barn. Samtidigt är småbarnsfamiljernas ekono- miska situation många gånger ansträngd.

För barnen skulle kortare arbetstid för föräldrarna och en regelbunden tillva- ro att föredra. Detta kan förvisso åstadkommas till tämligen låga kostnader genom selektiva åtgärder för småbarnsföräldrar. Sex timmars arbetsdag för en- bart småbamsföräldrar skulle emellertid kunna medföra att deras särställning på arbetsmarknaden förstärktes. Det finns betydande risk för att det skulle bli mödrarna som i än högre utsträckning fick en speciell situation på arbetsmark- naden. Jämställdheten skulle kunna påverkas negativt.

Barnomsorgen

För barnomsorgen skulle en arbetstidsförkortning sannolikt leda till lägre ef- terfrågan. Redan i dag saxar var sjunde smäbarnsfamilj sina arbetstider för att klara barnomsorgen. Det finns anledning tro att allt fler skulle välja att göra så om arbetstiden förkortades. Vistelsetiderna inom barnomsorgen skulle kunna bli kortare. Däremot skulle en ökad oregelbundenhet i arbetstiderna kunna be— tyda större krav på barnomsorg på obekväm arbetstid och en ökad ryckighet i den pedagogiska planeringen på daghemmet.

Skolan

Skolan skulle ställas inför kraftiga anpassningsproblem i samband med arbets- tidsförkortningar. En arbetstidsförkortning kommer att medföra ökade krav på utbildningsinsatser eftersom en stor del av den arbetstid som bortfaller måste ersättas. Om arbetstiden minskas genom kortare arbetsdag på fredagar kom- mer skolarbetet med nödvändighet att bli intensivare under veckans övriga da- gar vilket försvårar inlärningen.

Tidsanvändning

Kortare arbetstid betyder att fritiden blir mer omfattande. Enligt vår intervju- undersökning kommer barnfamiljer i stor utsträckning att använda den tiden till mer samvaro i familjen. Om den dagliga arbetstiden förkortas kommer friti- den troligen att ägnas åt sådant som kan göras i små portioner som t.ex. läsning och TV—tittande. Längre veckoslut betyder att man i större utsträckning kan ut- nyttja sin sommarstuga eller ägna sig åt andra fritidsaktiviteter som kräver lång sammanhängande tid. Om veckosluten förlängs och arbetstiderna blir mer ore- gelbundna kan det uppstå svårigheter för föreningslivet.

Krav på arbetstidspolitiken

Arbetstidens längd får konsekvenser för samhällets funktionssätt. Den totala standardnivån är beroende av en rationell produktion och därmed avhängig bl.a. hur lång arbetstiden är. Den analys om vi gjort beträffande arbetstidsre— forrners effekter har lett oss fram till att följande krav utan inbördes rangord- ning bör ställas på arbetstidspolitiken: _ att arbetstiderna utformas så att de gagnar jämställdhet mellan män och

kvinnor

_ att arbetstidspolitiken underlättar barnfamiljernas situation ekonomiskt,

socialt och tidsmässigt att arbetstiden är sådan att den upplevs som rättvis mellan olika lönta- gargrupper att arbetstidernas förläggning tillgodoser nödvändiga skyddsaspekter

_ att förutsättningarna för produktionen garanterar att högt välstånd

uppnås

_ att arbetstiderna utformas så att tjänsternas tillgänglighet blir rimlig och så att fritiden kan utnyttjas meningsfullt av alla

att den enskildes möjligheter till valfrihet att själv välja arbetstid och över livet variera sin arbetsinsats underlättas

Dessa krav går inte att uppnå parallellt och med samma medel. I viss mån är de motstridiga. Arbetstiderna är en kompromiss mellan önskemål om välstånd i olika avseenden och tid för olika aktiviteter. Arbetstidspölitikens syfte är att tillgodose en rimlig avvägning mellan de krav som ställs. Den bör underlätta möjligheterna att lösa olika intressekonflikter.

Slutsatser

Den svenska ekonomin har visserligen under senare år i en rad avseendenut- vecklats gynnsamt. Underskotteti statsbudgeten har eliminerats. Arbetslöshe- ten har sjunkit avseVärtheallönen har de senaste fem åren ökat. Industrin har ökat sin kapacitet genom investeringar av stor omfattning.

Utvecklingen rymmer också en rad problem. Produktiviteten har inte ökat'i samma takt som i omvärlden. Ekonomin kommer att stå inför en rad balans— problem. Kärnkraften skall avvecklas och ersättas med andra energikällor. En ökad andel av produktionsresultatet fnåste 'åvsättas för en växät'i'de'grupp pen— sionärer med intjänad ATP.

Mot denna bakgrund är det vår mening att inga arbetStidsreformer kan kom- ma i fråga före mitten av 1990—talet, utöver vad'som i regeringsförklaringen re- dan utlovats i form av en förlängning av föräldraförsärkingen till 18 månader och semestern till sex veckor. Vilka produktivitetsförbättringar som kan åstad- kommas under denna period blir avgörande för om arbetstidsförkortningar kan genomföras under resterande period till sekelskiftet.

En modell för arbetstidspolitik

Likväl menar vi att det bör prövas om det går att övergå till en ny modell för är- betstidspolitik. Vi anser att det behövs en norm för heltidsarbete och att den normen bör vara likartad över hela arbetsmarknaden. Vi tror inte att villkoren . för arbetstidens längd för dagtidsarbetande heltidsanställda kan variera i någon högre grad, lika lite som pensionsvillkor och sjukförsäkringsvillkor i längden kan göra det. Arbetstidens längd har betydelse för de sociala villkoren som bör vara likartade och generella. Det är inte lämpligt att se arbetstidsvillkoren en- bart utifrån en grupps intressen eftersom det finns betydande samhällsintressen i arbetstidens utveckling.

Årsarbetstid som norm

Vi tror emellertid att den normen kan utgöras av den samlade årsarbetstiden. Genom att beräkna arbetstiden över hela året menar vi att en rad fördelar kan uppnås:

3 det skulle skapa överblick över den totala arbetstiden under, ett år

det skulle ge möjligheter till flexibla lösningar- arbetstidsförkormingar i framtiden skulle kunna tas ut på ett sätt som bäst överensstämmer med olika preferenser man skulle kunna komma bort från olika kalendereffekter, som uppstår genom att helgdagarna har varierande betydelse under olika är ledigheterna skulle kunna tas ut på ett mer flexibelt sätt.

l |

Möjligheterna och förutsättningarna för att övergå till årsarbetstid som norm bör utredas.

Vi pekar på att man redan nu skulle kunna ta steg i riktning mot ökad flexibili- tet. All semester utöver de fyra veckor som är förbehållna sammanhängande sommarledighet enligt semesterlagen skulle kunna tas ut mycket flexibelt. Den skulle kunna sparas för framtida längre ledighet, tas ut som hela semesterveck— or, enstaka dagar, som ledighet del av dag eller i form av kortare arbetsvecka under hela eller del av året. Det skulle kunna öka valfriheten för löntagarna.

Med årsarbetstiden som norm bör man i god tid före det nya, året budgetera inte bara penningströmmen utan också arbetstidens utläggning. Det bör fast— ställas ett arbetstidsschema i god tid och man bör varje år kunna pröva olika for- mer för utläggning av arbetstiden. Det är i det sammanhanget avgörande med ett starkt löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.

I samband med vår tankegång om årsarbetstiden som norm för heltidsarbetet för vi också ett resonemang om möjligheten att slå samman arbetstidslagen och semesterlagen till en allmän lag om årsarbetstid. Vi menar att tanken allvarligt bör prövas och att den närmare utformningen med nödvändiga skyddsregler bör utredas.

Reservationer och särskilda yttranden

Resrevationer har avgivits av ledamöterna Ann-Christine Andersson. Jan Björinge. Jaan Kolk och Sonja Rembo samt särskilda yttranden av ledamöterna Lennart Alsén och Marianne Andersson.

1. Kommitténs uppdrag

Direktiven

Arbetstidskommittén tillsattes i augusti 1987 med syfte att analysera konsek- venserna av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster. Enligt direktiven (dir. 1987:23) ”bör utgångspunkten vara att studera olika arbetstids- förändringar som syftar till att öka de enskilda individernas välfärd i sam- hållet”.

Kommitténs uppdrag enligt direktiven kan sammanfattas på följande sätt:

— att analysera vilka effekter som arbetstidsförkortningar kan ha på den eko— nomiska utvecklingen, prisutvecklingen, produktiviteten, konkurrensför- hållandena, sysselsättningen, den regionala utvecklingen och arbetets or- ganisation — att belysa fördelningseffekter och de problem som kan uppstå i enskilda sektorer och för olika grupper på arbetsmarknaden med hänsyn till utbild- ning och yrkesområde. Härvid bör särskilt belysas de krav som olika for- mer av arbetstidsförkortningar ställer på arbetsmarknaden och dess sätt att fungera — att kartlägga arbetstidens nuvarande fördelning på män och kvinnor i olika åldersgrupper och med olika arbetsuppgifter, yrkesutbildning och inkomst — att undersöka arbetstidens variation för män och kvinnor med avseende på hushållstyp, antal barn och barnens ålder —— att kartlägga de konsekvenser som olika former av arbetstidsförändringar kan få för jämställdheten mellan könen, barnomsorgen samt för olika fa— miljetyper och under olika livsfaser — att beakta de forskningsresultat som rör hälsomässiga och sociala konsek- venser av skilda arbetstidsformer — att undersöka hur stora resurser olika reformer kan beräknas ta i anspråk och på vilket sätt reformerna kan finansieras.

De arbetstidsreformer som nämns i direktiven är:

Kortare arbetstid per dag eller vecka

_ Längre semester

_ Utökad föräldraledighet och sextimmarsdag för småbarnsföräldrar Alternativa arbetstidsförkortningar

Rörlig pensionsålder

Projektrapporter

Kommitténs uppgift har varit att presentera ett samlat underlag för att bedöma effekterna av de i direktiven nämnda arbetstidsreformerna.

Vi har därför låtit genomföra ett antal projekt för att dels kartlägga nuvarande förhållanden, dels bedöma önskemål om olika reformer och dels få en över- blick över vilka effekter arbetstidsförkortningar kan ha i olika avseenden. Rap— porterna har presenterats för kommittén under arbetets gång och även publice- rats. De återfinns som bilagor till betänkandet. Följande projektrapporter har utarbetats på uppdrag av kommittén men författarna svarar själva för inne- hållet.

El Bilagedel A:

Hushållens arbetstider (bilaga 1) innehåller en analys av arbetstidens längd och förläggning för olika grupper och hushållstyper. Den innehåller också upp- gifter om barnomsorg och restider.

Attityder till arbetstider (bilaga 2) återger svar på frågor om hur angeläget in- dividerna anser att arbetstidsförkortningar är. Den ger också svar på frågor om vilken typ av arbetstidsförkortning som är mest angelägen.

Faktiska, möjliga och önskade arbetstider (bilaga 3) redovisar resultat från en tidsanvändningsstudie. Möjligheterna att själv påverka sin arbetstid analyse- ras, liksom olika frihetsgrader vad gäller arbetstiden.

Förkortning av arbetstiden —— konsekvenser för hälsa och sociala förhållan- den (bilaga 4) är en genomgång av vilken betydelse arbetstidens längd och för- läggning har för hälsa och möjligheter till att t.ex. umgås med familjen.

VäU'ärdssystemet och arbetstiderna (bilaga 5) beskriver hur välfärdssystemet påverkas av arbetstidsförkortningar. Påverkan på offentlig verksamhet och transfereringar beSkrivs utan kvantifieringar.

Arbetstideri tolv länder (bilaga 6) redogör för normalarbetstider och faktis- ka arbetstider i tio europeiska länder samt USA och Japan. En jämförelse av sysselsättning och arbetslöshet görs.

Vad betyder kortare arbetsvecka, längre semester och längre föräldraledig- het för utbudet av arbetskraft? (bilaga 7) analyserar det framtida arbetsutbudet med utgångspunkt från 1989 års befolkningsprognos. Huvudintresset ägnas åt effekter av olika arbetstidsförkortningar.

Samhällsekonomiska följder av kortare arbetstid (bilaga 8) innehåller beräk- ningar av följderna för tillväxt, investeringar, konsumtion och arbetslöshet av olika arbetstidsförkortningar. Beräkningarna görs med hjälp av en modell utar— betad inom den norska arbetstidsutredningen.

El Bilagedel B:

Motala och arbetstidsförkortningar, Göteborg och arbetstidsförkortningar samt Robertsfors kommun och arbetstidsförkortningar (bilagor 9, 10 och 11) är tre rapporter som behandlar effekterna av olika arbetstidsförkortningar för tre olika orter. Ortema representerar en medelstor industristad, en storstad och en glesbygdskommun.

Kortare arbetstid för småbarnsföräldrar — villkor och konsekvenser (bilaga 12) redovisar tre olika modeller för förlängning av föräldraförsäkringen. Mo— dellerna uppfyller i princip önskemålet om sex timmars arbetsdag för små—

barnsföräldrar med heltidslön.

Regionala konsekvenser av en arbetstidsförkortning (bilaga 13) innehåller en genomgång av hur det regionala arbetstidsmönstret ser ut i dag och vilka regio— nala konsekvenser som en förkortning av arbetstiden får.

Seminarier Kommittén har också haft till uppgift att sprida information och stimulera till debatt om arbetstidsfrågor. Som ett led i detta arbete har komtnittén givit ut en informationsbroschyr om arbetstidsfrågor, Yid att arbeta — tid att leva. Vidare har kommittén anordnat fyra seminarier:

— Arbetstider i ekonomin — Hushållens arbetstider och attityder till arbetstider — Arbetstider, ekonomi och arbetskraft — Arbetstidsförkortningar och tidsorganisation

Studieresa

Ordföranden och sekreteraren har besökt Norge för att diskutera det arbete som just hade slutförts inom den norska arbetstidsutredningen. Vidare har ordfö— randen och sekretariatet företagit en studieresa till Finland i syfte att studera de finska arbetstidsförhållandena.

Overläggningar med arbetsmarknadens parter

Ordföranden och sekretariatet har haft överläggningar med följande parter på arbetsmarknaden: Landsorganisationen (LO), Svenska arbetsgivareförenin- gen (SAF), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisatio- nen SACO/SR, Landstingsförbundet, Svenska metallindustriarbetareförbun- det, Svenska fabriksarbetareförbundet, Handelsanställdas förbund, Svenska kommunalarbetareförbundet, Statsanställdas förbund (SF), Svenska kommu- naltjänstemannaförbundet (SKTF), Smtstjänstemannaförbundet (ST), Sven- ska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund (SHSTF), Svenska industri- tjänstemannaförbundet (SIF), Sveriges verkstadsförening (Vf) och Handelns arbetsgivareorganisation (HAO).

Överläggningar med myndigheter etc. Ordföranden och sekretariatet har haft överläggningar med arbetarskyddssty- relsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), arbetslivscentrum, AMU-styrelsen och institutet för social forskning.

Ledamöter

Kommitténs ledamöter, sakkunniga och experter samt sekretariat finns för— tecknade i appendix 2. Sekretariatet har i sitt arbete biträtts av tre referensgrup- per med experter på ekonomiska frågor, arbetsmarknadspolitiska frågor och sociala frågor. Referensgruppemas sammansättning framgår också av appen— dix 2.

Sammanträden Kommittén har haft 24 sammanträdesdagar. Sekretariatet har vidare haft 8 sammanträden med sociala referensgruppen, 8 sammanträden med arbets- marknadspolitiska referensgruppen samt 9 sammanträden med den ekonomis— ka referensgruppen.

Ordföranden och sekretariatet har samrått med semesterkommittén, pen- sionsberedningen och affärstidsutredningen.

Inkomna skrivelser Skrivelser har inkommit till kommittén från några landsting angående delta- gande i försöksverksamhet med förkortad arbetstid.

Regeringen har till kommittén överlämnat en skrivelse från Svenska gruvin- dustriarbetareförbundet angående översyn av arbetstidslagens regler om över— tid och jourtid.

Avgivet yttrande Kommittén har avgivit yttrande över betänkandet (SOU 1988:43) Folk- och bostadsräkningar i framtiden.

Betänkandets disposition Del I i betänkandet är en inledning som innehåller sammanfattning och kom- mitténs uppdrag (kapitel 1).

I del II redogörs för framväxten av dagens arbetstider. Den ekonomiska ut— vecklingen, välfärden och arbetstiderna (kapitel 2) analyserar förutsättningar- na under de senaste hundra åren. Förändringar vad gäller produktion, arbetstid Och välfärd sedan 1965 analyseras särskilt.

Arbetstider och produktionssektorer (kapitel 3) redogör för arbetstidens för- delning på varuproduktion, privat och offentlig tjänsteproduktion. Arbetstids- former i olika branscher beskrivs och arbetstidens längd i olika sektorer likaså. _ Arbetskraft och arbetstider (kapitel 4) redogör för sysselsättningsutvecklin- gen och fördelningen på hel— och deltid. Vidare analyseras frånvaro, restider, raster och arbetstidens förläggning. Arbetskraftens utbildning och regionala fördelning beskrivs.

Önskemål om och inflytande över arbetstider (kapitel 5) redogör för olika at- titydundersökningar samt möjligheterna att själv bestämma över sin arbetstid.

Arbetstiden i ett socialt sammanhang (kapitel 6) diskuterar definitionen av arbete och relationerna mellan betalt och obetalt arbete och fritid. Förvärvsar— betet ses ur ett livscykelperspektiv.

Arbetstid och hälsa (kapitel 7) beskriver förhållandet mellan arbetstidens längd och förläggning samt olika hälsoaspekter. Olika miljömässiga aspekter på arbetet beskrivs.

Arbetstidsrefo rmer (kapitel 8) innehåller en redogörelse för de reformer som genomförts på arbetstidens område sedan 48-timmarsveckan beslutades 1919. Olika ledighetslagar och avtalsregler om arbetstider beskrivs.

Arbetstider i andra länder (kapitel 9) beskriver arbetstidsreformer som ge- nomförts i elva olika länder. Jämförelser mellan ländernas faktiska och lag- och avtalsenliga arbetstider görs.

I del III görs en analys av olika arbetstidsreformers konsekvenser. Arbets- tidsdebatt och arbetstidspolitik — olika reformalternativ (kapitel 10) innehåller en redogörelse för de ståndpunkter och program som de politiska partierna och arbetsmarknadens organisationer har. Olika föreslagna reformer på arbetsti- dens område beskrivs och analyseras.

Arbetsmarknadseffekter av arbetstidsreformer (kapitel 11) innehåller en ana- lys av framtida arbetsutbud och konsekvenserna av olika arbetstidsreformer. Regionala konsekvenser och effekter för utbildningssystemet samt hur arbets- marknaden i övrigt påverkas av arbetstidsförkortningar beskrivs.

Ekonomiska konsekvenser av arbetstidsreformer (kapitel 12) redogör för villkoren för de ekonomiska konsekvenserna av arbetstidsreformer. Olika be— räkningsresultat presenteras och särskild uppmärksamhet riktas på konsekven- serna för den offentliga sektorn.

Sociala effekter av arbetstidsreformer (kapitel 13) beskriver vilka följder för bl. a. jämställdhet, barnomsorg och barnfamiljer som olika förkortningar av arbetstiden får. Hälsoaspekter, effekter på arbetsorganisation och tidsanvänd- ning berörs. *

Del IV innehåller en strategi för arbetstidspolitik. I motiv för arbetstidspoli- tik (kapitel 14) analyseras motiven för och kraven på arbetstidspolitik.

Slutsatser och avvägningar (kapitel 15) innehåller bedömningar av möjlighe- terna att i den närmaste framtiden genomföra arbetstidsförkortningar.

I en modell för arbetstidspolitik (kapitel 16) förs en idé fram om en ny modell för arbetstidspolitik, vilken kommittén förordar skall utredas.

DEL 11 FRAMVÄXTEN AV DAGENS ARBETSTIDER

Kapitel 2 Den ekonomiska utvecklingen, välfärden och arbetstiderna

Kapitel 3 Arbetstider och produktionssektorer

Kapitel 4 Arbetskraft och arbetstider

Kapitel 5 Önskemål om och inflytande över arbetstider

Kapitel 6 Arbetstiden i ett socialt sammanhang

Kapitel 7 Arbetstider och hälsa

Kapitel 8 Arbetstidsreformer

Kapitel 9 Arbetstider i andra länder

2. Den ekonomiska utvecklingen, välfärden och arbetstiderna

2.1. Historisk översikt *

För hundra år sedan utfördes i Sverige 6 miljarder förvärvsarbetstimmar årli— gen. Sedan dess har befolkning och levnadsstandard ökat kraftigt. Ändå utförs inte mer än 6,5 miljarder förvärvsarbetstimmar per år. Vad som åstadkoms är emellertid något helt annat än resultatet av 1880-talets arbetstimmar.

Befolkning, sysselsättning och arbetstider

Med industrialismens framväxt, urbaniseringen och nya anspråk på välfärd har följt förändringar i sysselsättning och arbetstider. Sverige har under det senaste seklet genomgått en dramatisk utveckling avseende välfärdens omfattning och sättet att producera den. Det har bl .a. inneburit att fördelningen mellan det obe— talda hushållsarbetet och det betalda förvärvsarbetet förändrats. En allt större del av det totala arbetet utförs i form av förvärvsarbete och det är förvärvsarbe- tets utveckling som kommer att belysas i det här kapitlet.

Befolkningen i landet har ökat från drygt 4,8 till knappt 8,5 miljoner invåna- re. Samtidigt har antalet sysselsatta ökat från 2,2 till 4,4 miljoner. Det innebär att andelen sysselsatta av den totala befolkningen ökat från 45 till 52 procent, en måttlig ökning med tanke på kvinnornas ökade förvärvsdeltagande. Att ök- ningen inte varit större beror på att förvärvsarbetet har komprimerats till en mindre andel av levnadsåren.

Numera lever man en femtedel av livet som pensionär. Medellivslängden har ökat och pensionsförmånerna förbättrats. För hundra år sedan började många arbeta innan de fyllt tio år. I dag studerar de flesta till l8—20-årsåldern. En fjärdedel av livet hinner gå innan förvärvsarbetet börjar. Samtidigt arbetar de flesta från skolåldern till pensionen med endast kortvariga avbrott. Det aktiva arbetslivet har pressats samman mellan skolutbildning och pensionärstillvaro.

Lite förenklat kan man säga att för hundra år sedan arbetade drygt halva be- folkningen nästan hela sitt liv. Numera arbetar nästan hela befolkningen halva sitt liv.

Att antalet sysselsatta fördubblats medan arbetstidsvolymen är densamma nu som för hundra år sedan innebär att årsarbetstiden per sysselsatt har halverats, från ca 2770 timmar per år till drygt 1450 timmar. Utslaget på hela befolkningen har arbetstiden minskat med 40 procent, från 1250 timmar till lite mer än 750 timmar per person och år.

Figur 2.1 Befolkning, sysselsättning och arbetstider i ett hundraårigt perspektiv, index 1890=100.

Index 1890=100

200

100

— —ARBETST lP'NAR PER SYSSELSATT

— — —TOIALI ANTAL ARBETSTHMAR

— SYSSE LSATTA

— » — BEFOLKNING

1890 1910 1930 1950 1970 1987 1900 1920 1940 1960 1980

Tabell 2.1 Befolkning, sysselsättning och arbetstider i ett hundraårigt perspektiv.

__—_J____—_———

Är Befolkning, Sysselsatta, Totalt antal Arbetstid per år arbetstimmar och sysselsatt tusental tusental miljoner ___—___, 1890 4 785 2 155 5 969 2770 1900 5 136 2 314 6 220 2688 1913 5 640 2 602 6 734 2588 1929 6 100 3 146 7 182 2283 1938 , 6 325 3 159 6 962 2204 1950 7 042 3 422 6 676 1951 1960 7 498 3 616 6 592 1823 1970 8081 3912 6418 1641 1980 8 318 4 234 6 090 1438 1987 8 414 4 383 6 427 1466

____________——_——

Produktion och produktivitet

Det som gjort att arbetstiden per person minskat samtidigt som levnadsstandar- den ökat är att produktiviteten mångdubblats. Den samlade produktionen är omkring 18 gånger större än för ett sekel sedan. BNP per person har tiodubb- lats. Produktionen per arbetstimme, dvs. produktivitewn, har ökat sextonfalt sedan 1880—talet. Det är ett mått på den väldiga effektivisering som skett.

Figur 2.2 Produktion och arbetstid i ett hundmår'gt perspektiv, index 1890=100.

Index 1890=100

2000

1500

1000

500 _ ' näsapa ———MPanmw U — BNP 1890 1910 1930 1950 1970 198? 1900 1920 1940 1950 19130 Produktionsstruktur

Produktionens struktur har förändrats. För hundra år sedan svarade jordbruket för en tredjedel av produktionen jämfört med mindre än fem procent för närva— rande. En omfattande mekanisering och rationalisering av jordbruket gjorde det möjligt att frigöra arbetskraft för den framväxande industrin. Jordbruks- produktionen är tre gånger så stor som för hundra år sedan. Antalet sysselsatta är en bråkdel jämfört med i slutet på 1800—talet.

Övrig varuproduktion, dvs. huvudsakligen industri och hantverk, utgjorde en femtedel av produktionen för hundra år sedan jämfört med en tredjedel för närvarande. Antalet sysselsatta i de här näringsgrenama har fördubblats. Pro- duktionen är mer än 100 gånger så stor som för hundra år sedan.

Medan de privata tjänsterna omfattade 40 procent av produktionen för hund- ra år sedan utgör de för närvarande en femtedel. Det kan synas något förvånan- de att den privata tjänstesektorn minskat som andel av produktionen. En stor del av de privata tjänsterna, t.ex. hembiträden, har försvunnit medan andra, exempelvis barnomsorg, numera utförs inom den offentliga sektorn. I de priva- ta tjänstenäringarna produceras det ändå tio gånger mer nu än för hundra år se— dan. Antalet sysselsatta har mer än tredubblats under perioden.

Den offentliga sektorn utgjorde endast en tjugondedel av BNP för ett sekel sedan. Numera svarar den för drygt en fjärdedel av produktionen. Antalet of- fentliganställda har nära nog femdubblats.

Kortare arbetstid Bakom de aggregerade siffrorna ligger en väldig utveckling av produktionen. Det är rationaliseringarna och produktivitetsökningarna inom varutillverknin- gen som gjort det möjligt att samtidigt förkorta arbetstiden, öka det materiella välståndet och bygga ut den offentliga välfärden.

Den ordinarie veckoarbetstiden har förkortats från omkring 63 till 40 timmar per vecka och i realiteten är den genomsnittliga arbetstiden 37 timmar per vec- ka. Semestern har byggts ut från introduktionen av de första fyra lediga dagarna till fem lagstadgade semesterveckor och fyra av tio löntagare har mer än fem veckors semester. Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år och den effektiva pensionsåldern är nere i 62,5 är samtidigt som flexibla lösningar införts som bl.a. gör det möjligt för 60—åringar att få delpension.

Olika faser

Det är det långsiktiga perspektivet som ger oss distans till den mer kortsiktiga situationen. Samtidigt kan den långa sikten dölja att utvecklingen genomgått olika faser. Situationen vid två tidpunkter säger inget om förloppet mellan dessa tillfällen.

Det totala antalet förvärvsarbetstimmar ökade till 1930-talets början. Det är först därefter som antalet minskat med omkring 15 procent och kommit ner i samma nivå som på 1880-talet. Sysselsättningsökningen var särskilt markant efter första världskriget och de båda senaste decennierna. Befolkningen ökade som mest under 1940- och 1960—talen. Arbetstiden minskade särskilt snabbt de första decennierna efter andra världskriget. Mellan 1950 och 1980 minskade antalet arbetstimmar per sysselsatt med drygt 25 procent. Under andra perio- der har minskningen varit mer måttlig och sedan 19 80-talets början har arbets— tiden per sysselsatt till och med ökat.

Industrisysselsättningen har sett över en längre period ökat men sedan mitten av 1960-talet växer inte längre antalet industrisysselsatta. Under de senaste de- cennierna är det sysselsättningen inom tj änstesektorema som expanderat snab- bast. Under 1960- och 1970-talen var det främst i den offentliga sektorn som sysselsättningen ökade och de allra senaste åren är det inom den privata tjänste- sektorn som expansionen varit snabbast.

För närvarande består arbetsmarknaden av tre ungefär lika stora sektorer: va- ruproduktion, privat tjänstesektor och offentlig sektor. Det innebär också starkt förändrade ekonomiska förutsättningar jämfört med den period då de stora arbetstidsreformerna genomfördes. Den snabba produktionstillväxten under efterkrigstiden förklaras till stor del av den allt friare handeln mellan län— der. Investeringarna ökade snabbt. Den industriella produktionen blomstrade som aldrig förr. I dag arbetar en allt mindre andel av de sysselsatta inom varu- produktionen där de starkaste drivkrafterna för ökad produktivitet finns. Sam- tidigt växer den offentliga sektorn där själva tidsinsatsen många gånger utgör produktionen och där produktiviteten i mätbar bemärkelse är svårare att öka.

2.2. Utvecklingen sedan 1965 2

För att mer i detalj studera utvecklingen under de senaste decennierna har vi valt att se på ekonomins och arbetsmarknadens förändringar sedan 1965. Från

1965 till den första oljekrisen 1973 var tillväxten hög och utrymmet för stan- dardstegring och reformer var stort. Decenniet därefter var tillväxten låg och reallönen sjönk under flera år. Vinstnivån i näringslivet blev allt lägre. Sedan 1983 har det rått en internationell högkonjunktur. Reallönen har återigen stigit och en återhämtning har skett på flera centrala områden inom ekonomin men utvecklingen rymmer också flera problem som har betydelse inte minst för ar- betstidens förändringar.

Produktion och produktivitet

BNP-tillväxten var 1965 till 1975 omkring 3,5 procent per år. Under slutet av 1970- och början av 1980-talet inskränkte sig tillväxten till omkring 1,5 procent årligen. De allra senaste åren har BNP-tillväxten uppgått till ca 2 procent om året. Tillväxten har alltså varit något högre de senaste åren jämfört med den mycket dåliga utvecklingen under den långvariga lågkonjunkturen till 1983.

Samtidigt är det viktigt att studera hur tillväxten åstadkommits. Under 1960—talet var det en kraftig produktivitetsökning på 4,5 procent per år som höll tillväxten uppe. I samband med oljekrisen skedde ett trendbrott. Därefter har produktionsökningen per timme successivt avtagit. Under lågkonjunkturen i slutet på 1970- och början av 1980-talet var den knappt två procent om året. Men inte heller under den senaste högkonjunkturen har produktiviteten ökat i sam- ma takt som under perioder med snabb tillväxt. I hela näringslivet var den ge- nomsnittliga produktivitetsökningen så låg som 1,5 procent om året mellan 1983 och 1987. En förklaring till den låga produktivitetsökningen under senare år är att kapitalintensiteten inte ökat så snabbt som tidigare.

Figur 2.3 Årlig procentuell produktivitetsökning 1965—1987.

5

1970-75 15'85 i%5-87 1%5-7O ' 1975-83

Tabell 2.2 Ekonomisk utveckling och utvecklingen på arbetsmarknaden 1965—1987, absoluta tal (kronor i 1987 års penningvärde) och ärlig procentuell förändring.

År BNP Sysselsätt— Arbetade Produkti- Arbetstid miljarder ning timmar vitet per år och kronor tusental totalt kr/tim sysselsatt

1965 575 3 762 6 648 86:50 1767 1970 697 3 912 6418 108:60 1641 1975 796 4 089 6 201 128z40 1517 1980 847 4 234 6 090 139: 10 1438

1981 844 4241 6066 139:10 1430 1982 851 4 233 6112 13920 1444

1983 871 4242 6163 * 141130 1453 1984 906 4 278 6 223 145z60 1455 1985 925 4 322 6 304 146:70 1459 1986 936 4 348 6 334 147:8O 1457 1987 956 4 383 6 427 148170 1466

Årlig procentuell förändring under perioden

År Produk- Syssel- Arbetade Produkti— Arbetade

tion sättning timmar vitet timmar per sysselsatt

1965—70 + 3,9 + 0,8 - 0,4 + 4,3 - 1,5

1970—75 + 2,7 + 0,9 - 0,7 + 3,4 - 1,5 1975—80 + 1,3 + 0,7 - 0,4 + 1,7 — 1,0 1980—85 + 1,8 + 0,4 + 0,7 + 1,1 + 0,3

1986—87 + 1,7 + 0,7 + 1,0 + 0,7 + 0,1

Eftersom förändringen i produktivitet plus förändringen i antalet arbetstim— mar är lika med produktionsförändringen är det genom ett ökat antal förvärvs- arbetstimmar som BNP ökat något snabbare de senaste åren. Fortfarande åter— står det underliggande problemet i ekonomin att produktiviteten ökar så sakta.

Det är av flera orsaker anmärkningsvärt att produktiviteten inte ökat snabba- re. Efterfrågetrycket har varit kraftigt i ekonomin. På många områden har det varit brist på arbetskraft. Det har, förutom en långvarig brist på yrkesarbetare

och tekniker, under 1988—1989 uppstått flaskhalsar i stora delar av ekonomin. Under slutet av 1970-talet skedde stora strukturella förändringar i industrin. Den gick under många år på lågvarv och investeringarna minskade snabbt. I konjunkturuppgångens början ökade investeringarna mycket kraftigt.

Allt detta borde ha blommat ut i en snabb produktivitetsökning. Under åren 1983 och 1984 ökade produktiviteten inom industrin med omkring åtta respek- tive fem procent, vilket var normala tal under 1960- talet. Sedan dess har pro- duktivitetsökningen inom industrin hållit sig till mer måttliga 2— 3 procent om året. 3Vad som skett under senare år är alltså att kapitalstocken ökat utan att det lett till några omfattande rationaliseringar. Det kan visserligen vara svårt att åstadkomma detta under själva högkonjunkturen när man väl nått kapacitets- taket. Ändå måste utvecklingen inge betänkligheter.

Produktiviteten har avgörande betydelse för möjligheterna att hävda lev- nadsstandard och välfärd. Det är ur en förbättrad produktivitet som både real- löneökningar och en ökad omfattning av vård och omsorg skall hämtas.

Motsvarande resonemang kan föras beträffande möjligheten att förkorta ar- betstiden. Det är endast genom en produktivitetsökning som det skapas utrym— me för en arbetstidsförkortning utan att reallönen minskar.

Det är mot den här bakgrunden problematiskt att produktiviteten uppvisar så låga ökningstal. Om inte produktiviteten förmås öka snabbare blir utrymmet li- tet både för högre materiell standard och för arbetstidsförkortningar.

Internationell jämförelse

Fenomenet är emellertid ingalunda unikt för Sverige. Inom hela OECD- området har motsvarande utveckling skett, om än med varierande styrka mel- lan länderna. Arbetsproduktiviteten inom näringslivet ökade med 1,4 procent mellan 1979 och 1986 i genomsnitti OECD-länderna. Mellan 1973 och 1979 var motsvarande tal 1,6 procent för OECD—området och för Sverige 2,2 procent. Sverige har alltså inte haft en sämre utveckling än genomsnittet för OECD— länderna. Däremot har enstaka länder, t. ex. Västtyskland och Japan, haft en betydligt snabbare utveckling. Å andra sidan har USA haft en sämre ökning än genomsnittet, ca en halv procent om året. Siffrorna avser näringslivet och inne- här att Sverige med sin stora offentliga sektor haft en något sämre utveckling räknat på hela ekonomin.

Orsaker till stagnation

Sannolikt har en rad faktorer haft betydelse för utvecklingen. Oljekrisen med stigande energikostnader som följd och den dämpade ekonomiska aktiviteten har förändrat förutsättningarna för produktionen. Tjänstesektoms växande an- del av den totala produktionen innebär minskade möjligheter att öka proudukti- viteten eftersom det är främst inom varuproduktionen som förutsättningarna för ökad effektivitet är stora. De undersökningar som gjorts av faktorer bakom produktivitetsförändringar visar att efterfrågan har en avgörande betydelse. Ef— terfrågans betydelse för produktiviteten är dessutom större för tjänstesektorn än för varuproduktionen.

I hela tjänstesektorn är själva mätningen av produktiviteten osäker. Det är en-

dast inom varuproduktionen som det finns någorlunda säkra metoder för pro- duktivitetsmätningar. Ju större tjänstesektorn är desto större blir därför osäker- heten i produktivitetsmåttet för ekonomin som helhet. I den offentliga sektorn är produktionsvärdet lika med kostnaderna i den officiella statistiken varför produktivitetsutvecklingen definitionsmässigt är lika med noll. Med en växan- de offentlig sektor blir därför den registrerade totala produktivitetsökningen allt lägre.

Produktiviteten i ojjfentlig sektor

Vissa försök har gjorts att mäta produktiviteten inom delar av den offentliga sektorn. Inom arbetsförmedlingen pekar dessa studier på en ökning med åtta procent om året under första hälften av 1980-talet jämfört med en långsiktig minskning under 1960- och 1970-talen. Inom—skatteförvaltningen har man be- räknat att produktiviteten minskade under 1980-talet med mellan en och två procent, efter att ha ökat ganska kraftigt i slutet av 1970-talet. Inom skolväsen- det har produktiviteten minskat med mellan en och två procent om året på alla nivåer sedan början av 1970—talet.5 Det bör betonas att svårigheterna att beräk- na produktivitet inom dessa verksamheter är stora och att kalkylerna också ut- satts för kritik av olika slag. Verksamhetens art gör det svårt att mäta produkti- viteten och beräkningarna tar ofta inte hänsyn till kvalitetsförändringar.

Teknisk utveckling

Det senaste decenniets utveckling kontrasterar mot de farhågor som knutits till den tekniska utvecklingens inverkan på sysselsättningen. Det har hävdats att tekniken skulle utvecklas så snabbt inom alla sektorer av ekonomin och för oli- ka kategorier av sysselsatta att det inte skulle gå att hålla alla i arbete. I den snab- ba rationaliseringens spår skulle massarbetslöshet följa. I dag har Västeuropa en massarbetslöshet som snarare beror på för låg efterfrågan och på att om- vandlingen går för långsamt. Det har tagit allt längre tid för den som blivit ar- betslös att finna ett nytt arbete.

Det är möjligt att den nya tekniken så småningom kommer att leda till en snabb produktivitetsutveckling. Några resultat kan emellertid ännu inte avläsas och de flesta bedömare räknar med att produktionen per timme kommer att öka med mellan en och två procent om året under överskådlig framtid. Det finns de som talat om den västliga industrivärldens produktivitetskris.

BNP år ett mått på produktionens storlek men säger ingalunda hela sannin- gen om Levnadsstandarden och inget om fördelningen av resurserna mellan in- vånarna i ett land. Välfärd rymmer så mycket mer än bara ekonomi. Miljö och ekologi ingår inte i den ekonomiska räkenskapen. Beräkningar av den samlade produktionen och produktiviteten säger ändå en del om välståndet och dess ut- veckling. De ger en bild av de samlade resuserna och möjliggör internationella jämförelser.

Inkomstefekt och substitutionsejfekt

Det är uppenbart att det finns ett samband mellan reallöner och arbetstider. Ekonomerna menar att högre inkomst ger upphov till två motverkande krafter på arbetsutbudet. Reallöneökningen leder å ena sidan till en substitutionseffekt som innebär att fritiden blir dyrare. Arbetet blir mer lönsamt och arbetsutbudet tenderar att öka. Å andra sidan ger ökad reallön upphov till en inkomsteffekt som innebär att en individ har råd att arbeta mindre och ändå uppnå samma lev- nadsstandard. Arbetsutbudet tenderar av den anledningen att minska. Om det är ökade reallöner som lett till de arbetstidsförkortningar som genomförts bety- der det att inkomsteffekten varit starkare än substitutionseffekten.

En tolkning som gjorts av efterkrigstidens utveckling utgår från att reallöne- ökningar under en period ger upphov till arbetstidsförkortningar under en se- nare period. När man under en tid upplevt högre levnadsstandard ter sig mer fritid som allt attraktivare. Beräkningar av lag- och avtalsenliga arbetstidsför— kortningar har visat att en femtdedel av reallöneökningen under en femårspe— riod tagits ut i form av arbetstidsförkortning under kommande fem år. Beräk- ningen, som avsåg perioden 1950—1985, förutsåg att inga arbetstidsförkort- ningar skulle genomföras under 1980—talet.6 Några generella sådana genom— fördes heller inte. På basis av vad vi nu känner till av reallöneutvecklingen un— der sista delen av 1980—talet kan en arbetstidsförkortning på 2,5—3 procent för- väntas under första hälften av 1990—talet om samma preferenser kommer att fin— nas även i framtiden.

Reallöneutveckling

Mellan 1965 och 1987 har reallönen per timme stigit med 38 procent före skatt. Under samma period har antalet faktiskt utförda arbetstimmar per sysselsatt minskat med 17 procent. Utvecklingen är emellertid inte linjär.7

Reallönen ökade snabbt fram till 1979 då den nådde sin hittills högsta nivå. Den hade då stigit med nästan 50 procent på mindre än 15 år. Fyra år i följd sjönk sedan reallönen och var 1983 nere på 1972 års nivå. Därefter har reallönen åter stigit men var 1987 fortfarande fem procent lägre än 1979.

Arbetstiden per sysselsatt minskade till 1981. Då var den genomsnittliga års- arbetstiden knappt 20 procent kortare än den var 1965. Därefter har arbetstiden per sysselsatt ökat i princip varje är, totalt med tre procent mellan 1981 och 1987. Detta kan tolkas så att individerna försökt kompensera en del av reallöne- fallet med ett ökat arbetsutbud.

Reallönen per sysselsatt nådde den hittills högsta nivån 1976 då den var nästan 25 procent högre än 1965. Därefter sjönk den fram till 1983 då den faktiskt var lägre än 1968. Mellan 1983 och 1987 har reallönen per sysselsatt ökat med sju procent. Till största delen beror det på att reallönen per timme åter stigit, till mindre del är det avhängigt den ökade arbetstiden per sysselsatt.

Det kan invändas att individens arbetsutbud beror på reallön efter skatt. Real— lönen per timme efter skatt nådde också sin högsta nivå 1979 och sjönk sedan tillbaka till år 1983 då den åter började öka. Utvecklingen för reallönen per tim- me före och efter skatt är alltså parallell. Reallöneminskningen mellan 1979 och 1983 var emellertid inte lika stor efter skatt som före skatt. Sett över hela perio— den 1979—1987 har utvecklingen varit likartad avseende reallönen före och efter skatt.

Figur 2.4 Reallön och arbetstid 1965—11987, index 1965=190t

Index 1965=100 50

140 130 120 110

100

_— REALLCN PER SYSSELSATT

* _ ARBETSIID PER SYSSELSATT

— ' ' REALLCN PER TIM'E

1965

1970 1975 1980 1985 1987

Det kan också invändas att det är hushållens snarare än individens inkomster och arbetsutbud som bör beaktas. Slutsatserna blir emellertid desamma beträf- fande hushållens reala disponibla inkomster. De nådde sin högsta nivå 1980 och sjönk därefter tillbaka till år 1983 dock inte lika mycket som reallönen.

Det visar sig alltså att individen lika väl som hushållen fått vidkännas en real inkomstförsämring i början av 1980-talet. Sedan 1981 har arbetsutbudet för första gången sedan 1930—talet ökat under en följd av år, både avseende indivi— dens faktiska arbetstid och den totala arbetsinsatsen i landet. Det är svårt att fri— göra sig från tanken att reallöneförändringarna haft en avgörande inverkan på arbetsutbudets omfattning.

Välfärdens finansiering Skola, sjukvård och social omsorg har byggts ut. Pensioner, barnbidrag och andra transfereringar är allt större betydelse i samhällsekonomin. Till största delen har dessa välfärdsreformer finansierats med skatter. Skatternas andel av den totala produktionen har ökat.8 Skatterna motsvarade år 1965 35,9 procent av BNP och 1987 54,8 procent. Merparten av tillväxten mellan 1965 och 1987 har använts för att finansiera offentlig verksamhet och transfereringar. Som an- del av BNP har skatterna ökat tämligen jämnt under perioden. De steg med om- kring en procentenhet per år till 1980. Därefter har ökningstakten varit omkring en halv procentenhet om året. Det har inneburit att Sverige hamnat i en viss särklass vad gäller skatter i OECD-området.

Skattehöjningarna har emellertid inte inneburit att den offentliga sektorns verksamhet ökat i samma omfattning eftersom hälften av skatterna går tillbaka till hushållen i form av transfereringar.

Margitta/skatter

Eftersom skatteskalan år progressiv betalar man en större andel i skatt på de sist intjänade hundralapparna än genomsnittligt på hela inkomsten. En extraför- tjänst ger därmed lite i utbyte och det kostar förhållandevis lite att arbeta deltid. [ samma riktning verkar de inkomstprövade transfereringarna.

Ett par räkneexempel kan åskådliggöra resonemanget. Den som tjänar 130 000 kronor betalar omkring 52 000 kronor i skatt eller 40 procent av in- komsten. Om vederbörande i stället väljer att arbeta deltid, låt oss säga tre- kvarts arbetstid. sjunker bruttoinkomsten med 25 procent till drygt 98 000 kro- nor. Eftersom marginalskatten i detta inkomstläge är 50 procent minskar skat— ten med halva inkomstminskningen till 36 000 kronor. Nettoinkomsten har därmed sjunkit från 78 000 till 62 000 kronor, dvs. trots att arbetstiden minskat med 25 procent har nettoinkomsten bara sjunkit med 20 procent. Om inkomst- tagaren dessutom har inkomstberoende bostadsbidrag och daghemsavgifter kan den sammanlagda effekten på den disponibla inkomsten inskränka sig till mellan 10 och 15 procent. Den enskilde har förlorat mycket lite på att förkorta arbetstiden. Däremot har stat och kommun förlorat inkomster och eventuellt fått ökade utgifter för inkomstberoende bidrag därför att individen minskat sin arbetstid.

Om individen i stället vill arbeta mer uppstår motsatt resultat. En person som tjänar 130 000 kronor och ökar sin arbetstid med 25 procent får en inkomstök- ning på ca 32 000 kronor. Av detta går emellertid 64 procent i skatt. Nettoin— komsten ökar med 11 500 kronor eller 15 procent. Om bostadsbidragen mins- kar och daghemsavgifterna ökar kan utbytet bli ännu lägre. På den konsumtion som nettolöneökningen leder till utgår moms och andra skatter. Den här si— tuationen har gjort att marginalskatternas inverkan på arbetsutbudet blivit ett allt hetare debattämne. Frågan har ställts om inte sänkta marginalskatter skulle leda till ökat arbetsutbud.

Resonemanget utgår från samma teori som beträffande förändringar av real- lönen, dvs. att en förändring av nettolönen ger upphov till en inkomst- och en substitutionseffekt på arbetsutbudet. En sänkt marginalskatt innebär således att nettoinkomsten av ytterligare en timmes arbete blir större än före marginalskat— tesänkningen. Det blir "dyrare" att avstå från arbete. En marginalskattesänk- ning innebär ju dessutom att nettolönen ökar även vid oförändrad arbetstid för dem vilkas inkomster berörs av skattesänkningen. Det betyder att skattesänk- ningen också ger upphov till en inkomsteffekt, dvs. att individen behöver arbeta mindre för samma totala inkomst.

De forskningsresultat som finns beträffande marginalskatternas inverkan på arbetsutbudet visar tämligen olikartade resultat. Två undersökningar har ge- nomförts inom ramen för inkomstskatteutredningen. Enligt den ena skulle gifta män mellan 25 och 54 år öka sitt arbetsutbud med knappt nio procent vid en marginalskattesänkning på tio procentenheter. Det skulle för dessa män betyda en genomsnittlig normalarbetstid på omkring 46 timmar i veckan. Dessutom förutsågs att kvinnor också skulle öka sitt arbetsutbud. De totala skatteintäkter— na förutsågs stiga, trots skattesänkningen. Enligt den andra undersökningen, där man tog hänsyn till de trögheter som finns i arbetstidernas lag- och avtals- mässiga reglering samt hushållens samlade arbetstider, blir effekterna på ar- betsutbudet mycket begränsade. Skatteintäkterna minskar avsevärt.9

Marginalejj'ekter i hushållet

Det är således fortfarande en omstridd fråga hur arbetsutbudet påverkas av sänkta marginalskatter. Det är dessutom väsentligt att studera hur marginalef- fekterna ser ut för olika hushållsmedlemmar. Om marginalskatterna sänks en- bart för personer med höga inkomster blir det relativt sett mer lönsamt för hus- hållet att låta den som har högst inkomst arbeta mer.

Ett exempel kan belysa situationen. I ett hushåll har kvinnan en timförtjänst på 50 kronor för ett halvtidsarbete och mannen arbetar heltid för 75 kronor i timmen. I utgångsläget har kvinnan en marginalskatt på 35 procent och man- nen 64 procent. Om mannen arbetar en timme extra ger det ett nettotillskott i kassan på 27 kronor medan en timmes arbete för kvinnan skulle inbringa 32:50 kronor. Om skatten sänks med tio procentenheter för inkomster över 70 000 kronor (vilket var den förutsättning som gällde i beräkningarna för inkomst- skatteutredningen) skulle mannens extraförtjänst vara värd 34:50 kronor och kvinnans fortfarande 32:50 kronor. Genom marginalskattesänkningen har det således blivit mer lönsamt för den heltidsarbetande mannen att arbeta extra. Före marginalskattesänkningen var det tvärtom mer lönsamt för den deltidsar- betande kvinnan att göra en extrainsats.

Iden politiska debatten har marginalskattesänkningar dessutom ofta kombi- nerats med förslag om kraftigt höjda inträdeskostnader på arbetsmarknaden genom höjda barnomsorgskostnader. De ekonomiska incitamenten skulle i så fall öka för hushållet att låta den ene av makarna stå för hushållets hela arbetsut— bud. Ett annat alternativ, som redan i dag begagnas av 14 procent av småbarns— föräldrarna, är att arbeta med saxade arbetstider. I en situation där barnom- sorgskostnaderna stiger kraftigt skulle det bli ekonomiskt mycket lönsamt. I många fall innebär det att den i hushållet som arbetar motskift skulle ha ett be- gränsat arbetsutbud i timmar räknat.

Låt oss ta ett exempel för att belysa också det senare. En handelsanställd ar- betar 20 timmar i veckan med en lön på 60 kronor i timmen plus ett genomsnitt— ligt ob—tillägg på 50 procent. Nettolönen är 54 000 kronor om året. Barnom— sorgen klarar man inom familjen genom saxade arbetstider. Om den handels- anställda vill gå över till dagtid måste barnet få plats inom den kommunala barnomsorgen vilket vi antar kostar 6 000 kronor om året. För att få ut samma nettolön som vid sitt kvälls— och helgarbete måste hon arbeta 34 timmar i veck— an, dvs. 72 procent mer än i utgångsläget. Om barnomsorgskostnaden ökar med 12 000 kronor om året. men blir avdragsgill, måste kvinnan arbeta 37 tim- mar i veckan för att få samma nettolön som vid det aktuella halvtidsarbetet.

Det är således viktigt att studera marginaleffekter även för hushållen och de olika hushållsmedlemmarnas incitament att förändra sina arbetstider vid änd- rade förhållanden. De kan nämligen ha mycket stora effekter för exempelvis fördelningen av arbetstider mellan män och kvinnor.

Särbeskatmingen

Ett tillfälle då förändrade marginalskatter hade påtaglig betydelse för utveck— lingen på arbetsmarknaden var när sambeskattningen avskaffades år 1971. Övergången från hemarbete till marknadsarbete för gifta kvinnor befrämjades eftersom marginalskatten för deras inträde på arbetsmarknaden sänktes radi-

kalt. Följden blev också en mycket snabb ökning av sysselsättningen bland gifta kvinnor. Samtidigt ökade emellertid progressiviteten i skatteskalan. De hel- tidsarbetande som redan befann sig på arbetsmarknaden, huvudsakligen män, fick en stigande marginalskatt. Resultatet blev också under hela 1970-talet minskande totala arbetstider men en omfördelning av arbetstiderna mellan män och kvinnor.

Total marginalejfekt

Många har menat att det är den totala marginaleffekten som är avgörande för ar- betsutbudet. Med total marginaleffekt menas inkomstskatt, moms, delar av ar- betsgivaravgiften, inkomstberoende bidrag m.m. Det är vad som brukar be- nämnas skattekilen, dvs. skillnaden mellan vad det kostar för en uppdragsgiva- re att få ett arbete utfört och vad uppdragstagaren får ut i form av varor och tjänster som är det intressanta. Enligt beräkningar har den genomsnittliga mar- ginaleffekten stigit från 55,3 procent 1965 till 73,7 procent 1982. Därefter sjönk den något i och med marginalskattereformen som påbörjades 1983 och uppgick 1985 till 71,4 procent.")

Vad som är påtagligt när man studerar de totala marginaleffekterna är hur be- roende den offentliga sektorns finansiering är av arbetstidens omfattning. Av produktionsresultatet för en extra timmes arbete går drygt 70 procent till den of— fentliga sektorn. En stor del av förklaringen till budgetunderskottets försvin- nande i mitten av 1980-talet är alltså ett ökat arbetsutbud. En beräkning som bygger på att arbetsutbudet ökat med omkring 500 miljoner timmar mellan 1981 och 1988 och en genomsnittlig timlön (inklusive socialförsäkringsavgif- ter) på ca 100 kronor leder till att den konsoliderade offentliga sektorn på grund av den ökade arbetsvolymen fått ett tillskott på ca 35 miljarder kronor mellan 1981 och 1987. Detta har verksamt bidragit till att få bort det statliga budgetun— derskottet. "

Figur 2.5 Totala marginaleffekter av skattesystemet och arbetstid per sysselsatt 1965—1987, index 1965=100.

0 Index 1965=100

130 120 110

100

' ' ' ARBETSTID PER SYSSELSATT

80

___—" TOTAL MARGINAL- EFFEKT

70

Figur 2.6 Arbetstid och sysselsättning, index 1965=100. 0 Index 1965=100

110

100

90

_— ARBETSTID m SYSSELSATT

80 - - — ARBETSTIMR _ _ _ SYSSELSÄTTNING

70

1965 1975 1980 1985 1970 1987

;- .—

Varför ökar arbetstiderna under 1980—talet?

Vi har här redogjort för en lång utveckling med minskade arbetstider, stigande produktion och ökad välfärd. Under 1980—talet inträffar en förändring. Arbets- tiderna minskar inte längre, några generella arbetstidsförkortningar genomförs inte och de faktiska arbetstiderna ökar. Frågan har ställts om detta är ett tillfäl- ligt fenomen eller ett trendbrott.

Det kan finnas flera orsaker som lett till ett ökat arbetsutbud under senare år: 13 Reallönema sjönk och hushållens disponibla inkomst minskade i slutet på 1970— och början på 1980-talet. Inte ens ökade arbetstider och sedan 1983 stigande reallöner har gjort att reallönen per sysselsatt uppnått 1979 års niva. Marginalskatterna sänktes 1983—1985. Det blev därigenom lättare att kompensera en del av reallöneförlusten genom ett ökat arbetsutbud. E Befolkningen har ökat mest i de åldrar där arbetsutbudet är som störst och relativt sett minskat i grupper som vanligen har ett lägre arbetsutbud. An— talet kvinnor med barn under sju år har t.ex. minskat. :! Den regionala fördelningen har förändrats genom att allt fler bor i storstä-

derna där arbetsutbudet är större än i övriga landet.

_ Utbildningsnivån har höjts. Ju längre utbildning individen har desto längre

arbetstider har man.

De fackliga strävandena har varit att få fler heltidstjänster. Önskemålen om ökad jämställdhet innebär jämnare fördelning av för— värvsarbetet. Efterfrågan på arbetskraft har ökat.

Ill—|

f_l

Det är alltså en tämligen unik period som förändrat förutsättningarna för ar— betsutbudet. Förklaringen till de allt längre genomsnittliga arbetstiderna kan vara en samverkan mellan alla de ovan uppräknade faktorerna.

2.3. Arbetstidsförändringar 1965—1987'2

Sett över hela perioden har den totala arbetstidsvolymen minskat med tre pro- cent. Bakom detta ligger emellertid stora arbetstidsförändringar av olika slag.

Befolkningen i arbetsför ålder har ökat med sex procent. Om de tillkomman— dc personerna arbetar i samma utsträckning som 1965 års befolkning gjorde, borde alltså arbetstidsvolymen ha ökat med sex procent. Det är den demogra— fiska effekten på förväntad arbetsvolym.

Det är emellertid en betydligt större andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar 1987 än det var 1965. Andelen sysselsatta har ökat från 71 till 82 procent av befolkningen mellan 16 och 64 år. Det betyder att arbetstiden borde ha ökat med 15 procent på grund av ökad sysselsättningsandel.ÅGenom befolk- ningsförändringar och ökad sysselsättningsandel borde således den totala ar- betstidsvolymen vara 22 procent större 1987 än 1965. De som fanns på 1987 års arbetsmarknad arbetade emellertid inte lika mycket som de som fanns på 1965 års arbetsmarknad.

Deltidsarbetet har ökat under perioden. Även om det totala deltidsarbetet ökat med omkring 600 000 personer mellan 1965 och 1987 är bortfallet i ar- betstid relativt litet. Det har skett en förskjutning mot allt längre deltidsanställ- ningar. Arbetstidsbortfallet på grund av ökat deltidsarbete kan beräknas till fy- ra procent av den totala arbetstidsvolymen.

En del av den ökade sysselsättningsandelen beror på att många småbarnsför- äldrar är sysselsatta samtidigt som de har betald föräldraledighet. Enligt ar— betskraftsundersökningarna motsvarar den frånvaron omkring två procent av de sysselsatta.

Frånvaron har ökat också av andra anledningar. Enligt beräkningar har det inneburit att två procent av arbetstiden bortfaller pågrund av ökad sjukfrånvaro och andra frånvaroanledningar (exklusive betald föräldraledighet och förlängd semester).

Slutligen har avtal om diverse arbetstidsförkortningar träffats, bl .a. för skift— arbetare och andra grupper. Vi har beräknat det här som en restpost på omkring en procent av den totala arbetsvolymen.

Om några generella arbetstidsförkortningar inte genomförts borde således den totala arbetstidsvolymen ha ökat med tolv procent. Eftersom den i stället minskat med tre procent betyder det att de generella arbetstidsförkortningarna under perioden minskat arbetstidsvolymen med tretton procent.

Den ordinarie veckoarbetstiden har förkortats från 45 till 40 timmar. Brutto motsvarar det en arbetstidsminskning med drygt elva procent. Eftersom en del grupper. t.ex. företagare. inte omfattas av arbetstidsförkortningen och stora tjänstemannagrupper redan hade 40 timmars arbetsvecka vid genomförandet har vi värderat denna arbetstidsförkortning till nio procent.

Semestern har förlängts från fyra till fem veckor enligt lag. Därutöver har andra grupper förhandlat sig till avtalsenliga semestervillkor som är mer om- fattande än vad lagen föreskriver. Vi har beräknat effekten av förbättrade se-

mestervillkor till två procent under perioden.

Pensionsåldern har sänkts från 67 till 65 år. Brutto betyder det omkring fem procent av arbetslivet men eftersom alla grupper inte omfattades av reformen har vi värderat den till tre procent av arbetstiden.

Vi kan alltså konstatera att de generella arbetstidsförkortningarna under perioden varit omfattande. Den senaste reformen genomfördes 1978 då den femte semesterveckan infördes. Det senaste decenniet har inga generella ar- betstidsreformer genomförts medan reformer som omfattade 13 procent av livs- arbetstiden genomfördes decenniet dessförinnan.

Tabell 2.3 Faktorer bakom förändringen av antalet arbetade timmar.

Perioden 1965—1987 Procent Befolkningsökning + 6 Sysselsättningsandel + 15 Ökat deltidsarbete — 4 Betald föräldraledighet - 2 Ökad frånvaro (exklusive semester och betald föräldraledighet) - 2 Övrigt. t.ex. arbetstidsförkortning för skiftarbetare - 1 Generella arbetstidsförkortningar - 13

varav — veckoarbetstid — 9

— semester — 2 — pension - 3

Totalt antal arbetade timmar - 3 Perioden 1981—1987 Procent Befolkningsökning + 1.5 Sysselsättningsandel + 2,0 Ökade arbetstider för deltidsanställda + [ Betald föräldraledighet 0 Frånvaro 0 Övertidsarbete, bisyssla, företagande samt oreglerade arbetstider + 1,5 Generella arbetstidsförkortningar 0

Totalt antal arbetade timmar + 6

Mellan 1981 och 1987 har den totala arbetstidsvolymen ökat med omkring sex procent. En procent kan förklaras av befolkningsökningen och ett par procent beror på ökad sys selsättningsandel. Andelen deltidssysselsatta har inte föränd- rats och det har skett en förskjutning mot allt längre genomsnittliga arbetstider. Övertidsarbetet har samtidigt ökat.

De stora arbetstidsreformerna kunde genomföras i en period med stark eko- nomisk tillväxt samtidigt som befolkningsökning och sysselsättningsökning motverkade en del av bortfallet av arbetskraft. Det är lätt att konstatera att det inte hade varit möjligt att upprätthålla produktionen om inte befolkningen ökat och sysselsättningen stigit.

2.4. Vad har den ökade levnadsstandarden inneburit?

Den snabba produktionsökningen under några decennier efter andra världskri- get kommer knappast att kunna upprepas. Det gör att förutsättningarna att för— korta arbetstiden med bibehållen levnadsstandard är mindre i framtiden än de var under t.ex. 1960-talet.

Produktionsökning och arbetstidsförkortning har gått hand i hand. Tidsan- vändningen har förskjutits från att producera till att konsumera. Men att konsu- mera tar också tid.

Fler prylar i hemmet och större bostadsytor kräver mer tid för vård och un- derhåll. För att få nytta av alla ting man köpt går det åt tid för användning. Det stigande välståndet och de kortare arbetstiderna har inte gjort alla lugnare och mer harmoniska i sin tillvaro. ”Den rastlösa välfärdsmänniskan" blev ett be- grepp på 1970—ta1et och ett uttryck för hur välfärden och arbetsbesparande ma- skiner i själva verket kan öka stress och tidsknapphet. Staffan Burenstam Lin- der har uttryckt det på följande sätt:

Ett stigande välstånd i form av en ökande mängd konsumtionsvaror kommer inte att medföra en problemfri stegring av det allmänna välbefinnandet. Att rikedom in- te är någon garanti för lycka är ingen nyhet. Däremot är det kanske en nyhet att vi nu kan skönja en mekanism som åstadkommer att en stigande konsumtionsvolym i sig själv ger upphov till inre motsägelser, som kommer att påverka vår slutliga be- dömning av resultaten av våra tillväxtansträngningar.

Allteftersom utvecklingssträvandena accelereras under den ekonomiska tillväx- tens dekadensperiod, kommer följande fenomen att göra sig alltmer märkbara. Vilket avseende som skall fästas vid dem står det var och en fritt att själv avgöra. Men att begrunda deras innebörd kan ingen undgå. a Ett alltmer hektiskt livstempo, karakteriserat av genomtänkta försök att hus- hålla med en allt knappare tid. b En tilltagande mängd varor, som kommer att ställa stora krav på tid för sådant underhålls- och servicearbete som inte gärna låter sig mekaniseras, detta trots att underhållstiden per enhet minskar. c Genom att välståndet endast är partiellt, kommer svårigheterna att öka för de människor vars välfärd mera är beroende av andras knappa tid än av ett över- flöd på varor. De gamla, som i början av tillväxtperioden saknade husrum och mat, kommer mot slutet av tillväxtmanins utveckling i stället att sakna folk som kan ta hand om dem. B

I Maddison (1982), Södersten (1982) och SCB (1988 f och g). 2 SCB (1988 foch g). 3 Prop. 1987/88:150, s. 29. 4 OECD Economic Outlook June 1988, s.50.

5 SOU 1987:3, bilaga 21. 6 Bäckström (1985).

7 Beräkningar på konjunkturinstitutet.

8 Bosworth och Rivlin (1987), s. 187 samt prop. 1987/88:150, s. 60. 9 Blomquist (1989) och Aaberge m.fl. (1989).

10 Hansson (1983 och 1986).

11 Se även SNS (1989). 12 Beräkningar utifrån AKU, samt uppgifter i propositioner.

13 Burenstam Linder (1970).

3. Arbetstider och produktionssektorer

3.1. Inledning

Arbetets syfte är att producera varor och tjänster. Resultatet av arbetsinsatserna säljs på en marknad eller tillgodoser behov i enlighet med politiska beslut. I det här kapitlet beskrivs omfattningen av de arbetsinsatser som görs i'olika produk- tionssektorer. Det ger en uppfattning om fördelningen och omfattningen av ar— betsinsatserna i produktionen av varor och tjänster. Beskrivningen sker med avseende på produktion, antal sysselsatta, antal arbetade timmar samt arbetsti- dens fölrläggning. Till beskrivningen har fogats exempel på olika arbetstidslös- ningar.

3.2. Näringsliv och offentlig verksamhet

Till att börja med analyseras utvecklingen i tre sektorer: varuproduktion, privat tjänstesektor och offentliga myndigheter.2

Sedan 1970 har det skett små förskjutningar i produktionsandelar mellan sek- torerna. Varuproduktionen har minskat från drygt 42 till knappt 40 procent år 1987. Den privata tjänstesektorn svarar för 37 procent av produktionen jämfört med 34,5 procent år 1970 och den offentliga sektorns produktionsandel har ökat från 21,5 till drygt 24 procent. Det synes som en måttlig utveckling.3

Antalet arbetstimmar fördelade på de olika sektorerna har däremot föränd- rats dramatiskt. Är 1970 utfördes 47 procent av arbetstimmarna inom varupro— duktionen medan motsvarande andel år 1987 var en knapp tredjedel. Den priva- ta tjänstesektorns andel av arbetstimmarna var densamma år 1987 som 17 år ti- digare, knappt 35 procent. Följaktligen har andelen arbetstimmar i den offentliga sektorn ökat kraftigt, från 18,5 till 28 procent av det totala antalet ar- betstimmar.

Fördelningen av antalet sysselsatta i respektive sektorer har förändrats ännu kraftigare. Den offentliga sektorns sysselsättningsandel har ökat från 20,5 till 32 procent. Att den offentliga sysselsättningen ökat mer än andelen arbetstim- mar återspeglar främst att antalet deltidssysselsatta ökat inom sektorn.

Det här innebär att varuproduktionen ökat med omkring 30 procent, samti— digt som antalet anställda i sektorn minskat med 20 procent och antalet arbeta- de timmar minskat med 30 procent.

Inom den privata tjänstesektorn har produktionsökningen varit knappt 50 procent, men antalet arbetade timmar har ökat med 7 procent och sysselsättnin— gen med 13 procent.

Figur 3.1 Produktion, arbetstider och sysselsättning i olika sektorer.

BNP till prod.prxs Antal arbetade tunnlar Antal sysselsatta (1980 års värde) 100

VARUPRODUKTTON

4

VARUPRODUKTION

VARUPRODUKTXON

75 75

50

PRIVATA TJÄNSTER 25 . .., .. ..

OFFENTLIGA TJÄNSTER

50

PRIVATA TJÄNSTER PRIVATA TJÄNSTER

__ 25

OFFENTLIGA TJÄNSTER OFFENTLIGA TJÄNSTER

1970 1975 1980 1985 1970 1975 1980 1985 1970 1975 1980 1985

Iden offentliga sektorn har såväl produktionen som antalet arbetade timmar ökat med mellan 50 och 60 procent medan sysselsättningsökningen varit drygt 70 procent. Den offentliga sektorn har byggts ut och tagit på sig en allt större uppgift. Det har inneburit att ytterligare 600 000 personer fått arbete i offentlig tjänsteproduktion vilket framför allt gett arbete åt de kvinnor som under 1970- och 1980-talen sökt sig ut på arbetsmarknaden.

Genom de åtaganden som samhället gjort beträffande hälso- och sjukvård, äldrevård och barnomsorg krävs stora arbetsinsatser. Bortsett från de mätpro- blem som finns beträffande den offentliga sektorns produktivitet och effektivi— tet, är det självklart att de uppgifter som den offentliga sektorn skall sköta inte låter sig effektiviseras på samma sätt som t.ex. varuproduktion.

3.3. Varuproduktion

Inom varuproduktionen dominerar industrin. Det är där som rationaliseringar- na varit mest omfattande. Det har gjort att antalet industrianställda långsiktigt är fallande trots att produktionen ökar. Industrin hade stora problem under slu— tet av 1970— och början av 1980-talet då produktionen minskade flera år i följd. Sedan 1982 har den åter ökat och antalet sysselsatta nådde sin lägsta nivå 1983. Mellan 1970 och 1987 har antalet industrisysselsatta minskat med omkring 150 000 personer och uppgick år 1987 till 890 000.

Inom industrin har det skett stora strukturella förändringar. Verkstadsindu— strin som år 1970 svarade för en dryg tredjedel av industrin omfattade 1987 när— mare hälften av densamma. Även kemisk industri och massa- och pappersin- dustri har haft en snabb produktionsutveckling. Däremot har produktionsvär- det inom livsmedelsindustrin och trävaruindustrin stagnerat och textil- och be- klädnadsproduktionen har minskat med 40 procent.

De industrianställda har i liten utsträckning oregelbundna arbetstider. 67 procent arbetar dagtid. Samtidigt är det inom industrin som skiftarbete är van- ligast. Drygt var femte industrianställd arbetar skift. Arbetstidsförläggningen varierar mellan olika delbranscher. Inom massa- och pappersindustrin arbetar nästan varannan skift, vilket gäller för blott 15 procent av de anställda inom verkstadsindustrin.

Under 1980-talet har det genomförts arbetstidsförkortningar för skiftarbeta- re. Frånvaron inom industrin har dessutom ökat. Den genomsnittliga arbetsti- den per anställd inom industrin var 1750 timmar är 1970 men har därefter mins- kat drastiskt. År 1987 var den genomsnittliga arbetstiden för en industrian- ställd 1485 timmar.

Industriell verksamhet har under lång tid varit känd för stela arbetstidsfor- mer. När fabriksvisslan ljöd i brukssamhället började arbetarna sin arbetsdag och någon timme senare tjänstemännen. Skiftformerna var standardiserade och det gavs litet utrymme för lokala variationer.

Fortfarande har man på många håll en stel och fastlåst förläggning av arbets— tiden. På senare år har man dock på en del håll prövat mer flexibla arbetstider och inom vissa företag har tämligen radikala försök genomförts.

Ett av de mer bekanta är den så kallade arbetstidsbuketten på Volvo i Köping. De anställda kan där välja mellan åtta olika arbetstidsvarianter. Variationen gäl— ler både arbetstidens längd och förläggning. De olika arbetstiderna täcker in hela dygnet och veckans alla dagar. Det finns t.ex. möjlighet att välja en arbets- tidsform som enbart omfattar lördags- och söndagsarbete. Valmöjligheten är givetvis begränsad till tillgången på arbetstidsformer och det har visat sig vara svårast att rekrytera till det traditionella tvåskiftsarbetet.

Ett annat exempel från industrin är Electrolux i Motala där man arbetar med sammanlagt hela 154 olika individanpassade arbetstider. Det har gjort det möj- ligt att rekrytera personal som annars inte haft intresse för traditionellt industri- arbete.

Flextid har till största delen endast tillämpats för tjänstemän inom industrin. Flera industrier har emellertid infört flextid även för arbetare. På Alfa—Laval i Lund och Ericsson i Visby har man t.ex. flextidssystem för produktionsanställ- da. I det senare fallet omfattar flextiden även skiftarbetare. I många fall har man inom industrin kunnat avläsa såväl minskad frånvaro som ökad produktivitet och trivsel på arbetsplatsen när flextidssystemen införts.

Byggnadsproduktionen hade en svag ökningstakt under 1970-talet men har under 1980-talet ökat något snabbare. Antalet sysselsatta minskade till mitten av 1980-talet med omkring 100 000 personer men har sedan ökat något. År 1987 sysselsattes 283 000 personer.

Inom byggnadsverksamheten dominerar dagtidsarbetet helt, hela 88 procent arbetar dagtid. Det helt övervägande antalet anställda är män som arbetar hel- tid. Byggnadsarbetare har ofta långa resvägar till sin arbetsplats med vecko- pendling som följd. Det har gjort att komprimerade arbetsveckor med fyra och en halv arbetsdagar förekommer för att ge tillfälle till mer sammanhängande le- dighet.

Byggnadsarbetarna utför i genomsnitt fler arbetstimmar per år än de indu- strisysselsatta. Antalet arbetstimmar har ökat under 1980-talet med ett par pro- cent till knappt 1600 timmar om året vilket är drygt 100 timmar mer än inom industrin.

Jordbruk, skogsbruk etc. som för bara 50 år sedan var den dominerande nä- ringsgrenen i Sverige svarade 1987 för endast 3,5 procent av den samlade pro- duktionen. '

Inom jordbruket är oregelbundna arbetstider vanliga. Ett problem för många är att få möjlighet till längre sammanhängande ledigheter, både avseende helg-

ledighet och semester. Avbytarsystem ger vissa möjligheter men gör det inga- lunda möjligt att tillämpa femdagarsvecka och ha fem veckors semester.

3.4. Privat tjänsteproduktion

Den största tjänstenäringen är varuhandeln. Drygt tolv procent av den totala produktionen utgörs av handel. Antalet sysselsatta är omkring 600 000.

Inom detaljhandel samt hotell och restauranger dominerar obekväma arbets— tider. Endast var fjärde sysselsatt arbetar enbart dagtid på vardagar jämfört med tre av fyra av dem som arbetar inom partihandeln.

Det genomsnittliga antalet arbetade timmar per sysselsatt är sedan början av 1980-talet högre inom varuhandeln än i industrin. Däremot arbetar de anställda inom detaljhandeln i genomsnitt färre timmar än de industrianställda. Det är naturligt med tanke på att många affärsbiträden arbetar deltid. År 1987 arbeta- de en detaljhandelsanställd 1415 timmar om året, en ökning med tre procent se- dan 1980.

Arbetstidens förläggning är inom detaljhandeln, liksom inom andra kund- orienterade serviceinrättningar, beroende av kundernas tillströmning. Med ett utökat öppethållande och affärstidslagens avskaffande har det inneburit mer ar- bete på obekväma arbetstider. Den ojämna arbetsbelastningen har gjort att de- taljhandeln laborerat med många olika arbetstider och ett pussel av korta och långa arbetstider. Man har lång vana vid att arbeta med ett flertal arbetstids— mönster. Många gånger har det emellertid varit svårt att påverka sin egen ar- betstid när man väl fått anställning med en viss arbetstidsförläggning.

Inom NK i Stockholm har man decentraliserat ansvaret för personalbeman- ningen i ett försök att ge de anställda ett större inflytande över den egna arbetsti- den. Deltidsanställda har t.ex. helt individuell arbetstidsförläggning som inte följer något mönster.

En relativt snabbt expanderande näringsgren är bank— och försäkringsverk- samhet. Verksamhetens karaktär gör det svårt att jämföra produktionsmåttet med andra näringsgrenar. Den svarar emellertid för omkring en åttondedel av BNP. Antalet sysselsatta har ökat kraftigt från omkring 175 000 år 1970 till 280 000 personer år 1987, då de utgjorde 6,5 procent av alla sysselsatta.

Antalet arbetade timmar per sysselsatt är lägre än inom flertalet branscher i näringslivet. Redan 1970 arbetade de bankanställda i genomsnitt enbart 1550 timmar om året och år 1987 var antalet nere i 1450. Det beror inte på att andelen deltidsanställda är hög. Den är endast ca 20 procent. Andelen med oregelbun- den arbetstid är den lägsta inom samtliga näringsgrenar, endast 14 procent. Däremot har de bank- och försåkringsanstållda 38,5 respektive 38,75 timmars arbetsvecka enligt avtal.

Antalet sysselsatta inom samfärdselsektom har ökat tämligen kraftigt under de senaste decennierna, från 260 000 till 310 000 personer. Dess bidrag till den samlade produktionen har stigit i motsvarande takt. De genomsnittliga arbetsti- derna har ökat något under 1980-talet och motsvarade för de anställda omkring 1550 timmar 1987. De obekväma arbetstiderna är vanliga och endast 40 procent har sin arbetstid förlagd till dagtid.

Att arbeta med transporter har alltid inneburit att arbetstiden varit förlagd på dygnets alla timmar och veckans alla dagar. Taxibilarna rullar dygnet runt, tå—

gen likaså och lastbilarna har ofta långkörningar som innebär övernattning i samband med arbetet. Tunnelbanan i Stockholm har uppehåll endast några tim- mar på natten och spårvägen i Göteborg likaså.

Arbetstiderna inom samfärdseln har ofta varit ett problem både hälsomässigt och för den sociala anpassningen till familjeliv och andra fritidsaktiviteter, samtidigt som sektorn ofta erbjudit lämpliga arbetstider för den som velat göra extraförtjänster i samband med studier. Därutöver har skyddsaspekten på ar— betstidens längd och förläggning en särskild tyngd i trafiken.

3.5. Offentlig tjänsteproduktion

I sysselsättning och arbetstid är det den offentliga tj änsteproduktionen som ökat i omfattning under den studerade perioden. Det är ett vägval Sverige gjort ge- nom politiska beslut. Det har handlat om att synliggöra de vård- och omsorgs- uppgifter som tidigare till stor del utfördes obetalda i hemmen. Det är en ut- veckling som inte skett i motsvarande omfattning i andra länder.

Ett viktigt skäl för den offentliga verksamhetens utbyggnad har varit jäm— ställdheten mellan könen. Utbyggnaden har gett kvinnor sysselsättning. Men barnomsorg och äldrevård har också varit en förutsättning för kvinnornas inträ- de på arbetsmarknaden. Det har främjat kvinnornas ekonomiska och sociala självständighet.

En stor del av den offentliga verksamheten måste ske dygnet runt. Det gör att en stor andel av de offentliganställda har oregelbundna arbetstider. Det gäller exempelvis 42 procent inom hälso- och sjukvården och 35 procent inom social- vården. Däremot är dagtidsarbete vanligast inom undervisningsväsendet och inom den offentliga förvaltningen. I den statliga sektorn dominerar dagtidsar- betet, medan både oregelbundna arbetstider och deltidsarbete är vanligt före- kommande i den kommunala verksamheten.

Hälso- och sjukvården svarar för en knapp tredjedel av den offentliga sek— torns verksamhet och knappt nio procent av alla utförda arbetstimmar i landet.

Socialvården, till vilken t.ex. barnomsorgen räknas, har också expanderat och motsvarar en fjärdedel av hela den offentliga sektorns arbetstid. 450 miljo- ner arbetstimmar utförs i socialvården.

Inom utbildningsväsendet utförs drygt 300 miljoner arbetstimmar, knappt fem procent av alla arbetstimmar i hela ekonomin.

De tre stora delarna av den offentliga sektorn (hälso- och sjukvården, social- vården och undervisningen) svarar tillsammans för omkring tre fjärdedelar av den offentliga verksamheten.

Samtidigt som den offentliga sektorn expanderat är det också där deltidsar- betet ökat som mest. Knappt 1300 timmar om året utförde en offentliganställd i genomsnitt 1987, betydligt mindre än de knappt 1500 timmar per sysselsatt som utfördes i näringslivet. Det visar att det finns en relativt stor potential inom den offentliga sektorn att öka arbetstiden utan att anställa fler. Om man i den of- fentliga sektorn hade samma genomsnittliga arbetstid som inom näringslivet skulle det motsvara närmare 200 000 personer. Under senare år har också flera landsting och kommuner försökt förmå de deltidsanställda att öka antalet ar- betstimmar och AMS har uppmanat landstingen att erbjuda de anställda fler ar- betstimmar.

Den offentliga sektorn har, liksom industrin, haft tämligen enhetliga arbets- tidsformer. Sjukvårdens arbetstider har sett likartade ut på landets alla sjukhus med schemalagd arbetstid där dag-, kvälls- och helgarbete vävts in i varandra medan nattarbetet utförts av särskilt anställd personal.

Mönstren börjar numera brytas upp. På många sjukhus har det gamla sche— mat med tjänstgöring varannan helg ersatts med arbete endast var tredje helg. Vid hemtjänsten i Kiruna betalar kommunen heltidslön för de anställdas arbete under sex timmar om dagen. Vid Gunillahemmet i Malmberget har de anställda fått större möjlighet att välja sina arbetstider och på Kullbergska sjukhuset l Katrineholm genomförs försök med flextid för de sjukvårdsanställda.

1 Huvudsakliga källor: SCB (1988 f och g) Pettersson (1989 a) samt Berg (1988). 2 Sektorsindelningen har gjorts genom näringsgrensindelning enligt SNI. Till varuproduktionen har SNI 1—5 förts, till privat tjänstesektor SNI 6—9 (exkl. offentliga myndigheter) och till den offentliga produktionen SNI 9 vad avser offentliga myndigheter.

3 Produktionsresultatet har mätts till producentpris i 1980 års priser, exkl. varuskatter.

4. Arbetskraft och arbetstider

4.1. Inledning

I detta kapitel beskrivs landets arbetskraftsresurser och faktiska arbetstider un- der tidsperioden 1970 till 1988. Beskrivningen görs för män och kvinnor i olika åldrar samt i ett livscykelperspektiv. Vi redogör för den demografiska utveck- lingen. Därefter går vi in på sysselsättning och arbetslöshet. Vi gör en fördel— ning av de sysselsatta på hel- och deltid. Sedan redogör vi för de faktiska arbets— tiderna i olika grupper samt frånvaron enligt olika källor. Det finns även en re- dogörelse för restider och tid för raster, vilket ger en uppfattning om bruttoarbetstiden. Det förs en diskussion om vilka arbetskraftsreserver som finns. En summarisk redogörelse för arbetstidens förläggning ingår. Slutligen finns en beskrivning av arbetskraftens utbildning.]

4.2. Befolkningsutveckling

Sedan 1970 har befolkningen i Sverige ökat med omkring 350 000 personer. Befolkningen var 1988 nästan 8,5 miljoner eller fyra procent större än arton år tidigare. Befolkningsökningen har under perioden varit rekordlåg, endast ca 0,2 procent om året, något större under 1970—talet och väsentligt lägre under 1980-talet. Man får gå tillbaka till det första decenniet på 1800-talet för att hitta en lika låg befolkningsökning i Sverige.

Det är främst de små födelsekullarna som gjort att befolkningsökningen varit så måttlig. Födelsekullarna har generellt sett blivit allt mindre under efterkrigs- tiden. Mellan 1975 och 1985 föddes i genomsnitt omkring 95 000 barn om året, vilket skall jämföras med 115 000 per år under l960-talet. Under senare år har dock barnafödandet åter ökat.

De små födelsekullarna har inneburit att andelen barn och ungdomar mins- kat kraftigt under perioden. Andelen som är under 16 år har minskat från 22 till 19 procent medan andelen som är över 64 år ökat från 14 till 18 procent, en ökning med knappt 400 000. Antalet personer i förvärvsaktiv ålder (16 till 64 år) har ökat med 160 000, vilket gör att deras andel av hela befolkningen varit i stort sett konstant, 63 procent.

Antalet 16—24-åringar har blivit 38 000 mindre och antalet 55—64-åringar

| Källa till de beräkningar som görs i det här kapitlet är där inte annat anges arbetskraftsundersök- ningarna (AKU) 1970 till 1988. Där inte annat anges används direkta data från undersökningarna. År 1986 lades AKU delvis om för att bättre svara mot den förändrade arbetsmarknaden vilket del- vis gav andra resultat än tidigare år. Detta har i diagram markerats genom att 1986 redovisats en- ligt båda modellerna. Sysselsättningen är något högre enligt de AKU som gjorts sedan 1986.

har minskat med drygt 110 000 personer. I de mest yrkesverksamma åldrarna har det skett en ökning med ca 310 000. Det är de stora födelsekullarna under 1940—talet som gör att befolkningsgruppen mellan 40 och 50 år i slutet av 1980—talet är mycket stor. På grund av att antalet 55—64-åringar minskat har den genomsnittliga åldern 1 arbetskraften sjunkit något sedan 1970.

En följd av att det föddes relativt få barn under 1970- och 1980-talen är att det fanns närmare 180 000 färre föräldrar med förskolebarn 1988 än 1970, en minskning med 15 procent under perioden. Det minskade barnafödandet har givetvis betydelse för arbetskraftsdeltagandet.

4.3. Sysselsättning och arbetslöshet

4.3.1. Antalet sysselsatta

Den måttliga befolkningsökningen till trots har antalet sysselsatta ökat kraftigt. År 1988 var knappt 650 000 fler sysselsatta än 1970. Kvinnorna svarade för större delen av ökningen, ca 600 000 personer. År 1970 utgjorde kvinnorna 40 procent av de dryga 3,7 miljoner som då var sysselsatta medan motsvarande tal 1988 var 48 procent av 4,4 miljoner. Den här förändringen är kanske den vikti- gaste och mest dramatiska som skett på den svenska arbetsmarknaden under de två senaste decennierna. Inget annat har betytt så mycket för den svenska ar- betsmarknadens funktion och utveckling som det faktum att 600 000 fler kvin- nor i dag är sysselsatta jämfört med två decennier tidigare.

Redan här finns det anledning att stanna upp och fråga sig varför det blivit så. Så sent som på 1960-talet var kvinnornas sysselsättningsandel lägre än i många andra västeuropeiska länder. Under senare år har den ökat och är sannolikt högre än i alla andra västländer.

År 1971 genomfördes obligatorisk särbeskattning inom familjer. Det blev därmed betydligt lönsammare för gifta kvinnor att förvärvsarbeta. Tidigare ha- de deras inkomster beskattats på toppen av mannens inkomst vilket gav mycket höga marginalskatter på deras arbete. Utbyggnaden av kommunal barnomsorg till starkt subventionerade priser gjorde det möjligt för mödrar med små barn att delta i arbetslivet. Föräldraförsäkringen gjorde det mer lönsamt att ha ett ar- bete och att kontinuerligt vara anställd. Till bilden hör också utjämningen av kvinnors och mäns löner som pågick under 1960- och 1970-talen. Det är en vik- tig iakttagelse att ökningen av kvinnornas förvärvsarbete hade sin grund i att det blev mer lönsamt.1 Den offentliga sektorns utbyggnad var en förutsättning för kvinnornas inträde på arbetsmarknaden och skapade en stor efterfrågan på kvinnlig arbetskraft.

4.3.2. Andelen sysselsatta män och kvinnor

Den kraftiga ökningen av antalet sysselsatta har inneburit att sysselsättningsan- delen (dvs. andelen sysselsatta av befolkningen i åldern 16—64 år) har ökat kraftigt. Det är sysselsättningsandelen bland kvinnor som ökat. Denna var omkring 58—59 procent år 1970 men steg snabbt till närmare 75 procent i bör- jan av 1980—talet. Andelen har kontinuerligt fortsatt att stiga under detta decen- nium och 1988 var för första gången mer än 80 procent av kvinnorna i åldern 16 till 64 år sysselsatta.

Figur 4.1 Sysselsättningsandel 1970—1988.Män,kvinnoroch båda könen 16—64 år.

/_

100

90

80

70

60 _ * _Båda könen —'—Kvinnor

50 _Män

1970 75 80 85 88

Medan kvinnornas sysselsättningsandel hela tiden ökat har männens pendlat mellan 83 och drygt 87 procent. Männens sysselsättningsandel följer till viss del konjunkturerna men det finns en svagt sjunkande tendens. Under 1970-talet var sysselsättningsandelen mellan 85 och 87 procent. I början av 1980-talet minskade så andelen fyra år i följd till 83 procent. De allra senaste åren då ar- betslösheten minskat har männens sysselsättningsandel åter ökat. År 1988 var den knappt 85 procent.

Sysselsättningsandelen för båda könen ökade mycket kraftigt under 1970—talet, från 72 till närmare 80 procent. Därefter minskade den något men har de senaste åren återigen stigit. År 1988 var nästan 83 procent av alla perso- ner i åldern 16 till 64 år sysselsatta.

Såväl antalet sysselsatta kvinnor som sysselsättningsandelen har ökat varje år sedan 1970. De här båda decennierna blev den period då kvinnorna definitivt etablerade sig på svensk arbetsmarknad. Inte ens den mest långvariga lågkon- junkturen under efterkrigstiden förmådde ändra på detta förhållande. Männens sysselsättning har däremot varierat med konjunkturerna och minskade t.ex. med 60 000 mellan 1980 och 1983. Denna skillnad mellan män och kvinnor kan förklaras av att kvinnorna fortfarande håller på att etablera sig på arbets- marknaden. Det finns hela tiden ett tryck från kvinnorna att komma in på ar- betsmarknaden. En viktigare förklaring är kanske att andelen män är mycket hög inom konjunkturkänsliga varuproducerande branscher medan kvinnor främst har sin sysselsättning i den under denna period ständigt expanderande och för konjunkturer okänsliga offentliga sektorn.

888888888

4.3.3 Sysselsättningsandelen i olika åldrar Männens sysselsättningsandel har i stort sett endast ändrats i de yngsta och

äldsta åldersgrupperna medan kvinnornas sysselsättningsandel ändrats mest i åldern 25—54 år. Bland de äldre tonåringarna var det under 1970-talet drygt hälften som var sysselsatta, en andel som under 1980-talet sjunkit till omkring 45 procent. Un- der början av decenniet var ökande arbetslöshet en bidragande orsak till en minskande sysselsättningsandel. Under senare år måste utvecklingen till stor del förklaras av att andelen ungdomar som fortsätter att utbilda sig efter grund- skolan ökat. Under senare år har andelen sysselsatta tonåringar varit något hög- re bland kvinnor än bland män medan motsatsen gällde under 1970—talet.

Figur 4.2 Sysselsättningsandel för olika åldersgrupper åren 1970 och 1988. Kvirnor

7.

10 16-19 20-24 25-34 35-44 45—54 55-64 åldersgrupper Mån (137. I) &) 70 60 50 40 30 20 10

Bland äldre ungdomar, 20—24 år, har sysselsättningsandelen varierat över ti- den. Genom en stigande kvinnlig sysselsättning iden åldern har emellertid an- delen sett över hela perioden ökat från drygt 70 till knappt 80 procent. Syssel- sättningsandelen var emellertid som högst mellan 1979 och 1981. Bland kvin- norna har sysselsättningsandelen i den här åldersgruppen ökat från 65 till 78 procent och numera är skillnaden tämligen liten mellan män och kvinnor.

Den högsta andelen sysselsatta finns i åldrarna mellan 25 och 54 år. De allra flesta har gjort sitt inträde på arbetsmarknaden. Det vanligaste är att man be- håller kontakten med arbetsmarknaden under hela perioden. För kvinnornas del innebär det att beteendet till viss del förändrats. Bland männen var det om- kring 93 procent 1988 i den här åldern som var sysselsatta.

För kvinnornas del har det skett stora förändringar i dessa åldrar. Två av tre kvinnor i åldern 25 till 54 år var sysselsatta 1970 jämfört med nio av tio år 1988. Det betyder att det blivit en halv miljon fler sysselsatta kvinnor i den åldern. De svarar för närmare 80 procent av sysselsättningsökningen sedan 1970. Vi kom- mer senare att mer i detalj studera utvecklingen i ett livscykelperspektiv. Redan här kan emellertid konstateras att det är kvinnor i de barnafödande åldrarna som ändrat beteende under 1970- och 1980—talen.

I åldern 55—64 år har andelen sysselsatta av båda könen ökat från 64 till 69 procent. Bland män har sysselsättningsandelen sjunkit oroväckande från 84 till 74 procent. Det är en allt större andel som inte orkar eller kan arbeta fram till pensionsdagen. Andelen förtidspensionerade män mellan 60 och 64 år är 33 procent.

Bland kvinnor avslöjar inte siffrorna för sysselsättningsandelen en motsva- rande utveckling. I början av 1970-talet var andelen äldre kvinnor som var sys- selsatt blott 45 procent. Därefter har det skett en kraftig ökning 1 takt med att kvinnor som varit förvärvsaktiva under större delen av sitt liv nått upp i den ål- dern. År 1988 var emellertid färre än två av tre kvinnor 1 åldern 55 till 64 ar sys- selsatta. Andelen förtidspensionerade kvinnor 1 åldern 60—64 är är drygt 29 procent.

Den ökande sysselsättningsandelen bland kvinnor i olika åldrar blir tydlig när man studerar olika generationers beteenden. Av figur 4.3 framgår att varje generation kvinnor har en sysselsättningsandel som är mellan 5 och 10 procent- enheter högre än den generation som är född fem år tidigare hade vid motsva— rande ålder.

Figur 4.3 Andelen sysselsatta av den kvinnliga befolkningen 16—64 år, olika födel- seår och vid olika åldrar.

tm Procent 95 90 85 83 75 70 —-— 1921-25 — —1926-30 60 —--— 1931 -35 5 — - "1936-40 50 ----- 1941 -45 45 ”1945-50 40 —1951-55

20-24 313-34 40-44 50—54 60-64 25-29 35-39 45-49 55-59 ålder

4.3.4 Arbetslöshet Arbetslösheten i Sverige har vid internationella jämförelser varit mycket låg. Efter svenska förhållanden var den hög i början av 1980-talet. Arbetslösheten har pendlat mellan två och tre procent under hela perioden. Konjunkturförlop— pet visar att det finns tre toppar i arbetslösheten, 1972—1973, 1978 och 1982—1983.

t

Genom en aktiv arbetsmarknadspolitik och en ekonomisk politik som syftat ill full sysselsättning har Sverige undvikit höga arbetslöshetstal som är vanliga

på kontinenten. Medan arbetslösheten i många länder under lång tid varit om- kring tio procent har den svenska arbetslösheten sedan 1983 sjunkit.

Till en början var detta ett resultat av aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Under 1984 var antalet personer i sysselsättningsskapande åtgärder som högst, drygt 90 000 personer. Därefter har antalet minskat till knappt 30 000 personer år 1988. Antalet personer som gick i arbetsmarknadsutbildning (AMU) var oför- ändrat, omkring 40 000. Därutöver var det 50 000 personer år 1984 och 35 000 år 1988 som inte tillhörde arbetskraften men som velat och kunnat arbe— ta. Beträffande undersysselsatta på grund av arbetsmarknadsskäl, dvs. främst deltidsarbetande som kan och vill arbeta mer, finns jämförbar statistik endast för 1987 och 1988. Mellan dessa båda är minskade antalet från 219 000 till 180 000. Fortfarande kan och vill omkring fyra procent av de sysselsatta arbeta mer.

Oavsett om man studerar antalet arbetslösa, undersysselsättning, latent ar- betslösa eller omfattningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna kan kon- stateras att arbetsmarknaden bättre svarade mot människors önskemål om sys- selsättning år 1988 än i början av 1980-talet.

5

Figur 4.4 Arbetslösheten 1970—1988. 7.

1970 75 &] 85 88

4.3.5. Hel- och deltidssysselsättning2

Samtidigt som antalet sysselsatta har stigit har också deltidsarbetet ökat i om- fattning. Mellan 1970 och 1980 ökade antalet deltidssysselsatta med omkring 425 000. Därefter har ökningen varit mer måttlig och antalet deltidssysselsatta uppgick 1988 till 1 073 000 personer. Det motsvarar 25 procent av alla sys- selsatta.

Ökningen av antalet deltidsarbetande var under 1970—talet större än hela ar— betskraftens tillväxt. Det innebär att heltidssysselsättningen trendmässigt minskade under andra hälften av 1970-talet och så sent som 1983 var antalet hel— tidssysselsatta färre än 1970. Därefter har heltidsarbetet ökat kraftigt, under 1988 med närmare 80 000 personer. Antalet heltidssysselsatta var 3 325 000 personer år 1988 vilket var fler än någonsin tidigare.

Deltidsarbetet har delvis ändrat karaktär under den här studerade perioden. År 1970 arbetade mer än en tredjedel av de deltidssysselsatta mindre än 20 tim- mar i veckan. År 1988 var andelen 16 procent. Det s.k. långa deltidsarbetet har ökat med omkring en halv miljon sedan 1970. Den korta deltiden var som mest omfattande i mitten av 1970-talet då en kvarts miljon hade denna arbetstid. Där- efter har antalet minskat med omkring 80 000 personer. År 1988 var det drygt 170 000 som hade kort deltid och drygt 900 000 personer arbetade lång deltid.

Deltidsarbete är till stor del förknippat med kvinnornas inträde på arbets- marknaden. 85 procentav alla deltidssysselsatta är kvinnor. Var tredje syssel- satt kvinna arbetade deltid år 1970 jämfört med närmare varannan ett decenni- um senare. Under 1980-talet har andelen deltidssysselsatta kvinnor varit om- kring 45 procent och det finns under 1980-talet en viss tendens till minskning av deltidsandelen bland kvinnor. Bland de deltidsanställda kvinnorna har ar—

2 Heltid = normalt mer än 35 tim/vecka Lång deltid = 20—34 tim/vecka Kort deltid = 1—19 tim/vecka

betstiderna blivit allt längre framför allt under 1980—talet. Andelen kvinnor som vanligen arbetar mindre än 20 timmar har halverats, till sex procent av alla sysselsatta kvinnor.

Även bland män har deltidsarbetet ökat men från en låg nivå och 1 blygsam skala. År 1988 arbetade sju procent av alla män deltid vilket var omkring tre gånger så stor andel som år 1970. Även bland männen är det den långa deltiden som ökat' 1 omfattning.

Det fmns emellertid en betydande skillnad mellan män och kvinnor i fråga om deltidsarbetets omfattning i olika åldrar. Männens deltidsarbete är främst koncentrerat till de yngsta och äldsta åldersgrupperna. Bland 16—19-åringama är 29 procent deltidsarbetande och bland 55—64-åringarna är det 16 procent. I övriga åldrar arbetar endast 3—4 procent av männen deltid. Deltidsarbete för män är främst en bisyssla under studietiden och nedtrappning inför pensione- ringen i form av t.ex. delpension.

För kvinnorna är deltidsarbetet mer jämnt utspritt i alla åldrar. I åldern 20—24 år dominerar heltidsarbetet då tre av fyra kvinnor arbetar heltid. I ål- dern 25—54 år är det omkring 45 procent av kvinnorna som arbetar deltid och i åldern 55—64 är hela 55 procent. Även om det bara är under en kort period mellan studier och barnafödande som det stora flertalet kvinnor heltidsarbetar så har antalet heltidsarbetande kvinnor ökat. Det har blivit en kvarts miljon fler kvinnor i åldern 25—54 år som arbetar heltid sedan 1970.

Det har länge förts en debatt om orsakerna till det ökande deltidsarbetet, hu- ruvida det är frivilligt valt, om kvinnorna arbetar deltid främst därför att det in- te går att finna något heltidsarbete och om det har skett en utveckling där många kvinnor lämnar heltidsarbete för att arbeta deltid. Forskning har visat att det främst är nytillträdande kvinnor på arbetsmarknaden som arbetar deltid. Det har kunnat visas att det under hela 1970— och 1980-talen varit en större andel av de deltidsanställda som övergått till heltid än heltidsarbetande som övergått till deltid.

Man kan alltså hävda att deltidsarbetet varit en väg in på arbetsmarknaden för kvinnor. Under 1970-talet gick kvinnor från att ha varit ej sysselsatta till deltids- arbete och sedan till heltidsarbete. Under 1980-talet finns en tendens till att

Figur 4.5 Orsak till deltidsarbete. Män och kvinnor, båda könen.

Druk 1111 could-um. nu. nun Oluk 1111 a.m.-nm. blond mln och kvlnnol v111 själv 1. hund om barnen vtu 5,1" 1. hand om hunul mamma...,” Aibclsmunmldnkll " ”' "'" ""' v111 nu mor Imad komun/ou Hlleo— och amma ""W""M' SMU Hilso— och mounta Nu bisyssl- Ekonomiska skål sm... Sam.. bamullsyn uu mmm Anm .ui - Ekonomuskl sul o 10 20 :a man

D Kili-nam ' MIn

Saknat blmlillsyn

Artful lkil

kvinnorna i större utsträckning arbetar lång deltid och heltid, medan deltidsar- betet ökat bland männen.

Det vanligaste skälet till deltidsarbete är att man själv vill ta hand om barnen. Det skälet uppger 29 procent av kvinnor som arbetar deltid jämfört med endast 5 procent av männen. För män är hälso- och åldersskäl den viktigaste orsaken till deltidsarbete, hela 26 procent anger det. Därnäst är studier det viktigaste skälet. Det bör också noteras att 16 procent uppger arbetsmarknadsskäl för sitt deltidsarbete.3

4.4. Faktiska arbetstider

De faktiska arbetstiderna bestäms inte bara av andelen hel- och deltidsarbetan- de. Normalarbetstidens längd, frånvaro, övertidsarbete, semesterns längd och omfattningen av bisysslorna har betydelse för arbetstidens längd. I det följande görs en genomgång av de faktiska arbetstiderna sådana de utvecklats med hän— syn till alla dessa faktorer.

Först studeras hur de faktiska arbetstiderna för dem som var i arbete och per sysselsatt har utvecklats. Slutligen har beräkningar gjorts av den faktiska ar- betstiden för befolkningen i arbetsför ålder.

4.4.1 Faktiska arbetstider för personer i arbete Oftast när faktiska arbetstider diskuteras gäller det medelarbetstiden för perso— ner i arbete. Det är alltså den genomsnittliga arbetstiden för dem som utfört nå- got arbete under veckan. Det är främst normalarbetstiden och förekomsten av deltidsarbete men också variationer i frånvaro enstaka dagar och övertidsarbete som påverkar arbetstiden per person i arbete. Medelarbetstiden sjönk under hela 1970-talet från drygt 39 timmar till 35,5 timmar är 1981, dvs. med mer än 3,5 timmar eller 9 procent. Därefter har me- delarbetstiden ökat i stort sett varje år, en dryg timme till 1986 och ytterligare en halvtimme till år 1988. År 1988 var medelarbetstiden 37,6 timmar per person i arbete. För män var medelarbetstiden 41,4 timmar och för kvinnor 33,2 tim— mar. Det är alltså ganska stora skillnader mellan män och kvinnor. Männens medelarbetstid minskade kraftigt mellan 1970 och 1972 då veckoar- betstiden förkortades från 42,5 till 40 timmar. Då minskade männens medelar- betstid med 2,3 timmar, dvs. arbetstidsförkortningen var mycket effektiv. Där- efter fortsatte männens arbetstid att minska till början av 1980-talet varefter me- delarbetstiden ökat. Det måste förklaras med övertidsarbete, extraknäck och i viss mån minskad frånvaro. Eftersom AKU lagts om går det inte att göra några direkta jämförelser, men männens medelarbetstid borde 1988 vara uppe i 1972 års nivå. Det är t.ex. notabelt att deltidsarbetet bland män inte har minskat un- der 1980-talet och alltså inte kan förklara de ökade arbetstiderna. För kvinnorna minskade arbetstiden måttligt i samband med arbetstidsför— kortningen, endast 1,2 timmar, eftersom många redan hade en kortare arbets- tid. Sedan minskade kvinnornas medelarbetstid på motsvarande sätt som män- nens till 1981. Därefter har medelarbetstiden ökat med omkring 2 timmar per vecka. 1988 var den uppe i 33,2 timmar, ungefär samma medelarbetstid som kvinnorna hade 1971, dvs. före den stora ökningen av deltidsarbetet.

Figur 4.6 Faktiska medelarbetstider för personer i arbete. Män, kvinnor och båda könen 16—64 år 1970—1988.

Timmar Per vecka

* * _ Båda könen _ ' ' Kv 1 nno r _ Män

1970 75 80 85 88

När hänsyn tas till frånvaron under hela veckor, t.ex. semester, motsvarar det den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt. Utslaget per sysselsatt var arbets- tiden under 1988 i genomsnitt 30,5 timmar per vecka. Män arbetade 35 timmar och kvinnor 26,2 timmar. Många kvinnor är föräldralediga under långa perio- der vilket påverkar den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt.

Arbetstiden per sysselsatt har utvecklats på samma sätt som medelarbetsti— den. Den sjönk kraftigt i början av 1970-talet i samband med arbetstidsförkort- ningen för att därefter minska mer måttligt till början av 1980-talet och sedan öka under detta decennium. Arbetstiden per sysselsatt minskade dubbelt så mycket som medelarbetstiden 1978, vilket är logiskt med tanke på att den femte semesterveckan infördes då.

4.4.2. Faktiska arbetstider per person i arbetsför ålder

De faktiska arbetstiderna som hittills beskrivits påverkas inte av att sysselsätt— ningsandelen har ökat. När arbetstiderna för hela befolkningen skall beskrivas måste givetvis hänsyn tas till detta. I det följande beskrivs faktiskt arbetad tid i genomsnitt per person i befolkningen i åldern 16—64 år.

Räknat på detta sätt var den faktiska arbetstiden 25,6 timmar per vecka är 1988. Män arbetade 29,8 timmar och kvinnor 21,2 timmar. Antalet arbetade timmar per person i arbetsför ålder har inte minskat mellan 1970 och 1988. Tvärtom var arbetstiden en dryg halvtimme längre 1988 än 1970. Trots 2,5 tim- mars kortare veckoarbetstid, femte semesterveckan och ett ökat deltidsarbete har inte arbetstiden minskat på närmare tjugo år. Det är egentligen anmärk- ningsvärt.

Hela denna ökning kan dessutom hänföras till kvinnornas ökade arbete. De- ras arbetstid var 1988 omkring fyra timmar längre per vecka än 1970 om arbets- tiden slås ut på alla kvinnor i åldern 16—64 år. Männens arbetstid har i stället minskat 3—4 timmar per vecka.

Figur 4.7 Faktiska arbetstider per person i arbetsför ålder (16—64 år). Män, kvin- nor och båda könen 1970—1988.

Timmar per vecka

* ' 'Båda könen '"—Kvinnor _Män

1970 75 80 85 88

För männens del har antalet utförda arbetstimmar minskat i alla åldrar utom i åldern 20—24 år. Särskilt radikal är förändringen i åldern 55—64 år där arbets- tiden minskat med omkring åtta timmar i veckan. Det är en följd av att syssel- sättningsandelen minskat i den åldern, frånvaron ökat och deltidsarbetet stigit markant. Det indikerar att det finns problem för många äldre män. För män i åldern 25—54 år motsvarar minskningen i stort sett den arbetstidsförkortning som skett under perioden.

Kvinnornas faktiska arbetstid har ökat i alla åldrar utom i de övre tonåren. Kvinnornas livscykel slår igenom i arbetstiden på ett annat sätt än männens. Ar- betstiden per kvinna i befolkningen minskar mellan åldrarna 20—24 år och 25—34 år för att sedan öka i åldern 35—44 år. Det är en effekt av den mest in- tensiva perioden med småbarn som på detta sätt slår igenom för kvinnorna. Kvinnor som är i åldern 35—54 år arbetar mest. Då uppgår den arbetade tiden till drygt 25 timmar per kvinna. År 1970 var det i åldern 20—24 år som kvinnan hade sin mest arbetsintensiva ålder.

Studerar man antalet arbetstimmar per person i befolkningen för olika ko- horter, figur 4.9, framgår det nya mönstret i arbetstider tydligt. Särskilt för kvinnor mellan 35 och 54 år har arbetstiden ökat markant mellan 1980 och 1985.

Figur 4.8 Faktiska arbetstider per person i olika åldersgrupper. 1970 och 1988.

Kvinnor Tin'mar per vecka

10 16-19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-64

åldersgrupper

Män Timmar per vecka

'_1970 16- 19 20-24 25-34 35-44 45-54 55-64

åldersgrupper

Figur 4.9 Antalet faktiska arbetstimmar för den kvinnliga befolkningen 20—64 år, olika födelseår och vid olika åldrar.

Timur/vecka

20-24 30-34 40—44 50-54 scr-54 25-29 35-39 45-49 55-59

4.5. Arbetstider i ett livscykelperspektiv

Förändrade sysselsättnings— och arbetstidsmönster i olika åldersgrupper rym— mer ett ändrat beteende i hushåll med respektive utan barn. Det finns anledning att studera förändringarna för småbarnsföräldrar särskilt.

Den stora förändringen i sysselsättningsmönstret gäller kvinnor med barn under sju år. Av dessa var mindre än hälften sysselsatta år 1970. År 1988 var sys- selsättningsandelen uppe i 84 procent. Ökningen har varit kontinuerlig. Samti— digt har frånvaron i den här gruppen ökat avsevärt. Var tredje sysselsatt kvinna med förskolebarn var 1988 frånvarande. Den höga frånvaron gällde främst kvinnor med riktigt små barn. När barnet kommit upp i fyraårsåldern har kvin— nor samma frånvaro som övriga på arbetsmarknaden.

Arbetstidens längd för kvinnornas del hänger till mycket stor del samman med barnens ålder och antalet barn. Andelen sysselsatta kvinnor stiger med barnets ålder. Av kvinnor vars yngsta barn är i skolåldern är över 90 procent sysselsatta jämfört med omkring 80 procent av kvinnor med barn under tre års ålder. 90 procent av alla kvinnor med ett eller två barn är sysselsatta. Av kvin— nor med tre barn eller fler är ca 80 procent sysselsatta. Drygt 60 procent av de sysselsatta mödrarna till förskolebarn och hälften av kvinnorna med barn i skolåldern arbetar deltid. Knappt hälften av mödrarna till ett barn arbetar del- tid. Över 60 procent av kvinnorna med två barn eller fler arbetar deltid. Trots allt arbetar var tredje sysselsatt kvinna med minst tre barn, varav minst ett för- skolebarn, heltid.

Tabell 4.1 Sysselsättning och arbetstider för gifta/samboende män och kvinnor med barn i olika åldrar (enligt specialkörning av AKU december 1987 och januari 1988).

Sysselsätt— Från- Faktisk veckoarbetstid ningsandel varo per person

i arbete i befolkningen

Män

med barn 0 år 95 l I 42 35 I—3 år 97 8 42 37 4—6 år 97 4 43 40 7—ll år 96 5 43 40 l2—l6 år 96 7 44 39

Kvinnor med barn 0 år 77 85 24 3 l—3 år 84 18 28 19 4—6 år 87 l 1 31 24 7—l 1 år 9l 8 31 26 lZ—l6 år 93 9 34 29

Kvinnor har alltså en lägre sysselsättningsandel och kortare arbetstider när barnen är små och när de har många barn. För män gäller inte detta. Sysselsätt— ningsandelen är 96—98 procent för alla män med barn. De variationer som finns är mycket små. Av de sysselsatta männen med barn är det dessutom 96—97 procent som arbetar heltid oavsett barnets ålder och antalet barn. Män- nens arbetstider påverkas dock när de har småbarn.

Det är fortfarande kvinnorna som tar det största ansvaret för hem och hushåll när barnen är små. Kvinnornas sysselsättningsandel ökar med barnets ålder. Den höga frånvaron bland kvinnor med förskolebarn beror nästan helt på från— varo under barnets första levnadsår. Under det första året är 85 procent av kvin- norna frånvarande. Kvinnor arbetar i genomsnitt bara tre timmar per vecka när barnet är yngre än ett år. Därefter stiger kvinnornas arbetsinsats snabbt och när yngsta barnet är 4—6 år utför kvinnan 24 timmar i veckan. Det familjeansvar som kvinnan tar när barnen är små innebär att hon förlorar pensionspoäng, in- komst och utvecklingsmöjligheter. Det påverkar givetvis kvinnans situation under hela yrkeslivet.

Det är emellertid intressant att notera att också män slår av något på arbets— takten när deras barn är små. Män med barn som inte fyllt ett år utför omkring fem timmar mindre per vecka än män med barn 1 åldern fyra ar och däröver. Detta bekräftas också av tidsanvändningsstudier.4

4.6. Frånvaro

Ledighet innebär för individen befrielse från åtagande att utföra arbete i enlig- het med anställningsavtalet. Individens ledighet motsvaras av frånvaro på ar— betsplatsen. Ledighet och frånvaro är i princip samma sak men beroende av om man betraktar den ur arbetstagarens eller arbetsgivarens perspektiv.

I takt med att ledighetslagarna infördes och utvidgades under 1970— talet och som en följd av förändringen av arbetskraftens struktur har frånvaron ökat. År 1970 var 12 procent och år 1988 17 procent av de sysselsatta frånvarande under hela veckan enligt AKU. Medan männens frånvaro, mätt på detta sätt, ökat från 12 till 14 procent har kvinnornas frånvaro stigit från 14 till 21 procent.

Frånvaro hela veckan innebär att de tillfrågade i AKU uppger att de inte alls arbetade under mätveckan. De sysselsatta kan ju också vara frånvarande någon enstaka dag under mätveckan. Numera mäter AKU även frånvaro under del av veckan. Fortfarande avser dock frånvaron en mätvecka, i regel veckan före in- tervjun. Det kan givetvis vara svårt att exakt minnas hur mycket man var borta just den veckan. I det följande redovisas frånvarons omfattning 1988 i antal per- soner och andel av den arbetade tiden enligt AKU. Vissa jämförelser med SAFzs tidsanvändningsstatistik och riksförsäkringsverkets (RFV) statstik över sjukfrånvaron görs.

Sammanlagt är det drygt en miljon, närmare en av fyra sysselsatta, som be- rörs av någon form av frånvaro under en vecka. Semester är den vanligaste från- varoorsaken. Sju procent av de sysselsatta hade semester hela veckan och två procent under del av veckan. Sammanlagt berördes drygt 400 000 personer av semester under en normal vecka. Det finns anledning tro att semestern under- skattas något eftersom AKU alltid avser helgfria veckor. Det innebär att t.ex. semester i samband med påskveckan aldrig registreras i AKU.

Tabell 4.2 Frånvaroorsaker år 1988, antal personer (procent av sysselsatta).

Hela veckan Del av veckan Summa Sjukdom 212 000 (5) 117 000 (3) 329 000 (8) Semester 318 000 (7) 84 000 (2) 402 000 (9) Värnplikt 16 500 (0) 1 500 (0) 18 000 (0) Vård av barn 100 000 (2) 38 000 (1) 138 000 (3) Studier 41 500 (1) 7 000 (0) 48 500 (l) Annan tjänstledighet 13 000 (0) 27 000 (1) 40 000 (l) Arbetsmarknadsskäl 10 500 (0) 26 000 (1) 36 500 ( 1) Övriga orsaker 3 000 (0) 6 000 (0) 9 000 (0) Summa 714 500 (16) 306 500 (7) 1 021 000 (23)

Under en vecka var åtta procent av de sysselsatta sjuka, varav fem procent he- la och tre procent under del av veckan. Sjukfrånvaron har på senare är åter ökat efter att under en följd av år ha minskat. Enligt RFV:s statistik har antalet ersat- ta sjukpenningdagar per försäkrad (sjuktalet) ökat från drygt 18 till 25 dagar mellan 1983 och 1988. I antalet ersättningsdagar inräknas även helgdagar vilket innebär att den genomsnittliga frånvaron från arbetet på grund av sjukdom är mindre. Sjuktalet för kvinnor var knappt 29 dagar och för män 22 dagar. Större delen av det ökade sjuktalet beror på en ökning av långtidssjukskrivningarna. Andelen med minst 90 dagars sjukskrivning har ökat från 14 till 16 procent, medan de som inte har någon sjukfrånvaro alls har minskat från 40 till 36 pro- cent mellan 1983 och 1987.

Figur 4.10 Sjuktal, genomsnittligt antal sjukdagar per sjukpenningförsäkrad, en- ligt RFV:s statistik.

Pntal dagar 25 24

23 22 21 20 19

18

1971 1975 1980 1985 1988

Av de 100 000 sysselsatta som var frånvarande hela veckan för vård av barn var 91 000 kvinnor och 9 000 män. Däremot svarade männen för en tredjedel av frånvaron under del av veckan för vård av barn. Den utökade föräldraledigheten och kvinnornas ökade förvärvsarbete har inneburit att detär en frånvaroanled- ning som ökat i omfattning under senare år.

Omkring en procent av de sysselsatta är frånvarande från arbetet på grund av studier. Det kan vara studier av varierande slag och med olika varaktighet. Näs- tan lika många är frånvarande på grund av arbetsmarknadsskäl.

Av de anställda var knappt 18 procent frånvarande under hela veckan och 13,5 procent under en del av veckan. Av företagarna var drygt 9 procent frånvarande hela veckan och 15 procent under en del av veckan. Det är svårt att finna något entydigt samband mellan frånvaron och den vanliga arbetstidens längd. 23 pro- cent av de heltidsarbetande berördes av frånvaro jämfört med 26 procent av dem som vanligen har lång deltid och 19 procent av dem som har kort deltid.

Räknat som andel av de anställdas normala arbetstid bortfaller 21 procent på grund av frånvaro. Semestern omfattar störst del, nio procent av arbetstiden och sjukfrånvaron omfattar 6,5 procent. Det totala borfallet av arbetstimmar uppgår till 29 miljoner i veckan, varav omkring nio miljoner beror på sjukdom.

Figur 4.11 Arbetstid och frånvaro 1988 enligt AKU.

Hrbetad 79.07. tid

1.57. övrigt 1.07. Studier

3.07. Vård av barn

6.57. Sjukfrån- varo

9.07. Semester

Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) genomför sedan några år tillbaka tidsanvändningsstudier i samarbete med sina delägare. Enligt den statistiken omfattade frånvaron år 1988 drygt 26 procent av normalarbetstiden. Det som skiljer SAF—statistiken från AKU är att sjukfrånvaron är mer omfattande, när- mare nio procent av normalarbetstiden jämfört med 6,5 procent enligt AKU, samt att övrig frånvaro enligt SAF är dubbelt så hög som enligt AKU. Enligt SAF—statstiken är frånvaron mycket olika mellan arbetare och tjänstemän. Tjänstemännen har en sjukfrånvaro på endast fyra procent, medan arbetarna är sjuka knappt 13 procent av arbetstiden. I stort sett stiger frånvaron med arbets- platsens storlek.

Det är svårt att göra rättvisande internationella jämförelser av frånvaron i oli- ka länder. Det är emellertid helt klart att frånvaron i Sverige är den högsta i den industrialiserade västvärlden. Det gäller både ledigheter för att ägna sig åt an- nat än förvärvsarbete och sjukfrånvaro. Rättigheterna innehåller en mångfald regler och de ekonomiska ersättningarna vid ledighet är många gånger mycket generösa. Ledigheter och frånvaro är naturligtvis ett sätt att minska den totala arbetsinsatsen. Därigenom förkortas arbetstiden till stor del selektivt vilket i motsvarande mån påverkar möjligheterna att generellt förkorta arbetstiden. Sverige har i mycket hög grad valt dessa selektiva medel att öka rättigheterna till ledighet.

4.7. Restider och raster

För att få en uppfattning om hur mycket tid arbetet tar i anspråk behövs kunskap om rasternas omfattning och restiden till och från arbetet. Därigenom kan brut- toarbetstiden beräknas.

En majoritet av alla sysselsatta har en restid under 30 minuter per arbetsdag. Omkring 14 procent har emellertid en restid som överstiger en timme. I medel— tal har de anställda en restid på 41 minuter och företagare 23 minuter. Under en normal arbetsvecka betyder det en restid på tre timmar och 20 minuter, eller omkring nio procent av medelarbetstiden för personer i arbete. Samtidigt bör noteras att var sjunde sysselsatt reser mer än fem timmar i veckan och för sex procent tar restiden mer än 7,5 timmar i anspråk.

Den genomsnittliga restiden för anställda har ökat med åtta minuter på 20 år. Det är en måttlig ökning men betyder trots allt att en fjärdedel av den arbetstids- förkortning som genomförts under perioden går åt till ökad restid till och från arbetet.

Utöver själva resan till och från arbetet tar det tid för småbarnsföräldrar att hämta och lämna barn inom barnomsorgen. I genomsnitt tar det 20 minuter per dag eller en timme och 40 minuter per vecka. För två sysselsatta föräldrar bety- der det 50 minuter vardera.

I en tvåförsörjarfamilj med småbarn betyder det en genomsnittlig tid för var och en att ta sig till och från arbetet på fyra timmar och tio minuter och för en ensamstående förälder fem timmar i veckan. Men ett par procent behöver tio timmar i veckan för att komma till och från arbetet.5

Utöver själva arbetstiden har man rätt till rast under en arbetsdag. I medeltal har de anställda 40 minuters rast som inte räknas in i arbetstiden varje arbets- dag. Skillnaderna är små mellan olika grupper. Män har något längre raster än

Figur 4.12 Sammanlagd restid till och från arbetet, minuter per dag. 7.

40 33 20 10 0 _______ 0 1- 11- 31- 61- 91- Ei 10 II 60 &] svar

kvinnor, sannolikt beroende på att kvinnor oftare arbetar deltid. Det går såle— des åt tre timmar och 20 minuter i veckan för rasterf7

Medelarbetstiden 1988 var 37,6 timmar. Bruttoarbetstiden, dvs. arbetstid, restid och raster, var därmed 44,3 timmar i veckan.

4.8. Livsarbetstid och det teoretiska arbetsutbudet

Det är en vanlig föreställning att arbetstiden tar en mycket stor del av livet. När arbetsdagarna kommer i en oändlig rad är det lätt att överskatta den totala ar— betsinsatsen under ett liv. Det är lätt att glömma att en stor del av livet ägnas åt uppväxt, lek, studier, sömn, fritid, barnuppfostran och en stillsam pensionärs- tillvaro. Endast drygt nio procent av livstiden ägnas åt förvärvsarbete, sju pro— cent för kvinnorna och elva procent för männen. Om raster och restid till och från arbetet räknas in motsvarar bruttoarbetstiden mellan tio och elva procent av livet. Under den förvärvsaktiva delen av livet, mellan 16 och 64 års ålder, motsvarar arbetstiden 15 procent av all tid. Om alla arbetade 40 timmar i veck— an skulle arbetstidsvolymen vara 24 procent. I det följande beskrivs skillnaden mellan det teoretiska arbetsutbudet, dvs. 40 timmars arbetsvecka året runt, och den faktiska arbetsinsatsen i landet.

Om alla i Sverige som är mellan 16 och 64 år arbetade 40 timmar varje vecka skulle det 1988 ha utförts 212,9 miljoner arbetstimmar per vecka. ] realiteten blev omkring 139 miljoner timmar utförda. Av dessa arbetstimmar utfördes 1,5 miljoner av personer som uppnått pensionsåldern och 3,9 miljoner utfördes ut— över 40—timmarsveckan, dvs. genom övertid, bisyssla eller liknande.

Det betyder att 79,3 miljoner arbetstimmar, 37,2 procent av det hypotetiska arbetsutbudet, aldrig blev utförda.

Det fanns 851 500 personer som ej tillhörde arbetskraften. Av dessa var 342 000 personer studerande och de utgjorde den största gruppen. Den näst

Figur 4.13 Det teoretiska arbetsutbudet. 40 timmars arbetsvecka för hela befolk— ningen 16—64 årjämfört med faktiskt utförda arbetstimmar.

Ovriga Långvarigt ejuka Peneionerade före 65 A: Hemarbetende Studerande

Pie R:souiER 34,1 Aiknlzrslxntrrsn

:o

Sjuka:-

Fbrl ldreledxghet

| Harjun

övrig frlnvu'o

' :a. I], uge: arbeten.-aer

& arbetslön Skillnad nollan heltla och deltid, vezev

als-kull. o- ne: ubuntu

största gruppen var hcmarbctande (personer som arbetar i hemmet men inte i betald form). 172 000 personer har pcnsionerats innan de blev 65 år. Denna grupp är underskattad i AKU. Egentligen finns det 350 000 förtidspensionera- de. Många räknar sig sannolikt som hemarbetande eller långvarigt sjuka.

Om alla som inte tillhör arbetskraften hade arbetat skulle de ha tillfört totalt 34,1 miljoner arbetstimmar eller 16 procent av det teoretiska arbetsutbudet. I realiteten var det endast 35 000 av dessa som uttryckte en vil ja och förmåga att arbeta.

72 000 var arbetslösa och om de hade kunnat sysselsättas skulle de ha utfört knappt tre miljoner arbetstimmar.

Det är drygt en miljon som arbetar deltid. Om alla dessa arbetade heltid i stället skulle det ha utförts drygt elva miljoner fler arbetstimmar. Bland de del- tidsarbetande finns en relativt stor reserv av undersysselsatta som vill arbeta mer och detta arbetsutbud är nästan lika stort som samtliga arbetslösas.

Antalet arbetstimmar som bortfaller på grund av frånvaro är nästan lika stort som antalet timmar personer utanför arbetskraften skulle ha tillfört om de arbetat.

Även om det finns en grupp bland de deltidsanställda och också bland personer som inte tillhör arbetskraften som vill arbeta mera är arbetskraftsreserven ändå liten. Det outnyttjade arbetsutbudet beräknades 1988 till knappt sex miljoner arbetstimmar per vecka.

4.9. Arbetstidens förläggning7

Det är en växande grupp som arbetar på obekväma arbetstider. År 1988 var det 45 procent av de sysselsatta som hade någon form av obekväm förläggning. de- finierat som arbete utanför tiden 6.45 och 17.45 på vardagar. Det är främst det schemalagda arbetet som ökat i omfattning under senare år och framför allt är det kvinnor som har en obekväm förläggning av sin arbetstid.

Figur 4.14 Den sysselsatta befolkningens arbetstidsförläggning 1988. Män och kvinnor.

Dagtid $.07. m-f

1.07. Erb lö/sö

6.07. övr . oregelb Dagtid 9.07. 2.07. Skift m-s Regelb förskj 20.07. Schema

Kvirrior

Regelb 7.07. 11.07. Schema

förski

Det oregelbundna och obekväma arbetet varierar emellertid i stor utsträck- ning mellan olika kategorier på arbetsmarknaden. Bland t.ex. kvinnliga LO— medlemmar är det endast 43 procent som har hela sin arbetstid förlagd till dag- tid på vardagar, vilket kan jämföras med 73 procent av TCO-medlemmarna och omkring 70 procent av SACO/SR—medlemmarna. Skiftarbete domineras helt av manliga LO—medlemmar: var åttonde arbetar skift och av dem som är under 25 år är det var sjätte.

Det mest oregelbundna arbetet finns emellertid bland företagare och deras medhjälpare. Endast var fjärde företagare har hela sin arbetstid förlagd till dag— tid på vardagar.

Var tredje sysselsatt arbetar ibland på lördagar och/eller söndagar i sitt nor— mala arbetstidsschema. Det är vanligare bland kvinnor än bland män, 36 res- pektive 29 procent. Åtta procent av de sysselsatta har någon del av sin arbetstid förlagd till natten, definierat som tid mellan midnatt och klockan fem på mor- gonen. Tio procent av männen och sex procent av kvinnorna arbetar på natten.

Femdagarsvecka är det normala på den svenska arbetsmarknaden. Men det är åtta procent av alla sysselsatta som arbetar mer än fem dagar i veckan. Tre procent uppger att de arbetar sju dagar i veckan. Dessutom är det nio procent som uppger att antalet arbetsdagar per vecka varierar på ett irreguljärt sätt. 67 procent av alla sysselsatta arbetar regelbundet fem dagar i veckan.

En sammanfattning av arbetstidens längd och förläggning utifrån vad som brukar betraktas som normala arbetstider ger följande resultat:

Två av tre sysselsatta har hela sin arbetstid förlagd till dagtid. Två av tre har all sin arbetstid förlagd till vardagar. Två av tre arbetar fem dagar i veckan. Tre av fyra arbetar heltid, men bara varannan arbetar exakt 40 timmar i veckan.

DUBB

Kombinationen av ovanstående villkor för normala arbetstider är det mindre än 30 procent som uppfyller. Skulle dessutom fem veckors semester betraktas som det normala torde det vara endast 10—15 procent som uppfyller alla villkor på normala arbetstider.

Även om många människor har obekväma arbetstider utförs flertalet av alla arbetstimmar på normal dagtid. 86 procent av alla arbetstimmar utförs på var— dagar mellan kl. 7.00 och 18.00. Endast fem procent av alla arbetstimmar utförs på lördagar och söndagar och drygt en procent på natten.

Figur 4.15 Personer i arbete varje timme.

Miljoner personer

m.m 05.00 12.00 18.03 24.00 Klockslag

4.10. Arbetskraftens utbildning

Under det senaste decenniet har arbetskraftens utbildningsnivå höjts vä- sentligt.

Mellan 1975 och 1987 minskade andelen av arbetskraften med enbart förgym- nasial utbildning från 54 till 32 procent, medan andelen med eftergymnasial ut- bildning ökade från knappt 12 till 25,5 procent. Utbildningsnivån för arbets- kraften är något högre än för befolkningen i övrigt i jämförbar ålder.

Det är emellertid fortfarande varannan 45—64-åring i arbetskraften som en- dast har förgymnasial utbildning medan andelen 25—44-åringar med motsva- rande utbildning är mindre än 25 procent. Andelen med eftergymnasial utbild- ning är dubbelt så stor i den yngre åldersgruppen.

Figur 4.16 Arbetskraftens utbildningsnivå 1975 och 1987.

11.87. Ette'Q'JW' nasial

F”rggma- 54.94 sial 21.57. Et terwn' nasral

1975 1997

Befolkningens utbildningsnivå i olika åldersgrupper sammanhänger med skolsystemets omfattning under den period då respektive åldersgrupp växte upp. Ännu vid slutet av 1950-talet kunde det svenska skolsystemet karaktärise- ras som ett slutet hierarkiskt system. Sjuårig skolplikt blev allmän i Sverige först läsåret 1950/51, vilket innebär att många av dem som är födda före 1937 saknar utbildning utöver sexårig folkskola. Eftersom det skett stora föränd- ringar inom utbildningsväsendet blir jämförelsen mellan utbildningsnivåerna inte riktigt rättvisande.

Arbetstidens längd samvarierar med utbildningens omfattning för ålders- gruppen 25—54 år. Medan 69 procent av dem med förgymnasial utbildning ar— betar heltid är motsvarande tal 76 procent för dem som har eftergymnasial ut- bildning. Av dem som har förgymnasial utbildning är dessutom tio procent inte sysselsatta vilket gäller för drygt fyra procent som har eftergymnasial ut— bildning.

Bland männen finns ingen stor skillnad i arbetstidens längd med hänsyn till utbildningens omfattning. Däremot är skillnaderna tydliga bland kvinnor. Av kvinnor med förgymnasial utbildning arbetar 36 procent heltid, jämfört med 62 procent av kvinnor som har eftergymnasial utbildning.

Skillnaderna i utbildningsnivå är stora mellan olika delar av arbetsmarkna— den. År 1985 var det nästan varannan person inom industrin som hade högst förgymnasial utbildning medan motsvarande andel var 23 procent inom den of— fentliga sektorn. De gymnasialt utbildade var mera jämnt fördelade. Inom in— dustrin hade 43 procent av de sysselsatta gymnasial utbildning. Motsvarande andel inom den offentliga sektorn var 41 procent.

Skillnaden i utbildningsnivå mellan olika näringsgrenar vad gäller eftergym- nasial utbildning är påtaglig. Endast elva procent av de anställda inom industrin hade 1985 eftergymnasial utbildning mot drygt 36 procent inom den offentliga sektorn.

Tabell 4.3 Personer i arbetskraften fördelade efter näringsgren och utbildningsni- vå 1985. Procent.8

M_E Näringsgren Utbildningsnivå

förgymnasial gymnasial eftergymnasial Summa &_

Jordbruk etc. 59 34 7 100 Industri m.m. 46 43 11 100 By ggnadsindu stri 43 51 6 100 Varuhandel m.m. 45 44 11 100 Samfärdsel 46 45 9 100 Bank- och försäk- ringsverksamhet 23 47 30 100 Offentlig förvaltning och andra tjänster 23 41 36 100 Hela arbetskraften 36 43 21 100

___—_—

Andelen högskoleutbildade är störst inom offentlig sektor. År 1987 arbetade hela två tredjedelar av de högskoleutbildade i offentlig förvaltning och andra tjänster.

Under perioden 1971—1987 höjdes utbildningsnivån vad avser andelen med minst två års eftergymnasial utbildning i alla näringsgrenar. Totalt mer än för- dubblades andelen, från fem till elva procent. Mest steg andelen med längre ef- tergymnasial utbildning inom bank- och försäkringsverksamheten där öknin— gen var hela tio procentenheter.

Även om andelen högskoleutbildade inom den privata tjänstesektorn har ökat betydligt de senaste decennierna är dess andel fortfarande ganska liten. Samma sak gäller för industrin.

År 1970 avsatte Sverige via den offentliga sektorn utgifter för utbildning mot- svarande drygt 7,5 procent av BNP. Den andelen överträffades då endast av Ka— nada. År 1987 satsade Sverige mellan åtta och nio procent av BNP på det all- männa utbildningssystemet vilket var högst i världen och kostnaderna för per- sonalutbildning uppgick till ca två procent av BNP.

Beträffande övergångsfrekvensen till den högre utbildningen, dvs. hur stor andel av varje årskull som övergår till högskolestudier, rekryterar Sverige en ungefär lika stor andel ur åldersgruppen 18—34-åringar som t.ex. Frankrike gör ur åldersgruppen 18—20 är. Sverige har en mycket låg övergångsfrekvens i de yngre åldersgrupperna. I åldersintervallet 19—20 år är den bland de lägsta i Europa.

Andelen heltidsstuderande i den vuxna befolkningen (16—74 år) har ökat från 6,5 procent år 1975 till ca nio procent år 1985. Ökningen har varit störst bland ungdomar i åldern 16—24 år och framför allt för männen.

Ser man till hela befolkningen har andelen heltidsstuderande ökat från drygt 11 procent år 1940 till 23,4 procent år 1984. Omkring 12 procent går i grundsko- lan, 4,5 procent i gymnasieskolan och 2,5 procent studerar vid högskola.

Två tredjedelar av de studerande utgjordes av barn och ungdomar under 16 år. Närmare 700 000 personer eller 13 procent av befolkningen i åldern 16—64 år heltidsstuderade, varav sex procent på gymnasienivå och drygt tre procent på eftergymnasial nivå.

Antalet sysselsatta i undervisningssektorn har ökat med drygt 50 procent mellan 1970 och 1987. År 1970 var det drygt 200 000 sysselsatta jämfört med nästan 325 000 år 1987. Sedan början av 1980-talet har antalet sysselsatta varit i stort sett konstant.

Av särskilt intresse för utvecklingen inom arbetslivet är givetvis personalut- bildningens omfattning. Personalutbildning är enligt SCB sådan utbildning som helt eller delvis bekostas av arbetsgivaren. Enligt en undersökning gjord av SCB fick knappt 980 000 eller 22 procent av de sysselsatta personalutbild- ning under det första halvåret 1986. År 1987 hade deltagandet ökat till drygt en miljon personer vilket motsvarar 24 procent. 70 procent fick en utbildning som omfattade 1—5 dagar. Ämnen som vanligen studerades var data, teknik, arbets- liv och företagsekonomi.

Det är vanligare att högutbildade genomgår personalutbildning än personer med kort skolbakgrund. Av dem som har eftergymnasial utbildning längre än två år fick 41 procent personalutbildning 1987. Däremot var det endast ca 15 procent av de anställda med högst nioårig grundskola som deltog i personalut- bildning.

Det är vanligare att statligt anställda genomgår personalutbildning än anställ- da i landsting, kommuner och privatanställda. Nästan varannan medlem i SACO/SR—förbunden, drygt var tredje TCO— medlem och knappt var femte LO—medlem fick personalutbildning under första halvåret 1987.

4.11. Arbetstider i olika regioner

Arbetstider och sysselsättning varierar mellan olika regioner. De längsta ar— betstiderna har man i Stockholm och andra storstäder medan de kortaste arbets- tiderna frnns i glesbygdskommunerna.

Skillnaderna blir emellertid mindre om hänsyn tas till den varierande ålders- sammansättningen i olika regioner.9

Av ungdomar mellan 16 och 24 år är sysselsättningsandelen högst i Stock— holmsområdet (65 procent) och lägst i Malmöområdet (58 procent) både för män och kvinnor. I åldersgruppen 25—44 år är variationen inte särskilt stor. Den högsta sysselsättningsandelen bland kvinnor finns i Stockholm (87 pro— cent) där också hela 63 procent arbetar heltid. I övriga delar av landet var sys- selsättningsandelen bland kvinnor 85—86 procent och andelen som arbetar heltid mellan 50 och 56 procent. Av männen mellan 25 och 44 år arbetar nästan alla heltid men sysselsättningsandelen är faktiskt lägst i Stockholmsområdet, 88 procent jämfört med drygt 90 procent i övriga landet.

I åldersgruppen 45—64 år är skillnaderna små bland männen, mellan 80 och 85 procent är sysselsatta och drygt 90 procent arbetar heltid. Av kvinnorna mel- lan 45 och 64 år är 79 procent i Stockholm sysselsatta medan motsvarande tal i övriga landet är 71 procent. Andelen heltidsarbetande är 63 procent i Stock- holm och endast drygt 50 procent i övriga landet.

Det är framför allt bland kvinnorna som arbetstiden är länge och sysselsätt- ningen högre i Stockholm. Skillnaderna är emellertid mindre än man kan för— vänta sig, men sett över hela åldersgruppen 16—64 år blir de ändå markanta ef- tersom de äldre dominerar i glesbygden.

! Sundström (1987), s. 23—24. 2 Sundström (1987), s. 89 ff.

3 SCB (1988 b).

4 Flood (1988).

5 Pettersson (1989 a). 6 Björklund (1989).

7 Pettersson (1989 a).

8 SCB (1986 b).

9 Eriksson och Sundberg (1989).

5. Önskemål om och inflytande över arbetstider

5.1. Inledning

Dagens arbetstider är resultatet av en mängd olika val och prioriteringar. Lag- stiftning, ekonomiska förhållanden samt arbetsgivares och arbetstagares öns- kemål är några faktorer som spelar roll för de faktiska arbetstidernas utveck- ling.

Det här kapitlet redovisar huruvida individerna vill behålla eller ändra sina arbetstider om inga arbetstidsreformer genomförs. Möjligheterna att påverka arbetstidens längd och förläggning redovisas.

5.2. Önskemål om veckoarbetstiden

Det finns som framgått tidigare omkring 180 000 personer, fyra procent av de sysselsatta som enligt AKU vill arbeta mer. I genomsnitt vill de utföra mellan elva och tolv arbetstimmar mer per vecka.

I många olika undersökningar har en fråga ställts om man vill förändra den nuvarande arbetstiden, förutsatt att inkomsten påverkas av detta. Första gången ställdes frågan 1974 och den senaste som redovisas här ställdes 1988. Vissa re— servationer måste göras beträffande jämförbarheten mellan undersökningarna eftersom metod, urval och exakt formulering av frågan inte är desamma i de oli- ka undersökningarna.

I alla undersökningar, sammanlagt ett tiotal, har mellan två och fyra gånger så många velat minska sin arbetstid som öka den. Enda undantaget från detta är vår egen undersökning från 1988. Iden hade andelen som ville förkorta sin arbetstid med motsvarande löneminskning krympt till tio procent och andelen som ville ha längre arbetstid och högre inkomst hade stigit till åtta procent. An— delen som var nöjd med nuvarande längd på arbetstiden var den högsta någon- sin, 83 procent.1

Utvecklingen är intressant, inte minst mot bakgrund av att arbetstiderna fak- tiskt ökat under 1980—talet. Trots detta har det i de undersökningar som gjorts på 1980—talet varit allt fler som velat öka sin arbetstid och andelen som ville minska sin arbetstid var den lägsta någonsin år 1988.

Vid två tillfällen, i de s.k. HUS-undersökningarna 1984 och 1986, har frågor ställts om möjligheter och önskemål att arbeta fler respektive färre arbetstim- . mar hos arbetsgivaren. År 1984 var det 32 procent som bedömde att de hade möjlighet att mot betalning arbeta mer än för närvarande. 1986 hade andelen ökat till 36 procent. Vid båda tillfällena var det färre som antog att arbetsgiva- ren skulle tillåta en kortare arbetstid, 24 procent år 1984 och 29 procent år 1986.

Av svaren att döma har möjligheterna att förändra sin arbetstid ökat mellan 1984 och 1986. Det var fler som kunde öka och fler som kunde minska sin ar- betstid vid det senare tillfället.

Det är män som har störst möjlighet att öka sina arbetstider, medan kvinnor— na har större frihet att minska sin arbetstid.

Av alla anställda var det sju respektive sex procent vid undersökningstillfälle- na som ville men inte kunde arbeta mer hos sin arbetsgivare. I genomsnitt ville de utföra 9-—10 fler arbetstimmar per vecka. Om den här gruppen inte hade haft någon restriktion i sitt arbetsutbud skulle den genomsnittliga arbetstiden öka med 0,6 timmar per vecka eller med två procent.

Samtidigt var det åtta respektive tio procent av de anställda som ville men inte kunde minska sin arbetstid. År 1984 ville de minska arbetstiden med elva tim— mar och 1986 med åtta timmar i genomsnitt. Restriktionen nedåt i arbetstid be- tyder således att arbetsutbudet var 0,9 respektive 0,8 timmar högre än det skulle vara om alla individers preferenser tillgodosågs, vilket motsvarar närmare tre procent av arbetstiden.2

Resultatet visar alltså att de restriktioner som finns beträffande arbetstiden i form av arbetstidsscheman, normer och regler gör att det utförs något fler ar— betstimmar än vad som skulle vara fallet vid ett helt fritt arbetstidsval. Forskare som studerat skatternas inverkan på arbetsutbudet har kommit till samma slutsats.3

Sammantaget måste ändå konstateras att arbetstiden stämmer väl överens med individernas önskemål för den stora majoriteten. I ett stort antal undersök- ningar har fyra av fem uttryckt att de varken vill arbeta mer eller mindre om in— komsten påverkas i motsvarande mån. Hela tiden är det emellertid en större an- del som önskar minska än öka sin arbetstid.

Det är mest heltidsanställda kvinnor som vill förkorta sin arbetstid och del- tidsanställda som vill öka sin arbetstid. Av heltidsanställda män och kvinnor var det emellertid också sex respektive fyra procent som ville öka sin arbetstid i vår undersökning 1988.

I samma undersökning ställdes frågan om man väljer kortare arbetstid fram— för högre lön i framtiden. Omkring hälften av alla heltidsanställda ville hellre ha kortare arbetstid än högre lön. Dessutom önskade var tionde förkorta sin ar- betstid med motsvarande lönesänkning. Endast lite mer än var tredje heltids- anställd vill hellre ha högre lön än kortare arbetstid. Både män och kvinnor fö- redrar kortare arbetstid framför högre lön. Två tredjedelar av alla anställda har på ett eller annat sätt gett uttryck för att de föredrar kortare arbetstid framför högre lön.4

5.3. Möjligheter att påverka arbetstidens förläggning

Att kunna påverka hur mycket man skall arbeta är en dimension av inflytandet över arbetstiderna. En annan är vilket inflytande man har över arbetstidens för- läggning och vilka möjligheter som finns att anpassa arbetsdagens början och slut efter de behov man har.

Enligt vår egen undersökning om hushållens arbetstider var det 42 procent av alla sysselsatta som inom vissa ramar hade möjlighet att bestämma när de skul- le börja och sluta sin arbetsdag. De här möjligheterna är tämligen ojämnt förde-

lade på arbetsmarknaden. Heltidsarbetande har något större möjligheter att på— verka sina arbetstider än deltidsarbetande, 45 respektive 36 procent. Män har större möjligheter att påverka sina arbetstider än kvinnor. 48 procent av de hel- tidsanställda männen jämfört med 39 procent av de heltidsanställda kvinnorna kan inom vissa ramar bestämma när de skall börja och sluta sin arbetsdag. Det går dessutom en skarp skiljelinje mellan olika kollektiv på arbetsmarknaden. Var femte LO-medlem, varannan TCO-medlem, två av tre SACO/SR- medlemmar och fyra av fem företagare har denna möjlighet till flexibilitet.5

84 procent av de sysselsatta anser det viktigt att kunna påverka när arbetsda- gen börjar och slutar, varav hälften anser det mycket viktigt. 75 procent anser det också viktigt att kunna arbeta in tid som man senare kan ta ut i form av le- dighet.

En stor majoritet av de sysselsatta vill arbeta på dagtid på vardagar. Det är blott fyra procent (170 000 personer) som inte vill arbeta på dagtid. 22 procent vill i någon utsträckning arbeta på lördagar och söndagar, 29 procent på kvällar och 15 procent på nätter. Det är alltså färre som vill arbeta på kvällar och helger än som faktiskt gör det. Däremot är det en större andel som kan tänka sig att ar- beta på nätter än som har någon del av sin ordinarie arbetstid förlagd till nattetid.

Av dem som faktiskt har hela sin arbetstid förlagd till vardagar på dagtid är det hela 96 procent som vill ha denna arbetstidsförläggning. Däremot är det drygt var tionde som kan tänka sig att arbeta på helger och nätter medan nästan var fjärde åtminstone kan tänka sig att arbeta på kvällar. Bland dem som har dagtidsarbete som också inkluderar helgarbete är det en majoritet som inte vill arbeta på lördagar och söndagar. Den här gruppen vill lika gärna arbeta kvällar som helger. De som har oregelbunden förläggning av arbetstiden har också större tolerans mot arbete på obekväm arbetstid. Av skiftarbetarna är det t.ex. hela 22 procent som inte vill arbeta enbart på dagtid och 47 procent som vill ar- beta skift.

Det är emellertid de som arbetar dagtid på vardagar som i störst utsträckning fått sina önskemål beträffande arbetstidens förläggning tillgodosedda.6

5.4. Inflytande över semesterns förläggning

Till möjligheterna att förfoga över sin arbetstid hör också frågeställningen om inflytande över semesterns förläggning.

Enligt en intervjuundersökning gjord 1987 hade fem procent av de anställda inget inflytande över huvudsemesterns förläggning. Därutöver fick 35 procent av de anställda semester i samband med driftsuppehåll i verksamheten. De ha— de som individer mycket litet inflytande över sin semesterförläggning. 13 pro- cent av de intervjuade ansåg att de hade ett visst inflytande över semesterns för— läggning och 47 procent bestämde helt eller i stor utsträckning förläggningen av huvudsemestern.7

Enligt vår egen attitydundersökning är inflytandet över semesterförläggnin- gen mycket betydelsefullt. Hela 91 procent ansåg det viktigt att ha inflytande över semesterns förläggning.8

5.5. Möjligheten att påverka sin pensionsålder

I några undersökningar har frågor ställts om möjligheten och önskvärdheten att påverka sin pensionsålder. Det har gällt såväl möjligheten att pensioneras tidi- gare som att arbeta efter uppnådd pensionsålder.

78 procent av de anställda har ett arbete där pensionsåldern är förutbestämd. För 70 procent av dessa är den 65 år. Det betyder att drygt hälften, 55 procent, har pensionsåldern fixerad till 65 år.

Av dem som har en fastställd pensionsålder är det 11 procent som skulle vilja sluta arbeta före pensionsåldern medan 29 procent vill gå ned i arbetstid innan de går i pension. 9

Enligt vår egen attitydundersökning ansåg 77 procent det angeläget med bätt— re möjligheter för alla att pensioneras före 65 års ålder. Ungefär lika många an— såg det angeläget med bättre möjligheter att pensioneras före 65 års ålder för personer med ett långt arbetsliv bakom sig. Däremot var det bara 38 procent som ansåg det angeläget med bättre möjligheter att arbeta efter 65 års ålder, medan 47 procent inte ansåg det angeläget med sådana möjligheter och 15 pro- cent var tveksamma. Bland yngre var det emellertid fler som tyckte det var an— geläget att kunna arbeta kvar efter 65 års ålder medan endast drygt var fjärde över 45 år hade samma uppfattning. 10

5.6. Sammanfattning och slutsatser

Det är av flera skäl viktigt att känna till sambanden mellan faktiska, önskade och möjliga arbetstider. Individens välfärd är beroende av hur de faktiska ar— betstiderna överensstämmer med de önskade. Möjligheterna och restriktioner- na i arbetstiderna är av betydelse för förmågan att reagera på förändrade ekono- miska förhållanden.

De undersökningar som gjorts visar att den svenska arbetsmarknaden funge- rar relativt väl när det gäller önskemålen om arbetstider och de faktiska arbets- tiderna. Det tycks emellertid som om det finns en önskan att minska arbetsti- derna något med hänsyn till de ekonomiska betingelser som för närvarande gäl- ler. Förändras dessa förutsättningar gåller givetvis andra villkor.

Oavsett i vilken riktning arbetsutbudet rör sig är det väsentligt att möjlighe- terna att själv välja sina arbetstider ökar. Restriktioner och hinder i valet av ar- betstid är negativa för individens välfärd. Fritt valda arbetstider och möjlighe- ter att variera sin arbetstid över livscykeln och som reaktion på ändrade ekono- miska förhållanden framstår därför som angelägna.

Större möjligheter att påverka sin arbetstid, dess längd och förläggning, kan för många vara väl så viktigt som generella förkortningar av arbetstiden.

l Johansson (1989 a), tabell 17. 2 Björklund (1989), tabell 5 a och b samt tabell 6 a och b. 3 Aaberge m.fl. (1989). 4 Johansson (1989 a), figur 8. 5 Pettersson (1989 a), kapitlen 8 och 11.6. 6 Johansson (1989 a), tabellerna 30 och 31. 7 SOU 1988:54, s. 244 ff. 8 Johansson (1989 a), tabell 31. 9 Björklund (1989), tabell 8. 10 Johansson (1989 a), figur 6.

6. Arbetstiden i ett socialt sammanhang

6.1. Inledning

Det här kapitlet inleds med ett försök att definiera begreppet arbete och ett reso— nemang om relationerna mellan betalt och obetalt arbete. Därefter följer ett av— snitt om arbetstiden i ett långt historiskt perspektiv. Arbetets socialpsykologis- ka betydelse berörs. Förvärvsarbetet ses ur ett livscykelperspektiv. Ett avsnitt om tidsanvändning generellt följs av ett avsnitt om tidsanvändning och medbor— gerligt engagemang och ett om förvärvsarbetets relation till fritiden. Föränd- ringar i fördelningen mellan kvinnor och män i fråga om betalt och obetalt arbe— te och barnomsorgens utveckling skildras.

6.2. Vad är arbete?

"Arbete” är inte lätt att definiera, trots att det är ett vanligt ord i vardagsspråket och ett centralt samhällsvetenskapligt begrepp. ' En möjlig definition är: sådan verksamhet som leder till något värdefullt för andra än den som utför det. När man arbetar ingår man i ett socialt sammanhang. Människor är beroende av va- randras arbetsinsatser och på vilket sätt detta beroende är utformat är bestäm- mande för många andra sociala relationer och centralt för skillnader mellan oli- ka typer av samhällen.

Ofta sätts likhetstecken mellan förvärvsarbete och arbete. Alla de för andra nyttiga och nödvändiga verksamheter som inte avyttras räknas då inte som ar— bete, framför allt inte det som utförs i hemmen och främst av kvinnorna. Att sköta småbarn och umgås med gamla släktingar, att upprätthålla kultur och mo- ral. ses då mer som något som hör till själva livsprocessen, inte som arbete. Först i och med att allt mer av uppfostran, vård och omsorg blivit till prissatt lönearbete, har dess betydelse uppmärksammats.

Men ett samhälle där inget görs för andra utan betalning skulle falla sönder. Mycket av dagens konflikter kring förvärvsarbetsdagens längd har att göra med denna skymningszon mellan förvärvsarbete och annan nyttig och nödvändig verksamhet. Insikten om att det finns annat än förvärvsarbete som är absolut nödvändiga samhällsfunktioner finns främst hos kvinnorna. Kampen för en kortare förvärvsarbetsdag som främst förts av kvinnorna har i mycket gått ut på att få männen att i större utsträckning delta i de nödvändiga livs— och samhälls- uppehållande processer som inte kan omvandlas till förvärvsarbete.

6.3. Arbete och arbetstid förr och nu

Någon slags begreppslig åtskillnad mellan verksamhet och vila är väl antagli- gen lika gammal som språket. Religiöst sanktionerade vilodagar finns i de fles- ta kulturer. Men dagens skarpa åtskillnad mellan arbete och fritid är ett nytt fe- nomen som är specifikt för det moderna industrisamhället där de flesta är löne— arbetare.

När människorna levde som jägare och samlare var troligen ”arbetsdagen” ganska kort. Det är den hos de folkspillror som fortfarande livnär sig på det sät- tet.2 När människorna började bruka jorden ökade antalet som kunde försörja sig på samma yta mycket kraftigt. Detta skedde till priset av att livet blev slit— sammare och enformigare. Arbetsdagen förlängdes för de flesta medan andra befriades från slit. Därigenom skapades förutsättningar för högkulturer med skriftspråk och vetenskap. Detta var den första revolutionen i människornas sätt att livnära sig.

Den andra revolutionen var den industriella. Under industrialismens upp- byggnadsskede förlängdes arbetsdagen ytterligare för både män, kvinnor och barn. Dagens välstånd vilar på det kapital som utvanns ur deras arbete.

6.4. Varför arbetar vi?

Människan är till sin natur en nyfiken varelse som leker och arbetar. Hon arbe- tar för att kunna överleva och försörja sig men också av en inneboende aktivi- tetslust. Men för att människorna kollektivt skall kunna försörja sig måste de samverka på ett organiserat sätt och därigenom tämjs, binds och kanaliseras denna aktivitetslust till sådant som är nyttigt för någon eller några andra eller för samhället i stort. Ivårt nuvarande samhälle sker denna kanalisering främst genom lönearbetet.

De flesta måste ha en anställning för att kunna försörja sig. Men förvärvsar— betets betydelse för individen är mycket större än så. Det framtvingar aktivitet. Dygnet får en tidsstruktur. Arbetet medför kontakter och erfarenheter utanför familjen samt delaktighet i mål och syften som den enskilde inte kan nå, utan som kräver kollektiv ansträngning. Det ger status och social identitet.3 Även ett arbete som inte är särskilt intressant eller givande i sig självt upplevs av män- ga ha ett egenvärde och ge stolthet därför att detär nyttigt, man vet med sig att man gör rätt för sig.

Hur man värderar sitt arbete varierar naturligtvis med arbetets karaktär och innehåll. Det finns analyser som talar om olika livsformer. I självständighetens livsform som bonde- eller småföretagarfamiljen representerar finns inte någon klar distinktion mellan arbete och fritid. Oberoendet värderas mycket högt och uppväger mycket slit. I lönearbetarlivsformen antas arbetet huvudsakligen vara ett medel för försörjning och tillmäts föga egenvärde, enligt sådana analyser. Det är familjeliv och fritidsaktiviteter som har egenvärde. I karriärlivsformen värderas arbetet högre än fritiden. Också här blir åtskillnaden mellan arbete och fritid oklar. Fritiden utformas som ett bihang till arbetet och ett stöd för karriären.4

Det finns undersökningar som tyder på att arbetet under en lång följd av år har värderats allt lägre i relation till fritiden, men att denna trend bröts kring 1980. Det är framför allt möjligheten att utveckla sig själv och sin livskvalitet

genom arbetet som värderas högt.5

1974 instämde 64 procent av de anställda i påståendet ”Det här jobbet är det något särskilt med. Förutom lönen ger det mig en känsla av personlig tillfreds— ställelse.” 1986—1987 hade andelen anställda som instämde i påståendet att de— ras jobb gav personlig tillfredsställelse ökat till hela 76 procent. Det är en an- märkningsvärt stor ökning. 87 procent av tjänstmännenoch 66 procent av arbe— tarna, 78 procent av kvinnorna och 74 procent av männen ansåg att arbetet gav personlig tillfredsställelse.6

6.5. Arbetstider under olika livsfaser

Jämfört med tidigare har andelen levnadsår som ägnas åt förvärvsarbete krympt och koncentrerats till mitten av livet. 1910 förvärvsarbetade så gott som samtliga män över 16 år. Bland kvinnorna var det främst de yngre som förvärvs— arbetade, medan barnafödandet inskränkte förvärvsarbetet längre upp i åldrar- na. 1980 förvärvsarbetade en nästan lika stor andel av kvinnorna som av män- nen. Olikheterna i mäns och kvinnors levnadslopp och förvärvsarbetets plats däri har minskat.

Figur 6.1 Sveriges befolkning symboliserad av ålderspyramider 1910 och 1980. Rastrerat område markerar förvärvsarbetande.7

70.— 60— 69 50- 59 40— 49 30— 39 20-— 29 10 —-19 0 —- 9

1910

.. 500' 500' MAN KVINNOR

70- 60- 69 50—59 40—49 30—39 20—29 10—19 0— 9

1980

.. 500' MAN KVINNCR

Vid sekelskiftet var medellivslängden 53 år för män och 55 år för kvinnor. Men för dem som överlevt barnaåren var inte den återstående livstiden drastiskt kor- tare än i dag. Förväntad återstående livslängd vid 65 års ålder har ökat från 13 år för männen och 15 för kvinnorna vid sekelskiftet till 15 år för männen och 18 för kvinnorna.

En typisk nutida livscykel kan beskrivas på följande sätt: först kommer för- beredelsefasen, en lång barn- och ungdomstid som kännetecknas av att ens in- satser inte spelar någon större roll för andra. Man förbereder sig för vuxenlivet. De flesta har många valmöjligheter och chanserna är stora att ändra sig beträf- fande studie— och yrkesval.

Nästa fas består för de flesta i att etablera sig i yrkeslivet och bilda familj. Man har gjort de livsavgörande valen. Man har ansvar för barn och i allmänhet läggs grunden för den fortsatta positionen i förvärvslivet. Ofta lägger mannen grunden för senare avancemang medan kvinnans ”två roller" gör att hon oftare är frånvarande från förvärvsarbetet och ofta arbetar deltid vilket försvårar hen- nes möjligheter till befordran senare.

Så småningom blir barnen vuxna och tidspressen inte lika stor. Skillnaden i mäns och kvinnors förvärvsintensitet och arbetstid i denna fas av livet minskar.

Så närmar sig pensionen. Det verkar som om de flesta ser fram emot att äntli- gen få råda över sin egen tid även om förlusten av den delaktighet och det ansvar som förvärvsarbetet innebär kan medföra försvagad samhällsförankring och identitetskänsla, särskilt om engagemanget i arbetet varit stort. Det finns knap- past några ekonomiska incitament för pensionärer att förvärvsarbeta. En del pensionärer gör stora arbetsinsatser genom att ta hand om sjuka makar eller åldriga föräldrar. En mycket stor del av alla pensionärer är relativt friska kvin— nor som utför en hel del omvårdnadsarbete och vidmakthåller sociala nätverk. Mot slutet av livet behöver de flesta omfattande omvårdnadsinsatser av andra.

Det finns en obalans i den vanliga livscykeln genom att både betalt och obe- talt arbete är så koncentrerat till etableringsfasen, där också utgifterna är stora, medan ungdomar och pensionärer ofta har relativt gott om både tid och pengar.

Tabell 6.1 Summa av mäns och kvinnors totala arbetstid och fria tid samt disponi- bel inkomst per konsumtionsenhet efter farniljecykel.8

Familjecykel Förvärvs- och Fritid Disponibel hemarbete inkomst tim/vecka tim/vecka tkr/år

Barnlösa 25—44 år

sammanboende 123 70 76,6 Småbamsföräldrar

sammanboende 137 57 56,2 Föräldrar med enbart äldre barn (7—16 år) sammanboende 132 63 63,4 Barnlösa 45—64 år

sammanboende 1 1 1 78 72,1

Tabell 6.1 visar att de två grupper sammanboende som i genomsnitt lägger ned minst tid på förvärvs- och hemarbete och har mest fri tid också har den högsta ekonomiska standarden. Barnfamiljernas totala arbetsbörda är större, den fria tiden kortare och den ekonomiska standarden lägre. Detta gäller särskilt små— barnsfamiljerna. Intäkternas och utgifternas livsloppsprofil svarar dåligt mot varandra.

6.6. Tidsanvändning

Hur mycket tid som ägnas åt förvärvsarbete är väl kartlagt genom arbetskrafts— undersökningarna, men vad vi använder övrig tid till är mindre väl känt. Hur mycket av ”fritiden" är obetalt arbete, och hur mycket är egentlig fritid? FN- strategierna till år 2000 kräver att allt arbete, betalt och obetalt, skall identifie- ras, mätas och belysas i ekonomisk statistik. Ett synligg nde av det obetalda arbetet gör det möjligt att studera förskjutningar mellan den rmella och infor- mella ekonomin. I fråga om tidsanvändningsstudier ligger Sverige efter många andra länder.

Tidsanvändningsstudier blev vanliga i slutet av 1960-talet. I Sovjet gjordes dock tidsanvändningsstudier så tidigt som på 1920-talet och i USA på 1930-talet vilket gör det möjligt att uttala sig om långsiktiga trender som är oberoende av ekonomisk-politiska system. Veckoarbetstiden förkortades obetydligt från 1920—1930-talen och till början av l960—talet i både Sovjet och USA. I båda länderna förlängdes den under andra världskriget. Tiden för hemarbete mins- kade inte men männens andel av det totala hemarbetet ökade något. Tiden för matlagning minskade relativt kraftigt medan den tid som användes till städning och klädvård ökade beroende på att bostadsstorlek och hygienkrav ökade. Både i USA och Sovjet ökade den tid som användes för att vårda barn och gå ärenden. Televisionens genombrott svarade för den kraftigaste förändringen av fritidens innehåll. Den krävde tid på bekostnad av andra fritidsaktiviteter och reducera- de också sömnen på vardagarna. Femdagarsveckan medförde i båda länderna att man sov mindre under arbetsveckan och mer under veckosluten.

Från 1960-ta1et och framåt finns upprepade och jämförbara tidsanvänd- ningsstudier från många länder. Det var också under l960—talet som veckoar- betstiden började minska i större omfattning. Gemensamt för alla länder är att männens deltagande i hemarbetet har ökat och att största delen av den frigjorda tiden till följd av arbetstidsförkortningar har förts till den egentliga fritiden, va- rav TV tagit en mycket stor del.9

I Sverige har det gjorts få tidsanvändningsstudier och de som finns har bris- ter. Metoden är mindre lämplig, underlaget litet eller bortfallet stort. Framför allt har inte upprepade undersökningar med samma metod gjorts varför det är svårt att uttala sig om förändringar. 10

Vi publicerar här en del uppgifter ur en undersökning som utfördes av SCB under hösten 1984 och våren 1985. " Semestermånadema ingår således inte. Vi har bedömt denna studie som den mest aktuella och tillförlitliga trots att den be- tecknas som en ”pilotundersökning” och och har ett så stort bortfall som 35 procent.

Figur 6.2 Den vuxna befolkningens (20—64 år) tidsanvändning fördelad på olika aktiviteter en medelvardag (måndag—fredag) under perioden oktober 1984 till maj 1985. Fri tid 18 procent Hemarbete Personliga behov 15 procent 39 procent

Studier 2 procent

Förvärvsarbete 26 procent

En medelvardag under perioden oktober 1984 till maj 1985 fördelade befolk— ningen 20—64 år i genomsnitt sin tid på följande sätt:

Tiden för personliga behov, dvs. att sova, äta, sköta sin hygien är den tyngs— ta posten i tidsbudgeten med nära 40 procent av tiden. Det motsvarar nio och en halv timme. Förvärvsarbetet tar en fjärdedel av tiden i anspråk, vilket motsvarar sex timmar och tio minuter. Då har arbetsresor och obetalda raster inräknats. En godtycklig vardag under vinterhalvåret utför 68 procent av befolknin- gen 20—64 år något förvärvsarbete. Vardagens hemarbete tar i medeltal 15 procent av tiden eller tre timmar och fyrtio minuter i anspråk. Det är bara fem procent som inte utför något hem— arbete en genomsnittlig vardag. Till hemarbete räknas hushållsarbete som matlagning och städning, omsorgsarbete riktat mot såväl barn som vuxna, inköp av olika slag samt underhållsarbete som reparationer och dylikt. Om man summerar tiden för förvärvs— och hemarbete till arbetstid i vid mening kan man konstatera att den i medeltal utgör 41 procent av vardags— dygnet under vinterhalvåret. Iden aktuella åldersgruppen satsas i medeltal två procent av tiden på studi- er. Tolv procent har under den slumpmässiga mätdagen ägnat sig åt studi- er. Till studier har räknats både målinriktade studier och mer hobbybeto- nad Studieverksamhet samt att på egen hand läsa facklitteratur. Den fria tiden utgör i genomsnitt 18 procent av vardagsdygnet eller fyra timmar och en kvart. Endast två procent uppgav inte någon aktivitet som kunde hänföras till denna kategori.

Mäns och kvinnors tidsanvändning skiljer sig åt. Män ägnar mer tid åt för- värvsarbete än kvinnor och kvinnor mer tid till hemarbete än män. Männens hemarbete utgör drygt hälften av kvinnornas och kvinnornas förvärvsarbete drygt hälften av männens. Men definieras arbete som summan av förvärvsarbe- te och hemarbete blir arbetstiden i medeltal nästan lika stor för kvinnor och man.

Fritiden är minst för småbarnsföräldrar och för mödrar till äldre barn. Mest fritid har äldre ensamstående kvinnor.

Småbarnsmödrarna ägnar ungefär dubbelt så mycket tid åt hemarbete som åt förvärvsarbete. Skillnaderna i förvärvsarbetstid återspeglar inte bara att arbets- dagens längd varierar mellan grupperna. Det är stora skillnader i hur stor andel av kvinnorna som över huvud taget förvärvsarbetar en godtycklig vardag. Av småbarnsmammorna utför drygt 40 procent och av mammorna till de äldre bar- nen 70 procent något förvärvsarbete en slumpmässig vardag. ,

Hushåll med och utan barn disponerar sin tid på påtagligt olika sätt. Den tid som ägnas åt vård och omsorg om andra vuxna, t.ex. åldriga föräldrar eller sjuk make är däremot genomsnittligt sett inte särskilt stor i någon köns- eller ål- dersgrupp. Det hindrar naturligtvis inte att sådana arbetsinsatser i en del fall är både omfattande och betungande.

Hushållen i Storstockholm ägnar mer tid åt förvärvsarbete och arbetsresor än vad man gör i resten av landet. 12 Sysselsättningsandelen och andelen heltidsar- betande är högre. I hushåll med två vuxna arbetar båda heltid i 47 procent av fallen i Stockholm mot i 37—39 procent av hushållen i andra större städer och i 32 procent i mindre kommuner. Detta beror till en del på att åldersfördelnin- gen varierar. Restidema är betydligt längre i storstäderna än i glesbygden. Den genomsnittliga tiden för arbetsresor är ca 25 minuter längre i Stockholm än i glesbygden. Dessutom går det åt betydligt mer tid för att hämta och lämna barn i barnsomsorgen i Stockholm än i övriga landet. De långa restiderna, den höga kvinnliga sysselsättningsandelen och den höga andelen heltidsarbetande kvin- nor gör sammantaget att barnfamiljer i Stockholm har en mycket större daglig tidspress än några andra grupper i landet.

6.7. Egentlig fritid

Befolkningen i åldern 16—64 år har i genomsnitt drygt fem timmars egentlig fritid om dagen när man räknar med lördagar och söndagar och inte tar hänsyn till semestern. Därav ägnas ungefär en timme och tre kvart huvudsakligen åt TV, en timme och tio minuter åt social samvaro, drygt en halvtimme åt läsning, samt ungefär 20 minuter vardera åt idrott/friluftsliv och hobby. 20 minuter av den dagliga fritiden går åt till resor i samband med fritidsaktiviteter. Den redo- visade tiden gäller vad de tillfrågade själva uppgivit som huvudaktivitet. Men ofta gör man flera saker samtidigt. Man läser medan man reser till exempel, varför den totala tiden för läsning underskattas kraftigt om den redovisas bara när den är huvudaktivitet.13

Den tid man ägnar åt underhållning och kultur på annat sätt än genom mass— mediekonsumtion är liten i genomsnitt per vecka, men stora andelar av befolk- ningen är kulturaktiva då och då. Var tionde i åldern 9—79 år spelar t.ex. något instrument och var tjugonde sjunger i kör. Under den senaste månaden har näs-

tan var femte varit på något arrangemang med levande musik, var sjunde på mu- seum eller utställning, var tredje på bibliotek. För både kyrkobesök och idrotts— arrangemang gäller att ungefär var femte i åldern 9—79 år bevistat något sådant under den senaste månaden. Ungefär var sjätte har deltagit i studiecirkel. 14

Vi vet en del om hur den egentliga fritiden har förändrats från 1968. Det har skett en förskjutning i riktning från mer passiva till mer aktiva sätt att använda fritiden. Fritiden har blivit mer varierad. Skillnaderna mellan olika befolk- ningsgrupper har minskat. Det har blivit vanligare i alla befolkningsskikt att lä- sa böcker, delta i studiecirkel, gå på teater eller delta i andra kulturaktiviteter medan det har blivit mindre vanligt att t.ex. läsa veckotidningar eller gå på bingo. 15

Att skillnaderna i sättet att använda fritiden minskat innebär på intet sätt att de har försvunnit eller att det inte skulle finnas eftersatta grupper. 1982—1983 var det t.ex. nära tre av tio i åldern 16—74 år som under det senaste året varken gjort någon semesterresa eller bott i fritidshus en vecka. De kategorier som inte haft något miljöombyte under året är framför allt personer över 65 är, ensam- stående småbamsföräldrar, personer med rörelsehinder, förtidspensionärer, långvarigt arbetslösa samt jordbrukare. 18 procent hade inte läst någon bok det senaste året. 16

6.8. Föreningsliv och medborgerligt engagemang

En godtycklig vecka har 13 procent av befolkningen i åldern 9—79 år besökt nå— got föreningsarrangemang. 30 procent har gjort det under den senaste månaden och ungefär hälften under det senaste året. Högutbildade och män är något mer föreningsaktiva än lågutbildade och kvinnor. Äldersskillnaderna är små, men upp till 25 års ålder är andelen föreningsaktiva mindre än i andra åldrar. '7

I en intervjuundersökning som maktutredningen gjort18 ombads de tillfråga— de uppskatta hur många timmar de en vanlig vardag hade över till annat än hem- arbete, förvärvsarbete eller sömn. Inte oväntat fann man ett starkt samband mellan familjelivscykel och tillgång till tidsresurser. Den enkla hypotesen var att den som har mycket tid till sitt förfogande har större möjligheter till före- ningsliv och annat politiskt deltagande. Men denna till synes självklara hypotes visade sig vara felaktig. Det paradoxala resultatet blev i stället att ju mindre tid man har desto mer aktiv är man. Det negativa sambandet mellan tidsresurser och aktiviteter försvagades något efter kontroll för andra faktorer som ålder men kvarstod i allt väsentligt.

Dessutom finns ett positivt samband mellan antal hemmavarande barn och medborgerligt engagemang. Ju fler barn man har desto mer aktiv är man i poli- tik och föreningsliv. Sambandet kvarstår även efter kontroll för kön, ålder, ut- bildning och tidsresurser. Författarna skriver: ”Den enkla hypotesen om tids- resursemas betydelse får inget stöd i våra data. Det är uppenbarligen missvi— sande att se tiden som en fix mängd, som alla medborgare fyller ut i samma män med skilda aktiviteter. Tvärtom kumuleras familjelivets och samhälls- livets aktiviteter. Somliga tycks hinna med allt. Det är de som jobbar, bildar familj ogh skaffar barn som också är de som ägnar sig åt politik och organisa- tioner.”

6.9. Förvärvsarbete och fritid

Under en vintervecka ägnar personer i åldern 20—64 år i genomsnitt ungefär lika lång tid åt förvärvsarbete som åt egentlig fritid. Räknar vi dessutom med semester, barn- och ungdomstid och pension kan det tyckas som om förvärvsar— betet tar en liten del av livet i anspråk. Men förvärvsarbetet är en mycket bety— delsefull del av livet som sätter möjligheter för och styr hur man kan använda övrig tid. Tillgången på arbetsplatser bestämmer var man kan bosätta sig. Lö- nens storlek sätter gränser för hur man kan bo och vad man kan göra på fritiden. Den tid man tillbringar på arbetsplatsen är ofta en viktig del av ens sociala liv. Vad människor gör på sina arbetsplatser varierar ofantligt mycket mellan olika yrken. Personer med monotona och tunga arbeten kompenserar sig i allmänhet inte för detta genom en aktiv och berikande fritid. I stället är det så att de som har intgessanta och kvalificerade arbeten också har en aktivare fritid än andraf

6.10. Utveckling mot jämställdhet

Tidigare hade hushållen en annan funktion i samhället än i dag. I bondesamhäl- let framställde kvinnor och män tillsammans mycket av sina livsförnödenheter. De arbetade sida vid sida men med ganska strikt uppdelning av vad som var mans- eller kvinnogöra. Arbetstiden reglerades av dygnets och årstidernas väx- lingar. Under innevarande sekel har det obetalda arbetet i hushållet minskat i både tid och variationsrikedom. Industrin har tagit över mycket av den produk- tion som tidigare utfördes i hemmen och teknikens utveckling har gjort hus- hållsarbetet mindre krävande. Hushållen har minskat i storlek. Kommuner och landsting har tagit över en stor del av omsorgen om barn, gamla och sjuka.

Det var männen som först blev lönearbetare, fick en klar yrkesroll i samhäl- let och en arbetsplats utanför hemmet, men kvinnorna bidrog också med för— värvsarbete. Arbetarkvinnorna i städerna tvättade och städade åt herrskap, på landet gjorde de dagsverken åt bönderna. Industrialismens och stadsnäringar- nas framväxt innebar att männen allt mer försvann ur familjemas vardagssfär eftersom arbetsdagen var lång. Kraven på arbetstidsförkortning i början av sek- let kom från de manliga industriarbetarna som ville ha någon tid för ett eget liv utanför arbete och sömn.

Att mannen var ensamförsörjare och hustrun enbart ”hemmafru” var vanli- gast i de familjer som bildades under 1920—1940-talen. När Alva Myrdal och Viola Klein 1957 publicerade Kvinnans två roller, argumenterade de för att den gifta kvinnan hade en familjeroll och en yrkesroll. Om hon ägnade 20 år av sitt liv åt familjen skulle hon vid ca 45 års ålder ändå ha 20 år kvar att yrkesarbeta.

När hemarbetet successivt urholkades följde kvinnorna efter männen ut i lö- nearbete men behöll huvudansvaret för hem och barn, blev dubbelarbetande. Numera anser de flesta att både män och kvinnor har en familjeroll och en yr— kesroll. Det finns knappast några kvinnor som ägnar så mycket som 20 år en— bart åt familjen. Männens deltagande i hemarbetet har ökat något men inte alls i takt med kvinnornas ökade förvärvsarbete.

Att mäns och kvinnors levnadslopp och livssituation blivit mindre olika va- randra beror inte bara på de ovannämnda förändringarna utan också på en med- veten politik som främst drivits fram av kvinnorna själva. De viktigaste av de

i sammanställningen nedan omnämnda reformerna torde vara sambeskattnin- gens avskaffande och barnomsorgens utbyggnad. Den gemensamma nämnaren kan sägas vara att varje vuxen människa skall kunna försörja sig själv genom eget förvärvsarbete och att det allmänna skall ta ett ökande ansvar för barnens försörjning och vård.

Milstolpar på vägen mot jämställdhet 1919 kvinnor får allmän rösträtt och blir valbara 1931 moderskapshjälp 1937 moderskapsförsäkring bidragsförskott mödra- och barnavårdscentraler

1938 preventivmedel tillåts 1939 förbud att avskeda kvinnor på grund av havandeskap eller giftermål 1944 statsbidrag för barnomsorg 1947 allmänna barnbidrag 1950 båda föräldrarna blir förmyndare för barnen 1960 SAF och LO beslutar att inom en femårsperiod avskaffa de särskilda kvinno- lönerna

1965 utbyggnaden av barnomsorgen tar fart 1969 det fastslås i Läroplan för grundskolan att skolan skall verka för jämställdhet 1971 sambeskattningen avskaffas 1974 föräldraförsäkringen 1977 jämställdhetsavtal LO-PTK/SAF 1978 föräldraledighetslagen 1979 lag om jämställdhet mellan män och kvinnor i arbetslivet 1988 principbeslut om ett successivt likställande av män och kvinnor i fråga om efterle— vandepension.

6.11. Barnomsorgens utveckling"

Dagomsorg för förskolebarn har funnits i städerna i liten skala ända sedan 1800-talet. Det fanns barnkrubbor för barn till ensamstående eller fattiga gifta mödrar. Barnträdgårdar med renodlat pedagogiska syften utnyttjades mest av de välutbildade mellanskikten. Att tjänstefolk hjälpte till att passa barnen var vanligt både i bonde- och borgarhem.

Även om statsbidrag för förskolor, daghem och eftermiddagshem infördes 1944 dröjde det till mitten av l960-talet innan utbyggnaden av barnomsorgen tog fart.

Sedan 1975 är kommunerna skyldiga att anordna deltidsgrupper för alla sex- åringar som inte har plats på daghem. Deltidsgrupperna omfattar tre timmar per dag.

Riksdagen lade 1985 fast principen om rätt för alla barn att delta i kommunal barnomsorgsverksamhet från ett och ett halvt års ålder till dess att de börjar skolan. Målet skall vara nått år 1991.22 För barn vars vårdnadshavare förvärvs— arbetar eller studerar skall rätten avse plats i kommunalt daghem, föräldrako— operativ eller familjedaghem. För övriga barn bör rätten avse öppen förskola eller deltidsgrupp.

Figur 6.3 lnskrivna barn 0—6 år i daghem, familjedaghem och deltidsgrupper 1970—1987.

antal 400000

350000 300000

250000

200000

150000 100000

50000 Deltidsgrupp

0 70 71 72 73 74 75 76 77 76 79 80 81 82 03 64 85 86 07

Det är kraftiga regionala variationer i utbyggnaden. Andelen barn som finns på daghem och fritidshem är mycket större i Stockholm än i resten av landet. I Stockholm har mer än 60 procent av alla barn 0—6 år plats på daghem.

1988 hade 31 procent av förskolebarnen plats i daghem. Det är en mycket liten och minskande andel av barnen som finns i kommunal barnomsorg före ett års ålder, varför de vanliga redovisningarna med samtliga barn under sju år som bas blir något missvisande. Var femte ettåring och var tredje treåring ungefär går på dagis. Ungefär vart femte barn i varje åldersklass är hos dagmamma.

Den kommunala barnomsorgen utnyttjas i större utsträckning av tjänsteman- nafamil jer än av arbetarfamil jer. Detta beror delvis på den ojämna regionala ut- byggnaden. Andelen barn från arbetarfamiljer som har tillgång till kommunal barnomsorg har dock ökat snabbare än andelen från tjänstemannafamiljer på senare år.23

Figur 6.4 Tillsyn av förskolebarn (0—6 år), 1980 och 1988. Procent.

Föräldr. hemma Privat tillsyn Kom.lam.dagh. Kom. daghem

Figur 6.5 Kommunal barnomsorg för förskolebarn (()—6 år).

Antal platser

' Har plats

I %% %uW/auf/MI

V/

500000 400000 300000 200000 100000

0

1980 1983 1986 1987 1988

1988 fanns en ej tillgodosedd efterfrågan på plats i daghem eller familjedaghem på 55 000 platser. Nyefterfrågan är främst inriktad på daghem.

1974 hade ungefär hälften av barnen i daghem och familjedaghem en överens— kommen vistelsetid på 45 timmar i veckan eller mer.H Långa vistelsetider var särskilt vanliga bland de mindre barnen. 1977 hade denna andel reducerats till ca en fjärdedel. 1986 var det sju procent som efterfrågade en tillsynstid på 45 timmar eller mer.25 Sedan dess har de som efterfrågar så långa tillsynstider in- te särredovisats. Det är uppenbart att vistelsetiderna i barnomsorgen har blivit avsevärt kortare. Det är inte bara en mycket lägre andel utan också ett mindre antal barn som nu har mycket långa vistelsetidcrjämfört med 1974. 1988 efter— frågades tider på 35 timmar eller mer för mindre än 40 procent av barnen. Den ej tillgodosedda efterfrågan gälleri än större utsträckning deltid. Det är bara 28 procent av dem som inte har men behöver kommunal barnomsorg som behöver 35 timmar eller mer.

De svenska dag- och fritidshemmen har långa öppettiderjämfört med de öv— riga nordiska länderna.26 Ändå är det svårt för dem som arbetar utanför vanlig dagtid att utnyttja den kommunala barnomsorgen. 1987 behövde ca 18 000 för— skolebarn omsorg på kvällstid åtminstone någon gång per månad. ungefär 21 000 behövde omsorg tidigt på morgonen. 17 000 behövde omsorg på lörda— gar eller söndagar, och drygt 6 000 behövde omsorg på natten. Av vår egen undersökning27 framgår att mindre än hälften av alla kvinnor med oregelbund— na eller obekväma arbetstider hade barnomsorg för sina förskolebarn. medan nästan fyra av fem med dagtidsarbete på vardagar hade barnomsorg utanför hemmet. Att makarnas arbetstider inte alls överensstämmer är dubbelt så van— ligt bland föräldrar till förskolebarn som bland andra samboende. Tre fjärdede— lar av dem som saxar sina arbetstider motiverar det med att det är bäst för bar— nen eller att de måste för att klara barntillsynen.

1987 beslöt riksdagen om ett nytt statsbidrag till helg- och nattöppna daghem. Ett fåtal försök med nattöppna daghem har gjorts. De tycks i stort sett ha fallit väl ut men har haft karaktär av försöksverksamhet med extra resurser och extra uppmärksamhet.

Barnomsorgen skall dels främja barnens utveckling, dels möjliggöra båda föräldrarnas förvärvsarbete. De pedagogiska målen och tillsynsbehoven är inte alltid lätta att förena. Tidigare utgjorde de mycket långa vistelsetiderna i barn- omsorgen ett allvarligt problem. Detta problem tycks nu i stort sett ha försvun- nit. I stället utgör det ett problem för den pedagogiska verksamheten att barnens vistelsetider varierar så kraftigt. Socialstyrelsen påpekar att alla barn helst bör ha en gemensam daglig vistelsetid i förskolan. 28

6.12. Tiderna ändras — mot mer varierade arbetstider

Om förvärvsarbetet pressats ihop i mitten av livscykeln så är det motsatta fallet i fråga om förvärvsarbetets plats under dygnet. Före 1800 gav dagsljuset en na- turlig reglering av arbetstiden. Omkring 1800 gjorde gasljuset stora delar av in- dustrin oberoende av dagsljuset. Under den mest intensiva fasen av industrins uppbyggnad arbetade industriarbetarna i stort sett all den tid de inte sov eller åt — utom på söndagarna. Kyrkan såg relativt länge till att vilodagens helgd upp- rätthölls. Sedan 48-timmarsveckan genomförts följde samhället en rytm där bönderna var beroende av dygnets och årstidernas växlingar. Industriarbetarna började mellan klockan sex och sju på morgonen, tjänstemännen en eller ett par timmar senare. Båda kategorierna avslutade arbetsdagen mellan klockan fyra och fem på eftermiddagen. De affärsanställda arbetade till sex, anställda i di- verse servicenäringar på varierande tider och sjukvården pågick dygnet runt. Affärer och andra serviceinrättningar kunde ha begränsade öppettider efter— som hemmafruar och tjänstefolk kunde göra ärenden under dagtid. På sönda- garna var de flesta lediga.

Under de första årtiondena efter andra världskriget var tendensen att tids- strukturerna blev mer standardiserade och synkroniserade. Alltfler delar av samhället ”gick i takt”. De flesta arbetade samtidigt, hade veckovila samtidigt och förlade semestern till samma tid av året.

Även om denna struktur i sina huvuddrag består har utvecklingen gått mot alltmer varierande arbetstider. 27 procent av de sysselsatta hade oregelbundna och obekväma arbetstider 1988 mot 20 procent 1974. 29 Att arbete på tider utanför dagtid ökat i omfattning beror bl.a. på att sysselsättningen har ökat snabbt inom de delar av den offentliga sektorn där sådant arbete är omfattande. Stigande kapitalkostnader inom industrin leder till krav på utökade drifttider. Allt fler handelsanställda arbetar på tider utanför vanlig dagtid sedan affärs- tidslagen avskaffats. Att lagen avskaffades har i sin tur att göra med att efterfrå- gan på service på udda tider ökade när det knappast fanns några hemmavarande kvinnor längre som kunde gå ärenden på dagtid.

OOONIONMÄUJN—

10

11 12 13 14

16 17 18 19 20 21

22 23 24 25 26

28 29

Karlsson (1986) och Arendt (1958). Sahlins (1976). Jahoda (1980).

Höjrup (1983) och Clark m.fl. (1989). Zetterberg m.fl. (1984). SCB (1976) och SCB (1989). Efter Ellegård (1987). Efter SCB (1988 e). Nordisk Ministerråd (1987), kapitel 11.

Jfr Konsumentverket (1984) och (1985), Sveriges Radio (1983), Klevmarken (1985). Sveriges Radio (1988 a), Sveriges Radio/Statens Kulturråd (1987). SCB (1988 e). Pettersson (1989 a). kap. 12. Sveriges Radio (1988 a). Sveriges Radio/Statens kulturråd (1987). Tåhlin (1986) och SCB (1987 b).

SCB (1987 b).

Sveriges Radio/Statens kulturråd (1987). Pettersson m.fl. (1989).

Pettersson m.fl. (1989), s. 307.

Ahrne (1988) och Gardell (1976). Detta avsnitt bygger huvudsakligen på SCB (1988 a) och SCB (1988 d), varifrån också figu- rerna hämtats.

Prop. 1984/852209. Nelander (1987). Törnqvist (1984).

SCB (1986 a). Statskontoret (1987) . Pettersson (1989 a). Socialstyrelsen (1987 b). Pettersson (1989 a).

7. Arbetstider och hälsa

7.1. Arbete och hälsa

Hälsan bestäms av en mängd olika faktorer som samspelar med varandra, varav arbetet är en. Förändrade levnadsförhållanden ger mestadels effekter på hälso- tillståndet först på mycket lång sikt. Att ha ett arbete är i sig positivt ur hälso- synpunkt. Arbetslöshet medför ökade risker för bl.a. passivitet, nervositet, depression och hjärtinfarkt.l Vissa studier tyder på att även ålderspensione— ring har negativ inverkan på hälsotillståndet. Pensionering av personer med handikapp eller pensionering från påfrestande arbetsförhållanden är däremot positivt ur hälsosynvinkel.2

Många arbetsvillkor är förknippade med direkta och indirekta hälsorisker. Oregelbunden och obekväm arbetstidsförläggning är en sådan risk vars kon— sekvenser är väl kända. Däremot är mycket litet känt om den hälsomässiga be- tydelsen av arbetstidens längd som sådan. Idet avseendet är vi hänvisade till att dra indirekta slutsatser.

7.2. Arbetsmiljö

Det finns i dag en ganska omfattande kunskap om vilka arbetsmiljöfaktorer som är bra respektive dåliga för hälsan. Nedan redovisas några av de arbetsmil- jöfaktorer som enligt medicinsk expertis medför hälsorisker.

För att belysa utvecklingen i stort måste man i första hand förlita sig på in- tervjuundersökningar om hur människor upplever sin arbetsmiljö. Olikheter kan då vara resultat av såväl skillnader i anspråk och värderingar som i faktiska förhållanden. Studier talar dock för att skillnaden mellan hur olika grupper uppfattar sin arbetsmiljö är mindre än skillnaden i faktiska förhållanden. Vid jämförelser över tid finner man en tendens att intervjufrågor som gäller kon- kreta förhållanden visar en gynnsam utveckling medan frågor av mera vag ka— raktär om hur man upplever olika förhållanden visar en negativ utveckling. Mycket talar således för att anspråken och medvetenheten ökat så att man stäl- ler högre krav. 3

7.3. Fysisk belastning 4

Tunga lyft kan ge upphov till ryggbesvär som är en vanlig orsak till sjukfrånva— ro. ILO har rekommenderat att ingen arbetstagare skall belastas med bördor tyngre än 55 kg. Andelen av de sysselsatta som behövde kunna lyfta 60 kg i sitt arbete minskade mellan 1968 och 1981 från 35 till 28 procent.

Tabell 7.1 Fysisk belastning för olika grupper på arbetsmarknaden enligt ULF- undersökningarna 1986—1987. Procent.

LO TCO SACO/SR Tunga lyft dagligen 42 8 9 Upprepade ensidiga rörelser 54 24 18 Olämplig arbetsställning 59 23 22 Kraftiga skakningar och vibrationer 14 1 6 Buller i arbetsmiljön 30 11 8 Olycksfall senaste året 12 4 5

Krokiga, vridna och böjda arbetsställningar låser muskulaturen i särskilt ryggen och skuldrorna i statiskt arbete som är olämpligt för blodförsörj ningen. Olämpliga arbetsställningar verkar också förslitande på muskulaturen och ske- lettet. 41 procent av samtliga sysselsatta har olämpliga arbetsställningar. Denna andel har ökat med ca tio procentenheter sedan 1974. Bland kvinnorna har den ökat med 16 procentenheter, så att andelen nu är lika hög bland kvinnorna som bland männen. De redan stora skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän tenderar att öka.

Nio procent av samtliga sysselsatta har arbeten som innebär kraftiga skak- ningar eller vibrationer. Andelen är densamma som 1974. Detta arbetsmiljö— problem är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor.

Arbeten som medför olämpliga arbetsställningar och/eller ensidiga arbetsrö— relser, kraftiga vibrationer, tunga lyft eller daglig svettning av kroppsan- strängning kan betecknas som fysiskt slitsamma. 66 procent av de sysselsatta har sådana arbeten, ungefär samma andel som vid 1970-talets mitt. Då var det fler män än kvinnor som hade fysiskt slitsamma arbeten. Nu är det något fler kvinnor än män.

Förutom att buller kan ge hörselskador ökar det risken för olycksfall och kan bidra till isolering genom att omöjliggöra samtal. Drygt nio procent av de sys— selsatta säger sig vara ständigt utsatta för öronbedövande buller på sina arbets- platser. Andelen har minskat med tre procentenheter sedan 1974. Betydligt fler män än kvinnor är utsatta för buller.

Den här redovisningen har koncentrerat sig på olika grupper av anställda. Den kategori bland de sysselsatta som har den allra största anhopningen av fy— siska hälsorisker i arbetsmiljön är dock jordbrukarna.

7.4. Psykisk belastning

Fysiskt påfrestande arbetsuppgifter har negativa effekter på fysisk hälsa. Men— talt utmanande arbetsuppgifter har däremot positiva effekter för psykisk hälsa, förutsatt att de är förenade med självständighet i arbetssituationen. Höga psy- kiska arbetskrav samtidigt med litet beslutsutrymme har däremot en negativ in- verkan på såväl det psykiska som det fysiska hälsotillståndet. Riskerna för hjärt— och kärlsjukdomar, nervösa besvär och övertrötthet ökar.5

Tabell 7.2 Psykisk belastning för olika grupper på arbetsmarknaden enligt ULF- undersökningarna 1986—1987. Procent.

LO TCO SACO/SR

Inget inflytande över:

arbetets planering 20 5 4 arbetstempot 12 6 3 arbetstidens förläggning 69 35 24 Arbetet är:

psykiskt ansträngande 32 48 54 enformigt 27 7 7 jäktigt 60 68 69 jäktigt och enformigt 17 5 4

Andelen som säger sig ha inflytande över planeringen av sitt arbete har ökat något under senare år men skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän är fort— farande mycket stora.

37 procentav de sysselsatta betraktar sitt arbete som psykiskt ansträngande. Det är en ökning med fyra procentenheter sedan mitten av 1970-talet. Män och kvinnor ligger på ungefär samma nivå. Att arbetet är psykiskt ansträngande kan betyda många olika saker. Det kan innebära att man ställs inför utmaningar som detär utvecklande att kunna klara av eller att man vantrivs med sin arbetssitua- tion. En särskild typ av psykisk ansträngning medför sådana arbeten där de känslomässiga påfrestningarna är stora samtidigt som arbetstagaren har litet inflytande över faktorer som skapar de problem han har att arbeta med, som po- lismännens eller socialsekreterarens arbete. Det kan leda till ett tillstånd som kallas utbrändhet och som karaktäriseras av olika psykosomatiska störningar och av att man avskärmar sig känslomässigt från de människor man arbetar med. 6

Att ha ett jäktigt arbete behöver inte vara negativt ur hälsosynpunkt. Men ett arbete som på samma gång är jäktigt och enformigt utgör i det långa loppet en risk för bl.a. psykiska besvär och kranskärlssjukdomar. Ca 13 procent av alla sysselsatta har sådana arbeten och andelen har ökat något sedan 1970-talet. An- delen är ungefär densamma bland kvinnor och män.

7.5. Hälsoskillnader

Hälsotillståndet i den svenska befolkningen är vid en internationell jämförelse mycket gott. Det har också förbättrats på senare tid, särskilt 1 åldersgruppen 70—75 är. Åldrandet och den 1 samband därmed försämrade hälsan tycks nu in- träffa högre upp i åren än tidigare. 7

Men de klassmässiga skillnaderna är fortfarande stora. Hälsotillståndet för personer med arbetaryrken är betydligt sämre än i befolkningen som helhet och skillnaderna ökar med åldern. Även om orsakssambanden knappast är möjliga att fastslå 1 detalj" är det rimligt att anta att hälsoskillnaderna till stor del avspeg- lar skillnader i arbetsvillkor och arbetsmiljö. De som har den sämsta hälsan har

ofta fått förtidspension, varför skillnaderna i själva verket är ännu större än i ta— bell 7.3, som endast omfattar anställda.

Tabell 7.3 Hälsa efter facklig tillhörighet, enligt ULF-undersökningarna 1986—1987. Endast åldersgruppen 45—64 år. Procent. 8

LO TCO SACO/SR Långvarig sjukdom 18 9 5 Nedsatt arbetsförmåga 12 6 3 Nedsatt rörelseförmåga 15 9 5 Nedsatt hörsel 16 9 3 Svår värk i rygg eller höfter 18 1 l 5 Svår värk i händer, armbågar, ben el. knän 13 5 3

7.6. Arbetstidens längd och hälsa

Skyddsmotivet, att arbetstiden skulle regleras för att skydda individen från överansträngning, sjukdomar och olycksfall, var ursprungligen det tyngsta ar— gumentet för arbetstidsförkortningar. Argumentet har fortsättningsvis spelat stor roll i den allmänna debatten. Utom för vissa grupper med speciella risker som minderåriga och sysselsatta i radiologiskt arbete har det dock sedan myck- et lång tid tillbaka avfärdats av såväl utredare som lagstiftare. 9 Man har menat att något samband mellan hälsan och arbetstidens längd inte gått att påvisa.

Men det förefaller uppenbart att om arbetet medför hälsorisker ökar dessa ju längre tid man utsätter sig för dem. Det finns många bevis på att förslitning i ar- betet spelar stor roll för uppkomsten av ohälsa. Vid samma exponering per tids- enhet bör kortare arbetstid reducera förslitnings- och olycksrisken i arbetslivet. Mycket talar för att det är effekten av bättre arbetsmiljö i förening med kortare arbetstid och därmed längre återhämtningspauser som nu långt efteråt kan avlä- sas i 70-åringarnas förbättrade hälsotillstånd. 10

Att förbättra arbetsmiljön och arbetsorganisationen torde dock vara betydligt effektivare sätt att minska arbetets hälsorisker än att förkorta arbetstiden. Den som utsätts för ständigt öronbedövande buller i sitt arbete löper exempelvis stor risk att bli hörselskadad. Risken minskar något om arbetsdagen förkortas, men givetvis kommer hörselskador ändå att uppstå. Om den bullrande maskinen byts ut mot en tystare minskar risken däremot påtagligt.

7.7. Arbetstidsförläggning och hälsa "

Resultaten från forskningen beträffande hälsomässiga konsekvenser av arbets- tidens förläggning är relativt entydiga och samstämmiga antingen det gäller svensk eller utländsk forskning. De har att göra med människans biologiska förutsättningar. Även om de flesta studier som gjorts gäller arbetare kan resul- taten därför generaliseras också till andra grupper.

Av stor betydelse för uppkomsten av hälsobesvär är arbetstidens relation till människans biologiska dygnsrytm. Den fysiologiska aktivitetsnivån som kroppstemperatur. hjärtverksamhet och vakenhetsgrad är i topp mitt på dagen och lägst på natten. De fysiologiska dygnsrytmerna varierar med tillgång på dagsljus och är relativt oberoende av sömn/vakenhet. Sömn och vila har sin biologiska plats på dygnet som skiftarbete och annan obekväm arbetstid inte överensstämmer med.

Problemen förvärras om arbetstiden i tillägg till att ligga fel på dygnet i för— hållande till människans biologiska rytm dessutom är oregelbunden. Organis- men har en viss förmåga att förskjuta sin rytm i förhållande till den naturliga men den klarar dåligt att ideligen byta rytm. Skiftarbete och annan roterande arbetstid är sämre än fasta arbetstider ur fysiologisk synpunkt. Ständigt nattar— bete ger en bättre dygnsrytmisk anpassning än veckovisa byten mellan dag— och nattskift. Oregelbundna arbetstider, särskilt växling mellan tidiga och sena ti- der. orsakar för många sönmbesvär, magbesvär och försämrat psykiskt välbe— finnande. Skiftarbete och annan obekväm och oregelbunden arbetstid ökar ris- ken för magsår och andra sjukdomar.

Riskerna för ohälsa i arbeten med obekväma och oregelbundna arbetstider ökar med stigande ålder. Forskarna menar att den fysiologiska anpassningen av dygnsrytmen får allt svårare att klara den omställning som sådana arbetstider innebär ju äldre man blir. Obekväma och oregelbundna arbetstider är också mycket vanligare bland yngre än bland äldre.

Det förtjänar påpekas, att de som har oregelbundna arbetstider torde vara personer som har lättare än befolkningen i allmänhet att variera sin dygnsrytm. Andra söker sig bort från arbeten av denna typ eller tvingas sluta av hälsoskäl. De ovan påvisade hälsoriskerna skulle antagligen vara än mer uttalade om inte denna urvalsmekanism fanns.

De negativa effekterna av obekväm och oregelbunden arbetstidsförläggning uppvägs inte av en måttlig förkortning av arbetstiden. Skiftarbetande i kontinu— erligt treskift har en arbetstid på i genomsnitt 36 timmar per vecka. Trots detta har de fler hälsobesvär än dagtidsarbetande med 40 timmars arbetsvecka. Inte heller för deltidsarbetande med oregelbunden arbetstidsförläggning som för- kortat sin arbetstid relativt väsentligt kompenseras de hälsomässiga effekterna av den kortare arbetstiden.

7.8. Sammanfattning och slutsatser

Det finns väl belagda forskningsresultat som visar att obekväm och oregelbun- den arbetstidsförläggning har negativa hälsoeffekter.

Mellan arbetstidens längd och hälsan finns däremot inget direkt påvisbart samband. vilket delvis kan bero på att saken är föga utforskad. Många inslag i dagens arbetsmiljöer är skadliga för hälsan. Ju kortare tid man utsätts för dessa. desto mindre bör de skadliga effekterna bli. Varje förkortning av arbets- tiden borde därför få positiva hälsomässiga effekter för dem vilkas arbetssitua- tion innehåller inslag som är påfrestande för hälsan. Detta förutsätter att en för— kortning av arbetstiden inte medför en ökning av just sådana faktorer i arbetsli- vet som är skadliga. som obekväm arbetstidsförläggning. stress och monotoni.

Arbetsmiljöförskningen visar ganska entydigt på vilka förändringar i arbets

livet som skulle ha den största betydelsen för hälsan: minskad belastning, mer variation, mer inflytande och överblick. Att förbättra arbetsmiljö och arbetsor— ganisation är betydligt effektivare sätt att minska arbetets hälsorisker än att för— korta arbetstiden.

! Se t.ex. sammanfattande framställningar i SCB (1988a), s. 71, och Socialstyrelsen (1987). s. 144 f.

2 Socialstyrelsen (1987), s. 144. 3 Socialstyrelsen (1987), s. 145.

4 Uppgifterna i avsnitten 7.3—7.5 bygger på SCB:s s.k. ULF—undersökningar. Tabellerna återges efter Svenska kommunalarbetareförbundet (1989). Texten i avsnitten 7.3—7.4 bygger på SCB (1976), SCB (1989) och 5. 91—100 i SCB (1987 (1), som också baserar sig på ULF— undersökningarna. Med presens, nuläge, avses 1986—87. Tåhlin (1987) och Gardell (1986). Pettersson (1983).

Socialstyrelsen (1987), s. 23.

Uppgifterna om värk gäller 1980—1981.

Se t.ex. SOU 1968:66.

10 Lagergren (1989).

11 Nilsson (1989).

ONQONUI

8. Arbetstidsreformer

8.1. Inledning

I det här kapitlet studeras de lagar och avtal som gett dagens arbetstidsmönster. Det är ett omfattande reformarbete som ligger till grund för nuvarande veckoar- betstid, semester, pensionsålder och olika former av ledigheter. Syftet är att re- dovisa motiv och argument bakom olika reformer samt ge en bild av samspelet mellan avtal och lagar som reglerar arbetstiden.

8.2. Från åttatimmarsdagen till 40—timmarsveckan

Åtta timmars arbetsdag var ett av den framväxande arbetarrörelsens viktigaste krav. Över stora delar av världen svepte en våg av manifestationer för en regle- ring av arbetstiden. Åttatimmarsdagen blev symbolen för vad som skulle kunna åstadkommas när demokratin genomförts. Den ordinarie veckoarbetstiden uppgick vid mitten av 1910-talet till omkring 57 timmar. '

Iden svenska riksdagen hade arbetstidsfrågan behandlats långt tidigare. Den första riksdagsmotionen om arbetstider kom redan 1856. Det skulle emellertid dröja ytterligare 64 år innan någon arbetstidslag trädde i kraft.

48-timmarsveckan

Den liberal-socialdemokratiska ministären Edén tillsatte den 15 februari 1918 en arbetstidskommitté. 385 dagar senare, den 4 mars 1919, behandlade regerin- gen en proposition i ärendet sedan kommitténs betänkande avlämnats och re- missbehandlats.

Tre huvudsakliga motiv anfördes för en lagstiftning om arbetstidernas be- gränsning. För det första pekades på den internationella utvecklingen. I många länder genomfördes reformer som begränsade arbetstiden till åtta timmar per dag. Det ansågs viktigt med en lugn samhällsutveckling och missnöje med lån— ga arbetstider kunde utgöra en oroshärd: ”sociala reformer och däribland ej minst arbetstidens begränsning på ett för arbetarna tillfredsställande sätt är vad tiden kräver, om vi utan för stora vanskligheter skall kunna genomgå den brytnings— och förnyelsetid, som världen nu genomgår”. För det andra påtala- des vikten av arbetarnas fysiska hälsa. Olycksfallen på arbetsplatserna skedde oftast under arbetsdagens sista timmar. För det tredje anfördes ”arbetarnas be- hov av fritid för familjeliv, för deltagande i medborgerliga angelägenheter och för begagnande av tillfällen till förvärv av kunskaper och bildning”.

Mot en arbetstidslag anfördes brist på arbetskraft som motiv. Lagstiftaren menade att produktiviteten torde öka genom en arbetstidsförkortning samt att

arbetslösheten skulle kunna hävas om arbetstidsreformer genomfördes vid denna tidpunkt. 2

Det rådde inte oväntat oenighet mellan parterna på arbetsmarknaden. SAF menade att ”vi för vår del avstyrka det nu framlagda förslagets genomförande” medan LO slog fast att ”strävandet till en förkortning av den hittills oskäligt lån- ga arbetstiden har allt sedan fackföreningsrörelsens början utgjort ett av denna rörelsens huvudsyften”. 3

Genom lagen reglerades veckoarbetstiden till normalt 48 timmar per vecka. Den längsta tillåtna dygnsarbetstiden blev nio timmar. Övertidsarbetet reglera— des. En rad begränsningar fanns beträffande vilka som omfattades av lagen. Främst gällde den arbetare inom industri och anläggningsverksamhet i företag med regelbundet minst fem arbetare anställda.

Arbetstidslagen var tillfällig med en giltighetstid på fyra år. Under l920-talet förlängdes lagen med jämna mellanrum och vissa förändringar gjordes. Först år 1930 var riksdagen redo att fatta beslut om en permanent lag om arbetstidens begränsning. Den lag som då stiftades kom sedan att gälla ända till 1970, med justeringar vad avser arbetstidens längd.

Speciallagar

Efter hand stiftades också lagar som gällde andra delar av arbetsmarknaden: 1936 begränsades lantarbetarnas arbetstid till 52 timmar och 1948 till 48 tim- mar, 1939 började en lag för detaljhandelsanställda att gälla och 1944 en lag för hotellanställda som 1948 kom att omfatta alla hotell-, restaurang- och kafe'an— ställda vars arbetstider begränsades till 48 timmar. Sedan 1919 gällde en sär- skild sjöarbetstidslag som ändrades 1948 men som på avgörande punkter skilde sig från övriga arbetstidslagar.

Arbetstidslagarna omfattade så sent som i mitten på 1950-talet endast var tredje förvärvsarbetande. Det stora flertalet av dem som inte omfattades av la— gen hade kollektivavtal eller andra tjänstgöringsföreskrifter som innebar att de- ras veckoarbetstid inte översteg 48 timmar per vecka. Avtal om kortare arbets- tid hade t.ex. underjordsarbetare, vissa skiftarbetare, målare samt de flesta tjänstemän.

Från 1949 gällde' även regler beträffande arbetstidens förläggning enligt ar— betarskyddslagen. .I denna fanns bestämmelser beträffande raster och pauser samt principiellt förbud mot nattarbete mellan kl. 23.00 och kl. 5.00 och regler om veckovila som för varje period om sju dagar skulle uppgå till minst 24 tim- mars sammanhängande ledighet. Nattarbetsförbudet minskades 1967 till att gälla mellan kl. 24.00 och kl. 5.00 medan veckovilan förlängdes till 36 timmar 1978. För minderåriga gällde och gäller alltjämt särskilda bestämmelser.

45—timmarsveckan

År 1957 beslutade riksdagen att ändra veckoarbetstiden till 45 timmar i veckan. Förkortningen skedde successivt med en timme om året från och med 1958. Den 1 januari 1960 var veckoarbetstiden nere i 45 timmar. Lagen från 1957 in— nehöll en principiell nyhet genom att veckoarbetstid och dygnsmaximum gjor- des dispositiva. Överenskommelse 1 centrala kollektivavtal kunde alltså inne—

bära längre veckoarbetstid och dygnsmaximum än vad lagen föreskrev.

1957 års lag innebar en förändring av motiven för arbetstidsförkortningar. Man kunde inte ”motivera en allmän arbetstidsförkortning med hänvisning till någon försämring av svenska folkets hälsotillstånd” och inte heller ha "någon bestämd mening om betydelsen av en arbetstidsförkortning för en fortsatt ut- veckling i riktning mot förbättrad folkhälsa”. Man såg frågan om förkortad ar- betstid som ett val mellan ledighet, andra sociala reformer och löneökningar. Man ansåg att den enskilde borde ha möjlighet till ett fritt val mellan fritid, va- ror och tjänster. Det var emellertid nödvändigt att reglera arbetstiden eftersom det var praktiskt med en viss enhetlighet. Valet stod ”inte endast mellan fritid och annan konsumtion utan även mellan konsumtion i nuet och konsumtion i framtiden”. 4

42,5—timmarsveckan 1966 träffade LO och SAF överenskommelse om en arbetstidsförkortning som innebar att arbetstiden år 1969 skulle vara nere i 42,5 timmar per vecka.

1963 års arbetstidskommitté föreslog samma år att normalarbetstiden i all- männa arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer skulle minskas till 42 timmar och 30 minuter. Minskningen beslutades ske med 50 minuter i tre om- gångar så att arbetstiden den 1 januari 1969 var nere i den stipulerade ar— betstiden.

Trots att arbetsmarknadens parter alltså träffat avtal om arbetstidsförkortnin- gen ansåg man att den borde få genomslag i arbetstidslagen. Man menade att lagen borde fungera som norm för vad som ansågs vara den maximala ordinarie arbetstiden i landet och att de som stod utanför kollektivavtalen också skulle tillförsäkras en förkortning av arbetstiden. Förslaget att förkorta arbetstiden i lag tillstyrktes av LO, TCO och SACO/SR men avvisades av SAF som menade att ”arbetstidsfrågan helt och hållet bör överlämnas till arbetsmarknadsparter- na att lösas genom förhandlingar”. 5

40—timmarsveckan 1963 års arbetstidskommitté fortsatte sitt arbete och föreslog i ett betänkande år 1968 en förkortning av arbetstiden till 40 timmar. Kommittén anslöt sig till tan- ken att en arbetstidsförkortning skall ses som ett val mellan ökad fritid och hög- re lön. Hälsoaspekter och sociala skäl för en arbetstidsförkortning var inte till- räckligt starka för en reform. Förkortningen av arbetstiden grundades därför på ”individens val mellan olika sätt att tillgodogöra sig en möjlig förbättring av levnadsstandarden”. Däremot hävdar man att det ”inte kan överlåtas åt de en- skilda arbetstagarna att var för sig träffa sitt val mellan t.ex. ökad lön eller mera fritid. Produktionen kräver självfallet en viss enhetlighet på arbetstidens områ- de”. Man förde också ett resonemang om att ”i stället för en begränsning av vec- koarbetstiden reglera en begränsning av årsarbetstiden. Därvid skulle inte endast den enskilde arbetstagarens arbetsinsats per dag och per vecka komma in i bilden utan även hans ledigheter för semester och helgdagsflrande”. 6

År 1970 beslöt riksdagen att förkorta den ordinarie veckoarbetstiden enligt

lag från 42,5 till 40 timmar i veckan. Genomförandet skedde i två lika stora etapper den 1 januari 1971 och den 1 januari 1973. De gamla arbetstidslagarna ersattes av en ny arbetstidslag som i princip omfattade alla arbetstagare. Hälf— ten av arbetstagarna hade tidigare inte berörts av någon arbetstidslag. Möjlighet till jourtid infördes om högst 50 timmar per månad och taket för allmän övertid sänktes från 200 till 150 timmar per år. Veckoarbetstiden begränsades till 40 timmar per vecka eller som ett genomsnitt av denna tid under en fyraveckorspe- riod. Veckoarbetstiden, begränsningsperioden och övertidsbegränsningen var dispositiva. I 1970 års lag slopades begränsningen av arbetstiden per dygn.

Redan före 1970 hade underjordsarbetare och tjänstemän till stor del 40-timmarsvecka medan skiftarbetare i kontinuerlig drift hade 42 timmars ar- betsvecka.

I princip tillstyrktes den allmänna arbetstidsförkortningen av arbetsmarkna- dens parter, även om SAF ansåg att arbetstidsfrågan borde behandlas av parter- na på arbetsmarknaden.

Med 40—timmarsveckans genomförande följde ”att den gamla tanken på åtta timmars7arbetsdag vinner slutlig framgång även inom ramen för en femdagars- vecka”.

Gällande arbetstidslag

Den nu gällande arbetstidslagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och gäller i princip alla arbetstagares Vissa undantag har dock gjorts bl.a. arbete som ut- förs utanför arbetsgivarens kontroll, t.ex. i arbetstagarens hem samt arbete av personal i företagsledande ställning eller av arbetstagare som med hänsyn till sina arbetsuppgifter har förtroende att själva disponera sin arbetstid. Undantag gäller också för arbete i arbetsgivarens hushåll och vid skeppstjänst där andra föreskrifter gäller.9 För arbetstagare som inte har fyllt 18 år finns särskilda ar- betstidsregler som utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmil- jölagen.

Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen uppgå till högst 40 timmar i veck- an, raster ej inräknade. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller ar- betsförhållandena'i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i ge- nomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Någon begränsning av dygnsarbetsti- den finns inte i arbetstidslagen. En sådan finns dock för vägtransporter enligt särskild kungörelse.

Enligt arbetstidslagen får jourtid tas ut med högst 48 timmar under en tid av fyra veckor eller 50 timmar under en kalendermånad, om det på grund av verk- samhetens natur är nödvändigt att en arbetstagare står till arbetsgivares förfo- gande på arbetsstället för att vid behov utföra arbete. Den tid då arbete utförs räknas inte som jourtid utan som ordinarie arbetstid eller övertid.

Med övertid avses i lagen sådan arbetstid som överstiger ordinarie arbetstid och jourtid eller den arbetstid som vid heltidsarbete gäller på grund av kollek- tivavtal eller på grund av medgivande av arbetarskyddsstyrelsen om avvikelse från lagens regler.

Vid beräkning av övertid skall kompensationsledighet eller annan ledighet som förläggs till arbetstagarens ordinarie arbetstid eller jourtid likställas med fullgjord ordinarie arbetstid respektive jourtid.

Allmän övertid får tas ut med högst 48 timmar under fyra veckor eller 50 tim- mar under en kalendermånad. Under ett kalenderår får övertiden uppgå till högst 200 timmar.

Nödfallsövertid får tas ut om förhållandena kräver det vid en natur- eller olyckshändelse eller annan liknande omständighet som vållat avbrott i verk- samheten eller medför överhängande fara för sådant avbrott eller för skada på liv, hälsa eller egendom. Nödfallsövertid får tas ut endast under förutsättning att arbetsgivaren snarast underrättar den lokala fackliga organisationen på ar— betsstället. Den får inte tas ut under längre tid än två dygn från arbetets början utan att tillstånd för arbetet har sökts hos arbetarskyddsstyrelsen.

Mertid, dvs. den arbetstid som vid deltidsanställning överstiger arbetstagar— nas normala arbetstid och jourtid enligt anställningsavtalet, får tas ut med högst 200 timmar under ett kalenderår. Mertid får också tas ut med tillämpning av de villkor som gäller för nödfallsövertid.

Enligt arbetstidslagen råder ett principiellt förbud mot nattarbete mellan kl. 24.00 och kl. 5.00. Undantag får med stöd av lagen göras med hänsyn till arbe— tets natur, allmänhetens behov och särskilda omständigheter. Inom detta un- dantagsområde ryms processindustrier, vårdinrättningar, kommunikations— sektorn, hotell, restauranger, apotek, tidningstryckerier m.m. Undantagsom- rådet täcker enligt praxis exempelvis dataverksamheter som står i kontakt med internationella centraler, bilregistret i Örebro, godstrafikterminaler m.m.

En arbetstagare skall även ha 36 timmars sammanhängande veckovila för varje sjudagarsperiod. Veckovilan skall om möjligt, men inte nödvändigtvis, förläggas till veckoslut. Bestämmelsen är uppfylld även om veckovilan place- ras i början av en period och i slutet av den andra. Raster (som inte inräknas i arbetstiden) skall anordnas så att arbetstagare inte utför arbete mer än fem tim- mari följd. Rast får under vissa omständigheter bytas ut mot måltidsuppehåll vid arbetsplatsen som räknas in i arbetstiden. Arbetstagarna skall dessutom kunna ta pauser under arbetstid.

Arbetstagare skulle vid en extrem tillämpning av huvudreglerna i arbetstids- lagen kunna ha arbetsperioder inkl. raster på 19 timmar varje dygn mellan kl. 5.00 och 24.00. Med hänsyn till raster kan arbetstiden sammantaget uppgå till 17,5 timmar per dygn.

Verksamheter som måste fortgå dygnet runt påverkas inte av nattarbetsförbu- det och många gånger inte heller av bestämmelsen om rast efter fem timmars arbete. Rent teoretiskt tillåter arbetstidslagen för anställda i sådana verksamhe— ter nästan hur långa sammanhängande arbetspass som helst förlagda till vilken tid som helst av dygnet. Begränsningen utgörs enbart av bestämmelserna om veckovila.

Arbetstidslagen är i sin helhet dispositiv. Dispositiviteten gäller främst cen— trala avtal. Lokala avvikelser från lagen får göras under kortare tidsperioder beträffande övertidsarbete och nattarbetsförbudet.

Arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen är tillsynsmyndigheter. När kollektivavtal har träffats om avvikelser från lagens bestämmelser bortfaller den offentliga tillsynen i denna del.

Överträdelser av arbetstidslagen kan medföra bötesstraff för arbetsgivare. Enligt arbetstidslagen kan vidare övertidsavgift påföras den som bryter mot la- gens bestämmelser om övertid. Överträdelse av kollektivavtal behandlas antin—

gen enligt lagen om rättegång i arbetstvister eller på det sätt parterna själva har bestämt.

8.3. Från fyra lediga söckendagar till sex veckors semester?

1931 fick alla rätt till ledighet i minst fyra söckendagar enligt arbetar- skyddslagen.

Två veckors semester År 1938 infördes den första semesterlagen. Alla arbetstagare fick rätt till två veckors semester. Det främsta motivet för semesterlagen var att det var nödvän- digt för arbetstagarnas hälsa både i kroppsligt och andligt avseende att varje år erhålla fullständig vila under viss tid. Det hävdades att eftersom det visat sig svårt för arbetarna att vid förhandlingar ”förvärva sig semester av tillräcklig längd, har det så småningom blivit allt mer klart, att samhällets hjälp härför

fordras”. '0

Kraven på rättvisa spelade en stor roll: ”Den lagstiftning om semester, som nu föreslås, skulle medföra en oftast fördubblad viloperiod för kroppsarbetarna och alltså på förevarande område skapa ökad likställighet samt utgöra ett steg i riktning mot utjämning av arbets- och livsvillkoren för medborgarna i vårt samhälle.” "

År 1946 utökades semestern för ungdomar under 18 är, vissa gruvarbetare, nattarbetare och mörkrumsarbetare som fick tre veckors semester. Arbetstaga— re med radiologiskt arbete fick sex veckors semester.

Tre veckors semester

År 1951 förlängdes semestern till tre veckor för alla. Motivet för en längre se— mester var önskemålen att hellre ta ut en standardförbättring i form av en längre viloperiod än högre lön. Det ökade jäktet medförde större behov av rekreation. Det framfördes'också att ”sociala rättviseskäl tala för att en större likställighet i semesterhänseende kommer till stånd genom en förbättring av den kroppsar- betande befolkningens ställning härvidlag”. '2

Fyra veckors semester

När alla fick fyra veckors semester år 1963 hävdades att semesterförlängningen mer var en ekonomisk avvägningsfråga än en fråga om arbetarskydd: ”Fritiden har sitt pris, och den som vill ha mer fritid måste finna sig i att utrymmet för standardökning i annan form blir mindre.” B

Fem veckors semester År 1978 fick alla rätt till fem veckors semester. En principiell nyhet var att är— betstagaren fick rätt att spara en semesterveeka under högst fem år. Semesterla— gen skulle tillsammans med andra lagar om arbetstiden "medverka till att ut- jämna levnadsvillkoren mellan skilda grupper i samhället”. Man menade där-

för att ”rättviseskäl talar för att semesterledigheten förlängs för dem som åtnju- ter endast den lagstadgade semestern”. '4

Sex veckors semester?

1986 års semesterkommitté har redovisat en teknisk lösning till hur sex veckors semester för alla skall kunna förverkligas. I 1988 års regeringsförklaring har ut- fästelse gjorts att under mandatperioden lagstifta om en sjätte semestervecka som skall införas successivt.

8.4. Från folkpension till rörlig pensionsålder

Redan 1914 infördes allmän folkpension i landet. Pensionsåldern blev 67 år. Genom folkpensionen tillförsäkrades alla en minimistandard under ålderdo- men. Folkpensionen var emellertid låg men kom att förbättras vid många till- fallen.

Under 1950-talet var frågan om införande av allmän tilläggspension, ATP, den stora politiska stridsfrågan. ATP kom att genomföras först efter flera utred- ningar, folkomröstning och extraval samt en dramatisk omröstning i riksdagen. Riksdagens omröstning ägde rum 1958 och ATP infördes 1960.

65 års pensionsålder

Först år 1976 kom dock den allmänna pensionsåldern att sänkas. Genom en lag som stiftades 1974 blev pensionsåldern 65 år den 1 juli 1976. Sänkningen av pensionsåldern fick betydande samhällsekonomiska effekter men eftersom ”65-årsåldern i stort sett redan har genomförts på arbetsmarknaden genom av- tal kommer en sänkning inte att mera allvarligt inverka på tillgången på arbets- kraft”. '5 Sänkningen av den allmänna pensionsåldern betraktades därför mest som en rättvisefråga.

Vidgad rörlighet Sedan tidigare hade det funnits möjligheter till förtida och uppskjutet uttag av pension mellan 63 och 70 års ålder. I samband med sänkningen av den allmänna pensionsåldern till 65 år öppnades möjligheter till förtida uttag från 60 års ålder och möjligheter till uppskjutet uttag till 70 års ålder. Rörligheten vidgades såle- des från sju till tio år. Vid förtida uttag reduceras pensionen livsvarigt med 0,5 procent per månad som uttaget görs före 65 års ålder. Vid uppskjutet uttag höjs pensionen med 0,6 procent per månad. När förtida uttag görs vid 60 års ålder blir reduktionen 30 procent. Det högsta möjliga påslaget är 36 procent. Det an- sågs att påslaget innebar ”en viss stimulans till fortsatt förvärvsarbete på deltid eller heltid efter 65 års ålder”. 16

Skattesystemet har emellertid gjort uppskjutet uttag mindre lönsamt. En komplikation i möjligheterna'till rörlig pensionsålder uppåt är dessutom att an- ställningsskyddet upphör vid 65 års ålder. '7

Delpension

Samtidigt genomfördes även möjligheten till delpension i kombination med deltidsarbete. Den som fyllt 60 år gavs möjlighet att efter eget önskemål trappa ned arbetsinsatsen under de sista yrkesverksamma åren och på så sätt få en mjuk övergång från arbete till ålderspension. Pensionsnivån var vid genomfö- randet 65 procentav det inkomstbortfall som uppstod vid övergången till del— tidsarbete. Senare sänktes nivån till 50 procent för att 1987 återigen höjas till 65 procent. I inledningsskedet gällde delpensioneringen endast anställda men fr.o.m. 1980 kan även företagare delpensioneras.

I förslaget om rörlig pensionsålder betonades att ”människans åldrande sker individuellt” och ”att en plötslig övergång från aktivt arbetsliv till ett liv som pensionär ibland kan medföra problem och vara olämpligt från hälsosyn- punkt”. '8 De motiv som anfördes för mer flexibla pensionsregler var således sociala. '

8.5. Från moderskapshjälp till 18 månaders föräldra— försäkring

I lagen om minderårigas och kvinnors arbete från 1900 fanns ett förbud att an- vända kvinnor i industriellt arbete de fyra första veckorna efter barnsbörden. Detta förbud var inte kopplat till någon rätt för kvinnan att behålla anställningen och inte heller till någon ersättning.

Moderskapshjälp

1912 infördes ett statsbidrag till sådana sjukkassor som gav moderskapshjälp. Hjälpen skulle utgå under minst 14 dagar eller i form av vård på förlossnings- anstalt.

I samband med beslutet om erkända sjukkassor 1931 blev kassorna skyldiga att utge moderskapshjälp med samma belopp som sjukpenningen under minst 30 dagar. Till icke medlemmar skulle kassan av statsmedel utbetala moder- skapsunderstöd men understödet var begränsat till oförsörjda kvinnor med små inkomster. Beloppen var mycket låga. 1931 utsträcktes också förbudet att an- vända kvinnor i industriellt arbete till sex veckor efter barnsbörden.

1937 höjdes beloppen avsevärt och de som inte var anslutna till sjukkassa f1ck moderskapspenning. För nödställda mödrar tillkom ett behovsprövat naturaun- derstöd, mödrahjälp.

Förbud mot avsked 1939 förbjöds på förslag av befolkningskommissionen avsked av arbetstagare i samband med trolovning, barnsbörd, äktenskap m.m. Sådana avskedanden var inte regel men ungefär en tiondel av alla kvinnliga abetare och en tredjedel av de kvinnliga tjänstemännen riskerade avsked när de gifte sig eller fick barn. La- gen var tvingande för arbetsgivare med minst tre anställda. Man fick inte heller säga upp en kvinna ”på grund därav att hon i samband med havandeskapet eller

barnsbörden under skälig tid, dock högst tolv veckor, avhåller sig från arbe— te”. 19 1945 utsträcktes ”skälig tid” till sex månader.

Socialvårdskommittén föreslog 1946 att mödrahjälpen skulle slopas och mo- derskapshjälpen byggas ut kraftigt så att den utan behovsprövning skulle utgå till alla med det dittills högsta beloppet. Dessutom skulle till en förvärvsarbe- tande kvinna som avhöll sig från förvärvsarbete under högst sex månader utgå en löpande ersättning i proportion till hennes inkomst. Detta förslag kom inte att föreläggas riksdagen. Det mötte motstånd på två linjer. Många ansåg att den naturainriktade och behovsprövade mödrahjälpen borde behållas. Dessutom motsatte sig flera kvinnoorganisationer, bland dem socialdemokratiska kvin- noförbundet, bestämt förslaget. De såg förslaget som orättvist mot de hemarbe- tande mödrarna.

Moderskapspenning

Först 1955 i samband med att den allmänna sjukförsäkringen infördes besluta- des om moderskapspenning. Alla kvinnor som födde barn fick ett engångsbe- lopp som motsvarade grundsjukpenning för tre månader. Kvinnor som för- värvsarbetade fick rätt till tre månaders ledighet med sjukpenning. Den be- hovsprövade mödrahjälpen bibehölls men utgick nu som ett kontant engångs- belopp i stället för som naturaförmån.

1963 förlängdes den betalda ledigheten till sex månader och moderskapspen- ningen höjdes på motsvarande sätt. Den behovsprövade mödrahjälpen av- skaffades.

Föräldraförsäkringen

Föräldraförsäkringen infördes 1974 på förslag av familjepolitiska kommittén. Den från principiell synpunkt största nyheten i föräldraförsäkringen ansågs va- ra ”att föräldrarna skall få möjlighet att själva avgöra vem av dem som skall ta vård om barnet under månaderna efter födseln”. Det ansågs att ”ett viktigt mål för familjepolitiken är att åstadkomma en utveckling som medför ökad jäm— ställdhet mellan män och kvinnor” och att '”arbetsmarknadspolitiken har .. in— riktats på att ge varje vuxen människa möjlighet till en produktiv sysselsätt- ning” samt att ”skattesystemet har ändrats så att utgångspunkten numera i prin- cip är att varje vuxen — man eller kvinna, gift eller ogift — skall försörja sig själv” samt att det är ”föräldrarnas inkomster som är grundvalen för barnfa- miljernas ekonomi”. 20

Men i vissa situationer är det i regel ofrånkomligt att en av föräldrarna stan- nar hemma för att ta hand om barnen, främst vid barnets födelse och den när- maste tiden därefter. Under den tiden borde alla familjer få en föräldrapenning som skulle ge ett väsentligt bidrag till den hemmavarande makens försörjning, oberoende av om modern eller fadern stannar hemma hos barnet.

Samtidigt infördes anställningsskydd även för fader som i samband med barns födelse utnyttjade rätt till ledighet under högst sex månader, ett skydd som tidigare enbart gällde modern.

Föräldrapenningen omfattade när den infördes sex månader med ersättning enligt sjukpenningnivån. De som var berättigade endast till grundsjukpenning

fick ersättning i sex månader enligt en s.k. garantinivå. Garantinivån utgavs all- tid oberoende av inkomst och tidigare förvärvsarbete och avsågs utgöra ett vä- sentligt bidrag till den hemmavarande förälderns försörjning.

Redan 1975 utsträcktes rätten till föräldrapenning i samband med barns födel- se till sju månader och sedan dess har antalet dagar som ersätts genom föräldra- försäkringen utökats i flera omgångar. 1978 infördes den särskilda föräldrapen— ningen, som bl .a. innebar att en månad ersattes endast med garantibeloppet för alla. Sedan 1980 har nio månader ersatts enligt sjukpenningnivån och tre måna- der enligt garantinivån. 1989 beslöt riksdagen om en successiv utbyggnad till 18 månader med ersättning enligt inkomstbortfallsprincipen. Utbyggnaden skall vara slutförd 1991. 21

Vård av sjukt barn etc. 1977 utvidgades rätten att vara hemma och vårda sjukt barn med ersättning. Fr.o.m. 1986 benämns den tillfällig föräldrapenning och gäller numera maxi- malt 90 dagar för vård av sjukt barn som inte fyllt tolv år. Dessutom har man sedan 1986 rätt till två kontaktdagar per år för varje barn mellan fyra och tolv år. Dessa kan användas t.ex. för inskolning på daghem eller i samband med för- äldrautbildning.

1980 fick fadern en fristående rätt till tio dagars ledighet med ersättning enligt sjukpenningnivån i samband med barns födelse, vilket tidigare, från 1974, en- dast gällde om det fanns äldre barn i familjen. 1980 fick också blivande mödrar rätt till havandeskapspenning i högst 50 dagar om de inte kunde fortsätta med sitt tunga arbete och om de inte kunde bli omplacerade till lättare arbete.

Föräldraledighetslagen

Föräldraledighetslagen trädde i kraft 1979. Genom den frikopplades föräldrar- nas rätt till ledighet från föräldraförsäkringens förmånsregler. Under tid då för- äldrapenning utgår har man dock alltid rätt till ledighet. 22

En arbetstagare har i egenskap av förälder rätt att för vård av barn dels vara helt ledig från anställningen tills barnet uppnått ett och ett halvt års ålder, dels förkorta arbetstiden till tre fjärdedelar av normal arbetstid till dess barnet upp- nått åtta års ålder eller avslutat det första skolåret.

Ledigheten skall förläggas till de dagar som arbetstagaren begär. Ledighet i form av arbetstidsförkortning skall dock som huvudregel spridas jämnt över ar- betsveckans samtliga dagar. Om man inte kommer överens om ledighetens för- läggning bestämmer arbetsgivaren. Han får dock inte utan arbetstagarens sam- tycke förlägga ledigheten annat än till arbetsdagens början och slut. 23

8.6. Rättigheter till ledighet

Utöver de regler som gäller arbetstid, semester, pensionsålder och föräldrale- dighet fmns andra rättigheter till ledighet som påverkar det totala arbetstidsut- taget. Dessa är av flera olika slag. Gemensamt för alla dessa rättigheter är att de ger möjlighet till frånvaro från arbetsplatsen med bibehållet anställnings- skydd. Frånvaron kan ge rätt till ersättning från arbetsgivaren eller någon annan

eller enbart avse ledighet i samband med annan verksamhet än förvärvsarbete. Det går även att principiellt skilja mellan individens rättigheter och de möjlig— heter och skyldigheter som olika kollektiv har.

Sjukfrånvaro Den mest uppenbara rätten till frånvaro från arbetsplatsen gäller sjukfrånvaro. Märkligt nog har denna rätt till frånvaro aldrig explicit reglerats i lag. Det har emellertid ansetts strida mot anställningsavtalet att avskeda någon på grund av sjukdom om vederbörande inom rimlig tid anses kunna återvinna sin hälsa. Normalt anses aldrig uppsägning på grund av sjukdom kunna komma ifråga så länge arbetstagaren uppbär sjukpenning från försäkringskassan dvs. under ett till två år. Rätten till ersättning regleras i lagen om allmän försäkring där den anställde garanteras ersättning motsvarande 90 procent av sin inkomst under den tid sjukfrånvaron avser. 24

Enligt lag från 1988 har även anhöriga rätt till ledighet för vård av sjuka under viss tid med ersättning från försäkringskassan.

Svenska för invandrare

Sedan 1972 har invandrare rätt till ledighet på hel- eller deltid vid deltagande i svenskundervisning. Ursprungligen gav ledigheten också rätt till lön. Den 1 ju- li 1986 ändrades reglerna och ersättningen blev schablonmässig. Den som är mellan 20 och 65 år erhåller 42 kronor per timme vid förlorad arbetsinkomst under studietiden , medan den som är mellan 16 och 19 år får en ersättning som motsvarar högst 500 kronor per månad. Lagen ger långtgående skydd mot obefogtstde uppsägningar och omplaceringar i samband med ledighet för studi- erna.

Studieledighet

Studieledighetslagen från år 1974 ger den anställde rätt till ledighet för studier som kan preciseras till deltagande i viss kurs eller viss närmare angiven under- visning. Det måste således finnas någon form av studieplan eller kursprogram. Lagen innehåller inga regler om ersättning under studietiden. 26

Enligt lag från 1979 har föräldrar rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m. 27

De ledigheter vi hittills redovisat har gällt rättigheter som är förknippade med individens intressen och förhållanden. Det finns även regler som gör det möjligt för den anställde att vara frånvarande från arbetsplatsen för att tillvarata olika kollektiva intressen. Frånvaron kan i det fallet vara frivillig eller på— tvingad.

Värnplikt Det mest uppenbara exemplet på det senare är förbudet mot uppsägning i sam-

band med värnpliktstjänstgöring eller annan pliktlag. Detta reglerades redan 1914 och nuvarande lag är från 1939. Samma anställningsskydd garanteras den

som är tjänstledig för tjänstgöring i försvarsmaktens reserver eller som på grund av frivilligt åtagande blivit tjänstgöringsskyldig inom totalförsvaret. 28

Ojfentliga uppdrag Den som åtagit sig offentliga uppdrag har rätt till ledighet för att fullgöra dessa. Regeringsformen och kommunallagen ger ovillkorlig rätt till tjänstledighet för att kunna fullgöra sådana uppdrag. I regeringsformen ges riksdagsledamöter och riksdagens revisorer rätt till ledighet från anställningen eller som det heter fullgöra sitt uppdrag ”utan hinder av tjänsteuppgift eller annan sådan förplik- telse som åligger honom”. 29

Ledamot och suppleant i kommunfullmäktige beredning eller kommunsty- relse har enligt kommunallagen rätt till den ledighet från anställningen som be- hövs för uppdraget. Detsamma gäller kommunens revisorer. Även ledamot och suppleant 1 olika nämnder har en ovillkorlig rätt till ledighet som behövs för uppdraget enligt specialförfattningar som hänvisar till kommunallagen. 30

Facklig förtroendeman

Uppgifter inom totalförsvaret och fullgörande av offentliga uppdrag är väsentli- ga för upprätthållandet av frihet och demokrati. Likaså är den fackliga verk— samheten en väsentlig del av det svenska samhället. Lagstiftningen har därför underlättat för fackliga förtroendemän att fullgöra sina uppgifter. Facklig för— troendeman har rätt till ledighet från arbetet för fullgörande av sina fackliga uppdrag. Förtroendemannens rätt att behålla sin lön under ledigheten är bero- ende av om verksamheten rör arbetstagarnas intressen i förhållande till den en— skilde arbetsgivaren eller ej Enligt förtroendemannalagen ges bl.a. rätt att de]- ta i facklig utbildning, information till nyanställda delta 1 förhandlingar och upprätthålla kontakter med fackförbund. 3'

Skyddsombud och ledamot av skyddskommitté omfattas av förtroendeman- nalagen. Skyddsombud kan enligt arbetsmiljölagen även ha en vidare rätt till le- dighet som fordras för uppdraget, bl. a. vid akuta farosituationer. 32

Därutöver bör även nämnas att den arbetstagare som utsetts att företräda sin organisation vid förhandling enligt lagen om medbestämmande' 13 arbetslivet (MBL) ej kan vägras skälig ledighet för att delta 1 förhandlingen.

Allt som allt finns en lång rad regler som ger rätt till frånvaro från arbetet och som därmed också påverkar den totala arbetstiden i landet. Sverige torde vara unikt genom omfattningen av de ledighetsregler som finns.

8.7. Samspelet mellan lagar och avtal

8.7.1. Avtal om arbetsveckan

Avtalsstrukturen

Detaljbestämmelserna om arbetstid på LO/SAF—området återfinns i de avtal som har träffats förbundsvis mellan de enskilda arbetsgivar- och arbetstagaror- ganisationerna för olika verksamhetsområden. I de centrala avtalen har utöver de generella förkortningarna under senare år funnits avtal om selektiva arbets- tidsförkortningar. I 1974 års centrala uppgörelse ingick arbetstidsförkortning vid treskiftsarbete samt vid underjordsarbete. LO och SAF träffade stegvis un- der perioden 1983—1986 avtal om arbetstidsförkortningar vid tvåskiftsarbete.

Verkstadsföreningen och Metall har träffat ett avtal (1986) som helt ersätter arbetstidslagen i vilket kalenderåret generellt anges som begränsningsperiod. Tvister angående detta avtal avgörs i en särskild nämnd. Avvikelser från enskil- da bestämmelser i arbetstidslagen återfinns i många avtal främst när det gäller beräkning av övertid.

De tjänstemän som omfattas av arbetstidsavtalen på SAF/PTK-området un- dantas enligt avtalstexten från ”allmänna arbetstidslagen" trots att avtalet inte innehåller några bestämmelser om arbetstidens förläggning. Enligt praxis till- lämpas dock lagens förläggningsregler. Avtalet undantar dessutom tjänstemän över en viss lönenivå från samtliga arbetstidsbestämmelser. Arbetstidsavtalet mellan PTK och SFO' är utformat på samma sätt som avtalet mellan SAF och PTK. Även för tjänstemännen inom försäkringsområdet finns avtal som i sin helhet ersätter arbetstidslagen.

För huvuddelen av statstjänstemännen gäller särskilda avtalsbestämmelser om arbetstid. Dessa bestämmelser har förts in som avdelningar i de olika sek— torsavtalen på det statliga området. Syftet med ett sådant system är att få arbets— tidsbestämmelserna för respektive sektor så anpassade som möjligt till de krav verksamheten ställer. I de olika sektorsavtalen finns en särskild avdelning som behandlar omfattningen av skyldigheter att fullgöra jourtid, beredskapstid och övertid.

De statliga avtalsbestämmelserna om arbetstid innehåller på flera punkter (bl.a. övertid och begränsningsperiod för ordinarie arbetstid) avvikelser från arbetstidslagens regler.

För merparten anställda inom kommuner och landsting gäller gemensamma arbetstidsbestämmelser. För vissa kategorier av anställda fmns avvikande spe- cialbestämmelser, bl.a. för vårdpersonal, trafikpersonal, brandmän och städ- personal. I avtalet slås fast att arbetstidslagen gäller. Samtidigt medger avtalet att de lokala parterna får göra undantag från en lång rad av bestämmelserna i arbetstidslagen, såväl övertids- som förläggningsregler.

Avtalsregler om arbetstidens längd

Avtal om kortare arbetstid än 40 timmar finns bl.a. vid skiftarbete och andra former av oregelbunden arbetstid samt vid underjordsarbete. För merparten av alla dagtidsarbetande med arbetstiden förlagd måndag till fredag gäller i regel

40 timmar per helgfri vecka. Undantagen avser bl.a. banktjänstemän som har en ordinarie arbetstid på 38,5 timmar och försäkringstjänstemän som har 38,75 timmar.

Arbetaravtalen inom LO/SAF-området har i regel följande bestämmelser om veckoarbetstid för anställda i skiftarbete:

Intermittent treskiftsarbete 38 timmar Kontinuerligt treskiftsarbete 36 timmar Kontinuerligt treskiftsarbete med storhelgsdrift 35—36 timmar Kontinuerligt och intermittent tvåskiftsarbete 38 timmar

Underjordsarbetare har vid dagtidsarbete 36 timmars arbetsvecka och vid skift 35 timmar, enligt gruvavtalet.

Vård- och ekonomipersonal inom Svenska kommunalarbetareförbundets av— talsområde har i genomsnitt 37-timmarsvecka om arbetstiden inbegriper helg- arbete. Vårdpersonal för vilka minst 20 procent av arbetstiden utgörs av natt— pass har som heltidsanställda en genomsnittlig arbetstid på 36,33 timmar per vecka.

För anställda inom kommuner ochlandsting med kontinuerligt treskiftsarbe- te är arbetstiden 34,33 och vid intermittent treskiftsarbete 36,33 timmar per vecka.

Enligt grundregeln för statligt anställda, som utför kontors- eller administra— tionsarbete måndag till fredag, är den ordinarie arbetstiden 40 timmar och 50 minuter för kalendervecka under månaderna september—april och 37 timmar och 30 minuter under månaderna maj—augusti. För andra grupper av statligt anställda gäller 40 timmars ordinarie arbetstid som grundregel. Statligt anställ— da vars arbetstid infaller på obekväm tid har enligt särskilda regler kortare ar— betstid.

Avtalsregler om arbetstidens förläggning Enligt verkstadsavtalet är huvudregeln att arbetstidens förläggning bestäms ge— nom lokala uppgörelser. Om de lokala parterna inte kommer överens om annat gäller arbetstidslagen i fråga om nattarbete, raster och veckovila. Dessutom finns s.k. stupstocksregler som anger hur arbetstiden skall förläggas om de 10- kala parterna inte kan enas. För dagtidsarbete innebär stupstocksregeln att ar— betstiden skall förläggas måndag till fredag kl. 7.12—16. 12 med en eller flera raster om tillhopa en timme.

Stupstocksreglerna har efter hand ersatt de detaljerade regler som tidigare fanns i avtalen om arbetstidens förläggning och kan sägas vara ett uttryck för en utveckling mot mer lokalt beslutsfattande i arbetstidsfrågorna. En del avtal an- ger en viss arbetstidsförläggning som grundregel med möjligheter till avvikel- se, medan andra avtal direkt anger att arbetstiden i första hand skall bestämmas lokalt.

Byggnadsavtalet är exempel på ett traditionellt avtal som innebär att arbetsti— den förläggs mellan kl. 6.30 och 17.00 med en halv timmes frukostrast, en halv

timmes middagsrast och en kafferast om 15 minuter.

Handelsanställdas förbunds avtal för butikspersonal anger att arbetstiden skall förläggas till tiden för butikernas öppethållande eller i anslutning därtill. Den ordinarie arbetstiden får inte någon enskild vecka uppgå till mer än 45 tim- mar. Arbetstiden skall inte omfatta mer än fem dagar per vecka och fridagarna skall "rullas" från vecka till vecka. Om inte annat avtalas kollektivt eller indivi— duellt skall åtta av ledighetsdagarna vara lördagar. Avtal får träffas mellan ar- betsgivaren och den lokala fackliga organisationen om annan arbetstidsförlägg- ning. Arbetstiden per tjänstgöringsdag får enligt avtalet inte understiga tre timmar.

För hotell- och restauranganställda gäller en regel om att arbetstiden räknat från kl. 6.00 ena dagen till samma tid följande dag inte får överstiga elva tim— mar. Vid längre arbetstid än elva timmar är den överstigande tiden övertid. El- vatimmarsvakter får inte förekomma oftare än genomsnittligt tre gånger per tvåveckorsperiod. En anställd som haft kvällsvakt får inte börja sin morgonvakt förrän tidigast efter åtta timmars vila.

Bageriavtalet innehåller en regel om högst tio timmars ordinarie arbetstid per 24-timmarsperiod.

Den ordinarie arbetstiden för banktjänstemän skall förläggas måndag till fre— dag och fördelas med högst 8,5 timmar en dag och högst åtta timmar övriga da- gar. Den ordinarie arbetstiden börjar tidigast kl 7.00 och slutar senast kl. 17.30 men kan en dag per vecka utsträckas till kl. 18.30. I arbetstiden inräknas nor— malt inte måltidsrast men vid mindre kontor tillåts att måltidsuppehåll om högst 29 minuter räknas in i arbetstiden om arbetsförhållandena så kräver.

Inom kommun- och landstingsområdet har det centrala avtalet öppnat möj- lighet för de lokala parterna att göra avsteg från arbetstidslagens förläggnings- bestämmelser. För trafikpersonal vid kommunernas trafikföretag får den ordi— narie arbetstiden uppgå till högst nio timmar per dag. Viloperioden mellan två arbetspass får inte understiga tio timmar mer än var fjärde dag i följd.

Vid förläggning av ordinarie arbetstid för statliga arbetstagare, som inte har vanlig kontorstid, skall enligt det allmänna statliga arbetstidsavtalet tillämpas ett system med arbets- och viloperioder. En arbetsperiod får enligt avtalet om— fatta högst 14 timmar. En viloperiod skall omfatta minst tio timmar. Genom specialbestämmelser görs en rad avvikelser från huvudbestämmelserna i avtalet.

Ersättningsregler vid obekväm arbetstid

Någon allmängiltig defmition av vad som ersättningsmässigt avses med obe- kväm arbetstid finns inte. Något förenklat kan man säga att den arbetstid som inte infaller inom normal tidsram för en viss verksamhet klassas som obekväm.

Bestämningen av de obekväma arbetstiderna har betydelse i första hand för lönenivän men indirekt också för arbetstiden i vissa fall. Tjänstgöring på obe— kväm tid kan berättiga till kortare ordinarie arbetstid.

I följande sammanställning finns några exempel på vilka tider som klassifi- ceras som obekväm arbetstid (ob) på olika avtalsområden samt vilken ersätt— ning i kronor eller tillägg i procent som utges vid tjänstgöring på obekväm tid. Ersättningen är bestämd efter varierande förutsättningar.

Statligt anställda Enkel ob

Kvalificerad ob

Kommun- och landstingsavtalet O-tilläggstid A O—tilläggstid B

O—tilläggstid C

O-tilläggstid D

Verkstadsavtalet Grund-ob

Tillägg till grund-ob

Vid storhelger

Detaljhandelsavtalet Tillägg utgående från timlönen

måndag—fredag 1900—06.00

fredag 19.00— måndag 06.00

vid storhelger lördag—söndag fredag 1900—24.00

måndag—torsdag 22 .00—24 .00

tisdag—fredag 0000—0600

måndag—fredag 1900—22 .00

alla dagar 16. 30—22 .30

alla dagar 22 . 30—06. 30

fredag 22.30— söndag 22.30

måndag—fredag 18. 15—20.00 måndag—fredag efter kl 20.00

lördagar efter kl. 12.00 samt söndagar

Ersättning per timme (enl. 1988 års avtal)

7:50 kr

17 kr

50 kr 25 kr 25 kr

20 kr 20 kr

10kr

10:65 kr 13:55 kr 29:77 kr

66:23 kr

50%

70%

100 %

Övertidsregler i avtalen

Alltfler avtalsområden innehåller avvikelser från arbetstidslagens övertidsreg- ler. Yrkesinspektionens tillsyn av övertiden har därför till stor del bortfallit.

I arbetstidsavtalet mellan SAF och PTK finns enbart en gräns för övertid, dvs. 150 timmar per kalenderår. 75 timmars övertid som ersätts med kompensa- tionsledighet kan återföras till övertidsutrymmet.

Verkstadsavtalet anger samma gränser för övertid som lagen. Vid uttag av kompensationsledighet för övertidsarbete återförs motsvarande tid till det till- gängliga övertidsutrymmet. Enligt lagen får allmän övertid endast tas ut om särskilt behov föreligger vilket bl.a. innebär att övertiden inte får planeras i för- väg. I verkstadsavtalet finns dock en bestämmelse om s.k. kollektiv produk- tionsövertid som innebär att samtliga arbetare på en verkstad, avdelning eller grupp kan arbeta schemalagd övertid under minst fyra veckor. Som övertid räk— nas arbetstimmar utöver det för arbetarna gällande arbetstidsschemat. Lokala avvikelser från avtalet får göras för högst en månad. Längre avvikelser skall godkännas av de centrala parterna. Dispens kan sökas hos Verkstadsindustrins arbetstidsnämnd som verkar som skiljenämnd för avtalet.

Avtalet mellan Tidningarnas arbetsgivarförbund och Svenska journalistför- bundet begränsar övertiden till 25 timmar per månad.

Avtalet för banktjänstemän medger ett uttag av allmän övertid med 200 tim- mar per år. Genom lokal eller central överenskommelse får extra övertid tas ut med maximalt 175 timmar per år.

Inom kommuner och landsting kan lokala parter träffa avtal om annan över- tid och annan begränsningsperiod för övertid än enligt lagen. I specialbestäm— melser för läkare ges möjlighet att ta ut s.k. särskild arbetstid vilket i så fall in- kluderas i den ordinarie arbetstiden. Övertiden för läkare maximeras till 175 timmar per år om ej annat överenskommes mellan de lokala parterna.

För statligt anställd gäller i princip lagens begränsningsregler för övertid men i vissa fall har gränserna höjts genom lokala överenskommelser.

8.7.2 Avtal om semesterförmåner I flera avtal finns regler som ger bättre semesterförmåner än lagen föreskriver. Vi skall i det följande redovisa dessa förmåner vad avser semesterns längd. 34 I de statliga avtalen är semesterns längd beroende av arbetstagarens lön och levnadsålder. Det finns tre åldersgränser: under 30 år, 30—39 år och 40 år och däröver. Lönegränsen grundas på lönegrad, med två olika grupper: de som har under lönegrad N 10 respektive de som har lägst lönegrad N 10, där begynnelse- lönen fr.o.m. 1989-01-01 är 9 220 kr/månad. Semesterns längd enligt lön och ålder framgår av nedanstående samman- ställning:

—29 år 30—39 år 40— år — N 9 30 dagar 33 dagar 36 dagar N 10 — 33 dagar 36 dagar 40 dagar

Semestern varierar mellan 30 och 40 dagar enligt det statliga avtalet. Eftersom mellanliggande lördag under semestern räknas som semesterdag enligt avtalet

innebär det att antalet semesterdagar i realiteten varierar mellan 27 och 37 var— dagar om fyra veckors sammanhängande semester tas ut. Omkring 97 procent av de statligt anställda beräknas ha fler semesterdagar än lagen föreskriver.

I kommuner och landsting är semesterns längd enbart beroende på ålder. Fy— ra gränser finns. Den som är under 30 år har de lagstadgade fem semesterveck— orna, den som är 30 år har 27 dagar, den som är 40 år har 33 dagar och den som fyllt 50 år har 34 semesterdagar. Arbetstagaren och arbetsgivaren kan komma överens om att byta semester utöver de lagstadgade 25 dagarna mot kontant er— sättning. Omkring 74 procent av de anställda i kommuner och landsting beräk— nas ha rätt till mer än fem semesterveckor.

Inom det privata tjänstemannaområdet gäller i huvudsak den lagstadgade se— mestern. Enligt avtal kan dock längre semester utgå om tjänstemannen inte får övertidskompensation. Detta kan bero på att tjänstemannens månadslön är så hög att han saknar rätt till övertidsersättning, vilket för semesteråret 1988 mot- svarade 21 800 kronor. Det kan också träffas överenskommelse för andra om längre semester i utbyte mot rätt till övertidskompensation eller som kompen— sation för förberedelse- och avslutningsarbete.

Omkring 27 procent av tjänstemännen inom SAF/PTK-området har fler än 25 semesterdagar. Av tjänstemän inom andra delar av det privata området har 49 procent fler än 25 semesterdagar.

För LO:s privatanställda medlemmar gäller lagens 25 semesterdagar. På hela arbetsmarknaden beräknades 1988 mellan 55 och 60 procent av de anställda ha 25 semesterdagar medan omkring var fjärde hade mer än sex veck— ors semester.

8.7.3 Pensionsförmåner i avtal Inom det statliga området gäller i regel olika pensionsperioder för olika arbets- tagare: 60—63 år, 63—65 år respektive 65—66 år. Huvudregeln är att en an- ställd får avgå när han själv önskar inom pensioneringsperioden. Möjlighet finns att stanna kvar i tjänst efter denna period endast om det är lämpligt ur tjänstesynpunkt.

Idet kommunala avtalet finns en pensioneringsperiod vid 60, en vid 63 och ytterligare en vid 65 år. Den anställde är skyldig att avgå vid uppnådd pensions— ålder och kan kvarstå endast genom särskilt beslut av arbetsgivaren.

Industrins och handelns tilläggspension (ITP) tillämpar en pensionsålder på normalt 65 år. Möjligheter finns att uppskjuta uttaget av ålderspension enligt ITP-planen, dock längst till 70 års ålder.

Enligt villkoren för särskild tilläggspension (STP) är pensionsåldern 65 år för privatanställda arbetare. När den anställde uppnår pensionsåldern upphör hans anställning utan uppsägning, såvida inte annat överenskommits mellan honom och arbetsgivaren. Inom STP finns möjlighet att skjuta upp uttaget till 70 års ålder.

I de olika avtalen finns även speciella regler för sjukpension och vid förtids- pensionering.

8.8. Sjuttio år med lagar som påverkat arbetstiden

De sjuttio år som gått sedan den första arbetstidslagen antogs av Sveriges riks— dag har medfört en radikal förändring av den lagstiftning som reglerar arbetsti- den, både avseende dygnet, veckan, året och livet.

Den dagliga arbetstiden har egentligen inte förkortats alls enligt lagstiftnin— gen. Tvärtom har de begränsningar som funnits till maximalt nio timmars arbe- te per dygn tagits bort ur lagstiftningen.

Veckoarbetstiden har förkortats med åtta timmar, 16,7 procent av den vecko- arbetstid som gällde vid den första arbetstidslagen. De fem semesterveckorna utgör tio procent av årets alla veckor.

Antalet ”möjliga" arbetsår har genom sänkningen av pensionsåldern mins- kat med två år. Därutöver har skolplikten ökat från sex till nio år under perioden vilket minskat antalet arbetsår med tre. Det innebär att antalet möjliga arbetsår minskat med drygt nio procent.

Genom lagar och förordningar har ramarna för arbetslivet totalt sett minskat med omkring 32 procent. I praktiken har naturligtvis mycket annat inträffat, bl.a. genom utbyggnaden av olika ledighetslagar. Den faktiska årsarbetstiden per sysselsatt har under motsvarande period minskat med 40 procent och ar— betstiden per person i hela befolkningen med 36 procent.

Tabell 8.1 Arbetstidens reglering genom lagar under 1900-talet.

Veckoarbetstid Semester Pensionsålder Föräldraledighet

1914 67 år 1920 48 timmar 1931 4 dagar 1938 2 veckor 1939 Förbud mot avsked 12 v 1945 Förbud mot avsked 6 mån 1951 3 veckor 1955 Moderskapspenning 3 mån 1958 47 timmar 1959 46 timmar 1960 45 timmar 1963 4 veckor Moderskapspenning 6 mån 1967 44 tim 10 min 1968 43 tim 20 min 1969 42 tim 30 min 1971 41 tim 15 min 1973 40 timmar 1974 Föräldrapenning 6 månader 1975 Föräldrapenning 7 månader 1976 65 år 1978 5 veckor Föräldrapenning 7+1 månader 1980 Föräldrapenning 9+3 månader 1989 Föräldrapenning 12 +3 månader 1990 Föräldrapenning 15 månader 1991 Föräldrapenning 18 månader

OWXIONUlå—WN—

5

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26

28

29 30 31 32 33 34

Tegle (1982), s. 13.

Prop. 19191247, 5. 16, 17 och 33. Prop. 19191247, s. 99. Prop. 1957280. 5. 43 och 113.

Prop. 1966:l37, s. 18. SOU l968:66, s. 184 och 118—119.

Prop. 197015, 5. 95. Arbetstidslagen (1982:673). Lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete och sjöarbetstidslagen (1970:105). SOU l937:49.

Prop. 19382286, s. 74. Prop. 1951172, 5. 74.

Prop. l963:68, s. 49.

Prop. 1976/77:90, s. 76. Prop. l974',129_ s. 53—55.

Prop. 197597, 5. 51. Lagen (1982:80) om anställningsskydd paragraf 33.

Prop. 1975297, 5. 69.

Prop. l939zll4. s. 2. Prop. 1973147, 5. 35—36 och 41. Prop. 1988/89:69. Prop 1977/78:104. Lag (1978z410) om rätt till ledighet för vård av barn m.m. Lagen (1962:381) om allmän försäkring, 3 kap. Lagen (19861163) om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för invandrare. Lagen (19741981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning. Lagen (l979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m m. Lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning av arbetstagare med anledning av värnplikts- tjänstöring rn m. Regeringsformen (19741152) 4 kap 6 paragrafen. Kommunallagen (1977: 179) 3 kap 4 paragrafen. Lag (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Arbetsmiljölagen (197711160) 6 kap 5 paragrafen. Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

SOU 1988:54.

9. Arbetstider i andra länder

9.1. Inledning

Under 1980-talet har debatten om arbetstider varit omfattande i de flesta länder. I takt med att arbetslösheten stigit har många sett arbetstidsförkortningar som ett medel att minska arbetslösheten. Andra har hävdat att långa arbetstider är ett viktigt konkurrensmedel. I de nordiska länderna har förkortad arbetstid tra- ditionellt varit en väg att ta ut ett stigande välstånd och utjämna villkoren mellan olika kategorier på arbetsmarknaden.

Skälen har varit många för en intensiv debatt om arbetstider och åsikterna har varit delade beträffande effekterna av olika åtgärder. Här studeras debatten och olika reformer i ett antal utvalda länder. Därefter jämförs arbetstider ur olika aspekter i de studerade länderna.

9.2. Utvecklingen i enskilda länder

9.2.1. Norge

I Norge genomfördes i mitten på 1980—talet en omfattande arbetstidsutredning. Under tiden förkortades arbetstiderna genom avtal till 37,5 timmars arbets- vecka. Förkortningen innebar en utjämning av arbetstiden mellan arbetare och tjänstemän. Semestern är generellt fyra veckor och en dag samt ytterligare en vecka för arbetstagare som uppnått 60 års ålder. Pensionsåldern har varit hög i Norge, 67 år. Fr.o.m. ] januari 1990 kommer emellertid pensionsåldern att sänkas till 65 år. Den betalda föräldraledigheten år 22 veckor.

Efter de senaste reformerna på arbetstidens område råder det relativt stor enighet om att kommande förändringar bör inriktas på selektiva ledighetslagar. De fackliga organisationerna menar t.ex. att en förlängning av föräldraledighe- ten och studieledighet har hög prioritet. En del organisationer anser emellertid fortfarande att en generell sextimmarsdag är mest angelägen.

Samtidigt bör det observeras att den norska ekonomin inte utvecklats så posi- tivt som förutsågs vid arbetstidsförkortningen 1987. Arbetslösheten steg snabbt under 1988. I början av 1989 noterades den högsta arbetslösheten på femtio år. Stora ekonomiska problem väntar efter en mycket snabb konsumtionsökning de senaste 10—15 åren. Den norska ekonomin är till stor del beroende av oljepro— duktionen och priset på olja. Som det ser ut för närvarande är det osannolikt att man i Norge kommer att genomföra några omfattande arbetstidsförkortningar de närmaste åren.

9.2.2. Danmark

I Danmark skall 37 timmars arbetsvecka vara genomförd år 1990. Reformen har sitt ursprung i ett regeringsingripande i avtalsrörelsen 1985 då avtalen förläng- des. I gengäld utlovades att den avtalade arbetstiden skulle börja förkortas 1987. Sedan början av 1980-talet har danskarna fem veckors semester. Den allmänna pensionsåldern är 67 år. Det finns betald föräldraledighet fyra veckor före och 24 veckor efter nedkomsten varav fadern kan utnyttja de tio sista.

Löntagarorganisationerna har som mål att förkorta arbetstiden till 35 tim— mars arbetsvecka. De räknar med att en arbetstidsförkortning skall leda till ökad sysselsättning. Arbetsgivarna hävdar att en förutsättning för en arbetstids— förkortning är att omkostnaderna inte stiger och att konkurrenskraften inte för- sämras.

Under 1980—talet har den danska ekonomin präglats av stora problem. Ut— landsskulden är mycket hög och fortfarande visar bytesbalansen underskott varje år. Arbetslösheten har stigit kraftigt och har periodvis varit över tio pro— cent. Under 1989 har föreslagits omfattande lönesänkningar för att komma till rätta med kostnadsproblemen.

9.2.3. Finland

I Finland gäller i huvudsak 40 timmars arbetsvecka och fem veckors semester. Från 1986 till 1990 förkortas årsarbetstiden med 100 timmar. Förkortningens utläggning sker lokalt på sätt som passar verksamheten bäst. Den allmänna pensionsåldern är 65 år. Betald föräldraledighet utges under maximalt ett år varav fadern kan utnyttja 100 vardagar.

Målet för de fackliga organisationerna är att förkorta arbetstiden till 35 tim— mar per vecka. Man anser att rambesluten bör träffas på riksnivå men att den praktiska tillämpningen skall avgöras branschvis. Arbetsgivarna anser att flexi- biliteten måste öka om arbetstiderna skall kunna förkortas ytterligare.

Ekonomin har på många sätt utvecklats gynnsamt. Tillväxten har varit hög och bytesbalansen visat ett visst överskott. Arbetslösheten har under 1980—talet inte ökat som i de flesta andra länder men har heller inte minskat. Den har varit ca fem procent under hela decenniet.

9.2.4. Förbundsrepubliken Tyskland

Imitten av 1980-talet påbörjades en arbetstidsförkortning som den 1 april 1989 innebär att arbetstiden förkortats till 37 timmars arbetsvecka inom domineran- de avtalsområden i industrin. Möjligheterna är emellertid stora att lokalt ge- nomföra förkortningen på olika sätt. Eftersom avtalsstrukturen är splittrad på den västtyska arbetsmarknaden både mellan branscher och regioner finns in- gen enhetlig bild. Arbetstiden varierar men låg 1988 i genomsnitt på omkring 38 timmar per vecka. Förkortningarna har gjorts genom avtal och enligt arbets- tidslagen gäller fortfarande 48 timmars arbetsvecka.

På motsvarande sätt har avtal om semesterns längd sprungit ifrån lagstiftnin- gen. Den lagstadgade semestern är tre veckor. I realiteten har de västtyska lön- tagarna i genomsnitt sex veckors semester men semestern varierar dock på fö- retagsnivå, bl.a. efter anställningstid. Den allmänna pensionsåldern är 65 år

för män och 60 år för kvinnor. Föräldraledighet med viss betalning kan man få under ett år. De första sex månaderna motsvarar föräldrapenningen 2 100 kro- nor per månad och därefter behovsprövas den. Både mannen och kvinnan kan få detta vårdnadsbidrag.

Förbundsrepubliken Tyskland är kanske det land där arbetstidsdebatten varit intensivast och fackföreningarna trott mest på arbetstidsförkortningarnas in— verkan på arbetslösheten. Det är fackförbunden IG Metall och IG Druck und Papier som agerat plog i arbetstidsfrågan.

Avtal om arbetstidsförkortning kunde träffas först efter en långvarig strejk. Målsättningen för de fackliga organisationerna är att komma ner till 35 tim- mars arbetsvecka. Arbetsgivarna har starkt motsatt sig förkortningarna och hävdat att det behövs en ökad flexibilitet på arbetstidsområdet. Det råder på många sätt en rigid inställning till arbete på lördagar och söndagar samt kvälls— arbete. Affärstidslagstiftningen är t.ex. mycket strikt. Den företagsekonomiska situationen har tvingat många lokala fackliga organisationer att acceptera en mer obekväm utläggning av arbetstiden i utbyte mot arbetstidsförkortningen.

Den västtyska ekonomin har under 1980-talet utvecklats på ett helt annat sätt än i andra jämförbara industriländer. Överskott i bytesbalansen och en snabb tillväxt har lagt grunden för en delvis ny roll för den västtyska ekonomin som lokomotiv i den västliga industrivärlden. Den västtyska marken har också stärkts avsevärt. Tillväxten har därtill skett genom ökad produktivitet.

Detta har gett underlag för en relativt snabb ökning av den reala timlönen, drygt tio procent under andra hälften av 1970-talet och åtta procent mellan 1980 och 1987 för industriarbetare. Det stora problemet är den höga arbetslösheten som under hela decenniet varit mellan sex och åtta procent.

9.2.5. Nederländerna

1 Nederländerna fördubblades arbetslösheten i början av 1980-talet. Arbetslös- heten har därefter hållit sig omkring tio procent. Endast omkring hälften av be- folkningen i arbetsför ålder är sysselsatt. Till följd av stora befolkningsökningar har emellertid sysselsättningen ökat kraftigt under 1980-talet. För att möta den växande arbetslösheten har omfattande arbetstidsförkort- ningar genomförts. År 1982 träffades ett centralt ramavtal enligt vilket tio pro- cents arbetstidsreduktion skulle genomföras under en fyraårsperiod och 1983 presenterade regeringen en studie som visade att arbetstidsförkortningar måste genomföras för att klara sysselsättningen. Mellan 1983 och 1985 förkortades årsarbetstiden genom avtal med 100 tim— mar men i stort sett behölls 40-timmarsveckan. För offentliganställda infördes emellertid 38 timmars arbetsvecka 1985 och i vissa branscher har mer omfat— tande arbetstidsförkortningar genomförts. Semestern är mellan fyra och fem veckor. Inom industrin har man vanligen 24 dagars semester och därutöver kan förkortningen av årsarbetstiden läggas ut som lediga dagar under året.

9.2.6. Belgien

I Belgien steg arbetslösheten snabbt i början av 1980-talet och har under ett de- cennium uppgått till drygt tio procent av arbetskraften.

I Belgien etablerades tidigt synen att den stigande arbetslösheten skulle mö- tas med arbetstidsförkortningar. Både fackföreningar och regering har fört en mycket aktiv arbetstidspolitik. Redan i början av 1980-talet sänktes veckoar— betstiden till 38 timmar. Sysselsättningseffekten uteblev emellertid och vidare planer på arbetstidsförkortningar har blivit mer eller mindre skrinlagda.

Semestern är i de flesta fall fyra veckor i den belgiska industrin men det före— kommer också fem veckors semester.

9.2.7 Frankrike Socialistregeringen började 1981 genomföra ett omfattande program med ar- betstidsförkortningar. Den allmänna pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år, en femte semestervecka infördes, veckoarbetstiden sänktes från 40 till 39 tim- mar och övertidsarbetet begränsades.

Resultatet av dessa åtgärder blev knappast att arbetslösheten minskade vilket var avsikten utan snarare att den franska ekonomins problem förvärrades. Un— derskottet i bytesbalansen ökade och arbetslösheten steg ytterligare och är allt— jämt omkring tio procent. Därefter har den franska regeringen avbrutit sina in— tentioner att generellt förkorta arbetstiden. Förslag har i stället lagts fram att öka flexibiliteten i arbetstidens utläggning.

9.2 .8 Osterrike

Österrike har inte som de andra här undersökta kontinentala länderna drabbats av hög arbetslöshet. Trots detta har arbetslösheten mer än fördubblats under det senaste decenniet, från 1,5 till över fyra procent.

En rad arbetstidsförkortningar har genomförts under 1980-talet. Veckoar- betstiden är nere i 38,9 timmar på de flesta områden och skall minska ytterliga— re. I regel har löntagarna fem veckors semester och efter 25 års anställning sex veckor.

9.2.9 Storbritannien Arbetslösheten har drabbat det brittiska samhället hårt. Under hela 1980—talet har den varit över tio procent även om den numera är på väg nedåt.

I början av 1980-talet genomfördes arbetstidsförkortningar i huvudsak före- tagsvis från 40 till i genomsnitt 39 timmar per vecka. De flesta löntagare har fem veckors semester även om det förekommer att man har endast fyra veckor. I Storbritannien finns för övrigt ingen lagstiftning beträffande arbetstidens längd och inte heller någon semesterlagstiftning. Övertidsarbetet är mycket omfattande.

9.2.10. USA

Den amerikanska ekonomin har under det senaste decenniet haft en snabb till- växt. Det är ökad sysselsättning som åstadkommit tillväxten snarare än stigan- de produktivitet. Arbetslösheten var i början av decenniet uppe i omkring tio procent men har sedan sjunkit till under sex procent.

På den amerikanska arbetsmarknaden etablerades 40-timmarsveckan tidigt. Däremot har semestern alltid varit av ringa omfattning och varierat kraftigt mellan olika löntagarkollektiv samt beroende på anställningstid.

Till följd av den långsamma produktivitetsökningen under senare år har real— lönen per timme sjunkit i USA under 1980-talet. Några arbetstidsförkortningar har heller inte genomförts utan den faktiska arbetstiden per sysselsatt har ökat.

9.2.11. Japan

Tillväxten i Japan har under hela efterkrigstiden varit mycket snabb. Arbetslös- heten har även efter oljekrisen varit under tre procent. Den japanska ekonomin har dessutom haft överskott i bytesbalansen.

Inom det japanska arbetslivet tillämpas mycket långa arbetstider. Formellt har man en årsarbetstid på omkring 1950 timmar. I praktiken är den genom— snittliga arbetstiden över 2100 timmar. Förvärvsfrekvensen är relativt låg efter- som kvinnorna förväntas lämna arbetsmarknaden när de gift sig eller skaffat barn. För många japaner är det ett problem att man tvingas sluta sin anställning redan vid 55 års ålder medan rättigheter i form av pension inte träder i kraft för- rän man fyllt 65 år.

I J apan pågår för närvarande en intensiv debatt om att relativt snabbt förkorta arbetstiden. Även om det' ännu inte visat sig i praktiken kommer sannolikt Ja- pan att vara det land där de största arbetstidsförkortningarna kommer att ge- nomföras under 1990-talet.

Tabell 9.1 Veckoarbetstid enligt lag och avtal för dagtidsarbetande samt faktisk veckoarbetstid, 1987. '

Arbetstid Lagstiftning Avtal Faktisk Sverige 40 40 37,2 Norge 40 37,5 35,9 Danmark — 38,5 .. Finland 40 40 38,4 Västtyskland 48 39 38,9 Nederländerna 48 38—40 35 ,5 Belgien 40 38 36,7 Frankrike 39 39 38,2 Österrike 40 38.9 .. Storbritannien — 39 38,7 USA — 40 39.0 Japan 46

Tabell 9.2 Semester enligt lag och avtal samt helgdagar, 1987. :

Lagstadgad Semester Helgdagar

semester i avtal Sverige 25 25—35 12 Norge 21 2 1 12 Danmark 25 25 l 1 Finland 25 25 9 Västtyskland 15 30 12 Nederländerna 20 24 7 Belgien 20 20—25 10 Frankrike 20 25 10 Österrike 25 25 13 Storbr. — 20—25 8 USA — 0—— 30 l 1 Japan 8 10 10

9.3. Arbetstidsförkortningar under två decennier

Normalarbetstiden har genom lag eller avtal i de elva ovan uppräknade länder- na samt Sverige minskat relativt kraftigt under 1970— och 1980-talen. Årsar- betstiden kan beräknas minska med närmare 200 timmar mellan år 1970 och 1990. Förkortningen motsvarar omkring tio procent av arbetstiden eller 0,5 procent om året.

Förkortningens omfattning har varierat mellan de olika länderna. Under 1970—talet minskade skillnaden i normalarbetstid mellan länderna. Under 1980—talet har den åter ökat. År 1990 förväntas skillnaden mellan de länder som har den kortaste respektive längsta normalarbetstiden (utom Japan) uppgå till 15 procent, jämfört med tio procent år 1980.

Under det senaste decenniet har arbetstidsförkortningarna ändrat karaktär. I stället för reformer som tar till vara en stigande välfärd blir de desperata åtgär- der för att komma till rätta med en hög arbetslöshet. Såväl regeringar som fack— liga organisationer menade att arbetstidsförkortningar var helt nödvändiga för att klara sysselsättningen.

Effekterna har i stort sett uteblivit. I stället är det i länder där arbetstiden inte förkortats som arbetslösheten haft den mest gynnsamma utvecklingen under 1980-talet. Länder med relativt långa arbetstider har förmått såväl minska ar- betslösheten och öka sysselsättningen som öka en redan hög sysselsättningsan- del. I andra länder har en redan hög arbetslöshet stigit ytterligare och en låg sys- selsättningsandel sjunkit samtidigt som redan korta arbetstider blivit ännu kortare.

Skillnaderna mellan de olika ländernas arbetsmarknader har förstärkts. Främst är det de kontinentala europeiska länderna som uppvisat en mycket svag utveckling under 1980—talet. Trots en gynnsam konjunktur sedan 1983 och en

i många länder tämligen god ekonomisk utveckling har arbetslösheten i många länder inte minskat.

Regeringarna i dessa länder understödde i många fall de fackliga organisatio— nerna i deras strävan att förkorta arbetstiden. På senare år har det i de flesta län- der skett en radikal omsvängning. Numera är det snarare krav på ökad flexibili- tet i arbetslivet som står både på regeringarnas och arbetsgivarnas dagordning vad gäller arbetstiden. I flera länder sker också en uppluckring av stela avtal och lagregler vad avser arbetstiden.

9.4. Faktiska arbetstider

Normalarbetstiden säger endast en del om arbetstidens längd i de olika länder— na. Deltidsarbetets omfattning, övertid och frånvaro har betydelse för arbetsti— den per sysselsatt. Sysselsättningsandelen påverkar arbetstidens omfattning i befolkningen.

Tabell 9.3 Normalarbetstid per år, faktisk arbetstid per sysselsatt person och per person i befolkningen 16—64 år, antal timmar 1987 (rangordning). 3

Normal Faktisk arbets- Befolkningens arbetstid tid per syssel- (16—64 är) satt arbetstid

Sverige 1800 (10) 1480 (1) 1210 (6) Norge 1710 (2) 1570 (3) 1230 (8) Danmark 1730 (4) 1600 (4) 1220 (7) Finland 1770 (7) 1780 (10) 1300 (9) Västtyskland 1710 (2) 1670 (6) 1030 (4) Nederländerna 1740 (5) 1650 (5) 860 (1) Belgien 1760 (6) 1550 (2) 870 (2) Frankrike 1770 (7) 1700 (7) 1020 (3) Österrike 1700 (1) .. (..) .. (..) Storbritannien 1780 (9) 1730 (8) 1 180 (5) USA 1920 (11) 1770 (9) 1310 (10) Japan 2130 (12) 2090 (11) 1470 (11)

Tabell 9.3 visar de stora variationer som finns mellan länderna beträffande normalarbetstid, faktisk arbetstid per sysselsatt och antalet utförda arbetstim- mar per person i arbetsför ålder. Sverige har t. ex. den längsta normalarbetsti— den av de västeuropeiska länderna 1 undersökningen. Ändå' är arbetstiden 1 Sve- rige den kortaste per sysselsatt. Det beror främst på att frånvaron är så mycket högre i Sverige än i andra länder och på att deltidsarbetet är relativt vanligt. Om hänsyn tas till sysselsättningsandelen i landet framträder ett tydligt mönster när de olika länderna jämförs.

De icke—europeiska länderna, USA och Japan, har de längsta arbetstiderna per person i arbetsför ålder. Där arbetar man mer än 1300 timmar om året per

person. Långa genomsnittliga arbetstider och liten frånvaro förklarar att dessa båda länder har den längsta arbetstiden.

Därefter kommer de nordiska länderna där den faktiska arbetstiden varierar mellan 1200 och 1300 timmar per person i arbetsför ålder.

De kontinentala länderna har den kortaste arbetstiden per person i arbetsför ålder, varierande mellan knappt 900 timmar och drygt 1 000 timmar om året.

Varför har det uppstått så stora skillnader mellan länderna? Det kan givetvis bero på vilken värdering man har av konsumtion respektive fritid. Ett lands in- vånare kan värdera konsumtionen högre än ett annat lands. Effektiviteten i ar- betslivet är en annan förklaring. Om den är låg måste man arbeta mer för att uppnå samma levnadsstandard som i ett annat land med högre effektivitet. För- delningen av produktionsresultatet är ytterligare en förklaringsfaktor. En ojämn fördelning kan innebära att den fattigare delen av befolkningen tvingas arbeta mer för att uppnå en i förhållande till landets genomsnittliga konsum— tionsnivå rimlig levnadsstandard.

En annan viktig fråga är hur stor del av vård- och omsorgsuppgifter som ut- förs i form av betalt förvärvsarbete och hur mycket som utförs som obetalt hem- arbete. Ju mer som utförs genom betalt förvärvsarbete desto längre blir arbets- tiderna om man vill uppnå samma materiella konsumtionsnivå som i ett land där de här uppgifterna utförs i hemmen.

9.5. Sammanfattning

Den undersökning vi gjort beträffande arbetstidens längd visar betydande skill- nader mellan de tolv undersökta länderna. Arbetstidens struktur varierar avse— värt. En skillnad finns i normalarbetstidens längd. Väl så väsentligt är emeller- tid att den faktiska arbetstiden också varierar beroende på t.ex. frånvaro och övertid, men också att andelen sysselsatta uppvisar betydande variationer.

I den politiska debatten använder man ofta internationella jämförelser som grund för sina ståndpunkter. Den genomgång som vi gjort beträffande arbetsti- den i de undersökta länderna visar att strukturen är så olika att jämförelser med andra länder måste göras mycket nyanserat och med hänsyn till alla de faktorer som finns.

1 Pettersson (1989 b), tabell 5. 2 Pettersson (1989 b), tabell 6. 3 Pettersson (1989 b), tabell 13.

DEL III

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

ANALYS AV OLIKA ARBETSTIDSREFORMERS KONSEKVENSER

Arbetstidsdebatt och arbetstidspolitik — olika reformalternativ

Arbetsmarknadseffekter av arbetstids- reformer

Ekonomiska konsekvenser av arbetstids— reformer

Sociala effekter av arbetstidsreformer

10. Arbetstidsdebatt och arbetstidspolitik — olika reformalternativ

10.1. Inledning

Den svenska debatten om arbetstider har sökt sig andra banor än i de flesta väst- europeiska länder. Kraven på arbetstidsförkortningar och förändringar av ar- betstidernas regler har kommit från flera olika håll.

I det här kapitlet skall vi gå igenom några av de krav som rests och hur de motiverats. Kapitlet börjar med de politiska partiernas program för arbetstids- politik, därefter speglas inställningen hos parterna på arbetsmarknaden samt olika forskares och debattörers inlägg i den arbetstidspolitiska debatten. Atti— tydundersökningar om arbetstider refereras.

Vi beskriver de arbetstidsreformer som vi beräknat effekterna av i olika pro- jekt och som bildar underlag för diskussionen i följ ande kapitel. Avslutningsvis för vi en mer omfattande diskussion om alternativa arbetstidsreformer, bl .a. in- rättandet av arbetstidsbanker, livsflex, friår mitt i livet och konjunkturanpassad arbetstid.

10.2. De politiska partierna

Centern lade på sin stämma 1987 fast målsättningen att alla människor långsik- tigt skall ges möjlighet att arbeta 30 timmar per vecka. Förutsättningen är att den ekonomiska tillväxten är god och att andra angelägna reformer inte ställs åt sidan. Förkortningar av arbetstiden ses som viktiga inslag i främjandet av jämställdheten mellan kvinnor och män. Partiet betonar också att möjligheter- na att främja livskvalité i form av mer tid för familj, föreningsliv m.m. ökar vid kortare arbetstid.

Ökade möjligheter till flexibla lösningar och individuellt inflytande över ar- betstiden förordas. Centern vill också ha särlösningar för grupper med speciel- la problem som småbarnsföräldrar samt arbetstagare med hårda och tunga yr— ken, t.ex. vårdpersonal. Takten i arbetstidsreformerna får avgöras av valet mel- lan lön, fritid och andra angelägna reformbehov.

Partiet betonar vikten av att hitta specifika lösningar för grupper som egenfö- retagare och andra som har svårt att tillgodogöra sig en allmän arbetstids- reform.

Socialdemokraterna ser förkortningar av arbetstiden som ett viktigt reform- område. Man betonar att bristen på tid är ett stort problem för många och att orättvisorna mellan olika grupper är betydande. Jämställdheten är en viktig del av arbetstidspolitiken. Målsättningen på lång sikt är sex timmars arbetsdag un-

der förutsättning av stark ekonomi och god ekonomisk tillväxt. Den förkortade arbetstiden får inte genomföras på bekostnad av den gemensamma sektorns service eller till priset av sänkta reallöner.

På partikongressen 1987 antogs ett arbetstidspolitiskt program. Under förut— sättning av god tillväxt bör normalarbetstiden förkortas till 36 timmar per vecka till år 2000. Målet är att nå sju timmars arbetsdag några år in på 2000-talet. Det slogs också fast att semestern inte kunde vara av varierande längd mellan olika löntagargrupper.

Selektiva arbetstidsreformer bör kunna användas för två grupper enligt parti- et. Genom avtal bör det vara möjligt att ge skiftarbetare och grupper med ore- gelbundna arbetstider förkortningar. Småbarnsföräldrar bör genom en utbygg- nad av föräldraförsäkringen ges möjligheter att förkorta arbetstiden. Vid parti- kongressen 198'7 konkretiserades detta till en förlängning av försäkringen till 18 månader och sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar som särlösningar.

Socialdemokratin förordar lösningar som förenar rättvisa och valfrihet. Den stora utmaningen sägs ligga i att både öka valfriheten och stärka solidariteten. Individen skall ges större inflytande över sin arbetstid.

Socialdemokratiska kvinnoförbundet har sedan 1972 mycket energiskt drivit kravet på sex timmars arbetsdag för alla. Förbundet var den första politiska or- ganisation som ställde sig bakom det kravet. Enligt beslut på 1987 års förbunds- kongress bör återigen jämställdheten betonas starkt som skäl för en daglig ar- betstidsförkortning. Målet anges vara sex timmars arbetsdag och siktet inställt på ett genomförande till år 2000. Därutöver förordar förbundet en utbyggnad av föräldraförsäkringen till 18 månader och att föräldrar skall uppmuntras att ta ut ledigheten som förkortad arbetstid.

Enligt folkpartiet måste en minskning av arbetstiden främja målen om arbete åt alla och jämställdhet mellan kvinnor och män. Detta måste enligt partiet vara huvudmotivet för arbetstidsförkortningar tillsammans med individernas egen avvägning mellan arbete och fritid. Folkpartiet anser att det är rimligt att fram- tida produktivitetsökningar till stor del tas ut i form av förkortad arbetstid.

Större möjligheter bör ges för lokala överenskommelser mellan arbetstagare och arbetsgivare om arbetstider och dess förläggning. Ökad valfrihet i fråga om årsarbetstidens omfattning, längre ledighetsperioder, längre föräldraledighet och förkortningar av traditionell typ med dagliga eller veckovisa förändringar, längre semester eller tidigare pension bör lalnna åstadkommas.

Folkpaltiet har ingen stipulerad målsättning för den dagliga arbetstiden utan stryker under kraven på flexibilitet, valfrihet och jämställdhet som mål för sin arbetstidspolitik.

Folkpartiets kvinnoförbund driver däremot kravet på sex timmars arbetsdag som en på sikt ytterst angelägen reform. Man uttalar sig för ett gradvist genom- förande av reformen och påpekar att det kommer att krävas att vi avstår från en del av den möjliga standardökningen för att nå målet.

Vänsterpartiet kommunisterna har drivit kravet om sex timmars arbetsdag sedan 1974. Partiet understryker vikten av en generell förkortning av arbetsda- gen och menar att konjunkturanpassade lösningar liksom förändringar för vis- sa grupper leder bort från den generella arbetstidsförkortningen.

Vpk har en rad motiv för kravet på sex timmars arbetsdag. Kortare arbetsdag ger samma möjlighet för både män och kvinnor att umgås med barnen. De låg-

avlönade deltidsarbetande kvinnorna skulle få lönelyft och möjlighet att delta i arbetslivet på samma villkor som männen. Förkortningar av arbetstiden leder till fler arbetstillfällen. Arbetstidsförkortningen ses som en frihetsreform som skulle ge mer tid för kulturliv, fackligt och politiskt arbete, engagemang i bo— stadsområdet, friskvård m.m. samtidigt som arbete, hem och familj gick att förena. Jämlikhet och rättvisa skall uppnås genom arbetstidsförkortningar eftersom full lönekompensation skall utgå för låg- och mellanlönegrupperna. Som ett medel för att göra arbetstidsförkortningen effektiv förordar partiet en begränsning av övertiden.

Moderata samlingspartiet understryker att arbetstidspolitiken måste utgå ifrån flexibilitet och individens valfrihet. Man menar att de ekonomiska förut- sättningarna för såväl samhälle som företag inte gör det möjligt att under över- skådlig tid generellt förkorta arbetstiden. Partiet anser att arbetsmarknadsla- garna skall ange den enskildes rättigheter och skyldigheter både som arbetsta- gare och arbetsgivare samt ramarna för den fria förhandlingsrätten. Lagarna skall reglera vissa grundläggande rättigheter vad gäller t.ex. ledighet och se- mester. Inom dessa ramar skall parterna återfå ansvaret för regelsystemets ut— formning och ambitionsnivå. Friheten skall vara stor att anpassa de lagfästa rät- tigheterna till varje arbetsplats.

Moderaterna framhåller i sitt partiprogram att friheten att sluta särskilda ar- betstidsavtal mellan den enskilde anställde och arbetsgivaren skall öka. Arbets- tidsuttaget skall kunna variera i livets olika skeden. Det, menar partiet, skulle underlätta både för anställda och företag att anpassa produktionen till ändrade förutsättningar och individuella önskemål.

Miljöpartiet de Gröna menar att förkortade arbetstider skall ge möjligheter att övergå till ett resurssnålare samhälle som mer betonar lokala aktiviteter och grannskapsarbete. Kortare arbetstid skall främja jämställdheten mellan könen och kontakten mellan olika generationer. På sikt menar man att sex timmars ar- betsdag med full betalning är målet men man vill redan nu införa individuella rättigheter att förkorta arbetstiden.

10.3. Arbetsmarknadens organisationer

Fackliga organisationer

SACO/SR verkar i första hand för att genom centrala ramavtal och komplette- rande lokala avtal ge alla rätt till individuellt vald arbetstid. Man menar att den enskilde arbetstagarens behov och önskemål måste vara avgörande. SACO/SR menar också att ett individuellt val av kortare arbetstid måste resultera i motsva— rande lönesänkning. Frågan om ekonomisk kompensation för grupper som t.ex. bamfamiljer bör däremot vara en politisk fråga och behandlas av riksda- gen. SACO/SR anser att varje arbetstagare själv bör göra välfärdsvalet mellan lön och fritid.

Enligt SACO/SR:s förslag till arbetstidsprogram till kongressen i november 1989, Arbetstiderna på 90-talet, kommer man att lämna kravet på sex timmars arbetsdag som man tidigare ställt sig bakom. I programmet förs i stället tanken på livsflex fram. Förslaget bygger på att olika arbetstidskonton (flextidssystem, semester med sparandemöjligheter, föräldraledighet och flexibel pensionsål-

der) betraktas som ett livsflexsystem. Förslaget omfattar också möjlighet att i förtid disponera vissa pensionsrättigheter. Under rubriken alternativa arbets- tidsreformer kommer innebörden av SACO/SR—förslaget om livsflex att stude— ras närmare.

LO fastställde vid sin kongress 1976 det långsiktiga målet om sex timmars ar- betsdag. Vid den senaste kongressen 1986 uttalade man att detta mål är alltför långsiktigt eftersom reformen skulle bli så kostnadskrävande att den i dag inte är realistisk. Man konstaterade att utrymmet är så begränsat att det är nödvän- digt med selektiva åtgärder för utsatta grupper som exempelvis tvåskiftsarbeta— re och andra med oregelbundna arbetstider samt för småbarnsföräldrar.

För att mer omfattande reformer skall kunna komma till stånd krävs en till- växt som innebär att arbetstidsförkortningen kan genomföras utan reallöneför— lust. LO uttalar sig också för system som gör det möjligt att få ökad valfrihet så- väl i fråga om arbetstidens längd som förläggning men betonar att arbete på obekväma tider så långt som möjligt bör begränsas.

Rättvisan mellan olika löntagargrupper förs ofta fram av LO. Vid kongressen 1986 pekade man på de skillnader i semestervillkor som finns mellan olika grupper och ansåg att det var en orättvisa som måste finna sin lösning. Inför 1991 års kongress utför LO ett stort utredningsarbete om demokrati- och infly- tandefrågor varvid arbetstiden kommer att spela en betydande roll.

TCO verkar för en allmän arbetstidsförkortning. Förkortningen bör ske steg- vis med bibehållna löneförmåner. Takten och formerna för arbetstidsförkort— ningen måste i första hand bestämmas av de avtalsslutande parterna. TCO:s kongress tog i juni 1989 ställning för att en generell förkortning av veckoarbets- tiden till 37,5 timmar bör genomföras under 1990-talet. Den långsiktiga inrikt- ningen är 30 timmars arbetsvecka och normalt sex timmars arbetsdag.

Arbetstiderna är, enligt TCO, beroende av hur arbetet organiseras. Ofta finns det ett samband mellan olika arbetstagares arbetstider. Möjligheterna till indi— viduell valfrihet bör öka. Lagar och avtal bör lämna utrymme för arbetstidslös- ningar som tar hänsyn till olika förutsättningar och önskemål. En ökad frihet för den enskilde att välja och påverka sin egen arbetstid kan samtidigt bara ska- pas och tryggas inom ramen för lagar och avtal. Individuellt flexibla arbetstider kan dock inte ersätta en allmän arbetstidsförkortning enligt TCO.

TCO arbetar för arbetstidslösningar som underlättar en ökad jämställdhet mellan män och kvinnor. Deltidsanställda bör få företrädesrätt till utökad ar— betstid.

TCO:s arbetstidsutredning har i rapporterna Tidsmönster och mönstertider samt Vägar till kortare arbetstid sammanfattat en del förutsättningar för framti- da arbetstidsreformer och i Tid att arbeta — tid att leva fört fram Hårslag till en samlad arbetstidspolitik. Där föreslås förutom generell förkortning av arbets- dagen t.ex. att natt- och veckovilan skall utvidgas samt att bl.a. jourarbete skall räknas in i den ordinarie arbetstiden.

Privata arbetsgivare

SAF:s inställning till arbetstiderna utgår från produktionens krav. Generella ar- betstidsförkortningar måste under överskådlig tid avvisas av främst ekonomis- ka skäl mot bakgrund av effekterna för såväl företagen som samhället. Detta

gäller även en eventuell förlängning av den lagstadgade semestern vilket för SAFzs vcrksamhetsområde skulle innebära en generell arbetstidsförkortning och som SAF därför bestämt avvisar. Ökade kostnader uppstår både i form av lönekompensation och genom lägre kapitalutnyttjande vilket skulle öka kapi- talkostnaden per producerad enhet. Dessutom hävdar SAF att de ekonomiska effekterna av en generell förkortning blir större ju kortare arbetstiden är i ut- gångsläget. Den faktiska arbetstiden är kortare i Sverige än i andra länder.

En ökad flexibilitet i förläggningen av arbetstiderna är nödvändig. Större hänsyn till de individuella arbetstagarnas önskemål måste tas inte minst för att kunna rekrytera arbetskraft.

SAF påpekar att frånvaron är ett stort problem och vill se åtgärder som gör att arbetstiden utnyttjas bättre. Man har fört fram olika förslag som skall stimu— lera närvaron och föreslagit att pensionsåldern på lämpligt sätt görs rörlig uppåt.

SAF menar att diskussionen om de framtida arbetstiderna måste föras utifrån alla de anspråk som finns på vår framtida produktionskapacitet. Utlandslånen, ökade investeringar på miljö—och energiområdet, försäkrings- och pensions- systemens ökade kostnader och kraven från de anställda om bibehållen och ökad materiell standard och reallön är exempel på vad som måste ses som en helhet när man ställer krav på arbetstiderna. SAF gav 1988 ut skriften Flexibla arbetstider för att medverka till att fler företag erbjuder ett mer varierat arbets- tidsutbud. I skriften Arbetstiden i framtiden — en avgörande resursfråga finns en samlad genomgång av SAF :s ståndpunkter i arbetstidsfrågan.

Arbetsgivarna inom den offentliga sektorn

De offentliga arbetsgivarna har under de senaste två avtalsrörelserna avvisat kravet på en generell arbetstidsförkortning. Motivet har varit att en sådan en- dast kan genomföras på arbetsmarknaden i sin helhet.

Kommunförbundet har vid diskussioner med de fackliga motparterna utgått från att generella arbetstidsförkortningar måste gälla hela arbetsmarknaden. Diskussionerna har däremot lett till en del selektiva åtgärder och på några håll lokal försöksverksamhet. Ökad flexibilitet beträffande arbetstidens förlägg- ning och arbetsinnehållet ses som angelägna åtgärder främst inom vård— och omsorgsarbetet.

Landstingsförbundet har under senare år engagerat sig hårt i förändringsar- betet vad gäller arbetstider. Arbetstiderna har näst efter lönepolitiken blivit ett av de främsta personalpolitiska instrumenten. Det är främst inom vårdsektorn som krav på olika förändringar ställts. Det har gällt förändrade arbetstidssche- man som ger tjänstgöring endast var tredje helg, möjligheterna att genomföra flexibel arbetstid inom vården samt önskemål om försöksverksamhet med kor— tare arbetstid inom några landsting. Förbundet'har aktivt medVerkat i mycket av förändringsarbetet men har menat att man bör avvakta arbetstidskommitténs arbete innan någon försöksverksamhet med kortarearbetstid aktualiseras.

Statens arbetsgivarverk ställer sig avvisande till allrnänna flörkortningar av arbetstiden men anser att en ökad flexibilitet bör genomföras lokalt.

10.4. Forskare och debattörer

Under årens lopp har en rad forskare och debattörer engagerat sig i frågan om arbetstider. Det här avsnittet kan ingalunda göra anspråk på att vara fullständigt men skall ändå ge en bild av mångfalden.

Lars Ingelstam har i boken Arbetets värde och tidens bruk tagit fasta på att det utförs mer arbete i hushållen än på arbetsmarknaden. Han vill stärka den informella sektorn, det arbete som utförs vid sidan av marknaden. Det förutsät- ter mindre tid för arbete i den formella sektorn så att mer tid blir över för sam- verkan. Ingelstam har en bristande tilltro till den vanliga modellens förmåga att tillgodose våra behov och skapa arbete åt alla.

Annars har debatten mer koncentrerat sig kring kvinnornas förhållanden och betydelse för arbetsmarknaden. Alva Myrdal och Viola Klein utvecklade i bo— ken Kvinnans två roller sin syn på framtiden där kvinnor i allt större utsträck— ning kunde mobiliseras på en växande arbetsmarknad. Arbetstiden skulle kun- na förkortas till kanske 35 timmar i veckan, skrev de 1957, om en större andel av kvinnorna arbetade.

År 1961 ställde Eva Moberg kravet på sex timmars arbetsdag som en möjlig— het efter kvinnornas inträde i förvärvslivet. Det skedde i den på sin tid mycket uppmärksammade artikeln Kvinnans villkorliga frigivning. Såvitt vi kunnat finna är det det tidigaste uttrycket för kravet på sex timmars arbetsdag med ut- gångspunkt från kvinnans situation.

Rita Liljeström har i olika sammanhang skilt på vad hon menar är kvinnlig och manlig tidsuppfattning, t.ex. i Kultur och arbete, där kvinnotid ses som mer närvarande här och nu medan manstid är mer inriktad mot framtiden. Hon har också pekat på att vuxna i tvåförsörjarfamiljer inte väljer sina arbetstider som oberoende individer utan som medlemmar i ett hushåll. Deras val bestäms av hushållets tidsorganisation och mannen väljer oftast sina arbetstider först.

Andra debattörer har betonat flexibilisering och individualisering av arbets- tiderna i olika riktningar. Lennart Arvedson har t.ex. i Framtidens arbetstider pekat på möjligheterna att genomföra en arbetstidspolitik för flexliv. Utgångs- punkten är att. människor mer fritt skall få välja sina arbetstider och att männi- skors varierande behov och produktionens olika krav skall kunna förenas.

Redan 1974 publicerade Gösta Rehn en liten skrift, Towards a Society of Free Choice, som i Sverige inte blev särskilt uppmärksammad förrän DELFA 1985 gav ut den på svenska, På väg mot valfrihetens samhälle. I skriften menar Gösta Rehn att alla människor borde få dragningsrätter i ett socialförsäkringssystem som berättigar dem till ledighet för olika ändamål under livets gång. Rättighe- terna skulle kunna användas för studier eller annat som löntagaren finner ange— läget. Dragningsrätterna skulle i Sverige t.ex. kunna knytas till ATP-systemet och innebära att var och en skulle kunna få frihet att utnyttja sina pensionspo- äng redan under den yrkesaktiva delen av livet för kortare arbetstid eller längre sammanhängande ledighet.

Anna Hedborg och Rudolf Meidner har bidragit till debatten med skriften Ett friår mitt i livet. De poängterar att generella arbetstidsförkortningar är mycket dyrbara. I stället föreslår de att löntagarna skall kunna få ta ut ett friår efter för— slagsvis fyllda 40 år utöver selektiva arbetstidsförkortningar för småbarnsför- äldrar och löntagare med oregelbundna arbetstider. Vi kommer mer i detalj att beskriva förslaget om friår i avsnittet om alternativa arbetstidsreformer.

I linje med dessa tankegångar ligger också Marianne Sundströms förslag i ar- tikeln Livsflex versus sex—timmars-dagen. Sundström pläderar dock för skatte- befrielse vid det privata sparandet som ett sätt att finansiera ledigheter eller kortare arbetstid under delar av livet.

En annan form för flexibla arbetstider föreslogs av en arbetsgrupp inom Me— tall, Fabriks och SIF i skriften Kortare arbetstid — men hur? I skriften föreslås att lokala arbetstidsbanker inrättas, främst vid en kommande arbetstidsförkort- ning. Också arbetstidsbanken kommer att beskrivas närmare i avsnittet om al— ternativa arbetstidsförkortningar.

Skyddsaspekten på arbetstiderna har betonats av t.ex. Carina Nilsson. Hon har bl.a. i DELFA—skriften Hur kan vi förbättra våra arbetstider? pekat på kon- sekvenserna av arbetstidens förläggning. Hon understryker behovet av att an- lägga hälsomässiga aspekter på arbetstiden.

Skärningen mellan flexibilitetens möjligheter och kraven på väl fungerande skyddsregler har fångats av Olle Hammarström i artikeln Arbetstidsfrågan — ett fackligt dilemma där han skriver: ”Arbetsgivarens krav på flexibilitet riktar sig mot alla anställda vare sig de tål det eller ej. Fackföreningens skyddssystem riktar sig mot alla, vare sig de behöver det eller ej.”

10.5. Attityder till arbetstider

Arbetstidskommittén genomförde under våren 1988 en attitydundersökning. Vi strävade efter att formulera realistiska alternativ i arbetstidsfrågan för såväl hela samhället som individernas egna önskemål. Enkäten gick ut till 7 000 per- soner i åldrarna 16—64 år och utfördes av SCB. Omkring 77 procent av urvalet besvarade enkäten. Någon motsvarande undersökning hade tidigare inte gjorts. Resultatet finns publicerat i bilagan Attityder till arbetstider av Lena Jo- hansson.

Nästan hälften väljer att använda framtida ekonomisk tillväxt till kortare ar- betstid. Drygt var femte väljer att satsa framtida resurser på den offentliga sek— torn medan inte fullt var sjätte prioriterar privat konsumtion. I frågan om dessa prioriteringar skiljer sig män och kvinnor inte nämnvärt åt.

När man tar ställning till sin egen nuvarande situation väljer drygt 80 procent av såväl hel- som deltidsanställda att behålla sin arbetstid framför att öka lön och arbetstid eller minska arbetstid och lön.

Det finns inget förslag som mejslar ut sig beträffande hur arbetstiden skall förkortas. 24 procent förordar längre semester och 10 procent enstaka lediga dagar, 30 procent vill ha kortare arbetsdag eller arbetsvecka, 18 procent föror- dar längre föräldraförsäkring och 16 procent vill ha lägre pensionsålder. Män förordar semester mer än kvinnor. Kvinnor förespråkar längre föräldraförsäk- ring mer än män.

Att arbetstidsförkortningar skall gälla alla anser nära 80 procent av dem som besvarat enkäten. Men om selektiva insatser skall göras prioriteras småbams- föräldrar, genom förlängd föräldraförsäkring, och personer med långt arbetsliv bakom sig, genom sänkt pensionsålder.

Det är mindre än en femtedel som anser att man skall besluta centralt hur en arbetstidsförkortning skall tas ut. En stor majoritet anser att det bör bestämmas lokalt eller individuellt. Här kan märkas en viss skillnad mellan olika ålders-

grupper. Äldre anser i större utsträckning än yngre att det bör bestämmas centralt.

En fråga om hur man vill förkorta den egna arbetstiden ställdes också. 36 procent föredrar förkortningar per dag eller vecka, 24 procent längre semester, tolv procent sänkt pensionsålder och sex procent förlängd föräldraförsäkring. Ålder och kön samt familjesituation spelar stor roll för hur svaren fördelar sig.

Såväl när det gäller generella som individuella arbetstidsförkortningar är önskemålen spridda och varierande. Preferenserna är helt enkelt olika och behovet av valfrihet stort.

10.6. Reformalternativ i arbetstidskommitténs beräkningar

Vi har beräknat konsekvenserna för arbetsutbud och ekonomiska effekter samt bedömt sociala följder av sex olika arbetstidsreformer. I några beräknings- exempel har vi också använt en kombination av en förlängning av föräldraför- säkringen till 18 månader och semestern till sex veckor, vilket är de förslag som regeringen avser anlägga under innevarande mandatperiod.

10.6.1. Förändring av veckoarbetstiden

Redan när 40-timmarsveckan var på väg att genomföras ställdes krav på ytterli- gare arbetstidsförkortningar. Det formulerades tydligast i kraven på sex tim- mars arbetsdag för alla.

Jämställdhet mellan män och kvinnor är det viktigaste målet för sex timmars arbetsdag. Det är främst situationen för bamhushåll som motiverat kraven på kraftiga arbetstidsförkortningar. Barnfamiljerna är hårt trängda både avseende tid och ekonomiska resurser. För att kunna upprätthålla en hög standard tvingas de till långa arbetstider. Tidsmarginalema blir små och behoven av förkortad arbetstid stora.

Barnen måste vistas tämligen lång tid inom barnomsorgen. Visserligen har de extremt långa vistelsetiderna på daghemmen minskat det senaste decenniet men många barn tvingas upp tidigt på morgnarna innan föräldrarna skall börja sitt arbete och är inte hemma igen förrän sent på eftermiddagen.

En arbetstidsförkorming enbart för småbarnsföräldrar är emellertid ingen lösning för dem som förespråkar en generell sextimmarsdag. Dels har föräldrar till skolbarn nästan lika stort behov av kortare arbetsdag som föräldrar till små- barn. Dels är själva tanken med sextimmarsdagen att alla skall vara jämbördiga i arbetslivet.

Det har även framförts att det första steget mot förkortning av arbetsdagen till sex timmar måste bli ett rejält steg. Det måste bli en märkbar förändring jäm- fört med dagens situation. Risken är annars att förkortningen inte kommer att märkas och att man hellre väljer att göra förkortningen till längre sammanhän- gande ledighet. Den dagliga tidspressen skulle finnas kvar och sannolikt också ojämlikheten mellan män och kvinnor i arbetsfördelning.

Ibland har den dagliga arbetstidsförkortningen jämställts med en förkortning av veckoarbetstiden. Eftersom de senaste arbetstidslagarna inte innehållit nå— gon begränsning av dygnsarbetstiden är deti första hand veckoarbetstiden som skall förkortas till 30 timmar så att den dagliga arbetstiden blir sex timmar.

Många ser det dock som ett direkt hot mot de mål man vill uppnå om 30-timmarsveckan skulle leda till att det blir fyra arbetsdagar per vecka.

Kraven på sex timmars arbetsdag är förknippade med mäns och kvinnors skilda villkor, hushållsarbetets fördelning och den ansträngda situation främst kvinnor hamnat i med dubbelarbete i hem och förvärvsliv.

Vi har beräknat effekterna av två alternativ som innebär att veckoarbetstiden förkortas i olika takt. De är: Genomförande av 35-timmarsvecka (V 35):

— 38 timmars normalarbetsvecka införs 1990 — 36 timmars normalarbetsvecka införs 1995 _ 35 timmars normalarbetsvecka införs 2000

:] Genomförande av 30-timmarsvecka (V 30): — 37,5 timmars normalarbetsvecka införs 1990 — 35 timmars normalarbetsvecka införs 1995 — 30 timmars normalarbetsvecka införs 2000

10.6.2 Förlängning av semestern Huvudsyftet med semester är att arbetstagare skall tillförsäkras sammanhän- gande rekreation och vila från arbetet. I och med införandet av den femte se- mesterveckan har valfriheten i ledigheten betonats på ett annat sätt. Det har an- setts väsentligt att kunna spara ledighet till kommande år vilket gör att det årliga rekreationsbehovet ansetts vara tillgodosett med fyra veckors semester. Såväl när den femte semesterveckan genomfördes som i argumentationen för den sjätte veckan har utgångspunkten varit att åstadkomma rättvisa mellan oli- ka löntagargrupper. Stora grupper på arbetsmarknaden har redan längre se- mester än vad lagen föreskriver. Det är främst mellan den privata och den of- fentliga sektorn det finns en skiljelinje. Inom den offentliga sektorn är semes- ' tern längre än inom den privata. Det har ansetts orimligt att de som i många fall har de tyngsta jobben och sämsta arbetsmiljöerna har den kortaste semestern. I våra beräkningsalternativ har vi utgått från följande två semesterreformer: [1 6 veckors semester införs för alla 1990 (S 6) El 7 veckors semester införs för alla 2000 (S 7)

10.63. Förlängd föräldraförsäkring

För dem som ser det mest angeläget att underlätta småbarnsföräldramas träng- da situation är en förlängning av föräldraförsäkringen ett medel.

Till att börja med har det gällt en förlängning av föräldraförsäkringen till 18 månader. Det har främst motiverats med att föräldrarna behöver mer tid med sina barn de första åren. Genom 18 månaders föräldraförsäkring och en garanti från samhällets sida att ordna barnomsorg för alla barn som har behov av det och uppnått 18 månaders ålder skall samhället garantera föräldrarnas inkomst- trygghet och barnens omsorgsbehov.

För dem som ser småbarnsföräldramas situation som mest akut stannar inte

kraven på utvidgade rättigheter vid 18 månaders föräldraförsäkring. Man ser det som viktigt att genomföra sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar med full betalning.

Det finns två delvis oförenliga argument för denna lösning. Det ena är att sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar är ett första steg när resurserna är knappa på vägen mot sex timmars arbetsdag för alla. Det andra är att småbarns- föräldrarna alltid kommer att ha behov av en kortare daglig arbetstid än andra. Utgångspunkten för att småbarnsföräldrar skall ha en kortare arbetstid är att de har den största dagliga tidsknappheten av alla på arbetsmarknaden. Barn i för- skoleåldern tar tid. Den dagliga arbetstiden förlängs dessutom av transporten till och från barnomsorgen. En heltidsarbetande med förskolebarn har alltså längre arbetstid i utgångsläget än andra grupper.

Många småbarnsföräldrar, särskilt kvinnor, väljer därför att arbeta deltid. Det är emellertid ingen lösning på hela problemkomplexet för småbarnsföräld— rarna eftersom de också är den ekonomiskt mest trängda gruppen i samhället. Det blir således dyrt för dem att förkorta sin arbetstid. Därför har rätten till sex timmars arbetsdag med full lön setts som ett sätt att lösa småbarnsfamiljernas ekonomiska problem.

Vi har utarbetat några modeller för hur betald sextimmarsdag för småbarns- föräldrar kan organiseras. De presenteras i bilagan Kortare arbetstid för små- barnsföräldrar -— villkor och konsekvenser av Lena Johansson. Modellerna har olika grad av flexibilitet, men innebär en utbyggnad av föräldraförsäk— ringen.

Det råder stor politisk enighet om att småbarnsfamiljernas situation behöver förbättras. Diskussionen har gällt om förbättringen skall ske genom renodlat ekonomiskt stöd eller om den ekonomiska ersättningen skall vara kopplad till att underlätta den tidsmässiga konflikten för föräldrarna.

De alternativ som vi beräknat effekterna av är: CI Den redan beslutade utbyggnaden av föräldraförsäkringen till 18 månader (FF 18). [:l Olika modeller för sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar inom för- äldraförsäkringens ram (FF 30).

10.7. Rörlig pensionsålder

Enligt våra direktiv bör vi utgå från pensionsberedningens överväganden i vår analys av frågan om rörlig pensionsålder.

Pensionsberedningen har till uppgift att överväga ”om nuvarande regler för en rörlig pensionsålder är tillfredsställande och om regelsystemet har en ända- målsenlig lagteknisk och administrativ utformning”. Utöver höjning av ersätt- ningsnivån inom delpensionen har pensionsberedningen inte presenterat några förslag beträffande rörlig pensionsålder. Nedan redogörs för några av de för— slag som förekommit i debatten och som i de flesta fall behandlas i pensionsbe- redningen.

Begreppet rörlig pensionsålder rymmer en rad olika möjligheter. Sedan pen- sionsberedningen tillsattes har t.ex. ersättningsnivån inom delpensioneringen höjts från 50 till 65 procent vilket underlättat för många att trappa ned sin yrkes-

aktivitet från 60 års ålder. Motivet för att höja ersättningsnivån var att de som har störst behov av minskad arbetstid vid 60 års ålder är de som har längst tid i yrkeslivet men också den lägsta lönen och svårast att klara en nedtrappning vid den lägre ersättningsnivån.

Det har även diskuterats att införa s.k. arbetspension efter exempelvis 40 års yrkesaktivitet för dem som så önskar. Vidare har diskussioner förts om att av— lasta samhället en del av kostnaderna i samband med frivilliga avgångar före den ordinarie pensionsåldern, s.k. 58,3—årspensioneringar. Ett förslag har pre- senterats som innebär förlängda uppsägningstider för personer som kommit upp i åldrar där sådana är aktuella. Det skulle innebära ökade kostnader för fö- retagen jämfört med nuvarande system där samhället tar den helt övervägande kostnaden genom arbetslöshetsförsäkring och förtidspension. Pensionsbered- ningen har inte tagit ställning till förslaget och något beslut om genomförande har alltså inte fattats.

Många av förslagen till rörlig pensionsålder framfördes när arbetsmarkna- den var som kärvast i början av 1980—talet. Det var vanligt att ställa den höga ungdomsarbetslösheten mot möjligheterna för de äldre att gå i pension i förtid. På senare tid har arbetslösheten sjunkit, de regionala problemen har minskat och prognoserna pekar på att det kommer att bli brist på nytillträdande på ar- betsmarknaden. Problemen kommer som det för närvarande ser ut att vara helt annorlunda det närmaste decenniet än för 5—10 år sedan.

Därigenom har diskussionen om rörlig pensionsålder tagit en ny vändning. Det har i stället börjat diskuteras huruvida man kan underlätta rörligheten upp- åt. I debatten har därvid presenterats en rad olika förslag för att skapa möjlighet för fler pensionärer att arbeta. Beräkningar har gjorts av vilka effekter en höj- ning av pensionsåldern till 66 år skulle få. En sådan höjning skulle innebära en besparing för pensionssystemet på omkring fyra miljarder kronor.

Förslag som öppnar möjligheter för äldre att frivilligt delta i arbetslivet och med ekonomiska incitament göra det mer lönsamt är nog mer realistiska. De ekonomiska incitamenten kan bestå av olika nivåer på pensionen, skatteregler och annat.

Beslut har redan fattats om att minska de mycket höga marginaleffekter som uppstår för många pensionärer med även måttliga arbetsinkomster. Konkret har det inneburit att förvärvsinkomst inte skall räknas in i inkomstunderlaget vid beräkning av kommunalt bostadstillägg (KBT) för personer som har ålderspen- sion. För många pensionärer innebär det att de får behålla en större del av för- värvsinkomsten.

Vidare diskuteras en förändring av uppsägningsreglema inom lagen om an— ställningsskydd (LAS). För närvarande innebär dessa att den som uppnått pen— sionsåldern kan sägas upp utan saklig grund. Den förändring som diskuteras innebär att åldersgränsen skulle höjas till 67 år. I sammanhanget diskuteras också huruvida turordningsregler och återanställningsskydd skulle förändras i samma riktning.

En ny regel i LAS skulle emellertid bli betydelsefull först om avtalen föränd- rades på motsvarande sätt. För närvarande finns i många kollektivavtal en skyl- dighet att avgå från sin tjänst i samband med uppnådd pensionsålder. En för— ändring av avtalen i kombination med informationsinsatser och attitydpåverkan skulle på sikt kanske få betydelse för viljan att delta i arbetslivet även efter 65

års ålder.

Ett uppskjutet uttag av pensionen ger ett livsvarigt tillägg på pensionen mot- svarande 0,6 procent per månad man skjuter upp pensionsuttaget. Ett förslag om höjning av denna uppräkning till 0,7 procent har diskuterats.

Vilka förslag som kommer att genomföras är för närvarande svårt att förutsä- ga men helt klart är att debatten under de närmaste åren kommer att handla om incitament för äldre att stanna kvar i arbetslivet ytterligare några år. Det vikti- gaste är kanske ändå hur fler skall kunna arbeta till 65 års ålder. Det finns 350 000 förtidspensionärer och många är fysiskt och mentalt mycket utslitna långt innan de uppnått pensionsåldern. Åtgärder för att förbättra arbetsmiljö och hälsa samt förhindra att fler slås ut från arbetslivet ligger helt utanför vårt uppdrag.

I våra kalkyler har vi inte gjort några särskilda beräkningar av effekter av oli— ka modeller för rörlig pensionsålder. Däremot för vi en diskussion om vilka ar- betskraftsresurser som finns och vilka effekter ett ökat arbete bland pensionä- rerna skulle få.

Rent allmänt konstaterar vi att ett mer flexibelt och rörligt arbetsliv också borde innebära att pensionsåldern blir mer rörlig om den enskilde skall få stör- re inflytande över hur arbetstiden kan varieras över livet.

10.8. Alternativa arbetstidsreformer

I olika sammanhang har det presenterats förslag till arbetstidsreformer som haft en annan karaktär än generella förkortningar eller selektiva åtgärder för vissa grupper. Vi har valt att sammanföra dessa reformer under rubriken alter— nativa arbetstidsreformer för att diskutera motiven för och innehållet i dessa. Det har inte varit möjligt för oss att använda de alternativa arbetstidsreformerna i våra modeller och beräkningsunderlag. I stället för vi en något utförligare dis- kussion om dessa reformer i det här avsnittet.

10.8.1. Arbetstidsbank

Begreppet arbetstidsbank lanserades i en skrift är 1987 av en arbetsgrupp inon Metall, Fabriks och SIF.

I skriften resoneras om att allmänna förkortningar av arbetstiden inte ha kunnat garantera alla grupper likvärdiga förbättringar men man konstatera. också att kraven på dagliga förkortningar fortfarande är starka. Författarna var- nar för att en utveckling med successiva förkortningar av arbetstiden skulle le- da till ett låst arbetstidsmönster som inte är önskvärt. Exempel på det är ökat skiftarbete, förstärkt könsmönster, koncentrerade arbetsveckor.

Utifrån grundsynen att varje enskild människas eller grupps förutsättningar och vilja att arbeta måste bli mer styrande avvisas sådana generella arbetstids- lösningar. Ingen kan finna ett sätt att förkorta arbetstiden så att den passar alla eller ens majoriteten av dem som berörs.

Man menar att förutsättningen för att organisera och utöva ett verkligt lokalt inflytande över arbetstiderna ökar i takt med förändrade produktionsmetoder och arbetsorganisationer.

Arbetstidsbankens tanke är att skapa möjlighet för människor att individuellt

arbeta in tid och spara den till de ledigheter individen själv önskar. Den lokala fackliga organisationen och arbetsgivaren skulle söka uppnå mer varierade ar- betstidsförläggningar med hänsyn till produktionens krav samt skyddsfaktorer. Systemet skulle alltså innebära stor lokal och individuell frihet att utnyttja le— digheter.

Man påpekar att flexibla arbetstider kan leda till att frånvaron minskar och inflytandet för den enskilde ökar. Även samhällsekonomiskt ses vinster om människor med en arbetstidsbank i högre grad kan tillgodogöra sig vällärdsök— ningarna bättre än med nuvarande system.

Förslagen om arbetstidsbank har delvis varit kopplade till en generell för- kortning av arbetstiden. Diskussionen har också förts om möjligheten att redan nu lokalt träffa avtal om att den femte semesterveckan, kompensationsledighet och saldot i flextidssystemet skulle kunna vara en början till arbetstidsbanken.

Ledigheten skulle kunna tas ut som enstaka lediga dagar, längre sammanhän- gande ledighet eller kortare arbetstid under en period som motsvaras av den in— tjänade ledigheten.

Jämfört med nuvarande regler enligt semesterlagen skulle arbetstidsbanken innebära mer flexibla möjligheter att utnyttjaintjänade rättigheter till ledighet. Man skulle dessutom kunna se ledigheter som likartade, oavsett om det var in- nestående semester, kompensationsledighet eller intjänad tid enligt flextidssys- temet. Ur individens synvinkel kan det hävdas att dessa rättigheter till ledighet är likvärdiga.

Idén med arbetstidsbank är att den individuella valfriheten också skulle öka vid en framtida arbetstidsförkortning. Det skulle bli möjligt att ha olika arbets- tidsscheman på arbetsplatser där det är praktiskt möjligt. Tanken är att om veckoarbetstiden förkortas till t.ex. 38 eller 39 timmar skulle man i förhand- lingar kunna göra upp om mer individuella arbetstider. På en del arbetsplatser använder man kanske arbetstidsförkortningen till några extra lediga dagar, på andra till förkortad arbetstid under sommaren medan man i en del fall förkortar veckoarbetstiden året runt. En enskild anställd som önskar ett annat arbetstids- schema skulle få det om det var praktiskt möjligt.

Förslaget om arbetstidsbank är således kopplat till ett förstärkt individuellt och lokalt inflytande över arbetstidens uppläggning. Primärt är detta en fråga för den lokala fackliga organisationen och arbetsgivaren. Arbetstidsbanken var alltså, åtminstone till en början, tänkt att administreras inom företaget.

De som kritiserat förslaget om arbetstidsbank har menat att det kan uppstå skillnader mellan kvinnliga och manliga arbetsplatser. Att banken i själva ver- ket är ett sätt att befästa de könsrollsmönster som finns. Det finns också de som påpekat att det kan bli svårt att realisera möjligheterna att välja i många företag.

10.8. 2 Friår mitt i livet Ett förslag med delvis annat syfte har varit det s.k. friåret mitt i livet, lanserat av Anna Hedborg och Rudolf Meidner i en skrift från 1986. Idéer med liknande innebörd har förekommit i debatten även i andra länder. Det har dock inte varit någon omfattande debatt och idén har därför aldrig slagit rot i människors med- vetande.

Motivet för detta förslag är att löntagarna under ett långt arbetsliv skall kunna

ta ut en längre sammanhängande ledighet vid sidan av den årliga semestern. Förslaget går ut på att stor valfrihet skall uppnås. Friåret skall enligt förslags- ställarna vara frikopplat från tiden som småbarnsförälder eftersom man menar att småbarnsföräldramas tidsknapphet skall lösas på annat sätt.

Därutöver har man ansett att generella arbetstidsförkortningar är mycket dyrbara och att det då är mer angeläget med sammanhängande ledighet än en liten daglig arbetstidsförkortning. Friåret skulle kunna användas för studier, re— sor, hobbyverksamhet eller för att pröva en idé till ett nytt företag. Det skulle vara en tid då man kunde ägna sig åt något man drömt om men som aldrig gått att förverkliga.

Ett villkor för att få ta ut sitt friår är att man fyllt 40 år och att ledigheten är minst ett halvår. Medel för friåret skulle byggas upp i en särskild ”friårsfond” genom avsättningar på 2,5 procent av lönesumman. Friåret skulle organiseras som ett fördelningssystem liknande ATP genom att ett års inbetalningar mot- svarar samma års kostnader.

Förslagsställarna menar att friåret skulle ha betydelse för sysselsättningen. Liksom de flesta andra svenska debattörer menar de att generella arbetstidsför- kortningar inte har någon effekt på sysselsättningen. Ett friår skulle däremot ”tvinga” arbetsgivarna att anställa vikarier under den tid som arbetstagarna tar ut sin ledighet. Med särskilda stimulansåtgärder skulle friåret kunna bli ett verksamt konjunkturpolitiskt medel, en fråga som vi återkommer till.

Rent aritrnetiskt motsvarar ett friår mitt i livet ungefär en årlig semestervec— ka, en daglig arbetstidsfökortning med tolv minuter eller 18 månaders föräldra- försäkring. Genom att förslagsställarna kopplat det till vissa konjunkturstimu- lanser kan kostnaderna för genomförandet givetvis minskas.

Kritikerna till friåret har pekat på de få låsningar som finns i systemet, att man måste ha uppnått minst 40 års ålder och att uttaget måste vara minst ett halvår. Man har pekat på att möjligheterna borde stå öppna för var och en att ta ut innestående ledighet efter eget gottfinnande. Den som vill utnyttja sin ledighet till kortare arbetsdag under en period borde få möjlighet att göra det, inte tvingas ta ut den i sammanhängande ledighet.

10.8.3. Livsflex

Det konkreta förslag i debatten som närmast liknar Gösta Rehns tanke på indi- viduella dragningsrätter för ledigheter, finansierade genom socialförsäkrings— avgifter, är SACO/SR:s förslag om rätt till förtidsuttag av pensionsrättigheter inom ramen för ett livsflexsystem.

SACO/ SR vill införa ett livsflexsystem som innebär att man kan variera både den dagliga tidsinsatsen och sin insats över livets olika skeden. Dels handlar det om flextid med mycket vida ramar för den dagliga arbetstiden på företaget. Dels vill man ha mycket flexibla möjligheter att ta ut semestern och föräldraför- säkringen. Pensionsåldern skall vara rörlig. Dessutom föreslår man möjlighe— ter till förtida uttag av pensionsrättigheter.

Man skulle enligt förslaget få rätt att ta ut maximalt fem års pensionspoäng i förtid när man uppnått en viss ålder. Har man tagit ut ett års ledighet måste man arbeta till 66 års ålder för att få ut full pension. Ledigheten skulle kunna tas ut som förkortad arbetsdag eller hel ledighet. Ersättning skulle utgå enligt

grundnivån i pensionssystemet, dvs. folkpension plus pensionstillskott. Detta skulle enligt förslagsställarna underlätta för individen att variera sina arbetsti— der efter olika behov under livscykeln.

Förslaget skulle ge möjlighet till t.ex. 5 års hel ledighet (samlad eller vid oli- ka tidpunkter under yrkeslivet), 10 år med halvtidsarbete, 20 år med sex tim- mars arbetsdag eller 30 år med två månaders extra ledighet per år, under förut- sättning att man går i pension först vid 70 års ålder, eller, när man går i pension vid 65 år, med minskad pension motsvarande fem års förtida uttag. Alternativt kan förtidsuttaget kompenseras genom extra pensionssparande inom det all- männa pensionssystemet, tjänstepensionssystem eller privat pensions- sparande.

Till skillnad från Gösta Rehns förslag, som innebar att dragningsrätterna bara skulle få omfatta en viss del av intjänade pensionspoäng, innehåller SACO/SR—förslaget inga sådana spärregler. Förslaget förutsätter att reglerna för pensionering ändras så att man kan vara kvar på sin arbetsplats till 70 års ålder om man utnyttjat sina dragningsrätter.

Kopplingen mellan dragningsrätter och pensionsålder gör att systemet i prin— cip är självfinansierat. Det behövs såvitt man 'kan se inte någon ytterligare av- giftsökning för att genomföra systemet även om det innebär en likviditetsmäs- sig ansträngning på pensionssystemet när de som förutsatts arbeta in pensions— medel begär förtida uttag från systemet. Sett över en hel generation torde dock förslaget i stort sett vara självfinansierat.

En social aspekt på kopplingen mellan dragningsrätter och pensionsålder är att det är svårt att bedöma sina egna möjligheter på arbetsmarknaden som 65-åring när man är 25—35 år. Den som utnyttjar sina dragningsrätter i ungdo- men kanske redan vid 60 års ålder har behov av pension. Då har vederbörande tio års arbete kvar för att uppnå full pension.

10.8.4. Säsongsanpassad arbetstid

Enligt arbetstidslagen kan arbetstiden vara i genomsnitt 40 timmar under en fy- raveckorsperiod. Det ger således en viss möjlighet att anpassa arbetstiden un- der en månad. Eftersom arbetstidslagen är dispositiv har man inom vissa sek- torer och på en del arbetsplatser vidgat den variationen.

Det är främst SAF som framfört att arbetstiderna måste förläggas så att erfor- derliga drifttider och anpassning till kundernas krav och till variationer i efter- frågan möjliggörs inom både varu- och tjänsteproducerande verksamhet. Det förutsätter en större säsongsmässi g variation av arbetstiden. Genom att utnyttja resurserna något mer under säsonger då efterfrågan är stor kan man totalt sett få ut mer av insatta resurser. Den totala produktiviteten skulle öka och kapitalet skulle inte vara så låst som vid en jämn fördelning av arbetstiden.

Resonemanget har giltighet både inom industrin och tjänstesektorn. Inom in- dustrin finns verksamheter som har en kraftigt varierande efterfrågan på pro— dukterna. En jämn arbetstidsfördelning Över året innebär att man under lågsä- song måste producera mot lager. Det betyder att resurser måste bindas i lager— hållning. Om arbetstiden var något kortare under lågsäsong och något längre under högsäsong skulle samma produktion kunna ske med lägre total resurs- förbrukning.

Inom tjänstesektorn är problemet av en något större vidd. Tjänster går inte att lagra, de måste tillhandahållas när kunden efterfrågar dem. Det är också personalkostnaden som är den väsentliga delen av produktionskostnaden. Det har inneburit att man inom tjänstesektorn laborerar med olika varianter för att möta en högre efterfrågan vid vissa tidpunkter. Tillfälliga anställningar, sä— songsanställningar, tillsvidareanställningar med arbetsuppehåll är några meto- der för att möta säsongsmässiga fluktuationer. Variationerna är stora inte bara mellan olika säsonger utan även mer kortsiktigt under dagen och mellan veck— ans olika dagar.

Säsongsanpassning av arbetstiden kan leda till problem för arbetstagarna. Det blir svårt att planera barnomsorg, transport till och från arbetsplatsen samt det sociala livet vid sidan av arbetet. Produktionens krav på längre arbetstid un— der vissa perioder sammanfaller inte alltid med individens önskemål om fritid.

Det finns emellertid ofta ett önskemål om att kunna arbeta mer under vissa delar av året för att få ut mer fritid under andra perioder. Klämdagar arbetas in. Man kan sluta tidigare, framför allt på fredagar, under sommarhalvåret. Det finns ofta önskemål om ledighet inför större helger.

En rimlig avvägning mellan produktionens krav på säsongsvariationer och individernas önskemål om ledighet vid vissa tillfällen skulle kunna innebära en förbättrad välfärd för alla parter. Det är emellertid viktigt att det sker med an- passning till de sociala villkor som gäller. För den anställde är jämn inkomst och arbetstidens förutsägbarhet de viktigaste kraven. Även om arbetstiden vari- erar något mellan årstiderna måste de anställda garanteras inkomsttrygghet.

En annan säsongsmässig variation i arbetsinsatsen är semesterns placering under året. I många företag har driftuppehåll under fyra veckor varit det vanliga sättet att garantera de anställda lagstadgad sommarsemester. Det innebär också en begränsning i den enskildes möjlighet att välja semestertid. Arbetsplatser som måste bedriva verksamhet året runt, t.ex. sjukhus, har varje år problem att lösa semesterförläggningen för de anställda. Arbetsgivarna har prövat olika medel för att stimulera de anställda att sprida sin semester. Avtalet inom detta område innebär att extra semesterdagar utgår om en viss del av semestern för- läggs till vintertid men det förekommer också att man ger extra ersättning för den som arbetar under sommaren. Därutöver försöker man få de deltidsanställ- da att öka sin arbetstid under semestertid.

Ur ekonomisk synvinkel kan konstateras att all spridning av semesterförlägg- ningen är utomordentligt lönsam. Det krävs emellertid rejäla ekonomiska inci- tament för att anställda frivilligt skall förlägga semestern till annan tid än som- maren. En förändring av huvudregeln i semesterlagen, att fyra veckors semes- ter skall förläggas till sommartid, är inte aktuell.

10.8.5. Konjunkturanpassad arbetstid

Redan 1944 föreslog Gösta Rehn i en artikel att de anställda skulle ges möjlighet till längre sammanhängande ledighet under lågkonjunkturer. Även i hans för- slag till dragningsrätter låg en tanke om att utnyttjandet skulle styras till lågkon- junkturer. Även i Rudolf Meidners och Anna Hedborgs förslag till friår mitt i livet fanns önskemål om en viss konjunkturanpassning. Från SAF har också of- ta talats om en mer konjunkturanpassad arbetstid även om man från deras sida

främst menat en variabel arbetstid mellan låg- och högsäsong.

I en viss mening kan man säga att konjunkturanpassning redan förekommer på nationell nivå. Efterfrågan på arbetskraft sjunker och arbetslösheten stiger när konjunkturen avmattas.

Olika politiska medel används för att undvika öppen arbetslöshet. Stora re- surser satsas på sysselsättningsskapande åtgärder, t.ex. beredskapsarbeten och ungdomslag. Förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl är ett annat medel för att motverka den öppna arbetslösheten. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken syftar till att reducera de individuella skadeverkningarna.

Den skillnad som uppstår mellan utbud och efterfrågan kan lika gärna ut- tryckas i antal arbetstimmar som i antal individer. Därvid har tanken väckts att utnyttja variationer i arbetstid som ett arbetsmarknadspolitiskt medel att för- hindra öppen arbetslöshet. Det är alltså en väsentlig skillnad mellan ett sådant förslag och de tankegångar som finns på kontinenten att skapa arbetstillfällen genom en generell förkortning av arbetstiden.

Tanken har varit kopplad till de förslag om rättigheter till ledighet som ar— betstagarna kan ha i arbetstidsbank, friår och dragningsrätter inom socialför- säkringssystemet. Under en lågkonjunktur skulle man kunna erbjuda en viss rabatt för dem som utnyttjar de rättigheter till ledighet som man har. Om t.ex. AMS erbjöd arbetstagarna 25 procents tillägg till ledighet som utnyttjas under en viss period skulle det vara ett alternativ till att skapa beredskapsarbeten.

Möjligheterna att utnyttja arbetstiderna som ett konjunkturpolitiskt medel är därmed beroende av vilken omfattning ledighetsrättighetema får, vilken benä— genhet arbetstagarna har att spara dessa ledigheter, vilken betydelse uttaget av ledigheter får för anställningen av vikarier och vilken styreffekt man kan uppnå med konjunkturstimulanser.

För att illustrera möjligheterna att utnyttja arbetstiden som konjunkturregu- lator har vi konstruerat ett räkneexempel . Utgångspunkten är att löntagarna har sex veckors semester varav två veckor är möjliga att ta ut på ett flexibelt sätt och att spara under minst fem år.

Två semesterveckor motsvarar omkring 4,5 procent av årsarbetstiden. Un- der fem års tid motsvarar ledigheten 400 timmar vid heltidsarbete eller 22,5 procent av en årsarbetstid.

I vårt räkneexempel, som illustreras i tabell 10.1, har vi utgått från fyra år med normal konjunktur medan det femte året är ett lågkonjunkturår. I räkne- exemplet försöker samhället styra en viss del av ledigheten till det femte året.

Incitamentet för att spara är att löntagaren ges en extra bonus, betald ledig- het, motsvarande 25 procentav ledighetsuttaget under det femte året. I räkne- exemplet antas att löntagarna sparar i genomsnitt två dagar om året under fyra år. Det betyder att man varje år tar ut åtta av de tio semesterdagar som den femte och sjätte semesterveckan motsvarar. Det femte året tar man ut de sparade åtta dagarna, hela det årets semester och erhåller en bonus på 4,5 dagar. Totalt kan man det året ta ut 8,5 veckors semester. Det är alltså inget dramatiskt sparande som behövs och heller inga för den enskilde individen stora nackdelar som upp— kommer. Vill man dela upp ledigheten på delar av dagar finns möjligheten att få sex timmars arbetsdag med full betalning under 18 veckor utöver fyra veck- ors sommarsemester.

Tabell 10.1 Konjunkturanpassad arbetstid. Siffermässig illustration till räkne— exempel med utgångspunkt från två semesterveckor som används som konjunk- turregulator

Är "Normalt” Procent av Konjunk— Procent av Företagens Företagens utnyttjande normalarbets— turstimu- arbetstid inbetaln på lönekost— i timmar tid per år lans utnytt- per år konto, pro— nad pro- jande i tim cent av år cent av årslön 1 80 4,5 64 3.6 4.5 + 0,2 101.l 2 80 4,5 64 3.6 4.5 + 0.2 [01.1 3 80 4,5 64 3.6 4,5 + 0,2 101.1 4 80 4,5 64 3,6 4.5 + 0,2 101,1 5 80 4,5 144 + 36 10,2 4,5 94,5 Summa 400 22,5 436 24,6 23,3 498,9

Även dessa små konjunkturstimulanser får avsevärda effekter på det totala ar- betstidsuttaget. Under lågkonjunkturåret arbetar de anställda 6,6 procent färre arbetstimmar än under övriga är vilket motsvarar arbetstiden för 290 000 per- soner. Eftersom den offentliga sektorn inte är utsatt för konjunkturvariationer bör den inte omfattas av konjunkturstimulansen. För näringslivet kan variatio- nen kanske motsvara 200 000 personer. Även stora delar av näringslivet kan undantas. Om konjunkturstimulansen begränsas till en tredjedel av arbets— marknaden motsvarar variationen 100 000 personer.

Under den senaste lågkonjunkturen omfattade de sysselsättningskapande åt- gärderna 60 000 fler än är 1988. Arbetslösheten var 50 000 högre än 1988. Därtill kommer de undersysselsatta och de latent arbetslösa.

I vårt räkneexempel har vi finansierat den särskilda bonusen genom att före- tagen betalar in en extra avgift motsvarande 0,2 procent av lönesumman under normala konjunkturer. Därutöver behöver staten skjuta till pengar motsvarande 1,2 procent av ett års lönesumma för att finansiera konjunkturstimulansen vil- ket, för en tredjedel av arbetsmarknaden, innebär en kostnad på drygt två mil- jarder kronor. Företagens kostnad för stimulansen motsvarar knappt 350 miljo— ner kronor om året.

För närvarande kostar arbetslöshetsförsäkringen (inkl. utbildningsbidrag och KAS) omkring tio miljarder kronor under ett högkonjunkturår som 1988. Därutöver anordnas sysselsättningsskapande åtgärder för 29 000 personer. Den konjunkturmässiga arbetstidspolitiken skulle således vara ett förhållande- vis billigt sätt att om möjligt hålla arbetslösheten nere under år med lågkon- junktur.

Ur arbetstagarens synvinkel skulle en konjunkturanpassad arbetstidspolitik av ovanstående slag inte innebära någon inskränkning i rätten till ledighet eller krav på ökad arbetstid under högkonjunktur. Det skulle enbart betyda en stimu— lans att förlägga ledigheten till lågkonjunkturer. Ur arbetstagarens synvinkel torde det knappast vara en nackdel även om det är svårt att planera långledighe

ter till sådana perioder som dessutom är svåra att förutse.

Ur samlad nationalekonomisk synpunkt torde det innebära stora ekonomiska fördelar om det kan leda till större samlad produktion sett över hela konjunktur- cykeln. Till tämligen låg kostnad går det att hålla den öppna arbetslösheten ne- re. Det går att mildra effekterna av flaskhalsar under konjunkturuppgångar. Rent organisatoriskt torde det vara lättare att administrera utbetalning av ersätt- ning för extra ledighet än att genomföra omfattande beredskapsarbeten och ungdomslag. Ur individens synpunkt är det en fördel att även under lågkon— j unktur kunna räkna med mer varaktiga anställningar än kortvariga AMS- åtgärder.

Systemet förutsätter att finansieringen av ledigheterna fonderas. Medel för sparad ledighet sätts in på ett individuellt konto som aktiveras vid utnyttjandet av ledigheten. Under perioder med låg efterfrågan på arbetskraft kan ledighe— ten på kontot räknas upp med 25 procent exempelvis på förslag av AMS och ef- ter beslut av regeringen. Har man rätt till ledighet motsvarande fyra veckor på kontot räknas detta om till fem veckors ledighet under denna period.

Svårigheten är givetvis att pricka rätt period vid beslut om bonus på ledighe- ten. Beslutet måste rimligtvis tas alldeles i början av en konjunktumedgång in— nan den blommat ut i hög arbetslöshet. Vidare är konjunktursituationen högst varierande mellan olika branscher vilket gör generella medel mindre verksam- ma. De senaste årens konjunktursvängningar har varit av strukturell art vilka är svårare att möta med dylika insatser. Därutöver kan man fråga sig i vad mån det kommer att få någon effekt för nytillträdande på arbetsmarknaden som är de som främst drabbas av lågkonjunkturer. Det finns alltså problem förknippade med en konjunkturanpassning av arbetstiden. Skulle den vara effektiv är det emellertid ett billigt och skonsamt sätt att ta sig genom lågkonjunkturer. Det kan jämställas med beslut om frisläpp av investeringsfondemas användning.

11. Arbetsmarknadseffekter av arbetstidsreformer

11.1. Inledning

Om arbetstidsreformer genomförs kommer det att & olika konsekvenser för ar- betsmarknadens funktionssätt. I det här kapitlet diskuterar vi utbudet av ar- betskraft utifrån den senaste befolkningsprognosen och vilka effekter olika ar— betstidsreformer har på arbetsutbudet. Särskild uppmärksamhet ägnas åt frå- gor om deltidsarbete samt övertidsarbete och bisyssleverksamhet. Vidare förs en diskussion om vilka flaskhalsar som kan uppstå på arbetsmarknaden och vil- ka effekter arbetstidsreformer kan & för utbildningen. Efterfrågan på arbets- kraft kommer att belysas i olika avseenden och en regional analys kommer att goras.

11.2. Befolkningsprognos

Befolkningens utveckling antas ofta vara enkel att beräkna. Ändå är det mycket svårt att göra befolkningsprognoser. Ju längre period som prognosen avser des— to osäkrare blir den. Det är tre antaganden som gör prognoserna osäkra. Det första är fruktsamhetstalet, dvs. hur många barn som kommer att födas vilket på kort sikt påverkar storleken på yngre åldersgrupper. Det andra är medellivs- längdens förändringar som främst påverkar antalet äldre i befolkningen. Det tredje är in- och utvandringen som har störst betydelse för befolkningen i ar- betsför ålder. Osäkerheten i dessa tre avseenden har betydelse för totalbefolk- ningen. Viktigare är kanske ändå att prognosen för fördelningen mellan olika åldersgrupper kan slå fel. Det har särskild betydelse för försörjningsbördan, fördelningen mellan den yrkesaktiva befolkningen och övriga. Osäkerheten också i detta avseende blir större ju längre in i framtiden prognosen sträcker srg.

De beräkningar beträffande arbetsutbudet som presenteras utgår från SCB:s befolkningsprognos från 1989. Prognosen bygger på följande centrala antagan— den: [1 Fruktsarnhetstalet kommer att vara 1,9 barn per kvinna. Det är något lägre än de senaste fem åren men betydligt högre än 1970—talets fruktsamhetstal. El Medellivslängden kommer till år 2010 att öka med 1,5 år för män och knappt två år för kvinnor. Män kommer att ha en medellivslängd på knappt 76 år och kvinnor drygt 82 är. B Den årliga nettoinvandringen antas sjunka från ca 29 000 personer år 1988 till 20 000 personer de närmaste tre åren. Därefter väntas nettoinvand—

ringen fram till sekelskiftet minska till 10 000 personer om året, en nivå den antas komma att ha resten av prognosperioden.

Befolkningen kommer med dessa antaganden att växa med 0,2 procent om året, eller lika sakta som under 1970- och början av 1980-talen. Befolkningen beräk- nas uppgå till nära 8,8 miljoner år 2000 och strax efter år 2020 passera 9

miljoner.

Tabell 11.1 Prognos över befolkningsandelar i olika åldrar, 1990—2025, procent.

Ålder 1990 1995 2000 2005 2010 2015 2020 2025 0—15 år 19,0 19,3 19,8 19,6 19,1 18,6 18,4 18,6 16—24 år 12,4 11,3 10,3 10,7 11,3 11,3 11,1 10,7 25—54 år 40,9 41,9 41,1 39,2 38,3 38,2 37,5 37,1 55—64 år 9,9 9,8 11,7 13,4 12,8 12,0 12,3 12,7 65— år 17,8 17,7 17,1 17,1 18,5 20,0 20,7 21,0 Totalt 100 100 100 100 100 100 100 100

Andelen personer i arbetsför ålder kommer att öka samtidigt som andelen pensionärer minskar de närmaste 15 åren. Försörjningsbördan kommer att ut— vecklas gynnsamt. Först en bit in på det nya seklet kommer andelen 20—64-åringar att sjunka från 58 till 56 procent, en tämligen måttlig för- ändring.

Antalet personer som är 65 år eller äldre kommer att vara oförändrat fram till sekelskiftet men mellan 2000 och 2010 ökar antalet med 140 000 personer och ytterligare 150 000 till år 2025. På 20 år väntas deras andel av hela befolkningen öka från 17 till 21 procent, en relativt kraftig ökning. Det kommer redan under de närmaste åren att ske en förskjutning uppåt i åldrarna inom pensionärsgrup- pen. År 1988 fanns det 137 000 personer över 85 år. Vid sekelskiftet förväntas de ha ökat till 203 000. Det kommer att ställa krav på vårdresurser eftersom vårdbehovet ökar dramatiskt i de åldrarna.

De stora befolkningsgrupperna (barn och ungdom , personer i arbetsför ålder och pensionärer) kommer antalsmässigt att vara stabila i förhållande till va- randra de närmaste 15 åren. Ändå kommer det att ske stora demografiska för- ändringar. Av pensionärerna kommer en av tre att vara över 80 år vid sekelskif- tet jämfört med en av fyra för närvarande. Åldersgruppen 55—64 år ökar mel- lan 1988 och år 2000 med 162 000 medan antalet ungdomar i åldern 15—24 år minskar med 180 000. Det kommer således att ske en förskjutning uppåt i åld- rarna både inom arbetskraften och bland pensionärerna.

Arbetskraftens genomsnittliga ålder kommer att stiga med ca 1,5 år fram till sekelskiftet från 39 till 40,5 år. Effekten av en sådan förändring skall inte över— drivas men den kommer att ställa krav på anpassningsförmåga och organisato- riska förändringar på arbetsplatserna.

11.3. Arbetskraftsutbudet

Med utgångspunkt från befolkningsprognosen har Monica Hultin och Hans Eriksson på SCB på vårt uppdrag gjort en kalkyl över arbetskraftsutbudet. I Kalkylen bygger på ett antal förutsättningar. I det följande beskrivs förutsätt- ningarna för arbetskraftsdeltagandet. Därefter kommer konsekvenserna för sysselsättning och förutsättningarna för arbetsutbudet i timmar att beskrivas.

Kvinnornas arbetskraftsdeltagande har under lång tid ökat. Skillnaden mel- lan mäns och kvinnors deltagande i förvärvsarbetet är liten. I kalkylen förut- sätts att kvinnor i flertalet åldersgrupper kommer att förvärvsarbeta i lika hög grad som männen. Kvinnor kommer dock enligt prognosen att ha ett något hög- re arbetskraftsdeltagande än män i övre tonåren men ett något lägre i åldern 20—24 år och väsentligt lägre bland pensionärer i åldern 65—74 år.

Vidare har antagits att arbetskraftsdeltagandet generellt sjunker något bland 16—19—åringar från 47 till drygt 42 procent under 1990—talet. Orsaken till detta är att gymnasieskolans yrkeslinjer byggs ut och blir treåriga.

Männens arbetskraftsdeltagande i de äldre åldersgrupperna antas fortsätta sjunka. I åldern 60—64 år beräknas det minska från 64 till 60 procent. Kvin— nornas arbetskraftsdeltagande i de här åldrarna väntas öka och vid sekelskiftet nå samma nivå som männens. Det betyder att arbetskraftsdeltagandet bland kvinnor mellan 55 och 59 år ökar från knappt 80 till 85 procent och bland 60—64—åringar från drygt 50 till 60 procent. För män och kvinnor i genomsnitt förväntas arbetskraftsdeltagandet i åldern 55—64 är därmed öka med omkring tre procentenheter.

I kalkylerna har förutsatts en viss friktionsarbetslöshet som beräknas uppgå till ca två procent.

Med de här antagandena kommer andelen sysselsatta av befolkningen i ål- dern 16—64 år att fortsätta öka. År 1988 var den knappt 83 procent, vid sekel— skiftet väntas den uppgå till drygt 85 procent. Den internationellt sett lilla grupp som står utanför arbetskraften antas minska ytterligare. Det innebär exempelvis att småbarnsmammor kommer att vara sysselsatta i lika stor ut— sträckning som småbarnspappor. I de mest arbetskraftsintensiva åldrarna, 25—54 år, finns därmed knappast några grupper utanför arbetstkraften alls. 1 de yngre åldrarna utbildas en stor del av dem som står utanför arbetskraften.

I de äldre åldersgrupperna skulle det dock finnas ett stort antal utanför ar- betskraften. De prognoser som gjorts bygger i stort sett på nuvarande trender. Givetvis kan de ifrågasättas. Kommer äldre män att fortsätta minska sitt ar— betskraftsdeltagande om det blir fortsatt brist på arbetskraft? Kommer kvinnor— nas arbetskraftsdeltagande att fortsätta öka trots att de uppnått maximalt antal intjänandeår i ATP-systemet? Någon grund för motsatt påstående finns dock in- te. Däremot kan det konstateras att det kommer att finnas en icke obetydlig ar- betskraftsreserv i de här åldrarna. Med de här prognoserna kommer det vid se— kelskiftet att finnas omkring en kvarts miljon mellan 55 och 64 är utanför ar— betskraften. En minskning av förtidspensioneringarna skulle kunna utgöra en betydande potential för ett ökat arbetskraftsutbud. Ofta handlar det om att ska— pa lämpliga arbetstillfällen på orten, dvs. regionalpolitiska insatser.

Med utgångspunkt från befolkningsprognos och arbetskraftsdeltagande kan den totala sysselsättningen beräknas. Antalet sysselsatta kommer att fortsätta öka under de närmaste 15 åren om än i långsammare takt än under de senaste två decennierna.

Tabell 11. 2 Faktiskt och prognosticerat antal sysselsatta, totalt och förändring un- der femårsperioder (faktiska enligt SCB:s nationalräkenskaper exkl. värnplikti- ga) och procent.

Är Antal Förändring. Förändring.

sysselsatta.

tusental tusental procent 1970 3 857 1975 4 062 205 5.3 1980 4 232 170 4.2 1985 4 296 64 1.5 1990 4 525 229 5.3 1995 4 645 120 2.6 2000 4 726 81 1.7 2005 4 731 5 0.1 2010 4695 —36 —0.8 2015 4 656 - 39 — 0,9 2020 4641 — 15 -0.3 2025 4 606 — 35 — 0.8

Under 1970-talet ökade sysselsättningen med 9,7 procent och under 1980-talet kommer det att bli en ökning på omkring sju procent. Under de där— på följande två decennierna väntas antalet sysselsatta öka med drygt fyra res— pektive minska med knappt en procent. Sysselsättningen när en topp omkring år 2005 för att därefter kontinuerligt minska under resterande prognosperiod. Ända till år 2000 ökar sysselsättningen mer än den totala befolkningen. Vid se- kelskiftet beräknas 53 procent av hela befolkningen vara sysselsatt i förvärvsar— bete, en större andel än någon gång under hela 1900—talet.

Det är först en bit in på nästa sekel som Sverige står inför besvärliga demo- grafiska förändringar. Mellan år 2005 och 2025 beräknas antalet sysselsatta minska med 125 000 personer, samtidigt som antalet personer över 65 ar ökar med 383 000. Innebörden av detta är att det ar 2005 kommer att finnas 3, 2 ål- derspensionärer på 10 sysselsatta jämfort med 4,1 år 2025. För närvarande finns det 3,4 ålderspensionärer på 10 sysselsatta.

11.4. Prognos över arbetsutbudet i timmar

Nästa led i analysen är utbudet av arbetstid. Beräkningstekniskt har det härletts utifrån den genomsnittliga arbetstiden under en vecka, frånvaron under hela ar- betsveckor samt givetvis fördelningen mellan hel— och deltid. Också dessa anta— ganden bygger på en rad förutsättningar vilka redogörs för nedan. Vad som där- emot inte byggts in i beräkningarna är effekter av ekonomiska förändringar som reallönens utveckling eller sänkning av marginalskatten. Vi kommer senare att föra en diskussion om vilken påverkan ekonomin kan ha på arbetsutbudet. För män bygger prognosen på att den genomsnittliga arbetstiden inte kom— mer att öka i framtiden. En rad sammanfallande händelser kan förklara den

ökande arbetstiden under 1980-talet. I prognoserna är därför utgångspunkten att deras arbetstid kommer att ligga kvar på nuvarande nivå.

För kvinnorna är situationen emellertid något annorlunda. Medelarbetstiden sjönk visserligen under 1970-talet till följd av det ökande deltidsarbetet. En ko— hortanalys visar dock att kvinnor födda senare nästan genomgående arbetat fler timmar än tidigare generationer. Den sjunkande medelarbetstiden under 1970-talet var alltså en effekt av att andelen sysselsatta ökade kraftigt inte minst genom fler deltidsarbetande. Det är rimligt att anta att framtida generationer kvinnor kommer att arbeta något mer än tidigare årskullar. Prognosen innebär därför att kvinnornas medelarbetstid per vecka kommer att öka med 0,5 timmar under första hälften av 1990—talet och med ytterligare 0,5 timmar mellan 1995 och 2000.

Samtidigt antas kvinnornas frånvaro öka något till följd av ett ökat arbets- kraftsdeltagande bland småbarnsmödrar. Männens frånvaro antas i stort sett förbli på 1988 års nivå under prognosperioden.

Den genomsnittliga faktiska årsarbetstiden förväntas därmed bli i stort sett konstant under perioden, mellan 1460 och 1470 timmar per år. Efter att ha minskat med 200 timmar under 1970-talet och ökat med 20 timmar under 1980-talet skulle den under 35 år variera med endast 10 timmar.

Man kan givetvis fråga sig hur rimlig en sådan prognos är. Arbetsutbudet på- verkas av en rad faktorer, av vilka några skall diskuteras här.

Det ekonomiska utbytet av arbetsinsatsen och ersättningen vid frånvaro har givetvis betydelse för arbetsviljan. Rellöneförändringar och marginalskattejus- teringar kan antas påverka arbetsutbudet. Den reala timlönen påverkar utbytet av varje arbetad timme medan marginalskattens profil förändrar det relativa ut— bytet av olika arbetstimmar.

Parallellt med arbetstidskommittén har inkomstskatteutredningen arbetat. De uttalade politiska ambitionerna är att sänka marginalskatten kraftigt och bredda basen för skatt på konsumtion och kapitalinkomster. Intentionen är att den totala skattebelastningen skall bli oförändrad mellan grupper inom olika in- komstlägen. Genom stora delar av inkomstskalan kommer en extra arbetstim- me att löna sig mer än med nuvarande skattesystem. Det kan antas att en kraftig marginalskatteförändring kommer att ha betydelse för arbetsutbudet. Vilken effekt den kommer att ha och hur stor effekten blir är dock en omdiskuterad fråga.

För det första har det påpekats att de som har den högsta marginalskatten re— dan har det högsta arbetsutbudet. I de inkomstlägen där marginalskattesänk- ningen blir som störst är marginalerna att arbeta mer som minst.

För det andra är arbetsutbudet inte bara en fråga för den enskilda individen utan ett beslut som i hög grad fattas på hushållsnivå när båda makarna arbetar. En individs beslut att öka arbetsutbudet kan påverka den andra hushållsmed- lemmens arbetsutbud negativt. Sänkta marginalskatter kan förändra relationen mellan makarnas nettoinkomster för en extra arbetad timme på ett sådant sätt att det blir lönsamt för den som redan arbetar mest att öka sitt utbud samtidigt som den andra minskar sin arbetstid.

För det tredje finns en rad institutionella hinder i form av lagar och avtal som reglerar arbetstiden och som åtminstone på kort sikt kan motverka eventuella önskemål om längre arbetstider.

Slutligen, för det fjärde, tycks önskemålen om arbetstider i utgångsläget vara sådana att det är fler som vill minska än öka sina arbetstider. Det torde vara en faktor som kan verka återhållande på arbetsutbudet vid marginalskattesänk— ningar.

Trots allt är forskarna ändå ense om att en viss ökning av arbetsutbudet kom— mer att ske till följd av den planerade förändringen av inkomstbeskattningen. Det är emellertid osäkert hur stor ökningen kommer att bli. Det högre arbetsut— budet kan dessutom ta sig olika uttryck. Det kan bli ett spontant högre arbetsut- bud genom längre medelarbetstider, t.ex. längre deltider, mer övertidsarbete. färre kompensationsledigheter och fler extraknäck. Det högre arbetsutbudet kan också ta sig uttryck i att kraven på arbetstidsreformer minskar i styrka. Marginalskattesänkningen kan då leda till att arbetstidsreformer kommer vid ett senare tillfälle än vid nuvarande skatteskalor.

Under perioden kommer reallönen per timme att förändras. Med en stigande produktivitet blir det utrymme för ökad reallön. Historiskt har stigande reallön inneburit sjunkande arbetstider i Sverige och i andra länder. Förändringarna har skett både spontant på arbetsmarknaden och institutionellt genom lagar och avtal.

Det är osannolikt att några förändringar i arbetsutbudet inte kommer att äga rum i framtiden. Sannolikt kommer den ekonomiska utvecklingen att påverka människors beteende.

Vi har emellertid valt att inte spekulera över vilket förändrat beteende margi— nalskattesänkningar och reallöneökningar kommer att få på arbetsutbudet. I stället är det endast nuvarande trender och befolkningsförändringar som påver— kar utbudet i referensalternativet, dvs. hur utbudet skulle se ut utan några ar— betstidsreformer. Det är det referensalternativ som sedan använts som utgångs— punkt för beräkningar av olika reformers inverkan på arbetsutbudet.

Beräkningarna innebär inte någon bedömning av om reformer eller spontana förändringar kommer att inträffa utan en uppskattning av vad institutionella re— former via lagar och avtal skulle innebära.

Det beräknade arbetsutbudet kommer mot den här angivna bakgrunden att öka fram till sekelskiftet för att därefter minska det följande kvartsseklet.

Enligt beräkningen skulle antalet arbetstimmar öka kraftigt mellan 1980 och 2000 med knappt 14 procent. Det skulle bli en helt unik period i det moderna Sverige. Efter flera decennier med minskat antal arbetstimmar skulle antalet vara uppe i samma nivå som på 1940—talet. Bortom sekelskiftet minskar emel— lertid antalet arbetade timmar men i mycket blygsam skala.

Tabell 11.3 Totalt antal arbetade timmar (faktisk utveckling enligt SCB:s national- räkenskaper exkl. värnpliktiga) och prognos enligt referensalternativet, 1970—2025, procentuell förändring under femårsperioder.

.. Milj. Förändring Förändring A r arbetade milj.

timmar timmar procent 1970 6 351 1975 6139 -212 —3,3 1980 6 039 -100 - 1.6 1985 6 252 213 3,5 1990 6 528 276 4,4 1995 6 738 210 3,2 2000 6 878 140 2.1 2005 6 864 - 14 - 0,2 2010 6 804 -60 -0,9 2015 6741 -63 —0.9 2020 6 712 - 29 — 0,4 2025 6 658 — 54 — 0.8

11.5. Alternativa antaganden

Vi har valt att redovisa en prognos beträffande befolkning och arbetsutbud. Det går givetvis att göra en rad alternativ till dessa antaganden. Befolkningen kan öka långsammare eller snabbare än prognosen, t.ex. genom att invandringen blir av en annan omfattning. Arbetsutbudet kan utvecklas i en annan riktning. I det följande beskrivs några alternativa beräkningar.

Om sänkta marginalskatter successivt leder till en viss ökning av arbetsutbu- det under 1990—talet, vilken effekt får det? Säg att den ökningen blir 0,5 procent om året. Vid sekelskiftet skulle arbetsutbudet vara fem procent högre än i refe— rensalternativet. Det skulle då utföras 7 230 miljoner arbetstimmar i förvärvs— arbete. Så många arbetstimmar har aldrig utförts under hela 1900-talet. Män- nens medelarbetstider i de mest förvärvsaktiva åldrarna skulle då uppgå till drygt 45 timmar i veckan och kvinnornas till 36 timmar i motsvarande åldrar om män och kvinnor ökar sina arbetstider lika mycket.

En fördubblad invandring under perioden 2000—2010 skulle innebära om— kring 65 000 fler sysselsatta vid det senare året. Om nettoinvandringen i stället sjunker till 7 500 redan 1990 betyder det omkring 40 000 färre sysselsatta år 2010 jämfört med det alternativ beräkningarna bygger på.

Om kvinnornas arbetskraftsdeltagande och arbetsutbud inte förändras trend— mässigt utan ligger kvar på nuvarande nivå innebär det 100 miljoner färre ar- betstimmar än prognosen motsvarande 1,6 procent av arbetsutbudet.

Om arbetskraftsdeltagandet blir 70 i stället för 60 procent i åldersgruppen 60—64 år betyder det 40 000 fler sysselsatta år 2000 och 60 000 fler är 2010. Om arbetskraftsdeltagandet i åldern 65—74 år blir 15 i stället för knappt sju pro

cent innebär det 58 000 fler sysselsatta år 2000 och 70 000 fler sysselsatta år 2010. I arbetstimmar kunde utbudet bland 60—64—åringar öka med ca 50—60 miljoner och lika mycket bland 65—74-åringar.

Om frånvaron kan minskas med ett par procentenheter betyder det 150 miljo— ner fler arbetstimmar per år. En minskning av sjukfrånvaron med en dag per sysselsatt betyder 30 miljoner fler arbetstimmar.

Om antalet förtidspensionerade blir tio procent färre betyder det ett ökat ar— betsutbud på omkring 35 miljoner timmar.

Relativt små förändringar i olika parametrar kan alltså få stor betydelse för arbetsutbudet. En kombination av förändringar som går i samma riktning kan därmed ge helt andra förutsättningar för landets försörjning. Spännvidden är kanske så stor som mellan 6 300 och 7 300 miljoner arbetstimmar år 2010 om några reformer beträffande arbetstiden inte genomförs. Det motsvarar sju pro- cent fler eller färre arbetstimmar än i vår prognos.

Det är givetvis av stor betydelse för den ekonomiska utvecklingen. Det har också betydelse för möjligheterna att genomföra arbetstidsreformer. För effek— terna av olika arbetstidsreformer har det däremot mindre intresse trots allt. I de beräkningarna är det mer väsentligt att diskutera vilka resultat reformerna leder till.

11.6. Arbetstidsreformers effekter på arbetsutbudet

11.6.1. Utgångspunkter

Beräkningarna av olika arbetstidsreformers effekter på arbetstutbudet bygger på ett antal centrala utgångspunkter.

Beräkningar görs för effekterna av en förkortning av veckoarbetstiden till 35 respektive 30 timmar, alternativ V 35 och V 30. Reformerna antas endast på- verka löntagarna. Bland dessa antas reformerna vara effektiva i den meningen att alla anställda minskar sin arbetstid med fem respektive tio timmar, dock som mest till 30 respektive 35 timmar. Skiftarbetande och andra med oregel- bunden arbetstid väntas förkorta sin arbetstid med motsvarande fem respektive tio timmar även om det innebär att deras arbetstid blir kortare än 30 respektive 35 timmar. Övertidsvolymen påverkas inte men blir en större andel av den tota- la arbetstiden.

Deltidsanställda antas öka sin arbetstid i samband med en generell arbets- tidsförkortning. De som har lång deltid (20—34 timmar per vecka) antas gå upp i tid motsvarande 25 procent av skillnaden mellan deras aktuella arbetstid och 35 timmar i alternativ V 35. I V 30 väntas de öka arbetstiden motsvarande 75 procent av skillnaden mellan aktuell arbetstid och 30 timmar.

När semestern förlängs till sex respektive sju veckor, S 6 och S 7, förväntas detta påverka endast löntagare som har en kortare semester än så i utgångsläget. Löntagare med längre semester än fem respektive sex veckors semester förvän— tas inte kompenseras genom längre semester eller andra ledigheter.

Vid beräkning av effekterna av en förlängd föräldraledighet har två alternativ använts. Det är dels den redan beslutade förlängningen till 18 månader (FF 18) , dels ytterligare förlängning till 30 månader (FF 30) som närmast motsvarar sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Beräkningarna för FF 18 bygger på

att kvinnorna utnyttjar 80 procent av ledigheten och männen 20 procent samt att all betald ledighet utnyttjas. En liten del av försäkringen utnyttjas i form av ersättning för kortare arbetsdag som arbetstagaren ändå skulle ha valt, dvs. le- digheten påverkar inte arbetsutbudet utan endast finansieringen av ledigheten. För FF 30 gäller motsvarande antagande om fördelningen mellan män och kvinnor men en större del av föräldraledigheten antas vara inkomstkompensa- tion för ett deltidsarbete man skulle ha valt även utan lönekompensation. Vidare antas i båda fallen att det föds ca 100 000 barn per år.

För samtliga reformalternativ beräknas arbetskrajfsdeltagandet vara oför— ändrat. Traditionellt brukar antas att fler personer söker sig till arbetsmarkna- den när arbetstiden förkortas. Av två skäl torde det inte vara giltigt för den sven- ska arbetsmarknaden. För det första är sysselsättningsandelen mycket hög re— dan i utgångsläget. För det andra är möjligheterna till deltidsarbete av varieran- de längd mycket goda på dagens arbetsmarknad med 40 timmars ordinarie arbetsvecka.

Frånvaron har inte antagits påverkas av generella arbetstidsförkortningar. Det har spekulerats i om sjukfrånvaron skulle påverkas av en kortare arbetsvec— ka. Det finns emellertid inga systematiska skillnader i sjukfrånvaro mellan ar— betstagare med olika längd på arbetstiden. Det finns heller inget som tyder på att tidigare arbetstidsreformer påverkat sjukfrånvaron. Slutligen kan det antas att om en arbetstidsförkortning har positiv effekt på sjukfrånvaron är det en mycket långsiktig effekt som visar sig först efter många år med den kortare ar- betstiden.

11.6.2. Beräkningsresultat

De beräkningar som gjorts visar hur stor andel av arbetstubudet i timmar som skulle bortfalla vid olika arbetstidsreformer.

Tabell 11.4 Nominell arbetstidsförkortning och effekt på arbetsutbudet vid olika arbetstidsreformer, procent.

V35 V30 S6 S7 FF18 FF30 RD

Nominell förkortning 12,5 25 2,2 4,4 Effekt påarbetsutbudet 8,7 18 1,5-2 3,5-4 1 2,5 2,5-3

Med nominell förkortning menas i tabellen hur stor andel av den ordinarie arbetstiden som förkortas genom reformen och med effekt på arbetsutbudet menas hur stor andel av det faktiska arbetsutbudet som bortfaller med de ovan gjorda antagandena som grund. Med reformalternativ RD avses i tabellen den i regeringsförklaringen utlovade förlängningen av semestern till sex veckor och den redan beslutade förlängningen av föräldraförsäkringen till 18 månader.

Figur 11.1 Totalt antal utförda arbetstimmar enligt nationalräkenskaperna (NR) samt beräkningar för åren 1990—2025.

Miljoner timar

7000

""—V 35 —Ref.-alt.

" "Faktisk utveckling

197075 &) 85 &) 952C03051015 202025

Arbetsutbudet kommer med givna antaganden att vara högre än dagens ut- bud under hela perioden i såväl referensalternativet som vid genomförandet av RD. Sex veckors semester och en förlängning av föräldraförsäkringen till 18 månader innebär att utbudet även är 2025 kommer att bli nästan 6,5 miljarder timmar, fler än det årliga arbetsutbudet under hela 1970- och 1980-talen. Dessa reformer är även på lång sikt förenliga med ett högre utbud än nuvarande.

Vid en förkortning av veckoarbetstiden sjunker däremot utbudet snabbt. V 35 innebär att arbetsutbudet redan 2010 är ett par procent lägre än för närva- rande. Är 2025 är utbudet närmare fem procent lägre än det var 1987. Det alter- nativet innebär redan vid genomförandet ett minskat arbetsutbud.

Vid en förkortning enligt alternativ V 30 minskar arbetsutbudet dramatiskt. Redan vid sekelskiftet kommer det att utföras tolv procent färre arbetstimmer än är 1987. Därefter minskar arbetsutbudet med ytterligare närmare 200 mil jo- ner arbetstimmar till år 2025.

11.7. Framtida försörjningsbörda

Mot bakgrund av de antaganden som gjorts beträffande befolkningens utveck— ling och arbetsutbudet har den framtida försörjningsbördan beräknats. Det kan göras på olika sätt. Vi har valt att presentera dels i siffror hur många arbetstim- mar som utförs per person i befolkningen, dels i diagram hur folkmängden divi- derat med antalet arbetstimmar utvecklas. För löntagarnas reallön är det den individuella arbetstiden och arbetets produktivitet som är avgörande. Möjlig- heterna att finansiera barnomsorg, utbildning, pensioner och sjukförsäkring avgörs av den totala arbetstiden i förhållande till befolkningens utveckling. Därför är antalet arbetstimmar per person ett lämpligt mått på försörjnings— bördan.

Figur 11.2 ”Försörjningsbördan” 1970—2025. Folkmängden dividerad med antalet arbetstimmar

130

1ndex:1987=100

120 110

100

90 Faktiska uppgifter _ Referensalternativet

35 timmar/vecka

80 30 timmar/vecka

1970 1980 1990 2000 2010 2020 2030

Tabell 11.5 Antalet arbetade timmar per person 1970—2025.

År Refalt. v 35 v 30 RD 1970 790 1975 748 1980 726 1985 748 1990 767 741 734 763 1995 778 723 707 757 2000 784 716 641 762 2005 775 708 634 754 2010 764 698 625 743 2015 753 688 625 743 2020 747 682 61 1 726 2025 738 674 604 718

Om inga arbetstidsreformer genomförs kommer försörjningssituationen att bli allt gynnsammare. Antalet arbetade timmar per person kommer att öka fram till sekelskiftet. Därefter minskar det sakta men även är 2010 kommer för— sörjningsbördan på nationell nivå att vara mindre än för närvarande. Även med

&_-

genomförande av regeringsförklaringens reformer kommer försörjningsbör- dan att vara endast 2,3 procent högre år 2010 jämfört med 1987.

Om kraftiga förkortningar av veckoarbetstiden genomförs ökar försörjnings— bördan däremot snabbt. År 2010 skulle det utföras åtta procent färre arbetstim- mar per person enligt V 35 och 18 procent färre timmar enligt V 30. Därefter fortsätter försörjningsbördan att bli allt tyngre vid dessa alternativ.

11.8. Blir arbetstidsreformer effektiva?

Vi har redovisat troliga effekter av olika arbetstidsreformer. Det kan vara på sin plats att diskutera några alternativa antaganden som visar vilket spelrum som finns.

11.8.1 Deltidsanställdas reaktioner på arbetstidsförkortningar Beräkningarna bygger på att de deltidsanställda kan reagera med ett ökat utbud i samband med en förkortning av veckoarbetstiden. Antagandet innebär att de som arbetar lång deltid ökar sitt arbetsutbud med 25 procent av skillnaden mel— lan den aktuella arbetstiden och den nya heltiden vid V 35 och med 75 procent vid V 30. Skälet är att arbetstidsförkortningen ger utrymme för en förlängning av deras arbetstid utan att hushållets totala arbetstid förändras.

Om de deltidsanställda inte reagerar på arbetstidsförkortningen betyder det år 2010 ytterligare ett bortfall på 44 miljoner arbetstimmer vid V 35 och 62 mil- joner arbetstimmar vid V 30. Om däremot samtliga som arbetar lång deltid går upp på heltid motsvarar det ett tillskott på 60 miljoner arbetstimmar vid V 35 och 36 miljoner arbetstimmar vid V 30. Jämfört med de alternativa antaganden som kan göras beträffande arbetskraftsdeltagande och befolkning är alltså skill- naden mellan de här alternativen tämligen liten.

Däremot har de deltidsanställdas reaktioner på arbetstidsreformer betydelse för fördelningen av antalet förvärvsarbetstimmar mellan män och kvinnor. För närvarande utför män 59 och kvinnor 41 procent av alla förvärvsarbetstimmar. I referensalternativet, dvs. då inga arbetstidsreformer genomförs kommer kvinnorna att öka sin andel till 42,5 procent till sekelskiftet. I alternativ V 35 ökar kvinnornas andel till 43 procent och i V 30 till 43,5 procent.

Om alla som arbetar lång deltid går upp på heltid vid V 35 kommer kvinnor- na att utföra 44 procent av alla arbetstimmar och om de deltidsanställda inte alls reagerar på arbetstidsförkortningen betyder det att kvinnornas andel av den to— tala arbetstiden stannar på drygt 42,5 procent, dvs. samma andel som i refe- rensalternativet.

Olika antaganden om de deltidsanställdas reaktion på arbetstidsreformer får alltså betydelse för fördelningen av arbetstiden mellan kvinnor och män. En ar- betstidsförkortning för heltidsanställda i kombination med en ökning av del- tidsanställdas arbetstider betyder en utjämning av arbetsvillkor och inkomster mellan män och kvinnor. Däremot kan konstateras att det krävs helt andra anta- ganden om kvinnornas andel av förvärvsarbetet skall öka i samma takt som un- der de senaste 20 åren. Kvinnornas andel av arbetstiden ökade från 32,5 till knappt 41 procent mellan 1970 och 1988.

11.8.2. Övertidsarbete och bisyssla

I de beräkningar som redovisats antas att arbetstidsreformerna blir effektiva i den meningen att de arbetstagare som arbetar heltid verkligen minskar sitt ar- betsutbud. Det stämmer också med de preferenser löntagarna givit uttryck för när de tillfrågats vad de skulle göra vid en arbetstidsförkortning. Mycket & an- ger att de skulle ägna sig åt övertidsarbete om arbetstiden förkortades med två timmar. Det finns två skäl att vara skeptisk mot detta ställningstagande. För det första var det en liten arbetstidsförkortning de tillfrågade ställdes inför. För det andra är det svårt att tänka sig in i vilken ekonomisk situation man hamnar i vid en arbetstidsförkortning och vilken ersättning som kommer att erbjudas vid extraarbete.

Det är troligt att det uppstår brist på arbetskraft inom delar av arbetsmarkna- den vid en arbetstidsförkortning. Det finns anledning anta att den bristen blir som störst där heltidsarbete dominerar och inom yrken med lång utbildning. Yrken med dessa egenskaper är läkare, forskare, personal inom datayrken, in- genjörer och vissa yrkesarbetare etc.

Till stor del har de här grupperna en relativt hög genomsnittlig timlön. I vissa fall råder redan i utgångsläget brist på arbetskraft inom yrkesområdena. En ar— betstidsförkortning kan då leda till allvarliga flaskhalsar inom de sektorer av ar— betsmarknaden där de är verksamma. För andra individer och yrkesgrupper kommer efterfrågan däremot inte att öka vid arbetstidsförkortningen.

Antag att en arbetstidsreform av omfattning V 35 inte blir effektiv för om- kring tio procent av de heltidsanställda. De ägnar sig i stället åt övertid och ext- raknäck i motsvarande omfattning. Den här gruppen kan antas ha relativt hög lön, låt oss anta 50 procent högre timlön än genomsnittet. För de utförda extra timmarna erbjuds de minst dubbelt så hög lön, dvs. 300 procent av genomsnitt- lig timlön.

Den här arbetsinsatsen skulle motsvara fem timmar i veckan för en kvarts miljon arbetstagare vilket betyder 60 miljoner årsarbetstimmar eller knappt en procent av det totala arbetsutbudet. Bruttolönen för de timmarna skulle motsva- ra tre procent av den totala lönesumman jämfört med 1,3 procent i en situation utan arbetstidsförkortning. De här arbetstagarnas andel av den totala lönesum- man skulle öka från 11 till 13,5 procent. Före arbetstidsförkortningen antogs gruppen ha 50 procent högre inkomst än vanliga heltidsarbetande. Efteråt kan skillnaden bli över 90 procent.

Ur välfärdssynpunkt skulle deras extra insatser säkert vara mycket värdefulla i en situation då arbetstiden förkortas men ur fördelningspolitisk synvinkel in- nebär detta antagande ökade spänningar mellan olika löntagargrupper och Öka- de klyftor i samhället. En kvarts miljon arbetstagare skulle inte & mer fritid men deras konsumtionsförmåga skulle öka väsentligt.

Det finns en risk för att övertidsarbetet skulle öka på bekostnad av de deltids— anställdas arbetsinsatser. En kraftig sänkning av marginalskatten i kombination med en arbetstidsförkortning skulle förstärka den nu beskrivna tendensen. Net- tolönen för övertidsarbetet skulle bli högre än för ett ökat arbetsutbud bland deltidsanställda.

11.9. Utbildning och kunskapsintensiva verksamheter

En arbetstidsförkortning kommer även att & betydelse för möjligheterna att försörja olika verksamheter med kvalificerad och utbildad personal.

När arbetstiden förkortas innebär det att den utbildning som arbetskraften genomgått inte går att använda i lika stor utsträckning som före arbetstidsför— kortningen. Det kommer bl.a. att ställa krav på en större omfattning av många utbildningslinjer för att kompensera bortfallet av arbetskraft. I ett samhälle som strävar efter en produktion med en hög kompetensnivå och där den interna- tionella konkurrensen är avgörande kommer arbetstiden att vara av väsentlig betydelse för möjligheten att upprätthålla kompetensen. Ett antal effekter för utbildning och kompetens kan förväntas inträffa om arbetstiden förkortas.

Den första effekten är att det uppstår ett tryck att förändra arbetsorganisatio— nen. Det förändringstrycket kan gå i olika riktningar. Sprids kompetensen till fler kan det innebära att fler får tillgång till viktig kunskap. Det förutsätter att personalutbildningen ökar i omfattning, en utbildning som blir dyrare ju korta- re arbetstiden är. Det kan också betyda att de som redan i dag har hög kompe— tens och god tillgång till information behåller denna tillgång och fortsätter i samma arbetstakt som tidigare.

Den andra effekten är att små, exklusiva grupper på arbetsmarknaden med specialistkompetens inte kan vidmakthålla sin kompetens om arbetstiden är för kort. Det gäller kirurger som måste utföra ett visst antal operationer för att hålla sin yrkeskompetens uppe. Det gäller forskare som också måste arbeta i en viss omfattning för att resultaten skall stå sig i internationell jämförelse.

Den tredje effekten är att det kommer att ställas stora krav på utbildning av vissa nyckelgrupper för att kompensera utebliven arbetstid vid en arbetstidsför- kortning. Vi har valt att exemplifiera detta med utbildningen av läkare. Om ar- betstiden för läkare minskar med 12,5 procent, vilket motsvarar 35—timmars- veckan, måste läkartid av motsvarande omfattning tillkomma. Om förkort— ningen blir effektiv behövs det ca 2 900 fler läkare för att upprätthålla samma läkartid som före arbetstidsförkortningen. Varje år utbildas ca 775 läkare. Läkarutbildningen tar ca sju år. Om läkarutbildningen fyrdubblades i år skulle arbetstidsförkortningen vara kompenserad om sju år. Om vi tänker oss en för- delning av utbildningsbehovet under tio års tid behövs en 35-procentig ökning av läkarutbildningen och det skulle ta 17 år innan den tillgängliga läkartiden var lika stor som före arbetstidsförkortningen.

Det resonemang som förts beträffande läkare gäller för många andra yrkes- grupper inom den offentliga sektorn och näringslivet. Läkarnas situation är emellertid speciell i det avseendet att deras arbetstid är reglerad vilket inte gäl— ler för många andra yrkesgrupper med motsvarande lön och ansvar.

För det fjärde skulle även grundskolan och gymnasieskolan ställas inför stora anpassningar vid en arbetstidsförkortning. Inom det reguljära utbildningsvä- sendet kommer antalet pensioneringar att öka kraftigt under 1990- talet. Inom grundskolan fördubblas pensioneringarna till 1993. Även inom gymnasiesko- lan ökar pensioneringarna. Pensionsavgångarna väntas också på lång sikt vara stora eftersom 40 procent av lärarkåren är mellan 40 och 49 år. Samtidigt är gymnasieskolan under utbyggnad och antalet barn och ungdomar ökande enligt befolkningsprognosen. Redan med nuvarande arbetstider kommer skolan att ställas inför betydande rekryteringsproblem. En arbetstidsförkortning kom-

mer att förstärka de problemen. Om lärarna får motsvarande arbetstidsförkort- ning som andra arbetstagare måste det dessutom antingen bli fler lärare per klass eller färre lärarledda lektioner. I det första fallet kommer skolan att tvin— gas rekrytera ett stort antal nya lärare. I det andra fallet kommer kvaliteten på undervisningen att bli sämre. En beräkning som SAV gjort för det reguljära skolsystemet, dvs. grund- och gymnasieskolan, visar att 15 000 fler lärare skulle behöva anställas vid V 35 än om inga arbetstidsreformer genomförs.

Den femte effekten gäller personalutbildningen. Från flera fackliga orga— nisationer har krävts att personalutbildningen skall byggas ut. Varje individ skall garanteras minst två veckors utbildning eller kompetensutveckling. Där- utöver har diskuterats att alla skall ha möjlighet att & grundskolekompetens i åtminstone fyra ämnen. De här kraven har sin utgångspunkt i att kompetensen måste & en jämnare fördelning. En annan utgångspunkt är att kompetensut— vecklingen främst skall användas för att stärka konkurrenskraften och därmed ha en mer individuell inriktning. När det s.k. utvecklingsprogrammet inom ar- betsmiljöfondens ram avslutades uttalade sig alla parter på arbetsmarknaden för att ”framtidens arbetsliv kommer att kräva en allt bredare kompetens, både hos den enskilde och gruppen” samt att ”en ökad orientering mot kunskapsin- tensiv produktion sannolikt ställer större krav på varje anställds kompetens”. 2

Kraven på återkommande utbildning och kompetensutveckling kommer att bli större. Resurser måste avsättas för utbildning och konkurrerar därför i det korta perspektivet med andra resurskrävande förändringar, t.ex. arbetstidsför- kortningar. På längre sikt kan den bättre utbildade arbetskraften åstadkomma ett större förädlingsvärde och öka produktionen och ge bättre möjligheter till arbetstidsförkortningar.

Vi har tidigare beskrivit den generationsklyfta som finns beträffande utbild- ningsnivån hos den svenska arbetskraften. Det är angeläget att utjämna de skill- nader som finns, inte minst för att förhindra utslagning av arbetstagare som uppnått 50—55-års-åldern och som fortfarande har 10—15 år kvar i yrkeslivet. En bred kompetenshöjning är kanske det effektivaste medlet för detta. Arbets- tidsförkortningar kan av ekonomiska skäl motverka en sådan vidareutbildning. Det finns en betydande risk för att personalutbildningen uteblir.

I det kunskapsintensiva samhället blir förutsättningarna för arbetstidsför- kortningar annorlunda än i det industrisamhälle som såg de stora generella ar- betstidsreformerna genomföras. Där hjärnans förmåga snarare än maskinernas kapacitet styr produktion och utveckling blir tiden en allt värdefullare kompo- nent. Processerna i hjärnan kan inte påskyndas på samma sätt som maskiner- nas tempo.

11.10. Regionala konsekvenser av arbetstidsförkortningar

Ekonomin genomgår ständigt olika strukturförändringar. Genom att produkti- vitetsutvecklingen är snabbare inom varuproduktionen sker en successiv över- gång av arbetskraft från varuproduktion till tjänsteproduktion. Den underlig- gande tendensen i ekonomin bl.a. till följd av dessa strukturförändringar är en koncentration till tätorter. Det pågår således en kontinuerlig urbaniseringspro- cess i ekonomin.

På grundval av studien Regionala konsekvenser av en arbetstidsförkortning

Figur 11.3 Arbetstidsförkortningens urbaniseringseffekter mätt som sysselsätt- ning (procentuell förändring i förhållande till referensalternativet).

Procent .0

P.C'JPPPGOOO— (IJGNJÄNONJÄOWCD

STORSTOCKHD LM MELLRNSTORR ST öVR KOMMUNER öVR STORSTÄDER G LESBYGD

Kommung ruppe r

av Anna-Lena Eriksson och Lennart Sundberg redogörs här för de regionala ef- fekterna av genomförandet av V 35. 3

De beräkningar som görs beträffande urbaniseringsprocessen under en tio- årsperiod betyder att sysselsättningen i Storstockholm ökar med omkring sex procent och i glesbygden minskar sysselsättningen med motsvarande tal.

De omflyttningar som detta innebär kommer att ställa stora krav på regional- politiken. Inte minst det faktum att de flesta hushåll innehåller två förvärvsar- betande innebär stora matchningsproblem vid regionala omflyttningar. Den demografiska strukturen som är helt olikartad i glesbygd och tätort är en annan faktor som måste beaktas vid bedömningen av möjligheterna till regional om- fördelning.

Den underliggande tendensen till ökad koncentration av befolkning och ar- betskraft kommer att förstärkas vid en arbetstidsförkortning. Visserligen kan det verka som om den koncentration som sker till följd av arbetstidsförkortnin— gen inte är särskilt omfattande. Som förstärkning av en pågående utveckling kan den emellertid vara allvarlig och leda till betydande flaskhalsar och svårig- heter att klara den omstrukturering som måste ske i samhället. Vid en arbets- tidsförkortning till V 35 sker en ökning av sysselsättningen i Storstockholm (0,2 procent) och mellanstora städer (0,3 procent), medan sysselsättningen i gles- bygden minskar med 0,7 procent i förhållande till om inga arbetstidsreformer genomförs. Även i övriga kommuner minskar sysselsättningen i förhållande till det alternativ då inga reformer genomförs.

Det är alltså tämligen små nettoeffekter i det regionala mönstret av en arbets- tidsförkortning. Det måste ändå konstateras att de helt klart går i riktning mot en ökad urbanisering med ökad sysselsättning i t.ex. Stockholm som följd. Den

stora förändringen i sysselsättningsmönstret ligger emellertid i den förskjut- ning mellan olika produktionssektorer som förutsätts ske i ekonomin. Efter- som arbetstidsreformer förstärker denna tendens kommer bruttoströmmama mellan olika regioner, yrken och produktionssektorer att bli betydande. Alla dessa förändringar ställer arbetsmarknaden inför sökprocesser av olika omfatt- ning. Det går inte att åstadkorrnna stora förändringar av arbetskraften på kort sikt. Yrke och erfarenhet, utbildning och kompetens sätter gränser för indivi— dens möjlighet att växla arbete. Om den regionala utvecklingen dessutom stäl- ler krav på byte av bostadsort för att erhålla ett arbete kan det uppstå betydande trögheter och svårigheter att utnyttja arbetskraften effektivt.

Arbetsmarknadens segmentering som påverkar möjligheterna att & tag på rätt person, med rätt utbildning och erfarenhet på rätt plats gör det svårare att åstadkomma förändringen. De regionalpolitiskt utsatta orterna kommer att & tilltagande problem vid en arbetstidsförkortning.

11.11. Sammanfattning

De närmaste 20 åren kommer försörjningsbördan inte att öka. Om inga arbets- tidsreformer genomförs innebär befolkningsutvecklingen att fler arbetstimmar per invånare kommer att utföras. Utbudet av arbetskraft ökar. Situationen för- sämras en bit in på nästa sekel. I allt väsentligt kommer emellertid befolknin- gens försörjning att kunna klaras under de förutsättningar som föreligger. Be- folkningen kommer att öka och arbetskraften likaså. På lång sikt ökar antalet pensionärer och arbetskraften minskar. Den stora ökningen av pensionärer i förhållande till yrkesaktiva har emellertid redan inträffat när det gäller Sverige.

Andra bekymmersamma effekter på arbetsmarknaden kan emellertid uppstå vid en arbetstidsförkortning. Flaskhalsar och svårigheter för utbildningssyste- met är ett par av dessa effekter. Det går inte att bortse från att arbetsmarknadens funktionssätt kommer att påverkas negativt vid en arbetstidsförkortning.

Arbetslivet står dessutom inför en rad förändringar. Det kommer att ställas krav på strukturförändringar, nya arbetsuppgifter och organisatorisk förnyelse. Strukturförändringama innebär att den regionala obalansen förstärks. Hela omställningsprocessen innebär krav på förändringar av arbetsmarknadens funktionssätt. Arbetstidsförkortningar kommer att ställa ytterligare krav i den riktningen.

Den demografiska situationen på arbetsmarknaden, med stigande genom- snittlig ålder hos arbetskraften, innebär också ökad konkurrens om yngre ar- betskraft. Det är inte osannolikt att det uppstår brist på ungdomar och att den bristen förstärks vid en arbetstidsförkortning.

1 Eriksson och Hultin (1989). ' 2 Arbetsmiljöfonden (1987 a). 3 Eriksson och Sundberg (1989).

12. Ekonomiska konsekvenser av arbetstidsreformer

12.1. Inledning

Vi har tidigare visat hur tillväxten varierat och hur den använts för sociala refor- mer, ökad privat konsumtion och kortare arbetstid i ett historiskt perspektiv. Vår uppgift är nu att öppna perspektivet för framtiden och undersöka vilka eko- nomiska konsekvenser olika arbetstidsreformer kan få. Vi inleder med en över- gripande diskussion och går igenom resultat från tidigare undersökningar samt gör bedömningar av troliga effekter av framtida arbetstidsförkortningar. Däref- ter beskrivs de prognoser som finns beträffande den ekonomiska utvecklingen samt vilka effekter olika arbetstidsreformer skulle ha på denna utveckling.

12.2. Effekter på produktion och produktivitet

Arbetstidens effekter för produktivitet och produktion tillhör de mest omdebat- terade vad gäller arbetstidens ekonomiska konsekvenser. Det har gjorts många undersökningar beträffande konsekvenser för total produktionsnivå och pro- duktion per arbetstimme vid varierande arbetstider. I det här avsnittet analyse— ras orsakerna till att produktiviteten påverkas av arbetstidsreformer, vilka kon- sekvenser resonemanget &r samt de resultat olika forskare kommit fram till. Avsnittet avslutas med de bedömningar vi gjort inför framtida arbetstidsför— kortningar.

Orsaker till produktivitetseffekter

Det finns flera orsaker till att arbetstidsreformer kan ha positiva effekter på pro- duktiviteten. 1 Tröttheten kan förväntas minska om arbetstiden förkortas. Det gör att den genomsnittliga produktionen per arbetstimme kan öka. Olycksfall och sjukdomar relaterade till arbetsplatsen kan förväntas minska om arbetsti- den är kort. Rationaliseringar kan genomföras av såväl företagsledning som än- ställda för att undvika negativa effekter av kortare arbetstid. Pausema kan minska och arbetsorganisationen förändras i samband med en arbetstids- reform.

De positiva produktivitetseffektema kan vara av kort- eller långsiktig karak- tär. Att tröttheten minskar vid en arbetstidsförkortning torde vara en bestående och även långsiktigt positiv produktivitetseffekt. De rationaliseringar som vid- tas vid en arbetstidsförkortning kan i många fall antas ha blivit genomförda även om arbetstidsförkortningen inte kommit till stånd. Många förändringar av

arbetsorganisationen skulle förr eller senare ändå ha vidtagits och arbetsbespa— rande investeringar ha gjorts. De anställda kan förväntas höja arbetstakten i samband med förkortningen och minska sina pauser men efter en tid i stor ut- sträckning återgå till de förhållanden som rådde före arbetstidsförkortningen. Många produktivitetseffekter kan uppstå i samband med en arbetstidsreform, men inte enbart på grund av den kortare arbetstiden.

Det finns också negativa produktivitetseffekter av en arbetstidsförkortning. Kapitalutnyttjandet blir lägre om arbetstidsförkortningen leder till att drifttiden minskar. En större andel av resurserna går åt till administration. Kommunika- tion och information tar i anspråk en större del av arbetstiden, ju kortare den är och ju fler anställda som måste ta del av informationen. Inlärning samt fort— och vidareutbildning tar större del av arbetstiden när den är kort. Förberedelse- och avslutningsarbeten ökar i förhållande till den totala arbetstiden.

Beträffande produktivitetseffekter av en arbetstidsförkortning kan följande slutsatser dras: de positiva effekterna är störst när arbetstiden i utgångsläget är lång och de negativa effekterna dominerar när arbetstiden är kort. Vidare är de positiva effekterna störst i manuellt arbete och de negativa konsekvenserna vä— sentligare i produktion som bygger på en hög kompetensnivå.

När arbetstiden är mycket lång kan det tänkas att den totala produktionsnivån ökar vid kortare arbetstid. Trötthetseffektema är sannolikt så stora att produkti- onen långsiktigt är mindre än om arbetstiden förkortas. Man orkar arbeta här— dare och produktionen ökar inte bara per arbetstimme utan den totala produkti- onen blir större om arbetstiden förkortas.

När arbetstiden minskat till en viss nivå medför ytterligare förkortningar att den totala produktionen minskar även om produktionen per arbetstimme fortfa- rande ökar. Den ökande produktiviteten förmår alltså inte kompensera bortfal- let av arbetstid. Ju kortare arbetstiden är i utgångsläget desto mindre blir också produktivitetseffekten av arbetstidsförkortningar. Till slut är arbetstiden så kort att ytterligare förkortningar har en negativ produktivitetseffekt.

Figur 12.1 Principskiss över produktion per timme och vecka vid olika arbetstider.

Produkt—.cn

Produktion per vecka

___—__-_.__—____--__

Produktxvnet

Schematiskt kan resonemanget beskrivas med figur 12.1. 2 Så länge arbetsti- den är längre än T 1, dvs. ligger till höger om T 1 i diagrammet, medför arbets- tidsförkortningar en ökning av totalproduktionen. När arbetstiden är mellan T 1 och T 2 ökar visserligen produktiviteten men den totala produktionen mins- kar vid en arbetstidsförkortning. När arbetstiden är kortare än vid T 2 minskar såväl produktion som produktivitet vid en arbetstidsförkortning.

Svårigheten är att fastställa vilken arbetstid som motsvarar T 1 respektive T 2 i diagrammet. Det tillhör den empiriska forskningens område. All forsk- ning som genomförts under senare år har visat att produktionen minskar vid en arbetstidsförkortning, dvs. arbetstiden ligger till vänster om T 1 i figur 12.1. Däremot är det mer omtvistat hur produktiviteten påverkas. Där går resultaten isar.

Studier av produktivitetseffekter

För Sveriges vidkommande har två omfattande empiriska studier av arbetstids- förkortningars effekter på produktiviteten genomförts. 3

Yngve Åberg genomförde på uppdrag av delegationen för arbetstidsfrågor (DELFA) en stor studie av bl.a. produktivitetseffekter av arbetstidsförkortnin- gar. Studien har blivit mycket uppmärksammad i olika sammanhang. Den gäl- ler för näringslivet under perioden 1963 till 1982. Det är framför allt studiens slutsats att kortare arbetstid till stor del har kompenserats av ökad produktivitet som uppmärksammats. För hela näringslivet och sett över hela perioden har en arbetstidsförkortning på en procent lett till ökad produktivitet motsvarande 0,45 procent, dvs. nästan halva arbetstidsförkortningen har under perioden kompenserats av ökad produktivitet enligt Åbergs studie.

Arbetstidselasticiteten har beräknats för tre perioder, 1963—1966, 1967—1972 och 1973—1982, för hela näringslivet och för industrin separat. Dessutom har en kortsiktig och en långsiktig effekt beräknats. Elasticitetema är beräknade så att 1 betyder att arbetstidsförkortningen inte påverkar produkti- viteten och 0 innebär att produktionen inte påverkas, dvs. hela arbetstidsför— kortningen uppvägs av ökad produktivitet.

Det visar sig att elasticiteten är högre för industrin än för hela näringslivet under alla perioder. Den långsiktiga elasticiteten är genomgående högre än den kortsiktiga. Vid senare tidpunkter är elasticiteten högre än vid tidigare, dvs. ju kortare arbetstiden är desto högre är elasticiteten. För hela perioden är den kortsiktiga elasticiteten för hela näringslivet 0,55 och den långsiktiga är 0,60. För perioden 1973 —1982 är dock den kortsiktiga elasticiteten 0,73 och den lång- siktiga 0,79. Resultatet är sannolikt inte signifikant skilt från 1, dvs. det kan tol- kas så att produktiviteten inte påverkas av en arbetstidsförkortning. Resultaten visar att de produktivitetseffekter som uppstår vid en kortare arbetstid minskar över tiden.

De perioder som Åberg studerat kännetecknas av mycket varierande föränd- ringar av arbetstiden. Under den första perioden förkortades inte veckoarbets- tiden alls, under den andra perioden från 45 till 40 timmar medan några ge- nerella reformer beträffande veckoarbetstiden inte genomfördes under den tredje perioden. Då ökade emellertid deltidsarbetet kraftigt främst inom tjäns- tenäringarna och de deltidsanställda kan förväntas ha utnyttjats under tider då

Figur 12.2 Arbetstidselasticiteter 1963—1982 enligt Yngve Åbergs beräkningar.

|| Indululn bl hola nurfnqnllvet

0.25

196)- 1967- 1973- 1963- 1967— 1971- 1966 1972 1982 1966 1971 1981

_- - kortutkug clastlcltet

— -— - ling-Drug oluuucltet

efterfrågan är hög. I den mån det finns produktivitetseffekter av en kortare ar— betstid borde det ha visat sig även under denna period.

Arbetstidsvariabeln i Åbergs undersökning utgörs av den genomsnittliga års- arbetstiden. Variabeln skiljer således inte på om arbetstidsförändringar har sin grund i arbetstidsförkortning, mer övertidsarbete eller en ökad frekvens av del- tidsarbete. Produktionsfunktionen är en Cobb—Douglas-funktion. Det har ifrå- gasatts om modellen fångar upp alla effekter av en arbetstidsförkortning och det har hävdats att den ger alltför positiva produktivitetseffekter av en arbetstidsför- kortning. 4

Den andra studien som gäller svenska förhållanden gjordes av Anxo och Big- sten och avser svensk tillverkningsindustri mellan 1980 och 1983 med kvartals— vis indelning. Anxo och Bigsten analyserar arbetstidselasticiteten med tre pro- duktionsfunktioner och fyra—fem olika strukturer. Arbetstidselasticiteten va- rierar mellan de olika funktionerna och modellstrukturerna. Resultaten visar i en del fall positiva produktivitetseffekter och i andra fall negativa. Inte i något fall är resultatet signifikant skilt från ett, dvs. resultaten är i samtliga fall fören— liga med ståndpunkten att förändringar i arbetstiden lämnar produktiviteten

opåverkad. Aven utomlands har forskare gjort beräkningar av arbetstidens effekter på

produktiviteten. 5 Dessa studier pekar i olika riktningar. Enligt vissa studier blir produktivitetsvinsterna av arbetstidsförkortningar betydande. Enligt andra uppstår t.o.m. negativa effekter. Resultaten är i stor utsträckning beroende av vilka modeller man använder sig av, om man kan särskilja effekterna av över— tidsarbete och andra förändringar av arbetstiden samt hur lång arbetstiden är i utgångsläget.

Mot bakgrund av de studier som gjorts kan följande slutsatser dras: det tycks som om arbetstiderna numera är så korta att eventuella produktivitetsvinster av kortare arbetstid är mycket små och det är inte uteslutet att de långsiktiga effek-

tema är negativa. Visserligen kan det finnas kortsiktiga vinster som uppstår när arbetstidsreformer genomförs. Det kan bli positiva effekter i vissa branscher och enstaka företag i samband med reformen. Den kan påskynda organisatoris— ka förändringar och arbetsbesparande investeringar. Arbetstidsreformen blir den utlösande faktorn men på lång sikt är det rimligt att anta att dessa förändrin- gar ändå skulle ha genomförts.

I våra beräkningar har vi använt oss av två alternativ. Dels, vilket är att be- teckna som huvudalternativ, att produktiviteten inte påverkas av en arbetstids- förkortning. Dessutom har vi, i alternativen med en förkortning av veckoar- betstiden, beräknat vilka effekter som uppstår om en arbetstidsförkortning på en procent leder till en produktivitetsökning på 0,25 procent.

12.3. Effekter på kapitalutnyttjandet

En arbetstidsförkortning får inte bara effekter på arbetsproduktiviteten. Den påverkar dessutom kapitalutnyttjandet. Om företagen inte möter en arbetstids- förkortning med organisatoriska åtgärder, t.ex. skiftarbete, reduceras kapital- utnyttjandet. En förkortning av arbetstiden från 40 till 30 timmar i veckan leder i ett företag med enbart dagtidsarbete till en 25—procentig minskning av kapital— utnyttjandet. Om företaget väljer att övergå till tvåskift kan drifttiden i stället öka från 40 till 60 timmar i veckan.

Arbetstidsreformers ekonomiska konsekvenser är därför i hög grad beroen— de av hur kapitalutnyttjandet förändras och i vilken utsträckning ökade driftti- der kan accepteras av de anställda. Om en del av kostnaderna för kortare arbets- tid kan kompenseras med förlängda drifttider uppstår ett genuint välfärdsval. Är det önskvärt att öka fritiden även om det sker till priset av mer obekväma ar— betstider eller" är längre arbetstid och dagtidsarbete att föredra? Men därutöver måste frågan ställas vilka som drabbas av de obekväma arbetstiderna och vilka som önskar den kortare arbetstiden. Den som önskar kortare arbetstid behöver kanske aldrig arbeta skift medan den som tvingas till obekväma arbetstider hellre önskat behålla sin arbetstid.

Som tidigare konstaterats ökar arbetet på obekväma arbetstider inom alla branscher. Det finns en tendens till att allt fler arbetar på lördagar och sönda- gar, på kvällar och andra obekväma arbetstider. De obekväma arbetstiderna är i stor utsträckning koncentrerade till vissa grupper. Frågan är vad som kommer att inträffa med drifttiderna i samband med en arbetstidsförkortning.

Det finns olika förklaringar till varför kapitalutrustningen inte utnyttjas dyg— net runt. En är att arbetskraftskostnaderna stiger brant under obekväm arbets- tid. Principiellt kan kostnadsstrukturen för produktion med olika drifttider be- skrivas enligt figur 12. 3. Sannolikt finns det många verksamheter som skulle kunna utvidga drifttiden, med sjunkande produktionskostnad per enhet. En av orsakerna till att företagen inte utnyttjar fallande produktionskostnader genom ökade drifttider är sannolikt löntagarnas motstånd mot obekväma arbetstider. En kartläggning av kapitalutnyttjandet inom industrin visar att ekonomiska överväganden i stor utsträckning styr valet av drifttider. I huvudsak är det kapi- talintensiteten, dvs. hur stor andel av de totala kostnaderna som utgörs av kapi— tal, som är avgörande för valet av drifttid medan skifttilläggets storlek inte har lika stor betydelse. Vidare torde de institutionella hindren, lagar och avtal som

Figur 12.3 Drifttid och totalkostnad.

Kostnad per producerad enhet Total kostnad , Arbetskraftskostnad

Kapitalkostnad

0 25 50 75 100 Drift tid (i procent av årets timmar)

begränsar arbetstiderna, motverka ökade drifttider. Studien visar också att i jämförbara branscher har Sverige ett lägre kapitalutnyttjande än i andra länder.7

En teoretisk studie av arbetstidens inverkan på drifttiderna pekar på att det inte finns någon anledning att vänta sig att ökningar av drifttiden automatiskt skall komma till stånd vid arbetstidsförkortningar. I den mån som drifttiderna förlängs torde det, enligt studien, vara fråga om att ersätta arbetskraft med mer kapital. Några stora positiva produktionseffekter kan man alltså inte förvänta sig 8När den norska arbetstidsförkortningen genomfördes 1987 minskade också drifttiderna i norskt näringsliv.

Genomsnittliga drifttider

De beräkningar som Dominique Anxo gjort visar att drifttiderna varierar mel- lan olika sektorer. Den genomsnittliga drifttiden i exportindustrin har beräk— nats till knappt 69 timmar i veckan. Drifttiden i den importkonkurrerande sek— torn och den privat skyddade sektorn är omkring 53 timmar medan den i offent- liga sektorn uppgår till drygt 55 timmar.

Anxo har även beräknat vilka elasticiteter som finns beträffande drifttiden i olika sektorer. Elasticitetetema gäller under förutsättning att några åtgärder från företagens och förvaltningamas sida inte vidtas för att begränsa effekterna av en arbetstidsförkortning. Innebörden av dessa elasticiteteter är att en arbets- tidsförkortning på en timme leder till en minskad drifttid på knappt 40 minuter i exportkonkurrerancle industrier. I de importkonkurrerande näringsgrenarna minskar drifttiderna med 52 minuter, i privat skyddad sektor med 47 minuter och i den offentliga sektorn med 45 minuter.

Det kan tänkas att en viss övergång till andra arbetstidsmönster kan ske i sam- band med en arbetstidsförkortning. Beräkningar har därför gjorts av vilka ef- fekter man får om endast 60 procent av de anställda arbetar dagtid i samtliga sektorer. Redan här bör betonas att en sådan övergång är mycket kraftig. Idag varierar andelen dagtidsarbete mellan drygt 60 och 80 procent i de olika sek— torerna.

Figur 12.4 Procentuell förändring av drifttiden vid en arbetstidsförkortning vid övergång till utvidgat driftsmönster i olika grad (0, 50, 75 och 100 procent).

Procent v 35

15

10

IW 100 proc.

'75 procent MSG procent -0 procent

_lU

E—sekt. M—sekt. S-sekt O—sekt

Produktionssektorer

raProcent v 30

O

Ul

% 100 proc. -75 procent MSD procent _D procent

E-sekt. M>Sekt. S—sekt O—sekt

En övergång till den nya driftstrukturen innebär t.ex. att antalet tvåskiftsarbeta- re ökar med mellan 15 och 25 procentenheter och den genomsnittliga drifttiden inom t.ex. den privata skyddade sektorn ökar med tio timmar i veckan. Antalet skiftarbetare skulle fördubblas. Antalet skiftarbetare har under de senaste 20 åren varit relativt konstant. Det ökade oregelbundna arbetet har i stället skett genom schemalagt arbete etc. Ett förändrat driftsmönster i framtiden kan givet- vis innebära andra lösningar än skiftarbete.

Det kan ifrågasättas om en sådan arbetstidsförläggning skulle accepteras och om det rent organisatoriskt vore möjligt att genomföra en så stor förändring.

Om V 35 genomförs kan drifttiderna öka i såväl den importkonkurrerande industrin, privat skyddad sektor som offentlig sektor även om övergången till utvidgade driftsmönster är partiell. I den exportkonkurrerande sektorn innebär arbetstidsförkortningen minskade drifttider även vid fullt genomförande av det utvidgade driftsmönstret.

Vid genomförande av V 30 minskar drifttiderna i alla sektorer, även vid en kraftig utvidgning av driftsmönstret. Endast i den privat skyddade sektorn och den offentliga sektorn kan ett fullt genomslag för det nya driftsmönstret kom- pensera den kraftiga arbetstidsförkortningen.

Den modell som använts för beräkningarna innebär att det är i tj änstenärin- gama som det utvidgade driftsmönstret har störst betydelse. Däremot kan man fråga sig om det är just inom de verksamheterna som behovet av utvidgade driftsmönster är störsti samband med en arbetstidsförkortning. Det är snarare i den konkurrensutsatta industrin som behovet av ökade drifttider finns. Det finns således flera skäl att vara skeptisk mot att en arbetstidsförkortning verkli- gen leder till ökade drifttider.

I de proj ekt som vi initierat vad gäller arbetstidsförkortningars effekter på 10- kal nivå finns många bestämda uttalanden att en förkortning av arbetstiden le- der till mer skiftarbete. 10 Det gäller i första hand inom verkstadsindustrin, dvs. exportkonkurrerande verksamhet. En snabb arbetstidsförkortning skulle sannolikt också mötas med försök att övergå till utvidgade driftsmönster i före- tag som producerar under hård internationell konkurrens där prisnivån är gi— ven. Frågan är i vilken utsträckning sådana organisatoriska förändringar förr eller senare ändå skulle genomföras. I samband med en arbetstidsförkortning blir problemen akuta och nödvändiga att åtgärda men på lång sikt skulle kanske stigande kapitalintensitet ändå ha medfört motsvarande utveckling av drift- tiderna.

Vi är därför skeptiska beträffande möjligheterna att i stor skala gå över till ett nytt driftsmönster och vilket samband sådana övergångar på lång sikt har med själva arbetstidsförkormingen. Under senare år har drifttiderna ökat trots att någon generell arbetstidsförkortning inte genomförts. En beräkning av driftti— derna under lång tid i svensk industri visar att de förmodligen främst samman- hänger med konjunkturvariationema. Det utvidgade driftsmönstret kan därför mycket väl bli en följd av allt hårdare internationell konkurrens och högre kapi- talintensitet.

I de beräkningsresultat som presenteras är utgångspunkten dels att drifts- mönstret inte alls påverkas av arbetstidsförkortningen, vilket alltså innebär att drifttiden minskar motsvarande de elasticiteter som tidigare beskrivits. Vi har också beräknat effekterna om det sker en övergång motsvarande 50 respektive

100 procent till det utvidgade driftsmönstret vid en förkortning av veckoarbets- tiden. Ovriga arbetstidsförkortningar har inte antagits påverka drifttiden.

12.4. Arbetstidsförkortningar och lönekompensation

En av de mer omdiskuterade frågorna, inte minst inom fackföreningsrörelsen, är huruvida en arbetstidsförkortning är förenlig med lönekompensation eller ej . Med lönekompensation i samband med en arbetstidsförkortning brukar me- nas att veckolönen eller månadslönen förblir oförändrad även sedan arbetstiden förkortats. Allmänt kan sägas att strävandena att förkorta arbetstiden alltid varit förbundna med viljan att upprätthålla reallönen, dvs. att arbetstidsförkortnin- gen sker med lönekompensation. I Sverige har heller aldrig några arbetstids- förkortningar genomförts utan att det varit möjligt att förena förkortningen med lönekompensation.

Timlönen måste för att upprätthålla veckolönen öka med 2,56 procent vid en förkortning från 40 till 39 timmar. Varje timmes arbetstidsförkortning blir dy- rare ju kortare arbetstiden är.

Tabell 12.1 Lönekompensation som krävs för oförändrad veckolön.

Arbetstidsförkortning Lönekompensation Från 40 till 37,5 timmar 6,7 procent Från 37,5 till 35 timmar 7,1 procent Från 35 till 32,5 timmar 7,7 procent Från 32,5 till 30 timmar 8,3 procent Från 40 till 30 timmar 33,3 procent

Även om timlönen ökar så att den nominella veckolönen är oförändrad kan köpkraften urholkas genom högre prisökningar. Den reala timlönen är i allt vä- sentligt en fråga om vilken produktivitet som kan uppnås. Om medlemmarna i en fackförening önskar en arbetstidsförkortning men endast under förutsätt- ning att lönen kan bibehållas måste alltså arbetstidsförkortningen tas ur det lö- neutrymme som produktivitetsökningen skapar. Detta alternativ, som vid god tillväxt är förenligt med både bibehållen och höjd standard, har vi betecknat som arbetstidsförkortning ”utan lönekompensation”. Förkortning ”med löne- kompensation” betecknar en situation då lönerna drivs upp i en takt som inte har sin motsvarighet i produktionen. Två räkneexempel kan belysa detta. Är- betstiden har under en femårsperiod förkortats från 40 till 37,5 timmar. Produk- tiviteten har under perioden ökat med 6,7 procent. Om ”ingen lönekompensa- tion” har genomdrivits är veckolönen densamma i periodens slut som i dess början. ”Full lönekompensation” innebär att veckolönen ökat med 6,7 procent. Alternativet "utan lönekompensation” betecknar alltså en situation där timlö- nen ökar i en takt som marknaden klarar.

Om lönenivån ökar mer än produktionsförmågan leder det till inflation. Priser- na stiger och lönernas köpkraft urholkas. Företag som på grund av den höga kostnadsnivån inte förmår konkurrera med andra företag slås ut från markna- den, varför en alltför hög kostnadsnivå leder till arbetslöshet. I situationer då den allmänna kostnadsnivån blivit för hög har regeringarna under senare tid de- valverat för att industrin skall bli konkurrenskraftig. Också det leder till infla- tion och att lönerna urholkas.

Till viss del finns det alltså ekonomisk—politiska medel mot en alltför snabb kostnadsökning som hotar att slå ut i hög arbetslöshet. En allmän arbetstidsför- kortning som åtföljs av en lönekompensation som det inte finns täckning för i produktionen får i denna mening en liknande effekt som alltför höga löneöknin— gar. Däremot får förkortningen av arbetstiden också en vidare innebörd. Det blir i vissa fall omöjligt att föra en expansiv ekonomisk politik ut ur uppkomna problem. Den ekonomiska politiken sedan 1982 har i stor utsträckning byggt på att med ökade arbetsinsatser arbeta sig ut ur den ekonomiska krisen som tog sig uttryck i växande underskott i statsfinanser och bytesbalans. Denna politik hade när konjunkturuppgången kom 1983 inte varit möjlig om krisen lett till genom- förandet av en förkortning av arbetstiden.

Som vårt huvudalternativ har vi valt att beteckna en situation då arbetstids- förkortningen sker ”utan lönekompensation”. Det betyder alltså att lönen stiger i takt med att produktiviteten ökar. Det innebär att inkomsten kan vara betydligt högre om 10—20 år än för närvarande även om en kraftig arbetstidsförkortning har skett. Men inkomsten blir lägre än om arbetstiden bibehålls.

Att vi valt att beteckna en situation med arbetstidsförkortningar "utan löne- kompensation” som huvudalternativ innebär heller inte att vi underskattar ris- ken för att det kan uppkomma kostnadsproblem som har sin grund i en alltför snabb lönestegring. Sådana har ofta uppstått i samband med arbetstidsförkort- ningar. Det omfattande arbetstidspolitiska programmet i Frankrike i början av 1980-talet och förkortningen av veckoarbetstiden i Norge 1987 kan anföras som exempel. Vi har emellertid valt att betrakta detta som stabiliseringspolitiska problem och att man trots allt på lång sikt förmår anpassa lönebildningen till vad som är förenligt med full sysselsättning. Vi vill emellertid ändå fästa upp— märksamheten på att det i samband med en arbetstidsförkortning är utomor- dentligt viktigt att kostnadsnivån anpassas till de förutsättningar som finns för produktionen för att det inte skall uppstå underskott i bytesbalansen, behov av åtstramning i ekonomin och arbetslöshet.

För att illustrera vad som sker då arbetstidsförkortningen kombineras med lönekompensation har vi i några fall beräknat effekterna av en 25-procentig lö— nekompensation. En sådan åtgärd påverkar kostnadsnivån och innebär att ar- betslösheten stiger. Det blir helt enkelt för dyrt att anställa personal och även med en så blygsam lönekompensation blir arbetslösheten snabbt hög.

Ibland hävdas att just de deltidsanställda kommer att & högre lön vid en ar- betstidsförkortning eftersom de då kan & heltidslön. Det är en felaktig syn. De deltidsanställdas reallön kan på samma sätt som de heltidsanställdas reallön en- dast öka genom att produktiviteten stiger. Den reallöneökningen kommer de deltidsanställda till del oavsett om de heltidsanställda minskar sin arbetstid el- ler ej.

Det kan tänkas att det skapas utrymme för de deltidsanställda att arbeta mer i samband med en arbetstidsförkortning genom att hushållets totala arbetstid inte ökar om den heltidsanställde minskar sin arbetstid. Dessutom kan man ju hävda att de deltidsanställdas relativa lönenivå förbättras. En som arbetar 30 timmar i veckan har i dagens läge endast 75 procent av den heltidsanställdes bruttolön, men i en situation där arbetstiden förkortats till 30 timmar är det heltidslön. Men detär viktigt att komma ihåg att det endast är den relativa situationen som förbättras för den deltidsanställde. I absoluta tal kan den deltidsanställde uppnå samma lönenivå oavsett vilken arbetstid de heltidsanställda har.

Som senare kommer att visas kan en arbetstidsförkortning dessutom leda till en höjning av den genomsnittliga skattesatsen. Det gör att den deltidsanställde kan få en lägre nettolön om en arbetstidsförkortning genomförs.

12.5. Arbetstidsförkortningar och den offentliga sektorn

12.5.1. Den offentliga verksamheten

En av de mer väsentliga frågeställningarna vid en arbetstidsförkortning är hur den offentliga sektorn skall behandlas. Hur kommer behovet av den offentliga sektorns verksamhet primärt att påverkas av en arbetstidsförkortning? "

Det finns delar av den offentliga sektorn där behovet ökar vid en arbetstids- förkortning. Det gäller t.ex. utbildningsinsatser som behövs för att kompensera bortfallet av arbetstid. Det är också troligt att behovet av insatser för annan ut- bildning, kultur och rekreation ökar när fritiden blir längre.

Några verksamheter inom den offentliga sektorn kan tänkas minska i omfatt- ning. Det är, som framgår utförligare av nästa kapitel, troligt att behovet av barnomsorg kan minska även om det också kan bli ett ökat behov på obekväma arbetstider.

De flesta verksamhetsområden inom den offentliga sektorn kommer vad gäl- ler behovet av arbetstimmar inte att påverkas av en arbetstidsförkortning. För— svar och förvaltningsmyndigheter är sannolikt sådana områden.

Ibland har det hävdats att behovet av sjukvård minskar i samband med en ar- betstidsförkortning genom att man skulle bli friskare om arbetstiden var korta- re. Som vi tidigare redogjort för tror vi inte att sjukfrånvaro och annan frånvaro kommer att påverkas av en kortare arbetstid. Även om de förvärvsarbetande blev friskare skulle det påverka behovet av sjukvård marginellt. Sjukvårdens omfattning styrs till stor del av resurstilldelningen och den medicinska tekni- kens utveckling. En mycket stor del av vårdresurserna är knutna till vården av de riktigt gamla och vårdbehovet för dem som står utanför arbetskraften påver- kas ju inte av en arbetstidsförkortning.

En möjlighet att göra arbetstidsförkortningar inom vårdområdet mindre kostsamma har ansetts vara att minska överlappningstiderna, dvs. den tid två skift är i verksamhet samtidigt. Enligt de arbetstidsscheman som för närvaran— de vanligen gäller arbetar de som har morgonpass och de som har kvällspass parallellt mellan kl. 13.00 och kl. 16.00. En arbetstidsförkortning som kombine- ras med en minskad överlappning mellan de båda skiften reducerar behovet av antalet arbetstimmar i sjukvården. Med minsta möjliga överlappningstid skulle

kostnaden för 35-timmarsveckan minska med hälften och för 30-timmars— veckan med en tredjedel. 12

Åtminstone ett par invändningar har riktats mot detta resonemang. För det första är den ändrade schemaläggningen inte avhängig en arbetstidsförkort- ning. Överlappningstidema minskas redan nu bl.a. i samband med att tjänstgö- ring var tredje helg och andra rationaliseringar genomförs. Det har dessutom uttryckts tveksamhet om det verkligen går att komma ner i de korta överlapp- ningstider som förutsätts i den ovan nämnda utredningen. Den gemensamma ti- den behövs för information, för det mest personal intensiva arbetet och för att utveckla kompetensen hos personalen.

Mot bakgrund av ovanstående är det inte rimligt att anta att behovet av arbets- timmar inom sjukvården påverkas nämnvärt av en arbetstidsförkortning.

Sammantaget finns inget underlag för att tro att behovet av offentlig konsum- tion påverkas av arbetstidens längd. Vi har därför uppfattat efterfrågan på of- fentlig verksamhet som given oavsett normalarbetstid. Hur stor den offentliga konsumtionen skall vara bestäms av politiska beslut, såväl den totala omfattnin— gen som verksamhetens inriktning på olika delar.

12.5.2. Transfereringarna

Förutom den offentliga verksamheten påverkas också de offentligt finansierade transfereringssystemen av tillväxten. För närvarande motsvarar transferering— arna brutto omkring en tredjedel av BNP. 90 procent av transfereringarna kan sammanfattas under fem rubriker: pensioner, sjukersättning, barnbidrag och föräldraförsäkring, arbetslöshetsersättning samt bostadskonsumtion.

Om man bortser från regelsystemet kan man säga att transfereringarna i stort sett följer den ekonomiska utvecklingen. När lönerna stiger ökar också sjuker- sättningen. Höjningen av barnbidragen följer mycket väl den ekonomiska till- växten medan insatserna mot arbetslöshet är beroende av konjunkturerna. Möjligheterna att finansiera bostäder och ge selektiva bostadsbidrag beror till stor del på den ekonomiska utvecklingen.

Även pensionerna har ett samband med tillväxten. Utgifterna för pensions- systemen har dock en lång eftersläpning. De som i dag är pensionärer tjänade in sina pensionsrättigheter under lång tid. Det svenska pensionssystemet byg— ger på att de som i dag är yrkesverksamma med sin produktion finansierar pen- sionen för dagens pensionärer.

Riksförsäkringsverket har i sin genomgång visat att de samlade pensionsut- giftema som andel av BNP förblir på nuvarande nivå under överskådlig tid un- der förutsättning att nuvarande regler gäller och tillväxten i ekonomin håller sig kring två procent om året. Man kan mycket schematiskt säga att det finns två problem i pensionssystemet. Det ena är att med två procents tillväxt eller där— över kommer en växande andel av löntagarna att ha maximal ATP. År 2010 kommer i så fall närmare hälften av männen och var femte kvinna att ha en in— komst som överstiger taket för ATP. Med raska steg närmar sig då ATP ett rent folkpensionssystem där den allmänna pensionen endast innebär ett grund- skydd. Det andra problemet är att med en lägre tillväxttakt kommer en växande andel av den samlade produktionen att gå till pensionärerna. En snabb tillväxt leder alltså till att pensionerna relativt sett blir mindre värda för en växande

grupp löntagare. En långsam tillväxt betyder att pensionerna tar i anspråk en växande del av produktionsresultatet. I båda fallen kan man säga att det uppstår balansproblem i förhållandet mellan löntagare och pensionärer. 13

Sedan RFV presenterade sin beräkning har befolkningsprognosen förändrats vilket påverkar bedömningarna på två sätt. Medellivslängden antas öka vilket betyder att det år 2010 förväntas finnas 50 000 fler pensionärer än i RFV:s prognos. För det andra betyder antagandet om ökad invandring att det blir fler personer i arbetsför ålder och att antalet arbetade timmar i referensalternativet ökar med 0,3 procent om året jämfört med antagandet att det skulle bli oföränd- rat i RFV:s prognos.

Pensionsutbetalningama kommer i det medelsiktiga perspektivet att vara be- roende av hur mycket arbete som utförs och produktiviteten under den arbetsti— den. De som i dag går i pension har tjänat in sina pensionspoäng med de arbets- tider som gällde under deras förvärvsaktiva tid och den produktionskapacitet som då fanns. De pensioner som betalas ut måste finansieras via dagens arbets- tider och produktionsapparat. Det gör att pensionsutbetalningar, arbetstider och produktivitet är mycket beroende av varandra.

12 .6 Arbetstidsförkortningar och sysselsättning

I den kontinentala debatten har de förväntade positiva sysselsättningseffekterna dominerat som argument för arbetstidsförkortningar. Bakgrunden är den höga arbetslösheten i dessa länder. Man har, främst från de fackliga organisationer- na, hävdat att om inte arbete åt alla är möjligt att uppnå med nuvarande arbetsti- der måste man dela på jobben. I Sverige har denna tanke inte fått fotfäste även om det för några år sedan då arbetslösheten steg snabbt fanns svenska debattö- rer som framförde liknande tankegångar.

Resonemanget om positiva sysselsättningseffekter av en arbetstidsfökortning vilar på det mycket förenklade antagandet att det behövs fler anställda i företa— get för att åstadkomma samma produktion efter en arbetstidsförkortning. Om man studerar situationen i enskilda företag, på enstaka orter och inom bran- scher kan givetvis detta vara riktigt. I samhället som helhet kan effekten vara helt annorlunda.

Utgångspunkten för resonemanget om att det finns en positiv sysselsättnings- effekt av kortare arbetstid är att det finns arbetslöshet i utgångsläget. Arbetslös- het kan betecknas som en obalans i ekonomin. Obalansen kan bero på att efter— frågan i ekonomin är för liten eller att lönerna är för höga vilket i båda fallen leder till alltför låg sysselsättning. Den obalans som råder förändras inte av att arbetstiden förkortas. En arbetstidsförkortning angriper således symptomen på obalansen men inte orsaken.

Det är två parametrar som är avgörande för vilka effekter en arbetstidsför— kortning fär på sysselsättningen. Den första är kostnaden per producerad en- het. Den effekten är i sin tur beroende av arbetstidsförkortningens betydelse för produktivitet, drifttider och arbetskraftskostnader. En arbetstidsförkortning som leder till ökade kostnader kan leda till högre arbetslöshet. En arbetstids- förkortning som däremot sammanhänger med ökad produktivitet, förlängda drifttider och lägre lönekostnader kan givetvis åtföljas av ökad sysselsättning. Den andra parametern är faktisk arbetstidsutveckling. Även om normalarbets-

tiden förkortas kan den faktiska arbetstiden utvecklas på ett annat sätt. De fasta arbetskraftskostnaderna blir sannolikt högre i samband med en arbetstidsför- kortning vilket leder till att företagen kan komma att föredra övertid framför att anställa fler personer. Om sysselsättningsandelen är låg. vilket inte gäller Sve- rige, kan dessutom en arbetstidsförkortning innebära att fler personer söker sig till arbetsmarknaden. Även om sysselsättningen ökar kan också arbetslösheten stiga i en sådan situation.

Det är i mycket speciella fall som en arbetstidsförkortning kan leda till lägre arbetslöshet. ] en öppen ekonomi med stor utrikeshandel är sannolikheten mycket liten att kortare arbetstid leder till ökad sysselsättning. En kostnadsök- ning slår hårt på bytesbalansen vilket kan innebära att det blir nödvändigt med hårdhänt ekonomisk åtstramning efter en arbetstidsförkortning. ”Förutsättnin- garna för att en allmän reduktion av arbetstiden skall ha en positiv effekt på sys- selsättningen är med andra ord mycket restriktiva och vilar på en mycket för- enklad bild av ekonomins anpassningsförmåga.” '4

De undersökningar som gjorts visar att det inte finns något systematiskt sam— band mellan arbetstid och sysselsättning. En undersökning av sysselsättningens bestämningsfaktorer gav inget signifikant resultat med avseende på arbetstiden "varför den mest rimliga tolkningen är att sysselsättningen är neutral med avse— ende på arbetstiden". '5 En internationell jämförelse mellan arbetstidens längd och arbetslöshetens omfattning visade att "man inte kan dra några bestämda slutsatser beträffande sambandet mellan arbetstidens längd och arbetslöshets- nivån”. '6 Resultaten av arbetstidsförkortningarna under 1980-talet visar att de länder som gjort de mest omfattande arbetstidsförkortningarna också haft den största ökningen av arbetslösheten. Det går inte att visa att förkortningar av ar— betstiden har haft en positiv inverkan på sysselsättningen.

Iden modell som arbetstidskommittén arbetat med är utgångspunkten att det råder full sysselsättning i ekonomin. Arbetslöshet kan endast uppstå om kost— nadsnivån blir för hög.

12 .7 Arbetstidsförkortningar och kapitalbildning

En generell arbetstidsförkortning innebär att prisförhållandena mellan arbete och kapital förändras. Tillgången på arbetskraft i timmar räknat blir mindre. Arbete blir förhållandevis dyrare och kapital förhållandevis billigare. 1 företag där det är möjligt borde det medföra en viss substitution på så sätt att man an— vänder mer kapital än arbete jämfört med en utveckling utan arbetstidsförkort- ning. Kapitalbildningen borde av den anledningen bli mer omfattande. Det skulle innebära en snabbare strukturomvandling och möjligheter att begränsa produktionsminskningen till följd av arbetstidsförkortningen.

Även om ovanstående resonemang är giltigt på företagsnivå har det inte gil- tighet på samhällelig nivå. En arbetstidsförkortning innebär, allt annat lika, att produktionen minskar. Om det inte skall uppstå underskott i bytesbalansen måste en ökad investeringsnivå betyda ett ökat sparande. Det är osannolikt att en minskad produktion verkligen skulle leda till en högre sparkvot. Det motsat- ta resultatet är mer troligt. En mindre produktionsnivå ger ett mindre realt ut- rymme för konsumtion och investeringar. Ett antagande om oförändrad elle stigande kapitalbildning innebär initialt att konsumtionsutrymmet skulle b—

gränsas inte bara därför att produktionen blev mindre utan också därför att in- vesteringarna tar i anspråk en större andel av produktionen.

Vi har i våra beräkningar utgått från att sparkvoten kommer att bli densamma i samtliga alternativ, oavsett normalarbetstidens längd. Det betyder att investe- ringarnas reala värde kommer att vara mindre i en situation med arbetstidsför- kortningar jämfört med referensalternativet med bibehållen arbetstid. Kon- sumtion och investeringar blir förhållandevis lika mycket mindre vid en arbets- tidsförkortning. Det kan anses vara en rimlig avvägning även om det konuner att innebära stora anspråk på sparkvoten i en situation när arbetstiden förkortas drastiskt.

Av ovanstående följer att kapitalbildningen kommer att bli mindre om arbets- tiden förkortas. Förnyelsen av produktionsutrustningen går därmed långsam- mare och produktiviteten ökar inte lika snabbt som i referensalternativet. Kapi- talstocken kommer att vara mindre vid horisontåret om arbetstidsförkortningar har genomförts än om de inte hade genomförts.

12.8. Arbetstidsförkortningar och fördelningseffekter

När arbetstiden förkortas får det effekter på fördelningen mellan olika grupper. Fördelningseffekterna har en rad olika dimensioner.

Genom kortare arbetstid blir arbete en knappare resurs. En resurs som är knappare blir med en enkel ekonomisk analys dyrare. Det betyder att löneande— len i ekonomin rimligen blir något större. Kapitalandelen minskar i motsvaran- de mån. Lönen skulle inte bli högre men löntagarna skulle & ut en något större andel av produktionsresultatet.

Hur går det med den vertikala inkomstfördelningen, dvs. mellan hög- res- pektive låginkomsttagare? Om arbetstidsförkortningen blir effektiv finns det anledning tro att fördelningen kommer att vara beroende av var det uppstår brist på arbetskraft. Sannolikt kommer yrken som i utgångsläget har långa arbetsti- der och de som kräver lång utbildning att vara de som får den största efterfråge— ökningen. Om efterfrågan blir störst för dessa grupper stiger sannolikt lönerna mest för dem. Det kan göra att inkomstspridningen ökar.

En av de mer omdiskuterade frågorna vid en arbetstidsförkortning gäller ar- betsfördelningen mellan män och kvinnor. Med kortare arbetstid förutsätts ar- betsfördelningen både i hemmen och på arbetsplatserna bli jämnare vilket skul- le leda till större ekonomisk jämlikhet. Våra beräkningar visar att kvinnornas andel av förvärvsarbetstiden ökar mycket måttligt vid en arbetstidsförkortning. Inkomsterna skulle ändå bli jämnare mellan könen vid en effektiv arbetstidsför- kortning.

Det finns andra effekter av en arbetstidsförkortning som är positiva för kvin- nor. En är om arbetstiderna blir mer likartade mellan olika sektorer, branscher och företag och därigenom rekrytering av både män och kvinnor till alla yrkes- områden inom offentlig sektor och näringslivet underlättas. För tillfället är ar- betstiderna långa i varuproduktion och andra manligt dominerade branscher inom näringslivet medan deltidsarbetet är vanligt inom offentlig sektor och kvinnligt dominerade branscher. Det skulle vara lättare att dela på—jt._ex. föräld- raledigheten om deltidsarbete vore mer acceptabelt inom manligt-donunerade yrken. ' '

Nästa fördelningsdimension gäller löntagare och pensionärer. På riktigt lång sikt är den fördelningen i princip oberoende av arbetstidens längd. På medel- lång sikt, kanske så länge som 40—50 år, är fördelningen beroende av den akti— va befolkningens arbetstider. De som i dag är pensionärer har tjänat in sina pen— sionspoäng under sin aktiva period med de arbetstider som då gällde. Ju kortare arbetstiden är desto mindre produktion blir det och en allt större andel av pro— duktionsresultatet måste gå till pensionärerna.

Vi betraktar omfattningen av den offentliga sektorn som politiskt styrd och oberoende av arbetstidens längd. Det betyder också att en allt större andel av produktionsresultatet måste användas för att finansiera stat, kommuner och landsting vid en arbetstidsförkortning. De beräkningar vi gjort i det avseendet är till för att illustrera effekterna av olika arbetstidsreformer. I själva verket tror vi att en arbetstidsförkortning även kommer att påverka den offentliga sektorns omfattning. Om arbetstidsförkortningen innebär att man väljer att skära ned den offentliga sektorn i stället för att höja Skattekvoten kan det givetvis & påtag- liga fördelningseffekter. En arbetstidsförkortning har således betydelse för möjligheten att upprätthålla viktiga vård- och omsorgsfunktioner.

12.9. Samhällsekonomiska följder av kortare arbetstid — beräkningsresultat

12.9.1. Prognos för den ekonomiska utvecklingen till år 2010

I princip är det omöjligt att göra en prognos för ekonomisk utveckling under 20 år. Även kalkyler som görs för det kommande året kan bli felaktiga. De beräk- ningar vi gör får därför mest ses som en illustration till en utveckling som är för- enlig med balans i ekonomin och som gör det möjligt att genomföra vissa refor- mer, t.ex. på arbetstidens område.

Utgångspunkten för bedömningarna av den ekonomiska utvecklingen är de prognoser som gjordes i den senaste långtidsutredningen. 17 LU :s beräkningar avsåg perioden 1987 till 1995 men har i vår prognos dragits ut till år 2010.

Tre problem uppfattades som centrala i långtidsutredningen. Det gällde den offentliga sektorns finansiella saldo, möjligheterna att varaktigt klara bytesba- lansen samt den långsamma produktivitetsutvecklingen. De senaste årens ut- veckling har gjort den offentliga sektorns balansproblem mindre akuta. Däre- mot har underskottet i bytesbalansen blivit ett större problem och produktivite- ten har utvecklats allt sämre.

Även om Sveriges ekonomiska läge i många avseenden blivit bättre under se- nare år finns stora strukturella problem. Pris- och löneökningstakten är högre än i flertalet jämförbara länder.

På senaste tiden har överhettningen i ekonomin med åtföljande flaskhalsar på arbetsmarknaden setts som ett allt större problem. Inom många områden råder för närvarande brist på arbetskraft vilket i ett internationellt perspektiv måste betraktas som ett mindre problem än den höga arbetslöshet som råder i många länder. Vår utgångspunkt har emellertid varit att på längre sikt ange ekonomis— ka förutsättningar för arbetstidsreformer av olika slag. De kortsiktiga stabilise- ringspolitiska problemen ligger därmed utanför ramen för detta betänkande.

Förutsättningen för den framtida produktionstillväxten avgörs av utvecklingen av arbetskraftsresurserna och produktivitetsutvecklingen. Utvecklingen av ar- betskraften har beskrivits i det föregående kapitlet. Under de närmaste två de- cennierna finns möjlighet att öka antalet arbetade timmar något. Till horisontå- ret för våra beräkningar, 2010, kan antalet arbetade timmar förväntas öka med 0,3 procent om året om inga arbetstidsreformer genomförs.

Beträffande produktiviteten är de flesta bedömare överens om att det är svårt att räkna med en väsentligt snabbare tillväxt i framtiden. I den s.k. FOS- rapporten, initierad av LO, SAF och TCO hävdas att Sverige under nuvarande förhållanden inte kan räkna med en starkare produktivitetstillväxt än två pro— cent per år i varuproduktionen och 0,75 procent inom privat tjänstesektor vilket skapar ett årligt utrymme för reallöneökning på ca en procent. 18 I långtidsut- redningen 1987 beräknades produktivitetstillväxten till 1,7 procent för hela ekonomin.

För att illustrera vilka samhällsekonomiska konsekvenser arbetstidsrefor- mer får har vi i princip utgått från långtidsutredningens prognos. Det innebär att BNP i referensalternativet realt ökar med 2,2 procent om året. Arbetsutbu- det antas öka med 0,3 procent och produktiviteten med 1,9 procent. Mellan basåret, 1986, och horisontåret, 2010, leder det till en tillväxt på drygt 67 pro- cent. Den kan givetvis användas på olika sätt och skapar ett visst handling- sutrymme.

De politiska beslut beträffande barnomsorg, sjukvård, äldrevård och utbild- ning som fattats innebär att den offentliga sektorns verksamhet behöver växa med 0,8 procent per år till år 1995. Den baskalkyl som finansdepartementet gjort för den offentliga konsumtionen i framtiden visar att ökningstakten kan halveras mellan 1995 och 2000 för att därefter halveras ytterligare en gång till 0,2 procent om året mellan 2000 och 2025. 19 Det bör betonas att denna baskal— kyl förutsätter mycket stora omstruktureringar inom den offentliga sektorn och omfördelningar av resurser mellan olika verksamhetsgrenar. Vårt antagande om en tillväxt på 0,8 procent om året till år 2010 är därför inte orealistiskt. Vi har även antagit att den offentliga verksamheten är oberoende av den ekonomis- ka utvecklingen och eventuella arbetstidsreformer. Om tillväxttakten varierar påverkar det alltså inte antalet arbetstimmar inom den offentliga sektorn utan endast förutsättningen för finansieringen av densamma, dvs. kravet på skatte- höjningar blir större ju färre arbetstimmar som totalt utförs.

Vidare har förutsatts att ett visst överskott i bytesbalansen behöver åstadkom- mas och atti princip full sysselsättning råder vilket motsvarar omkring 1,5 pro- cents arbetslöshet. Sparkvoten har förutsatts vara konstant som andel av BNP i löpande priser. Denna andel antas vara lika stor oavsett ekonomisk utveckling. Den utveckling som skisseras i referensalternativet, dvs. utan arbetstidsrefor— mer och med en drygt tvåprocentig tillväxt, är förenlig med en ökning av den privata konsumtionen med 2,4 procent om året. År 2010 skulle den privata kon— sumtionen i fasta priser därmed kunna vara 76 procent högre än 1986. På 24 år skulle alltså konsumtionsnivån bli väsentligt högre än den för närvarande är. Det skulle vidare kunna innebära en ökning av bruttoinvesteringarna med 2,6 procent om året och en real timlöneökning på 2,4 procent om året.

Det innebär att produktionen inom den offentliga sektorn minskar som andel av den totala produktionen, men däremot växer dess andel av sysselsättningsvo- lymen. Det är en konsekvens av att produktiviteten inte växer inom sektorn.

Närmare en tredjedel av alla arbetstimmar förutsätts utföras inom den offentli— ga sektorn år 2010. Nettoskatten, dvs. skatten för att finansiera den offentliga sektorns konsumtion och investeringar, har antagits öka från drygt 30 till knappt 32 procent av BNP.

År 2010 antas det att 2 150 miljoner arbetstimmar om året utförs i den offent- liga verksamheten jämfört med omkring 1 800 miljoner timmar är 1988.

På motsvarande sätt antas produktionsandelen i den konkurrensutsatta sek- torn öka till knappt 27 procent medan andelen utförda arbetstimmar i sektorn minskar till drygt 14 procent. För den privat skyddade sektorn gäller att pro- duktionsandelen växer till 58 procent och sysselsättningen inom sektorn väntas motsvara 54 procent av alla arbetstimmar.

Tabell 12.2 Alternativa arbetstidsförkortningar, effekter av reformen.

Arbetstidsrefonn Produktivitet Driftform Lönekom— pga reformen övergång pensation Ref alt Ingen V 35 35 tim arb.vecka oförändrad oförändrad utan V 35 a 35 tim arb.vecka 25 procent oförändrad utan V 35 b 35 tim arb.vecka oförändrad oförändrad 25 procent V 35 c 35 tim arb.vecka 25 procent oförändrad 25 procent V 35 d 35 tim arb.vecka oförändrad 50 procent utan V 35 e 35 tim arb.vecka 25 procent 50 procent utan V 35 f 35 tim arb.vecka oförändrad 100 procent utan V 30 30 tim arb.vecka oförändrad oförändrad utan V 30 a 30 tim arb.vecka 25 procent oförändrad utan V 30 b 30 tim arb.vecka oförändrad oförändrad 25 procent V 30 c 30 tim arb.vecka 25 procent oförändrad 25 procent V 30 d 30tim arb.vecka oförändrad 50 procent utan V 30 e 30 tim arb.vecka 25 procent 50 procent utan V 30 f 30 tim arb.vecka oförändrad 100 procent utan S 6 6 veckors sem. oförändrad oförändrad utan S 7 7 veckors sem. oförändrad oförändrad utan FF 18 18 månaders

föräldraledighet oföränd rad oförändrad utan

FF 30 6-timmarsdag för småbarnsföräldrar oförändrad oförändrad utan

12.92 Samhällsekonomiska följder av kortare arbetstid 20 Beräkningarna av arbetstidsreformers konsekvenser har gjorts med hjälp av en ekonomisk modell, TORMOD. Modellen utarbetades inom ramen för den nor- ska arbetstidsutredningen. ” Den har anpassats för svenska förhållanden av Dominique Anxo vid nationalekonomiska institutionen vid Göteborgs univer- sitet. Resultatet föreligger i bilagan Samhällsekonomiska följder av kortare ar- betstid. Beträffande modellens uppbyggnad etc. hänvisas till bilagan där Anxos beskrivning och beräkningar återfinns.

Det är viktigt att betona att resultaten är att betrakta som räkneexempel och inte avser att ge exakta svar. Modellberäkningarna utgår t.ex. från en tillväxt- takt som inte varit för handen på 15 år. Det har ifrågasatts om det är möjligt att göra makroekonomiska modellberäkningar av så stora samhällsekonomiska ingrepp som en förkortning av arbetstiden till 30 timmar. Vad resultaten ändå visar är vilken storleksordning effekterna har, i vilken riktning de går och vilka samband mellan olika effekter som finns. Med de analysmetoder som finns tor- de modellberäkningama vara den bästa tillgängliga kunskapen.

Vi kommer i det följande att göra beskrivningar av ekonomiska följder av kortare arbetstid i olika avseenden: effekter på produktion och produktivitet, kapitalutnyttjandet i form av drifttider inom olika verksamheter, lönekompen- sation och lönebildning vid kortare arbetstid samt konsekvenser för den offent- liga sektorns finansiering. Med utgångspunkt från de resonemangen görs sam- manfattande beskrivningar av den ekonomiska utvecklingen. Presentationen av resultaten görs i 1986 års fasta priser där inte annat sägs.

I modellen går det att variera drifttidens förändring vid en arbetstidsförkort- ning, graden av lönekompensation samt effekterna på produktiviteten vid en ar— betstidsförkortning. Beräkningar har gjorts beträffande sex olika arbetstidsre- former: 35 timmars arbetsvecka, 30 timmars arbetsvecka, sex veckors semes- ter, sju veckors semester, 18 månaders föräldraförsäkring samt sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Med varierande antaganden om drifttid, lö- nekompensation och produktivitet har beräkningar gjorts för 19 olika varianter av arbetstider.

Produktion och produktivitet

Alla arbetstidsförkortningar kommer att påverka produktionen negativt. Samt- liga reformalternativ ger en lägre tillväxt än referensalternativet. V 35 innebär att en dryg fjärdedel av tillväxten till år 2010 förbrukas av arbetstidsförkortnin- gen och V 30 att drygt hälften av tillväxten går förlorad. Med alternativet V 35 skulle tillväxten vara nere i drygt 1,5 procent om året under ett kvartssekel, dvs. samma nivå som rådde under tiden 1975—1980 då Sverige befann sig iden värs- ta ekonomiska krisen under hela efterkrigstiden.

Alternativet V 30 innebär att tillväxten skulle vara under en procent om året. Så låg nivå på tillväxten har det aldrig varit i modern tid.

Modellen är mycket känslig för förändringar av driftsmönstret. En fullstän- dig övergång till ett nytt driftsmönster kompenserar nästan hela den produk- tionsförlust som 35-timmarsVeckan innebär. Produktionseffekterna blir betyd- ligt större vid ändrat driftsmönster än om produktiviteten påverkas av arbets- tidsförkortningen.

Om 30-timmarsveckan genomförs under perioden skulle produktionsökningen under alla förhållanden bli mycket låg. Om arbetstidsförkortningen dessutom kombineras med en viss lönekompensation kan tillväxten helt utebli.

För båda alternativen med förkortningar av veckoarbetstiden blir de sam- hällsekonomiska kostnaderna i form av lägre tillväxt mycket stora. 1 fasta priser skulle skillnaden i produktionsnivå mellan referensalternativet och V 35 bli omkring 200 miljarder kronor år 2010. BNP skulle år 2010 vara 12, 5 procent lägre än i referensalternativet. Om 35— timmarsveckan medför en viss produk- tivitetsökning begränsas produktionsbortfallet till tio procent och vid en viss ökning av drifttiden till åtta procent.

Om V 30 genomförs skulle produktionen bli 400 miljarder kronor mindre än i referensalternativet vilket motsvarar en fjärdedel av den möjliga produktionen är 2010. Om arbetstidsförkortningen är förenlig med en viss produktivitetsök— ning stannar produktionsminskningen i relation till referensalternativet vid 20 procent och med utökade driftsmönster vid 21 procent.

Figur 12.5 BNP—tillväxt och produktivitetsökningar vid olika arbetstidsreformer, procent.

Procent

2.5 2.0 1.5

1.0 0 5 mpRODUKTI-

' .. 5 ,. fI-zl VITET 0.0 i? I? ': I? i? 't :: 31 E' _BNP

Rel . V35 V35d V30a V3Ue SS FF30 V353V359 V30 V3Dd ' S? FF18

Flrbetst idsrelormer

En förlänging av semestern får en betydligt måttligare inverkan på produktio- nen. S 6 betyder att produktionen blir två procent lägre jämfört med referensal— ternativet och S 7 ytterligare ett produktionsbortfall på tre procent år 2010. Det är alltså tämligen små effekter på produktionen.

Även selektiva arbetstidsförkortningar för småbarnsföräldrar har en måttlig inverkan på den totala produktionen. FF 18 innebär en produktion som är något större än vid genomförandet av sex veckors semester. Produktionen kommer 2010 att vara en procent lägre än i referensalternativet. Förlängningen till FF 30 betyder att produktionen är omkring tre procent lägre än i referensalternativet, dvs. ytterligare två procent av produktionsvärdet vid är 2010 bortfaller om för— äldraförsäkringen förlängs från 18 till 30 månader.

En arbetstidsförkortning som inte primärt påverkar produktiviteten innebär att denna utvecklas långsammare än vid 40- timmarsveckan. Det beror bl. a. på

att kapitalbildningen blir långsammare. År 2010 kommer produktionsappara— ten att vara mer föråldrad än om arbetstiden bibehålls. Vid 30—timmarsveckans genomförande blir produktivitetsökningen omkring 1,5 procent jämfört med 1.9 procent i referensalternativet.

Kapitalbildning

Investeringarna kommer alltså att vara mindre vid en arbetstidsförkortning än i referensalternativet. Som tidigare redogjorts för har vi ändå räknat med att sparkvoten hålls oförändrad men eftersom produktionen blir lägre blir också investeringarna mindre.

1 referensalternativet ökar bruttoinvesteringarna med 2.7 procent om året. Om V 35 genomförs ökar investeringarna med blott 2,2 procent och vid V 30 med 1.6 procent. Förlängning av semester och föräldraförsäkringen påverkar i stort sett inte investeringsutvecklingen. Kapitalstocken beräknas vara sju pro— cent lägre vid V 35 och 14 procent lägre vid V 30 än i referensalternativet. Mo- dcrniscringen av samhället gär således långsammare när arbetstiden är kort.

Tabell 12.3 Makroekonomiska beräkningar vid olika arbetstidsreformer i 1986 års fasta priser, är 2010 samt utvecklingen 1986—2010.

BNP Tillväxt Arbets- Privat konsumtion Real mdr kr jfr ref årligen löshet mdr kr jfr ref timlön % % % %

Refalt 1562 0 2.2 0 942 0 1665 V 35 1 364 — 13 1.6 0 785 - 17 [64.2 V 354 1 408 — 10 1.7 0 820 — 13 1680 V 35b 1 164 — 25 0.9 15 623 — 34 171.7 V35c 1301 »17 1.4 8 734 -22 171.7 V35d 1431 — 7 1.8 0 837 .|| 1712 V35e 1476 — 6 1.9 () 873 — 7 1751 V 35f 1515 — 3 2.0 0 902 — 4 179.9 V 30 1 165 — 25 0.9 0 625 - 34 1625 V 3011 1 242 — 20 1.2 0 688 — 27 170.2 V 30b 877 — 44 — 0.3 24 393 — 58 176.9 V 30c 1 087 — 30 0.6 12 563 » 40 1769 V 30d 1 232 — 21 1.2 0 678 — 28 170.1 V30e 1313 —16 1.4 0 744 -21 178.I V 30f 1 284 — 18 1.3 0 720 - 24 1758 Sö 1531 — 2 2.1 0 918 - 3 1665 57 1488 — 5 2.0 0 884 - 6 1663 FF 18 1547 — 1 2.1 0 931 - 1 166.9 FF 30 1518 - 3 2.1 0 908 - 4 167.1

Eftersom förutsättningarna för beräkningarna är sådana att den offentliga verk- samheten antas vara opåverkad av arbetstidsförkortningarna, bytesbalansen vi- sa ett visst överskott och sparkvoten vara oförändrad måste en arbetstidsför— kortning påverka den privata konsumtionen i större utsträckning.

Den privata konsumtionen beräknas bli 16 procent lägre vid V 35 och 34 pro- cent lägre vid V 30 än i referensalternativet. Det innebär trots allt att den privata konsumtionen kan öka med 48 procent vid V 35 och 37 procent vid V 30 i järn- förelse med basåret 1986.

Figur 12.6 Bruttonationalinkomst och privat konsumtion, procentuell förändring i förhållande till referensalternativet.

PRIVRT KONSUMTIDN

BRUTTONRT . __ INKUMST

v35 V35d V30 V30d ' ss FF18 FF30 v35av35e V3UaV30e 57 —

lllF--—

| | NMNNN'dl—H '

move—mmmwmuo

Rrbetsttdsretormer

Om sex veckors semester genomförs blir konsumtionsbortfallet år 2010 om- kring tre procent och vid sju veckors semester drygt sex procent jämfört med referensalternativet. Vid genomförandet av S 6 kan den privata konsumtionen öka med 2,4 procent årligen jämfört med 2,5 procent i referensalternativet.

En förlängning av föräldraförsäkringen till 18 månader påverkar konsum- tionsförrnågan mycket måttligt, medan sex timmars arbetsdag för småbarnsför- äldrar innebär att konsumtionen blir omkring fyra procent lägre.

Ojfentlig verksamhet och transfereringar

En ökning av den offentliga verksamheten på 0,8 procent om året är förenlig med en näst intill oförändrad nettoskatt om tillväxten årligen uppgår till lite drygt två procent. I löpande priser kommer den offentliga konsumtionen att uppgå till drygt 28 procent av BNP. Därutöver uppgår investeringarna i den of- fentliga sektorn till tre procent av BNP.

Kostnaderna för transfereringar vad gäller förtidspensionering, sjukpen- ning, arbetsskador, utbildning och arbetslöshet har antagits motsvara samma andel av produktionen i samtliga alternativ och samma andel som 1988. Det- samma gäller barnbidragen medan kostnaden för föräldrapenning givetvis på- verkas när en förlängning av föräldraförsäkringen genomförs. Den andel av

produktionen som behövs för att finansiera pensionerna påverkas av tillväxttak- ten. Ränteutgifterna har beräknats uppgå till närmare tio miljarder kronor i samtliga alternativ. Det bör kanske betonas att det inte är någon prognos för Skatteandelen utan endast en illustration till arbetstidsförkortningars effekter på Skattekvoten.

Tabell 12.4 Utgiftsandelar för att finansiera offentlig konsumtion, investeringar och vissa transfereringar, procent av BNP i löpande priser, är 2010.

Refalt V35 V35d V30 V30d FF18 56

Off konsumtion 28,7 32,1 31,2 36,5 35,1 28,9 29,2 Off investeringar 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 3,0 Ålderspensioner 11,0 12,0 11,6 13,5 12,8 11,0 11,0 Sjuk- och föräldraförs. 3,8 3,8 3,8 3,8 3,8 4,5 3,8 Övriga transfereringar 11,6 11,6 11,6 11,6 11,6 11,6 11,6 Ränteutgifter 0,5 0,8 _0,7 1,2 1,0 0,5 0,5

Totalt 58,6 63,3 61,9 69,6 67,3 59,5 59,1

Av tabellen framgår att andelen av produktionen som behövs för att finansie- ra offentlig verksamhet och transfereringar ökar kraftigt om arbetstiden förkor- tas. V 35 innebär att skatten måste höjas motsvarande 4,7 procent av BNP järn- fört med referensalternativet. Det motsvarar i dagens BNP—värde omkring 50 miljarder kronor. Om 35-timmarsveckan är förenlig med en viss förändring av driftsmönstret innebär det att skattehöjningsbehovet stannar vid 3,4 procenten- heter, vilket är omkring 35 miljarder kronor. 30-timmarsveckan påverkar i än- nu större utsträckning Skattekvoten. Skatteandelen skulle behöva öka med 11,2 procentenheter, omkring 115 miljarder kronor, eller om driftsmönstret vidgas något med 8,3 procent eller 85 miljarder kronor.

En stor del av de pengar som tas in i skatter kommer att gå tillbaka till hushål- len i form av transfereringar. Det är alltså inte någon ytterligare minskning av den privata konsumtionen som det här indikerar. Däremot visar beräkningen att en arbetstidsförkortning kommer att ställa oss inför en rad fördelningskon- flikter som kommer att bli svårare att lösa: mellan löntagare och pensionärer, mellan barnfamiljer och icke-barnfamiljer, mellan offentlig verksamhet och privat konsumtion. Det snävare utrymmet gör det svårare att åstadkomma önskvärda reformer. I antagandet ligger ändå att t.ex. barnbidrag och andra ekonomiska bidrag till barnfamilj erna kommer att bli lägre vid genomförandet av arbetstidsförkortningar än om sådana inte genomförs.

Kanske är det konsekvenserna för den offentliga sektorns finansieringsmöj- ligheter som utgör den allvarligaste och viktigaste invändningen mot snabba ar- betstidsförkortningar. Många av de positiva effekter som en arbetstidsförkort- ning för med sig kan helt utebli om den samtidigt på nytt skapar obalanser i den offentliga sektorns finanser med krav på drastiska nedskärningar av dess verk— samhet.

Lönebildningen

Med hänvisning till den utveckling som beskrivits kan det vara intressant att studera vilken reallöneutveckling som är möjlig med de ekonomiska antagan— den som gjorts. I det här fallet används referensalternativet och V 35 som exempel.

Hänsyn har i det följande tagits till nettoskatt samt transfereringar till pen- sionssystemet medan övriga transfereringar beräknats följa tillväxttakten.

I referensalternativet blir reallöneökningen exklusive skatt 2,2 procent per år. På 10 år är reallönen med denna utveckling 24,3 procent högre än för närva— rande. En sådan utveckling ger betydande reallöneutrymme att förhandla om.

Om V 35 genomförs kommer den reala timlönen före skatt att kunna öka med 1,9 procent om året. Efter skatt kommer emellertid reallöneutrymmet att vara mer begränsat. Fortfarande kommer dock reallönen per timme att öka med 1,7 procent om året. På tio år blir timlönen 18,4 procent högre.

Arbetstiden för en heltidsarbetande minskar med 12,5 procent och timlönen måste öka med 14 ,3 procent för att en heltidsarbetande skall ha kvar samma lön som före arbetstidsförkortningen. Reallönen för en heltidsarbetande kan i alter- nativet V 35 öka med 4,1 procent under perioden eller 0,4 procent per år. Om- kring fyra femtedelar av utrymmet för reallöneökningar används för arbetstids- förkortningar i alternativet V 35 om det genomförs under 1990-talet med de an— taganden som gjorts.

Informell ekonomi

De beräkningar vi gjort beträffande de ekonomiska effekterna av arbetstidsför- kortningar gäller den formella ekonomin sådan den tar sig uttryck i BNP och andra mått. Vid sidan av denna formella ekonomi finns en omfattande infor- mell ekonomi som givetvis kan påverkas.

Genom att ersätta inköp av bröd med eget bak, omvårdnadstjänster med mer värd hemma och läskinköp med saftkokning kan hushållet kompensera en del av de förluster i köpkraft som inträffar vid en arbetstidsförkortning. Det kan ske en överflyttning av arbete på marknaden till självhushåll.

Utflyttningen av varu- och tjänsteproduktionen till marknaden har skett där- för att den är produktivare. Genom professionellt utfört arbete kan kvaliteten ofta bli bättre. Effektiviteten ökar. Det hindrar inte att många givetvis kan upp- leva en särskild tillfredsställelse och välfärd genom att själv laga punkteringen på cykeldäcket i stället för att lämna cykeln på reparation och odla egna grönsa- ker i stället för att handla dem i snabbköpet.

Genom mindre tid i lönearbete finns det möjligheter att öka hushållsarbetet. Det finns inga empiriska studier som stödjer att så verkligen blir fallet men det är tänkbart att så sker.

Under alla omständigheter kan en sådan ökning inte ändra huvudtendenser- na i den studie som gjorts över produktionseffekterna vid en arbetstidsför- kortning.

12.10. Ekonomiska förutsättningar för arbetstids- förkortningar — sammanfattande slutsatser

Budskapet i det här kapitlet är kärvt. Kortare arbetstid kommer att ta betydande samhällsekonomiska resurser i anspråk. Det skall vägas mot andra angelägna reformer. Kanske finns det de som är kritiska mot en del av beräkningarna. Man har menat att det finns dy namiska och positiva effekter av en arbetstidsför- kortning som inte beaktats.

Det är möjligt att det finns förändringar som kan göras i samband med en ar- betstidsförkortning som har betydelse för produktivitet inom näringsliv och of- fentlig förvaltning. Det är samtidigt också möjligt att det finns desorganisa- tionstendenser och negativa effekter som inte beaktats. Det kan uppstå flaskhal- sar på arbetsmarknaden, det kan bli brist på arbetskraft och svårt att effektivt utnyttja de resurser som finns. Det kan få mycket allvarliga konsekvenser för såväl den konkurrensutsatta industrin som den offentliga sektorn. Industrin kan tvingas förlägga en större del av sin verksamhet utomlands och den offentliga sektorn får svårt att upprätthålla viktiga samhällsfunktioner. I båda fallen får det allvarliga konsekvenser för välfärd och välstånd.

En snabb arbetstidsförkortning kanske innebär så stora krav på förändringar av produktionsapparaten att de inte blir möjliga att genomföra.

Några kanske menar att möjligheterna till flexibla lösningar i samband med en förkortad arbetstid undervärderats och att flexibiliteten kan underlätta pro- duktionsapparatens anpassning. Till dem vill vi säga att flexibiliteten står på si- na egna ben. Flexibla arbetstidslösningar kan genomföras även med nuvarande arbetstider. Positiva effekter av flexibiliteten kan givetvis mycket väl användas för att förkorta arbetstiden.

Beräkningarna visar trots allt att reformer är genomförbara om den ekono- miska utvecklingen följer den utstakade banan. Det finns möjligheter att priori- tera mellan olika sociala reformer, kortare arbetstid och högre privat konsum- tion. Generella arbetstidsförkortningar kan genomföras om de upplevs som mycket angelägna. Men fritiden måste värderas mycket högt om de skall ge— nomföras och det är angeläget att informationen om de fulla effekterna av olika reformer når fram.

Den kanske allvarligaste invändningen, åtminstone på kort sikt, är att tillväx- ten är betydligt lägre än i beräkningarna. Produktivitetsökningen har inte varit hälften så stor under andra hälften av 1980-talet som i beräkningarna. Det finns inget som tyder på att utvecklingen kommer att vända under de närmaste tre— fem åren. I stället tyder det mesta på att produktivitetsutvecklingen för hela ekonomin kommer att vara omkring en procent om året i bästa fall. Under såda- na omständigheter blir det betydligt svårare att genomföra aldrig så angelägna arbetstidsreformer: en förkortning av veckoarbetstiden med en timme äter upp 2,5 års reallöneutrymme.

Det är viktigt att uppmärksamma sambandet mellan arbetstid och möjlighe- terna att finansiera den offentliga sektorn. En arbetstidsförkortning kommer att medföra att Skattekvoten måste öka eller innebära att den offentliga sektorn skärs ned. Arbetstidspolitiska ställningstaganden har därför betydelse för vilka skattepolitiska överväganden som kan göras.

Vårt ekonomiska budskap är därför entydigt: innan reformer genomförs, oavsett om det gäller arbetstid eller annat, skall det finnas resurser för dem. Ka-

kan måste bakas innan den kan delas. Inga reformer är självfinansierande. Att vara ledig betyder att produktionen blir mindre vilket innebär att konsumtions— förmågan blir lägre. Om den ekonomiska situationen försämras, om utrymmet för reformer begränsas och om underskott i statsfinanser och bytesbalans upp- står kommer det att ha utomordentligt negativa effekter för de grupper som an- nars kan stå som vinnare vid en arbetstidsförkortning — kvinnor, barn och lön- tagare i allmänhet.

Det är inte med en sviktande ekonomi som de grupperna gör några vinster. Det visar också internationella erfarenheter av arbetstidsförkortningar under 1980—talet. Det är med andra ord med en stark ekonomi som fritiden kan öka. En svag ekonomi kan aldrig förbättras av mer ledighet. Det är i en styrkeposi— tion det blir meningsfullt att väga fritid mot konsumtion, inte när sjunkande reallöner gör det nödvändigt att tära på sparandet för att någorlunda upprätt- hålla konsumtionsnivån. Det går inte att inteckna en tillväxt som ännu inte är

uppnådd.

För översikt se Anxo (1987).

Idé till figuren SOU 1968:66, s. 89. Åberg (1985), Anxo och Bigsten (1987). Du Rietz (1980).

För översikt se Anxo (1987).

Arvedson (1986).

Ackerby (1989) samt Bantekas (1989). Calmfors och Hoel (1989). Norsk Arbeidsgiverforening (1987). Carlsson och Lindvall (1989), Clark, Friberg och Lenntorp (1989) samt Eriksson och Mört- vik (1989).

11 Lagergren (1989). 12 Spri-rapport (1987).

13 RFV anser 19879.

14 Anxo (1987), s. 207. 15 Åberg (1985), s. 61.

16 Anxo (1984), s. 13.

17 SOU 19873.

18 Faxén m.fl. (1989).

19 Finansdepartementet (1989).

20 Avsnittet bygger på de resultat som redovisats i "Samhällsekonomiska följder av kortare ar- betstid" av Dominique Anxo.

21 NOU 1987z9 A och B, vedlegg 8.

NOWXIONl—IIALBN

5

13. Sociala effekter av arbetstidsreformer

13.1. Inledning

Enligt vår attitydundersökning anser nära hälften av befolkningen att det är vik— tigare att satsa en framtida ekonomisk tillväxt på att förkorta arbetstiden än på privat eller offentlig konsumtion. 62 procent av de heltidsanställda föredrar kortare arbetstid framför högre lön i framtiden eller vill redan nu minska sin ar- betstid med motsvarande lönesänkning. 44 procent av kvinnorna arbetar del- tid.l Många fackliga och politiska organisationer har arbetstidsförkortning på sitt program. Ställningstagandena motiveras oftast med de positiva sociala ef— fekter kortare arbetstid antas få.

Det finns alltså många antaganden och förhoppningar om positiva sociala ef- fekter av kortare arbetstid. Det finns många empiriska studier av de hälsomäs— siga och sociala konsekvenserna av arbetstidens förläggning. 2 Studier röran— de effekter av förändringar i arbetstidens längd är däremot sällsynta. Det här kapitlet får därför nödvändigtvis en något spekulativ karaktär. De antaganden om positiva sociala effekter av kortare arbetstid som ligger bakom individers och organisationers ställningstaganden förefaller dock rimliga och ganska självklara även om de är svåra att empiriskt belägga.

Arbetstidsförkortningar av typen flexibel pensionsålder, friår mitt i livet, ut— jämning av semestervillkoren får naturligtvis konsekvenser i form av ökad val- frihet och rättvisa men kan knappast antas på något mer genomgripande sätt förändra de sociala relationerna.

Särlösningar för småbarnsföräldrar kan antas få mer påtagliga konsekvenser — för barnens situation, jämställdheten, barnomsorgen och för arbetets organi- sation.

Men det är en generell förkortning av veckoarbetstiden som kan antas få de största konsekvenserna, åtminstone om den är någorlunda stor. Vilka dessa blir är inte så lätt att sia om eftersom de i stor utsträckning är avhängiga av vad som händer med arbetstidens förläggning.

I det följande koncentreras uppmärksamheten på följderna dels av en gene- rell förkortning av veckoarbetstiden för heltidsanställda, dels av kortare arbets- tid enbart för småbarnsföräldrar. 3

Resonemangen i detta kapitel förs i stort sett utifrån antagandet att arbetstids- förkortningar genomförs först när de är ekonomiskt möjliga. Om denna förut- sättning inte är uppfylld, blir det —- som framgår av förra kapitlet — samhällse— konomiska störningar vilkas negativa följder kan antas vida överskugga de po— sitiva effekterna av kortare arbetstid. Det antas att real veckolön och offentlig service kan behållas.

Vidare har antagits att de diskuterade arbetstidsförkortningarna för anställda

blir effektiva, dvs. att de inte leder till ökad övertid och extraknäck. Vid mycket stora förkortningar av arbetstiden kan realismen i detta antagande diskuteras, men det har i stort sett varit fallet vid tidigare arbetstidsförkortningar i Sve- . 4 rige.

13.2. Arbetstidsförläggning och arbetsorganisation

13.2.1. Generell arbetstidsförkortning

Det blir svårt att bibehålla eller öka reallönerna när arbetstiden förkortas, om inte drifttiden i kapitalintensiva verksamheter behålls eller förlängs med fler obekväma arbetstider som följd. I vilken utsträckning så skulle komma att ske är dock svårt att förutspå.

När normalarbetstiden för privatanställda arbetare i Norge 1987 minskades med 2,5 timmar från 40 till 37,5 timmar i veckan för dagtidsarbetande och till 33,6—36,5 för Skiftarbetande, så gick drifttiden i näringslivet ned en timme och tio minuter i genomsnitt. De branschmässiga skillnaderna var stora. Drifttids— reduktionen var större i små än i stora företag. I branscher med mycket skiftar- bete reducerades drifttiden nästan inte alls. Nästan 40 procent av företagen lös— te produktionsproblem i samband med arbetstidsförkortningen genom att för somliga anställda förskjuta arbetstiden i förhållande till normal dagtid eller ge- nom skiftgång. Arbetstidsreduktionen i Norge tycks ha skapat ett större behov av flexibilitet i arbetstidsanpassningen. 5

Om förskjutna arbetstider blir vanligare leder det till ökad efterfrågan på t.ex. transporter och barnomsorg på udda tider. Om volym och kvalitet i offent- lig service skall behållas når arbetstiden förkortas måste en större andel av alla arbetstimmar utföras inom den offentliga sektorn där en stor andel av de an- ställda har schemalagd arbetstid.

Vi har låtit utföra studier av tänkbara konsekvenser av olika arbetstidsför- kortningar i skilda lokalsamhällen. 6 De följande avsnitten bygger i huvudsak på dessa studier.

Ju kortare normalarbetsveckan blir desto större blir spridningen i arbetstider och ju fler varianter av arbetstidsscheman och arbetstidsbuketter kan förutses.

Det finns större anledning att gå över till skift eller på annat sätt förskjutna arbetstider för att kunna utnyttja kapital och anläggningar ju kortare normalar- betsveckan är. Det är arbetarna i den direkta produktionen som detta i första hand skulle gälla. För tjänstemännen skulle detta bli aktuellt i betydligt mindre utsträckning och främst gälla dem som arbetar i nära kontakt med själva pro- duktionen.

I studien över Motala har man konkretiserat effekterna av genomförandet av 35 timmars arbetsvecka. Andelen Skiftarbetande fördubblas. För de verksam— heter där man skulle fortsätta med dagtidsarbete är det troligast att förkortnin- gen tas ut på fredag eftermiddag. Det är ganska vanligt redan nu att man slutar tidigare på fredagar och arbetar in den tiden på övriga dagar. På sådana arbets— platser är det mest sannolika att inarbetningen skulle försvinna. På arbetsplat- ser där man i dag har flextid skulle flextidsramen minska och den tid då alla är samtidigt på arbetsplatsen bibehållas.

På de arbetsplatser där man i dagsläget har mer eller mindre kontinuerlig

drift skulle inte arbetspassens längd förändras utan antalet arbetspass bli färre. Detta gäller både industrin och sjukvården.

De kommunala arbetsgivarna antar inte att 35—timmarsveckan skulle innebä- ra så stora förändringar. En mycket stor andel av de kommunalanställda arbetar deltid. Vid en förkortning av normalarbetstiden antas dessa behålla sin arbets- tid med ökad tjänstgöringsgrad. Att så skulle bli fallet är dock inte så säkert —— enligt attitydundersökningen är det 38 procent av de deltidsanställda som före- drar kortare arbetstid framför högre lön. 7

Också vid 30 timmars arbetsvecka skulle de flesta arbeta vanlig dagtid. Här kan man tänka sig antingen sextimmarsdag med varianten något kortare fredag eller fyradagarsvecka med sju och en halv timme måndag till torsdag. Vilket av dessa mönster som skulle bli det dominerande får stora konsekvenser för sam- hällslivets allmännna tidsorganisation.

Kvinnor i arbetary rken arbetar redan nu i stor utsträckning på obekväma och oregelbunda tider, främst i sjukvården, kommunal omsorgsverksamhet, han- deln och annan service.

Vid 30-timmarsveckan blir det fråga om en avsevärd ökning av andelen skift- arbetande i direkt produktion. Det är arbetarna i den direkta industriproduk- tionen — varav ungefär tre fjärdedelar är män — som främst skulle komma att få gå över till skiftarbete. Av de manliga LO-medlemmarna arbetar redan i dag tolv procent skift.

De LO—anslutna männen skulle närma sig de LO-anslutna kvinnorna i andel med oregelbundet arbete. Skillnaden i arbetstidsvillkor mellan arbetare och tjänstemän skulle öka.

Förändringstryck

I Norge ledde arbetstidsreduktionen till att man vidtog eller planerade föränd- ringar i stor utsträckning. Av de privatanställda arbetar 35 procent i företag där man vidtagit eller planerar förändringar i produktionsmetoderna som en följd av arbetstidsförkortningen, 33 procent i företag där förändringar i organisation och ledning blivit aktuella och 45 procent i företag där man genomfört program för eller tänker sig att öka personalens kompetens genom upplärning etc. Dessa siffror baserar sig på en enkät från norska arbetsgivareföreningen. 8 Eftersom de gäller inte bara vidtagna utan också planerade förändringar kan de vara över- drivna men antyder ändå att också en relativt måttlig arbetstidsförkortning medför ett stort förändringstryck.

På fler arbetsplatser än i dag kommer vid en arbetstidsförkortning verksam- heten eller driften att fortgå med växlande arbetslag som avlöser eller överlap- par varandras arbetstid. Detta kan medföra svårigheter när det gäller specialis- ter vilkas kompetens är nödvändig för att verksamheten skall kunna fortgå. På arbetsplatser där det i dag är tillräckligt med en specialist kan det bli aktuellt att anställa ytterligare en. Men då skulle man få betala för mer kompetens än man behöver. Ett alternativ är då att överföra en del specialistarbetsuppgifter på annan personal. Kortare arbetstid kan antas medföra ett tryck i riktning av dele- gering och uppskolning. Allroundkompetens blir viktigare än för närvarande. Trycket på utbildningsinsatser ökar samtidigt som utrymmet för utbildning på arbetstid minskar.

Både av de norska erfarenheterna och av de ortsstudier som vi låtit genomföra framgår det att förkortad arbetstid medför ett tryck i riktning av en mer flexibel och variabel organisationsstruktur.

13.2.2. Kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar

Enligt vad som kommit fram i våra ortsstudier antas en kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar inte medföra några större problem eller något större föränd- ringstryck på kvinnodominerade arbetsplatser eftersom en så stor andel av per— sonalen redan arbetar deltid.

Utgångsläget är annorlunda på mandsdominerade arbetsplatser. Arbetstids— bortfallet blir mycket större, eftersom andelen med deltid i utgångsläget är 11— ten. På vissa arbetsplatser innebär det stora problem att anpassa arbetsorgani- sationen till att somliga arbetar sex timmar och andra åtta. Där måste man göra organisationen mer flexibel eller placera småbarnsföräldrarna på andra uppgif— ter än de normala.

På de flesta stora arbetsplatser varierar redan i dag såväl arbetstidens längd som dess förläggning. Man är van att hantera skillnader i arbetstiden. På många små arbetsplatser ser man däremot stora svårigheter med kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar. Vissa funktioner som t.ex. telefonväxlar behöver man ha besatta hela tiden. Problemen är större ju mindre enheten är och ju större specialiseringen är.

Förenklat kan man säga att det finns en arbetsmarknad för kvinnor och en för män. Kvinnorna arbetar med vård och service och i stor utsträckning inom den offentliga sektorn. Deltid och varierande arbetstider är vanliga. Detta passar såväl verksamhetens behov som de anställdas önskemål. Organisationen är uppbyggd kring att arbetstidens längd och förläggning varierar.

Männen arbetar i större utsträckning med varuproduktion inom den privata sektorn. Verksamhetens behov av arbetsinsatser under dagen varierar inte på samma sätt som inom servicesektorn. Några starka önskemål om deltid från de anställdas sida har inte funnits. En liten grupp delpensionärer är det främsta un— dantaget.

Om ”kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar” i stort sett skulle innebära att mödrarna fick ersättning från föräldraförsäkringen för den kortare arbetsdag de ofta redan nu har finns det en risk för att denna uppdelning i en kvinnlig och en manlig arbetsmarknad förstärks. Om däremot även fädernas arbetsdag för— kortas skulle man på mansdominerade arbetsplatser bli tvungen att tänka i nya banor och anpassa organisationen till att inte alla arbetade heltid. Skillnaden mellan manliga och kvinnliga arbetsmarknadssegment skulle försvagas.

13.3. Sociala relationer på och utanför arbetsplatserna

13.3.1. Generell arbetstidsförkortning

Yrket och relationerna till arbetskamraterna är viktiga för identiteten och den sociala förankringen. Det sociala umgänget på arbetsplatserna präglas av att man samarbetar för att uppnå ett resultat. Samtalsämnen ger sig naturligt. Sär— skilt för ensamstående och för sådana som har svaga nätverk till släkt och gran—

nar — t.ex. på grund av att man flyttat — är kamratskapet på arbetsplatsen vik- tigt och kan vara en grund för att bygga upp nya sociala nätverk.

Om en arbetstidsförkortning medför krav på att tiden på arbetet måste utnytt- jas effektivare kan det innebära en risk för att de sociala relationerna på arbets— platsen utarmas. Utrymmet minskar för att på arbetstid lägga in sådant som ligger utanför den omedelbara arbetsuppgiften, som t.ex. utbildning eller motionspauser.

En förkortning av arbetstiden innebär kanske att yrkesrollen inte bara får mindre tid utan också mindre betydelse och tyngd än för närvarande i relation till andra sociala roller — som förälder, granne, medborgare. Ett av de oftast framförda argumenten för en arbetstidsförkortning är ju att männen skulle för- stärkas i sin familjeroll.

Det blir bli mer tid för att utveckla och vidmakthålla sociala relationer med släkt och grannar. Fler skulle få tid att utveckla intressen utanför arbetet och in- te stå utan livsinnehåll vid pensioneringen. Föräldrar får mer tid för sina barn inte bara under småbarnsåren utan också när de är tonåringar vilket skulle kun— na minska en del sociala problem.

13. 3. 2 Kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar

Det finns en risk för att de som arbetar sex timmar kommer utanför i många sammanhang på arbetsplatsen om de andra arbetar åtta. Det finns också en risk för att bara deras arbetstid men inte deras arbetsuppgifter minskar så att de får stressa mer än andra och inte hinner prata på kafferasten. Om det blir i huvud- sak kvinnor som förkortar sin arbetsdag finns det risk för att de kommer i sista hand vid internutbildning och befordran.

Om fäderna förkortar sin arbetsdag i en utsträckning som närmar sig mödrar- nas i en situation där det dessutom är allmän brist på arbetskraft uppstår knap— past dessa risker. Då blir tiden med kortare arbetsdag en period som nästan alla går igenom och som alla arbetsgivare och arbetskamrater måste anpassa sig och ta hänsyn till.

13.4. Barn och föräldrar

Många småbarnsfamiljer har en ansträngd situation. Man kan säga att de har att välja mellan en tidsmässigt och en ekonomiskt pressad tillvaro. De ensamstå- ende mödrarna har ofta inte ens det valet utan saknar både ekonomiska och tids- mässiga marginaler. Även om de flesta familjer är angelägna om att ordna sina tidsmönster så att barnen får en dräglig situation, slår arbetslivets tidsstruktu- rer igenom kraftigt i familjelivet. Möjligheterna att påverka sin arbetstidsför— läggning är av mycket stor vikt för småbarnsföräldrar. Många barn är ledsna över att de inte får vara längre tid med sina föräldrar och över att föräldrarna är så trötta och jäktade. 9

Det allra starkaste argumentet för en förkortning av förvärvsarbetstiden har varit och är att ta större hänsyn till och underlätta situationen för småbamsfa- miljerna och ge barnen bättre uppväxtvillkor.

Föräldraledighetslagen, föräldraförsäkringen och utbyggnaden av barnom- sorgen har dock underlättat situationen. Samtidigt som fler barn har plats inom

den kommunala barnomsorgen har vistelsetiderna minskat.

Vår attitydundersökning 10 visar att småbarnsföräldrar i mycket stor ut— sträckning skulle ägna den tid som frigörs vid en arbetstidsförkortning åt hem och familj, ungefär fyra femtedelar av mammorna och tre fjärdedelar av pap- porna. Av de kvinnor som bara har skolbarn skulle fler än hälften också ägna den frigjorda tiden åt barn och familj medan siffrorna är lägre för männen med skolbarn.

Utan tvivel skulle en förkortning av den allmänna arbetstiden gagna barnen och underlätta barnfamiljernas situation. Den tid som föräldrar och barn har tillsammans kan öka. Det blir mer utrymme för en rofylld samvaro där man inte måste stressa och flänga för att hinna till dagis etc. De ensamstående mödrarna som pressas särskilt hårt skulle få en drägligare situation.

Detta gäller även om spridningen i arbetstider ökar. Småbarnsföräldrar puss- lar redan med sina tider för att få makarnas arbetstider, dagis eller dagmam- mans tider att gå ihop. Får de mer ledig tid bör pusslet bli lättare att lägga.

Barn mår bra av en regelbunden livsföring. Ur barnens synpunkt är en för- kortning av den dagliga arbetstiden och regelbundna vistelsetider inom barn- omsorgen i de flesta fall att föredra.

Alla de ovannämnda effekterna kan uppnås till ett betydligt billigare pris med en särlösning för småbarnsföräldrarna. Ur barnens synpunkt finns ingenting att anföra mot ett sådant arrangemang utan det är ur jämställdhetsaspekter man kan hysa farhågor.

13.5. Jämställdhet

13.5.1. Generell arbetstidsförkortning

Det oftast framförda argumentet för en allmän arbetstidsförkortning år att den främjar jämställdheten. Män och kvinnor skulle kunna dela mer lika både på förvärvs- och hemarbete. Under de senaste decennierna har kvinnorna skaffat sig en relativ ekonomisk självständighet genom att kraftigt öka sitt lönearbete. Männen har inte ökat sitt deltagande i ansvaret för barn och hem i motsvarande grad. Är det då troligt att en generell förkortning av arbetstiden skulle öka män- nens ansvar för och deltagande i arbetet med hem och barn? Fönitsättningarna blir givetvis bättre. I ett långt tidsperspektiv har männens deltagande i hem— sysslorna ökat i de industrialiserade länderna. " Huruvida detta beror på att arbetstiderna förkortats, på kvinnornas ökade förvärvsarbete, på en mer gene- rell attitydförändring eller på en kombination av dessa faktorer är dock svårt att uttala sig om.

1971—1973 förkortades den ordinare veckoarbetstiden i Sverige enligt lag från 42,5 till 40 timmar. Enligt en studie på material från levnadsnivåundersöknin- garna 1968 och 1974 som DELFA låt utföra '2 ökade andelen bland de heltids— anställda som deltagit i hushållsarbete under veckan före intervjutillfället med elva procentenheter mellan dessa år. Men denna ökning hade inget samband med förkortningen av arbetstiden. Andelen ökade faktiskt något mer i de grup- per som inte fått någon förkortning av arbetstiden, dvs. sådana som redan hade en kortare arbetstid. Detta är den enda svenska undersökning där effekterna av kortare arbetstid på deltagandet i hushållsarbetet studerats empiriskt.

Man kan inte dra några långtgående slutsatser av den. Men i varje fall kan man säga att data inte tyder på något samband mellan arbetstidsförkortning och ändrat deltagande i hushållsarbete bland heltidsanställda. Att deltagandet fak- tiskt ökade — både bland dem som fick kortare arbetstid och övriga — är dock viktigt att slå fast. Men det är troligare att det ökade på grund av kvinnornas ökade förvärvsarbete, jämställdhetsdiskussionen och attitydmässiga förändrin- gar än just på grund av arbetstidsförkortningen.

13.5.2. Kortare arbetsdag eller längre veckoslut?

De organisationer som tagit ställning för sextimmarsdagen som ett mål på lång sikt lägger stor vikt vid att det är just arbetsdagen som skall bli kortare, inte veckosluten eller semestern som skall bli längre. Detta skulle vara att föredra både ur barnens synpunkt och för jämställdheten. Enligt vår attitydundersök— ning är inte önskemålen om just en daglig arbetstidsförkortning så utbredda som man skulle kunna tro på grundval av organisationernas ställningstagan- den. Tolv procent skulle för egen del vilja ha en förkortning av den dagliga ar- betstjpen. Det var fler som ville ha förlängda veckoslut eller enstaka lediga da- gar.

Såväl attitydundersökningen som de studier av olika lokalsamhällen som vi låtit göra ger vid handen att förlängda veckoslut är ett minst lika sannolikt utfall av en förkortning av veckoarbetstiden som kortare arbetstid varje dag. Efter- som man på många arbetsplatser önskar behålla drift- eller öppettiderna vid en förkortning av arbetsveckan bör det bli möjligt att tillgodose individuella öns- kemål. Men det har likafullt stor betydelse vilket mönster som blir det domine- rande. Om det dominerande mönstret blir förlängda veckoslut kommer freda- garna så att säga att få lördagskaraktär. Den dagliga pressen minskar inte men tiden för återhämtning blir längre. Man kan tänka sig att sådant som tvätt, lång- kok, veckostädning och storköp blir förlagda till fredagarna för att lördagen skall kunna vara helt ledig. Kanske kan man skjuta upp en del hushållsarbete 1 veckorna och koncentrera det till fredagen. Under sommarhalvåret tillbringar många familjer veckosluten i sommarstugan. ”

Förespråkarna för sextimmarsdagen har ofta tagit för givet att just den dagli- ga arbetstidsförkortningen skulle främja jämställdheten och öka männens an- svar för hem och barn. Men detta ärinte självklart. I en holländsk undersök- ning 15 har man försökt uppskatta hur olika arbetstidsförkortningar inverkar på tidsanvändningen. Enligt undersökningen skulle en ledig fredagseftermiddag leda till den största ökningen av männens hemarbete. En förkortning av den dagliga arbetstiden skulle främst ägnas åt tidningsläsning och andra massme- dia. Fyra dagars arbetsvecka med nio timmars arbetsdag skulle påverka omfatt- ningen av männens hemarbete minst och mest användas till aktiv fritid som idrott eller utbildning. Förhållandena i Holland är annorlunda än i Sverige, framför allt är den kvinnliga förvärvsfrekvensen mycket lägre, men ändå kan resultatet ge anledning att ifrågasätta antaganden om ett självklart samband mellan daglig arbetstidsförkortning och jämställdhet.

13.5.3. Kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar

Här har det antagits att ”kortare arbetsdag för småbarnsföräldrar” skall åstad- kommas genom en utbyggnad av föräldraförsäkringen i någon form. Ett steg i denna riktning har redan tagits genom beslutet om att förlänga föräldraförsäk- ringen till 18 månader. Andra former av ekonomiskt stöd i kombination med föräldraledighetslagen är givetvis tänkbara.

Föräldraförsäkringen infördes på förslag av familjepolitiska kommittén. Denna lade mycket stor vikt vid jämställdhetsaspekterna. Kommittén menade att ersättningstidens längd bl.a. borde avvägas med hänsyn till att den inte fick inverka negativt på kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och föreslog åtta månader. Vid den nu aktuella utbyggnaden har någ ra sådana farhågor knappast framförts, utan detär föräldrarnas möjlighet att ägna mer tid åt barnen som be— tonats. Hittills har kvinnorna tagit ut 94—95 procent av föräldrapenning- dagarna.

Det är inte lätt att förutsäga vad den nu beslutade förlängningen kommer att innebära i jämställdhetsavseende. Förutom familjemas egna önskemål kom- mer utbyggnaden av barnomsorgen att ha betydelse. 1991 skall inte bara föräld- raförsäkringen vara utbyggd till 18 månader utan avsikten är också att alla barn skall få rätt till kommunal barnomsorg från ett och ett halvt års ålder. Det mest sannolika är att det vanliga mönstret blir att någon av föräldrarna är hemma på heltid med föräldrapenning tills dess att barnet vid ett och ett halvt års ålder får plats i den kommunala barnomsorgen. Det är möjligt att fäderna i större ut- sträckning väljer att vara hemma på heltid under någon period eller att båda för- äldrarna väljer att arbeta deltid och ta ut föräldrapenning för del av dag i större utsträckning än för närvarande. '7

Uppföljningen av hur föräldraförsäkringen utnyttjas har brister. Det borde vara självklart att utvecklingen inom ett för välfärden och jämställdheten så centralt område följdes noggrannare än för närvarande. Det är mycket svårt att få fram några siffror som inte är åtskilliga år gamla. Innan någon ytterligare ut- byggnad av föräldraförsäkringen utöver de beslutade18 månaderna kan bli ak- tuell är det angeläget att undersöka utfallet ur bl.a. jämställdhetssynpunkt.

16

13.6. Barnomsorg

Antingen arbetsveckan förkortas för alla eller man fortsätter på den inslagna vä- gen med en ytterligare utbyggnad av föräldraförsäkringen utöver de nu besluta- de 18 månaderna blir konsekvenserna för barnomsorgen likartade. Behovet bör totalt sett minska men efterfrågan på barnomsorg på udda tider kan komma att öka. '

Utbyggnaden av föräldraförsäkringen till 18 månader kan komma att minska behovet av omsorg för de minsta barnen. Det finns farhågor om att kommuner— na kan komma att dra in på småbarnsomsorgen så att det i realiteten inte blir möjligt att ta ut föräldraledigheten på annat sätt än som hela dagar i en följd i 18 månader.

Det finns ett stort otillfredsställt behov av omsorg på udda tider. Sådan om- sorg behövdes 1987 minst någon gång per månad för 46 000 barn eller sju pro— cent av förskolebarnen enligt SCB:s barnomsorgsundersökning. '8 Efterfrå- gan gällde främst tidiga morgnar, kvällar och helger. Nattomsorg efterfrågades

för ca 6 000 barn. Ensamstående behöver barnomsorg på obekväm tid dubbelt så ofta och nattomsorg sex gånger så ofta som gifta/samboende. Sedan 1988 finns ett statsbidrag till kommunerna på 150 000 kronor för varje daghemsav- delning som har öppet även under helger och nätter. De flesta föräldrar som än— vänder nattomsorg är ensamstående mödrar och arbetar inom tjänstesektorn med en övervikt för sjukvården. '9

Den kommunala barnomsorgen har dels en pedagogisk funktion som stöd för barnens utveckling, dels en omsorgsfunktion som skall möjliggöra föräldrar- nas förvärvsarbete. Den pedagogiska uppgiften är lättare att sköta väl om bar— nens närvaro är regelbunden och alla barn är närvarande samtidigt en del av da- gen. Detta är svårt att klara för en del föräldrar med oregelbundna arbetstider om de skall få tillräcklig tid tillsammans med barnen. Föräldrar med oregel- bundna arbetstider har sina barn i familjedaghem i mycket större utsträckning än föräldrar med regelbunda arbetstider. Svårigheterna att förena de pedago— giska målen med omsorgsbehoven har alltså i stor utsträckning lagts över på de kommunala dagbarnvårdarna som ofta måste hantera ett mycket komplicerat tidsschema.

Svårigheterna att samtidigt tillgodose omsorgsbehoven och uppnå de peda- gogiska målen kan komma att öka om andelen av alla föräldrar som arbetar på oregelbundna tider ökar. Å andra sidan blir pusslet lättare att lägga om den tota- la tid för vilken omsorg behövs minskar.

Vid en arbetstidsförkortning minskar också arbetstiden för personalen inom barnomsorgen. Det blir svårare att se till att barnen inte behöver alltför många olika vårdare.

Behovet av omsorg för skolbarnen bör vid en allmän daglig arbetstidsförkort- ning kunna minska. Det är tungt för barnen att behöva anpassa sig till rutinerna både i skolan, på fritids och i hemmet. Fritidshemmen är en mycket kostsam omsorgsform. Blir det vanligaste mönstret i stället förlängda veckoslut kommer behovet däremot att kvarstå.

13.7. Skolan

En allmän arbetstidsförkortning bör leda till att skolbarnens föräldrar får mer tid för sina barn vilket är en fördel för barnens möjligheter att utvecklas. Ur pe— dagogisk synvinkel är en daglig arbetstidsförkortning absolut att föredra fram- för längre veckoslut. Om det vanligaste mönstret i arbetslivet blir förlängda veckoslut kan det uppstå mycket starka krav på att också skolan skulle anpassa sig till detta mönster. Det finns redan tendenser i den riktningen. SÖ säger i en rapport: ”För att få sluta tidgare på dagen en eller ett par gånger i veckan före- faller eleverna acceptera långa och tunga arbetsdagar för övrigt. Även för elever med en väl uppövad Studieteknik och lång studievana måste emellertid sådana dagar bli alltför betungande och troligen mycket improduktiva. Fredag efter— middag håller på att bli halv- eller helledig. Med tanke på att skolans aktiviteter blir lidande på allt större koncentration till färre dagar, är det befogat att peka på att landets skolor bör vara återhållsamma på denna punkt.” 20

Lärares arbetstid regleras i huvudsak genom undervisningsskyldigheten. För adjunkter och lektorer har denna mycket gammal hävd. Någon koppling mellan arbetstidsreformer och lärares undervisningsskyldighet har det normalt

sett inte varit, men under 1970— och 1980—talen har undervisningsskyldigheten sänkts för de flesta lärarkategorier, mest för s.k. yrkeslärare. Om en allmän ar— betstidsförkortning medför att lärarnas undervisningsskyldighet minskar leder detta — allt annat lika -— till att eleverna får fler olika lärare än i dag.

13.8. Sjukvård och äldreomsorg

Vård, omsorg och skola kommer i framtiden att ta en allt större del av alla ar— betstimmar i anspråk. Om arbetstiderna förkortas blir detta fallet i större ut— sträckning än annars.

Vid en arbetstidsförkortning ökar personalbehovet. Ju kortare tid personalen arbetar desto fler vårdare krävs — allt annat lika -— kring varje patient eller hjälptagare.

Emellertid arbetar en mycket stor andel av personalen inom vård och omsorg deltid varför ovannämnda problem redan i dag präglar mycket av verksamhe— ten. Om man antar att de behåller sina arbetstider vid en arbetstidsförkortning blir det inte så stora skillnader gentemot nuläget.

13.9. Hälsa och välbefinnande

Det finns många inslag i dagens arbetsmiljöer som är skadliga för hälsan. Ju kortare tid man utsätts för dessa desto mindre bör de hälsomässiga effekterna bli. Varje förkortning av arbetstiden borde därför få positiva hälsomässiga ef- fekter för alla vilkas arbetssituation innehåller inslag som medför risker för hälsan. Kortare arbetstid minskar också påfrestningarna i vardagslivet i form av stress och jäkt och kan ge bättre familjerelationer vilket är positivt både för barns och vuxnas hälsa. Detta förutsätter dock att en förkortning av arbetstiden inte medför en ökning av just de faktorer i arbetslivet som är skadliga.

En arbetstidsförkortning som medför utökade drifttider kan antas öka snara- re än minska de hälsomässiga påfrestningarna, åtminstone om de oregelbund— na och obekväma arbetstiderna ökar avsevärt. Relativt stora hälsomässiga vins- ter kan göras om omfattningen av roterande arbetstider där förvärvsarbetets plats på dygnet varierar kraftigt kunde nedbringas.

Arbeten som är både ensidiga och stressiga och där möjligheterna till infly- tande och att lära sig något nytt är små har negativa effekter för såväl den fysiska och den psykiska hälsan som för möjligheterna till en rik fritid. Ur hälsosyn— punkt torde det vara viktigare att göra arbetsinnehållet rikare och att minska be- lastning och stress än att förkorta arbetstiden.

En arbetstidsförkortning som medför ökat jäkt och stress på arbetsplatsen är negativ ur hälsosynpunkt. Ökningen av förslitningsskadorna tyder på att ar- betsintensiteten redan nu är för hög på många arbetsplatser. Det sociala utbytet av umgänge med arbetskamraterna skulle dessutom minska med minskad arbetstillfredsstållelse som följd.

Visserligen kan det vara så att livsstil och levnadsvanor har lika stor eller större direkt betydelse för hälsan som arbetsförhållandena, men arbetsförhål- landena och kanske särskilt arbetstidens förläggning påverkar också levnadsva- norna. Arbetsförhållandena och arbetstiderna påverkar familjesituationen och därmed barnens psykiska och fysiska hälsa.

Den typ av arbetstidsförkortning som har störst positiv hälsoeffekt är förkort— ning av den dagliga arbetstiden, om inte speciella förhållanden som t.ex. långa arbetsresor eller veckopendling föreligger. Det gäller i synnerhet med den be- lastning som många i dag är utsatta för i sina arbeten.

Det är angeläget att minska såväl de direkta som de indirekta hälsomässiga påfrestningarna i arbetslivet. Arbetstidens förläggning är en central faktor i detta sammanhang. Förbättrad arbetsmiljö och arbetsorganisation och en ar- betstidsförläggning som tar större hänsyn till människans biologiska rytm är ef- fektivare när det gäller att minska arbetslivets hälsomässiga påfrestningar än att förkorta arbetstiden.

13.10. Fritid

Själva syftet med att förkorta arbetstiden är ju att få mer fritid. Hur skulle den användas? Enligt vår attitydundersökning 21 skulle 35 procent av alla sysselsat- ta använda en arbetstidsförkortning på två timmar i veckan till familj, barn och hushållsarbete, 42 procent av kvinnorna och 29 procent av männen. Av kvin- norna med barn och männen med småbarn skulle ungefär tre fjärdedelar använ- da en kortare förvärvsarbetstid till hemarbete i vid mening. Oavsett om arbets— tiden Rårkortades bara för småbarnsföräldrar eller för alla skulle småbarnsför- äldrarna tillbringa sin tid med familjen. Övriga skulle använda den frigjorda ti— den till mer egentlig fritid.

En del har farhågor om att ökad fritid bara skulle utnyttjas passivt, t.ex. till att se mer på TV och video. Det är dock inte mycket som talar för att så skulle bli fallet. Den tid som ägnas åt TV har varit konstant under hela 1980-talet. In- troduktionen av video och möjligheterna att ta in fler kanaler har inte medfört att den totala tittartiden ökat. 22 Tvärtom finns det anledning tro att den utveck— ling mot en aktivare och mer kultu rinriktad fritid som skildrades i kapitlet Ar— betstiden i ett socialt sammanhang fortsätter bl .a. på grund av att utbildningsni- vån stiger. Det är sannolikare att så blir fallet ju fler möjligheter individen har att också i förvärvsarbetet vara aktiv och kreativ. Rikare arbetsinnehåll och ökat självbestämmande i arbetet ger ökat deltagande i föreningsliv, studier, facklig och politisk verksamhet.23 Om man har tid att under den yrkesaktiva tiden läg- ga grunden till givande intressen kan pensionsåren bli innehållsrikare.

Om det vanligaste blir att den dagliga arbetstiden förkortas, är det troligare att fritiden ägnas åt sådant som så att säga kan göras i små portioner, som läs— ning, TV—tittande och helt enkelt vila. Om det dominerande mönstret i stället blir förlängda veckoslut, är det troligare att fritiden ägnas åt större projekt som resor, målinriktade studier, att reparera sommarstugan etc. Om arbetstiderna blir alltmer varierande, blir det svårare att utöva regelbundna aktiviteter till— sammans med andra, t.ex. föreningsliv och studiecirklar. Om det dominerande mönstret blir längre veckoslutsledighet i kombination med allt mer splittrade och olikartade arbetstider skapas troligen svårigheter för föreningslivet.

13.11. Sammanfattning och slutsatser

Att det finns starka önskemål om kortare arbetstid framgår såväl av attitydun- dersökningar som fackliga och politiska organisationers ställningstaganden. Dessa baseras ofta på välgrundade antaganden om de positiva sociala effekter en kortare arbetstid skulle få, särskilt för småbarnsfamiljernas situation. Att fr- nansieringen av välfärdstjänsterna skulle försvåras och verksamheten inom ut— bildning, vård och omsorg riskerar att bli mer fragmentarisk har mindre ofta uppmärksammats.

Omfattningen av arbete på obekväma tider ökar. Vid en förkortning av ar- betstiden skulle antagligen denna tendens förstärkas. Oregelbundna arbetstider har negativa hälsoeffekter och i stort sett negativa sociala effekter som uppväger en del av de positiva effekterna av kortare arbetstid.

Hur innehållsrik och värdefull fritiden kan bli beror dels på hur omfattande den är men också på hurudan arbetsdagen har varit. För möjligheterna att ut- nyttja fritiden på ett givande sätt är det lika viktigt att arbetet är stimulerande som att arbetstiden är kort.

Många av de positiva sociala effekter som kortare arbetstid på goda grunder antas föra med sig skulle kunna uppnås med en särlösning för småbarnsföräld— rar. En sådan lösning skulle medföra mycket mindre svårigheter och oönskade effekter än en allmän arbetstidsförkortning. En sådan lösning är dock mycket tveksam ur jämställdhetssynpunkt om den utnyttjas nästan bara av kvinnorna. Att följa upp utfallet av utbyggnaden av föräldraförsäkringen till 18 månader är synnerligen angeläget.

Ett citat från 1976 av arbetsmiljöforskaren Bertil Gardell sammanfattar väl våra överväganden när det gäller de sociala effekterna av kortare arbetstid:

Den senaste arbetstidsförkortningen uppfattas av många ute på arbetsplatserna ha bidragit till ytterligare rationaliseringar och ytterligare produktionstryck, speciellt kanske uttryckt i krav från företagen på ett ännu effektivare tidsutnyttjande. Häri- genom har trycket och pressen på människorna ytterligare ökat och man har inte vunnit mycket varken av kraft eller intresse för en mera aktivt inriktad fritid. Skul- le vi få ytterligare arbetstidsförkortning så är det enligt min mening alldeles nöd- vändigt att tillse att reformen går parallellt med ansträngningar att öka den enskilda människans inflytande över det dagliga arbetets utförande och öka hennes förut- sättningar att utveckla ett aktivt yrkesmässigt ansvar. Därigenom borde rimligtvis också förutsättningarna öka för ett mera utbrett demokratiskt deltagande både på och utanför arbetsplatsen i sådana frågor som är av betydelse för många männi- skor. Detta helhetsgrepp på reforrnpolitiken inom arbetslivets område saknas i da- gens debatt. . .Sist och slutligen handlar det ju om vitaliteten i vår demokrati och om vad människor totalt sett får ut av tillvaron i industrisamhället. 24

Johansson (1989 a) och Pettersson (1989 a). Nilsson (1989).

Johansson (1989 b).

Johansson (1984).

Norsk Arbeidsgivertörening (1987).

Clark m.fl. (1989). Carlsson och Lindvall (1989) och Eriksson och Mörlvik (1989).

Johansson (1989 a).

Norsk arbeidsgiverforcning (1987). Lundén Jacoby och Näsman (1989). Johansson (1989 a).

Nordisk Ministerråd (1987). kap.ll. Johansson (1984).

Johansson (1989 a).

Carlsson och Lindwall (1989).

Social and Cultural Planning Office (1983).

SOU 1972134.

Johansson (1989 b).

SCB (1987 a).

Socialstyrelsen (1989). Skolöverstyrelsen (1989). Johansson (1989 a). Sveriges Radio (1988a. 1988b).

. Gardell (1986).

Gardell (1976). s. 144 f.

DEL rv STRATEGI FÖR EN ARBETSTIDSPOLITIK

Kapitel 14 Mål och motiv för arbetstidspolitik Kapitel 15 Slutsatser och avvägningar

Kapitel 16 En modell för arbetstidspolitik

14. Mål och motiv för arbetstidspolitik

Olika krav kan ställas på arbetstidspolitiken. Den blir en avvägning mellan oli- ka intressen som nästan varje samhällsmedlem har. [1 Som producenter, förvärvsarbetande, har individerna anspråk på skydd

mot otillbörligt utnyttjande samt en rimlig fördelning mellan arbete och fritid. Arbetsinsatsen skall ske rationellt så att den kan ge ett gott ekono- miskt utbyte. Som konsumenter har individerna och hushållen intresse av låga priser och god tillgänglighet till varor och tjänster.

_ Medborgarintresset innefattar önskemål om en god omvårdnad, rättvis fördelning och en väl fungerande sarnhällsorganisation.

Arbetstidens längd handlar om en avvägning mellan konsumtion och fritid. Men som tidigare visats år det inte enbart en avvägning för det egna området utan samhällets alla områden berörs. Arbetstidens längd får konsekvenser för samhällets funktionssätt. Det är därför viktigt att se arbetstidsfrågan i detta vida perspektiv. Arbetstidspolitiken blir en avvägning mellan konsumtion och fritid i rollerna som producent, konsument och medborgare. Det är viktigt att inte ensidigt se arbetstiderna utifrån ett intresse, en roll, utan politiken skall gö- ra det lättare att lösa intressekonflikter. Den totala standardnivån är beroende av en rationell produktion och därmed avhängig bl.a. hur lång arbetstiden är. Följande grundläggande krav bör utan inbördes rangordning beaktas vid den

framtida arbetstidspolitiken:

: att arbetstiderna utformas så att de gagnar jämställdhet mellan män och

kvinnor att arbetstidspolitiken underlättar barnfamiljernas situation ekonomiskt, socialt och tidsmässigt att arbetstiden är sådan att den upplevs som rättvis mellan olika löntagar- grupper att arbetstidens förläggning tillgodoser nödvändiga skyddsaspekter att förutsättningarna för produktionen garanterar att högt välstånd uppnås att arbetstiderna utformas så att tjänsternas tillgänglighet blir rimlig och så att fritiden kan utnyttjas meningsfullt av alla att den enskildes möjligheter till valfrihet att själv välja arbetstid och över livet variera sin arbetsinsats underlättas.

F] L]

Dessa krav går inte att uppnå parallellt och med samma medel. I viss mån är de motstridiga. Arbetstiderna är en kompromiss mellan önskemål om välstånd i olika avseenden och tid för olika aktiviteter. Arbetstidspölitikens syfte är att tillgodose en rimlig avvägning mellan de krav som ställs. Den bör underlätta möjligheterna att lösa olika intressekonflikter.

I de mer radikala förslagen till arbetstidsförkortning har jämställdheten mellan kvinnor och män varit det bärande argumentet. Kortare arbetstid har setts som en väg att fördela förvärvsarbete, barnuppfostran och hushållsarbete jämnare mellan män och kvinnor. Genom en arbetstidsförkortning skulle männen kun— na minska förvärvsarbetstiden och få mer tid för barn och hemarbete. Kvinnor- nas möjligheter i arbetslivet skulle stärkas jämfört med dagens situation då kvinnorna ofta arbetar deltid åtminstone under en del av livet.

Jämställdhet förutsätter en jämnare arbetsfördelning mellan män och kvin- nor. Vi menar alltså att arbetstidspolitiken kan underlätta uppnåendet av järn- ställdhet. Det gäller både arbetstidens längd och hur den läggs ut. Ett grundläg- gande villkor för individens självständighet är emellertid möjligheten att för— sörja sig på ett arbete som ger en tillräcklig inkomst.

För att en arbetstidsförkortning skall vara positiv för jämställdheten måste den vara förankrad bland de heltidsarbetande och inte ske till priset av svåra samhällsekonomiska balansproblem. I annat fall kan rentav jämställdheten för- svåras.

Möjligheten att uppnå jämställdhet är till stor del förknippad med utbyggna— den av och tillgängligheten till stora delar av den offentliga sektorn, t.ex. barn- omsorgen. Som vi tidigare redogjort för blir det betydande problem att finan- siera den offentliga sektorn vid en kraftig arbetstidsförkortning. Det kan ha ne- gativ inverkan på jämställdheten.

Det är alltså inte entydigt att en generell arbetstidsförkortning av en viss ut- formning leder till jämställdhet.

Jämställdhet är ett viktigt mål när arbetstidspolitiken utformas men måste också uppnås med andra medel. Vad vi anfört innebär att vi även av jämställd- hetsskäl tar avstånd från alltför snabba arbetstidsförkortningar. En utjämning av arbetstiden mellan män och kvinnor är emellertid mycket angelägen.

Bamfamiljerna

Kraven på arbetstidsförkortning har ofta utgått från barnfamiljernas situation. Det är främst i barnfamiljerna som kvinnornas inträde på arbetsmarknaden gjort den tidsmässiga pressen mycket stark. Tidspusslet blir svårt att lägga för föräldrarna i familjer där båda förvärvsarbetar. Många kompromisser måste göras. Oftast blir det kvinnan i familjen som pusslar med arbetstidens längd och förläggning. Inte minst när detär brist på barnomsorg är situationen be- svärlig för många.

Det är oomtvistat att småbarnsföräldrarna behöver särlösningar för att klara rollerna som förälder och förvärvsarbetande. Selektiva arbetstidspolitiska in- satser för barnfamiljerna görs bäst genom lagstiftning. Utbyggnaden av föräld- raförsäkringen till 18 månader och löftet om barnomsorg för alla barn över ett och ett halvt års ålder kommer att underlätta barnfamiljernas många gånger pressade situation.

Samtidigt går det inte att bortse från att selektiva arbetstidsreformer för små- barnsföräldrar försätter dem i en särställning på arbetsmarknaden. Selektiva åtgärder blir därför inte enbart en fråga om samhällsekonomiska avvägningar utan också om arbetsmarknadens funktionssätt för dessa grupper.

På 15 år har en rad insatser gjorts för småbarnsfamiljerna. Föräldraförsäkrin- gen har successivt byggts ut och riksdagen har under 1989 beslutat förlänga den till 18 månader. Pappan har exklusiv rätt till tio dagars ledighet med betalning i samband med att barnet föds. Föräldrarna har rätt till 90 dagars betald ledighet per år om barnet är sjukt till dess barnet fyllt tolv år. Föräldrarna har vidare rätt till sex timmars arbetsdag tills barnet fyllt åtta år. Utan dessa insatser skulle småbarnsfamiljerna ha haft en väsentligt sämre position och jämställdheten mellan män och kvinnor skulle knappast ha kommit så långt som den gjort.

Vi har tidigare konstaterat att detär angeläget att utjämna mäns och kvinnors arbetstider. Eftersom kvinnor utnyttjar större delen av föräldraledigheten är det angeläget att göra en utvärdering av alla de reformer som genomförts innan några ytterligare utvidgningar beslutas. Utvärderingen bör bl.a. avse anpass- ningen pä olika arbetsplatser, fördelningen av ledighet mellan män och kvinnor samt i vilken utsträckning betald och obetald ledighet utnyttjas. Det är lämpligt att påbörja uppföljningen i samband med att den nu beslutade förlängningen av föräldraförsäkringen är genomförd.

Rättvisa

I debatten om arbetstidens längd och villkoren för semesterledighet har utjäm- ning mellan olika löntagargrupper spelat en avsevärd roll. Arbetstidens längd är en viktig del av de sociala villkoren i samhället. 40-timmarsveckan har t.ex. blivit den norm som gäller för heltidsarbete på flertalet arbetsplatser. Den järn- nade ut de olikheter som fanns mellan arbetare och tjänstemän.

Rättvisan var det främsta argumentet för lagstiftning på arbetstidens område såväl när 1970 års arbetstidslag som när 1978 års semesterlag stiftades. Ipropo- sitionen om den femte semesterveckan heter det att semesterlagen bör ”med— verka till att utjämna levnadsvillkoren mellan skilda grupper i samhället” samt att ”rättviseskäl talar för att semesterledigheten förlängs”. Rättviseskäl har spelat stor roll även vid löftet om en sjätte semestervecka.

Även vid tidigare lagstiftning har rättvisan varit ett av flera argument. Den har åberopats för att tillförsäkra arbetstagare på avtalslösa arbetsplatser samma villkor som gäller på avtalsbundna arbetsplatser. Det främsta rättviseskälet har dock varit att åstadkomma en utjämning mellan olika löntagarkollektiv.

I det svenska samhället finns högt ställda krav på jämlikhet mellan olika grupper. De sociala villkoren har i ökad utsträckning blivit generella, lika för alla. Pensions— och sjukförsäkringsförmåner har utjämnats. Det är naturligt att samma slag av utjämning har skett på arbetstidens område. Normalarbetstiden kommer när den sjätte semesterveckan i enlighet med regeringsförklaringen genomförts att vara mer likartad mellan olika sektorer. Det är viktigt att olika löntagargrupper upplever arbetstidens längd som rättvis.

Den fria förhandlingsrätten är väl etablerad vad gäller löner, anställningsvill- kor och arbetstider. Erfarenheten visar att förändringar av arbetstider som en— bart gäller delar av arbetsmarknaden har spridits till andra delar. Stora skillna- der beträffande den normala arbetstidens längd kommer att uppfattas som orättvisa. De som först förhandlat sig till den kortare arbetstiden upplever att de genom minskat löneutrymme själva bekostat förkortningen. De som sedan åstadkommit en utjämning upplever endast att en orättvisa undanröjts. Den

uppkomna situationen har således skapat en intressekonflikt som kan leda till samhällsekonomiska problem.

Inte minst därför att arbetstidens längd och utformning har en växande bety- delse också för grupper som inte tillhör de stora löntagarkollektiven är ansvaret vidare än enbart för det egna förhandlingsområdet. Det finns ett betydande konsument- och medborgarintresse i utformningen av arbetstidspolitiken.

Effekterna av arbetstidsförkortningar för en grupp får konsekvenser också för andra grupper. De fulla konsekvenserna av en arbetstidsförkortning blir dessutom märkbara först då motsvarande förkortning skett för övriga lönta— gargrupper. Arbetstidsförkortningar för enbart offentligt anställda skulle t.ex. leda till skattehöjningar. Hela behovet av skatteskärpningar vid en arbetstids— förkortning blir emellertid tydligt först då arbetstidsförkortningen omfattar al- la. De parter som lokalt eller centralt inom en sektor genomför särlösningar tar därigenom på sig ett betydande ansvar för den samhällsekonomiska balansen.

Idet avslutande kapitlet finns en modell för arbetstidspolitik. Syftet med mo- dellen är bl.a. att undvika konflikter som annars regelmässigt uppstår mellan olika löntagarkollektiv.

Skydd Ursprungligen var skyddsmotivet det viktigaste skälet för arbetstidsförkort— ning. Arbetstiden reglerades för att skydda individen från hälsovådli gt långa ar— betstider. Det argumentet har sedan 1950-talet avvisats av lagstiftaren eftersom det inte gått att påvisa något samband mellan arbetstidens längd och befolknin- gens hälsa i modern tid. Samma inställning har även arbetsmarknadens parter haft. Vi ansluter oss till den uppfattningen.

Arbetsmarknaden har förändrats under senare år. Nya grupper, främst kvin— nor, deltar i förvärvsarbetet. Ökad arbetstakt, färre pauser och ensidiga arbets- moment har gjort att arbetsrelaterade sjukdomar och skador ökat på delar av ar- betsmarknaden. Arbetsmiljöproblem i det moderna arbetslivet är många gån— ger av psykisk art. Det faktum att båda makarna i ett hushåll i större utsträckning är sysselsatta påverkar också stressituationen i arbetslivet.

Förändringarna på arbetsmarknaden har aktualiserat frågan om hälsoskäl åter kan anföras som argument för kortare arbetstid. De som hävdat detta har emellertid menat att eventuella hälsoförbättringar uteblir om arbetstidsförkort- ningen leder till högre arbetstakt och ökat arbete på obekväma arbetstider. San— nolikt är många arbetsförhållanden så dåliga att en kortare arbetstid skulle vara positiv. Den dåliga arbetsmiljön skulle dock vara kvar. Arbetsmiljöproblem går aldrig att lösa genom att generellt minska arbetstiden. Snarare gäller mot- satsen eftersom resurserna blir mindre för att åtgärda arbetsmiljön vid en ar- betstidsförkortning. Det kommer att krävas betydande resurser också för att komma till rätta med den psykiska belastningen på arbetsplatserna.

Det går heller inte att hävda att problemen skulle gälla alla sysselsatta. Ar— betstidsförkortningen skulle inte ha någon positiv hälsoeffekt för det stora fler— talet på arbetsmarknaden. Det skulle vara en dyrbar reform med tveksamt re— sultat. Det är betydligt effektivare att förbättra arbetsmiljön där problemen finns. Insatser måste göras för att med teknisk utveckling komma bort från tun- ga och hälsovådliga arbetsplatser. En ändrad arbetsorganisation med vidgat ar-

betsinnehåll och arbetsbyten är en effektiv metod för att komma bort från den ensidighet i jobbet som är ett stort problem för många.

Däremot visar tillgänglig forskning att oregelbundna arbetstider kan vara skadliga för hälsan. Det är därför angeläget att beakta skyddsaspekterna vid ut- läggningen av arbetstiderna. Enligt de forskningsresultat kommittén tagit del av är det främst de roterande arbetstidsförläggningarna som är ohälsosamma. Det är rimligt att den olägenhet som de obekväma arbetstiderna medför kom— penseras med kortare arbetstid för dem som drabbas. Forskningen har visserli- gen visat att kortare arbetstid inte helt kompenserar de olägenheter som den oregelbundna arbetstidsförläggningen medför. Att oregelbundna arbetstider bör kompenseras med kortare arbetstid motiveras av att vardagen och de socia- la relationerna underlättas. Sådana arbetstidsförkortningar hanteras bäst av de avtalsslutande parterna på arbetsmarknaden.

Generella skyddsregler beträffande förläggningen av arbetstiden måste fin— nas kvar, t.ex. veckovila och nattvila, men liksom hittills vara dispositiva. Att det finns skyddsregler är utomordentligt viktigt eftersom det innebär att ut- gångspunkten är att arbetstider som avviker från skyddsreglema bör undvikas.

När avvikelser ändå måste tillgripas är det svårt att ange några generella reg— ler för hur arbetstiden då bäst anpassas till hälsomässigt goda betingelser. De regler som finns har hittills bedömts i stort sett uppfylla den nivå som behövs ur hälsosynpunkt. Det är ett stort ansvar för arbetsmarknadens parter att beakta hälsoaspekterna i de centrala avtalen och den lokala anpassningen av arbetsti— dernas utformning när avvikelser från dessa regler görs. Utformningen av t.ex. skiftarbete har stor betydelse för det obekväma arbetets hälsomässiga effekter.

Välstånd

För de flesta är löneinkomsten avgörande för välståndet. Men även pensionärer och barn har anspråk på välfärden. Arbetstiderna måste vara av en sådan längd att välstånd kan uppnås för alla medborgare. Produktionen måste ha en sådan omfattning att löntagarnas reallöneanspråk kan tillgodoses. Ur produktionen måste också beslutade överföringar till andra grupper, t.ex. pensionärer och barnfamiljer, finansieras. Arbetstidens längd är alltså helt avgörande för vilken levnadsstandard som kan åstadkommas. Återigen måste konstateras att det finns ett betydande samhällsintresse beträffande arbetstiden.

Det ställer stora anspråk på flexibilitet i produktionen. Den hårdnande inter- nationella konkurrensen, krav på leveranstider och en allt större kapitalintensi— tet talar för att kraven kommer att bli större i framtiden. Välståndet är beroende av att industrin kan vara konkurrenskraftig och det betyder att kostnaderna för produktionen inte får vara för höga. En arbetstidsförkortning som inte motsva- ras av att kostnaderna i motsvarande grad reduceras kan därför äventyra möjlig- heterna att upprätthålla välfärden på en hög nivå. I ett dynamiskt samhälle är det heller inte tillräckligt att bibehålla dagens produktionsnivå. Eftersom pro- duktionen utvecklas i andra länder måste även Sverige ha en tillväxt. En indu- striprodukt som i dag ger stora exportinkomster kan i morgon vara helt omo- dern och omöjlig att sälja på världsmarknaden.

Den totala arbetsinsatsen avgör vilket välstånd som kan uppnås. Med detta ställningstagande menar vi att arbetslöshetens omfattning i stort sett är obero-

ende av arbetstidens längd.

I den politiska debatten i Sverige saknar arbetslösheten som motiv för arbets- tidsförkortningar aktualitet. Diskussionen handlar om hur arbetsutbudet skall kunna öka för att möta arbetskraftsbristen. Konjunkturerna kan emellertid vän- da och arbetslösheten åter öka. Det är tänkbart att argumentet återkommer i de- batten. Vi konstaterar att såväl teori som den faktiska utvecklingen talar mot att förkortad arbetstid är ett effektivt medel att minska arbetslösheten. Det finns snarare en risk för att arbetstidsförkortningar leder till ökade kostnader, för— sämrad konkurrenskraft och på sikt högre arbetslöshet.

Ibland hävdas att arbetstidsförkortningar skall lösa rekryteringsproblem. Det är främst inom den offentliga sektorn som detta argument har framförts. Utgångspunkten har varit att man genom införande av sex timmars arbetsdag med full betalning skall klara personalrekryteringen. Eftersom många av dem som arbetar inom den offentliga sektorn redan arbetar deltid har det i praktiken inneburit en löneökning på 33 procent. En sådan relativ löneökning innebär gi- vetvis att rekryteringen underlättas. Det är inte en fråga om arbetstider utan om lönerelationer mellan olika löntagarkollektiv.

Arbetstidens utformning kan vara ett mycket bra argument vid rekryteringen av personal. Ju större bristen på arbetskraft är desto bättre position har lönta- garna. För att attrahera arbetstagare kommer arbetsgivarna att ha ett intresse av att utforma lösningar som accepteras av löntagarna. Om arbetskraftsbristen blir bestående måste arbetsgivarna anpassa sina krav till löntagarnas önskemål.

Att förkorta arbetstiden därför att det uppstått rekryteringsproblem är emel— lertid inte någon lösning på problemet. Eftersom bristen kan uttryckas såväl i arbetstimmar som i personer är arbetstidsförkortningen i själva verket ett sätt att minska rekryteringsunderlaget och försämra möjligheterna att uppnå högt välstånd. Sannolikheten är stor att motsvarande förkortning kommer att krävas på andra arbetsplatser och därigenom totalt sett minska tillgången på ar- betskraft.

Ibland har internationella jämförelser anförts som argument både för och mot arbetstidsförkortningar. Förespråkarna för arbetstidsförkortningar har på- pekat att nästan alla västeuropeiska länder har en kortare veckoarbetstid än 40 timmar. Motståndarna till arbetstidsförkortningar har hävdat att de faktiska ar- betstiderna sedan hänsyn till frånvaro av olika anledningar tagits är kortare än i andra länder.

Vår genomgång av arbetstider i olika länder har visat att internationella jäm— förelser av arbetstider är ett mycket komplext område. Arbetstidens utform- ning och fördelning är snarare ett lands uttryck för vilken välfärd man vill upp— nå. Reglerna för arbetstiden kan ha betydelse för konkurrenskraften. Det gäller både längd, förläggning och flexibilitet. Men för konkurrenskraften är också kostnaden och produktiviteten betydelsefull. Det går alltså inte att enbart an- föra arbetstidens längd i andra länder för eller mot arbetstidsförkortningar.

Tillgänglighet

I takt med att arbetstiderna blir alltmer varierande kommer kraven på tillgäng- lighet inom stora delar av tjänstesektorn att växa sig allt starkare. Det kommer i nästa led att ställa krav också på obekväma arbetstider inom fler sektorer av

arbetsmarknaden. En sådan utveckling är troligen nödvändig.

Inte minst inom den offentliga sektorn ställs stora krav på tillgänglighet inom vård och omsorg. Men det finns också andra delar av den offentliga sektorn där det bör ställas stora krav på tillgängligheten. Det gäller t.ex. fritid och kultur. Där kan en utveckling betyda att fler kan utnyttja sin lediga tid på ett bättre sätt.

Även inom den kommersiella delen av tjänstesektorn är tillgängligheten mycket olika. Affärernas öppethållande har underlättat för många dubbelarbe— tande hushåll att klara sina inköp. Däremot har bankernas öppethållande prak— tiskt taget inte alls påverkats av medborgarnas ändrade tidsmönster. Hantverka- re och andra som tillhandahåller tjänster har ibland stora anspråk på kundernas tid för att utföra sina tjänster. Kunderna måste bl.a. finnas tillgängliga i bosta— den under lång tid för att få tjänster utförda. Ett annat exempel är öppethållan- detiderna inom Svensk Bilprovning som innebär att många måste begära ledigt från sina arbeten för att kunna få obligatorisk bilbesiktning utförd.

Det är angeläget att de som ställer upp för andra på obekväma arbetstider kan få den service de är berättigade till under sin fritid och att de kan utnyttja de ge- mensamma och kommersiella resurserna på ett rimligt sätt. Därför måste såväl kommunikationer, kommersiell service som det allmännas resurser tas tillvara under tider som gör att de blir allmänt tillgängliga för medborgare med varie— rande arbetstider. Utvecklingen mot längre drifttider kommer antagligen att fortsätta oavsett om arbetstiderna förkortas eller ej.

Valfrihet

Det är viktigt för individer att få en större valfrihet att variera sina arbetstider mellan olika dagar, över året och mellan olika faser i livet. För många är ett ökat inflytande över arbetstidens förläggning väl så viktig som frågan om en förkort- ning av arbetstidens längd.

Produktionens krav på flexibilitet har sin motsvarighet i individens önskemål om valfrihet. De spänningar som finns mellan produktionens och löntagarnas krav hanteras effektivast lokalt. Arbetstagarna måste få större möjlighet att på- verka när de skall börja och sluta sin arbetsdag. Flextid på enskilda arbetsplat- ser skall understödjas. Olika former av ledigheter bör i större utsträckning vara utbytbara. Möjligheterna att över livet variera sina arbetstider bör underlättas.

Det måste bli mer naturligt att hantera olika önskemål om arbetstider på alla arbetsplatser. Det kan vara en nyckel att minska den könsmässiga segregatio- nen på arbetsmarknaden. Större förståelse för mäns önskemål om deltidsarbete är ett annat medel. .

Den ökade flexibiliteten i arbetstidens förläggning som arbetstidskommittén i det följande kommer att förorda förutsätter också att löntagarnas inflytande över sina arbetstider stärks. Flexibla arbetstider måste kombineras med ett ökat individuellt inflytande över arbetstiderna.

15. Slutsatser och avvägningar

Svensk arbetsmarknad har under de senaste två decennierna genomgått stora förändringar. Fler och fler deltar i arbetslivet. Stora strukturella förskjutningar har skett vad gäller yrken och näringsgrenar. Arbetstidsmönstret har ändrat ka— raktär. Arbetstidens längd varierar i allt större utsträckning genom det omfat— tande deltidsarbetet. Förläggningen av arbetstiden har blivit mer spridd.

På många sätt har anpassningen till nya förutsättningar skett smidigt och visat att det finns en betydande flexibilitet i det svenska samhället. Samtidigt rym- mer det nya mönstret en rad problem. Småbarnsfamiljer har trots betydande in- satser från samhällets sida ofta en pressad situation både ekonomiskt och tids- mässigt. Föräldrarnas dubbelarbete har gjort det svårt för både män och kvin— nor att förena hem, barnuppfostran och yrkesliv. Allt oftare uppmärksammas barnens pressade situation.

För många är de sammanlagda arbetsdagarna långa. Det blir svårt att hinna med sådant som går utöver yrkets och familjens förpliktelser. Tiden räcker inte till för socialt umgänge, kulturella aktiviteter eller demokratiskt inflytande ge- nom fackliga och politiska organisationer.

Den könsmässiga segregeringen på arbetsmarknaden har knappast minskat trots kvinnornas ökade arbetskraftsdeltagande. Kvinnor har sina arbetsplatser och yrken, män har sina. Till en del befästs situationen genom att deltidsarbete är vanligast på kvinnodominerade arbetsplatser medan heltidsarbete är mest frekvent på manligt dominerade arbetsplatser.

Samtidigt som tiden inte räcker till för många år kraven stora på en väl ut- vecklad välfärd. En förutsättning för ett rikt liv är frihet från ekonomiska be— kymmer. Trygghet vid sjukdom och ålderdom förutsätter arbete av dem som är friska och unga. Omsorg om barn, sjuka och gamla betyder att stora arbetsin- satser måste utföras inom dessa områden. Det finns en konflikt mellan viljan att få mer ledig tid och önskemålen att utveckla välfärden. Det har varit en av arbetstidskommitténs uppgifter att åskådliggöra den konflikten.

Vår slutsats är att människors önskemål om arbetstider kommer att variera mellan olika individer och under olika faser av livet. I det framtida samhället kommer behoven av valfrihet att vara stora. Samtidigt är kraven starka på ut- jämning av villkoren mellan olika löntagarkollektiv och mellan könen. I många sammanhang har kraven på arbetstidsförkortningar artikulerats starkt.

Det som anförts beträffande motiven för en arbetstidsförkortning innebär att vi menar att såväl selektiva som generella arbetstidsförkortningar är användba— ra även i framtiden. Normen för vad som är normalarbetstid kommer sannolikt att förändras. Det har emellertid också framgått att vi menar att en normarbets- tid för heltidsarbetande kommer att finnas. Samtidigt kommer det att finnas skillnader i individernas val av arbetstider även i framtiden.

Tillväxten i den svenska ekonomin är långsam och ekonomin står även inför en rad balansproblem. Det gäller omställningen av energisystem i samband med avvecklingen av kärnkraft. Investeringar behöver göras för att värna mil- jön. Kapitalbildningen inom näringslivet måste öka för att balans skall uppnås i utrikeshandeln. Integrationen med EG kommer att kräva en stor anpassnings— förmåga. Allt större resurser måste gå till en växande grupp pensionärer med intjänad ATP. Löne— och prisbildningen måste länkas in i en bana som gör att inflationstakten kommer i nivå med omvärldens.

Takten i de arbetstidsförkortningar som kan komma till stånd måste avgöras av den ekonomiska utvecklingen. Under de närmaste åren kommer, enligt löfte i regeringsförklaringen, semestern att förlängas till sex veckor och föräldraför- säkringen enligt riksdagsbeslut att öka till 18 månader. Våra beräkningar visar att dessa reformer kommer att ta betydande resurser i anspråk men att de eko- nomiska konsekvenserna av dem inte är oöverkomliga.

Det är vår uppfattning att det inte finns utrymme för ytterligare generella ar- betstidsförkortningar fram till mitten av 1990—talet. Vilka produktivitetsförbätt- ringar som kan åstadkommas under denna period blir avgörande för om arbets- tidsförkortningar kan genomföras under resterande period till sekelskiftet.

I många sammanhang har frågan ställts varför några förkortningar av vecko— arbetstiden inte gjorts sedan 1972 och varför hela 1980-talet har gått utan att några generella reformer genomförts. Förutsättningama för arbetstidsförkort- ningar har på avgörande punkter blivit sämre. Ett antal faktorer pekar på att det kommer att bli en långsam förkortning av arbetstiden även i framtiden.

D För det första ökar inte produktiviteten lika snabbt som under 1950- och 1960-talen. Den sämre utvecklingen innebär att utrymmet för standardför- bättringar är mindre än tidigare. Under en lång period fick löntagarna vid- kännas reallöneförsämringar, som delvis kompenserats av ökade ar— betstider. D För det andra är varje timmes arbetstidsförkortning en större andel av den kvarvarande arbetstiden, ju kortare arbetstiden i utgångsläget är. El För det tredje har de generella förkortningar som genomförts av veckoar- betstiden endast gällt delar av arbetsmarknaden. Stora grupper har redan haft den kortare arbetstiden. I framtiden innebär en förkortning av vecko- arbetstiden att praktiskt taget alla får del av reformen. D För det fjärde har den offentliga sektorn tagit i anspråk en allt större del av den samlade produktionen i form av verksamhet och transfereringar. Generella arbetstidsförkortningar finansieras till stor del kollektivt genom högre skatter eller nedskärningar av offentlig sektor.

3 För det femte har en allt större andel av utrymmet för arbetstidsförkortnin- gar tagits ut i form av rätt till ledighet. Utrymmet för generella arbetstids- förkortningar har begränsats. :] För det sjätte fanns det produktivitetsvinster av arbetstidsförkortningar när arbetstiden i utgångsläget var längre. Med dagens arbetstider kan man inte räkna med några positiva produktivitetseffekter av en arbetstidsför- kortning. D För det sjunde har tidigare arbetstidsförkortningar till en del kunnat kom— penseras med ökad färvärvsfrekvens bland kvinnor och genom befolk-

ningsökning. Arbetskraftsreserverna är numera betydligt mindre och be- folkningen kommer att öka långsamt.

Det ovanstående resonemanget gäller under förutsättning att nuvarande utveck- ling och inte minst värderingar står sig. De kan naturligtvis ändras. Många har kommit upp på en konsumtionsnivå som gör att ökad levnadsstandard inte känns lika angelägen. I många sammanhang har det uttryckts stor uppskattning av mer fritid och att en majoritet faktiskt vill ha mer ledighet i stället för högre standard. Ändå har såväl hel— som deltidsanställda under senare år ökat sitt ar- betsutbud, dvs. man kompenserar sjunkande levnadsstandard med ökade ar- betsinsatser.

Mikroelektronik, datorer och robotar skulle kunna leda till en snabb ökning av produktiviteten och ändra förutsättningarna för arbetstidsförkortningar. Hit— tills har emellertid inte förhoppningar och farhågor i dessa avseenden infriats. I stället har produktivitetsökningen minskat.

De analyser vi gjort beträffande arbetstidsförkortningarnas olika effekter le— der oss till följande slutsats.

Så länge produktiviteten inte ökar snabbare än för närvarande och arbetsta- garnas preferenser beträffande materiell standard och offentlig välfärd består kommer utrymmet för arbetstidsförkortningar att vara mycket litet.

De långsiktiga prognoserna för befolkningsutvecklingen innebär att försörj- ningsbördan för den arbetsföra befolkningen kommer att öka en bit in på nästa sekel. Det är förvisso svårt att med ett så långsiktigt perspektiv förutse befolk- ningens värderingar av standard och fritid. Arbetstidsförkortningar har emel- lertid långsiktiga konsekvenser. Det går därför inte att bortse från att försörj- ningsbördan ökar även om detta ligger en bra bit in i framtiden.

Kostnaderna för genomförandet av den sjätte semesterveckan och den redan beslutade förlängningen av föräldraförsäkringen kommer att ta betydande re- surser i anspråk. Våra analyser visar emellertid att de är väsentligt mycket mindre än för de förkortningar av veckoarbetstiden som vi analyserat. I arbets- tidsbortfall motsvarar de utlovade reformerna drygt en timmes förkortning av veckoarbetstiden. Alla arbetstidsreformer tar betydande ekonomiska resurser i anspråk.

I allt väsentligt kommer möjligheterna till framtida arbetstidsförkortningar att avgöras av produktivitetens utveckling. En snabbare ökningstakt innebär större möjligheter att förkorta arbetstiden. En realistisk bedömning är att real- lönen per timme kan öka med mellan en och två procent om året. Ett räkne— exempel som bygger på de preferenser som funnits beträffande avvägningen mellan arbetstid och materiell standard innebär att arbetstiden skulle kunna förkortas med mellan 0,2 och 0,4 procent om året. På 10 år innebär det att ut- rymmet för arbetstidsförkortningar skulle vara mellan 35 och 70 årsarbetstim— mar vilket utöver den sjätte semesterveckan och förlängningen av föräldraför- säkringen motsvarar mindre än en veckoarbetstimme. Det är med andra ord små marginaler för arbetstidsförkortningar. De marginalerna kan förändras en- dast genom att befolkningens värderingar ändras radikalt eller genom att eko— nomins funktionssätt förbättras avsevärt.

Åtminstone tre skäl talar för att framtida förändringar av arbetstiden måste utformas på ett flexibelt sätt.

För det första har de ekonomiska förutsättningarna ändrats. Decennierna ef- ter andra världskriget kunde man förkorta veckoarbetstiden, förlänga semes— tern och sänka pensionsåldern samtidigt som konsumtionen steg kraftigt och den offentliga sektorn byggdes ut. I dag är marginalerna snävare och priorite- ringarna måste göras hårdare. Det innebär att avvägningsproblemen är större än under en tid då i princip alla vägar kunde beträdas samtidigt.

För det andra innebär den ändrade sammansättningen på arbetsmarknaden att önskemålen och behoven hos löntagarna varierar. Medan den dagliga tids- pressen är det allt överskuggande problemet för den ene är utsträckt veckovila mer åtråvärt för den andre och åter andra prioriterar sammanhängande rekrea- tion som det viktigaste.

För det tredje kan flexibla arbetstidsreformer utformas så att kostnaderna mi- nimeras. Om arbetsmotivationen då ökar betyder det att produktionen kan upp- rätthållas samtidigt som fritiden blir mer värd.

Generella lösningar på ledighetens utformning är därför mindre effektiva än tidigare för att uppnå ökad välfärd. Möjligheterna är samtidigt begränsade att genom flera reformer tillgodose alla önskemål.

Det innebär vidare att det är viktigt att utrymmet för arbetstidsförkortningar används på ett sådant sätt att de åstadkommer en så hög välfärd som möjligt. Rätten till ledigheter måste utformas flexibelt. Valfrihet gör att det går att få ut mer av begränsade arbetstidsreformer. Stelbenta regler tvingar många att ta le- digt för att uträtta ärenden som borde kunna ordnas genom mer flexibla arbets- tider. Det är inte önskvärt vare sig för arbetstagare eller arbetsgivare.

Det är de här slutsatserna som li gger bakom arbetstidskommitténs modell för en framtida arbetstidspolitik.

16. En modell för arbetstidspolitik

Vi menar att förutsättningarna för en ny modell bör prövas. Hur den konkret skall utformas bör från olika utgångspunkter utredas. Detta bör ske utifrån de krav på arbetstidspolitiken som vi tidigare redogjort för.

Den modell vi för fram skall uppfattas som en idé som noggrant bör prövas och debatteras. Vi har emellertid funnit att modellen kan ge sådana fördelar att vi vill förorda att dess förutsättningar grundligt utreds.

En norm för heltidsarbetande

Vi tror att det behövs en norm för omfattningen av ett heltidsarbete. Vi tror det är dags att pröva årsarbetstid som norm för heltidsarbete, en norm som alltså återspeglar både den normala veckoarbetstiden och semesterns längd.

Hittills har normen oftast uttryckts i form av en veckoarbetstid, för närvaran- de 40 timmar. U ppnåendet av denna veckoarbetstid innebar en utjämning av villkoren mellan arbetare och tjänstemän. Semestern är av varierande längd in— om olika sektorer av arbetsmarknaden. Den lagstadgade semestern har för- längts successivt när olika grupper nått en längre avtalsenlig semester.

Vi har i det föregående erinrat om att avvägningen mellan konsumtion och fritid har en påtaglig betydelse för möjligheterna att finansiera den offentliga sektorn. Vi har också hävdat att arbetstidens längd måste uppfattas som en vik- tig och fristående komponent i den sociala välfärden. Stora skillnader i arbetsti- dens längd kommer i ett längre tidsperspektiv därför att betraktas som orättvisa av de missgynnade grupperna. Detta gäller även om de gynnade grupperna upplever att de vunnit den kortare arbetstiden genom att avstå från lö- neutrymme.

Av dessa skäl kan arbetstidens längd inte uteslutande ses som en intressefråga mellan två förhandlande parter på arbetsmarknaden. Frågan om arbetstidens längd är också ett samhällsintresse.

Vi har tidigare konstaterat att det inte finns möjligheter att förkorta arbetsti— den utöver redan utlovade reformer till mitten av 1990-talet. Detta grundar sig till stor del på samhällsintresset eftersom svårigheterna att finansiera den of- fentliga sektorn blir betydande.

Samhällsintresset talar också för att normalarbetstidens längd för en dagtids- arbetande heltidsanställd bör vara likartad över hela arbetsmarknaden och att förkortningar av arbetstiden sker parallellt.

Vi vill med detta konstaterande inte argumentera för en förändring av grun- derna för den fria förhandlingsrätten eller lagstiftningen om arbetstid.

Normalarbetstiden bör betraktas på motsvarande sätt som dagens lagstadga— de regler för arbetstiden. Genom överläggningar mellan arbetsmarknadens

parter bör man kunna undvika saxandet i minskningen av arbetstider. I stället bör olika sektorer på arbetsmarknaden gå i takt vid arbetstidsförkortningar. Därigenom skulle man nå större överensstämmelse i förhandlingsresultaten mellan olika sektorer på arbetsmarknaden.

Arbetstidsnormen bör uttryckas i lag av två skäl. Arbetstidslagen bör avspeg- la de förhållanden som allmänt råder på arbetsmarknaden och löntagare på av— talslösa arbetsplatser bör tillförsäkras motsvarande villkor.

Mot detta har anförts att när 40-timmarsveckan etablerats och rekreation un- der minst fyra sonunarveckor blivit verklighet har rättviseargumentet spelat ut sin roll. I framtiden, har det hetat, skulle arbetstidsförkortningar enbart ses som ett sätt att ta ut en standardhöjning i form av lön eller mer fritid.

Vi ansluter oss inte till ett sådant resonemang. Arbetstidens längd är en vä- sentlig del av den sociala välfärden.

Lika lite som pension och sjukförmåner under längre tid kan variera mellan olika grupper kan villkoren beträffande arbetstidens längd göra det.

Arbetstidens längd är visserligen en avvägningsfråga mellan konsumtion och fritid. I växande utsträckning kommer det att bli ett val mellan fritid och offent- lig konsumtion. Den privata konsumtionen skall fördelas mellan löntagare och pensionärer. Kortare arbetstid och mindre konsumtionsutrymme skulle öka in- tressemotsättningarna mellan olika grupper. Arbetsinsatsernas omfattning är således av största betydelse för alla ekonomisk-politiska beslut.

Det som är rationellt för den lilla gruppen kan leda till mindre önskvärda ef— fekter när förkortningen sprids till andra. Alla konsekvenser, också för den lilla gruppen, blir tydliga först när arbetstidsförkortningen blivit generell. När lo- kala och sektorsvisa beslut om arbetstidsförkortningar leder till krav på motsva- rande förkortningar för andra grupper kan samhällsekonomiska obalanser lätt uppträda. Arbetsmarknadens parter brukar ta ett betydande samhällsekono- miskt ansvar. Ett rationellt och gemensamt uppträdande inför kommande ar- betstidsreformer gör att kostnaderna kan bli mindre än de annars skulle bli.

Att normalarbetstidens längd för en heltidsarbetande är likvärdig inom alla sektorer på arbetsmarknaden betyder inte att arbetstiden måste utformas lika för alla. Redan i dag varierar arbetstiden avsevärt. Arbetstidens förläggning un- der veckan och året kan även i framtiden variera och möjligheter till t.ex. del- tidsarbete kommer naturligtvis att finnas. En betydande och ökande mångfald bör kunna utvecklas branschvis, lokalt och individuellt. Också detta bör främ- jas av arbetstidspolitiken.

Årsarbetstiden som norm Att arbetstiden måste ses i ett sammanhang är huvudlinjen i detta betänkande. Veckoarbetstid, semester, helgdagar, ledigheter och förvärvsfrekvens ger för- utsättningarna för den samlade arbetskraftsresursen i landet.

Våra strategiska överväganden leder oss till att en ny modell för arbetstidspo— litik bör prövas. Den innebär att den samlade årsarbetstiden bildar utgångs- punkt för politiken.

Det finns en rad skäl som talar för att arbetstiden under ett är bör ses i ett sam— manhang. Tanken är heller inte ny. Redan 1963 års arbetstidskommitté prövade tanken på att arbetstiden bör ses samlat över ett år.

För det första skulle det skapas överblick över hur lång arbetstiden är under ett år. Hänsyn till semester, helgdagar och andra ledigheter skulle skapa ett mått som ger jämförbarhet mellan löntagarkollektiv och arbetsplatser.

För det andra skapas större möjligheter till flexibla lösningar, anpassade till verksamhetens förutsättningar och den enskildes behov. Hänsyn till säsongs- mässiga variationer och individuella preferenser vore lättare att ta.

För det tredje skulle arbetstidsförkortningar nu och i framtiden kunna tas ut på ett sätt som bäst överensstämmer med olika preferenser. Man skulle avdra- matisera formen för förkortningar av en given storlek. Om denna skall tas ut i form av daglig förkortning, förkortning av veckoarbetstiden, längre samman- hängande ledighet eller sparas för kommande är bör avgöras individuellt i så stor utsträckning som möjligt. Det skulle innebära större välfärdsvinster vid en given omfattning av arbetstidens längd.

För det fjärde skulle man, om man så önskar, komma bort från kalenderef- fekter mellan olika är. Varje år skulle således ha en arbetstid som motsvarar ge- nomsnittet för olika är med hänsyn till helgdagarnas förläggning. För närvaran- de varierar årsarbetstiden mellan 1792 och 1832 timmar, dvs. med 2,2 procent, för den som arbetar 40 timmar per vecka och har fem veckors semester.

För det femte skulle man redan nu kunna ta ett steg i riktning mot mer flexibla uttag av ledigheter genom att göra semestern mer flexibel. Det är vår mening att när de sex lagstadgade semesterveckorna i enlighet med regeringsförklarin— gen genomförts, bör de ses i två delar. Fyra veckors semester bör, liksom hit— tills, förbehållas sammanhängande ledighet under sommaren. De övriga två se- mesterveckorna bör kunna tas ut som lediga veckor, enstaka lediga dagar eller sparas för framtida längre ledighet. Lagstiftaren bör också ge möjlighet för par- terna på arbetsmarknaden att träffa avtal om att denna ledighet tas ut på annat sätt genom t.ex. halva semesterdagar, kortare veckoarbetstid under en viss pe- riod eller som tillgänglig tid i flextidssaldot. Det skulle ge en betydande flexibi— litet i utnyttjandet av ledighetsrättighetema. Om möjligheterna att spara semes— ter vidgas ökar möjligheterna till flexibilitet.

Vi ser alltså en rad fördelar med att beräkna arbetstiden på årsbasis. Den sto- ra vinsten är att det skulle tvinga fram ett tänkande som tog hänsyn till varieran- de behov inom produktionen och för arbetstagarna. Med de relationer som finns på svensk arbetsmarknad mellan arbetstagare och arbetsgivare är vi över— tygade om att man kan hantera de delvis nya förutsättningar som årsarbetstiden skulle skapa.

Framför oss ser vi hur man på arbetsplatserna i god tid inför det nya året, i samband med den ekonomiska budgeten, förhandlar om arbetstidens utlägg- ning under det kommande året. Förhandlingarna kan leda till att man kanske prövar förändrad arbetstidsutläggning som både arbetsgivare och arbetstagare är nöjda med. Inte bara penningströmmen utan också arbetstiden bör budgete- ras. Det är i det sammanhanget avgörande med ett starkt löntagarinflytande över arbetstidens förläggning.

En lag om årsarbetstid ?

Vid en övergång till beräkning av arbetstiden under ett år vore det en konse- kvent politik att slå samman arbetstidslagen och semesterlagen. En allmän lag

om årsarbetstider med stora möjligheter till flexibla arbetstidslösningar skulle innebära betydande fördelar.

En allmän lag om årsarbetstid skulle med dagens regler stipulera att arbetsti— den är 1810 timmar per år med hänsyn tagen till fem veckors semester och ve— dertagna helgdagar. När den sjätte semesterveckan genomförts blir årsarbetsti— den 1770 timmar.

Semesterkommittén har prövat möjligheten att sammanföra semesterlagen med andra ledighetslagar. Kommittén fann att detta inte var möjligt. Utgångs- punkten var av annat slag än den idé arbetstidskommittén framför. Ledighetsla— garna är skapade som rättigheter i vissa situationer och för särskilda behov. De är alltså inte generella. Arbetstidslagen och semesterlagen gäller i princip alla arbetstagare under varje år.

Det hindrar inte att det är problematiskt att slå samman två lagar. Det bör noggrant prövas hur man tekniskt kan uppnå de syften vi vill nå med den före— slagna nya lagen. En svårighet är givetvis att många arbetstagare eller arbetsgi— vare inte är vana vid att resonera om arbetstider för så långa perioder. Det är väl etablerat att beräkna veckoarbetstid och semester av en viss längd. Hur övertid skall beräknas måste lösas. Det krävs alltså ett nytänkande som måste vinna gehör hos allmänheten. Vi tror emellertid att tiden är mogen för att pröva ett sådant steg och att det kan innebära en positiv förnyelse av arbetstidspoliti- ken. Arbetstiderna kan i större utsträckning stämma överens med enskildas önskemål och produktionens krav.

Den kanske största svårigheten är att nuvarande arbetstidsavtal är knutna till den arbetstidslag och semesterlag som finns. Det finns övergångsproblem som

*måste lösas när den nya lagen anpassas efter branschmässiga och lokala förut- sättningar. De avtal som finns på arbetsmarknaden med utgångspunkt från nu- varande lagar måste gälla tills nya avtal träffats. Liksom hittills måste den nya lagen om årsarbetstider innehålla dispositiva skyddsregler. Hur dessa skydds- regler skall utformas bör utredas.

Övergången till en ny lag om årsarbetstider är alltså problematisk. Vinsterna visar sig först när lagen kommer i tillämpning. Det kan därför synas som ett onödigt arbete att nu genomföra en tämligen omfattande lagteknisk förändring. Vi tror emellertid att vinsterna kan bli betydande och att tanken därför mycket noggrant bör prövas.

Reservationer och särskilda yttranden

Reservation

av ledamoten Ann-Christine Andersson (vpk)

l betänkandet redovisas olika effekter av en allmän arbetstidsförkortning. I hu- vudsak är det fråga om uppvisningar i olika former av mer eller mindre tvek— samma argument som skall visa varför reformen är omöjlig. Arbetstidsförkortningar har aldrig kommit som en skänk från ovan. Tvärt— om. varje etapp har präglats av hård kamp och påtryckningar från arbetsplatser, via fack och upp till riksdagen. Kraven har alltid till en början avvisats som verklighetsfrämmande med hänsyn till kostnaderna. som ett slag mot exporten och som ett hot om ekonomisk stagnation. Sextimmarsdagen är nödvändig av många olika skäl: Många barn far illa i dagens stressade samhälle. Barnens ”arbetsdag" är längre än vuxnas. Lösningen är att alla föräldrar får kortare arbetsdag, vil- ket ger samma möjlighet att umgås med barnen för både män och kvinnor. Många yrkesverksamma kvinnor arbetar någon form av deltid helt enkelt för att de inte hinner och orkar arbeta heltid. De har på eget initiativ redan genomfört en arbetstidsförkortning med sänkt lön som följd. En förkort— ning av arbetstiden till sex timmars arbetsdag skulle ge många lågavlönade kvinnor ett välbehövligt lönelyft. Dessutom skulle reformen ge kvinnorna möjligheter att delta i arbetslivet på lika villkor med männen. Idag är hel- tidsarbete med egen försörjning oftast omöjligt att kombinera med ansvar för hem och familj. E Förkortning av arbetsdagen till sex timmar kan innebära en kraftig omför— delning av landets resurser till ettjämlikare och rättvisare samhälle. Full lönekompensation till låg— och mellanlönegrupperna i samband med refor— men innebär att arbetstidsförkortningen kommer att vara ett viktigt fördel— ningspolitiskt instrument. Kortare arbetsdag ger också högre livskvalité. I en tid av stora struktur- förändringar och införande av ny teknik på bred front i produktionen såväl som i tjänstesektorn ställs stora krav på människorna. Behoven av omskol- ning och fortbildning ökar. Förslitning och utbrändhet breder ut sig och känslor av otillräcklighet, otrygghet och ångest förmörkar många männi— skors vardag. En övergång till sex timmars arbetsdag skulle ge utrymme och möjligheter för människor att dels förkovra sig för att kunna möta den nya tidens och utvecklingens krav. dels till avkoppling och rekreation för att kunna möta vardagens ökande psykiska press. Detta skulle långsiktigt leda till minskad sjuklighet och därmed minskade sjukledigheter och

vårdbehov och skulle ge, om än svårberäknade, samhällsekonomiska vinster.

I betänkandet konstateras att det inte finns utrymme för generell arbetstidsför- kortning före 1995. Sextimmarsdagen skjuts återigen på framtiden vilket jag in- te kan ställa mig bakom. Enligt min mening är det nu dags att gå från ord till handling när det gäller sextimmarsdagen. Behovet av en allmän arbetstidsför- kortning är väl dokumenterat och många fackliga organisationer och politiska partier har detta mål inskrivet i sina program. Sex timmars arbetsdag innebär 30 timmars arbetsvecka och undersökningar visar att denna arbetstid är önsk- värd för många.

En arbetstidsförkortning måste också ses som en strukturell reform. Det gäl- ler att jämna ut arbetstiden mellan olika grupper i samhället. Om det samlade antalet förvärvstimmar fördelades jämnt över befolkningen i de produktiva åld- rarna skulle det innebära ungefär sex timmars arbetsdag per person, trots in— förande av en sjätte semestervecka. I betänkandet lanseras bl.a. en idé om att slå samman arbetstidslagen och semesterlagen som jag kommenterar utförliga— re längre fram i min reservation. ”En allmän lag om årsarbetstider med stora möjligheter till flexibla arbetstidslösningar skulle innebära betydande förde- lar. .. När den sjätte semesterveckan genomförts blir årsarbetstiden 1770 tim— mar per år, med hänsyn tagen till semester och vedertagna helgdagar.”

1770 timmar dividerat med 8 ger 221 (avrundat) årsarbetsdagar vid åttatim- marsdag. 221 arbetsdagar ger 1326 årsarbetstimmar vid sextimmarsdag. Det ger drygt 3,8 respektive drygt 5,1 miljoner jobb om man fördelar SCB:s antagna 6,8 miljarder arbetstimmar år 2000 jämnt på åttatimmars- respektive sextim- marsjobb.

Ovanstående skall ses som ett räkneexempel men belyser ändå att sextim- marsdagen är en fråga om omfördelning av arbetstiden inte en fråga om en total förkortning. Exemplet visar också att vi inte behöver få någon generell arbets- kraftsbrist vid övergång till sex timmars arbetsdag. Arbetstiden är nämligen snett fördelat över befolkningen; en del människor arbetar många timmar med mycket övertid, andra (oftast kvinnor) arbetar deltid och en del står helt utanför arbetsmarknaden .

Arbetstiden kan omfördelas, spridas mer jämnt över olika grupper arbetsta— gare. Därför måste en allmän arbetstidsförkortning till sex timmars arbetsdag också kombineras med aktiva åtgärder för att minska både deltids— och över- tidsarbetet.

Jag anser att kommittén borde presenterat förslag som inneburit ett genom- förande av sextimmarsdagen. En tidsplan måste fastställas för en successiv nedtrappning av arbetstiden och det ytterligare utredningsarbete som krävs måste anpassas till denna tidsplan. Jag anser att sex timmars arbetsdag skall va- ra införd inom en tioårsperiod.

Stark fördelningspolitik nödvändig De ekonomiska skäl som anförts för att skjuta på denna reform anser jag till stor

del vara tvelsamma eller direkt felaktiga. Det avgörande misstaget är att man utgår från att en arbetstidsreform antas äga rum vid oförändrad och vid en enligt

min mening, felaktig, högervriden ekonomisk politik. En förändrad ekono- misk politik med starka fördelnings- och regionalpolitiska inslag underlättar genomförandet av sextimmarsdagen.

I betänkandet framförs farhågor för att löneskillnaderna ökar och att mindre orter drabbas hårdare än storstadsregioner om arbetstiden förkortas till sex timmar om dagen. Dessa effekter kan förhindras med en konsekvent fördelnings- och regionalpolitik.

En planerad allmän arbetstidsförkortning kräver i många sektorer också en förändrad arbetsorganisation. En sådan förändring är välbehövlig. En arbets- tidsförkortning driver fram en ökad produktivitet. Inte genom ökad arbetstakt utan genom en effektivare organisation som bättre tar tillvara kompetens och engagemang hos de anställda.

Det är dock utan tvivel så att en så omfattande reform som sex timmars ar- betsdag för alla kommer att innebära stora omställningsproblem för samhället. Det är dock inte något skäl för att skjuta på reformen. Tvärtom är det också av det skälet viktigt att arbetet med att genomföra reformen snarast påbörjas.

I betänkandet finns skrivningar som varnar för en utveckling där vissa grup- per förhandlar sig till kortare arbetstid. Jag instämmer inte i dessa varningar. På allt fler kvinnliga arbetsplatser i landet, inte minst inom den offentliga sek- torn, säger personalen upp sig på grund av dåliga arbetstider och arbetsförhål- landen. I detta läge tas intressanta initiativ. I Kiruna arbetar sedan årsskiftet vårdbiträden inom hemtjänsten sex timmars arbetsdag med full lön. Genom minskad personalomsättning tjänar kommunen på sikt på reformen. Jag menar att exemplet är efterföljansvärt och det bör följas av flera. Om det fanns en plan för att genomföra sextimmarsdagen — av den typ jag föreslagit ovan — för alla vore det lättare att praktiskt genomföra reformen. Men så länge en sådan plan inte finns, beroende på att allt för många motarbetar en generell sänkning av ar- betstiden, bör försök liknande det i Kiruna uppmuntras och stödjas.

Utbyggnaden av föräldraförsäkringen till 18 månder är en åtgärd ägnad att underlätta barnfamiljernas pressade situation. Samtidigt går det inte att bortse från att selektiva åtgärder på arbetstidens område för en speciell grupp, exem- pelvis småbarnsföräldrar, ger dem en särställning på arbetsmarknaden som kan missgynna dem. Vid arbetslöshet finns risk för att arbetsgivarna föredrar den person som inte tar ut föräldraledighet vilket kan missgynna kvinnor som nu tar ut hela 94 procent av föräldraledigheten. I betänkandet sägs följande: ”Det är lämpligt att lägga upp program för uppföljning i samband med att den nu beslu- tade förlängningen av föräldraförsäkringen träder i kraft.”

Kommittén borde ha uttalat sig för en kvotering av föräldraledigheten för att minska risken att kvinnor kan missgynnas på arbetsmarknaden. Män som är hemma någon period under barnets första levnadsår ändrar inställning till kvin- nor och kvinnors traditionella ansvarsområden. Pappor har stor betydelse för sina barn. Mot bakgrund av detta är kvotering av föräldraledigheten ett viktigt krav. Att män inte använder föräldraledigheten i större utsträckning trots bety- dande informationsinsatser från samhällets sida har klara samband med förhål- landena på arbetsmarknaden. Därför behövs en lagstiftning. Det måste bli ett självklart inslag i arbetslivet att även män stannar hemma för att ta hand om sina barn.

Man vet att arbetsdelningen mellan män och kvinnor i hemmet grundläggs

när familjen får barn. Det har stor betydelse för den framtida arbetsfördelnin- gen att männen får en chans att självständigt ta ansvar för hem och barn.

Kvotering innebär att, då föräldraförsäkringen är fullt utbyggd, fyra månader av ersättningstiden inte får överlåtas på den som tagit ut huvuddelen av ledighe— ten. Finns bara en vårdnadshavare utfaller naturligtvis hela ledigheten.

Nej till flexibla arbetstider på arbetsköparnas villkor

Under storfinansens ledning genomförs nu en rad olika arbetstidsformer som innebär ökad flexibilitet, det vill säga arbetstiden skall anpassas till individens kortsiktiga intressen och till företagens behov. Vpk avvisar alla försök att leda in arbetstidsfrågan i en återvändsgränd. Sex timmars arbetsdag får inte fuskas bort genom att kortsiktiga vinstintressen får avgöra arbetstidsformerna i framti- den. Konjunkturanpassade arbetstidsformer eller nya former av Säsongsanpas- sade arbetstider kan inte godtas och jag kan därför inte acceptera att dessa ar- betstidsformer finns med i betänkandet.

Däremot bör den enskilde få ett starkare inflytande över sin egen arbetstid. Deltidsarbetande som vill ha utökad arbetstid bör exempelvis få rätt till det. Och den som vill ta ut femte och sjätte semesterveckan i form av annan arbets— tidsförkortning skall kunna göra det.

I betänkandet lanseras idén om en allmän lag om årsarbetstider. Jag anser in— te att frågan behöver utredas vidare. De fördelar som en årsarbetstidslag kan ge, exempelvis mindre ”låsta" arbetstider på arbetarnas villkor och utbytbar— het mellan några semesterveckor och annan fri tid, kan genomföras på annat sätt, exempelvis genom ändring i semesterlagstiftningen.

En årsarbetstidslag leder till att arbetsgivarpositionen förstärks och banar väg för konjunkturanpassade arbetstider. Även skyddsregler kan försvagas vid en årsarbetstidslag.

Det är bittert att konstatera att vpk i nuläget är ensam bland de politiska parti— erna om att vilja införa sex timmars arbetsdag för alla inom en snar tidsperiod. I ett längre perspektiv är jag inte lika pessimistisk. Det har alltid varit stort mot— stånd när progressiva arbetstidsreformer varit på väg men motståndarna har till slut fått vika sig.

Reservation

av ledamoten Jan Björinge (SACO/SR) Efter framställning från bland andra SACO/SR tillsattes arbetstidskommitte'n med syfte att analysera konsekvenserna av olika arbetstidsreformer och föränd- rade arbetstidsmönster. Direktiven anger att kommitténs uppgift är att kartläg— ga, undersöka, utreda, belysa och bedöma effekterna av skilda slag av åtgärder. Direktiven uttalar att ”ett sådant underlag bör ha stort värde både för arbets— marknadsparterna och de politiska partierna”. Däremot ingår det inte i kom- mitténs direktiv att utforma en modell för den framtida arbetstidspolitiken. Kommittén har enligt min mening på ett förtjänstfullt sätt fullgjort själva utrednings— och analysdelen av arbetet. Utredningsmaterialet ger en god grund

för den fortsatta arbetstidsdebatten. Kommittén har emellertid också valt att föra fram vissa slutsatser av förslagskaraktär under rubriken ”En modell för ar- betstidspolitik” (kapitel 16). Det är mot slutsatserna i detta kapitel som min re— servation riktar sig. Det gäller närmare bestämt kommitténs ofullgångna dis- kussion om flexibilitet, årsarbetstidsnorm och överläggningar mellan arbets— marknadens parter.

Flexibilitet

Av arbetstidskommitténs egen attitydundersökning framgår mycket tydligt att önskemålen om arbetstider varierar starkt mellan olika arbetstagare. Drygt 80 procent av arbetstagarna förklarar sig nöjda med nuvarande längd på arbetsti— den. Ca 10 procent säger sig vilja minska arbetstiden med motsvarande löne- sänkning och en nästan lika stor andel vill ha längre arbetstid och högre inkomst.

Omkring hälften av de heltidsanställda uttalar att de i framtiden prioriterar kortare arbetstid framför högre lön. Samtidigt säger sig mer än var tredje hel- tidsanställd hellre vilja ha högre lön med oförändrad eller längre arbetstid.

När arbetstagarna ställs inför valet mellan olika alternativa arbetstidsförkort- ningar blir spridningen närmast total mellan önskemål om kortare arbetsdag, kortare arbetsvecka, längre semester, lägre pensionsålder och förlängd föräld- raledighet.

Undersökning efter undersökning har visat att det inte finns någon enskild arbetstidsreform som samlar i närheten av en majoritet av arbetstagarna. I stäl— let visar undersökningarna att arbetstagarnas önskemål skiljer sig markant bå- de när det gäller arbetstidens längd och dess förläggning.

Ändå blir kommitténs slutsats att det behövs en större likformighet i arbetsti- dens längd för olika arbetsmarknadssektorer, branscher, arbetsplatser och ar- betstagare. Kommittén avvisar rent av tanken på att framtida arbetstidsförkort- ningar enbart är ett val mellan att ta ut standardhöj ning i form av lön eller mer fritid. Kommittén betonar att arbetstidens längd inte uteslutande kan ses som en intressefråga mellan parterna på arbetsmarknaden utan hävdar att samhällsin- tresset talar för en ökad likformighet i normalarbetstidens längd.

För egen del hävdar jag tvärtom att frågan om arbetstidsförkortningar i fram— tiden i allt väsentligt handlar om ett välfärdsval mellan lön och fritid. Jag anser därför att de olika förhandlande löntagarkollektiven på sektornivå, branschnivå och arbetsplatsnivå måste ges stor frihet att avtala om såväl arbetstidens längd som dess förläggning. Målsättningen bör vara att utforma ramavtal som ger den enskilde arbetstagaren ökade möjligheter att påverka den egna arbetstidens längd och förläggning.

Ärsarbetstidsnorm

Kommittén för fram tanken på årsarbetstidsnorm i det dubbla syftet att dels åstadkomma likformighet i arbetstidens längd, dels åstadkomma viss flexibili- tet i arbetstidens förläggning över året.

Jag anser att kommittén överdriver de fördelar en årsarbetstidsnorm skulle kunna medföra, samtidigt som man underlåter att utveckla den nya normens nackdelar.

Den främsta invändningen mot årsarbetstiden som ny norm är enligt min upp- fattning att den knappast ger arbetstagarna några nya fördelar i form av ökad flexibilitet. Den flexibilitet som årsarbetstiden skulle kunna ge kan mycket en- kelt upnås också med bibehållande av den nuvarande veckoarbetstidsnormen.

Jag delar t.ex. kommitténs uppfattning att den semester som överstiger fyra veckor bör kunna sparas och tas ut på ett flexibelt sätt i form av hela dagar eller delar av dagar. Men det krävs ingen sammanslagning av arbetstidslagen och se— mesterlagen för att genom en årsarbetstidsnorm uppnå denna ökade flexibilitet i semestersparande och semesteruttag. Det räcker med mindre ändringar av se- mesterlagen.

Också den typ av flexibilitet som innebär att veckoarbetstiden varierar mel- lan vinter och sommar har visat sig enkel att åstadkomma inom ramen för den nuvarande arbetstidslagen. När det i övrigt gäller önskemål om att variera ar— betstiden över året dominerar enligt min uppfattning arbetsgivarsidans intres- sen, t.ex. i form av konjunktur- och säsongsarbetstid.

Från arbetstagarperspektiv är det betydligt mer angeläget att kunna variera arbetstidens längd mellan olika är med hänsyn till den enskildes behov, t.ex. i egenskap av småbarnsförälder eller med hänsyn till olika skeden i yrkes- och privatlivet.

Årsarbetstidsnormen är enligt min uppfattning illa anpassad till grupper som tillträder och lämnar arbetsmarknaden under året och till grupper som har oreglerad arbetstid.

När det gäller arbetstagare med oreglerad arbetstid anser jag att kommitténs strävan att åstadkomma ökad rättvisa med hjälp av årsarbetstiden är missriktad.

Kommittén vill använda årsarbetstiden för att utjämna dels normalarbetsti- dens längd, dels semestervillkoren för olika grupper. Problemet är att stora grupper i verksarnhetsledande ställning ofta har svårt att strikt tillämpa normal— arbetstiden för heltidsarbete. Ofta fordrar verksamhetsansvaret övertidsarbete som aldrig officiellt redovisas. Det kan därför vara både rimligt och rättvist att kompensera sådana grupper som har en längre och mer pressande normalar- betstid med längre semester. En sådan flexibilitet i användningen av olika kom- pensationsformer försvåras av en årsarbetstidsnorm som utgår från att alla hel— tidsarbetande har lika lång arbetstid och bör ha lika lång semester.

SACO/SR har i semesterkommittén avvisat tanken på lagstiftning om en sjät- te semestervecka. SACO/SR anser att de mest rimliga och rättvisa relationerna mellan olika grupper på arbetsmarknaden uppnås om hela förmånspaketet med löner, allmänna anställningsvillkor och semester avtalas mellan arbetsmarkna- dens parter.

För grupper med reglerad arbetstid uppstår frågan hur övertid skall beräknas om en årsarbetstidsnorm införs. Risken finns att årsarbetstiden stärker arbets- givarsidans position så att det blir svårare för arbetstagarna att hävda rimliga regler och en god kompensation för övertidsarbete.

Även när det gäller skyddslagstiftningen vållar årsarbetstidsnormen många frågetecken. Risken finns även på detta område att det blir svårare för arbetsta- garna att åstadkomma och hävda lagar och avtal till skydd för hälsan.

Kommittén har enligt min uppfattning alltför lättvindigt behandlat skydds- aspekterna. Det gäller t.ex. det enligt min uppfattning felaktiga påståendet: ”Arbetsmiljöproblem går aldrig att lösa genom att generellt minska arbetsti- den.”

Det finns i själva verket många yrkesgrupper vars arbete med nödvändighet innebär psykisk påfrestning och för vilka kortare arbetstid kan vara den mest ef- fektiva åtgärden för att minska arbetsmiljöbelastningen.

Arbetsmiljöforskningen har hittills i hög grad dominerats av fysiska arbets- miljöproblem medan de psykosociala faktorerna knappast alls har uppmärk- sammats. Arbetstidskommitténs diskussion av arbetsmiljöfrågorna fullföljer denna tradition.

Sammantaget tenderar en årsarbetstidsnorm att stärka arbetsgivarsidans för- handlingsposition samtidigt som det kan bli svårare för de fackliga organisatio- nerna att hävda genuina arbetstagarintressen. Kommittén borde enligt min me— ning ytterligare ha analyserat dessa aspekter. Kommittén borde åtminstone ha kompletterat uppräkningen av årsarbetstidens eventuella fördelar med en utför- ligare redovisning av den nya normens problem.

Enligt min uppfattning väger flera av de uppräknade fördelarna relativt lätt i en jämförelse med de problem som kan förutses. Jag har t.ex. svårt att förstå att en utjämning av kalenderårseffekter skulle vara någon särskilt angelägen ar- betstidsreform.

Överläggningar mellan arbetsmarknadens parter

Kommittén förordar överläggningar mellan arbetsmarknadens parter för att undvika saxande i minskning av arbetstider mellan olika sektorer på arbets- marknaden. Tanken år att man med utgångspunkt från den nya årsarbetstiden gör överenskommelser över hela arbetsmarknaden om samtidiga arbetstidsför- kortningar.

Som jag ovan har påvisat stämmer ett sådant system dåligt med arbetstagar- nas önskemål om flexibilitet i arbetstidens längd och förläggning. Det skissade systemet begränsar parternas möjligheter att fritt sluta avtal som är anpassade till sektorns, branschens och arbetsplatsens verksamhetskrav och arbetstagar- nas önskemål. Systemet innebär en ökad centralisering av den avtalsmässiga regleringen av arbetstiderna.

Jag anser att utvecklingen bör gå i motsatt riktning. Det innebär decentralise- ring och ökad flexibilitet när det gäller arbetstidsavtalens utformning för olika sektorer, branscher och arbetsplatser. En sådan anpassning till verksamheter- nas och arbetstagarnas behov och önskemål ger betydligt större förutsättningar att åstadkomma välfärd jämfört med de skissade centrala överläggningarna och avtalen om arbetstidens längd för hela arbetsmarknaden.

av ledamoten Jaan Kolk (TCO)

När arbetstidskommittén, efter initiativ av bl.a. TCO, tillsattes 1987 knöts stora förhoppningar till denna. Även om kommitténs huvuduppgift var att analysera konsekvenserna av olika arbetstidsreformer såg många utredningen som ett viktigt underlag för ett mer konkret och målinriktat arbete med arbetstidsfrå— gorna inriktat på att ett första steg i en generell arbetstidsförkortning skulle kunna tas under 1990-talet.

Bland TCO:s medlemsgrupper finns sedan lång tid starka önskemål om en generell arbetstidsförkortning. Detta har kommit till uttryck i en rad beslut av TCO och av förbundens kongresser och i de avtalskrav som riktats mot arbets- givarna på olika avtalsområden. Också svaren i arbetstidskommitténs egna atti- tydundersökningar visar att det finns ett brett intresse för arbetstidsförkortnin— gar. På frågan om hur en framtida ekonomisk tillväxt skulle användas väl jer nästan hälften kortare arbetstid medan var femte väljer att satsa framtida resur- ser på offentlig sektor och inte fullt var sjätte prioriterar privat konsumtion. Av attitydundersökningen framgår också att fyra av fem anser att en arbetstidsför- kortning bör gälla alla och inte enbart särskilda grupper.

Mot denna bakgrund framstår arbetstidskommitténs slutrapport som en be- svikelse. Visserligen har kommittén tagit fram ett omfattande och i många delar mycket förtjänstfullt underlag för den framtida arbetstidsdebatten. Men man redovisar ingen strategi för en fortsatt generell arbetstidsförkortning. Kommit- tén har valt att hänskjuta denna centrala fråga till en obestämd framtid.

Kommitténs ställningstagande har sin grund i den mörka bild som tecknas av de ekonomiska förutsättningarna för framtida arbetstidsförkortningar. Givetvis måste de samhällsekonomiska bedömningarna tillmätas stor betydelse inte minst mot bakgrund av att en grundläggande facklig utgångspunkt för framtida arbetstidsförkortningar är att dessa skall ske med bibehållna löneförmåner, dvs. att den uppnådda reallönenivån inte urholkas. De ekonomiska restriktio— ner som finns för framtida arbetstidsförkortningar har dock till den grad kom- mit att prägla skrivningarna att man också i övrigt i första hand kommit att lyfta fram invändningar mot och problem med arbetstidsförkortningar.

Vid en bedömning av det samhällsekonomiska utrymmet för arbetstidsför— kortningar är det framför allt tre faktorer som är av betydelse. Dels produktivi— tetens utveckling i ekonomin, dels hur en arbetstidsförkortning påverkar pro— duktiviteten och dels den totala arbetstidsvolymens förändring vid en arbets— tidsförkortning.

Inom varje samhällsekonomi utgör produktivitetsförbättringarna grunden för alla reala inkomstökningar och därmed också för arbetstidsreformer. De se- naste åren har vi haft en historiskt sett unikt låg produktivitetstillväxt i svensk ekonomi.

Om man skriver fram denna svaga ökning av produktiviteten för hela 1990-talet blir givetvis utrymmet för arbetstidsreformer ytterligt begränsat. Detta understryker vikten av att den ekonomiska politiken inriktas på att för— bättra produktivitetsutvecklingen. Vid en produktivitetsutveckling t.ex. av storleksordningen två procent blir de ekonomiska kalkylerna avsevärt mer po— Sitiva.

I det perspektivet är givetvis frågan om hur produktiviteten påverkas av framti- da arbetstidsförkortningar av strategisk betydelse. Hittills har man både i Sveri- ge och internationellt allmänt antagit att en viss del av kostnaderna för en ar- betstidsförkortning kompenseras genom positiva effekter på produktiviteten. Arbetstidskommittén bedömer emellertid att det nu inte finns några produk- tivitetsvinster att hämta av nya arbetstidsförkortningar utan att risken tvärtom är att produktiviteten skulle påverkas i negativ riktning.

Även om det finns flera skäl som talar för att produktivitetsvinsterna vid ar- betstidsförkortningar vid framtida arbetstidsreformer är lägre än vad som tidi- gare i regel antagits framtstår kommitténs skrivningar på dessa punkter som alltför kategoriska. Som kommittén själv påpekar tillhör arbetstidernas effek- ter för produktivitet och produktion de mest omdebatterade. Mot den bakgrun- den anser jag det olyckligt att utredningen så starkt bundit sig vid en viss slut- sats av dessa komplicerade samband.

Det finns också anledning betona att det finns ett samspel mellan produktivi- tetsutvecklingen i stort och produktivitetseffekterna av arbetstidsförkortningar. Nyare nationalekonomisk forskning har pekat på att det för ekonomins funk— tionssätt kan vara positivt om det finns ett visst förändringstryck i ekonomin. De dynamiska effekterna av arbetstidsförkortningar kan under gynnsamma omständigheter medverka till att häva Sverige ur de senaste årens produktivi- tetskris. I ett alltmer kunskapsintensivt arbetsliv sker produktivitetsförbätt- ringarna främst genom ökad kapitalinsats, införandet av ny teknik, förbättrade arbetsmetoder och en förändrad arbetsorganisation. Arbetskraftens utbildning och motivation spelar en cental roll och får också en allt större betydelse. På alla dessa områden kan en arbetstidsförkortning initiera förändringar.

En tredje faktor som påverkar de samhällsekonomiska konsekvenserna av en arbetstidsförkortning är hur den totala arbetstidsvolymen i ekonomin påverkas. De beräkningar som kommittén gjort på grundval av SCB:s senaste befolk- ningsprognos visar på att antalet arbetade timmar i ekonomin ökar kraftigt mel— lan 1980 och år 2000. Det totala antalet arbetade timmar beräknas öka med omkring 14 procent. Detta skulle, som kommittén påpekar, komma att bli en helt unik period i det moderna Sverige. Efter flera decennier med ett minskat antal arbetstimmar skulle antalet nu öka och år 2000 vara uppe i samma nivå som på 1940-talet. Denna ökning av antalet arbetade timmar underlättar givet- vis arbetstidsreformer.

En utgångspunkt för utredningens slutsatser är att löntagarna endast är be— redda att avsätta en femtedel av det tillgängliga utrymmet för framtida reallöne- ökningar till arbetstidsförkortningar. Vid en annan bedömning av löntagarnas prioriteringar förändras givetvis bilden. Ett problem med utredningens skriv- ningar är också att man i huvudsak för generella resonemang om effekterna av arbetstidsförkortningar utan att skilja på om man avser en förkortning med en eller tio timmar per vecka.

Beräkningar som gjorts inom utredningens sekretariat på effekterna av en 37,5-timmarsvecka till år 2000 (men som inte redovisas i utredningens betän— kande) visar på att givet de förutsättningar som ligger till grund för utrednin- gens s.k. referensaltemativ, krävs att löntagarna avstår drygt hälften av det kal- kylerade utrymmet för reallöneökningar för att under 1990-talet kunna inrym— ma dels en förkortning av veckoarbetstiden till 37,5 timmar och dels en

förlängning av föräldraförsäkringen till 18 månader och en sjätte semes— tervecka.

Det finns slutligen anledning att understryka att frågan om framtida arbets- tidsförkortningar måste bedömas ur ett vidare perspektiv än enbart de ekono- miska. En generell arbetstidsförkortning medför välfärdsvinster som inte utan vidare låter sig fångas i nationalekonomiska modeller hur sofistikerade dessa än utformas. Det gäller bl.a. de positiva konsekvenserna för jämställdheten. En utjämning av arbetstiderna mellan män och kvinnor skulle ha stor betydelse för att främja jämställdheten både i arbetsliv och i samhället i övrigt. Det avgöran— de är därför hur löntagarna värderar de samlade effekterna av en arbetstidsför- kortning.

I stället för en strategi för en generell arbetstidsförkortning skisserar utred- ningen en strategi för en arbetstidspolitik där den bärande tanken är att man skall övergå till att i lag fastställa normalarbetstiden för heltidsarbetande på års— basis i stället för att som nu reglera veckoarbetstiden.

Den modell som kommittén för fram måste ses som en idéskiss som det inte är möjligt att ta ställning till innan den konkretiserats. Att övergå till en årsar— betstidsnorm och att ersätta nuvarande arbetstidslag och semesterlag med en lag om årsarbetstid innebär både möjligheter och problem.

Kommittén har utförligt utvecklat de positiva sidorna med att se arbetstiden samlad över ett år. Främst skulle det skapa möjligheter för nya flexibla arbets- tidslösningar. En sådan flexibilitet kan emellertid uppnås också utan en över— gång till att beräkna arbetstiden på årsbasis. Det gäller t.ex. den tanke som ut— redningen för fram om att semestern bör bli mer flexibel. Denna innebär att fy— ra veckors semester liksom hittills förbehålls sammanhängande ledighet under sommaren medan semestern därutöver kan användas på annat sätt. Denna flex— ibilitet kräver dock inget årsarbetstidsbegrepp utan kan åstadkommas genom en förändring av semesterlagen som ger parterna möjlighet att i avtal reglera detta.

En övergång till att reglera årsarbetstiden medför också en rad problem. Det är bl.a. oklart hur en årsarbetstidsnorm påverkar de som har oreglerad arbets— tid och de som av olika skäl inte har en så stark anknytning till arbetsmarknaden genom att de t.ex. arbetar bara delar av året. Den nuvarande arbetstidslagen och semesterlagen är väletablerade. I dessa lagar och i de avtal som bygger på dem finns en rad bestämmelser av skyddskaraktär som har mycket stor betydel- se för löntagarna. En årsarbetstidsnorm får inte urholka dessa skyddsregler samtidigt som den kommer att ställa nya och ökade krav på arbetstagarnas in- flytande Över arbetstidens reglering.

En generell brist i arbetstidskommitténs arbete har varit att man ägnat myck- et liten uppmärksamhet åt skyddsaspekterna av arbetstidsfrågorna. Trots detta drar kommittén slutsatsen att nuvarande skyddsregler är väl avvägda. Mycket pekar på att skyddsaspekter kommer att få en ökad vikt i framtidens arbetsliv. Från bl.a. TCO har också förts fram krav på att förstärka de lagstadgade skyddsreglerna. Att såväl arbetstidslagen som semesterlagen är dispositiva in- nebär inte att behovet av lagstiftning bortfaller. Tvärtom finns starka motiv för att de regler som skyddar arbetstagarna från ohälsosamma arbetstidsförhållan— den bör vara gemensamma för hela arbetsmarknaden. Lagstiftningen måste lägga den nödvändiga grunden för de avtalsregleringar som sedan skall vara an—

Kommittén utvecklar i anslutning till tanken på en årsarbetstidsnorm ett re- sonemang om att arbetstidens längd bör vara lika för alla. Jag delar utrednin— gens grundsyn om att alla bör bli delaktiga av framtida arbetstidsförkortningar. Däremot vänder jag mig mot de skrivningar som finns i texten vilka syftar till att begränsa de olika avtalsslutande parternas frihet att själva bestämma for— merna och takten för framtida arbetstidsförkortningar. Samtidigt skulle ett samordnat agerande när det gäller framtida arbetstidsförkortningar ha under— lättats om kommittén anvisat en strategi för en generell arbetstidsförkortning. Frånvaron av en sådan kommer att vara ett motiv för den mångfald av särlös- ningar som kommittén säger sig vilja motverka. Risken är uppenbar att vi får en utveckling som inte kommer att gynna dem som är i störst behov av arbets- tidsförkortningar.

Reservation

av ledamoten Sonja Rembo (m)

Utredningen visar att önskemålen om arbetstid och ledighet varierar starkt oli— ka individer och grupper emellan beroende på bl.a. familjesituationen. Det finns därför behov av en arbetstidsreform i syfte att skapa valfrihet och varia- tionsmöjligheter såväl på arbetsplatserna som för en och samma individ under olika perioder av livet. Moderata samlingspartiet har länge förordat en sådan arbetstidsreform .

En övergång till en årsarbetstidsnorm kan vara en tänkbar lösning. Det är uppenbart att en sådan är förenad med komplikationer. Jag stöder därför försla- get att en årsarbetstidsnorm blir föremål för närmare utredning. Skall emeller- tid syftet att skapa valfrihet och variationsmöjligheter uppnås måste en arbets- tidsreform också leda till en betydande avreglering och större utrymme för 10— kala och individuella lösningar. Likaså bör effekterna av ledighetslagarna i sin helhet utvärderas och beaktas.

Det bör också övervägas om de skyddsregler som är nödvändiga bättre kan anpassas till kraven för olika branscher, yrkesområden etc. Dessa skyddsregler kan helt eller delvis regleras på annat sätt än i den generella lagstiftningen, så- som i dag är fallet med t.ex. arbetstiderna inom yrkestrafiken.

En arbetstidsreform som skapar reella möjligheter för ökad valfrihet och va- riationsmöjligheter medför att förhållandena kommer att utvecklas på olika sätt inom olika verksamhetsområden och mellan olika individer beroende på hur möjligheterna att prioritera mellan kontantlön och arbetstid utnyttjas. Utred- ningens tankegångar att parterna skall gå i takt, dvs. att arbetstidsförkortningar skall överenskommas i centrala förhandlingar parallellt för samtliga parter på arbetsmarknaden grundar sig på uppfattningen att det skulle finnas ett specifikt samhällsintresse som talar för att normalarbetstidens längd för en dagtidsarbe- tande heltidsanställd är likartad över hela arbetsmarknaden och att förkortnin— gar av arbetstiden sker parallellt. En sådan uppfattning står i strid med målsätt— ningen att uppnå valfrihet och flexibilitet.

Parterna bör i stället ha frihet att göra och ta ansvar för sina egna prioriteringar. Det gäller såväl arbetstid som exempelvis pensionsförsäkringar. I fråga om ar- betstid är det då också önskvärt att parterna i sin tur verkar för stor frihet för avtal på de enskilda arbetsplatserna och för enskilda arbetstagare.

De svenska löntagarna står som grupp så starka att det inte heller därför finns någon anledning att av rättviseskäl ingripa med lagstiftning.

De skilda semestervillkor som i dag finns på arbetsmarknaden är huvudsak- ligen exempel på resultatet av skilda prioriteringar inom olika avtalsområden. Dessa skillnader kan inte betraktas som oskäliga. Det saknas därför anledning för staten att i lag korrigera arbetsmarknadspaiternas prioriteringar.

Utredningen visar att ekonomiska förutsättningar för generella arbetstidsför- kortningar saknas under överskådlig tid. Också av detta skäl är det därför olyckligt att regeringen i regeringsförklaring har bundit sig för lagstiftning om en sjätte semestervecka. Skulle denna genomföras har möjligheterna för de som önskar andra former av arbetstidsförkortningar, exempelvis en successiv förkortning av den dagliga arbetstiden, skjutits ännu längre på framtiden. Kom- pensationskrav kan också väntas från de avtalsområden som på det sättet skulle se sina förhandlingsresultat spolierade.

Jag har under utredningens gång reagerat mot den ensidiga koppling som görs mellan välfärd och jämställdhet och utbyggnaden av den offentliga sek- torn. I realiteten torde det vara så att välfärd och jämställdhet skulle utvecklats än gynnsammare om det funnits valfrihet och variationsrikedom också på många av de områden som i dag behärskas av offentliga monopol, främst inom vård och omsorg. Sannolikt hade då också de ekonomiska förutsättningarna för ett reellt val mellan ökad konsumtion och kortare arbetstid varit betydligt bättre som en följd av en mer gynnsam produktivitetsutveckling. En förkortning av arbetstiden hade inte på samma sätt behövt stå i motsatsställning till den fortsat- ta finansieringen av den offentliga sektorn.

Till utredningens protokoll har jag anmält reservation mot att i de förutsätt- ningar beträffande familjepolitiken som lades till grund för utvärderingen av olika arbetstidsreformer endast har inkluderats en förlängd föräldraförsäkring. En familjepolitisk reform baserad på ett vårdnadsbidrag av den konstruktion som presenterats av m/fp/c borde också ha medtagits.

Särskilt yttrande

av ledamoten Lennart Alsén (fp) Folkpartiets syn på arbetstidsfrågor kan sammanfattas i följande uttalande.

Människor bör få ökade möjligheter att anpassa sin arbetstid till egna önske- mål och behov. I takt med välfärdshöjningen kommer många sannolikt att välja kortare arbetstider. Däremot är det inte önskvärt med en lagstiftning som i de— talj reglerar hur förkortningen av arbetstiden skall ske.

Arbetstidskommittén förespråkar att en ny modell för arbetstidspolitiken prövas. I den nya modellen är årsarbetstid den norm som kommittén utgår ifrån. Genom detta nya synsätt skulle ökad flexibilitet och valfrihet för de an-

Som utredningen konstaterar har de ekonomiska förutsättningarna föränd— rats. I dag är de ekonomiska marginalerna snäva och prioriteringarna måste gö— ras hårdare. l kommitténs diskussioner har noterats löftet i socialdemokrater— nas regeringsförklaring om genomförande av en sjätte semestervecka. Jag tror att om så sker kommer möjligheterna att förkorta arbetstiderna på andra sätt att kraftigt beskäras. Jag anser att individen själv i högre grad bör få möjlighet att styra sitt uttag av ledighet. det må vara i form av längre semester eller genom anpassning av arbetstiderna till familjeliv och samhällsarbete.

Om rätten till sex veckors semester lagfästs innebär det att riksdagen tar ini- tiativet till förlängd semester för det stora flertalet av Sveriges löntagare. Jag menar att en sådan lösning principiellt är tveksam. Ännu är det bara en liten del av löntagarna på arbetsmarknaden som via förhandlingar fått rätt till sex veck- ors semester. Det är parterna på arbetsmarknaden som genom den fria förhand- lingsrätten skall komma överens om löner, anställningsvillkor, arbetstider och semester _ inom de ramar som lagstiftningen bör ange bl .a. med hänsyn till ar- betstagarnas hälsa och likartade grundläggande levnadsvillkor.

När 1978 års semesterlag stiftades var situationen en annan än idag. Målet var bl .a. att tillförsäkra arbetstagare på avtalslösa arbetsplatser samma villkor som gällde på avtalsbundna arbetsplatser. Sammanfattningsvis anserjag inte att ti- den är mogen för att lagstifta om rätt till sex veckors semester.

Lagsti ftningens uppgift måste vara att se till att principen att individerna själ- va skall påverka förläggningen av sin arbetstid inte stannar vid allmänna utta- landen utan också att möjlighet ges att förverkliga intentionerna.

Särskilt yttrande

av ledamoten Marianne Andersson (c)

Arbetstidskommittén har haft i uppdrag att analysera konsekvenserna av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster. Föreliggande betänkan- de är således främst en redovisning av möjliga vägar för en fortsatt reformering av arbetstidslagstiftningen och ej ett konkret utredningsförslag. Jag avstår där- för mot denna bakgrund att avge en reservation. Jag vill dock särskilt framhålla föl jande:

Utvecklingen har gått mot en minskad arbetstid, dels genom att arbetsdagen har förkortats, dels genom att arbetsveckan har förkortats till fem dagar. Se- mestern har efter hand förlängts. Argumenten för en fortsatt arbetstidsförkort- ning är flera. Ett är att en förkortad arbetstid skulle öka möjligheterna till jäm- ställdhet.

Enligt min mening är det främsta argumentet för en kortare sammanlagd lö- nearbetstid att detta kan ge förutsättningar för en bättre livskvalitet. Det är där- för väsentligt att alla människor får utrymme för arbete. familj, sociala aktivite— ter. vila och umgänge. Jag anser därför att stor vikt måste läggas vid personliga valmöjligheter så att arbetstiderna kan anpassas till olika familjers och indivi- ders behov och önskemål. Utgångspunkten bör vara att detta sker genom att ar

betstidslagstiftningen och avtalen på arbetsmarknaden anpassas till en friare arbetstidsförläggning.

Det är enligt min mening nödvändigt att en mer flexibel förläggning av ar- betstiden tillåts än för närvarande. Fördelarna med en flexibel arbetstid är stora såväl för konsumenter och anställda som för företagens konkurrenskraft. Jag vill dock understryka att den fortsatta produktivitetsutvecklingen är avgörande för hur snabb takten i framtida arbetstidsförkortningar blir. Kravet på en korta- re total arbetstid måste emellertid få en starkare prioritet i framtiden vid avväg- ningen mellan olika reformer. Takten i arbetstidsförkortningen måste dock an- passas så att tillräckliga resurser kan satsas på vård, omsorg, utbildning och miljöinsatser. En omfattande generell arbetstidsförkortning, utöver den beslu— tade föräldraförsäkringen och den av regeringen aviserade sjätte semesterveck— an, torde således bli svår att genomföra av ekonomiska skäl under de närmaste åren.

Det bör dock samtidigt understrykas, att en förkortad arbetstid ur samhällets synpunkt kan innebära vinster i form av t.ex. livskvalitetsvinster och minskat behov av barnomsorg. För vissa yrkesgrupper med tungt och pressande arbete, och med oregelbundna och obekväma arbetstider, kan en tidigarelagd förkort- ning av arbetstiden vara berättigad.

Kommitténs arbete har enligt min mening visat att ett behov av en såväl för- kortad som flexibel arbetstid av skilda skäl är angelägen. Det är dock viktigt att de förändringar som måste ske genomförs på ett sådant sätt att de faktiska skill- naderna mellan mäns och kvinnors arbetstid utjämnas. Från denna utgångs- punkt är utformningen av det familjepolitiska stödsystemet särskilt betydel— sefullt.

Jag anser att friheten att välja form av barnomsorg måste förstärkas och ett beskattat vårdnadsbidrag för vård av barn upp till åtta år skall införas. Vård— nadsbidraget ger småbarnsföräldrar större möjligheter att utnyttja den lagstad- gade rätten till arbetstidsförkortning och därmed få mer tid för barnen och bätt- re förutsättningar för båda föräldrarna att umgås med sina barn under försko- letiden.

Särskilda åtgärder måste också vidtas för jordbrukare och andra egen— och småföretagare där möjligheterna att tillgodogöra sig såväl en lagstadgad sänk— ning av arbetstid som semester är små. Dessa grupper måste även kunna få se- mester och arbetstidsvillkor som är jämförbara med andra grupper.

Sammanfattningsvis anser jag således att — mot bakgrund av att en omfattan- de generell arbetstidsförkortning inte synes möjlig att genomföra snabbt — det finns ett behov av särlösningar för vissa grupper och yrkesområden. Enligt di— rektiven skulle kommittén bl.a. belysa fördelningseffekter och de problem som kan uppstå i enskilda sektorer och för olika grupper på arbetsmarknaden med hänsyn till utbildning och yrkesområde. Enligt min mening krävs en fortsatt analys av detta problemkomplex.

Enligt centerns uppfattning är det viktigare att genomföra en arbetstidsför- kortning per dag eller vecka än en förlängning av semestern. Det är vardagen som har den största betydelsen för en familjs liv. Under förutsättning att den av regeringen aviserade sjätte semesterveckan kan läggas ut så flexibelt att det i praktiken uppfyller centerns krav kan den ses som ett led i strävan mot kortare arbetstid för alla.

Val av norm för heltidsarbetande Kommittén diskuterar årsarbetstid som norm för heltidsarbetande och under- stryker att en rättvisande bild av hur lång arbetstiden är förutsätter att hänsyn tas till semester, helgdagar och andra ledigheter om jämförbarhet skall kunna skapas mellan olika löntagargrupper och arbetsplatser. Jag kan se uppenbara fördelar med att ha årsarbetstiden som norm.

Kommittén pekar på att det mot denna bakgrund vore konsekvent att utreda en sammanslagning av arbetstidslagen och semesterlagen. Jag anser att även vid val av årsarbetstid som norm måste det långsiktiga målet vara, om detta be— döms vara ekonomiskt genomförbart, att alla skall få möjlighet till en normal- arbetstid på 30 timmar per vecka. Det bör dock då understrykas att jag ser ar— betstidens längd i första hand som en livskvalitetsfråga och inte som en arbets- marknadsfråga.

En sammanföring av arbetstidslagen och semesterlagen och val av årsarbets- tiden som norm bör därför utredas. Därvid bör frågan om möjligheterna till rimlig arbetstid och semester i nämnvärd omfattning för egenföretagare och andra med s.k. fria yrken aktualiseras.

Appendixl Kommittédirektiv

Konsekvenser av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster

Dir. l987:23 Beslut vid regeringssammanträde 1987-05-14

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet statsrådet Leijon anför.

1. Mitt förslag Jag föreslår att en kommitté tillkallas för att analysera konsekvenserna av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetstidsmönster. Kommittén skall presentera ett samlat underlag som belyser effekterna för män, kvinnor och familjer av olika slag av arbetstidsförkortningar. Det bör om- fatta kortare arbetstid per dag eller vecka, längre semester, utökad föräldraför- säkring, alternativa arbetstidsförkortningar och rörlig pensionsålder.

2. Reformer och debatt under senare år Arbetstiden är en av de viktigaste faktorerna som formar våra arbets— och lev- nadsvillkor. De reformer som hittills har genomförts under 1900-talet för att förkorta arbetstiden och successivt bygga ut semesterrätten har varit betydelse- fulla steg i utvecklingen av vårt välfärdssamhälle. När 40-timmarsveckan genomfördes under 1970-talets första år blev vecko- arbetstiden i stort sett lika för alla heltidsarbetande, både för abetare och tjäns- temän. Sedan dess har emellertid helt nya arbetstidsmönster utvecklats. Kvin- nornas ökande förvärvsarbete har ofta skett i form av deltid vilket innebär att kvinnornas genomsnittsarbetstid är betydligt kortare än männens. Den ojämna fördelningen mellan könen av omsorgs- och hushållsarbete har inte ändrats på något avgörande sätt trots att kvinnornas förvärvsfrekvens numera är nästan li— ka hög som männens. Tanken på sextimmars arbetsdag för alla aktualiserades tidigt under 1970—talet. Den har sedan dess fått stort utrymme i arbetstidsdebatten i Sverige, även om andra förslag också funnits med i bilden. Utvecklingen på arbetsmarknaden har också lett till andra nya krav på hur ar- betstiden skall utformas. En rad ledighetslagar har tillkommit som ger de an- ställda möjlighet att för olika ändamål vara borta från arbetet på hel- eller del- tid. Ledighetslagstiftningen har förbättrat möjligheterna att förena föräldra- skap och arbete, studier och arbete etc. Redan år 1974 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en dele—

gation (1974:O9) för arbetstidsfrågor (DELFA) som fick i uppgift att följa debat— ten om fortsatta generella arbetstidsförkortningar. I delegationen ingick repre— sentanter för arbetsmarknadens parter. DELFA gav under 1970—talet ut två be— tänkanden, Kortare arbetstid När? Hur? (SOU 197634) och Arbetstiderna un- der l980-talet (SOU 1979:48). Efter regeringsskiftet år 1982 fick DELFA nya direktiv och utökades med l representanter för riksdagspartierna. De nya direktiven breddade verksamhets— området från att enbart gälla fortsatta generella arbetstidsförkortningar till att gälla i stort sett alla aspekter på arbetstiden, t.ex. deltidsarbete, pensionsålder och flexibla arbetstidslösningar. Under den tid som gått sedan dess har DELFA givit ut 16 debattinriktade småskrifter och hållit ett antal temadagar och konfe— renser. Inom DELFA:s ram har en attitydundersökning genomförts som visar olika gruppers önskemål om arbetstid. Flera forskningsprojekt har också ini- tierats av DELFA, bl.a. en omfattande studie om samband mellan produktion, produktivitet, sysselsättning och arbetstider. DELFA:s huvuduppgift har dock i huvudsak varit att stimulera debatten i arbetstidsfrågan.

Jag kommer senare i dag att föreslå regeringen att DELFA : s verksamhet skall upphöra. Det material som DELFA har tagit fram bör tillsammans med andra förslag läggas till grund för ett målinriktat arbete med sikte på en samlad be- dömning av arbetstidsfrågorna.

Arbetstidsfrågorna har diskuterats livligt i vår omvärld under senare år. An- ledningen till detta är framför allt den stora arbetslöshet som vuxit fram i väst— världen till följd av den ekonomiska tillbakagången sedan mitten av 1970-talet. Flera regeringar i Europa har använt åtgärder på arbetstidsområdet som en del i sysselsättningspolitiken och många europeiska fackföreningar är starka pådri- vare av åtgärder som syftar till att öka antalet arbetstillfällen genom att sänka arbetstiden. Arbetsgivarna å sin sida har krävt mer flexibla arbetstidslösningar bl.a. för att uppnå högre kapitalutnyttjande och en anpassning till variationer i efterfrågan. En följd har blivit att veckoarbetstiden för stora arbetstagargrup- per sänkts i många länder, bl.a. i Frankrike, Belgien, Nederländerna och Väst— tyskland. De sysselsättningseffekter som man förväntade sig av förkortningar— na har emellertid uteblivit eller varit mycket begränsade. Åtgärderna har dock inneburit att nya arbetstidsformer vuxit fram, t.ex. starkt koncentrerade ar- betstider. l Under senare år har generella arbetstidsförkortningar genomförts i våra nor- diska grannländer. Sänkningen av veckoarbetstiden i Danmark från 40 till 39 timmar med verkan från årsskiftet 1986/ 87 var resultatet av ett regeringsingri- pande i samband med konflikten på arbetsmarknaden år 1985. Avtal om ytterli— gare sänkningar av veckoarbetstiden har nyligen träffats som kommer att leda fram till 37 timmars arbetsvecka år 1991. I Finland har de två senaste årens av- talsuppgörelser resulterat i att årsarbetstiden sänks med ca 100 timmar fram till år 1990 för en stor grupp löntagare, som vid utgångsläget hade 40 timmars ar- betsvecka och minimisemester enligt lag. 1986 års avtalsuppgörelse i Norge in— nebär att nästan alla anställda har 37,5 timmars normalarbetsvecka fr.o.m. år 1987.

De undersökningar som har genomförts i vårt land, bl.a. av DELFA, vad gäl— ler önskemål om arbetstider visar att en majoritet av alla arbetstagare är intres- serad av fortsatta sänkningar av arbetstiden som alternativ till reallöneöknin-

gar. Det finns däremot tydliga skillnader i på vilket sätt olika grupper önskar sänkt arbetstid. Kvinnor har oftare önskemål om kortare arbetstid per dag me- dan en större andel män önskar längre semester. Äldre personer önskar oftare än yngre en sänkning av pensionsåldern. En stor andel deltidsarbetande önskar samtidigt längre arbetstid.

Kraven på olika slag av reformer på arbetstidsområdet avspeglar sig i en mångfald kongressbeslut i de fackliga organisationerna. 1986 års LO-kongress slog t.ex. fast krav på såväl förlängd föräldraförsäkring och längre semester som kortare arbetstid för anställda med oregelbundna eller på motsvarande sätt obekväma arbetstider. Samtidigt uttalade kongressen sig för att sextimmarsda- gen står fast som långsiktigt mål.

Den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen under slutet av 1970-talet inne- bar en uppbromsning av reformtakten på arbetstidsområdet. Löntagarorgani- sationerna har under senare är främst verkat för att säkerställa en positiv reallö- neutveckling för sina medlemmar.

Under 1980-talet har den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt och år ökat. Förklaringen till detta är att deltidsarbetet kommit att omfatta fler timmar per vecka. Detta beror på att hushållen har kompenserat lägre reallön med ökad arbetstid, men det beror också på ändrade attityder och ändrad ålderssamman— sättning i arbetskraften. Även om samhällsekonomin numera utvecklas betyd— ligt mer positivt, kommer utrymmet för reformer att vara begränsat under över- skådlig tid.

3. Utredningsuppdraget Med tanke på de starkt skiftande anspråken på åtgärder anser jag att en kommit- té bör tillkallas för att närmare utreda arbetstidsfrågorna och presentera ett samlat underlag för att bedöma effekterna av skilda slag av åtgärder. Ett sådant underlag bör ha stort värde både för arbetsmarknadsparterna och de politiska partierna.

Arbetsmarknadens parter har traditionellt haft ett stort ansvar på detta områ- de. Frågan om förkortningar av veckoarbetstiden måste som hittills i första hand avgöras i förhandlingar mellan parterna. Andra generella åtgärder, t.ex. frågan om pensionering och föräldraförsäkring ankommer i huvudsak på riks— dagen att ta ställning till genom lagstiftning. Selektiva åtgärder kan genomföras genom antingen lag eller avtal. Kommittén bör belysa vilka olika intressen på området som kommer till uttryck och hur dessa värderas och prioriteras i fack— liga och politiska sammanhang.

Skrivelser med begäran om en arbetstidsutredning har inkommit från Tjäns- temännens centralorganisation (TCO) och Centralorganisationen SACO/SR.

Utgångspunkten för kommittén bör vara att studera olika arbetstidsföränd- ringar som syftar till att öka de enskilda individernas välfärd i samhället.

Kommitténs arbete bör i huvudsak inriktas på att analysera vilka möjliga ef- fekter som alternativa arbetstidsförkortningar kan ha på den ekonomiska ut- vecklingen, prisutvecklingen, produktiviteten, konkurrensförhållandena, sys- selsättningen, den regionala utvecklingen och arbetets organisation. Kommit- tén bör även belysa tänkbara fördelningseffekter och de speciella problem som kan uppstå i enskilda sektorer och för olika grupper på arbetsmarknaden med hänsyn till utbildning och yrkesområde. Kommittén bör därvid särskilt belysa

de krav som olika former av arbetstidsförkortningar ställer på arbetsmarkna— den och dess sätt att fungera.

Kommittén bör kartlägga arbetstidens nuvarande fördelning på män och kvinnor i olika åldersgrupper och med olika arbetsuppgifter, yrkesutbildning och inkomst. Speciellt bör kommittén undersöka arbetstidens variation för män och kvinnor med avseende på hushållstyp, antal barn och barnens ålder.

Kommittén bör också kartlägga de konsekvenser som olika former av arbets— tidsförändringar kan få för jämställdheten mellan könen, barnomsorg samt för olika familjetyper och under olika livsfaser. Också den allmänna organisatio- nen av samhällslivet från tidsmässiga aspekter bör belysas t.ex. tillgänglighe— ten till service och möjligheten att delta i politiskt och fackligt arbete. Kommit- tén bör också beakta forskningsresultat som rör hälsomässiga och sociala kon- sekvenser av skilda arbetstidsformer etc.

Kommittén bör undersöka hur stora resurser olika reformer kan beräknas ta i anspråk och på vilket sätt reformerna kan finansieras.

Förkortning av veckoarbetstiden — per dag eller vecka Enligt den undersökning av DELFA jag nyss refererade till är en kortare vecko— arbetstid det vanligaste arbetstidsönskemålet bland anställda. Ca hälften av alla som önskar en sänkning av veckoarbetstiden föredrar kortare daglig arbetstid.

Frågan om fortsatta generella arbetstidsförkortni ngar har tidigare behandlats av DELFA. Sedan DELFA:s tillkomst år 1974 har direktiven omfattat såväl frå— gan om sextimmars arbetsdag som hur ett första steg mot kortare arbetstid skall kunna genomföras. Den ogynnsamma ekonomiska utvecklingen under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har starkt begränsat förutsättningarna för fortsatta generella arbetstidsförkortningar. DELFA har bl.a. mot den bakgrun— den under senare år inte tagit fram något detaljerat underlag för överväganden i frågan.

Jag anser att kommittén bör överta DELFA:s uppgift att utreda förutsättnin- garna för en generell arbetstidsförkortning med sikte på sextimmars arbetsdag.

Kommittén bör utreda effekterna av en förkortning av veckoarbetstiden med hänsyn till de regelsystem i lag och avtal som gäller inom olika sektorer av ar— betsmarknaden. Förutsättningama för en daglig förkortning av arbetstiden bör därvid ägnas stor uppmärksamhet liksom effekterna för övertidsarbetet. Vidare bör konsekvenserna kartläggas för deltidsarbetande och grupper med oregel- bundna och obekväma arbetstider som i dag har kortare normalarbetstid än 40 timmar per vecka.

Längre semester 1986 års semesterkommitté (A 1985204) utreder f.n. förutsättningarna för en utjämning av semestervillkoren mellan olika grupper av arbetstagare. En ut- jämning av semestervillkoren förutsätter att en stor del av arbetstagarna ges rätt till längre semester antingen via lag eller avtal.

Arbetstidskommittén bör utgå från semesterkommitténs överväganden i sin analys.

Utökad föräldraledighet och sextimmarsdag för småbarnsföräldrar Rätten till hel ledighet i samband med barns födelse omfattar tiden till dess bar—

nct fyllt ett och ett halvt år. Därtill kommer rätten till partiell tjänstledighet, dx's. deltidsarbete omfattande 75 % av normalarbetstiden till dess att barnet fyllt åtta år eller avslutat sitt första skolår. Föräldraförsäkringen i form av föräldra- penning omfattar f.n. 360 dagar sammanlagt för föräldrarna, varav 90 dagar er— sätts nied ett s.k. garantibelopp. lika för alla.

Kraven på förbättrade villkor i föräldraförsäkringen gäller främst en förläng— ning av tiden under vilken ersättning kan utgå samt en utbyggnad så att ersätt— ning utges efter inkomstbortfallsprincipen. Hit hör också frågan om betald sex- timmarsdag för småbarnsföräldrar.

Kommittén bör belysa kostnader och andra effekter av åtgärder som syftar till att prioritera småbarnsföräldramas behov i arbetstidshänseende.

Alternativa urbetstidsjörkormingar Under senare år har flera förslag utarbetats som syftar till att öka individens valmöjligheter på arbetstidsområdet. Tanken bakom dessa förslag är att indivi- den själv skall kunna avgöra på vilket sätt en kortare arbetstid skall tas ut. Detta förutsätter bl .a. att ledighetsrättighetema görs utbytbara. t.ex. att semester kan sparas eller bytas till sabbatsår. En annan förutsättning är att det byggs upp ett system för individuellt sparande av intjänad ledighetsrätt t.ex. genom arbets— tidsbanker. Möjligheter att även kunna disponera ledighetsrättigheter i förskott har också diskuterats.

Kommittén bör i sitt arbete närmare analysera effekterna av olika system som föreslagits.

Rörlig pensionsålder Pensionsfrågorna ses f.n. över av den s.k. pensionsberedningen (S 1984203). Översynen omfattar flera enskilda frågeställningar. Arbetstidskommittén bör utgå från pensionsberedningens överväganden i sin analys.

4. Ramar för utredningsarbetet För kommittén skall gälla de allmänna tilläggsdirektiv som har utfärdats den 16 februari 1984 till samtliga kommittéer och särskilda utredare (Dir. 198425). Kommitténs arbete bör vara avslutat under år 1989.

5. Hemställan Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställerjag att regeringen bemyn—

digar chefen för arbetsmarkiiadsdepartementet

— att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen (19761119) med högst 15 ledamöter med uppdrag att utreda konsekvenserna av olika arbets— tidsreformer och förändrade arbetstidsmönster, — att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kom- mitten,

— att utse en av ledamöterna att vara ordförande.

Vidare hemställer jag att regeringen beslutar — att kostnaderna skall belasta tionde huvudtitelns utredningsanslag.

6. Beslut Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och biträder hennes hemställan.

Appendix 2 Förteckning över arbetstids— kommitténs ledamöter, sak- kunniga, experter, sekre— tariat och referensgrupper

Ledamöter

Sahlin. Mona. riksdagsledamot. (s). ordförande

Ahlqvist. Johnny, riksdagsledamot, (s) Alsén, Lennart, f.d. riksdagsledamot, (fp) Andersson, Marianne, riksdagsledamot, (c) Hedkvist Petersen, Ewa, riksdagsledamot, (s) Persson. Gustav, riksdagsledamot (s) Rembo. Sonja, riksdagsledamot (m) Andersson, Ann-Christine, informationssekreterare, (vpk) Björinge, Jan, ombudsman, Centralorganisationen SACO/SR

Eriksson, Sune, direktör, Svenska kommunförbundet Högmark. Christina, förbundssekreterare, Beklädnadsarbetarnas förbund Karlsson, Göran, ombudsman, Landsorganisationen Nyman, Rune, direktör, Landstingsförbundet Kolk, Jaan, ombudsman, Tjänstemännens centralorganisation Trogen. Göran, direktör, Svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp

Sakkunniga

Sundén, Bo. bitr. direktör, Svenska arbetsgivareföreningen Ettarp, Lars. departementsråd, arbetsmarknadsdepartementet

Experter

Weigelt. Ulla, departementssekreterare, arbetsmarknadsdepartementet Glaas, Sten-Ove, kansliråd, civildepartementet Holgersson, Svante, departementsråd, socialdepartementet Mathlein, Lars, förhandlingsdirektör, Statens arbetsgivarverk

Sekretariatet

Pettersson, Lars—Olof, sekreterare Johansson, Lena, bitr. sekreterare Baxter, Anne, bitr. sekreterare Eriksson, Britt-Louise, assistent

Referensgruppen om ekonomiska frågor Anxo, Dominique, forskningsassistent, Göteborgs universitet Bröms, Jan, utredningschef, Centralorganisationen SACO/SR Engström, Lars, departementssekreterare, finansdepartementet Meidner, Rudolf, professor, arbetslivscentrum Nordström, Tomas, ekonom, konjunkturinstitutet Spånt, Roland, utredningschef, Tjänstemännens centralorganisation Sundén, Bo, bitr. direktör, Svenska arbetsgivareföreningen

Referensgruppen om arbetsmarknadsfrågor Björklund, Anders, docent, institutet för social forskning Bäckström, Anders, tjänsteman, Landsorganisationen Dahlberg, Åke, departementsråd, arbetsmarknadsdepartementet Ekenger, Karin, utredare, Svenska arbetsgivareföreningen Eriksson, Anna-Lena, departementssekreterare, industridepartementet Eriksson, Lena, departementssekreterare, arbetsmarknadsdepartementet Jerkeman, Inga, sektionschef, Landstingsförbundet Sjöstrand, Karl Martin, avdelningsdirektör, arbetsmarknadsstyrelsen Qvarfordt, Eva, utredare, Svenska fabriksarbetareförbundet

Referensgruppen om sociala frågor

Ahrne, Göran, docent, Stockholms universitet Ekenger, Karin, utredare, Svenska arbetsgivareföreningen Ericsson, Ylva, socionom, arbetsmarknadsdepartementet Furåker, Bengt, docent, Umeå universitet Nilsson, Carina, utredare, Landsorganisationen Karlsson, Eva, arkivarie, Arbetarrörelsens arkiv

Skalin, Douglas, utredningschef, Landstingsförbundet

Litteraturförteckning

Aaberge, R., Ström, S. och Wennermo, T. (1989): "Skatt, arbeidstilbud og inntektsfor— deling i Sverige", (SOU 198933, bilaga 2). Arendt, H. (1958): ”The Human Condition". University of Chicago Press. Ackerby, S. (1989): "Kapitalutnyttjande i svensk industri”. SNS förlag. Stockholm. Ahrne, G. (1988): ”Arbetstid, fritid, livstid”. Ur "Sverige —— vardag och struktur". Norstedts förlag. Stockholm.

Anxo, D. (1984): ”Arbetstidens längd och arbetslöSher/sysselsättning i vissa OECD- länder". DELFA-rapport nr 4. Anxo, D. och Bigsten, A. (1987): "Working Hours and Productivity in Swedish Manu- facturing". Ekonomiska institutionen. Universitetet i Göteborg. Anxo, D. (1987): ”'Sysselsättningseffekrer av en allmän arbetstidsförkortning”. Ekono- misk studie utgiven av nationalekonomiska institutionen, handelshögskolan vid Göte- borgs universitet.

Anxo, D. (1989): ”Samhällsekonomiska följder av kortare arbetstid”. (SOU 1989153, bi- laga 8).

Arbeitgeber (1988): ”Arbeitszeit zu kurz und unflexibel". Organ fiir Deutsche Arbeit- geberverband. J.F'. Bachem Verlag GmbH. Köln. Arbetarskyddsfonden (1982): "Arbetstiden påverkar oss. Kan vi påverka arbetstiden?” Konferens i Stockholm.

Arbetsmiljöfonden (1987 a): "En ny arbetsvärld”. Arbetsmiljöfonden (1987 b): "Om arbetstider".

Arvedson, L. (1984): ”Arbetstid och drifttid”. DELFA-rapport nr 5. Arvedson, L. (1986): "Framtidens arbetstider”. SNS förlag. Stockholm. Axling, M. (1984): ”Övertid — lagstiftning, utveckling, omfattning”. DELFA-rapport nr 2.

Bantekas, A. (1989): "Capital Utilization in Swedish Manufacturing”. SNS förlag. Stockholm.

Barck, K. och Kvarfordt, E. (1984): "Önskad arbetstid II". DELFA-rapport nr 6. Berg, J. (1988): ”Flexibla arbetstider för företag och anställda". SAF. Björklund, A. (1989): ”Faktiska, möjliga och önskade arbetstider”. (SOU 1989153, bi- laga 3).

Blanpain, R. (1987): ”Legal and Contractual Limitations to Working Time in the Mem- ber Countries”. Dublin.

Blomquist, N.S. (1989): ”Beskattningens effekter på arbetsutbudet". (SOU 1989:33, bi- laga 7).

Blundell, R. och Walker, I. (1986): "Unemployment, Search and Labour Supply”. Cambridge University Press.

Bosworth och Rivlin, red. (1987): "The Swedish Economy". The Brooking Institution. Washington DC. Burenstam Linder, S. (1970): "Den rastlösa välfärdsmänniskan”. Bonniers. Stockholm. Bylund, B. och Viklund, L. (1983): "Nya arbetstidslagen". Tidens förlag. Stockholm. Bäckström, A. (1983): ”Inga arbetstidsförkortningar före 1990. Varför?" Dagens Nyhe- ter 1983-11-09. Calmfors, L. (1988): "Ska vi ha kortare arbetstid?” Ekonomisk Debatt 7/1988. Calmfors, L. och Hoel, M. (1988): "Work Sharing and Overtime”. Institute for Interna— tional Economic Studies. University of Stockholm. Calmfors, L. (1985): ”Work Sharing, Employment and Wages". European Economic Review 27. Calmfors, L. och Hoel, M. (1989): "Work Sharing, Employment and Shiftwork”. Ox- ford Economic Papers. Under utgivning. Carlsson, T. och Lindvall, J. (1989): "Motala och arbetstidsförkonningar”'. (SOU 1989:53, bilaga 9). Clark, E., Friberg, T. och Lenntorp, B. (1989): ”Göteborg och arbetstidsförkortnin— gar". (SOU 1989:53, bilaga 10). Davies, K. (1989): "Women and time". Sociologiska instutionen. Lunds universitet. DELFA (1983): ”Kan arbetstidsförkortningar användas som medel i kampen mot ar- betslöshet?" Sammanfattning från en konferens arrangerad av DELFA i oktober 1983. DELFA-rapport nr 3. (1984): "Önskad arbetstid". DELFA-rapport nr 11. (1985): ”Flexiblare arbetstider — på gott och ont”. DELFA-rapport nr 12. (1985): ”En jämlikare arbetsvecka — möjligheter och hinder”. DELFA-rapport nr 13. (1985): "Temadag om flexibel arbetstid". Drambo, L. (1984): ”Tid eller pengar". DELFA-rapport nr 9. Ds Fi 1985:10 ”Skatter och arbetsutbud". Du Rietz, G. (1980): "Påverkas produktiviteten av en arbetstidsförkortning?" Ekono- misk Debatt nr l/l980. Ekström, R. (1984): ”BS—timmarsstriden i Västtyskland". DELFA-rapport nr 8. Eklund, K. (1987): ”Vår ekonomi". Tidens förlag. Stockholm. Ellegård, K. (1987): ”Vardagsdygnets arbetstid —— och livets". Ur "Om arbetstider". Ar— betsmiljöfonden. Eriksson, A—L. och Sundberg, L. (1989): "Regionala konsekvenser av en arbetstidsför- kortning". (SOU 1989153, bilaga 13). Eriksson, B. och Gustafsson, K. (1982): "Arbetsmiljölagen”. Tidens förlag. Stockholm. Eriksson, H. och Hultin, M. (1989): ”Vad betyder kortare arbetsvecka, längre semester och längre föräldraledighet för utbudet av arbetskraft?" (SOU 1989153, bilaga 7). Eriksson, N. och Mörtvik, R. (1989): ”Robertsfors kommun och arbetstidsförkortnin— gar”. (SOU l989:53, bilaga 11). Eriksson, R. och Åberg, R. (1984): "Välfärd i förändring. levnadsvillkor i Sverige 1968—1981”. Prisma/Institutet för social forskning. Stockholm. Ericsson, Y. (1985): "70 timmars arbetsvecka —— hur ska det fördelas?” DELFA-rapport nr 10. ETUI (1987): "Collective Bargaining in Western Europe in 1986 and Prospects for 1987". Bryssel. Europarådet (1983): ”Hours of Work”. Strassbourg.

Evans, A.E. (1975): "Hours of Work in Industrialised Countries”. Geneve. Faxén, K—O. , Odhner, C-E. och Spånt, R. (1988): ”Lönebildningen i 90-talets samhälls- ekonomi". Rabén & Sjögren. Stockholm. Flood, L. (1988): "Measurement and Estimation of Male Labor Supply”. Ekonomiska institutionen. Göteborgs universitet. Fransson, B. (1989): "Ett fritt utvecklande arbete med hög lön och många löneförmå- ner”. LO. Stencil.

Gardell, B. (1976): ”Arbetsinnehåll och livskvalitet”. Prisma/LO. Stockholm. Gardell, B. (1986): "Arbetets organisation och människans natur". Arbetsmiljöfonden. Gonäs, L. (1981): ”Befolkning och arbete". Studentlitteratur. Lund. Hammarström, 0. (1987): ”Arbetstidsfrågan — ett fackligt dilemma". Ur ”Om arbetsti— der”. Arbetsmiljöfonden. Hansson, 1. (1986): ”Skatter och samhällsekonomi". SNS förlag. Stockholm. Hansson, I. (1983): ”Totala marginaleffekter i Sverige 1950—1985”. Meddelande 1983137. Nationalekonomiska institutionen. Lunds universitet.

Hart, R. A. (1987): "Working Time and Employment”. Allen & Unwin. Boston. Hedborg, A. och Meidner, R. (1986): ”Ett friår mitt i livet”. LO. Stockholm. Höjrup, T. (1983): ”Det glemte folk". Köpenhamn. ILO (1988): ”Working Time Issues in Industrialised Countries”. Geneve. Ingelstam, L. (1980): "Arbetets värde och tidens bruk”. Liber förlag. Stockholm. Jahoda, M. (1982): "Employment and Unemployment". Cambridge. Johansson, L. (1989 a): ”Attityder till arbetstider". (SOU 1989:53, bilaga 2).

Johansson, L. (1989 b): "Kortare arbetstid för småbarnsföräldrar —- villkor och konse- kvenser". (SOU 1989:53, bilaga 12). Johansson, S. (1984): 'Arbetstidsförkortning som välfärdspolitik". Institutet för social forskning. Stockholm. Karlsson, J. (1986): "Begreppet arbete". Arkiv. Lund. Klevmarken, A. Red. (1985): ”Tid och pengar”. Göteborgs universitet. Industrins ut- redningsinstitut. Konsumentverket (1984): ”Tids nog En undersökning om svenska folkets tidsan- vändning 1982 och 1983”. Konsumentverket (1985): ”Tid över?"

Kvarfordt, E. (1984): ”Internationell utblick — arbetstider och sysselsättning”. DELFA- rapport nr 6. Kvarfordt, E. (1985): ”Arbetstider och sysselsättning — vad händer i Västeuropa?” DELFA-rapport nr 15. LO (1980): "Rapport om arbetstiden". LO (1985): ”Arbetstid i ett fackligt perspektiv”. Lagergren, M. (1988): ”Folkhemmets framtider". Institutet för framtidsstudier. Stockholm.

Lagergren, M. (1989): ”Välfärdssystemet och arbetstiderna”. (SOU 1989:53, bilaga 5). Liljeström, R. (1981): "Kultur och arbete”. Liber förlag. Stockholm. Liljeström, R. (1985): ”Arbetstid, drifttid och socialt liv". DELFA-rapport nr 14. Lundén Jacoby, A. och Näsman, E. (1989): ”Mamma pappa jobb”. Arbetslivscentrum. Maddison, A. (1982): "Phases of Capitalist Development”. Oxford University Press.

Magnusson. M. och Nilsson. C. (1979): ”Att arbeta på obekväm arbetstid”. Prisma. Stockholm.

Metall. Fabriks och SIF. (1987): "Kortare arbetstid — men hur?" Tidens förlag. Stockholm.

Moberg. E. (1961): "Kvinnans villkorliga frigivning". Ur "Unga liberaler". Bonniers. Stockholm.

Myrdal. A. och Myrdal. G. (1934): "Kris i befolkningsl'rägan". Bonniers. Stockholm. Myrdal. A. och Klein. V. (1957): "Kvinnans två roller". Tidens förlag. Stockholm. Nelander. S. (1987): "LO—medlemmar i välfärden". Rapport 8.

Nilsson. C. (1985): "Hur kan vi förbättra våra arbetstider?" DELFA—rapport nr 16. Nilsson. C. (1989): "Förkortning av arbetstiden — konsekvenser för hälsa och sociala förhållanden". (SOU 1989:53. bilaga 4). Nordisk Ministerråd (1987): "En nordisk arbetstidspolitik?" (NU l987:4). Norsk Arbeidsgiverforening (1987): 'Arbeidstidsreduktionen 1987". NOU 1987z9 A och B. "Arbeidstidsreformer".

Näsman. E. m.fl. (1983): "Föräldrars arbete och barns villkor". Liber förlag. Stockholm.

OECD Economic Outlook June 1988. Paris.

OECD Employment Outlook September 1988. Paris. Ohlsson. R. och Broome. P. (1988): 'Älderschocken". SNS förlag. Stockholm. Pettersson. L-O. (1989 a): "Hushållens arbetstider". (SOU 1989:53. bilaga I). Pettersson. L—O. (1989 b): "Arbetstider i tolv länder". (SOU 1989:53. bilaga 6). Pettersson. 0. m. ll. (1989): "Medborgarnas makt". Carlssons Bokförlag. Stockholm. Pettersson. M. (1981): "Deltidsarbetet i Sverige". Arbetslivscentrum. Pettersson. U. (1983): "Utbrändhet. arbetsmiljöoch socialtjänst". Nordiskt Socialt Ar- beid nr 1 1983.

Rehn, G. (1974): "Towards a Society of Free Choice". OECD—notat. (Svensk översätt— ning: "På väg mot valfrihetens samhälle". DELFA. 1985).

Rehn, G. (1944); "3 månaders semester — som medel mot arbetslöshet". Fackför— eningsrörelsen. Atergiven i "Full sysselsättning titan inflation" (1988). Tiden. Stock— holm.

RFV anser 198719: "ATP och dess finansiering i det medel— och långsiktiga perspekti- vet". Riksförsäkringsverket. Stockholm.

RFV (1989): "Sjukpenningutbetalningarna 1988". ls l 1989rl9. Ribbing. E. (1974): "Oregelbundna och obekväma arbetstider". SCB/Arbetarskydds— fonden.

Sahlins. M. (1976): "Stone Age Economics". Tavistock Publications. London. SACO/SR (1989): "Arbetstiderna på 90—talet".

SAF (1987): "Arbetstiden i framtiden — en avgörande resursfråga".

SAF (1988): "Tidsanvändningsstatistik". SAF (1989): "Tidsanvändningsstatistik".

SCB: Arbetskraf'tsundersökningarna 1970—1988. SCB (1976): "Sysselsättning och ui'betsplatsförhållanden 1974". Levnadsförhållanden. Rapport nr 2.

SCB (1983): "Oregelbundna och obekväma arbetstider". Levnadsforhållanden. Rap— port nr 37. SCB (1986 a): ””Barnomsorgsundersökningen 1986". S 11 SM 8601. SCB (1986 b): ”Utbildningsstatistisk årsbok 1986”. SCB (1987 a): ”*Barnomsorgsundersökningen 1987". S 11 SM 8701. SCB (1987 b): ”Fritid”. Levnadsförhållanden. Rapport nr 56. SCB (1987 c): "Förskolor, fritidshem och familjedaghem den 31 december 1986". S 10 SM 8701. SCB (1987 d): ”Ojämlikheten i Sverige". Levnadsforhållanden. Rapport nr 51. SCB (1988 a): '*Barnomsorgsundersökningen 1988". S 11 SM 8801. SCB (1988 b): ”Deltidsarbete, omfattning och orsaker". Information om arbetsmarkna— den l988:2.

SCB (1988 c): ”Hälsan i Sverige”. SCB (1988 d): "Förskolor, fritidshem och familjedaghem den 31 december 1987”. S 10 SM 8801. SCB (1988 e): "Så använder vi tiden”. Levnadsforhållanden. Rapport nr 59. SCB (1988 f): "Nationalräkenskaper 1970, 1975—1987”. N 10 SM 8801. SCB (1988 g): ”Sysselsättning och lönesummor 1970, 1975—1987”. Appendix 5, N 10 SM 8801. SCB (1989): ”Arbetsmiljö 1986—87. Preliminära resultat”. Levnadsförhållanden. Rap- port nr 61. SF och TCO—S (1979): "Livsarbetstid — arbetstidsfrågan i vid bemärkelse”. Skolöverstyrelsen (1989): ”Granskning av skola och vuxenutbildning 1987/88. En del av en nationell utvärdering”. SNS (1988): Konjunkturrådets rapport. ”Hur ska välfärden fördelas?” Stockholm. SNS (1989): Konjunkturrådets rapport. ”Den svenska modellen inför 90-talet”. Stockholm. Social and Cultural Planning Offlce (1983): ”Waar blieft de tied”. Sociocultural studies nr. 4. Haag. Socialstyrelsen. (1987 a): ”Folkhälsan-apport". Socialstyrelsen redovisar 1987:15. Socialstyrelsen (1987 b): Meddelandeblad 31/87. Socialstyrelsen (1989): ”Den sociala snedfordelningen inom barnomsorgen". Stencil. SOU 1937:49 ”1936 års semestersakkunnigas betänkande”. SOU 1954:22 ”Ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning”. SOU 1956:20 ”Utredningen om kortare arbetstid”. SOU 1968:66 ”Allmän arbetstidslag".

SOU 1972:34 ”Familjestöd”.

SOU 1975:88 ”Fem veckors semester”.

SOU 1976:34 ”Kortare arbetstid. När? Hur?"

SOU 1979:24 ”Sysselsättningspolitik för arbete åt alla". SOU 1979z48 ”Arbetstiderna inför 1980-talet".

SOU 1981:5 ”Ny arbetstidslag”. SOU 1987:3 ”Långtidsutredningen 1987”.

SOU 1987:3, bilaga 4. "Arbetsmarknaden inför 90-talet —— anpassningsförmåga och an— passningsproblem". SOU 198713, bilaga 15. ”Tilbud av arbeid i Sverige”. SOU 1987:3, bilaga 21. "Den offentliga sektorn — produktivitet och effektivitet". SOU 1988:54 "Om semester”.

Spri-rapport 220 (1987): ”Men först 7 timmarsdag!" Spri. Stockholm. Spri-rapport 227 (1987): ”Variera arbetstiderna!” Spri. Stockholm.

Statskontoret (1987): "Barnomsorg i Norden”. Sundström, M. (1987): ”A study in the Growth of Part-time Work in Sweden”. Arbets- livscentrum.

Sundström, M. ”Livsf1ex versus sex—timmars-dagen”. Ur DELFA-rapport nr 11. Svenska fabriksarbetareförbundet (1987): "Mindre fabrikstid och mer fritid”. Svenska kommunalarbetareförbundet (1989): "Kommunal på klasstrappan”. Rapport 1. Sveriges Radio (1983): "Dagliga aktiviteter”. Sveriges Radio (1988 a): "Mediebarometern”. Sveriges Radio (1988 b): "Video och utländsk TV hösten 1988". Sveriges Radio (1989): "Video — expansion och stagnation”. Sveriges Radio/Statens kulturråd (1987): "Kulturbarometern". Södersten, B. (1982): ”Svensk ekonomi". Rabén & Sjögren. Stockholm. TCO (1983): ”Kan arbetstidsförkortningar öka sysselsättningen?” TCO (1985): "Tidsmönster och mönstertider”.

TCO (1986): ”Vägar till kortare arbetstid”.

TCO (1987): ”Tid att arbeta —— tid att leva".

Tegle, S. (1985): "Part-time Employment. An Economic Analysis of Weekly Working Hours in Sweden 1963—1982”. Lund Economic Studies number 35.

Tegle, S. (1988): ”Den ordinarie veckoarbetstiden i Sverige 1860—1980". Nationaleko— nomiska institutionen. Lunds universitet.

Tåhlin, M. (1985): "Fritid i välfärden”. RFSst förlag. Stockholm. Tåhlin, M. (1987): "Arbetets värde och kostnader". Instiutet för social forskning. Stockholm.

Törnqvist, E. (1984): ”Kampen om tiden”. Forskningsrapport nr 75. Sociologiska insti- tutionen. Göteborgs universitet. Zetterberg, H. m.fl. (1984): ”Det osynliga kontraktet”. SIFO. Vällingby. Åberg, Y. (1985): "Produktionens och sysselsättningens bestämningsfaktorer i svensk ekonomi”. DELFA-studie. Stockholm. Åberg, Y. (1983): ”Utvecklingen av produktion och produktivitet i svensk ekonomi 1963—1981”. (Ds A 1983zl7).

Propositioner och lagar Prop. 1919z247 (48-timmarsveckan)

Prop. 1938:286 (2 veckors semester)

Prop. 1939zll4 (Förbud mot avsked vid havandeskap) Prop. 1951z72 (3 veckors semester) Prop. 1957z80 (45-timmarsveckan)

Prop. 1963:68 (4 veckors semester)

Prop. 1966:137 (42,5-timmarsveckan) Prop. 1970:5 (40-timmarsveckan) Prop. 1973247 (Föräldraförsäkringen) Prop. 19741129 (Pensionsålder 65 år) Prop. 1975297 (Delpension och rörlig pensionsålder) Prop. 1976/77:90 (5 veckors semester) Prop. 1977/78:104 (Föräldraledighetslagen) Prop. 1984/85:209 (Förskola för alla barn) Prop. 1987/88:150 (Reviderad finansplan) Prop. 1988/89:150 (Reviderad finansplan) Lagen (1939:727) om förbud mot uppsägning av arbetstagare med anledning av värnpliktstjänstgöring m.m.

Lagen (1962:381) om allmän försäkring. Lag (1974:358) om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen. Lagen (1974:981) om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning.

Regeringsformen (1974:1152).

Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet.

Kommunallagen (1977:l79). Arbetsmiljölagen (1977: 1160).

Lag (1978:419) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. Lagen (1979:1184) om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan m.m. Lagen (1982z80) om anställningsskydd.

Lagen (1986:163) om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för in- vandrare.

Statens offentliga utredningar 1989

Kronologisk förteckning

1. Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring stats- minister Olof Palme. C. Beskattning av fåmansföretag. Fi. Integriteten vid statistikproduktion. C. Fasta Öresundsförbindelser. K. Samordnad lansförvaltning. Del 1: Förslag. C. Samordnad lansförvaltning. Del 2: Bilagor. C. Vidgad etableringsfn'het för nya medier. U. UD:s presstjänst. UD.

9. Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. Fi. 10.Två nya treåriga linjer. U. 11.Hushållssparandet — Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. Fi. 12. Den regionala problembilden. A. 13. Mångfald mot enfald. Del 1. A. 14. Mångfald mot enfald. Del 2. Lagstiftning och rättsfrågor. A. 15. Storstadstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. K. 16. Kostnadsutvecklin g och konkurrens i banksektorn. Fi. 17. Risker och skydd för befolkningen. Fo. 18. SÄPO - Säkerhetspolisens arbetsmetoder. C. 19.Regionalpolitikens förutsättningar. A. 20.Tullregisterlag m.m. Fi. 21.Sätt värde på miljön — miljöavgifter på svavel och klor. ME. 22. Censurlagen - en modernisering av biografförord- ningen. U. 23.?arkeringsköp. Bo. 24. Statligt finansiellt stöd? I. 25. Rapporter till finansieringsutredningen. I. 26. Kustbevakningens roll i den framtida sjööver— vakningen. Fi. 27.Forskning vid de mindre och medelstora högskolor- na. U. 28. Utbildningar för framtidens tandvård. U. 29. Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. U. 30. Professorstillsatming. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänster. U. 31. Statens mät- och provstyrelse. I. 32. Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. ME. 33. Reformerad inkomstbeskattning - Skatterefonnens huvudlinjer. Del 1. - Inkomst av kapital. De12. - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. - Bilagor, expertrapporter. Del 4. Fi. 34. Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. - Expertrapporter. Del 2. Fi.

POHQP'FPN

35. Reformerad mervärdeskatt m.m. — Motiv. Del 1. — Lagtext och bilagor. De12. Fi.

36. Inflationskom'gerad inkomstbeskattning. Fi.

37. Utländska förvärv av Svenska företag - en studie av utvecklingen. I. 38. Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte— utredningarnas betänkanden. Fi. 39. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - kartlägg- ning och bedömning. S. 40. Datortsering av tullrutinema — slutrapport. Fi.

41. Sameratt och sameting. Ju. 42. Det civila försvaret. Del 1. Det civila försvaret. Del 2. Författningstext Fö.

43. Storstadstrafik 3 - Bilavgifter. K. 44. Översyn av vapenlagstiftningen. Ju. 45. Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. I. 46. Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. FÖ. 47. Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. S. 48. Energiforskning för framtiden. ME.

49. Energiforskning för framtiden. Bilagor. ME. 50. Stiftelser för samverkan. U. 51. Den gravida kvinnan och fostret - två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. Ju. 52. Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. ME. 53. Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. A.

___—___—

Statens offentliga utredningar 1989

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Samerätt och sameting. [41] Översyn av vapenlagstiftningen. [44] Den gravida kvinnan och fostret — två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena aborter. [51]

Utrikesdepartementet UD:s presstjänst. [8]

Försvarsdepartementet

Risker och skydd för befolkningen. [17] Det civila försvaret. Del 1. [42] Det civila försvaret. Del 2. Förfatmingstext. [42] Arméns utveckling och försvarets planeringssystem. 146]

Socialdepartementet

Hjälpmedelsverksamhetens utveckling — kartläggning och bedömning. [39] Hjälpmedelsverksamhetens utveckling - Bilagor. [47]

Kommunikationsdepartementet

Fasta Öresundsförbindelser. [4] Storstadstrafik 2 - Bakgrundsmaterial. [15]

Storstadstrafik 3 — Bilavgifter. [43]

Finansdepartementet

Beskattning av fåmansföretag. [2] Särskild inkomstskatt för utländska artister m.fl. [9] Hushållsparandet — Huvudrapport från Spardelega- tionens sparundersökning. [] 1] Kostnadsutveckling och konkurrens i banksektorn. [16] Tullregisterlag m.m. [20] Kustbevakningens roll iden framtida sjöövervakning- en. [26] Reformerad inkomstbeskattning

- Skatterefonnens huvudlinjer. Del 1. [33] - Inkomst av kapital. Del 2. [33] - Inkomst av tjänst, lagtext och kommentarer. Del 3. [331 - Bilagor, expertrapporter. Del 4. [33] Reformerad företagsbeskattning - Motiv och lagförslag. Del 1. [34] ' _ r, :. q - Expenrapporter. Del 2. [34] Reformerad mervärdeskatt m.m. - Motiv. Del 1. [35]

- Lagtext och bilagor. Del 2. [35] Inflationskorrigerad inkomstbeskattning. [36] Det nya skatteförslaget - sammanfattning av skatte- utredningamas betänkanden. [38] Datorisering av tullrutinema — slutrapport. [40]

Utbildningsdepartementet

Vidgad etableringsfrihet för nya medier. [7] Två nya treåriga linjer. [10]

Censurlagen - en modernisering av biografförordningen. [221 Forskning vid de mindre och medelstora högskolorna. [271

Utbildningar för framtidens tandvård. [28] Samarbete kring klinisk utbildning och forskning inför 90-talet. [29] Professorstillsätming. En översyn av proceduren vid tillsättning av professorstjänst. [30] Stiftelser för samverkan. [50]

Arbetsmarknadsdepartementet

Den regionala problembilden. [12] Mångfald mot enfald. Del 1. [13]

Mångfald mot enfald. De] 2. Lagstiftning och rättsfrågor. [14] Regionalpolitikens förutsättningar. [19] Arbetstid och välfärd. Arbetstid och välfärd. Bilagedel A. Arbetstid och välfärd. Bilagedel B. [53]

Industridepartementet

Statligt finansiellt stöd. [24] Rapporter till finansieringsutredningen. [25] Statens mät- och provstyrelse. [31]

Utländska förvärv av svenska företag - en studie av utvecklingen. [37] Standardiseringens roll i EFTA/EG - samarbetet. [45]

Civildepartementet

Rapport av den särskilde utredaren för granskning av hotbilden mot och säkerhetsskyddet kring statsminister Olof Palme. [1] Integriteten vid statistikproduktion. [3]

nad länsförvaltning. Del 1: Förslag. [5]

n...—..."..— »... ... ..... ..-—...... __-......

4' P'Samöränadlänsförvalming. De12: Bilagor. [6] ;S'M- Säkerhetspolisens arbetsmetoder. [18] x -fi; 7. ?

Statens offentliga utredningar 1989

Systematisk förteckning

Bostadsdepartementet Parkeringsköp. [23]

Mil jö- och energidepartementet

Sätt värde på miljön - miljöavgifter pä svavel och klor. [21] Miljöprojekt Göteborg - för ett renare Hisingen. [32] Energiforskning för framtiden. [48]

Encrgiforskning för framtiden. Bilagor. [49]

Det statliga energiforskningsprogrammet - aktörer inom energisektorn. [52]

KUNGL. BIBL.

1989 -10f1 3 sxmrocmt

ALLMÄNNA FÖRLAGET _

BESTÄLLNtNGAR: ALLMÄNNA FÖRLAGET. KUNDTJÄNST. 106 47 SToCkuow.

TEL: 08-739 96 30. Fax: 08-739 95 48. INFORMATIONSBOKIIANDELN. MALMTQRGSGATAN 5 (vm BRUNKEBERGSTORG). Srocmrow.

XOSZ'SLiO NS SI L'ELSOI'SS'M NHS]