SOU 1998:128

Forskningspolitik

Till statsrådet och chefen för Utbildningsdepartementet

Genom beslut den 22 maj 1997 bemyndigade regeringen chefen för Utbildningsdepartementet att tillkalla en kommitté för översyn av den svenska forskningspolitiken (Dir. 1997:67). Med stöd av detta bemyndigande förordnade departementschefen den 2 juni 1997 följande personer att ingå i Kommittén för översyn av den svenska forskningspolitiken (U 1997:09):

universitetskansler Stig Hagström, ordförande riksdagsledamoten Britt-Marie Danestig dåvarande riksdagsledamoten Margitta Edgren verkställande direktören Peter Egardt riksdagsledamoten Reynhold Furustrand riksdagsledamoten Gunnar Goude riksdagsledamoten Marianne Jönsson dåvarande riksdagsledamoten Berit Löfstedt dåvarande riksdagsledamoten, generaldirektören Helena Nilsson dåvarande riksdagsledamoten Eva Persson Sellin övertandläkaren Olle Sandahl riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand.

Samtidigt förordnades Sonja Dahl som huvudsekreterare. Berit Jigvall har arbetat som assistent åt kommittén.

Kommittén har antagit namnet Forskning 2000. Forskning 2000 fick den 18 december 1997 genom tilläggsdirektiv i uppdrag att följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel samt att föreslå kriterier för den framtida fördelningen av forskningsmedel till dessa högskolor (Dir 1997:154).

Forskning 2000 överlämnar härmed betänkandet Forskningspolitik. Med detta är uppdraget slutfört.

Stockholm i oktober 1998

Stig Hagström

Britt-Marie Danestig Margitta Edgren Peter Egardt

Reynhold Furustrand Gunnar Goude Marianne Jönsson

Berit Löfstedt Helena Nilsson Eva Persson Sellin

Olle Sandahl Bengt Silfverstrand

Sonja Dahl

1. Sammanfattning

Inledningsvis ger Forskning 2000 en översiktlig sammanfattning av bedömningar och förslag. Utförligare sammanfattningar av Forskning 2000:s bedömningar och förslag finns i anslutning till kapitlen 5–9.

1.1. Utgångsläget

Sverige svarar för ungefär en procent av världens forskning och utvecklingsarbete, FoU. När FoU-insatserna mäts som andel av bruttonationalprodukten har dock Sverige under en följd av år varit ledande. Kvalitativt håller svensk forskning i regel en hög nivå. Internationella utvärderingar ger så gott som genomgående höga betyg åt svenska forskare.

Det finns emellertid strukturella svagheter i det svenska forskningssystemet som långsiktigt kan innebära hot mot såväl kvantitet som kvalitet för svensk FoU. Om Sverige ska fortsätta att vara en framstående kunskapsnation bör en rad förändringar göras.

Den stora andelen av bruttonationalprodukten till forskning och utvecklingsarbete har framför allt berott på stora insatser inom näringslivet och försvaret.

Företagens andel av landets FoU är betydligt större i Sverige än i andra länder. Ett fåtal företag svarar för en stor del av näringslivets FoU. Självfallet är de FoU-insatser som görs inom näringslivet positiva och inte i sig problematiska. Näringslivets FoU påverkas dock av den ekonomiska situationen för de svenska företagen och de branscher, som de arbetar inom. Många av de företag, som avsätter mest till FoU, ingår i internationella koncerner, där risk givetvis finns att FoU-insatserna flyttas till andra länder. Inom många, framför allt små och medelstora, företag är insatserna för kunskapsutveckling små eller obefintliga.

Försvarets FoU-insatser minskar nu kraftigt, framför allt genom att JAS-planet är i huvudsak färdigutvecklat.

Till detta kommer, enligt Forskning 2000:s mening, också strukturproblem inom den civila statliga forskningen.

  • Balansen mellan fri grundforskning och forskning med inriktning på direkt nytta har kraftigt förskjutits till grundforskningens nackdel.
  • Balansen mellan olika forskningsområden, historiskt framvuxen, är inte den som vore önskvärd idag. Det gäller med avseende på såväl forskning som forskarutbildning.
  • Organisationen för forskningsfinansiering är starkt uppslittrad.
  • Organisationen för forskningsutförande har fått en stor bredd utan att för den skull medge adekvata former för alla slag av forskning. Många forskningsmiljöer är mycket små.

1.2. Vissa övergripande bedömningar

Ett litet land som Sverige, som har stora ambitioner vad gäller teknisk, ekonomisk, social och kulturell utveckling, måste göra relativt sett mer omfattande FoU-insatser än större länder. Här måste finnas en forskningsorganisation som medger både bredd och specialisering, som kan ge grunden för en hög kompetensnivå inom den kvalificerade utbildningen, som kan ta till vara forskarbegåvningar och andra unika forskningsresurser och som kan ge stöd till utvecklingen inom näringsliv och andra samhällsområden. Inget land kan vara självförsörjande när det gäller forskning. Det egna forskningsarbetet ger möjligheter att följa och ta hem resultat från forskning som bedrivs på andra håll i världen. Forskning 2000 anser att de långsiktiga svenska FoU-resurserna är otillräckliga och bör öka.

Den offentligt finansierade forskningen har byggts ut under lång tid och enligt ett mönster som innebär att allt större betoning lagts vid forskning som på olika sätt bedöms samhällsrelevant. Forskning 2000 anser att intresset i allt för stor utsträckning kommit att ägnas åt att i förväg försöka bedöma nyttan av olika forskningsinsatser i stället för åt att faktiskt ta till vara de resultat som kommer fram ur forskning. Användbara forskningsresultat går inte att beställa, hur mycket man än önskar att de dyrbara forskningsinsatserna ska ge utbyte. De allt mer bestämda kraven på att forskningen ska ge användbara resultat riskerar tvärtom att långsiktigt göra forskningen mindre nyttig, genom att forskningsprioriteringar görs utifrån dagens samhällsproblem, som redan i morgon är gårdagens frågor, och den fria forskningen sätts på undantag. Det är den fria forskningen, som historiskt sett bidragit med de allra mest nyttiga resultaten. Fri forskning är en förutsättning för att det ska finnas nya kunskaper att vidareutveckla till tillämpning inom olika områden.

Forskning 2000 anser att resurserna för fri forskning, grundforskning och forskarutbildning måste öka väsentligt.

Kraftfulla insatser inom grundforskning och forskarutbildning är också det viktigaste stödet till näringslivet och dess FoU genom det stimulerande forskningsklimat och de goda forskningsmiljöer som skapas och genom de ökade möjligheter som ges till rekrytering av forskarutbildade.

Statliga medel ska, enligt Forskning 2000:s mening, också avsättas för beställarstyrd forskning för statens räkning. Alla statliga myndigheter bör få i uppgift att svara för forskning och utvecklingsarbete inom sina respektive verksamhetsområden. Resurser för detta ska de berörda myndigheterna avsätta inom ramen för respektive verksamhetsanslag. Ambitionen bör vara att de statliga insatserna för beställarstyrd FoU ska öka väsentligt. Inte bara den närmare inriktningen av dessa FoUinsatserna utan också formerna för resursfördelning och för att bedriva FoU-arbetet, bör avgöras av de berörda myndigheterna.

Forskning 2000 ger inte förslag i fråga om vilka exakta belopp som bör ställas till förfogande för olika ändamål. Kommitténs förslag anger övergripande prioriteringar och riktlinjer för förändringar. Forskning 2000 lämnar vidare förslag i fråga om underlaget och formerna för de forskningspolitiska besluten.

Forskning 2000 redovisar sina bedömningar och förslag under fem rubriker:

De statliga forskningsinsatserna: varför, hur mycket och vad? Forskarutbildningen Samverkan mellan universitet och högskolor och samhället Organisation och arbetsformer Politik och planering.

1.3. De statliga forskningsresurserna: varför, hur mycket och vad?

Med avseende på grundforskningen är det i huvudsak tre olika avvägningar som ska göras på statsmaktsnivå.

Det är för det första avvägningar rörande det institutionella ansvaret för forskningsresurserna, dvs. avvägningar mellan ”fasta” och ”rörliga” medel för forskning, i praktiken mellan anslag direkt till universitet och högskolor respektive anslag till forskningsråd. Det är för det andra avvägningar mellan olika forskningsområden. Och det är för det tredje avvägningar i fråga om lokaliseringen geografiskt av forskning och forskarutbildning.

En konsekvent tillämpning av principen om full kostnadstäckning är fundamental för att de forskningspolitiska besluten ska få avsedd inne-

börd. Alla forskningsfinansiärer måste fullt ut svara för alla kostnader som är förknippade med den verksamhet som de stödjer. Anslagen till universitet och högskolor, de fasta forskningsresurserna, får inte användas för att subventionera andra finansiärers verksamhet. Att universitet och högskolor fullt ut kan disponera sina forskningsanslag för verksamhet i enlighet med självständigt fattade beslut är en viktig förutsättning för pluralism i det svenska forskningssystemet. Enligt Forskning 2000:s mening ligger pluralismen inte främst i att den nationella organisationen för forskningsfinansiering är uppsplittrad på många myndigheter utan i stället i att det vid universitet och högskolor finns reella möjligheter att förverkliga de idéer och initiativ som där kommer fram.

De forskningspolitiska avvägningarna avseende resurserna vid universitet och högskolor bör, som redan beslutats, göras i termer av fyra vetenskapsområden: Humaniora-samhällsvetenskap, Medicin, Naturvetenskap och Teknik. Även med avseende på de rörliga medlen för grundforskning, forskarstyrd forskning, förordar Forskning 2000 att statsmakternas avvägningar görs i termer av de fyra vetenskapsområdena. Dessa fyra områden föreslås också ligga till grund för indelningen av en ny forskningsrådsorganisation, som övertar uppgifterna från dagens forskningsråd och sektorsforskningsorgan.

Forskning 2000 förordar en kraftfull förstärkning av framför allt området Teknik, men också området Naturvetenskap.

Den närmare användningen av resurserna och fördelningen inom de olika forskningsområdena måste vara en fråga för dels de olika universiteten och högskolorna dels forskningsråden.

Enligt Forskning 2000:s mening förutsätter ytterligare utbyggnad av fasta forskningsresurser vid de små och medelstora högskolorna att antalet forskarutbildade lärare ökar och att forskningen vid högskolorna visar sig uppfylla kvalitetskriterierna, t.ex. genom att andelen medel som erhålls i vetenskaplig konkurrens från forskningsråden ökar.

Statens insatser för direkt beställarstyrd forskning, framför allt till stöd för den verksamhet som bedrivs i statlig regi, men också för vidare samhälleliga syften bör också öka. Detta ska finansieras inom de resurser som står till förfogande för olika verksamhetsområden.

1.4. Forskarutbildningen

I Forskning 2000:s uppdrag har ingått dimensioneringen av forskarutbildningen. Forskning 2000 framhåller omöjligheten att utifrån någon

form av behovsbedömningar styra dimensioneringen av forskarutbildningen. Forskning 2000 har i stället valt att analysera frågan utifrån bedömningar av utbudet av examinerade från forskarutbildningen, behoven av forskarutbildade för anställningar, där utbildningen är ett direkt krav, samt det utrymme som ges för rekrytering av forskarutbildade till arbetsmarknaden i övrigt.

Forskarutbildningen är idag formellt behörighetskrav huvudsakligen för anställningar vid universitet och högskolor. I förhållande till överblickbara behov av nyrekryteringar där förefaller forskarutbildningens nuvarande och planerade omfattning vara totalt sett tillräcklig och även innebära att ett stort antal personer med forskarutbildning kan söka sig till arbetsmarknaden i övrigt. Med nuvarande och planerad examination kommer således antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden utanför universitet och högskolor att kunna mer än fördubblas under den närmaste tioårsperioden.

Utifrån allmänna önskemål om att ytterligare förstärka kompetensen inom olika områden kan dock finnas skäl att öka forskarutbildningen.

Liksom forskningsresurserna har forskarutbildningen en fördelning mellan forskningsområden som är historiskt framvuxen och inte fullt ut motsvarar dagens och morgondagens behov och önskemål. Framför allt behöver antalet examina från forskarutbildningen öka inom teknik men också inom naturvetenskap.

Universiteten och högskolorna måste vara de som ansvarar för forskarutbildningen. Externa finansiärer har emellertid fått stort inflytande över forskarutbildningens omfattning, inriktning och genomförande. Forskning 2000 framhåller att universitet och högskolor måste få adekvata resurser för att kunna svara för forskarutbildning i den omfattning som följer av statsmakternas målangivelser.

1.5. Samverkan mellan universitet och högskolor och samhället

Det finns nu ett stort antal organisationer och verksamhetsformer som syftar till att stärka samverkan mellan universitet och högskolor och samhället i övrigt. Forskning 2000 ser inte behov av att genom centrala beslut etablera nya organisations- eller arbetsformer för detta ändamål. Uppsättningen av specialorgan kan snarare ha blivit för stor. De särskilda organisatoriska arrangemangen för samverkan behöver ses över i syfte att få en viss begränsning och samordning.

Universitet och högskolor har genom ändring i högskolelagen blivit skyldiga att som en av sina reguljära uppgifter samverka med det omgi-

vande samhället. Forskning 2000 framhåller att universitetens och högskolornas huvuduppgifter måste vara kvalificerad utbildning och grundforskning. Andra åtaganden får inte hindra genomförandet av dessa uppgifter. Forskning 2000 föreslår en ändring av högskolelagen i syfte att förtydliga universitetens och högskolornas uppgifter.

En viktig form för samverkan mellan forskningen vid universitet och högskolor och samhället i övrigt är att forskningens resultat kan komma till användning. Forskning 2000 anser det angeläget att universitetens och högskolornas roll förstärks när det gäller att ta till vara och ge förutsättningar för att ekonomiskt utnyttja forskningsresultat. Forskning 2000 föreslår att det sluts ett avtal, där universitets- och högskolelärares rätt till patent och andra immateriella rättigheter överlåts till universitet och högskolor och där regler för ekonomisk ersättning till lärarna för detta anges.

1.6. Organisation och arbetsformer

1.6.1. Organisationen för forskningsfinansiering

Dagens organisation för forskningsfinansiering på den nationella nivån är mycket uppsplittrad. Den innebär också en konstlad uppdelning mellan grundforskning och tillämpad forskning.

Forskning 2000 föreslår att en ny forskningsrådsorganisation ersätter både forskningsråd och sektorsforskningsorgan. Forskning 2000 finner indelningen i vetenskapsområden lämplig att använda också här. De nya forskningsråden föreslås således bli Forskningsrådet för humaniora och samhällsvetenskap, Forskningsrådet för medicin, Forskningsrådet för naturvetenskap och Forskningsrådet för teknik.

I forskningsrådens instruktioner markeras deras vida ansvar för såväl grundforskning som tillämpad forskning, såväl inomdisciplinär som tvärvetenskaplig forskning. Forskningsråden ska liksom nuvarande forskningsråd och forskningsråd i andra länder arbeta enligt modellen forskarstyrd forskning.

Forskning 2000 föreslår vidare att det inrättas en Forskningsrådens samverkansnämnd med uppgift att ta initiativ till och stödja tvärvetenskaplig forskning som inte faller inom området för ett enskilt forskningsråd, genusforskning och forskningsinformation.

Universitetens och högskolornas roll som forskningsfinansiärer – inte bara som forskningsutförare – måste uppmärksammas och ökade krav ställas på lärosätenas prioriteringar och planering med avseende på forskning och forskarutbildning.

Statliga myndigheter bör ges uttryckligt ansvar för att genom beställarstyrd FoU stödja verksamheten inom respektive verksamhetsområde. Också regeringen och regeringskansliet bör beställa FoU för att få underlag för bedömningar och beslut. Detta kräver en kvalificerad beställarkompetens inom regeringskansliet och inom myndigheterna. Den beställarstyrda forskningen ska självfallet utföras professionellt och av personer med utbildning och kompetens för uppgifterna.

1.6.2. Organisationen för forskningsutförande

Fristående forskningsinstitut bör kunna inrättas efter bedömning i varje enskilt fall. Sådana institut bör omprövas efter en redan vid inrättandet angiven tidsperiod, t.ex. tio år.

1.7. Former för politik och planering

Forskningspolitiken ska fokusera på de övergripande prioriteringarna samt ge ramarna för beslut och verksamhet vid universitet och högskolor, inom forskningsråd och andra myndigheter.

Forskningspropositioner bör läggas fram vart fjärde år. Forskningspropositionerna liksom andra beslut av statsmakterna och inom olika myndigheter ska bygga bland annat på två nya typer av dokument: kunskapsstrategier och forskningsstrategier.

Kunskapsstrategier utarbetas av myndigheter och andra organ med avseende på den samlade kunskapsutvecklingen inom olika samhällsområden. Dokumenten ska innehålla analyser av nuläge och framtida behov samt strategier i fråga om utbildning, forskning, utvecklingsarbete och andra insatser för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling av betydelse för respektive område.

Forskningsstrategier utarbetas av universitet, högskolor och forskningsråd och ska innehålla analyser av nuläge och framtida behov samt planering och strategier i fråga om utvecklingen av forskningen och forskarutbildningen inom respektive myndighets område.

Forskning 2000 föreslår att forskningsråden får i uppdrag att regelbundet ordna ett antal forskarkonferenser, där en bred krets av forskare inom berörda områden får möjlighet att både redovisa pågående verksamhet och lämna synpunkter på behov och framtida möjligheter.

Forskning 2000 föreslår att det inrättas ett Institut för studier av forskning och högre utbildning. Institutet ska bland annat svara för att regelbundet ta fram samlade översikter och analyser av svensk forskning och högre utbildning i ett internationellt perspektiv.

1.8. Genomförande

En principproposition som behandlar huvudförslagen från Forskning 2000 bör läggas fram våren 1999. Utifrån bland annat de riktlinjer som där anges förbereds en forskningspolitisk proposition till våren 2000. Budgetförslag presenteras därefter i budgetpropositionen i september 2000.

2. Uppdraget och utredningsarbetet

2.1. Uppdraget

Direktiven till den forskningspolitiska utredningen, Forskning 2000, innehåller ett mycket stort antal frågor. Uppdraget sammanfattas i direktiven i fem huvudpunkter:

”– analysera de svenska statliga forskningsinsatserna med utgångspunkt från samhällets behov och forskningens möjligheter,

– analysera ansvarsfördelningen mellan statsmakterna och myndigheter, mellan myndigheter och andra finansiärer liksom mellan myndigheterna inbördes,

– lämna förslag till övergripande och långsiktig inriktning av de statliga forskningsinsatserna inför den planeringsperiod som inleds år 2000,

– lämna förslag rörande utformning av forskningsorganisation och ansvarsfördelningen mellan berörda organ och

– lämna förslag som främjar samverkan och ömsesidigt kunskapsutbyte mellan universitet och högskolor och samhällslivet i övrigt.” (Dir. 1997:67)

Direktiven i sin helhet redovisas i bilaga 1.

Forskning 2000 har genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel samt att föreslå kriterier för den framtida fördelningen av forskningsmedel till dessa högskolor (Dir. 1997:154). Tilläggsdirektiven redovisas i bilaga 2.

2.2. Utredningsarbetet

Det är knappast möjligt att i ett sammanhang belysa, kommentera, bedöma och eventuellt också reformera allt som direktiven anger. Inte ens om väsentligt längre tid stått till buds än den tidsram, som gällt för

Forskning 2000:s arbete, skulle det varit rimligt att försöka utreda området "i botten". Forskningen och dess förutsättningar ändras hela tiden. De vida ramarna för utredningsuppdraget och det stora antal frågor som anges i direktiven har Forskning 2000 uppfattat som en markering att den är fri att ta upp de frågor som den bedömer viktiga, inte bokstavligen som en uppmaning att behandla "allt" som rör forskning i Sverige. I utredningsuppdragets omfattning ligger likafullt att de frågor som Forskning 2000 tar upp måste behandlas relativt översiktligt.

Forskning 2000 har inte behövt börja från början. Utredningsarbetet följer i tiden efter en period när många frågor inom området blivit föremål för utredning. Forskningsfinansieringsutredningen lade våren 1996 fram slutbetänkandet Forskning och pengar (SOU 1996:29) efter att under år 1995 och tidigare under år 1996 ha presenterat ett antal rapporter: Riksdagen, regeringen och forskningen (SOU 1995:121), Samverkansmönster i svensk forskningsfinansiering (SOU 1996:2), Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning (SOU 1996:20) och Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet (SOU 1996:28).

En särskild utredare med uppdrag att se över det svenska systemet för nyttiggörande av forskningsresultat (NYFOR) redovisade under år 1996 sina förslag i betänkandena Samverkan mellan högskolan och näringslivet (SOU 1996:70) och Samverkan mellan högskolan och de små och medelstora företagen (SOU 1996:89).

Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (RUT-93) tog bland annat i slutbetänkandet Reform och förändring (SOU 1996:21) också upp frågor rörande forskning och forskarutbildning.

Inom ramen för Forskningsberedningens och Utbildningsdepartementets projekt Agenda 2000 – kunskap och kompetens inför nästa århundrade togs under åren 1993 och 1994 fram en rad rapporter, varav några särskilt behandlade forskning (bl.a. Svensk forskning i ett EGperspektiv, Ds 1994:4, och Staten och forskningen, Ds 1994:5).

Forskningsberedningen har under år 1997 och 1998 genomfört en seminarieserie om svensk forskning, som företrädare för Forskning 2000 deltagit i. Seminarierna har dokumenterats i skrifterna Röster om humaniora, Röster om samhällsvetenskap, Röster om naturvetenskap och medicin, Röster om teknik och Röster från Forskningsberedningen (Forskningsberedningens skrifter nr 1–3, 1997, och nr 1–2, 1998).

Forskning 2000:s uppdrag innebär inte att detta tidigare arbete ska göras om. Direktiven anger i stället uttryckligen att kommittén ska utgå från det arbete som tidigare genomförts. Uppgiften för Forskning 2000 har således varit att, med bland annat dessa tidigare utredningar och diskussioner som grund, göra en sammanfattande analys och bedömning och komma med därav föranledda förslag.

Det finns vidare ett omfattande faktamaterial om svensk forskning i form av statistik, årsredovisningar och andra rapporter från universitet, högskolor och forskningsfinansiärer, centrala myndigheter, företag och organisationer, som Forskning 2000 har kunnat använda.

Forskning 2000 har inhämtat vissa uppgifter genom en enkät till de små och medelstora högskolorna.

Forskning 2000 har haft direkta kontakter i form av hearings, studiebesök etc. med företrädare för universitet, högskolor, forskningsråd, sektorsforskningsmyndigheter, företag, akademier och organisationer. Områdets bredd har gjort det omöjligt att sammanträffa med företrädare för alla som på olika sätt är engagerade i svensk forskning.

Forskning 2000 har vidare bland annat ordnat ett seminarium med doktorander om forskarutbildningen.

Kommittén har gjort studieresor till Norge och till Storbritannien. Kommitténs ordförande har därtill besökt Finland.

2.3. Forskning 2000:s bedömningar och förslag

Forskning 2000:s uppdrag gäller den svenska forskningspolitiken. I detta ligger att uppmärksamheten fokuseras på statsmaktsperspektivet på prioriteringar, organisationsfrågor, arbets- och beslutsformer med avseende på forskning etc.

Forskning 2000 vill betona att det inte är rimligt att försöka lägga fram någon form av plan för svensk forskning. Forskning är verksamhet i stark förändring. Så är också det moderna samhället och dess behov av kunskapsutveckling. Det vore orimligt att – ens om det i praktiken vore möjligt – vid ett tillfälle avläsa behov och forskningsmöjligheter och utifrån just denna avstämning styra det framtida forskningsarbetet.

Forskning 2000:s förslag ska ses som utgångspunkt för en process med syfte att långsiktigt stärka svensk forskning och forskarutbildning och därigenom kunskapsutveckling och kunskapsförmedling i ett vidare perspektiv – ytterst till hela samhällets bästa. Politik och planering måste hela tiden vara öppna för förändringar och omprioriteringar. Flexibiliteten får dock inte drivas så långt att det blir fråga om ryckighet. En avvägning måste göras mot behovet av rimligt stabila förutsättningar för verksamheten.

Huvudfrågorna för forskningspolitiken är de grundläggande frågorna varför, hur mycket, vad, hur, var, vem:

  • varför ska staten finansiera forskning?
  • hur mycket ska staten svara för?
  • vilken inriktning ska insatserna ha?
  • hur ska forskningsfinansiering och forskning organiseras och bedrivas?
  • var ska forskningens bedrivas?
  • vem eller vilka ska fatta olika beslut?.

Kommittén tar i kapitel 3 upp vad som ska menas med forskning. Här anges bland annat de definitioner som Forskning 2000 använder samt kommitténs avgränsning av forskning som sitt arbetsområde.

I kapitel 4 ges mycket översiktligt några exempel på vad som är känt om forskningens betydelse i olika sammanhang.

Forskning 2000 redovisar sina bedömningar och förslag i följande kapitel:

Kapitel 5. De statliga forskningsinsatserna: varför, hur mycket och vad? Kapitel 6. Forskarutbildningen Kapitel 7. Samverkan mellan universitet och högskolor och samhälle Kapitel 8. Organisation och arbetsformer Kapitel 9. Politik och planering Kapitel 10. Genomförande

Forskning 2000 har valt att, för sammanhangets skull, redovisa uppgifter om dagens svenska situation och om internationella förhållanden i respektive kapitel.

3. Forskning – vad är det?

3.1. Forskning – vad är det?

3.1.1. Forskning – drivkraft för en positiv samhällsutveckling

De senaste femtio åren har visat den dynamiska kraft som forskning innebär för en positiv och stark samhällsutveckling. Framstående och ekonomiskt ledande nationer har i regel starka och systematiskt arbetande forskningsorganisationer. God och välfinansierad forskning är ett nödvändigt om än inte ett tillräckligt villkor för ekonomisk utveckling.

3.1.2. Forskning – en mänsklig aktivitet

Syftet med forskning är bredare och djupare än att enbart åstadkomma en positiv ekonomisk utveckling. Forskning är i hög grad en kulturell aktivitet. Inte minst utgör forskning en inspirationskälla och en möjlighet till personlig utveckling, en utveckling som i sin tur den största potentialen i forskningen.

Att forskning i djupaste mening är en mänsklig aktivitet innebär att kvaliteten på forskningen i högsta grad bestäms av forskaren. Självfallet kan en rad andra villkor behöva uppfyllas i form av bibliotek, sofistikerad (och ofta dyrbar) utrustning, lokaler, teknisk assistans etc. – inget av detta kan dock någonsin ersätta forskarna själva. I detta ligger också att forskning för att fungera väl kräver goda förutsättningar i form av respekt för forskningens arbetsvillkor, frihet från byråkratiska och långsamma beslutsprocesser, en generositet som inte tillåter ”Jantelagen” att styra inställningen till dem som lyckas men inte heller låter dygdens förkastelsedomar falla över dem som misslyckas, i medvetenhet om att forskning är ett högriskföretag, där misslyckandet ofta är oundvikligt men inte sällan också det som kan ge de nyttigaste lärdomarna.

Det är i spänningsfältet mellan det kända och okända, mellan det accepterade och det hädiska, som nya tankar och revolutionerande idéer föds och utvecklas. Framgång i forskning förutsätter en forskningsat-

mosfär och omgivning som kännetecknas av vitalitet och utmaningar och som främjar, uppskattar och belönar kreativitet, även om denna kreativitet också kan leda till konflikter och problem.

3.1.3. Forskning – en fri och öppen process

Forskning kan vara en barriär mot fördomar, vidskepelse och rädsla. Det ständiga ifrågasättandet av känd kunskap gör forskningsprocessen till en i grunden fri och öppen process. Erfarenheten visar att god forskning utvecklas bäst i demokratiska samhällen medan den lätt kommer på villovägar i totalitära samhällen, som försöker påverka forskarsamhällets inbyggda demokrati. I forskarsamhället utövas demokratin inte genom rösträkning utan genom argumentens övertygelsekraft. Det är en demokrati där inte minst de unga forskarna uppmuntras att ifrågasätta, i medvetande om att det i forskningens värld inte finns några eviga sanningar.

3.1.4. Forskning – driven av nyfikenhet

Den starkaste drivkraften hos framgångsrika forskare är ofta nyfikenheten, önskan att med hjälp av intuition och fantasi kunna få blicka in i framtiden. Nyfikenheten som drivkraft har fått erkännande i att grundforskning ofta beskrivs som nyfikenhetsforskning.

Det är samma nyfikenhet som finns hos barnet i tidig ålder och som är en grundförutsättning för barnets lärande. Tyvärr har skolsystemen ofta haft svårigheter att föra denna nyfikenhet vidare som fundament för lärande och kunskapssökande i ungdomsåren och därefter, ett problem som dock uppmärksammas mer och mer inom skolvärlden. I den rörelse som nu pågår är uttrycket ”from teaching to learning” mer än en ordlek och representerar hur grundforskningens kunskapssyn tillämpas även utanför den direkta forskningssfären.

3.1.5. Forskning – för framgång, ära och berömmelse

Att forskningsresultaten ges. praktiska tillämpningar och kommer till nytta är givetvis också faktorer som stimulerar forskarna och driver forskningen framåt. Det finns ingen grundläggande motsättning mellan nyfikenhetsforskning och användningen av forskningsresultat, t.ex. kommersiellt.

Forskare är inte undantagna allmänmänskliga drivkrafter. De drivs som andra av önskan om personligt erkännande och framgång, som kan-

ske till och med ger ära och berömmelse. Inte minst kanske detta är påtagligt i Nobelprisens land.

3.1.6. Forskning – intellektuell toppidrott

Det finns ett tävlingsmoment i forskning som har en positiv effekt, inte olik vad som gäller inom toppidrotten. Liksom inom idrotten spelar tiden en inte oväsentlig roll. Det kan vara viktigt att komma först.

Konkurrensen utesluter dock inte samarbete utan snarare främjar det. Samverkan och konkurrens är inte motsatta storheter utan kompletterande i det moderna forskarsamhället.

3.1.7. Forskning – kunskapssamhällets motor

Den samhällsutveckling som vi nu ser beskrivs ibland som en övergång från ett industrisamhälle till ett kunskapssamhälle. Kunskapssamhället ersätter dock inte industrisamhället utan utgör snarast en ny dimension av det. Sverige kommer liksom andra länder under överskådlig framtid att vara beroende av en effektiv industriproduktion. Men förändringskraften för samhället ligger i den nya dimensionen, kunskapsdimensionen.

Det är givet att forskning har central betydelse i kunskapssamhället. Så var dock också fallet i industrisamhället. En skillnad är att i industrisamhället var det forskningsresultaten, oberoende av forskaren, som stod i centrum. I kunskapssamhället är det däremot forskningsprocessen, arbetssättet och därmed forskaren, som står i centrum.

Detta får betydelsefulla konsekvenser för ett litet land som Sverige som endast kan producera några få procent av all den nya kunskap som produceras världen över genom forskning. Så länge forskningsresultaten – som i industrisamhället – är det primära, kan ny kunskap föras över från andra länder i form av patent, licenser, rapporter och tekniskt samarbete. I kunskapssamhället, som fokuserar på själva forskningen och sätter forskaren i centrum, ställs helt andra krav än tidigare på egna välfungerande forskningsmiljöer, som är attraktiva för forskare både från Sverige och från utlandet.

3.1.8. Forskning – grundläggande förståelse av livet och världen

Inför det magiska året 2000 är det naturligt att se tillbaka på det snart gångna seklet ur forskningens perspektiv. Under detta århundrade har forskningen gjort framsteg som fått genomgripande konsekvenser inom en rad områden.

1900-talet har sett flera stora ”revolutioner”, till exempel:

  • kvantum-revolutionen som gett oss en ny fysik och som förklarar materiens uppbyggnad
  • den biomolekylära revolutionen med den genetiska koden och cellbiologin som kommit livets gåta på spåren
  • datorrevolutionen eller informationsteknologin, IT som har blivit det populära namnet
  • den ekologiska revolutionen som påvisat villkoren och gränserna för allt liv på jorden inom ramen för det ekologiska kretsloppet.

Även om basen ofta har varit naturvetenskaplig eller teknisk så har också många andra vetenskapsområden bidragit, t.ex. lingvistik och kognitiva vetenskaper inom IT.

Inom dessa områden, liksom en rad andra, har det skett en vetenskaplig utveckling som kommer att få stor betydelse för utvecklingen framöver. De närmaste åren och årtiondena kommer sannolikt i mycket att vara ”skördetiden” för tillämpningar av dessa vetenskapliga framsteg. Det är de länder som medvetet vill delta i denna skördetid som nu ser om sina forskningssystem. Vinnare kommer de länder och områden att vara som kan erbjuda mest kreativa miljöer, som kan attrahera de bästa forskarna och utveckla de mest effektiva systemen att utnyttja begränsade resurser.

3.1.9. Forskning – disciplinärt och tvärvetenskapligt samtidigt

Även om de stora vetenskapliga framstegen har kommit fram i ett starkt specialiserat disciplinorienterat system så har dock arbetssättet inte sällan varit tvärvetenskapligt. Det är genom landvinningar inom basämnen som till exempel fysik och kemi, vilka snabbt har tillämpats inom andra områden, som utvecklingen har drivits fram. Det naturliga arbetssättet blir mer och mer ett tvärvetenskapligt perspektiv, men fortfarande med

bas i en disciplinorienterad organisation och forskning. Disciplinorienterad forskning och tvärvetenskaplig forskning utesluter inte utan kompletterar.

För framtiden viktig forskning kan komma att kräva samspel mellan humaniora och teknik. Inte minst har utvecklingen inom IT och det biotekniska området visat behovet av ett bredare synsätt som sätter människan och den enskilda individen i centrum.

3.1.10. Forskning – ICT

Det är fruktlöst att försöka förutspå vad utvecklingen av den moderna informationstekniken, IT, kommer att innebära för den framtida forskningen. Den välkända World Wide Web föddes för mindre än tio år sedan vid högenergicentrat CERN, och började få sitt genomslag för omkring fem år sedan. Redan under denna korta tid har www påverkat och förändrat verksamheten på nästan alla områden i samhället. Detta var en lika oförutsedd utveckling som Berlinmurens fall.

Modern IT kopplad med telekommunikationsteknik, ICT som den internationella förkortningen är, innebär antagligen den största revolutionen någonsin då det gäller skapande, behandling, lagring och kommunikation av information. För att forskningen till fullo skall kunna utnyttja de möjligheter som nu kan öppna sig måste forskningssystemet vara flexibelt och öppet för förändringar.

3.1.11. Forskning – kvalitet bygger på kvalitet

All verksamhet värd namnet forskning måste underkastas stränga kvalitetskrav. Det globala forskarsamhället har byggt upp ett rigoröst system för att främja och bedöma kvaliteten i forskningen. Det omfattar allt från granskning av doktorsavhandlingar, refereegranskning av vetenskapliga artiklar, sakkunniggranskning vid tillsättning av vetenskapliga tjänster och peer review-system för granskning av forskningsansökningar m.m. till systematiska utvärderingar av hela forskningsområden. Få verksamheter är underkastade en sådan systematisk granskning som forskningen.

Eftersom forskning är en starkt specialiserad och högt professionaliserad verksamhet ligger det i sakens natur att den vetenskapliga kvaliteten måste prövas just i inomvetenskapligt uppbyggda former och utifrån vetenskapssamhällets krav och kvalitetsnormer. Forskarsamhällets bedömningssystem måste därför respekteras och förutsättningar ges för att det kan verka på adekvat sätt inom forskningssystemet.

3.2. Vissa definitioner

Den svenska Nationalencyklopedin ger följande definition:

”Forskning är en process som genom systematiskt arbete kan frambringa nya kunskaper och ökat vetande.”

Denna definition ger, enligt Forskning 2000:s mening, kärnan i vad som bör menas med forskning. Här markeras också något som Forskning 2000 anser är viktigt att framhålla, nämligen att forskningen ständigt går vidare. Vetenskapens sanningar är provisoriska. De gäller tills nyare forskning kommer med nya resultat. Forskningen ställer hela tiden nya frågor och står alltid inför nya möjligheter att fördjupa kunskaper och vetande.

För behandlingen av forskningsfrågor i forskningspolitik och planering behöver också vissa ytterligare begrepp definieras.

Det råder ingen brist på forskningsdefinitioner, snarare har forskning blivit föremål för ett visst begreppsraseri. För forskningsstatistiken har det funnits behov att etablera definitioner. Forskningsutredningar och forskningspropositioner har också gärna inletts med en begreppsexcersis. Inte sällan har då också lagts till en ny forskningsvariant.

Ofta använda definitioner är de som angivits av OECD i den s.k. Frascati-manualen: The measurement of scientific and technological activities; Proposed standard practice for surveys of research and experimental development (OECD 1993). I denna anges följande definitioner (återges här i Statistiska centralbyråns svenska översättning):

Grundforskning: att systematiskt och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte.

Grundforskning delas i Frascati-manualen in i ren grundforskning, där ingen restriktion är lagd på forskningens inriktning, och riktad grundforskning, där forskningens inriktning är att lägga en grund som kan tänkas ge tillämpning.

Frascati-manualen ger också definitioner på tillämpad forskning och utvecklingsarbete.

Tillämpad forskning: att systematiskt och metodiskt söka efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.

Utvecklingsarbete: att systematiskt och metodiskt utnyttja forskningsresultat och vetenskaplig kunskap och nya idéer för att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

OECD:s definitioner är framför allt tänkta för medicinsk, naturvetenskaplig och teknisk forskning och inte för humaniora och samhällsvetenskap.

OECD:s definitioner har använts också i den svenska forskningspolitiken. I de svenska forskningspolitiska propositionerna har därtill också

använts vissa andra begrepp. Forskningspropositionen år 1983 innehöll definitioner som användes i denna och som också använts i senare forskningspropositioner (prop. 1983/84: 107, s. 8):

Långsiktig kunskapsuppbyggnad: ”syftar till uppbyggnad av kompetens på nya områden motiverade utifrån sektoriella och motsvarande ändamål. Man har då inte gjort en strikt uppdelning mellan grundläggande och tillämpade inslag i forskningsverksamheten.”

Med sektorsforskning avses ”sådan forskning som motiveras utifrån en viss samhällssektors eller beställares behov av kunskap för att främja vissa ändamål och som finansieras av sektorn eller beställaren”.

Forskningspropositionen år 1983 redovisade också en indelning ”utifrån ansvarsaspekten” i forskning på eget programansvar, ”där forskarna ges hela ansvaret för hur problemen ställs och uppgifterna löses och redovisas”, och uppdragsforskning, ”där en extern beställare har avgörande inflytande på valet av problemområde”.

3.3. Forskning 2000:s definitioner och avgränsningar

3.3.1. Forskning 2000:s definitioner

Forskning 2000 har ovan redovisat vad kommittén anser vara en rimlig definition av forskning. Kommittén vill betona att det inte finns några skarpa gränser mellan olika slag av forskning. Inte minst innebär den ofta använda distinktionen mellan grundforskning och tillämpad forskning en konstlad uppdelning.

Forskning 2000 använder termen grundforskning, som är väl inarbetad och för de flesta torde ha en etablerad innebörd av förutsättningslöst kunskapssökande.

Kommittén använder beteckningen forskning för särskilda samhällsbehov som beteckning för forskning som motiveras och bedöms utifrån sin betydelse för olika mer eller mindre preciserade icke-vetenskapliga problem.

En viktig distinktion är den mellan forskarstyrd respektive beställarstyrd forskning.

Med forskarstyrd forskning menar Forskning 2000 forskning som tillkommer på initiativ av enskilda forskare eller forskargrupper och för vilken medel tilldelas utifrån vetenskapliga bedömningar av organ där beslutsfattarna i huvudsak är kollegialt utsedda forskare.

Med beställarstyrd forskning menas forskning som tillkommer på initiativ och beslutas av en extern beställare för att i första hand behandla problem av intresse för beställaren.

I kapitel 5 diskuterar Forskning 2000 närmare dessa olika slag av forskning samt också forskning med andra karaktäristika.

3.3.2. Avgränsningen av Forskning 2000:s arbetsområde

Forskning 2000:s uppdrag gäller den statliga forskningspolitiken, dvs. statsmakternas avvägningar med avseende på omfattningen och inriktningen av statligt finansierad forskning samt organisation och rambetingelser i övrigt av betydelse för forskningen.

Utredningsuppdraget avser de samlade statliga FoU-insatserna. Forskning 2000 behandlar inte FoU-insatserna inom näringslivet i sig utan endast med avseende på relationen mellan dessa och statliga insatser.

Ambitionerna och förväntningarna med avseende på forskningen diskuteras i många sammanhang också utifrån andra perspektiv än forskningspolitikens. En vanlig sammanblandning är mellan vad som skulle kunna rubriceras ”teknikpolitik” och forskningspolitik. För tydlighetens skull vill Forskning 2000 framhålla att teknikpolitik inte är kommitténs uppdrag. Teknikpolitik avser insatser för att främja den tekniska utvecklingen och användningen av kvalificerad teknik inom olika delar av samhället. Här kan insatser inom många områden komma i fråga: till exempel utbildning, näringslivs- och arbetsmarknadsstöd – och givetvis också forskning och utvecklingsarbete.

3.3.3. Skillnaderna mellan forskning och forskning

Forskning 2000 vill redan inledningsvis betona att varken villkor och behov eller verksamhet är desamma inom alla forskningsområden. Det kan vara stora skillnader mellan forskning av olika slag och med olika inriktning. Ramvillkoren, arbetsformerna, resultaten skiljer sig mycket mellan humanistisk grundforskning och forskning inom tillämpade, industrirelevanta tekniska ämnen.

Statistik och diskussion gäller ofta forskning och utvecklingsarbete, FoU. I detta sammanfattas verksamheter med mycket skilda syften och karaktär. Spännvidden och skillnaderna kommer Forskning 2000 att särskilt framhålla vid behandlingen av vissa frågor. Forskning 2000 vill dock påpeka att det, även när betänkandetexten – för enkelhetens skull –

enbart talar om forskning, grundforskning, forskarstyrd forskning etc., måste beaktas att forskning eller FoU inte är en, enhetlig verksamhet utan många inbördes mycket olika verksamheter.

4. Forskningens nytta och glädje

4.1. Kunskapen om kunskapen

Forskning och utbildning erkänns numera allmänt ha stor betydelse för samhällets utveckling i en rad avseenden. Utbildning och forskning har bland annat därför under en följd av år varit högt prioriterade såväl i Sverige som i andra länder.

I detta perspektiv är det förvånande att så förhållandevis lite är känt om de faktiska effekterna av forskning och utbildning. Kunskapssamhällets grundvalar, forskning och utbildning, är i sig föga utforskade. Väsentligt mer forskningsresurser ägnas till exempel fortfarande åt lantbrukets och industrins problem, dvs. åt jordbrukssamhällets och industrisamhällets baser, än åt det moderna kunskapssamhällets bas inom kunskapsproduktion och kunskapsförmedling.

Utbildningsforskning och kanske än mer forskning om forskning förekommer i regel som udda specialiteter inom större forskningsområden, när de alls är företrädda i forskningsorganisationen. Som särskilda, egna ämnen är de fortfarande mycket ovanliga vid dagens universitet och högskolor.

De forskningsinsatser som har gjorts – och även om man kanske kunde ha förväntat sig väsentligt mer är det trots allt en hel del – förefaller inte ha lett fram till någon egentlig teoribildning eller några bestämda generella slutsatser om forskningens villkor, resultat och effekter, om sambanden mellan forskning och forskningsresultat och samhällelig utveckling i övrigt.

De studier som gjorts och görs gäller dessutom ofta mer den tekniska utvecklingen och dess betydelse i olika sammanhang än specifikt forskningens betydelse, eller gör studierna ingen tydlig skillnad mellan forskning och teknik.

De samband som redovisas, de må avse forskning och/eller teknik, är komplicerade och långsiktiga, definitivt inte entydiga och direkta.

Intresset ökar för forskning kring frågor om själva kunskapssamhället, om verksamheten inom utbildning och forskning och om resultat och effekter av olika slag. I Storbritannien, USA och vissa länder finns till exempel forskargrupper och institutioner med relativt omfattande verk-

samhet. I Sverige har Riksbankens Jubileumsfond nyligen tagit initiativ till ett forskningsprogram om kunskapssamhället.

I direktiven till Forskning 2000 anges ett antal frågor om forskningens roll och betydelse i olika avseenden. Frågorna gäller ”forskningens roll och utvecklingskraft i samhället”, ”den offentligt finansierade forskningens samhällsekonomiska nytta”, ”forskningens kulturella och sociala roll”, ”forskningens betydelse för långsiktigt hållbar utveckling”, ”forskningens betydelse för den regionala utvecklingen”, ”genus- och jämställdhetsperspektivets betydelse”, ”samspelet mellan forskning och det demokratiska samhället”, ”forskningens samband med utbildningen”, ”allmänhetens kunskap om forskning”, ”olika förhållningssätt till vetenskapliga framsteg och forskningens inverkan på samhället”.

Frågor av detta slag är knappast möjliga att besvara utifrån de kunskaper som finns idag. Samtidigt är dock forskningsresultaten från forskning om forskning och andra studier så omfattande att det inte är möjligt att inom ramen för utredningsarbetet göra någon mer heltäckande kunskapsöversikt. Forskning 2000:s belysning av vad som är känt – eller i varje fall relativt allmänt hävdat – om forskningens nytta och glädje får därför formen av exemplifieringar.

4.1.1. Forskning och ekonomisk och social utveckling

Ofta framhålls att Sverige är det land i världen som avsätter störst andel av bruttonationalprodukten till forskning och utvecklingsarbete. Samtidigt ligger Sverige numera inte högst på andra listor. Samtidigt som Sverige varit ledande i fråga om FoU-intensitet har BNP-tillväxten varit låg, lägre än i många länder som inte utmärkt sig genom lika stora FoUinsatser. Arbetslösheten har ökat.

Skulle det ha gått ännu sämre för Sverige om den BNP-andel som gick till FoU varit några tiondels procent lägre? Eller skulle det ha gått väsentligt bättre om den varit högre? Så enkla är inte sambanden. Det finns inga vetenskapliga belägg för något slags linjära samband mellan FoU-insatser och utveckling.

Sveriges liksom många andra länders utveckling ekonomiskt och socialt har till stor del skett samtidigt med att både utbildning och forskning byggts ut. Vad som varit orsak och verkan och vad som möjligen enbart varit parallella skeenden är dock inte helt klart. Historiskt utvecklades teknik och industri länge skilt från universitet och högskolor. Först långt in på 1900-talet började samspelet mellan den högre utbildningen och forskningen å ena sidan och näringslivet å den andra, till en

början genom rekrytering till näringslivet av universitets- och högskoleutbildade, senare genom mer direkt samverkan.

FoU-insatser i samband med världskrigen fick stor betydelse för den allmänna tekniska och ekonomiska utvecklingen. I några länder har senare t.ex. rymdforskningen inneburit samarbete mellan grundforskning och företag som medverkat med och utnyttjat tekniska tillämpningar.

Tydliga tecken på att forskning och utvecklingsarbete har direkt praktisk och ekonomisk nytta ligger naturligtvis i själva det förhållandet att näringslivet är berett att avsätta så stora resurser för FoU. Det måste dock då hållas i minne att insatserna här i första hand har karaktären av utvecklingsarbete.

OECD har nyligen redovisat en rapport, Technology, Productivity and Job Creation, som behandlar sambanden mellan dessa faktorer. Rapporten ger en komplex bild av dessa samband. Positiva effekter av FoU uppstår inte alltid där de kanske väntas. Och effekterna uppstår kanske inte alls utan att forskningen kompletteras med en rad andra insatser. Enligt rapporten skapar ny teknik ofta inte nya jobb i den bransch där tekniken ursprungligen utvecklades. Här kan effekten snarare bli den motsatta. Tekniken ersätter arbetstillfällen. Det är när den nya tekniken sprider sig till andra områden som sysselsättning och också produktivitet ökar. Data-, IT- och bioteknikföretagen kan således inte, enligt OECDrapporten, lösa sysselsättningsproblemen. De kan däremot bana väg för arbetstillfällen i andra branscher, när dessa börjar tillämpa nya tekniker. OECD-rapporten framhåller dock att detta ställer stora krav på de politiska beslutsfattarna. Det gäller då insatser som traditionellt inte har med teknik- och forskningspolitik att göra utan gäller t.ex. regleringen av nyföretagande och arbetsmarknad.

Ofta är det, som framhållits, snarare den tekniska utvecklingen och dess betydelse för näringslivs- och samhällsutveckling som studeras och inte den vetenskapliga utvecklingens och forskningens betydelse. En studie gjord för National Science Foundation i USA visade emellertid att offentligt finansierad grundforskning spelade en mycket stor roll för den industriella utvecklingen. I det närmaste tre fjärdedelar av de vetenskapliga dokument, som under en tvåårsperiod angavs som bas för amerikanska patent, härrörde från offentligt finansierad grundforskning. Studien framhöll att sådan grundforskning är ”a fundamental pillar of industrial advance”. Det angavs också att grundforskningens betydelse för den tekniska utvecklingen ökar.

Sett i ett långt perspektiv är det givetvis uppenbart att forskning har haft stor betydelse i en mängd avseenden. Medicinsk forskning har inneburit dramatiska framsteg för hälso- och sjukvård. Kända exempel är bland annat poliovaccinet och p-pillren. Det medicinska området ger också tydliga exempel på att framsteg inte är utan komplikationer. Anti-

biotika botar fruktade sjukdomar – men leder till utveckling av resistenta bakterier som gör läkemedlen verkningslösa. Den nya medicinska teknologins möjligheter och kostnader kan innebära mycket svåra avvägningar inom sjukvården. I en OECD-rapport om bioteknologi sammanfattas detta som ”uncertainty as to whether the new technologies are part of the problem, or part of the solution – or both”.

Forskning och utvecklingsarbete har direkt eller indirekt medverkat till dramatiska förändringar inom jordbruket i många länder. Växtförädling har kunnat bedrivas med allt mer förfinade metoder. Inte heller här har utvecklingen emellertid varit fri från komplikationer. Bekämpningsmedel och miljögifter har haft stora skadeverkningar på naturen. Här finns tydliga exempel på att synen på nyttan och värdet av enskilda forskningsresultat kan variera mycket över tiden. DDT hälsades till exempel med stor tillfredsställelse när det först kunde börja användas. Nu är medlet förbjudet.

Också från forskningen inom samhällsvetenskap och humaniora finns exempel som fått stor betydelse för samhället. Nationalekonomen Keynes´ teorier fick stort inflytande på den ekonomiska politiken i en rad länder. Arkeologisk och historisk forskning har bidragit till förståelse för människornas situation och till känslan av identitet och samhörighet med tidigare generationer. Genusforskning har belyst kvinnors och mäns olika villkor.

I det riktigt långa perspektivet kan man se förskjutningar i värderingen av olika forskningsområden och i fråga om vilka områden som förväntas bidra med de nyttiga forskningsresultaten – något som förtjänar att uppmärksammas och ge viss ödmjukhet inför de forskningspolitiska prioriteringarna. Som exempel kan pekas på det tekniska forskningsområdet. Idag är det just teknik som uppfattas som nyttig forskning. Går man tillbaka i tiden till t.ex. 1700-talet så var det inte så. Teknik betraktades mer som kuriosa och hobbysysselsättning. Stora förväntningar på nytta knöts i stället till framför allt den ekonomiska forskningen.

4.1.2. Forskning och regional utveckling

Inte minst när det gäller regional utveckling förväntas forskning kunna ge stora positiva effekter. Att inrätta och bygga ut nya högskolor har sedan flera år blivit det kanske viktigaste regionalpolitiska instrumentet, inte bara i Sverige utan också i andra länder. Universitet och högskolor uppfattas inte bara ha positiva effekter i sig utan också bidra till att skapa en attraktiv miljö, som sedan lockar till sig både företag och kompetenta människor. I vilken omfattning universitet och högskolor verkligen

är drivkrafter i regional utveckling är emellertid en komplicerad fråga, som inte kan besvaras entydigt utifrån befintliga forskningsresultat.

Många regioner, som uppfattas som dynamiska, rymmer samtidigt framgångsrika universitet och forskningsinstitut. Professor Gunnar Törnqvist varnar emellertid i boken Renässans för regioner (1998) för ”löst grundade antaganden om samband mellan högre utbildning och forskning å ena sidan och regional utveckling å den andra. Om två fenomen – t ex framgångsrik forskning och industriell expansion – uppträder i samma område, kan detta inte tas till intäkt för att det råder kausala samband dem emellan. En kombination av omständigheter som förefaller lyckosam i en region behöver inte nödvändigtvis ge samma effekt i ett annat område. De få inträngande undersökningar som finns visar ganska entydigt att de samband man tror sig finna är synnerligen komplexa och att effekterna av högre undervisning och forskning varierar högst avsevärt mellan olika platser och regioner.”

Universitet och högskolor har naturligtvis s. k. multiplikatoreffekter. De är på många håll med sina lärare och studenter traktens största arbetsplats. Lärare och studenter ger underlag för både kommersiell och samhällelig service. Universitets- och högskoleorter blir attraktiva boendemiljöer, med kulturutbud och möjligheter till både umgänge och aktiv fritid. Universitet och högskolor, kan ha ett betydande symbolvärde som höjer regionens status.

Universitet och högskolor kan också attrahera nya företag. Det tycks dock inte i första hand vara universitetens och högskolornas egen forskning som attraherar, utan möjligheterna att i deras närhet rekrytera kvalificerad arbetskraft.

Studier har gjorts av några välkända regionala miljöer i USA, Europa och Japan. Dessa redovisar två skilda grupper av miljöer. I den första gruppen ingår korridoren London – Heathrow – Reading, Plateau de Saclay strax söder om Paris, Sophia Antipolis nära Nice, Münchenregionen, korridoren Kista – Arlanda och Tsukuba, vetenskapsstaden nära Tokyo. Dessa områden kännetecknas av omfattande koncentration av hightech-företag och av att där finns betydande universitet och forskningsinstitut. De undersökningar som genomförts visar emellertid inga tydliga synergieffekter mellan universitetsforskningen och företagsamheten. Kontakterna dem emellan är få. Universiteten och forskningsinstituten lever i en värld, de små och stora företagen i en annan, trots att de ligger tätt intill varandra. Undersökningarna konstaterar också att dessa regioner vuxit fram snabbt och som resultat av omfattande planering och reglering.

I den andra gruppen ingår bland annat Silicon Valley med Stanford University, ett område runt Boston och MIT, området runt Cambridge i Storbritannien och dess universitet. I dessa miljöer är synergi-effekterna,

enligt de gjorda undersökningarna, betydande. Där finns direkta kopplingar och överföring av kunskap mellan universitetsforskning och företag. Där finns gott om institutionella och individuella nätverk. Nätverken hålls i många fall samman av nyckelpersoner som känner varandra väl. Undersökningarna framhåller att miljöerna har vuxit fram under förhållandevis lång tid och utan större planeringsinsatser.

De forskare som studerat de olika miljöerna pekar på några omständigheter som skulle kunna förklara skillnaderna mellan regionerna. En första är tidsaspekten. Synergieffekter kan enligt undersökningarna möjligen inte bli synliga förrän efter tidigast 10-15 år. En annan är graden av samstämmighet i verksamhetsinriktningen. Forskningen vid universitet och högskolor måste anknyta till industrins behov. Inte minst har individerna betydelse. Bakom framgångsrik samverkan finns i regel initiativrika personer.

4.1.3. Forskning och långsiktigt hållbar utveckling

Regeringen gav år 1991 Kungl. Vetenskapsakademien i uppdrag att göra en utvärdering av den svenska miljöforskningens kvalitet och inriktning. I Vetenskapsakademiens rapport (Ds 1992:71) redovisas bland annat en diskussion mellan forskare och utvärderare om forskningens betydelse för miljöarbetet. I diskussionen framhölls ”att knappast något miljöproblem identifierats av beställarstyrd forskning. Praktiskt taget alla har upptäckts genom individuella forskares ostyrda (ostyriga?) nyfikenhet.”

Rapporten redovisar vidare från diskussionen: ”Många bittra kommentarer fälldes om myndigheters och lagstiftares senfärdighet och ovilja att lyssna till forskare och om hur massmedia styr politiska prioriteringar. Flera debattörer ansåg dock att en förbättring inträffat under senare år. De utländska bedömarna verkade häpna över eller oförstående inför debatten. Enligt deras mening var Sverige ett mönster av korta informationsvägar och snabba miljöbeslut.” (s. 33)

Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, MISTRA, framhåller i sitt av styrelsen antagna policydokument i fråga om miljöforskningens betydelse att ”Sveriges hittillsvarande framgång i det internationella miljövårdsarbetet baseras till stor del på kunskaper som miljöforskningen bidragit med, inte minst inom arbetet med internationella konventioner för gränsöverskridande luftföroreningar.”

4.1.4. Forskningen och medborgarna

4.1.4.1 Forskningen och det demokratiska samhä llet

Forskningen har ideal och fundamentala värderingar gemensamma med det demokratiska samhället. Det är tanke- och yttrandefriheten. Det är avståndstagandet från fördomar och vidskepelse. Det är respekten för oliktänkande. Det öppna demokratiska samhället är ett samhälle som också uppmuntrar till kunskapssökande och till att ny kunskap sprids. I det demokratiska samhället har forskningen betydelse som normbildare, för kritiskt tänkande, mot vidskepelse och fördomar.

Som bäst kan forskningen bidra till internationellt samarbete och fred och till lösningar av globala problem. Många forskare engagerar sig också personligen i viktiga samhällsfrågor. Som exempel kan pekas på Pugwash-rörelsen, en internationell sammanslutning av forskare för kärnvapenkontroll och nedrustning.

Universitet och högskolor har emellertid inte alltid fungerat som bastioner och skydd för de demokratiska värderingarna. Sverker Oredsson har till exempel i en bok skildrat Lunds universitet under 1930-talet. Här visas att det inte låg någon garanti för politiskt omdöme i att vara akademisk lärare eller student. Betydligt mer dramatiska exempel kan självfallet hämtas från andra länder, exempelvis Tyskland under samma tid, Sovjetunionen eller andra diktaturstater.

Forskningen blir allt mer avancerad. Den moderna frontlinjeforskningen inom naturvetenskap, teknik och medicin är svårförståelig för de flesta människor. Det avspeglar givetvis en generellt ökande specialisering i samhället. Kunskapen inom många andra professioner är inte heller direkt tillgänglig för medborgaren i gemen. För ett demokratiskt samhälle är det viktigt med kunniga och välinformerade medborgare. Det gör forskningsinformation till en angelägen verksamhet. Svåra avvägningsproblem löses dock inte enbart med kunskaper. Debatten och beslutet om hjärndödsbegreppet är exempel på svåra frågor där inte bara kunskapen, i detta fall om människans kropp och funktioner, utan också grundläggande värderingar måste vara avgörande.

Forskarnas egen bakgrund har rimligen betydelse för deras intresseinriktning och val av forskningsproblem. Som rekryteringen till forskarutbildningen hittills sett ut, skiljer sig forskarna från befolkningen i övrigt genom att till exempel män och personer från högre socialgrupp är överrepresenterade, medan kvinnor, invandrare, olika minoritetsgrupper och andra är underrepresenterade. Forskare har därtill ofta också nått en relativt mogen ålder, när de får en sådan ställning att de självständigt kan

svara för forskningsprojekt. Veterligen finns dock inga faktiska undersökningar av hur valet av forskningsinriktning varierar med forskarnas egen personliga bakgrund.

4.1.4.2 Allmänhetens kunskap om och inställning till forskning

Allmänhetens, de ”vanliga” medborgarnas inställning till forskning är ofta inte utan vissa motsägelser. I regel är grundsynen på forskning mycket positiv. Samtidigt finns i varje fall periodvis eller inom vissa grupper farhågor för negativa effekter av forskningen. Många visar stort intresse ”i princip” för information om forskning och forskningsresultat. Samtidigt är förmågan att i praktiken förstå forskningen, särskilt inom naturvetenskap och teknik, ofta begränsad.

OECD genomförde i slutet av år 1996 ett symposium om Public Understanding of Science and Technology. Till symposiet, som dokumenterats i flera skrifter, togs fram underlag dels i form av bakgrundsmaterial från OECD:s medlemsländer dels i form av några specialstudier. (Se framför allt Promoting Public Understanding of Science and Technology, OECD/GD(97)52, och Science and Technology in the Public Eye, OECD 1997)

Rapporterna visar på en positiv inställning till frågor om forskning och teknik i alla OECD-länderna. Mest positiva är attityderna i USA och minst i Japan. Intresset gäller särskilt forskning som kan tänkas ha direkt betydelse för den egna livssituationen. Framför allt är intresset stort för medicinsk forskning. Miljöforskning har också en framträdande plats, när medborgarna tillfrågas om vad som intresserar dem.

Samtidigt är det generellt en låg nivå i fråga om vad som i OECDmaterialet rubriceras ”scientific literacy”, dvs. förmåga att förstå vetenskapliga begrepp, fakta, metoder och processer. Bara en liten del av allmänheten anser sig ha förmåga att bilda sig en självständig uppfattning i forsknings- och teknikrelaterade frågor.

I OECD-materialet redovisas bland annat en undersökning, som genomförts i fjorton medlemsländer (Sverige ingick inte), vilken visar att – som bäst – bara omkring tio procent förstod vissa vetenskapliga begrepp och metoder. Länder som Storbritannien, Danmark och Nederländerna fick de bästa resultaten, medan t.ex. USA och Tyskland låg klart sämre till och Japan och Portugal hamnade på de sista platserna.

Även om grundinställningen till forskning och teknik är positiv är det få som aktivt följer utvecklingen och tar del av information om dessa områden. Vad som i OECD-undersökningarna kallas ”the attentive public” är störst i Frankrike, cirka 16 procent, och lägst i Japan, cirka två

procent, med länder som t.ex. USA och Storbritannien ungefär mitt emellan dessa.

Intresset för och kunskaperna om forskning och teknik har, enligt undersökningarna, inte förändrats nämnvärt under de senaste årtiondena.

OECD ägnar särskild uppmärksamhet åt intresset för naturvetenskap och teknik bland ungdomar. Här visar flertalet länder på svagt och ibland också minskande intresse. Flera OECD-länder redovisar svårigheter att rekrytera studenter till dessa områden och att de som fått naturvetenskaplig eller teknisk utbildning inte sällan ändå väljer att arbeta inom andra yrkesområden.

Intresset för naturvetenskap och teknik grundläggs tidigt. De tidiga skolstadierna, och den inriktning och uppläggning som utbildningen har där, har därför stor betydelse. Ett problem här är att lärarna på dessa stadier ofta saknar intresse eller kompetens för att undervisa inom naturvetenskap och teknik.

OECD:s rekommendationer inför framtiden gäller framför allt insatser för att genom skolan förbättra ”scientific literacy” och öka intresset för forskning och teknik, insatser i form av återkommande utbildning, stöd till särskilda informationsinsatser inom museer, vetenskaps- och teknikcentra etc., uppmärksamhet på de möjligheter som media – och då inte minst Internet – erbjuder men också etablerande av en bättre dialog mellan forskning och allmänhet.

4.1.5. Forskning och utbildning

Sambandet utbildning – forskning har flera aspekter. En första gäller det organisatoriska sambandet, dvs. att utbildning och forskning bedrivs inom ramen för samma organisatoriska enheter. Detta har varit en stundtals hett debatterad fråga med avseende på den svenska högskoleorganisationen. Skillnaderna är stora mellan de svenska universiteten och högskolorna i fråga om proportionerna mellan forskningsresurser och utbildningsresurser. Här finns också mycket stora skillnader mellan institutioner inom ett och samma lärosäte. I andra länder är likaså skillnaderna inom universitetsvärlden stora när det gäller balansen mellan utbildning och forskning. Ett exempel på detta är USA, där bara en mindre del av universiteten är ”research universities”.

En annan aspekt är de enskilda lärarnas engagemang i olika arbetsuppgifter. Genom de universitetslektorstjänster som infördes i Sverige på 1960-talet fick svenska universitet och högskolor stora lärargrupper som inte medverkade i forskning. Efter många och långa diskussioner har numera också detta ändrats. De regler för anställning av högskolelärare som beslutats gälla från och med år 1999, innebär att alla lärare med

forskarutbildning normalt ska arbeta både inom utbildning och inom forskning.

En tredje aspekt gäller innehållet i och uppläggningen av utbildningen. Den svenska högskolelagen föreskriver att verksamheten vid universitet och högskolor ”skall bedrivas så att det finns ett nära samband mellan forskning och utbildning”.

Det viktigaste sambandet mellan utbildning och forskning är rimligen det som ska ligga i utbildningens innehåll och uppläggning. Utbildningen vid universitet och högskolor måste bygga på senaste tillgängliga forskningsresultat. Detta är angeläget inte bara för studenterna utan också med hänsyn till utbildningens betydelse för spridningen av kunskaper och forskningsresultat. Utbildningen måste också förmedla det vetenskapliga synsättet och ge studenterna inblick i forskningens arbetsmetoder, helst genom att de själva får pröva på dessa genom någon form av egen uppgift.

Sambandet med forskningen i dessa bemärkelser är en viktig förutsättning för hög kvalitet i utbildningen, som måste uppmärksammas i uppföljning och utvärdering. Om detta samband också förutsätter organisatoriskt och personellt samband mellan utbildning och forskning är inte självklart. I andra länder har dessa senare samband inte alltid ansetts nödvändiga. Det gäller till exempel i ett så framgångsrikt universitetssystem som det i USA.

Det finns många diskuterande och teoretiskt analyserande framställningar om sambandet mellan forskning och utbildning. Däremot saknas mer konkreta undersökningar av vad olika samband mellan utbildning och forskning – eller avsaknaden av sådant samband – i praktiken innebär.

5. De statliga forskningsinsatserna: varför, hur mycket och vad?

Forskning 2000:s bedömningar och förslag i sammanfat tning

Övergripande bedömningar och förslag

Sverige har under en följd av år varit det land som avsatt störst andel av bruttonationalprodukten till forskning och utvecklingsarbete (FoU). Sveriges framstående position beror framför allt på att det svenska näringslivet, och då ett fåtal internationella storföretag, gör mycket stora insatser. Av de statliga insatserna har hittills en stor del avsett försvarsforskning, där insatserna nu minskar väsentligt.

Forskning 2000 betonar att Sverige måste eftersträva att också i fortsättningen vara ledande i fråga om FoU-insatser. Detta kräver ökade totala resurser. Särskilt angeläget är det att resurserna för grundforskning och forskarutbildning förstärks.

Forskning 2000 anger övergripande prioriteringar och riktlinjer för förändringar men ger inte förslag i fråga om vilka exakta belopp som bör ställas till förfogande för olika ändamål. Forskning 2000 lämnar förslag i fråga om hur arbetet med att ta fram det närmare underlaget för dessa beslut ska utformas.

Statens uppgifter inom forskningen ska, enligt Forskning 2000:s mening, vara följande:

1. Staten ska garantera forskningens frihet.

2. Statens huvudansvar ska gälla grundforskning och forskarutbildning.

3. Staten ska svara för forskning och utvecklingsarbete till stöd för de verksamheter som bedrivs i statlig regi.

4. Staten ska främja forskning och utvecklingsarbete för andra samhällssektorer, när detta bedöms vara de bästa insatserna för att utveckla dessa sektorer.

5. Staten ska ge organisatoriska ramar för utförande av forskning.

6. Staten ska ge förutsättningar för deltagande i internationellt forskningssamarbete.

För forskningspolitik och planering är det lämpligt att utgå från två skilda modeller för styrning: beställarstyrning och forskarstyrning. Näringslivets FoU är exempel på den första modellen, den forskning som finansieras via universitet, högskolor och forskningsråd på den andra. Forskning 2000 avvisar däremot den modell med ställföreträdarstyrd forskning som kommit till användning inom sektorsforskningen.

I fråga om forskningsstiftelserna konstaterar Forskning 2000 att det inte är möjligt att återföra stiftelsernas kapital till statsmakternas beslutsfattande. Omfattningen av stiftelsernas insatser är sådan att övergripande avvägningar och långsiktig policy bör stå i överensstämmelse med statsmakternas forskningspolitik. Enligt Forskning 2000:s mening bör därför styrelseledamöterna utses bland företrädarna för eller nomineras av de partier som är företrädda i riksdagen och antalet ledamöter avspegla partiernas mandatställningar. Styrelserna i denna sammansättning ska endast svara för övergripande policybeslut. Anslagstilldelningen till enskilda forskningsprojekt och forskningsprogram m.m. måste grundas på vetenskapliga och andra professionella bedömningar. Stiftelserna bör, enligt Forskning 2000:s mening, endast dela ut den långsiktiga realavkastningen av sitt kapital.

Svenska företrädare bör arbeta för att de insatser som finansieras genom EU:s ramprogram för forskning i större utsträckning får karaktär av forskarstyrd forskning, dvs. bygger på forskares initiativ och fördelas av kollegialt utsedda forskningskompetenta organ utifrån vetenskapliga kriterier. Svenska företrädare bör vidare arbeta bland annat för att den administrativa proceduren kring EU:s forskningsinsatser förenklas.

Kostnaderna för medverkan i projekt som finansieras via EU:s ramprogram måste nationellt kunna bedömas och prioriteras som annan verksamhet som ska finansieras med anslag till forskning. Särskilda medel ska således inte behöva avsättas för generellt stöd till sådana projekt.

Bedömningar och förslag avseende grundforskning

Enligt Forskning 2000:s mening är den mest angelägna åtgärden för svensk forskningspolitik att väsentligt öka resurserna för grundforskning och forskarutbildning.

Med avseende på grundforskningen är det i huvudsak tre olika avvägningar som ska göras på statsmaktsnivå:

  • avvägningar mellan ”fasta” och ”rörliga” medel för forskning, dvs. i praktiken mellan anslag direkt till universitet och högskolor respektive anslag till forskningsråd
  • avvägningar mellan olika forskningsområden
  • avvägningar i fråga om lokaliseringen geografiskt av forskning och forskarutbildning.

Universitet och högskolor ska ansvara för en bred forskningsorganisation som ger möjlighet för alla behöriga universitets- och högskolelärare att forska. Universitet och högskolor har också ansvaret för forskarutbildningen.

Forskning 2000:s uppfattning är att en viktig del av pluralismen i det svenska forskningssystemet måste bestå i att forskare, institutioner, fakultetsnämnder och styrelser vid universitet och högskolor har reella möjligheter att agera självständigt. Det förutsätter att de medel som anvisas under forskningsanslag direkt till universitet och högskolor fullt ut kan disponeras enligt beslut som fattas av de berörda vid lärosätena.

Forskningsråden ska framför allt ha till uppgift att svara för finansiering av forskningsprojekt. De bör också utifrån egna bedömningar ta initiativ till forskning och forskarutbildning.

Forskning 2000 föreslår att inte bara de medel som nu kanaliseras via forskningsråd utan också huvuddelen av dagens sektorsforskningsmedel fortsättningsvis anvisas via forskningsråd.

Forskning 2000 betonar att en korrekt kostnadsfördelning är fundamental för att forskningspolitiken ska bli meningsfull. De övergripande prioriteringar, som statsmakterna gör, får inte sättas ur spel genom att myndigheter och andra genom olika typer av direkta eller indirekta subventioner gör anslag olika mycket värda. Alla finansiärer ska bära sina egna kostnader. Mot bakgrund av de långvariga konflikter som rått i fråga om kostnadsfördelningen anser Forskning 2000 att regeringen bör utfärda föreskrifter i dessa frågor.

Alla externa finansiärer ska, utöver de fullständiga direkta och indirekta kostnaderna, också betala för att de får tillgång till den långsiktigt uppbyggda kompetensen vid universiteten och högskolorna genom ett särskilt påslag för lärosätenas kompetensuppbyggnad. Detta påslag bör fastställas av regeringen.

Medel för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor bör, som redan tidigare beslutats, anvisas i termer av fyra vetenskapsområden: humaniora-samhällsvetenskap, medicin, naturvetenskap och teknik. Forskning 2000 föreslår att också de rörliga forskningsmedlen som fördelas via forskningsråden, anvisas i termer av vetenskapsområdena.

Indelningen i vetenskapsområden bör tillämpas konsekvent. Det innebär till exempel att den särskilda medelsanvisningen till temaforskning vid Linköpings universitet bör inordnas i strukturen av vetenskapsområden. För undvikande av missförstånd erinrar Forskning 2000 särskilt om

att indelningen i vetenskapsområden i statsmakternas anslagsbeslut inte är bindande för lärosätenas interna organisation.

Forskning 2000 förordar förstärkningar av områdena teknik och naturvetenskap, medan resurserna för samhällsvetenskaplig forskning bör kunna minska.

Forskning 2000 anser, med hänsyn till bland annat angelägenheten av att underlätta för tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde, att lärosätena bör få möjlighet att omfördela högst fem procent av beloppen som anvisas till de olika vetenskapsområdena.

Den geografiska fördelningen av de nuvarande forskningsresurserna är resultatet av en lång utveckling. Skillnaderna mellan lärosätena är uttryck för gjorda prioriteringar. Forskning 2000 konstaterar att de tidigare fattade besluten att alla lärosäten ska ha egna forskningsresurser och att alla lärare med forskarutbildning ska medverka i forskning ger viktiga utgångspunkter för den geografiska fördelningen av forskningsresurserna. Statsmakterna måste dock som hittills kunna göra dessa fördelningar utifrån allmänna värderingar och politiska prioriteringar.

Forskningen vid de små och medelstora högskolorna måste kunna svara mot samma kvalitetskrav som verksamheten vid universiteten. Enligt Forskning 2000:s mening förutsätter ytterligare utbyggnad av fasta forskningsresurser vid de små och medelstora högskolorna att antalet forskarutbildade lärare ökar och att forskningen vid högskolorna visar sig uppfylla kvalitetskriterierna, t.ex. genom att andelen medel som erhålls i vetenskaplig konkurrens från forskningsråden ökar. Statsmakterna måste också med avseende på forskningsresurserna till de små och medelstora högskolorna använda sig av indelningen i vetenskapsområden. Forskning 2000 betonar att de små och medelstora högskolorna inte är en enhetlig grupp utan tvärtom visar stora skillnader inte minst i fråga om forskningsförutsättningar och verksamhetens inriktning mot olika vetenskapsområden.

Forskning 2000 framhåller angelägenheten av en bred forskningsorganisation samtidigt som insatser måste kunna koncentreras till vissa särskilda områden. Kommittén betonar att vad önskemålen om bredd och resurser för särskilt prioriterade områden i praktiken ska innebära måste överlåtas till universitetens och högskolornas och forskningsrådens bedömningar. Forskning 2000 visar med exempel från forskarutbildningen på den omfattande förnyelsen vid universitet och högskolor.

Forskning 2000 pekar på att vetenskapsområdena ger vida ramar för bland annat tvärvetenskap, men framhåller samtidigt att särskilda insatser bör göras till stöd för tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde.

Särskilda resurser bör också avsättas till finansiering av genusforskning.

Frågan om deltagande i CERN och motsvarande organisationer kan, enligt Forskning 2000, inte enbart bedömas utifrån ett vetenskapligt perspektiv, även om ett nödvändigt villkor för deltagande självfallet måste vara att det anses önskvärt ur vetenskaplig synpunkt. Medel för deltagande i sådant forskningssamarbete bör därför avsättas av statsmakterna. Enligt Forskning 2000 bör den av statsmakterna tidigare beslutade neddragningen av resurserna för det internationella forskningssamarbetet inte genomföras.

Forskningsråden bör i fortsättningen göra avvägningarna i fråga om resurser till dyrbar vetenskaplig utrustning.

Bedömningar och förslag avseende forskning för särskilda samhällsbehov

Staten måste, enligt Forskning 2000:s mening, ta motsvarande ansvar som näringslivet för att långsiktigt utveckla den egna verksamheten bl.a. med hjälp av FoU-insatser. Omfattningen av direkt beställarstyrd FoU för utveckling av den statliga verksamheten bör därför öka. Detta bör ske inom ramen för de medel som står till förfogande för respektive verksamhetsområde. De verksamhetsansvariga beställarna, dvs. inte fristående organ, ska ansvara för problemval. Lika litet som i fråga om näringslivets FoU bör de statliga verksamheterna vara hänvisade till forskarinitierade ansökningar och forskares bedömningar av vad som är intressant och viktigt. Den beställarstyrda verksamheten kommer sannolikt, liksom inom näringslivet, att i övervägande grad ha karaktär av utvecklingsarbete. I viss utsträckning bör myndigheternas FoU-arbete också kunna organiseras som FoU-avdelningar inom respektive myndighet, eller, för mer omfattande insatser, eventuellt i form av särskilda forskningsinstitut.

Statliga utredningar svarade tidigare för en omfattande forskning, som kunde ligga till grund för reformbeslut av statsmakterna. Utredningarna arbetar idag i regel på andra villkor och har varken tidsramar eller resurser för att svara för forskningsinsatser. Statsmakterna bör för att få ett kvalificerat underlag för mer genomgripande beslut men också för att följa upp och utvärdera verksamhet och reformer också vara beställare av och direkt finansiera forskning inom för dem relevanta områden.

För att resurserna för FoU ska användas väl måste såväl statsmakterna som myndigheterna skaffa sig en kvalificerad beställarkompetens och på lämpligt sätt ta råd av vetenskapligt kompetenta personer vid utformningen av forskningsinsatserna. Själva forskningsarbetet ska naturligtvis också utföras professionellt och av personer med utbildning och kompetens för arbetsuppgifterna.

I huvudsak ska företagen svara för kostnaderna för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrivs inom näringslivet. Det är, enligt Forskning 2000:s mening, statens insatser inom grundforskning och forskarutbildning, som är de mest väsentliga insatserna till stöd för näringslivet. Härigenom ges grundförutsättningarna för näringslivets egen FoU och skapas en stimulerande och effektiv forskningsmiljö i Sverige. Det är bland annat mot denna bakgrund som Forskning 2000 föreslår en kraftig förstärkning av vetenskapsområdet Teknik vid universitet och högskolor och en ökad forskarutbildning inom detta område liksom att de rörliga forskningsmedlen samlas inom en ny och förstärkt forskningsrådsorganisation, som kan säkra kvaliteten i forskningsinsatserna.

Forskning 2000 förordar att ansvaret och medlen för de kompetenscentra som nu finansieras via NUTEK förs över till berörda universitet och högskolor.

Enligt Forskning 2000:s mening är samarbetet inom industriforskningsinstituten ett viktigt stöd för det svenska näringslivet. Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) ska enligt stadgarna bidra till finansieringen av industriforskningsinstituten. När KKstiftelsens medel inte längre står till förfogande måste utrymme för medfinansiering i stället beredas inom ramen för de resurser som står till förfogande för näringspolitiken.

Forskning 2000 uppmärksammar möjligheterna till insatser inom miljöforskning. Kommittén pekar bland annat på förslaget om en ny forskningsrådsorganisation där forskningsråden får ett vidare ansvar för såväl inomdisciplinär och tvärvetenskaplig forskning som grundforskning och tillämpad forskning, vilket innebär att miljöforskning kan ingå i ansvaret för alla forskningsråden. Ett särskilt ansvar kommer att vila på Forskningsrådet för naturvetenskap. Forskning 2000:s förslag att alla myndigheter ska svara för FoU av direkt relevans för den egna verksamheten innebär vidare att myndigheter som Naturvårdsverket och andra inom ramen för sina verksamhetsanslag ska finansiera forskning och utvecklingsarbete.

5.1. Utgångspunkterna: nuläge och mål

5.1.1. De svenska FoU-resurserna i internationellt perspektiv

Forskningsinsatserna mäts för det mesta i pengar, i hur mycket som satsas på forskning. För internationella jämförelser brukar forskningskostnadernas andel av bruttonationalprodukten ofta användas som mått. Sverige ligger, något som ofta framhålls, väl till vid sådana internationella jämförelser av FoU-insatserna. Sverige har under många år varit det land som satsat relativt sett mest på FoU, om man mäter insatserna som andel av bruttonationalprodukten (BNP).

Detta innebär dock självfallet inte att Sverige i absoluta tal hör till de stora forskningsnationerna. De fem största FoU-nationerna är USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. USA svarar ensamt för drygt 40 procent av all FoU inom OECD-länderna, de fem största FoUländerna tillsammans för cirka 65 procent. Sveriges insatser motsvarar drygt en procent av de samlade FoU-insatserna i världen. (Uppgifterna är hämtade ur Main Science and Technology Indicators /MSTI/ 1998:1 OECD.)

Under 1980-talet ökade FoU-insatserna i flertalet OECD-länder. År 1990 avsattes i genomsnitt 2,4 procent av BNP i dessa länder till FoU. Under 1990-talet har insatserna däremot minskat inom hela OECDområdet. År 1995 var genomsnittet 2,2 procent av BNP. I de flesta länder var detta resultatet av nedskärningar på den statliga budgeten, framför allt minskningar inom försvarsforskningen. Näringslivets insatser totalt låg kvar på en jämn nivå.

Nu har man i flera länder, bland annat Japan, Storbritannien och USA beslutat öka resurserna för grundforskning. År 1999 ökar i USA anslagen till National Science Foundation, NSF, och National Institutes of Health, NIH, med 10 respektive 8,4 procent. Budgeten för NSF och NIH kan komma att fördubblas under de kommande fem – tio åren. I Kanada har en tidigare planerad nedskärning av forskningsanslagen ersatts av en ökning med 14 procent. Trots ekonomiska svårigheter har forskningsbudgeten i Japan ökat med 5 procent år 1998. Regeringen i Storbritannien tillkännagav sommaren 1998 att anslagen till grundforskning ska ökas med en miljard pund, dvs. i det närmaste 15 miljarder kronor under en treårsperiod med början år 1999. I Finland ökas de statliga forskningsanslagen med 500 miljoner mark om året under treårsperioden 1997–1999, dvs. sammanlagt 1,5 miljarder mark, vilket innebär en ökning med tjugofem procent.

Sveriges förstaplacering när det gäller FoU-andelen av BNP bygger framför allt på stora insatser från några få storföretag och på – fram till nu – relativt stora insatser inom försvarsforskning. Att BNP i Sverige haft en svag utveckling har också haft betydelse för relationstalet.

Sverige ligger, trots den omfattande försvarsforskning som ingår i statistiken, under OECD-genomsnittet när det gäller den andel av forskningsresurserna som är statligt finansierade. I Sverige svarade staten år 1995 (det senaste år, för vilket uppgifter funnits tillgängliga för OECDländerna) för cirka 29 procent av FoU-insatserna. Genomsnittet för OECD var närmare 34 procent. I USA var andelen drygt 35 procent, i Frankrike 42 procent och i Italien 53 procent. Också i de andra nordiska länderna svarade staten för en större andel av de samlade FoU-insatserna än i Sverige: Danmark 39 procent, Finland 35 procent och Norge 44 procent. (Siffrorna avspeglar givetvis inte bara skillnader mellan länderna i fråga om det statliga engagemanget i forskning utan också i fråga om näringslivets inriktning och struktur och därmed sammanhängande skillnader i fråga om näringslivets FoU.)

Vid internationella jämförelser måste beaktas att de svenska anslagen till universitet och högskolor innehåller betydande belopp för studiefinansiering för doktorander. Detta höjer den svenska anslagsnivån. Studiefinansieringen i andra länder kan ske på annat sätt – t.ex. genom att doktoranderna lånar pengar till sin försörjning – eller ligga på en lägre nivå än de svenska doktorandtjänsterna. Studiefinansieringen ingår då inte alls eller med lägre belopp per doktorand i andra länders forskningsanslag. Dessa avser i stället i större utsträckning egentliga forskningsmedel. Motsvarande kan gälla för lokalkostnaderna. Också de kan bidra till att de svenska insatserna överskattas i statistiken jämfört med insatserna i andra länder. Medel för lokalkostnader utgör en fjärdedel av de svenska universitets- och högskoleanslagen till forskning. Också här kan ordningen för att finansiera och redovisa lokalkostnader variera, med följd att andra länders forskningsanslag i större utsträckning kan avse direkta forskningskostnader.

Den svenska försvarsforskningen – och därmed den sammanlagda statliga FoU-finansieringen – har nu minskat väsentligt i omfattning. Från år 1996 till år 1998 har kostnaderna för försvarets FoU minskat med tre miljarder kronor, bland annat till följd av att JAS-planet i huvudsak är färdigutvecklat. Hur detta påverkar Sveriges rangordning internationellt med avseende på FoU-insatserna finns ännu inga uppgifter om.

De statliga forskningsinsatserna uppgår för år 1998 till sammanlagt cirka 15 miljarder kronor. Uppgifter om näringslivets FoU-insatser finns för närvarande inte för senare år än 1995. Då uppgick näringslivets FoU-finansiering till sammanlagt cirka 40 miljarder kronor. Andra fi-

nansiärers, bl.a. forskningsstiftelsernas, insatser kan uppskattas till cirka 3,5 miljarder kronor (även detta belopp är delvis uppskattat utifrån insatserna under år 1995). Om näringslivets och andra finansiärers insatser nu antas uppgå i varje fall till 1995 års belopp, blir den sammanlagda FoU-finansieringen i Sverige under år 1998 cirka 58,5 miljarder kronor. Av detta svarar staten för cirka 29 procent, näringslivet för cirka 65 procent och andra finansiärer för cirka 6 procent.

5.1.2. De statliga FoU-insatserna

Den statliga budgeten delas in i 27 utgiftsområden. Anslagsbeloppen för dessa utgiftsområden och hur mycket inom varje område som avsätts till forskning och utvecklingsarbete redovisas i nedanstående tabell. En närmare redovisning av vilka verksamheter som är knutna till de olika utgiftsområdena lämnas i Bilaga 3.

Utgiftsområde

Totala anslag 1998 Mkr.

FoUmedel 1998

Mkr.

FoUmedlens andel av totala anslag

%

1. Rikets styrelse

3 977

3 0,06

2. Samhällsekonomi och finansförvaltning

2 063

51 2,47

3. Skatteförvaltning och uppbörd

5 662

7 0,12

4. Rättsväsendet

21 034

50 0,24

5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan

2 811

81 2,88

6. Totalförsvar

41 244 1 177 2,85

7. Internationellt bistånd

11 434 417 3,65

8. Invandrare och flyktingar

3 864

0 0,00

9. Hälsovård sjukvård och social omsorg

22 500 174 0,77

10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

37 192

3 0,01

11. Ekonomisk trygghet vid ålderdom

62 701

0 0,00

12. Ekonomisk trygghet för familjer och barn

35 814

0 0,00

13. Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

42 723

0 0,00

14. Arbetsmarknad och arbetsliv

47 542 540 1,14

15. Studiestöd

21 334

0 0,00

16. Utbildning och universitetsforskning

27 051 8 937 33,04

17. Kultur, medier, trossamfund och fritid

7 335 171 2,33

18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 22 826 164 0,72 19. Regional utjämning och utveckling 3 605 147 4,06 20. Allmän miljö- och naturvård 1 178 22 1,90 21. Energi 1 583 580 36,64 22. Kommunikationer 24 101 511 2,12 23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar 13 726 926 6,75 24. Näringsliv 2 698 1 252 46,41 25. Allmänna bidrag till kommuner 93 049 0 0,00 26. Statsskuldsräntor m.m. 109 125 0 0,00 27. Avgifter till Europeiska gemenskapen 19 645 0 0,00

Samtliga utgiftsområden

687 815 15 212 2,21

(Källa: SCB: U 17 SM 9801)

Utgiftsområde 16, Utbildning och universitetsforskning, innehåller de största beloppen till FoU. Här finns anslagen till universitet, högskolor och forskningsråd. Det därnäst största området är utgiftsområde 24, Näringsliv, med anslagen till Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, och till rymdforskning.

FoU-utgifterna finns i SCB:s statsbudgetanalys också redovisade enligt en av statistiska myndigheter i Norden använd ändamålsindelning. Enligt denna fördelar sig FoU-utgifterna på följande sätt.

Ändamål

FoU 1998

Mkr

1. Jordbruk, skogsbruk, jakt och fiske

2. Industriell verksamhet

3. Energi och vattenförsörjning

4. Transport och telekommunikationer

5. Boendemiljö och samhällsplanering

6. Fysisk miljö och naturvård

7. Hälso- och sjukvård

8. Socialvård, social miljö, trygghet

9. Kulturutbud, massmedia, fritidsverksamhet 10. Undervisning 11. Arbetsmiljö och personalskydd 12. Offentlig förvaltning, ekonomisk planering och övrig samhällsservice 13. Utforskning och utnyttjande av jorden och atmosfären 14. Allmän vetenskaplig utveckling 15. Rymdverksamhet 16. Försvar

275 627 666 784 164 131 144 115 102

35 552 256 191 9 711

372 1 122

Summa

15 211

(Källa: SCB)

5.1.3. Universitet och högskolor

Anslagen till universitet och högskolor är uppdelade i skilda anslag till den grundläggande högskoleutbildningen respektive till forskning och forskarutbildning. Sedan länge har statsmakterna fördelat medlen under universitets- och högskoleanslagen till forskning och forskarutbildning utifrån den "klassiska" fakultetsindelningen i humanistisk, teologisk, juridisk, samhällsvetenskaplig, medicinsk, farmaceutisk, odontologisk, matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet. Till Linköpings universitet anvisas också medel för temaorganiserad forskning. Fakultetsanslagen uppgår för budgetåret 1998 till sammanlagt ungefär 6 miljarder kronor.

När det gäller fakultetsanslagen svarar statsmakterna också för fördelningen geografiskt genom anslagen till de olika universiteten och högskolorna.

För budgetåret 1998 fördelas universitetens och högskolornas anslag till forskning och forskarutbildning enligt följande.

Fakultet Universitet/högskolor

Miljoner kronor UU LU GU SU UmU LiU Kl KTH LåTU CTH-

mm

Summa

Humanistisk Teologisk Juridisk

Samhällsvetenskaplig

Medicinsk Odontologisk Farmaceutisk

Matematisknaturvetenskaplig

Teknisk-naturvetenskaplig

Teknisk Filosofisk Tema

Konstnärligt utvecklingsarbete

Lokalhyror Övrigt

Summa

115,0

19,6 19,3

118,5

132,8

39,5

290,4

208,6

9,2

952,9

100,9

18,0 15,0

96,8

153,7

25,2

192,4

171,1

4,2

200,4

977,7

102,9

131,3

153,2

19,9

129,2

6,9

230,9

9,9

784,3

120,2

23,2

135,8

294,8

200,4

1,7

776,2

54,1

90,6

126,6

24,2

146,5

0,8

79,5

522,2

74,4

116,3

13,1 56,7

82,9

343,4

337,1

32,9

233,2

603,2

316,7

189,4

506,0

126,7

8,5

0,8

42,2

178,3

344,9

92,6

437,5

493,1

37,6 57,5

572,9

977,8 102,2

39,5

762,9

290,4

1075,7

21,6 56,7 12,8

1467,5

113,4

6081,6

(Källa: Regleringsbrev för budgetåret 1998 avseende anslag till universitet och högskolor m.m.)

Betydande kostnader för klinisk medicinsk och odontologisk forskning och forskarutbildning finansieras via särskilda ersättningar till sjukvårds- respektive tandvårdshuvudmännen. Sammantaget uppgår dessa ersättningar för år 1998 till i det närmaste 1,6 miljarder kronor. Ersättningarna avser även kostnader för vissa utbildningar, framför allt läkaroch tandläkarutbildningarna. Större delen av ersättningarna – 65 procent, enligt SCB – avser dock forskning och forskarutbildning.

För forskning vid de små och medelstora högskolorna anvisas medel – budgetåret 1998 sammanlagt cirka 422,5 miljoner kronor – utan uppdelning på fakultetsområden. Beloppet fördelar sig mellan de berörda högskolorna enligt följande:

Högskola

Anslag

(milj.kr.)

Högskolan i Karlstad Högskolan i Växjö Högskolan i Örebro Mitthögskolan Högskolan i Borås Högskolan i Dalarna Högskolan i Gävle/Sandviken Högskolan i Halmstad Högskolan i Kalmar Högskolan i Karlskrona/Ronneby Högskolan i Kristianstad Högskolan i Skövde Högskolan i Trollhättan/Uddevalla Mälardalens högskola Södertörns högskola Idrottshögskolan Lärarhögskolan i Stockholm Malmö högskola Högskolan på Gotland

42,6 52,7 52,8 52,3

9,2 25,1 14,9 21,2 21,2 21,3 13,7

13

8,4 21,2 12,1

4,3 13,3 21,2

2

Summa

422,5

5.1.4. Forskningsråden och Forskningsrådsnämnden

Huvuddelen av den nuvarande forskningsrådsorganisationen inom Utbildningsdepartementets område har funnits sedan den 1 juli 1977. Då inrättades Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Medicinska forskningsrådet och Naturvetenskapliga forskningsrådet samt Forskningsrådsnämnden. Senare har tillkommit Teknikvetenskapliga forskningsrådet, först inom Näringsdepartementet nu inom Utbildningsdepartementet. Anslagen till forskningsråden under Utbildningsdepartementet uppgår för år 1998 till sammanlagt cirka 1,8 miljarder kronor.

Systemet har hela tiden varit ett forskningsråd – ett anslag till forskning, dvs. indelningen i forskningsråd har också varit ett utryck för de termer i vilka statsmakternas fördelningar av forskningsmedlen gjorts. Budgetåret 1998 förfogar forskningsråden och Forskningsrådsnämnden över följande belopp för finansiering av forskning:

Forskningsråd Anslag 1998 (miljoner kr onor)

Forskningsrådsnämnden

Humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Medicinska forskningsrådet

Naturvetenskapliga forskningsrådet (inkl. CERN m.m.) Rymdstyrelsen Teknikvetenskapliga forskningsrådet Dyrbar vetenskapliga utrustningar

89

206

332

710

119 238

63

Summa

1 757

(Källa: Regleringsbrev för budgetåret 1998 avseende anslag till Nationella och internationella forskningsresurser under utgiftsområde 16 m.m.)

Forskningsråden fördelar också vissa belopp utöver vad som anvisas under de egna anslagen. Alla forskningsråden förfogar således över vissa särskilda medel, sammanlagt 22 miljoner kronor, för jämställdhetsåtgärder vid universitet och högskolor. Teknikvetenskapliga forskningsrådet disponerar särskilda medel, sju miljoner kronor, för energiforskning. Naturvetenskapliga forskningsrådet förfogar också över 45 miljoner kronor som tillfällig kompensation för beslutad neddragning av medel för bland annat deltagande i internationell forskningssamverkan.

5.1.5. Forskning för särskilda samhällsbehov. Sektorsforskning

Mer betydande sektorsforskningsanslag finns inom områdena Totalförsvar, Hälsovård, sjukvård och social omsorg, Arbetsmarknad och arbetsliv, Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande, Energi, Kommunikationer, Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar samt Näringsliv.

Om man ser insatserna i förhållande till totalbeloppen för utgiftsområdena är sektorsforskningsanslagen störst inom områdena Näringsliv och Energi. För många utgiftsområden avsätts inga särskilda resurser alls till FoU. Det gäller några av de ekonomiskt tyngsta utgiftsområdena. Inom andra är FoU-resurserna mycket begränsade i förhållande till utgiftsområdets storlek.

5.1.6. Forskning och utvecklingsarbete inom näringslivet

Företagen svarar sammantaget för huvuddelen, cirka 65 procent, av FoU-insatserna i Sverige. Även i ett internationellt perspektiv är företagens andel hög (genomsnitt inom OECD år 1995: 60 %).

Till skillnad mot vad som gäller för övriga OECD-länder har FoUutgifterna inom det svenska näringslivet ökat under 1990-talet. Beräknade i 1991 års priser ökade industrins FoU-utgifter med dryga 35 procent mellan 1991 och 1995.

Näringslivets FoU är framför allt koncentrerat till tillverkningsindustrin. Tillverkningsindustrin svarade år 1995 för 84 procent av näringslivets FoU. Industrins FoU-insatser är också till stor del koncentrerade till ett fåtal stora koncerner. År 1995 svarade sju stora koncerner för 78 procent av tillverkningsindustrins FoU-utgifter. De branscher som gör de största FoU-insatserna är transportmedelsteleprodukt- och läkemedelsindustrin. Deras FoU-insatser utgör mer än hälften av näringslivets insatser, vilket framgår av nedanstående tabell som är uttryckt i 1991 års priser.

Bransch

FoU 1995 (milj. kr)

Transportmedelsindustri Teleproduktindustri Läkemedelsindustri Maskinindustri Precisionsinstrumentindustri Pappersindustri Övrig industri Övriga näringslivet

8 646 6 691 5 598 4 655 2 894

917 4 248 6 304

Summa

39 953

(Källa: Fakta och FoU och IT, Kunskaps- och informationssamhället, SCB 1998)

Bara en mindre del – cirka 17 procent – av näringslivets FoU är grundforskning eller tillämpad forskning. Återstoden, cirka 83 procent, är utvecklingsarbete. Andelen forskning skiljer sig mycket mellan olika branscher. Läkemedelsindustrins FoU utgörs till 44 % av forskning, vilket innebär att mer än en tredjedel av all forskning inom näringslivet utförs inom denna bransch.

5.1.7. Forskningsstiftelserna

Genom avvecklingen av löntagarfonderna har betydande belopp överförts till stöd för svensk forskning och forskarutbildning. Sju stiftelser har inrättats med uppgift att – uteslutande eller som del av sin verksamhet – finansiera olika insatser inom forskning och forskarutbildning. De är (ursprungligt stiftelsekapital anges inom parentes)

  • Stiftelsen för forskning inom områden med anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (cirka 1,3 miljarder kronor)
  • Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) (ca 1 miljard kronor)
  • Stiftelsen Internationella institutet för industriell miljöekonomi vid Lunds universitet (cirka 200 miljoner kronor)
  • Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) (3,5 miljarder kronor)
  • Stiftelsen för miljöstrategisk forskning (MISTRA) (2,5 miljarder kronor)
  • Stiftelsen för strategisk forskning (SSF) (6 miljarder kronor)
  • Stiftelsen för vård- och allergiforskning (Vårdalstiftelsen) . (cirka 520 miljoner kronor)

Riksbankens Jubileumsfond har därtill erhållit tillskott (1,5 miljarder kronor) från tidigare löntagarfondsmedel. Jubileumsfonden har sedan tidigare ett betydande kapital. Marknadsvärdet av Jubileumsfondens kapital var cirka 5,8 miljarder kronor vid utgången av år 1997.

Beträffande omfattningen och varaktigheten av forskningsstiftelsernas insatser angavs vid riksdagsbehandlingen av de först inrättade stiftelserna: ”Enligt utskottets uppfattning innebär propositionens förslag att en sammanlagd resurs om cirka 1 000 miljoner kronor per år i 1993 års penningvärde bör kunna ställas till forskningens förfogande efter en uppbyggnadsperiod. En framgångsrik förmögenhetsförvaltning bör kunna medföra att stiftelsernas verksamhet utsträcks på obestämd tid.” (UbU 1992/93:16, s. 12)

Forskningsstiftelsernas uppbyggnadsperiod måste nu sägas vara över och verksamheten i full gång. Forskningsstiftelsernas insatser enligt hittills fattade beslut av respektive styrelse kan för de närmaste åren sammanlagt beräknas ligga på nivån 1,5 miljarder kronor per år.

Möjligheterna till långsiktig forskningsfinansiering i stiftelsernas regi beror av värdeutvecklingen för stiftelsernas kapital och av styrelsernas utdelningspolicy. Värdet av stiftelsernas kapital uppskattades hösten 1997 till cirka 25 miljarder kronor. Flera av stiftelserna avser att dela ut realavkastningen av kapitalet och därmed hålla sin anslagsutdelning på en sådan nivå att verksamheten kan bibehållas permanent. SSF har våren

1998 beslutat att anslagsutdelningen ska läggas på en sådan nivå att dess verksamhet är helt avslutad år 2015, med perioden från omkring år 2010 och fram till år 2015 som en avvecklingsperiod.

5.1.8. Övrig forskningsfinansiering i Sverige

Kommuner och landsting svarar endast för mindre belopp till FoUfinansiering. Uppgifterna om landstingens FoU-kostnader är därtill osäkra, på grund av oklarheter i fråga om redovisningen av de statliga bidragen till kostnader vid sjukhusen i anslutning till statligt finansierad forskning och forskarutbildning.

Det finns ett antal privata forskningsfinansiärer i form av stiftelser och fonder. SCB redovisar i sin statistik över FoU inom den privata icke-vinstdrivande sektorn att insatserna för år 1993 uppgick till cirka 1,4 miljarder kronor. SCB:s uppgifter grundas på redovisningar från i det närmaste 350 olika enheter.

5.1.9. EU:s ramprogram för forskning

EU-kommissionen lade i april 1997 fram förslag till ett femte ramprogram för forskningen avseende perioden 1998–2002 (med direkt forskningsfinansiering under de fyra åren 1999–2002). Det föreslagna programmet består av ett antal temaområden och vissa andra aktiviteter. Programmet kommer att beslutas och budget fastställas under år 1998. Den föreslagna budgetnivån är cirka 15 miljarder ECU för fyra år eller ca 32 miljarder kronor/år. Med en svensk BNP-andel på 3% blir den svenska andelen av kostnaderna ca 1 miljard kronor/år. Hur mycket som kommer svensk forskning till godo beror av hur framgångsrika ansökningar med svenska deltagare är i fördelningsprocessen inom EU. Hittills har svenska forskare och företag sammantaget erhållit något mer än vad som svarar mot den svenska delen av kostnaderna för EU:s ramprogram.

EU-stödd forskning kräver nationell medfinansiering. Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) har hittills haft i uppgift att svara för viss sådan medfinansiering. Stiftelsens åtagande har dock bara gällt EU:s fjärde ramprogram, som avslutas år 1998. STINT har våren 1998 beslutat att inte medverka med finansiering i projekt som får stöd från EU:s femte ramprogram annat än efter bedömningar från fall till fall.

5.1.10. Inte bara kvantitet utan också kvalitet

Utvärderingar som gjorts på uppdrag av forskningsråden och andra ger i regel en positiv, för att inte säga mycket positiv, bild av svensk forskning inom berörda områden.

Analyser av publicerade och citerade vetenskapliga artiklar ger samma resultat. Den s.k. Inforskgruppen vid Umeå universitet, som systematiskt studerar vetenskaplig publicering och citeringar av vetenskapliga arbeten redovisar en mycket positiv bild av svensk forskning. Inforsk har till exempel tagit fram en rangordning efter i vilken utsträckning vetenskapliga arbeten från olika länder blir citerade. Denna lista toppas av Schweiz (inkl. CERN) och USA, följda av Nederländerna. Sverige kommer på fjärde plats.

Inforsk:s undersökningar visar på kvalitet både på bredden och i specialiseringar inom svensk forskning. Alla universiteten bidrog till det goda resultatet och det var många forskares arbeten som avspeglades i citeringarna. Samtidigt fanns några forskare som uppmärksammades med ett mycket stort antal citeringar.

En engelsk analys av vetenskaplig publicering i ett antal länder i förhållande till resursinsatserna inom grundforskning visar likaså på goda resultat för svensk forskning. Sverige ligger här på tredje plats efter Storbritannien och Danmark (R. May, The Scientific Investments of Nations, Science 1998).

5.1.11. Mål för forskningen och allmänna riktlinjer för forskningspolitiken

I den senaste forskningspropositionen, prop. 1996/97:5, angavs sex övergripande mål som ska gälla för forskningen:

  • Forskningen skall bidra med nya väsentliga fakta om naturen, samhället och kulturen och ge perspektiv på människans belägenhet i universum, i jordens ekosystem och i historien.
  • Forskningen skall bidra till att bevara och utveckla hälsa, kultur, välfärd och miljö för alla individer och befolkningsgrupper i samhället liksom för kommande generationer.
  • Forskningen skall bidra till ekonomisk utveckling, effektivitet i näringsliv och offentlig sektor samt till samhällets omställning mot en hållbar utveckling och därigenom också främja sysselsättning och välfärd.
  • Forskningen skall bidra till en hög allmän utbildningsnivå och främja den kulturella utvecklingen.
  • Forskningen skall främja kritiskt tänkande och vetenskapliga förhållningssätt i samhället och därmed främja och stärka demokratin.
  • Forskningen skall bidra till internationellt samarbete och fred och till lösningar av globala problem.

Forskningspropositionen slår fast att ”Den forskning som bedrivs med offentliga medel skall bidra till uppfyllandet av dessa mål, även om enskilda forskningsprojekt inte kan bidra till att tillgodose samtliga mål.”

I forskningspropositionen angavs vidare elva allmänna riktlinjer för forskningspolitiken.

1. Forskningens inriktning skall svara mot behoven i samhället. 2. Övergripande forskningspolitiska beslut skall fattas av statsmakterna medan organ med sakkunskap inom berörda områden beslutar om närmare medelsfördelning och verksamhet. 3. Krav skall ställas på hög vetenskaplig kvalitet i den forskning som finansieras med statliga medel. 4. Forskningen skall komma till nytta. 5. Högskolans samverkan med det omgivande samhället skall öka. 6. Forskningsetiska problem och forskarnas ansvar i dessa frågor skall ges ökad uppmärksamhet. 7. Jämställdheten inom forskningen skall öka liksom forskning med ett genusperspektiv. 8. Sambandet mellan utbildning och forskning skall stärkas. 9. Alla universitet och högskolor skall förfoga över egna forskningsresurser. 10. Svensk forskning skall bidra till forskningen i världen och aktivt samspela med forskning i andra länder. 11. Sverige skall verka för att den EU-finansierade forskningen ger ett brett stöd till utvecklingen i Europa.

Målen för forskningen och riktlinjerna för forskningspolitiken godkändes av riksdagen.

5.2. Forskning 2000: s övergripande bedömningar och förslag

5.2.1. Forskningen i kunskapssamhället

Dagens samhälle – kunskapssamhället, informationssamhället, det lärande samhället eller vilken beteckning man nu vill ge det – blir enligt mångstämmiga bedömningar allt mer beroende av kunskap och kun-

skapsutveckling i vid bemärkelse. I detta ligger självfallet att forskning har en central roll, själva grunden för att ta fram och fördjupa kunskaper. Även om de direkta sambanden mellan forskning och samhälle ofta är komplicerade och långsiktiga, står dock så mycket klart att fortsatta kraftfulla forskningsinsatser är nödvändiga för utvecklingen av ett bra samhälle.

Kunskapssamhällets breda beroende av kunskaper har givetvis betydelse för forskningspolitik och forskningsplanering. När hela samhället är beroende av kvalificerade kunskaper måste kunskapsutveckling och då även forskning bli en angelägenhet och ett ansvar för fler än tidigare. Samtidigt är forskning bara en del av de kunskapsinsatser som det moderna samhället behöver. Forskning måste ingå i ett vidare sammanhang, omfattande inte bara insatser för att ta fram nya kunskaper utan också förmedling, vidareutveckling och utnyttjande av kunskaperna. Insatserna inom forskning måste således ses i perspektiv av utbildningens omfattning och inriktning på olika nivåer, av forskningsinformation och andra relevanta informationsinsatser, av utvecklingsarbete och försöksverksamheter och av verksamheterna i övrigt inom olika samhällsområden.

5.2.2. Varför ska staten finansiera forskning?

Forskning kan vara så långsiktig, ha så stora osäkerheter när det gäller möjligheterna till framgång eller gälla sådana frågor att om inte staten, som företrädare för det gemensamma intresset, tar ett ansvar kommer verksamheten inte till stånd. Forskning hör således – som till exempel också försvar och rättsväsende – till de verksamheter som är viktiga för alla och som därför alla gemensamt måste vara med och betala.

Statens ansvar måste också gälla forskning med syfte att främja sådan verksamhet som drivs i statlig regi. Inte heller här kan man räkna med att någon annan står för forskningsinsatser till stöd för förbättringar och långsiktig utveckling.

Statliga insatser görs naturligtvis också utifrån ett vidare samhälleligt perspektiv, som inte bara omfattar de statliga verksamheterna. Ett viktigt motiv för statlig forskningsfinansiering är därför också att forskning kan vara ett verksamt medel för att nå mål som är i allas intresse inom olika områden som t.ex. industriell tillväxt, bra bostäder, effektivt jordbruk etc. Även inom områden där andra forskningsfinansiärer finns kan statligt finansierad forskning vara angelägen för att få till stånd forskningsinsatser som har andra än t.ex. rent kommersiella motiv.

Varför måste vi i Sverige satsa på egen forskning? Sverige är ju ett så litet land, det mesta av världens forskning måste under alla omständigheter göras någon annanstans. Alternativet att åka snålskjuts på andra

länders forskning kan emellertid aldrig vara ett realistiskt alternativ. Det krävs en kvalificerad egen forskning för att över huvud taget kunna ta del av de forskningsresultat som kommer fram i världen i övrigt. Egen forskning i samspel med undervisningen vid universitet och högskolor är därtill viktig för att den högre utbildningen i Sverige ska kunna hålla hög kvalitet och vara fullt jämförbar med utbildningen i andra länder. Forskningsinsatserna måste också kunna riktas mot områden, där vi i Sverige har särskilda förutsättningar att göra goda insatser, t.ex. genom att ta till vara forskarbegåvningar, eller mot områden som är av intresse för svenskt näringsliv och samhälle i övrigt. Till dessa mer egennyttiga motiv kommer självfallet att Sverige som kulturnation har skyldighet och ansvar för att efter bästa förmåga medverka till den allmänna kunskapsutvecklingen.

5.2.3. Statens uppgifter i fråga om forskning och utvecklingsarbete

Statsmakterna har i samband med forskningspropositionen hösten 1996 beslutat om vissa mål för forskningen samt riktlinjer för forskningspolitiken. Enligt direktiven ska dessa vara utgångspunkt för Forskning 2000:s arbete. Målen och riktlinjerna har redovisats i det föregående. I korthet innebär de följande.

De mål, som riksdagen och regeringen beslutat, anger att forskningen ”skall”

”bidra med nya väsentliga fakta om naturen, samhället och kulturen”

”ge perspektiv på människans belägenhet i universum, i jordens ekosystem och i historien”

”bidra till att bevara och utveckla hälsa, kultur, välfärd och miljö”

”bidra till ekonomisk utveckling, effektivitet i näringsliv och offentlig sektor samt till samhällets omställning mot en hållbar utveckling och därigenom också främja sysselsättning och välfärd”

”bidra till en hög allmän utbildningsnivå och främja den kulturella utvecklingen

”främja kritiskt tänkande och vetenskapliga förhållningssätt i samhället och därmed främja och stärka demokratin”

”bidra till internationellt samarbete och fred och till lösningar av globala problem”.

”Den forskning som bedrivs med offentliga medel skall bidra till uppfyllandet av dessa mål,” – anger forskningspropositionen, men medger samtidigt – ”även om enskilda forskningsprojekt inte kan bidra till att tillgodose samtliga mål.”

Enligt Forskning 2000:s mening är uppräkningar av det slag, som de av statsmakterna år 1996 beslutade målen utgör, knappast meningsfulla. Den aktuella uppräkningen innehåller snarare varianter på en grunddefinition av forskning som syftande till att ta fram nya kunskaper än att den anger riktningsgivande mål.

Forskning 2000 är också tveksam till behovet av formellt fastlagda, mycket allmänt hållna riktlinjer för forskningspolitiken. Sådana riktlinjer blir med största sannolikhet så allmänna att de blir innehållslösa, triviala eller svårtolkade. Mer konkreta riktlinjer blir i stället för tidsbundna och behöver återkommande ändras.

Forskning 2000 vill för sin del i stället ange utgångspunkter för den statliga forskningspolitiken i form av av vad som ska vara statens uppgifter i fråga om forskning och utvecklingsarbete. Dessa uppgifter ska, enligt kommitténs mening, vara följande.

1. Staten ska garantera forskningens frihet.

Forskningens frihet finns idag inskriven i högskolelagen. Där anges att ”För forskningen skall som allmänna principer gälla att 1. forskningsproblem får fritt väljas, 2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och 3. forskningsresultat får fritt publiceras.” (SFS 1992:1434 1 kap. 6 §)

2. Statens huvudansvar ska gälla grundforskning och forskarutbildning.

Grundforskning och forskarutbildning är basen för kunskapsutveckling och kunskapsförmedling. De är samtidigt verksamheter som knappast kan bedrivas i tillräcklig omfattning utan statlig finansiering. Den statliga finansieringen måste av dessa skäl i första hand avse grundforskning och forskarutbildning. De statliga insatserna här är också indirekt ett viktigt stöd för annan forskning och utvecklingsarbete både med andra statliga insatser och inte minst inom industrin och näringslivet i övrigt. Ansvar för att forskningens resultat blir kända och kan komma till användning bör åligga alla aktörer inom forskningen.

3. Staten ska svara för forskning och utvecklingsarbete till stöd för de verksamheter som bedrivs i statlig regi.

Omfattande FoU-insatser görs inom det privata näringslivet. Staten måste på motsvarande sätt ta ansvar för forskning och utvecklingsarbete till stöd för de verksamheter som bedrivs i statlig regi. Det gäller både problemlösning på kort sikt och långsiktig utveckling.

4. Staten ska främja forskning och utvecklingsarbete för andra samhällssektorer, när detta bedöms vara de bästa insatserna för att utveckla dessa sektorer.

Staten har också ett vidare samhälleligt ansvar, som inte bara gäller den egna verksamheten. I detta ligger att staten också ska kunna främja forskning och utvecklingsarbete för andra samhällssektorer. I första hand är det dock de verksamhetsansvariga inom olika områden som ska svara för relevanta FoU-insatser.

5. Staten ska ge organisatoriska ramar för utförande av forskning.

Staten ska ansvara inte bara för finansiering av forskning utan också för att det finns faktiska möjligheter att arbeta med forskning. Självfallet innebär detta inte att all forskning eller ens huvuddelen av forskningen behöver utföras i statlig regi eller inom statliga myndigheter eller andra statliga organ. Staten måste dock ha ansvar för att det upprättas vissa organisatoriska enheter, där forskning kan bedrivas på adekvata villkor. I Sverige har hittills universitet och högskolor fungerat som de huvudsakliga forskningsutförarna på den statliga sidan.

6. Staten ska ge förutsättningar för deltagande i internationellt forskningssamarbete.

Internationellt samarbete är ett naturligt led i forskningsarbetet. Vanligen sker detta på de enskilda forskarnas initiativ och i former som dessa själva etablerar. Samarbetet kan också ha fastare organisatoriska ramar. I några fall är grunden för samarbetet överenskommelser på statsmaktsnivå. Staten ska ge förutsättningar, resursmässigt och på annat sätt, för att svenska forskare ska kunna medverka i olika former av internationellt forskningssamarbete.

Forskning 2000 återkommer i det följande till alla de angivna statliga uppgifterna.

5.2.4. De totala FoU-insatserna

Det ligger närmast i sakens natur att ett litet land som Sverige, som har stora ambitioner när det gäller gäller teknisk, ekonomisk, social och kulturell utveckling, måste göra relativt sett mer omfattande FoUinsatser än större länder. Här måste finnas en forskningsorganisation som medger både bredd och specialisering, som kan ge grunden för en hög kompetensnivå inom den kvalificerade utbildningen, som kan ta till

vara forskarbegåvningar och andra unika forskningsresurser och som kan ge stöd till utvecklingen inom olika samhällsområden.

Inget land kan vara självförsörjande när det gäller forskning. Det egna forskningsarbetet ger möjligheter att följa och ta hem resultat från forskning som bedrivs på andra håll i världen. Bland annat detta ställer krav på bredd i forskningsorganisationen för att kunna följa hela forskningsfältet. Men också såväl samspelet med utbildningen och möjligheterna att fånga upp forskarbegåvningar, som behoven i näringsliv och samhälle i övrigt förutsätter forskningsinsatser inom ett brett spektrum av områden. För ett litet land innebär kravet på bredd definitionsmässigt att den relativa forskningsinsatsen måste vara större än inom länder, där basorganisationen för forskning kan sättas i relation till en större befolkning och bruttonationalprodukt.

Samspelet med forskningen internationellt innebär också en skyldighet att bidra till den mest avancerade kunskapsutvecklingen genom att ge utrymme för koncentrerade insatser inom områden där forskare i Sverige har möjligheter att vara särskilt framgångsrika. Sverige måste solidariskt svara för sin del av arbetet med att utvidga den mänskliga kunskapen.

Sverige måste således ha målsättningen att ligga kvar i toppen på listan över världens mest FoU-intensiva länder. Det kräver fortsatt stora FoU-insatser både inom näringslivet och av staten.

Sverige har en utsatt position som forskningsnation. FoU-insatserna i Sverige bärs i stor utsträckning upp av ett fåtal storföretag. Fortsatta stora FoU-insatser förutsätter att dessa företag fortsätter att vara framgångsrika nog för att kunna finansiera forskning och utvecklingsarbete. Därtill kommer att företagen, som ofta ingår i internationella koncerner, kan flytta sin forskningsverksamhet till andra länder. För framtiden är det därför viktigt att företagen ser Sverige som ett bra land för FoUinsatser. Det gäller både de företag som redan satsar mycket på FoU och de som från en mer blygsam nivå skulle behöva öka insatserna.

Fram till nu har försvaret stått för en relativt stor del av de statliga FoU-insatserna. Nu minskar emellertid försvarets FoU-insatser, bland annat till följd av att utvecklingen av JAS-planet huvudsakligen är avslutad. Minskningen uppgår till tre miljarder kronor mellan år 1996 och år 1998. Försvarsforskningen har haft betydelse för teknikutvecklingen också för civila ändamål och för verksamheten inom flera kunskapsintensiva företag.

Med den struktur som de svenska FoU-insatserna har, är det särskilt angeläget med insatser, som kan ge garantier för en stabil verksamhet, som bedrivs i Sverige och som kan ge utrymme för grundforskning och forskarutbildning. Som redovisats i det föregående ökar flera länder nu kraftigt resurserna för grundforskning. Det gäller bland annat Storbritannien och USA.

I likhet med andra statliga utredningar har Forskning 2000 inget mandat att föreslå utgiftsökningar. Forskning 2000 vill emellertid framhålla angelägenheten av att de totala svenska forskningsresurserna ökas.

5.2.5. Övergripande avvägningar mellan forskningsinsatser med olika syften

Den offentligt finansierade forskningen har byggts ut under lång tid och enligt ett mönster som innebär att allt större betoning lagts vid forskning som på olika sätt bedöms ”samhällsrelevant”.

Universitet och högskolor var de första statliga åtagandena inom forskningsområdet – även om forskningen här blev ett mer betydande inslag först under 1900-talet. Med början under 1940-talet följde sedan forskningsråd för finansiering av grundforskning inom olika områden. Utbyggnaden av forskningsresurserna vid universitet och högskolor och av forskningsråd fortsatte fram till början av 1990-talet. Under framför allt perioden från 1960-talet och fram till 1980-talet inrättades och förstärktes sektorsforskningsorgan med inriktning på olika samhällsområden. Under 1990-talet har tillkomsten av forskningsstiftelserna och EU:s ramprogram för forskning inneburit stora förändringar.

Utbyggnaden har inte bara inneburit att grundforskningen blivit en relativt sett allt mindre del av den svenska forskningen. På senare år har resurserna för grundforskning också minskat i absoluta tal genom de nedskärningar som gjorts av fakultetsanslag och forskningsrådsanslag.

Samtidigt med nedskärningarna har också kraven ökat på att även den forskning som finansieras med universitets- och högskoleanslag och forskningsrådsanslag ska vara ”nyttig”.

Användbara forskningsresultat går emellertid inte att beställa, hur mycket man än önskar att de dyrbara forskningsinsatserna ska ge utbyte. De allt mer bestämda önskemålen att forskningen ska vara nyttig riskerar tvärtom att långsiktigt göra forskningen mindre nyttig, genom att forskningsprioriteringar görs utifrån dagens samhällsproblem, som redan i morgon är gårdagens frågor, och den fria forskningen sätts på undantag. Det är den fria forskningen, som historiskt sett bidragit med de allra mest ”nyttiga” resultaten. Fri forskning är en förutsättning för att det ska finnas nya kunskaper att vidareutveckla till tillämpning inom olika områden.

De svenska FoU-insatserna har, enligt Forskning 2000:s mening, nu fått en felaktig balans mellan resurser för forskning med olika syften, dvs. mellan grundforskning och direkt nyttoinriktad forskning. Från den under lång tid mycket framgångsrika finansmarknaden kan hämtas en bild: Förutsättningen för en framgångsrik kapitalförvaltning är framför

allt en bra ”asset allocation”, dvs. övergripande avvägning mellan olika tillgångsslag som aktier, räntebärande placeringar, fastigheter. Är denna avvägning riktigt gjord har däremot det ytligt sett kanske mer spännande arbetet med att ”pick the winners”, dvs. att t.ex. köpa och sälja olika aktier, väsentligt mindre betydelse. Utvecklingen inom forskningsområdet har kommit att innebära en alltför långt driven strävan att ”pick the winners”. Allt mer påträngande krav ställs på att varje enskilt forskningsprojekt ska vara ”nyttigt” och mer eller mindre direkt kunna omsättas i tillämpning. Samtidigt har balansen mellan olika slag av forskning förskjutits så att forskningens ”asset allocation” blivit felaktig. Insatserna för grundforskning har urholkats på ett olyckligt sätt.

Forskning 2000 anser att resurserna för grundforskning och forskarutbildning måste öka väsentligt.

Kraftfulla insatser inom grundforskning och forskarutbildning är det viktigaste stödet till näringslivet och samhället i övrigt. Samstämmiga uttalanden från företrädare för näringslivet anger till exempel att man här i första hand är intresserad av kontakter med intressanta forskningsmiljöer och rekrytering av kvalificerade forskare och inte av att staten försöker planera fram industriellt tillämpbara forskningsresultat. Det stimulerande forskningsklimat och de goda forskningsmiljöer, som kan skapas om resurserna för grundforskning och forskarutbildning förstärks, kan också medverka till att näringslivet även i fortsättningen väljer att förlägga betydande FoU-verksamheter till Sverige.

Med tanke på den långsiktiga betydelsen av forskningen är det, som Forskning 2000 redan framhållit, angeläget att resurserna för forskning ökar. Lika viktigt är att ha en rimlig balans mellan resurser för fritt kunskapssökande och för direkt problemrelaterade FoU-insatser. Enligt Forskning 2000:s bedömning är det i första hand resurserna för grundforskning och forskarutbildning som måste kraftigt förstärkas. Forskning 2000 kommer i det följande att föreslå vissa förändringar, som innebär att utrymmet för grundforskning och forskarutbildning ökar inom ramen för dagens resurser.

Forskning 2000 ger inte vare sig i detta sammanhang eller i andra delar av sitt betänkande förslag i fråga om vilka exakta belopp som bör ställas till förfogande för olika ändamål. Forskning 2000:s förslag anger övergripande prioriteringar och riktlinjer för förändringar. Forskning 2000 lämnar i kapitel 9 om politik och planering förslag i fråga om former och underlag för det forskningspolitiska beslutsfattandet. Kommittén anser att de forskningspolitiska besluten också inför de närmast kommande åren ska fattas utifrån sådant underlag och i de former som där anges.

5.2.5.1 Former för forskningssstyrning

För forskningspolitik och planering inom forskningsområdet är det, enligt Forskning 2000:s mening, lämpligt att utgå från två skilda modeller för styrning av forskning: beställarstyrning och forskarstyrning. Beställarstyrd forskning respektive forskarstyrd forskning sammanfaller nära, men behöver inte hundraprocentigt göra det, med uppdelningen i tillämpad forskning respektive grundforskning. Näringslivets FoU är exempel på den första modellen, den forskning som finansieras via universitet, högskolor och forskningsråd på den andra.

De båda slagen av forskningsstyrning skiljer sig i tre väsentliga avseenden – när det gäller vem som tar initiativet, när det gäller kriterier för val av insatser och när det gäller vem som beslutar.

Den forskarstyrda forskning utgår från initiativ från en enskild forskare eller forskargrupp. Inom vilka områden forskning kan komma till stånd blir här beroende av vad forskarna är intresserade av att arbeta med. Den beställarstyrda forskningen grundas på bedömningar inom t.ex. företagen av forskningsbehov och forskningsmöjligheter.

För den beställarstyrda forskningen är det relevansen för beställarens verksamhet som är avgörande, även om självklart också krav på vetenskaplig kvalitet måste vara uppfyllda för att insatta resurser ska komma till bästa möjliga användning. För den forskarstyrda forskningen är det i stället bedömningar av värdet för den vetenskapliga utvecklingen som ska väga tyngst.

Den beställarstyrda forskningen och utvecklingsarbetet för näringslivet beslutas inom respektive företag. I fråga om projektval och resursfördelningen för den forskarstyrda forskningen tas beslut av forskningsråd och fakultetsnämnder, organ där ledamöterna har hög vetenskaplig kompetens och ofta är utsedda av forskarsamhället.

Man skulle också kunna tala om en fjärde skillnad, i fråga om informationen om forskningens resultat. När det gäller den beställarstyrda forskningen får information om resultaten förutsättas direkt vidareföras till beställaren – själva syftet är ju att beställaren ska få kunskap. Beställaren kan sedan bestämma om och hur resultaten ska utnyttjas. Den forskarstyrda forskningen redovisas i vetenskapliga artiklar, monografier, avhandlingar. Resultaten blir fritt tillgängliga.

Skillnaderna mellan modellerna är naturliga utifrån forskningens olika syften och var och en av modellerna är den mest effektiva med hänsyn till dessa olika syften. Beställaren har bestämda, problemrelaterade, önskemål med sin finansiering. Den fria, forskarstyrda, forskningens syfte är att ge utrymme för originalitet och ifrågasättande, för forskarnas upp-

slag och kunnande för att därigenom föra den vetenskapliga utvecklingen framåt.

Sektorsforskningen kan i några fall, t.ex. när det gäller försvarsforskningen och biståndsforskningen, sägas vara beställarstyrd. Oftast innebär sektorsforskningen emellertid en tredje modell, med vissa inslag av både forskarstyrning och beställarstyrning. Resurserna fördelas i stor utsträckning mellan ansökningar som lämnats in av forskare eller forskargrupper. Kraven på bedömningar utifrån vetenskapligt perspektiv har successivt ökat. Medlen fördelas av organ som innehåller såväl sektorsföreträdare som forskare. De senare är dock inte alltid utsedda av forskarsamhället, som forskarledamöterna i forskningsråden – och de förra behöver inte ha eget direkt ansvar för verksamhet inom den berörda sektorn, som är fallet för de FoU-beställande företagen. När det gäller information om forskningsresultaten liknar sektorsforskningen närmast den forskarstyrda forskningen. I regel får ingen beställare rätt till resultaten för att använda dem i den egna verksamheten.

Som sektorsforskning har kommit att fungera kan man snarast säga att den innebär en ”ställföreträdarstyrd” forskning. Forskare förutsätts formulera projektidéer och ansökningar utifrån ställföreträdande bedömningar av vilka projekt som skulle kunna vara angelägna inom olika områden. Deras ansökningar bedöms sedan av organ, där forskare och sektorsföreträdare i sin tur också ska göra ställföreträdande bedömningar av vad som skulle kunna vara relevant för respektive samhällsområde.

Sektorsforskningen har svarat för många värdefulla insatser. Det är dock trots det, enligt Forskning 2000:s mening, tveksamt om detta är en bra form. Det är snarare en halvmesyr som inte kan tillgodose vare sig den beställarstyrda forskningens krav på relevans och användarnärhet eller den forskarstyrda forskningens krav på originalitet och vetenskaplig kvalitet.

Sektorsforskningen, den ställföreträdarstyrda forskningen, utgår också från en distinktion mellan grundforskning och tillämpad forskning. Det är dock ingen tydlig gräns mellan grundforskning och tillämpad forskning. Insatser av olika slag går i varandra och bör därför kunna ses i ett sammanhang. Den ”linjära modellen” – där grundforskning förutsätts följas av tillämpad forskning, som i sin tur ligger till grund för utvecklingsarbete – är i högsta grad en teoretisk modell och avspeglar inte hur kunskapsutvecklingen faktiskt går till. Tillämpad forskning och utvecklingsarbete växelspelar med och ger impulser till grundforskning och vice versa. Att dra administrativa gränser mellan grundforskning och tillämpad forskning är därför till nackdel för alla.

Forskning 2000 anser att de statliga insatserna i fortsättningen bör ha formen av antingen forskarstyrd forskning eller beställarstyrd forskning.

De nuvarande sektorsforskningsmedlen bör i huvudsak fördelas via en samlad forskningsrådsorganisation.

Statliga medel ska, enligt Forskning 2000:s mening, också avsättas för beställarstyrd forskning för statens räkning. Ambitionen måste vara att de statliga insatserna för beställarstyrd FoU ska öka väsentligt. Alla statliga myndigheter bör få i uppgift att ansvara för och finansiera forskning och utvecklingsarbete inom sina respektive verksamhetsområden. Resurser för detta ska de berörda myndigheterna avsätta inom ramen för respektive verksamhetsanslag.

5.2.6. Forskningsstiftelserna

De nya forskningsstiftelserna har inneburit att betydande belopp ställts till förfogande för svensk forskning. De prioriteringar som görs och de beslut som fattas av forskningsstiftelsernas styrelser har mycket stor betydelse för svensk forskning såväl på kort som på lång sikt. Betydelsen av forskningsstiftelserna har förstärkts av att värdet på stiftelsernas aktieinnehav ökade kraftigt under de första åren. Stiftelserna har därigenom fått en ekonomisk styrka som klart överstiger vad som gällde i ingångsskedet – då den redan var betydande.

Forskningsstiftelsernas inflytande förstärks ytterligare genom att verksamheten till stor del fokuserar på forskarutbildningen. Detta ger direkt och indirekt och framför allt långsiktigt ett mycket stort inflytande över forskningen i Sverige.

Stiftelseformen innebär att forskningsstiftelsernas verksamhet inte kan omprövas i grunden. De medel som stiftelserna förfogar över måste användas i överensstämmelse med stiftelsernas stadgar. Permutation, ändring av en stiftelses ändamål, kan endast ske om de ursprungliga ändamålen inte längre är möjliga att tillgodose. Något sådant kan inte hävdas med avseende på forskningsstiftelserna.

Efter ändringar i stiftelselagen och i stadgorna för forskningsstiftelserna är det från och med den 1 januari 1997 regeringen som utser stiftelsernas styrelser. Majoriteten av ledamöterna i styrelsen för Stiftelsen för strategisk forskning utgörs av ordförandena och huvudsekreterarna i forskningsråden och Forskningsrådsnämnden samt NUTEK:s generaldirektör. På motsvarande sätt ingår företrädare för olika statliga myndigheter och organisationer i de andra stiftelsestyrelserna. Framför allt sammansättningen av styrelsen för Stiftelsen för strategisk forskning har inneburit en betydande maktkoncentration till ett fåtal personer.

Den sammansättning som stiftelsernas styrelser fått för perioden 1997–1999 måste betraktas som en interimistisk lösning, motiverad med behovet att få en samlad behandling av vissa akuta resursproblem.

Sammansättningen av stiftelsernas styrelser för nästkommande mandatperiod och därefter måste ses i ett övergripande forskningspolitiskt perspektiv.

Det är inte juridiskt möjligt att återföra stiftelsernas kapital till statsmakternas beslutsfattande. Likafullt är omfattningen av stiftelsernas insatser sådan att övergripande avvägningar och långsiktig policy bör stå i överensstämmelse med statsmakternas forskningspolitik. Om pengarna således inte kan komma till politikerna, bör i stället politikerna komma till pengarna. Enligt Forskning 2000:s mening bör – med det inflytande forskningsstiftelserna har över omfattningen och inriktningen av svensk forskarutbildning och forskning - styrelsesammansättningen vara parlamentarisk. Styrelseledamöterna bör utses bland företrädarna för eller nomineras av de partier som är företrädda i riksdagen och antalet ledamöter avspegla partiernas mandatställningar. I detta sammanhang kan nämnas att riksdagsledamöter redan ingår i styrelsen för den sedan 1960talet verksamma stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond, som i likhet med forskningsstiftelserna erhöll en del av kapitalet från löntagarfonderna.

Givetvis ska en så sammansatt styrelse i sak endast svara för övergripande policybeslut. Tilldelningen till enskilda forskningsprojekt och forskningsprogram m.m. måste grundas på vetenskapliga och professionella bedömningar. Liksom andra forskningsfinansierande organ måste stiftelserna för detta ha interna beredningsorgan med högsta vetenskapliga kompetens.

Ändamålen för forskningsstiftelsernas verksamhet finns inskrivna i stiftelseurkunderna och hör, som framhållits, till det som statsmakterna inte heller efter ändringen av stiftelselagen kan påverka. I fråga om omfattningen av stiftelsernas verksamhet medger de flesta av stiftelsernas stadgor att inte bara avkastningen utan också själva stiftelsekapitalet får utnyttjas. Däremot innehåller stiftelsernas stadgor, med något undantag, inga föreskrifter om i vilken omfattning medel faktiskt ska delas ut.

Omfattningen av stiftelsernas verksamhet diskuterades i samband med att forskningsstiftelserna inrättades. Regeringens förslag i prop. 1992/93:171, som gällde inrättandet av de första stiftelserna, var att stiftelsemedlen i sin helhet skulle förbrukas under en femtonårsperiod, dvs. för de berörda stiftelserna under åren 1994–2008. Utbildningsutskottet, vars yttrande sedermera antogs av riksdagen, kommenterade detta i sitt betänkande på följande sätt: ”Utskottet har inte uppfattat regeringens förslag som ett slutligt ställningstagande till hur länge verksamheten skall få pågå, utan just som ett riktmärke. Den angivna ramen om 15 år vill utskottet se som en tänkbar period mot bakgrund av den i propositionen angivna uppfattningen att en tidsbegränsad, men i gengäld desto kraftigare förstärkning av forskningen är att föredra framför mindre insatser över en lång tid. Enligt utskottets uppfattning innebär propo-

sitionens förslag att en sammanlagd resurs om ca 1 000 miljoner kronor per år i 1993 års penningvärde bör kunna ställas till forskningens förfogande efter en uppbyggnadsperiod. En framgångsrik förmögenhetsförvaltning bör kunna medföra att stiftelsernas verksamhet utsträcks på obestämd tid.” (UbU 1992/93:16, s. 12)

Stiftelsernas stadgor innehåller, med några undantag, inga föreskrifter om i vilken takt och omfattning som medel ska delas ut. Flera av stiftelserna har, i varje fall fram till nyligen, utgått från Utbildningsutskottets betänkande och tolkat detta som en beställning av en årlig anslagsutdelning motsvarande 10 procent av stiftelsekapitalets realvärde år 1993, vilket var vad de i utskottsbetänkandet angivna 1 000 miljoner kronorna utgjorde. Statsmakternas nedskärningar på forskningsanslag på statsbudgeten har inneburit att flera av stiftelserna som kompensation ökat sin anslagsutdelning de senaste åren.

Vissa av stiftelserna, bland annat MISTRA och STINT, har beslutat att fortsättningsvis endast dela ut realavkastningen på stiftelsekapitalet, så att verksamheten ska kunna bibehållas utan tidsbegränsning. Den största av forskningsstiftelserna, Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, har dock gått den motsatta vägen och under våren 1998 fattat beslut om att alla medel ska vara förbrukade till år 2015. SSF räknar med att avvecklingen av de verksamheter som finansieras kan kräva lång tid. SSF kommer därför efter cirka år 2010 att huvudsakligen finansiera verksamhet i avslutningsfas eller under avveckling.

Enligt Forskning 2000:s mening kan alltför omfattande insatser under en begränsad period vara svåra att fullt ut utnyttja i praktisk verksamhet. Det svenska näringslivet, vars konkurrenskraft en stor del av stiftelsemedlen uttryckligen är avsedda att förbättra, kan inte ta till vara och utveckla stiftelseforskningens alla resultat till praktisk tillämpning. Kortsiktiga och samtidigt omfattande insatser kan också innebära svårigheter och påfrestningar för själva forskningsorganisationen, både medan verksamheterna pågår och därefter, när det kan finnas risk för ”överskott” på forskare och annan personal.

Stiftelserna bör, enligt Forskning 2000:s mening, endast dela ut den långsiktiga realavkastningen av sitt kapital. På motsvarande sätt som nu sker inom Riksbankens Jubileumsfond bör detta göras i former som innebär att kortsiktiga fluktuationer i marknadsvärdet av stiftelsernas kapital och inkomster inte på ett störande sätt slår igenom i anslagsutdelningen. Forskningsstiftelserna kommer även så att svara för mycket betydande belopp för forskningsfinansiering. Verksamheten skulle därmed också kunna bli ett permanent inslag i den svenska forskningsfinansieringen, vilket Forskning 2000 bedömer mer angeläget än synnerligen omfattande men tidsbegränsade insatser.

Med ett kapitalvärde på cirka 25 miljarder kronor och en uppskattad realavkastning på tre- fyra procent skulle forskningsstiftelserna svara för en årlig finansiering på upp till cirka en miljard kronor. Det motsvarar ungefär två tredjedelar av den stiftelsefinansiering som nu är aktuell. En anpassning till den lägre nivån berör framför allt verksamhet som finansieras av Stiftelsen för strategisk forskning.

5.2.7. EU:s ramprogram för forskning

EU:s femte ramprogram för forskning kommer att beslutas under 1998 och avse tiden fram till och med år 2002. Förberedelserna för ett följande ramprogram kan komma att inledas först om några år. Genom EU:s ramprogram fördelas mycket stora belopp till forskning. Enbart det svenska bidraget till finansieringen av EU:s ramprogram kan uppskattas till cirka en miljard kronor per år. Hittills har mer än det svenska bidraget kommit tillbaka som finansiering av insatser inom ramprogrammet som genomförs i Sverige. Svenska forskare och företag är således framgångsrika i EU:s fördelningsprocess.

Även om Sverige är ett av EU:s mindre medlemsländer har svenska synpunkter ofta stor betydelse och får genomslag i utarbetandet av EU:s planer och beslutsdokument. Utifrån den syn på forskning av olika slag, som Forskning 2000 redovisat i det föregående, anser kommittén det angeläget att svenska företrädare arbetar för att EU:s forskning i större utsträckning ska ha karaktär av forskarstyrd forskning, dvs. bygga på forskares initiativ och fördelas av kollegialt utsedda forskningskompetenta organ utifrån vetenskapliga kriterier. De svenska företrädarna bör också verka för att det inom EU etableras ett enhetligt synsätt i frågan om nationell medfinansiering. Forskning 2000 anser det vidare angeläget att svenska företrädare aktivt arbetar för att den administrativa proceduren kring EU:s forskningsinsatser förenklas.

EU kräver medfinansiering av såväl företag som universitet och högskolor, som får stöd från ramprogrammet. Huvuddelen av EU:s forskningsprogram har en inriktning som ska vara av intresse för företagen i EU-länderna. Företagen svarar själva för hälften av kostnaderna för EUprojekten.

Antalet EU-projekt som bedrivs vid universitet och högskolor ökar. Det beror både på att forskare vid universitet och högskolor allt mer får upp ögonen för möjligheterna inom EU:s ramprogram och på att inriktningen av ramprogrammen successivt har inneburit ökat utrymme för universitetsforskning. För medfinansieringen finns här två huvudalternativ: Kostnaderna för projekten hanteras och bedöms i vanlig ordning, dvs. bara om forskningen prioriteras också vid den nationella medelsför-

delningen kan verksamheten komma till stånd. Eller också kan själva det faktum att ett projekt fått EU-stöd tas som kriterium för att nationella medel också ska beviljas. Danmark och Sverige är exempel på länder som tillämpat den senare modellen. Det normala inom EU-länderna är dock att inga särskilda medel garanteras för medfinansieringen nationellt.

I Sverige har Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, STINT, för närvarande ansvar för medfinansiering av projekt vid universitet och högskolor som får stöd från EU:s fjärde ramprogram för forskning. STINT:s sammanlagda bidrag till finansiering under de fyra år, som det fjärde ramprogrammet gäller, uppgår till 315 miljoner kronor. En undersökning som genomförts på uppdrag av STINT visar att därutöver inga väsentliga belopp särskilt avsatts från svenska grundforskningsanslag. Den EU-finansierade forskningen har anknutit till verksamhet som redan bedrivs eller ändå prioriteras, vilket naturligtvis har både för- och nackdelar.

Som stadgarna för STINT är utformade har stiftelsen ingen skyldighet att fortsätta medfinansieringen av EU-projekt efter det att EU:s fjärde ramprogram för forskning har slutförts. Stiftelsens styrelse har uttalat att den, som ett led i sin allmänna uppgift att stödja svenskt deltagande i internationellt forskningssamarbete, också i fortsättningen kommer att medverka i finansiering av EU-projekt. Detta ger dock inga rättigheter för svenska forskare att få stöd av STINT. Stiftelsens styrelse kommer att bedöma projekten från fall till fall.

Det finns skäl som talar för båda de tänkbara huvudmodellerna för medfinansiering av EU-projekt – medel söks på vanligt sätt eller medel är garanterade. I det första fallet är man säker på att nationella medel bara används för verksamhet som verkligen också har prioriterats av de nationellt ansvariga organen. I gengäld riskerar man att få tillbaka en mindre del av de omfattande belopp som betalas in till EU:s forskningsprogram. I det andra alternativet kan återföringen av medel naturligtvis bli större, men samtidigt kommer EU-organens prioriteringar att påverka användningen av de nationella forskningsresurserna. Och, inte minst viktigt, medel för dessa garantier måste på något sätt ställas till förfogande.

Enligt Forskning 2000:s mening bör kostnaderna för medverkan i projekt som finansieras via EU:s ramprogram kunna bedömas och prioriteras som annan verksamhet som ska finansieras med anslag till forskning. Ett rimligt antagande är att projekt som klarat granskningen inom EU också ska ha goda förutsättningar att bedömas positivt nationellt. Om STINT i stället för att garantera medfinansiering i EU-projekt ger andra typer av stöd till forskning och forskarutbildning, innebär detta också en avlastning av kostnader för andra aktörer, som universitet, hög-

skolor och forskningsråd, och att resurser frigörs som i gengäld kan användas för EU-projekten.

5.3. Forskning 2000:s bedömningar och förslag avseende grundforskning

5.3.1. En stark grundforskning

En utgångspunkt för Forskning 2000 ska, enligt direktiven, vara att Sverige också i framtiden ska ha en stark grundforskning som bas. Samtidigt anger dock direktiven att "den förändrade situationen" ställer ”högre krav på ekonomisk och social nytta, koncentration och specialisering, vad gäller både forskningens utförande och finansiering”.

Vad är då "en stark grundforskning"?

Totalt avsätts i Sverige under år 1998 uppskattningsvis minst 58 miljarder kronor till FoU. Resurserna för grundforskning utgörs huvudsakligen av anslagen till forskning inom Utbildningsdepartementets område. För år 1998 uppgår dessa till i det närmaste 9 miljarder kronor. Vissa medel för grundforskning anvisas också under anslaget till Sveriges Lantbruksuniversitet. Ungefär 15 procent av de samlade FoUinsatserna kan uppskattas gå till grundforskning, medan ungefär 85 procent avser annan FoU.

Resurserna för grundforskning är emellertid i praktiken mindre än vad anslagsbeloppen anger.

Betydande delar av de svenska universitets- och högskoleanslagen till forskning är öronmärkta för studiefinansiering för doktorander. Även om det ibland hävdas att forskningen till stor del utförs av doktoranderna, bör det ändå göras skillnad mellan resurser för grundforskning av självständiga, färdigutbildade, forskare och handledd forskning, den må vara aldrig så kvalificerad.

Universitetens och högskolornas resurser urholkas genom att externt finansierad verksamhet inte fullt ut svarar för sina kostnader, vilka i stället måste täckas med bland annat medel avsedda för grundforskning.

Till detta kommer att krav på att forskningen ska vara ”nyttig” nu också riktas direkt mot universitet, högskolor och forskningsråd, vilket kommit till uttryck bland annat i regeringens riktlinjer i regleringsbreven. Detta avspeglas också i direktiven till Forskning 2000, där önskemålet om en stark grundforskning omedelbart kopplas till bland annat ”krav på ekonomisk och social nytta”.

De ökande kraven på direkt nytta kan ha sin bakgrund i att den ekonomiska situationen under senare år inte varit oproblematisk och i det

budgetsystem med ”mål- och resultatstyrning” som ska tillämpas för den statliga verksamheten. Men de kan också vara uttryck för en mer allmänt ändrad syn på forskningen, med strängare ”leveranskrav”. Forskarna själva kan ha bidragit, genom att i strävan efter ökade resurser ha ”översålt” sin verksamhet och lovat allt som önskas bara anslagen blir större.

Forskning 2000 vill betona vad som borde vara självklart, nämligen att forskning givetvis är nyttig i sig. Nytta innebär inte bara en viss, i förväg bedömd användbarhet inom ett angivet område. Det är också själva verksamheten forskning som är nyttig, i samma bemärkelse som skolan, kulturen, polisväsendet, tullverket och andra samhälleliga verksamheter är nyttiga, inte bara genom vissa specifika, nyttiga, resultat utan genom att där finns människor som gör just det de ska: undervisar, författar, målar, håller ordning, kontrollerar – eller forskar. De mest genomgripande forskningsresultaten har kommit fram inom den fria grundforskningen. Utan grundforskning finns inga fundamentalt nya resultat att vidareanalysera och utveckla inom tillämpad forskning och utvecklingsarbete.

Balansen mellan resurser för forskning med olika syften har förskjutits till den fria forskningens nackdel genom tillkomsten av sektorsforskningsmedel, EU-forskning och forskningsstiftelser. Inte bara relativt sett har resurserna minskat. Direkta nedskärningar har också gjorts av anslag till universitet, högskolor och forskningsråd.

Enligt Forskning 2000:s mening är den mest angelägna åtgärden för svensk forskningspolitik att väsentligt öka resurserna för grundforskning och forskarutbildning.

5.3.2. Grundforskning och akademisk frihet

I högskolelagen finns en paragraf om forskningens frihet:

”För forskningen skall som allmänna principer gälla att

1. forskningsproblem får fritt väljas,

2. forskningsmetoder får fritt utvecklas och

3. forskningsresultat får fritt publiceras.”

(SFS 1992:1434, 1 kap. 6 §)

”Frihet” har varit ett ledord i de senaste universitets- och högskolereformerna. Dessa reformer har dock knappast förstärkt just den akademiska friheten. I stället är det framför allt bestämmanderätten för universiteten och högskolorna, som har ökat. Detta har skett samtidigt som universitets- och högskolestyrelsernas sammansättning förändrats. Därigenom blir innebörden av reformerna till stor del att det icke-akademiska be-

slutsfattandet bytt nivå, från den nationella statsmaktsnivån till den lokala styrelsenivån. Den akademiska friheten, i bemärkelsen friheten för forskarna – enskilt eller kollegialt – att råda över verksamheten har däremot snarast minskat.

Tre faktorer har hittills varit av stor betydelse för den akademiska frihetens praktiska tillämpning.

För det första har de enskilda forskarnas rättigheter till fri forskning traditionellt varit integrerade i tjänsteorganisationen – med inskriven tid för forskning i tjänsten för professorer och forskarassistenter och tidigare docenter. Med tiden har denna form av garanti för fri forskning kommit att luckras upp. En början var inrättandet, på 1960-talet, av universitetslektorstjänsterna, som inledningsvis endast avsåg undervisning. Universitetslektorerna gavs senare rätt att efter ansökan få viss tid för egen forskning. För detta fanns särskilda medel avsatta.

Med de nya regler för läraranställningarna som införs den 1 januari 1999 finns inte denna form av rätt till egen tid för forskning. Verksamheten vid universitet och högskolor förutsätts i stället vara föremål för en starkare intern ledning och omfattningen av den tid de enskilda lärarna får ägna åt forskning, och när denna ska äga rum, följa av lokala fördelnings- och arbetsledningsbeslut.

För det andra har ett skydd för den fria forskningen legat i det kollegiala beslutsfattandet vid universitet och högskolor. De kollegialt utsedda fakultetsnämnderna, minst en för varje fakultetsområde, har ansvarat för den närmare fördelningen av universitetets/högskolans medel för forskning och haft överinseende över arbetet inom forskning och forskarutbildning.

Med de ändringar som nu görs i universitetens och högskolornas ledningsorganisation kan fakultetsnämndernas roll komma att försvagas. De nya reglerna innebär att det vid varje universitet eller högskola endast måste finnas minst en fakultetsnämnd för fördelning av forskningsmedlen – oberoende av hur många forskningsområden som är företrädda vid lärosätet. Universitets/högskolestyrelsen ska besluta om eventuell indelning i fakulteter och vilka fakultetsnämnder som ska finnas.

En tredje faktor har legat i verksamhetens själva karaktär. Universitetens och högskolornas egen forskning har förutsatts vara just grundforskning/fri forskning. Nu ändras detta. I högskolelagen har skrivits in en skyldighet för universitet och högskolor att samverka med det omgivande samhället. Detta kan komma att påverka utrymmet för fri forskning på flera sätt. Användningen av anslagsmedlen styrs mot s.k. samhällsrelevant verksamhet, vilket ger mindre resurser för fritt valda forskarinsatser. Arbetsledningen får ett starkare inflytande över forskningen. Om universitet och högskolor ska kunna svara för att samverkansskyldigheten efterlevs, krävs en mer aktiv ledning av arbetet inom uni-

versitet och högskolor. Universitet och högskolor kan knappast räkna med att verksamheten av sig själv får en inriktning som stämmer med lagens föreskrift. Den ökade betoningen av forskningens nytta har därtill trängt in i grundforskningens bas genom nya riktlinjer för universitetens, högskolornas och forskningsrådens egen verksamhet.

Till detta kommer de direkta nedskärningar som gjorts av fakultetsoch forskningsrådsanslag. Förhoppningen har visserligen här varit att nedskärningarna skulle kunna kompenseras av ökade insatser från forskningsstiftelserna. Forskningsstiftelsernas stadgar pekar emellertid ut andra verksamheter än grundforskning som dessa primärt ska stödja.

Utan att det förts någon principiell diskussion kring den fria forskningen och dess roll för universitet och högskolor, har således gjorts förändringar som kan få stor betydelse för den fria forskningen. Forskning 2000 finner detta olyckligt. Den fria forskningen är själva fundamentet i forskning och forskningspolitik. Detta måste avspeglas inte bara i adekvata resurser för fri forskning. Ramvillkoren måste också utformas med respekt för den akademiska friheten.

Det är möjligt att det finns en konflikt mellan lokal handlingsfrihet och garantier för den fria forskningen. Den fria forskningen kan, paradoxalt nog, kanske kräva en central reglering som inte helt är i linje med decentraliseringen till universitet och högskolor som myndigheter. De förändringar som gjorts bör följas upp och regelsystemen ses över utifrån den akademiska frihetens perspektiv. Forskning 2000 föreslår i det följande en ändring av högskolelagens föreskrifter om universitetens och högskolornas uppgifter.

5.3.3. Övergripande avvägningar på statsmaktsnivån

Beslutsfattandet på central statlig nivå var länge mycket detaljerat. På 1960-talet beslutade statsmakterna om resursanvändningen i detalj. Från högskolereformen 1977 delades universitets- och högskoleanslagen upp i anslag till den grundläggande högskoleutbildningen respektive till forskning och forskarutbildning. Successivt överläts allt mer av beslutsfattandet till universitet och högskolor och forskningsråd. Men även när beslutsfattandet decentraliserats gällde regeringens och riksdagens intresse resursslagen. De behandlades då dock mer övergripande. "Mellantjänster", "rekryteringstjänster", "basresurser" etc. var ofta termerna för de politiska prioriteringarna. Några uttryckliga avvägningar mellan själva forskningsområdena gjordes däremot knappast, även om utformningen av anslagssystemet innebar att statsmakternas beslut formellt gällde övergripande forskningsområden.

I dagens system med mål- och resultatstyrning har diskussioner kring resursslag blivit förlegade. Detta och decentraliseringen av en rad beslut till universitet och högskolor borde kunnat leda till att kärnfrågorna om omfattningen och inriktningen av forskningen inom olika områden kommit i fokus. Så har dock knappast skett. I stället har statsmaktsnivån vad gäller grundforskningen engagerat sig i strukturfrågor – jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap etc. Detta är förvisso också viktiga frågor, men fortfarande inte de övergripande avvägningsfrågor som måste vara de centrala forskningspolitiska frågorna. Att nu i det närmaste en halv miljard kronor anvisas till de små och medelstora högskolorna enbart för forskning, dvs. utan någon som helst områdesangivelse, kan också ses som ett tecken på att prioriteringarna mellan olika forskningsområden hittills egentligen inte varit det primära i forskningspolitiken.

Uppenbart finns ett problem inbyggt i de övergripande forskningspolitiska avvägningarna. De vida områden, som besluten gäller, kan bli för abstrakta för att engagera. Politiker kan – mänskligt nog – finna större intresse i mer avgränsade och konkreta frågor. Många exempel finns på att de politiska beslutsfattarna i strid med rollfördelningen mellan politiskt och inomvetenskapligt beslutsfattande gått in i mycket konkreta frågor.

Principen måste dock vara att de övergripande avvägningarna – och endast de – är de politiska organens ansvar. Samtidigt måste forskningspolitiken bli en politik med innehåll. De övergripande resursavvägningarna måste faktiskt ägnas uppmärksamhet och besluten i dessa frågor ges klara motiveringar. Detta förutsätter i sin tur en forskningspolitisk diskussion som förs i dessa termer. För att politikerna ska kunna ta ställning till de övergripande innehållsliga avvägningarna, måste de också få ett annat beslutsunderlag än i dag. Kommittén återkommer till dessa frågor i kapitel 9.

Med avseende på grundforskningen är det i huvudsak tre olika avvägningar som ska göras på statsmaktsnivå.

Det är för det första avvägningar rörande det institutionella ansvaret för forskningsresurserna, dvs. avvägningar mellan ”fasta” och ”rörliga” medel för forskning i praktiken mellan anslag direkt till universitet och högskolor respektive anslag till forskningsråd. Till denna fråga hör den kanske skenbart triviala men i praktiken synnerligen betydelsefulla frågan om kostnadsfördelningen mellan olika forskningsfinansiärer.

Det är för det andra avvägningar mellan olika forskningsområden. Och det är för det tredje avvägningar i fråga om lokaliseringen geografiskt av forskning och forskarutbildning.

5.3.4. Balansen mellan "fasta" och "rörliga" resurser

Anslagen till universitet och högskolor brukar också rubriceras "fasta" forskningsresurser, medan forskningsrådens anslag utgör ”rörliga” resurser för forskning. Graden av fasthet eller rörlighet är således sedd ur universitetets/högskolans synvinkel. För den enskilde forskaren är naturligtvis ofta inte heller universitetets/högskolans anslag ”fast”. Han eller hon är också här beroende av fördelningsbeslut, i detta fall t.ex. fakultetsnämnden.

Fakultetsanslagen för år 1998 uppgår till sammanlagt cirka sex miljarder kronor. Genom öronmärkningar av statsmakterna är en stor del av anslagen intecknade för olika ändamål. Cirka 1,5 miljarder – dvs. ungefär 25% av fakultetsanslagen – är således öronmärkta för lokalkostnader och cirka en miljard kronor – dvs. ungefär 15% – för studiefinansiering i forskarutbildningen. Av fakultetsanslagen går vidare mer än 12% till infrastrukturkostnader. Återstoden, mindre än hälften av de totala anslagsbeloppen, används framför allt för att finansiera anställningar för forskare eller arbetstid för forskning för vissa lärare. Huvuddelen av professurerna vid landets universitet och högskolor finansieras således via fakultetsanslagen liksom ett stort antal forskarassistenter samt lektorers arbetstid för forskning. Fakultetsanslagen används också för andra typer av kostnader – för biträdespersonal av olika slag, för resor, materiel, enklare utrustning m.m. Dessa senare kostnader är dock den minsta delen av fakultetsanslagen. Antalet universitet och högskolor i Sverige och det stora antalet institutioner vid dessa (cirka 1 000) gör att forskningsmiljöerna ofta blir relativt små, något som har betydelse för relationen mellan fakultetsanslag och forskningsrådsanslag.

Forskningsrådsanslagen används till helt dominerande del till att finansiera olika forskningsprojekt. De kostnader som det då är fråga om är framför allt löner till biträdespersonal av olika slag, utrustning, materiel, resor etc. Forskningsråden finansierar också anställning av forskare eller arbetstid för forskning (”friköp”) för lärare med anställning som bekostas t.ex. av universitet eller högskola.

I stort sett alla länder har valt den dubbla organisationen med dels egna resurser för universitet och högskolor dels forskningsråd som fördelar anslag. Rollfördelningen mellan organen skiljer sig dock något från land till land. En vanlig skillnad gentemot Sverige är att forskningsråden i andra länder har ett större ansvar för forskarutbildningen. Doktorander medverkar visserligen i och får ofta studiefinansiering via forskningsrådsprojekt, men de svenska forskningsråden har idag inte något direkt ansvar för eller några formella uppgifter avseende forskarutbildningen.

För tydlighetens skull kan man se på de renodlade alternativen, dvs. alternativet att alla grundforskningsanslag skulle gå direkt till universitet och högskolor respektive alternativet att alla grundforskningsanslag skulle fördelas via forskningsråd.

I alternativet att alla pengar går direkt till universiteten och högskolorna skulle statsmakterna få fullständig kontroll över den regionala fördelningen av forskningsresurserna. De skulle ju helt avgöra fördelningen mellan universitet och högskolor. Den regionalpolitiska aspekten av forskningspolitiken skulle sannolikt förstärkas. Universitet och högskolor skulle, när resurserna väl var fördelade vara säkra på vad de hade, vilket i sig naturligtvis kan ha både för- och nackdelar. Utan den konkurrens mellan forskarna och vetenskapliga prövning som ligger i forskningsrådens ansökningsförfarande skulle dock kvaliteten i forskningsarbetet försämras.

I alternativet att alla pengar kanaliseras via forskningsråd finns inga garantier för hur forskningsresurserna kan komma att fördelas mellan de olika universiteten och högskolorna. Universitet och högskolor skulle få stora problem när det gäller personalplanering och när det gäller att ta ansvar för anställningstrygghet m.m. Osäkerheten för de enskilda forskarna och för andra anställda skulle självfallet bli stor. Det skulle bli svårt att få en stabil forskarutbildning. I gengäld borde dock den vetenskapliga kvaliteten i verksamheten i princip bli så hög som det bara är möjligt: alla verksamheter skulle ju prövas mot varandra i en ständig nationell tävlan. I praktiken är det kanske inte säkert att kvalitetshöjningen skulle inträffa. Duktiga forskare kanske inte skulle vilja arbeta på så osäkra villkor utan skulle i stället lämna universiteten och högskolorna för annan verksamhet.

De båda extremalternativen är tankekonstruktioner. Båda finansieringsformerna behövs för att få en basorganisation för forskning och forskarutbildning och för att få en flexibel finansiering utifrån vetenskapliga kvalitetsbedömningar. Vad frågan gäller är uppgiftsfördelningen och balansen mellan fast och rörlig finansiering.

För närvarande kanaliseras drygt en femtedel av medlen till grundforskning via forskningsråden. Andelen varierar något mellan de olika vetenskapsområdena. Av anslagen under Utbildningsdepartementet till de olika vetenskapsområden är andelen forskningsrådsanslag nu följande. (Uppgifterna gäller år 1998. Den stora andelen forskningsrådsmedel inom naturvetenskap hänger samman med att medel för storskaligt internationellt forskningssamarbete – CERN m.m. – nu anvisas under anslaget till Naturvetenskapliga forskningsrådet. Med dessa medel frånräknade ligger andelen ungefär på samma nivå som för medicin.)

Råd exkl. int

Humaniorasamhällsvetenskap Medicin Naturvetenskap Teknik

15%

23% 45% 17%

25%

Rollfördelningen mellan forskningsråden och universitet och högskolor har under årens lopp förskjutits. Ursprungligen hade de svenska forskningsråden mer begränsade uppgifter inom forskningsfinansieringen. De svarade då huvudsakligen för kompletterande projektfinansiering för forskare som redan hade sin anställning vid ett universitet eller en högskola. Projekten var också relativt små. Sedan har den forskningsrådsfinansierade verksamheten ökat och förändrats. Några av forskningsråden finansierar nu i betydande omfattning anställningar för forskare eller ”friköp” för forskningsuppgifter för lärare vid universitet eller högskola. Det har blivit vanligare med stora och mångåriga projekt. Den senaste förändringen gjordes genom budgetpropositionen hösten 1998, när ansvaret för finansieringen av svenskt deltagande i internationellt forskningssamarbete, som t.ex. CERN, fördes över till forskningsråden. Forskningsråden har med tiden fått en väsentligt starkare ställning än de ursprungligen hade. Samtidigt har deras ställning på senare år förändrats genom tillkomsten av forskningsstiftelserna.

En annan viktig förändring ligger i den successivt allt tydligare markerade skyldigheten för forskningsråden och andra externa finansiärer att också svara för kostnaderna för universitetens och högskolornas infrastruktur. Detta har lett till tidvis mycket animerade diskussioner om de s.k. overhead-påslagen.

I rollfördelningen ligger samtidigt en omfattande samverkan mellan forskningsråd och universitet och högskolor i form av gemensam finansiering av forskningsprojekt m.m.

Forskningsråden ska, enligt Forskning 2000:s mening framför allt ha till uppgift att svara för finansiering av forskningsprojekt. Men forskningsråden bör också ha en mer aktiv roll, där de utifrån egna bedömningar av angelägna forskningsområden tar initiativ till olika insatser. Forskningsråden bör som ett led i detta också ta initiativ till och finansiera forskarutbildning. Forskningsråden bör också fungera som rådgivande organ till regeringen med avseende på sina respektive områden. Kommittén återkommer till forskningsrådsorganisationen i kapitel 8.

För att kunna ge stöd till så många forskare som möjligt finansierar forskningsråden nu ofta inte hela projekt utan ger "bidrag" till projektfinansieringen. Det innebär att forskaren måste antingen få kompletteran-

de finansiering från andra håll – i den mån detta innebär finansiering med fakultetsmedel binder forskningsrådet upp universitetens och högskolornas resurser. Om inte det lyckas måste projektidén omarbetas så den passar ekonomin. Eller, vilket sannolikt är det vanligaste, försöker forskaren genomföra det ursprungliga projektet men med inadekvata resurser.

Enligt Forskning 2000:s uppfattning måste huvudregeln vara att forskningsråden ska ta det fulla ansvaret för den verksamhet de stöder, även om detta kan komma att innebära att färre forskare får stöd än vad som annars skulle vara fallet.

Universitet och högskolor ska ansvara för en bred forskningsorganisation som ger möjlighet för alla universitets- och högskolelärare att forska. Universitet och högskolor har ansvaret för forskarutbildningen. Universitet och högskolor måste förfoga över resurser som medger finansiering av egen forskning utan bidrag från externa finansiärer. Det måste gälla också inom områden där forskningen kräver finansiering av mer omfattande utrustning, materiel, biträdespersonal etc. Det är en förutsättning för att universitet och högskolor ska kunna ta det fulla ansvaret för sin verksamhet och för åtagandena mot den akademiska personalen. Enligt den senaste reformeringen av lärartjänstorganisationen har universitet och högskolor ansvar för att alla lärare ges möjlighet att arbeta inom såväl undervisning som forskning. Skyldigheten att erbjuda lärarna arbetsuppgifter inom forskning kan inte rimligen villkoras av att läraren själv lyckas få finansiering från en extern forskningsfinansiär.

Detta är också en förutsättning för pluralismen i forskningsystemet. Ofta förefaller pluralismen tänkas ligga främst i att universitetens och högskolornas lärare ska ha ett antal finansiärer att skicka ansökningar till. Enligt Forskning 2000:s mening är i stället det viktigaste instrumentet för pluralism i forskningssystemet att det vid universitet och högskolor finns reella möjlighet att förverkliga de idéer och initiativ som där kommer fram.

Trots vad som framhållits om forskningsrådens viktiga roll för den vetenskapliga kvaliteten, måste grundforskning också kunna bedrivas utan stöd från råden. Annars blir forskningsråden alltför enväldiga kvalitetsbedömare. Universitetens och högskolornas egna forskningsanslag bör således ge utrymme för full finansiering av viss forskning. Ett ytterligare skäl för detta är att det annars skulle vara stora skillnader i frihetsgrad mellan olika forskningsområden. Vissa forskningsområden kräver begränsade resurser utöver lärarens egen arbetstid. Även inom mer resurskrävande ämnen bör det dock kunna bedrivas forskning vid universitet och högskolor utan att verksamheten alltid blir beroende av extern prövning. Givetvis måste universitet och högskolor ha väl fungerande system för den interna kvalitetsprövningen.

Universitet och högskolor ska således ha egna medel som i rimlig utsträckning kan finansiera tid för forskning för de anställda lärarna och andra forskningsresurser. En konsekvent tillämpning av principen om full kostnadstäckning är en viktig förutsättning för detta. Därigenom kan universitetens och högskolornas egna anslag användas för sådana insatser inom forskning och forskarutbildning som prioriteras av lärosätena.

5.3.4.1 Full kostnadstäckning

Till frågan om balansen mellan fasta och rörliga resurser och rollfördelningen mellan universitet/högskolor och forskningsråd samt andra forskningsfinansiärer hör frågan om vem som ska betala för vad.

Grundprincipen är för universitet och högskolor liksom för den statliga verksamheten i övrigt att externa finansiärer ska stå för de kostnader de förorsakar. Det gäller självfallet direkta kostnader för t.ex. löner och materiel. Tidredovisning används normalt inte inom universitet och högskolor. För den personal som arbetar med flera olika uppgifter – sannolikt flertalet universitets- och högskoleanställda – kan det således ofta inte göras någon exakt fördelning av kostnaderna mellan uppgifterna. Den ekonomiska redovisningen vid universitet och högskolor utvecklas nu emellertid avsevärt. Likaså ökar kostnadsmedvetandet.

Det externa betalningsansvaret gäller också kostnaderna för del i den infrastruktur i vid bemärkelse som finns inom högskolan och utan vilken arbetet inte skulle kunna bedrivas. Med infrastruktur avses här bibliotek, administration, gemensam service och utrustning etc.

Universitetens och högskolornas kostnadspåslag för gemensamma resurser och indirekta kostnader har varit en mångårig stridsfråga. Företrädare för universitet och högskolor har också fört mer eller mindre regelrätta förhandlingar med forskningsfinansiärer. Senast överlade företrädare för Sveriges Universitets- och Högskoleförbund i december 1997 med forskningsråd och sektorsorgan om principer och metoder för tilllämpning av principen om full kostnadstäckning. Överläggningen sammanfattas av förbundet: ”Samförstånd uppnåddes om att nuvarande ordning med 12 % i längden inte är möjlig att behålla. Det är nu viktigt att få till stånd en överenskommelse om ett nytt enkelt system vid beräkning av full kostnadstäckning som samtidigt ger frihet för varje universitet och högskola att sluta mera övergripande avtal med externa finansiärer om den så önskar.” (Ur Sveriges Universitets- och Högskoleförbunds nyhetsbrev)

Ett visst stillestånd råder således. För overhead-kostnader vid universitetet/högskolan tas nu ut tolv procent på alla externa anslag. Vidare betalas ett kostnadspåslag på tio procent för lokaler. Påslagen beaktar

således inte eventuella kostnadsskillnader mellan fakultetsområden och/eller lärosäten. Vid vissa lärosäten tas också ut påslag för kostnader på fakultets- och/eller institutionsnivå.

De omdebatterade overhead-påslagen är låga både i förhållande till vad som tillämpas inom andra områden, där verksamhet bedrivs på uppdrag, och i förhållande till vad som tillämpas av universitet i andra länder, t.ex. Storbritannien och USA. Men, det bör uppmärksammas att beräkningsprincipen inte alltid är densamma. De svenska universitetens och högskolornas overhead-påslag görs på den samlade budgeten för den externfinansierade verksamheten. I andra sammanhang kan debiteringen gå till så att endast de direkta lönekostnaderna budgeteras särskilt och sedan ett samlat påslag görs för alla andra typer av kostnader, alltså också vissa direkta kostnader som materiel etc. och inte bara de overhead-kostnader som ingår i högskolans påslag.

Stor uppfinningsrikedom utvecklas inte sällan när det gäller att försöka undvika att overhead-påslaget faktiskt tas ut. Här finns ofta ett starkt gemensamt intresse hos berörda forskare och finansiärer. Men kostnaderna försvinner naturligtvis inte bara för att de inte betalas av den som borde göra det. Om de externa finansiärerna inte står för sin del av universitetens och högskolornas kostnader urholkas universitetens och högskolornas egna resurser för grundforskning, forskarutbildning och grundläggande högskoleutbildning i motsvarande mån.

Många externa finansiärer kräver också direkt ekonomisk medverkan från de universitets- och högskoleinstitutioner, där deras verksamhet bedrivs. Det kan ske i flera former. Externfinansiärens projekt kan förutsätta medverkan av personal eller tillgång till andra resurser som finansieras av universitetet/högskolan eller med anslag från forskningsråd.

Universitetet/högskolan har det formella arbetsgivaransvaret för all personal, oavsett varifrån finansieringen kommer. Som de arbetsrättsliga reglerna är utformade kan det innebära ansvar för personal också efter det att den ursprungliga finansieringen upphört. Då kan lärosätet dock använda personalen för andra uppgifter än de ursprungliga, om så är lämpligt och möjligt med hänsyn till de berörda personernas kompetens m.m. Men externa finansiärer kan mer eller mindre uttryckligt också kräva att universitet och högskolor fortsätter just deras verksamhet efter det att de själva upphört med finansieringen. Personal och andra resurser ska då alltså användas för de ursprungliga, av externfinansiärerna prioriterade, ändamålen också när kostnaderna måste bestridas med lärosätets egna medel. Externfinansiärerna får på så sätt givetvis god utdelning av sina insatta medel. Men detta innebär samtidigt att universitetens och högskolornas anslag för grundforskning och forskarutbildning binds upp.

Kraven på medfinansiering har funnits sedan länge. De har dock fått en helt annan tyngd och omfattning genom att de systematiskt ställs av

nytillkommande forskningsfinansiärer, som förfogar över mycket betydande ekonomiska resurser och därför styr verksamhet i en helt annan skala än tidigare. Den forskning som finansieras från EU:s ramprogram för forskning förutsätter således en basfinansiering från universitet och högskolor. De nya forskningsstiftelserna kräver betydande ekonomiskt engagemang från berörda lärosäten. (De senare ställer också mycket omfattande krav i fråga om verksamhetens uppläggning och organisation.)

Det är omöjligt att mer exakt uppskatta omfattningen av det "intrång" som på dessa sätt görs i resurserna för grundforskning. Inom Sveriges Universitets- och högskoleförbund försöker man nu beräkna hur mycket universitet och högskolor förlorar på underfinansieringen av den externa verksamheten. Enligt preliminära resultat rör det sig här om betydande belopp.

I regleringsbrevet för anslagen till universitet och högskolor för år 1998 har i fråga om forskningssamverkan mellan högskola och näringsliv angivits att ”Målsättningen är att det ekonomiska ansvaret för berörda lärosäten inte överstiger 50 procent av de gemensamma kostnaderna för samarbetet.” (Regleringsbrevet s. 13)

Forskning 2000 vill med bestämdhet framhålla att universitetens och högskolornas resurser inte får urholkas genom att de används för att på olika sätt subventionera verksamhet med extern finansiering. All verksamhet vid universitet och högskolor, internt eller externt finansierad, ska bära alla sina egna kostnader.

Från företrädare för forskningsråden har ibland hävdats att råden inte bör betraktas som externa finansiärer i egentlig bemärkelse. Med detta har man velat markera en samhörighet mellan forskningsråden och universitet och högskolor, som skulle motivera att forskningsråden inte svarade för t.ex. kostnader för infrastrukturen vid lärosätena. Frågan infinner sig om inte forskningsråden, om de vill jämställa sig med universiteten och högskolorna, i likhet med dessa då i stället skulle svara för en större andel av infrastrukturkostnaderna än vad andra externfinansiärer gör.

Utifrån grundprincipen att alla finansiärer ska bära sina egna kostnader, anser Forskning 2000 att ingen skillnad ska göras mellan forskningsråden och övriga externa finansiärer. Alternativet att forskningsråden t.ex. genom något slags ”abonnemang”, där statsmakterna en gång för alla i universitets- och högskoleanslagen lade in betalning för rådens del av kostnaderna, är inte acceptabelt med hänsyn till att omfattningen av rådsmedel vid de enskilda lärosätena kan variera mycket, såväl i sin helhet som över tiden, beroende på utfallet av forskarnas ansökningar till råden.

En korrekt kostnadsfördelning är fundamental för att forskningspolitiken ska bli meningsfull. De övergripande prioriteringar, som statsmak-

terna gör, får inte sättas ur spel genom att myndigheter och andra genom olika typer av direkta eller indirekta subventioner gör anslag olika mycket värda. Som det nu är kan en krona som statsmakterna lägger på ett fakultetsanslag sägas vara mindre värd än en krona som läggs på ett forskningsrådsanslag, eller för den delen också på ett sektorsforskningsanslag, just genom att forskningsråden och andra finansiärer får mer för sina pengar. Myndigheterna får inte genom egna uppgörelser undergräva riksdagens och regeringens avvägningar. Universitet och högskolor har inte något mandat att göra undantag från principen om full kostnadstäckning för några finansiärer, inte ens forskningsråden.

Forskning 2000:s uppfattning är, som framhållits tidigare, att en viktig del av pluralismen i det svenska forskningssystemet måste bestå i att forskare, institutioner, fakultetsnämnder och styrelser vid universitet och högskolor har reella möjligheter att agera självständigt. Det förutsätter att de medel som anvisas under forskningsanslag direkt till universitet och högskolor faktiskt kan disponeras enligt beslut som fattas av de berörda vid lärosätena. I sin tur förutsätter detta att alla finansiärer fullt ut svarar för kostnaderna för sin verksamhet

Universitet och högskolor måste också själva bevaka att externa medel inte otillbörligt styr användningen av resurserna för fri forskning och forskarutbildning. För detta krävs bland annat interna beslutssystem som respekteras. Enskilda forskare får inte genom tillgång till externa medel automatiskt låsa upp interna resurser.

Till frågan om full kostnadstäckning hör vidare att högskolan genom felaktig prissättning inte får snedvrida konkurrensen gentemot andra forskningsutförare. Inom många områden finns alternativa uppdragstagare som är tvungna att ta ut full betalning för uppdrag – industriforskningsinstituten, Statens provningsanstalt m.fl. myndig-heter, fristående konsulter etc.

Med hänsyn till vikten av en rättvis kostnadsfördelning och till de svårigheter som hittills varit förenade med hanteringen av kostnadstäckningsfrågan, förordar Forskning 2000 att regeringen utfärdar särskilda riktlinjer i denna fråga. Schabloniseringen förefaller i det nuvarande debiteringssystemet ha gått för långt. Kostnadsskillnader mellan olika forskningsområden och mellan lärosätena bör beaktas i regeringens föreskrifter.

Forskning 2000 anser vidare att alla beställare, utöver de fullständiga direkta och indirekta kostnaderna, också ska betala för att de får tillgång till den långsiktigt uppbyggda kompetensen vid universiteten och högskolorna genom ett särskilt påslag för lärosätenas kompetensuppbyggnad. Detta påslag bör också fastställas av regeringen.

5.3.5. Avvägningarna mellan olika forskningsområden

5.3.5.1 Vetenskapsområden vid universitet och högskolor

Statsmakterna har beslutat att medlen för forskning och forskarutbildning till universitet och högskolor fr.o.m. år 1999 ska anvisas i termer av fyra vetenskapsområden. Denna indelning ersätter den hittills tillämpade medelsanvisningen till fakultetsområden.

Vetenskapsområdena är

  • humanistiskt-samhällsvetenskapligt vetenskapsområde
  • medicinskt vetenskapsområde
  • naturvetenskapligt vetenskapsområde
  • tekniskt vetenskapsområde.

Två av vetenskapsområdena innebär sammanslagningar av dagens fakultetsområden. Humanistiskt-samhällsvetenskapligt område omfattar således nuvarande humanistiska, samhällsvetenskapliga, juridiska och teologiska fakulteter. Medicinskt vetenskapsområde omfattar nuvarande medicinska, farmaceutiska och odontologiska fakulteter.

Vilka avvägningar, som statsmakternas beslut ska gälla, är en central forskningspolitisk fråga. Indelningen i anslag ska ge uttryck för vad som är rimligt att pröva politiskt. Det innebär att områdena inte ska vara för små, så att statsmaktsbesluten blir för detaljerade, och att de ska vara av sådan karaktär att avvägningarna mellan dem i första hand ska diskuteras utifrån övergripande, icke-vetenskapliga bedömningar och värderingar. De indelningar som används för de återkommande budgetbesluten ska också vara rimligt stabila.

Forskning 2000 anser att statsmakternas medelsfördelning med avseende på grundforskning bör göras i termer som ansluter till den vetenskapliga disciplinindelningen, även om avvägningarna här självfallet måste göras mycket övergripande. Också för forskarutbildningen ger en sådan indelning en lämplig struktur. Indelningen i vetenskapsområden utgår från och sammanfattar den normalt tillämpade indelningen av det vetenskapliga arbetet vid universitet och högskolor. En motsvarande indelning tillämpas i resurstilldelningssystemet för den grundläggande högskoleutbildningen.

Varje indelning utesluter självfallet andra. I indelningen i vetenskapsområden ligger att prioriteringar av forskning utifrån andra indelningsgrunder inte kan göras genom statsmakternas anslagsbeslut. Det gäller till exempel områden som informationsteknik, miljö, vård etc. Inte heller i andra länder används dock indelningar utifrån sådana forskningsområden som grund för statsmaktsbeslut om den reguljära finansieringen till

grundforskning och forskarutbildning. Det nya anslagssystemet utesluter dock inte att statsmakterna liksom hittills kan ge olika former av riktlinjer och övergripande prioriteringar för resursanvändningen.

En övergång från fakultetsvis medelsanvisning till vetenskapsområden innebär inte bara en decentralisering av beslut till universitet och högskolor. Den gör det också, enligt Forskning 2000:s mening, möjligt att bättre tydliggöra de värderingsgrundade resursavvägningarna på statsmaktsnivå:

  • Insatser inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet motiveras framför allt av allmänkulturella prioriteringar, av önskemål om ytterligare kunskaper om människan och samhället, kunskaper som förvisso kan vara nog så nyttiga, men som ändå oftast inte kan förväntas få direkt påverkan på produktion och tillväxt.
  • Insatser inom det medicinska vetenskapsområdet motiveras av önskemålen om bättre hälsa och bättre möjligheter att behandla sjukdomar. Den medicinska forskningens resultat leder dock inte alltid till mindre kostnader eller enklare avvägningar inom sjukvården.
  • Det naturvetenskapliga vetenskapsområdet har, liksom humaniorasamhällsvetenskap, i mycket en allmänkulturell motivering: önskan att veta mer om det mycket stora och det mycket lilla, universums ursprung, livets uppkomst och materiens innersta. Naturvetenskaplig forskning ger samtidigt också basen för mycket av det som görs både inom medicinsk och teknisk forskning.
  • Det tekniska vetenskapsområdet, slutligen, är det som i regel har störst förväntningar på sig att bidra till den ekonomiska utvecklingen i samhället.

I utredningsdirektivens mycket vida uppdrag torde ligga att Forskning 2000, trots vad som nu beslutats om vetenskapsområden, om kommittén så finner lämpligt skulle kunna lämna förslag om annan indelning för medelstilldelning till forskningen vid universitet och högskolor. Forskning 2000 anser dock att övervägande skäl talar för att den beslutade indelningen tillämpas för avvägningarna på statsmaktsnivå.

Indelningen i vetenskapsområden bör tillämpas konsekvent för alla medel till forskning och forskarutbildning som anvisas direkt till universitet och högskolor. Det innebär till exempel att den nuvarande särskilda medelsanvisningen till temaforskning vid Linköpings universitet bör avskaffas och dessa medel inordnas i strukturen av vetenskapsområden.

För undvikande av missförstånd vill Forskning 2000 påminna om att indelningen i vetenskapsområden för statsmakternas anslagsbeslut inte är bindande för lärosätenas interna organisation. Lärosätena ska själva besluta om antalet fakultetsnämnder, vilka verksamhetsområden de olika

fakultetsnämnderna ska svara för, hur verksamheten ska organiseras i institutioner och andra enheter, arbetsfördelningen mellan institutioner etc. Så kan till exempel verksamheten vid Linköpings universitet, om de ansvariga inom universitetet så bedömer lämpligt, också i det nya anslagssystemet organiseras enligt den nuvarande Tema-modellen. Eller kan Uppsala universitet, som idag har en gemensam organisation för teknisk och naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning välja att ha en sådan gemensam organisation även när statsmakterna anvisar medel i termer av vetenskapsområdena Naturvetenskap respektive Teknik.

Universitet och högskolor får idag omfördela högst tre procent av anslagsbeloppen till de olika fakultetsområdena. Forskning 2000 anser, med hänsyn till bland annat angelägenheten av att underlätta för tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde, att lärosätena bör få möjlighet att göra vissa omfördelningar också mellan vetenskapsområdena. Forskning 2000 föreslår att högst fem procent av beloppet till varje vetenskapsområde får omfördelas. I detta ligger ett betydande utrymme för det lokala beslutsfattandet. Redan vid dagens anslagsnivå – cirka 4,5 miljarder kronor (exkl. lokalkostnader) – skulle på så sätt universitet och högskolor kunna omfördela sammanlagt cirka 225 miljoner kronor.

Från universitetshåll upplevs det uppenbarligen ibland vara svårt att argumentera för stöd till fri grundforskning genom att beslutstermerna är så övergripande. Man uppfattar det som att det behövs något konkret eller spektakulärt för att fånga beslutsfattarnas intresse. Resurser för att möjliggöra forskarnas fria kunskapssökande skulle således ha en svår argumentationssituation genom att vara något allt för anonymt.

Eventuella sådana problem får dock inte lösas genom återgång till centralstyrning i detaljfrågor. De markerar i stället vikten av bättre övergripande analyser och beslutsunderlag i samt diskussion kring de övergripande forskningspolitiska frågorna. Forskning 2000 vill tvärtom betona att statsmakternas överväganden ska begränsas till just avvägningarna mellan vetenskapsområdena. Den närmare fördelningen inom dessa måste överlåtas till den lokala universitets- och högskolenivån. Enligt kommitténs mening är det redan – och framför allt – av principiella skäl inte rimligt att politiska beslut avgör den närmare forskningsinriktningen vid landets universitet och högskolor. Det är heller inte i praktiken möjligt för de politiska beslutsfattarna i regering och riksdag att i sak sätta sig in i forskningsfrågorna i den utsträckning som krävs för att kunna göra självständiga bedömningar i fråga om den närmare forskningsinriktningen.

I detta sammanhang vill Forskning 2000 framhålla att beslut om att ge en högskola ansvar och resurser för ett eller flera vetenskapsområden måste föregås av kvalificerade vetenskapliga bedömningar.

5.3.5.2 Avvägningar mellan vetenskapsområdena

Följande tabell visar anslagen enligt budgetpropositionen för år 1998 fördelade på vetenskapsområden.

Vetenskapsområden Fakulteter Forskningsråd m.m.

Summa ALFmedel 65%

Mkr.

Mkr. Mkr. Mkr.

Humaniora- samhällsveten skap

Medicin Naturvetenskap Teknik

Små och medelstora högskolor (SmoM)

Övrigt Rymdforskning Lokalhyror

1 161,2

1 119,4

908,1 1 220,9

438,3

204,5

1 467,5

216,0

342,1 729,5 245,7

132,3 156,2

1 377,2

1 461,5 1 637,6 1 466,6

438,3

336,8 156,2 1 467,5

1 019,3

Summa

6 519,9 1 821,8 8 341,7 1 019,3

  • Anslaget till Teknisk-naturvetenskaplig fakultet vid Uppsala universitet har här fördelats med hälften till Naturvetenskap och hälften till Teknik.

ALF: ersättning till till sjukvårds- och tandvårdshuvudmännen för kostnader för klinisk forskning och forskarutbildning.

Som framgår av tabellen har humaniora-samhällsvetenskap inte så blygsamma resurser som det ibland kan verka av debatten. Forskningsfinansieringsutredningen visade också att framför allt samhällsvetenskap fått betydande förstärkningar genom olika forskningspolitiska beslut. Den samlade anslagsnivån är ungefär densamma för humaniorasamhällsvetenskap som för teknik. Dessa båda områden har också i huvudsak samma fördelning av resurserna mellan anslag direkt till universitet och högskolor respektive forskningsrådsanslag.

Också området Medicin ligger på ungefär samma resursnivå, om man ser till universitets/högskole- och forskningsrådsanslag, och har också samma fördelning mellan universitets/högskoleanslag och rådsanslag. Här tillkommer dock det betydande belopp (i tabellen ovan betecknat ALF) som enligt avtal betalas ut till sjukvårds- och tandvårdshuvud-

männen i vissa landsting och kommuner för kostnader i samband med klinisk forskning och forskarutbildning. Detta har här tagits upp med den del av den totala ersättningen, som enligt uppgifter till SCB avser forskning och forskarutbildning. Osäkerheten är dock stor i fråga om i vilken utsträckning och på vilket sätt dessa medel verkligen kommer forskningen och forskarutbildningen till godo. Avtalen med sjukvårds- och tandvårdshuvudmännen är för närvarande föremål för översyn.

Naturvetenskap avviker från de övriga vetenskapsområdena på två sätt. Området tilldelas mer pengar, ungefär femton procent högre sammanlagd anslagstilldelning än övriga vetenskapsområden (om man från Medicin undantar medlen till sjukvårdshuvudmännen). Balansen mellan universitets/högskolemedel och forskningsrådsmedel är också en annan. Ungefär 45 procent av de samlade medlen anvisas här via forskningsrådet, medan forskningsrådens andel inom övriga vetenskapsområden är ungefär 15–20 procent. Skillnaden hänger samman med att medel för deltagande i visst internationellt forskningssamarbete (CERN m.m.) fr.o.m. budgetåret 1998 anvisas under Naturveten-skapliga forskningsrådet anslag.

Forskning inom olika områden bedrivs, om med naturnödvändighet eller bara av tradition kan kanske diskuteras, på mycket olika sätt. Inom humaniora och samhällsvetenskap är det fortfarande vanligt med projekt som bara sysselsätter en person och som inte heller förfogar över särskilt mycket resurser i form av utrustning etc. Inom medicin, naturvetenskap och teknik är situationen oftast en annan. Här är arbetet organiserat i större forskningsprojekt, där många både seniora forskare och doktorander liksom annan personal, forskningsingenjörer, laboratorieassistenter etc. arbetar tillsammans. Kostnaderna för utrustning och experimentmaterial kan vara betydande.

Ett annat sätt att försöka få en bild av forskningsinsatserna inom olika vetenskapsområden än att se på anslagsnivåerna är genom de uppgifter som finns om antalet årsverken vid universitet och högskolor som ägnats forskning inom olika vetenskapsområden. Här kan dock inte statistiken särskilja i vilken utsträckning dessa årsverken är finansierade av fakultets- och forskningsrådsanslag eller av externa medel från t.ex. sektorsforskningsanslag. De externa medlen är störst inom områdena Medicin, Naturvetenskap och Teknik. Rimligen ingår därför i uppgifterna för dessa områden fler personår som inte avser grundforskning än vad det gör i uppgifterna avseende området Humaniora-sam-hällsvetenskap.

Följande tabell visar antalet årsverken för FoU, fördelade på tjänstekategori, inom olika vetenskapsområden m.m. läsåret 1995/96.

Vetenskapsområde Professor Lektor Forskare Adjunkt Doktorand Övriga Summa Humaniorasamhällsvetenskap 282 446 588 138 1 673 502 3 629

Medicin

303 262 617 107

868 2 032 4 189

Naturvetenskap

176 334 406 33 1 090 740 2 779

Teknik

243 308 327 89 1 636 982 3 585

Lant- och skogsbruk, veterinär

108 49 381 38

344 825 1 745

Små och medelstora högskolor

12 165 15 161

70 70 493

Vårdhögskolor

4 63

6 105

59 49 286

Övrigt

26 53 75 110

104 227 595

Summa

1 154 1 680 2 415 781 5 844 5 427 17 301

  • Forskare sammanfattar kategorierna Forskarassistent, Forskare och Forskningsassistent i SCB:s material

Doktorand sammanfattar kategorierna Doktorand, Assistent, Forskarstuderande med utbildningsbidrag och Övriga forskarstuderande i SCB:s material

Över huvud taget förefaller uppgifterna om antalet FoU-årsverken inte särskilt imponerande. Antalet FoU-årsverken av färdigutbildade forskare (sammanlagt cirka 6 000) uppgår till exempel bara till knappt hälften av antalet som är sysselsatta inom hår- och skönhetsvård (cirka 13 000 år 1993, enligt uppgifter från SCB).

Trots att områdena Teknik och Naturvetenskap har mer omfattande externfinansierad verksamhet har området Humaniora-samhällsvetenskap fler FoU-årsverken än dessa båda områden. Det avspeglar skillnaderna i resursanvändning mellan områdena, med relativt sett större personalintensitet inom Humaniora-samhällsvetenskap. Men det visar än en gång att forskningsvolymen inom Humaniora-samhällsvetenskap relativt sett inte är särskilt liten. Eller omvänt, att forskningsvolymen inom Teknik och Naturvetenskap relativt sett kanske inte är påfallande stor.

Humaniora-samhällsvetenskap har fler årsverken av såväl professorer, lektorer, forskare, adjunkter och doktorander än vad Teknik och Naturvetenskap har. Endast i gruppen Övriga, dvs. biträdespersonal, har naturvetarna och teknikerna fler årsverken. Skillnaderna är dock inte stora: 240 fler årsverken i hela landet för naturvetenskap, 480 fler för teknik.

De närmare avvägningarna mellan vetenskapsområdena bör fortsättningsvis göras utifrån det underlag och i den ordning som Forskning 2000 i det följande (kapitel 9) anger för forskningspolitiken. Forskning 2000 vill för egen del endast ange följande övergripande prioriteringar.

Resurserna för framför allt det tekniska vetenskapsområdet behöver öka. Prioriteringarna inom utbildningspolitiken innebär att den tekniska utbildningen vid universitet och högskolor kommer att byggas ut kraftigt. Det ställer krav på förstärkning av forskarutbildningen och forskningen inom teknik.

Den tekniska grundforskningen behöver också byggas ut som bas för kunskapsutvecklingen för industri och näringsliv i övrigt. Det är den bästa formen av FoU-stöd från statens sida till det svenska näringslivet. Omvittnat är att industrin och andra delar av näringslivet framför allt är intresserade av kontakter med kvalificerade forskare vid universitet och högskolor och av att kunna rekrytera forskarutbildade inom viktiga områden. Detta bedöms som mer angeläget än de ”nyttoinriktade” FoUprojekt som finansieras efter ställföreträdande bedömningar i olika sektorsorgan.

För ökade resurser till teknisk forskning talar bland annat också neddragningen inom försvarsforskningen. Försvarsforskningen har hittills kunnat bidra också till framtagandet av kunskaper av betydelse i civila sammanhang och för den vetenskapliga utvecklingen.

Också resurserna för naturvetenskaplig forskning bör öka, enligt Forskning 2000:s mening, Motiveringarna här är desamma som för teknisk forskning. Också inom naturvetenskap byggs högskoleutbildningen ut. Naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning måste förstärkas för att kunna svara mot de behov som följer därav. Naturvetenskaplig forskning och forskarutbildning måste också förstärkas som bas för utvecklingen inom medicin och teknik.

Det medicinska vetenskapsområdet har tillgång till betydande resurser, om hänsyn tas också till de belopp som utgår till sjukvårdshuvudmännen för kostnader i samband med den kliniska forskningen. Den medicinska forskningen är och har länge varit flaggskeppet inom svensk forskning. Trots de omfattande resurserna är det, enligt Forskning 2000:s mening, inte lämpligt att minska resurserna till forskning som visat sig hålla hög kvalitet och ge värdefulla resultat. Forskning 2000 vill betona att det är mycket angeläget att de betydande belopp för forskning och forskarutbildning som ingår i de avtalade ersättningarna till sjukvårds- och tandvårdshuvudmännen används så att de fullt ut kommer dessa verksamheter till godo. Frågorna om ersättningar till och avtal med sjukvårds- och tandvårdshuvudmännen ingår dock inte i Forskning 2000:s uppdrag utan behandlas av en särskild utredare.

Forskning 2000 anser däremot att resurserna för samhällsvetenskaplig forskning – bland annat ekonomi – bör kunna minska. Samhällsvetenskap byggdes ut kraftigt under 1960-talet och då framför allt med utgångspunkt i den grundläggande högskoleutbildningen. Bland annat härigenom finns fortfarande en förhållandevis stor organisation för samhällsvetenskap vid svenska universitet och högskolor. Sökandetrycket till samhällsvetenskaplig grundutbildning är fortfarande stort, även om utbildningspolitiken nu innebär att andra utbildningsinriktningar prioriteras. Forskning 2000 återkommer i det följande till samspelet mellan forskning och grundläggande högskoleutbildning. Med hänsyn till den nuvarande åldersstrukturen och förestående pensionsavgångar bland universitets- och högskolelärarna bör dock möjligheter finnas att, utan att behöva tillgripa regelrätta uppsägningar, ompröva den samhällsvetenskapliga forskningsorganisationen.

De neddragningar som kan göras inom samhällsvetenskaplig forskning förslår självfallet som omprioriteringar inte långt när det gäller att förstärka naturvetenskaplig och teknisk forskning. Forskning 2000:s önskemål om förstärkningar av den forskarstyrda forskningen inom naturvetenskap och teknik ligger också till grund för de förslag kommittén lägger fram i fråga om förändringar i formerna för forskningsfinansiering. De innebär kraftigt förstärkta resurser för forskarstyrd forskning inom naturvetenskap och teknik.

5.3.5.3 Forskningen och den grundläggande utbildningen vid universitet och högskolor

Stor vikt fästs vid samband mellan forskning och utbildning och vid att utbildningen vid universitet och högskolor ska ha anknytning till forskning. Utbildningen ska förmedla forskningsresultat och forskningsmetoder och ett vetenskapligt synsätt. Forskningen ska genom kontakt med utbildningen få nya impulser och underlag för forskarrekrytering. Vad dessa syften i praktiken ska innebära är dock ett återkommande diskussionsämne.

En fråga har gällt det organisatoriska sambandet mellan utbildning och forskning. Här har diskussionen framför allt gällt om alla universitet och högskolor ska förfoga över egna forskningsanslag.. De små och medelstora högskolorna, som införlivades i högskolesystemet genom högskolereformen 1977, har med eftertryck hävdat att sambandet mellan utbildning och forskning förutsätter att alla lärosäten tilldelas egna forskningsanslag. Statsmakterna har nu beslutat att alla universitet och högskolor ska förfoga över egna forskningsresurser. De små och medel-

stora högskolorna tilldelas i år sammanlagt i det närmaste en halv miljard kronor som egna forskningsmedel.

En annan fråga har gällt möjligheterna för alla lärare vid universitet och högskolor att bedriva forskning. Genom de senaste årens reformer är också detta nu snart en realitet. Den lärartjänstreform, som beslutats hösten 1997 och som ska träda i kraft i januari 1999, innebär att samtliga högskolelärare, som har forskarutbildning, ska få tid för egen forskning efter närmare beslut vid universitetet eller högskolan. Många lärare, framför allt vid de små och medelstora högskolorna, saknar dock forskarutbildning. Här kommer lärosätenas egna forskningsanslag att kunna användas för att finansiera lärarnas forskarutbildning.

Forskning 2000 vill uppmärksamma ytterligare en aspekt av sambandet mellan utbildning och forskning, nämligen den inbördes påverkan mellan resurstilldelningen och resursanvändningen för de båda verksamhetsområdena.

Decentraliseringen av beslutsfattandet inom universitets- och högskoleområdet har inneburit att lärosätena nu i stor utsträckning svarar för utbildningsutbudets omfattning och inriktning när det gäller den grundläggande högskoleutbildningen. Formellt är friheten här mycket stor. I praktiken är universiteten och högskolorna naturligtvis hänvisade till vad resurserna medger. Inte minst det faktum att universitets- och högskolelärare har mycket stor anställningstrygghet får då stor betydelse. Det faktiska utbildningsutbudet bestäms i mycket av inriktningen och kompetensen hos de lärare universitet och högskola har anställda.

Forskningsresurserna vid universitet och högskolor har stor betydelse också för inriktningen av den grundläggande högskoleutbildning. Det nuvarande planerings- och styrsystemet för den grundläggande högskoleutbildningen överlåter i stort sett helt till universitet och högskolor att besluta om den närmare omfattningen och inriktningen av utbildningsutbudet. De lokala besluten styrs dock i stor utsträckning av tillgången till resurser. En viktig faktor här är att alla lärare/forskare vid universitet och högskolor nu ska medverka i både undervisning och forskning. Anslagen till forskning och styrningen av dessa mot olika forskningsområden får således via lärartjänstorganisationen betydelse för vilken utbildning som kan ges vid de olika lärosätena. Som planerings- och styrsystemen ser ut idag har sannolikt de forskningspolitiska besluten och forskningsfinansiärernas fördelningsbeslut väl så stor, ibland kanske större, betydelse för den grundläggande högskoleutbildningen som de politiska beslut som uttryckligen avser denna utbildning.

5.3.5.4 Avvägningar avseende forskningsrådsmedel

Forskning 2000 föreslår att inte bara de medel som nu kanaliseras via forskningsråd utan också huvuddelen av dagens sektorsforskningsmedel fortsättningsvis anvisas via forskningsråd. Forskning 2000 finner indelningen i vetenskapsområden lämplig att använda också här.

Statsmakternas avvägningar avseende de forskningsmedel som kanaliseras via forskningsråd har också utgjort grund för indelningen i myndigheter inom forskningsrådsorganisationen. Forskning 2000 anser att en sådan överensstämmelse är lämplig också för framtiden. Ett forskningsråd bör således svara för vart och ett av de områden för vilka statsmakterna här anvisar medel.

De nya forskningsråden får betydligt större ansvarsområden än de nuvarande forskningsråden. I forskningsrådens instruktioner måste markeras deras vida ansvar för såväl grundforskning som tillämpad forskning och för såväl inomdisciplinär som tvärvetenskaplig forskning. Forskningsråden ska liksom nuvarande forskningsråd och forskningsråd i andra länder arbeta enligt modellen forskarstyrd forskning.

Forskning 2000 behandlar den föreslagna nya rådsorganisationen utförligt i kapitel 8 Organisation och arbetsformer.

Statsmakternas avvägningar med avseende på rådsmedel bör i huvudsak göras i de angivna, övergripande termerna. Någon ytterligare styrning bör normalt inte göras. Det bör dock, med hänsyn till de vida uppdrag som de nya forskningsråden föreslås få, också vara möjligt för statsmakterna att öronmärka insatser för vissa mer avgränsade forskningsområden inom respektive forskningsråds verksamhetsområde. Detta måste dock göras med stor respekt för forskningsrådens ansvar för de vetenskapliga bedömningarna.

Vad gäller avvägningen mellan de olika forskningsområdena gör Forskning 2000 samma prioriteringar som i fråga om vetenskapsområdena vid universitet och högskolor. Det är önskvärt att resurserna för områdena Teknik och Naturvetenskap ökar. Forskning 2000 vill dock på nytt betona att de närmare avvägningarna ska göras utifrån det underlag och i den ordning som kommittén föreslår i det följande.

5.3.6. Lokaliseringen av forskningsresurser

5.3.6.1 Universitet och högskolor i hela landet

Idag finns universitet och högskolor spridda över hela landet från Luleå i norr till Lund i söder. Vad avser forskningsresursernas storlek är skillnaderna mellan lärosätena stora. Det avspeglar bland annat lärosätenas ålder och hur många fakultetsområden/vetenskapsområden som är företrädda. Universiteten i Uppsala och Lund förfogar år 1998 vardera över i det närmaste en miljard kronor som eget statsbudgetanslag till forskning och forskarutbildning. Universiteten i Göteborg och Stockholm har vardera något mindre än 800 miljoner kronor, Umeå universitet drygt 500 miljoner kronor och Linköpings universitet i det närmaste 350 miljoner kronor. Av de stora högskolorna är Karolinska institutet störst med cirka 600 miljoner i eget statsbudgetanslag, följt av Tekniska högskolan i Stockholm med cirka 500 miljoner, Chalmers tekniska högskola med cirka 350 miljoner kronor och Luleå tekniska universitet med något under 200 miljoner kronor.

Bland de små och medelstora högskolorna är högskolorna i Växjö och Örebro samt Mitthögskolan störst med avseende på egna medel till forskning. De förfogar år 1998 var och en över cirka 50 miljoner kronor. Högskolan i Karlstad har tilldelats drygt 40 miljoner kronor.

Forskningsresursernas geografiska fördelning har ofta varit hett debatterad. Särskilt har detta gällt principfrågan om alla lärosäten ska förfoga över egna medel till forskning. Denna fråga har nu besvarats genom att statsmakterna beslutat att så ska vara fallet. Men diskussionerna har självfallet också gällt omfattningen av de resurser som ska ställas till förfogande för de olika lärosätena och, eftersom dessa är geografiskt spridda, därmed också den geografiska fördelningen av forskningsresurserna.

Den geografiska fördelningen av forskningsresurserna kan bli föremål för två typer av bedömningar, dels en som är primärt regionalpolitisk, dels en som utgår från behov och önskemål vad gäller forskningen i sig. Den förstnämnda har framför allt kommit in när det gällt resurserna till de små och medelstora högskolorna. Forskning 2000 återkommer till denna fråga i det följande.

I de egentliga forskningspolitiska bedömningarna ingår också att ta ställning till lokaliseringsfrågor. Dagens forskningsanslag är summan av under lång tid fattade forskningspolitiska beslut. Dessa har i regel utgått från konkreta förslag från de olika lärosätena, som statsmakterna funnit mer eller mindre intressanta, som de tillstyrkt eller förkastat. Den suc-

cessiva uppbyggnaden har på så sätt lett till att forskningsresurserna inte bara totalt sett är olika stora vid olika lärosäten. I detta ligger också att forskningsresurserna relativt sett är olika stora, om de till exempel sätts i relation till antalet studenter eller andra faktorer. Forskning 2000 vill, för undvikande av missförstånd, klargöra att detta i sig inte innebär någon ”orättvisa”. Det visar att beslutsfattandet faktiskt gjorts utifrån prioriteringar och inte utifrån mekaniskt räknande.

I ett internationellt perspektiv är svenska universitet och högskolor varken särskilt stora eller särskilt små. Det finns exempel både på lärosäten som är väsentligt mycket större än de största svenska universiteten och på sådana som är mindre än de minsta svenska. Någon standardstorlek finns förvisso inte i fråga om universitet och högskolor.

I de beslut, som fattats om att alla lärosäten ska ha egna forskningsresurser och att alla lärare med forskarutbildning ska arbeta både inom undervisning och inom forskning, ligger viktiga utgångspunkter för den geografiska fördelningen av forskningsresurserna. Statsmakterna måste dock som hittills kunna göra dessa fördelningar utifrån allmänna värderingar och politiska prioriteringar. Forskning 2000 vill erinra om att dessa avvägningar enbart ska gälla de olika vetenskapsområdena. Den närmare fördelningen av resurser inom dessa områden ska vara en fråga för lokala beslut.

5.3.6.2 Forskningen vid de små och medelstora högskolorna

Forskning 2000 har genom tilläggsdirektiv fått i uppdrag att ”följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel”. Kommittén ska vidare med avseende på dessa högskolor ”föreslå kriterier för den framtida fördelningen av forskningsmedel”. (Dir 1997:154)

Forskning 2000 har gjort en enkät till de små och medelstora högskolorna. I korthet visar enkätsvaren följande.

De små och medelstora högskolorna svarar sammantaget för en inte oväsentlig del av den forskning som utförs inom högskolan. De små och medelstora högskolornas egna forskningsmedel uppgår budgetåret 1998 till cirka 425 miljoner kronor.

Den viktigaste externa finansiären vid dessa högskolor är Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, KK-stiftelsen. KK-stiftelsen har beslutat om finansiering till högskolorna på sammanlagt drygt 550 miljoner kronor. Denna finansiering avser dock verksamhet under flera år. Huvuddelen av KK-stiftelsens insatser görs i form av finansiering av konsortier för kompetensutveckling.

Andra viktiga finansiärer är sektorsforskningsorgan och geografiskt närliggande organ som länsstyrelser, landsting och kommuner. Några av högskolorna får en betydande uppbackning genom lokalt inrättade forskningsstiftelser. Även företagsfinansieringen är relativt sett betydande för ett antal av högskolorna. Många av högskolorna har EU-anslag. Fortfarande får dock de små och medelstora högskolorna endast mycket blygsamma medel genom forskningsråden. Bortsett från ett par av de tidigare universitetsfilialerna är andelen forskningsrådsmedel mycket låg. Häri ligger en klar skillnad gentemot universiteten och de stora högskolorna, där forskningsråden är stora finansiärer.

Forskningsinriktningen vid de små och medelstora högskolorna ansluter till deras utbildningsutbud och den därmed sammanhängande lärarprofilen. Det innebär att flertalet högskolor har en tyngdpunkt inom samhällsvetenskap och humaniora. Undantag härifrån är framför allt Högskolan i Karlskrona/Ronneby men också högskolorna i Dalarna och Kalmar samt Mälardalens högskola.

Högskolorna anger i Forskning 2000:s enkät att forskning bedrivs inom alla ämnen som är företrädda vid respektive lärosäte. Flertalet pekar dock ut vissa profil- eller tyngdpunktsområden, Med undantag framför allt av högskolorna i Karlskrona/Ronneby och Karlstad är dock även insatserna inom dessa områden i regel blygsamma när de uttrycks i personår. Det rör sig högst om något eller några årsverken.

De tidigare universitetsfilialerna – högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro – har inrättat vad de kallar provisoriska fakultetsnämnder. Övriga högskolor har en särskild forskningsnämnd eller motsvarande som beredande – i några fall beslutande – organ. Forskningsnämnden skiljer sig från fakultetsnämnderna genom att i regel rektor eller möjligen prorektor är ordförande och genom att ledamöterna inte är kollegialt utsedda.

Alla högskolorna redovisar i enkäten ett omfattande samarbete med universitet och högskolor såväl i Sverige som i andra länder.

Högskolorna redovisar likaså ett omfattande samarbete med framför allt det lokala näringslivet. Det sker i många olika former. Här nämns framför allt nätverk, centra, uppdragsforskning. I flera fall förstärks samarbetsmöjligheterna genom att högskolan själv strävar efter en verksamhetsinriktning som ska vara intressant för det lokala näringslivet och det omgivandet samhället i övrigt.

Fortfarande har bara en minoritet av lärarna vid de små och medelstora högskolorna forskarutbildning. Inte ens vid de mer ”akademiska” högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro är det mer än en fjärdedel. (Det bör emellertid påpekas att inte heller alla lärare vid universiteten har forskarutbildning. Andelen forskarutbildade är dock där väsentligt högre, vid t.ex. Lunds universitet 75 procent.) Liksom vid universiteten

och övriga högskolor är kvinnorna i minoritet bland lärarna. Flertalet högskolor förefaller som huvudprincip ha att forskningsmöjligheterna ska fördelas jämnt mellan de behöriga lärarna. Flera högskolor anger i enkäten att lektorerna är garanterade mellan 20 och 35 procent av arbetstiden till egen forskning.

Doktorander finns vid alla högskolorna. Störst är antalet vid Högskolan i Karlstad, som har hela 170 doktorander. En stor del av doktoranderna är lärare vid respektive högskola som med finansiering från högskolan kompletterar sin tidigare utbildning. Forskarutbildningen bedrivs i samverkan med oftast flera universitet och högskolor. I några fall medverkar högskolan i en eller flera organiserade forskarskolor.

Av de anslagsmedel för forskning som går direkt till de små och medelstora högskolorna används den helt dominerande delen för att finansiera lärartid för forskning. Det sker i form av delfinansiering av professurer, finansiering av lektorers tid för forskning, finansiering av forskarutbildning för lärare som saknar sådan och i form av särskilda doktorandtjänster för de egna lärarna. Omkring en fjärdedel av medlen går till lokalkostnader, administration, bibliotek.

Högskolorna redovisar ett stort antal vetenskapliga artiklar, konferensbidrag etc. Några ger exempel på patent från forskning vid lärosätet.

Det hör till undantagen att högskolorna kan redovisa någon egeninitierad utvärdering av forskning. I fråga om utvärderingar hänvisar man i stället till vad som ligger i det reguljära vetenskapliga bedömningssystemet. Verksamhet vid flera av högskolorna har omfattats av utvärderingar gjorda av olika forskningsfinansiärer. Högskolorna hänvisar i enkäten också till de utvärderingar som görs av Högskoleverket dels inför prövning av t.ex. magisterexamensrättigheter, dels i kvalitetsutvecklingsarbetet. Alla högskolor anser sig ha fått goda eller mycket goda omdömen i de utvärderingssammanhang där de förekommit.

De flesta högskolorna är försiktiga när det gäller att peka på konkreta effekter av verksamheten vid högskolan, men menar att de positiva effekterna måste finnas även om de inte är direkt mätbara. Några högskolor ger dock konkreta exempel: Högskolan i Dalarna anger bl.a. utveckling av produkter av isostatiskt trä i samarbete med ett företag, utveckling av en plantbädd i samarbete med ett företag, utveckling av en process för höghastighetsformning i samarbete med ett företag. Mälardalens högskola pekar på etableringen av Västerås teknikby och förarbeten till en motsvarande etablering i Eskilstuna. Högskolan i Karlskrona/Ronneby anger att det under åren 1994–1997 med anknytning till högskolan har skapats cirka 2 000 nya arbetstillfällen, främst inom ITsektorn.

Alla högskolor redovisar synnerligen expansiva framtidsvisioner. Särskilt höga förefaller ambitionerna vara just när det gäller forskning

och forskarutbildning (vilket dock naturligtvis kan avspegla att enkäten skickades ut från en forskningspolitisk utredning). Under de närmaste fem åren hoppas alla högskolor få möjligheter till egen forskarutbildning och ansvar för ett eller flera vetenskapsområden. Några ser sig också inom överblickbar framtid ha uppnått universitetsstatus. Några få högskolor uttrycker en tydlig vilja till profilering. Framför allt gäller det Högskolan i Karlskrona/Ronneby, som ger sig målet att bli en internationellt konkurrenskraftig högskola och nationellt ledande vad gäller området tillämpad IT.

Med avseende på uppgifterna i tilläggsdirektiven – att ”följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel” respektive att ”föreslå kriterier för den framtida fördelningen av forskningsmedel” – vill Forskning 2000 framföra följande.

De beslut, som fattats om att anvisa forskningsmedel till de små och medelstora högskolorna, måste i första hand ha syftat till att medge forskningsinsatser på bredden genom arbetsmöjligheter inom forskning för berörda lärare. Detta syfte förefaller, enligt Forskning 2000:s bedömning, högskolorna kunna uppnå. Alla högskolorna arbetar engagerat och ambitiöst med forskningsfrågorna.

Forskningen vid de små och medelstora högskolorna måste kunna svara mot samma kvalitetskrav som verksamheten vid universiteten. Forskning 2000 vill därför betona att också dessa högskolor måste vara skyldiga att inrätta en eller flera fakultetsnämnder som ska svara för vetenskapliga bedömningar och den närmare fördelningen av forskningsmedlen. All användning av statliga medel för forskning måste underkastas vetenskaplig prövning. Detta måste beaktas också vid beslut om att under längre tid garantera lärare viss tid för egen forskning.

Kravet att forskningen vid de små och medelstora högskolorna ska svara mot samma kvalitetskrav som verksamheten vid universiteten måste också beaktas vid medelsanvisningen till forskning. De små och medelstora högskolorna får nu möjlighet att etablera forskning som en integrerad del av den reguljära verksamheten. Resurserna som ställts till högskolornas förfogande är betydande, inte minst i beaktande av att antalet forskarutbildade lärare vid dessa högskolor fortfarande är begränsat. Det är viktigt att högskolorna, som också sker, stimulerar de anställda lärarna att gå igenom forskarutbildning. Enligt Forskning 2000:s mening förutsätter ytterligare utbyggnad av de fasta forskningsresurserna vid de små och medelstora högskolorna att antalet forskarutbildade lärare ökar och att forskningen vid högskolorna visar sig uppfylla kvalitetskriterierna t.ex. genom att andelen medel, som erhålls i vetenskaplig konkurrens från forskningsråden ökar. Resurser till forskning vid de små och medelstora högskolorna måste också fördelas utifrån de övergripande forskningspolitiska prioriteringarna av olika vetenskapsområden. Det

måste i detta sammanhang beaktas att de små och medelstora högskolorna inte är en enhetlig grupp utan tvärtom visar stora skillnader inte minst i fråga om forskningsförutsättningar och verksamhetens inriktning mot olika vetenskapsområden.

Formuleringen i tilläggsdirektiven till Forskning 2000 kan möjligen läsas som en uppmaning till kommittén att ange en särskild form för resurstilldelning till forskningen vid de små och medelstora högskolorna. Ett sådant alternativ är enligt Forskning 2000:s mening inte lämpligt. När nu beslutet tagits att alla universitet och högskolor ska tilldelas egna medel för forskning, bör bedömningarna och besluten göras på samma sätt för alla lärosätena. De små och medelstora högskolorna bör således också de tilldelas anslag för forskning och forskarutbildning i termer av vetenskapsområden och utifrån underlag och bedömningar motsvarande vad som tillämpas för universiteten och de stora högskolorna.

5.3.7. Vissa andra avvägningar

5.3.7.1 Bredd och specialisering

I flera bemärkelser har Sverige en stor bredd i forskningsorgani-sationen och i den ämnesmässiga inriktningen av forskningen. De stora fakultetsområdena finns vart och ett företrädda vid minst sex lärosäten i landet. Enskilda ämnen finns i betydligt fler uppsättningar. Så kan t.ex. forskning inom vissa samhällsvetenskapliga ämnen bedrivas vid mer än tjugo lärosäten. Med hänsyn till befolkningen i Sverige torde detta kunna betraktas som en mycket spridd forskningsorganisation.

Forskningen vid universitet och högskolor bedrivs inom ett stort antal ämnen. Bredden kan belysas med antalet forskarutbildningsämnen. För närvarande finns ungefär 550 forskarutbildningsämnen med därutöver många olika underindelningar och specialinriktningar.

Läsåren 1974/75 och 1994/95 var antalet forskarutbildningsämnen inom de olika fakulteterna följande:

Antal forskarutbildningsämnen Fakultet 1974/75 1994/95 Ökning % ökning Farmaceutisk 5 9 4 80 Filosofisk 2 4 2 100 Humanistisk 33 45 12 36 Juridisk 8 12 4 50 Lantbruksvetenskaplig 13 27 14 108 Matematisk-naturvetenskaplig 25 44 19 76 Medicinsk 45 87 42 93 Odontologisk 11 14 3 27 Samhällsvetenskaplig 13 26 13 100 Skogsvetenskaplig 8 15 7 88 Teknisk 125 199 74 59 Teknisk-naturvetenskaplig 29 41 12 41 Teologisk 11 11 --Veterinärmedicinsk 11 13 2 18

Summa

339

547 208

Som framgår har antalet forskarutbildningsämnen ökat kraftigt under de senaste årtiondena. Antalet ämnen är i särklass störst inom de tekniska och naturvetenskapliga områdena. Trots det är den s.k. småämnesproblematiken oftast diskuterad med avseende på humaniora. Regeringen gav således i december 1997 Humanistisk-samhällsveten-skapliga forskningsrådet i uppdrag att redovisa ”småämnena” inom sitt verksamhetsområdet och komma med förslag till ansvar för denna typ av ämnen. (Rådets förslag lämnades i maj 1998.)

”Ämne” är inte ett entydigt begrepp. Beroende på hur ämnesindelningen görs kan självfallet antalet små och stora ”ämnen” variera högst väsentligt.

Ämnen kan vara små av en rad olika skäl. Ämnet kan vara nytt. Även ämnen som idag har en omfattande forskning har börjat i mer blygsam skala. ”Alla har vi varit små” gäller också inom forskningen. Ämnet kanske ska vara litet, därför att det är en starkt specialiserad forskningsinriktning, därför att det inte finns något större antal kompetenta forskare inom ämnet, därför att ämnet inte har någon direkt betydelse för utbildningen eller för intressenter utanför högskolan.

Antalet personer som är verksamma inom olika forskningsinriktningar varierar mycket. Forskningsmiljöerna skiljer sig också i fråga om produktivitet, t.ex. mätt i antal artiklar, och i fråga om vetenskapliga framgångar. Spontant uppkomna skillnader i forskningsprofil finns mellan lärosätena. Det ligger i själva systemet att forskningsmiljöerna framför allt växer till där forskningsarbetet bedrivs med hög kvalitet. Det är

där forskarna blir mest framgångsrika när det gäller att få nya resurser från forskningsråd och andra finansiärer. Det är hit många doktorander och gästforskare söker sig. Någon uttryckligen beslutad eller överenskommen arbetsfördelning finns dock inte.

Sverige är en liten forskningsnation. Svenska forskare svarar bara för en, eller inom några forskningsområden möjligen ett par, procent av den forskning som utförs i världen. Forskningsorganisationen i Sverige har i mycket uppgiften att skapa kompetens för att bevaka och ta till vara vad som görs inom forskningen i världen i övrigt. Detta syfte ställer krav på bredd i forskningsinsatserna. Genom bredd ges också förutsättningar för samspelet med utbildningen vid universitet och högskolor. Samtidigt skapas också möjligheter att ta tillvara forskarbegåvningar inom de områden där de finns. Lika litet som inom idrotten kan Sverige räkna med att vara framträdande inom alla grenar. Men genom att vi har en stor bredd i idrottsverksamheten kommer det från tid till annan fram en Björn Borg eller en Pernilla Wiberg. På motsvarande sätt ger en bred forskningsorganisation också möjligheter att fånga in specifika forskarbegåvningar och utveckla särskilt kreativa forskningsmiljöer.

Samtidigt får inte forskningsresurserna splittras upp så att inte meningsfull verksamhet kan utföras på grund av alltför begränsade resurser. Inte minst forskarutbildningen kräver ansvarstagande i dessa frågor. För en väl fungerande forskarutbildning, som kan erbjuda såväl undervisning på kvalificerad nivå som stimulerande miljö, krävs med största sannolikhet en viss omfattning på verksamheten.

Vad önskemålen om bredd, rimliga arbetsvillkor och resurser för särskilt prioriterade områden i praktiken ska innebära måste överlåtas till universitetens och högskolornas och forskningsrådens bedömningar. Behoven och möjligheterna måste bedömas utifrån såväl forskningens och forskarutbildningens perspektiv som den grundläggande högskoleutbildningens. Enligt Forskning 2000:s mening bör forskningsråden ha till uppgift att peka ut områden som i ett internationellt perspektiv bör främjas inom den svenska organisationen och ge stöd till verksamhet inom dessa.

5.3.7.2 Förnyelsen i ämnesutbudet

Som redovisats har det under de senaste årtiondena tillkommit ett stort antal forskarutbildningsämnen. Detta kan ses som exempel på förnyelsen inom svensk forskning, en förnyelse som kommit till stånd utan direktiv eller ingripanden ovanifrån.

Nya ämnen inom humaniora är till exempel bok- och bibliotekshistoria, humanekologi, indologi, iranska språk, japanska, judaistik, keltiska

språk, kognitionsforskning, medie- och kommunikationsvetenskap, museologi, musikpedagogik, teckenspråk, turkiska språk, tvåspråkighetsforskning.

Nya ämnen inom samhällsvetenskaplig fakultet är till exempel biblioteks- och informationsvetenskap, demografi, förvaltningsekonomi, freds- och konfliktforskning, hushållsvetenskap, journalistik och masskommunikationsforskning, medie- och kommunikationsvetenskap, omvårdnadsforskning, socialt arbete.

Nya ämnen inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet är till exempel biofysik, biogeokemi, datalogi, datavetenskap, ekologisk mikrobiologi, humanekologi, kemisk dynamik, kemisk ekologi, marin ekotoxikologi, mikrobiell geokemi, miljövetenskap, molekylärbiologi, naturresurshushållning, neurokemi och neurotoxikologi, skogsbiologi och systemekologi, teoretisk ekologi, teoretisk kemi, tillämpad cell- och molekylärbiologi.

Nya ämnen inom medicinsk fakultet är till exempel cancerepidemiologi, geriatrik, hälso- och sjukvårdforskning, handikappforskning, idrottsmedicin, långvårdsmedicin, medicinsk utvecklings- och neurobiologi, medicinsk cellbiologi, medicinsk virologi, miljömedicin, molekylär cellbiologi, nutrition och toxikologi, omvårdnadsforskning, plastikkirurgi, sjukgymnastik, stressforskning, strukturbiokemi, yrkesmedicin.

Nya ämnen inom teknisk fakultet är till exempel arbetsmiljöteknik, arbetsorganisation, arbetsvetenskap, bearbetningsteknik, bildbehandling, biofysikalisk teknologi, biomekanik, brandteknik, byggandets informationsteknologi, byggnadsekonomi och byggnadsorganisation, byggnadsfysik, datalogi och numerisk analys, datorstödd administration, datorsystem för konstruktion och tillverkning, datorsystemteknik, digital- och datorteknik, ekonomiska informationssystem, elautomatik, elektriska energisystem, elektroniksystemkonstruktion, energisystemteknik, förbränningsfysik, fotonik, fysisk resursteori, grafisk teknik, husbyggnadsteknik, industriell ergonomi, industriell marknadsföring, installationsteknik, kärnkraftsäkerhet, kemisk miljöteknik, konstruktionslära, kvalitetsteknik, livsmedelsvetenskap, materialfysik, monteringsteknik, musikakustik, radio- och rymdvetenskap, restproduktteknik, signalbehandling.

Inom alla fakultetsområden har tillkommit ett stort antal forskarutbildningsämnen av tvärvetenskaplig karaktär. Den "klassiska" ämnestillväxten genom uppdelning i specialiteter av växande akademiska ämnen avspeglas också i mångfalden av nya ämnen. Inom humanistisk fakultet har vidare tillkommit bland annat ett antal språk, som är "ovanliga" ur ett svenskt perspektiv. Inom samhällsvetenskaplig och medicinsk fakultet har tillkommit ämnen som anknyter till verksamhetsområden som kom in i det nya högskolesystemet genom reformen 1977. Inom naturvetenskaplig och teknisk fakultet framträder bland annat IT-ämnen och ämnen med

miljöanknytning. Det måste i detta sammanhang erinras om att praxis i fråga om avgränsning av särskilda ämnen skiljer sig mellan olika fakultetsområden. Vidareutveckling och förnyelse av forskarutbildningen äger givetvis i betydande utsträckning rum också inom ramen för sedvanliga ämnesbeteckningar.

Tillkomsten av nya forskarutbildningsämnen är bara ett av många tecken på förnyelse inom forskningen. Förnyelsen ligger också i växling mellan forskningsprojekt och forskningsprogram, i omprövning av tjänsteinriktningar och i omprövning av resursanvändning. Forskning 2000 anser, med forskarutbildningen som exempel, att det svenska universitets- och högskolesystemet har goda förutsättningar för egen förnyelse.

5.3.7.3 Tvärvetenskaplig forskning

Forskningsråden och Forskningsrådsnämnden utarbetade år 1996 på regeringens uppdrag en promemoria om tvärvetenskaplig forskning. I denna framhölls att ”Tvärvetenskap av hög klass skall sammanföra discipliner för att lösa problem på ett sådant sätt att resultatet blir mer än summan av vad de enskilda disciplinerna tillför.” (Promemoria om tvärvetenskaplig forskning, utarbetad av FRN, HSFR, MFR, NFR och TFR, 1996) I promemorian framhåller forskningsråden att det viktigaste är det tvärvetenskapliga arbete som bedrivs utan en särskilt uppbyggd organisation.

Vad som är tvärvetenskap och vad som är inomdisciplinärt hänger samman med den vetenskapliga disciplinindelningen. Det är utifrån den som klassificeringen görs av vad som är ”tvärvetenskap” och vad som är ”inomdisciplinärt”. Den vetenskapliga disciplinindelningen är en, av inte minst praktiska skäl, gjord indelning i områden där verksamheterna har nära samband med varandra i fråga om innehåll och arbetsmetoder. Indelningen kan göras i vidare och snävare termer. Här skiljer sig traditionerna mellan fakultetsområdena med t.ex. stora, vitt definierade ämnen inom samhällsvetenskap och en snävare ämnesindelning inom bland annat medicin och teknik.

Disciplinindelningen är inte given en gång för alla. Den ändras och utvecklas hela tiden. Den vetenskapliga utvecklingen leder till att ämnen delas upp eller – vilket dock förefaller ovanligare – förs samman. Nya ämnesavgränsningar kan göras utifrån vidare perspektiv än de rent inomvetenskapliga. Arbete som ursprungligen varit tvärvetenskapligt kan visa sig vara så långsiktigt stabilt att det i sig bildar en ny disciplin.

Den redovisning som Forskning 2000 i det föregående lämnat av tillkomsten av nya forskarutbildningsämnena visar på ett stort antal ämnen med tvärvetenskaplig karaktär.

Tvärvetenskaplig forskning har också varit själva grunden för några delar av den nuvarande forskningsorganisationen, både vad gäller forskningsfinansiering och forskningsutförande. Forskningsrådsnämnden har således enligt sin instruktion särskilt till uppgift att beakta behovet av tvär- och mångvetenskaplig forskning. Vid Linköpings universitet är forskningsorganisationen delvis uppbyggd utifrån tvärvetenskapliga teman, i stället för inom ramen för traditionella fakulteter.

Sedan år 1997 finns en särskild samverkansgrupp mellan forskningsråden som har till uppgift bland annat att främja och samordna myndigheternas forskningsstödjande verksamhet när det gäller tvärvetenskaplig forskning.

Forskning 2000 vill betona att tvärvetenskap måste bygga på en stark inomvetenskaplig bas. Den indelning i vetenskapsområden som i fortsättningen ska användas för statsmakternas medelsanvisningar ger vida ramar för tvärvetenskapligt samarbete.

Som framhölls i den ovan citerade promemorian från forskningsråden måste tvärvetenskap också i första hand utvecklas inom ramen för reguljär organisation och resurser. Uppmärksamhet måste dock ägnas åt att den interna resursfördelningen vid universitet och högskolor och medelsfördelningen via forskningsråden utformas så att tvärvetenskaplig forskning inte diskrimineras. Fördelningssystem vid lärosätena som tar utgångspunkt i tidigare prestationer som t.ex. avlagda doktorsexamina etc. kan exempelvis i sig innebära hinder för tvärvetenskapliga och andra nya forskningsområden. I forskningsrådens instruktion bör uttryckligen anges att vart och ett av råden ska medverka till tvärvetenskapliga forskningsinsatser.

Sådana tvärvetenskapliga insatser måste givetvis också kunna göras som berör mer än ett vetenskapsområde. Som exempel på angelägna sådana insatser vill Forskning 2000 särskilt peka på samspel mellan humaniora och teknik och mellan samhällsvetenskap och teknik. Forskning 2000 har i detta syfte i det föregående förordat viss möjlighet till lokal omfördelning av resurser som anvisats till de olika vetenskapsområdena.

Med hänsyn till vikten av att svensk forskning kan få den förnyelse och stimulans som ligger i tvärvetenskapligt arbete, bör enligt Forskning 2000:s mening också särskilda resurser avsättas för stöd till tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde. Forskning 2000 kommer i det följande att föreslå att det inrättas en Forskningsrådens samverkansnämnd. Denna bör som en av sina huvuduppgifter ha att ta initiativ till och stödja sådan tvärvetenskaplig forskning.

5.3.7.4 Genusforskning

Genusforskning och jämställdhet mellan kvinnor och män inom forskningen blandas ofta samman. Det är dock skilda frågor, även om de har beröring med varandra genom att kvinnor – i varje fall hittills – i större utsträckning än män valt att arbeta med genusforskning.

Kvinnor är fortfarande underrepresenterade inom stora delar av forskningen. Det gäller både med avseende på olika forskningsområden och med avseende på olika nivåer i forskarhierarkin. Kvinnliga professorer i tekniska ämnen är till exempel mycket ovanliga, medan det är vanligare med kvinnor inom humaniora och på lägre tjänster. Forskning 2000 tar upp frågan om jämställdhet inom forskningen i kapitlet om organisation och arbetsformer.

Genusforskare forskar i ett genusperspektiv, vilket innebär att de riktar strålkastarna mot förhållandet mellan könen i syfte att öka kunskaperna och medvetenheten om könets betydelse och konsekvenser.

Sedan budgetåret 1991/92 har särskilda medel för genusforskning anvisats under anslaget till Forskningsrådsnämnden, som har inrättat en kommitté för genusforskning. Beloppet har ökat från tre miljoner kronor till tio miljoner kronor år 1998. Under åren 1991/92–1996/97 gavs stöd till sammanlagt cirka 250 projekt. För närvarande ges bidrag till ett 40tal forskningsprojekt. I den senaste forskningspropositionen, prop. 1996/97:5, framhölls att ”Regeringen anser att det är väsentligt att genusforskningen integreras i den ordinarie forskningen och att de ordinarie forskningsfinansierande organen fördelar medel även till genusforskning.”

Under en följd av år har särskilt stöd givits till de centra/fora för kvinnoforskning som finns vid universiteten och vissa högskolor.

Statsmakterna har fr.o.m. år 1997 inrättat en samverkansgrupp mellan forskningsråden, Samverkansgruppen för tvärvetenskap, genusforskning och jämställdhet. I samverkansgruppens uppgifter ingår, som framgår av namnet, också genusforskning.

Statsmakterna har också inrättat ett Nationellt sekretariat för genusforskning med placering vid Göteborgs universitet. Sekretariatet ska ”ha en nationell överblick över genusforskning samt aktivt sprida forskningens resultat. Sekretariatet skall även följa forskningsrådens arbete och därvid verka för att genusforskningen stimuleras och integreras i forskningsrådens ordinarie verksamhet”.

Enligt Forskning 2000:s mening krävs också i fortsättningen särskilt stöd till insatser inom genusforskning. Forskning 2000 kommer i det följande att föreslå att det inrättas en Forskningsrådens samverkans-

nämnd. Denna bör som en av sina huvuduppgifter ha att ta initiativ till och stödja genusforskning.

5.3.7.5 Internationellt forskningssamarbete

Forskning 2000 har i det föregående framhållit att en av statens huvuduppgifter inom forskningsområdet ska vara att ge förutsättningar för deltagande i internationellt forskningssamarbete. Viktiga rambetingelser ges här av de resurser som ställs till förfogande för forskning och av regelsystemen för framför allt universitet och högskolor. De närmare besluten om internationellt samarbete är dock i regel inte en fråga för statsmakterna.

I fråga om visst storskaligt internationellt forskningssamarbete sluts avtal på statsmaktsnivå. I konsekvens härmed har tidigare medel för kostnader för sådant forskningssamarbete anvisats särskilt på statsbudgeten. Dessa kostnader har inte av forskningsråd eller andra behövt vägas mot kostnader för forskningen i Sverige.

Från år 1998 anvisas dock även medel för forskningssamarbete, som överenskommits på statsmaktsnivå, under myndigheters forskningsanslag. Framför allt har förändringen berört Naturvetenskapliga forskningsrådet, som fått det direkta ansvaret bland annat för svensk finansiering av deltagandet i CERN, den europeiska kärnforskningsorganisationen.. Naturvetenskapliga forskningsrådet har härigenom ställts inför en mycket svår prioritering, att väga stora kostnader för ett högkvalitativt forskningsarbete av direkt intresse för ett fåtal svenska forskare mot möjligheterna att finansiera betydligt fler forskare i inhemsk småskalig forskning. Svårigheterna för forskningsrådet har inte blivit mindre av att statsmakterna samtidigt med att frågan överlämnades till myndighetsnivå, beslöt att beloppet till internationellt forsknings-samarbete ska minska med 45 miljoner kronor från och med år 2000.

Det internationella forskningssamarbete, som det här är fråga om, har inte bara vetenskaplig motivering utan grundas också på vidare önskemål om internationell samverkan. Beroende på vilken motivering som bedöms viktigast, är olika ansvarsförhållanden rimliga. Om tyngdpunkten läggs på den internationella motiveringen, bör statsmakterna fortsätta att ta ansvaret och då inte bara formellt utan också reellt, dvs. svara för erforderliga resurser. Om tyngdpunkten i stället läggs på den vetenskapliga motiveringen, bör ansvaret helt och fullt vara det berörda forskningsrådets.

Enligt Forskning 2000:s mening kan frågan om deltagande i CERN och motsvarande organisationer inte enbart bedömas utifrån ett vetenskapligt perspektiv, även om ett nödvändigt villkor för deltagande själv-

fallet måste vara att det anses önskvärt ur vetenskaplig synpunkt. Deltagandet i samarbete av detta slag har också ett viktigt symbolvärde, som gör det till en del också av övergripande forskningspolitik och av Sveriges internationella politik. Forskning 2000 förordar därför en återgång till ordningen där statsmakterna avsätter särskilda medel för sådant internationellt forskningssamarbete.

Enligt Forskning 2000 bör den av statsmakterna tidigare beslutade neddragningen av resurserna för internationellt forskningssamarbete inte genomföras. Kommittén har tidigare framhållit angelägenheten av att resurserna för forskning ökar. Skulle detta trots allt inte vara möjligt, bör det samlade forskningssystemet bära den aktuella nedskärningen.

Forskning 2000 vill i fråga om internationellt forskningssamarbete i ett vidare perspektiv framhålla önskvärdheten av att svenska företrädare aktivt arbetar för att internationella forskningsinstitut förläggs till Sverige. Inte bara kan Sverige erbjuda en god miljö för ett eller flera sådana institut. De skulle också bidra till att stimulera den svenska forskningen.

5.3.7.6 Dyrbar vetenskaplig utrustning

Sedan slutet av 1970-talet anvisas särskilda medel för finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning. Anslaget för detta ändamål har disponerats av Forskningsrådsnämnden. De närmare besluten om medelsfördelning fattas dock av den inom FRN inrättade kommittén för finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning, FINDU, som består av företrädare för forskningsråden.

Tidigare fanns ett särskilt råd för högpresterande datorsystem, som förfogade över särskilda medel för denna typ av datorresurser. Medel för ändamålet ska nu avsättas inom anslaget till dyrbar vetenskaplig utrustning.

Anslaget för dyrbar vetenskaplig utrustning uppgår för år 1998 till i det närmaste 63 miljoner kronor. Det är cirka fyra procent av de forskningsmedel som kanaliseras via forskningsråden, som på detta sätt har öronmärkts av statsmakterna. Utöver de statliga medlen ställs betydande belopp för dyrbar vetenskaplig utrustning till förfogande av framför allt Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse.

Dyrbar utrustning innebär speciella avvägningsproblem inte bara genom de stora kostnaderna utan också genom de särskilda tekniska bedömningar som behöver göras i fråga om instrumentens etc. prestanda och användbarhet. Forskning 2000 anser i princip att de forskningspolitiska avvägningarna på statsmaktsnivå endast ska gälla övergripande avvägningar mellan forskningsområden. Frågan om hur mycket som bör avsättas för en viss typ av forskningsutrustning eller avvägningen mellan

kostnaderna för särskilt dyrbar utrustning och andra forskningskostnader är, enligt kommitténs mening, däremot inte sådana frågor som bör avgöras genom politiska beslut. Det är, enligt kommitténs mening, viktigt att forskningen inte blir helt beroende av privata finansiärer när det gäller tillgången till dyrbar vetenskaplig utrustning. Forskning 2000 utgår emellertid från att forskningsråden kan ta ansvar för bedömningarna i dessa frågor och också finna lämpliga former för beredning och beslut i utrustningsfrågorna. Om forskningsråden så finner lämpligt bör frågor om dyrbar vetenskaplig utrustning och högpresterande datorsystem också fortsättningsvis kunna hanteras av råden gemensamt, dock utan att detta särskilt föreskrivits av statsmakterna.

5.4. Forskning 2000:s bedömningar och förslag avseende forskning för särskilda samhällsbehov

5.4.1. Forskning och utvecklingsarbete för den statliga verksamheten

Staten måste, enligt Forskning 2000:s mening, ta motsvarande ansvar som näringslivet för att långsiktigt utveckla den egna verksamheten bl.a. med hjälp av FoU-insatser. Exempel på ett område där så länge har skett är försvaret. För den civila statliga verksamheten är dock situationen en annan. Här är FoU-insatserna i regel inte särskilt omfattande. Ett iögonenfallande exempel på det är de anspråkslösa insatserna – nu dessutom under avveckling – avseende forskning om just forskning och om utbildning.

FoU-insatserna inom den svenska industrin uppgår i genomsnitt till cirka 3,6 % av den ekonomiska omslutningen. Skillnaderna mellan branscherna är dock stora, med i särklass störst insatser, runt 20 %, inom områdena datorer och läkemedel.

FoU-insatserna för de statliga verksamheterna är mer begränsade. Ett undantag har länge varit försvaret. Bland annat genom att JAS-planet nu i huvudsak är färdigutvecklat har dock beloppen till FoU inom försvaret sjunkit. Mellan åren 1996 och 1998 minskade försvarets FoU-utgifter med cirka tre miljarder kronor. FoU svarar dock fortfarande för en jämfört med FoU-insatserna inom andra statliga områden relativt stor andel av de totala försvarsutgifterna, 2,85 procent.

De statliga FoU-insatserna per utgiftsområde på statsbudgeten har redovisats i tabell i avsnitt 5.1. Som exempel anges här följande.

Statsbudgetanslagen till rättsväsendet uppgår år 1998 till i det närmaste 21 miljarder kronor. Till Brottsförebyggande rådet har avsatts 37 miljoner kronor. (Viss forskning finansieras också från anslaget till Polishögskolan.) Forskningsinsatserna uppgår till mindre än 0,2 procent av den ekonomiska omslutningen inom rättsväsendet

Inom kultursektorn uppgår de statliga anslagen år 1998 till något över 7 miljarder kronor. Forskningsinsatserna är knappt 171 miljoner kronor, dvs. ungefär 2,3 procent, av kulturanslagen.

Med avseende på de samhällsekonomiskt mycket betydelsefulla socialförsäkringarna är forskningsinsatserna inte särskilt omfattande. Det sociala skyddsnätet i vid bemärkelse innebär mycket stora kostnader på den statliga budgeten. För år 1998 har avsatts sammanlagt 201 miljarder kronor för utgiftsområdena Hälsovård, sjukvård och socialomsorg, Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, Ekonomisk trygghet för familjer och barn samt Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet. För forskning inom dessa områden avsattes under Socialdepartementet ungefär 177 miljoner kronor, vilket motsvarar ungefär 0,08 procent av kostnaderna för de angivna ändamålen.

Staten är när det gäller de begränsade insatserna i fråga om forskningsinsatser till stöd för den egna verksamheten i gott sällskap med kommuner och landsting. Inte heller dessa avsätter några större belopp för att genom forskning och utvecklingsarbete långsiktigt vidareutveckla den egna verksamheten.

En verksamhet kan i och för sig vara kunskapsintensiv utan stora egna FoU-insatser, om där direkt eller indirekt utnyttjas vad som görs på annat håll. Exempel på detta är t.ex. datorisering, som naturligtvis inte förutsätter egen FoU inom IT-området. När det gäller denna typ av kunskapsintensiva insatser skiljer sig den offentliga verksamheten inte principiellt från den privata. Sådana insatser kan emellertid inte ersätta direkt beställarstyrda FoU-insatser.

Eftersom en stor del av verksamheten vid svenska universitet och högskolor traditionellt har varit inriktad mot den offentliga sektorn, har den forskning som bedrivs där också kunnat vara av mer eller mindre direkt betydelse för de verksamheter som bedrivs i statlig regi. Så har till exempel juridisk forskning kunnat vara av betydelse för rättsväsendet eller humanistisk forskning av betydelse för museer etc. Också näringslivet kan självfallet få tillgång till resultat av betydelse för verksamheten från den forskning som bedrivs vid universitet och högskolor. Näringslivet har dock uppenbarligen inte i samma utsträckning, som de som ansvarar för de statliga verksamheterna, förlitat sig till den forskning som bedrivs utifrån forskarnas egna initiativ och prövas kollegialt utifrån inomvetenskapliga bedömningar i fakultetsnämnder och forskningsråd.

Enligt Forskning 2000 bör omfattningen av direkt beställarstyrd FoU för utveckling av den statliga verksamheten öka. Detta bör ske inom ramen för de medel som står till förfogande för respektive verksamhetsområde. De verksamhetsansvariga beställarna, dvs. inte fristående organ, ska ansvara för problemval. Lika litet som i fråga om näringslivets FoU bör de statliga verksamheterna vara hänvisade till forskarinitierade ansökningar och forskares bedömningar av vad som är intressant och viktigt. Den beställarstyrda verksamheten kommer sannolikt, liksom inom näringslivet, att i övervägande grad ha karaktär av utvecklingsarbete. I viss utsträckning bör myndigheternas FoU-arbete också kunna organiseras som FoU-avdelningar inom respektive myndighet, eller, för mer omfattande insatser, eventuellt i form av särskilda forskningsinstitut.

Statliga utredningar svarade tidigare – till exempel inom skolområdet – för en omfattande forskning, som kunde ligga till grund för reformbeslut av statsmakterna. Utredningarna arbetar idag i regel på andra villkor och har varken tidsramar eller resurser för att svara för forskningsinsatser. Statsmakterna bör för att få ett kvalificerat underlag för mer genomgripande beslut men också för att följa upp och utvärdera verksamhet och reformer också vara beställare av och direkt finansiera forskning inom för dem relevanta områden.

Givetvis måste, för att resurserna för FoU ska användas väl, såväl statsmakterna som myndigheterna skaffa sig en kvalificerad beställarkompetens och på lämpligt sätt ta råd av vetenskapligt kompetenta personer vid utformningen av forskningsinsatserna. Själva forskningsarbetet ska naturligtvis också utföras professionellt och av personer med utbildning och kompetens för arbetsuppgifterna.

Genom att beställa forskning kring definierade frågor tar beslutsfattarna naturligtvis alltid en risk. Det finns inga garantier för forskning eller ens utvecklingsarbete alltid leder till användbara resultat. Sådana risker tas också av näringslivet och ligger i FoU-arbetets natur. Att som idag snarare komma undan de svåra problemställningarna genom att i största allmänhet markera att ”samhällsrelevansen” ska vara ett urvalskriterium vid val av forskningsinsatser, är inte ett effektivt alternativ.

Den fria och helt förutsättningslösa granskningen av de statliga verksamheterna och utformningen av helt nya alternativ kan knappast äga rum vare sig inom ramen för dagens sektorsforskning eller utföras som beställarstyrd forskning. Särskilda utvärderingar kan ibland fylla denna funktion. Riksrevisionsverkets granskningar har också betydelse i detta sammanhang. Forskning 2000 utgår vidare från att det nya Ekonomistyrningsverket får resurser för att genomföra egeninitierade granskningar av den statliga verksamheten. Ramen för det helt förutsättningslösa, kritiska arbetet måste dock också fortsättningsvis framför allt vara den fria forskningen vid universitet och högskolor och forskning.

Forskning 2000 förordar att kunskapsutvecklingen inom olika områden systematiskt behandlas i kunskapsstrategier, som på regeringen uppdrag utarbetas område för område. Dessa dokument ska ligga till grund för insatser för kunskapsutveckling som beslutas framför allt av berörda myndigheter och andra organ men om så erfordras också av statsmakterna. Forskning 2000 återkommer till detta i kapitel 9.

5.4.2. Staten och FoU för näringslivet

Det är en definitionsfråga vad som ska rubriceras som statens stöd till näringslivet och hur mycket detta omfattar. En utredning som gjordes av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) år 1995 använde sig av en mycket vid definition och räknade i detta stöd in bland annat exportfrämjande stöd, småföretagsstöd, branschinriktat stöd, miljö- och energistöd, regionalt stöd, arbetsmarknadsstöd och stöd till FoU. Utifrån denna vida definition redovisade utredningen drygt 60 olika aktörer inom den offentliga sektorn som hade till uppgift att till näringslivet fördela sammantaget cirka 150 olika typer av stöd. Kostnaderna för stödet uppskattades till cirka 50 miljarder kronor om året.

NUTEK redovisar i rapporten Svenskt näringsliv och näringspolitik 1997 mer försiktiga beräkningar av omfattningen av det offentliga stödet till näringslivet. Här uppskattas nettokostnaderna för budgetåret 1995/96 till drygt 7,5 miljarder kronor. Av detta avsåg 700 miljoner kronor stöd till FoU. De största posterna i NUTEK:s redovisning är arbetsmarknadsstöd – cirka 3,5 miljarder kronor – och regionalt stöd – cirka 2,2 miljarder kronor.

Skattefrågor har givetvis också betydelse för näringslivets forskning och utvecklingsarbete. Forskning 2000 avstår dock från att ta upp dessa frågor.

I NUTEK:s rapport påpekas att möjligheterna att bedriva en näringspolitik med stora inslag av offentligt stöd idag är starkt begränsade bland annat på grund av de regler som följer av det svenska medlemskapet i EU. NUTEK redovisar utredningar av de näringspolitiska stödåtgärderna, som anger att dessa åtgärder långt ifrån alltid varit särskilt framgångsrika.

Enligt Statistiska centralbyråns redovisningar av FoU inom företagssektorn år 1995 svarade statens bidrag bara för cirka två procent av företagens kostnader för FoU.

De statliga insatserna till stöd för FoU inom näringslivet är således marginella både i perspektiv av de FoU-insatser som totalt görs inom näringslivet och av det samlade statliga stödet till näringslivet.

Medlemskapet i EU och tillkomsten av forskningsstiftelserna innebär att betydande belopp tillkommit för finansiering av forskning av betydelse för näringslivet.

Som Forskning 2000 tidigare betonat är det av största vikt att de samlade FoU-insatserna i Sverige kan bibehållas på en internationellt hög nivå. Det förutsätter stora insatser såväl från statens som från näringslivets sida. I huvudsak ska företagen svara för kostnaderna för den forskning och det utvecklingsarbete som bedrivs inom näringslivet.

De statliga insatserna gör, enligt Forskning 2000:s bedömning, störst nytta för näringslivet om de får en annan utformning och karaktär än vad som i det föregående rubricerats ställföreträdarstyrd forskning. Det är statens insatser inom grundforskning och forskarutbildning, som är de mest väsentliga insatserna till stöd för näringslivet. Härigenom ges grundförutsättningarna för näringslivets egen FoU och skapas en stimulerande och effektiv forskningsmiljö i Sverige.

Forskning 2000 föreslår bland annat mot denna bakgrund en kraftig förstärkning av vetenskapsområdet Teknik vid universitet och högskolor och en ökad forskarutbildning inom detta område.

Forskning 2000 föreslår vidare att de rörliga forskningsmedlen samlas inom en ny och förstärkt forskningsrådsorganisation. Därigenom säkras kvaliteten i forskningsinsatserna.

Forskning 2000 förordar att i samband därmed ansvaret och medlen för de kompetenscentra som nu finansieras via NUTEK förs över till berörda universitet och högskolor.

Industriforskningsinstituten är sedan länge en väl fungerande organisation för samverkan mellan staten och näringslivet inom FoU-området. Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, KK-stiftelsen, svarar för närvarande för finansiering av ett stort antal industriforskningsinstitut.

KK-stiftelsens stadgar innebär ett åtagande för stiftelsen att vid omstrukturering av industriforskningsinstitut liksom vid nybildning av industriforskningsinstitut tillskjuta aktiekapital samt att täcka vissa direkta kostnader vid omstrukturering av instituten. KK-stiftelsen ska vidare enligt stadgarna finansiera forskartjänster vid instituten och tvärteknologiskt inriktade projekt som bedrivs i samarbete mellan institut. Tio procent av stiftelsens tillgångar får, enligt stadgarna, användas för industriforskningsinstituten.

Enligt Forskning 2000:s mening är samarbetet inom industriforskningsinstituten viktiga insatser för det svenska näringslivets FoU. När KK-stiftelsens medel inte längre står till förfogande måste utrymme för medfinansiering i stället beredas inom ramen för de resurser som står till förfogande för näringspolitiken.

5.4.3. Staten och FoU för miljön

Med miljöforskning, kan enligt en rapport från Kungl. Vetenskapsakademien avses ”allt från inomvetenskapligt motiverade studier med möjlig miljörelevans till tvärvetenskapliga studier av ekosystem eller miljökonsekvenser av storskaliga tekniska system” (Ds 1992:71, s. 7).

Miljöforskning finansierades fram till och med år 1997 framför allt via Naturvårdsverkets forskningsnämnd. Från år 1998 förfogar Naturvårdsverket dock inte längre över särskilda medel för miljöforskning.

Insatser inom miljöforskning finansieras nu av bland annat Forskningsrådsnämnden, Naturvetenskapliga forskningsrådet och Statens råd för skogs- och jordbruksforskning samt av NUTEK och vissa andra sektorsforskningsorgan, t.ex. Byggforskningsrådet, Kommunikationsforskningsberedningen. Resurser för miljöforskning har vidare tillkommit genom det nyinrättade miljö- och rymdforskningsinstitutet i Kiruna.

Enligt SCB:s statsbudgetanalys uppgår år 1998 de samlade statliga FoU-insatserna inom området Fysisk miljö och naturvård, varav miljöforskning är en del, till 131 miljoner kronor.

Den viktigaste finansiären av miljöforskning är Stiftelsen för miljöstrategisk forskning, MISTRA, som varit verksam sedan den 1 januari 1994. MISTRA har enligt stadgarna till uppgift att stödja forskning av strategisk betydelse för en god livsmiljö. Stiftelsen skall främja utvecklingen av starka forskningsmiljöer av högsta internationella klass med betydelse för lösandet av viktiga miljöproblem och för en miljöanpassad samhällsutveckling. Möjligheterna att uppnå industriella tillämpningar skall tagas till vara, framhålls vidare i stiftelsens stadgar.

MISTRA delar år 1998 ut sammanlagt 300 miljoner kronor till miljöforskning. Av detta hänför sig cirka 50 miljoner kronor till kostnader för verksamhet som tidigare finansierats av Naturvårdsverket.

MISTRA kommer under de närmaste åren att dela ut 250–280 miljoner kronor om året i forskningsstöd.

Forskning 2000:s förslag om en forskningsrådsorganisation där forskningsråden får ett vidare ansvar för såväl inomdisciplinär och tvärvetenskaplig forskning som grundforskning och tillämpad forskning innebär att miljöforskning i fortsättningen än tydligare än idag ingår i ansvaret för alla forskningsråden. Ett särskilt ansvar kommer att vila på Forskningsrådet för naturvetenskap.

Vidare innebär Forskning 2000:s förslag att myndigheter som Naturvårdsverket och andra inom ramen för sina verksamhetsanslag ska finansiera forskning och utvecklingsarbete.

6. Forskarutbildningen

Forskning 2000:s bedömningar och förslag i sammanfattning

Forskarutbildningen i sig ingår inte i Forskning 2000:s uppdrag. Uppdraget omfattar endast dimensionering, styrning och finansiering av forskarutbildningen.

Forskning 2000 betonar att ökad uppmärksamhet måste ägnas forskarutbildningens innehåll och uppläggning samt doktorandernas situation, bl.a. berättigade krav på handledning. Forskning 2000 framhåller också angelägenheten av att de förändringar som nyligen genomförts i fråga om kraven för antagning till forskarutbildningen följs och utvärderas.

Forskarutbildade har traditionellt haft sin huvudsakliga arbetsmarknad vid universitet och högskolor. I ökande utsträckning rekryteras nu forskarutbildade också till arbetsmarknaden i övrigt.

Forskning 2000 betonar att forskarutbildningen inte är en utbildning. Med en viss tillspetsning kan den sägas vara mer än 20 000 utbildningar, dvs. lika många som antalet doktorander, eftersom forskarutbildningen är en individuell utbildning. Forskarutbildningen är närmast definitionsmässigt så specialiserad att de forskarutbildade inom sina respektive fackområden inte är utbytbara. ”Leveranstiden” för färdigutbildade doktorer är mycket lång. Inte minst i själva forskarutbildningens karaktär ligger således uppenbara begränsningar för eventuella planeringsambitioner. Stora svårigheter möter också när det gäller att bedöma behoven inom olika områden.

Någon centralstyrning av forskarutbildningens omfattning och inriktning är således knappast möjlig – och inte heller önskvärd. Doktorandernas fria val av forskningsinriktning är ett viktigt – och inte tillräckligt uppmärksammat och tillvarataget – led i forskningens förnyelse.

Forskning 2000 har behandlat dimensioneringsfrågan på så sätt att kommittén försökt ge en bild av forskarutbildningens nuvarande och planerade omfattning, totalt och per vetenskapsområde, i relation till behoven inom universitet och högskolor, för att utifrån detta också se vilket utrymme som ges för rekrytering till den övriga arbetsmarknaden.

Forskning 2000 konstaterar att universitetens och högskolornas behov totalt sett täcks mer än väl av den kommande examinationen. I detta ligger självfallet inga garantier för att inte enskilda ämnen eller lärosäten kan få rekryteringsproblem. Det är emellertid knappast möjligt att skapa garantier för att något sådant inte ska inträffa.

Den förutsebara examinationen från forskarutbildningen kommer därutöver att medge mer än en fördubbling av antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden i övrigt under den kommande tioårsperioden. Antalet doktorsexamina inom medicin kan till exempel komma att bli mycket stort i förhållande till vad universitet och högskolor kommer att behöva. Det ger stora möjligheter till rekrytering av forskarutbildade till bland annat sjukvården.

Forskarutbildning enligt de examensmål som beslutats av statsmakterna innebär således, enligt Forskning 2000, en rimlig miniminivå vad gäller totalantalet examina. Fördelningen mellan vetenskapsområdena behöver dock ändras. Det är, enligt Forskning 2000:s bedömning, inte rimligt att som för närvarande det i särklass största antalet aktiva doktorander finns inom området humaniora – samhällsvetenskap. Antalet forskarutbildade inom teknik och naturvetenskap behöver öka.

Forskningsstiftelserna och andra externa finansiärer har, enligt Forskning 2000:s mening, för stort inflytande över forskarutbildningen. Universitet och högskolor måste ha det fulla ansvaret för forskarutbildningen och ges adekvata resurser för forskarutbildningen. För detta krävs bland annat att lärosätena anvisas medel för studiefinansiering som motsvarar det antal doktorander som krävs för att nå examensmålen.

Den svaga ställning som doktoranderna fortfarande ofta har kan motivera att medel för studiefinansiering i forskarutbildningen fortfarande öronmärks av statsmakterna. Den lokala fördelningen av medlen för studiefinansiering bör göras i former som gör det möjligt att i rimlig utsträckning tillgodose doktorandernas individuella val av avhandlingsämnen.

Forskning 2000 påpekar att det fortfarande saknas en bra form för första anställning av lärare vid universitet och högskolor, som skulle kunna ge nyblivna doktorer möjlighet att både fortsätta med forskning och medverka i undervisningen. Forskning 2000 förordar därför att det införs en tidsbegränsad anställning för nyblivna doktorer som förslagsvis biträdande lektor. I denna anställning bör som ett viktigt bidrag till rörligheten inom högskolesystemet, kunna ingå möjligheter till arbete vid mer än ett lärosäte.

Forskning 2000 anser att forskningsråden i fortsättningen ska ta ett mer aktivt ansvar för forskarutbildningen genom att utifrån bedömningar

av långsiktiga forskningsbehov och den internationella vetenskapliga utvecklingen svara för särskilda insatser inom bland annat nya ämnen.

Direktiven till Forskning 2000 anger att kommittén ”skall analysera dimensioneringen av och resurstilldelningen till forskarutbildning vid universitet och högskolor liksom den påverkan som följer av externa aktörer t.ex. forskningsråd och stiftelser. Kommittén skall bedöma det framtida behovet av forskarutbildade inom olika samhällsområden och ta fram förslag till former för att löpande göra sådana bedömningar.” Utredningsuppdraget omfattar däremot inte forskarutbildningen i sig.

6.1. Internationell utblick

Forskarutbildningen skiljer sig mellan olika länder i en rad avseenden. Här finns skillnader i fråga om utbildningens längd (från tre år och uppåt), förkunskapskrav i form av antalet studieår vid universitet eller högskola som normalt föregår forskarutbildningen (från tre år och upp till sju år), uppläggningen av och innehållet i utbildningen (inslaget av kurser, förekomsten av forskarskolor, vilket omfång som krävs i fråga om avhandlingen). Stora skillnader finns också i fråga om andelen som går vidare från grundutbildning till forskarutbildning, i fråga om studiefinansieringen inom forskarutbildningen och i fråga om vilket meritvärde forskarutbildningen formellt och reellt har på arbetsmarknaden.

Gemensamt för de flesta länder är dock dels att forskarutbildningen länge haft problem med långa faktiska studietider och många studieavbrott, dels att forskarutbildningen på senare tid kommit att uppmärksammas allt mer. I flera länder har gjorts eller görs insatser för att på olika sätt förstärka forskarutbildningen. Samtidigt med detta har man på sina håll emellertid börjat se tendenser till arbetslöshet bland forskarutbildade eller i varje fall svårigheter för forskarutbildade att få arbeten som upplevs som adekvata med hänsyn till utbildningen.

Här uppmärksammas endast frågor rörande forskarutbildningen i andra länder som rör utredningens uppgifter enligt direktiven, dvs. dimensioneringen av forskarutbildningen samt formerna för att styra denna. Det senare ligger huvudsakligen i studiefinansieringen inom forskarutbildningen.

Allmänt gäller att, som ett led i den allmänna utbildningsexpansionen, antalet forskarstuderande och antalet examinerade doktorer har ökat kraftigt. Samtidigt har också andelen kvinnor ökat först bland doktoranderna och sedan också bland de examinerade. I länder som USA och Tyskland har ökningen och omfattningen av forskarutbildningen i viss

mån börjat ifrågasättas, i takt med att doktorer börjat få svårigheter på arbetsmarknaden. Detta har också gällt doktorer inom prioriterade områden som matematik och andra naturvetenskapliga ämnen.

Statistiken över forskarstuderande och examinerade doktorer har ofta brister och lång eftersläpning. Det är således inte möjligt att få fram alldeles aktuella uppgifter om studentantal och examination inom forskarutbildningen. De antalsuppgifter som lämnas i det följande måste självfallet läses med storleksskillnaderna mellan länderna i minnet. Invånarantalet (år 1996) anges därför för varje land. (Antalet invånare i Sverige: 8,8 miljoner.)

I Frankrike (antal invånare: 58,4 miljoner) har ambitionerna att bygga ut forskarutbildningen varit mycket stora. År 1990 satte regeringen upp målet att fördubbla antalet doktorsexamina inom fem år. Även om detta mål inte uppnåddes, blev ökningen betydande, från cirka 6 000 examina år 1989 till cirka 10 000 examina år 1994. Antalet forskarstuderande är nu omkring 50 000.

Forskarutbildningen bedrivs förutom vid universiteten vid de s.k. Grandes Ecoles och vid forskningsinstitut som finansieras av Centre National de la Recherche Scientifique (CNRS). Doktoranderna vid CNRS´ institut är i regel anställda vid instituten. För studiefinansieringen av övriga doktorander finns ingen enhetlig form.

Forskarutbildningen organiseras i ökande utsträckning inom forskarskolor, Ecoles Doctorales. År 1995 fanns upp emot 250 forskarskolor.

I Nederländerna (antal invånare: 15,5 miljoner) har antalet doktorsexamina ökat från cirka 1 700 år 1989 till omkring 2 400 per år i mitten av 1990-talet.

Sedan början av 1990-talet bedrivs forskarutbildning inom ett antal forskarskolor, Onderzoeksscholen. Systemet har blivit föremål för viss diskussion. Bland annat har kritik riktats mot att forskarskolorna inte fått tillräckliga resurser.

Studiefinansieringen inom forskarutbildningen har nyligen förändrats genom en återgång från ett system, där doktoranderna var anställda vid universitetet, till finansiering med doktorandbidrag m.m.

I Storbritannien (antal invånare: 58,8 miljoner) ökade antalet doktorsexamina från i det närmaste 6 500 per år i mitten av 1980-talet till ungefär 8 200 per år i början av 1990-talet.

I förhållande till antalet doktorander är studiefinansieringsmöjligheterna begränsade. Den huvudsakliga studiefinansieringen är stipendier från forskningsråden. Antalet stipendier räcker dock bara till en mindre del av doktoranderna. Övriga får finna egna finansieringsmöjligheter.

I Tyskland (antal invånare: 81,9 miljoner) uppskattades antalet forskarstuderande år 1995 till ungefär 63 000. Samtidigt avlades ungefär 20 000 doktorsexamina.

Också i Tyskland utvecklas ett system med forskarskolor, Graduiertenkollegen. Antalet sådana uppskattas för närvarande till ungefär 300 med sammanlagt drygt 5 000 forskarstuderande. Ambitionerna är att öka antalet Graduiertenkollegen till dubbelt så många som idag. Strävan är också att erbjuda fler kurser för de forskarstuderande som inte deltar i forskarskolorna.

Studiefinansiering ges såväl i form av anställningar av olika slag som i form av stipendiering och bidrag.

I USA (antal invånare: 265, 6 miljoner) avlades drygt 40 000 doktorsexamina år 1994. Antalet doktorander var omkring 300 000.

Doktorsexamina kan endast avläggas vid ett mindre antal universitet. Forskarutbildningen bedrivs i regel inom graduate schools. Förhållandena varierar mycket mellan olika universitet.

De forskarstuderande finansierar sin utbildning på en rad olika sätt. Avgifterna till universiteten kan vara mycket höga. Många doktorander är beroende av bidrag från sin familj eller lånar stora belopp till utbildningen.

Forskarutbildningen har expanderat också i alla de nordiska länder-

na. Det sammanlagda antalet doktorsexamina i Norden fördubblades

mellan åren 1983 och 1993 – från ungefär 1 500 till ungefär 3 000 per år. (Sverige inräknat.) Relativt sett har ökningen varit störst i Danmark (antal invånare: 5,3 miljoner), som emellertid också började på den lägsta nivån. Här har antalet examina ökat från ungefär 160 år 1983 till ungefär 680 år 1995. I Finland (antal invånare: 5,1 miljoner) har examinationen ökat från knappt 290 år 1983 till knappat 770 år 1995 och i Norge (antal invånare: 4,4 miljoner) från ungefär 200 år 1983 till ungefär 600 år 1995.

6.2. Svensk forskarutbildning idag

6.2.1. Forskarutbildningens mål och examenskrav

Forskarutbildning används i Sverige som beteckning på den utbildning som avslutas med doktorsexamen eller licentiatexamen.

Högskolelagen föreskriver i fråga om mål för forskarutbildningen att ”Forskarutbildningen skall, utöver vad som gäller för grundläggande högskoleutbildning, ge de kunskaper och färdigheter som behövs för att självständigt kunna bedriva forskning.” (1 kap. 9 §) Inga särskilda mål för licentiatexamen anges vare sig i högskolelagen eller högskoleförordningen. I princip gäller således högskolelagens målangivelse för såväl doktorsexamen som licentiatexamen.

I högskoleförordningen anges fordringarna i fråga om utbildningens omfattning för doktorsexamen och för licentiatexamen. För doktorsexamen omfattar utbildningen 160 poäng. En etapp i forskarutbildningen om minst 80 poäng kan avslutas med licentiatexamen. För doktorsexamen fordras att doktoranden dels har blivit godkänd vid de prov som ingår i forskarutbildningen, dels har fått en vetenskaplig avhandling godkänd. Doktorsavhandlingen ska ha försvarats muntligen vid en offentlig disputation. Författandet av avhandlingen ska motsvara studier om minst 80 poäng. För licentiatexamen fordras att doktoranden dels har blivit godkänd vid de prov som ingår i etappen, dels har fått en vetenskaplig uppsats som motsvarar studier om minst 40 poäng godkänd.

6.2.2. Forskarutbildningens omfattning och inriktning

6.2.2.1 Antagna

Antalet nyantagna till forskarutbildningen var totalt sett relativt konstant – cirka 2 300 per år – från 1970-talet och fram till början av 1990-talet för att därefter successivt öka. De senaste tillgängliga uppgifterna om antalet nyantagna doktorander avser läsåret 1996/97. Då antogs sammanlagt i det närmaste 3 400 doktorander.

Nyantagna studerande i forskarutbildning läsåret 1996/97 fördelade på fakultet

Fakultet

Män Kvinnor Samtliga

Humanistisk

145

176

321

Teologisk

27

27

54

Juridisk

12

10

22

Samhällsvetenskaplig

258

230

488

Medicinsk

386

501

887

Odontologisk

15

15

30

Farmaceutisk

9

14

23

Matematisk-naturvetenskaplig

212

123

335

Teknisk

652

229

881

Teknisk-naturvetenskaplig

87

63

150

Filosofisk

17

24

41

Jordbruksvetenskaplig

38

40

78

Skogsvetenskaplig

36

29

65

Veterinärmedicinsk

8

11

19

Summa

1 902 1 492

3 394

Enligt statsmakternas beslut hösten 1997 ska forskarutbildningen fortsättningsvis planeras i termer av vetenskapsområden. De antagna fördelade på vetenskapsområden framgår av följande tabell.

Antalet nyantagna doktorander läsåret 1996/97 fördelade på vetenskapsområden

Vetenskapsområde

Män Kvinnor Samtliga

humanistiskt-samhällsvetenskapligt

442

443

885

Medicinskt

410

530

940

Matematisk-naturvetenskapligt

256

154

410

Tekniskt

695

261

956

Filosofiskt

17

24

41

Jord, skog, veterinär

82

80

162

Summa

1 902 1 492 3 394

(Doktorander vid den teknisk-naturvetenskapliga fakulteten vid Uppsala universitet har här fördelats med hälften till teknik och hälften till naturvetenskap.)

6.2.2.2 Aktiva

Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar uppgifter om registrerade doktorander och om aktiva doktorander. Uppgifterna om registrerade doktorander visar totalantalet. Ingen hänsyn tas här till om eller i vilken utsträckning de registrerade doktoranderna för närvarande ägnar sig åt forskarutbildningen. Den som under de två senaste åren inte alls deltagit i forskarutbildningen tas dock inte med i SCB:s uppgifter. Som aktiva doktorander räknas de som ägnar mer än tio procent av full arbetstid – dvs. mer än en halv dag i veckan – åt forskarutbildning. Höstterminen 1996 fanns ungefär 20 500 registrerade doktorander, av vilka ungefär 16 600 var aktiva enligt SCB:s definition.

SCB redovisar också doktoranderna fördelade på olika aktivitetsgrader. Heltidsaktiva enligt SCB:s definition (ägnade mer än 80 procent av sin tid till forskarutbildningen) var ca 6 700 doktorander, medan ca 3 600) rubricerades som trekvartsaktiva (ägnade mellan 61 och 80 procent av tiden till forskarutbildning).

Aktiva studerande i forskarutbildning höstterminen 1996 fördelade på fakultet

Fakultet

Män Kvinnor Samtliga

Humanistisk

1 189 1 139

2 328

Teologisk

168

98

266

Juridisk

93

68

161

Samhällsvetenskaplig

1 668 1 338

3 006

Medicinsk

1 702 1 519

3 221

Odontologisk

100

98

198

Farmaceutisk

54

78

132

Matematisk-naturvetenskaplig

1 078

629

1 707

Teknisk

2 942

877

3 819

Teknisk-naturvetenskaplig

469

192

661

Filosofisk

122

137

259

Jordbruksvetenskaplig

227

202

429

Skogsvetenskaplig

209

80

289

Veterinärmedicinsk

55

70

125

Summa

10 076 6 525 16 601

Aktiva studerande i forskarutbildning höstterminen 1996 fördelade på vetenskapsområden

Vetenskapsområde

Män Kvinnor Samtliga

Humanistisk-samhällsvetenskaplig

3 118 2 643

5 761

Medicinsk

1 856 1 695

3 551

Matematisk-naturvetenskaplig

1 313

725

2 038

Teknisk

3 176

973

4 149

Filosofisk

122

137

259

Jord, skog, veterinär

491

352

843

Summa

10 076 6 525 16 601

Som framgår av tabellen är det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet störst med avseende på antalet aktiva doktorander.

Forskarutbildning bedrivs i Sverige för närvarande inom ungefär 600 olika forskarutbildningsämnen. Flest är forskarutbildningsämnena inom teknisk fakultet – fler än 200 forskarutbildningsämnen – och medicin – omkring 100 forskarutbildningsämnen.

6.2.2.3 Examinerade

I det närmaste en tredjedel av alla doktorsexamina avläggs inom det medicinska vetenskapsområdet. Om man däremot ser till det sammanlagda antalet examina – doktors- och licentiatexamina – är teknikområdet det största.

Doktors- och licentiatexamina läsåret 1996/97 fördelade på fakultet

Fakultet

Doktor

Licentiat

Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor Samtliga

Humanistisk

61

54 115 18 14 32

Teologisk

7

2

9

11

6 17

Juridisk

7

8 15

Samhällsvetenskaplig

118

73 191 56 44 100

Medicinsk

328

187 515 31 44 75

Odontologisk

11

8 19

4

7 11

Farmaceutisk

8

8 16

2

3

Matematisk-naturvetenskaplig 147

58 205 65 34 99

Teknisk

327

99 426 332 93 425

Teknisk-naturvetenskaplig 72

25 97 29 21 50

Filosofisk

7

11 18

3

3

Jordbruksvetenskaplig

23

29 52

7

6 13

Skogsvetenskaplig

23

7 30

4

3

Veterinärmedicinsk

8

5 13

2

1

Summa

1 147

574 1 721 564 279 843

Doktors- och licentiatexamina läsåret 1996/97 fördelade på vetenskapsområden

Vetenskapsområde Doktor

Licentiat

Män Kvinnor Samtliga Män Kvinnor Samtliga

Humanistisksamhällsvetenskaplig

193 137 330 85 64 149

Medicinsk

347 203 550 37 54

Matematisknaturvetenskaplig

183 70 253 80

44

Teknisk

363 112 475 346 104 450

Filosofisk

7 11 18

3

3

Jord, skog, veterinär

54 41 95 13 10

Summa

1 147 574 1 721 564 279 843

6.2.3. Dimensioneringsbeslut och styrsystem

För forskarutbildningen har hittills, till skillnad mot den grundläggande högskoleutbildningen, gällt varken att den ska anpassas till ”arbetsmarknadens behov” eller att den ska anpassas till ”studenternas efterfrågan”. Principen har i stället varit ”utbudsdimensionering”: tillgängliga resurser ska avgöra omfattningen av forskarutbildningen och därmed också fördelningen mellan olika ämnesområden. Med högskoleförordningens ord: ”Till forskarutbildning får antas endast så många doktorander som kan erbjudas handledning och godtagbara studievillkor i övrigt och som har studiefinansiering ”. (Högskoleförordningen 10 kap. 1 §)

Statsmakterna har således inte direkt beslutat om vare sig den totala omfattningen av forskarutbildningen eller dess fördelning mellan olika områden. Något särskilt planerings- och styrsystem, motsvarande till exempel det som nu gäller för den grundläggande högskoleutbildningen finns inte och har heller inte funnits.

I början av 1990-talet angav statsmakterna som mål att examinationen inom forskarutbildningen skulle fördubblas till år 2000. Målet avsåg antalet doktorsexamina. När målet angavs var den årliga examinationen ungefär 1 000 doktorer. Antalet doktorsexamina skulle således enligt målsättningen vara ca 2 000 år 2000. Läsåret 1996/97, dvs. ungefär halvvägs, var antalet doktorsexamina ca 1 600.

I budgetpropositionen för år 1998 angavs mål och planeringsförutsättningar avseende antalet examina från forskarutbildningen. Dessa preciserades av regeringen, i regleringsbrevet för år 1998, för varje lärosäte som mål per ”fakultetsgrupp”. Högskolorna har, enligt föreskrift i regleringsbrevet, rätt att omfördela högst tre procent av ett angivet examensmål för forskarutbildningen till ”andra vetenskapsområden”.

Examensmål för treårsperioden 1997–1999, preliminära examensmål för treårsperioden 2000–2002 och planeringsförutsättningar för treårsperioden 2003–2005

Fakultetsgrupp

Mål

1997–1999

Prel. mål

2000–2002

Planeringsförutsättning 2003–2005

Summa

Hum-, teol-,jur-, samhällsvetenskaplig

1 079 1 332

1 390 3 801

Medicinsk, odontologisk och farmaceutisk 1 692 1 980

2 075 5 747

Teknisk-naturvetenskaplig

367

447

456 1 270

Matematisk-naturvetenskaplig

805 1 030

1 074 2 909

Teknisk

1 640 2 038

2 120 5 798

Filosofisk

71

95

104 270

Jord-, skog-,veterinärmedicin

270

250

250 770

Summa

5 924 7 172

7 469 20 565

Examensmålen innebär att i genomsnitt ungefär 2 000 examina per år ska avläggas under åren 1997–1999, ungefär 2 400 per år under åren 2000–2002 och ungefär 2 500 per år under åren 2000–2002. Examensmålen gäller dock inte enbart doktorsexamen. Licentiatexamen ska, enligt regeringens föreskrifter, i detta sammanhang räknas som en halv examen och doktorsexamen till den som tidigare tagit ut licentiatexamen också räknas som en halv examen. Det gör siffrorna för examensmålen inte direkt jämförbara med uppgifterna om antal nu avlagda examina, eftersom det inte går att ur nuvarande statistik utläsa vilka doktorsexamina som avlagts av personer med licentiatexamen.

Nuvarande antagning till forskarutbildningen ligger totalt sett över den miniminivå som följer av examensmålen. Som framgått ovan antas

nu i det närmaste 3 400 doktorander per år. Det överstiger med i det närmaste 50 procent examensmålen för de år då de antagna bör vara klara med sin examen (perioden 2000–2002). Med de strängare krav på både doktorander och institutioner som efter statsmakternas beslut hösten 1997 kommer att gälla i fråga om forskarutbildningen bör bortfallen och studiemisslyckandena bli väsentligt färre än vad de hittills har varit. Även om man självfallet ändå inte kan utgå från att alla som tas in också kommer ut med en examen, förefaller ändå möjligheterna vara goda att, med nuvarande antagning, examensmålen uppnås eller kanske till och med överskrids.

”Överskottet” i antagningen – dvs. skillnaden mellan antagningen och examensmålen – är dock ojämnt fördelat mellan vetenskapsområdena. Framför allt är ”överintaget” i förhållande till examensmålen mycket stort inom området humaniora-samhällsvetenskap. Där är antagningen nu ungefär dubbelt så stor som den av statsmakterna önskade examinationen. Även inom medicin och teknik antas väsentligt fler än vad som skulle krävas för att uppnå examensmålen (drygt 40 procent respektive drygt 25 procent fler än vad som förväntas examineras). Däremot ligger antagningen inom naturvetenskap något under examensmålen.

Jämförelse per vetenskapsområde mellan antalet antagna läsåret 1996/97 och preliminära examensmål för åren 2000–2002

Vetenskapsområde

Antagna 1996/97

I

Examensmål per år 2000–2002

II

Differens

I–II

Humanistisk-samhällsvetenskapligt

885

444

441

Medicinskt

940

660

280

Matematisk-naturvetenskapligt

410

418

-8

Tekniskt

956

754

202

Summa

3 191

2 276

915

6.2.4. Kostnader och finansiering

6.2.4.1 Kostnader

På statsbudgeten finns inga särskilda medel avsatta för själva forskarutbildningen. Forskarutbildningen finansieras inom ramen för medel avsedda också för forskning, i första hand universitetens och högskolornas egna fakultetsanslag, men också medel från andra forskningsfinansiärer. Det är bara kostnaderna för studiefinansieringen inom forskarutbildningen som i viss mån är synliga. Medel för detta ändamål öronmärks under universitetens och högskolornas fakultetsanslag.

Inte heller lokalt, vid universiteten och högskolorna eller inom institutionerna, görs i regel några separata kostnadsberäkningar eller någon särskild budget för forskarutbildningen. Det görs heller inte i efterhand redovisningar av vilka resurser som faktiskt använts inom forskarutbildningen och vilka kostnaderna blivit.

När det gäller kostnaderna råder således omvända förhållanden mellan den grundläggande högskoleutbildningen och forskarutbildningen. Med avseende på den grundläggande högskoleutbildningen fokuserar utbildningspolitik och planering på de direkta utbildningskostnaderna. För närvarande tillämpas ett resurstilldelningssystem med per capitakostnadstilldelning för dels helårsstudenter dels helårsprestationer. Kostnaderna för studiemedel till studenterna tas däremot sällan med direkt i diskussioner och beslut om den grundläggande högskoleutbildningen. När det gäller forskarutbildningen är det tvärtom endast studiefinansieringen som uppmärksammas i diskussioner och i övergripande beslut. Vad själva utbildningen kostar eller bör få kosta uppmärksammas däremot inte.

Nu ligger det närmast i forskarutbildningens karaktär att dess kostnader i varje fall till dels kan vara svåra att urskilja ur kostnaderna för forskning. Det centrala i forskarutbildningen är avhandlingsförfattandet. Doktorandernas avhandlingsarbete ingår ofta, särskilt inom naturvetenskapliga, medicinska och tekniska ämnen, i större forskningsarbeten inom institutionen. Kostnaderna för doktorandens användning av utrustning, biträdespersonal m.m. är då svåra att isolera. Handledningsarbetet är också ofta integrerat med handledarens egen forskning.

Det går således idag inte att få ens en ungefärlig bild av kostnaderna för forskarutbildningen. Bland annat Stiftelsen för strategisk forskning har dock eftersträvat beräkningar av de faktiska forskarutbildningskostnaderna inför sina beslut om forskarskolor. De beräkningar som då gjorts visar på kostnader på cirka 800 000 kronor per doktorand och år, dvs. 3,2 miljoner kronor för en fyraårig utbildning till doktorsexamen.

6.2.4.2 Finansiering av forskarutbildningen

Medel för studiefinansiering inom forskarutbildning anvisas som öronmärkta belopp under fakultetsanslagen till universitet och högskolor.

Minimibelopp av fakultetsanslagen till studiefinansiering inom forskarutbildningen budgetåret 1998

Fakultet Universitet/högskola miljoner kronor UU LU GU SU UmU LiU KI KTH LåTU Summa Humanistisk 32,5 29,3 28,5 33,1 13,6 137,0 Teologisk 5,5 5,1 10,6 Juridisk 5,1 3,9 5,6 14,6 Samhällsvetenskaplig 32,1 29,2 36,0 35,3 22,2 154,8 Medicinsk 19,5 22,1 21,3 14,3 7,5 41,5 126,3 Odontologisk 4,3 4,2 3,4 6,5 18,5 Farmaceutisk 12,8 12,8 Matematisknaturvetenskaplig 58,0 39,0 66,6 30,8 194,4 Teknisknaturvetenskaplig

84,1

84,1

Teknisk

52,8

36,9

70,9 18,8 179,4

Filosofisk

3,7

2,4 6,1

Tema

15,8

15,8

Summa 191,5 204,7 129,1 140,5 84,3 63,9 48,1 70,9 21,2 954,2

Medel för studiefinansiering inom forskarutbildningen ingår också i det statliga bidraget till Chalmers tekniska högskola AB och i anslaget till Sveriges Lantbruksuniversitet.

Till hur många doktorander räcker de öronmärkta beloppen för studiefinansiering? Enligt statsmakternas beslut hösten 1997 ska en doktorand erbjudas doktorandtjänst minst för de två avslutande åren av forskarutbildningen. Kostnaden för en doktorandtjänst inklusive sociala avgifter kan uppskattas till lägst cirka 290 000 kronor per år. Under de båda inledande åren av forskarutbildningen kan doktoranden erbjudas utbildningsbidrag. Årskostnaden för ett utbildningsbidrag kan uppskattas till ungefär hälften av kostnaden för doktorandtjänst, dvs. cirka 145 000 kronor per år. En finansiering med utbildningsbidrag under två år och doktorandtjänst under två år ger en sammanlagd kostnad för den fyraåriga utbildningen på cirka 870 000 kronor, dvs. i genomsnitt något under 220 000 kronor per år. Beräknat utifrån en sådan genomsnittskostnad räcker de av statsmakterna öronmärkta beloppen för studiefinansiering i forskarutbildningen till knappt 4 500 doktorander. Detta antal bör ses i relation till de examensmål som statsmakterna angivit. För den innevarande treårsperioden innebär examensmålen ungefär 1 885 examina per år. För att få ut 1 885 examina ur en fyraårig utbildning bör det finnas minst fyra gånger så många studerande – i praktiken fler, eftersom det alltid blir visst bortfall. Statsmakternas mål för forskarutbildningen förutsätter således ett minsta antal doktorander på (4 x 1 885 =) 7 540, med

marginal för studieavbrott minst cirka 8 000 doktorander. Den öronmärkta studiefinansieringen till 4 500 doktorander räcker således till något mer än hälften av detta antal.

Den öronmärkta studiefinansieringen motsvarar en ännu mindre andel av dagens faktiska antal aktiva doktorander. Idag finns cirka 16 600 aktiva doktorander. De öronmärkta studiefinansieringsmedlen räcker, beräknat på angivet sätt, till något mer än en fjärdedel av dessa.

Relationen mellan öronmärkt studiefinansiering och antalet doktorander varierar mellan områdena.

Jämförelse mellan examensmål och studiefinansiering via fakultets-anslagen

Fakultetsgrupp Examensmål per år 1997–1999

Erforderligt antal dokto- rander

Finansierade doktorander

Andel finansierade doktorander %

Humaniorasamhällsvetenskap

359

1 436

1 457

101%

Medicin

564

2 256

724

32%

Tekniknaturvetenskap

122

488

386

79%

Matematiknaturvetenskap

268

1 072

894

83%

Teknik

546

2 184

825

38%

Statsmakterna finansierar således fullt ut det antal doktorander som krävs för examensmålen inom området humaniora-samhällsvetenskap. Statsmakterna finansierar också huvuddelen av det antal doktorander som erfordras för examensmålen inom det naturvetenskapliga området. Däremot räcker de öronmärkta medlen för studiefinansiering endast till en mindre andel av det antal doktorander som erfordras för examensmålen inom medicin och teknik.

Jämförelse mellan antalet aktiva doktorander och studiefinansiering via fakultetsanslagen

Fakultetsgrupp

Aktiva doktorander

Finansierade doktorander

Andel finansierade doktorander

%

Humaniorasamhällsvetenskap

5 761

1 457

25%

Medicin

3 551

724

20%

Tekniknaturvetenskap

661

386

58%

Matematiknaturvetenskap

1 707

894

52%

Teknik

3 819

825

22%

Eftersom det inom humaniora-samhällsvetenskap finns betydligt fler doktorander än vad som erfordras för att uppnå examensmålen blir andelen finansierade doktorander bland de aktiva doktoranderna låg trots att studiefinansieringen väl motsvarar examensmålen. Det naturvetenskapliga området har den högsta andelen finansierade av de aktiva doktoranderna.

Dagens doktorander måste i stor utsträckning finna annan finansiering än via de av statsmakterna öronmärkta beloppen.

Studiefinansiering vårterminen 1997

Fakultet Utbbidrag

Assistent Dokto-

rand tjänst

Stipendier

Annan univ tjänst

Förvarb m forskank

Summa Aktiva dokt

Hum

87 40 555 396 238 117 1 433 2 387

Teol

1 4 45 40 40 22 134 263

Jur

81 28 23 1 133 152

Sam

103 80 811 453 618 260 2 325 2 971

Med

603 232 701 434 219 1 147 3 336 3 249

Odont

30 5 61 4 35 36 171 191

Farm

4 5 85 2

2 32 130 130

Matnat

453 308 861 221 217 109 2 169 1 807

Tekn

46 12 2 416 287 490 598 3 849 4 007

Teknnat

97 88 458 85 46 30 804 700

Fil

55

100 3 121 35 314 261

Jord

9 4 266 64 52 18 413 444

Skog

4 4 166 34 42 36 286 294

Vet

2 1 68 20 14 21 126 145

Summa 1 494 783 6 674 2 073 2 139 2 462 15 625 17 001

De största externa finansiärerna av doktorander är forskningsråden och forskningsstiftelserna. Finansieringen ingår här i regel i den finansiering av forskningsprojekt och forskningsprogram som råden och stiftelserna svarar för. Uppskattningar, som forskningsråden och forskningsstiftelserna redovisat till Forskning 2000, visar att dessa finansiärer – i regel efter vissa ökningar jämfört med nuläget – sammanlagt kommer att finansiera ungefär 2 500 doktorander per år från år 2000. Därav kommer cirka 700 doktorander att vara finansierade av forskningsråd och cirka 1 800 finansierade av forskningsstiftelserna.

Den i särklass största finansiären i detta sammanhang är Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Uppskattningsvis finansierar SSF nu och under de närmaste åren cirka 1 000 doktorander, huvudsakligen inom naturvetenskap och teknik. Det gör SSF till den i särklass största enskilda aktören inom svensk forskarutbildning. De uppgifter om studiefinansiering inom fakultetsanslagen som angivits ovan avser samtliga universitet och högskolor. De enskilda universiteten och högskolorna – och givetvis i än högre grad de enskilda fakultetsnämnderna – svarar således för väsentligt mer blygsamma belopp och studerandeantal än SSF. Som exempel kan nämnas att de öronmärkta beloppen för studiefinansiering inom forskarutbildningen inte vid något lärosäte ens för alla fakultetsområden tillsammans motsvarar så mycket som 1 000 doktorander, vilket är vad SSF ensam finansierar. För att belysa storleksordningen av universitetens och högskolornas möjligheter att finansiera forskarutbildning redovisas här de öronmärkta beloppen per universitet och högskola:

Lärosäte UU LU GU SU UmU LiU KI KTH LåTU Summa

Antal finansierade doktorander

881 941 594 646 387 294 221 326 97 4 387

6.3. Behov och utbud av forskarutbildade

Formella krav på forskarutbildning är idag ovanliga utanför universitet och högskolor. Det innebär självfallet inte att behoven av forskarutbildade är begränsade till universiteten och högskolorna.

Nästan 20 000 av dagens 25 000 yrkesverksamma med forskarutbildning arbetar inom offentlig sektor. De största arbetsgivarna är universitet och högskolor med över 10 000 anställda med forskarutbildning. Nära 5 000 forskarutbildade arbetar inom hälso- och sjukvård. Inom skolan finns däremot endast ett fåtal personer med forskarutbildning (cirka 250 lektorer med doktorsexamen läsåret 1994/95). Inom privat

sektor kommer hälften av de 5 000 forskarutbildade från teknisk fakultet. Tre av fyra av dessa arbetar med FoU.

Sveriges industriförbund har under de senaste åren gjort bedömningar av industrins behov av forskarutbildade. Den senaste redovisningen (Kunskap och kompetens, 1997) avser perioden 1997–2001. Industriförbundet gör i detta sammanhang ingen skillnad mellan licentiatexamen och doktorsexamen. Rekryteringen till näringslivet av personer med utbildning ovanför grundläggande högskoleutbildning har hittills i stor utsträckning gällt teknologie licentiater.

Industriförbundet framhåller att examinationen av licentiater och doktorer inom industrirelevanta områden är otillräcklig. För perioden 1997–2001 redovisar Industriförbundet ett beräknat ”underskott på cirka 100 forskarutbildade inom snabbrörliga tillväxtområden, mestadels ITrelaterade. Ett ungefär lika stort överskott finns inom övriga områden. En ökad forskarutbildning inom sådana tillväxtområden bör således, åtminstone till viss del, kunna ske genom omprioritering inom det tekniska området.” (Kunskap och kompetens s. 41)

Sveriges Universitets- och Högskoleförbund har låtit göra en utredning av universitetens och högskolornas behov av forskarutbildade för att ersätta universitets- och högskolelärare, som går i pension, och för att möta beslutad expansion vid universitet och högskolor. (Får vi nog av doktorer?, augusti 1997) Med forskarutbildning avser förbundet här endast utbildningen till doktorsexamen.

Sveriges Universitets- och Högskoleförbunds bedömning av behov av nyrekrytering av forskarutbildade till universitet och högskolor

Vetenskapsområde

1996–2000 Pension

1996–2000 Expansion

1996–2000 Summa

2001–2005 Pension

2006–2015 Pension (10 år)

Summa 1996–2015

Hum-samt

443 1 250 1 693

Medicinskt

199

199

Naturvetenskapligt

184 400

584

Tekniskt

186 825 1 011

Jord, skog, veterinär

27

25

52

Övrigt

120

120

Summa

1 159 2 500 3 659 1 765 5 560 10 984

Enligt förbundets bedömningar skulle det således behöva nyrekryteras sammanlagt cirka 11 000 forskarutbildade till universitet och högskolor under de tjugo åren 1996–2015 för att täcka pensioneringar och känd

utbyggnad. Detta behov kan ses i relation till att det enligt de nu av statsmakterna angivna examensmålen ska examineras cirka 20 000 redan fram till år 2005, dvs. under de närmaste nio åren, och i relation till att antagningen till forskarutbildningen nu ligger på en nivå som antyder att examensmålen borde kunna överskridas. Om examinationen inom forskarutbildningen under tioårsperioden 2006–2015 fortsätter att ligga på samma nivå som den som angivits för perioden 2003–2005, dvs. cirka 2 400 examina per år, kommer det under den tjugoårsperiod som Universitets-. och högskoleförbundets bedömningar avser att avläggas sammanlagt cirka 44 000 examina inom forskarutbildningen. Det är fyra gånger så många som enligt förbundets beräkningar behöver rekryteras till universitet och högskolor under denna period.

Även en mer försiktig beräkning, som utgår enbart från det senaste antalet avlagda doktorsexamina och från att denna examensnivå bibehålls under tjugoårsperioden, innebär att det totala antalet doktorsexamina under tjugoårsperioden skulle bli tre gånger så stort (1 720 x 20 = 34 400 doktorsexamina) som det av Sveriges Universitets- och högskoleförbund bedömda behovet av cirka 11 000 nyrekryteringar.

Långt ifrån alla lärare vid universitet och högskolor har idag forskarutbildning. Sveriges Universitets- och högskoleförbund uppskattar att det skulle behöva rekryteras ytterligare mer än 3 000 forskarutbildade för att öka andelen forskarutbildade lärare till 80 procent vid universitet och större högskolor och till 65 procent vid mindre och medelstora högskolor. Universitet och högskolor kan dock inte säga upp redan befintliga lärare med hänvisning till att de saknar forskarutbildning.

Totalt sett pekar således Universitets- och högskoleförbundets behovsbedömningar och, även försiktiga, bedömningar av den kommande examinationen inte på någon brist på personer med behörighet för lärartjänst vid universitet och högskolor. Viss reservation måste självfallet göras med hänsyn till att ytterligare utbyggnad av den grundläggande högskoleutbildningen beslutats efter det att förbundets rapport lades fram.

Hur ser det då ut i fråga om tillgång och behov inom olika områden? Universitets- och högskoleförbundets behovsbedömning pekar på ett mycket stort behov av nyrekryteringar inom området humaniora och samhällsvetenskap både för att ersätta pensionsavgångar och till följd av expansion inom den grundläggande högskoleutbildningen.

Pensionsavgångarna avspeglar den befintliga strukturen vid de svenska universiteten och högskolorna, där framför allt samhällsvetenskap sedan den kraftiga utbyggnaden på 1960-talet har stor omfattning och där 1960-talets nyanställda lärare nu börjar närma sig pension. Universitets- och högskoleförbundet bedömer därtill att kommande expansion ska innebära ett stort behov av samhällsvetare som lärare inom den

grundläggande högskoleutbildningen. De bedömda rekryteringsbehoven ligger här mer än femtio procent över bedömningarna med avseende på expansion inom området teknik. Prioriteringarna inom utbildningspolitiken anger emellertid att tyngdpunkten i kommande utbyggnad ska ligga inom naturvetenskap och teknik.

Eftersom förbundet bara bedömt behoven per område för tiden fram till år 2000 måste jämförelsen begränsas till denna period. Examinationen är uppskattad med summan av faktisk examination år 1996, examensmål för åren 1997–1999 samt en tredjedel av de preliminära examensmålen för åren 2000–2002. (Här måste dock erinras om att examensmålen kan omfatta också licentiatexamina, medan förbundets behovsbedömning enbart gäller doktorsexamina.)

Jämförelse mellan beräknad examination utifrån examensmålen och beräknat nyrekryteringsbehov per vetenskapsområde vid universitet och högskolor åren 1996–2000

Vetenskapsområde Beräknad examination

1996–2000

Beräknat behov

1996–2000

Differens

Humanistiskt- samhälls-vetenskapligt

1 853

1 693

160

Medicinskt

2 902

199 2 703

Matematisknaturvetenskapligt

1 660

584 1 076

Tekniskt

3 051

1 011 2 040

Summa

9 466

3 487 5 979

En jämförelse mellan de bedömda nyrekryteringsbehoven och kommande examination kan också göras utifrån de senast uppgifterna om antalet avlagda doktorsexamina.

Jämförelse mellan beräknad examination utifrån nuvarande examenstal och beräknat nyrekryteringsbehov per vetenskapsområde vid universitet och högskolor åren 1996–2000

Vetenskapsområde Beräknad examination 1996–2000 (doktorsexamina 1996/97 x 5 år)

Beräknat behov 1996–2000

Differens

Humanistisktsamhällsvetenskapligt

1 650

1 693

-43

Medicinskt

2 750

199 2 551

Matematisknaturvetenskapligt

1 270

584

686

Tekniskt

2 370

1 011 1 359

Summa

8 040

3 487 4 553

För det humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsområdet ligger examinationen ungefär på den nivå som Universitets- och högskoleförbundets bedömningar anger: ett mindre överskott om examinationen beräknas utifrån examensmålen, ett mindre underskott om utgångspunkten är nuvarande antal examina.

Vare sig den kommande examination uppskattas utifrån de av statsmakterna angivna målen eller mer försiktigt utifrån senaste kända uppgifter om faktisk examination, överstiger den nyrekryteringsbehoven vid universitet och högskolor. Det gäller såväl det totala behovet som behoven för de medicinska, naturvetenskapliga och tekniska vetenskapsområden. En examination från forskarutbildningen på dessa nivåer ger således betydande utrymme för att rekrytera forskarutbildade också till andra delar av arbetsmarknaden.

Utifrån nuvarande uppgifter om behoven inom universitet och högskolor kommer antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden i övrigt att kunna mer än fördubblas under den närmaste tioårsperioden. Antalet doktorsexamina inom medicinsk fakultet är till exempel mycket stort i förhållande till vad universitet och högskolor kommer att behöva. Det ger totalt sett stora möjligheter för rekrytering av forskarutbildade till bland annat sjukvården.

6.4. Forskning 2000:s bedömningar och förslag

6.4.1. Forskarutbildningens syften och uppläggning

Forskarutbildningen i sig ingår inte i Forskning 2000:s uppdrag. Uppdraget omfattar endast dimensionering, styrning och finansiering av forskarutbildningen. Utan en uppfattning om syftena med forskarutbildningen är det dock knappast rimligt att behandla utbildningens dimensionering. Uppläggningen och genomförandet av utbildningen har likaså stor betydelse för utbudet, examinationen, och därmed för dimensioneringsfrågan.

En huvuduppgift för forskarutbildningen är att utbilda lärare och forskare vid universitet och högskolor. Forskarutbildning har dock länge också varit grunden för dem som gått till olika arbetsuppgifter utanför universitet och högskolor och till arbetsuppgifter utan direkt anknytning till forskning eller högre utbildning. Det har gällt vissa arbeten, som i varje fall tidigare haft forskarutbildning som formellt behörighetskrav, t.ex. lärartjänster inom skolan eller tjänster inom museer, arkiv m.m. Det har också gällt arbeten, där forskarutbildningen om än inte formellt ändå i praktiken närmast varit ett behörighetskrav, framför allt vissa läkar-

tjänster inom den offentliga sjukvården. I ökande utsträckning har forskarutbildade också gått till arbetsuppgifter där forskarutbildningen inte varit ett krav enligt vare sig regler eller praxis. Exempel på detta är bland annat den relativt snabbt växande gruppen av personer med teknologie licentiatexamen.

Forskarutbildningen ger utöver meriter inom ett visst forskningsområde också generella färdigheter, något som ofta framhålls när diskussionen gäller rekrytering av forskarutbildade till nya typer av arbeten. Vad som då betonas är sådant som erfarenheter av att hålla samman en stor arbetsuppgift och av att arbeta långsiktigt och självständigt men också kontakter med den akademiska världen både nationellt och internationellt och inblick i kunskapsutvecklingens villkor.

Kraven på kvalificerad utbildning kommer generellt att öka såväl från arbetsmarknadens som studenternas sida. Det gör att forskarutbildningen i allt större utsträckning kan väntas efterfrågas för andra arbeten än de traditionella.

Den allmänna utbildningsnivån har höjts från sju års folkskola i slutet av 1940-talet till nu i praktiken tolvårig utbildning med gymnasieskola för alla. Antagningskapaciteten till den grundläggande utbildningen vid universitet och högskolor kommer med nu beslutad utbyggnad inom kort att motsvara ungefär 80 procent av en normalstor årskull. Med fortsatt utbyggnad är det inte omöjligt att i framtiden i stort sett alla kan komma att ha tillgång till grundläggande högskoleutbildning. Ambitionerna kan därefter nästan automatiskt komma att riktas mot nästa steg i utbildningstrappan.

Forskning 2000 anser dock att forskarutbildningens karaktär av yrkesförberedelse för arbete som lärare inom högre utbildning och forskning eller inom därtill anknytande arbetsuppgifter måste bibehållas. Ambitionen måste vara att så långt möjligt möta kraven på allmänt höjd kunskaps- och kompetensnivå genom den grundläggande högskoleutbildningen. Det kan gälla åtgärder som ytterligare utbyggnad av de längre utbildningarna, förstärkning av forskningsinslagen inom grundutbildningen, större utbud av fördjupningskurser etc. Forskarutbildningen är för dyrbar och med nödvändighet för specialiserad för att vara formen för ytterligare ambitionshöjningar när det gäller den allmänna utbildningsnivån.

Mycken värdefull forskning utförs genom doktorandernas avhandlingsarbete. Den principiella utgångspunkten måste dock vara att forskarutbildningen är just en utbildning. Individernas viktigaste insatser ska inte göras under utbildningstiden. Den ska vara en lärotid, som förbereder för kommande yrkesarbete. Det är angeläget att doktoranderna blir klara och att deras kunskaper kan utnyttjas inom olika delar av arbetsmarknaden. Idag binds doktoranderna genom forskarutbildningen under

många år till en och samma miljö. En kortare forskarutbildning följd av till exempel en ”post-doc”-anställning i någon form skulle göra det möjligt för doktoranderna att snabbare pröva på arbete i olika miljöer såväl inom som utanför universitets- och högskolevärlden och inom och utom Sverige med de vidgade erfarenheter och kontakter som ligger i detta. En sådan uppläggning skulle sannolikt också långsiktigt bidra till ökad rörlighet inom universitets- och högskolesystemet.

Forskarutbildningen har i mycket fått en paradoxal behandling vid universitet och högskolor. Forskarutbildning framhålls som det centrala i universitetens och högskolornas verksamhet. Förekomsten av forskarutbildning betraktas som själva kännetecknet på att ett lärosäte uppfyller högt ställda krav i fråga om både omfattning och kvalitet i sin verksamhet.

Samtidigt har forskarutbildning ofta varit den verksamhet som behandlats mest styvmoderligt i lärosätenas planering och resursfördelning. Detta har kommit till uttryck inte minst i att många doktorander antagits utan att det egentligen funnits några resurser för deras utbildning. I vissa ämnen förekommer knappast någon undervisning alls för doktoranderna. Handledare förutsätts ansvara för orimligt många doktorander. Doktorander förfogar inte över adekvata resurser för att genomföra fältarbeten, undersökningar, analyser eller annat som skulle behövas som underlag för avhandlingsarbetet. Doktorander har inte möjligheter att göra studieresor eller på annat sätt skaffa och upprätthålla internationella kontakter. När det gäller forskarutbildningen har det ansetts acceptabelt eller till och med normalt med förhållanden som man inte skulle godta inom den grundläggande högskoleutbildningen eller för de seniora forskarnas arbete.

Situationen håller dock på att ändras. Det avsätts mer resurser för forskarutbildningen. Särskilda forskarskolor ordnas för att kunna ge mer sammanhållen och systematiserad utbildning till större grupper av doktorander. Det innebär bland annat ett mer omfattande utbud av kurser och andra undervisningsmoment. De nya forskarskolorna är både en följd av och förutsätter ett större antal doktorander. Systemet med forskarskolor bör vidareutvecklas och i ökad utsträckning ligga till grund för planeringen och resurstilldelningen till forskarutbildningen. Mycket återstår dock innan all forskarutbildning och alla doktorander har rimliga arbetsvillkor.

Forskning 2000 vill betona att ökad uppmärksamhet måste ägnas forskarutbildningens innehåll och uppläggning samt doktorandernas situation, bl.a. berättigade krav på handledning. För- och nackdelar med att organisera forskarutbildningen i form av forskarskolor bör analyseras. Det måste bevakas att rimliga krav ställs på avhandlingarnas omfattning. Forskning 2000 vill i detta sammanhang också framhålla ange-

lägenheten av att de förändringar som nyligen genomförts i fråga om kraven för antagning till forskarutbildningen följs och utvärderas. I detta sammanhang måste också uppmärksamhet ges åt möjligheterna för ”privatister” att kunna få en avhandling prövad.

6.4.2. Forskarutbildningens omfattning och inriktning

6.4.2.1 Planeringsförutsättningar och utgångspunkter

Forskarutbildningen är inte en utbildning. Med en viss tillspetsning kan forskarutbildningen enbart i Sverige sägas vara mer än 20 000 olika utbildningar, lika många som det finns registrerade doktorander, dvs. forskarutbildningen är en individuell utbildning. Högskoleförordningen bekräftar detta genom att föreskriva att det för varje doktorand ska upprättas en individuell studieplan. Forskarutbildningen är närmast definitionsmässigt så specialiserad att de forskarutbildade inom sina respektive fackområden inte är utbytbara. ”Leveranstiden” för färdigutbildade doktorer är mycket lång.

I forskarutbildningens karaktär ligger således uppenbara begränsningar för eventuella planeringsambitioner. Till detta kommer omöjligheten att bedöma nyexaminerade doktorers personliga preferenser på arbetsmarknaden. Det är naturligtvis ett problem också när det gäller den grundläggande högskoleutbildningen, men i fråga om forskarutbildningen gäller det för varje område ett så begränsat antal personer att det inte finns några marginaler för att individuella preferenser ska ta ut varandra.

Ytterligare svårigheter för en planerad dimensionering av forskarutbildningen ligger i att forskarutbildningen bedrivs vid ett stort – och nu ökande – antal lärosäten. En överordnad planering av forskarutbildningen måste också avse fördelningen av utbildningsinsatserna mellan lärosäten med forskarutbildning.

Någon centralstyrning av forskarutbildningens omfattning och inriktning är således knappast möjlig – och inte heller önskvärd. Det är inte minst genom doktoranderna och deras val av forskningsinriktning som förnyelsen inom forskningen sker.

Det kan i detta sammanhang också påminnas om att inte heller den grundläggande högskoleutbildningen längre är föremål för några mer ingående styrambitioner. Erfarenheterna har där visat på det fruktlösa i att försöka planera för att tillgodose arbetsmarknadens behov – ens inom skenbart lättöverblickbara områden som t.ex. skolan.

Även om meningsfullheten i mer ingående styrning således definitivt måste ifrågasättas är Forskning 2000:s slutsats dock inte att alla ambi-

tioner i fråga om att påverka omfattningen och inriktningen av forskarutbildningen ska överges. Följande utgångspunkter bör, enligt kommittén, gälla för forskarutbildningens dimensionering:

  • Liksom i fråga om forskningsresurserna bör i fråga om forskarutbildningen vissa övergripande avvägningar göras mellan olika vetenskapsområden.
  • Dokumenterade behov inom olika områden ska kunna beaktas vid planeringen av forskarutbildningen. Härvid måste inte minst den internationella vetenskapliga utvecklingen beaktas.
  • Så långt möjligt ska eftersträvas att bristsituationer inte uppstår.
  • Med hänsyn till värdet av kunskapsutveckling och tillgång till personer med kvalificerad utbildning bör i övrigt forskarutbildning kunna bedrivas i den omfattning som tillgängliga resurser, framför allt handledningsresurserna, medger.

Universitet och högskolor är de i särklass största arbetsgivarna för forskarutbildade. Med hänsyn till att forskningen vid universitet och högskolor, enligt statsmakternas nyligen fattade beslut, i fortsättningen kommer att övergripande styras och planeras i termer av vetenskapsområden, är det enligt Forskning 2000:s mening, rimligt att använda indelningen i vetenskapsområden också för övergripande riktlinjer avseende dimensioneringen av forskarutbildningen.

Bedömningar av behoven av forskarutbildade och av forskarutbildningens situation bör ingå i de nya typer av dokument som kommittén förordar, kunskapsstrategier och forskningsstrategier (se kapitel 9). Utifrån bland annat dessa underlag bör statsmakterna besluta om mål för examinationen inom de olika vetenskapsområdena. Även berörda myndigheter bör få kunna få värdefullt material ur dessa strategidokument.

Universitet och högskolor ska ha det direkta ansvaret för forskarutbildningen. Forskningsråden ska ha ansvar för att ta initiativ till och förstärka forskarutbildning där detta bedöms angeläget med hänsyn till den vetenskapliga utvecklingen. Andra finansiärer bör kunna svara för forskarutbildning inom områden som de bedömer särskilt angelägna.

6.4.2.2 Forskarutbildningens dimensionering

Det är, enligt Forskning 2000:s mening, omöjligt att göra någon form av objektiv behovsbedömning avseende antalet forskarutbildade inom olika samhällsområden för att därefter låta denna ligga till grund för någon form av styrning och planering av verksamheten vid universitet och högskolor.

De forskarutbildades traditionella arbetsmarknad är universitet och högskolor. För lärartjänst vid universitet eller högskola krävs normalt doktorsexamen. Forskarutbildade efterfrågas i ökande utsträckning också inom andra delar av arbetsmarknaden utan att detta är ett ”behov” i den snäva bemärkelsen att doktors- eller licentiatexamen är ett formellt behörighetskrav för anställningarna.

Forskning 2000 har behandlat dimensioneringsfrågan på så sätt att kommittén försökt ge en bild av forskarutbildningens nuvarande och planerade omfattning, totalt och per vetenskapsområde, i relation till behoven inom universitet och högskolor, för att utifrån detta se vilket utrymme som ges för rekrytering till den övriga arbetsmarknaden.

De mål, preliminära mål och planeringsförutsättningar för forskarutbildningen som statsmakterna angivit innebär att sammanlagt ungefär 20 000 examina ska avläggas inom forskarutbildningen fram till år 2005.

Behoven av forskarutbildade inom universitet och högskolor förefaller, som framgått av det föregående, totalt sett mer än väl kunna täckas av den examination från forskarutbildningen som nu kan förutses. I detta ligger självfallet inga garantier för att inte enskilda ämnen eller lärosäten kan få rekryteringsproblem. Det är emellertid knappast möjligt att skapa garantier för att något sådant inte kan inträffa.

Den nu förutsebara examinationen av forskarutbildade kommer därtill att medge en omfattande nyrekrytering av forskarutbildade till arbetsmarknaden utanför universiteten och högskolorna. Utifrån nuvarande uppgifter om behoven inom universitet och högskolor kommer antalet forskarutbildade på arbetsmarknaden i övrigt att kunna mer än fördubblas under den närmaste tioårsperioden. Antalet doktorsexamina inom medicinsk fakultet är till exempel mycket stort i förhållande till vad universitet och högskolor kommer att behöva. Det ger totalt sett stora möjligheter för rekrytering av forskarutbildade till bland annat sjukvården.

Enligt Forskning 2000:s mening kan därför den examination som ligger i nu angivna mål för forskarutbildningen totalt sett vara en rimlig miniminivå.

Det är, enligt Forskning 2000:s bedömning, inte rimligt att som för närvarande det i särklass största antalet aktiva doktorander finns inom området humaniora – samhällsvetenskap. Såväl behoven inom universitet och högskolor som i samhället i övrigt talar för att antalet forskarutbildade bör öka inom framför allt det tekniska området, men också inom det naturvetenskapliga området. Expansionen av den grundläggande högskoleutbildningen görs med stark tyngdpunkt på tekniska och naturvetenskapliga utbildningar. Forskning 2 000 föreslår också att forskningen inom det tekniska vetenskapsområdet och det naturvetenskapliga området ska öka (se kapitel 5). Två tredjedelar av all FoU i Sverige utförs inom industrin. Samtidigt finns ännu bara ett relativt litet antal fors-

karutbildade anställda inom industrin. Industriforskningsinstituten sysselsätter nu ungefär 2 000 personer inom forskning och utvecklingsarbete. Endast en mindre del av dessa har forskarutbildning. Inom både de befintliga industriforskningsinstituten och inom eventuella nyinrättade forskningsinstitut bör således finnas behov av personer med i första hand teknisk doktorsexamen.

Forskning 2000 avstår dock här, liksom i fråga om resurserna till de olika vetenskapsområdena, från att ange annat än den övergripande prioriteringen. Forskning 2000 fäster stor vikt vid att den närmare utformningen av forskningspolitiska besluten kan grundas på beslutsunderlag av det slag som kommittén förordar i kapitel 9 om politik och planering.

6.4.3. Ansvaret för forskarutbildningen

Enligt högskolelagen är forskarutbildning en uppgift för universitet och högskolor. Inga andra myndigheter har idag något formellt ansvar för forskarutbildning. I andra länder är det inte ovanligt att forskningsråden är engagerade i forskarutbildningen. Det kan också finnas särskilda organ eller myndigheter för planering och/eller finansiering av forskarutbildningen.

Universiteten och de större högskolorna har huvudansvaret för forskarutbildningen. Fram till nu har doktorander endast kunnat antas och examineras vid dessa lärosäten. Forskarutbildning har dock i praktiken bedrivits också vid de små och medelstora högskolorna. Dessa kan nu också få formellt ansvar för forskarutbildning inom vissa vetenskapsområden.

Forskarutbildningen har med avseende på den institutionella anknytningen en mycket spridd organisation. Redan idag bedrivs forskarutbildning inom i det närmaste 600 forskarutbildningsämnen vid ungefär 1 000 institutioner inom universitet och högskolor. Antalet doktorander vid enskilda institutioner kan vara mycket litet. Framöver kan framför allt vissa samhällsvetenskapliga ämnen komma att vara företrädda med forskning och forskarutbildning vid ett stort antal högskolor och universitet.

6.4.3.1 Externa finansiärer och forskarutbildningen

Resurserna för forskarutbildning har i allt större utsträckning kommit att bestå av medel vars användningsområde bestämts av aktörer utanför universitetet eller högskolan. Externa finansiärer har på så sätt kommit

att få ett allt större inflytande över inriktningen och genomförandet av forskarutbildningen. Externa aktörer ställer också i ökande utsträckning krav på den interna organisationen vid universitet och högskolor som får betydelse för forskarutbildningen. Allra tydligast blir det externa inflytandet självfallet i de fall när den externa finansiären svarar för systematiserad forskarutbildning inom bestämda forskarskolor, något som t.ex. sker i stor utsträckning via Stiftelsen för strategisk forskning.

Forskningsstiftelserna, och då särskilt Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, svarar nu för en mycket stor del av doktorandfinansieringen inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen. Stiftelserna kräver också stort inflytande över organisationen, uppläggningen och genomförandet av forskarutbildningen. Forskarutbildningens inriktning styrs således kraftigt mot områden som forskningsstiftelserna, framför allt SSF, prioriterar. De goda villkor som stiftelserna erbjuder gör att många duktiga doktorander kan rekryteras, med konsekvenser för andra områden och ämnen.

Forskningsinriktningen påverkas för lång tid framåt av forskarutbildningens inriktning, genom att de färdiga doktorerna i stor utsträckning fortsätter att forska inom området för doktorsavhandlingen. Forskningsstiftelsernas stora betydelse för forskarutbildningen kommer på detta sätt att påverka svensk forskning under överskådlig tid.

Forskningsstiftelsernas och andra externfinansiärers stora inflytande är enligt Forskning 2000:s mening, inte rimligt. Ansvaret för forskarutbildningen måste ligga på universitet och högskolor. I detta ligger att universitet och högskolor måste ges adekvata resurser för att ta detta ansvar. Det innebär bland annat att lärosätena måste förfoga över medel för studiefinansiering till det antal doktorander som krävs för att uppnå statsmakternas examensmål.

I dag har forskningsråden i Sverige, till skillnad mot vad som är fallet i andra länder, knappast någon direkt befattning med forskarutbildningsfrågor. Däremot svarar forskningsråden för finansiering av doktorander inom ramen för projektanslagen. Forskning 2000 anser att forskningsråden i fortsättningen ska ta ett mer aktivt ansvar för forskarutbildningen genom att utifrån bedömningar av långsiktiga forskningsbehov och den internationella vetenskapliga utvecklingen svara för särskilda insatser inom bland annat nya ämnen.

6.4.4. Planerings- och styrsystem

Forskarutbildningen är en integrerad del av forskningen vid universitet och högskolorna. Därför anvisas inga särskilda statsbudgetanslag till universitet och högskolor för deras uppdrag inom forskarutbildningen.

Veterligen tillämpas inte heller i något annat land generellt en separat medelstilldelning för forskarutbildningen. Däremot finns exempel på att medel för forskarskolor anvisas i särskild ordning. Det gäller t.ex. Finland. Inte heller här gäller detta dock all forskarutbildning eller ens huvuddelen. Svårigheterna att urskilja kostnader och resurser för forskarutbildning är således något som Sverige delar med andra länder.

Det är mot denna bakgrund inte svårt att förstå att diskussionen om forskarutbildningens kostnader hittills i regel begränsats till att gälla studiefinansieringen för doktoranderna. Det är dock hög tid att uppmärksamma de direkta utbildningskostnaderna. Få skulle anse att den grundläggande högskoleutbildningens behov är tillgodosedda bara studenterna får studiemedel. Också forskarutbildningen måste få resurser för själva utbildningen. Här har forskningsstiftelserna gjort en viktig insats genom att ta fram redovisningar och bedömningar av de egentliga utbildningskostnaderna inom forskarutbildningen.

Forskning 2000 anser att det måste vara överensstämmelse mellan de examensmål som statsmakterna anger och de finansieringsmöjligheter som universiteten och högskolorna själva förfogar över. Endast då kan universitet och högskolor ta det fulla och reella ansvaret för forskarutbildning av den omfattning och med den övergripande inriktning som statsmakterna uttryckt önskemål om. Därutöver kan självfallet ytterligare forskarutbildning bedrivas vid universitet och högskolor, finansierad med andra medel.

Statsmakterna bör inte indirekt, via examensmål som inte är finansierade, ålägga universitet och högskolor forskarutbildning för externa finansiärers räkning. I praktiken kan ”gapet” mellan finansiering och mål sägas vara ett direkt stöd för det inflytande över forskarutbildningen som t.ex. forskningsstiftelserna nu får.

Den svaga ställning som doktoranderna fortfarande ofta har kan motivera att medel för studiefinansiering i forskarutbildningen fortfarande öronmärks av statsmakterna. Medlen för studiefinansiering bör fördelas i former som gör det möjligt att i rimlig utsträckning tillgodose doktorandernas individuella val av avhandlingsämnen. Doktorandernas fria val av forskningsinriktning är ett viktigt – och inte tillräckligt uppmärksammat och tillvarataget – led i forskningens förnyelse.

En viktig ”styrfaktor” är självfallet doktorandernas motivation för att bli klara med forskarutbildningen. I detta sammanhang vill Forskning 2000 därför framhålla att det fortfarande saknas en bra form för första anställning av lärare vid universitet och högskolor, som skulle kunna ge en nybliven doktor möjlighet att både fortsätta med forskning och medverka i undervisningen. Varken anställning som forskarassistent eller anställning som lektor kan idag fylla den funktionen. Forskning 2000 vill därför förorda att det införs en tidsbegränsad anställning för nyblivna

doktorer som förslagsvis biträdande lektor. I denna anställning ska, som ett viktigt bidrag till rörligheten inom högskolesystemet, kunna ingå möjligheter till arbete vid mer än ett lärosäte.

7. Samverkan mellan universitet och högskolor och samhället i övrigt

Forskning 2000:s bedömningar och förslag i sammanfattning

Forskning 2000:s utgångspunkt är att universitetens och högskolornas viktigaste insatser såväl för näringslivet som samhället i övrigt består i att de svarar för kvalificerad utbildning och forskning. Detta är dock i sig ingen samverkan.

Med samverkan bör, enligt Forskning 2000:s mening, avses att resurser, personella eller andra, inom högskolan används för verksamheter som primärt är motiverade med behov och önskemål inom näringslivet eller samhället i övrigt och, omvänt, att resurser inom näringslivet eller samhället i övrigt används i utbildningen och forskningen inom högskolan. Samverkan kan därtill innebära att verksamheter bedrivs gemensamt, samfinansierade, av universitet/högskola och annan aktör. Samverkan är således inte någon särskild verksamhet utan ett sätt att utnyttja resurser.

Forskning 2000 anser inte att det finns behov av ytterligare, centralt föreskrivna organisations- eller arbetsformer för samverkan mellan universitet och högskolor och samhället i övrigt. Snarare kan universitet och högskolor behöva se över de många särorganisationer som inrättats för detta ändamål.

Forskning 2000 anser att det är viktigt att säkerställa och vidareutveckla industriforskningsinstituten. Ytterligare institut av detta slag bör inrättas, också med inriktning mot andra delar av näringslivet än industrin. Industriforskningsinstituten bör ges en långsiktigt stabil finansiering. KK-stiftelsens medel kan också i fortsättningen enligt stadgarna användas för finansiering av industriforskningsinstitut. Därefter bör statlig medfinansiering ges med medel som är avsatta för näringspolitiken.

Forskning 2000 föreslår ändrad lydelse av den paragraf i högskolelagen som anger universitetens och högskolornas uppgifter. Paragrafen föreslås få följande lydelse:

Högskolornas huvuduppgifter är utbildning och forskning. Utbildningen skall vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på be-

prövad erfarenhet. Med forskning jämställs konstnärligt utvecklingsarbete.

Högskolorna skall svara för information om sin verksamhet. Högskolorna skall medverka till att immateriella rättigheter till forskningsresultat tas till vara och till att forskningsresultat kan komma till praktisk användning.

Det bör särskilt klargöras att paragrafens vida, icke-inskränkande formulering innebär att universitet och högskolor kan arbeta både med sina huvuduppdrag inom utbildning och fri, vetenskapligt prioriterad forskning med finansiering via universitets- och högskoleanslag eller anslag från forskningsråd, och med uppgifter som har externa beställare och annan finansiering.

Alla lärosäten ska lägga fast en policy och närmare riktlinjer för samverkan. Här ska bland annat tydligt anges vem som beslutar om vad i dessa frågor. Universitet och högskolor måste också öppet redovisa vilka deras samverkanspartners är, vad samarbetet gäller och vilken omfattning det har. Önskvärt är att varje lärosäte kan ha ett register, som ska vara offentligt, över alla kontrakt som slutits med externa parter.

Sekretessbelagd forskning ska så långt möjligt inte bedrivas vid universitet och högskolor. Det måste dock kunna accepteras att publicering eller annat offentliggörande inte tillåts under en kortare tidsperiod, när detta krävs för att möjliggöra ansökan om patent.

Mycket mindre än all annan samverkan är den verksamhet som innebär att universitet och högskolor får tillgång till resurser inom näringslivet eller samhället i övrigt. Forskning 2000 betonar att sådan samverkan där universitet och högskolor är de mottagande parterna bör öka. Detta är inte minst angeläget med hänsyn till expansionen inom den grundläggande högskoleutbildningen.

Den ekonomiska redovisningen vid universitet och högskolor måste utvecklas, så att den fullt ut klarar att hålla isär extern och intern finansiering och ge de ekonomiska informationer som är nödvändiga för att kunna följa och utvärdera verksamhet.

Högskoleverket bör få i uppdrag att utarbeta modellavtal för universitetens och högskolornas externfinansierade verksamhet. Det är vidare angeläget att universitet och högskolor utvecklar sin förhandlingskompetens för att kunna sluta för lärosätena rimliga avtal.

En viktig form för samspel måste, enligt Forskning 2000:s mening, vara att sådana resultat av verksamheten vid universitet och högskolor som kan få en mer direkt industriell tillämpning också förs ut i näringslivet. Universitets- och högskolelärare är nu undantagna från lagregleringen av arbetsgivares rätt till uppfinningar m.m. En fullständig parallellitet mellan universitets- och högskolelärare och andra anställda är knappast möjlig. Forskning 2000 anser det dock angeläget att universitetens och

högskolornas roll förstärks när det gäller att ta till vara och ge förutsättningar för att ekonomiskt utnyttja forskningsresultat. Ett led i detta är den föreslagna ändringen av högskolelagen, där universitet och högskolor får till uppgift att medverka till att immateriella rättigheter till forskningsresultat tas till vara och till att forskningsresultat kan komma till praktisk användning.

Forskning 2000 förordar att ett avtal sluts, där universitets- och högskolelärares rätt till patent och andra immateriella rättigheter överlåts till universitet och högskolor och där regler för ekonomisk ersättning till läraren för detta anges. I detta sammanhang bör också överenskommas om möjligheter att avvakta med publicering av forskningsresultat till dess patentansökan kunnat lämnas in.

Arbetet med att söka patent m.m. bör skötas av till lärosätena knutna separata organ som t.ex. de nuvarande patentbolagen.

Forskning 2000 anser att alla myndigheter som ansvarar för forskningsmedel också ska informera om den forskning de stödjer. Alla forskningsansökningar ska innehålla planering för information om forskningen och dess resultat. Det behövs därtill särskilda insatser för allmän och övergripande forskningsinformation, för experiment med nya former för forskningsinformation och annan stimulans till arbetet med dessa frågor.

Enligt direktiven ska Forskning 2000 behandla frågor om samverkan och ömsesidigt kunskapsutbyte mellan universitet och högskolor och samhällslivet i övrigt. I detta kapitel redogörs först för särskilda insatser som görs i samverkanssyfte. Utöver sådana insatser som direkt berör universitet och högskolor tas här också upp vissa andra samverkansinsatser inom forskning, t.ex. industriforskningsinstituten. Därefter behandlas samverkan som del av de reguljära uppgifterna för universitet och högskolor. Immateriella rättigheter samt forskningsinformation tas också upp i detta kapitel.

7.1. Särskilda insatser för samverkan

Samverkan mellan universitet och högskolor och framför allt näringslivet men också samhället i övrigt är ingen ny fråga. Under årens lopp har det vuxit fram en rad former för denna samverkan och också gjorts olika specialinsatser för att stödja och främja samverkan. Bland dessa insatser finns både sådana som främst är knutna till universitet och högskolor och sådana som också engagerar andra aktörer.

7.1.1. Uppdragsforskning

Det framhålls ofta att högskolan i Sverige ska fungera som ”hela samhällets forskningsinstitut”. Med detta avses då att högskolan ska svara också för forskning som beställs och finansieras av externa intressenter.

Att högskolan verkligen är detta samhällets forskningsinstitut är dock en sanning med modifikation. I praktiken avspeglar principen framför allt att inte bara verksamhet finansierad av forskningsråden utan också de statliga sektorsforskningsorganens och numera också forskningsstiftelserna huvudsakligen bedrivs vid universitet och högskolor. Det är däremot endast i mindre utsträckning som universitet och högskolor fungerar som forskningsinstitut i den bemärkelsen att de utför forskning på regelrätta uppdrag från företag, myndigheter eller organisationer.

Uppdragsforskning för företag var länge mycket ovanlig vid de svenska universiteten och högskolorna. Tidvis har också uppdragsverksamhet och lämpligheten av att i denna form ge stöd till det privata näringslivet varit ifrågasatt. Så var till exempel fallet under de sista åren på 1960-talet. Under 1970-talet fick dock samverkan en något ökad omfattning, framför allt i form av olika slag av bisysslor för universitets- och högskolelärare. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet förändrades attityden till industrisamverkan både från statsmakterna och vid universiteten och högskolorna. Vid de flesta universitet och högskolor växte det fram en organiserad uppdragsverksamhet antingen inom högskolans ram eller inom särorganisationer som mer eller mindre stod under högskolans kontroll.

Fortfarande är dock endast en liten del – på senare år ungefär 4–4,5 procent – av forskningen vid universitet och högskolor uppdrag finansierade av svenska företag och affärsdrivande verk. Till detta kommer uppdrag för utländska företag, som enligt senaste årsredovisning uppgick till 0,7 procent av den ekonomiska omslutningen för forskningen inom högskolan.

I absoluta tal uppgick kostnaderna under år 1995/96 för den forskning vid universitet och högskolor som finansierades av svenska företag och affärsdrivande verk till cirka 582 miljoner kronor. Detta kan jämföras med vad det svenska näringslivet totalt sett satsade på forskning och utvecklingsarbete, vilket var i storleksordningen 40 miljarder kronor. Ungefär 1,5 procent av näringslivets kostnader för FoU avsåg således uppdrag som genomfördes inom universitet och högskolor.

Uppdragsforskningen regleras i trepartsavtal mellan universitetet/högskolan, forskaren/forskargruppen och uppdragsgivaren. Det finns inga formellt föreskrivna ”normalavtal”. I praktiken finns dock vissa utprövade avtalskonstruktioner som ofta används. Sveriges Universitets-

och högskoleförbund arbetar med att utforma riktlinjer både för prissättning och avtalskonsstruktion.

En viktig fråga när det gäller uppdragsforskningen är givetvis universitetens och högskolornas principer för att ta betalt. Kommittén har i kapitel 5 behandlat frågan om full kostnadstäckning.

7.1.2. Universitets- och högskoleanknutna bolag för näringslivssamverkan

Efter beslut av statsmakterna år 1993 har universitet och högskolor rätt att äga bolag för forskning. Syftet med dessa bolag ska vara att förstärka samspelet mellan universitet och högskolor och näringslivet. Bolagen har tillkommit i syfte att få en klarare ansvarsfördelning i samverkansfrågorna och undvika att uppdragsforskning för näringslivets räkning får negativa konsekvenser för universitetens och högskolornas huvuduppgifter inom utbildning och forskning.

Konstruktionen innebär att universitet och högskolor av regeringen ges rätt att inrätta holdingbolag. Moderbolaget i holdingbolaget ska vara helägt av universitetet/högskolan. Moderbolaget kan sedan i sin tur ha hel- eller delägda dotterbolag i form av projektbolag eller tjänstebolag.

För att ett projekt ska komma i fråga för bolagsbildning ska det bedömas ha kommersiella möjligheter och ha extern finansiering säkerställd. Ett framgångsrikt genomfört projekt ska exploateras i första hand genom att dotterbolaget säljs till extern intressent, dvs. privatiseras.

Tjänstebolagen ska finnas för mer löpande verksamhet. Tjänstebolagen kan i princip vara ”permanenta”, men också de kan bli föremål för utförsäljning.

7.1.3. Forskarpatentbolag

Forskarpatentbolag finns nu på alla de större universitets- och högskoleorterna. Forskarpatentbolagen har till huvudsyfte att bidra till exploatering av patenterbara uppfinningar som gjorts vid universitet och högskolor. Bakom patentbolagen står i regel universitetens och högskolornas holdingbolag tillsammans med teknikbrostiftelserna. Teknikbrostiftelserna är huvudfinansiärer.

Verksamheten är fortfarande blygsam till omfattningen. Det bolag som funnits längst, det i Linköping som inrättades år 1993, äger ett tjugotal patent. För inget av forskarpatentbolagen förutses lönsamhet under de första sju–åtta åren.

Forskare avgör själva om de vill anlita ett forskarpatentbolag. Bolaget står för alla kostnader för patentansökan, juridisk rådgivning, förhandlingar etc. I gengäld fördelas eventuella intäkter mellan forskaren (30 procent), institutionen (30 procent) och patentbolaget (40 procent).

7.1.4. Kontaktsekreterare

Kontaktsekretariaten tillkom genom insatser av dåvarande Styrelsen för teknisk utveckling (STU), som i slutet av 1960-talet ställde medel till förfogande för att anställa kontaktsekreterare vid i första hand de tekniska högskolorna. Syftet var att kontaktsekreterarna skulle hjälpa framför allt mindre företag att hitta rätt i högskolan. Successivt utökades verksamheten till att omfatta i stort sett alla universitet och högskolor. Det samordnande ansvaret för verksamheten övertogs under 1980-talet av dåvarande Universitets- och högskoleämbetet.

Verksamhetens inriktning har varierat över tiden och mellan olika universitet och högskolor. Den ursprungliga koncentrationen på mindre företag har på vissa håll följts av vidare åtaganden, omfattande också större företag. Kontaktsekreterare har också kommit att medverka i arbete med att söka patent, att starta företag etc.

7.1.5. Bisysslor

Lärarna vid universitet och högskolor har större frihet i fråga om bisysslor än övriga statsanställda. Detta har motiverats med angelägenheten av att universitets- och högskolelärarnas kunskaper ska kunna utnyttjas i näringslivet och samhället i övrigt. Enligt högskolelagen (3 kap. 7 §) får högskolelärare således ”vid sidan av sin tjänst inneha anställning eller uppdrag eller utöva verksamhet som avser forskning eller utvecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde, om läraren inte därigenom skadar allmänhetens förtroende för högskolan.” Högskolelagen betonar att bisyssla ”skall hållas klart åtskild från lärarens tjänsteutövning”. Lärare är, enligt högskoleförordningen, skyldiga att till universitetet/högskolan anmäla bisysslor av nämnvärd omfattning och varaktighet som avser forskning och utvecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde. (SFS 1993:100, 4 kap. 24 §)

I propositionen om högskolans ledning, lärare och organisation, som lades fram våren 1997, framhölls att lärarna till lärosätet bör anmäla alla bisysslor med anknytning till lärarens ämnesområde, således inte bara de som gäller forskning och utvecklingsarbete. De närmare riktlinjerna för detta ska anges av respektive universitet och högskola.

7.1.6. Kontaktforskare

Sedan 1970-talet har universitet och högskolor finansierat ”kontaktforskare”. Det innebär att forskare, som är anställda vid högskolan, under en period arbetar hel- eller deltid vid ett företag eller annan organisation. Statliga medel får användas till högst halva lönen. Företaget/organisationen ska således svara för minst hälften av lönekostnaderna.

Kontaktforskarens uppgift ska vara att, i samarbete med dem som är verksamma inom företaget, medverka i identifiering och analys av problem, lämpade för vetenskaplig bearbetning. Kontaktforskaren ska också medverka i forskning kring specifika problem. Ett syfte med kontaktforskarverksamheten har också varit att den ska leda till ett vidgat kontaktnät och på sikt också nya forskningsuppdrag för högskolan. De forskare som deltar får erfarenhet av villkoren för forskning och utvecklingsarbete utanför högskolan. Verksamheten kan också bidra till att rörligheten mellan högskolan och näringslivet främjas.

Ursprungligen anvisades särskilda medel för kontaktforskarverksamheten. Anslagsbeloppen var dock relativt blygsamma. Nu avgör universitet och högskolor vilka resurser som ska avsättas för ändamålet. Någon redovisning av vilken omfattning verksamheten har föreligger inte.

7.1.7. Adjungerade lärare och industridoktorander

Samverkansformerna adjungerade lärare och industridoktorand bygger på direkt personutbyte mellan näringslivet och högskolan, där grunden är anställning utanför högskolan.

Adjungerade professurer tillkom i mitten av 1970-talet. Innehavaren av en adjungerad professur ska ha professorskompetens och tjänstgör deltid vid högskolan. Förordnandet är tidsbegränsat, vanligen tre år som kan förlängas med ytterligare en treårsperiod. Antalet adjungerade professorer har hela tiden ökat, särskilt inom det tekniska området. De adjungerade professurerna ger möjlighet för universitet och högskolor att få tillgång till högt kvalificerade undervisare och handledare, som har sin huvudsakliga sysselsättning utanför högskolan.

Universitetet eller högskolan ska normalt svara för kostnaderna för den del av arbetstiden som den adjungerade professorn ägnar åt verksamhet inom lärosätet. Det förekommer dock att t.ex. ett företag bjuder på den adjungerade professorns arbetsinsatser.

Möjligheterna till samarbete genom adjungering av lärare kommer nu att vidgas till att omfatta även andra lärarkategorier. Den lärarreform som beslutades hösten 1997 innebär således att universitet och högskolor

framöver får möjlighet att inrätta tidsbegränsade anställningar också som adjungerad lektor respektive adjungerad adjunkt.

Industridoktorander är doktorander som har anställning inom ett företag och inom ramen för denna anställning bedriver forskarutbildning. Teknikvetenskapliga forskningsrådet och Stiftelsen för strategisk forskning driver tillsammans med universitet, högskolor och industri ett industridoktorandprogram, som syftar till att erbjuda industrianställda civilingenjörer eller motsvarande forskarutbildning. Forskningsrådet och stiftelsen finansierar femtio procent av lönekostnaderna för industridoktorandens forskarutbildningstid samt också vissa driftkostnader i samband med doktorandernas avhandlingsprojekt. För närvarande finansieras ett fyrtiotal industridoktorander.

7.1.8. Kompetenscentra och materialkonsortier

Initiativ till kompetenscentra togs av NUTEK år 1992. Förebilder var bland annat liknande centra i USA och Tyskland.

Syftet med kompetenscentra är att samlat utnyttja och vidareutveckla vissa forskningsområden, där såväl framgångsmöjligheterna som behoven bedöms vara stora. Tre parter svarar för finansieringen av respektive centra: en grupp av företag, universitetet/högskolan och NUTEK. Verksamheten byggs upp och utvecklas genom etappvis finansiering. Avsikten är att centra ska finansieras långsiktigt, i upp till tio år.

Varje kompetenscentrum leds av en styrelse som utses gemensamt av parterna. För den verkställande ledningen svarar en föreståndare, som utses av universitetet/högskolan.

Sammanlagt finns ett trettiotal kompetenscentra. Totalt medverkar omkring 160 företag. I genomsnitt ingår nio företag i ett kompetenscentrum. Åtskilliga företag medverkar i flera centra. Det gäller särskilt stora industrikoncerner.

Kompetenscentra finns bland annat med inriktning på följande områden: förbränningsmotorteknik, höghastighetsteknologi, återvinning av mineral och metaller ur restprodukter, strålbehandling, användarorienterad IT-design, bioprocessteknik, processteknisk strömningsmekanik, talteknologi, integrerade styr och informationssystem

Under den inledande uppbyggnadsperioden under 1995 och 1996 uppgick den ekonomiska omslutningen för samtliga centra till totalt 532 miljoner kronor. Kostnaderna fördelades sig mellan olika finansiärer enligt följande:

  • Företag: 198 miljoner kronor (37 %), i genomsnitt per centrum: 7,1 miljoner kronor
  • Universitet och högskolor: 168 miljoner kronor (32 %), i genomsnitt per centrum: 6,0 miljoner kronor
  • NUTEK: 166 miljoner kronor (31 %), i genomsnitt per centrum:5,9 miljoner kronor

För år 1997 bidrog NUTEK med 45 miljoner kronor till basfinansieringen vid kompetenscentra.

En utvärdering – internationella experter – genomfördes under år 1997. Utvärderna var i huvudsak positiva till de insatser som gjorts.

De nuvarande kompetenscentra förtecknas i bilaga 4.

Materialkonsortierna kan i viss mån sägas ha varit föregångare till kompetenscentra. Materialkonsortierna inrättades i samarbete mellan framför allt NUTEK och berörda forskningsråd. Stiftelsen för strategisk forskning har numera övertagit ansvaret för materialkonsortierna. En förteckning för över materialkonsortierna finns i bilaga 4.

7.1.9. Teknikparker

Den första teknikparken, Ideon i Lund, tillkom åt 1983. Därefter har ett stort antal universitets- eller högskoleanknutna teknikparker etablerats.

Syftet med teknikparkerna är att erbjuda en bra arbetsmiljö för forskningsanknutna företag. Det är i huvudsak två typer av verksamhet som återfinns i teknikparkerna: För det första: FoU-enheter knutna till storföretag, som placerats i teknikparker för att kunna hålla nära kontakt med universitets- och högskoleinstitutionerna och också för att lätt kunna rekrytera nyutexaminerade. För det andra: s.k. avknoppningsföretag från universitetet/högskolan.

Till en början var teknikparkernas uppgifter begränsade till att förse företag med lokaler och viss praktisk service. Allteftersom verksamheten vuxit i omfattning har också andra funktioner kommit att knytas till teknikparkerna, som t.ex. stöd vid patentsökning, förmedling av finansiering etc.

Teknikparkerna samarbetar i Föreningen Swedepark. Teknikparkernas eget utvecklingsbolag, TUAB, bildades år 1994. Från Atle har TUAB fått 40 miljoner kronor för riskprojekt inom teknikparkernas företag.

7.1.10. Tekniskt forskningsinstitut i Göteborg

I syfte att stödja samverkan mellan högskolan och det omgivande samhället har statsmakterna beslutat inrätta ett tekniskt forskningsinstitut. Institutet placeras i Göteborg och inriktningen av institutets verksamhet utformas med särskilt beaktande av näringslivet i Göteborgsregionen och kompetensen vid lärosätena i regionen. Institutet kommer att bedriva tillämpad forskning och utvecklingsarbete inom området mikroelektronikbaserade system. Forskningen vid institutet ska bedrivas i projektform och företrädesvis på uppdrag från näringslivet.

Statsmakterna har som en engångssumma anvisat 100 miljoner kronor till institutet. Avsikten är att på sikt verksamheten huvudsakligen ska finansieras av näringslivet.

7.1.11. Industriforskningsinstituten

Industriforskningsinstituten är fristående forskningsinstitut, inrättade av staten och berörda delar av näringslivet. På den statliga sidan har NUTEK och vissa andra myndigheter fungerat som huvudmän. De första instituten bildades på 1940-talet och hade sin utgångspunkt i specifika branscher. Flera av de institut som etablerats senare har en tvärteknologisk eller branschövergripande utgångspunkt, t.ex. miljö, korrosion, optik, systemteknik och ytkemi. För närvarande finns 30 industriforskningsinstitut. En förteckning över industriforskningsinstituten ingår i bilaga 4.

Industriforskningsinstitutens främsta uppgifter är

  • industrirelaterad forskning
  • innovationer och problemlösning
  • tekniköverföring
  • samverkan och samordning av större forskningsprogram med högskola, institut och industri som medverkande
  • kontakter med industri, institut och andra kunskapscentra i utlandet
  • utveckling av nya standarder
  • medverkan till rekrytering av forskarutbildade till industrin. Många industriforskningsinstitut har nyligen omvandlats till aktiebolag. Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling (KK-stiftelsen) har i detta sammanhang haft en betydelsefull roll. Stadgarna för stiftelsen föreskriver att den ska tillskjuta aktiekapital vid omstrukturering och nybildning av industriforskningsinstitut. Stiftelsen ska också täcka vissa direkta kostnader vid omstrukturering av instituten, finansiera forskartjänster vid instituten

samt finansiera tvärteknologiskt inriktade projekt som bedrivs i samarbete mellan institut. Tio procent av KK-stiftelsens tillgångar får, enligt stadgarna, användas för dessa ändamål. KK-stiftelsen kan om den så finner lämpligt överlåta stiftelsens aktiepost i ett industriforskningsinstitut till annan intressent i bolaget.

KK-stiftelsen och staten har gemensamt bildat ett holdingbolag – Ireco, Institute for Research and Competence Holding AB – med ett femtontal industriforskningsinstitut, som tidigare hade NUTEK som huvudman, som dotterbolag. KK-stiftelsen har åtagit sig att via Ireco bidra till finansiering av dessa industriforskningsinstitut med 290 miljoner kronor under perioden 1997–1999. Inga utfästelser är gjorda för tiden därefter.

Industriforskningsinstituten har bildat en samarbetsorganisation, Iris (Industrial research institutes in Sweden).

Sammanlagt är närmare 2 000 forskare verksamma vid industriforskningsinstituten. Endast en mindre del av dessa har dock formell forskarutbildning. En vanlig utbildningsbakgrund är i stället civilingenjörsutbildning.

7.1.12. Teknikbrostiftelserna

Teknikbrostiftelserna har till uppgift att bygga broar mellan forskning och näringsliv. Stiftelserna, som är sju till antalet, inrättades år 1994. Sammanlagt avsattes då för stiftelserna cirka en miljard kronor av statliga medel. Teknikbrostiftelsernas verksamhet är tidsbegränsad och stiftelserna ska omprövas år 2007. Stiftelsekapitalet kan sägas vara utlånat till teknikbrostiftelserna fram till detta år, eftersom de då ska kunna återlämna stiftelsekapitalet i oförändrat realvärde.

De sju teknikbrostiftelserna är placerade på olika högskoleorter.

  • Teknikbrostiftelsen i Stockholm: Stiftelsekapital 216,5 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Göteborg: Stiftelsekapital 160 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Uppsala: Stiftelsekapital 160 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Lund: Stiftelsekapital 160 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Linköping: Stiftelsekapital 120 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Umeå: Stiftelsekapital 100 miljoner kronor
  • Teknikbrostiftelsen i Luleå: Stiftelsekapital 85 miljoner kronor

Stiftelsekapitalets storlek och därmed verksamhetsvolymen skiljer sig, som framgår av sammanställningen ovan, väsentligt mellan de olika stiftelserna. Kravet att stiftelsekapitalet ska vara realt oförändrat år

2007 gör att bidragsdelen av teknikbrostiftelsernas verksamhet är begränsad till vad som medges av realavkastningen av kapitalet. Uppskattningsvis kan realavkastningen ligga på nivån tre – fyra procent, dvs. sammanlagt 30–40 miljoner kronor per år för ett sammanlagt kapitalvärde av en miljard kronor.

Stiftelserna får fritt utforma sin verksamhet med utgångspunkt i tre krav på inriktningen:

  • Stiftelserna ska underlätta patentering, licensiering och kommersialisering av kunskap och forskningsresultat som kommer fram inom högskolan.
  • Stiftelserna ska underlätta för företag och enskilda innovatörer att söka kunskap inom högskolan samt att utveckla gemensam forskning mellan företag och högskola.
  • Stiftelserna ska stimulera samverkan mellan små och medelstora företag i gemensamma projekt.

Teknikbrostiftelserna har valt något skilda inriktningar på sin verksamhet. Stödformerna är i regel bidrag, stipendier, lån eller aktiekapital. Insatserna innebär ofta medverkan till att projekt sätts igång, medan det fortsatta finansieringsansvaret sedan måste övertas av andra.

7.2. Den tredje uppgiften”: Samverkan som del av universitetens och högskolornas reguljära uppgifter

Enligt den universitetsstadga som gällde före 1975 års högskolereform var uppgiften för universiteten att ”på vetenskaplig grund bedriva forskning och utbildning”. (SFS 1964:461 1 kap. 2 §)

I samband med högskolereformen stiftades en särskild högskolelag. I denna gavs universitet och högskolor vidgade uppgifter genom att det skrevs in att universitet och högskolor utöver att bedriva utbildning, forskning och utvecklingsarbete också skulle informera om forskning och forskningsresultat. Paragrafen fick samma innehåll och uppbyggnad, om än något språkligt förändrad, i den högskolelag som antogs i samband med 1993 års universitets- och högskolereform:

”Staten skall som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på

beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklings-

arbete. I forskning och utvecklingsarbete ingår att sprida kännedom om verksamheten samt om hur sådana kunskaper och erfarenheter som har vunnits i verksamheten skall kunna tillämpas.” (SFS 1992:1434 2 §)

Uppgiften att informera kom att betecknas ”den tredje uppgiften”. Successivt kom beteckningen ”den tredje uppgiften” dock att ges en vidare innebörd av samverkan med näringslivet och samhället i övrigt.

Högskolelagen har från den 1 januari 1997 ändrats så att samverkan med det omgivande samhället nu uttryckligen anges som en uppgift för universitet och högskolor. Förändringen presenterades i budgetpropositionen för år 1997, där det nya lagförslaget lades fram, som gällande ”den tredje uppgiften”. Den nya lagtexten (1 kap. 2§) är dock utformad så att det närmast förefaller som om universitet och högskolor skulle ha fyra uppgifter, utbildning, forskning, ”samverkan med samhället” och information:

” Staten skall som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på

beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklings-

arbete. Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och (kursiverat här) informera om sin verksamhet.”

I regeringens motivtext angavs vari den nya samverkansuppgiften tänktes bestå. ”Uppgiften bör omfatta spridning av forskningsinformation, samverkan med det omgivande samhället för att utveckla högskolans utbildning och forskning samt att högskolan skall vara till direkt nytta för allmänheten. Uppgiften skall genomföras inom ramen för högskolans ordinarie resurser. Det bör samtidigt understrykas att en ökad samverkan med näringslivet och övriga samhällssektorer inte får inskränka forskningens frihet. Enligt högskolelagen gäller som allmänna principer att forskningsproblem får fritt väljas, forskningsmetoder får fritt utvecklas och forskningsresultat får fritt publiceras. Det är också angeläget att villkoren för samverkan inte resulterar i att viktiga forskningsresultat inte kommer forskningen eller samhället till godo.” (BP 1996, Volym 6, s. 87)

I regleringsbrevet för år 1998 skrivs följande om samverkansuppgiften:

”Högskolorna skall i ökad utsträckning samverka med det omgivande samhället t.ex. näringsliv, offentlig förvaltning, organisationer, kulturliv och folkbildning. Det innebär bl.a. att högskolorna skall

  • spela en större roll som mottagare av erfarenheter och problem utifrån
  • informera om sin utbildning och forskning samt
  • underlätta för det omgivande samhället att få tillgång till relevant information om forskningsresultat ”

Högskolorna ska till Utbildningsdepartementet redovisa handlingsprogram för samverkan med det omgivande samhället och vilka åtgärder som vidtagits med utgångspunkt i sådana handlingsprogram.

7.3. Immateriella rättigheter

Universitets- och högskolelärarna är undantagna från den lagreglering av rätten till arbetstagares uppfinningar som gäller för i det närmaste alla övriga anställda (Lagen 1949:345 om rätten till arbetstagares uppfinningar) – det s.k. lärarundantaget – och har den fulla äganderätten till eventuella patenterbara uppfinningar gjorda i läraranställningen. De har rätt att själva söka patent på och ekonomiskt utnyttja uppfinningar e.dyl., som gjorts i anställningen – eller att avstå från att ge ett forskningsresultat patenträttsligt skydd. Det finns inte uppgifter om i vilken utsträckning svenska universitets- och högskolelärare faktiskt utnyttjar denna äganderätt.

I internationellt perspektiv är den svenska modellen inte unik. Men det finns också många exempel på att det är universitetet/högskolan eller en till lärosätet knuten organisation som förfogar över äganderätten till forskningsresultaten.

En utredning som på regeringens uppdrag behandlade frågan (SOU 1996:70) kom fram till att även om dagens undantag för universitetsoch högskolelärarna togs bort skulle det med den nuvarande utformning av lagstiftningen inte bli någon reell förändring. Nuvarande lagstiftning innebär nämligen att arbetsgivaren har rätt till en arbetstagares uppfinningar endast om utnyttjandet av dem faller inom området för arbetsgivarens verksamhet. Normalt har uppfinningar och andra forskningsresultat inte en sådan karaktär att utnyttjandet hör hemma i universitetens och högskolornas verksamhet annat än som bas för fortsatt forskning och kunskapsförmedling. För sådana ändamål får även en patenterad uppfinning användas av envar

Lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar är emellertid en i huvudsak dispositiv lag. Bl.a. kan lärarnas rätt till sina uppfinningar avtalas bort. Så sker också i ökande omfattning genom att allt fler externa finansiärer – och då inte minst större finansiärer som forskningsstiftelserna och NUTEK – har kontrakt som leder till andra villkor i fråga om patenträttigheter m.m. Ofta rör det sig här om stora forsk-

ningsprogram som bedrivs i samverkan med ett eller flera företag. Kontrakten innebär då att ett eller flera av dessa ska ha patenträttigheter och eventuella andra rättigheter till de resultat som kommer fram inom programmet. Lärarna går då in i forskningen enligt kontraktet på dessa villkor. Härutöver kan nämnas att i anslutning till universitet och högskolor har inrättats ett antal patentbolag, till vilka lärare vid universitet och högskolor frivilligt kan överlåta patenträttigheter mot rätt till viss del i eventuell ekonomisk vinst. Vissa lärosäten har beslutat om särskilda riktlinjer eller policies för behandling av patentfrågor.

7.4. Forskningsinformation

Universitet och högskolor, forskningsråden och andra forskningsfinansierande myndigheter liksom forskningsstiftelserna har alla i uppgift att informera om forskning och forskningsresultat.

Forskningsrådsnämnden har sedan myndigheten inrättades år 1977 haft ansvar för en bredare information om forskning till allmänheten. FRN har också förfogat – och förfogar – över särskilda anslagsmedel för forskningsinformation. För år 1998 är beloppet cirka 8,5 miljoner kronor. FRN svarar bland annat, på regeringens uppdrag, för utgivningen av Vetskap, ett nyhetsbrev om forskning som kommer ut i tre olika former: som hemsida, per e-post och som papperstidning.

Under årens lopp har gjorts en rad insatser inom området forskningsinformation från alla inblandades sida: böcker, artiklar, utställningar, studiebesök, öppet-hus-dagar etc. Särskilt omfattande har Forskningsrådsnämndens insatser varit.

Forskningsråden har på regeringens uppdrag utarbetat en strategi för forskningsinformation. Denna innebär såväl samarbete mellan forskningsråden som rådsspecifika insatser.

IT-utvecklingen har givit nya förutsättningar också för forskningsinformationen. På regeringens uppdrag har Högskoleverket utrett möjligheterna att sprida information om forskning via Internet. Universitet och högskolor ska också redovisa vad som gjorts i detta avseende. Högskoleverkets rapport lämnades våren 1998.

7.5. Forskning 2000:s bedömningar och förslag

7.5.1. Samverkans syfte och innebörd

Samverkan är ett positivt laddat ord och givetvis så också själva fenomenet. Det ligger därför närmast i sakens natur att samverkan mellan universitet och högskolor och det omgivande samhället spontant uppfattas som något positivt – och att det likaså uppfattas som positivt att samverkan ska öka. Men är det odelat positivt? Samverkan är också ett mångtydigt ord. Vad innebär ”samverkan mellan universitet och högskolor och det omgivande samhället” mer konkret? Vad innebär det i praktiken att samverkan ska öka?

Det framhålls ofta att Sverige är ett litet land och att det därför är särskilt angeläget att landets resurser – personella och andra – kan utnyttjas på bästa sätt. Samverkan mellan universitet och högskolor och samhället ska ses i detta perspektiv, ett perspektiv som rimligen innebär en hög grad av ömsesidighet i relationerna.

I politik och debatt förefaller samverkan emellertid framför allt ha betraktats ur externa intressenters perspektiv. Lärosätena ska genom samverkan ställa sina resurser – mer eller mindre gratis kan det ofta förefalla – till förfogande för att ge stöd till näringsliv och andra delar av samhället.

För en meningsfull diskussion av ”samverkan” och önskvärd omfattning och inriktning därav är det viktigt att klargöra såväl begrepp som syften.

Universitetens och högskolornas viktigaste insatser såväl för näringslivet som samhället i övrigt består självfallet i att de svarar för kvalificerad utbildning och forskning. Detta är dock i sig ingen ”samverkan”.

Med samverkan bör, enligt Forskning 2000:s mening, avses att resurser, personella eller andra, inom högskolan används för verksamheter som primärt är motiverade med behov och önskemål inom näringslivet eller samhället i övrigt och, omvänt, att resurser inom näringslivet eller samhället i övrigt används i utbildningen och forskningen inom högskolan. Samverkan kan därtill också innebära att verksamheter bedrivs gemensamt, samfinansierade, av universitet/högskola och annan aktör. ”Samverkan” är således inte någon särskild verksamhet utan ett sätt att utnyttja resurser.

I ”samverkan” ligger inte i sig något om ansvarsfördelningen vad gäller kostnaderna. Vem som ska betala vad, vem som ska ha vilka rät-

tigheter och vilka skyldigheter är viktiga frågor när det gäller samverkan. Inte heller här är förhållandena idag helt entydiga.

7.5.2. Särskilda insatser för samverkan

7.5.2.1 Särskilda insatser vid universitet och högskolor

Samverkan mellan universitet och högskolor å ena sidan och företag, organisationer, myndigheter m.fl. å den andra sidan kan, som framgått av redovisningen ovan, ske i en mängd olika former. Idag finns etablerade särskilda samverkansformer för verksamhet både inom och utom högskolan. Verksamhet för externa intressenters räkning kan utföras som uppdragsforskning inom den reguljära universitets- och högskoleorganisationen, som bisyssla för universitets- och högskolelärare, i bolag eller någon annan form av särorganisation i anslutning till universitet eller högskola eller i helt fristående organ som industriforskningsinstituten. Det finns också ett antal former för särskilt stöd till samverkan med näringslivet och för att på olika sätt stimulera sådan samverkan: kontaktsekretariat, kontaktforskare etc.

Enligt Forskning 2000:s mening finns det knappast behov av att centralt föreskriva ytterligare särskilda former för samverkan eller etablera nya särskilda stödformer för detta. Risken förefaller snarare vara att området blir överorganiserat. Universitet och högskolor bör se över, begränsa och samordna de särorganisationer inom och i anslutning till lärosätena som byggts upp för arbete med samverkansfrågorna.

För att förstärka universitetens och högskolornas resurser för särskilda samverkansinsatser bör de medel till kompetenscentra, som nu anvisas via NUTEK:s anslag föras över till universitetens och högskolornas anslag.

7.5.2.2 Industriforskningsinstituten

Industriforskningsinstituten fyller en viktig funktion som utförare av forskning utifrån företagens behov. Instituten har också stor betydelse för kontakter och samspel mellan högskolan och industrin. Forskning 2000 anser att det är viktigt att säkerställa och vidareutveckla industriforskningsinstituten. Institut av detta slag kan behövas också inom nya områden, också utanför den egentliga industrin.

Den lösning i fråga om finansieringen som nu gäller – med grundfinansiering kortsiktigt ordnad via Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling, KK-stiftelsen – ger inte rimligt stabila förutsättningar för verksamheten. KK-stiftelsens medel kan också i fortsättningen enligt

stadgarna, användas för finansiering av industriforskningsinstitut. Därefter bör statlig medfinansiering ges med medel som är avsatta för näringspolitiken.

7.5.3. Den formella regleringen av universitetens och högskolornas uppgifter och av samverkan

Universitet och högskolor har synnerligen viktiga uppgifter inom utbildning och inomvetenskapligt motiverad forskning. Det är dessa som är universitetens och högskolornas primära verksamhet. Högskolelagens paragraf om universitetens och högskolornas uppgifter innebär efter den senaste ändringen, när samverkan skrevs in, inte en tillräckligt tydlig markering av detta. Detta och den oklara innebörden av ordet samverkan i detta sammanhang motiverar enligt Forskning 2000 att paragrafen ges ändrad och förtydligad lydelse.

Paragrafens nuvarande lydelse är (Ordet högskolor betecknar i högskolelagen både universitet och högskolor.) 2 § Staten skall som huvudman anordna högskolor för

1. utbildning som vilar på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på

beprövad erfarenhet, och

2. forskning och konstnärligt utvecklingsarbete samt annat utvecklings-

arbete. Högskolorna skall också samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet.

Forskning 2000 föreslår att paragrafen ges följande lydelse:

2 § Högskolornas huvuduppgifter är utbildning och forskning. Utbildningen skall vila på vetenskaplig eller konstnärlig grund samt på beprövad erfarenhet. Med forskning jämställs konstnärligt utvecklingsarbete.

Högskolorna skall svara för information om sin verksamhet.

Högskolorna skall medverka till att immateriella rättigheter till forskningsresultat tas till vara och till att forskningsresultat kan komma till praktisk användning.

Att samverkan skrevs in som en särskild uppgift i högskolelagen kan ha berott på en missuppfattning av lagens tidigare lydelse. Högskolelagen har hela tiden föreskrivit att högskolorna ska svara för utbildning, forskning och information utan att ange något om på vems uppdrag verksamheterna ska bedrivas. I detta har – utan att det således direkt uttalats –

legat att universitet och högskolor utöver de uppdrag som ligger i statsmakternas medelsanvisningar och föreskrifter också har haft rätt att ta andra uppdrag, att samverka med det omgivande samhället. Den utredning som låg till grund för den senaste lagändringen förefaller dock inte ha insett detta utan menade att avsaknaden av särskilt omnämnande av samverkan innebar att det rådde oklarhet i fråga om lärosätenas formella rätt att ta externa uppdrag.

Forskning 2000 anser att det bör klargöras att paragrafens vida, ickeinskränkande formulering innebär att universitet och högskolor kan arbeta både med sina huvuduppdrag inom utbildning och fri, vetenskapligt prioriterad forskning med finansiering via universitets- och högskoleanslag eller anslag från forskningsråd, och med uppgifter som har externa beställare och annan finansiering.

Statsmakterna bör, som Forskning 2000 tidigare framhållit, ge vissa föreskrifter - om full kostnadstäckning m.m. - som klargör förutsättningarna för de externa uppdragen och samverkan med externa parter. Sådana föreskrifter har dock inte den karaktären att de ska ingå i högskolelagen. Närmare föreskrifter om verksamheten och inte minst en policy för externt samarbete måste fastställas av respektive universitets- och högskolestyrelse. I de lokala föreskrifterna måste klart anges vem som beslutar om vad i dessa frågor. Universitets- och högskolestyrelserna har det yttersta ansvaret för inriktningen och omfattningen av samverkan.

En fråga som särskilt måste uppmärksammas i detta sammanhang är den om sekretessbeläggning av forskning. Universitet och och flertalet högskolor i Sverige är statliga myndigheter, för vilka den generella regleringen av offentlighet och sekretess gäller. Det innebär att dokument som avser ett avslutat arbete i princip är offentliga. Däremot innebär inte offentlighetsprincipen att material som berör pågående verksamhet – arbetsmaterial av olika slag – är offentligt.

I vetenskapssamhällets eget normsystem ligger därtill att forskningsresultat ska redovisas, kunna diskuteras och kunna ligga till grund för fortsatt vetenskapligt arbete.

Samverkan med näringslivet och andra delar av samhället kan dock innebära krav på temporär sekretessbeläggning av forskningsresultat. Lagstiftningen om offentlighet medger sekretessbeläggning i vissa fall, bland annat med hänsyn till ekonomiska intressen. Denna möjlighet har i praktiken sitt största intresse vid uppdragsforskning, där den betalande uppdragsgivaren också vill förbehålla sig användningen av resultatet. Som ovan nämnts gäller i princip detsamma när vissa organ stödjer projekt med avsevärda medel, som fallet f.n. är med Stiftelsen för strategisk forskning.

Här finns helt uppenbart en konflikt mellan offentlighet och vetenskaplig öppenhet å ena sidan och beställares krav på exklusiv tillgång till

framtagna resultat å den andra. En kortvarig konflikt kan också uppstå mellan en traditionell önskan att tidigt publicera intressanta forskningsresultat och det behov av temporär sekretess som fordras för att hinna överväga om resultatet kan utgöra en patenterbar uppfinning och att – om så bedöms vara fallet – göra en prioritetsgrundande patentansökan. Lärosätenas gamla uppgift att sprida kännedom om forskningsresultat och om hur de kan användas har dock ansetts tåla det uppskov som en patentansökan kan föranleda (Jfr Karnov, Svensk lagsamling 1997/98 § 3793).

Själva syftet med universitet och högskolor är att ge utrymme för vetenskap på vetenskapens egna villkor. I detta ligger bland annat krav på öppenhet och fritt offentliggörande av forskningsresultat. Inte minst viktigt är detta med avseende på doktoranders avhandlingsarbete. Enligt Forskning 2000:s mening bör forskning, som av något skäl måste sekretessbeläggas, så långt möjligt bedrivas i annan form än som verksamhet vid universitet eller högskola. Forskning 2000 kommer i det följande att förorda att fristående forskningsinstitut ska kunna inrättas i större utsträckning än hittills. Det måste dock även vid universitet och högskolor kunna accepteras att publicering eller annat offentliggörande inte tillåts under en kortare tidsperiod, när detta krävs för att möjliggöra ansökan om patent.

7.5.4. Omfattning och inriktning av samverkan

Totalt sett svarar samverkansuppgifter, dvs. verksamhet där resurser utnyttjas för annans räkning eller där högskolan utnyttjar externa resurser, fortfarande endast för en mycket liten del av den ekonomiska omslutningen för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Uppdragsforskningen för svenska företag uppgår till exempel endast till omkring fyra procent av den samlade omslutningen för forskningen vid universitet och högskolor.

Den verksamhet som bedrivs gemensamt av universitet/högskola och företag ökar emellertid i omfattning. Detta gäller särskilt sedan forskningsstiftelsernas verksamhet nu kommit igång. För t.ex. den största av stiftelserna, Stiftelsen för strategisk forskning, gäller generellt att företag normalt ska medverka i de forskningsprogram som stiftelsen finansierar. Företag och universitet/högskolor driver också en betydande verksamhet gemensamt inom kompetenscentra.

De gemensamma verksamheterna har, genom sin omfattning, en styrande effekt på verksamheten och resursanvändningen inom berörda delar av högskolan. De aktuella forskningsprogrammen och forskarskolorna lockar framgångsrika forskare och duktiga doktorander.

Utmärkande för de växande gemensamma verksamheterna är att utöver universitet/högskola och företag i regel en tredje part är inblandad – t.ex. NUTEK, KK-stiftelsen eller Stiftelsen för strategisk forskning. Omfattningen och inriktningen av de gemensamma verksamheterna styrs således i mycket av ett fåtal kraftfulla finansiärer, dvs. ytterst vare sig av universitet och högskolor eller enskilda företag, även om dessa givetvis själva avgör om de vill medverka eller ej. Till det stora inflytande de aktuella finansiärerna har över prioriteringarna inom svensk forskning och över forskarutbildningen kommer således också betydelsen av deras verksamhet för omfattningen, inriktningen och den närmare organisationen av samverkan mellan universitet, högskolor och näringsliv.

Allra minst – och mycket mindre än all annan samverkan – är den verksamhet som innebär att universitet och högskolor får tillgång till resurser inom näringslivet eller samhället i övrigt.

Universitet och högskolor står nu mitt uppe i en mycket kraftig utbyggnad av den grundläggande högskoleutbildningen. Det behov av framför allt kvalificerade lärare som detta medför borde motivera ett betydligt mer omfattande samarbete där universitet och högskolor är den mottagande och inte den givande parten.

Kontakterna med näringslivet och det omgivande samhället är mycket ojämnt fördelade inom högskolan. Det är stora skillnader mellan t.ex. tillämpningsinriktade ämnen vid de tekniska högskolorna och ämnen inom de humanistiska fakulteterna. I viss mån ligger detta naturligtvis i verksamhetsområdenas natur. Det kan t.ex. vara skillnader i fråga om hur många möjliga samarbetspartners som verkligen finns utanför den akademiska världen. Sannolikt skulle dock fler ämnesområden än i dag kunna ha mer av direkta kontakter och samarbete med omvärlden. Samtidigt skulle kanske de utåtriktade verksamheterna i vissa fall behöva minska för att ge större plats åt inomvetenskapligt motiverad forskning.

”Det omgivande samhället” är inte en motpart för universitet och högskolor. Hur universitet och högskolor ska prioritera mellan olika delar av detta samhälle anges inte när fördelarna med samverkan hålls fram. Företag, organisationer, myndigheter och andra som skulle kunna ha nytta av högskolans verksamhet har motstridande önskemål, som inte alla samtidigt kan rymmas inom ramen för tillgängliga resurser. Verksamhet i samverkan med och för vissa externa intressen kan utesluta samverkan med och för andra. Som Forskning 2000 framhållit krävs en klar beslutsordning, som anger vilka inom respektive lärosäte som ska besluta i olika samverkansfrågor. Universitet och högskolor måste också öppet redovisa vilka deras samverkanspartners är, vad samarbetet gäller och vilken omfattning det har. Önskvärt är att varje lärosäte kan ha ett register, som ska vara offentligt, över alla kontrakt som slutits med externa parter.

Den stora och viktiga resursen vid universitet och högskolor är de anställda, där lärarna är den centrala gruppen. I första hand bör självfallet universitets- och högskolelärarna användas inom högre utbildning och vetenskapligt motiverad forskning, universitetens och högskolornas egna och viktiga uppgifter. De önskemål som framförs om ökad samverkan verkar dock närmast antyda motsatsen, att lärarna i stället ska sysselsättas i andra verksamheter, i ”samverkan”. De reella resurserna kan inom många områden vara väsentligt mer begränsade än de ekonomiska. De kvalificerade resurserna måste då i första hand stå till förfogande för grundläggande utbildning, forskarutbildning och inomvetenskaplig forskning.

7.5.5. Vissa kostnadsfrågor m.m.

Externa samverkanspartners ska fullt ut svara för de kostnader som är förenade med verksamhet för deras räkning. Universitet och högskolor bör också på uppdragsforskning ta ut ett särskilt påslag för långsiktig kunskapsutveckling. Detta påslag ska bidra till att finansiera den långsiktiga kunskapsutveckling inom högskolan som beställarna kan utnyttja genom att förlägga sina uppdrag dit.

De externa finansiärerna ställer i allt större utsträckning krav på redovisning av användningen av sina medel. Sådana krav är, enligt Forskning 2000:s mening, högst rimliga. Den ekonomiska redovisningen vid universitet och högskolor måste utvecklas, så att den fullt ut klarar att hålla isär extern och intern finansiering och ge de ekonomiska informationer som är nödvändiga för att kunna följa och utvärdera verksamhet.

Högskoleverket bör få i uppdrag att med kvalificerad juridisk expertis utarbeta modellavtal för universitetens och högskolornas externfinansierade verksamhet. Det är vidare angeläget att universitet och högskolor utvecklar sin förhandlingskompetens för att kunna sluta för lärosätena rimliga avtal.

7.5.6. Immateriella rättigheter

En viktig form för samspel måste, enligt Forskning 2000:s mening, vara att sådana resultat av verksamheten vid universitet och högskolor som kan få en mer direkt industriell tillämpning också förs ut till näringslivet. Otillräckliga insatser har hittills gjorts för att faktiskt ta till vara möjligheterna att nyttiggöra de resultat som kommer fram ur forskningen.

En faktor som kan ha betydelse i detta sammanhang är att det är lärarna personligen, som genom att de har äganderätten till forskningsresultaten har den initiala bestämmanderätten om och hur resultaten ska utnyttjas, i de fall då de inte är bundna av kontrakt med annat innehåll i saken. Även om vägen från en idé till en kommersiellt gångbar tillämpning ofta är lång och kostsam, finns det dock skäl att överväga om inte en ordning där lärosätena får inflytande över patenteringsfrågorna kan befordra ett bättre utnyttjande för Sverige av uppfinningar gjorda vid universitet och högskolor.

För att arbetsgivare ska ha äganderätt till anställdas forskningsresultat och t.ex. kunna patentsöka dem, krävs enligt nuvarande lagstiftning om rätten till arbetstagares uppfinningar ramvillkor för verksamheten som inte kan etableras vid universitet och högskolor. I dessa villkor ligger bland annat krav på en direkt styrning av arbetstagarens problemoch metodval som helt strider mot det fria kunskapssökandet.

Här finns också en uppenbar konflikt mellan den rättighet att fritt publicera forskningsresultat som ligger i den akademiska friheten och det uppskov med publicering som måste gälla under den tid som krävs för patentansökan.

En fullständig parallellitet mellan universitets- och högskolelärare och andra anställda är således knappast möjlig. Forskning 2000 anser det dock angeläget att universitetens och högskolornas roll förstärks när det gäller att ta till vara och ge förutsättningar för att ekonomiskt utnyttja forskningsresultat.

Forskning 2000 har i det föregående föreslagit att högskolelagen ändras så att där bland annat anges som en uppgift för universitet och högskolor att ”medverka till att immateriella rättigheter till forskningsresultat tas till vara och till att forskningsresultat kan komma till praktisk användning”.

Många lärare har redan idag avtalat bort sin rätt till forskningsresultaten. Det sker t.ex. regelmässigt i de kontrakt som används för forskningsprogram finansierade av Stiftelsen för strategisk forskning och ofta också genom kontrakt med andra finansiärer, t.ex. NUTEK, andra forskningsstiftelser. Forskning 2000 förordar att ett generellt avtal sluts,

där universitets- och högskolelärares rätt till patent och andra immateriella rättigheter överlåts till universitet och högskolor och där regler för ekonomisk ersättning till läraren för detta anges. I detta sammanhang är det också viktigt att komma överens om möjligheter att avvakta med publicering av forskningsresultat till dess patentansökan kunnat lämnas in. Den akademiska frihetens rätt till fri publicering måste vara den övergripande principen. Den kortare fördröjning som kan föranledas av en eventuell patentansökan anses dock redan nu vara acceptabel. Det finns rimligen ett gemensamt intresse av att forskningsresultat inte bara uppmärksammas vetenskapligt utan också, när så är möjligt, kan utnyttjas i former som kommer samhället men också både läraren och lärosätet till godo.

Arbetet med att söka patent m.m. bör skötas av till lärosätena knutna separata organ, som t.ex. de nuvarande patentbolagen. Dessa säljer i sin tur patenten vidare. Intäkterna av patent bör normalt fördelas på det sätt som nu gäller för patentbolagen, dvs. med 30 procent till forskaren/uppfinnaren, 30 procent till institutionen och 40 procent till patentbolaget.

En ordning av detta slag bör rimligen kunna medverka till att fler forskningsresultat skyddas genom patent. Idag avskräcks säkert många från att söka patent, eftersom ansökandet är förenat med både besvär och kostnader.

7.5.7. Forskningsinformation

Den offentligt finansierade forskningens syfte är ytterst att i någon form, det må vara direkt eller indirekt – och ibland kanske först mycket långsiktigt – komma alla till godo. En viktig del av detta är informationen om forskning och om forskningsresultat.

Informationsinsatserna har ökat väsentligt sedan universitet, högskolor och forskningsråd på 1970-talet fick tydligt ansvar för forskningsinformation.

Också andra aktörer visar nu ökat intresse för information om forskning. Det gäller inte minst media. Radio och TV och många tidningar ger utrymme för ambitiös bevakning av olika vetenskapliga frågor. Särskilda populärvetenskapliga tidskrifter ges ut och har en relativt stor spridning. De statliga insatserna måste ses i perspektiv också av detta.

Forskning 2000 anser det viktigt att alla myndigheter som ansvarar för forskningsmedel också informerar om den forskning de stödjer. Alla forskningsansökningar ska också innehålla planering för information om forskningen och dess resultat. Beroende på verksamhetens karaktär kan

det gälla såväl information till mottagare med professionellt intresse som populärvetenskaplig information till en bredare allmänhet.

Det behövs därtill särskilda insatser för allmän och övergripande forskningsinformation, för experiment med nya former för forskningsinformation och andra former av stimulans till arbetet med dessa frågor. Forskning 2000 återkommer till denna fråga i kapitel 8 om organisation och arbetsformer.

8. Organisation och arbetsformer

Forskning 2000:s bedömningar och förslag i sammanfattning

Forskning 2000 konstaterar att det finns ett stort antal forskningsfinansierande myndigheter, till vilka är knutna ett betydande antal arbetsgrupper, beredningsgrupper, prioriteringskommittéer etc. Eftersom de faktiska besluten i stor utsträckning fattas i dessa grupper kan den statliga organisationen för forskningsfinansiering – utöver universitet och högskolor – sägas omfatta ett hundratal organ på nationell nivå, i vilka sammantaget sitter uppemot ett par tusen ledamöter.

Samtidigt uppmärksammar Forskning 2000 att pluralismen i viss utsträckning är skenbar. Den omfattande organisationen är snarare resultatet av uppsplittring av uppgifterna, och innebär i praktiken inte att forskare inom ett visst område faktiskt har möjlighet att söka finansiering från ett stort antal alternativa källor. Pluralismen kan därtill vara begränsad genom att samma personer samtidigt sitter i mer än ett beslutsorgan.

Forskning 2000 framhåller att pluralism är nödvändig inom forskningsområdet. Enligt Forskning 2000:s mening är dock dagens organisation för att fördela de statliga forskningsresurserna alltför uppsplittrad. Inte minst skulle en mer samlad organisation för forskningsfinanseirng medverka till höjd kvalitet genom att insatser skulle bedömas vetenskapligt och vägas mot varandra i ett vidare sammanhang.

Forskning 2000 föreslår att medel motsvarande dagens forskningsrådsanslag och huvuddelen av sektorsforskningsanslagen behandlas samlat inom ramen för en ny forskningsrådsorganisation. De nya forskningsråden ska således ansvara för de forskningsmedel som hittills anvisats via den nuvarande forskningsrådsorganisationen inom Utbildningsdepartementets område, Rymdstyrelsen, Byggforskningsrådet, Kommunikationsforskningsberedningen, NUTEK, Rådet för arbetslivsforskning, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Socialvetenskapliga forskningsrådet och Statens energimyndighet.

Forskning 2000 föreslår att det inrättas fyra nya forskningsråd:

  • Forskningsrådet för humaniora och samhällsvetenskap
  • Forskningsrådet för medicin
  • Forskningsrådet för naturvetenskap
  • Forskningsrådet för teknik

Forskning 2000 föreslår vidare att det inrättas en ny myndighet med benämningen Forskningsrådens samverkansnämnd. med uppgift att initiera och stödja tvärvetenskaplig forskning, genusforskning och forskningsinformation.

Forskning 2000 förordar att liksom hittills majoriteten av ledamöterna i forskningsråden utses av forskarsamhället via elektorsval. Sammansättningen av elektorsförsamlingarna m.m. måste ses över utifrån ansvarsområdena för de nya forskningsråden.

Regeringen bör, också i likhet med vad som gäller för närvarande, utse ordförande och vissa ytterligare ledamöter i forskningsråden.

Eventuella formella hinder för att utse utländska medborgare som ledamöter i forskningsråd bör undanröjas. Forskningsrådens beslutsunderlag och protokoll måste dock kunna vara avfattade på svenska.

Ledamöterna i forskningsråden bör liksom för närvarande utses för tre år i taget och för sammanlagt högst två treårsperioder.

Forskningsråden bör själva få avgöra omfattningen av sina kanslioch beredningsorganisationer. Forskning 2000 utgår dock från att dessa kommer att kunna vara betydligt mer begränsade än vad som motsvarar den samlade organisationen vid de berörda nuvarande myndigheterna.

Fler tjänstemän inom forskningsrådens kanslier bör kunna anställas på villkor som motsvarar de nuvarande huvudsekreterarnas, dvs. med tidsbegränsad deltidsanställning som kombineras med verksamhet vid universitet eller högskola.

Forskning 2000 betonar att ökade krav måste ställas på universitet och högskolor i deras roll som forskningsfinansiärer. Lärosätena måste ha en långsiktig policy för sin forskning och göra direkta prioriteringar. Underlaget för besluten i forskningsfrågor måste förbättras och beredningsformerna internt måste utvecklas.

De små och medelstora högskolorna måste också vara skyldiga att inrätta minst en fakultetsnämnd.

Alla statliga myndigheter ska ha ansvar för och finansiera FoU med inriktning på den egna verksamheten. Myndigheterna bör själva få svara för hur arbetet med FoU-frågorna organiseras.

Också inom regeringskansliet måste finnas beställarkompetens i FoUfrågor.

Universitets- och högskolestyrelser måste ta ansvar för att utförandeorganisationen vid universitet och högskolor får en optimal utformning.

Arbetet med att förbättra jämställdheten vid universitet och högskolor måste fortsatt drivas med eftertryck och engagemang. Ansvaret för detta måste framför allt vila på de lokala organen och på lärare och andra anställda. Forskning 2000 pekar på några angelägna åtgärder, bland annat handledarutbildning.

Forskning 2000 utgår från att de kommande förändringarna i fråga om universitets- och högskolelärarnas anställningar följs upp med avseende på bland annat konsekvenserna för forskningen och för rörligheten bland lärarna.

En ny form av anställning bör inrättas för rekrytering av nyblivna doktorer till universitet och högskolor.

Forskning 2000 finner inga principiella invändningar mot att inrätta fristående forskningsinstitut. Kommittén föreslår dock för sin del inga nya institut. Förslag om sådana bör kunna föras fram i och prövas i det fortsatta forskningspolitiska arbetet. Eventuella nya forskningsinstitut bör i första hand inrättas för en tidsbegränsad period.

Direktiven till Forskning 2000 innehåller en rad frågor som gäller den statliga organisationen för forskningsfinansiering och forskningsutförande: ”Kommittén skall förutsättningslöst pröva den nuvarande statliga forskningsorganisationen. Skall huvuddelen av den statligt finansierade forskningen också i framtiden utföras vid universitet och högskolor? Skulle en annan ordning stärka nyttiggörandet av forskningen? Är den nuvarande sektorsforskningsorganisationen ändamålsenlig? Fördelningen av ansvar mellan forskningsråd, andra myndigheter samt stiftelser måste prövas noga. Därvid måste det också prövas om den nuvarande rådsorganisationen är ändamålsenlig. En motsvarande analys skall göras vad gäller avvägningen mellan fakultetsanslag respektive råds- och sektorsforskningsanslag.”

Forskning 2000 behandlar i detta kapitel den statliga organisationen för forskningsfinansiering och forskningsutförande.

Inledningsvis och i bilagorna 5 och 6 ges en redovisning av den nuvarande organisationen.

8.1. Organisationen för forskningsfinansiering

8.1.1. Universitet och högskolor som forskningsfinansiärer

Huvuddelen av de statliga medlen för forskning går direkt till universitet och högskolor. ”Högskolan” är således inte bara central som forskningsutförare utan är också – om man ser till totalbelopp – den största forskningsfinansiären på den statliga sidan.

Det samlade belopp som högskolan förfogar över är dock fördelat på ett stort antal anslag och anslagsposter: anslag till de enskilda lärosätena och vart och ett av dessa anslag uppdelat i anslagsposter till fakultetsområden. Uppsplittringen är dock inte större än att de stora universiteten och högskolorna förfogar över belopp som väsentligt överstiger vad de enskilda forskningsfinansierande myndigheterna disponerar. Både för Lunds universitet och för Uppsala universitet uppgår de direkta statsbudgetanslagen till forskning och forskarutbildning till ungefär en miljard kronor, vilket väsentligt överstiger vad t.ex. det största forskningsrådet, Naturvetenskapliga forskningsrådet, eller det största sektorsforskningsorganet, NUTEK, fördelar. Göteborgs universitet och Stockholms universitet förfogar, år 1998, direkt över i det närmaste 800 miljoner kronor för forskning och forskarutbildning, Karolinska institutet över drygt 600 miljoner kronor etc.

Universitet och högskolor har således viktiga roller inte bara som forskningsutförare utan också som forskningsfinansiärer. Hur universitet och högskolor fördelar sina forskningsmedel och vilka prioriteringar de gör, har – eller bör i varje fall ha – minst lika stor betydelse som agerandet från de myndigheter som enbart svarar för forskningsfinansiering. Ändå uppmärksammas universitetens och högskolornas forskningsfinansierande funktion inte i samma utsträckning. När den tas upp är det oftast med någon form av beklagande över omöjligheten att åstadkomma prioriteringar och ansvarsfull fördelning av universitetens och högskolornas egna forskningsanslag.

Styrelsen är ansvarig för hela verksamheten vid universitet eller högskolan och ska besluta i alla viktiga frågor. Det närmare ansvaret för forskning och forskarutbildning har fakultetsnämnden. I dag finns minst en fakultetsnämnd per fakultetsområde. Statsmakterna har beslutat att det från år 1999, när den nya indelningen i vetenskapsområden börjar tillämpas för medelsanvisningen till universitet och högskolor, ska finnas minst en fakultetsnämnd vid varje universitet eller högskola som anvisas medel för forskning.

Fakultetsnämnderna svarar för besluten om den närmare fördelningen av universitetens och högskolornas anslag till forskning och forskarutbildning. De är därmed de centrala organen för universitetens och högskolornas uppgifter som forskningsfinansiärer.

Något ledamotsantal finns inte föreskrivet för fakultetsnämnderna, bara att flertalet ledamöter ska vara vetenskapligt kompetenta lärare inom det berörda forskningsområdet, fakulteten. Ledamöterna utses genom val av lärarna inom fakulteten. Ordförande i fakultetsnämnd, dekanus, förordnas av rektor på förslag från fakulteten.

8.1.2. Forskningsråden

En föregångare till forskningsråden, Humanistiska fonden, inrättades i slutet av 1920-talet med uppgift att ”främja svenskt forskningsarbete inom de humanistiska vetenskapernas område”. Fonden tillfördes vissa medel från penninglotterier med statlig koncession. De första egentliga forskningsråden i Sverige inrättades på 1940-talet. Ett tekniskt forskningsråd tillkom år 1942. Under den följande femårsperioden, fram till år 1947, inrättades därefter forskningsråd för medicin, naturvetenskap, samhällsvetenskap, jordbruksforskning och byggforskning. Den år 1946 tillsatta atomkommittén fick därtill forskningsrådsliknande uppgifter med avseende på atomforskningen. År 1960 omvandlades den humanistiska fonden och atomkommittén till statens humanistiska forskningsråd respektive statens råd för atomforskning.

För stöd till teknisk forskning och utvecklingsarbete inrättades år 1961 två fonder: Malmfonden och Norrlandsfonden. Malmfonden skulle framför allt stödja omfattande och mer långsiktiga projekt. Norrlandsfonden hade en bredare inriktning men dess verksamhet var samtidigt regionalt begränsad.

Vid mitten av 1960-talet gjordes en utredning av de statliga insatserna för tekniskt och industriellt forsknings- och utvecklingsarbete. Med utgångspunkt i detta inrättades Styrelsen för teknisk utveckling (STU) år 1968. STU övertog det tekniska forskningsrådets uppgifter och Malmfonden inordnades i STU. Det teknikvetenskapliga forskningsrådet har sedermera återuppstått, först knutet till Industri/Närings-departementet, och sedan 1994 knutet till forskningsrådsorganisationen under Utbildningsdepartementet.

En samlad utredning av forskningsrådsorganisationen genomfördes under åren 1972–1975 av Forskningsrådsutredningen, FRU. Med FRU:s förslag som utgångspunkt inrättades en ny forskningsrådsorganisation år 1977. De tidigare forskningsråden inom Utbildningsdepartementets område ersattes då av tre:

  • Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR)
  • Medicinska forskningsrådet (MFR)
  • Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR).

Vid sidan av dessa inrättades en ny myndighet, Forskningsrådsnämnden (FRN).

Rymdstyrelsens forskningskommitté fyller därtill en forskningsrådsfunktion med avseende på de medel för rymdforskning som anvisas via

Utbildningsdepartementet.

Till forskningsrådsorganisationen har också tidigare hört Rådet för högpresterande datorsystem (HPDR). Detta råd lades ned vid utgången av år 1997.

Forskningsråden är statliga myndigheter. Organisation och verksamhet styrs av statsmakterna genom förordningar och andra föreskrifter samt genom budgetbeslut. Grundläggande regler för forskningsråden ges i Förordning med instruktion för forskningsråden inom Utbildningsdepartementets område (SFS 1996:648).

Forskningsråden har enligt sin instruktion till uppgift att

”vart och ett inom sitt verksamhetsområde främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning. Forskningsråden skall inom sina verksamhetsområden främja jäm-

ställdhet mellan kvinnor och män. Forskningsråden skall verka för att information om forskning och

forskningsresultat sprids. Forskningsråden skall samverka med andra myndigheter och organ

inom forskningens område.”

Forskningsrådens instruktion anger också vissa särskilda uppgifter för råden. Dessa är

”1. fördela medel till forskning och därmed sammanhängande verksamhet,

2. allsidigt och öppet granska den forskning till vilken medel har begärts hos

rådet samt utvärdera den forskning till vilken rådet har fördelat medel,

3. undersöka vilka forskningsbehov som är angelägna inom olika forsknings-

och samhällsområden, redovisa resultaten av dessa undersökningar samt ta initiativ till och främja forskning som behövs för att tillgodose sådana behov,

4. i samverkan med andra forskningsstödjande organ dels undersöka vilka

forskningsuppgifter som är av gemensamt intresse, dels besluta om avgränsningen mellan rådet och övriga forskningsstödjande organ i fråga om sådana forskningsuppgifter,

5. främja och ta initiativ till internationellt forskningssamarbete, och

6. främja publicering av vetenskapliga resultat.”

Forskningsråden hör till den mindre grupp av statliga myndigheter som kallas nämndmyndigheter. Utmärkande för dessa är fokuseringen på kollektivt beslutsfattande i ett professionellt sammansatt beslutsorgan, till skillnad mot andra myndigheter där besluten fattas av tjänstemän. Det är i princip ”nämnden”, det kollektiva beslutsorganet, som utgör myndigheten. Tjänstemän inom nämndmyndigheter har normalt bara uppgifter i beredningen och verkställandet av ”nämndens” beslut, dvs. inget självständigt beslutsansvar.

”Forskningsråd” betecknar både myndigheten och dess styrelse. Forskningsrådet som styrelse består av ordförande och ytterligare tio ledamöter. För alla ledamöter, utom ordföranden, finns personliga ersättare. Sju av ledamöterna och ersättare för dessa utses av forskarsamhället genom ett tvåstegsförfarande. Forskare vid universitet och högskolor m.fl. utser elektorer, vilka i sin tur utser rådsledamöterna och deras ersättare. Regeringen utser ordförande och ytterligare tre ledamöter samt tre ersättare.

Forskningsrådens verksamhet består till helt övervägande del av finansiering av forskningsprojekt. Urvalet av projekt grundas på ansökningar från forskare och forskargrupper. Ansökningarna underkastas en noggrann granskning av särskilda prioriteringskommittéer eller motsvarande organ (”peer review”).

Inom grundforskningsråden finns sammanlagt i det närmaste 70 olika beredningsorgan med sammantaget ungefär 400 ledamöter. Beredningsorganen inom forskningsråden redovisas i bilaga 5.

Antalet anställda vid forskningsrådens (HSFR, MFR, NFR och TFR) kanslier uppgick vid utgången av år 1997 till cirka 80. Av dessa var knappt hälften (34 personer) knutna till NFR. Kansliorganisationerna vid HSFR, MFR och TFR bestod var och en av cirka 15 personer.

Forskningsrådsnämnden

Forskningsrådsnämnden (FRN) har, enligt sin instruktion, till huvuduppgift att ”ta initiativ till och stödja forskning främst inom områden som är angelägna från samhällets synpunkt. Nämnden skall härvid beakta behovet av tvär- och mångvetenskaplig forskning.” I fråga om jämställdhet, information och samverkan med andra myndigheter har FRN likalydande uppgifter som forskningsråden.

Som särskilda uppgifter för FRN anger instruktionen

”1. främja samordning och samarbete mellan forskningsråden inom

Social-, Utbildnings-, Jordbruks- och Näringsdepartementets verksamhetsområden,

2. främja samarbetet mellan forskningsråden å ena sidan och andra myn-

digheter och organ å andra sidan i frågor som avser initiativ till forskning, vetenskaplig bedömning av forskning eller finansiering av forskning,

3. svara för att nämndens och forskningsrådens verksamhetsformer och

organisation fortlöpande ses över,

4. fördela medel till forskning och därmed sammanhängande verksamhet,

5. fördela medel till dyrbar vetenskaplig utrustning,

6. allsidigt och öppet granska och utvärdera den forskning till vilken

nämnden har fördelat medel,

7. svara för en allmän och övergripande information om forskning och

forskningsresultat,

8. främja jämställdhets-, kvinno- och genusforskning, och

9. främja internationellt forskningssamarbete på sådana områden där inte

någon annan myndighet har detta som uppgift.”

Forskningsrådsnämnden är, på motsvarande sätt som för forskningsråden, benämningen på såväl myndigheten som dess styrelse. FRN som styrelse består av ordförande och sjutton andra ledamöter. Ordföranden och tio ledamöter utses av regeringen. HSFR, MFR, NFR, TFR, Skogsoch jordbrukets forskningsråd, Socialvetenskapliga forskningsrådet och Närings- och teknikutvecklingsverket utser vardera en ledamot. Ersättare utses inte för ledamöterna i FRN

I likhet med övriga myndigheter inom forskningsrådsorganisationen arbetar FRN huvudsakligen med ansökningar från forskare och forskargrupper. Också här bereds ärendena inom särskilda beredningsorgan. För närvarande finns tretton beredningsorgan inrättade i vilka sammantaget medverkar cirka 130 personer.

Vid FRN:s kansli arbetade 39 personer år 1997. FRN har därmed det största kansliet av myndigheterna inom forskningsrådsorganisationen.

Samverkan mellan forskningsråden

Forskningsråden samarbetar på olika sätt både när det gäller själva forskningsfinansieringen och i andra frågor. Samarbetet underlättas självfallet av att forskningsråden sedan länge är samlokaliserade, numera i Forskningsrådens Hus i centrala Stockholm.

Frågor, som berör flera forskningsråd eller ligger i gränsområdet mellan de berörda myndigheterna, tas upp i ett av råden och vissa andra myndigheter själva inrättat organ, Forskningsrådens samarbetsnämnd. Samarbetsnämnden behandlar framför allt vissa arbetsfördelningsfrågor mellan råden och övriga berörda myndigheter. Samarbetsnämnden består

av företrädare för Cancerfonden, FRN, HSFR, MFR, NFR, Rådet för arbetslivsforskning, Riksbankens Jubileumsfond, Socialvetenskapliga forskningsrådet, Sida/SAREC, Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd och TFR.

Sedan år 1997 finns också en särskild, av statsmakterna inrättad samverkansgrupp med representanter för forskningsråden inom Utbildningsdepartementets verksamhetsområde, Forskningsrådsnämnden, Rymdstyrelsen, Skogs- och jordbrukets forskningsråd och Socialvetenskapliga forskningsrådet.

Genom samverkansgruppen ska de berörda myndigheterna ”i samråd främja och samordna myndigheternas forskningsstödjande verksamhet när det gäller

1. tvärvetenskaplig forskning,

2. ett ökat medvetande om genusperspektiv i forskningen, och

3. insatser för jämställdhet.” (SFS 1996:1579)

Ordföranden i samverkansgruppen utses av regeringen. Om respektive myndighet inte bestämmer annat, representeras varje forskningsråd och FRN av sin ordförande och sin huvudsekreterare och Rymdstyrelsen av sin generaldirektör och ordföranden i styrelsens forskningskommitté.

Samverkansgruppen har inrättat två expertgrupper, en för tvärvetenskap och en för genusforskning. På samverkansgruppens initiativ har också bildats en för forskningsråden gemensam jämställdhetsgrupp.

Samverkansgruppen förfogar inte över några egna medel. De administrativa resurserna är begränsade (två halvtidstjänster som handläggare, den ena knuten till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och den andra till Forskningsrådsnämnden).

Samverkansgruppen kom till efter förslag i forskningspropositionen hösten 1996 och inrättades år 1997. Enligt forskningspropositionen ska samverkansgruppens verksamhet utvärderas efter tre år.

8.1.3. Sektorsforskningsmyndigheter

Byggforskningsrådet, BFR, har till uppgift att ”ta initiativ till samt främja och stödja forsknings- och utvecklingsarbete inom planläggnings-, byggnads- och anläggningsområdet”. Byggforskningsrådet är knutet till

Inrikesdepartementet.

Byggforskningsrådet har en generaldirektör som chef. BFR:s styrelse består av elva ledamöter, generaldirektören medräknad. Samtliga ledamöter utses av regeringen. Vid BFR finns en av styrelsen utsedd vetenskaplig nämnd bestående av sex personer med vetenskaplig meritering.

Forskningsstödet är indelat i två program. För vart och ett av programmen finns inrättad en program- och uppföljningsgrupp, utsedd av styrelsen. Hälften av ledamöterna i dessa grupper ska vara forskare och hälften ha anknytning till verksamheten inom sektorn.

Vid BFR:s kansli arbetar drygt 40 personer. Byggforskningsrådet har nyligen varit föremål för utredning av en särskilt utredare. Denne lade i december 1997 fram betänkandet En ny plan-, bygg- och bostadsforskning (SOU 1997:182).

Utredaren föreslog att Boverket skulle få ansvar för finansiering av ”myndighetsanknuten FoU”, varmed utredaren menade ”kunskap för statens eget agerande”. Ett begränsat belopp – cirka 30 miljoner kronor, en kraftig nedskärning gentemot vad BFR nu förfogar över, cirka 165 miljoner kronor – skulle, enligt utredningsförslaget, fortsättningsvis avsättas för långsiktig kunskapsutveckling genom forskning vid universitet och högskolor. För fördelning av detta skulle, enligt utredningen, antingen ett nedbantat Byggforskningsråd eller Forskningsrådsnämnden svara.

Kommunikationsforskningsberedningen, KFB, har till uppgift att ”planera, initiera, stödja och samordna övergripande forskning, utveckling och demonstrationsverksamhet som rör transporter, trafik, trafiksäkerhet, post- och telekommunikation samt kommunikationernas betydelse för miljön och den regionala utvecklingen”. KFB ingår i Kommunikationsdepartementets verksamhetsområde.

KFB:s styrelse består av ordförande och ytterligare högst åtta personer. Under styrelsen är en generaldirektör chef för verksamheten. Generaldirektören ingår också i styrelsen.

Vid KFB finns ett vetenskapligt råd, som består av utländska forskare. Också ordförande och ledamöter i det vetenskapliga rådet utses av regeringen.

KFB:s verksamhet struktureras i enlighet med en inriktningsplan, presenterad av myndigheten och godkänd av regeringen, i fyra huvudprogram. De fyra programmen består i sin tur av en rad delområden. Vidare finns två tvärsgående forskningsinsatser som gäller Trafik och miljö respektive Kollektivtrafik och samhällsbetalda resor.

Vid KFB finns olika typer av beredningsgrupper m.m. För vart och ett av huvudprogrammen finns således en ledningsgrupp med såväl forskare som företrädare för avnämarintressen. Ledningsgrupperna bedömer både samhällsrelevans och vetenskaplig kvalitet med avseende på insatser inom programmen.

Vid KFB:s kansli arbetar cirka 25 personer. Bland sektorsforskningsorganen är Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, som hör till Närings- och Handelsdepartementets verk-

samhetsområde, det största. Finansiering av forskning och utvecklingsarbete är dock bara en del av NUTEK:s verksamhetsområde.

NUTEK ansvarade budgetåret 1997 för anslag på statsbudgeten, vilkas sammanlagda belopp uppgick till cirka 3,5 miljarder kronor. Av detta belopp hänförde sig cirka 770 miljoner kronor till teknisk forskning och utveckling samt cirka 150 miljoner kronor till energiforskning. För år 1998 är anslaget till teknisk forskning och utveckling cirka 650 miljoner kronor. En nyinrättad myndighet, Statens energimyndighet, svarar från den 1 januari 1998 bland annat för fördelning av medlen till energiforskning.

NUTEK leds av en styrelse, utsedd av regeringen, med generaldirektören som ordförande. I styrelsen ingår för närvarande (1998) två universitetsrektorer, en landshövding, ett f.d. statsråd, fyra personer verksamma inom näringslivet.

Efter det att verksamheten inom energiområdet överförts till den nya energimyndigheten består NUTEK:s verksamhet av tre program rubricerade Teknik, Företagsutveckling respektive Regional utjämning och utveckling. Programmet Teknik avser i huvudsak stödet till teknisk forskning och utveckling. Programmen motsvaras av avdelningar inom verket.

För verksamheten inom programmet Teknik har NUTEK inrättat ett stort antal styr- och referensgrupper. År 1997 medverkade sammanlagt i det närmaste 900 personer i dessa grupper.

I stora frågor fattas besluten av NUTEK:s styrelse. I flertalet fall fattas dock – beroende på omfattningen och karaktären av det aktuella ärendet – beslut av generaldirektören, avdelningschefen eller någon av enhetscheferna.

Inom NUTEK-Teknik arbetade år 1997 cirka 110 anställda, vilket var knappt en femtedel av hela personalstyrkan vid NUTEK (hela antalet anställda den 31 december 1997: 490).

Rådet för arbetslivsforskning bildades den 1 juli 1995 då det övertog stora delar av de uppgifter inom forskningsfinansiering m.m. som tidigare legat på Arbetsmiljöfonden. Råder för arbetslivsforskning är knutet till Arbetsmarknadsdepartementet.

Rådet har till uppgift att planera, initiera och stödja forskning och utveckling som är av betydelse på arbetslivets område. Rådet skall även stödja forskning som avser arbetsmarknadspolitiska åtgärder.”

Rådet fördelar cirka 240 miljoner kronor per år till forskning och utveckling inom arbetslivsområdet. Huvuddelen av medlen går till finansiering av forskningsprojekt vid universitet och högskolor.

Rådet leds av en av regeringen utsedd styrelse och en generaldirektör. Verksamheten är organiserad i tre programområden – Arbetsmiljö, Arbetsorganisation och Arbetsmarknad. Ett programråd har inrättats med

utskott för vart och ett av de tre programmen. Programrådet följer verksamheten och ger synpunkter och förslag angående inriktning och prioriteringar. Programrådet har ett trettiotal ledamöter, som representerar arbetsmarknadens parter samt myndigheter och organisationer inom arbetslivsområdet.

För granskning av framför allt den vetenskapliga kvalitén i forskningsansökningarna har rådet inrättat prioriteringskommittér, sammansatta av forskare inom berörda områden.

Vid rådets kansli arbetar för närvarande cirka 40 personer.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd, SJFR, har till uppgift ”att främja och stödja i första hand grundläggande och långsiktig forskning som gagnar ett hållbart nyttjande av biologiska naturresurser med särskild inriktning på de areella näringarna”. SJFR är knutet till Jordbruksdepartementet.

SJFR:s styrelse, själva forskningsrådet, består av tolv ledamöter. Sju av dessa väljs, i likhet med vad som gäller för forskningsråden under Utbildningsdepartementet genom ett tvåstegsförfarande, där forskare inom berörda områden väljer elektorer och dessa sedan i sin tur väljer rådsledamöter. Ordföranden och ytterligare fyra ledamöter utses av regeringen.

SJFR förfogar år 1998 över knappt 150 miljoner kronor till forskningsstöd. Rådets verksamhet består i huvudsak av att utifrån ansökningar från forskare och forskargrupper fördela medel till forskningsprojekt vid universitet och högskolor.

Ansökningar om forskningsstöd bedöms i fyra ämnesutskott och sju programorgan.

Via SJFR kanaliseras också statens stöd till kollektiv jordbruksteknisk forskning (till Stiftelsen Jordbruks- och miljöteknisk forskning/Jordbrukstekniska institutet), kollektiv skogsforskning (till Stiftelsen Skogsbrukets forskningsinstitut/Skogforsk), kollektiv trädgårdsforskning samt kollektiv forskning inom växtförädlingsområdet m.m. För dessa senare insatser anvisas år 1998 sammanlagt cirka 45 miljoner kronor.

Vid SJFR:s kansli arbetar ett tiotal personer.

Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, inrättades år 1990 med uppgift att ”främja och stödja betydelsefull grundforskning och tillämpad forskning inom socialvetenskap, socialpolitik och folkhälsovetenskap samt informera om kunskapsläge och aktuell forskning”. SFR är knutet till Socialdepartementet.

Forskningsrådet som styrelse består av ordförande och elva ledamöter. För varje ledamot utom ordföranden finns en personlig ersättare. Ordförande och tre ledamöter utses av regeringen, sju ledamöter utses i

ett tvåstegsförfarande där forskare vid universitet och högskolor utser elektorer, vilka i sin tur väljer rådsledamöter. Sättet att utse rådsledamöter är således detsamma som för grundforskningsråden.

SFR har tre prioriteringskommittéer, en för vart och ett av följande områden: Folkhälsa, Omsorg. Välfärd. En rådsberedning samordnar arbetet i prioriteringskommittéerna.

Vid SFR:s kansli arbetar nio personer.

Statens energimyndighet, som inrättades den 1 januari 1998, huvudsakligen genom en utbrytning av energifrågorna ur NUTEK, har till uppgift bland annat att ”främja forskning, utveckling, demonstration och introduktion av energiteknik samt planera och fördela statligt stöd till detta”.

Energimyndigheten hör till Närings- och Handelsdepartementet.

Inom energimyndigheten beslutar Energiutvecklingsnämnden om stödet till forskning, utveckling och demonstration samt i vissa andra ärenden. Energiutvecklingsnämnden består av myndighetens generaldirektör och tio andra ledamöter. Ledamöterna utses av regeringen. Av de nuvarande ledamöterna är fyra forskare vid universitet eller högskola. Nämnden får överlåta åt generaldirektören eller annan tjänsteman att avgöra ärenden eller grupper av ärenden.

Under Utbildningsdepartementet fanns Rådet för forskning om universitet och högskolor fram till utgången av är 1997, då rådet avvecklades.

Ett antal myndigheter finansierar forskning och utvecklingsarbete inom ramen för sina reguljära anslag. Skillnaderna är stora mellan dessa myndigheter i fråga om FoU-insatsernas omfattning, organisation och arbetsformer. I regel rör det sig om relativt blygsamma, för att inte säga mycket blygsamma, belopp. Många har inte någon särskild intern organisation för just FoU-frågorna utan dessa handläggs och beslutas inom den organisation som gäller för verksamheten i övrigt. Bland dessa myndigheter finns samtidigt ett antal som inte bara finansierar utan också själva bedriver forskning, antingen som en del av en större verksamhet eller som huvudsaklig uppgift. De myndigheter det här gäller redovisas i bilaga 6.

8.1.4. Forskningsrådsorganisationen i vissa andra länder

Danmark

I Danmark trädde en ny forskningsrådsorganisation i kraft år 1997. Här finns nu sex forskningsråd:

  • Statens Humanistiske Forskningsråd
  • Statens Jordbrugs- og Veterinaervidenskabelige Forskningsråd
  • Statens Naturvidenskabelige Forskningsråd
  • Statens Samfundsvidenskabelige Forskningsråd
  • Statens Sundhedsvidenskabelige Forskningsråd
  • Statens Teknisk-Videnskabelige Forskningsråd

Varje forskningsråd har 16 ledamöter, samtliga utsedda i personlig egenskap, av forskningsministern. Flertalet rådsledamöter är aktiva forskare. Övriga ledamöter har erfarenheter från forskningsanvändning inom olika samhällssektorer.

I Danmark finns också ett Forskningsforum som består av 13 ledamöter, utsedda av forskningsministern. Ordföranden och sex ledamöter är utsedda i personlig egenskap. Av de övriga ledamöterna har de sex forskningsråden nominerat en var.

Forskningsforum har till uppgift att samordna forskningsrådens arbete med de strategiplaner dessa är ålagda att ta fram och att utarbeta en strategiplan för aktiviteter som berör mer än ett råd. Forskningsforum ska vidare samordna forskningsrådens tvärvetenskapliga aktiviteter och lägga fast enhetliga riktlinjer för arbetet inom forskningsrådsorganisationen. Forskningsforum ska också kunna svara för medelsfördelning till områden som får särskilda medel på statsbudgeten och där verksamheten inte bedöms passa in inom något av forskningsråden. År 1997–den nya forskningsrådsorganisationens första år – har dock inga medel avsatts för fördelning av Forskningsforum.

Finland

Finlands akademi är ramorganisation för de finska forskningsråden. Sedan den 1 januari 1995 består forskningsrådsorganisationen av fyra råd:

  • Forskningsrådet för hälsa
  • Forskningsrådet för kultur och samhälle
  • Forskningsrådet för miljö och naturresurser
  • Forskningsrådet för naturvetenskap och teknik

Forskningsrådet för miljö och naturresurser omfattar lantbruks- och skogsvetenskaplig forskning samt miljöforskning.

Nederländerna

Också i Nederländerna finns en ramorganisation för forskningsråden: Nederlandse Organisatie voor Wetenschappelijk Onderzoek (NWO). Under NWO:s styrelse sorterar följande sex forskningsråd (av NWO använda engelska benämningar):

  • Research Council for the Geosphere and Biosphere Sciences
  • Research Council for the Humanities
  • Research Council for the Medical Sciences
  • Research Council for the Physical Sciences
  • Research Council for the Social Sciences
  • Research Council for the Technical Sciences

Forskningsråden inom NWO ansvarar både för grundläggande och för strategisk och tillämpad forskning. NWO driver också egna forskningsinstitut.

Forskningsråden för medicin och för teknik fördelar medel direkt till forskningsprojekt vid universitet och högskolor. De övriga fyra råden fördelar sina medel till ”Foundations”, vilka i sin tur fungerar som forskningsråd inom sina respektive områden.

Norge

I Norge finns sedan år 1993 formellt endast ett forskningsråd, Norges forskningsråd. Forskningsrådet fyller också uppgiften som finansiär av sektorsforskning.

Norges forskningsråd är en statlig myndighet under Kirke-, Undervisnings- och Forskningsdepartementet (KUF). Anslag till forskningsrådet kanaliseras dock också via andra departement.

Norges forskningsråd är indelat i sex s.k. områdesstyrelser, som i praktiken fyller forskningsrådsfunktioner inom sina respektive områden. Det är regeringen som beslutar om indelningen i områdesstyrelser. De sex områdesstyrelserna är:

  • Områdestyret for bioproduksjon og foredling
  • Områdestyret for industri og energi
  • Områdestyret for kultur og samfunn
  • Områdestyret for medicin og helse
  • Områdestyret for miljö og utvikling
  • Områdestyret for naturvitenskap og teknologi

Forskningsrådet i sin helhet företräds av Hovedstyret. Ordförande och ledamöter i Hovedstyret utses av regeringen. Ordförande och ledamöter i områdesstyrelserna utses av Hovedstyret efter samråd med berörda departement.

Utöver de forskningsfinansierande uppgifterna, som således avser såväl grundforskning som tillämpad forskning med betydelse för olika samhällssektorer, har Norges forskningsråd uppgifter som rådgivande organ i forskningsfrågor till såväl regeringen och Stortinget som andra statliga myndigheter.

Schweiz

I Schweiz finns ett forskningsråd. Forskningsrådets högsta beslutande organ är The Foundation Council (den av rådet använda engelska benämningen). Detta har inte mindre än 56 ledamöter, vilka företräder universiteten, den federala regeringen, kantonerna samt vetenskapliga, kulturella och ekonomiska organisationer. The Foundation Council utser ledamöterna i The Research Council. Det senare har 71 ledamöter fördelade på fyra avdelningar. Tre av dessa fördelar forskningsmedel inom följande områden:

  • Humanities and Social Sciences
  • Mathematics, Natural and Engineering Sciences
  • Biology and Medicine

Den fjärde avdelningen ansvarar för medel till särskilda forskningsprogram.

Avdelningen för biologi och medicin är indelad i två sektioner, en för biologi och experimentell medicin och en för klinisk. social och preventiv medicin.

Samordningen av de fyra avdelningarnas arbete sker i en Executive Committee of the Research Council. Det är detta organ som fattar de formella besluten om projektbidrag m.m.

Storbritannien

Efter en omorganisation år 1994 finns nu i Storbritannien följande sex forskningsråd:

  • Biotechnology and Biological Sciences Research Council
  • Economics and Social Research Council
  • Medical Research Council
  • Natural Environment Research Council
  • Engineering and Physical Sciences Research Council
  • Particle Physics and Astronomy Research Council

Forskningsråden svarar för finansiering av både grundläggande forskning och tillämpad forskning.

Forskningsråden är knutna till Departement of Trade and Industry, DTI. Inom departementet finns en Director General of the Research Councils. Innehavaren av denna befattning är rådgivare till den ansvariga ministern vad gäller forskningsrådens budget och gränsdragningen mellan råden och i frågor rörande bland annat forskningsrådens arbetsformer.

Såväl ordförande som de femton ledamöterna i vart och ett av forskningsråden utses i personlig egenskap av den ansvariga ministern, chefen för DTI. Ungefär hälften av rådsledamöterna hämtas från forskningsvärlden och den andra hälften från samhällssektorer med anknytning till respektive forskningsområde.

Tyskland

I Tyskland svarar Deutsche Forschungsgemeinschaft, DFG, för fördelningen av forskningsmedel till projekt m.m. Inom DFG finns ett Hauptausschuss som beslutar om att inrätta och tillsätta de Fachauschüsse, som svarar för realbehandlingen av forskningsansökningarna. Fachausschüsse grupperas i fyra områden: Biowissenschaften, Geisteswissenschaften, Ingenieurwissenschaften och Naturwissenschaften.

8.2. Organisationen för forskningsutförande

8.2.1. Universitet och högskolor

Forskning ska, enligt de riktlinjer för forskningspolitiken som angivits av regeringen och riksdagen, bedrivas vid alla universitet och högskolor.

Det innebär att Sverige har en mycket spridd organisation för forskningsutförande vid 27 universitet och högskolor från Luleå till Lund. (Här bortses från de konstnärliga högskolorna.)

Fakultetsområdena är i dag företrädda vid universitet och högskolor enligt följande:

Lärosäte

UU LU GU SU UmU LiU KI KTH CTH LåT

U

Farmaceutisk X

Filosofisk

X

X

Humanistisk X X X X X Juridisk X X X Mat-naturvet X X X X Medicinsk X X X X X X Odontologisk X X X X Samhällsvet X X X X X Teknisk X X X X X

Tekn-naturvet X Tema

X

Teologisk

X X

Uttryckt i termer av de nya vetenskapsområdena blir den nuvarande forskningsorganisationen denna:

Lärosäte

UU LU GU SU UmU LiU KI KTH CTH LåTU

Vetenskapsområde

Humaniorasamhällsvetenskap

X X X X X X

X

Medicin

X X X

X X X

Naturvetenskap X X X X X X Teknik X X X

X X X

De små och medelstora högskolorna tilldelas medel för forskning utan närmare uppdelning på forskningsområden från statsmakternas sidan.

Regeringen har angivit att högskolorna i Karlstad, Växjö och Örebro samt på sikt också Mitthögskolan ska omvandlas till universitet. Högskoleverket har beslutat att vetenskapsområdet Humaniorasamhällsvetenskap ska finnas vid Högskolan i Växjö och Högskolan i

Örebro samt att vetenskapsområdet Teknik ska finnas vid Högskolan i Karlskrona/Ronneby. Högskoleverkets beslut gäller från den 1 januari 1999.

Forskning vid universitet och högskolor innebär att arbetet bedrivs i en miljö där grundutbildningen och studenterna på grundutbildningsnivå är ett, i varje fall när det gäller antalet personer, helt dominerande inslag. Om man däremot ser till den ekonomiska omslutningen är forskning och forskarutbildningen de större verksamheterna inom den svenska högskolan.

Institutioner och andra arbetsenheter

Indelningen i institutioner och andra arbetsenheter är sedan länge helt en fråga för de enskilda universiteten och högskolorna.

Den interna organisationen vid universitet och högskolor utformas normalt så att både utbildning och forskning bedrivs inom institutionerna. Institutionerna är i regel uppbyggda utifrån den vetenskapliga disciplinindelningen. Det saknas dock inte exempel på mång- eller tvärvetenskapliga institutioner.

Vid universitet och högskolor finns nu sammanlagt cirka 1 000 institutioner eller andra arbetsenheter, där forskning och forskarutbildning bedrivs. Storleken på institutionerna varierar avsevärt. Här finns institutioner med flera hundra anställda, men också sådana som är mycket små och består av bara några få personer.

Forskningsprogram med egen organisation

På senare tid har tillkommit vad som skulle kunna sägas vara ytterligare en organisationsform, nämligen forskningsprogram med egen styr- och ledningsorganisation, vid sidan av den reguljära institutionsledningen, i form av programstyrelse och programdirektör. Dessa program är i regel finansierade av någon av forskningsstiftelserna. Såväl styrelser som direktörer utses under medverkan av den externa finansiären, forskningsstiftelsen. Enbart Stiftelsen för strategisk forskning finansierar för närvarande ett trettiotal program, vilka har en eller flera forskarskolor som central del av verksamheten. Forskningsstiftelsernas program omfattar i regel verksamhet vid mer än ett lärosäte.

Relationerna mellan dessa programstyrelser och programdirektörer och den reguljära organisationen vid de universiteten och högskolorna förefaller inte alltid vara helt klarlagda. Vid något universitet har det

t.ex. blivit diskussion om vem som ska ha det avgörande inflytandet över antagningen till forskarutbildning inom ett forskningsprogram.

Holdingbolag och aktiebolag med universitet och högskolor som ägare

Som redovisats i kapitel 7 kan universitet och högskolor nu också bedriva verksamhet i aktiebolag med anknytning till respektive lärosäte.

8.2.2. Lärarna vid universitet och högskolor

Viktiga förutsättningar för forskningen vid universitet och högskolor ges genom de regler och riktlinjer som gäller i fråga om anställning och arbetsvillkor för de som ska utföra forskningsarbetet. Statsmakterna beslutade hösten 1997 att delvis ändrade regler ska gälla fr.o.m. år 1999 för anställning, rekrytering och befordran av lärare.

I huvudsak fyra lärarkategorier ska finnas vid universitet och högskolor: professor, lektor, adjunkt och forskarassistent. Lektorer som förklarats ”professorskompetenta” ska befordras till professorer. På motsvarande sätt ska adjunkter som uppfyller behörighetskraven för lektorat befordras till lektorer.

Det hittillsvarande mycket starka anställningsskyddet för professorer förändras. De regler som generellt gäller för personer med tillsvidareanställning ska i fortsättningen gälla också för professorerna. Samtidigt kan anställningsskyddet bli förstärkt för andra grupper av högskolelärare, genom att möjligheterna att använda tidsbegränsad anställning för t.ex. lektorer blir mindre än för närvarande.

Alla universitets- och högskolelärare med forskarutbildning ska arbeta såväl inom undervisning som inom forskning.

Universitet och högskolor kommer, också efter det att de ändrade reglerna för anställning av lärare införts, att sakna en naturlig nybörjartjänst för rekrytering av personer som just avlagt doktorsexamen. Dagens forskarassistenttjänst, som skulle kunna tänkas ligga närmast till hands för detta ändamål, har av olika skäl inte fungerat som sådan. Forskarassistenttjänsten har haft ett för stort inslag av eget forskningsarbete för att alltid passa för de arbetsuppgifter, för vilka lärosätena behövt nyrekrytera. Lärosätena har också ofta ställt krav utöver doktorsexamen på den person som ska få en forskarassistenttjänst.

Universitet och högskolor har arbetsgivaransvaret för alla som arbetar vid lärosätena oavsett hur deras arbete finansieras. Allt eftersom andelen externt – ofta kortsiktigt – finansierad verksamhet ökat har samti-

digt de risker i fråga om kostnader för övertagande eller avveckling av personal, som denna princip medför för universitet och högskolor som arbetsgivare, ökat. I princip är dock universitet och högskolor här inte i någon annan situation än många andra aktörer som är beroende av utomstående finansiering, t.ex. företag och uppdragsmyndigheter.

8.2.3. Industriforskningsinstitut

Näringslivet och staten, i vissa fall numera i stället KK-stiftelsen, finansierar gemensamt ett trettiotal industriforskningsinstitut. Industriforskningsinstitutens verksamhet har behandlats i kapitel 7 om samverkan mellan universitet och högskolor och samhälle. Industriforskningsinstituten finns förtecknade i bilaga 4.

8.2.4. Statliga forskningsinstitut m.m.

Enligt SCB utförs nio procent av svensk FoU inom offentlig sektor utanför universitet och högskolor.

Försvarets forskning bedrivs i stor utsträckning i särskilda forskningsinstitut som Försvarets forskningsanstalt (FOA) m.fl.

Det finns också flera andra statliga myndigheter, där forskning och utvecklingsarbete bedrivs antingen som huvuduppgift eller som en av flera uppgifter. Exempel på sådana myndigheter är

  • Arbetslivsinstitutet
  • Brottsförebyggande rådet
  • Centrala museer
  • Folkhälsoinstitutet
  • Konjunkturinstitutet
  • Riksantikvarieämbetet
  • Rättsmedicinalverket
  • Smittskyddsinstitutet
  • Språk- och folkminnesinstitutet
  • Statens geotekniska institut
  • Statens institut för psykosocial miljömedicin
  • Statens institut för regional forskning
  • Statens strålskyddsinstitut
  • Statens veterinärmedicinska anstalt
  • Statens väg- och transportforskningsinstitut
  • Stockholms internationella miljöinstitut
  • Svenskt biografiskt lexikon
  • Sveriges geologiska undersökning
  • Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut
  • Utrikespolitiska institutet

8.2.5. Forskningsinstitut i andra länder

I de stora länderna på den europeiska kontinenten – Frankrike, Italien, Tyskland – finns system med fristående forskningsinstitut (t.ex. Max Planck-instituten i Tyskland). Också i de anglosaxiska länderna finns forskningsinstitut med olika inrikningar.

Av de mindre europeiska länderna har bland annat Norge och Portugal ett stort antal fristående forskningsinstitut. I Norge omfattar ”instituttsektoren” cirka 130 statliga forskningsinstitut. I Danmark reglerades verksamheten vid de s.k. sektorsforskningsinstitutionerna genom en ramlag år 1995. Lagen syftade bland annat till att ge statligt anställda forskare gemensamma ramvillkor för att på så sätt främja rörligheten bland forskarna.

8.3. Forskning 2000:s bedömningar och förslag

8.3.1. Dagens situation

Den svenska organisationen för forskningsfinansiering och forskningsutförande är, som framgår av redogörelsen i det föregående, redan när det gäller den statliga delen synnerligen omfattande. Därtill kommer organisationen för den huvuddel av svensk FoU, som finansieras av och bedrivs inom ett stort antal företag, samt ytterligare ett betydande antal forskningsfinansiärer med privaträttslig status, framför allt forskningsstiftelserna, eller med t.ex. landsting eller kommuner som huvudman.

Dagens svenska forskningsorganisation skiljer sig både i fråga om forskningsfinansieringen och i fråga om den utförande nivån från många andra länder. Särskilt tydligt gäller detta i fråga om de grundläggande principer som hävdas med avseende på organisationen. Eftersom principerna inte tillämpas helt konsekvent är skillnaderna i praktiken inte fullt lika stora. Ett specifikt svenskt mönster är emellertid tydligt även där.

I fråga om forskningsfinansieringen finns en starkt hävdad princip om pluralism. I vilken utsträckning denna princip faktiskt har varit vägledande redan vid inrättandet av det stora antal forskningsfinansierande organ som nu finns, eller om den framför allt fyllt funktionen att i efterhand sammanfatta utvecklingen, kan diskuteras. Faktum kvarstår dock

att det finns en flora av forskningsfinansiärer, till vilka är knutna ett betydande antal arbetsgrupper, beredningsgrupper, prioriteringskommittéer etc. etc.

Eftersom de faktiska besluten i stor utsträckning fattas i dessa grupper kan den statliga organisationen för forskningsfinansiering – utöver universitet och högskolor – sägas omfatta ett hundratal organ på nationell nivå, i vilka sammantaget sitter uppemot ett par tusen ledamöter. Detta kan för perspektivets skulle sättas i relation till de aktiva forskarna vid svenska universitet och högskolor. Som redovisats i kapitel 5 utförs endast cirka tusen årsverken inom FoU av professorer och cirka 1 500 årsverken av lektorer. Hela antalet FoU-årsverken av seniora forskare vid de svenska universiteten och högskolorna uppgår till cirka fem tusen.

Samtidigt måste det uppmärksammas att pluralismen i stor utsträckning är skenbar. Den omfattande organisationen är resultatet av uppsplittring av uppgifterna, och innebär i praktiken inte att forskare inom ett visst område faktiskt har möjlighet att söka finansiering från ett stort antal alternativa källor.

Pluralismen kan därtill vara begränsad genom att personer samtidigt sitter i mer än ett beslutsorgan. Tydligast kanske detta kan ses i det nuvarande personsambandet mellan ledningarna för forskningsråden och vissa sektorsforskningsorgan och styrelserna för några av forskningsstiftelserna. De dubbla uppdrag i forskningsråd och i stiftelsen, som till exempel ledamöterna i styrelsen för Stiftelsen för strategisk forskning har, innebär en mycket stark koncentration av inflytandet över svensk forskningsfinansiering.

Om organisationsprincipen när det gäller forskningsfinansiering angivits som pluralism har det i gengäld när det gäller den forskningsutförande nivån funnits en minst lika starkt hävdad princip om monopol. Högskolan ska vara ”hela samhällets forskningsinstitut”. All forskning ska i princip utföras inom högskolan. Detta är dock, som visats i det föregående, en princip med många undantag. Av all svensk FoU utförs för det första den helt dominerande delen inom företagen. För det andra utförs i praktiken en inte oväsentlig del av den statligt finansierade forskningen vid den rad forskningsinstitut, som trots allt finns.

De statliga organen, både för forskningsfinansiering och för forskningsutförande, är idag ofta små. Det gäller i fråga om såväl avgränsningen av verksamhetsområdet som resursernas storlek.

Pluralism är nödvändig inom forskningsområdet för att förhindra ”skolbildningar” och skapa goda förutsättningar för kunskapssökandet. Som Forskning 2000 framhållit i det föregående ligger det också närmast definitionsmässigt i dagens kunskapssamhälle att aktörerna blir allt fler inom centrala områden som utbildning och forskning. Det är således av flera skäl inte rimligt att eftersträva någon form av endimensionell orga-

nisation för forskning och utvecklingsarbete. Enligt Forskning 2000:s mening är dock dagens organisation för att fördela de statliga resurserna till grundforskning och annan forskarstyrd forskning alltför uppsplittrad. Inte minst skulle en mer samlad organisation för forskningsfinansiering medverka till höjd kvalitet genom att insatser skulle bedömas vetenskapligt och vägas mot varandra i ett vidare sammanhang.

Organisationen för forskningsfinansiering drar idag stora kostnader. Betydande resurser läggs ner på bedömningsarbete med hjälp av ett stort antal ledamöter i en mängd olika typer av beredningsgrupper etc. Antalet handläggare inom de centrala statliga forskningsfinansierande organen – forskningsråden och de stora sektorsforskningsorganen uppgår till sammanlagt mer än 350. Den helt dominerande delen av dessa är knutna till sektorsforskningsmyndigheterna. Vid sidan av dessa arbetar något hundratal personer inom forskningsstiftelserna. Därutöver arbetar ett okänt antal personer vid universiteten och högskolorna med frågor om planering och fördelning av forskningsmedel. Till detta kommer – inte minst viktigt – de betydande insatser som forskarna själva måste lägga ned på arbetet med ansökningar och rapporteringar till olika forskningsfinansiärer.

Samtidigt som forskningsfinansieringssystemet behöver förenklas, kan organisationen för forskningsutförande behöva fler alternativa FoUutförare. Visserligen finns trots allt en rad myndigheter och andra organ som vid sidan av universitet och högskolor bedriver forskning. Dessa täcker dock endast vissa områden och tyngdpunkten är på utvecklingsarbete snarare än forskning.

Både för uppdragsgivare/beställare och för forskarna själva borde det vara av värde att forskning kan bedrivas i olika organisatoriska former. Många forskningsuppdrag passar mindre väl in i universitets- och högskolemiljön. För forskarna måste det vara positivt att för forskningsarbete utanför näringslivet inte endast vara hänvisade till en typ av arbetsgivare, högskolan, och till de anställnings- och arbetsvillkor som kan erbjudas där.

8.3.2. Utgångspunkter för översyn av organisationen

Utgångspunkterna för en översyn av organisationen för forskningsfinansiering respektive forskningsutförande bör enligt Forskning 2000 vara följande.

Organisationen för forskningsfinansiering

1. Beslut om forskningsfinansiering med statliga medel måste fattas av organ och personer som har kompetens att göra erforderliga vetenskapliga och andra bedömningar.

2. Det statliga stödet till forskning ska avse såväl forskarstyrd som beställarstyrd forskning.

3. Stödet till forskarstyrd forskning kanaliseras via dels universitet och högskolor, dels forskningsråd.

4. Antalet finansierande myndigheter får inte innebära splittring av de statliga resurserna.

5. Alla statliga myndigheter ska ha ansvar för att beställa forskning och utvecklingsarbete med syfte att lösa problem eller på annat sätt stärka verksamheten inom myndighetens område. Myndigheterna väljer själva hur arbetet med dessa frågor organiseras.

Organisationen för forskningsutförande

1. Forskning ska bedrivas i miljöer som befordrar kvalitet, kreativitet, och effektivitet.

2. Det måste finnas organisatoriska former som tillgodoser såväl den forskarinitierade och på vetenskapliga grunder beslutade forskningen som den forskning som syftar till konkreta tillämpningar och har ickevetenskapliga beställare.

3. De organisatoriska ramarna för den forskarstyrda forskningen ska utformas utifrån principen om forskningens frihet.

4. Forskning ska organiseras med beaktande av de särskilda krav på förnyelse som verksamheten ställer.

8.3.3. Organisationen för forskningsfinansiering

8.3.3.1 Nya forskningsråd

I flera länder har forskningsråden reformerats under de senaste åren. I Sverige har dock forskningsrådsorganisationen i huvudsak varit densamma under nu snart trettio år.

Det svenska forskningsfinansieringssystemet rymmer också en rad andra myndigheter. Dessa sektorsforskningsorgan saknar ofta direkta motsvarigheter i andra länder. Forskningsråd i andra länder kan i stället ha ansvaret för inte bara grundforskning utan också vad som i Sverige rubricerats som sektorsforskning.

Enligt kommitténs mening är den distinktion mellan tillämpad forskning och grundforskning, som bland annat ligger bakom den nuvarande uppdelningen mellan sektorsforskningsmyndigheter och forskningsråd, inte meningsfull.

Den ”linjära modellen”, dvs. teorin om att grundforskning ligger till grund för tillämpad forskning som i sin tur ligger till grund för utvecklingsarbete och att de olika leden följer i tiden efter varandra, har sedan länge visat sig inte stämma med verkligheten. Olika slag av insatser influerar varandra i ett betydligt mer flexibelt och samtidigt komplicerat växelspel.

Forskningen inom alla forskningsområden visar prov på en glidande skala från forskning kring det helt okända till forskning med konkreta tillämpningar i sikte. Arbetsinsatserna går i varandra på ett sätt som svårligen låter sig inordnas i dagens organisationsstruktur för forskningsfinansieringen. Den viktiga distinktionen är i stället vem som ska avgöra inriktningen av insatserna. Som Forskning 2000 tidigare framhållit bör åtskillnad här göras mellan forskarstyrd respektive beställarstyrd forskning. Sektorsforskningsorganens verksamhet kan dock varken betraktas som forskarstyrd eller som beställarstyrd forskning utan har snarast karaktären av ”ställföreträdarstyrd” forskning.

Forskning 2000 föreslår att medel motsvarande dagens forskningsrådsanslag och sektorsforskningsanslag behandlas samlat inom ramen för en ny forskningsrådsorganisation. En samlad behandling av dagens råds- och sektorsforskningsmedel kommer att ytterligare stärka kvaliteten i svensk forskning genom att alla insatser prövas vetenskapligt och i konkurrens.

Forskningsråden i den nya organisationen ges ansvar för vidare områden än dagens forskningsråd. Arbetssätt och beslutsformer ska i princip motsvara vad som nu gäller i forskningsråden. De vetenskapliga bedömningarna ska vara avgörande för resursfördelningen.

I grundprincipen ligger att antalet forskningsråd bör vara relativt begränsat. För detta talar också önskan att underlätta behandlingen av tvär- och mångvetenskapliga insatser.

Forskning 2000 avvisar dock alternativet med ett enda forskningsråd. De viktiga forskningspolitiska beslut som ligger i fördelningen av forskningsmedel mellan övergripande forskningsområden bör fattas av statsmakterna. Därmed bortfaller vad som rimligen skulle vara den centrala uppgiften för ett ensamt forskningsråd.

Enligt Forskning 2000:s mening måste strukturen i en ny forskningsrådsorganisation i första hand bygga på en ändamålsenlig vetenskaplig indelning. En naturlig indelning är i de vetenskapsområden, som framöver ska tillämpas för universitetens och högskolornas forskningsresur-

ser. Vetenskapligt grundade indelningar och benämningar är också vad som används i andra länder.

Forskning 2000 föreslår att följande nya forskningsråd ersätter såväl dagens forskningsråd som de sektorsforskningsinsatser, som kommittén anger i det följande:

  • Forskningsrådet för humaniora och samhällsvetenskap
  • Forskningsrådet för medicin
  • Forskningsrådet för naturvetenskap
  • Forskningsrådet för teknik

Forskning 2000 föreslår vidare att det inrättas en ny myndighet med benämningen Forskningsrådens samverkansnämnd.

De nya forskningsråden ska svara för grundforskning och tillämpad forskning inom sina respektive områden. De ska också svara för såväl disciplinära som tvärvetenskapliga insatser. Forskningsråden ska också initiera och finansiera forskarutbildning inom områden, där andra insatser inte bedöms tillräckliga. Bredden i forskningsrådens uppdrag måste tydligt anges i deras myndighetsinstruktioner.

I ansvarsområdet för Forskningsrådet för humaniora och samhällsvetenskap bör, enligt Forskning 2000:s mening, således ligga inomdisciplinär forskning inom humaniora, juridik, samhällsvetenskap och teologi samt tvärvetenskaplig forskning och tillämpad forskning rörande kulturella och sociala frågor, arbetslivsfrågor och andra samhällsfrågor.

I ansvarsområdet för Forskningsrådet för medicin bör ligga inomdisciplinär forskning inom farmaci, medicin och odontologi samt tvärvetenskaplig forskning och tillämpad forskning rörande hälsa, vård och omsorg.

I ansvarsområdet för Forskningsrådet för naturvetenskap bör ligga inomdisciplinär forskning inom naturvetenskap och rymdforskning samt tvärvetenskaplig forskning och tillämpad forskning rörande energi, naturresurser och miljö.

I ansvarsområdet för Forskningsrådet för teknik bör ligga inomdisciplinär forskning inom teknik samt tvärvetenskaplig forskning och tilllämpad forskning rörande industri och kommunikationer.

Forskningsrådens arbetsuppgifter ska i huvudsak vara av tre slag. Den första är den traditionella medelsfördelande uppgiften. Merparten av forskningsrådens medel bör liksom hittills fördelas till forskningsprojekt och forskningsprogram efter ansökan från forskare eller forskargrupper och efter kvalitetsbedömningar utifrån vetenskapliga kriterier. De vetenskapliga kriterierna ska kunna kompletteras med relevansbedömningar med utgångspunkt i olika samhällsområden. Besluten fattas

ytterst av kollegialt utsedda forskningsråd efter kvalificerat internt beredningsarbete.

En andra uppgift ska vara att utifrån egna initiativ stödja forskning och forskarutbildning inom olika områden. I forskningsrådens uppdrag ska ingå att introducera nya forskningsområden i Sverige, att förstärka områden där den svenska forskningen och forskarutbildningen bedöms vara för svag och också att ge stöd till forskning där verksamheten i Sverige har möjligheter att bli särskilt framstående. I detta ligger således ett ansvar för forskningsråden med avseende på såväl bredden som spetsarna i svensk forskning och forskarutbildning.

Forskningsråden ska också som en tredje uppgift bevaka och redovisa forskningsutvecklingen inom sina respektive områden och ge råd till statsmakterna i forskningspolitiska frågor.

Till de föreslagna fyra nya forskningsråden förs de statliga forskningsmedel som fördelas av myndigheterna i den nuvarande forskningsrådsorganisationen, Rymdstyrelsen, Byggforskningsrådet, Kommunikationsforskningsberedningen, NUTEK, Rådet för arbetslivsforskning, Skogs- och jordbrukets forskningsråd, Socialvetenskapliga forskningsrådet och Statens energimyndighet. Med undantag för NUTEK, Rymdstyrelsen och Statens energimyndighet, vilka också har andra uppgifter, innebär detta samtidigt att de nämnda myndigheterna kan läggas ner.

Ett arbete med att analysera hur forskningsmedlen närmare bör fördelas mellan de nya forskningsråden bör inledas snarast möjligt. Regeringen bör utse en särskild organisationskommitté som svarar bland annat för detta arbete.

Forskningsrådens organisation och arbetsformer

Forskningsråden måste för att fungera väl och få respekt och legitimitet såväl i forskarsamhället som i samhället i övrigt ha beslutsorgan med stor integritet och kompetens samt ha adekvata arbetsformer. Forskning 2000 vill betona angelägenheten av att svensk forskning och användningen av svenska forskningsresurser kan bedömas i ett internationellt perspektiv. Forskningsråden använder sedan länge internationella experter för uppföljning och utvärdering och i viss mån också i beredningsarbetet. Forskning 2000 anser det rimligt att några av ledamöterna i forskningsrådens styrelser också bör kunna hämtas från andra länder än Sverige. Hänsyn måste dock här tas till språkproblemen.

Ordförande och ledamöter i forskningsråden

I de nuvarande forskningsråden utses sju av ledamöterna av forskarsamhället genom ett tvåstegsförfarande med direkta val av elektorer som sedan väljer rådsledamöter. När detta system infördes i samband med forskningsrådsreformen på 1970-talet framfördes en del kritiska synpunkter av innebörd att förfarandet var onödigt omständligt och krångligt. Valen till forskningsråden förefaller dock ha funnit sina former och nu fungera bra. Valförfarandet ger en förankring i forskarsamhället, som enligt Forskning 2000:s mening, är synnerligen viktig. Forskning 2000 förordar därför att liksom hittills majoriteten av ledamöterna i forskningsråden utses av forskarsamhället via elektorsval. Sammansättningen av elektorsförsamlingarna m.m. måste ses över utifrån ansvarsområdena för de nya forskningsråden. Den organisationskommitté som bör svara för förberedelser för den nya rådsorganisationen bör bland annat utarbeta förslag i denna fråga.

Regeringen bör, i likhet med vad som gäller för närvarande, utse ordförande i vart och ett av de nya forskningsråden. Regeringen bör också utse ytterligare några ledamöter i forskningsråden. De av regeringen utsedda ledamöterna, ordföranden inräknad, måste dock vara i klar minoritet i forskningsråden. För alla ledamöter utom ordföranden utses personliga suppleanter. Varje forskningsråd utser inom sig en vice ordförande.

Eventuella formella hinder för att utse utländska medborgare som ledamöter i forskningsråd bör undanröjas. En utländsk forskningsrådsledamot måste dock kunna delta i arbetet på svenska. Forskningsrådens beslutsunderlag och protokoll m.m. måste kunna vara avfattade på svenska. Härigenom begränsas i praktiken urvalet av möjliga utländska rådsledamöter kraftigt.

Ledamöterna i forskningsråden bör liksom för närvarande, och i likhet med vad som gäller för ledamöter i högskolestyrelserna, utses för tre år i taget och för sammanlagt högst två treårsperioder.

Forskningsrådens kansli- och beredningsorganisation

Som Forskning 2000 redovisat deltar uppskattningsvis upp emot två tusen personer i bedömnings- och prioriteringsgrupper av olika slag vid dagens forskningsfinansierande myndigheter. Samtidigt arbetar ungefär 350 anställda vid dessa myndigheter. Forskning 2000 utgår från att den samlade berednings- och prioriteringsorganisationen samt kansliorgani-

sationen inom de nya forskningsråden kommer att kunna vara betydligt mindre än vid dagens myndigheter.

Forskningsråden bör själva få avgöra omfattningen av sina kanslioch beredningsorganisationer. Statsmakterna bör således, till skillnad mot vad som gäller idag, inte besluta om särskilda anslag till forskningsrådens förvaltningskostnader. Detta motsvarar vad som sedan länge gäller för administrationen inom universitet och högskolor.

I större utsträckning än för närvarande bör internationella experter användas i det reguljära beredningsarbetet och inte bara i samband med uppföljning och utvärdering.

Det är önskvärt att samma personer som sitter i forskningsrådens styrelser inte också deltar i det interna beredningsarbetet. Många forskningsområden är dock så små att detta i praktiken kan vara svårt att upprätthålla. Inte minst här bör det vara angeläget att utnyttja internationell expertis.

Viktigt är att det till forskningsrådens kansliorganisation rekryteras personer med hög vetenskaplig meritering. Idag har endast forskningsrådens huvudsekreterare generellt tidsbegränsad anställning. Förordnandena för dessa ges på sex år. Huvudsekreterarna är deltidsanställda vid respektive forskningsråd och upprätthåller samtidigt en professur på halvtid. Antalet tjänstemän som anställs på liknande villkor som huvudsekreterarna bör i fortsättningen kunna vara större. Även för t.ex. huvudföredragande inom olika delar av respektive råds verksamhetsområde skulle motsvarande arrangemang kunna tillämpas.

8.3.3.2 Forskningsrådens samverkansnämnd

I alla indelningar ligger inbyggd en risk för att områden i gränssnitten kan bli otillräckligt beaktade. I fråga om rådsindelningen gäller detta tvärvetenskaplig forskning. De nya forskningsrådens vida ansvarsområden bidrar till att underlätta tvärvetenskapliga forskningsinsatser. Problemet kvarstår dock med avseende på tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde och komplexa problem som rör många samhällssektorer. Med hänsyn till vikten av att svensk forskning kan få den förnyelse och stimulans som ligger i tvärvetenskapligt arbete, inte minst sådant som är riktat mot samhällsproblem, har Forskning 2000 i det föregående förordat att särskilda resurser avsätts för stöd till bl.a. sådan forskning.

Forskningsrådsnämnden har sedan senare delen av 1970-talet svarat för bland annat tvärvetenskaplig forskning. Sedan år 1997 finns också en av statsmakterna inrättad samverkansgrupp mellan forskningsråden som har till uppgift bland annat att främja och samordna rådens forsk-

ningsstödjande verksamhet när det gäller tvärvetenskaplig forskning. Forskning 2000 föreslår att en ny myndighet, Forskningsrådens samverkansnämnd, inrättas med huvuduppgift att ta initiativ till och stödja forskning enligt ovan som inte faller inom ansvarsområdet för ett enskilt forskningsråd. Genom tillkomsten av Forskningsrådens samverkansnämnd kan Forskningsrådsnämnden och samverkansgruppen läggas ned.

Forskningsrådens samverkansnämnd ska svara för fördelningen av de särskilda medel som anvisas till tvärvetenskaplig forskning som berör mer än ett vetenskapsområde. Samverkansnämnden ska också ha en mäklarfunktion och arbeta för att forskning som berör flera skilda områden kan komma till stånd genom samordnade insatser från berörda forskningsråd.

Enligt Forskning 2000:s mening krävs, som redovisats i det föregående, fortsatt särskilt stöd till insatser inom genusforskning. Forskningsrådens samverkansnämnd bör också svara för fördelningen av resurser för detta ändamål.

Forskning 2000 har i det föregående framhållit att det behövs särskilda insatser för allmän och övergripande forskningsinformation, för experiment med nya former för forskningsinformation och andra former av stimulans till arbetet med dessa frågor. Dessa insatser ska gälla alla forskningsområden. Forskning 2000 anser det naturligt att den nya samverkansnämnden ansvarar för dessa insatser.

Forskningsråden bör också kunna överenskomma om att ytterligare uppgifter ska hanteras gemensamt i Samverkansnämnden. Forskningsråden bör likaså kunna gemensamt avsätta resurser för närmare fördelning via nämnden, t.ex. för gemensam finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning eller för högpresterande datorsystem, om råden finner en sådan lösning ändamålsenlig.

Forskningsrådens samverkansnämnd bör bestå av ordförande och vissa andra ledamöter som utses av regeringen samt företrädare för forskningsråden.

8.3.3.3 Universitet och högskolor som forskningsfinansiärer

Universitetens och högskolornas roll som forskningsfinansiärer tenderar att komma i skuggan av deras uppgifter som forskningsutförare. Likafullt går ungefär 40 procent av de statliga forskningsmedlen direkt till universitet och högskolor.

Arbetet med resursfördelning och verksamhetsplanering inom lärosätena och vem eller vilka som här har beslutanderätten har således stor betydelse för den närmare inriktningen av svensk forskning. Ändå ägnas

väsentligt mindre uppmärksamhet åt detta än åt andra forskningsfinansiärers organisation och verksamhetsformer.

Fakultetsnämnderna är de centrala organen vad gäller forskningen och forskarutbildningen vid universitet och högskolor. Runt dessa finns sällan några berednings- eller prioriteringsgrupper motsvarande forskningsrådens som kan ge underlag för nämndbesluten. I stället har ofta mer eller mindre mekaniska fördelningssystem konstruerats med avseende på fakultetsmedlen.

Enligt Forskning 2000:s mening måste höga krav ställas på universiteten och högskolorna som forskningsfinansierande myndigheter. Utgångspunkten måste vara att användningen av alla statliga medel för forskning och forskarutbildning ska ske efter ansvarsfull vetenskaplig prövning.

Utrymmet för prioriteringar av universitet och högskolor ökar nu genom den decentralisering som ligger i övergång från fakultetsområden till vetenskapsområden i statsmakternas medelsanvisning. Samtidigt minskar de formella kraven på den lokala beslutsorganisationen för universitetens och högskolornas forskningsanslag. Från och med år 1999 behöver universitet och högskolor med fasta forskningsresurser endast ha en enda fakultetsnämnd, oavsett hur många vetenskapsområden som är företrädda vid lärosätet. Med största sannolikhet kommer dock inte universitet och högskolor att endast uppfylla minimikravet på en enda fakultetsnämnd.

Det är viktigt att universitetens och högskolornas forskningsanslag behandlas som de centrala forskningsresurser de är. Forskning 2000 vill ifrågasätta rimligheten av de mekaniska fördelningssystem som används på många håll. Dessa underlättar självfallet inte medvetna prioriteringar eller ger utrymme för nya, t.ex. tvärvetenskapliga områden. Statsmakter och skattebetalare måste ställa lika höga krav på kvalitetsprövning och medvetna prioriteringar av universitet och högskolor som av forskningsråden.

Prioriteringar och planering m.m. måste beredas och diskuteras aktivt både i kortare och längre perspektiv. Forskning 2000 kommer i det följande (kapitel 9) att förorda bland annat att universitet och högskolor redovisar uttryckliga forskningsstrategier, där övergripande prioriteringar samt planering anges.

De små och medelstora högskolorna

En förutsättning för att de små och medelstora högskolorna ska förfoga över egna medel för forskning måste vara att samma krav ställs på dessa högskolor som på de större lärosätena vad gäller organisation och kvali-

tetsprövning. De små och medelstora högskolorna måste således också vara skyldiga att inrätta minst en fakultetsnämnd. Även dessa högskolor måste i särskilda strategidokument regelbundet redovisa prioriteringar och planering med avseende på forskning och forskarutbildning.

8.3.3.4 Andra statliga forskningsfinansiärer

Forskning 2000 har framhållit att insatserna i form av direkt beställarstyrd FoU för verksamhet i statlig regi bör öka. Alla statliga myndigheter bör få ansvar för detta med avseende på sina respektive verksamhetsområden. Insatserna ska finansieras inom ramen för de reguljära verksamhetsanslagen. Myndigheterna måste själva få svara för hur arbetet med FoU-frågor inom myndigheten organiseras. I de kunskapsstrategier, som Forskning 2000 förordar att de statliga myndigheterna regelbundet ska redovisa (se kapitel 9), ska ingå redovisning bland annat av omfattningen av FoU-insatserna och hur arbetet med FoU-frågor är organiserat.

Också regeringen och regeringskansliet måste avsätta resurser för och beställa FoU av direkt betydelse för statsmakternas verksamhet. Sådana insatser fyller bland annat behov som tidigare tillgodosågs inom ett annorlunda upplagt utredningsväsende.

Inom regeringskansliet och myndigheterna måste finnas beställarkompetens för FoU-frågor. Såväl regeringskansliet som myndigheterna bör kunna rekrytera personer med sådan kompetens från de myndigheter som föreslås ersatta av den nya forskningsrådsorganisationen.

8.3.4. Organisationen för forskningsutförande

8.3.4.1 Universitet och högskolor som forskningsutförare

Vid universitet och högskolor finns nu ungefär 1 000 institutioner eller andra arbetsenheter, där det bedrivs forskning och forskarutbildning. Det vanligaste är att institutionerna är organiserade utifrån den vetenskapliga disciplinindelningen, men exempel finns också på andra indelningsgrunder. Storleksmässigt skiljer sig institutionerna mycket åt. Det finns institutioner som bara har ett par anställda och det finns sådana med hundratals anställda.

Det kan diskuteras om utförandeorganisationen vid universitet och högskolor eventuellt är för stor i förhållande till vad finansieringen mäktar bära. En enkel analys av den grundfinansiering, som ligger i universitetens och högskolornas egna forskningsanslag, visar att dessa i

genomsnitt medger finansiering endast av en relativt begränsad verksamhet vid ett så stort antal institutioner som dagens.

Universitetens och högskolornas forskningsanslag uppgår i år till ungefär sex miljarder kronor. Av detta har statsmakterna öronmärkt 1,5 miljarder till lokalkostnader. Statsmakterna har vidare öronmärkt cirka en miljard kronor till studiefinansiering i forskarutbildningen. Universitetens och högskolornas anslag måste i minst samma omfattning som externa finansiärers användas för overhead-kostnader. För sådana ändamål åtgår således minst 12 procent eller 720 miljoner kronor, sannolikt mer. Således återstår för finansiering av direkta kostnader för forskning och forskarutbildning vid institutionerna cirka 2,7 miljarder kronor. Med 1 000 institutioner ger det ett genomsnittligt belopp per institution på mellan två och tre miljoner kronor. Det motsvarar uppskattningsvis kostnaderna för två – tre lärare och kostnader för material, resor etc. för dessa.

Inom många områden tillkommer externa forskningsmedel av betydande omfattning, som tillsammans med högskolans egna resurser skapar av forskningsmiljö av rimlig omfattning. Så är dock långt ifrån alltid fallet.

Ansvaret för att bygga upp en organisation som kan bedriva effektivt forskningsarbete med hög vetenskaplig kvalitet måste ligga på de lokala organen vid universitet och högskolor. Uppenbart är att lärosätena upplever ett starkt tryck att anställa så många som möjligt av personer som uppfattas som begåvade forskare. Trycket förefaller däremot inte vara fullt så starkt när det gäller att skapa garantier för att dessa personer också kan ges arbetsvillkor som gör att deras begåvning kan komma till uttryck i kvalificerat arbete. Det är endast ett begränsat antal forskningsområden där forskarna klarar sig med bara sin egen lön och sin egen tankeverksamhet. Även i sådana billiga ämnen är det dock rimligt att forskarna har möjligheter att resa, att köpa böcker, att använda datorer etc. De flesta forskningsområden förutsätter därutöver tillgång till utrustning, materiel, kanske försöksdjur, möjligheter till datainsamling etc.

Svenska universitet och högskolor är definitivt inte unika i prioriteringen av anställningar. Från t.ex. USA finns exempel på att utökade forskningsresurser paradoxalt nog kan medföra försämrade arbetsvillkor för forskarna just genom att fler avlönade forskare ska konkurrera om forskningsresurserna i övrigt.

Från andra länder (t.ex. Australien) finns exempel på att universitet och högskolor förbjuds anställa personal över en viss högsta andel lönekostnader av de totala kostnaderna. Forskning 2000 anser dock att det strider mot det decentraliserade systemet i Sverige att införa sådana restriktioner. Det måste vara universitetens och högskolornas ledningar

som ansvarar för att det blir en rimlig balans mellan anställda och andra resurser.

Anställningar och anställningsvillkor vid universitet och högskolor

Reglerna för anställningar och anställningsvillkor vid universitet och högskolor ger viktiga förutsättningar för forskningsarbetet och dess organisation. Ändrade regler införs från år 1999. Forskning 2000 kan se flera potentiella problem med de nya reglerna. Alla lärare ska arbeta både inom utbildning och forskning. Mycket talar för att tid för egen forskning kan komma att bli ett viktigt, kanske det viktigaste konkurrensmedlet mellan lärosätena, som kommer att ha omfattande rekryteringsbehov på grund av expansion och pensionsavgångar. Detta kan på sikt leda till att forskningstiden fördelas allt mer jämt och att möjligheterna till koncentrerade och långsiktiga forskningsinsatser minskar. Framför allt kan det komma att innebära att stora resurser – de som avsätts för lärarnas forskningstid – i realiteten undandras den kvalificerade vetenskapliga prövning, som i princip måste ägnas all användning av de statliga forskningsresurserna.

Förändringarna kan också leda till minskad rörlighet mellan lärosätena, eftersom den kanske främsta stimulansen till flyttning – möjligheten att få en professur – inte längre får samma betydelse. Kvalificerade lektorer kommer ju att befordras till professorer vid det lärosäte där de är anställda.

Forskning 2000 utgår från att de kommande förändringarna kommer att följas upp med avseende på de effekter de får för bland annat lärarnas forskningsinsatser och för rörligheten bland universitets- och högskolelärare.

Det saknas fortfarande en lämplig form för första anställning av lärare, direkt efter doktorsexamen. En sådan rekryteringsanställning skulle kunna stimulera doktorander att snabbare bli klara med sin examen. Den skulle ge nyblivna doktorer möjligheter att pröva på självständigt arbete som lärare inom högskolan och samtidigt skaffa ytterligare meriter från egen forskning. Och den skulle ge lärosätena möjlighet att genom att under begränsas tid pröva nyblivna doktorer inom olika arbetsuppgifter få ett bredare underlag för beslut om fortsatt anställning av relativt unga lärare.

Forskning 2000 föreslår att det inrättas en ny anställning för rekrytering av universitets- och högskolelärare, som under en begränsad period – förslagsvis fyra år – ger utrymme för arbete inom både undervisning och forskning. Rekryteringsanställningen bör utformas så att den kan innehålla arbete vid mer än ett lärosäte. Genom att relativt unga doktorer

får fördjupade kontakter med flera lärosäten kan anställningen medverka till ökad rörlighet inom högskolan.

Jämställdhet

Kvinnor är fortfarande klart underrepresenterade inom de flesta forskningsområden. Undantag är framför allt humaniora. På professorsnivån är dock andelen kvinnor också här synnerligen låg. Få områden i det svenska samhället uppvisar fortfarande sådana snedfördelningar mellan könen som just utbildningen och forskningen vid universitet och högskolor.

Något kan möjligen tillskrivas det faktum att kvinnor fortfarande har en relativt kort historia i universitets- och högskolemiljön. Det är bara något över hundra är sedan den första studentskan skrevs in vid ett svenskt universitet och inte mer än cirka sjuttiofem år sedan kvinnor blev behöriga att ha ordinarie tjänst vid ett universitet. Antalet kvinnliga professorer kunde räknas på den ena handens fingrar ändra fram till 1940talet. Kvinnorna var också länge få inom forskarutbildningen. Det innebar att det inte fanns många kvinnor att rekrytera vid den stora expansionen av universitet och högskolor på 1960-talet, en expansion som fortfarande präglar den svenska högskolan.

Successivt har andelen kvinnor inom forskarutbildningen ökat. Inom vissa områden, t.ex. inom vissa tekniska ämnen, kan andelen kvinnor bland doktoranderna faktiskt vara större än andelen kvinnor i rekryteringsunderlaget bland studenterna inom grundutbildningen. Långsamt har också andelen kvinnor ökat på lärartjänsterna vid universitet och högskolor. De lärare som anställdes på 1960-talet kommer under det närmaste årtiondet att gå i pension. Bland de generationer som nu står på tur för anställning är andelen kvinnor väsentligt större än tidigare.

Statsmakterna har på senare år beslutat om flera åtgärder som bör bidra till fler kvinnor inom forskningen vid universitet och högskolor. Exempel på detta är de särskilda professurer som inrättas för kvalificerade kvinnliga forskare.

Jämställdhet inom forskningen är inte endast en fråga om rättvisa mellan personer av olika kön. Det är också en fråga om att ta vara på alla landets forskarbegåvningar, en fråga av största vikt för kvaliteten inom forskningen. Lika viktigt är att val av forskningsproblem kan göras utifrån både manliga och kvinnliga perspektiv.

Forskning 2000 vill betona att ansträngningarna att skapa jämställdhet inom forskningen och vid de svenska universiteten och högskolorna måste fortsätta. Ansvaret för detta måste framför allt vila på de lokala organen och på lärare och andra anställda. Forskning 2000 vill här bara

peka på några angelägna åtgärder. Lärare måste uppmuntra studerande av underrepresenterat kön att gå igenom forskarutbildning. Genom handledarutbildning ska uppmärksamheten på jämställdhetsfrågor öka. För- och nackdelar med särskilda kvinnliga forskarskolor bör analyseras. Vid rekrytering av lärare inom områden, som domineras av det ena eller det andra könet – i regel män, måste särskilda insatser göras för att informera kvinnor (i några fall kan det i stället vara fråga om män) med rätt meriter om den lediga anställningen och att uppmuntra kvinnor att söka. Det senare bör ske mer aktivt än genom en mening av denna innebörd i platsannonsen. Alla tjänstetillsättningar ska bevakas av en särskild jämställdhetsansvarig. Särskilt stöd bör tills vidare ges till de centra/fora för kvinnliga forskare som finns vid universiteten och vissa högskolor.

8.3.4.2 Forskningsinstitut

I princip ska enligt hittills gällande forskningspolitiska doktrin universitet och högskolor i Sverige fungera som ”hela samhällets forskningsinstitut”. Som kommittén redovisat i det föregående är detta en princip med många undantag. Inte bara utförs huvuddelen av svensk FoU inom näringslivet. Det finns också med statlig finansiering att antal fristående institut. Verksamheten vid dessa har dock snarare en inriktning mot utvecklingsarbete än forskning i snävare bemärkelse.

Invändningarna mot fristående forskningsinstitut har främst varit tre.

  • Fristående institut har ansetts innebära en uppsplittring av forskningsresurserna. I ett litet land som Sverige måste, har det hävdats, forskningsresurserna koncentreras för att kunna skapa forskningsmöjligheter av tillräcklig storlek.
  • Sambandet mellan utbildning och forskning har ansetts vara så viktigt att det måste vara avgörande för organisationen av forskningen och detta samband har ansetts endast kunna nås inom universitet och högskolor.
  • Risken för förstelning har ansetts vara väsentligt större inom fristående forskningsinstitut än inom universitet och högskolor.

Forskning 2000 vill helt kort kommentera dessa invändningar.

För det första: Om uppsplittring av begränsade resurser anses vara ett stort riskmoment, borde detta också vägas in vid utformningen av organisationen för forskningsutförande inom universitet och högskolor. Det skulle i så fall gälla både för forskningen vid de små och medelstora

högskolorna och för det stora antalet mycket små forskningsmiljöer som finns också vid universiteten och de större högskolorna.

För det andra: Sambandet mellan utbildning och forskning har mycket varierande utformning också inom universitet och högskolor.

Särskilt viktigt är naturligtvis sambandet mellan forskning och forskarutbildning samt möjligheterna att engagera forskarstuderande och unga forskare i forskningsarbetet. Redan idag genomför dock många doktorander delar av sin forskarutbildning utanför det universitet eller den högskola, som antagit dem till forskarutbildningen. Det gäller till exempel doktorander som är verksamma vid industriforskningsinstituten.

Inget hindrar att fristående forskningsinstitut på olika sätt engageras i såväl grundutbildning som forskarutbildning vid universitet och högskolor och i gengäld själva kan få den stimulans som ligger i samarbetet med den unga generationen. I Norge, där det finns ett stort antal fristående forskningsinstitut, är det till exempel snarare regel än undantag att doktorander är verksamma vid instituten.

För det tredje: Universitet och högskolor kan inte heller ge några garantier mot för förstelning. Lärarna vid universitet och högskolor har en mycket hög grad av anställningstrygghet. I regel värderas också arbetet inom universitet och högskolor högt av de berörda, vilket gör att de, om de har möjlighet, stannar kvar länge.

Om risken för förstelning bedöms som särskilt allvarlig finns dessutom möjligheten att göra fristående forskningsinstitut i princip tidsbegränsade. Förebilder för detta finns i andra länder, där forskningsinstitut kan inrättas med en ”sunset clause”, en bortre tidsgräns t.ex. efter ett tiotal år när verksamheten senast ska avvecklas.

Enligt Forskning 2000:s mening motiverar de invändningar som traditionellt brukat anföras mot fristående forskningsinstitut inte det hittillsvarande principiella avståndstagandet från sådana institut. Forskning 2000 kan också se direkta fördelar med att öppna för andra organisatoriska former för forskning än vad som kan erbjudas inom ramen för universitet och högskolor. Många uppgifter passar inte alls eller dåligt i universitets- och högskolemiljön. För forskarna själva bör det därtill vara värdefullt att ha tillgång till flera alternativa arbetsgivare än vad som ryms inom universitets- och högskolesystemet.

Forskning 2000 ser således inte skäl att principiellt avvisa fristående forskningsinstitut. Forskning 2000 är dock för sin del inte beredd att föreslå att ett visst antal sådana institut eller institut med viss forskningsinriktning inrättas. Eventuella förslag om inrättade av forskningsinstitut bör kunna läggas fram i det kommande forskningspolitiska arbetet.

I andra länder finns bland annat forskningsinstitut med forskningsråd som huvudman. I Sverige har forskningsrådsinstitut ansetts innebära en jävssituation för forskningsråden själva vid fördelningen av anslagsme-

del. Forskning 2000 utgår från att också de svenska forskningsrådens integritet ska vara sådan att de i likhet med motsvarande organ i andra länder ska kunna ta ansvar för institut där forskning bedrivs och att eventuella sådana institut ska kunna arbeta i konstruktivt samspel med universitet och högskolor..

Anläggningar som i likhet med dagens nationella forskningsanläggningar ska vara tillgängliga för forskare från universitet, högskolor och andra forskningsinstitutioner i hela Sverige är exempel på vad som skulle kunna drivas som institut i forskningsrådens regi. Forskningsinstitut med forskningsråd som huvudman bör också kunna inrättas för att ge möjligheter till synnerligen högt kvalificerade forskningsinsatser. Sådana institut skulle kunna ge forskare från universitet och högskolor möjlighet att under en begränsad tid koncentrerat arbeta med krävande forskning. Anställningarna vid forskningsrådsinstitut bör således i regel vara tidsbegränsade. Som framhållits tidigare bör också instituten som sådana kunna inrättas för begränsad tid.

9. Politik och planering

Forskning 2000:s bedömningar och förslag i sammanfattning

Forskning 2000 konstaterar att forskningspolitiken i tre viktiga avseenden står inför en ny situation

  • att ta fram nya kunskaper, förmedla och utnyttja dessa är inte längre uppgifter bara för den traditionella forskningspolitiken och forskningsorganisationen
  • den statligt finansierade verksamheten kan inte längre räkna med rena resurstillskott; förstärkningar måste ske genom omprioriteringar
  • stora resurser för forskning – inte längre bara näringslivets FoU – ligger utanför det nationella statliga beslutsfattandet: forskningsstiftelserna och EU:s forskningsmedel

Forskning 2000 utgår från att det generella statliga budgetsystemet med mål- och resultatstyrning måste gälla också för forskningen. Forskning 2000 anser dock att den nuvarande tillämpningen av budgetsystemet behöver ändras.

Enligt Forskning 2000:s mening måste de verksamhetsmål som ställs upp vara tydligt relaterade till forskningspolitikens övergripande mål. De måste också kunna följas upp och mätas. Återrapporteringskraven ska vara tydligt relaterade till verksamhetsmålen.

Syftena med de statliga insatserna ska konkretiseras i mål och återrapporteringskrav avseende verksamhetens bredd, fördjupning, förnyelse och kvalitet.

Forskningspolitikens prioriteringar består framför allt av övergripande resursavvägningar och precisering av mål och resultatkrav. Dessa avvägningar kan inte revideras inför varje budgetår, men kan heller inte gälla för evigt. De måste med viss regelbundet ifrågasättas och omprövas.

Forskningspolitiska propositioner föreslås läggas fram vart fjärde år. I dessa behandlas övergripande och principiella frågor som resursavvägningar m.m. avseende vetenskapsområden vid universitet och högskolor samt avseende forskningsråden. Forskningspropositionerna läggs fram år

2 i valperioderna. Forskningspropositionerna behöver inte nödvändigtvis innehålla en fyraårig budgetplanering. Det är dock angeläget att beslut om förändringar fattas med respekt för ställtiderna inom forskningssystemet.

Som det nuvarande budgetsystemet är utformat, med en tvåstegsbehandling av den statliga budgeten, är det lämpligt att en proposition om de övergripande och principiella forskningsfrågorna läggs på våren. De riktlinjer som där anges kan då ligga till grund för såväl berörda delar av den ekonomiska vårpropositionen som budgetpropositionen i september samma år. En sådan ordning ger också större möjlighet att ge uppmärksamhet åt forskningsfrågorna än om forskningspropositionen läggs fram samtidigt med budgetpropositionen.

Forskning 2000 ser de forskningspolitiska propositionerna i första hand som instrument för den egentliga forskningspolitiken. FoUinsatserna till stöd för utveckling av statlig och annan verksamhet bör behandlas i samband med behandlingen av respektive verksamhetsområde. För överblickens skull kan också dessa insatser redovisas, men inte sakbehandlas, i forskningspropositionerna. Det totala greppet blir dock allt mindre rimligt eller möjligt allt eftersom kunskapsaspekter kommer att genomsyra allt mer av det moderna samhället.

Forskning 2000 föreslår att två nya typer av dokument, kunskapsstrategier och forskningsstrategier, regelmässigt tas fram som underlag inte bara för statsmakternas beslut utan också för myndigheternas planering och verksamhet.

Kunskapsstrategier ska utarbetas område för område av ansvariga myndigheter och eventuellt också andra organ. I kunskapsstrategierna analyseras utifrån bedömningar av framtida utveckling och behov inom berörda områden situationen med avseende på kunskapstillgång och kunskapsutveckling. Bedömningarna ska, där så är relevant, göras i ett internationellt perspektiv. Tidsmässigt anpassas kunskapsstrategierna till planeringen i övrigt för respektive verksamhetsområde. I huvudsak förutsätts planeringen i kunskapsstrategierna kunna genomföras utan särskilda beslut på statsmaktsnivå. Kunskapsstrategierna bör t.ex. kunna ge underlag för universitetens och högskolornas planering av utbildningsutbudet. Kunskapsstrategierna kan naturligvis också aktualisera frågor som kräver ställningstagande av statsmakterna.

Universitet, högskolor och forskningsråd ska ta fram forskningsstrategier för arbetet med forskning och forskarutbildning. I dessa ska, utifrån bedömningar av vetenskaplig utveckling och forskningsbehov, redovisas den övergripande långsiktiga planeringen och policyn med avseende på centrala frågor. Bedömningarna ska göras utifrån ett internationellt perspektiv. Forskningsstrategierna redovisas för statsmakterna inför de forskningspolitiska propositionerna.

Forskning 2000 föreslår att forskningsråden får i uppdrag att regelbundet ordna forskarkonferenser, där en bred krets av forskare får möjlighet att redovisa pågående verksamhet och lämna synpunkter på behov och framtida möjligheter.

Enligt Forskning 2000:s mening bör det regelbundet göras analyser och bedömningar som ger överblick över hela det svenska FoU-systemet, viktigare förändringar, utvecklingstendenser, problem och behov etc. och sätter detta i perspektiv av förhållandena och utvecklingen i andra länder. Det behövs också analyser som sätter in forskningen i ett vidare perspektiv av kunskapsutveckling och kunskapsförmedling, där också utbildningsinsatserna tas upp.

Forskning 2000 föreslår att det inrättas ett Institut för studier av forskning och högre utbildning. Institutet ska bland annat svara för att regelbundet ta fram samlade översikter och analyser av svensk forskning och högre utbildning i ett internationellt perspektiv. Institutet ska vidare utifrån egna initiativ eller på uppdrag utreda och analysera olika frågor inom verksamhetsområdet

Forskning 2000 har i tidigare kapitel redovisat sina synpunkter på omfattningen, inriktningen, organisationen och verksamhetsformerna för den statligt finansierade forskningen, dvs. på innehållet i forskningspolitik och övergripande planering. I detta kapitel behandlas formerna för forskningspolitik och övergripande planering med avseende på forskning och forskarutbildning. Kommittén går dock inte närmare in på hur det interna arbetet inom regeringen och regeringskansliet ska organiseras.

9.1. Forskningspolitiska utgångspunkter

9.1.1. Forskningspolitikens framväxt

Forskningspolitik i dagens bemärkelse är en relativt ny företeelse. Riksdag och regering har dock engagerat sig i olika forskningsfrågor långt innan detta rubricerades som forskningspolitik. Det har varit frågor som uttryckligen gällt forskning men också frågor som har haft stor reell betydelse för forskningen, utan att detta primärt varit vad statsmakternas ställningstaganden gällt. Exempel på det förra är inrättandet av forskningsråden under 1940-talet. Exempel på det senare är de synnerligen detaljerade besluten i olika universitets- och högskolefrågor, som statsmakterna fattade ända fram till mitten av 1970-talet.

Någon exakt tidpunkt går inte att ange för när forskningspolitik etableras som ”politikområde”. Utvecklingen mot forskningspolitik i mer

egentlig bemärkelse har pågått under lång tid och i olika takt i olika länder. I många OECD-länder började forskningsfrågor och forskningspolitik få en mer tydlig markering under 1960-talet. Det kan sägas gälla också Sverige. Forskningsberedningen inrättades år 1962. Under 1960-talet och början av 1970-talet byggdes universitet och högskolor ut och reformerades. Forskningsråden fick ökade resurser. Den sektorsanknutna forskningen utvecklades i snabb takt.

En rapport från Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) år 1970, Forskning och utveckling, gav upphov till en intensiv debatt i forskningspolitiska frågor, där särskilt frågan om inflytandet över forskningen uppmärksammades.

Under år 1974 aktualiserades av riksdagens revisorer och i flera motioner en rad forskningsfrågor i riksdagen. Förslag lades fram bl.a. om den långsiktiga forskningsplaneringen, framtidsforskning, forskningsinformation, ekonomiskt stöd till forskning för löntagarorganisationer m.m. Riksdagen gav med anledning av dessa förslag regeringen i uppdrag att låta utreda framför allt formerna för planering av de statliga insatserna för forskning och utvecklingsarbete. Uppdraget gavs (tilläggsdirektiv 10 april 1975) till den redan arbetande Forskningsrådsutredningen (FRU). FRU:s förslag lades två år senare fram i betänkandet Forskningspolitik (SOU 1977:52).

FRU:s huvudförslag var att regeringen regelbundet skulle lägga fram princippropositioner för riksdagen om den samlade FoU-politiken. Propositionerna tänktes innehålla ”ställningstagande i aktuella principfrågor, förslag till konkreta åtgärder och beslut, redovisningar av aktuellt utredningsarbete, bearbetad statistisk redovisning av svensk FoU, samlad redogörelse för den framtida anslagsutvecklingen inom det statliga FoU-området i form av planeringsramar utan bindningar till exakta belopp”.

Dessa propositioner, som FRU gav beteckningen ”regeringens FoUprogram”, skulle lämnas en gång per valperiod. Varje nyvald riksdag skulle därigenom få tillfälle att diskutera FoU-politiken i dess helhet. FRU ansåg att programmen skulle avse en femårsperiod och – eftersom detta inte överensstämde med valperiodens längd – vara rullande.

Våren 1979 fattade regering och riksdag beslut på grundval av FRU:s betänkande. Förslaget om FoU-program betecknades i regeringens proposition som i huvudsak väl avvägt. Förslaget skulle därför ”prövas och successivt ge erfarenheter till ledning för ett fortsatt arbete”. Det betonades dock att ”Sektorsvis gjorda bedömningar måste alltjämt utgöra hörnstenar i FoU-politiken också om forskningspolitiken kompletteras med mer sektorsövergripande bedömningar.”

En första samlad forskningsproposition lades fram år 1982. Samordningen var dock denna första gång begränsad till i huvudsak forskningen

inom Utbildnings- och Jordbruksdepartementens verksamhetsområden. För att forskningspropositionerna skulle komma i fas med den flerårsplanering, som redan tillämpades med avseende på det statliga stödet till näringslivsmotiverad FoU kom nästa forskningsproposition redan år 1984. Forskningspolitiska propositioner har därefter lags fram vart tredje år, dvs. 1987, 1990, 1993 och 1996.

Forskningspropositionernas viktigaste innehåll har varit budgetförslagen. Det nya statliga budgetsystemet, där särpropositioner inte får innehålla budgetförslag, innebar dock att budgetförslagen inte ingick i den senaste forskningspropositionen år 1996. Budgetförslagen återfanns då i stället i den samtidigt framlagda budgetpropositionen.

Till en början innebar forskningspropositionerna betydande resurstillskott. Varje forskningsproposition kunde med större eller mindre rätt betecknas som en forskningspolitisk reform. I takt med försämringen av statsfinanserna ändrades dock detta. Principen att forskningspropositionerna skulle vara de enda propositioner där förslag i forskningsfrågor presenterades, som i varje fall inledningsvis ansågs vara en viktig del i systemet, har också luckrats upp. Viktiga frågor – som t.ex. inrättandet av forskningsstiftelserna liksom förändringar i deras konstruktion – har behandlats i andra sammanhang.

Forskningspropositionerna var redan från början synnerligen omfattande dokument. Ambitionerna i fråga om beskrivning av och faktaredovisningar om det svenska FoU-systemet har varit höga. Trots att tidsintervallet mellan propositionerna – tre år – inte varit särskilt långt, har man när det gäller bakgrundsteckningar i alla propositionerna börjat om från början och gjort grundliga totalredovisningar. Däremot har det i regel saknats mer systematiska redovisningar och analyser av vad som eventuellt faktiskt skett under den närmast föregående treårsperioden till följd av förslagen i tidigare forskningsproposition. När det gäller själva utformningen och den språkliga framställningen har forskningspropositionerna ofta varit svåröverskådliga och frastyngda.

Motiven för den samlade statliga FoU-insatsen och för prioriteringarna mellan olika områden har knappast – annat än i mycket allmänna ordalag – kunnat utläsas direkt ur de forskningspolitiska propositionerna. Forskningspolitiken har snarast varit summan av den mängd förslag som ingått i de normalt cirka femhundrasidiga propositionerna. Den senaste forskningspropositionen innehöll mål för forskningen och riktlinjer för forskningspolitiken. Dessa mål och riktlinjer, som Forskning 2000 redovisat och kommenterat i det föregående, var dock mycket allmänt hållna. Vilka konkreta slutsatser regeringen dragit av dem med avseende på förslag i propositionen eller hur avvägningarna gjorts när olika mål och riktlinjer är i konflikt med varandra, framgick knappast av forskningspropositionen.

Två förändringar under senare år har stor betydelse för den svenska forskningspolitiken och statsmakternas inflytande över forskningens omfattning och inriktning: de forskningsstiftelser som inrättades åren 1993 och 1994, respektive Sveriges deltagande i EU:s ramprogram för forskning.

9.1.2. Den dolda forskningspolitiken

Beslut av de politiska organen, regering och riksdag, ger en rad rambetingelser för och har betydelse för forskningen även när besluten inte uttryckligen har forskningspolitiskt syfte. Lagar, förordningar och regler som är generella gäller naturligtvis också för forskare och forskning. Ofta är föreskrifterna vare sig mer eller mindre ingripande här än inom andra områden. Men de kan också – som t.ex. i fråga om skyddet för yttrandefriheten – vara särskilt viktiga för forskningsområdet.

Näringspolitiska, regionalpolitiska, jämställdhetspolitiska etc. ambitioner har stor betydelse för omfattningen och inriktningen av de statliga forskningssatsningarna. Inte minst viktiga har varit de regionalpolitiska ambitionerna. Strävan att hela Sverige ska ha ett välfungerande samhällsliv har haft stor betydelse framför allt för de utbildningspolitiska insatserna men också för forskningspolitiken. En av de stora förändringarna för svensk forskning på senare tid – möjligheterna att ta del i EU:s ramprogram för forskning – har följt av europapolitiska och inte primärt forskningspolitiska ställningstaganden.

Den statligt finansierade forskningen påverkas också av generella krav på den statliga verksamheten, t.ex. rationaliseringskrav och krav på besparingar. Under 1980-talet, när forskningspropositionerna innehöll stora resurstillskott, kom till exempel generella besparingskrav på den statliga verksamheten eller otillräcklig kompensation för kostnadsökningar att inom universitet och högskolor upplevas mer eller mindre ta ut de forskningspolitiska insatserna. Ibland kunde skillnaden på gräsrotsnivån upplevas som stor mellan reformretoriken i forskningspropositionerna och verkligheten. Att verksamheten utan de forskningspolitiska insatserna skulle drabbats betydligt hårdare av de generella åtgärderna upplevdes som en klen tröst. Att effekten av forskningspolitiken i mycket bara skulle bli att mildra verkningarna av generella beslut var säkert inte heller beslutsfattarnas mening.

En viktig ”dold forskningspolitik” ligger i sambandet mellan forskningen och utbildningen vid universitet och högskolor. En betydande del av den statligt finansierade forskningen bedrivs vid universitet och högskolor. Både utbildningspolitiken och vad som skulle kunna rubriceras

universitets- och högskolepolitiken har därigenom stor betydelse för forskningen.

Efter årtionden av diskussioner om vad principen om forskningsanknytning av högskoleutbildningen ska innebära i praktiken, har statsmakterna hösten 1996 slagit fast att alla universitet och högskolor ska förfoga över egna forskningsresurser. Statsmakterna har också beslutat att alla forskarutbildade lärare vid universitet och högskolor ska arbeta både inom utbildning och forskning. Var forskning ska bedrivas och inom vilka områden blir därigenom beroende också av utbildningspolitiska ambitioner ifråga om utbyggnad och lokalisering av högskoleutbildningen och av den närmare inriktningen av utbildningsutbudet, som denna avspeglas i lärarnas ämnesförankring. Sambandet gäller givetvis också omvänt. Möjligen kan forskningsresurserna och den lärarrekrytering som de föranleder ibland vara mer styrande för utbildningsutbudet än vice versa.

9.1.3. Politikens instrument

De närmare formerna för politiken och politikens instrument med avseende på forskning och forskarutbildning har varit och är i princip desamma som för det politiska beslutsfattandet för annan statligt finansierad verksamhet. Huvudformerna är regelstyrning och budgetstyrning.

Med avseende på såväl regelstyrningen som budgetstyrningen har utvecklingen gått från ingående centralstyrning via successivt ökande decentralisering till dagens system med rambudgetering, mål- och resultatstyrning och ”managementtänkande”, dvs. betoning av ledarskap på den lokala nivån. Beslutsfattandet i frågor om forskning och forskarutbildning är idag starkt decentraliserat. Det är universitet och högskolor, forskningsråd och andra forskningsfinansierande myndigheter som i mycket svarar för omfattningen och inriktningen av olika insatser.

Budgeten och de riktlinjer som ges för användningen av anslagen är det dominerande instrumentet för forskningspolitiken.

Statsmakterna fattar dock fortfarande utöver budgetbesluten en rad andra styrande beslut.

  • Statsmakterna beslutar vilka myndigheter som ska finnas, vilka arbetsuppgifter olika myndigheter ska ha och var olika myndigheter ska vara lokaliserade. I detta ligger till exempel statsmakternas ansvar för hur rollfördelningen ska vara mellan forskningsfinansierande myndigheter och forskningsutförande, för om det ska finnas särskilda fristående forskningsinstitut och i så fall vilka, för hur många universitet och högskolor det ska finnas, till vilka orter dessa ska vara lokali-

serade och vilka utbildnings- och forskningsområden som ska vara företrädda vid de olika lärosätena.

  • Statsmakterna ger genom lagar och förordningar de formella ramarna för forskningen. I fråga om till exempel universitet och högskolor ges således i högskolelagen och högskoleförordningen regler för organisation och ansvarsfördelning inom lärosätena, för anställning av lärare/forskare, för forskarutbildningen. Här ges också övergripande riktlinjer för hur verksamheten ska läggas upp och genomföras: här ställs krav på nära samband mellan forskning och utbildning, på hög kvalitet, på effektivt resursutnyttjande, på jämställdhet mellan kvinnor och män etc. I högskolelagen slås principen om forskningens frihet fast.
  • Statsmakterna bestämmer hur myndigheters styrelser ska vara sammansatta. Regeringen utser också ordförande och alla eller vissa av ledamöterna i styrelserna. Inom universitet och högskolor har utvecklingen gått från ett dominerande inslag av kollegialt beslutsfattande, där också konsistorierna/universitetsstyrelserna/ utsågs av och bland professorerna vid lärosätet till dagens situation där flertalet styrelseledamöter utses av regeringen och, som den senaste förändringen, ordförandena i styrelserna hämtas utanför högskolan. Grundforskningsråden har i dag vart och ett elva ledamöter. Sju av dessa utses genom ett system med elektorer av berörda forskare vid universitet och högskolor. Regeringen utser ordförande och ytterligare tre ledamöter.
  • Regeringen utser myndighetschefer och rektorer för universitet och högskolor. I fråga om rektorerna grundas regeringens beslut på förslag från styrelserna.

9.1.4. Det nuvarande budgetsystemet och forskningen

9.1.4.1 Utgiftsramar och anslag

Utgifterna på statsbudgeten behandlas nu under 27 utgiftsområden. ”Utbildning och universitetsforskning” är ett utgiftsområde. Medel för annan statlig forskning, dvs. de nuvarande sektorsforskningsanslagen, återfinns under utgiftsområden avseende berörda sektorer.

Förslag avseende den totala statsbudgeten och storleken på de olika utgiftsområdena presenteras i en ekonomisk vårproposition. Efter det att riksdagen fattat beslut med anledning av denna är det inte möjligt att vare sig öka beloppen eller göra omfördelningar mellan utgiftsområdena.

Budgetpropositionen, som läggs fram i september (valår något senare), och behandlingen av denna kan endast gälla den närmare fördelningen av utgifterna mellan ändamål inom respektive utgiftsområde.

Särpropositioner, som t.ex. en forskningspolitisk proposition, kan inte innehålla budgetförslag.

9.1.4.2 Målangivelser

I dagens budgetsystem ligger att statsmakterna ska ange effektmål och verksamhetsmål för de statligt finansierade verksamheterna.

Enligt Regleringsbrevshandledning för 1998 avser effektmålen ”den påverkan på ett politikområde som regeringen har för avsikt att uppnå genom statliga insatser. Effekten blir skillnaden mellan det som faktiskt hänt och det som skulle hänt om den statliga insatsen inte kommit till stånd.”

Enligt regleringsbrevshandledningen kan verksamhetsmålen vara ”av två huvudtyper, dels vad myndigheten skall göra (prestationsmål) och dels hur verksamheten skall utföras (processmål) under budgetåret för att bidra till uppfyllandet av effektmålen”. ”Med prestation avses det myndigheten producerar i form av tjänster, produkter el.dyl.” ”Med processer avses de interna funktioner och rutiner som leder fram till myndighetens slutprestationer, dvs. hur myndigheten gör något, t.ex. vilken metod som skall användas eller förbättras.”

Målen anges i regleringsbreven, regeringens föreskrifter till myndigheterna med avseende på användningen av statsbudgetanslagen. Målen presenteras i regel inte för riksdagen i samband med budgetförslagen.

Den direkta budgetstyrningen i form av belopp till olika ändamål görs nu i mycket övergripande termer. Innehållet och detaljeringsgraden i målangivelserna blir därmed viktiga delar av styrsystemet. Dessa mål är dock en för de flesta okänd del av forskningspolitiken. Forskning 2000 ger här en redovisning av de mål som anges för forskningen och forskarutbildningen vid universitet och högskolor, för forskningsråden och – för att exemplifiera från sektorsforskningsområdet – för det största sektorsforskningsorganet, NUTEK. Sammanställningen kan kanske verka onödigt omständlig. Forskning 2000 har dock ansett det angeläget att visa hur forskningspolitiska ambitioner kommer till uttryck i praktiken.

Effektmålen för forskningen är föga preciserade, vilket väl kanske ligger i sakens natur. Som effektmål för högskolans forskning anges således ”att genom forskning bidra med ny väsentlig kunskap till förmån för hälsa, kultur, välfärd, miljö, ekonomisk utveckling och sysselsättning”. (Det kan noteras att det inte räcker med att bara bidra med ny kunskap. Det ska vara kunskap som är nyttig i något av de uppräknade avseendena.)

Verksamhetsmålen för universitet och högskolor anger bland annat att lärosätena ”skall bedriva effektiv verksamhet på hög internationell nivå inom såväl grundutbildning som forskning och forskarutbildning”.

De särskilda verksamhetsmålen för forskning och och forskarutbildning lyder:

”Högskolorna skall sträva efter att, med beaktande av förutsättningarna inom varje fakultetsområde eller motsvarande

  • bidra till att antalet artiklar av svenska forskare publicerade i internationella vetenskapliga tidskrifter ökar
  • vidga det internationella forskningssamarbetet, särskilt genom att utnyttja de möjligheter som deltagandet i EU:s forskningsprogram erbjuder samt
  • öka omfattningen av externt finansierad verksamhet.”

För forskningsråden och de få forskningsinstituten under Utbildningsdepartementet är effektmålen snarlika men inte helt likalydande med vad som angivits för universitet och högskolor, nämligen

”att forskningen skall bidra med nya väsentliga fakta om naturen, samhället och kulturen och att den skall bidra till att bevara och utveckla hälsa, kultur, välfärd och miljö. Den skall bidra till ekonomisk utveckling samt till samhällets omställning till en hållbar utveckling och därigenom främja sysselsättning och välfärd. Forskningen skall vidare främja en hög allmän utbildningsnivå, kritiskt tänkande och ett vetenskapligt förhållningssätt i samhället samt bidra till internationellt samarbete, fred och till lösningar av globala problem.”

Forskningsrådsnämndens, forskningsrådens och Rymdstyrelsens del av effektmålen anges särskilt vara att

”forskningen skall

  • vara av högsta vetenskapliga kvalitet,
  • utgöra bas för kompetensuppbyggnad, kunskapsöverföring och tillämpningar i samhället och därigenom främja kulturell, social och ekonomisk utveckling,
  • bidra till samhällets omställning mot en hållbar utveckling,
  • bidra till hög utbildningsnivå och kritiskt tänkande,
  • stödja det internationella samarbetet och bidra till lösningar av globala problem.”

Verksamhetsmålen för dessa myndigheter har följande lydelse:

”Myndigheterna skall

  • upprätthålla omfattning och kvalitet i genomförandet av internationella utvärderingar av svensk forskning och stimulera en ökad internationell publicering,
  • prioritera förnyelsen inom forskningen bl.a. genom ett ökat samarbete mellan forskare, en ökad rörlighet av forskare mellan institutioner och lärosäten och genom stöd till forskare i början av forskarkarriären,
  • ägna fortsatt hög uppmärksamhet åt forskningens samhällsrelevans samt prioritera stöd till forskning som är strategisk för både forskningens utveckling och samhällets behov,
  • ytterligare främja tvärvetenskaplig forskning över både ämnes- och sektorsgränser, samt
  • rikta ökad uppmärksamhet avseende jämställdhet vid granskning av ansökningar och vid fördelning av forskningsmedel samt främja ett genusperspektiv i forskningen.”

Myndigheterna skall också

”– förstärka informationen om forskning och forskningsresultat” och

”ägna fortsatt hög uppmärksamhet åt det internationella forskningssamarbetet

.”

Som exempel på effektmål och verksamhetsmål för sektorsforskningsorgan redovisas här vad som gäller för NUTEK.

Effektmålen för NUTEK är att

”stärka näringslivets kompetensutveckling, konkurrenskraft och tillväxt på det internationella, nationella och regionala planet,

  • bidra till att stimulera näringslivets teknikutveckling och skapa gynnsamma förutsättningar för företagen genom en i internationell jämförelse konkurrenskraftig FoU-miljö i landet,
  • bidra till ökad långsiktig näringslivsrelevans i svensk forskning,
  • bidra till svenska forskares och företags deltagande i internationellt samarbete,
  • bidra till att fler små och medelstora företag deltar i FoU-samarbeten.”

Verksamhetsmålen anges på följande sätt:

” Målet är att NUTEK skall stärka FoU-systemet genom fortsatta satsningar på

FoU-program och projekt inom områden som är strategiska för näringslivets utveckling, särskilt sådana som ökar samverkan mellan näringsliv och FoU-system,

  • kompetenscentra,
  • industriforskningsinstitut.”

” Målet är att NUTEK skall stärka näringslivsrelevansen i FoU-systemet genom att

  • stimulera kontaktskapande verksamhet och samverkan mellan högskolor, institut och företag,
  • stimulera engagemang från näringslivet i institutssektorn,
  • alla nya FoU-program skall innehålla ett väsentligt näringslivsengagemang,
  • i samverkan med andra forskningsfinansiärer verka för att dessa finansiärers insatser också får en väsentlig näringslivsrelevans,
  • verka för en vidareutveckling av samverkansformen kompetenscentrum,
  • verka för att utöka antalet små och medelstora företag som aktivt medverkar i FoU-program och övriga insatser,
  • genomföra insatser för att öka deltagandet i nationella och internationella FoU-program av företag som bedöms ha utbyte och goda förutsättningar för detta,
  • bidra till att medel ur EU:s strukturfonder kommer till användning inom forskningssystemet.”

” Målet är att NUTEK skall stimulera introduktion och användning av ny teknik, nya samarbetsformer och arbetsorganisationer genom

  • att bygga nätverk för teknik och kunskapsöverföring
  • att aktivt skapa och utnyttja nätverk mellan olika teknik- och kunskapsområden,
  • insatser på IT-området som främjar användningen av informationsteknik såväl inom privat som inom offentlig verksamhet, innefattande tjänsteutvecklingen inom kommuner och landsting,
  • att verka för att öka samverkan mellan de organisationer som har till uppgift att stärka främst små och medelstora företags kunskaps- och kompetensutveckling och bidra till deras teknikförsörjning.”

”Målet är att NUTEK skall stimulera ett ökat svenskt deltagande i internationella FoU-projekt genom att

  • arbeta för att öka svenskt deltagande i EU:s ramprogram för FoU inom områden av betydelse för svenskt näringsliv,
  • medverka i planering och genomförande av EU:s ramprogram,
  • aktivt verka för att svenska företag kan delta i det europeiska FoUsamarbetet EUREKA under jämförbara villkor som de som råder i våra viktigaste samarbetsländer. Särskilda insatser kan behövas för små och medelstora företag,
  • svara för det svenska EUREKA-kontoret och den nationella projektkoordineringen,
  • svara för den nationella koordineringen av svenskt deltagande i COSTsamarbetet.”

Föreskrifterna är allmänt hållna inte bara i fråga om effektmålen utan också i fråga om verksamhetsmålen. Av de citerade målangivelserna att döma verkar det i regeringskansliet råda viss oklarhet i fråga om vad som ska anses vara ett ”mål”. Mycket av vad som anges som verksamhetsmål, såväl för universitet och högskolor som forskningsråden och NUTEK, har närmast karaktären av uppräkning av myndighetens arbetsuppgifter och anger inte vad statsmakterna vill att myndigheterna genom dessa arbetsuppgifter ska uppnå. Det som föreskrivs förefaller därtill i mycket vara mer eller mindre självklart och närmast ligga i sakens natur för en verksamhet som innebär forskningsfinansiering och/eller forskningsutförande. Mycket, för att inte säga det mesta, av det som sägs i målföreskrifterna måste rimligen ha gällt för myndigheternas verksamhet också tidigare. Den enda skillnad som ”målstyrningen” inneburit skulle i så fall vara att detta har skrivits ner och sammanställts. Vilken styrning som föreskrifterna om effektmål och verksamhetsmål i praktiken innebär förefaller oklart.

9.2. Underlag för politik och planering

9.2.1. Anslagsframställningar

Det primära underlaget för statsmakternas budgetbeslut är anslagsframställningar och årsredovisningar. En s.k. fördjupad anslagsframställning ska lämnas de år regeringen och riksdagen ska fatta flerårsbeslut om anslagen. Vilka uppgifter som de olika dokumenten ska innehålla följer först och främst av generella budgetföreskrifter. Särskilda föreskrifter ges därtill för respektive myndighet och verksamhetsområde.

Anslagsframställningarna, som tidigare var centrala dokument i budgetdialogen mellan myndigheter och statsmakter har nu förlorat mycket av sin betydelse. Budgetprocessen gäller inte längre primärt fördelning av resurstillskott till dem som kan argumentera bäst för utökning av just sin verksamhet. Den ekonomiska situationen, med oförändrade eller minskande ekonomiska ramar för överblickbar framtid, har i stället förskjutit fokus till användningen av befintliga resurser. I princip ska statsmakternas beslutsfattande nu mer bygga på redovisningar av hittillsvarande verksamhet, medelsanvändning och uppnådda resultat.

9.2.2. Årsredovisningar och redovisningskrav

Återrapportering i framför allt årsredovisningarna ska i det nuvarande budgetsystemet ge viktigt underlag för statsmakternas beslut. Årsredovisningarna från de statliga myndigheterna innehåller, med företagens årsredovisningar som förebild, resultaträkning och balansräkning och till dessa anknytande redovisningar. Årsredovisningarna innehåller också redovisningar avseende själva verksamheten och dess resultat. Myndigheterna har naturligtvis möjlighet att på olika sätt belysa sin verksamhet. Regeringen ger dock föreskrifter om ett antal uppgifter som respektive myndighet ska redovisa. De redovisningskrav, som statsmakterna ställer, innebär en form av styrning på motsvarande sätt som ”benchmarking” används för att styra olika verksamheter. Uppmärksamheten riktas på vissa faktorer och förhållanden, vilket får betydelse för själva verksamheten.

De krav på resultat och redovisning, som ställs på myndigheterna är – liksom målangivelserna – väsentliga men för de flesta, som inte är direkt berörda, okända delar av forskningspolitiken. Forskning 2000 gör därför, även om redovisningen kan förefalla omständlig, en sammanställning av återrapporteringskraven för universitet, högskolor, forskningsråd och, som exempel på sektorsforskningsorgan, NUTEK.

För universitet och högskolor har föreskrivits att följande uppgifter ska redovisas i årsredovisningarna:

  • antalet artiklar av forskare vid lärosätet som publicerats i internationella vetenskapliga tidskrifter
  • medverkan i internationellt forskningssamarbete, särskilt EU:s forskningsprogram
  • omfattningen av externt finansierad forskning
  • andelen kvinnor respektive män inom forskarutbildningen och i olika tjänstekategorier
  • vilka åtgärder som vidtagits för att få en jämnare könsfördelning.

För Forskningsrådsnämnden, forskningsråden och Rymdstyrelsen ska följande uppgifter redovisas – med uppdelning ”per tema eller ämnesområde och kön” – i årsredovisningarna:

  • internationella utvärderingar som myndigheten initierat samt resultaten av dessa
  • publiceringsstatistik och citeringsanalys inom myndigheternas verksamhetsområde
  • antal ansökningar och beviljade bidrag, sökta och beviljade belopp, antal nya sökande och bidragsmottagare samt omfattningen av stöd till forskare i början av forskarkarriären
  • tvärvetenskapliga forskningsprojekt (antal, kostnader, medverkande, finansiärer och områden)
  • hur arbetet med kvalitetssäkring bedrivs och utvecklas
  • vilka kriterier för samhällsrelevans som myndigheten tillämpar och hur dessa beaktas i myndighetens arbete samt vilka åtgärder som vidtagits för att uppmärksamma forskningens samhällsrelevans och nytta
  • hur arbetet med jämställdhet utvecklas vid granskning och bedömning av ansökningar och vid fördelning av forskningsmedel
  • åtgärder för att främja ett genusperspektiv i forskningen samt effekter av dessa åtgärder
  • informationsaktiviteter och kostnaderna för dessa
  • analys av informationsaktiviteterna mot bakgrund av en beskrivning av hur dessa har nått olika målgrupper som skolungdomar, lärare och andra relevanta yrkesgrupper, näringsliv etc. Där så är möjligt skall statistiken vara könsuppdelad och redovisas i tidsserier omfattande de två föregående budgetåren.
  • uppgifter om olika former av internationellt forskningssamarbete fördelat på tema eller ämnesområde och kön samt kostnader
  • på vilket sätt det internationella forskningssamarbetet leder till att kunskap från utlandet kommer svensk forskning till godo och nyttiggörs för

svenskt samhälle och forskning. ”Detta gäller även för det svenska deltagandet i verksamheten vid olika internationella forskningsanläggningar.”

  • en bedömning av avvägningen mellan resurserna för deltagande i formaliserat internationellt forskningssamarbete och nationella åtaganden
  • i samarbete med EU/FoU-rådet uppgifter över omfattningen av EUsamarbetet
  • i vilken utsträckning EU-programmen beaktas vid beslut om större FoUinsatser.

NUTEK ska årligen redovisa följande:

  • resultaten av NUTEK:s insatser för att stimulera och stödja samverkan mellan näringsliv och forskning i FoU-program och projekt, kompetenscentrum och industriforskningsinstitut

FoU-programmens och projektens antal. fördelning av medel mellan olika slag av insatser och teknikområden samt NUTEK:s andel av den totala programbudgeten

  • utvecklingen av antalet forskarstuderande samt licentiat- och doktorsexamina inom NUTEK:s FoU-program och övriga satsningar
  • utvecklingen av NUTEK-finansierade forskargruppers samarbete med andra institutioner, institut och företag i Sverige och i andra länder
  • utvecklingen av antalet forskningsprojekt finansierade av NUTEK med antalet deltagande högskolor, institut och företag. Antalet små och medelstora företag skall särredovisas.
  • omfattningen av de strukturfondsmedel som används till forskning
  • utvecklingen av satsningarna på resultatspridning av ny teknik och arbetsorganisationsformer inom NUTEK:s program och projekt
  • nyetablering av teknikbaserade företag som direkt kan härledas till NUTEK:s insatser
  • utvecklingen av samverkan mellan organisationer som har till uppgift att stärka främst små och medelstora företags kunskaps- och kompetensutveckling
  • utvecklingen av det svenska deltagandet i EUREKA, COST och de av EU:s FoU-program som NUTEK har ansvar för
  • hur NUTEK arbetar för att stimulera svenskt deltagande i internationella FoU-samarbeten.

Inom myndigheterna läggs ett mycket omfattande arbete ned på att ta fram uppgifterna till och utarbeta årsredovisningarna.

9.2.3. Forskningsstatistiken

Enligt förordningen (1992:1668) om den officiella statistiken är Statistiska centralbyrån (SCB) ansvarig myndighet för forskningsstatistiken och för statistik avseende FoU-insatser i näringslivet. Högskoleverket är enligt samma förordning ansvarig myndighet för statistik avseende högskoleväsendet. Det anges också i Högskoleverkets instruktion att verket ska ”svara för insamling, bearbetning och sammanställning av data om högskolan”. Forskningsråd och sektorsforskningsmyndigheter redovisar statistiska uppgifter avseende den egna verksamheten.

Den svenska officiella FoU-statistiken är nu relativt heltäckande. Vartannat år publicerar SCB i tre separata publikationer uppgifter om FoU inom universitets- och högskolesektorn, inom företagssektorn och inom statliga myndigheter samt den privata icke-vinstdrivande sektorn. SCB publicerar, likaså vartannat år, en översikt över samtliga dessa områden. Varje år gör SCB också en analys av storleken av de statliga FoU-medlen, den s.k. statsbudgetanalysen.

Inför de två senaste forskningspropositionerna har SCB på regeringens uppdrag sammanställt mer omfattande skrifter om FoU i Sverige: Forskning och utvecklingsarbete i Sverige, utgiven år 1992, respektive Vetenskaps- och teknologiindikatorer för Sverige 1996.

Både för statligt och för privat finansierade FoU-insatser redovisas såväl ekonomidata (insatserna i kronor) som persondata (antal anställda och antal årsverken inom olika forskningsområden). I fråga om näringslivets FoU sätts uppgifterna också i relation till t.ex. den ekonomiska omslutningen för respektive bransch etc.

Fortfarande saknas närmare redovisning av de FoU-insatser som finansieras av kommuner och landsting. Inte heller finns statistiska uppgifter om forskningsinsatserna fördelade på ämnen.

En undersökning, som gjorts inom OECD, av olika länders statistik avseende forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor visar att Sverige har tillgång till de flesta av de uppgifter som där efterfrågades. Det påpekades dock i detta sammanhang att underlaget för den svenska statistiken kom från många olika källor och att detta kan ha betydelse för både tillförlitlighet och jämförbarhet. Vidare noterades att de ekonomiska och administrativa system, varur många uppgifter hämtas, ändrats vid ett antal tillfällen, vilket försvårat eller omöjliggjort tidsserier med jämförbara data.

Forskningsfinansieringsutredningen framförde vissa kritiska synpunkter på forskningsstatistiken. Utredningen pekade bland annat på ändringar i definitioner och redovisningssystem, som omöjliggjort jämförelser över tiden i centrala frågor, på bristen på uppgifter omräknade till fast penningvärde, på att de statistiska uppgifterna i stor utsträckning

grundades på schabloniserade beräkningar utan att någonsin stämmas av mot empiriskt material, på svårigheterna eller omöjligheten att jämföra uppgifter från olika statistikproducenter på grund av skilda definitioner och indelningar etc. (SOU 1996:29, bilaga 2)

Också i andra sammanhang har kritik riktats mot FoU-statistiken. Bland annat har tidseftersläpningen ansetts vara för stor för de uppgifter som kommer via SCB. De uppgifter som SCB redovisar våren 1998 avser budgetåret 1995/96. Detta kan ses i perspektiv av t.ex. myndigheternas årsredovisningar som ska lämnas senast den 1 mars året efter verksamhetsåret eller Högskoleverkets samlade årsrapport för universitet och högskolor, som innehåller en hel del statistiskt material Denna kommer cirka tre kvarts år efter det avslutade verksamhetsåret.

9.2.4 ”Technology Foresight”

S.k. Technology Foresight-studies bedrivs i flera länder, t.ex. USA och Storbritannien. Syftet med dessa studier är att försöka bedöma den framtida vetenskapliga och tekniska utvecklingen inom olika områden och de tänkbara konsekvenserna av utvecklingen samt att därigenom ge underlag för politik och planering inom forskningsområdet och andra områden.

”Teknikvärdering” behandlades av FRU i dess betänkande om forskningspolitik år 1977 och i propositionen år 1979 med anledning av detta betänkande. Både FRU, remissinstanserna och statsmakterna menade att studier och analyser av detta slag var värdefulla och borde utföras såväl inom näringslivet som inom den offentliga sektorns olika grenar. Någon särskild organisation för teknikvärdering borde däremot inte etableras.

Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA), NUTEK och Stiftelsen för strategisk forskning har nu inlett ett arbete med studier av detta slag. ”Teknisk framsyn” används i detta sammanhang som svensk beteckning för verksamheten.

Institutet för framtidsstudier arbetar – liksom sina föregångare inom framtidsstudieområdet – med framtidsinriktade projekt inom en rad områden.

Stiftelsen Sveriges Teknisk-Vetenskapliga Attachéverksamhet (STATT) bevakar via attachékontor i Frankrike, Italien, Japan, Storbritannien, Tyskland och USA den internationella tekniska och vetenskapliga utvecklingen. Årligen publiceras ett fyrtiotal utlandsrapporter som tagits fram av de teknisk-vetenskapliga attachékontoren.

9.2.5 Annat material från statliga myndigheter m fl.

Det finns också annat material som kan ge underlag för övergripande beslut om forskning och forskarutbildning. Bland annat Högskoleverket, Forskningsrådsnämnden, NUTEK och Byggforskningsrådet bedriver omfattande utredningsverksamhet i frågor av betydelse för svensk forskning och forskningspolitik.

9.2.6. Statliga utredningar

Beslut i organisatoriska och vissa andra forskningspolitiska frågor har i regel förberetts av statliga utredningar. Det har gällt i fråga om de stora reformbesluten, t.ex. förändringar i forskningsrådsorganisationen, forskarutbildningen, universitets- och högskoleorganisationen.

De flesta av de forskningspolitiska propositionerna har också förberetts genom särskilt tillkallade utredningar i en rad olika frågor.

Förändringarna i fråga om att använda sig av särskilda utredningar har också berört forskningsområdet. Liksom inom andra delar av det statliga området tas således också när det gäller forskningspolitiken material och förslag nu i mindre utsträckning fram i denna form. Något totalstopp är det dock inte fråga om. På senare år har således ett antal av regeringen tillkallade utredningar arbetat med forskningsfrågor. Forskning 2000 och föregångaren Forskningsfinansieringsutredningen är bland annat exempel på detta. För närvarande arbetar ytterligare utredningar med olika forskningsfrågor, t.ex. utredningen om forskningsetik och utredningen om biotekniken i samhället.

9.3. Uppföljning och utvärdering

Ovan har redogjorts för de redovisningar som ska lämnas av myndigheterna i årsredovisningarna. Därutöver finns flera andra former för uppföljning och utvärdering av den statligt finansierade forskningen och forskarutbildningen.

Högskoleverket har enligt sin instruktion i uppgift att ”följa upp och utvärdera utbildningen, forskningen och det konstnärliga utvecklingsarbetet inom högskolan med beaktande av verksamhetens roll och sätt att fungera i förhållande till samhällets och arbetslivets utveckling och kompetensbehov” och att ”ha tillsyn över verksamheten inom sitt ansvarsområde”. Vissa av de särskilda uppgifter, som Högskoleverket ska svara

för, förutsätter också att verket på olika sätt följer och bedömer forskningen och forskarutbildningen. Det gäller till exempel verkets arbete med kvalitetsutvecklingsfrågor och den nya uppgiften att besluta om vetenskapsområden vid högskolorna.

Forskningsråden ska enligt sin instruktion utvärdera den forskning som de finansierar. Den rådsfinansierade verksamheten utvärderas systematiskt av internationell vetenskaplig expertis.

Även sektorsforskningsorganen svarar för utvärdering av verksamheten inom sina respektive områden. T.ex. NUTEK avsätter betydande resurser för utvärdering av den verksamhet som myndigheten finansierar.

Riksrevisionsverket (RRV) har det generella uppdraget att följa och kontrollera användningen av statliga medel. RRV genomför också mer allmänna revisioner, ”effektivitetsrevisioner” inom olika delar av den statliga verksamheten. Ett exempel på detta är den studie som RRV år 1995 gjorde av NUTEK:s stöd till företag och forskning. RRV har också vid flera tillfällen studerat forskarutbildningen ur olika aspekter.

RRV:s uppgifter kommer att fokuseras på redovisningsrevision och anknytande frågor i samband med att en ny ekonomistyrningsmyndighet inrättas.

9.4. Kort om forskningspolitik i andra länder

Formerna och instrumenten för forskningspolitiken ansluter självfallet inte bara i Sverige utan också i andra länder till utformningen av det politiska beslutsfattandet i respektive land. Eftersom här finns stora skillnader mellan länderna ifråga om omfattningen och inriktningen av de statliga insatserna, graden av centralisering, rollfördelningen mellan politiska organ och myndigheter etc. etc. är det givetvis svårt att föra över former från ett land till ett annat.

Allmänt gäller, som framhållits tidigare, att en mer uttrycklig forskningspolitik har funnits på den politiska agendan i flertalet OECD-länder under de senaste årtiondena. I många länder, så t.ex. de nordiska länderna och Storbritannien, lägger regeringen regelbundet fram särskilda forskningspropositioner eller forskningspolitiska redogörelser för parlamentet. Liksom motsvarande svenska dokument förefaller dessa ofta domineras av beskrivande och allmänt resonerande text. Exempel finns dock från t.ex. Danmark och Storbritannien på mer konkreta strategier och planer för forskningsinsatserna. Några länder har särskilda forskningsministerier. I andra har utbildningsdepartementet eller näringsdepartementet huvudansvaret för forskningsfrågorna.

För alla länder är medelsanvisningen till forskningsråd ett viktigt instrument för forskningspolitiken. Öronmärkningen i övrigt av resurser

till forskning kan vara mer eller mindre direkt. Sverige är relativt ensamt om att ha skilda statsbudgetanslag till grundläggande utbildning respektive forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Det innebär dock inte alltid att statsmakterna i andra länder skulle ha mindre inflytande över de samlade forskningsresurserna eller forskningsresurserna vid universitet och högskolor. Andelen resurser som kanaliseras på annat sätt än direkt till universitet och högskolor kan i stället vara väsentligt större än i Sverige. Statsmakterna kan således t.ex. besluta om inriktningen av stora forskningsprogram eller om finansieringen av olika specialinriktade forskningsinstitut. Formerna för att styra universitet och högskolor kan också vara andra än budgetstyrning. Det kan t.ex. ges föreskrifter om tjänster och organisation, som i praktiken får stor betydelse för forskningens omfattning och inriktning.

9.5. Forskning 2000:s bedömningar och förslag

9.5.1. Den nya situationen

Forskningspolitiken står i tre viktiga avseenden inför en ny situation.

För det första: de förändringar som ligger i kunskapssamhället. Kunskapssökande, kunskapsförmedling och kunskapsutnyttjande finner ständigt nya former och nu i accelererande takt. Gränserna mellan olika aktiviteter luckras upp. Forskning är inte längre och kommer sannolikt än mindre i framtiden att vara koncentrerad till de traditionella utförarna vid universitet och högskolor. Ansvaret för att ta fram nya kunskaper, för att förmedla och utnyttja dessa hör inte längre bara hemma inom den traditionella forskningspolitiken.

För det andra: den statliga verksamheten kommer inte att växa på samma sätt som tidigare. Forskningspolitiken har hittills i mycket bedrivits genom fördelning av resurstillskott. Detta kommer knappast att vara möjligt framöver. Nysatsningar måste ske på bekostnad av befintlig verksamhet. Prioriteringar måste således göras både i fråga om vad som ska ges stöd och i fråga om vad som inte längre ska få stöd. Det finns heller ingen möjlighet att slippa undan kravet att prioritera. Att bara låta nuvarande förhållanden fortsätta gälla är således inte, om nu någon skulle tro det, ett prioriteringsfritt ställningstagande. Tvärtom innebär det en kraftig nedprioritering av nya verksamhetsområden.

För det tredje: stora resurser för forskning – inte längre bara näringslivets FoU – ligger utanför det nationella statliga beslutsfattandet.

Forskningsstiftelserna och forskningsmedel från EU har nu stor betydelse, i vissa avseenden kanske större betydelse än beslut av statsmakterna

för inriktningen av det svenska forskningsarbetet. Externa bedömningar styr också i betydande utsträckning användningen av de statliga forskningsresurserna.

Hur ska mot denna bakgrund politik och övergripande planering med avseende på forskning och kunskapsutveckling i övrigt utformas?

Den nya situationen ställer krav både på samspel och på förtydliganden av roller och arbetsfördelning. Men samtidigt ligger det i sakens natur att det inte är meningsfullt att eftersträva heltäckande planering och samordning av verksamheter som nu förutsätts genomsyra alla delar av det moderna samhället.

9.5.2. Vad ska regeringen och riksdagen besluta om?

Allt går för visso inte att styra med politiskt beslutsfattande. Forskning är ett verksamhetsområde där det finns och måste finnas klara gränser för vad de politiska organen ska besluta om. Själva verksamhetens natur sätter en sådan gräns. Forskningsresultat kan inte beslutas eller beställas fram – planerings- och budgeteringsteknikerna må vara aldrig så raffinerade.

Principen om forskningens frihet ger viktiga begränsningar för den politiska styrningen. I högskolelagen har skrivits in bland annat att det för forskningen ska gälla att ”forskningsproblem får fritt väljas”.

Till detta kommer att forskning närmast definitionsmässigt är verksamheter med synnerligen hög specialiserings- och professionaliseringsgrad. Det krävs inomvetenskaplig kompetens för att i sak kunna bedöma möjligheter och behov inom olika forskningsområden.

Samtidigt omsätter dagens forskning mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar. Regering och riksdag har ansvaret för att de statliga medlen används på bästa sätt och för rätt ändamål.

Forskningspolitiken måste utformas med respekt för alla dessa utgångspunkter: det fria kunskapssökandet och de inomvetenskapliga bedömningarna respektive samhällets behov och samhälleliga prioriteringar.

Budgetbesluten är centrala i det politiska beslutsfattandet. Med avseende på den statligt finansierade forskningen är det här fråga om flera skilda slag av beslut, där såväl beslutens utformning som beslutsunderlag och uppföljning kan behöva vara olika.

Själva forskningspolitiken gäller resurserna för forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor och andra anslag till grundforskning/forskarinitierad forskning, dvs. framför allt anslagen till forskningsråden. Forskning 2000 har i kapitel 5 behandlat i vilka termer dessa

avvägningar bör göras och också redovisat sina synpunkter på de faktiska avvägningarna.

Forskning och utvecklingsarbete måste, har Forskning 2000 framhållit, i större utsträckning än för närvarande utnyttjas för att långsiktigt förbättra den verksamhet som bedrivs av staten eller med statlig finansiering. Det är viktigt att dessa FoU-insatser styrs utifrån bedömningar av behov och möjligheter av dem som har det direkta verksamhetsansvaret. Detta är en viktig förutsättning för att resultaten ska komma till praktisk användning. Beslut bör här således inte fattas av statsmakterna, annat än när FoU-insatserna direkt gäller frågor som avgörs på statsmaktsnivån. FoU-insatserna bör i stället i första hand styras genom kvalificerade beställningar från berörda, verksamhetsansvariga myndigheter. Särskilda medel för ändamålet bör normalt inte behöva avsättas på statsbudgeten. Forskning och utvecklingsarbete bör i stället, som förordats i kapitel 5, finansieras inom ramen för de anslag som avser själva verksamheten. Statsmakternas uppgift blir här att se till att myndigheterna arbetar seriöst med FoU-frågorna och att verksamheterna faktiskt utvecklas med stöd av FoU.

Också när det gäller statligt stöd till FoU för verksamhet som inte bedrivs i statlig regi bör det överlåtas till de direkt berörda att göra bedömningarna av vilka FoU-insatser som är angelägna. Medel för ändamålet bör således normalt inte öronmärkas av statsmakterna. I stället bör mottagarna av olika former av statligt stöd stimuleras att med hjälp av detta utveckla verksamheten genom FoU. Genom återrapportering av hur tilldelade medel använts följs utvecklingen av FoU-insatserna.

Statsmakterna bör själva kunna direkt beställa forskningsinsatser och utvecklingsarbete av relevans för de beslut som ska fattas på statsmaktsnivå. Statsmakterna måste som beställare av forskning och utvecklingsarbete ha ett särskilt ansvar att uppmärksamma insatser avseende övergripande samhällsfrågor och frågor för statlig beslutsfattande som inte faller inom en enskild myndighets verksamhetsområde.

Statsmakterna har ett övergripande ansvar för att all statligt finansierad forskning blir utvärderad. En huvudregel bör vara att beslut om formerna för och karaktären av utvärderingen fattas redan i samband med besluten om forskningsinsatser.

Statsmakterna ansvarar också för vad som skulle kunna rubriceras ”metastyrningen”, styrningen av styrningen, dvs. utformningen av själva styrsystemet. Det sker genom föreskrifterna om vilka som ska besluta om vad, på vilket sätt och utifrån vilka kriterier.

9.5.3. Forskningen och mål- och resultatstyrningen

Forskning 2000:s uppdrag omfattar knappast att föreslå förändringar i vad som generellt gäller för den statliga verksamheten. Kommittén utgår således från att det statliga budgetsystemet ska gälla också för den statligt finansierade forskningen och forskarutbildningen.

I dagens budgetsystem är medelsanvisningarna mycket vida ramar för den statligt finansierade verksamheten. Anslag, anslagsposter, delposter, öronmärkningar och andra regleringsbrevsföreskrifter är således inte längre de primära medlen för att uttrycka statsmakternas avsikter. Innehållet i verksamheten ska i stället styras genom precisering av de mål och resultat som statsmakternas politik syftar till att uppnå.

Målangivelser och resultatkrav ska således vara centrala i forskningspolitiken. Dagens målangivelser, som Forskning 2000 redovisat i det föregående, är dock inte alltid ”mål” i egentlig bemärkelse utan snarare förtydliganden av vari verksamheten tänks bestå. Inte heller återrapporteringskraven är tydligt kopplade till syftena med forskningspolitiken. Samtidigt som det ställs krav på rapportering av en mängd uppgifter, som säkerligen orsakar ett omfattande arbete inom myndigheterna, är det tveksamt hur relevant underlag för bedömningar och beslut som statsmakterna på detta sätt får.

Enligt Forskning 2000:s uppfattning måste de verksamhetsmål som ställs upp vara tydligt relaterade till forskningspolitikens övergripande mål. De måste också kunna följas upp och mätas. Återrapporteringskraven ska vara tydligt relaterade till verksamhetsmålen.

Syftena med de statliga insatserna bör konkretiseras i mål och återrapporteringskrav avseende verksamhetens bredd, fördjupning, förnyelse och kvalitet. Verksamhetsmålen bör utformas i dialog mellan statsmakterna och de berörda myndigheterna, där bland annat relevansen och mätbarheten av olika förhållanden diskuteras. Återrapporteringen måste innehålla uppgifter om såväl lyckade som misslyckade insatser. Alla insatser kan inte lyckas, då har försiktigheten varit alltför styrande. Därmed självfallet inte sagt att omvändningen är eftersträvansvärd.

Forskning 2000 vill i detta sammanhang betona att det är viktigt att statsmakterna visar respekt för gällande rollfördelning och – även om de ytterst ”äger” hela beslutssystemet – inte går in och detaljstyr i enskilda frågor som det ankommer på myndigheter att besluta om.

9.5.3.1 Resultatredovisningarna i forskningspolitiken

Vad regeringen och riksdagen ska göra utifrån de redovisningar de får om verksamhetsresultaten är inget som kan föreskrivas i förväg. Regering och riksdag måste vara fria att dra slutsatsen att ett bra resultat visar på en verksamhet, som ger god valuta för insatta resurser och därför bör förstärkas, men också att dra slutsatsen att dåliga resultat visar att ett område inte har tillräckliga resurser och därför bör förstärkas. Vad som väljs måste få bli beroende av värderingarna och prioriteringarna hos dem som ingår i de politiska organen. Detta gör naturligtvis inte redovisningar – återrapporteringar, uppföljningar, utvärderingar – mindre meningsfulla. Beslutsfattandet måste förutsättas bli väsentligt bättre om det kan grundas på relevant information än om det inte kan göra det.

Det sagda innebär dock inte att besluten i forskningsfrågor inte behöver ges en tydlig motivering, utförligare än vad de i regel nu får. Som framhållits tidigare är forskningspropositionerna och även budgetpropositionerna ofta omfångsrika dokument som innehåller stora textmassor. Beskrivande och mer högstämda avsnitt dominerar dock innehållet på bekostnad av redovisning av argument och motiveringar för de förslag som läggs fram.

Exempel på den nuvarande behandlingen av forskningsfrågor kan hämtas ur vilken forsknings- eller budgetproposition som helst. Den budgetproposition som lades fram hösten 1996, samtidigt med forskningspropositionen, avsåg treårsperioden 1997–1999. Anslaget till forskning och forskarutbildning vid Lunds universitet, landets största, upptar en sida i budgetpropositionen (någon ytterligare motivering för anslaget finns inte i forskningspropositionen). I ett cirka sju centimeter långt textstycke redovisas vissa uppgifter om verksamheten under åren 1990/91–1994/95. Övrigt utrymme upptas av anslagstekniska sammanställningar. Uttrycklig motivering för regeringens förslag saknas helt. Med detta som underlag föreslogs riksdagen bevilja – och gjorde så – sammanlagt tre miljarder kronor till forskning och forskarutbildning vid universitetet under åren 1997–1999.

Regeringen måste inför kommande forskningsbeslut ge en rimlig redovisning av hur tidigare mål har uppfyllts samt sin egen bedömning av situationen och vilka slutsatser regeringen drar inför framtiden i fråga om t.ex. eventuell omprövning av målen, ändrad medelsanvisning etc. Alla särskilda förslag måste självfallet ges uttrycklig motivering, där innebörden i och konsekvenserna av förslagen anges.

9.5.3.2 Samlade forskningspropositioner

Budgetförslagen redovisas nu för riksdagen i två steg, en övergripande proposition på våren och en budgetproposition på hösten. Förslag i andra frågor läggs vid behov fram i särpropositioner.

Den egentliga forskningspolitikens prioriteringar består framför allt av övergripande resursavvägningar och precisering av mål och resultatkrav. Dessa avvägningar kan självfallet inte revideras inför varje budgetår. Verksamheten såväl vid universitet och högskolor som inom forskningsråden måste ges rimligt stabila förutsättningar. Men avvägningarna kan heller inte gälla för evigt. De måste med viss regelbundenhet ifrågasättas och kunna omprövas. Själva huvudfrågan, avvägningen mellan olika forskningsområden, kommer normalt knappast att aktualiseras genom någon ”inträffad händelse”. Här måste därför beslutspunkter läggas fast med uttryckligt syfte att regelbundet åstadkomma denna fundamentala forskningspolitiska prövning.

Av detta skäl förordar Forskning 2000 att en övergripande bedömning av fördelningen av resurserna för forskning görs en gång per valperiod, dvs. en gång vart fjärde år. I samband därmed bör också behandlas andra övergripande och principiella frågor som gäller svensk forskning. Detta bör ske i form av en särskild forskningspolitisk proposition.

I regel kommer fyra år att vara en för kort period för att omprioriteringar i de övergripande resursavvägningarna ska vara motiverade. Ett antal forskningspolitiska propositioner kan således komma att ha ett föga dramatiskt innehåll. De innebär dock att motiveringarna för varför den befintliga resursfördelningen ska fortsätta att gälla regelbundet måste redovisas. Härigenom bör det också komma att framstå klarare för alla berörda att nuläget faktiskt inte är ett normaltillstånd eller det i alla lägen bästa och att ”inga omprioriteringar” också är en stark prioritering.

En övergripande proposition avseende forskningspolitiken bör läggas fram år 2 efter ett valår, vilket ger möjligheter såväl för en tillträdande regering att styra förberedelserna och beredningen av forskningspropositionen som för förslagen i en sådan proposition att träda i kraft och börja tillämpas under valperioden.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan forskningen och forskarutbildningen inom universitet och högskolor och den grundläggande högskoleutbildningen skulle det möjligen vara lämpligt att samtidigt lägga fram övergripande förslag avseende den grundläggande högskoleutbildningen.

Som det nuvarande budgetsystemet är utformat, med en tvåstegsbehandling av den statliga budgeten, är det lämpligt att en proposition om

de övergripande och principiella forskningsfrågorna läggs på våren. De riktlinjer som där anges kan då ligga till grund för såväl berörda delar av den ekonomiska vårpropositionen som budgetpropositionen i september samma år. En sådan tidplan ger också större möjligheter att ge uppmärksamhet åt forskningsfrågorna än när dessa, som skedde hösten 1996, presenteras i en forskningsproposition samtidigt med budgetpropositionen.

Forskning 2000 ser, som framgått, de forskningspolitiska propositionerna i första hand som instrument för den egentliga forskningspolitiken. FoU-insatserna till stöd för utveckling av statlig och annan verksamhet bör behandlas i samband med statsmakternas behandling av respektive verksamhetsområde. Om så bedöms önskvärt kan också dessa insatser – för överblickens skull – redovisas, men således inte sakbehandlas, i forskningspropositionerna. Önskan om överblick över forskningsfrågorna, som var vad FRU på sin tid i första hand förordade och som var det ursprungliga motivet för de samlade forskningspropositionerna, får inte innebära att väsentliga frågor skiljs ut från sina naturliga sammanhang. Det totala greppet blir allt mindre rimligt och allt mindre möjligt allt eftersom kunskapsaspekter kommer att genomsyra allt mer av det moderna samhället

9.5.3.3 Långsiktighet och flexibilitet

Tidsperspektivet måste på flera sätt komma in i forskningspolitiken. I detta ligger framför allt krav på långsiktighet både när det gäller beslutsfattande och när det gäller förväntningar på resultat.

Forskning är inte något som kan beställas fram från den ena dagen till den andra. Rätt personal, lokaler, utrustning m.m. kan ta lång tid att få fram. Insatserna kanske måste börja inom forskarutbildningen.

Forskning är ofta ett tålmodigt arbete med omfattande materialinsamling, många experiment och långvarigt analysarbete innan resultaten kan redovisas. I detta ligger också att forskningsarbete i regel inte bör avbrytas utan rimliga avvecklingstider. Politik och planering måste utformas med respekt för dessa forskningens ställtider.

Att forskningen måste ses i ett långt perspektiv är, även om det inte alltid beaktas, med sannolikhet ända allmänt erkänt. Mindre uppmärksammad, men minst lika viktig, är en annan tidsaspekt, nämligen den långsiktiga styrning av verksamhetens inriktning som följer av en gång gjorda prioriteringar. Ett beslut om att t.ex. öronmärka ett visst belopp till ett speciellt forskningsområde kan leva kvar i forskningsorganisationen mycket länge. Ibland kanske detta är högst önskvärt, i andra fall kan de faktiska önskemålen hinna ändras många gånger om innan effekterna

av ett prioriteringsbeslut avklingat. Pengar till ett visst område används normalt till stor del till att finansiera tjänster för forskare. Dessa forskare för i stor utsträckning sin forskningsinriktning vidare till de doktorander som de handleder. Inriktningen av forskarnas tjänster ändras ofta inte i samband med att tjänsterna ska återbesättas, t.ex. efter pensionsavgång. Doktoranderna för forskningsinriktningen vidare till de anställningar de själva får och till de doktorander de i sin tur handleder – och så vidare. De befintliga forskningsresurserna består i praktiken av lager på lager av resultaten av årtiondens, för att inte säga århundradens, prioriteringar och beslut.

Forskning 2000 har ovan förordat att forskningspolitiska propositioner ska läggas fram vart fjärde år. Det kan dock inte alltid vara möjligt för statsmakterna att ge definitiva rambetingelser för forskningen för en fyraårsperiod. Inte heller behöver det alltid vara till verksamhetens bästa att låsa budget och andra verksamhetsförutsättningar för längre perioder. Det viktigaste är att statsmakterna, när de beslutar om förändringar, gör detta med beaktande av ställtiderna i forskningssystemet. Särskilt viktigt är att beslut som kan innebära att forskarutbildning avvecklas fattas med hänsyn till doktorandernas situation. (Samma respekt för ställtiderna inom forskning och forskarutbildning måste givetvis visas av beslutsfattarna inom universitet, högskolor och forskningsfinansierande myndigheter.)

Mycket kan hinna hända under en fyraårsperiod. Sannolikt kommer det att finnas önskemål om att på statsmaktsnivå behandla vissa forskningsfrågor också mellan de stora propositionerna. Betoningen av långsiktighet i forskningspolitik och forskningsinsatser får inte undanskymma att här också finns behov av flexibilitet och möjligheter att göra snabba insatser. Forskningspropositioner och flerårspropositioner för andra verksamhetsområden kan inte vara exklusiva i den bemärkelsen att alla frågor måste behandlas enbart i dessa sammanhang. Regering och riksdag måste vara fria att när så bedöms angeläget ta upp forskningsfrågor och andra kunskapsfrågor också i andra sammanhang, t.ex. genom att komplettera den fleråriga forskningsplaneringen med förslag i budgetpropositionerna. Övergripande och principiella forskningsfrågor bör dock behandlas i forskningspropositionen.

9.5.4. Underlag för politik och planering

Forskning 2000 föreslår att två nya typer av dokument, kunskapsstrategier respektive forskningsstrategier, regelmässigt tas fram som underlag inte bara för statsmakternas beslut utan också för myndigheternas planering och verksamhet. Kunskapsstrategierna och forskningsstrategierna

blir samtidigt viktiga led i ett bredare engagemang i och arbete med FoU-frågor.

9.5.4.1 Kunskapsstrategier

Trots den enighet som råder om att vi idag lever i ett kunskapssamhälle och att frågorna om kunskap och kompetens är centrala för alla verksamheter och alla samhällsområden, uppmärksammas kunskapsfrågorna inte systematiskt med utgångspunkt i förhållandena och behoven inom olika områden.

Forskning 2000 föreslår därför att kunskapsstrategier ska utarbetas område för område av ansvariga myndigheter och eventuellt också andra organ.

I kunskapsstrategierna analyseras utifrån bedömningar av framtida utveckling och behov inom berörda områden situationen med avseende på kunskapstillgång och kunskapsutveckling. Bedömningarna ska, där så är relevant, göras i ett internationellt perspektiv.

Kunskapsstrategierna bör bland annat innehålla

  • bedömningar av utbildningsnivåer och utbildningsinriktning för befintlig personal,
  • strategier i fråga om fort- och vidareutbildning för den befintliga personalen,
  • strategier i fråga om nyrekrytering av personer med olika typer av utbildning,
  • eventuella synpunkter utifrån verksamhetens perspektiv på innehåll och uppläggning av olika utbildningar
  • bedömningar av omfattning och inriktning av forskning som pågår med anknytning till verksamhetsområde,
  • strategier i fråga om ytterligare forskningsinsatser,
  • bedömningar av omfattning och inriktning av pågående utvecklingsarbete,
  • strategier i fråga om ytterligare utvecklingsarbete,
  • strategier i fråga om att inhämta och sprida information, m.m.

Övergripande planering av insatser och ansvarsfördelningen för dessa bör anges i ett fyraårsperspektiv.

Kunskapsstrategierna utarbetas på regeringens uppdrag och redovisas till regeringen, som i sin tur översiktligt redovisar analyser och planer för riksdagen. Tidsmässigt anpassas kunskapsstrategierna till planeringen i övrigt för respektive verksamhetsområde. De behöver således inte ansluta till periodiciteten för forskningspropositionerna.

I huvudsak förutsätts planeringen i kunskapsstrategierna kunna genomföras utan särskilda beslut på statsmaktsnivå. Kunskapsstrategierna bör t.ex. kunna ingå i underlaget för universitetens och högskolornas planering av utbildningsutbudet. Kunskapsstrategierna kan naturligtvis också aktualisera frågor som kräver ställningstagande av statsmakterna.

9.5.4.2 Forskningsstrategier

Universitet, högskolor och forskningsråd bör i fortsättningen ta fram övergripande strategier för arbetet med forskning och forskarutbildning. I dessa ska, utifrån bedömningar av vetenskaplig utveckling och forskningsbehov, redovisas den övergripande långsiktiga planeringen och policyn med avseende på vissa centrala frågor. Bedömningarna ska göras utifrån ett internationellt perspektiv. I övergripande former redovisas dessa forskningsstrategier för statsmakterna inför forskningspropositionerna. I mer konkret utformning bör de ligga till grund för den interna planeringen och verksamheten.

Alla forskningsfinansiärer – men framför allt forskningsråden – ska ha ansvar för att bedöma och bevaka områden som kan vara viktiga för Sveriges framtida utveckling och konkurrenskraft. Det gäller inte minst interdisciplinära nya ämnen.

Forskningsstrategierna bör bland annat innehålla

  • bedömningar av starka och svaga sidor i den egna organisationen och verksamheten, utifrån bland annat gjorda utvärderingar och genomfört kvalitetsutvecklingsarbete,
  • strategier i fråga om den ämnesmässiga bredden inom forskning och forskarutbildning,
  • strategier i fråga om profilering och specialiseringar inom forskning och forskarutbildning,
  • strategier i fråga om samverkan med näringslivet och andra delar av samhället,
  • strategier i fråga om internationellt forskningssamarbete,
  • strategier i fråga om lärarnas arbete inom forskning,
  • strategier i fråga om forskarutbildningens inriktning, uppläggning och genomförande
  • strategier i fråga om information om forskning och om utnyttjande av forskningsresultat.

9.5.4.3 Uppföljningar och utvärderingar

Forskning 2000 har i det föregående förordat en översyn av de resultatoch redovisningskrav som ställs på forskningsfinansierande och forskningsutförande myndigheter. Alla myndigheter ska vidare till regeringen regelbundet redovisa de uppföljningar och utvärderingar som gjorts av verksamheten samt vilka egna slutsatser myndigheten drar av dessa och eventuella förändringar med anledning av vad dessa bedömningar visat.

Mycket arbete läggs nu ner på myndigheternas årsredovisningar, inte bara med avseende på faktainsamling och -sammanställning utan också vad gäller den redaktionella utformningen och formgivningen av årsskrifterna. En del av de resurser som avsätts för arbete med dessa redovisningar skulle bättre användas för att ta fram underlag för policy och framåtriktade beslut i form av bland annat de kunskapsstrategier och forskningsstrategier, som Forskning 2000 förordar.

9.5.4.4 Forskarkonferenser

Många synpunkter på både forskningspolitiken i stort och i enskilda frågor framförs av personer som själva är direkt engagerade i forskning. Av lätt insedda skäl är dock relevansen i denna typ av ad hoc-synpunkter svåra för de politiska beslutsfattarna att bedöma. Forskare har också de den allmänmänskliga egenskapen att ofta se saken just ur sitt eget, med nödvändighet partiska, perspektiv. Det finns heller inte något som säger att just personer med stora kvalifikationer inom kemi eller mikrobiologi eller latin eller något annat forskningsområde också skulle vara de som gör de bästa övergripande analyserna av behov och resursavvägningar eller bäst kan ge råd i de forskningspolitiska frågorna.

Inom andra politikområden är medvetenheten om rollfördelningen mellan de politiska och de professionella bedömningarna ofta klarare. När det gäller de forskningspolitiska bedömningarna förefaller en mer fundamental osäkerhet avspeglas i önskan om att någon eller några – en forskare eller ”forskarna” – ska tala om hur det ”egentligen är” och vad man bör tycka och göra. De forskningspolitiska avvägningarna måste dock göras av de politiskt ansvariga. Även om andra bedömningar då också måste spela in, har de politiska beslutsfattarna naturligtvis behov av att kunna ta del av synpunkter från dem som är yrkesverksamma inom forskningen. Det bör dock ske i systematisk och ansvarsfull form, där de som lämnar synpunkter också måste vara beredda att stå för dessa offentligt.

Forskning 2000 föreslår att forskningsråden får i uppdrag att regelbundet ordna ett antal forskarkonferenser, där en bred krets av

forskare inom vart och ett av de berörda områdena får möjlighet att både redovisa pågående verksamhet och lämna synpunkter på behov och framtida möjligheter.

9.5.4.5 FoU-statistik

Bland annat Forskningsfinansieringsutredningen har pekat på flera brister i FoU-statistiken: avsaknaden av entydiga och enhetliga definitioner, osäkerheten i uppgiftsunderlaget, bristande relevans i den områdesindelning som används för redovisning av statistiken, lång tidseftersläpning som gör uppgifterna inaktuella.

Statistiska centralbyrån gör, givet de svårigheter som är förknippade med FoU-statistiken, ett bra arbete vad avser själva produktionen av FoU-statistiken. FoU- statistiken lider dock uppenbart av att det inte finns någon tydlig beställare som kan precisera uppgiftsbehov och också göra rimlighetsbedömningar av angelägenheten i uppgifterna mot kostnaderna för dessa. Forskning 2000 förordar, vilket behandlas i det följande, att det inrättas ett institut för studier av forskning och högre utbildning. Detta institut bör bland annat kunna få i uppdrag att på statens vägnar närmare precisera beställningen av FoU-statistik.

9.5.4.6 Fristående övergripande analyser

Forskningsområdet är vittförgrenat. Här finns en rad aktörer med olika roller, verksamheter och resurstillgång. Flertalet aktörer svarar också för utredningar och analyser inom sina respektive verksamhetsområden. Enligt Forskning 2000:s mening är det nödvändigt att det också regelbundet görs analyser och bedömningar som ger överblick över hela det svenska systemet, viktigare förändringar, utvecklingstendenser, problem och behov etc., och sätter detta i perspektiv av förhållandena och utvecklingen i andra länder. Det behövs också analyser som sätter in forskningen i ett vidare perspektiv av kunskapsutveckling och kunskapsförmedling, där också utbildningsinsatserna tas upp. Analyser av detta slag skulle ge viktigt underlag för det forskningspolitiska beslutsfattandet.

9.5.5. Institut för studier av forskning och högre utbildning

Utredningen om uppföljning av 1993 års universitets- och högskolereform (RUT-93) föreslog i betänkandet Reform och förändring (SOU 1996:21) att det skulle inrättas ett institut för studier av högre utbildning och forskning. RUT-93 betonade att institutet skulle ha en fristående ställning och att dess verksamhetsområde i princip inte skulle utesluta någon del av området kunskaps- och kompetensutveckling. Själva institutet förutsattes få en begränsad omfattning och verksamheten i mycket kunna utnyttja det omfattande faktamaterial som insamlas inom olika delar av utbildnings- och forskningssystemet.

Även Forskningsfinansieringsutredningen framhöll i sitt betänkande Forskning och pengar (SOU 1996:29) behovet av ett från beslutsstrukturerna fristående organ med ansvar för utredningsarbete och analyser inom hela FoU-området.

Till Forskning 2000 har överlämnats en skrivelse från Kungl. Vetenskapsakademien (KVA) till regeringen, där KVA anhåller om statsbidrag för att kunna inrätta ett till akademien knutet sekretariat för studier av högre utbildning och forskning.

Forskning 2000 kan för egen del vitsorda behovet av bättre överblick över FoU i Sverige. Utredningsarbetet har visat på svårigheterna att få fram relevant information. Olika aspekter av svensk FoU belyses av ett antal myndigheter och andra organ – Högskoleverket, NUTEK, FRN, SCB, Industriförbundet, för att bara nämna några. En rad frågor faller samtidigt mellan stolarna och ingenstans finns material som i varje fall på ett övergripande plan kan ge en samlad överblick.

I andra länder finns fristående analysfunktioner av det slag som skisserats i de här refererade förslagen. Ett närliggande exempel är det norska Utredningsinstituttet for forskning og höyere utdanning, NIFU, som nu varit verksamt under i det närmaste trettio år och har en omfattande analys- och utredningsverksamhet till tjänst för såväl den norska regeringen och Stortinget, som myndigheter och andra. Också i Danmark har nu inrättats ett särskilt analysinstitut.

I likhet med de tidigare förslagsställarna anser Forskning 2000 att det bör inrättas en utrednings- och analysfunktion i form av ett institut för studier av forskning och högre utbildning. Institutet ska vara fristående från det stora antalet aktörer inom FoU-området. En huvuduppgift för institutet bör vara att regelbundet ta fram samlade översikter och analyser av svensk forskning och högre utbildning i ett internationellt per-

spektiv. Institutet bör vidare utifrån egna initiativ utreda och analysera olika frågor inom verksamhetsområdet.

I fråga om den organisatoriska formen har Forskning 2000 övervägt olika alternativ. Ett nära till hands liggande alternativ skulle vara att upprätta en särskild myndighet för ändamålet. Myndigheter med liknande analysuppgifter har inrättats bl.a. inom kommunikationsområdet.

Forskning 2000 har under hand inhämtat att vissa av forskningsstiftelserna har för avsikt att etablera ett fristående institut för studier av forskning och högre utbildning. Den organisatoriska formen kommer att bli ekonomisk förening med forskningsstiftelserna och vissa myndigheter och organisationer inom området högre utbildning och forskning som intressenter. Intressenterna utser gemensamt en styrelse för institutet. Institutet kommer att av bildarna få en grundfinansiering som ska medge egeninitierat arbete av viss omfattning. I övrigt ska institutet arbeta på uppdrag.

Enligt Forskning 2000:s mening är detta en lämplig form för att verksamheten ska kunna komma igång snabbt. Forskning 2000 föreslår att det av statsmedel utgår ett bidrag till detta institut, som motsvarar kostnaderna för att ta fram en årlig översikt över det svenska forskningssystemet. Institutet bör vidare kunna svara för utredningar m.m. på uppdrag från statsmakterna, regeringskansliet eller olika myndigheter. Vissa av de kompletterande utredningsuppgifter, som Forskning 2000 angivit i detta betänkande, skulle med fördel kunna utföras av det nyinrättade institutet.

10. Genomförande

Vissa av Forskning 2000:s förslag bör efter principbeslut av statsmakterna närmare beredas av en organisationskommitté, innan de genomförs.

Forskning 2000:s förslag om kunskapsstrategier, forskningsstrategier och forskarkonferenser m.m. innebär krav på kvalificerat förberedelsearbete av berörda myndigheter och andra samt på olika typer av kompletterande utredningsarbete innan statsmakternas forskningspolitiska beslut fattas.

Forskning 2000 redovisar, med dessa utgångspunkter, förslag till tidplan för ställningstagande till och genomförande av utredningsförslagen.

Forskning 2000 föreslår att regeringen våren 1999 lägger fram en proposition om de övergripande forskningspolitiska prioriteringarna och om förändringar i myndighetsorganisationen. Därefter genomförs det kompletterande utredningsarbete som erfordras.

Nuvarande treårsperiod för de statliga forskningsanslagen omfattar åren 1997–1999. Enligt hittillsvarande system ska således en forskningspolitisk proposition läggas fram för en ny treårsperiod åren 2000– 2002. Budgetpropositionen hösten 1999 bör dock endast innehålla förslag för ett budgetår, budgetåret 2000, som blir ett mellanår i avvaktan på därefter följande mer långsiktiga beslut.

Forskning 2000 förordar att forskningsfrågorna fortsättningsvis behandlas samlat i en forskningspolitisk proposition vart fjärde år. Detta är i överensstämmelse med den ursprungliga tanken bakom de forskningspolitiska propositionerna, som var att en sådan proposition skulle läggas fram per valperiod. Valperioden har nu ändrats från tre till fyra år.

Forskningspolitiska propositioner bör normalt läggas fram år 2 efter valåret. En sådan tidplan ger en tillträdande regering rimligt utrymme för förberedelser och beredning av forskningspropositionen samtidigt som förslagen i propositionen kan träda i kraft i sådan tid att det kan vara möjligt att bedöma regeringens forskningspolitik inför det nästkommande valet.

De hittillsvarande forskningspropositionerna har varit utformade med utgångspunkt i ett tidigare budgetsystem. Det budgetsystem som nu gäl-

ler har inneburit förändringar som, enligt Forskning 2000:s mening, motiverar en delvis annorlunda uppläggning av det forskningspolitiska beslutsfattandet.

Forskning 2000 förordar att principiella och övergripande forskningspolitiska frågor behandlas i särskilda forskningspolitiska propositioner. En sådan forskningspolitisk proposition bör läggas fram på våren för att ge möjlighet till den mer grundliga behandling och diskussion, som kan vara svår att få utrymme för parallellt med höstens budgetarbete i riksdagen.

De konkreta budgetförslagen presenteras, med riksdagens beslut i de överordnade frågorna som grund, i den i september samma år framlagda budgetpropositionen.

Med utgångspunkt i valet i september 1998 och i att en forskningspolitisk proposition fortsättningsvis ska läggas fram år 2 efter valet blir tidpunkten för nästa forskningspolitiska proposition våren 2000. Budgetförslag för den fyraårs- eller annan tidsperiod, som regeringen bedömer lämplig, presenteras därefter i budgetpropositionen i september 2000.

Denna tidplan bör ge utrymme för att ta fram de kunskapsstrategier och forskningsstrategier, som Forskning 2000 föreslår, för att ordna de föreslagna forskarkonferenserna och för att ta fram annat kompletterande beslutsunderlag.

Reservation från ledamöterna Margitta Edgren, Peter Egardt, Helena Nilsson och Olle Sandahl

Forskningsstiftelserna

För den förra borgerliga regeringens forskningspolitik gjordes frihet till mer än ett tomt honnörsord. Resurserna för obunden och fri forskning utökades. Löntagarfonderna transformerades till självständiga forskningsstiftelser. Härigenom förstärktes också mångfalden i forskningsfinansieringen. Avsikten var att medel från forskningsstiftelserna skulle fungera som “grädde på moset” för svensk forskning. Genom utökad och obunden forskning skulle svenskt näringslivs och svenska företags konkurrenskraft förstärkas till gagn för förbättrat välstånd i vårt land.

Forskningsstiftelsernas självständighet var en särskilt svårartad nagel i ögat för de socialdemokrater som övertog regeringsmakten 1994. Genom att tumma på grundlagen lyckades regeringen till slut tillskansa sig rätten att ändra stiftelsestyrelsernas sammansättning. Nya ledamöter skulle bättre tillgodose socialdemokraternas önskemål om hur stiftelsernas pengar skulle fördelas, även om regeringen inte lyckades att samtidigt ändra själva stiftelseurkunderna. De senaste åren har de statliga anslagen till forskning minskats under hänvisning till de medel som stiftelserna förfogar över.

Även för Forskning 2000 är mångfald ett honnörsord, vilket också präglar många av utredningens förslag. Detta gäller emellertid inte utredningsmajoritetens förslag rörande forskningsstiftelserna. För den är forskningsstiftelserna uppenbart fortfarande bidrag till mångfalden som försvårar en önskad centralistisk planering.

Även majoriteten konstaterar att “det är inte juridiskt möjligt att återföra stiftelsernas kapital till statsmakternas beslutsfattande”. Majoriteten försöker därför bakvägen återta den politiska makten över stiftelserna: “Likafullt är omfattningen av stiftelsernas insatser sådan att övergripande avvägningar och långsiktig policy bör stå i överensstämmelse med statsmakternas forskningspolitik. Om pengarna således inte kan komma till politikerna, bör i stället politikerna komma till pengarna.” . Citatet talar för sig självt.

Majoriteten vill med andra ord göra forskningsstiftelserna till en integrerad del av den statliga forskningspolitiken., tvärt emot de ursprungliga syftena med stiftelserna. Stiftelsernas styrelser bör, enligt majoriteten, vara parlamentariskt sammansatta och avspegla styrkeförhållandena

mellan partierna i riksdagen. Majoriteten lägger också förslag om hur stiftelsernas kapital och avkastningen på detta bör användas.

Enligt vår mening måste den statliga forskningspolitiken utformas oberoende av forskningsstiftelsernas verksamhet. Denna bör utformas i enlighet med stiftelseurkunderna, så att stiftelserna därigenom bidrar med extra medel för forskning i avsikt att långsiktigt stärka vår nations och vårt näringslivs konkurrenskraft. Stiftelserna bidrar på detta sätt också till mångfald och oberoende.

Utredningsmajoritetens förslag avvisas.

Reservation från ledamoten Helena Nilsson

Avsnittet 5.3.7.6, 4:e stycket tredje raden borde haft följande lydelse.

Forskning 2000 anser det angeläget att staten fortsättningsvis avsätter särskilt anslag för dyrbar vetenskaplig utrustning. Detta anslag bör som hittills när kostnaden överskrider 2 miljoner kronor fördelas i en forskningsrådsgemensam kommittée. Denna anslags- och beslutsordning behövs för att få överblick av behoven av dyrbar vetenskaplig utrustning och för att göra strategiska överväganden och för att tydliggöra att staten har ett ansvar för detta område så att privaträttsliga finansiärer inte får ett helt avgörande inflytande ifråga om tillgången på dyrbar vetenskaplig utrustning.

Reservation från ledamoten Peter Egardt

Forskningsrådens samverkansnämnd

Utredningens förslag om en ny forskningsrådsorganisation syftar till att stärka kvaliteten när det gäller den statliga finansieringen av forskning. Inomvetenskapliga kriterier skall vara avgörande för fördelning av medel även till sådan forskning som av utredningen kallas ställföreträdarstyrd forskning. Forskningsråden blir färre men starkare. Nuvarande forskningsrådsnämnd – FRN – avskaffas. Som utredningen påpekar måste forskningsråden för att fungera väl och få respekt och legitimitet såväl i forskarsamhället som i samhället i övrigt ha beslutsorgan med stor integritet och kompetens samt ha adekvata arbetsformer. Utredningen anser att forskningsråden själva skall besluta om sina kansli- och beredningsorganisationer. Utredningen anser också att forskningsråden självfallet skall samverka kring gemensamma frågor, men att råden själva är bäst skickade att avgöra vilka frågor detta är och hur samverkan skall gå till. Majoritetens i utredningen förslag om en forskningsrådens samverkansnämnd rimmar emellertid illa med resonemangen i övrigt i betänkandet. Den föreslagna samverkansnämnden skall vara politiskt sammansatt och ha särskilt ansvar för bl.a. tvärvetenskaplig forskning och genusforskning. Den föreslagna nämnden är i realiteten detsamma som nuvarande FRN med i princip samma uppgifter. Namnbytet är bara en lek med ord. Det är sannolikt ingen slump att en stor andel av utredningens ledamöter också är eller har varit ledamöter i FRN. I den senaste forskningspropositionen framhöll regeringen att ”det är väsentligt att genusforskningen integreras i den ordinarie forskningen och att de ordinarie forskningsfinansierande organen fördelar medel även till genusforskning”. Utredningen visar med stor tydlighet, bl.a. i uppräkningen av nya forskarutbildningsämnen, hur ett stort antal ämnen med tvärvetenskaplig karaktär tillkommit på forskarnas och forskningens egna initiativ. Enligt min mening måste varje enskilt forskningsråd ta ansvar för såväl tvärvetenskapliga forskningsinsatser som insatser inom genusforskningen. Detta bör ske inom ramen för de enskilda råden samt genom de skiftande former för samverkan mellan råden som förekommer. Inomvetenskapliga kriterier skall vara utslagsgivande för anslagsgivningen. En politiskt sammansatt samverkansnämnd med öronmärkta resurser och preciserade uppgifter på vissa områden riskerar att bli direkt kontraproduktiv. Tvärvetenskap och genusforskning utpekas som särskilda reservat som andra utom den s.k. samverkansnämnden inte behöver befatta sig med.

Den logiska slutsatsen av utredningens resonemang borde varit att forskningsråden bör samverka på sätt de själva beslutar. En samverkansnämnd kan vara ett alternativ, men den bör då vara ett forskningsrådens gemensamma organ, sammansatt av ledamöter utsedda av forskningsråden och utan inblandning av politiker.

Särskilt yttrande av ledamoten Peter Egardt

Direktiven till Forskning 2000 är osedvanligt omfattande – så omfattande att det varit ogörligt för utredningen att penetrera samtliga de frågor som direktiven upptar. Utredningen har därför tvingats att koncentrera sitt arbete till ett antal delområden. Det förtjänar att understrykas, vilket också framgår av betänkandets titel, att utredningen valt att helt fokusera på de forskningspolitiska aspekterna. De statliga forskningsinsatserna, samt organisationen för och administrationen av dessa, är betänkandets kärna. Med den avgränsningen utgör betänkandet, enligt min mening och med de undantag jag reservationsvis anför, en god grund för statsmakternas beslut efter hörande av remissinstanserna.

Uppdraget till utredningen omfattar emellertid också att i vid mening analysera de svenska forskningsinsatserna med utgångspunkt från samhällets behov och forskningens möjligheter, samt att lämna förslag mot denna bakgrund, m.m. Det har självfallet inte varit möjligt för utredningen att, med denna korta tid som stått till förfogande, göra några mer omfattande sådana analyser.

Det hade varit önskvärt om utredningen kunnat ägna tid åt åtgärder för att rekrytera de allra främsta och bästa begåvningarna till forskning. Det hade varit önskvärt om utredningen kunnat diskutera hur IT kan och bör påverka forskning och forskarutbildning, antagningen till forskarutbildningen och konsekvenser i övrigt för det hittillsvarande centralistiska planeringsperspektivet samt den europeiska och internationella forskningssamverkan, m.m. Det hade varit önskvärt om utredningen kunnat penetrera kvalitetsfrågorna grundligare, även om en hel del av förslagen i betänkandet har kvalitetshöjning som syfte. Det hade varit önskvärt om utredningen kunnat belysa hur kreativiteten inom den statligt finansierade forskningen kan stimuleras och hur den kritiska massan för forskningsverksamhet bäst uppnås i olika situationer och inom olika forskningsområden. Det hade varit önskvärt om åtgärder för att bättre främja samspelet mellan den grundläggande högskoleutbildningen, forskarutbildningen och forskningen hade kunnat diskuteras och framläggas.

Mycket återstår således att göra.

Kommittédirektiv

Den svenska forskningspolitiken

Dir.

1997:67

Sammanfattning av uppdraget

En kommitté ges i uppdrag att

  • analysera de svenska statliga forskningsinsatserna med utgångs-punkt från samhällets behov och forskningens möjligheter,
  • analysera ansvarsfördelningen mellan statsmakterna och myndigheter, mellan myndigheter och andra finansiärer liksom mellan myndigheterna inbördes,
  • lämna förslag till övergripande och långsiktig inriktning av de statliga forskningsinsatserna inför den planeringsperiod som inleds år 2000,
  • lämna förslag rörande utformning av forskningsorganisation och ansvarsfördelningen mellan berörda organ och
  • lämna förslag som främjar nära samverkan och ömsesidigt kunskapsutbyte mellan universitet och högskolor och samhällslivet i övrigt.

Bakgrund

Regeringen presenterade under hösten 1996 sina förslag om inriktningen av forskningspolitiken för perioden 1997 - 1999 i propositionen Forskning och samhälle (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97:UbU3, rskr. 1996/97:99). I propositionen presenterades för första gången mål för forskningen och riktlinjer för forskningspolitiken.

Riksdagen antog regeringens förslag till mål för forskningen och riktlinjer för forskningspolitiken (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97:UbU3, rskr. 99). Regeringens förslag i propositionen utgick från de allmänna riktlinjerna för forskningspolitiken. Förslagen innebar tyngdpunktsförskjutningar och förändringar i politiken. Bland annat skapades genom en ändring av stiftelselagen (prop. 1996/97:22, bet. 1996/97:LU2, rskr.

1996/97:62) större möjligheter till samverkan med de forskningsstiftelser som tillkom under den tidigare regeringen. Vidare fick de mindre och medelstora högskolorna permanenta och ökade forskningsresurser. Forskningens relevans för samhället och dess nyttiggörande betonades. Mot bakgrund av den statsfinansiella situationen föreslogs vissa neddragningar av de statliga anslagen. Riksdagen godkände regeringens förslag i sin helhet.

Riksdagens beslut innebär att det för år 1997 anvisas mer än sex miljarder kronor direkt till universitet och högskolor som en statlig basresurs för forskningen. Till detta kommer externa medel för forskning och utveckling från forskningsråd, sektorsorgan, stiftelser och EU m. fl. av ännu större omfattning. Totalt sett är resurserna för forskning vid universitet och högskolor större än någonsin tidigare. Företagens FoUutgifter, som till största delen avser utvecklings-kostnader, ökar ännu snabbare än inom högskolesektorn och uppgick år 1995 enligt senaste statistik från Statistiska Centralbyrån till närmare 40 miljarder kronor.

Analys och bedömningar utifrån delvis nya förutsättningar

Kunskaps- och vetenskapsberoendet i samhället ökar. Den vetenskapliga produktionen har ökat dramatiskt under de senaste decennierna. Ny kunskap växer fram inifrån det vetenskapliga samhället men också som svar på frågor, problem och uppgifter som formuleras utanför vetenskapen. Forskningens framsteg och dess tillämpningar har en uppenbar ekonomisk betydelse men omsätts inte automatiskt i ny teknik, nya produkter eller ökad välfärd. Härför krävs ett gynnsamt samspel med andra faktorer, t.ex. attityder till användning av ny teknik och arbetsorganisation. Men forskningens roll i framtidens samhälle kan inte bara ses i ett ekonomiskt perspektiv. Vetenskap är en process och ett förhållningssätt och dess betydelse för samhällsutvecklingen har vittgående kulturella och sociala dimensioner.

Den ökade internationaliseringen och framför allt den nya informationstekniken har inneburit stora samhällsförändringar. De nya möjligheterna att snabbt förmedla och bearbeta information har i grunden förändrat det moderna samhällets produktionsmetoder. Företagens förmåga att tolka, förstå, utveckla och nyttiggöra ny kunskap blir likaledes avgörande för deras förmåga att konkurrera på världsmarknaden och där spelar både den generella utbildningsnivån i samhället och antalet individer som givits möjlighet till högre vetenskaplig träning en stor roll.

Utvecklingen inom informationstekniken har på ett väsentligt sätt också förändrat högskolans arbetssätt och skapat nya möjligheter till kontakter och utbyte med samhället i övrigt. Forskningens bidrag till och

utnyttjande av utvecklingen av informationstekniken är väsentligt både för samhällsutvecklingen i stort och för forskningens egen utveckling. Datanät och tillgång till forskningsinformation över nätet möjliggör både ett mer decentraliserat forskningsutförande och snabbare tillgång till aktuell forskningsinformation i innovations-processen. Inriktningen av den offentligt finansierade forskningen styrs ytterst av riksdag och regering genom anslagstilldelningen. Det finns ett legitimt krav från det demokratiska samhället att styra forskningen i riktning mot vad det anser vara särskilt angelägna områden. Frågan om forskningens nytta och relevans är central och har givits ökad tyngd genom riksdagens aktuella forskningspolitiska beslut. Sektorsorganen har naturligt nog länge arbetat med relevansbedömningar. Även forskningsråden har inlett ett arbete i detta syfte. Forskare och forskningens krav har ett mycket stort inflytande över fördelningen av resurser och påverkar självfallet också beslutsfattare. Forskarna har därvid en unik ställning i samhället och därmed också ett betydande ansvar för prioriteringar och forskningens nyttiggörande. De inom-vetenskapliga prioriteringarna kan få långsiktig betydelse för kompetens och kunnande i samhället. De måste därför diskuteras och redovisas också utanför forskarsamhället.

Forskningssystemet har under lång tid haft betydande och ökande resurser till sitt förfogande. Resurserna kan förväntas fortsätta att växa under de närmaste åren genom ökade insatser från bl.a. forskningsstiftelserna. Sverige kommer även i fortsättningen att höra till de länder som gör de största samlade insatserna för forskning och utveckling i förhållande till bruttonationalprodukten. De statliga insatserna ligger även de bland de högsta i världen mätt med samma mått. De statliga resurserna kan dock inte förväntas öka under de närmaste åren även om nya förutsättningar t.ex. utbyggnaden av högskolan, EU-medlemskapet, ökat behov av forskarutbildning och ökade och permanenta forskningsresurser vid mindre och medelstora högskolor ställer nya krav på forskningsresurser. Prioriteringar måste därför göras för att på ett mer effektivt sätt utnyttja och fördela tillgängliga resurser. Det finns inget automatiskt samband mellan satsning på forskning och ekonomisk tillväxt eller ökad välfärd. Avgörande är hur forskningen kan nyttiggöras. De stora svenska satsningarna på forskning och utveckling (FoU) har inte fullt ut omsatts i innovationer, nya arbetstillfällen eller ökad social välfärd. Man kan säga att samhället inte fått full utdelning på de avsevärda resurser som satsas på forskning. Till del beror detta på omständigheter utanför forskningens område. Men uppenbart är att forskning i stor utsträckning också måste inriktas mot sociala och ekonomiska nyttigheter.

Inför den forskningspolitiska propositionen Forskning och samhälle tillsatte regeringen en utredningen om samverkan mellan högskolan och näringslivet (NYFOR - kommittén, SOU 1996:70). Utredningen analyse-

rade bl.a. vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att högskolans kunskap och kompetens skall kunna nyttiggöras i näringslivet men även hur kunskaper, kompetens och instrumentering i näringslivet skall kunna berika högskolans FoU-arbete. Utredningens material bör beaktas i den fortsatta analysen.

Kontakten mellan grundläggande utbildning och forskning berikar bägge verksamheterna. Den kraftiga utbyggnaden av högskolan som pågår och som kommer att fortsätta flera år framöver ställer krav på rekrytering av fler forskarutbildade högskolelärare, leder till ökad efterfrågan på forskarutbildning och innebär ny forskningspotential inte minst vid mindre och medelstora högskolor. Den snabba utvecklingen av informationstekniken bidrar också till att underlätta en jämnare regional fördelning av forskningsresurserna.

De åtgärder som vidtagits för att främja jämställdhet mellan kvinnor och män inom forskningen och pågående insatser för genusforskning innebär nya möjligheter för utvecklingen av svensk forskning. Den ökade tillgången på kvalificerade forskarstuderande av bägge könen och möjligheten till nya perspektiv i forskningen måste tas till vara i den fortsatta utvecklingen. Vidare måste den alltjämt stora manliga dominansen inom forskningen brytas, för att Sverige skall få en större mångfald och bredd i forskningen.

Sverige har genom medlemskapet i EU lyckats utveckla deltagandet i europeiskt forskningssamarbete väl. Svenska forskare är framgångs-rika i EU-projekt särskilt inom områden där vi nationellt är starka, vilket på sikt kan innebära en koncentration av resurser till dessa områden.

Det svenska forskningssystemets organisation har, liksom i många andra länder, vuxit fram under lång tid. De offentliga forskningsresurserna har traditionellt varit knutna till de svenska universiteten och fackhögskolorna.

Under 1970- och 1980-talen utvecklades det svenska forskningsfinansieringssystemet till ett system med ett stort antal av varandra oberoende finansiärer. Grundforskningsråden och Forskningsråds-nämnden kom att utgöra en del av systemet och ett stort antal sektorsmyndigheter med FoU-resurser en annan. Dessutom bildades under åren 1993 och 1994 ett antal forskningsstiftelser genom avvecklingen av löntagarfonderna. Forskningen utförs dock alltjämt i huvudsak vid landets universitet och högskolor.

Statliga anslag används också för att finansiera mer tillämpad forskning inom olika samhällssektorer. Insatserna har mycket olika omfattning både i absoluta tal och i relation till de olika samhälls-sektorernas storlek. Ett stort antal myndigheter, sektorsforsknings-organen, svarar för den närmare medelsfördelningen.

Till skillnad mot vad som är fallet i många andra länder finns det i Sverige få fristående forskningsinstitut. Sådana är de s.k. industriforskningsinstituten, som finansieras gemensamt av stat och näringsliv samt vissa andra institut, t.ex. Arbetslivsinstitutet och Försvarets forskningsanstalt. Dessa institut samverkar emellertid med universitet och högskolor bl.a. genom. att institutens personal medverkar i högskolans utbildning och forskningshandledning och genom samverkan i forskningsprojekt.

Inför den forskningspolitiska propositionen Forskning och samhälle tillsatte regeringen en forskningsfinansieringsutredning. Utredningens slutbetänkande Forskning och pengar (SOU 1996:29) redovisar ett omfattande underlagsmaterial. Utredningen samlade in en mängd statistiska uppgifter om forskningsfinansiering och pekade på brister i den nuvarande forskningsstatistiken. Utredningens material och sammanställningar bör beaktas i de fortsatta analyserna.

Uppdraget

De nya förutsättningarna för forskningen och de förändringar av forskningspolitiken som genomförts gör det angeläget att en samlad analys och bedömning av forskningens roll i samhället och av dess villkor, inriktning och organisation genomförs.

En kommitté med företrädare för riksdagspartierna tillkallas för att analysera dels de svenska forskningsinsatserna i perspektiv av samhällets behov och forskningens möjligheter, dels den svenska forskningsorganisationen och ansvarsfördelningen mellan statsmakter och myndigheter, mellan myndigheter och andra finansiärer liksom mellan myndigheterna inbördes. Jämförelser bör göras med förhållandena i andra länder såväl i Europa som i andra delar av världen.

Kommittén skall analysera och ge ett långsiktigt perspektiv på forskningens roll och utvecklingskraft i samhället. Utgångspunkter är de mål för forskningen som riksdagen antagit och de därmed sammanhängande forskningspolitiska slutsatserna. Ett av dessa mål är att bidra till den ekonomiska och sociala utvecklingen. Utifrån detta mål bör utredningen utvärdera och analysera den offentligt finansierade forskningens samhällsekonomiska nytta och möjligheterna att öka denna i förhållande till den offentliga resursinsatsen. Analysen bör utgå från att de offentliga resursinsatserna bör prioriteras till områden där enskilda företag inte skulle utföra forskningen alls eller i för liten omfattning ur ett samhällsekonomiskt effektivitetsperspektiv. Utredningen skall också göra en analys av om offentliga bidrag eller skatter är konstruerade på ett sådant

sätt så att de bidrar till att önskvärd forskning utförs. Analysen bör utgå ifrån ett samhällsekonomiskt effektivitetsperspektiv.

Utöver ovanstående analys är det av vikt att utredningen analyserar forskningens kulturella och sociala roll. Forskningens betydelse för långsiktigt hållbar utveckling skall särskilt belysas. Jämställdhets- och genusperspektiv är av grundläggande betydelse. Kommittén skall särskilt uppmärksamma samspelet mellan forskning och det demokratiska samhället. Kommittén skall också uppmärksamma frågor som gäller allmänhetens kunskap om forskningen, forskningens samband med utbildningen och forskningens betydelse för den regionala utvecklingen samt olika förhållningssätt till vetenskapliga framsteg och forskningens inverkan på samhället.

En förutsättning för ökad samhällsrelevans inom forskningen är ökade kontakter med det omgivande samhället. Kommittén skall analysera hur forskningens styrning, organisation och inriktning kan påverkas för att stärka dess relevans samtidigt som forskningens autonomi värnas vad gäller kvalitetsbedömningar, val av metoder och publicering.

Kommittén skall ge en översiktlig analys av den svenska forskningens kvalitet, dess styrka och svagheter. Kommittén skall därvid också ge en bild av den omfattande forskning och utveckling som bedrivs inom det svenska näringslivet och hur den samspelar med den statligt finansierade forskningen.

Sveriges internationella forskningssamarbete skall särskilt uppmärksammas och i detta sammanhang självfallet den forskning som bedrivs inom EU:s ramprogram. Kommittén bör i sitt arbete utnyttja resultatet av den analys av EU:s påverkan på svensk forskning som görs av EU/FoU-rådet i samarbete med en rad myndigheter m.fl. Informationsteknikens snabba utveckling ger också nya och värdefulla möjligheter till utökad internationell samverkan.

En utgångspunkt för kommitténs resonemang skall vara att Sverige också i framtiden skall ha en stark grundforskning som bas men att den förändrade situationen som beskrivits i det föregående ställer högre krav på ekonomisk och social nytta, koncentration och specialisering, både vad gäller forskningens utförande och finansiering.

Kommittén skall göra en analys av omfattning och övergripande inriktning av svensk forskning med hänsyn tagen till olika samhällssektorers behov av kunskap och kompetens. Analysen skall inbegripa frågan om relationen mellan de insatser som görs av staten och näringslivet. En bedömning skall göras om de statliga insatserna är rimligt avvägda såväl vad gäller relationen mellan forskning för olika syften, t.ex. de tämligen vaga begreppen grundforskning och tillämpad forskning och vad gäller insatserna inom olika områden. Vidare skall kommittén analysera den ämnesmässiga bredden i de nuvarande forskningsinsatserna och i sam-

band därmed vad som är starka och svaga sidor inom svensk forskning. Kommittén skall härvid beakta det arbete som utförs inom regeringens forskningsberedning.

Kommittén skall göra bedömningar av hur förutsättningar kan skapas för en rimlig bredd i verksamheten samtidigt som insatser skall kunna koncentreras till områden där behoven är särskilt stora eller där svenska forskare har särskilda möjligheter att göra framstående insatser. Den bredd som behövs är beroende av flera faktorer, bl.a. utbildningens behov.

Kommittén skall analysera behovet av prioriteringar mot bakgrund av den nuvarande tillgången på resurser för forskning i Sverige samt föreslå hur sådana prioriteringar skall kunna åstadkommas.

Både den snabba vetenskapliga utvecklingen och samhälls-relevansen innebär större behov av interdisciplinärt samarbete och av tvärvetenskapliga ansatser. Detta ställer nya krav på såväl forskningsutförande som finansierande organ. Kommittén bör i sina förslag till ansvarsfördelning och organisation ta hänsyn till detta.

Kommittén skall översiktligt belysa frågan om ett bättre utnyttjande av forskningen och forskningsresultaten i samhället. Konsekvenserna av att ett förtydligande gjorts av högskolans s. k. tredje uppgift om samverkan med det omgivande samhället bör ingå i analysen, liksom avvägningen mellan insatser för forskning respektive utnyttjande av forskningsresultat. I detta sammanhang är frågan om spridning av forskningsresultat, speciellt till små och medelstora företag, betydelsefull att uppmärksamma.

Kommittén skall förutsättningslöst pröva den nuvarande statliga forskningsorganisationen. Skall huvuddelen av den statligt finansierade forskningen också i framtiden utföras vid universitet och högskolor? Skulle en annan ordning stärka nyttiggörandet av forskningen? Är den nuvarande sektorsforskningsorganisationen ändamålsenlig? Fördelningen av ansvar mellan forskningsråd, andra myndigheter samt stiftelser måste prövas noga. Därvid måste det också prövas om den nuvarande rådsorganisationen är ändamålsenlig. En motsvarande analys skall göras vad gäller avvägningen mellan fakultetsanslag respektive råds- och sektorforskningsanslag. I detta arbete bör bedömningar och analyser från forskningsfinansieringsutredningen liksom erfarenheter från andra länder beaktas. Behovet av mångdisciplinära insatser skall särskilt granskas.

Kommittén skall lämna förslag i fråga om vilket beslutsunderlag som bör tas fram inför statsmakternas forskningspolitiska beslut, periodisering samt utformning av dessa beslut. Det nuvarande systemet bygger på treåriga forskningsbeslut. Det kan ifrågasättas om detta inte är en för kort planeringsperiod. Ett bättre kunskapsunderlag behövs såväl för statsmakternas beslut som för verksamheten inom universitet och hög-

skolor, forskningsråd och det stora antal andra myndigheter och organ som har ansvar för planering, finansiering och/eller utförande av forskning. Kommittén skall lämna förslag till hur arbetet med att ta fram sådant kunskapsunderlag skall organiseras. Det nära sambandet mellan forskningsfrågor och en rad andra frågor, inte minst frågor om utbildning, näringsliv och arbetsmarknad bör härvid uppmärksammas.

Kommittén skall analysera dimensioneringen av och resurstilldelningen till forskarutbildning vid universitet och högskolor liksom den påverkan som följer av externa aktörer t.ex. forskningsråd och stiftelser. Kommittén skall bedöma det framtida behovet av forskarutbildade inom olika samhällsområden och ta fram förslag till former för att löpande göra sådana bedömningar. Om kommittén redovisar förslag som ger ökade utgifter skall kommittén redovisa förslag till hur dessa skall finansieras.

Kommittén skall i sitt arbete samråda med forskningsföreträdare, forskningsfinansiärer och forskningens avnämare i samhället, både i näringsliv och offentlig verksamhet. Detta kan lämpligen ske genom att kommittén tillsätter en eller flera referensgrupper. Vid sammansättningen av dessa grupper bör behovet av en jämn könsfördelning liksom av att inkludera forskare som har kännedom om genus-forskningens villkor så långt möjligt beaktas. Kommittén skall samråda med kommittén om forskningsetik och forskarnas ansvar (dir. 1997:68).

Övrigt

Kommittén skall beakta regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om att redovisa regionalpolitiska konskevenser (dir. 1992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 1994:23), om att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser (dir. 1994:124) och om att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet (dir 1996:49).

Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 november 1998.

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kommittén Forskning

Dir.

2000

1997:154

Beslut vid regeringssammanträde den 18 december 1997.

Sammanfattning av uppdraget

Kommittén Forskning 2000 (U1997:09) skall följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel. Kommittén skall vidare föreslå kriterier för den framtida fördelningen av forskningsmedel.

Bakgrund

Kommittén Forskning 2000 (U1997:09) har enligt sina direktiv i uppdrag att analysera de statliga forskningsinsatserna i perspektiv av samhälleliga behov och forskningens möjligheter samt lämna förslag om utformning av forskningsorganisation och ansvarsfördelning mellan berörda forskningsfinansierande och utförande organ (dir. 1997:67). Kommittén skall vidare lämna förslag i fråga om vilket beslutsunderlag som bör tas fram inför statsmakternas forskningspolitiska beslut.

Riksdagen beslutade med anledning av regeringens budgetproposition för år 1997 om ökade resurser för forskning och forskarutbildning. Beslutet innebar bl.a. att de mindre och medelstora högskolorna tilldelades ökade och permanenta forskningsresurser. Utbyggnaden av de mindre och medelstora högskolornas permanenta forskningsresurser innebär att dessa högskolor år 1997 förfogar över cirka 5 % av det belopp som riksdagen anslår till forskning vid universitet och högskolor.

Trots att de mindre och medelstora högskolorna har förhållandevis små resurser för forskning, bedrivs forskning där i ökande omfattning. Antalet forskarutbildade lärare och doktorander ökar stadigt, liksom de externa medlen till forskningsverksamheten. De forskningsmiljöer som har utvecklats vid de mindre och medelstora högskolorna har ofta ett nära samarbete med det omgivande samhället, vilket har betydelse för det regionala näringslivet och främjar tekniköverföring och forskningsin-

formation. Forskningen har naturligtvis stor betydelse även för grundutbildningens kvalitet och för lärarnas kompetensutveckling.

En profilering av forskningen är nödvändig och det är varje högskolas ansvar att utveckla sin profil med hänsyn till högskolans egna förutsättningar. En mindre eller medelstor högskola kan mycket väl befinna sig vid den internationella forskningsfronten inom sina profilområden.

Det är angeläget att följa upp hur högskolorna utnyttjar de tilldelade resurserna så att frågan blir belyst i ett övergripande forskningspolitiskt sammanhang. I budgetpropositionen för år 1998 aviseras en sådan uppföljning inom ramen för den parlamentariska utredningen Forskning 2000 (Prop. 1997/98:1 Utgiftsområde 16 sid. 83).

Uppdrag

I tillägg till tidigare direktiv skall kommittén följa upp hur de små och medelstora högskolorna utnyttjar tilldelade forskningsmedel inklusive eventuella rådsmedel, stiftelsemedel och andra medel. Kommittén skall härvid belysa forskningens inriktning, innehåll och kvalitet.

Kommittén skall vidare överväga vilka kriterier som skall ligga till grund för den framtida fördelningen av forskningsmedel i form av statliga anslag till de mindre och medelstora högskolorna. Kriterierna skall bl.a. bygga på en högskolas kvalifikationer och grad av specialisering och bör belysa olika aspekter av högskolans verksamhet. Viktiga aspekter är utbildningens och forskningens kvalitet och de infrastrukturella förutsättningarna för forskning och utbildning.

Kommittén bör också överväga hur t.ex. högskolans samverkan med det omgivande samhället och högskolans arbete med jämställdhetsperspektiv i forskning och utbildning kan vägas in i framtida beslutsunderlag.

Kommittén får inte föreslå ökade statliga utgifter utan att samtidigt föreslå hur finansiering ska ske.

FoU-utgifter inom statsbudgetens utgiftsområden

Utgiftsområde 1. Rikets styrelse

Utgiftsområdet omfattar anslagen till Kungliga hov- och slottsstaten, Riksdagen och Regeringen, kostnader för de allmänna valen och stöd till politiska partier. Inom detta utgiftsområde finns också anslag till Justitiekanslern och Datainspektionen, till presstöd och till vissa utgifter för radio och TV.

I statsbudgeten avsätts inga särskilda medel för forskning inom utgiftsområdet. I viss utsträckning finansieras forskning av relevans för detta utgiftsområde inom utgiftsområdet Kultur, medier, trossamfund och fritid.

Utgiftsområde 2. Samhällsekonomi och finansförvaltning

Utgiftsområdet omfattar anslagen till vissa centrala myndigheter med uppgifter inom ekonomi och ekonomi-administration, som Konjunkturinstitutet, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Statistiska Centralbyrån, Kammarkollegiet m.fl. Här anvisas också medel för Riksgäldskontorets kostnader för upplåning och låneförvaltning för statens räkning.

Forsknings- och utvecklingsinsatser av särskilt intresse för den ekonomiska politikens utformning finansieras via Ekonomiska rådet, som för budgetåret 1998 anvisas ett anslag på 1 680 000 kronor. Vissa av projekten bedrivs helt eller delvis av rådets medlemmar. Huvuddelen av medlen fördelas dock efter ansökningsförfarande, där rådet preciserat forskningsområdet, till utomstående forskare.

Viss forskning bedrivs också inom Konjunkturinstitutet. Storleken av dessa insatser bestäms av myndigheten. För närvarande beräknas cirka tio personer arbeta med forskning inom myndigheten.

Utgiftsområde 3. Skatteförvaltning och uppbörd

Utgiftsområdet består av anslagen till Riksskatteverket, Skattemyndigheterna och Tullverket med Skattemyndigheterna som i särklass största post.

I statsbudgeten avsätts inga särskilda medel för forskning inom utgiftsområdet.

Utgiftsområde 4. Rättsväsendet

Utgiftsområdet består av anslagen till polisorganisationen, åklagarorganisationen, domstolsväsendet, kriminalvården, kronofogdemyndigheterna, Rättsmedicinalverket, Brottsoffermyndigheten. Här anvisas också medel för rättshjälpskostnader och ersättning för skador på grund av brott m.m.

Forsknings- och utvecklingsinsatser finansieras via anslagen till Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten och Gentekniknämnden.

Den forskning som hittills finansierats via anslag till Polishögskolan förs från år 1998 över till Brottsförebyggande rådet. Verksamheten ska dock fortfarande bedrivas på Polishögskolan. Anslaget i övrigt till Brottsförebyggnade rådet avser numera endast verksamheten vid rådet. Rådet disponerade tidigare medel som fördelades efter ansökan. Dessa fördes efter förslag i 1993 års forskningsproposition över till Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsningsrådet (cirka 4 miljoner kronor).

Brottsoffermyndigheten fördelar medel från Brottsofferfonden till bl.a. forskningsprojekt. Det rör sig här endast om små belopp.

Utgiftsområde 5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan

Utgiftsområdet består av anslag till utrikesförvaltningen och de svenska bidragen till olika internationella organisationer m.m.

Forsknings- och utvecklingsinsatser finansieras via dels anslagen till Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (SIPRI) och Utrikespolitiska institutet dels anslagen till forskning till stöd för nedrustning och internationell säkerhet samt till forskning av särskild utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse.

Utgiftsområde 6. Totalförsvar

Utgiftsområdet består av anslagen till försvarsmakten och till vissa myndigheter inom försvarsområdet.

Forsknings- och utvecklingsinsatser finansieras via anslagen till Försvarets forskningsanstalt och Flygtekniska försöksanstalten.

De största FoU-insatserna görs dock inom ramen för de olika anslagen till försvarsmakten. Beloppen anges har inte av statsmakterna.

Forskningsfinansieringsutredningen uppskattade kostnaderna för försvarsforskning till sammanlagt cirka 900 miljoner kronor.

Överbefalhavaren har tagit fram en strategi för försvarsmaktens forskning och teknikutveckling att gälla från den 1 maj 1997.

Utgiftsområde 7. Internationellt bistånd

Utgiftsområdet består av anslagen till biståndsverksamhet och biståndsförvaltning, till samarbete med Central- och Östeuropa samt till bl.a. exportkreditgarantier.

I statsbudgeten avsätts inte längre några särskilda medel för forskning inom utgiftsområdet. Den tidigare biståndsforskningsmyndigheten har fr.o.m. budgetåret 1995/96 inordnats i SIDA och utgör nu en avdelning inom denna myndighet. Inom ramen för anslaget till biståndsverksamhet avsätts nu på myndighetsnivå medel för forskning och utvecklingsarbete. Enligt forskningsfinansieringsutredningen uppgick beloppet år 1995 till sammanlagt cirka 400 miljoner kronor. Inom SIDA svarar en särskild nämnd, SAREC, för forskningsfinansieringen. SAREC fungerar som ett forskningsråd. Besluten fattas i en nämnd där majoriteten av ledamöterna är forskare inom u-landsrelevanta områden. SIDA finansierar också forskning via bidrag till vissa internationella organisationer.

Utgiftsområde 8. Invandrare och flyktingar

Utgiftsområdet omfattar anslagen till vissa myndigheter, Statens invandrarverk, Utlänningsnämnden, Integrationsmyndigheten. Här anvisas vidare medel för mottagande av asylsökande, migrationspolitiska åtgärder, särskilda insatser i utsatta bostadsområden, integrationsåtgärder m.m. Det i särklass största anslaget avser kommunersättningar vid flyktingmottagande.

I statsbudgeten avsätts inga särskilda medel för forskning inom utgiftsområdet. I viss utsträckning finansieras forskning av relevans för detta utgiftsområde inom utgiftsområdet Hälsovård, sjukvård och social omsorg, via Socialvetenskapliga forskningsrådet.

Utgiftsområde 9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg

Utgiftsområdet omfattar anslag till sjukvårdsförmåner, bidrag till hälsooch sjukvården, en rad andra bidrag, t.ex. inom äldre- och handikappområdet, till vårdartjänst, till handikapp- och pensionärsorganisationer, till ungdomsvård och missbrukarvård samt alkohol- och drogförebyggande

arbete. Här finns också anslag till vissa myndigheter, dels de två stora inom området, Socialstyrelsen och Statens institutionsstyrelse, dels ett antal mindre myndigheter, Alkoholinspektionen, Barnombudsmannen, Folkhälsoinstitutet, Handikappombudsmannen, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, Smittskyddsinstitutet, Statens institut för särskilt utbildningssöd, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor.

Utgiftsområdet domineras helt av två stora anslag, Bidrag för läkemedelsförmånen och Kostnader för statlig assistansersättning (sammanlagt cirka 17,5 miljarder kronor för budgetåret 1998).

Forsknings- och utvecklingsinsatser finansieras via anslag till Socialvetenskapliga forskningsrådet, som fördelar medel efter ansökningar från forskare till forskning vid universitet och högskolor..

Forskning och utvecklingsarbete finansieras också inom anslagen till Folkhälsoinstitutet och Statens institutionsstyrelse. Även de senare fördelar projektanslag till forskare vid universitet och högskolor. Forskningsfinansieringsutredningen uppskattade beloppen för forskning inom dessa myndigheter till 23 respektive 30 miljoner kronor budgetåret 1994/95.

Utgiftsområdena 10, 11, 12 och 13. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, Ekonomisk trygghet vid ålderdom, Ekonomisk trygghet för familjer och barn, Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet

Dessa utgiftsområden omfattar statens del av finansieringen av de olika socialförsäkringssystemet.

Här finns således, inom området Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, anslagen till sjukpenning och rehalilitering, till förtidspensioner m.m. Inom området Ekonomisk trygghet vid ålderdom finns anslagen till ålderspensioner och till bostadstillägg till pensionärer. Området Ekonomisk trygghet för familjer och barn omfattar de allmänna barnbidragen, föräldraförsäkring, underhållsstöd, vårdbidrag för funktionshindrade barn m.m. Och området Ekonomisk trygghet vid arbetslöshet, slutligen, omfattar de statliga bidragen till arbetslöshetsersättning och till lönegarantiersättning.

I statsbudgeten avsätts inga särskilda medel för forskning inom dessa utgiftsområden. I viss utsträckning finansieras forskning av relevans för utgiftsområdena inom utgiftsområdet Hälsovård, sjukvård och social omsorg, via Socialvetenskapliga forskningsrådet.

Utgiftsområde 14. Arbetsmarknad och arbetsliv

De stora anslagen inom utgiftsområdet avser arbetsmarknadspolitiska åtgärder, särskilda åtgärder för arbetshandikappade, bidrag till Samhall samt statliga tjänstepensioner.

Här finns också anslag till vissa myndigheter, Arbetsmarknadsverket, Arbetarskyddsverket, Arbetsdomstolen, Jämställdhetsombudsmannen, Statens förlikningsmannaexpedition, Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar. Vidare anvisas medel för det svenska bidraget till Europeiska socialfonden m.m.

Forsknings- och utvecklingsinsatser finansieras via anslagen till Rådet för arbetslivsforskning, Arbetslivsinstitutet och Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. Både Rådet för arbetslivsforskning och Arbetslivsinstitutet finansierar forskningsprojekt vid universitet och högskolor. Arbetslivsinstitutet bedriver också egen forskning.

Utgiftsområdena 15 och 16. Studiestöd, Utbildning och universitetsforskning

Inom utgiftsområdena finns anslagen till studiehjälp, studiemedel och vuxenstudiestöd m.m., till specialskolor och resurscenter och till särskilda insatser inom skolområdet och inom vuxenutbildning samt till myndigheter inom skolområdet, Statens skolverk, Statens institut för handikappfrågor i skolan, Sameskolstyrelsen, Svenska EU-programkontoret för utbildning och kompetensutveckling. Vidare finns här anslagen till universitet, högskolor och forskningsråd och vissa centrala myndigheter inom området högre utbildning och forskning.

Forskning är en del av själva verksamhetsområdet inom utgiftsområdet. Huvuddelen av finansieringen av grundforskningen/forskningen för allmän kunskapsutveckling och forskarutbildningen sker inom utgiftsområdet.

Sektorsforskningen för området är mycket begränsad. Anslaget Forskning inom skolväsendet har på senare år skurits ner väsentligt. Skolforskningen har utretts av en särskild utredare (Ds 1995:60) som diskuterade tre alternativa modeller för den fortsatta verksamheten: bibehållet sektorsforsningsansvar för Skolverket, överföring av skolforskningsmedlen till ett forskningsråd och upprättande av ett konsortium med Svenska Kommunförbundet.

Högskoleverket finansierar visst utvecklingsarbete avseende framför allt den grundläggande högskoleutbildningen.

Rådet för forskning om universitet och högskolor lades ner vid utgången av år 1997. Det har förutsatts att verksamhet inom detta område fortsättningsvis ska finansieras av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet och Högskoleverket.

Utgiftsområde 17. Kultur, medier, trossamfund och fritid

Inom utgiftsområdet finns anslag till Statens kulturråd och dess verksamhet med stöd till kulturverksamhet, internationellt kulturutbyte och samarbete, anslag till Operan, Dramaten, Svenska riksteaterna, Dansens hus och Svenska rikskonsereter, bidrag till regional muskkverksamhet samt regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, litteraturstöd, stöd till kulturtidskrifter och till bokhandel, anslag till Statens konstråd, ersättningar och bidrag till konstnärer, anslag till arkiv och museer, till Riksantikvarieämbetet, till Statens biograbyrå och filmstöd. Här finns också bidrag till trossamfund, till natonell och internationell ungdomsverksamhet och till idrott. Det i särklass största anslaget inom området avser bidrag till folkbildningen.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslagen Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet och Forskning och dokumentation om medieutvecklingen. Forskningsinsatser finanseiras också inom anslaget till Riksantikvarieämbetet och anslagen till vissa museer.

Utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

Inom utgiftsområdet finns anslag till vissa myndigheter, Boverket, Statens bostadskreditnämnd, statens va-nämnd samt till länsstyrelserna. De stora anslagen inom utgiftsområdet gäller räntebidrag, bostadsbidrag samt Statens bostadskretidnämnds garantiverksamhet. Sammantaget uppgår beloppen för dessa ändamål för år 1998 till cirka 19,6 miljarder kronor.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till Byggforskningsrådet. Huvuddelen av rådets medel fördelas efter ansökningar från forskare till forskning vid universitet och högskolor.

Byggforskningen har utretts av en särskild utredare, som lämnat sitt betänkande hösten 1997.

Utgiftsområde 19. Regional utjämning och utveckling

Inom utgiftsområdet finns anslag för regionalpolitiska åtgärder, regionalpolitisk låneverksamhet och ersättning för nedsättning av socialavgifter, transportbidrag samt till Glesbygdsverket. Vidare återfinns här det svenska bidraget till Europeiska regionala utvecklingsfonden.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till Statens institut för regionalforskning.

Utgiftsområde 20. Allmän miljö- och naturvård

Inom utgiftsområdet finns anslag till Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Statens kärnkraftinspektion. Här finns anslag till miljöövervakning, till bidrag till kalkningsverksamhet för sjöar och vattendrag. till investeringar och skötsel för naturvård m.m.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till Stockholms internationella miljöinstitut, till kärnsäkerhetsforskning och inom anslaget till Statens strålskyddsinstitut.

Medel för miljöforskning har tidigare anvisats via Statens naturvårdsverk. Dessa medel tas dock bort från och med år 1998.

Utgiftsområde 21. Energi

Utgiftsområdet omfattar anslag till Energimyndigheten, bidrag till att minska elanvändning, bidrag till investeringar i elproduktion för förnybara energikällor, åtgärder för effektivare energianvändning, introduktion av ny energiteknik, energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser m.m.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via ett anslag till energiforskning.

Utgiftsområde 22. Kommunikationer

Utgiftsområdet omfattar anslag till Vägverket och Banverket och verksamhet inom dessa myndigheters områden, till Post- och telestyrelsen och vissa verksamheter inom post- och teleområdena, bidrag till sjöfarten, vissa ersättningar till Statens järnvägar m.m. De största anslagen gäller väghållning (i det närmaste 12 miljarder kronor) och kostnader för statliga järnvägar (cirka 7,5 miljarder kronor).

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till Statens väg- och transportforskningsinstitut, Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) samt Statens institut för kommunikationsanalys. Resurser för forskning avsätts också av både Banverket och Vägverket.

Gränsdragningen mellan KFB och de verksamhetsansvariga myndigheterna Banverket och Vägverket är oklar. KFBs verksamhet ska, enligt 1993 års forskningsproposition, där myndigheten föreslogs inrättad, även omfatta Banverkets och Vägverkets verksamhetsområden. Samtidigt ska, enligt samma proposition, Banverket och Vägverket också ha ansvar för "övergripande forskning av tillämpad karaktär". RRV har fått regeringens uppdrag att för hela sektorn utvärdera finansieringssystemet och därvid främst följa upp ansvarsfördelningen och formerna för samverkan mellan berörda organisationer.

Utgiftsområde 23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

Utgiftsområdet omfattar anslag till vissa myndigheter, Statens jordbruksverk, Fiskeriverket, Statens veterinärmedicinska anstalt, Centrala försöksdjursnämnden, Statens livsmedelsverk, distriktsveterinärorganisationen och skogsvårdsorganisationen. Här anvisas också medel för de åtgärder som ingår i den statliga jordbrukspolitiken, skogspolitiken, livsmedelspolitiken etc. Här finns således anslag till arealersättning och djurbidrag, exportbidrag för jordbruksprodukter, främjande av rennäringen, kostnader för livsmedelsberedskap etc.

Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till Skogs- och jordbrukets forskningsråd. Forskning och utvecklingsarbete finansieras också av Statens jordbruksverk och Fiskeriverket. Det rör sig här om relativt begränsade belopp.

Till området hör också Sveriges lantbruksuniversitet med en betydande egenfinansierad forskning.

Utgiftsområde 24. Näringsliv

Utgiftsområdet omfattar anslag till Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), Konkurrensverket, Rymdstyrelsen, Sveriges geologiska undersökning, Kommerskollegium, Exportkreditnämnden, Marknadsdomstolen, Konsumentverket m.fl. Här finns också anslag till småföretagsutveckling, till kooperativ utveckling, till turistfrämjande, till standardiseringsverksamhet, till exportfrämjande verksamhet, till investeringsfrämjande m.m.

Forsknings- och utvecklingsanslagen svarar för en betydande del, i det närmaste hälften, av utgiftsområdet. Forskning och utveckling för verksamheterna inom området finansieras via anslag till teknisk forskning och utveckling, som disponeras av NUTEK, anslag till geovetenskaplig forskning, till konkurrensforskning, till konsumentforskning samt till rymdverksamhet. Viss forskning finansieras också inom området provnings- och mätteknik.

NUTEKs medel för FoU fördelas i betydande omfattning efter ansökningar från forskare till forskning vid universitet och högskolor. NUTEK har tidigare varit den största enskilda finansiären av teknisk forskning vid universitet och högskolor vid sidan av finansieringen över fakultetsanslagen. Denna roll har nu övertagits av Stiftelsen för strategisk forskning.

Anslaget till geovetenskaplig forskning används huvudsakligen för att finansiera verksamhet inom Statens geologiska undersökning.

Rymdstyrelsen är både ett sektorsorgan för rymdverksamheten och ett forskningsråd för grundforskning inom rymdområdet. Medel för det senare anvisas inom utgiftsområdet Utbildning och universitetsforskning.

Utgiftsområde 25. Allmänna bidrag till kommuner

Utgiftsområdet omfattar de generella statsbidragen till kommuner och landsting, bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting samt de statliga utjämningsbidragen till kommuner och landsting.

I bidragen ingår inget särskilt stöd till forskning och utvecklingsarbete för verksamheterna inom kommuner och landsting.

Utgiftsområde 26. Statsskuldräntor m.m .

Utgiftsområdet är det största av statsbudgetens utgiftsområden. Här finns anslag till räntor på statsskulden och vissa kostnader i samband med statens upplåning och skuldförvaltning samt anslag till oförutsedda utgifter.

Utgiftsområde 27. Avgiften till Europeiska gemenskapen

Avgiften till de europeiska gemenskaperna redovisas under fyra anslag: Tullavgift, Särskilda jordbrukstullar och sockeravgifter, Mervärdesskattebaserad avgift och Avgiften baserad på bruttonationalinkomsten.

Medlemskapet i EU innebär också deltagande i EUs ramprogram för forskning. Av den svenska avgiften hänför sig uppskattningsvis cirka en miljard kronor till forskningsprogrammet.

Förteckning över industriforskningsinstitut

CBI, Cement och Betong Institutet Glafo, Glasforskningsinstitutet IFP, Institutet för Fiber- och Polymerteknologi IM, Institutet för Metallforskning IMC, Industriellt MikroelektronikCentrum IMT, Institutet för Medieteknik IOF, Institutet för Optisk Forskning ITM, Institutet för Tillämpad Matematik IVF, Institutet för Verkstadsteknisk Forskning IVL, Institutet för Vatten- och Luftvårdsforskning JTI, Jordbrukstekniska Institutet Korrosionsinstitutet MEFOS; Stiftelsen för Metallurgisk Forskning Packforsk SBI, Stålbyggnadsinstitutet SCI, Svenska Keraminstitutet SICOMP, Swedish Institute of Composites SICS, Swedish Institute of Computer Science SIK, Institutet för Livsmedel och Bioteknik SIQ, Institutet för Kvalitetsutveckling SISU, Svenska institutet för Systemutveckling SITI, Svenska IT-institutet Skogforsk SP, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut STFI, Skogsindustrins Tekniska Forskningsinstitut SveBeFo, Svensk Bergteknisk Forskning Svenska Gjuteriföreningen Trätek Värmeforsk, Stiftelsen för Värmeteknisk Forskning YKI, Ytkemiska Institutet

Förteckning över kompetenscentra

Vid Chalmers tekniska högskola

  • Förbränningsmotorteknik, CERC
  • Höghastighetsteknologi, CHACH
  • Högtemperaturkorrosion, HTC
  • Järnvägsmekanik, CHARMEC
  • Katalys, KCK
  • Produktrelaterad miljöanalys, CPM

Vid Luleå Tekniska Universitet

  • Integrerad produktframställning, Polhemslaboratoriet
  • Återvinning av mineral och metaller ur restprodukter, MIMER

Vid Karolinska institutet

  • Strålbehandling
  • Vid Tekniska högskolan i Stockholm
  • Användarorienterad IT-design, CID
  • Bioprocessteknik, CBioPT
  • Brinell Centre - Inorganic Interfacial Engineering
  • Effektiv och lättförändrad produktion, Woxéncentrum
  • Elkraftteknik
  • Fotonik
  • Naturproduktsbaserade tensider
  • Parallell and Scientific Computing, PSCI
  • Processteknisk strömningsmekanik, Faxénlaboratoriet
  • Talteknologi, CTT

Vid Linköpings universitet

  • Bio- och kemisk sensorvetenskap och teknologi, S-SENCE
  • Integrerade styr- och informationssystem, ISIS
  • Noninvasiv medicinsk mätteknik, NIMED

Vid Lunds universitet

  • Amfifila polymerer från förnyelsebara råvaror
  • Bioseparation
  • Förbränningsprocesser

Vid Sveriges lantbruksuniversitet

  • Vedfiberns ultrastruktur, WURC

Vid Uppsala universitet

  • Advanced Software Technology, ASTEC
  • Yt- och mikrostrukturteknik, SUMMIT

Förteckning över materialkonsortier

Vid Uppsala universitet

  • Kluster och ultrafina partiklar
  • Ångströmkonsortiet

Vid Lunds universitet

  • Nanometerstrukturer

Vid Göteborgs universitet

  • Teoretisk och datorstödd materialfysik

Vid Linköpings universitet

  • Tunnfilmstillväxt

Vid Tekniska Högskolan i Stockholms

  • CAMPADA

Vid Chalmers Tekniska Högskola

  • Biomaterial
  • Supraledning

Beredningsorgan inom forskningsråden och vissa andra myndigheter

Forskningsråden

Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet

Inom Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningssrådet finns beredningsgrupper/programgrupper/arbetsgrupper för följande områden

  • Estetiska vetenskaper
  • Ekonomisk forskning och statistik
  • Sociologisk och antropologisk forskning
  • Rättsvetenskap
  • Statsvetenskap och masskommunikation
  • Psykologisk och pedagogisk forskning
  • Arkeologi och kulturlandskapsforskning
  • Historiska vetenskaper och filosofi
  • Språkvetenskap
  • Religionsvetenskap, utomeuropeiska språk och kulturer, antikforskning
  • Informationsteknologi
  • Arbetsmarknadsforskning
  • Språkteknologisk forskning
  • Programmet forskning om offentlig sektor
  • Forskning om Europa
  • Forskning om samhälle och kultur i Väst- och Centralasien
  • Ungdomsforskning
  • Europeiska samarbetsprojekt
  • Kriminalvetenskaplig forskning

Vid HSFR finns också en

  • etikkommitté.

Varje grupp består av en ordförande och fem - sex övriga ledamöter. Etikkommittén har sammanlagt åtta ledamöter.

Medicinska forskningsrådet

Inom Medicinska forskningsrådet finns följande prioriteringskommittéer:

• Cellbiologi 1 med molekylär inriktning

• Cellbiologi 2 med cell och vävnadsbiologisk inriktning

• Cellbiologi 3 med neurologisk inriktning

• Folkhälsovetenskap med bl.a. inriktning mot allmän-, rehabiliterings-, yrkes- och miljömedicin samt socialmedicin

• Folkhälsovetenskap med bl.a. inriktning mot allmän-, rehabiliterings-, yrkes- och miljömedicin samt socialmedicin

• Klinisk vetenskap 1 med bl.a. inriktning mot allergi, lungor., hjärta, kärl, njurar, bindväv, hud och blodbildande organ

• Klinisk vetenskap 2 med bl.a. inriktning mot endokrinologi, metabolism. gynekologi, andrologi och gastroenterologi

• Klinisk vetenskap 3 med bl.a. inriktning mot anestesiologi och intensivvård, ortopedi, urologi, ögon, öron, röntgen och nuklearmedicin

• Medicinsk biokemi, struktur och funktion

• Mikrobiologi och immunologi 1

• Mikrobiologi och immunologi 2

• Odontologi

• Psykiatri

• Systemfysiologi och farmakologi 1

• Systemfysiologi och farmakologi 2

Inom MFR finns också

• Expertgruppen för utredning av ohederlighet i medicinsk forskning

• Fellowshipkommittén

• Kommittén för granskning av ansökningar om apparatur

• Kommittén för informationsfrågor

• Kommittén för medicinsk teknologivärdering

• Kommittén för molekylärbiologi

• Nämnden för forskningsetik

• Nämnden för försöksdjursvetenskap

Naturvetenskapliga forskningsrådet

Inom Naturvetenskapliga forskningsrådet finns följande berednings- och prioriteringsorgan:

• Biologikommittén

• Energikommittén

• Fysikkommittén

• Geovetenskapliga kommittén

• Informationskommittén

  • Kemikommittén
  • Kommittén för nationella anläggningar
  • Matematikkommittén
  • Analys-, policy- och strategigrupp.

Teknikvetenskapliga forskningsrådet

Inom Teknikvetenskapliga forskningsrådet finns fjorton beredningsgrupper, en för vart och ett följande områden:

  • Kemiteknik
  • Datavetenskap
  • Beräkningsteknik
  • Bioteknik
  • Elektroteknik/elektronik/fotonik
  • Teknisk fysik
  • Teknisk materialvetenskap
  • Teknisk mekanik
  • Signaler och system
  • Medicinsk teknik
  • Övrig teknikvetenskap
  • Instrumentutveckling
  • Energirelaterad teknikvetenskaplig grundforskning
  • Insatsområdet matematik-naturvetenskap-teknikvetenskap.

De första elva grupperna är disciplinära och svarar för vetenskapliga kvalitetsbedömningar. Den tolfte gruppen bedömer projektansökningar som avser utveckling av utrustning som är väsentligt för den teknikvetenskapliga forskningen men som inte finns tillgänglig på den kommersiella marknaden. De två sista grupperna, slutligen, svarar för relevansbedömning i ett andra steg - efter granskning i de disciplinära grupperna av berörda ansökningar

Inom grundforskningsråden finns sammanlagt i det närmaste 70 olika beredningsorgan med sammantaget ungefär 400 ledamöter.

Forskningsrådsnämnden

Inom Forskningsrådsnämnden, FRN, finns följande beredningsorgan inrättade:

  • Arbetsgruppen för konsumentforskning
  • Bokgruppen
  • Human Dimensions-kommittén
  • Kommittén för forskningsinfornation
  • Kommittén för genusforskning
  • Kommittén för Globala processer ur ett europeiskt perspektiv
  • Kommittén för longitudinell forskning
  • Kommittén för långsiktsmotiverad forskning
  • Kommittén för naturresurs- och miljöforskning
  • Kommittén för systemanalys och riskforskning
  • Kommittén för Teknik, Informationskultur och Samhälle
  • Kommittén för temaområdet Individ - Samhälle - Hälsa
  • Rosénprisgruppen

Vid FRN finns också

  • Kommittén för finansiering av dyrbar vetenskaplig utrustning (FINDU).

Beredningsorganen inom FRN har fler ledamöter än de flesta av beredningsorganen inom forskningsråden. Sammanlagt medverkar cirka 130 personer i beredningsorganen inom FRN.

Vissa andra myndigheter

Byggforskningsrådet

Vid Byggforskningsrådet finns en av styrelsen utsedd

  • vetenskaplig nämnd

bestående av sex personer med vetenskaplig meritering.

Program- och uppföljningsgrupper finns för

  • Bebyggelsen
  • Byggnaden.

Kommunikationsforskningsberedningen

Vid Kommunikationsforskningsberedningen, KFB, finns ett vetenskapligt råd, som består av utländska forskare.

Vid KFB finns olika typer av beredningsgrupper m.m. För vart och ett av fyra huvudprogrammen finns en ledningsgrupp med såväl forskare som företrädare för avnämarintressen. Ledningrupper finns således för följande områden:

  • Fordon och drivmedel
  • Strategisk kommunikationsforskning
  • Telematik
  • Transporter

Inom tre områden prövar KFB också ett system med vetenskapliga paneler för bedömning av forskningsansökningar. Vetenskapliga paneler finns för ansökningar inom

  • Infrastruktur
  • Trafiksäkerhet och
  • Trafikteknik.

Särskilda styrgrupper leder program som är gemensamma med andra myndigheter och organisationer. Styrgrupper finns för närvarande för

  • Telematik för funktionshinder
  • Telematik 2001
  • Samhällsbetalda resor.

Närings- och teknikutvecklingsverket

Vid Närings- och teknikutvecklingsverket, NUTEK, finns ett stort antal styr- och referensgrupper. År 1997 medverkade sammanlagt i det närmaste 900 personer i dessa grupper.

Planerings-, program-, referens- eller styrgrupper finns nu för

  • Bioteknisk processteknik
  • Biomedicin
  • El- och hybridfordon
  • Forsknings- och teknikbaserat företagande
  • Hälso- och sjukvårdsteknik
  • Högpresterande tribologiska system
  • Industrianpassade reglermetoder
  • Integrated Technologies for Wireless Telecommunication
  • IT i verkstadsindustrin
  • Komplexa tekniska system
  • Metodik för miljöanpassad produktutveckling
  • Nya miljöanpassade byggsätt för elektronikproduktion
  • Nya komponenter och funktionella material för morgondagens samhälle
  • Optimal användning av träråvara
  • Optimala förpackningar
  • Papper/Färg/Tryck
  • Produktframtagningsprocessen
  • Programmering av modulära, distribuerade och mobila system
  • Pulverteknik
  • Rörliga autonoma system
  • Skeppsteknik
  • Språkteknologi
  • Swedish ATM Platform
  • Teknologiskt integrerade detaljtillverkningssystem
  • Telekommunikationssystem
  • Tjänsteproduktion och IT-användning
  • Verkstadsindustrins användning av material i sina produkter

Rådet för arbetslivsforskning

Verksamheten vid Rådet för arbetslivsforskning är organiserad i tre programområden:

  • Arbetsmiljö
  • Arbetsorganisation
  • Arbetsmarknad.

Ett programråd har inrättats med utskott för vart och ett av de tre programmen. Programrådet har ett trettiotal ledamöter, som representerar arbetsmarknadens parter samt myndigheter och organisationer inom arbetslivsområdet.

För granskning av framför allt den vetenskapliga kvalitén i forskningsansökningarna har rådet inrättat prioriteringskommittér, sammansatta av forskare inom berörda områden. För närvarande finns tio sådana kommittéer, en för vart och ett av följande områden:

  • Arbetsliv och jämställdhet
  • Arbetslivsinriktad rehab och de funktionshindrades villkor
  • Arbetsmarknadens utveckling och arbetskraftens kompetens
  • Arbetsmedicin, kemiska hälsorisker
  • Arbetsorganisation, belastning och hälsa
  • Arbetsorganisation för förändring, lärande och kompetens
  • Arbetsorganisation, ledning och teknikfrågor
  • Elektromagnetiska fält
  • Reglering av arbetsmarknaden, diskriminering och utanförskap
  • Toxikologi

Vidare finns en

  • Ledningsgrupp för tjänsteforskning

Skogs- och jordbrukets forskningsråd

Vid Skogs- och jordbrukets forskningsråd, SJFR, finns fyra ämnesutskott, för respektive

  • Cellbiologi och kemi
  • Ekologi
  • Ekonomi och samhälle
  • Organismbiologi

Vid SJFR finns vidare sju programorgan, ett för vart och ett av följande områden:.

  • Areell produktion och en långsiktig samhällelig försörjning
  • Fisk
  • Hortikultur
  • Jordbruk
  • Livsmedel
  • Ren
  • Skogsbruk

I ämnesutskotten bedöms forskningsprojekt av forskare från olika universitet. Programorganen svarar för SJFR:s mer sektoriellt inriktade forskning. Forskningsansökningarna bedöms dock också i programorganen framför allt av forskare. Här kan dock också ingå representanter för näringen och andra myndigheter.

Socialvetenskapliga forskningsrådet

Socialvetenskapliga forskningsrådet, SFR, har tre prioriteringskommittéer, en för vart och ett av följande områden:

  • Folkhälsa
  • Omsorg
  • Välfärd

Rådsberedningen samordnar arbetet i prioriteringskommittéerna.

En särskild

  • etikkommitté

svarar för etisk granskning av projekt och program.

  • Informationskommittén

beslutar i ärenden om stöd till publicering och fungerar som redaktionskommitté för tidskriften Social forskning m.m.

Statens energimyndighet

  • Energiutvecklingsnämnden

Inom Statens energimyndighet beslutar Energiutvecklingsnämnden om stödet till forskning, utveckling och demonstration samt i vissa andra ärenden. Energiutvecklingsnämnden består av myndighetens generaldirektör och tio andra ledamöter. Ledamöterna utses av regeringen. Av de nuvarande ledamöterna är fyra forskare vid universitet eller högskola. Nämnden får överlåta åt generaldirektören eller annan tjänsteman att avgöra änrenden eller grupper av ärenden.

Vissa FoU-finansierande myndigheter

Utöver av universitet, forskningsråden, Forskningsrådsnämnden och de stora sektorsforskningsmyndigheterna finns också vissa andra FoUfinansierande myndigheter. Dessa myndigheter redovisas i det följande per utgiftsområde på statsbudgeten.

Utgiftsområde 1. Rikets styrelse

  • Sametinget

Utgiftsområde 2. Samhällsekonomi och finansförvaltning

  • Konjunkturinstitutet
  • Statskontoret
  • Statistiska centralbyrån
  • Riksgäldskontoret
  • Ekonomiska rådet

Utgiftsområde 3. Skatteförvaltning och uppbörd

  • Skattemyndigheterna
  • Tullverket

Utgiftsområde 4. Rättsväsendet

  • Åklagarorganisationen
  • Kriminalvården
  • Brottsförebyggande rådet
  • Rättsmedicinalverket

Utgiftsområde 5. Utrikesförvaltning och internationell samverkan

  • Utrikespolitiska institutet

Utgiftsområde 6. Totalförsvar

  • Försvarsmakten
  • Totalförsvarets pliktverk
  • Försvarshögskolan
  • Försvarets forskningsanstalt
  • Flygtekniska försöksanstalten

Utgiftsområde 7. Internationellt bistånd

• Styrelsen för internationellt bistånd (SIDA/SAREC)

Utgiftsområde 9. Hälsovård, sjukvård och social omsorg

• Folkhälsoinstitutet

• Smittskyddsinstitutet

• Statens institut för psykosocial miljömedicin

• Statens beredning för utvärdering av medicinsk metodik

• Statens institut för särskilt utbildningsstöd

• Barnombudsmannen

• Statens institutionsstyrelse

• Socialstyrelsen

Utgiftsområde 10. Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

• Riksförsäkringsverket

Utgiftsområde 14. Arbetsmarknad och arbetsliv

• Arbetslivsinstitutet

Utgiftsområde 16. Utbildning och universitetsforskning

• Skolverket

Utgiftsområde 17. Kultur, medier, trossamfund och fritid

• Statens kulturråd

• Talboks-och punktskriftsbiblioteket

• Svenska språknämnden och Sverigefinska språknämnden

• Riksarkivet och landsarkiven

• Språk- och folkminnesinstitutet

• Svenskt biografiskt lexikon

• Riksantikvarieämbetet

• Centrala museer

• Ungdomsstyrelsen

Utgiftsområde 18. Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

• Statens geotekniska institut

• Länsstyrelserna

Utgiftsområde 19. Regional utjämning och utveckling

• Statens institut för regional forskning

Utgiftsområde 20. Allmän miljö- och naturvård

  • Stockholms internationella miljöinstitut
  • Statens strålskyddsinstitut

Utgiftsområde 22. Kommunikationer

  • Vägverket
  • Banverket
  • Statens väg- och transportforskningsinstitut
  • Statens institut för kommunikationsanalys
  • Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut

Utgiftsområde 23. Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

  • Fiskeriverket
  • Statens veterinärmedicinska anstalt
  • Centrala försöksdjursnämnden

Utgiftsområde 24. Näringsliv

  • Sveriges geologiska undersökning
  • Styrelsen för ackreditering och tekniks kontroll
  • Konkurrensverket
  • Rymdsstyrelsen
  • Konsumentverket

Till den forskning, som finansieras av de uppräknade myndigheter, kommer vidare insatser som kan göras av verk som lyder direkt under riksdagen (Riksbanken, Riksgäldskontoret) samt av statliga bolag.