NJA 2019 s. 47

Utvisning på grund av brott. Domstolens prövning av verkställighetshinder (I–III)

Ystads tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Ystads tingsrätt åtal mot statslöse M.A. för rån mot en butiksinnehavare i Skurup den 18 april 2017. Enligt gärningsbeskrivningen hade M.A. och en medtilltalad tillsammans och i samförstånd med andra tvingat målsäganden att uppge var han förvarade sina pengar och därefter stulit hans mobiltelefon, kontanter, cigaretter och snus ur butiken. De tilltalade hade tryckt ner honom på en stol, hållit fast honom i ett strypgrepp, riktat pistol och järnrör eller baseballträ mot honom samt uttalat att de skulle skjuta honom om han rörde sig.

Åklagaren yrkade att M.A. skulle utvisas från Sverige och förbjudas att återvända hit under fem år.

M.A. förnekade gärningen. Han bestred yrkandet om utvisning.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Marie Gärtner) meddelade dom den 11 augusti 2017.

DOMSKÄL

Tingsrätten fann på anförda skäl åtalet till alla delar styrkt och konstaterade att M.A. skulle dömas för rån i enlighet med åklaga-rens ansvarsyrkande.

Under rubriken Påföljd anförde tingsrätten följande.

Minimistraffet för rån är fängelse i ett år. Det nu aktuella rånet har varit planerat. Det har utförts av flera maskerade gärningsmän. Situationen måste ha uppfattats som mycket skrämmande av målsäganden. Det har vidare varit inslag av både fysiskt våld, och hot med vapen. Mot denna bakgrund anser tingsrätten att gärningen har ett straffvärde på två år.

Med hänsyn till brottets straffvärde, men även dess art, kan annan påföljd än fängelse inte komma ifråga.

M.A. är tidigare ostraffad och har levt i Sverige under till synes ordnade förhållanden. Han har viss släkt i Sverige. Det har inte framkommit någon omständighet som föranleder tingsrätten att frångå straffvärdet vid straffmätningen.

Utvisning

Under denna rubrik anförde tingsrätten inledningsvis att M.A. dömdes för ett brott som var så allvarligt att han inte borde få stanna kvar i Sverige. Tingsrätten konstaterade att M.A. inte var EES-medborgare och att han inte hade haft permanent uppehålls-tillstånd eller varit bosatt i Sverige under sådan tid att det skulle krävas synnerliga skäl för att utvisa honom. Han hade en förhål-landevis svag anknytning till Sverige. Härefter anförde tingsrätten följande.

Vad gäller M.A. föreligger för närvarande hinder att verkställa en utvisning på de grunder Migrationsverket anfört i sitt yttrande. Inget har framkommit som ger anledning att frångå den av verket redovisade uppfattningen. I dagsläget får alltså antas att verkställighetshinder föreligger. Frågan om hinder möter mot verkställighet av en utvisning ska emellertid bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då frigivning från fängelsestraffet blir aktuell. I detta fall sammanhänger verkställighetshindret med de aktuella politiska förhållandena och det finns skäl att anta att hindret inte består när frågan om verkställighet av utvisningsbeslutet uppkommer. Under sådana förhållanden kan det inte anses finnas hinder mot att utvisa M.A.

M.A. ska alltså utvisas. Ett återreseförbud om fem år bör gälla.

Eftersom M.A. i stort sett saknade knytning till Sverige och EES saknades enligt tingsrätten skäl att vid straffmätningen beakta utvisningen.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde M.A. för rån enligt 8 kap. 5 § BrB till fängelse 2 år.

M.A. utvisades ur riket enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjöds att återvända hit före den 11 augusti 2022.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Såväl åklagaren som M.A. överklagade i Hovrätten över Skåne och Blekinge.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

M.A. yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet eller, i andra hand, sätta ned fängelsestraffet. Han yrkade vidare att hovrätten un-der alla förhållanden skulle upphäva utvisningsbeslutet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Bob Nilsson Hjorth och Katarina Kölfors, referent, hovrättsassessorn Andrea Algård samt två nämnde-män) meddelade dom den 15 februari 2018.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten ansåg det ställt utom rimligt tvivel att M.A. tillsammans och i samförstånd med andra hade rånat butiksinnehavaren på det sätt som åklagaren hade angett i gärningsbeskrivningen. Vid en sammantagen bedömning av samtliga omständigheter vid gär-ningen bedömde emellertid hovrätten att straffvärdet var högre än tingsrätten ansett och i stället motsvarade fängelse i två och ett halvt år. M.A:s anknytning till Sverige var enligt hovrätten svag och beslutet om utvisning innebar därför inte, som också tingsrätten konstaterat, ett sådant men som skulle beaktas vid straffmätningen. Inte heller i övrigt fanns skäl att avvika från straffvärdet vid bestämmande av fängelsestraffets längd.

Härefter anförde hovrätten.

Utvisning

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att det finns skäl att utvisa M.A.

Migrationsverket har i yttrande till hovrätten angett att det av "M.A:s asylbeslut framgår att det i dagsläget inte föreligger något generellt verkställighetshinder mot att återvända till Libyen". Däremot anges i yttrandet att den internationellt erkända regeringen i början av januari 2015 beslutade om inreseförbud för statslösa palestinier. För personer från denna grupp har Migrationsverket bedömt att det för närvarande får anses föreligga ett generellt verkställighetshinder. Migrationsverket bedömer dock att verkställighetshindret inte är bestående, varför verket gjort bedömningen att det inte föreligger hinder mot att genomföra ett eventuellt utvisningsbeslut mot M.A. jämlikt 12 kap.1-3 §§utlänningslagen.

Mot bakgrund av Migrationsverkets bedömning att det nuvarande verkställighetshindret inte är bestående och då frågan om hinder, som tingsrätten har angett, ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då frigivning från fängelsestraffet blir aktuell, finns det inte hinder mot att nu besluta om utvisning av M.A.

Återreseförbudets längd bör i enlighet med den praxis hovrätten tillämpar bestämmas till tio år räknat från dagen för tingsrät-tens dom.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd till två år sex månader samt förlängde tiden för återreseförbudet på så sätt att M.A. förbjöds att återvända hit före den 11 augusti 2027.

Högsta domstolen

M.A. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla åtalet. Om åtalet inte ogillades yrkade han att HD skulle sätta ned fängelsestraffets längd. Han yrkade, under alla förhållanden, att HD skulle upphäva utvisningsbeslutet eller åtminstone bestämma återreseförbudet att gälla under en kortare tid.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om utvisning, men inte rörande målet i övrigt.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Karl Axel Öberg, föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Frågan i målet

1.

Frågan i målet är om det finns förutsättningar för utvisning av en statslös palestinier som har dömts för rån.

Bakgrund

2.

Hovrätten har dömt M.A. för att tillsammans och i samförstånd med andra ha begått rån av normalgraden. Gärningen har avsett ett butiksrån med skjutvapen där visst våld utövats mot målsäganden. Påföljden har av hovrätten bestämts till fängelse i två år och sex månader.

3.

Hovrätten har beslutat att M.A. ska utvisas ur Sverige med ett återreseförbud om tio år.

4.

M.A. har överklagat hovrättens dom. HD har meddelat prövningstillstånd endast i frågan om utvisning.

De allmänna förutsättningarna för utvisning på grund av brott

5.

Bestämmelserna om utvisning på grund av brott finns i 8 a kap.utlänningslagen (2005:716). Utvisning på grund av brott förutsätter enligt 8 a kap. 1 §, i de delar som här är relevanta, att utlänningen döms för ett brott som kan leda till fängelse och att han eller hon döms till en svårare påföljd än böter. Vidare fordras antingen att gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet (1 § andra stycket 1) eller att brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar (1 § andra stycket 2). För utvisning enligt 1 § andra stycket 2 förutsätts normalt att brottet har ett straffvärde om minst ett år (se prop. 1993/94:159 s. 33). För EES-medborgare och deras familjemedlemmar finns särskilda regler, se 5 §.

6.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas enligt 1 §, ska den enligt 2 § första stycket samma kapitel ta hänsyn till utlänning-ens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, om utlänningen har barn i Sverige och i så fall barnets behov av kontakt med honom eller henne, utlänningens övriga familjeförhållanden och hur länge utlänningen vistats i Sve-rige. När en fråga om utvisning enligt 1 § prövas ska hänsyn enligt 4 § tas till hinder mot verkställighet.

7.

Rätten ska vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av utvisningen, 29 kap. 5 § första styck-et 6 BrB.

Hinder mot verkställighet av utvisning

8.

När en fråga om utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen prövas ska rätten, som nämnts ovan, enligt 4 § ta hänsyn till om utlänningen på grund av bestämmelserna i 12 kap. inte kan sändas till visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs. Det innebär att domstolen ska bedöma om en utvisning kommer att kunna verkställas i samband med att den dömde friges.

9.

Bestämmelsen infördes i utlänningslagstiftningen genom 1989 års utlänningslag. I förarbetena anfördes att det var ett problem att dom-stolarnas utvisningsbeslut ibland inte gick att verkställa, utan att upphävandet ledde till att påföljden skärptes. Detta trots att beslutet om utvisning kan ha föranlett en lindrigare påföljd. Att en uttrycklig regel infördes berodde på att det framstod som angeläget att i lagen markera behovet av att utlänningen själv snarast för fram de hinder mot hans eller hennes utvisning som enligt hans eller hennes mening kan finnas. (Se prop. 1988/89:86 s. 72 f. och 166.)

10.

Vidare anfördes att möjligheten för domstolarna att beakta eventuella verkställighetshinder som kan föreligga vid en villkorlig frigivning är begränsad. Det gäller inte minst när ett långt fängelsestraff döms ut. Om utlänningen på grund av tidigare brottslighet, politiska handlingar eller annan liknande verksamhet i hemlandet riskerar dödsstraff eller tortyr, bör det dock i allmänhet kunna fastställas redan vid domstillfället om ett sådant hinder mot en kommande verkställighet av utvisning kommer att bestå under överskådlig tid. En annan utgångspunkt bör kunna vara att utlänningen gör gällande rätt till asyl i Sverige. Även i andra situationer kan emellertid omständigheter framkomma som ger anledning att överväga om hinder mot en kommande verkställighet av ett utvisningsbeslut kommer att uppstå. För att skapa ett underlag för bedömningen bör domstolen inhämta ett yttrande från Migrationsverket. (A. prop. s. 166.)

11.

Det är inte bara sådana hinder som anges i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen som ska beaktas, t.ex. risk för tortyr eller förföljelse, utan också andra särskilda hinder som kan tänkas föreligga, exempelvis av humanitär natur eller att det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen. Om det vid prövningen visar sig att ett avlägsnandebeslut inte skulle gå att verkställa bör enligt motiven beslut om avvisning eller utvisning inte meddelas. (Se Sandesjö och Wikrén, Utlänningslagen, kommentaren till 8 a kap. 4 §, Zeteo 2018-04-24, och a. prop. s. 166.)

12.

Om det framkommit något som kan utgöra hinder mot verkställighet ska domstolen ta ställning till om det finns skäl att anta att hindret inte kommer att bestå när frågan om verkställighet av utvisningsbeslutet uppkommer (jfr NJA 1990 s. 526 och NJA 1997 s. 535). Om det finns skäl att anta att hindret inte kommer att bestå ska domstolen besluta om utvisning. Emellertid kan det till exempel vid längre fängelsestraff föreligga svårigheter vid bedömningen av om ett hinder mot verkställighet kommer att bestå vid tiden för verkställighet. Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, bör domstolen också i dessa fall besluta om utvisning.

Omfattningen av rättens prövning i utvisningsmål och andra mål om särskild rättsverkan

13.

Vid överklagande i någon del av vad som enligt rättegångsbalkens terminologi utgör ansvarsfrågan för en gärning, är ansvarsfrågan i sin helhet - med de begränsningar som följer av 51 kap. 23 a-25 §§ RB - underkastad rättens officialprövning. Till ansvarsfrågan i denna mening hör inte endast frågan om den tilltalade ska dömas för gärningen - skuldfrågan - utan också frågor om påföljd och särskild rättsverkan till följd av gärningen. (Se t.ex. prop. 1979/80:96 s. 121 f. och NJA 2005 s. 291.)

14.

Ett utvisningsbeslut är inte att anse som en påföljd utan utgör en särskild rättsverkan av det begångna brottet (jfr 1 kap. 3 § BrB). Det följer av HD:s praxis att rätten på grund av överklagande i utvisningsfrågan självmant ska pröva ansvarsfrågan i dess helhet (se t.ex. NJA 1979 s. 478, NJA 1980 s. 337 och NJA 2005 s. 291). Prövningen begränsas dock av bestämmelsen i 51 kap. 23 a § RB på så sätt att skuldfrågan inte ska prövas, med undantag för de fall när de så kallade genombrottsrekvisiten i bestämmelsens första stycke 1 och 2 aktualiseras.

15.

Om utvisningsfrågan överklagats ska rätten även när den tilltalade avgett nöjdförklaring angående ett fängelsestraff enligt 3 § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. pröva frågan om påföljd (jfr NJA 1980 s. 337). Enligt HD:s mening har det inte någon betydelse för rättens skyldighet att självmant pröva ansvarsfrågan om det är den tilltalade eller åklagaren som har överklagat i utvisningsfrågan.

16.

Det följer av detta att när rätten prövar en överklagad fråga om utvisning eller annan särskild rättsverkan behöver rätten inte - med undantag för de så kallade genombrottsrekvisiten i 51 kap. 23 a § RB - ta ställning till om den tilltalade begått gärningen. Däremot ska rätten självmant ta ställning till om gärningen är brottslig, hur den ska rubriceras och vilken påföljd som ska dömas ut.

Särskilt om domstolens prövning av hinder mot verkställighet

17.

I brottmål har åklagaren bevisbördan för sådana förhållanden som har bäring på skuldfrågan. Beträffande omständigheter som är av betydelse för påföljdsbestämningen eller utredningen om utvisning på grund av brott kan man emellertid inte tala om att åklagaren har en bevis-börda.

18.

I migrationsrätten gäller som grundläggande princip att det är den sökande som ska göra sitt behov av internationellt skydd sannolikt och att det därför i första hand åligger den sökande att tillhandahålla relevanta uppgifter till ledning för bedömningen av hans eller hennes behov av skydd. Med hänsyn till de problem en sökande kan ha att tillhandahålla bevisning kan Migrationsverket eller en migrationsdomstol få dela ansvaret att fastställa vissa fakta. (Se rättsfallen MIG 2006:1 och 2007:12.)

19.

Den ordning som gäller inom migrationsrätten bör enligt HD också gälla i allmän domstol. Det innebär att den tilltalade även i utvisningsfrågor i allmän domstol har bevisbördan för att göra sannolikt sådana förhållanden som utgör hinder mot verkställighet.

20.

I en brottmålsprocess kan av naturliga skäl inte en allmän domstol utföra en motsvarande prövning som sker i migrationsprocessen. I regel bör domstolens utredningsansvar i utvisningsfrågan vara uppfyllt genom inhämtandet av ett yttrande från Migrationsverket.

21.

Migrationsverket har som expertmyndighet särskild kompetens att bedöma frågor om verkställighetshinder. Det finns därför som regel anledning att lägga stor vikt vid de bedömningar som Migrationsverket gör i ett asylärende där den tilltalade förekommer liksom i sådant yttrande angående verkställighetshinder som inhämtats från Migrationsverket.

22.

För det fall det kommer fram sådana omständigheter i utvisningsfrågan som ger anledning att avvika från Migrationsverkets bedömning kan domstolen behöva inhämta ett kompletterande yttrande. Så kan till exempel vara fallet när den tilltalade gör gällande något skyddsskäl som Migrationsverket inte yttrat sig om.

Bedömningen i detta fall

Förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

23.

HD instämmer i hovrättens bedömning att gärningen ska rubriceras som rån. Brottet är så allvarligt att M.A. inte bör få stanna kvar i Sverige. Förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen är därmed uppfyllda.

Anknytning

24.

Av utredningen framgår att M.A. i tiden efter hovrättens dom gift sig med en svensk medborgare och enligt egen uppgift väntar barn med henne. Han har också sin mor och bror i Sverige. M.A. har gjort gällande att han på grund av äktenskapet ska anses som familjemedlem till en EES-medborgare. Utredningen ger dock inte stöd för att M.A:s hustru ska betraktas som EES-medborgare i utlänningslagens mening. HD bedömer att M.A., som varit gift en kortare tid, inte har visat sådan anknytning till det svenska samhället att han av den anledningen inte bör utvisas.

Hinder mot verkställighet

25.

M.A. är statslös palestinier och har vuxit upp i Libyen. Av Migrationsverkets yttranden framgår att det för närvarande finns hinder mot verkställighet till Libyen på grund av att landet sedan 2015 inte tillåter personer som inte är medborgare i Libyen att återvända. Migrationsverket har bedömt att det får anses föreligga ett generellt verkställighetshinder men att hindret i regel torde anses tillfälligt. Det är därmed sannolikt att det finns hinder mot verkställighet. Mot bakgrund av Migrationsverkets yttrande bedömer HD dock att det finns skäl att anta att hindret mot verkställighet inte kommer att bestå när frigivning blir aktuell. Det finns därmed inte hinder mot att besluta om utvisning.

Påföljd

26.

HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten när det gäller gärningens straffvärde. Med hänsyn till att M.A. är gift med en kvinna som bor i Sverige bedömer HD att övervägande skäl talar för att utvisningen innebär men för honom (jfr NJA 2016 s. 719 "Flyktingpojkens ålder" p. 19-20). Äktenskapet har varit kortvarigt och har ingåtts efter hovrättens dom. Det men som utvisningen innebär bör därför beaktas i mindre mån. HD bestämmer därför fängelsestraffets längd till två år tre månader.

Sammanfattande slutsats

27.

HD finner alltså att det brott som M.A. gjort sig skyldig till utgör grund för utvisning. Det finns inte hinder mot att besluta om utvisning. HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten i fråga om tiden för återreseförbudet. Hovrättens dom ska därför endast ändras i fråga om fängelsestraffets längd.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att HD bestämmer fängelsestraffets längd till två år tre månader.

Domskäl

HD (justitieråden Gudmund Toijer, Kerstin Calissendorff, Ingemar Persson, Stefan Johansson, referent, och Eric M. Runesson) meddelade den 19 februari 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet i HD gäller

1.

När en domstol ska avgöra om en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare ska utvisas på grund av brott, ska domstolen ta hänsyn till om utlänningen enligt bestämmelserna i 12 kap.utlänningslagen (2005:716) inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs (8 a kap. 1 och 4 §§ utlänningsla-gen).

2.

Vad HD har att ta ställning till är hur prövningen ska göras då brott aktualiserar utvisning av en statslös palestinier till Libyen och det vid tidpunkten för domstolens bedömning finns ett generellt och praktiskt verkställighetshinder genom ett beslut i Libyen om inreseförbud.

Bakgrund

3.

M.A., som är statslös palestinier med sitt ursprung i Libyen, ansökte om asyl i Sverige den 25 september 2014. Han beviljades den 9 september 2016 ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd i ett år. Hans mor och bror befinner sig i Sverige med tidsbegränsade uppehålls- och arbetstillstånd.

4.

Hovrätten har dömt M.A. för rån begånget den 18 april 2017 till fängelse i två år och sex månader.

5.

När det gällde frågan om utvisning hade Migrationsverket i yttrande anfört sammanfattningsvis följande. Den internationellt erkända regeringen i Libyen beslutade i början av januari 2015 om inreseförbud för statslösa palestinier. För personer från denna grupp, vilka gör sannolikt att de haft sin vanliga vistelseort i Libyen får det därför, i vart fall för närvarande, anses föreligga ett generellt verkställighetshinder som kan medföra att uppehållstillstånd beviljas i Sverige. Verkställighetshindret bedöms dock inte vara bestående och verket bedömer därför att det inte föreligger hinder mot att genomföra ett utvisningsbeslut enligt 12 kap.13 §§utlänningslagen.

6.

Hovrätten har funnit att det inte föreligger hinder mot att besluta om utvisning och har utvisat M.A. ur Sverige. Återreseförbudet gäller i tio år räknat från dagen för tingsrättens dom.

7.

M.A. har i HD anfört att hans anknytning till Sverige har stärkts efter hovrättens dom. Han är sedan den 14 maj 2018 gift med en svensk medborgare och de väntar barn. Han gör gällande att det innebär att han numera är att betrakta som familjemedlem till en EES-medborgare.

Utvisning på grund av brott

8.

En utlänning får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. Utvisning får dock endast ske om utlänningen döms till en svårare påföljd än böter och (1) gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller (2) brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna kvar (8 a kap. 1 § utlänningslagen).

9.

Ett antagande om risk för fortsatt brottslig verksamhet förutsätter i normalfallet att det framgår av registerutdrag eller på nå-got annat sätt att utlänningen har dömts för brott eller godkänt ett strafföreläggande eller fått åtalsunderlåtelse vid åtminstone ett tidigare tillfälle. Risk för fortsatt brottslighet kan dock undantagsvis anses föreligga även utan att det finns dokumenterat i för rätten kända tidigare domar. (Se prop. 1993/94:159 s. 11 ff. och 33 samt NJA 2007 s. 533.)

10.

Vad avser utvisning på grund av brottets allvar anses som en allmän riktlinje gälla att brottet bör ha ett straffvärde om minst ett år för att kunna föranleda utvisning (se prop. 1993/94:159 s. 13 f. och NJA 2001 s. 464).

11.

Skulle det vara fråga om EES-medborgare och deras familjemedlemmar krävs det, förutom att förutsättningarna i 8 a kap. 1 § är uppfyllda, att utvisningen sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det innebär att medborgarens eller familjemedlem-mens beteende ska utgöra ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär. (Se 8 a kap. 5 § och NJA 2014 s. 415 p. 17.)

12.

När en domstol överväger om en utlänning bör utvisas ska den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det svenska samhället. Domstolen ska särskilt beakta utlänningens levnadsomständigheter, om utlänningen har barn i Sverige och i så fall barnets behov av kontakt med henne eller honom, utlänningens övriga familjeförhållanden och hur länge utlänningen vistats i Sverige. Särskild restriktivitet gäller vid utvisning av den som är flykting eller hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller då hade varit bosatt i Sverige sedan minst fem år. Dessutom finns det ett absolut förbud mot att utvisa den som kom till Sverige innan han eller hon fyllde 15 år och hade vistats här sedan minst fem år när åtal väcktes. (Se 8 a kap. 2 och 3 §§.)

13.

Ett beslut om utvisning på grund av brott ska innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning (8 a kap. 8 §).

Utvisningens betydelse för straffmätningen

14.

När domstolen beslutar om utvisning ska den vid straffmätningen i skälig omfattning beakta om den tilltalade förorsakas men till följd av utvisningen (29 kap. 5 § första stycket 6 BrB). Enligt förarbetena får en utvisning regelmässigt anses medföra men för den som utvisas (prop. 1987/88:120 s. 92). Det följer emellertid av HD:s praxis att den som saknar närmare anknytning till Sverige inte kan anses lida men genom utvisningen (se bl.a. NJA 1995 s. 448 och NJA 2001 s. 500).

Skyldigheten att ta hänsyn till hinder mot att verkställa en utvisning

Den rättsliga regleringen

15.

När en fråga om utvisning på grund av brott prövas ska rätten alltså, enligt 8 a kap. 4 §, ta hänsyn till om utlänningen enligt 12 kap. inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs. Bakgrunden till 4 §, som infördes 1989, var att det ansågs problematiskt att domstolarnas utvisningsbeslut ibland upphävdes när det visade sig att besluten inte kunde verkställas; upphävandet kunde nämligen inte samtidigt leda till att påföljden skärptes i fall då beslutet om utvisning hade föranlett en lindrigare påföljd (prop. 1988/89:86 s. 72).

16.

Hinder mot att verkställa en utvisning regleras i 12 kap. 1-3 a §§. Av bestämmelserna följer bl.a. följande. Utvisning får ald-rig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen skulle vara i fara att straffas med döden eller utsät-tas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (1 §). Förbudet är generellt och undantagslöst (jfr artikel 3 i Europakonventionen). Inte heller får utvisning, som huvudregel, verkställas om utlänningen riskerar att utsättas för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till viss samhällsgrupp (2 § jämförd med 4 kap. 1 §). Vidare får ett beslut om utvisning inte verkställas be-träffande en utlänning som vid en väpnad konflikt i hemlandet är att anse som alternativt skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § första stycket 1, om det finns synnerliga skäl mot det (3 §).

17.

Det är inte endast sådana hinder som anges i 12 kap.13 a §§utlänningslagen som ska beaktas. Domstolen är t.ex. skyldig att ta hänsyn till verkställighetshinder av humanitär natur eller att det finns anledning att anta att det avsedda mottagarlandet inte kommer att vara villigt att ta emot utlänningen. (Se a. prop. s. 166; jfr NJA 1998 s. 501 samt Håkan Sandesjö och Gerhard Wikrén, Utlänningslagen med kommentarer, 11 uppl., 2017, s. 522.)

Betydelsen av artikel 3 i Europakonventionen

18.

Det undantagslösa förbud mot verkställighet som finns i 12 kap. 1 § utlänningslagen har utformats i överensstämmelse med förbudet mot tortyr i artikel 3 i Europakonventionen.

19.

HD har i ett antal mål som gäller utlämning för brott som har begåtts i annat land uttalat sig om artikel 3. Av dessa avgöran-den följer att en utlänning inte får utlämnas för lagföring eller verkställighet, om det är sannolikt att han eller hon löper en allvar-lig risk att i det landet utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Vad som ska bedömas är den individuella risk som föreligger för den person som ska utlämnas. Den omständigheten att en stat ofta kränker mänskliga rättigheter utgör typiskt sett inte tillräcklig grund för att anse att en utlämning står i strid med artikel 3. (Se t.ex. NJA 2017 s. 677 p. 13 och 14.)

20.

Motsvarande prövning bör göras då fråga uppkommer om att utvisa en utlänning på grund av att han eller hon har gjort sig skyldig till brott i Sverige; dock med den skillnaden att det föreligger hinder mot utvisning så snart det finns skälig anledning att anta att utlänningen löper risk för t.ex. tortyr (se 12 kap. 1 § utlänningslagen).

Allmänna utgångspunkter för domstolens prövning

21.

Möjligheten för en allmän domstol att i samband med avgörandet av ett brottmål beakta eventuella verkställighetshinder som kan föreligga vid en villkorlig frigivning är givetvis begränsad, inte minst när ett långt fängelsestraff döms ut.

22.

Om det kan antas att det finns hinder mot att verkställa en utvisning, är domstolen skyldig att hämta in ett yttrande från Migrationsverket (7 kap. 10 § 1 utlänningsförordningen, 2006:97). Verket är expertmyndighet på området och yttrandet har därför stor betydelse vid prövningen. Utgångspunkten är att domstolen ska kunna förlita sig på verkets bedömningar och lägga dem till grund för sin prövning av frågan om det kan antas föreligga hinder mot att verkställa ett utvisningsbeslut.

23.

För att domstolen ska kunna tillmäta Migrationsverkets yttrande en sådan betydelse krävs att Migrationsverket har haft kännedom om de omständigheter som är relevanta för verkställighetsfrågan samt att verket tydligt har motiverat sin bedömning. Om domstolen anser att det finns brister eller otydligheter i yttrandet, bör domstolen begära ett kompletterande yttrande.

Individuella verkställighetshinder direkt hänförliga till den enskilde

24.

De hinder mot att verkställa en utvisning som behandlas i förarbetena och som tidigare har varit föremål för prövning i HD har framför allt tagit sikte på sådana verkställighetshinder som är direkt hänförliga till den enskilde utlänningen. Det kan t.ex. vara fråga om att utlänningen i hemlandet riskerar dödsstraff om det där blir känt vilka brott han eller hon har dömts för i Sverige. En annan situation kan vara att utlänningen i sitt hemland riskerar förföljelse på grund av etniskt ursprung, politisk uppfattning, tros-uppfattning eller sexuell läggning.

25.

När det gäller denna typ av individuella verkställighetshinder bör det i normalfallet redan vid domstillfället kunna konstateras om hindret kommer att bestå under överskådlig tid och således även vid den tidpunkt då utvisningsbeslutet ska verkställas. Skulle domstolen bedöma att hindret är bestående, bör den inte förordna om utvisning. (Se a. prop. s. 73 och 166 samt NJA 1990 s. 526, NJA 1997 s. 535 och NJA 1998 s. 501.)

Generella verkställighetshinder hänförliga till det land dit utvisningen ska verkställas

26.

Det förekommer inte sällan att Migrationsverket gör bedömningen att det vid tidpunkten för avgörandet av brottmålet föreligger ett generellt hinder mot att verkställa utvisningar till det land som utlänningen ska utvisas till. Verkställighetshindret är då inte direkt hänförligt till den enskilde utlänningen och kan bero på att det pågår en väpnad konflikt där, att det råder inreseförbud för t.ex. statslösa personer eller att landet inte tar emot vissa nationaliteter. En annan situation kan vara att det av olika skäl inte är praktiskt möjligt att för tillfället verkställa utvisningar till det aktuella landet.

27.

Ett generellt verkställighetshinder kan således ha olika orsaker och vara av olika tyngd. Regelmässigt torde det dock inte vara möjligt för domstolen att bedöma om ett generellt verkställighetshinder kommer att bestå vid det tillfälle då utvisningen ska verkställas. Då det är fråga om generella verkställighetshinder får det därför anses föreligga en presumtion för att domstolen ska besluta om utvisning.

28.

Det kan emellertid i undantagsfall finnas situationer där domstolen har tillräckligt underlag för att kunna ta hänsyn till frågan om verkställighet. Så kan t.ex. vara fallet om hindret grundar sig på att det för tillfället råder ett undantagslöst förbud mot att verkställa en utvisning till ett visst land, t.ex. på grund av att det där pågår en väpnad konflikt, och frågan om villkorlig frigivning och därmed verkställigheten av utvisningen är nära förestående.

29.

Om domstolen beslutar att utlänningen ska utvisas och verkställighetshindret alltjämt består vid tidpunkten då utvisningen ska verkställas, får detta hanteras på det sätt som utlänningslagen föreskriver (se bl.a. 12 kap. 16 a-d §§).

Bedömningen i detta fall

M.A. är inte i utlänningslagens mening familjemedlem till en

EES-medborgare

30.

M.A. har gjort gällande att han är familjemedlem till en EES-medborgare, eftersom han numera är gift med en kvinna som är svensk medborgare.

31.

För att en utlänning ska anses vara familjemedlem till en EES-medborgare i utlänningslagens mening är det inte tillräckligt att utlänningen är gift med en svensk medborgare. Det krävs dessutom att den svenska medborgaren har återvänt till Sverige efter att ha utnyttjat sin rätt till fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och att utlänningen har följt med eller anslutit sig till den svenska medborgaren under den tid som denna utnyttjade sin rätt till fri rörlighet. (Se 3 a kap. 2 § andra stycket utlänningslagen.)

32.

M.A. har inte anfört några omständigheter till stöd för att förutsättningarna skulle vara sådana att han är att betrakta som familjemedlem till en EES-medborgare.

Förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

33.

M.A. har gjort sig skyldig till rån. Det brottet är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar i Sverige.

34.

M.A. är inte flykting. Han har inte permanent uppehållstillstånd och hade varit bosatt i Sverige kortare tid än fem år då åtal väcktes mot honom. Det krävs därför inte att det föreligger synnerliga skäl för att han ska utvisas.

35.

Det faktum att M.A. efter hovrättens dom har gift sig och nu väntar barn med en kvinna som är svensk medborgare är inte tillräckligt för att han ska anses ha en sådan anknytning till det svenska samhället att utvisning inte bör ske.

36.

HD har hämtat in ett kompletterande yttrande från Migrationsverket. Verket har i sak lämnat samma uppgifter som i hovrätten, nämligen att det för närvarande finns ett generellt verkställighetshinder som inte är bestående och att det inte föreligger hinder mot att genomföra ett utvisningsbeslut.

37.

Av Migrationsverkets yttrande framgår således att det är fråga om ett generellt och praktiskt verkställighetshinder som inte är direkt hänförligt till M.A. Han har inte börjat avtjäna fängelsestraffet. Det är därför inte möjligt för HD att bedöma om hindret kommer att bestå när frågan om verkställighet blir aktuell.

38.

Det finns förutsättningar för att utvisa M.A. HD delar hovrättens bedömning att återreseförbudet bör bestämmas till tio år räknat från dagen för tingsrättens dom.

Påföljd

39.

Det finns inga uppgifter om att M.A. i hovrätten har anfört att han är tillsammans med en svensk kvinna. Inte heller har han lämnat några sådana uppgifter i sitt överklagande till HD. Så har skett först i samband med att han här har slutfört sin talan. Enbart det förhållandet att M.A. i tiden efter hovrättens dom har gift sig med en kvinna som är svensk medborgare är inte tillräckligt för att utvisningen ska anses förorsaka honom men.

40.

M.A. har emellertid uppgett att han och hustrun väntar barn. Det saknas anledning att ifrågasätta dessa uppgifter. Med anledning härav får utvisningen anses förorsaka honom sådant men som bör beaktas vid straffmätningen. HD, som instämmer i hovrättens bedömning att straffvärdet för brotten motsvarar två år och sex månader, anser att fängelsestraffets längd med hänsyn till menet bör bestämmas till två år och tre månader.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut endast på det sättet att HD bestämmer fängelsestraffets längd till två år och tre månader.

II

Kalmar tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Kalmar tingsrätt åtal mot syriske medborgaren H.H. för grov våldtäkt den 10 november 2017 i Västervik. Enligt gärningsbeskrivningen hade H.H. och en medtilltalad, tillsammans och i samförstånd med varandra, genomfört samlag och annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar var jämförlig med samlag med målsäganden genom att med våld och kraft slita av henne byxorna, trycka in sina fingrar i hennes underliv, hålla fast henne och betvinga henne med sin kroppstyngd samt med våld och kraft trycka in sina könsorgan i hennes underliv.

Åklagaren yrkade att H.H. och den medtilltalade skulle utvisas med förbud att återvända hit under tio år.

H.H. förnekade brott. Han bestred yrkandet om utvisning.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Per Christensen) meddelade dom den 6 februari 2018.

DOMSKÄL

Tingsrätten fann på anförda skäl styrkt att H.H. hade begått den åtalade gärningen. Enligt tingsrätten hade de tilltalade varit mycket hänsynslösa mot målsäganden, som var bara 16 år gammal. Det fanns inga förmildrande omständigheter och gärningen skulle bedömas som grov våldtäkt.

Tingsrätten fann vidare att H.H. skulle dömas enligt åtal för olaga hot.

Tingsrätten bedömde straffvärdet för våldtäktsbrottet till fängelse fyra år och åtta månader. Det olaga hotet påverkade inte det samlade straffvärdet för hans del. På grund av det höga straffvärdet var det uteslutet med en annan påföljd än fängelse.

Tingsrätten behandlade härefter yrkandet om utvisning av H.H. och den medtilltalade och anförde här följande.

Utredningen

Tingsrätten har fått yttranden från Migrationsverket som skriver att såväl H.H. som - - - kom till Sverige 2015, att de har fått tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige och att läget i Syrien är sådant att det finns ett absolut hinder mot verkställighet av utvisningsbeslut till Syrien. Vidare framgår att H.H. har sin mor och tre bröder i Sverige.

Tingsrättens bedömning

Tingsrätten menar att brottet är så allvarligt att utgångspunkten måste vara att H.H. och - - - ska utvisas. Även om de har varit i Sverige sedan 2015 kan deras anknytning hit inte anses hindra ett beslut om utvisning. Det går visserligen inte att i dagsläget verkställa ett sådant beslut. Samtidigt ska H.H. och - - - avtjäna långa fängelsestraff. Det är därför inte möjligt att bedöma om det kommer att finnas verkställighetshinder när beslutet om utvisning kan komma att verkställas. Att det nu föreligger hinder för verkställighet utgör därför inte hinder för tingsrätten att besluta om utvisning. Eventuella verkställighetshinder får i stället prövas när det blir aktuellt att verkställa utvisningsbeslutet. Tingsrätten utvisar därför H.H. och - - - och beslutar att de inte ska få återvända till Sverige på 10 år.

Tingsrätten fann inte tillräckliga skäl att sätta ned strafftidens längd med anledning av beslutet om utvisning.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde H.H. för grov våldtäkt enligt 6 kap. 1 § första stycket och fjärde stycket BrB samt olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket BrB till fängelse fyra år åtta månader.

H.H. utvisades ur riket enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjöds att återvända hit före den 6 februari 2028.

Göta hovrätt

H.H. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom och ogilla utvisningsyrkandet. I andra hand yrkade han att hovrätten skulle bedöma gärningen den 10 november 2017 som icke grovt brott och, oavsett om så skedde, sänka straffet.

Åklagaren motsatte sig ändring.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Mats Lundeholm, hovrättsråden Ulrik Lönnmyr och Frida Barrstrand, referent, samt två nämnde-män) meddelade dom den 20 april 2018.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten fann i likhet med tingsrätten bevisat att H.H. hade handlat i enlighet med åklagarens gärningspåstående och att gärningen skulle bedömas som grov våldtäkt. Hovrätten fann också bevisat att H.H. hade gjort sig skyldig till olaga hot.

Härefter anförde hovrätten.

Utvisning och påföljd

Hovrätten gör inte någon annan bedömning än tingsrätten i fråga om straffvärde, påföljdsval och utvisning.

H.H. bor tillsammans med sin mor och bror i Sverige och enligt hovrättens mening får utvisningen därför anses förorsaka honom men av sådant slag att det bör beaktas vid straffmätningen. Fängelsestraffets längd ska därför sättas ned något för honom.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrade tingsrättens domslut endast på så sätt att fängelsestraffet bestämdes till fyra år två månader.

Högsta domstolen

H.H. överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle ogilla åtalen för grov våldtäkt och olaga hot samt upphäva beslutet om utvisning. Han yrkade att HD under alla förhållanden skulle sätta ned fängelsestraffets längd.

Sedan det upplysts att H.H. hade avgett nöjdförklaring avvisade HD hans överklagande såvitt avsåg skuld och påföljd. HD meddelade prövningstillstånd i målet i övrigt, vilket innebar att det i första hand var frågan om utvisning som skulle prövas. Om utvisning skulle ske uppkom frågan om detta förorsakade något men som skulle beaktas vid straffmätningen i vidare mån än vad hov-rätten hade gjort (jfr NJA 2007 s. 425).

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades. Riksåklagaren anförde dessutom att om utvisningsbeslutet upphävdes borde påföljden bestämmas till fängelse i fyra år och åtta månader.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Frågan i målet

1.

Frågan i målet är om det föreligger förutsättning för utvisning av en syrisk medborgare som har dömts för grov våldtäkt och olaga hot.

Bakgrund

- - -

Punkterna 5–22 med tillhörande rubriker överensstämmer med punkterna 5-22 i betänkandet i målet under I.

Bedömningen i detta fall

Prövningens omfattning

23.

Trots att HD har avvisat H.H:s överklagande i fråga om skuld och påföljd ska HD pröva hela ansvarsfrågan i den utsträckning som framgår av punkterna 13–16 (jfr NJA 1980 s. 337).

Förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

24.

HD instämmer i hovrättens bedömning att gärningen ska bedömas som grov våldtäkt. Brottet är så allvarligt att H.H. inte bör få stanna kvar i Sverige. Förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen är därmed uppfyllda.

Anknytning

25.

HD bedömer att H.H., som i Sverige bor med sin mor och bror, inte har sådan anknytning till det svenska samhället att han av den anledningen inte bör utvisas.

Hinder mot verkställighet

26.

H.H. är syrisk medborgare. Av Migrationsverkets yttrande framgår bland annat att den rådande situationen av generellt våld i Syrien är så allvarlig att var och en som befinner sig där bedöms vara utsatt för risk för behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Migrationsverket bedömer att det råder absolut verkställighetshinder enligt 12 kap. 1 § utlänningslagen mot att genomföra en eventuell utvisning till Syrien.

27.

För närvarande finns alltså hinder mot verkställighet av utvisning till Syrien. H.H. har ådömts ett långt fängelsestraff. Det är inte möjligt att bedöma om hindret mot verkställighet kommer att bestå när H.H. frisläpps. Det finns då skäl att anta att hindret mot verkställighet kan ha upphört vid tiden för villkorlig frigivning. Mot bakgrund av det finns inte hinder mot att besluta om utvisning.

Påföljd

28.

HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten när det gäller gärningens straffvärde. Till skillnad från hovrätten anser inte HD att övervägande skäl (jfr NJA 2016 s. 719 "Flyktingpojkens ålder" p. 19-20) talar för att H.H., som är vuxen och bor med sin mor och bror, har sådan anknytning till det svenska samhället att fängelsestraffet av den anledningen ska sättas ned. Med hänsyn till att det är H.H. som har överklagat är dock HD förhindrad att ändra fängelsestraffets längd, jfr 51 kap. 25 § RB.

Sammanfattande slutsats

29.

HD finner alltså att den brottslighet som H.H. gjort sig skyldig till utgör grund för utvisning. Det finns inte hinder mot att besluta om utvisning. HD gör inte någon annan bedömning i fråga om tiden för återreseförbudet. Hovrättens dom ska därmed fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens dom.

Domskäl

HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 19 februari 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet i HD gäller

1.

När en domstol ska avgöra om en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare ska utvisas på grund av brott, ska domstolen ta hänsyn till om utlänningen enligt bestämmelserna i 12 kap.utlänningslagen (2005:716) inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs (8 a kap.1 och 4 §§utlänningslagen).

2.

Vad HD har att ta ställning till är hur prövningen ska göras då brott aktualiserar utvisning av en syrisk medborgare och det vid tidpunkten för domstolens bedömning finns ett absolut verkställighetshinder enligt 12 kap. 1 § utlänningslagen med hänvisning till den rådande situationen av generellt våld i Syrien.

Bakgrund

3.

H.H. är medborgare i Syrien. Den 12 augusti 2015 ansökte han om asyl i Sverige och den 30 maj 2017 beviljades han ett tillfälligt uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande t.o.m. den 30 juni 2018. H.H. bor tillsammans med sin mor och en av sina bröder. Han har två ytterligare bröder som befinner sig i Sverige.

4.

Hovrätten har dömt H.H. för grov våldtäkt begången den 10 november 2017 och olaga hot begånget den 11 januari 2018 till fängelse i fyra år och två månader.

5.

När det gällde frågan om utvisning hade Migrationsverket i ett yttrande anfört sammanfattningsvis följande. I huvudsak alla och envar som återvänder till Syrien löper en individuell risk att utsättas för sådan behandling som anges i bl.a. artikel 3 i Europa-konventionen (förbud mot tortyr). Verket bedömer därför att det råder ett absolut verkställighetshinder enligt 12 kap. 1 § utlän-ningslagen mot att genomföra en utvisning till Syrien.

6.

Hovrätten har funnit att det inte är möjligt att bedöma om verkställighetshindret kommer att bestå när utvisningen kan verk-ställas och att eventuella hinder får prövas när det blir aktuellt med verkställighet. Hovrätten har därför utvisat H.H. och bestämt återreseförbudet till tio år räknat från dagen för tingsrättens dom.

7.

Hovrätten, som har ansett att straffvärdet är fyra år och åtta månader, har beaktat att H.H., genom familjeanknytning i Sverige, förorsakas men genom utvisningen och har satt ned fängelsestraffet med sex månader (se 29 kap. 5 § första stycket 6 BrB).

Punkterna 8-29 med tillhörande rubriker överensstämmer med punkterna 8–29 i HD:s dom i målet under I.

Bedömningen i detta fall

Förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

30.

H.H. har gjort sig skyldig till bl.a. grov våldtäkt. Det brottet är så allvarligt att han inte bör få stanna kvar i Sverige.

31.

H.H. är inte flykting. Han har inte permanent uppehållstillstånd och hade varit bosatt i Sverige kortare tid än fem år då åtal väcktes mot honom. Det krävs därför inte att det föreligger synnerliga skäl för att han ska utvisas. H.H. har inte sådan anknytning till det svenska samhället som gör att utvisning inte bör ske.

32.

HD har hämtat in ett kompletterande yttrande från Migrationsverket. Verket står kvar vid sin bedömning att situationen i Syrien är så allvarlig att i huvudsak alla och envar vid ett återvändande löper en individuell risk för skyddsgrundande behandling i enlighet med bl.a. artikel 3 i Europakonventionen. Migrationsverket bedömer därför att det råder ett absolut verkställighetshinder enligt 12 kap. 1 § utlänningslagen mot att genomföra en utvisning till Syrien.

33.

Av Migrationsverkets yttrande framgår således att det är fråga om ett generellt verkställighetshinder som inte är direkt hänförligt till H.H. Han ska avtjäna ett tämligen långt fängelsestraff och villkorlig frigivning är beräknad att ske i augusti 2020. Det är därför inte möjligt för HD att bedöma om hindret kommer att bestå när frågan om verkställighet blir aktuell.

34.

Det finns förutsättningar för att utvisa H.H. HD delar hovrättens bedömning att återreseförbudet bör bestämmas till tio år räknat från dagen för tingsrättens dom.

Påföljd

35.

Utredningen ger inte stöd för att utvisningen bör beaktas vid straffmätningen i större utsträckning än vad hovrätten har gjort. Eftersom det endast är H.H. som har överklagat till HD saknas det anledning att överväga ett längre fängelsestraff än det som hovrätten har dömt ut.

Slutsats

36.

Hovrättens domslut ska således fastställas.

DOMSLUT

HD fastställer hovrättens domslut.

III

Göteborgs tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot palestinske medborgaren F.A. för grov mordbrand. Enligt gärningsbeskrivningen hade F.A., tillsammans och i samråd med två medtilltalade och ett flertal andra personer, den 9 december 2017 anlagt brand i Göteborg genom att kasta flera flaskor med brinnande bensin eller liknande vätska mot bilar som stod parkerade utanför synagogan på en fastighet tillhörande Judiska församlingen i Göteborg samt mot en intilliggande fastighet. Bilarna tillhörde medlemmar i församlingen. I församlingshemmet, som ligger på församlingens fastighet, befann sig vid tillfället minst 40 ungdomar. Handlandet hade enligt åklagaren inneburit fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom.

I andra hand yrkade åklagaren ansvar för försök till grov mordbrand och i tredje hand för grovt olaga hot. Härvid gjordes gällande att de tilltalade genom sitt handlande hade hotat medlemmar i Judiska församlingen på ett sätt som varit ägnat att hos dem framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom.

Åklagaren yrkade att F.A. skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

F.A. förnekade gärningen. Han bestred yrkandet om utvisning.

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Roy Johansson) meddelade dom den 25 juni 2018.

DOMSKÄL

Tingsrätten fann på anförda skäl styrkt att F.A. hade begått den åtalade gärningen. Tingsrätten fann emellertid inte visat att det hade förelegat en risk för spridning av branden till byggnaderna på fastigheterna. Det var följaktligen inte styrkt att brandattacken hade inneburit fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom. Den brottsliga gärningen kunde därför inte rubriceras som mordbrand eller grov mordbrand. Den kunde inte heller betecknas som försök till något av dessa brott. Däremot fann tingsrätten att det hade förelegat en konkret risk för att bilarna på gården skulle totalförstöras. Förutsätt-ningarna för försök till skadegörelse var därför uppfyllda.

Tingsrätten fann vidare att de tilltalades förfarande hade innefattat ett olaga hot mot medlemmarna i Judiska församlingen. Ett tydligt syfte med attacken hade varit att hota, skada och kränka såväl medlemmarna i församlingen som den judiska folkgruppen i dess helhet. Brottet hade alltså ett hatmotiv. Både det olaga hotet och försöket till skadegörelse borde enligt tingsrätten bedömas som grova brott.

Särskilt det aktuella brottets karaktär av hatbrott men även det hänsynslösa angreppssättet i övrigt medförde enligt tingsrätten att brottets straffvärde låg långt över minimistraffet för grovt olaga hot. Tingsrätten bedömde straffvärdet till fängelse i två år. På grund av brottets straffvärde och även dess art borde annan påföljd än fängelse inte bli aktuell.

F.A. skulle dessutom dömas för sju fall av olovlig körning. Dessa brott rymdes inom det angivna straffvärdet.

Utvisning

Tingsrätten anförde under denna rubrik bl.a. följande.

F.A:s brottslighet är så allvarlig att han, med hänsyn till den skada och kränkning som brottet inneburit för målsägandena och även för allmänna intressen, inte bör få vara kvar i Sverige. Han har inte heller genom lång vistelse i riket eller på annat sätt fått en sådan anknytning till det svenska samhället att det därför finns skäl att avstå från utvisning.

F.A. har ansökt om asyl men fått sin ansökan avslagen av Migrationsverket. Verket har anfört att det inte finns något hinder mot att verkställa ett utvisningsbeslut till staten Palestina beträffande honom. Det saknas skäl att avvika från Migrationsverkets bedömning. Det finns alltså inget verkställighetshinder att beakta beträffande F.A. och han ska därmed utvisas. Mot bakgrund av fängelsestraffets längd bör han förbjudas att återvända hit före den 25 juni 2028, alltså inom tio år från tidpunkten för domslutet.

DOMSLUT

Tingsrätten dömde F.A. för grovt olaga hot enligt 4 kap. 5 § andra stycket BrB, försök till grov skadegörelse enligt 12 kap. 3 och 5 §§ samt 23 kap. 1 § BrB och olovlig körning enligt 3 § första stycket trafikbrottslagen till fängelse två år.

F.A. utvisades ur riket enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjöds att återvända hit före den 25 juni 2028.

Hovrätten för Västra Sverige

F.A. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle ogilla åtalet för grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse samt utvisningsyrkandet och under alla omständigheter mildra straffet.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att hovrätten skulle döma F.A. för grov mordbrand, i andra hand försök till grov mordbrand samt, oavsett rubriceringen av gärningen, skärpa fängelsestraffet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Hjalmar Forsberg, hovrättsrådet Camilla Lyckman, tf. hovrättsassessorn Mikael Johansson och två nämndemän) meddelade dom den 12 september 2018.

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

Hovrätten delade tingsrättens bedömning att det var klarlagt att F.A. var en av de gärningsmän som tillsammans och i samförstånd kastade flaskorna med brinnande vätska. Hovrätten fann vidare på anförda skäl, i likhet med tingsrätten, att F.A. inte skulle dömas för vare sig grov mordbrand, mordbrand eller försök till något av dessa brott men att han däremot skulle dömas för grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse. Hovrätten, som i skärpande riktning beaktade att motivet för brottet hade varit att kränka medlemmarna i Judiska församlingen på grund av deras trosbekännelse, instämde med tingsrätten i att påföljden skulle bestämmas till två års fängelse.

Härefter anförde hovrätten följande.

Utvisning

Som tingsrätten har konstaterat är brottsligheten så allvarlig att F.A., med hänsyn till den skada och kränkning som brottet innebar för målsägandena och även för allmänna intressen, som utgångspunkt inte bör få vara kvar i Sverige. Även om hans mor och syster har permanenta uppehållstillstånd här har han inte fått en sådan stark anknytning till det svenska samhället att det av detta skäl finns anledning att avstå från utvisning.

När en fråga om utvisning prövas ska hänsyn även tas till om utlänningen inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs, se 8 a kap. 4 § utlänningslagen. I 12 kap. 1 § i lagen anges att utvisning aldrig får verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

F.A. har ansökt om asyl men fått avslag på sin ansökan. Migrationsverket har anfört att det inte finns något hinder mot att verkställa ett utvisningsbeslut till Palestina.

Hovrätten konstaterar att F.A. har gjort sig skyldig till grovt olaga hot med motiv att kränka medlemmarna i judiska församlingen, men att gärningen även kan uppfattas som ett allvarligt politiskt brott riktat mot andra judar. Med hänsyn till Israels eventuella intresse i saken och till den osäkra situation som råder både vid gränsövergångarna till Gaza och Västbanken och i själva områdena anser hovrätten att det finns skälig anledning att befara att F.A:s grundläggande mänskliga rättigheter inte skulle vara tryggade om han utvisas till Palestina. (Se Utrikesdepartementets rapporter Israel - Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2015-2016 och Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Palestina 2015-2016.) Hovrätten avslår därför åkla-garens utvisningsyrkande. Tingsrättens dom ska alltså ändras i enlighet med detta.

HOVRÄTTENS DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på så sätt att hovrätten upphäver beslutet om utvisning. Hovrätten ändrar inte tingsrättens dom i övrigt.

Högsta domstolen

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom och yrkade att HD skulle utvisa F.A. med förbud att återvända före den 25 juni 2028.

F.A. motsatte sig ändring av hovrättens dom.

Betänkande

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden (samma som i målet under I) föreslog i betänkande följande dom.

DOMSKÄL

Frågan i målet

1.

Frågan i målet är om det föreligger förutsättningar för utvisning av en palestinsk medborgare som har dömts för grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse.

Bakgrund

- - -

Punkterna 5-22 med tillhörande rubriker överensstämmer med punkterna 5-22 i betänkandet i målet under I.

Bedömningen i detta fall

Prövningens omfattning

23.

Åklagaren har överklagat endast i fråga om utvisning. F.A. har avgett nöjdförklaring avseende fängelsestraffet. Trots detta ska HD pröva hela ansvarsfrågan i den utsträckning som framgår av punkterna 13–16 (jfr NJA 1980 s. 337).

Förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

24.

HD instämmer i hovrättens bedömning av gärningarna och hur de ska rubriceras. Den samlade brottsligheten är så allvarlig att F.A. inte bör få stanna kvar i Sverige. Förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen är därmed uppfyllda.

Anknytning

25.

HD bedömer att F.A., som i Sverige har sin mor och syskon, inte har sådan anknytning till Sverige att han av den anledningen inte bör utvisas.

Hinder mot verkställighet

26.

Motsvarar punkten 32 i HD:s dom.

27.

Förbudet mot tortyr m.m. enligt artikel 3 Europakonventionen har i svensk lag införts i 12 kap. 1 § utlänningslagen. HD förstår de invändningar som F.A. framfört som att han gör gällande att det finns skälig anledning att anta att han vid ett återvändande skulle riskera att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning, alternativt att han riskerar att utsättas för förföljelse. (Jfr 12 kap. 1 och 2 §§.)

28.

Motsvarar punkten 34 i HD:s dom.

29.

Det finns alltså enligt Migrationsverket inte hinder mot verkställighet. Frågan är då om F.A. genom den övriga utredningen har gjort sannolikt att det finns hinder mot verkställighet. HD finner inte att de åberopade landrapporterna eller rapporterna från Utrikesdepartementet ger något konkret stöd för att F.A. vid ett återvändande till Gaza riskerar utsättas för sådan behandling som avses i 12 kap. 1 och 2 §§. Inte heller det faktum att målet har varit uppmärksammat leder till någon annan slutsats. F.A. har därmed inte gjort sannolikt att det finns något hinder mot verkställighet.

Påföljd

30.

HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten i fråga om gärningarnas straffvärde. Övervägande skäl (jfr NJA 2016 s. 719 "Flyktingpojkens ålder" p. 19-20) talar inte för att utvisningen innebär sådant men för F.A. som bör beaktas vid bestämmandet av påföljden.

Sammanfattande slutsats

31.

HD finner alltså att den brottslighet som F.A. gjort sig skyldig till utgör grund för utvisning. Vare sig verkställighetshinder eller hans anknyt-ning till Sverige hindrar beslut om utvisning. Hovrättens dom ska ändras och åklagarens yrkande om utvisning bifallas. HD bedömer i fråga om tiden för återreseförbudet att den bör sättas till tio år från dagen för tingsrättens dom.

DOMSLUT

Se HD:s dom.

Domskäl

HD (samma ledamöter som i målet under I) meddelade den 19 februari 2019 följande dom.

DOMSKÄL

Vad målet i HD gäller

1.

När en domstol ska avgöra om en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare ska utvisas på grund av brott, ska domstolen ta hänsyn till om utlänningen enligt bestämmelserna i 12 kap.utlänningslagen (2005:716) inte kan sändas till ett visst land eller om det annars finns särskilda hinder mot att beslutet verkställs. Utvisning av en utlänning får aldrig verkställas till ett land om det finns skälig anledning att anta att utlänningen där skulle vara i fara att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. (Se 8 a kap. 1 och 4 §§ samt 12 kap. 1 §.)

2.

Vad HD har att ta ställning till är om det föreligger hinder mot att verkställa utvisning till Gaza av en palestinsk medborgare som har gjort sig skyldig till grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse, när brotten har riktats mot medlemmarna i en judisk församling och motivet varit att kränka medlemmarna på grund av deras trosbekännelse.

Bakgrund

3.

F.A. är medborgare i Palestina (Gaza). Den 17 november 2014 ansökte han om asyl i Sverige. Migrationsverket avslog ansökan och beslutade att han skulle utvisas ur landet. Den 25 april 2017 beviljades han ett tillfälligt uppehållstillstånd t.o.m. den 25 april 2018 på grund av praktiska hinder att verkställa en utvisning till Gaza. F.A:s mor och minderåriga syster har permanent uppehålls-tillstånd i Sverige. Hans tre myndiga syskon har tillfälliga uppehållstillstånd på grund av praktiska verkställighetshinder.

4.

Hovrätten har dömt F.A. för bl.a. grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse den 9 december 2017. Gärningen har bestått i att han tillsammans och i samförstånd med ett flertal andra personer har kastat flaskor med brinnande bensin eller liknande vätska mot bilar som stod parkerade utanför synagogan på en fastighet tillhörande Judiska församlingen i Göteborg.

5.

Hovrätten har bestämt fängelsestraffet till två år och har uttryckligen angett att den vid straffvärdebedömningen som försvårande omständigheter beaktat att motivet för brottet har varit att kränka medlemmarna i den judiska församlingen på grund av deras trosbekännelse (se 29 kap. 2 § 7 BrB).

6.

Vad gällde frågan om utvisning hade Migrationsverket i ett yttrande anfört sammanfattningsvis följande. Den allmänna situationen i Palestina är inte sådan att den i sig innebär att det föreligger hinder mot verkställighet. F.A:s åberopade skyddsskäl har utretts och hans asylansökan har avslagits. Verket bedömer därför att det inte föreligger hinder mot att genomföra ett utvis-ningsbeslut.

7.

Hovrätten har konstaterat att F.A. gjort sig skyldig till brott med motiv att kränka medlemmarna i Judiska församlingen och att gärningen även kan uppfattas som ett allvarligt politiskt brott mot andra judar. Med hänsyn till Israels eventuella intresse i saken och till den osäkra situation som råder både vid gränsövergångarna till Gaza och Västbanken och i själva områdena, har hovrätten ansett att det finns skälig anledning att befara att F.A:s grundläggande mänskliga rättigheter inte skulle vara tryggade om han utvi-sas till Palestina. Hovrätten har därför avslagit utvisningsyrkandet.

Punkterna 8-29 med tillhörande rubriker överensstämmer med punkterna 8-29 i HD:s dom i målet under I.

Bedömningen i detta fall

De grundläggande förutsättningarna för utvisning är uppfyllda

30.

F.A. har gjort sig skyldig till grovt olaga hot och försök till grov skadegörelse. Brotten är i detta fall så allvarliga att han inte bör få stanna kvar i Sverige.

31.

F.A. är inte flykting. Han har inte permanent uppehållstillstånd och hade varit bosatt i Sverige kortare tid än fem år då åtal väcktes mot honom. Det krävs därför inte att det föreligger synnerliga skäl för att han ska utvisas. F.A. har inte en sådan anknytning till det svenska samhället som gör att utvisning inte bör ske.

Det föreligger inte hinder mot att verkställa en utvisning

32.

F.A. har beträffande frågan om det föreligger hinder mot att verkställa ett beslut om utvisning till Gaza anfört sammanfattningsvis följande. Den gärning han dömts för kan uppfattas som ett allvarligt politiskt brott riktat mot andra judar. Det skulle strida mot artikel 3 i Europakonventionen om han utvisas till Gaza, eftersom han kommer att ses som terrorist eller på annat sätt farlig av Israel vid ett återvändande till Gaza. Israel kontrollerar gränserna in i och ut ur Gaza och behandlar palestinier illa. Hovrättens dom har rönt internationell uppmärksamhet, särskilt i Israel. Israeliska ministrar och andra höga befattningshavare samt ansedda debattörer har yttrat sig på internet och bl.a. uttalat att Sverige har ”svikit judarna”.

33.

Till stöd för sin inställning har F.A. åberopat nyhetsartiklar samt Utrikesdepartementets landrapporter beträffande Israel och Palestina med däri intagen kritik mot Israel framställd bl.a. av FN:s kommitté mot tortyr. Kritiken avser bl.a. hur säkerhetstjänsten behandlar palestinska medborgare under förhör samt det förhållandet att lagstiftningen ger möjlighet att som förebyggande åt-gärd mot omedelbara hot mot allmän eller nationell säkerhet placera en person i administrativt förvar.

34.

HD har inhämtat ett kompletterande yttrande från Migrationsverket. Verket har angett sammanfattningsvis följande. Mot bakgrund av tillgänglig rapportering finns det inte stöd för att det vid ett återvändande till Gaza i Palestina skulle finnas en konkret och individuell hotbild gentemot F.A. Inte heller med hänsyn till hans personliga förehavanden finns det skälig anledning att anta att han, för det fall han skulle uppmärksammas vid en återresa efter avtjänat straff i Sverige, skulle vara av särskilt intresse för myndigheterna. Migrationsverket bedömer därför att det inte föreligger sådana verkställighetshinder som avses i 12 kap.1-3 §§utlänningslagen.

35.

De generella uppgifterna i landrapporterna ger inte stöd för att det finns en till F.A. kopplad, individualiserad risk för en behandling som strider mot förbudet i artikel 3 i Europakonventionen. Inte heller ger de tidningsartiklar som han har åberopat något konkret stöd för en sådan behandling. Det finns därför sammantaget med vad Migrationsverket har anfört inte skälig anled-ning att anta att F.A. vid ett återvändande till Gaza skulle riskera att straffas med döden eller utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

36.

Det finns därmed inte hinder mot att verkställa en utvisning. F.A. bör mot bakgrund av det anförda utvisas.

Återreseförbud och påföljd

37.

Återreseförbudet bör bestämmas till tio år och räknas från dagen för tingsrättens dom.

38.

F.A. saknar närmare anknytning till Sverige och kan därmed inte på grund av utvisningen anses lida men som bör påverka straffmätningen. Fängelsestraffet på två år ska därför stå fast.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens domslut enbart på det sättet att HD utvisar F.A. ur riket enligt 8 a kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och förbjuder honom att återvända hit före den 25 juni 2028. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst ett år.