Sammanfattning och huvudresultat

I regeringens uppdrag till arbetsgruppen lyfts särskilt fram vikten av att få fördjupade kunskaper kring två frågor: 1) hur stort är problemet och vilka barn skall räknas som ekonomiskt utsatta och 2) hur påverkas barn av att under en längre tid leva i en familj som har en ekonomiskt besvärlig situation, exempelvis långvarigt beroende av ekonomiskt bistånd. Det är kring dessa två frågor som detta synteskapitel är uppbyggt. Dessutom lyfter vi fram de områden där åtgärder behövs samt diskuterar de kunskapsluckor vi uppmärksammat under arbetets gång.

Hur många barn är ekonomiskt utsatta?

Att svara på denna fråga direkt utan en metoddiskussion är omöjligt. Studier av ekonomisk utsatthet och konsekvenser av denna karakteriseras av många olika metodproblem (se vidare nedan). I kapitel 1 har vi visat att uppgifter om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer i Sverige varierar. Därför är det viktigt att poängtera att något enkelt svar inte finns och att de som svarar på frågan ska avkrävas en noggrann redovisning av de val man har gjort och metoder som använts.

Vi har i denna rapport valt att fokusera på några olika mått i analyser av hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige. Det första måttet vi använder (som snarare beskriver risken för ekonomisk utsatthet än ekonomisk utsatthet i sig) är andelen individer med en registrerad disponibel inkomst per konsumtionsenhet (för definitioner m.m. se kapitel 3) under 60 procent (%) av registrerad disponibel medianinkomst för hela befolkningen. Måttet är enligt EU en indikator på risk för fattigdom – ”Risk of Poverty” – och används enligt överenskommelse i alla EU-länder. Detta mått är mycket känsligt för vilka antaganden som görs vid justering av den disponibla inkomsten för försörjningsbördan, dvs. med avseende på

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

den s.k. konsumtionsenhetsskalan. Det är för det mesta därför resultat som presenteras i internationella jämförelser skiljer sig från de resultat som presenteras i analyser som enbart avser Sverige (i och med att de internationella jämförelserna är gjorda för att kunna jämföra olika länder antar de också schablonmässigt relativt stora ”stordriftsfördelar” när man delar hushållens inkomster på de olika hushållsmedlemmarna inklusive barnen). En mer utförlig diskussion och exempel på hur metodval kan påverka resultaten presenteras nedan. I de studier som avser enbart svenska förhållanden använder vi Socialstyrelsens/Välfärdsbokslutets konsumtionsenhetsskala.

Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Måttet, andelen under 60 % av medianinkomsten, är särskilt problematiskt att använda för hushåll som har en låg (ett givet år) nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov (ex. företagare). I de jämförelser av barns levnadsförhållanden som görs i kapitel 5 visas också att de barn vars föräldrar är företagare med inkomster under 60 % av medianen har levnadsförhållanden liknande dem som gäller barn i familjer med högre inkomster.

Djupare analyser av sambandet mellan kombinationen låg inkomstklass och barns levnadsvillkor styrker slutsatsen att en majoritet av låginkomsttagare som är egna företagare skiljer sig från låginkomsttagare som är anställda. Det är bland annat därför forskarna konstaterar i kapitel 5 att den gängse definitionen av låginkomsttagare verkligen är problematisk – närmare 40% av dem i den lägsta inkomstdecilgruppen är företagare, medan bara något fler än 10% är det i övriga decilgrupper. Trots detta går det inte att utesluta företagarna ur gruppen med låga inkomster vid studien av ekonomisk utsatthet utan man får ta hänsyn till detta i resonemanget kring de resultat man presenterar. Vi har också därför valt att komplettera måttet andelen under 60 % av medianinkomsten med andra mått för att kunna svara på frågan hur många ekonomiskt utsatta barn det finns i Sverige idag. Samtidigt används detta mått för internationella jämförelser.

År 2002 levde 12,3 %, eller 235 000, av samtliga barn 0–17 år i familjer med en låg ekonomisk standard, mätt som en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Det andra måttet som vi använder och som beskriver ekonomisk utsatthet är andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag). Måttet avspeglar den samhällssyn som rådde respektive år avseende vad som räknas som en ekonomiskt utsatt situation. Måttet har tidigare använts som indikator på försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet.

Andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd är direkt beroende dels av den av regeringen beslutade riksnormen för ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidragsnormen) dels av individens val att söka ekonomiskt bistånd eller inte och dels av vilken bedömning socialtjänsten gör av deras behov. Vissa hushåll har ekonomiskt bistånd enbart under någon eller några månader av året. Andra behöver bistånd under lång tid. När det gäller barns levnadsförhållanden anses långvarig ekonomisk utsatthet ha mer negativa effekter än tillfälliga ekonomiska problem.

År 2002 levde ca 147 000 barn i familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det motsvarar 7,6 % av samtliga barn.

Det tredje måttet vi använder är ett mått där en indirekt och en direkt indikator på ekonomiska problem kombineras. De barn som bor i 20 % av samtliga hushåll som har lägst inkomst och som samtidigt saknar kontantmarginal (definierat som att inte kunna få fram 14.000 kronor inom en vecka vid en oförutsedd situation) betraktas som ekonomiskt utsatta. Fördelen med detta mått är att det exkluderar barn som har en låg nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov (majoriteten av dessa är barn till företagare). Vidare exkluderar det barn i hushåll där inkomsterna är goda men som av vissa orsaker har svårt med löpande utgifter, problem som kan vara temporära. Forskare menar i kapitel 5 att detta mått identifierar en grupp som man kan rubricera som (relativt) ”ekonomiskt utsatta” med jämförelsevis hög grad av reliabilitet och validitet.

År 2002 fanns det 8,0 % eller ca 155 000 barn som levde i hushåll med 20% lägst inkomst som samtidigt saknade kontantmarginal.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Med dessa tre mått har vi täckt ett brett fält av möjliga utfall när det gäller antalet ekonomiskt utsatta barn. Som vi visat i rapporten har alla mått sina brister antingen genom att de överskattar antalet barn som vi vanligtvis betraktar som ekonomiskt utsatta eller underskattar antalet ekonomiskt utsatta barn beroende på att människor inte söker (eller inte beviljas) ekonomiskt bistånd. Samtidigt riskerar varje exkludering av olika grupper från beräkningar att en del ekonomiskt utsatta barn inte räknas med.

Att vara ekonomiskt utsatt eller ha ekonomiskt bistånd är inte synonymt med fattigdom. Individer och hushåll som mottar ekonomiskt bistånd ska inte betraktas som fattiga eftersom bistånd ges för att familjerna skall kunna leva på en skälig levnadsnivå. Samtidigt är det så att barns utsatthet ökar med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det fanns drygt 50 000 barn i de ca 22 300 familjer som hade ekonomiskt bistånd nästan hela år 2002 (10–12 månader).

Kort uppdatering

Antalet barn i familjer som får ekonomiskt bistånd någon gång under år 2003 har minskat med drygt 3 % jämfört med år 2002 och uppgår till ca 142 700 barn. Även antalet barn i familjer med bistånd 10-12 månader har minskat till ca 48 500.

Andel ekonomiskt utsatta barn - Sverige i ett internationellt perspektiv

Internationella jämförelser hjälper oss att relatera andelen ekonomiskt utsatta barn i Sverige till motsvarande andel i andra länder för att få perspektiv på omfattningen och bättre förstå mekanismerna bakom problematiken.

I internationella jämförelser av fattigdom används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, 50 eller 60 % av medianinkomsten i det egna landet som mått på ekonomisk utsatthet. Som påpekats ovan tillämpar EU det senare måttet som en indikator på andelen individer eller hushåll som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD och många forskare använder fortfarande 50 % av medianen som mått på andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi an-

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

vänder olika datakällor och olika studier refererar vi i den internationella jämförelsen till båda gränserna.

För att beskriva hur utvecklingen varit med avseende på hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige i ett internationellt perspektiv används den senast tillgängliga informationen från Luxembourg Income Studies (LIS). LIS databasen innehåller jämförbara inkomstdata för ett stort antal OECD-länder. Vi har också haft tillgång till preliminära OECD data för ett antal länder för vilka det saknas information i LIS.

Analyserna visar att variationen i hur många barn som är ekonomiskt utsatta i de olika OECD-länderna är mycket stor.

Enligt LIS data är andelen ekonomiskt utsatta barn, mätt som andelen med disponibel inkomst under 60 % av medianen, lägst i de nordiska länderna av alla OECD-länder.

De mellaneuropeiska länderna (bl.a. Tyskland) har genomgående högre andel ekonomiskt utsatta barn än de nordiska länderna, men lägre andel än de sydeuropeiska länderna. Högst andel ekonomiskt utsatta barn återfinns, förutom delvis i de sydeuropeiska länderna (t.ex. Italien), framförallt i de engelsktalande länderna USA, Storbritannien, Kanada och Irland. Om vi använder 40 eller 50 % av medianen som gränsen för ekonomisk utsatthet förändras i vissa fall ländernas inbördes positioner. Däremot förändras inte nämnvärt grupperingarna av länder efter andelen ekonomiskt utsatta barn.

Preliminära OECD data för de nordiska länderna visar att också andelen ekonomiskt utsatta barn, mätt som andelen med disponibel inkomst under 50 % av medianen ligger kring 3-4 % och är lägst av alla OECD-länder.

Det finns ett starkt samband mellan andelen ekonomiskt utsatta i hela befolkningen i ett land och andelen ekonomiskt utsatta barn. I länder med en relativt låg andel ekonomiskt utsatta i befolkningen är även andelen ekonomiskt utsatta barn låg. Detta gäller framförallt för de nordeuropeiska länderna. Sverige, Norge och Finland har, enligt LIS data, de lägsta andelarna av ekonomiskt utsatta när man jämför ekonomisk utsatthet för hela befolkningen bland OECD-länderna. I länder med generellt större andel ekonomiskt utsatta som USA och Storbritannien är också andelen ekonomiskt

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

utsatta barn hög. Barn och barnfamiljer har i de flesta EU-länderna en genomsnittligt högre risk att hamna i ekonomisk utsatthet än vuxna utan hemmavarande barn.

Det bör också påpekas att omfattningen av subventionerade eller fria offentliga tjänster till barnfamiljerna påverkar barns levnadsförhållanden och omfattningen av ekonomisk utsatthet. Där kan länderna skilja sig kraftigt åt utan att det framgår av jämförelserna av andelen med en disponibel inkomst under 60 % av medianen. Tvärtom räknas skatter, som helt eller delvis bekostar sådana tjänster, bort från de redovisade disponibla inkomsterna utan att värdet av olika förmåner läggs till. På samma sätt påverkar utformningen av olika avgifter som barnomsorgsavgifter, avgifter för fritidsaktiviteter eller skolavgifter det ekonomiska utrymmet och därmed barns levnadsförhållanden. Detta tas inte heller hänsyn till vid jämförelser av disponibla inkomster. Det är också viktigt att poängtera att andelen ekonomiskt utsatta barn i olika länder beror - med den definition som används – på inkomstfördelningen i respektive land.

Utvecklingen under de senaste åren

Andelen ekonomiskt utsatta barn (som bor i familjer som mottagit ekonomiskt bistånd) ökade kraftigt i Sverige mellan år 1990 och 1996 varefter den successivt har minskat. Biståndstagandet har därefter kontinuerligt minskat sedan 1997 men mönstret är något olika för olika hushållstyper. För ensamstående kvinnor med barn är det en kraftig minskning från 1997, medan minskningen kommer tidigare för den lilla gruppen ensamstående män med barn. Andelen sammanboende med barn och ekonomiskt bistånd i befolkningen är lägre och både ökar och minskar i en långsammare takt under 1990-talet. År 2002 var andelen ekonomiskt utsatta barn mycket lägre än i början av perioden. Andelen ensamstående mammor med ekonomiskt bistånd har minskat från 33 % år 1990 till 23 % år 2002. Under samma period har andelen ensamstående pappor med ekonomiskt bistånd minskat från 16 till 6,3 %.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Antalet barn med bistånd någon gång under år 2002 var 23 000 barn eller 13 % lägre än år 1990. Jämfört med år 1996 hamnar minskningen på 41 % eller 103 000 barn. Å andra sidan, trots att antalet barn i familjer med bistånd under 10–12 månader också har minskat kraftigt (med 37 000 barn) sedan den högsta noteringen från år 1996, är det fortfarande 18 000 fler barn (58 % fler) med ekonomiskt bistånd under 10–12 månader år 2002 jämfört med år 1990.

Andelen barn 0–17 år i familjer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen har å andra sidan fluktuerat mellan åren men sett över hela perioden har det skett en tydlig ökning. Barns och deras familjers position jämfört med individer utan barn försämrades fram till år 1996. Skillnaderna minskade sedan något under perioden 1996–2000, för att åter öka under år 2002.

Sammantaget präglas utvecklingen sedan början av 1990-talet av två olika motsatta trender. Medan andelen ekonomiskt utsatta barn tydligt minskat har andelen med långvarigt ekonomiskt bistånd ökat. Ökningen under perioden 1991-2002 är också tydlig för andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet.

Sverige i ett internationellt perspektiv

Det är alltid vanskligt att jämföra utveckling över tid för olika länder. T.ex. kan en liten förändring av observationsperioden visa på olika trender. Detta beroende bl.a. på att olika länder befinner sig i olika konjunkturlägen vid olika tidpunkt. Förändringen över en tidsperiod kan också te sig olika beroende på om vi studerar andelen som ligger under 50 eller 60 % av medianinkomsten.

Svenska barns ekonomiska situation har i en internationell jämförelse och under lång tid varit mycket god. Liknande gäller de övriga nordiska länderna. Under 1990-talet har dock Sverige och Norge haft olika utveckling. Medan andelen barn med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten minskat i Norge har den ökat något i Sverige.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Den kraftigaste ökningen av andelen ekonomiskt utsatta barn under 1990-talet skedde i Österrike och Italien. Det land där andelen ekonomiskt utsatta barn minskat mest under 1990-talet är Norge.

Barn till ensamstående mammor och utrikes födda föräldrar de mest utsatta

Barn till ensamstående mammor och barn till utrikes födda föräldrar löper större risk än andra barn att bli ekonomiskt utsatta.

Barn till ensamstående föräldrar

1990-tals krisen drabbade barn till ensamföräldrar relativt hårt. Det är också tydligt att barnen och deras familjer drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången under 1990-talet än vuxna utan barn.

Den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer och en avsevärt större andel av barnen i ensamförälderfamiljer lever i en situation med risk för ekonomisk utsatthet.

År 2002 levde 24,1 %, eller 88 000, av samtliga barn till ensamstående föräldrar med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten för befolkningen. Detta kan jämföras med att motsvarande andel för barn till sammanboende var 9,5 % eller 148 000 barn. Andelen barn i ensamförälderfamiljer som har en låg ekonomisk standard har ökat från 10 % 1991 till 24 % år 2002.

För barn till sammanboende föräldrar ökade andelen med knappt två procentenheter. Många barn till ensamstående föräldrar har en ekonomisk standard strax över gränsen, mellan 60 och 70 % av medianen. Vartannat barn till ensamstående föräldrar har en disponibel inkomst under 70 % av medianinkomsten och denna andel ökar också kraftigare under perioden 1991-2002 jämfört med andelen under 50 respektive 60 %. Särskilt tydligt är detta under de första tre åren på 2000-talet.

Ensamstående kvinnor med barn har högst biståndstagande i befolkningen. Nästan en av fem ensamstående mammor hade ekonomiskt bistånd år 2002. Till skillnad mot sammanboende med

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

barn där utrikes födda utgör majoritet av biståndstagarna, är de flesta ensamstående med barn som får bistånd någon gång under året inrikes födda. Utrikes födda är dock överrepresenterade i biståndssystemet i förhållande till sin andel i befolkningen också bland ensamstående kvinnor med barn.

Långvarigt ekonomiskt bistånd, bistånd under 10–12 månader år 2002 som andel av befolkningen, var vanligast bland ensamstående mammor.

Barn till utrikes födda

Omkring en fjärdedel av samtliga barn i Sverige har på ett eller annat sätt en utländsk bakgrund. Det är vanligare att barnet är fött i Sverige men med en av föräldrarna, eller båda födda utomlands än att barnet själv invandrat. Flera studier pekar på att barn med utrikes födda föräldrar är en särskilt ekonomiskt utsatt grupp. Men det finns stora skillnader inom denna grupp beroende på vilket land föräldrarna kommer ifrån. Även förälders vistelsetid i landet har betydelse för risken att hamna i ekonomisk utsatthet. Barn vars föräldrar levt i Sverige under kort tid har en svagare position än de med föräldrar som bott länge i Sverige.

Risken för ekonomisk utsatthet är högst bland barn vars föräldrar kommer från länder utanför Europa (exkl. OECD-länder). Bland dessa barn lever vart annat i familjer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten. Risken för ekonomisk utsatthet är också mycket hög för barn vars föräldrar kommer från Europeiska länder som står utanför EU (ca 30 % av dessa har en låg ekonomisk standard).

Barnfamiljer med utrikes födda föräldrar är kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd. I över hälften (55 %) av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd är någon förälder utrikes född, oftast båda. De flesta barnfamiljer med bistånd där någon av föräldrarna är utrikes född är gifta/sammanboende. En stor del av dem hade varit kort tid i Sverige. I närmare 40 % av familjerna hade minst en utrikes född förälder bott högst 4 år i Sverige.

Endast drygt 10 % av barnfamiljerna med bistånd hade 4 barn eller fler. Andelen utrikes födda föräldrar ökar med antalet barn.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Det fanns minst en utrikes född förälder i 77 % av familjerna med 4 eller fler barn.

Närmare en tredjedel av barnfamiljerna med bistånd – ca 22 300 familjer – fick ekonomiskt bistånd under minst 10 månader 2002. Det fanns minst en utrikes född förälder i ca 80 % av dessa barnfamiljer. I 40 % av familjerna hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige. Andelen flyktingfamiljer var 23%.

Det var fler gifta/sammanboende med barn än ensamstående med barn som hade bistånd 10–12 månader 2002. I nästan alla barnfamiljer (94%) med bistånd 10–12 månader med gifta/sammanboende vuxna var minst en förälder utrikes född. Även de flesta ensamstående föräldrar var utrikes födda.

Ensamföräldrarna och utrikes födda – Sverige i ett internationellt perspektiv

Barn till ensamföräldrarna och framförallt ensamstående mammor är överrepresenterade bland ekonomiskt utsatta i alla OECDländer. Högst andel ensamstående mammor med en disponibel inkomst under 50 % av medianen återfinns i USA och Kanada där nära hälften av mödrarna och deras barn är ekonomiskt utsatta. Österrike och Irland kommer inte långt efter. De lägsta andelarna av ekonomiskt utsatta ensamstående mammor och deras barn återfinns i Norge (år 2000 var andelen ensamstående mammor med en disponibel inkomst under 50 % av medianen 11,3 %) och i Sverige (12,9 %).

Familjer som tillhör en etnisk minoritet eller har ett utländskt ursprung har en ökad risk att hamna i ekonomisk utsatthet. Studier visar att detta gäller både stora länder som USA, Kanada, Frankrike, Tyskland och de nordiska länderna.

Barns ålder, klass och region

En större andel av 0–5-åringar än av äldre barn lever i familjer med risk för ekonomisk utsatthet. År 2002 gällde det 17 % av de yngsta mot 7 % bland 16–17-åringar. I samtliga åldersgrupper har andelen ökat från 1991 till 2002 men mer bland yngre än bland äldre barn.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Det innebär att skillnaderna mellan åldersgrupper ökat under perioden.

Den största andelen ekonomiskt utsatta barn är barn 0 till 5 år till ensamstående föräldrar. Nästan 4 av 10 av dessa barn bodde i familjer som hade ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002. Vidare har andelen barn 0–5 år till en ensamstående förälder som riskerar ekonomisk utsatthet ökat kraftigt under de senaste åren, från 15 % år 1991 till 47 % år 2002.

Det är också tydligt att skillnaderna mellan dessa barn och övriga grupper ökat mellan 1991 och 2002.

Socioekonomisk tillhörighet

Var tionde barn vars föräldrar är arbetare eller lägre tjänstemän är ekonomiskt utsatt. Motsvarande tal för barn till högre tjänstemän är 3 %. En relativt stor andel av barn med studerande föräldrar, 6 av 10, är ekonomiskt utsatta.

Skillnaden mellan barn till sammanboende och ensamstående föräldrar är utifrån de beskrivningar som getts ovan förväntad, dvs. en större andel av barnen med ensamstående förälder som är arbetare är ekonomiskt utsatta. Samtidigt lever en relativt stor andel barn vars föräldrar är företagare eller jordbrukare i familjer med en låg ekonomisk standard. Dock är det få av dessa barn som lever i familjer som mottar ekonomiskt bistånd. Detta är en indikation på problemet med att använda inkomst som en indikator på ekonomisk utsatthet. Sannolikt är den under ett givet år redovisade inkomsten för företagare eller jordbrukare inte ett bra mått på deras och deras barns verkliga levnadsstandard.

Regionala skillnader

Det finns stora kommunala skillnader i biståndstagandet bland barn, och skillnaderna ökar ytterligare om indelningen skulle göras på stadsdelsnivå.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Den högsta andelen barn i familjer med bistånd hade Malmö med 24 % av barnen i kommunen. Nästan lika hög andel hade Landskrona (21 %) och Göteborg (15 %). Den lägsta andelen hade Forshaga kommun med 0,4 %, följd av Danderyd och Vellinge, där båda hade mindre än 1 % barn med bistånd av samtliga barn i kommunen.

Det fanns ännu större kommunala skillnader i andelen barn i hushåll med långvarigt bistånd än med bistånd totalt. Av alla barn i befolkningen 2001 levde 2,8 % i familjer med långvarigt bistånd. I fem kommuner fanns sammantaget 42 % av barnen med långvarigt bistånd. Av barnen i Malmö och Landskrona levde 16 respektive 12 % av barnen i familjer med långvarigt bistånd. Göteborg, Stockholm och Helsingborg hade också höga andelar. Det fanns även kommuner som bara hade några enstaka barn i långvariga biståndshushåll – mindre än 1 promille av barnen i kommunen. Det gällde t.ex. Kiruna, Färgelanda, Norberg och Övertorneå.

Definitionen av ekonomisk utsatthet spelar också en viktig roll för de regionala skillnaderna i andelen ekonomiskt utsatta barn. Å ena sidan som vi visat i kapitel 3 lever en relativt större andel barn med en disponibel inkomst lägre än 60 % av medianen i den s.k. ”tätbygden” än i Stockholm. Å andra sidan mottar en avsevärt lägre andel barn ekonomiskt bistånd i tätbygden än man skulle kunna förvänta sig givet de relativt lägre redovisade inkomsterna. Vidare är variationen stor inom olika regioner, framförallt gäller det de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna.

Hur förklaras utvecklingen av ekonomisk utsatthet bland barn?

Som vi visat ovan är det barn till ensamstående mammor och utrikes födda föräldrar som är kraftigt överrepresenterade bland de ekonomiskt utsatta. Båda grupperna möter hinder på arbetsmarknaden. Det är också viktigt att påpeka att en stor del av de ensamstående mammorna är utrikes födda. Många studier har visat att behovet av ekonomiskt bistånd till stor del beror på arbetslöshet, oftast på grund av att man saknar arbetslöshetsersättning. Det gäller framförallt unga och nyanlända utrikes födda personer som

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

ännu inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden. Arbetslöshet är en viktig orsak även till barnfamiljernas försörjningsproblem. Det bör dock påpekas att anledningen sällan är nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen. Den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen ger ofta inga större försämringar av familjens ekonomi. Istället handlar det om att t.ex. många ensamstående föräldrar med bistånd under lång tid inte har någon löneinkomst alls och deras anknytning till arbetsmarknaden är svag. Vuxna i barnfamiljer med bistånd, inskrivna vid arbetsförmedlingen, har ofta inte kvalificerat sig för ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Trots att andelen biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning sjunkit något under senare år, är fortfarande var tredje biståndstagare arbetslös utan ersättning (År 2002 var andelen 34 % för barnfamiljer, lägre för ensamstående föräldrar och högre för sammanboende föräldrar.)

Problem med anknytning till arbetsmarknaden är särskilt uttalat för barnfamiljer med långvarigt ekonomiskt bistånd (under 10– 12 månader). Analyser visar att för år 2001 hade få av dessa någon löneinkomst alls under det studerade året.

Det som förklarar den ökade andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet är framförallt två olika skeenden. Den viktigaste anledningen är utvecklingen på arbetsmarknaden. Detta gäller båda de grupper som utgör majoriteten bland föräldrarna till de ekonomiskt utsatta barnen.

Tidigare studier har visat att ensamföräldrar drabbades hårdare av den stigande arbetslösheten under början av 1990-talet jämfört med de flesta andra grupper. En gemensam trend för samtliga barnfamiljer är att sysselsättningsgraden minskar under mitten av 1990-talet men att den därefter återhämtar sig något. Jämfört med år 1990 är den dock lägre för samtliga familjetyper år 2003. För vissa grupper har problemen att etablera sig på arbetsmarknaden varit fortsatt bekymmersam, detta gäller framförallt ensamstående kvinnor med barn 0–6 år för vilka sysselsättningsgraden minskat. Visserligen minskade den för samtliga grupper men minskningen var mycket kraftigare och återhämtningen svagare för ensamstående kvinnor med små barn. Detta har medfört att skillnaderna i sysselsättningsgrad ökat jämfört med övriga familjetyper.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Ensamföräldrarnas sysselsättningsgrad är fortfarande lägre och deras arbetslöshet högre än den var i början av 1990-talet. Samma förhållande gäller de utrikesfödda föräldrarna. För ensamstående kvinnor med barn 0–6 år låg sysselsättningsgraden på en mycket lägre nivå år 2003 (63 %) än den gjorde år 1990 (79 %). För ensamstående kvinnor med barn 7–16 år har det varit en minskning från 91 till 79 %.

Ensamstående med barn har under hela perioden haft en högre relativ arbetslöshet än sammanboende föräldrar. Arbetslösheten ökade också kraftigare för de ensamstående föräldrarna under mitten av 1990-talet, både för föräldrar med barn 0–6 år och barn 7–16 år. Ökningen var dock mycket kraftigare och nivån generellt sett högre för småbarnsföräldrarna. Skillnaden mellan kvinnor och män är relativt små. Från mitten av 1990-talet är dock arbetslösheten något högre för kvinnorna. Jämfört med början av perioden har arbetslösheten ökat för samtliga grupper fram till 2003 med mellan 2 och 8 procentenheter.

Ensamstående kvinnor med barn arbetar oftare heltid jämfört med sammanboende kvinnor med barn. Samtidigt har under perioden heltidsarbete blivit allt vanligare bland de förvärvsarbetande. Från slutet av 1990-talet är heltidsarbete vanligare än deltidsarbete båda bland ensamstående och sammanboende småbarnsmammor. Pappor har under hela perioden haft en hög och i stort sett oförändrad andel med heltid.

Andelen sysselsatta ensamstående mammor är lägre idag än i början av 1990-talet. De sysselsatta ensamstående mammorna arbetar dock heltid i större utsträckning idag än som var fallet i början av 1990-talet.

Den andra anledningen är att den största delen av de familjeekonomiska stöden är nominellt oförändrade utan politiska beslut, dvs. stöden är icke indexerade. Detta betyder att när de som finns på arbetsmarknaden ökar sina inkomster genom löneökningar, är underhållsstödet, bostadsbidrag (inkomstgränserna nominellt oförändrade), barnbidrag och lägsta nivån i föräldraförsäkringen oförändrade och de föräldrar vars huvuddel av inkomsten kommer från dessa stöd halkar efter i inkomstutvecklingen. Det bör här dock påpekas att både barnbidrag och lägsta nivån i föräldraförsäkringen har höjts i omgångar under de senaste åren. Vidare har maxtaxan i

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

barnomsorgen införts och skatten har sänkts i några omgångar (3/4 av pensionsavgiften har kompenserats genom sänkt skatt). Reformen maxtaxa medförde lägre barnomsorgsavgifter för hushållen, och har i viss mån bidragit till barnfamiljernas förbättrade ekonomi. Det ska också påpekas att den ekonomiska standarden för barnfamiljerna som helhet ökat under de senaste åren. Att disponibel inkomst för förvärvsarbetande föräldrar ökat förklaras av framför allt höjda reallöner, men också till viss del av sänkt skatt och höjt barnbidrag. Hur som helst är det ensamstående föräldrar, som vi visat i kapitel 3, som har en stor del av sin inkomst från de olika familjepolitiska stöden och som följaktligen inte hänger med fullt ut i inkomstutvecklingen.

Urholkning av de familjepolitiska förmånerna i fasta priser som vi beskrivit i kapitel 10 har förstärkts genom att ett antal förslag som var ämnade att gynna barnfamiljer i samband med den stora skattereformen inte genomförts. 1990-talets lågkonjunktur slog hårt mot barnfamiljerna, först genom den kraftigt ökade arbetslösheten och med viss eftersläpning genom de nedskärningar inom familjepolitiken som den statsfinansiella krisen nödvändiggjorde.

Innan de familjepolitiska stöden skars ner i mitten av 1990-talet påverkades barnfamiljernas situation av att ett antal planerade reformer uteblev. Detta gällde de aviserade höjningarna av barnbidrag och bostadsbidrag i samband med skattereformen.

Skattereformen som infördes år 1991 innebar sänkt skatt på arbets- och kapitalinkomster samt höjd moms. Som ett led i denna avskaffades två familjerelaterade skatteavdrag, förvärvsavdrag till barnfamiljer och skattereduktion för hemmamakar och ensamstående med barn. Reformen var ursprungligen tänkt att gynna barnfamiljer betydligt mer än hushåll utan barn.

Den sammantagna effekten på några familjepolitiska förmåner är följande:

Om skattereformens intentioner följts fullt ut borde ett värdesäkrat (uppskriven med KPI) barnbidrag år 2002 varit drygt 12 000 kr, och i denna mening är barnbidraget år 2002 något för lågt. Fram till 2004 har det reala värdet på barnbidraget sänkts något och är värt ca 11 100 kr i 2002 års prisnivå. I förhållande till vad som var avsikten enligt skattereformen, har barnbidraget från år 1991 minskat med ca 5 % till 2002 och med 8 % till 2004, det vill säga nästan en månadsutbetalning.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Bidragsförskott till ensamstående med barn utgick med 40 % av basbeloppet per barn till och med 1996. Från och med år 1997 utgår det med 14 076 kr/år och barn, vilket sammanfaller med det tidigare bidragsförskottet (från år 1994). I fast penningvärde har detta stöd minskat under perioden. Under perioden 1991–2002 har underhållsstödet minskat realt med ca 1 400 kr/år och barn (9 % lägre). Fram till 2004 minskar stödet med ytterligare 350 kr/år och barn, så från ett ännu längre perspektiv (1988–2004) är minskningen 14 %.

I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidragen upp, men har sedan minskats kraftigt, och från år 1991 till år 2002 har mer än 25 % av de genomsnittliga bostadsbidragen försvunnit. Detta beror bl.a. på att hushåll faller ur systemet då den allmänna lönenivån ökar. Inte heller gränserna för den bidragsgrundande bostadskostnaden har ändrats under de senaste åren. Bostadsbidraget har kommit att framförallt fungera som ett stöd för ensamstående med barn.

Utvecklingen av andelen personer med en disponibel inkomst under 60 % av medianinkomsten och andelen med ekonomiskt bistånd skiljer sig åt. Det finns flera förklaringar till det. Utvecklingen av disponibel inkomst beror på bl.a. löneutvecklingen men också på utvecklingen av andra inkomster som bidrag, socialförsäkringsersättningar och kapitalinkomster. Nivån för ekonomiskt bistånd utgår ifrån prisutvecklingen för de varor och tjänster som ingår i skälig levnadsnivå. Här bör också tilläggas att den genomsnittliga reala disponibla inkomsten per konsumtionsenhet har ökat för barnfamiljer med en låg ekonomisk standard.

Vad kan förklara skillnader i andelen ekonomiskt utsatta barn mellan olika länder?

Studier som försökt klarlägga skillnader i andel ekonomiskt utsatta barn i olika länder har framförallt fokuserat på följande områden: förälderns/föräldrarnas anknytning till arbetsmarknaden, socialpolitikens betydelse (framförallt olika transfereringar), samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden och familjens storlek och sammansättning.

Familjens anknytning till arbetsmarknaden har stor betydelse för hur många ekonomiskt utsatta barn det finns i ett visst land, även om det inte alltid visar sig möjligt att försörja familjen på den lön som föräldrarna eller föräldern erhåller. Sverige och Norges jäm-

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

förelsevis låga andelar ekonomiskt utsatta barnfamiljer (framförallt ensamstående mammor) kan förklaras med att dessa länder har mycket högre andel sysselsatta ensamstående mammor än de flesta andra länder. Dagens arbetsmarknad förändras dock i hög takt i OECD-länderna. Det betyder att lågutbildade ensamstående mammor, samt i många fall utrikes födda personer kan vara i behov av extra stöd för att få fäste på arbetsmarknaden.

Andelen ekonomiskt utsatta bland hushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar visar en stor variation mellan olika OECDländer. Detta gäller både bland ensamstående och sammanboende föräldrar. Ensamstående föräldrar utan arbete är dock den mest utsatta gruppen. Andelen ekonomiskt utsatta ensamstående föräldrar utan arbete varierar mellan en fjärdedel i de nordiska länderna och nästan samtliga i USA.

Givet att såväl lönernas struktur som föräldrars anknytning till arbetsmarknaden samt utformning av skatter och transfereringar skiljer sig väsentligt åt mellan länderna är det viktigt att analysera hur andelen ekonomiskt utsatta bland dem som arbetar varierar mellan olika länder. Ensamstående föräldrar med arbete är i mycket mindre utsträckning ekonomiskt utsatta i de nordiska länderna än i alla andra länder. Skillnaderna i andelen ekonomiskt utsatta ensamföräldrar med arbete är påtagliga mellan å ena sidan Finland, Sverige och Norge med 3 till 5 % ekonomiskt utsatta och Italien, Storbritannien, Tyskland och USA å andra sidan med 25 till 40 % ekonomiskt utsatta ensamföräldrar med arbete. Att vara ekonomiskt utsatt är vanligare bland förvärvsarbetande ensamförälder än bland sammanboende par med endast en förvärvsarbetande. Det speglar generella löneskillnader mellan kvinnor och män samt utformningen av skatte- och transfereringssystemen i de olika länderna.

Resultaten ovan antyder att det finns stora skillnader mellan länder när det gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Detta för oss in på nästa förklaring som lyfter fram socialpolitikens och framförallt transfereringarnas betydelse. Flera studier visar att inkomsttransfereringar har stor betydelse för ekonomisk utsatthet bland barn i OECD-länderna och många gånger förmår lyfta barnfamiljerna över en ekonomisk utsatthetsgräns. De kontanta familjestöden är nödvändiga för att skydda en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet och omfattningen av de familjepolitiska stöden är en av huvudförklaringarna till att andelen ekonomiskt utsatta barn är lägre i de nordiska länderna än i andra länder. Analyser av LIS data visar att det finns ett

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Enligt en OECD studie är familjestöden särskilt betydelsefulla för ensamförälderhushåll med förvärvsinkomster och parhushåll med låga inkomster och många barn.

Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har också betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet. Höga marginaleffekter i form av ökad inkomstskatt, ökade avgifter och reducerade bidrag (inklusive familjepolitiska stöd) kan leda till att det relativa utbytet av att arbeta blir så lågt att det inte lönar sig att arbeta. Internationella jämförelser visar att marginaleffekterna både vid övergång från arbetslöshet till arbete och vid ökad arbetsinsats är relativt höga i Sverige. Studier visar också att generella stöd med en tydlig arbetslinje är att föredra framför inkomstprövade barnbidrag eller andra inkomstprövade familjepolitiska stöd, riktade till de ekonomiskt utsatta familjerna (som riskerar att skapa negativa incitament för viljan att arbeta).

En annan mycket viktig faktor som förklarar en stor del av skillnaderna i omfattningen av ekonomisk utsatthet bland barn i de olika länderna är statens och kommunernas stöd till barnfamiljer via de offentliga tjänsterna i form av t.ex. subventionerad barnomsorg och barnhälsovård som en del i den generella välfärdsmodellen. Tillgång till barnomsorg är enligt flera internationella studier en central förutsättning för att inte minst ensamstående föräldrar ska kunna komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden. Internationella jämförelser har visat att länder som har en välutbyggd generell välfärd (både i form av inkomstbortfallsrelaterade transfereringar med generösa ersättningsnivåer och tillgängliga offentliga tjänster) tenderar att ha lägre ekonomisk utsatthet. Genom att de offentliga tjänsterna (framförallt barnomsorg) underlättar förvärvsarbete spelar de en viktig roll bakom den låga andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer i Sverige och de nordiska länderna.

Familjesammansättningens betydelse lyfts ibland fram som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan olika länder i andel ekonomiskt utsatta barn. Detta beroende på att familjer med många barn har fler att försörja eller att familjer med bara en vuxen försörjare har mindre inkomster att bidra med till försörjningen. Familjens sammansättning och struktur har förändrats i västvärlden, särskilt gäller detta under andra halvan av förra seklet.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Vissa länder har etablerat stabila nya mönster andra är fortfarande i en förändringsfas. Det handlar om skilsmässor och separationer, om samboförhållanden och ensamförälderhushåll. Andelen som gifter sig har minskat i många länder och skilsmässorna har permanentats på en hög nivå. I Sverige inträffade många av dessa demografiska förändringar jämförelsevis tidigt. Även om gifta par och deras barn fortfarande utgör den vanligaste familjekonstellationen har den minskat i andel jämfört med de flesta andra familjetyper.

Det visar sig dock att de två första förklaringarna bakom skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan olika länder som redovisats ovan är mycket viktigare än förändringar i familjesammansättningen. När det gäller familjer med många barn är det viktigt att påpeka att samtidigt som barnafödandet minskat i de flesta OECD-länder har andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer antingen ökat eller varit stabil. Vidare är det en genomgående trend i OECD-länderna att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren. Särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna.

Ensamförälderhushåll har blivit allt vanligare i de flesta OECDländer. Dock är variationen stor mellan länderna. Där man initialt haft få ensamförälderhushåll stiger andelen alltjämt. Endast Grekland har under de senaste 10 åren haft en minskande andel barn i ensamförälderfamiljer.

Det finns inget tydligt samband mellan andelen barn som bor med en ensamstående mor i ett land och andelen av dessa som är ekonomiskt utsatta. Högst andel ensamstående mödrar finns i Storbritannien följt av USA med i båda fallen höga fattigdomsandelar bland dessa. Men andelen ensamstående föräldrar är nästan lika hög i Sverige med relativt mycket lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Det betyder att en hög andel ekonomiskt utsatta barn i ett land inte kan förklaras med att landet har en hög andel ensamstående mödrar. Även beräkningar gjorda utifrån LIS data avfärdar detta och visar att den relativt höga andelen ekonomiskt utsatta ensamföräldrar och deras barn står för en mycket liten del av variationerna i andelen ekonomiskt utsatta mellan länderna.

Ekonomisk utsatthet och barns levnadsförhållanden, konsekvenser här och nu

Barnens välfärd/ofärd har många dimensioner. Den ekonomiska utsattheten är bara en av dessa. Därför presenterar vi i denna rapport

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

också en studie av barns och ungdomars välfärd i ett ”här och nu”perspektiv och sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns levnadsvillkor. Barns levnadsförhållanden analyseras med hjälp av ett unikt material som bygger på information från barn och ungdomar, 10–18 år gamla, som intervjuats om sina levnadsförhållanden inom ramen för Levnadsnivåundersökningen (LNU) 2000 samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF) år 2001 och 2002.

En stor majoritet av alla barn har bra levnadsförhållanden. Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har dock en lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer har bristande resurser och lägre levnadsnivå inom en rad olika områden – dock inte inom alla de studerade områdena. Inom flera områden tycks det också som om barnen kompenseras genom att föräldrarna – eller kanske mor- och farföräldrar eller andra släktingar – försöker hålla barnen ”skadeslösa” för den svaga hushållsekonomin.

Den bostad och närmiljö som barn hamnar i är starkt styrd av föräldrarnas ekonomiska resurser. En svag familjeekonomi innebär oftare trångboddhet och mer sällan att barnen kan ha ett eget rum. Hyresboende dominerar stort, medan andra barn i mycket hög grad bor i villa eller radhus. Detta påverkar också grannskapet och närområdet i stort, liksom vilken skolmiljö man hamnar i. En av de kanske otrevligaste konsekvenserna av att leva i ett resurssvagt hushåll är att det ofta innebär att barn lever i en otrygg närmiljö.

Föräldrarnas ekonomi har också återverkningar på barnens egna ekonomiska resurser, även om det är troligt att en viss kompensation äger rum. Barn och ungdomar i hushåll som är ekonomiskt utsatta har mer sällan en egen ekonomisk buffert och man äger något färre saker. Man har också betydligt svårare att leva ett socialt liv i paritet med kamraterna. Det tycks dock inte finnas särskilt stora skillnader i månatliga inkomster (genom fickpengar eller arbete) eller i hur mycket man lönearbetar. En tolkning är därmed att det inte är så mycket den löpande ekonomin som är svag hos barn från resurssvaga familjer, utan marginalerna som är små: om man skulle behöva något utöver det löpande har man svårt att mobilisera ekonomiska resurser. Följden är troligen att nivån på dessa barns vardagsekonomi inte är det största problemet, utan känslan

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

av att inte kunna göra något extra – som t.ex. att följa med kompisarna på en konsert eller köpa något speciellt åtråvärt men dyrt.

Relaterat till såväl familjens ekonomi som den egna ekonomin är barns och ungdomars sociala liv och fritidsutnyttjande. Såväl graden som formen av fritidens aktiviteter har samband med ekonomiska resurser.

Ekonomiskt utsatta barns upplevelse av ”relativ deprivation” gör det svårt att hävda att bristen på ekonomiska resurser i hushållet inte har negativa konsekvenser för barn och ungdomar – även om det skulle vara så att det inte skulle finnas några långsiktigt negativa konsekvenser av en fattig uppväxt.

Ekonomiskt utsatta barn deltar mindre ofta i organiserade fritidsaktiviteter och tillbringar mindre tid i fritidshus, samt reser mindre. Man umgås mindre med kompisar hemma och har över huvud taget ett mindre socialt umgänge, enligt våra mått. Samtidigt kan skillnaderna i de speciellt kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum: Det är möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.

Till skillnad från den egna ekonomin, boendet och fritidsaktiviteterna erfar barn från ekonomiskt utsatta hem inte några stora problem i skolan, med själva skolarbetet.

Barnen upplever att de får hjälp av lärarna och takten på undervisningen är på det hela taget rimlig. Även om det inte kan uteslutas att anspråksnivåerna delvis styr dessa resultat kan det också vara så att grund- och gymnasieskolor i Sverige erbjuder en relativt likvärdig skolmiljö, i alla fall utifrån hur barnen själva upplever densamma.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

I de analyser som presenteras i kapitel 5 finner man samband mellan ekonomisk utsatthet och olika aspekter av både materiella och immateriella levnadsförhållanden. Bland de senare återfinns t.ex. psykosomatiska och psykiska besvär.

Att en problematisk ekonomi kan utgöra en riskfaktor för barns hälsa har framkommit i andra studier. Ekonomiska svårigheter under barndomen har också relaterats till vuxen hälsa. Många av de skillnader i levnadsvillkor som påvisats i kapitel 5, t.ex. sociala relationer och aktiviteter, boende, upplevelse av trygghet och den egna ekonomiska och materiella situationen, kan vara bidragande orsaker till att man finner motsvarande skillnader i hälsa. Just barns egen ekonomi visades också vara kopplad till barn och ungdomars hälsa.

Från analysen i kapitel 5 står det klart att det finns samband mellan hushållets ekonomi och barns levnadsvillkor inom många områden. Men att barn i ekonomiskt utsatta familjer har det sämre än andra behöver förstås inte bero på de bristande ekonomiska resurserna; dvs. om de individer som identifierats som ekonomiskt utsatta skulle få en bättre ekonomisk situation är det inte säkert att problemen försvinner. Det finns flera skäl att vara försiktig med kausala slutsatser. Ett är att det kan finnas en selektion in i gruppen ekonomiskt utsatta. Säg t.ex. att föräldrar med nedsatt hälsa eller sociala problem är överrepresenterade bland gruppen ekonomiskt utsatta. Det skulle då kunna vara så att det är deras hälsotillstånd eller problem som återspeglar sig i barnens levnadsvillkor. En annan möjlighet är att det finns en etnisk diskriminering som ligger bakom några av resultaten. Eftersom gruppen ekonomiskt utsatta innehåller många invandrare kanske det är just deras invandrarskap som gör att barnen har lägre levnadsnivå. De multivariata analyser som genomförts och där forskarna kontrollerat för föräldrarnas invandrarstatus, analyser som i ett par fall visat att denna kan spela in, men att det även vid jämförelse av barn med svenskfödda föräldrar finns kvarvarande nackdelar med att komma från ekonomiskt resurssvaga hem. Andra problem är svårare. Exempelvis är ett klassiskt problem att det finns omätta faktorer som vi inte kunnat hantera, t.ex. föräldrarnas sociala problem.

När det gäller barns och ungdomars boende, otrygghet i närområdet, samt egen ekonomi är det långsökt att tänka sig att nackdelarna för barn från ekonomiskt utsatta familjer inte skulle kunna härledas just från hushållets bristande ekonomiska resurser. Å andra sidan, när det gäller sociala relationer och hälsa samt skol-

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

prestationer är frågan mer komplicerad. Här är de potentiella direkta ekonomiska mekanismerna mindre tydliga och det finns flera konkurrerande förklaringar, t.ex. i termer av föräldrarnas hälsa. Att kunna närma sig en kausal tolkning skulle kräva ytterligare fördjupade analyser (och det finns ändå en gräns över vilken man inte kommer med våra datamaterial).

Samtidigt konstaterar forskarna att trots den försiktiga attityd man bör ha när man drar slutsatser från urvalsundersökningar och där den kausala ordningen kan vara omöjlig att fastställa, är huvudresultaten från kapitel 5 ändå tydliga: Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande. Det är vidare sannolikt att dessa skillnader har sociala och hälsomässiga konsekvenser (även om denna slutsats måste vara preliminär). Det förefaller troligt att en omfördelning av ekonomiska resurser till gruppen ekonomiskt utsatta skulle minska problemen för barn och ungdomar från dessa hem, men det är inte möjligt att säga med hur mycket eller om ett sådant direkt ekonomiskt stöd skulle vara det mest effektiva.

Vräkning av barnfamiljer: Förekomst, orsaker och konsekvenser

Enligt de beräkningar som presenteras i kapitel 6 vräktes cirka 1000 barnfamiljer år 2001 i Sverige. Lägger man därtill att det i de flesta av dessa hushåll ingår fler än ett barn, är det årligen uppskattningsvis mellan 1500 och 2000 barn vars liv påverkas av en vräkning. Men problemet med svag position på bostadsmarknaden gäller självfallet inte enbart de barnfamiljer som blir vräkta under ett givet år. Flera av dem som vräkts saknar ett eget boende ett drygt år efter vräkningen vilket betyder att de är hemlösa. (Mer om barn utan hem kommer nedan.)

Vräkta hushåll har en problematisk ekonomisk situation. Mer än hälften av de intervjuade barnfamiljerna hade socialbidrag under vräkningsåret. Huvudskälet till vräkning är ekonomiskt; det formella skälet är vanligen obetald hyra och som bakomliggande orsaker anges ofta arbetslöshet och ekonomiska problem.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Den förändring som gjordes i socialtjänstlagen per 1 januari, 1998 med syfte att stärka barnperspektivet, verkar inte ha fått fullt genomslag när det gäller vräkningar. Andelen barnfamiljer som vräktes år 2001 är ungefär densamma som tio år tidigare.

I en utvärdering av hur denna lagändring stärkt barnperspektivet framförde också Länsstyrelsen i västra Götaland mycket skarp kritik. De fann ”det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått”. Därtill ska läggas Skatteverkets konstaterande att ”barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan”. Kritiken mot de samhälliga instanser som ska motverka marginalisering och social exkludering, i detta sammanhang främst socialtjänsten, blir därmed hård. I synnerhet som det i flera fall handlar om hushåll med tillfälliga och relativt små skulder. Flertalet barnfamiljer hade hyresskulder som understeg 20 000 kronor, ett belopp som är lägre än vad en genomsnittlig vräkning kostar.

I kapitel 6 konstateras vidare att vräkningen påverkar såväl barnens materiella standard som deras trygghet och att barnets bästa inte tycks komma i främsta rummet i myndigheternas hantering av dessa situationer. Ett trängre boende, där många gånger stora delar av deras saker är magasinerade, samt svårigheter och skamkänslor för att ta hem kompisar innebär en försämring av de vräkta barnens levnadsstandard och uppväxtvillkor. Situationen efter vräkningen har för många av de intervjuade barnfamiljerna inneburit ett problematiskt och osäkert boende. De har under längre eller kortare tid varit hänvisade till högst tillfälliga lösningar som boende på hotell och/eller inneboende hos släktingar eller bekanta.

Barn utan hem

Malmö är ett typiskt exempel på en kommun med alla de kännetecken som också gäller för andra kommuner med höga hemlöshetstal: tillväxtkommun med bostadsbrist, konkurrens om billiga bostäder, hög ekonomisk utsatthet och stor inflyttning, inte minst av stora barnfamiljer med rötter i andra länder.

I Malmö stads inventering av bostadslösa den 1 oktober 2001 är definitionen på bostadslös ”personer som ofrivilligt saknar egen

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

bostad och som uttryckt detta som ett problem i kontakten med socialtjänsten”. Det visar sig att av de 1 455 bostadslösa personerna (=vuxna, vår kommentar) är 146 ensamstående med barn och 128 gifta eller sammanboende med barn. De har tillsammans 493 barn i åldrarna 0–18 (vilket är en ökning med 175 barn jämfört med 1 oktober, 2000). Av rapporten framgår inte barnens ålder, kön eller etnicitet, men vi kan ana att det finns en överrepresentation av barn med annan etnisk bakgrund än svensk, eftersom det totala antalet (vuxna) bostadslösa (med eller utan barn) i Malmö uppges vara 985 svenskar och 470 av annan nationalitet.

Beskrivningen från Malmö visar också att många av föräldrarna har sitt ursprung i ett annat land än Sverige. Ingen av dem har någon anknytning till arbetsmarknaden och alla har försörjningsstöd eller andra ersättningar från samhället och måste betraktas som ekonomiskt utsatta. Barnen har svårt att regelbundet delta i verksamheten i förskola och skola och det är tydligt att den besvärliga boendesituation ytterligare försvårar barnens möjligheter att integreras i samhället. Flera av barnen har upplevt problematiska familjeförhållanden med separationer, konflikter och familjevåld. Det var uppenbart att deras boendesituation hade trasslat till det med skolgången.

Om föräldrarna/familjen är hemlös betyder det att barnen inte har något hem. De saknar den stabilitet och kontinuitet i tillvaron som är en förutsättning för att känna trygghet. Ett hem är mer än en bostad, det är en plats med känslomässig innebörd. Vräkningar är en väg till hemlöshet. En annan väg är att inte få komma in på bostadsmarknaden. I kapitel 7 visar vi att just detta spelar roll för många hemlösa barnfamiljer. Det framgår att familjerna saknar den typ av referenser, som hyresvärdarna efterfrågar. De har inget arbete och ingen fast inkomst, kan inte hänvisa till tidigare längre boenden och regelbundna hyresinbetalningar, de har inga släktingar och bekanta som borgar för dem. Det antyds i enkätsvaren att vissa grupper med t.ex. romskt eller arabiskt ursprung diskrimineras på bostadsmarknaden.

Den vanligaste orsaken till hemlöshet bland de intervjuade barnfamiljerna i kapitel 7 var dock en förändrad familjesituation. Socialsekreterarnas uppgifter tyder på att det ofta var frågan om familjekonflikter och familjevåld, där mamman och barnen hade varit tvungna att lämna den tidigare lägenheten och hade haft svårt att hitta en annan bostad.

Vi vet inte idag hur många hemlösa barn som finns i Sverige. Hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decen-

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

niet tyder på att det i storstäderna finns en grupp barn (0–18 år) som bor tillsammans med sina hemlösa föräldrar.

I Socialstyrelsens nationella kartläggning 1999 konstaterades att en tredjedel av landets drygt 8 000 hemlösa hade barn under 18 år och hälften av alla de 380 kvinnorna som hade barn hade också själva vårdnaden om dem, trots att de var hemlösa.

Ekonomisk utsatthet och barns livschanser, vad säger forskningen?

Det har bedrivits väldigt lite svensk forskning om effekterna av en ekonomiskt utsatt barndom.

Den övergripande slutsatsen från den forskning som bedrivits, företrädelsevis nordamerikansk sådan, är att det finns signifikanta inkomsteffekter för de flesta studerade utfall (låga inkomster har negativa effekter för hälsa som barn och vuxen, barns kognitiva utveckling, utbildningsnivå, framtida ekonomisk utsatthet, ungdomsbrottslighet m.m.), men att effekterna är kvantitativt små. Denna slutsats gäller när man kontrollerar bort effekterna av andra relevanta variabler (t.ex. föräldrarnas utbildning, kognitiv förmåga, relationer i familjen). Att överföra utländska forskningsresultat på svenska förhållanden är dock inte helt oproblematiskt till följd av skillnader i social struktur och kultur.

Svensk forskning visar att barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjuklighet och skaderisk. Studierna har dock inte försökt särskilja effekterna av t.ex. inkomst och utbildning. När det gäller allmän psykisk ohälsa finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de mest ekonomiskt utsatta barnen mår sämre.

Det finns en växande litteratur som pekar på att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning låg inkomst svarar för kausalitet är dock något som framtida forskning får svara på.

Den amerikanska forskningen om barns kognitiva utveckling är något tvetydig, men forskare som påpekat betydelsen av kontroll för föräldrarnas egna kognitiva förmåga menar att inkomsteffekterna är små. Senare års forskning har pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

påverkad av inkomst. Man bör även uppmärksamma att det kan vara de allra minsta barnens utveckling som påverkas mest negativt.

Med hänsyn till att vi ovan konstaterat att ekonomisk utsatthet är högre bland barn 0–5 år än bland andra barn är det viktigt att uppmärksamma att forskningen visar att ekonomisk utsatthet under de tidiga barnaåren verkar vara mest ofördelaktigt och att det finns tendenser att de långsiktiga konsekvenserna av ekonomisk utsatthet visar sig på flera områden (hälsa, kognitiv utveckling,…) också beroende av ålder (lägre ålder mer negativ påverkan).

Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående föräldrar kan påverkas mer. Föräldrarnas egen utbildning är den variabel som bäst förklarar det socioekonomiska sambandet.

Båda svenska och utländska forskare finner empiriska samband mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. I vilken utsträckning detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock oklart. Eventuellt kan ekonomisk utsatthet förstås som en riskfaktor som tillsammans med andra riskfaktorer kan skapa kausalitet.

Svensk forskning om ungdomsbrottslighet har främst studerat eventuella samband med föräldrarnas socioekonomiska status - inte med ekonomisk utsatthet - och finner endast ett svagt samband. Internationell forskning verkar dock visa att det finns ett visst samband mellan fattigdom och ungdomsbrottslighet. Detta uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna.

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

Det behövs mer svensk forskning som studerar konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom. Denna forskning bör försöka isolera ekonomins kausala effekter och inte bara studera allmänna socioekonomiska skillnader. Samtidigt är det angeläget med studier av hur kombinationer av olika sociala risker (t.ex. missbruk, ohälsa, fattigdom) påverkar barns livschanser, det finns nämligen forskning som visat att det ofta är närvaron av många risker samtidigt som leder till negativa konsekvenser.

Framtida forskning bör också studera i vilken utsträckning effekter är icke-linjära, dvs. om sambanden är starkare för de allra fattigaste grupperna.

Den forskning som har bäst förutsättningar att kunna svara på frågan om konsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom är longitudinella studier där ett stort antal barn följs noggrant (socialt, psykologiskt, medicinskt och ekonomiskt) under hela uppväxten långt in i vuxenlivet.

Inom ramen för arbetsgruppens arbete har en sådan longitudinell studie påbörjats. Preliminära resultat tyder på att barn som levt i familjer med ekonomiskt bistånd har högre dödlighetsrisker och sämre hälsa än andra barn.

Socialtjänsten och barnperspektivet

Enligt socialtjänstlagen ska socialtjänsten ta hänsyn till barnens situation vid beslut om ekonomiskt bistånd. Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning av förändrad lagstiftning inom socialtjänsten under perioden 1999–2001. Där skulle särskilt beskrivas hur bestämmelserna om barnets bästa fått genomslag i socialtjänstens verksamhet och särskilt vid socialbidragshandläggning.

Länsstyrelsernas tillsyn och Socialstyrelsens uppföljningar visar att barnperspektivet generellt inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Exempelvis har Länsstyrelsen i Stockholms län, i en granskning av akter med barnen i familjer med långvarigt ekonomiskt bistånd, funnit att barnperspektivet endast i några enstaka fall genomsyrar ärenden. I de flesta fall var dokumentationen helt koncentrerad på de vuxna och deras behov. Det förekom nästan aldrig någon reflektion över

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

barnens specifika situation, trots att det var uppenbart att många barn lever under svåra omständigheter.

Socialtjänstens handlande leder till tydliga signaler till klienterna att, enligt en rapport från Länsstyrelsen i Västra Götaland, det inte var någon idé att ansöka om annat än försörjningsstöd. Detta, tillsammans med att många barnfamiljer saknade information om möjligheten att ansöka om bistånd för barns speciella behov, att hembesök sällan förekom och att barnens behov sällan framgick av dokumentationen, resulterade i slutsatsen att barnen knappast finns med som enskilda individer i akterna. Vidare konstaterar Länsstyrelsen i Västra Götaland att samtliga kommuner i regionen saknar system för att uppmärksamma barn och barns situation. Länsstyrelsen i Västra Götaland har också uppmärksammat de brister som funnits i socialtjänstens hantering av vräkningar och funnit det anmärkningsvärt att socialtjänsten, trots vetskap om barnens situation, inte medverkat till trygga boenden för barnen. Samtidigt, som det visats i kapitel 7, har de ekonomiskt utsatta familjerna svårt att få en bostad p.g.a. bland annat bostadsbrist i storstäderna. Detta leder att det blir allt svårare för socialtjänsten att hjälpa till med boende.

Ovan beskrivna exempel är bara några av de många rapporter som under de senaste åren uppmärksammat de stora brister som finns när det gäller socialtjänstens barnperspektiv i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Konsekvenser för barnen som i fallet med vräkningar kan bli stora.

Samtidigt pågår det många olika projekt och initiativ. Insatser görs dagligen i kommunal regi, genom ideella organisationer eller i samverkan mellan de båda för att förbättra situationen för barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation. Till exempel har Botkyrka kommun antagit en handlingsplan som avser lokal samverkan för människor utan arbete och/eller i behov av rehabilitering. Botkyrka kommun, försäkringskassan i Botkyrka, Sydvästra sjukvårds och produktionsområdena, arbetsförmedlingarna i Tumba och Hallunda, samt arbetsförmedlingen Rehab Tullinge har gjort en överenskommelse med syftet att samverkan ska leda till självförsörjning för fler individer och bättre folkhälsa i kommunen. Vidare pågår samverkan i Eskilstuna kommun med syfte att synliggöra barn till psykiskt sjuka föräldrar så att de ska kunna få rätt stöd och hjälp. Stockholms Fryshus sommarläger för ensamstående mammor och deras barn och Drömmarnas Hus i Rosengård i Malmö (ett hus för barns och ungdomars kultur), är andra projekt

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

på det lokala planet som syftar till att stödja ekonomiskt utsatta barn.

Inom ramen för regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete för att utveckla metoder som motverkar hemlöshet pågår sex projekt (bl.a. Bra boende i Bergsjö i Göteborg, Mosippan i Malmö, SDF Rosengård och Hållbart boende i Helsingborg) som är helt eller delvis inriktade på barnfamiljer. Samtliga projekt kommer att utvärderas grundligt för att metodutvecklingens resultat skall kunna spridas till alla kommuner i landet.

Det finns också vissa tendenser att den dystra bilden av hur man inom socialtjänsten beaktar barnens situation delvis håller på att förändras. I det perspektivet ger den rapport där Socialstyrelsen sammanställt resultat av tillsynen för år 2003 hopp om att en förändring är på gång. Allt fler kommuner utvecklar skriftliga riktlinjer för att bättre beakta barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd.

Det måste samtidigt betonas att, som en undersökning presenterad i avsnittet 10.5 visar, ett stort arbete återstår innan ett barnperspektiv får fullt genomslag i handläggningen av ekonomiskt bistånd. Den refererade studien har gjorts i syfte att undersöka arbetssätt som används i socialbidragsärenden och hur barnens situation behandlas vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Studien visar oroande tendenser. Från svaren på frågan ”Pratade socialsekreteraren och du idag om hur barnen har det när ni gick igenom din ekonomi för att bestämma om du är berättigad till socialbidrag?” framgår det att i hälften av alla samtal om ekonomiskt bistånd barnens situation inte alls berördes. Detta samtidigt som 7 av 10 av de intervjuade personerna ansåg att den svaga ekonomin påverkar barnen på något speciellt sätt. De som svarat att den svaga ekonomin påverkar barnen har fått en följdfråga om hur påverkan sker. Sextio procent av dessa lyfter fram kategorierna ”Inskränkningar av materiellt slag” och ”Ekonomin räcker knappt till det basala”. Barnfamiljerna får främst inskränka inköpen av saker till familjen och barnen. Maten får bli av enklare slag och man har inte råd att kosta på sig något extra. Den svaga ekonomin gör också att det blir svårt att ge barnen pengar till fritidsintressen eller aktiviteter som kostar pengar.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att trots en del positiva signaler kvarstår det faktum att barnens situation sällan blev uppmärksammad vid mötet mellan klienter och handläggare av ekonomiskt bistånd. Studien avsåg förhållandena år 2002, fyra år efter det att socialtjänstlagen kompletterats med bestämmelser som ålägger

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

socialtjänsten att ta hänsyn till barnets bästa i alla ärenden som rör barn.

Insatser från frivilligorganisationer ett viktigt komplement

Insatser från frivilligorganisationer och enskilda spelar en viktig roll för delar av socialtjänsten och för människors välfärd i allmänhet. För att lyfta fram det stora arbete som utförs av organisationer som arbetar med frågor om ekonomiskt utsatta barn har vi bett några av organisationerna att själva berätta om sin verksamhet. Deras berättelser kompletterar den bild vi presenterat ovan. Samtidigt verkar de också understryka indikationerna på att avgifter förknippade med barns vardag och fritidsaktiviteter har ökat under senare år.

Det valda sättet att räkna och val av statistiskt underlag avgör hur många ekonomiskt utsatta barn det blir

Ovan har vi redogjort för de svårigheter som finns när det gäller att definiera ekonomisk utsatthet. Men också givet samma definition är det många gånger så att sättet att räkna och val av statistiskt underlag har stora effekter på hur många ekonomiskt utsatta barn som identifieras. Detta är viktigt att uppmärksamma när vi ska förhålla oss till olika rapporter om ekonomiskt utsatta barn. Nedan lyfter vi fram ett metod och ett underlagsval som har stora konsekvenser för resultatet.

Metod – val av konsumtionsenhetsskalan

En av de viktigaste förklaringarna till skillnader i antal ekonomiskt utsatta barn som framkommer i olika undersökningar är det sätt på vilket man väljer att justera för försörjningsbördan i familjen, dvs. valet av konsumtionsenhetsskala (KE-skala). En konsumtionsenhetsskala består av vikter som gör det möjligt att jämföra inkomster för hushåll med olika struktur. Hushållets struktur kan beskrivas utifrån flera olika variabler, t.ex. antal medlemmar, förekomsten av barn, kön och ålder på medlemmarna, var i landet hushållet bor etc. I den enklaste formen ger konsumtionsenhetsskalan alla hushållsmedlemmar samma vikt. Det medför att vid jämförelser av hushållsinkomster används inkomsten per capita

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

som jämförelsevariabel. Normalt antas dock att konsumtionsenhetsskalor omfattar någon form av avtagande kostnader för att uppnå en viss konsumtionsnivå. En sådan skala tar hänsyn till att hushållets utgifter för att uppnå konsumtionsnivån visserligen ökar i takt med antalet medlemmar, men att ökningen är mindre för tillkommande hushållsmedlemmar, s.k. stordriftsfördelar.

Definitionen av konsumtionsenhetsskalan är inte självklar trots att den har stor betydelse vid en tolkning av hushållens ekonomiska standard. Det bör noteras att det inte finns någon konsensus kring frågan om vilken som är den ”korrekta” konsumtionsenhetsskalan. Att inte alls justera för hushållssammansättningen kan dock indirekt tolkas som att en extrem KE-skala tillämpas vilken antar att försörjningsbördan är helt orelaterad till antalet personer i hushållet. Särskilt betydelsefullt är valet av KE-skala vid jämförelser av grupper vars hushållsstorlek varierar, exempelvis barnfamiljer. Då analyser avser trender över tid för olika grupper är däremot valet av konsumtionsenhetsskala av mindre betydelse.

En jämförelse av fem konsumtionsenhetsskalor

1

visar att graden

av stordriftsfördelar varierar kraftigt mellan de olika skalorna. Detta leder i sin tur till stora skillnader i beräknad disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Det är framförallt beräkning av inkomsten för barnen och deras familjer som påverkas. Barnfamiljernas genomsnittliga disponibla inkomst per konsumtionsenhet varierar mellan 125 000 kronor enligt den svenska KE-skalan och 161 000 kronor enligt OECD-skalan. Den beräknade inkomsten varierar alltså med ca 30 % beroende på skalan. Detta får förstås stora effekter på hur många barn som beräknas riskera ekonomisk utsatthet.

En jämförelse av andelen barn under 60 % av medianinkomsten visar att andelen barn som riskerar ekonomisk utsatthet varierar från 8,5 enligt PEL-skalan och 8,8 enligt OECD skalan till 12,9 enligt den svenska KE-skalan. Däremellan hamnar våra beräkningar gjorda med Socialstyrelsens/Välfärdsbokslutets skala 11 % och beräkningar gjorda med EU-s skala, 9,9 % år 2001. Omräknat i antal barn 0–17 år rör det sig om en differens mellan extremvärdena på som mest 84 000 barn.

1

Socialstyrelsen/Välfärdsbokslutets skala som vi använder, av utredningen ”om översyn av

den ekonomiska statistiken” föreslagen svensk KE-skala, PEL-skala som används av Finansdepartementet, OECD:s och EU:s konsumtionsenhetsskala.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Skillnaderna i utfall beroende på de olika skalorna är framförallt stora för barn med ensamstående förälder samt för barn till sammanboende föräldrar med många syskon. Till exempel visar våra beräkningar att andelen barn till ensamstående som riskerar ekonomisk utsatthet var 16,9 % år 2001. Om vi hade använt den svenska KE-skalan skulle vi ha hamnat på 25,7 %.

Underlag – att välja taxeringsregister eller intervjuundersökning

Vad som ytterligare påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard är hur väl det går att bestämma familjesammansättningen i undersökningsmaterialet. Våra resultat bygger framförallt på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). HEK är mer pålitlig för beräkningar av barnfamiljernas ekonomi än andra inkomstundersökningar i och med att i HEK information om familjesammansättning hämtas från intervjuer. Ett alternativ till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) används registeruppgifter för såväl familjeförhållande som inkomster. Hur påverkar detta beskrivningen av andelen barn som tillhör familjer med en låg ekonomisk standard? SCB har för arbetsgruppens räkning beräknat hur många barn/ individer som utifrån IoT respektive HEK definieras ha en låg ekonomisk standard. Beräkningarna har gjorts utifrån identiska definitioner av den disponibla inkomsten i HEK och IoT.

En jämförelse av de två undersökningar visar att det föreligger stora skillnader i antalet barn till ensamstående 0–17 år (enligt HEK 377 000 och enligt IoT 413 000) och mycket stora skillnader i antalet vuxna utan barn (enligt HEK 4 578 000 och enligt IoT 4 051 000). Dessa skillnader har förstås mycket stora konsekvenser för beräkningen av antalet ekonomiskt utsatta barn.

Det som kanske är ännu mer anmärkningsvärt är att Sverige som ett land med lång tradition på befolkningsstatistikens område (tabellverket inrättades redan 1749) inte idag, år 2004, har tillförlitlig information om hushållssammansättningen och antalet hushåll.

Beroende på skillnaderna i antalet ensamstående respektive sammanboende hushåll och antalet hushåll med barn respektive

Sammanfattning och huvudresultat Ds 2004:41

utan barn blir beräkningen av ekonomisk standard oftast högre när man utnyttjar HEK än när man använder IoT. Andelen barn med risk för ekonomisk utsatthet blir följaktligen lägre i HEK än IoT. Skillnaderna är dock relativt små när det gäller kategorin samtliga barn i olika åldersgrupper samt kategorin barn till sammanboende föräldrar. I dessa kategorier är skillnaden störst för barn 0–5 år, ca 2 procentenheter och för barn till sammanboende föräldrar, som mest 1,3 procentenheter.

Å andra sidan är skillnaderna mycket stora mellan IoT och HEK för barn till ensamföräldrar. Andelen med risk för ekonomisk utsatthet är avsevärt större enligt IoT. Störst är skillnaden för de yngsta barnen där det skiljer så mycket som 7,8 respektive 10,7 procentenheter. För barn till ensamstående 0–17 år är skillnaden omkring 5 procentenheter. Omräknat till antal motsvarar detta omkring 30 000 barn. Procentuellt blir skillnaderna mycket stora för samtliga åldersgrupper i kategorin barn till ensamstående.

Kunskapsluckor

Vi har ovan lyft fram behov av svensk forskning där konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom studeras med inriktning att isolera ekonomins kausala effekter. Vidare behöver vi fler longitudinella studier, där barn kan studeras både i nuet och följas över tid. Det är också viktigt att kunna samla information som kommer från barnen själva.

När det gäller barnfamiljernas ekonomi saknas det en samlad analys av vad avgifter inom barnomsorg och skola (t.ex. avgifter för kommunal musikskola, badhus, kulturinstitutioner, skolmat, barns terminskort på kollektivtrafiken och skolutflykter) betyder för familjernas ekonomi. En analys av kommuners och landstings avgifter gentemot barn skulle öka kunskapen och ge en bättre bild av barnfamiljernas verkliga kostnader. Kunskapen är särskilt viktig för barn i ekonomiskt utsatta familjer. Även inom föreningslivets olika områden saknas en samlad bild med avseende på deltagaravgifter. Samtidigt är det viktigt att betona att också värdet av offentlig finansierade tjänster kräver mer uppmärksamhet i fördelningspolitiska studier.

Sverige saknar idag ett s.k. ”Lägenhetsregister”. Ett sådant är nödvändigt för tillförlitlig registerinformation om antal hushåll och antal ensamstående föräldrar och för information om den ekonomiska situationen för barn till ensamstående föräldrar.

Ds 2004:41 Sammanfattning och huvudresultat

Vi saknar idag statistik om hur många hemlösa barn det finns i Sverige. Det saknas också information om hur många barn som vräks varje år. Bristen på kunskap om hemlöshetsproblematiken har uppmärksammats i ett flertal offentliga utredningar.

Områden där åtgärder krävs

Utvecklingen av ekonomisk utsatthet bland barn och ekonomiskt utsatta barns levnadsförhållanden påverkas av utvecklingen på många politikområden: integrationspolitik, introduktion av nyanlända invandrare, arbetsmarknadspolitik, socialtjänstpolitik, familjepolitik, folkhälsopolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, skattepolitik, statistik och forskning.

Vi har i rapporten visat att sysselsättningsgraden bland ensamstående föräldrar och utrikes födda föräldrar är mycket lägre idag än den var i början av 1990-talet. En stor grupp av ekonomiskt utsatta barn är barn till nyanlända invandrare (t.ex. i 40 % av familjerna med ekonomiskt bistånd under minst 10 månader år 2002 hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige). Bland barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd finns många arbetslösa som inte kvalificerat sig för arbetslöshetsersättning. Vi har uppmärksammat vräkningar, hemlöshet, brister i socialtjänstens hantering av barnperspektivet vid handläggning av ekonomiskt bistånd, urholkning av vissa transfereringar, sämre hälsa och försämrade levnadsförhållanden i övrigt bland ekonomiskt utsatta barn, behov av forskning och statistik.

Samtidigt kan vi konstatera att en stor majoritet av svenska barn har bra levnadsförhållanden och att Sverige, tillsammans med övriga nordiska länder, har ett mindre problem med ekonomisk utsatthet bland barn än många andra utvecklade länder.

1. Inledning

1.1. Uppdraget

Regeringen beslutade den 18 juni 2003 att tillsätta en arbetsgrupp inom Socialdepartementet med uppdrag att göra en samlad analys av både den ekonomiska situationen och övriga levnadsförhållanden för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Avsikten är att resultatet av arbetet ska utgöra underlag för regeringens arbete med att minska andelen ekonomiskt utsatta barn och att förbättra levnadsförhållandena för dessa barn.

I direktiven framhålls att arbetsgruppen dels ska sammanfatta kunskaper om hur ekonomisk utsatthet definieras dels beskriva både omfattning av och orsaker till utsatthet bland barn. Barns levnadsförhållanden inklusive barns egna upplevelser ska beskrivas och arbetsgruppen bör pröva vägar till förbättring av den befintliga kunskapen om barn. Arbetsgruppen ska också visa på insatser ägnade att minska omfattningen av utsatthet bland barn.

Flera av de områden som ska belysas har varit föremål för olika utredningar och dessa utgör viktiga underlag för arbetsgruppen liksom underlag framtagna av internationella organisationer. Regeringen lyfter särskilt fram vikten av att få fördjupade kunskaper kring två frågor som tidigare uppmärksammats på det av Socialdepartementet arrangerade kunskapsseminariet den 21 februari 2003, om barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.

1

Dessa frågor är

1) hur stort är problemet och vilka barn skall räknas som ekonomiskt utsatta och 2) hur påverkas barn av att under en längre tid leva i en familj som har en ekonomiskt besvärlig situation, exempelvis långvarigt beroende av socialbidrag.

1

Barn i ekonomiskt utsatta familjer, Rapport från Socialdepartementets seminarium i

februari 2003, Socialdepartementet, artikelnummer S2003.028.

Inledning Ds 2004:41

”Sammanfattningsvis skall gruppen:

  • belysa effekten av alternativa mått på ekonomisk utsatthet,
  • beskriva omfattningen av antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer,
  • beskriva och analysera orsaker till den ekonomiska utsattheten,
  • belysa skatte- och fördelningspolitikens påverkan på hushållens ekonomi,
  • analysera konsekvenserna av att leva i ekonomiskt utsatta familjer,
  • systematisera befintlig kunskap och fakta om barn i ekonomiskt utsatta familjer,
  • sammanställa och analysera den forskning som finns om barn i ekonomiskt utsatta familjer,
  • identifiera de samhällsområden som är viktiga för regeringens fortsatta arbete med att begränsa omfattningen av barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.”

1.2. Underlag

Rapporten grundar sig på underlag som dels tagits fram direkt för arbetsgruppen, dels funnits tillgängligt på annat sätt i statistik, forskning och andra utredningar.

Den till arbetsgruppen knutna referensgruppen har kontinuerligt följt arbetet och förmedlat värdefulla synpunkter och kommentarer samt i vissa fall även bidragit med egna texter och analyser.

Särskilda uppdrag för arbetsgruppens räkning har utförts av Bengt Eklind, Socialdepartementet, Björn Halleröd, Umeå universitet och Kjell Jansson, Statistiska Centralbyrån (kapitel 3), Karin Mossler, Socialstyrelsen (kapitel 4), Jan O. Jonsson och Viveca Östberg, Stockholms universitet (kapitel 5), Anders Nilsson & Janne Flyghed, Stockholms universitet (kapitel 6), Gunvor Andersson och Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet (kapitel 7), Per-Erik Yngve, Socialdepartementet (kapitel 8), Annika Puide, IMS Socialstyrelsen (kapitel 10) och nio frivilliga organisationer: Majblomman, Stockholms stadsmission, Rädda Barnen, Kriminellas revansch i samhället KRIS, Barnens rätt i samhället BRIS, Riksbryggan, Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar RBU, Riksorganisationen Sveriges Makalösa Föräldrar och Riksförbundet för social och mental hälsa RSMH (kapitel 11).

Ds 2004:41

Inledning

1.3. Alla barn har lika värde

Att alla barn har lika värde och att alla barn – utan åtskillnad – skall ha samma utvecklingsmöjligheter är grundläggande principer som slås fast i FN:s konvention om barnets rättigheter. Dessa principer utgör tillsammans med den generella välfärden basen för regeringens arbete. Enligt artikel 27 i FN:s konvention om barnets rättigheter har alla barn rätt till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Ekonomiskt utsatta barn växer upp med avsevärt sämre levnadsförhållanden än andra barn. Deras livskvalitet försämras inte bara genom lägre konsumtion. De riskerar också bl.a. sämre hälsa. Ekonomiska svårigheter begränsar handlingsfriheten både för barn och vuxna och inte minst gäller det möjligheten till val av bostad och fritidsaktiviteter.

Många barn bär med sig ”utsattheten” in i vuxenlivet och för den vidare till nästa generation. De belastas med ett ”negativt arv”, med sämre möjligheter än andra. Flera studier har belagt ett samband mellan låg socioekonomisk position i barndomen och sämre hälsa, utbildning och inkomster i vuxen ålder och i vissa fall har ekonomisk utsatthet direkt kunnat utpekas som bakomliggande orsak till detta.

Barn är beroende av sin omgivning och får förlita sig på resurserna i den familj där de lever. De har små möjligheter att påverka sina egna levnadsförhållanden. Det vilar därför ett särskilt ansvar på samhället att hjälpa barn ut ur ekonomisk utsatthet.

Det finns också ett samhällsekonomiskt perspektiv. Med ekonomisk utsatthet bland barn riskerar både individer och samhälle gå miste om utbildningspotential och bidrag till arbetskraften. Denna aspekt är kanske särskilt betydelsefull för kommande årtionden med en åldrande befolkning och förväntad brist på arbetskraft.

De yngres välfärd och speciellt situationen för de ekonomiskt utsatta barnen är en allmän angelägenhet och det är få områden kring vilka den politiska uppslutningen är lika bred. Studier av ekonomiskt utsatta barn är därför vanliga och socialpolitiskt fokuserade undersökningar tas ofta som intäkt för tillståndet i samhället. Publikationer som behandlar förändringen i andelen ekonomiskt utsatta barn eller hur denna andel skiljer sig mellan nationer får också stor uppmärksamhet.

Studier av ekonomiskt utsatta barn karakteriseras av flera inom forskningen kända metodproblem. En ofta diskuterad fråga är hur man bäst skall mäta och avgränsa ekonomisk utsatthet, där bl.a.

Inledning Ds 2004:41

absoluta och relativa mått ställs mot varandra; i praktisk forskning tycks det dock finnas en konsensus om vissa definitioner av fattigdom, även om definitionen (som när de som tjänar mindre än 50 % eller 60 % av medianinkomsten räknas som ekonomiskt utsatta) är delvis godtycklig. Ett allvarligare problem är hur man skall kunna gå från en beskrivning av skillnader i resurser eller beteenden mellan barn i hushåll med olika ekonomiska resurser till en tolkning i kausala termer – att ekonomisk utsatthet har negativa konsekvenser och inte bara negativa samband. Samtidigt är det viktigt att frågan om hur många barn som är ekonomiskt utsatta inte förvandlas till en akademisk sifferexercis. Några citat från det verkliga livet får påminna om vikten av att trots allehanda metodproblem försöka ge en så allsidig beskrivning som möjligt av ekonomisk utsatthet bland barn i dagens Sverige:

“Jag äger inte nå’t… Jag har en väska med några kläder och saker och som jag har mina skolböcker i… som det knappt är lönt att packa upp.”

”Nu är det tre år sen vi hade ett riktigt hem. Det var då det hemska riktigt började. Först så började jag och min mamma flytta runt hela tiden, hela tiden, hos olika vänner, en vän hit, en kompis dit, fram och tillbaka, tills min mamma började hitta andrahandskontrakt”.

”Jag har inte råd att låta mina barn följa med på skolutflykter, dom får vara hemma. Min dotter säger att hon är sjuk för hon skäms för att säga som det är.”

Så kan ekonomisk utsatthet se ut med de drabbades ord. Det kan handla om barn med en ensamstående, lågavlönad mamma, om barn i invandrarfamiljer där föräldrarna har svårt att få jobb, om barn med många syskon, om barn till sjuka och marginaliserade föräldrar och om barn i familjer som vräkts och bor på campingplats.

1.4. Vem är fattig?

Alla har sin uppfattning om vad som menas med fattigdom. Det är ett värdeladdat begrepp med olika innebörd för olika människor. Ofta finns det en koppling mellan ekonomin och andra delar av livet. För att på ett tydligt sätt poängtera att det handlar om brister i barns ekonomiska situation har arbetsgruppen i denna rapport

Ds 2004:41

Inledning

valt att använda begreppet ekonomisk utsatt i stället för begreppet fattig (se diskussionen nedan). I de sällsynta fall där begreppet fattig och ekonomiskt svag eller andra liknande begrepp dyker upp ska dessa läsas som ekonomiskt utsatt.

Bakgrunden till vårt val av begrepp är inte svår att hitta. Utgångspunkten är hur man i västvärlden sett och ser på fattigdom. Det handlar då oftast inte om svält eller djup fattigdom utan snarare om låg levnadsstandard och otillräckliga ekonomiska resurser. Men även i denna snävare bemärkelse är det inte uppenbart vad som är en låg levnadsstandard eller vad som menas med att ha otillräckligt med pengar. Å ena sidan kan man ha så mycket att man klarar sig å andra sidan kan det vara ”lite” jämfört med vad andra har.

Vilka olika aspekter omfattar då fattigdom och vad är det som gör det så problematiskt? En av de första att i modern tid systematiskt analysera fattigdom var engelsmannen Seebohm Rowntree

2

. Han definier ade två typer av fattigdom. De ”primärt” fattiga var de som hade en inkomst som inte räckte till en förutbestämd nivå av nödvändigheter

3

. Hans sätt at t beräkna fattigdomsstreck har stått som modell för miniminormer inom socialpolitik i flera länder, däribland den svenska socialbidragsnormen. Begreppet ”sekundär fattigdom” definierade Rowntree utifrån observationer vid hembesök hos de intervjuade. Den bestämdes med utgångspunkt från uppenbara tecken på nöd oc h elände.

4

Definitionen av primär fattigdom har kommit att framhållas som prototypen för ett så kallat absolut fattigdomsmått. Måttet användes för att definiera fattiga vid två olika tidpunkter utan att någon justering gjordes för förändringar i den allmänna livsstilen. Man kan säga att begreppet återspeglar absoluta behov vilka är oberoende av historiska och sociala förhållanden

5

.

Fattigdomsmått som utgår från budgetkalkyler bygger på att det är individers bristande ekonomiska resurser som är grunden för en oacceptabelt låg levnadsstandard. Men det är inte säkert att de ekonomiska resurserna ger en rättvis bild eftersom olika individer kan ha olika behov av konsumtion. Sjukdomar och handikapp höjer levnadsomkostnaderna. Andra kan ha tillgångar som inte är lätta att

2

Rowntree var dock inte först med att studera fattigdom. Hans arbete inspirerades till viss

del av Charles Booths klassiska studie Life and Labour of The People in London omkring 1880.

3

Rowntree 1902

4

Halleröd 1991

5

ibid.

Inledning Ds 2004:41

mäta som t.ex. odlingsmark eller kan självvalt ha prioriterat att leva ett liv med små ekonomiska resurser.

En annan syn på fattigdom och en kritik mot de absoluta fattigdomsmåtten kom i slutet av 1970-talet. Fattigdom ställdes i relation till den allmänna livsstilen i samhället.

6

Gränsen för en relativ

fattigdom bör höjas allteftersom den allmänna levnadsstandarden ökar. För att kunna relatera till den allmänna livsstilen, krävs information om vad denna livsstil innebär.

Det renodlade relativa synsättet på fattigdom har även det kritiserats i olika sammanhang. Kritikerna har påpekat att fattigdom är någo t mer än att ha relativt mindre än andra.

7

De menar att

begreppet har både absoluta och relativa inslag och ser en fara i att enbart se det som ett relativt mått. Det blir lätt ”bara” ett mål för jämlikhet. Förekomsten av ojämlikhet är i sig själv ingen indikator på fattigdom om inte ”nivån” på människors låga levnadsstandard också beaktas. Att tillämpa absoluta mått behöver inte heller innebära att de är statiska i tid och rum. I praktiken varierar ofta en absolut definierad fattigdomsgräns över tid. Sammanfattningsvis och som det har påpekats ovan i den praktiska forskningen är de relativa måtten, som andelen med en disponibel inkomst under 50 % eller 60 % av medianinkomsten, de som oftast används som mått på ekonomisk utsatthet eller risk för ekonomisk utsatthet.

1.5. Olika undersökningar

Uppgifter om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer i Sverige varierar. De beräkningar som gjorts ger ofta olika utfall och skillnaderna är i vissa fall betydande. Det skiljer ibland drygt 5 procentenheter mellan olika mått, tänkta att visa hur många barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation (tabell 1.1). En orsak är naturligtvis att ekonomisk utsatthet definieras på olika sätt, men även med samma mått kan utfallen bli olika beroende på de antaganden som görs och det dataunderlag som används. Till exempel visar SCB:s beräkningar (utifrån SCB:s årliga undersökning av hushållens ekonomi (HEK-data år 2001)) att bland barn 0-17 år hade 12,9 procent en låg ekonomisk standard mätt som 60 procent av medianinkomsten

8

. Enlig t samma mått och genom att använda samma datakälla, men med något annorlunda antaganden,

6

Townsend 1979

7

se t.ex. Sen 1985

8

SCB 2003

Ds 2004:41

Inledning

visar Finansdepartementets beräkningar att 8,3 procent av barnen levde i familjer med låg ekonomisk standard år 2001

9

. Skillnaden i utfall mellan dessa två mått beror framförallt på hur den disponibla inkomsten justerats för hushållets sammansättning, via valet av konsumtionsenhetsskala. Hur olika konsumtionsenhetsskalor påverkar antalet och andelen barn med låg ekonomisk standard beskrivs i kapitel 3.

Tabell 1.1 Andelen barn (0-17 år) som lever i ekonomisk utsatthet år 2001 utifrån olika källor

Studie Underlag Definition

År Andel

SCB

HEK 60% under medianinkomst 2001 12.9

Finansdep. HEK 60% under medianinkomst 2001 8.3 SCB HEK/register ekonomiskt bistånd 2001 9.0 Socialstyrelsen HEK/register ekonomiskt bistånd 2001 9.0 Rädda Barnen register ekonomiskt bistånd 2001 8.3 SCB HEK låg inkomststandard 2001 9.0 Socialstyrelsen HEK låg inkomststandard 2001 8.0 Rädda Barnen register låg inkomststandard 2001 8.0 Rädda Barnen register låg inkomststandard och ekonomiskt bistånd

2001 13.6

Ekonomiskt bistånd till familjer med barn redovisas som ett mått på ekonomisk utsatthet av SCB, Socialstyrelsen och Rädda Barnen vilka beräknat att mellan 8 och 9 procent av samtliga barn 0-17 år levde i familjer som mottagit bistånd någon gång under 2001.

Utifrån en annan definition av ekonomisk utsatthet vilken ställer inkomsterna i relation till utgifterna, s.k. inkomststandard, visar SCB:s beräkningar att omkring 9 procent av barnen hade en låg ekonomisk standard år 200 1

10

. En liknande siffra, 8 procent, redovisas i Socialstyrelsens rapport om sociala förhållanden 2003 samt av Rädda Barnen

11

. Rädda Barnen har utöver dessa mått föreslagit ett kombinerat mått där barn definieras som fattiga om familjen har en låg inkomststandard och/eller mottar ekonomiskt bistånd. Enligt detta mått definierades 13.6 procent av samtliga barn som fattiga år 2001.

9

Prop. 2003/2004.

10

SCB 2003

11

Socialstyrelsen 2004; Salonen 2003

Inledning Ds 2004:41

1.6. Problematiskt att mäta

Vi har ovan konstaterat att definitionen av ekonomisk utsatthet är komplicerad och att olika undersökningar ger olika svar på frågan om hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. Givet att ekonomisk utsatthet är detsamma som en oacceptabelt låg levnadsstandard så innebär detta mätproblem. Vad är då levnadsstandard och hur mäter man den? Ett sätt att se på individers levnadsnivå är att relatera den till de resurser, i form av materiella förutsättningar, som krävs för att uppnå välbefinnande

12

. Denna tanke är en av grunderna till de svenska levnadsnivåundersökningarna

13

. I des sa definieras levnadsnivå som bland annat individers förfogande över resurser i pengar, ägodelar, kunskaper, psykisk och fysisk energi, sociala relationer och säkerhet, resurser med vars hjälp en individ medvetet kan kontrollera och påverka sina livsvillkor

14

. I res onemanget ingår också att varje resurs måste ses i ett sammanhang. Så är t.ex. värdet av utbildning beroende av arbetsmarknadens sätt att fungera

15

.

I den teoretiska diskussionen kring människors välfärd har man alternativt fokuserat på behovstillfredsställelse

16

istället för på

resurser

17

. En viktig skillnad är att resursperspektivet ser till människors möjligheter att agera och inte på resultatet av en individs handlande. Utifrån ett resursperspektiv är levnadsnivån flerdimensionell och den kan inte (och bör inte) summeras i något enskilt mått såsom t.ex. pengar. Det är alltså omöjligt att med denna ansats avgöra om en individs levnadsnivå förändras över tid eftersom ekonomin kan försämras medan andra välfärdskomponenter förbättras. Det går inte heller att säga om levnadsnivån i ett land ökar eller minskar. Däremot kan fördelningen av välfärd studeras, och det kan vara betydelsefullt att se om det rör sig om en generell förbättring eller om vissa grupper har fått det bättre eller sämre. Välfärd används som en samlingsbeteckning för olika levnadsförhållanden vilka ses som grundläggande för människors möjligheter att styra sina liv. Ofta handlar det dock om att studera ofärd snarare än välfärd. Det är lättare att avgöra vad som brister i människors levnadsförhållanden. Välfärdskommittén definierade

12

Titmuss 1962

13

Johansson 1970; 1979

14

ibid. 1970

15

se t.ex. Eriksson och Åberg 1984

16

Allardt 1975

17

se t.ex. Ericsson och Uusitalo 1987; Thålin 1990

Ds 2004:41

Inledning

välfärd ”med utgångspunkt i individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”.

Sens tankegångar har haft stor betydelse för resonemangen ovan och han har utvecklat det genom att skilja på begreppen resurser, förmågor och funktioner. Med resurser avser Sen de materiella förutsättningar som krävs för att uppnå välbefinnande. Det räcker dock inte med resurser utan människor måste också ha förmågan att kunna tillgodogöra sig dessa. Resultatet av en individs resurs och förmåga definierar Sen som funktion. En grundläggande idé hos Sen är att individer har möjligheter att göra individuella val. Detta innebär att personer som besitter både resurser och förmågan att uppnå välbefinnande men ändå väljer att avstå inte skall betraktas som fattiga

18

.

Det är avsaknaden av funktioner som Sen betecknar som absolut fattigdom. Emellertid behöver olika individer olika stor mängd av materiella resurser för att uppnå välbefinnande. Mellan samhällen med olika konsumtionsmönster varierar dessutom den mängd resurser som behövs för att uppnå välbefinnande. Som ett resultat av detta bör enligt Sen fattigdomsgränser i inkomstfördelningen vara relativa.

Att tillämpa Sens angreppssätt fullt ut i empiriska undersökningar skulle vara problematiskt

19

. En orsak är att det är svårt att finna ”rimliga” fattigdomsgränser men framförallt skulle man bli tvingad att avgöra om varje individ har förmågan att tillgodogöra sig eventuella resurser. Det skulle också vara nödvändigt att avgöra om en frånvaro av vissa funktioner skett av fri vilja eller inte. En viktig aspekt att ha i åtanke när mätning av ekonomisk utsatthet diskuteras är att det i många fall endast handlar om bestämningsfaktorer, ofta i form av materiella resurser, och inte om fattigdom i en absolut mening. Ett fattigdomsstreck handlar om att för en speciell tid och för ett särskilt område avgöra vid vilken inkomstnivå som den genomsnittliga försörjningsförmågan försvinner eller kraftigt försämras. Ett sätt att mäta levnadsstandarden är att studera de olika delarna i levnadsstandarden genom att direkt fråga människor hur de lever. Ett annat vanligt sätt är att helt enkelt definiera fattiga som individer med en förhållandevis låg inkomst. I ett beslut av EU:s ministerråd 1975 definieras de fattiga som ”individer eller familjer vilkas resurser är så små att de utesluter

18

Sen 1992

19

se t ex Halleröd 1991

Inledning Ds 2004:41

dem från en lägsta acceptabel levnadsnivå i det land de lever”

20

.

Denna och liknande definitioner antyder att fattigdom inte kan entydigt definieras eftersom den i grunden är relativ, har olika nivåer och flera dimensioner

21

. Dess underliggande tvetydigheter måste beaktas och översättas när fattigdomsmått etableras. Detta är också grunden för att vissa är tveksamma till att använda uttrycket och hellre säger ”låg inkomst” eller ”ekonomisk utsatthet” än ”fattigd om”

22

.

Ekonomisk utsatthet inbegriper olika grader eller nivåer av tillstånd. Det är här viktigt att göra skillnad mellan de hushåll som har en utsatt ekonomisk situation men ännu har en levnadsnivå över vad som anses som miniminivån och hushåll med långt ifrån tillräckligt med resurser. Till den senare gruppen hör människor som finns utanför de sociala systemen såsom till exempel hemlösa.

Ekonomisk utsatthet är vidare mångdimensionell eftersom den inte bara består av en otillräcklighet av resurser utan också omfattar en ansamling av deprivation i relation till inkomst, boende och hälsa. Det handlar om att vara utestängd från viktiga delar av livet. Vad som är livskvalitet och vad den omfattar har beskrivits och utvecklats i levnadsnivåundersökningarna

23

och teoretiserats i Sens

ansats om ”capability”. Ansatsen i denna rapport är emellertid mer pragmatisk i sättet på vilket de betydelsefulla dimensionerna av ekonomisk utsatthet identifieras.

Slutligen innehåller ekonomisk utsatthet en tidsaspekt. Att vara ekonomiskt utsatt några månader är mindre problematiskt än att vara utsatt under flera år. Det är alltså viktigt att skilja mellan kortvarig utsatthet, som kan bero på en plötsligt sänkt inkomst, och långvarig strukturell ekonomisk utsatthet, som beror på en urholkning av individers eller hushålls socioekonomiska position, och som ger sig uttryck i en permanent brist på resurser.

1.7. Skälig levnadsnivå

Vid vilken nivå kan en individ eller familj i praktiken räknas som ekonomiskt utsatt och vad är skälig levnadsnivå? I socialtjänstlagen framgår att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av

20

Översättning från Atkinson et al. 2002.

21

ibid.

22

Atkinson et. al 2002 s. 78ff

23

se t.ex. Eriksson och Åberg 1987

Ds 2004:41

Inledning

socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt. Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå och biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv. Begreppet skälig levnadsnivå definieras dock inte närmare i lagtexten eller i lagens förarbeten. Vad som avses med skälig levnadsnivå kan inte fastställas en gång för alla, utan måste bl.a. bedömas med utgångspunkt i den tid och de förhållanden under vilka den hjälpbehövande lever och anpassas efter den allmänna standardutvecklingen i samhället, dvs. till vad människor i allmänhet kan kosta på sig.

Sedan år 1998 utgörs försörjningsstödet av två olika delar. Den första delen bestäms av regeringen, regleras i Socialtjänstförordningen och kallas för riksnorm. Riksnormen omfattar skäliga levnadskostnader för:

  • livsmedel
  • kläder och skor
  • lek och fritid
  • förbrukningsvaror
  • hälsa och hygien
  • dagstidning, telefon och TV-avgift

När priser och konsumtionsmönster förändras ändras också beloppen i riksnormen. Konsumentverkets pris och konsumtionsundersökningar för skäliga levnadsomkostnader ligger till grund för dessa justeringar.

Den andra delen utgörs av försörjningsstöd till kostnader för t.ex. boende, hushållsel, arbetsresor, avgift till a-kassa och fackförening och hemförsäkring.

Utöver försörjningsstöd har den enskilde rätt till ekonomiskt bistånd till sin livsföring i övrigt. ”Med begreppet (livsföring i övrigt) avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet. Det kan vara fråga om bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler, husgeråd, vinterkläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare, hemtjänst, särskilt boende för äldre och funktionshindrade m.m. Det är inte möjligt att lämna en uttömmande uppräkning av vilka insatser eller behov som skall anses ingå. En individuell bedömning måste, liksom är fallet nu, göras i varje enskilt

Inledning Ds 2004:41

fall”

24

. Dessa beh ov bedöms av kommunen i varje enskilt fall när ansökningen prövas.

1.8. Socialbidrag (ekonomiskt bistånd) som ”fattigdomsmått”?

Grundtanken i att de som mottar ekonomiskt bistånd är fattiga bygger på att de är berättigade till ekonomiskt stöd eftersom de har en lägre levnadsstandard än vad som är skäligt. Men om de nu får stöd innebär det att de upphör att vara fattiga. Detta synsätt innebär att socialbidraget borde ses som ett fattigdomsreducerande mått istället för fattigdomsmått. Socialbidraget säger dock en del om hur stor del av befolkningen som är ekonomiskt utsatt. Statistik visar att socialbidragstagare i genomsnitt har en lägre materiell standard jämfört med dem som inte erhåller socialbidrag. I den förra gruppen upplever 46 procent brister i materiell standard jämfört med 9 procent i den senare gruppen. Det bör dock noteras att 54 procent av socialbidragstagarna inte upplever att de har brister i materiell standard, samtidigt som en del personer utan socialbidrag upplever brister

25

.

En annan fråga är om alla som har rätt till ekonomiskt bistånd verkligen ansöker om stödet. Statistik visar att det är en förhållandevis låg andel av hushållen med en årsinkomst under socialbidragsnormen som faktiskt söker och beviljas socialbidrag

26

. De t kan finnas flera orsaker till detta. Till en liten del finns det felaktigheter i de register som jämförelsen baseras på vilket gör att inkomsterna undervärderas för en del individer. En del individer kan också ha tillgångar vilka kan säljas för att täcka tillfälliga ekonomiska problem. Samtidigt finns det individer som fått ekonomiskt bistånd trots att de har en årsinkomst över normen. Detta kan bero på att många erhåller bidrag endast några månader om året medan inkomsten avser hela året. Men det finns också individer som inte vill söka bidrag på grund av skamkänslor förknippade med socialtjänsten och att vara socialbidragstagare. Analogt med resonemanget ovan visar studier att alla ekonomiskt utsatta (mätt som individer med inkomst under en viss nivå av inkomst) inte är bidragsmottagare och att inte alla bidrags-

24

Prop. 2000/01:80 s. 92

25

Prop. 2003/04:100.

26

ibid.

Ds 2004:41

Inledning

mottagare är ekonomiskt utsatta

27

. Berä kningar från Finansdepartementet visar att cirka 70 procent av individerna med låg inkomst varken har socialbidrag eller upplever brister i sin materiella standard. Vidare har ca 70 procent av de som upplever brister i materiell standard vare sig låg inkomst eller socialbidrag

28

.

Det är också viktigt att skilja på de mottagare med en mycket låg inkomst och låg levnadsstandard som uppbär bidrag under en längre period och de som (enbart) haft tillfälliga ekonomiska problem och erhållit stöd vid något enstaka tillfälle.

1.9. Ekonomiskt utsatta barn

För att få en bild av de svenska förhållandena i ett internationellt perspektiv inleder vi rapporten med kapitel 2 där internationella jämförelser av ekonomisk utsatthet bland barn presenteras. I internationella jämförelser används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet, som mått på ekonomisk utsatthet. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator på andelen individer som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD använder dock fortfarande 50 procent av medianen som mått på andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi använder olika datakällor och olika studier kommer vi i kapitel 2 att referera till båda gränserna. Rekommendationen om att använda inkomstförhållandena från det egna landet i internationella jämförelser slogs fast bl.a. i ett beslut av EU:s ministerråd från år 1975 där de fattiga definierades som ”individer eller familjer vilkas resurser är så små att de utesluter dem från en lägsta acceptabel levnadsnivå i det land de lever”

29

.

När det gäller en fördjupad analys av de svenska förhållanden har vi i denna rapport valt att beskriva utvecklingen utifrån två mått vad gäller analyser av hur många ekonomiskt utsatta barn som finns i Sverige. Det första måttet vi använder, och vilket snarare beskriver risken för ekonomisk utsatthet än ekonomisk utsatthet i sig, är andelen individer med en registrerad disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av registrerad disponibel medianinkomst för hela befolkningen (fortsättningsvis också refererad till låg ekonomisk (redovisad) standard). Detta mått är

27

Hagenaars & de Vos 1988; Halleröd 1991

28

Prop. 2003/04:100.

29

översättning från Atkinson et al 2002

Inledning Ds 2004:41

enligt EU en indikator på risk för fattigdom – ”Risk of Poverty”

30

och används enligt överenskommelse i alla EU-länder.

I kapitel 3 ges en beskrivning av hur många barn det är som lever i familjer med en låg ekonomisk standard. Vi analyserar förhållanden från år 1991 fram till år 2002 och analyserna görs utifrån bl.a. familjesammansättning, ålder, svensk eller utländsk bakgrund samt socioekonomisk och regional tillhörighet. I samma kapitel ges en detaljerad beskrivning och analys kring hur olika definitioner och antaganden påverkar skattningarna av andelen ekonomiskt utsatta barn.

Låg ekonomisk standard är en indikator som baseras på indirekta mätningar av risken för ekonomisk utsatthet (det görs med hjälp av inkomstuppgifter som samlats in från register eller enkäter). Dess indirekta karaktär består i att det är attribut, vanligtvis ekonomiska resurser, och antal med låg redovisad ekonomisk standard snarare än levnadsstandard eller upplevd ekonomisk utsatthet som registreras. Ansatsen har flera fördelar i och med att informationen om individers och hushålls ekonomiska situation finns relativt lätt tillgänglig.

Men det finns många problem med att identifiera risken för ekonomisk utsatthet via den information som finns i register och som återspeglar en registrerad årsinkomst (se bl.a. de inledande avsnitten i kapitel 5). Det är skälet till att man på många håll, bl.a. i Sverige, också söker mäta levnadsstandarden direkt. Då handlar det även om andra dimensioner än bara brist på ekonomiska resurser.

År 1968 genomfördes den första genomarbetade undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden. Den gick ofta under namnet Låginkomstutredningen. Den avrapporterades i flera delar som rapporter i SOU. Efter denna undersökning beslöts att SCB årligen ska genomföra en undersökning om levnadsförhållanden, ULF. SCB har därför genomfört ULF varje år sedan mitten av 1970-talet. Dessutom har Socialforskningsinstitutet, SOFI, fått i uppdrag att vid olika tider upprepa låginkomstutredningen eller Levnadsnivåunderökningen, LNU, där man har försökt följa samma individer som var med i undersökningen 1968. Den senaste undersökningen genomfördes för år 2000. Frågorna kopplade till ekonomisk utsatthet handlar bland annat om vilka varor och tjänster ett hushåll konsumerar samt möjligheten att på kort tid få fram en summa pengar, det vill säga vilken kontantmarginal hushållet har.

30

Atkinson 2000

Ds 2004:41

Inledning

En uppsättning självrapporterade variabler mäter i vilken grad respondenten pga. bristande ekonomiska resurser tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster. Dessa variabler kan i sin tur användas för att bygga upp ett så kallat deprivationsindex som används för att beräkna låg materiell standard. Medan relativt låg inkomst således utgör en indirekt indikator på risk för ekonomisk utsatthet, utgör deprivationsindex en direkt indikator på graden av materiell standard. Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Det finns hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard. Det kan också finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst inte har råd att konsumera vissa typer av varor. Analysen i kapitel 3 kompletteras med en jämförelse av andelen med en låg ekonomisk standard i meningen ovan och andelen med låg materiell standard.

Det andra måttet som beskriver ekonomisk utsatthet är andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag). Det analyseras i kapitel 4. Det är viktigt att visa båda måtten bl.a. beroende på att andelen barn som lever i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd är direkt beroende dels av den av regeringen beslutade riksnormen för ekonomiskt bistånd (tidigare socialbidragsnormen) dels av individens val att söka eller inte och dels vilken bedömning socialtjänsten gör av deras behov, medan andelen med en registrerad disponibel inkomst under 60 procent av den registrerade medianinkomsten för befolkningen är beroende av den taxerade (registrerade) inkomsten.

Biståndstagande innebär att hushåll inte kan försörja sig genom eget arbete. Inkomstförhållandet i hushållet återspeglas här i behovet av ekonomiskt bistånd. Biståndstagandet kan i sig minska individens självständighet och få konsekvenser för hela familjen, konsekvenser som även kan gå utöver de rent ekonomiska. Måttet avser här den samhällssyn som rådde respektive år avseende en ekonomiskt utsatt situation och har tidigare använts som indikator på försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet

31

.

Detta mått visar också på den viktiga distinktionen mellan begreppen fattigdom och ekonomisk utsatthet. Som påpekats ovan, biståndstagande är inte synonymt med fattigdom. Individer och hushåll som mottar ekonomiskt bistånd ska inte betraktas som fattiga eftersom bistånd ges för att familjerna skall kunna leva på en

31

Se t.ex. Halleröd 1991.

Inledning Ds 2004:41

skälig levnadsnivå. En beskrivning av biståndstagarna, inte minst av dem med en betydande långvarighet i biståndstagandet, ger en bild av vari försörjningssvårigheterna för ekonomiskt utsatta består och visar vilka grupper som är mest utsatta för risken att hamna i fattigdom. Det är också viktigt att påpeka att skillnaden mellan hushåll som mottar ekonomiskt bistånd är stor, allt ifrån stöd under en enstaka månad till att vara beroende av stödet under flera månader eller år.

Barnens välfärd/ofärd har många dimensioner. Den ekonomiska utsattheten är bara en av dessa. Det är mer eller mindre omöjligt att sammanföra alla välfärdens dimensioner och deras mål till ett enda övergripande kvantitativt mått. En viktig aspekt när man diskuterar barns levnadsnivå är i vilken utsträckning bristande ekonomiska resurser begränsar och påverkar barns levnadsvillkor. De svenska undersökningarna om barns levnadsförhållanden bygger på den idén. Men här har valet av resurser anpassats till barns förhållanden. Därför kommer vi i denna rapport att också studera barns och ungdomars välfärd i ett ”här-och-nu”-perspektiv och sambandet mellan ekonomisk utsatthet och barns levnadsvillkor. Denna analys presenteras i kapitel 5.

1.10. Ekonomisk utsatthet och dess konsekvenser

”Jag är mentor åt en elev som har mycket grav skrivdyslexi. Han går i sjuan och kan inte läsa sina egna anteckningar eller ens anteckna och han har ett stort behov utav en bärbar dator…….Föräldrarna har ej ekonomiska möjligheter att köpa en dator till honom. Jag har som mentor försökt ragga pengar till en bärbar dator då jag ser hur han lider varje dag. I ett längre perspektiv måste han använda datorn för att klara sig. Kan Ni hjälpa mig med den saken? Jag hoppas att detta kan vara räddningen för denna lilla pojke, som har hela livet framför sig”.

”Pojken går i specialklass, utifrån sitt intresse, som bara finns i stan, men får inte SL-kort av kommunen, också avslag på sportkläder. Flickan har fått nej på ansökan om fotbollskläder”.

För barn gäller här och nu och konsekvenser av ekonomisk utsatthet är det som saknas just nu, saker som man inte kan köpa, skolutflykter som ligger utanför mammas och pappas resurser, semesterresor som inställs, fritidsaktiviteter som upphör. Barnet själv kanske inte tänker på att den kärva ekonomin också kan påverka livet som vuxen, inverka på hälsa, utbildning och framtida

Ds 2004:41

Inledning

inkomster. Men samtidigt är konsekvenserna här och nu påtagliga. Beskrivning av barns levnadsförhållanden här och nu som presenteras i kapitel 5 kompletteras med analyser och beskrivningar av vräkta barn i kapitel 6. Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser som någon kan råka ut för och det drabbar också barnfamiljer. Orsaken till vräkning är i de allra flesta fall ekonomisk. Vräkningen och de problem det för med sig innebär att en redan svår situation förvärras. I en översyn om ekonomiskt utsatta barn är det naturligt att uppmärksamma de familjer som mister sin bostad. Inte alla vräkta familjer blir hemlösa. Ibland kan åtminstone barnen flytta in hos andra släktingar, ibland kan socialtjänsten ställa upp med jourlägenhet eller andra tillfälliga lösningar. Men ett antal barn och barnfamiljer är trots det utan hem. Därför presenteras delresultat från ett pågående projekt i Malmö om Barn utan hem samt en kort genomgång av hemlöshet bland barn i kapitel 7.

När det gäller de långsiktiga konsekvenserna av ekonomisk utsatthet görs en genomgång av forskning kring utsatthetens långsiktiga konsekvenser i kapitel 8. Sådan forskning har varit mycket begränsad i Sverige. Genomgången är fokuserad på forskning med mer generella anspråk och skiljer på sådan som handlar om barn i Sverige och Norden och annan forskning. Den handlar huvudsakligen om framtida effekter av ekonomisk utsatthet i barndomen men tar också upp några fall av kortsiktiga effekter. Dessa rör hälsa och kognitiv utveckling och behandlas främst för att de i sin tur även har betydelse på längre sikt. Ett antal teoretiska perspektiv på konsekvenser av barnfattigdom exemplifieras i de studier som presenteras.

1.11. Samhällets stöd

I Sverige och i andra nordiska länder tillämpas en generell välfärdsmodell där en av de viktigaste grundpelarna är arbetslinjen. Individen och familjen ska i första hand kunna försörja sig genom förvärvsarbete. Möjligheter för både män och kvinnor att förena familjeliv och förvärvsarbete blir grundläggande. Detta sägs ofta vara en förklaring till att ekonomisk utsatthet bland barn och barnfamiljer och i synnerhet bland ensamföräldrar är lägre i Norden än i andra länder.

I kapitel 9 Samhällets stöd ges en övergripande beskrivning av den svenska familjepolitikens olika delar och på vilket sätt den

Inledning Ds 2004:41

ekonomiskt direkt eller indirekt stödjer familjer med barn. Kapitlet behandlar förändringarna som har skett i de ekonomiska familjepolitiska stöden bl.a. föräldraförsäkring, barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag. En stor del av de kostnader som är förknippade med att ha barn subventioneras i Sverige genom våra välfärdssystem.

Vidare behandlas barnomsorgen och andra offentliga tjänster som kommer barnfamiljerna till del. Andra delar, som dock inte behandlas här, är mödravård, barnavård, barnhälsovård och fri tandvård. Avgifternas betydelse tas också upp i samma kapitel.

I kapitel 10 fokuserar vi på socialtjänstens agerande gentemot ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Som sista skyddsnät mot fattigdom när andra försörjningskällor är otillräckliga är socialtjänstens insatser mycket viktiga för ekonomiskt utsatta barns levnadsförhållanden. Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för år 2000 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning åren 1999-2001 av hur bestämmelserna om barnens bästa fått genomslag i socialtjänstens verksamhet. Ett urval av olika uppföljningsrapporter från länsstyrelserna och en sammanfattning av ett projekt där Socialstyrelsen och länsstyrelserna sammanställt kunskap om barn och långvarigt ekonomiskt bistånd presenteras.

Ett av avsnitten ger exempel på metoder som tillämpas för att stödja barn i ekonomiskt utsatta familjer. Här ingår både insatser i kommunal regi och sådana som genomförs av ideella organisationer men även sådana som sker i samverkan mellan de båda. Dessa är inte tänkta att vara heltäckande, inte heller är de på något sätt representativa eller utvärderade av arbetsgruppen. Samtidigt tycker vi att dessa bidrag får ses i ljuset av alla de initiativ och insatser som dagligen görs.

Vi presenterar också resultat av en ny genomgång av hur ett urval kommuner beaktar barnperspektivet i handläggningen av ekonomiskt bistånd.

1.12. De mest utsatta barnen vet vi väldigt lite om

Trots att Sverige har en omfattande statistik och forskning kring människors levnadsförhållanden saknas i stor utsträckning information om de allra sämst ställda. Registerstatistik om riktigt låga inkomster är osäker för att inte säga obefintlig. Det är praktiskt taget omöjligt att urskilja personer med riktigt låga inkomster från dem med dolda, oregistrerade inkomster. De sämst ställda före-

Ds 2004:41

Inledning

kommer troligen i lägre utsträckning än övriga barn i de stora intervjuundersökningarna. De hör till dem som inte nås per telefon eller brev och som inte heller gärna svarar på frågor. Andra kunskapsluckor framträder också i de olika kapitlens analyser. Dessa sammanfattas i ett avsnitt i sammanfattningskapitlet.

Många ekonomiskt utsatta kan ha kontakt med socialtjänsten, andra hör till dem som nås av frivilligorganisationernas hjälp, en del återfinns på kvinnojourer och härbärgen och andra uppträder stundtals i polismyndighetens register eller hos kronofogden.

Trots att arbetsgruppen genom olika uppdrag försökt belysa förhållandena för de mest utsatta barnen (se bl.a. kapitel om vräkningar och hemlöshet) är våra kunskaper om dessa barns levnadsförhållanden fortfarande begränsade. Insatser från frivilligorganisationer kan spela stor roll för människor som inte vill ta kontakt med socialtjänsten eller där ekonomiskt bistånd inte räcker till, i varje fall inte vid tillfälliga svårigheter. I avsnitt 11 kommer nio frivilligorganisationer till tals. De ger sin syn på ekonomisk utsatthet bland barn och beskriver på vilket sätt organisationen ger stöd. Många av dessa frivilligorganisationer ger en levande bild av hur livet kan se ut för ekonomiskt utsatta barn och deras föräldrar. Frivilliga organisationer fångar också en del av sådant som inte går att utläsa från den offentliga statistiken och därför utgör deras bidrag ytterligare en pusselbit i den komplicerade bild av ekonomisk utsatthet i dagens Sverige som arbetsgruppen försökt beskriva i denna rapport. I bilaga 2 refereras barns egna resonemang kring ekonomisk utsatthet så som det framgått från diskussioner i barn- och familjeministerns särskilda ”unga referensgrupp”.

Inledning Ds 2004:41

Referenser

Allardt, E. (1975). Att Ha, Att Älska, Att Vara. Lund: Argos förlag.

Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.

Eriksson, R. & H. Uusitalo, (1987). ”The Scandinavian approach to welfare research” sid. 177-193 i R. Erikson, J. E. Hansen, S. Ringen & H. Uusitalo (red.) The Scandinavian Model: Welfare States and Welfare Research. Armonck: M. E. Sharpe.

Erikson, R. & R. Åberg (red.), (1984). Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma och Institutet för social forskning.

Haagenars A., J. och K. de Vos (1988) The Definition and Measurement of Poverty. Journal of Human Resources 23.

Halleröd B. (1991) Den svenska fattigdomen. Arkiv, Lund.

Johansson, S. (1970). Om levnadsnivåundersökningen. Stockholm: Allmänna förlaget.

Johansson, S. (1979). Mot en teori för social rapportering. Stockholm: Institutet för social forskning.

Proposition 2000/01:80 Ny socialtjänstlag mm.

Proposition 2003/04:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse.

Rowntree B.S. (1901) Poverty: A Study of Town Life. Macmillan, London.

Salonen, T. (2003). Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Stockholm: Rädda Barnen.

Sen A. (1985) Comodities and capabilities, Amsterdam, North-Holland.

Ds 2004:41

Inledning

Sen A. (1992) Inequality Reexamined. Cambridge/MA, Harvard University Press.

SCB (2003) Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Socialdepartementet (2003) Barn i ekonomiskt utsatta familjer, Rapport från Socialdepartementets seminarium i februari 2003, artikelnummer S2003.028.

Socialstyrelsen (2003) Socialstyrelsens allmänna råd om ekonomiskt bistånd SOFS 2003:5 (S).

Socialstyrelsen (2004). Folkhälsa och sociala förhållanden. Lägesrapport 2003. Stockholm.

SOU (1999) Socialtjänst i utveckling SOU 1999:97. Stockholm Fritzes.

Tåhlin, M. (1990) ”Politics, dynamics and individualism the Swedish approach to level of living research”, Social Science Research 22:155-180.

Titmuss (1962) Income Distribution and Social Change (1962) London, Allen and Unwin

Townsend P. (1979) Poverty in the United Kingdom. London, Penguin Press.

2. Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

2.1. Inledning

Internationell forskning kring individers och hushålls ekonomiska situation är relativt omfattande. Tyvärr gäller inte detsamma barns ekonomi och levnadsstandard även om intresset och antalet studier ökat under senare år. Bristen på forskning kan delvis förklaras av att barn generellt delar familjens eller hushållets ekonomiska förhållanden. Samtidigt är det svårt att fånga barns egna upplevelser. Ofta kan man inte särskilja enskilda hushållsmedlemmars levnadsförhållanden och kunskapen är förvånansvärt begränsad om hur familjen fungerar som resurs för barns olika behov.

I detta kapitel beskriver vi barns ekonomiska utsatthet i ett internationellt perspektiv och lyfter också fram några förklaringar till de stora variationerna i barns ekonomiska utsatthet mellan länder. Beskrivningarna bygger framför allt på relativa mått och utgår från beräkningar av disponibel inkomst. Som ett komplement ges en kort analys utifrån transfereringar och ekonomiskt bistånd i några länder.

För att beskriva hur många barn det är som lever i ekonomiskt utsatta familjer i några länder används den senast tillgängliga informationen från Luxembourg Income Study (LIS)

1

. I vissa fall beskrivs utvecklingen från mitten av 1990-talet. Jämförelserna begränsar sig till förhållanden i några utvalda västerländska industrialiserade länder i första hand OECD-länderna, för vilka jämförbara data är tillgängliga. Barns situation i U-länder är en fråga som ligger utanför denna analys. De problem dessa barn möter skiljer sig vida från de i västvärlden och kräver andra typer av analyser och insatser. Det återspeglas bland annat i att Världsbanken definierar någon som fattig om personen har mindre än en dollar per dag att leva på.

1

För en beskrivning av LIS se appendix.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Familjernas ekonomiska situation bestäms i stort sett av föräldrarnas förhållanden. Själva har barnen sällan några större inkomstkällor. Vi fokuserar i möjligaste mån på barnen och beskriver den ekonomiska standarden i de familjer barnen tillhör. Hur resurserna är fördelade inom familjerna har vi ingen information om.

2.2. Barns ekonomiska utsatthet i olika länder

Barns levnadsförhållanden har alltmer kommit att hamna i fokus och är en viktig fråga för allt fler länder. Inom OECD pågår ett antal projekt som uppmärksammar barnens situation. Det handlar bland annat om ”Early Childhood Education and Care” ECEC och om en familjevänlig politik. Den senare handlar om möjligheterna att kombinera förvärvsarbete och familjeliv.

2

Enskilda länder har

satt upp mål för att reducera eller eliminera andelen ekonomiskt utsatta barn, bland andra har Storbritannien också angett en tidpunkt för när dessa mål skall vara uppfyllda.

3

Barns levnadsförhållanden kan och brukar belysas utifrån ett flertal olika ”utfallsmått” av vilka ekonomisk utsatthet hör till de mest betydelsefulla. Andra mått på barns situation handlar om övergrepp och vanvård, socioemotionella, fysiska och kognitiva problem och prestationsproblem i skol an.

4

I en del länder har också

problem som hög barnadödlighet, avhopp från skolan, tonårsgraviditeter och social inklusion/exklusion fått ökad uppmärksamh et.

5

”Social exkludering” och ”barnfattigdom” har blivit en viktig fråga inom EU.

6

Frågan är framförallt aktuell i Storbritannien

7

och

Frankrike

8

men också i Sverige, trots svenska barns relativt sett

goda situation.

9

I internationella jämförelser av fattigdom används oftast andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet som mått på ekonomisk utsatthet. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator på andelen individer eller hushåll som riskerar att bli ekonomiskt utsatta. OECD använder dock fortfarande 50 procent av medianen som mått på

2

OECD 2001a; 2001b; 2001c; 2002

3

Kamerman et al 2003; Smeeding & Vleminxk 2001

4

Micklewright and Stuart 2000

5

Unicef 2002

6

Mejer och Linden 2000; Micklewright 2000; Saranceno 2002

7

Hills och Waldfogel 2002; Waldfogel 2002

8

Kamerman et al 2003; Smeeding & Vleminxk 2001

9

Biterman och Borjeson 2002

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

andelen ekonomiskt utsatta. I och med att vi använder olika datakällor och olika studier kommer vi i denna internationella jämförelse att referera till båda gränserna.

Barn och barnfamiljer i EU-länderna har en genomsnittligt högre risk att hamna i ekonomisk utsatthet än vuxna utanför barnfamiljerna. I vissa fall är risken större bland barn än bland pensionärer.

10

Det är ett skäl till att kampen mot ekonomisk utsatthet bland

barnen och deras familjer blivit en särskilt viktig fråga. År 1996 levde i genomsnitt 21 procent av barnen inom EU i familjer med en låg ekonomisk standard (under 50 procent av disponibel medianinkomst) medan detta var fallet för 16 procent av vuxna utan barn. För hushåll där den huvudsaklige försörjaren var arbetslös var utsattheten ännu högre. Situation är likartad i USA och Kanada dock med högre andelar ekonomiskt utsatt barn.

2.3. Lägst andel ekonomiskt utsatta i Norden

De mått som redovisas är i första hand andelen barn som tillhör familjer med mindre än 60 procent av disponibel medianinkomst. För att justera för familjens försörjningsbörda har hänsyn också tagits till antalet familjemedlemmar.

11

I tabellen redovisas även an-

delar med mindre än 40 respektive 50 procent av disponibel medianinkomst (metoder och data beskrivs mer ingående i appendix).

Variationen mellan länder är mycket stor. Andelen barn under gränsen 60 procent av medianen är lägst i tre av de nordiska länderna, Norge, Finland och Sverige. Svenska barns ekonomiska situation har i en internationell jämförelse och under lång tid varit mycket god. Liknande gäller de övriga nordis ka länderna.

12

Danmark hade dock i slutet av 1990-talet en högre andel med en låg ekonomisk standard än övriga nordiska länder och låg på ungefär samma nivå som de bäst ställda av de mellaneuropeiska länderna. Dessa har genomgående högre andel ekonomiskt utsatta barn än Norge, Finland och Sverige men lägre andel än det enda sydeuropeiska land som vi kunnat redovisa här, Italien. Högst andel ekonomiskt utsatta barn återfinns enligt samma beräkningar förutom i Italien i USA, Storbritannien, Kanada och Irland. I det fall gränsen sätts till 40 eller 50 procent av medianen förändras i vissa

10

Mejer och Siermann 2000.

11

Den disponibla inkomsten är beräknad per konsumtionsenhet. Se vidare not till tabell.

12

(se t ex Smeeding & Vleminckx 2001, OECD 1999a; OECD 1999b; OECD 1999c; OECD 2001).

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

fall ländernas inbördes positioner. Däremot förändras inte nämnvärt grupperingarna av länder efter andelen ekonomiskt utsatta barn.

Det finns ett samband mellan den allmänna nivån av andelen med en låg ekonomisk standard i ett land och andelen ekonomiskt utsatta barn. I länder med en relativt låg andel utsatta i befolkningen är nivån även låg bland barnen. Detta gäller framförallt de nordeuropeiska länderna. I länder med generellt större andel ekonomiskt utsatta som USA och Storbritannien är också andelen hög bland barnen. Under de senaste två decennierna har andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard i dessa länder genomgående varit högre än för den vuxna befolkningen.

13

Vad

som dock inte framgår av talen är att utsattheten också är mer uttalad, spridd och varaktig bland de yngre barnen i dessa länd er.

14

Endast i länder med relativt låg andel ekonomiskt utsatta för hela befolkningen är barnen genomsnittligt bättre ställda än befolkningen som helhet.

13

se t ex Brooks-Gunn, Duncan och Maritato 1997; Hill och Jenkins 2001

14

se t ex Mejer och Linden 2000; Bradbury, Jenkins och Micklewright 2001

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 1. Barn i familjer med en låg ekonomisk standard jämfört med samtliga individer. Slutet av 1990-talet. Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet

15

under 60

procent av medianen i det egna landet

0 5 10 15 20 25 30 35

No rge Finland Sverige Tyskland

Ho lland B elgien Frankrike Danmark Österrike Luxembo urg

P o len

Irland Kanada

Italien

Sto rbritannien

USA

Hela befo lkningen B arnfattigdo m

Källa: Luxembourg Income Study

15

Antalet konsumtionsenheter i hushållet utgörs av kvadratroten av antalet personer i hushållet. Samma ekvivalensskala används i samtliga tabeller från LIS. Valet av ekvivalensskala påverkar sannolikt jämförelserna mellan länderna i mindre grad.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 1. Andel ekonomiskt utsatta utifrån tre olika gränser Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 40, 50 eller 60 procent av medianen i det egna landet

Land År Hela Befolkningen Barn

Procent av Medianen Procent av Medianen

40 50 60 40 50 60

Danmark 1997 5,7 9,2 17,1 5,6 8,7 14,5 Finland 2000 2,1 5,4 12,4 1,3 2,8 8,0 Norge 2000 2,9 6,4 12,3 1,6 3,4 7,5 Sverige 2000 3,8 6,5 12,3 1,8 4,2 9,2

Holland 1994 4,9 8,1 13,7 4,9 8,1 12,9 Frankrike 1994 3,4 8,0 14,1 2,9 7,9 14,3 Belgien 1997 3,3 8,0 14,4 3,2 7,7 13,7 Irland 1996 4,0 12,3 21,8 5,0 14,4 23,6 Luxemburg 2000 1,4 6,0 12,5 2,1 9,1 18,3 Tyskland 2000 4,9 8,3 13,1 4,6 6,8 11,2 Österrike 1997 4,4 8,0 14,2 6,5 10,2 17,3 Italien 2000 7,3 12,7 19,9 10,5 16,6 26,5

USA 2000 10,8 17,0 23,8 14,1 21,9 30,2 Kanada 1998 7,6 12,8 19,7 9,2 16,3 23,8 Storbritannien 1999 5,8 12,5 21,3 5,5 15,4 27,0 Källa: Luxembourg Income Study. Anm. Europeiska länder har delats in i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi.

2.4. Ingen ökad ekonomisk utsatthet bland barnen

Trots en ökad uppmärksamhet kring barns ekonomiska utsatthet finns det inga belägg för att andelen skulle ha ökat generellt under 1990-talet.

16

Det tycks inte heller kunna skönjas någon tydlig trend

vad avser skillnaden mellan länder under denna period och inte heller har barnens andel bland de ekonomiskt utsatta ökat. Enligt en studie på LIS-data minskade andelen barn som tillhör familjer med låg ekonomisk standard under 1990-talet i några länder, medan

16

Vleminckx och Smeeding 2001; Unicef Innocenti 2000; Förster 2000

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

den steg i andra länder och höll sig relativt konstant i de flesta övriga länder.

17

Trots att det skulle gå att belägga att barnfattigdomen minskat/ökat i enskilda länder mellan två specifika år skulle en liten förändring av observationsperioden istället kunna visa en motsatt trend. Förändringen över en tidsperiod kan också te sig olika beroende på om gränsen sätts till 50 eller 60 procent av medianinkomsten. Det man emellertid kan säga om andelen barn som lever i familjer med en låg ekonomisk standard är att det funnits och fortfarande finns stora variationer mellan länder. Med några få länder undantagna är det också slående att det skett relativt små förändringar under den period som redovisas i tabell 2 nedan.

Den största ökningen av andelen ekonomiskt utsatta barn noteras för Österrike mellan åren 1987 och 1997. Ökningen är cirka 7 procentenheter om beräkningen görs utifrån en gräns satt till 60 procent av medianinkomsten men knappt 4 procentenheter om strecket sätts till 40 procent. Den förhållandevis kraftiga ökningen i andelen barn med en låg ekonomisk standard för Sverige mellan 1992 och 2000 kan till stor del förklaras av val av tidpunkt för observationerna. År 1992 hade Sverige just drabbats av en lågkonjunktur som ännu inte hade påverkat hushållens ekonomi fullt ut. Den därpå kommande nedgången i ekonomin och de nedskärningar som gjordes hade dock effekter ända till 2000.

18

17

Bradbury, Jenkins och Micklewright 2001

18

SCB 2003. Det bör också noteras att analysenheten förändrats över tid. År 1992 tillämpades familjeenhet medan 2000 räknades samtliga individer med gemensam kosthushållning med i hushållet, se vidare beskrivning av kosthushåll i kapitel 3.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 2. Förändring i andelen med låg ekonomisk standard Förändring i procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet

19

under 40, 50 eller 60 procent av medianen i det egna landet

Land År Hela Befolkningen

Barn

Procent av Medianen Procentav Medianen

40 50 60 40 50 60 Danmark 92–97 1,9 2 2,4 3,2 3,7 4,1 Finland 91–00 –0,5 –0,3 1,2 0,1 0,5 2,5 Norge 91–00 0,6 0 0,2 –0,2 –1,8 –2,5 Sverige 92–00 –0,3 –0,2 0,2 0,2 1,2 3

Belgien 88–97 1,4 3,4

3 1,9 3,9 2,4

Frankrike 89–94 –1,4 –0,9 –1,4 –1 –0,4 –1,2 Holland 91–94 1,1 1,8 1,5 0 0 –0,9 Irland 87–96 –0,4 1,2 1,8 0,3 0,6 –1,5 Luxembourg 91–00 0,5 1,3 0,1 1,3 3,7 1,7 Tyskland 89–00 1,6 2,8 2 2,3 2,2 0,5 Österrike 87–97 1,6 1,3 2,5 3,9 5,4 7,4 Italien 89–00 2,9 3 2,4 5,4 5,3 5,3

Storbrit. 91–99 –0,9 –2,1 –1,5 –3,1 –3,1 0,1 Kanada 87–98 0,7 1,4 2,2 0 1,4 1,8 USA 91–00 –0,7 –0,5 0,3 –2,6 –2,4 –1,3 Källa: Luxembourg Income Study. LIS. Anm. Europeiska länder har delats in i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi.

2.5. Ekonomiskt utsatta under flera år

Det är en avsevärd skillnad i att ha en låg ekonomisk standard under något enstaka år jämfört med att vara ekonomiskt utsatt år efter år.

Att mäta inkomströrligheten är ett sätt att få en uppfattning om hur många hushåll eller individer som är ekonomiskt utsatta under flera år. En studie genom förd av OECD

20

analyserar förhållandena

under första halvan av 1990-talet i Sverige, USA, Storbritannien,

19

Antalet konsumtionsenheter i hushållet utgörs av kvadratroten av antalet personer i hushållet. Samma ekvivalensskala används i samtliga tabeller från LIS. Valet av ekvivalensskala påverkar sannolikt jämföreslerna mellan länderna i mindre grad.

20

Oxlet mfl. 2000.

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Nederländerna, Kanada och Tyskland. Studien visar att skillnaden i andelen med en låg ekonomisk standard mellan Sverige och USA, ökar kraftigt när man jämför andelen ekonomiskt utsatta över längre tid. Vidare framgår det av OECD:s jämförelse att inkomströrligheten är störst i Sverige och Nederländerna och minst i USA och Storbritannien. Andelen långvarigt ekonomiskt utsatta (ekonomiskt utsatta under en hel sexårsperiod) var nästan sex gånger så stor i USA som i Sverige. Vidare var 31,5 procent av invånarna i USA ekonomiskt utsatta någon gång under den undersökta sexårsperioden. Detta är nästan tre gånger så stor andel som i Sverige. Sverige hade den lägsta andelen ekonomiskt utsatta av alla studerade länder.

Studien visar vidare att de länder som har lägst andel ekonomiskt utsatta under ett givet år, också är de länder som har den högsta inkomströrligheten. I analysen drar man slutsatsen att länder med högre andel ekonomiskt utsatta under ett givet år också har högre andel som förblir utsatta under lång tid.

2.6. Jämlika och ojämlika länder

De andelar med en låg ekonomisk standard som rapporteras för olika länder utifrån olika studier säger ofta litet om hur många individer eller familjer som lever på gränsen att hamna i ekonomisk utsatthet. Inte heller säger de mycket om hur stor andel som har relativt goda inkomster. För att nyansera bilden är det möjligt att beräkna hur stor andel av barnhushållen som har en inkomst strax över gränsen för ekonomisk utsatthet eller med andra ord ligger på gränsen att betraktas som utsatta. Barn som tillhör familjer med en inkomst mellan 50 och 70 procent av medianinkomsten i det egna landet kallar vi här ”nästan utsatta”. Också enligt detta mått har de nordiska länderna en låg andel ekonomiskt utsatta barn.

Studerar man däremot andelen barn i de olika länderna som har en ”genomsnittlig inkomst” det vill säga mellan 75 och 150 procent av medianinkomsten uppvisar Norge, Sverige, Danmark och Finland de högsta andelarna på mellan 66 och 70 procent. Skillnaderna är stora jämfört med framförallt de engelsktalande länderna och Italien. I dessa länder tillhör knappt 40 procent av barnen till familjer med inkomster under 75 procent av medianinkomsten för befolkningen medan detta är fallet för drygt 20 procent av de nordiska barnen.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

De länder som uppvisar högst andel ekonomiskt utsatta barn har också högst andel barn i rika familjer. Så är det i de engelsktalande länderna och i Italien. Inkomstspridningen är stor i dessa länder. I Norden, där spridningen är liten, skiljer sig inkomsterna i genomsnitt mindre från medianinkomsten och det är få inkomstsvaga men också få rika.

Tabell 3. Ekonomiskt svaga och ekonomiskt starka Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 upp till mer än 150 procent av medianen i det egna landet.

Land År Andel av

medianen

< 50 % 50–75% 75–150% >150%

Danmark 1997 8.7 16.0 66.9 8.4 Finland 2000 2.8 20.9 66.2 10.1 Norge 1995 3.9 18.8 70.1 7.3 Sverige 2000 4.2 17.8 67.4 10.6

Belgien 1997 7.7 17.4 62.2 12.8 Frankrike 1994 7.9 21.6 54.9 15.6 Holland 1994 8.1 18.3 64.4 9.1 Luxemburg 1994 4.5 28.8 56.7 10.0 Tyskland 2000 6.8 20.0 62.4 10.8 Österrike 1997 10.2 24.9 55.2 9.7 Italien 1995 20.2 24.6 38.7 16.5

Australien 1994 15.8 22.6 49.4 12.2 Storbritannien 1999 15.4 25.5 42.1 17.0 Kanada 1998 16.3 20.4 50.1 13.3 USA 2000 21.9 19.7 41.9 16.5 Källa: Luxembourg Income Study

2.7. Skillnader i ekonomisk utsatthet

Varför varierar då den ekonomiska utsattheten för barnen och deras familjer mellan länderna? En förklaring kan naturligtvis vara problem och svårigheter att mäta och jämföra barns ekonomiska situation mellan länder. Som tidigare påpekats är ofta dataunderlaget bristfälligt och dessutom kan definitioner av såväl inkomster som hushållsbegrepp i varierande grad skilja sig åt. Men

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

trots att detta beaktas så bekräftar åtskilliga studier såväl skillnadernas existens som struktur.

Studier som försökt klarlägga skillnader i andel ekonomiskt utsatta barn i olika länder har framförallt fokuserat på följande områden:

  • förälderns/föräldrarnas anknytning till arbetsmarknaden,
  • socialpolitikens betydelse (framförallt olika transfereringar)
  • samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden,
  • familjens storlek och sammansättning.

Familjer som tillhör en etnisk minoritet eller har ett utländskt ursprung har en ökad risk att hamna i ekonomisk utsatthet. Detta gäller för bland annat USA, Kanada, Frankrike, Tyskland.

21

.

Sannolikt gäller det även för många andra länder. Även i Sverige lever en relativt större andel av familjerna med utländsk bakgrund i ekonomisk utsatthet. De är också överrepresenterade bland familjer med långvarigt beroende av ekonomiskt bistånd.

22

2.8. Anknytningen till arbetsmarknaden

Familjens anknytning till arbetsmarknaden har stor betydelse även om det inte alltid visar sig möjligt att försörja familjen på den lön som föräldrarna eller föräldern erhåller. Såväl lönernas struktur som föräldrars anknytning till arbetsmarknaden skiljer sig väsentligt åt mellan länder.

En av OECD gjord jämförelse av risken att hamna i ekonomisk utsatthet beroende på hushållstyp visar att hushåll där ingen av föräldrarna förvärvsarbetar löper den högsta risken

23

. Andelen ekonomiskt utsatta i den gruppen visar också den största variationen mellan länderna både bland ensamstående och sammanboende föräldrar. Resultaten antyder att det finns stora skillnader mellan länderna vad gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Bland de länder som vi redovisar har de allra flesta högre och ofta betydligt högre tal bland ensam-

21

Se bland annat Hernandez och Charney 1998; Frick och Wagner 2000; Jeandidier et al 2000: Glasman 2000.

22

Franzén 2003; Nordenstam 2002; Socialstyrelsen 200X

23

Förster 2000.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

föräldrar utan jobb än bland sammanboende med barn där ingen förvärvsarbetar.

Forskning visar att i familjer där någon av föräldrarna är arbetslös ökar risken för ekonomisk utsatthet. Särskilt stor är risken för dem med långa perioder av arbetslöshet och för familjer där bägge föräldrarna är arbetslösa. I de flesta av EU:s medlemsländer brukar dessa familjer lyftas fram som de mest utsatta.

24

Antalet barn som tillhör hushåll utan förvärvsarbetande vuxen har ökat i de flesta OECD länder. År 1996 levde 7,5 procent av alla barn inom OECD i denna typ av hushåll. I genomsnitt bodde hälften av dessa barn med en ensamstående förälder. Andelen barn som bor med två vuxna där en arbetar har dock minskat över tiden. I genomsnitt bor omkring en tredjedel av barnen i denna typ av familj.

25

Inte oväntat är risken för ekonomisk utsatthet mindre vanlig i familjer där en förälder förvärvsarbetar jämfört med hushåll där ingen förvärvsarbetar. Återigen är det ensamföräldrarna, och då särskilt de ensamstående mödrarna, som uppvisar de högsta andelarna ekonomiskt utsatta i de flesta länder. Att ha en låg ekonomisk standard är vanligare bland förvärvsarbetande ensamförälder än bland sammanboende par med endast en förvärvsarbetande.

I ekonomiskt utsatta hushåll med barn lever i genomsnitt mer än 60 procent av barnen med åtminstone en förvärvsarbetande. Barnhushåll i vilka ingen av föräldrarna arbetar omfattar i genomsnitt endast en tredjedel av de utsatta hushållen med barn. Omkring hälften av dessa är ensamförälderfamiljer. Länder med stor andel ekonomiskt utsatta ensamförälderfamiljer är Tyskland, Holland, Norge samt Storbritannien

I några länder är förvärvsverksamheten för ensamstående föräldrar relativt hög, så är fallet t.ex. i Sverige och Norge. Det bidrar till en lägre andel ekonomiskt utsatta ensamföräldrar generellt i dessa två länder. Förvärvsintensiteten har ökat dramatiskt, delvis som ett resultat av en ökad utbildningsnivå bland kvinnor. Mellan 1996 och 2001 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen i EU länderna med omkring fem procentenheter. Även mäns sysselsättningsgrad ökade, dock inte lika mycket, vilket medfört att skillnaderna mellan könen i detta avseende fortsätter att minska. År 2001 var skillnaden

24

Se bland annat Biterman och Bojerson 2002; Duncan och Brooks-Gunn 1997; Phipps 1999; Statistics Canada 2001; Vleminckx och Smeeding 2001.

25

Förster och Pearson 2001

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

omkring 18 procentenheter.

26

Trots dessa framsteg har kvinnor i

många länder problem att komma in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten bland kvinnor är högre än för män. År 2001 var arbetslösheten inom EU-länderna 8,6 för kvinnor och 6, 4 för män (ibid.).

Tabell 4. Ekonomiskt utsatta hushåll med och utan jobb Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet

Land År Hela befolkningen

Ensamföräldr ar

Sammanboende föräldrar

Arbet

ar ej

Arbetar Ingen

a r b e t a

r

En Bägge

Danmark 1994 4,7 34,2 10,0 6,0 3,6 0,4 Finland 1995 4,9 9,9 3,0 3,6 3,5 1,5 Norge 1995 4,4 29,6 4,6 30,6 3,9 0,1 Sverige 1995 6,4 24,2 3,8 9,5 6,0 0,8

Belgien 1995 7,8 22,8 11,4 16,1 2,8 0,6 Frankrike 1994 7,5 45,1 13,3 37,5 7,3 2,1 Holland 1995 6,3 41,3 17,0 51,4 4,7 1,2 Tyskland 1994 9,4 61,8 32,5 44,8 5,6 1,3 Grekland 1994 13,9 36,8 16,3 22,0 15,1 5,0 Italien 1993 14,2 78,7 24,9 69,8 21,2 6,1

Storbritannien 1995 11,9 69,4 26,3 50,1 19,3 3,3 Australien 1994 9,3 42,1 9,3 18,3 8,9 5,0 USA 1995 17,1 93,4 38,6 82,2 30,5 7,3 Källa: Vleminckx och Smeeding 2001 eds, Oxley et al sid. 384–385, samt Förster (2000) p. 101.

2.9. Socialpolitikens betydelse – transfereringar

Resultaten ovan antyder att det finns stora skillnader mellan länderna när det gäller nivåer i de institutionella stöden till barnfamiljer och till arbetslösa. Detta för oss in på nästa förklaring som

26

ibid.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

lyfter fram socialpolitikens betydelse (framförallt omfattning av transfereringar). Flera studier visar att inkomsttransfereringar ofta förhindrar ekonomisk utsatthet bland barn i OECD-länderna genom att lyfta barnfamiljerna över gränsen för ekonomisk utsat thet

27

. De kontanta b idragen hindrar en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet och omfattningen av de familjepolitiska stöden är en viktig förklaring till att andelen ekonomiskt utsatta barn är lägre i de nordiska länderna än i andra länder. Analyser av LIS data visar att det finns ett tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Enligt en OECD stud ie

28

är

familjestöden särskilt betydelsefulla för ensamförälderhushåll med förvärvsinkomster och parhushåll med låga inkomster och fler barn.

Skillnader i politiska instrument betyder att i vissa länder minskar andelen med en låg ekonomisk standard (jämfört med före skatter och transfereringar) med så mycket som 20 procent, medan i andra minskar andelen med så litet som 5 pr ocent

29

. Oxley et al har funnit att de kontanta familjestöden är nödvändiga för att skydda en stor grupp barn från ekonomisk utsatthet i Belgien, Frankrike, Holland, Storbritannien och Österrike, medan stöden var klart för låga i Grekland, Irland, Italien, Portugal och Spanie n

30

.

De fann också att familjestöden var särskilt betydelsefulla för hushåll/familjer med förvärvsinkomster, särskilt gällde detta ensamförälderhushåll och parhushåll med låga inkomster. En annan studie av barns ekonomiska utsatthet, gällande Kanada, USA, Holland, Norge och Storbritannien, visar att inkomsttransfereringar har stor betydelse i samtliga dessa länder utom USA.

31

Det finns emellertid en risk att behovsprövade barnbidrag, riktade till de ekonomiskt svagaste familjerna, kan skapa negativa incitament för viljan att arbeta. Denna risk är, enligt en OECDrapport

32

, särskilt stor i låglöneyrken med låga kvalifikationskrav på

arbetet.

Som påpekades ovan beror skillnader mellan länder också på variationer i lönenivåer, arbetstidsmönster och skatter mellan

27

Se bland annat Bradbury och Jäntti 1999 och 2000; Oxley et al 2001; Vleminckx och Smeeding 2001.

28

Oxley et al 2001.

29

OECD 2003.

30

Oxley et al 2001.

31

Phipps,1999.

32

Oxley et al 2001.

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

länderna. De negativa incitamenten för att vilja arbeta kan bero på att en ökning av arbetsinkomsten inte påverkar den disponibla inkomsten s.k. marginaleffekter eller fattigdomsfälla. Det kan också vara så att den disponibla inkomsten inte ökar alls, eller endast marginellt, när en person övergår från arbetslöshet till arbete, s.k. arbetslöshetsfälla. En jämförelse

33

av marginaleffekterna

inom OECD och för en familjetyp (ensamstående med två barn) visar att Sverige har något högre marginaleffekter (omkring 55 procent

34

) än i de flesta andra EU länder. I sex av EU länderna är

dock marginaleffekterna högre än i Sverige. Vad gäller skillnader mellan länder i fråga om arbetslöshetsfällor visar samma studie att marginaleffekten vid övergången från arbetslöshet till arbete för merparten av länderna ligger runt 80 procent

35

för gruppen

ensamstående med två barn.

Som en kompletterande bild kan noteras att, i en internationell jämförelse, relativt sett få av de som blir arbetslösa i Sverige är arbetslösa under en längre period

36

.

2.10. Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden

Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har också stor betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet. Olika studier visar att inkomstprövade barnbidrag eller andra inkomstprövade familjepolitiska stöd, riktade till de ekonomiskt utsatta familjerna, kan skapa negativa incitament för viljan att arbeta. Familjepolitiska stöd med höga marginaleffekter kan leda till att det relativa utbytet av att arbeta blir så låg att det inte lönar sig att arbeta. Därför är generella stöd med en tydlig arbetslinje att föredra och stöden med de höga marginaleffekterna bör minimeras.

Det har betydelse för barnens ekonomiska situation hur stat och kommun på olika sätt stödjer barnfamiljer.

En annan mycket viktig faktor som förklarar en stor del av skillnaderna i omfattningen av ekonomisk utsatthet bland barn i de olika länderna är statens och kommunernas stöd till barnfamiljerna. Det kan vara både genom direkta ekonomiska stöd och genom

33

Näringsdepartementet 2003.

34

Beräknat vid en genomsnittlig industriarbetarlön. För en detaljerad beskrivning se Näringsdepartementet 2003 s.92ff.

35

Beräknat vid en genomsnittlig industriarbetarlön.

36

Se OECD 2003.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

subventionerad service i olika former, t.ex. i form av subventionerad barnomsorg och barnhälsovård som en del i den generella välfärdsmodellen. Tillgång till barnomsorg är enligt flera internationella studier en central förutsättning för framförallt ensamstående föräldrar skall kunna komma in och stanna kvar på arbetsmarknaden. Internationella jämförelser har visat att länder som har en välutbyggd generell välfärd tenderar att ha lägre ekonomisk utsatthet.

37

Det betyder att för Sverige och de nordiska länderna spelar de

offentliga tjänsterna en viktig roll bakom den låga andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Kvinnlig förvärvsverksamhet i kombination med offentlig barnomsorg i vissa länder, bl.a. Sverige, har kraftigt bidragit till att begränsa den ekonomiska utsattheten inte minst bland ensamstående mödrar.

Det finns också ett antal analyser som på makronivå visar ett relativt starkt samband mellan ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer och familjepolitikens omfattning och struktur. Detsamma gäller på individnivå.

38

Några forskare menar att den ekonomiska

familjepolitiken har en viktig roll framöver för att minska den ekonomiska utsattheten (och indirekt för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer) i många europeiska länd er.

39

Analyser av LIS data visar att det finns ett tydligt negativt samband mellan graden av generositet i föräldraledighet och andelen med en låg ekonomisk standard bland barnfamiljer. Länder med betald föräldraledighet har en lägre andel barnfamiljer med låg ekonomisk stan dard

40

.

2.11. Ekonomiskt bistånd – internationella jämförelser

Socialbidrag kan, som påpekats i kapitel 1, utgöra en indikation på ekonomisk utsatthet. Liksom jämförelser av inkomster mellan länder är jämförelser av socialbidrag komplexa. En orsak är att systemen kan vara mycket detaljerade där olika typer av ersättningar ingår i ett land men inte i ett annat. Till exempel hanteras bostadsbidraget i Sverige via socialförsäkringarna medan det i andra länder är ett utpräglat stöd inom socialbidragssystemet.

I en studie kring transfereringar och ekonomiskt bistånd i Sverige, Finland, Danmark, Tyskland, Österrike, Italien och

37

Cantillon och Van den Bosch 2002; Solera 2001; Ferrarini 2003).

38

Forssen 1998; Palme och Kangas 2000; Solera 2001 resp Smeeding & Vleminkx 2001; Jeandidier & Albisier 2002

39

Cantillon & Van den Bosch, 2002

40

Ferrarini (2003)

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Spanien

41

har man undvikit detta problem genom att beräkna den

Garanterade Lägsta nivån av inkomst (GLI) i respektive land.

42

GLI

omfattar den totala disponibla nettoinkomsten för en familj där ingen arbetar och där man är utanför arbetslöshetsförsäkringen. Inkomsten består således av de familjeekonomiska stöd man fortfarande är berättigad till samt olika typer av socialbidrag.

Denna inkomst jämförs med en gräns för ekonomisk utsatthet. Den definieras som andelen individer med en inkomst under 50 procent av genomsnittlig disponibel inkomst i respektive land och justerad för försörjningsbörda. Jämförelserna görs sedan för olika familjesammansättningar och olika antal barn. För jämförbarhetens skull redovisas i tabell 5, GLI omräknad med s.k. real växelkurs eller PPP (Purchasing Power Parity). Kvoten mellan GLI och det nationella måttet visar om bidragen räcker för att lyfta familjerna över gränsen för låg ekonomisk standard. Ett värde över 100 innebär att den garanterade lägsta inkomsten är större än gränsen. Stöden förmår ge familjen en inkomst som tar dem över fattigdomsstrecket. Är kvoten under 100 innebär det att stöden inte räcker till.

Som utgångspunkt för analysen klassificerar länderna i tre kluster i enlighet med Esping-Andersons (1990) typologi (se appendix) De nordiska länderna har en garanterad lägsta inkomst som genomgående ligger över gränsen för låg ekonomisk standard d.v.s. stöden räcker genomsnittligt till. Socialpolitiken, som här inkluderar delar av socialförsäkringen och behovsprövade stöd inklusive socialbidrag, är ofta tillräckliga för att hindra barnfamiljer att hamna i ekonomisk utsatthet. Detta gäller också Österrike.

41

För Österrike och Spanien redovisas förhållanden i de mest gynnsamma delarna i respektive land.

42

Kazepov och Sabatinelli 2001.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

I Tyskland och i de sydeuropiska länderna är den definierade gränsen genomgående högre än den garanterade lägsta inkomsten varför stöden inte räcker till. I grunden handlar det om olika syn på välfärd och på vilket sätt och i vilken grad staten griper in.

43

Även om kontanta familjepolitiska stöd och anknytningen till arbetsmarknaden var för sig är av betydelse för att minska andelen barn i familjer med en ekonomiskt utsatt situation är de ensamma otillräckliga som instrument för att eliminera ekonomisk utsatthet bland barn.

44

Andra interventioner är också nödvändiga.

45

Flera

studier menar att familjerelaterad ekonomisk utsatthet är lägst i de länder som har en kombination av förvärvsarbete, kontanta transfereringar och offentlig barnomsorg, där den senare främjar föräldrars möjlighet att komb inera arbete och familj.

46

Några studier förespråkar den svenska modellen som åtgärd för att minska ekonomisk utsatthet bland barn i Europa. Det som framförallt lyfts fram är kombinationen av familjepolitik, hög förvärvsfrekvens bland kvinnor, barnomsorg för att underlätta arbete och familj och möjligheten till föräldraledighet.

47

43

(se t.ex. Esping Andersen, 1994).

44

Bradbury och Jäntti 2001

45

se också Ross, Roberts och Scott 2000; Skoufias och McClafferty 2001

46

(Palme och Kangas, 2000; Cantillon och van Den Bosch 2002; Ferrarini 2003

47

(se t.ex. Cantillon & van den Bosch 2002; Kamerman et al 2003).

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Tabell 5. Garanterad lägsta inkomst jämförd med gränsen för låg ekonomisk standard Garanterad lägsta inkomst (GLI) i landet omräknad med PPP och GLI/gränsen för låg ekonomisk standard.

Land Ensamstående med

Par med

1 barn 2 barn 3+ barn 1 barn 2 barn 3+ barn

Danmark GLI 1 325 1 556 1 768 1 757 1 951 2 099 Relativ GLI 149 131 119 135 122 111 Finland GLI 895 1 174 1 421 1 166 1 420 1 661 Relativ GLI 127 125 121 113 112 111 Sverige GLI 884 1 176 1 230 1 346 1 434 1 715 Relativ GLI 121 122 110 115 109 110 Tyskland GLI 876 1 180 1 404 1 032 1 322 1 548 Relativ GLI 92 93 88 74 77 76 Österrike* GLI 1 052 1 349 1 718 1 356 1 698 2 021 Relativ GLI 113 112 110 99 101 101 Italien GLI 896 1 039 1 167 978 1 106 1 224 Relativ GLI 95 82 74 71 65 61 Spanien** GLI 434 500 567 500 566 634 . Relativ GLI 58 51 46 46 42 40 Källa: Kazepov och Sabatinelli (2001) Gräns för låg ekonomisk standard = procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet. OECD.s ekvivalensskala *= Mest generösa delen av Österrike (övre Österrike) **= Områden i Spanien med de bästa utfallen(Baskien)

2.12. Familjesammansättningens betydelse

Familjesammansättningens betydelse lyfts ibland fram som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan olika länder i andel ekonomiskt utsatta barn. Detta beroende på att familjer med många barn har fler att försörja eller att familjer med bara en vuxen för-

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

sörjare har mindre inkomster att bidra med till försörjningen. Familjens sammansättning och struktur har förändrats i västvärlden, särskilt gäller detta under andra halvan av förra seklet. Vissa länder har etablerat stabila nya mönster medan andra fortfarande är i en förändringsfas. Det handlar om skilsmässor och separationer, om samboförhållanden och ensamförälderhushåll. Andelen som gifter sig har minskat i många länder och skilsmässorna har permanentats på en hög nivå.

48

I Sverige inträffade

många av dessa demografiska förändringar jämförelsevis tidigt. Även om gifta par och deras barn fortfarande utgör den vanligaste familjekonstellationen har den minskat i andel jämfört med de flesta andra familjetyper.

Ensamförälderhushåll har blivit allt vanligare. Dock är variationen stor mellan länder. Där man initialt haft få ensamförälderhushåll stiger andelen alltjämt. Barnafödandet har minskat i de flesta EU länder men också i många andra länder. De nordiska länderna hade dock under slutet av 1980-talet en unik positiv utveckling av födelsetalen samtidigt som det fortsatte att sjunka i Väst- och Sydeuropa. Men från början av 1990-talet sjönk eller stagnerade barnafödandet också i Norden. Nedgången i Sverige var dock exceptionell och de övriga nordiska länderna har idag en högre fruktsamhet än Sverige. Barnen (under 15 år) utgör i EUländerna omkring 17 procent av befolkningen och ca 21 procent av befolkningen i OECD.

49

En genomgående trend är att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren, särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna. Familjens sammansättning har stor betydelse för barns levnadsförhållanden. Det är belagt i flera studier att risken att hamna i ekonomisk utsatthet är högre för familjer med en ensamstående mor men också för familjer med många barn.

50

I samtliga redovisade länder är den ekonomiska utsattheten mer utbredd i ensamförälderhushållen än i familjer med sammanboende föräldrar. I USA och Kanada är nära hälften av mödrarna ekonomiskt utsatta. Australien, Österrike och Irland kommer inte långt efter. De lägsta andelarna återfinns i Norge och Sverige med drygt 10 procent.

48

Kamerman et al 2003

49

Förster och Pearson 2002: Eurostat 2003

50

se bland annat Biterman och Bojerson 2002; Duncan och Brooks-Gunn 1997; Phipps 1999; Statistics Canada 2001; Vleminckx och Smeeding 2001

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Det finns inget tydligt samband mellan andelen barn som bor med en ensamstående mor och andelen av dessa som är ekonomiskt utsatta. Högst andel ensamstående mödrar finns i Storbritannien följt av USA med i båda fallen höga andelar ekonomiskt utsatta. Men i Sverige, som också har hög andel ensamföräldrar, är andelen mycket lägre.

En hög andel ekonomiskt utsatta barn i ett land förklaras inte av att landet har en hög andel ensamstående mödrar. Beräkningar utifrån LIS data avfärdar detta och visar att den relativt höga andelen ekonomiskt utsatta bland ensamföräldrar står för en mycket liten del av variationerna i ekonomisk utsatthet mellan länderna.

51

Det visar sig att de tre förklaringarna (se ovan) bakom skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan olika länder som redovisats ovan är mycket viktigare än förändringar i familjesammansättningen. Inte heller andra befolkningsförändringar verkar ha något stort förklaringsvärde för skillnaderna i ekonomisk utsatthet mellan OECD-länderna. Till exempel, när det gäller familjer med många barn är det viktigt att påpeka att samtidigt som barnafödandet minskat i de flesta OECD-länder har andelen ekonomiskt utsatta barnfamiljer antingen ökat eller varit stabil. Vidare är det en genomgående trend i OECD-länderna att den genomsnittliga hushållsstorleken minskat under de senaste tio åren, särskilt gäller detta i några av de nordiska och sydeuropeiska länderna.

51

Bradbury och Jäntti 1999 s.24

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 6. Barn och föräldrar med en låg ekonomisk standard Procentandel med disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50 procent av medianen i det egna landet

Land ÅR Samtliga Samman- Ensam- Andel som

barn boende stående bor med en-

föräldrar mor samst.mor %

Danmark 1997

8.7

4.9 30.2 14.1

Finland 2000

2.8

2.1 – 12.8

Norge 2000

3.4 2.0 11.3 14.5

Sverige 2000

4.2

2.3 12.9 17.8

Belgien 1997

7.7

7.2 – 8.9

Frankrike 1994

7.9

6.1 25.3 9.3

Holland 1994

8.1

6.6

26.4

7.6

Irland 1996

14.4 11.1 43.4 10.3

Luxemburg 2000

9.1

7.7 – 6.7

Storbritannie n

1999 15.4

10.0 34.0 21.7

Tyskland 2000

6.8

2.7 35.5 12.3

Österrike 1995

15.0

11.4 44.0 10.8

Italien 2000

16.6

16.5 – 4.9

Spanien 1990

12.2

11.5 25.4 4.9

Australien 1994

15.8

11.9 46.3 10.6

Kanada 1998

16.3

10.5 49.6 14.3

USA 2000 21.9 14.8 49.3 19.5 Källa: Luxembourg Income Study

2.13. Att minska andelen ekonomiskt utsatta barn

Ekonomisk utsatthet bland barn är ett prioriterat ämne i de flesta OECD länder. Detta gäller i viss mån även de länder som redan har en relativt låg andel ekonomiskt utsatt a barn.

52

Framförallt har de

anglosaxiska länderna och EU satt barnens ekonomiska situation på agendan.

53

Det finns ett antal länder med mycket höga andelar

som har ett större arbete framför sig för att få till en dramatisk minskning.

54

52

Nordenstam 2002

53

se t.ex Unicef Innocenti Center 2000; Bradbury och Jäntti 2001.

54

Phipps 1999

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

De länder med lägst andel barn i ekonomiskt utsatta familjer, framförallt de nordiska länderna, har lyfts fram som föredömen i bekämpandet av ekonomisk utsatthet bland barn.

55

Några av de faktorer som lyfts fram är:

  • medvetenhet och uppmärksamhet kring barns ekonomiska utsatthet trots redan relativt goda förhållanden,
  • fokusering på arbete, full sysselsättning och hög kvinnlig förvärvsverksamhet,
  • generella system snarare än behovsprövade,
  • sociala rättigheter utifrån medborgarskap snarare än familjeställning eller arbetsställning,
  • jämn inkomstfördelning,
  • möjlighet att förena arbete och familj,
  • vidmakthållande av ett gott skatteunderlag och
  • höga sociala utgifter.

55

se Unicef 2000; Kamerman et al 2003

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Referenser

Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.

Biterman, D. & Borjeson, M. eds. (2002). Social Report 2001. The national report on social conditions in Sweden. International Journal of Social Welfare 11, Special Supplement.

Bradbury, B. & Jantii, M. (1999). Child Poverty Across Industrialised Nations. Florence, Italy: UNICEF Innocenti Center.

Bradbury, B. & Jantii, M. (2001). Child Poverty Across the Industrialised World: evidence from the Luxembourg Income Study, in Koen Vleminsckx and Timothy Smeeding, Eds., Child Well-Being Child Poverty, and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know? Bristol, England: University of Bristol, The Policy Press. 11–32.

Bradbury, B., Jenkins, S.P., & Micklewright, J. (2001). Eds. The Dynamics of Child Poverty in Industrialised Countries. Cambridge, England: Cambridge University Press.

Brooks-Gunn, J. and Duncan, G. (1997). The effects of poverty on children. The Future of Children,Special Issue, Children and Poverty. 7(2), 55–71.

Cantillon, B., Ghysels, J., Mussche, N., Van Dam, R. (2001), 'Female employment differences, poverty and care provisions', European Societies, jrg. 3, 4, p. 447–469.

Cantillon B. och K. Van den Bosch (2002)Social Policy Strategies to Combat Income Poverty of Children and Families in Europé. Working Paper No. 336. Luxembourg Income Study Working Paper Series.

Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (2000), Family Poverty, Welfare Reform, and Child Development, Child Development 71: 188–96.

Eurostat (2003), The social situation in the European Union 2003.

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Ferrarini T (2003) Parental Leave Institutions in Eighteen Post-war Welfare States. Doktorsavhandling, Institutet för Social Forskning. Stockholms universitet.

Forssen, K. (1998) “Child Poverty and Family Policy in OECD Countries.” Luxembourg Income Study Working Paper, No. 178. Luxembourg.

Frick, J. & Wagner, G. (2000). “Short Term Living Conditions and Long Term Prospects of Immigrant Children in Germany.” Berlin, Germany: German Institute for Economic Research. Discussion Paper # 229.

Franzén E. (2003) I välfärdsstatens väntrum. Studier av invandrares socialbidragstagande. Doktorsavhandling, Institutionen för Socialt Arbete, Göteborgs universitet.

Förster, M., assisted by M. Pellizzari (2000), “Trends and driving factors in income inequality and poverty in the OECD area”, OECD Labour Market and Social Policy Occasional Papers, No. 42, Paris.

Förster, M. and M. Pearson (2000), “Income distribution in OECD countries”, OECD Development Centre Conference on Poverty and Income Inequality in Developing Countries: A Policy Dialogue on the Effects of Globalisation, Paris, November/December.

Glasman, D. (2000). Des ZEP aux REP: Pratiques et Politiques. Toulouse: Editions SEDRAP.

Hernandez, D. & Charney, E. (Eds.) (1998). From Generation to Generation: The Health and Well-Being of Children in Immigrant Families. Washington, DC: National Research Council.

Jeandidier, B., Hausmann, P., Vleminckx, K., De Wever, R., Zanardelli, M. (2000). Dans quelle mesure les transferts de politique familiale et d’aide sociale réduisent-ils la pauvreté des enfants? Une comparaison France-Luxembourg-Etats-Unis. Document PSELL No 121. Luxembourg: Ed. CEPS.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Kamerman S. B., Neuman M., Waldfogel J., och J. Brooks-Gunn (2003 ) Social Policies,Family Types and Child Outcomes in Selected OECD Countries, DELSA/ELSA/WD/SEM(2003)6

Kangas O. och J. Palme J (2000) Does Social Policy Matter? Poverty Cycles in OECD Countries, International Journal of Health Services, 30 (2).

Kazepov, Y. and Sabatinelli, S., “How Generous are Social Assistance Schemes ?”, Social Assistance in Europe : a comparative study on minimum income in seven European countries, M. Heikkilä and E. Keskitalo (eds.), STAKES National Research and Development Centre for Welfare and Health, Gummerus Printing, Saarijärvi.

Mejer, L. & Linden, G. (2000) Persistent income poverty & social exclusion in the European Union. Statistics in Focus. Population and Social Conditions. Luxembourg: Eurostat.

Micklewright, J. & Stewart, K. (2000). The Welfare of Europe’s Children: Are EU Member States Converging? Bristol, Eng.: The Policy Press, University of Bristol.

Nordenstam, U. (2002) “ECEC (Early Childhood Education and Care) for Children from Low-Income Families and Bi-Lingual Children in Sweden,” Country Paper, OECD Workshop on ECEC for Bi-Lingual Children and Children in Low-Income Families. Oslo, Norway, June 6–7, 2002. Processed.

Näringsdepartementet (2003) Benchmarking av näringspolitiken 2003 – Sverige i ett internationellt perspektiv. Näringsdepartementet Ds 2003:62.

OECD. (1999a). Early Childhood Education and Care: Norway Background Report and Country Note,1999. Paris, France: OECD Publications.

OECD. (1999b). Early Childhood Education and Care: Sweden Background Report and Country Note,1999. Paris, France: OECD Publications.

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

OECD. (1999c) A Caring World: The New Social Policy Agenda. Paris, France: OECD Publications.

OECD. DEELA/ELSA/WP1 (2000) 6. Family Friendly Policies: The Reconciliation of Work and FamilyLife. Paris, France: OECD Publication.

OECD. (2000). Early Childhood Education and Care Policy in Finland: Background Report. Prepared for the OECD Thematic Review of ECEC Policy. Paris, France: OECD Publications.

OECD. (2001a) Starting Strong: Early Childhood Education and Care. Paris, France: OECD Publications.

OECD. (2001 b) “Family-Friendly Policies; Social Policy Aspects of Child Development.” Proposal.

OECD. (2001c) “Balancing Work and Family Life,” Chapter 4, in Employment Outlook, Paris, France: OECD Publications.

OECD. (2003) Employment Outlook Paris, France: OECD Publications.

Oxley, H., T.T. Dang and P. Antolin (2000), “Poverty dynamics in six OECD countries”, OECD Economic Studies No. 30, pp. 7–52, Paris.

Oxley, H., T.T. Dang, M. Förster and M. Pellizzari (2001), “Income inequality and poverty among children and households with children in selected OECD countries: trends and determinants”, in Child Well-being, Child Poverty and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know?, Smeeding and Vleminckx (eds.), pp. 371–405, The Policy Press, Bristol.

Phipps, S. (1999). An International Comparison of Policies and Outcomes for Young Children. Canadian Policy Research Network, Inc. Ottawa, CN: Renoulf Publishers.

SCB 2003. Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Solera, C. “Income and Transfer Support for Mothers Employment,” in Koen Vlemincks & Timothy Smeeding Eds. (2001). Child Well-Being, Child Poverty, and Child Policy in Modern Nations: What Do We Know? Bristol, England: University of Bristol, The Policy Press.

Smeeding, T.M., P. Saunders, J. Coder, S. Jenkins, J. Fontall, A. Hagenaars, R. Hauser, and M. Wolfson. 1993. “Poverty, Inequality and Family Living Standards Impacts Across Seven Nations: The Effect of Noncash Subsidies for Health, Education and Housing,” Review of Income and Wealth, 39(3).

Unicef Innocenti Center. Florence, Italy. (2002) Report Card, A League Table of Educational Disadvantage in Rich Nations.

Vleminckx, Koen & Timothy Smeeding (red) (2001), Child Welllbeing, child poverty, and child policy in modern nations, Bristol: The Policy Press.

Östberg, Viveca (2001), Hälsa och välbefinnande, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001:55

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

Appendix

Att jämföra ekonomisk utsatthet bland barn mellan länder

Internationella jämförelser av andelen barn i familjer som lever i en ekonomiskt utsatt situation utgår vanligtvis från en relativ beskrivning av den ekonomiska utsattheten. Det mest använda måttet är andelen individer eller hushåll med en disponibel inkomst under en viss gräns, ofta 60 procent av medianinkomsten i det egna landet. Hushållens disponibla inkomster räknas om till disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Det innebär att man tagit hänsyn till antalet medlemmar i familjen. Detta är också det mått som EU tillämpar som en indikator för ”risk för fattigdom”.

56

Eftersom det är medianen i respektive land som redovisas kommer gränsen, räknat i absoluta värden, att vara olika stora i de olika länderna. Gränsen för ekonomisk utsatthet i Sverige skiljer sig alltså från det i t.ex. Danmark och Finland. Även om justeringar görs för hur mycket pengarna är värda i respektive land, dvs. omräkning med köpkraftsparitet, skulle gränsen sannolikt skilja sig åt mellan länder.

Beräkningar av antalet individer som har en inkomst under en viss gräns säger inte så mycket om den genomsnittliga inkomstnivån bland de ekonomiskt utsatta. Per definition kan den utsatte ha såväl 59 procent som 9 procent av medianinkomsten. Genom att även redovisa 40 respektive 50 procentgränserna ges dock en mer nyanserad bild av struktur på ekonomisk utsatthet i de olika länderna.

Förutom de relativa måtten tillämpar OECD absoluta nivåer. För att kunna jämföra olika länders belopp brukar man då räkna om dem med hjälp av s.k. real växelkurs eller köpkraftspariteter (PPP). Även om metoden har sina svagheter ger den viss information om hur mycket man får för sina inkomster i olika länder.

57

studier tillämpar direkta mått i jämförelser mellan länder.

58

Vid

komparativa analyser av barns ekonomiska situation handlar det nästan uteslutande om förekomsten av låg inkomst och då den inkomst familjen eller hushållet har. Information om direkta observationer av individers och i synnerhet barns upplevelser av sina levnadsförhållanden är i allmänhet svårare att ta fram. Inkomststatistik och information om transfereringar och individers ekono-

56

Eurostat 2000; Smeeding 2002

57

Se t.ex. Bradbury och Jäntti 1999.

58

Ibid.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

miska situation är däremot omfattande. Redovisningarna nedan kommer därför framförallt att bygga på sådan statistik.

Omfattningen av subventionerade eller fria offentliga tjänster till barnfamiljerna påverkar också levnadsnivån.

59

Där kan länderna

skilja sig kraftigt åt utan att det framgår av måttet på ekonomisk utsatthet. Tvärtom räknas skatter, som helt eller delvis bekostar sådana tjänster, bort från de redovisade disponibla inkomsterna utan att värdet av olika förmåner läggs till

Jämförbarheten av inkomster mellan länder är alltid problematisk, framförallt därför att kulturella och institutionella förhållanden skiljer sig åt. Men även nivån på levnadsstandarden mätt på andra sätt uppvisar stora skillnader. Till och med inom ett land kan den variera högst avsevärt. Ett stort problem, om alls möjligt att avgöra, är hur man upplever ekonomisk utsatthet och om det upplevs på samma sätt i olika länder.

Dataunderlag

Det finns flera olika källor ur vilka man kan hämta jämförbara data över barns eller barnfamiljers ekonomiska situation. Utöver nationella undersökningar och registerdata har Luxembourg Income Study (LIS) sedan 1983 samlat in data från ett tjugotal länder i syfte att öka möjligheterna till jämförelser av inkomster och inkomstfördelning mellan länder. I praktiken är LIS-databasen en samling av inkomstundersökningar i vilka det finns information om inkomster, transfereringar etc. för hushåll och individer. Andra statistikkällor för analyser av inkomstfördelning och ekonomisk utsatthet är bland andra EUROSTAT och OECD.

De resultat som redovisas ovan utifrån LIS data är i huvudsak hämtade från sammanställd statistik på LIS hemsida (www.lisproject.org). Även om LIS anses innehålla den bäst lämpade informationen för jämförelser av inkomster mellan länder finns det en mängd faktorer att vara observant på. Detta gäller såväl vid beräkningar av ekonomisk utsatthet som vid tolkning av utfallen. För det första ingår ett begränsat antal länder och år i jämförelsen. För det andra är uppgifterna insamlade vid givna tidpunkter varför länder kan befinna sig i olika faser av konjunkturen. Detta behöver dock inte försvåra jämförbarheten. De flesta länder inom EU delar den internationella konjunkturens

59

se Smeeding et.al. (1993).

Ds 2004:41 Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer

svängningar. Trots det kan enskilda länders konjunkturer befinna sig i andra faser.

Medan vissa länders inkomstuppgifter härrör från enkätundersökningar har bland annat Sverige hämtat uppgifter från inkomstregister. Den definition på disponibel inkomst sin tillämpas här skiljer sig från den som används i den officiella svenska inkomststatistiken. Innebörden av inkomstbegreppet är dock densamma även om LIS gjort omräkningar för att underlätta jämförelser mellan länder.

Välfärdsregimer

En teori som har fått stor spridning vad gäller analyser kring individers och familjers försörjningsproblematik är sociologen Esping-Andersens (1990) typologisering av policysystem. Han definierar tre olika välfärdsregimer, den liberala, konservativa och socialdemokratiska och för att analytiskt kunna särskilja dessa utgår han från samspelet mellan tre olika försörjningssystem; marknaden, staten och familjen.

Den välfärdsstat till vilken Sverige, och de nordiska länderna räknas, är den socialdemokratiska. I den antas staten ha ett grundläggande ansvar för medborgarnas villkor. Bidragen är till största delen generella och ges utifrån allmänna kriterier till grupper som antas vara i behov av dem, i några få fall utges behovsprövade bidrag. De generella stöden är kombinerade med en aktiv arbetsmarknadspolitik och en hög offentlig service gentemot barnfamiljer. Detta bidrar till möjligheten att kombinera arbete och familjeliv och genererar en låg andel barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer.

Den liberala välfärdsstaten utgår från att individen har ansvar för att finna sin försörjning från marknaden. Stöd från staten utgår i princip då individerna misslyckas med detta. Vissa stöd, såsom pensioner, kan dock ges lika till alla medborgare, i övrigt är merparten av stöden behovsprövade. Stöden är i de flesta fall är riktade till de grupper som har störst behov. Individen och familjen har ett stort eget ansvar att klara av sin egen försörjning och litet stöd från staten utgår för att underlätta möjligheten att kombinera arbete och familjeliv. Som en konsekvens kännetecknas liberala välfärdsregimer av en relativt hög andel barn i ekonomiskt utsatta familjer. Exempel på liberala välfärdsstater är Storbritannien och USA.

Internationella jämförelser av barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

I den konservativa välfärdsstaten, såsom t.ex. Tyskland och Frankrike, är familjen försörjningsenheten i samhället. Stöden kanaliseras därför till familjen vilken har ansvar för medlemmarnas försörjning. En stor del av de socialpolitiska stöden är obligatoriska och kopplade till yrkestillhörighet. Exempel på stöd är pensioner. Staten har inte något direkt ansvar för barntillsyn eftersom detta ansvar anses ligga på familjen. Andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer i dessa länder ligger på en nivå mellan de två andra regimerna.

Även om det inte enligt Esping-Andersens typologi finns några renodlade välfärdsregimer som bygger på antingen familj, stat eller marknad så finns en förklaringspotential till deras samspel. Typologien är också användbar och har tillämpats för att förklara enskilda länders speciella välfärdsprofiler, men också förekomsten av och orsakerna till försörjningsproblem och ekonomisk utsatthet.

3. Barn i familjer med låg ekonomisk standard

3.1. Inledning

Som det nämnts i kapitel 1 har vi valt att använda ett antal olika angreppssätt för att ge en så korrekt bild som möjligt av hur många barn som lever i en ekonomiskt utsatt situation. Analysen i detta kapitel kommer att baseras på måttet andelen individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av disponibel medianinkomst för hela befolkningen. Sextio procent av medianen är en indikator på risk för fattigdom

1

och används enligt överens-

kommelse i alla EU-länder. Det betyder att indikatorn mäter risken för ekonomisk utsatthet och inte ekonomisk utsatthet i sig. Fortsättningsvis refereras indikatorn låg ekonomisk standard i meningen låg (redovisad) ekonomisk standard. Det bör här också påpekas att EU successivt börjat tillämpa 50-procentsgränsen som standardmått på ekonomiskt utsatthet.

Detta kapitel försöker alltså beskriva hur många barn det är som lever i familjer med en låg ekonomiskt standard. Vi redovisar förhållanden från 1991 fram till år 2002 och beskrivningen görs utifrån bl.a. familjesammansättning, ålder, svensk eller utländsk bakgrund samt socioekonomisk och regional tillhörighet.

Vi kompletterar beskrivningen med en jämförelse mellan andelen med låg ekonomisk standard i meningen ovan och andelen med låg materiell standard såsom den framgår från uppgifter som individerna själva lämnat i intervjuundersökningar. En uppsättning självrapporterade variabler mäter i vilken grad respondenten pga. bristande ekonomiska resurser tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster. Dessa variabler bygger i sin tur upp ett s.k. deprivationsindex som används för att beräkna andelen individer eller hushåll med låg materiell standard. Medan låg inkomst således utgör en indirekt indikator på låg ekonomisk standard är depriva-

1

Se t.ex. Atkinson et.al. (2002).

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

tionsindex en direkt indikator på graden av materiell standard. Den redovisade inkomsten fångar inte alltid hushållens verkliga ekonomiska situation. Det finns hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard. Det kan också finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst inte har råd att konsumera vissa typer av varor. Det är anledningen till att vi ansett det viktigt att komplettera inkomstmåtten med direkta mått.

I därpå följande avsnitt görs en beskrivning och analys av faktorer som påverkar förekomsten av låg ekonomisk standard bland barnen och deras familjer.

När det handlar om det redovisade antalet och andelen barn som lever i familjer med risk för ekonomisk utsatthet beror detta till stor del på beräkningsgrunder och metoder. Några av dessa metoder beskrivs och analyseras i kapitlet.

I nästa kapitel fokuserar vi på barn i familjer som mottar ekonomiskt bistånd.

3.2. Att beräkna låg ekonomisk standard

Beskrivningen från olika undersökningar av hur många barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer refererad ovan tydliggör vikten av att vara uppmärksam på vad som mäts men också på hur det mäts. Det finns ett antal frågor att ta ställning till innan det är möjligt att beräkna hur många individer som är ekonomiskt utsatta. De mest centrala frågorna och olika ställningstaganden i rapportens beräkningar beskrivs i följande punkter. En mer detaljerad beskrivning och analys kring hur olika definitioner och antaganden påverkar skattningarna av andelen ekonomiskt utsatta barn görs i de avsnitt som följer samt i appendix.

  • Barn definieras i huvudsak som individer i åldrarna från 0 till och med 17 år. I vissa fall i åldrarna 0-19 år.
  • Definitionen av hushåll
  • Med hushåll avses om inte annat anges s.k. kosthushåll, vilket omfattar alla personer som bor i samma bostad och har gemensam ”hushållning”.
  • Definitionen av inkomst
  • Med inkomst menas, om inte annat anges, individens eller hushållets disponibla inkomst.
  • För att ta hänsyn till hur många personer i hushållet som skall dela på inkomsten justeras denna med en

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

konsumtionsenhetsskala. Om inte annat anges redovisas den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet (också benämnd ekonomisk standard).

  • Vid beräkningar av disponibel inkomst per konsumtionsenhet används, om inte annat anges, den konsumtionsenhetsskala som togs fram av SCB på uppdrag av Socialstyrelsen

2

och som även användes av kommit-

tén Välfärdsbokslut

3

. For tsättningsvis benämns denna Soc/Vfb-skalan. Resultat utifrån fyra andra konsumtionsenhetsskalor beräknas och diskuteras också.

  • Den tidsenhet som används för att mäta inkomster är kalenderår.
  • Trots att kosthushållet utgör inkomstenheten är analysenheten i de flesta fall individer. Detta innebär att när vi studerar andelen med låga inkomster får varje individ inom kosthushållet samma betydelse dvs. hushållets individer antas leva på samma ekonomiska standard.
  • Dataunderlaget är SCB:s undersökning om Hushållens Ekonomi (HEK) åren 1991, 1993-2002.
  • Risk för ekonomisk utsatthet eller Låg ekonomisk standard definieras som att ha en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av disponibel medianinkomst för befolkningen.

I och med att vi nu för in antaganden som skiljer sig jämfört med de som tillämpades i föregående kapitel kommer bilden att se annorlunda ut. Generellt kommer en större andel individer i beskrivningen att ha en låg ekonomisk standard. Det är dock viktigt att påpeka att resultaten i den internationella jämförelsen fortfarande gäller och att svenska barns ekonomiska situation i det sammanhanget har varit och är mycket god.

3.3. Andel barn med låg ekonomisk standard

Hur många barn lever i familjer som enligt detta mått riskerar hamna i en ekonomisk utsatt situation? Enligt beräkningar i tabell 1 levde 12,3 procent, eller 235 000, av samtliga barn år 2002 i familjer med en låg ekonomisk standard, mätt som en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen.

2

Socialstyrelsen 1999

3

Jansson (2000).

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Enligt tabellen är det vanligare att barn och barnfamiljer riskerar en ekonomiskt utsatt situation än att vuxna utan barn gör det. Det är dock viktigt att notera att resultatet är beroende av vilken ekvivalensskala som används (se vidare avsnitt 3.6.3). Mätt över samtliga individer minskade andelen med en låg ekonomisk standard något fram till år 1994, figur 1. Sett över hela perioden har andelen dock ökat.

Tabell 1. Risk för ekonomisk utsatthet. År 2002 Andel Individer i hushåll med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2002. Procent och antal..

Andel(antal) under 60% av medianen

Barn 0–17 år 12,3(235 000) Vuxna utan barn 9,8(447 000) Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Andelen barn 0–17 år i familjer med en låg ekonomisk standard har fluktuerat mellan åren men sett över hela perioden har det skett en tydlig ökning

4

. Barns po sition jämfört med individer utan barn försämrades fram till 1996. Skillnaderna har sedan under perioden 1996–2000 minskat något, för att åter öka under år 2002. Om man även studerar andelen med en inkomst i ett band kring 60 procents gränsen, såsom i figur 2 finner man att ju högre gräns (andelen under 70 procent) desto kraftigare framstår förändringarna under perioden. Med en lägre gräns (under 50 procent av medianinkomsten för befolkningen) noteras en långsam och jämn ökning. Att inte bara andelen under 60 utan också andelen under 70 procent av medianen tenderar att öka från år 2000 skulle, om utvecklingen fortsätter, kunna leda till att en allt större andel av barnen kommer att leva i familjer med en disponibel inkomst på gränsen till låg ekonomisk standard. En slutsats man kan dra är att den nedre delen av fördelningen har varit förhållandevis stabil och att det som styr utvecklingen av hur många som hamnar under gränsen för låg ekonomisk standard är den valda gränsen i sig. I följande avsnitt ges en fördjupad beskrivning av barn i familjer med en låg ekonomisk standard och hur det i olika grad samvarierar med bland annat barns ålder, familjesituation och boendeort.

4

Bilden förändras inte nämnvärt då beskrivningen görs för barn 0-19 år. Andelen minskar

genomgående med någon tiondels procentenhet.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 1. Andel individer med en låg ekonomisk standard. Andel individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

Barn 0-17 år

Vuxna utan hemmavarande barn

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 2. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard samt andelen under 50 respektive 70 procent. Andelen barn 0-17 år i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50, 60 och 70 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

70 procent

60 procent

50 procent

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.3.1. Barns ålder

Under barnens uppväxt förbättras ofta familjens ekonomi. De äldre barnen har i genomsnitt äldre föräldrar, vilka jämfört med yngre har en något högre löneinkomst. När barnen blir äldre kan föräldrarna även utöka sitt förvärvsarbete och ofta ökar också deras löner.

I figur 3 beskrivs andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard för några åldersgrupper. En större andel av 0–5-åringar än av äldre barn lever i familjer med risk för ekonomiskt utsatthet.

5

År

2002 gällde det 17 procent av de yngsta mot 7 procent bland 16–17åringar. I samtliga åldersgrupper har andelen ökat mellan 1991 och 2002 men mer bland yngre än bland äldre barn. Det innebär att skillnaderna mellan åldersgrupper ökat under perioden.

5

Detta bekräftar också kommittén Välfärdsbokslutets resultat, se Fritzell (2001)s.158.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 3. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard i olika åldersgrupper. Andel barn i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelat i ålderskategorier. 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

0-5 år

6-15 år

16-17 år

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Jämförelserna ovan bygger på hushållens disponibla årsinkomst. Inkomster kan och brukar ofta variera över åren och påverkas av om någon av föräldrarna tillfälligt jobbar deltid, är föräldraledig eller sjukskriven. Det är naturligtvis också så att samhällsekonomin har betydelse för enskilda barnfamiljers ekonomiska standard. För att få en säkrare bild av hur barns risk för ekonomisk utsatthet över en längre period redovisas i tabell 2 genomsnittlig andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard under två perioder. Den första beskriver den ekonomiska krisen i mitten av 1990-talet, åren 1994–1996 medan den andra avser uppgången i ekonomin, åren 2000–2002. Tabellen bekräftar den tidigare bilden att andelen med en låg ekonomisk standard ökat. I genomsnitt hade drygt 9 procent av barnen en låg ekonomisk standard under krisåren medan andelen var ett par procentenheter högre under början av 2000-talet.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 2. Genomsnittlig andel individer med en låg ekonomisk standard 1994-1996 och 2000-2002. Andel individer i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. uppdelat efter barns ålder jämfört med vuxna utan barn. Genomsnitt 1994-1996 och 2000-2002. Procent.

Andelen under 60 procent av medianinkomsten

1994–1996 2000–2002 0–5 år 11,3 14,7 6–15 år 8,9 10,4 16–17 år 6,3 6,8 Samtliga barn 0–17 9,5 11,3 Vuxna utan hemmaboende barn

7,0 9,4

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.3.2. Familjesammansättning

Den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer och en avsevärt större andel av barnen i ensamförälderfamiljer lever i en situation med risk för ekonomiskt utsatthet. Detta förhållande har inte förändrats under den period som redovisas i figurerna nedan. Faktum är att andelen barn i ensamförälderfamiljer som har en låg ekonomisk standard har mer än fördubblats under perioden, från 10 procent år 1991 till 24 procent år 2002. För barn till sammanboende föräldrar ökade andelen med knappt två procentenheter.

1990-tals krisen drabbade barn till ensamföräldrar relativt hårdare. Det är också tydligt att barnen och deras familjer drabbades hårdare av den ekonomiska nedgången under 1990-talet än vuxna utan barn. Det gäller även om man enbart ser på barn med sammanboende föräldrar. De hade under hela 1990-talet en sämre situation än sammanboende utan barn.

Även bland ensamstående utan barn har många en låg ekonomisk standard. Utvecklingen ligger ungefär på samma nivå som för ensamstående med barn. Variationen mellan åren för ensamstående med barn kan förklaras av en ansamling av hushåll med inkomster nära gränsen för ekonomisk utsatthet. En liten förändring av medianinkomsten mellan två år kan därför påverka hur stor andel av gruppen som räknas till dem med låg ekonomisk standard.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

För att få en uppfattning om hur många barn till ensamstående föräldrar som har inkomster under respektive över gränsen för en låg ekonomisk standard redovisas också andelen under 50 respektive 70 procent av medianinkomsten för befolkningen. En relativt låg andel av dessa barn har en svag ekonomisk situation, dvs. en låg andel under 50 procent. En mycket högre andel har dock en ekonomisk standard strax över gränsen, utifrån 70 procent av medianen. Denna andel ökar också kraftigare under perioden jämfört med andelen under 50 respektive 60 procent, särskilt tydligt är detta under början av 2000-talet.

Figur 4. Andel individer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter familjesammansättning. Andel individer i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter familjestatus. 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 2 0 25

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

Ensamstående utan barn

Sammanboende utan barn

Barn med sammanboende föräldrar Barn med ensamstående förälder

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 5. Andel barn med en ensamstående förälder med en låg ekonomisk standard samt andelen under 50 respektive 70 procent. Andelen barn 0-17 år med en ensamstående förälder med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 50, 60 och 70 procent av medianen för befolkningen. År 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

50 procent 60 procent

70 procent

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.3.3. Antal syskon

Att den ekonomiska standarden varierar mellan olika familjekonstellationer beror naturligtvis på skillnader i försörjningsbörda. För ensamstående föräldrar handlar det om förekomsten av endast en lön och kostnader förknippade med ytterligare hushållsmedlemmar, i detta fall barn. För barn till sammanboende föräldrar finns det oftast två förvärvsinkomster, men ju fler familjemedlemmar som skall försörjas på inkomsten desto mindre del blir det till var och en.

6

I figur 6 redovisas hur stor andel av barn med syskon som lever i familjer med en låg ekonomisk standard

7

. En tydlig bild är att ju fler syskon barnen har desto större andel riskerar att hamna i eko-

6

Notera igen att vi studerar individens (barnets) ekonomiska standard i det hushåll

individen bor. Varje individ tilldelas hushållets disponibla inkomst per konsumtionsenhet.

7

Tyvärr tillåter inte datamaterialet en uppdelning av ensamförälderhushåll med olika antal

barn. Notera att barn definieras här som 0-19 år. En redovisning för 0-17 år skulle i detta fall ge marginellt högre andel med låg ekonomisk standard.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

nomisk utsatthet. Relativt få barn med inga eller endast ett syskon lever i familjer med låg standard. Andelen är dock avsevärt högre för barn med många syskon och över perioden är den för flera år högre än den för barn med en ensamstående förälder. Notera också att den ökande trenden är mer uttalad bland barn med en ensamstående förälder.

Figur 6. Andel barn 0-19 år med en låg ekonomisk standard uppdelad efter familjesammansättning och antal syskon. Andel barn 0-19 år i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter familjestatus och antal syskon. 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

Barn med ens ams t åend e fö räld er

Barn med s ammanb o end e fö räld ar o ch ing a s ys ko n

Barn med s ammanb o end e fö räld rar o ch 1 s ys ko n

Barn med s ammanb o end e fö räld rar o ch 2 eller fler s ys ko n

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Även om äldre föräldrar i genomsnitt har högre förvärvsinkomster kan den ekonomiska standarden i familjen bli sämre eller ökningen senareläggas om det till exempel tillkommer syskon i familjen. Den ekonomiska standarden kan också försämras för barnen vid en separation. Det är alltså flera faktorer, både yttre och inre, som påverkar familjens ekonomi och hur den utvecklas under barndomens lopp. Negativa ekonomiska effekterna kan vidare förstärkas om de

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

inträffar under en lågkonjunktur, då de allmänna försörjningsvillkoren är sämre.

En analys gjord av SCB

8

visar att effekterna för individen till stor

del beror på familjens förutsättningar för försörjning såsom situationen på arbetsmarknaden och förändringar i välfärdssystemet. Förutsättningarna har varierat under 1990-talet. Under åren i mitten på decenniet var förutsättningarna sämre men har därefter i genomsnitt förbättrats för barnen och deras familjer. SCB:s beräkningar visar bland annat att för 6-åringarna som levde med sammanboende föräldrar och 3 år senare har upplevt en separation minskade i genomsnitt den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet. Detsamma gällde för 9-åringarna när de studerades igen vid 13 års ålder. Minskningen var dock mindre för de barn som upplevde en separation i slutet av 1990-talet då konjunkturen vänt uppåt.

3.3.4. Barns ålder och familjesammansättning

Jämförelser av barns ekonomiska utsatthet efter ålder och familjesammansättning, dvs. om de har ensamstående eller sammanboende föräldrar, pekar på några tydliga mönster. Barn i förskoleåldern och som har ensamstående föräldrar är den grupp som har den lägsta ekonomiska standarden. Det är också tydligt att skillnaderna mellan dessa barn och övriga grupper ökat mellan 1991 och 2002.

Även bland äldre barn med en ensamstående förälder har andelen med låg ekonomisk standard ökat och ligger i genomsnitt över den för barn med sammanboende föräldrar. För barn med sammanboende föräldrar har visserligen andelen ökat men inte alls i samma utsträckning. Åldersmönstret går också igen för barn till sammanboende föräldrar, dvs. en större andel av de yngre barnen lever i familjer med låg standard, även om skillnaderna är mindre.

8

SCB (2002).

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 7. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter ålder och familjesammansättning. Andel barn i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter barnets ålder och familjestatus. 1991, 1993-2002. Procent.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

B a rn 0-5 å r till e ns a m s tå e nde fö rä lde r B a rn 6-17 å r till e ns a m s tå e nde fö rä lde r B a rn 0-5 å r till s a m m a nbo e nde fö rä ldra r B a rn 6-17 å r till s a m m a nbo e nde fö rä ldra r

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.3.5. Regionala och lokala skillnader

Barnfamiljers ekonomiska standard ser olika ut beroende på var i landet de bor. I genomsnitt är det en något större andel barn i storstäderna som lever i familjer som riskerar en ekonomiskt utsatt situation. Beräkningarna nedan visar på omfattningen i landets regioner (s.k. H-regioner) år 2001, se figur 8. Störst andel återfinns i och kring Göteborg och Malmö och lägst andelar i större städer.

Variationen är dock större inom respektive region men framförallt inom de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna.

9

Tyvärr är skatt-

9

Salonen (2003)

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

ningar av ekonomisk standard och utsatthet på kommun och stadsdelsnivå förknippade med en relativt stor osäkerhet. Befintliga register i vilka dylika analyser är möjliga (registret över totalbefolkningen och inkomst och taxeringsregistret) överskattar andelen barn som lever med en ensamstående förälder (se vidare analys i detta kapitel).

Figur 8. Andel barn i familjer med en låg ekonomisk standard uppdelad efter regioner

10

.

Andel barn i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter regioner. År 2001. Procent.

0 5 10 15 20 25

Göteborg

Malmö

Tätbygd

Mellanbygd

Stockholm

Glesbygd

Större städer

Procent

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Trots metodologiska svårigheter är det viktigt att få en uppfattning om hur många barn som lever i familjer med låg ekonomisk standard i olika regioner, kommuner och stadsdelar. Ett bidrag ges i Rädda Barnens rapporter.

11

I Salonen 2003 definieras

barnfattigdom som att barnen lever i familjer som har en låg

10

Indelningen i regioner är gjord enligt SCBs så kallade H-regioner.

11

Salonen 2002a, 2002b, 2003. Även om de metodologiska problemen inte lösts i dessa rapporter ger resultaten en viss vägledning kring regionala och lokala skillnader.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

ekonomisk standard och/eller mottar ekonomiskt bistånd.

12

Analyserna i rapporten bygger på uppgifter från SCB:s inkomst- och taxeringsregister och omfattar förutom samtliga kommuner i landet även stadsdelar i Stockholm, Göteborg och Malmö.

13

Bland kommuner med en låg andel barnfamiljer med låg ekonomisk standard återfinns många kranskommuner i storstadsregionerna. Störst andel återfinns i de tre storstadsregionerna, Stockholm, Göteborg och Malmö, vilket delvis bekräftas av beräkningarna i denna rapport. Enligt Salonen är barnfattigdomen minst i landets välbärgade förortskommuner.

De senaste tio åren har antalet barn ökat mer i storstäderna än i övriga landet. Detta återspeglar delvis den strukturella omflyttning som skett med ökade flyttströmmar till storstadsområdena och en fortsatt utflyttning från gles- och landsbygden. En stor del av de inflyttningar som skett från utlandet har också koncentrerats till storstadsområdena och ofta i de så kallade miljonprogramsområdena där bostäder funnits tillgängliga. Totalt ökade antalet barn i de tre storstäderna mellan år 1991 och år 2001 med ca 42 000 medan de i övriga landet minskade med 2 000. I början av 2000talet bodde vart sjunde barn i någon av de tre storstäderna. Därmed har det skett en utjämning av andelen barn mellan storstad och övriga landet.

3.3.6. Barn i familjer med utlandsfödda föräldrar

Då man studerar ekonomisk utsatthet på lokal nivå är det ofrånkomligt att inte också relatera till andelen barn med ”utländsk bakgrund” och aspekter kring segregation. Flera studier pekar på att barn med utrikesfödda föräldrar är en särskilt utsatt grupp.

14

Men

det finns stora skillnader inom denna grupp när det gäller ekonomisk standard. Skillnaderna mellan grupperna har också ökat under 1990-talet. Vidare är barnfamiljer med minst en utrikes född förälder kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd (se vidare kapitel 4 i denna rapport). Hur stora skillnaderna är

12

Inkomststandard definieras som disponibel inkomst per KE dividerat med en nämnare bestående av utgiftsnorm plus en norm för boendekostnad (se Salonen 2003 s.16). Ett värde under 1 innebär en låg inkomststandard. Vi noterar också att sättet på vilket detta sammansatta fattigdomsmått konstruerats är okonventionellt och kan ifrågasättas.

13

Uppgifterna om barnens inkomster beräknas utifrån ett familjebegrepp och inkomstdefinition i SCB:s Inkomst- och Taxeringsregister. Denna datakälla överskattar antalet barn till ensamföräldrar. Se vidare analys i detta kapitel.

14

Se t.ex. Fritzell (2001); SCB (2003a); Salonen (2003); Socialstyrelsen (2004).

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

beror bland annat på vilket land föräldrarna kommer ifrån men också på vistelsetiden i Sverige

15

.

Omkring en fjärdedel av samtliga barn har på ett eller annat sätt en utländsk bakgrund.

16

Det är vanligare att barnet är fött i Sverige

men med en av föräldrarna, eller båda födda utomlands än att barnet själv invandrat. År 2001 var ca 107 000 barn i åldern 0 – 17 år själva födda utomlands medan 164 000 barn som var födda i Sverige hade föräldrar som båda var födda utomlands. Knappt 200 000 barn hade en förälder född utomlands. Sammantaget hade ca 480 000 barn någon form av utländsk bakgrund.

Variationen, mellan storstädernas stadsdelar, i andel barn med utländsk bakgrund är mycket stor. Enligt Salonens beräkningar (2003) var spridningen 1991 mellan 10 och 90 procent medan den ökat år 2001 till mellan 6 procent (Styrsö i Göteborg) och 95 procent (i Rinkeby i Stockholm). I tolv stadsdelar – fyra i vardera storstad – utgör barn med utländsk bakgrund en majoritet av stadsdelens samtliga barn. Vad studien särskilt pekar på är att skillnaden mellan barn med svensk respektive utländsk bakgrund i storstäderna generellt sett har ökat mellan 1991 och 2001. Inte i någon stadsdel är andelen med låg ekonomisk standard bland barn med utländsk bakgrund lägre än för barn med svensk bakgrund i samma stadsdel (år 2001).

Situationen för barn som tillsammans med sina familjer under 1990-talet lämnade krigshärjade länder är givetvis annorlunda än för många av de barn som är födda i Sverige med utlandsfödda föräldrar och som ofta levt i Sverige under många år. Under åren 1992–1995 tog Sverige emot ett stort antal flyktingar. Merparten, omkring 80 000, kom från det forna Jugoslavien. Till största delen var det familjer med barn eller personer i barnafödande ålder som kom till Sverige. De första åren efter invandringen är många till stor del beroende av ekonomiskt stöd.

Det är viktigt att påpeka att de karakteristika som tillskrivs individer i form av utlandsfödd eller annan etnisk bakgrund inte i sig är en förklaring till ekonomisk utsatthet. Däremot har denna grupp ofta en svag anknytning till arbetsmarknaden och därmed i viss mån socialförsäkringssystemet (se vidare kapitel 4 om barnfamiljer och biståndsstagande)

17

.

I tabell 3 och figur 9 redovisas den ekonomiska standarden för barn med föräldrar födda i norden och utomlands samt för vuxna

15

ibid.

16

SCB (2003a)

17

Läsaren hänvisas även till Integrationsverket 2003.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

utan barn. I tabellen redovisas referenspersoner födda i Sverige och Norden i kategorin Norden. Kategorin Norden + övriga länder omfattar endast sammanboende vuxna där en av de sammanboende är född i norden och den andre utanför norden. Referensperson och eventuell sammanboende född utanför norden klassas i tabellen som född Utanför norden. Denna kategori delas därefter upp i övriga EU plus sex OECD länder, Övriga Europa samt Övriga länder

18

.

Enligt resultaten i denna rapport har utrikes föddas situation inte nämnvärt förbättrats under den redovisade perioden. En fortsatt stor andel av barn med föräldrar födda utanför norden lever med en låg ekonomisk standard. Vad som är oroande är att trenden tycks fortsätta mot ökade skillnader. Det är dock stor skillnad om en eller bägge föräldrar är födda utanför norden. Andelen med låg ekonomisk standard är avsevärt lägre bland barn med en förälder född utanför norden än när bägge är födda utanför norden. Notera dock att ökningen har varit något större jämförd med nordenfödda.

Även förälders vistelsetid i landet har betydelse för risken att hamna i ekonomisk utsatthet. Barn vars föräldrar levt i Sverige under kort tid har en svagare position än de med föräldrar som bott länge. Utvecklingen under den redovisade perioden antyder att det inte heller i detta avseende skett någon dramatisk förbättring för någondera kategorin

19

.

18

Fördelningen på födelseregion kan grovt delas in i EU/EES 30%, Övriga Europa 22%, Afrika 5%, USA, Kanada, Nya Zeeland, Australien 1,5%, Latinamerika 5,5%, Asien 22,5%, Turkiet 3% och okänd/statslös 10% (Integrationsverket 2004).

19

Se också kapitel 4 i denna rapport.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 3. Andel individer med en låg ekonomisk standard. Barn i familjer med utlandsfödd förälder samt vuxna utan barn. Andel individer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten. Uppdelat efter födelseland. Procent.

Andel under 60 procent av medianinkomsten

Barn 0–19 år med föräldrar födda i

1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Norden

1

6,5 8,7 7,6 5,9 6,8 7,2 6,6 7,8

Norden + övr länder (sammanboende)

2

6,4 9,5 9,0 12,1 133,4 7,3 10,3 13,4

Utanför Norden

23,3 36,4 38,7 40,5 43,0 34,6 39,9 40,5

därav Övriga EU15 + 6 OECD

3

6,9 12,0 14,3 32,7 32,5 4,3 12,8 17,3

Övriga Europa

19,7 33,2 38,9 30,3 26,5 38,4 35,0 31,4

Övriga länder

28,5 40,2 39,9 46,1 51,0 36,3 44,9 49,7

Vuxna utan barn Norden

1

7,0 6,6 6,6 5,7 6,3 7,1 7,1 7,5

Norden + övr länder (sammanboende)

2

2,4 7,1 5,1 7,2 7,8 4,7 6,7 7,9

Utanför Norden

21,8 27,8 31,0 30,8 32,7 30,1 31,9 32,6

därav Övriga EU15 + 6 OECD

3

20,7 23,2 38,8 33,1 35,7 33,6 31,4 33,2

Övriga Europa

13,0 19,2 22,5 18,6 20,0 22,8 26,5 26,0

Övriga länder

28,8 35,6 35,2 38,4 41,7 34,3 37,2 38,1

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

1

Referensperson och ev. sammanboende är född i Norden.

2

Sammanboendehushåll där en av de sammanboende är född i Norden

och den andre utanför Norden.

3

Hushåll där referensperson och ev. sammanboende är född i Australien,

Nya Zealand, Japan, Kanada, USA, Schweiz eller EU exklusive Norden.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 9. Andel barn 0-19 år i familjer med en låg ekonomisk standard. Andel barn 0-19 år i hushåll med en disponibel inkomst under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. Uppdelad efter föräldrar födda i respektive utanför norden. År 1991, 1993-2001. Procent.

0 5 10 15 20 25 30 35 40 45 50

1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Procent

Vuxna uta n ba rn fö dda i No rde n

B a rn 0-19 å r m e d fö rä ldra r fö dda i No rde n

B a rn 0-19 å r m e d fö rä ldra r fö dda uta nfö r No rde n

Vuxna uta n ba rn fö dda uta nfö r No rde n

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.3.7. Socioekonomisk tillhörighet

Förvärvsarbete är den i särklass viktigaste inkomstkällan för såväl familjer med som familjer utan barn. Lönen varierar beroende på vilka typer av arbete familjeförsörjarna har och det finns ett tydligt samband mellan lön och socioekonomisk klass

20

. Arbetare och lägre tjänstemän har i genomsnitt en lägre lön än mellan- och högre tjänstemän och kvinnor har i genomsnitt en lägre lön än män. Även för barn vars föräldrar är arbetare eller lägre tjänstemän är andelen med låg ekonomisk standard högre än för barn till tjänstemän, vilket framgår av tabell 4 som redovisar genomsnittet för åren 2000–2002. I gruppen övriga ingår de som ej kan klassificeras. Den kategorin är därför svår att tolka.

20

En beskrivning av den socioekonomiska indelningen återfinns i Appendix.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Barn i företagar-

21

och jordbrukarhushåll har genomsnittligt höga

andelar med låg ekonomisk standard. Tidigare analyser har dock pekat på att många företagare har högre ekonomisk standard än vad som redovisas i inkomststatis tiken.

22

För att kontrollera om

inkomsten i detta fall är en lämplig indikator på låg ekonomisk standard redovisas även andel barn i familjer som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd. Resultaten i tabellen visar att endast två procent av företagar/jordbrukarbarnen tillhör familjer som mottagit ekonomiskt bistånd. Detta trots att inte mindre än 28 (ensamståendes barn) respektive 17 procent (sammanboendes barn) noteras för låg ekonomisk standard. Sannolikt deklarerar många av dessa föräldrar en lägre inkomst än vad deras verkliga levnadsstandard motsvarar.

Inte oväntat är andelen med låg ekonomisk standard mycket stor för gruppen ej förvärvsarbetande nämligen mellan 40 och 50 procent. Detta är en mycket högre andel än för ej förvärvsarbetande vuxna utan barn. Kategorin ej förvärvsarbetande har vidare delats upp i studerande, de som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer samt en restpost övriga. Bortsett från gruppen övriga, vilken återigen är svårtolkad, är det en större andel av barn med studerande föräldrar som har en ekonomiskt utsatt situation. Något färre av dem som är arbetslösa, sjukskrivna eller pensionärer har en ekonomiskt utsatt situation men jämfört med övriga kategorier är andelen mycket hög.

Även om det går att urskilja vissa skillnader mellan ensamstående och sammanboende med barn bland de ej förvärvsarbetande är det svårt att skönja några tydliga mönster. De höga andelarna för de båda måtten på ekonomisk utsatthet för ej förvärvsarbetande är dock en tydlig indikation på att det är en grupp som har en mycket låg ekonomisk standard, hur man än mäter.

21

Som företagare räknas personer som vid intervjun har angett att den huvudsakliga sysselsättningen är som företagare. De ska dessutom ha deklarerat på näringsbilaga till allmänna självdeklarationen. För förvärvsarbetande med både lön och företagarinkomst har arbetstidens omfattning för respektive arbetsinsats varit styrande vid klassificeringen till anställd/företagare.

22

Se t.ex. kapitel 5 i denna rapport.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Tabell 4. Andel barn 0–19 år som lever i ekonomiskt utsatt familjer. Genomsnitt år 2000–2002 i procent. Andel barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten i befolkningen samt andel som någon gång under ett år mottagit ekonomiskt bistånd. Procent.

Barn 0–19 år med ensamstående föräldrar

Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd

Förvärvsarbetande 9,8

9,8

Arbetare och lägre tjänstemän

9,7

12,5

Mellan och högre tjänstemän

3,3

2,8

Övriga

34,0

37,3

Jordbrukare och företagare

27,5

2,2

Ej förvärvsarbetande

40,2

49,3

Studerande

52,0

64,7

Arbetslös, sjuk, pensionär

23,7

34,7

Övriga

73,0

61,5

Barn 0–19 år med sammanboende föräldrar

Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd

Förvärvsarbetande 5,9

3,1

Arbetare och lägre tjänstemän

5,5

5,0

Mellan och högre tjänstemän

1,8

1,0

Övriga

15,4

11,1

Jordbrukare och företagare

16,6

1,8

Ej förvärvsarbetande

45,0

43,9

Studerande

55,5

65,1

Arbetslös, sjuk, pensionär

28,7

27,6

Övriga

85,1

68,5

Vuxna utan barn Låg ekonomisk standard Ekonomiskt bistånd Förvärvsarbetande 2,9 2,2 Arbetare och lägre tjänstemän 2,0 3,4 Mellan och högre tjänstemän 0,8 0,8 Övriga 7,8 4,9 Jordbrukare och företagare 12,1 1,4 Ej förvärvsarbetande 23,6 11,1 Studerande 36,6 12,6 Arbetslös, sjuk, pensionär 7,5 8,6 Övriga 87,4 22,3 Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

3.3.8. Låg ekonomisk och/eller materiell standard

För familjer med en låg ekonomisk standard används inkomsten som en indirekt indikator för att mäta ekonomisk utsatthet. Som vi såg i föregående avsnitt fångar inte alltid inkomsten den verkliga ekonomiska situationen i hushållet. Det kan finnas hushåll som trots en relativt god registrerad årsinkomst har svårt att klara löpande utgifter. Men det kan också vara en omvänd situation där hushåll som trots en relativt låg registrerad inkomst har en hög materiell standard.

För att få en uppfattning om förekomsten av dessa två varianter, och i vilken mån de sammanfaller, har professor Björn Halleröd åt arbetsgruppen gjort beräkningar utifrån ULF-undersökningen 1998. I analysen jämförs hushållens (registrerade) ekonomiska standard med frågor om materiell standard ställda direkt till urvalspersonerna, så kallade direkta mått. Som indikatorer på materiell utsatthet används en uppsättning variabler som mäter i vilken grad respondenten tvingats att avstå från konsumtion av varor och tjänster pga. bristande ekonomiska resurser. Måttet, ett så kallat deprivationsindex, mäter graden av materiell standard .

23

Enligt beräkningarna utifrån ULF-undersökningen har 7,7 procent av befolkningen i åldrarna 20–70 år en ekonomisk standard under 60 procent av den disponibla inkomsten för hela befolkningen. I tabell 5a redovisas, uppdelat på familjetyp, dels de 7,7 procent med låg ekonomisk standard dels redovisas de 7,7 procent av befolkningen som har lägst materiell standard. Gränsen för låg ekonomisk standard utgör på detta sätt en ”godtycklig” gräns för låg materiell standard.

Bland barnfamiljerna är det genomgående en högre andel som rapporterar låg materiell standard jämfört med den registrerade ekonomiska standarden. Undantag är sammanboende med 2 eller fler barn. För vissa familjetyper är skillnaderna betydande. En avsevärt större andel av ensamstående med barn rapporterar en låg materiell standard i förhållande till deras registrerade ekonomiska standard.

För att svara på frågan hur många av familjerna med låg ekonomisk standard som också har en låg materiell standard redovisas i tabell 5b, uppdelat efter familjetyp, andelen med enbart låg ekono-

23

Se t.ex. Halleröd (1998); Halleröd (2001); Fördelningspolitisk redogörelse bilaga 3 i Vårpropositionn 2003

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

misk standard, enbart låg materiell standard samt andel med både låg ekonomiskt och materiell standard.

24

En större andel av barnhushållen har en rapporterat låg materiell standard jämfört med den (redovisade) ekonomiska standarden. Bland sammanboende med 2 eller fler barn är det dock en lägre andel som rapporterar en låg materiell standard.

Andelen med ”både/och” är markant lägre för alla grupper utom en och indikerar en låg grad av överlappning mellan de båda måtten. Det är således få individer som har både en låg ekonomisk standard och rapporterar en låg materiell standard. Undantaget är här ensamstående med 2 eller fler barn. För denna kategori har en lika stor andel låg ekonomisk och materiell standard. Resultatet kan tolkas som att för ensamstående med 2 eller fler barn förefaller bristerna i materiell standard ha en starkare koppling till avsaknaden av ekonomiska resurser jämfört med övriga familjetyper. Att den låga materiella standarden för denna grupp i högre grad beror på låg disponibel inkomst framkommer också i kapitel 5 i denna rapport.

24

Se även kapitel 5 i denna rapport.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 5a. Fördelningen efter hushållstyp och andelen med låg ekonomiskt/materiellt standard (ULF-undersökningen 1998)*. Procent.

Antal Procent av

befolkningen

Andel med låg ekono-

misk standard

Andel med låg

materiell standard

Ensamstående utan barn

1369

26,8

9,4

13,7

Ensamstående med 1 barn

103

2,0

5,9

19,0

Ensamstående med 2 eller fler barn 108

2,1 18,3 33,9

Sammanboende utan barn

1842

36,1

3,2

3,0

Sammanboende med 1 barn 454

8,9

6,2

7,3

Sammanboende med 2 eller fler barn 872

17,1 14,2 5,6

Tre eller fler vuxna

183

3,6

6,5

4,0

Tre eller fler vuxna med barn 177

3,5

8,4

6,3

Totalt 5109

100 7,7 7,7

*Hushåll med nollinkomst samt personer som bor i föräldrahushållet är uteslutna

Tabell 5b. Fördelningen efter hushållstyp och andelen med låg ekonomiskt/materiellt standard (ULF-undersökningen 1998)*. Procent.

Ej låg

ekonomisk

eller materiell standard

Både låg ekonomisk och materiell

standard

Enbart låg ekonomisk

standard

Enbart låg

materiell standard

Ensamstående utan barn

78,9

1,6

7,4

12,1

Ensamstående med 1 barn

77,0

2,0

4,0

17,0

Ensamstående med 2 eller fler barn

56,9

9,2

9,2 24,8

Sammanboende utan barn

94,5

0,4

2,5

2,7

Sammanboende med 1 barn 88,4

2,2

4,2

5,1

Sammanboende med 2 eller fler barn 83,3

2,6 11,0 3,1

Totalt 86,3

1,6 5,9 6,2

*Hushåll med nollinkomst samt personer som bor i föräldrahushållet är uteslutna

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

3.4. Ekonomisk standard – utveckling över tid

Vi har ovan studerat andelen barn som tillhör familjer med en låg ekonomisk standard. För vissa grupper, framförallt barn med en ensamstående förälder, barn med utlandsfödda föräldrar och barn med många syskon, har andelen med en låg ekonomisk standard ökat. Detta behöver dock inte innebära att enskilda grupper fått en försämrad ekonomisk situation mätt i reala termer. Beskrivningen ovan gäller ju den ekonomiska standarden i förhållande till den övriga befolkningen.

Hur ser det då ut, har barnen och deras familjer också fått en sänkt ekonomisk standard i reala termer och hur har den utvecklats jämfört med övriga grupper?

Jämfört med den vuxna befolkningen utan barn har barnen och deras familjer en lägre ekonomisk standard, mätt som disponibel inkomst per konsumtionsenhet. Tidigare analyser kring utvecklingen av barns ekonomiska standard visar att det skett relativt stora förändringar mellan olika grupper.

25

Det har bland annat

konstaterats att barnfamiljerna tappat relativt sett och i synnerhet gäller detta ensamföräldrarna. Den ekonomiska situationen för barnen och deras familjer försämrades fram till 1996/97, varefter en återhämtning skedde för merparten av befolkningen.

I tabell 6 beskrivs utvecklingen av den ekonomiska standarden för individer i olika familjetyper. Här talar vi alltså om förändringar på gruppnivå. 1991 års småbarn jämförs med 2002 års småbarn dvs. olika individer vid de två tillfällena. Vad som framförallt är tydligt utifrån tabellen är att barn som bor med en ensamstående förälder generellt har en lägre ekonomisk standard än andra grupper och lägst är standarden för ensamstående med små barn. Vidare är den ekonomiska standarden lägre för familjer med många barn. Detta gäller för barn med såväl sammanboende som ensamstående föräldrar.

Mellan 1991 och 2002 har den ekonomiska standarden mätt i reala termer ökat för de flesta familjetyper. Den enda grupp för vilken den ekonomiska standarden minskat något är ensamstående med små barn (0–5 år).

Den största ökningen i ekonomisk standard återfinns i gruppen personer över 75 år och gruppen småbarn (0–5 år) med sammanboende föräldrar. Ökningen i ekonomisk standard är genomgående lägre för gruppen barn till en ensamstående förälder. Efter nedgången under mitten av 1990-talet ökade inkomsten i samtliga

25

Se t.ex. Välfärdsbokslutets arbete Jansson (2000) och Fritzell (2001).

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

typer av barnfamiljer men ökningen var störst för gruppen barn till sammanboende föräldrar. Medan barn till sammanboende år 1999 hade en högre disponibel inkomst än barn till sammanboende i början av perioden dröjde det till år 2001 innan barn till ensamstående föräldrar hade samma inkomstnivå som barn till ensamstående före krisen.

Tabell 6. Uvecklingen av ekonomisk standard. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet* för individer. Medianvärden i tkr. 2002 års priser.

1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 02/91

Barn 0–5 år 109,2 100,5 104,1 110,2 112,7 120,5 124,8 129,5 +18,7

6–15 år 116,4 106,2 107,0 112,8 117,3 122,7 127,5 133,6 +14,8 16–17 år 134,3 121,9 121,7 121,8 124,5 136,9 140,1 144,6 +7,7 0–17år 115,0 105,4 107,1 112,6 116,7 123,7 128,2 133,5 +16,2

Barn till ensamstående

0–5 år 93,3 80,4 85,5 87,7 88,5 92,7 93,2 91,1 –2,4 6–15 år 104,3 94,1 94,9 96,7 99,3 102,4 105,6 106,0 +1,7 16–17 år 112,7 104,1 102,4 104,2 109,6 108,8 115,0 115,7 +2,7 0–17år 103,2 92,1 93,9 96,1 99,0 102,0 104,9 104,8 +1,6

Barn till sammanboende

0–5 år 112,2 103,5 107,9 113,9 115,8 125,4 130,0 135,4 +20,8 6–15 år 120,6 110,5 111,8 117,8 122,8 130,9 135,1 140,9 +16,8 16–17 år 139,3 128,4 128,8 126,8 132,5 148,5 150,2 156,7 +12,5 0–17år 118,1 109,3 111,6 117,0 121,4 130,3 135,0 140,4 +18,8 1 barn 0–19 år 148,5 136,1 140,2 141,3 148,9 156,3 165,1 166,8 +12,3 2 barn 0–19 år 124,7 115,5 119,1 123,3 129,3 136,9 139,8 148,0 +18,7 3+ barn 0–19 år

103,6 93,8 94,7 101,5 104,3 112,4 116,0 121,9 +17,6

Vuxna utan hemmavarande barn

18–29 138,4 121,9 120,3 123,0 131,9 139,5 145,6 145,8 +5,4 30–49 163,0 150,7 149,3 157,4 158,7 163,7 176,2 178,9 +9,8 50–64 167,4 163,8 167,6 170,0 177,3 190,6 192,4 198,8 +18,8 65–74 121,1 125,9 127,1 127,5 132,6 133,3 135,5 140,1 +15,7 75 – 91,9 100,8 100,2 101,2 104,9 104,5 107,3 112,6 +22,5

Samtliga 0 år –

127,5 120,8 121,9 125,3 131,2 138,1 142,4 147,9 +16,0

Källa: SCB, HEK-undersökningen. * Soc/Vfb-skalan

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Utvecklingen för barn med föräldrar födda i andra länder redovisas i tabell 7. Det är tydligt att barn med föräldrar födda i norden har fått en ökad ekonomisk standard under perioden 1991, 1996–2002, drygt 17 procent mätt i reala termer. Även för barn till sammanboende föräldrar där en är född utanför norden har standarden ökat. Den ekonomiska standarden för barn med bägge föräldrarna födda utanför norden har däremot ökat med knappt 3 procent. Denna kategori är dock mycket heterogen. Vid en uppdelning enligt tabellen uppvisar endast hushåll där föräldrarna är födda i övriga länder en minskad ekonomisk standard.

Jämfört med vuxna utan hemmavarande barn har barn med föräldrar födda utanför Norden haft en något bättre utveckling av sin ekonomiska standard. Undantaget är barn med föräldrar födda i övriga Europa.

Tabell 7. Ekonomisk standard för barn och deras familjer samt för vuxna utan barn. Uppdelat efter födelseland. Disponibel inkomst per konsumtionenhet* för individer, medianvärden i tkr. 2002 års priser.

Barn 0–19 år med föräldrar födda i 1991 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002 02/91 Norden

1

118,9 110,4 111,9 118,0 121,2 129,1 134,0 139,1 +17,1

Norden + övr länder (sammanboende)

2

121,9 108,8 105,9 111,6 116,8 131,1 133,4 140,3 +15,1

Utanför Norden

93,1 78,5 80,3 80,6 86,3 93,1 93,2 95,8 +2,9

därav Övriga EU15 + 6 OECD3

112,7 120,1 94,5 88,9 92,9 103,1 131,1 119,3 +5,9

Övriga Europa

93,1 79,4 82,8 87,8 96,4 102,0 97,5 102,8 +10,3

Övriga länder

91,1 76,1 78,5 79,4 78,4 90,0 87,9 89,2 -2,1

Vuxna utan hemmavarande barn

Norden1 133,6 129,0 130,1 133,7 140,0 147,0 150,6 156,6 +17,2

Norden + övr länder (sammanboende)

2

147,7 128,0 136,0 139,7 145,6 158,3 164,9 170,4 +15,4

Utanför Norden

105,6 88,8 87,7 89,2 97,4 103,2 106,4 105,9 +0,3

därav Övriga EU15 + 6 OECD

3

115,9 114,4 92,9 105,0 100,6 108,1 116,7 122,5 +5,7

Övriga Europa

114,7 94,1 94,1 94,0 109,0 110,2 115,4 111,0 -3,3

Övriga länder

95,3 81,0 84,0 84,8 86,6 96,8 98,7 99,9 +4,9

Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Soc/Vfb-skalan

1

Referensperson och ev. sammanboende är född i Norden.

2

Sammanboendehushåll där en av de sammanboende är född i Norden

och den andre utanför Norden.

3

Hushåll där referensperson och ev. sammanboende är född i Australien,

Nya Zealand, Japan, Kanada, USA, Schweiz eller EU exklusive Norden.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

3.5. Bakomliggande faktorer

3.5.1. Sysselsättning och arbetslöshet

En viktig komponent i hushållens ekonomiska standard är förekomsten av förvärvsarbete. Tidigare studier har visat att ensamföräldrar drabbades hårdare av den stigande arbetslösheten under början av 1990-talet jämfört med de flesta andra grupper.

26

Figur

10a och 10b beskriver utvecklingen av sysselsättningsgraden för kvinnor respektive män efter familjestatus (ensamstående eller sammanboende). En gemensam trend för samtliga grupper är att sysselsättningsgraden minskar under mitten av 1990-talet men att den därefter återhämtar sig något. Jämfört med 1990 är den dock lägre för samtliga familjetyper år 2003. För vissa grupper har problemen att etablera sig på arbetsmarknaden varit fortsatt bekymmersam, detta gäller framförallt ensamstående kvinnor med barn 0– 6 år för vilka sysselsättningsgraden minskat. Visserligen har den minskat för samtliga grupper men minskningen var mycket kraftigare och återhämtningen svagare för ensamstående kvinnor med små barn. Detta har medfört att skillnaderna mellan familjetyper har ökat.

Samtidigt har under perioden heltidsarbete blivit allt vanligare bland de förvärvsarbetande. Från slutet av 1990-talet är heltidsarbete vanligare än deltidsarbete båda bland ensamstående och sammanboende småbarnsmammor. Så har det länge varit bland mödrar med äldre barn men under 1990-talet till idag har heltidsarbetet dominerat alltmer. Pappor har under hela perioden haft en hög och i stort sett oförändrad andel med heltid.

Den relativa arbetslösheten dvs. andelen arbetslösa i förhållande till antal personer i arbetskraften beskrivs i Figur 10c och 10d uppdelad efter sammanboende och ensamstående med barn. Ensamstående med barn har under hela perioden haft en högre relativ arbetslöshet än sammanboende föräldrar. Arbetslösheten ökade också kraftigare för de ensamstående föräldrarna under mitten av 1990-talet, både för dem med barn 0–6 år och dem med barn 7–16 år. Ökningen var dock mycket kraftigare och nivån generellt sett högre för småbarnsföräldrarna. Skillnaden mellan kvinnor och män är relativt små. Från mitten av 1990-talet är dock arbetslösheten något högre för kvinnorna. Jämfört med början av perioden har arbetslösheten ökat för samtliga grupper fram till 2003 med mellan 2 och 8 procentenheter.

26

Se t.ex. Fritzell (2001) och Lundborg (2000).

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Den sammantagna effekten av dessa förändringar på utvecklingen av barnfamiljernas ekonomiska standard är inte självklar. Å ena sidan har ökningen i arbetslöshet och den minskade sysselsättningen påverkat barnfamiljernas genomsnittliga disponibla inkomst negativt å andra sidan arbetar en större andel av föräldrarna i arbetskraften heltid. Frågan är om utvecklingen på arbetsmarknaden ensam kan förklara den kraftiga ökningen av andelen barn i familjer med låg ekonomisk standard. I följande avsnitt analyseras därför hur några av de ekonomiska stöden till barnfamiljerna har förändrats under samma period.

Figur 10a. Föräldrars sysselsättningsgrad. År 1990-2003. Föräldrar med barn 0-6 år efter familjetyp. Procent

0 20 40 60 80 100

19

90

19

91

19

92

19

93

19

94

19

95

19

96

19

97

19

98

19

99

20

00

20

01

20

02

20

03

Procent

S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år

Källa: SCB, AKU

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 10b. Föräldrars sysselsättningsgrad. År 1990-2003. Föräldrar med barn 7-16 år efter familjetyp. Procent

0 20 40 60 80 100

19

90

19

91

19

92

19

93

19

94

19

95

19

96

19

97

19

98

19

99

20

00

200

1

200

2

20

03

Procent

S a mma nb o e nd e män me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år

S a mma nb o e nd e kv inno r me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år

Ens a ms t åe nd e män me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år Ens a ms t åe nd e kv inno r me d b a rn e nd a s t 7 - 16 år

Källa: SCB, AKU

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 10c. Föräldrars arbetslöshet. År 1990-2003. Föräldrar med barn 0-6 år efter familjetyp. Procent

0 5 10 15 20 25 30

19

90

19

91

19

92

19

93

19

94

19

95

19

96

19

97

19

98

19

99

20

00

20

01

20

02

20

03

Procent

S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn 0 - 6 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn 0 - 6 år

Källa: SCB, AKU

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 10d. Föräldrars arbetslöshet. År 1990-2003. Föräldrar med barn 7-16 år efter familjetyp. Procent

0 5 10 15 20 25 30

19

90

199

1

199

2

19

93

199

4

199

5

19

96

19

97

19

98

19

99

20

00

20

01

20

02

20

03

Procent

S a m m a n b o e n d e m än m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år S a m m a n b o e n d e k v in n o r m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år E n s a m s t åe n d e m än m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år E n s a m s t åe n d e k v in n o r m e d b a rn e n d a s t 7 - 16 år

Källa: SCB, AKU

3.5.2. Inkomsternas sammansättning och familjepolitikens betydelse

Mellan 1991-2002 har den disponibla inkomsten för ensamstående med barn utvecklats svagare än för sammanboende med barn och sämre än för familjer utan hemmavarande barn. Vad är det som förklarar denna utveckling? Ligger förklaringen bara i att ensamstående med barn fått en sämre arbetsmarknad, eller kan utvecklingen av familjestöden förklara utvecklingen?

De bidrag som i första hand har till uppgift att stärka ekonomin för barnfamiljer är barnbidrag, bostadsbidrag samt för ensamstående med barn underhållsstöd. Dessa bidrag har genomgått betydande förändringar under denna tidsperiod (en mer detaljerad beskrivning återfinns i kapitel 9 Samhällets stöd).

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

  • Det reala värdet på barnbidraget har efter nedgången i mitten av 1990-talet återställts till något högre nivåer än i början av 1990-talet.
  • Under perioden 1991–2002 har underhållsstödet/underhållsstöd minskat med ca 1 400 kr/år och barn (9 procent lägre) i fasta priser.
  • I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidraget upp, men har sedan minskats kraftigt och är år 2002 mer än 25 procent lägre i fasta priser än år 1991.

Det vore naturligt att anta att summan av dessa bidrag gått ned under den undersökta tidsperioden. Både bostadsbidraget och underhållstödet har visat en nedåtgående tendens, medan barnbidraget är förhållandevis oförändrat. I tabell 8 redovisas summan av dessa bidrag för olika familjetyper. I beloppen ingår för åren 1991 och 1993 även ett särskilt bidrag till ensamstående med barn på 1 800 kr/år för hela hushållet. Notera att på grund av beräkningstekniska skäl skiljer sig antagandena i detta avsnitt från de som gällt i tidigare kapite l

27

.

Tabell 8. Mottagna bidrag (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) per konsumtionsenhet uttryckt i 2002 års priser. Medelvärde, PEL-skalan.

1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 24 954 24 977 23 939 20 816 19 894 Ensamstående 2–barn 42 326 40 527 35 786 36 312 35 342 Sammanboende 1 barn 6 717 6 121 5 463 5 258 6 019 Sammanboende 2 barn 11 043 9 978 8 773 8 909 10 466 Sammanboende 3–barn 20 107 19 178 16 102 15 714 17 771 Samtliga 7 099 7 255 6 225 6 021 6 453 Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.

De i tabell 8 redovisade bidragen har efter hand minskat, räknat i fasta priser. Höjda barnbidrag de sista åren har inneburit att för sammanboende med barn har dessa bidrag höjts sedan mitten av 1990-talet. Bostadsbidragen, som i första hand är ett bidrag till ensamstående med barn, har emellertid minskat kraftigt under hela

27

Av praktiska skäl har ett hushållsbegrepp använts, där barn, minst 18 år, som bor hos sina föräldrar räknas som eget hushåll. Vidare skiljer sig inkomstdefinitionerna åt och den konsumtionsenhetsskala som används är PEL-skalan. De ändrade antagandena har i detta fall ingen betydelse för utfallen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

perioden, och de höjda barnbidragen har ej kunnat kompensera detta.

I början av 1990-talet sjönk sysselsättningsgraden mer bland ensamstående med barn än bland andra grupper. Efter år 1993 har sysselsättningen för de olika hushållstyperna följt en parallell kurva. Utifrån denna information skulle man vänta sig att även marknadsinkomsterna skulle utvecklas parallellt, bortsett från början av 1990-talet då utvecklingen för ensamstående skulle vara sämre. Emellertid har utvecklingen för ensamstående snarast varit bättre.

Bland ensamstående mödrar med småbarn har andelen heltidsarbetande ökat med ca 7 procentenheter mellan 1991 och 2002. Detta är åtminstone en delförklaring till den relativt snabba ökningen av marknadsinkomster för ensamstående med barn

28

. Yt terliggare en förklaring skulle kunna vara att det finns en grupp relativt högt upp i inkomstfördelningen, som ökat sina inkomster särskilt kraftigt. Ensamstående med barn har emellertid relativt små marknadsinkomster, och kombinerat med att bidragen ovan har minskat i betydelse samt att marknadsinkomsterna generellt sett har ökat under perioden innebär detta att

1. Barnbidraget, underhållsstödet och bostadsbidraget som andel av disponibel inkomst har för ensamstående med barn minskat mer än för andra barnfamiljer. För ensamstående med minst 2 barn har andelen minskat med 10 procentenheter. 2. Den disponibla inkomsten för ensamstående med barn har ökat långsammare än för andra grupper. Mellan år 1991 och år 2002 ökade den med knappt 2 procent mot 19 procent för sammanboende med barn och 13 procent för samtliga individer.

28

Sammanboende småbarnsmammor har ökat sitt heltidsarbete i ungefär samma omfattning som de ensamstående småbarnsmammor, men detta ger inte samma genomslag i inkomstmätningarna, då även mannens inkomster beaktas för de sammanboende (SCB, AKU)

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Tabell 9. Bidragens (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) andel av disponibel inkomst. Redovisning för individer, PEL-skalan. Procent.

Procent av disponibel inkomst (Barnbidrag+ underhållsstöd +bostadsbidrag)

1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 20,9% 21,8% 21,1% 17,0% 15,6% Ensamstående 2–barn 40,9% 40,1% 35,8% 34,1% 30,5% Sammanboende 1 barn 4,0% 4,1% 3,8% 3,0% 3,3% Sammanboende 2 barn 7,7% 7,3% 6,8% 5,9% 6,2% Sammanboende 3–barn 16,3% 16,4% 14,6% 12,2% 12,5% Samtliga 5,0% 5,4% 4,6% 3,9% 3,9% Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.

Tabell 10. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer. Medianvärden i tkr per konsumtionsenhet, 2002 års priser.*

1991 1996 1999 2000 2001 2002 02/91

Barn (0-17 år ) till ensamstående 103,2 92,1 99,0 102,0 104,9 104,8 1,6 Barn (0-17 år) till sammanboende 118,1 109,3 121,4 130,3 135,0 140,4 18,8 Barn till sammanboende 1 barn 0-19 år 148,5 136,1 148,9 156,3 165,1 166,8 12,3 2 barn 0-19 år 124,7 115,5 129,3 136,9 139,8 148,0 18,7 Minst 3 barn 0-19 år 103,6 93,8 104,3 112,4 116,0 121,9 17,6 Samtliga vuxna utan hemmavarande barn 137,7 133,9 144,0 150,3 154,5 160,2 16,4 Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Antaganden enligt definitioner i föregående avsnitt.

Förhållandena för personer med låg ekonomisk standard

Barnbidragets, underhållsstödets och bostadsbidragets sammantagna andel av den disponibla inkomsten har minskat över tid och denna utveckling är särskilt accentuerad för låginkomsttagare.

För sammanboende med barn minskar bidragens andel av disponibel inkomst med 5–7 procentenheter mellan år 1991 och år 2002. För ensamstående med barn är minskningen mycket större och

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

allra störst för de med minst 2 barn, där nämnda bidrag minskat från 77 till 50 procent.

Tabell 11. Bidragens (barnbidrag, underhållsstöd och bostadsbidrag) andel av disponibel inkomst för de med en låg ekonomisk standard. Redovisning i procent för individer. PEL-skalan.

Medelvärden Procent av disponibel inkomst Barnbidrag+ underhållsstöd + bostadsbidrag Samtliga under 60% av medianen 1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 46,5% 42,8% 41,5% 33,3% 32,4% Ensamstående 2–barn 77,3% 51,3% 47,9% 47,9% 49,7% Sammanboende 1 barn 18,0% 14,9% 15,6% 15,4% 13,2% Sammanboende 2 barn 27,7% 30,2% 25,8% 21,9% 19,4% Sammanboende 3–barn 38,6% 38,9% 49,5% 33,3% 31,8% Samtliga 12,8% 17,9% 18,2% 14,9% 13,1% Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.

Tabell 12. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet för individer med en låg ekonomisk standard. I 2002 års priser, medelvärde. PEL-skalan.

Medelvärden Disponibel inkomst/KE 2002 års priser

Personer under 60% av medianen Utveckling 2002/1991

1991 1993 1996 1999 2002 Ensamstående 1 barn 51 918 47 448 56 610 64 824 64 837 1,249 Ensamstående 2–barn 52 066 59 270 65 402 68 848 74 026 1,422 Sammanboende 1 barn 60 956 53 999 57 739 53 973 63 923 1,049 Sammanboende 2 barn 61 584 47 723 56 353 61 170 66 733 1,084 Sammanboende 3– barn

65 157 58 359 45 212 64 497 71 687 1,100

Samtliga

53 609 46 997 51 034 56 915 63 599 1,186

Källa: Egna beräkningar HEK-undersökningen.

Att de nämnda bidragens andel av den disponibla inkomsten minskar för personer, som tillhör barnfamiljer i allmänhet och ensamstående med barn i synnerhet innebär dock inte att den reala inkomsten minskar. Tvärtom ökar den och särskilt för ensamstående med 2 barn. Marknadsinkomsten för denna grupp har, visser-

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

ligen från en mycket låg nivå, ökat med 22 procent

29

. Ett skäl är a tt i och med en markant ökad andel låginkomsttagare bland ensamstående med barn, kommer helt nya grupper med säkerligen högre grad av förvärvsarbete att klassificeras som låginkomsttagare, varpå marknadsinkomsterna av denna naturliga orsak kommer att bli högre. Lägg också märke till att den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet inte sjunker med ökat antal barn för låginkomsttagarna vilket den däremot gör när vi studerar samtliga individer

30

.

Sammantaget visar analyserna i detta och föregående avsnitt att den ökade andelen ensamföräldrar med en låg ekonomisk standard i huvudsak beror på att värdet på de icke indexerade bidragen realt har minskat i värde. Samtidigt har sysselsättningsgraden minskat och arbetslösheten ökat för gruppen. Den ökade andel ensamstående kvinnor med barn som jobbar heltid, och den därpå följande ökningen i marknadsinkomster, har inte till fullo kunnat kompensera för detta bortfall.

3.6. Beräkningsantaganden som påverkar hur många barn som definieras som ekonomiskt utsatta

Inledningsvis påpekades att den bild som ges i detta kapitel av andelen barn i ekonomiskt utsatta familjer skiljer sig från beskrivningen i kapitel 2. De nivåer på andelar som redovisats är i många fall högre här. Den viktigaste förklaringen till nivåskillnaden är det sätt på vilket man väljer att justera för försörjningsbördan i familjen, dvs. valet av konsumtionsenhetsskala. I följande avsnitt ges en kort beskrivning av denna metod samt hur den påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard.

3.6.1. Konsumtionsenhetsskalor

I beskrivningarna ovan justerades hushållets disponibla inkomst med hänsyn till hur många personer som delade på inkomsterna

31

.

29

Egna beräkningar HEK-undersökningen.

30

Orsaken till detta är att vi för låginkomsttagare enbart studerar personer under en viss inkomst och därmed elimineras det inkomstsamband, som beror på hushållstypen.

31

Syftet med konsumtionsenhetsskalor är att göra det möjligt att jämföra ekonomisk standard för hushåll med olika sammansättning. Man kan även väga in andra aspekter, t.ex. tid och glädjen av att ha barn, (se diskussion i Gustafsson 2002). Inkomst antas dock inte i sig utgöra någon välfärd. Det är genom att inkomsten kan användas till konsumtion av olika

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Detta gjordes med hjälp av en s.k. konsumtionsenhetsskala eller ekvivalensskala (hädanefter används synonymt KE-skala, konsumtionsenhetsskala och ekvivalensskala).

En konsumtionsenhetsskala består av vikter som gör det möjligt att jämföra inkomster för hushåll med olika struktur. Hushållets struktur kan beskrivas utifrån flera olika variabler, t.ex. antal medlemmar, förekomsten av barn, kön och ålder på medlemmarna, var i landet hushållet bor etc. I den enklaste formen ger konsumtionsenhetsskalan alla hushållsmedlemmar samma vikt, vilket medför att vid jämförelser av hushållsinkomster används inkomsten per capita som jämförelsevariabel.

Normalt antas dock att konsumtionsenhetsskalor omfattar någon form av avtagande kostnader för att uppnå en viss konsumtionsnivå. En sådan skala tar hänsyn till att hushållets utgifter för att uppnå konsumtionsnivån visserligen ökar i takt med antalet medlemmar, men att ökningen är mindre för tillkommande hushållsmedlemmar, s.k. stordriftsfördelar.

Definitionen av konsumtionsenhetsskalan är inte självklar trots att den har stor betydelse vid en tolkning av hushållens ekonomiska standard. Beroende på skalans konstruktion och vad den är ämnad att kontrollera för så kommer den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet att bli olika stor för olika skalor. Nedan analyseras utfallen för flera olika skalor

32

.

  • Den ekvivalensskala som tidigare användes i den officiella statistiken utgick endast från de delar av konsumtionsutgifterna som omfattades av socialbidragsnormen i början av 1990-talet. Dessa kunde också sättas i relation till rådande basbelopp. Ekvivalensskala som används i beräkningarna ovan tar utöver utgifterna också hänsyn till utgifter för boende, fackföreningsavgifter samt lokala resor. Skalan är normerad till 1,0 för ett hushåll med endast en person. För varje ytterligare vuxen individ i hushållet sätts vikten till 0,55 och för barn 0,47. Skala har tidigare beräknats av SCB i samband med Socialstyrelsens rapport om långvarigt socialbi-

varor och tjänster som hushållen når välfärd. Det är således hushållens konsumtionsmöjligheter som skalan försöker göra jämförbar genom att ta hänsyn till kollektiva varor, stordriftsfördelar, hushållsmedlemmarnas egenskaper, m.m. (SOU 2002:73, s.96).

32

För en ingående diskussion kring KE-skalor samt jämförelser av föreslagna skalor hänvisas till Förbättrad statistik om hushållens inkomster, SOU 2002:73 kapitel 5.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

dragstagande under 1990-talet

33

samt i Välfärdsbokslutets ana-

lyser

34

. Skalan benämns fortsättningsvis Soc/Vfb-skalan.

Soc/Vfb -skalan Vuxen person 1 1,00 Sammanboende person 2 0,55 Barn 0-17 år 0,47 Övriga 18 – år 0,55

  • En alternativ konsumtionsenhetsskala är den som föreslogs i utredningen Förbättrad statistik om hushållens inkomster.

35

Skalan används numera i vid redovisning av den officiella inkomststatistiken. Utredningen gav KE-skalan namnet svensk konsumtionsenhetsskala. Svensk KE-skala bygger på en korg av varor och tjänster som hushållet konsumerar och vilken benämns Baskonsumtionsnivå. Varukorgen täcker kostnader för livsmedel, kläder/skor, hygienartiklar, fritid/lek, boende, barnomsorg, medicin, läkarvård, lokala resor, fackavgift/a-kassa, tandvård, glasögon, semester, förbrukningsvaror, dagstidning, telefon och TV, hemförsäkring, el samt möbler och husgeråd. I varukorgen ingår såväl budgetposter som i första hand antas variera efter individens ålder och kön, som poster vars innehåll i huvudsak beror på hur många personer som hushållet består av.

Svensk KE-skala Ensamboende 1,00 Andra vuxen 0,58 Ensamboende med delat boende 1,12 Ytterligare vuxen 0,61 Barn 0-19 0,48

  • En tredje KE-skala är den s.k. EU-skalan för vilken ensamboende tillskrivs en vikt på 1,0 och ytterligare vuxen i hushållet en vikt på 0,5. Barn, 0-13 år tillskrivs 0,3 och äldre barn 0,5.
  • Finansdepartementets konsumtionsenhetsskala (den s.k. PELskalan)

36

baseras på konsumtionsvikter enligt norm för social-

bidrag kompletterad med en schablonmässig boendekostnad enligt

33

Socialstyrelsen (1999).

34

Se t.ex. Jansson (2000); Fritzell (2001).

35

SOU 2002:73.

36

Se t.ex. Prop. 1999/2000:100 bilaga 3.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

"trångboddhetsnorm 2". Den bygger på den av riksdagen fastställda riksnormen för socialbidrag kompletterad med schablonmässiga kostnader för boende, möbler och vård. För familjer med upp till fyra barn överensstämmer PEL-skalan väl med en empirisk skala som bygger på de nya riksnormer för socialbidragen (inklusive bostadskostnader m.m.) som beslutades av riksdagen 1997. Denna norm har parametriserats enligt följande formel: Hushållets vikt=(antal vuxna+0,7*antal barn)

0.7

  • I början av 1990-talet lät OECD tre fristående forskare använda en mikrodatabas med inkomstuppgifter från många länder, däribland Sverige, för att komma fram till en ny OECD-skala, OECD 3. De viktigaste egenskaperna är att den är enkel och att stordriftsfördelarna är stora. Den disponibla inkomsten justeras med kvadratroten ur antalet hushållsmedlemmar.

Det bör noteras att det inte finns någon konsensus kring frågan om vilken som är den ”korrekta” ekvivale nsskalan.

37

Att inte justera alls

för hushållssammansättning kan dock indirekt tolkas som att en extrem KE-skala tillämpas vilken antar att försörjningsbördan är helt orelaterad till antalet personer i hushållet. Särskilt betydelsefullt är valet av KE-skala vid jämförelser av grupper vars hushållsstorlek varierar, exempelvis barnfamiljer. Då analyser avser trender över tid för olika grupper är däremot valet av ekvivalensskala av mindre bety delse.

38

Utfall och tolkning av disponibel inkomst per konsumtionsenhet kan illustreras genom en tabell och en figur. I tabell 13 har utifrån KE-skalorna beräknats de vikter vilka hushållets disponibla inkomst divideras med. I figur 10 har en fiktiv disponibel inkomst på 300 000 dividerats med dessa vikter. Som framgår av figuren är den justerade disponibla inkomsten, eller om man så vill den ekonomiska standarden, lägre i de hushåll som har relativt fler hushållsmedlemmar.

37

Se t.ex. diskussioner i Buhmann m.fl. (1988); Atkinson, Rainwater och Smeeding (1995).

38

Fritzell (2001).

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Tabell 13. Konsumtionsvikter för några familjetyper enligt valda konsumtionsenhetsskalor

Soc/Vfb PEL Svensk EU* OECD3 Ensamboende utan barn 1,00 1,00 1,00 1,00 1,00 Sammanboende utan barn 1,55

1,62 1,58 1,50 1,41

Ensamboende med 1 barn

1,47

1,45 1,60 1,30 1,41

Ensamboende med 2 barn

1,94 1,85 2,08 1,60 1,73

Ensamboende med 3 barn

2,41

2,21 2,56 1,90 2,00

Sammanboende med 1 barn

2,02

2,00 2,06 1,80 1,73

Sammanboende med 2 barn

2,49

2,36 2,54 2,10 2,00

Sammanboende med 3 barn

2,96

2,69 3,02 2,40 2,24

Källa: HEK. *Barn 0-13 år.

Graden av stordriftsfördelar varierar kraftigt mellan de olika skalorna. Tabell 13 visar hur hushållsvikten ökar med antalet personer i hushållet. Den skala som ger lägst grad av stordriftsfördelar är den svenska KE-skalan. KE-skalorna med relativt sett hög grad av stordriftsfördelar är OECD och EU-skalan. Resultaten från en undersökning av Björn Gustafsson om allmänhetens inställning ligger ganska nära den skala som Finansdepartementet tagit fram, PEL-skalan.

39

Hur påverkas då den disponibla inkomsten per konsumtionsenhet av dessa skalor? Om hushållets disponibla inkomst antas vara 300 000 ger detta disponibel inkomst per konsumtionsenhet för olika familjetyper enligt beskrivningen i figur 11. En jämförelse av de fem skalorna visar att det för ensamboende utan barn inte är någon skillnad vilken skala som används och att skillnaderna är relativt små för sammanboende utan barn. För hushåll med barn är den ekonomiska standarden genomgående lägre då den svenska KE-skalan tillämpas och skillnaderna är mycket stora för gruppen ensamstående med barn. Även Soc/Vfb-skalan ger låga värden på barnhushållens ekonomiska standard. Som en konsekvens ger dessa två KE-skalor en något större andel (och större antal) barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer. En redovisning av dessa beräkningar återfinns i nästa avsnitt.

39

SOU 2002:73, s. 94.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 11. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet vid en antagen disponibel hushållsinkomst på 300 000 kronor.

- 50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000

Ensamboende

utan barn

Sammanboende

utan barn

Ensamboende

med 1 barn

Ensamboende

med 2 barn

Ensamboende

med 3 barn

Sammanboende

med 1 barn

Sammanboende

med 2 barn

Sammanboende

med 3 barn

Kronor

EU

OECD

PEL

Svensk

Soc/Vfb

3.6.2. Barns ekonomiska standard vid olika antaganden om konsumtionsenhetsskala

Valet av konsumtionsenhetsskala påverkar i hög grad beskrivningen av den ekonomiska standarden mellan olika individer. I tabell 14 redovisas disponibel inkomst per konsumtionsenhet beräknade utifrån Soc/Vfb-skalan, PEL-skalan, OECD(3)-skalan, EU-skalan och svensk konsumtionsenhetsskala. Skillnaderna i utfall mellan skalorna är förhållandevis större för barnen och deras familjer än för vuxna utan hemmaboende barn. Huvudorsaken är att barnens familjer i genomsnitt omfattar fler hushållsmedlemmar vilket ger större skillnader i skalornas storlek.

Den svenska konsumtionsenhetsskalan ger det lägsta värdet på ekonomisk standard men också den största skillnaden mellan grupperna. Soc/Vfb-skalan ger de näst högsta skillnaderna i ekonomisk

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

standard. Högst värden blir det då OECD skalan tillämpas, såväl för barnfamiljerna som för den vuxna befolkningen. För denna skala är också skillnaderna minst. Lägst värden för den vuxna befolkningen ger PEL skalan.

Tabell 14. Disponibel medianinkomst per KE. År 2001. Kronor i tusental

Soc/Vfb PEL OECD3 EU Svensk 0-17år 128,2 136.8 161.1 146.8 124.6 18-år*

154,5

150.8 163.8 157.7 152.3

Kvoten0-17 år / 18- år

1,205 1,102 1,017 1,074 1,222

Källa: SCB, HEK-undersökningen. *Utan hemmaboende barn

3.6.3. Beräkningar av andelen barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer utifrån olika mått och antaganden

De resultat som redovisats i huvuddelen av detta kapitel har beräknats med justering för försörjningsbördan utifrån en konsumtionsenhetsskala Soc/Vfb-skalan. För att få en uppfattning om hur denna skiljer sig från beräkningar utifrån de övriga skalorna vad gäller andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard redovisas resultat från olika beräkningar i tabell 15. Notera att beräkningarna avser år 2001

40

.

Vid jämförelser av andelen under 60 procent av medianinkomsten ger den svenska KE-skalan genomgående högre andel barn som lever i ekonomisk utsatta hushåll. Näst högst värden ger Soc/Vfb-skalan. Skillnaden mellan skalorna varierar från ett par till drygt tio procentenheter. Omräknat i antal barn 0-17 år rör det sig om en differens på som mest 84 000 barn. I de fall då barn inte finns i hushållet ger däremot den svenska KE-skalan den lägsta andelen låg ekonomisk standard och Soc/Vfb-skalan de näst lägsta andelarna. Variationen mellan de beräknade andelarna är störst för barn med en ensamstående förälder samt för barn till sammanboende föräldrar med många syskon (tabell 15).

Det bör också noteras att valet av KE-skala påverkar den bild som ges av storleken på de relativa skillnaderna mellan olika

40

Orsaken till att beräkningarna ej gjorts för år 2002 är att underlag för svensk KE-skala ej ännu var tillgänglig.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

grupper. För den svenska konsumtionsenhetsskalan liksom för Soc/Vfb-skalan är andelen barn med risk för ekonomiskt utsatthet större än andelen vuxna utan barn med risk för ekonomiskt utsatthet. För de övriga skalorna gäller det omvända. I övriga beskrivningar ger skalorna likartade relationer av ekonomisk utsatthet, dock med skillnader i nivåer. Till exempel lever, enligt samtliga skalor en större andel av barnen 0-5 år i familjer med låg ekonomisk standard än barn 6-17 år, figur 12b. Även för andelen barn som lever med en ensamstående förälder ger KE-skalorna en större andel med låg ekonomisk standard än för barn som lever med sammanboende föräldrar.

De höga andelarna enligt Soc/Vfb-skalan för barn med sammanboende föräldrar och många syskon beror på att varje barn givits en konstant vikt (0,47), figur 12c. Detta gör att stordriftsfördelarna avtar med familjens storlek. Eller med andra ord, varje ytterligare barn tillskrivs lika stor försörjningsbörda.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Tabell 15. Andelen under 60 procent av disponibel medianinkomst för olika hushåll och konsumtionsenhetsskalor. Procent år 2001.

svensk EU OECD3 PEL Soc/Vfb

Barn

0-5 år

14,6 10,5 12,3 11,4 12,8

6-17 år

12,2 9,6 7,4 7,4 10,3

16-17 år

9,6 10,0 5,9 5,2 7,8

0-17år 12,9 9,9 8,8 8,5 11,0

Barn till ensamstående

0-5 år

43,2 26,1 43,4 30,1 30,7

6-17 år

21,6 15,6 17,7 11,8 13,7

16-17 år

15,4 16,3 11,4 6,0 9,2

0-17år 25,7 17,6 22,6 15,3 16,9

Barn till sammanboende

0-5 år

10,3 8,1 7,6 8,5 10,0

6-17 år

9,6 7,9 4,5 6,2 9,3

16-17 år

7,7 8,0 4,1 4,9 7,3

0-17år 9,8 8,0 5,4 6,9 9,5 1 barn 0-19 år 4,6 4,8 4,4 4,7 4,5 2 barn 0-19 år 5,8 5,3 4,7 5,0 5,5 3+ barn 0-19 år 17,2 13,3 6,2 9,7 16,8

Vuxna utan barn

18-29 17,2 20,5 24,1 19,1 17,2 30-49 7,6 9,4 11,3 8,4 7,8 50-64 4,5 5,5 6,2 4,8 4,4 65-74 6,8 11,3 13,6 9,7 7,1 75 - 13,4 23,5 32,3 18,7 14,0 18-65 år 8,7 10,6 12,4 9,6 8,8 18- 9,2 12,8 15,8 11,1 9,3

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 12a. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard jämfört med vuxna utan barn. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001

0 5 10 15

0-17år 18-65 år (ej hemmavarande barn)

Procent

svensk EU OECD3 PEL

Soc/Vfb

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Figur 12b. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard uppdelat efter olika åldersgrupper. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001

0 5 10 15

0-5 år

6-17 år

0-17år

Procent

svensk EU OECD3 PEL

Soc/Vfb

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Figur 12c. Andel barn i familjer med låg ekonomisk standard uppdelat efter familjetyp. Andel individer i familjer med en disponibel inkomst under 60 procent av medianen för disponibel inkomst för hela befolkningen med tillämpning av olika konsumtionsenhetsskalor. År 2001

0 5 10 15 20 25 30

Barn 0-17 år med ensamstående

förälder

Barn 0-17 år med sammanboende

föräldrar

Procent

svensk EU OECD3 PEL

Soc/Vfb

Källa: SCB, HEK-undersökningen.

3.6.4. Jämförelse mellan taxeringsregister och intervjuundersökning

Vad som ytterligare påverkar beskrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard är hur väl det går att beskriva familjesammansättningen i undersökningsmaterialet. Analyser i detta kapitel bygger på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). I HEK hämtas information om familjesammansättning från intervj uer.

41

Ett alterna-

tiv till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) används registeruppgifter för såväl familjeförhållande som inkomster. Hur påverkar detta be-

41

En mer detaljerad beskrivning återfinns i appendix.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

skrivningen av andelen barn i familjer med en låg ekonomisk standard?

SCB har åt arbetsgruppen beräknat hur många barn/individer som utifrån IoT respektive HEK definieras ha en låg ekonomisk standard. Beräkningarna har gjorts utifrån identiska definitioner av den disponibla inkomsten i HEK och IoT. I Den konsumtionsenhetsskala som används är den svenska KE-skalan, vilken beskrevs ovan varför resultaten skiljer sig från redovisningarna i tidigare avsnitt.

Det totala antalet barn i landet är något högre enligt IoT, tabell 16. För barn 6–15 år är skillnaden 7 000 barn och för gruppen 0–17 år 3 000 barn. Antalet barn till ensamstående är däremot avsevärt högre i IoT än i HEK medan barn till sammanboende genomgående är högre i HEK. Den största skillnaden återfinns i gruppen barn till ensamstående 0–17 år. Den största procentuella skillnaden återfinns bland barn till ensamstående (18–19 år, 16–19 år och 6–15 år). Ett skäl är att IoT inte fångar in barn i hushåll med sammanboende utan gemensamma barn. De kommer att räknas som barn till ensamstående.

Tabell 16. Antal individer. År 2001. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 544 000 543 000 +1 000 6–15 år 1 165 000 1 158 000 +7 000 16–17 år 205 000 210 000 –5 000 0–17år 1 914 000 1 911 000 +3 000 Barn till ensamstående 0–5 år 75 000 72 000 +3 000 6–15 år 281 000 253 000 +28 000 16–17 år 57 000 52 000 +5 000 0–17år 413 000 377 000 +36 000 Barn till sammanboende 0–5 år 468 000 471 000 –3 000 6–15 år 884 000 905 000 –21 000 16–17 år 148 000 158 000 –10 000 0–17år 1 501 000 1 534 000 –33 000 Vuxna utan barn 18– 4 051 000 4 578 000 –527 000 Källa: SCB. IoT: RTB familjer där värnpliktiga är exkluderade. HEK: Kosthushåll där värnpliktiga är exkluderade. Helårshushåll.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Barns ekonomiska standard är i de flesta fall högre utifrån beräkningarna i HEK-urvalen. Detta gäller alla åldersgrupper av barn. För barn med sammanboende föräldrar är inkomsten oftare lägre HEK än i IoT.

Skillnaden för barn till en ensamstående förälder är omkring 6 000 kronor för barn 0–5 år och 4 000 kronor för barn 0–17 år. Den största procentuella skillnaden återfinns bland barn (0–5 år) med en ensamstående förälder. Även i absoluta termer är skillnaden störst för barn till en ensamstående förälder.

Tabell 17. Disponibel inkomst per konsumtionsenhet i kronor, år 2001. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. Svensk KEskala.

IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 121 318 122 935 – 1 617 6–15 år 123 132 124 594 – 1 463 16–17 år 133 005 137 575 – 4 569 0–17år 123 524 125 533 – 2 009 Barn till ensamstående 0–5 år 81 632 87 754 – 6 122 6–15 år 94 243 99 177 – 4 934 16–17 år 104 687 107 808 – 3 120 0–17år 93 274 97 712 – 4 438 Barn till sammanboende 0–5 år 127 395 128 655 – 1 260 6–15 år 133 034 133 794 – 760 16–17 år 145 798 147 867 – 2 068 0–17år 132 347 133 474 – 1 127 Vuxna utan barn 18– 142 134 152 020 – 9 887 Källa: SCB

Andelen barn med risk för ekonomisk utsatthet skiljer sig litet åt mellan de två inkomstregistren när det gäller kategorin samtliga barn i olika åldersgrupper samt kategorin barn till sammanboende föräldrar. I dessa kategorier är skillnaden störst för barn 0–5 år, ca 2 procentenheter och för barn till sammanboende föräldrar, som mest 1,3 procentenheter.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Skillnaderna är dock mycket stora mellan IoT och HEK för barn till ensamföräldrar. Andelen med risk för ekonomiskt utsatthet är avsevärt större enligt IoT. Störst är skillnaden för de yngsta barnen där det skiljer så mycket som 7,8 respektive 10,7 procentenheter.

För barn till ensamstående 0–17 år är skillnaden omkring 5 procentenheter. Omräknat till antal är detta omkring 30 000 barn. Procentuellt blir skillnaderna mycket stora för samtliga åldersgrupper i kategorin barn till ensamstående. För barn till sammanboende 0–17 år är skillnaden endast någon halv procentenhet motsvarande cirka 10 000 barn.

Tabell 18. Andelen barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2001. Procent. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. Svensk KEskala. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 16,6 14,1 2,5 6–15 år 13,1 12,5 0,6 16–17 år 9,3 9,3 0,0 0–17år 13,7 12,6 1,1 Barn till ensamstående 0–5 år 51,0 40,3 10,7 6–15 år 27,3 22,1 5,3 16–17 år 16,6 14,9 1,7 0–17år 30,2 24,5 5,6 Barn till sammanboende 0–5 år 11,1 10,1 1,0 6–15 år 8,6 9,8 –1,2 16–17 år 6,6 7,5 –0,9 0–17år 9,2 9,7 –0,5 Vuxna utan barn 18– 9,0 9,2 –0,2 Källa: SCB

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tabell 19. Antal barn i familjer med en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av medianinkomsten för befolkningen. År 2001. Inkomstdefinition enligt den officiella inkomststatistiken. svensk KEskala. IoT HEK IoT-HEK Barn 0–5 år 90 560 76 661 13 899 6–15 år 152 610 144 369 8 241 16–17 år 19 137 19 563 – 426 0–17år 262 307 240 595 21 712 Barn till ensamstående 0–5 år 38 270 29 005 9 265 6–15 år 76 742 55 806 20 936 16–17 år 9 470 7 762 1 708 0–17år 124 581 92 553 32 029 Barn till sammanboende 0–5 år 52 050 47 728 4 322 6–15 år 75 826 88 511 – 12 685 16–17 år 9 696 11 822 – 2 127 0–17år 137 669 148 056 – 10 387 Vuxna utan barn 18– 363 346 419 816 – 56 470 Källa: SCB

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Referenser

Atkinson, T.; Cantillon, B.; Marlier, E. & Nolan, B. (2002). Social Indicators: The EU and Social Inclusion. Oxford, England: Oxford University Press.

Buhmann B., L. Rainwater, G. Schmaus & T. Smeeding, 1988.”Equivalence Scales, Well-being, Inequality and Poverty: Sensitivity Estimates across Ten Countries using the Luxembourg Income Study Database”, Review of Income and Wealth, 34:115–14

Fritzell, J. 2001. ”Inkomstfördelningens trender under 1990-talet”, i Fritzell, J. & J. Palme (red.), Välfärdens finansiering och fördelning.

SOU 2000:57. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Gähler, M. 2001. ”Bara en mor”, i Bergmark, Å. (red.) Ofärd i välfärden, SOU 2001:54. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Halleröd B. 1998. Poor Swedes, Poor Britons: A Comparative Analysis of Relative Deprivation. In Empirical Poverty Research in a Comparative Perspective, ed. HJ Andreß. Aldershot: Ashgate Publising Ltd

Halleröd B. 2001. Unemployment and Economic Hardship: A Longitudinal Study of Labour Market Marginalization and Consumption. In Employment, Unemployment, and Marginalisation, ed. B Furåker. Stockholm: Almqvist & Wicksell International

Gustafsson B. 2002a. Konsumtionsenhetsskalor – några principiella synpunkter och exempel. Bilaga 3 i SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.

Gustafsson B. 2002b. Allmänhetens åsokter om miniminivåer och konsumtionsenhetsskala – en empirisk studie. Bilaga 4 i SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.

Integrationsverket 2003 ”Rapport Integration 2002”. Malmö: Integrationsverket.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Integrationsverket 2004 ”Rapport Integration 2003”. Trelleborg: Integrationsverket.

Jansson, K. 2000. ”Inkomstfördelningen under 1990-talet”, i Bergmark, Å. (red.), Välfärd och försörjning, SOU 2000:40. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut Stockholm: Fritzes.

Lundborg, P. 2000. “Vilka förlorade jobbet under 1990-talet?” I Fritzell, J. (red.), Välfärdens förutsättningar. Arbetsmarknad, demografi och segregation. Kommittén Välfärdsbokslut. SOU 2000:37. Stockholm: Fritzes.

Prop. 2002/2003:1, vol. 6, UO12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn.

Proposition 2002/03:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse

Proposition 2003/04:100 Bilaga 3 : Fördelningspolitisk redogörelse.

Salonen, T. 2002a. Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt barnindex. Stockholm: Rädda Barnen.

Salonen, T. 2002b. Barns ekonomiska utsatthet – 2000. Stockholm: Rädda Barnen.

Salonen, T. 2003. Barns ekonomiska utsatthet – årsrapport 2003. Stockholm: Rädda Barnen.

SCB 2002. Barnens del av kakan. Välstånd och fattigdom bland barn 1991-1999. Demografiska rapporter 2002:1. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

SCB (2003a) Barn och deras familjer 2001. Del 1: Tabeller om familjesammansättning, separationer mellan föräldrar, boende, inkomster, barnomsorg och föräldrars sysselsättning. Demografiska rapporter 2003:1.1. Stockholm: Statistiska centralbyrån.

SCB 2003b. Inkomstfördelningsundersökningen 2001. Redovisning på riksnivå. HE 21SM 0301. Stockholm: Statistiska centralbyrån. SCB 2004. Förmögenhetsstatistik 2002 – sammansättning och fördelning. Örebro. Statistiska centralbyrån.

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Socialstyrelsen 1999. Långvarigt socialbidragstagande under 1990talet (1999:5)

Socialstyrelsen 2004a. Folkhälsa och sociala förhållanden. Lägesrapport 2003. Stockholm.

SOU 2002:73. Förbättrad statistik om hushållens inkomster. Fritzes. Stockholm.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Appendix

Dataunderlag

Analyser i detta kapitel bygger på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökningar HEK (Hushållens Ekonomi). Undersökningens upplägg finns beskrivna i de årliga Statistiska meddelandena från SCB (se t.ex. SCB 2003). Merparten av uppgifterna i HEK kommer från olika typer av register. Även om det är möjligt att fråga individer om deras inkomster, skatter och övriga transfereringar är arbetsinsatsen mycket omfattande och få dylika undersökningar har genomförts. Det finns också en relativt stor risk för felrapportering av faktiska inkomster eftersom individen kan ha svårt att omfatta hela sin ekonomiska situation. Olika typer av register brukar därför anses som mer tillförlitliga. Inkomst- och taxeringsregistret (IoT) är en årlig undersökning som omfattar hela Sveriges befolkning. Statistiken baseras på registeruppgifter från Skatteverket (bl.a. uppgifter från taxeringen), Riksförsäkringsverket, CSN och andra myndigheter. Registret innehåller bl.a. arbetsinkomst, sammanräknad förvärvsinkomst, kapitalinkomst, skatter, avdrag, transfereringar (bidrag) och förmögenhet.

Utöver uppgifter från register innehåller HEK också uppgifter från en intervjuundersökning med urvalspersonerna, vilken bland annat ger information om familjesammansättning. Ett alternativ till att intervjua individer om deras familjeförhållanden är att hämta uppgifter från Registret över totalbefolkningen (RTB). I RTB skapas familjesammansättningen genom att de individer som är folkbokförda på samma fastighet och som enligt RTB har en relation med varandra sammanförs till en familj. Med relation avses här någons make/maka, registrerade partner, biologiska föräldrar, adoptivföräldrar eller vårdnadshavare.

Det finns dock ett antal problem med att använda registerbaserade uppgifter avseende familjesammansättningen. I vissa fall går det inte att finna en relation mellan barn och förälder varför barn felaktigt kan registreras som barn till ensamstående i RTB. Dessa barn går inte att sammanföra med de vuxna som barnen i verkligheten sammanbor med och därmed saknas också uppgifter om familjens inkomster. Även för barn som lever i sambofamiljer där de vuxna saknar gemensamma barn registreras en felaktig familjesammansättning. Det betyder att barn som bor med endast mamma eller pappa inte nödvändigtvis bor med en ensamstående förälder. Det kan vara så att mamma/pappa har flyttat samman med

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

en ny partner (utan att vara gift och/eller inte fått barn med sin nya partner). Barnens föräldrar kan också vara folkbokförda på samma fastighet men bo i olika lägenheter. För de barnen noteras också en felaktig familjesammansättning. Medan de första typerna felregistreringarna utgör ett problem vid beräkningar av barns ekonomiska standard är den sista av ringa betydelse (SCB 2003).

HEK är främst inriktad på att redovisa inkomster men under senare år har undersökningen kompletterats med uppgifter om hushållens utgifter för boende och barnomsorg. Kombinationen av intervjudata direkt från hushållen och registerdata gör att ett stort antal frågeställningar kan belysas med denna undersökning. Det gör också HEK till den undersökning som är bäst lämpad för att mäta hushållens och därmed också barnens ekonomiska standard. I rapporten har använts data från elva årgångar (1991, 1993–2002). För att få en mer korrekt hushållssammansättning har endast data från de som besvarat intervjufrågorna analyserats. Bortfallet i intervjun har också varierat över åren, från 17 till 30 procent. För att minska risken att bortfallet påverkar resultaten på ett snedvridande sätt har vi tillämpat en s.k. kalibreringsmetod. Denna metod utnyttjar känd information om olika befolkningsgrupper och inkomstsummors storlek. Denna teknik har använts för beräkningarna i huvudunderlaget, dvs. kosthushållen.

Metod

Population

Beskrivningar och analyser utgår från de årsinkomster som hämtas från olika administrativa register. Vi beräknar därför inkomsten för de hushåll där de vuxna, 18 år och äldre, har varit folkbokförda i Sverige hela undersökningsåret, s.k. helårshushåll. Det vore snedvridande att låta hushåll med inkomster som härrör från kortare tid än ett år ingå i en fördelningsstudie. De som utelämnas är främst invandrare eller återvändande svenskar som anlänt till Sverige under året. Även personer som är folkbokförda i Sverige men som har levt utomlands under undersökningsåret har utelämnats.

Vi har också undantagit de hushåll där vi funnit värnpliktsersättningar. Den värnpliktige har fått en stor del av sin försörjning från det militära vilket vi inte kan sätta ekonomiska värden på. Vi kan därför inte göra relevanta jämförelser med andra hushåll. Omfattningen av antalet som gör sin första värnpliktstjänstgöring har va-

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

rierat över åren men uppskattningsvis har vi minskat antalet hushåll med ca 20–40 000.

Beskrivning av befolkningen utgår från förhållandet den 31 december respektive år för åren 1993–97. För 1991 och 1992 gäller det förhållanden som varat mesta tiden under året.

Analysenheten är individer. Även om vi först måste mäta inkomsten för hushållen har vi att studera den ekonomiska välfärden för individer. Vi gör det genom att på varje individ i hushållet lägga ut hushållets disponibla inkomst/ke och använda denna inkomst som ett mått på ekonomisk standard i hushållet. Vi ser det inte som att varje individ själv förfogar över det krontalsbelopp som finns. Metoden bygger in ett antagande att den ekonomiska standarden mätt med disponibel inkomst/ke är lika fördelad inom hushållen. I olika forskningsansatser har andra försökt komma tillrätta med hur resurser fördelas inom hushållen. Vi har antagit att alla medlemmar i hushållet har lika tillgång och möjlighet till samma ekonomiska standard. Vill man vara tydlig kan man läsa tabellerna som att de speglar individer som tillhör hushåll med en viss ekonomisk standard, disponibel inkomst/ke.

Definitionen av barn

Att använda 18 år som övre gräns för när man ska räknas som barn motiveras av att man i Sverige och i många andra länder är myndig från och med denna ålder. Enligt FN:s barnkonvention räknas man också som barn tills man fyller 18 år. Det har dock blivit allt vanligare att ”barn” över 17 års ålder bor kvar i föräldrahemmet under t.ex. studietiden. En annan aspekt är att föräldrar har försörjningsskyldighet för sina barn tills det år de fyllt 19 år, givet att det går i gymnasieutbildning. Utgångspunkten i denna rapport är barn mellan 0–17 år, dock kommer några av beräkningarna nedan även att redovisa situationen för 0–19 åringar. En förutsättning är dock att de bor med sina föräldrar. Kvarboende barn som är 20 år klassificeras inte som barn men tillhör hushållet.

Hushållsbegreppet

Att kunna identifiera hushåll med barn i dataunderlaget är en förutsättning för att ge en korrekt bild av barns och barnfamiljers ekonomiska standard. Det är också viktigt att kunna definiera olika

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

hushållstyper eftersom olika familjesammansättningar har olika försörjningsbörda.

Definitionen av hushåll i denna rapport är om inte annat anges kosthushåll. Med kosthushåll menas det hushåll som utgörs av alla personer som den 31 december undersökningsåret bodde i samma bostad och hade gemensam ”hushållning”. Ett kosthushåll kan bestå av flera generationer, syskon eller kompisar som bor tillsammans och har gemensam hushållning. Personer som normalt tillhör kosthushållet men som tillfälligt befann sig på annan ort på grund av arbete, studier eller militärtjänstgöring ingår i kosthushållet. Barn, som bor lika mycket hos båda föräldrarna, räknas med om de var folkbokförda i det aktuella hushållet.

Vid en redovisning på individnivå är det fråga om förhållandet i det kosthushåll individen tillhör, dvs. hushållets ekonomiska standard påförs samtliga personer i hushållet och redovisningen sker på individnivå. Vid hushållsredovisning tilldelas hushållet referenspersonens karakteristika. Uppgifter om inkomster avser årlig inkomst. Därför har endast den del av befolkningen som varit folkbokförd i Sverige under hela inkomståret tagits med i beräkningarna.

Inkomst

Barnens ekonomiska standard bestäms framförallt av föräldrarnas inkomster men också av olika bidrag och ersättningar från samhället. Familjens samlade inkomster inklusive bidrag, minus skatt och andra negativa transfereringar, brukar definieras som disponibel inkomst. Uppbyggnaden av inkomsten kan beskrivas schematiskt med följande uppställning:

+ lön + företagarinkomst + ränta och utdelningar + kapitalvinster (ej förluster) + olika typer av socialförsäkringar inkl. erhållet underhållsbidrag + skattefria transfereringar inkl studielån från CSN – skatt och allmänna egenavgifter + fastighetsskatt i eget boende – skattereduktion för ränteutgifter i eget boende – betalt underhållsbidrag, återbetalt studielån och periodiskt understöd = disponibel inkomst

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Företagarinkomsten hämtas från den redovisning som enskilda näringsidkare har lämnat till skattemyndigheten. I vissa fall är dessa inkomster negativa varför de i analysen nedan kodats om till 100 kronor. Denna åtgärd har en marginell inverkan på såväl inkomstfördelning som andelen ekonomiskt utsatta. Värdet 100 kronor placerar dessa företagare ändå bland de hushåll som har en mycket låg inkomst. Det är dock ett problem att inkomsten i många fall inte återspeglar individens verkliga ekonomiska standard, t.ex. kan det finnas förmögenhet vilken inte går att urskilja i datamaterialet nedan. Nedan görs därför en fördjupad analys av företagares ekonomiska standard jämfört med förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande.

Kapitalvinst utgörs av den eventuella vinst som uppkommer vid försäljning (realisering) av tillgångar, t.ex. aktier, fonder eller fastigheter. Kapitalvinsterna påverkade i hög grad spridningen av hushållens inkomster under 1990-talet och början av 2000. Under 1990-talet varierade hushållens kapitalvinster kraftigt mellan åren beroende på förändringar i beskattningen av kapitalvinster, aktiekursernas upp- och nedgång samt fastighetsprisernas uppgång under senare delen av 1990-talet. Under perioden 1996–2000 berodde ökningen framförallt på att hushållen realiserade den kraftiga värdeökningen i aktier och aktiefonder. Mellan 2000 och 2001 minskade dock värdet på aktier och aktiefonder kraftigt vilket ledde till minskade kapitalvinster. Effekten blev en sänkt inkomstnivå för hushållen med de högsta inkomsterna, vilket i sin tur ledde till en minskad inkomstspridning (SCB 2003). I denna definition av disponibel inkomst ingår kapitalvinster.

Utöver arbetsinkomster utgör den ekonomiska familjepolitiken och dess stöd en viktig inkomstkälla för barnfamiljerna, dessa återfinns under positiva transfereringar. Sammansättningen och betydelsen av dessa stöd variera beroende på om barnen lever med en eller två föräldrar. Stöden är särskilt betydelsefulla för barn med en ensamstående förälder och för familjer med många barn.

Negativa transfereringar slutligen består till största delen av skatt men också av bland annat betalt underhållsbidrag, återbetalt studielån och pensionspremier.

Vad som inte ingår i definitionen av disponibel inkomst ovan är bland annat värdet av det som produceras i hemmet och den nytta familjen har av offentlig konsumtion till exempel genom subventionerad barnomsorg och läkarvård och fri tandvård. Däremot brukar barns egna inkomster, såsom feriearbete och eventuella

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

kapitalinkomster inkluderas. Beräkningar från SCB

42

visar att om-

kring 60 procent av 16–17 åringar hade egna arbetsinkomster, för barn 13–15 år var andelen 16 procent. Inkomsterna var ofta små, under 10 000 kronor och ett fåtal tjänade 20 000 kronor eller mer.

Definitionen av disponibel inkomst varierar mellan olika studier, framförallt gäller detta vad som skall räknas som inkomst. Disponibel inkomst har justerats i jämförelse med den definition som används i den officiella statistiken. I olika anvisningar förespråkar man att man ska göra en beräkning av inkomst av eget hem. Vare sig i den officiella statistiken eller i dessa beräkningar görs en sådan beräkning.

Fastighetsskatt. I den officiella statistiken ingår fastighetsskatt i den skatt som dras ifrån hushållens inkomster när disponibel inkomst beräknas. För egnahemsägare innebär det att man får en högre skatt än vad boende i hyresrätt och bostadsrätt debiteras, allting annat lika. Med högre skatt får man en mindre disponibel inkomst. Fastighetsskatt på de fastigheter som boende i hyresrätt och bostadsrätt bor i betalas av fastighetsägaren. Man får därför anta att den övervältras på de boende via den hyra och avgift man betalar till fastighetsägaren. I denna studie har vi valt att betrakta fastighetsskatten för boende som en utgift och inte något som påverkar den disponibla inkomsten. Det innebär att fastighetsskatt för boende för egnahemsägare inte får påverka disponibel inkomst utan påverka boendeutgiften.

Ränteutgifter för boendet. Samma asymmetri uppstår när det gäller ränteutgifter för boende. I den officiella statistiken beräknas skatten efter den debitering som skattemyndigheterna fastställer. Ränteutgiften i sig är ingen negativ inkomst i fördelningsanalyser. Däremot leder ränteutgifter till skattereduktion vid taxeringen, dvs. den som har ränteutgifter får en reduktion i sin skatt och därmed ger en högre disponibel inkomst i den officiella statistiken. I denna studie har vi återfört skattereduktion för ränteutgifterna för boende. Vi får en jämförelse mellan olika boendeformer som är neutral.

Fastprisberäkning. Inkomsterna har räknats om till fasta priser till 2002 års prisnivå med hjälp av årsmedeltal för konsumentprisindex.

42

SCB (2003b)

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Tillgångar och förmögenhet

Det produceras ingen årligen återkommande statistik över individers och familjers förmögenhet. SCB har dock för år 1999 sammanställt uppgifter om tillgångar och skul der.

43

Utifrån dessa är det

möjligt att redovisa uppgifter om barns och deras familjers tillgångar och nettoförmögenhet detta år. Tyvärr är det dock inte möjligt att koppla denna information till uppgifterna i HEK och därmed inte heller möjligt att analysera konsekvenserna för barnens ekonomiska standard då tillgångar och förmögenhet räknas in.

Med nettoförmögenhet menas samlade tillgångar minus skulder. Det finns dels reala tillgångar och dels finansiella tillgångar. De finansiella tillgångarna består av exempelvis bankmedel, aktiefonder, börsnoterade aktier och räntefonder. De reala tillgångarna är oftast en villa, bostadsrätt, fritidshus eller annan fastighet. Uppgifter om tillgångar och skulder har hämtats från kontrolluppgifter och fastighetstaxeringsregister. Förmögenheten är mycket snett fördelad i befolkningen och ett fåtal äger mycket. År 1999 ägde den rikaste tiondelen drygt 70 procent av den samlade nettoförmögenheten.

Under barndomen är det främst föräldrar och äldre släktingar som sparar åt barnen. Ofta handlar det om ett långsiktigt sparande till bland annat körkort, bostad eller studier. Men barnen sparar också själva t.ex. för att kunna köpa någon efterlängtad sak. SCB redovisar tillgångar och skulder som finns i kontrolluppgifter eller redovisade i självdeklarationen, däremot saknas uppgifter om övrigt sparande. Barnens tillgångar utgörs till allra största delen av bankmedel, aktier eller andelar i aktiefonder. Det är dock sällsynt att barn äger fastigheter. Omkring 90 procent av barns nettoförmögenhet 1999 utgjordes av finansiella tillgångar.

Nettoförmögenhet ökar med barnens ålder, dock har inte alla barn tillgångar. Minst hälften av barnen saknade eller hade små besparingar. Medianen, värdet i mitten, var 1999 drygt 2 000 kronor för barn 0–17 år och det var drygt 40 procent av barnen som helt saknade besparingar enligt kontrolluppgift. Den genomsnittliga nettoförmögenheten för barn 0–17 år var drygt 30 000 kronor. Skillnaden mellan flickors och pojkars nettoförmögenhet var mycket liten.

43

SCB (2004)

Ds 2004:41 Barn i ekonomiskt utsatta familjer

Några indelningsgrunder

Förvärvsarbetande 20–64 år

För att klassificeras som förvärvsarbetande ska man ha en arbetsinkomst som överstiger ett basbelopp, 36 900 kronor år 2001. Företagare med inkomst av näringsverksamhet betraktas dock som förvärvsarbetande även om arbetsinkomsten understiger detta belopp. De som har en arbetsinkomst som överstiger ett basbelopp, men som vid intervjun angett att de studerar räknas som studerande (ej förvärvsarbetande) om arbetsinkomsten är mindre än tre och ett halvt basbelopp. Anställda är de personer som har klassificerats som förvärvsarbetande (har en arbetsinkomst som är större än ett basbelopp) och som inte klassificerats som företagare. Anställda kan dock ha företagarinkomst/näringsinkomst.

Som företagare räknas personer som vid intervjun har angett att den huvudsakliga sysselsättningen är som företagare. De ska dessutom ha deklarerat på näringsbilaga till allmänna självdeklarationen. För förvärvsarbetande med både lön och företagarinkomst har arbetstidens omfattning för respektive arbetsinsats varit styrande vid klassificeringen till anställd/företagare.

Övrig socioekonomisk indelning följer den som används av SCB i statistiken över inkomstfördelningen. Indelningen baseras dels på yrkets normala organisationstillhörighet och dels på yrkets normala utbildningskrav. Till huvudkategorin "arbetare" förs yrken som normalt är organiserade inom LO medan övriga anställda förs till tjänstemän. Undergrupperna har sedan klassificerats efter yrkets utbildningskrav

Studerande

Som studerande betecknas de som i intervjun uppgett att deras huvudsakliga sysselsättning över året har varit studier. Har man haft arbetsinkomst över 3,5 prisbasbelopp, motsvarar 132 500 kr år 2002, blir man däremot klassad som anställd eller företagare.

Arbetslösa, sjuka och pensionärer

Till gruppen "arbetslösa, sjuka och pensionärer" räknas personer som har arbetslöshetsersättning, sjukpenning eller förtidspension som utgör mer än 50 procent av förvärvsinkomsten.

Barn i ekonomiskt utsatta familjer Ds 2004:41

Övriga ej förvärvsarbetande

Till gruppen "övriga ej förvärvsarbetande" förs de som inte kan klassificeras som studerande eller "arbetslösa, sjuka och pensionärer"

En grov indelning har gjorts efter födelseland. Indelningen beskrivs i anslutning till respektive tabell. Vid redovisning av andel med inkomst mindre än olika proportioner av medianvärde så beräknas detta för hela undersökningspopulationen, dvs. för samtliga individer.

4. Barnfamiljers biståndstagande

1

Karin Mossler

Rätten till ekonomiskt bistånd (tidigare benämnt socialbidrag) regleras i socialtjänstlagen och prövas i varje enskilt fall. Biståndet har dubbla syften. Det ska enligt gällande lagstiftning dels ge individen möjlighet att leva på en skälig levnadsnivå, dels utformas så att det stärker den enskildes möjligheter att leva ett självständigt liv.

Biståndstagandet beror på hur många i befolkningen som har ekonomiska svårigheter och som söker hjälp för dessa, lagstiftning och regelverk för det ekonomiska biståndet och socialtjänstens bedömning av behovet av bistånd. Vilka som behöver ekonomiskt bistånd har varierat över tid. Många studier har visat att behovet av ekonomiskt bistånd till stor del beror på arbetslöshet, oftast på grund av att man saknar arbetslöshetsersättning. Det gäller framförallt unga och nyanlända utrikes födda personer. Arbetslöshet (oftast utan arbetslöshetsersättning) är en viktig orsak även till barnfamiljernas försörjningsproblem. Många föräldrar med bistånd under lång tid har inte någon löneinkomst alls och deras anknytning till arbetsmarknaden är svag.

En annan grupp i biståndssystemet är de som inte kvalificerat sig för sjukpenning, förtidspension/aktivitets- och sjukersättning eller (före 2003 när äldreförsörjningsstödet trädde i kraft) ålderspension. Biståndstagare kan också behöva kompletterande bistånd för att lönen eller olika försäkringsersättningar inte räcker till försörjningen. Till socialtjänstens traditionella grupp av personer med försörjningsproblem hör även de med flera svårigheter än rent ekonomiska. Det kan vara sociala problem, psykisk ohälsa, missbruk och kriminalitet. Ensamstående inrikes födda män är överrepresenterade i denna grupp.

1

Denna sammanställning utgår huvudsakligen från Socialstyrelsens statistik och

rapportering.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Biståndstagande bland barnfamiljer är inte automatiskt synonymt med fattigdom. Ekonomiskt bistånd ges för att familjerna ska kunna leva på en skälig levnadsnivå, för att de inte ska vara ”fattiga”. Biståndstagandet beror också i hög utsträckning på hur bidrags- och försäkringssystem är konstruerade. Kostnader för flyktingars

2

försörjning belastar sedan 1985 biståndssystemet under

deras första tid i Sverige. Statlig ersättning ges dock till flyktingmottagandet. Det innebär att flyktingar vanligen är biståndstagare under introduktionstiden i Sverige, innan de kommit in på arbetsmarknaden. För utrikes födda personer varierar biståndstagandet med etnicitet och biståndstagandet sjunker med vistelsetiden i Sverige.

Trots dessa reservationer innebär ändå biståndstagandet bland barnfamiljer att föräldrar inte kan försörja sina barn genom eget arbete. Det minskar deras självständighet och får, speciellt om det pågår under längre tid, konsekvenser för hela familjen även utöver de rent ekonomiska.

4.1. Inkomstförhållanden och andra orsaker till biståndstagande

Inkomstförhållandena i befolkningen påverkar självklart behovet av ekonomiskt bistånd. Bland biståndstagare är det som väntat lägre andel som har löneinkomst än övriga befolkningen. De flesta med långvarigt bistånd kompletterar inte en låg inkomst av förvärvsarbete med bistånd. De flesta har ingen löneinkomst alls. Olika transfereringssystem – även biståndssystemet – bidrar till att lyfta barnfamiljernas inkomster och minskar därmed den ekonomiska utsattheten samt utjämnar inkomster mellan familjer utan barn och med.

Det är stor skillnad i disponibel inkomst per konsumtionsenhet (konsumtionsenhet är ett mått för att jämföra inkomsten för hushåll med olika sammansättning) mellan olika hushållstyper, åldrar och om man är född i eller utanför Sverige. Den disponibla inkomsten är den inkomst man disponerar (”lön plus bidrag minus

2

Flykting har i detta sammanhang en administrativ definition enligt lagen (1992:1068) om

introduktionsersättning för flyktingar och vissa utlänningar. En person som flytt till Sverige räknas i statistiken över ekonomiskt bistånd som flykting från och med det år denne fått arbets- och uppehållstillstånd samt ytterligare tre kalenderår. Därefter upphör personen att redovisas som flykting och redovisas under ”utrikes född”. Introduktionsersättning kan ges istället för försörjningsstöd om flyktingen följer en introduktionsplan som utgår från statens målsättningar på detta område.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

skatt”). För vuxna ökar inkomsten med ålder upp till pensionsåldern. Kvinnor har genomgående lägre inkomst från förvärvsarbete än män, oavsett var i livscykeln de befinner sig (prop. 2002/03:1, bilaga 3). De står också oftare utanför arbetsmarknaden än män.

Ensamstående med barn har lägst disponibel inkomst per konsumtionsenhet av alla hushållstyper, oavsett om man är inrikes eller utrikes född. Sammanboende med barn har betydligt högre disponibel inkomst per konsumtionsenhet, även om deras inkomst är lägre än för sammanboende utan barn (Socialstyrelsen, 2004). Dessa inkomstförhållanden återspeglas på olika sätt i biståndstagandet.

I befolkningen som helhet är det framförallt kvinnor som är ensamstående föräldrar. Ensamstående kvinnor med barn arbetar oftare heltid jämfört med sammanboende kvinnor. De är oftare sjuka och arbetslösa jämfört med ensamstående pappor och upplever oftare ekonomiska svårigheter (Socialstyrelsen, 2004).

4.1.1. Redovisning behövs ur flera perspektiv

Biståndtagande kan belysas ur en mängd olika aspekter. Det är vanligt att man redovisar antal personer eller hushåll som har bistånd någon gång under året eller en viss del av året. Det ger en bild av biståndstagargruppens storlek och sammansättning. Redovisningen delas ofta upp på hushållstyp, kön och ålder samt vistelsetid i Sverige. Lika viktigt är att beskriva hur vanligt biståndstagande är i olika grupper av befolkningen.

Dessa två sätt att beskriva biståndstagandet – gruppen biståndstagare och andelen i befolkningen – kan ge delvis olika bilder. Ensamstående kvinnor med barn är t ex en mindre grupp bland dem som får bistånd. Däremot har ensamstående mammor högst biståndstagande av alla hushållstyper i befolkningen. Båda bilderna behövs för att beskriva biståndstagandet på ett åtgärdsinriktat sätt.

På samma sätt kan man beskriva biståndstagandet bland barnfamiljer ur ett hushållsperspektiv och ur ett barnperspektiv. I registret över ekonomiskt bistånd går det tyvärr inte att följa enskilda barn över flera år, bara deras familjer. Antalet biståndstagande ensamstående och sammanboende hushåll med barn ger en bild, antalet barn som lever i en familj med bistånd delvis en annan. En familj med två vuxna och 8 barn och en familj med en vuxen och 1

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

barn räknas ju båda som ”ett hushåll”, fast den första familjen bidrar med 8 gånger så många barn.

Det krävs således många redovisningar för att ge en bild av biståndstagandet, vilket tyvärr komplicerar framställningen. I det följande ges därför en beskrivning både utifrån antalet hushåll med barn och med ekonomiskt bistånd, antalet barn i familjer med bistånd och hur vanligt biståndstagandet är för familjer och barn i befolkningen.

4.1.2. Vanligaste barnfamiljen med bistånd är ensamstående föräldrar

År 2002 fick drygt 73 000 hushåll med barn – eller 6,3 procent av alla barnfamiljer – ekonomiskt bistånd någon gång under året. Barnfamiljer utgjorde ungefär en tredjedel av alla hushåll som fick bistånd. Närmare 60 procent av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd var ensamstående föräldrar, oftast kvinnor med barn. Det var också den familjetyp som hade högst biståndstagande i befolkningen. Nästan en av fem ensamstående mammor hade ekonomiskt bistånd 2002.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

Tabell 1 Antal hushåll med ekonomiskt bistånd 2002. Alla åldrar där inte annat anges.

Hushållstyp Antal hushåll

med bistånd

Andel av bistånds-

hushållen

Biståndshushållens andel av

hushållen i befolkningen

1

Hushåll med barn 0–17 år, varav

73 271

34

6,3

ensamstående kvinnor med barn 0–17 år

39 281

18

23

ensamstående män med barn 0–17 år

4 565

2,1

6,3

gifta/sammanboende par med barn 0–17 år

29 140

13

3,2

Hushåll utan barn

162 906

69

6,6

varav hushåll –64 år utan barn

2

145 175

61

5,9

Samtliga biståndshushåll

3

217 777

100

6,0

1

Antalet hushåll i befolkningen är skattade tal enligt SCB:s AKU-under-

sökning.

2

Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder efter-

som de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år.

3

Inklusive okänd hushållstyp.

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.1.3. Längst bidragstid för sammanboende med barn

Barnfamiljer med bistånd fick bidrag under i genomsnitt 6,1 månader 2002. Det var något längre bidragstid än de 5,6 månader som biståndstagande barnlösa hushåll i yrkesverksam ålder hade. Det var vidare skillnad i biståndstid mellan barnfamiljer med en eller två vuxna. Sammanboende med barn hade högst genomsnittlig bidragstid av alla hushållstyper. Ensamstående föräldrar hade kortare genomsnittlig biståndstid, även jämfört med hushåll utan barn.

Barnfamiljer fick totalt 3,2 Mdr kr i ekonomiskt bistånd under 2002, vilket var 38 procent av de totala utbetalningarna. I medeltal fick en barnfamilj 43 600 kr år 2002 eller ca 7 200 kr per månad. Beloppet var något högre än för hushåll utan barn. Det är naturligt, eftersom biståndet till en barnfamilj oftast ska täcka försörjningen

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

för fler personer. Den lilla gruppen ensamstående pappor med barn får något högre ekonomiskt bistånd per månad än ensamstående mammor. Det förklaras inte av skillnader i barnantal. Av biståndets storlek kan man dock inte dra några slutsatser om ensamstående kvinnors och mäns behov behandlas lika eller inte. Biståndet är ett tillägg till andra inkomster för att nå en skälig levnadsnivå.

Tabell 2 Genomsnittlig tid med ekonomiskt bistånd samt genomsnittligt belopp per månad 2002 för olika hushållstyper. Avrundat till närmaste hundratal kronor. Alla åldrar där inte annat anges.

Hushållstyp Genomsnittlig biståndstid Bidrag/månad Hushåll med barn, varav 6,1 7 200 ensamstående kvinnor med barn 5,4 5 900 ensamstående män med barn 4,8 6 400 Sammanboende par med barn 7,1 8 700 Hushåll utan barn 5,7 5 700 varav hushåll –64 år

1

utan barn

5,6

5 700

Samtliga biståndshushåll

2

5,8

6 200

1

Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder.

eftersom de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år.

2

Inklusive okänd hushållstyp.

Källa: Socialstyrelsens officiella statistik 2002.

4.2. Skillnader i biståndstagande för inrikes och utrikes födda

Försörjningsproblemen för utrikes och inrikes födda föräldrar med bistånd uppvisar olika mönster och har delvis olika orsaker. För att underlaget ska återspegla detta och vara åtgärdsinriktat behöver biståndstagandet därför särredovisas för barn till inrikes och utrikes födda föräldrar.

Barnfamiljer med utrikes födda föräldrar är kraftigt överrepresenterade i systemet för ekonomiskt bistånd. I över hälften (55 %) av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd är någon förälder utrikes född, oftast båda. Även om man räknar bort barnfamiljer som kommit till Sverige som flykt ingar

3

och får ekonomiskt

bistånd under sin introduktionstid kvarstår överrepresentationen. Det är stor skillnad på hur vanligt biståndstagande var bland

3

Se tidigare definition

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

ensamstående och sammanboende inrikes och utrikes födda föräldrar. I biståndstagande barnfamiljer med sammanboende vuxna var de flesta föräldrar utrikes födda. Tidigare sambandsanalyser (bl.a. Socialstyrelsen, 1999) har visat att sammanboende inrikes födda föräldrar mycket sällan behöver bistånd, även om en förälder är arbetslös. Bland ensamstående med barn som får bistånd någon gång under året var däremot de flesta föräldrarna inrikes födda. Även bland ensamstående kvinnor med barn var dock utrikes födda föräldrar överrepresenterade i biståndssystemet i förhållande till sin andel i befolkningen.

Diagram 1. Antal biståndshushåll med barn 2002 uppdelat på hushållstyp samt inrikes och utrikes födda föräldrar.

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000 40 000 45 000

Ensamstående kvinnor

m barn

Gifta/samboende med

barn

Ensamstående män m

barn

M inst en förälder som är flykting

M inst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik tabell 3.

4.2.1. Biståndstagandet avtar med vistelsetiden i Sverige

De flesta biståndstagande barnfamiljer med någon utrikes född förälder var gifta/sammanboende. En stor del av dem hade varit kort tid i Sverige. I närmare 40 % av familjerna hade minst en utrikes född förälder bott högst 4 år i Sverige. Bland ensamstående föräldrar var andelen med kort vistelsetid mindre. Som beskrevs inledningsvis får flyktingar vanligen bidrag via biståndssystemet under introduktionstiden i Sverige. För dem och övriga utrikes födda personer sjunker biståndstagandet med vistelsetiden i Sverige.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Diagram 2. Antal biståndshushåll med barn 2002 uppdelat efter utrikes födds förälders vistelsetid i Sverige. Förälders ålder –64 år.

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000

Gif t a/sam m a n bo e n de

m ba r n

E n sam st åe n de k v in n o r m ba r n

E n sa m st å e n de m än m

ba r n

A ntal

20-w år i Sverige 10-19 år i Sverige 5-9 år i Sverige - 4 år i Sverige

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.2.2. Flest flerbarnsföräldrar är utrikes födda

I debatten framhålls ofta flerbarnsfamiljers svårare ekonomiska situation som en orsak till biståndstagande bland barnfamiljer. De flesta (74 procent) barnfamiljer som fick ekonomiskt bistånd hade dock högst två barn 2002. Endast drygt tio procent av barnfamiljerna med bistånd hade 4 barn eller fler. Andelen utrikes födda föräldrar ökar med antalet barn. Det fanns minst en utrikes född förälder i 77 procent av familjerna med 4 eller fler barn.

En vanlig föreställning är att de flesta barn i familjer med ekonomiskt bistånd har unga föräldrar. Men det stämmer inte. Endast 2 procent av föräldrarna som tar emot barnfamiljens bistånd (benämnd registerledaren i statistiken över ekonomiskt bistånd) är under 20 år och 9 procent är 20–24 år. Majoriteten, 67 procent, är i åldern 30–49 år.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

4.3. Långvarigt biståndstagande bland familjer med barn

En del av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd får bidrag under endast några få månader. Andra behöver bistånd under lång tid. Barns utsatthet ökar med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Regering och riksdag har slagit fast att biståndssystemet ska vara ett yttersta skyddsnät, främst vid tillfälliga ekonomiska problem. Det långvariga biståndstagandet kan därmed sägas vara en brist i måluppfyllelsen.

Vad som ska anses som "långvarigt bistånd" är inte självklart. Minst tio månaders bistånd under ett kalenderår är ett sätt att definiera långvarighet. Denna definition har länge använts i den officiella statistiken. Ett annat sätt är att mäta det sammanlagda antalet bidragsmånader under en följd av år.

4.3.1. Fler sammanboende med långvarigt bistånd

Närmare en tredjedel av barnfamiljerna med bistånd – ca 22 300 familjer – fick ekonomiskt bistånd under minst 10 månader år 2002. Det fanns minst en utrikes född förälder i ca 80 % av dessa barnfamiljer. I 40 procent av familjerna hade den som mottog familjens bistånd (registerledaren) varit högst fyra år i Sverige. Andelen flyktingfamiljer

4

var 23 %.

Det var fler gifta/sammanboende med barn än ensamstående med barn som hade bistånd 10–12 månader 2002. Som redovisats tidigare var det tvärtom bland alla biståndstagare (1–12 månader). I nästan alla (94 %) barnfamiljer med gifta/sammanboende vuxna var minst en förälder utrikes född. Även de flesta ensamstående föräldrar var utrikes födda.

4

Se tidigare definition.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Diagram 3. Antal barnhushåll med bistånd 10–12 månader 2002 uppdelat på hushållstyp samt inrikes och utrikes födda föräldrar samt flyktingar.

0

2 000 4 000 6 000 8 000 10 000 12 000 14 000

Gifta/samboende med

barn

Ensamstående kvinnor

m barn

Ensamstående män m

barn

Inrikes född(a) förälder/rar

M inst en utrikes född förälder exkl flyktingar

M inst en förälder som är flykting

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

Av tabellen nedan framgår att andelen med bistånd 10–12 månader år 2002 var något högre för hushåll med barn jämfört med hushåll i yrkesverksam ålder utan barn. Flyktingar (se tidigare definition) hade som väntat högst andel med långvarigt bistånd, följt av andra utrikes födda föräldrar. Lägst andel bistånd 10–12 månader hade inrikes födda föräldrar. Störst var skillnaden i långvarighet för inrikes och utrikes födda gifta/sammanboende föräldrar.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

Tabell 3. Antal hushåll 2002 med bistånd 10–12 månader per år i förhållande till antalet hushåll med bistånd någon gång under året. Andelen bistånd 10–12 månader delas upp på hushållstyper och inrikes/utrikes födda. Alla åldrar. Procent.

Andel 10–12 månader för hushållstyperna

Samtliga Inrikes födda Utrikes födda,exkl.

flyktingar

Flyktingar

Andel hushåll med barn och med bistånd

31 15 39 63

Gifta/samboende par med barn

41 11 43 67

Ensamstående mammor

24

16

35

51

Ensamstående pappor

18

12

26

46

Hushåll – 64 år

1

utan barn

25

19

34

46

1

Jämförelsen med övriga hushåll görs med dem i yrkesaktiv ålder efter-

som de flesta hushåll med barn är yngre än 65 år. Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.3.2. Ensamstående kvinnor med barn har oftast långvarigt bistånd

En delvis annan bild får man om man jämför antalet hushåll med bistånd under lång tid i förhållande till hushållstypens storlek i befolkningen. En sådan jämförelse visar att hushåll med barn har något högre långvarigt biståndstagande än hushåll utan barn, men skillnaden var inte stor, 1,9 % av befolkningen mot 1,5 %. Bistånd under 10–12 månader år 2002 i befolkningen var vanligast i hushållstypen ensamstående mammor, där 5,5 % hade långvarigt bistånd.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Tabell 4: Antal hushåll –64 år med bistånd 10–12 månader 2002 samt andel i befolkningen.

Ensam-

stående med barn

Samman-

boende med barn

Hushåll med barn

Hushåll utan barn

Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 9 473 829 11 907 22 209 36 826 Andel i befolkningen 5,5% 1,1% 1,3% 1,9% 1,5% Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.3.3. Hälften med långvarigt bistånd hade fortfarande bistånd efter fem år

För en del av barnfamiljerna med bistånd kvarstår de ekonomiska problemen under längre tid. Mycket talar för att det finns betydande långvarighet i biståndstagandet för vissa barnfamiljer. Av alla barnfamiljer med bistånd år 1996 hade en tredjedel bistånd även uppföljningsåret år 2001. Av de 36 procent som hade långvarigt bistånd år 1996 hade närmare hälften bistånd även år 2001. Hög grad av långvarighet visar även en uppföljning av dem som hade långvarigt bidrag år 1991 (Socialstyrelsen 1999) och år 1993 (Bergmark och Bäckman 2001).

4.4. Antalet barn med ekonomiskt bistånd

Ovanstående redovisning har utgått ifrån antalet barnfamiljer med ekonomiskt bistånd. Som nämnts tidigare är det viktigt att också beskriva antalet barn som lever i familjer med bistånd. År 2002 levde ca 147 000 barn (0–17 år) i 73 000 familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under året. Det motsvarar 7,6 procent av alla barn i befolkningen. Drygt hälften av barnen bodde med en ensamstående mamma. Även om man ser biståndstagandet ur barnens perspektiv var barn med utrikes födda föräldrar kraftigt överrepresenterade. Närmare 60 % av barnen hade minst en utrikes född förälder. De flesta av dem levde med gifta/sammanboende föräldrar. Tidigare analyser (bl.a. Socialstyrelsen, 1999) har visat att sammanboende inrikes födda föräldrar mycket sällan behöver bi-

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

stånd. Majoriteten av barnen till inrikes födda föräldrar var däremot barn till en ensamstående mamma.

Diagram 4 Antal barn 0–17 år i familjer med ekonomiskt bistånd 2002 uppdelat på hushållstyp och föräldrarnas födelseland. Alla åldrar.

0

10 000 20 000 30 000 40 000 50 000 60 000 70 000 80 000

Ensamstående kvinnor m barn

Gifta/samboende

med barn

Ensamstående män

m barn

Minst en förälder som är flykting

Minst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

Som beskrivits tidigare ökar barns utsatthet med tiden de lever i en familj med svåra ekonomiska problem. Det fanns drygt 50 000 barn i de ca 22 300 familjer som hade ekonomiskt bistånd nästan hela 2002, 10–12 månader. Av dessa hade de allra flesta minst en utrikes född förälder. Till skillnad från biståndstagandet oavsett bidragstid levde de flesta av dessa barn med föräldrar som var gifta/sammanboende. En del av dessa familjer var flyktingar med kort tid i Sverige.

Däremot var – som för biståndstagandet generellt – de flesta barn med inrikes född(a) förälder/föräldrar barn i en familj med en ensamstående förälder. Ser man till barnen i ensamstående familjer hade dock något förvånande de flesta en utrikes född mamma. Till skillnad från barnfamiljer med bistånd någon gång under året fanns närmare 40 % av barnen med långvarigt bistånd i stora barnfamiljer

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

(fyra eller fler barn). Nästan alla av dem, 92 procent, hade utrikes födda föräldrar.

Diagram 5 Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd 10–12 månader 2002 uppdelat på hushållstyp och föräldrarnas födelseland

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000 35 000

Gifta/samboende

med barn

Ensamstående kvinnor m barn

Ensamstående

män m barn

Minst en förälder som är flykting Minst en utrikes född förälder exkl flyktingar Inrikes född(a) förälder/rar

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.5. Stora kommunala skillnader i långvarigt biståndstagande bland barn

Det finns stora regionala skillnader i andelen ekonomiskt utsatta barn. Också här spelar definitionen av ekonomiskt utsatthet en viktig roll. Som framgår av kapitel 3 lever en stor andel barn med en disponibel inkomst lägre än 60 procent av medianen i den s.k. ”tätbygden”. Å andra sidan mottar en avsevärt lägre andel barn ekonomiskt bistånd i tätbygden än man skulle kunna förvänta sig givet de relativt lägre inkomsterna. Vidare är variationen stor inom olika regioner, framförallt gäller det de tre storstadsområdena. Medan vissa förortskommuner har en mycket hög ekonomisk standard återfinns de mest ekonomiskt utsatta familjerna i delar av storstäderna (Salonen 2003). Därför är det angeläget att när det

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

gäller ekonomiskt bistånd i stället för region fokusera på hur det ser ut i de olika kommunerna.

Tabell 5. Kommuner med högst respektive lägst andel barn (%) i biståndsfamiljer.

Högsta andel 1991 1996 2002

Malmö 19 Malmö 27Malmö 24

Skinnskatteberg 15 Landskrona 25Landskrona 21

Göteborg 15 Göteborg 22Göteborg 15

Ljusnarsberg 14 Norrköping 21Dorotea 13 Botkyrka 14 Botkyrka 20Eskilstuna 13 Perstorp 14 Ljusnarsberg 19Gullspång 13 Norberg 14 Bräcke 19Örebro 13 Nyköping 14 Surahammar 19Högsby 12 Eskilstuna 14 Eskilstuna 18Lycksele 12 Nordanstig 13 Klippan 18Ödeshög 11

Lägsta andel 1991 1996 2002 Öckerö 4 Härryda 5Täby 2 Lidingö 4 Götene 5Svedala 2 Lomma 3 Forshaga 5Kävlinge 2 Tranemo 3 Täby 5Nykvarn 2 Kungälv 3 Bollebygd 5Lidingö 1 Tjörn 3 Kävlinge 5Lomma 1 Täby 3 Vellinge 3Säter 1 Danderyd 3 Lidingö 3Vellinge 1 Vellinge 2 Öckerö 3Danderyd 1 Stenungsund 1 Danderyd 2Forshaga 0 Källa: Socialstyrelsen

Det fanns stora kommunala skillnader i biståndstagandet bland barn, och skillnaderna ökar ytterligare om indelningen skulle göras på stadsdelsnivå. Den högsta andelen barn i familjer med bistånd hade Malmö med 24 procent av barnen i kommunen. Nästan lika hög andel hade Landskrona (21 procent) och Göteborg (15 procent). Den lägsta andelen hade Forshaga kommun med 0,4 procent, följd av Danderyd och Vellinge, där båda hade mindre än 1 procent barn med bistånd av samtliga barn i kommunen. När det gäller förändringar över tid är det intressant att notera att Malmö haft högst andel under hela perioden. Göteborg har också

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

genomgående hög andel barn med ekonomiskt bistånd, där har dock skett en kraftig minskning mellan 1996 och 2002. Vidare framgår det av tabellen att Botkyrka som haft hög andel både 1991 och 1996, år 2002 inte längre finns med bland de tio kommuner med högst andel ekonomiskt utsatta barn.

Det fanns ännu större kommunala skillnader i andelen barn i hushåll med långvarigt bistånd än med bistånd totalt. Av alla barn i befolkningen år 2001 levde 2,8 procent i familjer med långvarigt bistånd. I fem kommuner fanns sammantaget 42 procent av barnen med långvarigt bistånd. Nästan alla fanns i utrikes födda familjer. Av barnen i Malmö och Landskrona levde 16 respektive 12 procent av barnen i familjer med långvarigt bistånd. Göteborg, Stockholm och Helsingborg hade också höga andelar. Det fanns även kommuner som bara hade några enstaka barn i långvariga biståndshushåll – mindre än 1 promille av barnen i kommunen. Det gällde t.ex. Kiruna, Färgelanda, Norberg och Övertorneå.

4.5.1. Många är arbetslösa

Arbetslöshet, framförallt utan arbetslöshetsersättning, är en viktig orsak till ekonomiska problem och behov av ekonomiskt bistånd för barnfamiljer. I mitten av 1990-talet var de flesta biståndstagare inskrivna vid arbetsförmedlingen (70 % år 1996, Socialstyrelsen, 1999). År 2000 hade andelen inskrivna minskat men var fortfarande hög. Nästan hälften, 45 % av de vuxna med barn var inskrivna någon gång under året (specialbearbetning av SCB:s undersökning LINDA).

Andelen biståndstagare som är arbetslösa utan ersättning har sjunkit under senare år. Andelen år 2003 var i genomsnitt 33 % för barnfamiljer, lägre för ensamstående föräldrar och högre för sammanboende föräldrar. Medan andelen utan ersättning var lägre år 2003 jämfört med år 1998 för ensamstående med barn (28 % år 2003) var den något högre för sammanboende med barn (41 %).

Tidigare analyser av biståndstagare med bistånd under 10–12 månader utifrån SCB:s HEK-undersökning (Socialstyrelsen, 2004) visade att många inte hade någon löneinkomst alls under det studerade året 2001. Urvalet är dock för litet för särredovisning på hushållstyp.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

4.5.2. Barnfamiljernas ekonomi har förbättrats

Det finns olika sätt att belysa ekonomisk utsatthet. Ett sätt är att jämföra andelen som har en inkomst under en viss nivå. Ofta används nivån för ekonomiskt bistånd, ”socialbidragsnivån”, som riktmärke (se kapitel 1). Denna nivå är politiskt bestämd. Ett annat sätt är att belysa andelen män och kvinnor vars inkomst inte räcker för att klara skäliga levnadskostnader för vardagens utgifter. Det kan göras med utgångspunkt från Konsumentverkets (KOV) beräkningar med tillägg för vissa utgiftsposter (se not till diagram 6), här benämnt KOV-nivån. KOV-nivån tar hänsyn till hushållets sammansättning och beräknas utifrån aktuella konsumtionsmönster och prisnivåer för varje enskilt år.

En sådan beräkning visar att andelen som har en inkomst under KOV:s nivå har varierat under 1990-talet. För barnfamiljer märks en ökning av andelen med låg inkomst under mitten av 1990-talet. Sedan år 1997 har framförallt andelen ensamstående mammor med inkomst under en skälig inkomstnivå minskat kraftigt. År 2001 var andelen med inkomst under KOV:s nivå inte längre högst för ensamstående mammor.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Diagram 6. Andel hushåll med disponibel inkomst under en beräknad KOVnivå

1)

efter hushållstyp 1991 samt 1993–2002.

0 5 10 15 20 25 30

1991 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001

År

Procent

Ensamstående kvinnor med barn

Ensamboende kvinnor Ensamboende män Sammanboende med barn Sammanboende utan barn

Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 1991, 1993–2001, redovisad i Socialstyrelsen, Jämställd socialtjänst? 2004.

1

KOV-nivån bygger på Konsumentverkets beräkningar av kostnaderna för

en rimlig konsumtion av livsmedel, kläder/skor, hygien, fritid/lek, förbrukningsvaror, hemförsäkring, möbler, husgeråd, dagstidning, telefon, TV och TV-licens m.m. Beloppen täcker även ett visst sparande för att kunna ersätta förslitna/urvuxna varor som köps mer sällan. Beräknade kostnader är tillagda för utgiftsposter som inte ingår i Konsumentverkets beräkningar: boende, hushållsel, barnomsorg, lokala resor och fackföreningsavgift.

4.6. Ensamstående mammors biståndstagande har minskat mest

Dessa inkomstförhållanden återspeglas också i statistiken över ekonomiskt bistånd. Biståndstagandet har minskat för samtliga hushållstyper under de senaste 12 åren, men mest för barnfamiljer. Antalet barnfamiljer med ekonomiskt bistånd har minskat med 25 procent under 1990–2002. Minskningarna är störst för samman-

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

boende med barn men är stora även för ensamstående föräldrar. Antalet hushåll i yrkesverksam ålder utan barn har minskat mindre, med ca 6 procent.

Tabell 6. Förändring av antalet hushåll 18–64 år med bistånd 1990 och 2002 i antal och procent.

Ensamstående

med barn

Samman

boende

med barn

Hushåll med barn

Hushåll utan barn

18–64 år

Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 39 281 4 565 29 140 72 986 144 791 Förändring 1990– 2002 –7 298 –633 –9 883 –17 814 –9 867 Förändring 1990– 2002 i procent –16% –12% –25% –20% –6,4% Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

Hur många hushåll med barn som får ekonomiskt bistånd beror inte bara på hur vanligt det är med försörjningsproblem utan också på hur många barnfamiljer som finns i befolkningen. Om försörjningssituationen för barnfamiljer är oförändrad men antalet barnfamiljer minskar så blir det också färre barnfamiljer som behöver bistånd. Men även en jämförelse av biståndstagandet i befolkningen år 1990 respektive år 2002 visar kraftiga minskningar, framförallt för ensamstående med barn. Skillnaden i biståndstagande mellan familjer med och utan barn har också minskat mellan år 1990 och år 2002. Barnfamiljers biståndstagande är nu endast något högre 2002 än hushåll i yrkesverksam ålder utan barn. Fortfarande hade dock närmare en av fyra ensamstående mammor ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Tabell 7: Andel hushåll 18–64 år i befolkningen med ekonomiskt bistånd 1990 och 2002. Procent.

Ensam-

stående med barn

Samman-

boende med

barn

Hushåll med barn

Hushåll utan barn

Kvinnor Män

Andel 2 002

23

6,3

3,2

6,3

5,8

Andel 1990 33 16 4,2 8,2 6,7 Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

Minskningarna i biståndstagande för alla barnfamiljer har inträffat framförallt från år 1997, men mönstret är något olika för olika hushållstyper. För ensamstående kvinnor med barn är det en kraftig minskning från år 1997, medan minskningen kommer tidigare för den lilla gruppen ensamstående män med barn. Andelen sammanboende med barn och ekonomiskt bistånd i befolkningen är lägre och både ökar och minskar i en långsammare takt under 1990-talet.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

Diagram 7 Andel hushåll 18–64 år med ekonomiskt bistånd i befolkningen 1990–2002.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Ensamstående män med barn Ensamstående kv. med barn Sammanboende par med barn Hushåll utan barn Hushåll med barn

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.7. Högre långvarigt biståndstagande än 1990

Även för barnfamiljer med långvarigt ekonomiskt bistånd har biståndstagandet minskat sedan toppen år 1997. Men fortfarande är biståndstagandet 50 procent högre år 2002 än år 1990. Mest har biståndstagandet 10–12 månader ökat jämfört med år 1990 för sammanboende med barn. Det långvariga biståndstagandet för den lilla gruppen ensamstående män med barn har ökat mindre.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Tabell 8: Förändring av antalet hushåll med bistånd 10–12 månader 1990 och 2002 i antal och procent. Alla åldrar.

Ensam-

stående med

barn

Samman-

boende med

barn

Hushåll med

barn

Kvinnor Män Antal hushåll 2 002 9492 835 12042 22369 Förändring 1990–2002 3055 127 4287 7469 Förändring 1990–2002 i procent 47% 18% 55% 50% Källa: Socialstyrelsen.

För att jämföra utvecklingen av antalet barnfamiljer med bistånd någon gång under året med dem som har bistånd 10–12 månader kan man indexera utvecklingen och sätta 1990 års nivå till 100. Av diagrammet nedan framgår då den kraftiga ökningen av det långvariga biståndstagandet för familjer med barn år 1997, och den kvarstående högre nivån på biståndstagandet även år 2002.

Diagram 8 Antal hushåll (oavsett ålder) med ekonomiskt bistånd 1990-2002 för hushåll med barn. Index 1990=100.

0 50 100 150 200 250

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Hushåll med barn 10-12 månader

Hushåll med barn 1-9 månader

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

4.7.1. Stor minskning av antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd

Som väntat återspeglas minskningen av biståndstagandet bland barnfamiljer även i en minskning av antalet barn i familjer med ekonomiskt bistånd. Antalet barn med bistånd någon gång under året har minskat med 23 000 barn eller 13 procent jämfört med år 1990. Även antalet barn i familjer med bistånd 10–12 månader har minskat sedan toppen år 1997, men det är fortfarande 18 000 fler barn (58 procent fler) med ekonomiskt bistånd 10–12 månader år 2002 jämfört med år 1990.

Diagram 9 Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd, någon gång under året och under 10-12 månader, 1990-2002.

0

50 000 100 000 150 000 200 000 250 000 300 000

1990 1991 1992 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001 2002

Antal barn i familjer med ekonomiskt bistånd Antal barn i familjer med bistånd 10-12 månader

Källa: Specialbearbetning av Socialstyrelsens officiella statistik över ekonomiskt bistånd.

4.8. Sammanställning

Sammanfattningsvis var mer än hälften av barnfamiljerna med ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002 en ensamstående förälder. I mer än hälften av barnfamiljerna fanns minst en förälder

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

som var utrikes född. De flesta barnfamiljer med bistånd hade högst två barn. Bland barnfamiljer med bistånd 10–12 månader år 2002 dominerade gifta/sammanboende med barn. Nästan 90 % av familjerna hade minst en förälder som var utrikes född. Både antal barn och antal barnfamiljer med ekonomiskt bistånd har minskat 1990-2002. Det långvariga biståndstagandet, 10–12 månader under ett år, har däremot ökat.

Sammanställning

1. Ekonomiskt bistånd någon gång under 2002 Antal barn i familjer med bistånd Ca 147 000 barn levde i familjer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under år 2002. Det motsvarar 7,6 % av befolkningen. Drygt hälften av barnen, 53 %, hade en ensamstående förälder. Av alla barn hade 60 % minst en förälder som var utrikes född. 12 % av barnen hade minst en förälder som räknades som flykting i biståndssystemet. Drygt hälften av barnen fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer, 25 % i fyra eller fler barn. Antal barn med ekonomiskt bistånd har minskat med 23 000 eller 13 % år 2002 jämfört med år 1990. Även i relation till antalet barn i befolkningen är det minskningar.

Antal barnfamiljer med bistånd Det fanns ungefär 43 000 familjer med ekonomiskt bistånd år 2002, varav 60 % var ensamstående föräldrar. Det motsvarar 6,4% av befolkningen. 55 % av minst en av föräldrarna var utrikes född. 11 % av minst en av föräldrarna räknades som flykting i biståndssystemet. 73 % fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer och 11% var familjer med 4 eller fler barn. Antal hushåll med barn och med bistånd någon gång under året har minskat 1990– 2002 med ca 19 400 eller 21%.

2. Ekonomiskt bistånd 10–12 månader år 2002 Antal barn i familjer med bistånd 10–12 månader Ca 50 000 barn levde i familjer med bistånd 10–12 månader år 2002. Det motsvarar 2,6 % av befolkningen. Av barnen hade en mindre andel, 38 %, en ensamstående förälder. 83 % hade minst en förälder som var utrikes född. 23 % av barnen hade minst en förälder som räknas som flykting i biståndssystemet. 43 % av barnen fanns i en- eller tvåbarnsfamiljer, 33 % i fyra- eller fler-

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

barnsfamiljer. Antal barn i familjer med bistånd 10–12 månader har ökat sedan år 1990 med 58 % eller 18 400. Det är ökningar även i relation till antalet barn i befolkningen.

Antal barnfamiljer med bistånd 10–12 månader Det fanns ungefär 22 000 barnfamiljer med bistånd 10–12 månader år 2002, varav 46 % var ensamstående föräldrar. Det motsvarar 1,9 % av befolkningen. 89 % av minst en av föräldrarna var utrikes född. 23 % av minst en av föräldrarna räknades som flykting i biståndssystemet. Antal barnhushåll med bistånd 10–12 månader har ökat 1990–2002 med 50 % eller ca 7 500 hushåll. Den procentuella ökningen har varit störst för gifta/sammanboende med barn.

4.9. Resultatet av biståndstagandet

En viktig fråga är hur väl biståndssystemet lever upp till sitt kort- och långsiktiga syfte för barnfamiljer. På kort sikt ska biståndssystemet utgöra ett skyddsnät och ge människor i ekonomisk kris en skälig levnadsnivå och på lång sikt hjälpa dem till egen försörjning. I vilken utsträckning är biståndet då ett skydd mot fattigdom för barnfamiljer? På vilken ekonomisk nivå lever man?

4.9.1. Andel under en beräknad biståndsnivå

För att få en uppfattning om befolkningens – och biståndstagares – ekonomiska situation görs ofta schabloniserade beräkningar av en genomsnittlig utgiftsnivå under ett år, biståndsnivån. Denna utgår från riksnormen (3 370 kr/mån år 2004 för en ensamstående) med tillägg för de beräknade kostnader man har rätt att få ersättning för enligt lagstiftningen. Det gäller till exempel skälig bostadshyra och arbetsresor. Det är dock viktigt att notera att bistånd alltid bygger på en individuell behovsprövning och att en genomsnittligt beräknad nivå kan både över- och understiga nivån i det enskilda fallet.

Ungefär 8 procent av barnen som var födda i Sverige levde i barnfamiljer som hade en inkomstnivå under biståndsnivån 2001. Det var vanligare att barnfamiljer med utrikes födda föräldrar hade en disponibel inkomst under en beräknad biståndsnivå även inklusive det ekonomiska bistånd som ges. En av fyra utrikes födda

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

barn levde år 2001 i en familj som inte hade en årsinkomst som nådde upp till en beräknad skälig levnadsnivå. Andelen sjönk med vistelsetiden i Sverige. Lägst andel med låg inkomst fanns bland dem som var födda inom Norden, följt av personer födda i ”västländer” och Europa.

En del – men långt ifrån alla – barnfamiljer med en årsinkomst under en beräknad biståndsnivå hade ekonomiskt bistånd. Det kan finnas flera skäl till det. En låg årsinkomst kan bero på att man t ex valt att arbeta mindre för att få mer tid för barnen och/eller dra ner på utgifterna genom att t ex bo billigare. Vissa familjer kan ha en förmögenhet som gör att de varken söker – eller skulle få – ekonomiskt bistånd.

Det var vanligt att biståndstagare överlag – trots ekonomiskt bistånd – inte nådde upp till den beräknade biståndsnivån. Det gällde framförallt familjer med bistånd nästan hela året. Drygt 30 procent av de inrikes födda och drygt 40 procent av de utrikes födda personerna med bistånd 10–12 månader hade en årsinkomst under den beräknade biståndsnivån.

Det behöver dock inte betyda att socialtjänsten är ”snål”. Befolkningens inkomster redovisas inte per månad i statistiken. Det går därför inte att utläsa inkomsten för just de månader hushållen har ekonomiskt bistånd. Därför kan många hushåll som får ekonomiskt bistånd under endast ett par månader ha en årsinkomst som är betydligt högre än biståndsnivån. Om de fått ett arbete efter en biståndsperiod på några månader höjer denna löneinkomst deras genomsnittliga årsinkomst. Detta förklarar dock inte den låga årsinkomsten för personer som har bistånd nästan hela året.

En låg årsinkomst kan vidare bero på att man levt sparsamt månaderna innan eller efter man fick bistånd, att man levt på sina besparingar, lånat av släkt och vänner eller har låga utgifter, t ex för boendet.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

Tabell 9 Andel hushåll med en disponibel inkomst (inklusive ekonomiskt bistånd) under en beräknad biståndsnivå

år

2001.

Hushållstyp Inrikes födda Utrikes födda Ensamboende med barn (efter föräldrarnas födelseland)

Kvinnor 13 24

Män 8,5 28

Sammanboende med barn (efter föräldrarnas födelseland)

2,0 18

Kvarboende barn 0–19 år (efter barnens födelseland)

8,2 25

Ekonomiskt bistånd

22

41

varav 10–12 månader

31

42

Samtliga hushåll 20–64 år i befolkningen

4,2

14,5

Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.

1

Antal ensamstående utrikes födda män med barn är för litet för redovisning.

Beräkningar som SCB utfört på uppdrag av Socialstyrelsen visar att ensamstående mammor tidigare var den hushållstyp som hade störst andel med inkomst under biståndsnivån. Men de senaste åren har deras ekonomiska situation förbättrats. Andelen ensamstående kvinnor med barn med låga inkomster har minskat markant sedan år 1996 och var år 2001 inte längre högst bland hushållstyperna. Utrikes ensamstående mammor har dock oftare låg inkomst jämfört med inrikes födda mammor.

Det var vanligast att barn till utrikes födda föräldrar hade en inkomst under nivån för ekonomiskt bistånd. Därefter kommer barn med en inrikes född ensamstående mor, följd av barn till sammanboende föräldrar födda i Sverige.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Diagram 10 Andel med disponibel inkomst under nivån för ekonomiskt bistånd efter hushållstyp 1991, 1993-2001

0 5 10 15 20 25 30

1991 1993 1994 1995 1996 1997 1998 1999 2000 2001

År

Procent

Ensamstående kvinnor med barn Ensamboende kvinnor

Ensamboende män Sammanboende med barn Sammanboende utan barn

Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.

4.10. Svårt att klara ekonomin

En viktig aspekt på biståndssystemets funktionssätt är individernas egen upplevelse av sin ekonomiska situation. Detta kan belysas bl.a. med hjälp av SCB:s ULF-undersökning, där man tillfrågas om sin och familjens ekonomiska situation. Ensamstående med barn upplevde i betydligt högre utsträckning än andra hushållstyper att man hade svårt att klara löpande utgifter – 53 procent av dem hade det år 2000. Bland sammanboende med barn angav 16 procent dessa svårigheter jämfört med 19 procent i hela befolkningen 20-64 år. Det var som väntat betydligt vanligare i familjer som sökt socialbi drag

5

de senaste tolv månaderna att man sade sig ha haft

svårt att klara löpande utgifter. Omkring 60–70 % angav det. Kvinnor i familjer som sökt socialbidrag upplevde sig ha en mer ansträngd ekonomisk situation än männen. Högre andel kvinnor än män angav att de haft svårt att klara löpande utgifter. Det låga antalet hushåll medger tyvärr inte en särredovisning på typ av barnfamilj med ekonomiskt bistånd.

5

Ekonomiskt bistånd benämns fortfarande socialbidrag i ULF-undersökningen.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

4.11. Ett skyddsnät mot fattigdom

Även om biståndstagare har låga inkomster även med bistånd fyller biståndssystemet en mycket viktig funktion när det gäller att förbättra barnfamiljers ekonomiska situation och vara ett skyddsnät mot fattigdom. Om man tagit bort allt ekonomiskt bistånd som gavs år 2001 skulle det ha funnits ca 30 000 fler barn i familjer med en inkomst under en beräknad biståndsnivå.

Störst betydelse har biståndssystemet för grupper där många har ekonomiskt bistånd; ensamstående föräldrar och utrikes födda barn. Andelen utrikes födda barn i familjer med en så låg inkomst skulle öka från 25 procent till 35 procent. Av diagrammet nedan framgår t ex att biståndssystemet ökar den disponibla inkomsten med ca 25 000 kr per år för utrikes födda barn 0–19 år som bor kvar hos sammanboende föräldrar.

Diagram 11 Genomsnittlig ökning av disponibel inkomst (kr/år) pga ekonomiskt bistånd för olika familjetyper i befolkningen (20-64 år), 2001.

0

5 000 10 000 15 000 20 000 25 000 30 000

Ensamboende

kvinnor med

barn

Ensamboende män med barn

Sammanboende

med barn

Kvarboende

barn 0-19 år

Samtliga

hushåll 20-64 år

i befolkningen

Inrikes födda Utrikes födda

Källa: Specialbearbetning av SCB:s HEK-undersökning 2001.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

4.12. Vuxna med dålig ekonomi förefaller prioritera barnens konsumtion

I vilken utsträckning påverkas barnen av föräldrars ansträngda ekonomiska situation? En mindre stud ie

6

tyder på att föräldrar med

dålig ekonomi försöker skydda sina barn. Socialstyrelsen och SCB har samarbetat kring en liten pilotstudie med extra frågor i den avslutande intervjun med de hushåll som deltog i SCB:s undersökning Hushållens utgifter (HUT) det första kvartalet år 2003.

Barnfamiljer med dålig ekonomi prioriterade att lägga pengarna på barnens konsumtion. Av de hushåll som angivit att de haft svårt att få pengarna att räcka till var det ungefär tre av fyra hushåll som angav att det framförallt var de vuxna i familjen som fick avstå från sådant man annars skulle köpt eller gjort. Nästan inga svarade att det främst var barnen som fått avstå. Ensamstående med barn tvingades avstå från eller dra ner på det mesta, för en femtedel även boendet. Drygt 80 procent sade sig bara ibland eller aldrig ha råd att unna sig något extra. Det var drygt 40 procent av de ensamstående med barn som ibland eller ofta måste låna pengar för att få ekonomin att gå ihop, något som var ovanligt bland övriga.

Liksom i många andra studier framträder bilden av ensamstående föräldrars ekonomiska utsatthet. Nästan 60 procent av de ensamstående med barn hade haft svårt att få pengarna att räcka till löpande utgifter för mat, hyra och räkningar under varje eller några av de tolv senaste månaderna jämfört med knappt 20 procent av sammanboende med barn. Det kan också jämföras med ca 25 procent av ensamstående utan barn och knappt 10 procent av sammanboende utan barn.

4.12.1. Barnperspektiv i biståndshandläggningen

När man levt länge på ekonomiskt bistånd påverkas hushållet av att ha avstått från allt som inte är direkt nödvändigt under lång tid. Särskilt stor inverkan kan detta ha på barnen. Riksnormen bygger på beräkningar som inte inkluderar t ex godis och snacks, husdjur, gäster, presenter vid jul och födelsedagar (Socialstyrelsen, 2003a, s 62). För barn och familjer som levt länge på ekonomiskt bistånd är den individuella behovsprövning därför särskilt betydelsefull.

Ett barnperspektiv på ekonomiskt bistånd innebär att barnets situation ska uppmärksammas också när vuxna vänder sig till

6

Socialstyrelsen, Jämställd socialtjänst? 2004 samt Välfärdsbulletinen nr x 2004

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

socialtjänsten med en ansökan om ekonomiskt bistånd. Bestämmelsen om ett barnperspektiv i socialtjänsten trädde i kraft 1998 (prop. 1996/97:124, s. 100) i syfte att stärka barnens ställning. Ekonomiska biståndsutredningar har dock traditionellt ett tydligt vuxenperspektiv (Socialstyrelsen, 2003a). Länsstyrelsernas tillsyn och Socialstyrelsens uppföljningar (Socialstyrelsen och länsstyrelsen, 2003) visar att barnperspektivet inte uppmärksammas i tillräcklig utsträckning i handläggningen av ekonomiskt bistånd. En kommunal studie visade att endast var tjugonde kommun år 2000 uppgav att barnperspektivet fanns inskrivet i lokala riktlinjer, var politiskt beslutat och skulle dokumenteras i beslutsunderlag (Puide och Minas, 2002). Bara 15 procent av de studerade kommunerna svarade att man tog särskild hänsyn, så att barns behov av fritidsaktiviteter, skolresor samt koloni- eller lägervistelse tillgodosågs. Samverkan i ekonomiska bidragsärenden mellan ekonomigrupp samt barn- och ungdomsgrupp angavs inte fungera särskilt bra.

Socialstyrelsen och länsstyrelserna har tillsammans givit ut en rapport som stöd för länsstyrelsernas tillsyn (Socialstyrelsen och länsstyrelsen, 2003). Där preciseras vad ett barnperspektiv i handläggningen av ekonomiskt bistånd kan innebära för en utveckling av barnperspektivet i kommunerna. En mer utförlig genomgång av barnperspektivet i biståndshandläggningen presenteras i kapitel 10.

Barnfamiljers biståndstagande Ds 2004:41

Referenser

Bergmark, Å. & Bäckman, O. (2001), Mot självförsörjning? Om avslutat långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. I: Bergmark, Å. (red.) Ofärd i välfärden.: Fritzes: Stockholm. (SOU 2001:54)

Halleröd, B. (2003), ”Varför får folk socialbidrag? Analys av socialbidragstagandets bestämningsfaktorer”. Socialvetenskaplig tidskrift 2003;2–3:238–266.

Jonasson, I. Långvariga Socialbidragstagare. Stockholms universitet. Socialhögskolan. 1996.

Prop. 1996/97:124, s. 100

Prop. 2002/03:1, bilaga 3.

Puide, A & Minas, R (2002) Klartläggning av kommuneras arbete med socialbidrag. Socionomen 3/2002.

SCB (1999, 2001), specialbearbetning av ULF-undersökning.

SCB (2001), specialbearbetning av HEK-undersökningen.

Socialstyrelsen (1999:5), Långvarigt socialbidragstagande under 1990-talet. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2002), Vårdens värde Vad får vi för pengarna i vård och omsorg? Uppsala: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2003), Social tillsyn 2002. Resultat av länsstyrelsernas tillsyn. Socialstyrelsen. 2003.

Socialstyrelsen (2003a), Ekonomiskt bistånd, Stöd för rättstillämpning och handläggning av ärenden i den kommunala socialtjänsten. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2003b), Socialtjänsten i Sverige En översikt 2003. Socialstyrelsen.

Ds 2004:41 Barnfamiljers biståndstagande

Socialstyrelsen och länsstyrelsen (2003), Barnperspektiv vid handläggning av ekonomiskt bistånd. Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2004), Jämställd socialtjänst Ett könsperspektiv på socialtjänsten. Socialstyrelsen.

SOU 2000:38, Välfärd, vård och omsorg. En antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Spahic, L (2003). En longitudinell studie över nya långvariga socialbidragstagare. Stockholm: Matematiska institutionen vid Stockholms universitet. 2003.

Starrin, B. & Kalander Blomkvist, M. En studie om socialbidragstagares ekonomiska, sociala och hälsomässiga förhållanden. Karlstad. 2001.

5. Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt utsatta 10–18-åringar: Analys av Barn-LNU och Barn-ULF

Jan O. Jonsson och Viveca Östberg

5.1. Inledning

De yngres välfärd och speciellt omsorgen om barn i resurssvaga familjer är en allmän angelägenhet och det är få områden kring vilka den politiska uppslutningen är så bred i Sverige. Studier av barnfattigdom är därför vanliga och socialpolitiskt fokuserade undersökningar tas ofta som intäkt för tillståndet i samhället. Publikationer som behandlar förändringen i andelen fattiga barn (Salonen 2002) eller hur denna andel skiljer sig mellan nationer (Bradbury och Jäntti 2001) får också stor uppmärksamhet.

Utgångspunkten för studier av barnfattigdom är att barn far illa av bristen på ekonomiska resurser och att en sådan brist riskerar att hindra deras utveckling. I dagens välfärdssamhällen är sannolikt de klassiska mekanismerna – svält eller åtminstone undernäring – inte särskilt utbredda. Istället är det troligt att andra processer gör att ekonomiskt utsatta barn erfar lägre levnadsnivå än andra. Att blottlägga sådana processer är en viktig fråga för forskningen och helt avgörande för hur eventuella negativa effekter skall kunna förhindras eller mildras.

Studiet av konsekvenser av fattigdom för barn karakteriseras av flera inom forskningen kända metodproblem. En ofta diskuterad fråga är hur man bäst skall mäta och förstå fattigdom, där bl.a. absoluta och relativa mått ställs mot varandra; i praktisk forskning tycks det dock finnas en konsensus om vissa definitioner av fattigdom, även om denna konsensus (som när de som tjänar mindre än 60% av medianinkomsten räknas som fattiga) är godtycklig. Ett allvarligare problem är hur man skall kunna gå från en beskrivning av skillnader i resurser eller beteenden mellan barn i hushåll med olika ekonomiska resurser till en tolkning i kausala termer – att (den relativa) fattigdomen har negativa konsekvenser och inte bara negativa korrelat. Inom samhällsvetenskapen måste vi ofta basera våra tolkningar av kausala kedjor på osäkra

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

tillvägagångssätt (det är t.ex. sällan att vi har tillgång till naturliga experiment). Den bästa metoden i detta fall vore att kunna studera förändringar i barns levnadsförhållanden som ett utfall av förändringar i hushållets ekonomiska resurser, något som dock av datatekniska skäl oftast är svårt. Det finns även andra sätt att närma sig frågan om kausalitet som vi diskuterar närmare nedan. Det är viktigt att inse att om vi inte kan göra en kausal koppling trolig är socialpolitiska insatser i värsta fall helt meningslösa; i själva verket är en slutsats av några av de mest elaborerade studierna av konsekvenser av fattigdom för barn att en omfördelning av inkomster (eller annat ekonomiskt stöd) inte skulle ha märkbara effekter, åtminstone att andra åtgärder sannolikt vore mycket mer verkningsfulla (Mayer 1997; Blau 1999).

1

Emellertid finns även andra problem i studier av konsekvenserna av fattigdom för barn, problem på basis av vilka vi faktiskt kan ifrågasätta tolkningen att det inte finns några, eller bara marginella, sådana konsekvenser. Ett sådant gäller vilka ”konsekvenser” man mäter. I de flesta studier är man intresserad antingen av aggregerad statistik som berör ”barnrelevanta” indikatorer, t.ex. barnadödlighet (t.ex. Hauser, Brown och Prosser 1997; Micklewright och Stewart 2000), eller också fokuseras barns skolrelaterade förmågor och prestationer eller (problem-)beteenden (Duncan och Brooks-Gunn 1997). Alltför sällan behandlas barns egna resurser och välbefinnande och alltför sällan rör analysen hur de har det ”här och nu”.

2

I nyare forskning har ett

sådant perspektiv gjort sig gällande (Qvortrup 1994; Näsman 1995; Jonsson och Östberg 2001; Ben-Arieh m.fl. 2001) och därmed har andra indikatorer kommit i fokus. Det är tänkbart, kanske t.o.m. troligt, att en uppväxt i (relativ) fattigdom har negativa konsekvenser som är nog så kännbara, utan att därför leda till långsiktiga problem i vuxen ålder. Det kan gälla exempelvis egna ekonomiska resurser – och därmed möjligheten att leva ett liv på samma nivå som ens kamrater – det psykiska välbefinnandet eller

1

Det är svårt att avgöra om dessa studier lyckas göra korrekta skattningar av konsekvenserna

av fattigdom för barn, men de gör åtminstone seriösa försök att komma runt kausalitetsproblematiken.

2

Barndomen och ungdomen ses ibland som ett tillfälligt och övergående tillstånd, men de

villkor som råder under den tiden har förstås ett värde i sig. En barndom präglad av goda levnadsförhållanden är en god sak under den tid den varar och har betydande värden helt utöver de eventuella positiva psykologiska eller fysiologiska konsekvenser den kan ha senare i livet. Problem som barn och ungdomar erfar är på motsvarande sätt ett utslag av dåliga levnadsförhållanden även om de inte ger bestående nedsättningar av levnadsnivån – precis som för vuxna, för övrigt. Det finns inga etiskt hållbara argument för att barns problem skulle vara mindre viktiga för att de eventuellt växer ifrån dem.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

sociala relationer. Detta innebär förstås inte att inte långsiktiga problem bör studeras, bara att vi inte enbart bör göra detta.

Ett annat problem, relaterat till det förra, är att informationen om barnens förhållanden i existerande studier oftast är indirekta, i praktiken ofta är härledd från uppgifter om föräldrar eller hushåll; alternativt handlar informationen om barnen men kommer från föräldrarna. Detta innebär att vi i alltför hög grad saknar direkt kunskap om vilka resurser barn och ungdomar själva förfogar över och hur de ”mår”. I amerikansk forskning, som dominerar fältet, är de barnrapporterade indikatorerna oftast bestående av tester eller andra mått på (skol)prestationer, medan beteendeindikatorer ofta kommer från lärare eller föräldrar. När det gäller vissa indikatorer på ungas levnadsförhållanden – t.ex. ekonomiska medel, sociala relationer och psykiskt välbefinnande – går det inte att använda indirekta mått, åtminstone inte utan risk för feltolkningar. Exempelvis kunde vi i en tidigare studie över barns och ungdomars levnadsnivå visa att när informationen kommer från föräldrarna finner man en påtaglig skillnad i psykiskt välbefinnande mellan barn från olika familjetyper (barn till ensamstående föräldrar mår sämre), medan skillnaden är liten när måtten på välbefinnande baseras på information från barn och ungdomar själva (Jonsson och Östberg 2003).

Ytterligare ett problem är att fattigdom inte bara är något som är relativt i förhållande till medmänniskor, utan något som fluktuerar över tid. Det antas ofta att “persistent” eller åtminstone långvarig fattigdom har värre konsekvenser än tillfälliga svackor i hushållsekonomin. När vi studerar sambandet mellan hushållets inkomst och barnens levnadsförhållanden vid en viss tidpunkt (tvärsnitt) kommer detta att underskattas i den utsträckning den årliga inkomsten inte är ett bra mått på en mer stadigvarande ekonomisk standard. En ofta citerad amerikansk undersökning (Duncan 1984) visade att inkomströrligheten var förvånansvärt stor och att därför många hushåll som var fattiga ett år kunde ha en rimlig inkomst året efter. Studier av inkomstlikhet mellan generationer som använder ett mått som baserar sig på flera års inkomster ger betydligt högre samband mellan föräldrars och vuxna barns inkomster än tvärsnittsskattningar, från korrelationer runt 0.2 till 0.4 (Solon 1989). Problemet är att vi inte vet, från dessa studier, i hur hög grad flera års uppgifter verkligen mäter en allvarligare grad av fattigdom eller om det helt enkelt reducerar mätfelet i fattigdomsmåttet; vissa resultat talar för att inkomströrligheten är betydligt överskattad p.g.a. mätfel (Breen

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

och Moisio 2004). När vi skall studera sambanden mellan hushållsinkomst och barns välfärd på tvärsnittsbasis uppträder samma typ av problem och även här visar sig mått på inkomster över en längre tid ge ett starkare samband med olika utfall (Pagani, Boulerice och Tremblay 1997).

Tidigare forskning har också uppmärksammat att det inte är klarlagt om bristande resurser har en starkare korrelation till utfall i unga år eller senare under ungdomen. En studie som framstår som en av de mest tillförlitliga visar att fattigdom under de tidiga barnaåren verkar vara mest ofördelaktigt (Duncan m.fl. 1998), men detta kan bero på vilket utfall som studeras.

I denna studie kommer vi att använda information från barn och ungdomar, 10–18 år gamla, som intervjuats om sina levnadsförhållanden inom ramen för Levnadsnivåundersökningen (LNU) 2000 samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF) år 2001 och 2002. Vi kommer därmed att ha goda möjligheter att studera barns och ungdomars välfärd i ett ”här-och-nu” perspektiv och därmed förhoppningsvis kasta ett nytt ljus över sambandet mellan ekonomisk utsatthet och levnadsvillkor. Vi kommer dock inte att inom ramen för denna studie djupare analysera kausala mekanismer. Därmed måste frågan om sambanden vi finner är en konsekvens av ekonomisk utsatthet eller beror på något annat – t.ex. att en gemensam faktor ligger bakom såväl inkomsten som barnens levnadsvillkor – lämnas obesvarad till ett senare tillfälle. För vissa analyser av barns levnadsvillkor är detta, som kommer att framgå nedan, dock inget påtagligt problem.

Att identifiera en grupp ekonomiskt utsatta barn

En första uppgift är att försöka definiera en grupp barn och ungdomar som lever i hushåll som är ekonomiskt utsatta, eller (relativt) fattiga. En rimlig utgångspunkt är att utgå från hushållsinkomsten och sedan justera den för antalet personer som bor där (genom en s.k. ekvivalensskala). Därigenom får man information om ”inkomst per konsumtionsenhet”, vilket är en teoretiskt relevant indikator i den utsträckning som inkomsterna fördelas jämnt över dem som ingår i hushållet. Just detta antagande gör måttet osäkert: i en tidigare studie (Jonsson och Östberg 2001) framstod det som troligt att föräldrar i utsatt ekonomisk situation kompenserar sina barn, s.a.s. håller dem skadeslösa, så långt möjligt, för hushållets svaga ekonomiska resurser. I våra analyser

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

nedan är det dock lämpligt att utgå från hushållets inkomster eftersom detta är socialpolitiskt relevant. Vi kommer att komplettera dessa analyser med sådana där vi studerar olika utfall på basis av barnets egna ekonomiska resurser – bestämda utifrån direkt information från dem, snarare än härledda från information på hushållsnivå.

Att använda inkomst som grund för en definition av ekonomiskt utsatta barn är alltså nödvändigt men knappast tillräckligt. Inkomsten är förstås inte den enda grunden för hushållens ekonomi. Direkta transfereringar från far- och morföräldrar, förmögenhet och arv påverkar också barns och ungdomars ekonomiska situation. Viktigare är dock att inkomsten framförallt är en god indikator på anställdas ekonomiska situation, men inte nödvändigtvis företagares. I det följande kommer vi att ta hänsyn till sådana invändningar genom att förutom inkomst använda direkta indikatorer på ekonomiska svårigheter.

Datamaterial

Få riksrepresentativa och innehållsmässigt breda undersökningar innehåller direkt information från såväl barn som från föräldrar. I Sverige gjordes en sådan studie i samband med insamlingen av data för Levnadsnivåundersökningen (LNU) år 2000. I LNU2000 intervjuades drygt 5.000 vuxna respondenter (18-75 år gamla) om sina levnadsförhållanden i ett brett perspektiv (många hade också intervjuats tidigare, år 1991, 1981, 1974 och några även år 1968). Nu intervjuades dessutom i en särskilt undersökning (kallad Barn-LNU) 1 304 av deras barn, 10-18 år gamla, som bodde i hushållet åtminstone en tredjedel av tiden (Jonsson och Ös tberg 2001).

3

Även denna studie var upplagd så att barnens levnadsnivå – definierad som olika typer av resurser (ekonomiska, sociala, utbildningsmässiga, etc.) – registrerades via direkta frågor. Frågorna hade i huvudsak en ”objektiv” karaktär, dvs. till skillnad från många andra studier av barn och ungdomar var det inte främst frågan om attityder eller subjektiva värderingar utan fokus låg på faktiska omständigheter och reellt beteende (även om vissa levnadsförhållanden, t.ex. psykiskt välbefinnande, mäts med

3

Barn-LNU finansierades, som en del av LNU2000 av VR:s och FAS gemensamma s.k.

Longitudinella kommitté. Den offentliga utredningen ”Bokslut Välfärd” bidrog också ekonomiskt och avrapporteringen av Barn-LNU gjordes inom ramen för den (Jonsson och Östberg 2001).

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

subjektiva indikatorer). Metoden som användes för att intervjua barnen var självadministrerad ”hörenkät” – barnen fick en ”freestyle” (en bandspelare) med intervjufrågorna på ett band efter vilket de fyllde i ett svarsformulär (se närmare Jonsson, Östberg och Låftman 2001).

När denna studie gjorts, med gott resultat, fortsatte datainsamlingen med stöd av ett forskningsanslag från FAS inom ramen för SCB:s s.k. ULF-undersökning (en årlig studie av samma typ som LNU, brett upplagd) (se Vogel m.fl. 1997). Sålunda genomfördes den första Barn-ULFen år 2001, på exakt samma formulär som Barn-LNU 2000. Antalet intervjuade barn var 1 439.

På basis av erfarenheterna från dessa studier företogs en vidareutveckling av formuläret och 2002 gjordes uppföljningen i anslutning till insamlingen av den reguljära ULF 2002 (antalet svarande var nu 1 402). I denna rapport har vi slagit ihop dessa tre datamaterial. Som framgår av Tabell 0:1 blir det totala antalet barn 4 145, vilket ger oss relativt goda möjligheter att också studera delgrupper definierade genom t.ex. familjetyp och invandrarstatus. Bortfallet ligger totalt på 16.1% och är något ökande. Bastal och bortfall framgår av Tabell 0:1. Totalt sett ger undersökningarna information om födelsekohorterna 1982-92, vilket framgår av Tabell 0:2.

Tabell 0:1. Antal svarande 10–18-åringar i Barn-LNU 2000 samt i Barn-ULF 2001 respektive 2002. Bortfallsandelar. Oviktade frekvenser.

Svar Bortfall Totalt % svar % bortfall

Barn-LNU 2000

1 304

225 1 529 85.3% 14.7%

Barn-ULF 2001

1 439

260 1 699 84.7% 15.3%

Barn-ULF 2002

1 402

310 1 712 81.9% 18.1%

Totalt

4 145

795 4 940 83.9% 16.1%

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Tabell 0:2. Antal svarande i Barn-LNU 2000, Barn-ULF 2001 samt Barn-ULF 2002 efter födelseår. Oviktade frekvenser.

Födelseår Barn-LNU 2000 Barn-ULF 2001 Barn-ULF 2002 Totalt 1982 90 90 1983 134 104 238 1984 126 125 108 359 1985 137 131 126 394 1986 157 150 127 434 1987 140 144 138 422 1988 161 198 169 528 1989 174 193 190 557 1990 185 191 187 563 1991 203 197 400 1992 160 160 Totalt 1 304 1 439 1 402 4 145

Barn-ULF 2003, som är färdiginsamlad men ännu inte i analyserbart skick, använde samma formulär och finansierades av FAS och Institutet för social forskning, med bidrag från Socialdepartementet.

4

Närmare information om datamaterialen,

liksom tankarna bakom undersökningen, ges i Jonsson och Östberg (2001, 2003).

Hur generaliserbara är uppgifterna?

Normalt sett vill vi i urvalsundersökningar uttala oss om en s.k. population, i detta fall alla barn i Sverige i åldrarna 10-18 år. För att göra detta ekonomiskt och praktiskt möjligt intervjuar man ett slumpmässigt valt stickprov som får representera denna population. Detta stickprov kommer i sin tur att bestå av en grupp som inte svarar och en svarandegrupp (i vårt fall 4 145 personer). De resultat vi erhåller vid analyser av svarandegruppen måste alltid betraktas som skattningar och det finns statistiska metoder för att beräkna hur troligt det är att dessa estimat så att säga ”träffar” värdet i populationen. Hur representativ svarandegruppen är går inte att säga med säkerhet eftersom bortfallet kan vara av systematisk natur (om t.ex. det skulle finnas fler fattiga barn som inte kan eller vill delta). I vårt fall kompliceras frågan om representativitet genom att

4

Just nu pågår datainsamlingen för Barn-ULF 2004, nu finansierat av Socialdepartementet.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

bortfall uppstår i två steg, först när det gäller bortfallet av föräldrar, sedan bortfallet av barn. Ett sätt att försöka korrigera för skattningsfel är att använda olika typer av information (om urvalsgruppen eller populationen) för att konstruera vikter för olika delgrupper – exempelvis kan vi låta varje 18-åring i vårt urval ”väga” lite mer än andra åldersgrupper eftersom bortfallet är något högre bland dessa (och vi kan bestämma denna vikt genom att jämföra hur stor andel av vår svarandegrupp, 10–18 år, som består av 18-åringar relativt vad fallet är i befolkningen i samma åldrar).

Genom vårt urvalsförfarande kommer också barn och ungdomar att ha olika chanser att bli valda, därför att stickprovet består av vuxna (alltså barnens föräldrar). Det barn som bara har en förälder (eller bara bor med en förälder mer än två tredjedelar av tiden) har hälften så stor sannolikhet att bli vald att delta som det barn som bor med två föräldrar. I extremfallet kan ett barn ha chansen att ingå i urvalet genom fyra olika vuxna – om barnet har delat boende mellan separerade föräldrarna som var och en bor samman med en ny partner (eftersom styvbarn också ingår i urvalet). Då vi har relativt god information om barnens familjesituation kan vi dock ganska enkelt konstruera en vikt som korrigerar för detta.

5

När det gäller med vilken säkerhet vi kan generalisera till populationen barn i Sverige, 10–18 år gamla, är den allra viktigaste frågan den om skilda urvalssannolikheter. Vi använder därför i alla analyser en vikt som justerar för detta.

6

För bortfallen kan vikter

konstrueras för bortfall när det gäller ålder, kön, region, utbildning och inkomstklass för vuxenurvalet och vuxensvarandegruppen och för en rad olika variabler när det gäller barnsvarandegruppen (eftersom vi har föräldrainformation om hushållet och till viss del också om barnet). Eftersom vi ännu inte har tillgång till jämförbara vikter i våra tre datamaterial har vi emellertid inte gjort det i denna rapport. Preliminära analyser visar att detta knappast har någon

5

Ytterligare en dimension av representativiteten gäller barn i våra åldrar som inte bor med

någon vuxen. De kommer inte att kunna ingå i vårt urval eftersom de s.a.s. inte har någon förälder som de sorterar under hushållsmässigt. I Barn-LNU gjorde vi en skattning av denna grupp och kunde konstatera att den är liten och med största sannolikhet inte påverkar resultaten (Jonsson, Östberg och Låftman 2001, avsnitt 1.4). Gruppen är heller inte central i detta sammanhang, då vi studerar sambandet mellan föräldrarnas ekonomi och barnens levnadsförhållanden.

6

I vår totala svarandegrupp utgör de med vikten 0,25 (som alltså har fyra vuxna att bli

utvalda genom) 2,4%, de som har tre vuxna (och en vikt på 0,33) utgör 3,4%, de som har två (vikt=0,5) 85,5% och de som bara har en vuxen (vikt=1) är 8,6% av svarandegruppen på 4 145 personer. Denna fördelning baserar sig på identisk information och är mycket snarlik i de tre undersökningarna.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

stor betydelse för resultaten i allmänhet, men det finns skillnader i skattningar för delgrupper som kan vara märkbara.

7

Det är viktigt att innan vår resultatredovisning understryka att det inte är möjligt på basis av våra data att göra någon precis skattning av populationstal, t.ex. försöka räkna fram hur många barn som lever under ekonomiskt utsatta förhållanden (detta görs dock betydligt mer elaborerat i andra bidrag till denna utredning). Vi kommer generellt att söka testa skillnader mellan grupper för att utröna om de är statistiskt signifikanta och vi kommer att rapportera detta – men man får inte förledas att tro att detta löser frågan om generaliserbarhet. Emellertid är det ingen tvekan om att resultaten är ”säkra” nog för att utgöra en bas för slutsatser om mer betydande skillnader mellan grupper – jämför t.ex. Tabell 1:4 nedan för ett exempel på att vi kan dra slutsatsen att fler barn till invandrare än till infödda svenskar som lever under ekonomiskt utsatta förhållanden, även om vi inte kan precisera exakt hur mycket större denna andel är.

5.2. Vilka barn är ekonomiskt utsatta?

För att följa övriga studier inom föreliggande utredning sökte vi först och främst använda en vanlig definition av ”relativt fattiga”, nämligen dem som har inkomster under 60% av medianinkomsten (i detta fall hushållets sammanlagda inkomster per konsumtionsenhet). I Barn-ULF 2001 och 2002 utgör den gruppen barn ungefär sex procent av alla 10-18-åringar. Hur fördelas då dessa över samhällsklasser? Eftersom inkomstmåttet är baserat på ett enda års inkomster finns det anledning att tro att föräldrarnas klassposition är en varaktigare ekonomisk indikator (inkomster tenderar att variera mer år-från-år än yrke och klass) och därtill kommer frågan om företagarnas inkomster. Tabell 1:1 visar fördelningen av hushållets samhällklass över den enkla dikotomin ’ekonomiskt utsatta – ej ekonomiskt utsatta’ barn.

7

Man kan notera att problem som kommer från icke-representativitet i urval respektive från

systematiska bortfall kommer att påverka skattningar av andelar i populationen, men inte nödvändigtvis samband. Exempelvis är bortfallet av barn som bor i ombildade familjer större än bland andra barn (speciellt om det är styvföräldern som är urvalsperson i vuxenintervjun) (Jonsson, Östberg och Låftman 2001, Tab. 1.4) och därmed underskattar vi dessa barns andel i populationen. Men sambandet mellan familjetyp och utbildning – för att ta ett exempel – kommer bara att påverkas om de barn i ombildade familjer som inte svarar har en annan fördelning på utbildningsvariabeln än de som svarar; och det finns betydligt mindre anledning att befara att så skulle vara fallet.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Den mycket starka överrepresentationen bland företagare i den ekonomiskt utsatta gruppen indikerar ett problem för en enkel inkomstdefinition av ekonomisk utsatthet. I Tabell 1:2 har vi istället gjort två kategorier av ekonomiskt utsatta, en som består av barn till företagare och föräldrar som är högre tjänstemän (de är inte särskilt många, men det är troligt att inkomsten är ett dåligt mått på deras ekonomiska resurser och därför är det rimligt att lägga dem med företagarna) och en som består av barn till övriga tjänstemän och arbetare. För att ha en någorlunda stor grupp att analysera har vi urskilt de 15% av barnen som bor i hushåll med de lägsta inkomsterna. Detta nya mått har vi sedan korstabulerat med tre andra indikatorer på ekonomisk utsatthet, att inte ha kontantmarginal (definierat som att inte kunna få fram 14 000 kronor inom en vecka vid en oförutsedd situation), att ofta vara orolig för familjens ekonomi under det kommande året, samt att ha haft svårt med de löpande utgifterna för mat, hyra, räkningar, m.m. under de senaste 12 månaderna.

Tabell 1:1. Andelen i olika samhällsklasser bland ekonomiskt utsatta barn jämfört med ej ekonomiskt utsatta. Barn-ULF 2001 och 2002.

Övre medel Lägre medel Företagare Arbetare

I II–III IV VI–VII Totalt Låginkomst 10 17 42 31 100 Ej utsatta 23 36 11 30 100 Alla 22 35 13 30 100

Tabell 1:2. Andelen i olika grupper av ekonomiskt utsatta (15% lägsta inkomster) som saknar kontantmarginal; som ofta är oroliga för den egna ekonomin; samt som har haft svårt med löpande utgifter under de senaste 12 månaderna.

% Saknar kon-

tantmarginal

% Orolig för eko-

nomin

% Svårt med löpande utgifter

Låginkomsttagare 51.6 25.7 47.3 Låg inkomst, företagare

3.3 6.6 25.0

Ej låg inkomst

13.5

10.1

17.0

Alla 17.7 11.8 21.0

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Det förefaller klart att de ekonomiskt utsatta barn vars föräldrar är företagare är mycket mer lika de 85% som har högre inkomster än de övriga i låginkomstgruppen (dvs. de från tjänstemanna- och arbetarhem). Djupare analyser av sambandet mellan kombinationen låg inkomstklass och barns levnadsvillkor styrker slutsatsen att låginkomsttagare som är egna företagare är en grupp som är betydligt mindre lika anställda låginkomsttagare än övriga anställda (visas ej här). Det är värt att notera att den gängse definitionen av låginkomsttagare verkligen är problematisk – närmare 40% av dem i den lägsta inkomstdecilgruppen är företagare, medan bara något fler än 10% är det i övriga decilgrupper.

Men Tabell 1:2 visar också att det bland anställda finns ett starkt, om än långt ifrån perfekt, samband mellan ekonomisk utsatthet definierat som låg inkomst och definierat via direkta indikatorer (att inte ha kontantmarginal m.m.). Anledningen till att sambandet inte är perfekt är förstås delvis att förmögenheter m.m. inte ingår liksom att konsumtionsnivån inte ingår i måtten (t.ex. lån).

I fattigdomsforskningen har diskrepansen mellan definitionen av fattiga baserad på inkomst och på mer direkta indikatorer på ”deprivation” (t.ex. genom frågor liknande dem i Tabell 1:1-2 eller genom mått på konsumtion) ofta lyfts fram som en viktig fråga (t.ex. Halleröd 1991; Whelan et al. 2001). Eftersom en anledning är att det finns kategorier för vilka inkomst inte är en god indikator på ekonomisk utsatthet skulle man kunna inskränka analyserna av ekonomiskt utsatta barn till barn till anställda, men det vore förstås olyckligt att på detta sätt exkludera en (okänd) andel barn som verkligen hör till gruppen utsatta. Att enbart använda mått på deprivation, t.ex. genom direkta frågor om kontantmarginal eller om svårigheter att klara utgifter för hyra, mat etc. har nackdelen att hushållets handhavande av ekonomiska resurser och planeringen av ekonomin kommer in i bilden – exempelvis kan välbeställda hushåll där konsumtionsnivån är hög (och där man t.ex. kan ha stora lån) hamna i den utsatta gruppen. Eftersom det finns det skäl att anta, speciellt givet resultaten i Tabell 1:1 och 1:2, att kombinationen låg inkomst och deprivation fångar ekonomisk utsatthet, kan man dock i de dataset i vilka båda indikatorerna finns identifiera en kategori där nackdelarna med inkomst- respektive deprivationsmåtten i hög grad kan undvikas.

Vi har laborerat med olika kombinationer men fastnat för följande definition: De barn som bor i de 20% av hushållen som har lägst inkomst som samtidigt saknar kontantmarginal betraktas som

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

ekonomiskt utsatta.

8

Detta mått har två stora fördelar. För det

första exkluderar det barn (framförallt till företagare) som har en låg nominell inkomst men som har tillgång till kontanta medel vid behov. För det andra exkluderar det barn i hushåll där inkomsterna är goda men som av vissa orsaker har svårt med löpande utgifter, problem som kan vara temporära. Vi menar att detta identifierar en grupp som man kan rubricera som (relativt) ”fattiga” med jämförelsevis hög grad av reliabilitet och validitet.

Innan vi börjar redovisningen, baserat på det mått vi beskrivit, kan det vara av intresse att fråga sig hur det relaterar till socialbidragstagande. Ett alternativt (och vanligt) sätt att definiera ekonomiskt utsatta barn är att använda information om hushållet har haft socialbidrag under ett givet år (en information som dock måste komma från register för att vara reliabel). En fördel med detta mått är att det normalt sett gjorts en ekonomisk utredning om hushållets ekonomi innan socialkontorets beslut om socialbidrag. En nackdel är dock att många berättigade inte söker socialbidrag; vissa känner inte till möjligheten och andra uppfattar det som stigmatiserande att leva på socialbidrag. Det är svårt att veta hur många som inte söker, men andelen kan vara upp mot 80% (SOU 1999; Gustafsson 2002). Vi har tillgång till registerinformation om socialbidrag för våra data från 2001 enbart och har därför valt att inte använda måttet i denna studie. En jämförelse för detta år visar att det är en ganska stor överlappning mellan ekonomiskt utsatthet som vi definierat den och socialbidragstagande (Tabell 1:3). Emellertid visar tabellen också det man kunde förvänta från tidigare studier (Halleröd 1991), nämligen att det är ganska många av de ekonomiskt utsatta som inte har socialbidrag (i våra data, ungefär hälften). Vi kan också se att närmare 40% av de som har socialbidrag faller utanför vår definition av ekonomiskt utsatta. Anledningen till detta är troligen att det finns låginkomsttagare som uppger att de har möjlighet att skaffa fram kontanter, men att detta sker genom lån från andra släktingar (t.ex. föräldrar eller syskon) eller på andra sätt som inte räknas hushållsekonomin tillgodo i en socialbidragsutredning.

Det kan förefalla förbryllande att olika definitioner av fattigdom identifierar olika hushåll. Emellertid måste man komma ihåg att det

8

Inkomstmåttet är som tidigare totala disponibla hushållsinkomster per konsumtionsenhet.

Notera att även om vissa skulle befara att de 20% av hushållen som har lägst inkomst också innefattar hushåll på en rimlig inkomstnivå, inkluderar gruppen egna företagare vars ekonomiska standard är betydligt bättre än deras inkomstposition – sammantaget är det alltså en betydligt mindre grupp än 20% av de anställda som inkluderas i vår definition.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

inte finns en nominell grupp ekonomiskt utsatta i samhället som vi försöker fånga. Denna grupp är istället en som vi definierar på något sätt. Utanför den definierade gruppen finns många hushåll – och därmed många barn – som i väsentliga avseenden liknar denna och som kanske har ungefär samma problem. I ett test på våra barndata från 2001 jämförde vi barnens egna kontantmarginal (se vidare Figur 3:1) bland de ekonomiskt utsatta (som vi definierat dem) utan socialbidrag med dem som enbart hade socialbidrag samt med gruppen som både definierats som ekonomiskt utsatta och hade socialbidrag. Resultatet (visas ej) var att alla dessa tre grupper skilde sig markant från övriga barn men inte alls sinsemellan. Det är inte säkert att detta gäller andra utfallsvariabler, men det talar för att oavsett definition kommer det ”i närheten av” den grupp som definieras som ekonomiskt utsatta alltid att finnas barn som lever under liknande omständigheter. Samtidigt tror vi att flera av dessa definitioner – inklusive den vi själva förespråkar – är rimliga i det att de fångar en grupp barn som väl representerar de ekonomiskt utsatta (när vi med denna term tänker på barn som har ekonomiska problem i allmänhet, snarare än de som fångas av en speciell definition). Eftersom vårt syfte är att studera konsekvenser av ekonomisk utsatthet torde det vara tillräckligt att finna en sådan representativ grupp.

9

Tabell 1:3. Andelen ekonomiskt utsatta barn som hade socialbidrag under året, samt andelen med socialbidrag som definierats som ekonomiskt utsatta. Barn-ULF 2001.

Har socialbidrag Ej socialbidrag

Totalt

Ekonomiskt utsatta

47,5

52,5

100%

Ej utsatta

2,4

97,6

100%

Ekonomiskt utsatta

62,2

4,3

Ej utsatta

37,8

95,7

Totalt 100% 100%

9

Vi har för säkerhets skull gjort en rad analyser av alternativa mått, inklusive indikatorer på

att hushållet har svårigheter med löpande utgifter samt inkomststandard mindre än ett (där inkomsten är omvandlad till köpkraft). I huvudsak är slutsatserna vi skulle dra om levnadsförhållanden bland barn i ekonomiskt utsatta hem från dessa olika definitioner desamma, även om det finns skillnader mellan olika typer av utfall. Den definition som vi använder här är dock en av dem som tydligast tycks fånga en skillnad i levnadsvillkor mellan barn som lever i ekonomisk utsatthet och andra barn.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Hur stor andel av 10–18-åringarna är då ekonomiskt utsatta enligt vår definition? Enligt våra data gäller det för 8,5% av dem år 2000, 7,8% år 2001 och 6,7% år 2002. Nivån är förstås, som indikerats ovan, godtycklig men identifierar i alla fall en grupp som storleksmässigt är relativt lik den som brukar urskiljas.

10

Det tycks

som om det är en nedåtgående trend i andelen ekonomiskt utsatta barn, men skillnaderna mellan undersökningsåren är inte statistiskt signifikanta och kan alltså spegla en ren slumpvariation. Dessutom är inte definitionerna helt identiska mellan LNU-data (2000) och ULF-data (2001 och 2002).

11

Vilken är då den demografiska sammansättningen av gruppen som vi definierar som ekonomiskt utsatta? I likhet med andra studier (bl.a. i denna utredning) finner vi en överrepresentation av barn till ensamstående mödrar, till invandrare, till arbetslösa, samt till personer med okvalificerade arbetar- eller lägre tjänstemannayrken. Tabell 1:4 visar att mer än var femte 10–18-åring som lever med en ensamstående mamma är ekonomiskt utsatt. Det innebär att de utgör en påtaglig del av den gruppen, ungefär 40%, medan hälften av de ekonomiskt utsatta har två föräldrar. Barn till invandrare har en än mer utsatt position, ungefär 30% av de med utomeuropeiska föräldrar eller föräldrar från fattiga länder (där även syd- och östeuropeiska invandrare räknats in) tillhör gruppen ekonomiskt utsatta (skattningarna är osäkra på grund av små bastal). Totalt sett är också barn till invandrare en betydande delgrupp, minst 40% av alla ekonomiskt utsatta 10–18-åringar har ingen svenskfödd förälder; andelen är troligen högre beroende på att invandrarna är överrepresenterade i bortfallet i LNU och ULF.

10

Skattningen på 7,8% för 2001 kan jämföras med andelen barn som lever i hushåll som haft socialbidrag någon gång under året – den andelen är 5,9%.

11

Uppgifterna om disponibel hushållsinkomst är inte identiska, ekvivalensskalan är uträknad utifrån skilda hushållsuppgifter, samt frågan om kontantmarginal gäller i LNU en summa av 12,000 kronor och i ULF (2001) 14,000 kronor. Dessa skillnader är inte särskilt stora och vi är inte oroliga för jämförbarheten när det gäller frågan om sambandet mellan ekonomisk utsatthet och andra välfärdsdimensioner – dock är det inte tillrådligt att fästa avseende vid små skillnader i materialet. Andelarna som rapporterats ovan är mer känsliga för definitionsskillnader än sambanden som vi redovisar nedan.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Utifrån två enkla demografiska karakteristika – ensamstående mödrar och invandrare – kan vi alltså med stor säkerhet identifiera gruppen ekonomiskt utsatta. I våra data skattar vi andelen ekonomiskt utsatta bland barn som bor med sina två biologiska föräldrar, varav åtminstone en är svenskfödd, till mellan 2% och 3% av 10–18-åringarna – för barn till skilda föräldrar och/eller invandrare är motsvarande skattning 15%–20% och denna grupp utgör sammantaget tre fjärdedelar av gruppen ekonomiskt utsatta (detta kan ej ses i tabellen).

12

De inledande analyserna av ekonomiskt utsatta barn och ungdomar leder till en ganska klar bild av gruppens sammansättning. Den bärande frågan nu är dock om de barn som är ekonomiskt utsatta enligt vår definition också har sämre levnadsförhållanden än de barn som bor i hushåll med bättre ekonomiska resurser. Följande fem avsnitt ägnas åt denna fråga.

12

Den lägre skattningen gäller LNU, den högre ULF.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Tabell 1:4. Andelen ekonomiskt utsatta (20% lägsta inkomster samt saknar kontantmarginal) i olika delgrupper (vänstra kolumnen, radprocent) samt sammansättningen av gruppen ekonomiskt utsatta (högra kolumnen, kolumnprocent). Barn-LNU 2000, Barn-ULF 2001– 02 där ej annat anges. Viktade frekvenser.

% ekono-

miskt utsatta i respektive

kategori

% av de eko-

nomiskt ut-

satta som

utgörs av

denna kategori

Familjetyp Två biologiska föräldrar (70,1%)

5,6

51,2

Ensamstående mor (14,8%)

21,1

40,6

Ensamstående far (4,2%)

6,5

3,5

Omgift mor (8,5%)

2,7

2,9

Omgift far (1,9%)

4,7

1,2

Övriga (0,5%) 9,1 0,6 Totalt/summa 7,7 100,0

Invandrarstatus

a

Minst en svensk förälder (89,1%)

4,9

60,0

Västvärlden (Norden, västeuropa, USA) (2,5%)

13,2 4,5

Invandrare från ”fattigare” länder (8,4%)

30,7 35,5

Totalt/summa 7,3 100,0

Samhällsklass Över-medelklass (I) (22,8%) 1,0 3,8

Lägre medelklass (II–IIIa) (33,4%)

4,3 22,7

Egna företagare och jordbrukare (IV) (13,2%)

0,7 1,5

Arbetare, lägre okval tjmän (IIIb, VI–VII) (30,6%)

14,8 72,0

Totalt/summa 6,3 100,0

Arbetslöshet

b

Ingen förälder arbetslös

6,0

64,4

Någon förälder arbetslös

33,3

35,6

Totalt/summa 8,5 100,0

Intervjuad förälder arbetslös under 1990-talet

16,9 50,8

Intervjuad förälder ej arbetslös, 1990-talet

5,6 49,2

Totalt/summa 8,5 100,0 Noter:

a

Estimaten baserar sig på uppgifter från Barn-ULF 2001 och 2002.

b

Estimaten baserar sig på uppgifter från Barn-LNU 2000.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

5.3. Ekonomisk utsatthet, boende och trygghet i närmiljön

Nära förbundet med hushållets inkomster är förstås boendet. Det är det levnadsvillkor som vi lägger mest ekonomiska resurser på och inkomsten torde ha ett direkt genomslag för boendet genom möjligheten att köpa en bostad liksom att låna pengar. Det är inte svårt att tänka sig mekanismer via vilka bostadens storlek, kvalitet och läge påverkar barns villkor och möjligheter. Fördelarna för skolarbetet att ha ett eget rum tycks uppenbara (även om effekterna av detta inte är kända), liksom fördelarna med att bo i ett socioekonomiskt privilegierat område (Erikson 1984; Dryler 2001). För det dagliga välbefinnandet är också utsattheten för vandalism m.m. samt rädsla att vistas utomhus centrala indikatorer.

I Sverige är bostadsstandardens förbättring en av de största välfärdsframgångarna under efterkrigstiden – enbart utvecklingen från 1960-talet till 1980-talet är remarkabel (Frykman 1984). Även för barn har förbättringar vad gäller utrymme och standard varit påtagliga fram till 1980-talet och sedan varit relativt oförändrade fram till början av 2000-talet (Jonsson och Brolin Låftman 2001). Hur stora konsekvenser har då ekonomisk utsatthet för barns boende? I Figur 2:1 visas att det finns klara skillnader mellan grupperna. Barn i ekonomiskt utsatta hushåll är oftare trångbodda, har också mer sällan en riktigt stor bostad (här definierat som sex rum eller mer), har mer sällan eget rum, bor mer sällan i villa men oftare i hyresrätt.

13

13

Uppgifterna om eget rum kommer från barnintervjun, övriga uppgifter kommer från huvudrespondenten i ”vuxenintervjun”.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Figur 2:1. Boendeförhållanden bland barn och ungdomar (10–18 år) i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Andelar. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001-2002.

0

20 40 60 80 100

Sex rum eller mer

Trångbodd Bor i hyresrätt

Bor i villa Ej eget rum

Ekonomiskt utsatta

Övriga

Att ekonomiskt utsatta barn oftare bor i hyresrätt och de facto oftare i allmännyttans bostäder (Jonsson och Brolin Låftman 2001) har en konsekvens som inte har med bostaden att göra utan med bostadsområdet: det är oftare lägre socioekonomisk status på området, befolkningssammansättningen är mer präglad av arbetslöshet, socialbidragstagande och annan utsatthet, och troligen till en följd av detta är otryggheten större. Detta är rimligen en påtaglig och daglig nedsättning av levnadsnivån för dessa barn (liksom för deras föräldrar) och en typisk konsekvens som därför är viktig för barns livskvalitet utan att nödvändigtvis ha några särskilt starka negativa effekter på längre sikt. Hur sambanden ser ut visas i Figur 2:2.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Figur 2:2. Upplevelser av otrygghet i näromgivningen bland barn och ungdomar (10–18 år) i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001.

0

10 20 30 40 50

Otrygg någonstans Otrygg skolväg Otrygg i skolan

Otrygg i bostadsområde Förälder rädd gå

ut kväll

Ekonomiskt utsatta

Övriga

Barn i ekonomiskt utsatta hushåll upplever större otrygghet både i bostadsområdet och i skolan (och på väg till och från skolan). Deras föräldrar rapporterar också om större rädsla att gå ut på kvällarna. I analyser som inte visas framgår också att föräldrarna i dessa utsatta hushåll oftare anger att skadegörelse är vanlig i bostadsområdet. En del av skillnaderna i Figur 2:2 hänger samman med vilken bostadstyp som är vanligast i respektive kategori, men skillnaden finns även bland t.ex. villabarnen.

Lägre kvalitet på boendet och otrygghet i området är fenomen där vi kan anta att de ekonomiskt utsatta har en lägre levnadsnivå just för att de har mindre ekonomiska resurser, dvs. kausaliteten är här mycket trolig. Man kan i och för sig tänka sig att otryggheten bland barn till invandrare beror på hot baserat på etnicitet eller hudfärg snarare än att de bor i otrygga områden. I en fördjupad analys har vi frågat oss om upplevelsen av otrygghet i närområdet (antingen skolan, skolvägen eller bostadsområdet) möjligen är en konsekvens av invandrarskap snarare än ekonomisk utsatthet. Det visar sig att även när vi i analysen kontrollerar för invandrarstatus, familjetyp, ålder och år, finns det en ganska stark effekt av ekonomisk utsatthet. Det finns också en effekt av invandrarstatus i

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

denna modell, vilket innebär att även när vi jämför barn på samma ekonomiska nivå upplever barn till invandrare större otrygghet.

5.4. Barnens egen ekonomi, ägodelar och social uteslutning

Det verkar kanske helt självklart att hushållets ekonomi bör avspeglas i barnens egen ekonomi. Emellertid finns det flera tänkbara processer som kan leda till att mildra eventuella negativa effekter av ekonomisk utsatthet bland föräldrarna för barnen. En är att föräldrarna själva gör uppoffringar, dvs. försakar sin egen levnadsnivå för att barnen skall kunna ha en situation som inte är så olik den som gäller för deras mer lyckligt lottade kamrater. En annan är att far- och morföräldrar (och kanske andra släktingar) går in med ekonomiskt stöd till barnen under perioder då ekonomin är ansträngd. Det finns alltså skäl att tro att kompenserande mekanismer gör att genomslaget av en svag hushållsekonomi inte alltid reflekteras i barnens egna ekonomiska resurser, och det är – som nämnts – ett resultat som är i linje med vad man funnit i tidigare studier (Jonsson och Östberg 2001).

Hur skall vi då mäta barnens egen ekonomi? Det är en mycket komplicerad fråga, där det inte finns något nöjaktigt svar (jfr. Näsman och von Gerber 1999). Anledningen är att barns och ungdomars ekonomiska resurser uppkommer på en rad olika sätt. En vanlig källa till kontanter är förstås vecko- och månadspeng, samt tillgång till barn- eller studiebidrag. Men olikheterna i vad detta skall täcka – t.ex. kläder, godis, cykel, resor – är stora och i praktiken mycket svåra att mäta i stora urvalsundersökningar. Många barn får också saker utan att behöva förfoga över kontanter. Det är dock en viktig resurs att förfoga över kontanta medel eftersom det (åtminstone ofta) ger en betydande frihet i vad man kan konsumera, alternativt spara, och när. Vi har därför inriktat oss på sådana monetära transfereringar till barnen. Dessutom har vi frågat dem om lönearbete – inte hur mycket de tjänar, utan om de arbetar och i så fall hur regelbundet. Genom denna information har vi sökt skatta en ”månadslön” för barn och ungdomar. Denna måste dock, som antytts, av flera skäl omgärdas av reservationer. I brist på andra data förefaller det oss dock rimligt att presentera resultaten på basis av dessa beräkningar. Tillgången till kontanta medel studeras också mer direkt genom en fråga om respondenten skulle kunna skaffa 100 kronor ”till i morgon, t.ex. för att gå på

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

bio” – det kan betraktas som en indikator på ekonomisk buffert eller kontantmarginal.

14

Hur stor andel av olika åldersgrupper som har tillgång till ekonomisk buffert bland ekonomiskt utsatta och övriga visas i Figur 3:1.

Figur 3:1. Avsaknad av ekonomisk buffert (förmåga att kunna skaffa fram 100 kronor tills imorgon) bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.

0 10 20 30 40 50 60 70

16--18 13--15 10--12

Ekonomiskt utsatta Övriga

Tillgången till kontantmarginal exemplifierat genom möjligheten att skaffa en mindre summa pengar är förstås större bland de äldre – men bland de äldre är också skillnaden mellan ekonomiskt utsatta och andra påtaglig. I våra data är det nästan var tredje 16–18-åring från ekonomiskt utsatta hem som inte svarar jakande på frågan om de skulle kunna skaffa fram 100 kronor till imorgon. Det talar starkt för att en ganska stor minoritet varken har egna sparade medel eller tror sig kunna få det av föräldrarna.

I Figur 3:2 visas så förekomsten av lönearbete respektive löpande inkomster bland barn och ungdomar, 13–18 år. Med löpande

14

Vi har skilt ut de som svarar ”ja” från de som svarar ”nej” eller ”vet ej” – vi kan anta att de som svarar att de inte vet känner sig så osäkra på detta att de åtminstone inte har tillgång till kontanta medel själva.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

inkomster menar vi att barnet antingen får fickpengar regelbundet (vecko- eller månadsvis), får barn- eller studiebidraget, eller lönearbetar. En stor majoritet har tillgång till någon form av löpande inkomster, men det är färre barn som lever i ekonomiskt utsatta hushåll som har denna resurs. Skillnaden beror huvudsakligen på olikheter i fickpengar. Andelen som lönearbetar är ungefär densamma i de båda grupperna (skillnaden är inte statistiskt signifikant på 5%-nivån). Däremot har barn till invandrare i mindre utsträckning jobb.

Figur 3:2. Löpande inkomster respektive lönearbete bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001.

0 5 10 15 20 25 30 35

13--15 16--18 13--15 16--18

Ej regelbunden inkomst Lönearbetar

Ekonomiskt utsatta Övriga

I Figur 3:3 visar vi en skattad ”månadsinkomst” för barn i olika åldrar. Vi måste reservera oss för att delar av denna inkomst är skattade på basis av olika antaganden, bl.a. vet vi bara hur ofta de intervjuade lönearbetar, men inte hur mycket de tjänar (vi har antagit att alla har samma inkomster, vilket väl inte är helt orimligt i denna ålder). Månadsinkomsten stiger påtagligt över åldrarna vilket ger resultaten en viss trovärdighet. Skillnaden mellan barn i ekonomiskt utsatta hushåll och övriga är dock relativt liten. Den är som störst bland de äldsta, ungefär 250 kronor i månaden (vilket är just på gränsen till att vara signifikant). Om vi relaterar detta

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

resultat till det om ekonomisk buffert är en möjlig tolkning att den löpande inkomsten är relativt lika mellan barn i olika resursstarka hushåll, men om barn och ungdomar skulle behöva pengar finns det betydligt mindre möjligheter om hushållet har små ekonomiska tillgångar.

15

Figur 3:3. Estimat på månatlig inkomst bland barn och ungdomar i olika åldersgrupper i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Kronor per månad. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.

0 200 400 600 800 1000 1200

16--18 13--15 10--12

Ekonomiskt utsatta Övriga

En viktig anledning att intressera sig för ekonomiska skillnader bland barn och ungdomar är den sociala sidan av konsumtionen, för övrigt ett gammalt tema inom sociologin (t.ex. Veblen 1899/1926). Inom fattigdomsforskningen är det en allmänt omfattad tanke att frånvaron av möjligheter till likvärdigt deltagande i samhällslivet, att kunna ”leva utan skam”, är detsamma som relativ fattigdom (Sen 1983). Att ha dåligt med pengar gör att man kan ha svårt att vara med på evenemang och köpa saker som kamraterna gör – och det kan t.o.m. vara svårt att få kamrater om inte konsumtionsnivån (och stilen, för övrigt, som ju kan ha samband med de ekonomiska resurserna) håller måttet.

15

Vi bör dock inte räkna bort möjligheten att vårt mått på löpande inkomst är för trubbigt för att fånga upp hela den skillnad som finns mellan barn i olika resursstarka hushåll.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Figur 3:4 visar andelen barn från olika ekonomisk bakgrund som har (äger, får man anta) olika saker, främst konsumtionsartiklar av teknisk natur. Man kan notera att svenska barn och ungdomar är välförsedda med CD-spelare, TV-apparater och husdjur. Ekonomiskt utsatta barn halkar efter när det gäller att ha en egen dator (många av dessa har dock dator i hushållet), CD-spelare och husdjur.

16

Mest anmärkningsvärd är ändå andelen barn och ungdomar som har mobiltelefon; och när de flesta indikatorer som vi använder när det gäller ekonomiska resurser, bostad m.m. är förhållandevis stabila över den korta tidsperiod (2000-2002) som vi studerar, finns det en märkbar utveckling på mobiltelefonområdet. Den kanske inte är så överraskande men icke desto mindre notervärd. Figur 3:5 visar den kraftiga ökningen och demonstrerar också att den sker såväl för barn från mer som från mindre bemedlade ekonomiska hemförhållanden.

Figur 3:4. Saker som barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll äger. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.

0

20

40

60

80

100

Husdjur Egen TV CD-spelare Mobiltelefon

Egen dator

Ekonomiskt utsatta

Övriga

16

Här finns också en del könsskillnader (visas ej), främst så att flickor mer sällan har dator och TV, men oftare husdjur, CD-spelare och mobiltelefon.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Figur 3:5. Innehav av mobiltelefon bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll år 2000, 2001 och 2002. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.

0

20

40

60

8

2002 2001 2000

Ekonomiskt utsatta Övriga

0

När det gäller saker med ekonomiskt värde, exemplifierat i Figur 3:4, är inte det sociala värdet avläsbart. Man kan t.ex. tänka sig att ungdomar, för att kunna leva på samma nivå som sina kamrater, måste ha rätta (dvs. dyra) märken och nya modeller. I Barn-ULF 2002 ställde vi emellertid två direkta frågor om den sociala dimensionen av konsumtionsutrymmet, nämligen om det hänt att ”du inte kunnat följa med dina kompisar på något” respektive ”köpa något som du vill ha, och som många andra i din ålder har”, i båda fallen med tillägget ”för att du inte haft råd?” Figur 3:6 visar hur stor andel av intervjupersonerna som svarat att de ”ofta” gjort denna erfarenhet under det senaste halvåret. Vi har även gjort en kombinationsvariabel vilken indikerar om intervjupersonen upplevt detta ofta både när det gäller att följa med kompisar och att köpa saker – det är 10% som har den kombinationen totalt i urv alet.

17

17

Det kan tyckas vara en strikt definition, men det är troligt att många barn någon gång upplever att han eller hon är förfördelad när det gäller konsumtion eller aktiviteter och att detta ofta kläs i ekonomiska termer. Genom en strikt definition reducerar vi antagligen en hel del ”brus” i variabeln.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Figur 3:6. Sociala konsekvenser av ekonomisk utsatthet bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-ULF 2002.

0

10 20 30 40 5

Problem delta

socialt

Ej råd följa med

kompisar

Ej råd köpa

Ekonomiskt utsatta

Övriga

0

I Figur 3:6 framgår tydligt att ekonomisk utsatthet har sociala konsekvenser för barn och ungd omar.

18

Deras upplevelse av ”relativ

deprivation” är påtagligt mycket större än för barn från mer fördelaktiga ekonomiska omständigheter. Därmed är det svårt att hävda att bristen på ekonomiska resurser i hushållet inte har negativa konsekvenser för barn och ungdomar – även om det skulle vara så att det inte skulle finnas några långsiktigt negativa konsekvenser av en fattig uppväxt. Slutsatsen, att barn och ungdomar erfar omedelbara och långt ifrån obetydliga negativa effekter av föräldrarnas begränsade ekonomiska resurser, skulle inte kunna nås på annat sätt än genom direkt information från barnen själva i kombination med tillförlitlig information om föräldrarnas ekonomi.

5.5. Ekonomisk utsatthet och utbildning

Som nämndes i inledningen är en vanlig utfallsvariabel i internationella studier av barnfattigdomens konsekvenser barns utveckling och skolprestationer. Vi har inga mått på betyg (de

18

Vi kan notera att det inte finns några skillnader mellan andra grupper, definierade efter kön, invandrarstatus, ålder, eller familjetyp.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

flesta i våra urval har ännu inte fått sina första betyg), men ett mått på självskattad skolprestation, baserad på frågan ”jämfört med dina klasskamrater, hur duktig tycker du att du är i följande ämnen?” (matematik, svenska, engelska, idrott), graderade i fem skalsteg från ”mycket duktig” till ”mycket dålig” (i stort sett ingen svarar det senare). Vi har tagit svaren för matematik, svenska och engelska och skapat ett medelvärde för varje barn. Ett sådant mått mäter både skolprestationer i någon ”objektiv” mening och självförtroende, eller självinsikt och är därför inte idealt. Det visar sig dock att barn och ungdomar från ekonomiskt utsatta förhållanden uppger en genomsnittlig skolprestation som ligger något under andra barns (analysen visas ej). Skillnaden är dock bara en fjärdedels standardavvikelse, vilket måste betraktas som en svag effekt.

En annan dimension av skolgången är upplevelsen av olika (troligen dagliga) problem. Det kan röra takten i skolan – att undervisningen går fram för långsamt eller för fort, men också känslan av att få hjälp av läraren när man behöver eller att det inte är lugnt i klassrummet under lektionerna. Figur 4:1 visar andelen som upplever olika problem bland grupperna ekonomiskt utsatta och övriga. Indikatorn ”skolproblem” anger att en elev såväl uppger att takten är fel (för hög eller för låg) samtidigt som denne inte upplever sig få tillräcklig hjälp av lärarna.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Figur 4:1. Skolproblem bland barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta och övriga hushåll. Procent. Barn-LNU 2000 och Barn-ULF 2001–2002.

0 10 20 30 40 50 60

Bråkigt i klassrum Skolproblem

Får ej hjälp Vill gå saktare

fram Vill gå fortare

fram

Ekonomiskt utsatta

Övriga

Det allra vanligaste problemet barn och ungdomar upplever är att det inte brukar vara lugnt i klassrummet på lektionerna – men problemet är detsamma för barn i olika kategorier. De övriga problemen är inte särskilt frekventa och det finns över huvud taget ingen signifikant skillnad mellan barn från utsatta ekonomiska förhållanden och andra barn.

5.6. Sociala relationer och aktiviteter

Individens sociala relationer är av central betydelse bland annat för att de ger henne tillgång till fler resurser än hon själv äger. De resurser som tillhandahålls av andra kan sammanfattas under benämningen socialt stöd (House och Kahn 1985). Vanligtvis urskiljs olika typer av socialt stöd, t.ex. instrumentellt stöd och emotionellt stöd (Berkman et al. 2000). Instrumentellt stöd har definierats som hjälp med saker, pengar eller göromål (House 1981). För barns och ungdomars del kan det gälla hjälp med inköp av kapitalvaror och att få kontanter eller hjälp med olika praktiska göromål som matlagning, klädvård, läxläsning, transporter etc.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Instrumentellt stöd blir förstås speciellt viktigt i de fall individen inte klarar sig på egen hand eller för individer som själva har bristande resurser. Därmed kan sådant stöd anses speciellt betydelsefullt för barn och ungdomar. Barn står i en beroendeställning till vuxna, främst de vuxna i familjen, vilket gör att relationen till de vuxna och de vuxnas resurser blir av direkt betydelse för barnen. Emotionellt stöd handlar istället om att man genom andra kan få uppskattning, bekräftelse, omtanke och bli lyssnad till (House 1981). Detta typ av stöd brukar fås genom nära relationer, t. ex. genom en förälder eller en vän. Wills (1985) har även urskiljt möjligheten till sällskap som en speciell form av socialt stöd och menar att det ökar individens chanser att delta i sociala aktiviteter. Sådana aktiviteter kan bestå i att man besöker andra, går på bio eller konsert, deltar i utflykter och sportaktiviteter.

Socialt stöd har visats ha en genomgripande betydelse, inte minst för människors välbefinnande. Socialt stöd påverkar individens självkänsla och självförtroende positivt (Cohen och Syme 1985, Vaux 1988). Detta gäller även för ungdomar (Bolognini m.fl. 1996, Turner 1999). Stöd från föräldrar har dessutom visats vara av kritisk betydelse för självkänslan under hela uppväxttiden trots att stöd från kamrater får en ökad betydelse under tonåren (Harter 1999). Socialt stöd utgör också en viktig motkraft när individen ska klara av att möta krav och hantera stress. Sociala relationer blir på så sätt en viktig resurs att använda för att klara av olika utmaningar och problem i vardagen, och mildrar effekter av stress (Cohen och Syme 1985, Antonovsky 1991). Alla aspekter av sociala relationer är dock inte positiva. Exempelvis konfliktfyllda relationer till föräldrar och jämnåriga påverkar barns och ungdomars välbefinnande (Brolin Låftman och Östberg 2004).

Det är väsentligt att inte begränsa studier av barns sociala värld till relationer med föräldrar, utan att även se på de sociala relationerna i skolan och i närmiljön (jfr Morrow 1999). Relationer med jämnåriga är kanske särskilt betydelsefulla vad gäller situationen i skolan. En skolklass utgör en miljö där barn tillbringar mycket tid vid en ålder då kamratrelationer är viktiga. Dessutom är grupptillhörigheten inte självvald. Det går inte att utesluta andra och det finns små möjligheter att själv byta grupp. Detta gör situationen i skolan högst relevant då man studerar barns och ungdomars sociala relationer. Många barn och ungdomar deltar också i organiserade aktiviteter på fritiden. Att vara med i idrottsklubbar eller andra föreningar kan främja barns sociala integrering och upplevelse av tillhörighet. Det kan också leda till

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

nya vänkontakter och tillgång till andra vuxna än de egna föräldrarna.

I det följande ska en rad olika typer av sociala relationer och sociala aktiviteter studeras med avseende på huruvida de sammanhänger med familjens ekonomiska situation. De relationer och aktiviteter som studeras är valda i första hand för att de anses betydelsefulla för barn och ungdomar i sig och inte för att ekonomin borde ha speciellt stor effekt just på dessa. Om samband finns kan de heller inte automatiskt tolkas i kausala termer. Däremot är en sådan inverkan inte otrolig. Ekonomin är en fundamental resurs med ett vidsträckt inflytande. För vuxna förekommer ekonomiska problem ofta tillsammans med andra typer av problem (Erikson och Tåhlin 1984, Fritzell och Lundberg 2000). En ekonomiskt pressad situation kan påverka relationerna inom familjen. Den minskar också föräldrarnas möjligheter att forma sina barns liv på det sätt de anser bäst. Familjens ekonomiska resurser sammanhänger även med barns egna materiella resurser, såsom den egna ekonomin och möjligheten att ha ett eget rum. Sådana resurser kan i förlängningen ha betydelse för hur barnet kan umgås med sina jämnåriga. Bristande familjeekonomi medför begränsningar för de sociala aktiviteter som är förenade med kostnader, både dem barnet gör med jämnåriga och med familjen.

I figur 5:1 fokuseras fyra centrala aspekter av barns och ungdomars sociala relationer. Det handlar om bristfälliga relationer till de vuxna i familjen och till de jämnåriga i skolan. Omkring två av tio barn (18%) brukar inte vända sig till någon vuxen i hushållet (mamma, pappa eller en styvförälder) när de är bekymrade eller oroar sig för något. En lika stor andel (19%) uppger att de inte kommer bra överens med alla de vuxna som han/hon bor tillsammans med. I skolan har de flesta en nära vän i sin klass. Det är ungefär en av tio (9%) som uppger att de inte har en vän i klassen. Att vara mobbad i skolan, vilket här betyder att vara utsatt för flera typer av kränkande handlingar så ofta som varje vecka (som att bli visad ogillande, anklagad för sådant man inte gjort eller inte kan rå för, lämnad ensam eller fysiskt angripen), är ett levnadsvillkor för 4%.

Även om de flesta unga har goda förhållanden i dessa avseenden verkar ekonomiskt utsatta barn att ha det i mindre utsträckning. Det är mindre vanligt att de uppger de vuxna i hushållet som stöd vid bekymmer. Det finns också en tendens till att man mer sällan kommer överens med alla de vuxna som man bor tillsammans med. Denna skillnad är dock inte statistiskt signifikant. När det gäller

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

situationen i skolan finns ett samband mellan ekonomisk utsatthet och att sakna en vän i klassen. En motsvarande tendens finns även för mobbning men skillnaden mellan grupperna är liten och inte statistiskt signifikant.

Figur 5:1. Bristfälliga sociala relationer i familj och skola. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med problematiska relationer i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Mobbad i skolan Har ej nära vän i

klassen Kommer ej bra överens med alla

vuxna i hush

Pratar ej med vuxen i

hush om bekymrad

Ekonomiskt utsatta

Övriga

*

*

%

I figur 5:2 visas skillnader i aktiviteter under förra sommaren. Aktiviteterna är olika vanliga och vissa hänger starkt ihop med barnets ålder. De vanligaste sommaraktiviteterna, bland dem som efterfrågades i undersökningen, var att hälsa på och bo hos släktingar eller bekanta (49%) och att resa tillsammans med sin familj i Sverige (46%). Det var också vanligt att resa med sin familj utomlands (34%). Dessa aktiviteter, dvs. att resa med familjen och hälsa på hos släktingar/bekanta, kan förstås ske samtidigt. Bland övriga aktiviteter var mer än vart fjärde barn i familjens sommarstuga, vart fjärde reste med kompisar och vart femte på någon form av läger. Att vara på kollo eller språkresa är i hög grad åldersrelaterat och andelarna som visas här gäller för kollo 10–15 år och språkresa 15-18 år. Inom dessa åldersgrupper var det 2% som varit på kollo och 3% på språkresa.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

De flesta av dessa aktiviteter är starkt kopplade till familjens ekonomiska situation. För barn i ekonomiskt utsatta familjer är så gott som alla aktiviteter mer ovanliga. Detta gäller speciellt att bo i familjens sommarstuga vilket inte är förvånande med tanke på att det finns en motsvarande skillnad i att äga en sommarstuga. Att bo hos släktingar/bekanta är vanligt i båda grupperna medan kollo är den enda aktivitet som vi studerat där ekonomiskt utsatta barn är överrepresenterade.

Figur 5:2. Aktiviteter under föregående sommar. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som genomförde olika aktiviteter i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000 och 2001. N=2743.

0 10 20 30 40 50 60

Var på språkresa

Var på kollo Var på läger

Bodde hos släktingar/bekanta

Reste med kompisar

Reste med familjen utomlands

Reste med familjen i Sverige

I familjens sommarstuga

Ekonomiskt utsatta

Övriga

*

*

*

15-18 år 10-15 år

%

I figur 5:3 fokuseras istället de aktiviteter man gör på fritiden under en vanlig vecka, alltså måndag till söndag. Här tas fasta på huruvida man överhuvudtaget sysslar med en viss aktivitet, alltså att man gör det efterfrågade minst en gång/dag i veckan. I figuren visas några vanliga sysslor som samtidigt är av social karaktär. Majoriteten av alla barn träffar kompisar på fritiden. De flesta har kompisar hemma hos sig själva, är hemma hos kompisar och/eller träffar kompisar på något annat ställe än hemma hos någon. Det är också vanligt att man utövar någon sport eller idrott i en klubb/förening (66%). Att syssla med någon annan organiserad aktivitet som inte

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

har med sport att göra (t.ex. scouting, teater eller schack) är mindre vanligt men det är fortfarande mer än vart femte barn (23%) som har en sådan aktivitet inbokad var vecka.

Även när det gäller dessa aktiviteter finns det skillnader efter familjens ekonomiska situation. Det är mindre vanligt bland ekonomiskt utsatta barn att ha kompisar i sitt eget hem. Detta skulle delvis kunna förklaras av att det i denna grupp också är mindre vanligt att ha ett eget rum (se avsnitt 5.3). Det sociala umgänget är dock mindre överlag. Barn i familjer med bristande ekonomi träffar mer sällan kompisar på andra ställen och det är mer ovanligt att delta i både organiserade sportaktiviteter och aktiviteter som inte har med sport att göra.

Figur 5:3. Fritidsaktiviteter under en vanlig vecka. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som utför olika aktiviteter i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

0 20 40 60 80 10

Annan org

aktivitet

Organiserad sport

Med kompisar

annat ställe Är hos kompisar

Har kompisar

hemma

Ekonomiskt utsatta Övriga

%

*

*

*

*

*

0

Den egna ekonomin kan förstås utgöra ett konkret hinder för att umgås med andra, t.ex. på så sätt att man inte har råd att delta. Eftersom det finns ett samband mellan familjens och barnets ekonomi (se avsnitt 5.3) tar den sista analysen hänsyn till båda dessa resursbrister samtidigt. I figur 5:4 urskiljs fyra grupper barn:

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

de som bor i ekonomiskt utsatta familjer, de som har egen bristande ekonomi (saknar egen kontantmarginal), de som har problem i båda avseendena samt övriga. Figuren visar skillnader mellan dessa för att träffa kompisar på fritiden respektive att delta i organiserad sportaktivitet. Alla grupper avviker från gruppen med barn och ungdomar utan dessa ekonomiska svårigheter. Att träffa kompisar och att delta i organiserad sportaktivitet är mindre vanligt för barn i familjer med ekonomiska svårigheter, för dem där både familjens och den egna ekonomin brister men även för dem där det ”bara” är den egna ekonomin som är problematisk. Detta gäller i än högre grad för de äldre åldrarna (data presenteras ej).

Figur 5:4. Fritidsaktiviteter under en vanlig vecka. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, som gör olika aktiviteter inom grupper definierade utifrån familjens och den egna ekonomiska situationen (*=skillnaden mellan gruppen och övriga är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

Organiserad sport

Med kompisar

annat ställe

Ekonomiskt utsatt familj Saknar egen kontantmarginal Ekonomiskt utsatt familj och saknar egen kont.marg. Övriga

* * *

*

*

*

%

Sammanfattningsvis visar dessa analyser att barn i ekonomiskt utsatta familjer även i högre grad har brister i sociala relationer och aktiviteter. Skillnaderna är inte alltid stora men systematiska och omfattar många olika aspekter av sociala relationer och aktiviteter.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Med tanke på att det mått på familjeekonomi som använts här pekar mot relativt stora ekonomiska svårigheter kan samtidigt skillnaderna i de speciellt kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum. Det är t.ex. möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.

5.7. Hälsa och välbefinnande

Under de senaste åren har den psykiska hälsan hos barn och ungdomar varit ett återkommande inslag i den offentliga debatten. Ett flertal studier har visat att psykiska och psykosomatiska besvär är vanligt förekommande bland barn och ungdomar (se t.ex. Danielson 2003, Berntsson och Köhler 2001, Socialstyrelsen 2001, Östberg 2001). Sådana besvär förefaller också ha ökat under 1990talet. I åldersgruppen 16–24 år har andelen som uppger att de har symptom i form av oro, nervösa besvär och depression fördubblats (Socialstyrelsen 2001). En liknande utveckling vad gäller psykosomatiska besvär är tydlig i åldrarna 11, 13 och 15 år (Danielsson och Marklund 2000, Berntsson och Köhler 2001). I Världshälsoorganisationens (WHO) definition av hälsa ingår ett tillstånd av psykiskt välbefinnande. De relativt höga nivåerna av besvär har gjort att många menat att den psykiska ohälsan bör ses som ett folkhälsoproblem för den yngre delen av befolkningen (jfr Edvinsson m.fl. 1999). Höga nivåer av psykosomatiska besvär är dock inte ett bekymmer unikt för Sverige utan förhållandevis höga nivåer har rapporterats i ett flertal europeiska länder (WHO 2000, Haugland m.fl. 2001).

För vuxna har många studier dokumenterat ett samband mellan olika aspekter av den personliga ekonomin och hälsa. Till exempel har individens position i inkomstfördelningen visats sammanhänga med hennes hälsa (Tåhlin 1987, Fritzell, Nermo och Lundberg 2004). Det finns olika anledningar till att individens inkomst kan påverka hälsan. En anledning är att ekonomiska resurser är basala

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

och ger individen möjlighet att forma sina livsvillkor på en rad olika sätt, inklusive dem som är av betydelse för hälsa och inklusive dem som är av betydelse för barns hälsa. Kopplingen till hälsa har också ansetts vara av mer psykologisk art där individens relativa position i inkomstfördelningen är av vikt. Här menar man att individens inkomst inte kan betraktas fri från den generella inkomstnivån i samhället. Vetskapen om att man själv har mindre än andra kan leda till känslor av relativ deprivation och stress vilket i sin tur kan påverka hälsan (Wilkinson 1990). Det är möjligt att relativ deprivation även kan vara en påverkansväg när det gäller barns och ungdomars välbefinnande genom deras egen medvetenhet om skillnader/ojämlikhet. Den relativa positionen i inkomstfördelningen är också av betydelse för faktiska levnadsförhållanden (Hirsch 1976, Tåhlin 1987).

Studier har visat att ekonomiska problem i familjen även sammanhänger med barnens fysiska och psykiska hälsa (Voydanoff 1990). I en svensk studie visades en överrisk för psykisk ohälsa bland barn med ensamstående förälder kunna förklaras av bland annat ekonomiska problem (Ringbäck-Weitoft 2001). I studier av psykosomatiska besvär bland barn har man också funnit att en god familjeekonomi verkar ha preventiv effekt (Berntsson och Gustafsson 2000, Östberg 2001). Förutom att barns livsvillkor i allmänhet påverkas av familjeekonomin är en möjlig påverkansväg barns oro för familjeekonomin. I en studie av svenska ungdomar i årskurs 9 hade andelen som oroade sig för familjeekonomin ökat under perioden 1985–1995. Barn som oroade sig för familjeekonomin hade också lägre självskattad hälsa (mätt i termer av psykosomatiska besvär, koncentrationssvårigheter och nedstämdhet). Även den egna ekonomiska situationen verkade betydelsefull. De som av ekonomiska skäl inte haft möjligheter att delta i olika aktiviteter, som att gå på bio eller konsert, hade också ett sämre hälsotillstånd (Hagquist 1997).

I det följande kommer psykosomatiska besvär och lågt välbefinnande bland barn och ungdomar att fokuseras, dvs. vardagliga och subjektiva upplevelser av besvär. Hur vanliga sådana besvär är hos barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga visas.

I figur 6:1 fokuseras psykosomatiska besvär som förekommer flera gånger i veckan. Hur vanligt något framstår beror förstås på vilka gränsdragningar som görs. Även med denna relativt stränga gränsdragning förefaller dock besvären vanliga. I åldrarna 10–18 år har 12% huvudvärk, 7% ont i magen och 18% svårt att somna på

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

kvällen flera gånger i veckan. Att ha något av dessa besvär flera gånger i veckan gäller för 29% av alla barn och ungdomar.

Figuren visar att besvären är vanligare bland barn i ekonomiskt utsatta familjer. En statistiskt signifikant skillnad finns för huvudvärk medan en motsvarande, icke-statistiskt signifikant, tendens finns för de andra typerna av besvär. Att ha något av dessa besvär flera gånger i veckan, alltså huvudvärk, magont eller svårigheter att somna, är vanligare för barn och ungdomar i familjer med bristande ekonomi i jämförelse med övriga.

Figur 6:1. Psykosomatiska besvär flera gånger i veckan. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med besvär i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%-nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

0 5 10 15 20 25 30 35 40

Psykosomatiska

besvär Svårt att somna

Ont i magen

Huvudvärk

Ekonomiskt utsatta

Övriga

%

*

*

En liknande bild som för psykosomatiska besvär framkommer för indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande (se figur 6:2). Andelen barn och ungdomar som instämmer i påståendena att han/hon ofta känner sig ledsen eller nere är 16%, ofta spänd och nervös är 22% och ofta sur och irriterad är 15%. För alla dessa indikatorer på lågt psykiskt välbefinnande finns skillnader mellan barn i ekonomiskt utsatta familjer och övriga till de förras nackdel. Det gäller även för

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

det sammanfattande måttet på lågt psykiskt välbefinnande

19

vilket

urskiljer 16% av barnen/ungdomarna. Att ha lågt välbefinnande är ungefär dubbelt så vanligt bland ekonomiskt utsatta barn.

Figur 6:2. Lågt psykiskt välbefinnande. Andel barn och ungdomar, 10–18 år, med lågt psykiskt välbefinnande i ekonomiskt utsatta familjer respektive övriga (*=skillnaden mellan grupperna är statistiskt signifikant på 5%nivå). Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

0

10

20

30

40

Lågt

välbefinnande

Sur/irriterad Spänd/nervös

Ledsen/nere

Ekonomiskt utsatta

Övriga

%

*

*

*

*

Även när det gäller hälsa, liksom för sociala relationer, kan man tänka sig att barns och ungdomars egen ekonomi är av betydelse. I tabell 6:1 och 6:2 undersöks sambanden mellan både familjens ekonomi och barnets ekonomi med avseende på psykosomatiska besvär respektive lågt psykiskt välbefinnande. Det mått som används för barnets ekonomiska situation är huruvida han/hon har en egen kontantmarginal, d.v.s. om man har en ekonomisk buffert på 100 kronor, vilket det finns information om för alla undersökningsår.

I tabellerna visas skillnader mellan barn i ekonomiskt utsatta familjer och övriga. Skillnaderna mäts i termer av oddskvoter från

19

Lågt psykiskt välbefinnande definieras här som att ha svarat att något av de tre påståendena ”Stämmer precis” med hur han/hon brukar vara eller att ha svarat att minst två av påståendena ”Stämmer ungefär” med hur han/hon brukar vara.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

logistisk regressionsanalys där oddset för familjer utan dessa ekonomiska problem satts till 1. Således visar estimaten om, och hur mycket, det psykiska välbefinnandet för ekonomiskt utsatta barn avviker från övriga. I alla analyser kontrolleras även för barnets kön, ålder och undersökningsår. I en tidigare studie har det visats att, för den typ av hälsomått som studeras här, skillnader efter familjeekonomi kvarstod även när andra förhållanden tagits med i analysen, såsom klasstillhörighet, familjetyp, huruvida föräldrarna var utrikes födda eller arbetslösa (se Fritzell och Östberg 2003). Dessa aspekter kommer inte att tas i beaktande i de kommande analyserna.

I modell 1 (tabell 6:1 och 6:2) kvantifieras de redan presenterade resultaten gällande skillnaden i psykosomatiska besvär respektive lågt psykiskt välbefinnande mellan ekonomiskt utsatta och övriga (jämför figur 6:1 respektive 6:2). De kvantifieras i termer av oddskvoter. Det är 1.42 gånger så vanligt med psykosomatiska besvär och mer än dubbelt så vanligt (oddskvoten är 2.32) med lågt psykiskt välbefinnande i ekonomiskt utsatta familjer i jämförelse med övriga. I modell 2 inkluderas istället barnets egen ekonomi i analysen (i form av egen kontantmarginal). Även den egna ekonomin samvarierar med välbefinnandet. För barn som själva har en bristande ekonomi är det 1.57 gånger så vanligt med psykosomatiska besvär och 1.78 ggr så vanligt att ha lågt psykiskt välbefinnande. I modell 3 inkluderas bristande resurser, både när det gäller familjens och den egna ekonomin. Modellen visar att den egna ekonomin, oberoende av familjens, är förknippad med både psykosomatiska besvär och lågt psykiskt välbefinnande. Detta gäller även för familjens ekonomi, men skillnaden i psykosomatiska besvär har reducerats och är inte längre statistiskt signifikant.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Tabell 6:1. Psykosomatiska besvär flera gånger i veckan. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter familjens och egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp och år. Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

Alla Pojkar Flickor

Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 3 Modell 3

Ekonomiskt utsatt familj Ja Nej (ref)

1.42* 1.00

– 1.30

1.00

1.15 1.00

1.45 1.00

Bristande egen ekonomi Ja Nej (ref)

– 1.57***

1.00

1.54*** 1.00

1.95*** 1.00

1.25 1.00

Kön Flicka Pojke (ref)

1.62***1. 00

1.61*** 1.00

1.61*** 1.00

– –

* p<0.05, **<0.01, *** p<0.001

Tabell 6:2. Lågt psykiskt välbefinnande. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter familjens och egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp och år. Data från år 2000, 2001 och 2002. N=4145.

Alla

Pojkar Flickor

Modell 1 Modell 2 Modell 3 Modell 3 Modell 3

Ekonomiskt utsatt familj Ja 2.32*** –

2.11*** 1.96* 2.23**

Nej (ref) 1.00

1.00 1.00 1.00

Bristande egen ekonomi Ja 1.78*** 1.67*** 1.70** 1.65** Nej (ref) – 1.00 1.00 1.00 1.00 Kön Flicka 1.52*** 1.52*** 1.51** Pojke (ref) 1.00 1.00 1.00

– –

* p<0.05, ** p<0.01, *** p<0.001

I alla dessa modeller har barnets kön inkluderats i analysen (liksom ålder och undersökningsår). Det är tydligt att flickor har ett lägre välbefinnande än pojkar. Man kan fråga sig om det också är så att ekonomin har olika betydelser för pojkars och flickors hälsa. De

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

två sista kolumnerna visar därför ekonomins samband med hälsa för könen separat. När det gäller lågt psykiskt välbefinnande (tabell 6:2) visar dessa analyser att familjeekonomi och egen ekonomi sammanhänger med hälsan på samma sätt för både pojkar och flickor. Psykosomatiska besvär bland pojkar förefaller dock vara starkare kopplade till den egna ekonomiska situationen än till familjens ekonomi (tabell 6:1).

Att sakna en egen ekonomisk buffert kan ha konsekvenser för barns och ungdomars psykiska välbefinnande t.ex. om det hindrar deltagande i sociala aktiviteter. Bristande egna ekonomiska resurser kan även utgöra hinder för möjligheten att införskaffa olika saker. Avslutningsvis studerar vi olika aspekter av den egna ekonomin utan hänsyn tagen till familjens. I tabell 6:3 inkluderas aspekterna egen kontantmarginal, huruvida ekonomin förhindrat deltagande och huruvida ekonomin begränsat inköp av saker som många jämnåriga har. Analyserna gäller för år 2002.

Att sakna en egen ekonomisk buffert på 100 kronor gällde år 2002 för 24% av barnen/ungdomarna. Erfarenheten av att avstå från att följa med kompisarna på något för att man inte haft råd (under det senaste halvåret) delas av 35%, men andelen som varit med om det flera gånger är lägre, 15%. Det är en mer vanlig erfarenhet att inte ha haft råd att köpa något som många jämnåriga har. Andelen som varit med om detta en gång under det senaste halvåret är 23% och flera gånger 27%. När alla dessa aspekter av den egna ekonomin inkluderas samtidigt i analysen verkar förhindrade inköp vara av vikt, men bara om det varit fallet upprepade gånger. Hos barn och ungdomar, som haft upprepade erfarenheter av att inte kunna köpa något som de jämnåriga har, är psykosomatiska besvär vanligare (2.05 gånger så vanliga), liksom lågt välbefinnande (1.87 gånger så vanligt). För lågt välbefinnande finns också en statistiskt signifikant skillnad mellan dem vars ekonomi hindrat dem att delta i sociala aktiviteter och övriga, men återigen gäller detta enbart om man varit hindrad upprepade gånger. Lågt välbefinnande är mer än dubbelt så vanligt i denna grupp jämfört med övriga.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Tabell 6:3. Psykosomatiska besvär och lågt psykiskt välbefinnande. Barn och ungdomar 10–18 år. Skillnader efter olika aspekter av egen bristande ekonomi. Oddskvoter från logistisk regressionsanalys med kontroll för åldersgrupp. Data från år 2002. N=1351.

Andel barn och ung-

domar

Psykosomatiska besvär Lågt psykiskt

välbefinnande

%

Modell Modell

Saknar egen kontantmarginal Ja 24 1.23 1.09 Nej (ref) 76 1.00 1.00 Hindrad följa med kompisar pga bristande ekonomi Ja, flera gånger

15 1.42 2.32**

Ja, en gång

20

1.34

1.21

Nej (ref)

65

1.00

1.00

Hindrad köpa något som många jämnåriga har pga bristande ekonomi Ja, flera gånger

27 2.05** 1.87*

Ja, en gång

23

1.25

1.13

Nej (ref)

50

1.00

1.00

Kön Flicka 50 1.92*** 1.92** Pojke (ref) 50 1.00 1.00 * p<0.05, ** p<0.01, *** p<0.001

Sammanfattningsvis har alltså barn och ungdomar i familjer med bristande ekonomi ett lägre psykosomatiskt och psykiskt välbefinnande än andra barn. Även barns egen ekonomi sammanhänger med välbefinnandet. Det sammanhänger med huruvida barnet/den unge saknar kontantmarginal. Om man ser närmare på barns ekonomi verkar betydelsen av egna pengar i hög grad sammanhänga med möjligheterna till att följa med kamrater på olika aktiviteter och att köpa saker som jämnåriga har. För psykosomatiska besvär är det främst det senare som har betydelse. Kanske denna form av ekonomisk deprivation blir mer påtaglig då den kan spegla skillnader i levnadsvillkor som är framträdande varje dag. Erfarenheten av att avstå från aktiviteter kan vara mer tidsbegränsad och samtidigt indikerar frågan att man faktiskt har kamrater och erbjudan-

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

den om att delta. Trots detta är dock även denna aspekt starkt kopplad till lågt psykiskt välbefinnande.

Både familjens och den egna ekonomin samvarierar således även med icke-materiella levnadsförhållanden, såsom barns och ungdomars vardagliga och subjektiva upplevelser av psykiska och psykosomatiska besvär. Hur dessa samband genereras är en annan fråga men det är inte otroligt att ekonomin har en inverkan på hälsan. Det är också möjligt att betydelsen av familjens ekonomi underskattas i denna studie. Dels skiljer vi här inte ut hushåll som haft bristande ekonomi under en lång tidsperiod. Dels lider alla intervjuundersökningar av ett visst bortfall och bland dem som väljer att inte delta i undersökningar brukar olika typer av problem vara mer frekventa. Detta gäller för familjens, och därmed barnens, deltagande i studien. Bland de familjer som valt att delta kan vi dock studera huruvida barnens eget deltagande sammanhänger med den ekonomiska situationen. Huruvida barnen väljer att delta eller ej verkar dock inte påverkas i någon större utsträckning av familjens ekonomi som den mäts här.

5.8. Slutsatser och diskussion

I denna rapport har vi sökt identifiera en grupp barn och ungdomar som är ekonomiskt utsatta i så måtto att de bor i hushåll som präglas av låg inkomst och brist på kontantmarginal. Vi inledde med en beskrivning av sammansättningen av denna grupp, som utgör ungefär åtta procent av alla 10–18-åringar. Det står klart att barn till invandrare och till ensamstående mödrar utgör en stor del av gruppen och att den ekonomiska utsattheten hos dem som varken tillhör den ena eller andra kategorin är betydligt lägre – mellan två och tre procent.

På basis av intervjuer med drygt 4,000 10–18-åringar som företogs år 2000, 2001 och 2002 inom ramen för Institutet för social forsknings Levnadsnivåundersökning (LNU) samt SCB:s Undersökning om Levnadsförhållanden (ULF), har vi studerat barns och ungdomars levnadsvillkor. Syftet har varit att utröna i vilken utsträckning barn i hushåll som är ekonomiskt utsatta också har mer egna problem och en lägre levnadsstandard än andra barn. Våra analyser har gällt barns och ungdomars boende och trygghet, egna ekonomiska resurser, deltagande i socialt liv och fritidsaktiviteter, skolsituation, psykiska välbefinnande samt psykosomatiska hälsa. Vår resultatredovisning har huvudsakligen skett via

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

enkla frekvenser, men vi har också rapporterat om multivariata analyser som vi regelmässigt företagit inom de områden vi studerat.

Om vi skall sammanfatta våra resultat mycket översiktligt är slutsatsen att barn i ekonomiskt utsatta familjer har bristande resurser och lägre levnadsnivå inom en rad olika områden – dock inte inom alla som vi studerat. Inom flera områden tycks det oss också som om barnen kompenseras genom att föräldrarna – eller kanske mor- och farföräldrar eller andra släktingar – försöker hålla barnen ”skadeslösa” för den svaga hushållsekonomin.

Den bostad och näromgivning som barn hamnar i är starkt styrd av föräldrarnas ekonomiska resurser. En svag familjeekonomi innebär oftare trångboddhet och mer sällan att barnen kan ha ett eget rum. Hyresboende dominerar stort, medan andra barn i mycket hög grad bor i villa eller radhus. Detta påverkar också grannskapet och närområdet i stort, liksom vilken skolmiljö man hamnar i. En av de kanske otrevligaste konsekvenserna av att leva i ett resurssvagt hushåll är att det ofta innebär att barn lever i en otrygg närmiljö.

Föräldrarnas ekonomi har också återverkningar på barnens egna ekonomiska resurser, även om det är troligt att en viss kompensation äger rum. Barn och ungdomar i hushåll som är ekonomiskt utsatta har mer sällan en egen ekonomisk buffert och man äger något färre saker. Man har också betydligt svårare att leva ett socialt liv i paritet med kamraterna. Det tycks dock inte finnas särskilt stora skillnader i månatliga inkomster (genom fickpengar eller arbete) eller i hur mycket man lönearbetar. En tolkning är därmed att det inte är så mycket den löpande ekonomin som är svag hos barn från resurssvaga familjer, utan marginalerna som är små: om man skulle behöva något utöver det löpande har man svårt att mobilisera ekonomiska resurser. Följden är troligen att nivån på dessa barns vardagsekonomi inte är det största problemet, utan känslan att inte kunna göra något extra – som t.ex. att följa med kompisarna på en konsert eller köpa något speciellt åtråvärt men dyrt.

Relaterat till såväl familjens ekonomi som till den egna ekonomin är barns och ungdomars sociala liv och fritidsutnyttjande. Såväl graden som formen av fritidens aktiviteter har samband med ekonomiska resurser. De med mindre resurser deltar mindre ofta i organiserade fritidsaktiviteter och tillbringar mindre tid i fritidshus, samt reser mindre. Man umgås mindre med kompisar hemma och har över huvud taget ett mindre socialt umgänge, enligt våra mått. Samtidigt kan skillnaderna i de speciellt

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

kostnadskrävande sysselsättningarna tyckas små, t.ex. att resa under sommarlovet. Detta kan peka mot att en kompensation äger rum: Det är möjligt att föräldrar prioriterar barnen och deras situation på bekostnad av den egna. Det kan också vara så att man får hjälp av släktingar och/eller bekanta. Samtidigt lyckas en sådan kompensation inte fullt ut utan barn i ekonomiskt utsatta familjer erfar i högre grad andra brister. Analyserna visar därtill på betydelsen av barns och ungdomars egen ekonomi som en resurs att använda för att påverka sina levnadsförhållanden både i samverkan med, men även oberoende av, familjens ekonomi.

Till skillnad från den egna ekonomin, boendet och fritidsaktiviteterna erfar barn från ekonomiskt utsatta hem inte några stora problem i skolan, med själva skolarbetet. Man upplever att man får hjälp av lärarna och takten på undervisningen är på det hela taget rimlig. Även om man inte kan utesluta att anspråksnivåerna delvis styr dessa resultat kan det också vara så att grund- och gymnasieskolor i Sverige erbjuder en relativt likvärdig skolmiljö – i så fall skulle detta vara i kontrast med ett av de stora problemen som fattiga i USA upplever, nämligen att de får hålla tillgodo med dåligt fungerande skolor. Vi bör betona att vi inte haft möjlighet att analysera skolprestationer, t.ex. betyg, och att det därför kan vara så att barn i ekonomiskt utsatta familjer utbildningsmässigt drabbas av låg skolkvalitet eller av en resurssvag hemmiljö (en analys av självskattade skolprestationer visade dock bara små skillnader).

I våra analyser finner vi samband mellan ekonomisk utsatthet och olika aspekter av både materiella och immateriella levnadsförhållanden. Bland de senare återfinns t.ex. psykosomatiska och psykiska besvär. Att en problematisk ekonomi kan utgöra en riskfaktor för barns hälsa har framkommit i andra studier. Ekonomiska svårigheter under barndomen har också relaterats till vuxen hälsa. Många av de skillnader i levnadsvillkor som visats här, t.ex. sociala relationer och aktiviteter, boende, upplevelse av trygghet och den egna ekonomiska och materiella situationen, kan vara bidragande orsaker till att vi finner motsvarande skillnader i hälsa. Just barns och ungdomars egen ekonomi visades också vara kopplad till deras hälsa.

Som vi diskuterade i inledningen är det vanskligt att dra kausala slutsatser av våra analyser. Det står klart att det finns samband mellan hushållets ekonomi och barns levnadsvillkor inom många områden. Men att barn i ekonomiskt utsatta familjer har det sämre än andra behöver förstås inte bero på de bristande ekonomiska

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

resurserna; dvs. om de individer som vi identifierat som ekonomiskt utsatta skulle få en bättre ekonomisk situation är det inte säkert att problemen försvinner. Det finns flera skäl att vara försiktig med kausala slutsatser. Ett är att det kan finnas en selektion in i gruppen ekonomiskt utsatta. Säg t.ex. att föräldrar med nedsatt hälsa eller sociala problem är överrepresenterade bland gruppen ekonomiskt utsatta. Det skulle då kunna vara så att det är deras hälsotillstånd eller problem som återspeglar sig i barnens levnadsvillkor. En annan möjlighet är att det finns en etnisk diskriminering som ligger bakom några av resultaten. Eftersom gruppen ekonomiskt utsatta innehåller många invandrare kanske det är just deras invandrarskap som gör att barnen har lägre levnadsnivå. Vissa av dessa problem har vi kunnat bemästra någorlunda: t.ex. har vi genomfört multivariata analyser som kontrollerat för föräldrarnas invandrarstatus, analyser som i ett par fall visat att denna kan spela in, men att det även när vi jämför barn med svenskfödda föräldrar finns kvarvarande nackdelar med att komma från ekonomiskt resurssvaga hem. Andra problem är svårare. Exempelvis är ett klassiskt problem att det finns omätta faktorer som vi inte kunnat hantera, av typen föräldrarnas sociala problem.

Emellertid vill vi också hävda att ett antal av våra analyser är ganska problemfria när det gäller kausal tolkning. När det gäller barns och ungdomars boende, otrygghet i närområdet, samt egen ekonomi är det långsökt att tänka sig att nackdelarna för barn från ekonomiskt utsatta familjer inte skulle kunna härledas just från hushållets bristande ekonomiska resurser.

20

När det gäller sociala

relationer och hälsa samt skolprestationer är frågan mer komplicerad. Här är de potentiella direkta ekonomiska mekanismerna mindre tydliga och det finns flera konkurrerande förklaringar, t.ex. i termer av föräldrarnas hälsa. Att kunna närma sig en kausal tolkning skulle kräva ytterligare fördjupade analyser (och det finns ändå en gräns över vilken man inte kommer med våra datamaterial). I väntan på sådana bör vi vara försiktiga med tolkningarna av resultaten i vissa fall. Till detta skall också läggas att våra resultat inte omedelbart kan tolkas som om de gällde för populationen (dvs. svenska barn och ungdomar 10-18 år), eftersom bortfallsfel och i mindre grad urvalsfel kan spela in. Det är därför

20

Som nämnts i resultatredovisningen har vi också kontrollerat för invandrarstatus för den möjlighet att det är denna som är den kausala faktorn bakom otrygghet. Resultaten visade att denna variabel också har betydelse, men att den inte reducerar effekten av ekonomisk utsatthet med särskilt mycket.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

inte tillrådligt att tolka procenttalen i våra figurer som exakta sanningar.

Det tycks oss, trots den försiktiga attityd man bör ha när man drar slutsatser från urvalsundersökningar och där den kausala ordningen kan vara omöjlig att fastställa, att huvudresultaten ändå är tydliga: Barn och ungdomar i ekonomiskt utsatta hushåll har lägre levnadsnivå än andra barn och ungdomar. Detta gäller ett flertal områden och i vissa fall är skillnaderna betydande. Det är vidare sannolikt, på basis av våra analyser, att dessa skillnader har sociala och hälsomässiga konsekvenser (även om denna slutsats måste vara preliminär). Det förefaller troligt att en omfördelning av ekonomiska resurser till gruppen ekonomiskt utsatta skulle minska problemen för barn och ungdomar från dessa hem, men det är inte möjligt att säga med hur mycket eller om ett sådant direkt ekonomiskt stöd skulle vara det mest effektiva. I vilket fall förefaller oss resultaten vi rapporterat vara en god utgångspunkt för sådana resonemang och för fördjupade studier.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Referenser

Antonovsky, A. (1991). Hälsans mysterium. Stockholm: Natur och Kultur.

Ben-Arieh, A. m.fl. (2001). Measuring and Monitoring Children’s Well-being. Dordrecht: Kluwer Academic Publishing.

Berkman, L. F., T. Glass, I. Brissette och T. E. Seeman (2000). “From social integration to health: Durkheim in the new millenium”, Social Science & Medicine, 51, s. 843–857.

Berntsson, L. T. och J. E. Gustafsson (2000). ”Determinants of psychosomatic complaints in Swedish schoolchildren aged seven to twelve years”, Scandinavian Journal of Health, 28:281-293.

Berntsson, L. T. och L. Köhler (2001). ”Long-term illness and psychosomatic complaints in children aged 2-17 years in the five Nordic countries. Comparison between 1984 and 1996”, European Journal of Public Health, 11, s. 35–42.

Blau, D. (1999). “The Effect of Income on Child Development”, Review of Economics and Statistics 81:261-76.

Bolognini, M., B. Plancherel, W. Bettschart och O. Halfon (1996). ”Self-esteem and mental health in early adolescence: development and gender differences”, Journal of Adolescence, 19, s. 233–245.

Bradbury, B. och M. Jäntti (2001) ”Child poverty across the industrialized world: evidence from the Luxembourg Income Study”, kap. 1 i K. Vleminckx och T.M. Smeeding (red.), Child Well-Being, Child Poverty and Child Policy in Modern Nations. Bistrol: The Policy Press.

Breen, R. och P. Moisio (2004). ”Poverty Dynamics corrected for Measurement Error”, Mimeo, Nuffield College, Oxford.

Cohen, S. och Syme, S. L. (red.) (1985). Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.

Danielson, M. (2003). Betydelsen av genus. Ungdomars förändrade psykosociala hälsa under ett drygt decennium. Master of Public

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Health uppsats. Göteborg: Nordiska högskolan för folkhälsovetenskap.

Danielson, M. och U. Marklund (2000). Svenska skolbarns hälsovanor 1997/98. Tabellrapport. Folkhälsoinstitutet.

Dryler, H. (2001). “Etnisk segregation i skolan”, sid. 319-55 i SOU 2001:57. Stockholm: Fritzes.

Duncan, G. m.fl. (1984). Years of Poverty, Years of Plenty. The Changing Economic Fortunes of American Workers and Families. Ann Arbor: Institute for Social Research.

Duncan, G., J. Brooks-Gunn, W.J. Jee Yeung och J. Smith. (1998). ”How much does childhood poverty affect the life chances of children?”, American Sociological Review 63: 406-23.

Edvinsson, S., A. Strandell, C. Hagquist, S. Bremberg, P. Nilsson och U. Carlström Nordkvist (1999). Barn och ungdom. Rapport från arbetsgruppen Barn och ungdom till Nationella folkhälsokommittén. Underlagsrapport nr 11.

Erikson, R. (1994). ”Spelar valet av skola någon roll?, sid. 132-71 i R. Erikson och J.O. Jonsson (red.), Sorteringen i skolan. Stockholm: Carlssons.

Erikson, R. och M. Tåhlin. (1984). ”Samgång mellan välfärdsproblem”, kap. 16 i R. Erikson och R. Åberg (red.), Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma.

Fritzell, J., Lundberg, O. (2000). Välfärd, ofärd och ojämlikhet. Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2000:41. Stockholm: Fritzes.

Fritzell, J., Östberg, V. (2003). ”Ekonomi och barns välfärd.” Socialmedicinsk tidskrift, 3, 228-236.

Fritzell, J., Nermo, M., Lundberg, O. (2004). ”The impact of income: assessing the relationship between income and health in Sweden.” Scandinavian Journal of Public Health, 32: 6-16.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Frykman, T. (1984). “Boendeförhållanden 1968-1981”, kap. 10 i R. Erikson och R. Åberg (red.), Välfärd i förändring. Stockholm: Prisma.

Gustafsson, B. (2002). ”Assessing non-use of social assistance”, European Journal of Social Work 5:149-158.

Hagquist, C. (1997). The living conditions of young people in Sweden. On the crisis of the 1990s, social conditions and health. Akademisk avhandling. Göteborgs universitet: Institutionen för socialt arbete.

Halleröd, B. (1991). Den svenska fattigdomen. Lund: Arkiv.

Harter, S. (1999). The construct of the self. A developmental perspective. New York: The Guildford Press.

Haugland, S., Wold, B., Stevenson, J., Aaroe. L. E., och Woynarowska, B. (2001). Subjective health complaints in adolescence, European Journal of Public Health, 11, 4–10.

Hauser, R.M., B.V. Brown, och W.R. Prosser (1997). Indicators of Children’s Well-being. Washington: Russell-Sage Foundation.

Hirsch, F. (1976). Social limits to growth. Cambridge, MA: Harvard University Press.

House, J. S. (1981). Work, stress and social support. Reading, MA: Addison–Wesley.

House, J. S. och R. L. Kahn (1985). ”Measures and Concepts of Social Support”, kap. 5, i S. Cohen och S. L. Syme (red.), Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.

Jonsson, J. O. (2001). ”Ekonomiska och materiella resurser”, kap. 3, i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Jonsson, J.O. och S. B. Låftman (2001). ”Boende, närmiljö och trygghet”, kap. 5 i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.

Jonsson, J.O. och V. Östberg, i samarbete med M. Evertsson och S.B. Låftman (2001). Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.

Jonsson, J.O., V. Östberg och S.B. Låftman (2001). ”Att studera de yngres välfärd: en inledande beskrivning av levnadsnivåprojektet och Barn-LNU”, kap. 1 i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. B. Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Stockholm: Fritzes.

Jonsson. J.O., V. Östberg (2003). The Swedish Child-LNU: A Survey for Studying Young People’s Welfare, Manus.

Låftman, S., Östberg, V. (2004). ”Barns och ungdomars sociala relationer och psykiska välbefinnande.” I Bygren, M., Gähler, M., Nermo, M. (red.). Familj och arbete. Stockholm: SNS Förlag.

Mayer, S. E. (1997). What Money Can’t Buy. Family Income and Children’s Life Chances. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.

Morrow, V. (1999). ”Conceptualising social capital in relation to the well-being of children and young people: a critical review”, The Sociological Review, 47, s. 744–765.

Näsman, E. (1995). ”Vuxnas intresse att se med barns ögon”, sid 279-304 i L. Dahlgren och K. Hultqvist (red.) Seendet och seendets villkor. En bok om barns och ungas välfärd. Stockholm: HLS Förlag.

Näsman, E. och C. von Gerber (1999). Räkna med oss! Vi i 5an berättar om pengar. Linköpings universitet.

Pagani, L., B. Boulerice och R.E. Trembley (1997). “The Influence of Poverty on Children’s Classroom Placement and Behavior Problems”, sid. 311-339 i G. Duncan och J. Brooks-Gunn (red.), Consequences of Growing up Poor. New York: Russell Sage.

Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt… Ds 2004:41

Qvortrup, J. (1994). Barn halva priset: Nordisk barndom i samhällsperspektiv. Esbjerg: Sydjysk universitetsforlag.

Ringbäck-Weitoft, G. (2001). ”Sociala skillnader, utsatthet och ohälsa. ” I Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum.

Salonen, T. (2002). Barns ekonomiska utsatthet under 1990-talet. Bidrag till ett kommunalt bidragsindex. Rädda Barnen.

Sen, A. (1983). “Poor, relatively speaking“, Oxford Economic Papers 35: 153-169.

Socialstyrelsen (2001). Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen och Epidemiologiskt centrum.

Solon, G. (1989). “Intergenerational income mobilityin the United States”, American Economic Review 393-408.

SOU (1999). Ökade socialbidrag: en studie om inkomster och socialbidrag åren 1990-1996. SOU 1999:46. Delbetänkande av socialtjänstutredningen. Stockholm: Fakta info direkt.

Sweeting, H. (1995). Reversals of fortune? Sex differences in health in childhood and adolescence. Social Science & Medicine, 40, 77-90.

Turner, G. (1999). ”Peer support and young people’s health”, Journal of Adolescence, 22, s. 567–572.

Tåhlin, M. (1987). Arbetets värde och kostnader. En studie av lönearbetets konsekvenser för individen. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Vaux, A. (1988). Social Support. Theory, Research, and Intervention. New York: Praeger.

Vogel, J. m.fl. (1997). Välfärd och ojämlikhet i ett 20-årsperspektiv 1975-1995. Rapport nr 91 i serien Levnadsförhållanden. Stockholm: SCB.

Ds 2004:41 Resurser och levnadsförhållanden bland ekonomiskt…

Voydanoff, P. (1990). Economic distress and family relations: A review of the eighties, Journal of marriage and the family, 52, 1099-1115.

Whelan, C. T., Layte, R., Maître, B., och B. Nolan (2001). “Income, Deprivation and Economic Strain: An Analysis of the European Community Household Panel”, European Sociological Review 17:357-372.

WHO (2000). Health and Health Behaviour among Young People. Health Behaviour in School-aged Children: a WHO Cross-National Study (HBSC) International Report, C. Currie, K. Hurrelmann, W. Settertobulte, R. Smith och J. Todd (red.). WHO Policy Series. Health policy for children and adolescents issue 1. International Report.

Wilkinson, R. (1990). Income distribution and mortality: a 'natural' experiment. Sociology of Health & Illness, 12, 4, 391–412.

Wills, T. A. (1985). ”Supportive Functions of Interpersonal Relationships”, kap. 4, i S. Cohen och S. L. Syme (red.), Social Support and Health, Orlando: Academic Press, Inc.

Östberg, V. (2001). “Hälsa och välbefinnande”, kapitel 8, i J. O. Jonsson, V. Östberg, M. Evertsson och S. Brolin Låftman, Barns och ungdomars välfärd. SOU 2001:55. Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

6. Tryggare kan ingen vara? Vräkning av barnfamiljer: Förekomst, orsaker och konsekvenser

Anders Nilsson & Janne Flyghed Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet

1

6.1. Inledning

Att vräkas från sin bostad är en av de mest omvälvande händelser någon kan råka ut för. Konsekvenserna av att inte längre ha ett eget hem, en fast punkt i tillvaron, blir på flera plan ofta svåra. I de fall det ingår barn i de vräkta hushållen kan konsekvenserna antas bli än värre. I en översyn av situationen för barn i ekonomiskt utsatta familjer är det enligt vår mening naturligt att uppmärksamma vräkningar. Orsaken till att personer vräks från sin bostad är nämligen i de allra flesta fall ekonomisk. Det rör sig i mycket stor utsträckning om resurssvaga hushåll med ekonomiska problem. Vräkningen och de problem den för med sig innebär då att en redan svår situation förvärras.

Tidigare forskning har visat att förekomsten av barnfamiljer bland vräkta hushåll varit uppseendeväckande stor. I en intervjuundersökning med vräkta hushåll i Stockholms län 1991 visade det sig att det fanns barn med i 40 procent av de vräkta hushållen. Ett betydande antal hushåll var dock omöjliga att spåra för intervju efter vräkningen. Skulle man utgå från en så positiv tolkning som möjligt – att det inte förekom några barn alls i de hushåll man inte lokaliserade – hamnar andelen vräkta hushåll med barn på knappt 20 procent (Flyghed & Stenberg 1993). Sedan

1

Studien är gjord inom det av FAS finansierade projektet ”Den svenska ofärden.

Marginaliseringsprocesser bland straffade, vräkta och hemlösa”.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

denna undersökning genomfördes har det lagstiftningsvägen genomförts förändringar för att förhindra att barnfamiljer vräks. Från och med 1998 har socialtjänstlagen ändrats för att stärka barnens ställning. Lagen fick då ett tillägg till första paragrafen om socialtjänstens mål.

2

Socialtjänsten har därmed fått ett utökat ansvar för

att lyfta fram och bevaka barnets bästa. Har dessa bestämmelser fått genomslag i socialtjänstens verksamhet när det gäller barnfamiljer som riskerar att vräkas?

Efter den ekonomiska krisen vid 1990-talets början har en del åtgärder satts in för att förbättra situationen för barnfamiljer, som höjda barnbidrag och maxtaxa inom barnomsorgen. Men vad har gjorts för att mildra konsekvenserna av att ha hamnat i ekonomiska problem? En grupp vars ekonomiska svårigheter fått dramatiska konsekvenser är de vräkta.

I denna rapport kommer vi att studera denna grupp och då särskilt barnfamiljer som vräks. Underlaget för att göra detta utgörs av en studie av vräkta i Stockholms län 2001. Studien är en replik av den som gjordes av vräkta 1991 (Flyghed & Stenberg 1993) vilket gör det möjligt att studera eventuella förändringar över tid. Denna gång har vi även gjort en registerundersökning och längre samtalsintervjuer med några av de barnfamiljer som ingår i materialet. Det senare för att komplettera den bild som ges av standardiserade intervjuer och registerdata.

I det följande ges en kort beskrivning av utvecklingen av vräkningar under de senaste 20 åren. Därefter behandlas frågorna om vem som vräks och varför. Detta utifrån egen och tidigare forskning. Sedan går vi mer i detalj in på frågan om vräkning av barnfamiljer. Vi kommer då också in på våra egna empiriska undersökningar. En central frågeställning rör hur vanligt det är att barnfamiljer vräks. Andra frågeställningar är: Vilka är orsakerna till att barnfamiljer vräks? Hur har boendesituationen sett ut efter vräkning? Vilken hjälp har de vräkta barnfamiljerna erbjudits? Vilka konsekvenser har vräkningen haft för de drabbade?

2

Tillägget innebar att en bestämmelse som svarar mot artikel 3 i FN:s barnkonvention om

barns bästa fördes in i socialtjänstlagen. Fr.o.m. 2002 bildar tillägget en egen paragraf: ”När åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år.” SoL 1 kap. Socialtjänstens mål, 2§ (SFS 2001:453).

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

6.2. Vräkningar – utvecklingen över tid

Fram till 1991 verkställdes strax under 5000 vräkningar per år. I samband med den ekonomiska krisen skedde en mycket snabb ökning av såväl verkställda vräkningar som ansökningar om vräkning (se diagram 1). Den främsta orsaken till detta var kraftiga hyreshöjningar, mellan 1990 och 1993 ökade de med hela 70 procent. Huvuddelen av höjningen förorsakades av riksdagsbeslut, främst 1990 års skattereform som slog igenom på hyrorna 1991. Hyresnivåns betydelse för antalet vräkningar har belagts vid ett flertal tillfällen (Stenberg 1990; Flyghed & Stenberg 1993).

Diagram 1. Ansökta och verkställda vräkningar 1982–2003. Riket.

2002

2000

1998

1996

1994

1992

1990

1988

1986

1984

1982

24000

22000

20000

18000

16000

14000

12000

10000

8000

6000

4000

2000

0

24000

22000

20000

18000

16000

14000

12000

10000

8000

6000

4000

2000 0

Ansökta

vräkningar

Verkställda

vräkningar

Källa: Riksskatteverket. Det saknas motsvarande statistik före 1982.

Att skattereformen skulle leda till högre hyror var beslutsfattarna medvetna om. Därför ingick det i reformen att hushåll med små inkomster skulle kompenseras genom höjda bostadsbidrag. Dock talar det mesta för att denna kompensation inte nådde fram till en av de grupper som skulle vara i störst behov av det, nämligen de vräkningshotade. I undersökningen av vräkta hushåll 1991 framkom att knappt 30 procent av hushållen hade bostadsbidrag. Med tanke på de vräktas svaga ekonomi kan detta tyckas paradoxalt, men det visade sig att huvudskälet var att tre fjärdedelar av dem

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

som inte hade bostadsbidrag inte ens hade sökt (Flyghed & Stenberg 1993:47). Då personer med en svag position på bostadsmarknaden inte är en aktörsstark grupp är detta inte så förvånande.

Efter 1994 har antalet verkställda vräkningar sakta men säkert minskat. Ska detta tolkas som att problemen för hushåll med svag position på bostadsmarknaden har minskat? Inte nödvändigtvis. Bostadsmarknaden består av såväl en utgång som en ingång. Om vi bortser från dem som frivilligt lämnar sin bostad för annat boende, så heter utgången vräkning. Ingången är kontraktstecknandet. Båda dessa slussar har stor betydelse för vräkningsutvecklingen. Det är vidare viktigt att beakta att det inte är samma personer som vräks år efter år. Av de vräkta som vi har intervjuat är det cirka en av tio som blivit vräkt vid tidigare tillfälle.

Sedan 1990-talets början har möjligheterna till att komma tillbaka in på hyresmarknaden minskat och konsekvenserna av att bli vräkt därför blivit svårare. Under 1990-talets första hälft skärpte värdarna sin bedömning av nya hyresgäster. Innan de skrev kontrakt inhämtade de kreditupplysning och kontaktade tidigare värd i större utsträckning än förut. En tredjedel av de tillfrågade värdarna tog även kontakt med arbetsgivaren (Flyghed 1994). 1990-talets vräkningsvåg torde ha genererat ett stort antal personer som inte längre har eget kontrakt. En del av dessa bor i andra hand, andra är inneboende och vissa är hemlösa. Det finns således de som står helt utanför. Det är viktigt att observera att detta även gäller barnfamiljer.

6.3. Vem vräks och varför?

Den direkta vräkningsorsaken är i mer än fyra av fem fall ekonomisk; det handlar i regel om hushåll som av olika skäl hamnat i ekonomiska problem och kommit efter med hyran. Oftast rör det sig om förhållandevis små belopp. Socialstyrelsen konstaterade i en rapport från 1989 att 80 procent av de vräkta hade en skuld som understeg 20 000 kronor. Detta ansågs redan då vara en liten summa. För majoriteten av de vräkta ”borde det därför finnas möjlighet att inom överskådlig framtid kunna sanera sina skulder till Kronofogdemyndigheten” (SoS 1989:49). I en undersökning av vräkta 1991 var det drygt 70 procent av de intervjuade som hade en hyresskuld under 20 000 kronor (Flyghed & Stenberg 1993:43). Med hänsyn tagen till konsumentprisindex utveckling 1991–2 001

3

3

Se SCB:s hemsida: www.scb.se

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

var andelen med skulder under denna summa ungefär densamma bland de vräkta 2001; två av tre hade då en skuld som understeg 24 000 kronor. Men trots att skulderna i den absoluta majoriteten av fallen således är förhållandevis små, blir konsekvenserna av en vräkning många gånger förödande. De som en gång vräkts från sin bostad har med få undantag mycket svårt att komma tillbaks till ett eget boende (Flyghed & Stenberg 1993). De riskerar att under längre tid hamna på en sekundär bostadsmarknad utan fast förankring (Sahlin 1996).

De som inte vräks p.g.a. hyresskuld, tvingas lämna sin bostad antingen därför att de betalt hyran för sent för många gånger, varit störande (drygt fem procent), eller inte anses ha behov av bostaden. Enligt hyreslagen (Jordbalken 12 kap.) förverkas hyresrätten om hyran dröjer med mer än sex vardagar. Därefter följer den s.k. återvinningsfristen, som innebär att den som betalar inom 18 vardagar återvinner hyresrätten. Men sker ett sådant återvinnande alltför många gånger kan även det vara skäl för värden att ansöka om vräkning

4

. Det är dock trolig t att det i kategorin betalt för sent för många gånger, döljer sig ett antal störningsvräkningar. Detta då vräkning p.g.a. störning kan vara svår att styrka för värden. Det är lättare att kontrollera hur många gånger hyresgästen ifråga betalt för sent och om det skulle visa sig vara tillräckligt många gånger, praxis ligger kring ett halvdussin, säga upp vederbörande på grund av detta. Utifrån hyresgästens perspektiv måste hyreslagen betraktas som en hård lag. Den är mer en strafflag i händerna på hyresvärdarna än en social skyddslag till hyresgästens fromma (Flyghed & Stenberg 1993:19ff). Under årens lopp har det endast skett marginella förändringar som gynnat hyresgästerna. Senast det skedde var 1993 då förverkandefristen förlängdes från dåvarande två till nuvarande sex vardagar. Vid samma tillfälle förlängdes återvinningsfristen från 12 till 18 vardagar. Det vi tagit upp ovan är de formella skälen till vräkning. De indirekta orsakerna varierar, det rör sig t.ex. om arbetslöshet, sjukdom, separation och missbruk. Till dessa bakomliggande orsaker återkommer vi i resultatdelen. Både 1991 och 2001 var två tredjedelar av de vräkta män. I förhållande till hyresgästerna i sin helhet är personer i åldersgruppen 25–44 överrepresenterade. Medelåldern ligger kring 40 år (Flyghed

4

I strikt juridisk mening är vräkning ett samlingsnamn för avhysning och avlägsnande.

Avhysning syftar på de fall där någon har en giltig rättsgrund för besittningen, till exempel ett hyreskontrakt. Avlägsnande syftar på de fall där en person inte har en rättsgrundad besittning, till exempel vid en husockupation. Vi använder i denna framställning vräkning istället för avhysning då det stämmer bättre med allmänt språkbruk samt att avlägsnande är en mycket ovanlig åtgärd.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

& Stenberg 1993:39). Det är väl belagt i tidigare studier att gruppen vräkta i jämförelse med andra hyresgäster i långt större utsträckning har ekonomiska problem (ibid:47; Stenberg 1990:74; Nilsson & Flyghed 2004). Det är också ett välbekant faktum att de vräkta som grupp har sämre hälsa och är överrepresenterade för olika typer av slutenvård, i synnerhet vård för psykiska störningar. De senare inbegriper missbruksrelaterade diagnoser (Flyghed & Stenberg 1993; Flyghed 2000).

6.4 Tidigare studier om barn, vräkningar och hemlöshet.

Som nämnts tidigare framkom i undersökningen av vräkta i Stockholms län 1991 att det fanns barn i drygt 40 procent av de intervjuade hushållen (Flyghed & Stenberg 1993:44). I en aktstudie av 158 vräkta personer i Göteborg 1993 var andelen som hade barn 40 procent (Edlund m.fl. 1994:7). Att det förekom barn i en så pass stor andel av de vräkta hushållen står i strid med en uppfattning om att barnfamiljer nästan aldrig vräks eller åtminstone aldrig blir bostadslösa (Löfstrand 2001:184).

Vräkningsprocessen – från värdens besked om uppsägning av hyreskontrakt till vräkning – kan vara utdragen. I slutändan är det mindre än hälften av alla vräkningar som verkställs (se diagram 1). Löfstrand (2001) har intresserat sig för vilka av de vräkningshotade hushållen som faktiskt vräks och vilka som får stanna. Frågan har studerats utifrån intervjuer med representanter för de centrala aktörerna; hyresvärd, socialtjänst och kronofogde. Löfstrand visar att bostadsföretag och socialtjänst differentierar mellan och särbehandlar olika typer av vräkningshotade hushåll (Se även Flyghed 1994). Biståndsbedömningar görs utifrån föreställningar om klientens moral och ansvar för den uppkomna situationen. Klienter som inte ses som ansvariga definieras som ”stackare”. Dessa är socialtjänsten mer benägen att hjälpa. Socialarbetaren, skriver Löfstrand, gör däremot sällan undantag för klienter som definieras som ”skurkar”. ”Ensamstående personer, och kanske särskilt män med missbruksproblem, tenderar att tillskrivas eget ansvar för vräkningsrisker och tycks sällan få bistånd för att förebygga verkställigheten. Denna kategori anses vara ansvariga för sina problem till skillnad från stackarna” (Löfstrand 2001:182). Friska, ensamstående män och kvinnor utan ”riskprofil”, de som inte är kända av social-

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

tjänsten och som har inkomster över norm, får inte heller bistånd eftersom ”de borde ha kunnat betala” hyran.

Barnfamiljer är den kategori av vräkningshotade hushåll som väcker störst sympatier. Hyresvärden är ofta villig att avvakta eller dra tillbaka avhysningen. Både socialtjänst och förrättningsmän är också angelägna om att försöka undvika en vräkning. Men under vissa omständigheter anses ändå en vräkning vara ”det enda rätta”. Löfstrand konstaterar att: ”Medan det tycks finnas en uppfattning hos hyresvärd och socialtjänst att barnfamiljer sällan eller aldrig vräks möter förrättningsmännen trots allt barnfamiljer när de verkställer avhysningar. Deras kritik mot socialtjänsten är då hård” (ibid:184).

När barnfamiljer vräks sker det en omdefinition. I de fall föräldern är ensamstående och det finns två vårdnadshavare kan barnet förflyttas – ”ensamstående man med barn” kan på så sätt omdefinieras till ”ensamstående vuxen man”. På så vis kan beslut om vräkning tas utan att komma i konflikt med praxis inom verksamheten, egna värderingar och ideologier om familjen som ett ideal att värna. Löfstrand sammanfattar:

Intervjuer såväl som observationer tyder alltså på att de sociala myndigheternas bild av att ”barnfamiljer” nästan aldrig vräks eller åtminstone aldrig blir bostadslösa kan upprätthållas på två sätt. För det första betraktas de /…/ inte som ”normalfamiljer”, kanske eftersom de inte motsvarar bilden av en typisk kärnfamilj. För det andra kan man tydligt se hur kontraktsinnehavaren betraktas som ”ensamstående” när barnen som tillhör hushållet flyttas någon annanstans. På så sätt kan idealet att inte tillåta att barnfamiljer vräks upprätthållas (ibid:188).

Länsstyrelserna fick i regleringsbrev för 1999 i uppdrag att följa kommunernas tillämpning av den ändrade lagstiftningen 1998, dvs. stärkandet av barnperspektivet i Socialtjänstlagen. Beaktar kommunerna barnperspektivet vid avhysningar? Länsstyrelsen i Västra Götaland (2002) har undersökt rutiner och riktlinjer avseende avhysningsärenden samt studerat 179 avhysningsprotokoll. Av dessa protokoll framgår dock endast i undantagsfall om det finns barn i de vräkta hushållen. Av den anledningen valdes 21 protokoll där kvinnor vräkts ut. Länsstyrelsen begärde sedan att få ta del av dokumentationen i de fall där det fanns barn eller umgängesbarn. I 14 av de 21 ärendena fanns det barn/umgängesbarn vid avhysningen. Av de insända handlingarna framgår att socialtjänsten endast varit närvarande vid avhysningen i tre ärenden. I

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

endast ett ärende har socialtjänsten medverkat till ny bostad före avhysningen. I två ärenden har den enskilde själv ordnat bostad. Socialtjänsten har i några ärenden ordnat tillfälliga boenden några dagar efter vräkningen. I tre ärenden finns inga anteckningar om boenden efter vräkningen. Länsstyrelsen ”finner det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått. Alla barn har rätt till en trygg uppväxt. Enligt Länsstyrelsens uppfattning kan inte boenden hos olika kamrater till föräldern anses vara skälig levnadsnivå för barn” (ibid:7). Länsstyrelsen konstaterar vidare att få av nämnderna har utfärdat riktlinjer avseende avhysningsärenden. ”Med tanke på de allvarliga konsekvenser en avhysning medför för den enskilde rekommenderar Länsstyrelsen att riktlinjer fastställs där bl.a. barnperspektivet lyfts fram” (ibid:6).

En med vräkta delvis överlappande men också mer problembelastad grupp är hemlösa. I en studie av 341 kvinnor vid kvinnohärbärget Hvilan mellan åren 1995 och 1996, visade det sig att en tredjedel av dem hade minderåriga barn. De flesta av dessa barn bodde hos släktingar eller hade placerats av socialtjänsten i familjehem (Beijer 1998:129). I Socialstyrelsens inventering av hemlösa 1999 konstaterades att en stor del av de hemlösa var föräldrar. En tredjedel hade barn under 18 år (43% av kvinnorna och 28% av männen). Hälften av kvinnorna med barn hade också vårdnaden mot en sjundedel av männen. Det framkom också att ju längre personen varit hemlös, desto ovanligare att den hade vårdnaden om barn (SoS 2000:37).

Sammantaget så är den forskning om vräkningar, och även hemlöshet, som uppmärksammar barnens situation ytterst begränsad. Vad som saknas är ett barnperspektiv i forskningen. Det vi kan konstatera är att det är vanligt att vräkta och hemlösa är föräldrar och att det också förekommer att barnfamiljer vräks från sina bostäder, och detta utan att det finns ett ordnat boende för dem att flytta till. Vi vet ingenting om konsekvenserna av detta för barnen. Barn och ungdomars välfärd är i hög grad relaterad till var och hur de bor (Jonsson och Låftman 2001:155). Att en vräkning har konsekvenser för barnen är självklart. Konkret kan det röra sig om att tvingas byta skola och att det inte längre går att ta hem kamrater. I en problematisk situation uppstår lätt osäkerhet och oro. I en skrivelse från Skatteverket konstateras att ”Barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan” (RSV

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

2003). Det rör sig om utsatta familjer och barn som riskerar hamna i en än svårare situation.

6.5. Undersökningen av vräkta 2001

Population och urval

Populationen i vår undersökning består av vräkta personer i Stockholms län under år 2001. Från Riksskatteverket har vi fått registerutdrag med personuppgifter för de avhysta. I statistiken ingår inte enbart avhysningar från bostad utan även vräkningar från lokaler, garage etc. Sammanlagt har vi fått in uppgifter om 857 vräkningsfall. En genomgång av ärendena visar att i 18 procent av fallen gäller det lokaler eller garage samt dödsbon eller personer med skyddade personuppgifter. Denna andel var ungefär densamma i studien av vräkta 1991. När dessa tas bort återstår 702 fall.

5

Efter en närmare granskning och kontakt med en del av de personer som i urvalet registrerats som avhysta försvinner ytterligare fall. Det rör sig om personer som de facto inte blivit vräkta samt ytterligare fall där vräkningen inte avsett bostad (se vidare nedan). Antalet verkställda avhysningar som gäller bostad ligger därför ungefär 20 procent lägre än vad den officiella statistiken över verkställda vräkningar visar (se även Flyghed & Stenberg 1993).

Eftersom vårt urval enbart gäller Stockholms län finns det anledning att fråga sig huruvida Stockholm skiljer sig från det övriga riket. Vi har ovan (diagram 1) redovisat antalet ansökta och verkställda vräkningar i riket utifrån Skatteverkets statistik. Hur ser det ut i Stockholm? Under hela år 2001 uppgick antalet verkställda vräkningar i riket till 4713 stycken, 864 stycken av dessa gällde Stockholms län.

6

Stockholm svarar alltså för närmare en femtedel

av alla vräkningar i landet. Förutom att vräkningar är ett känt storstadsfenomen talar vissa andra förhållanden för att Stockholmsmaterialet är representativt för hela landet. Variabler som går att jämföra stämmer väl överens. Till dessa hör ålders- och könsfördelningen, orsak till vräkningen samt skuldens storlek (Socialstyrelsen 1989; Stenberg 1990).

5

Registerutdraget gjordes 021011. Av registerutdraget framgår att 131 fall gällt lokaler eller

liknande, 18 fall är dödsbon. Vi har därutöver utelämnat 6 personer som har skyddade personuppgifter. I materialet ingår även avhysningsärenden som gäller Gotland, det rör sig här om 16 fall.

6

År 2001 inlämnades för hela riket 13088 ansökningar om vräkning. För aktuell statistik över

avhysningsärenden se skatteverk ets hemsida: http://www.skatteverket.se/kronofogden/statistik/ Under 2003 verkställdes 4239 avhysningar, 912 av dessa i Stockholm

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

6.6. Undersökningens genomförande

Datainsamlingen har gjorts inom ramen för tre kompletterande delstudier; en registerstudie, en telefonintervjustudie samt några längre besöksintervjuer. Av sekretesskäl har vi inte sammankopplat de tre materialen.

7

Telefonintervjuerna

Telefonintervjustudien är en replik av undersökningen av vräkta 1991 (Flyghed & Stenberg 1993). Då liksom nu bygger studien på strukturerade intervjuer som genomförts ungefär 18 månader efter vräkningen. Av resursskäl kom urvalet att begränsas till personer som vräkts från sin bostad under de sex sista månaderna år 2001, vilket innebar 338 personer. Dessa har sökts för intervju. Såväl intervju- som spårningsarbete har i huvudsak gjorts av SCB.

8

Deras

genomgång av urvalet visade att en del vräkningsfall var felaktiga i den bemärkelse att det inte rörde sig om avhysningar från egen bostad. I första hand rör det sig om personer som inte blivit vräkta, de bodde kvar på vräkningsadressen eller hade själva sagt upp kontraktet. När de fall som visade sig vara felaktiga samt avlidna tagits bort återstod 314 fall. Av dessa har 96 intervjuats. I första hand har intervjuerna gjorts per telefon, men även några besöksintervjuer har genomförts. Bortfallet är med andra ord mycket stort. Huvudskälet har dock inte varit ovilja att delta utan att personerna varit svåra att nå – många saknar t.ex. såväl adress som tele fon.

9

Trots ett

omfattande spårningsarbete är närmare var tredje person i urvalet

7

Vi kan alltså inte koppla samman den information vi fått via register med de

besöksintervjuer vi gjort. ”Nyckeln” med personnummerkoppling har enbart SCB haft tillgång till.

8

I ett första led i spårningsarbetet gjordes telefonnummersökningar. Detta gav en träff på 34

procent fasta abonnemang och mobilnummer. I ett ”vanligt” urval är träffprocenten kring 80 procent. I undersökningen av vräkta 1991 saknades uppgift om telefoninnehav för 128, huvudsakligen icke lokaliserade, individer. Bland de övriga 186 hade 67 procent telefon. Förhållandevis många hade hemligt telefonnummer (närmare en femtedel). Under förutsättning att de där uppgift saknas inte hade fast abonnemang, skulle 40 procent av de vräkta ha haft fast telefonabbonemang. Andelen mobiltelefoner var vid denna tidpunkt ytterst liten.

9

Bland dem som intervjuarna varit i kontakt med så är det en av fyra som av olika skäl inte

medverkat. I jämförelse med den undersökning som gjordes med personer som vräktes 1991 kan man konstatera att bortfallet blivit större, då intervjuades 144 av 314. En möjlig förklaring är att reglerna för postens eftersändning ändrats; tidigare var den kostnadsfri vilken den inte är idag.

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

inte lokaliserad – de har inte gått att nå och saknar uppgift såväl aktuell adress som arbetsplats.

10

Intervjufrågorna var uppdelade i olika temablock. De inledande frågorna handlade om hur vräkningen gått till, skuldens storlek, var vederbörande befann sig vid själva vräkningen osv. Därefter frågade vi i vilken mån de haft kontakt med samt deras uppfattning om socialtjänsten. I ett annat avsnitt gällde frågorna deras boende före och efter vräkningen samt hur hushållssammansättningen såg ut vid de olika tillfällena. Det ingick även frågor om deras sysselsättning och utbildning, ekonomiska resurser, hälsa samt utsatthet för brott. Frågorna om barn gällde om det före respektive efter vräkningen ingick barn i hushållet.

Registeruppgifter

Trots att vi lagt ner mycket arbete på att hitta de personer som ingår i vårt urval har bortfallet varit stort. I vad mån kan de vi intervjuat ses som representativa för hela gruppen vräkta? För att kunna besvara den frågan, men också för att få ytterligare kunskap om de vräktas situation och antalet drabbade barn, har vi kompletterat intervjuundersökningen med vissa registeruppgifter. SCB har därför lagt på registeruppgifter från inkomst- och förmögenhetsregistret samt uppgifter om biologiska respektive hemmavarande barn för såväl intervjuade som bortfall.

Samtalsintervjuer

De uppgifter vi fått genom telefonintervjuer och register har ytterligare kompletterats med ett mindre antal samtalsintervjuer. Urvalet av intervjupersoner för samtalsintervjuerna har gjorts utifrån telefonintervjuerna. Dessa avslutades med en fråga om man var intresserad av att ställa upp för en längre besöksintervju: Vi har tänkt att komplettera den bild som ges av telefonintervjuerna med några besöksintervjuer – skulle du kunna tänka dig att ställa upp på en sådan intervju om det skulle bli aktuellt?

11

Flertalet, 64 personer,

10

SCB använde följande officiella spårningskällor: Folkbokföringen, försäkringskassan, telia, postkontor (brevbärarexpeditionen), patent- och registreringsverket samt Aha. Utöver dessa källor har spårning skett bl.a. genom tidigare och nuvarande arbetsgivare, familjemedlemmar, arbetskamrater, grannar, lokala affärer och institutioner. Förutom SCB sökte även projektgruppen kontakt med ett drygt 40-tal personer, såväl per telefon som vid direkta besök på möjliga adresser.

11

För detta utgick en ersättning a´ 200 kronor.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

tackade ja till detta och lämnade uppgifter om namn, adress och telefonnummer för senare kontakt. Med fokus på barn valdes fyra barnfamiljer ut. Vi ville få med både ensamstående och sammanboende. Det enda kriteriet vi hade för urvalet av intervjupersoner var annars att de skulle vara tillgängliga för intervju i Stockholm. Under hösten/vintern 2003 genomförde vi fyra intervjuer. Intervjuerna varade mellan 1 till 2 timmar. Vi använde bandspelare och har sedan skrivit ut intervjuerna i sin helhet.

I de öppnare samtalsintervjuerna har vi kunnat ställa andra typer av frågor och haft möjlighet att följa upp med ytterligare frågor. Bland annat har vi fokuserat på vad vi tematiserat som in- och utgångar; vad stöter ut respektive inkluderar? I telefonintervjuerna har vi kunnat ställa frågor om orsaker till vräkning samt konsekvenser för boende och ekonomi, men inte hur vräkningen upplevdes. Detta har vi däremot kunnat göra i samtalsintervjuerna, och då bland annat fått kunskap om hur barnen upplevt konsekvenserna av vräkningen. Hur har den förändrade boendesituationen påverkat dem? Har de tvingats byta skola och umgängeskrets? I vilken mån kan de ta hem kompisar? Genom dessa samtalsintervjuer har vi fått tillgång till mer nyanserade beskrivningar av de händelseförlopp som lett fram till såväl vräkningen som den situation de befinner sig i idag.

De intervjuade är tre kvinnor och en man. Två av kvinnorna var ensamstående med barn, den ena hade ett barn och den andra två. De yngsta barnens ålder var 6–8 år. Kvinnorna var ensamma vårdnadshavare. Vräkningsorsaken var i båda dessa fall att de låg efter med hyran. Vid intervjutillfället, två år efter vräkningen, var den ena tillsammans med sina två barn inneboende hos sin mormor. Den andra hade fått ett socialt kontrakt, d.v.s. hyrde lägenhet genom socialtjänsten. Den tredje kvinnan vräktes även hon på grund av hyresskuld. Direkt efter vräkningen placerades barnen hos fadern och hon själv var hemlös. Nu lever hon i ett särboförhållande med de två egna och den nye mannens fyra barn. Efter ett års hyresgaranti från socialtjänsten har hon fått eget kontrakt på en trea. Den man vi intervjuat var sammanboende. Han invandrade till Sverige i början av 1990-talet. Familjen hade två barn, det yngsta i förskoleålder. Det formella skälet till avhysning var hyresskuld men det egentliga skälet, enligt intervjupersonen, att värden ville komma åt lägenheten. Efter vräkningen har familjen flyttat vid ett flertal tillfällen. Vid intervjutillfället bodde familjen i andra hand.

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

6.7. Resultat

Vi har valt att i huvudsak presentera resultaten i löpande text. Tabeller återfinns i bilaga 1. När det gäller intervjumaterialet görs läsaren uppmärksam på att det ofta rör sig om små bastal. Som nämnts ovan har 96 strukturerade intervjuer genomförts, 36 av dem gäller hushåll med barn.

6.7.1. Vilka vräks och hur vanligt är det att barnfamiljer vräks?

Medelåldern på de intervjuade personerna är 39 år. Lite mer än hälften, 58 procent, är män.

12

Frågan hur vanligt det är att barn-

familjer vräks kan vi belysa dels genom registerdata, dels genom intervjumaterialet. En klar begränsning med registerdata är att som ”hemmavarande barn” räknas endast det hushåll där barnet är skrivet. Även vid gemensam vårdnad är barnet enbart skrivet på en adress. Det innebär att vi inte kan se de fall där det finns gemensam vårdnad och barnen är skrivna på den andra förälderns adress. Vi kan alltså inte enbart utifrån registerdata uttala oss om hur vanligt det är att barnfamiljer vräks. Intervjudata ger här bättre information. Men intervjudata är också de problematiska p.g.a. det stora bortfallet. Genom att utnyttja båda datakällor är det dock möjligt att göra en uppskattning av hur vanligt förekommande det är att barnfamiljer vräks.

I intervjuerna har vi frågat om det vid vräkningstillfället ingick barn i hushållet. Av de intervjuade är det 36 som uppgett att det ingick barn i hushållet som ej var äldre än 18 år då beskedet om vräkning mottogs. Andelen barnfamiljer är alltså i stort sett densamma som i undersökningen av vräkta 1991 – cirka 40 procent (Flyghed & Stenberg 1993). Det totala antalet barn som vräks har dock minskat. Denna minskning bör dock inte tillskrivas särskilda insatser för att förhindra att barn vräks eftersom den är generell och gäller alla hushållstyper (se diagram 1).

Det är vanligare med barn bland de vräkta kvinnorna; nära hälften av dem hade barn i hemmet vid vräkningen mot en tredjedel av männen. Denna skillnad hänger samman med att två tredjedelar av de vräkta hushållen med barn är ensamstående föräldrar och flertalet av dem (två tredjedelar) är kvinnor. Ser man till antalet barn

12

Jämfört med hela urvalet av vräkta är kvinnorna överrepresenterade bland de intervjuade; I bortfallet är andelen kvinnor 31 procent.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

kan man konstatera att det är 71 barn som blivit vräkta. Det rör sig ofta om små barn: Det yngsta barnets ålder är i genomsnitt 6 år. I drygt hälften av fallen finns ett yngsta barn i förskoleålder (upp t.o.m. 6 år).

Enligt registerdata är det som förväntat färre av de intervjuade som har barn i hushållet. I tabellen nedan redovisas hemmaboende barn fördelade på grupperna intervjuade, lokaliserade men ej intervjuade samt ej lokaliserade. Till kategorin lokaliserad hör personer som avböjt medverkan, sjuka, de som det finns en uppgift om att de flyttat utomlands

13

samt de fall där det funnits adressuppgift till

vilken informationsbrev och frågeenkät skickats (utan svar). De ickelokaliserade är de som trots omfattande spårningsarbete inte gått att nå och som saknar uppgift om adress. I hela urvalet är det hälften som har barn och 16 procent som hade hemmaboende barn perioden närmast före vräkningen (situationen 2001-06-30). Det är vanligare med hemmaboende barn bland de intervjuade jämfört med de icke lokaliserade. Den stora skillnaden är dock mellan män och kvinnor. En tredjedel av de vräkta kvinnorna hade hemmaboende barn före vräkningen jämfört med sju procent av de vräkta männen. Vidare kan man konstatera att det nästan är lika vanligt med hemmaboende barn bland de lokaliserade som icke lokaliserade kvinnorna.

13

I 13 fall finns det en officiell eller inofficiell uppgift om utlandsflytt.

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

Tabell 1. Andel av vräkta 2001 med biologiska respektive hemmaboende barn före vräkning. Uppdelning på intervjuade, lokaliserade och icke lokaliserade efter kön samt totalt.

Andel medbiologiska barn

Andel medhemma-

boende barn

N

Intervjuade 51 19 98 Män 47 7 57 Kvinnor 56 37 41 Lokaliserade 48 18 124 Män 44 11 82 Kvinnor 57 31 42 Icke lokaliserade 48 11 92 Män 36 3 67 Kvinnor 80 32 25

Totalt 49 16 314 Män 42 7 206 Kvinnor 62 33 108

Vi har även registeruppgifter som avser situationen efter vräkningen. Av dessa framgår att de som hade hemmavarande barn före vräkningen också har det efter. Detta gäller förvånande nog även för de icke lokaliserade.

14

Utifrån våra registerdata och uppgifter från intervjuerna är det möjligt att göra en skattning av hur många barn som vräks. Vi har genom intervjuerna kunnat konstatera en underrapportering av barn i registerdata. Av de vi intervjuat var det som framkommit 36 hushåll där barn ingick. Vid en kontroll av hur många av dessa som fanns i registerdata återfanns endast 19 med hemmavarande barn. Underrapportering skulle således kunna skrivas som förhållandet 36/19, d.v.s. 1,89. Denna kvot kan användas för en skattning av det totala antalet hushåll med barn som vräks. Enligt registeruppgifterna hade 51 hushåll hemmavarande barn. Multipliceras denna siffra med 1,89 ger det en produkt av 96. Av samtliga vräkta hushåll sista halvåret 2001 i Stockholms län var således cirka 30 procent sådana där det fanns barn (96 av 314). För hela år 2001 innebär det att cirka 200 barnfamiljer vräktes i Stockholms län. Under förutsätt-

14

Hur detta är möjligt har vi inte lyckats få någon klarhet i. En möjlig förklaring kan vara att de fortfarande står kvar på vräkningsadressen. Frågan är under utredning hos SCB.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

ning att våra resultat är representativa för hela riket skulle det innebära att cirka 1000 barnfamiljer vräks varje år.

15

Det totala antalet

drabbade barn är givetvis högre då det i de flesta fall ingår fler än ett barn i hushållet.

16

Nedan följer en närmare analys av barnfamiljernas situation utifrån intervjudata. Vilka är orsakerna till vräkningen? Hur genomfördes vräkningen? Vilken hjälp har de vräkta fått av socialtjänsten? Hur har de bott efter vräkningen?

6.7.2. Vilka är orsakerna till vräkning?

I likhet med övriga som vräks är den vanligaste orsaken till vräkning obetald skuld (drygt 80 procent) eller att man betalat för sent för många gånger. Precis som för gruppen vräkta i stort rör det sig ofta om relativt små skuldbelopp. Majoriteten av de barnfamiljer som vräkts p.g.a. hyresskuld hade vid vräkningstillfället en skuld som understeg 20000 kronor. Medelvärdet på skuldens storlek är drygt 26000 kronor. I ett fåtal fall är vräkningsorsaken störning. I ett par fall har man menat att vräkningen förorsakats av att värden velat komma åt lägenheten; för att sälja hyreskontraktet eller göra om till bostadsrätt. En av de barnfamiljer vi gjort besöksintervju med blev vräkt från sin lägenhet med obetald hyra som vräkningsskäl. Trots att kvitto på betalning fanns så verkställdes vräkningen.

IP: Men jag har ju kvitto på dom pengarna. Hur ni kan göra så? Ja, dom sa tyvärr vi kan inte göra nånting. I: Har du betalt dom pengarna en gång till? IP: Nej, nej, nej. Jag har ju kvitto! Jag hade alla mina kvitton. Jag skickade dom till kronofogde, sen dom sa vi ska kolla. Sen dom sa att nej, hyresvärden vill att du flyttar därifrån. I: Men han kan ju inte säga att du ska flytta om du faktiskt har betalt hyran? IP: Ja, du vet det finns konstiga grejer här i Sverige också. Jag tror dom myndigheterna dom ska lita på dej. Dom litade på honom och att jag inte betalat hyran. Ändå visade jag kvitto/…/

15

Vi har för denna skattning utgått från 1) Skatteverkets statistik som år 2003 redovisade 4239 verkställda vräkningar samt 2) vår genomgång av registerdata som pekar på att 20 procent av de registrerade vräkningarna gäller lokaler, garage, dödsbon eller är felaktiga (se ovan sid 9).

16

Förekomst av barn bland de vräkta familjerna framgår till viss del även av registeruppgifter om föräldrapenning. Av samtliga intervjuade hade 23 procent föräldrapenning under år 2000 och/eller 2001. Bland alla vräkta är denna andel 15 procent. (Se även bilagetabell B2).

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

I: Tror du att det fanns något annat skäl till att värden ville bli av med er? IP: Det finns två skäl. Rasism och att nå lägenheterna, dom säljer alla kontrakt på svart marknad.

Två år efter vräkningen har familjen i en förlikning fått ett nytt hyreskontrakt – efter att de fått rätt i hovrätten. Under tiden där emellan har familjen tvingats bo på hotell och i andra hand och barnen har fått byta skola. Dessutom blev familjen i och med vräkningen av med en hel del bohag som magasinerades och sedan såldes.

Hyresskuld och försenade hyresinbetalningar är alltså de vanligaste formella skälen till avhysning. Vi har i telefonintervjuerna även frågat efter bakomliggande orsaker: Vad ser Du som den främsta orsaken till att Du hamnade i den (ekonomiska) situation som gjorde att Du blev vräkt? Tre av fyra har svarat familjeproblem, arbetslöshet eller ekonomiska problem. Ett fåtal uppgav hälsoproblem. (Detta var den enskilt vanligaste orsaken bland de intervjuade som inte hade barn.) Många gånger är det svårt att separera dessa problem; det handlar ofta om en ansamling av olika problem eller resursbrister. En från början ansträngd ekonomisk situation har förvärrats ytterligare genom sjukskrivning, arbetslöshet eller skilsmässa. Det är belagt i tidigare forskning att olika välfärdskomponenter – sysselsättning, ekonomi, hälsa, boende och trygghet – tenderar att hänga samman, dvs. de med bristande resurser inom ett område har ofta brister även inom andra (SOU 2001:79:51f; Nilsson 2002:115). Därför är det också flera som velat ange mer än en utlösande eller bakomliggande orsak. Ofta handlar det om en kombination av händelser och förhållanden som lett fram till vräkningen.

Att vräkningen sker i ett sammanhang där det på olika sätt skett försämringar av levnadsförhållanden stöds av det faktum att individens disponibla inkomst för flertalet är lägre vräkningsåret än året innan.

17

Vi kan också utifrån intervjuerna se att de intervjuade i

regel bott relativt länge i den bostad från vilken de vräkts. Endast tre av familjerna flyttade in mindre än ett år före vräkningen. Mer än hälften hade bott minst tre år på vräkningsadressen. Det är således att observera att de flesta hade ett stabilt boende innan vräkningen.

17

Enligt registeruppgifter om individens disponibla inkomster för år 2000 respektive 2001 hade 25 av de 36 lägre inkomster under vräkningsåret. Uppgifter för året efter vräkning (2002) fanns ännu ej tillgängliga.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

6.7.3. Hur genomfördes vräkningen?

Närmare hälften av de vräkta barnfamiljerna bodde fortfarande kvar då vräkningen verkställdes. Lika många tömde själva lägenheten. I 15 fall magasinerades bohaget och endast i ett fall bytte kronofogden lås (namn- och låsbytesmetoden) vilket innebär att lägenheten fick tjänstgöra som magasin. I de fall bohaget magasineras kan det bli kostsamt. Samtidigt är det viktigt att ha kvar möbler etc.; förutom affektionsvärdet är de ju nödvändiga om boendesituationen löser sig. Det framgår bl.a. i en av besöksintervjuerna när vi kom in på socialtjänstens villkor för att bevilja hjälp.

IP: Det är problem också med det att jag hyr ett förråd för mina möbler, dom ska helst säljas då, så får jag mina pengar. Men vad har dom för värde? Och jag vill inte heller ärligt talat. Jag menar nånstans så hoppas jag ändå att jag ska få en lägenhet och inte bo så här.

Kvinnan var med sina två barn inneboende hos sin åttioåriga mormor i hennes tvårumslägenhet. Där hade dom bott sedan vräkningen. Alla fyra delade sovrum. Lägenheten saknade nästan helt spår av att det där bodde två skolbarn.

I: Hur mycket av dina grejer var det som togs till magasinering? IP: Allt. I: Allt? IP: Utom kläder och lite leksaker. I: Så det var barnens möbler och grejer också? IP: Mm.

I något fall har man p.g.a. familjeproblem inte varit införstådd i vräkningen. Ett sådant exempel är en kvinna i 20-årsåldern som hade jobb och gav pengar till hyran till sin man som skulle betala den, vilket han inte gjorde. När de skickade påminnelsebrev och även besked om vräkning så rev han sönder dem. Kvinnan visste ingenting och låg och sov när kronofogden kom för att verkställa vräkningen. Hon var då höggravid i nionde månaden och födde samma månad. Hon och barnet bor sedan dess hos sin mamma och sover i vardagsrummet.

En majoritet av barnfamiljerna (80%) hade kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen. I fyra av fem fall var socialtjänsten inte närvarande när vräkningen verkställdes. Detta något

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

uppseendeväckande faktum torde ha sin förklaring i att flertalet av de vräkta redan flyttat eller inte själv var hemma. Då man enbart ser till dem som svarat att de bodde kvar och också var hemma vid vräkningen så var i regel socialtjänsten på plats vid verkställigheten.

18

6.7.4. Kontakten med socialtjänsten

Av dem som var i kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen, var det en tredjedel som anser att de fick någon hjälp därifrån. I endast ett fall upplever intervjupersonen att socialtjänsten varit till stor hjälp. Det rör sig om en man med missbruksproblem som fått hjälp med familjehemsplacering och behandling. Knappt hälften har sökt ekonomisk hjälp hos socialtjänsten efter vräkningen. Registerdata visar att drygt hälften av de intervjuade barnfamiljerna hade socialbidrag under vräkningsåret.

19

I intervjuerna framkom två skäl till att de inte hade tagit kontakt med socialtjänsten. Dels rädslan att bli av med barnen, dels känslan av att behöva vända ut och in på sig inför socialsekreteraren. Att rädslan för att bli av med barnen har stor betydelse, i synnerhet för kvinnorna, har belagts i tidigare studier (Beijer 2000:222; Rosengren 2003:219). En av dem vi intervjuade omtalade att hon inte berättade om den ekonomiskt problematiska situationen familjen befann sig i på grund av oron för att bli av med barnen.

IP: Vad händer då? Tar dom barnen och plockar och sätter hos nån annan? För det är tankar som rörde sig hos oss. Om vi säger att vår ekonomi är jätteansträngd och vi inte har sovplatser ens för dom här barnen, vad händer då? Flyttar dom dom till nåt fosterhem då? Vad har vi utsatt dom för då?

Obehagskänslan i kontakten med socialtjänsten uttrycktes på följande vis i en av intervjuerna.

IP: Ja, jag har ju fått hjälp från dom. En gång. Då hjälpte dom mej med hyran då. Men liksom (tystnad) Jag tycker att dom är obehagliga, socialtjänsten. Dom kanske måste ställa såna där konstiga frågor, och såna saker. Men dom vill gärna vända ut och in på en

18

I nio av elva fall.

19

Av samtliga intervjuade var det 40 procent som hade socialbidrag. I bortfallet var denna siffra 51 procent. Se även bilaga 1, tabell B2.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

och anklaga en för diverse saker och, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mej. Men jag tycker att dom är obehagliga helt enkelt. Man, man får inte, det kanske är dumt att säga det men, ja är man missbrukare – ja då får man hjälp. Men det är inte jag, och jag tänker inte bli det heller. Så är det.

En kvinna uppgav i telefonintervjun att hon blivit utskälld när hon kontaktade socialtjänsten. Skälet var att hon borde ha kontaktat dem tidigare. Nu var det för sent. De sa att hon var tvungen att inse att hon hade ett större ansvar på grund av barnen.

Det framkommer att man från början haft förväntningar om hjälp från socialtjänsten, särskilt då man haft barn. Då dessa förväntningar inte uppfyllts har detta i flera fall inneburit att man känt sig sviken vilket bidragit till en negativ inställning till socialtjänsten. Bland annat ställde man sig kritisk till att ansvaret att lösa situationen lades över på släkt och vänner, vilket framkommit i ett par av intervjuerna.

IP: Dom begär väldigt mycket att släkt och vänner ska ställa upp. Men jag tycker ju inte att man kan begära det, det beror ju väldigt mycket på vad man har för relation till släkten också, alla kanske inte har en bra relation till sin släkt. IP: Varför går du inte till dina släktingar och vänner? Jag vill inte göra det. Det är fruktansvärt. Man skäms för att man inte klarar av det där. Jag vill inte gärna belasta min släkt för det, eller mina vänner.

Vilken hjälp fick då de vräkta barnfamiljerna med sitt boende i samband med vräkningen? Av de fyra vi gjort längre intervjuer med hänvisades tre till vandrarhem eller hotell. Detta framkom även i en av telefonintervjuerna. Det gällde en kvinna som var mammaledig och vars make var sjukskriven. Hon fick besked om att det inte fanns några lägenheter. ”Ni kan få bo på vandrarhem. Om ni inte har någon bostad så får vi ta hand om barnen”. Efter en tid flyttade hon med make och fyra barn hem till föräldrarna. Därefter lyckades hon genom direktkontakt med en hyresvärd få ny lägenhet.

Hänvisningen till vandrarhem kommenterades på följande vis i två av intervjuerna.

I: Om vi börjar med boendet som du har nu, hur ordnades det? IP: Det är ju min mormor som bor här, eller hon bor här men nu ligger hon på sjukhus, så att vi flyttade till henne då. Vi hade att

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

välja på att bo här eller hos min mamma, vilket inte hade funkat speciellt bra, tror jag, även om hon har en större lägenhet. Eller då enligt socialen så hade vi kunnat flytta till ett vandrarhem och bott där en månad, för 200 natten. I: Så det var det ni fick från socialtjänsten? IP: Mm I: Erbjöd sociala det alltså i samband med vräkningen, vandrarhem? IP: Ja, det var det. Det betalar ju inte dom, utan det skulle jag göra. Mm, det var det. I: Men kände du att dom var måna om att det funkade för honom med skolan? IP: Nej. Inte. Dom tyckte att du kan ju ta in på ett vandrarhem i stan liksom, ungefär. Jag bara ”Ok, men det går inte, min son. Jag har en son!”. Men, nej ingenting. I: Men vad svarade dom på det? IP: Jag frågade inte ens liksom. Eller, dom ruskade på huvudet, vi kan tyvärr inte göra nånting.

Den av de fyra samtalsintervjuade som inte hänvisades till vandrarhem fick ingen hjälp alls med boendet efter det att man placerat barnen hos pappan, där de blev kvar en månad. Under perioden direkt efter vräkningen var hon hemlös.

I: Så det innebär om jag förstår dig rätt, att du strax efter den tiden, var det ett riskmoment? IP: Ja absolut, och så sen vad har jag att leva för, jag menar jag har ingenstans att bo, jag har inga pengar och sen har jag blivit fråntagen mina barn. Jag menar... det är ju som att stympa nån. Då är det ju bara, jag gick ju omkring i en grå zon och kände mig vet inte när jag åt sist, jag vet inte…jag vet att man bodde hemma hos några kompisar. Dom åt, vad ska jag säga då? Kan jag be och få lite mat? Jag får ju ändå trots allt sova här. Liksom, så jag åkte in till stadsmissionen ett par gånger och åt så där.

Efter en dryg månad tröttnade pappan på att ha barnen och dom kom åter till henne. Den akuta boendesituationen löste sig så småningom utan socialtjänstens hjälp i och med ett nytt samboförhållande.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

6.7.5. Hur ser boendesituationen ut efter vräkning?

Även om endast fyra av de 36 hushållen med barn, bodde i egen lägenhet efter vräkningen, har barnen inte varit utan bostad. De har bott hos bekanta och släktingar eller, om föräldrarna är skilda, hos den andra föräldern. Sex av de intervjuade uppgav att de var hemlösa direkt efter vräkningen. Två tredjedelar (23 stycken) sökte lägenhet efter vräkningen. De 13 som inte sökte lägenhet uppger högst varierande skäl till varför de inte gjorde så. Ett fåtal hade ordnat eget boende, andra uppger arbetslöshet, skuld kvar, att det var lönlöst m.m. Av dem som trots allt sökte lägenhet var det endast åtta som lyckades få en. För dem som inte fick någon lägenhet är svaren något mindre skiftande. Hälften av dem kan karaktäriseras som ekonomiska skäl av typen hade inte råd eller hade skulder kvar.

Av intervjuerna framkommer även att flera av dem som var sammanboende innan vräkningen blir ensamboende efter densamma. I åtta av de 36 fallen så ingår inga barn i hushållet efter vräkningen och inte heller vid intervjutillfället. Samtliga dessa är män. En bidragande orsak till detta kan vara den tidigare påtalade omdefinitionen av ”ensamstående man med barn” till ”ensamstående vuxen man” i socialtjänstens hantering av vräkningsärenden (Löfstrand 2001:188).

I intervjuerna har vi frågat efter hur boendesituationen sett ut efter vräkningen – från vräkningen fram till intervjutillfället. Av barnfamiljerna är det knappt en tredjedel som för den sista perioden uppger att de bor i egen eller sambos lägenhet. En femtedel bor hos föräldrar eller släktingar. Lika må nga bor i andra hand.

20

Det

innebär att flertalet har en fortsatt svag koppling till bostadsmarknaden.

6.7.6. Konsekvenser för barnen

Vräkningen får påtagliga konsekvenser för barnen. Förutom den påtvingade flytten i sig, som torde vara traumatisk för de flesta barn, kan den även leda till byte av skola och därmed kamratkrets. I några fall har den inneburit förändringar av hushållssammansättningen. Magasinering av bohaget har också lett till att barnen blivit

20

Av barnfamiljerna bor 11 i egen eller sambos lägenhet, 7 bor hos föräldrar eller släktingar, 7 bor i andra hand, 4 är inneboende eller bor hos kamrater, 3 är hemlösa och 3 har någon form av institutionsboende (behandlings-/familjehem).

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

av med en del av sina saker. Boende hos bekanta och släktingar har gjort det svårt att ta hem kamrater. För en del av barnen finns det också skamkänslor. Man skäms för att man saknar eget boende och inte kan ta hem kamrater.

I: Hur har det påverkat? Kan han ta hem kompisar? IP: Ja kompisar tar dom ju inte hem I: Men det gjorde dom förut? IP: Ja. Den äldsta hade ju eget rum då och jag delade rum med den minsta. Men, han kunde ju ta hem kompisar då, han hade ju alla saker i sitt rum då. Nu har han ju bara en säng. Nu tar han ju inte hem några kompisar, det går inte, det är ju för trångt.

En kvinna har tillsammans med sin sjuårige son i ett års tid flyttat runt ett flertal gånger mellan kompisar och hennes pappa. Under tiden hos kvinnans pappa bodde de alla tre i hans enrumslägenhet.

I: Hur funkade det för pojken? IP: Det funkade faktiskt bra. Det gjorde det. Men jag var ju tvungen att bli starkare, jag kunde ju inte bryta ihop. Då hade det inte funkat alls. I: Det här att ta hem kompisar och sånt IP: Jo han tog ju hem kompisar på helgerna till min pappa också faktiskt. Han bor i en liten etta. Så vi bodde i en liten etta då på 45 kvadrat (skratt), men det gick bra. Faktiskt, det gjorde det. (…) Det gick faktiskt jättebra. Vi hade två TV apparater. Min son hade sin TV och min pappa hade ju sin TV, så det gick bra, det gjorde det.

En av familjerna har fått flytta flera gånger efter vräkningen, vilket lett till att barnen fått byta förskola och skola två gånger. Detta har givetvis varit ett orosmoment, vilket också varit svårt att förklara för barnen. ”Nu hon säger det här är mitt hem det här är mitt hus, sen efter ett tag vi ska flytta. Sen det är svårt du vet att förklara.” Svårigheten att förklara för barnen framkommer även i andra intervjuer.

I: Om man ser på barnen då med det här med vräkningen, hur upplevde dom IP: Jaa. Min äldsta sa väl inte så mycket. Han är ganska tyst i och för sig. Eeh, min yngsta, det är svårt att förklara en sån här grej. Det är ju det. Min äldsta pratade jag med så han förstod. Min

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

yngsta ljög jag för helt enkelt. Ja sa inte till honom att vi blivit vräkta, utan att vi flyttade hit för att mormor behövde hjälp. Så han accepterade det. Det är inte lätt att berätta en sån sak. Det är fruktansvärt, man skäms. Så att, ja, jag visste inte riktigt vad jag skulle säga.

Det framkommer också att vräkningen skapat oro hos barnen.

IP: Däremot har de båda två haft väldigt svårt att släppa mig. Då menar jag att ska jag gå till tvättstugan så följer de med, det har varit så i kanske ett eller ett och halvt års tid. Nä, men resultatet av det blev väl att de släppte inte mig. Vilket var väldigt jobbigt för allihopa. För att liksom, tvättstugan är ju rakt ner så och de kollar på barnprogrammen eller nånting och man är nere i femton minuter och då ska det följas med. Och kivas och bråkas men de skulle med. Handla jag en liter mjölk runt hörnet, som tar fem minuter så ska dom med, så dom släppte alltså inte mig, och dom hade ett stort behov av varandra så till vida att dom var irriterade på varandra men dom behövde varandra, dom ville sova i samma rum men ville ändå va ifred.

6.7.7. Vräkta barnfamiljer – en resurssvag grupp i flera avseenden

Att de vräkta hushållen har en problematisk ekonomisk situation har framkommit av tidigare studier. Denna bild bekräftas i vår undersökning. Bland annat av att ungefär hälften hade socialbidrag under vräkningsåret. Som vi visat ovan är också huvudskälet till vräkning ekonomiskt; det formella skälet är vanligen obetald hyra och som bakomliggande orsaker anges ofta arbetslöshet och ekonomiska problem. Utifrån detta förefaller andelen med bostadsbidrag låg. Bland de vräkta barnfamiljerna var det, enligt såväl intervjuer som registeruppgifter, två femtedelar som hade bostadsbidrag.

21

Situationen efter vräkningen är fortsatt problematisk. Till en i de flesta fall av olika skäl redan problematisk situation har boendeproblem tillkommit. Två tredjedelar av de vräkta barnfamiljerna upp-

21

Bland samtliga intervjuade vräkta (såväl med som utan barn) 1991 var det endast 30 procent som hade bostadsbidrag (Flyghed & Stenberg 1993,47). Motsvarande siffra 2001 är knappt 20 procent. Att andelen som inte har bostadsbidrag ligger högre 2001 jämfört med 1991 har säkerligen sin förklaring i att möjligheterna till bostadsbidrag försämrats; färre är berättigade.

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

gav att de efter vräkningen haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra och räkningar. Deras marginaler för oförutsedda utgifter har också varit högst begränsade. På frågan om de skulle kunna skaffa fram 12000 inom en vecka var det bara en dryg tredjedel som svarade ja.

22

Det vanligaste sättet för dem att få fram

pengar är genom lån av släkt eller vänner. Endast två har uppgett att de klarar kontantmarginalen genom uttag från eget bankkonto. De ekonomiska villkoren spelar en central roll även för andra välfärdsområden. Det faktum att gruppen kan karaktäriseras som mycket resurssvag gör att möjligheterna att själv lösa boendesituationen är ytterst begränsade. I intervjuer har man beskrivit det som att man sitter fast; det är svårt att se hur situationen ska lösa sig. Vräkningen, och det boendeproblem denna fört med sig, i kombination med dålig ekonomi och också andra resursbrister gör att handlingsutrymmet är begränsat. I flera av intervjuerna framkommer att de vräkta känner sig maktlösa.

I: Har du dragit på dej mycket skulder? IP: Ja herregud ja. Då tyckte dom också att jag skulle gå till en sån här skuldsanerare. Då får man leva på existensminimum. Och jag lever redan på existensminimum redan idag. Jag vet inte. Jag sitter verkligen fast. Jag vet inte vad jag ska göra.

6.8. Slutord

Som framgått av vår studie är det ett stort antal barn som drabbas av vräkning. Vi beräknar att det rör sig om cirka 1000 vräkta barnfamiljer per år i Sverige. Lägger man därtill att det i de flesta av dessa hushåll ingår fler än ett barn, är det årligen uppskattningsvis mellan 1500 och 2000 barn vars liv påverkas av en vräkning. Men problemet med svag position på bostadsmarknaden gäller självfallet inte enbart de barnfamiljer som blir vräkta under ett givet år. Det framgår t.ex. av att flera av dem som vi intervjuat ett drygt år efter vräkningen fortsatt saknar ett eget boende.

De förändringar som gjorts i socialtjänstlagen under 1990-talet just för att förhindra att barn drabbas av denna typ av åtgärder har uppenbarligen inte fått något större genomslag. Andelen barnfamiljer som vräktes 2001 är nämligen ungefär densamma som tio

22

Som en jämförelse kan nämnas att det i befolkningen (20–64 år) år 2000 var 17 procent som upplevt ekonomisk kris och 12 procent som saknar kontantmarginal. (Uppgifter enligt Institutet för social forsknings Levnadsnivåundersökning.)

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

år tidigare. Detta måste betraktas som uppseendeväckande. I en utvärdering av hur denna lagändring stärkt barnperspektivet framförde också Länsstyrelsen i västra Götaland mycket skarp kritik. De fann ”det anmärkningsvärt att nämnderna trots vetskap om barnens situation inte medverkat till trygga boenden för barnen. Detta oavsett hur hyresskulden uppstått” (Länsstyrelsen 2002:7). Därtill ska läggas Skatteverkets konstaterande att ”barn som upplever att deras föräldrar/vårdnadshavare av olika anledningar är föremål för förrättning löper naturligtvis stor risk för negativ påverkan” (RSV 2003). Kritiken mot de samhälliga instanser som ska motverka marginalisering och social exkludering, i detta sammanhang främst socialtjänsten, blir därmed hård. I synnerhet som det i flera fall handlar om hushåll med tillfälliga och relativt små skulder. Flertalet barnfamiljer hade hyresskulder som understeg 20000 kronor, ett belopp som är lägre än vad en genomsnittlig vräkning kostar.

Vi har kunnat konstatera att vräkningen påverkar såväl barnens materiella standard som deras trygghet och att barnets bästa inte tycks komma i främsta rummet i myndigheternas hantering av dessa situationer. Ett trängre boende, där många gånger stora delar av deras saker är magasinerade, samt svårigheter och skamkänslor för att ta hem kompisar innebär en försämring av de vräkta barnens levnadsstandard och uppväxtvillkor. Situationen efter vräkningen har för många av de barnfamiljer vi intervjuat inneburit ett problematiskt och osäkert boende. De har under längre eller kortare tid varit hänvisade till högst tillfälliga lösningar som boende på hotell och/eller inneboende hos släktingar eller bekanta. Detta förefaller ligga förhållandevis långt ifrån socialtjänstens målsättning att ordna så att ”barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden”.

23

23

SoL 5 kap. Särskilda bestämmelser för olika grupper 1§ (SFS 2001:453).

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

Referenser

Beijer, Ulla (1998). Hemlösa kvinnor i Stockholm. FoU-rapport 1998:7. Resursförvaltningens FoU-enhet, Stockholm.

Beijer, Ulla (2000): På männens villkor – om hemlösa kvinnor i Stockholm. I Runquist & Swärd (red.). Hemlöshet. En antologi om olika perspektiv & förklaringsmodeller. Stockholm: Carlsson.

Edlund, Tomas; Anders Olofsson & Annika Östlund (1994). Hem ljuva hem? En undersökning av vräkningar i Göteborg 1993. Stencil, Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs universitet.

Flyghed, Janne (1994). Värden, kronofogden, socialtjänsten och de vräkta. Vräkningar i Sverige 1982–1994, Stencil, Socialstyrelsen.

Flyghed, Janne (1995). Vräkt till hemlöshet? Vräkningar i Sverige 1982–1994, Socialvetenskaplig Tidskrift nr.2/1995, ss. 99–116.

Flyghed, Janne (2000). Vräkning – orsak eller verkan? En studie av marginellt boende. I Runquist & Swärd (red.) Hemlöshet. Stockholm: Carlssons.

Flyghed, Janne & Stenberg, Sten-Åke (1993). Vräkt i laga ordning. Stockholm: Konsumentverket.

Jonsson, Janne & Brolin Låftman, Sara (2001). Boende, närmiljö och trygghet. I SOU 2001:55. Barns och ungdomars välfärd. Antologi från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Länsstyrelsen Västra Götaland (2002). Barnperspektivet i avhysningsärenden.

Löfstrand, Cecilia (2001). Vräkningar i praktiken – vilka vräks och vilka får stanna? I: SOU 2001:95. Att motverka hemlöshet. Bilagedel: Slutbetänkande av Kommittén för hemlösa.

Nilsson, Anders (2002). Fånge i marginalen. Uppväxtvillkor, levnadsförhållanden och återfall i brott bland fångar. Avhandlingsserie nr. 8. Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

Nilsson, Anders & Flyghed, Janne (2004). Vräkt och hemlös? Marginaliseringsprocesser bland vräkta. Socialmedicinsk tidskrift, 81(1):14–21.

RSV skrivelser 030924 Dnr. 7445-03/100: Barnperspektivet i kronofogdemyndigheternas verksamhet.

Socialstyrelsen (1989). Från hyresskuld till avhysning, SoS-rapport 1989:36, Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2000). Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 2000:1. Hemlösa i Sverige 1991. Vilka är de och vilken hjälp får de? Stockholm: Socialstyrelsen.

SOU 2001:79. Välfärdsbokslut för 1990-talet. Slutbetänkande av Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Fritzes.

Stenberg, Sten-Åke (1990). Vräkt ur folkhemmet. Helsingborg: Carlssons.

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

Bilaga

Tabell B1. Svarsfördelning intervjuer med personer vräkta 2001. Frekvenstabell. Kolumnprocent i parantes.

1

Fråga Barnfamiljern

=36

Övrigan=60 Total fn=96

Kön

Man

17 (47) 39 (65)

Kvinna

19 (53) 21 (35)

När Du fick besked om att Du skulle vräkas var du då…

Ensamstående

23 (66) 48 (83)

Samboende

12 (34) 10 (17)

Varför vräktes Du? Obetald skuld

24 (67) 41 (70)

Betalt för sent

5 (14) 9 (15)

Störande

3 (8)

2 (3)

Annat

4 (11) 7 (12)

Vad ser Du som den främsta orsaken till att Du hamnade i den (ekonomiska) situation som gjorde att Du blev vräkt?

Arbetslöshet

8 (24)

5 (8)

Familjeproblem

9 (26) 9 (15)

Missbruk

2 (6)

4 (7)

Hälsoproblem

3 (9) 17 (28)

Ekonomiska problem, skulder

7 (21) 9 (15)

Annat

5 (15) 16 (27)

Var befann Du Dig när kronofogden kom för att vräka Dig?

Hade flyttat

18 (50) 27 (46)

Bodde kvar ej

hemma

6 (17) 7 (12)

Bodde kvar och

hemma

11 (31) 19 (32)

Annat

1 (3)

6 (10)

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

Fråga Barnfamiljern

=36

Övrigan=60 Total fn=96

Hur genomfördes vräkningen?

Tömde själv

18 (50) 26 (47)

44

Kfm bytte lås,

bohag kvar

1 (3)

2 (4)

3

Magasinering

15 (42) 26 (47)

41

Annat

2 (6)

1 (2)

3

Hade Du kontakt med socialtjänsten i samband med vräkningen 2001?

Ja

30 (83) 30 (50)

60

Följdfråga:

Nej

6 (17) 30 (50)

36

Fick Du någon hjälp av socialtjänsten?

Ja

9 (30) 8 (27)

17

Nej

21 (70) 22 (73)

43

Var någon från socialtjänsten hemma hos Dig då Du vräktes?

Ja

12 (3) 2 (33)

14

Nej

20 (82) 49 (56)

69

Vet ej

4 (15) 9 (11)

15

Har sökt ekonomisk hjälp hos socialtjänsten efter vräkningen?

Ja

15 (44) 17 (29)

32

Nej

19 (56) 42 (71)

61

Hade Du bostadsbidrag för den lägenhet Du vräktes från?

Ja

15 (42) 11 (18)

26

Nej

21 (58) 49 (82)

70

Hade Du sökt bostadsbidrag?

Ja

5 (24)

3 (6)

8

Nej

16 (76) 45 (94)

61

Ds 2004:41 Tryggare kan ingen vara?

Fråga Barnfamiljern

=36

Övrigan=60 Total fn=96

Boende perioden närmast efter vräkningen Egen/sambos

lägenhet

4 (11) 8 (13)

Hos föräldrar

5 (14) 10 (17)

Hos släkting

5 (14)

1 (2)

Hos bekanta

11 (31) 19 (32)

2:a hand

3 (8) 6 (10)

Inneboende – 3 (5) 3

Institution

2 (6)

5 (8)

Hemlös

6 (17) 6 (10)

Har Du sökt egen lägenhet efter vräkningen?

Ja

23 (64) 22 (37)

Nej

13 (36) 38 (63)

Följdfråga: Fick Du någon lägenhet?

Ja

8 (38) 6 (27)

Nej

13 (62) 16 (73)

Kontantmarginal

Ja

13 (36) 18 (33)

Nej

23 (64) 37 (67)

Har det sedan vräkningen hänt att Du haft svårigheter att klara de löpande utgifterna för mat, hyra och räkningar?

Ja

24 (67) 41 (70)

Nej

12 (33) 18 (30)

1

Det förekommer interna bortfall. Antalet observationer för de enskilda variablerna framgår av kolumnen total frekvens.

Tryggare kan ingen vara? Ds 2004:41

Tabell B2. Registeruppgifter personer vräkta i Stockholms län 200106-200112. Barnfamiljer, intervjuade, bortfall. Procent.

Barnfamiljern=

<36

Samtliga

intervjua-

den=96

Bortfalln

=218

Totaltn

=314

Andel med bostadsbidrag 00

56 29 29 29

bostadsbidrag 01

44 23 21 21

socialbidrag 00

53 39 47 44

socialbidrag 01

56 41 51 48

föräldrapenning 00

39 18 11 13

föräldrapenning 01

39 17 6 9

föräldrapenning 00/01

50 23 12 15

Utlandsfödd

25 23 28 26

7. Barn utan hem Rapport från ett pågående projekt

av Gunvor Andersson och Hans Swärd, Socialhögskolan, Lunds universitet

7.1. Inledning

Finns det barn utan hem i Sverige idag? Många skulle säkert svara "nej" på frågan, därför att det finns en föreställning om att de hemlösa är ensamstående alkoholiserade män och enstaka kvinnor. Hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decenniet tyder dock på att det i storstäderna finns en grupp barn (0-18 år) som bor tillsammans med sina hemlösa föräldrar. Det finns dock inte någon samlad bild av hur stor gruppen egentligen är. En antydan ger dock de nationella och kommunala hemlöshetskartläggningar som gjorts i Sverige det senaste decenniet, även om dessa undersökningar innehåller en rad metodologiska problem (Giertz 2000, Gullberg & Börjeson 2000). I Socialstyrelsens nationella kartläggning 1999 konstaterades att en tredjedel av landets drygt 8 000 hemlösa hade barn under 18 år och hälften av alla kvinnor som hade barn hade också själva vården om dem, trots att de var hemlösa. Visserligen kunde inte kartläggningen ge något svar på var barnen faktiskt bodde, utan det konstaterades att det fanns många frågetecken kring dessa barn (Socialstyrelsen 2000 s. 37). Bristen på kunskap om hemlöshetsproblematiken har uppmärksammats i ett flertal offentliga utredningar, såsom i den senaste forskningspropositionen (prop. 2000/01:3), av Kommittén för Välfärdsbokslut (SOU 2000:3) och av Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14). I den senares slutbetänkande understryks behovet av systematisk kunskap inom detta område och man föreslår att regeringen avsätter medel till ett särskilt programstöd för hemlöshetsforskning (SOU 2001:95). Även bland EU:s medlemsländer har intresset för hemlöshet/bostadslöshet ökat under 1990talet och i många länder har särskilda program införts för att bidra till dessa gruppers återetablering på bostadsmarknaden (Edgar et al 1999, Hertting et al 2000). På senare tid har också forsknings-

Barn utan hem Ds 2004:41

intresset ökat och de hemlösa kvinnornas situation har uppmärksammats. Men barnens situation har lämnats därhän.

Om föräldrarna/familjen är hemlös betyder det att barnen inte har något hem. De saknar den stabilitet och kontinuitet i tillvaron som är en förutsättning för att känna trygghet. Ett hem är mer än en bostad, det är en plats med känslomässig innebörd. Vilken innebörd hemlöshet eller tillfälligt boende har för barn varierar naturligtvis med sammanhanget och den konkreta situationen, men också med barnets ålder, kön och etniska bakgrund och tidigare erfarenheter.

Eftersom det tycks förekomma stora lokala variationer i hemlösheten bör frågan om hemlösa barn undersökas på lokal nivå. Vad som är slående enligt de nationella räkningarna är att problem med hemlöshet i hög utsträckning är knutet till vissa tillväxtkommuner. Malmö är ett typiskt exempel. Öresundsintegrationen, många invandrare som vill bosätta sig i kommunen, en snabbt expanderande högskola med nya studenter som konkurrerar om lägenheter, kranskommunernas ungdomar som önskar bo i kommunen är exempel på förhållanden som har lett till en överhettad bostadsmarknad samtidigt som denna bostadsmarknad har ändrat karaktär. Under perioden 1992 till ingången av 2002 har Malmös befolkning ökat med 27 000 personer medan bara 6000 nya bostäder har tillkommit. I en sammanställning som Stadskontoret gjort i maj 2002 konstateras att merparten av stadsdelarna rapporterat en ökad tillströmning av familjer som söker hjälp för sina bostadsproblem. Bristen på bostäder gör att stadsdelarna har större svårigheter att få tillgång till lägenheter för andrahandsuthyrning (Stadskontoret 2002).

Det finns ingen samlad bild av hur situationen ser ut eller vilka konsekvenser en osäker boendesituation kan ha för barnen. I ett mindre tvåårigt forskningsprojekt, som startade 2003, vill vi bl.a. ta reda på vilka barn som inte har något de kan kalla sitt hem, var de i så fall bor och hur de har det. Studien genomförs i Malmö som är en väl vald kommun för vårt projekt "Barn utan hem" . I Malmö stads inventering av bostadslösa 1:e oktober 2001 är definitionen på bostadslös ”samtliga personer som ofrivilligt saknar egen bostad och som uttryckt detta som ett problem i kontakten med socialtjänsten” ( Malmö stad 2002). Det visar sig att av de 1 455 bostadslösa personerna (=vuxna, vår kommentar) är 146 ensamstående med barn och 128 gifta eller sammanboende med barn. De har tillsammans 493 barn i åldrarna 0-18 (vilket är en ökning med 175 barn jämfört med 1 oktober 2000). Av rapporten framgår inte

Ds 2004:41 Barn utan hem

barnens ålder, kön eller etnicitet, men vi kan ana att det finns en överrepresentation av barn med annan etnisk bakgrund än svensk, eftersom det totala antalet (vuxna) bostadslösa (med eller utan barn) i Malmö uppges vara 985 svenskar och 470 av annan nationalitet. Det är inget okänt fenomen att barnen döljs i familjen och inte framstår som egna personer i statistiken.

Problemet med hemlösa barnfamiljer har uppmärksammats av press och politiker som en viktig fråga. Staden har alla de kännetecken som också gäller för andra kommuner med höga hemlöshetstal: tillväxtkommun med bostadsbrist, konkurrens om billiga bostäder, höga fattigdomstal och stor inflyttning, inte minst av stora barnfamiljer med rötter i andra länder.

Datainsamling pågår och vi har ännu inte gjort någon sammanhållen analys eller redovisat några resultat. När vi nu gör en "underhandsrapportering" beror det på att vi blivit ombedda att presentera ett utsnitt av vårt material om barnens situation i familjer, som inte har någon bostad eller bara har tillfälligt boende, därför att de blivit vräkta eller av andra skäl har svårt att få en egen bostad. Inom projektet genomförs olika delstudier varav den viktigaste är en intervjustudie med barn och föräldrar. Vi genomför också en enkätstudie till ansvariga socialsekreterare inom de två stadsdelar som har flest antal barn i bostadslösa familjer. Som en tredje delstudie gör vi en kartläggning av hemlöshetsfrågan genom insamlande av statistik och intervjuer med nyckelpersoner. I en fjärde delstudie analyserar vi pressens bild av fenomenet "barn utan hem".

I denna underhandsrapport kommer enkätstudien att få störst plats, eftersom den nyligen slutförts. Vi har valt att inte förmedla några resultat av intervjustudien med barn och föräldrar, eftersom den fortfarande pågår, men ett barn får komma till tals. Det är för tidigt att föra en slutdiskussion men avslutningsvis vill vi göra några reflektioner.

7.2. Vad får vi veta om barnen och föräldrarna?

För projektet valdes de två stadsdelar, som enligt kommunens årliga inventering av bostadslösa hade flest bostadslösa barnfamiljer. Vi konstruerade en enkät, som skickades till de socialsekreterare inom socialtjänsten, som arbetade närmast familjerna. Eftersom det uppfattades som alltför arbetskrävande att fylla i enkäter för alla bostadslösa barnfamiljer inom de två distrikten, valde vi att be-

Barn utan hem Ds 2004:41

gränsa oss till dem, som blivit bostadslösa från 1 maj till årets slut 2003. Frågorna handlade om att redovisa 1) varje familjemedlems ålder, kön, födelseland, vistelsetid i Malmö, arbetsplats respektive skola/förskola; 2) familjens nuvarande boende, tidigare boende, försörjning, orsaker till att de förlorat sin bostad och hade svårigheter att få ny bostad; 3) vilka myndigheter som var inkopplade och vilka insatser som gjorts och görs för att lösa bostadsproblemet; 4) en bedömning av bostadslöshetens betydelse för barnen.

Vi har fått in enkätsvar om 30 barnfamiljer, som tillhör endera av de två socialdistrikten och som blivit bostadslösa under undersökningsperiodens åtta månader. Sammanlagt ingick i familjerna 73 barn, varav 67 barn var under 18 år (åldersfördelning tabell 1). Vi kan inte vara helt säkra på att det är alla som aktualiserats under undersökningsperioden, men vi har haft kontinuerlig kontakt med en kontaktperson inom vardera stadsdelen, som har bedömt att vi fått information om alla, som uppfyller våra kriterier. Det ska dock noteras att det handlar om bostadslösa familjer, som har kontakt med socialtjänsten, och inte om familjer som av olika skäl inte kommer till socialtjänstens kännedom, t.ex. gömda flyktingfamiljer.

Enkätstudien innehåller information om 30 familjer, varav 17 bestod av en ensamstående mamma med barn och 13 av två sammanboende föräldrar med barn, vilket innebär sammanlagt 43 vuxna. Samtliga vuxna var födda i annat land än Sverige: Libanon 8, Irak 8, Polen 5, Somalia 5, f.d. Jugoslavien 3, Afghanistan 2, Pakistan 2, Tjeckoslovakien 1, Rumänien 1, Jordanien 1 och Iran 1. Ursprungslandet för 6 föräldrar framgick inte.

Familjens aktuella boende kunde kategoriseras i fyra typer av boende. De flesta bodde i tillfälliga boenden på campingplats, vandrarhem eller hotell med begränsade möjligheter till matlagning och tvätt. Den näst största kategorin var inneboende hos släktingar eller bekanta som egentligen inte hade plats för dem och trångboddheten hade lett till konflikter, eftersom de varit tvungna att stanna längre tid än beräknat på grund av svårigheten att få egen bostad. Den tredje typen av tillfälligt boende var ett barackboende i utkanten av Malmö, där ett antal bostadslösa barnfamiljer kunde få bo i en egen barack i avvaktan på att komma in på den ordinarie bostadsmarknaden. Några få familjer hade en ambulerande tillvaro eller mamman bodde mycket tillfälligt i kvinnoboende med sina barn. Fördelningen framgår av tabell 1.

Ds 2004:41 Barn utan hem

Tabell 1. Nuvarande boende och antalet familjer och barn.

Nuvarande boende Antal familjer Antalet barn Camping/vandrarhem/hotell 12 24 Inneboende hos släktingar och bekanta/trångbodda 8 20 Kategoriboende/barackområde 6 17 Ambulerande tillvaro 2 9 Kriscentrum/kvinnoboende 2 3 Summa 30 73

I de aktuella familjerna bodde sammanlagt 73 barn. Om man undantar de sex som var över 18 år och som fortfarande bodde hemma, var hälften förskolebarn. Fördelningen framgår av tabell 2. 37 är pojkar och 36 är flickor.

Tabell 2. Barnens ålder

Ålderskategorier Antal barn Förskolebarn 0–6 34 Skolbarn 7–12 21 Tonåringar 13–18 12 Hemmavarande 18 – 6 Summa 73

Familjernas bostadslöshet kunde delas in i fyra typer av orsaker. Den vanligaste orsaken var förändrad familjesituation. Socialsekreterarnas uppgifter tyder på att det ofta var frågan om familjekonflikter och familjevåld, där mamman och barnen hade varit tvungna att lämna den tidigare lägenheten och hade haft svårt att hitta en annan bostad. Den näst största gruppen hade sagt upp sin lägenhet (i några fall i en annan stad) utan att räkna med svårigheterna att få en ny bostad i Malmö. En tredje typ av orsaker var att föräldern/föräldrarna aldrig hade varit etablerade på bostadsmarknaden utan hade bott hos släktingar och anhöriga. Den minsta gruppen, närmare bestämt två familjer, hade blivit vräkta på grund av störande beteende eller misskötsamhet i boendet. Fördelningen framgår av tabell 3. I den sista kolumnen återfinns utdrag ur socialsekreterarnas svar.

Barn utan hem Ds 2004:41

Tabell 3. Orsaker till familjernas bostadslöshet enligt socialsekreterarna

Orsak/Vår kategorisering

Antal familjer

Antalet barn

Exempel på orsak enligt enkätsvar

Förändrad familjesituation, misshandel, familjekonflikt

15 37 ”Tidigare bott i mannens bostad. Misshandlad av mannen, utkastad”; ”Efter skilsmässan accepterades inte att kvinnan fick ta över kontraktet. Kan inte få en ny lägenhet då hon saknar inkomst och tidigare kontrakt”; ”Misshandlad. Hustrun hade inte råd att bo kvar i lägenheten utan flyttade till Malmö”; ”Konflikter i familjen mellan hustrun och mannens föräldrar. Inga referenser till arbets- och bostadsmarknaden”.

Själv sagt upp lägenheten, varit borta (i hemland eller institution), otrivsel

7 18 ”Sagt upp sin lägenhet under vistelse på behandlingshem”; ”Sagt upp lägenheten på annan ort. Maken flyttat till x-stad. Hustrun och barnen till Malmö. Får ej hjälp av socialtjänsten då de oplanerat flyttat till Malmö”; ”Har vistats utomlands och återvänt till Sverige. Har inte fått någon bostad på grund av att hon saknar jobb och är bidragsberoende. ”

Aldrig etablerade på bostadsmarknaden

5 10 ”Aldrig haft en lägenhet, blev utkastade från mannens mamma”; ”Har aldrig haft en egen bostad i Malmö”; ”Inneboende, situationen blev ohållbar, trångt och problem med barnen”.

Vräkta/störande beteende

2 6 ”Vräkta på grund av störande beteende”; ”Misskötsamhet i boendet. Saknar förmåga att bo”.

Framgår ej

1 2

Vi bad också socialsekreterarna att bedöma bostadslöshetens konsekvenser för barnen. För majoriteten av barnen nämndes någon negativ konsekvens. Återkommande begrepp i svaren var otrygghet, oregelbundenhet, instabilitet. Återkommande var också att barnen hade svårt att komma in i gemenskapen på förskola och i

Ds 2004:41 Barn utan hem

skola på grund av ständiga flyttningar och på grund av att en del boenden låg i utkanten av Malmö eller i annan kommun. Detta i sin tur försvårade barnens integration i det svenska samhället. De negativa konsekvenserna var delvis avhängiga av barnens ålder, hur lång tid familjen sammanlagt hade varit utan bostad och var de bodde. I tabell 4 framgår utdrag ur socialsekreterarnas kommentarer.

Tabell 4. Hur socialsekreterarna bedömer bostadslöshetens konsekvenser för barnen

Bedömda konsekvenser

Antal familjer

Antal barn

Kommentarer

Negativa

22 56 ”15-årige sonen en ambulerande tillvaro”; ”Otryggt för dottern som är på resande fot med sin mamma”; ”En otrygg och kringflackande tillvaro”; ”Påfrestande”; ”Svårt att komma in i skolan, psykiska hälsan påverkas, koncentrationssvårigheter”; ” Besvikna över livet i Sverige”; ”Krossade drömmar”, ”Oregelbundet på dagis, deprimerad mamma, otrygghet, brist på stabilitet”; ”6 personer i en 2½-rums lägenhet. Trångt för barnen”; ”Boende på hotell = rotlöshet, långt till dagis, allmän oro”; ”Otrygghet, avsaknad av kontinuitet i skolgång, svårighet med inskolning”; ”Kan ej anmäla barnen till barnomsorg, oviss framtid, lever från dag till dag”; ”Dåliga hygieniska förhållanden, lätt att bli smittade. Långt till barnavårdscentralen och annan medicinsk hjälp.”; ”Barnet fick avbryta förskolan på grund av det långa avståndet, oregelbundna rutiner och vanor."

Sannolikt inga negativa

4 9 ”Ej märkt något. Bostadslösa kort tid”; ” Bor med mamman hos en morbror. Har nog inte varit negativt”; ”Inga problem”.

Kan ej bedöma/ej svar

4 8 ”Okänd betydelse för utredaren”; ”Ej känt för utredaren”.

Barn utan hem Ds 2004:41

7.3. Utanförskap på flera plan

Vilka familjer är det då som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden och har en mycket osäker bostadssituation? Om vi gör en sammanvägning av svaren i enkäterna från socialsekreterarna framträder en bild, där bostadsproblem är ett bland många andra problem. Föräldrarna har sitt ursprung i ett annat land än Sverige. Ingen av dem har någon anknytning till arbetsmarknaden och alla har försörjningsstöd eller andra ersättningar från samhället och måste betraktas som fattiga. Barnen har svårt att regelbundet delta i verksamheten i förskola och skola och det är tydligt att den besvärliga boendesituation ytterligare försvårar barnens möjligheter att integreras i samhället. Flera av barnen har upplevt problematiska familjeförhållanden med separationer, konflikter och familjevåld. I några fall framgår att situationen också varit komplicerad efter föräldrarnas separation vad gäller t.ex. barnens umgänge med den andre föräldern.

Socialsekreterarna bedömde att den sammantagna situationen hade negativa konsekvenser för de flesta barnen. Vi kan dock notera att det inte i något fall framkommit något som tyder på föräldrars missbruk, ett annars tämligen vanligt problem i barnfamiljer som har kontakt med socialtjänsten. Vi har frågat socialsekreterarna om vilka hinder som finns för att familjerna skall få bostad. Det framgår att familjerna saknar den typ av referenser, som hyresvärdarna efterfrågar. De har inget arbete och ingen fast inkomst, kan inte hänvisa till tidigare längre boenden och regelbundna hyresinbetalningar, de har inga släktingar och bekanta som borgar för dem. Det antyds i enkätsvaren att vissa grupper med t.ex. zigenskt eller arabiskt ursprung diskrimineras på bostadsmarknaden.

7.4. Vad säger barnen själva?

Vi intervjuar familjer i samma stadsdelar, som valts för enkätundersökningen. De socialsekreterare, som arbetar med hemlösa familjer, hjälper oss att förmedla kontakter. De lämnar över ett brev, där vi förklarar projektets syfte och vår önskan att intervjua både de vuxna och barnen i familjen. Om familjerna ställer sig positiva till att vi kontaktar dem, ringer vi eller besöker dem för att avtala en tid som passar alla. Vi arrangerar så att familjemedlemmarna kan

Ds 2004:41 Barn utan hem

intervjuas var för sig, vilket har lyckats hittills, med undantag för en familj, där alla efter hand samlades kring köksbordet.

Det har varit stora svårigheter att rekrytera intervjupersoner och få till stånd intervjuer. Det kan ha flera orsaker. Inom hemlöshetsforskningen är det ett känt faktum att hemlösa kvinnor och familjer med barn drar sig för att delta i undersökningar. En del känner skam inför sin situation och vill inte berätta om den för utomstående. En del definierar sig inte som hemlösa, eftersom de tror att situationen snart skall lösas för dem. Föräldrar kan vilja skydda barnen från frågor, som kan uppfattas som närgångna. Det kan också finnas en rad praktiska skäl. Man kan dra sig för att bjuda hem intervjuare, om man är inneboende och inte själv bestämmer över lägenheten. På en del av de billiga hotell som socialtjänsten använder sig av ses det inte med blida ögon av hotellägarna att man tar emot besök. Vi erbjuder tolk, men språksvårigheter kan ändå ses som ett hinder. Det är också möjligt att vi förlorat intervjupersoner genom socialsekreterares sätt att förmedla – eller glömma bort att förmedla – vårt brev.

Vi fortsätter att söka intresserade intervjupersoner och ser intervjuundersökningen som pågående. Hitintills har vi intervjuat fyra mammor, en styvpappa och nio barn – av de sammanlagt 19 barn i olika åldrar, som ingår i de fyra intervjuade familjerna. Vi har arbetat med olika intervjuguider, en för förskolebarn, en för 7–12åringar, en för 13–18-åringar och en för de vuxna. Intervjuguiderna ser något olika ut men alla berör frågor om familjens sammansättning och familjehistoria; om tidigare och nuvarande boende; om skola, arbete och ekonomi; om vardagslivet inom familjen, i skolan/på arbetet, i grannskapet/under fritid; om relationer inom och utom familjen; om kontakter med socialtjänsten och andra myndigheter; om konkreta önskemål och tankar om framtiden. Intervjuerna har spelats in på band och skrivits ut ordagrant.

Som enkätstudien visat kan de hemlösa barnfamiljerna ha fem olika positioner utanför den ordinarie bostadsmarknaden nämligen 1) camping/vandrarhem/hotell, 2) inneboende hos släktingar och bekanta/trångbodda, 3) kategoriboende/barackområde 4) ambulerande tillvaro; 5) kriscentrum/kvinnoboende. Syftet är att intervjua barn och föräldrar som har erfarenheter från de olika positionerna och kan berätta om de speciella villkor, som är förenade med dem. I det följande presenterar vi utsnitt ur en intervju med ett barn, vars familj har en ambulerande tillvaro. Det är den mest extrema formen av hemlöshet och vi vill ge barnet en röst. Därefter gör vi några jämförelser med barn, som bor i barackboende. I detta samman-

Barn utan hem Ds 2004:41

hang avstår vi helt från att förmedla föräldrars perspektiv, eftersom det var barns perspektiv, som vi tillfrågats om.

7.5. Ett barns röst om hemlöshet

Vilma är i mellersta tonåren och bor med sin mamma men har ingen fast adress, eftersom de inte har någon bostad. Intervjun med henne skedde i en kall föreningslokal en vinterkväll. För denna rapports syfte har utdrag gjorts, som handlar om vad det kan innebära för Vilma i vardagslivet att inte ha något hem. Eftersom det är en lång intervju varvas sammanfattningar med Vilmas egen röst. Punktmarkeringar anger att några ord eller en mening utelämnats, som inte är oundgänglig för att förstå vad hon vill ha sagt. När det krävs för sammanhanget, anges intervjuarens fråga inom parentes.

Början på Vilmas berättelse är inte ovanlig för de barn vi intervjuat, nämligen att föräldrarna skildes och ”så kom mamma i en jättestor kris” och så flyttade de in till storstaden. Visserligen fick de en egen lägenhet, men ”när min mamma kom i den där krisen så kunde hon inte ta hand om hyran, så vi blev utslängda därifrån”. Det är några år sedan de vräktes från sin bostad. Under en period hade mamman en ny man, som de bodde hos, men deras förhållande tog slut och därefter har mamman förgäves sökt en egen lägenhet för sig och dottern. Vilma tror att det är så hopplöst svårt på grund av mammans tidigare hyresskulder. ”Nu är det tre år sen vi hade ett riktigt hem. Det var då det hemska riktigt började. Först så började jag och min mamma flytta runt hela tiden, hela tiden, hos olika vänner, en vän hit, en kompis dit, fram och tillbaka, tills min mamma började hitta andrahandskontrakt… Om vi hade tur så kunde vi bo i ett hem tre månader, ett halvår, sen packa sakerna, flytta igen… Så fort man känner sig hemma på ett ställe, då får man flytta till ett nytt ställe. Och du ser, jag har tappat bort alla mina saker… Jag har ingen säng, jag har ingen bokhylla, inga egna saker... Och det jobbigaste är nu allt det här med julen. Typ, nu på söndag är det första advent, jag har ingenstans jag kan gå hem och julpynta eller tända ett ljus. Jag har ingenstans att fira jul… och såna grejer. Det är jättejobbigt. Och nu sist vi fick flytta, då gick det över gränsen. En hel vecka var jag jätteledsen, jättedeprimerad, jag gick inte till skolan, jag kände inte jag kunde klara av det. Och jag hittade inte mina skolböcker, ena boken var i det ena huset och den andra i det andra. Jag hade ingenting, jag hade inga kläder."

Ds 2004:41 Barn utan hem

(Vi kom in på frågan vad hon säger till kompisarna när de frågar: Var bor du?) ”Nä, jag säger ingenting. Jag har ingenstans att säga var jag bor… Lärarna och skolan måste veta, de har fyra – fem olika adresser… Varje dag vakna upp, undra: var är jag? I morgon har jag kanske ett nytt hem. Jag har ingenting, ingenting, jag äger inte nåt… Jag har en väska med några kläder och saker och som jag har mina skolböcker i… som det knappt är lönt att packa upp." Vilma hade länge dragit sig för att berätta för någon lärare om sin situation, men nu hade hon äntligen gjort det. ”Jag förklarade vad som hände och allt möjligt, och de förstod, men de sa: 'Vi kan inte ge dig snäll-betyg bara för att du har det dåligt'… Men var ska jag läsa min läxa? Det är jättesvårt med mina skolarbeten.” Det är inte frågan om att ta hem kamrater, ”det kan jag inte”. Om någon frågar var hon bor, pekar hon obestämt i någon riktning. Själv är hon ofta hemma hos kompisar ”eller ute på gatan”. Hon är stolt över att inte ha stulit och inte använt droger, för det är det många som gjort bland dem hon känner, t.ex. de kompisar som ”bor i ett socialhem, där brukar jag vara”.”

Hon beskriver hur ledsen hon varit. ”Alltså jag var på väg att åka in på mentalsjukhus för att jag orkade inte mer”. Men sedan blev hon arg istället, arg på myndigheterna. ”Jag började gå till socialen, jag skällde ut dem. Jag försökte ta kontakt med en journalist, som jag trodde var på TV. Nä, ingen lyssnade på mig… Nu har jag gett upp.” Vilma tror att hennes mamma inte får en lägenhet på grund av sina hyresskulder, att det aldrig kommer att gå. Enda lösningen är att hon själv får en lägenhet, ”när jag blir 18 … tre år till har jag”.

Vilmas pappa är ingen lösning, efter sin fängelsetid flyttade han utomlands och han har en ny fru. ”Min pappa han bryr sig inte så mycket om mig… men när jag var liten, då var han en drömpappa.” De hade det bra innan föräldrarnas skilsmässa. Det finns inga andra släktingar som kan hjälpa dem. ”Min mamma mår inte alls bra, jag känner inte igen henne längre… Ibland har hon depressionsångest, hon är ofta deprimerad, och när hon är deprimerad, då mår ju jag självklart också dåligt." (Eftersom det någon gång nämnts på socialkontoret att hon skulle kunna få en fosterfamilj, frågar intervjuaren om hon någon gång tänkt att hon skulle vilja bo i en annan familj.) ”Aldrig i livet… För jag vet att min mamma verkligen kämpar. Men ibland vill man bara tänka att allt detta är hennes fel… Jag menar, min mamma försöker i alla fall.”

(Intervjuaren frågar om hon tror att föräldrars ursprungsland har betydelse för att få bostad.) Vilma suckar djupt och säger: ”Egentligen borde det inte ha någon betydelse, men jag har aldrig sett en

Barn utan hem Ds 2004:41

svensk familj, alltså du vet, en sån där riktigt svensk familj, helsvensk, som bor på gatan. Och om det är någon svensk, så är det bara för att de är narkomaner eller knarkare eller vad de nu är. Men en vanlig svensk familj, som vi, vi är en helt vanlig familj… Men jag kan inte skylla på att vi är utlänningar, jag vet faktiskt inte… Jag är svensk. Ibland kan jag känna mig som utlänning. Jag har blod därifrån och jag kan min kultur och mitt språk. Men det är Sverige som alltid varit mitt land."

(Om andras bemötande?) ”De flesta förstår inte så mycket… De frågar mig: Varför är du aldrig i skolan, du har IG (inte godkänt), kolla, du skolkar, du, du… De tror att jag är en sån skolkare och de tror säkert att jag går runt och knarkar och gör massor med skit istället. Men jag gör inget sånt, jag bara är hemma och bölar. Jag gråter, det är det jag gör, är hemma och gråter och klarar inte av att gå till skolan.”

(Mot slutet av intervjun frågar intervjuaren: Om du skulle önska dig något för egen del, vad skulle det vara?) ”Det är en lägenhet, en lägenhet bara. Jag menar, har jag inte rätt att ha någonstans att vara, har jag inte rätt att ha ett rum? Jag menar, har jag inte rätt att ha en egen trygghet? Jag har ingen trygghet någonstans, jag har ingen egen bas… jag har ingenstans att vara. Varje dag får jag fråga min mamma: Vart ska jag gå efter skolan? Det är ingenstans jag kan ta mina nycklar och säga att jag måste gå hem nu."

(Eftersom vi som forskare också är lärare, är avslutningsfrågan naturlig: Vad är det viktigaste vi kan lära de blivande socialarbetare, som kommer att möta människor i din situation?) ”Det är framför allt att lyssna på människor. För varje socialmänniska jag har träffat, de vill inte ens lyssna på en. ’Öh, det finns inga lägenheter, hej då, kom nästa vecka’ De försöker inte ens, de skyller på politikerna. ’Vi kan inte göra någonting för det är inte vi som bygger lägenheterna, det är politikerna, det är de som bestämmer vad som ska byggas.’ De vill inte lyssna på oss, de försöker inte ens hjälpa oss… Vet du, det känns som att ingenting är lönt, det känns som att det är inte lönt att jag går upp i morgon, det är inte lönt att jag går till skolan, ingenting är lönt. Jag säger inte detta bara för att jag vill skrämma upp dig, men skulle inte min mamma älskat mig, då skulle jag inte varit vid liv nu, alltså jag skulle ha tagit självmord för länge sen.”

Ds 2004:41 Barn utan hem

7.6. Skolbarn skäms för sitt boende, det känns hopplöst

De andra barnen, som vi intervjuat, bodde alla i barackboende. Det var tänkt för kortare tid, men hade blivit betydligt längre tid än som var tänkt från början. Vad boendet innebar för barnen var olika beroende på deras ålder och kön. Det var flera flickor än pojkar som ville låta sig intervjuas och vi fick kontakt med fler tonåringar än yngre skolbarn och förskolebarn. Av dem vi intervjuat i barackboendet hade de flesta erfarenhet av att bli vräkta från en tidigare bostad. Några barn berättade om hur deras mamma dagligen anklagade sig själv för att de hamnat i denna situation, men för barnen i en stor barnfamilj framstod det klart att det var deras fel. "Vi var så många barn, vi bråkade alltid på kvällarna, så dom tog ut oss därifrån." – "Det var vi barn som bråkade, det var vårt fel." – "Ja, vi bodde ju i en trång lägenhet och liksom bara skrek hela tiden och sånt." Alla barnen menade att det var bättre där de bott förut. Från barackboendet vill de bara bort. Det känns inte som ett hem, det är otrevlig miljö, rädsla är en vanlig känsla, det är mörkt, det är långt till stan. Tonåringar, som kan klara sig själva, är sällan hemma eller kommer sent hem på kvällarna. De "är ute", är hos kompisar eller "jag är mest hemma hos min kusin, för jag gillar inte att vara här". Flera uttryckte sig ungefär som tonårspojken, som talade om "en längtan att flytta här ifrån, till en vanlig lägenhet, leva som en vanlig familj".

Det var uppenbart att deras boendesituation hade trasslat till det med skolgången. Det var meningen att barnen skulle gå i sin gamla skola, men det var det inte många barn som klarade av. För några berodde det på de långa resorna och för andra berodde det på att de redan innan barackboendet hade haft en så osäker boendesituation att de för länge sedan tappat skolmotivationen. Några hade efter hand fått plats i en näraliggande skola, men det var inte självklart att närmaste skola ville ta emot dem. Flera berättade om skolk och annan frånvaro från skolan, dåliga betyg och brist på skolmotivation. Några få flickors aktiva strävan att klara sig bra i skolan är emellertid också värt att uppmärksamma, de klarade skolan bra trots många plikter i familjen, trångboddhet och svårigheter att få utrymme för läxläsning. Det tycks oss emellertid uppenbart att skolan inte har tillräcklig omsorg om barn med en osäker boendesituation, de hamnar alltför lätt utanför.

Det var tydligt att inget skolbarn gärna berättade för sina kamrater var de bodde, de slingrade sig ur eventuella frågor genom att

Barn utan hem Ds 2004:41

ange bostadsområdet lite obestämt, peka i en obestämd riktning. De tog inte med sig några kamrater hem, eftersom de skämdes för sitt boende. "Jag skäms att ta hit kompisar." – "Det är skämmigt det här." – "Det är inte roligt alltså, jag tycker inte det är en riktig bostad." – "Jag tar inte kompisarna hit för det är så mycket som ett flyktingläger... de skulle retas." Det var tydligt att boendesituationen gjorde kamratkontakter komplicerade eller gjorde att de förlorade kamratkontakter eller kände sig ensamma, eftersom "det är ingen som bryr sig" i den nya skolan. Bara undantagsvis fanns det någon jämnårig, som de kunde umgås med inom barackområdet, vanligast var att familjen höll sig för sig själv, "ingen känner mig här". De flesta uttryckte sig ungefär som flickan, som sade: "Det är jobbigt, skitjobbigt, att bo här."

Särskilt för tonåringarna var även fattigdomen ett bekymmer. Att familjen hade ont om pengar innebar t.ex. att de inte kunde köpa kläder som andra tonåringar, inte hade råd att "gå ut" eller "ta en fika på stan" med kamrater, att de hade en gammal mobil jämfört med andra. Värst var att de inte kunde se ett slut på sin "hopplösa" situation, eftersom de så länge förgäves hade hoppats och trott att det skulle "ordna sig". Alla önskemål för framtiden handlade om en lägenhet, en egen bostad, ett hem.

7.7. Avslutande reflektioner

Det pågående projektet ”Barn utan hem” startade utifrån en undran över de personer, som dolde sig bakom de alarmerande rapporterna om ökat antal hemlösa barnfamiljer. Eftersom vi inte visste vad vi skulle finna, ville vi pröva att se hemlöshet ur olika synvinklar. Därefter kan vi gå vidare med de forskningsfrågor, som utmejslas som särskilt angelägna. Vi har båda lång erfarenhet av att forska om socialt utsatta människor. Nu frågar vi oss om inte de barn och mammor vi mött i detta projekt tillhör de mest socialt utsatta. Vi måste få veta mer om hur de har det, eftersom det är så stor brist på forskning om deras livssituation, relationer och vardagsliv. I förlängningen kan man kanske tänka sig att forskning, som bidrar till att lyfta fram inte bara föräldrars utan också barns röster, kan bidra till en förbättring av bostadssituationen för de fattiga barnfamiljer från minoritetsgrupper, som tycks vara de som framför allt drabbas av hemlöshet.

Ds 2004:41 Barn utan hem

Referenser

Edgar, W.M., J. Doherty och A. Mina-Coull (1999) Services for the Homeless: Innovation and change in the European Union. Bristol: Policy Press.

Hertting, N., et al (2000) Homelessness in Western and Eastern Europe - Trends and traditions in statistics and public policy. Gävle: Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet.

Giertz, A. (2000) Långvarig och tillfällig bostadslöshet I Runquist, W. & H. Swärd (red.) Hemlöshet. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Gullberg. A. & Börjeson, M (2000) Att undersöka grupper i svaga positioner på bostadsmarknaden, EpC Rapport 4/2000.

Regeringens proposition 2000/01:3. Forskning och förnyelse.

Socialstyrelsen (2000) Hemlösa i Sverige 1999. Vilka är de och vilken hjälp får de? Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 2000:1.

SOU 2000:14, Adressat okänd. Om hemlöshetens bakgrund, orsaker och dynamik. Delbetänkande av kommittén för hemlösa. Stockholm: Socialdepartementet.

SOU 2000:3, Välfärd vid vägskäl, Utvecklingen under 1990-talet. Delbetänkande från Kommittén Välfärdsbokslut. Stockholm: Finansdepartementet.

SOU 2001:95

Stadskontoret i Malmö (2000) Rapport angående aktuella insatser för bostadslösa, Dnr KS-SDF-2001-00595)

8. Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Per-Erik Yngwe

8.1. Inledning

1

Denna litteraturgenomgång syftar till att sammanfatta forskning som handlar om ekonomisk utsatthet och barns livschanser. Med begreppet livschans avses här individens frihet och möjlighet att på längre sikt skapa sig ett gott liv. Huvudsakligt fokus är alltså på framtida effekter av ekonomisk utsatthet. Även forskning om ett par mer kortsiktiga utfall presenteras, nämligen barns hälsa och kognitiva utveckling, men främst för att dessa kan ha betydelse på längre sikt. Man bör poängtera att användningen av begreppet livschans inte innebär att en mer kortsiktig rättvisa ges en underordnad betydelse

2

.

Redan inledningsvis kan man konstatera att forskning om ekonomisk utsatthet har varit mycket begränsad i Sverige. Utomlands, framförallt i USA, har det bedrivits mer forskning med denna inriktning, men att överföra utländska resultat till svenska förhållanden är inte okomplicerat. Landsspecifika skillnader i kultur, struktur, religion och politik kan göra att resultaten inte är applicerbara universellt. Eftersom denna forskning samtidigt har ett grundläggande problem med att påvisa kausalitet mellan ekonomisk utsatthet och olika utfall är det inga fullständigt säkra slutsatser som denna litteraturgenomgång kan erbjuda.

Framställningen är disponerad på följande sätt. Inledningsvis görs en kort presentation av olika teorier som gör anspråk på att förklara hur ekonomisk utsatthet i barndomen kan tänkas påverka barns livschanser. Därefter diskuteras frågan om kausalitet och

1

En tidigare svensk litteraturgenomgång av forskningen om konsekvenser av ekonomisk

utsatthet i barndomen är Lundström & Wiklund (2000). Bradshaw (red 2001) ger en beskrivning av den brittiska forskningen om effekter av barnfattigdom. För en kort översikt från Norge, se Backe-Hansen (2002). Mayer (2002) har i en rapport till Ministry of Social Development i Nya Zeeland gjort en sammanfattning av den internationella forskningen.

2

Kortsiktiga konsekvenser behandlas f.ö. i en egen bilaga till denna skrivelse (Jonsson &

Östberg).

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

svårigheterna att bevisa att ekonomisk utsatthet verkligen är orsaken till olika utfall. Sedan följer ett antal avsnitt med presentationer av empirisk forskning inom områdena hälsa under barndomen, hälsa i vuxenlivet, kognitiv utveckling, utbildning, ekonomisk utsatthet i vuxenlivet, samt slutligen brottslighet. För den som inte vill läsa denna text i sin helhet avslutas presentationen av varje utfall med en sammanfattning. I slutet av framställningen påtalas vissa kunskapsluckor och den avslutande diskussionen reflekterar kort över de resultat som presenterats. Allra sist finns en övergripande sammanfattning av innehåll och slutsatser.

8.2. Teori

Nedan presenteras summariskt de dominerande teoretiska perspektiven i den litteratur som handlar om konsekvenser av barnfattigd om

3

. Sammanställni ngen syftar enbart till att ge en bakgrund inför presentationen av den empiriska forskningen. Självklart kan alla dessa perspektiv kritiseras på olika sätt, men här tillåts de tala i egen sak utan någon diskussion om eventuella tillkortakommanden.

8.2.1. Ekonomiskt perspektiv

Det ekonomiska perspektivet på konsekvenser av ekonomiskt utsatt barndom handlar om de resurser och den livsmiljö som präglar barn i familjer med låga inkomster. Pengar ger föräldrar möjlighet att införskaffa varor och tjänster som påverkar barnens liv på olika sätt (boendemiljö, mat, leksaker, böcker, utbildning, fritidsaktiviteter etc.). Teoretiskt ses familjen som en produktionsenhet som använder sina inkomster för att generera nyttigheter för dess medlemmar. Liksom för andra ekonomiska handlingar är individernas preferenser och möjligheter avgörande för vilka beslut som fattas. Ekonomisk teori predicerar därför att barn från fattiga familjer kommer att klara sig sämre i livet eftersom föräldrarna kan investera färre resurser i deras utveckling.

3

Presentationen bygger bl.a. på Haveman & Wolfe (1994).

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

8.2.2. Sociologiskt perspektiv

Inom sociologin finns det ett stort antal teorier som försöker förstå och förklara olika samhällsfenomen. Förenklat kan man dock konstatera att sociologisk teori skiljer på strukturella och kulturella förklaringar (Therborn 1991). Strukturell teori förklarar olika typer av sociala fenomen med hänvisning till samhällets strukturer. Det är den sociala situation som en individ befinner sig i som är avgörande för handlingen. Även sociologer har därför ofta framhållit betydelsen av ekonomiska skillnader. Skillnaden mot ekonomisk teori är framförallt att sociologin inte standardmässigt utgår från att aktörerna agerar rationellt. Ett rationellt aktörsperspektiv och ett strukturperspektiv går dock utmärkt att förena, vilket också har skett i ökad omfattning de senaste två decennierna.

En annan typ av sociologisk teori betonar att det är kulturella skillnader som bäst förklarar den sociala verkligheten. I denna teoritradition har föräldrar och andra signifikanta personer en viktig funktion genom att förse barnen med värderingar, normer och beteenden. En variant av denna teori inom fattigdomsforskningen menar att till synes icke-funktionella värderingar och handlingar faktiskt är rationella reaktioner på ett liv i fattigdom och teorin anses därför kunna förklara uppkomsten av s.k. bidragskultur. Livsstilsförklaringar kan också sägas vara kulturella, även om livsstil till mycket stor del beror på individernas ekonomiska och materiella villkor (Spencer 1996).

8.2.3. Psykologiskt perspektiv

Utvecklingspsykologer har utvecklat vad som kallas ett livsloppsperspektiv på individuell utveckling. Perspektivet betonar att olika händelser har olika betydelse beroende på när i livet de inträffar, hur länge de varar, vilka erfarenheter individen får, vilket socialt stöd som finns till hands etc. Upplevelsen och effekten av fattigdom skulle med andra ord kunna variera ganska mycket beroende på övriga sociala omständigheter, t.ex. tidpunkt i livet.

En annan psykologisk teori av betydelse för konsekvenser av barnfattigdom menar att föräldrar med låga inkomster får sämre förmåga till gott föräldraskap. Orsaken är att fattigdom leder till stress vilket minskar föräldrarnas förmåga att ge barnen det sociala och emotionella stöd som de annars hade kunnat ge.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

En tredje psykologisk förklaring till ojämlikhet, i första hand i hälsa, bygger på att individernas upplevelse av social position påverkar deras känsloliv vilket kan leda till neurobiologiska effekter som sedan leder till sjukdom. Mekanismen är alltså en särskild form av negativ stress till följd av låg social rang.

8.2.4. Genetiskt perspektiv

Vissa forskare menar att förklaringen till att barn från ekonomiskt utsatta familjer drabbas av sämre sociala och ekonomiska utfall står att finna i det genetiska arvet. Teorin avvisar alltså betydelsen av inkomst genom att hänvisa till att arvsanlaget predisponerar vissa individer till sämre utfall, alternativt gör dem oförmögna att ta sig ur den fattigdom de hamnat i. Denna forskning baseras bl.a. på studier av tvillingar där man försöker skilja på effekterna av arv och miljö. Exempelvis har man funnit att enäggstvillingar får mer lika utfall än tvåäggstvillingar, vilket skulle tala för genetikens betydelse. Man har även funnit att enäggstvillingar som vuxit upp i olika miljöer har ungefär samma resultat vid kognitiva test, vilket också skulle sägas styrka betydelsen av biologiskt arv. Det svenska tvillingregistret har använts för att utröna betydelsen av genetik kontra miljö, framförallt för olika sjukdomar. Den övergripande slutsatsen är att både arv och miljö har betydelse, men att effekten varierar beroende på studerat utfall (Lichtenstein & Pedersen 1998).

8.2.5. Kumulativt riskperspektiv

Avslutningsvis är det viktigt att nämna den kumulativa riskmodell som menar att enstaka riskfaktorer oftast inte leder till en negativ utveckling för enskilda barn. Problem uppstår istället när flera riskfaktorer är närvarande samtidigt. Det är först om föräldrarna är, exempelvis, både fattiga, sjuka och lågutbildade som risken för negativa konsekvenser blir riktigt hög. Såväl biologiska, sociala, ekonomiska och psykologiska riskfaktorer kan inkluderas i ett sådant här teoretiskt perspektiv (Friedman et al 2002). Utfallet av en kombination riskfaktorer är dock ofta ospecifikt på ett flertal sätt: samma kombination av riskfaktorer kan ge olika utfall, samma utfall kan vara ett resultat av olika kombinationer, samt det är vanligen antalet riskfaktorer och inte de enskilda faktorers art som bidrar till att öka risken (Lagerberg & Sundelin 2000).

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

8.3. Problemet att påvisa kausalitet

Forskning om sociala förhållanden kännetecknas allmänt av problem med att påvisa kausalitet. Ofta kan man konstatera ett statistiskt samband mellan två variabler, så som man väljer att operationalisera dem. Detta räcker dock inte för att påstå att ett specifikt socialt fenomen orsakas av ett annat specifikt fenomen. Forskningen om ekonomiskt utsatta barn och konsekvenser präglas självklart också av denna kausala problematik. Svårigheten är att bevisa att det är just ekonomisk utsatthet som leder till vissa utfall.

Ett första problem är faktiskt att det har varit svårt att mäta barnfattigdom och ekonomisk utsatthet på ett bra sätt (Aber et al 1997; Mayer 1997; Duncan & Brooks-Gunn 2000). Exempelvis har man ofta använt socioekonomisk position som ett substitut för ekonomisk utsatthet, man har nyttjat inkomst under enstaka år istället för genomsnittet under flera år, eller så har man inte förmått inkludera förmögenhet. Det är heller inte självklart hur inkomsterna de facto fördelas i familjen. Problem med att mäta en misstänkt orsaksvariabel gör det självklart svårt att på ett övertygande sätt argumentera för kausalitet.

Det andra och stora problemet för forskningen om ekonomisk utsatthet handlar dock om att mäta och isolera dess kausala betydelse. Exempelvis är utbildning starkt korrelerat med såväl ekonomi som olika sociala utfall och för att kunna avgöra effekten av ekonomi måste man mäta effekten av utbildning. Både utbildning och ekonomi är i sin tur relaterat till bostadsområde, livsstil och en mängd andra faktorer som också påverkar barnens situation. Att separera den självständiga effekten av inkomst är alltså det grundläggande problemet för all forskning om kausala effekter av barnfattigdom. Aber et al (1997) ger ett förslag – och därmed en bild – över den mängd kontrollvariabler som de anser bör utgöra en grundmodell för forskning om fattigdomens konsekvenser för barn. De föreslår följande variabler: föräldrars utbildning, moderns ålder vid barnets födsel, skilsmässa, barnets kön, födelsevikt, föräldrars inkomst, förmögenhet och yrke, föräldrarnas förväntningar och aspirationer för barnet samt hemmets egenskaper i form av disciplin, social interaktion och utbildningsmiljö.

Samtidigt som det är viktigt att uppskatta påverkan från andra variabler på det sätt som Aber et al (1997) föreslår är det också viktigt att man inte överkontrollerar resultaten (s.k. multikollinearitet). Med detta menas att andra oberoende variabler än inkomst innehåller inkomsteffekter. Om man exempelvis kontrolle-

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

rar sambandet mellan inkomst och barns hälsa för bostadsområde kan man finna att den senare variabeln väsentligt minskar sambanden mellan inkomst och hälsa. Att hävda att sambandet mellan ekonomi och hälsa efter kontroll för boende minskar i samma utsträckning kan då leda fel. Orsaken är att även boendet i hög grad är ett resultat av familjens inkomster och om man räknar bort hela effekten räknar man även bort en inkomsteffekt. Därför bör egentligen endast en viss del av boendevariabelns effekt kontrolleras bort. Exempel på andra kontrollvariabler som också kan leda till överkontroll när man studerar effekter av inkomst är livsstil, missbruk och ras (det senare är vanligt i amerikanska studier).

Ett ytterligare problem när det gäller inkomsters kausalitet hänger samman med att sambandet kan vara icke-linjärt. Ofta används linjär regression utan att ta hänsyn till att sambandet är starkare i de lägsta inkomstgrupperna. Mayer (2002) framhåller därför att effekterna kan vara större för de allra fattigaste barnen, d.v.s. man riskerar att underskatta betydelsen av inkomstens kausala effekter. Det är heller inte säkert att inkomstens betydelse är oberoende av den källa de kommer ifrån. Förekomsten eller omfattningen av kausalitet kan t.ex. variera beroende på om källan är arbete eller bidrag (Corak 2004).

Avslutningsvis bör man även nämna att kausaliteten av en ekonomiskt utsatt barndom kanske inte förstås bäst genom att den studeras isolerat. Genom att anlägga ett perspektiv med många samverkande mekanismer och riskfaktorer, vilka är verksamma under ett längre livsförlopp, är det möjligt att kausaliteten skulle framträda på ett bättre sätt.

8.4. Avgränsningar

Denna litteraturgenomgång syftar främst till att sammanfatta svensk och internationell forskning om konsekvenser av ekonomisk utsatthet i barndomen. Fokus är alltså inte på socioekonomiska skillnader i allmänhet, utan på barn i familjer med särskilt svaga ekonomiska resurser.

Utöver ekonomisk fattiga livsmiljöer finns det miljöer som är socialt, psykologiskt och känslomässigt fattiga. Sådan fattigdom har också allvarliga konsekvenser, men de är inte föremål för det huvudsakliga intresset i denna framställning. Genomgången syftar alltså inte till att kartlägga forskning om alla mekanismer som kan försämra barns livschanser.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Genomgången gör absolut inte anspråk på att ha kartlagt all relevant forskning inom respektive område, istället har det funnits en strävan att finna representativ litteratur med generella anspråk. Syftet är förstås att fånga in forskningens övergripande slutsatser utan att för den skull behöva genomföra en fullständig kartläggning. Framställningen skiljer på forskning som handlar om barn i Sverige/Norden från forskning om barn från andra länder i västvärlden.

8.5. Konsekvenser för hälsan i barndomen

Nedan presenteras hälsokonsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom. Framställningen skiljer på sådana effekter som inträffar under barndomen och ungdomstiden samt sådana som inträffar under vuxenlivet. I det senare fallet rör det sig alltså om hälsokonsekvenser bland vuxna som har sin orsak i en ekonomiskt utsatt barndom.

8.5.1. En kommentar om absolut och relativ fattigdom

Det senaste decenniet har mycket forskning ägnats åt betydelsen av relativ fattigdom och dess inverkan på hälsan. Tanken är att även om de mest grundläggande behoven av t.ex. mat och bostad är täckta så har också individens inkomstnivå kontra olika referensgrupper betydelse, bl.a. till följd av psykologisk stress. Ett grundläggande problem är dock att själva dikotomin relativ och absolut inte är ömsesidigt uteslutande. Människan är en social varelse som lever tillsammans med andra människor och detta grundläggande faktum gör att i någon mening är allting relativt. Om alla andra människor får dubbelt så hög levnadsstandard samtidigt som den egen absoluta nivån förblir oförändrad är det inte troligt att man förblir opåverkad (Kawachi et al 2002).

Forskningen om den relativa inkomstens betydelse har varit betydligt mer omfattande för vuxna än för barn

4

, men inte ens här

kan man säga att det utvecklats någon konsensus och olika forskare har kommit fram till olika resulta t

5

. I vilken ut sträckning relativ inkomst förklarar olika utfall för barn lämnas därför obehandlad.

4

För studie om barn, se t.ex. Hillermeier et al (2003).

5

Se t.ex. diskussionen mellan Subramanian & Kawachi (2003a, 2003b) och Lynch et al

(2003).

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

8.5.2. Svensk och nordisk forskning

I en rapport från Statens Folkhälsoinstitut sammanfattar Bremberg (2002) ett stort antal studier angående socioekonomiska hälsoskillnader bland svenska barn i åldern 0–18 år

6

. Rapporten går systematiskt igenom den svenska forskning som bedrivits de senaste trettio åren och beskriver s.k. sociala riskkvoter. Med en riskkvot avses hur mycket vanligare ett visst utfall är i den lägsta sociala gruppen kontra den högsta, t.ex. innebär en kvot på 1,3 att risken är 30% högre i den lägsta socioekonomiska gruppen. I samtliga studier i Brembergs (2002) genomgång baseras barnens sociala position på uppgifter om föräldrars yrke, föräldrarnas utbildning eller bostadsområdets sociala karaktär

7

. Detta inn ebär följaktligen att studierna inte specifikt har studerat effekter av ekonomisk utsatthet. Sammanfattningsvis visas dock att det bland svenska barn och ungdomar verkar finnas en socioekonomisk överrisk för såväl dödlighet (riskkvot 1,3–1,5), kroppslig sjuklighet (1,7)

8

och skador (1,3)

9

. Eftersom studierna inte studerar inkomsteffekter är det troligt att överriskerna varit lägre om man separerat effekterna av inkomst från yrke och utbildning. Å andra sidan är det möjligt att inkomstens kausala verkan är större i de lägre inkomstskikten, vilket i så fall skulle innebära en underskattning. När det gäller inåtvända psykiska problem redovisar Bremberg (2002) bara en studie som gjorts på senare tid och samtidigt är av nationell karaktär (Östberg 2001). Den studien uppvisar mycket små socioekonomiska skillnader i såväl psykosomatiska besvär som psykiskt välbefinnande bland barn i åldern 10–18 år. Detta anges vara ett typiskt fynd när man jämför med den internationella forskningen på området (Östberg 2001).

6

En annan svensk studie av intresse är Bremberg (2003) som undersöker om ojämlikheten i

hälsa bland svenska barn påverkades av den ekonomiska recessionen under 90-talet. Inget sådant samband kan dock visas.

7

SCB:s socioekonomiska indelning (SEI) baserat på yrken skiljer på följande kategorier:

facklärda samt ej facklärda arbetare inom varu- respektive tjänsteproduktion, tjänstemän på lägre/mellan/högre nivå, företagare, lantbrukare, fria yrkesutövare, övriga.

8

Den sociala riskkvoten för kroppslig sjuklighet varierar för olika sjukdomar, men var i

genomsnitt 1.7. För astma var medelvärdet 1.4 och för infektioner 1.5. För båda dessa tillstånd var variationen mellan olika studier måttlig vilket ökar värdenas tillförlitlighet. Riskkvoterna för karies varierar i olika studier men är i genomsnitt 2.2 för barn i förskoleåldern, men 1.4 för barn i grundskoleåldern. Två analyser av låg födelsevikt under 90-talet visade i genomsnitt en överrisk på 1.25. En studie från 1991 av längdutveckling hos 10-åringar fann en skillnad på 0.7 cm. Förekomsten av övervikt har studerats i två studier under 90-talet med en genomsnittlig överrisk på 2.75.

9

För skador redovisas en genomsnittlig riskkvot på 1.3. För den största kategorin, fallskador,

var snittet 1.1 medan skador i trafiken uppvisar en kvot på 1.5. De redovisade studierna av våld och självtillfogade skador uppvisar varierande oddskvoter på värden mellan 1.3-3.2.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Samtidigt menar Östberg att svenska studier som fokuserat specifikt på familjer med ekonomiska problem finner att barnen mår sämre både fysiskt och psykiskt. Studier av LNU-data bland 10–18åringar (Östberg 2001, Fritzell & Östberg 2003) visar t.ex. att både familjens ekonomi och den egna ekonomin korrelerar med psykiskt välbefinnande och till viss del även med psykosomatiska besvär

10

.

Även Ringbäck-Weitoft (2001) har i en studie om barn till ensamstående föräldrar visat att det finns en överrisk för psykisk ohälsa som till stor del verkar bero på ekonomiska problem.

Huvuddelen av de svenska studier som ingår i Brembergs (2002) litteratursammanställning visar inte resultat fördelat på kön. Detta är en allvarlig brist eftersom man vet att hälsokonsekvenserna ibland skiljer sig åt mellan könen. För endast ett utfall (trafikskador) finns det mer än en studie som skiljer på flickors och pojkars resultat. Med denna viktiga reservation kan man konstatera att den svenska forskningen funnit att pojkar har högre sociala riskkvoter för dödlighet, tumörsjukdomar och skador i trafiken.

I en komparativ studie mellan de fem nordiska länderna drar Halldorson et al (2000) den övergripande slutsatsen att hälsan bland barn i alla åldrar i alla de fem nordiska länderna uppvisar tydliga socioekonomiska skillnader oavsett om man mäter med utbildning, yrke, eller inkomst. Data samlades in via enkäter till föräldrar under 1996 där hälsa mättes genom frågor om kroniska sjukdomar, olika symptom (magont, huvudvärk, yrsel etc) och eventuell kortväxthet. För länderna sammanlagt uppmättes signifikanta oddskvoter på ca 1.2–1.5 för de nämnda utfallens relation till inkomst och pojkar hade generellt sett något högre kvoter.

Avslutningsvis kan man även nämna Gissler et al (2003) som studerar en finsk kohort om 60.000 barn från 1987 och då finner att barn i de lägsta sociala klasserna, definierat efter moderns yrke, hade den största risken för ohälsa (som nyfödda, sjukdom i allmänhet, epilepsi samt intellektuella funktionshinder) även när man kontrollerade för biologiska och geografiska variabler.

8.5.3. Utländsk forskning

Nick Spencer (1996) gör en omfattande redogörelse för den internationella forskningen om ohälsa bland fattiga barn. Han menar att

10

Flickor uppvisar i Östbergs (2001) studie ett lägre psykiskt välbefinnande än pojkar och mer psykosomatiska besvär. Dessutom äter de mer oregelbundet, tränar mindre och röker mer än pojkar. Pojkar dricker däremot mer alkohol.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

det finns en konsistent och positiv korrelation mellan låg socioekonomisk status och barns hälsa som gäller för dödlighet i alla åldrar samt för såväl medicinskt definierad som föräldrarapporterad sjuklighet. Denna slutsats, menar han, gäller i alla industrialiserade länder där forskning om detta har bedrivits, även om sambandet naturligtvis är svagare i länder med mer begränsade socioekonomiska skillnader, t.ex. Sverige. Spencer menar att förklaringen främst står att finna i samhällets sociala strukturer och inkomstojämlikhet

11

.

I en brittisk rapport (Bradshaw red 2001), presenteras en samlad bedömning av brittiska studier från 80- och 90-talen om konsekvenser av barnfattigdom. För brittiska barn i alla åldrar finner man att risken för dödlighet är betydligt högre bland barn från de minst gynnande grupperna, definierat efter faderns sociala klass. Pojkar i respektive socialgrupp har generellt sett högre dödlighet än flickor (Quilgars 2001a).

Även när det gäller sjuklighet redovisar den brittiska rapporten att den socioekonomiska variansen är betydande och att de brittiska pojkarna har mer hälsoproblem än flickorna. Man påpekar också att de empiriska bevisen inte räcker för styrka ett orsakssamband mellan fattigdom och ohälsa, även om ekonomiska och materiella faktorer förefaller vara orsaken (Johnson 2001).

För skador hittar man tydliga indikationer på att brittiska barn i lägre sociala klasser (särskilt pojkar) drabbas av fler olyckor med dödlig utgång. För icke-dödliga skador är bevisen mer tvetydiga då vissa studier finner en socioekonomisk gradient, medan andra inte gör det. Inga studier visar dock på att fattigdom skulle vara förenat med färre olyckor (Quilgars 2001b).

Angående allmänt psykiskt välbefinnande visar den brittiska sammanställningen att detta inte är relaterat till fattigdom eller social klass (Quilgars 2001c)

12

. Ett par undantag från denna observation görs dock. För det första finner vissa studier att fattiga barns självbilder är sämre än hos barn från mer välbärgade familjer, särskilt för flickor. För det andra att det finns ett ganska starkt

11

West (1997) menar efter sin litteraturgenomgång att det är viktigt att skilja på ohälsa bland barn i olika åldrar. Bland de yngsta barnen finns det en viktig social gradient, medan ungdomar verkar ha en ganska jämlik hälsa bortsett från allvarligare kroniska sjukdomar. I tidig vuxen ålder återuppstår sedan den ojämlika hälsan. Wests slutsatser är dock ganska kontroversiella och andra forskare håller inte med (Lagerberg & Sundelin 2000).

12

Allmänt konstaterar Quilgars (2001c) att det finns goda bevis för att pojkar oftare har psykiatriska besvär i barndomen (särskilt beteendestörningar) medan flickor har mer emotionella besvär (bl.a. depression och ätströrningar) under tonårstiden.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

samband mellan social klass och fattigdom när det gäller antisocialt beteende.

Även om det psykiska välbefinnandet inte verkar ha en socioekonomisk gradient finns det viss internationell forskning som visar att mer kliniska psykiatriska diagnoser har det. Spencer (1996) hänvisar t.ex. till en högre förekomst av ADHD, Fan et al (2001) finner en ökad risk för nervösa besvär och Gunnel et al (1995) rapporterar ett ekologiskt samband för suicid.

I flera forskningssammanfattningar från USA och Canada rapporteras, förvånande nog, inga eller mycket svaga samband mellan barnfattigdom och hälsa (Duncan & Brooks-Gunn 2000, Corcoran 2001, Mayer 2002, Curtis et al 2001). Denna slutsats gäller forskning som studerat inkomst specifikt och därmed försökt kontrollera bort effekterna av andra variabler, t.ex. utbildning. Dock påpekas att antalet studier inom området är få och bristfälliga (Mayer 2002).

Vissa amerikanska forskare hävdar dock i sina litteratursammanfattningar att det finns ett samband mellan barns hälsa och familjens socioekonomiska position, men även här är referenserna få och ganska gamla (Klerman 1991, Montgomery 1996, Wood 2003, Spencer 2003).

Det finns också ett par nya nordamerikanska studier som rapporterar tydliga samband mellan familjers inkomst och barnens hälsa. En studie från USA (Case et al 2002) baserad på flera olika datamaterial finner samband mellan både inkomst och självskattad hälsa samt mellan inkomst och objektiva hälsomått. Författarnas rigorösa kontroller av andra variabler inkluderar föräldrarnas utbildning, barnens hälsa vid födseln, föräldrarnas hälsa, genetiska faktorer, sjukvårdsförsäkring, föräldrars arbetskraftsutbud samt hälsorelaterade beteenden. En annan ganska ny studie från Canada (Curtis el al 2001) rapporterar måttliga till stora samband mellan barns hälsa och föräldrarnas långsiktiga inkomster när man kontroller för bl.a. moderns utbildning och barnets födelsevikt. Man finner också att barn till ensamstående mödrar har sämre hälsa och att en del av effekten, men inte hela, kan förklaras av sämre ekonomisk standard.

8.5.4. Slutsatser angående hälsokonsekvenser i barndomen

Ovan redovisades en sammanställning av svensk forskning (Bremberg 2002) som visar att barn från familjer med lägre socio-

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

ekonomisk position har en ökad risk för dödlighet (oddskvot 1,3– 1,5), sjuklighet (1,7) och skaderisk (1,3). Dessa studier har dock inte försökt särskilja effekter av t.ex. inkomst och utbildning varför de redovisade oddskvoterna antagligen behöver justeras ner för att isolera den separata betydelsen av inkomst.

Att den svenska forskningen vanligen inte har studerat inkomst utan utgått ifrån föräldrars yrke eller utbildning är följaktligen en brist om man vill veta effekterna av ekonomisk utsatthet. Å andra sidan, om det finns allmänna socioekonomiska effekter finns det rimligen också (minst lika stora) effekter för de allra fattigaste. Särskilt som forskningen har funnit att det finns en universell social gradient som sträcker sig över hela det socioekonomiska spannet oavsett om man mäter med utgångspunkt inkomst, utbildning eller yrke (Keating & Herzma n 1999)

13

. Misstanken om ett kurvlinjärt kausalt samband mellan hälsa och inkomst skulle också innebära att de med lägst inkomster, de ekonomiskt utsatta, har högre överrisker. En sammanfattande bedömning gör det därför högst sannolikt att ekonomisk utsatthet påverkar svenska barns hälsa. När det gäller psykiskt välbefinnande finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de fattigaste barnen mår sämre (Östberg 2001; Fritzell & Östberg 2003). Det finns även viss internationell forskning som visar på en social gradient för en del psykiatriska diagnoser, men det är förstås osäkert hur mycket av denna effekt som styrs av inkomsten. Att den nordamerikanska forskningen ofta bara rapporterat osäkra och svaga amband mellan hushållens inkomster och barnens hälsa är förvånande. Särskilt som barnfattigdomen är mycket större där än i Sverige. Vad som talar för denna slutsats är att den amerikanska forskningen har studerat inkomst och inte allmänna socioekonomiska skillnader. Det som talar emot resultaten är att de kan vara överkontrollerade på olika sätt, bl.a. genom variabeln ras. Dessutom finns det nya nordamerikanska studier som faktiskt visar på samband mellan inkomst och barns hälsa. När det gäller skillnader i hälsa mellan pojkar och flickor är det viktigt att hålla isär resultat som handlar om kön respektive klass. Till att börja med kan man studera hälsoutfall för pojkar respektive

13

Man bör dock observera att man ibland finner att personer i den lägsta inkomstdecilen har bättre hälsa än personer i de närmast högre inkomstdecilerna. Detta beror antagligen på mätproblem eftersom inkomster i de lägsta decilerna tenderar att underskattas. En annan förklaring skulle dock kunna vara av dessa grupper har en mycket mer hälsofrämjande livstil. (Fritzell, Nermo, Lundberg 2004)

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

flickor oavsett deras sociala tillhörighet. Här har forskningen ganska tydligt visat att det finns viktiga skillnader att beakta, pojkar har t.ex. högre skaderisk än flickor medan flickor har mer emotionella besvär i tonåren (Quilgars 2001c). En annan dimension är vilken utsträckning som pojkar och flickor i olika sociala grupper lider av ohälsa samt i vilken utsträckning det finns en kausal verkan av social position. I Brembergs (2002) litteraturgenomgång är det denna senare frågeställning som är i fokus och resultaten därifrån visar att pojkar har högre sociala riskkvoter för dödlighet, tumörsjukdomar och skador i trafiken.

8.6. Konsekvenser för hälsan i vuxenlivet

Under de senaste två decennierna har synen på riskfaktorer för ohälsa i vuxenlivet förändrats ganska markant. Tidigare har man utgått ifrån att det enbart är riskfaktorer i vuxenlivet som är av betydelse för ohälsan som vuxen. Sedan mitten av 80-talet har dock ett antal brittiska forskare hävdat att faktorer i fosterstadiet och den allra tidigaste barndomen genom ett slags ”biologisk programmering” kan vara mycket avgörande för vuxnas hälsoutfall (Barker 1991). Den kausala tanken är alltså att fysiska och psykiska upplevelser under viktiga utvecklingsperioder påverkar det ofödda eller nyfödda barnets förutsättningar för hälsa på ett bestående sätt.

Detta biologiska perspektiv har därefter kommit att kompletterats med ett ”livsloppsperspektiv”, vilket menar att faktorer under såväl barndom, ungdom och vuxenliv avgör individers hälsoutfall. Detta senare perspektiv betonar därmed den sammanlagda effekt som olika livsvillkor under hela livet har för individernas hälsa. Olika psykosociala och socioekonomiska effekter antas därmed kunna försvaga och förstärka individens skydd mot ohälsa (Kuh & Ben-Shlomo 1997; Keating & Hertzman 1999).

8.6.1. Svensk och nordisk forskning

Lundberg (1993) har genomfört en av få svenska studier om hur levnadsvillkor i barndomen kan påverka hälsan i vuxenlivet. Med utgångspunkt i ULF-data argumenterar han för att såväl sociala som ekonomiska problem under barndomen har betydelse för hälsan som vuxen, även om de sociala verkar vara relativt viktiga-

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

re

14

. Särskilt f amiljekonflikter under barndomen visar starkt samband med såväl sjuklighet som mortalitet. Ekonomiska problem i barndomen är i denna studie relaterat till olika fysiska sjukdomstillstånd, smärtor och mental hälsa, däremot inte till cirkulationssjukdomar. I en uppföljande studie finner Nyström-Peck & Lundberg (1995) att andelen kortväxta vuxna personer (män < 173 cm, kvinnor < 160) är större bland barn som vuxit upp i lägre socioekonomiska grupper och att ekonomiska svårigheter förklarar en stor del av sambandet. Författarna betonar att det inte enbart är skillnader i näringsintag som orsakar kortväxthet, utan hela livssituationen under barndomen, inklusive psykosociala faktorer, är avgörande. Ossi Rahkonen et al (1997) använder data från den finska levnadsnivåundersökningen från 1986. I studien analyseras personer som var 30 år och äldre, vilket alltså innebär att de föddes i mitten på 50-talet eller tidigare. Två typer av hälsoutfall studerades: långvarig sjukdom och självskattad hälsa. Författarna finner, liksom Lundberg, att både de ekonomiska och de sociala villkoren i barndomen samvarierar med hälsan i vuxenlivet. Till skillnad från Lundberg finner man dock att de ekonomiska faktorerna har större betydelse än de sociala. Allra störst effekt för de nämnda hälsoutfallen hade dock de aktuella ekonomiska villkoren i vuxenlivet. Inga betydande könsskillnader noterades för relationen fattigdom i barndomen och ohälsa i vuxenlivet.

8.6.2. Utländsk forskning

I en internationell litteraturgenomgång argumenterar Smith et al (2001) för att man måste anlägga ett livsloppsperspektiv på ohälsa och att socioekonomisk position vid olika tillfällen under livet har olika påverkan för olika sjukdo mar

15

. Stroke och magcancer verkar vara särskilt påverkade av tidiga förhållanden i livet, medan andra t.ex. hjärtinfarkt, kronisk andningshämmande sjukdom, lungcancer och suicid verkar påverkas av förhållanden under hela livet

16

. Det är

14

Kuh et al (1997, s 178) kommenterar detta genom att påpeka att det kan ha berott på att resultatet justerades för faderns sociala klass, vilket kan ha varit mer korrelerat med ekonomiska problem.

15

Se även Kuh & Ben- Shlomo (1997) samt Keating & Herzman (1999).

16

Vågerö (1997) rapporterar i sin litteraturgenomång om ett tydligt samband mellan sociala och geografiska förhållanden i barndomen och risken för hjärtsjukdom. Kopplingen till stroke och totaldödlighet betraktas däremot som svagare och kopplingen till cancer anses osäker.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

alltså inte bara fattigdom i barndomen som påverkar, utan socioekonomiska faktorer under hela livsloppet kan vara av betydelse.

Power & Herzman (1999) använder data från den brittiska kohorten från 1958 för att studera hur barndomens livsvillkor påverkar hälsan i vuxenlivet. Man finner att vid 33 års ålder har individer från de lägsta socioekonomiska klasserna tydliga överrisker för nästan alla de undersökta hälsoutfallen, särskilt psykisk ohälsa och självskattad hälsa

17

. Både livstil shypotesen och hypotesen om biologisk programmering (se ovan) har stöd i empirin. I en uppföljande studie på samma data analyserar Power et al (2002) skillnaderna i psykisk hälsa hos vuxna i Storbritannien. Man finner då inte stöd för att överrisken för psykisk ohälsa kan hänföras till selektion utan menar att det är ett flertal sociala faktorer som tillsammans svarar för överrisken och kausaliteten. Variabeln social klass vid födseln hade betydelse för båda könen, men den viktigaste enskilda faktorn var kognitiv förmåga vid 7 års ålder. Materiella livsvillkor påverkade enbart utfallet bland kvinnor.

8.6.3. Slutsatser angående hälsokonsekvenser i vuxenlivet

Sammanfattningsvis finns det alltså en växande litteratur som menar att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning som det är låg inkomst i sig som svarar för kausaliteten är dock något som framtida forskning får svara på. Ohälsa som sannolikt har grund i barndomens socioekonomiska villkor är dock bl.a. stroke, hjärtsjukdom, viss cancer och psykisk ohälsa (Smith 2001; Smith et al 2001; Power & Hertzman 1999, Kuh et al 1997; Vågerö 1997).

En invändning mot att barndomens livsmiljö påverkar hälsan i vuxenlivet är att den verkliga mekanismen är social selektion. Vissa studier har nämligen funnit att sjukdom under uppväxten leder till lägre socioekonomisk position som vuxen, vilket i sin tur orsakar sämre hälsa (t.ex. van de Mheen 1997). Denna åsikt är dock inte representativ för forskningsfältet utan andra menar att det är social kausalitet, inte social selektion, som har störst betydelse (t.ex. Lundberg 1991; Manor, Keating & Herzman 1999: Matthews & Power 2003). En balanserad bedömning är dock att både social kausalitet och social selektion har betydelse, bl.a. eftersom svensk forskning på tvillingar visar att social selektion har en genetisk

17

De hälsoutfall man studerade var självskattad hälsa, långvarig sjukdom, psykisk ohälsa, andningsbesvär, fetma och ryggont.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

komponent som förklarar delar av den sociala gradienten i ohälsa (Lichtenstein et al 1992).

8.7. Konsekvenser för kognitiv utveckling

8.7.1. Svensk forskning

Bremberg (2002) redovisar i sin litteraturgenomgång ett par svenska studier om sambandet mellan socioekonomiska faktorer och kognitiv utveckling. Den ena finner en tredubblad överrisk för sen kognitiv utveckling bland 4- och 18-åringar i Stockholms län under 90-talet. En annan studie av barn i Uppsala under 80-talet visar att 4- och 7-åringar löpte en överrisk på 1,8 respektive 2,5 för sen språklig utveckling. Svagheter hos båda dessa studier, bortsett från att de inte studerar ekonomisk utsatthet, är att de inte använder nationella data samt att de enbart utgår ifrån egenskaper hos bostadsområden. Det senare kan leda till ekologiska felslut, d.v.s. man finner samband på makronivå som inte har sin motsvarighet på mikronivå.

8.7.2. Utländsk forskning

Smith et al (1997) har använt två olika datamaterial för att undersöka hur fattigdom påverkar barns kognitiva och verbala utveckling samt tidiga skolprestationer. Författarna finner inkomsteffekter för alla tre utfallen (barn 2–8 år). Varaktig och/eller djup fattigdom uppvisade särskilt negativa effekter. Resultaten kontrollerades för moderns utbildning vilket minskade sambanden, men för de flesta utfall förblev resultaten signifikanta.

Även Blau (1999) undersöker förhållandet mellan föräldrars inkomst och barns resultat vid olika kognitiva och verbala test. Hans slutsats är att permanenta inkomstförstärkningar endast har små positiva effekter när man kontrollerar för andra variabler (t.ex. föräldrars utbildning och testresultat). Han menar dock samtidigt att den samlade forskning på området har visat att inkomsteffekterna är ickelinjära och starkare vid de lägsta inkomstnivåerna.

Mayer (2002) konstaterar att forskningen konsistent har funnit att låg familjeinkomst är associerat med en sämre kognitiv förmåga hos barnen. Mayer menar dock att studier som kontrollerar för såväl föräldrars utbildning som kognitiva förmåga alltid finner att effekten av inkomst är liten. Hon uppskattar att i genomsnitt

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

medför en dubblerad inkomst att barns resultat vid kognitiva test ökar med ett par enheter. Även Mayer påpekar att det fåtal studier som studerat icke-linjäritet finner att effekterna är större för de allra fattigaste barnen.

Guo & Harris (2000) menar att alltför lite forskning studerat de mellanliggande variablerna mellan fattigdom och kognitiv utveckling. En konventionell modell som bara utgår ifrån direkta effekter av låg inkomst riskerar att missa den verkliga kausaliteten. Guo & Harris finner i sina amerikanska data att tillgången till kognitiv stimulering (böcker, tidningar, högläsning, musik, museibesök) är den i särklass viktigaste mellanliggande variabeln för att förklara hur fattigdom påverkar kognitiv utveckling. Kontrollvariabler som användes var bl.a. moderns utbildning, moderns resultat vid ett kognitivt test samt moderns ålder vid födseln. Föräldrarnas uppfostringsstil (konversation, fysisk kontakt, attityd etc.) var näst viktigast, men ändå av betydligt mindre vikt än kognitiv stimulering. I en liknande studie på mycket små barn finner även Linver, Brooks-Gunn & Kohen (2002) efter ungefär motsvarande kontroller att kognitivt stimulerande hemmiljö är en viktig mellanliggande mekanism både vad gäller kognitiv utveckling och beteendeproblematik. Moderns emotionella stress till följd av fattigdom kunde dock bara bidra till att förklara det sistnämnda.

Lichtenstein & Pedersen (1998) gör en samlad bedömning av den internationella forskning som försökt separera effekterna av arv och miljö för individers kognitiva förmåga. Deras slutsats är att det genetiska arvet är mindre viktigt i unga år men att dess betydelse tilltar successivt och är som störst i 40-årsåldern. För riktigt små barn förklarar genetiken 10% och miljön 90% – för 40-åringar förklarar arvet hela 80% och miljön bara 20%.

8.7.3. Slutsatser om konsekvenser för kognitiv utveckling

Den svenska forskningen på detta område är alltför begränsad för att tillåta några slutsatser.

Amerikansk forskning uppvisar ingen fullständig konsensus, men forskare som betonar vikten av kontroll av föräldrarnas egna kognitiva förmågor menar att inkomsteffekterna är små (Blau 1999, Mayer 2002). Man bör dock ha i åtanke att även föräldrarnas kognitiva förmåga delvis är ett resultat av miljöfaktorer varför det kan finnas en risk för underskattning av inkomsteffekten.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Uppmärksammas bör att det finns forskning som visar att det är de allra minsta barnens utveckling som påverkas negativt (Guo 1998; Duncan & Brooks-Gunn 2000) samt att inkomsteffekten kan vara icke-linjär med större effekter i de lägsta inkomstskikten (Blau 1999, Mayer 2002). Dessutom har senare års forskning har även pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism påverkad av inkomst (Guo & Harris 2000; Linver, Brooks-Gunn & Kohen 2002). Avslutningsvis bör man nämna att det finns väldigt lite forskning huruvida testresultat i barndomen alls är korrelerade med olika sociala och ekonomiska utfall i vuxenlivet (Blau 1999; Corak 2001).

8.8. Konsekvenser för utbildningsnivå

8.8.1. Svensk forskning

Erikson & Jonsson (1993, kap. 3) sammanfattar den nationella forskningen om social snedrekrytering till högre studier (gymnasium och högskola) och konstaterar ett starkt samband mellan föräldrars samhällsklass och barnens utbildning

18

. Endast ett fåtal st udier har dock isolerat den relativa betydelsen av olika faktorer och finner då att föräldrarnas egen utbildning och sociala tillhörighet är viktigast. Däremot är, till följd av mätproblem, kunskapen om betydelsen av familjens ekonomi mycket liten, trots att den ofta antas vara viktig. De få studier som gjorts verkar dock visa att föräldrarnas inkomst och ekonomiska ställning har viss betydelse, även när man kontrollerar för social bakgrund och utbildningstradition. Tänkbara förklaringar är att föräldrars ekonomiska stöd under studietiden gör det mer attraktivt att utbilda sig relativt att förvärvsarbeta, samt att familjens resurser fungerar som en försäkring mot studiemisslyckande om studierna måste avbrytas. Eriksons & Jonssons (1993, kap. 7) egna empiriska studier av övergången till teoretiska gymnasielinjer perioden 1988–92 visar att såväl föräldrarnas klasstillhörighet, utbildning och ekonomi har av varandra oberoende effekter. Föräldrarnas utbildning är viktigast, men är bara något viktigare än social klass. Ekonomin har mindre

18

En ny svensk studie om social snedrekrytering (Svensson 2002) menar att orsaken till snedrekryteringen till högskolan huvudsakligen uppstår vid valet av gymnasieutbildning. Ungdomar från den lägsta sociala klassen är klart underrepresenterad på de program som ger de bästa förutsättningarna för högskolestudier, särskilt det naturvetenskapliga programmet. Detta i sin tur beror på stora socialgruppsskillnader i matematikbetyg.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

betydelse, även om effekten kan ha underskattats till följd av att mått på förmögenhet och tillgångar saknades

19

.

Jonsson (2001) testar med hjälp av data från levnadsnivåundersökningarna (LNU) år 1991 och 2000 betydelsen av olika resurser för utfallen självskattad skolprestation, upplevelse av för hög skoltakt samt universitetsaspirationer (bland 10–18-åringar). Hans slutsats är att det inte finns någon som helst effekt från hushållens ekonomi (eller föräldrars arbetslöshet) på dessa utfall. Inte heller hypotesen att hushållsekonomin under förskoleåldern är viktig för senare skolgång får något stöd. Han konstaterar dock att objektiva data (betyg, faktiska beteenden) möjligen kan ha gett andra resultat.

Ringbäck-Weitoft et al (2004) studerar skillnader i utbildningsnivå bland barn som växer upp med ensamstående kontra sammanboende föräldrar. De finner en ökad risk för lägre utbildningsnivå bland barn till ensamstående som till stor del förklaras med socioekonomiska nackdelar, framförallt ekonomisk knapphet. De negativa effekterna är i denna studie större för flickor än för pojkar, men deras samlade bedömning av andra studier styrker inte några säkra könsskillnader.

Med data från det svenska tvillingregistret studerar Lichtenstein & Pedersen (1992) betydelsen av genetiskt arv kontra miljö för individers utbildningsnivå. Deras data innehåller uppgifter dels om tvillingar som vuxit upp i samma miljö, dels om sådana som skilts åt och vuxit upp i olika miljöer. Detta möjliggör att de kan separera betydelsen av arv kontra miljö. Analyserna visar att det genetiska arvet förklarar 35% av variationen i utbildningsnivå bland män under 60 år och 20% bland kvinnor under 60 år

20

. Å terstoden av variansen förklaras av gemensamma och icke-gemensamma miljöfaktorer, vilket bl.a. inkluderar föräldrarnas socioekonomiska status och inkomster. Hur viktiga dessa senare faktorer är framgår inte av analysen. Det faktum att man fann att det genetiska arvet är viktigare för män än för kvinnor samt för yngre än för äldre tyder på att i mer jämlika och mer jämställda samhällen så minskar de socialt orsakade klass- och könsskillnaderna och det genetiska arvet blir relativt viktigare.

19

Vad gäller övergången till universitetsstudier spekulerar Erikson & Jonsson i att de ekonomiska resurserna skulle kunna ha större betydelse eftersom de ekonomiska riskerna med sådana studier är större. Detta kunde dock inte studeras p.g.a. databrist. Även vid övergången till universitetsstudier finner man att effekten av föräldrarnas utbildning är stark.

20

Det genetiska arvets betydelse för män fick p.g.a. ett litet urval ett resultat som låg på gränsen till signifikans.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

8.8.2. Utländsk forskning

Haveman & Wolf (1994) redovisar resultat från en amerikansk longitudinell studie under perioden 1968–88. De finner att fattigdom eller socialbidrag i barndomen endast uppvisar svaga eller icke-signifikanta samband med skolprestationer (fullgjord examen, utbildningsår).

Corcoran (2001) drar i sin litteraturgenomgång av amerikanska studier slutsatsen att en uppväxt i fattigdom har modesta effekter på barns utbildningsresultat när man kontrollerar för olika egenskaper hos föräldrarna t.ex. utbildning. Även Mayer (2002) kommer till en liknande slutsats och uppskattar att en ökning av föräldrarnas inkomst med 10% innebär att amerikanska barns utbildningstid ökar med 0,02–0,10 år.

Jenkins & Schluter (2002) studerar tyska barn födda mellan 1980–84 och deras val av gymnasieutbildning. Resultaten visar att inkomsteffekterna är små när kontrollvariabler införs. Endast mycket stora inkomstförändringar förändrar väsentligt sannolikheten för andra utbildningsval. En annan intressant iakttagelse är att inkomsterna har störst betydelse när barnen är äldre. Ett liknande resultat rapporterar för övrigt Gou (1998) i en amerikansk studie och förklarar detta med betydelsen av motivation och möjligheter i ungdomsåren.

Corak et al (2004) studerar relationen mellan familjeinkomst och övergången till högre studier i Canada under 1990-talet. För studier vid ”college” finner man inget samband, däremot påvisas ett samband med övergången till universitetsstudier. Detta samband blev starkare under tidigt 90-tal när avgifterna för studier steg markant, men minskade sedan när möjligheterna till studielån förbättrades. I slutet på 90-talet var därför andelen universitetsstuderande från familjer med låga inkomster nästan lika hög som andelen från familjer med medelinkomster.

8.8.3. Slutsatser angående konsekvenser för utbildningsnivå

Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående kan påverkas mer (Ringbäck-Weitoft et al 2004). Istället är det föräldrarnas utbildning som svarar för den största

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

effekten (Erikson & Jonsson 1993). Även internationell forskning finner att betydelsen av inkomst är liten men signifikant (Haveman & Wolf 1994, Corcoran 2001, Jenkins & Schluter 2002, Corak 2004).

Att nutida forskning rapporterar att inkomsteffekterna är små för barns utbildningsnivå betyder dock inte att familjens ekonomiska resurser är oväsentliga oavsett tidsepok eller rådande samhällssystem. Exempelvis har svensk forskning visat att utbyggnaden av det statliga stödet för högre studier både har minskat den sociala snedrekryteringen samt ökat andelen kvinnor (Reuterberg 1994). Man bör också ha i åtanke att inkomstens betydelse för individers utbildning inte egentligen kan begränsas till en generation. Utbildningsnivån hos dagens föräldrar har påverkats av de inkomster som mor- och farföräldrarna hade för flera decennier sedan. Kontroll för föräldrars utbildningsnivå riskerar alltså att leda till viss överkontroll och därmed en underskattning av inkomstens betydelse.

8.9. Konsekvenser för framtida ekonomisk utsatthet

8.9.1. Svensk och nordisk forskning

21

Det finns ett antal svenska och nordiska studier som analyserat i vilken utsträckning inkomster korrelerar mellan generationer (s.k. intergenerationell inkomstmobilitet)

22

. Det verkar dock bara finna s ett par studier som specifikt har studerat sambandet mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomiskt utsatt vuxenliv. I en svensk studie (Stenberg & Hård af Segerstad 1997, Stenberg 2000) undersöks om socialbidrag gått i arv i en svensk kohort född 1953. Analyserna visar att risken att bli socialbidragstagare är tre gånger så hög för de barn som själva vuxit upp i familjer med bidrag. Den största risken finns bland den grupp barn som vuxit upp i en familj med bidrag samtidigt som även andra riskfaktorer förelegat, t.ex. ordningsproblem i skolan och föräldrars kriminalitet (d.v.s. kumulativ risk). Däremot finner studien inte belägg för att

21

Det finns även ett par svenska studier om sambandet mellan föräldrars och barns arbetslöshetsersättning. Suidre (1999) finner bl.a. att mödrars arbetslöshet ökar risken för både döttrars och söners arbetslöshet, medan fäders arbetslöshet främst påverkar sönerna. Corak et al (2000) finner i en komparativ studie mellan Sverige och Canada att det verkar finnas en effekt av fäders arbetslöshetersättning i Canada, men att den är betydligt mycket svagare i Sverige.

22

För en sammanställning av studier i såväl Sverige, Norden och andra industrialiserade länder, se Corak (2004, appendix). För en svensk introduktion av forskningsfältet, se Björklund (2002).

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

socialbidrag under barndomen har en självständig effekt för bidragstagande i vuxenlivet. D.v.s. om det inte även finns andra sociala problem saknas det ett samband mellan familjens socialbidrag under barndomen och eget socialbidragstagande som vuxen. Stenberg (2000) drar slutsatsen att det troligen finns både strukturella och personliga förklaringar till resultaten, men inte heller en kulturell för klaring avvisas

23

.

I en dansk forskningsöversikt (Socialforskningsinstituttet 1999) kommenterar man det arbete som den danska Socialkommissionen bedrev och konstaterar att risken för att danska medborgare skulle ta emot bidrag under 1980-talet var betydligt högre bland dem som haft föräldrar som mottagit bidrag. Socialkommissionen ansåg sig dock inte kunna göra några anspråk på att förklara varför sambandet mellan generationerna uppkommer.

Den nordiska forskningen som analyserar i vilken utsträckning barn ärver ekonomisk utsatthet av sina föräldrar är alltså begränsad. Däremot finns det mer nordisk forskning som analyserar inkomstsamband i hela inkomstfördelningen med s.k. inkomstelasticiteter. I Norden är det vanligt med värden mellan cirka 0,10–0,30 medan man i USA finner elasticiteter på 0,4–0,5 (Corak 2004, Solon 2002). För Norden innebär detta att cirka 10–30% av löneskillnaderna i föräldragenerationen överförs till barngenerationen medan motsvarande värden för USA är 40–5 0%

24

. Man bör observera att dessa samband inte behöver innebära att det finns någon kausalitet mellan inkomster i olika generationer, utan sambanden uttrycker bara empiriska korrelationer. Många andra mekanismer kan också vara verksamma, t.ex. utbildning, genetiskt arv, uppfostran och social miljö. En politiskt intressant fråga i sammanhanget är att det finns viss forskning som har funnit att inkomstjämlikhet tenderar att öka mobiliteten mellan generationer (Björklund & Jänti 1997), men mer forskning behövs för att klargöra detta.

23

För en teoretisk diskussion om bidragskultur, se Rank & Chang (1995). Rank & Chang skiljer på två typer av teoretiska modeller: en bidragsmodell (welfare model) och en ekonomisk modell. Båda modellerna predicerar att barn uppväxta i familjer som får socialbidrag kommer själva mer sannolikt att ta emot bidrag som vuxna. Bidragsmodellens indirekta effekt uppkommer eftersom föräldrar som tar emot bidrag blir mindre motiverade angående barnens utbildning och/eller att barnen lär sig att bidrag finns att söka och att de därför inte jobbar lika hårt. Den direkta effekten uppstår till följd av att barn som växer upp med socialbidrag får mer information om dessa och även upplever mindre stigma kring dem. Den ekonomiska modellen utgår ifrån att investeringarna i humankapital blir lägre för fattiga barn, det är alltså en svagare ekonomisk bakgrund som är determinanten, inte själva bidragstagandet.

24

Detta är en slutsats från den amerikanska forskningen som framkommit först det senaste dryga decenniet, tidigare trodde man att sambanden var betydligt svagare. Ny metodologi har dock kommit att medföra nya slutsatser. Se t.ex. Bowles & Gintis (2002).

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Ett exempel på en svensk studie om inkomstsamband mellan generationer är Österberg (2000) som studerat perioden 1978–1992 med data från det svenska skatteregistret. Hon finner då elasticiteter på 0,11–0,18 beroende på mätteknik

25

. Björklund & Jänti (1997) finner något högre värden, beroende på mätmetod varierar elasticiteten mellan 0,17–0,23. Tilläggas kan att Björklund & Jäntti även studerar inkomsten inklusive kapitalinkomster och att de då finner att korrelationerna blir ännu lite högre. Intressant i Österbergs studie är att hon finner att sambanden är icke-linjära, d.v.s. effekterna är större i de lägsta och de högsta inkomstdecilerna. Om fadern tillhör den decil som tjänar lägst är risken tre gånger större att även hans son hamnar i denna inkomstdecil (för dotter är risken två ggr större). Liknande resultat rapporterar även Airio, Moisio & Niemelä (2004) som undersöker en finsk kohort född 1960. Deras slutsats är att de barn som kommer från en fattig familj har ungefär två gånger högre risk att hamna i fattigdom i tidig vuxen ålder jämfört med barn från icke fattiga familjer (inga betydande könsskillnader)

26

.

En traditionell invändning mot forskning som påpekat betydelsen av social miljö är att den inte tar hänsyn till genetiska likheter mellan föräldrar och barn. Genom att studera svenska tvillingar och syskon som har vuxit upp i gemensamma respektive skilda miljöer försöker därför Björklund, Jäntti & Solon (2004) bestämma genetikens och barndomsmiljöns betydelse för inkomsterna i vuxenlivet. Författarna argumenterar för att tidigare forskning om tvillingar har utgått från alltför förenklade antaganden som kommit att överskatta genetikens betydelse. Med en ny modellkonstruktion finner de att genetiken förklarar 20% av variationen i inkomst bland män och 13% bland kvinnor. Björklund et al framhåller dock att det mest intressanta fyndet är att bortemot 2/3 av variationen förklaras av icke-gemensamma miljöfaktorer, d.v.s. faktorer som inte delas ens av enäggstvillingar.

Vad gäller könsskillnader i inkomstmobilitet kan man konstatera att den mesta forskningen handlat om sambandet mellan fäders och söners inkomster. Betydligt mindre studier har studerat sambanden för döttrar och mödrar. Orsaken är, åtminstone delvis, att det behövs information om två generationers långsiktiga inkomster och eftersom kvinnligt förvärvsarbetande för inte alltför länge sedan var lågt och oregelbundet så har det saknats lämpliga data. Det finns

25

Corak (2004, appendix) menar att Österbergs skattningar antagligen är i underkant.

26

Björklund (2002) rapporterar dock att det vanligaste fyndet när det gäller icke-linjäritet är att elasticiteterna är större för höga inkomster.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

dock några studier som även inkluderat kvinnor och den övergripande slutsatsen är att det finns ett svagare samband än för män (Björklund 2002).

8.9.2. Utländsk forskning

Moffit (1992) gör en litteraturgenomgång och konstaterar att det finns en stark korrelation mellan att föräldrar och deras döttrar tar emot bidrag, men att forskningen inte kan förklara orsaken till detta. Rank & Chang (1995) tar fasta på denna kritik och analyserar både kulturell och ekonomisk påverkan. Deras slutsats är att det inte handlar om en kulturell effekt, utan sambandet uppstår till följd av föräldrarnas svaga ekonomi. Föräldrar med sämre ekonomi har helt enkelt färre resurser och möjligheter som barnen kan dra nytta av. Barnen kommer därmed att utveckla sämre humankapital och skaffa egna resurssvaga hushåll vilket i sin tur ökar risken för bidragsberoende. Ett undantag från denna slutsats gäller döttrar som vuxit upp under bidragsberoende och som sedan blivit ensamstående föräldrar. För dessa kvinnor är den kulturella förklaringen viktigare än den ekonomiska.

Hobcraft (1998) använder longitudinella data från den brittiska kohorten från 1958 för att studera om fattigdom och social utsatthet överförs mellan generationer och under livsloppet. Den generella slutsatsen är att det empiriska sambandet är mycket starkt även när man på olika sätt försöker kontrollera för kognitiv förmåga, föräldrars stöd, klass samt personlighet. Vad gäller inkomst visar empirin att både låg inkomst och bidragstagande som vuxen är relaterat till barnfattigdom. Hobcraft påpekar att han inte tar ställning i frågan om kausalitet.

I en sammanfattande bedömning av forskningen från USA konstaterar Corcoran (2001) att de flesta fattiga barn förvisso undviker fattigdom som vuxna, men att risken ändå är flera gånger större för fattiga barn än för rika. Samtidigt menar hon att det är möjligt att det inte är föräldrarnas inkomster som är orsaken och att sambandet skulle kunna försvinna om man lyckades kontrollera för alla relevanta egenskaper hos föräldrarna.

Att här sammanfatta all den internationella forskning som bedrivits om intergenerationell inkomstmobilitet bedöms inte vara adekvat. Man kan dock hänvisa till Solon (2002) eller Corak (2004) som sammanfattar den internationella forskning som bedrivits. Coraks slutsats är att föräldrars inkomster kan påverka även

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

barnens framtida inkomster, men att detta inte är den enda eller viktigaste faktorn. Inkomstöverföringar till barnfamiljer med lägre inkomster blir därmed, enligt Corak, framförallt viktigt med utgångspunkt i ett nutidsperspektiv, men man skall inte räkna med att de har en stor betydelse för att bidra till intergenerationell inkomstmobilitet.

8.9.3. Slutsatser om konsekvenser för framtida ekonomisk utsatthet

Sammanfattningsvis kan man alltså konstatera att forskningen lyckats beskriva empiriska samband mellan en ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. En markant överrisk för socialt arv av socialbidrag och låga inkomster finns både i Norden och USA (Stenberg & Hård af Segerstad 1997; Socialforskningsinstituttet 1999; Österberg 2000, Airio et al 2004; Hobcraft 1998, Corcoran 2001). Huruvida detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock ännu inte klarlagt. Man kan möjligen argumentera för att om det finns vissa kausala samband mellan t.ex. inkomst och hälsa samt inkomst och utbildning så finns det rimligen också en viss indirekt påverkan – via hälsa och utbildning – på risken för framtida ekonomisk utsatthet.

Det finns en omfattande internationell forskning om s.k. intergenerationell mobilitet. Denna forskning studerar bl.a. i vilken utsträckning det råder korrelation mellan föräldrars och barns inkomster. Forskning visar att i hela inkomstfördelningen finns det i Norden en inkomstelasticitet på ca 0,10–0,30, medan den är högre i USA och Storbritannien (Corak 2004, Solon 2002). Dessa samband kan dock inte tolkas kausalt utan uttrycker bara korrelationer. Det är dock intressant att ett par nordiska studier har rapporterat ickelinjära samband angående intergenerationell inkomstmobilitet, d.v.s. att sambanden är större bland personer med de lägsta (och högsta) inkomsterna.

8.10. Konsekvenser för ungdomsbrottslighet

Liksom för övriga utfall som presenteras i denna litteraturgenomgång är det sambandet med ekonomisk utsatthet som är föremål för det huvudsakliga intresset, men eftersom antalet studier som

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

analyserat detta är få refereras även forskning med utgångspunkt i socioekonomisk tillhörighet.

Ett annat metodologiskt problem är att självrapporterad brottslighet och registeruppgifter ger olika svar på omfattningen av brottsliga aktiviteter. Vid självrapportering kan t.ex. information om grövre brott undanhållas och vid användning av registeruppgifter får man inga uppgifter om den brottslighet som aldrig avslöjas

27

.

8.10.1. Svensk och nordisk forskning

28

Martens (1992) studie inom det s.k. Stockholmsprojektet bland 800 ungdomar i årskurs 9 fann inget nämnvärt samband med socioekonomisk status och självrapporterad ungdomsbrottslighet. Inte heller aktivitetsnivån bland de ungdomar som uppger att de begått brott skiljer sig åt mellan olika socialgrupper vad gäller den totala brottsligheten. Martens (1992) sammanfattar även den internationella forskningen om ungdomars brottslighet och konstaterar att familjens socioekonomiska status är den variabel som forskarna intresserat sig mest för. Martens konstaterar därefter att de studier som mätt ungdomsbrottslighet med utgångspunkt i registrerade brott har funnit ett samband social klass, medan de som baserats på självdeklarerad brottslighet funnit låga eller inga samband.

Ring (1999) sammanfattar ett antal svenska och nordiska studier om orsaker till ungdomars brottslighet. Allmänt från hans genomgång kan sägas att socioekonomisk status verkar ha någonstans mellan ett svagt och ett obefintligt samband med ungdomsbrottslighet. Ring menar dessutom att det inte spelar någon roll om studierna analyserar självrapporterad brottslighet eller registerdata – socioekonomisk status uppvisar ändå bara ett svagt samband med brottslighet

29

. Rings genomgång av internationella metaanalyser

27

Se Agnew (2002) för en enkel genomgång av denna problematik och hur forskningen utvecklats under olika decennier. Hagan (1996) är en av kritikerna till den forskning som studerat sambandet mellan självrapporterad brottslighet och föräldrarnas socioekonomiska status.

28

En klassisk svensk studie om det sociala arvets betydelse för brottslighet/asocialitet är Jonsson (1967). Han studerade pojkar intagna på barnbyn Skå och fann en överrepresentation av pojkar från familjer med socialt understöd. Lundström & Wiklund (2000) påpekar att det finns allvarliga metodologiska invändningar mot studien. Även Metropolitprojektet studerade ungdomsbrottslingars sociala bakgrund, se Jansson (1982) och Wikström (1987), men fann inte att social klass hade något starkt förklaringsvärde.

29

Även Rings (1999) egen studie av självrapporterad brottslighet - inhämtad via två riksrepresentativa datainsamlingar om vardera drygt 5000 svenska skolelever - visar att olika bakgrundsfaktorer rörande social utsatthet (splittrad familj, låg socioekonomisk status hos föräldrar, invandrarbakgrund) endast i ringa mån kan förklara variation i brottsbelastning.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

(analyser som sammanfattar resultat från många olika studier) visar att låg social klass inte är bland de viktigaste riskfaktorerna, men att det ändå uppvisar ett visst svagt samband med brottsbelastning.

Kyvsgaard (1992) analyserade data från självrapporterad brottslighet bland elever i årskurs 8–9 i tre danska kommuner. Kyvsggard fann inga signifikanta skillnader i föräldrarnas socioekonomiska tillhörighet, däremot visade det sig att elever med hög brottsbelastning oftare kom från hem med ekonomiska problem. Ett annat intressant resultat var att jämfört med pojkar så var det fler flickor med lägre socialt ursprung bland dem som begått allvarligare brott (Ring 1999).

Genom samkörningar av register studerar Svensson (opubl.) samtliga svenska individer födda 1975, deras brottslighet i åldern 15-23 år, samt olika mått på föräldrarnas socioekonomisk situation. Såväl föräldrars yrke som utbildning när barnet var 10 år visar en klar social gradient med alla frekvenser av brottslighet. Störst utslag ger dock variabeln inkomst där t.ex. risken att bli kroniskt brottslig (5 eller fler lagföringar) är 3,2 % för barn till föräldrar i den lägsta inkomstkvintilen jämfört med 0,4% för barn till föräldrar från den högsta kvintilen.

Ovan nämnda forskning handlar om ungdomsbrottslighet, men även kriminalitet i vuxen ålder kan naturligtvis orsakas av en ekonomiskt utsatt barndom. Vad gäller brottslighet i den vuxna befolkningen studerar Nilsson (2001) den socioekonomiska bakgrunden. För ändamålet använder han data från en särskild levnadsnivåundersökning från år 1997 av ca 400 fångar. Frågorna var delvis de samma som används i de nationella levnadsnivåundersökningarna för hela den svenska populationen. Detta gjorde det möjligt att jämföra fångars och normalpopulationens klassbakgrund. Nilsson konstaterar att denna uppgift om fångpopulationer saknats tidigare. Empirin visar dock små skillnader i klassbakgrund, 44% (48% inklusive arbetslösa) av fångarna och 36% i populationen kommer från arbetarklass. Nilsson konstaterar dock att socioekonomisk status inte är ett bra mått på ekonomisk fattigdom och refererar till internationell forskning som visat att överrisken för brottslighet är större i de allra svagaste grupperna. I sin egen studie finner han dessutom att ca 25 % av fångarna kommer från familjer som haft det ekonomiskt svårt, jämfört med 10 % i normalpopulationen.

I en registerstudie beskriver Ring (2002) social bakgrund hos svenska skatte- och stöldbrottslingar under andra hälften av 1990talet. Vid analys av fäders inkomster framkom att 12,3% av lag-

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

förda stöldbrottslingar hade fäder som tillhört den lägsta inkomstkvintilen, vilket kan jämföras med 4,9% i övriga befolkningen. För lagfört skattebrott är motsvarande siffra 6,3%. Bland mödrarna var däremot överrepresentationen av låginkomsttagare i princip obefintlig.

8.10.2. Utländsk forskning

Agnew (2000) skriver i sin forskningssammanfattning att det inte verkar råda något tvivel om att social klass i stort sett är orelaterat till mindre allvarlig ungdomsbrottslighet. Däremot är det troligt, menar han, att social klass är måttligt relaterat till allvarligare brottslighet i form av att ungdomar från lägre social klass är överrepresenterade. Anledningen till denna överrepresentation är dock inte att det finns fler individer från låg social klass som begår allvarliga brottsliga handlingar - utan därför att det finns ett fåtal individer som begår ett mycket stort antal brott - och att antalet sådana personer är betydligt färre inom t.ex. medelklassen.

Rutter et al (1998, kap7) menar i sin litteraturgenomgång att fattigdom är en ganska robust, men inte alltid stark, indikator på en ökad risk för unga personers anti-sociala beteenden. Denna slutsats sägs gälla både självrapporterad brottslighet och officiella data. Rutter et al menar att effekten av fattigdom uppstår på ett indirekt vis genom att ekonomisk press påverkar föräldrarna negativt och orsakar stress, depression och familjekonflikter. Dessa sämre familjeförhållanden är i sin tur den mekanism som leder till en ökad risk för brottslighet för barnen. Man betonar att en indirekt effekt inte fråntar fattigdomens kausala verkan.

Francis McGlone (2001) sammanfattar den brittiska forskningen om ungdomsbrottslighet och fattigdom och konstaterar att den brottats med omfattande metodologiska och kausala problem. McGlone hänvisar dock till Farringtons (1996) litteraturgenomgång som menar att social och ekonomisk deprivation är betydelsefulla prediktorer för ungdomsbrottslighet och att låg familjeinkomst har ett starkare samband än föräldrarnas yrkesstatus. McGlone menar dock att fattigdom skall uppfattas som en indirekt en riskfaktor som kanaliseras via föräldrars emotionella tillstånd och brister i uppfostran. Andra riskfaktorer av betydelse är många, t.ex. personlighet, begåvning, föräldrars kontroll, konflikt och separation i familjen och boendeområde.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Mayer (2002) konstaterar att forskningen visserligen har funnit att barn från låginkomstfamiljer är överrepresenterade i brottsstatistiken, men menar samtidigt att den forskning som bedrivits inte inkluderat relevanta kontrollvariabler samt att den har problem med att göra korrekta uppskattningar av brottsnivåer. Mayer väljer därför att inte dra några slutsatser om sambandet mellan familjers inkomst och barns brottslighet.

8.10.3. Slutsatser angående konsekvenser för ungdomsbrottslighet

30

Den svenska och nordiska forskningen om ungdomsbrottslighet har främst studerat sambandet mellan föräldrars socioekonomiska position och självdeklarerade brottslighet och har då funnit ett svagt eller ett obefintligt samband (Ring 1999). Det finns dock även ett par studier som studerat samband med ekonomisk utsatthet och dessa indikerar att barn från familjer med lägre inkomster blir mer brottsligt aktiva än normalbefolkningen både under ungdoms- och vuxenlivet (Nilsson 2001, Ring 2002, Svensson opubl). Det behövs dock mer svensk forskning för att verkligen kunna argumentera för kausalitet.

Internationell forskning verkar dock finna ett visst kausalt samband mellan det som kan definieras som en ekonomiskt utsatt barndom och ungdomsbrottslighet. Sambandet uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna (Rutter el al 1998, Francis McGlone 2001). Ekonomisk utsatthet verkar alltså vara en viktigare faktor än socioekonomisk status (McGlone 2001, Nilsson 2001).

8.11. Kunskapsluckor

Den svenska forskningen om hur en ekonomiskt utsatt barndom påverkar barns livschanser är mycket begränsad. Möjligen är ett skäl till denna brist att det vetenskapliga ämne som oftast studerat

30

Denna genomgång syftar inte till att redogöra för alla mekanismer som orsakar ungdomsbrottslighet. Man kan dock ändå nämna att Ring (1999) menar att de största riskfaktorerna är följande: tidigare brottsligt/avvikande beteende, ogynnsamma föräldrafaktorer, ogynnsamma skolfaktorer, egna brottstillåtande attityder, samt förbindelser med brottsliga/avvikande kamrater. Nilsson (2001) framhåller dessutom att det är närvaron av flera riskfaktorer som kan vara det avgörande för att brottsliga handlingar begås (s.k. kumulativt riskperspektiv).

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

de allra fattigaste, d.v.s. socialt arbete, vanligen fokuserat på individer som redan har sociala problem. Detta har inneburit att man inte kunnat klarlägga inkomstens kausala effekt i normalpopulationer (Lundström & Wiklund 2000).

Förvisso finns mycket svensk forskning om socioekonomiska skillnader i t.ex. hälsa och utbildning. Låg socioekonomisk position och ekonomisk utsatthet är dock inte synonyma begrepp och det krävs mer forskning där man specifikt studerar det senare. Detta är särskilt viktigt eftersom sambandet mellan svag ekonomi och olika konsekvenser kan vara icke-linjärt. De fattigaste grupperna är dessutom ofta överrepresenterade vad gäller övriga sociala riskfaktorer: t.ex. låg utbildning, sämre hälsa och missbruk. Därför behövs även forskning med utgångspunkt i en kumulativ riskmodell som betonar betydelsen av många samverkande risker (Lagerberg & Sundelin 2000).

Forskningen måste inom hela området mer konsekvent undersöka skillnader mellan utfallen för pojkar och flickor. Att inte skilja på resultaten är till nackdel för båda könen. Forskningsuppgiften har i detta sammanhang två komponenter: dels att beskriva skillnader i utfall mellan pojkar och flickor, dels att undersöka om ekonomisk utsatthet har olika kausalitet.

Kommittén Välfärdsbokslut fann att funktionshinder inte verkar vara förenat med lägre inkomster än i övriga befolkningen, men att de däremot orsakar extra kostnader som gör att såväl föräldrar med funktionshinder samt föräldrar med funktionshindrade barn oftare har ekonomiska svårigheter (Szebehely et al 2001). Att studera hur dessa barn klarar sig är därför en angelägen forskningsuppgift. Det finns även andra grupper av barn som behöver bli föremål för särskilda studier, t.ex. kan det vara relevant att studera barn i invandrarfamiljer samt barn i enföräldershushåll.

8.12. Avslutande diskussion

Om man trots ovan nämnda kunskapsluckor ändå gör en samlad bedömning av svensk och internationell forskning blir slutsatsen att en ekonomiskt utsatt barndom generellt sett verkar ha ganska små effekter på de flesta utfall som presenteras i denna genomgång. En anledning till detta är rimligen den inkomstomfördelning som faktiskt sker via skatter och offentlig konsumtion i västvärlden. Denna innebär att svaga gruppers förbrukning av ekonomiska resurser är större än vad som motsvaras av de privata medlen. I

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Sverige finansieras huvuddelen av välfärdstjänsterna via offentliga medel. Utvecklandet av den svenska välfärdsstaten har därmed varit ett sätt att försöka eliminera de negativa konsekvenser som kan följa av en ekonomiskt utsatt barndom. Om föräldrars inkomst var de enda medel som investerades i barns utveckling skulle inkomstens betydelse vara större. Det är alltså viktigt att komma ihåg att slutsatsen om ekonomins begränsade betydelse gäller inom ramen för de studerade samhällssystemen.

31

Naturligtvis går det också att framföra invändningar mot den forskning som hittills bedrivits. Metodologiska problem i form av t.ex. överkontrollering och icke-linjäritet kan ha underskattat den sanna kausaliteten. En annan invändning är att effekterna av sociala risker inte kan studeras särskilt väl i en ”traditionell variabelansats”, utan att det istället krävs ett helhetsgrepp där man studerar effekterna av flera riskfaktorer samtidigt. Lagerberg & Sundelin (2000) argumenterar för detta och påpekar att det snarare är en mångfald av olika riskfaktorer än en enskild sådan som leder till negativa utfall. Samtidigt är det mycket vanligt att både riskfaktorer och ogynnsamma utfall koncentreras hos en liten grupp individer. Att förstå hur dessa risker samverkar blir därmed en central frågeställning.

Om man blickar framåt och försöker ta fasta på hur vi i framtiden skall skapa goda livschanser för alla barn pekar ett antal forskare på betydelsen av de allra första levnadsåren. Exempelvis Corak (2004) menar att vi bör rikta uppmärksamheten mot de yngre barnens utbildning och förskoleverksamhet. Forskning visar nämligen att det kan vara de allra första åren i barns liv som är de mest avgörande för framtida yrkesframgångar och inkomster.

Bl.a. Keating & Herzman (1999) för samma typ av resonemang när det gäller olika hälsoutfall, d.v.s. att den sociala miljön de första levnadsåren har stor betydelse för hälsan i vuxenlivet. Än saknas dock mycket kunskap om detta och en fortsatt forskning om barndomens villkor är därmed ytterst angelägen. Framförallt behövs longitudinella studier där ett stort antal barn börjar följas noggrant tidigt i livet så att man kan kontrollera för effekterna av många olika tänkbara orsaksmekanismer.

31

En annan möjlig förklaring till det svaga sambandet mellan familjeekonomi och olika konsekvenser för barn är att familjer med högre inkomster inte använder sina medel på ett sådant sätt att barnens långsiktiga utfall påverkas särskilt mycket. För att överdriva lite så spelar det rimligen roll om de högre inkomsterna används till extra utbildning istället för extra nöjeskonsumtion.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

8.13. Sammanfattning

  • Det har bedrivits väldigt lite svensk forskning om hur ekonomisk utsatthet påverkar barns livschanser.
  • Den övergripande slutsatsen från den nationella och internationella forskning som bedrivits, företrädelsevis nordamerikansk sådan, är att det finns inkomsteffekter för de flesta studerade utfall, men att effekterna är kvantitativt små. Denna slutsats gäller när man kontrollerar bort effekterna av andra relevanta variabler (t.ex. föräldrarnas utbildning, kognitiv förmåga, relationer i familjen). Att överföra utländska forskningsresultat på svenska förhållanden är dock inte helt oproblematiskt till följd av skillnader i social struktur och kultur.
  • Svensk forskning visar att barn från familjer med lägre socioekonomisk position har en ökad risk för dödlighet, sjuklighet och skaderisk. Studierna har dock inte försökt särskilja effekterna av t.ex. inkomst och utbildning. När det gäller allmän psykisk ohälsa finns svensk forskning som specifikt studerat effekten av ekonomisk knapphet och då funnit att de fattigaste barnen mår sämre.
  • Det finns en växande litteratur som menar att socioekonomiska förhållanden under barndomen påverkar hälsoutfallet i vuxen ålder. I vilken utsträckning låg inkomst svarar för kausalitet är dock något som framtida forskning får svara på.
  • Den amerikanska forskningen om barns kognitiva utveckling är något tvetydig, men forskare som påpekat betydelsen av kontroll för föräldrarnas egna kognitiva förmåga menar att inkomsteffekterna är små. Senare års forskning har pekat på vikten av att studera en kognitivt stimulerande miljö som en mellanliggande mekanism påverkad av inkomst. Man bör uppmärksamma att det kan vara de allra minsta barnens utveckling som påverkas mest negativt.
  • Det finns tydliga empiriska samband mellan socioekonomisk position och övergången till högre studier bland svenska barn. Endast en mindre del av effekten verkar dock kunna hänföras till familjens ekonomiska resurser, även om ny svensk forskning visar att barn till ensamstående föräldrar kan påverkas mer. Föräldrarnas egen utbildning är den variabel som bäst förklarar det socioekonomiska sambandet. En svensk studie av tvillingar har visat att det särskilt bland män finns en viktig genetisk komponent för uppnådd utbildningsnivå.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

  • Båda svenska och utländska forskare finner empiriska samband mellan ekonomiskt utsatt barndom och ekonomisk utsatthet i vuxenlivet. I vilken utsträckning detta kan tolkas som ett orsakssamband är dock oklart. Eventuellt kan fattigdom förstås som en riskfaktor som tillsammans med andra riskfaktorer kan skapa kausalitet.
  • Svensk forskning om ungdomsbrottslighet har främst studerat eventuella samband med föräldrarnas socioekonomiska status och finner vanligen ett ganska svagt samband. Ett fåtal svenska studier indikerar att ekonomisk utsatthet har betydelse. Internationell forskning verkar dock visa på ett visst samband mellan fattigdom och ungdomsbrottslighet. Detta uppkommer möjligen på ett indirekt sätt via barnens hemmiljö och relationerna till föräldrarna.
  • Det behövs mer svensk forskning som studerar konsekvenserna av en ekonomiskt utsatt barndom. Denna forskning bör försöka isolera ekonomins kausala effekter och inte bara studera allmänna socioekonomiska skillnader. Samtidigt är det angeläget med studier av hur kombinationer av olika sociala risker (t.ex. missbruk, ohälsa, fattigdom) påverkar barns livschanser, det finns nämligen forskning som visat att det ofta är närvaron av många risker samtidigt som leder till negativa konsekvenser.
  • Framtida forskning bör också studera i vilken utsträckning effekter är icke-linjära, d.v.s. om sambanden är starkare för de mest ekonomiskt utsatta. Det finns tydliga indikationer på att så kan vara fallet.
  • Frågan om arv och miljö är en klassisk frågeställning och ny forskning som bättre kan belysa detta är angeläget.
  • Den forskning som har bäst förutsättningar för att kunna svara på frågan om konsekvenser av en ekonomiskt utsatt barndom är longitudinella studier där ett stort antal barn följs noggrant (socialt, psykologiskt, medicinskt och ekonomiskt) under hela uppväxten långt in i vuxenlivet.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Referenser

Aber, J Lawrence; Neil Bennet; Dalton Conley, Jiali Li (1997), “The effects of poverty on child health and development”, Annual Review of Public Health, 18: 463-83.

Airio, Ilpo; Pasi Moisio & Mikko Niemelä (2004), “Intergenerational transmission of poverty in Finland in the 1990s”, unpublished paper, Departement of Social policy, University of Turku.

Agnew, Robert (2000) Juvenile delinquency. Causes and Control, Los Angeles: Roxbury.

Backe-Hanssen, Elisabeth (2002), ”Barnefattigdom: En diskusjon av tilstandsbilder, konsekvenser ogtiltak”, Oslo: NOVA, skriftserie nr 1/02.

Barker, D (red 1992), The fetal and infant origins of adult disease, London; BMJ Publications.

Björklund, Anders (2002), ”Inkomst och familjebakgrund”, i Björklund (red), SOFI 1972-2002. En jubileumstidskrift.

Björklund, Anders & Markus Jäntti (1997), ”Intergenerational Income Mobility in Sweden compared to the Unites States”, The American Economic Reveiw, vol. 87, 5: 1009-1018.

Björklund, Anders; Markus Jäntti & Gary Solon (2004), ”Influences of Nature and Nurture on Earnings Variation: A Report on a Study of Various Sibling Types in Sweden”, prepared for Unequal Chances: Family Background and Economic Success (red Bowles et al).

Blau, David (1999), ”The effect of income on child development”, The Review of Economics and Statistics, 81:261-276.

Bowles, Samuel & Herbert Gintis (2002), ”The inheritance of Inequality”, Journal of Economic Perspectives, vol. 16, 3:3-30.

Bradshaw, Jonathan (red 2001), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Bremberg, S (2003), “Does an increase of low income families affect child health inequalities? A Swedish Case Study”, Journal of Epidiological and Community Health, 584-88

Bremberg, Sven (2002), ”Sociala skillnader i ohälsa bland barn och unga i Sverige”, Statens Folkhälsoinstitut, Rapport 2002:13

Case, Anne; Darren Lubotsky & Christina Paxson (2002), “Economic Status and Health in Childhood: The Origins of the Gradient”, American Economic Review, 92; 1308-34.

Corak, Miles; Björn Gustafsson & Torun Österberg (2000), “Intergenerational influcences on the receipt of unemployment insurance in Canada and Sweden”, paper presented at Statistics Canada.

Corak, Miles (2001), “Are the kids all right? Intergenerational mobility and child well-being in Canada”, The review of economic performance and social progress, 273-292.

Corak, Miles; Lipps, Garth & John Zhao (2004), “Family income and participation in post-secondary education”, Discussion paper no 977, Bonn: IZA

Corak, Miles (2004), “Do poor children become poor adults? Lessons for public policy from a comparison of generational earnings mobility”, paper presented at the Colloque le devenir des enfants de familles défavourisées en France, Paris.

Corcoran, Mary (2001), “Mobility, Persistence, and the Consequences of Poverty for Children: Child and Adult Outcomes”, i Danziger & Haveman (red), Understanding Poverty, New York: Russel Sage.

Costello, Jane et al (2003), “Relationships Between Poverty and Psychopathology”, Journal of American Medical Association, 15:2023-29.

Curtis Lori, Martin Dooley, Ellen Lipman & David Feeny (2001), “The role of permanent income and family structure in the determination of child health in Canada”, Health Economics, 10: 287-302.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Danziger, Sheldon & Robert Haveman (red 2001), Understanding Poverty, New York: Russel Sage

Drukker, Marjan; Charles Kaplan; Frans Feron, Jim van Os (2003), “Children’s health-related quality of life, neighbourhood socioeconomic deprivation and social capital. A contextual analysis”, Social Science & Medicine, 57: 825-841.

Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (red 1997), Consequences of Growing up Poor, New York: Russel Sage Foundation.

Duncan, Greg; Jeanne Brooks-Gunn; W Jean Yeung; Judith R Smith (1998), “How much does childhood poverty affect the life chances of children?”, American Sociological Review, 63: 406-423.

Duncan, Greg & Jeanne Brooks-Gunn (2000), “Family Poverty, Welfare Reform, and Child Development”, Child Development, 71: 188-96.

Erikson, Robert & Jan O. Jonsson (1993), Ursprung och utbildning, Huvudbetänkande av Utredningen om den sociala snedrekryteringen till högre studier, SOU 1993: 85.

Fan, AP & Eaton WW (2001), ”Longitudinal study assessing the joint effects of socio-economic status and birth risks on adult emotional and nervous conditions” Brittish Journal of Psychiatry Suppl, 40: 78-83.

Farrington, D (1996), Understanding and preventing youth crime, Findings, Social Policy Research 93, York: Joseph Rowntree Foundation.

Friedman, Ruth & Lindsay Chase-Lansdal (2002) “Chronic adversities” I Rutter & Taylor (red), Child and Adolescent Psychiatry, Oxford: Blackwell.

Fritzell, Johan & Viveca Östberg (2003), “Ekonomi och barns välfärd”, Socialmedicinsk tidskrift, 3: 228-236.

Fritzell, Johan; Magnus Nermo & Olle Lundberg (2004), “The impact of income: assessing the relationship between income and health in Sweden”, Scandinavian Journal of Public Health, 32: 6-16.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Gissler, Mika; Ossi Rahkonen, Marjo-Riita Järvelin, Elina Hemminki (1998), “Social class differences in health until the age of seven years among the finnish 1987 birth cohort”, Social Science & Medicine, 46: 1543-52.

Gottschalk, Peter (1996), “Is the correlation in welfare participation across generation spurious?”, Journal of Public Economics, 63: 1-25.

Gunnel DJ et al (1995), “Relation between parasuicide, suicide, psychiatric admissions, and socio-economic deprivation”, British Medical Journal, 311:226-30. Guo, Guang (1998), “The timing of the influences of cumulative poverty on children’s cognitive ability and achievement”, Social Forces, 77(1): 257-88.

Guo, Guang (2000), “The mechanisms mediating the effects of poverty on children’s intellectual development”, Demography, 37(4): 431-437.

Hagan, John (1996), Criminological controversies: a methodological primer, Boulder: Westview press.

Halldorson, Mattias; Anton Kunst, Lennart Köhler & Johan P Mackenbach (2000), “Socioeconomic inequalities in the health of children and adolescents. A comparative study of the five Nordic countries”, European journal of public health, 10: 281-88.

Haveman, Robert & Barbara Wolfe (1994), Succeeding Generations. On the Effects of Investmensts in Children, New York: Russel Sage.

Haveman, Robert & Barbara Wolfe (1995), “The Determinants of Childrens Attainments: A review of Methods and Findings”, Journal of Economic Litterature, 33: 1829-1878.

Hillermeier, Marianne; John Lynch; Sam Harper, Trivellore Raghunathan; George Kaplan (2003), “Relative or Absolute Standards for Child Poverty: A State-Level Analysis of Infant and Child Mortality”, Research and Practice, 93: 652-7.

Hjern, A; B aglund; F Rasmussen; M Rosén (2000), “Socio-Economic Differences in Daycare Arrangements and Use of Medical Care and

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Antiobiotics in Swedish Preschool Children”, Acta Paedriatics, 89: 1250-6.

Hobcraft, John (1998), “Intergenerational and Life-Course Transmission of Social Exclusion: Influences of Childhood Poverty, Family Disruption, and Contact with the Police”, CASE-paper no 15, Centre for Analysis of Social Exclusion, London School of Economics.

Jansson, Carl-Gunnar (1982), “Delinquency among Metropolitan Boys”, Research report no 17, Department of Sociology, University of Stockholm. Jenkins, Stephen & Christian Schluter (2002), “The effect of family income during childhood en later-life attainment: evidence from Germany”, Discussion paper no 604, Bonn: The institute for the study of labor (IZA).

Johnson, Julia (2001), “Child Morbidity”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Jonsson, Jan O (2001), ”Utbildning som resurs under skoltiden och för framtiden: uppväxtfamilj och skolgång”, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001: 55.

Kawachi, I; Subramanian SV & N Almeida-Filho, “A glossary for health inequalities”, Journal of Epidemiological Community Health, 56: 647-652.

Keating, Daniel & Hertzman, Clyde (1999), Developmental Health and the Wealth of Nations, New York, The Guilford Press

Klerman, Lorraine (1991), “The health of poor children: Problems and programs”, i Children in poverty, Huston (red), Cambridge: Cambridge University press.

Kuh, Diana &Yoav Ben-Shlomo (red 1997), A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.

Kuh et al (1997), “Social Pathways between Childhood and Adult Health”, i Kuh & Ben-Shlomo, A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Lagerberg, Dagmar & Claes Sundelin (2000), Risk och prognos i socialt arbete med barn. Forskningsmetoder och resultat, Stockholm: Gothia.

Leon, David & Gill Walt (red) (2001), Poverty, inequality and health – an international perspective, New York: Oxford University Press.

Lichtenstein, Paul et al (1992), “Socioeconomic status and physical health, how are the related? An empirical study based on twins reared apart and twins reared together”, Social Science and Medicine, 36: 441-450.

Lichtenstein, Paul & Nancy Pedersen (1992), “The Origins of Individual Differences in Occupational Status and Educational Level”, Acta Sociologica, 35: 13-31.

Lichtenstein, Paul & Nancy Pedersen (1998), “Arv eller miljö?”, Forskning & Framsteg, 2: 46-50.

Linver MR, Brooks-Gunn J. & Kohen DE (2002), “Family processes as pathways from income to young children’s development”, Developmental Psychology, 38(5):719-34.

Lundberg, Olle (1993), “The Impact of Childhood Living Conditions on Illness and Mortality in Adulthood”, Social Science & Medicine, 36: 1047-52

Lundberg, Olle (1991), “Childhood Living Conditions, Health Status and Social Mobility: A contribution to the Health Selection Debate”, European Sociological Review, 7; 149-162.

Lundström, Tommy & Stefan Wiklund (2000), ”Att växa upp i familjer med långvarigt försörjningsstöd”, FoU-rapport 2000:3, Stockholms stad

Lynch, John; Harper, Sam & G D Smith (2003), ”Commentary: Plugging leaks and repelling boarders – where to next for the SS Income Inequality?”, International Journal of Epidemiology, 32:1029-36.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Manor, Orly; Sharon Matthews; Chris Power (2003), “Health selection: the role of inter- and intra-generational mobility on social inequalities in health”, Social Science & Medicine, 57: 2217-27.

Martens, Peter L (1992), Familj, uppväxt och brott, Brottsförebyggande rådet 1992:1.

Mayer, Susan (1997), What money can’t buy, Cambridge: Harvard University Press

Mayer, Susan (2002), “The influence of parental income on childrens outcomes”, report to the Ministry of Social Development, New Zeeland.

McGlone, Fracis (2001), “Youth crime”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Moffit, Robert (1992), “Incentive effect of the US Welfare System”, Journal of Economic Litterature, 30: 1-62.

Montgomery, Laura (1996), “The effects of poverty, race and family structure on US Children´s health: data from the NHIS, 1978, through 1980 and 1989 trough 1991”, American Journal of Public Health, 86: 1401-1405.

Nilsson, Anders (2001), “Begränsade möjligheter eller bristande kontroll? Uppväxtförhållanden och frihetsstraff”, i Estrada & Flyghed (red), Den svenska ungdomsbrottsligheten, Lund: Studentlitteratur.

Nyström Peck, Maria & Olle Lundberg (1995), “Short Stature as an Effect of Economic and Social Conditions in Childhood”, Social Science & Medicine, 41: 733-38.

Petterson, Stephen & Alison Burke Albers (2001), “Effects of Poverty and Maternal Depression on Early Child Development”, Child Development, 72: 1794-1813.

Power, Chris & Clyde Hertzman (1999), “Health, Well-Being, and Coping Skills”, i Keating & Hertzman (red), Developmental Health and the Wealth of Nations, New York: the Guilford Press.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Power, C; SA Stansfeld, S. Mathews, O Manor, S Hope (2002), “Childhood and adulthood risk factors for socio-economic differentials in psychological distress: evidence from the 1958 British birth cohort”, Social Science & Medicine, 55: 1989-2004.

Quilgars, Deborah (2001a), “Child Mortality”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Quilgars, Deborah (2001b), “Childhood Accidents”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Quilgars, Deborah (2001c), “Mental Health”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Quilgars, Deborah (2001d), “Educational Attainment”, i Bradshaw (red), Poverty: the Outcomes for children, London: Family Policy Studies Centre.

Rahkonen, Ossi; Eero Lahelma; Minna Huuhka (1997), ”Past or present? Childhood living conditions and current socioeconomic status as determinants of adult health”, Social Science & Medicine, 44: 327-336.

Rank, Mark & Li-Chen Cheng (1995), “Welfare Use Across Generations: How Important Are the Ties That Bind?”, Journal of Marriage and the Family, 57: 673-84.

Reuterberg (1994), “Financial aid and recruitment to higher education in Sweden: Changes between 1970 and 1990”, Studies in higher education, vol 19:1.

Ringbäck-Weitoft, G. 2001. ”Sociala skillnader, utsatthet och ohälsa” i Folkhälsorapport 2001. Stockholm: Socialstyrelsen.

Ringbäck-Weitoft, G; A. Hjern & M. Rosén (2004), ”School’s out ! Why earlier among children of lone parents?”, International journal of social welfare, 13.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Rutter, Michael; Henri Giller & Ann Hagell (1998), Antisocial behavior by young people, Cambridge: Cambridge University Press.

Smith, GD (1997), “Socioeconomic differentials”, i Kuh & Ben-Shlomo (red), A Life Course Approach to Chronic Disease Epidemiology, Oxford: Oxford University Press.

Smith GD, Gunnell D, Ben-Shlomo Y (2001), “Life-course approaches to socio-economic differentials in cause-specific adult mortality”, i Leon D, Walt G (red), Poverty, inequality and health. An international perspective, Oxford: Oxford University Press; 2001. p. 88-124.

Smith, Judith & Brooks-Gunn, Jeanne & Pamela Klebanov (1997), “Consequences of Living in Poverty for Young Children´s Cognitive and Verbal Ability and Early School Achievement”, i Duncan & Brooks-Gunn (red), Consequences of Growing up Poor, New York: Russel Sage Foundation.

Socialforskningsinstittutet (1999), Social arv – en oversigt over foreliggande forskningsbaseret viden, Köpenhamn: Socialforskningsinstituttet.

Solon, Gary (1992), “Intergenerational Income Mobility in the United States”, American Economic Review, 82: 393-408.

Solon, Gary (2002), “Cross-Country Differences in Intergenerational Earnings Mobility”, Journal of Economic Perspectives, vol. 16, 3: 59-66.

Spencer, Nick (1996), Poverty and Child Health, Oxon: Radcliff Medical Press.

Spencer, Nick (2003), “Social, Economic, and Political Determinants of Child Health”, Pediatrics, 112: 704-6.

Stenberg, Sten-Åke & Carl Hård af Segerstad (1997), “Det sociala arvet i ny belysning – socialbidrag och försörjningsvillkor”, Socialvetenskaplig tidskrift, 3: 183-198.

Ds 2004:41 Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser

Stenberg, Sten-Åke (2000), “Inheritance of Welfare Recipiency: An Intergenerational Study of Social Assistance Recipiency in Postwar Sweden”, Journal of Marriage and the Family, 62: 228-239.

Subramanian, SV & Kawachi, Ichiro (2003a), “The association between state income inequality and worse health is not confounded by race”, International Journal of Epidemiology, 32:1022-28.

Subramanian, SV & Kawachi, Ichiro (2003b), “Response: In defence of the income inequality hypothesis”, International Journal of Epidemiology, 32:1037-40.

Suidre, Tiiu (1999), “Arbetslöshet och generation – unga kvinnor och män och deras föräldrar”, Arbetsmarknad & Arbetsliv, 5: 127- 144.

Svensson, Allan (2002), “Den sociala snedrekryteringen till högskolan – när och hur uppstår den?”, IPD-rapport 2002:10, Göteborgs universitet.

Svensson, R (opubl), “Social bakgrund och framtida brottslighet”, opublicerat manuskript, Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

Szebehely, Marta; Johan Fritzell & Olle Lundberg (2001), Funktionshinder och välfärd, SOU 2001:56.

Therborn, Göran (1991), “Cultural belonging, structural location and human action. Explanation in sociology and in social science”, Acta Sociologica, 34: 177-191.

van de Mheen, H; K Stronks; CWN Looman; JP Mackenbach (1997), “Role of childhood health in the explanation of socioeconomic inequalities in early adult health”, Journal of Epidemiological Community Health, 52: 15-19

West, P (1997), “Health inequalities in the early years: is there equalisation in youth?”, Social Science & Medicine, 44: 833-858.

Wikström, Per-Olof (1987), “Patterns of Crime in a Birth Cohort. Age, Sex, and Social Class Differences”, Research Report no 24, Department of Sociology, University of Stockholm.

Forskning om ekonomisk utsatthet och barns livschanser Ds 2004:41

Vågerö, Denny (1997), “Hur påverkar biologiska och sociala förhållanden tidigt i livet hälsan i vuxen ålder?”, EpC-rapport 1997:3, Socialstyrelsen.

Wood, David (2003), “Effect of child and family poverty on child health in the United States”, Pediatrics, 112: 707-711.

Östberg, Viveca (2001), ”Hälsa och välbefinnande”, i Barns och ungdomars välfärd, SOU 2001:55.

Österbacka, Eva (2001), “Family background and economic status in Finland”, Scandinavian Journal of Economics, 103: 476-484.

Österberg, Torun (2000), ”Intergenerational income mobility in Sweden: what do tax-data show?”, Review of Income and Wealth, 46: 421-436.

9. Samhällets stöd och avgifters betydelse

9.1. Inledning

Basen för den generella välfärden är människors möjligheter att försörja sig genom förvärvsarbete. Arbetsmarknad och arbetsinkomster är vad som i första hand bestämmer barnfamiljernas ekonomi. Att ensamstående föräldrar i Sverige har en så relativt god position, jämfört med de flesta andra länder, beror till stor del på att en majoritet förvärvsarbetar.

Till skillnad från vad som är fallet i många andra länder beaktas i Sverige inte familjesituationen i skattesystemet

1

. Det är i stället det ekonomiska familjestödets uppgift att förbättra den ekonomiska situationen för barnfamiljerna under den period familjerna har en ökad försörjningsbörda. Familjepolitiken skall komplettera genom att täcka upp för dem med låga förvärvsinkomster och ersätta familjer i perioder av inkomstbortfall. Den svenska familjepolitiken kan sägas bestå av tre delar. En del utgörs av ekonomiska stöd riktade specifikt till barn och deras familjer. Det övergripande målet för denna del är att, inom ramen för den generella välfärden, minska skillnaderna i ekonomiska villkor mellan familjer med barn och familjer utan barn.

2

I

ekonomiska termer är alltså målet att bidra till finansieringen av de kostnader som är förknippade med att ha barn. Till dessa räknas utöver ökade levnadsomkostnader, inte minst för bostad, även inkomstbortfall i samband med att föräldrar är frånvarande

1

Förmögenhetsbeskattningen är ett undantag.

2

Prop. 2000/2001:1, utgiftsområde 12, sid. 18.

349

Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41

från arbetet för vård av barn. Föräldraförsäkringen ersätter i första hand förvärvsarbetande föräldrars inkomstbortfall men ger även stöd till icke förvärvsarbetande föräldrar.

En andra del utgörs av en väl utbyggd barnomsorg, som i kombination med föräldraförsäkring och småbarnsföräldrars rätt till deltidsarbete gör det möjligt för föräldrar att kombinera arbete och familjeliv. Familjepolitiken bygger på arbetslinjen dvs. på principen att en så stor del av befolkningen som möjligt ska försörja sig själv genom förvärvsarbete.

Den tredje delen omfattar övriga offentliga tjänster som kommer barnfamiljerna till del. Viktiga sådana är mödravård, barnhälsovård, tandvård, sjukvård och utbildning. De flesta tjänster subventioneras helt av stat eller kommun medan några delvis finansieras genom avgifter. Det finns dock indikationer på att avgifterna, för en del av de verksamheter som rör barnen, kommit att öka under senare år.

3

Tillsammans med familjepolitiken utgör barnfamiljernas anknytning till arbetsmarknaden en viktig faktor för barnens välfärd. Samspelet mellan välfärdspolitiken och utvecklingen på arbetsmarknaden har stor betydelse för hur många barn som kommer att hamna i ekonomisk utsatthet.

Ett särdrag i den svenska och nordiska välfärdsmodellen är att den är generell dvs. kommer alla till del, inte bara de mest ekonomiskt utsatta. Detta pekas ofta på som en förklaring till att ekonomisk utsatthet bland barn och barnfamiljer är lägre i de nordiska länderna än i framförallt anglosaxiska länder med sin selektiva och mindre generösa familje- och välfärdspolitik.

4

Detta kapitel ger en övergripande beskrivning av den svenska familjepolitikens olika delar och på vilka sätt de ekonomiskt, direkt eller indirekt, stödjer familjer med barn. En beskrivning ges också av de förändringar som genomfördes under 1990-talet, förändringar som i hög grad påverkade barnen och deras familjer.

3

Se kapitel 11 i denna rapport.

4

Se t.ex. Kamerman mfl. (2003).

350

Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse

9.2. Den ekonomiska familjepolitikens mål

Målet för den ekonomiska familjepolitiken är att skillnader i ekonomiska villkor skall minska mellan familjer med och utan barn inom ramen för den generella välfärden. Den ekonomiska familjepolitiken omfattar föräldraförsäkring, barnpension och efterlevandestöd till barn, pensionsrätt vid barnår, bostadsbidrag, underhållsstöd, vårdbidrag, barnbidrag samt adoptionskostnadsbidrag. Sammantaget har stöden flera olika fördelnings- och socialpolitiska uppgifter:

  • skapa förutsättningar för jämlika uppväxtvillkor för alla barn,
  • bidra till att minska de ekonomiska skillnaderna mellan barnfamiljer och hushåll utan barn; mellan låg- och höginkomsttagare inom gruppen barnfamiljer; mellan barnfamiljer i olika åldrar; och mellan barnrika familjer och övriga barnfamiljer,
  • skapa ekonomisk trygghet för barnfamiljer,
  • öka möjligheterna att förena föräldraskap med förvärvsarbete,
  • ge stöd till familjer med särskilda behov, t.ex. familjer med funktionshindrade barn,
  • främja förutsättningar för kvinnor och män att få det antal barn de vill ha, och främja arbetslinjen.
  • främja jämställdhet mellan könen.

9.3 1990-talet - nedskärningar och återuppbyggnad

1990-talets lågkonjunktur slog hårt mot barnfamiljerna, först genom den drastiskt ökade arbetslösheten och med viss eftersläpning genom de nedskärningar inom familjepolitiken som den statsfinansiella krisen nödvändiggjorde.

Innan de familjepolitiska stöden skars ner i mitten av 1990-talet påverkades barnfamiljernas situation av att ett antal planerade reformer uteblev. Skattereformen som infördes år 1991 innebar sänkt skatt på arbets- och kapitalinkomster samt att fler varor och tjänster blev momspliktiga. Som ett led i denna avskaffades två familjerelaterade skatteavdrag, förvärvsavdrag till barn-

351

Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41

familjer och skattereduktion för hemmamakar och ensamstående med barn. Reformen var ursprungligen tänkt att gynna barnfamiljer betydligt mer än hushåll utan barn.

Effekten av skattereformen för barnfamiljer som grupp blev emellertid mindre gynnsam än vad som först avsetts. När det fortsatt trängda statsfinansiella läget i mitten av 1990-talet tvingade staten till utgiftsbegränsande åtgärder skars flera av de familjepolitiska stöden ner eller avskaffades. Sedan den statsfinansiella bilden ljusnat i slutet av 1990-talet har flera förmåner återinförts eller skrivits upp till samma eller högre nivåer än tidigare. I det följande ges en övergripande bild av hur dessa nedskärningar och påföljande återställningspolitik berört barnfamiljerna.

9.3.1. Barnbidraget

Det familjepolitiska stöd som kan sägas vara en direkt kompensation för kostnaden av att ha barn är det allmänna barnbidraget.

Barnbidraget var 5 820 kr/år 1988. I samband med den stora skattereformen åren 1990/91 höjdes barnbidraget av fördelningspolitiska skäl år 1990 till 6 720 kr/år och år 1991 till 9 000 kr/år. Enligt skattereformen skulle barnbidraget höjas till 10020 kronor i 1991 års penningvärde, men av statsfinansiella skäl kom detta inte till stånd. I samband med budgetsaneringen i mitten på 1990-talet sänktes barnbidraget till 7 680 kronor år 1996. Barnbidraget höjdes åter till 9 000 kr år 1998 och höjdes ytterligare till 10 200 kronor år 2000 och 11 400 kronor år 2001. Flerbarnstillägget sänktes i flera omgångar och slopades under åren 1996 till 1998 för barn födda under år 1996 och år 1997.

Värdet på barnbidraget beror på prisnivån, och uttryckt i 2002 års priser har barnbidraget utvecklats enligt följande.

352

Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse

Tabell 1. Barnbidragets utveckling 1988-2004

1988 1991 1993 1996 1999 2002 2003 2004 Barnbidrag nom. priser 5 820 9 000 9 000 7 680 9 000 11 400 11 400 11 400 Barnbidrag 2002 års priser 8 985 10 806 10 095 8 184 9 513 11 400 11 183 11 103

Efter nedgången av barnbidragen i mitten på 1990-talet har det reala värdet således återställts till något högre nivåer än det var i början av 1990-talet. Om skattereformens intentioner följts fullt ut borde barnbidraget år 2002 varit drygt 12 000 kr, och i denna mening är barnbidraget år 2002 något för lågt. Fram till år 2004 har det reala värdet på barnbidraget sänkts något och är värt ca 11 100 kr i 2002 års prisnivå. I förhållande till avsikten enligt skattereformen, har barnbidraget från år 1991 minskat med ca 5 procent till år 2002 och med 8 procent till år 2004, det vill säga med nästan en månadsutbetalning.

9.3.2. Bidragsförskott och underhållsstöd

Underhållsstödet, som från år 1997 ersätter det tidigare bidragsförskottet, syftar till att garantera barn till ensamföräldrar en rimlig ekonomisk standard

5

. Bidraget skall också bidra till att båda föräldrarna tar sitt ekonomiska ansvar gentemot sina barn. I samband med saneringen av statens finanser beslutade riksdagen år 1995 att bidragsförskottet inte skulle räknas upp enligt tidigare gällande indexeringsregler utan fastställas på samma nivå som år 1994. För att uppnå erforderliga besparingar och samtidigt få ett bättre fungerande bidragssystem, utarbetades ett helt nytt system, underhållsstöd, som antogs av riksdagen hösten år 1996

5

Underhållsstödet skall således kompensera för barns kostnader.

353

Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41

Bidragsförskott till ensamstående med barn utgick med 40 procent av basbeloppet per barn till och med år 1996. Från och med år 1997 utgår det med 14 076 kr/år och barn, vilket sammanfaller med det tidigare bidragsförskottet år 1994. I fast penningvärde har detta stöd minskat under perioden.

Tabell 2. Utvecklingen av bidragsförskott/underhållsbidrag 1988-2004

Bidragsförskott/ underhållsstöd 1988 1991 1993 1996 1999 2002 2003 2004 Löpande priser 10 320 12 880 13 760 14 480 14 076 14 076 14 076 14 076 2002 års priser 15 933 15 465 15 435 15 430 14 878 14 076 13 808 13 709

Under perioden 1991-2002 har underhållsstödet minskat med ca 1 400 kr/år och barn (en minskning med 9 procent). Fram till 2004 minskar stödet med ytterligare 350 kr/år och barn, så från ett ännu längre perspektiv (1988- 2004) är minskningen 14 procent.

Inom underhållsstödssystemet fanns vid årskiftet 2002/2003 cirka 307 000 barn i åldern 0-17 år. Det motsvarar 59 procent av alla barn med särlevande föräldrar.

Utöver separationsfrekvensen är födelsetalen en viktig faktor som påverkar inströmningen av nya barn i underhållsstödssystemet. Antalet barn inom underhållstödssystemet har minskat betydligt de senaste två åren. En orsak till minskningen är ökade inkomster. En annan orsak är att barn med en avliden förälder från och med år 2003 inte längre får underhållsstöd. I stället får dessa barn efterlevandestöd. I januari år 2003 minskade underhållsstödsystemet med drygt 2 000 barn av den anledningen. I april år 2003 redovisades den översyn av lagen om underhållsstöd som rege ringen initierat

6

. Utgång spunkten för utredningen var att det nuvarande systemet behövs men måste

6

Utredningen, SOU 2003:42

354

Ds 2004:41 Samhällets stöd och avgifters betydelse

ses över

7

. Förslaget har remissbehandlats och är under bered-

ning.

9.3.3. Bostadsbidraget

Ett av de viktigaste stöden för ensamstående är bostadsbidraget. Bostadsbidraget är ett behovsprövat bidrag avsett att stödja familjer som har låga inkomster. Behovet av bidrag prövas individuellt och bidraget sänks om familjens övriga inkomster ökar, vare sig detta sker genom höjd lön eller höjt stöd från annat håll, t.ex. höjd föräldraförsäkring.

Bostadsbidraget utbetalas efter ett komplicerat mönster och är beroende av familjens bruttoinkomster, förmögenhet, antalet barn och hyran. Från 1/7 1996 maximeras bostadsbidraget med avseende på bostadens storlek. Bostadsbidraget reduceras med 20 procent för en hushållsinkomst som överstiger ett visst belopp, som från och med år 1997 är 117 000 kronor. År 1997 individualiserades bostadsbidraget, så att för gifta/samboende får var och en av makarna ett ”fribelopp” på 58 500 i stället för ett hushållsbelopp på 117 000 kronor. Detta innebär att om någon av makarna har en inkomst som understiger 58 500 kr, så kan inte hela fribeloppet utnyttjas. Totalt sett har det genomsnittliga bostadsbidraget utvecklats enligt följande.

Tabell 3. Genomsnittligt bostadsbidrag (kr/år) per individ och konsumtionsenhet

1

Bostadsbidrag 1991 1993 1996 1999 2002 Löpande priser 916 1382 1555 955 813 2002 års priser 1100 1550 1657 1009 813

1

Källa: SCB:s undersökning om hushållens inkomster

(HEK), egna beräkningar

7

”Underhållsstödet bör enligt utredningen även i fortsättningen motsvara ungefär

hälften av normalkostnaderna för ett barn sedan hänsyn tagits till det allmänna barnbidraget. Utredningen anser att underhållsstödets belopp för närvarande inte bör förändras” (SOU 2003:42 s. 23).

355

Samhällets stöd och avgifters betydelse Ds 2004:41

I spåren av lågkonjunkturen i mitten på 1990-talet gick bostadsbidragen upp, men har sedan minskats kraftigt, och år 2002 har mer än 25 procent försvunnit sedan år 1991.

Detta beror bl.a. på att hushåll faller ur systemet då den allmänna lönenivån ökar. Inte heller gränserna för den bidragsgrundande bostadskostnaden har ändrats under de senaste åren. Bostadsbidraget har kommit att framförallt fungera som ett stöd för ensamst ående med barn

8

. Denna grupp utgjorde år 1995 hälften av antalet barnfamiljer som då uppbar bostadsbidrag. Till år 2000 hade den andelen ökat till 76 procent

9

. I ja nuari 2004 var 130 000 (62 procent) av samtliga hushåll med bostadsbidrag ensamstående med barn . Omkring 88 procent av dessa var mödrar

10

.

9.3.4. Handikapp, föräldralöshet och adoption

Det finns särskilda familjeekonomiska stöd för barn som föds med eller förvärvar ett funktionshinder, för barn vars föräldrar avlidit och för internationella adoptioner.

Vårdbidrag underlättar för föräldrar att ge ett barn med funktionshinder eller sjukdom den särskilda tillsyn och vård som barnet behöver. Även merkostnader p.g.a. barnets sjukdom eller funktionshinder beaktas. Vårdbidrag beviljas fram till halvårsskiftet det år barnet fyller 19 år. Vårdbidraget utbetalas som hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels förmån. Hel förmån motsvarar 250 procent av prisbasbeloppet. Vårdbidraget är skattepliktigt och pensionsgrundande. Den del av vårdbidraget som motsvarar merkostnader är skattefri.

Ett barn har rätt till Barnpension och Efterlevande stöd för barn om en ell