SOU 2003:47
Koncessionsavgift på televisionens område
Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet
Genom beslut den 14 mars 2002 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en översyn av lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område och föreslå de författningsändringar som föranleds av övervägandena.
Den 24 april 2002 förordnades regeringsrådet Marianne Eliason att vara särskild utredare.
Till experter förordnades den 26 november 2002 institutionschefen Ulla Carlsson, Nordicom, kanslirådet Ann-Jeanette Eriksson, Kulturdepartementet, professorn Karl Erik Gustafsson, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, departementssekreteraren Niklas Karlendal, Kulturdepartementet och verksjuristen Peter Schierbeck, Radio- och TV-verket.
Som sekreterare har från den 17 juni 2002 kammarrättsassessorn Lars-Åke Ström varit anställd.
Utredningen har antagit namnet Koncessionsavgiftsutredningen. Utredningen överlämnar härmed betänkandet Koncessionsavgift på televisionens område (SOU 2003:47).
Utredningens uppdrag är därmed slutfört.
Stockholm i april 2003
Marianne Eliason
/Lars-Åke Ström
5
Innehåll
Sammanfattning .................................................................. 9
Författningsförslag ............................................................. 11
1 Utredningsuppdraget .................................................. 19
1.1 Direktiven................................................................................. 19
1.2 Utredningsarbetet.................................................................... 19
2 Förändringar på TV-området ........................................ 21
2.1 Framväxten av ett mångkanalsystem ...................................... 21
2.2 Utvecklingen av en licensfinansierad marksänd public service-TV i Sverige ................................................................. 22 2.3 Reklamfinansierad satellitsänd TV bryter Sveriges Televisions monopol på televisionssändningar ...................... 24
2.4 Den marksända televisionen öppnas för reklamfinansierade sändningar................................................ 24 2.5 Utvecklingen av ny teknik i samtliga sändningsformer ........ 26
3 Det svenska TV-landskapet i dag.................................. 31
3.1 En inledande översikt .............................................................. 31 3.2 Marksänd TV............................................................................ 32
3.3 Satellitsänd TV ......................................................................... 40 3.4 Kabelsänd TV ........................................................................... 44
Innehåll SOU 2003:47
6
4 Regelverket................................................................47
4.1 Tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga TV-sändningar..........................................................................47
4.2 TV4:s tillstånd att sända rikstäckande marksänd television med analog teknik ...................................................50 4.2.1 1991 års sändningstillstånd...........................................50 4.2.2 1996 års sändningstillstånd...........................................50 4.2.3 Gällande sändningstillstånd..........................................52 4.3 Regler för reklam och annan annonsering i svensk television ...................................................................................55 4.4 Koncessionsavgiften på TV-området......................................60
5 Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder ...67
5.1 Inledning...................................................................................67 5.2 Norge ........................................................................................68
5.3 Finland ......................................................................................69 5.4 Storbritannien...........................................................................71
6 TV-tittandet ...............................................................73
6.1 Mediamätningar........................................................................73 6.2 Ett ökat utbud av kanaler.........................................................74
6.3 Penetrationsutvecklingen ........................................................75 6.4 Tittartidsandelar m.m...............................................................75 6.4.1 Hur många tittar på TV och hur mycket?...................76 6.4.2 Vilka kanaler tittar man på?..........................................77 6.5 Sammanfattande analys av TV-tittandet.................................80
7 TV-reklammarknaden ..................................................81
7.1 Förhållandet mellan tittarmarknaden och reklammarknaden.....................................................................81
7.2 Reklaminvesteringar i traditionella medier.............................82
Innehåll
7
7.3 TV:s andel av reklaminvesteringarna ...................................... 82 7.4 TV4 AB:s andel av TV-reklaminvesteringarna....................... 83
7.5 Sammanfattande analys av TV-reklammarknaden ................. 84
8 Överväganden och förslag............................................ 85
8.1 Utgångspunkter ....................................................................... 85
8.2 Bestämmelserna om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla i samband med att de analoga sändningarna upphör helt .......................................... 88 8.3 Konkurrenssituationen på TV-marknaden motiverar fortsatt avgiftsskyldighet......................................................... 90
8.4 Koncessionsavgiftens konstruktion bör inte ändras ............. 93 8.4.1 Bakgrund ....................................................................... 93 8.4.2 Överväganden och förslag............................................ 94 8.5 En nedtrappning av avgiften fram till dess att de analoga sändningarna helt upphör........................................................ 97 8.5.1 Bakgrund ....................................................................... 97 8.5.2 Överväganden och förslag............................................ 97 8.6 Annonsintäkter från regionala sändningar ........................... 103
9 Kostnads- och intäktskonsekvenser ............................ 107
9.1 Inledning................................................................................. 107
9.2 Ekonomiska konsekvenser.................................................... 108 9.3 Övriga konsekvensbeskrivningar.......................................... 109
10 Författningskommentar ............................................. 111
1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område...... 111 2 Förslaget till lag om koncessionsavgift på radions område ...... 113
Innehåll SOU 2003:47
8
Bilagor ............................................................................115
Bilaga 1 Kommittédirektiv..............................................................115
Bilaga 2 TV4 och konkurrensen om tv-reklamen..........................121 Bilaga 3 Reklammarknadens utveckling 1990-2003.......................145
Bilaga 4 Kanalutbud.........................................................................159
9
Sammanfattning
Utredningens uppgift har varit att se över reglerna för koncessionsavgift på televisionens område. Enligt direktiven skall utredningen om den kommer fram till att en avgiftsskyldighet fortsatt är motiverad lämna förslag om hur stor avgiften skall vara och hur den skall beräknas för att fylla avsedd konkurrensreglerande funktion.
Utredningen har sett tre frågor som behöver övervägas särskilt, två från materiella utgångspunkter och en mer principiell. De går dock delvis i varandra.
Den första frågan är om det är motiverat med en ändring – i praktiken en sänkning – av koncessionsavgiften därför att de faktiska förutsättningarna är annorlunda nu än år 1992 på grund av att antalet hushåll som har tillgång till andra kanaler än de marksända är betydligt fler än de var 1992 då regleringen infördes. Idag har drygt 70 % av hushållen tillgång till reklamfinansierade satellitkanaler.
Den andra frågan gäller vad det kostar att driva en TV-kanal i dag jämfört med år 1992. Koncessionsavgiftens beloppsgränser och procentsatser lades fast mot bakgrund av beräkningar i det avseendet.
Utredningen kommer fram till att en avgiftsskyldighet är fortsatt motiverad för att fylla avsedd konkurrensreglerande funktion på TV-reklammarknaden. Koncessionsavgiftens konstruktion med en fast och en rörlig del bör behållas. Procentsatser och beloppsgränser bör inte ändras.
Den principiella frågan gäller det förhållandet att utgångspunkten för hela regleringen var att det programföretag som fick tillståndet skulle komma att vara ensamt om att sända annonser i rikstäckande marksändningar. Eftersom de digitala sändningstillstånd som därefter meddelats också ger rätt att sända annonser i rikstäckande marksändningar har den ursprungliga förutsättningen
Sammanfattning SOU 2003:47
10
rubbats. De digitala sändningarna når i dag som mest 90 procent av landet men det är endast några få procent av tittarna som hittills har skaffat sig möjlighet att se sändningarna. Väsentligt i sammanhanget är dock att regeringen nu har föreslagit att de analoga sändningarna skall upphöra under år 2007, vilket radikalt förändrar scenen. Om riksdagen antar regeringens förslag om en avveckling av de analoga sändningarna år 2007 blir följden rimligen att intresset för de digitala sändningarna ökar. Detta talar för att koncessionsavgiften bör sänkas i takt med att tittarna övergår från analoga till digitala sändningar i marknätet.
När de analoga sändningarna upphör finns inte längre förutsättningar att tillämpa lagen. Utredningen föreslår att bestämmelserna om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla vid utgången av september månad 2007.
Till följd av att tittarna gradvis kommer att övergå till att ta emot TV-program sända med digital teknik bör det programföretag som har sändningstillstånd ges rätt till en reduktion av avgiften för tiden fram till dess att de analoga sändningarna upphör, dvs. under åren 2004–2007. Utredningen föreslår att avgiftsbeloppen skall reducera med 20 procent för år 2004, med 40 procent för år 2005, med 60 procent för år 2006 och med 80 procent för år 2007.
Utredningen behandlar också frågan om särregler för reklamintäkter i de regionala sändningarna. Utredningen föreslår att koncessionsavgiften för reklamintäkter som härrör från regionala sändningar skall beräknas särskilt. Avgiften skall tas ut med 20 procent av de intäkterna.
Utredningen har beräknat sänkningen av koncessionsavgiften till sammanlagt 800 miljoner kr under fyraårsperioden.
11
Författningsförslag
1 Förslag till lag om ändring i lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens och radions område
Härigenom föreskrivs att 4, 6 och 8 §§ lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 4 §1
Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända televisionsprogram med analog sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut med – 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 375 miljoner men inte 500 miljoner kronor, – 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 500 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor, – 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner.
I intäkter som utgör vederlag för att programföretaget sänder annonser inräknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omständigheterna att de utgör sådant vederlag till programföretaget.
Vid beräkningen av avgiften enligt första stycket bortses från intäkter som utgör vederlag för annonser som sänts i regionala
1 Senaste lydelse 2002:369.
Författningsförslag SOU 2003:47
12
sändningar under förutsättning att annonserna inte förekommer i sändningar i mer än en region. Avgift tas ut med 20 procent av nu angivna intäkter.
Intäkterna skall bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder. De i första stycket angivna beloppsgränserna skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 3 § andra stycket i fråga om den fasta delen av koncessionsavgiften.
Till följd av det ökade antalet tillstånd för sändningar i hela landet med digital teknik har programföretaget rätt till reduktion på avgifter som avser åren 2004–2007. I 6 § andra stycket finns föreskrifter om hur reduktionen skall beräknas.
6 §2
Programföretaget skall senast den 15 februari respektive den 15 augusti varje år lämna Radio- och TV-verket de uppgifter som behövs för att fastställa den rörliga delen av koncessionsavgiften för television för föregående halvår. Om sådana uppgifter inte lämnas eller de lämnade uppgifterna är ofullständiga, får Radio- och TV-verket förelägga företaget vid vite att fullgöra skyldigheten.
Sedan avgiften beräknats enligt 4 § skall Radio- och TV-verket innan avgiften fastställs reducera avgiftsbeloppen avseende - år 2004 med 20 procent, - år 2005 med 40 procent , - år 2006 med 60 procent, och - år 2007 med 80 procent.
Radio- och TV-verket meddelar senast den 1 mars respektive den 1 september beslut om det belopp till vilket den rörliga delen av koncessionsavgiften för television uppgår för föregående halvår. Om programföretaget inte har fullgjort sin uppgiftsskyldighet enligt första stycket första meningen, meddelar Radio- och TV-
2 Senaste lydelse 2001:533.
SOU 2003:47 Författningsförslag
13
verket beslut snarast möjligt efter det att uppgiftsskyldigheten har fullgjorts.
Den rörliga delen av koncessionsavgiften för television skall betalas senast den 31 mars respektive den 30 september om Radio- och TV-verket har meddelat beslut om avgiften senast under mars respektive september månad. I annat fall skall avgiften betalas så snart Radio- och TV-verket meddelat beslut om avgiften.
8 §3
Koncessionsavgift och ränta betalas till Radio- och TVverket genom insättning på ett särskilt postgirokonto. Betalning anses ha fullgjorts den dag då den har bokförts på det särskilda postgirokontot.
Koncessionsavgift och ränta betalas till Radio- och TVverket genom insättning på ett särskilt konto. Betalning anses ha fullgjorts den dag då den har bokförts på det särskilda kontot.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. För avgifter som avser tiden före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser.
3 Senaste lydelse 1995:595.
Författningsförslag SOU 2003:47
14
2 Förslag till lag om koncessionsavgift på radions område
Härigenom föreskrivs följande.
Avgiftsskyldighet
1 § Den som enligt 5 kap. radio-_och_TV-lagen (1996:844) har tillstånd att sända lokalradio skall betala koncessionsavgift till staten enligt denna lag.
Beräkning av avgift
2 § Koncessionsavgiften för den som enligt 5 kap. radio- och TVlagen (1996:844) har tillstånd att sända lokalradio utgör 40 000 kr för varje kalenderår under vilket sändningsverksamheten får bedrivas.
Avgiften för varje kalenderår skall justeras med hänsyn till kvoten mellan konsumentprisindex för oktober månad året före det år som avgiften avser och konsumentprisindex för oktober månad 2000.
Beloppet avrundas nedåt till närmaste tusental kronor.
Fastställande och betalning av avgift
3 § Skyldighet att betala avgift för tillstånd att sända lokalradio gäller från och med den dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet. Att avgiften i vissa fall skall betalas dessförinnan framgår av 5 kap. 9 § radio-_och_TV-lagen.
I ett beslut om tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TVverket ange den avgift enligt 2 § som tillståndshavaren skall betala under det första kalenderåret. Avgiften skall betalas så snart Radio- och TV-verket meddelat beslut om avgiften.
Radio- och TV-verket skall senast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas under det följande kalenderåret. Avgiften skall betalas före utgången av januari månad det kalenderår som avgiften avser.
4 § Räntan skall betalas på koncessionsavgift från förfallodagen. Räntesatsen bestäms enligt 6 § räntelagen. Radio- och TV-verket beslutar om ränta.
SOU 2003:47 Författningsförslag
15
5 § Koncessionsavgift och ränta betalas till Radio- och TV-verket genom insättning på ett särskilt konto. Betalning anses ha fullgjorts den dag då den har bokförts på det särskilda kontot.
6 § Återkallas ett tillstånd att sända lokalradio gäller skyldigheten att betala avgiften till och med nittio dagar från den dag tillståndet enligt 5 kap. 18 § radio-_och_TV-lagen skall anses ha upphört att gälla.
En tillståndshavares skyldighet att betala avgift gäller inte för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.
7 § Den som får medgivande enligt 5 kap. 15 § radio- och TV- lagen (1996:844) skall betala en avgift som motsvarar vad denne skulle ha betalat om tillståndet förlängts.
Återbetalning
8 § Om det belopp som programföretaget har betalat för en viss period överstiger vad företaget skall betala enligt 2 § eller enligt beslut av Radio- och TV-verket eller domstol, skall det överskjutande beloppet betalas tillbaka till företaget.
Ränta skall betalas på belopp som återbetalas. Räntan beräknas efter en räntesats motsvarande den av Riksbanken fastställda referensränta enligt 9 § räntelagen (1975:635) som gällde vid utgången av året närmast före det år då återbetalningen äger rum. Radio- och TV-verket beslutar om ränta.
Verkställighet
9 § Beslut om koncessionsavgift och ränta får verkställas om avgiften eller räntan är obetald och förfallen till betalning. Härvid tillämpas 12 kap. 6 § första, andra och fjärde styckena, 7 § och 12 § första stycket och 13 § samt 20 kap.skattebetalningslagen (1997:483).
Dröjsmålsavgift skall inte utgå.
Författningsförslag SOU 2003:47
16
10 § Radio- och TV-verket beslutar om ansvar för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag avseende avgift enligt denna lag.
Om beslut enligt första stycket har fattats skall vad som sägs om programföretag gälla ansvarig delägare och vad som sägs om avgift gälla för belopp som delägare är betalningsskyldig för.
Omprövning och överklagande m.m.
11 § Radio- och TV-verket skall ompröva ett beslut som har betydelse för skyldigheten att betala koncessionsavgift eller ränta, om programföretaget begär det eller det finns andra skäl.
Ett omprövningsbeslut som är till programföretagets nackdel får inte meddelas efter utgången av det tredje året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades. Ett omprövningsbeslut får inte i något fall meddelas efter utgången av det sjätte året efter det år då det ursprungliga beslutet meddelades.
Om ett beslut som anges i första stycket har överprövats av domstol, får Radio- och TV-verket inte ompröva den fråga som domstolens beslut avser.
12 § Radio- och TV-verkets beslut enligt 3 och 4 §§, 8 § andra stycket samt 10 och 11 §§ får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Andra beslut av Radio- och TV-verket enligt denna lag får inte överklagas.
Överklagande av beslut enligt denna lag inverkar inte på skyldigheten att betala den avgift eller ränta som överklagandet avser.
13 § Om det finns särskilda skäl får Radio- och TV-verket meddela anstånd med betalning av koncessionsavgift och ränta för tillstånd att sända lokalradio. Om det finns synnerliga skäl får Radio- och TV-verket medge befrielse helt eller delvis från skyldigheten att betala koncessionsavgift och ränta för tillstånd att sända lokalradio för en viss period.
SOU 2003:47 Författningsförslag
17
14 § Avgift enligt denna lag omfattas av lagen (1971:1072) om förmånsberättigade skattefordringar m.m. och lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.
Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2007.
Genom lagen upphävs lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område. För koncessionsavgift på televisionens område som avser tid före den 1 oktober 2007 gäller fortfarande äldre bestämmelser.
19
1 Utredningsuppdraget
1.1 Direktiven
Min uppgift enligt direktiven har varit att göra en översyn av lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område och att föreslå de författningsändringar som föranleds av övervägandena (dir. 2002:44, bilaga 1).
Jag skall beskriva förändringarna inom TV-området och analysera vilka konsekvenser utvecklingen har haft för konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden. Vidare skall jag analysera hur konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden kan komma att påverkas av skiftet från analog till digital sändningsteknik. Slutligen skall jag överväga behovet av att ändra reglerna för koncessionsavgift på TV-området, dels beträffande avgiftsskyldigheten, dels beträffande avgiftens storlek samt hur avgiften skall beräknas.
1.2 Utredningsarbetet
Utredningsarbetet påbörjades i juni 2002. Det inleddes med att jag och utredningens sekretare besökte Radio- och TV-verket för en närmare genomgång av hur reglerna om koncessionsavgift på TVområdet fungerar och för en presentation av det svenska TVlandskapet.
Jag och sekreteraren har under hela utredningsuppdraget haft löpande kontakter med företrädare för TV4 AB. För diskussioner om konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden har vi besökt TV3, Kanal 5 och Annonsörsföreningen. Vi har också i dessa frågor haft kontakter med Konkurrensverket.
Vi har också vid ett par tillfällen träffat företrädare för Teracom AB.
Genom berörda departement i Norge (Kultur- och kyrkodepartementet) och Finland (Trafikministeriet) har jag fått
Utredningsuppdraget SOU 2003:47
20
del av motsvarande lagstiftning om koncessionsavgift på TVområdet i dessa båda länder. Genom Independent Television Commission (ITC) har jag fått del av vad som gäller på området i fråga i Storbritannien. Jag och sekreteraren har också personligen besökt det finska Trafikministeriet för att närmare diskutera den finska regleringen till följd av skiftet från analog till digital sändningsteknik i marknätet.
Jag har också låtit genomföra två särskilda studier. Professorn i massmedieekonomi Karl Erik Gustafsson vid Handelshögskolans fakultet vid Göteborgs universitet, har genomfört en analys av vilka konsekvenser utvecklingen haft för konkurrenssituationen på TVreklammarknaden och hur konkurrenssituationen kan komma att påverkas av skiftet från analog till digital sändningsteknik (bilaga 2). IRM, Institutet för reklam och mediestatistik har beskrivit den svenska reklam- och mediemarknadens utveckling åren 1990–2001 med fokus på TV-reklamens utveckling och gjort en prognos för TV-annonseringen och annonsmarknaden som helhet för åren 2002 och 2003 (bilaga 3).
MMS Mediamätning i Skandinavien AB har för min räkning tagit fram underlag för TV-kanalutvecklingen i Sverige för åren 1992 och 2002 (bilaga 4).
Parallellt med mitt uppdrag har frågan om digital marksänd TV i Sverige beretts inom Regeringskansliet. Till grund för det arbetet ligger Digital-TV-kommitténs betänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90). Först i mitten av mars 2003 överlämnades propositionen Digitala TV-sändningar (prop. 2002/03:72) till riksdagen. Riksdagen beräknas fatta beslut i frågan i slutet av maj. Jag har i mina överväganden därför fått utgå från propositionens förslag.
21
2 Förändringar på TV-området
2.1 Framväxten av ett mångkanalsystem
Televisionen har funnits i Sverige i över fyrtio år. Då TV4 AB (dåvarande Nordisk Television AB) i november 1991 fick tillstånd att här i landet sända reklamfinansierad television genom en ny tredje markkanal hade den svenska televisionen utvecklats från ett enkanalsystem med en reglerad public service-TV med några timmars program per kväll till ett tvåkanalsystem år 1969 med två rikstäckande marksända public service-kanaler (Kanal 1 och TV2) och därefter till ett mångkanalsystem via satellitkanalerna under andra hälften av 1980-talet.
År 1992 när TV4 AB började sina sändningar fanns det fem svenskspråkiga TV-kanaler som konkurrerade om samma publik – tre kanaler i det rikstäckande marknätet (Kanal 1, TV2 och TV4) och två satellitkanaler (TV3 och TV5 Nordic).
I dag finns det utöver de två public service-kanalerna SVT1 och SVT2 samt TV4 som distribueras via marknätet ett 15-tal kommersiella kanaler som sänder via satellit och särskilt vänder sig till den svenska publiken. Därutöver finns det möjlighet för den svenska TV-publiken att ta emot ett stort antal TV-kanaler via satellit från hela världen (se vidare bilaga 4).
De förändringar som skett på TV-området under de gångna fyrtio åren är en följd av den tekniska utvecklingen. Ny teknik har successivt medfört inte bara en utbyggnad av distributionsnät utan också en större kapacitet och därmed en möjlighet att distribuera flera TV-kanaler. Varje förändring har inneburit en omprövning av mediepolitiken och en diskussion om reglering eller avreglering. Krav på en fri TV-marknad med fri konkurrens har ställts mot krav på att televisionen skall vara ekonomiskt och politiskt oberoende för att kunna främja nationell kultur, folkbildning etc.
Den nu pågående övergången till digital teknik i samtliga sändningsformer för televisionen – marknät, satellit och kabel –
Förändringar på TV-området SOU 2003:47
22
innebär nya villkor för televisionen. Övergången till digital teknik ger, utöver annat, sändningsutrymme till en lägre kostnad per kanal än dagens analoga teknik. Skälet är att det ryms många fler kanaler inom samma utrymme än tidigare oavsett om sändningen sker via marknätet, via satellit eller genom kabelnätet. Det innebär också att efterfrågan på sändningsutrymme kan tillgodoses i större utsträckning än tidigare. Sändningsutrymmet blir därmed inte längre en lika begränsad resurs som det hittills ansetts vara. Det senare – det skall särskilt framhållas – har gjort det möjligt att ge flera programföretag vid sidan av TV4 AB rätt att bedriva rikstäckande TVsändningar med reklam i marknät.
2.2 Utvecklingen av en licensfinansierad marksänd public service-TV i Sverige
Provsändningar av televisionsupptagningar kom igång i Sverige i mitten av 1950-talet. Efter diskussion om reklam-TV skulle införas eller om televisionen skulle ges ett public service-uppdrag ombildades dåvarande AB Radiotjänst år 1957 till AB Sveriges Radio och tilldelades av staten koncessionen för den marksända televisionsverksamheten. Samma år startade också reguljära TVsändningar från Sveriges Radio. Enligt avtalet skulle verksamheten finansieras med licenser (apparatavgifter) och ha samma public service-inriktning som ljudradion. Det senare innebar att programmen skulle göras tillgängliga för alla och nå ut över hela landet. Programutbudet skulle kännetecknas av bredd och kvalitet. Programmen skulle både informera, underhålla och bilda. Särskild hänsyn skulle tas till minoriteter. Ett folkbildningsansvar skulle också åvila verksamheten. Televisionens centrala betydelse för den fria åsiktsbildningen och kulturens utveckling skulle beaktas. Svenska artister och verk av svenska upphovsmän skulle i betydande omfattning förekomma i televisionen. Det är också det public service-ansvar som Sveriges Television alltjämt förvaltar.
Den valda lösningen med en reglerad public service-TV med ett monopol på televisionssändningar riktade till den svenska publiken var som inledningsvis antytts inte någon självklar lösning. Privatfinansierad TV hade redan genomfört provsändningar och skulle således också ha kunnat få TV-rättigheterna. Samtidigt var det tekniskt sett bara möjligt att sända ut en TV-kanal över landet i marknätet, vilket talade för att en sådan kanal skulle vara reglerad i
SOU 2003:47 Förändringar på TV-området
23
stället för fri. Från tidningsutgivarnas sida fanns också allvarliga farhågor för att en reklamfinansierad TV-kanal skulle ta över en stor del av tidningarnas annonsintäkter.
I slutet av 1960-talet blev det tekniskt möjligt att bygga ut sändarnätet med ytterligare kanaler och år 1969 inrättades i enlighet med riksdagens beslut en andra TV-kanal – TV 2. Precis som vid TV-starten år 1957 stod nu valet mellan en kommersiell reklamfinansierad kanal och en licensfinansierad public servicekanal. Valet blev en kompromiss mellan fri konkurrens och public service. Statsmakterna stannade för att starta en ny public servicekanal i ”stimulerande tävlan” med den första kanalen. Därmed hade man uppnått, menade man, konkurrens på TV-området.
År 1978 gjordes Sveriges Radio om till en koncern med Sveriges Radio AB som moderbolag samt som dotterbolag för programverksamheten bl.a. Sveriges Television AB, Sveriges Riksradio AB, Sveriges Lokalradio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Enligt avtalen med staten fick inte något av programföretagen i sändningarna medge kommersiell reklam mot vederlag. Sponsrade program tilläts dock inom vissa ramar.
År 1986 träffades ett nytt avtal mellan Sveriges Radio och staten. Det nya avtalet föreskrev en ny kanalstruktur för televisionen. Den inbördes tävlan som hade lyfts fram vid tvåkanalstarten tonades ned. De båda kanalerna skulle i stället ha något olika profiler för att underlätta samordningen mellan dem. Kanal 1 blev rikskanal med Stockholm som bas. TV2 blev en distriktsbaserad kanal (Sverigekanalen).
År 1992 bildade staten Teracom Svensk Rundradio AB. Det nya bolaget övertog huvudmannaskapet för marknätet (rundradionätet) från dåvarande Televerket.
År 1993 upplöstes Sveriges Radio-koncernen. Programverksamheten överfördes i tre självständiga programföretag, varav Sveriges Television är ett. I syfte att bevara Sveriges Televisions oberoende och integritet i förhållande till staten, olika intresseorganisationer m.fl. överfördes ägandet av Sveriges Television till en särskild förvaltningsstiftelse.
År 1996 döptes Sveriges Televisions båda kanaler om till SVT1 och SVT2. Samtidigt upphörde uppdelningen i en Stockholmskanal och en distriktsbaserad Sverigekanal.
Förändringar på TV-området SOU 2003:47
24
2.3 Reklamfinansierad satellitsänd TV bryter Sveriges Televisions monopol på televisionssändningar
Trots att den svenska televisionen skulle vara fri från reklam började den svenska marknaden för TV-reklam att exploateras i slutet av 1980-talet. Användningen av satelliter för att sända TVprogram till allmänheten gav publiken och annonsörerna alternativ till de marksända kanalerna. Redan 1983 hade försökssändningar med kabel-TV inletts och 1986 hade sändningsmöjligheterna permanentats. En särskild myndighet – Kabelnämnden – inrättades med uppgift att ge tillstånd till uppbyggnaden av kabel-TV-nät; en uppbyggnad som successivt gjorde de utländska satellitkanalerna tillgängliga i allt fler bostadsområden samtidigt som Kanal 1 och TV 2 också distribuerades via dessa nät. Det senare säkerställdes genom den vidaresändningsplikt som ålades kabel-TV-näten. Samma år infördes också förbud mot reklam dels i program utsända inom Sverige, dels i utländska kanaler om reklamen var riktad särskilt till en svensk publik.
År 1987 startade den privatägda reklamfinansierade svenskspråkiga TV3 satellitsändningar från England som i huvudsak vände sig till den del av den svenska publiken som var ansluten till kabelnät. Därmed bröts Sveriges Televisions monopol på televisionssändningar som riktade sig direkt till den svenska publiken.
År 1989 inledde den privatägda reklamfinansierade svenskspråkiga Nordic Channel (senare namnändrat till Kanal 5) satellitsändningar från England. Året därpå började även den privatägda reklamfinansierade Nordisk Television AB (senare namnändrat till TV4 AB) sända svenskspråkiga TV4 via den svenska satelliten Tele-X. Omkring 45 procent av de svenska hushållen kunde då ta emot reklamfinansierade TV-sändningar via satellit.
2.4 Den marksända televisionen öppnas för reklamfinansierade sändningar
Under slutet av 1980-talet aktualiserades på nytt frågan om reklamfinansiering av svensk marksänd television samtidigt som det fanns kapacitet i marknätet för en tredje rikstäckande kanal. En statlig utredning om reklamen och den framtida TV-politiken
SOU 2003:47 Förändringar på TV-området
25
tillsattes, TV-utredningen, U 1989:04. Utredningen redovisade sina överväganden i betänkandet TV-politiken, SOU 1989:73. Införandet av reklamen i den svenska televisionen ansågs enligt TV-utredningen oundviklig eftersom ett fasthållande vid reklamförbudslinjen inte skulle leda till att reklamen hölls borta från vårt land utan bara att satellitkanalerna ensamma fick exploatera reklammarknaden. Frågan gällde i stället enligt utredningen på vilket sätt reklam skulle användas för att finansiera den svenska televisionen (public service). TV-utredningen presenterade tre huvudalternativ för hur detta skulle kunna anordnas. Samtliga alternativ förutsatte att de reklamfinansierade programmen sändes ut i ett rikstäckande nät från marksändare och uppfyllde i demokratisk ordning fastställda krav på kvalitet och omväxling. Det första alternativet innebar att reklamsändningar inleddes av Sveriges Television i den ena av företagets två kanaler eller i båda. Enligt det andra alternativet skulle Sveriges Television delas upp i två företag, ett för varje kanal. Det ena företaget skulle lämna Sveriges Radiokoncernen och sända helt reklamfinansierade program, medan det andra stannade kvar i koncernen och sände avgiftsfinansierade (TV-licens) program utan reklam. Utredningens tredje alternativ innebar att ett fristående programföretag skulle sända TV-program med reklam i en nyupprättad rikstäckande tredje kanal samtidigt som Sveriges Television fortsatte sina avgiftsfinansierade sändningar utan reklam i två kanaler.
Våren 1991 föreslog regeringen i propositionen (1990/91:149) om radio- och TV-frågor att den marksända televisionen skulle öppnas för reklamfinansierade sändningar genom en ny tredje TVkanal och att den skulle drivas av ett företag utanför Sveriges Radiokoncernen. Riksdagen beslutade därefter att en ny reklamfinansierad TV-kanal skulle få startas i Sverige (KU39, rskr. 370). Den nya kanalen skulle enligt beslutet kunna bedriva rikstäckande marksändningar av TV-program med reklam i Sverige medan programföretagen inom Sveriges Radio-koncernen inte skulle sända betalda annonser. I november samma år gavs Nordisk Television AB (senare namnändrat till TV4 AB) tillstånd att här i landet sända televisionsprogram i rundradiosändning. Enligt det avtal som ingicks i samband med att tillståndet gavs skulle bolaget använda ett sändarnät som skulle byggas ut till att nå omkring 99,8 procent av Sveriges befolkning; dock behövde endast 98 procent nås om programmen även sändes ut via satellit. I avtalet angavs vidare att bolaget skulle få sända reklam mot vederlag och program
Förändringar på TV-området SOU 2003:47
26
mot betalning men att det endast fick ske under annonstid. Det nu gällande sändningstillståndet för TV4 AB innehåller likalydande villkor (se avsnitt 4.2.3).
2.5 Utvecklingen av ny teknik i samtliga sändningsformer
Som inledningsvis nämnts innebär den nu pågående övergången till digital teknik i samtliga sändningsformer för televisionen en effektivare TV-distribution. Övergången till digital teknik ger sändningsutrymme till en lägre kostnad per kanal än dagens analoga teknik på grund av att det helt enkelt ryms fler kanaler – mellan fyra till sex kanaler – inom samma frekvensutrymme än vad det gör med analog teknik. Digitaliseringen öppnar därutöver för tillämpningar som hittills varit förknippade med andra medier än TV. Exempel på sådana tillämpningar är elektronisk handel, elektronisk post eller informationssökning (se SOU 2001:90).
Särskilt för marknätet där det begränsade frekvensutrymmet i princip inte har kunnat utnyttjas för mer än tre kanaler har den nya tekniken inneburit helt nya möjligheter. Det gör att marknätet har kunnat öppnas för fler programföretag än Sveriges Television AB och TV4 AB.
Digitala TV-sändningar i satellit och kabel
Reguljära digitala satellitsändningar inleddes år 1995 från satelliten Tele-X (numera Siriussatelliterna). Av de två svenska satellitdistributörerna (se avsnitt 3.3) inledde Canal Digital Sverige AB digitala sändningar hösten 1998. Viasat AB inledde digitala satellitsändningar hösten 2000. Sedan år 2001 sänder de båda satellitoperatörerna i stort sett hela sitt programutbud med digital teknik. Båda bolagen avser att helt upphöra med de analoga sändningarna. De flesta satellitsända TV-kanalerna för den svenska marknaden sänds numera med endast digital teknik. De abonnenter som tidigare abonnerade på analog satellit-TV har fått digital mottagarutrusning gratis av företagen som säljer satellit-TVabonnemang.
År 1997 inleddes digitala TV-sändningar i kabelnät av com hem ab. UPC Sverige AB inledde sådana sändningar i slutet av
SOU 2003:47 Förändringar på TV-området
27
år 2001. Efter förvärvet av kabelföretaget Sweden On Line AB erbjuder Telenor Vision AB sina abonnenter digitala kabelsändningar. Nästan alla kabelanslutna hushåll tar emellertid än så länge emot programmen med enbart analog teknik.
Digitala TV-sändningar i marknät
Våren 1997 beslutade riksdagen att digital marksänd TV skulle införas i Sverige (prop. 1996/97:67, bet. 1997/97:KU17, rskr. 1996/97:178). Beslutet innebar att digital marksänd TV skulle införas i flera steg med möjlighet för staten att successivt ta ställning till på vilket sätt verksamheten skulle fortsätta. Förutsättningarna skulle redan från början vara sådana att krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald tillgodoses. Sändningsverksamheten skulle i sin helhet bekostas av de medverkande företagen. Parallellt med sändningsverksamheten har det skett ett utvärderingsarbete genom Digital-TV-kommitténs försorg (Ku 1997:06).
De digitala sändningarna – som ursprungligen omfattade fem områden med sammanlagt omkring 50 procent av Sveriges befolkning – kom i gång successivt under år 1999 och början av år 2000. Samtidigt tog staten genom Teracom-koncernen initiativ till uthyrning av avkodare (s.k. set top-boxar) för att hushållen skulle kunna ta emot de digitala marksändningarna i sina analoga TVmottagare. År 2000 nådde de sändningarna i de fem försöksområdena full omfattning med omkring 18 TV-kanaler i samtliga områden.
I november 2000 beslutade riksdagen att marksänd digital-TV skulle få byggas ut i hela landet (prop. 2000/01:1 utg.omr. 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59).
Regeringen har vid olika tillfällen beslutat om tillstånd att sända marksänd television med digital sändningsteknik. Efter riksdagens beslut om att digital marksänd TV skulle få byggas ut till att omfatta hela landet har tillstånden ändrats så att de ger rätt att sända i hela landet. Flera av tillstånden innebär också rätt att sända TV-program med reklam. I april 2003 hade tolv programföretag regeringens tillstånd att sända sina program med digital teknik i marknät. En redogörelse för vilka företag som har tillstånd finns i avsnitt 3.2.
Förändringar på TV-området SOU 2003:47
28
Det finns för närvarande fem sändarnät för marksänd digital TV. Fyra av näten når omkring 90 procent av den fast bosatta befolkningen i Sverige. Ett femte nät når omkring 50 procent av befolkningen. För omkring 90 procent av Sveriges befolkning finns det för närvarande tekniska förutsättningar att ta emot digital marksänd TV. Antalet hushåll som anskaffat nödvändig mottagarutrustning och således faktisk utnyttjar denna möjlighet är än så länge få. Enligt uppgift från Boxer TV-Access AB hade omkring 140 000 abonnemang tecknats för att kunna ta emot digital marksänd TV i slutet av år 2002.
Digital-TV-kommittén överlämnade i november 2001 sitt slutbetänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90). Kommittén föreslog bl.a. att de analoga marksändningarna skulle avvecklas år 2007.
I mars 2003 överlämnade regeringen till riksdagen propositionen 2002/03:72 Digitala TV-sändningar. I propositionen föreslås att de digitala TV-sändningarna byggs ut och att de analoga TVsändningarna skall ha upphört senast den 1 oktober 2007. Minst två sändarnät skall byggas ut så att de når mellan 98 och 99 procent av befolkningen. De sändarnät som har den största räckvidden skall i första hand användas av Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio och för andra sändningar som sker med stöd av sändningstillstånd med villkor om opartiskhet, saklighet och ett mångsidigt programutbud. De digitala marksändningarna som skall kunna tas emot utan villkor om särskild betalning skall sändas okrypterat. Vidare har föreslagits att en särskild kommission skall förbereda skiftet från analoga till digitala marksändningar. Skiftet skall ske etappvis och kan tidigast inledas när lagstiftningen om skyldighet att vidaresända vissa TV-program i kabelnät har anpassats till att alla marksändningar är digitala. Enligt regeringens bedömning skall en sådan ändrad lagstiftning kunna träda i kraft under år 2005. Propositionen har ännu inte (april 2003) behandlats av riksdagen.
En närmare redovisning av den hittillsvarande utbyggnaden av de digitala marknäten lämnas i avsnitt 3.2.
SOU 2003:47 Förändringar på TV-området
29
Hushållens tillgång till digital-TV
Något mer än 70 procent av landets TV-tittare har möjlighet att ta emot fler kanaler än de tre analoga markanalerna SVT1, SVT2 och TV4.
Omkring 45 procent av tittarna tar emot programmen via kabelnät, 25 procent via egen eller samägd parabolantenn och 35 procent via en tak-, fönster-, balkong- eller bordsantenn. Ett mindre antal tittare tar också emot programmen genom uppkoppling mot Internet. Att summan blir mer än 100 procent förklaras av att olika TV-apparater hos en och samma tittare kan ha olika mottagningssätt.
Enligt Nordicoms Mediebarometer 2002 har 20 procent av befolkningen tillgång till digital-TV. Samma resultat redovisar MMS i en intervjuundersökning genomförd i oktober 2002. Hur stor andel av dem med tillgång till digital-TV som tar emot programmen i marknätet framgår inte av undersökningarna. En bearbetning av redovisade uppgifter i MMS Basundersökning 2002 ger dock följande fördelning.
Tabell 2.1. Andel av hela TV-befolkningen 3–99 år som har tillgång till digitala respektive analoga sändningar hösten 2002.
Markdistribution Kabeldistribution Satellitdistribution Digitala 3 4 12 Analoga 28 42 12
Källa: MMS Basundersökning 2002:2.
Detta stämmer väl med uppgifterna från Boxer TV-Access AB om 140 000 abonnemang för marksänd digital-TV vid årsskiftet 2002/2003.
31
3 Det svenska TV-landskapet i dag
3.1 En inledande översikt
I stort sett alla hushåll i Sverige har TV. Dessa tar i huvudsak emot sina TV-program från sändningar i marknät, sändningar via kabel-TV-nät eller genom sändningar över satellit. Sändningarna kan vara analoga eller digitala.
Uppskattningsvis tar enligt Mediamätning i Skandinavien MMS AB (MMS Årsrapport hösten 2002) omkring 35 procent av TVhushållen emot sina TV-program via egen tak-, fönster- eller balkongantenn eller via en gemensam centralantenn, omkring 45 procent tar emot programmen via kabelnät och omkring 25 procent via egen eller samägd parabolantenn. Ett mindre antal hushåll tar också emot programmen från sändningarna genom uppkoppling mot Internet. Mer än hälften av alla TV-hushåll har fler än en TV-apparat. Olika TV-apparater hos ett hushåll kan ha olika mottagningssätt.
Enligt MMS Årsrapport har något mer än 72 procent av de svenska TV-hushållen tillgång till fler kanaler än de tre markkanalerna SVT1, SVT2 och TV4.
De största svenska TV-kanalerna (bedömda utifrån antal faktiska tittare) är SVT1, SVT2 och TV4 som sänds via marknät. Sedan följer TV 3, Kanal 5, Eurosport, ZTV, MTV och TV6 som sänds via satellit. Alla med undantag av SVT1 och SVT2 är reklamfinansierade. SVT 1 och SVT2 är licensfinansierade.
Två av kanalerna är utländska. Det är Eurosport och MTV. Gemensamt gäller att utländska kanaler i ökad utsträckning genom bl.a. svensk speakerröst eller textning av programmen anpassas till det språkområde de vänder sig till.
Marknätet ägs och drivs av det statliga bolaget Teracom AB. De största kabel-TV-operatörerna, dvs. de företag som bedriver sändningsverksamhet genom kabel (tråd), är com hem ab, UPC, Kabelvision och Sweden On Line. För administrationen av
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
32
sändningar från satellit till svenska hushåll finns i Sverige två företag, Canal Digital och Viasat.
TV4 är den enda reklamfinansierade TV-kanal vars sändningar i stort sett hela befolkningen inte bara har möjlighet att ta emot utan också har faktiska förutsättningar att titta på. Det beror dels på att TV4 är den enda reklamfinansierade kanalen som har sändningstillstånd i det analoga rikstäckande marknätet, dels på att kabel-TVföretagen är skyldiga att vidaresända TV4 i sina kabelnät (s.k. must carry). I detta avseende har kanalen TV4 liksom Sveriges Televisions kanaler SVT1 och SVT2, som också sänds i det analoga rikstäckande marknätet, en särställning i förhållande till alla andra konkurrerande TV-kanaler. De senare har till helt nyligen varit hänvisade till att sända sina program via satellit för mottagning endast via parabolantenn eller kabelnät. Under slutet av 1990-talet har emellertid statsmakterna beslutat om en digitalisering av marknätet, vilket bl.a. gett andra programföretag än Sveriges Television AB och TV4 AB möjlighet att också få sända program i marknät (se avsnitt 3.2).
En närmare redovisning av kanalutbudet, hushållens tillgång till kanaler och TV-tittandet lämnas i avsnitt 7 och bilaga 4.
3.2 Marksänd TV
Analoga nät
I Sverige finns ett rikstäckande nät av marksändare för distribution av TV-program. Sändarnätet anlades från början för att betjäna Sveriges Television och dess public serviceverksamhet. Sändarnätet för TV4 är tekniskt samordnat med sändarnätet för Sveriges Television genom att samma stationsanläggningar och antennsystem används.
Sändarnätet för Sveriges Televisions båda kanaler SVT1 och SVT2 består av 54 större sändarstationer och omkring 600 mindre stationer. Sändarnätet för SVT1 byggdes upp under perioden 1958– 1964 och för SVT2 under perioden 1969–1971. Näten har en befolkningstäckning på närmare 100 procent (99,8 %).
Sändarnätet för TV4 består av 54 större sändarstationer och ett 20-tal mindre stationer. Sändarnätet byggdes upp under perioden 1991–1993. Befolkningstäckningen är närmare 98 procent.
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
33
Digitala nät
Från början skedde samtliga sändningar i marknätet med analog teknik. Våren 1997 beslutade riksdagen att digital marksänd TV skulle införas i Sverige (prop. 1996/97:67, bet. 1996/97:KU17, rskr. 1996/97:178). Under en första etapp skulle sändningarna inledas på ett begränsat antal områden (fem stycken) i landet och med möjlighet för staten att successivt ta ställning till på vilket sätt verksamheten skulle fortsätta. Förutsättningarna skulle redan från början vara sådana att krav på yttrandefrihet, tillgänglighet och mångfald tillgodosågs. Sändningsverksamheten skulle i sin helhet bekostas av medverkande företag.
Sändningarna kom igång successivt under år 1999 och i början av år 2000. Parallellt med sändningsverksamheten har det skett ett utvärderingsarbete genom Digital-TV-kommitténs försorg. I november 2000 beslutade riksdagen att marksänd digital-TV skulle få byggas ut till att omfatta hela landet (prop. 2000/01:1, utg.omr. 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59).
Sändningsrätten omfattade ursprungligen fem områden med sammanlagt 50 procent av Sveriges befolkning. Efter riksdagens beslut att digital marksänd TV får byggas ut till att omfatta hela landet har också sändningsrätten sträckts ut till att omfatta hela landet. Vissa tillstånd ger endast rätt att sända i en viss del av landet. Samtliga sändningstillstånd gäller till utgången av år 2003.
I dagsläget finns det fem sändarnät för marksänd digital TV. Ett sjätte nät planeras. Fyra av de befintliga näten når omkring 90 procent av den fasta bosatta befolkningen i Sverige. Det femte nätet når omkring 50 procent av den fast bosatta befolkningen. Varje sändarnät rymmer minst 4 TV-kanaler. För att digitala TVsändningar skall kunna tas emot krävs en särskild avkodare. Avkodaren kan vara en tillsats till TV-mottagaren, en s.k. set topbox, eller vara inbyggd i själva TV-mottagaren. Det av Teracom till 70 procent ägda bolaget Boxer TV-Access AB hyr ut utrustning för mottagning av digital marksänd TV i Sverige. Enligt bolaget fanns det i slutet av år 2002 omkring 140 000 abonnenter i det digitala marknätet.
Regeringen har nyligen (mars 2003) föreslagit att de digitala TVsändningarna skall byggas ut och att de analoga TV-sändningarna skall upphöra efter en övergångsperiod (prop. 2002/03:72). Enligt förslaget skall minst två digitala sändarnät med plats för åtta TVkanaler byggas ut så att de får samma räckvidd som de nuvarande
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
34
54 huvudsändarna. Dessa nät skall i första hand användas av Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och för andra sändningar som sker med stöd av sändningstillstånd med villkor om opartiskhet, saklighet och ett mångsidigt programutbud. Enligt regeringens bedömning kan den angivna räckvidden vara uppnådd senast vid utgången av år 2005. De analoga TV-sändningarna läggs ned etappvis. Nedläggningen skall inledas tidigast när lagstiftningen om skyldighet att vidaresända vissa TV-program i kabelnät har anpassats till att alla marksändningar är digitala. De analoga sändningarna skall ha upphört helt senast den 1 oktober 2007.
Marknätsoperatörer
Teracom AB äger och driver de analoga och digitala marknäten.
Bolaget är helägt av staten och moderbolag i Teracomkoncernen. För bolagets verksamhet gäller delvis olika ekonomiska principer beroende på om verksamheten är konkurrensutsatt eller inte. Icke konkurrensutsatt verksamhet, t.ex. de analoga utsändningarna av television för Sveriges Television AB:s och TV4 AB:s kanaler skall bedrivas med skälig lönsamhet, vilket innebär att prissättningen skall baseras på självkostnadskalkyler. Priset sätts därför oberoende av hur många tittare som faktiskt använder sig av mottagningsformen. För den konkurrensutsatta verksamheten, dit digitala utsändningar av television hör, gäller en marknadsanpassad prissättning, vilket i det här fallet innebär att TV-kanalerna betalar ett visst belopp för varje tittare som använder sig av mottagningsformen. Vidare gäller ett något lägre avkastningskrav för den analoga sändningsverksamheten än för den digitala (se prop. 1991/92:140. bet. 1991/92:KrI28, rskr. 1991/92:329 och prop. 1998/99:1, utg.omr.17, bet. 1998/99:KrU1, rskr. 1998/99:55).
Boxer TV-Access AB som ägs till 70 procent av Teracom AB och till 30 procent av Livförsäkringsaktiebolaget Skandia (publ.) hyr ut utrustning för mottagning av digital-tv i analoga TV-apparater (digital-tv-boxar) via återförsäljare och bedriver tjänster kring interaktiv digital-tv. Vidare tillhandahåller bolaget en branschgemensam och konkurrensneutral plattform för paketering, distribution och i förekommande fall också försäljning till en svensk publik av tv-program och andra tjänster som sänds via i första hand Teracoms digitala marknät.
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
35
Teracom AB har som framgått monopol på att distribuera rikstäckande analoga marksändningar av television. Något rättsligt hinder för någon annan operatör att jämte Teracom AB distribuera rikstäckande digitala sändningar av television i marknät finns inte. Höga investeringskostnader för att bygga ett sådant nät innebär dock att Teracom AB i praktiken har ett monopol.
Sändningar med analog teknik
Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV4 AB har regeringens tillstånd att sända sina TV-program med analog teknik i marknät över hela landet. Bolagens sändningstillstånd går ut den 31 december 2005. Enligt sändningsvillkoren är bolagen skyldiga att anlita Teracom som sändningsoperatör för distributionen av dessa sändningar.
För sändningarna betalar bolagen en distributionsavgift. Prissättningen baseras som nämnts på självkostnadskalkyler för Teracom AB. Enligt uppgift från Teracom är kostnaden för drift och underhåll av det analoga marknätet omkring 160 miljoner kronor om året exklusive moms per frekvens (som rymmer 4–6 programtjänster).
Sändningar med digital teknik
Som nämnts finns det i dagsläget fem digitala sändarnät. Fyra av näten når omkring 90 procent av befolkningen och det femte omkring 50 procent. I april 2003 hade tolv programföretag regeringens tillstånd att sända sina TV-program med digital teknik i marknät. De är Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB, TV4 AB, Kanal 5 AB, Canal+ Television AB, DTU Television AB, TV Linköping LänkoMedia AB, Skånekanalen AB, Discovery Communication Europe, Eurosport Sales Organisation, MTV Networks Europe och NonStop Television AB.
Tillstånden ger programföretagen, med undantag för TV Linköping LänkoMedia AB och Skånekanalen AB rätt att sända i hela landet. För DTU Television AB gäller att företaget får sända i hela landet med undantag för Östergötland och Skåne. TV Linköping LänkoMedia AB:s sändningar är begränsade till Östergötland och Skånekanalen AB:s sändningar till Skåne.
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
36
Nuvarande sändningstillstånd ger programföretagen rätt att sända sammanlagt 18 rikstäckande kanaler eller programtjänster. Av dessa kanaler och programtjänster är – förutom TV4 AB:s tre kanaler – sex reklamfinansierade. Dessa är Kanal 5, ”DTU7/Noll-Ettan/Skånekanalen”, Discovery Channel, Animal Planet, Eurosport, MTV och E!. En beskrivning av programföretagens kanaler och hur programföretagen finansierar sin verksamhet lämnas nedan i avsnittet Aktörerna i marknät.
Sändningstillstånden ger som sagts flertalet programföretag rätt att sända i hela landet. Eftersom inte något av sändarnäten ännu är fullt utbyggt innebär detta dock i praktiken att ingen sändning kan nå hela landet. Enligt sändningsvillkoren är programföretagen visserligen i princip fria att välja sändningsoperatör för sändningarna. Men för närvarande finns inte någon annan sändningsoperatör än Teracom som distribuerar TV-program med digital teknik i marknät.
För sändningarna betalar programföretagen en marknadsanpassad distributionsavgift. Uppgifter om hur stor denna avgift är för respektive programföretag är inte offentliga.
Aktörerna i marknät
Sveriges Television AB ägs av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges
Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Stiftelseformen har valts för att säkerställa att verksamheten bedrivs självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer m.fl. Ledamöterna i förvaltningsstiftelsen utses av regeringen.
Sveriges Television har som public service-företag primärt som syfte att till hela den svenska befolkningen distribuera sändningar som tillgodoser alla människors smakriktningar och behov. Det innebär bl.a. att man skall sända program som värnar om det svenska språket, speglar de olika kulturer som finns i Sverige, medverkar till folkbildningen och tar ansvar för särskilda publikgrupper som i den kommersiella televisionen ställs utanför (prop. 2000/01:94 och Sveriges Televisions sändningstillstånd).
Sveriges Television bedriver sändningar över marknätet med såväl analog som digital teknik samt i satellit. Bolaget erbjuder för närvarande fem kanaler; SVT1, SVT2, 24, Barnkanalen och SVT Europa samt text-TV och verksamhet på Internet. SVT1 och SVT2
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
37
sänds analogt och digitalt i marknät, medan övriga kanaler enbart sänds digitalt, 24 och Barnkanalen i samtliga distributionsformer och SVT Europa över satellit. 24 och Barnkanalen sänds över satellit av Canal Digital och Viasat samt i com hems och UPC:s digitala kabelnät. Dessutom sänds SVT1 och SVT2 i kabelnät på grund av den vidaresändningsplikt (must carry) som gäller enligt radio-_och_TV-lagen.
Finansieringen av verksamheten sker i huvudsak med TVavgifter (apparatavgifter) vilka betalas in till det särskilda rundradiokontot hos Riksgäldskontoret. Riksdagen fastställer varje år storleken på de medel som skall tilldelas Sveriges Television från kontot. En mindre del av verksamheten finansieras med sponsring av sportsändningar, visningsrätter och tekniska tjänster. Tidigare bidrog även TV4 AB:s koncessionsavgift till finansieringen av verksamheten genom att medlen tillfördes rundradiokontot. Från och med år 1996 betalas dock dessa medel in till statskassan (prop. 1994/95:100 bil 12, bet. 1994/95:KrU26, rskr. 1994/95:367).
Sveriges Utbildningsradio AB ägs också av Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Television AB, Sveriges Radio AB och Sveriges
Utbildningsradio AB. Samma krav på självständighet som gäller för Sveriges Television i förhållande till staten, olika intresseorganisationer m.fl. gäller också för Sveriges Utbildningsradio. Sveriges Utbildningsradio erbjuder utbildningsprogram och kurser till barn, ungdomar och vuxna på olika utbildningsnivåer inom samtliga utbildningsområden. Sveriges Utbildningsradio bedriver sändningar över marknätet med såväl analog som digital teknik. Bolaget har inga egna kanaler utan sänder sina program enbart i Sveriges Televisions båda kanaler SVT1 och SVT2. Finansieringen av verksamheten sker genom att företaget tilldelas 4,7 procent av TV-avgiftsmedlen.
TV4 AB ägs till huvuddelen av Bonnier och Alma Media samt
Modern Times Group AB (MTG). TV4 AB sänder kanalerna TV4, TV4 plus, chattjänsten Mediteve och CNN. I TV4-sfären ingår även 16 lokala TV-stationer och TV4 Interaktiv som består av TV4.se och TV4 Text-TV. Den lokala TV-organisationen är organiserad i fem helägda bolag samt två stationer utan ägande från TV4 AB. TV4 AB sänder kanalen TV4 över marknät med såväl analog som digital teknik. Det gäller även kanalen TV4 plus. Chattjänsten Mediteve sänds endast digitalt i marknätet. Kanalen TV4 sänds även över satellit och kabel med både analog och digital teknik. Kanalen vidaresänds också som tidigare nämnts i kabel-TV-
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
38
nät på grund av den vidaresändningsplikt (must carry) som gäller enligt radio-_och_TV-lagen. TV4 plus distribueras även i kabelnät av bl.a. com hem ab, Canal Digital, Sweden On Line och Telenor Vision. Finansieringen av programverksamheten sker huvudsakligen genom reklam och sponsring. För sin ensamrätt att sända TV-program med reklam i det analoga marknätet betalar TV4 AB en koncessionsavgift till staten (se vidare avsnitt 4.4).
Kanal 5 AB startade år 1989 under namnet Nordic Channel.
Bolaget ägs av Scandinavian Broadcasting System (SBS) med huvudkontor i Luxemburg. Bolaget har tillstånd att sända Kanal 5 över marknät med digital teknik. Kanalen sänds även via satellit från Storbritannien. SBS finns i ytterligare sju länder i Europa. Finansieringen av programverksamheten sker genom reklam och sponsring.
CANAL+ Television AB ingår i Canal+ Group som i sin tur ägs av Vivendi Universal. Bolaget finns i tio länder i Europa och fyra länder i Afrika. År 1997 lanserade bolaget fem kanaler för den nordiska TV-marknaden, varav Canal+, Canal+ Gul och Canal+
Blå sänds i Sverige. Bolaget har tillstånd att sända de tre kanalerna över marknätet med digital teknik. Kanalerna sänds också i satellit och kabel med både analog och digital teknik med undantag för Canal+Blå som inte sänds analogt via kabel. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsavgifter (betal-TV).
DTU Television AB ägs av Malmö Mediaintressenter AB, ISB
Movieproduction AB och Sky Ventures. Malmö Mediaintressenter AB är även huvudägare i Sydtelevision som i sin tur äger Skånekanalen. Bolaget driver kanalen DTU7 som lanserades i början av år 2001. Kanalens innehåll riktar sig i huvudsak till etniska minoritetsgrupper som bor i Sverige i dag. Målgrupper är personer med arabiskt, bosniskt, kosovo-albanskt, persiskt, rumänskt, serbiskt och turkiskt ursprung. Bolaget har tillstånd att sända kanalen DTU7 över marknätet med digital teknik i hela Sverige med undantag för Östergötland och Skåne. Kanalen sänds även i com hems kabel-TV-nät.
TV Linköping LänkoMedia AB driver kanalen Noll-Ettan.
Bolaget är ett helägt dotterbolag till Lokal-TV Nätverket i Sverige AB som i sin tur ägs av Egmont Holding AB, Visit AB, TV Holding i Sverige AB och Göran Nord. Kanalen sänder lokala och regionala nyheter, sport och underhållning samt information för företag och organisationer i regionen. Bolaget har tillstånd att sända kanalen i det digitala marknätet över Östergötland. Kanalen
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
39
sänds också i ett flertal kabel-TV-nät i Östergötland. Sändningarna är även tillgängliga via Internet. Programverksamheten finansieras genom reklam och TV-produktionsuppdrag.
Skånekanalen AB (tidigare Landskrona Vision) ägs av
Sydtelevision AB, Kristianstad Vision AB, HSB Landskrona och Landskrona Hem samt ett antal mindre företag med förankring i regionen. Kanalen sänder i samarbete med kanalen DTU7 lokala nyheter och samhällsinformation samt text-TV. Bolaget har tillstånd att sända kanalen i det digitala marknätet över Skåne. Kanalen sänds också via regionala kabel-TV-nät. Programverksamheten finansieras genom reklam och sponsring.
Discovery Communications Europe ägs av Liberty Media
Corporation, Cox Communications Inc. Advance/Newhouse, John S. Hendricks. Discovery Communications kanaler finns i ett 50-tal länder och sänder på ett 20-tal språk. I Sverige sänds sedan år 1989 Discovery Channel via satellit och kabel och sedan år 1997 Animal Planet. Discovery Channel är en dokumentärkanal som främst sänder historie-, teknik-, djur- och astronomiprogram. Animal Planet är en renodlad natur- och djurkanal. Bolaget har sedan november 2001 tillstånd att sända Discovery Channel och Animal Planet i det digitala marknätet. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsavgifter (tittaravgifter), reklam, sponsring och distributionsintäkter.
Eurosport Sales Organisation ägs av franska TF1 (tidigare delägare var Canal+). Kanalen Eurosport startade år 1989 som en engelskspråkig sportkanal. Sedan år 1993 är kanalen lokalt anpassad och sänder på svenska. Kanalen finns i 54 länder och sänder på 18 språk. I Sverige sänds kanalen digitalt via satellit och kabel-TVnät. Eurosport Televisions AB i Sverige svarar för den nordiska verksamheten. Bolaget har tillstånd att sända kanalen Eurosport i det digitala marknätet. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsavgifter (tittaravgifter) distributionsintäkter och till viss del genom intäkter från reklam.
MTV Europe ingår i MTV Networks som ägs av Viacom. MTV
Networks har TV-kanaler i 164 länder. I Sverige sänder bolaget kanalerna MTV, VH1 och Nickelodeon. MTV är en musikkanal som främst riktar sig till ungdomar, VH1 sänder musikvideos och musikdokumentärer och Nickelodeon är en barnkanal. Kanalerna sänds digitalt och analogt via satellit och kabel-TV-nät. Bolaget har tillstånd att sända kanalerna MTV, VH1 och Nickelodeon i det digitala marknätet. Programverksamheten finansieras genom
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
40
abonnemangsavgifter (tittaravgifter) distributionsintäkter och intäkter från reklam, med undantag för VH1 och Nickelodeon som finansieras genom abonnemangsavgifter (tittaravgifter) och distributionsintäkter.
NonStop Television AB ägs av Millenium Media Group. Bolaget har tillstånd att sända kanalen E! i det digitala marknätet.
Programverksamheten finansieras genom abonnemangsavgifter.
3.3 Satellitsänd TV
TV-överföring via satellit kan ske i tre olika former. ! satelliten förmedlar sändningar mellan två markstationer
(sändare och mottagare), ! satelliten förmedlar sändningar mellan en markstation (sändare)
och kabelnät eller bredbandsnät (mottagare), ! satelliten förmedlar sändningar mellan en markstation (sändare)
och enskilda abonnenter (mottagare).
Såvitt gäller sändningar via satellit är begreppen satellitoperatör, satellitprogramföretag och satellitentreprenör av betydelse. Satellitoperatörerna administrerar sändningarna via satellit för satellitprogramföretag och satellitentreprenörer. Satellitprogramföretag bedriver sändningsverksamhet av program (kanaler) över satellit. Satellitentreprenörer bedriver sändningsverksamhet av program (kanaler) för annans räkning eller upplåter satellitkapacitet.
Två satellitsystem erbjuder i dag sändning från sina satelliter över den nordiska marknaden; Siriussatelliterna (Sirius W, Sirius 2, Sirius 3) vilka ägs av NSAB (Nordiska Satellit AB) och Telenors satelliter (Canal Digital). Viasat hyr kapacitet av NSAB och Canal Digital av Telenor.
Satellitoperatörer
Två företag dominerar på den svenska marknaden när det gäller administrationen av sändningarna via satellit. Det är Canal Digital och Viasat.
Canal Digital ägs av Telenor. Bolaget har drygt 400 000 abonnenter varav uppskattningsvis 350 000 i Sverige. Bolaget
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
41
sänder sedan den 3 september 2001 enbart digitalt. Bolaget samarbetar med kabelsändarföretaget Sweden on Line, som är ett dotterbolag till Telenor, i syfte att erbjuda Sweden on Lines abonnenter digital-TV. Canal Digital tillhandahåller digital-tvboxar med dubbla kortplatser, vilket innebär att det är möjligt att samtidigt ta emot sändningar från flera satellitprogramföretag.
Viasat ingår i MTG-koncernen. Bolaget har drygt 450 000 abonnenter varav uppskattningsvis 250 000 i Sverige, varav närmare hälften har digital mottagning. Bolaget sänder analogt endast kanalerna TV3 och ZTV. Abonnenter som tidigare prenumererade på betal-tv har utan kostnad fått tillgång till digital-tv-box.
Satellitprogramföretag och satellitentreprenörer
Något tillståndskrav gäller inte för den som vill bedriva sändningsverksamhet via satellit. Däremot gäller under vissa förutsättningar ett krav på registrering hos Radio- och TV-verket (2 kap. 3 § radio-_och_TV-lagen).
Följande tio företag är i dag registrerade hos verket som satellitprogramföretag; Canal+ Television AB, TV 1000 AB, TV 6 Sverige AB, CineCinemas AB/The Studio, Nordic Shopping Sverige Aktiebolag, JAPA Multimedia TV Produktion, Didar HB, Nordiska Satellitaktiebolaget, Great Wall TV AB och Assyria International.
JAPA Multimedia TV Produktion, Didar HB och Great Wall TV AB har ännu inte kommit igång med någon sändningsverksamhet och kommer därför inte att behandlas i den följande redogörelsen över satellitföretagen.
Förutom de företag som är registrerade hos Radio- och TVverket sänder en rad andra företag som inte omfattas av svensk jurisdiktion satellitsänd TV, exempelvis MTG (Modern Times Group AB) som sänder TV3 och Discovery Communication Europe som sänder Discovery Channel och Animal Planet. Även Sveriges Television AB och TV4 AB sänder över satellit som komplement till sändningarna över marknätet.
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
42
Registrerade satellitprogramföretag
Canal+ Television AB ingår som tidigare nämnts i Canal+ Group som i sin tur ägs av Vivendi Universal. Bolaget sänder svenska
Canal+ och Canal +Gul både digitalt och analogt via satellit och kabel-TV-nät. Canal+ BLÅ sänds enbart med digital teknik. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsintäkter (tittaravgifter).
TV1000 AB ingår som tidigare nämnts i MTG-koncernen.
Bolaget sänder kanalerna TV1000 och TV1000 Cinema över satellit med digital teknik. Kanalerna finns också tillgängliga i kabel-TVnät, men inte längre i marknät. TV1000 sänder filmer, sportevenemang och underhållning. TV1000 Cinema är en renodlad filmkanal. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsintäkter (tittaravgifter).
TV6 Sverige AB ingår i MTG-koncernen. Kanalen TV6 är delad i
TV6 Natur och TV6 Action. Kanalen sänds över satellit och kabel-TV-nät med digital teknik. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsintäkter (tittaravgifter).
The Studio (tidigare CineCinemas) ägs av multiThématiques
Group som i sin tur ägs av Canal Plus, Group Lagardère, Liberty Media, Havs Images och Part´Com. Företaget sänder kanalen The Studio som är en film- och dokumentärkanal. Kanalen sänds över satellit med digital teknik. Programverksamheten finansieras genom abonnemangsintäkter (tittaravgifter).
Nordic Shopping Sverige AB driver en köp-TV-kanal.
Sändningstiden köps hos Kanal 5.
Nordiska Satellitaktiebolaget som bl.a. ägs av Rymdbolaget AB och driver Sirius Satellitplattform driver även kanalen Sirius
Channel. Kanalen sänder information för Nordiska Satellitaktiebolagets kunders räkning. Den är fritt tillgänglig för den som har parabolantenn (free to air).
Satellitprogramföretag som inte är registrerade
Viasat Broadcasting UK Ltd (MTG) sänder sedan den 31 december 1987 kanalen TV3 över satellit från Storbritannien med licens från
ITC som är den engelska motsvarigheten till Radio- och TV-verket i Sverige. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV faller kanalen utanför svensk jurisdiktion. Kanalen inriktar sig på
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
43
underhållning. Programverksamheten finansieras genom reklam och sponsring.
TV8 AB som ingår i MTG-koncernen sänder kanalen TV8.
Kanalen inriktar sig på ekonominyheter och dokumentärer. Programverksamheten finansieras genom reklam och sponsring.
Kanal 5 AB ägs som tidigare nämnts av SBS. Bolaget sänder
Kanal 5 över satellit från Storbritannien med licens från ITC. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV faller kanalen utanför svensk jurisdiktion. Programverksamheten finansieras genom reklam och sponsring
Satellitentreprenörer
Den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet av program över satellit eller upplåter satellitkapacitet i Sverige skall registrera sig hos Radio- och TV-verket som satellitentreprenör.
Följande fyra företag är i dag registrerade hos verket som satellitentreprenörer, nämligen Nordiska Satellitaktiebolaget (delvis ägt av Rymdbolaget AB), Telia AB (svenska staten majoritetsägare), Sveriges Utbildningsradio AB (stiftelse bildad av staten) och Teracom AB (helägt statligt bolag).
Paneuropeiska satellitkanaler
Det finns även ett antal paneuropeiska satellitkanaler som har en hög penetration i Sverige. Några av dessa kanaler har även tillstånd att sända i det digitala marknätet. Kännetecknade för de paneuropeiska kanalerna är att de kan klassificeras som tematiska eller segmenterade efter demografiska variabler eller intresseområden.
Paneuropeiska satellitkanaler med hög penetration i Sverige är Eurosport, MTV, CNN Int., Discovery, BBC Prime och BBC World. Av dessa kanaler är CNN Int. en ren reklamfinansierad kanal, medan övriga kanaler finansieras genom reklam och distribution.
Det svenska TV-landskapet i dag SOU 2003:47
44
3.4 Kabelsänd TV
De flesta sändningar som löper genom kabelnätet är vidaresändningar. Det förekommer också ursprungliga sändningar. En vidaresändning är en samtidig och oförändrad återutsändning av ett program från en markstation (sändare) eller från en satellit. En ursprunglig sändning förs direkt ut i kabelnätet.
Utbyggnaden av kabelnät till hushållen tog fart i mitten av 1980talet genom att program från satelliter vidaresändes i kabel. I dag är omkring två miljoner hushåll anslutna till kabelnät enligt Kabel-TV-föreningen (en intresseorganisation för kabel-TV-nätinnehavare).
Ett kabelnät kan användas för såväl analog som digital TVdistribution. Centralen i stamnätet behöver dock anpassas till den valda distributionsformen.
Ett och samma företag kan vara såväl nätinnehavare som kabelsändarföretag.
Nätinnehavare
För att installera och inneha ett kabelnät krävs inte tillstånd.
Det finns omkring 70 nätinnehavare i Sverige. De nätinnehavare som har flest anslutna betalande hushåll är com hem ab, Kabelvision AB, Telenor Vision Sweden On Line AB och UPC Sverige AB.
com hem ab ägs av Telia AB. Bolaget har närmare 1 400 000 anslutna hushåll.
Kabel Vision AB ägs av Tele2 AB (MTG-relaterat). Bolaget har omkring 320 000 anslutna hushåll.
Telenor Vision Sweden On Line AB ägs av det norska bolaget
A/S Telenor. Bolaget har omkring 275 000 anslutna hushåll.
UPC Sverige AB ägs av United Pan-Europe Communications (Unitied Global Com). Bolaget har omkring 265 000 anslutna hushåll.
Kabelsändarföretag
Något tillståndskrav gäller inte för kabelsändningar. Däremot gäller ett krav på registrering hos Radio- och TV-verket för den som sänder ursprungligt (se avsnitt 4.1).
SOU 2003:47 Det svenska TV-landskapet i dag
45
Det finns i dag 94 kabelsändarföretag registrerade hos Radio- och TV-verket. Ett av företagen – com hem ab – bedriver rikstäckande sändningar. Övriga företag sänder lokalt, ofta över en enstaka kommun.
Radio- och TV-verket kan också förordna en juridisk person, som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar, som ett lokalt kabelsändarföretag. Ett sådant förordnade ger företaget utan kostnad tillgång till ett bestämt utrymme i varje kabelnät med fler än hundra anslutna bostäder inom en kommun. Det finns inte några närmare krav på hur ett lokalt kabelsändarföretag skall vara organiserat utöver att det skall vara en juridisk person som kan antas låta olika intressen och meningsinriktningar komma till tals i verksamheten och som har bildats just för att bedriva lokala kabelsändningar. Det finns i dag 28 lokala kabelsändarföretag förordnade av Radio- och TV-verket.
Ett kabelsändarföretag får finansiera sina sändningar med reklam och sponsring. Ett lokalt kabelsändarföretag får finansiera sina sändningar med sponsring (se 7 kap. 11 § radio-_och_TV-lagen).
Sändningar med digital teknik
Av kabelsändarföretagen sänder com hem ab, UPC Sverige AB och Telenor Visions Sweden on Line AB sina program med såväl analog som digital teknik. Övriga kabelföretag sänder endast analogt.
I april 2003 hade omkring 90 procent av com hem:s anslutna hushåll (1,3 miljoner) möjlighet att ta emot digitala sändningar. Vid samma tidpunkt hade också omkring 95 procent av UPC Sveriges och omkring 75 procent av Telenor Visions anslutna hushåll (265 000 respektive 275 000) möjlighet att ta emot digitala sändningar. Förutom traditionella TV-sändningar erbjuder alla tre operatörerna tittarna tjänsten Pay-per-View vilken ger tittarna möjlighet att beställa film, sportevenemang och musikprogram från ett visst givet utbud och betala bara för de beställda programmen. Alla tre operatörerna tillhandahåller också höghastighetsinternettjänster via sina kabelnät.
47
4 Regelverket
4.1 Tillståndspliktiga och inte tillståndspliktiga TVsändningar
En särskild grundlag för andra massmedier än tryckta skrifter, yttrandefrihetsgrundlagen (YGL), började gälla år 1992. Den omfattar ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar. Dess syfte är att värna yttrandefriheten och det fria informationsflödet i vidaste bemärkelse. YGL bygger på samma grundsatser som tryckfrihetsförordningen, vilket innebär bl.a. att principen om etableringsfrihet gäller för hela det moderna massmedieområdet. Endast i fråga om användningen av radiofrekvensspektrum har en etableringsfrihet i tryckfrihetsrättslig mening inte kunnat genomföras. Rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd – i dagligt tal etersändningar (eller marksändningar som används motsatsvis till satellitsändningar) – får enligt 3 kap 2 § YGL regleras genom lag som innehåller föreskrifter om tillstånd och villkor för att sända. För trådsändningar – i dagligt tal kabelsändningar – råder däremot etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § YGL.
Radio-_och_TV-lagen (1996:844) innehåller föreskrifter om sändningar av bl.a. TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 § första stycket). Vilka sändningar som omfattas av radio-_och_TV-lagen följer av direktiv 89/552/EEG och 97/36/EG (det s.k. TVdirektivet). Principen är att ett programföretag skall falla inom den stats jurisdiktion där företaget är etablerat. I andra hand är tekniska kriterier avgörande. Om det inte heller med stöd av dessa kriterier går att bestämma vilket land som är ansvarigt, får bestämmelserna i EG-fördraget om etablering fälla avgörandet (se prop. 1997/98:184 s. 29–33).
Regelverket SOU 2003:47
48
Mot bakgrund av nu redovisade principer för vilken medlemsstat som skall anses ansvarig för sändningarna föreskrivs i 1 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen att lagen gäller för sändningar av TV-program, om sändningen kan tas emot av någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat) och den som bedriver sändningsverksamheten 1) är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/36/EG om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television, 2) varken uppfyller kriterierna under 1 eller är etablerad i någon annan EESstat, men använder sig av en frekvens som har upplåtits här i landet, 3) varken uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 eller använder sig av en frekvens som har upplåtits av någon annan EESstat, men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, 4) varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 eller använder sig av en satellitkapacitet som tillhör någon annan EESstat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige, eller 5) varken uppfyller något av kriterierna under 1, 2, 3 och 4 eller använder sig av en satellitupplänk belägen i någon annan EES-stat, men är etablerad i Sverige enligt artikel 52 och följande i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Radio-_och_TV-lagen gäller för kabelsändningar endast om sändningen når fler än 100 bostäder (1 kap. 3 § första stycket).
För att sända TV-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz krävs tillstånd (2 kap. 1 § första stycket). Tillstånd meddelas av regeringen (2 kap. 2 § första stycket). Tillståndsplikten gäller oavsett om utsändningen sker med analog eller digital teknik. Sveriges Television AB, Sveriges Utbildningsradio AB och TV4 AB har regeringens tillstånd att sända sina TVprogram med analog teknik i marknät över hela landet. Vilka företag som har tillstånd att sända digitalt har redovisats i avsnitt 3.2.
Sändningar i tråd och över satellit är tillståndsfria, men en registreringsskyldighet råder (2 kap. 3 §), främst av tillsynsskäl. Följande tio satellitprogramföretag är registrerade (april 2003): Canal+ television AB, TV1000 AB, TV6 Sverige AB, CineCinemas AB/The Studio, Nordic Shopping Sverige Aktiebolag, JAPA Multimedia TV Produktion, Didar HB, Nordiska Satellitaktiebolaget, Great Wall TV AB och Assyria International. I avsnitt 3.3
SOU 2003:47 Regelverket
49
har lämnats en redogörelse för vilka satellitprogramföretag som är registrerade. Vidare finns 184 registrerade kabel-TV-företag.
Sändningstillstånd som meddelas av regeringen får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen. Ett sändningstillstånd får därutöver förenas med vissa skyldigheter och förbud som anges i 3 kap. 2–4 §§ andra stycket (3 kap. 1 §). Vad dessa skyldigheter och förbud närmare går ut på framgår bl.a. av Sveriges Televisions AB:s och TV4 AB:s sändningstillstånd (se avsnitt 5.2.3).
Vidaresändningar i kabelnät
Var och en som äger eller annars förfogar över ett kabelnät för vidaresändning av TV-program till allmänheten och som når fler än tio bostäder skall se till att de boende i fastigheter som är anslutna till nätet kan ta emot TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som är avsedda att tas emot i området utan villkor om särskild betalning. Skyldigheten gäller dock inte för samtliga sådana sändningar utan endast för sändningar för vilka sändningstillståndet har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det skall ingå nyheter (8 kap. 1 § första stycket). Vidare gäller att sändningarna skall kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen. Ett program som har sänts ut enbart med digital teknik behöver sändas vidare endast om det sänds andra program i nätet med digital teknik. Det behöver då sändas vidare endast digitalt (andra stycket). Sändningsplikten gäller även sändningar som en tillståndshavare sänder för att uppfylla skyldigheten att sända i hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver regeringens tillstånd (tredje stycket).
Bakom bestämmelserna om sändningsplikt, den s.k. must carry– skyldigheten, ligger uppfattningen att program som är avsedda att tas emot av var och en med enkel utrustning också skall vara tillgängliga för den som är ansluten till ett kabelnät.
Enligt 3 kap. 2 § första stycket 1 radio-_och_TV-lagen kan regeringen ställa krav på att sändning sker till hela landet eller del av landet. Om tillståndshavaren uppfyller detta krav genom att till en del av landet sända över satellit, såsom för närvarande sker enligt
Regelverket SOU 2003:47
50
tillståndet för TV4 (se avsnitt 4.2.3) omfattas även dessa kompletterande TV-sändningar av sändningsplikten.
Sändningsplikten har dock begränsningar. Sändningsplikten omfattar högst tre samtidigt sända TV-program som sänds av tillståndshavare vars verksamhet finansieras genom anslag från TVavgiften enligt lagen (1989:41) om TV-avgift och högst ett TVprogram som sänds av en annan tillståndshavare (8 kap. 1 § fjärde stycket). Det innebär att utöver de nuvarande programkanalerna SVT1 och SVT2 kan högst ett utsänt program (i praktiken digitalt) omfattas av sändningsplikten i kabelnät där det sänds andra program med digital teknik. Vidare ryms TV4 i sändningsplikten enligt p. 3 övergångsbestämmelserna till lagen (1998:1713) om ändring i radio-_och_TV-lagen.
4.2 TV4:s tillstånd att sända rikstäckande marksänd television med analog teknik
4.2.1 1991 års sändningstillstånd
Den 11 november 1991 gavs Nordisk Television AB (senare namnändrat till TV4 AB) tillstånd med stöd av bestämmelserna i dåvarande radiolagen (1966:755) att här i landet sända televisionsprogram i rundradiosändning. Enligt det avtal som ingicks mellan staten och bolaget åtog sig bolaget – utom annat – att låta sända ut sina program över ett nät av marksändare som skulle byggas ut så att 99,8 procent av Sveriges befolkning kunde ta emot programmen före utgången av år 1997. Enligt avtalet fick bolaget under annonstid sända reklam mot vederlag och program mot betalning.
4.2.2 1996 års sändningstillstånd
Skärpta krav på kulturproduktioner och krav på att programmen skall göras tillgängliga för funktionshindrade
1991 års tillstånd gällde ursprungligen till utgången av februari 1998, men ersattes den 12 december 1996 av ett nytt sändningstillstånd. Samtidigt upphävdes avtalet mellan staten och bolaget. Avtalet ersattes av ett beslut med tillståndsvillkor som utformades med stöd av bestämmelserna i radio-_och_TV-lagen (1996:844), som hade trätt i kraft den 1 december samma år. Enligt det nya
SOU 2003:47 Regelverket
51
tillståndet gavs TV4 tillstånd att sända rikstäckande television i enlighet med 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen. Det innebar enligt tillståndet rätt för TV4 att i hela landet, under hela dygnet samtidigt sända ett program. Vidare föreskrevs i tillståndet – vilket var en nyhet – att TV4 skulle använda analog utsändningsteknik för marksändningarna.
I det nya sändningstillståndet skärptes kraven på programföretaget på några punkter, bl.a. angående kulturproduktioner. Vidare skulle programmen göras tillgängliga för funktionshindrade (prop. 1996/97:67 s. 36 f.). I övrigt gällde i princip samma krav på programverksamheten som tidigare. Graden av detaljreglering minskades dock väsentligt. I stället skulle en årlig uppföljning ske av programverksamheten.
När det gällde regionala TV-produktioner innebar 1996 års tillstånd att den regionala förankringen behölls. Sättet att organisera programverksamheten skulle bidra till att händelser och skeenden i olika delar av landet speglades i programmen. Nyhetsförmedling och samhällsbevakning skulle utgå från olika perspektiv, så att händelser inte ensidigt värderades från Stockholms utgångspunkter. Produktionsföretag som var verksamma utanför Stockholms län skulle medverka i programproduktionen.
1996 års tillstånd kompletteras med krav på regionala sändningar
I 1991 års avtal med TV4 fanns inga direkta krav på regionala sändningar. TV4 åtog sig ensidigt att upprätta redaktioner i Malmö, Göteborg och Norrland. Detta åtagande uppfylldes inte utan TV4 valde att i stället träffa avtal med ett flertal lokala TV-stationer som sände regionala program på fasta tider i TV4:s sändningar.
Den 5 juli 1997 beslutade regeringen efter det att TV4 lämnat ett åtagande angående regionala sändningar att TV4:s nya sändningstillstånd med verkan från den 1 juli 1997 skulle kompletteras med en skyldighet för TV4 att regionalt sända och producera program och att de regionala sändningarna skulle ske i minst samma antal områden och i minst samma omfattning som under år 1996. I gengäld ändrades reklamreglerna så att TV4:s rätt att sända annonser ökades i vissa avseenden (se prop. 1996/97:101 s. 15–17 och avsnitt 4.3).
Regelverket SOU 2003:47
52
4.2.3 Gällande sändningstillstånd
1996 års tillstånd gällde till och med den 31 december 2001. Den 20 december 2001 förlängdes tillståndet på i huvudsak oförändrade villkor med ytterligare fyra år sedan tillståndsvillkoren hade godtagits av TV4. Tillståndet trädde i kraft den 1 januari 2002 och gäller t.o.m. den 31 december 2005. Samtidigt upphörde TV4:s då gällande sändningstillstånd.
I det nya tillståndet anges redan i ingressen att tillståndet att sända rikstäckande television i enlighet med 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen gäller marksänd television med analog teknik. Det tidigare tillståndet innehöll inte någon sådan precisering utan angav endast att tillståndet gällde rikstäckande television i enlighet med 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen. Att det tidigare tillståndet avsåg marksänd television med analog utsändningsteknik följde i stället av de närmare villkoren för sändningsrätten.
Liksom tidigare tillstånd gäller att tillståndet i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. 7 § andra stycket radio-_och_TV-lagen förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om TV4 önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång meddelar att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren samt att tillståndet kan återkallas enligt bestämmelserna i 11 kap.1 och 2 §§radio- och TVlagen. Det innebär att TV4, förutsatt att företaget uppfyller tillståndsvillkoren, har rätt att sända rikstäckande marksänd television med analog teknik t.o.m. den 31 december 2005.
För sändningsrätten föreskrivs följande villkor (inom parentes anges tillämplig bestämmelse i 3 kap. radio-_och_TV-lagen).
Allmänna villkor
Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Bestämmelserna i 6 kap. 5 § radio-_och_TV-lagen om förbud mot åsiktsreklam skall iakttas. Kravet på opartiskhet och saklighet gäller dock inte reklam och program som inte är reklam och som sänds på uppdrag av någon annan. TV4 skall beakta att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i televisionen (1 § ).
TV4 skall sända program i hela landet (2 § 1). Att sända till hela landet innebär att minst 98 procent av den fast bosatta befolk-
SOU 2003:47 Regelverket
53
ningen skall kunna ta emot sändningarna via marknätet. Därutöver skall programmen distribueras genom satellit till den del av befolkningen som inte utan stora kostnader kan nås av utsändningar från marksändare. Sändningarna skall ha samma utbredning som under år 1996.
TV4 skall utforma marksändningarna på sådant sätt att de inte endast kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet (2 § 17). I den mån satellitsändningen kodas skall den del av befolkningen som enbart kan ta emot TV4 via satellit kunna göra detta utan kostnad för själva mottagningen.
TV4 skall sända program under i genomsnitt minst 50 timmar per vecka under ett kalenderår (2 § 2).
TV4 skall göra stora underhållningsprogram och svensk TVdramatik tillgänglig för funktionshindrade i minst samma omfattning som under år 1996 (2 § 5). Verksamheten för funktionshindrade skall under tillståndsperioden utökas i den mån nya tekniska förutsättningar gör detta möjligt inom ramen för oförändrade kostnader.
TV4 skall använda analog utsändningsteknik för marksändningar och köpa utsändningstjänster för analoga marksändningar från Teracom AB (2 § 7 och 8).
Villkor för programverksamheten
TV4 skall ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av programmen (2 § 9).
Den enskildes privatliv skall respekteras i programverksamheten om inte ett oavvisligt allmänt intresse kräver annat (2 § 12).
TV4 skall, inom ramen för de kommersiella villkor företaget har att följa, erbjuda ett mångsidigt programutbud som kännetecknas av hög kvalitet. Programmen skall utformas så att de genom tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning. Sättet att organisera verksamheten skall bidra till att händelser och skeenden i olika delar av landet speglas i programmen (2 § 13).
Nyhetsförmedling och samhällsbevakning skall utgå från olika perspektiv, så att händelser inte ensidigt värderas från Stockholms utgångspunkter. TV4 skall meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den
Regelverket SOU 2003:47
54
allsidiga information som medborgarna behöver för att vara orienterade och kunna ta ställning i samhällsfrågor. TV4 skall stimulera till debatt kring viktigare samhällsfrågor och inom ramen för nyhets- och samhällsbevakning tillgodose olika intressen i fråga om exempelvis religion och vetenskap (2 § 13).
TV4 skall granska myndigheter, organisationer och företag som har inflytande på beslut som rör medborgarna samt spegla verksamheten inom sådana organ och inom andra sammanslutningar och föreningar (2 § 13).
TV4 skall under tillståndsperioden vidga sitt kulturansvar. Det innebär att TV4 kontinuerligt skall spegla, granska och bevaka det svenska kulturlivet. I programmen skall en mångfald kulturaktiviteter från olika delar av landet förmedlas och konstnärlig förnyelse skildras. TV4 skall därutöver samarbeta med kultur- och musikinstitutioner i hela Sverige i syfte att erbjuda utsändningar av föreställningar och evenemang samt bidra till utvecklingen av en svensk filmproduktion (2 § 13).
TV4 skall sända program avsedda för barn under 12 år. Under de nio månader av året som utgör högsäsong (september – maj) skall tiden för dessa program inte understiga fem timmar per vecka. Minst två och en halv timme av sändningstiden för barnprogrammen skall upptas av material som har svenska eller något av de andra nordiska ländernas språk som originalspråk. Med sist nämnda barnprogram likställs även program med svensk ram som innehåller mindre än hälften av materialet på annat originalspråk (2 § 13).
Produktionsföretag som är verksamma utanför Stockholms län skall medverka i programproduktionen.
TV4 skall regionalt sända och producera program (2 § 14). De regionala sändningarna skall ske i minst samma antal områden och i minst samma omfattning som under år 1996.
TV4 skall i nödsituationer kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten (s.k. VMA-meddelanden) om en myndighet begär det (2 § 15). TV4 sänder därutöver VMAmeddelanden enligt avtal som bolaget träffar med Statens räddningsverk.
Den som har befogat anspråk på att bemöta ett påstående skall beredas tillfälle till genmäle. Begäran om genmäle skall behandlas skyndsamt. Bifalls begäran om genmäle, skall ett genmäle sändas så snart det kan ske i eller i anslutning till program av samma eller likartad karaktär som det som anmärkningen avser. Om en skriftlig begäran om genmäle har avslagits av TV4 skall TV4 lämna
SOU 2003:47 Regelverket
55
information till den berörde om förutsättningarna för att hos Granskningsnämnden för radio och TV (Granskningsnämnden) anmäla TV4:s beslut eller dess handläggning av ärendet. Ett beslut om avslag skall innehålla uppgifter om skälen för avslaget. Nu redovisade bestämmelser om genmäle gäller endast i fråga om sådan begäran om genmäle som har kommit in till TV4 inom sex månader efter sändningen av det program som anmärkningen avser (2 § 11).
TV4 skall på begäran av Granskningsnämnden lämna uppgifter som är nödvändiga för nämndens bedömning om sända program stämmer överens med de villkor som har meddelats TV4. TV4 skall därutöver årligen senast den 1 maj till Granskningsnämnden redovisa hur TV4 har fullgjort de skyldigheter som har föreskrivits i tillståndet. TV4 skall i sin redovisning ta fram uppföljningsbara resultatmått baserade på tillståndsvillkoren. I detta arbete skall även fastställas vilka programkategorier som verksamheter skall indelas i. För att underlätta uppföljning och utvärdering skall programstatistiken utformas så att jämförelser blir möjliga under tillståndsperioden (2 § 16).
Villkor för reklam och sponsring
TV4 får inte diskriminera annonsörer (3 § andra stycket). TV4 får inte heller sända sponsrade program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år (3 § första stycket 2).
Villkor för TV4:s ägarförhållanden
Ägarförhållandena och inflytandet i TV4 får inte i sin helhet påtagligt förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. TV4 skall i sin bolagsordning föreskriva att ingen kan rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de på stämman företrädda aktierna (4 §).
4.3 Regler för reklam och annan annonsering i svensk television
Såvitt gäller yttrandefriheten i de av YGL skyddade medierna får begränsningar göras endast om de följer av grundlagen (1 kap. 1 § andra stycket). Enligt 1 kap. 12 § andra stycket YGL hindrar
Regelverket SOU 2003:47
56
bestämmelserna inte att det i lag meddelas föreskrifter om kommersiell reklam i television eller om villkor för sådan reklam.
Sverige har haft lagstiftning om reklamsändningar i television sedan den 1 juli 1991. Då trädde de ändringar i radiolagen (1966:755) i kraft som skulle möjliggöra en ny reklamfinansierad tredje TV-kanal i Sverige. Regler om reklam och annan annonsering i television finns numera i 7 kap. radio-_och_TV-lagen (1996:844), som trädde i kraft den 1 december 1996.
Reklambestämmelserna har utformats för att tillgodose de krav som direktiv 89/552/EEG och 97/36/EG (det s.k. TV-direktivet) ställer. Direktiven hindrar inte Sverige från att ha strängare regler vilket i några fall har utnyttjats, främst i fråga om barnreklam, se 7 kap. 4 §, och alkoholreklam, se 7 kap. 9 §.
Bestämmelserna i 7 kap. radio-_och_TV-lagen handlar om reklam och annan annonsering. Vissa regler gäller både television och ljudradio, medan andra endast avser sändningar i television. Bestämmelserna gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin egen programverksamhet, s.k. programglimtar eller trailers (12 § första stycket).
Viktiga begrepp i radio-_och_TV-lagen är annonser, reklam och sponsring. Begreppet reklam har samma innebörd som i marknadsrätten, dvs. det skall föreligga ett avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte, med det krävs inte att det görs mot ersättning (se prop. 1995/96:160 s. 109 f.). Med annonser avses dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan (1 § tredje stycket). Ett sponsrat program är ett program som inte är en annons men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (8 § första stycket).
Annonser skall kunna urskiljas i förhållande till annat programinnehåll. Före och efter varje sändning av annonser skall det därför sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar (1 § första stycket).
Sändningstiden för reklam och annan annonsering är begränsad. Annonser får sändas i högst åtta minuter under en timme mellan hela klockslag. I TV-sändning får denna tid dels under sändningstiden mellan klockan 19.00 och kl. 24.00, dels i rena undantagsfall, utsträckas till högst tio minuter. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag får annonser sändas under högst tio procent av den tiden. Annonser får i en TV-
SOU 2003:47 Regelverket
57
sändning sändas under högst tio procent av sändningstiden per dygn (5 § första och andra stycket).
Huvudregeln är att annonser skall sändas mellan programmen. Under vissa förutsättningar är det dock tillåtet att avbryta TVprogram med annonser. Som villkor gäller då att avbrottet sker på sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningstid och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks (7 § första stycket).
I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken får annonser sändas i pauserna. I program som består av avslutade delar får annonser sändas mellan delarna. I spelfilmer och filmer som är gjorda för TV – utom TV-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram – får annonser sändas om den programlagda sändningstiden överstiger 45 minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om 45 minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om 45 minuter får annonser sändas ytterligare en gång. I andra program än sportprogram, program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken och program som består av avslutande delar skall det vara minst 20 minuter mellan annonssändningarna i programmen (7 a §).
Vissa programtyper får inte alls avbrytas med annonser. Det gäller gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år (7 b § första stycket).
Program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor får inte avbrytas av annonser om den programlagda sändningstiden är kortare än 30 minuter (7 b § andra stycket).
Vissa särskilda regler gäller för TV-reklam riktad till barn. Reklam i en TV-sändning får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under 12 år (4 § första stycket). I reklam i en TVsändning får det inte heller uppträda personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år (andra stycket). Det får inte heller förekomma reklam omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år såvida det inte är fråga om ett s.k. sponsringsmeddelande (7 b § tredje stycket). Som nämnts är i detta avseende de svenska reglerna strängare än TV-direktivet.
Regelverket SOU 2003:47
58
Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaksvaror finns i 4 kap. alkohollagen (1994:1738) och i tobakslagen (1993:581). Såvitt gäller alkohol har Sverige strängare regler än TV-direktivet. Enligt radio-_och_TV-lagen får ett program inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror (9 §).
Förbud gäller också mot reklam för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination (10 §).
Efterlevnaden av radio- och TV-lagens bestämmelser om reklam, annan annonsering eller sponsring övervakas till viss del av Granskningsnämnden för radio och TV och i övrigt av Konsumentombudsmannen (9 kap. 2 §).
Vid överträdelser av bestämmelserna om reklam, annan annonsering eller sponsring kan i de flesta fall programföretaget åläggas att betala en särskild avgift (se 10 kap. radio- och TVlagen). Överträdelser av vissa bestämmelser sanktioneras emellertid enligt marknadsföringslagen (1995:450).
Ändringar i lagstiftningen om reklamsändningar
De nu redovisade bestämmelserna om reklamsändningar i televisionen har i några fall varit föremål för ändring efter det att de ursprungligen tillkom.
Före den 1 juli 1997 gällde att 10 procent av sändningstiden – eller i genomsitt 6 minuter per timme – fick utgöras av annonser. Genomsnittet avsåg sändningstiden som helhet. Vidare gällde, för att motverka en förskjutning av annonserna från dagtid till kvällstid, att högst tio procent av sändningstiden mellan kl. 18.00 och 24.00 fick avse annonser. Inom dessa ramar tilläts en viss flexibilitet. Således kunde inom en sändningstid av en enskild timme annonser få förekomma under högst 8 minuter, eller i rena undantagsfall, 10 minuter. Genom riksdagens beslut (prop. 1996/97:101, bet. 1996/97:KU19, rskr. 1996/97:208) ändrades detta. Från och med den 1 juli 1997 gäller som framgått att den sammanlagda tiden för annonsinslag mellan kl. 19.00 och 24.00 får vara 10 minuter per timme. Skälet för ändringen var främst att med ändrade reklamregler skulle TV4:s sändningstillstånd kunna förenas
SOU 2003:47 Regelverket
59
med skyldigheten att regionalt sända och producera program (a. prop. s. 15–17).
Vidare gällde före den 1 april 2002 att annonser endast fick sättas in vid längre pauser i sportprogram, eller i föreställningar eller evenemang där det görs pauser för publiken eller mellan vissa avslutande delar i program. Genom riksdagens beslut (prop. 2001/02:82, bet. 2001/02:KU16, rskr. 2001/02:187) ändrades detta så att det numera är tillåtet att avbryta TV-program för att sända annonser. Skälet för ändringen var främst att minska de störningar som reklamavbrott i kommersiell TV innebär för publiken men också att minska den konkurrensfördel som de programföretag med inriktning på den svenska marknaden har som valt att etablera sig utanför Sverige (a. prop. s. 10 f.).
De nya reglerna – som är en anpassning till TV-direktivet – innebär att för program i allmänhet får annonser sättas in under förutsättning att minst 20 minuter förflyter mellan annonserna i programmet. I fråga om program som består av avslutande delar gällde tidigare att varje del som föregår eller följs av annonser skulle vara minst 20 minuter. Något sådant krav ställs inte längre upp. Vidare gäller som nämnts att spelfilmer och filmer gjorda för TV får avbrytas av annonser om den programlagda sändningstiden är minst 45 minuter. Annonser får då sättas in en gång för varje hel period av 45 minuter samt ytterligare en gång om den programlagda sändningstiden är minst 20 minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om 45 minuter. Program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådningsfrågor får avbrytas av annonser om den programlagda sändningstiden är minst 30 minuter.
Vissa programtyper får inte heller i fortsättningen avbrytas av annonser. Det gäller alla gudstjänster och program som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Svensk jurisdiktion gäller inte för utomlands etablerade programföretag.
Av TV-direktivet följer att ett programföretag skall falla inom den stats jurisdiktion där det är etablerat (se avsnitt 5.1). Innebörden av denna princip har varit föremål för prövning i EG-domstolen. Enligt domstolen utgör TV-direktivet hinder för att på sändningar som härrör från andra medlemsstater tillämpa en bestämmelse i
Regelverket SOU 2003:47
60
nationell lagstiftning om radiosändning (se dom den 9 juli 1997 i mål C-34/95, mål C-35/95 och mål C-36/95, Konsumentombudsmannen mot De Agostini, REG 1997I-3843). För programföretag som är etablerade i ett annat EU-land, t.ex. Storbritannien där både TV3 och Kanal 5 är etablerade, gäller därmed det landets lagstiftning.
4.4 Koncessionsavgiften på TV-området
I anslutning till att frågan om en särskild reklamfinansierad TVkanal behandlades (prop. 1990/91:149) togs också upp frågan om en särskild avgift till staten baserad på det reklamsändande TVföretagets intäkter. Man kunde enligt föredraganden konstatera att ett TV-företag som fick tillgång till ett rikstäckande nät av marksändare skulle komma att få en avsevärd konkurrensfördel i form av högre befolkningstäckning i förhållande till de programföretag som utnyttjade satellit. Enligt hans bedömning borde man därför kunna räkna med att reklamsändningar i en TV-kanal efter en uppbyggnadsperiod skulle kunna ge en årlig inkomst i storleksordningen uppemot 1,5 miljard kr. Därav drogs slutsatsen att inkomsterna från reklam i TV inte bara skulle komma att vara tillräckliga för att möjliggöra ytterligare en rikstäckande marksänd TV-kanal utan att det även kunde komma att var möjligt att, utan att ge avkall på kvalitetskraven, avlänka en del av reklaminkomsterna i form av en koncessionsavgift för att finansiera en del av Sveriges Radios verksamhet. En sådan koncessionsavgift bedömdes komma att kunna avkasta ungefär 300 miljoner kr per år sedan verksamheten kommit i gång. Dessa inkomster avsågs tillföras rundradiokontot. Svårigheterna att förutse hur reklamintäkter och kostnader skulle komma att utvecklas innebar emellertid att beräkningarna med nödvändighet måste bli osäkra. Föredraganden förordade därför att finansieringen av Sveriges Radio skulle tas upp till prövning efter en lämplig tidsperiod, förslagsvis i samband med medelsberäkningen för år 1996. Om det vid en sådan kontrollstation visade sig att den föreslagna finansieringsmetoden inte gav tillräckliga resurser för att Sveriges Radio skulle kunna uppfylla sina åtaganden borde man på nytt pröva frågan om rätt för Sveriges Television att sända annonser mot betalning (a. prop. s. 44).
I propositionen anfördes vidare att det inte kunde uteslutas att reklam-TV-företaget på sikt skulle kunna komma att få betydligt
SOU 2003:47 Regelverket
61
högre intäkter än om det från början hade tävlat med Sveriges Television om annonserna. Det var t.o.m. möjligt att inkomsterna blev så höga att reklam-TV-företaget frestades att konkurrera ut Sveriges Television från de mest populära programkategorierna vilket inte skulle ligga i publikens intresse. Mot den bakgrunden ansåg föredraganden att reklam-TV-företaget borde erlägga en del av sin inkomst i form av en särskild koncessionsavgift till staten. Intäkterna borde tillföras rundradiokontot och på så sätt tillsammans med TV-avgiftsmedlen finansiera statens åtagande att bekosta Sveriges Radiokoncernens verksamhet. Avgiften borde införas genom en särskild lag (a. prop. s. 168). Det anfördes vidare att det var naturligt att den särskilda koncessionsavgiften skulle upphöra om omprövningen skulle leda till att Sveriges Television började sända betalda annonser. Också om något annat företag skulle få tillstånd att sända rikstäckande TV-reklam förordades att någon avgift inte längre skulle utgå. I en sådan situation var det emellertid inte lika självklart att skyldigheten att betala avgift helt skulle bortfalla. I stället kunde det vara skäl att mer förutsättningslöst ompröva avgiftens konstruktion och storlek (s. 169).
Det uppskattades vid den tiden (mars 1991) att 45 % av hushållen kunde ta emot reklamfinansierade satellitsändningar och att antalet skulle komma att öka något (a. prop. s. 39). Den nya reklamfinansierade kanalens sändarnät skulle byggas ut så att sändningarna kunde tas emot i alla befolkade delar av landet (s. 41).
Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område (koncessionsavgiftslagen) trädde i kraft den 1 mars 1992 (prop. 1991/92:78, bet. 1991/92:KU21, rskr 1991/92:114). I lagen regleras bl.a. skyldigheten för ett programföretag att betala koncessionsavgift till staten för tillstånd att sända television i hela landet. Skälen för att låta det TV-företag som fått tillståndet till rikstäckande sändningar betala en avgift redovisades även i det ärendet. De skäl som åberopades var att avgiften skulle motverka effekterna av den bristfälliga konkurrens som blev följden av att det företag som fick ensamrätt att sända reklam-TV i rikstäckande marksändningar i viss mån verkade på en skyddad marknad. Det bedömdes att företaget skulle kunna erbjuda annonsörerna en potentiell publik som var åtminstone dubbelt så stor som satellitkanalernas (a. prop. s. 10–12). Avgiften fastställs av Radio- och TV-verket. Koncessionsavgiften tillfördes ursprungligen rundradiokontot. Från och med år 1996 betalas medlen in till
Regelverket SOU 2003:47
62
statskassan (prop. 1994/95:100 bil. 12, bet. 1994/95:KrU26, rskr. 1994/95:367).
I sak har regleringen sedan den infördes varit oförändrad såvitt avser belopp och procentsatser. Det förestående skiftet från analog till digital sändningsteknik i marknätet har dock medfört att reglerna på senare tid vid ett par tillfällen har ändrats såvitt gäller de sändningar som intäkterna skall beräknas på.
Enligt 1 § första stycket skall ett programföretag som enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) har tillstånd att i hela landet sända TV-program med analog sändningsteknik betala koncessionsavgift till staten under förutsättning av företaget har rätt att sända reklam i en sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet. Det är således i praktiken TV4 som omfattas av lagen.
Koncessionsavgiften består enligt 2–4 §§ av en fast del och en rörlig del och beräknas från och med månaden efter den då sändningsverksamheten påbörjats.
Den fasta delen av koncessionsavgiften utgör 4 167 000 kronor för varje månad under vilken sändningsverksamheten har bedrivits. Den rörliga delen av koncessionsavgiften beräknas numera för ett kalenderhalvår (tidigare gällde kalenderår) i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillståndet enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen med analog sändningsteknik och med sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut med 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 375 miljoner men inte 500 miljoner kronor och med 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 500 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor samt med 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner kronor.
Den fasta avgiften och beloppsgränserna för den rörliga avgiften justeras årligen med hänsyn till utvecklingen av konsumentprisindex. För år 2002 uppgick den fasta delen av koncessionsavgiften till 58 476 000 kronor och den rörliga delen till 356 074 062 kronor och avgiften således sammanlagt till 414 550 062 kronor. En sammanställning över TV4 AB:s koncessionsavgift sedan starten år 1992 lämnas sist i detta avsnitt.
Före den 1 juli 2001 var skyldigheten att betala koncessionsavgift knuten till att programföretaget var ensamt om rätten att bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam, oavsett sändningsteknik.
SOU 2003:47 Regelverket
63
Genom riksdagens beslut (prop. 2000/01:132, bet. 2000/01:KU26, rskr. 2000/01:277) ändrades detta. Bakgrunden till ändringen var att Radio- och TV-verket i ett beslut den 24 april 2001 hade funnit att den fasta delen av koncessionsavgiften inte skulle utgå under 2001. Av beslutet framgick att verket senare skulle ta ställning till frågan om uttagande av den rörliga delen av avgiften för år 2001. Skälen för beslutet var att flera programföretag utöver TV4 genom ett beslut av regeringen den 21 december 2000 hade fått tillstånd att i hela landet sända TV-program i det digitala marknätet med reklam, varför rättslig grund enligt verket saknades för att enligt koncessionsavgiftslagen ta ut den fasta delen av koncessionsavgiften. I beslut den 1 mars 2002 fann verket av samma skäl att det inte fanns grund för att ta ut den rörliga delen av koncessionsavgiften för det första halvåret 2001.
Från och med den 1 juli 2001 gäller som redovisats avgiftsskyldigheten under förutsättning att programföretaget är ensamt om att ha tillstånd att med analog sändningsteknik bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam.
Före den 1 juli 2002 gjordes vid beräkningen av koncessionsavgiften ingen åtskillnad på sådana reklamintäkter som härrörde från sändningar med analog sändningsteknik och andra sändningar. Enligt den då gällande lydelsen av 4 § var koncessionsavgiften beroende av de intäkter som utgjorde vederlag till programföretaget för att det sände annonser. Från och med den 1 juli 2002 gäller att koncessionsavgiften skall beräknas på de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändningar som sker med stöd av tillståndet enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen att sända TV-program med analog sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar (prop. 2001/02:170, bet. 2001/02:KU36, rskr. 2001/02:272). Utanför underlaget för avgiftens beräkning faller således reklamintäkter från unikt digitala programtjänster i marknätet. Enligt övergångsbestämmelserna får de nya reglerna för beräkningen av koncessionsavgiften tillämpas även vid fastställande av den rörliga delen av koncessionsavgiften för andra kalenderhalvåret 2001 och första kalenderhalvåret 2002 i den utsträckning reglerna inte leder till en för programföretaget högre koncessionsavgift.
Huruvida ändringen av beräkningen av koncessionsavgiften den 1 juli 2002 skall ses som en lindring eller skärpning av koncessionsavgiften är beroende av utgången i ett pågående mål avseende den
Regelverket SOU 2003:47
64
rörliga delen av koncessionsavgiften för andra kalenderhalvåret 2001 och första kalenderhalvåret 2002.
TV4 överklagade nämligen Radio- och TV-verkets beslut avseende den rörliga delen av koncessionsavgiften för andra kalenderhalvåret 2001 och första kalenderhalvåret 2002. Bakgrunden till överklagandet var att TV4 hade en annan uppfattning är radio- och TV-verket om hur koncessionsavgiftslagen skulle tolkas efter den ändring som trätt i kraft den 1 juli 2001 och som innebar att det var TV:s ensamrätt att sända rikstäckande analoga sändningar som var avgörande för avgiftsskyldigheten. Frågan var vilken hänsyn som vid avgiftsberäkningen skulle tas till att sändningarna till en del togs emot med digital teknik. TV4 ansåg att någon avgiftsskyldighet inte förelåg för reklamsändningar som togs emot med digital sändningsteknik. Länsrätten i Stockholm län (dom den 5 december 2002, mål nr 5419-02 och 16609-02) tolkade 4 § i dess äldre lydelse på det sättet att annonsintäkter från sådana sändningar i marknätet inte skulle ingå i underlaget för avgiftens beräkning. Enligt länsrätten innebar därför ändringen – till skillnad från den bedömning regeringen gjorde av rättsläget i prop. 2001/02:170 – att beräkningsunderlaget för koncessionsavgiften i viss mån hade utvidgats i fråga om annonsintäkter från vissa digitala sändningar. De nya reglerna kunde därför inte tillämpas i målet eftersom en retroaktiv tillämpning skulle medföra att TV4 påfördes högre koncessionsavgifter till följd av att avgiftsunderlaget breddats. Domen har överklagats av Radio- och TV-verket. Kammarrätten har (april 2003) ännu inte avgjort målet.
Även Radio- och TV-verkets beslut om den rörliga delen av koncessionsavgiften för andra halvåret 2002 har överklagats av TV 4 AB. Länsrätten har ännu inte avgjort målet.
Särskilt om regionala sändningar
Tillstånd att i hela landet sända TV-program utesluter inte företaget från att också bedriva regionala sändningar. Även i dessa sändningar förekommer reklam.
Av 4 § koncessionsavgiftslagen följer att i intäkter som utgör betalning för att programföretaget sänder annonser inräknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omständligheterna att de utgör sådan betalning till programföretaget.
SOU 2003:47 Regelverket
65
Intäkterna skall då bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder (prop. 1991/92:78 s. 13). Huruvida intäkterna härrör från rikstäckande program eller från regionala program saknar således betydelse för beräkningen av koncessionsavgiften, likaså om reklamintäkterna från sändningarna har tillförts någon annan. Det innebär att TV4 AB skall betala koncessionsavgift även på annonsintäkter som tillförs de lokala TV-bolagen som sänder i TV4 oavsett TV4 AB:s ägarandel i dessa bolag. Skulle däremot de lokala TV-bolagen själva få rätt att bedriva lokala TV-sändningar med reklam skulle de dock inte omfattas av avgiftsskyldigheten enligt koncessionsavgiftslagen (prop. 1991/92:78 s. 11).
I det avtal som ingicks i samband med att Nordisk Television AB (senare namnändrat till TV 4 AB) den 11 november 1991 gavs tillstånd att här i landet sända televisionsprogram i rundradiosändning fanns inga direkta krav på regionala sändningar. TV4 AB åtog sig ensidigt att omgående etablera ett regionalt centrum i Malmö och där bygga upp kapacitet för reguljära direktsändningar. Utgångspunkten var att det skulle skapas en kvalificerad nyhetsredaktion med tillräckliga resurser för att spegla samhälle och kultur i södra Sverige. Vidare åtog sig TV4 AB att etablera dels en kvalificerad nyhetsredaktion i Göteborg som på tre års sikt skulle nå en redaktionell och teknisk resursnivå motsvarande Malmöredaktionen, dels en kvalificerad nyhetsredaktion i Norrland som på fem års sikt skulle nå denna nivå. Man åtog sig också att för den regionala nyhetsbevakningen teckna löpande kontrakt med ett 20-tal produktionsbolag utanför storstadsregionerna. Detta åtagande uppfylldes inte utan TV4 AB valde att i stället träffa avtal med ett flertal lokal TV-stationer som sände regionala program på fasta tider i TV4:s sändningar.
I en gemensam skrivelse till regeringen inför regeringens överläggningar hösten 1996 om ett nytt sändningstillstånd för TV4 AB framställde lokal-TV-bolagen önskemål om att lokal-TV:s reklamintäkter skulle avgiftsbeläggas separat, för att bolagens överlevnad skulle garanteras den vägen. Den särskilda avgiften för lokal-TV skulle om en sådan ordning infördes uppgå till 6,5–7,5 procent av reklamintäkterna. Regeringen ansåg emellertid att en sådan konstruktion fordrade en lagändring och att det kunde innebära lagtekniska svårigheter att precisera vilka intäkter som skulle särredovisas och omfattas av den lägre koncessionsavgiften.
För att underlätta för lokal-TV-bolagen och ge bolagen bättre förutsättningar att utvecklas vidare förordade regeringen i stället en
Regelverket SOU 2003:47
66
förändring av bestämmelserna om annonser. En sådan ändring var regeringen också beredd att föreslå riksdagen om TV4 före februari månads utgång 1997 träffade avtal med lokala TV-företag om att fortsätta med regionala sändningar i minst samma antal områden och i minst samma omfattning som under år 1996 (prop. 1996/97:67 s. 36–38). Åtagandet skulle i så fall gälla hela den kommande tillståndsperioden och innebära att lokal-TV gavs goda utvecklingsmöjligheter, bl.a. i fråga om ekonomiska förutsättningar och sändningstider. Ett sådant åtagande presenterades därefter av TV4 AB och i juli 1997 beslutade regeringen att TV4 AB:s sändningstillstånd med verkan från den 1 juli 1997 skulle kompletteras med en skyldighet för TV4 AB att regionalt sända och producera program och att de regionala sändningarna skulle ske i minst samma antal områden och i minst samma omfattning som under år 1996. I gengäld ändrades reklamreglerna (prop. 1996/97:101 s. 15–17). Den särskilda begränsningen av mängden annonser som fick sändas under bästa sändningstid (högst tio procent av sändningstiden mellan kl. 18 och 24) utgick och annonsinslagens längd under en timme tilläts öka till tio minuter mellan kl. 19 och 24, vilket gäller även idag.
TV4 AB:s koncessionsavgift
Tabell 4.1. TV4:s koncessionsavgift för åren 1992–2003
År Fast del Rörlig del
2003 59 844 000 2002 58 476 000 356 074 062 2001 28 530 000 167 263 716 2000 56 436 000 492 086 366 1999 55 908 000 398 753 015 1998 56 412 000 369 588 535 1997 55 608 000 287 886 275 1996 55 824 000 215 513 076 1995 54 540 000 230 025 116 1994 53 280 000 166 393 612 1993 51 084 000 29 393 612 1992 41 670 000 -
Källa: radio- och TV-verket.
67
5 Koncessionsavgift på TVområdet i några andra länder
5.1 Inledning
Endast ett fåtal länder inom EU har koncessionsavgifter för reklam-TV. Det är Sverige, Norge, Finland och Storbritannien. Gemensamt och unikt för dessa länder är att public serviceföretagen, Sveriges Television och dess motsvarigheter, finansieras med licensavgifter från allmänheten och inte till någon del med reklam. Det ger privata, reklamfinansierade TV-företag med tillgång till samma markdistribution som public service-företagen en särställning på reklammarknaden. Det finns därmed ett monopolreglerande motiv för en koncessionsavgift. Det vanligaste inom EU är att public service-företagen hämtar en större eller mindre del av sina intäkter från reklammarknaden och alltså uppträder som konkurrenter på denna marknad. I Danmark, för att nämna ett exempel, ägs delvis den reklamfinansierade, rikstäckande TV-kanalen TV2 av staten. Det är därför naturligt att den kanalen inte betalar någon koncessionsavgift. I pågående diskussioner om en privatisering av danska TV2 förutsätts att den avyttras till marknadspris.
För samtliga länder gäller dock att någon koncessionsavgift inte utgår för den markdistribution som sker med digital teknik. Om samma programutbud sänds i både analog och digital form gäller dessutom att koncessionsavgiften får reduceras med beaktande av hur många av tittarna som har möjlighet att digitalt ta emot sändningarna från marknätet. Som tidigare redovisats i avsnitt 4 tillämpas inte något sådant avräkningsförfarande enligt nuvarande svenska regler.
Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder SOU 2003:47
68
5.2 Norge
I Norge finns precis som i Sverige ett rikstäckande nät av marksändare för analog distribution av TV-program. Våren 2002 har man utlyst ett tillstånd att disponera kapaciteten i tre digitala sändarnät, av vilket ett skall vara rikstäckande. En ansökan har kommit in och enligt denna skall sändarnäten byggas ut regionvis och de analoga sändningarna upphöra i regionen efter förhållandevis kort tid. Räckvidden anges till mellan 91 och 93 procent av befolkningen.
Två programföretag sänder för närvarande rikstäckande i det analoga marknätet. Statligt ägda Norsk Rikskringkastning (NRK) sänder inom ramen för ett public service-uppdrag de båda licensfinansierade kanalerna NRK1 och NRK2. Privatägda TV2 AS sänder sedan år 1992 med stöd av koncession den reklamfinansierade kanalen TV2. Dessutom sänder privatägda TVNorge (som bl.a. ägs av TV2) sedan slutet av 1990-talet reklamfinansierad lokal-TV över i stort sett hela Norge i ett nät som används av lokal-TVstationerna.
Televisionsverksamhet utövas även i kabel- och satellitnät. Bland andra sänder MTG reklamfinansierade TV3 via satellit sedan 1988.
TV2 AS ursprungliga koncession löpte ut vid årsskiftet 2002/2003. Bolaget tilldelades hösten 2001 en ny koncession för rikstäckande analog reklamfinansierad TV. Den nya koncessionen gäller till och med den 31 december 2009. Enligt koncessionsvillkor skall TV2 AS betala ett engångsbelopp på 150 miljoner kronor vid tilldelningen av koncessionen. Vidare skall bolaget betala en årlig fast avgift på 25 miljoner kronor till Norsk filmfond. Därutöver skall bolaget betala en årlig rörlig avgift baserad på bolaget reklamintäkter. Den rörliga avgiften som är progressiv utgår enligt följande.
• 7,5 procent av reklamintäkterna mellan 1 000 och 1 500 miljoner kronor,
• 10 procent av reklamintäkterna mellan 1 500 och 2 000 miljoner kronor, och
• 20 procent av reklamintäkterna över 2 000 miljoner kronor.
Vid beräkningen av den rörliga delen av avgiften skall enligt koncessionsvillkoren avgiften till Norsk filmfond räknas av. Avgiften skall dock alltid vara minst 25 miljoner kronor. Den rörliga delen av avgiften skall beräknas på bolaget reklamintäkter.
SOU 2003:47 Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder
69
Intäkter från sponsring, försäljning av program, interaktiva tjänster och liknande skall inte ingå i beräkningsunderlaget. Reklamintäkterna omfattar samtliga intäkter från försäljning av reklamtid i kanalen TV2, oavsett om sändningarna distribueras analogt eller digitalt via satellit, analogt eller digitalt via kabelnät eller analogt via marknätet. Intäkter från försäljning av reklamtid i ett digitalt marknät eller i andra digitala plattformar ingår därvid inte i underlaget.
För det fall det under koncessionsperioden skulle införas någon form av reklamfinansiering i någon av NRK:s båda kanaler och detta skulle få betydelse för TV2:s ekonomi, har TV2 enligt koncessionsvillkoren rätt att kräva omförhandling av villkoren och reducering av koncessionsavgiften. Detta gäller också om andelen tittare som faktiskt tar emot TV2 direkt från det analoga marknätet under koncessionsperioden skulle bli färre än 15 procent.
5.3 Finland
Även i Finland finns ett rikstäckande nät av marksändare för analog distribution av TV-program. I mitten av 1990-talet togs beslut om digitalisering av den marksända televisionen. Den 1 september 2000 inleddes digitala marksändningar i de tre befolkningstätaste regionerna. I slutet av år 2000 hade den första delen av utbygganden av det digitala marknätet färdigställts med en befolkningstäckning på omkring 50 procent och den 27 augusti 2001 inleddes den reguljära sändningsverksamheten. Genom fortsatt utbyggnad av det digitala marknätet har i dagsläget något mer än 70 procent av hushållen möjlighet att ta emot digital marksänd TV. Antalet hushåll som har faktiska förutsättningar att utnyttja denna möjlighet, genom att nödvändig mottagarutrustning anskaffats, uppgår dock ännu så länge till endast 40 000 (januari 2003). Målsättningen är att de analoga sändningarna i marknätet skall upphöra vid utgången av år 2006.
Riksomfattande analog televisionsverksamhet bedrivs för närvarande på fyra kanaler, varav två public service-kanaler som finansieras med licensmedel från allmänheten och koncessionsavgifter – TV1 och TV2 – och två kommersiella reklamfinansierade kanaler – MTV3 och Nelonen.
Rundradion AB (YLE), som är motsvarigheten till Sveriges Television, sänder kanalerna TV1 och TV2. MTV AB sänder
Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder SOU 2003:47
70
kanalen MTV3 och Oy Ruutunelonen AB kanalen Nelonen. MTV AB:s och Oy Ruutunelonen AB:s sändningstillstånd löper ut den 31 december 2006. För sändningstillstånden betalar MTV AB och Oy Ruutunelonen AB en progressiv koncessionsavgift baserad på programföretagens reklamintäkter. För år 2000 betalade de båda bolagen tillsammans närmare 290 miljoner mark i koncessionsavgift. Koncessionsavgifterna tillförs statens televisions- och radiofond. Fondens medel används i huvudsak till att finansiera Rundradion AB:s verksamhet.
Rundradion AB, MTV AB och Oy Ruutunelonen AB jämte ytterligare några programföretag har sedan den 1 september 2000 tillstånd att sända sina TV-program även med digital teknik i marknätet. Dessa sändningstillstånd löper ut den 1 augusti 2010. För närvarande finns det tio digitalkanaler. Utöver YLE:s, MTV3:s och Nelonens basutbud finns en nyhetskanal och en sportkanal. Samtliga digitalkanaler är än så länge gratiskanaler. Någon koncessionsavgift utgår inte sedan den 1 juli 2002 för dessa sändningstillstånd.
Televisionsverksamhet utövas även i kabel- och satellitnät. Närmare en miljon hushåll är anslutna till kabelnät, vilket motsvarar drygt 40 procent av alla hushåll. Närmare 350 000 hushåll tar emot satellitprogram via egen eller gemensam parabol.
Den 1 juli 2002 halverades i princip koncessionsavgiften för de båda kommersiella kanalerna MTV3:s och Nelonens analoga sändningar i marknätet. Samtidigt drogs avgiften in för marksändningar med digital teknik fram till den 1 september 2010. Det huvudsakliga skälet bakom denna åtgärd var att förbättra de kommersiella TV-företagens möjligheter att utveckla nya digitala tjänster men också för att göra det lättare för företag i allmänhet att komma in på TV-marknaden. För det fall ett programföretag sänder samma program både i digital och analog form gäller att företaget i sin fakturering och bokföring skall redovisa vilken del av omsättningen som härrör från analog respektive digital utsändning så att den kan läggas till grund för bestämmande av koncessionsavgiften. Är detta inte möjligt får Kommunikationsverket fastställa den andel som skall anses ha influtit av digital sändning. Då verket fastställer andelen skall det beakta den digitala signalens sebarhets- och hörbarhetsområde samt antalet digitala mottagare. Syftet med de nu redovisade bestämmelserna är som ovan nämnts att underlätta övergången till digitala utsändningar i marknätet. Den särredovisning av omsättningarna för analog respektive digital
SOU 2003:47 Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder
71
utsändning gäller därför inte programutbud som sänds vidare i kabelnät och som omfattas av koncessionsavgiften.
Koncessionsavgiften är liksom tidigare progressiv och tas ut enligt följande (belopp i 1 000 euro).
Omsättning Koncessionsavgift
vid den nedre gränsen
Koncessionsavgift i procent för den del av omsättningen som överskrider den nedre gränsen
3 400–5 000 0 5 5 000–6 700 84 7,5 6 700–10 000 210 10 10 000– 547 12,25
Den lägsta koncessionsavgiften är 500 euro.
5.4 Storbritannien
Digitala marksändningar pågår sedan 1998. Sex sändarnät används. Tre av näten används huvudsakligen av de programföretag som även svarar för analoga marksändningar – dvs. BBC, Channel 3, Channel 4 och Channel 5. Övriga sändarnät drivs av ett operatörsföretag, sedan den 1 juli 2002 av statliga British Broadcasting Corporation (BBC) i samarbete med privata Crown Castle.
Enligt plan skall de analoga sändningarna om vissa kriterier uppfylls avvecklas mellan åren 2006–2010. Ett villkor är att minst 95 procent av befolkningen skall kunna ta emot digitala marksändningar. Ett annat villkor är att minst 70 procent av hushållen också har möjlighet att ta emot sändningarna. Det senare följer av att så många som 70 procent av hushållen i Storbritannien enbart använder marknätet för sin TV-mottagning.
Som nämnts sänder BBC, Channel 3, Channel 4 och Channel 5 analoga marksändningar. Egentliga public service-företag är BBC och reklamfinansierade Channel 4. Channel 3 och Channel 5 är reklamfinansierade kanaler i public service-systemet utan något sådant uppdrag. Independent TV Commission (ITC) övervakar den privata TV-sektorn och BBC:s kommersiella verksamhet. ITC ger också licens för sändningstillstånd inom ramen för det s.k. ITV-systemet som idag består av ett 15-tal programföretag med olika regionala sändningstillstånd. Kanaler med ITC-licens betalar för analoga marksändningar en koncessionsavgift som grundar sig
Koncessionsavgift på TV-området i några andra länder SOU 2003:47
72
på en anbudstävlan. Avgiften består dels av en fast avgift (Cashbid) som justeras varje år, dels av en procentsats av den årliga omsättningen (Qualifying Revenue). För kanaler som sänds både analogt och digitalt i marknätet gäller att de får reducera underlaget för beräkningen av koncessionsavgiften proportionellt i förhållande till andelen hushåll som tar emot sändningarna digitalt (Digital Dividend).
TV-reklammarknaden SOU 2003:47
82
programmet. Annonsörerna får med hjälp av medierådgivare själva bedöma hur attraktivt det aktuella programmet är för att nå den primära målgruppen. Försäljningsformen används huvudsakligen för reklam som skall sändas under bästa sändningstid. Den andra formen som kallas RBS (Run-By-Station) innebär att annonsören köper enbart en viss mängd kontakter i sin målgrupp under en viss period. Programföretaget placerar sedan på egen hand reklaminslaget så att de utlovade kontakterna uppnås.
7.2 Reklaminvesteringar i traditionella medier
Reklaminvesteringar i traditionella reklammedier som exempelvis dagspress, kvällspress, fackpress, populärpress, utomhusreklam, bio, radio och TV m.fl. har successivt ökat under hela 1990-talet. Efter år 2000 har dock reklaminvesteringarna i dessa medier minskat något. Institutet för reklam- och mediestatistik (IRM) bedömer dock att reklaminvesteringarna kommer att öka med 3 procent under år 2003 (se bilaga 3).
År 1990 omsattes något mer än 10 miljarder kronor i traditionella reklammedier och år 2000 drygt 17,5 miljarder kronor, för att år 2001 minska till 15,7 miljarder kronor och år 2002 till 14,7 miljarder. En närmare redovisning av reklaminvesteringarna i traditionella medier lämnas i följande tabell.
Tabell 7.1. Reklaminvesteringar i traditionella medier 1990–2002, löpande priser, miljarder kronor
1990 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
10,9 10,5 12,3 13,1 13,2 14,2 15,6 15,8 17,5 15,7 14,7
Källa: MedieSverige 2001/2002 och IRM.
7.3 TV:s andel av reklaminvesteringarna
Sedan TV-reklam blev möjlig i Sverige har dess andel av reklaminvesteringarna successivt ökat. Samtidigt har också som redovisats de totala reklaminvesteringarna i traditionella medier ökat. År 1990 utgjorde televisionens andel av reklaminvesteringarna 2 procent. År 1992 fick den kommersiella televisionen genom TV4 AB:s tillstånd en rikstäckande marksänd kanal. Televisionens andel av reklam-
SOU 2003:47 TV-reklammarknaden
83
investeringarna ökade därefter dramatiskt utan att någon samtidig ökning av reklaminvesteringarna i traditionella medier skedde och redan år 1993 utgjorde televisionens andel av reklaminvesteringarna i traditionella medier 15 procent. Televisionens andel av de totala reklaminvesteringarna i traditionella medier har därefter fortlöpande ökat. År 2000 när reklaminvesteringarna i medier var som högst utgjorde televisionens andel av investeringarna 22,6 procent. Därefter har reklaminvesteringarna i de traditionella medierna minskat. Televisionens andel av investeringarna minskade också något år 2001 (22,4 %), men ökade igen år 2002 (23,4 %). En närmare redovisning av fördelningen av reklaminvesteringarna på TV lämnas i följande tabell.
Tabell 7.2. Fördelningen av reklaminvesteringar på TV 1990–2002 (procent)
1990 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
2,2 15,1 18,2 18,1 18,4 20,2 20,5 21,7 22,6 22,4 23,4
Källa: IRM.
7.4 TV4 AB:s andel av TV-reklaminvesteringarna
Den 2 mars 1992 startade TV4 AB:s reklamsändningar i marknätet. Vid starten nådde kanalen 4,8 miljoner tittare och den 31 december 1992 omkring 7 miljoner tittare. Som satellitkanal hade kanalen nått som mest 2,8 miljoner tittare. Företagts reklamintäkter uppgick år 1991 till drygt 75 miljoner kronor. År 1992 uppgick reklamintäkterna till närmare 365 miljoner kronor. Intäkterna har därefter stigit kraftigt med undantag för åren 1994–1996. År 2000 uppgick intäkterna till något mer än 2,3 miljarder kronor. Åren 2001 och 2002 har intäkterna fallit något, men ligger ändå på en nivå som klart överstiger de nivåer som uppnåddes under 1990talet.
TV4 AB:s andel av TV-reklaminvesteringarna ökade mycket snabbt under första hälften av 1990-talet. År 1991 – året innan TV4 AB fick koncession att sända i marknätet – uppgick TVreklaminvesteringarna till 484 miljoner kronor. TV4 AB:s andel av investeringarna var då 8 procent. TV4 AB:s andel av TVreklaminvesteringarna har därefter ökat kraftigt. År 1995 var andel som störst, 68 procent. Därefter har TV4 AB:s andel av TV-
TV-reklammarknaden SOU 2003:47
84
reklaminvesteringarna i stort sett pendlat mellan 58 och 60 procent. En närmare redovisning av denna utveckling lämnas i följande tabell.
Tabell 7.3. Televisionens nettointäkter från reklam 1992–2002, A) löpande priser (miljoner kronor) samt B) TV4 AB:s nettointäkter i löpande priser inklusive lokala-TVbolagens intäkter(miljoner kronor) och C) andel (procent)
1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002
A 880 1586 2228 2373 2416 2865 3204 3434 3959 3509 3446 B 365 922 1387 1585 1582 1788 1997 2096 2361 2029 2077 C 42 58 62 67 66 62 62 61 60 58 60
Källa: IRM, TV4 AB:s årsredovisningar.
7.5 Sammanfattande analys av TV-reklammarknaden
Tv-reklammarknaden har under ifrågavarande period mer än fördubblats. Till och med 1995 följde TV4 AB:s reklamintäkter utvecklingen på TV-reklammarknaden. En period därefter har TV4 AB inte fullt kunnat håll sin andel av en växande TV-reklammarknad. Under de senaste två åren har TV-reklammarknaden minskat i storlek. TV4 AB har dock kunnat behålla sin andel av en krypande TV-reklammarknad och till och med något öka denna andel.
85
8 Överväganden och förslag
8.1 Utgångspunkter
Som har redovisats i det föregående var det ursprungliga syftet med en koncessionsavgift på TV-området att den skulle motverka effekterna av den brisfälliga konkurrens som blev följden av att det företag som ensam skulle ha rätt att sända reklam-TV i rikstäckande marksändningar i viss mån verkade på en skyddad marknad. Det bedömdes att programföretaget skulle kunna erbjuda annonsörerna en potentiell publik som var åtminstone dubbelt så stor som de dåvarande satellitkanalernas och att programföretaget skulle få konkurrensfördelar även i jämförelse med andra reklammedier (prop. 1991/92:78 s. 10 och 11).
I propositionen anfördes vidare att det var naturligt att koncessionsavgiften skulle upphöra om Sveriges Television skulle få tillstånd av sända betalda annonser. Detsamma skulle gälla om något annat företag fick tillstånd att sända reklam i rikstäckande televisionssändningar i rundradio. Enligt propositionen var det emellertid i det senare fallet inte lika självklart att skyldigheten att betala avgift helt skulle bortfalla. I sådant fall, liksom i fall av andra förändringar i fråga om aktörer eller teknik på marknaden, kunde det vara skäl att mer förutsättningslöst ompröva avgiftens konstruktion och storlek (a. prop. s. 12).
TV4 AB:s ensamrätt att bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam gäller som också redovisats numera i det analoga marknätet. I det digitala marknätet har flera programföretag givits rätt att bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam.
I koncessionsavgiftslagen föreskrivs också att det är ensamrätten att i hela landet sända TV-program med analog sändningsteknik som konstituerar avgiftsskyldigheten. Den rörliga delen av koncessionsavgiften är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser som sker med stöd av tillståndet att sända televisionsprogram med analog
Överväganden och förslag SOU 2003:47
86
sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Frågan vilken hänsyn som vid beräkningen av avgiftsunderlaget för koncessionsavgiften skall tas till reklamintäkter från sändningar som tas emot med digital teknik är dock fortfarande i någon mån osäker eftersom TV4 som redovisats i avsnitt 4.4 överklagat Radio- och TV-verkets beslut den 3 mars 2003 avseende den rörliga avgiften för andra halvåret 2002. Målet är ännu inte avgjort (april 2003). Jag utgår i mina överväganden från lagtexten i dess gällande lydelse.
När jag skall ta mig an frågan om det är fortsatt motiverat med en avgiftsskyldighet för det företag som ensamt har rätt att sända reklam i rikstäckande analoga marksändningar, för närvarande TV4 AB, ser jag tre frågor som särskilt behöver övervägas, två från materiella utgångspunkter och en mer principiell. De går dock delvis i varandra.
Den första frågan är om det är motiverat med en ändring – i praktiken sänkning – av koncessionsavgiften därför att de faktiska förutsättningarna är annorlunda nu än år 1992 på grund av att antalet hushåll som har tillgång till andra TV-program än de marksända är betydligt fler än de var då. Det sades år 1992 att det fanns dubbelt så många tittare i marknätet som i satellit. Differensen är idag betydligt mindre. Hösten 1992 hade 55 procent av tittarna tillgång till satellitsändningar. I dag är siffran 72 procent. Marknätet som byggdes ut under perioden 1991–1993 når 98 procent.
Den andra frågan gäller vad det kostar att driva en TV-kanal idag jämfört med år 1992. Procentsatserna och beloppsgränserna lades ju fast mot bakgrund av beräkningar i det avseendet. När en jämförelse görs idag måste hänsyn tas – utöver förändringar i konsumentprisindex, som är inbyggt i regleringen – dels till att tillståndsvillkoren för kanalen förändrats i skärpande riktning, vilket medfört kostnadsökningar, dels till att reglerna för reklamsändningarna förändrats, vilket medfört ökade intäkter.
Den principiella frågan gäller det förhållandet att utgångspunkten för hela regleringen var att det företag som fick tillståndet skulle komma att vara ensamt om att sända annonser i rikstäckande marksändningar. Eftersom de digitala sändningstillstånden också är rikstäckande har den ursprungliga förutsättningen rubbats. De pågående målen rörande koncessionsavgiften har fokus på den frågan. I praktiken är denna fråga som jag ser det i dag av marginell betydelse. De analoga sändningarna når hela landet men det är som
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
87
framgått endast några få procent av tittarna som har faktiska möjligheter att se de digitala parallellsändningarna. Det är dock självklart att det behövs en omprövning av förutsättningarna för att ta ut en avgift som rent konstitutionellt är att se som en skatt när den principiella utgångspunkten för dess införande – monopolställningen – har rubbats. Som just nämnts angavs i propositionen att avgiftens storlek och konstruktion förutsättningslöst skulle omprövas om något annat företag fick tillstånd att sända reklam i rikstäckande sändningar. Riksdagen har visserligen redan genom lagstiftning anpassat reglerna till detta nya förhållande men jag ser den samtidiga begäran av en grundlig översyn av reglerna för koncessionsavgiften som en önskan om att den förutsättningslösa omprövningen skall göras – även om det sker i efterhand. Västentligt i sammanhanget är att regeringen nu föreslagit att de analoga sändningarna skall upphöra under år 2007, vilket radikalt förändrar scenen. Om inte förr så år 2007 kommer frågan att i högsta grad även vara av praktisk betydelse. Sannolikt medför detta också att det antal som tar emot sändningarna digitalt kommer att öka de närmaste åren. När de analoga sändningarna upphör finns inte längre förutsättningar att tillämpa lagen. Propositionen är ännu inte behandlad av riksdagen varför viss osäkerhet råder om vilket beslutet kommer att bli. Jag utgår i mina följande resonemang från att propositionens förslag kommer att genomföras.
När det gäller den närmare avvecklingen av de analoga TVsändningarna skall de enligt regeringens förslag ske etappvis. En kommission skall utarbeta en plan för när sändningarna skall stängas av i olika geografiska områden. Det bör därvid noteras att avgiftsbestämmelserna i koncessionsavgiftslagen vilar på förutsättningen att programföretagets sändningstillstånd gäller hela landet. En etappvis nedläggning av TV4 AB:s analoga sändningar skulle således kunna innebära att det så snart nedläggningen av dessa sändningar har inletts inte längre finns förutsättningar att tillämpa lagen. Jag utgår vid min bedömning ifrån att det inte är tänkt att den etappvisa nedläggningen skall rubba förutsättningarna för koncessionsavgiftslagen.
I sammanhanget skall påpekas att det – även om man utgår från att de analoga sändningarna såvitt gäller det nät TV4 AB använder skall vara rikstäckande tills vidare men upphöra under år 2007 – inte är helt lätt att ge några välavvägda förslag ens för de närmast kommande åren. Utöver den osäkerhet som råder beträffande
Överväganden och förslag SOU 2003:47
88
takten för ökningen av tittare i de digitala marknäten och motsvarande minskning i de analoga tillkommer att de nu gällande digitala sändningstillstånden i marknätet går ut i december 2003 och det analoga sändningstillståndet i marknätet för TV4 AB i december 2005. Det är således osäkert vilka programföretag som kommer att ha sändningstillstånd under övergångsperioden och i vilken utsträckning sändningarna kommer att vara reklamfinansierade. Jag utgår vid mina överväganden från den nu rådande situationen. Det är knappast meningsfullt att jag spekulerar i vilka förändringar som förhandlingar och beslut om nya tillstånd kommer att innebära för aktörerna på marknaden under de närmaste åren.
Med dessa utgångspunkter övergår jag till att närmare diskutera möjliga lösningar. Jag behandlar först nedläggningen av det analoga sändarnätet. Därefter behandlar jag i tre avsnitt de tre frågor jag särskilt nämnt. Slutligen tar jag upp frågan om särregler för reklamintäkter i de regionala sändningarna.
8.2 Bestämmelserna om koncessionsavgift på televisionens område skall upphöra att gälla i samband med att de analoga sändningarna upphör helt
Mitt förslag: När de analoga TV-sändningarna upphör år 2007 skall bestämmelserna om koncessionsavgift på televisionens område upphöra att gälla.
Regeringen har som redovisats i propositionen Digitala TVsändningar (prop. 2002/03:72) föreslagit att de digitala TVsändningarna byggs ut och att de analoga TV-sändningarna upphör efter en övergångsperiod. Minst två av de nuvarande fem digitala sändarnäten skall enligt regeringens förslag byggas ut så att mellan 98 och 99 procent av den fast bosatta befolkningen kan ta emot sändningarna, vilket är en något större räckvidd än den som för närvarande gäller för de analoga marksändningarna av TV4 men samtidigt en något mindre räckvidd än den som för närvarande gäller för motsvarande sändningar av SVT1 och SVT2. De två sändarnäten skall i första hand användas av Sveriges Television, Sveriges Utbildningsradio och för andra sändningar som sker med
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
89
stöd av sändningstillstånd med villkor om opartiskhet, saklighet och ett mångsidigt programutbud. Härigenom kommer minst åtta TV-kanaler från dels Sveriges Television och Sveriges Utbildningsradio, dels andra TV-företag, att kunna tas emot från marksändare i så gott som hela landet. Den angivna räckvidden bedöms kunna vara uppnådd senast vid utgången av år 2005. Övriga tre nät, varav två med en räckvidd på 90 procent och ett med en räckvidd i dag på ca 50 procent, berörs inte i propositionen. Jag drar slutsatsen att ett antal företag även fortsättningsvis kommer att ha tillstånd att sända i dessa nät, varav vissa sannolikt kommer att finansiera verksamheten med reklamintäkter.
Vad gäller tidpunkten för övergången har föreslagits att de analoga TV-sändningarna skall läggas ned etappvis, dock med början tidigast när lagstiftningen om skyldighet att vidaresända vissa TV-program i kabelnät har anpassats till att alla marksändningar är digitala (sannolikt tidigast den 1 januari 2005) och att de analoga sändningarna skall ha upphört helt senast den 1 oktober 2007.
Det är givet att den dag några analoga sändningar inte längre förekommer och ett antal företag – varav en del sannolikt finansierar sina sändningar med reklam – får antas ha fått tillstånd att sända digitalt med täckningsgrader på 90 % och däröver, har grunden för den nu gällande koncessionsavgiftsregleringen försvunnit. Jag föreslår att de bestämmelser i koncessionsavgiftslagen som avser televisionen nu uttryckligen upphävs med ikraftträdande då de analoga sändningarna skall ha upphört helt, dvs. vid utgången av september 2007. Härigenom får det företag som har tillstånd till rikstäckande reklamfinansierade sändningar de framtida förutsättningarna tydligt fastlagda, vilket bör bidra till att underlätta dess planering av verksamheten. Skulle riksdagen bestämma ett annat slutdatum får lagändringen anpassas till det datumet. I avsnitt 8.3–8.7 lämnar jag förslag som tar sikte på tiden fram till den 1 oktober 2007.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
90
8.3 Konkurrenssituationen på TV-marknaden motiverar fortsatt avgiftsskyldighet
Min bedömning: En avgiftsskyldighet är av konkurrensskäl fortsatt motiverad på TV-reklammarknaden.
De senaste 15 åren har omfattande förändringar skett på TVområdet. Förändringarna har bl.a. inneburit att det företag som har ensamrätt till rikstäckande analoga marksändningar med reklam inte längre, som bl.a. anfördes i förarbetena som en av flera omständigheter för att införa en koncessionsavgift för programföretaget, kan erbjuda annonsörerna en potentiell publik som är dubbelt så stor som de reklamfinansierade satellit-TVkanalernas.
År 1992 fanns det fem svenskspråkiga TV-kanaler som konkurrerade om samma publik – tre kanaler i de rikstäckande marknäten (Kanal 1, TV2 och TV4) och två satellitkanaler (TV3 och TV5 Nordic). I dag finns det, utöver Sveriges Television AB:s båda kanaler SVT1 och SVT2 samt TV4 AB:s kanal TV4 som distribueras med analog sändningsteknik i hela landet i marknät, ett 15-tal reklamfinansierade kommersiella kanaler som sänder via satellit och särskilt vänder sig till den svenska publiken. Därutöver finns det möjlighet för den svenska publiken att ta emot ett stort antal TV-kanaler via satellit från hela världen.
De båda satellitkanalerna TV3 och Kanal 5 (tidigare TV5 Nordic) är TV4:s främsta konkurrenter på annonsörsmarknaden för TV-reklam. De tre kanalerna har tillsammans omkring 90 procent av hela den svenska TV-reklammarknaden. År 1992 nådde TV3:s och Kanal 5:s sändningar som mest 50 respektive 41 procent av den svenska TV-publiken. I dag når de båda kanalerna 64 respektive 61 procent enligt uppgift från Mediamätning i Skandinavien MMS AB. Det innebär att den del av den svenska tittarmarknaden – hushåll med tillgång endast till marksändningar har minskat betydligt under perioden. Numera kan andelen hushåll som har tillgång till fler kanaler än SVT1, SVT2 och TV4 uppskattas till 72 procent. År 1992 var siffran 55 procent.
Den ökade konkurrensen om TV-publiken återspeglas även i TV-kanalernas tittartidsandelar. Trenden är att andelen tittartid i marksänd TV minskar medan andelen tittartid i satellitsänd TV ökar. Publikt sett har dock den ökade konkurrensen från andra
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
91
reklamfinansierade satellitkanaler inte inneburit något problem för TV4. TV4 har sedan mitten av 1990-talet varit den största svenska TV-kanalen med en tittartidsandel en genomsnittlig dag på mellan 27 och 28 procent. Under år 2002 har dock kanalen tappat något i tittartidsandel. För detta år uppmättes andelen till 25 procent. Även om kanalen TV4 storleksmässigt har behållit sin andel av tittarna under perioden i fråga innebär den nu beskrivna övergången av marktittare till satellit ett kommersiellt problem för TV4 AB i så måtto att TV4 AB:s konkurrenter också får tillfälle att ”sälja” en del av dessa tittare på reklammarknaden. När det gäller tittande i kommersiella kanaler har TV4 tappat tittare (se tabell 6.9).
Även om de förändringar på TV-området som nu beskrivits inneburit att TV4 AB:s ställning på TV-reklammarknaden inte längre är helt densamma som förelåg då företaget gavs ensamrätt att i hela landet sända reklam-TV i marknätet, är dock TV4 – genom att kanalen sänds i det analoga rikstäckande marknätet och genom att kabel-TV-företagen är skyldiga att vidaresända programtjänsten – den enda reklamfinansierade TV-kanal vars sändningar i stort sett hela befolkningen inte bara har möjlighet att ta emot utan också har faktiska förutsättningar att titta på. Detta förhållande ger TV4 AB alltjämt en stark ställning på TVreklammarknaden.
Det måste också konstateras att de nu beskrivna förändringarna på TV-området mer eller mindre var förutsatta när regelverket infördes.
Den nu beskrivna förändringen återspeglas också till viss del vad gäller TV4 AB:s andel av de totala TV-reklaminvesteringarna i Sverige. Under första hälften av 1990-talet ökade TV4 AB:s andel av reklaminvesteringarna mycket kraftigt. Första året (1992) TV4 AB sände kanalen TV4 i marknätet uppgick programföretagets andel av de totala TV-reklaminvesteringarna till 42 procent, andra året till 58 procent, tredje året till 62 procent och fjärde året till 67 procent. Därefter har andelen minskat något. För perioden 1997–2002 har företagets andel av de totala TV-reklaminvesteringarna pendlat kring 60 procent. I förhållande till 1994 och 1995 är det en minskning, men samtidigt går det inte med utgångspunkt enbart från dessa siffror om någon eller några procentenheters förändring upp eller ned att dra alltför långt gående slutsatser om konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
92
När det gäller TV-reklammarknader finns inte någon säker kunskap om vilken befolkningstäckning konkurrerande distributionsformer (satellit eller digitala marksändningar) måste nå upp till för att man skall kunna säga att TV4 AB inte längre har någon sådan konkurrensfördel av sin ensamrätt i det analoga marknätet att det av konkurrenshänsyn behövs någon konkurrensreglerande koncessionsavgift. Verklig priskonkurrens kan vara en indikation på att en sådan situation är för handen. Den svenska TVreklammarknaden kännetecknas dock inte av priskonkurrens. Tvärtom är enligt tillgänglig statistik TV-reklampriserna i Sverige de högsta i Europa. Vidare kan konstateras att TV4 har behållit omkring 60 procent av TV-reklaminvesteringarna samtidigt som kanalens andel har minskat från 57 procent till 43 procent av tittartiden på kommersiell TV (från 70 procent till 57 procent jämfört enbart mellan TV4, TV3 och Kanal 5).
Statmakterna har också under perioden i fråga vid två skilda tillfällen genom ändringar i lagstiftningen om reklamsändningar stärkt TV4 AB:s ställning i förhållande till konkurrerande reklam-TV-kanaler. Dels har den tillåtna tiden för annonsinslag under bästa sändningstid ökat, dels har det blivit tillåtet att avbryta TVprogram för att sätta in annonser. Sammantaget har dessa ändringar gett företaget möjlighet att sända mer reklam under den för annonsörerna mest attraktiva sändningstiden. Ändringarna har således minskat den konkurrensfördel som de programföretag med inriktning på den svenska marknaden har haft (i första hand TV3 och Kanal 5) som valt att etablera sig utanför Sverige.
Det är inte helt enkelt att bestämma värdet av en ensamrätt. Ett sätt kan vara att använda sig av ett auktionsförfarande. Ett sådant förfarande kan göras på lite olika sätt. För att motverka alltför höga bud kan man exempelvis använda sig av en anbudsmetod som innebär att den högstbjudande inte behöver betala mer än näst högsta bud. Ett annat sätt för att bestämma värdet av ensamrätten är att använda den metod som koncessionsavgiftslagen bygger på, nämligen en teoretisk uppskattning av värdet av en sådan ensamrätt Även om jag från principiella utgångspunkter anser att ett anbudsförfarande i någon form hade varit att föredra vid tillståndsgivningen till en TV-kanal ser jag ingen anledning eller ens möjlighet att i det övergångsskede som nu råder föreslå införande av ett sådant system. Det torde dessutom knappast rymmas inom mina direktiv.
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
93
Sammanfattningsvis bedömer jag mot bakgrund av vad jag nu redovisat att en avgiftsskyldighet är fortsatt motiverad för att fylla avsedd konkurrensreglerande funktion och att principerna för den nuvarande ordningen alltjämt skall gälla. Jag återkommer till frågan om själva avgiftens konstruktion och beloppsgränserna.
8.4 Koncessionsavgiftens konstruktion bör inte ändras
8.4.1 Bakgrund
Enligt 2–4 §§ koncessionsavgiftslagen består koncessionsavgiften av dels en fast del, dels en rörlig del som är progressiv.
Den fasta avgiften tas ut med ett belopp för varje månad under vilken sändningarna bedrivs med stöd av tillståndet och utgår med 50 miljoner kronor för kalenderår. Den rörliga avgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder och baseras på reklamintäkterna från sändningar med analog sändningsteknik och sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut med 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 375 miljoner men inte 500 miljoner kronor, 40 procent av intäkterna till den del de överstiger 500 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor och 50 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner kronor.
Den fasta avgiften och beloppsgränserna för den rörliga avgiften har som utgångspunkt förhållandena i oktober 1991. De justeras årligen med hänsyn till förändringarna i det allmänna prisläget, mätt med konsumentprisindex.
I propositionen (prop. 1991/92:78) som låg till grund för beslutet att införa en koncessionsavgift anfördes att avgiften borde vara anpassad till intäkternas storlek. Om intäkterna var låga var det angeläget att programföretaget ändå hade tillräckliga resurser för att kunna uppfylla sina åtaganden att sända ett omväxlande programutbud av god kvalitet. Avgiften borde då vara förhållandevis låg. Vid högre intäkter, då företagets betalningsförmåga var större, borde avgiften proportionellt vara högre. I botten borde ligga en fast avgift, medan den rörliga avgiften borde sättas in över vissa intäktsnivåer. Vidare anfördes att kostnaderna för att driva en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud kunde uppskattas till i storleksordningen 800 miljoner kronor per år. Upp till denna intäktsnivå borde koncessionsavgiften vara jämförelsevis
Överväganden och förslag SOU 2003:47
94
låg. Vid avsevärt högre intäktsnivåer kunde däremot avgiften utgöra en betydande andel av intäkterna utan att möjligheterna till långsiktig lönsamhet äventyrades (a. prop. s. 12 och 13).
8.4.2 Överväganden och förslag
Min bedömning: Koncessionsavgiftens konstruktion med en fast del och rörlig del bör behållas. Procentsatser och beloppsgränser bör inte ändras.
Den fasta delen av avgiften
Den fasta delen av koncessionsavgiften består som nämnts av en avgift för varje månad som sändningar bedrivs. Den är så anpassad att den med det kostnadsläge som gällde då koncessionsavgiftslagen trädde i kraft skall ge ett årligt belopp om 50 miljoner kronor. Storleken av månadsavgiften bestäms en gång per år och justeras med hänsyn till förändringarna i penningvärdet. Det finns inga närmare överväganden om den fasta avgiften redovisade i förarbetena till koncessionsavgiftslagen. Jag ser inga skäl att ändra den fasta avgiften.
Den rörliga delen av avgiften
TV4 AB arbetar som tidigare framhållits i viss mån på en skyddad marknad. I förarbetena till koncessionsavgiftslagen anfördes att på sådana skyddade marknader ställs kraven på ekonomisk effektivitet lägre än på marknader där det finns medtävlare som arbetar under jämförbara villkor. Förtjänstmarginalerna blir högre, under vissa förhållanden extremt höga. När sådana marknader öppnas för konkurrens har de företag, som har anpassat sig efter de villkor som tidigare rådde, ofta svårt att klara omställningen. För att effekterna av den bristfälliga konkurrensen skulle motverkas borde därför enligt propositionen ett programföretag som ensamt hade rätt att bedriva rikstäckande reklamsändningar betala en koncessionsavgift till staten som var anpassad till intäkterna storlek utan att möjligheterna till långsiktig lönsamhet äventyrades.
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
95
Någon koncessionsavgift på reklamintäkter utgår inte för intäkter upp till intäktsskiktet 750 miljoner kronor räknat för ett helt kalenderår. Intäktsnivån är enligt förarbetena satt med beaktande av vad det kan antas kosta att driva en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud (prop. 1991/92:78 s. 13).
Gränserna för beräkningen av den rörliga delen av koncessionsavgiften justeras årligen baserat på förändringen i konsumentprisindex sedan oktober 1991. När koncessionsavgiftslagen trädde i kraft var således den nedre gränsen för den rörliga delen av koncessionsavgiften 750 miljoner kronor. Baserat på förändringen i konsumentprisindex var denna gräns 877 miljoner kronor år 2002.
TV4 AB:s kostnader för att driva kanalen TV4 (exklusive kostnader för koncession) uppgår år 2002 till 1 584 miljoner kronor enligt bolagets årsredovisning för det året. Detta väcker frågan i vilken utsträckning den justering som görs årligen med hänsyn till förändringen i konsumentprisindex sedan oktober 1991 svarar mot de ökade programkrav som ställts på TV4 AB i de olika sändningstillstånden. Skärpta krav på kulturproduktioner och krav på att programmen skall vara tillgängliga för funktionshindrade är krav som har tillkommit, liksom krav på regionala sändningar.
I den ovan nämnda propositionen anges kostnaden för att driva en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud till uppskattningsvis 800 miljoner kronor vilket motsvarar 958 miljoner kronor år 2002 om man tar hänsyn till förändringen i konsumentprisindex sedan oktober 1991 (19,8 procent). Någon fördelning av beloppet på kostnadsslag gjordes inte i propositionen. En sådan kostnadsfördelning fanns dock i TV-utredningens betänkande TV-politiken (SOU 1989:73). Utifrån TV-utredningens beräkningar av hur mycket det skulle kosta att driva en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud fördelar sig kostnaderna (miljoner kronor) uppskattningsvis enligt följande med hänsyn till förändringen i konsumentprisindex sedan oktober 1991. TV4 AB:s kostnader för att driva kanalen TV4 inklusive lokal-TV enligt uppgifterna i årsredovisningen för år 2002 redovisas parallellt. Kostnaderna interaktiv TV och licensiering ingår inte. Kostnaderna för ”Nyheter” ingår i Egenproduktion. Kostnaderna för personal, administration och lokaler redovisas under Övrigt.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
96
1992 2002 Differens
Nyheter 132 Egenproduktion och inköp 497 793 -164 Lokal-TV 247 -247 Distribution 240 180 +60 Personal 54 Administration 16 Lokaler 6 Avskrivningar 13 41 -28 Övrigt 323
Summa
958 1 584 -626
TV4 AB:s kostnader för att driva kanalen TV4 är avsevärt högre än statsmakternas ursprungliga beräkningar av vad det skulle kosta att driva en TV-kanal med ett någorlunda ambitiöst programutbud. Det programutbud företaget har i dag följer delvis av dess sändningstillstånd men är också självvalt. Hur stor del av programkostnaderna som är nödvändiga för att villkoren i sändningstillståndet skall kunna tillgodoses är svårt att uppskatta. Att kostnaderna för de regionala sändningarna är en sådan kostnad torde dock stå utom diskussion. När det gäller övriga kostnader kan dessa bara uppskattas.
När det gäller TV4 AB:s kostnader för de regionala sändningarna går det dock inte att bortse från den tidigare nämnda uppgörelsen som regeringen och TV4 AB träffade hösten 1996. Uppgörelsen innebar att sändningstillståndet skulle kompletteras med en skyldighet för TV4 AB att i hela Sverige regionalt sända och producera program mot att reklamreglerna i gengäld ändrades så att företaget fick sända mer reklam under bästa sändningstid. Uppgörelsen byggde på att företaget härigenom på några års sikt skulle få full kompensation för den regionala verksamhetens kostnader. Huruvida övriga programkostnader är nödvändiga för att sändningstillståndet skall uppfyllas eller är eget val är som sagt inte möjligt att avgöra.
Jag ser mot bakgrund vad jag nu redovisat inte anledning att föreslå någon ändring av procentsatserna eller beloppsgränserna. Även den rörliga avgiften bör således vara konstruerad på samma sätt som hittills. Jag behandlar dock frågan om kostnaderna för de regionala sändningarna särskilt (se avsnitt 8.6).
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
97
8.5 En nedtrappning av avgiften fram till dess att de analoga sändningarna helt upphör
8.5.1 Bakgrund
För samtliga sändningsformer för TV har inletts ett skifte från analog till digital sändningsteknik.
I november 2000 beslutade riksdagen att marksänd digital-TV skulle få byggas ut i hela landet. Regeringen har därefter gett tillstånd för rikstäckande digitala sändningar av 18 programtjänster samt Post- och telestyrelsen i uppdrag att koordinera frekvenser för ytterligare två rikstäckande sändarnät för marksänd digital-TV. I dagsläget finns det fem sändarnät – varav fyra i drift. De fyra nät som är i drift har en befolkningstäckning på 90 procent. Det femte nätet når 50 procent av den fast bosatta befolkningen. Ett 30-tal olika programtjänster kommer att kunna rymmas i de digitala marksändningarna när alla näten har tagits i bruk. Antalet abonnenter i de digitala marknäten är dock ännu inte fler än omkring 140 000, dvs. några få procent av samtliga TV-hushåll.
Om regeringens nu framlagda förslag om en avveckling av de analoga sändningarna i marknätet antas av riksdagen, kommer det analoga marknätet att läggas ned helt under år 2007. Tidpunkten är satt till senast den 1 oktober det året.
Det innebär givetvis att antalet hushåll med möjlighet att ta emot flera TV-kanaler än SVT och TV4 kommer att öka betydligt under de närmaste åren för att vid utgången av september 2007 vara närmare 100 procent.
8.5.2 Överväganden och förslag
Mitt förslag: För perioden fram till dess att de analoga sändningarna helt upphör skall koncessionsavgiften reduceras med 20 procent under år 2004, 40 procent under år 2005, 60 procent under år 2006 och 80 procent under år 2007.
Digitaliseringen av marknätet kan få till effekt att flera reklamfinansierade TV-kanaler får samma räckvidd som TV4 har i dag. Jag har konstaterat (se avsnitt 8.3) att TV4:s särställning som rikstäckande reklam-TV-kanal har ändrats till följd av de omfattande förändringar som skett de senaste 15 åren på TV-
Överväganden och förslag SOU 2003:47
98
området. I takt med att allt fler inte bara har möjlighet att ta emot digital marksänd TV utan också kommer att skaffa sig nödvändig mottagarutrustning kommer TV4:s särställning som rikstäckande reklam-TV-kanal att efter en övergångsperiod helt upphöra.
Knappt 30 procent av de svenska hushållen använder idag enbart det analoga marknätet för att ta emot TV-sändningar. Den pågående utbyggnaden av det digitala marknätet gör det möjligt för de hushåll som i dag använder marknätet för TV-mottagning att även i framtiden göra det. Samtidigt innebär denna utveckling att den grupp hushåll där TV4 är ensamt om att sända reklam-TV successivt kommer att minska. Den planerade digitala nätutbyggnaden innebär visserligen att endast två av de nuvarande sändarnäten skall göras rikstäckande medan övriga nät skall behålla sin nuvarande täckningsgrad på 90 procent. Vilka programföretag utöver Sveriges Television som kommer att ges sändningstillstånd i de båda rikstäckande näten är för närvarande inte känt. Det kan i och för sig mycket väl bli så att TV4 AB ges ett sådant tillstånd medan företagets konkurrenter hänvisas till nät med den något lägre täckningsgraden. Oavsett hur tillstånden fördelas innebär dock den successiva övergången från analog marksändning och mottagning till digital marksändning och mottagning att TV4 AB:s särställning reduceras och att behovet av konkurrensreglerande åtgärder successivt bortfaller.
Med vilken takt hushållen kommer att gå över från analog mottagning till digital mottagning är för närvarande omöjligt att ha någon bestämd uppfattning om. Under en övergångsperiod kommer således de programföretag som i dag sänder i det analoga marknätet att samtidigt sända samma program i det digitala marknätet. Parallellsändningarna medför inte bara ökade sändningskostnader för dessa programföretag. Digital-TVverksamheten kräver också nya investeringar i teknik och tjänster. Digitaliseringen av marknätet innebär betydande besparingar först i det skede då det analoga marknätet kan läggas ned. Detta gäller bl.a. för TV4 AB.
Vid beräkningen av den rörliga avgiftens storlek enligt 4 § koncessionsavgiftslagen görs det för närvarande ingen åtskillnad mellan annonsintäkter som härrör från sändningar som sker med stöd av ett tillstånd enligt 2 kap. 2 § radio- och TV-lagen där sändningen sker med analog teknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa. Samliga intäkter som programföretaget haft för att det sänt annonser ingår i beräknings-
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
99
underlaget. Detta gäller oavsett om sändningen sker med stöd av sändningstillstånd i marknätet eller inte och oavsett om den sker med analog eller digital teknik (jfr bet. 2002/03:Ku25 s. 31). Sänds ett program i både analog och digital form i marknät gäller således att annonsintäkterna i sin helhet skall räknas med i underlaget för beräkningen av koncessionsavgiften. Sänds däremot ett program bara digitalt i marknätet gäller i stället att intäkterna som programföretaget har haft för att det sänt annonser inte skall ingå i avgiftsunderlaget. Det innebär att om TV4 AB startar nya kanaler som sänder annonser och som enbart distribueras i t.ex. det digitala marknätet, kommer annonsintäkterna inte att ingå i avgiftsunderlaget.
Statsmakternas ställningstagande för att inte göra någon åtskillnad när det gäller reklamintäkter som härrörde från analoga respektive digitala sändningar av samma programutbud gjordes mot bakgrund av bedömningen att sändningarna av TV4 AB:s huvudkanal i det digitala marknätet inte alstrade några särskilda intäkter eftersom annonsörernas intresse av att sända reklam i TV4 AB:s analoga program var en följd av att reklamsändningen nådde hela landet. Att programmet även sändes parallellt i det digitala marknätet saknade därför betydelse eftersom målet att nå ut till alla hushåll redan var uppfyllt genom marksändningen och parallellsändningen via satellit (prop. 2001/02:170 s. 9).
Radio- och TV-verket utgick i sitt beslut avseende koncessionsavgift för andra halvåret 2002 från denna ordning. TV4 AB har som nämnts överklagat beslutet och menar att avräkning skall göras för dem som ser de digitala sändningarna. Jag har ingen anledning att ta upp den frågan. Såvitt gäller framtiden konstaterar jag dock att den gradvisa övergången till digitala sändningar på grund av ställningstagandena i prop. 2002/03:74 med all sannolikhet kommer att öka kraftig de närmaste åren. Detta påverkar företagets monopolställning i hög grad.
Det är därför rimligt att det företag som har koncessionen erhåller en reduktion av sin avgift. Statsmakternas beslut om marksänd digital-TV medför att värdet av ensamrätten till marksänd analog-TV inte längre kommer att vara densamma. Om riksdagen antar regeringens förslag om en avveckling av de analoga sändningarna under år 2007 blir följden rimligen att intresset för de digitala sändningarna ökar. Detta talar för att koncessionsavgiften bör sänkas i takt med att tittarna övergår från analoga till digitala sändningar i marknätet. Andra distributionsformer berörs inte.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
100
Därtill kommer att distributionskostnaderna för TV4 AB under den nuvarande tillståndsperioden (utgången av år 2005) kommer att vara höga på grund av att distributionen sker parallellt med både analog och digital sändningsteknik via marksändare. För Sveriges Television och Utbildningsradion har ett särskilt distributionskonto inrättats för finansieringen av TV-distributionen (prop. 2000/01:94, bet. 2000/01:KrU8, rskr. 2000/01:268). Någon sådan lösning är självklart inte möjlig för ett kommersiellt programföretag som TV4 AB.
I Norge, Finland och Storbritannien har i tillståndsgivning och lagstiftning särskilt beaktats programföretagens övergångsvis ökade distributionskostnader till följd av den dubbla distributionen av programmen. Samtliga tre länder tillämpar, i syfte att underlätta teknikskiftet i marknätet, system som i huvudsak går ut på att programföretagens koncessionsavgifter som i samtliga fall beräknas på företagens intäkter för att de sänder annonser – för det fall man av programföretagens redovisning inte kan härleda annonsintäkterna till analog respektive digital utsändning – skall reduceras i förhållande till antalet TV-tittare som tar emot programmen i marknätet med digital teknik. I Storbritannien omfattas dock all digital mottagning oavsett distributionsform (se avsnitt 5).
Enligt min bedömning finns det i praktiken två alternativa lösningar för att övergångsvis kompensera företaget för den förändrade konkurrenssituationen och för ökande distributionskostnader. Antingen räknas inte annonsintäkter som härrör från digitala utsändningar i marknät med i avgiftsunderlaget eller också trappas koncessionsavgiften ned med en viss procentsats för varje år fram till dess att de analoga sändningarna har upphört helt. Det första alternativet förutsätter ingen fast bestämd tidpunkt för när de analoga sändningarna upphör, utan kan användas så länge som parallellsändningar pågår. Det andra alternativet kräver dock att det finns en bestämd slutpunkt för de analoga sändningarna.
Varken i Norge, Finland eller Storbritannien har man ännu fastställt någon tidpunkt för när de analoga marksändningarna skall upphöra. Regeringens nu framlagda förslag om att de analoga sändningarna skall upphöra under år 2007 medför för Sveriges del att även det andra alternativet är möjligt.
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
101
Det första alternativet
Enligt det första alternativ skulle under perioden fram till dess att de analoga marksändningarna helt upphör de annonsintäkter som hänför sig till ett programföretags digitala sändningar i marknät inte ingå i beräkningsunderlaget för koncessionsavgiften. För att en sådan ordning skall vara möjlig måste programföretaget i sin fakturering och bokföring skilja mellan annonsintäkter som härrör från analoga och digitala sändningar i marknät.
Om samma programutbud sänds i marknät med både analog och digital teknik skulle också krävas att programföretaget i sin fakturering och bokföring skiljer mellan annonsintäkter som härrör från analoga respektive digitala sändningar. För det fall detta inte på ett tillförlitligt sätt låter sig göras måste i stället de annonsintäkter som härrör från digital sändning bestämmas enligt en schablonisering, lämpligen efter beslut av Radio- och TV-verket.
Radio- och TV-verket skulle vid fastställandet av den andel av annonsintäkterna som skall anses härröra från digital sändning få beakta hur många tittare som har möjlighet – i praktiken skaffat sig nödvändig mottagarutrustning – att ta emot det digitala programutbudet i marknätet.
Det andra alternativet
Det kan diskuteras med vilken procentsats koncessionsavgiften enligt det andra alternativet skulle reduceras fram till dess att de analoga sändningarna upphör. Vilken reducering som skall göras varje år är beroende på vilken bedömning man gör av med vilken hastighet teknikskiftet i marknätet kommer att ske.
De prognoser som hittills lämnats i skilda sammanhang har alla det gemensamt att de kraftigt överskattat TV-tittarnas intresse av att snabbt skaffa sig nödvändig mottagarutrusning för att digitalt kunna se marksänd TV. Å andra sidan är det först nu som det finns en bestämd tidpunkt för när de analoga sändningarna skall upphöra. Detta talar för ett ändrat beteende hos TV-tittarna. Mycket talar för en relativt långsam ökning i början och en accelererande takt de sista åren. Det enklaste i detta alternativ är att göra en schablonberäkning jämt över perioden. Med stor sannolikhet blir den gynnsammare för programföretaget än en mätmetod.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
102
För perioden fram till dess att de analoga sändningarna helt upphör skulle då koncessionsavgiften reduceras med
! 20 procent för år 2004, ! 40 procent för år 2005, ! 60 procent för år 2006, och ! 80 procent för år 2007.
Slutsatser
Det första alternativet har den fördelen att det i princip varken överkompenserar eller underkompenserar programföretaget. För varje digital marktittare som tillkommer ges programföretaget en motsvarande reducering av koncessionsavgiften, varken mer eller mindre. Detta innebär vidare att programföretaget vinner (i betydelsen minskade koncessionsavgifter) på att TV-tittarna så snart som möjligt skaffar sig nödvändig mottagarutrustning för att kunna ta emot marksänd digital-TV. Det ger således programföretaget ekonomiska drivkrafter för att mera aktivt verka för en sådan utveckling.
Det finns emellertid också vissa nackdelar. Det är inte troligt att programföretaget i sin fakturering och bokföring skall kunna särskilja annonsintäkterna från program som sänds parallellt i analoga och digitala marknät. I stället för att vid bestämmande av koncessionsavgiften kunna utgå från programföretagets fakturering och bokföring skulle Radio- och TV-verket behöva göra beräkningar av hur många tittare som har möjlighet att ta emot digitala sändningar i marknät. Med de förutsättningar regeringen angivit i propositionen om digitala TV-sändningar skall sändningarna sändas okrypterade i det digitala marknätet. Det innebär att det inte kommer att finnas någon enkel metod för att göra sådana beräkningar. De mätningar som förekommer i dag är som framhållits osäkra. För Radio- och TV-verket skulle det innebära helt nya rutiner i förhållande till vad som gäller i dag vid bestämmande av koncessionsavgiften. Det går inte att bortse från att oenighet mellan programföretaget och myndigheten om beräkningsmetoderna kommer att uppstå.
Nackdelen med en avtrappning av koncessionsavgiften enligt en i förväg fastlagd plan är att den inte innehåller någon sporre för programföretaget att verka för en digitalisering av marknätet. Den har dock den fördelen att den är förutsägbar och administrativt
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
103
mycket enkel att tillämpa. Med stor sannolikhet är den förmånligare för programföretaget. Jag förordar därför en sådan lösning och föreslår att koncessionsavgiften skall trappas av med 20 procent under det första året och med tillägg av 20 procent för varje år därefter till dess att de analoga sändningarna upphör under år 2007. En bestämmelse härom bör tas in i koncessionsavgiftslagen.
8.6 Annonsintäkter från regionala sändningar
Mitt förslag: Koncessionsavgiften för reklamintäkter som härrör från regionala sändningar skall beräknas särskilt. Den skall utgå med 20 procent.
I avsnitt 4.4 finns en redogörelse för uppbyggnaden av TV4 AB:s regionala programverksamhet. Organisationen har förändrats under senare år. De 16 stationerna är nu organiserade i fem helägda bolag och två stationer utan ägande från TV4 AB. TV4 AB står för hela kostnaden för distribution och koncessionsavgift oavsett ägarandel. Lokal-TV-organisationens resultat efter finansnetto i miljoner kronor framgår av följande sammanställning. Först redovisas lokal-TV-organisationens andel av TV4 AB:s totala reklamintäkter. Uppgifterna är hämtade ur årsredovisningarna för TV4 AB för åren 1997–2002. Beloppen avser miljoner kronor.
1997 1998 1999 2000 2001 2002
Reklamintäkter 109 173 205 216 252 269 Resultat före koncessionsavgift
-21 +7 +15 +20 -5 +22
Koncessionsavgift -55 -90 -96 -101 -97 -103 Resultat efter koncessionsavgift
-76 -83 -81 -81 -102 -82
TV4 AB:s lokal-TV har enligt TV4 AB:s årsredovisningar de senaste sex åren redovisat ett sammanlagt underskott på 505 miljoner kronor. En förklaring är enligt TV4 AB att lokal-TV:s reklamintäkter ingår i beräkningsunderlaget för koncessionsavgiften för TV4 AB. Enligt TV4 AB innebär det att koncessionsavgiften för lokal-TV:s reklamintäkter blir 40 eller
Överväganden och förslag SOU 2003:47
104
50 procent beroende på vilken nivå företaget når upp till eftersom dessa intäkter måste läggas ”överst”. Detta begränsar enligt företaget förutsättningarna för lokal-TV att ytterligare utvecklas.
Som redovisats, fick dock TV4 AB i den uppgörelse som träffades med regeringen hösten 1996 i samband med överläggningarna om förlängning av det då gällande sändningstillståndet en form av kompensation i form av ökad reklamtid under bästa sändningstid (dvs. mellan kl. 19 och 24) för de ökade kostnader som blev följden av att det nya tillståndet kompletterades med krav på regionala sändningar. Detta gällde med verkan från den 1 juli 1997. Detta krav gäller även enligt det nu gällande tillståndet. TV4 AB gjorde år 1996 bedömningen att den ökade reklamtiden under bästa sändningstid skulle på två till tre års sikt kunna ge intäkter minst i nivå med de kostnader företaget hade på årlig basis för lokal-TV-stationerna (TV4 AB:s årsredovisning för år 1996, s. 10).
TV4 AB har vid de samtal jag haft med företaget särskilt fört fram önskemål om lättnader i koncessionsavgiften för de regionala sändningarna. Det finns som jag har uppfattat det ett stort allmän- och regionalpolitiskt värde i att TV4 AB:s regionala TVverksamhet inte bara kan fortgå utan också ytterligare utvecklas. Samtidigt kan konstateras att en organisation för regional produktion av program i den omfattning som följer av sändningsvillkoren är kostsam. Det kan förklaras dels av att det är förhållandevis dyrt att sända regional-TV, dels att reklam-TV i regionala marksändningar inte i samma utsträckning som vid rikssändningar arbetar på en skyddad marknad. Här finns en verklig konkurrens om annonsörerna från dagspressen.
Ett sätt att ge den regionala TV-verksamheten bättre utvecklingsmöjligheter vore därför att i avgiftshänseende särbehandla dess reklamintäkter.
TV4 AB utgår i sina beräkningar från att reklamintäkterna från de regionala sändningarna läggs på toppen i den progressiva skalan. Regelverket innebär inte att reklamkostnaderna skall särredovisas beroende på från vilka sändningar de härrör. Det går därför inte som jag ser det att peka ut vilka av intäkterna som skall anses belastade med den högsta procentsatsen. Enligt min uppfattning får man en mer rättvisande bild av kostnaderna för de regionala sändningarna om man belastar dem med den genomsnittliga procentsatsen för koncessionsavgiften.
Ett sätt att minska avgiften för de regionala intäkterna skulle vara att göra en uppdelning mellan intäkter från regionala
SOU 2003:47 Överväganden och förslag
105
respektive rikstäckande sändningar och tillämpa den progressiva skalan särskilt för vardera beloppet. Eftersom reklamintäkterna från de regionala sändningarna inte uppgår till 375 miljoner per kalenderhalvår (indexuppräkningen tillkommer) innebär det att dessa intäkter skulle belastas med en avgift på 20 procent. Ett annat alternativ skulle vara att koncessionsavgiften för de regionala sändningarna togs ut med en procentsats som motsvarar den genomsnittliga procentsats med vilken koncessionsavgift tas ut för de rikstäckande sändningarna.
Eftersom det som påpekats finns en reell konkurrens vad gäller den regionala annonseringen vore ytterligare en möjlighet att låta skattesatsen för annonsintäkterna i televisionen vara densamma som den som gäller för reklamskatten enligt lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, dvs. fyra procent av vad annonsören har fått betala.
Slutligen kan man givetvis tänka sig att inte alls räkna med reklamintäkter från regionala sändningar i det analoga marknätet i underlaget för beräkningen av koncessionsavgiften, dvs. annonsintäkterna från dessa sändningar skulle vara helt avgiftsbefriade.
De olika alternativen skulle med utgångspunkt från lokal-TVorganisationens reklamintäkter och koncessionsavgift, vilka enligt TV4 AB:s årsredovisning för år 2002 uppgick till 269 miljoner kronor (helår) respektive 103 miljoner kronor innebära följande.
En avgift på 20 % skulle innebära en avgiftsminskning med 49 miljoner kronor (103–54).
Om utgångspunkten är den genomsnittliga procentsatsen blir beräkningen följande. För år 2002 betalade TV4 AB i koncessionsavgifter närmare 360 miljoner kronor i rörlig avgift. Företagets reklamintäkter inklusive dem från den regionala organisationen uppgick till närmare 2 miljarder kronor enligt årsredovisningen. Från detta belopp skall avräknas 877 miljoner kr (2 x 375 000+ indexuppräkningen). Den genomsnittliga procentsatsen blev därmed för år 2002 drygt 30 procent, vilket om den skulle läggas till grund för avgiftsberäkningen för den regionala TVorganisationens reklamintäkter skulle ge en avgiftsminskning det året med omkring 22 miljoner kronor (103–81).
Tillämpas samma procentsats (4 procent) som för närvarande gäller för dagspressen skulle det ge en avgiftsminskning med drygt 90 miljoner kronor (103–11).
Hel avgiftsbefrielse skulle ge en avgiftsminskning med 103 miljoner kronor.
Överväganden och förslag SOU 2003:47
106
Beräkningarna visar att ett borttagande av avgiften på de regionala annonsintäkterna skulle innebära en reduktion som klart överstiger det av TV4 AB redovisade underskottet för verksamheten. En så kraftig reduktion ser jag ingen anledning att föreslå. Jag ser heller inte någon anledning att ha samma skattesats som för pressen även om det är den reella konkurrenten. De två systemen är uppbyggda från helt olika utgångspunkter och det finns knappast anledning att knyta samman dem i detta avseende – i vart fall inte utan djupare analyser.
Jag anser att den mest naturliga utgångspunkten är att beräkna intäkterna från regionala och rikstäckande sändningar var för sig. Eftersom det knappast är troligt att annonsintäkterna från de regionala sändningarna kommer att uppgå till 375 miljoner per kalenderhalvår med tillägg för indexuppräkningen under den tid som återstår för systemet föreslår jag för enkelhetens skull att koncessionsavgiften på reklamintäkter från regionala sändningar skall uppgå till 20 % av intäkterna. En bestämmelse om detta bör tas in i koncessionsavgiftslagen. Om detta skall innebära några förändringar i tillståndsvillkoren för det programföretag som skall erhålla tillstånd för en kommande period får övervägas i anslutning till de överläggningar som jag förutsätter kommer att föregå ett sådant beslut.
107
9 Kostnads- och intäktskonsekvenser
9.1 Inledning
Enligt 14 § kommittéförordningen (1998:1474) gäller att om förslagen i ett betänkande påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda skall en beräkning av dessa konsekvenser redovisas i betänkandet. Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt skall även dessa redovisas. När det gäller kostnadsökningar eller intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting skall förslag till finansiering lämnas. I 15 § kommittéförordningen sägs att om förslagen i ett betänkande har betydelse för den kommunala självstyrelsen skall konsekvenserna i det avseende anges i betänkandet. Detsamma gäller när ett förslag har betydelse för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. I 16 § sägs att regeringen anger närmare i utredningsuppdraget vilka konsekvensbeskrivningar som skall finnas i ett betänkande.
I mina direktiv har endast angetts att jag skall redovisa de ekonomiska konsekvenserna av framlagda förslag. I det följande behandlas kostnadsberäkningar enligt 14 § och övriga konsekvensbeskrivningar enligt 15 § kommittéförordningen.
Koncessionsavgiften på televisionens område är närmast att se som en punktskatt. Bakgrunden till att den infördes har redovisats i avsnitt 4.4. Det bedömdes att det företag som skulle få tillgång till ett rikstäckande nät av marksändningar skulle komma att få en avsevärd konkurrensfördel i form av högre befolkningstäckning i förhållande till de programföretag som utnyttjade satellit. Det bedömdes också finnas en risk att inkomsterna skulle bli så höga
Kostnads- och intäktskonsekvenser SOU 2003:47
108
att företaget frestades att konkurrera ut Sveriges Television från de mest populära programmen vilket inte skulle ligga i publikens intresse. Intäkterna tillfördes till en början rundradiokontot för att tillsammans med TV-avgiftsmedlen finansiera statens åtagande att bekosta Sveriges Radiokoncernen. Denna koppling gäller dock inte längre utan medlen betalas in direkt till statskassan.
Införandet av avgiften är således inte betingat av statsfinansiella skäll utan den är avsedd att fylla en konkurrensreglerande funktion. I den mån jag kommer fram till att de skäl som låg bakom införandet av avgiften inte längre föreligger och avgiften därför bör förändras kan det knappas anses ligga inom ramen för mitt uppdrag att lämna förslag till finansiering av statens intäktsminskning. Jag uppfattar också direktiven som att det inte är meningen att jag skall lämna något sådant förslag.
9.2 Ekonomiska konsekvenser
Genom koncessionsavgiften på televisionens område tillförs staten betydande belopp (se avsnitt 4.4). Sedan starten 1992 har TV4 AB:s intäkter och därmed den rörliga delen av koncessionsavgiften ökat kraftigt varje år för att för år 2000 uppgå till närmare 500 miljoner kr. Därefter har beloppet sjunkit, vilket till viss del kan förklaras av minskade reklamintäkter, men också av ändrad lagstiftning. För år 2002 uppgick den rörliga delen av koncessionsavgiften till drygt 350 miljoner kronor.
När de analoga televisionssändningarna i marknätet upphör finns som tidigare nämnts inte längre förutsättningar att tillämpa de nu gällande reglerna om koncessionsavgift på televisionens område. Det innebär alltså att staten då inte längre kommer att tillföras några belopp alls. De förslag jag nu lägger fram kommer om de genomförs att minska statens intäkter av koncessionsavgiften fram till dess att de analoga sändningarna upphör helt. Jag utgår i mina beräkningar från att de analoga sändningarna kommer att upphöra vid utgången av september år 2007.
Mitt förslag att koncessionsavgiften skall avtrappas varje år fram till dess att de analoga sändningarna helt upphör kommer att innebära en intäktsminskning för staten. Vid beräkningarna utgår jag från vad TV4 AB har betalat i rörlig koncessionsavgift för år 2002, dvs. 350 miljoner kronor. Jag utgår vidare från att TV4 AB:s reklamintäkter i stort sett kommer att ligga på den nuvarande nivån
SOU 2003:47 Kostnads- och intäktskonsekvenser
109
för perioden i fråga. Med dessa utgångspunkter innebär mitt förslag i denna del att statens intäkter kommer att minska år 1 med 70 miljoner kronor, år 2 med 140 miljoner kronor, år 3 med 210 miljoner kronor och år 4 med 280 miljoner kronor, eller sammanlagt 700 miljoner kronor under perioden.
Mitt andra förslag – att koncessionsavgiften på annonsintäkter från regionala sändningarna skall sättas ned – innebär intäktsminskningar för staten, men också en stimulans för den lokala TVorganisationen och dess verksamhet. Vid mina beräkningar utgår jag från vad TV4 AB:s lokal-tv-organisation år 2002 hade i reklamintäkter, dvs. 270 miljoner. Med den nuvarande skattesatsen 40 procent ger det staten en intäkt på drygt 100 miljoner kronor om året. Med den föreslagna skattesatsen 20 procent halveras intäkten, dvs. intäktsminskningen för staten – allt annat obeaktat – kan beräknas till omkring 50 miljoner kronor per år under perioden, eller sammanlagt 200 miljoner kronor för perioden som helhet.
Nedtrappningen av koncessionsavgiften påverkar dock även den del av avgiften som härrör från intäkterna från de regionala sändningarna. Den verkliga minskningen på grund av halveringen av avgiften på de regionala sändningarna blir därför 40, 30, 20 respektive 10 miljoner kr eller sammanlagt 100 miljoner kr.
I övrigt saknas anledning att tro att det blir några kostnadskonsekvenser som behöver beaktas.
9.3 Övriga konsekvensbeskrivningar
Mina förslag kan inte bedömas ha någon inverkan på den kommunala självstyrelsen, brottsligheten eller det brottsförebyggande arbetet. De är jämställdhetspolitiskt neutrala och de har inga konsekvenser för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.
Mitt förslag om att koncessionsavgiften på annonsintäkter från regionala sändningar skall sättas ned i syfte att stimulera de regionala sändningarna kan dock som nämnts få positiva effekter för små företags arbetsförutsättningar på de orter där lokal-tvorganisationen finns idag.
111
10 Författningskommentar
1 Förslaget till lag om ändring i lagen ( 1992:72 ) om koncessionsavgift på televisionens och radions område
4 §
I paragrafen har införts två nya stycken.
I ett nytt tredje stycke regleras koncessionsavgiften för intäkter som utgör vederlag för annonser som sänts i regionala sändningar. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6. Intäkter som utgör vederlag för annonser som sänts i regionala sändningar skall inte ingå i beräkningsunderlaget för den rörliga delen av koncessionsavgift enligt första stycket utan beräknas särskilt under förutsättning att annonserna inte förekommer i sändningar i mer än en region. Koncessionsavgift skall tas ut med 20 procent av de intäkter som härrör från sådana sändningar. Sänds samma annonsinslag i sändningar i mer än en region skall intäkterna inte beräknas enligt den förmånligare procentsatsen utan ingå i beräkningsunderlaget för den rörliga delen av koncessionsavgiften enligt första stycket. Bestämmelser om sändningstider för reklam och annan annonsering i televisionen finns i radio-_och_TV-lagen (1996:844). I programföretagets sändningstillstånd får föreskrivas vilka sändningsvolymer som skall gälla för de regionala sändningarna.
I ett nytt sjätte stycke har införts en föreskrift om att företaget har rätt till reduktion på avgifter enligt första stycket fram till dess att de analoga marksändningarna helt upphör. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.5.
6 §
I paragrafen har införts ett nytt andra stycke. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.5.2.
I bestämmelsen anges med vilka procentsatser avgiften beräknad enligt 4 § skall reduceras under åren 2004–2007. Övergångsbestämmelserna i förslaget till lag om koncessionsavgift på radions område
Författningsförslag SOU 2003:47
112
(författningsförslag 2) innebär att programföretaget inte skall betala någon koncessionsavgift på intäkter som avser tiden efter den 1 oktober 2007. Det innebär att såvitt avser andra kalenderhalvåret år 2007 är det endast intäkter för de tre första månaderna som skall beaktas. Det kräver inga särskilda regler.
8 §
Ändringen föranleds av att betalning av koncessionsavgift och ränta inte längre sker genom insättning på ett särskilt postgirokonto.
SOU 2003:47 Författningsförslag
113
2 Förslaget till lag om koncessionsavgift på radions område
Med hänsyn till att bestämmelserna om koncessionsavgift på televisionens område i lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område (koncessionsavgiftslagen) kommer att sakna verkan i och med att de analoga televisionssändningarna upphör år 2007 har föreslagits att dessa bestämmelser uttryckligen upphävs. Författningstekniskt sker detta enklast genom att hela lagen upphävs och en ny lag beslutas såvitt avser avgifter på radions område. Tiden har inte medgivit någon närmare analys av bestämmelserna om koncessionsavgift på radions område. De har med undantag för några redaktionella justeringar förts över oförändrade till den nya lagen.
1 §
Bestämmelsen motsvarar 1 § andra stycket koncessionsavgiftslagen.
2 och 3 §§
Bestämmelserna motsvarar 4 a och 6 a §§ koncessionsavgiftslagen.
4 §
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 7 § första stycket koncessionsavgiftslagen. I paragrafen har lagts till att Radio- och TV-verket beslutar om räntan (jfr 8 § första stycket).
5 §
Bestämmelsen motsvarar 8 § koncessionsavgiftslagen. En redaktionell ändring i bestämmelsen har gjorts. Ordet postgirokonto har ersatts med ordet konto.
6 och 7 §§
Bestämmelserna motsvarar 8 a och 8 b §§ koncessionsavgiftslagen.
8 §
Bestämmelsen motsvarar 12 § koncessionsavgiftslagen.
9 – 12 §§
Bestämmelserna motsvarar 10 –13 §§ koncessionsavgiftslagen.
Författningsförslag SOU 2003:47
114
13 och 14 §§
Bestämmelserna motsvarar 15 och 17 §§ koncessionsavgiftslagen.
Bilaga 1
115
Kommittédirektiv
Översyn av reglerna för koncessionsavgift på televisionens område
Dir.
2002:44
Beslut vid regeringssammanträde den 14 mars 2002.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare skall göra en översyn av lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område och föreslå de författningsändringar som föranleds av övervägandena.
Utredaren skall
− beskriva förändringarna inom TV-området och analysera vilka konsekvenserutvecklingen haft för konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden,
− analysera hur konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden kan komma att påverkas av skiftet från analog till digital sändningsteknik,
− överväga behovet av att ändra reglerna för koncessionsavgift på TV-området, dels beträffande avgiftsskyldigheten, dels beträffande avgiftens storlek samt hur avgiften skall beräknas.
Bakgrund
Reklam-TV-sändningar via satellit med särskild inriktning mot den svenska publiken inleddes under senare delen av 1980-talet. TVsändningar med reklam i marknätet startade efter det att Nordisk Television AB (senare namnändrat till TV4 AB) den 11 november 1991 meddelats sändningstillstånd av regeringen.
Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område (koncessionsavgiftslagen) trädde i kraft den 1 mars 1992. Enligt 1 § första stycket skall koncessionsavgift betalas av ett
Bilaga 1 SOU 2003:47
116
programföretag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio-_och_TV-lagen (1996:844) att sända TV-program med analog sändningsteknik i hela landet under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt.
Syftet med koncessionsavgiften är att motverka effekterna av den bristfälliga konkurrens som är följden av att det företag som har ensamrätt att sända reklam-TV i rikstäckande marksändningar i viss mån verkar på en skyddad marknad (prop. 1991/92:78 s. 10– 12, bet. 1991/92:KU21, rskr. 1991/92:114). Avgiften består enligt 2–4 §§ koncessionsavgiftslagen av dels en fast del, dels en rörlig del som baseras på reklamintäkterna. Den fasta avgiften och beloppsgränserna för den rörliga avgiften justeras årligen med hänsyn till utvecklingen av konsumentprisindex. För år 2000 uppgick koncessionsavgiften till sammanlagt 548 522 366 kronor.
I propositionen som låg till grund för koncessionsavgiftens införande (prop. 1991/92:78) anfördes att det är naturligt att koncessionsavgiften upphör om Sveriges Television AB (SVT) skulle få tillstånd att sända betalda annonser. Detsamma gäller om något annat företag får tillstånd att sända reklam i rikstäckande televisionssändningar. Enligt propositionen är det emellertid i det senare fallet inte självklart att skyldigheten att betala avgift helt skall bortfalla. I sådant fall, liksom i fall av andra förändringar i fråga om aktörer eller teknik på marknaden, kan det finnas skäl att mer förutsättningslöst ompröva avgiftens konstruktion och storlek.
I november 2000 beslutade riksdagen att marksänd digital-TV skulle få byggas ut i hela landet (prop. 2000/01:01 utg.omr. 17, bet. 2000/01:KrU1, rskr. 2000/01:59). Regeringen har därefter gett tillstånd för rikstäckande digitala sändningar av 18 programtjänster.
Före den 1 juli 2001 var skyldigheten att betala koncessionsavgift knuten till att programföretaget var ensamt om rätten att bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam, oavsett sändningsteknik. Genom riksdagens beslut (prop. 2000/01:132, bet. 2000/01:KU26, rskr. 2000/01:277) ändrades detta. Fr.o.m. den 1 juli 2001 gäller avgiftsskyldigheten under förutsättning att programföretaget är ensamt om att ha tillstånd att bedriva rikstäckande TV-sändningar med reklam med analog sändningsteknik. Skälet för preciseringen var att det numera finns flera programföretag som har rätt att bedriva rikstäckande TVsändningar med reklam i det digitala marknätet. Dock har antalet
Bilaga 1
117
hushåll som har skaffat sig mottagarutrustning än så länge inte haft någon avgörande inverkan på den konkurrensfördel som det medför att vara ensam om att sända rikstäckande reklam-TV i marknätet med analog teknik.
I samband med beslutet gav riksdagen till känna för regeringen att en grundlig översyn av reglerna för koncessionsavgift bör göras beträffande dels avgiftsskyldigheten, dels avgiftens storlek (bet. 2000/01:KU26). Riksdagen fann en sådan översyn motiverad mot bakgrund av att TV-marknaden har förändrats betydligt sedan TV 4 AB fick reklammonopol i det analoga marknätet.
Riksdagen tillkännagav samtidigt att regeringen skyndsamt borde utreda den särskilda frågan om koncessionsavgift vid analog sändningsteknik. Regeringen beslutar i dag om en proposition (prop. 2001/02:170) med förslag till ändring av 4 § koncessionsavgiftslagen. Förslaget innebär att koncessionsavgiften begränsas genom att reklamintäkter från unikt digitala programtjänster i marknätet inte ingår i underlaget för avgiftens beräkning. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 2002.
Regeringen har nyligen i propositionen Ändrade regler om annonser i TV-sändningar (prop. 2001/2002:82) lämnat förslag till ändringar av reglerna i radio-_och_TV-lagen vilka medför att det blir tillåtet att avbryta TV-program för att sända annonser. Förslaget, som föreslås träda i kraft den 1 april 2002, syftar till att minska de störningar som reklamavbrott i kommersiell TV innebär för publiken.
Förändringarna inom TV-området
De senaste 15 åren har omfattande förändringar skett på TVområdet. År 1985 fanns två rikstäckande TV-kanaler. I dag finns dessutom ca 15 kommersiella TV-kanaler som särskilt vänder sig till den svenska publiken. Därutöver finns möjlighet att ta emot ett stort antal TV-kanaler via satellit från hela världen.
Det ökade utbudet innebär dock inte automatiskt att en efterfrågan på dessa tjänster uppkommer i samma omfattning. Trots 10–15 år med satellit- och kabel-TV har ca en tredjedel av det svenska folket fortfarande endast tillgång till tre svenska marksända TV-kanaler. Det totala TV-tittandet i Sverige fördelas till ca 90 procent på de fem största TV-kanalerna, dvs. SVT1,
Bilaga 1 SOU 2003:47
118
SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. SVT och TV4 står tillsammans för ca 70 procent av det svenska folkets TV-tittande.
TV4 är – genom sändningstillståndet i det analoga marknätet och genom att kabel-TV-företagen är skyldiga att vidaresända programtjänsten i sina nät (s.k. must carry) – den enda reklamfinansierade TV-kanal som hela befolkningen har tillgång till. Konkurrerande reklam-TV-kanaler som sänds via satellit, och tas emot via kabel eller parabol, har som mest ca 65 procents befolkningstäckning.
Av de totala reklaminvesteringarna på 17,2 miljarder kronor under år 2000 placerades 23 procent, dvs. ca 3,9 miljarder kronor, i TV-reklam. TV4 AB redovisade för samma år att bolagets annonsintäkter uppgick till 2,2 miljarder kronor.
Samtliga sändningsformer för TV – marknät, satellit och kabel – står inför ett skifte från analog till digital sändningsteknik.
Efter riksdagsbeslutet om att marksänd digital-TV får byggas ut i hela landet har regeringen gett 18 programtjänster rikstäckande digitala sändningstillstånd. Regeringen uppdrog i mars 2001 åt Post- och telestyrelsen att koordinera frekvenser för ytterligare två rikstäckande sändarnät för marksänd digital-TV. När ett femte och sjätte nät tas i bruk kommer de digitala marksändningarna att kunna rymma ett 30-tal olika programtjänster. Genom utbyggnaden har i dagsläget 90 procent av befolkningen möjlighet att ta emot digital marksänd TV. Antalet hushåll som har faktiska förutsättningar att utnyttja denna möjlighet, genom att nödvändig mottagarutrustning anskaffats, ökar stadigt men uppgår ännu endast till ca 100 000.
Den statliga digital-TV-kommittén överlämnade i november 2001sitt slutbetänkande Digital TV – modernisering av marknätet (SOU 2001:90). Om det digitala marknätet byggs ut på det sätt som Digital-TV-kommittén räknar med kommer digitala marksändningar att bli tillgängliga för alla hushåll. Digital-TVkommittén har vidare föreslagit att de analoga marksändningarna skall avvecklas år 2007. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.
Digitaliseringen av marknätet kan få till effekt att flera reklamfinansierade TV-kanaler får samma räckvidd som TV4. I takt med att tillgången till och användningen av de digitala marksändningarna ökar kan TV4 AB:s särställning som rikstäckande reklam-TV-kanal komma att förändras.
Bilaga 1
119
Uppdraget
Den särskilde utredaren skall beskriva de förändringar som skett på TV-området sedan början av 1990-talet och analysera vilka konsekvenser utvecklingen haft för konkurrenssituationen på TVreklammarknaden och för TV4 AB:s ställning gentemot konkurrerande reklam-TV-kanaler. I analysen kan utredaren även ta hänsyn till hur de villkor som enligt sändningstillståndet gäller för TV4 har ändrats under perioden.
Utredaren skall vidare göra en analys av hur konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden kan komma att påverkas av skiftet från analog till digital sändningsteknik. En viktig utgångspunkt för detta arbete är de bedömningar som Digital-TVkommittén redovisar i sitt slutbetänkande. Utredaren kan även analysera följderna för koncessionsavgiften av en kortare eller längre avvecklingsperiod för de analoga marksändningarna. Konsekvenserna av det tidigare nämnda förslaget till ändrade annonsregler skall ingå i analysen.
Den särskilde utredaren skall, utifrån sin analys av förändringarna inom TV-området och utvecklingens konsekvenser för konkurrenssituationen på TV-reklammarknaden, se över reglerna för koncessionsavgift på televisionens område. Om utredaren kommer fram till att en avgiftsskyldighet fortsatt är motiverad skall utredaren föreslå hur stor avgiften skall vara och hur den skall beräknas för att fylla avsedd konkurrensreglerande funktion. Utredaren skall även föreslå de författningsändringar som föranleds av övervägandena.
Utredaren skall vidare redovisa de ekonomiska konsekvenserna av framlagda förslag.
Utredningsarbetet
Utredaren skall utföra uppdraget i samverkan med berörda företag och myndigheter.
Uppdraget skall redovisas senast den 1 februari 2003.
(Kulturdepartementet)
Bilaga 2
121
TV4 och konkurrensen om tvreklamen
av Karl Erik Gustafsson
Det politiska beslutet att införa reklam i svensk television kom till efter ekonomiskt och opinionsmässigt goda tider för reklamen på 1980-talet. Det ena reklammediet efter det andra slog då det ena intäktsrekordet efter det andra. Konkurrens från reklam i television framstod inte längre för de etablerade reklammedierna som ett ödesdigert hot. Den dittills principiella, till stor del kritiska debatten om reklam riktades nu in på praktiska problem: tvreklamens när, var, hur? Myndigheter satta att upprätthålla det rådande reklamförbudet i televisionen ställde in sig på en snabb avreglering. Ingen ville bli överkörd av utvecklingen.
Snabb omställning till tv-reklam
Kabelnämnden ingrep inte när den privatägda, satellit- och kabeldistribuerade tv-kanalen TV3 nyårsaftonen 1987 började sända program med reklam riktad till svensk publik, trots att det utgjorde ett brott mot den svenska kabellagen. Utbildningsdepartementet slätade över genom att acceptera att privatägda TV4 i september 1990 började distribuera reklamfinansierade program via den statsägda satelliten Tele-X. Kabelnämnden lät då, med hänvisning till svensk grundlagsskyddad yttrande- och informationsfrihet, den privatägda, kabeldistribuerade tv-kanalen Nordic Channel (sedermera Kanal 5) fortsätta att sända reklam som den gjort sedan starten i april 1989.
Sveriges Television satsade hela sin prestige på att få ta hand om tv-reklamen. Företaget övergav sin hårda linje att det var ofrånkomligt att reklamfinansiering påverkade programutbudet negativt och argumenterade för att företagets kanaler utan risk för integriteten kunde upplåtas för tv-reklam. Argumenteringen gick inte hem, men den gynnade tv-reklamens sak.
Bilaga 2 SOU 2003:47
122
Hösten 1991 togs beslut om reklamfinansiering av en tredje, markdistribuerad tv-markkanal. I slutet av året fick TV4 efter många turer sändningsrätten till denna kanal. Företaget skulle följa bestämda regler om programutbud och reklaminslag och dessutom betala en koncessionsavgift. Den senare fastställdes till 50 miljoner som en fast avgift och utgick för intäkter över 750 miljoner enligt en progressiv skala. Avgiften var 20 procent mellan 750 miljoner och en miljard, 40 procent mellan en och två miljarder och 50 procent över 2 miljarder. Basavgift och beloppsgränser skulle justeras i takt med konsumentprisindex.
Koncessionsavgift som intäktsöverföring
Koncessionsavgiften beslutades på politisk väg. Den var inte ett uttryck för vad hugade aktörer ansåg koncessionen vara värd. Man kan utgå ifrån att avgiften blivit högre om budgivning tillämpats, även om förfarandet varit slutet och även på andra sätt utformats för att förhindra en överbudspolitik, det vill säga genomförts på ett annat sätt än auktionerna några år senare på lokalradiokoncessioner.
Beloppsgränserna togs ändå inte ur luften. De byggde på kostnadsberäkningar som den så kallade TV-utredningen presenterade i betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. De totala kostnaderna (exklusive sändningskostnaderna) för en tv-kanal som uteslutande sände inköpt material beräknades till ca 200 miljoner kronor per år (s. 75–76). För en fullt utbyggd tv-kanal med nyhetssändningar och hälften av programmen i egenproduktion steg kostnaderna till 800 miljoner. Till detta kom 200 miljoner i sändningskostnader, det vill säga sammanlagt en miljard. Utredningen när det gällde programkostnaderna utgick från kostnadsnivån i Sveriges Television. Med dessa förutsättningar räckte ”fribeloppet”, ca 700 miljoner kronor, till 25 procent egenproduktion, inklusive sändningskostnader.
TV-utredningens kostnadsnivåer kan jämföras med det utfall och de prognoser som presenterades i början av 1994 av TV4 inför företagets börsnotering. I rapporten ”Inbjudan till förvärv av aktier i TV4 AB” lämnades följande upplysningar (s. 16–17): a) den sammanlagda koncessionsavgiften för 1993 var 80 miljoner varav basavgiften 51 miljoner; den nedre
Bilaga 2
123
beloppsgränsen för 1994 hade fastställts till 799 miljoner, den övre till 2,131 miljarder,
b) de sammanlagda distributionskostnaderna för 1993 var 161 miljoner och beräknades för 1994 till 198 miljoner, c) de sammanlagda programkostnaderna, som för 1993 var 570 miljoner, planerades öka 1994 och 1995 med drygt 100 miljoner per år men därefter med betydligt mindre belopp,
d) de sammanlagda kostnaderna för 1993 (exklusive
koncessionsavgiften) uppgick till 731 miljoner och beräknades för 1994 till 878 miljoner.
En koncessionsavgift kan ses som det allmännas del – tv-tittarnas andel, om man så vill – av de vinster som utnyttjandet av en knapp resurs förväntas inbringa. Utan en sådan avgift skulle endast koncessionskanalens ägare och anställda kunna tillgodogöra sig överskotten från denna resurs. En koncessionsavgift kan samtidigt ses som ett sätt att hålla tillbaka kostnaderna för verksamheten, inte bara för koncessionskanalen utan för branschen i stort. Intäkter över vissa gränser kan i minskande grad användas i verksamheten.
Om statsmakterna i stället valt att införa reklam i Sveriges Televisions kanaler, hade de svenska hushållen kunnat räkna med en lägre tv-licensavgift och på så sätt direkt fått sin beskärda del av tv-reklammonopolets överskott. De intäkter tv-reklamen idag genererar motsvarar ca 1 000 kronor per hushåll (se bilaga 1). Den del av tv-avgiften som går till Sveriges Television uppgår också till ca 1 000 kronor per hushåll. Teoretiskt sett hade tv-avgiften med ett SVT-alternativ kunnat tas bort.
Flygande start för tv-reklamen
Televisionen var ett efterlängtat reklammedium. Det fanns ett uppdämt behov och ett stort intresse för mediet inte minst bland utländska multinationella företag, vana vid tv-reklam från andra marknader. TV-reklamen ansågs ha en rad attraktiva egenskaper. Möjligheten att kombinera ljud och rörliga bilder lyftes ofta fram. Den i Sverige viktigaste egenskapen var emellertid att tv-reklamen i en markkanal skulle kunna nå hela befolkningen. Det kunde man
Bilaga 2 SOU 2003:47
124
inte göra med något annat reklammedium. Denna egenskap blev med tiden alltmer särskiljande.
Sedan slutet av 1980-talet då dagspressen nådde sin upplagemässiga höjdpunkt i modern tid, har de riksspridda morgontidningarna i Stockholm, med Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet i spetsen, förlorat 16–17 procent av sin upplaga. Den sammanlagda upplagan för Stockholms kvällstidningar, Aftonbladet och Expressen, har under motsvarande period minskat med hela 35 procent. Lika mycket har upplagorna för den samlade, veckoutgivna populärpressen minskat. Populärpressen har successivt dragit sig ur reklamkonkurrensen med televisionen genom att bli mer specialinriktad och därmed gjort sig mindre beroende av reklamintäkter.
Det var en klar fördel för tv-reklamen när den introducerades att radion inte var ett reklammedium och att radioreklamen, när den sedan infördes 1993, bara tilläts i lokala sändningar. En rikstäckande reklamradiokanal skulle precis som en rikstäckande tv-reklamkanal kunna nå hela befolkningen. Fördelen för tvreklamen av att vara ensam på riksmarknaden illustreras av att den reklamfinansierade lokalradion i Sverige efter snart tio år av sändningar inte erövrat mer än tre procent av reklamen. I länder med reklam i riksradiokanaler, dessutom vanligen införd före reklam i televisionen, är radions andel av reklamen närmare tio procent.
Införandet av reklam-tv i Sverige verkade allmänt reklamfrämjande. Reklam-tv ökade intresset för reklam, särskilt för den så kallade varumärkesreklamen. Andra medier fick del av detta uppsving. Reklam-tv höjde förmodligen den allmänna prisnivån för reklam genom att reklam-tv-kampanjer på grund av höga produktions- och utrymmeskostnader var dyra. Reklam-tv ökade inte priskonkurrensen på reklammarknaden i stort. Även priskonkurrensen mellan tv-reklamkanalerna var svag.
Reklam-tv som företagande är mycket konjunkturkänsligt. Det beror på att tv-reklamföretag som regel är helt finansierade med reklam och att reklaminvesteringarna följer de ekonomiska konjunkturerna. Som jämförelse kan nämnas att abonnerade morgontidningar, vilka som regel hämtar två tredjedelar av sina intäkter från annonser, är mer konjunkturkänsliga än lösnummerförsålda kvällstidningar som bara till 25 procent är beroende av annonsintäkter.
Bilaga 2
125
Näst största reklammediet
Reklam-tv erövrade snabbt platsen som landets näst största reklammedium, och det i en takt som framgår av figur 1. Under de första fyra åren, från 1988 till 1991, steg andelen långsamt till fem procent. Därefter steg den med fem procentenheter per år i två år, och nådde 1993 en andel på 15,3 procent. Sedan avtog ökningstakten och andelen låg på 18–19 procent under tre år, perioden 1994–1996. Andelen växte ytterligare några procent i slutet av 1990-talet för att i början av 2000-talet nå ca 23 procent.
En andel för tv-reklamen på omkring 20 procent på en mediemarknad som den svenska ter sig vid en internationell jämförelse som normal. Den kan till och med sägas vara väntad. I länder med hög dagstidningskonsumtion och låg tv-konsumtion (mindre än tre timmar per person och dag), det vill säga i Sverige, Norge, Finland och Schweiz, ligger reklamandelen för televisionen på ungefär en femtedel av reklamkakan medan dagspressen tar hälften. I länder som Italien, med hög tv-konsumtion (fyra timmar per person och dag) och låg dagstidningskonsumtion gäller det omvända: 50 procent av reklamen går till televisionen och 20 procent till dagspressen.
Det anmärkningsvärda med utvecklingen av reklam-tv i Sverige är dess framgångsrika introduktion trots att den gjordes under en lågkonjunktur. Det kan ses som en bekräftelse dels på att tvreklamen verkligen var ett eftertraktat reklammedium, dels på att den kunde nå hela befolkningen.
Samtidigt som tv-reklamen introducerades i Sverige vände alltså den ekonomiska konjunkturen nedåt. Under tre år var BNPutvecklingen negativ (se bilaga 1).
Bilaga 2 SOU 2003:47
126
TV Storstadspress
0 1 2 3 4 5
1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000
Miljarder kr
Figur 1. TV-reklamens andel av svensk reklam 1988–2001
Källa: IRM.
Figur 2. Reklamintäkter 1988–2001 för television och storstadspress
Källa: IRM.
Trots detta steg reklamintäkterna för televisionen från 250 miljoner kronor 1990 till 1,5 miljarder 1993, vilket var en ökning med mer än en miljard. Som jämförelse kan nämnas att reklamintäkterna för den nästan lika konjunkturkänsliga storstadspressen, det vill säga morgontidningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, under motsvarande tid minskade med en miljard, från 3,7 till 2,7 miljarder
0 5 10 15 20 25
1988 1990 1992 1994 1996 1998 2000
%
Bilaga 2
127
kronor. De skilda förloppen framgår av figur 2. I slutet av perioden var storstadspressens och televisionens reklamintäkter nästan lika stora.
De första årens konkurrens
Inom loppet av fyra år – från december 1987 till september 1990 – fick Sverige som framgått tre svenskspråkiga satellit- och kabeldistribuerade tv-kanaler finansierade med reklam. Det var gratiskanalerna TV3, TV4 och Kanal 5. TV3 var i alla avseenden pionjären på området.
TV3 bröt mark i ett land som haft television i tre decennier men inte tv-reklam. Ett företag, Sveriges Television, hade svarat för utbudet, till mycket stor del bestående av egenproducerat material. Det hade till följd att det i Sverige inte utvecklats någon större marknad för fristående tv-producenter. TV3 fick därför engagera sig i produktion av program och reklamfilm, utveckla metoder att prissätta och sälja reklamtid och att mäta räckvidd och konsumtion på ett sätt som tillfredsställde annonsörer. Programtablåer lämpliga för reklamfinansierad television fick utformas efter utländska förebilder.
I marknadsföringen av tv-kanalen tog TV3 systematiskt en rad uppmärksamhetsfångande grepp. Programutbudet präglades av sensation. TV3 hade stora likheter med kvällstidningar och praktiserade så kallad tabloidjournalistik. Kanalen förvärvade ensamrätt till attraktiva sportevenemang. TV3 sände till exempel ishockey-VM 1989. Kanalen köpte över stjärnor från Sveriges Television, låt vara att många av dem slocknade i den nya miljön. Övergångarna skapade i varje fall stora rubriker på tidningarnas nyhetsplats. På tidningarnas tv-sidor fick TV3 en lika stor programtablå som var och en av Sveriges Televisions kanaler, Kanal 1 och TV2.
TV3 präglades också av att ingå i Stenbecksfären med ett uttalat syfte att utmana tv-monopolet och andra etablerade strukturer. Det innebar att yrkeskunnande på tv-området inte ständigt sattes i centrum. Besluten var inte enbart professionella.
Kanal 5 hade betydligt sämre ekonomiska förutsättningar än TV3. Kanalen tillfördes betydande sakkunskap när aktiemajoriteten 1991 förvärvades av det utländska tv-bolaget SBS. Kanal 5 fick lära sig att mejsla ut en attraktiv målgrupp (unga kvinnor), att lägga
Bilaga 2 SOU 2003:47
128
tablåer med program med beprövad dragningskraft i utländsk television, att hålla låga kostnader och att sälja reklamtid. Kanal 5 lät inte alls höra tala om sig i samma omfattning som TV3. Kanalen var allt annat än upprorisk. För att fortsätta jämförelsen med pressen kan man kalla Kanal 5 för en veckotidning.
TV4 blev en folklig morgontidning. Företaget fick genom offentlig reglering en ny ägarstruktur före starten. Ägaren till TV3, Jan Stenbeck, tilläts gå in som delägare. Han tillförde företaget ett visst kunnande genom att TV3 och TV4 – med regeringens goda minne – startade ett gemensamt företag, Air Time, för försäljningen av reklamutrymme. Tilltaget betraktades senare av konkurrensmyndigheterna som en allvarlig konkurrensbegränsning och samarbetet förbjöds. Inom programområdet kunde TV3 inte tillföra TV4 särskilt mycket. Kanalerna hade alltför olika profiler. TV4 värvade liksom TV3 medarbetare från Sveriges Television.
När TV4 startade hade företaget tre huvudmål. Företaget skulle (1) utveckla reklam-tv efter näringslivets önskemål, (2) exploatera affärspotentialen för reklam-tv och (3) introduceras på börsen.
Samtliga mål har nåtts, de kommersiella genom att regelverkets pressats till det yttersta och efter påtryckningar på det politiska systemet anpassats till TV4:s krav. Annonsörerna kan vara nöjda med TV4, även om de fått betala rejält för annonsutrymmet.
Bingo för TV4
I början avstod TV4 från kostnadskrävande program. Ändå slutade de första åren med stora förluster: -357 miljoner 1991 och -178 miljoner 1992. Portföret var trögt för TV4. Som satellitkanal hade den aldrig överlevt. Lyckokastet efter lanseringen 1991 av kanalen i marknätet blev Bingolotto, som hämtades från den lokala kabeltelevisionen i Göteborg, men även Fångarna på fortet sporrade utvecklingen.
TV3 nådde efter sin start nyårsaftonen 1987 snabbt en stor publik. Under januari och februari 1988 kunde kanalen redovisa en räckvidd på 30 procent. Flera faktorer bidrog till framgången. Reklam-tv hade nyhetens behag, TV3:s utmanande television drog publik och kanalen var i stort sett utan konkurrens. TV3 behöll ledningen som reklamkanal under de första åren av reklam-tv. I
Bilaga 2
129
slutet av 1991 hade TV3 ca 80 procent av tv-reklamförsäljningen, TV4 högst 15 procent och Kanal 5 en och annan procent. Trots detta behövde TV4 inte mer än ett år för att ta ledningen. Avgörande var tillgången för TV4 till markdistribution och därmed till hela befolkningen.
Tabell 1. Andel av tittartid per dag, alla tv-hushåll
Kanal 1991 1992 1993 1994 1996 1998 2000 2001 2002 Tittartid % SVT1 33 32 30 27 24 22 20 25 27 SVT2 48 39 26 27 25 26 24 17 16 TV3 8 9 9 9 9 10 11 11 10 TV4 2 12 23 26 28 27 27 28 25 Kanal 5 1 3 3 3 6 6 6 7 8 Övriga 8 5 9 8 8 9 12 13 14
Minuter - 108 124 139 140 144 150 148 147
Källor: SR/PUB (1991), SVT årsredovisning (1993), MedieSverige 2003.
Tabell 2. Andel av tittartid per dag, hushåll med satellit-tv
Kanal 1992 1993 1994 1996 1998 2000 2001 2002 Tittartid % SVT1 26 26 23 20 19 17 21 23 SVT2 31 22 23 20 22 21 14 13 TV3 19 16 14 15 15 15 15 13 TV4 12 18 22 23 22 23 24 22 Kanal 5 5 6 5 9 10 9 9 10 Övriga 8 13 13 13 12 15 17 19
Minuter 118 124 147 148 152 163 160 157
Källor: SVT årsredovisning (1993), MedieSverige 2003.
TV4 blev, som framgår av tabell 1, större än TV3 1992 om man läser av bland alla hushåll. Ett år senare blev TV4 större än TV3 även bland hushåll anslutna till satellit- och kabelsystem. Det visar tabell 2. Enligt tabellerna utsåg tv-tittarna två vinnare, TV4 och Kanal 5. Från 1992 till 2002 mer än fördubblade båda kanalerna sin
Bilaga 2 SOU 2003:47
130
andel av tv-konsumtionen, TV4 från 12 till 25 procent och Kanal 5 från tre till åtta procent. Förlorarna blev Sveriges Televisions kanaler, särskilt SVT2. TV3 tappade mark bland hushåll med satellit-tv, från 18 till 13 procent men ökade med ett par procentenheter bland alla tv-hushåll.
Värt att notera är att andelen av tittartiden bland hushåll med satellit-tv fördubblades för ”övriga kanaler”, från åtta till 19 procent. Dessa kanaler saknar dock intresse för svenska annonsörer. Värt att notera är också att det totala tv-tittandet per dag minskade. Det finns en viss eftersläpning i reaktionerna på reklammarknaden. Förskjutningar i tv-konsumtionen slår inte igenom genast. TV3 lade 1992 beslag på 55 procent av tvreklammarknaden. Andelen för TV4 var 40 procent och för Kanal 5 omkring fem procent. Året därpå, 1993, blev TV4 större än TV3 även på tv-reklammarknaden. Från och med detta år tog TV4 över kommandot inom reklamtelevisionen. Förlusterna från 1991 och 1992 följdes 1993 av en vinst på 50 miljoner. Denna växte 1994 till 214 miljoner.
En ny metod att mäta tv-publiken, en hushållspanel (MMS), infördes i mitten av 1993. Även här var TV3 pådrivande. Det innebar att tv-marknaden och tv-reklammarknaden fick en gemensam metod att mäta publikens storlek.
Framgången för TV4 tvingade TV3 till anpassning, eftersom man på TV3 inte gjorde sig några illusioner om att kunna behålla sin marknadsledande ställning. Man förstod vad marknätet var värt. Som ett led i anpassningen anställde TV3 en programdirektör från Murdoch-kontrollerade Fox Television i USA och körde igång en massiv reklamkampanj med ”Bättre än verkligheten” som tema. Udden var riktad mot TV4 och Sveriges Television. Den påstådda grabbigheten i TV3 fick företaget att starta reklamkanalen TV6, som skulle vända sig till en kvinnlig publik. Inom Stenbecksfären lät man också ZTV bli en egen tv-kanal.
Ingen priskonkurrens
TV3 gav sig inte in på någon priskonkurrens med TV4. Kanalerna hade samarbetat i försäljningsbolaget Air Time och TV3 ansåg sig ha mer att vinna på att TV4 bestämde prisnivån. TV4 hade inget intresse av att konkurrera ut TV3. TV4 övertog ledarskapet från
Bilaga 2
131
TV3 på tv-reklammarknaden men också dess position som dyrast i Europa på tv-reklam.
Kanal 5 å sin sida svarade, närmast på anpassningen av TV3 till TV4, genom att bredda sitt programutbud. Kanalen skulle bli en underhållningskanal för hela familjen.
Som den verklige konkurrenten till TV4 framstod alltmer Sveriges Television, som snabbt svarade på de utspel som TV4 gjorde. Båda kanalerna ökade sändningstiden. I september 1992 började TV4 med Nyhetsmorgon. I mars 1993 svarade SVT med Frukost-TV. Till styrkefaktorerna för SVT jämfört med TV4 hörde egna produktionsresurser, ett stort programarkiv och samarbete med EBU för inköp av program.
Sveriges Television blev 1993 ett självständigt bolag, från 1994 stiftelseägt. Det gamla moderbolaget Sveriges Radio avvecklades under 1993. Sveriges Television önskade att samordna programutbudet i SVT1 och SVT2 men regeringen höll tillbaka, vilket Sveriges Television uppfattade som att regeringen gav TV4 ett handtag.
När marknätet för TV4 var fullt utbyggt 1993, flera år tidigare än beräknat, blev TV4 den största svenska tv-kanalen. Framgången för TV4 ledde till att företaget – i enlighet med sitt tredje mål – i början av 1994 lämnade fyra miljoner aktier till försäljning på öppna marknaden. Det motsvarade 20 procent av aktiekapitalet och 23,6 procent av röstetalet. TV4-aktien noterades på börsen i april 1994. För 1994 kunde TV4 redovisa en vinst på 214 miljoner (se bilaga 2). Vinstmarginalen blev 15,9 procent, vilket står sig som företagets vinstrekord. Den grundläggande orsaken till den ekonomiska framgången var en kraftig vändning uppåt i den ekonomiska konjunkturen. BNP steg 1994 med 4,1 procent. Bättre i tiden kunde börsnoteringen av TV4 inte ha kommit.
Ett ytterligare tecken på att den nya tv-marknaden satt sig – att Sverige fått tre tv-kanaler med vardera ca 25 procent av tittarnas tid, SVT1, SVT2 och TV4 – blev att Aftonbladet i augusti 1994 relanserade sin tv-bilaga i veckotidningsformat och djuptryck. Tidningen kunde till och med ta initiativ till en höjning av lösnummerpriset på kvällstidningar på torsdagar till tio kronor.
Bilaga 2 SOU 2003:47
132
Konsolidering och skördetid
Trots fortsatt gynnsam utveckling av den ekonomiska konjunkturen avstannade växten i tv-reklamen. TV-reklamintäkterna låg på 2,2–2,4 miljarder 1994–1996 och tv-reklamens andel av reklamkakan förblev också densamma, ca 18,5 procent. TV-konsumtionen mätt i antal minuter per person och dag växte inte heller. Reklamtelevisionen nådde en platå i sin vandring uppåt.
Konsekvenserna av de försämrade tiderna blev konsolidering och åtstramning. På TV4 skiftade man samtidigt innehavare på VDposten 1995 och företaget flyttade till nya lokaler. Börskursen för TV4-aktien sjönk kraftigt. Företagets resultatet försämrades i två steg, först till en vinst på 155 miljoner 1995 (10,6 procent i nettomarginal) och sedan till blygsamma 10 miljoner 1996 (0,6 procent).
Även konkurrenterna till TV4 påverkades. Inom Stenbecksfären bildades MTG som en mediekoncern, i vilken TV3 ingick. Samma år tog Disney över tv-bolaget ABC som ägde SBS, majoritetsägaren av Kanal 5. På Kanal 5 deklarerade man, att man uppfattade TV3 som huvudkonkurrent. För att lyckas bättre i konkurrensen med TV3 skulle man fullfölja omläggningen av sin kanal från en nischkanal för kvinnor i 25-årsåldern till en bred familjekanal men till skillnad från TV4 utan nyheter och sport. Kanal 5 etablerade sig till slut som en bredare kanal.
På SVT ställde statsmakterna 1995 ett sparkrav på 350 miljoner på tre år. Företaget tilläts göra en gemensam programplanering för sina två kanaler. I stället för en bred och en smal kanal skulle företaget erbjuda två breda kanaler med varierat utbud. Kanalerna skulle inte profileras i förhållande till varandra. TV-distriktens produktion skulle inte längre vara samlad i en kanal. Syftet med omläggningen, som genomfördes i januari 1996, var att stärka Sveriges Television i konkurrensen med TV4.
Avtalet mellan staten och TV4 förlängdes trots att TV4 systematiskt brutit mot reglerna för sändningsrätten. Det gick inte att göra något annat med ett företag som i sig förenade det gamla kapitalet (Wallenberg), det nya kapitalet (Stenbeck), det gamla Sverige (bondekooperationen och Natur & Kultur) och det nya Sverige (svenska folket som aktieägare). TV4 kunde också ändra i ägarstrukturen utan att det ledde till några konsekvenser för företaget – samtidigt som kanalens sändningstillstånd förlängdes.
Bilaga 2
133
In i Bonniersfären
I början av 1997 köpte Bonniers in sig i TV4 via Marieberg, som för 555 miljoner tog över de aktier som SPP och Föreningsbanken ägde, sammanlagt drygt 15 procent. Bonniers hade tackat nej till att gå in i företaget 1993. Det finländska medieföretaget Alma Media, ägare av den finländska reklam-tv-kanalen MTV3, köpte i oktober drygt 20 procent (Investors post) i TV4 för 710 miljoner. Bonniers hade en månad tidigare förvärvat en aktiepost i MTV (och kommit in i Alma Media). I början av 1998 tvingades Stenbecks representant lämna styrelsen för TV4. Konkurrensmyndigheterna hade redan 1992, i samband med Air Time-affären, haft invändningar mot att det på styrelsenivå i TV3 och TV4 fanns möjligheter till insyn i varandras affärer. I januari 2000 startade ett samarbete mellan Bonnierdominerade TV4 och Bonnierägda Dagens Industri om ekonominyheter.
I slutet av 1990-talet vände konjunkturen uppåt och därmed utvecklingen på reklammarknaden. Vinstnivån för TV4 steg. Vinstmarginalen för 1997 och 1998 blev 6–7 procent. Den ökade till 10 procent 1999 och till 13,4 procent 2000. Tv-reklamens andel av reklamkakan växte från 18,5 via 20 till 23 procent.
Konkurrenten MTG gjorde 1998 om TV6, kanalen som skulle komplettera ”grabbiga” TV3, från gratiskanal till betalkanal. TV3 fortsatte trots det i den stil som blivit kanalens signum.
SVT som 1994 blev den främste konkurrenten till TV4 fick i slutet av 1990-talet lägga mer resurser på att fylla public servicekrav och bands därmed upp något i konkurrensen med TV4. I december 1997 startades SVT Europa. Statsmakterna ställde krav på SVT att göra en så kallad public service-uppföljning av verksamheten. Den första redovisningen gjordes 1997. SVT fick särskilda kvalitetsmedel 38 miljoner (1998) och 79 miljoner (1999). I mars 1999 startades SVT24, en digital nyhetstjänst. Under 2001 genomförde SVT en omprofilering av sina kanaler. SVT1 fick en allmän profil medan SVT2 skulle stå för ett smalare utbud. Nyhetsprogrammen bytte kanaler.
Bilaga 2 SOU 2003:47
134
En framgångsrik tv-reklamkanal
Efter rekordåret för TV4 år 2000 vände det nedåt för företaget liksom för så gott som alla medieföretag. För första gången fick reklam-tv känna på en konjunkturnedgång och det märktes nu att TV4 till 100 procent finansierades med reklam. SVT klarade sig bättre. Medan reklam-tv-intäkterna sjönk med 450 miljoner från 2000 till 2001, steg licensmedlen med 400 miljoner för SVT.
Lönsamhetsutvecklingen för TV4 uppvisar två toppar (bilaga 2). Den ena inträffade 1994 (15,9 procent i vinstmarginal) och den andra inföll 2000 (13,4 procent i vinstmarginal). Den första sammanföll med att TV4 etablerade sig som den största tv-kanalen på reklammarknaden. Den andra hängde ihop med att TV4 blev den största tv-kanalen alla kategorier.
Medianvärdet för vinstmarginalen 1991–2002 för TV4 är 7,4 procent. Detta värde kan jämföras med motsvarande tal för dagspressens förstatidningar, vilket enligt bilaga 2 är 6,4 procent. TV4 har alltså en bättre lönsamhetsutveckling än dagspressens ledande företag.
Samtidigt är svängningarna större för TV4 än för dagspressen som bransch. Här liknar TV4 mer Dagens Nyheter. I bilaga 2 finns uppgifter för en jämförelse dem emellan. Mönstret är ungefär detsamma för Dagens Nyheter som för TV4. Företagens omsättning är i slutet av perioden ungefär densamma, det vill säga drygt en miljard. Intressant är att TV4 lyckas bättre än DN såväl 1993 som 1996 (och 2002 enligt prognoserna). Dagens Nyheters medianvärde för perioden är mindre än fem procent, vilket är flera procentenheter lägre än för TV4.
Låter man jämförelsen avse börsnoterade företag, finns enbart VLT AB att tillgå. Det är ett företag med en omsättning på ca 250 miljoner, ungefär en fjärdedel av omsättningen för TV4. Företagets huvudtidning är en landsortstidning, Vestmanlands Läns Tidning, som inte är lika konjunkturkänslig som Dagens Nyheter. En jämförelse mellan TV4 och VLT visar att VLT under perioden 1991–2001 haft en lönsamhetsutveckling som är nästan dubbelt upp i jämförelse med TV4. År 1994 var lönsamheten bättre för TV4 än för VLT. Riktigt så lönsam som en välmående landsortstidning är alltså inte TV4.
Den dominerande konkurrensställning som TV4 har på tvreklammarknaden uppnådde kanalen tack vare sändningsrätten i marknätet. Av tittartiden för reklam- och betalkanaler, sammanlagt
Bilaga 2
135
84 minuter per dag 2002, föll 44 procent på TV4, 18 procent på TV3 och 14 procent på Kanal 5.
Den dominerande marknadsställningen för TV4 kan läsas av i den internationellt sett, stabilt höga prisnivån på tv-reklam i Sverige. Ingen av de mindre kanalerna, TV3 och Kanal 5, har varit benägna att priskonkurrera. TV3 och Kanal 5 har glädje av att TV4 håller ställningarna som Europas dyraste tv-reklamkanal.
Genom påtryckningarna på statsmakterna från TV4 har sändningsrätten i marknätet ökat i värde. Det kan inte i dag sägas vara någon skillnad av större ekonomisk betydelse mellan reklamregelsystemen för å ena sidan TV4 och å andra sidan TV3 och Kanal 5. Sändningstillståndet för TV4 förlängdes första gången 1997, andra gången 2001 och gäller nu till 2005. De eftergifter statsmakterna gjort har, oavsett hur man ser på dem, i varje fall genererat en större koncessionsavgift till det allmänna.
Tabell 3. Andel av tittartid, alla tv-hushåll i Danmark
Kanaler 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 Tittartid % DR TV1 35 32 30 28 27 28 29 28 29 DR TV2 1 1 2 3 3 TV2 6 19 24 30 32 31 30 31 32 TV3 7 8 10 11 13 11 10 11 9 Övriga 18 18 19 19 18 21 21 22 23
Anmärkning: DR:s markkanaler TV1 och TV2 är licensfinansierade. Reklamfinansierade, och till en mindre del licensfinansierade, TV2 markdistribueras. DR och TV2 ägs av staten.
Källa: Nordicom.
Bilaga 2 SOU 2003:47
136
Tabell 4. Andel av tittartid, alla tv-hushåll i Norge
Kanaler 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 Tittartid % NRK 62 55 51 45 43 41 38 37 38 NRK2 1 2 3 3 3 TV2 6 19 24 30 32 31 30 31 32 TVNorge 8 8 8 8 7 8 9 9 10 TV3 7 6 6 6 6 7 7 8 8 Övriga 17 12 11 11 11 11 13 12 9
Anmärkning: NRK:s markkanaler NRK och NRK2 är licensfinansierade.
Reklamfinansierade TV2, ägd av tidningsföretag, markdistribueras. TVNorge är en privatägd reklamfinansierad satellitkanal. Ägare är TV2 och SBS, ägare till Kanal 5 i Sverige.
Källa: Nordicom.
Styrelsen för TV4 har som princip att dela ut halva nettovinsten till aktieägarna. För år 2000 fick ägarna dela på 150 miljoner och för 2001 på ett hundra miljoner. För MTG Broadcasting AB (TV3), som förvärvade sin aktiepost i TV4 för 10 miljoner, betydde det en utdelning på 30,2 miljoner 2000 och 20,1 miljoner 2001. Resultatet 2002 för TV4 blev 170 miljoner, vilket motsvarade en vinstmarginal på 7,5 procent.
Som i Danmark och Norge
Utvecklingen på den svenska marknaden kan jämföras med utvecklingen på de norska och danska marknaderna. Jämförelsen är relevant eftersom TV3 funnits som satellitkanal lika länge på samtliga tre marknader. I tabell 3 och tabell 4 finns underlag för jämförelser.
Tabellerna visar att tittartiden för ”övriga kanaler” har ökat i Danmark men minskat i Norge. De licensfinansierade, public service-kanalerna har tappat andelar, mest i Norge. I båda länderna har den närmaste motsvarigheten till TV4, statliga TV2 i Danmark och privata TV2 i Norge, tagit 36 respektive 32 procent av tittartiden, och erövrat en dominerande ställning. TV3 har i Danmark en andel runt 10 procent och i Norge en något mindre andel. I Norge har TV3 en konkurrent med ungefär samma andel
Bilaga 2
137
som TV3, nämligen satellitkanalen TVNorge, som ägs av TV2 och SBS, den senare ägare till Kanal 5 i Sverige.
Nordiska jämförelser visar att ansträngningarna från TV4 att ändra regelsystemet till sin fördel kan uppfattas som ett normalt inslag i verksamheten. Danska TV2 har sedan starten 1988 legat på om ändringar i reklamreglerna. Det har gällt till exempel reklamtidens längd, dess fördelning över året och de produkter som får förekomma i tv-reklam.
Jämförelsen med grannländerna stärker slutsatsen att TV4 är en framgångsrik reklamkanal och att denna framgång grundar sig på tillgång till markdistribution och därmed till samtliga tv-hushåll. TV4 har liksom danska TV2 och norska TV2 skickligt utnyttjat det försteg som denna nationella räckvidd erbjudit.
Tack vare tillgången till marknätet tog TV4 snabbt ledningen på tv-reklammarknaden. Genom attraktiva program kunde kanalen hävda sig också i konkurrensen med de väletablerade och resursstarka SVT-kanalerna.
Konkurrensen på den digitala tv-marknaden
Det är ett kärt diskussionsämne vilket som betytt mest för TV4, distributionen eller programmen. TV4 brukar lyfta fram programmen (”content is king”) genom att påstå att dess position på tv-marknaden inte skulle försvagas om företaget använde sig av satellitdistribution. Mot en sådan slutsats talar den relativt stora andel av tv-hushållen – förmodligen en stor skara av Bingo-Lottos tittare – som bara kan nås via marknätet.
Ytterligare stöd för att distributionen betytt mest (”distribution is king”) kan hämtas i att Finlands andra reklamfinansierade tv– kanal, Nelonen (”Fyran”), som lanserades 1997, genom tillgång till marknätet på några åt skaffat sig en marknadsandel av tittandet på 12 procent och lagt beslag på en fjärdedel av reklammarknaden. Stödet för slutsatsen om distributionsnätets betydelse förstärks av att tv–tittandet genom Nelonen lyfte till en något högre nivå och att tittartid erövrades från ”övriga kanaler”. Av tabell 5 framgår också att MTV3 förlorat reklamintäkter till Nelonen.
Bilaga 2 SOU 2003:47
138
Tabell 5. Andel av tittartid och tv–reklamintäkter i Finland
Kanal 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 Tittartid % TV1 24 25 25 25 24 24 23 23 23 TV2 21 19 20 21 22 21 20 20 19 MTV3 47 46 46 44 44 42 42 40 38 Nelonen – – – -2 7 10 12 11
Minuter 130 138 140 149 149 150 161 168 167
Intäkter FIM 1998 1999 2000 2001 MTV3 1 073 1 013 942 838 Nelonen 134 200 308 304
Summa miljoner kronor 1 207 1 213 1 250 1 142
Källa: Marina Österlund-Karinkanta, medieanalytiker på Finska rundradion (YLE), i
Internationales Handbuch Medien 2002/2003, Baden-Baden 2002.
Lärdomar från Finland
Finland erbjuder ett något äldre, ännu tydligare exempel på distributionens betydelse. I syfte att öka konkurrensen på tvreklammarknaden etablerades i Finland 1986 en tredje markdistribuerad tv-kanal, Kolmostelevisio (”TV3”), ägd av det licensfinansierade, statliga tv-bolaget YLE (50 %), det reklamfinansierade, privata tv-bolaget MTV (35 %) och elektronikföretaget Nokia (15 %). TV3 skulle finansieras med regional reklam och bedömdes därmed inte bli konkurrent till MTV om reklamintäkter, eftersom MTV endast sålde riksreklam.
Det gick inte som planerat. TV3 blev så framgångsrik att MTV hamnade i ekonomiska problem. Annonsörerna utnyttjade sitt övertag genom att börja boka reklam allt kortare tid i förväg. Detta tvingade MTV att ständigt försöka sända program som lockade så stor publik som möjligt och därmed drog till sig så mycket reklam som möjligt. Sensationerna och attraktionerna avlöste varandra. Utvecklingen ansågs oroande i politiska kretsar och i början av 1990 togs konkurrensen bort. TV3 gjordes till ett dotterbolag till MTV och tre år senare (1993) slogs de kommersiella kanalerna
Bilaga 2
139
samman till MTV3. Marknadsandelarna för MTV och TV3 under det första kommersiella kanalkriget utvecklades som visas i tabell 6.
Tabell 6. Tittartidsandelar under första finska kanalkriget
Kanal 1987 1988 1998 1990 1991 1992 1993 MTV 29 28 27 25 21 20 -Kolmos-tv 4 8 11 15 19 22 -MTV3 49
Källa: Nordicom.
På den digitala tv-marknaden kommer TV4 att möta konkurrens men den finländska konkurrenssituationen under åren kring 1990 inträder inte omedelbart. Konkurrenstrycket på TV4 ökar inte gradvis utan språngvis, det vill säga när det digitala marknätets publikandel passerar vissa tröskelvärden. Hänsyn får också tas till tidigare konstaterade fördröjningsmekanismer. En kvalificerad gissning, något annat kan det inte bli tal om, är att det första språnget för en ny konkurrent kan tas när publikandelen passerar 30–35 procent.
Ingenting talar för att reklamen på en digital marknad kommer att fördela sig lika på kanalerna – på TV4, TV3, Kanal 5 och andra kanaler. I Finland har MTV3 sedan 1993, även efter lanseringen av Nelonen, behållit en stark ställning på marknaden för reklam-tv. Nelonen är nummer 2. Det mesta talar för att den digitala tvreklammarknaden kommer att utse en vinnare, som alla andra reklammarknader gör.
Ett systemskifte
Den pågående digitaliseringen av televisionen innebär ett systemskifte. Det skiljer sig från bytet för drygt 30 år sedan från svartvit till färg-tv som gjordes inom samma analoga system och tar därmed längre tid än detta.
Testsändningar med färg i svensk television började 1967. Det ansågs viktigt att komma igång med försöksverksamhet i god tid till Vinter-OS 1968. VM i fotboll tio år tidigare hade skapat rusning efter tv-apparater. Färg-tv introducerades definitivt 1970 och finansierades med en avgift på 100 kronor i tillägg till den ordinarie
Bilaga 2 SOU 2003:47
140
tv-avgiften på 180 kronor. Den kraftiga avgiftshöjningen minskade inte intresset för att byta till färg. De som ville kunde dessutom avstå. Färg-tv kunde tas emot i apparater för svart-vit television. För att ingen som bytte apparat skulle komma undan den extra avgiften ålades radiohandeln 1972 att anmäla varje försåld färg-tvapparat till televerket. Övergångsperioden från svartvit till färg-tv var lång, nästan tjugo år. Inte förrän 1988 – efter nästan tjugo år – slogs de två tv-avgifterna samman och 80 000 eftersläntrare fångades in.
Digital-tv kräver nya apparater eller en tillsats till de gamla, precis som det var i början när Sverige 1969 fick en andra tv-kanal. Det analoga systemet (överföring av linjer och hela bilder) byts mot ett digitalt (överföring av nollor och ettor och bildförändringar). De hushåll som inte vill byta till det nya ska även här kunna avstå men inte lika länge som vid övergången till färg-tv. Det har sagts att det analoga systemet skall stängas av under 2007.
Digital-tv erbjuder bättre bild och ljud och med digitala tvapparater även större bildyta. Den digitala tekniken ger möjligheter till ett betydligt större utbud av kanaler men erbjuder därutöver en rad tjänster. Bedömningar av hushållens förväntningar pekar på att det mest efterfrågade är bättre bild och ljud och fler underhållningskanaler, en handfull kanaler snarare än hundratals. Minst efterfrågat tycks vara interaktiva tjänster som banktjänster, elektronisk handel och tillgång till internet.
Fortsatt höga kostnader
Till skillnad från färg-tv som gjorde televisionen dyrare i alla led medför digital television lägre produktions- och distributionskostnader för tv-bolagen. TV-tittarna däremot drabbas åter av högre kostnader, vilka kan bli något lägre om tv-avgiften och tvreklamprisnivån (och därmed prisnivån på annonserade varor och tjänster) sänks och tv-tittarna får del av rationaliseringsvinsten. TV-bolagen har dock inte visat något intresse av att vilja dela med sig av besparingen.
Förklaringen till det är att programverksamheten drar höga kostnader. Det är ett återkommande tema sedan televisionens barndom och en orsak till att tv-introduktionen försenades i Sverige. De höga kostnaderna är en följetong i alla statliga utredningar sedan 1950-talet om televisionen: stigande ersättning
Bilaga 2
141
till de medverkande och växande ambitioner hos producenterna. Ett lika säkert återkommande inslag i betänkandena har varit redovisning av metoder att minska kostnaderna: fler utländska program, fler barnprogram, ring-, lek-, spel- och caféprogram, fler repriser, serier inom alla programslag, färre och mindre betydande stjärnor respektive programledare osv.
Jakten på lägre kostnader framträder även inom ”reality-tv”, den populära kombinationen av dokumentären och tvåloperan. Genren drog i början höga kostnader genom en hög ambitionsnivå. Ett exempel som brukar nämnas är CBS-serien ”An American Family” från 1973. Man spelade in 300 timmar ”verklighet” hos en familj och klippte ned detta till 12 timmar. Andra kända produktioner av samma slag är brittiska ”Airport”. Kostnadsjakten inom denna genre kan illustreras med att det i dagens ”reality-tv” inte kastas bort en enda filmmeter. Allt visas.
Betal-tv expansionsalternativet
Problemet med den höga kostnadsnivån accentueras genom att tvbolagen arbetar på volymmässigt mättade marknader. Det finns ingen möjlighet längre att öka antalet tv-avgifter; det gick att växa två gånger på det sättet, den första tv-avgiften och sedan färg-tvavgiften, men det tycks inte gå en tredje gång, även om en särskild digital-tv-avgift diskuterats. Inte heller för reklam-tv är volymexpansion längre ett naturligt tillväxtalternativ. Mer reklam i kanalerna riskerar skapa kritik mot tv-reklamen. Expansionsvägen inom båda finansieringsalternativen är avgifts- respektive prishöjningar.
Till bilden hör att Sveriges Television och TV4 praktiskt taget uteslutande finansieras med licensavgifter respektive reklam. Danska TV2 – motsvarigheten till TV4 – hämtar ca 70 procent av sina intäkter från reklammarknaden. Modern Times Group, ägare till TV3, är till ca 50 procent beroende av reklamintäkter, medan BSkyB, det brittiska Murdoch-kontrollerade tv-bolaget, har en intäktsandel för reklamen på ca 15 procent. Återstoden kommer genom betal-tv. Danska TV2 hoppas på en volymtillväxt genom fortsatt liberalisering av tv-reklamreglerna men försöker också minska sitt reklamberoende genom att införa betal-tv. På en digitaliserad tv-marknad kommer dessutom konkurrensen om reklamintäkter att, som i Finland under konkurrensen omkring
Bilaga 2 SOU 2003:47
142
1990 mellan Kolmostelevisio och MTV, leda till en intensiv jakt på tittare.
Såväl Sveriges Television som TV4 har lanserat digitala kanaler som finansieras inom ramen för nuvarande finansieringsmodell. Det ter sig i ett internationellt perspektiv som ett stort risktagande. Den naturliga metoden vore betal-tv.
Betal-tv lanserades på allvar i USA i mitten av 1960-talet och kallades abonnemangs-tv. Tilltaget ogillades av biografbranschen som kände sig hotad av betal-tv. Genom en motkampanj lyckades man stoppa betal-tv men bara tillfälligt. I mitten av 1970-talet introducerades metoden definitivt av företaget Home Box Office (HBO) som erbjöd betal-tv till hushåll anslutna till kabelnät. Det kan nämnas att Sveriges Radio i början av 1980-talet argumenterade för att få starta en tredje tv-kanal finansierad som betal-tv.
Dagens tv-marknad karakteriseras genom kostnads- och intäktsvillkoren av höga etableringshinder och en stark koncentration. En digitalisering av tv-marknaden påverkar inte detta på något avgörande sätt. Det begränsade volymmässiga expansionsutrymmet för tv-bolag och tv-tittare (mätt i tidsåtgång) består. Priskonkurrensen mellan tv-kanalerna om reklamintäkter kommer därför inte att vara intensiv. Det huvudsakliga expansionsalternativet för den digitala televisionen ligger i att bredda intäktsbasen genom betal-tv. Det kostar mer för tittarna men ger dem större inflytande.
Bilaga 2
143
Bilaga 1
Tabell B 1. Televisionens intäkter 1988–2001
År
TV-avgift
mkr
TV-reklam
mkr
Summa
mkr
BNP %
KPI
1988=100
1988 1 400 40 1 440 2,6 100 1989 1 575 150 1 725 2,7 107 1990 1 802 236 2 038 1,1 118 1991 1 857 484 2 341 -1,1 129 1992 1 997 880 3 877 -1,7 131 1993 2 859 1 586 4 445 -1,8 138 1994 2 992 2 228 5 220 4,1 141 1995 3 170 2 373 5 543 3,7 144 1996 3 158 2 415 5 573 1,1 145 1997 3 221 2 865 6 086 2,1 146 1998 3 184 3 204 6 388 3,6 146 1999 3 296 3 435 6 731 4,5 146 2000 3 238 3 952 7 190 3,6 148 2001 3 623 3 507 7 130 1,2 151
Anmärkning: Ökningen 1993 av avgiftsmedel till SVT beror på nyordningen att köpa distributionstjänster från Teracom inom ramen för medelstilldelningen. Licensavgiften har höjts från 984 kronor 1988 till 1 668 kronor 2001 (och till 1 812 kronor 2003). Källor: SVT årsredovisningar (1988 och 1989 pro forma), IRM och SCB.
Bilaga 2 SOU 2003:47
144
Bilaga 2
Tabell B 2. TV4-koncernens och dagspressens vinstutveckling 1991–2001
År TV4 Dagspressen
Vinst mkr Vinstmarginal % Vinstmarginal %
DN VLT Bransch
1991 -357 --11,9 9,2 7,6 1992 -178 -47,5 2,8 5,2 8,1 1993 53 5,7 -3,4 9,9 6,8 1994 214 15,9 6,7 15,4 6,4 1995 155 10,6 11,6 10,9 4,7 1996 10 0,6 -1,4 10,1 2,2 1997 136 7,4 10,4 15,9 5,3 1998 121 5,9 13,2 17,2 6,4 1999 218 10,0 13,1 14,9 7,1 2000 336 13,4 28,2 18,1 13,2 2001 162 7,4 3,0 13,8 4,3 2002 170 7,5 u.s u.s u.s
Median 7,4 6,7 13,8 6,4
Anmärkning: Nettomarginalen för TV4 och dagstidningsföretagen påverkades 2000 av utbetalning av överskottsmedel på pensioner. Med ”bransch” avses enbart så kallade förstatidningar.
Källor: Årsredovisningar för TV4 AB och presstödsnämndens rapporter över dagspressens ekonomi 1991–2001.
Bilaga 3
145
Reklammarknadens utveckling 1990-2003
Uppdragsbeskrivning
IRM, Institutet för reklam och mediestatistik har av Utredningen om översyn av reglerna för koncessionsavgift på televisionens område fått i uppdrag att beskriva den svenska reklam- och mediemarknadens utveckling från och med år 1990 till och med år 2001 med fokus på TV-reklamens utveckling samt att göra en prognos för TV-annonseringen och annonsmarknaden som helhet för år 2002 och 2003.
I marknadsbeskrivningen belyses och analyseras mediemarknadens olika drivkrafter samt den inbördes konkurrensen medierna emellan. Underlaget i rapporten baseras på IRM:s statistik avseende nettoinvesteringarna i reklam och media.
Bilaga 3 SOU 2003:47
146
9 december 2002 Elisabeth Trotzig
Sara Uddståhl
Brahegatan 9 114 37 Stockholm Tel: 08 - 663 04 90 Fax: 08 - 663 04 99 E-post: irm@irm-media.se
www.irm-media.se
1 Reklammarknadens utveckling 1990 till 2003
1.1 Reklammarknadens drivkrafter
Under det senaste decenniet har den svenska reklam och mediemarknaden genomgått en omvälvande förändring. Samtidigt som medieinvesteringarna ökat har omfördelningen mellan medierna varit omfattande. Nya reklambärande medier har tillkommit såsom TV och radio, vilket har drivit på mediemarknadens utveckling och medfört att reklaminvesteringarna i de traditionella medierna successivt ökat under så gott som hela 90-talet med kulmen år 2000.
En mängd faktorer har bidragit till denna utveckling. Dessa kan delas in i två huvudkategorier som var och en påverkar marknaden på olika sätt. Reklammarknadens cykliska drivkrafter styr förändringstakten i ett kortare perspektiv och påverkas till stor del av det allmänna konjunkturläget. Utvecklingen av privat konsumtion
Institutet för reklam- och mediestatistik
Bilaga 3
147
samt lönsamheten i näringslivet är centrala faktorer för reklammarknadens utveckling på kort sikt. En konsumtionsökning och därmed ökad omsättning i detaljhandeln ger positiva effekter på annonsmarknaden medan en avmattning i konsumtionstillväxten får negativa effekter på annonstillströmningen. Medier med stor andel detaljhandelsannonsering är i huvudsak medier med stark lokal anknytning såsom landsortspress, gratistidningar och annonsblad liksom lokal-radio och lokal-TV.
Reklamkategorier som varumärkesannonsering och platsannonsering är mer känsliga för näringslivets lönsamhet. Då företagens vinstutveckling normalt utsätts för kraftigare svängningar än vad den privata konsumtionen gör blir effekterna på dessa kategorier mer påtagliga än för detaljhandelsannonseringen vid konjunktursvängningar. Således är de rikstäckande medierna TV, utomhus och tidskrifter, som till största del är bärare av varumärkesannonsering, samt storstadspress som dessutom har stor andel platsannonsering, väsentligt mer konjunkturkänsliga än de medier som har en lokal eller regional annonsörskrets.
Det är inte bara det allmänekonomiska läget som påverkar annonseringen. I ett mer långsiktigt perspektiv får också de generiska drivkrafterna, dvs. strukturella förändringar på marknaden eller strukturella förändringar i omvärlden, effekter på reklammarknadens utveckling. Som exempel tillkomst av nya medier, produktutveckling av befintliga medier, förändrad konkurrens och lagstiftning i frågor som rör mediemarknaden. Men också ändrad mediekonsumtion, inte minst viktigt för TVmediet vars annonsintäkter är så direkt relaterade till TV-tittandet, och trender i marknadsföring och medieval påverkar hur annonsörerna väljer att spendera sina pengar.
När dessa två huvudfaktorer samverkar; tillkomst av ett nytt medium i en gynnsam konjunktur, vilket exempelvis var fallet då Internet etablerades som annonsmedium, kan det ge extraordinärt stark tillväxt för mediet under en period och påverka hela annonsmarknaden och den inbördes konkurrensen mellan medierna.
Bilaga 3 SOU 2003:47
148
1.2 Marknadsutveckling traditionella medier
Reklaminvesteringarna i de masskommunikativa medierna; dagspress, tidskrifter, TV, radio, bio och utomhus (lilla reklamkakan) eller i dagligt tal; annonsmarknaden, har successivt ökat under de senaste tio åren.
1990 då den kommersiella TV:n fortfarande var i sin linda och någon kommersiell radio ännu inte fanns omsattes drygt 10 miljarder kronor i annonsering i de traditionella medierna och mer än 80 procent av annonseringen placerades i dagspress. Idag omsätts drygt 15 miljarder kronor och endast lite över 50 procent utgör dagspressannonsering, vilket indikerar den omfattande förändring reklam och mediemarknaden har genomgått i och med etermediernas tillkomst (se figur 1.1 och 1.2).
Alltsedan TV-reklamen infördes i Sverige 1989 har TV:n uppvisat positiva tillväxttal och successivt ökat sin andel av lilla reklamkakan. För dagspressen, som utgör den största mediekategorin, har reklaminvesteringarnas andel minskat under samma period. Andra varumärkesintensiva medier som tidskrifter, utomhus och bio har i stort sett behållit sin andel av reklaminvesteringarna under de senaste tio åren (se figur 1.3).
1990 då de satellitsända kommersiella kanalerna kunde ses av drygt 30 procent av befolkningen omsattes blygsamma 590 miljoner kronor i TV-annonsering. I och med att TV4 började sina sändningar 1992 fick den kommersiella TV:n en rikstäckande marksänd kanal och annonsintäkterna steg med tvåsiffriga tillväxttal under loppet av ett par år. Ett rejält tillskott kom från nya annonsörskategorier, exempelvis multinationella aktörer inom snabbrörliga konsumentvaror, som redan var aktiva på andra marknader och som nu också kunde bearbeta den svenska marknaden med hjälp av TV-reklam. 1994 uppgick reklaminvesteringarna i TV till 2,2 miljarder kronor. Detta under en period då de flesta övriga traditionella medier såg sina reklamintäkter minska till följd av den djupa konjunkturnedgången i början av 90-talet.
En liten konjunktursvacka i mitten på 90-talet medförde att tillväxten för TV avtog. 1997 när konjunkturen vände upp ökade reklaminvesteringarna åter kraftigt och TV-mediet uppvisade starkare tillväxt än genomsnittet för de traditionella medierna med kulmen år 2000 då den kommersiella TV:n tangerar 4 miljarder i annonsomsättning. Ett starkt konjunkturläge, men också engångs-
Bilaga 3
149
företeelser såsom Telias börsintroduktion och PPM-valet genererade omfattande medieinvesteringar. Ett betydande tillskott bidrog dessutom den nya ekonomins företrädare med, de s.k. dotcom-företagen, vars behov att snabbt bygga varumärke och skapa kännedom medförde en stark ökning av reklaminvesteringarna i främst de etablerade medierna och mest gynnades de rikstäckande masskommunikativa medierna TV och utomhus. Sammantaget uppgick annonseringen i de traditionella medierna till drygt 17,2 miljarder kronor år 2000 vilket är en ökning med 10 procent jämfört med 1999.
Konjunkturnedgången under 2001 fick en omedelbar effekt på reklaminvesteringarna i och med att annonsörerna blev mer återhållsamma med marknadsföringen. IRM:s statistik visar också att annonsörerna styrde om i marknadsbearbetningen från den kostsamma varumärkesreklamen till en mer intäktsgenererande utbudsreklam vilket slog hårt mot den kommersiella TV:n. Sammantaget minskade medieinvesteringarna i TV med 11,4 procent jämfört med år 2000, till drygt 3,5 miljarder kronor under 2001 (se figur 1.4). I statistiken för TV ingår annonsförsäljningsuppgifter från TV4, TV3, Kanal 5, TV8 och ZTV avseende reklamutrymme försålt i Sverige. Dessutom ingår sponsring i samtliga kanaler inklusive public service kanalerna SVT1 och SVT2.
Under 2001 uppgick TV-reklamens andel till 22,4 procent av den lilla reklamkakan. En minskning med 0,2 procentenheter jämfört med år 2000. TV:s andel av annonsmarknaden minskade därmed för första gången sedan 1995.
En jämförelse med övriga Europa visar att samma trend med successivt ökande andelar för etermedierna under 90-talet gäller för de flesta länderna. Det är dock stora skillnader länderna emellan. Ju längre söder ut i Europa desto större andel har TV-reklamen av medieinvesteringarna. Delvis beroende på att kommersiell TV och radio har funnits mycket längre i de flesta europeiska länder än i Sverige men också på att det finns betydande kulturella och strukturella skillnader mellan de olika länderna som har påverkan på sändningstider och mediekonsumtion. Det europeiska genomsnittet för TV:s andel av reklaminvesteringarna är 32 procent av den totala annonseringen i de traditionella medierna år 2001. I Norden, där dagspressen av tradition har en stark marknadsposition som reklambärare, utgör reklam-TV:s andel av reklaminvesteringarna endast 20,5 procent år 2001.
Bilaga 3 SOU 2003:47
150
1.3 Marknadsutveckling övriga medier
I sin strävan att nå ut till rätt konsument har marknadsförarna alltmer förfinat sina metoder och en mängd nya kommunikationsformer konkurrerar idag om företagens marknadsinvesteringar. Det är knappt hälften av reklaminvesteringarna som placeras i traditionella medier eller masskommunikativa medier. Minst lika mycket till, nära 27 miljarder kronor investerades år 2001 i annan marknadskommunikation. Bland dessa övriga medier återfinns näst största mediegrupp nämligen direktreklamen som omsatte drygt 7 miljarder kronor inklusive produktionskostnader under år 2001. Reklamstatistiken visar tydligt att annonsörerna under de senaste åren sökt nya vägar att kommunicera med sina kunder. Begrepp som one-to-one marketing, relationsmarknadsföring och CRM har tillsammans med den nya digitala tekniken starkt påverkat annonsörerna till att använda mer direktkommunicerande medier framför de masskommunikativa medierna.
En bidragande orsak är tillkomsten av ett helt nytt medium, Internet, som när IRM startade mätningar över Internetannonseringen 1997 omsatte blygsamma 61 miljoner kronor i Sverige. Bara några år senare blir annonseringen i mediet betydande och beräknas omsätta nära en miljard kronor detta år. Internet distanserar därmed såväl kvälls- och populärpress som bio och utomhusmediet avseende reklaminvesteringarnas storlek.
Samtidigt som reklaminvesteringarna i de traditionella medierna minskade med 10 procent 2001 vilket är nära 2 miljarder kronor mindre i annonsering jämfört med år 2000 ökade övrig marknadskommunikation med ca en miljard kronor. Totalt uppgick all marknadskommunikation inklusive produktionskostnader till drygt 45 miljarder kronor under 2001 (stora reklamkakan, se figur 1.5).
Under de senaste fyra åren har tillväxten varit starkare bland övriga medier än bland de traditionella medierna (se figur 1.6). Exempelvis ökade den oadresserade direktreklamen med nära 4 procent under år 2001 samtidigt som TV-reklamen minskade med drygt 11 procent jämfört med år 2000.
Bilaga 3
151
1.4 Ökad konkurrens
Att konkurrensen om reklampengarna hårdnar i en vikande konjunktur är självklart. Med minskad mediebudget ställer annonsörerna krav på såväl ekonomi som effektivitet. För TVmediet som är ett relativt dyrt medium får det givetvis konsekvenser. Annonsörerna väljer kanske andra billigare kommunikationsformer. Givetvis påverkas även konkurrensen TVaktörerna emellan och kanske inte alltid till marknadsledarens fördel. I och med att de satellitsända kanalerna fått en allt högre penetration i de mest kommersiellt gångbara målgrupperna kan man mycket väl tänka sig att den kostnadsmedvetne medieköparen väljer att inte betala för ett rikstäckande budskap utan istället nöjer sig med en något lägre penetration till en lägre kostnad. Det skulle innebära att TV4:s konkurrensfördel av att vara rikstäckande snarare blivit till en belastning när annonsören tvingas hushålla med pengarna.
Annonsörernas minskade investeringsvilja leder också till strukturella förändringar i och med att annonsörerna förändrar sina marknadsstrategier och ger plats för nya medieaktörer på arenan. Det innebär att TV i större utsträckning än tidigare kommer att få se andra medier som konkurrenter än de traditionella medierna. Mediemixen har vidgats betydligt under de senaste åren och kommunikationsformer som sponsring och eventmarknadsföring liksom mer direktkommuniserande medier såsom direktreklam och Internet har tagit allt större del av annonsörernas marknadsinvesteringar.
Med det nu gällande marknadsföringsbegreppet, integrerad marknadskommunikation, som innebär att allt som annonsören företar sig genomsyras av kombinerad utbuds-, sälj- och varumärkeskommunikation kommer sannolikt trenden med starkare tillväxt bland de nyare kommunikationsformerna att hålla i sig även i ett mer gynnsamt konjunkturläge. Digitaliseringen av medierna innebär ökade möjligheter för annonsören att integrera marknadskommunikationen. Samma applikation i olika medier gör marknadsföringen kostnadseffektiv. Det talar också för digital TV i ett längre perspektiv. Inte minst mot bakgrund av möjligheten till interaktivitet mellan annonsör och kund som blivit en viktig faktor vid val av medium och utgör därför en stark drivkraft för reklaminvesteringarna.
Bilaga 3 SOU 2003:47
152
1.5 Prognos 2002 och 2003
Under inledningen av 2002 har reklammarknaden präglats av en allmänt låg investeringsvilja. Till följd av fallande börskurser och en tveksam konjunkturuppgång har företagen agerat återhållsamt med sin marknadskommunikation också detta år. Reklammarknaden har dock successivt återhämtat sig under året, vilket till stora delar kan tillskrivas en stark detaljhandel, aktiviteter i samband med riksdagsvalet men också ökad varumärkesannonsering under hösten.
Annonseringen i TV, populärpress och bio har återhämtat sig rejält under årets tre första kvartal jämfört med samma period föregående år. Sämre har det gått för radion, fackpressen, och då främst för affärspressen, samt för storstads- och kvällspress. För landsortspressen, som har en större andel detaljhandelsreklam än övrig dagspress, har konjunkturnedgången inte slagit lika hårt. Starkast utveckling har hittills utomhusannonseringen uppvisat som främst gynnats av ökade medieinvesteringar i samband med valrörelsen.
IRM gör bedömningen att de traditionella medierna sammantaget kommer att visa positiv tillväxt i det fjärde kvartalet. Det är dock inte tillräckligt för att hämta hem det stora tapp som drabbat medierna under våren. Sammantaget prognostiserar IRM att reklaminvesteringarna i de traditionella medierna innevarande år minskar med 5,3 procent jämfört med år 2001. Det innebär vidare att reklaminvesteringarna i de traditionella medierna beräknas uppgå till drygt 14,8 miljarder kronor under 2002. I pengar innebär det att annonsörerna förväntas spendera drygt 800 miljoner kronor mindre i år jämfört med föregående år. Det är bara mediegrupperna bio och utomhus som förväntas växa under 2002 men TV, landsortspress och populärpress bedöms dock prestera bättre än genomsnittet för de traditionella medierna och ökar därmed alla sin andel av den lilla reklamkakan under året.
Samtidigt som annonsörernas avvaktande hållning inneburit lägre medieinvesteringar i de traditionella huvudmedierna, har också detta år en viss omfördelning skett till direktkommunicerande medier eftersom produkt- och utbudsannonsering prioriterats framför varumärkesannonsering.
För de övriga medier som IRM prognostiserar; Internet, direktreklam, gratistidningar och annonsblad, har utvecklingen hittills i år varit väsentligt starkare än för de traditionella medierna. Sammantaget ökade dessa medier med 2,2 procent efter tre kvartal
Bilaga 3
153
jämfört med samma period föregående år. Mot bakgrund av en fortsatt stark detaljhandel förväntas även fjärde kvartalets utfall bli positivt. Sammantaget för år 2002 förväntas såväl Internetannonseringen som adresserad direktreklam, annonsblad och gratistidskrifter avsluta året positivt.
Förväntningarna på den ekonomiska utvecklingen är något högre ställda inför nästa år vilket bedöms ge reklaminvesteringarna ny fart år 2003. BNP förväntas växa mellan 1,8 och 2,1 procent i reala termer. När företagen ökar sina investeringar ökar också efterfrågan på arbetsmarknaden, vilket kan komma att sätta fart på platsannonseringen under senare delen av år 2003. Ett bättre konjunkturläge borgar också för en fortsatt stabil privat konsumtion vilket bidrar till ökad detaljhandelsannonsering.
IRM gör bedömningen att de traditionella medierna ökar med 3 procent under 2003. Det innebär att de totala medieinvesteringarna uppgår till nära 15,3 miljarder kronor år 2003, en ökning med drygt 430 miljoner kronor jämfört med år 2002. IRM bedömer att samtliga mediegrupper kommer att uppvisa positiv tillväxt under 2003.
TV-mediet bedöms fortsatt uppvisa bättre utveckling än den genomsnittliga annonsmarknaden under nästa år. Mot bakgrund av att många annonsörer tvingats hålla sin medieexponering på sparlåga under en längre tid kommer sannolikt annonsörerna lägga mer tonvikt på varumärkeskampanjer nästa år, vilket gynnar den kommersiella TV:n, men också utomhus och bio.
I takt med att konjunkturen stabiliseras bedömer IRM att annonsintäkterna för den kommersiella TV:n successivt ökar under nästa år med betoning på andra halvåret. Tillkomst av den nya nisch kanalen TV4 Plus kommer sannolikt att bidra till en ökad tillväxt för TV-mediet genom tillskott av nya annonsörs kategorier, även om de huvudsakliga intäkterna fortsatt kommer att genereras av de tre stora kanalerna TV4, TV3 och Kanal 5. Beträffande de digitala TV-kanalerna bedöms det dröja ytterligare några år innan penetrationen har nått den nivå att TV-tittandet kan komma att generera betydande annonsintäkter.
IRM prognostiserar att TV-reklamen omsätter drygt 3,5 miljarder kronor nästa år, vilket är en ökning med 3,5 procent jämfört med innevarande år. Det innebär att TV:s andel av reklaminvesteringarna ökar något under 2003 och beräknas uppgå till 23,3 procent.
Bilaga 3 SOU 2003:47
154
Bilaga 1 Figurer
Figur 1.1. Lilla reklamkakan 1990 samt 2001. Procentuell andel
Landsort
36,8%
Kvällspress
7,1%
TV
2,2%
Storstad
34,2%
Populärpress
5,0%
Fackpress
9,8%
Bio 0,6%
Utomhus
4,3%
10,8 Miljarder
Stors tad
22,7%
Lands ort
26,6%
Text-TV
0,4%
TV 22,4%
R adio
3,3% Bio 0,5%
Utomhus
4,8%
Kvälls pres s
3,8%
Populärpress
4,3%
Fackpres s
11,2%
15,6 Miljarder
Bilaga 3
155
Figur 1.2. Reklaminvesteringar i de traditionella medierna 1990– 2003. Utfall 1990–2001, prognos 2002 och 2003, löpande priser samt förändringstakt
Figur 1.3. De traditionella mediernas andelar 1990–2003. Procent
-15 -10
-5
0 5 10 15 20
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01
200 2p
2003p
%
0 2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 14 000 16 000 18 000 20 000
Mkr
% Förändring Mkr
0,0 5,0 10,0 15,0 20,0 25,0 30,0 35,0 40,0 45,0
1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 2003
%
Storstad Landsort Kvällspress Populärpress Fackpress Utomhus Bio Radio TV
Bilaga 3 SOU 2003:47
156
Figur 1.4. TV:s reklamintäkter 1990–2003. Utfall 1990–2001, prognos 2002 och 2003. Löpande priser samt förändringstakt
Figur 1.5. Stora reklamkakan 1990 och 2001. Procentuell andel
-20
0 20 40 60 80 100 120
90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 00 01
2002p 2 003p
%
0 500 1 000 1 500 2 000 2 500 3 000 3 500 4 000 4 500
Mkr
% Förändring Mkr
Dagspress
36,9%
Mäss or
10,5%
Butikspromotion
8,3%
Gratisdistribuerade
tidningar
2,4%
Presentreklam
8,7%
Sponsring
4,6%
Tidskrifter
7,0%
Bio 0,3% Utomhus
2,0%
TV 1,0%
Produktion traditionella
medier 9,7%
Vägledande medier
8,5%
22,9 Miljarder
Bilaga 3
157
Figur 1.6. Utvecklingen i traditionella och övriga medier 1992– 2001. Index 1992=100
Dagspress
18,2%
Tidskrifter
5,3%
Mässor
8,0%
TV 7,8%
Vägledande medier
6,3%
Internet
2,0%
Event marketing
4,0%
Sponsring
5,9%
Butiks promotion
5,4%
Direktreklam
15,6%
Presentreklam
7,7%
Gratisdistribuerade
tidningar
3,8%
Radio 1,1%
Produktion traditionella
medier
7 0%
Bio 0,2%
Utomhus
1,6%
45,7 Miljarder
0 50 100 150 200 250
1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001
Totalt traditionella medier Övriga medier
Bilaga 4
159
Kanalutbud
Kanallistor för TV-kanaler som distribuerades till de svenska hushållen av svenska TV-distributörer under åren 1992 och 2002 redovisas nedan i följande uppställning. Av uppställningen framgår också hur stor andel i procent av den svenska publiken som hade tillgång till respektive TV-kanal.
Tabell 1. Kanalutbud och penetration åren 1992 och 2002
År 1992
År 2002
Kanal
Penetration
Kanal Penetration
Kanal 1
100 % SVT1
100 %
TV 2
100 % SVT2
100 %
TV3
50 % TV3
64 %
TV4
78 % TV4
100 %
Mediteve (TV4)
3 %
TV 5 Nordic
41 % Kanal 5
61 %
BBC TV-Europa
12 % Viasat Natur/Action
23 %
Childrens Channel 18 % TV8
25 %
CNN
17 % ZTV
48 %
DR1
14% SVT 24
12 %
DR2
11% SVT Extra
6 %
Discovery
13 % Viasat Sport
21 %
Eurosport
47 % Canal+
14 %
Filmnet
7 % Canal+ Gul
13 %
TV Finland (FTV)
14% Canal+ Blå
13 %
Lifestyle
16 % TV1000
9 %
MTV europé
44 % TV1000 Cinema
9 %
Norska NRK
6 % DR1 (dansk)
11 %
RTL Plus
9% DR2 (dansk)
9 %
Screensport
17 % TV2 Danmark
3 %
Sky News
13 % Danska TV3
5 %
Bilaga 4 SOU 2003:47
160
År 1992
År 2002
Kanal
Penetration
Kanal Penetration
Super Channel
31 % 3+Danmark
2 %
TV1000 Succé
10 % NRK1 (norsk)
3 %
NRK2 (norsk)
2 %
Norsk TV2
1 %
Norska TV3
5 %
Norska ZTV
2 %
YLE1 (finsk)
4 %
YLE2 (finsk)
1 %
TV Finland (FTV)
7 %
MTV3 (finsk)
1 %
Animal Planet Discovery
14 %
BBC Prime
13 %
BBC World
17 %
Cartoon Network 13 % CNBC 5 % CNN International 20 % Discovery Mix 5 % Discovery Civilisation 2 % Discovery Travel & Adv. 3 % Discovery Sci Trek 2 % Discovery 37 % E! 5 % Euronews 6 % Eurosport 52 % Fox Kids 7 %
Hallmark
14 %
MTV
49 %
Mezzo
1 %
National Geographic
9 %
Nickelodeon
10 %
PRO 7
1 %
Rai Uno
1 %
RTL TV
5 %
RTL 2
2 %
SAT 1
1 %
3 SAT
1 %
Sky News
6 %
Sport Extreme
1 %
SOU 2003: 47
Bilaga 4
161
År 1992
År 2002
Kanal
Penetration
Kanal Penetration
TCM
7 %
Travel Channel
7 %
TVE (spansk)
2 %
TV5 (fransk)
3 %
VH 1
7 %
VOX
1 %
ZDF
1 %
Källa: MMS:s etableringsundersökning 1992 och Basundersökning 2002.