Ny lag om domstolsärenden
1995/96 JuU17
I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om en ny ärendelag som skall reglera förfarandet vid handläggning av ärenden i de allmänna domstolarna. Den nya lagen skall ersätta den nuvarande ärendelagen och i huvudsak ha samma tillämpningsområde. Den föreslagna regleringen är betydligt mera detaljerad än den nuvarande. Utskottet tillstyrker förslaget utom när det gäller en föreslagen ändring av den juridiska terminologin. Regeringen föreslår att termen" lagfaren domare" byts ut mot termen "juristdomare" i bl.a. den nya ärendelagen. Förslaget avstyrks av utskottet i denna del. Den nya regleringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996. I ärendet avstyrker utskottet vidare en motion som väckts med anledning av förslaget. Tre reservationer har fogats till betänkandet, varav en från (m, c, fp, kds), en från (m, c, fp, mp, kds) och en från (fp).
I proposition 1995/96:115 (Justitiedepartementet) har regeringen föreslagit att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till 1. lag om domstolsärenden, 2. lag om ändring i äktenskapsbalken, 3. lag om ändring i föräldrabalken, 4. lag om ändring i ärvdabalken, 5. lag om ändring i jordabalken, 6. lag om ändring i rättegångsbalken, 7. lag om ändring i utsökningsbalken, 8. lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, 9. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet, 10. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, 11. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred, 12. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 13. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap, 14. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott, 15. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 16. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 17. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 18. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 19. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek, 20. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 21. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 22. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud, 23. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 24. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, 25. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20), 26. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334), 27. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 28. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., 29. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450), 30. lag om ändring i lagen (1995:000) om företagsrekonstruktion. Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 5. I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning av propositionen väckt motion. Motionsyrkandena redovisas på s. 2 f. Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se bilaga 1. Propositionens lagförslag nr 30 har överlämnats till lagutskottet för beredning.
1995/96:Ju16 av Siw Persson och Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas 1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till reglering av en enskild parts rätt till ersättning av det allmänna, när denne har en myndighet som motpart och vinner framgång i processen, 2. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse av 24 § i förslag till lag om domstolsärenden:
----------------------------------------------------- Propositionens lagförslag Motionärernas förslag ----------------------------------------------------- p24 § ----------------------------------------------------- Vid sammanträde får Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18 kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25 §§ rättegångsbalken på rättegångsbalken. förhöret. ----------------------------------------------------- Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. -----------------------------------------------------
3. att riksdagen avslår förslaget i proposition 1995/96:115 och antar följande förslag till lydelse av 21 § i förslag till lag om domstolsärenden:
----------------------------------------------------- Propositionens lagförslag Motionärernas förslag ----------------------------------------------------- p21 § ----------------------------------------------------- I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. ----------------------------------------------------- Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall det föras anteckningar om det föras protokoll om vad som förekommer vid vad som förekommer vid detta när det gäller detta när det gäller yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden, bestridanden, bestridanden, åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar och erkännanden samt om och erkännanden samt om den utredning som läggs den utredning som läggs fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet. Har sammanträdet Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas. skall även det antecknas. Om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning får det, i stället för protokoll, föras anteckningar. -----------------------------------------------------
Inledning
Vid tingsrätterna handläggs vid sidan om tvistemål och brottmål närmare 30 000 domstolsärenden per år. Förfarandet rörande handläggningen av dessa ärenden regleras i lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, den s.k. ärendelagen. Ärendelagen har från sin tillkomst inte varit föremål för någon mera allmän översyn. Under det senaste decenniet har lagen dock flera gånger varit föremål för uppmärksamhet i mer allmänna reformsammanhang, och flera förslag har presenterats. Bl.a. lade Domstolsutredningen i betänkandet (SOU 1991:106) Domstolarna inför 2000-talet fram ett förslag till en ny förfarandelag som skulle ersätta inte bara den nuvarande ärendelagen utan också den för de allmänna förvaltningsdomstolarna gällande förvaltningsprocesslagen (1971:291). Den föreslagna lagen skulle alltså vara en för de båda domstolstyperna gemensam processlag. Domstolsutredningens förslag remissbehandlades (se Ds 1993:5) men ledde inte till lagstiftning i denna del. I stället togs frågor om en ny ärendelag för de allmänna domstolarna upp i en inom Justitiedepartementet upprättad departementspromemoria. Promemorian, som remissbehandlats, ligger till grund för den nu aktuella propositionen, i vilken det föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvarande. Vidare tas i propositionen upp några frågor som behandlas i Domstolsutredningens nyss nämnda betänkande. Det gäller testamentsexekutors uppgiftsskyldighet till tingsrätten och handläggningen av ärenden som gäller lösöreköp respektive kallelse av okända borgenärer.
Bakgrund Vid tingsrätterna förekommer dels sådan rättsvård som innefattar rättskipning i klassisk mening (brottmål och tvistemål), dels annan rättsvård. Rättegångsbalken gäller endast rättskipningen, och balkens regler skiljer mellan tvistemål och brottmål. Annan rättsvård omfattar vitt skilda ärenden, t.ex. om registrering av bouppteckning, anordnande av förvaltarskap, tillstånd till adoption, dödande av förkommen handling, byte av släktnamn och tillstånd enligt bolagslagstiftningen. På senare tid har också tillkommit ärenden av en ny typ, nämligen sådana som kommer till tingsrätt genom överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut (t.ex. enligt utsökningsbalken). Ärendelagen reglerar förfarandet för ärenden angående rättsvård som tingsrätt skall ta upp självmant eller efter ansökan och som inte enligt lag eller författning skall handläggas i den ordning som föreskrivs för tvistemål eller brottmål. Lagen är dock inte tillämplig på ärenden som angår straff eller annan med brott förenad påföljd. Ärendelagen är inte på samma sätt som rättegångsbalken byggd på muntlighet, omedelbarhet och koncentration, och förfarandet är inte som enligt rättegångsbalken uppdelat i ett förberedande skede och ett skede för avgörande. Endast vissa frågor regleras direkt. Beträffande alla andra frågor hänvisas i ärendelagen till vad som gäller i rättegångsbalken om tvistemål "i den mån det är tillämpligt". Normalt är handläggningen skriftlig. Om sökanden eller någon annan som ärendet angår bör höras muntligen för att ärendet skall kunna prövas, kan domstolen dock kalla honom eller henne att komma till en förhandling. Bland övriga frågor som regleras särskilt kan nämnas vissa frågor om ansökan, om inhämtande av yttrande och om domstolens sammansättning. Ett ärende avgörs genom beslut, och vid överklagande av ett domstolsbeslut tillämpas samma regler som vid överklagande av ett processuellt beslut i ett tvistemål eller brottmål, dvs. reglerna om överklagande av beslut i 52 och 56 kap. RB. Trots att det kan röra sig om ett materiellt beslut tillämpas alltså inte reglerna i 50, 51 eller 55 kap. RB som vid överklagande av en dom. Tillämpningsområdet för ärendelagen har undan för undan och särskilt under senare år kommit att utvidgas. Från att ursprungligen ha avsett endast enklare ärenden, främst sådana där det inte förekommer något egentligt partsförhållande, har ärendelagen kommit att bli tillämplig också för andra ärenden som inte ansetts passa för en hantering direkt enligt rättegångsbalken. Detta gäller bl.a. sådana fall som kommer till tingsrätterna genom överklagande. Bakom denna utveckling ligger bl.a. att den primära beslutsnivån för en del ärendetyper flyttats från domstol eller ett domstolsliknande organ till en förvaltningsmyndighet. Överklagande till tingsrätt kan numera förekomma enligt bl.a. föräldrabalken, utsökningsbalken, aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, konkurrenslagen (1993:20), skuldsaneringslagen (1994:334) och lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret m.m. Enligt regeringen kan ytterligare lagar inom de närmaste åren förväntas komma att innehålla regler om överklagande till tingsrätt. I de flesta av de nu berörda ärendena förekommer två eller flera parter som står mot varandra. Oftast är det en myndighet som står mot en enskild part. Rättegångsbalken har de senaste decennierna på grundval främst av betänkanden avgivna av Rättegångsutredningen (Ju 1977:06) och Domstolsutredningen (Ju 1989:06) varit föremål för en omfattande översyn och modernisering. Detta har inneburit att ganska många bestämmelser i balken har mjukats upp. Det ställs exempelvis inte längre samma krav på hållande av huvudförhandling som förut och även i många andra hänseenden har förfarandet gjorts enklare. Ärendelagen har, som ovan nämnts, aldrig varit föremål för någon mera generell översyn, och endast vid några få tillfällen har det skett ändringar i den. Under det senaste decenniet har lagen dock varit föremål för uppmärksamhet i mera allmänna reformsammanhang, och flera förslag har presenterats av bl.a. Rättegångsutredningen (SOU 1982:25-26) och, som ovan nämnts, av Domstolsutredningen (SOU 1991:106). Inget förslag har emellertid lett till lagstiftning. I den promemoria som ligger till grund för den nu aktuella propositionen konstateras, i likhet med vad Domstolsutredningen anfört, att det alltid förekommit vissa problem kring tillämpningen av ärendelagen, bl.a. när det gäller gränsdragningen mot rättegångsbalkens regler. En annan typ av problem har gällt frågor om i vilka fall rättegångsbalkens bestämmelser skall tillämpas när det saknas bestämmelser i ärendelagen. En tredje typ av problem har gällt frågor om vad som skall ske när det även i rättegångsbalken saknats bestämmelser. Andra tillämpningsproblem accentueras av, anförs det, att det till ärendelagen förs nya typer av ärenden, t.ex. utsökningsärenden, skuldsaneringsärenden och ärenden enligt den nya konkurrenslagen. Lagstiftningen bör också, anförs det, bättre än nu anpassas till att det i dessa ärenden skall ske överklaganden till tingsrätten och till de krav på muntlighet som följer av våra åtaganden enligt den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som numera är inkorporerad i svensk rätt (prop. 1993/94:117, 1993/94:KU24, rskr. 246, 1994/95:KU5, rskr 11, SFS 1994:1219). Förekommande problem uppges bli mer frekventa i takt med att antalet ärendetyper ökar. Det påvisas vidare i promemorian flera brister i den nuvarande regleringen bl.a. när det gäller kommunicering av processmaterialet mellan parterna, frågor om bevisning, muntlighet eller skriftlighet och frågor om rättegångskostnader. Vidare uppges de krångliga domförhetsreglerna återspegla vad som tidigare gällt i rättegångsbalken. Promemorian utmynnar i ett förslag till en ny ärendelag.
Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att en ny ärendelag skall ersätta den nuvarande. Förslaget innebär att regleringen av ärendenas handläggning blir betydligt mera detaljerad än nu. Syftet med detta är framför allt att åstadkomma en ordning som bättre passar sådana ärenden som är av mer kvalificerad typ. Förslaget bygger till betydande del på reglerna i rättegångsbalken. Balkens bärande principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration behöver dock inte tillämpas. Därmed företer lagförslaget principiellt större likheter med förvaltningsprocesslagen än med rättegångsbalken. De regler som gäller för processen i förvaltningsdomstol har också i stor utsträckning tjänat som förebilder vid utformningen av lagförslaget. Bland de sakliga nyheterna i förslaget kan nämnas att den som vill inleda ett förfarande enligt den nya lagen normalt skall göra detta skriftligen, eventuellt genom telefax. Finner tingsrätten i samband med att ärendet inleds att sökanden vänt sig till fel domstol, skall tingsrätten lämna över handlingarna i ärendet till en behörig domstol, om sökanden inte har någon invändning mot detta och det inte heller finns något annat skäl mot överlämnande. Samma regler föreslås gälla för tvistemål och brottmål enligt rättegångsbalken. Om en enskild person har överklagat ett beslut av en förvaltningsmyndighet till tingsrätten, skall i åtskilliga fall beslutsmyndigheten vara motpart till den enskilde och även ha rätt att överklaga ett senare domstolsbeslut. I ett domstolsärende skall tingsrätten i de flesta fall vara domför med en lagfaren domare. När det finns skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet skall tingsrätten dock kunna bestå av flera domare. Möjligheterna att delegera arbetsuppgifter till sådana personer som är anställda vid tingsrätten utan att vara domare föreslås bli utvidgade till att gälla även enkla ärenden om bouppteckning och arvsskatt. I förslaget till den nya ärendelagen ges också utförliga regler om i vilka fall handlingarna i ett ärende skall tillställas en part (kommuniceras). Sakligt sett syftar dessa regler till att onödiga kommuniceringar undviks och till att behövliga kommuniceringar sker. Utförliga regler föreslås om när sammanträde i ett ärende skall hållas. På den punkten föreslås enskilda få ett betydande inflytande med hänsyn till de krav på muntlighet som följer av Europakonventionen. Ett sammanträde skall inte vara lika formbundet som enligt nuvarande regler, och ett sammanträde skall under vissa förutsättningar kunna hållas på telefon. Om ett tingsrättsavgörande överklagas skall den nya lagen även gälla förfarandet i hovrätt och Högsta domstolen. Den ordningen anses särskilt motiverad för sådana fall där det enligt Europakonventionen krävs muntlighet. Förslaget medför att tillämpningen av reglerna i rättegångsbalken om överklagande av beslut, vilka bygger på att förfarandet i den högre domstolen skall vara helt skriftligt, begränsas till att i huvudsak endast gälla överklaganden av processuella beslut. För vissa ärenden där en förvaltningsmyndighets beslut med nu gällande regler överklagas direkt till hovrätt föreslås det att den primära domstolsprövningen i stället skall ske i tingsrätt. Det gäller bl.a. ärenden enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1996.
Utskottets överväganden
Allmänt om förslaget Utskottet delar regeringens bedömning att regleringen av ärendeförfarandet i de allmänna domstolarna bör bli betydligt mer utförlig än för närvarande och att en reform därför är nödvändig. Utskottets ställningstagande skall ses främst mot bakgrund av det allmänna och grundläggande kravet på förutsebarhet och likabehandling i rättstillämpningen. Även andra skäl talar i denna riktning. Här tänker utskottet bl.a. på ordningen med delegering av vissa arbetsuppgifter från lagfarna domare till domstolsbiträden, en ordning som utskottet vid flera tillfällen uttalat sitt gillande av (se 1993/94:JuU21 s. 13 f och där gjorda hänvisningar). En förutsättning för en sådan delegering är givetvis att det inte skall kunna föreligga någon juridisk tvekan i fråga om vad som gäller beträffande själva förfarandet. Utskottet har vidare beaktat de övriga skäl som regeringen anfört för reformen, bl.a. behovet av nya och moderna regler för att uppfylla de krav som nya ärendetyper, t.ex. ärenden som överklagats från en förvaltningsmyndighet, kan ställa på förfarandet. Utskottet godtar vidare regeringens bedömning av att reformbehovet bör tillgodoses genom att det införs en särreglering för samtliga domstolsärendens del och att detta sker i en helt ny lag som i huvudsak skall ha samma tillämpningsområde som den nuvarande ärendelagen. Utskottet godtar således i princip regeringens förslag. Till enskildheter i förslaget återkommer utskottet i det följande.
Termen "lagfaren domare" I flera av propositionens lagförslag, t.ex. förslaget till den nya ärendelagen, har termen "lagfaren domare", som förekommer i rättegångsbalkens terminologi, byts ut mot termen "juristdomare". Den förra termen definieras i kungörelsen (1964:29) angående kunskapsprov för behörighet som domare, m.m. Där anges dels att såsom kunskapsprov för behörighet att utöva domartjänst gäller juris kandidatexamen eller juristexamen, dels att vad i lag eller författning sägs om lagfaren eller lagkunnig avser den som avlagt sådan examen. Termen lagfaren domare förekommer på hundratals ställen i lagstiftningen. Några remissinstanser har i ärendet uttalat att det inte i olika lagar bör användas två termer för samma begrepp. Regeringen anser (prop. s. 98) att termen lagfaren domare är alltför ålderdomlig för att passa in i en nyskriven processlag. Regeringen anser vidare att det knappast kan orsaka några praktiska olägenheter av betydelse att man tills vidare använder de båda termerna vid sidan av varandra i lagstiftningen. Utskottet kan i och för sig instämma i att termen "lagfaren domare" är ålderdomlig. Termen är emellertid för den skull inte otidsenlig utan förekommer frekvent i såväl det juridisk-tekniska språket som i mer vardagliga sammanhang. Någon oklarhet beträffande innebörden torde inte föreligga. Härtill kommer att regeringsförslaget får till konsekvens att termerna "lagfaren domare" och "juristdomare" kommer att förekomma omväxlande i lagstiftningen till synes helt utan konsekvens. Detta begränsar sig inte till att gälla mellan olika lagar; även inom samma lag kommer de båda termerna att förekomma om förslaget genomförs, se t.ex. 15 kap. 3 § äktenskapsbalken och förslaget till 18 kap. 4 a § samma balk. Sammanfattningsvis finner utskottet inte tillräckliga skäl föreligga att frångå den gamla terminologin. Utskottets ställningstagande leder till ändringar i regeringens förslag, vilket framgår av utskottets hemställan nedan.
Fakultativ eller obligatorisk vittnesed Enligt 13 § första stycket förslaget till ny ärendelag skall ett skriftligt förfarande vara huvudregel i den nya ärendeprocessen. Förfarandet kan emellertid i viss utsträckning vara muntligt. Enligt andra stycket i den nämnda bestämmelsen får domstolen besluta att det i handläggningen av ett ärende skall ingå sammanträde i de fall där ett sådant kan vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande. Sammanträde skall också, enligt 14 §, hållas om det begärs av en enskild part. Sammanträde behöver dock, enligt sistnämnda bestämmelse, inte hållas om ärendet inte skall prövas i sak, om avgörandet inte går parten emot eller om ett sammanträde på grund av någon annan särskild omständighet inte behövs. Vid sammanträde får vittnesförhör hållas, och 24 § innehåller regler om förhör med vittnen. Det föreslås att ett förhör med ett vittne skall kunna hållas utan att vittnet avlägger ed. I motionen begärs att en ordning med obligatorisk vittnesed skall gälla även i fortsättningen. Motionärerna anför att denna fråga inte bör få en separat och från rättegångsbalken avvikande reglering i den nya ärendelagen. Frågan om vittnesförhör utan ed bör, anser motionärerna, få en mer fullständig genomgång i ett annat och större sammanhang innan en ändring införs. Flera remissinstanser har även riktat kritik mot förslaget i denna del. Enligt nuvarande regler skall, om ett vittne skall höras i ett ärende, rättegångsbalkens regler om vittnen gälla. Bestämmelsen där (36 kap. 11 § RB) innebär att ett vittne skall höras under ed utom i vissa i 36 kap. 13 § RB angivna undantagsfall. Undantagsfallen avser vittnen som är under 15 år och vittnen som på grund av psykisk störning saknar erforderlig insikt om betydelsen av ed. Vidare får i brottmål ed inte heller avläggas av vissa närstående till den tilltalade. Oriktiga uppgifter som lämnats under ed kan föranleda straffansvar enligt 15 kap. 1 § brottsbalken (BrB). Där stadgas det att den som under ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen kan dömas för mened till fängelse i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt är maximistraffet fängelse i åtta år. Ansvar kan också, om gärningen begås av grov oaktsamhet, komma i fråga för ovarsam utsaga jämlikt 15 kap. 3 § BrB. Straffet härför är böter eller fängelse i högst sex månader. I förvaltningsdomstolarna är reglerna om edsförhör fakultativa. Detta framgår av 25 § förvaltningsprocesslagen där det, i likhet med vad som nu föreslås i den nya ärendelagen, stadgas att ett förhör med ett vittne får hållas under ed. Regeringen redovisar i propositionen (s. 110 f) vissa skäl för att edsregeln i ärendeprocessen bör göras fakultativ. Här pekas inledningsvis på att förfarandet enligt den nya lagen i de flesta fall skall vara skriftligt och att skriftliga vittnesintyg skall vara tillåtna till skillnad mot vad som gäller i tvistemålsprocessen. Den omständigheten att ett vittne lämnar sina uppgifter skriftligen befriar, anförs det, honom inte från straffansvar för oriktiga uppgifter då ansvar för osant intygande jämlikt 15 kap. 11 § BrB kan komma i fråga i ett sådant fall. Regeringen anför vidare att det dock i en del fall även framdeles behöver hållas vittnesförhör, och det gäller framför allt när vittnet inte är berett att avge någon skriftlig berättelse. Vittnesförhöret har vidare, anförs det, den stora fördelen att det kan ställas frågor till vittnet. Regeringen påpekar att vittnet, vid ett vittnesförhör som avges utan edsavläggelse, inte har något ansvar för oriktiga uppgifter. Detta medför, anför regeringen, att ett förhör med vittnet måste hållas under ed i de fall där trovärdigheten av vittnets uppgifter kan sättas i fråga. Bevisvärdet av vittnesutsagan blir dock, anförs det vidare, med hänsyn till den i svensk rätt gällande principen om fri bevisvärdering, endast i undantagsfall högre av edsavläggelsen eller straffansvaret. Enligt regeringen kan det tyckas att det inte skulle bereda några större problem med att låta alla vittnesförhör ske under ed. Risken med detta är emellertid, anförs det, att parterna överskattar värdet av sådana förhör och underlåter att ta till vara möjligheterna att åstadkomma tillräcklig bevisning genom skriftliga vittnesberättelser. Därmed skulle det finnas en risk för att onödiga sammanträden i ärendena skulle behöva hållas. Regeringen pekar slutligen på att den föreslagna ordningen redan gällt under ett kvarts sekel inom förvaltningsprocessen utan att det synes ha riktats någon kritik mot systemet. Sammanfattningsvis anför regeringen att även om det genom förslaget uppstår en skillnad mellan bevisningsreglerna för tvistemål och motsvarande regler för ärenden så bör detta godtas. Utskottet, som delar regeringens uppfattning, tillstyrker propositionen i nu berörd del. Motionen avstyrks i motsvarande del.
Ersättning för rättegångskostnad Den nuvarande ärendelagen innehåller inga bestämmelser om en parts ansvar för motpartens kostnader för förfarandet. I rättegångsbalken finns däremot i 18 kap. relativt utförliga bestämmelser i ämnet. Grundprincipen enligt de bestämmelserna är att en förlorande part skall ersätta motparten dennes rättegångskostnader. Av propositionen (s. 117 f) framgår att det i dag förekommer ärenden i vilka rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångskostnader tillämpas, även om dessa torde vara mindre vanliga. Redan Processlagberedningen uttalade att bestämmelserna, vilka förutsätter att ett partsförhållande föreligger, endast i begränsad omfattning skulle komma till användning i domstols- ärendena (se NJA II 1947 s. 92 och 113). Enligt beredningen borde beaktas olika ärendens beskaffenhet och syftet med de bestämmelser om vilka var fråga. I propositionen redogörs för flera rättsfall som rör frågor om ersättning för rättegångskostnader i ärenden. Enligt 32 § förslaget till ny ärendelag skall domstolen kunna förplikta den ena parten eller dennes ställföreträdare, ombud eller biträde att ersätta den andra parten för dennes kostnader i ärendet eller det som i ärendet betalats av allmänna medel. I sådana fall skall reglerna i 18 kap. RB tillämpas. En förutsättning är att ärendeprocessen förs mellan enskilda parter. I motionen begärs att riksdagen genom ett tillkännagivande till regeringen begär förslag till reglering av enskilds rätt till ersättning för rättegångskostnader av det allmänna, när en myndighet är motpart och den enskilde vinner ärendeprocessen. I propositionen föreslås inte någon sådan regel. Frågan om kostnadsansvaret i ärenden där en enskild part står mot det allmänna har lämnats utanför reformen. Regeringen anför i propositionen (s. 118) att detta spörsmål har en ojämförligt större betydelse för förvaltningsdomstolarnas mål än för domstolsärendena. Mycket talar för att svaret på frågan bör vara detsamma för förvaltningsmålen och domstolsärendena, och ett ställningstagande till frågan bör därför, anförs det, inte ske isolerat för ärendenas del utan får övervägas i annat sammanhang. Regeringens ställningstagande innebär att rättegångskostnader inte kan dömas ut i ett ärende mellan en allmän part och en enskild annat än om det för en viss ärendetyp finns särskilda regler. Exempel på sådana särbestämmelser ges bl.a. i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. såvitt gäller arvsskatteärenden. Frågan om rättegångskostnader i förvaltningsmål har varit aktuell för detta utskott vid flera tillfällen. Efter initiativ av utskottet (se t.ex. JuU 1984/85:14, rskr. 161 och 1988/89:JuU19 s. 23) fick Domstolsutredningen i uppdrag att belysa frågan. I sitt betänkande (del A s. 619 f) konstaterar utredningen att det i en förvaltningsprocess endast sällan uppstår kostnader för enskilda även om det finns undantagsfall. Med nu gällande regler får den enskilde därvid nästan alltid stå för sina egna kostnader, även om han vinner processen. För en del fall är den ordningen stötande och utredningen anser att det bör finnas en reglering avseende rättegångskostnader i förvaltningsprocessen som är heltäckande. Någon generell möjlighet för vinnande part att få ersättning bör enligt utredningen inte införas, men utredningen föreslår att domstolen skall få besluta att det allmänna skall svara för enskild parts kostnader i målet om det - efter en helhetsbedömning - med hänsyn till omständigheterna framstår som oskäligt att han själv skall bära dessa. Domstolsutredningens betänkande har, som framgått ovan, remissbehandlats. Den nämnda frågan är ännu inte färdigbehandlad i Justitiedepartementet där det pågår en översyn av förvaltningsprocessen. Översynen skall ske etappvis och rättegångskostnadsspörsmålet kommer inte att tas med i den första etappen. Utskottet, som saknar anledning att nu inta annan ståndpunkt än regeringen när det gäller frågan om rättegångskostnader i ärendeprocessen, tillstyrker i denna del propositionen. Motionen avstyrks i motsvarande del. Utskottet utgår emellertid från att regeringen i ett sammanhang överväger rättegångskostnadsfrågorna i ärendeprocessen resp. förvaltningsprocessen och att detta sker inom en inte alltför avlägsen framtid.
Protokoll vid sammanträde
Enligt den nuvarande ärendelagen (10 §) förordnar regeringen om vad som gäller om protokoll i ärenden. Detta sker i protokollkungörelsen (1971:1066; 2 §) där det hänvisas till reglerna om protokoll i 6 kap. rättegångsbalken. Utgångspunkten är att alla handläggningsåtgärder skall dokumenteras i protokoll men undantagen är många. När förhandling hålls skall protokoll dock alltid föras. I propositionen (21 § andra stycket i förslaget till ny ärendelag) föreslås att det under ett sammanträde skall föras anteckningar bl.a. om vad som förekommer vid detta när det gäller yrkanden, medgivanden, bestridanden, åberopanden, invändningar och erkännanden samt om den utredning som läggs fram vid sammanträdet. Ordet protokoll används inte i den föreslagna bestämmelsen utan det lämnas öppet i vilken form anteckningarna skall ske. Enligt författningskommentaren till den berörda bestämmelsen (prop. s. 163) finns det flera användbara sätt att föra sådana anteckningar på. En möjlighet kan enligt regeringen vara att anteckningarna förs på en särskilt upprättad handling, dvs. att de protokollförs i hävdvunnen mening. Andra möjligheter kan vara att de behövliga uppgifterna antecknas på dagboksblad eller i ett ADB-behandlat målregister. Anteckningar kan vidare, anförs det, givetvis behöva föras även utan sammanhang med ett sammanträde, t.ex. när flera domare deltar i en prövning och skiljaktig mening förekommer. De särskilda bestämmelser som behövs om anteckningar enligt den föreslagna bestämmelsen bör, anför regeringen, tas in i en förordning. I motionen begärs att propositionen avslås i denna del. Enligt motionärerna bör huvudregeln alltjämt vara att ett protokoll skall upprättas vid ett sammanträde. Motionärerna anser att regelrätta protokoll är det säkraste sättet att bevisa vad som har förekommit vid ett sammanträde. Domstolen bör dock, anser motionärerna, ges möjlighet att, när det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning, begränsa skyldigheten att föra protokoll. Utskottet, som i sammanhanget bl.a. noterat att det även enligt gällande rätt i vissa enklare brottmål finns möjligheter att i stället för protokoll föra anteckningar (se 6 kap. 1 § tredje stycket RB), saknar anledning att inta annan ståndpunkt än regeringen såvitt gäller dokumentationen av vad som förekommit vid ett sammanträde i ett ärende. Utskottet vill understryka att den föreslagna regleringen innebär att det åligger domstolen att sörja för att bevisning föreligger om vad som förekommit vid ett sammanträde. Utskottet tillstyrker således bifall till propositionen i denna del och avstyrker motionen i motsvarande del.
Övrigt Regeringen föreslår i propositionen (lagförslag 30) en ändring i 4 kap. 1 och 2 §§ i den i proposition 1995/96:5 föreslagna lagen om företagsrekonstruktion. Vidare föreslås (lagförslag 8) en ändring i bl.a. 3 § lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva i den lydelse bestämmelsen föreslagits ha i proposition 1995/96:5. Denna proposition bereds av lagutskottet och enligt vad justitieutskottet erfarit är ärendet bordlagt och för närvarande är det inte fastställt någon tidpunkt vare sig för utskotts- eller kammarbehandling av propositionen. Med anledning härav har lagförslag 30 överlämnats till lagutskottet för beredning. Vidare föreslår justitieutskottet att den i lagförslag 8 föreslagna ändringen såvitt avser 3 § sker i nämnda paragrafs nu gällande lydelse. Utskottet anmärker vidare att den ändring i 8 kap. 12 a § i jordabalken (lagförslag 5) som föreslås i propositionen sker i den lydelse som paragrafen har från den 1 januari 1996 (SFS 1995:1474). I övrigt har utskottet inte något att anföra med anledning av propositionen eller motionen.
Utskottet hemställer 1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till lag om domstolsärenden såvitt avser 24 §, res. 1 (m, c, fp, kds) 2. beträffande ersättning för rättegångskostnad att riksdagen avslår motion 1995/96:Ju16 yrkande 1, res. 2 (m, c, fp, mp, kds) 3. beträffande protokoll vid sammanträde att riksdagen med avslag på motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt avser 21 §, res. 3 (fp) 4. beträffande förslaget till lag om domstolsärenden i övrigt att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget såvitt det inte omfattas av utskottets hemställan ovan, dock med den ändringen att i 3 § ordet "juristdomare" byts ut mot "lagfaren domare", 5. beträffande lagförslag 8 att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, dock med den ändringen att 3 § erhåller i bilaga 2 som utskottets förslag betecknade lydelse, 6. beträffande termen juristdomare i regeringens lagförslag att riksdagen antar 18 kap. 4 a § förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken, 20 kap. 1 § förslaget till lag om ändring i föräldrabalken, 19 kap. 21 a §, 20 kap. 12 § och 23 kap. 6 § förslaget till lag om ändring i ärvdabalken, 15 § förslaget till lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, 34 § förslaget till lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 13 § förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 20 a § förslaget till lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 64 c § förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20), 53 § förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. och 48 § förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450) med den ändringen att i samtliga nu nämnda paragrafer ordet "juristdomare" i olika böjningsformer byts ut mot "lagfaren domare" i motsvarande böjningsform,
7. beträffande lagförslagen i övrigt att riksdagen antar följande i propositionen framlagda lagförslag i den mån de inte omfattas av vad utskottet hemställt ovan 1. lag om ändring i äktenskapsbalken, 2. lag om ändring i föräldrabalken, 3. lag om ändring i ärvdabalken, 4. lag om ändring i jordabalken, 5. lag om ändring i rättegångsbalken, 6. lag om ändring i utsökningsbalken, 7. lag om ändring i lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet, 8. lag om ändring i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling, 9. lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred, 10. lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 11. lag om ändring i lagen (1958:642) om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap, 12. lag om ändring i lagen (1975:605) om registrering av båtbyggnadsförskott, 13. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385), 14. lag om ändring i lagen (1976:206) om felparkeringsavgift, 15. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189), 16. lag om ändring i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer, 17. lag om ändring i lagen (1984:649) om företagshypotek, 18. lag om ändring i lagen (1987:232) om sambors gemensamma hem, 19. lag om ändring i lagen (1987:813) om homosexuella sambor, 20. lag om ändring i lagen (1988:688) om besöksförbud, 21. lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m., 22. lag om ändring i lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter, 23. lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20), 24. lag om ändring i skuldsaneringslagen (1994:334), 25. lag om ändring i sjölagen (1994:1009), 26. lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m., 27. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450).
Stockholm den 5 mars 1996 På justitieutskottets vägnar
Gun Hellsvik
I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Lars-Erik Lövdén (s), Sigrid Bolkéus (s), Märta Johansson (s), Margareta Sandgren (s), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Ann-Marie Fagerström (s), Alice Åström (v), Pär Nuder (s), Maud Ekendahl (m), Kia Andreasson (mp), Helena Frisk (s), Jeppe Johnsson (m), Christin Nilsson (s), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström (kds).
1. Fakultativ eller obligatorisk vittnesed (mom. 1) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendal (m), Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström (kds) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse: Utskottet delar inte regeringens uppfattning i frågan om att vittneseden skall göras fakultativ i ärendeprocessen. Det finns visserligen argument för och emot att vittnen skall avlägga ed, och obligatorisk vittnesed är, som framförs i motionen, långt ifrån självklart i andra länder. Tvärtom tycks det finnas en tendens att frångå den obligatoriska vittneseden, t.ex. i länder som Danmark och Tyskland. I dessa länder kan emellertid straffansvar komma i fråga även för utsagor som inte beedigats. Utskottet anser för sin del att denna fråga är av utomordentlig vikt och att det för närvarande inte finns förutsättningar för att i den nya ärendelagen införa en separat och från rättegångsbalken avvikande ordning. Frågan om vittnesförhör utan ed bör i stället få en mer fullständig genomgång i ett annat och större sammanhang innan en ändring genomförs i den nu föreslagna riktningen. Mot den avgivna bakgrunden kan utskottet inte tillstyrka propositionen i nu behandlad del. I stället bör, som begärs i motionen, obligatorisk vittnesed alltjämt gälla i ärendeprocessen. dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse: 1. beträffande fakultativ eller obligatorisk vittnesed att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 2 antar 24 § i det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till lag om domstols- ärenden med den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
----------------------------------------------------- Regeringens förslag Utskottets förslag ----------------------------------------------------- p24 § ----------------------------------------------------- Vid sammanträde får Vid sammanträde får vittnesförhör hållas. vittnesförhör hållas. I Förhöret får hållas under fråga om vittnesförhör ed. I övrigt tillämpas 36 tillämpas 36 kap. 1-18 kap. 1-18 och 20-25 §§ och 20-25 §§ rättegångsbalken på rättegångsbalken. förhöret. ----------------------------------------------------- Förhöret får hållas på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisupptagning vid ett sammanträde inför domstolen skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på sådant sätt. Vid bevisupptagning på telefon gäller inte rättegångsbalkens bestämmelser om kallelser och förelägganden och om påföljder för utevaro. -----------------------------------------------------
2. Ersättning för rättegångskostnad (mom. 2) Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Siw Persson (fp), Maud Ekendal (m), Kia Andreasson (mp), Jeppe Johnsson (m), Görel Thurdin (c) och Michael Stjernström (kds) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "avlägsen framtid" bort ha följande lydelse: Utskottet anser för sin del att frågan om ersättning för rättegångskostnader i ärendeprocessen inte fått en tillfredsställande lösning i den nya ärendelagen eftersom lagen inte reglerar frågan om kostnadsansvaret i ärenden där en enskild står mot det allmänna. I varje fall i vissa sådana ärenden är det uppenbart att en enskild måste ha rätt till ersättning, nämligen om en myndighet överklagat ett tingsrättsbeslut men inte vunnit framgång i hovrätten. Den enskilde kan i sådana fall orsakas rättegångskostnader vid de båda domstolarna som denne rimligen måste få ersättning för. Enligt utskottets uppfattning bör således utgångspunkten vara att en enskild part skall ha rätt att utfå ersättning för rättegångskostnader av det allmänna i de ärenden där en myndighet är motpart och där myndigheten är tappande. Det får ankomma på regeringen att upprätta förslag till lagstiftning i den riktning som utskottet nu förordat och snarast lägga fram detta för riksdagen. Vad utskottet här med anledning av motion Ju16 uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse: 2. beträffande ersättning för rättegångskostnad att riksdagen med anledning av motion 1995/96:Ju16 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
3. Protokoll vid sammanträde (mom. 3) Siw Persson (fp) anser dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som börjar med "Utskottet, som" och slutar med "motsvarande del" bort ha följande lydelse: Utskottet delar här motionärernas uppfattning. Huvudregeln bör alltså alltjämt vara att det vid sammanträden i ärendeprocessen förs protokoll och detta bör, menar utskottet, framgå direkt av lagtexten. Som motionärerna framför är regelrätta protokoll det säkraste sättet att bevisa vad som förekommit vid ett sammanträde. Den nya ärendelagen bör dock ge domstolen möjlighet att begränsa skyldigheten att föra protokoll när så är lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning. Utskottets ställningstagande föranleder ändringar i regeringsförslaget enligt vad som framgår av hemställan nedan. dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse: 3. beträffande protokoll vid sammanträde att riksdagen med bifall till motion 1995/96:Ju16 yrkande 3 antar 21 § i det i proposition 1995/96:115 framlagda förslaget till lag om domstols- ärenden med den ändringen att paragrafen erhåller följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:
----------------------------------------------------- Regeringens förslag Utskottets förslag ----------------------------------------------------- p21 § ----------------------------------------------------- I fråga om offentlighet och ordning vid ett sammanträde tillämpas 5 kap. 1-5 och 9 §§ rättegångsbalken. ----------------------------------------------------- Under sammanträdet skall Under sammanträdet skall det föras anteckningar om det föras protokoll om vad som förekommer vid vad som förekommer vid detta när det gäller detta när det gäller yrkanden, medgivanden, yrkanden, medgivanden, bestridanden, bestridanden, åberopanden, invändningar åberopanden, invändningar och erkännanden samt om och erkännanden samt om den utredning som läggs den utredning som läggs fram vid sammanträdet. fram vid sammanträdet. Har sammanträdet Har sammanträdet begränsats enligt 13 §, begränsats enligt 13 §, skall även det antecknas. skall även det antecknas. Om det är lämpligt med hänsyn till sammanträdets syfte och omfattning får det, i stället för protokoll, föras anteckningar. -----------------------------------------------------
Utskottets förslag till ändring i regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
----------------------------------------------------- Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse ----------------------------------------------------- ----------------------------------------------------- p3 §[1] ----------------------------------------------------- Är köpeavhandling så Är köpeavhandling så upprättad och behandlad, upprättad och behandlad, som i 1 § sägs, men som i 1 § sägs, men inträffar utmätning inom inträffar utmätning inom trettio dagar efter det trettio dagar efter det avhandlingen inför rätten avhandlingen gavs in till företeddes, eller kronofogdemyndigheten i försätts säljaren i det län där egendomen konkurs efter ansökning, finns, eller försätts som gjorts inom sagda säljaren i konkurs efter tid, är den sålda ansökning, som gjorts egendomen ej fredad från inom sagda tid, är den att utmätas eller att sålda egendomen ej fredad räknas till konkursboet. från att utmätas eller Detsamma gäller, när att räknas till ansökan om förordnande av konkursboet. Detsamma god man enligt gäller, när ansökan om ackordslagen (1970:847) förordnande av god man gjorts inom nämnda tid enligt ackordslagen och konkurs följt på (1970:847) gjorts inom ansökan, som gjorts inom nämnda tid och konkurs tre veckor från det att följt på ansökan, som verkan av gjorts inom tre veckor godmansförordnandet från det att verkan av förföll eller, när godmansförordnandet förhandling om offentligt förföll eller, när ackord följt, förhandling om offentligt ackordsfrågan avgjordes. ackord följt, Görs efter utgången av ackordsfrågan avgjordes. den i första punkten Görs efter utgången av angivna tiden jäv mot den i första punkten köpeavhandling, vilken är angivna tiden jäv mot så upprättad och köpeavhandling, vilken är behandlad, som nyss så upprättad och sagts, är, om jävet görs behandlad, som nyss vid utmätningstillfälle, sagts, är, om jävet görs fordringsägaren skyldig vid utmätningstillfälle, att, om han vill fordringsägaren skyldig fullfölja jävet, inom en att, om han vill månad därefter väcka fullfölja jävet, inom en talan mot såväl säljaren månad därefter väcka som köparen vid den talan mot såväl säljaren tingsrätt som avses i 1 som köparen vid §. Gör han inte det, har tingsrätten i den ort där han förlorat sin talan. egendomen finns. Gör han Godset skall genast inte det, har han beläggas med kvarstad och förlorat sin talan. sökanden skall, om han Godset skall genast vill att åtgärden skall beläggas med kvarstad och bestå, inom fjorton dagar sökanden skall, om han efter vill att åtgärden skall utmätningsförrättningen bestå, inom fjorton dagar hos kronofogdemyndigheten efter ställa full borgen för utmätningsförrättningen den kostnad och skada, hos kronofogdemyndigheten som kan orsakas av ställa full borgen för kvarstaden. Var säljarens den kostnad och skada, egendom avträdd till som kan orsakas av konkurs, skall vad om kvarstaden. Var säljarens återvinning av lös egendom avträdd till egendom till konkursbo är konkurs, skall vad om stadgat i 4 kap. 19 och återvinning av lös 20 §§ konkurslagen egendom till konkursbo är (1987:672) äga stadgat i 4 kap. 19 och motsvarande tillämpning. 20 §§ konkurslagen (1987:672) äga motsvarande tillämpning. ----------------------------------------------------- Vad som nu sagts om konkurs äger motsvarande tillämpning om i stället offentligt ackord fastställes. I fråga om talan med anledning av ackordsförhandling äga 17 och 18 §§ ackordslagen (1970:847) motsvarande tillämpning. -----------------------------------------------------